Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om krigsansvarighet för livoch invaliditetsförsåkring

1943-04-09 · 68 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,7 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 64 av 68 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:202, Med förslag till lag om krigsansvarighet för livoch invaliditetsförsåkring

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

1

Nr 202.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsåkring; given

Stockholms slott den 9 april 1943.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid

fogat förslag till lag om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring.

GUSTAF.

Herman Eriksson.

Bihang till riksdagens protokoll 1 sami. Nr 202.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Förslag

till

Lag

om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å försäkringsavtal, varigenom inländskt försäkringsbolag

å svensk medborgare eller å utlänning med hemvist här i riket

meddelat

1. livförsäkring (kapital- eller livränteförsäkring) för dödsfall eller

2. invaliditetsförsäkring, där denna avser premiebefrielse för livförsäkring

eller förenats med livränteförsäkring för livsfall på sådant sätt att invaliditetsförsäkringen

upphör, örn livränteförsäkringen upphör, eller där bolagets

rörelse i huvudsak omfattar livränteförsäkring.

Å livförsäkring för livsfall i förening med invaliditetsförsäkring är lagen

tillämplig efter ty därom stadgas i 17 §. Lagen har ej avseende å återförsäkring

eller å försäkring hos anstalt, som utom återförsäkring endast

meddelar kollektiv försäkring eller som avses i 264 § lagen om försäkringsrörelse.

Vad här stadgats om lagens tillämpning å försäkring hos inländskt försäkringsbolag

gäller ock i fråga örn försäkring, som meddelats av utländsk

försäkringsanstalt med verksamhet här i riket, där ej Konungen annorlunda

förordnar.

2 §•

I denna lag förstås med

risksumma, vid kapitalförsäkring för dödsfall å en persons liv skillnaden

mellan försäkringssumman och återköpsvärdet samt vid annan försäkring

ett med hänsyn till försäkringsformen bestämt motsvarande belopp,

krigstillstånd krig, vari Sverige befinner sig, eller annat förhållande, som av

Konungen med avseende å lagens tillämplighet jämställes med sådant krig,

krigsansvarighet försäkringsgivares ansvarighet för sådant dödsfall eller

fall av invaliditet, som inträffar under krigstillstånd eller, där det föranletts

av krigshandling under tid då krigstillstånd varit rådande, inom ett år efter

krigstillståndets upphörande, samt

krigspremie sådan tilläggspremie, som betingas av krigsansvarighet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

3

Krigsansvarighet och bestridande av kostnaden för sådan ansvarighet.

3 §■

Krigsansvarighet åvilar försäkringsgivaren intill ett belopp av, förutom

återköpsvärdet, tvåhundratusen kronor av risksumman för dödsfall och samma

belopp av risksumman för invaliditet (krigsskyddad risksumma). Hava å

samma person flera livförsäkringar eller flera invaliditetsförsäkringar meddelats

av en eller flera försäkringsgivare, skall, där ej Konungen annorlunda

förordnar, vad nu sagts gälla den sammanlagda risksumman för dödsfall

eller för invaliditet samt tidigare meddelad försäkring åtnjuta krigsskydd

framför senare meddelad.

Förbehåll som strider mot första stycket eller som eljest innebär, att någon

med krigstillstånd sammanhängande omständighet skulle för försäkringsgivaren

medföra frihet, helt eller delvis, från ansvarighet av den omfattning,

som i första stycket sägs, må ej av försäkringsgivaren åberopas; dock

att Konungen äger medgiva, att sådant förbehåll må åberopas beträffande

försäkring, som meddelats efter krigstillståndets inträdande eller inom tre

månader dessförinnan.

4 §■

Vid dödsfall eller fall av invaliditet, för vilket krigsansvarighet åvilar försäkringsgivaren,

skall denne, där ej Konungen annorlunda förordnar, i vanlig

ordning utgiva ett belopp motsvarande återköpsvärdet, ökat med hälften

av risksumman dock högst med femtiotusen kronor. Hava å samma person

flera livförsäkringar eller flera invaliditetsförsäkringar meddelats av en eller

flera försäkringsgivare, skall vad nu sagts gälla sammanlagda risksumman

för dödsfall eller för invaliditet; och skall vad av sammanlagda risksumman

utgives fördelas på försäkringarna i förhållande till deras krigsskyddade

risksummor.

Återstoden av krigsskyddad risksumma må ej utgivas förrän krigspremie

fastställts enligt 12 § första stycket eller befunnits icke behöva uttagas; och

må, om så erfordras, betalningen uppskjutas ytterligare högst ett år. Å ogulden

del skall, från det avgörande om krigspremien träffats, gäldas ränta efter

räntefot, som Konungen bestämmer.

5 §•

Örn de sammanlagda krigsskyddade risksummorna för inträffade försäkringsfall,

för vilka krigsansvarighet med avseende å visst krigstillstånd åvilar

försäkringsgivaren, överstiga summan av de å tiden för krigstillståndet belöpande

riskpremierna för samtliga av försäkringsgivaren meddelade försäkringars

krigsskyddade risksummor, må skillnaden (överkostnaden) till

hälften täckas genom uttagande av krigspremie för envar försäkrad, medan

återstoden skall täckas genom tillskott frän försäkringsgivaren, allt i den

mån ej annat föranledes av vad i 6—9 §§ stadgas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

6 §■

Krigspremie må icke överstiga en tjugondei av den högsta krigsskyddade

risksumma, som under krigstillståndet gällt för den försäkrade.

7 §■

Inländsk försäkringsgivare vare ej pliktig att till överkostnadens täckande

tillskjuta större belopp än som, utan att tryggheten för gällande försäkringsavtal

äventyras eller enskilda försäkringstagares rätt förnärmas, kan tagas i

anspråk dels genom anlitande av såväl tillgängligt som för tio år enligt av

Konungen meddelade bestämmelser förutberäknat överskott å försäkringsgivarens

rörelse dels ock genom nedsättning av utjämningsreserv, vinstfonder,

säkerhetsfond och premieåterbäringsreserv. I överskotts- och fondmedlen

inräknas icke vad som belöper å försäkring eller försäkringsdel, vars

risksumma icke är krigsskyddad.

Vad här stadgats om inländsk försäkringsgivares tillskottsplikt skall äga

motsvarande tillämpning å utländsk försäkringsgivare enligt de närmare bestämmelser,

som meddelas av Konungen.

8 §.

Där sammanlagda beloppet av de krigspremier, som enligt 6 § må uttagas,

ej förslår till täckande av halva överkostnaden, skall återstoden täckas genom

att, med iakttagande av begränsningarna i 7 §, försäkringsgivarens tillskott

höjes. På motsvarande sätt må, om det belopp, varmed försäkringsgivaren

är pliktig att bidraga, icke förslår till täckande av halva överkostnaden,

återstoden täckas genom att, med iakttagande av begränsningen i 6 §, krigspremiema

höjas.

9 §•

Kan hela överkostnaden icke täckas i den ordning, som i 8 § sägs, må

bristen utjämnas genom att de belopp, som innehållits enligt 4 §, nedsättas i

förhållande till försäkringarnas krigsskyddade risksummor.

10 §.

Konungen äger förordna, att vid bestämmande och täckning av överkostnad

olika försäkringsbestånd skola särskiljas. Sådant förordnande må ock

meddelas med avseende allenast å tillämpning av 9 §.

11 §•

Skall enligt 10 § överkostnad bestämmas särskilt för olika försäkringsbestånd,

må likväl utjämning av kostnaden för krigsansvarigheten ske mellan

bestånden eller några av dem. Utjämning må ock ske mellan försäkringsbestånd

hos olika försäkringsgivare, vilka därom träffat avtal.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

5

Krigspremies fastställande och uttagande.

12 §.

lvrigspremie fastställes så snart lämpligen kan ske efter det krigstillståndet

upphört och senast inom två år därefter. Krigspremie bestämmes, med tilllämpning

av det förenklade beräkningssätt Konungen må medgiva, så att

det belopp, som för visst försäkringsbestånd skall täckas genom krigspremier,

fördelas å försäkringarna inom beståndet i förhållande till den högsta

krigsskyddade risksumma, som för varje försäkrad gällt under krigstillståndet.

Örn försäkring helt eller delvis upphör av annan orsak än sådant försäkringsfall,

för vilket krigsansvarighet åvilar försäkringsgivaren, må utan hinder

av vad i första stycket sägs krigspremien fastställas vid försäkringens

upphörande och beräknas enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av

Konungen. Beträffande försäkring, som upphör till viss del, skall fastställandet

avse allenast denna del, där ej annorlunda förordnas.

13 §.

Krigspremie skall erläggas å tid som Konungen bestämmer; dock att under

ett år icke må fordras betalning vilken överstiger, vid kapitalförsäkring

för dödsfall å en persons liv en hundradel av försäkringssumma, som omfattas

av krigsansvarigheten, och vid annan försäkring ett med hänsyn till

försäkringsformen bestämt motsvarande belopp.

I avräkning å blivande krigspremie må, från det krigstillståndet inträtt,

provisorisk krigspremie uttagas. Vad i första stycket stadgas om bestämmande

av tid för krigspremies erläggande och örn den högsta årliga betalning,

som må fordras, skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn provisorisk

krigspremie.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas äger försäkringsgivaren vid

utbetalning på grund av försäkringen eller vid försäkringens nedsättning av

annan anledning än i 14 § första stycket sägs tillgodogöra sig fastställd

krigspremie.

14 §.

Erlägges icke krigspremiebelopp inom en månad från förfallodagen, må

enligt de närmare bestämmelser Konungen meddelar försäkringsgivarens förpliktelser

nedsättas under förutsättning,

1. att minst en månad förflutit från det försäkringsgivaren till försäkringstagaren

avsänt meddelande örn premiens belopp och förfallodag samt örn

påföljden av underlåten betalning, dock att meddelande, som avsänts tidigare

än en månad före förfallodagen, ej må åberopas, samt

2. att försäkringsgivaren till försäkringstagaren avlåtit meddelande, att

han på grund av dröjsmålet gör rätten till nedsättning gällande, med underrättelse

tillika örn villkoren flir försäkringstagarens återinträde i sina rättigheter

enligt avtalet.

Försäkringsgivarens förpliktelser må anses nedsatta från dagen för det

sistnämnda meddelandets avlåtande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

15 §.

Oguldet krigspremiebelopp, som försäkringsgivaren icke kan tillgodogöra

sig vid utbetalning på grund av försäkringen eller genom försäkringens nedsättning,

må ej uttagas.

Särskilda bestämmelser.

16 §.

Konungen eller, där fråga är om försäkring som meddelats av utländsk

anstalt, försäkringsinspektionen äger utöver vad ovan sägs medgiva avvikelse

från vad i 3—15 §§ stadgas beträffande

1. livförsäkring, som meddelats av anstalt vars rörelse i huvudsak omfattar

livränteförsäkring,

2. korttidsförsäkring, försäkring med naturlig premie eller försäkring med

lägre premie under vissa år, vilka vid krigstillstånds inträdande ännu ej

gått till ända,

3. annan livförsäkring, vilken vid krigstillstånds inträdande icke varit i

kraft fem år, och

4. invaliditetsförsäkring.

17 §.

Har livförsäkring för dödsfall eller för livsfall meddelats i förening med

invaliditetsförsäkring, äger Konungen föreskriva, att försäkringarna vid bestämmande

av försäkringsgivarens tillskott till täckande av överkostnad samt

vid nedsättning enligt 9 eller 14 § skola betraktas såsom en enda försäkring.

Har invaliditetsförsäkringen meddelats av annan försäkringsgivare än den,

hos vilken livförsäkringen tagits, må genom avtal mellan försäkringsgivarna,

vilket godkännes av försäkringsinspektionen, bestämmas att vad i första

stycket är stadgat skall gälla i fråga örn försäkringarna.

18 §.

Då försäkringsgivare har att lämna tillskott till täckande av överkostnad,

skola, där ej Konungen annorlunda förordnar, överskottsmedel tagas i anspråk

före fondmedel samt fondmedlen frigöras i den ordning, som gäller

för täckande av förlust.

19 §.

Konungen äger medgiva, att försäkringsfonden må till belopp, motsvarande

försäkringsgivarens tillskott eller, innan tillskottet fastställts, vad försäkringsgivaren

beräknas skola tillskjuta på grund av krigsansvarigheten, redovisas

jämväl i tillgångar av annan art än i 215 § lagen om försäkringsrörelse

sägs.

Sådant förutberäknat överskott, som avses i 7 §, må i försäkringsgivarens

balansräkning uppföras såsom tillgång.

20 §.

Under krigstillstånd och till dess krigspremier fastställts enligt 12 § första

stycket eller befunnits icke behöva uttagas må. örn ej Konungen för särskilt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

7

fall annorlunda förordnar, beslut icke fattas om utdelning av vinst eller ränta,

härrörande från livförsäkringsrörelse.

Varder utdelning beslutad och verkställd i strid med vad i första stycket

stadgas, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga att återbära den;

och skola de, som deltagit i beslutet, en för alla och alla för en ansvara för

brist, som vid återbäringen kan uppkomma.

21 §•

För tillämpning av vad i denna lag stadgas skola grunder upprättas.

Vad i lagen om försäkringsrörelse stadgas örn grunder skall i tillämpliga

delar gälla inländskt bolags grunder enligt denna lag.

I fråga om utländsk anstalt skall fastställelse å grunderna sökas hos försäkringsinspektionen.

Inspektionen prövar grundernas överensstämmelse med

denna lag samt örn och i vad mån särskilda bestämmelser därutöver må erfordras,

bland annat rörande skyldighet för anstalten att här i riket nedsätta

tillgångar till säkerhet för fullgörandet av anstaltens förbindelser enligt grunderna.

Å beslut om ändring av fastställda grunder skall ock sökas inspektionens

fastställelse. Då fastställelse å grunder eller å ändring i grunderna

meddelats, skall inspektionen låta i allmänna tidningarna införa tillkännagivande

därom.

22 §.

Sker i fråga om inländskt bolag avvikelse från denna lag eller från vad Konungen

med stöd av lagen förordnat, skall vad i 113, 208 och 228 §§ lagen

om försäkringsrörelse stadgas beträffande avvikelse, som där sägs, äga motsvarande

tillämpning.

Vad i 10 § lagen om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse

här i riket stadgas i fråga om där angiven avvikelse skall beträffande

utländsk anstalt gälla jämväl avvikelse från denna lag eller från däri avsedda

grunder.

23 §.

Styrelseledamot eller likvidator, som låter verkställa utdelning i strid med

bestämmelsen i 20 § första stycket, straffes på sätt i 258 § lagen örn försäkringsrörelse

sägs.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I fråga örn försäkring, som meddelats före den 1 juli 1941, vare försäkringsgivaren,

såvitt angår risksumma som ej åtnjuter krigsskvdd enligt 3 §,

ansvarig i överensstämmelse med avtalet; dock att Konungen äger förordna

örn uppskov med utbetalningen.

Genom denna lag upphäves lagen den 4 oktober 1940 (nr 851) med vissa

bestämmelser om livförsäkring m. m. vid krig; dock att vad i 11 § andra

stycket nämnda lag stadgas alltjämt skall äga tillämpning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

12 mars 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Eriksson, fråga angående ny

lagstiftning örn krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring samt anför:
Med

skrivelse den 28 januari 1942 har Svenska livförsäkringsbolags

förening till Kungl. Maj:t överlämnat ett förslag till lag örn krigsansvarighet

för liv- och invaliditetsförsäkring, avsedd att ersätta lagen den 4 oktober

1940 med vissa bestämmelser om livförsäkring m. m. vid krig (SFS

1940:851). I skrivelsen upplyses att förslaget — vilket torde få fogas såsom

bilaga 2 till detta protokoll — på föreningens uppdrag utarbetats av särskilda

kommitterade samt att i ärendets behandling deltagit, förutom föreningens

medlemmar, representanter för Livförsäkringsanstalten Folket och

Svenska Personal-Pensionskassan, ömsesidig försäkringsförening (SPP).

Försäkringsinspektionen har efter remiss avgivit yttrande över förslaget.

Från Svenska livförsäkringsbolags förening, som beretts tillfälle att yttra sig

över vad inspektionen anfört, har därefter inkommit ytterligare en skrivelse

i ärendet.

Frågan har därefter underkastats beredning inom handelsdepartementet.

Bakgrunden till kommitterades förslag. De viktigaste nyheterna

i förslaget.

Om de förhållanden, som föranlett utarbetandet av det föreliggande förslaget,

hava förenämnda kommitterade anfört:

Genom stormaktskrigets utbrott hösten 1939 aktualiserades kravet på en

utbyggnad av försäkringsavtalen i syfte att giva försäkringstagarna skydd

i större omfattning än som följde av dittills tillämpade försäkringsvillkor.

Därvid valdes tva vägar, en för nytillkommande försäkringar och en för

redan tecknade försäkringsavtal.

För nytillkommande försäkringar fastställde Kungl. Maj:t den 29 sep
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

9

lember 1939 grunder, som därefter tillämpats till och med den 30 juni

1941; se bilaga 2 i 1939 års livförsäkringskommittés betänkande SOU

1940:7. Under samma tid tillämpades de krigsvillkor, vilka återfinnas som

bilaga 3 i samma betänkande.

Beträffande redan gällande försäkringar genomfördes en reglering i lagstiftningsväg

genom lagen den 4 oktober 1940, sedermera ändrad genom lag

den 9 april 1941 (nr 195). Denna lagstiftning innebar i flera hänseenden

tvingande ändringar i fråga örn »äldre försäkringar», varmed förstods sådana

liv- eller invaliditetsförsäkringar, som meddelats före lagens ikraftträdande

eller inom tre månader efter det lagen trätt i kraft, dock ej livförsäkring

enligt 1939 års villkor. 1940 års lag trädde i kraft den 5 oktober

1940.

Vissa bestämmelser i lagen ha avseende även å försäkringar, som tecknats

efter lagens ikraftträdande, men hela den väsentliga delen, som innehåller

en närmare reglering av försäkringsgivarens ansvarighet och tillskottsplikt

samt av krigspremien, avser allenast äldre försäkringar. Beträffande

försäkringsavtal, ingångna senare än tre månader från lagens ikraftträdande,

innehåller emellertid 15 §, att försäkringsavtalen ej utan Konungens

eller, beträffande utländsk anstalt, försäkringsinspektionens medgivande

må innehålla förbehåll för krigstillstånd av sådan innebörd,

att försäkringsgivaren helt eller delvis fritager sig från ansvarighet.

Då arbetet med utformandet av villkor och bestämmelser för försäkringar,

som komme att meddelas senare än tre månader efter lagens

ikraftträdande, icke kunde slutföras före den 5 januari 1941, medgav

Kungl. Majit den 3 januari 1941, att livförsäkringsavtal, som avslutades

efter den 4 januari men före den 1 juli 1941, finge innehålla de förbehåll

för krigstillstånd, som sedan den 1 oktober 1939 enligt försäkringsvillkoren

tillämpats i anslutning till de den 29 september 1939 stadfästa grunderna.

På grund härav kunde som nämnts försäkringar intill den 1 juli 1941 tecknas

enligt 1939 års villkor.

Genom beslut den 20 juni 1941 har Kungl. Majit i ett sammanhang fastställt

grunder och särskilda föreskrifter för tillämpning av 1940 års lag

stiftning dels för livförsäkringar, som meddelats före den 1 oktober 1939 (äldre

försäkringar), dels för livförsäkringar enligt 1939 års villkor, dels ock för

livförsäkringar, som meddelats efter den 30 juni 1941 (försäkringar enligt

1941 års villkor).

Vad nu sagts bär närmast gällt kapital- och livränteförsäkringar för dödsfall

(livförsäkringar). I fråga örn invaliditetsförsäkringar äro förhållandena

delvis annorlunda, i det att man endast har att räkna med två grupper,

nämligen försäkringar tecknade före den 5 januari 1941 och försäkringar''

tecknade under tiden från och med denna dag.

Kommitterade framhålla, att det till följd av de olika vägar, på vilka frågan

örn krigsskydd fått sin lösning för äldre och nytillkommande försäkringar,

för närvarande råder ett mycket komplicerat system. Särskilt olikheterna

mellan de tre grupperna av livförsäkringar äro mycket betydande.

Bland skiljaktigheterna framhålla kommitterade, alt begreppet krigsdödsfall

är olika bestämt i försäkringar enligt 1939 års villkor och i övriga försäkringar,

att högsta krigsskyddet enligt 1939 års villkor är 50,000 kronors

försäkringssumma och i fråga örn (ivriga försäkringar 200,000 kronors

risksumma utöver återköpsvärdet, att försäkringsgivarens tillskottsplikt är

olika för olika försäkringsbestånd samt att för »äldre försäkringar» stad
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

gas en kategoriklyvning mellan krigsdeltagare och andra, vilken saknar

motsvarighet vid övriga försäkringar. Kommitterade fortsätta:

Detta system kan icke^ undgå att vålla stora administrativa svårigheter.

Då försäkringsbolagen måste räkna med en synnerligen begränsad tillgång

på personal under krig och det även i övrigt genom förstörelse av maskiner,

register och andra handlingar kan uppkomma allvarliga störningar, är

den stora administrationsbördan ägnad att väcka allvarliga farhågor. De

olika materiella reglerna för försäkringsbestånd från olika tider måste vidare

för allmänheten komma att framstå såsom godtyckliga eller i allt fall

synnerligen svårförklarliga.

För att åstadkomma en ändring till det bättre i denna del är till en början

angeläget, att försäkringar enligt 1939 års villkor bringas att i förevarande

° hänseende såvitt möjligt överensstämma med övriga försäkringar.

1939 års krigsvillkor torde få anses vara för försäkringstagarna väsentligt

ogynnsammare än 1941 års krigsvillkor. En likriktning av krigsvilllcoren

mellan försäkringar enligt 1939 års grunder och övriga försäkringar låter

sig icke göra utan lagstiftning. En utvidgning av 1940 års lag till försäkringar

enligt 1939 ars villkor skulle emellertid med bibehållande av lagens

uppställning i övrigt bliva mycket otymplig. Kommitterade lia därför letts

in på tanken, att at lagen borde givas en mera principiell utformning i

syfte att såvitt möjligt vinna överensstämmelse i krigsvillkoren för alla

grupper av försäkringar. För denna lösning talar även, att vissa av de

bestämmelser i lagen som gälla »äldre försäkringar» synas vara i behov

av jämkning. Bland annat må nämnas att kategoriklyvningen mellan »krigsdeltagare»

och andra, som ursprungligen ansågs nödvändig på grund av

vissa rättsliga överväganden, efter den omarbetning, som i vederbörande departement

verkställdes av livförsäkringskommitténs förslag, icke längre är

principiellt genomförd. Enligt kommitterades uppfattning torde numera allmän

förståelse kunna påräknas för det berättigade i att upphäva den åtskillnad,

som lagen alltjämt gör mellan »krigsdeltagare» och andra. Även

vissa andra ändringar synas påkallade.

Den föreslagna lagen syftar, enligt vad de kommitterade uttalat, till att

åstadkomma en väsentlig förenkling och att skipa rättvisa mellan olika försäkringstagare.

För att den önskvärda enkelheten skulle kunna vinnas hade

försäkringsbolagen ansetts böra åtaga sig vissa nya förpliktelser. I redaktionellt

hänseende hade eftersträvats att göra lagen mera lättläst och överskådlig.

Enligt vad de kommitterade vidare anfört hava de övervägt att i förslaget

taga hänsyn till den möjligheten att vårt land liksom Finland kan råka i

krigstillstånd två gånger med endast en kortare mellantid. För sådant fall

borde vid tillämpning av lagstiftningen krigstillstånden kunna behandlas som

ett enda. Kommitterade hade emellertid icke ansett lämpligt att nu söka lösa

de frågor, som uppkomme i en dylik situation. Någon större svårighet att

åstadkomma det ingripande, som då erfordrades, syntes icke föreligga.

I det följande lämnas en redogörelse för de viktigaste nyheter, som kommitterades

förslag i olika avseenden innebär i förhållande till nu gällande

bestämmelser.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

11

Krigssky ddets storlek. Fördelning av krigsskyddet på

flera försäkringar.

För »äldre försäkringar» regleras krigsskyddet i 4 § 1940 års lag. Detta

lagrum sätter ur kraft villkor, enligt vilket försäkringsgivaren kan bliva fri

från ansvarighet på den grund, att den försäkrade under krigstillstånd tjänstgjort

vid eller eljest åtföljt svenska krigsmakten, eller emedan försäkringsfallet

har samband med krigstillstånd. Sådant förbehåll far alitsa icke åberopas.

Den begränsningen stadgas emellertid i lagen, att det belopp, för vilket

förbehållet icke må åberopas, ej får överstiga återköpsvärdet med mer än

200,000 kronor av risksumman. Överstiger risksumman 200,000 kronor, kan

förbehållet alltjämt åberopas i fråga om den överskjutande delen. För denna

del är alltså försäkringsgivaren alltjämt fri från ansvar, i den mån nämnda

förbehåll innebär ett dylikt fritagande, örn t. ex. den, å vilken försäkringen

tagits, stupar i fält, gäller förbehållet för vad som av risksumman överstiger

200,000 kronor, örn däremot försäkringsfallet inträffar under andra omständigheter

än som avses med förbehållet, skall även den del av risksumman,

som överskjuter 200,000 kronor, utgå i sin helhet.

Enligt de krigsvillkor, som infördes hösten 1939, omfattar försäkringsgivarens

ansvar för s. k. krigsdödsfall högst 50,000 kronor av försäkringssumman

— utan hänsyn till eventuellt förefintliga »äldre försäkringar» å samma

person — jämte återköpsvärdet för överskjutande försäkringssumman.

Detta innebär å ena sidan, att den som tecknat försäkring till avsevärt större

belopp enligt 1939 års villkor icke erhåller krigsskydd för större del än nyss

nämnts, samt å andra sidan att, om å samma person tecknats såväl »äldre

försäkring» som försäkring enligt 1939 års villkor, krigsskydd kan atnjutas

till högre belopp än 200,000 kronor.

Enligt 1941 års villkor gäller samma belopp för krigsskyddet som enligt

1940 års lag. Vid bestämmande av beloppet skall i princip avräknas det belopp,

som å samma person tecknats genom »äldre försäkring» eller genom

försäkring enligt 1939 års villkor. Härav framgar, att 1941 års villkor i princip

icke stadga högre krigsskyddad risksumma än 200,000 kronor.

Kommitterade hava funnit det synnerligen angeläget att åstadkomma enhetlig

behandling av krigsansvarigheten, vare sig försäkringsavtalet utgör

»äldre försäkring» eller slutits enligt 1939 års eller 1941 års villkor. För allmänheten

måste det — framhålla kommitterade — te sig mycket egendomligt,

örn den ena försäkringstagaren vore krigsskyddad för allenast 50,000

kronor, oaktat försäkringssumman vore betydligt större, medan den andre

vore krigsskyddad för det reguljära maximibeloppet 200.000 kronor. För att

krigsförsäkringen skulle kunna omfattas med förtroende måste enkla och

lättfattliga linjer följas, som allmänheten kunde kontrollera utan att vara

insatt i ett större antal detaljerade bestämmelser, som med endast korta mellanrum

ersatt varandra. Olikheter i nyssnämnda hänseende vållade dessutom

försäkringsgivarna betydande administrativa svårigheter. Kommitterade hava

därför föreslagit en principiellt hållen bestämmelse, som icke är inskränkt till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

»äldre försäkringar». Den omfattar sålunda även försäkringar enligt 1939 års

och 1941 års villkor liksom försäkringar enligt framtida villkor. För samtliga

fall skall enligt kommitterades förslag gälla, att försäkringsgivarens krigsansvarighet

skall omfatta, förutom återköpsvärdet, högst 200,000 kronor av

risksumman för dödsfall eller invaliditet (krigsskyddad risksumma). Risksumman

räknas särskilt för dödsfall och särskilt för invaliditet.

För det fall, att a samma person meddelats flera »äldre livförsäkringar» av

en eller flera försäkringsgivare, stadgas i 4 § 1940 års lag att, örn ej Konungen

annorlunda förordnar, för bestämmandet av försäkringarnas krigsskyddade

del deras risksummor skola sammanläggas. Hava flera försäkringar enligt

1941 års villkor meddelats å samma person, gäller likaledes i princip, att

för bestämmandet av deras krigsskyddade del risksummorna skola sammanläggas.

Krigsskyddets begränsning enligt 1939 års villkor hänför sig till sammanlagda

försäkringssumman för försäkringar, som enligt dessa villkor meddelats

å samma person.

Enligt kommitterades förslag, vilket även i nu berörda hänseende har

enhetliga regler för de olika grupperna av livförsäkringar, skall krigsskyddet,

liksom enligt 1940 års lag, i princip bestämmas med hänsyn till försäkringarnas

sammanlagda risksummor. Principen har i förslaget utsträckts att

gälla jämväl invaliditetsförsäkringar, dock att risksummorna för sådana försäkringar

skola sammanläggas för sig.

I 1940 års lag stadgas vidare, att sammanlagda krigsskyddade risksumman

för flera försäkringar, där ej annat avtalats, skall fördelas på de olika försäkringarna

i förhållande till dessas risksummor. Enligt 1939 års villkor gäller

åter, att tidigare meddelad försäkring åtnjuter krigsskydd framför senare

meddelad. 1941 års villkor bestämma, att totala krigsskyddade risksumman

för försäkringar å en person skall fördelas å försäkringarna i förhållande till

risksummorna, där ej annat avtalats. Vidare stadgas att, örn jämväl »äldre

livförsäkring» eller livförsäkring enligt 1939 års villkor finnes å samma person,

den krigsskyddade risksumman för försäkring enligt 1941 års villkor

begränsas ytterligare så, att den jämte den krigsskyddade risksumman å sådan

tidigare meddelad livförsäkring icke överstiger 200,000 kronor.

Kommitterade hava framhållit, att sålunda för närvarande ej mindre än

tre principer vore för olika fall i kraft, när det gällde att bestämma, vilka

försäkringar som vore krigsskyddade, då sammanlagda risksumman överstege

maximibeloppet för krigsskydd. Vad särskilt anginge pro-rata-regeln

medförde den bland annat den olägenheten, att en omräkning måste ske för

varje gång någon försäkring upphörde eller förändrades till beloppet. En

förenkling vore behövlig. Kommitterade hava i sådant syfte föreslagit en för

alla hithörande grupper av försäkringar gemensam regel av innehåll, att tidigare

meddelad lörsäkring skall åtnjuta krigsskydd framför senare meddelad.

En sådan regel stöde — yttra kommitterade vidare — säkerligen bäst

i överensstämmelse med vad allmänheten funne naturligt och riktigt. Därmed

underlättades också kontrollen över att misstag vid utbetalning ej ägde rum.

Emellertid borde möjlighet till avvikelse finnas. Sådan avvikelse kunde be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

kungl. Maj:ts proposition nr 202.

13

träffande nu gällande bestämmelser ske genom avtal, varmed torde åsyftas

avtal mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren. Det kunde ifrågasättas,

om en så enkel regel vöre tillfyllest. Man syntes här vara nödsakad

att räkna med ett flertal kombinationer, som icke lämpligen borde upptagas i

lag. Kommitterade hava därför föreslagit, att det skall ankomma på Konungen

alt medgiva avvikelse och att bestämmelser härom skola intagas i grunder

för tillämpning av den nu föreslagna lagen. I dessa grunder borde —

framhålla kommitterade — medgivas, att frågan i lämplig omfattning finge

regleras genom avtal.

Bestämmelserna örn försäkringsgivares krigsansvarighet skola enligt förslaget

vara tvingande i två avseenden. Sålunda förklaras, att förbehåll med

avseende å krigstillstånd, enligt vilket försäkringsgivaren kan -— under annan

förutsättning än i fredstid — helt eller delvis bliva fri från ansvarighet

i angiven omfattning, skall vara utan verkan. Vidare stadgas, att krigsskyddade

risksumman icke heller må överstiga 200,000 kronor, såvitt ej Konungen

annorlunda förordnar. Beträffande sistnämnda stadgande hava kommitterade

uttalat, att det så till vida avveke från 1940 års lag, som Konungen

enligt förslaget kunde medgiva, att krigsskyddade risksumman finge överstiga

nämnda belopp. Då stadgandet skulle gälla även för framtiden, hade

det synts kommitterade behövligt med en sådan möjlighet till undantag.

Kommitterade hava i detta sammanhang även fäst uppmärksamheten på en

bestämmelse i 1941 års krigsvillkor av innehåll att, om å samma person hos

en och samma försäkringsgivare finnas försäkringar med en sammanlagd

försäkringssumma av högst 3,000 kronor, krigsansvarigheten alltid skall omfatta

hela försäkringssumman. Bestämmelsen innebär, att sådana försäkringar

icke skola medtagas vid beräkning av den krigsskyddade risksumman

för försäkringar hos annan försäkringsgivare. Kommitterade uttala sig för

att en motsvarighet till denna undantagsbestämmelse intages i grunder för

tillämpning av den tillämnade lagen.

Försäkringsinspektionen har förklarat sig finna de föreslagna förenklingarna

välbetänkta och värda allt beaktande. Det vore en angelägenhet av vikt,

att en lagstiftning av förevarande art och de i samband därmed eljest tillkomna

bestämmelserna avfattades så, att allmänheten kunde åtminstone i

någon mån förstå deras innebörd och finna, att de hade skäl för sig. Ej

mindre av vikt vore, att administrationsbördan för försäkringsgivarna icke

bleve alltför stor under de utomordentliga förhållanden, då bestämmelserna

vore avsedda att tillämpas och försäkringsgivarnas förvaltningsapparat även

av andra orsaker bleve hårt ansträngd. Inspektionen, som under förarbetena

till 1940 års lag på denna punkt uttalat sig för enhetlighet beträffande »äldre

försäkringar» och försäkringar enligt 1939 års villkor, tillstyrkte de föreslagna

förenklingarna.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen därom, att krigsskyddade risksumman

icke må överstiga 200,000 kronor, såvitt ej Konungen annorlunda

förordnar, har försäkringsinspektionen påpekat, att bestämmelsen saknar

full motsvarighet i 1940 års lag, samt vidare anfört:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Departementschefen
-

Såtillvida överensstämmer visserligen bestämmelsen med undantagsstadgandet

i 4 § sista punkten i 1940 års lag som Kungl. Majit fortfarande skulle

kunna förordna om avvikelse från den upptagna sammanläggningsregeln,

vars innebörd är att vid flera försäkringar å samma person, i ett eller flera

bolag, deras risksummor skola sammanläggas för bestämmande av försäkringarnas

krigsskydd. En dylik avvikelse vore, att vid sammanläggningen

vissa mindre försäkringar, liksom nu, undantagas. Emellertid syftar kommitterades

förevarande bestämmelse längre. Enligt förslaget skall Kungl. Majit

kunna medgiva, att den krigsskyddade risksumman även i andra fall må

överstiga 200,000 kronor. Stadgandet synes hava tillkommit främst med

hänsyn till frågan örn krigsskyddets framtida utveckling, exempelvis i följd

av försämrat penningvärde. Ehuru inspektionen saknar anledning att motsätta

sig denna ändring, kan det beträffande sistnämnda fall ifrågasättas,

huruvida gränsen bör kunna höjas även för redan meddelade försäkringar

eller blott för sådana, som meddelas efter det Kungl. Majit förordnat örn höjning

av gränsen för krigsskyddad risksumma. Då en sådan höjning för redan

meddelade försäkringar skulle medföra även ökade förpliktelser för försäkringstagaren

att betala krigspremie, bör måhända höjningen icke beröra sådana

försäkringar.

Mot den lösning av frågan om en för de olika grupperna av försäkringar

enhetlig reglering av krigsansvarigheten, som kommitterade föreslagit, synes

ur saklig synpunkt i stort sett intet vara att erinra.

Beträffande den föreslagna befogenheten för Konungen att förordna, att

krigsskyddade risksumman må överstiga 200,000 kronor, får jag framhålla,

att det givetvis icke är avsett, att Konungen utan åtagande från försäkringsgivarens

sida skall kunna ålägga denne krigsansvarighet för en större

risksumma än i lagen angives. Om det av en eller annan orsak skulle befinnas

påkallat att tvångsvis utöka försäkringsbolagens förpliktelser i berörda

hänseende, bör detta icke kunna ske annorledes än genom ny lagstiftning.

Sådant Konungens förordnande, varom här är fråga, kan alltså

endast avse en höjning av gränsen för den krigsskyddade risksumman i enlighet

med åtagande av försäkringsgivaren. För min del finner jag emellertid

icke lämpligt att möjliggöra en dylik höjning utan lagändring. Med hänsyn,

bland annat, till den inverkan som krigsskyddets utsträckning till en högre

risksumma kan utöva på krigspremiernas storlek synes det nämligen vara

riktigast, att avgörandet härutinnan förbehåll de lagstiftande myndigheterna.

I Konungens hand bör därför enligt min mening icke läggas annan

befogenhet i förevarande hänseende än den som i 1940 års lag tillagts Konungen,

nämligen att medgiva undantag från regeln, att krigsskyddet för

flera å samma person meddelade försäkringar skall bestämmas med hänsyn

till de sammanlagda risksummorna.

Utbetalning av krigsskyddat försäkringsbelopp.

Beträffande »äldre försäkring» stadgas i 7 § av 1940 års lag, att vid krigsdödsfall

eller fall av krigsinvaliditet å försäkringen i vanlig ordning skall

betalas — därest Konungen ej medgivit förhöjning — ett belopp motsvarande

återköpsvärdet, ökat med hälften av risksumman, dock högst med 50,000

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

15

kronor. Enligt 1939 års villkor skall av den krigsskyddade försäkringssumman

—- högst 50,000 kronor jämte återköpsvärdet för eventuellt Överskjutande

försäkringssumma — i vanlig ordning utbetalas hälften, dock lägst

återköpsvärdet. Enligt 1941 års villkor gäller en särskild bestämmelse för

försäkringar enligt s. k. svaga tariffer1 av innebörd, att å dem skall i vanlig

ordning betalas, förutom återköpsvärdet, en fjärdedel, dock högst 25,000

kronor, av den krigsskyddade risksumman. För andra försäkringar enligt

1941 års villkor gäller, att i vanlig ordning skall betalas återköpsvärdet samt

hälften, dock högst 50,000 kronor, av den krigsskyddade risksumman. Med

avseende å utgivande av försäkringsbelopp, som ej utbetalats i vanlig ordning,

gäller i fråga om »äldre försäkringar» och försäkringar enligt 1941

års villkor, att beloppet ej må utgivas förrän krigspremien fastställts och

att, örn så erfordras, betalningen må uppskjutas ytterligare högst ett år. I

1939 års villkor stadgas, att betalning av det belopp av försäkringssumman,

som kan komma att utgå utöver vad som utbetalats i vanlig ordning, skall

verkställas senast två år efter det krigstillståndet upphört.

Kommitterades förslag upptager i förevarande hänseende för samtliga försäkringsgrupper

enhetliga regler av i huvudsak samma innehåll som de, vilka

nu enligt 1940 års lag gälla för »äldre försäkringar». Möjligheten till avvikelse

från lagens föreskrifter har dock utvidgats genom att uttrycket »därest

Konungen ej medgivit förhöjning» utbytts mot »därest Konungen ej annorlunda

förordnar». Av kommitterades motiv framgår, att avsikten med

ändringen är att möjliggöra ej blott en höjning utan även en sänkning av

det belopp, som skall utbetalas i vanlig ordning. Kommitterade hava såsom

sin mening uttalat, att en sänkning vore erforderlig beträffande försäkringar

enligt svaga tariffer; för dem borde — i överensstämmelse med vad 1941 års

villkor innehålla beträffande sådana försäkringar — i grunderna stadgas

att, utöver återköpsvärdet, en fjärdedel av krigsskyddade risksumman, dock

högst 25,000 kronor, skulle utbetalas i vanlig ordning.

För det fall, att flera »äldre livförsäkringar» tagits å samma person, gäller

enligt 7 § 1940 års lag, att det belopp, som skall betalas i vanlig ordning,

skall bestämmas med hänsyn till sammanlagda risksumman. Vad som av

1 Under denna beteckning brukar man sammanföra vissa slag av livförsäkringar, som utmärkas

av att de icke alls eller endast i ringa mån föranleda fondbildning, nämligen a) korttidsförsäkring,

b) försäkring med naturlig premie och c) försäkring med lägre premie under vissa år,

för vilken den högre premien icke börjat erläggas. Med korttids/örsäkring förstås en försäkring, enligt

vilken försäkringsgivaren för viss tid, t. ex. 5 eller 10 år, åtagit sig att utbetala försäkringssumman

vid den försäkrades död, därest denna inträffar under den avtalade tiden. Någon utbetalning vid

försäkringstidens slut förekommer icke, och premierna avse endast att täcka — förutom förvaltningskostnader—

dödsrisken under försäkringstiden. Denna risk utjämnas över hela försäkringstiden så

att premien blir konstant. Försäkring med naturlig premie skiljer sig från korttidsförsäkring däri, att

nyss angiven utjämning av dödsrisken icke förekommer. Deli försäkrade har sålunda vid detta

försäkringssätt att för varje år erlägga premie med belopp, som beräknas motsvara den med

hänsyn till åldern bestämda dödsrisken under året. Premien ökas på grund härav för varje årFörsäkring

med lägre premie vissa är utgör en kombination av korttidsförsäkring för dessa år

och vanlig försäkring för tid därefter.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kunni. Maj:ts proposition nr 202.

denna utbetalas i vanlig ordning skall fördelas på försäkringarna i förhållande

till de krigsskyddade risksummorna. Enligt 1939 års villkor skall det

belopp, som skall utbetalas i vanlig ordning, bestämmas med hänsyn till

sammanlagda krigsskyddade försäkringssumman för försäkringar, som tecknats

enligt dessa villkor. Någon särskild föreskrift för det fall, att krigsskyddet

— som enligt ifrågavarande villkor tillkommer tidigare meddelad

försäkring framför senare meddelad -— omfattar flera försäkringar, finnes

icke, men det torde vara avsett att det belopp, som utöver återköpsvärdena

skall utbetalas i vanlig ordning, skall fördelas på försäkringarna i förhållande

till de krigsskyddade försäkringssummorna i den mån dessa icke ingå i

återköpsvärdena. Enligt 1941 års villkor gäller som nämnts, att vid krigsdödsfall

skall i vanlig ordning utom återköpsvärdet betalas hälften eller i

vissa fall en fjärdedel av den krigsskyddade risksumman, dock högst 50,000

resp. 25,000 kronor. Hava å samma person flera livförsäkringar meddelats

enligt 1941 års eller tidigare villkor, av en eller flera försäkringsgivare, begränsas

utbetalningen ytterligare så, att alla utbetalningar i vanlig ordning

av risksumma sammanlagda uppgå till högst 50,000 kronor. Vad i vanlig

ordning betalas för försäkringar enligt 1941 års villkor fördelas på de olika

försäkringarna i förhållande lill det belopp, som skulle hava betalats, därest

sistnämnda begränsningsregler ej behövt tillämpas.

Även i nu berörda hänseende ansluter sig kommitterades föx*slag till 1940

års lag, i det att förslaget upptager för samtliga försäkringsgrupper avsedda

bestämmelser av innebörd att, örn flera försäkringar meddelats å

samma person, det belopp, som skall betalas i vanlig ordning, skall bestämmas

med hänsyn till sammanlagda risksumman samt att vad som i vanlig

ordning utbetalas av denna skall fördelas efter försäkringarnas krigsskyddade

risksummor. Bestämmelserna skola gälla även invaliditetsförsäkringar,

dock att risksummorna för sådana försäkringar skola sammanläggas för

sig. Kommittérade hava i detta sammanhang uttalat, att de administrativa

svårigheter, som det nu bestående systemet skulle medföra, så gott som

helt undvekes genom vad kommitterade föreslagit därom, att tidigare meddelad

försäkring skall åtnjuta krigsskydd framför senare meddelad, vadan

bestämmelserna örn betalning i vanlig ordning i de nya grunderna kunde

bliva mycket enkla.

Försäkringsinspektionen har uttalat sin anslutning till de förenklingar,

som kommitterades förslag i förevarande del innebär. Beträffande den avvikelse

från 1940 års lag, som ligger däri, att Konungen skall äga medgiva

ej blott höjning utan även sänkning av det belopp, som skall utbetalas

i vanlig ordning, har försäkringsinspektionen anfört:

Möjlighet till sänkning har av kommitterade ansetts erforderlig beträffande

försäkringar enligt svaga tariffer. Den föreslagna bestämmelsen har

emellertid fått sådan utformning, att den omfattar sänkning även i andra

fall, exempelvis på grund av likviditetssvårigheter för försäkringsgivarna,

då sänkningen skulle drabba alla försäkringar. Huruvida bestämmelsen bör

givas så vidsträckt omfattning, synes inspektionen tveksamt. Då inspektionen

likväl icke avstyrker ändringen, sker detta under förutsättning, att så
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

17

dan sänkning, som icke avser försäkringar enligt svaga tariffer, icke medgives

annat än då särskilt bärande skäl föreligger. Beträffande försäkring

enligt svaga tariffer förutsätter inspektionen, att sänkning icke medgives i

fråga om sådana försäkringar, som meddelats före den 1 juli 1941, enär detta

skulle innebära en väsentlig försämring i förhållande till gällande bestämmelser.

Med anledning av vad försäkringsinspektionen sålunda anfört har Svenska

livförsäkringsbolags förening yttrat:

Enligt föreningens mening skulle det vara motiverat att, på sätt skett i

fråga örn försäkringar efter 1941 års villkor, för samtliga försäkringar enligt

svaga tariffer begränsa utbetalningen i vanlig ordning till återköpsvärdet

ökat med allenast fjärdedelen av risksumman, dock högst 25,000 kronor.

För försäkringar, som meddelats före den 1 oktober 1939, har emellertid

denna fråga reglerats genom 1940 års lag, och då det av föreningen framlagda

lagförslaget för denna grupp av försäkringar icke innebär sådana förbättringar,

som kunna anses kompensera en försämring på nu ifrågavarande

punkt av de i gällande lag stadgade förmånerna, ifrågasätter föreningen för

dessa äldre försäkringar icke någon starkare begränsning av utbetalningen i

vanlig ordning än som framgår av lagens huvudregel. Annorlunda förhåller

det sig emellertid med försäkringar enligt 1939 års villkor. För dessa försäkringar

innebär föreningens lagförslag väsentliga förbättringar i olika avseenden

av försäkringsskyddet vid krig, såsom i fråga om försäkringsskyddets

omfattning och försäkringsgivarens tillskottsplikt. Sett emot bakgrunden

av dessa förbättringar kan det enligt föreningens mening icke anses

oskäligt med samma begränsning av utbetalningen i vanlig ordning vid försäkringar

enligt svaga tariffer efter 1939 års villkor som gäller för försäkringar

enligt 1941 års villkor. Det må framhållas, att dessa två grupper av

försäkringar enligt stadgande i övergångsbestämmelserna likställts jämväl i

annat avseende.

Med det sista uttalandet åsyftar föreningen det förhållandet, att vissa undantagsbestämmelser

med avseende å krigsansvarighetens finansiering, som

av kommitterade föreslagits för försäkringar enligt svaga tariffer, äro avsedda

att tillämpas på sådana försäkringar, meddelade enligt 1939 års och

1941 års villkor, men däremot icke på »äldre försäkringar».

För min del finner jag icke anledning till saklig erinran mot vad kommit- Departementsterade

föreslagit i nu behandlade avseenden. chefen.

Till frågan, i vilka fall en sänkning av det belopp, som skall utbetalas i

vanlig ordning, kan vara motiverad, torde det icke vara behövligt att fatta

ståndpunkt i detta sammanhang. Vad försäkringsinspektionen härutinnan

anfört synes mig i varje fall icke böra föranleda därtill, att någon begränsning

i Konungens rätt att föreskriva sådan sänkning stadgas i lagen.

Krigsansvarighetens finansiering.

För »äldre försäkringar» gälla enligt 13 § 1940 års lag med avseende å täckning

av överkostnaden — det belopp, varmed de sammanlagda krigsskyddade

risksummoma för inträffade försäkringsfall, som omfattas av krigsansvarigheten,

överstiga summan av de på tiden för krigstillståndet belöpan
Dihang

till riksdagens protokoll 19i.''i. 1 sami. Nr 202. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

de riskpremierna — följande regler. I första hand skall överkostnaden täckas

till hälften genom krigspremier och till hälften genom tillskott från

försäkringsgivaren. Såväl krigspremierna som tillskottet äro emellertid på

visst sätt maximerade. Förslår icke sammanlagda beloppet av de krigspremier,

som kunna uttagas, till täckande av halva överkostnaden, skall återstoden

täckas genom att, med iakttagande av i lagen stadgade begränsningar, försäkringsgivarens

tillskott höjes. På motsvarande sätt skall, om det högsta

belopp, varmed försäkringsgivaren må bidraga, icke förslår till täckande av

halva överkostnaden, återstoden täckas genom att, med iakttagande av i

lagen stadgad begränsning, krigspremierna höjas. Förslår icke sammanlagda

beloppet av de krigspremier, som må uttagas, och det tillskott, varmed försäkringsgivaren

må bidraga, till täckande av hela överkostnaden, skall återstoden

täckas genom att sådana från utbetalning i vanlig ordning undantagna

belopp inom försäkringarnas krigsskyddade del, som avse försäkrade,

för vilka försäkringsfallet inträffat under tid, då de varit krigsdeltagare,

eiler föranletts av krigshandling under dylik tid, nedsättas med belopp, som.

stå i förhållande till de krigsskyddade risksummorna.

För försäkringar enligt 1939 års villkor gäller såsom huvudregel, att överkostnaden

— liksom i fråga om »äldre försäkringar» — i första hand skall

täckas till hälften genom krigspremier och till hälften genom tillskott från

försäkringsgivaren. Därest brist i någotdera hänseendet uppstår, skall höjning

av tillskottet respektive krigspremierna ske, likaledes enligt de för »äldre försäkringar»

gällande reglerna. Förslår icke sammanlagda beloppet av de

krigspremier och det tillskott, som med tillämpning av nämnda regler kunna

uttagas, till täckande av hela överkostnaden, skall återstoden täckas genom

proportionell ökning av krigspremierna.

De i förevarande avseende för försäkringar enligt 1941 års villkor gällande

huvudreglerna skilja sig från reglerna för »äldre försäkringar» däri, att den

nedsättning av innehållna försäkringsbelopp, som i sista hand skall tillgripas,

skall drabba krigsdeltagare och andra försäkrade lika.

Kommitterades förslag överensstämmer med avseende på huvudreglerna

för överkostnadens täckning — vilka enligt förslaget äro gemensamma för

de olika försäkringsgrupperna — med vad som för närvarande gäller för

försäkringar enligt 1941 års villkor. Den i 1940 års lag i visst avseende bibehållna

kategoriklyvningen mellan krigsdeltagare och andra försäkrade

har alltså helt övergivits. Kommitterade hava härutinnan hänvisat till vad

de anfört om de förhållanden, som föranlett lagförslagets utarbetande, varjämte

de till ytterligare motivering av sin ståndpunkt yttrat:

Kostnaden för krigsansvarigheten kan i vad rör försäkringstagarens bidrag

täckas antingen genom krigspremier eller genom nedsättning av försäkringarna

eller genom bådadera. Gällande lag medger, att den del av kostnaden,

som kan uttagas genom krigspremier, må fördelas lika på krigsdeltagare

och andra. Lagrådet framhöll vid sin granskning av 1940 års förslag,

att den ledande synpunkten borde vara, att en ordning skapades som

under rådande förhållanden bäst överensstämde med rättvisa och billighet

Därest det därvid funnes lämpligt att i anslutning till vad försäkringsinspek
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

19

lionell föreslagit i större eller mindre utsträckning likställa alla försäkringsavtal,

syntes en sådan behandling enligt lagrådets mening icke möta större

betänkligheter av rättslig natur än en kategoriklyvning i enlighet med livförsäkringskommitténs

förslag. Härav framgår, att något rättsligt hinder icke

torde föreligga mot att den kostnad, som bör bestridas av försäkringstagarna

på annat sätt än genom krigspremier, genom nedsättning slås ut lika på

krigsdeltagare och andra.

Kommitterade vilja också något närmare beröra innebörden av den i lagen

stadgade kategoriklyvningen. Till en början är det självklart, att den nedsättning

av risksummorna, som kan behövas, blir väsentligt större för de

enskilda försäkringstagarna, örn all nedsättning skall drabba krigsdeltagare,

lin örn ncdsättningen drabbar alla lika. Att krigsdeltagarnas börda lättas är,

synes det, ett humanitärt oell socialt trängande önskemål. Vidare bör framhållas,

att örn än icke alla så dock det stora flertalet av försäkringstagarna

äro potentiella »krigsdeltagare». Det är ofta endast en tillfällighet, att en

försäkringstagare icke blir krigsdeltagare i lagens mening. Man behöver endast

tänka på dem, som på grund av en viktig befattning erhålla uppskov

med krigstjänst. Dessa vapenföra ha ju haft och kunna alltjämt ha att räkna

med krigstjänst. Alltså innebär 1940 års lag även för dem ett trygghetstillskott,

låt vara att den risk, som lagen täcker, kanske icke under kriget

blir aktuell för dem. De böra rimligen bidraga till kostnaden flir detta trygghetstillskott

på samma sätt som de, för vilka det blivit aktuellt att gå ut i

kriget. Dessa uppskovsberättigade stanna för övrigt ofta kvar i arbete inom

fabriker, där dödsrisken är särskilt stor genom fara för bombning. Örn de

dödas vid bombanfall, är dödsfallet enligt lagens distinktion civilt och de

bliva bättre ställda än de, som stupat i den egentliga stridslinjen. I övrigt

böra även hemvärnsmän och lottor liksom andra frivilliga vid krigsmakten

särskilt ihågkommas i detta sammanhang. Inom industrien uttagas t. ex.

verkshemvämsmän till skydd för anläggningen. Örn dessa utvalda komma

att i sin tjänst, mitt ibland kamraterna vid förelaget, dödas t. ex. genom en

bomb, äro de nu sämre ställda än de, som icke behövt uttagas eller icke ansetts

lämpade att uttagas till hemvärnstjänst. Bombrisken var dock densamma

för alla. Det skulle kunna verka menligt på rekryteringen av hemvärnsmän

och andra frivilliga, örn det bleve bekant att lagen intager denna

ståndpunkt.

Krigspremie för »äldre försäkring» må enligt 8 § 1940 års lag icke överstiga

en tjugondei av den högsta krigsskyddade risksumma som gällt under krigstillståndet.

Samma begränsning gäller för krigspremie för försäkring enligt

1941 års villkor, under det att däremot — såsom framgår av. vad förut anförts

— huvudreglerna för krigsans vari ghetens finansiering i fråga örn försäkringar

enligt 1939 års villkor icke innefatta någon begränsning av krigspremiens

storlek. Kommitterades förslag överensstämmer i detta hänseende

med 1940 års lag.

I fråga örn försäkringsgivares tillskottsplikt vid »äldre försäkringar» stadgas

i 0 § 1940 års lag den begränsningen, att försäkringsgivaren ej är skyldig att

tillskjuta större belopp än som, utan att tryggheten för gällande försäkringsavtal

äventyras eller enskilda försäkringstagares rätt förnärmas, kan tågås

i anspråk genom anlitande av såväl tillgängligt som för tio år enligt av

Konungen meddelade bestämmelser förutberäknat överskott å försäkringsgivarens

rörelse samt frigöras genom nedsättning av utjämningsreserv, vinst
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Mctj:ts proposition nr 202.

fonder, säkerhetsfond och premieåterbäringsreserv. Med sålunda angivna

överskotts- och fondmedel avses endast vad som av dessa medel belöper på

krigsskyddad del av ifrågavarande försäkringar. Huvudreglerna rörande

krigsansvarighetens finansiering vid försäkringar enligt 1939 års och 1941

års villkor hänvisa beträffande försäkringsgivarens tillskottsplikt till 1940

års lag. I kommitterades förslag hava lagens bestämmelser i denna del upptagits

utan någon ändring i sak.

De i det föregående återgivna reglerna för krigsansvarighetens finansiering

vid »äldre försäkringar» äro gemensamma för alla försäkringar, tillhörande

denna kategori. (Här avses endast livförsäkringar, meddelade av de egentliga

livförsäkringsbolagen, och bortses sålunda från livförsäkringar, meddelade

av bolag, vilkas rörelse i huvudsak omfattar livränteförsäkring — SPP

m. fl. —- ävensom från invaliditetsförsäkringar.) Beträffande vissa försäkringar

enligt 1939 års och 1941 års villkor gälla däremot i detta hänseende

bestämmelser, som avvika från de huvudregler, för vilka redogörelse lämnats

i det föregående.

Beträffande försäkringar enligt 1939 års villkor gälla sålunda särskilda bestämmelser

för försäkringar, som vid krigstillståndets inträdande varit i kraft

kortare tid än fem år. överkostnaden inom denna försäkringsgrupp skall i

första hand täckas genom krigspremier, vilka för det här avsedda fallet enligt

försäkringsvillkoren äro begränsade till högst tio procent av försäkringssumman.

Förslå ej krigspremiema till överkostnadens täckande, skall försäkringsgivaren

lämna tillskott, dock ej med större belopp än som, utan att

tryggheten för gällande försäkringsavtal äventyras eller enskilda försäkringstagares

rätt förnärmas, kan tagas i anspråk genom anlitande av tillgängligt

överskott eller frigöras genom nedsättning av här ifrågavarande försäkringars

andel i utjämningsreserv, vinstfonder, säkerhetsfond och premieåterbäringsreserv.

Förutberäknat överskott må således i detta fall ej tagas i anspråk.

Förslå icke de medel, som sålunda stå till förfogande, skall återstoden av

kostnaden täckas genom nedsättning i förhållande till den krigsskyddade

risksumman av ersättningarna för krigsdödsfall, varmed i 1939 års villkor

förstås dödsfall, som föranletts av krigshandling och som inträffat senast

inom ett år efter krigstillståndets upphörande.

Enligt 1941 års villkor gälla särskilda bestämmelser om krigsansvarighetens

finansiering för försäkringar enligt svaga tariffer samt andra försäkringar,

vilka vid krigstillståndets inträdande varit i kraft kortare tid än fem år.

Inom denna försäkringsgrupp skall överkostnaden i första hand täckas genom

krigspremier. Endast örn de krigspremier som må uttagas — härutinnan gäller

den förut angivna begränsningen — ej förslå till överkostnadens täckande,

skall försäkringsgivaren lämna tillskott. Tillskottsplikten är i detta fall

begränsad på samma sätt som i fråga om försäkringar enligt 1939 års

villkor, vilka vid krigstillståndets inträdande varit i kraft kortare tid än fem

år I sista hand skall för överkostnadens täckande tillgripas nedsättning av

innehållna försäkringsbelopp. Någon åtskillnad mellan dödsfall, som förorsakats

av krigshandling, och andra dödsfall skall härvid icke göras.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Kommitterades förslag upptager i förevarande hänseende särskilda bestämmelser

för försäkringar enligt svaga tariffer och försäkringar, som vid

krigstillstånds inträdande icke varit i kraft fem år. Bestämmelserna skola

tillämpas på försäkringar av ifrågavarande kategorier, meddelade enligt 1939

års eller 1941 års villkor, men däremot icke på »äldre försäkringar». Med

avseende på innehållet ansluta sig bestämmelserna till vad som nu gäller beträffande

motsvarande försäkringar enligt 1941 års villkor.

Försäkringsinspektionen har — med erinran örn att inspektionen under

förarbetena till 1940 års lag vid flera tillfällen kraftigt förordat borttagandet

av all kategoriklyvning mellan krigsdeltagare och andra lörsäkrade förklarat

sig utan tvekan tillstyrka den ändring, kommitterade härutinnan föreslagit.

Jämväl till de övriga förenklingar, som förslaget i nu berörda avseenden

innebär, har inspektionen uttalat sin anslutning.

övertygande skäl hava enligt min mening förebragts för att kategoriklyv- DepaUeme»tsningen

mellan krigsdeltagare och andra försäkrade bör helt avskaffas. Även

de övriga ändringar i fråga om krigsansvarighetens finansiering, som förslaget

innebär i förhållande till vad som för närvarande gäller, synas vara väl

motiverade. Av skäl, som skola utvecklas i ett senare sammanhang, anser

jag mig dock böra föreslå, att de särskilda bestämmelserna örn försäkringar

enligt svaga tariffer och försäkringar, sorn vid krigstillstånds inträdande

varit i kraft kortare tid än fem år, skola utgå ur lagen för att i stället införas

i de nya grunder, som bliva erforderliga.

Krigsansvarighet vid krig mellan främmande makter.

Försäkringsinspektionen har i sitt yttrande över kommitterades förslag till

behandling upptagit en fråga, som — enligt vad inspektionen framhåller

kan anses beröra krigsansvarigheten, om denna fattas i en vidare bemärkelse

än som framgår av definitionen i 2 § av förslaget, nämligen fragan örn

försäkringsgivares ansvarighet för dödsfall eller fall av invaliditet, som sammanhänga

med krig, vari annat land befinner sig, eller därmed jämförligt

tillstånd. Därvid bär inspektionen till en början upplyst, att försäkringsvillkoren

beträffande sådan ansvarighet numera i regel innehålla följande:

Har den försäkrade, utan att därtill, under sådant krigstillstånd, som avses

i lagen den 4 oktober 1940 med vissa bestämmelser om livförsäkring m. m.

vid krig, vara beordrad av svensk myndighet, i krig såsom stridande eller

icke stridande tjänstgjort vid eller eljest åtföljt annat lands krigsmakt och

har lian avlidit under kriget, är bolaget fritt från ansvarighet. Avlider lian

inom ett år efter krigets slut, gäller samma bestämmelse, med mindre dödsfallet

varken orsakats eller påskyndats av den försäkrades deltagande i kriget.

Har den försäkrade inom fem år från försäkringens ikraftträdande avlidit

till följd av krigshandling utom Sverige eller dess territorialvatten, då

krigstillstånd av ovan nämnt slag icke räder, eller under andra förhållanden

än sådana som eljest i föregående stycke avses, är bolaget fritt fran ansvarighet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

rtepartementsehefen.

I anslutning härtill Ilar inspektionen anfört:

Att bolagen önska fritaga sig från ansvarighet på grund av dödsfall, som

förorsakats av krigshandling, är helt naturligt exempelvis i det fall, att en

person, då krigstillstånd icke råder i Sverige, skall resa till land, som befinner

sig i krig, och i samband därmed tecknar livförsäkring. Bestämmelsen

drabbar emellertid även den, som tecknat försäkringen utan tanke på

krigsrisk och som tillfälligtvis befinner sig i främmande land, då detta invecklas

i krig. Även om en sådan försäkringstagare, vars försäkring icke är

fem år gammal, utan dröjsmål beger sig på hemresa, utbetalas, om han under

hemvägen avlidit till följd av krigshandling, endast ålerköpsvärdet,

vilket för en så ljng försäkring i regel är obetydligt. En bestämmelse,

som medför en sådan konsekvens, synes onödigt sträng. Även i vissa

andra fall leder bestämmelsen -—- åtminstone örn den tolkas efter ordalydelsen

— till konsekvenser, som knappast kunna anses rimliga. Av anlörda

skäl torde böra övervägas, huruvida icke en bestämmelse borde införas,

innebärande att förbehåll beträffande ansvarigheten vid krig, då

krigstillstånd icke råder i Sverige, icke må göras utan Kungl. Maj:ts medgivande.

Svenska livförsäkringsbolags förening har i förevarande hänseende yttrat:
Formellt

kan mot försäkringsinspektionens förslag erinras, att den föreslagna

lagen — liksom den nu gällande — endast tager sikte på att reglera

förhållandena vid krigstillstånd i Sverige och att det då kan synas oegentligt

att i lagen intaga en enda bestämmelse för annat fall. Men även ur sakliga

synpunkter finner föreningen den ifrågasatta bestämmelsen mindre lämplig.

Man måste fasthålla vid principen, att en försäkring, innan den varit gällande

visst antal år, vid utlandsvistelse i krigförande stat icke skall gälla,

med mindre särskilt avtal därom träffas och erforderlig tilläggspremie erlägges.

Att sedan omständigheter sådana som försäkringsinspektionen åberopat

kunna uppkomma, under vilka det skulle vara obilligt att vägra utbetalning

vid dödsfall, lärer ej kunna avhjälpas genom en uppmjukning av

de nu gällande villkoren och ej heller genom att Kungl. Maj:ts godkännande

av villkoren skulle erfordras. Det måste få ankomma på tillämpningen

av villkoren att obillighet ej får göra sig gällande vid reglerandet av förekommande

försäkringsfall. De svenska livförsäkringsbolagen hava även haft

sin uppmärksamhet riktad på förevarande spörsmål och hava vidtagit åtgärder

i syfte att uppnå största möjliga enhetlighet vid bedömandet av fall,

som här komma i fråga.

Av skäl, som Svenska livförsäkringsbolags förening anfört, anser jag det

icke lämpligt att i den lillämnade lagen upptaga någon bestämmelse av det

innehåll, försäkringsinspektionen föreslagit.

Departementsförslaget.

Såsom av det föregående framgår, anser jag kommitterades förslag i sak

innebära en i allt väsentligt tillfredsställande grundval för en ny lagstiftning

om krigsansvarigliet för liv- och invaliditetsförsäkring. En sådan lagstiftning

synes snarast möjligt böra komma till stånd för att ersätta de komplicerade

regler, som nu gälla, med eit system, präglat av större konsekvens och över
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

skådlighet. Vid detaljgranskning av förslaget har det emellertid befunnits

lämpligt att i vissa avseenden omgruppera dess bestämmelser, varjämte —

delvis i anledning av erinringar från försäkringsinspektionen — vissa andra

ändringar ansetts påkallade. Med iakttagande härav har en omarbetning av

förslaget verkställts inom handelsdepartementet. Jag torde i det följande få

lämna en redogörelse för departementsförslaget, därvid jag särskilt kommer

att framhålla de avvikelser, som gjorts från kommitterades förslag.

Inledande bestämmelser (1 och 2 §§).

1 §•

Paragrafen motsvarar 1 § i kommitterades förslag. I 1940 års lag återfinnas

motsvarande bestämmelser dels i 1 §, med den lydelse lagrummet

har enligt lag den 9 april 1941, dels ock i 3 § andra stycket.

Mellan de nämnda bestämmelserna i 1940 års lag och 1 § i kommitterades

förslag förefinnes i sak ingen annan olikhet än att den föreslagna lagens

tillämpningsområde angivits vidsträcktare än den nuvarandes så till vida,

att lagen, såvitt försäkring för livsfall angår, till följd av Konungens förordnande

skall i vissa avseenden kunna tillämpas ej blott å livränteförsäkring

utan även å kapitalförsäkring. Anledningen till denna utvidgning kommer

att beröras vid redogörelsen för 17 §.

Med anledning av vad kommitterades förslag •— liksom 1940 års lag - innehåller därom, att lagen icke gäller försäkring, vilken meddelats av anstalt,

som utom återförsäkring endast meddelar kollektiv försäkring, har

försäkringsinspektionen anfört:

Bestämmelsen åsyftar Återförsäkringsaktiebolaget Sverige, som förutom

återförsäkring meddelar dels kollektiv försäkring åt anställda inom vissa företag,

dels försäkring åt vissa insättare i postsparbanken, vilken försäkring grundar

sig på avtal mellan bolaget och banken. Det torde emellertid rada viss

tvekan, huruvida sistnämnda försäkring är att betrakta som kollektiv. Inspektionen

är därför icke övertygad om att ifrågavarande bestämmelse är

tillräcklig för att bolagets direkta försäkringar skola vara undantagna från

lagens tillämpning. Det kan vidare ifrågasättas, huruvida överhuvud tillräcklig

anledning finnes att undantaga bolagets här omnämnda bestånd av direkta

försäkringar. I anslutning till omarbetningen av lagen synes det lämpligt,

att berörda fråga upptages till närmare omprövning.

Med anledning av vad försäkringsinspektionen sålunda anfört har Svenska

livförsäkringsbolags förening yttrat:

Arbetsgivares kollektiva försäkring hos bolaget Sverige av sina anställda

och postsparbankens försäkring hos samma bolag av vissa sparare äro båda

s. k. korttidsförsäkringar. Någon utbetalning vid försäkringstidens slut förekommer

sålunda icke. Premierna för försäkringen, som i förra fallet erläggas

av arbetsgivaren och i det senare av banken, äro riskpremier, vilka

icke fonderas. Denna omständighet, att försäkringarna icke förutsätta fondering,

är av stor vikt vid bedömandet av frågan, huruvida de böra inrymmas

under lagen eller icke. Kommitterades förslag bygger nämligen enligt 12 § på

att försäkringsgivaren genom anlitande av förutberäknat överskott och vissa

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

å krigsskyddade försäkringar belöpande fondmedel skall bidraga till täckande

av den i 11 § definierade överkostnaden. Enligt 15 § andra stycket må

dock förutberäknat överskott ej tågås i anspråk, då fråga gäller korttidsförsäkring.

Då vidare bolaget Sverige icke meddelar annan direkt försäkring än

sådan, varom här är fråga, stå ej heller fondmedel av angiven art till buds

för täckande av överkostnaden. 1939 års livförsäkringskommitté har också

under hänvisning till, bland annat, att fondering ej förekommer, ansett att

lagen ej borde äga tillämpning å de ifrågavarande försäkringsformerna, vilken

ståndpunkt även 1940 års lag i ämnet intager.

Yad särskilt angår arbetsgivares kollektiva försäkring av sina anställda

må framhållas, att sådan försäkring av bolaget Sverige meddelats endast i

två fall och att i det ena av dessa fall särskilt avtal träffats mellan bolaget

och arbetsgivaren, enligt vilket den senare förbundit sig att i händelse av

krig för försäkringarna erlägga särskild tilläggspremie, avsedd att täcka hela

kostnaden för krigsskyddet å försäkringarna. Enligt föreningens mening är

det ur alla synpunkter lämpligast, att frågan om krigsskyddet för nu berörda

grupper av försäkringar löses avtalsvägen.

Vid försäkringen enligt avtalet med postsparbanken av vissa sparare gäller,

alf försäkringssumman icke, såsom vid vanliga försäkringar, är till beloppet

fixerad utan beroende av behållningen vid varje särskild tidpunkt å

insättningsräkningen. Skulle vårt land råka i krig, torde man ha anledning

räkna med att innestående belopp skulle komma att i stor utsträckning uttagas

och försäkringsskyddet därigenom i motsvarande mån bortfalla. Det

oaktat skulle, om försäkringarna inordnades under lagen, för varje försäkring

erläggas krigspremie, vilken enligt lagen skulle beräknas på den högsta

risksumma, som varit gällande vid någon tidpunkt under kriget. Krigspremien

finge erläggas av postsparbanken. Även här synes avtalsvägen vara den

lämpligaste, örn och i den mån jämväl krigsskydd anses böra beredas genom

de ifrågavarande försäkringarna.

Föreningen anser på anförda skäl, att bolaget Sveriges direkta försäkringar

icke böra inrymmas under lagen, och har för sin del utgått ifrån att detta.

även då fråga gäller sparare i postsparbanken, skulle framgå av den i lagförslagets

1 § givna bestämmelsen, vilken överensstämmer med motsvarande

stadgande i nu gällande lag. Det må nämnas, att försäkringen för sparare

i de av Kungl. Maj:t för bolaget Sverige fastställda grunderna betecknas såsom

»Kollektiv kapitalförsäkring för sparare». Skulle det oaktat tvekan råda

På denna punkt, förordar föreningen sådan jämkning av formuleringen, att

försäkringarna uttryckligen uteslutas från lagens tillämpningsområde.

Svenska livförsäkringsbolags förening synes mig hava anfört övertygande

skäl för sin mening, att de direkta försäkringarna hos Återförsäkringsaktiebolaget

Sverige böra vara undantagna från den blivande lagens tillämpningsområde.

Jag delar även föreningens åsikt, att så kommer att bliva fallet, örn

lagen, på sätt kommitterade föreslagit, i förevarande avseende erhåller samma

lydelse som 1940 års lag. Någon ändring av förslaget i denna del har därför

icke vidtagits.

Ej heller i övrigt har paragrafen i departemcntsförslaget undergått några

sakliga ändringar. I redaktionellt hänseende hava vissa jämkningar företagits.

Bland annat har den allmänt hållna hänvisningen till vad i lagen stad

gas om rätt för Konungen att meddela förordnande, som berör livsfallsförsäkring,

ersatts med en hänvisning till 17 § (motsvarande 16 § i kommittera

des förslag).

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 202.

25

2 §•

Paragrafen motsvarar 2 § såväl i kommitterades förslag som i 1940 års lag.

Mellan 1940 års lag och kommitterades förslag föreligga med avseende å

de definitioner, örn vilka här är fråga, vissa skiljaktigheter, beträffande vilka

kommitteradc anfört:

Bland definitionerna i 2 § av 1940 års lag upptages begreppsbestämning

av »äldre försäkring» och av »krigsdeltagare». Båda dessa begreppsbestämningar

bliva överflödiga efter den av kommitterade föreslagna omläggningen

av lagen. De ha därför uteslutits. I kommitterades förslag har dessutom,

i stället för begreppen krigsdödsfall och krigsinvaliditet, införts begreppet

krigsansvarighet. Härmed förstås försäkringsgivarens ansvarighet för sådant

dödsfall eller fall av invaliditet, som inträffat under krigstillstånd eller som

föranletts av krigshandling under tid då krigstillstånd råder och inträffat

inom ett år efter krigstillståndets upphörande. Krigsansvarigheten omfattar

sålunda vad som i 1940 års lag benämnes krigsdödsfall och krigsinvaliditet.

Anledningen till införandet av det nya begreppet är att ordet krigsdödsfall i

1939 års villkor användes i en mera inskränkt bemärkelse än i 1940 års lag.

Det avser nämligen sådant dödsfall, som föranletts av krigshandling under''

krigstillstånd och inträffat under eller inom ett år efter krigstillståndet. Uttrycket

krigsdödsfall torde därför böra undvikas i lagstiftningen.

Departementsförslaget överensstämmer, borsett från några smärre redaktionella

jämkningar, med kommitterades förslag.

Krigsansvarighet och bestridande av kostnaden

för sådan ansvarighet (3—11 §§).

Denna avdelning motsvaras i kommitterades förslag i huvudsak av avdelningarna

»Örn krigsansvarighet» (3—5 §§) och »Örn överkostnad» (11

17 §§) samt av vad den första paragrafen i avdelningen »Om krigspremien»

(6 §) innehåller beträffande maximum för krigspremie. De närmare bestämmelserna

om krigspremiers fastställande och erläggande m. m. motsvarande

återstoden av avdelningen »Om krigspremien» i kommitterades förslag —

bilda i departementsförslaget en särskild avdelning med överskriften »Närmare

bestämmelser örn krigspremier». Den verkställda omgrupperingen innebär,

att bestämmelserna om krigsansvarighetens finansiering placerats i omedelbar

anslutning till de jiaragrafer, som behandla krigsansvarighetens omfattning

samt utbetalning av krigsskyddat föräkringsbelopp. Härigenom synes

den logiska ordningsföljden mellan de frågor, som lagen avser att reglera,

bliva bättre framhävd.

4 § i kommitterades förslag, vari stadgas, alt krigspremie skall utgå för

varje försäkring oell att försäkringsgivaren genom tillskott skall bidraga till

täckande av kostnaden för krigsansvarigheten, saknar motsvarighet i departementsförslaget.

Ett stadgande med denna kategoriska utformning synes stå

mindre väl tillsammans med 5 § i sistnämnda förslag (motsvarande 11 8 i

kommitterades förslag), som förutsätter, att de vanliga riskpremierna kunna

förslå till täckande av kostnaden för krigsansvarigheten. Även de i 10 § av

departementstorslaget upptagna bestämmelserna böra beaktas i detta sammanhang.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

3 §•

Paragrafen motsvarar 3 § i kommitterades förslag samt är avsedd att ersätta

4 och 15 §§ i 1940 års lag.

Första stycket upptager de allmänna reglerna örn krigsskyddets storlek och

i förekommande fall — fördelning på flera försäkringar. För vad kommilterades

förslag i dessa hänseenden innebär har jag tidigare redogjort. I dcpartementsförslaget

hava betämmelserna så till vida omredigerats, att de båda

meningar, som i kommitterades förslag bilda en andra och en tredje punkt

i stycket, sammanförts till en. Därvid har uttrycket »flera försäkringar» förtydligats

till »flera livförsäkringar eller flera invaliditetsförsäkringar». Vidare

har tillämpningen av regeln att, då flera försäkringar meddelats å samma

person, krigsskyddet skall bestämmas med hänsyn till de sammanlagda risksummorna,

gjorts beroende av att Konungen ej annorlunda förordnar. Härigenom

har sammanläggningsregeln — bortsett från att dess tillämpningsområde

utvidgats till att omfatta även invaliditetsförsäkringar — fått samma innehåll

som i 1940 års lag. I kommitterades förslag fanns ej utrymme för någon

särskild föreskrift om rätt för Konungen att medgiva undantag från sammanläggningsregeln,

beroende på att Konungen enligt 3 § tredje stycket i förslaget

skulle äga en generell befogenhet att förordna om höjning av den

krigsskyddade risksumman. Beträffande skälen till den på denna punkt vidtagna

ändringen får jag hänvisa till vad jag tidigare anfört.

I andra stycket fastslås, att bestämmelserna örn krigsansvarighet så till vida

äro av tvingande natur, att förbehåll med avseende å krigstillstånd, varigenom

försäkringsgivaren fritagit sig från ansvarighet, skall vara utan verkan

i den man det kommer i strid med lagens bestämmelser. Stadgandet härom

har i departementsförslaget försetts med ett tillägg av innehåll, att Konungen

äger medgiva, att sådant förbehåll må åberopas beträffande försäkring, som

meddelats efter krigstillstånds inträdande eller inom tre månader dessförinnan.

Tillägget är avsett att ersätta den i 18 § av kommitterades förslag

upptagna bestämmelsen om rätt för Konungen att beträffande sådan försäkring

medgiva avvikelse från vad i lagen stadgas. Med denna bestämmelse

torde just åsyftas, att Konungen skall äga medgiva, att förbehåll, varigenom

försäkringsgivaren fritagit sig från krigsansvarighet,1 får åberopas. Det synes

vara mera naturligt alt, såsom i departementsförslaget skett, giva den särskilda

föreskrift, som för detta ändamål erfordras, formen av ett undantag

från den regel, som frånkänner sådana förbehåll giltighet. Skulle det till

äventyrs befinnas påkallat att — i den mån försäkringsgivaren icke kommer

att vara helt fri från krigsansvarighet för försäkringar som här avses

1 Förbehåll av denna innebörd förekommer såväl i 1939 års som i 1941 års villkor. Enligt

1939 års villkor har försäkringsgivaren rätt att, om försäkringen trätt i kraft inom tre månader

före krigstillstånd i Sverige, för sådant krigstillstånd fritaga sig från ansvarighet för krigsdödsfall.

Enligt 1941 års villkor är försäkringsgivaren i fråga om försäkring, som vid krigstillstånds inträdande

icke varit i kraft tre månader, utan vidare fri från ansvarighet för krigsdödsfall, såvida

icke Konungen efter krigstillståndets inträdande annorlunda bestämmer. (En med avseende på

bestämningen av begreppet krigsdödsfall förekommande olikhet mellan 1939 års och 1941 års

villkor lämnas här å sido.)

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

27

-—- beträffande desamma föreskriva avvikelse från lagens stadganden i ett

eller annat avseende, finnes möjlighet härtill även enligt departementsförslaget.

Av skäl, som komma att framgå av redogörelsen för 11 §, hava

nämligen i 16 § — vilken motsvarar 18 § i kommitterades förslag — upptagits

bestämmelser, enligt vilka Konungen äger medgiva avvikelser från lagens

stadganden beträffande livförsäkring, vilken vid krigstillstånds inträdande

icke varit i kraft fem år. I fråga örn invaliditetsförsäkring skall Konungen

— respektive, beträffande utländsk försäkringsanstalt, försäkringsinspektionen

— äga sådan rätt oberoende av försäkringens ålder.

Vad senast anförts giver anledning att uppställa frågan, huruvida — med

hänsyn till den lydelse 16 § i departementsförslaget erhållit — det i andra

stycket av förevarande paragraf gjorda tillägget över huvud kan anses behövligt.

Från rent formell synpunkt kan frågan möjligen besvaras nekande.

Det synes emellertid vara lämpligt, att den särställning, som är avsedd att

tillkomma försäkringar, meddelade efter krigstillstånds inträdande eller inom

tre månader dessförinnan, på något sätt kommer till uttryck i lagen. Att arten

av denna särställning bäst framhäves genom en sådan undantagsbestämmelse

som den här föreslagna, har förut framhållits.

Utöver det nu omtalade tillägget hava i andra stycket vissa redaktionella

jämkningar gjorts i den av kommitterade föreslagna texten. Bland annat

har uttrycket »under annan förutsättning än i fredstid» ändrats till »under

annan förutsättning än eljest». Ändringen bär föranletts av ett från försäkringsinspektionens

sida gjort påpekande därom, att ordet »fredstid» — vilket

finge antagas vara avsett att stå såsom motsats till »krigstillstånd» —- vore

mindre lyckligt valt, eftersom krigstillstånd i lagens mening icke vöre identiskt

nied krigstid.

Såsom ett tredje stycke av 3 § upptager kommitterades förslag ett stadgande

av innehåll, att krigsskyddade risksumman icke må överstiga belopp,

som i första stycket sägs, såvitt ej Konungen annorlunda förordnar. I vad

detta stadgande innebär, att en höjning av den krigsskyddade risksumman

skall kunna föreskrivas av Konungen, har detsamma av förut anförda skäl

ersatts med det i andra punkten av första .stycket inskjutna förbehållet, enligt

vilket Konungen endast skall äga den mera begränsade befogenheten att

förordna örn undantag från den i nämnda punkt upptagna sammanläggningsregeln.

I övrigt har stadgandet ingen direkt motsvarighet i departementsförslaget.

I stället hava där såsom ett tredje stycke av förevarande paragraf

upptagits bestämmelser, enligt vilka försäkringsgivare har möjlighet att mot

särskild gottgörelse åtaga sig krigsansvarighet för risksumma, som enligt

reglerna i första .stycket faller utanför krigsskyddet, eller att på särskilda

villkor åtaga sig sådan ansvarighet beträffande försäkring, som meddelats

efter krigstillstånds inträdande eller inom tre månader dessförinnan. Dessa

bestämmelser kunna synas stå i strid med den princip, som uttryckts i det

av kommitterade föreslagna stadgandet, d. v. s. principen att lagens maximering

av den krigsskyddade risksumman är av tvingande natur. Emellertid

torde det icke hava varit kommitterades mening, att utfästelser, varigenom för
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

säkringsgivare åloge sig ansvarighet för försäkringsfall sammanhängande med

krigstillstånd, under alla förhållanden skulle vara ogiltiga i den mån de icke

täcktes av den i lagen reglerade krigsansvarigheten. Gällande grunder och

särskilda föreskrifter för tillämpning av 1940 års lag giva i detta avseende

en viss ledning. Såväl för livförsäkringar — oavsett tillkomsttiden — som för

invaliditetsförsäkringar stadgas där: »För övertagande av krigsrisk i vidare

omfattning än som framgår av lagen, dessa grunder och särskilda föreskrifter

samt försäkringsvillkoren, åsättes tilläggspremie till belopp och på villkor,

som försäkringsgivaren bestämmer.» Intet tyder på att det varit kornmitterades

avsikt att begränsa den avtalsfrihet, som sålunda för närvarande

härskar på detta område. Innebörden av den föreslagna bestämmelsen torde

endast vara, att krigsskydd i den av lagen reglerade formen — med konsekvenser

för beräkning av överkostnad, krigspremier, försäkringsgivares tillskott

o. s. v. — icke avtalsvis får utsträckas till högre risksumma än den i

lagen angivna. Departementsförslaget avser icke att göra någon avvikelse

från denna grundsats. Att fastslå densamma genom ett uttryckligt stadgande

har emellertid ansetts onödigt med hänsyn till den avfattning, första punkten

i tredje stycket erhållit. Huruvida bestämmelser av det innehåll, som upptagits

i tredje stycket, över huvud äro erforderliga, kan möjligen vara tveksamt.

Emellertid definieras i 2 § »krigsansvarighet» — utan avseende å grunden

för ansvarigheten — allenast såsom försäkringsgivares ansvarighet för

sådant dödsfall eller fall av invaliditet, som inträffar under krigstillstånd eller

som föranletts av krigshandling under tid, då krigstillstånd råder, och inträffar

inom ett år från krigstillståndets upphörande. Det synes då vara

naturligt att i förevarande paragraf — som behandlar frågan när och i vilken

omfattning krigsansvarighet föreligger — uppmärksamma även den möjlighet,

som en försäkringsgivare har, att ikläda sig sådan ansvarighet genom

särskilda utfästelser vid sidan av lagen.

En fråga om räckvidden av den föreslagna första punkten i tredje stycket

kommer att beröras i samband med behandlingen av andra stycket i övergångsbestämmelserna.

4 8-

Paragrafen motsvarar 5 § i kommitterades förslag samt innefattar de regler

för utbetalning av krigsskyddat försäkringsbelopp, sorn kommitterade

föreslagit och för vilka jag tidigare redogjort. I 1940 års lag återfinnas motsvarande

bestämmelser i 7 §.

Första stycket har i departementsförslaget i vissa hänsenden förtydligats.

Sålunda har det utmärkts, att med dödsfall eller fall av invaliditet, som

där omtalas, endast avses sådana försäkringsfall, för vilka krigsansvarighet

enligt 3 § första stycket åvilar försäkringsgivaren. Vidare har uttrycket

»flera försäkringar» ändrats på motsvarande sätt som i andra punkten av

nämnda stycke. Även regeln angående fördelning på flera försäkringar av

det i förhållande till sammanlagda risksumman bestämda belopp, som skall

utbetalas i vanlig ordning, har erhållit en något ändrad lydelse.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Muj:ts proposition nr 202.

Andra stycket har omredigerats med hänsyn till den eventualiteten att.

krigspremic icke uttages. Med det använda uttrycket, att krigspremie »befunnits

icke behöva uttagas», åsyftas såväl det fall, att de vanliga riskpremierna

förslå till täckande av kostnaden för krigsansvarigheten (5 §), som det fall,

att krigspremierna ersättas med ökat tillskott från försäkringsgivaren (10 §).

En ytterligare ändring ligger däri, att ordet »återstoden» utbytts mot det fylligare

uttrycket »återstoden av den krigsskyddade risksumman». Ändringen

innebär icke enbart ett förtydligande. »Återstoden» torde nämligen i kommitterades

förslag vara avsett att inbegripa ej endast återstoden av den krigsskyddade

risksumman utan även det ytterligare belopp, som försäkringsgivaren

kan vara skyldig att utgiva på grund av stadgandet i andra punkten

av övergångsbestämmelserna. Givetvis kan det med hänsyn till vederbörande

bolags likviditet vara nödvändigt eller i varje fall lämpligt, att utbetalningen

av sådana belopp uppskjutes. Ur lagteknisk synpunkt förefaller det emellertid

naturligt att begränsa räckvidden av bestämmelserna i 4 § andra stycket

till utbetalningar inom den normala krigsansvarighetens ram och i stället

förse det nämnda stadgandet i övergångsbestämmelserna med ett tillägg angående

uppskov med utbetalning av belopp, som där avses. Sa har också

skett i departementsförslaget.

5 §•

Paragrafen motsvarar 11 § i kommitterades förslag och 13 § första stycket

i 1940 års lag.

Mot avfattningen av 11 § första stycket i kommitterades förslag har försäkringsinspektionen

anmärkt:

Vid definitionen av begreppet överkostnad har använts uttrycket »de på

tiden för krigstillståndet belöpande riskpremier, som ingå i fredspremiermi».

En försäkring kan emellertid vara slutbetald, innan krigstillståndet inträtt,

i vilket fall således inga fredspremier utgå, men det oaktat finnas vissa på

tiden för krigstillståndet belöpande riskpremier, vilka försäkringsgivaren

gottgör sig ur räntan på premiereserven. I vissa andra fall kan det inträffa,

att riskpremien överstiger den utgående fredspremien. På grund av nu nämnda

förhållanden synes det använda uttrycket mindre lämpligt. Bättre vöre

enligt inspektionens mening uttrycket »de på tiden för krigstillståndet belöpande

riskpremierna, beräknade enligt grunder som icke innefatta antaganden

rörande ^Oansvarighet».

Försäkringsinspektionens anmärkning mot det av kommitterade använda

uttrycket är utan tvivel riktig. Den av inspektionen föreslagna formuleringen

synes emellertid vara onödigt omständlig. Med hänsyn till sammanhanget

kan det nämligen knappast finnas någon risk för den missuppfattning, som

inspektionen tydligen velat förebygga, eller att även krigspremier skulle inräknas

i de riskpremier, vilkas summa skall jämföras med de sammanlagda

krigsskyddade risksummorna för inträffade försäkringsfall. I ett annat avseende

synes däremot ett förtydligande vara på sin plats, nämligen till utmärkande

av att riskpremierna skola tagas i beräkning endast i vad de belöpa

på krigsskyddade risksummor. I enlighet med vad nu sagts och med

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

beaktande av de ändringar, som gjorts i 3 §, har i departementsförslaget

överkostnaden definierats såsom skillnaden mellan, å ena sidan, de sammanlagda

krigsskyddade risksummorna för inträffade försäkringsfall, för vilka

krigsansvarighet med avseende å visst krigstillstånd enligt 3 § första stycket

åvilar försäkringsgivaren, och, å andra sidan, summan av de på tiden för

krigstillståndet belöpande riskpremierna för samtliga av försäkringsgivaren

meddelade försäkringars krigsskyddade risksummor. Regeln örn överkostnadens

täckning har i departementsförslaget försetts med reservationen »såvitt

ej annat följer av vad i 6—10 §§ sägs», vilket givetvis icke innebär någon ändring

i sak. Såsom en konsekvens av att departementsförslaget icke upptager

någon motsvarighet till 4 § kommitterades förslag har slutligen uttrycket »genom

försäkringsgivarens tillskott» ändrats till »genom tillskott från försäkringsgivaren».

Såsom ett andra stycke av 11 § i kommitterades förslag förekommer en

erinran om att beträffande vissa försäkringar undantag från reglerna i första

stycket stadgas i 15 § av förslaget. Då sistnämnda paragraf, av skäl som

skola utvecklas vid behandlingen av 11 § i departementsförslaget, icke fått

någon direkt motsvarighet i detta förslag, finns det givetvis i förevarande

paragraf icke utrymme för någon sådan erinran.

6 §.

Såsom jag förut omnämnt har vid den omarbetning av kommitterades föri»

slag, som verkställts inom departementet, i förevarande avdelning av lagtexten

upptagits vad 6 § i förslaget — som motsvarar 8 § i 1940 års lag_

innehåller beträffande maximum för krigspremie. Bestämmelsen härom återfinnes

i denna paragraf.

I departementsförslaget hava de i kommitterades förslag — liksom i 1940

års lag förekommande orden »beträffande samma krigstillstånd» undvikits.

Det får nämligen anses ligga i krigspremiens begrepp, att den hänför sig

endast till ett visst krigstillstånd.

Storleken av det totala krigspremiebelopp, som med hänsyn till denna

paragraf kan uttagas för försäkringar tillhörande ett visst bestånd, röner

tydligen inverkan av regeln att, då försäkring meddelats å flera personers

liv, krigspremie beräknas för en var av dem (12 §).

7 8.

Paragrafen motsvarar 12 § i kommitterades förslag samt 6 § i 1940 års

lag.

Första stycket av 12 § i kommitterades förslag skiljer sig från motsvarande

bestämmelse i 1940 års lag därigenom, att det icke fastslår att försäkringsgivaren

är skyldig att bidraga till täckande av uppkommen överkostnad —

ett stadgande härom finnes i förslagets 4 § — utan endast behandlar tillskottspliktens

begränsning. Även några rent redaktionella olikheter förekomma.

I ett avseende kan det ifrågasättas, huruvida icke förslaget innebär

en saklig avvikelse från vad som gäller enligt lagen. Jag åsyftar här

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

31

frågan, om endast försäkringsgivarens skyldighet att lämna tillskott skall

vara lagligen begränsad eller örn meningen är att fastställa ett maximum, som

tillskottet icke får överstiga. Den praktiska betydelsen av denna distinktion

kommer att belysas vid behandlingen av 10 §. Lydelsen av 6 § första stycket

i 1940 års lag giver i och för sig icke någon klar uppfattning om lagens

ståndpunkt i berörda avseende. Med hänsyn till att det i 13 § andra stycket

av lagen talas örn »det högsta belopp, varmed försäkringsgivaren enligt

6 § må bidraga», torde det emellertid finnas fog för att tolka 6 § första

stycket så, att tillskott icke får lämnas med större belopp än där angives.

Kommitterade använda däremot i 12 § första stycket formuleringen »Försäkringsgivaren

vare ej pliktig tillskjuta större belopp än---», vilken

ju synes förutsätta, att försäkringsgivaren kan bidraga med större belopp än

han är pliktig att tillskjuta. I 13 § andra stycket av förslaget talas det emellertid

på samma sätt som i 1940 års lag örn »det högsta belopp, varmed försäkringsgivaren

enligt 12 § må bidraga».

Första stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget överensstämmer

så till vida med första stycket av 12 § i kommitterades förslag, som

det endast behandlar tillskoltspliktens begränsning. Visserligen saknar —

såsom jag förut framhållit — 4 § i kommitterades förslag motsvarighet i departementsförslaget,

men med hänsyn till den placering, som den grundläggande

bestämmelsen om överkostnadens täckning till hälften genom krigspremier

och till hälften genom tillskott från försäkringsgivaren erhållit i sistnämnda

förslag (5 §), finns det icke anledning att ånyo förklara, att försäkringsgivaren

är skyldig att lämna tillskott. På vissa andra punkter avviker

emellertid departementsförslagets text i ifrågavarande stycke från den av

kommitterade föreslagna. Sålunda har —- i anledning av ett påpekande från

försäkringsinspektionen, till vilket jag återkommer — det inledande ordet

»försäkringsgivaren» utbytts mot »inländsk försäkringsgivare». Vidare hava

vissa redaktionella jämkningar vidtagits. Den av kommitterade föreslagna

formulering, enligt vilken det endast är fråga om begränsning av försäkringsgivares

skyldighet att lämna tillskott, har bibehållits. Enligt min mening

finns det icke anledning att förbjuda försäkringsgivaren att bidraga med

större belopp än han är skyldig att tillskjuta. Till konsekvenserna av denna

uppfattning får jag anledning att återkomma vid redogörelsen för 8 och 10 §§.

Andra stycket av 12 § i kommitterades förslag avviker från 6 § andra

stycket i 1940 års lag endast i första punkten, vilken behandlar sambandet

mellan, å ena sidan, beräkningen av de överskotts- och fondmedel, som skola

kunna tagas i anspråk för täckande av uppkommen överkostnad, och, å

andra sidan, försäkringarnas krigsskydd. Enligt lagen avses med de angivna

överskotts- och fondmedlen vad som belöper på försäkringarnas

»krigsskyddade del» — vari hela återköpsvärdet torde få anses inbegripet —

men enligt förslaget vad som belöper på »den del av försäkring, vars risksumma

är krigsskyddad».

Beträffande andra stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget

må till en början anmärkas, att det icke innehåller någon föreskrift om

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

ordningsföljden för de olika överskotts- och fondmedlens utnyttjande, motsvarande

andra punkten av 12 § andra stycket i kommitterades förslag. Den

härutinnan erforderliga bestämmelsen har nämligen i departementsförslaget

utformats såsom en självständig paragraf, vilken placerats bland »Särskilda

bestämmelser» (18 §). Anledningen härtill är, att bestämmelserna om krigsansvarighetens

finansiering i 5—11 §§ ansetts böra begränsas till frågor,

som direkt röra förhållandet mellan försäkringsgivarens och försäkringstagarnas

skyldigheter i detta hänseende. I fråga om sambandet mellan tillskottspliktens

begränsning och försäkringarnas krigsskydd får jag erinra örn

de nyss påpekade olika formuleringarna i 1940 års lag och i kommitterades

förslag. Den tanke, som ligger till grund för kommitterades formulering, är

otvivelaktigt den riktiga. Uttryckssättet är emellertid så till vida mindre lämpligt,

som det synes förutsätta, att i fråga om varje försäkring risksumman

endast delvis skulle vara krigsskyddad. I departementsförslaget har den

åsyftade begränsningen av tillskottsplikten uttryckts sålunda, att i de angivna

överskotts- och fondmedlen icke skall inräknas »vad som belöper på

sådan försäkring eller försäkringsdel, vars risksumma icke är krigsskyddad».

Försäkringsinspektionen har beträffande 12 § i kommitterades förslag anmärkt,

att de föreslagna bestämmelserna, liksom motsvarande bestämmelser

i 1940 års lag, icke kunde avse utländska försäkringsanstalter. Vissa av de

uppräknade fonderna definierades nämligen i sådana lagrum, som icke gällde

utländsk anstalt, och man svävade således i ovisshet, huruvida fonder, som

hos sådan anstalt funnes, kunde anses motsvara de uppräknade. Vidare kunde

det icke anses rimligt, att utländsk anstalt skulle bidraga med större del av

sina fonder och överskottsmedel än som kunde anses belöpa på den svenska

rörelsen. Någon uppdelning av nämnda fonder och medel på rörelsen i olika

länder torde emellertid de utländska anstalter, som dreve livförsäkringsverksamhet

här i riket, icke hava gjort. Inspektionen ville med hänsyn härtill

föreslå, att i första stycket det inledande ordet »försäkringsgivaren» utbyttes

mot »inländsk försäkringsgivare», och att ett tredje stycke tillädes av följande

lydelse: »Utländsk försäkringsgivares skyldighet att bidraga med tillskott

skall bestämmas i de i 21 § omförmälda grunder.»

Svenska livförsäkringsbolags förening har vitsordat riktigheten av försök - ringsinspektionens anmärkning men tillagt, att den kompletterande bestämmelsen

i fråga om utländsk försäkringsgivare borde erhålla en annan utformning

än inspektionen föreslagit. Föreningen har i detta hänseende framhållit,

att försäkringsgivarens tillskottsplikt reglerats i en föregående paragraf —

11 § i kommitterades förslag, motsvarande 5 § i departementsförslaget — vilken

avsåge såväl inländska som utländska försäkringsgivare och innebure,

att överkostnaden principiellt skulle delas lika mellan försäkringsgivare och

försäkringstagare. Förevarande paragraf innehölle bestämmelser, enligt vilka

försäkringsgivarens bidrag kunde begränsas till mindre än hälften av överkostnaden.

Motsvarande bestämmelse för utländsk försäkringsgivare borde

därför innehålla en liknande begränsning av tillskottsplikten, exempelvis av

följande lydelse: »I fråga om utländsk försäkringsgivare skola i grunder, som

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

33

omförmälas i 21 §, bestämmelser meddelas angående begränsning av försäkringsgivarens

tillskottsplikt.»

I departementsförslaget har, såsom redan omtalats, det inledande ordet

»försäkringsgivaren» i första stycket i enlighet med försäkringsinspektionens

förslag utbytts mot »inländsk försäkringsgivare». Därjämte har i paragrafen

upptagits ett tredje stycke med — i huvudsak — den av Svenska livförsäkringsbolags

förening föreslagna lydelsen.

8 §•

Paragrafen motsvarar 13 § i kommitterades förslag och 13 § andra stycket

i 1940 års lag.

I departementsförslaget hava vissa redaktionella jämkningar vidtagits, i

huvudsak föranledda av det i föregående paragraf gjorda tillägget angående

utländsk försäkringsgivares tillskottsplikt. I andra stycket har därjämte den

ändringen skett, att det talas örn det högsta belopp, varmed försäkringsgivaren

»är skyldig att» — i stället för »må» — bidraga. Avsikten med ändringen

är att förebygga, att 7 § tolkas så, att större tillskott från försäkringsgivaren

än där sägs under alla förhållanden skulle vara uteslutet. Jag får härutinnan

hänvisa till vad jag anfört vid behandlingen av nämnda paragraf.

9 §•

Paragrafen motsvarar 14 § första stycket i kommitterades förslag samt

13 § tredje stycket i 1940 års lag. En viktig olikhet i förhållande till sistnämnda

stadgande ligger däri, att någon kategoriklyvning mellan krigsdeltagare

och andra försäkrade icke skall ske. Jag får härutinnan hänvisa till den redogörelse,

jag tidigare lämnat för nyheterna i kommitterades förslag med avseende

på krigsansvarighetens finansiering.

Försäkringsinspektionen har anmärkt, att det i kommitterades förslag använda

uttrycket »skall bristen fördelas å försäkringarna» syntes böra utbytas

mot »skall bristen täckas», vilket närmare ansluter sig till uttryckssättet i

.1940 års lag.

I departementsförslaget har det av försäkringsinspektionen påtalade uttrycket

ersatts med uttrycket »skall bristen utjämnas», vilket i liknande sammanhang

förekommer i 139 § andra stycket lagen om försäkringsrörelse och

synes bättre motsvara den verkliga innebörden av den nedsättning av innehållna

försäkringsbelopp, varom här är fråga.

Innehållet i andra stycket av 14 § i kommitterades förslag återfinnes i 11 §

av departementsförslaget.

10 §.

Paragrafen har ingen motsvarighet vare sig i kommitterades förslag eller

i 1940 års lag.

Såsom ett första slycke föreslås ett stadgande av innehåll, att försäkringsgivare,

örn försäkringsinspektionen nied hänsyn till särskilda förhållanden

det medgiver, äger underlåta alt uttaga krigspremier, då så enligt bestäm
Bihartg

till riksdagens protokoll 1 sami. Nr 202.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

melserna i föregående paragrafer skulle ske, eller ock uttaga sådana premier

med lägre belopp än som skulle följa av samma bestämmelser, under

förutsättning att försäkringsgivarens tillskott ökas i motsvarande mån. Beträffande

livförsäkringar enligt 1939 års och 1941 års villkor förekomma bestämmelser

av detta innehåll i de av Konungen fastställda grunderna och

särskilda föreskrifterna för tillämpning av 1940 års lag. Örn ett försäkringsbolag

har möjlighet att åtaga sig en större andel av krigsansvarighetens finansiering

än lagen föreskriver, kan det givetvis vara önskvärt, att så sker.

Den kategoriska utformningen av bestämmelserna i 5—9 §§ synes emellertid

knappast giva utrymme för ett dylikt åtagande, om icke bestämmelserna

kompletteras med ett stadgande av här föreslaget innehåll. Vid bedömande

av huruvida »särskilda förhållanden» föreligga, som kunna motivera ett sådant

medgivande från försäkringsinspektionens sida varom i stadgandet är

fråga, torde detta uttryck icke böra tolkas alltför snävt. Uttrycket avser endast

att understryka, att en tillämpning av stadgandet innebär ett avsteg från

den ordning för krigsansvarighetens finansiering, som är ämnad att vara den

normala.

Andra stycket innehåller, att vad i första stycket sägs om krigspremier

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om nedsättning enligt 9 §. Denna

bestämmelse —• som icke har någon motsvarighet i nyssnämnda grunder och

föreskrifter — innebär, att försäkringsgivaren genom att öka sitt tillskott skall

kunna göra en eljest oundviklig nedsättning av innehållna försäkringsbelopp

helt eller delvis obehövlig. Här framträder betydelsen av att 7 § endast begränsar

försäkringsgivarens skyldighet att lämna bidrag till överkostnadens

täckande. Nedsättning enligt 9 § förutsätter nämligen, att försäkringsgivaren

lämnat sådant bidrag intill den i 7 § angivna gränsen. Bestämmelsens praktiska

värde blir beroende av huruvida försäkringsgivaren har tillgångar —

av annat slag än i 7 § angives — som kunna disponeras för ifrågavarande

ändamål. Gemensamt för sådana fonder och reserver, som uppräknas i 7 §,

är att de representera en fondbildning utöver vad som erfordras för att täcka

det matematiska värdet av försäkringsgivarens förpliktelser. Hos vissa livförsäkringsbolag

torde fonder finnas, som icke äro hänförliga under någon

av de i 7 § angivna kategorierna men som likväl hava nämnda karaktär. För

sådana bolags del kan det finnas utrymme för tillämpning av ifrågavarande

bestämmelse. En särställning i detta hänseende intaga de s. k. blandade bolagen,

d. v. s. de bolag, som meddela såväl liv- som skadeförsäkring. Det bör

icke vara otänkbart att ett sådant bolag efter ett krig, som medfört stora

förluster i människoliv bland innehavare av livförsäkringar i bolaget, anlitar

fonder, som hänföra sig till skadeförsäkringsrörelsen, för att icke beträffande

livförsäkringarna behöva tillgripa nedsättning enligt 9 §.

11 §•

Paragrafen är ämnad att, sedd i sammanhang med 16 §, ersätta 11 § andra

stycket samt 15 och 17 §§ i kommitterades förslag, varjämte innehållet i andra

stycket av 14 § i förslaget här återgives. Av nämnda bestämmelser i kom
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

35

mitterades förslag motsvarar 17 § i viss mån den genom lag den 9 april 1941

i 1940 års lag införda 14 a §, under det att de övriga — av vilka 11 § andra

stycket endast innefattar en hänvisning till 15 § — sakna motsvarighet i

lagen.

Beträffande anledningen till och innebörden av den lagtekniska omgestaltning,

kommitterades förslag i denna del undergått, får jag anföra följande.

Bestämmelsen i 11 § första stycket av kommitterades förslag — motsvarande

5 § i departementsförslaget — måste, örn den ses isolerad, så förstås,

att jämförelsen mellan de sammanlagda krigsskyddade risksummoma för inträffade

försäkringsfall och summan av de på tiden för krigstillståndet belöpande

riskpremierna skall för varje särskild försäkringsgivare avse hela

det bestånd av liv- och invaliditetsförsäkringar, för vilket krigsansvarighet

föreligger, betraktat såsom en enhet. Den av kommitterade föreslagna 15 §*

om vilken en erinran upptagits i 11 § andra stycket, kan i och för sig, örn

den tolkas efter ordalydelsen, icke anses innebära, att någon avvikelse från

denna regel skall ske. Paragrafen innehåller nämligen från 11—14 §§ avvikande

bestämmelser om sättet för överkostnadens täckning men säger intet

örn att de i 15 § omtalade försäkringarna skola bilda en särskild jämförelsegrupp

vid fastställandet av överkostnaden. Vid sådant förhållande synes det

ligga närmast till hands att bestämma överkostnaden för dessa försäkringar

såsom en proportionell andel av den för den ifrågavarande försäkringsgivarens

vidkommande fastställda totala överkostnaden. Med proportionell andel

skulle man därvid förstå en kvotdel, bestämd av förhållandet mellan, å ena

sidan, sammanlagda beloppet av samtliga krigsskyddade risksummor — beräknade

till de högsta belopp, till vilka de under krigstillståndet uppgått —

för försäkringar, som avses i 15 §, och, å andra sidan, sammanlagda beloppet

av samtliga krigsskyddade risksummor —- beräknade på samma sätt -—

inom hela det bestånd av försäkringar, som försäkringsgivarens krigsansvarighet

omfattar. Emellertid framgår det av 17 § i kommitterades förslag, att

det icke är meningen, att överkostnaden skall bestämmas på detta sätt, utan

att de i 15 § omtalade försäkringarna äro avsedda att bilda en särskild jämförelsegrupp,

ehuru med möjlighet till utjämning av kostnaden för krigsansvarigheten.

Då 15 § upptager bestämmelser om sättet för överkostnadens

täckning vid där omtalade försäkringar, kan det knappast anses tillfredsställande,

att man sålunda endast indirekt kan ur lagtexten utläsa, att denna

överkostnad skall bestämmas på annat sätt än nämnda paragraf i och för

sig giver anledning antaga.

Ett liknande förhållande som beträffande de i 15 § av kommitterades förslag

omtalade försäkringarna föreligger i fråga om invaliditetsförsäkring.

Enligt gällande grunder och särskilda föreskrifter för tillämpning av 1940 års

lag skall det bestånd av invaliditetsförsäkringar, för vilket krigsansvarighet

åvilar en viss försäkringsgivare, vid fastställande av överkostnad hållas skilt

från samme försäkringsgivares livförsäkringsbestånd, och säkerligen är det

icke avsett att göra någon ändring härutinnan. I kommitterades förslag kan

emellertid tillåtligheten av ett sådant särskiljande icke sägas hava kommit

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

fullt tydligt till uttryck. I 18 § heter det visserligen att Konungen — respektive,

i fråga om försäkring meddelad av utländsk anstalt, försäkringsinspektionen

-—- äger att beträffande invaliditetsförsäkring »medgiva avvikelse från

vad i denna lag stadgas»; men en bestämmelse om att invaliditetsförsäkringar

vid fastställande av överkostnad skola hållas åtskilda från livförsäkringar

innebär strängt taget icke någon avvikelse från något som stadgas i den föreslagna

lagen utan snarare en avvikelse från något som lagens definition av

överkostnad synes förutsätta.

Det vore givetvis tänkbart att avfatta reglerna örn krigsansvarighetens finansiering

så, att det tydligt framginge, att de försäkringar, som avses i 15 §

av kommitterades förslag, skola bilda en jämförelsegrupp för sig vid bestämmande

av överkostnad, samt att i den paragraf, som giver Konungen — respektive

försäkringsinspektionen — befogenhet att beträffande invaliditetsförsäkringar

medgiva avvikelser från lagens stadganden, göra motsvarande

förtydligande i fråga om dylika försäkringar. Resultatet skulle emellertid

knappast bliva tillfredsställande ur formell synpunkt, i det att föreskrifter

därom, att vissa försäkringsbestånd vid fastställande av överkostnad skulle

utgöra särskilda jämförelsegrupper, komme att återfinnas i skilda avdelningar

av lagtexten.

Vid omarbetningen av kommitterades förslag har frågan lösts på det sätt,

att några bestämmelser om finansiering av krigsansvarigheten för sådana

försäkringar, som avses i 15 § av kommitterades förslag, ej upptagits i lagen.

I stället har — sedan i 5—10 §§ en redogörelse lämnats för huvudreglerna

med avseende å täckande av överkostnad — i förevarande paragraf upptagits

ett stadgande om rätt för Konungen alt förordna, att vid bestämmande

och täckning av överkostnad olika försäkringsbestånd skola särskiljas.

Möjligheten att beträffande de försäkringar, som avses i 15 § av kommitterades

förslag, göra avvikelser från huvudreglerna för överkostnadens täckning

har hållits öppen genom att dessa försäkringar i 16 § av departementsförslaget

upptagits bland dem, beträffande vilka en generell befogenhet att

medgiva avvikelser från lagens stadganden skall tillkomma Konungen.

Mot den sålunda valda lösningen kan möjligen anmärkas, att de försäkringar,

som avses i 15 § av kommitterades förslag, utgöra en så stor grupp,

att bestämmelserna om krigsansvarighetens finansiering beträffande dessa

försäkringar lämpligen böra intagas i lagen. Denna synpunkt torde hava ett

visst fog för sig, i synnerhet i fråga om de försäkringar av vanlig typ, vilkas

särställning endast beror därpå, att de vid krigstillståndets inträdande varit

i kraft kortare tid än fem år. Om de stadganden, som upptagits i 15 § av

kommitterades förslag, skola bibehållas i lagen, synes det emellertid av förut

antydda skäl erforderligt, att lagen jämväl utsäger, att de ifrågavarande försäkringarna

vid fastställande av överkostnad skola bilda en särskild jämförelsegrupp,

ehuru med möjlighet till utjämning av kostnaden för krigsansvarigheten.

Ett sådant stadgande synes i sin tur icke böra meddelas separat;

om man över huvud inlåter sig på frågan, vilka försäkringar hos en viss försäkringsgivare

som i nämnda avseende skola bilda särskilda jämförelsegrup
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 202-

37

per, bör denna fråga bliva föremål för fullständig reglering. Även bestämmelser,

motsvarande dem som nu återfinnas i grunderna, om fastställande av

överkostnad vid invaliditetsförsäkringar och om täckning av denna överkostnad

— ett särskiljande av bestämmelserna i dessa båda hänseenden torde

icke vara möjligt — skulle alltså behöva upptagas i lagen. Om sålunda själva

lagen komme att beträffande krigsansvarighetens finansiering innehålla särbestämmelser

för invaliditetsförsäkring, kunde det ifrågasättas, huruvida icke

även övriga »avvikelser» beträffande sådan försäkring borde inarbetas i lagtexten.

Onekligen vore det från vissa synpunkter tilltalande att på detta sätt

få invaliditetsförsäkringarnas särställning reglerad i själva lagen. Å andra

sidan skulle ett upptagande i lagen av särskilda bestämmelser rörande invaliditetsförsäkring

— vare sig endast i fråga om krigsansvarighetens finansiering

eller i alla de avseenden, där »avvikelser» skola förekomma •—■ innebära

en olämplig belastning av lagtexten med vidlyftiga och komplicerade

regler. Denna synpunkt har vid den verkställda omarbetningen av kommitterades

förslag tillagts avgörande vikt. Tanken att i lagen bibehålla de bestämmelser,

som kommitterade upptagit i 15 § av sitt förslag, har därför övergivits.

Konungens rätt att förordna, att vid bestämmande och täckning av överkostnad

olika försäkringsbestånd skola särskiljas, har fastslagits i första

punkten av första stycket i förevarande paragraf. Användningen i detta sammanhang

av uttrycket »vid bestämmande och täckning av överkostnad» är

avsedd att understryka det i sakens natur liggande förhållandet att, då

överkostnad bestämmes särskilt för visst försäkringsbestånd, endast krigspremier

för försäkringar inom detta bestånd samt överskotts- och fondmedel,

belöpande på samma försäkringar, kunna tagas i anspråk för överkostnadens

täckande. I andra punkten av första stycket återgives innehållet i

14 § andra stycket av kommitterades förslag på det sätt, att förordnande

om särskiljande av olika försäkringsbestånd förklaras kunna meddelas även

med avseende allenast å tillämpning av 9 §. Kommitterade hava yttrat, att

i här åsyftade fall — d. v. s. vid ifrågakommande nedsättning av innehållna

försäkringsbelopp i och för utjämning av brist i överkostnadens täckning

— en åtskillnad mellan försäkringsbestånd, som inbördes förete väsentliga

olikheter, kan vara sakligt grundad.

Andra stycket av förevarande paragraf utgör motsvarighet lill 17 § i

kommitterades förslag. I motiveringen till denna bestämmelse hava kommitterade

anmärkt, att första stycket av 14 a § i 1940 års lag avsåge att medgiva

utjämning mellan försäkringsbestånd, som folie under nämnda lag, och

försäkringsbestånd, som i övrigt folie utanför. Enligt kommitterades förslag

folie icke något försäkringsbestånd, med vilket utjämning kunde komma i

fråga, utanför den föreslagna lagen, varför ifrågavarande stadgande bleve

överflödigt. Däremot hade det funnits behövligt att utmärka, att utjämning

av kostnaden för krigsansvarigheten finge ske mellan försäkringsbestånd, som

avsåges i 11—14 §§ av kommitterades förslag, och försäkringsbestånd, som

avsåges i 15 § av förslaget. — Kommitterade hava i detta sammanhang på
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

pekat, att någon bestämmelse, motsvarande 15 a § i 1940 års lag, icke behövde

upptagas i den nya lagen.

Innebörden av bestämmelserna i andra stycket är, att utjämning av kostnaden

för krigsansvarigheten må ske mellan flera försäkringsbestånd hos

samma försäkringsgivare, vilkas överkostnad enligt Konungens förordnande

skall bestämmas särskilt för de olika bestånden, ävensom mellan försäkringsbestånd

hos olika försäkringsgivare, vilka därom träffat avtal. Den mera

allmänna avfattning, som bestämmelsen om utjämning av kostnaden mellan

flera försäkringsbestånd hos samma försäkringsgivare erhållit, i jämförelse

med motsvarande bestämmelse i kommitterades förslag -— där det blott talas

om utjämning mellan försäkringsbestånd, som avses i respektive 11—14 §§

och 15 § av förslaget — sammanhänger med det allmänt hållna stadgandet

i första stycket av förevarande paragraf om bestämmande av överkostnad

särskilt för olika försäkringsbestånd, vilket stadgande saknar motsvarighet

i kommitterades förslag. Det bör måhända i detta sammanhang understrykas,

att en utjämning av kostnaden för krigsansvarigheten mellan flera försäkringsbestånd

hos samma försäkringsgivare icke upphäver verkningarna

av ett meddelat förordnande om bestämmande av överkostnad särskilt för

de olika bestånden. Utjämningen kan nämligen i princip sägas innebära endast,

att av totalbeloppet av de krigsskyddade risksummorna för inträffade

försäkringsfall inom de i utjämningen ingående försäkringsbestånden, tillsammantagna,

skall på varje särskilt bestånd anses falla så stor del, som

bestämmes av förhållandet mellan, å ena sidan, sammanlagda beloppet av

samtliga krigsskyddade risksummor inom det ifrågavarande beståndet — beräknade

till de högsta belopp, till vilka de under krigstillståndet uppgått —- och, å andra sidan, motsvarande belopp inom de olika bestånden tillsammantagna.

Summan av de på tiden för krigstillståndet belöpande riskpremierna

skall däremot beräknas särskilt för varje bestånd. Utjämningen avser alltså

endast det ena ledet — så att säga debetsidan -— i den jämförelse, som anställes

för bestämmande av överkostnaden. Annorlunda blir förhållandet, örn

ingen åtskillnad mellan bestånden göres vid överkostnadens bestämmande;

då behandlas bestånden såsom en enhet vid summeringen såväl av de krigsskyddade

risksummorna för inträffade försäkringsfall som av de på tiden

för krigstillståndet belöpande riskpremierna.

Närmare bestämmelser örn krigspremier

(12-15 §§).

Denna avdelning motsvarar avdelningen »Örn krigspremien» (6—10 §§) i

kommitterades förslag med undantag för vad 6 § innehåller beträffande

maximum för krigspremie, vilket i departementsförslaget återfinnes i 6 § i

föregående avdelning av lagtexten.

12 §.

Paragrafen motsvarar 7 § och i viss mån även 6 § i kommitterades förslag,

vilka bestämmelser i 1940 års lag motsvaras av respektive 9 och 8 §§.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Mellan 8 § i 1940 års lag och 6 § i kommitterades förslag förefinnes den

olikheten, att i lagen krigspremie säges skola beräknas å »försäkringens

krigsskyddade del» — i vilken återlcöpsvärdet torde få anses inbegripet —

under det att kommittéförslaget i detta hänseende använder uttrycket »krigsskyddade

risksumman».

Lydelsen av 6 § i kommitterades förslag synes kunna giva anledning till

den uppfattningen, att »krigsskyddade risksumman», varå krigspremien skall

beräknas, är — eller kan vara — något annat än »den högsta krigsskyddade

risksumma, som gällt under krigstillståndet», i förhållande till vilken krigspremiens

maximum är bestämt. Stadgandets åsyftade innebörd torde emellertid

vara, att krigspremien i princip skall utgöra en viss — för alla försäkringar

inom det bestånd, för vilket premien bestämmes, lika stor — bråkdel,

högst en tjugondei, av den högsta krigsskyddade risksumma, som gällt under

krigstillståndet. Även 8 § i 1940 års lag torde — trots föreskriften örn att

krigspremien skall beräknas å försäkringens krigsskyddade del böra tolkas

på samma sätt.

I departementsförslaget, där innehållet i 6 § av kommitterades förslag ■

till den del det icke återfinnes i 6 § av departementsförslaget — inarbetats

i första stycket av förevarande paragraf, bar en formulering valts, som icke

skall kunna lämna något tvivel övrigt om lagens mening i nu berört hänseende.

Det förklaras nämligen, att det belopp, som för ett visst försäkringsbestånds

vidkommande skall täckas genom krigspremier, skall fördelas på

försäkringarna inom beståndet i förhållande till de högsta krigsskyddade

risksummor, med vilka försäkringarna under krigstillståndet varit gällande.

Efter mönster av vad som i detta hänseende gäller enligt grunder och särskilda

föreskrifter för tillämpning av 1940 års lag föreslås vidare ett stadgande

av innehåll, att de ifrågavarande risksummorna vid fördelningen av

det totala krigspremiebeloppet må bestämmas enligt ett av försäkringsinspektionen

godkändt förenklat förfaringssätt. Den särskilda bestämmelsen

för det fall, att försäkring meddelats å flera personers liv, har bibehållits

oförändrad. Den från 7 § första stycket av kommitterades förslag övertagna

bestämmelsen om tid för krigspremies fastställande har vid sammankopplingen

med nyssnämnda föreskrift om sättet för krigspremiernas bestämmande

i någon mån omredigerats. Att krigspremierna skola fastställas vid

en tidpunkt, då kostnaden för krigsansvarigheten är känd, har sålunda ansetts

ligga i sakens natur, varför föreskriften härom uteslutits. Däremot har

det utsagts, att fastställelsen skall företagas samtidigt för alla försäkringar

inom det bestånd den avser. Att så sker, är tydligen en förutsättning för att

krigspremierna skola kunna bestämmas på nyss angivet sätt.

Andra stycket har omredigerats med hänsyn tili den eventualiteten, att det

kan visa sig möjligt att finansiera krigsansvarigheten utan alt uttaga krigspremier.

Vidare bar uttrycket »sådant dödsfall, som omfattas av krigsansvarigheten»

ändrats till »sådant försäkringsfall, för vilket krigsansvarighet avilar

försäkringsgivaren». Ändringen av relativsatsen är av rent redaktionell

natur. Utbytet av »dödsfall» mot »försäkringsfall» bar företagits med llän
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

syn till de visserligen sällsynta invaliditetsförsäkringar, som icke medföra

rätt till invalidpension utan endast till kapitalersättning och som sålunda genom

inträffande invaliditet bringas att upphöra. Då första stycket i departementsförslaget

ej blott innehåller regler örn tiden för fastställande av krigspremier

utan även angiver, huru krigspremierna skola bestämmas, har det

slutligen ansetts erforderligt att utmärka, att vid fastställande av krigspremie

enligt andra stycket avvikelse från reglerna i första stycket måste göras

även i sistnämnda hänseende. Detta har skett genom ett tillägg till andra

stycket, enligt vilket det tillkommer Konungen att meddela de bestämmelser,

som — utöver maximiregeln i 6 § — erfordras rörande storleken av krigspremie,

som fastställes i här avsedd ordning. Sådana bestämmelser finnas

redan nu meddelade i de av Konungen fastställda grunderna och särskilda

föreskrifterna för tillämpning av 1940 års lag.

13 §.

Paragrafen motsvarar 8 § i kommitterades förslag och 10 § i 1940 års

lag.

De olikheter, som förefinnas mellan ifrågavarande bestämmelser i 1940 års

lag och i de båda förslagen, äro endast av redaktionell natur.

14 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i kommitterades förslag och 11 § i 1940 års lag.

I fråga örn villkoren för att underlåtenhet att erlägga krigspremiebelopp

skall kunna medföra nedsättning av försäkringsgivarens förpliktelser hava

Icommitteracle anfört:

Enligt 11 § i 1940 års lag må försäkringsgivarens förpliktelser kunna nedsattas,

örn krigspremiebelopp ej erlägges i rätt tid och beloppet ej heller influtit

inom en månad från anfordran, som gjorts efter förfallodagen. Detta

stadgande går utöver vad som enligt lagen örn försäkringsavtal gäller örn försäkringsgivarens

skyldighet att underrätta försäkringstagaren. Enligt 14 §

andra stycket sistnämnda lag gäller, att försäkringsgivarens ansvarighet i regel

ej på grund av underlåtenhet att i rätt tid betala fömyelsepremie upphör

innan en vecka förflutit efter det försäkringsgivaren givit försäkringstagaren

meddelande med erinran örn premiens förfallodag.

1939 års grunder sakna bestämmelser i detta ämne. I 1941 års grunder

foreskrives beträffande livförsäkring enligt 1941 års villkor, att nedsättning

ej ma äga rum innan en månad förflutit efter det försäkringsgivaren på sätt

i 33 § lagen örn försäkringsavtal sägs givit försäkringstagaren meddelande

med erinran om belopp och förfallodag. Sistnämnda paragraf innehåller,

att örn vissa meddelanden inlämnats för befordran med post eller telegraf

eller eljest avsänts på ändamålsenligt sätt, den omständigheten att de försenas

eller ej komma fram ej må föranleda, att avsändaren förlorat talan

eller rättighet.

. Kommitterade anse, att 1940 ars lag kräver för mycket av försäkringsgivaien,

då den föreskriver, att nedsättning ej må äga rum förrän efter en

månad från det försäkringstagaren efter förfallodagen blivit bevisligen

kravd. Det kan nämligen för försäkringsgivaren ställa sig utomordentligt

svart att visa, att kravet nått försäkringstagaren. Försäkringsgivaren behö
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

41

ver dessutom, för att premierna skola inflyta något så när i ordning, avsända

meddelande redan före förfallodagen. Å andra sidan äro 1941 års

grunder måhända alltför gynnsamma för försäkringsgivaren. Det synes

vara skäligt stadga, att meddelande till försäkringstagaren med angivande av

krigspremiens belopp och förfallodag må ske även före förfallodagen. Meddelande

som avsänts mera än en månad före förfallodagen bör dock ej få

åberopas av försäkringsgivaren. Minst en månad bör vidare ha förflutit

från det meddelandet avsänts och förfallodagen inträtt för att dröjsmålet

skall kunna åberopas. Kommitlerade vilja ytterligare i försäkringstagarens

intresse föreslå, att nedsättning skall äga rum först när försäkringsgivaren

avsänt meddelande med erinran om villkoren för att försäkringen skall kunna

bliva gällande såsom förut. I grunderna bör nämligen liksom nu stadgas,

att försäkring, med visst undantag för invaliditetsförsäkring, ånyo blir

gällande för fulla värdet, om oguldna krigspremiebelopp inbetalas inom ett

år från förfallodagen, eller, om krigspremien fastställes senare, före tidpunkten

härför. Meddelande torde böra avsändas på sätt Konungen förordnar.

I enlighet med vad kommitterade sålunda anfört hava de utformat första

stycket av ifrågavarande paragraf i sitt förslag.

Andra stycket i kommitterades förslag innefattar i förhållande till motsvarande

bestämmelse i 1940 års lag en jämkning så till vida, att den begränsning

i möjligheten till nedsättning, som där stadgas, uttryckligen anknutits

till panthavarens intresse.

Försäkringsinspektionen har beträffande bestämmelserna i första stycket

av kommitterades förslag anmärkt, att i förslaget icke upptagits någon bestämmelse

därom, att försäkringstagaren skall påminnas örn den risk han

löper genom att icke betala krigspremiebeloppet i behörig tid. I anslutning

därtill har inspektionen anfört:

Måhända förutsättes såsom självklart, att försäkringstagaren får en dylik

påminnelse. Det synes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke en

dylik erinran bör göras obligatorisk för försäkringsgivaren och alltså nedsättningen

bliva beroende av att försäkringsgivarens meddelande innefattat

en sådan erinran. Försäkringstagarens vetskap, att han under en viss respittid

kan återuppliva sitt fulla krigsskydd, torde icke kunna förutsättas hava

någon direkt verkan med avseende å rättidig inbetalning av krigspremiebeloppet.

Däremot kan ett klargörande för försäkringstagaren beträffande

risken att få krigsskyddet nedsatt, örn han icke inbetalar krigspremiebeloppet

i rätt tid, vara av stor betydelse i förevarande avseende.

Svenska livsförsäkringsbolags förening har vitsordat, att en föreskrift av

den innebörd försäkringsinspektionen angivit skulle medföra större trygghet

för försäkringstagaren, och tillstyrkt, att den föreslagna första punkten

kompletterades med en sådan föreskrift. Föreningen har vidare uttalat att,

om så skedde och försäkringsgivarens meddelande till försäkringstagaren

skulle kompletteras på angivet sätt, meddelandet likaledes torde kunna innehålla

upplysning örn villkoren för återupplivning. Meddelande enligt första

punkten skulle då innehålla erinran om krigspremiens belopp och förfallodag,

om påföljd av underlåten premiebctalning samt om villkoren för

att försäkringen efter nedsättning skall kunna bliva gällande såsom förut.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Mcij:ts proposition nr 202.

Gjordes dessa modifikationer bleve den föreslagna tredje punkten överflödig

och borde utgå.

Såsom försäkringsinspektionen framhållit och Svenska livförsäkringsbolags

förening vitsordat bör försäkringstagaren, innan nedsättning av försäkringsgivarens

förpliktelser får ske, hava erhållit meddelande om den risk, han i

detta hänseende utsätter sig för genom att icke i rätt tid betala krigspremiebeloppet.

Den ändrade formulering av första stycket i förevarande paragraf,

som föreningen föreslagit med anledning av inspektionens erinran, synes

emellertid icke taga tillräcklig hänsyn till försäkringstagarens intressen. Kommitterade

torde hava avsett, att försäkringsgivaren, innan nedsättning finge

ske, skulle hava avsänt två särskilda meddelanden till försäkringstagaren,

nämligen dels före förfallodagen en underrättelse om den betalning, som

skulle erläggas, och dels — sedan det visat sig, att beloppet icke influtit i rätt

tid — en ytterligare påminnelse, som även skulle innehålla upplysning om

villkoren för att försäkringen efter nedsättning skulle kunna bliva gällande

såsom förut. Med bestämmelsen, att meddelande skulle avsändas på sätt Konungen

förordnade, torde kommitterade hava åsyftat, att Konungen skulle

föreskriva, att sådant meddelande som sist nämnts skulle avsändas medelst

rekommenderat brev eller på något ur trygghetssynpunkt därmed likvärdigt

sätt. Om bestämmelserna avfattas i enlighet med vad föreningen föreslagit,

kommer endast ett meddelande att behöva avsändas till försäkringstagaren,

nämligen ett sådant som före förfallodagen måste utgå till alla försäkringstagare,

låt vara att det kommer att innehålla upplysningar om risken för

nedsättning av försäkringen och om villkoren för återupplivning av densamma

till fulla värdet. Med hänsyn till det stora antalet sådana meddelanden

torde det icke vara lämpligt att föreskriva, att de skola avsändas medelst

rekommenderade brev eller på annat lika betryggande sätt. På grund därav

och i betraktande av risken för allehanda störningar i samfärdseln under

krigstid måste man räkna med möjligheten att meddelandet ej når försäkringstagaren.

Denne kommer i sådant fall att vara helt okunnig örn vad som

sker med försäkringen. Man måste i detta sammanhang hålla i minnet, att

försäkringstagaren beträffande sin skyldighet att erlägga krigspremie icke

liksom i fråga om fredspremierna har försäkringsavtalet att rätta sig efter

utan för sin upplysning härutinnan är helt beroende av meddelande från

försäkringsgivaren.

Vid den inom departementet verkställda omarbetningen av kommitterades

förslag hava nu anförda synpunkter beaktats. De bestämmelser, som motsvara

första stycket i 9 § av förslaget, hava därvid uppdelats på två särskilda

stycken.

I första stycket stadgas att, om krigspremiebelopp icke erlägges inom en

månad från förfallodagen, försäkringsgivarens förpliktelser må nedsättas,

såframt minst samma tid förflutit från det han till försäkringstagaren avsänt

meddelande örn belopp och förfallodag samt örn den påföljd, som underlåten

betalning sålunda kan medföra. Meddelande, som avsänts tidigare

än en månad före förfallodagen, må dock ej åberopas. Beträffande sättet

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

43

för befordran av sådant meddelande som här avses har allenast föreskrivits,

att meddelandet skall avsändas på sätt i 33 § lagen om försäkringsavtal sägs.

Enligt andra stycket fordras, för att nedsättning skall komma till stånd,

ett ytterligare meddelande från försäkringsgivaren. Där har nämligen upptagits

ett stadgande av innehåll, att nedsättning kommer till stånd i och med

att försäkringsgivaren till försäkringstagaren avlåter meddelande om att han

endast vill vidkännas nedsatta förpliktelser. Att sålunda anknyta nedsättningens

inträde till en på denna effekt inriktad viljeförklaring har ansetts

naturligare än att låta ett meddelande om villkoren för försäkringens återupplivande

till fulla värdet bliva avgörande i detta hänseende. Emellertid

kan det måhända vara rimligt, alt försäkringsgivaren icke får göra nedsättningen

gällande, innan han lämnat försäkringstagaren upplysning om hura

han kan återvinna sitt fulla försäkringsskydd. Med hänsyn härtill har det

föreslagits, att Konungen skall äga utfärda närmare föreskrifter om vad meddelande,

varigenom försäkringsgivare gör bruk av sin nedsättningsrätt, skall

innehålla. Att — såsom kommitterade föreslagit — i själva lagen föreskriva,

att meddelandet skall innehålla uppgift om villkoren för att försäkringen

skall kunna bliva gällande såsom förut, har ansetts mindre lämpligt med

hänsyn till att den sålunda förutsatta rätten att få försäkringen återupplivad

till fulla värdet eljest icke omnämnes i lagen utan är avsedd att regleras i

grunderna. Givetvis kan man tänka sig att låta även bestämmelserna härom

inflyta i själva lagen och därigenom så att säga skapa en bakgrund åt en föreskrift

av nyss antydd innebörd. Då bestämmelser om återupplivning av

försäkring, som på grund av försummad betalning av fredspremie upphört

att gälla eller blivit nedsatt, icke meddelats i lag utan endast i de för försäkringsbolagens

verksamhet fastställda grunderna, har emellertid en sådan lösning,

såsom innebärande en påtaglig inkonsekvens i lagstiftningen, icke ansetts

böra komma i fråga. Beträffande sättet för avsändande av sådant meddelande,

som avses i andra stycket, förutsättas särskilda, av Konungen utfärdade

föreskrifter.

Tredje stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget överensstämmer,

bortsett från en redaktionell jämkning, med 9 § andra stycket i

kommitterades förslag.

15 §.

Paragrafen motsvarar 10 § i kommitterades förslag, vilken i sin tur överensstämmer

med 12 § i 1940 års lag.

I departementsförslaget har det inledande ordet »krigspremiebelopp» ändrats

till »oguldet krigspremiebelopp», varigenom paragrafens mening synes

bliva lättare förståelig.

Särskilda bestämmelser (16 — 23 §§).

16 §.

Paragrafen motsvarar 18 § i kommitterades förslag, dock med vissa olikheter,

beträffande vilka jag får hänvisa till vad jag anfört i samband med

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

redogörelsen för 3 och 11 §§ i departementsförslaget. I 1940 års lag återfinnas

motsvarande bestämmelser delvis i 3 § första stycket.

Under det att 18 § i kommitterades förslag bildar en avdelning för sig

av lagtexten, har förevarande paragraf i departementsförslaget placerats

bland »Särskilda bestämmelser».

17 §.

Paragrafen motsvarar 16 § i kommitterades förslag. I 1940 års lag återfinnas

motsvarande bestämmelser i den genom lag den 9 april 1941 införda

13 a §.

Kommitterades förslag innebär i förhållande till sistnämnda lagrum den

sakliga nyheten, att bestämmelserna skola vara tillämpliga även på en kombination

av kapitalförsäkring för livsfall och invaliditetsförsäkring. En sådan

kombination förekommer, enligt vad kommitterade upplysa, i den formen,

att en kapitalförsäkring för livsfall kompletteras med en premiebefrielseförsäkring.

Då det gällt att i lagtexten angiva de avseenden, i vilka kombinerade livoch

invaliditetsförsäkringar enligt Konungens förordnande skola kunna betraktas

såsom en enda försäkring, hava kommitterade ersatt den nuvarande

bestämmelsens mera utförliga uttryckssätt med allenast en hänvisning till

vissa föregående paragrafer, 12—15 §§, i sitt förslag.

Försäkringsinspektionen har framhållit, att enligt 13 a § i 1940 års lag

Konungen äger föreskriva, att kombinerade försäkringar skola betraktas såsom

en enda försäkring vid nedsättning, såväl då denna beror på att krigspremie

icke erlagts som då den sker för täckande av överkostnad, men att

i 12—15 §§ av kommitterades förslag, till vilka den här ifrågavarande bestämmelsen

i förslaget hänvisar, endast nedsättning av sistnämnda anledning

omtalas. Något skäl att på denna punkt frångå gällande lag säger sig

inspektionen icke kunna finna, varför inspektionen anser hänvisning böra

göras även till det stadgande, som behandlar nedsättning på grund av underlåtenhet

att erlägga krigspremie.

Svenska livförsäkringsbolags förening har vitsordat riktigheten av den sålunda

gjorda anmärkningen.

I departementsförslaget har försäkringsinspektionens anmärkning beaktats,

vilket medfört en återgång till det utförligare uttryckssättet i nuvarande

lag, dock med vissa jämkningar. Därjämte har i första stycket en ändring

av rent redaktionell art vidtagits.

Då förevarande paragraf, efter den företagna omredigeringen, icke enbart

berör frågor, som direkt sammanhänga med krigsansvarighetens finansiering

— försäkringsgivarens tillskottsplikt samt nedsättning för täckande av

överkostnad — utan även nedsättning på grund av underlåtenhet att erlägga

krigspremie, har paragrafen måst utbrytas ur det sammanhang, där den i

kommitterades förslag placerats, och överflyttas till »Särskilda bestämmelser».

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

18 §.

Paragrafen motsvarar andra punkten i 12 § andra stycket i kommitterades

förslag och andra punkten i 6 § andra stycket i 1940 års lag.

Beträffande anledningen till att ifrågavarande föreskrift vid omarbetningen

av kommitterades förslag utbrutits ur sitt sammanhang och placerats

bland »Särskilda bestämmelser» får jag hänvisa till vad jag anfört i samband

med redogörelsen för 7 § i departementsförslaget.

19 §.

Paragrafen överensstämmer med 19 § i kommitterades förslag, vilken i

sin tur med en redaktionell jämkning återgiver bestämmelserna i 14 § av 1940

års lag.

20 §.

Paragrafen motsvarar 20 § i kommitterades förslag och 16 § i 1940 års lag.

I departementsförslaget har första stycket omredigerats bland annat med

hänsyn till den eventualiteten, att krigspremie ej behöver uttagas.

21 §.

Paragrafen överensstämmer med 21 § i kommitterades förslag, vilken i

sin tur, med en redaktionell jämkning i första stycket, återgiver bestämmelserna

i 17 § av 1940 års lag.

22 §.

Paragrafen överensstämmer med 22 § i kommitterades förslag och 18 § i

1940 års lag.

23 §.

Paragrafen överensstämmer med 23 § i kommitterades förslag och 19 §

i 1940 års lag.

övergångsbestämmelser.

Stadgandet i andra stycket, vilket i sin av kommitterade föreslagna lydelse

endast rör »äldre försäkringar», har ingen direkt motsvarighet i 1940

års lag, men stadgandets innehåll överensstämmer dock med vad som gäller

enligt nämnda lag. Detta beror på att lagens bestämmelser om »äldre försäkringar»

endast hava den innebörden, att de förbehåll, genom vilka försäkringsgivaren

för särskilt angivna fall fritagit sig från ansvarighet, i viss

utsträckning blivit satta ur kraft och ersatta med föreskrifter om skyldighet

för försäkringstagaren att erlägga krigspremie m. m. I den mån sådant förbehåll

ej träffats är alltså försäkringsgivaren ansvarig enligt avtalet. I verkligheten

betyder detta, att försäkringsgivaren vid dödsfall eller invaliditet,

som under krig drabbar icke-krigsdeltagare, har att utgiva hela försäkringssumman,

även örn den till någon del icke är krigsskyddad enligt lagen. Kommitterade

erinra om att föredragande departementschefen vid remiss till

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

lagrådet av det förslag, sönå ligger till grund för 1940 års lag, till övervägande

upptog frågan, huruvida icke i händelse av krig en tilläggspremie borde utgå

även för den del av en försäkring, som läge ovanför den i lagen angivna

gränsen för krigsskyddet. Denna tilläggspremie borde då, eftersom den, i

motsats till vad som eljest gällde beträffande krigspremierna, endast skulle

avse den ökade krigsrisken för civilbefolkningen, vara lägre än krigspremierna

i övrigt och utkrävas allenast av civila. Departementschefen fann

sig emellertid icke böra föreslå någon dylik tilläggspremie. Såsom motivering

härför anfördes, att ifrågavarande höga försäkringsbelopp så gott som

undantagslöst vore återförsäkrade i utlandet samt att de utländska återförsäkringsgivarna

redan enligt vederbörande avtal vore skyldiga att utbetala

fulla försäkringssummor vid de civilas dödsfall.

I departementsförslaget har stadgandet i andra stycket ändrats på det sätt,

att tidsgränsen den 1 oktober 1939 utbytts mot den 1 juli 1941. Innebörden

härav är, att stadgandet får tillämpning även på försäkringar enligt 1939 års

villkor. På grund av det sätt, på vilket begreppet krigsdödsfall är bestämt

i dessa villkor, finns det en grupp försäkringsfall, vid vilka enligt avtalen

ingen inskränkning i försäkringsgivarens ansvarighet äger rum men som

falla in under krigsansvarigheten, sådant detta begrepp är utformat i det

föreliggande lagförslaget, nämligen dödsfall som, utan att hava föranletts

av krigshandling, inträffa medan krigstillstånd är rådande. Samma skäl

som tala för att försäkringsgivaren vid »äldre försäkringar» skall, såvitt angår

icke krigsskyddad risksumma, vara ansvarig för icke-krigsdeltagares dödsfall

enligt avtalet synas böra föranleda, att vid försäkringar enligt 1939 års

villkor motsvarande ansvarighet ålägges försäkringsgivaren för dödsfall, tillhörande

den nämnda kategorien. Härvid bör beaktas, att med »icke krigsskyddad

risksumma» avses risksumma som överskjuter gränsen för krigsskyddet,

icke sådan den bestämts i 1939 års villkor utan sådan den angives

i lagen.

Det kan möjligen synas tveksamt huruvida, med den lydelse 3 § tredje

stycket erhållit i departementsförslaget, andra stycket av övergångsbestämmelserna

över huvud är behövligt. Emellertid torde den här åsyftade första

punkten i 3 § tredje stycket icke kunna tolkas på annat sätt än att den endast

avser ett sådant åtagande, som direkt inriktats på försäkringsfall, sammanhängande

med krigstillstånd. Då såväl »äldre försäkringar» som försäkringar

enligt 1939 års villkor såvitt nu är i fråga kännetecknas därav, att

försäkringsgivaren endast underlåtit att fritaga sig från ansvarighet för vissa

sådana försäkringsfall, beröras sålunda dessa försäkringar icke av nämnda

stadgande.

Såsom tillägg till andra stycket av övergångsbestämmelserna har i departementsförslaget

upptagits ett stadgande av innehåll, att Konungen äger

förordna om uppskov med sådan utbetalning av icke krigsskyddad risksumma

som där avses. Beträffande anledningen härtill får jag hänvisa till

vad jag anfört vid redogörelsen för 4 §.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

47

Såsom en följd av att departementsförslaget icke upptager någon direkt

motsvarighet till 15 § i kommitterades förslag har tredje stycket av de utav

kommitterade föreslagna övergångsbestämmelserna uteslutits.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det i överensstämmelse

med vad sålunda anförts överarbetade förslaget till lag om krigsansvarighet

för liv- och invaliditets för säkring, av den lydelse bilaga 1 vid detta

protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Ivar Muller.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å

dels kapital- eller livränteförsäkring för dödsfall, därest försäkringen, av

inländskt försäkringsbolag eller utländsk försäkringsanstalt med verksamhet

i Sverige, meddelats å svensk medborgare eller å utlänning med hemvist här

i riket,

dels, under villkor som nu sagts, invaliditetsförsäkring, som avser premiebefrielse

för livförsäkring eller meddelats av inländskt bolag, vars rörelse i

huvudsak omfattar livränteförsäkring, eller förenats med livränteförsäkring

för livsfall på sådant sätt, att invaliditetsförsäkringen upphör om livförsäkringen

upphör,

dels ock kapital- eller livränteförsäkring för livsfall, i den mån Konungen

med stöd av 17 § förordnar därom.

Lagen gäller dock icke beträffande återförsäkring samt ej heller beträffande

försäkring, vilken meddelats av anstalt, som utom återförsäkring endast

meddelar kollektiv försäkring, eller av anstalt, som avses i 264 § lagen om

försäkringsrörelse. I fråga om försäkring, som meddelats av utländsk anstalt,

äger Konungen förordna, att den skall vara undantagen från lagens tillämpning.

2 §•

I denna lag förstås med

risksumma, vid kapitalförsäkring för dödsfall skillnaden mellan försäkringssumman

och återköpsvärdet samt vid annan försäkring ett med hänsyn

till försäkringsformen bestämt motsvarande belopp,

krigstillstånd krig, vari Sverige befinner sig, eller annat förhållande, som av

Konungen med avseende å lagens tillämplighet jämställes med sådant krig,

krigsansvarighet försäkringsgivares ansvarighet för sådant dödsfall eller

fall av invaliditet, som inträffar under krigstillstånd eller som föranletts ay

krigshandling under tid, då krigstillstånd råder, och inträffar inom ett år

efter krigstillståndets upphörande, samt

krigspremie sådan tilläggspremie, som betingas av krigsansvarighet.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

49

Krigsansvarighet och bestridande av kostnaden för sådan ansvarighet.

3 §•

Krigsansvarighet åvilar försäkringsgivaren intill ett belopp av, förutom

återköpsvärdet, tvåhundratusen kronor av risksumman för dödsfall och samma

belopp av risksumman för invaliditet (krigsskyddad risksumma). Hava

å samma person flera livförsäkringar eller flera invaliditetsförsäkringar meddelats

av en eller flera försäkringsgivare, skall, där ej Konungen annorlunda

förordnar, gälla, att för bestämmande av den krigsskyddade risksumman för

dödsfall eller för invaliditet de särskilda försäkringarnas risksummor skola

sammanläggas samt att tidigare meddelad försäkring skall åtnjuta krigsskydd

före senare meddelad.

Har med avseende å krigstillstånd träffats förbehåll, enligt vilket försäkringsgivaren

kan, under annan förutsättning än eljest, helt eller delvis bliva

fri från ansvarighet av den omfattning, som angives i första stycket, vare

förbehållet utan verkan; dock att Konungen äger medgiva, att sådant förbehåll

må åberopas beträffande försäkring, som meddelats efter krigstillstånds

inträdande eller inom tre månader dessförinnan.

Har försäkringsgivare mot särskild gottgörelse åtagit sig krigsansvarighet

för risksumma, som icke är krigsskyddad enligt vad i första stycket sägs, gäde

vad därom blivit avtalat. Lag samma vare, därest försäkringsgivare på särskilda

villkor åtagit sig sådan ansvarighet med avseende å försäkring, beträffande

vilken enligt Konungens medgivande förbehåll som i andra stycket sägs

må åberopas.

4 §•

Vid dödsfall eller fall av invaliditet, för vilket krigsansvarighet enligt 3 §

första stycket åvilar försäkringsgivaren, skall denne, därest Konungen ej annorlunda

förordnar, i vanlig ordning utgiva ett belopp motsvarande återköpsvärdet,

ökat med hälften av risksumman dock högst med femtiotusen kronor.

Hava å samma person flera livförsäkringar eller flera invaliditetsförsäkringar

meddelats av en eller flera försäkringsgivare, gälle vad nu sagts

sammanlagda risksumman för dödsfall eller för invaliditet. Vad sålunda i

vanlig ordning utgives av sammanlagda risksumman skall fördelas på försäkringarna

i förhållande till deras krigsskyddade risksummor.

Återstoden av den krigsskyddade risksumman må ej utgivas förrän krigspremie

fastställts enligt 12 § första stycket eller befunnits icke behöva uttagas;

och må, om så erfordras, betalningen uppskjutas ytterligare högst ett

år. Å ogulden del skall, från det avgörande om krigspremien träffats, gäldas

ränta efter räntefot, som Konungen bestämmer.

5 §.

Om de sammanlagda krigsskyddade risksummorna för inträffade försäkringsfall,

för vilka krigsansvarighet med avseende å visst krigstillstånd enligt

3 § första stycket åvilar försäkringsgivaren, överstiga summan av de på

Bihang till riksdagens protokoll Ulin. 1 sami. Nr 202.

i

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 202

tiden för krigstillståndet belöpande riskpremierna för samtliga av försäkringsgivaren

meddelade försäkringars krigsskyddade risksummor, skall skillnaden

(överkostnaden), såvitt ej annat följer av vad i 6—10 §§ sägs, täckas

till hälften genom krigspremier och till hälften genom tillskott från försäkringsgivaren.

6 §•

Krigspremie må icke överstiga en tjugondei av den högsta krigsskyddade

risksumma, med vilken försäkringen under krigstillståndet varit gällande.

7 §.

Inländsk försäkringsgivare vare ej pliktig att till överkostnadens täckande

tillskjuta större belopp än som, utan att tryggheten för gällande försäkringsavtal

äventyras eller enskilda försäkringstagares rätt förnärmas, kan tagas

i anspråk dels genom anlitande av såväl tillgängligt som för tio år enligt av

Konungen meddelade bestämmelser förutberäknat överskott å försäkringsgivarens

rörelse dels ock genom nedsättning av utjämningsreserv, vinstfonder,

säkerhetsfond och premieåterbäringsreserv.

I överskotts- och fondmedel, som nu sagts, skall icke inräknas vad som

belöper på sådan försäkring eller försäkringsdel, vars risksumma icke är

krigsskyddad.

I fråga om utländsk försäkringsgivare skola bestämmelser angående begränsning

av tillskottsplikten meddelas i grunder, som upprättas jämlikt 21 §.

8 §•

Förslår icke sammanlagda beloppet av de högsta krigspremier, som enligt

6 § kunna uttagas, till täckande av halva överkostnaden, skall återstoden

täckas genom att försäkringsgivarens tillskott höjes, därvid de begränsningar

i tillskottsplikten skola gälla, som stadgas i 7 § eller, beträffande utländsk

försäkringsgivare, i grunder, som upprättats jämlikt 21 §.

Förslår icke det högsta belopp, varmed försäkringsgivaren är skyldig att

bidraga, till täckande av halva överkostnaden, skall återstoden täckas genom

att, med iakttagande av den i 6 § stadgade begränsningen, krigspremierna

höjas.

9 §.

Kan hela överkostnaden icke täckas i den ordning, som i 8 § sägs, skall

bristen utjämnas genom att de belopp, som innehållits enligt 4 §, nedsättas

i förhållande till de krigsskyddade risksummoma.

10 §.

Örn försäkringsinspektionen med hänsyn till särskilda förhållanden det

medgiver, äger försäkringsgivare underlåta att uttaga krigspremier, då så

enligt förestående bestämmelser skulle ske, eller ock uttaga sådana premier

med lägre belopp än som skulle följa av samma bestämmelser, under förutsättning

att försäkringsgivarens tillskott ökas i motsvarande mån.

Vad i första stycket sägs om krigspremier skall äga motsvarande tillämpning

i fråga örn nedsättning enligt 9 §.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 202- 11 §•

Konungen äger förordna, att vid bestämmande och täckning av överkostnad

olika försäkringsbestånd skola särskiljas. Sådant förordnande må ock meddelas

med avseende allenast å tillämpning av 9 §.

Skall överkostnad bestämmas särskilt för olika försäkringsbestånd, må

likväl utjämning av kostnaden för krigsansvarigheten ske mellan bestånden

eller några av dem. Utjämning må ock ske mellan försäkringsbestånd hos

olika försäkringsgivare, vilka därom träffat avtal.

Närmare bestämmelser örn krigspremier.

12 §.

Krigspremier för försäkringar tillhörande visst försäkringsbestånd skola

inom två år från krigstillståndets upphörande fastställas samtidigt för alla

försäkringar inom beståndet. Därvid skall det belopp, som skall täckas genom

krigspremier, fördelas på försäkringarna i förhållande till de högsta

krigsskyddade risksummor, med vilka försäkringarna under krigstillståndet

varit gällande. Dessa risksummor må vid fördelningen bestämmas enligt ett

av försäkringsinspektionen godkänt förenklat förfaringssätt. Har försäkring

meddelats å flera personers liv, beräknas krigspremie för en var av dem.

Om försäkring, innan det blivit avgjort huruvida krigspremier skola utgå

inom det försäkringsbestånd, som försäkringen tillhör, eller innan krigspremierna

fastställts enligt bestämmelserna i första stycket, helt eller delvis

upphör av annan orsak än sådant försäkringsfall, för vilket krigsansvarighet

åvilar föräkringsgivaren, må utan hinder av nämnda bestämmelser krigspremie

fastställas vid försäkringens upphörande; dock att beträffande försäkring,

som upphör till viss del, fastställandet skall avse allenast denna

del, där ej Konungen annorlunda förordnar. Om storleken av krigspremie,

som fastställes i nu angiven ordning, gäde, förutom vad i 6 § stadgas, vad

Konungen därom förordnar.

13 §.

Krigspremie skall erläggas å tid, som Konungen bestämmer; dock att under

ett år icke må fordras betalning, vilken överstiger, vid kapitalförsäkring

för dödsfall å en persons liv en hundradel av försäkringssumma, som enligt

3 § första stycket omfattas av krigsansvarigheten, och vid annan försäkring

ett med hänsyn till försäkringsformen bestämt motsvarande belopp.

I avräkning å blivande krigspremie må, från det krigstillståndet inträtt,

provisorisk krigspremie uttagas. Vad i första stycket stadgas om tid för

krigspremies erläggande och om den högsta årliga betalning, som må fordras,

skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn provisorisk krigspremie.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas äger försäkringsgivaren vid

utbetalning på grund av försäkring eller då försäkring nedsättes av annan

anledning än i 14 § första stycket sägs tillgodogöra sig fastställd krigspremie.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

14 §.

Erlägges icke krigspremiebelopp inom en månad från förfallodagen, må

försäkringsgivarens förpliktelser nedsättas, såframt minst samma tid förflutit

från det han, på sätt i 33 § lagen om försäkringsavtal sägs, till försäkringstagaren

avsänt meddelande örn belopp och förfallodag samt om den påföljd,

som underlåten betalning sålunda kan medföra. Meddelande, som avsänts

tidigare än en månad före förfallodagen, må dock ej åberopas av försäkringsgivaren.

Nedsättning enligt första stycket kommer till stånd i och med att försäkringsgivaren

till försäkringstagaren avlåter meddelande örn att han endast

vill vidkännas nedsatta förpliktelser. Huru sådant meddelande skall avsändas,

därom förordnar Konungen, som jämväl äger utfärda närmare föreskrifter

örn vad meddelandet skall innehålla.

Har försäkringsgivaren före den 5 oktober 1940 underrättats om att panträtt

uppkommit i försäkringen, må nedsättning, varom i denna paragraf

förmäles, icke föranleda att pantens värde till förfång för panthavaren blir

mindre än å nämnda dag.

15 §.

Oguldet krigspremiebelopp, som försäkringsgivaren icke kan tillgodogöra

sig vid utbetalning på grund av försäkringen eller genom nedsättning, må ej

uttagas.

Särskilda bestämmelser.

16 §.

Konungen äger, utöver vad ovan sägs, medgiva avvikelse från vad i 3—-15

§§ stadgas beträffande

l:o) livförsäkring, som meddelats av sådant inländskt bolag, vars rörelse

i huvudsak omfattar livränteförsäkring;

2:o) korttidsförsäkring, försäkring med naturlig premie eller försäkring

med lägre premie under vissa år, vilka vid krigstillstånds inträdande ännu

ej gått till ända,

3:o) annan livförsäkring, vilken vid krigstillstånds inträdande icke varit i

kraft fem år, och

4:o) invaliditetsförsäkring, som meddelats av inländskt bolag.

Enahanda rätt tillkommer försäkringsinspektionen i fråga om invaliditetsförsäkring,

som meddelats av utländsk anstalt.

17 §.

Har kapital- eller livränteförsäkring för dödsfall eller livsfall meddelats i

förening med invaliditetsförsäkring, äger Konungen föreskriva, att försäkringarna

vid bestämmande av försäkringsgivarens tillskott till täckande av

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202. 53

överkostnad samt vid nedsättning enligt 9 eller 14 § skola betraktas såsom en

enda försäkring.

Har invaliditetsförsäkringen meddelats av annan försäkringsgivare än den,

hos vilken kapital- eller livränteförsäkringen tagits, må genom avtal mellan

försäkringsgivarna, vilket godkännes av försäkringsinspektionen, bestämmas

att vad i första stycket är stadgat skall gälla i fråga om försäkringarna.

18 §.

Då försäkringsgivare har att lämna tillskott till täckande av överkostnad,

skola, där ej Konungen annorlunda förordnar, överskottsmedel tagas i anspråk

före fondmedel samt fondmedlen frigöras i den ordning, som gäller

för täckande av förlust.

19 §.

Konungen äger medgiva, att försäkringsfonden må till belopp, motsvarande

försäkringsgivarens tillskott eller, innan tillskottet fastställts, vad försäkringsgivaren

beräknas skola tillskjuta på grund av krigsansvarigheten, redovisas

jämväl i tillgångar av annan art än i 215 § lagen om försäkringsrörelse

sägs.

Sådant förutberäknat överskott, som avses i 7 §, må i försäkringsgivarens

balansräkning uppföras såsom tillgång.

20 §.

Under krigstillstånd och till dess krigspremier fastställts enligt 12 § första

stycket eller befunnits icke behöva uttagas må, om ej Konungen för särskilt

fall annorlunda förordnar, beslut icke fattas om utdelning av vinst eller ränta,

härrörande från livförsäkringsrörelse.

Varder utdelning beslutad och verkställd i strid med vad i första stycket

stadgas, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga att återbära den;

och skola de, som deltagit i beslutet, en för alla och alla för en ansvara för

brist, som vid återbäringen kan uppkomma.

21 §.

För tillämpningen av vad i denna lag stadgas skola grunder upprättas.

Vad i lagen om försäkringsrörelse stadgas örn grunder skall i tillämpliga

delar gälla inländskt bolags grunder enligt denna lag.

I fråga om utländsk anstalt skall fastställelse å grunderna sökas hos försäkringsinspektionen.

Inspektionen prövar grundernas överensstämmelse med

denna lag samt om och i vad mån särskilda bestämmelser därutöver må erfordras,

bland annat rörande skyldighet för anstalten att här i riket nedsätta

tillgångar lill säkerhet för fullgörandet av anstaltens förbindelser enligt grunderna.

Å beslut örn ändring av fastställda grunder skall ock sökas inspektionens

fastställelse. Då fastställelse å grunder eller å ändring i grunderna

meddelats, skall inspektionen låta i allmänna tidningarna införa tillkännagivande

därom.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

22 §.

Sker i fråga om inländskt bolag avvikelse från denna lag eller från vad Konungen

med stöd av lagen förordnat, skall vad i 113, 208 och 228 §§ lagen

om försäkringsrörelse stadgas beträffande avvikelse, som där sägs, äga motsvarande

tillämpning.

Vad i 10 § lagen örn utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse

här i riket stadgas i fråga örn där angiven avvikelse skall beträffande

utländsk anstalt gälla jämväl avvikelse från denna lag eller från däri avsedda

grunder.

23 §.

Styrelseledamot eller likvidator, som låter verkställa utdelning i strid med

bestämmelsen i 20 § första stycket, straffes på sätt i 258 § lagen örn försäkringsrörelse

sägs.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I fråga om försäkring, som meddelats före den 1 juli 1941, vare försäkringsgivaren,

utan hinder av vad i 3 § stadgas, såvitt angår icke krigsskyddad

risksumma ansvarig för dödsfall eller invaliditet enligt avtalet; dock äger

Konungen förordna om uppskov med utbetalningen.

Genom denna lag upphäves lagen den 4 oktober 1940 (nr 851) med vissa

bestämmelser om livförsäkring m. m. vid krig.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

55

Bilaga 2.

Förslag

till

Lag

om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §-

Denna lag äger tillämpning å .

dels kapital- eller livränteförsäkring för dödsfall, därest försäkringen, av

inländskt försäkringsbolag eller utländsk försäkringsanstalt med verksamhet

i Sverige, meddelats å svensk medborgare eller å utlänning med hemvist här

i riket

dels] under villkor som nu sagts, invaliditetsförsäkring, som avser premiebefrielse

för livförsäkring eller meddelats av inländskt bolag, vars rörelse i

huvudsak omfattar livränteförsäkring, eller förenats med livränteförsäkring

för livsfall på sådant sätt, att invaliditetsförsäkringen upphör om livför
-

säkringen upphör, ......

dels ock kapital- eller livränteförsäkring för livsfall, i den mån Konungen

med stöd av vad i denna lag stadgas förordnar därom.

Lagen gäller dock icke återförsäkring, ej heller försäkring, vilken meddelats

av anstalt, som utom återförsäkring endast meddelar kollektiv försäkring,

eller av anstalt, som avses i 264 § lagen om försäkringsrörelse.. I fråga

om försäkring, som meddelats av utländsk anstalt, äger Konungen förordna,

att den skall vara undantagen från lagens tillämpning.

2 §•

I denna lag förstås med ...

risksumma vid kapitalförsäkring för dödsfall skillnaden mellan försäkringssumman

och återköpsvärdet och vid annan försäkring ett med hänsyn

till försäkringsformen bestämt motsvarande belopp,

krigstillstånd krig, vari Sverige befinner sig, eller annat förhållande, som

av Konungen med avseende å denna lags tillämplighet jämställes med sa
dakligsansvarighet,

försäkringsgivarens ansvarighet för sådant dödsfall eller

fall av invaliditet, som inträffar under krigstillstånd eller som foranletts av

krigshandling under tid då krigstillstånd råder och inträffar mom ett år

efter krigstillståndets upphörande, samt

krigspremie sådan tilläggspremie, som betingas av krigsansvarighet.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 202

Om krigsansvarighet.

3 §■

Krigsansvarighet åvilar försäkringsgivaren intill ett belopp av, förutom

återköpsvärdet, tvåhundratusen kronor av risksumman för dödsfall och

samma belopp av risksumman för invaliditet (krigsskyddad risksumma).

Hava å samma person flera försäkringar meddelats av en eller flera försäkringsgivare,

skola för bestämmandet av krigsskyddade risksumman för

dödsfall eller för invaliditet de särskilda försäkringarnas risksummor sammanläggas.

Där ej Konungen annorlunda förordnar, skall tidigare meddelad

försäkring åtnjuta krigsskydd före senare meddelad.

Förbehåll med avseende å krigstillstånd, enligt vilket försäkringsgivaren

kan, under annan förutsättning än i fredstid, helt eller delvis bliva fri från

ansvarighet i angiven omfattning, vare utan verkan.

Krigsskyddade risksumman må icke överstiga belopp, som i första stycket

sägs, såvitt ej Konungen annorlunda förordnar.

4 §.

För varje försäkring skall utgå krigspremie.

Försäkringsgivaren skall genom tillskott bidraga till täckande av kostnaden

för krigsansvarigheten.

5 §.

Vid dödsfall eller vid fall av invaliditet skall, därest Konungen ej annorlunda

förordnar, försäkringsgivaren i vanlig ordning utgiva ett belopp motsvarande

återköpsvärdet, ökat med hälften av risksumman dock högst med

femtiotusen kronor. Hava å samma person flera försäkringar meddelats av

en eller flera försäkringsgivare, gäde vad nu sagts sammanlagda risksumman

för dödsfall eller för invaliditet. Vad sålunda i vanlig ordning utgives

av risksumman skall fördelas efter försäkringarnas krigsskyddade risksummor.

Återstoden må ej utgivas förrän krigspremien fastställts enligt 7 § första

stycket; och må, örn så erfordras, betalningen uppskjutas ytterligare högst

ett år. Å ogulden del skall från det krigspremien fastställts gäldas ränta

efter räntefot, som Konungen bestämmer.

Om krigspremien.

6 §•

Krigspremien skall beräknas å krigsskyddade risksumman och må beträffande

samma krigstillstånd icke överstiga en tjugondei av den högsta

krigsskyddade risksumma, som gällt under krigstillståndet. Har försäkring

meddelats å flera personers liv, beräknas krigspremie för en var av dem.

7 §•

Krigspremien fastställes efter det krigstillståndet upphört och vid en tidpunkt,

då kostnaden för krigsansvarigheten är känd, dock icke senare än

två år från upphörandet.

Utan hinder av vad nu sagts må i fråga örn försäkring, vilken före nämnda

tidpunkt helt eller delvis upphör av annan orsak än sådant dödsfall, som

omfattas av krigsansvarigheten, krigspremien fastställas vid försäkringens

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 202.

57

upphörande; dock att beträffande försäkring, som upphör till viss del, fastställandet

skall avse allenast denna del, där ej Konungen annorlunda förordnar.

8 §.

Krigspremie skall erläggas å tid, som Konungen bestämmer; dock att under

ett år icke må fordras betalning, vilken överstiger vid kapitalförsäkring

för dödsfall å en persons liv en hundradel av försäkringssumma, som omfattas

av krigsansvarigheten, och vid annan försäkring ett med hänsyn till

försäkringsformen bestämt motsvarande belopp.

I avräkning å den slutliga krigspremien må, från det krigstillståndet inträtt,

provisorisk krigspremie uttagas. Vad i första stycket stadgas om tid för

krigspremiens erläggande och om högsta årliga betalning skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om provisorisk krigspremie.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas skall vid utbetalning på grund

av försäkring och då försäkring nedsättes av annan anledning än i 9 §

första stycket sägs fastställd krigspremie vara till betalning förfallen.

9 §.

Erlägges icke krigspremiebelopp inom en månad från förfallodagen, må

försäkringsgivarens förpliktelser nedsättas, såframt minst samma tid förflutit

från det han till försäkringstagaren avsänt meddelande om belopp och

förfallodag. Meddelande, som avsänts tidigare än en månad före förfallodagen,

må dock ej åberopas av försäkringsgivaren. Nedsättning inträder, när

försäkringsgivaren avsänt meddelande örn villkoren för att försäkringen

skall kunna bliva gällande såsom förut. Meddelande skall avsändas på sätt

Konungen förordnar.

Har försäkringsgivaren före den 5 oktober 1940 underrättats om att panträtt

uppkommit i försäkringen, må nedsättning, som sägs i första stycket,

icke föranleda att pantens värde till förfång för panthavaren blir mindre

än å nämnda dag.

10 §.

Krigspremiebelopp, som försäkringsgivaren icke kan tillgodogöra sig vid

utbetalning på grund av försäkringen eller genom nedsättning, må ej uttagas.

Om överkostnad.

11 §•

Om de sammanlagda krigsskyddade risksummorna för inträffade försäkringsfall,

som omfattas av krigsansvarigheten, överstiga summan av de på

tiden för krigstillståndet belöpande riskpremier, som ingå i fredspremierna,

skall skillnaden (överkostnaden) täckas till hälften genom krigspremier och

till hälften genom försäkringsgivarens tillskott.

Om undantag för vissa försäkringar stadgas i 15 §.

12 §.

Försäkringsgivaren vare ej pliktig tillskjuta större belopp än som, utan

alt tryggheten för gällande försäkringsavtal äventyras eller enskilda försäkringstagares

rätt förnärmas, kan tagas i anspråk dels genom anlitande av tillgängligt

och för tio år enligt av Konungen meddelade bestämmelser förutberäknat

överskott å försäkringsgivarens rörelse dels ock genom nedsättning

av utjämningsreserv, vinstfonder, säkerhetsfond och premieåterbäringsreserv.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majlis proposition nr 202.

Med överskotts- och fondmedel, som nu sagts, avses allenast vad som belöper

på den del av försäkring, vars risksumma är krigsskyddad. Där ej

Konungen annorlunda förordnar skola tillgängliga och förutberäknade överskottsmedel

tagas i anspråk före fondmedlen och fondmedlen frigöras i den

ordning, som gäller för täckande av förlust.

13 §.

Förslår icke sammanlagda beloppet av de krigspremier, som kunna uttagas

enligt 6 §, till täckande av halva överkostnaden, skall återstoden täckas

genom att, med iakttagande av de begränsningar som stadgas i 12 §,

försäkringsgivarens tillskott höjes.

Förslår icke det högsta belopp, varmed försäkringsgivaren enligt 12 § må

bidraga, till täckande av halva överkostnaden, skall återstoden täckas genom

att, med iakttagande av den i 6 § stadgade begränsningen, krigspremierna

höjas.

14 §.

Kan hela överkostnaden icke täckas i den ordning, som i 13 § sägs, skall

bristen fördelas å försäkringarna genom att de belopp, som innehållits enligt

5 §, nedsättas i förhållande till de krigsskyddade risksummorna.

Konungen äger förordna, att vid tillämpning av denna paragraf olika försäkringsbestånd

skola åtskiljas.

15 §.

I fråga om korttidsförsäkring, försäkring med naturlig premie, försäkring

med lägre premie vissa år, vilka vid krigstillståndets inträdande ännu

ej gått till ända, och försäkring av annat slag, vilken vid krigstillståndets inträdande

icke varit i kraft fem år, skall överkostnaden täckas genom krigspremier.

Förslår sammanlagda beloppet av de krigspremier, som enligt 6 § må uttagas

för försäkringarna, icke till överkostnadens täckande, skall återstoden

täckas av försäkringsgivaren genom tillskott enligt 12 §, dock att förutberäknat

överskott ej tages i anspråk.

Kan överkostnaden å försäkringarna icke täckas i den ordning, som i

första och andra styckena sägs, skall nedsättning äga rum enligt vad i 14 §

stadgas.

16 §.

I fråga om kapital- eller livränteförsäkring för dödsfall eller livsfall, som

meddelats i förening med invaliditetsförsäkring, äger Konungen föreskriva,

att försäkringarna vid tillämpning av 12—15 §§ skola betraktas såsom en

enda försäkring.

Har invaliditetsförsäkringen meddelats av annan försäkringsgivare än

den, hos vilken kapital- eller livränteförsäkringen tagits, må genom avtal

mellan försäkringsgivarna, vilket godkännes av försäkringsinspektionen, bestämmas

att vad i första stycket är stadgat skall gälla i fråga om försäkringarna.

17 §.

Utjämning av kostnaden för krigsansvarigheten må ske mellan försäkringsbestånd,

som avses i 11—14 §§, och försäkringsbestånd, som avses i

15 §, så ock mellan försäkringsbestånd hos olika försäkringsgivare, vilka

träffat avtal örn sådan utjämning.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

59

Om avvikelser från lagens bestämmelser i vissa fall.

18 §.

Konungen äger, utöver vad förut sagts, medgiva avvikelse från vad i

denna lag stadgas beträffande försäkring, som meddelats efter krigstillstånds

inträdande eller inom tre månader dessförinnan. Avvikelse ma ock av

Konungen medgivas beträffande invaliditetsförsäkring, som meddelats av

inländskt bolag, eller livförsäkring, som meddelats av sådant inländskt bolag,

vars rörelse i huvudsak omfattar livränteförsäkring. Enahanda rätt tillkommer

försäkringsinspektionen i fråga om invaliditetsförsäkring, som meddelats

av utländsk anstalt.

Särskilda bestämmelser.

19 §.

Konungen äger medgiva, att försäkringsfonden må till belopp, motsvarande

försäkringsgivarens tillskott eller, innan tillskottet fastställts, vad försäkringsgivaren

beräknas skola tillskjuta pa grund av krigsansvarigheten,

redovisas jämväl i tillgångar av annan art än i 215 § lagen om försäkringsrörelse

sägs.

Sådant förutberäknat överskott, som avses i 12 §, må i försäkringsgivarens

balansräkning uppföras som tillgång.

20 §.

Under krigstillstånd och tills krigspremien enligt 7 § första stycket fastställts

må, om ej Konungen för särskilt fall annorlunda förordnar, beslut

icke fattas örn utdelning av vinst eller ränta, härrörande från livförsäkringsrörelse.

. . .

Varder utdelning beslutad och verkställd i strid med vad i forsta stycket

stadgas, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga att återbära den,

och skola de, som deltagit i beslutet, en för alla och alla för en, ansvara

för brist, som vid återbäringen kan uppkomma.

21 §.

För tillämpningen av vad i denna lag stadgas skola grunder upprättas..

Vad i lagen om försäkringsrörelse stadgas om grunder skall i tillämpliga

delar gälla inländskt bolags grunder enligt denna lag.

I fråga om utländsk anstalt skall fastställelse å grunderna sökas hos försäkringsinspektionen.

Inspektionen prövar grundernas överensstämmelse

med denna lag samt om och i vad mån särskilda bestämmelser därutöver

må erfordras, bland annat rörande skyldighet för anstalten att här i riket

nedsätta tillgångar till säkerhet för fullgörandet av anstaltens förbindelser

enligt grunderna. Å beslut örn ändring av fastställda grunder skall ock sökas

inspektionens fastställelse. Då fastställelse å grunder eller å ändring i

grunderna meddelats, skall inspektionen låta i allmänna tidningarna införa

tillkännagivande därom.

22 §.

Sker i fråga örn inländskt bolag avvikelse från denna lag eller från vad

Konungen med stöd av lagen förordnat, skall vad i 113, 208 och 228 §§ lagen

opaginerad Kontrollera mot PDF

”0 Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

om försäkringsrörelse stadgas beträffande avvikelse, som där sägs, äga motsvarande

tillämpning.

Vad i 10 § lagen om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse

bär i riket stadgas i fråga örn där angiven avvikelse skall beträffande

utländsk anstalt gälla jämväl avvikelse från denna lag eller från däri

avsedda grander.

23 §.

Styrelseledamot eller likvidator, som låter verkställa utdelning i strid med

bestämmelsen i 20 § första stycket, straffes på sätt i 258 § lagen om försäkringsrörelse

sägs.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I fråga örn försäkring, som meddelats före den 1 oktober 1939, vare försäkringsgivaren,

utan hinder av vad i 3 § stadgas, såvitt angår icke krigsskyddad

risksumma ansvarig för dödsfall eller invaliditet enligt avtalet.

Vad i 15 § stadgas skall icke gälla försäkring, som meddelats före den 1

oktober 1939.

Genom denna lag upphäves lagen den 4 oktober 1940 (nr 851) med vissa

bestämmelser örn livförsäkring m. m. vid krig.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

61

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 april

1943.

Närvarande:

justitieråd en Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 22 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll

över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 12

mars 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Olof Riben.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

1 §■

Bestämmelserna i förevarande paragraf torde kunna erhålla en mera enkel

och klar avfattning, därest regler först givas i avseende å försäkring som

meddelats av inländskt försäkringsbolag samt därefter i särskilt stycke upptages

föreskrift av innebörd, att vad som stadgats om lagens tillämpning å

försäkring hos inländskt försäkringsbolag ock skall gälla i fråga örn försäkring

som meddelats av utländsk försäkringsanstalt med verksamhet här

i riket, där ej Konungen annorlunda förordnar.

3 §.

I tredje stycket av förevarande paragraf ha upptagits bestämmelser, enligt

vilka försäkringsgivare har möjlighet att mot särskild gottgörelse åtaga

sig vidsträcktare krigsansvarighet än lagen stadgar m. m. Motsvarighet härtill

saknas i gällande lag. Då det utan uttryckligt stadgande lärer vara uppenbart,

att en försäkringsgivare genom särskilda utfästelser äger ikläda sig ansvarighet

utöver vad i lagen sägs, och det tillika synes önskvärt, att lagen

begränsas att reglera det skydd som den legala krigsansvarigheten avses .skola

innebära — med konsekvenser för beräkning av överkostnad, krigspremier,

försäkringsgivares tillskott o. s. v. — torde tredje stycket böra utgå. Härav

föranledas jämkningar i 4, 5 och 13 §§.

Innebörden av förbehåll, som enligt denna paragraf skall vara utan verkan,

torde bättre komma till uttryck, därest det angives skola strida mot första styc
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

ket eller eljest innebära, att någon med krigstillstånd sammanhängande omständighet

skulle för försäkringsgivaren medföra frihet, helt eller delvis, från

ansvarighet av den omfattning som i första stycket sägs.

I remissförslaget har icke berörts frågan om försäkringstagares skyldighet

att vidkännas de å tiden för ett krigstillstånd belöpande fredspremierna för

icke krigsskyddad försäkringssumma. Därest en försäkring icke alls eller

endast delvis kunnat göras gällande, örn försäkringsfallet inträffat under

krigstillståndet, synes det knappast riktigt, att försäkringsgivaren äger tillgodogöra

sig full fredspremie för denna tid. Även under vissa andra förhållanden

torde motsvarande spörsmål kunna uppkomma. Med hänsyn härtill

ifrågasätter lagrådet, huruvida icke bestämmelser — förslagsvis i de grunder

som för tillämpning av den nya lagen skola upprättas jämlikt förslagets

21 § — böra meddelas av innebörd att de å tiden för krigstillståndet belöpande

riskpremierna skola återbäras, i den mån motsvarande risksummor icke varit

krigsskyddade.

5—10 §§.

I förevarande paragrafer upptagas de huvudsakliga bestämmelserna örn

täckande av överkostnaden för försäkringsgivares krigsansvarighet. Den

grundläggande regeln återgives i 5 § och har erhållit det innehåll, att överkostnaden

skall täckas till hälften genom krigspremier och till hälften genom

tillskott från försäkringsgivaren. Denna regel modifieras i vissa avseenden

genom stadganden i 6—8 §§, varjämte i 9 § upptages föreskrift att brist som

uppkommer vid tillämpning av de föregående stadgandena skall täckas genom

nedsättning av innehållna försäkringsbelopp. Som konsekvens av de

givna bestämmelserna — vilka innefatta skyldighet och ej allenast rätt för

försäkringsgivaren att till täckande av viss del av överkostnaden uttaga krigspremier

eller nedsätta försäkringsbelopp — har i 10 §, vilken saknar motsvarighet

i gällande lag, upptagits ett stadgande av innehåll att försäkringsgivaren,

efter medgivande av försäkringsinspektionen, äger underlåta att

helt eller delvis uttaga krigspremier eller företaga nedsättning under förutsättning

att försäkringsgivarens tillskott ökas i motsvarande mån. Den sålunda

valda utformningen synes lagrådet ur vissa synpunkter mindre lämplig.

Naturligare torde vara att lagen i förevarande hänseende allenast stadgar,

i vilken utsträckning försäkringsgivaren äger rätt att täcka kostnaden genom

krigspremier eller nedsättning. Lagrådet förordar alltså, att hithörande bestämmelser

jämkas i angiven riktning samt att, örn så sker, 10 § utgår.

Maximeringsregeln i 6 § har, liksom huvudregeln för krigspremiernas beräkning

i andra punkten av 12 § första stycket, fått en formulering som synes

förutsätta, att städse endast en krigspremie skall beräknas för varje försäkring.

Emellertid innehåller sista punkten av 12 § första stycket att, då försäkring

meddelats å flera personers liv, krigspremie skall beräknas för en

var av dem. Enligt lagrådets mening skulle sammanhanget mellan de olika

bestämmelserna örn krigspremie framstå tydligare, örn sista punkten av 12 §

första stycket uteslötes och ersattes med ett tillägg i 5 §, utmärkande att

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

63

krigspremie skall utgå för varje försäkrad, samt reglerna i 6 § och andra

punkten av 12 § första stycket erhölle en i anslutning härtill jämkad lydelse.

Ehuru begränsningarna i utländsk försäkringsgivares tillskottsplikt icke,

såsom i 7 § första stycket skett beträffande inländsk försäkringsgivare, lämpligen

kunna fullständigt angivas i lagen, synas dessa dock med fördel kunna

så bestämmas, att vad som stadgats om inländsk försäkringsgivares tillskottsplikt

angives skola äga motsvarande tillämpning å utländsk försäkringsgivare

enligt de närmare bestämmelser som meddelas av Konungen.

Med avseende å frågan vilka slags tillgångar försäkringsgivarna skola vara

skyldiga anlita för att kunna lämna erforderligt tillskott överensstämmer

remissförslaget, 7 §, med 1940 års lag. De tillgångar, som härvid ifrågakomma,

äro vissa överskottsmedel samt utjämningsreserv, vinstfonder, säkerhetsfond

och premieåterbäringsreserv, däremot icke aktie- eller garantikapital

och ej heller reserv- och utjämningsfond. I yttrande över det kommittéförslag

som ligger till grund för gällande lagstiftning framhöll försäkringsinspektionen

att, då aktiekapitalet utgjorde säkerhet även för det på grund av

krigsdödsfall avgångna försäkringsbeståndet, jämväl aktiekapitalet till en

del borde kunna tagas i anspråk för att öka möjligheten att åstadkomma erforderligt

tillskott, att frågan om och i vad mån så finge ske syntes böra underställas

Konungens prövning samt att vad som sålunda anförts om aktiekapital

i tillämpliga delar gällde även beträffande garantikapital, så ock i

fråga om reservfond och utjämningsfond vilka fonder städse representerade

även för annat ändamål än livförsäkring avsett kapital. Efter det Svenska

livförsäkringsbolags förening avstyrkt den av inspektionen ifrågasatta avvikelsen

från förslaget framhöll departementschefen vid remissen till lagrådet,

att inspektionens ståndpunkt vore riktig örn, såsom enligt inspektionens förslag,

försäkringssummorna skulle kunna nedsättas jämväl för de civila försäkringstagarna,

att för fullgörande av ett bolags avtalsenliga förpliktelser utan

tvivel bolagets samtliga tillgångar måste stå till disposition, att det då torde

vara uteslutet att de civila försäkringstagarna, vilka redan genom avtalen tillförsäkrats

fulla försäkringssummor även i händelse av krig, skulle behöva

finna sig i en nedsättning av beloppen, innan dessa tillgångar tagits i anspråk,

att emellertid enligt det av departementschefen förordade förslaget

någon nedsättning icke skulle ske för de civilas vidkommande samt att på

grund härav han funnit sig böra i förevarande hänseende biträda kommitténs

förslag.

Enligt det nu föreliggande förslaget skall nedsättning, örn sådan behöver

tillgripas, ske likformigt för alla försäkrade. Tankegången i det återgivna

departementschefsanförandet skulle alltså närmast leda till att även aktieeller

garantikapilalet samt i förekommande fall reservfonden och utjämningsfonden

borde få tagas i anspråk för att undvika nedsättning i sådana

fall där försäkringsgivaren enligt försäkringsavtalet är skyldig alt utgiva

full försäkringssumma. Frågan har emellertid icke berörts i rcmissprotokollet.

Då ej oväsentliga svårigheter lära möta att närmare angiva, under

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 202.

vilka förutsättningar och i vilken omfattning försäkringsgivarens ifrågavarande

tillgångar böra kunna tagas i anspråk samt spörsmålet icke torde vara

av den vikt, att lagförslagets godtagande är beroende av om det löses i den

ena eller andra riktningen, har lagrådet — i saknad av närmare utredning på

denna punkt — funnit sig kunna stanna vid allenast det uttalandet, att frågan

synes böra göras till föremål för ytterligare undersökning.

12 §.

I fråga om denna paragraf hänvisas till vad anförts vid 6 §. I övrigt torde

paragrafen böra redaktionellt jämkas.

14 §.

Då det synes önskvärt att i lagen angives att Konungen, såsom torde vara

avsett, skall meddela bestämmelser angående frågan, i vad mån och under

vilka närmare villkor nedsättning i försäkringsgivarens förpliktelser må ske i

anledning av utebliven betalning av krigspremiebelopp, torde bestämmelserna

i förevarande paragraf böra jämkas, i anslutning vartill åt desamma

bör givas en överskådligare uppställning. Därvid synes till klarläggande av

syftet med det ytterligare meddelande som försäkringsgivaren, efter det

dröjsmålet inträffat, har att avlåta till försäkringstagaren böra i lagen angivas,

att meddelandet skall tillika innehålla underrättelse om villkoren för

försäkringens återupplivning.

Stadgandet i tredje stycket, som i sak överensstämmer med 11 § andra

stycket i 1940 års lag, avser att skapa garanti för att långivarens säkerhet

i återköpsvärdet icke minskas genom tillämpning av lagstiftningen. Redan

vid granskningen av förslaget till nämnda lag framhöll lagrådet, att stadgandet

närmast hade karaktär av övergångsbestämmelse. Detta framträder än ytterligare

då lagen nu skall ersättas med ny sådan. Örn regeln — trots den

stegring av återköpsvärdena som inträtt — anses ej kunna undvaras, torde

den böra upptagas bland övergångsbestämmelserna.

16 §.

Befogenheten enligt förevarande paragraf att medgiva avvikelser från vad

i 3—15 §§ stadgas torde, liksom i fråga om invaliditetsförsäkring som meddelats

av utländsk försäkringsanstalt, även beträffande övriga här avsedda

försäkringar hos utländsk anstalt böra läggas icke hos Konungen utan

hos försäkringsinspektionen.

övergångsbestämmelserna.

I fråga om övergångsbestämmelserna hänvisas till vad som anförts vid 14 §.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

65

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

9 april 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Bergquist, anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Eriksson,

lagrådets den 5 april 1943 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 12

mars 1943 remitterade förslaget till lag om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

I anledning av lagrådets erinringar har förslaget överarbetats inom handelsdepartementet.

Därvid hava 1 §, 3 § andra stycket, 4—6 §§, 7 § tredje

stycket, 8, 9 och 12—14 §§ samt övergångsbestämmelserna undergått ändringar,

varjämte 3 § tredje stycket samt 10 § uteslutits. Genom att de stadgande^

som i det remitterade förslaget bilda 11 §, uppdelats på två paragrafer,

10 och 11 §§, har numreringen för följande paragrafer kunnat bibehållas

oförändrad.

I 14 § i dess med anledning av lagrådets erinringar omarbetade lydelse stadgas,

att underlåten betalning av krigspremiebelopp under vissa angivna förutsättningar

skall kunna medföra nedsättning av försäkringsgivarens förpliktelser

»enligt de närmare bestämmelser Konungen meddelar». Det citerade

uttrycket är avsett att innebära, bland annat, ett bemyndigande för Konungen

att förordna om sättet för avsändande av de olika slags meddelanden,

varom i paragrafen är tal. Vid angivandet av förutsättningarna för nedsättningens

inträde har därför denna fråga — till skillnad från vad fallet är i

det remitterade förslaget — icke särskilt berörts.

I samband med de nu nämnda ändringarna i det remitterade förslaget,

vilka direkt föranletts av innehållet i lagrådets utlåtande, lia vissa ytterligare

jämkningar i lagtexten företagits. Jämkningarna äro av rent redaktionell

art, med undantag för en ändring i 12 § första stycket. Den

där upptagna regeln att krigspremierna skola bestämmas i förhållande

till de högsta krigsskyddade risksummor, som gällt under krigstillståndet,

modifierades i det remitterade förslaget genom ett stadgande av innehåll,

att dessa risksummor finge bestämmas enligt ett av försäkringsinspektionen godkänt

förenklat förfaringssätt. Då ett sådant stadgande synes hava sin rätta

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 202. •>

opaginerad Kontrollera mot PDF

Gli

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

plats 1 grunderna för lagens tillämpning snarare än i själva lagen, har i lagrummets

omarbetade lydelse en hänvisning i stället gjorts till »det förenklade

beräkningssätt Konungen må medgiva». Att bestämmanderätten sålunda

lägges i Konungens hand bör icke hindra, att det överlämnas åt försäkringsinspektionen

att tekniskt utforma de erforderliga förenklingarna.

Lagrådet har ifrågasatt, huruvida icke i grunder för tillämpning av den

nya lagen bestämmelser böra upptagas därom, att de å tiden för ett krigstillstånd

belöpande riskpremierna skola återbäras, i den mån motsvarande

risksumma icke varit krigsskyddad. Enligt min mening är det lämpligt att

så sker. Spörsmålet kan bliva aktuellt dels beträffande försäkringar, vilkas

risksumma helt eller delvis faller ovanför den i lagen angivna gränsen för

krigsskyddet, och dels beträffande försäkringar, som meddelats inom tre

månader före ett krigsutbrott eller — ett fall som dock torde vara av mindre

praktisk betydelse —- under pågående krig. Beträffande försäkringar tillhörande

den förstnämnda kategorien kan det möjligen, såsom även lagrådet antytt,

finnas anledning att göra skillnad mellan, å ena sidan, försäkringar

vid vilka försäkringsgivaren oavsett krigstillstånd står den så att säga normala

ansvarighet, som förutsatts vid premiens bestämmande, och, å andra

sidan, försäkringar vid vilka ansvarigheten, så länge krigstillstånd råder, icke

för något fall sträcker sig utöver den i lagen angivna gränsen för krigsskyddet.

Det förra är, såsom av övergångsbestämmelserna till lagen framgår, förhållandet

med »äldre försäkringar» och försäkringar enligt 1939 års villkor,

under det att det senare gäller beträffande försäkringar enligt 1941 års villkor.

Tydligen är det främst i fråga om dessa senare försäkringar som en

premieåterbäring måste anses påkallad av skälighetshänsyn.

Med anledning av vissa yttranden under förarbetena till 1940 års lag har

lagrådet ifrågasatt, huruvida icke även försäkringsbolagens aktie- eller garantikapital

samt, i förekommande fall, reserv- och utjämningsfonder till

en del borde kunna tagas i anspråk för att öka möjligheten att åstadkomma

erforderligt tillskott. Lagrådet har dock framhållit, att ej oväsentliga svårigheter

torde möta, om man vill söka närmare angiva, under vilka förutsättningar

och i vilken omfattning så skall kunna ske. Detta framgår även av

vad försäkringsinspektionen på sin tid yttrade angående den prövning av

frågan, som enligt inspektionens förslag skulle läggas i Konungens hand.

Inspektionen framhöll, att Konungen icke skulle vara bunden att verkställa

prövningen under hänsynstagande blott till tryggheten för gällande försäkringsavtal

och enskilda försäkringstagares rätt. Enligt inspektionens mening

borde nämligen prövningen utfalla olika, örn det kunde påvisas att försäkringsgivarens

svårighet att med andra medel än de nu ifrågavarande åstadkomma

det erforderliga tillskottet berodde av att dödsfallen huvudsakligen

avsåge försäkringar, för vilka han enligt avtalen varit skyldig att gälda fulla

försäkringssummor, eller örn dödsfallen i större utsträckning hänförde sig till

försäkringar, för vilka han, örn ny lagstiftning ej tillkommit, avtalsmässigt

varit pliktig att utgiva allenast försäkringarnas återköpsvärde. Uppenbart

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 202

G7

är, att cn prövning efter dessa riktlinjer skulle kunna erbjuda betydande

vanskligheter redan för det fall att tillskottsplikten, såsom enligt 3 och 6 §§

1940 års lag, endast avsåge försäkringar, vid vilka försäkringsgivarens ansvarighet

för försäkringsfall, som drabbade icke-krigsdeltagare, enligt avtalet

icke skulle röna inverkan av krigstillstånd. Örn en ordning, sådan som den av

försäkringsinspektionen skisserade, föreskreves i den nya lagen, skulle prövningen

ytterligare kompliceras därav, att tillskottsplikten enligt denna lag

hänför sig icke blott, såsom enligt 1940 års lag, till »äldre försäkringar»

utan även till försäkringar av senare datum. Enligt såväl 1939 års som 1941

års villkor inverkar krigstillstånd så till vida på varje försäkringsförhållande,

att försäkringsgivaren blir berättigad att uppbära särskild krigspremie.

Det resonemang, enligt vilket försäkringsgivaren skulle vara skyldig att, örn

så erfordrades för undvikande av nedsättning, utnyttja även aktiekapitalet

o. s. v., torde principiellt sett redan på grund härav sakna tillämplighet på

dessa försäkringar över huvud. Möjligen kan man dock här tänka sig en

differentiering beroende på huruvida enligt försäkringsvillkoren nedsättning

av utfallande försäkringssummor skall kunna ske eller ej. Anlägger man denna

synpunkt, blir resonemangets tillämplighet utesluten beträffande alla försäkringar

enligt 1941 års villkor samt beträffande sådana försäkringar enligt

1939 års villkor, som meddelats inom fem år före krigstillståndets inträdande

och där ersättning skall utgå på grund av s. k. krigsdödsfall, men däremot

icke beträffande andra försäkringar enligt sistnämnda villkor.

Det anförda torde tillfyllest visa, att man genom att ålägga försäkringsbolagen

att även med aktiekapital o. d. svara för tillskottspliktens fullgörande

skapar komplicerade problem som, även om de icke i detalj regleras

i lagen, givetvis komma att göra sig påminda, då det blir fråga om att i

praktiken avgöra, vad åläggandet innebär. Om skyldigheten kan tänkas bliva

av något större värde för försäkringstagarna, bör väl hänsynen till dylika

lagtekniska eller administrativa svårigheter icke få utöva något avgörande

inflytande på lagstiftarens ståndpunktstagande i sak. I verkligheten torde

emellertid hela frågan för försäkringstagarnas vidkommande hava ganska

ringa betydelse. I jämförelse med de fonder, som enligt 7 § i det till lagrådet

remitterade förslaget — härutinnan överensstämmande med 6 § 1940 års

lag — skola stå till disposition för tillskottets gäldande, uppgå nämligen

aktie- och garantikapitalen hos flertalet livförsäkringsbolag till tämligen blygsamma

belopp. En särställning intaga de s. k. blandade bolagen, d. v. s. de

försäkringsaktiebolag, som bedriva både liv- och skadeförsäkringsrörelse.

Dessa bolag hava betydligt större aktiekapital än de rena livförsäkringsaktiebolagen

samt reserv- och utjämningsfonder till avsevärda belopp. Det är

emellertid att märka, att aktiekapitalet hos dessa bolag åtminstone i huvudsak

torde förräntas av skadeförsäkringsrörelsen, som även bildar underlaget

för de nämnda fonderna. Vid sådant förhållande synes det föga rimligt

alt ålägga bolagen att i någon större omfattning anlita aktiekapitalet eller

reserv- och utjämningsfonderna för tillskottspliktens fullgörande. Det är för

övrigt icke osannolikt, att bolagen, örn de nödgades göra detta, skulle utsät
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

tas för svårigheter att vidmakthålla sina återförsäkringar — en situation, som

det givetvis är angeläget att undvika.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag mig icke böra förorda någon

ändring i förslaget med anledning av lagrådets yttrande i denna del.

Föredraganden hemställer, att förenämnda, i enlighet med det anförda

överarbetade förslag till lag om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring

måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga närvarande ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Hartwig.

427972. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1943.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:262 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om krigsansvarighet för lirock invaliditetsförsäkring. a1 i texten
  2. 2LU 1943:30 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om krigsansvarigliet för livoch invaliditetsförsäkring. s. 1 i texten