Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 240

1943-05-07 · 59 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 54 av 59 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:240, Kungl. Maj:ts proposition nr 240

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

1

Nr 240.

Kungl. Maj:ts proposition tilt riksdagen med förslag till lag om

fortsatt giltighet av prisregleringslagen deri 30 juni

1942 (nr 459); given Stockholms slott den 7 maj 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag örn fortsatt giltighet av prisregleringslagen

den 30 juni 1942 (nr 459).

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 240.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

•)

Kungl. Majlis proposition nr 240-

Förslag

till

lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni

1912 (nr 459).

Härigenom förordnas, dels att 2, 5—8 samt 10, 11 och 17 §§ prisregleringslagen

den 30 juni 1942, vilken gäller till och med den 30 juni 1943,

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att till lagen skola

fogas två nya paragrafer, betecknade 2 a och 15 a §§, av nedan angiven

lydelse, dels ock att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1944.

2 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,

att den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller såsom företagare åt

annan yrkesmässigt utför viss tjänst skall vara skyldig

1) att ofördröjligen anmäla det pris, som han tillämpat för förnödenheten

eller tjänsten å dag som i föreskriften angives;

2) att varje gång höjning av priset vidtages ofördröjligen anmäla prishöjningen;

eller

3) att minst en vecka innan höjning av priset är avsedd att vidtagas anmäla

den tillärnade prishöjningen och skälen därtill.

Den som meddelat föreskrift om anmälningsskyldighet äger bestämma

till vilken myndighet anmälan skall göras.

Lika med utförande av tjänst skall enligt denna lag anses utövande av

verksamhet, som avser att åt resande eller andra mot betalning tillhandahålla

möblerad bostad, vare sig ensamt eller i förening med förplägnad (hotell-

och pensionatrörelse).

2 a §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att

den som frivilligt säljer viss förnödenhet eller som frivilligt utför tjänst, som

i 2 § avses, icke må utan tillstånd överskrida det pris å förnödenheten eller

tjänsten, som han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller, om han

då icke sålde förnödenhet eller utförde tjänst varom fråga är, det pris som

den angivna dagen var att anse som gängse pris eller som han före nämnda

dag senast tillämpat (prisstopp).

Föreskrift om prisstopp meddelas att gälla för viss tid, högst tre månader.

Då skäl därtill äro må prisstoppet förlängas, varje gång för högst tre

månader. Den som meddelat föreskrift om prisstopp äger bestämma på vilken

myndighet det skall ankomma att bevilja tillstånd till prishöjning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240-

3

Har prisstopp föreskrivits beträffande viss förnödenhet, äger Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer föreskriva, att förnödenhet, som

är avsedd att användas såsom ersättning för eller till utdrygning av den prisreglerade

förnödenheten och som icke saluförts inom landet före den dag

prisstoppet föreskrevs, icke må försäljas eller utbjudas till avyttring förrän

priset å förnödenheten godkänts av myndighet som Konungen bestämmer.

Godkänt pris må icke överskridas utan tillstånd av myndigheten.

5 §.

Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss

förnödenhet eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt utföra viss tjänst

skall tillkomma endast

1) den som---sådan tjänst.

Meddelas föreskrift---därtill äro.

I den mån så finnes erforderligt för att hindra onödig, fördyrande mellanhandel

med viss förnödenhet eller eljest för att undanröja missförhållanden

inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av de i 1 § angivna utomordentliga

förhållandena och medföra onödig stegring av priset å viss förnödenhet

eller tjänst, äger Konungen meddela föreskrift om begränsning på annat sätt

än förut i denna paragraf är sagt av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja

förnödenheten eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt utföra tjänsten.

6 §.

Ej må någon vid överlåtelse av förnödenhet eller vid utförande av tjänst,

som i 2 § avses, taga eller träffa avtal om vederlag, som i märklig mån överstiger

det i allmänhet tillämpade priset eller som eljest är att anse såsom

oskäligt med hänsyn till säljarens eller företagarens självkostnad och de

grunder i övrigt, som allmänt tillämpas vid prissättning å liknande slag av

förnödenheter eller tjänster.

Ej heller---sådant vederlag.

7 §•

Får enligt denna lag visst pris för förnödenhet eller tjänst icke överskridas,

må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig myndighets anordning,

såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande

fordras, att jämväl annan förnödenhet inköpes eller annan tjänst

tages i anspråk, ej heller att eljest avtal slutes eller förbindelse avgives rörande

annat än det parti av förnödenheten eller den tjänst varom fråga är.

8 §.

Myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva skyldighet för den,

som yrkesmässigt köper eller säljer viss förnödenhet eller såsom företagare

åt annan yrkesmässigt utför viss tjänst, att på anfordran av den myndighet,

som meddelat föreskriften, eller annan myndighet, som därvid bestämts,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

1) lämna de uppgifter myndigheten finner erforderliga för utövning av

den priskontrollerande verksamhet, som åligger myndigheten;

2) för kontroll---för myndigheten.

Försummar någon---sådant vite.

10 §.

Myndighet som Konungen bestämmer äger beträffande yrkesmässig försäljning

av viss förnödenhet meddela särskilda bestämmelser angående skyldighet

att å försäljningsställe hava anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet

samt angående skyldighet att sälja förnödenheten efter vikt eller mått

eller, där förnödenheten saluföres förpackad, i förpackningar märkta på visst

sätt, så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad att motverka

oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning

av förnödenheten.

Vad i första stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla även i fråga

örn utförande av tjänst som i 2 § avses.

11 §•

Med dagsböter---år straffes

1) den som underlåtit att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits

jämlikt 2 §, eller som vid fullgörande av anmälningsskyldigheten lämnat

medvetet oriktig uppgift eller som, med vetskap om att prisstopp föreskrivits

beträffande viss förnödenhet eller tjänst eller att visst pris å förnödenhet godkänts

jämlikt 2 a § sista stycket, utan tillstånd försålt eller saluhållit förnödenheten

till förhöjt pris eller i återförsäljningssyfte för densamma betalat

eller förklarat sig villig att betala sådant pris eller för utförande av tjänsten

uppburit eller krävt förhöjt pris eller som, med vetskap om att föreskrift

enligt 2 a § sista stycket meddelats beträffande viss förnödenhet, brutit mot

föreskriften;

2) den som---eller villkoret;

5) den som med vetskap om föreskrift, som jämlikt 5 § meddelats angående

rätten att sälja viss förnödenhet eller utföra tjänst, som i 2 § avses, eller

om villkor, som i anledning av denna lag uppställts för rätten att sälja förnödenheten

eller utföra tjänsten, försålt eller saluhållit eller i återförsäljningssyfte

köpt eller förklarat sig villig att köpa förnödenheten eller utfört eller

erbjudit sig att utföra tjänsten i strid mot föreskriften eller villkoret;

6) den som —--vilseleda myndighet.

Vid bedömande---betydande storlek.

Lika med--— yrkesmässig förvärvsverksamhet.

Ej må---4) avses.

Fälles någon---skall utgivas.

15 a §.

Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas örn dem som gå rättens

eller länsstyrelsens bud och ärende, gäde ock örn befattningshavare som har

att öva tillsyn å efterlevnaden av denna lag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

17 §.

över myndighets---icke föras.

Beslut, som myndighet i annat fall än i första stycket avses meddelat jämlikt

3 §, så ock myndighets beslut jämlikt 2 §, 2 a §, 8 § första stycket eller

10 § skall utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, intill dess annorlunda

kan varda förordnat.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Föreskrift enligt 2 a § skall ej gälla längre än förordnande enligt 1 § är

gällande. Föreskrift som nyss sagts skall icke äga tillämpning i fråga örn avtal

om köp eller utförande av tjänst, som slutits innan föreskriften trädde

i kraft, såvida i avtalet vederlaget blivit till beloppet bestämt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 april

1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga örn fortsatt giltighet

av prisreglering slag en den 30 juni 1942 (nr 459) samt om vissa ändringar

i lagen, därvid föredraganden anför.

Inledning.

Nu gällande prisregleringslag utfärdades den 30 juni 1942 (nr 459). Lagen

trädde i kraft den 1 juli 1942 och äger giltighet till och med den 30 juni

1943. För att lagens huvudbestämmelser skola träda i tillämpning erfordras

särskilt förordnande därom. Sådant förordnande må meddelas vid krig eller

krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden. Förordnande meddelas av Konungen med riksdagens

samtycke, dock att, när riksdagen ej är samlad, provisoriskt förordnande

må meddelas av Konungen. Genom kungörelse den 30 juni 1942

(nr 460) meddelade Konungen med riksdagens samtycke förordnande, varom

nyss är sagt, att gälla från och med den 1 juli 1942 tills vidare. Förordnandet

är alltjämt gällande.

Beträffande det närmare innehållet i 1942 års prisregleringslag må följande

här nämnas. Enligt 2 § första stycket äger Konungen eller myndighet, som

Konungen bestämmer, meddela vissa föreskrifter i prisreglerande syfte med

avseende å den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller såsom företagare

åt annan yrkesmässigt utför tjänst, bestående i förfärdigande av viss

förnödenhet eller verkställande av ändrings-, förbättrings-, underhålls- eller

rengöringsarbete eller annat därmed jämförligt arbete å viss förnödenhet eller

verkställande av transport. Sålunda må enligt första stycket 1) stadgas skyldighet

för vederbörande säljare eller företagare att ofördröjligen anmäla det

pris, som av honom tillämpas för förnödenheten eller tjänsten den dag föreskrift

örn sådan anmälningsskyldighet meddelas. Enligt första stycket 2) må

stadgas skyldighet för vederbörande näringsidkare att, varje gång höjning av

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

priset vidtages, ofördröjligen anmäla prishöjningen. Enligt första stycket 3)

må föreskrivas, att priset icke må utan tillstånd höjas förrän en vecka förflutit

från det näringsidkaren inkommit med anmälan örn den tillärnade prishöjningen

och skälen därtill. Vidare stadgas i 2 § andra stycket, sådant lagrummet

ursprungligen lydde, att om anmälan örn tillärnad prishöjning inkommit

i fall som i första stycket under 3) avses, myndighet som Konungen bestämmer

äger, då särskilda skäl därtill äro, utsträcka den tid, under vilken säljaren

eller företagaren icke må utan tillstånd höja priset, till högst en månad

från det anmälan inkom. Enligt 3 § äger Konungen eller myndighet, som

Konungen bestämmer, fastställa visst pris, som prövas skäligt, att gälla såsom

normalpris vid frivillig försäljning av viss förnödenhet eller vid frivilligt utförande

av tjänst som i 2 § avses. I 4 och 5 §§ meddelas bestämmelser om utfästelsepriser

samt örn s. k. tvångskartellering. I 6 § har upptagits eli allmänt

förbud mot prisocker. Vidare ha i 7 § meddelats vissa föreskrifter rörande

s. k. kombinationsavtal. Sålunda stadgas, att om enligt prisregleringslagen

visst pris för förnödenhet eller tjänst icke får överskridas, då må icke —

i vidare mån än som överensstämmer med offentlig myndighets anordning - såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande fordras,

att jämväl annan förnödenhet inköpes eller annan tjänst tages i anspråk.

I 8 och 9 §§ äro intagna bestämmelser om viss uppgiftsskyldighet. Enligt 8 §

äger sålunda myndighet, som Konungen bestämmer, föreskriva skyldighet för

den, som yrkesmässigt köper eller säljer viss förnödenhet eller såsom företagare

åt annan yrkesmässigt utför tjänst av i 2 § angivet slag, att på anfordran

av den myndighet, som meddelat föreskriften, eller annan myndighet,

som därvid bestämts, dels lämna de uppgifter myndigheten begär för prövning

av den tillämpade prissättningens skälighet eller för bedömning av den

allmänna prisutvecklingen, dels ock för kontroll av lämnade uppgifter eliel

tillämpade priser förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten.

I 10 § första stycket föreskrives, att myndighet, som Konungen bestämmer,

äger beträffande detaljhandel meddela särskilda bestämmelser angående skyldighet

för handlande att å försäljningsstället lia anslag med prisuppgifter av

viss beskaffenhet samt angående skyldighet att sälja visst slags förnödenhet

efter vikt eller efter mått, så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad

att motverka oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande

eller förbrukning av förnödenhet. Enligt andra stycket i samma paragraf skall

vad i första stycket är stadgat beträffande detaljhandel i tillämpliga delar

gälla även i fråga om utförande av tjänst som i 2 § avses. Slutligen lia i 11 §

och följande paragrafer upptagits vissa ansvarsbestämmelser m. m. Bland

annat stadgas, i 11 § sista stycket, att där någon fälles till straff enligt första

eller tredje stycket i samma paragraf, domstolen tillika skall förplikta honom

att utgiva värdet av tagel eller avtalat vederlag eller värdet av förnödenhet,

som undanhållits; dock att, i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda,

nedsättning må ske av det värde som skall utgivas.

Genom lag den 26 februari 1943 (nr 70) örn ändrad lydelse av 2 8 prisregleringslagen

har tiden för sådant förlängt prisstopp, varom i 2 § andra stycket

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

förmäles, utsträckts från högst en till högst tre månader från det anmälan

om den tillärnade prishöjningen inkom. I den proposition till den nu samlade

riksdagen, som låg till grund för nämnda lagändring (prop. nr 26), framhöll

jag, bland annat, att ny prisregleringslag icke kunde träda i kraft

förrän tidigast i april. Vidare anförde jag, efter att hava erinrat om den av

statens priskontrollnämnd den 31 oktober 1942 meddelade föreskriften om

allmänt prisstopp, att det vore angeläget att genom en provisorisk lagändring

hindra sådana företagare, som genom prishöjningar före den nya lagens

ikraftträdande ville skydda sig mot verkningarna av en skärpt lagstiftning

På området, att förverkliga detta syftemål.

Förslag om ändrad lagstiftning rörande prisregleringen.

I en av direktören G. Söderlund utarbetad promemoria med riktlinjer för

den ekonomiska politiken — vilken promemoria är intagen i protokollet över

finansärenden för den 13 november 1942 — har Söderlund, jämte det han i

övrigt förordat en skärpning i olika hänseenden av den direkta prisregleringen,

anfort att den nuvarande prisregleringslagen borde kompletteras för att

giva ökade möjligheter till ingripande mot för hög prissättning på områden,

som icke lämpligen kunde underkastas direkt prisreglering. Därvid ifrågakomme

enligt Söderlunds mening i första hand en fastare utformning av den

allmänna prisockerparagrafen.

Med skrivelse den 2 februari 1943 har statens priskontrollnämnd ingivit

en av lagutkast åtföljd promemoria angående ny prisregleringslag. Lagutkastet

torde få såsom Bihang fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.

I promemorian har priskontrollnämnden till en början erinrat örn att 1942

års prisregleringslag, vilken från och med den 1 juli 1942 ersatte 1941 års

prisregleringslag, möjliggjort en utvidgning av priskontrollen till ett förut

med allenast ett undantag — transporter — okontrollerat område, nämligen

tjänster. Alla slag av tjänster medtoges dock ej i 1942 års lag utan omfånget

begränsades. Allt arbete å fast egendom kom sålunda att falla utanför densamma,

och detta blev även förhållandet med sådana tjänster av »personlig»

art som läkarens, tandläkarens och frisörens.

Priskontrollnämnden har i promemorian vidare anfört:

Den 30 oktober 1942 anbefalldes priskontrollnämnden av Kungl. Majt

att, mom ramen for tidigare åt nämnden lämnade bemyndiganden, vidtaga

åtgärder för en utsträckning av priskontrollen och en skärpning av den direkta

prisregleringen inom landet. Kontrollen borde i princip omfatta priser

?a sa™‘llga in°m landet tillverkade och till landet införda varor,

PSVe;n°m anfet- utforda tjänster av de slag, som folio inom området

reL0undantagsfanS enn§Slag'' Prishöjningar borde icke beviljas annat än i

Sorn en, komplettering till dessa direktiv utfärdades sedermera i finansdeu^wmentaet

d,~?, ,14 november 1942 vissa anvisningar till statliga myndigheter,

underställda forsvars-, social-, kommunikations-, ecklesiastik-, jord
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

9

bruks- och handelsdepartementen. I anvisningarna framhölls, att »av statliga

myndigheter fastställda avgifter och taxor» (för av staten tillhandahållna

förnödenheter och tjänster) icke folie under priskontrollnämndens granskning.

Under den tid, för vilken skärpt priskontroll enligt ovannämnda direktiv

tillämpades, vore det angeläget, att de taxe- och avgiftsförändringar, till

vilka olika myndigheter kunde finna anledning, vidtoges först efter samråd

med priskontrollnämnden. Skulle därvid yppa sig skilda meningar om lämpligheten

av den ifrågasatta förändringen, borde frågan under hand anmälas

för regeringen.

Sedan Kungl. Majit den 30 oktober 1942 meddelat nyssnämnda direktiv,

har priskontrollnämnden den 31 i samma månad utfärdat bestämmelser om

allmänt prisstopp. Med den nu gällande begränsningen av prisregleringslagens

tillämpningsområde ha emellertid dessa bestämmelser icke träffat näringslivet

i dess helhet. Prisstoppet har icke heller kunnat göras fullt effektivt,

då den tekniska utformningen av stadgandet i 2 § prisregleringslagen,

med stöd av vilken bestämmelserna utfärdats, ej hindrar en företagare att

efter utgången av viss tid höja priset, såvitt ej därförinnan någon annan

tvångsprisreglering kunnat genomföras. Och det ligger i sakens natur, att

en dylik reglering icke alltid kan åstadkommas.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden och med beaktande av att vissa

andra föreskrifter i prisregleringslagen, enligt vad erfarenheten visar, tarva

ändringar eller tillägg, har priskontrollnämnden upprättat ett förslag till ny

prisregleringslag. Ändringarna avse främst en utvidgning av området för priskontrollen

samt en effektivisering av bestämmelserna om prisstopp. Vidare

har prisockerbestämmelsen skärpts. 10 § i 1942 års prisregleringslag har

dessutom gjorts något utförligare. I övrigt ha smärre ändringar vidtagits.

över priskontrollnämndens promemoria med därvid fogat lagutkast ha,

efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken, kommerskollegium

(efter hörande av Stockholms handelskammare, handelskammaren i

Göteborg, Skånes handelskammare samt Sveriges centrala hotell- och restaurantförening),

statens industrikommission, statens livsmedelskommission och

statens bränslekommission, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, landsorganisationen

i Sverige, Sveriges köpmannaförbund, kooperativa förbundet, Sveriges

grossistförbund och Sveriges lantbruksförbund.

Priskontrollnämnden har slutligen den 26 mars 1943 ingivit en skrivelse

i vilken föreslås, att stadgandet i 17 kap. 11 § rättegångsbalken måtte givas

tillämpning beträffande priskontorsföreståndare m. fl.

Giltighetstiden för nu gällande prisregleringslag utgår den 30 juni 1943. Departement

Cfl&T&Yl

Då en lagstiftning av förevarande slag uppenbarligen alltjämt är behövlig,

bör giltighetstiden förlängas, förslagsvis till och med den 30 juni 1944.

I samband med förlängningen av lagstiftningens giltighetstid bör till behandling

upptagas frågan om ändring i vissa delar av lagstiftningens materiella

innehåll. De framlagda ändringsförslagen ha under beaktande av vad

vid remissbehandlingen förekommit varit föremål för prövning inom finansdepartementet.

De ändringar, som därvid funnits böra vidtagas, ha ansetts

kunna inarbetas i gällande prisregleringslag. 1 enlighet härmed har inom

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

finansdepartementet upprättats ett förslag till lag om fortsatt giltighet av

prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459).

De olika ändringsförslagen torde i det följande få upptagas till behandling

vart för sig. Innan jag övergår till en redogörelse för nämnda förslag, vill

jag emellertid i detta sammanhang nämna, att jag med hänsyn till de riktlinjer

som fastställts för den ekonomiska politiken genom Kungl. Maj:ts

beslut den 13 november 1942 samt den därtill anknutna diskussionen torde

sakna anledning att nu gå in på frågan om prisregleringens inriktning.

Prisregleringslagens tillämpningsområde.

Prisregleringslagen gäller, såsom förut nämnts, dels beträffande försäljning

av förnödenheter, dels ock i fråga om sådana tjänster, som avse förfärdigande

av förnödenhet eller verkställande av ändrings-, förbättrings-, underhålls-

eller rengöringsarbete eller annat därmed jämförligt arbete å förnödenhet

eller verkställande av transport.

Priskontrollnåmnden har i sin promemoria till en början behandlat innebörden

av begreppen förnödenhet och tjänst, därvid nämnden anfört:

Begreppet »förnödenhet» har ej definierats vare sig i prisregleringslagen

eller i andra författningar, där det förekommer. Huvudparten av den lösa

egendomen lärer emellertid falla därunder. Fast egendom kan — åtminstone

i regel —- ej anses såsom förnödenhet. Problematiskt är allenast, om rotstående

skog och liknande delar av den fasta egendomen kan föras in under

ifrågavarande begrepp. Så lärer under vissa omständigheter vara fallet.

Fälld skog är tvivelsutan en förnödenhet. Anmärkas bör måhända, att gas

och elektrisk ström äro förnödenheter.

Begreppet »tjänst» är i prisregleringslagen starkt begränsat. Frånsett transporter

är det nämligen inskränkt till arbete å förnödenhet. Tjänster, som utföras

å fast egendom, t. ex. reparationer, målning och sotning, äro således

undandragna prisregleringslagen. Detsamma är förhållandet med åtskilliga

andra tjänster, såsom advokatens, tandläkarens och frisörens. Transport i

prisregleringslagens mening kan däremot avse jämväl personbefordran.

Priskontrollnämnden har i promemorian vidare anfört:

Ett strikt genomförande av den skärpta priskontrollen kräver uppenbarligen,

att prisregleringslagen får ett så vidsträckt tillämpningsområde som

möjligt. De eventuella objekten för densamma äro lös och fast egendom samt

tjänster.

Av den lösa egendomen synes huvudparten böra gå in under lagen. Undantagna

böra vara penningar och andra betalningsmedel samt aktier, obligationer

och andra värdepapper ävensom immateriella förmögenhetsrätter

såsom patenträtter och dylikt. Den lösa egendom, som lagen således träffar,

bör som förut benämnas förnödenhet. Vid 1942 års ändringar i prisregleringslagstiftningen

fann departementschefen ej anledning att, på sätt priskontrollnämnden

föreslagit, i lagen införa en definition av »förnödenhet» förmodligen

därför att begreppet utan någon definition användes även i andra

författningar. Något förnyat förslag i detta avseende har priskontrollnämnden

ej ansett sig böra framställa.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

11

Beträffande lös egendom kan såsom prisregleringsobjekt ifrågakomma såväl

överlåtelse som nyttjande. Priskontrollnämnden har i sitt förslag medtagit

båda formerna. Som ett exempel på nyttjande, som därvid föres in under

lagen, kan nämnas uthyrning av bilar.

Vad beträffar fast egendom kunna likaledes överlåtelse och nyttjanderätt

vara eventuella prisregleringsobjekt. I fråga örn överlåtelse skulle bestämmelserna

örn prisstopp och prisocker kunna bli tillämpliga. Med hänsyn till

olika omständigheter torde emellertid överlåtelse av fast egendom — åtminstone

tills vidare -— kunna lämnas utanför lagens tillämpningsområde.

Nyttjanderätt till fast egendom är — förutom vissa speciella arter, som här

förbigås — arrende, hyra, tomträtt och vattenfallsrätt ävensom de former,

som omnämnas i 1 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast

egendom (avverkningsrätter och dylikt). Med avseende å dessa sakrätter

skulle man principiellt sett kunna tänka sig en tillämpning av flertalet av

prisregleringslagens bestämmelser. Tomträtt och vattenfallsrätt lära dock

utan vidare böra avföras som lämpliga prissättningsobjekt. I fråga örn arrende

kunna ur vissa synpunkter skäl anföras för att sådan nyttjanderätt

föres under prisregleringslagen. Från jordbrukarhåll har en framstöt gjorts

i sådant syfte. Priskontrollnämnden har dock efter viss tvekan kommit till

den uppfattningen, att därest åtgärder skola vidtagas i fråga örn arrendeavgifterna,

detta lämpligen bör ske på enahanda sätt som beträffande hyra. Kan

emellertid en reglering på sådant sätt icke åstadkommas, synes det ur beredskapssynpunkt

erforderligt, att arrende föres in under lagen. De begränsade

nyttjanderätterna enligt nyssnämnda stadgande i nyttjanderättslagen böra

däremot träffas av prisregleringslagens bestämmelser. Vare sig man vill anse

rotstående skog såsom förnödenhet eller icke, kunna därigenom de viktiga

avverkningsrätterna bli föremål för priskontroll.

Beträffande hyra finnas redan vissa prisregleringsbestämmelser, nämligen

i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. Denna lags tilllämpningsområde

är emellertid begränsat. Den avser sålunda endast tättbebyggda

orter. Lagen gäller beträffande dels lägenhet, som är avsedd att helt

eiler till väsentlig del nyttjas till bostad och ej uthyres i möblerat skick, dels

lägenhet, som icke är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till hostad

(2 och 6 §§). dels ock möblerad lägenhet (6 §). Ur priskontrollnämndens

synpunkt är det av vikt, att i den mån stadgan den 8 juni 1917 angående hotell-

och pensionatrörelse är tillämplig å sistnämnda slags lägenheter, desamma

kunna bli föremål för priskontroll enligt prisregleringslagen. Härvid spelar

särskilt det förhållandet stor roll, att priserna nå mat och rum (på hotell,

resandehem och pensionat) ganska ofta äro kombinerade. För ernående av

sagda syftemål är det givetvis nödvändigt med en ändring av hyresregleringslagen.

så att denna ej kommer att avse dylika möblerade lägenheter. Vid avfattandet

av förslaget i nu förevarande del har priskontrollnämnden utgått

från sagda lagändring som en grundförutsättning.

Beträffande tjänster kan den nuvarande begränsningen näppeligen kvarstå.

Uppförande av byggnad och arbete därå är exempelvis för närvarande undandraget

prisregleringslagen. Även örn del i många fall kan komma att visa

sig förenat med svårigheter att tillämpa lagens bestämmelser för sådana slag

av arbeten, finnes det dock andra fall, där ingrepp i enlighet med lagens

föreskrifter både äro av behovet påkallade och tekniskt genomförbara, överhuvud

taget böra tjänster av alla slag föras in under lagen, oavsett örn de utföras

å fast egendom eller förnödenhet eller äro alt hänföra till allmän hygien,

såsom frisörarbete, eller till de s. k. fria yrkena. Jämväl i fråga örn de

sistnämnda torde böra framhållas, att ingripanden enligt prisregleringslagen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

endast i viss utsträckning torde vara praktiskt genomförbara. Lagen bör dock

principiellt medgiva sådana ingrepp.

Begreppet »tjänst» omfattar givetvis även transporter.

Tveksamt är under vilken rubrik annonser samt biograf- och teaterbiljetter

skola gå. Vare sig de falla under »förnödenhet» eller »tjänst» i vidsträckt

bemärkelse böra de emellertid träffas av prisregleringslagens bestämmelser.

Det i prisregleringslagen gällande undantaget för arbets- och löneförhållanden

mellan arbetstagare och arbetsgivare, vilket i nämnda lag liksom i förslaget

uttryckts genom begränsningen till sådan tjänst, som utföres av någon

»såsom företagare åt annan», bör givetvis kvarstå.

I remissyttrandena har priskontrollnämndens förslag beträffande

området för priskontrollen — liksom nämndens förslag i övrigt — lämnats

utan erinran av fullmäktige i riksbanken, statens industrikommission

samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

Förslaget till utvidgning av prisregleringslagens tillämpningsområde har

i ett par remissyttranden föranlett vissa allmänna uttalanden.

Sålunda har statens livsmedelskommission framhållit, att förslaget innebure

en väsentlig utsträckning och skärpning av priskontrollen. Det förutsattes i

förslaget att priskontrollnämnden, som i sista hand hade att svara för prisövervakningen,

skulle tillerkännas befogenheter av utomordentligt stor räckvidd.

Med den föreslagna utvidgningen torde det komma att finnas endast ett

fåtal områden inom samhällslivet, inom vilka nämnden icke hade att ingripa

med övervakning och kontroll.

Liknande synpunkter ha framhållits av kooperativa förbundet.

Sveriges lantbruksförbund har anfört:

Enligt förbundets uppfattning torde en utvidgning av priskontrollen få betraktas

som ett oundgängligt led i kampen mot inflation. Då dessutom priskontrollen

inom det verksamhetsområde, förbundet representerar, varit så

gott som fullständig, hälsar förbundet med tillfredsställelse de föreslagna bestämmelserna

om utvidgat prisstopp och utsträckandet av priskontrollen till

samtliga viktigare områden. Självklart komma stora krav att ställas på de

tillämpande myndigheterna, så att de vidsträckta befogenheterna icke missbrukas.

Detta gäller så mycket mer som en stor del av den kritik, som tidigare

riktats mot de priskontrollerande organens verksamhet, måste anses befogad.

Det må i detta sammanhang särskilt påpekas, att prispolitiken icke

bör så ensidigt inriktas på målet att till varje pris hindra prishöjningar, att

folkhushållets intresse av exempelvis största möjliga livsmedelsproduktion

därigenom blir lidande. Det må beaktas, att en priskontroll, som medför ett

nedläggande eller en minskning av dylik produktion, icke är ett led i åtgärderna

mot inflation utan snarare tvärtom. En allmän förutsättning av största

vikt för ett genomförande av den nu påbjudna strängare prispolitiken är

givetvis vidare att det lönestopp, som sedan en tid tillbaka emåtts, kan upprätthållas.

Skulle så icke bliva fallet, måste prisregleringen ges en annan utformning.

Förbundet vill även begagna tillfället att påpeka vikten av att

priskontrollnämnden i sin verksamhet fastställer och följer allmänna riktlinjer,

som i görligaste mån tillämpas lika på likartade ärenden.

Kommerskollegium ■— som icke funnit anledning att ingå på en närmare

diskussion angående de allmänna grunderna för prisregleringslagens tillämp
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 240-

13

ning — har emellertid ansett sig böra framhålla, att även om med den utomordentligt

vidlyftiga apparat, som prisregleringen successivt nödvändiggjort,

ojämnheter och olägenheter för de enskilda givetvis icke kunnat undvikas,

man dock måste karakterisera priskontrollverksamheten såsom ägnad att

fylla de anspråk, som statsmakterna kunde ställa därpå. Kollegium ville dock

understryka, att det vöre en viktig uppgift för prisregleringsverksamheten

icke endast att hålla en stabil prisnivå utan också att åstadkomma ett så

jämnt prisläge som möjligt. Det vore icke endast för åstadkommande av en

så rättvis belastning de olika företagen emellan som möjligt utan framför

allt med hänsyn till själva prisnivåns uppbyggnad som kollegium funne det

angeläget att betona, att en så jämn prisnivå som möjligt hölles.

Liknande synpunkter ha framhållits av Sveriges köpmannaförbund. Enligt

förbundets mening vore det ofrånkomligt att, om nya befogenheter tillädes

priskontrollnämnden, garantier i möjligaste mån lämnades för en enhetlig

tillämpning av prisregleringslagen.

Beträffande frågan om priskontrollen bör gälla även vid överlåtelse

av fast egendom har livsmedelskommissionen till en början anfört

att, då fast egendom ej kunde hänföras till begreppet förnödenhet, fast egendom

hittills ej varit föremål för prisreglering i den ordning, som avses i

prisregleringslagen. Det borde emellertid enligt kommissionens mening beaktas,

att en viss prisreglering det oaktat utövades beträffande fast egendom

därigenom, att priserna vid överlåtelse av sådan egendom — liksom vid upplåtelse

av nyttjanderätt — i regel anpassades efter den avkastning, som den

fasta egendomen lämnade. Storleken av denna avkastning vore nämligen direkt

beroende av de produktpriser, som kunde erhållas och vilka genom

statliga ingripanden så gott som allmänt vore reglerade. Såvitt kommissionen

kunnat bedöma hade hitintills något större behov av en mera direkt prisreglering

beträffande fast egendom icke gjort sig märkbar. Kommissionen

delade på grund härav priskontrollnämndens uppfattning, att överlåtelse av

fast egendom tills vidare borde lämnas utanför lagens tillämpningsområde.

Vad angår frågan om priskontroll vid upplåtelse av nyttjanderätt

till fast egendom har livsmedelskommissionen anfört:

I fråga om nyttjanderätt till fast egendom biträder livsmedelskommissionen

priskontrollnämndens åsikt, att tomträtt och vattenfallsrätt utan vidare

böra avföras såsom lämpliga prisregleringsobjekt. Mera tveksamt kan det

däremot förhålla sig med arrende och begränsade nyttjanderätter, bland

vilka främst kan nämnas avverkningsrätt.

Kommissionen vill vitsorda, att ur vissa synpunkter skäl kunna tala för

att arrende göres till föremål för prisreglering i och för förhindrande av en

otillbörlig stegring av arrendeavgifterna. Det kan nämligen tänkas, alt jordägarna

vid förnyelse av arrendeavtal kunna visa benägenhet att söka på ett

icke önskvärt sätt pressa arrendesummorna i höjden. I inånga fall kan det

emellertid icke anses såsom ett samhälleligt önskemål att förhindra höjning

av arrendeavgifterna. Arrendeavtal äro ofta slutna på förhållandevis lång

tid. En arrendeavgift, som fastställdes för 10—15 år sedan, kan i många

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

fall med hänsyn till de nuvarande förhållandena anses vara alltför låg. Så

kunna exempelvis avsättningsförhållandena i trakten ha förbättrats, den arrenderade

fastigheten lia försetts med nya byggnader, torrläggningsföretag

ha genomförts o. s. v. Enligt kommissionens mening måste det vara förenat

med mycket stora svårigheter att avgöra, till vilket belopp arrendet i dylika

fall skäligen bör höjas. Därest arrendetiden är relativt lång, erfordras härför

en bedömning icke endast av produktions- och avsättningsbetingelserna

för närvarande utan även av förhållandena under kommande år. Med hänsyn

härtill anser sig kommissionen böra avstyrka statliga ingripanden på förevarande

område. Skulle emellertid en prisreglering av arrendeavgifterna anses

nödvändig ur andra synpunkter än dem kommissionen i första hand har

att beakta, är det kommissionens åsikt, att denna reglering bör ske med stöd

av en särskild lag och på liknande sätt som skett beträffande hyra. De nuvarande

priskontrollmyndigheterna torde nämligen icke äga den organisation

eller vara utrustade med den sakkunskap, som erfordras för att avgöra de

invecklade och speciella frågor, som med nödvändighet måste uppstå vid en

arrendereglering.

Vad beträffar de begränsade nyttjanderätterna, bland vilka i förevarande

hänseende avverkningsrätterna synas i första hand böra ägnas uppmärksamhet,

gäller även bär vad ovan anförts därom, att de ersättningar, som utgå

för upplåtande av nyttjanderätt till fast egendom, i regel torde anpassa sig

efter de fastställda produktpriserna. I nuvarande bekymmersamma bränslesituation

torde emellertid avverkningsrätterna vara särskilt begärliga. Det

är möjligt, att en jordägare genom upplåtelse av avverkningsrätt kan kringgå

bestämmelserna örn normalpris på ved. Därest någon tendens i denna riktning

förefunnes, vilket icke framgår av priskontrollnämndens motivering,

vill kommissionen icke avstyrka, att prisregleringslagen göres tillämplig å

dylik upplåtelse.

Livsmedelskommissionen har ej något att erinra mot nämndens förslag i

vad det angår nyttjanderätt till sådan lägenhet, varå stadgan den 8 juni 1917

angående hotell- och pensionatrörelse äger tillämpning.

Stockholms handelskammare, i vars yttrande Sveriges centrala hotell- och

restaurantförening förklarat sig instämma, har förklarat sig principiellt icke

hava något att erinra mot den föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde

till att omfatta nyttjande av viss fast egendom jämte möblerade

rum.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att förbundet vore ense med priskontrollnämnden

däri att, därest priskontrollen ansåges böra utsträckas till

att avse jämväl jordbruksarrenden, detta lämpligen borde ske vid sidan av

den allmänna priskontrollen, exempelvis på enahanda sätt som för närvarande

skedde vid hyresreglering.

Lantbruksförbundet har vidare anfört:

Angående förslaget att utvidga priskontrollen till vissa begränsade nyttjanderätter

är förbundet synnerligen tveksamt, huruvida en priskontroll av

särskilt skogsavverkningsrätter någonsin skall kunna med framgång genomföras.

Dessa avverkningsrätter äro av synnerligen varierande karaktär och

värde och en generellt användbar norm för deras prissättande torde näppeligen

kunna utfinnas. Deras värde är nämligen beroende av virkesbeståndets

sammansättning i varje särskilt fall, skogslottens belägenhet samt tillgång

till arbetskraft, kommunikationer m. m. Härtill kommer, att större delen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

15

av de avverkningsrätter, som gå i allmänna handeln, försäljas genom auktionsförfarande,

vid vilket staten är den utan gensägelse störste säljaren.

En prisreglering på detta område torde förutsätta, att detta auktionsförfarande

upphör. Även örn alltså förbundet ifrågasätter den praktiska betydelsen

och tillämpligheten av en priskontroll på detta område, vill förbundet dock

icke motsätta sig att möjlighet beredes för en sådan, örn behov därav trots

allt skulle anses föreligga.

Landsorganisationen i Sverige har anfört:

Nyttjanderätt till fast egendom har upptagits som prisregleringsobjekt

endast i vad fråga är om begränsade sakrätter samt förhyrning av lägenhet,

på vilken hotell- och pensionatstadgan äger tillämpning. Något hållbart skäl

varför icke ytterligare åtminstone arrende lägges under priskontrollen har

nämnden icke anfört. Nämnden anser att en eventuell reglering av denna

fråga bör ske genom speciallagstiftning på sätt skett beträffande hyra. En

priskontroll på detta område torde dock varken vara av den omfattning eller

äga den allmänna sociala betydelse, som föranlett att hyresregleringen undantagits

från nämndens verksamhetsområde. Att inrymma en kontroll över

arrendeförhållanden under hyresregleringslagen skulle med hänsyn till denna

lags begränsning till tätorterna förutsätta en utbyggnad av hyresregleringens

organisation, som uppenbarligen icke är möjlig; å andra sidan kan det knappast

ifrågakomma att för en sådan kontroll inrätta speciella organ.

Bränslekommissionen har i förevarande hänseende anfört:

Genom den föreslagna utvidgningen av prisregleringslagens område komma

bland annat även överlåtelser av avverkningsrätter att kunna bli föremål för

prisreglering. Redan i sin skrivelse den 30 juni 1942 angående viss reglering

av förvärv av skogsavverkningsrätt har kommissionen framhållit bland annat,

att prisbildningen å rotstående virke borde bliva föremål för kontroll. För att

förhindra sådana inköp av skog på rot, som inverkade menligt på uppgjorda

försörjnings- och transportplaner samt på prisbildningen, utfärdades därför

på kommissionens hemställan kungörelsen den 18 juli 1942 angående viss

reglering av förvärv av skogsavverkningsrätt m. m. Med stöd av kungörelsen

har kommissionen i viss utsträckning utövat priskontroll i samband med beviljande

av tillstånd'' att förvärva skogsavverkningsrätt. Med hänsyn till de svårigheter,

som möta för en exakt kvantitets- och kvalitetsbestämning av växande

skog, torde det vara praktiskt outförbar! att åstadkomma priskontroll över

rotköpen genom fastställande av normalpriser. Även om prisregleringslagen

sålunda endast i viss utsträckning torde kunna tillämpas å detta område, synes

det dock ur prisvårdande synpunkt angeläget, att prisregleringslagens bestämmelser

om exempelvis uppgiftsskyldighet och prisocker kunna göras tilllämpliga

även på upplåtelser av skogsavverkningsrätt. På grund av vad .sålunda

anförts får kommissionen tillstyrka priskontrollnämndens förslag i

detta avseende.

Sveriges industriförbund har avstyrkt förslaget örn priskontroll såvitt anginge

skogsavverkningsrätter. Enligt förbundets mening torde det icke kunna

påstås och hade icke heller i motiven gjorts gällande, att något kännbart behov

av priskontroll här förelåge. Framför allt måste emellertid betvivlas att

praktiska möjligheter förefunnes att effektuera ens en någorlunda tillfredsställande

priskontroll i fråga örn skogsavverkningsrätter. Värdet av dessa

rättigheter vore så skiftande, att någon generellt användbar norm för deras

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

prissättancfe svårligen torde kunna utfinnas. Bestämmelsen ifråga skulle därför

säkerligen icke få någon praktisk betydelse. Att under sådana förhållanden

principiellt föreskriva priskontroll på detta område skulle vara ägnat att

på ett föga önskligt sätt minska respekten för gällande lagbestämmelser. Därest

nyttjanderätter till fast egendom över huvud ansåges böra omfattas av

prisregleringslagen, borde fördenskull undantag i varje fall göras för skogsavverkningsrätter.

Svenska arbetsgivareföreningen bär instämt i industriförbundets yttrande.

Den föreslagna utvidgningen av priskontrollen i fråga

örn tjänster har behandlats i ett flertal remissyttranden.

Kommerskollegium har till en början erinrat om att förslaget innefattade

en ganska väsentlig utvidgning av området för priskontrollen, i det att alla

slag av tjänster, som yrkesmässigt utfördes, skulle vara föremål för prisreglering.

Emot denna utvidgning hade emellertid från handelskamrarna framförts

den anmärkningen, att härunder komme att falla även utförande av

arbeten — exempelvis revisors- och advokatverksamhet ävensom byggnadsverksamhet

enligt entreprenad — för vilka prissättningen knappast kunde

effektivt övervakas och regleras.

Sedan kommerskollegium vidare åberopat, att kollegium i utlåtande den 11

december 1941 över då föreliggande förslag till prisregleringslag uttalat sin

tveksamhet i fråga om utsträckande av priskontrollen till samtliga tjänster,

har kollegium i sitt nu avgivna utlåtande ytterligare anfört:

Sedan kollegium avgav sitt berörda yttrande, har situationen i så måtto

ändrats, som ett prisstopp genomförts över så gott som hela området av det

ekonomiska livet, och kollegium finner det med hänsyn härtill i och för sig

icke oriktigt, att i samband med den utbyggnad av priskontrollverksamheten,

som är åsyftad genom prisstoppets närmare legalisering i förevarande lagförslag,

tillsyn övas, att icke möjlighet beredes vissa grupper av yrkesidkare

att oberoende av prisregleringen utnyttja de förtjänstmöjligheter, som kunna

erbjuda sig. Det måste för de företag, som drabbas av prisstoppbestämmelserna,

onekligen kännas som en viss trygghet att även tjänster av de slag,

som här åsyftas, läggas under en viss priskontroll, och då denna priskontroll

i första hand enligt 2 § icke sträcker sig vidare än till en anmälningsplikt, synas

några större betänkligheter mot en dylik ordning knappast kunna göras

gällande. I varje fall lärer det förhållandet, att även dylika tjänster läggas

under priskontrollen, öva en viss psykologisk verkan på prisbildningen på

ifrågavarande områden.

Statens livsmedelskommission har gjort följande uttalande:

Priskontrollnämnden har icke anfört någon mer ingående motivering för

sitt nu framlagda utvidgningsförslag. Däremot har nämnden beträffande

tjänster, bestående i uppförande av byggnad och arbete därå, anfört, att det

i många fall kan komma att visa sig förenat med svårigheter att tillämpa lagens

bestämmelser för sådana arbeten. Och beträffande de fria yrkena har

nämnden framhållit, att ingripanden enligt prisregleringslagen endast i viss

utsträckning torde vara praktiskt genomförbara. Med hänsyn till vad nämnden

sålunda själv anfört synes lämpligheten av de föreslagna utvidgningarna

kunna starkt ifrågasättas. Livsmedelskommissionen måste uttala betänklig
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

17

heter mot införande av ett stadgande, vars tillämpning redan vid stadgandets

tillkomst måste betecknas såsom förenad med avsevärda svårigheter eller

endast i viss utsträckning genomförbar.

Landsorganisationen i Sverige har förklarat, att med tillämpningsområdets

utvidgning beträffande tjänster till bl. a. de fria yrkena tillgodosåges eif allmänt

önskemål. I förslaget uttalades emellertid, att ingripanden enligt prisregleringslagen

i dessa fall endast i viss utsträckning torde vara praktiskt genomförbara.

Utan att bagatellisera de svårigheter, som mötte för en effektiv

kontroll över arvodessättningen inom de fria yrkena, ville landsorganisationen

understryka vikten av att utsträckningen av lagens tillämpningsområde

i detta avseende icke bleve av endast principiell betydelse.

Sveriges köpmannaförbund har i och för sig icke haft något att erinra mot

den föreslagna utvidgningen av området för priskontrollen. Förbundet har

emellertid uttalat viss tvekan nied hänsyn till svårigheterna att erhålla en

effektiv tillämpning av eventuella åtgärder inom det vidsträckta tillämpningsområdet,

vilka svårigheter kunde medföra att respekten för lagstiftningen

minskades. Liknande synpunkter ha anförts av Sveriges grossistförbund.

Kooperativa förbundet har ansett tvekan kunna råda därom, huruvida ett

indragande av alla slags tjänster under den statliga priskontrollen kunde leda

till avsett praktiskt resultat.

Sveriges industriförbund har — med instämmande av svenska arbetsgivareföreningen

— anfört följande:

Uppenbarligen är det i praktiken ogörligt att prisreglera en så komplicerad

och till värdet så ytterligt växlande »tjänst» som t. ex. uppförandet av byggnad.

Dessa svårigheter lia även vitsordats i motiven till förslaget. Måhända

har detta endast åsyftat att möjliggöra enhetliga kalkyleringsgrunder för

byggnadsentreprenader och andra anläggningsarbeten. Den högst varierande

beskaffenheten av dylika arbeten skulle emellertid nödvändiggöra ett

synnerligen invecklat och i praktiken säkerligen icke användbart system

av kalkyleringsbestämmelser. Det sagda gäller även flertalet reparations-,

installations- och andra dylika arbeten, som utföras å fastighet. Endast

undantagsvis torde tjänster av detta slag vara av så enhetlig beskaffenhet,

att de kunna göras till föremål för effektiv priskontroll. Behovet

av priskontroll i fråga örn uppförande av byggnader samt reparationer och

andra arbeten å byggnader torde vidare vara mindre framträdande än i fråga

örn åtskilliga andra slag av tjänster. Beträffande hyresfastigheter garanterar

gällande hyreskontroll, att hyran icke utan vidare får påverkas av kostnaderna

för byggnads uppförande, reparationer etc. I fråga om andra fastigheter

torde staten i stor utsträckning vara beställare och redan därigenom

ha viss möjlighet att kontrollera prisutvecklingen på tjänsterna i fråga. De

tjänster slutligen, som falla inom de fria yrkena, liro på grund av sin art icke

heller ägnade att upptagas i prisregleringslagen. Med hänsyn härtill får förbundet

avstyrka en utvidgning av prisregleringslagen i fråga om tjänster.

Det enligt prisregleringslagcn gällande undantaget i fråga örn arbetsförhållanden

mellan arbetstagare och arbetsgivare — vilket undantag priskontrollnämnden

förutsätter alltjämt skola bestå — bär nännare behandlats av Sveriges

köpmannaförbund, som därvid anfört:

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 910.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Den föreslagna utsträckningen av tillämpningsområdet medför bl. a. att

tjänster av alla slag föras in under lagen, oavsett örn de utföras å fast egendom

eller förnödenhet eller äro att hänföra till allmän hygien eller till de

s. k. fria yrkena. Undantag göres dock liksom hittills för arbets- och löneförhållandet

mellan arbetstagare och arbetsgivare. Redan i det yttrande, som

förbundet avgav i anledning av remiss den 13 november 1941 angående ett

inom priskontrollnämnden utarbetat utkast till lag angående ändringar i vissa

delar av prisregleringslagen, framhöll förbundet med anledning av att löneförhållandet

mellan arbetstagare och arbetsgivare enligt förslaget lämnats

utanför lagens bestämmelser, att »ett fixerande av priset för förnödenhet eller

för en tjänst också innebär ett fixerande av ersättningen för den arbetsprestation,

som ligger bakom tillverkningen, försäljningen eller tjänsten.»

Förbundet fortsatte i sitt nämnda yttrande: »För näringsidkare och företagare

kan sålunda arbetslön enligt lagen bestämmas.» Icke heller då påyrkade

förbundet att förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare skulle

omfattas av lagen, men utöver vad förbundet tidigare framhållit i denna sak

skulle förbundet ännu en gång önska fästa uppmärksamheten på att samtidigt

som arbetslöner frånsett indextillägg i väsentlig mån ligga utanför

kontroll omfattar den prisreglerande verksamheten numera i detalj arbetslönerna

för näringsidkare men däremot icke för dennes arbetstagare. I detta

sammanhang kan nämnas att bristen på arbetskraft medfört en betydande

ökning av arbetslönerna för i synnerhet den yngre arbetskraften inom detaljhandeln,

för vilken höjning detaljhandeln icke medgivits ersättning i form av

motsvarande högre marginaler.

Departements- Den skärpning av den ekonomiska politiken, som genomförts i syfte att

chefen. minska riskerna för en skadlig prisstegring, gör en utvidgning av prisregieringslagens

tillämpningsområde påkallad. Å andra sidan bör lagen icke göras

tillämplig på sådana områden, där lagen till följd av sin konstruktion icke

passar eller där på grund av de prisreglerande organens sammansättning

och verksamhetsmetoder efterlevnaden av lagens bestämmelser icke kan effektivt

övervakas.

Självfallet bör prisregleringslagen alltjämt gälla i fråga örn försäljning

av förnödenheter. Någon ändring härutinnan har icke heller från något håll

påyrkats. Däremot bar priskontrollnämnden såsom objekt för prisregleringen

ifrågasatt jämväl upplåtelse av nyttjanderätt till förnödenhet. Något egentligt

behov av en dylik utvidgning torde dock, såvitt av utredningen framgår,

icke kunna anses föreligga. Vid sådant förhållande och då jag icke avser

att nu framlägga förslag till helt ny prisregleringslag, har den ifrågasatta

bestämmelsen icke medtagits i departementsförslaget.

I priskontrollnämndens promemoria har diskuterats möjligheten att göra

prisregleringslagen — som för närvarande gäller endast i fråga om försäljning

av förnödenheter samt utförande av tjänster av vissa slag —

tillämplig med avseende å försäljning av fast egendom. Tanken har emellertid

avvisats. För egen del finner jag det välbetänkt att icke utsträcka

lagen till att gälla överlåtelse av fast egendom. Jag vill i detta sammanhang

understryka den av livsmedelskommissionen framförda synpunkten att genom

prisreglering beträffande jordbrukets produkter en viss prisreglerande

effekt erhålles jämväl med avseende å försäljning av jordbruksfastigheter.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 240.

19

Motsvarande gäller på grund av den genomförda hyresregleringen i fråga om

flertalet hyresfastigheter.

Priskontrollnämnden har vidare upptagit frågan örn prisregleringslagens

tillämpning vid upplåtelse av nyttjanderätt till fast egendom. Vad först angår

arrende har nämnden därvid uttalat att nämnden, dock efter viss tvekan,

kommit till den uppfattningen att, därest åtgärder skulle vidtagas i

fråga örn arrendeavgifterna, detta lämpligen borde ske på enahanda sätt

som skett beträffande hyra. Jämväl livsmedelskommissionen och Sveriges

lantbruksförbund ha uttalat betänkligheter mot att göra prisregleringslagen

tillämplig i fråga om arrenden. Jag delar dessa betänkligheter. Den nuvarande

prisregleringslagen är icke så utformad, att den passar för det område,

varom nu är tal. Ej heller torde de allmänna prismyndigheterna vara

väl skickade att avgöra de frågor av speciell natur, som skulle aktualiseras

genom en utvidgning av prisregleringslagen till att omfatta arrenden. Jag

förordar därför att, örn förhållandena skulle nödvändiggöra en statlig priskontroll

med avseende å arrenden, denna fråga göres till föremål för specialreglering.

Enligt priskontrollnämndens mening borde sådana begränsade nyttjanderätter

till fast egendom, varom förmäles i 1 kap. 7 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom, träffas av prisregleringslagens bestämmelser. De i nyssnämnda

lagrum angivna rättigheterna äro sådana, som avse rätt att å fastighet

avverka skog eller där taga torv, ler, grus, sten eller annat, som icke

är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning, eller att jaga eller fiska.

Den grupp av rättigheter, som priskontrollnämnden närmast åsyftar med

sitt förslag, är avverkningsrätterna. Emellertid hava vissa remissinstanser

uttalat tvekan om lämpligheten att utsträcka prisregleringslagen till att avse

dylika rättigheter. Det har härvid framhållits, att en dylik utvidgning icke

skulle få någon nämnvärd praktisk betydelse med hänsyn till att värdet å

dylika rättigheter vore så skiftande, att någon generellt användbar norm

för deras prissättande svårligen kunde utfinnas. Dessa uttalanden torde icke

sakna fog. Visserligen vore det tänkbart att — även örn man sålunda icke

kan tänka sig en priskontroll å avverkningsrättigheter genom generella prisbestämmelser

— prisregleringslagen likväl i princip gjordes tillämplig å dylika

rättigheter för att därigenom lagens bestämmelser om uppgiftsskyldighet

m. m. skulle gälla även på förevarande område. Emellertid torde det

icke vara påkallat att av dylika skäl föra in avverkningsrättighetema under

prisregleringslagen med hänsyn till att enligt gällande bestämmelser dylika

rättigheter överhuvud icke må förvärvas annat än efter särskilt tillstånd.

Genom kungörelse den 18 juli 1942 (nr 722) angående viss reglering

av förvärv av skogsavverkningsrätt, m. m. har nämligen föreskrivits, att förvärv

av skogsavverkningsrätt mot vederlag får, med vissa angivna undantag,

ske endast efter tillstånd av bränslekommissionen eller å dess vägnar

samt att vid tillståndets beviljande föreskrifter må meddelas rörande de

villkor, under vilka tillståndet må tillgodonjutas; överträdelser av det i kungörelsen

stadgade förbudet eller brot! mot villkor, som föreskrivits med stöd

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

av kungörelsen, äro straffbelagda. Med hänsyn till det nu anförda och då,

enligt vad jag tidigare föreslagit, arrenden icke skola föras in under prisregleringslagen,

vill jag för min del åtminstone icke för närvarande förorda,

att prisregleringslagen göres tillämplig å avverkningsrättigheter. Vid sådant

förhållande torde ej heller övriga i 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen omförmälda

rättigheter böra förås in under prisregleringslagen. Därest en speciallagstiftning

kommer till stånd rörande prisreglering av arrenden, torde

böra undersökas huruvida icke en dylik speciallag med fördel kan göras tilllämplig

även i fråga om sådana begränsade rättigheter, som i nyssnämnda

lagrum avses. Därest så icke kan ske, torde deras införande under prisregleringslagen

få tagas under förnyat övervägande.

I lagen örn hyresreglering m. m. har, efter beslut av årets riksdag, upptagits

en bestämmelse att nämnda lag icke skall äga tillämpning på bostadsupplåtelse

i hotell- eller pensionatrörelse, i den mån prisregleringslagen erhållit

tillämpning därå. Den sålunda företagna lagändringen föranleddes av

priskontrollnämndens förslag, att under prisregleringslagen skall inbegripas

upplåtelse av nyttjanderätt till lägenhet, varå stadgan den 8 juni 1917 angående

hotell- och pensionatrörelse äger tillämpning. Att priskontrollen beträffande

ifrågavarande nyttjanderätter ansetts böra ske på grundval av prisregleringslagen

och icke enligt hyresregleringslagen beror bland annat på, att

i hotell- och pensionatrörelse ganska ofta tillämpas enhetspris för rum och

mat; vid sådant förhållande har det ansetts naturligt att priskontrollen i

fråga om bostadsupplåtelsen skedde i samma ordning som beträffande tillhandahållandet

av maten. Därtill kommer att bostadsupplåtelsen regelmässigt

är kombinerad med utförandet av vissa tjänster åt hyresgästen, vilka i

priskontrollhänseende falla under prisregleringslagen. Med hänsyn till det

anförda torde sådan ändring nu böra vidtagas i prisregleringslagen, att denna

kommer att avse jämväl bostadsupplåtelse i hotell- eller pensionatrörelse.

Denna ändring torde lämpligen kunna genomföras på så sätt att i 2 §

— där lagens tillämpningsområde bestämmes — intages ett stadgande att

lika med utförande av tjänst skall enligt lagen anses utövande av verksamhet,

som avser att åt resande eller andra mot betalning tillhandahålla möblerad

bostad, vare sig ensamt eller i förening med förplägnad. Väljes denna

konstruktion, sker i formellt hänseende icke någon ändring i fråga om författningens

ram; i de olika paragraferna komma sålunda fortfarande endast

förnödenheter och tjänster att anges som objekt för de i respektive paragrafer

meddelade bestämmelserna. Såsom av den föreslagna lagtexten framgår

har jag, vidkommande frågan i vilken omfattning bostadsupplåtelse i hotelleller

pensionatrörelse bör hänföras under prisregleringslagen, icke ansett

någon skillnad i förevarande hänseende böra göras mellan de fall, då för

rörelsens bedrivande fordras myndighets tillstånd, och de fall då allenast

anmälan örn rörelsen skall göras.

Beträffande tjänster som objekt för prisregleringen har priskontrollnämnden

i sin promemoria anfört, att den nuvarande begränsningen näppeligen

kunde kvarstå. Nämnden har för sin del ansett lagen böra utvidgas till att

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

21

gälla tjänster överhuvud taget oavsett deras beskaffenhet; nämnden har dock

samtidigt uttalat, att beträffande vissa tjänster ingripanden enligt prisregleringslagen

vore praktiskt genomförbara endast i begränsad utsträckning. Vid

remissbehandlingen ha från några håll uttalats betänkligheter mot den föreslagna

utvidgningen, främst nied hänsyn till de betydande praktiska svårigheter

som ofrånkomligen äro förknippade med en prisreglering av vissa slag

av tjänster. Emellertid torde man av berörda förhållande icke böra draga

den slutsatsen, att någon utvidgning beträffande tjänster överhuvud icke hör

ske. Det bör beaktas dels att åtskilliga slag av tjänster, som nu falla utanför

prisregleringslagen, väl torde lämpa sig för en direkt prisreglering, dels ock

att vissa bestämmelser i prisregleringslagen, såsom bestämmelserna om anmälnings-

och uppgiftsskyldighet, torde kunna vinna tillämpning även beträffande

sådana tjänster, som till följd av sin beskaffenhet icke äro lämpliga

objekt för exempelvis normalprisbestämmelserna. Å andra sidan torde

det icke vara möjligt att i lagtexten direkt angiva de ytterligare slag av

tjänster, i fråga om vilka prisregleringslagen nu kan och bör göras tillämplig.

Vid sådant förhållande och då det med hänsyn till den skärpta priskontrollen

är angeläget, att prisregleringslagen göres tillämplig å tjänster i

vidast möjliga omfattning, torde priskontrollnämndens förslag böra godtagas;

prisregleringslagen torde sålunda i princip böra göras tillämplig beträffande

alla slag av tjänster. Det torde sedan få ankomma på Kungl. Majit respektive

de tillämpande myndigheterna att i förekommande fall pröva, vilka av prisregleringslagens

bestämmelser som böra och kunna tillämpas beträffande

tjänst av visst slag. Jag vill tillägga att den anordning, jag sålunda föreslår,

konstruktionsmässigt icke avviker från gällande lag. Beträffande denna fråga

må hänvisas till mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 8 maj 1942 vid remiss

till lagrådet av då föreliggande förslag till prisregleringslag. Jag anförde

därvid, att även med den begränsade utvidgning av prisregleringslagen,

som då föreslogs, lagen komme att omfatta en del tjänster, där en tillämpning

av lagen kunde erbjuda betydande svårigheter; då fråga uppkomme om meddelande

av föreskrift enligt lagen, måste därför med hänsyn till förhållandena

inom den ifrågakomna branschen prövas, huruvida sådan föreskrift lämpligen

borde meddelas eller icke. -—■ Det torde slutligen böra tilläggas, att förslaget så

till vida överensstämmer med gällande lag att priskontrollen icke skall avse

arbetsgivares och arbetstagares inbördes löneförhållanden utan endast tjänster,

som företagare yrkesmässigt utför åt annan.

Det torde icke kunna undvikas, att därest åt prisregleringslagen gives sådan

utformning att den skall avse tjänster överhuvud taget, vissa gränsfall kunna

uppstå, där tvekan råder örn föremålet för avtalet är att anse såsom »tjänst»

eller icke. Någon närmare definition torde emellertid icke kunna givas i lagtexten

utan torde det få ankomma på rättstillämpningen att i tvivelaktiga

fall lämna svar på frågan. Priskontrollnämnden har i detta sammanhang uttalat

tvekan under vilken rubrik teaterbiljetter m. m. samt annonser skola

hänföras. Såväl uppförandet av en teaterföreställning som en tidnings annonsverksamhet

torde emellertid i förevarande sammanhang vara att anse

såsom utförande av tjänst.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

Utformningen av prisstoppbegreppet.

Priskontrollnämnden har i sin promemoria erinrat örn att de i 2 § första

stycket under 3) och 2 § andra stycket prisregleringslagen intagna föreskrifterna

om prisstopp konstruerats som en anmälningsskyldighet i kombination

med ett förbud att utan tillstånd höja priset under viss tid. Nämnden

har vidare uppgivit, att prisstopp utfärdats i fyra fall, nämligen dels i fråga

om tarmar, dels beträffande restauranger och andra näringsställen, dels angående

vissa fiskinläggningar och dels generellt (med vissa angivna undantag).

Beträffande innebörden av priskontrollnämndens ändringsförslag har

nämnden anfört:

Vid tillämpningen av det nu gällande allmänna prisstoppet ha svårigheter,

sammanhängande med den tekniska utformningen av 2 § första stycket under

3), yppat sig i vissa hänseenden. En strikt tillämpning av lagrummet

kräver, att stoppriset skall vara det pris, som tillämpas av respektive näringsidkare

den dag, föreskrift om prisstopp meddelas. Ett noteringspris nämnda

dag får anses som ett tillämpat pris, även om ingen försäljning den dagen

ägt rum. Prisregleringslagen säger däremot ej huru det skall förfaras örn en

näringsidkare, som tidigare fört en viss vara i handeln men icke salufört

den vid den kritiska tidpunkten och då ej heller noterat densamma i visst

pris, sedan återupptar försäljningen. Gängse pris eller av näringsidkaren

senast tillämpat pris bör måhända då vara stoppris. Ej heller ger prisregleringslagen

någon ledning för huru prisstoppbestämmelserna i 2 § skola tilllämpas

beträffande en efter prisstoppdagen nyetablerad näringsidkare. Gängse

pris kan förmodligen anses såsom stoppris.

Den tidrymd, under vilken prisstoppet kan verka, måste vidare anses för

kort för att myndigheterna skola — där detta överhuvud är möjligt — hinna

vidtaga en definitiv prisreglering.

Vid tillämpningen av det nu gällande allmänna prisstoppet har det vid

stopptidens utgång i många fall visat sig svårt att finna former för en definitiv

prisreglering. Det är nämligen icke möjligt att fastställa normalpriser

för samtliga förnödenheter och tjänster. Å andra sidan är det med nuvarande

skärpta prispolitik icke försvarligt att efter stopptidens utgång lämna prisbildningen

fri, även om de förnödenheter och tjänster, som det här i allmänhet

blir fråga om, icke i och för sig tillhöra de för folkförsörjningen betydelsefullaste.

De krav, som för närvarande ställas på prispolitiken, synas förutsätta

möjligheter att genomföra ett permanent prisstopp.

Med hänsyn till dessa omständigheter synes en ändring vara oundgängligen

nödvändig av bestämmelserna om prisstopp. Prisstopp skall enligt förslaget

kunna meddelas att gälla under viss tid, högst två månader, med möjlighet

till förlängning. Prisstoppdagen bör kunna bestämmas till viss förfluten

tid. Med hänsyn härtill och till det förhållandet, att prisstoppet bör

kunna skära igenom en före detsamma vidtagen prishöjning, har uttrycket

»icke ---höja priset» i 2 § utbytts mot »icke--betinga sig högre

pris». Det pris, som å prisstoppdagen tillämpats (noterats) av respektive

näringsidkare, är i första hand att anse som stoppris. I andra hand ifrågakommer

det pris, som å prisstoppdagen är att anse såsom gängse. I tredje

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

23

hand bör det av näringsidkaren före stoppdagen senast tillämpade priset

gälla som stoppris. Det nu sagda har avseende å näringsidkare, som vid tidpunkten

för prisstoppets införande driver eller tidigare drivit det slags rörelse,

som blivit föremål för prisstoppet. För nyetablerade företag böra gängse

priser å prisstoppdagen vara stoppriser.

Anmärkas bör, att prisstoppet räknas individuellt med hänsyn till de priser,

som varje näringsidkare för sig uttagit.

Det bör jämväl framhållas, att hinder icke lärer möta att enligt bestämmelserna

i ifrågavarande lagrum sätta prisstopp för de i ett pris ingående delarna,

så att exempelvis en tillverkare icke får vid sin kalkylering av priset

å en produkt utgå från högre materialpriser, arbetslöner eller marginaler än

dem som han vid tidpunkten för prisstoppets införande räknat med för samma

eller liknande slags vara. Marginalerna skola därvid räknas absolut,

d. v. s. i kronor och ören.

I nämndens förslag har icke medtagits rekvisitet »yrkesmässig» i förevarande

paragraf. Anledningen härtill är den, alt överensstämmelse bör råda

med bestämmelserna rörande normalpris, vilka avse jämväl icke yrkesmässig

verksamhet.

Såvitt angår varor, kan det tänkas, att efter ett prisstopp nya varor, som

icke tidigare förekommit, börja förås i handeln. Fråga är hur en första prissättning

å desamma skall kunna regleras. I fråga örn ersättningsmedel för

ransonerade livsmedel finnes det redan en av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse

(nr 147/1942), som möjliggör kontroll av prissättningen å nya sådana

ersättningsmedel i samband med beviljande av tillstånd till försäljning av

desamma. Även beträffande andra varor skulle en liknande utväg kunna

tänkas. Visserligen skulle i prisregleringslagen kunna upptagas en bestämmelse

i ämnet, som förbjuder saluhållande av nya varor inom den bransch,

som träffas av prisstoppet, innan varornas pris blivit i vederbörlig ordning

fastställt, men fråga är, örn detta med hänsyn till innehållet i nyssnämnda

kungörelse är den lagtekniskt riktiga utvägen. Priskontrollnämnden har därför

icke i förslaget medtagit en dylik bestämmelse.

Priskontrollnämndens förslag har föranlett Sveriges industriförbund att i

det av förbundet avgivna remissyttrandet framhålla vissa allmänna synpunkter

rörande prisstoppbestämmelserna. Förbundet

har sålunda anfört:

Av .särskild betydelse är den möjlighet, som skapas genom de nya bestämmelserna,

att ernå ett effektivt allmänt prisstopp. Även enligt gällande prisregleringslag

har priskontrollnämnden vissa medel till förfogande i detta

hänseende, framför allt fastställandet av normalpris. Denna utväg är emellertid

såsom i motiven anmärkes av praktiska skäl icke alltid tillfyllest.

Ehuru betänkligheter i och för sig kunna resas mot ett utvidgande av prisstoppbestämmelserna,

torde en sådan åtgärd i nuvarande läge få betraktas

såsom ett led i kampen mot inflationen. Det är därför även enligt förbundets

mening angeläget, att de priskontrollerande organen utruslas med tillräckligt

effektiva bestämmelser av detta slag. I princip kan därför icke riktas någon

erinran mot förslaget, att ett en gång påbjudet prisstopp skall kunna förlängas.

Det synnerligen allvarliga ingripande, som ett sådant mera permanent

verkande prisstopp innebär för näringslivet, och den vidsträckta makt, som

härigenom lägges i priskontrollens hand, ställer naturligen å andra sidan de

allra största krav på de tillämpande myndigheterna.

Enligt de direktiv, som för närvarande gälla för priskontrollnämndens

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

verksamhet, skola uppkommande kostnadsökningar bäras inom ramen för

hittills medgivna priser. Det kan icke förnekas att denna grundsats på många

håll inom industrien gett anledning till allvarliga bekymmer med hänsyn till

den fortsatta utvecklingen. Framför allt ha farhågor yppats, att det prispolitiska

mål, som prisregleringen avser att tjäna, så ensidigt beaktas, att

det kommer i konflikt med folkhushållets intresse av att livsviktig produktion

vidmakthålles. Det ligger därför vikt uppå att de utvidgade befogenheter,

som enligt förslaget tilläggas priskontrollen, icke komma att utnyttjas på sådant

sätt. att ett nedläggande eller hämmande av dylik produktion riskeras.

Det måste i stället beaktas, att produktionens upprätthållande i största möjliga

omfattning också är ett led i åtgärderna mot inflation.

Svenska arbetsgivareföreningen har instämt i industriförbundets yttrande.

Kooperativa förbundet har anfört:

Innebörden av det föreslagna stadgandet är, att för sådana varor och

tjänster etc., i fråga om vilka icke särskild föreskrift om normalpris el. dyl.

utfärdats, kan i praktiken ett till tiden obegränsat prisstopp genomföras.

Förbundet anser sig i den rådande situationen icke kunna rikta någon principiell

erinran häremot. Förbundet vill emellertid framhålla, att nämnda föreskrift

torde böra tillämpas med största varsamhet, då det gäller genomförande

av ett långvarigt prisstopp. Förbundet har observerat, att i motiveringen

till förslaget påpekas, att »prisstoppet räknas individuellt med hänsyn

till de priser, som varje näringsidkare för sig uttagit». Uppenbart är, att

om prisstopptiden, på sätt nu avses, kan obegränsat utsträckas, kommer ett

»individuellt prisstopp» att i vissa fall kunna verka orimligt betungande. Förbundet

åsyftar sådana fall, där ett företag tidigare och alltjämt tillämpar

pris på en viss förnödenhet eller tjänst, som avsevärt understiger det pris,

som uttages av konkurrerande företag i samma bransch eller å samma ort.

Förbundet önskar i detta sammanhang erinra om det kända förhållandet,

att den på grund av avspärrningen och andra omständigheter framkallade

knapphetssituationen nödvändiggjort genomgripande statliga regleringsåtgärder

på såväl utrikeshandelns som produktionens områden. Dessa åtgärder

syfta bl. a. till att åstadkomma en fördelning mellan olika företag och företagsformer

av de krympande varumängderna. Dessa statliga regleringsåtgärder

ha i växande omfattning kommit alt innebära en kvotning av de

otillräckliga varupartierna, främst på områden, där tilldelningen icke kunnat

hyggås på redovisade kuponger till ransoneringskort respektive inköpslicenser.

Ingreppen i fråga utöva ett med tiden allt starkare inflytande på själva

konkurrensbetingelserna för olika företag och företagsformer. En allmän

nivellering tenderar till följd av krigets direkta och indirekta följdverkningar

att uppstå i fråga om de i fredstid föreliggande skiljaktigheterna i konkurrensförutsättningarna.

Företag och företagsformer, vilka av olika skäl — samlade

inköp.i stor skala, direkta kostnadsbesparande förbindelser med transoceana

leverantörländer — i fredstid arbetat med lägre kostnader och därmed förmått

hålla avsalupriserna till varuförbrukarna lägre, komma i nuvarande situation

oundvikligen att mista en del av sitt försprång i konkurrenshänseende.

Uppenbarligen kan det i längden komma att medföra orimliga verkningar,

om varje som helst prishöjning till följd av prisstoppet skulle vara utesluten

för företag, som förut tillämpat och alltjämt tillämpa avsevärt lägre priser än

de för branschen genomsnittliga i fråga om sådana varor, som ännu icke

i särskild ordning prisreglerats. Något dylikt skulle snarast bli liktydigt med

en bestraffning av företag och företagsformer, som hållit lägre priser än

de allmänt gängse. Även andra kostnadsökningar, som företaget självt icke

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

25

har möjlighet att påverka, böra beaktas i detta sammanhang. Såsom exempel

härpå kunna lönekostnaderna nämnas. Dessa falla ju utanför priskontrollnämndens

behörighetsområde. Företag, som tillämpa lägre priser, böra på nu

anförda grunder, utan att vara alltför hårt bundna av prisstoppsbestämmelserna,

erhålla rätt att verkställa vissa prisjusteringar, så länge priserna alltjämt

mer markerat understiga de inom branschen eller orten allmänt gällande.

Förbundet förutsätter emellertid, att de priskontrollerande myndigheterna

vid det praktiska handhavandet av befogenheten att sätta långvariga

»individuella prisstopp» taga i betraktande omständigheter av den art, förbundet

här erinrat om.

I fråga om vilket pris som skall vara stoppris har livsmedelskommissionen

anfört, att kommissionen icke hade något i sak att erinra mot

priskontrollnämndens förslag. Det borde emellertid enligt kommissionens

mening övervägas, huruvida icke åt bestämmelserna borde givas en sådan avfattning,

att möjlighet bomme att föreligga för den myndighet, som meddelade

föreskrift om prisstopp, att fixera det pris, som vid viss tidpunkt skulle

anses såsom gängse pris.

Kommerskollegium har i nu förevarande del anfört:

Kollegium vill anmärka på den divergens, som finnes emellan vad som i

den föreslagna lagtexten är utsagt och vad som yttras i motiven. I motiven

framhålles, att stoppriset i första hand utgöres av det pris, som å prisstoppdagen

tillämpats (noterats) av respektive näringsidkare. 1 andra hand, om

sådant pris icke finnes, skall tillämpas det pris, som å prisstoppdagen är att

anse såsom gängse, och i tredje hand skall tillämpas det av näringsidkaren

före prisstoppdagen senast tillämpade priset. Jämföres härmed lagtexten,

kan konstateras, att där i första hand hänvisas till det pris, som en viss bestämd

dag av näringsidkaren tillämpats, i andra hand till det pris, som senast

därförut av honom tillämpats, och först i tredje hand det pris, som å

prisstoppdagen varit att anse såsom gängse för förnödenheten m. m. Kollegium

delar för sin del den mening, som uttalats av Stockholms handelskammare,

att den ordning för stopprisets beräknande, som i motiven angives, bör

lia företräde framför den, som kommer till synes i lagförslaget. Det är givet,

att det kommer att verka synnerligen ojämnt, i händelse det senast tillämpade

priset sättes såsom stoppris. Det blir nämligen en ren tillfällighet vilket

pris som i så fall kommer att bli gällande, och det kommer att framstå såsom

synnerligen otillfredsställande och för de olika firmorna inbördes orättvist,

att den ena firman skall få för samma vara taga ett kanske väsentligt högre

pris än en annan firma, blott av den anledning att den sistnämnda icke råkat

ha något avslut i den ifrågakommande varan så sent som den förra firman.

I själva verket har en sådan ordning samma verkan som om olika

prisstoppdagar vore gällande för de olika firmorna, och därvid kommer bestämmandet

av prisstoppdag för den enskilda firman att bero på rena tillfälligheten.

För en kortare övergångstid kan ett dylikt individualiserat system

möjligen vara försvarbart, men knappast örn prisstoppet skulle bli av

mera permanent karaktär. Det mäste också anses såsom mindre lämpligt, alt

man genom fastlåsande av de relativt obetydliga differenser, som kunna

föreligga mellan de olika firmornas priser, skapar olika prisnivåer för en och

samma vara. En uppgift för prisregleringen bör såsom förut nämnts vara att

såvitt möjligt åstadkomma en fast och jämn prisutveckling.

Den individuella beräkning av stoppriset, som här är i fråga, torde enligt

av nämnden hittills tillämpad praxis vara avsedd all gälla icke endast för

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

säljaren i förhållande till de enstaka varorna utan även med hänsyn till varje

olika kund. En sådan individualisering för emellertid utomordentligt stora

svårigheter nied sig, när prisstoppet icke kompletteras med en skyldighet

för vederbörande företagare att sälja varan till det gällande stoppriset. Såsom

Stockholms handelskammare påpekat kan konsekvensen av en sådan ordning

bli ett rätt meningslöst överförande av en kund från en firma till en

annan.

En annan synpunkt, som bör beaktas, är också alt icke åt nystartade företag

beredes en förmånsställning framför äldre företag. Då enligt motiven till

lagförslaget för nyetablerade företag städse såsom stoppris böra gälla de

gängse priserna å prisstoppdagen, skulle i händelse, såsom lagtexten anger,

för äldre företag det senast tillämpade priset skulle utgöra stoppris, de nya

företagen kunna beredas en avsevärd handicap jämfört med äldre företag.

Den starka tendens till individualisering och specialisering vid prisbestämningen,

som möter i priskontrollnämndens förslag, är onekligen ägnad att

inge betänkligheter, och kollegium vill förorda, att man endast räknar med

två bestämningsgrunder för prissättningen, nämligen det å prisstoppdagen av

företaget faktiskt tillämpade priset och, om sådant ej finnes, det gängse

priset.

Sveriges industriförbund har — med instämmande av svenska arbetsgivareföreningen

— anfört:

I fråga om den närmare utformningen av de nya prisstoppbestämmelserna

märkes, att det s. k. stoppriset, i motsats mot vad nu är fallet, enligt förslaget

skall kunna hänföras till viss, redan förfluten dag. Meningen härmed

är att genom en föreskrift om prisstopp skall kunna åstadkommas en sänkning

av det pris, som gäller vid föreskriftens meddelande. Ehuru i motiven

ingenting är utsagt härom, synes bestämmelsen icke vara avsedd för de förnödenheter

och tjänster, som redan enligt gällande lag äro underkastade prisreglering

och som drabbas av det den 31 oktober 1942 genomförda allmänna

prisstoppet. Bestämmelsen torde med andra ord få praktisk betydelse endast

för de nyttjanderätter, tjänster m. m., till vilka lagen enligt förslaget

skulle utsträckas. Vidare bör det vara uteslutet att såsom prisstopp välja en

mera avlägset liggande dag än den 31 oktober 1942. Detta synes böra uttryckligen

fastslås i lagtexten.

Ett fastställande av jjrisstoppdag till en redan förfluten tidpunkt torde

icke åsyfta annat än att i avtal, som ingås efter det prisstoppdag fastställts,

icke må överenskommas högre vederlag än det som gällde å prisstoppdagen.

Avsikten torde däremot icke vara att ingripa i redan ingångna avtal.

Till klarläggande härav erfordras emellertid en övergångsbestämmelse, motsvarande

den som redan nu gäller med avseende å fastställande av normalpris.

I motsats mot gällande lag upptager förslaget en definition av begreppet

stoppris. Enligt motiven skall härmed förstås i första hand det pris, som tilllämpades

(noterades) av näringsidkaren å prisstoppdagen, i andra hand det

pris som å sagda dag är att anse såsom gängse samt i tredje hand det av näringsidkaren

före prisstoppdagen senast tillämpade priset. Denna framställning

— som helt ansluter sig till av priskontrollnämnden redan meddelade

tillämpningsföreskrifter — föranleder icke någon erinran från förbundets

sida. Då emellertid lagtexten på denna punkt icke överensstämmer med motiven,

bör erforderlig rättelse i densamma vidtagas.

Sveriges köpmannaförbund har anfört att förbundet förutsatte, att bestämmelsen

att prisstoppdagen kunde bestämmas till viss förfluten tid och sålun
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

27

da kunde skära igenom en före ett prisstopp vidtagen prishöjning, vore avsedd

att tillämpas å företagare eller företagaregrupp, som tidigare icke varit

underkastad prisregleringsåtgärd. För den händelse tillämpningen av bestämmelsen

begränsades till dessa fall, hade förbundet ej något att erinra

mot densamma. Bestämmelsen om prisstoppets anknytning till de priser, som

tillämpats viss dag, hade såvitt förbundet hade sig bekant i allmänhet icke

mött några större erinringar, men därest prisstoppet komme att kunna göras

retroaktivt för olika varor etc. uppstode en annan form av priskontroll, vilken

i så fall bleve helt beroende av subjektiva bedömanden inom nämnden

eller av dess enskilda tjänstemän, utan att särskilda riktlinjer fastställts för

en sådan prövning. Näringslivet skulle därmed utlämnas till ett osäkerhetstillstånd,

vilket avsevärt komme att försvåra näringslivets i nuvarande läge

samhällsnyttiga funktion.

Sveriges grossistförbund har uttalat, att med ändringsförslaget åsyftades

bland annat att möjliggöra upprätthållandet av ett för krigskrdsen permanent

prisstopp. Med den utformning, som den skärpta priskontrollen erhållit, torde

detta följa av de under hösten 1942 vidtagna åtgärderna. Av praktiska

skäl borde icke komma i fråga att vid bestämmelsernas tillämpning låta prisstopp

hänföra sig till en tidigare tidpunkt än dagen för det allmänna prisstoppet

den 31 oktober 1942. I den mån, som det föreliggande förslaget vore

uttryck för en avsikt att kunna fastlåsa förut icke prisreglerade tjänster till

vad som gällde den 31 oktober 1942, funnes ingen anledning att vända sig

emot förslaget.

Sveriges lantbruks förbund har framhållit, att prisstoppet — i motsats till

vad nu vore fallet — enligt förslaget kunde hänföras till viss redan förfluten

dag. Denna bestämmelse torde dock enligt förbundets mening icke åsyfta

annat än att avtal, som inginges efter det prisstoppdag fastställts, skulle

vara underkastade de nya bestämmelserna. Detta syntes emellertid böra klart

utsägas i en särskild övergångsbestämmelse i den nya lagen.

Landsorganisationen i Sverige har anfört:

Beträffande prisstoppreglerna bibehålies principen om tidsbegränsat prisstopp,

ehuru maximitiden utsträckts till 2 månader med möjlighet till förlängning

på sådant sätt att faktiskt ett permanent prisstopp möjliggöres. Det

synes med hänsyn till denna förlängningsrätt knappast motiverat att över

huvud stadga någon tidsbegränsning, utan synes föreskrift om prisstopp

böra kunna meddelas att gälla tills vidare, intill dess normalprisreglering

hunnit genomföras.

I avseende å nya, före prisstoppet icke saluförda varor inom en prisstoppbelagd

bransell, avstår priskontrollnämnden från att föreslå bestämmelse i

lagen. Som skäl härför åberopas lagtekniska hänsyn, sammanhängande med

det förhållandet att i fråga om nya ersättningsmedel för ransonerade livsmedel

enligt särskild kungörelse kontroll över prissättningen möjliggjorts

genom rätten att uppställa villkor i samband nied tillstånd till försäljning av

sådana varor. Då emellertid någon motsvarande möjlighet icke finnes beträffande

andra varor än ransonerade livsmedel, anser landsorganisationen

att prissättningen bör regleras inom den allmänna priskontrollens ram;

nämnden antyder själv en form härför — förbud mot saluförande innan

prissättning skett — vilken synes praktiskt lämplig.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Beträffande frågan, huruvida prisstoppet bör begränsas till

att gälla endast yrkesmässig verksamhet har kommerskollegium

till en början framhållit, att priskontrollnämndens förslag ej innefattade

någon dylik begränsning. Sedan kollegium vidare omnämnt, att

Stockholms handelskammare ansett något behov av den sålunda föreslagna

utvidgningen icke föreligga —- därvid handelskammaren erinrat att de mest

stötande fallen av icke yrkesmässig överlåtelse under alla förhållanden

skulle kunna åtkommas genom bestämmelsen om prisocker — har kollegium

för egen del uttalat, att nämndens förslag i fråga om prisstoppets

omfattning vore att föredraga; det torde nämligen icke kunna undgås att,

i händelse kravet på yrkesmässighet infördes, en viss tvekan skulle uppstå

beträffande tillämpningen av prisstoppbestämmelserna å sådan försäljningsverksamhet,

som bedreves i mera tillfällig och icke yrkesmässig form men

som ändock måhända på ett kännbart sätt kunde konkurrera med den mera

ordnade handelsverksamheten.

Livsmedelskommissionen har uttalat, att priskontrollnämndens förslag beträffande

nu förevarande spörsmål icke föranledde någon erinran från kommissionens

sida.

I fråga örn prisstoppbestämmelsernas verkan med avseende å avtal, som

underställas statens industrikomm mission, har Sveriges

industriförbund, i vars yttrande svenska arbetsgivareföreningen instämt, anfört:
Hos

åtskilliga industriföretag har ovisshet försports, huruvida prisstoppbestämmelserna

kunna antagas bliva analogiskt tillämpade beträffande sådana

avtal med statliga beställare, vid vilka frågan om prissättningen enligt

gällande praxis underställes statens industrikommissions prisbyrå för prövning.

Det har härvid framhållits, att de principer, som denna myndighet tilllämpar

vid sin prissättning, äro i vissa avseenden strängare gentemot säljaren

än de motsvarande principer, som priskontrollnämnden hittills i allmänhet

godtagit. Det vore fördenskull icke rimligt att fordra att industriföretagen

gentemot ifrågavarande statliga beställare skulle i nämnvärd mån påtaga

sig inträffande kostnadsökningar med bibehållande av det pris de tidigare

tillämpat. Med de knappa marginaler, som detta pris inrymmer —

stundom torde vinstmarginal helt och hållet saknas — skulle en konsekvent

tillämpning av prisstoppet lätteligen leda till att säljaren finge utföra beställningarna

utan någon som helst vinst, stundom rent av med förlust. Enligt

förbundets mening måste skälig hänsyn tagas till den olikhet i prissättningsprinciper,

som här påpekats, och säljaren fördenskull tillförsäkras större

möjlighet att vid nu ifrågavarande beställningar få kompensation för inträffande

kostnadsstegringar.

Industriförbundet har vidare i fråga om möjligheterna till prisjusteringar

anfört:

Med de föreslagna prisstoppbestämmelserna kan befaras, att priskontrollnämnden

blir mindre benägen att upptaga inkommande ansökningar örn prisjusteringar

till sakbehandling, alldenstund, örn besked från nämndens sida

i ett sådant ärende uteblir, sökanden likväl så länge allmänt prisstopp består

är förhindrad att företaga någon prishöjning. Sökanden å sin sida har ett

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

29

befogat intresse av att uttryckligt besked lämnas i prisärendet, om icke för

annat så för att bliva i tillfälle att i högre instans överklaga nämndens beslut.

Förbundet hemställer fördenskull, att i lagtexten införes en bestämmelse,

enligt vilken priskontrollnämnden skall vara skyldig att inom viss

skälig tid meddela beslut i prisärende, som av näringsidkare dragits inför

nämndens prövning.

Särskilt efter det allmänna prisstoppets genomförande har frågan om nedsättning

av hittills tillämpade priser inom industrien i vissa fall aktualiserats.

Dylika nedsättningar kumla vara påkallade vid en inträffad minskning i material-

eller andra kostnader. Av vikt är emellertid att priskontrollnämnden

härvid framgår med stor varsamhet, så att icke exempelvis sådana kostnadsbesparingar,

som möjliggjorts tack vare rationaliseringsåtgärder inom företagen,

tagas till intäkt för krav på en prissänkning. Dylika besparingar böra

enligt förbundets mening helt komma företagen själva till godo. I annat fall

kan befaras, att företagens intresse för fortsatt rationalisering på ett betänkligt

sätt försvagas.

En grundförutsättning för den nuvarande stränga prispolitiken är det lönestopp,

som sedan en tid tillbaka ernåtts. Härav följer självfallet att örn och

när det visar sig att detta lönestopp icke längre kan upprätthållas, denna prispolitik

icke heller får vidmakthållas i sin nuvarande utformning.

Enligt gällande prisregleringslag innebär prisstoppet endast ett förbud att Departementshöja

priset innan viss tid förflutit från det vederbörande inkommit med an- ''Anmälan

om den tillärnade prishöjningen och skälen därtill. Prisstoppbestämmelsen

har avsetts såsom ett medel att förhindra, att prismyndigheterna ställdes

inför fullbordade fakta i fråga om prishöjningar. Befogenheten att föreskriva

förlängt prisstopp (intill en månad eller —- efter den provisoriska lagändringen

innevarande år -— intill tre månader från det anmälan inkommit)

har avsetts skola utnyttjas i sådana fall, där prismyndigheten funnit sig icke

kunna godtaga den planerade och anmälda prishöjningen samt myndigheten

behövt tid på sig för undersökningar och förhandlingar eller för förberedande

av beslut om annan åtgärd enligt prisregleringslagen.

Det torde vara uppenbart att med nuvarande skärpta prispolitik ett prisstoppbegrepp,

utformat på sätt nyss angivits, icke är tillfyllest. Därest prisstoppet

skall kunna effektivt utnyttjas såsom medel mot den skadliga prisstegringen,

torde det sålunda vara nödvändigt att själva prisstoppbegreppet

gives annan innebörd. Därvid torde priskontrollnämndens förslag i princip

böra godtagas. Prisstoppet bör sålunda innebära ett förbud att höja priset

över tidigare tillämpad eller eljest gällande nivå samt bör kunna fortbestå

under en längre tidsperiod.

Såsom nyss nämnts, anser jag det ofrånkomligt att ett prisstopp skall kunna

bestå under en längre tidsperiod. Detta sammanhänger med att prisstoppet

icke längre bör uppfattas endast såsom ett medel att förskaffa prismyndigheterna

erforderlig tidsfrist för att förbereda en definitiv prisreglering

enligt 3, 4 eller 5 § prisregleringslagen, utan att prisstoppet hädanefter torde

böra betraktas som en självständig prisregleringsform avsedd för sådana områden,

där prisreglering i annan form icke kan eller icke anses böra komma

till stånd. Priskontrollnämnden har i sin promemoria föreslagit, att pris
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

stopp skall gälla viss bestämd tid, högst två månader, med möjlighet till

förlängning varje gång för högst två månader. Jag delar priskontrollnämndens

mening, att prisstopp icke bör ifrågakomma för obestämd tid. En prisreglering

i form av prisstopp torde nämligen få anses så schablonartad, att

frågan om dess fortbestånd bör upptagas till omprövning med icke alltför

långa tidsintervaller. Då jag emellertid finner det önskvärt att tiden för prisstoppet

må kunna ökas något utöver vad priskontrollnämnden föreslagit, förordar

jag att prisstopp skall kunna meddelas att gälla för högst tre månader,

med möjlighet till förlängning, varje gång med högst tre månader. Föreskrift

om prisstopp torde, liksom enligt gällande lag, böra få meddelas av Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer. Föreskrift om prisstopp av mera

allmän innebörd torde dock städse böra meddelas av Konungen.

Såsom stoppris föreslås enligt priskontrollnämndens promemoria i första

hand det pris, som vederbörande näringsidkare tillämpat å prisstoppdagen,

samt i andra hand det pris, som å prisstoppdagen är att anse såsom gängse.

I tredje hand borde enligt nämndens promemoria såsom stoppris ifrågakomma

det av näringsidkaren före stoppdagen senast tillämpade priset. Jämväl

enligt min mening bör såsom stoppris i första hand ifrågakomma det av

näringsidkaren å prisstoppdagen tillämpade priset. Det torde utan särskilt

stadgande vara tydligt, att såsom tillämpat pris jämväl skall anses ett av näringsidkaren

noterat pris, även örn något avslut icke gjorts den ifrågakomna

dagen. Därest näringsidkaren icke tillämpat (noterat) något pris å prisstoppdagen,

torde såsom stoppris böra gälla det pris, som å nämnda dag är att

anse som gängse pris. Detta bör gälla även i fråga om nyetablerade företagare.

Mot förslaget att såsom stoppris i sista hand skall gälla det av näringsidkaren

före stoppdagen senast tillämpade priset kan naturligen invändas, att en

dylik regel kan komma att drabba ojämnt. Med hänsyn till de särskilda förhållanden,

som föreligga beträffande vissa varor eller branscher, torde en regel

av angivet innehåll likväl svårligen kunna undvaras. Jag ansluter mig

därför till priskontrollnämndens förslag jämväl i denna del. Jag förutsätter

emellertid därvid att i de fall, där en tillämpning av regeln skulle leda till

obilligt resultat, nämnden ger tillstånd till överskridande av stoppriset.

Priskontrollnämnden har föreslagit, att prisstoppdagen skall kunna bestämmas

till viss förfluten dag. Även örn detta i viss mån kan anses strida

mot själva begreppet prisstopp — som rätteligen bör innebära att priserna låsas

vid dagens nivå — anser jag mig likväl böra förorda nämndens förslag

med hänsyn, bland annat, till att illojala företagare inom sådana branscher,

för vilka prisstopp icke redan gäller, eljest skulle kunna försätta sig i en otillbörligt

god position i prishänseende genom att höja priserna så snart kännedom

vunnits om den föreslagna lagändringen. Såsom prisstoppdag bör emellertid

under inga förhållanden ifrågakomma tidigare dag än den 31 oktober

1942. Därest prisstoppdagen skall kunna bestämmas till viss förfluten tid,

torde en särskild övergångsbestämmelse erfordras beträffande avtal, som

slutits under tiden mellan prisstoppdagen och den dag, då föreskriften meddelas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

31

Enligt gällande lag berör prisstopp endast den, som yrkesmässigt säljer

förnödenheten i fråga, respektive den vilken såsom företagare åt annan yrkesmässigt

utför tjänst av det slag, varom fråga är. Därest viss förnödenhet åsättes

normalpris, gäller priset däremot vid all frivillig försäljning av sådan förnödenhet,

oavsett om försäljningen är att anse såsom yrkesmässig eller icke.

Vad åter angår tjänster, stadgas i 3 § att åsatt normalpris endast gäller vid

frivilligt utförande av tjänst »som i 2 § avses», d. v. s. tjänst av något av

de i sistnämnda paragraf uppräknade slagen i den mån vederbörande såsom

företagare åt annan yrkesmässigt utför sådan tjänst. Med hänsyn till den

ändrade karaktär, som prisstoppbegreppet avses skola erhålla, torde det vara

befogat att, på sätt priskontrollnämnden föreslagit, utvidga prisstoppbestämmelserna

till att gälla även icke yrkesmässig försäljning. Även om den praktiska

betydelsen därav icke är stor, vinnes dock — förutom en i och för sig

önskvärd formell likhet med normalprisbestämmelserna — den fördelen att

tvistigheter icke vidare behöva förekomma beträffande frågan om viss försäljningsverksamhet

är alt anse såsom yrkesmässig eller icke. Beträffande

tjänster torde däremot någon motsvarande utvidgning icke böra ske. Det torde

ligga i sakens natur att beträffande tjänster endast den yrkesmässiga

verksamheten kan ifrågakomma såsom objekt för prisreglering.

Sveriges industriförbund har i sitt remissyttrande tagit upp frågan om prisstoppbestämmelsernas

tillämpning beträffande sådana avtal mellan industriföretag

och statliga beställare, vilka enligt hittills tillämpad ordning underställts

industrikommissionens prisbyrå för prövning. Det förhållandet att

prisbyrån tillämpat strängare principer för prissättningen än dem, som av

priskontrollnämnden i allmänhet godtagits, borde enligt förbundets mening

medföra att de ifrågavarande företagen bereddes större möjligheter att, oavsett

föreskrivet prisstopp, vid förnyade beställningar erhålla kompensation

för inträffade kostnadsökningar. I anledning av förbundets uttalande vill

jag framhålla, att man även framdeles torde böra räkna med att avtal av

ifrågavarande slag underställas industrikommissionens prisbyrå för granskning.

Det är enligt min mening rimligt att, om prisbyrån vid prövning av tidigare

avtal tillämpat snävare grunder för prissättningen än de allmänt tilllämpade,

viss hänsyn därtill tages vid prövning av frågan örn i ett nytt avtal

prishöjning skall medgivas i anledning av inträffade kostnadsstegringar. Jag

vill i detta sammanhang även framhålla att, då fråga uppkommer om nedsättning

av hittills tillämpade priser på grund av sådana kostnadsbesparingar

som möjliggjorts av rationaliseringsåtgärder inom vederbörande företag,

prismyndigheten bör framgå med varsamhet så att icke företagets intresse

av en fortsatt rationalisering omintetgöres.

Industriförbundet har vidare hemställt, att i lagen måtte införas en bestämmelse

enligt vilken priskontrollnämnden skall vara skyldig att inom viss

skälig tid meddela beslut i prisärende, som av näringsidkare dragits inför

nämndens prövning. Då det med hänsyn till ärendenas skiftande natur näppeligen

låter sig göra att i lagen fixera viss tidsfrist, inom vilken beslut skall

meddelas, har jag icke ansett mig böra framlägga förslag därom. Jag förut
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

sätter emellertid, att nämnden låter sig angeläget vara att så skyndsamt som

möjligt avgöra alla förekommande ärenden.

Med hänsyn till prisstoppets ändrade karaktär synes det lämpligast att

bryta ut bestämmelserna om prisstopp ur 2 §, som handlar om anmälningsskyldighet,

och i stället upptaga de ifrågavarande bestämmelserna i en särskild

paragraf, betecknad 2 a §.

Priskontrollnämnden har i sin promemoria även berört frågan örn reglering

av prissättningen å sådana nya varor, som utföras i marknaden efter

det prisstopp föreskrivits. Nämnden har emellertid icke framlagt något direkt

förslag i ämnet. Spörsmålet har jämväl behandlats i det remissyttrande,

som avgivits av landsorganisationen; därvid har förordats ett generellt

förbud mot saluförande av ny vara innan varan blivit prissatt av

vederbörande myndighet. För egen del finner jag det önskvärt att frågan

löses i nu förevarande sammanhang. Tendenser torde nämligen icke helt

ha saknats att kringgå det allmänna prisstoppet genom vidtagande av sådana

ändringar i sammansättningen av en vara, att denna blir att anse såsom

en ny vara och sålunda fri från prisstoppet. Ej heller bör förbises, att

dessa tendenser kunna ökas i samma mån som prisstoppet blir långvarigt

och därigenom kännes mera besvärande. Emellertid anser jag mig icke

kunna biträda landsorganisationens förslag om ett generellt förbud beträffande

nya varor med hänsyn till de produktionshämmande verkningar, som

ett dylikt förbud kan medföra. Jag föreslår i stället att i lagen upptages en

bestämmelse om rätt för Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer

att i visst fall föreskriva att vara — som icke saluförts inom landet

före den dag prisstopp föreskrevs och som är avsedd att användas såsom

ersättning för eller till utdrygning av sådan vara, för vilken prisstoppet

gäller — icke må försäljas eller utbjudas till avyttring förrän priset godkänts

av myndighet som Konungen bestämmer; godkänt pris bör självfallet

icke få överskridas utan tillstånd av myndigheten. Det bör understrykas

att även en dylik, till sin innebörd mera begränsad bestämmelse bör utnyttjas

med återhållsamhet med hänsyn till intresset av att icke hindra

önskvärda initiativ i produktionsfrämjande syfte. Redan genom sin blotta

tillvaro kan bestämmelsen förväntas stävja en eventuell tendens att tillskapa

nya varor enbart i syfte att kringgå prisstoppet. Jag vill tillägga att, därest

föreskrift i enlighet med det föreslagna stadgandet meddelas beträffande

vara som redan utförts i marknaden, det kan vara lämpligt att föreskriften

förklaras skola träda i kraft först viss tid efter det föreskriften meddelats;

därigenom vinnes att prisfrågan kan prövas redan före bestämmelsens ikraftträdande

och att något avbrott i försäljningen sålunda icke behöver ske. Slutligen

må nämnas, att det icke torde ifrågakomma att tillämpa de föreslagna

bestämmelserna å ersättningsmedel för ransonerade livsmedel med hänsyn

till den kontroll, som dylika ersättningsmedel äro underkastade enligt kungörelsen

den 20 mars 1942 (nr 147) angående försäljning av ersättningsmedel

för ransonerade livsmedel.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

33

Anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

Beträffande näringsidkares anmälningsskyldighet enligt

2 § har priskontrollnämnden i sin promemoria anfört:

Enligt 2 § gällande prisregleringslag kan anmälningsskyldighet av olika

grader föreskrivas för den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller

såsom företagare åt annan yrkesmässigt utför tjänst av i lagrummet angivet

slag. Bestämmelsen i nämnda lagrums första stycke under 3) medger tillika

utfärdande av föreskrift örn prisstopp.

Stadgandena i 2 § prisregleringslagen lia med vissa modifikationer överförts

till 2 § i nämndens förslag. Skiljaktigheterna äro att hänföra dels till

bestämmelsen om anmälningsskyldighet enligt lagrummens första stycke under

1), dels ock till stadgandet om anmälningsskyldighet i fråga om planerade

prishöjningar. I förstnämnda hänseende har i förslaget endast vidtagits

den modifikationen, att anmälningsskyldigheten icke absolut behöver ställas

i relation till prisläget »den dag föreskrift örn sådan anmälningsskyldighet

meddelas». Ändringen torde medge en smidigare tillämpning av bestämmelsen

i fråga. I sistnämnda avseende har, såsom redan angivits, företagits den

väsentliga ändringen, att stadgandet örn anmälningsskyldigheten frigjorts från

föreskriften om prisstopp. Bestämmelser om prisstopp återfinnas i stället i

förslagets 3 §.

Med »pris» avses i lagen varjehanda i penningar utgående vederlag. Frakt,

taxa, hyra, provision och andra benämningar å vederlag gå in under nämnda

begrepp.

Sveriges köpmannaförbund har, i anslutning till förslaget att anmälningsskyldigheten

skall avse det pris, som tillämpas å viss av myndigheten angiven

dag, uttalat, att förbundet uppfattade ändringen så att därmed vore avsett

att kunna nå nya grupper, som tidigare icke varit underkastade särskild

prisreglering. För den händelse att enbart detta vore avsikten med ändringen

hade förbundet icke något att erinra mot att densamma företoges.

Den i 8 § föreskrivna uppgiftsskyldigheten avser enligt gällande

lag sådana uppgifter, som vederbörande myndighet finner erforderliga

för prövning av den tillämpade prissättningens skälighet eller för bedömning

av den allmänna pi-isutvecklingen. Stadgandet kompletteras med en föreskrift

örn skyldighet att för kontroll av lämnade uppgifter eller tillämpade

priser förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten. Bestämmelserna

i 8 § gälla endast i fråga om yrkesmässig verksamhet.

Priskontrollnämnden har föreslagit sådan ändring av 8 §, att uppgiftsskyldighet

skulle föreligga jämväl i andra fall än då verksamheten vore yrkesmässig.

Uppgiftsskyldigheten skulle enligt förslaget avse de uppgifter

»myndigheten kan finna erforderliga för sin priskontrollerande verksamhet».

Vidare har nämnden i fråga örn skyldigheten att förete handelsböcker m. m.

föreslagit sådan omformulering, att skyldighet skulle föreligga att »i kontrollsyfte

förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten». Nämnden

har i anslutning härtill uttalat, att, därest ändringarna vidtoges, myndigheten

kunde infordra fylligare uppgifter än enligt det nuvarande lagstadgandet.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 240.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Stockholms handelskammare har hemställt, att ändringsförslaget icke

måtte genomföras. Något behov att utsträcka bestämmelsernas tillämpningsområde

jämväl till annan verksamhet än den yrkesmässigt bedrivna torde

nämligen icke föreligga, varjämte de i övrigt föreslagna ändringarna skulle

helt överlämna åt nämndens eget subjektiva avgörande att bestämma uppgiftsskyldighetens

omfattning.

Sveriges köpmannaförbund har i denna del anfört:

Priskontrollnämnden föreslår i sitt förslag till ny prisregleringslag, att

uppgiftsskyldighet skall åläggas »envar», medan tidigare blott »den, som

yrkesmässigt köper eller säljer förnödenhet etc.» kan anmodas lämna ifrågavarande

uppgifter. Ifrågasättas kan huruvida en dylik utvidgning, som skulle

medföra att myndighet kunde ålägga praktiskt laget vem som helst sådan

uppgiftsskyldighet, ens ur kontrollsynpunkt är önskvärd eller nödvändig.

Enligt 8 § under 1) i nu gällande lag kunna sådana uppgifter infordras, som

erfordras »för prövning av den tillämpade prissättningens skälighet eller för

bedömning av den allmänna prisutvecklingen», samt enligt 2) i samma paragraf

kan vidare näringsidkare åläggas att »för kontroll av lämnade uppgifter

och tillämpade priser förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten».

Priskontrollnämnden förordar i sitt förslag till ny prisregleringslag

ett vidare tillämpningsområde för sist berörda båda stadganden. Ifrågasättas

kan huruvida icke omfattningen av de uppgifter, som jämlikt 1) i

förslaget kunna av myndighet infordras, genom den föreslagna formuleringen

givits en så stor räckvidd att stadgandet inger betänkligheter. Beträffande

stadgandet under 2) i förslaget skulle enligt den föreslagna lydelsen kunna

föreskrivas att handelsböcker och affärshandlingar skola företes för myndighet

så snart kontrollsyfte funnes. Jämfört med den nu gällande lagens

bestämmelse, att näringsidkare kan åläggas förete sina handelsböcker etc.

enbart »för kontroll av lämnade uppgifter och tillämpade priser», är den

föreslagna lydelsen (»i kontrollsyfte»), som väl dock närmast får anses tillkommen

med anledning av ändringen under 1) i paragrafen, så allmänt hållen,

att förbundet anser sig böra avstyrka en ändring i föreslagen riktning

med hänsyn till dessa upplysningars ömtåliga natur och bristande garantier

för att missbruk av dessa uppgifter i varje fall kunna inträffa. Detta avstyrkande

synes oss även motiverat ur den synpunkten att formuleringen av 2)

även med hänsyn tagen till sambandet med ändringen i 1) i förslaget är för

vid.

Sveriges industriförbund har framhållit, alt enligt priskontrollnämndens

förslag vederbörande myndighet kunde infordra praktiskt taget vilka uppgifter

som helst. Förbundet kunde icke finna, att några vägande skäl förebragts

för den föreslagna ändringen. Med hänsyn härtill och då uppgiftsskyldigheten

i dess nuvarande omfattning torde bereda myndigheterna fullt

tillräckliga kontrollmöjligheter, avstyrkte förbundet den föreslagna lagändringen.

Svenska arbetsgivareföreningen har instämt i industriförbundets yttrande.

Sveriges lantbrulcsförbund har funnit den föreslagna utvidgningen av uppgiftsskyldigheten

alltför vidsträckt. Enligt förslaget skulle de priskontrollerande

organen kunna infordra praktiskt taget vilka uppgifter som helst.

En sådan uppgiftsskyldighet skulle vara synnerligen betungande för näringslivet

och några mera vägande skäl för en utvidgning av nu gällande kontrollmöjligheter

syntes icke hava förebragts.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

35

De föreslagna ändringarna av 2 § lia icke föranlett några erinringar vid Departementsremissförfarandet.

Jag tillstyrker, att ändringarna vidtagas. chefen.

Priskontrollnämndens förslag till ändring av 8 § har däremot blivit föremål

för åtskillig kritik. Det har gjorts gällande dels att anledning icke funnes

att utsträcka uppgiftsskyldigheten till att gälla även sådana personer,

som icke dreve yrkesmässig verksamhet, dels ock att uppgiftsskyldigheten

även i övrigt bleve alltför vittomfattande. Vad den förstberörda invändningen

angår torde det stå klart, att uppgiftsskyldigheten icke utan vägande skäl

bör utsträckas till att avse även icke-näringsidkare. Då sådana skäl icke

för närvarande torde föreligga, anser jag mig icke nu böra föreslå någon

utvidgning av stadgandet till att gälla även personer, som icke driva yrkesmässig

verksamhet.

Vad åter angår omfattningen av den uppgiftsskyldighet, som må kunna

åläggas näringsidkare, delar jag priskontrollnämndens uppfattning att alla

de uppgifter böra kunna infordras, som vederbörande myndighet finner erforderliga

för utövning av sin priskontrollerande verksamhet. I huvudsak torde

detta kunna ske redan med stöd av de befogenheter, som enligt gällande lag

tillkomma prismyndigheterna. Emellertid finner jag det angeläget att icke i

något fall myndigheterna hindras att infordra erforderliga uppgifter genom

en för snäv avfattning av ifrågavarande lagbestämmelse. Jag förordar därför

ändring av 8 § 1) av den innebörd priskontrollnämnden angivit.

Priskontrollnämnden har slutligen föreslagit ändring jämväl av stadgandet

i 8 § 2) angående skyldighet att förete handelsböcker och affärshandlingar.

Då redan gällande lag torde erbjuda tillräckliga kontrollmöjligheter,

har jag emellertid icke ansett mig böra biträda priskontrollnämndens förslag

på denna punkt.

Normalprisernas tillämpningsområde.

Priskontrollnämnden har i sin promemoria till en början anmärkt, att ett

fastställt normalpris vore att anse såsom taxepris å sådana tvångsprestationer,

som omförmälas i allmänna förfogandelagen. Den prisfastställande

myndigheten enligt förfogandelagen — riksvärderingsnämnden — ägde

emellertid att, örn tillämpningen av taxepris på grund av särskilda omständigheter

skulle innefatta synnerlig obillighet, bestämma den ifrågavarande

ersättningen till högre belopp (15 §). Med stöd härav kunde riksvärderingsnämnden

överskrida ett fastställt normalpris.

Vidare har priskontrollnämnden — under erinran att prisregleringslagens

bestämmelser örn normalpris avsåge endast frivillig försäljning respektive

frivilligt utförande av tjänst — anfört:

Försäljning av en förnödenhet, upplåtelse av en nyttjanderätt eller utförande

av en tjänst kan ske antingen frivilligt eller tvångsvis. Tvångsbestämmelser

finnas dels i allmänna förfogandelagen och andra kristidsförfattningar, dels

i utsökningslagen och konkurslagen, dels i 10 kap. 2 § handelsbaden, dels

och i vissa författningar i fråga örn försäljning av beslagtaget eller i annan

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majlis proposition nr 240.

ordning av silden omhändertaget gods. Principiellt synes det ej finnas något

skäl till att en normalprisreglering icke skall avse såväl frivilliga prestationer

som tvångsprestationer. Problemet har nyligen aktualiserats genom

en förfrågan från en konkursförvaltning, som omhänderhade försäljning av

ett konkursvarulager, huruvida densamma var skyldig att iakttaga gällande

normalprisföreskidfter. Priskontrollnämnden kan icke finna annat än att ett

likställande bör ske i nu ifrågavarande hänseende och har därför i förslaget

ej medtagit prisregleringslagens bestämning »frivillig». Med hänsyn till

riksvärderingsnämndens rätt att överskrida ett fastställt normalpris har i

nämndens förslag gjorts ett förbehåll örn priset enligt annan författning kan

bestämmas till högre belopp än normalpriset.

Förfarandet vid en offentlig auktion av tvångskaraktär, å vilken försäljning

förekommer av en normalprissatt vara, torde, såvitt angår prissättningen,

kunna regleras i enahanda ordning, som stadgats i fråga örn överlåtelse

av ransonerad vara å auktion genom Kungl. Maj:ts kungörelse den

27 november 1942, nr 904. Härför erfordras en ändring av sagda kungörelse,

så att densamma kommer att avse jämväl icke ransonerad, normalprissatt

vara. Skulle denna utväg icke kunna användas, torde förevarande fråga böra

lösas på så sätt, att ett provisoriskt tillägg göres till ifrågavarande författningar

av innehåll, att där två eller flera bjuda normalpriset, auktionsförrättaren

äger bestämma vem av dessa anbudsgivare, som skall erhålla varan.

Eventuellt kan lotten skilja eller en uppdelning av varupartiet ske på anbudsgivarna.

Livsmedelskommissionen har anfört följande:

Kommissionen delar priskontrollnämndens uppfattning, att en normalprisreglering

principiellt bör avse såväl frivilliga prestationer som tvångsprestationer

och har förty icke något afl erinra mot nämndens förslag, att

normalprisbestämmelserna göras tillämpliga även å icke frivillig försäljning.

Beträffande försäljning av ransonerade varor på auktion (såväl frivillig auktion

som auktion av tvångskaraktär) gäller, såsom priskontrollnämnden påpekat,

en av Kungl. Majit den 27 november 1942 utfärdad kungörelse samt

av livsmedelskommissionen i anslutning till kungörelsen i cirkulär nr 1088

utfärdade föreskrifter. I nämnda cirkulär har erinrats om att meddelade

bestämmelser om normalpris gälla vid frivillig överlåtelse på auktion. Någon

svårighet vid tillämpningen av de sålunda meddelade bestämmelserna ha,

såvitt för kommissionen är känt, icke yppat sig, vilket emellertid torde sammanhänga

med att ransonerade varor få överlåtas endast till innehavare av

sådana inköpsbevis, som berättiga till inköp av varan. I fråga om icke ransonerade,

prisreglerade varor kunna förhålllandena givetvis ligga annorlunda

till, då köpkretsen i dessa fall icke är på samma sätt begränsad. Finnes

sådan vara lätt tillgänglig i handeln, torde i allmänhet försäljningspriset

icke nå upp till normalpriset. I sådana fall åter, där den vara som säljes

är svåråtkomlig, kunna givetvis komplikationer uppkomma för den händelse

två eller flera av deltagarna i auktionen bjuda det fastställda normalpriset.

För dylika fall torde det lämpligen böra ankomma på vederbörande

centrala krismyndighet att utfärda erforderliga bestämmelser för reglering

av ifrågavarande konflikter. Kommissionen förordar därför, att i prisregleringslagen

intages en föreskrift härom.

Sveriges köpmannaförbund har uttalat, att skäl icke förelåge för att en

normalprisreglering icke skulle avse såväl frivilliga prestationer som tvångsprestationer.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

37

Vad angår tvångsöverlåtelser jämlikt allmänna förfogandelagen har frå- DcparUmmisgan

örn de enligt prisregleringslagen fastställda prisernas betydelse för pris- eÄe''*n’

sättningen erhållit sin lösning genom en år 1941 vidtagen ändring av 15 §

förfogandelagen (SFS 1941: 394). Genom denna lagändring föreskrevs, att

ett jämlikt prisregleringslagen fastställt pris skall anses som sådant taxepris,

varom i förfogandelagen sägs. Den huvudsakliga betydelsen av den

nu föreslagna utvidgningen av normalprisernas tillämpningsområde torde

därför ligga i att normalpriserna skulle bliva tillämpliga även å försäljningar

enligt utsöknings- och konkurslagarna. Emellertid måste det vara

ägnat att ingiva vissa betänkligheter att genom en speciallag av förevarande

slag rubba gällande exekutionsrättsliga regler. I vart fall synes en sådan

åtgärd icke böra vidtagas med mindre lagändringen ur priskontrollsynpunkt

är av större vikt. Så torde dock icke vara fallet. Jag har därför icke funnit

tillräckliga skäl föreligga att i förevarande hänseende föreslå någon ändring

av gällande bestämmelser.

Förbud mot prisocker.

Priskontrollnämnden har i sin promemoria anfört, att enligt gällande lag

grundförutsättningen för att prisocker skulle anses föreligga vore, alt vederlaget

med hänsyn till föreliggande omständigheter vore uppenbart oskäligt.

Konstruktionen av denna bestämmelse kunde emellertid enligt nämndens mening

knappast sägas vara effektiv; det fordrades för mycket för att ett

straffbart förfarande skulle anses föreligga. När ett pris kunde antagas vara

»uppenbart oskäligt» och särskilt, när detta skulle anses vara fallet »med

hänsyn till föreliggande omständigheter», vore tydligen ej alltid lätt att

säga. Bestämningen »uppenbart» hade därför icke medtagits i priskon trollnämndens

förslag. Stadgandet hade vidare erhållit en rent objektiv utformning.

Stockholms och Skånes handelskammare ha uttalat vissa betänkligheter

mot den skärpning, som ockerbestämmelserna sålunda skulle undergå. Stockholms

handelskammare har icke kunnat finna, att priskontrollnämnden förebragt

några vägande skäl för de föreslagna ändringarna, och har särskilt

framhållit, att den tidigare mera subjektivt utformade lyth Isen med hänsyn

till ifrågavarande brotts speciella struktur syntes lia viii tillgodosett såväl

samhällets som de enskildas krav. Aven Skånes handelskammare har framhållit,

alt enligt dess uppfattning tillräckliga skäl icke förebragts för ändring

i prisockerbestämmelserna och handelskammaren har föreslagit, att de

nuvarande bestämmelserna, i vilka det subjektiva rekvisilet särskilt poängterats,

måtte bibehållas oförändrade. Däremot har handelskammaren i

Göteborg förklarat sig icke lia något alt erinra mot all prisockerföreskrifterna

skärpas.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr 240.

Kommerskollegium har i sitt remissyttrande anfört:

Kollegium vill framhålla, att betydelsen av den föreslagna ändrade avfattningen

icke får överskattas. Frånsett den jämkning i skärpande riktning,

som borttagandet av ordet »uppenbart» innebär, har visserligen — jämfört

med den nuvarande lagtexten — kravet att vederbörande insett eller bort kunna

inse, ali vederlaget var uppenbart oskäligt, uteslutits och ersatts med uttrycket

att vederlaget i fråga »kan anses» oskäligt. Denna ändring innebär

emellertid icke, att kravet på uppsåt skulle bortfalla. På grund av allmänna

straffrättsliga principer förutsättes nämligen uppsåt vid brottets begående,

och därmed kommer sålunda den praktiska betydelsen av den gjorda omformuleringen

att bli mera skenbar än verklig.

Livsmedelskommissionen, som vitsordat att bestämmelsen om prisocker i

dess nuvarande avfattning visat sig kunna tillämpas endast i enstaka fall,

har vidare anfört:

Enligt den nuvarande lydelsen skall, å ena sidan, konstateras, att det pris.

varom är fråga, objektivt sett är med hänsyn till föreliggande omständigheter

uppenbart oskäligt, och, å andra sidan, visas, att den tilltalade insett eller

bort kunna inse detta. Det vore givetvis önskvärt om bestämmelsen kunde

ändras så att den bleve mer effektiv. Den av priskontrollnämnden föreslagna

nya lydelsen av föreskriften är emellertid avfattad på ett sådant sätt, att den

måste inge starka betänkligheter. Avgörandet av huruvida ett visst pris är

»oskäligt» eller ej måste givetvis framstå såsom mycket svårt och bedömandet

kan utfalla på olika sätt vid olika domstolar. Det synes exempelvis föga

tilltalande, att inom ett domstolsområde en person fälles till straff för prisocker

samtidigt som inom ett annat domstolsområde frikännande utslag meddelas

för motsvarande handling. Mot nu angivna betänkligheter kan emellertid

anföras, att förseelse, varom här är fråga, må åtalas endast efter anmälan

eller medgivande av myndighet, som Konungen bestämmer.

Kooperativa förbundet bär framhållit följande:

. I det nya förslaget till prisregleringslag har en skärpning av ilen s. k. ockerparagrafens

bestämmelser vidtagits. Dels har bestämningen, att vederbörande

»insett eller bort inse» bortfallit, dels har den nu gällande stränga kvalifikationsgrunden,

alt vederlaget med hänsyn till föreliggande omständigheter

skulle kunna anses »uppenbart oskäligt», uppmjukats genom att ordet »uppenbart»

strukits.

Förbundet finner det i princip utomordentligt angeläget, att grov prisuppskörtning

och därmed jämförliga brott skola drabbas av lagen utan varje

miskundsamhet. Då det enligt motiveringen till lagförslaget visat sig föreligga

svårigheter att med nuvarande formulering av ockerparagrafen slå

ned på vissa påtagliga fall av prisocker, torde ingen berättigad invändning

kunna resas mot den utformning av ifrågavarande paragraf, som nu föreslås.

Förbundet vill emellertid i detta sammanhang framhålla som önskvärt, att

priskontrollnämnden söker finna några allmänna och såvitt möjligt oomtvistliga

normer — t. ex. att priset skall med minst en viss procentsats överskrida

det inom branschen eller på orten allmänt gällande till vägledning

för bedömandet av de individuella fallen. Det är nämligen alldeles givet, attén

lagstiftning som den ifrågavarande med hänsyn till de stora skiljaktigheterna

i de konkreta fallen måste medföra risker för oenhetlig rättstillämpning. Det

är därför med tillfredsställelse som förbundet konstaterar, att anhängiggörande

av åtal för prisocker är beroende av anmälan av eller tillstånd från

priskontrollnämnden. Detta bör i och för sig kunna medföra en värdefull

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

39

normering av bedömningsgrunderna. Men även om riskerna för tveksamma

fall under alla förhållanden torde bli något större med den nu föreslagna formuleringen

synes det förbundet uppenbart, att de betänkligheter detta kan

vara ägnat att inge måste väga lätt i jämförelse med samhällskravet, att^ verkliga

prisockrare i nuvarande läge icke skola lia möjligheter att undgå laga

näpst.

Sveriges lantbruks förbund har förklarat, att förbundet icke hade något

att erinra beträffande de föreslagna skärpta straffbestämmelserna mot prisocker.

Ändringsförslaget har däremot avstyrkts av Sveriges industriförbund, svenska

arbetsgivareföreningen, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund.

Sveriges industriförbund, i vars yttrande svenska arbetsgivareföreningen

instämt, har sålunda uttalat, att då gällande straffbestämmelser enligt förbundets

mening beredde fullt tillräckliga möjligheter för domstolarna att

beivra prisocker, förbundet påyrkade, att gällande bestämmelser bibehölles

oförändrade.

Sveriges köpmannaförbund har för sin del anfört:

Den föreslagna skärpningen av prisockerparagrafen tinner förbundet icke

motiverad. Förbundet måste bestämt yrka på att den gamla lydelsen av denna

paragraf bibehålies, då bestämmelserna enligt förbundets förmenande äro

nöjaktiga i sitt nuvarande skick. Det kan enligt förbundets åsikt icke anses

rimligt, att en person dömes för en så allvarlig förseelse som den här ifrågavarande

utan att han själv insett eller ens bort kunna inse det oriktiga i förseelsen.

Vid bedömandet av vederlagets oskälighet bör dock domstolen taga

hänsyn till den felandes syn på saken och de omständigheter, som just beträffande

honom föreligga.

Vidare föreslås den skärpningen av prisockerbestämmelsen att bestämningen

»uppenbart» icke medtages i den nya lagtexten, detta under motivering

att det nu fordras för mycket för att ett straffbart förfarande skall anses

föreligga. Ändringen motiveras ytterligare i promemorian med att det ej

alltid är lätt att säga när ett pris kan antagas vara uppenbart oskäligt och

särskilt icke när detta skall anses vara fallet med hänsyn till föreliggande

omständigheter. Sveriges köpmannaförbund kan icke till någon del dela den

uppfattning, som i detta avseende kommer till uttryck i promemorian. Därest

den objektiva utformningen av paragrafen genomföres, torde snarare en

riktig tolkning av stadgandet ha blivit försvårat. Förbundet fäster uppmärksamheten

på att ett fällande utslag för en prisockerförseelse för en näringsidkare

medför mycket allvarliga konsekvenser utöver själva straffet, dk därigenom

hans rykte såsom affärsman bland allmänheten menligt paverkas.

Redan själva åtalet medför att vederbörande köpmans rykte såsom god affärsman

av allmänheten ifrågasättes, något som givetvis kan vara menligt

inverkande för den åtalades vidare verksamhet.

Sveriges grossistförbund har i sitt remissyttrande iiragasatt, huruvida de

föreslagna ändringarna av bestämmelserna rörande prisocker verkligen vore

av behovet påkallade. Förbundet saknade kännedom örn all erfarenheten

skulle ha visat, att den nuvarande prisockerbestämmelsen icke vore effektiv.

Därest en ändring skulle ske, hade detta först bort ådagaläggas.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

DtPct^fennlS Såsom priskon troi Inämnden anfört, torde gällande bestämmelser rörande

prisocker icke vara så utformade att de verka tillräckligt effektivt. Jag vill i

detta sammanhang erinra om direktören G. Söderlunds uttalande i hans

förut omnämnda promemoria, att den nuvarande prisregleringslagen borde

kompletteras för att giva ökade möjligheter till ingripande mot för hög prissättning

på områden, som icke lämpligen kunde underkastas direkt prisreglering,

samt att därvid närmast ifrågakomma en fastare utformning av ockerparagrafen.

Även örn jag sålunda delar priskontrollnämndens mening örn

önskvärdheten av en lagändring på denna punkt, anser jag mig emellertid

icke kunna förorda att ändringen genomföres i enlighet med nämndens förslag.

Den föreslagna lydelsen torde nämligen vara så vagt utformad, att den

icke ger tillräcklig ledning vare sig för allmänheten eller vederbörande myndigheter.

En formulering bör alltså utfinnas, som klarare anger vad som i

lagens mening är att anse som prisocker.

Utformningen av en generell ockerbestämmelse, som samtidigt fyller rimliga

krav pa klarhet, erbjuder stora svårigheter. Till en början torde emellertid

böra fastslås att, därest ockerbestämmelsen skall kunna verksamt utnyttjas

som medel mot den skadliga prisstegringen, ockerbegreppet icke får konstrueras

för snävt. Det straffbara området bör därför göras vidare än som

skett i fråga om strafflagens ockerbrott. Med utgångspunkt härifrån synes

det befogat att under förbudet hänföra sådana avtal, där vederlaget i märklig

män överstiger det i allmänhet tillämpade priset för den förnödenhet eller

tjänst, varom fråga är. Därest avtalet rör förnödenhet eller tjänst, för vilken

dylikt jämförelsepris icke finnes, torde såsom rekvisit böra uppställas, att

vederlaget eljest är att anse såsom oskäligt med hänsyn till säljarens eller

företagarens självkostnad och de grunder i övrigt, som allmänt tillämpas

vid prissättning å liknande slag av förnödenheter eller tjänster.

Även med den av mig nu föreslagna utformningen av ockerbestämmelsen

kunna självfallet gränsfall uppkomma, där det är tveksamt örn prisocker

skall anses föreligga eller icke. Olägenheterna härav få emellertid anses i väsentlig

mån undanröjda genom den redan enligt nuvarande lag gällande föreskriften

att åtal icke må anhängiggöras annat än efter angivelse eller medgivande

av myndighet, som Konungen bestämmer (priskontrollnämnden).

Jag vill slutligen tillägga att, då den föreslagna ockerbestämmelsen har en

betydligt vidare innebörd än strafflagens motsvarande begrepp, ordet »prisocker»

— även örn det av mig använts som beteckning för ifrågavarande brott

likväl icke torde böra införas i lagtexten såsom brottsbenämning.

Förbud mot kombinationsavtal.

Priskontrollnämnden har i sin promemoria framhållit, att enligt nu gällande

bestämmelser kombinationsförsäljningar respektive kombinationsavtal

rörande tjänster vöre förbjudna, därest förnödenheten eller tjänsten vöre

föremål för prisreglering enligt 2—5 §§ och offentlig myndighet ej givit tillstånd

till sådant kombinationsavtal varom fråga vore.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

41

Nämnden har vidare anfört, att den nuvarande bestämmelsen örn kombinationsavtal,

efter mönster av de finska och danska lagarna, i nämndens förslag

kompletterats med en föreskrift, att säljare, nyttjanderättsupplåtare

eller den, som utförde tjänst, icke finge av motparten kräva ingående av

förbindelse, som strede mot god affärssed. Som exempel på en dylik förbindelse

kunde nämnas ett nyligen aktuellt fall, där säljaren för försäljning av

viss vara krävde, att köparen skulle förbinda sig att efter krigets slut inköpa

en viss större kvantitet varor av samma slag av säljaren.

Stockholms handelskammare har anfört, att handelskammaren i sak icke

hade något att invända mot det föreslagna stadgandet. Det såsom motiv för

förslaget anförda exemplet vore emellertid mindre väl valt. Det torde nämligen

icke under alla förhållanden strida mot god affärssed att en säljare

gentemot en kund, med vilken han icke tidigare stått i förbindelse, såsom

villkor för försäljning av viss vara krävde, att kunden jämväl efter ett fredsslut

från honom köpte varan i fråga.

Sveriges köpmannaförbund bär uttalat, att några erinringar mot den föreslagna

utvidgningen av bestämmelserna örn kombinationsavtal icke funnes

att göra. Förbundet ville dock framföra det önskemålet, att vederbörande

näringsorganisationer lämnades tillfälle att i tveksamma fall få medverka vid

bedömandet av huruvida ett villkor kunde anses strida mot god affärssed.

Sveriges industriförbund bar uttalat, att den föreslagna brottsbeskrivningen

vore så ytterligt svävande, att det med fog kunde ifrågasättas, om en dylik

bestämmelse överhuvud taget borde godtagas. Örn emellertid en bestämmelse

av föreslaget innehåll ansåges oundgänglig, skulle en riktig och enhetlig

rättstillämpning säkerligen befordras, därest sakkunniga organisationer

inom näringslivet finge yttra sig i frågan, huruvida visst förfarande kunde

anses strida mot god affärssed.

Svenska arbetsgivareföreningen har instämt i industriförbundets yttrande.

Kooperativa förbundet, som avstyrkt ändringsförslaget, har anfört:

Förbundet delar den uppfattning, som kommit till uttryck i motiveringen

till det nya lagförslaget, nämligen att villkor av den här exemplifierade arten,

varigenom säljaren avser att kringgå gällande prisföreskrifter, böra vara förbudsbelagda.

Förbundet ställer sig emellertid avvisande till att i prisregleringslagen

i detta sammanhang införa bestämningen »villkor, som strider

mot god affärssed». Denna formulering ingår i den s. k. generalklausulen,

som återfinnes i dansk, norsk och finsk lagstiftning. Någon sådan klausul

förekommer emellertid icke i svensk lag. Vid de tillfällen, då fråga varit om

att i vårt land införa en sådan generalklausul, har förbundet med stor bestämdhet

vänt sig häremot. Förbundets skäl mot den nu föreslagna formuleringen

äro i korthet följande. Ur affärslivets synpunkt är frågan örn vad

som kan strida mot god affärssed omöjlig att entydigt besvara. God affärssed

är i själva verket ett ytterligt vagt begrepp, som kan göras till föremål

för mycket skilda tolkningar. Förbundet erinrar i detta sammanhang -—

utan alla jämförelser i övrigt — örn att inom branscher, där en monopolislisk

prisreglering tillämpas, betraktas ofta priser, som underskrida inonopolprisnivån,

av företagare i branschen såsom stridande mot god affärssed.

Förbundet måste på här anförda grunder bestämt avstyrka, att ifrågavaran
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

Departement.

chefen.

de bestämmelse införes i den föreslagna lagen. För framtiden prejudicerande

konsekvenser kunde härigenom befaras uppstå.

Till vad här anförts vill förbundet lägga det påpekandet, att en formulering

som den av priskontrollnämnden föreslagna icke synes erforderlig för

att tillgodose det av nämnden eftersträvade prispolitiska syftet. Enligt förbundets

mening kan detta syfte, nämligen att stadga ett förbud mot sådant

villkor, som möjliggör för säljaren, nyttjanderättsupplåtaren eller den, som

utför tjänst, att i en eller annan form indirekt uttaga ett högre pris än det

fastställda, lätt vinnas genom en formulering av förslagsvis följande innebörd:

»Ej heller må för förnödenhetens försäljning, nyttjanderättens upplåtande

eller tjänstens utförande uppställas annat dylikt villkor, som indirekt

avser att tillföra säljaren ekonomisk gottgörelse utöver det fastställda

priset».

Det i 7 g gällande lag upptagna förbudet mot kombinationsavtal innebär

endast ett förbud mot att såsom villkor för försäljning av exa prisreglerad

vara elier utförande av en prisreglerad tjänst fordra att jämväl annan förnödenhet

inköpes eller annan tjänst tages i anspråk. Förbudet syftar i första

hand till att förhindra säljaren eller företagaren att kringgå prisbestämmelserna

genom pristillägg å en icke prisreglerad förnödenhet eller tjänst.

Som av det anförda framgår äger förbudet icke tillämpning i ett sådant

fall som det priskontrollnämnden omnämnt i sin promemoria. Emellertid

kan det icke anses tillfredsställande att en säljare, som genom priskontrollen

ser sig förhindrad att uttaga ett eljest påräkneligt överpris, utnyttjar

det rådande läget till att i stället avfordra köparen en förbindelse att efter

krigets slut göra vissa inköp hos säljaren. Jag delar sålunda priskontrollnämndens

mening att förbudet i princip bör utsträckas till att gälla även

dylika villkor.

Enligt priskontrollnämndens förslag skulle till nu gällande stadgande i

ämnet fogas ett tillägg, enligt vilket det bleve förbjudet att uppställa »axmat

dylikt villkor, som strider mot god affärssed». Den sålunda föreslagna fornxuleringen

har i vissa remissyttranden blivit föremål för eiunringar, därvid

främst anmärkts att brottsbeskrisulingen vore alltför svävande. Dessa erinringar

hurde icke sakna fog. Tvivelsutan skulle ett dylikt stadgande föranleda

en betydande osäkexfiet om vad som vore tillåtet eller förbjudet. Det

hade därför varit önskvärt med en bestämmelse, som klart angivit gränserna

för det straffbara området. Med hänsyn till de skiftande förhållanden, varmed

man här har att räkna, torde det emellertid knappast vara möjligt att

meddela en generell och samtidigt klar bestämmelse angående vilka kombinationsavtal

som skola vara förbjudna. Jag vill i detta sammanhang framhålla,

att enligt min mening kombinationsavtal av den av priskontrollnämnden

anmärkta typen icke under alla förhållanden böra anses otillåtna. Örn

till exempel en företagare, som planerar att anlägga en dviobar fabrik för

tillverkning av en för landet behövlig vara, räknar med svår konkurrens efter

kriget och därför avfordrar vissa större köpare en förbindelse att jämväl

under viss tid efter fredsslutet göra sina inköp av varan hos företagaren i

fråga, kan detta icke utan vidare anses otillbörligt; förhållandena kunna va
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

n

ra sådana att anläggningen överhuvud icke kommer till stånd med mindre

företagaren kan säkerslälla sig genom att avfordra köparna dylika förbindelser.

Vad nyss anföris angående svårigheten att meddela en generell och samtidigt

klar bestämmelse angående vilka kombinationsavtal av nu ifrågavarande

art, som skola vara förbjudna, torde böra föranleda att frågan löses efter

samma linjer, som förut skett beträffande kombinationsavtal avseende olika

varor, d. v. s. att förbudet i princip göres generellt; den som säljer en prisreglerad

vara eller utför en prisreglerad tjänst skulle sålunda icke få utan

myndighets samtycke såsom villkor för försäljningen eller för tjänstens utförande

uppställa, att medkontralienten sluter avtal eller avger förbindelse

rörande annat än det parti av förnödenheten eller den tjänst, varom fråga är.

En dylik bestämmelse kan naturligen verka i någon mån besvärande i sådana

fall, där kombinationsavtalet är att anse som en lojal företeelse. Emellertid

torde de antydda olägenheterna icke böra överdrivas. I allt fall anser

jag dessa olägenheter vara att föredraga framför den osäkerhet, som

skulle följa av straffbudets anknytning till begreppet god affärssed.

Enligt tillämpningsförordningen till prisregleringslagen meddelas samtycke

till kombinationsavtal av den myndighet, vilken har att i förekommande fall

ge tillstånd till överskridande av det pris som gäller för den förnödenhet eller

tjänst avtalet i första hand avser, eller, därest sådant tillstånd icke må meddelas,

av priskontrollnämnden. Det torde böra framhållas att vederbörande

myndighet är oförhindrad att, då förhållandena därtill föranleda, lämna generellt

medgivande till visst slag av kombinationsavtal.

Föreskrifter enligt 10 §.

Priskontrollnämnden har i sin promemoria anfört:

10 § prisregleringslagen gäller, såvitt angår förnödenhet, endast i fråga

örn detaljhandel. Den ger möjlighet att föreskriva skyldighet att uppsätta

prisanslag och att sälja efter vikt eller efter mått ävensom att meddela »annan

dylik bestämmelse, som må vara ägnad att motverka oskälig prisstegring

eller alt oi''dna tillförsel, saluhållande eller förbrukning av förnödenhet».

För tolkningen av det citerade stadgandet finnes det i de under innevarande

kris utfärdade författningarna icke någon ledtråd. Vad beträffar

»bestämmelse, som må vara ägnad att —--ordna tillförsel, saluhållan
de

eller förbrukning av förnödenhet», vilken passus hämtats från 6 § lagen

den 30 maj 1916 örn fastställande av högsta pris å vissa varor vid krig.

krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden m. m.,

så siiges allenast i ett av livsmedelskommissionen avgivet förslag till nämnda

lag, »att dylika stadganden kunde under vissa omständigheter finnas

nödvändiga till åstadkommande av att viktigare förnödenheter verkligen

skulle nå fram till salutorgen och icke på vägen dit uppsamlas av partiköpare

eller till förekommande av att sådana förnödenheter forslades från

orten».

10 § prisregleringslagen är i tillämpliga delar gällande jämväl å tjänst,

t. ex. i fråga örn prisanslag.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Nämnden har vidare anfört:

Begränsningen av ifrågavarande stadgande till detaljhandeln synes icke

vara motiverad, utan lagrummet har enligt nämndens förslag gjorts tillämpligt

å såväl produktion som parti- och detaljhandel. Beträffande produklionen

äro särskilt bestämmelserna örn standardisering samt märkning av

emballage aktuella. 1 fråga örn partihandeln är det stundom lika moliveral

som för detaljhandeln att föreskriva viktförsäljning. Så är bl. a. förhållandet

med försäljning av frukt.

Livsmedelskommissionen har erinrat örn att kommissionen med stöd av

Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 januari 1943 (nr 61) med vissa bestämmelser

angående tillverkning och försäljning av charkuterivaror m. m. meddelat

föreskrifter om standardisering av charkuterivaror, samt att kommissionen,

i anslutning till Kungl. Maj:ts kungörelse den 20 mars 1942 (nr

147) angående försäljning av ersättningsmedel för ransonerade livsmedel,

utfärdat vissa regler angående de förpackningar, i vilka sådana ersättningsmedel

skulle saluföras. Kommissionen förutsatte, att de av priskontrollnämnden

nu föreslagna bestämmelserna icke komme att föranleda någon

ändring i de av kommissionen i berörda hänseenden meddelade föreskrifterna.

Stockholms handelskammare har anfört:

I den föreslagna 11 § (10 § i nu gällande lag) har vidtagits den ändringen,

att även tillverkare och partihandlare likställts med detaljhandlare, samt att

uttryckligen inrymts en rätt för den priskontrollerande myndigheten att ui

färda bestämmelser angående skyldighet att sälja viss slags förnödenhet i

visst standardutförande eller, där förnödenheten saluföres förpackad, i på visst

sätt märkta förpackningar.

Denna utvidgning av tidigare bestämmelser har i nämndens promemoria

lämnats utan motivering. Handelskammaren får i detta sammanhang erinra,

att motsvarande bestämmelser i den nu gällande lagen avser blott meddelande

av »ordningsföreskrifter», som äro ägnade att motverka en oskälig prisstegring

etc. Detta förhållande betonades uttryckligen av departementschefen

i motiven till 1941 års prisregleringslag, i vilken stadgandet ifråga inflöt. Genom

den nu tillagda föreskriften angående försäljning av viss vara i stan

dardutförande eller i på visst sätt märkt förpackning har lagrummet ändrat

karaktär. Därigenom och genom att även produktion och partihandel indragits

under detsamma äger det icke längre tillämpning å blott ordningsföreskrifter

utan medgiver djupgående ingrepp på näringslivets olika områden. 1

detta sammanhang må erinras, att märkningsfrågan nyligen varit föremål för

ingående utredning av livsmedelslagstiftningssakkunniga och att meningarna

därvid starkt brutit sig. Handelskammaren saknar underlag för bedömande av

i vilken utsträckning nämnden avser att framdeles nyttja de vittgående fullmakter,

som nu begäras. Avsaknaden i såväl lagförslaget som den däröver utarbetade

promemorian av klara riktlinjer i detta avseende torde kunna leda

till godtyckliga avgöranden. På grund härav och då priskontrollnämnden

redan enligt den nu gällande lagen torde lia vissa möjligheter att meddela ur

prisregleringssynpunkt nödvändiga standardiserings- och märkningsföreskrifter,

får handelskammaren avstyrka den föreslagna ändringen.

Skånes handelskammare har framfört liknande synpunkter som de av

Stockholms handelskammare anförda. Handelskammaren i Göteborg har

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

45

ifrågasatt lämpligheten av att utvidga bestämmelserna örn skyldighet att hava

anslag med prisuppgifter till alt gälla även tillverkare och partihandlare.

Sveriges grossistförbund har i sitt yttrande betonat, att de särskilda skyldigheter,

som redan förut ålagts detaljhandeln och som nu skulle komma att

åläggas även tillverkare och partihandlare, närmast kunde betraktas såsom

ordningsföreskrifter, som tillkommit i syfte att öka konsumenternas möjligheter

att kontrollera prisbestämmelsernas upprätthållande inom detaljhandeln.

Det funnes naturligen ett behov för tillverkarnas och partihandlarnas

kunder att kunna verkställa motsvarande kontroll hos sina leverantörer. Men

detta kunde ske redan nu, utan att här ifrågavarande bestämmelser för detaljhandeln

utsträcktes att gälla leverantörerna. Den normala försäljningen

från partihandeln till detaljhandeln skedde i sådana former, att detaljisterna-kunderna

av fakturor och/eller andra affärshandlingar kunde kontrollera

de priser, som leverantörerna tillämpade. Någon fördel av att utsträcka

de omförmälda ordningsföreskrifterna till att gälla även partihandeln vore

därför icke möjlig att uppnå. Priskontrollnämndens förslag i detta avseende

syntes därför vara överflödigt och endast ägnat att medföra ytterligare belastning

å de delar av näringslivet, som skulle beröras av de nya bestämmelserna.

Vidare har Sveriges industriförbund — med instämmande av svenska

arbetsgivareföreningen — anfört:

Priskontrollnämnden föreslår, att skyldighet skall kunna åläggas tillverkare

m. fl. att sälja förnödenhet i visst standardutförande eller i på visst

sätt märkta förpackningar. Meningen med sådan märkning torde vara att

underlätta kontrollen av gällande prisbestämmelsers efterlevnad. Ur tillverkaresynpunkt

finnes icke någon erinran mot detta senare förslag, förutsatt

att det namn, som eventuellt skall upptagas å förpackning, avser tillverkaren

och icke någon mellanhand samt att märkningen kan verkställas

utan nämnvärd kostnad.

Vad åter angår förslaget att priskontrollnämnden skulle äga att ålägga

tillverkare att standardisera viss förnödenhet, torde sådant tvång avgjort

icke böra ifrågakomma. En av de viktigaste förutsättningarna för ett framgångsrikt

bedrivande av priskontrollen har, enligt vad allmänt vitsordas,

varit det frivilliga samarbete som ägt rum mellan priskontrollnämnden

samt näringslivet och dess organisationer. Sådant samarbete har möjliggjort

resultat, som sannolikt icke kunnat utan stora svårigheter ernås på annan

väg. Även standardiseringsfrågor lia under kriget handlagts på detta sätt i

betydande utsträckning. Under sådana förhållanden är det naturligast, att

standardiseringsfrågor även framdeles dryftas och avgöras tillsammans med

därav berörda företagare. Utan deras intresserade medverkan är det ogörligt

att åstadkomma sådana standard, som ur användnings-, teknisk och prissynpunkt

fylla måttet. Tvångsbestämmelser lära näppeligen vara ägnade

att främja sådan medverkan. Med hänsyn till vad nu anförts böra bestämmelserna

ifråga utgå.

Enligt gällande lag må föreskrifter, som avses i 10 § prisreglcringslagen, nejmrtement.

meddelas endast med avseende å detaljhandel ävensom beträffande tjänster. Zeferi.

Priskontrollnämnden har funnit denna begränsning icke vara tillräckligt motiverad,

varför nämnden föreslagit att lagrummet måtte göras tillämpligt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

jämväl med avseende å producenter och partihandlare. Med hänsyn till de

ökade krav, som numera måste ställas å priskontrollen, finner jag den sålunda

föreslagna utvidgningen ändamålsenlig. Jag vill emellertid tillägga, att

de olika förhållanden, under vilka å ena sidan detaljhandlarna samt å

andra sidan producenterna och partihandlarna arbeta, självfallet måste beaktas

vid meddelandet av sådana föreskrifter, som i lagrummet avses. På

grund av det anförda föreslår jag, att 10 § måtte så utformas, att den gäller

ifråga om all yrkesmässig försäljning, vare sig denna bedrives såsom

detaljhandel eller av producent eller partihandlare.

Priskontrollnämnden har vidare föreslagit vissa tillägg rörande arten av

de föreskrifter, som må meddelas enligt 10 §. Nämnden har sålunda föreslagit,

att föreskrifter skola få meddelas jämväl rörande skyldighet att sälja

en vara i visst standardutförande eller i förpackningar, som märkts på visst

sätt. I anledning av detta förslag vill jag till en början erinra örn att lagrummet

i dess nuvarande lydelse endast avser föreskrifter, som ha karaktären

av ordningsföreskrifter. Detta betonades under förarbetena och framgår för

övrigt redan därav, att det icke ankommer på Konungen utan endast på

myndighet, som Konungen bestämmer, att meddela föreskrifter som i lagrummet

avses. Med hänsyn till konstruktionen av ifrågavarande lagbestämmelse

finner jag det önskvärt, att tillämpningsområdet även i fortsättningen

begränsas till föreskrifter av ordningsnatur. Jag kan därför icke tillstyrka en

sådan utvidgning, att lagrummet skulle medföra befogenhet för prismyndigheten

att föreskriva standardisering av olika förnödenheter. Föreskrifter av

så ingripande natur torde nämligen icke kunna betecknas som ordningsföreskrifter

och det synes lämpligt att, i den mån standardisering av viss tillverkning

är påkallad av hänsyn till krisläget, föreskrifter därom meddelas i

den för ekonomisk lagstiftning gällande ordningen.

Priskontrollnämndens förslag om sådan ändrad lydelse av 10 §, att därunder

uttryckligen inbegripes rätt att föreskriva märkning av förpackningar,

föranleder icke någon erinran från min sida.

Skyldighet att utgiva värdet av visst gods.

Priskontrollnämnden har, i fråga örn den i 11 § sista stycket stadgade skyldigheten

för den sakfällde att utgiva värdet av taget eller betingat vederlag,

uttalat att domstolarna i alltför stor utsträckning syntes vilja begagna den

föreliggande möjligheten att, då »särskilda förhållanden» därtill föranledde,

helt befria från ersättningsskyldighet, varför en skärpning av bestämmelserna

borde genomföras. Denna skärpning kunde ske på så sätt att såsom förutsättning

för nedsättning i eller befrielse från ersättningsskyldighet stadgades,

att »synnerliga skäl» därtill föranledde.

Kooperativa förbundet har framhållit, att förbundet med hänsyn till den

utomordentliga angelägenheten av att gällande prisföreskrifter respekterades

icke hade någon erinran mot den föreslagna skärpningen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

47

Landsorganisationen i Sverige har uttalat, att det — med hänsyn till den

av priskontrollnämnden påtalade tendensen inom rättspraxis och då förverkandepåföljden

säkerligen i minst lika hög grad som straffpåföljderna vore

av betydelse för lagens respekterande — borde tagas under övervägande, örn

icke rätten till nedsättning av ersättningsskyldigheten borde göras till föremål

för en längre gående skärpning än den som följde av nämndens förslag.

Detta syntes böra ske såväl genom ett uttryckligt restriktivt angivande av

förutsättningarna för nedsättning som genom en regel, att nedsättning finge

ske endast intill viss del, förslagsvis hälften, av vederlagets elier förnödenhetens

värde.

Ä andra sidan har Stockholms handelskammare ifrågasatt om icke förverkandereglerna

snarare borde mildras än skärpas. Skånes handelskammare

har för sin del hemställt, att gällande bestämmelser måtte bibehållas oförändrade.

Bränslekommissionen har ifrågasatt lämpligheten av den föreslagna ändringen.

Kommissionen har därvid åberopat, alt orden »särskilda förhållanden»

i prisregleringslagen korresponderade med motsvarande uttryck i bestämmelserna

örn förverkandepåföljd i 25 § allmänna förfogandelagen och

1 § kungörelsen den 5 juni 1942, nr 308, angående särskilda påföljder vid

överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, ävensom att överträdelser

av allmänna förfogandelagen eller någon ransoneringsförfattning icke sällan

skedde i samband med överträdelser av bestämmelser i prisregleringslagen.

Sveriges lantbruksförbund har funnit det anmärkningsvärt, att priskontrollnämnden

ansåge skäl föreligga för en skärpning av bestämmelserna, då

den praktiska rättstillämpningen funnit redan de gällande bestämmelserna

strängare än vad som vöre förenligt med det allmänna rättsmedvetandet. Den

föreslagna skärpningen borde därför icke ifrågakomma.

Sveriges köpmannaförbund har anfört:

Förbundet har den principiella inställningen, att förbundet icke har något

att erinra mot att den, som dömes för brott mot prisbestämmelserna, tillika

förpliktas att regelmässigt gälda värdet av taget överpris. Härigenom undgår

man olägenheten av att det i dagsböter utmätta straffet stundom varit så

lågt, att den felande trots åtalet gjort vinst på transaktionen. Förbundet

måste dock hävda den uppfattningen att det kan leda till stötande konsekvenser,

att den felande skall förpliktas gälda värdet av hela det tagna och

betingade vederlaget utom i de fall, då »synnerliga skäl» till annat föranleda.

Förbundet tager sig friheten att peka på att regeln bibehålies i oförändrad

utsträckning även beträffande avtalat, alltså blott betingat vederlag. Detta

synes vara särskilt obilligt exempelvis i de fall, då blott obetydligt högre pris

betingats för varan. Införandet av de skärpta bestämmelserna motiveras av

nämnden på så sätt, att domstolarna »i alltför stor utsträckning synas vilja

begagna möjligheten alt belt befria från ersättningsskyldigheten». Ifrågasättas

kan huruvida denna benägenhet hos domstolarna icke just har sin grund

i det förhållandet, att bestämmelsen i många fall anses direkt obillig. Graden

och arten av den felandes överträdelse synes på vanligt sätt böra beaktas och

liven av domstolarna hittills lia beaktats vid straffmätningen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Departements
chefen.

Förbundet har i enlighet härmed uttalat som sin åsikt, alt den, som fälldes

för brott mot prisbestämmelserna, enbart borde förpliktas gälda värdet avtaget

eller betingat överpris.

Sveriges industriförbund, som anfört i huvudsak samma synpunkter som

Sveriges köpmannaförbund, har ansett det böra övervägas, huruvida icke förverkandebestämmelserna

borde i viss mån mildras. Detta kunde lämpligen

ske på sådant sätt, att förverkande principiellt förklarades skola avse endast

det avtalade eller tagna överpriset, samt att, då särskilda skäl därtill förelåge,

förverkandet kunde avse vederlaget i dess helhet.

Svenska arbetsgivareföreningen har instämt i industriförbundets yttrande.

Gentemot lagrummets nuvarande avfattning synes i och för sig intet vara

att erinra. Jag finner därför icke skäl att föreslå någon ändring därav. Jag

förutsätter därvid, att lagrummet tillämpas efter sin lydelse och sin innebörd,

d. v. s. att ersättningsskyldighet regelmässigt ådömes och att nedsättning

i eller befrielse från sådan skyldighet medgives endast då särskilda

förhållanden kunna åberopas till stöd därför.

Tillämpning å priskontorsföreslåndare m. fl. av stadgandet i

17 kap. 11 § rättegångsbalken.

Priskontrollnämnden har anfört:

Den lokala övervakningen av jämlikt prisregleringslagen utfärdade prisbestämmelser

och andra föreskrifter handhaves i huvudsak av föreståndarna

för de vid kristidsstyrelserna inrättade priskontoren jämte vid priskontoren

anställda tjänstemän ävensom av de i samtliga kristidsområden

förordnade prisombuden. Av priskontorsföreståndarna samt priskontorens

övriga tjänstemän och prisombuden uppdagade brott, varom stadgas i 11 §

prisregleringslagen, rapporteras av priskontoren till priskontrollnämnden

eller statens livsmedelskommission. I fråga örn vissa varugrupper såsom

kött och fläsk m. m. handhaves den lokala övervakningen av särskilda av

priskontrollnämnden förordnade resande kontrollanter, vilka direkt till priskontrollnämnden

insända rapporter angående verkställda kontrollbesök.

Priskontrollnämnden respektive livsmedelskommissionen har därefter att

pröva huruvida anmälan för brott mot 11 § prisregleringslagen skall göras

hos vederbörande åklagare. Sådana förseelser, som avses i 12 § prisregleringslagen,

rapporteras av vederbörande priskontrollerande organ direkt till allmän

åklagare.

Vid den lokala prisövervakningen i detaljhandeln tillgår vanligen så att

kontrollanten utan att från början upplysa örn sin egenskap av kontrollant

framställer förfrågan angående priset å olika varor. Något vittne till av säljaren

härvid lämnade prisuppgifter torde vanligen icke vara att tillgå, varför,

därest säljaren skulle vid domstol bestrida riktigheten av kontrollantens

uppgifter, det skulle vara av värde att få kontrollanten hörd som vittne. Vad

i 17 kap. 7 § rättegångsbalken stadgas angående förbud för angivare att

vittna synes emellertid lägga hinder i vägen härför. I ett fall, som nyligen

kommit till priskontrollnämndens kännedom, har priskontorsföreståndare,

som av åklagare påkallats såsom vittne, av underrätt (rådhusrätten i Växjö)

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

49

ansetts jävig att vittna. Något formligt beslut i jävsfrågan har icke meddelats

i detta fall och domstolen har i stället hört vederbörande upplysningsvis.

Domstolens ställningstagande torde överensstämma med rättspraxis (se

N. J. A. avd. I 1895 s. 180; 1897 s. 85; 1904 s. 395 och 436; 1915 s. 645; 1918

s. 377 och 1925 s. 22 samt S. J. T. 1928 Rf s. 41) och har även stöd i doktrinen.

Professor Agge uttalar sålunda: Angivelse behöver icke vara angivelse

i egentlig mening, d. v. s. av målsägande rörande ett målsägandebrott, utan

det räcker, att vittnet gjort anmälan örn brottet till åklagare, polismyndighet

eller målsägande eller annan person, som är befogad eller förpliktad att

väcka åtal för brottet eller föranstalta om förberedande undersökning för

åtal (kompendium i straffprocessrätt, del II, Uppsala 1936, s. 90).

Med hänsyn till vad ovan anförts synes det angeläget att de, som hava att

taga befattning med den lokala övervakningen av efterlevnaden av prisregleringslagen

och med stöd av denna utfärdade föreskrifter, erhålla samma

möjlighet att vittna om vad de uträttat eller iakttagit i tjänsten, som enligt

17 kap. 11 § rättegångsbalken tillkommer s. k. polisvittnen med flera (se

50 § i lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd samt 35 § i lagen den 3 juni

1938 om rätt till jakt).

Under åberopande av vad sålunda anförts har priskontrollnämnden hemställt

att i prisregleringslagen måtte intagas en bestämmelse av innebörd, att

vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem, som gå rättens eller

Konungens befallningshavandes bud och ärende, skall gälla även för dem,

som hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av prisregleringslagen

och med stöd av densamma givna föreskrifter.

Enligt vad priskontrollnämnden vidare anfört ha bränsleindustri- och

livsmedelskommissionerna genom nämndens försorg fått del av förslaget

samt förklarat sig tillstyrka detsamma.

Stadgandet i 17 kap. 11 § rättegångsbalken äger icke tillämpning å de Departemenistjänstemän

av olika slag, som användas för prisövervakningen. Emellertid chefe-ntorde

i åtskilliga fall bindande bevisning örn begången prisöverträdelse icke

kunna åvägabringas med mindre den priskontrollant, som anmält förseelsen,

höres såsom vittne angående vad som förekommit vid kontrolltillfället.

På grund härav och då det ur kontrollsynpunkt är av stor betydelse att

upptäckta förseelser bliva vederbörligen bestraffade, tillstyrker jag priskontrollnämndens

förslag. I enlighet härmed föreslår jag att i en ny paragraf,

betecknad 15 a §, upptages en bestämmelse att vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken

förordnas örn dem, som gå rättens eller länsstyrelsens bud och

ärende, även skall gälla örn befattningshavare som har att öva tillsyn å efterlevnaden

av prisregleringslagen.

Föredragandens hemställan.

Det inom finansdepartementet upprättade förslaget till lag örn fortsatt giltighet

av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459) har utformats i enlighet

med de synpunkter jag i det föregående framlagt. De föreslagna nya bestämmelserna

medföra i första hand dels vissa ändringar i 2, 5—8 samt

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sand. Nr 110.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj-.ts proposition nr 240-

10 §§, dels ock tillkomsten av två nya paragrafer, betecknade 2 a och 15 a §§.

De nya bestämmelserna föranleda vidare viss omarbetning av straffbestämmelserna

i 11 § ävensom ett tillägg till 17 § av innebörd, att jämväl beslut

enligt 2 a § skall utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse intill

dess annorlunda kan varda förordnat. Slutligen erfordras, såsom jag anmärkt

i samband med redogörelsen för det nya prisstoppbegreppet, viss övergångsbestämmelse

beträffande avtal, som slutits under tiden mellan prisstoppdagen

och den dag då föreskriften om prisstopp meddelas; dylika avtal torde nämligen

böra undantagas från prisstoppet.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det upprättade

förslaget, av den lydelse Bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

E. Reuterswärd.

1 Bilagan, som — frånsett vissa redaktionella jämkningar — är likalydande med det vid

propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl■ Maj.ts proposition nr 240-

51

Bihang.

Av priskontrollnämnden upprättat utkast

till

Prisregleringslag.

Inledande bestämmelse.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej

är samlad, förordna, att vad i 2—11 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock

må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit

riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio

dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio

dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda

tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande, som där avses.

Örn prisreglering.

2 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att

den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller upplåter nyttjanderätt till

förnödenhet eller nyttjanderätt, varom sägs i 1 kap. 7 § lagen den 14 juni

1907 om nyttjanderätt till fast egendom, eller nyttjanderätt till lägenhet, varå

stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse äger tillämpning,

eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt utför tjänst skall vara

skyldig

1) att ofördröjligen anmäla det pris, som av honom tillämpas för förnödenheten,

nyt t j anderätten eller tjänsten den dag som i föreskriften angives;

2) att minst en vecka, innan höjning av priset är avsedd att vidtagas, inkomma

med anmälan örn den tillärnade prishöjningen och skälen därtill;

3) att, varje gång höjning av priset vidtages, ofördröjligen anmäla prishöjningen.

Den som meddelat föreskrift enligt första stycket äger bestämma till vilken

myndighet anmälan enligt nämnda stycke skall göras.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 240-

3 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att

den som säljer viss förnödenhet eller upplåter nyttjanderätt eller utför tjänst

av i 2 § angivet slag icke må utan tillstånd betinga sig högre pris än det som

en viss bestämd dag eller senast därförut av honom tillämpats eller förstnämnda

dag varit att anse såsom gängse för förnödenheten, nyttjanderätten

eller tjänsten (prisstopp).

Föreskrift örn prisstopp må meddelas att gälla för viss tid, högst två månader.

Den tid, för vilken dylik föreskrift är gällande, må, då särskilda skäl

därtill äro, utsträckas med högst två månader varje gång.

Den som meddelat föreskrift enligt första stycket äger bestämma på vilken

myndighet det skall ankomma att bevilja tillstånd varom i nämnda stycke

förmäles.

4 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger fastställa visst

pris, som prövas skäligt, att gälla såsom normalpris vid försäljning av viss

förnödenhet eller vid upplåtelse av nyttjanderätt eller vid utförande av tjänst

som i 2 § avses.

Normalspriset må icke överskridas med mindre priset enligt annan författning

kan bestämmas till högre belopp eller särskilt tillstånd därtill givits.

Den som fastställt normalpriset äger bestämma på vilken myndighet det skall

ankomma att bevilja sådant tillstånd.

5 §•

Har någon till offentlig myndighet gjort särskild utfästelse beträffande

högsta pris, till vilket viss förnödenhet eller nyttjanderätt eller tjänst av i

2 § angivet slag må av honom försäljas, upplåtas eller utföras, må priset icke

överskridas med mindre myndigheten givit tillstånd därtill.

6 §•

Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss

förnödenhet eller upplåta nyttjanderätt som i 2 § avses eller såsom företagare

åt annan yrkesmässigt utföra tjänst av i 2 § angivet slag skall tillkomma

endast

1) den som är medlem av viss sammanslutning;

2) den som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet

eller upplåtit sådan nyttjanderätt eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt

utfört sådan tjänst.

Meddelas föreskrift, som i första stycket under 1) avses, skall, där ej särskilda

förhållanden till annat föranleda, rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja

förnödenheten eller upplåta nyttjanderätten eller utföra tjänsten medgivas

jämväl den, som förbinder sig att ställa sig till efterrättelse de villkor som i

anledning av denna lag uppställts för medlem av sammanslutningen beträffande

rätten att köpa eller sälja förnödenheten eller upplåta nyttjanderätten

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

53

eller utföra tjänsten. Föreskrift, som i första stycket under 2) avses, må

meddelas endast då särskilda skäl därtill äro.

I den mån så finnes erforderligt för att hindra onödig, fördyrande mellanhandel

med viss förnödenhet eller eljest för att undanröja missförhållanden

inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av de i 1 § angivna utomordentliga

förhållandena och medföra onödig stegring av priset å viss förnödenhet

eller å nyttjanderätt eller tjänst av sådant slag, som i 2 § angives, äger Konungen

meddela föreskrift om begränsning på annat sätt än förut i denna

paragraf är sagt av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenheten

eller upplåta nyttjanderätten eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt

utföra tjänsten.

7 §•

Ej må någon vid överlåtelse av förnödenhet eller upplåtelse av nyttjanderätt

eller utförande av tjänst som i 2 § avses taga eller träffa avtal om vederlag,

som med hänsyn till föreliggande omständigheter kan anses oskäligt.

Ej heller må någon utbjuda förnödenheten till avyttring mot vederlag, som

i första stycket sägs, eller erbjuda sig att upplåta nyttjanderätten eller att utföra

tjänsten mot sådant vederlag.

8 §.

Får enligt denna lag visst pris för förnödenhet, nyttjanderätt eller tjänst

icke överskridas, må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig

myndighets anordning, såsom villkor för förnödenhetens försäljning, nyttjanderättens

upplåtande eller tjänstens utförande fordras, att jämväl annan

förnödenhet inköpes eller annan nyttjanderätt eller tjänst tages i anspråk.

Ej heller må för förnödenhetens försäljning, nyttjanderättens upplåtande

eller tjänstens utförande uppställas annat dylikt villkor, som strider mot god

affärssed.

Om uppgiftsskyldighet.

9 §•

Myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva skyldighet för envar

som köper eller säljer förnödenhet eller upplåter nyttjanderätt eller utför

tjänst av i 2 § angivet slag att på anfordran av den myndighet, som meddelat

föreskriften, eller annan myndighet, som därvid bestämts,

1) lämna de uppgifter myndigheten kan finna erforderliga för sin priskontrollerande

verksamhet;

2) i kontrollsyfte förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten.

Försummar någon efter anfordran, varom ovan sägs, att fullgöra vad honom

i följd därav åligger, äger myndighet som meddelat föreskriften förelägga

honom vite. Länsstyrelse äger i förekommande fall förordna örn uttagande

av sådant vite.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

10 §.

Det åligger envar att, vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet

eller annan myndighet som Konungen bestämmer, lämna uppgift, huruvida

och i vilken myckenhet han innehar viss förnödenhet av vikt för befolkningen

eller produktionen.

Vägrar någon att lämna begärd uppgift eller finnes skälig anledning misstänka,

att han söker vilseleda myndighet i fråga om sitt innehav av förnödenheten,

må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan lägenhet,

varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker

och affärshandlingar. I fråga örn befogenhet att besluta angående undersökning

eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid, då undersökning

må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna angående

husrannsakan äga tillämpning.

Särskilda bestämmelser.

11 §•

Myndighet som Konungen bestämmer äger beträffande tillverkare eller

parti- eller detaljhandlare meddela särskilda bestämmelser angående skyldighet

att å försäljningsstället hava anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet

samt angående skyldighet att sälja visst slags förnödenhet efter vikt, efter

mått, i visst standardutförande eller, där förnödenheten saluföres förpackad,

i på visst sätt märkta förpackningar, så ock annan dylik bestämmelse, som

må vara ägnad att motverka oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel,

saluhållande eller förbrukning av förnödenhet.

Vad i första stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla även i fråga

om upplåtelse av nyttjanderätt eller utförande av tjänst som i 2 § avses.

Ansvarsbestämmelser m. m.

12 §.

1 mom. Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet

med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom grovt, med fängelse

eller straffarbete i högst två år straffes

1) den som underlåtit att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits

jämlikt 2 §, eller som vid fullgörande av anmälningsskyldigheten lämnat medvetet

oriktig uppgift eller som, med vetskap örn att beträffande förnödenhet,

nyttjanderätt eller tjänst meddelats föreskrift enligt 3 §, i strid mot föreskriften

försålt eller saluhållit förnödenheten till för högt pris eller i återförsäljningssyfte

för densamma betalat eller förklarat sig villig att betala

sådant pris eller för upplåtelse av nyttjanderätten eller för utförande av

tjänsten uppburit eller krävt för högt pris;

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

55

2) den som, med vetskap örn att normalpris gäller å viss förnödenhet

eller å nyttjanderätt eller tjänst som i 2 § avses, utan tillstånd försålt eller

saluhållit förnödenheten för högre pris eller i återförsäljningssyfte för densamma

betalat eller förklarat sig villig att betala högre pris eller för upplåtelse

av nyttjanderätten eller för utförande av tjänsten uppburit eller

krävt högre belopp;

3) den som, efter avgivande av sådan utfästelse beträffande förnödenhet,

nyttjanderätt eller tjänst som i 5 § sägs, utan tillstånd försålt eller saluhållit

förnödenheten för högre pris än det utfästa eller för upplåtelse av nyttjanderätten

eller för utförande av tjänsten uppburit eller krävt sådant pris

eller sorn, med vetskap om utfästelsen, i återförsäljningssyfte för förnödenheten

betalat eller förklarat sig villig att betala högre pris än det utfästa;

4) den som med vetskap örn föreskrift, som jämlikt 6 § medddelats angående

rätten att köpa viss förnödenhet, eller om villkor, som i anledning

av denna lag uppställts för rätten att köpa förnödenheten, köpt eller förklarat

sig villig att köpa förnödenheten i strid mot föreskriften eller villkoret;

5) den som med vetskap örn föreskrift, som jämlikt 6 § meddelats angående

rätten att sälja viss förnödenhet eller upplåta nyttjanderätt som i 2 §

avses eller såsom företagare åt annan utföra tjänst av i 2 § angivet slag

eller örn villkor, som i anledning av denna lag uppställts för rätten att sälja

förnödenheten eller upplåta nyttjanderätten eller utföra tjänsten, i strid mot

föreskriften eller villkoret försålt eller saluhållit eller i återförsäljningssyfte

köpt eller förklarat sig villig att köpa förnödenheten eller upplåtit eller erbjudit

sig att upplåta nyttjanderätten eller utfört eller erbjudit sig att utföra

tjänsten;

6) den som brutit mot bestämmelserna i 7 §;

7) den som brutit mot i 8 § stadgade förbud;

8) den som vid lämnande av uppgift, som i 9 eller 10 § avses, eller i

samband med undersökning eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf,

sökt vilseleda myndighet.

2 morn. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas,

om gärningsmannen avsett att bereda sig otillbörlig vinst av betydande

storlek.

3 mom. Lika med den, som försålt eller saluhållit förnödenhet till för

högt pris eller som för upplåtelse av nyttjanderätt eller utförande av tjänst

uppburit eller krävt för högt belopp eller som för köp av förnödenhet betalat

eller förklarat sig villig att betala för högt pris, skall anses den, som för

förnödenheten, nyttjanderätten eller tjänsten uppburit, krävt, betalat eller förklarat

sig villig att betala i annat än penningar utgående vederlag till värde

uppenbarligen överstigande det tillåtna priset. Lika med förvärv i återförsäljningssyfte

skall anses förvärv i syfte att använda förnödenheten i yrkesmässig

förvärvsverksamhet.

4 mom. Ej må köpare i andra fall än förut angivits dömas för delaktighet

i av säljare begånget brott som i 1 mom. under 1), 2), 3) eller 5) avses,

där ej köparen med sådan vetskap, varom i nämnda lagrum är sagt, upp
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

såtligen förlett säljaren till brottet. Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning beträffande den, som erlagt eller förbundit sig att erlägga

betalning för nyttjanderätt eller tjänst som i 1 mom. under 1), 2), 3)

eller 5) avses, så ock i fråga örn säljares delaktighet i sådant av köpare

begånget brott som i 1 mom. under 4) avses.

5 mom. Fälles någon till straff enligt 1 eller 3 morn., skall domstolen

tillika förplikta honom att utgiva värdet av taget eller avtalat vederlag eller

värdet av förnödenhet som undanhållits; dock att, i den mån synnerliga

skäl därtill föranleda, nedsättning må ske av det värde som skall utgivas.

13 §.

Åsidosätter någon bestämmelse, som meddelats jämlikt 11 §, straffes med

böter från och med två till och med trehundra kronor.

14 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom anmälan

eller uppgift eller vid granskning av handelsböcker eller affärshandlingar

eller vid undersökning, som i 10 § sägs, må ej yppas i vidare mån

än som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna avsedda ändamål.

Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

15 §.

Brott, varom i 12 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan

eller medgivande av myndighet, som Konungen bestämmer.

Brott, varom i 14 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse

av målsäganden.

16 §.

Åtal för förseelse, som avses i 13 §, anhängiggöres vid polisdomstol, där

sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke- finnes,

vid allmän domstol.

17 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, ävensom vad någon förpliktas

utgiva enligt 12 § sista mom. tillfalla kronan.

18 §.

över myndighets beslut jämlikt 4 § första stycket må, där Konungen så

förordnat, klagan icke förås.

Beslut, som myndighet i annat fall än i första stycket avses meddelat

jämlikt 4 §, så ock myndighets beslut jämlikt 2 §, 3 §, 9 § första stycket

eller 11 § skall utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse intill dess

annorlunda kan varda förordnat.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

57

19 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1943 samt gäller till och med

den 1944.

Genom denna lag upphäves prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459).

Förordnande enligt 1 § vare ej gällande längre än lagen äger giltighet.

Föreskrift eller beslut jämlikt 2, 3, 4, 6, 9, 10 eller 11 § eller utfästelse

jämlikt 5 § skall ej gälla längre än förordnande som nyss sagts är gällande.

Föreskrift jämlikt 4 § eller utfästelse jämlikt 5 § eller sådant villkor beträffande

högsta pris, som i anledning av denna lag uppställts i samband

med meddelande av föreskrift enligt 6 §, skall icke äga tillämpning i fråga

om avtal om köp, upplåtelse av nyttjanderätt eller utförande av tjänst, som

slutits innan föreskriften trädde i kraft eller utfästelsen eller villkoret blev

gällande, såvida i avtalet vederlaget blivit till beloppet bestämt.

I 14 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande

överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga

om annat brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas

giltighet, skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser

i övrigt upphört att gälla.

Föreskrift eller beslut, som meddelats jämlikt 2 § första stycket 1) eller

2) eller 3, 5, 8, 9 eller 10 § prisregleringslagen den 30 juni 1942 eller 2 §

första stycket 1) eller 2) eller 3, 4, 8, 9 eller 11 § prisregleringslagen den

13 juni 1941 (nr 370), eller utfästelse, varom i 4 § förstnämnda eller 7 § sistnämnda

lag förmäles, skall gälla som om föreskriften eller beslutet meddelats

eller utfästelsen avgivits jämlikt motsvarande stadgande i denna lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 240.

5

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 maj

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 29 april 1943 tillhaudakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 9

april 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942

(nr 459).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. chefen för rättsavdelningen i finansdepartementet hovrättsrådet

Rolf Dahlgren.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

59

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 7 maj

1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 7 maj 1943

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 9 april 1943 remitterade förslaget

till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459).

Föredraganden hemställer att nämnda förslag, som av lagrådet lämnats

utan erinran, måtte — efter vidtagande av vissa redaktionella jämkningar

— jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Sören Lane.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:378 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. Rskr. 1943:267 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, m.m. s. 2 i texten
  3. 2LU 1943:36 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 s. 1 i texten