Sök i Ratio Lex

Angående ersättning i visst fall i anledning av olycksfall i arbete

1943-01-29 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:23, Angående ersättning i visst fall i anledning av olycksfall i arbete

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 23.

1

Nr 23.

Kungl. Majus proposition till riksdagen angående ersättning i

visst fall i anledning av olycksfall i arbete; given Stockholms

slott den 29 januari 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans MajU

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 januari

1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, uppkommen fråga angående

ersättning i visst fall i anledning av olycksfall i arbete samt anför.

Genom olycksfall den 26 januari 1923 ådrog sig jordbrukaren Gustaf Verner

Eriksson i Västbyggeby, Norra Valbo, Gävleborgs län, under arbete med

skogsbuggning hos enskild arbetsgivare en huggskada i vänster knä.

Bihang till riksdagens protokoll Idis. i sami. Nr 23.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 23.

Den 10 mars 1942 inkom till riksförsäkringsanstalten en framställning

från Eriksson örn ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen på grund av

1923 års olycksfall jämte en av hans arbetsgivare undertecknad anmälan

om olycksfallet. I framställningen anfördes i huvudsak följande:

Efter olycksfallet intogs Eriksson på sjukhus, där han fick kvarstanna

omkring en månad. Under den närmaste tiden därefter fick han flera gånger

besöka sjukhuset för tillsyn och efterskötsel. Full hälsa återvanns emellertid

icke och år 1933 nödgades Eriksson ånyo anlita sjukhusvård för omkring

en månads tid. Därefter föreföll till en början förbättring hava inträtt, men

så småningom började plågor och besvär åter göra sig kännbara. Eriksson

kunde icke utan stor möda deltaga i arbetet på sin gård och trots att driften

omlades från rent jordbruk till trädgårdsskötsel fick han allt svårare att

sörja för sin familjs bärgning. Besvären av skadan vore numera så pass förstorade,

att Eriksson icke längre såge sig någon möjlighet att utan hjälp från

det allmänna i en eller annan form klara försörjningsproblemet. Grävningsarbete

kunde han icke utföra annat än under korta stunder med långa vilopauser

och till och med arbete med rensning beredde honom stora svårigheter

på grund av stelt ben och de ansträngande kroppsställningar, som han

för benets skull måste intaga.

Anmälan till riksförsäkringsanstalten om olycksfallet ingavs icke vare sig

år 1923 eller år 1933. Varken Eriksson eller hans arbetsgivare hade begrepp

om att en möjlighet därtill stöde till buds. Till en början hade det också

förefallit som örn skadan skulle läkas. Eriksson hade dessutom varit van att

ej klaga i onödan och hade därför slitit så gott han kunnat för att klara sin

familj och sin rörelse. Numera vore givetvis anspråken på ersättning för

olycksfallet — lagligen sett —preskriberade. Då det emellertid förefölle naturligare,

att det allmänna trädde till genom olycksfallsersättning än pä annat

sätt, hemställde Eriksson, att riksförsäkringsanstalten måtte utanordna ersättning

för olycksfallet.

Eriksson hade underhållsskyldighet mot hustin (född år 1913) och fyra

minderåriga barn (födda åren 1937, 1938, 1940 och 1941). Dessutom väntade

hans hustin på eftersommaren 1942 ännu ett barn. Erikssons ekonomiska

ställning vore därför synnerligen svår. Trädgårdsskötseln gåve redan

för en fullt arbetsför idkare endast obetydligt överskott; Erikssons relativa

orörlighet droge ned resultatet ytterligare, enär han för eif flertal sysslor

måste använda lejd arbetskraft.

Det må anmärkas, att det väntade barnet fötls i augusti 1942.

I ett vid framställningen fogat, den 2 mars 1942 utfärdat läkarintyg rörande

Eriksson har anförts, bland annat:

Den aktiva rörligheten i vänstra knät är 170°—140'', passivt kail sträckas

nästan fullt. Rörligheten i högra knät är 180°—60°. Vänstra knät företer

ej utgjutning, ingen nämnvärd kapselförtjockning. Vid gången föres

vänstra knät rakt. Eriksson har varit i skogsarbete och jordbruksarbete men

besväras av stelheten i vänstra knät. Han uppger sig kunna gå vid pass 2—3

km i sträck. Besväras ej så mycket vid gång i trappor, men när han sitter

med benet sträckt smärtar i knät och det känns särskilt besvärligt, när han

sedan stiger upp och går.

I intyg av en närboende hemmansägare anfördes, att Eriksson på grund

av knäskadan vore »oförmögen att utföra en stor del av de arbeten, som fordras

på ett mindre jordbruk». Erikssons närmaste granne förklarade sig i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

3

intyg hava iakttagit, att Eriksson vore »oförmögen att utföra alla de arbeten,

som förekomma på ett jordbruk».

Genom beslut den 26 mars 1942 förklarade sig riksförsäkringsanstalten

icke kunna upptaga ersättningsfrågan till prövning, enär anstalten erhållit

underrättelse om olycksfallet först efter det att mer än tio år förflutit sedan

eventuell fordran i anledning av olycksfallet uppkommit och rätt till talan

om ersättning för detsamma jämlikt förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig

preskription och örn kallelse å okända borgenärer sålunda vore förlorad

gentemot anstalten.

I skrivelse den 25 maj 1942 har Eriksson hemställt, att Kungl. Majit av

nåd måtte låta honom bliva delaktig av den skadeersättning, som skulle hava

tillkommit honom, därest gällande lag varit tillämplig. Eriksson erinrade om

det svåra ekonomiska läge, vari han råkat genom sin bristande arbetsförmåga,

och de högst ömmande familjeförhållanden, under vilka han levde.

Eriksson åberopade till riksförsäkringsanstalten ingivna handlingar samt

därjämte ett intyg av Gävleborgs läns sparbank, utvisande att Eriksson hade

två lån i banken, ett å 6,000 kronor mot inteckning i 117/10 penningland Västbyggeby

nr 2 och lägenheten Västbyggeby 229 samt ett lån å numera 800

kronor mot borgen. Eriksson uppgav, att han därutöver vore skyldig i smärre

poster omkring 500 kronor. Hans tillgångar utgjordes av fastigheterna, taxerade

till 8,000 kronor, samt av ett enkelt bohag för två rum och kök, måhända

värt 500 kronor. Enligt företedd transumt av kommunaldebetsedel ålåge det

Eriksson att utgiva allmän kommunalskatt enligt 1941 års taxering för 5

skattekronor 62 skatteören. I

I ärendet hava utlåtanden avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet

och statskontoret.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att anstalten, om olycksfallsförsäkringslagen

varit tillämplig, skulle hava tillerkänt Eriksson viss ersättning.

Då emellertid på grund av preskriptionen förutsättning för rätt till ersättning

icke förelåge, hemställer anstalten, att Erikssons framställning icke

måtte föranleda till någon åtgärd.

Försäkringsrådet erinrar till en början om att Kungl. Majit genom brev

den 17 juli 1942 förordnat, att viss ersättning skulle utgivas till en person

— sjömannen Torsten Verner Lutti — i anledning av olycksfall, trots att

rätt till ersättning varit preskriberad (jfr propositionen nr 299/1942, bankoutskottets

utlåtande nr 59/1942 samt riksdagens skrivelse nr 451/1942. Såsom

försäkringsrådet framhållit i utlåtande till Kungl. Majit den 16 januari 1942

över Luttis ansökan funne försäkringsrådet principiella skäl tala mot utgivande

av ersättning i de fall, då rätt till talan därom gått förlorad. Vad beträffade

frågan huruvida sådana billighetsskäl förelåge, att Eriksson i likhet

med Lutti borde tillerkännas ersättning av statsmedel, funne försäkringsrådet

de omständigheter, som i föreliggande fall föranlett preskription, tala därför.

Försäkringsrådet har dock ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

därest ersättning av statsmedel ansåges böra utgivas i fall, varom nu vore

fråga och vilka torde utgöra ett icke obetydligt antal, före prövningen borde

verkställas en undersökning beträffande samtliga de fall, vari riksförsäkringsanstalten

eller ömsesidigt socialförsäkringsbolag på grund av preskription

avslagit framställning om ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen

eller därmed inom sociallagstiftningen jämställda författningar.

Tre ledamöter1 ansågo, att såväl de omständigheter, som i föreliggande

fall föranlett preskription, som Erikssons ekonomiska villkor talade för att

lian borde tillerkännas ersättning. Beträffande den av rådet ifrågasatta undersökningen

anförde dessa tre ledamöter:

En sådan undersökning skulle väl närmast hava till ändamål att söka

utröna dels anledningen till att anspråk på ersättning i varje särskilt fall

icke blivit i behörig tid framställt, dels vilka konsekvenser i ekonomiskt hänsende

utgivandet av ersättning av statsmedel efter ansökan hos Kungl. Maj:t

skulle medföra för statsverket. På grundval av denna undersökning kunde

måhända, i händelse undersökningens resultat föranledde därtill, fastställas

vissa riktlinjer för bestämmande av i vilka fall ersättning av statsmedel borde

medgivas och efter vilka grunder ersättningen i fråga skulle utgå. Måhända

är det icke uteslutet, att det av en sådan undersökning kunde visa sig

påkallat att genom särskild lagstiftning söka reglera frågan örn preskription

i vad avser ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen och därmed jämställda

författningar inom sociallagstiftningen.

Två ledamöter2 yttrade:

En ansökning att av statsmedel erhålla ersättning på den grund att talan

örn ersättning enligt gällande lagstiftning genom preskription gått förlorad

kan enligt vår mening icke tillstyrkas i andra fall än där speciella, fran det

vanliga avvikande förhållanden föreligga, vilka komma förlusten av ersättningen

att framstå såsom särskilt hård eller obillig. Den ersättning, som under

sådana förhållanden beviljas, synes allt efter styrkan av de skäl, som

anses böra föranleda bifall, kunna sättas antingen till hela det ersättningsbelopp,

som genom preskriptionen förlorats, eller till den större eller mindre

del av detta belopp, som kan anses skäligt. Beträffande Eriksson synas i varje

fall icke så starka skäl föreligga, att full ersättning av statsmedel bör tillerkännas

honom. En någorlunda tillförlitlig uträkning av vad Eriksson genom

preskriptionen förlorat kommer för övrigt med hänsyn till omständigheterna

i saken att bliva förenad med avsevärda svårigheter. Däremot synes ersättning

med ett mindre belopp helst i form av årlig livränta för framtiden måhända

icke obefogad.

Förslaget att verkställa en undersökning beträffande samtliga pa grund

av preskription avslagna framställningar — vilken undersökning, därest den

igångsattes, väl måste komma att omfatta såväl den allmänna tioårspreskriptionen

som de kortare preskriptionstider, som finnas inom sociallagstiftningen

— anse vi oss icke kunna biträda. Om statsmedel i enstaka undantagsfall

skola utges på grund av speciella billighetsskäl, synes det lämpligt, att

deras utgivande göres beroende av ansökning i varje särskilt fall av den som

enligt gällande lagstiftning genom preskriptionen gjort den ekonomiska förlusten.

Skulle åter de preskriptionsbestämmelser, som för närvarande gälla.

för sociallagstiftningens del anses onödigt harda, synes detta lämpligen böra

beaktas vid blivande revision av denna lagstiftning.

1 Herra!'' Haynez, Lindahl och Åman.

- Herrar Geijer och Hultman.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

Statskontoret förklarar, att dispens från gällande preskriptionsbestämmelser

såsom regel icke borde medgivas. Undantag från denna regel syntes endast

böra göras, där alldeles särskilda förhållanden av ömmande art förelåge.

Statskontoret kunde icke finna, att omständigheterna i föreliggande fall —

trots sökandens svaga ekonomiska ställning — innefattade tillräckligt starka

billighetsskäl för att medge dylik gottgörelse. Statskontoret ansåge sig därför

och med hänsyn till de konsekvenser ett bifall till Erikssons ansökning otvivelaktigt

skulle föra med sig icke kunna förorda bifall till densamma.

Därest Kungl. Maj:t skulle vilja tillmötesgå ansökningen, borde detta i värjo

fall icke ske i vidare mån än att Eriksson med anlitande av det under tolfte

huvudtiteln upptagna anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. finge

från och med tidpunkten för ansökningens ingivande komma i åtnjutande

av den livränta, vartill han skulle lia varit berättigad enligt olycksfallsförsäkringslagen,

därest preskription icke mellankommit.

Statskontoret anför slutligen, att ämbetsverket icke funne tillräckliga skäl

föreligga att igångsätta sådan särskild undersökning angående på grund av

preskription avslagna framställningar örn ersättning, som försäkringsrådet

ifrågasatt.

Enligt stadgad praxis är en fordran, som grundas på lagen örn försäkring

för olycksfall i arbete, underkastad preskription. Skäl kunna dock stundom

föreligga att, trots att en sådan fordran blivit preskriberad, utgiva ersättning

av statsmedel i anledning av olycksfallet. En ansökan örn sådan ersättning

synes nämligen böra bifallas i fall, då det måste anses vara särskilt obilligt

gentemot den skadade, örn han bleve utan varje ersättning. En förutsättning

för utgivande av ersättning måste uppenbarligen jämväl vara, att det icke

föreligger någon tvekan örn att den yppade skadan förorsakats av det olycksfall,

örn vilket är fråga.

Med hänsyn till det bedömande ur billighetssynpunkter, som sålunda bölske,

synes fråga örn utgivande av ersättning i fall, då anspråket därpå

preskriberats, böra prövas i varje särskilt fall. Då för övrigt allmänna riktlinjer

för bestämmandet av i vilka fall ersättning bör medgivas med hänsyn

till de skiftande förhållandena icke synas kunna uppdragas, finner jag anledning

icke föreligga att verkställa den av försäkringsrådet ifrågasatta undersökningen

beträffande samtliga de lall, i vilka riksförsäkringsanstalten eller

ömsesidigt försäkringsbolag på grund av preskription avslagit framställning

örn ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen eller därmed jämställda författningar

inom sociallagstiftningen. Spörsmålet örn eventuell ändring avgällande

preskriptionsbestämmelser inom sådan lagstiftning torde böra upptagas

till behandling i annat sammanhang.

Vad angår nu föreliggande ansökan örn ersättning finner jag omständigheterna

tala för att Eriksson av billighetsskäl lämnas gottgörelse av statsverket

i anledning av den skada han genom olycksfall ådragit sig. Vid bedömandet

av frågan har avseende givetvis blivit fäst även vid Erikssons familjeförhållanden

och ekonomiska ställning. Eriksson synes mig böra beredas ersättning

Departe
ments
chefen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

från och med den 10 mars 1942, då ansökan om ersättning inkom till riksförsäkringsanstalten,

enligt samma grunder, som skulle hava gällt, därest

preskription icke mellankommit. Ersättningens belopp torde efter ytterligare

utredning böra fastställas av riksförsäkringsanstalten och utgå från det under

tolfte huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till diverse pensioner och understöd

m. m.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till jordbrukaren Gustaf Verner Eriksson må av det under

tolfte huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Diverse

pensioner och understöd m. m. för tiden från och med den

10 mars 1942 utbetalas ersättning i anledning av det honom

den 26 januari 1923 övergångna olycksfallet med belopp, som,

därest preskription icke mellankommit, skulle hava utgått

till honom jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Bengt Hammarberg.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

430418

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:77 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen om arbetarskydd m. m. a1 i texten
  2. BU 1943:13 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ersättning i visst fall i anledning av olycksfall i arbete. s. 1 i texten