Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om villkorlig frigivning m. m

1943-05-07 · 63 sidor, varav 62 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 62 av 63 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:252, Med förslag till lag om villkorlig frigivning m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252•

1

Nr 252.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

villkorlig frigivning m. mgiven Stockholms slott den

7 maj 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag örn villkorlig frigivning;

2) lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 3 § strafflagen;

3) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) om förvaring

av förminskat tillräkneliga förbrytare; och

4) lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande

vissa bestämmelser om beräkning av strafftid.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 252.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Förslag

till

Lag
om

villkorlig frigivning.

Härigenom förordnas som följer.

§■

Den som undergår straffarbete på viss tid, ej under sex månader, eller ock

fängelse på minst lika lång tid skall villkorligt frigivas, då fem sjättedelar

av strafftiden förflutit.

2 §•

Den som undergår straffarbete på viss tid eller fängelse och avtjänat två

tredjedelar av strafftiden, dock minst ett år, må efter egen ansökan villkorligt

frigivas, därest med fog kan antagas att han efter frigivningen skall förhålla

sig väl och hänsyn till den allmänna laglydnaden ej påkallar att straffet

fortsättes.

Vid prövning av fråga om frigivning varom i första stycket sägs skall beaktas:
brottets

beskaffenhet, dess orsaker och omständigheterna vid detsamma;

den dömdes tidigare vandel;

hans uppförande under fängelsetiden och sinnesriktning vid den tid då frigivning

ifrågasättes;

hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada; samt

de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.

3 §•

Beslut om villkorlig frigivning enligt 1 § meddelas av fångvårdsanstalten

styresman.

Om villkorlig frigivning enligt 2 § bestämmer Konungen. Ansökan örn sådan

frigivning göres hos fångvårdsstyrelsen och överlämnas av denna med eget

yttrande till Konungen.

4 §■

I beslut om villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid motsvarande

den vid frigivningen återstående strafftiden, dock minst ett år. Örn förlängning

av prövotiden stadgas i 11 §.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

5 §.

Den frigivne skall under prövotiden föra ett ordentligt och ostraffligt leverne,

undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning på

lovligt sätt samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad enligt denna lag och

med stöd därav meddelade föreskrifter åligger honom. Har han förpliktats

ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga

står att fullgöra sin skyldighet därutinnan.

6 §•

Den frigivne skall under prövotiden stå under tillsyn. Prövas av särskilda

skäl tillsyn icke erforderlig, må dock fångvårdsstyrelsen eller, där frigivning

sker enligt 2 §, Konungen medgiva att tillsyn icke anordnas.

Tillsynsman för frigiven utses, efter samråd med fångvårdsanstaltens styresman,

av statens skyddskonsulent i det distrikt där den frigivne efter frigivningen

skall vistas. Finnes ej annan lämplig person att tillgå, vare på

landet landsfiskal och i stad polismästare och stadsfiskal pliktiga att mottaga

uppdrag såsom tillsynsman. Förordnande för sådan befattningshavare

att vara tillsynsman meddelas av länsstyrelsen efter framställning av skyddskonsulent.

Skyddskonsulenten i det distrikt där den frigivne vistas skall hava inseende

över tillsynens utövande.

7 §■

Det åligger den frigivne att hålla tillsynsmannen underrättad örn sin bostad

och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt

hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.

8 §.

I samband med villkorlig frigivning må, i den mån det finnes påkallat med

hänsyn till den frigivnes karaktär eller sinnesbeskaffenhet, hans tidigare

vandel eller andra omständigheter, jämte det förordnande meddelas örn tillsyn,

tillika åläggas honom att

a) ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans

vistelseort, bostad, arbetsanställning, utbildning eller användande av fritid;

b) avhålla sig från bruk av rusdrycker;

c) underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller

andra tillgångar.

Beslut som avses i denna paragraf meddelas, då frigivning sker enligt 1 §,

av statens skyddskonsulent i det distrikt, där den frigivne efter frigivningen

skall vistas, efter samråd med fångvårdsanstaltens styresman. Vid frigivning

enligt 2 § ankommer på Konungen att meddela sådant beslut.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

9 §•

Tillsynsmannen äger meddela bestämmelser med avseende å verkställandet

av föreskrift varom i 8 § sägs samt de ordningsföreskrifter han eljest med

hänsyn till den frigivnes karaktär eller sinnesbeskaffenhet finner erforderliga.

10 §.

Föreskrift som meddelats jämlikt 8 § må, då anledning därtill förekommer,

ändras eller upphävas av den skyddskonsulent som har inseende över tillsynen.

11 §•

Åsidosätter den frigivne något som till följd av frigivningen åligger honom,

må efter omständigheterna

a) förordnas om tillsyn;

b) meddelas föreskrift enligt 8 §, därvid tillika skall förordnas örn tillsyn

om så ej tidigare skett;

c) beslutas att varning skall tilldelas den frigivne;

d) förordnas örn prövotidens förlängning, dock högst med ett år utöver den

vid frigivningen bestämda tiden; eller ock

e) förklaras att den villkorligt medgivna friheten skall vara förverkad.

12 §.

Åtgärd som avses i 11 § a), b) eller c) ankommer på fångvårdsstyrelsen att

besluta. Om åtgärd enligt 11 § d) eller e) beslutar länsstyrelsen i det län där

den frigivne vistas.

Framställning om åtgärd enligt 11 § göres hos fångvårdsstyrelsen av allmän

åklagare, tillsynsman eller statens skyddskonsulent. Finner fångvårdsstyrelsen

åtgärd som ankommer på länsstyrelse böra vidtagas, skall ärendet

hänskjutas till länsstyrelsen.

I ärende som avses i denna paragraf skall tillfälle lämnas den frigivne att

yttra sig samt yttrande jämväl inhämtas från den skyddskonsulent som har

inseende över tillsynen och från tillsynsmannen, därest dessa ej förut yttrat

sig i ärendet.

Åtgärd enligt 11 § må beslutas endast örn fråga därom väckes före prövotidens

utgång. Ej må efter prövotidens utgång förordnande meddelas om

tillsyn, föreskrift enligt 8 § eller varning utan att prövotiden därjämte blivit

förlängd.

13 §.

Varder den frigivne övertygad att hava begått nytt brott efter straffverkställighetens

början men före prövotidens slut och dömes han därför till

fängelse eller straffarbete, skall domstolen, där ej särskilda skäl till annat

föranleda, tillika förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

5

övertygas den frigivne om brott, som förövats innan straffet började verkställas,

och ådömes till följd därav förhöjt straff jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen,

skall den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad. Finnes den

frigivne förskylla endast ringa förhöjning i det tidigare ådömda straffet,

må i stället straff ådömas och verkställas för allenast det brott varom han

sålunda övertygats. Prövas förhöjt straff icke böra ådömas, skall det förut

ådömda straffet förklaras avse jämväl det ifrågavarande brottet.

Villkorligt medgiven frihet må ej förklaras förverkad enligt denna paragraf,

med mindre fråga därom uppkommer i mål som anhängig jörts före

piövotidens utgång.

14 §.

Förklaras den villkorligt medgivna friheten förverkad jämlikt 11 § eller

13 § första stycket, skall det vid frigivningen återstående straffet eller, i fall

som i sistnämnda lagrum sägs, det längre straff som den frigivne har att undergå

anses såsom nytt straff med avseende å frågan örn ny villkorlig frigivning

enligt 1 eller 2 §; och må, där förverkande skett enligt 11 §, villkorlig

frigivning enligt 2 § äga rum ändå att tid som där sägs icke gått till ända.

Varder jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förhöjt straff ådömt den frigivne,

skall frågan om ny villkorlig frigivning bedömas med hänsyn till det för

brotten gemensamma straffet; dock må villkorlig frigivning enligt 1 § ej

ske, med mindre straffet efter avräkning av vad han förut utstått uppgår

till minst sex månader och ej heller förrän den dömde ånyo avtjänat

minst fem månader.

15 §.

Kan den villkorligt medgivna friheten ej längre förklaras förverkad, skall

straffet anses hava vid frigivningen till fullo verkställts.

16 §.

Uppkommer fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet, äger

länsstyrelsen, såframt omständigheterna därtill föranleda, besluta att den frigivne

skall häktas i avbidan på vidare förordnande.

17 §•

Fångvårdsstyrelsen äger, efter framställning av villkorligt frigiven eller

om anledning eljest förekommer, ändra vad statens skyddskonsulent jämlikt

denna lag beslutat.

Beslut av fångvårdsstyrelsen jämlikt denna lag må icke överklagas.

Har länsstyrelse förordnat örn förlängning av prövotid eller förklarat villkorligt

medgiven frihet förverkad, och vill den frigivne söka ändring i beslutet,

äger han inom åttonde dagen efter det beslutet delgivits honom till länsstyrelsen

eller tillsyningsman vid häkte, där han förvaras, ingiva sina till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Konungen ställda besvär. Besvär, som ingivits till tillsyningsman, skola av

denne ofördröjligen insändas till länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall, så fort

ske kan, insända inkomna besvär till Konungens nedre justitierevision tillika

med de till målet hörande handlingarna.

18 §.

I fråga om verkställighet före besvärstidens utgång av beslut om förverkande

av villkorligt medgiven frihet skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse

vad särskilt finnes stadgat angående verkställighet av straff ådömt

genom utslag som ej vunnit laga kraft.

övriga beslut jämlikt denna lag skola, där ej annorlunda förordnas, omedelbart

lända till efterrättelse.

19 §.

Beträffande rätt för den som häktats enligt 16 § att anlita biträde för förberedande

och utförande av talan mot beslut av länsstyrelse om förverkande

av villkorligt medgiven frihet gälle vad i lagen angående förordnande av

rättegångsbiträde åt häktad finnes stadgat, dock att biträdet tillerkänd ersättning

alltid skall stanna å statsverket.

20 §.

Vid tillämpning av denna lag skall såsom strafftid räknas jämväl tid, under

vilken straffet skall anses verkställt på grund av domstols förordnande

som i 4 kap. 12 § strafflagen sägs.

21 §.

Fånge som ådömts inneslutning i straffcell må ej villkorligt frigivas förrän

denna bestraffning blivit verkställd.

Har enligt 6 § andra stycket lagen om förvaring eller internering i säkerhetsanstalt

fråga väckts därom att fånge skall underkastas förvaring, må

han ej villkorligt frigivas förrän frågan blivit slutligen avgjord.

Har förvaring eller internering i säkerhetsanstalt avbrutits för verkställighet

av frihetsstraff, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej tillämpliga.

22 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser som erfordras för tilllämpning

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom lagen upphäves lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående villkorlig

frigivning; dock skall jämväl efter den nya lagens ikraftträdande äldre

lag tillämpas beträffande den som dessförinnan frigivits.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

7

Villkorlig frigivning jämlikt 1 § i den nya lagen må ej äga rum beträffande

den, för vilken vid lagens ikraftträdande av strafftiden återstår mindre

än en månad eller, om straffet utgör ett år eller däröver men understiger

tre år, mindre än två månader eller, om straffet utgör tre år eller däröver,

mindre än tre månader.

Därest lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt

vid den nya lagens ikraftträdande ännu icke trätt i kraft, skall intill

dess så sker 21 § i den nya lagen hava följande lydelse:

21 §.

Fånge som ådömts inneslutning i straffcell må ej villkorligt frigivas förrän

denna bestraffning blivit verkställd.

Har i fråga om den som intagits till förvaring i vårdanstalt för förminskat

tillräkneliga förbrytare eller intagits i intemeringsanstalt för återfallsförbrytare,

förvaringen eller interneringen avbrutits för verkställighet av straffarbete

eller fängelse, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej tilllämpliga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts preposition nr 252.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 § strafflagen1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

4 KAP.

3 §•

Varder den---de övriga.

Från gemensamt---ådömda straffet.

Huru i vissa fall särskilt straff må ådömas i stället för gemensamt straff,

därom stadgas i särskilda lagar om villkorlig dom och om villkorlig frigivning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. 1

1 Senaste lydelse se SFS 1938:251.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

9

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) om förvaring

av förminskat tillräkneliga förbrytare.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

2 §•

Förordnande om någons intagande i vårdanstalt första gången må ej meddelas

med mindre han

dels på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i ringa

mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan;

dels med hänsyn till brottets beskaffenhet samt på grund av i målet förebragt

utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är

att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom; samt

dels dömes till straffarbete i minst två år eller ock till sådant straff på

kortare tid eller fängelsestraff, där sålunda ådömt straff skall sammanläggas

med annat frihetsstraff och det sammanlagda straffet uppgår till straffarbete

i minst två år; eller, sedan han frigivits från honom för tidigare brott ådömt

straffarbete, ånyo begått brott och därför dömes till straffarbete eller, där

båda brotten äro sedlighetsbrott, till straffarbete eller fängelse.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se SFS 1938 : 260.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande

vissa bestämmelser om beräkning av strafftid.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser

örn beräkning av strafftid skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §•

Fånge skall ur straffanstalten lösgivas å den enligt vad ovan för varje fall

är stadgat bestämda dagen för strafftidens slut.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

11

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga angående

revision av lagstiftningen om villkorlig frigivning.

Föredraganden anför följande.

Den 20 april 1934 erhöll chefen för justitiedepartementet, såsom framgår

av statsrådsprotokollet för nämnda dag, bemyndigande att låta verkställa utredning

angående refdrmer på straffsystemets, straffverkställighetens och

fångvårdens områden. Bland reformfrågor, som därvid skulle upptagas,

nämndes frågan angående revision av lagstiftningen om villkorlig frigivning.

Resultatet av den i anledning härav verkställda utredningen föreligger i ett

den 30 september 1938 dagtecknat betänkande med förslag till lag om villkorlig

frigivning m. m., avgivet av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga

(statens offentliga utredningar 1938:25). De sakkunniga voro professorn

Folke Wetter, ordförande, överdirektören Hardy Göransson, professorn

Olof Kinberg, advokaten Hugo Lindberg och byråchefen för lagärenden

Ivar Strahl med hovrättsassessorn Axel Lindskog såsom sekreterare.

över betänkandet ha yttranden inhämtats från Överståthållarämbetet och

samtliga länsstyrelser, fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens inspektör

för fattigvård och barnavård, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen

Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges stadsfiskal, föreningen

Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund,

svenska kriminalistföreningen, centralförbundet för socialt arbete,

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska skyddsförbundet, föreningen

skyddsvärnet i Stockholm, Uppsala samhjälp, föreningen skyddsvärnet

i Göteborg, föreningen skyddsvärnet i Kopparbergs län och svenska

fångvårdssällskapet. Överståthållarämbetet har bifogat yttranden av polismästaren,

förste och tredje polisintendenterna samt förste stadsfiskalen i

Stockholm. Vissa länsstyrelser ha bifogat yttrande av landsfogden i länet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har därjämte insänt yttranden av Jönköpings

läns skyddsförening samt Jönköpings länsavdelning av föreningen Sveriges

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

landsfiskaler, och länsstyrelsen i Kalmar län har bifogat yttrande av Kalmar

läns fångvårdsförening. Svenska skyddsförbundet har bifogat yttranden

av ett stort antal av de till förbundet anslutna skyddsföreningarna.

Sedan ärendet varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet,

anhåller jag att nu få upptaga detsamma till behandling.

Gällande svensk rätt.

Reglerna om villkorlig frigivning återfinnas i lagen den 22 juni 1906 angående

villkorlig frigivning. En förutsättning för villkorlig frigivning var

enligt lagens ursprungliga lydelse, att den dömde undergått straffarbete i

minst två år och att den utståndna strafftiden utgjorde minst två tredjedelar

av det ådömda straffet. År 1918 ändrades lagen så, att villkorlig frigivning

numera kan ske efter det den dömde undergått straffarbete eller fängelse

i minst ett år. Därjämte förutsättes såsom förut, att den utståndna strafftiden

utgör minst två tredjedelar av straffet. En förutsättning är vidare, att

omständigheterna göra sannolikt att den dömde skall på fri fot förhålla

sig väl. Villkorlig frigivning må endast äga rum med fångens begivande. Om

villkorlig frigivning förordnar Konungen. Den frigivne är underkastad särskild

tillsyn under en prövotid motsvarande den återstående strafftiden,

dock minst ett år. För varje villkorligt frigiven utses av länsstyrelsen en tillsyningsman.

Den frigivne är skyldig att ställa sig till noggrann efterrättelse

de särskilda föreskrifter som vid frigivningen eller därefter meddelas honom.

Vid frigivningen bestämmes städse viss ort, där han skall vistas under prövotiden

och vilken han icke utan tillstånd äger lämna. I lagen stadgas vidare,

att den frigivne under prövotiden är pliktig att föra ett ordentligt och

ostraffligt leverne, undvika skadligt umgänge samt bemöda sig om utväg

tilli försörjning på lovligt sätt. Om han åsidosätter vad sålunda åligger honom,

äger länsstyrelsen återkalla den villkorligt medgivna friheten eller låta tilldela

den frigivne varning, övertygas den frigivne under prövotiden örn brott

som förövats efter straffverkställighetens början och dömes han därför till

fängelse eller straffarbete, skall domstolen förklara den villkorligt medgivna

friheten förverkad. Detsamma gäller, där den frigivne under prövotiden övertygas

om brott som förövats innan straffet började verkställas samt i följd

därav förhöjt straff ådömes jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen.

Under år 1942 var antalet villkorliga frigivningar 84. Av de frigivna voro

71 män och 13 kvinnor. Under tidigare år har antalet villkorligt frigivna

stundom varit högre; år 1934 frigåvos sålunda villkorligt 177 personer.

Sammanlagt ha från lagens ikraftträdande den 1 januari 1907 till 1942

års utgång 2,859 personer villkorligt frigivits. I vilken omfattning fångar,

som med hänsyn till strafftidens längd kunna villkorligt frigivas, komma

i åtnjutande av denna förmån belyses därav att av samtliga sådana under

femårsperioden 1932—1936 frigivna straffarbetsfångar och urbota fängelsefångar

ungefär 46 % erhållit villkorlig frigivning. Motsvarande siffror äro

för fångar, som varit dömda till straffarbete på bestämd tid över två år,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

13

57 %, för fångar, som varit dömda till straffarbete i mer än ett och högst

två år, 35 % och för fångar, som varit dömda till fängelse i mer än ett år,

34 °/o. Vid betydligt mer än hälften av de bifallna ansökningarna under

åren 1936 och 1937, för vilka år en särskild undersökning gjorts rörande användningen

av villkorlig frigivning, har lagen utnyttjats fullt ut, i det att

straffet endast behövt avtjänas till två tredjedelar. Under åren 1907—1941

ha 70 personer eller 2.5 % av hela antalet villkorligt frigivna, förverkat den

villkorligt medgivna friheten på grund av nytt brott eller, mera undantagsvis,

genom åsidosättande av de särskilda skyldigheter som ålegat dem. Närmare

uppgifter örn användningen av villkorlig frigivning meddelas i det förut

omtalade betänkandet med förslag till lag örn villkorlig frigivning m. m.

s. 21 f. och i den i Sveriges officiella statistik ingående publikationen Fångvården

år 1941 (s. 43 f.).

Utländsk lagstiftning om villkorlig frigivning.

I England, som varit ett föregångsland i fråga om den villkorliga frigivningen,

utbildades institutet i samband med att verkställandet av långvariga

frihetsstraff anordnades enligt det s. k. progressivsystemet. Detta innebär,

att straffverkställigheten börjar med en jämförelsevis sträng behandling och

att fången i mån av gott uppförande gradvis erhåller lättnader. Såsom ett

sista led i progressivstraffet, förmedlande övergången till den fulla friheten,

kom villkorlig frigivning redan tidigt till användningg. I den nuvarande

engelska rätten förekommer villkorlig frigivning såsom sista ledet i det som

progressivstraff anordnade straffarbetsstraffet, penal servitude, vars minimum

är tre år. Genom flit och gott uppförande kunna fångarna, med vissa

undantag, uppnå att de efter att ha avtjänat tre fjärdedelar av straffet —

för kvinnor två tredjedelar — bliva villkorligt frigivna. Beträffande fängelsestraff,

imprisonment, å längre tid än en månad stadgas, att fånge som utmärkt

sig genom särskild flit och gott uppförande må kunna få straffet avkortat,

utan villkor, med en sjättedel.

I Amerikas förenta stater har institutet villkorlig frigivning likaledes nått

en hög grad av utveckling. Det har där fått sin prägel av att i flertalet stater

utdömas frihetsstraff, vilkas längd ej bestämmes i domen på annat sätt än

att en maximitid och en minimitid fastställas. Frigivning sker då vanligen

vid minimitidens utgång och är regelmässigt villkorlig.

På den europeiska kontinenten har villkorlig frigivning mestadels kommit

till användning i mera begränsad omfattning. Den har vanligen förbehållits

sådana fångar, som uppfört sig väl i fängelset och om vilkas välförhållande

efter frigivningen man därför anser sig kunna hysa förhoppning. Villkorlig

frigivning har på detta sätt kommit att innebära en efter fri prövning given

belöning för välförhållande under anstaltsvistelsen.

I Danmark, Norge och Finland har emellertid den villkorliga frigivningen

utvecklats lill att bliva ett normalt led i straffverkställigheten. I Danmark må

sålunda enligt strafflagen av år 1930 en fånge, när han avtjänat två tredje
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Alaj:ts proposition nr 252.

delar av straffet, dock minst nio månader, villkorligt frigivas under förutsättning

att hans uppförande icke gör frigivningen otillrådlig och att han

har tillgång till lämpligt arbete eller till bostad och underhåll på annat ändamålsenligt

sätt samt att han förklarar sig vilja iakttaga de villkor som uppställas

för frigivningen. I Norge gjordes redan år 1900 men mera utpräglat

år 1933 villkorlig frigivning obligatorisk under vissa förutsättningar. Det stadgades

sålunda sistnämnda år att fånge, som undergår ådömt fängelsestraff

på minst sex månader och som efter avdrag för häktningstid skall avtjäna

minst fem månader, skall villkorligt frigivas när han avtjänat två tredjedelar

av den efter avdrag för häktningstiden återstående strafftiden, dock minst

fyra månader. Villkorlig frigivning må dock icke äga rum, om det är anledning

antaga att fången icke kommer att uppfylla de villkor som uppställas

för frigivningen eller om andra särskilda omständigheter göra frigivningen

icke tillrådlig eller örn fångens uppförande i fängelset är sådant att han icke

förtjänar att frigivas före strafftidens slut. I Finland förekommer efter lagändring

år 1931 villkorlig frigivning i två former, en obligatorisk och en fakultativ.

Vid den förra formen har den finska lagstiftningen helt frångått

den på progressivsystemet grundade tanken, att villkorlig frigivning skall utgöra

en förmån som förvärvas genom gott uppförande i fängelset. Villkorlig

frigivning skall nämligen obligatoriskt äga rum, då verkställigheten av ett

frihetsstraff på viss tid fortgått minst sex månader och av straffet endast en

tolftedel återstår oavtjänad; undantag är stadgat blott för det fall att justitieministeriet,

på förslag av straffanstaltens direktion, annorlunda förordnat

eller verkställigheten av fången ådömd disciplinär bestraffning utgör hinder

för frigivningen. Jämte denna regel om obligatorisk villkorlig frigivning

finnes en regel örn fakultativ sådan, enligt vilken den som dömts till frihetsstraff

på viss tid och utstått två tredjedelar av strafftiden, dock minst sex

månader, må kunna villkorligt frigivas, där ett ostraffligt leverne i framtiden

kan med sannolikhet förväntas av honom. Det straff som den frigivne har

att utstå, örn han går den villkorligt medgivna friheten förlustig, skall vara

lika med den återstående strafftiden men må dock ej understiga två månader.

Tidigare svenska reformförslag.

I sitt åren 1910—1914 utgivna arbete »Principerna för en strafflagsreform»

föreslog professor Thyrén, att vid sidan av den nuvarande formen av villkorlig

frigivning, vilken han betecknade såsom belönande straffavkortning,

skulle ställas en annan form av villkorlig frigivning med uppgift att utgöra

ett sätt för anordnande av en övergångsbehandling efter själva frihetsstraffet

och före den fullständiga friheten. Belönande straffavkortning och övergångsbehandling

borde uppfattas såsom två var för sig nyttiga institut, vilka

vilade på olika grunder och icke borde sammanblandas utan utföras oberoende

av varandra. Belönande straffavkortning borde inskränkas till de fångar,

som gjorde sig särskilt förtjänta därav. Den skulle tjäna såsom sporre

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

15

och disciplinmedel under strafftiden. Övergångsbehandling åter borde, utan

undantag, gälla alla fångar som undergått det för svåra brott i allmänhet

avsedda långvariga frihetsstraffet och allra minst uraktlåtas i fråga om de

mest svårskötta brottslingarna. Av strafftiden skulle, oberoende av den belönande

straffavkortningen, en viss en gång för alla bestämd tid, ett år, såsom

obligat straffavkortning avskiljas från strafftiden och verkställas endast i

händelse den frigivne visade dåligt uppförande.

Med vidare utförande av denna tanke föreslog Thyrén i Förberedande utkast

till strafflag, allmänna delen, vilket utkom år 1916, att fånge, som blivit

dömd till frihetsstraff på viss tid icke under sex år, skulle villkorligt frigivas,

då han undergått så stor del av straffet att endast ett år återstode av den

ådömda strafftiden; där efter omständigheterna syntes sannolikt att sådan

fånge skulle på fri fot förhålla sig laglydigt, finge villkorlig frigivning ske

före denna tidpunkt, dock ej förrän hälften av det ådömda straffet avtjänats.

Sträfflagskommissionen upptog i sitt år 1923 avgivna förslag till strafflag,

allmänna delen (statens offentliga utredningar 1923: 9), de av Thyrén framförda

synpunkterna. Kommissionen anförde bland annat, att då en fånge efter

avtjänandet av ett långvarigt straff, under vilket han vant sig vid att hans

levnadsförhållanden i allo reglerades av fängelseregimen, åter försattes i full

frihet, han i regel vore föga rustad att övervinna de svårigheter som mötte

honom. Lämnad åt sig själv glede han, fortsatte kommissionen, alltför lätt

åter in i den dåliga omgivning, som kanske från början fördärvat honom;

komme därtill upprepade motgångar vid försök att erhålla arbetsanställning,

ökades för honom frestelserna att åter begå brott. Erfarenheten från alla länder

utvisade också att proportionsvis de flesta återfall ägde rum under det

första eller åtminstone de närmaste två eller tre åren efter strafftidens slut.

Icke blott av omvårdnad om den frigivne utan i samhällets eget intresse såsom

skydd mot den fara för nya angrepp, som hotade från hans sida, borde

samhället därför förmedla övergången från vistelsen i straffanstalten till fullständig

frihet genom att under en viss icke för kort tid behålla den frigivne

under tillsyn och därigenom bereda sig tillfälle att påverka hans uppförande.

En dylik efterbehandling, under vilken den frigivne fortfarande vore

underkastad vissa inskränkningar i sin frihet, borde såsom det sista ledet i

progressivbehandlingen följa å varje längre tidsbestämt frihetsstraff. Örn en

dylik efterbehandling skulle kunna erhålla någon högre grad av effektivitet,

måste den emellertid vara förenad med ett straffhot, som komme att verkställas

därest den frigivne under övergångstiden visade dåligt uppförande.

Att kriminalisera dåligt uppförande, som icke innefattade brott, vore dock

tydligen icke möjligt, och det nödiga straffhotet kunde därför icke åstadkommas

på annat sätt än att viss del av det ådömda straffet avskildes från straffverkställandet

i första hand och under övergångstiden hålles svävande över

den frigivne för att verkställas, därest han visade dåligt uppförande, men eljest

finge förfalla. Kommissionen föreslog, att sådan straffavkortning, av

kommissionen betecknad såsom villkorlig utskrivning, skulle obligatoriskt

tillämpas när någon, som blivit dömd till frihetsstraff på minst fyra år, un
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

dergått så stor del av straffet att endast ett år återstode av den ådömda strafftiden.

Såsom ett från villkorlig utskrivning artskilt institut upptog kommissionens

förslag villkorlig frigivning. Sådan skulle i motsats till villkorlig utskrivning

vara förbehållen fångar, som under strafftiden visat gott uppförande

och beträffande vilka kunde antagas att de skulle på fri fot förhålla

sig väl. Villkorlig frigivning skulle alltså i motsats till villkorlig utskrivning

tjäna såsom belöning för gott uppförande i fängelset och åsyftade

att uppmuntra och egga fångarna till välförhållande. Fånge skulle liksom

enligt gällande lag kunna villkorligt frigivas sedan han avtjänat två tredjedelar

av straffet, dock minst ett år; där det ådömda straffet vore frihetsstraff

på fyra år eller mera, dock ej på livstid, och minst tre år av straffet avtjänats,

skulle villkorlig frigivning kunna ske redan då hälften av strafftiden gått

till ända.

De sakkunnigas förslag.

De sakkunnigas reformförslag avser i främsta rummet att göra villkorlig

frigivning till ett normalt slutled i verkställigheten av tidsbestämda frihetsstraff.

Undantag göres dock för straff av kortare tidslängd.

De sakkunniga framhålla, att övergången från fängelsevistelse till livet

utanför anstalten enligt vad erfarenheten utvisar erbjuder betydande svårigheter

och risker för fångarna. Det är därför enligt de sakkunniga ett samhällsintresse

att bereda de frigivna fångarna hjälp och stöd. De sakkunniga

ha föreslagit åtgärder med syfte att åstadkomma en förbättrad eftervård åt

frigivna fångar. För att giva erforderligt allvar och eftertryck åt sådan eftervårdande

behandling bör enligt de sakkunnigas åsikt finnas möjlighet att,

om den frigivne missköter sig, åter intaga honom i fångvårdsanstalt. De sakkunniga

ha därför föreslagit, att reglerna om villkorlig frigivning ändras

så att institutet kommer till användning i betydligt större utsträckning än nu.

Enligt de sakkunnigas förslag skola, frånsett vissa undantag, alla fångar

med bestämd strafftid, för vilka det ådömda straffet uppgår till minst sex

månader, obligatoriskt villkorligt frigivas, då fem sjättedelar av strafftiden

förflutit. En person, som dömts till sex månaders frihetsstraff, skall

alltså enligt förslaget villkorligt frigivas efter fem månader, en person, som

dömts till ett års frihetsstraff efter tio månader o. s. v. Ifall den villkorligt

medgivna friheten förverkas, har i de anförda exemplen den frigivne att avtjäna

en straffåterstod av en, respektive två månader. Undantag från denna

regel om obligatorisk villkorlig frigivning göres endast i följande tre fall.

Har fråga väckts att underkasta den dömde förvaring i säkerhetsanstalt,

må villkorlig frigivning ej ske så länge frågan är beroende på prövning. Ej

heller må den frigivas som, utan att kunna dömas till förvaring, måste befaras

bliva vådlig för annans personliga säkerhet. Den som ålagts inneslutning

i straffcell må ej frigivas förrän bestraffningen verkställts. En av de

sakkunniga, advokaten Hugo Lindberg, har i reservation till betänkandet

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

17

påyrkat, att undantaget beträffande fånge, som måste befaras bliva vådlig

för annans personliga säkerhet, måtte utgå.

Beträffande fångar med längre strafftid ha de sakkunniga i anslutning

till gällande rätt föreslagit, att villkorlig frigivning fakultativt skall

kunna ske vid en tidigare tidpunkt än den då de enligt den nyss återgivna regeln

obligatoriskt skulle villkorligt frigivas. För dylik fakultativ frigivning

förutsättes enligt förslaget, att fången i minst ett år undergått straffarbete

på viss tid eller fängelse och att två tredjedelar av den ådömda strafftiden

förflutit ävensom att det med fog kan antagas, att han efter frigivningen

skall förhålla sig väl, och att hänsyn till den allmänna laglydnaden ej påkallar

att straffet fortsättes. Har någon i minst tre år undergått straffarbete

på viss tid eller fängelse, skall han enligt sakkunnigförslaget, om särskilda

skäl därtill äro, kunna villkorligt frigivas redan då hälften av strafftiden

förflutit.

Bifogade tabell, vars uppgifter äro hämtade från den i Sveriges officiella

statistik ingående publikationen Fångvården år 1941, belyser i vilken utsträckning

villkorlig frigivning skulle förekomma enligt de sakkunigas

förslag.

Strafftid för år 1911 nykomna straff- och f&ngelsefångar.

Strafftid

Straffångar

Fängelsefångar

Summa

Under 2 månader..............

........... 15

1,043

1,058

2 intill 3 > ..............

........... 151

518

669

3 månader .....................

........... 273

172

445

4 > ....................

........... 239

40

279

5 » ....................

........... 175

15

190

6 > ....................

........... 162

15

177

7 > ....................

........... 63

6

69

8 > ....................

........... 124

11

135

9 » ....................

........... 36

1

37

10 » ....................

........... 82

3

85

11 > ....................

........... 17

—

17

1 år ..........................

........... 260

6

266

2 » ..........................

........... 52

—-

52

3 » ..........................

........... 20

—

20

4 > oell tiögre (tidsbestämt)....

........... 21

—

21

Livstid ........................

........... 1

—

1

Summa 1,691

1,830

3,521

Tabellen ger vid handen, att årliga antalet villkorliga frigivningar efter

genomförande av sakkunnigförslaget, örn antalet nvintagna år 1941 lägges

till grund, kan uppskattas till mellan 800 och 900. På grund av det efter år

1941 ökade fångantalet torde man emellertid åtminstone för de närmaste

åren böra räkna med ett större antal frigivningar än det nämnda, sannolikt

omkring 1,000.

Bihang till riksdagens protokoll IDAS. i sami. Nr 262.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Obligatorisk villkorlig frigivning skall enligt sakkunnigförslaget i regel

beslutas av fångvårdsanstalten styresman, fakultativ villkorlig frigivning liksom

enligt gällande rätt av Konungen. Samtycke av fången erfordras icke.

Prövotiden är enligt sakkunnigförslaget liksom nu lika med den vid frigivningen

återstående strafftiden, dock minst eti år. För fortsatt eftervård,

örn sådan finnes erforderlig för att avhålla den frigivne från att begå brott,

må emellertid prövotiden förlängas med viss tid, högst ett år.

Under prövotiden skall den villkorligt frigivne enligt sakkunnigförslaget

stå under tillsyn av en tillsynsman, motsvarande gällande rätts tillsyningsman.

Det skall åligga den frigivne att hålla tillsynsmannen underrättad örn

sin bostad och arbetsanställning, att icke byta bostad eller lämna anställning

utan att dessförinnan ha inhämtat hans råd samt att på kallelse inställa

sig hos honom och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse

med honom. Det skall vidare kunna åläggas den frigivne föreskrifter

beträffande hans vistelseort, bostad och arbetsanställning samt förfogande

över arbetsförtjänst och andra tillgångar. Sådana föreskrifter må ändras

eller upphävas före prövotidens slut, och nya föreskrifter må meddelas.

Jämväl tillsynen skall kunna upphävas före prövotidens utgång.

Uppgifterna att utse tillsynsman och meddela föreskrifter m. nr. äro enligt

sakkunnigförslaget fördelade mellan fångvårdsanstalten styresman, som

skall samråda med anstaltsnämnden örn sådan finnes vid anstalten, och

statens skyddskonsulent, vilken skall ha inseende över tillsynen. Förlängning

av prövotiden och meddelande av varning skall dock ankomma på fångvårdsstyrelsen

liksom ock beslut örn förverkande av den villkorligt medgivna

friheten på grund av att den frigivne brutit mot vad till följd av den

villkorliga frigivningen ålegat honom eller eljest gjort sig skyldig till uppförande

som låter befara att han kommer att begå brott; förverkande på

grund av begånget brott skall enligt förslaget efter samma regler som enligt

gällande rätt beslutas av domstol. Fångvårdsstyrelsen skall jämväl äga ändra

beslut av styresman eller konsulent. Fångvårdsstyrelsens beslut skola kunna

överklagas hos regeringsrätten.

Enligt de sakkunniga är en effektiv konsulentorganisation oumbärlig för

att ändamålet med den föreslagna reformen skall kunna uppnås. De sakkunniga,

som utgått från att konsulenterna skola ha att taga befattning

med tillämpningen av den nya lagen örn villkorlig dom, ha föreslagit, att

17 konsulentbefattningar inrättas jämte en såsom bisyssla avsedd sådan befattning

för Gotland och 4 assistentbefattningar.

De sakkunniga ha vidare angivit, huru eftervårdande verksamhet beträffande

såväl villkorligt frigivna som övriga frigivna enligt deras mening bör

bedrivas, och ha framställt vissa förslag i detta avseende.

Jämte förslag till ny lag om villkorlig frigivning ha de sakkunniga utarbetat

förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 innefattande

vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid. Enligt sistnämnda

lagrum i dess nuvarande lydelse skall fånge lösgivas ur straffanstalten kloc
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 2ö2.

19

kan 8 f. m. å dagen för strafftidens slut. För att undvika olägenheter, som

äro förknippade med att frigivningen är på detta sätt i förväg bestämd till

dag och klockslag, ha de sakkunniga föreslagit, att bestämmelsen om visst

klockslag för frigivningen måtte utgå och att det beträffande straffarbete

och omedelbart för brott ådömt fängelse måtte stadgas att anstaltens styresman

må, örn skäl därtill äro, frigiva fången, i stället för å strafftidens slutdag,

å någon av de tre närmast föregående eller efterföljande dagarna.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

De sakkunnigas förslag rörande införande av obligatorisk

villkorlig frigivning har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i

det vida övervägande antalet av de avgivna yttrandena.

Fångvårdsstyrelsen har uttalat, att den funne en utsträckning av den villkorliga

frigivningen genom obligatorisk straffavkortning synnerligen gagnelig.

De som mest behövde en med straffet förenad eftervård vore icke de, beträffande

vilka man kunde antaga att de skulle på fri fot förhålla sig väl, utan

de, beträffande vilka man hade anledning antaga att straffet icke haft avsedd

verkan. Socialstyrelsen, vars utlåtande i denna del biträtts av statens inspektör

för fattigvård och barnavård, har anfört, att erfarenheter från den organiserade

alkoholistvården givit vid handen att goda resultat kunnat erhållas

genom tillsyn och vård i friare former än anstaltsbehandling. Från dessa

synpunkter kunde styrelsen i det väsentliga tillstyrka sakkunnigförslaget,

vilket finge anses innebära ett betydelsefullt steg i riktning mot en modernisering

av omvårdnaden av socialt urspårade individer. Det torde enligt styrelsens

mening icke kunna råda något tvivel om att åtgärder av den art,

som föreslagits, i avsevärd mån vore ägnade att giva kriminalpolitiken en

mera ändamålsenlig, social inriktning och betoning. Styrelsen för föreningen

Västerås samhjälp har obetingat givit sin anslutning åt de principer, på vilka

förslaget bygger. Genom den obligatoriska villkorliga frigivningen i förening

med en statlig organisation för vårdverksamheten måste enligt styrelsens

mening utsikterna att återföra de straffade till ett ordnat samhällsliv avsevärt

ökas och — även örn man icke kunde bortse från de svårigheter, som komme

att möta även de statliga organen i fråga om möjlighet att anskaffa arbete

och dylikt, särskilt under dåliga tider -— torde genom den föreslagna lagstiftningen

ett betydelsefullt medel i kampen mot brottsligheten skapas. Styrelsen

för Sveriges advokatsamfund har, under åberopande av erfarenheter

som gjorts på advokathåll, uttalat sin principiella anslutning till förslaget i

förevarande del samt vidare anfört:

Genomföres förslaget, skulle ett synnerligen betydande steg vara taget till

en reformering av straffrätten i human anda. Därjämte skulle man — och

denna synpunkt finner styrelsen särskilt betydelsefull — troligen uppnå, att

straffverkställigheten finge en mer praktisk inriktning än som för närvarande

torde vara fallet, i det den lättare kunde anordnas så, att den gåve de straffade

ett stöd i deras strävan att återgå till ett samhällsnyttigt liv. Härigenom

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

gåves brottslingen tillfälle att under en övergångstid anpassa sig till de efter

fängelsevistelsen för honom nya och svårbehärskade livsförhållandena uti friheten.

Vidare torde fängelsemyndigheterna på detta sätt lättare få blicken

riktad på nödvändigheten av att anordna själva fängelsevården så, att möjlighet

gives straffade personer att efter utståndet straff skaffa sig sin utkomst

på legalt sätt.

Allmänt tillstyrkande av förslagets principer förekommer även i yttranden

av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Gotlands,

Kristianstads, Göteborgs och Bohus, örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och

Norrbottens län, landsfogdarna i Skaraborgs och Jämtlands län, styrelsen för

föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen

Sveriges stadsfiskaler, Svartsjö understödsförening, styrelsen för Uppsala

samhjälp, Kalmar låns fångvård sförening, styrelsen för Blekinge läns skyddsförening,

styrelsen för föreningen skyddsvärnet i Göteborg, föreningen skyddsvärnet

i Örebro stad och län, skyddsvärnet i Falun och centralförbundet för

socialt arbete. Införandet av obligatorisk villkorlig frigivning har jämväl tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs,

Malmöhus, Skaraborgs och Jämtlands län, landsfogdarna i Uppsala, Kronobergs,

Kopparbergs och Jämtlands lån, styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar,

styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler, svenska fångvår

dssällskapet, föreningen skyddsvärnet i Stockholm, styrelsen för föreningen

skyddsvärnet i Gävleborgs län samt Jämtlands låns skyddsförening. Sakkunnigförslaget

i dess helhet har lämnats utan erinran i yttranden avgivna av

länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Blekinge, Hallands, Värmlands,

Västernorrlands och Västerbottens län, landsfogdarna i Jönköpings

och Västerbottens län, Gotlands fångvårds förening samt föreningen skyddsvärnet

i Malmö.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har väl funnit huvudtanken i den föreslagna

regeln örn obligatorisk villkorlig frigivning riktig. Länsstyrelsen ansåge

det emellertid mera ändamålsenligt, att domstolen i sådana fall, där eftervård

bör åtfölja själva frihetsstraffet, i utslaget dömer den tilltalade till allenast

så lång tids frihetsstraff som anstaltsvistelsen skall räcka men dessutom

meddelar bestämmelse om att den dömde efter avtjänande av det ådömda

straffet skall stå under tillsyn viss tid och att han, om han därunder misssköter

sig, skall ha att avtjäna ett tilläggsstraff som likaledes fastställes i utslaget.

I några yttranden har förslaget om obligatorisk villkorlig frigivning emellertid

avstyrkts. Länsstyrelsen i Älvsborgs lån har sålunda anfört, att förslaget

närmast syntes ha karaktären av ett socialt experiment vars resultat

vore tvivelaktigt. Arbetsanskaffningen för de efter den obligatoriska regeln

frigivna, av vilka de flesta säkerligen utgjorde sekunda arbetskraft, torde möta

stora svårigheter. Sådan frigivning innebure nämligen, i motsats till villkorlig

frigivning enligt gällande rätt, icke någon rekommendation. Och då fångens

medverkan eller goda vilja icke skulle vara någon förutsättning för villkorlig

frigivning och han under prövotiden skulle vara underkastad ingående

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

21

förhållningsregler och tillsyn samt äga räkna på bistånd av organ för det

allmänna, kunde lätt inträffa, att den frigivne icke själv ansträngde sig för

att skaffa sig en ordnad tillvaro. Det kunde icke anses rimligt, örn det genom

det allmännas eller skyddsföreningarnas försorg öppnades bättre möjligheter

för de frigivna att erhålla arbete än för övriga arbetssökande. Under tider

av arbetsbrist bleve därför följden, att en stor del av de frigivna måste omhändertagas

i övergångshem, vilket allenast vore en annan, låt vara friare

form av anstaltsvård än fängelsevistelse. Föreningen skyddsvärnet i Älvsborgs

län har anfört liknande synpunkter. Styrelsen för Östergötlands läns skyddsförening

har uttryckt tvivel om att införande av obligatorisk villkorlig frigivning

skulle nedbringa återfallsfrekvensen. Föreningen har även anfört betänkligheter

mot att giva fångarna friheten som en oförtjänt gåva. Om en

person blivit dömd till ett rättvist straff, borde han enligt föreningens mening

nödgas avtjäna detta, såvida icke särskilda omständigheter för visst fall föranledde

undantag. Föreningen funne det motiverat att. såsom skedde enligt

den nuvarande lagen angående villkorlig frigivning, en fånge genom välförhållande

under strafftiden kunde uppnå straffavkortning, men ansåge det

icke tillrådligt att i förtid lösgiva fångar, som ådagalägga tydlig missaktning

för fängelseordningen. Örn en person icke förmått disciplinera sig så mycket

att han i fängelse respekterade regler och bud för den mänskliga sammanlevnaden.

funnes enligt föreningen föga utsikt, att han sedermera skulle bättras

därest straffet delvis efterskänktes och han underkastades tillsyn i frihet.

Även svenska fattigvårds- och barnavArdsförhundet har ställt sig avvisande.

Det torde enligt förbundet knappast kunna undgås, att en domare vid utmätandet

av straff toge viss hänsyn till den tid den dömde verkligen komme

att bliva berövad friheten. Det vore därför icke uteslutet, attén tendens kunde

uppstå att inom i lagen stadgade latituder utmäta straffet efter strängare

mått än hittills varit fallet. Detta kunde komma att medföra, att den villkorliga

frigivningens psykologiska inverkan på den frigivne bleve en helt annan

än den avsedda, och vore därför ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter.

Förbundet ifrågasatte vidare, om det funnes någon rimlig proportion mellan

straffavkortningens längd och den betydande och långvariga inskränkning

i handlings- och rörelsefriheten som eftervården efter villkorlig frigivning

kunde innebära. Utan en väl utformad och för sina uppgifter tillräckligt omfattande

organisation för de frigivnas omhändertagande vore det hela ock

dömt att misslyckas, och institutet villkorlig frigivning kunde taga allvarlig

skada för framtiden. Det vöre nödvändigt, att övergångshem och särskilda

arbetsplatser för eftervården vöre anordnade innan reformen trädde i kraft.

Förbundet funne på grund av det anförda förslaget om obligatorisk villkorlig

frigivning vara i behov av förnyat övervägande i vissa väsentliga hänseenden

och ansåge skäl tala för att överhuvud icke för närvarande utbygga institutet

villkorlig frigivning med obligatorisk dylik. Det syntes vara all anledning

att avvakta, vilka verkningar den nya lagen örn villkorlig dom och en eventuell

reform av den villkorliga frigivningen i andra delar skulle visa sig medföra

i fråga om skyddskonsulcntorganisationen m. m. Jämväl förste stads
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

fiskalen i Stockholm och styrelsen för Jönköpings länsavdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler ha anfört betänkligheter mot förslaget om obligatorisk

villkorlig frigivning, framför allt med hänsyn till att strafftiden därigenom

skulle komma att minskas.

I fråga örn förutsättningarna för obligatorisk villkorlig

frigivning ha i flera yttranden förordats avvikelser från sakkunnigförslaget.

Beträffande den kortaste strafftid, vid vilken regeln skulle vara tilllämplig,

har sålunda fångvårdsstgrelsen uttalat betänkligheter. Enligt dess

mening kunde en straffåterstod av en månad icke anses utgöra ett tillräckligt

psykologiskt påtryckningsmedel för att förmå den frigivne att underkasta

sig den inskränkning i handlings- och rörelsefriheten, som den obligatoriska

eftervården kunde innebära. Styrelsen ansåge det därför tvivelaktigt, huruvida

det vore lämpligt att utsträcka den obligatoriska villkorliga frigivningens

användande till fall, där strafftiden vore så kort som sex månader. Korta

frihetsstraff vore för övrigt ofta mindre tillfredsställande både ur allmänpreventiv

och individualpreventiv synpunkt och borde icke ytterligare förkortas

genom villkorlig frigivning. Svenska fångvårdssällskapet och föreningen

skyddsvärnet i Stockholm ha ifrågasatt, om icke försiktigheten bjöde att obligatorisk

villkorlig frigivning till en början förekomme endast för den som

ådömts minst nio månaders, eventuellt minst ett års frihetsstraff. Länsstyrelsen

i Skaraborgs län och styrelsen för Skaraborgs läns skyddsförening lia ansett,

att obligatorisk villkorlig frigivning icke borde tillämpas vid kortare

strafftider än ett år. Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som avstyrkt förslaget om

obligatorisk villkorlig frigivning, har uttryckt samma åsikt under anförande

att straffhotets effektivitet även efter en sådan skärpning av förutsättningarna

för villkorlig frigivning måste ifrågasättas.

Den av en av de sakkunniga i reservation framförda åsikten, att undantag

från regeln om obligatorisk villkorlig frigivning icke borde stadgas för

det fall att fången måste befaras bliva vådlig för annans personliga säkerhet

utan att han dock kan dömas till förvaring har vunnit anslutning i åtskilliga

yttranden.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har sålunda framhållit, att undantaget

innebure ett ur principiell synpunkt betänkligt avsteg från den ledande

tankegången i förslaget. De sakkunnigas majoritet torde lia tillmätt alltför

stor betydelse åt förekomsten av fall, i vilka frigiven gjort sig skyldig till

misshandel t. ex. mot sina närmaste anhöriga. Den dömdes kvarhållande i

fängelse kunde för övrigt icke utgöra mer än ett till tiden begränsat och i de

flesta fall t. o. m. synnerligen kortvarigt skydd. Ur rättssäkerhetssynpunkt

vöre det vidare otillfredsställande, att frågan om en fånges vådlighet enligt

förslaget skulle bedömas av fångvårdsmyndighet och icke av domstol. Svenska

fångvårdssällskapet, med vilket föreningen skyddsvärnet i Stockholm instämt,

har anfört, att det ifrågavarande undantaget i praktisk tillämpning

torde kunna komma att medföra synnerligen besvärliga konsekvenser. Det

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

23

torde vara ytterst svårt att objektivt avgöra, huruvida en tånge kunde befaras

bliva vådlig för annans personliga säkerhet. Därtill komme, att den fånge,

som på grund av stadgandet icke bleve frigiven, därmed vore utpekad såsom

farlig, vilket skulle kunna medföra osäkerhet och oro hos fången, måhända

våldsamheter från hans sida, och försvåra eller rent av omöjliggöra hans

återinpassning i samhället. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har

funnit mycket tala för reservantens åsikt. Det torde här ofta gälla personer,

för vilka det funnes möjlighet att med stöd av alkoholistlagen anordna en

effektiv eftervård. Någon anledning att ställa dessa personer i särklass syntes

med de sakkunnigas utgångspunkt därför knappast föreligga. Styrelsen

för föreningen Västerås samhjälp har ansett det knappast tillrådligt att kvarhålla

en brottsling av ifrågavarande läggning under den ofta nog korta tid,

som kunde återstå av straffet, och i stället avstå från obligatorisk eftervård.

Det torde finnas all anledning antaga, alt en sådan brottsling starkare återhölles

från brottslighet genom en kraftig övervakning med därtill knutet

straffhot än genom ytterligare några månaders vistelse i straffanstalt. Därtill

komme, att en dylik brottsling kanske bättre än mången annan behövde

ordentlig tillsyn efter strafftidens slut. Uttalanden i samma riktning ha gjorts

av länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Gävleborgs

län, landsfogden i Jämtlands län, styrelsen tor föreningen Sveriges

stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, styrelsen för svenska skyddsförbundet,

styrelsen för Uppsala samlijälp, styrelsen lör Jönköpings läns

skyddsförening, föreningen skyddsvärnet i Älvsborgs lån och styrelsen för

föreningen skyddsvärnet i Gävleborgs län.

Centralförbundet för socialt arbete har funnit de starkare skälen tala för

en anslutning till reservantens ståndpunkt i de fall, där det fortsatta frihetsstraffet

endast innebure en kort tidsfrist för denna färås aktualisering. Vöre

det återstående frihetsstraffet avsevärt, syntes däremot skäl föreligga att biträda

majoritetens mening.

I vissa yttranden ha förordats undantag från regeln örn obligatorisk villkorlig

frigivning utöver deni sakkunnigförslaget innehåller. Förste och tredje

polisintendenterna i Stockholm lia salunda gjort gällande, att villkorlig frigivning

ej borde ifrågakomma för yrkesbrottslingar i sådana fall då det nied

skäl kunde antagas att varken hotet att återintagas i straffanstalt för verkställighet

av straff återstoden eller tillsyn och övrig eftervård skulle komma

att visa sig tillräckliga för att förhindra återfall. Kalmar läns fångvårdsförening

bar anfört, att den obligatoriska villkorliga frigivningen borde vara förbehållen

fångar som ej tidigare undergått straff; i allt fall borde återfallsförbrytare

avtjäna större del av straffet än andra och ej frigivas annat ån

efter fångvårdsstyrelsens prövning.

Sakkunnigförslagets ståndpunkt, att för obligatorisk villkorlig frigivning

ej skall förutsättas medgivande av fången, bär i vissa yttranden

väckt kritik. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar bar sålunda

anfört:

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

Visserligen är det antagligt, att största flertalet av dem som utstå frihetsstraff

med tillfredsställelse mottaga frigivning före den i domen bestämda

strafftidens utgång, men motsatsen torde stundom kunna inträffa med hänsyn

till den inskränkning i den personliga friheten, som under prövotiden

kan åläggas den frigivne. Om exempelvis någon dömts till sex månaders

fängelse och enligt lagförslaget frigives efter fem månader, skall han under

en prövotid av minst ett år stå under uppsikt av en tillsynsman samt kunna

bliva underkastad bland annat sådana ingripande inskränkningar i sin rörelse-

och handlingsfrihet som att nödgas vistas å angiven ort eller vara förbjuden

att vistas å viss ort eller vara berövad rätt att efter eget gottfinnande

förfoga över sin arbetsförtjänst och sina andra tillgångar. I stället för att

tåla en dylik inskränkning i den fria bestämmanderätten skulle säkerligen

en och annan föredraga att avtjäna det utdömda straffet till slut, åtminstone

då återstoden är av ringa längd.

Med stöd av det anförda och med hänvisning till att det enligt regeringsformen

§ 26 sista punkten ankommer på den dömde huruvida han vill mottaga

nåd har föreningen förordat, att villkorlig frigivning liksom hittills må ske

allenast med fångens begivande.

Svenska fångvårdssätlskapet har intagit enahanda ståndpunkt och till stöd

härför anfört:

Denna tvångsfrigivning med åtföljande obligatorisk eftervård och tillsyn

under minst ett år torde av ett icke ringa antal fångar komma att uppfattas

som en skärpning av det utav domstolen utmätta straffet, framför allt om den

oavtjänade delen av straffet är avsevärt kortare än tillsynstiden. De kunna

för att få avtjäna återstoden av straffet och sedan vara helt fria förväntas

icke komma att ställa sig de föreskrivna villkoren till efterrättelse. Det är

enligt sällskapets mening ur såväl praktisk som principiell synpunkt otillfredsställande,

att en fånge skall frigivas villkorligt även örn han förklarar

sig icke ämna iakttaga villkoren. En frigivning under sådana omständigheter

torde icke komma att leda till det därmed åsyftade resultatet. I åtskilliga fall

skulle tillsynsmyndigheterna måhända endast ha att välja mellan att omedelbart

anmäla sina skyddslingar till efterlysning och återintagning eller att

låta dem hållas. Detta senare torde lagens värdighet icke tillåta.

Sällskapet anser sig böra påpeka, att säkerligen icke endast frigivna av

utpräglat asocial typ skulle komma att på olika sätt göra arbetet svårt för

de eftervårdande myndigheterna. Utan tvivel finnas bland de fångar, som

ärligt önska att i framtiden föra ett nyttigt och hederligt liv, åtskilliga, som

känna ett starkt behov av att ordna sitt liv på egen hand och av egen kraft.

Om dessa ställdes inför sådana åligganden som innehållas i förslaget, är det

fara värt, att hos dem skulle alstras en bitterhet som skulle försvåra deras

återinpassning i samhället. En tvångsmässig villkorlig frigivning skulle även

i andra fall än de här berörda kunna bidraga till att hämma den personliga

initiativkraften.

Uttalanden i enahanda riktning ha gjorts av länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs

och Skaraborgs län, föreningen skyddsvärnet i Stockholm, skyddsvärnet

i Älvsborgs län och styrelsen för Skaraborgs läns skyddsförening.

Styrelsen för svenska skyddsförbundet har i förevarande fråga intagit en

mellanståndpunkt, i det att styrelsen förordat att pålitliga fångar skola få

fritt välja mellan villkorlig frigivning och avtjänande av straffet i dess helhet.

Fångar, som icke ingivit förhoppning örn välförhållande under prövotiden,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

25

borde däremot icke äga undandraga sig villkorlig frigivning och de därmed

förenade eftervårdande åtgärderna. Även majoriteten inom socialstyrelsen har

intagit en förmedlande ståndpunkt. Enligt dess mening vore väl villkorlig

frigivning med eftervård i de flesta fall en social förmån, som fången icke

med fog kunde vilja undandraga sig, men det funnes dock undantagsfall, i

vilka eftervården kunde antagas bliva utan mening. Med hänsyn till dessa

vore det önskvärt, att fångvårdsanstalten styresman, där så av särskilda skäl

prövades lämpligt och fången själv önskade det, ägde bestämma, att det

ådömda straffet skulle avtjänas i sin helhet. Statens inspektör för fattigvård

och barnavård, som deltagit i socialstyrelsens behandling av ärendet, har

emellertid icke biträtt styrelsens mening i denna punkt utan gjort gällande,

att den innebure ett betänkligt avsteg från lagförslagets principer. Vad styrelsen

med sitt ändringsförslag åsyftade vunnes i sak genom att, såsom i

sakkunnigförslaget stadgades, statens skyddskonsulent ägde upphäva tillsynen,

om den frigivnes uppförande eller omständigheterna i övrigt därtill

föranledde.

I fråga om förutsättningarna för fakultativ villkorlig

frigivning har de sakkunnigas förslag blivit föremål för tillstyrkande uttalanden

av länsstyrelserna i Kronobergs och Gävleborgs län, landsfogden i

Kopparbergs lån, styrelsen för Sveriges advokatsamfund och centralförbundet

för socialt arbete.

Den föreslagna bestämmelsen örn möjlighet för den, som undergått straffarbete

i minst tre år, att bliva villkorligt frigiven redan efter det hälften

av strafftiden förflutit, har emellertid mött betänkligheter hos landsfogden i

Kronobergs län, styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare och styrelsen

för föreningen Västerås samhjälp. Bestämmelsen har befarats medföra

ogynnsamma verkningar i allmänpreventivt hänseende, och det har ifrågasatts,

huruvida icke en så stark avkortning av straffet som med hälften borde,

där den vore motiverad, ske nådevägen. Länsstyrelsen i Kalmar län har,

utan att dock vilja motsätta sig den föreslagna bestämmelsen, yppat enahanda

betänkligheter och hävdat att bestämmelsen borde tillämpas med stor försiktighet.

En inskränkning i möjligheten till villkorlig frigivning har även ifrågasatts

av förste och tredje polisintendenterna i Stockholm, vilka funnit det böra

övervägas att skärpa kraven beträffande den avtjänade strafftidens längd

då fråga är om återfallsförbrytare.

En utvidgning av möjligheten till villkorlig frigivning åter har ifrågasatts

i vissa yttranden. Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda uttryckt tvekan,

huruvida kravet på ett års strafftid såsom förutsättning för fakultativ

villkorlig frigivning borde upprätthållas efter införande av obligatorisk villkorlig

frigivning i enlighet med förslaget, och länsstyrelsen i Älvsborgs län,

som avstyrkt förslaget om obligatorisk villkorlig frigivning, har föreslagit

att i stället den fakultativa villkorliga frigivningen måtte utsträckas till att

omfatta kortare straff än nu, t. ex. nio månaders frihetsstraff eller måhända

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

i undantagsfall sex månaders. Föreningen skyddsvärnet i Älvsborgs lån, som

likaledes avstyrkt förslaget om obligatorisk villkorlig frigivning, har jämväl

förordat utvidgning av den fakultativa villkorliga frigivningen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ifrågasatt huruvida icke fångens medgivande

såsom förutsättning för fakultativ villkorlig frigivning borde bibehållas.

Det vore tillräckligt, att den obligatoriska villkorliga frigivningen

ägde rum oberoende av fångens samtycke. Även landsfogden i Kronobergs

län har funnit skäl tala för att bibehålla kravet på samtycke vid den fakultativa

villkorliga frigivningen. Länsstyrelsen i Uppsala län, styrelsen för föreningen

Sveriges häradshövdingar, svenska fångvårdssållskapet, föreningen

skyddsvärnet i Stockholm, föreningen skyddsvärnet i Älvsborgs län och styrelsen

för Skaraborgs läns skyddsförening ha gjort gällande, att fångens samtycke

borde vara förutsättning för all villkorlig frigivning.

Beträffande de uttalanden, vartill förslaget i övrigt givit anledning, må

i detta sammanhang ytterligare nämnas följande.

Länsstyrelserna i Uppsala och Kopparbergs län, landsfogden i Uppsala

län, svenska fattigvårds- och barnavdrdsförbundet samt skyddsvärnet i Kopparbergs

lån ha anmärkt, att en prövotid örn ett år i vissa fall syntes

väl lång i fölhållande till det ådörndä straffet och straffåterstoden, samt

med hänsyn därtill föreslagit en minskning av prövotiden vid kortare frihetsstraff.

Styrelsen för svenska skyddsförbundet har såsom sin mening uttalat,

att prövotiden borde kunna förkortas i fråga om dem för vilka man

hyser förtroende. Förste och tredje polisintendenterna i Stockholm ha däremot

gjort gällande, att den föreslagna prövotiden om ett år, med möjlighet

till ett års förlängning i vissa fall, vöre för kort. Samma åsikt har uttalats

av föreningen Sveriges landsfogdar.

Förslagets ståndpunkt att tillsyn skall anordnas över alla villkorligt

frigivna har föranlett invändningar i åtskilliga yttranden. Fångvårdsstyrelsen

har härutinnan anfört:

Örn strafftiden icke är alltför kort, bör fängelsemyndigheten vara i stånd

att om fången förvärva den noggranna kännedom, som kräves för att bedöma,

huruvida straffbehandlingen haft avsedd verkan och örn tillsyn är

behövlig eller icke. Bland fångarna finns det många, som under strafftiden

visat sådan stadga i sinnesriktning och uppförande, att fängelsemyndigheten

har all anledning antaga, att de utan tillsyn komma att på fri fot förhålla

sig väl. Beträffande dylika fångar är kontroll genom tillsyn redan från

början obehövlig och medför endast en onödig inskränkning i deras handlings-

och rörelsefrihet. För dessa fångar ter sig dessutom tillsynen såsom ett

oberättigat misstroende mot dem. Befrielse från tillsyn skulle däremot för

dem innebära ett förtroende, som de skulle vilja göra sig ytterligare värdiga.

Et t förtroende, som man visar en sådan frigiven, utgör ofta för honom

den bästa sporren till framtida skötsamhet. Tillsyn bör därför enligt styrelsens

uppfattning endast föreskrivas i de fall, där den finnes behövlig. I de fall,

där tillsyn anses obehövlig, tolide det mildare tvång till ett gott uppförande,

som ligger i prövotidens fortvara, vara tillräckligt. Att i de fall, där tillsyn

redan från början kan förmodas bliva obehövlig, ändock föreskriva tillsyn

för att sedan, om den frigivnes uppförande eller omständigheterna i övrigt där
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

27

till föranleda, låta den upphöra under prövotiden synes styrelsen innebära

en onödig omgång. För vinnande av likformighet synes det nödvändigt, att

styresmannen i varje särskilt fall erhåller fångvårdsstyrelsens medgivande

att villkorligt frigiva fången utan att ställa honom under tillsyn.

Liknande erinringar ha framställts av länsstyrelserna i Jönköpings och

Gävleborgs län, styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar, centralförbundet

för socialt arbete, svenska fångvårdssällskapet, styrelsen för svenska

skyddsförbundet, föreningen skyddsvärnet i Stockholm, styrelsen för Jönköpings

läns skyddsförening och styrelsen för föreningen skyddsvärnet i Gävleborgs

län.

Landsfogden i Jämtlands län har, i motsats härtill, uttalat sig emot den

i sakkunnigförslaget öppnade möjligheten att låta tillsynen upphöra före

prövotidens slut. Detta syntes landsfogden vara en onödig eftergift, då tillsyn

under hela prövotiden ur både vägledande och kontrollerande synpunkt

vore en god och nyttig tillgång.

Vissa erinringar, som utöver vad nu nämnts framställts mot förslaget till

lag om villkorlig frigivning, skola omnämnas i det följande vid behandlingen

av de särskilda bestämmelserna i förslaget.

För ett effektivt bekämpande av brottsligheten är det av vikt, att de som

frigivas från straffanstalterna erhålla hjälp och stöd under den första tiden

efter frigivningen. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att

de frigivna ofta ha svårt att efter avtjänandet av frihetsstraffet anpassa

sig efter förhållandena i livet utanför anstalten; i synnerhet möter det ofta

svårigheter för dem att skaffa sig ordnat arbete. Det framstår därför som

en angelägen uppgift att genom eftervårdande åtgärder söka förebygga, att

de frigivna under tiden närmast efter anstaltsvistelsen återfalla i brott eller

annat asocialt levnadssätt.

I de författningar som reglera fångvårdsväsendet lia numera vissa uppgifter

beträffande eftervården av frigivna ålagts fångvårdsmyndigheterna.

Vid varje centralfängelse och även vid annan anstalt, beträffande vilken fångvårdsstyrelsen

så förordnar, skall finnas en anstaltsnäinnd, som bland annat

har att vidtaga åtgärder för att bereda utkomst åt fångar som skola lämna

anstalten samt att även på annat sätt hjälpa och stödja dem. Ett betydelsefullt

arbete för eftervården åt frigivna utföres även av skyddsföreningarna.

De flesta av dessa äro anslutna till svenska skyddsförbundet. Detta åtnjuter

statsbidrag, vilket huvudsakligen användes till understöd åt föreningarna.

Skyddsföreningarna bistå de frigivna med arbetsanskaffning, utrustning och

dylikt. Vissa av skyddsföreningarna lia anordnat hem, i vilka de mottaga

bland annat frigivna fångar för någon tids vistelse i avbidan på att de erhålla

arbete på annat håll. Sådana hem lia på sina håll upprättats även av

andra föreningar och av kommuner.

En statlig organisation, som bland andra uppgifter har att sörja för eftervård

åt frigivna fångar, har tillkommit genom de år 1942 inrättade fyra

Departe
ment»-
chefen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

skyddskonsulentbefattningarna. I statsverkspropositionen till innevarande års

riksdag har på mitt förslag begärts medel för att från och med ingången av

år 1944 utöka organisationen till tolv konsulenter jämte fem assistenter åt

dem (II huvudtiteln p. 44). Utvidgningen av organisationen har föreslagits

främst för att möjliggöra att 1939 års lag om villkorlig dom, som för sin

tillämpning kräver medverkan av ett antal för skyddsarbete kvalificerade

tjänstemän, skall kunna sättas i kraft, men även med syfte att bereda större

möjligheter till eftervård åt frigivna fångar. I statsverkspropositionen har

även hemställts örn ökat anslag för understöd åt verksamhet för frigivna

fångar m. fl. Propositionen har i nämnda delar bifallits av riksdagen.

Inom sinnessjukvården, alkoholistvården och barnavården sker utskrivning

från anstalt i stor utsträckning villkorligt. Den medgivna friheten göres

sålunda beroende av den utskrivnes uppförande under en viss prövotid. I

mån av behov förbindes utskrivningen med särskilt anordnad tillsyn och

med föreskrifter beträffande den utskrivnes livsföring under prövotiden. På

straffrättens område är dylik utskrivning på prov stadgad som regel vid

tvångsuppfostran och ungdomsfängelse samt i fråga om förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare och internering av återfallsförbrytare. Vid de tidsbestämda

frihetsstraffen, straffarbete och fängelse, äro däremot möjligheterna

till provutskrivning begränsade. Regler härom finnas meddelade i

den år 1906 utfärdade och år 1918 i visst avseende ändrade lagen örn villkorlig

frigivning. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen är

villkorlig frigivning med hänsyn till de i lagen angivna förutsättningarna för

dess beviljande icke att betrakta som ett ordinärt led i straffverkställigheten

utan såsom en förmån, vilken efter ansökan kan medgivas sådana fångar

som befinnas särskilt förtjänta därav.

Det torde icke råda delade meningar därom att villkorlig utskrivning eller

frigivning från anstalt i förening med tillsyn över den frigivne under en

efterföljande prövotid visat sig vara en synnerligen ändamålsenlig anordning

på de områden där den prövats. De sakkunniga ha, under åberopande av de

goda erfarenheter som vunnits av instituten utskrivning på prov och villkorlig

frigivning, föreslagit att villkorlig frigivning skall komma till avsevärt

ökad användning vid de tidsbestämda frihetsstraffen.

Vid utformningen av sitt förslag ha de sakkunniga anslutit sig till den på

sin tid av professor Thyrén och strafflagskommissionen framförda tanken

att, med bibehållande i huvudsak av den nuvarande fakultativa villkorliga

frigivningen, därjämte införa villkorlig frigivning såsom ett normalt led

i straffverkställigheten. Denna senare form av villkorlig frigivning skall

enligt de sakkunnigas förslag komma till användning i vidsträckt omfattning,

nämligen beträffande fångar för vilka straffarbets- eller fängelsestraffet

uppgår till sex månader eller däröver. Dessa skola, utom i vissa undantagsfall,

frigivas då fem sjättedelar av strafftiden förflutit. Den frigivne skall stå

under tillsyn under en tid av ett år eller, om den återstående strafftiden är

längre, under så lång tid som motsvarar straffåterstoden. Det skall kunna

åläggas honom att under prövotiden iakttaga vissa föreskrifter i fråga om

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2ö2.

29

vistelseort, arbetsanställning m. m. Prövotiden kan under vissa förutsättningar

förlängas med viss tid, högst ett år. Den villkorligt medgivna friheten

skall kunna förklaras förverkad, örn den frigivne genom sitt uppförande ger

anledning därtill.

Det synes med fog kunna antagas, att en reform av lagstiftningen örn

villkorlig frigivning enligt de angivna riktlinjerna skall medföra goda verkningar

i kriminalpolitiskt hänseende. Uppenbart torde sålunda vara, att den

villkorliga frigivningens infogande såsom ett normalt led i straffverkställigheten

skulle giva denna en mera ändamålsenlig, social inriktning. Man

torde också på grund av de erfarenheter som vunnits på andra områden,

där motsvarande anordning tillämpats, ha anledning att hysa förhoppning

om att en sådan reform skall visa sig ägnad att verksamt bidraga till att

minska antalet återfall i brottslighet. En förutsättning för att syftet med

reformen skall vinnas är emellertid, att en lämpligt avpassad eftervård kan

anordnas i de fall där en sådan är behövlig för att befrämja och underlätta

de straffades återgång till ett ordnat samhällsliv. Denna förutsättning torde

vara förhanden, sedan den statliga konsulentorganisationen blivit utbyggd i

enlighet nied det beslut som fattats vid årets riksdag.

Frågan huruvida syftet med den ifrågasatta lagstiftningen bättre skulle

kunna tillgodoses därigenom att, i stället för avkortning av det ådömda straffet,

bestämdes ett tilläggsstraff som skulle inträda i händelse den frigivne

misskötte sig under prövotiden, har varit föremål för överväganden under

förarbetena till såväl strafflagskommissionens som de sakkunnigas förslag.

Tanken har emellertid avvisats, av kommissionen under hänvisning till att

införande av tilläggsstraff skulle framstå såsom kriminalisering av dåligt

uppförande som icke innefattar brott. De sakkunniga ha bland annat framhållit,

att en dylik anordning, därest den vidtoges utan samband med en revision

av straffsatserna över hela strafflagstiftningens område, skulle innebära

en generell skärpning av den straffrättsliga reaktionen mot brottslingarna.

Under nuvarande förhållanden vore det därför enligt de sakkunnigas mening

en fördel, örn det erforderliga straffhotet kunde anordnas utan att något tilllägg

göres till det ådömda straffet. Till vad sålunda anförts vill jag foga den

anmärkningen, att ehuru det föreliggande förslagets genomförande skulle i

ej ringa utsträckning medföra avkortning av tiden för vistelsen i straffanstalt,

denna avkortning motväges genom de övervakningsåtgärder som förutsättas

enligt förslaget. Med hänsyn härtill synas de betänkligheter som i vissa

yttranden uttalats mot straffavkortningen icke kunna tillmätas avgörande

betydelse.

I de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena ha delade meningar kommit

till uttryck i frågan, huruvida obligatorisk villkorlig frigivning bör i

enlighet med förslaget komma till användning vid frihetsstraff på så kort

tid som sex månader. Därigenom komma fångar som ådömts sex månaders

frihetsstraff att villkorligt frigivas redan efter fem månader, och den straffåterstod

som skall tjäna som psykologiskt påtryckningsmedel för att förmå

dem att underkasta sig eftervårdande behandling kommer att i sådana fall

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.

utgöras av allenast en månads frihetsstraff. I vissa yttranden har förordats,

att användningen av villkorlig frigivning begränsas till fångar med något

längre strafftid; förslagsvis har nämnts en strafftid av nio månader eller

ett år. Om villkorlig frigivning ej finge ske vid kortare strafftid än nio månader,

skulle frigivningen icke i något fall kunna äga rum förrän efter sju

och en halv månaders anstaltsvistelse, och straffåterstoden bleve minst en

och en halv månad. Bestämdes det lägsta straff vid vilket villkorlig frigivning

skulle kunna förekomma till ett år, bleve kortaste anstaltstiden tio

månader och kortaste straffåterstoden två månader.

En ändring av sakkunnigförslaget i enlighet med vad i dessa yttranden

ifrågasatts skulle medföra en avsevärd begränsning av institutets användning.

Medan årliga antalet villkorliga frigivningar enligt sakkunnigförslaget,

örn 1941 års siffror läggas till grund för en beräkning, kan uppskattas till

omkring 900, skulle antalet, därest villkorlig frigivning ej finge ske med

mindre den ådömda strafftiden uppginge till minst nio månader, bliva endast

cirka 500 och, om användningen av villkorlig frigivning vore begränsad

till frihetsstraff på ett år eller längre tid. allenast ungefär 350.

Med hänsyn till den ifrågasatta lagstiftningens syfte att bereda möjlighet

till en ändamålsenlig eftervård i alla de fall då en sådan är erforderlig, är det

enligt min mening önskvärt att villkorlig frigivning kommer till användning

i så stor omfattning som möjligt. Jag kan icke finna, att det möter avgörande

betänkligheter att avkorta anstaltsvistelsen vid ett frihetsstraff på sex månader

till fem månader, örn därmed kunna vinnas de fördelar som en med

eftervård förenad villkorlig frigivning är ägnad att medföra. Vad angår farhågorna

för att en straffåterstod om allenast en månad skulle befinnas otillräcklig

såsom påtryckningsmedel är att märka, att en frigiven i regel torde

vara angelägen om att icke åter bliva intagen i fångvårdsanstalt, oavsett huru

lång den tid är som han skulle nödgas kvarbliva där. Även en straffåterstod

som icke uppgår till mer än en månad är därför säkerligen av betydelse såsom

medel att sporra den frigivne till ordnad livsföring.

Givet är emellertid, att de eftervårdande åtgärderna i tillämpningen böra i

viss mån avpassas efter straffåterstodens längd. Det ligger i sakens natur,

att alltför betydande och långvariga inskränkningar i rörelsefriheten i allmänhet

icke böra åläggas en frigiven, därest det straff han har att undergå

i händelse av frihetens förverkande är kort. Uppenbarligen är det av

stor betydelse att de föreslagna lagbestämmelserna rörande tillsyn, bestämmande

av vistelseort, anvisande av arbetsanställning m. m. tillämpas

med urskillning och varsamhet samt att åtgärderna avvägas under hänsynstagande

till samtliga omständigheter i de särskilda fallen. Då tillämpningen

av lagen i dessa avseenden skall ankomma på myndigheter och tjänstemän,

vilka äga speciell erfarenhet av sådan hjälpverksamhet som den ifrågavarande,

torde det icke behöva befaras att bestämmelserna skola komma att tilllämpas

på ett sätt som icke motsvarar deras syfte.

Såsom undantag från regeln om obligatorisk villkorlig frigivning har majoriteten

bland de sakkunniga föreslagit bland annat, att fånge icke skall fri
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

lil

givas om han måste befaras bliva vådlig för annans personliga säkerhet. Att

utesluta fångar av ifrågavarande slag från villkorlig frigivning skulle emellertid

blott innebära att deras frigivande uppskötes en jämförelsevis kort tid och

att de samtidigt bleve undandragna den med straffhot förenade eftervård, av

vilken de kanske mera än andra äro i behov. Därjämte bör beaktas, att en

undantagsbestämmelse av detta slag otvivelaktigt är ägnad att medföra svårigheter

och ojämnhet i tillämpningen. Jag anser mig därför icke böra förorda

att stadgandet upptages i lagen. Är fångens vådlighet så utpräglad att

det, med tillämpning av 1937 års lag örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

är ifrågasatt att överföra honom till sådan anstalt, bör emellertid,

såsom de sakkunniga föreslagit, villkorlig frigivning vara utesluten så

länge frågan om förvaring är beroende på prövning. Likaså torde det vara

motiverat att bibehålla det av de sakkunniga föreslagna undantaget för det

fall att någon på grund av sitt uppförande i fångvårdsanstalten ådömts disciplinär

bestraffning i form av inneslutning i straffcell och denna bestraffning

ej hunnit verkställas.

Utöver vad sålunda angivits finner jag det icke påkallat att föreskriva undantag

från regeln örn obligatorisk villkorlig frigivning.

Av grunderna för den föreslagna obligatoriska formen av villkorlig frigivning

torde följa, att sådan frigivning icke bör vara beroende av huruvida

fången samtycker därtill. Det bör sålunda icke ankomma på fången att avgöra,

huruvida han skall bliva föremål för en i samband med frigivningen

anordnad eftervård. Annorlunda synes det förhålla sig beträffande villkorlig

frigivning, som enligt förslaget liksom enligt gällande lag skall kunna ske på

ett tidigare stadium av straffverkställigheten. Sådan frigivning är närmast

att betrakta som en förmån, vilken medgives fångar som — på grund av att

de ingiva förhoppning örn framtida välförhållande, till följd av gott uppförande

under anstaltsvistelsen samt andra omständigheter — befinnas förtjänta

därav. Även om man såsom de sakkunniga framhållit icke bör låta

belöningssynpunkten ensam vara avgörande för frågan i vilka fall fakultativ

villkorlig frigivning skall äga rum, synes denna synpunkt dock böra tillmätas

sådan betydelse att frigivning icke bör ske utan den dömdes samtycke. På

grund härav anser jag mig böra förorda den avvikelsen från sakkunnigförslaget,

att gällande lags föreskrift örn den dömdes begivande bibehålies såsom

förutsättning för fakultativ villkorlig frigivning.

Enligt sakkunnigförslaget skall fakultativ villkorlig frigivning liksom enligt

gällande rätt kunna äga rum, då den dömde avtjänat en strafftid som

uppgår till minst ett år och tillika utgör minst två tredjedelar av den ådömda

strafftiden. För fångar som undergått straffarbete under minst tre år ha de

sakkunniga emellertid föreslagit ett stadgande, enligt vilket villkorlig frigivning

skall kunna ske redan då de avtjänat hälften av den ådömda strafftiden.

I yttrandena ha skilda meningar gjorts gällande beträffande lämpligheten

av dessa bestämmelser. Sålunda har beträffande den ifrågasatta möjligheten

Sill avkortning av straffet med hälften i åtskilliga yttranden uttalats, att en

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

regel av sådant innehåll icke vore tillrådlig ur allmänpreventiva synpunkter.

Vid övervägande av vad i dessa hänseenden förekommit har jag stannat

vid den uppfattningen, att någon ändring i gällande regler för närvarande

icke bör vidtagas. Därest i undantagsfall större avkortning finnes motiverad

än den som medgives enligt gällande lag, synes nådevägen lämpligen

böra anlitas.

Såsom framgår av det föregående skall enligt förslaget prövotiden för samtliga

villkorligt frigivna utgöra så lång tid som återstår av strafftiden, dock

städse minst ett år. Prövotiden må emellertid, örn fortsatt tillsyn över den

frigivne finnes erforderlig, förlängas med viss tid, dock högst ett år. Förslaget

förutsätter att tillsynsman städse skall förordnas för de frigivna. Dock skall

möjlighet finnas att under prövotiden upphäva tillsynen, örn den frigivnes

uppförande eller omständigheterna i övrigt föranleda därtill.

För en jämkning av de i sakkunnigförslaget upptagna reglerna x-örande

prövotidens längd synas mig tillräckliga skäl icke ha anförts. Däremot torde

det, på sätt i åtskilliga yttranden gjorts gällande, kunna med fog ifrågasättas

huruvida icke bestämmelserna böra erhålla sådan lydelse att frigivning

kan ske utan att den frigivne ställes under tillsyn. Sådana fall kunna

utan tvivel inträffa, då med hänsyn till den frigivnes personliga egenskaper

och förhållanden tillsyn vore icke blott obehövlig utan även olämplig.

Örn det redan vid frigivningen står klart att tillsyn icke erfordras för

att den frigivne skall föra ett otadligt liv, bör sådan tillsyn icke heller

anordnas. På grund härav och med hänvisning till vad fångvårdsstyrelsen

härutinnan anfört i sitt förut återgivna yttrande förordar jag sålunda, att

i lagen införes stadgande av innebörd att villkorlig frigivning må äga rum

utan att tillsyn anordnas, därest sådan av särskilda skäl prövas icke vara

erforderlig.

De särskilda bestämmelserna i förslaget till lag om villkorlig frigivning

komma, i den mån de icke redan behandlats, att närmare beröras i den följande

framställningen. Jag får därvid även tillfälle att angiva min ståndpunkt

till det i de sakkunnigas betänkande upptagna förslaget rörande ändringar

i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser örn beräkning

av strafftid. I 1927 års lag om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare

har en mindre jämkning befunnits erforderlig till följd av den föreslagna

lagen om villkorlig frigivning. Förslag till lagändring framlägges i det följande.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

33

l)e särskilda lagförslagen.

Förslaget till lag om villkorlig frigivning.

1 §•

I överensstämmelse med sakkunnigförslaget angivas i denna paragraf förutsättningarna

för obligatorisk villkorlig frigivning. De undantag från huvudregeln,

som enligt vad som anförts i det föregående befunnits erforderliga,

ha erhållit sin plats i 21 §.

2 §■

I paragrafen givas regler beträffande fakultativ villkorlig frigivning, motsvarande

dem som finnas i gällande lags 1 och 5 §§. I huvudsak överensstämmer

paragrafen med 2 § i sakkunnigförslaget. Såsom förut anförts har emellertid

den av de sakkunniga föreslagna regeln, att den som undergått frihetsstraff

i minst tre år skall kunna villkorligt frigivas redan då hälften av strafftiden

avtjänats, ansetts böra utgå. Däremot har av skäl som redan anförts

upptagits en motsvarighet till gällande lags stadgande att för villkorlig frigivning

förutsättes fångens begivande. Förutsättningen har utformats som

ett krav på att, såsom i tillämpningen regelmässigt sker, fången själv ansöker

örn frigivning. Bland de omständigheter, som skola tagas i betraktande vid

prövning av frågan örn frigivning enligt paragrafen, har vidare från gällande

lag upptagits brottets beskaffenhet, dess orsaker och omständigheterna vid

detsamma.

3 §•

Beslut om obligatorisk villkorlig frigivning skall enligt förevarande paragraf

meddelas av fångvårdsanstaltens styresman. Då hinder mot sådan frigivning

enligt de sakkunnigas förslag skulle föreligga, om fången måste befaras

bliva vådlig för annans personliga säkerhet, hade för sådant fall gjorts

en begränsning i styresmannens beslutanderätt. Denna begränsning har uteslutits

såsom en följd av att nämnda undantag från huvudregeln i 1 § icke

upptagits i föreliggande förslag.

Beträffande fakultativ villkorlig frigivning stadgas i överensstämmelse med

de sakkunnigas förslag och gällande lag, att beslut därom skall meddelas av

Kungl. Majit.

4—7 §§.

Dessa paragrafer, vilka avfattats i nära anslutning till motsvarande stadganden

i 1939 års lag om villkorlig dom, beröra prövotid, tillsyn över de frigivna

samt de allmänna skyldigheter i fråga om livsföring m. m., som åvila

dem under prövotiden.

Beträffande prövotidens längd samt frågan huruvida villkorlig frigivning

bör få äga rum utan att tillsyn anordnas torde få hänvisas till vad därom

anförts i den allmänna motiveringen. Här må ytterligare nämnas följande.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle statens skyddskonsulent äga befogenhet

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 262.

8

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

att under löpande prövotid besluta, att tillsyn över villkorligt frigiven skall

upphöra, detta även i det fall att förordnande om tillsyn meddelats av Kungl.

Majit i samband med beslut örn frigivning enligt 2 §. Stadgande av denna

innebörd har icke ansetts vara erforderligt, då såsom i det föregående anförts

sådan ändring vidtagits i sakkunnigförslaget att frigivning skall kunna, om

särskilda skäl föreligga, äga rum utan att tillsyn samtidigt anordnas.

Enligt sakkunnigförslaget skulle tillsynsman utses av styresmannen för den

anstalt från vilken frigivning sker. Härigenom skulle, enligt vad de sakkunniga

anförde till stöd för sin ståndpunkt i detta hänseende, styresmannen och

indirekt hela anstaltspersonalen på ett betydelsefullt sätt knytas till den sociala

delen av kriminalpolitiken och fångvårdens inriktning på positivt uppbyggande

verksamhet främjas. De sakkunniga föreslogo i sammanhang härmed

stadganden av administrativ natur, enligt vilka det skulle åligga styresmannen

att vid utseende av tillsynsman samråda med anstaltsnämnden och

med skyddskonsulenten i distriktet. Medan sålunda styresmannen hade att

utse tillsynsman för den villkorligt frigivne, skulle det ankomma på skyddskonsulenten

i det distrikt där den frigivne vistas att öva inseende över hur

tillsynen handhaves. Konsulenten skulle bland annat äga att entlediga tillsynsman,

som befinnes olämplig för uppdraget eller är hindrad att vidare

utöva det, samt att utse ny tillsynsman i den entledigades ställe.

Till skyddskonsulenternas viktigaste uppgifter hör att vaka över att eftervården

beträffande frigivna handhaves på ändamålsenligt sätt. Med hänsyn

till den ställning konsulenterna sålunda komma att intaga och den vidsträckta

erfarenhet de kunna förväntas besitta i fråga om den eftervårdande verksamheten

synes det vara lämpligt att de erhålla allmän befogenhet att utse tillsynsmän.

Därav bör emellertid icke följa, att fångvårdsanstalternas styresmän

befrias från uppgiften att vidtaga alla erforderliga förberedande åtgärder

för fångars frigivning. På styresmännen bör sålunda även ankomma att föreslå

tillsynsmän i den mån så är möjligt. I 6 § av förslaget upptages på grund

härav stadgande att tillsynsman skall efter samråd med fångvårdsanstalten^

styresman utses av statens skyddskonsulent i det distrikt där den frigivne

efter frigivningen skall vistas.

I gällande lag stadgas skyldighet för landsfiskal, polismästare och stadsfiskal

att mottaga förordnande såsom tillsynsman i fall då annan därtill

lämplig och villig person ej finnes att tillgå. Det har icke synts tillrådligt att

upphäva detta stadgande, innan erfarenhet vunnits örn i vilken mån det genom

skyddskonsulenternas verksamhet blir möjligt att på frivillighetens väg

anskaffa tillsynsmän för det genom den nya lagen ökade antalet villkorligt

frigivna. Emellertid torde befogenheten att utse sådan befattningshavare till

tillsynsman icke lämpligen kunna tillerkännas skyddskonsulent, utan synes

det böra ankomma på länsstyrelsen att därom förordna efter framställning

av vederbörande konsulent.

Med konsulenternas åliggande att, var och en inom sitt distrikt, ha inseende

över hur tillsynen handhaves över frigivna som vistas inom distriktet bör

givetvis följa befogenhet att entlediga tillsynsman, då anledning därtill förekommer.

Har tillsynsman enligt vad nyss sagts förordnats av länsstyrelsen,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

35

bör det emellertid också ankomma på länsstyrelsen att återkalla förordnandet.

Särskilda stadganden härom lia icke ansetts erforderliga.

8 §•

Gällande lag innehåller i 2 §, jämte allmänna bestämmelser örn skyldighet

för den som villkorligt frigivits att under prövotiden föra ett ordentligt och

ostraffligt liv, ett stadgande därom alt den frigivne är pliktig att ställa sig

till noggrann efterrättelse de särskilda föreskrifter som vid frigivningen eller

därefter på grund av lagen meddelas honom. I 7 § meddelas bestämmelser,

av vilka framgår att vid beslut om villkorlig frigivning i regel skall bestämmas

viss ort, där den frigivne skall vistas under prövotiden. Sådan föreskrift

plägar också undantagslöst meddelas. Därjämte förekommer att föreskrift

meddelas därom att den frigivne skall avhålla sig från bruk av rusdrycker.

En motsvarighet till gällande lags 2 § har upptagits i 5 § av det föreliggande

förslaget, varest tillika stadgats skyldighet för den frigivne att efter

bästa förmåga söka ersätta skada som han förorsakat genom brottet. I nu

förevarande paragraf angivas i anslutning till stadgandena i 8 § lagen om

villkorlig dom de särskilda föreskrifter som skola kunna meddelas den frigivne,

nämligen i fråga om hans vistelseort, bostad, arbetsanställning, utbildning

och användande av fritid, om avhållsamhet från rusdrycker samt om

inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar. Liksom

i lagen om villkorlig dom förutsättes att dylika föreskrifter endast skola

ifrågakomma då tillsyn anordnas samt då behov därav föreligger med hänsyn

till den frigivnes personliga egenskaper eller andra omständigheter. Någon

motsvarighet till den i lagen örn villkorlig dom angivna möjligheten att

föreskriva den frigivne skyldighet att underkasta sig behandling å sjukhus,

alkoholistanstalt eller annan anstalt har icke ansetts böra upptagas. Det må

anmärkas, att då föreskrift kan givas angående den frigivnes bostad, därmed

vinnes möjlighet att förmå honom att under den första tiden efter frigivningen

vistas i övergångshem för frigivna fångar, i händelse detta skulle befinnas

lämpligt.

Föreskrifter av ifrågavarande art skulle enligt de sakkunnigas förslag meddelas

av fångvårdsanstalten styresman, oavsett örn frigivning skett enligt 1 §

eller enligt 2 §. Då frigivning beviljas jämlikt 2 §, synes det vara lämpligt

att de särskilda bestämmelser som finnas erforderliga, i överensstämmelse

med vad hittills skett, meddelas av Kungl. Majit i frigivningsbeslutet. Vid obligatorisk

frigivning torde övervägande skäl tala för att beslutanderätten anförtros

skyddskonsulenten. Liksom denne vid förordnande av tillsynsman har

att samråda med styresmannen för den anstalt där den frigivne varit intagen,

bör sådan skyldighet åvila honom även i fråga om föreskrifters meddelande.

Härigenom sättes konsulenten i tillfälle att tillgodogöra sig den kännedom styresmannen

vunnit om fången under hans vistelse å anstalten. I administrativ

ordning torde böra stadgas att även anstaltsnämnd, där sådan finnes, skall

medverka vid handläggningen av frågor rörande den frigivnes särskilda

skyldigheter under prövotiden. Andra stycket i 8 § har avfattats i enlighet

med vad nu sagts.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

9 §•

Paragrafen, som motsvarar 10 § andra stycket i 1939 års lag örn villkorlig

dom, rör tillsynsmannens befogenhet att meddela bestämmelser örn verkställandet

av sådana anordningar, som vidtagits enligt 8 § samt att eljest giva

den frigivne sådana förhållningsorder som kunna befinnas erforderliga.

10—12 §§.

I 10 § meddelas bestämmelse om ändring och upphävande av åtgärder som

vidtagits enligt 8 §. I 11 § angives vilka åtgärder som skola kunna ifrågakomma,

därest den frigivne åsidosätter något av vad som åligger honom till

följd av frigivningen. Om beslutanderätten i sådana fall och örn den ordning

i vilken beslut skall fattas m. m. stadgas i 12 §. Bestämmelserna i 10 och 11 §§

ha avfattats efter mönster av 11 och 12 §§ i lagen om villkorlig dom. Även

12 § i föreliggande förslag äger i vissa delar motsvarighet i nämnda lag (16

och 19 §§).

Under prövotiden kunna förhållandena i ena eller andra hänseendet så

ändras, att med stöd av 8 § vidtagna dispositioner visa sig icke längre ändamålsenliga.

Vid frigivningen meddelade föreskrifter böra därför snabbt kunna

ändras, utbytas mot andra eller helt och hållet upphävas. Att vidtaga

dylika ändringar i vad som bestämts vid frigivningen synes böra överlämnas

åt skyddskonsulenten i det distrikt där den frigivne vistas, vilken tydligen i

allmänhet har de bästa möjligheterna att bedöma lämpligheten härav och är

ansvarig för hur eftervården handhaves.

Därest den frigivnes uppförande under prövotiden skulle ge anledning till

allvarligare anmärkningar, bör möjlighet finnas att ingripa med åtgärder

som kunna vara ägnade att medföra rättelse. Har han icke redan vid frigivningen

ställts under tillsyn, bör sådan kunna anordnas. Åtgärder enligt 8 §

böra kunna vidtagas, örn sådana kunna antagas vara till gagn. Stundom kan

en allvarlig varning vara tillfyllest. I svårare fall bör, såsom i den allmänna

motiveringen angivits, prövotiden kunna förlängas och i sista hand bör den

frigivne kunna återtagas i straffanstalt för att undergå återstoden av

straffet.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle meddelande av varning, förlängning

av prövotiden samt beslut om frihetens förverkande ankomma på fångvårdsstyrelsen,

medan de övriga åtgärderna skulle vidtagas av skyddskonsulenten.

Såsom nyss anförts bör denne äga att göra ändringar i föreskrifter som meddelats

i samband med frigivningen och även upphäva sådana föreskrifter, om

de visat sig onyttiga. Då det gäller ingripanden mot den frigivne under prövotiden,

som föranledas av att han icke iakttager det uppförande som fordras

av honom, synas emellertid starka skäl tala för att prövningen av vilken

ågärd som bör vidtagas centraliseras hos fångvårdsstyrelsen. Finner styrelsen

att så allvarlig åtgärd är påkallad som förlängning av prövotiden eller förordnande

örn den villkorligt medgivna frihetens förverkande, synes ärendet

böra hänskjutas till vederbörande länsstyrelse, som i likhet med vad som i

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

37

fråga om återkallelse av frigivning gäller enligt nuvarande lag bör äga beslutanderätt

i frågan. Stadganden av angivna innebörd ha upptagits i 12 §.

13 §.

Stadgandena i 11 och 12 §§ om åtgärder mot frigivna, som åsidosätta de

skyldigheter som åvila dem i följd av frigivningen, äro tillämpliga även i det

fall att den frigivne gör sig skyldig till brott. I detta avseende göres icke någon

avvikelse från vad i gällande lag (3 och 10 §§) är stadgat örn återkallelse

av frigivning och örn varning.

I förevarande paragraf angives under vilka förutsättningar villkorligt medgiven

frihet skall förklaras förverkad av domstol, där åtal för brott väckes

mot den frigivne. Motsvarande regler äro upptagna i 13 § av gällande lag. Enligt

detta lagrum skall den frihet som villkorligt medgivits städse förklaras

förverkad, om straffet för det nya brottet utgör fängelse eller straffarbete. De

sakkunniga föreslogo härutinnan icke någon ändring. I lagen örn villkorlig

dom har emellertid motsvarande stadgande, 13 § 1 morn., erhållit sådan lydelse

att domstolen, där särskilda skäl föreligga, äger underlåta förverkandeförklaring.

Då de skäl som åberopats för denna mildare bestämmelse i lagen

örn villkorlig dom1 torde äga giltighet även beträffande villkorlig frigivning,

har lagrummet avfattats i överensstämmelse med nämnda bestämmelse.

För tillämpning av 13 § i gällande lag om villkorlig frigivning förutsättes,

att det nya brottet förövats efter straffverkställighetens början samt att fällande

utslag meddelas under prövotiden. Om brottet begåtts under prövotiden,

synes det emellertid mindre tillfredsställande att förverkande skall kunna

äga rum endast om målet hinner avgöras före prövotidens utgång; den brottslige

har t. ex. genom att hålla sig undan lyckats förhindra att åtal väckts.

Stadgandet har därför ansetts böra, efter förebild i 16 § andra stycket lagen

örn villkorlig dom, avfattas så att förverkande skall kunna ske om åtal väckes

inom ett år från prövotidens slut.

14 §.

Enligt 9 § andra stycket sakkunnigförslaget skall villkorligt frigiven, som

återintagits i fångvårdsanstalt av annan orsak än att han dömts till fängelse

eller straffarbete, sedermera av fångvårdsstyrelsen kunna ånyo villkorligt

frigivas, då skäl därtill föreligga. Någon motsvarighet till denna bestämmelse

finnes icke i gällande lag.

Fångvårdsstyrelsen har i sitt yttrande förordat, att bestämmelsen måtte

utsträckas till att avse även det fall att någon förverkat villkorligt medgiven

frihet på grund av att han dömts till fängelse eller straffarbete. Eljest komme

sådana återintagna att enligt den obligatoriska regeln ånyo villkorligt frigivas,

då fem sjättedelar av den genom sammanläggning av straffåterstoden

och det nya straffet uppkomna strafftiden förflutit, något som enligt styrel
1

Första lagutskottet vid 1939 års lagtima riksdag, uti. nr 35 sid. 27—28.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

sens mening vöre mindre lämpligt. Förnyad villkorlig frigivning borde nämligen

icke ske annat än örn det efter prövning befunnits att den återintagne

vore mottaglig för eftervård.

Med grunderna för förslaget om obligatorisk villkorlig frigivning synes det

stå i god överensstämmelse, att den som återintagits i fångvårdsanstalt efter

att ha förverkat friheten icke skall vara utesluten från förnyad villkorlig

frigivning. Det synes nämligen knappast i dessa fall mera än i åtskilliga

andra, i vilka fånge är belastad med upprepad brottslighet eller asocialitet,

finnas anledning att göra den obligatoriska villkorliga frigivningen beroende

av en prövning, huruvida han kan väntas förhålla sig väl efter frigivningen.

Om straffåterstoden ensam eller i förening med nytt straff uppgår till minst

sex månader, torde därför villkorlig frigivning obligatoriskt böra äga rum

då fem sjättedelar av strafftiden förflutit. Äro förutsättningarna för frigivning

enligt 2 § (fakultativ frigivning) uppfyllda, synes det icke heller

böra vara uteslutet att sådan frigivning beviljas i den ordning som därför

är föreskriven. Beträffande dem som, jämlikt 11 §, återintagits utan att ha

dömts till nytt frihetsstraff, synes dessutom finnas skäl att icke såsom förutsättning

för frigivning enligt 2 § bibehålla den tidsbegränsning som där

angives. Där straffåterstoden är lång, kan den nämligen te sig som ett i förhållande

till förverkandeanledningen alltför hårt straff, och det synes därför

böra stå Kungl. Maj:t öppet att, örn förutsättningarna i övrigt äro för

handen, bevilja villkorlig frigivning även örn den i 2 § bestämda minimitiden

ej förflutit.

Med hänsyn till vad nu anförts har, i stället för det av de sakkunniga föreslagna

stadgandet om befogenhet för fångvårdsstyrelsen att besluta örn villkorlig

frigivning av återintagna, föreslagits bestämmelse av innehåll, att det

straff som den återintagne har att undergå skall anses såsom nytt straff med

avseende å ny villkorlig frigivning enligt 1 eller 2 § och att, där förverkande

skett enligt 11 §, villkorlig frigivning enligt 2 § må äga rum ändå att tid

som där sägs icke gått till ända.

15 §.

Om villkorligt frigiven övertygas om brott som förövats innan straffet började

verkställas och därvid jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen dömes till gemensamt

straff som är högre än det tidigare ådömda, skall han uppenbarligen

återintagas i straffanstalten för att undergå det gemensamma straffet med

viss avräkning. Stadgande av denna innebörd är intaget i 13 § i nuvarande

lag, och bestämmelsen har oförändrad upptagits i de sakkunnigas förslag.

I förevarande lagrum har samma regel kommit till uttryck genom föreskrift

att vad på grund av den villkorliga frigivningen förordnats skall vara utan

verkan.

För det fall att den frigivne icke förskyller högre gemensamt straff än

det förut ådömda, vilket kan inträffa t. ex. om det nyupptäckta brottet är

förhållandevis obetydligt, bör domen icke inverka på den villkorliga frigivningen.

Denna regel, som i nuvarande lag motsättningsvis framgår av

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

39

den nyss berörda bestämmelsen i 13 §, har synts lämpligen böra angivas

genom ett stadgande att domstolen i sådant fall skall förordna att det tidigare

ådömda straffet skall avse jämväl det nyupptäckta brottet.

Beträffande avräkningen av straff i fall då den frigivne dömes till förhöjt

gemensamt straff och återintages i straffanstalten, föreligger en viss skillnad

mellan gällande lag och förslaget. Denna skiljaktighet sammanhänger

med en bestämmelse i nuvarande 4 §.

I sistnämnda paragraf stadgas, att när prövotiden för den frigivne gått

till ända, skall så anses som hade straffet vid frigivningen till fullo avtjänats,

dock med undantag för de fall då frigivningen under prövotiden återkallats

eller förklarats förverkad eller den frigivne under prövotiden häktats på

grund av förhållande som senare föranleder beslut om återkallelse eller förverkande.

Bestämmelsen i 4 § har tidigare varit av betydelse med hänsyn till

reglerna örn skärpt straff för återfall i brott. Före den ändring av 4 kap. 14 §

strafflagen som trädde i kraft den 1 januari 1943 stadgades nämligen däri, att

skärpt straff ej skulle tillämpas utan då återfall skett sedan den brottslige

till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff. Numera förutsättes

däremot endast att det nya brottet begåtts sedan han genom laga kraftvunnet

utslag blivit dömd för det förra. Någon motsvarighet till bestämmelsen

i 4 § har därför ej ansetts behöva upptagas i förslaget.

I fråga om avräkningen av straff innebära de gällande stadgandena i 4

och 13 §§ följande. Därest en frigiven övertygas örn eller häktas för brott

som begåtts före straffverkställighetens början och därför dömes till förhöjt

gemensamt straff, får han, om domen meddelas eller häktningen sker

under prövotiden, endast avräkna den strafftid han verkligen utstått men i

annat fall hela den först ådömda strafftiden, således inberäknat den tid som

vid frigivningen återstod av straffet. Enligt förslaget däremot får i båda fallen

endast avräknas den verkliga strafftiden, varmed dock, liksom enligt gällande

lag, häktningstid likställes i den mån domstolen så förordnat. Förslagets

ståndpunkt i detta hänseende synes vara att föredraga framför den som gällande

lag intager; den nuvarande skarpa gränsdragningen mellan de olika

fallen kan uppenbarligen leda till olikheter som ej äro sakligt motiverade.

16 §.

I 11 § gällande lag givas bestämmelser, enligt vilka villkorligt frigiven kan

häktas örn han avviker från anvisad vistelseort eller gör sig skyldig till uppförande

som innebär våda för allmän ordning eller säkerhet eller om omständigheterna

eljest finnas föranleda därtill. Enligt sakkunnigförslaget skall

i stället, där fråga örn förverkande av villkorligt medgiven frihet föreligger,

fångvårdsstyrelsen äga besluta, att den frigivne skall tagas i förvar i avbidan

på vidare förordnande.

I yttrande över förslaget har Överståthållarämbetet givit uttryck åt vissa

betänkligheter mot att, såsom i sakkunnigförslaget skett, utbyta häktningsmöjligheten

mot rätt att taga i förvar, vilket vore ett institut av mera fly
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

tande karaktär. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har funnit begreppet förvar tarva

närmare bestämning.

Såsom vid 12 § anförts har i det föreliggande förslaget gjorts den avvikelsen

från sakkunnigförslaget, att förverkande av villkorligt medgiven frihet,

där det ej sker på grund av att den frigivna dömes till fängelse eller

straffarbete, skall ankomma på beslut av länsstyrelsen i stället för av fångvårdsstyrelsen.

Något stadgande örn omedelbar verkställighet av beslut om

förverkande har, såsom framgår av 18 §, icke ansetts böra meddelas. Efter

det fråga om förverkande uppkommit, kan återintagning i straffanstalt fördröjas

genom att länsstyrelsens beslut överklagas. Ett stadgande därom att

den frigivne skall kunna tagas i förvar i avbidan på vidare förordnande har

med hänsyn härtill synts ägnat att inge betänkligheter, då hållande i förvar

icke torde böra förekomma i andra fall än då det kan förutsättas att

åtgärden blir av helt kort varaktighet. I förevarande paragraf har därför i

stället stadgats, att den frigivne, såframt omständigheterna därtill föranleda,

kan häktas då fråga örn förverkande uppkommit. Befogenhet att förordna

därom har förbehållits länsstyrelsen.

17 §•

I första stycket har upptagits en bestämmelse, som öppnar möjlighet att

vinna ändring i vad skyddskonsulent beslutat. I anslutning till vad de sakkunniga

föreslagit skall sålunda fångvårdsstyrelsen äga befogenhet att på

framställning av den frigivne eller om anledning eljest förekommer underkasta

konsulents beslut förnyad prövning.

Sedan ett av konsulent meddelat beslut underkastats omprövning av fångvårdsstyrelsen,

synes någon ytterligare prövning av annan myndighet icke

böra förekomma. Icke heller i fråga örn övriga beslut av fångvårdsstyrelsen

jämlikt den föreslagna lagen torde besvärsrätt vara erforderlig. Rätt att anföra

besvär torde sålunda icke böra tillkomma den som är missnöjd med

beslut, varigenom styrelsen avslagit framställning om undantag från regeln

att villkorligt frigivna skola stå under tillsyn, eller med styrelsens åtgärder

i anledning av att villkorligt frigiven åsidosatt sina skyldigheter; i sistnämnda

hänseende är att märka, att styrelsen icke äger besluta om förverkande av

friheten eller om förlängning av prövotiden. I andra stycket har därför generellt

stadgats, att styrelsens beslut icke må överklagas.

I 12 § gällande lag givas bestämmelser örn rätt för villkorligt frigiven, som

fått friheten förklarad förverkad, att överklaga länsstyrelsens beslut därom

genom besvär, som prövas i högsta domstolen. Bestämmelser av enahanda

innebörd ha upptagits i sista stycket av denna paragraf. Stadgandet har

gjorts tillämpligt även på det fall att länsstyrelsen beslutat förlängning av

prövotid.

18 §.

Liksom i 12 § tredje stycket gällande lag har i första stycket av denna

paragraf upptagits en bestämmelse, att beslut om förverkande av villkorligt

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 252.

41

medgiven frihet skall kunna gå i verkställighet före besvärstidens utgång

efter samma regler som en straffdom vilken icke vunnit laga kraft, övriga

beslut enligt den föreslagna lagen ha ansetts böra lända till efterrättelse omedelbart,

där ej den beslutande myndigheten annorlunda förordnat.

19 §.

Den i 12 § första stycket gällande lag upptagna bestämmelsen om skyldighet

för länsstyrelse och tillsyningsman vid häkte att vidtaga anstalter för att

häktad erhåller biträde vid författande av besvär över återkallelse av villkorligt

medgiven frihet har genom förevarande paragraf ersatts med en hänvisning

till lagen den 19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbiträde

åt häktad. I överensstämmelse med vad de sakkunniga härutinnan föreslagit

har emellertid tillagts, att ersättning som tillerkännes biträde alltid skall

stanna å statsverket.

20 §.

Till denna paragraf finnes i gällande lag motsvarighet i 1 § första stycket.

21 §.

De i första och andra styckena av denna paragraf angivna undantagen från

reglerna om obligatorisk villkorlig frigivning i 1 § ha berörts i det föregående.

Tredje stycket innehåller, att då förvaring eller internering avbrutits för

verkställighet av frihetsstraff, bestämmelserna om villkorlig frigivning icke

skola vara tillämpliga beträffande frihetsstraffet. Stadgandet överensstämmer

med 1 § andra stycket i gällande lag i den lydelse detta erhållit genom lag

den 18 juni 1937 i samband med utfärdandet av lagen om förvaring och

internering i säkerhetsanstalt. Den äldre, ännu gällande lydelsen har upptagits

i övergångsbestämmelserna till föreliggande förslag.

övergångsbestämmelserna.

Den nu föreslagna lagen bör uppenbarligen icke träda i tillämpning, förrän

skyddskonsulentorganisationen hunnit bliva utbyggd till sin fulla omfattning.

Innevarande års riksdag har, såsom förut nämnts, bifallit vad Kungl. Majit i

statsverkspropositionen föreslagit rörande anslag för anställande av den härför

erforderliga personalen från och med ingången av år 1944. Då det torde

åtgå någon tid för de nya befattningshavarna att inrätta sig för sin verksamhet,

torde lagen emellertid icke kunna sättas i kraft förrän efter den 1

januari 1944. Lämpligast torde vara att åt Kungl. Majit överlämnas att bestämma

dagen för lagens ikraftträdande.

För dem som villkorligt frigivits före nya lagens ikraftträdande torde den

nuvarande lagen alltjämt böra gälla.

De i 1 § föreslagna bestämmelserna om obligatorisk villkorlig frigivning

äro grundade på principen att den del av straffet som villkorligt eftergives

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

skall stå i viss bestämd relation till hela strafftiden. Av 1 § följer därjämte

att vid frigivningen skall av strafftiden återstå minst en månad.

Med hänsyn härtill vore det icke tillfredsställande, om lagens ikraftträdande

skulle föranleda att alla fångar med strafftid å sex månader eller däröver,

vilka redan vid tiden för ikraftträdandet avtjänat fem sjättedelar av

straffet, skulle villkorligt frigivas. Det skulle då i stor utsträckning inträffa,

att den vid frigivningen återstående strafftiden vore synnerligen kort i förhållande

till hela strafftiden och i åtskilliga fall mindre än en månad. Även

praktiska svårigheter skulle otvivelaktigt uppstå, om ett alltför stort antal

fångar komme att frigivas under tiden närmast efter lagens ikraftträdande.

Å andra sidan torde det ur de synpunkter som ligga till grund för stadgandena

i 1 § icke vara erforderligt att från frigivning undantaga samtliga

fångar, för vilka fem sjättedelar av strafftiden förflutit innan lagen trätt i

kraft. Örn t. ex. en person, som ådömts två års straffarbete, en månad före

ikraftträdandet avtjänat fem sjättedelar därav (1 år 8 månader), synes hinder

icke böra möta mot frigivning, ehuru straffåterstoden då lagen träder i

kraft är tre månader i stället för fyra. Även vid längre strafftider torde en

straffåterstod av tre månader få anses tillräcklig för att frigivning skall få äga

rum då lagen träder i kraft. Däremot bör kravet på en minimiåterstod av en

månad icke lämpligen eftergivas.

I övergångsbestämmelser till lagen har från angivna utgångspunkter föreslagits

att fånge, för vilken vid lagens ikraftträdande av strafftiden återstår

mindre än en månad, icke må frigivas även örn fem sjättedelar eller mera av

strafftiden förflutit. Därest det ådömda straffet utgör ett år eller däröver

men understiger tre år, fordras att minst två månader återstå av strafftiden.

Är straffet tre år eller däröver, skall av strafftiden återstå minst tre månader

för att frigivning skall komma i fråga.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 om förvaring av

förminskat tillräkneliga förbrytare.

I 2 § av 1927 års förvaringslag, vilken den dag Konungen förordnar skall

ersättas av 1937 års lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, angles

bland förutsättningarna för förordnande örn förvaring, att någon, sedan

han till fullo undergått honom för tidigare brott ådömt straffarbete, ånyo

begår brott och därför dömes till straffarbete eller, i visst fall, fängelse. I

förslaget till lag om villkorlig frigivning har såsom förut anmärkts icke

upptagits någon motsvarighet till stadgandet i 4 § av gällande lag därom att

frihetsstraff, från vilket någon villkorligt frigivits, skall anses till fullo avtjänat,

då den villkorliga friheten ej längre kan återkallas eller förklaras förverkad.

Då detta förslag innebär att villkorlig frigivning i stor utsträckning

skall vara obligatorisk, har det synts mindre lämpligt att ådömande av förvaring

är beroende av huruvida ett straff till fullo avtjänats. I stället för

regeln att det tidigare straffarbetet skall ha till fullo avtjänats har föreslagits,

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

43

att såsom förutsättning för att den nya domen skall kunna utbytas mot förvaring

endast skall fordras att den dömde blivit frigiven från tidigare ådömt

straffarbete.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 jall 1898 innefattande vissa

bestämmelser om beräkning av strafftid.

De sakkunnigas förslag, att frigivning från straffarbete eller omedelbart för

brott ådömt fängelse må, om skäl därtill äro, kunna äga rum i stället för

å strafftidens slutdag å någon av de tre närmast föregående elier efterföljande

dagarna, har mött betänkligheter i vissa yttranden, bl. a. i dem som

avgivits av svenska fångvårdssällskapet, styrelsen för svenska skyddsförbundet

och, i vad angår uppskjutande av frigivningen, fångvårdsstyrelsen. Däremot

har i yttrandena icke framställts någon erinran mot förslaget att borttaga

den nuvarande bestämmelsen att frigivning städse skall ske klockan

8 f. m.

Att såsom de sakkunniga föreslagit överlämna åt de verkställande myndigheterna

att avkorta eller förlänga straffet med någon dag synes mig icke

lämpligt. Däremot biträder jag de sakkunnigas förslag om upphävande av

den nuvarande bestämmelsen, att frigivning skall ske klockan 8 f. m. Även

en sådan mindre ingripande lagändring torde vara av värde för fångvårdsmyndigheternas

och de eftervårdande organens strävanden att hindra, att

fången redan omedelbart efter frigivningen råkar i dåligt sällskap, det må

vara kamrater från fängelset som skola frigivas samma dag eller personer

som vänta på den frigivne utanför fängelset.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha upprättats förslag till

1) lag om villkorlig frigivning;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring

av förminskat tillråkneliga förbrytare; samt

3) lag örn ändrad lydelse av A § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande

vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majlis proposition nr 252.

Förslag

till

Lag

om Tillbörlig frigiTning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Den som undergår straffarbete på viss tid, ej under sex månader, eller ock

fängelse på minst lika lång tid skall villkorligt frigivas, då fem sjättedelar

av strafftiden förflutit.

2 §•

Ändå att tid för frigivning enligt 1 § icke är inne, må den som avtjänat två

tredjedelar av strafftiden, dock minst ett år, efter egen ansökan villkorligt

frigivas, därest med fog kan antagas att han efter frigivningen skall förhålla

sig väl och hänsyn till den allmänna laglydnaden ej påkallar att straffet

fortsättes.

Vid prövning av fråga om frigivning som i första stycket sägs skall tagas

i betraktande:

brottets beskaffenhet, dess orsaker och omständigheterna vid detsamma;

den dömdes tidigare vandel;

hans uppförande under fängelsetiden och sinnesriktning vid den tid då frigivning

ifrågasättes;

hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada; samt

de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.

3 §•

Beslut om villkorlig frigivning enligt 1 § meddelas av fångvårdsanstalten

styresman.

Om villkorlig frigivning enligt 2 § bestämmer Konungen. Ansökan om sådan

frigivning göres hos fångvårdsstyrelsen och överlämnas av denna med eget

yttrande till Konungen. 4

4 §•

I beslut örn villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid motsvarande

den vid frigivningen återstående strafftiden, dock minst ett år. Örn förlängning

av prövotiden stadgas i 11 §.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

5 §•

Den frigivne skall under prövotiden föra ett ordentligt och ostraffligt leverne,

undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning på

lovligt sätt samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad enligt denna lag och

med stöd därav meddelade föreskrifter åligger honom. Har han förpliktats

ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga

står för att fullgöra sin skyldighet därutinnan.

6 §•

Den frigivne skall under prövotiden stå under tillsyn. Prövas av särskilda

skäl tillsyn icke erforderlig, må dock fångvårdsstyrelsen eller, där frigivning

sker enligt 2 §, Konungen medgiva att tillsyn icke anordnas.

Tillsynsman för frigiven utses, efter samråd med fångvårdsanstalten styresman,

av statens skyddskonsulent i det distrikt där den frigivne efter frigivningen

skall vistas. Finnes ej annan lämplig person att tillgå, vare på

landet landsfiskal och i stad polismästare och stadsfiskal pliktiga att mottaga

uppdrag såsom tillsynsman. Förordnande för sådan befattningshavare

att vara tillsynsman meddelas av länsstyrelsen efter framställning av skyddskonsulent.

Skyddskonsulenten i det distrikt där den frigivne vistas skall hava inseende

över tillsynens utövande.

7 §•

Det åligger den frigivne att hålla tillsynsmannen underrättad örn sin bostad

och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt

hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.

8 §•

I samband med villkorlig frigivning må, i den mån det finnes påkallat med

hänsyn till den frigivnes karaktär eller sinnesbeskaffenhet, hans tidigare

vandel eller andra omständigheter, jämte det förordnande meddelas örn tillsyn,

tillika åläggas honom att

a. ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans

vistelseort, bostad, arbetsanställning, utbildning eller användande av fritid;

b. avhålla sig från bruk av rusdrycker;

c. underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller

andra tillgångar.

Beslut som avses i denna paragraf meddelas, då frigivning sker enligt 1 §,

av statens skyddskonsulent i det distrikt, där den frigivne efter frigivningen

skall vistas, efter samråd med fångvårdsanstaltens styresman. Vid frigivning

enligt 2 § ankommer på Konungen att meddela sådant beslut.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

9 §•

Tillsynsmannen äger meddela bestämmelser med avseende å verkställandet

av föreskrift varom i 8 § sägs samt de ordningsföreskrifter han eljest med

hänsyn till den frigivnes karaktär eller sinnesbeskaffenhet finner erforderliga.

10 §.

Föreskrift som meddelats jämlikt 8 § må, då anledning därtill förekommer,

ändras eller upphävas av den konsulent som har inseende över tillsynen.

11 §■

Åsidosätter den frigivne något som till följd av frigivningen åligger honom,

må efter omständigheterna

a. förordnas om tillsyn;

b. meddelas föreskrift enligt 8 §, därvid tillika skall förordnas om tillsyn

örn så ej tidigare skett;

c. beslutas att varning skall tilldelas den frigivne;

d. förordnas örn prövotidens förlängning, dock högst med ett år utöver den

vid frigivningen bestämda tiden; eller ock

e. förklaras att den villkorligt medgivna friheten skall vara förverkad.

12 §.

Det ankommer på fångvårdsstyrelsen att vidtaga sådan åtgärd jämlikt 11 §,

som innefattar anordnande av tillsyn eller meddelande av föreskrift enligt 8 §

eller av varning. Angående förlängning av prövotid samt om förverkande av

villkorligt medgiven frihet i fall som avses i 11 § beslutar länsstyrelsen i det

län där den frigivne vistas.

Framställning om åtgärd enligt 11 § göres hos fångvårdsstyrelsen av allmän

åklagare, tillsynsman eller statens skyddskonsulent. Finner fångvårdsstyrelsen

åtgärd som ankommer på länsstyrelse böra vidtagas, skall ärendet

hänskjutas till länsstyrelsen.

I ärende som avses i denna paragraf skall tillfälle lämnas den frigivne att

yttra sig samt yttrande jämväl inhämtas från tillsynsmannen, därest denne

ej förut yttrat sig i ärendet.

Åtgärd enligt 11 § må beslutas endast örn fråga därom väckes före prövotidens

utgång. Ej må efter prövotidens utgång förordnande meddelas om

tillsyn, föreskrift enligt 8 § eller varning utan att prövotiden därjämte blivit

förlängd.

13 §.

övertygas den frigivne i mål, som anhängiggjörts innan ett år förflutit efter

prövotidens utgång, om brott som förövats efter straffverkställighetens

början men före prövotidens slut, och dömes han därför till fängelse eller

straffarbete, skall domstolen, där ej särskilda skäl till annat föranleda, tillika

förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

47

14 §.

Förklaras den villkorligt medgivna friheten förverkad, skall det vid frigivningen

återstående straffet eller, i fall som i 13 § sägs, det längre straff

som den frigivne har att undergå anses såsom nytt straff med avseende å

ny villkorlig frigivning enligt 1 eller 2 §; dock må, där förverkande skett

enligt 11 §, villkorlig frigivning enligt 2 § äga rum ändå att tid som där sägs

icke gått till ända.

15 §.

Varder den frigivne övertygad om brott, som förövats innan straffet började

verkställas, och ådömes till följd därav förhöjt straff jämlikt 4 kap. 3 §

strafflagen, skall vad på grund av den villkorliga frigivningen förordnats

vara utan verkan. Anses förhöjt straff icke böra ådömas, skall förordnas att

det tidigare ådömda straffet skall avse jämväl ifrågavarande brott.

16 §.

Uppkommer fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet, äger

länsstyrelsen, såframt omständigheterna därtill föranleda, besluta att den frigivne

skall häktas i avbidan på vidare förordnande.

17 §.

Fångvårdsstyrelsen äger, efter framställning av villkorligt frigiven eller

örn anledning eljest förekommer, ändra vad statens skyddskonsulent jämlikt

denna lag beslutat.

Beslut av fångvårdsstyrelsen jämlikt denna lag må icke överklagas.

Har länsstyrelse förordnat örn förlängning av prövotid eller förklarat villkorligt

medgiven frihet förverkad, och vill den frigivne söka ändring i beslutet,

äger han inom åttonde dagen efter det beslutet delgivits honom till länsstyrelsen

eller tillsyningsman vid häkte, där han förvaras, ingiva sina till

Konungen ställda besvär. Besvär, som ingivits till tillsyningsman, skola av

denne ofördröjligen insändas till länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall, så fort

ske kan, insända inkomna besvär till Konungens nedre justitierevision tillika

med de till målet hörande handlingarna.

18 §.

I fråga om verkställighet före besvärstidens utgång av beslut om förverkande

av villkorligt medgiven frihet skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse

vad särskilt finnes stadgat angående verkställighet av straff, ådömt

genom utslag som ej vunnit laga kraft.

övriga beslut jämlikt denna lag skola, där ej annorlunda förordnas, omedelbart

lända till efterrättelse.

19 §.

Beträffande rätt för den som häktats enligt 16 § att anlita biträde för förberedande

och utförande av talan mot beslut av länsstyrelse om förverkande

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

av villkorligt medgiven frihet galle vad i lagen angående förordnande av

rättegångsbiträde åt häktad finnes stadgat, dock att biträdet tillerkänd ersättning

alltid skall stanna å statsverket.

20 §.

Vid tillämpning av 1 och 2 §§ skall såsom strafftid räknas jämväl tid, under

vilken straffet skall anses verkställt på grund av domstols förordnande

som i 4 kap. 12 § strafflagen sägs.

21 §.

Fånge som ådömts inneslutning i straffcell må ej villkorligt frigivas förrän

denna bestraffning blivit verkställd.

Har enligt 6 § andra stycket lagen örn förvaring eller internering i säkerhetsanstalt

fråga väckts därom att fånge skall underkastas förvaring, må

han ej villkorligt frigivas förrän frågan blivit slutligen avgjord.

Har förvaring eller internering i säkerhetsanstalt avbrutits för verkställighet

av frihetsstraff, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej tillämpliga.

22 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser som erfordras för tilllämpning

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom lagen upphäves lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående villkorlig

frigivning; dock skall jämväl efter den nya lagens ikraftträdande äldre

lag tillämpas beträffande den som dessförinnan frigivits.

Villkorlig frigivning jämlikt 1 § i den nya lagen må ej äga rum beträffande

den, för vilken vid lagens ikraftträdande av strafftiden återstår mindre

än en månad eller, om straffet utgör ett år eller däröver men understiger

tre år, mindre än två månader eller, örn straffet utgör tre år eller däröver,

mindre än tre månader.

Därest lagen den 18 juni 1937 örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt

vid den nya lagens ikraftträdande ännu icke trätt i kraft, skall intill

dess så sker 21 § i den nya lagen hava följande lydelse:

21 §.

Fånge som ådömts inneslutning i straff cell må ej villkorligt frigivas förrän

denna bestraffning blivit verkställd.

Har i fråga örn den som intagits till förvaring i vårdanstalt för förminskat

tillräkneliga förbrytare eller intagits i interneringsanstalt för återfallsförbrytare,

förvaringen eller interneringen avbrutits för verkställighet av straffarbete

eller fängelse, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej tilllämpliga.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 252.

49

Förslag

au

Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) om förvaring

av förminskat tillräkneliga förbrytare.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

2 §.

Förordnande om någons intagande i vårdanstalt första gången må ej meddelas

med mindre han

dels på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i ringa

mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan;

dels med hänsyn till brottets beskaffenhet samt på grund av i målet förebragt

utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är

att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom; samt

dels dömes till straffarbete i minst två år eller ock till sådant straff på

kortare tid eller fängelsestraff, där sålunda ådömt straff skall sammanläggas

med annat frihetsstraff och det sammanlagda straffet uppgår till straffarbete

i minst två år; eller, sedan han frigivits från honom för tidigare brott ådömt

straffarbete, ånyo begått brott och därför dömes till straffarbete eller, där

båda brotten äro sedlighetsbrott, till straffarbete eller fängelse.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se 1938 : 260.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 2-52.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majis proposition nr 252.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande

vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser

om beräkning av strafftid skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §•

Fånge skall ur straffanstalten lösgivas å den enligt vad ovan för varje fall

är stadgat bestämda dagen för strafftidens slut.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

51

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 maj

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 8 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 26 februari 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om villkorlig frigivning;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring

av förminskat tillräkneliga förbrytare; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande

vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Ivar Strahl.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda

ledamöter.

Förslaget till lag om villkorlig frigivning.

Justitieråden Alsén och Lind samt regeringsrådet Eklund:

I det kriminalpolitiska reformarbete som pågår i vårt land utgör det föreliggande

lagförslaget ett betydelsefullt led. Att låta anstaltsvård följas av

en eftervårdande verksamhet har visat sig vara en anordning av stort värde

såväl i fråga örn villkorlig frigivning som då det gällt sådan utskrivning på

prov som förekommer på åtskilliga andra områden, inom och utom straffrätten.

Genom att vid sidan av den nuvarande fakultativa frigivningen införa

en obligatorisk sådan som ett normalt slutled i straffverkställigheten

avser förslaget att vidga möjligheten att utnyttja de stora fördelar denna

anordning visat sig medföra och därmed fylla ett länge känt behov inom

kriminalvården.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

De principer varå förslaget vilar synas också i det stora hela vara ägnade

att väl tillgodose dess syfte. Den väg som funnits böra väljas för tillgodoseende

i full utsträckning av behovet utav eftervårdande åtgärder har visserligen

lett till ofullkomligheter i lagen, såsom att avkortning i straffet skall

obligatoriskt ske, oavsett om i det särskilda fallet efterbehandling till synes

är obehövlig eller utsiktslös, eller att obligatorisk frigivning skall äga rum

även vid jämförelsevis korta frihetsstraff, ändå att i dessa fall avvägningen

mellan den korta straffåterstoden och de eftervårdande ingripandena bereder

särskilda svårigheter. Men dessa ofullkomligheter äro med den givna

utgångspunkten i viss män oundvikliga och äro icke av den vikt att de böra

få stå i vägen för en eljest önskvärd reform.

Otvivelaktigt föreligga vissa svårigheter att överblicka, huruvida de organisatoriska

förutsättningarna äro för handen att vid den tillämnade tidpunkten

genomföra en reform av sådan omfattning och betydelse som den

förevarande.

Den eftervårdande verksamhet som erfordras enligt förslaget skall anförtros,

under ledning av fångvårdsstyrelsen, åt den statliga skyddskonsulentorganisationen,

vilken i sin av årets riksdag beslutade utvidgade form skall träda

i funktion från och med ingången av år 1944. Den föreslagna lagen avses, sedan

1939 års lag om villkorlig dom i anslutning till nämnda organisations

utvidgning satts i kraft, skola träda i tillämpning någon tid därefter.

Genom riksdagens beslut erhöll organisationen en sådan utbyggnad som ansågs

erforderlig för att den nya villkorliga domslagen skulle kunna bringas i

tillämpning, och utbyggnadens omfattning bestämdes oavsett huruvida en reform

av lagstiftningen om villkorlig frigivning komme till stånd eller ej;

organisationen skulle nämligen ha att sörja för eftervård åt frigivna fångar

överhuvud. Under den förutsättning som förslaget uppställer för obligatorisk

frigivning eller frihetsstraff på endast sex månader skulle, på sätt framgår av

remissprotokollet, antalet villkorligt frigivna för de närmaste åren sannolikt

uppgå till ej mindre än omkring 900 årligen, medan motsvarande antal för

närvarande är omkring 100. Med dessa siffror för ögonen och med beaktande

jämväl av de krav eftervården av det mycket växlande och svårskötta fångklientelet

kan antagas komma att ställa på organisationen, torde det kunna

befaras att ett genomförande av den nya reformen någon kortare tid efter den

villkorliga domslagens ikraftträdande skulle innebära en måhända alltför

stark påfrestning. En förutsättning för reformen måste emellertid vara att lagstiftningen

ej sättes i kraft förrän konsulentorganisationen med sannolikhet

kan antagas komma att uppbära reformen. Till undvikande av ett eljest kanske

ej nödigt uppskov med lagstiftningen i dess helhet kunde måhända ifrågasättas,

huruvida i anslutning till de bestämmelser i samma syfte men av mera

begränsad räckvidd som upptagits i övergångsbestämmelserna en mjukare

övergång för lagstiftningens genomförande kunde stadgas, exempelvis genom

att såsom förutsättning för obligatorisk frigivning under viss tid kräva ett frihetsstraff

å längre tid än sex månader; antalet villkorligt frigivna skulle då

för år räknat bliva allenast 350 vid frihetsstraff i ett år och 500 vid frihets
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

53

straff, i nio månader. Med en dylik successiv övergångsanordning skulle

skapas ökade garantier för att reformen på ett tillfredsställande sätt kunde

förås ut i livet.

Justitierådet Ericsson:

Införandet bredvid den nuvarande fakultativa villkorliga frigivningen av

obligatorisk frigivning, avsedd att bliva ett ordinärt slutled i verkställigheten

av tidsbestämda frihetsstraff, motiveras därmed, att fången i regel,

för att efter en övergångsperiod kunna återvända till det normala livet utanför

straffanstalten, är i behov av eftervård samt att tillgodoseendet av detta

behov svårligen låter sig anordna i annan form än obligatorisk villkorlig

straffavkortning. Det lärer icke kunna förnekas, att ett stort antal, kanske

majoriteten av dem, som dömts till icke alltför kortvariga frihetsstraff, är

eller kan vara i behov av eftervård. Men det är å andra sidan också klart,

att ifrågavarande fångklientel i sig innesluter såväl många, beträffande vilka

eftervården på förhand är dömd att misslyckas (särskilt återfallsförbrytare),

som också sådana, för vilka behov av eftervård icke förefinnes.

De sakkunniga verkställde ingen annan differentiering än den, som ligger

däri, att obligatorisk frigivning skall komma till användning allenast

beträffande sådana fångar som dömts till minst sex månaders frihetsstraff;

envar sådan fånge skulle sålunda efter avtjänandet av % av straffet frigivas,

varefter det på hans förhållande under en prövotid av minst ett år, under

vilken tid han skulle stå under tillsyn, skulle bero huruvida jämväl den återstående

strafftiden skulle avtjänas. Det remitterade förslaget skiljer sig allenast

såtillvida från de sakkunnigas förslag, att tillsyn under prövotiden icke

gjorts obligatorisk.

Det synes emellertid som om, då det erkännes att i vissa fall eftervård

icke är erforderlig, man därmed lämnat den bärande grunden för institutet

obligatorisk frigivning och att man för dessa fall snarare bort utvidga möjligheterna

för fakultativ frigivning.

Beträffande återfallsförbrytare, för vilka enligt lag internering kan ifrågakomma

först efter det viss längre tids frihetsstraff blivit verkställda,

enligt gällande lag tio år och enligt 1937 års lag angående förvaring och

internering fyra år, torde man i månget fall hava att motse en ständigt upprepad

vandring mellan straffverkställighet och eftervård. Då man emellertid

icke på förhand kan avgöra vilken fånge som är potentiell återfallsförbrytare

och det aldrig kan anses uteslutet, att även en faktisk återfallsförbrytare

på grund av erhållen eftervård kommer att avstå från begående av

ytterligare brott, vill jag i denna del icke framställa något yrkande örn ändring.

Men det är då av största betydelse, att eftervården för dem, vilka äro i

behov därav, så anordnas att den i görligaste mån blir till verklig och bestående

nytta. Med hänsyn till den jämförelsevis ringa erfarenhet man hittills

har av samhällelig eftervård och dess lämpliga organisering samt därtill att

mycket omfattande arbetsuppgifter komma att anförtros den skyddskonsu
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

lentorganisation, som är avsedd att tagas i anspråk jämväl för villkorligt frigivna,

ligger det stor vikt på att organisationens tid och krafter icke tagas i

anspråk i andra än sådana fall, då detta är oundgängligt. Väl förhåller det sig

så, att konsulentorganisationens arbetsuppgifter genom förslagets ståndpunkt

att tillsyn icke är obligatorisk komma att bliva i någon mån förminskade,

men denna lättnad torde bliva minimal, då det lärer vara svårt att efter en

så relativt kort strafftid som fem månader avgöra huruvida tillsyn är erforderlig

eller icke och då frihet från tillsyn förty mestadels kan förväntas komma

till användning vid fall av fakultativ frigivning. Vid dessa förhållanden och

då det med fog torde kunna göras gällande, att jämväl den som en gång

förbrutit sig mot landets lagar har rätt att, efter att hava sonat sitt brott

genom att avtjäna det honom ådömda straffet, få i viss mån ordna sitt liv på

egen hand och själv bestämma över sitt kommande öde, synes klokheten

och försiktigheten bjuda att, så länge man ej vill differentiera fallen, sätta

minimigränsen för den obligatoriska frigivningen högre än till sex månaders

frihetsstraff. Det måste för övrigt anses önskvärt, att rimlig proportion finnes

mellan straffavkortningen och den betydande och långvariga inskränkning i

handlings- och rörelsefriheten som eftervården efter villkorlig frigivning kan

innebära.

Jag hemställer på dessa grunder, att förslaget måtte såtillvida ändras, att

obligatorisk frigivning icke må tillämpas vid kortare strafftid än ett år.

2 §•

Lagrådet:

Första stycket av förevarande paragraf synes böra jämkas i redaktionellt

hänseende. Åt detsamma kan förslagsvis givas den avfattning, att efter egen

ansökning den ock må villkorligt frigivas som undergår straffarbete på viss

tid eller fängelse och avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock minst

ett år, därest med fog kan antagas att han efter frigivningen skall förhålla

sig väl och hänsyn till den allmänna laglydnaden ej påkallar att straffet

fortsättes.

6 och 8 §§.

Lagrådet:

Då med förslaget torde avses, att i själva beslutet om villkorlig frigivning

skall intagas bestämmelse såväl angående tillsyn enligt 6 § som örn de särskilda

föreskrifter som i förekommande fall skola meddelas enligt 8 §, lärer

avfattningen av förevarande paragrafer böra så jämkas att denna förslagets

innebörd framgår av lagtexten. I övrigt torde föreskriften i 6 § första

stycket böra underkastas viss jämkning.

12 §.

Lagrådet:

Avfattningen av första stycket torde kunna förenklas.

Jämlikt tredje stycket skall i ärende enligt förevarande paragraf yttrande

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

55

inhämtas från tillsynsmannen, därest denne ej förut yttrat sig i ärendet.

Vad sålunda föreskrives synes böra erhålla tillämpning jämväl å statens

skyddskonsulent.

Beträffande sista stycket kunde det ifrågasättas huruvida icke, efter

mönster av 16 § i nya villkorliga domslagen, med väckandet av fråga om

åtgärd enligt 11 § innan prövotiden tilländagått borde uttryckligen jämställas

att — vid tillämpning av 13 och 15 §§ — efter berörda tid fråga örn sådan

åtgärd uppkommer i mål som anhängiggjorts före nämnda tidpunkt. Att dessa

fall böra vara likställda synes uppenbart; eljest skulle domstolen kunna föranledas

att förklara den villkorliga friheten förverkad bl. a. på den grund att

åtgärd enligt 11 § icke längre kunde vidtagas. Då något misstag om stadgandets

rätta innebörd näppeligen lärer vara att befara, synes ett förtydligande

måhända kunna undvaras.

13—15 §§.

Lagrådet:

I 13 och 15 §§ av förslaget angivas de förutsättningar under vilka villkorligt

medgiven frihet skall vara förverkad till följd av brott, som den frigivne

övertygats ha begått, i fall som avses i 13 § efter straffverkställighetens

början och enligt 15 § redan dessförinnan. Medan enligt gällande lag

örn villkorlig dom av år 1918 förverkande av villkorligt anstånd eller återgång

av sådan dom må äga rum även då den dömde efter prövotidens utgång

övertygats örn brott som förövats före domen eller under prövotiden

— de enda gränser som i detta avseende föreligga äro de som följa av bestämmelserna

om preskription av ådömt straff — har i fråga om villkorlig

frigivning alltifrån lagstiftningens tillkomst år 1906 den principen omfattats,

att för frihetens förverkande på grund av brott fordras, att den frigivne före

prövotidens slut övertygats om eller i allt fall häktats för brottet. Vid granskningen

inom högsta domstolen av lagen om villkorlig frigivning och 1906

års lag örn villkorlig dom fästes uppmärksamheten å denna principiella

olikhet, i anledning varav departementschefen erinrade att, då den villkorliga

frigivningen innebure ett efterskänkande under vissa betingelser av en

del av ett ådömt straff och det visat sig att dessa betingelser uppfyllts, därmed

vore avgjort att den villkorligt efterskänkta återstoden av straffet icke

kunde verkställas och att följaktligen straffverkställigheten i detta fall —■

på sätt stadgas i 4 § — avslutats vid frigivningen. I den år 1939 antagna

lagen örn villkorlig dom, vilken ännu ej trätt i kraft, har till vinnande av

enhetlig reglering i preskriptionsavseende den ändringen vidtagits att mål,

däri fråga om förverkande uppkommer, skall för att lia inflytande å den

villkorliga domen hava anhängiggjorts senast inom ett år från prövotidens

utgång (16 § andra stycket). I fråga örn villkorlig frigivning föreslås nu,

med frångående av lagens tidigare principiella ståndpunkt, dels att en regel

motsvarande den sistnämnda upptages i 13 § för där avsedda fall, dels att

enligt 15 § i fall som där angivas — frånsett preskription — ingen som helst

tidsbegränsning skall gälla för åtalets väckande.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Av vad sålunda anförts framgår att, under det i fråga om villkorlig dom

frånvaron av viss tidsfrist inom vilken åtal senast skall väckas funnits vara

icke lämplig och förty en ettårsfrist införts, alldeles motsatt väg beträtts såvitt

rör villkorlig frigivning, i det att redan förefintlig tidsfrist antingen förlängts

(13 §) eller helt uteslutits (15 §).

Någon bärande grund för denna ändring i förhållande till gällande rätt

torde näppeligen föreligga. Beträffande utbytandet i 13 § av prövotidens slut

mot ett år därefter har allenast anförts att, om brottet begåtts under prövotiden,

det syntes mindre tillfredsställande att förverkande skulle kunna

äga rum endast om målet hunne avgöras (eller häktning ske) före prövotidens

utgång, i anslutning vartill förklarats att stadgandet därför ansetts böra

avfattas efter förebild i 16 § andra stycket av den nya villkorliga domslagen.

Vad som anförts — i vad det ej avser vinnande av likformighet med nämnda

lag — kan emellertid med visst fog såtillvida åberopas mot varje gränsdragning

att i gränsfallen den satta gränsen städse framstår såsom i viss mån godtycklig.

I fråga örn borttagandet av tidsbegränsningen i 15 § har annat skäl ej

åberopats än att den nuvarande skarpa gränsdragningen mellan de fall, då

domen meddelades eller häktningen skedde under prövotiden och då detta

ägde rum efter utgången av nämnda tid, skulle kunna leda till olikheter som

ej vore sakligt motiverade. Vad härmed åsyftats utöver nyssnämnda vid

13 § anförda olägenhet framgår ej. Ändringen i 15 § kan möjligen hava

samband med det sätt varpå förverkandefrågan funnits böra lösas i nämnda

paragraf och med den olika innebörd, som förverkandet kan komma

att ha i fall enligt 13 § och enligt 15 §. Till dessa spörsmål återkommer

lagrådet nedan. Oavsett huru dessa frågor regleras, synas i princip såväl

de i 13 § som de i 15 § angivna fallen böra i förevarande avseende behandlas

lika. Tillräckliga skäl ha ej förebragts för att avvika från den hittills intagna

ståndpunkten, att när straffet till största delen avtjänats och därefter

en prövotid av minst ett år gått till ända det allmännas reaktion mot brottet

får sägas vara i viss mening genomförd samt att i enlighet härmed förverkande

av villkorligt medgiven frihet icke bör ske, med mindre den villkorligt

frigivne under prövotiden varder övertygad örn annat brott. Härmed bör

emellertid jämställas att åtal skett före prövotidens utgång.

Lagrådet förordar alltså upptagandet i lagen av en bestämmelse, innehållande

att villkorligt medgiven frihet ej må förklaras förverkad på grund av

brott, med mindre fråga därom uppkommer i mål som anhängiggjorts före

prövotidens utgång.

Anses emellertid särskilt önskvärt att likformighet på denna punkt vinnes

med motsvarande reglering i den nya villkorliga domslagen, synas avgörande

skäl icke kunna anföras mot att, på sätt skett i 13 §, för åtals väckande

bestämmes en frist på ett år efter prövotidens utgång vilken bestämmelse bör

gälla jämväl i de fall som avses i 15 §.

Vare sig tiden då åtal sist må väckas för att förverkande skall kunna ske

bestämmes på ena eller andra sättet, bör enligt lagrådets mening i lagen

upptagas ett stadgande motsvarande 4 § av gällande lag, enligt vilket lagrum

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

57

straffet skall anses vara till fullo verkställt, där ej före prövotidens slut

fråga uppkommit om återkallelse eller förverkande» av den villkorliga

frigivningen. Väl har departementschefen framhållit, att med hänsyn till de

nya reglerna om förutsättningarna för återfallsstraff en dylik regel skulle

kunna undvaras. Erinras må emellertid, att jämväl i åtskilliga andra fall

rättsverkningar äro knutna till straffets fulla undergående och att i dessa

fall en dylik regel torde vara av värde, i den mån den icke måste anses rent av

nödvändig (jfr förutom 1927 års förvaringslag 2 §, varom förslag till ändring

föreligger, övergångsbestämmelserna, tredje punkten sista meningen,

till 4 kap. strafflagen i dess nya lydelse, 1937 års förvarings- och interneringslag

13 §, tvångsuppfostringslagen 15 §, ungdomsfängelselagen 20 §, nya

rättegångsbalken 20 kap. 7 § samt vissa återfallsregler inom specialstraffrätten)

. Lagrådet hemställer därför att i analogi med vad som föreskrivits

i 16 § sista stycket nya villkorliga domslagen ett stadgande upptages av innehåll

att, då den villkorligt medgivna friheten ej längre kan förklaras förverkad,

straffet skall anses hava vid frigivningen till fullo verkställts.

Enligt 15 § skall, där den villkorligt frigivne övertygas örn brott som förövats

innan straffet började verkställas och till följd därav förhöjt straff

jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen ådömes, vad på grund av den villkorliga

frigivningen förordnats vara utan verkan. Den frigivne skall således återintagas

i straffanstalt för att undergå det gemensamma straffet. Från detta

straff skall avräknas allenast den strafftid som han verkligen utstått. Avräkning

må ej i något fall omfatta tillika den strafftid som vid frigivningen återstod.

Förverkanderegeln är undantagslös och överensstämmer såvitt brottet

åtalats före prövotidens slut med gällande rätt. Den står emellertid, principiellt

sett, mindre väl samman med det efter mönster av nya villkorliga domslagen i

13 § upptagna undantaget att, där särskilda skäl föreligga, förverkandeförklaring

må kunna underlåtas. Tydligen har det ansetts att, då domstolen har

att träffa avgörandet i fråga om straffet för den sammanlagda brottsligheten,

det ligger i domstolens hand att vid straffets utmätande taga hänsyn till att

brottet lagföres först sedan prövotiden gått till ända och till att den frigivne

under denna tid kan lia varit underkastad mer eller mindre långt gående inskränkningar

i sin rörelsefrihet och jämväl fört ett oklanderligt leverne. Väl är

det riktigt att vid bestämmandet av det gemensamma straffet det icke alltid är

nödigt att utmäta ett förhöjt sådant, t. ex. då det nyupptäckta brottet är helt

ringa i förhållande till det förut avdömda. Men vid straffmätningen lärer dock

städse böra iakttagas att betydelse tillmätes allenast sådana omständigheter

som kunna hänföras lill själva brottsligheten, visserligen ej sedd isolerad

utan sådan den framträder vid den nya lagföringen. Utöver vad nu sagts

torde den dömdes förhållanden före och efter brottens begående i princip

icke få tillmätas betydelse vid straffmätningen; för dessas beaktande får nådevägen

anlitas. Rättsläget kan vidare vara sådant, att på grund av lagstadgat

straffminimum för det nyupptäckta brottet domstolens möjlighet att nå fram

till ett med hänsyn till samtliga på frågan inverkande omständigheter tillfredsställande

resultat är begränsad. Under dessa förhållanden synes frågan

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

huruvida hela den förut ådömda eller endast den utståndna strafftiden skall

avräknas från det gemensamma straffet böra hållas skild från spörsmålet örn

straffets utmätande och därför lösas fristående för sig.

Den lämpliga lösningen av förverkandefrågan sammanhänger emellertid

med ett annat spörsmål. Detta rörer förutsättningarna för ny villkorlig frigivning.

Då villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad enligt 11 eller

13 §, skall jämlikt 14 § det vid frigivningen återstående straffet eller det

längre straff som den frigivne har att undergå anses såsom nytt straff med avseende

å frågan om ny villkorlig frigivning. Örn således den vid frigivningen återstående

strafftiden, eventuellt i förening med nytt straff, uppgår exempelvis

till sex månader, skall obligatorisk frigivning ånyo äga rum då 5U av denna

strafftid eller således fem månader förflutit. Någon motsvarande regel har

icke upptagits för fall då enligt 15 § förhöjt straff ådömes. Förslaget kan

lämna rum för två skilda tolkningar, medförande väsentligt olika resultat.

Enligt den ena, som bygger på den uppfattning som kommit till uttryck

i sakkunnigbetänkandet (s. 70), skulle vad av det gemensamma straffet

återstår att verkställa anses såsom nytt straff med avseende å frågan om

ny villkorlig frigivning. Örn t. ex. det först ådömda straffet utgör straffarbete

i tre år och den dömde frigives sedan 5/e därav eller två år sex månader

verkställts samt det gemensamma straffet är tre år sex månader, varifrån

skall avräknas den avtjänade strafftiden, skulle enligt denna tolkning

villkorlig frigivning enligt 1 § ske sedan 5/s av återstoden, ett år, eller tio

månader avtjänats. Den dömde får alltså avtjäna sammanlagt tre år fyra

månader eller således nästan hela det gemensamma straffet. Hade han däremot

på en gång dömts för båda brotten till tre år sex månader, skulle frigivningen

ha skett efter 5/s av nämnda strafftid eller två år elva månader.

Detta resultat av att lagföring skett vid skilda tillfällen strider mot grundtanken

i 4 kap. 3 § strafflagen, nämligen att tillfälligheter av denna art ej

böra inverka på bestraffningen. Den andra tolkningen åter innebär, att

frågan om ny villkorlig frigivning skall bedömas med hänsyn till det gemensamma

straffet. 1 anförda exempel skall då frigivningen ske sedan 5/e av tre år

sex månader eller två år elva månader verkställts. Då därav förut avtjänats

två år sex månader, skall den dömde frigivas sedan han ytterligare avtjänat

fem månader eller 5/e av straffhöjningen. En regel i enlighet med denna

tolkning står i god överensstämmelse med nämnda grundtanke i 4 kap. 3 §

strafflagen. Det förhållande att en dom enligt nämnda lagrum formellt sett

innebär ådömande av ett nytt odelbart straff talar också till förmån för

denna tolkning. Möjligen kan den även anses motsättningsvis framgå av att,

såsom förut påpekats, motsvarighet saknas till bestämmelsen i 14 §.

Oavsett vad med förslaget kan hava åsyftats, lärer sistnämnda tolkning

böra tagas till utgångspunkt vid frågans reglering, och uttrycklig bestämmelse

i ämnet bör meddelas i lagtexten. En sådan regel kräver emellertid modifikation

i riktning mot en lösning enligt den andra tolkningen av 15 §. Regeln

kan nämligen leda till resultat, som icke kunna anses förenliga med de allmänna

förutsättningarna för villkorlig frigivning. Såvitt gäller frigivning

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

59

enligt 1 §, medför regeln på sätt det anförda exemplet visar att verkställigheten

efter den nya domen blott motsvarar 5/e av straffhöjningen och att

därefter ny frigivning skall ske. Är straffhöjningen obetydlig, resulterar den

nya domen i att den dömde intages på straffanstalt för en mycket kortvarig

verkställighet. Därest på sätt lagrådet förordat föreskrift meddelas, att straffet

skall anses till fullo verkställt sedan prövotiden gått till ända utan att

fråga om förverkande uppkommit, kan det till och med inträffa att någon

ny verkställighet ej skall ske, ändå att förhöjt straff ådömts. Då obligatorisk

villkorlig frigivning eljest ej ifrågakommer, med mindre strafftiden uppgår

till minst sex månader och den dömde därav undergått minst fem månader,

synes nämnda resultat icke vara tillfredsställande. Den modifikation som

med hänsyn härtill bör vidtagas lärer böra innefatta att ny villkorlig frigivning

ej må ske med mindre vad av det för brotten gemensamma straffet återstår

att verkställa uppgår till minst sex månader och ej heller förrän den

dömde ånyo avtjänat minst fem månader. Med hänsyn till att villkorlig

frigivning enligt 2 § är beroende på Kungl. Maj:ts prövning synes det icke

vara erforderligt att den åsyftade modifikationen gäller i fråga örn sådan

villkorlig frigivning.

Lagrådet hemställer förty att i lagen intages föreskrift av huvudsakligen det

innehåll att, om den frigivne jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen ådömes förhöjt

straff, frågan om ny villkorlig frigivning skall bedömas med hänsyn till det

för brotten gemensamma straffet, dock att villkorlig frigivning enligt 1 § ej

må ske, med mindre vad av straffet återstår att verkställa uppgår till minst

sex månader och ej heller förrän den dömde ånyo avtjänat minst fem månader.

Den nu föreslagna modifikationen bör tydligen gälla även för det fall att

den frigivne ådömes förhöjt straff jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen i mål som

anhängiggjorts först efter det prövotiden gått till ända.

Därest lagrådets nu gjorda hemställan vinner bifall, torde innehållet i 20 §

lämpligen böra utsträckas att gälla vid tillämpningen av lagen i stället för,

såsom enligt förslaget, 1 och 2 §§.

Vad härefter ånyo angår förverkandefrågan kommer genom en bestämmelse

av angiven innebörd att jämväl bliva fastställt vilken verkan ett beslut

örn förverkande har i fall som avses i 15 §. Med hänsyn bl. a. till att den

dömde i enlighet härmed ofta icke lärer komma att avtjäna hela den strafftid

som återstod vid frigivningen utan blott en del därav, torde förslagets ståndpunkt

att upptaga föreskrift örn obligatoriskt förverkande kunna bibehållas

såsom huvudregel. Det synes emellertid erforderligt att vid sidan av denna

huvudregel öppna möjlighet för domstolen att, i stället för förhöjt straff

jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen, ådöma särskilt straff för det nyupptäckta brottet.

Tillgång till denna möjlighet har betydelse för de fall, då förhöjningen

i det förut ådömda straffet skulle bliva ringa men omständigheterna äro sådana,

att domstolen icke anser sig kunna förordna att det först ådömda

straffet skall avse jämväl det nya brottet. Genom den föreslagna regeln göres

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

visserligen avsteg från stadgandet i 4 kap. 3 § strafflagen, men i fråga om

straff av jämförelsevis kort varaktighet lärer ett dylikt avsteg hava mindre

betydelse. Ett motsvarande undantag är ock upptaget i den nya villkorliga

domslagen. Ådömande av särskilt straff i enlighet med vad sålunda föreslagits

föranleder icke någon rubbning av den villkorliga frigivningen; dömande

till förhöjt straff i förening med förverkande innebär däremot att, då ny

villkorlig frigivning sker, ny prövotid kommer att löpa.

Lagrådet förordar alltså att åt hithörande bestämmelser i 15 § gives det

huvudsakliga innehåll att, därest den frigivne övertygas örn brott, som förövats

innan straffet började verkställas, och till följd därav förhöjt straff

jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen ådömes, den villkorligt medgivna friheten

skall förklaras förverkad, att, örn den frigivne finnes förskylla endast

ringa förhöjning i det tidigare ådömda straffet, straff i stället må ådömas

och verkställas för allenast det brott varom den frigivne sålunda övertygats

samt att, om förhöjt straff prövas icke böra ådömas, det förut ådömda straffet

skall förklaras avse jämväl det ifrågavarande brottet.

Vid den av lagrådet sålunda förordade omarbetningen lärer det kunna

befinnas lämpligt att, med förebild från den nya villkorliga domslagen, sammanföra

bestämmelserna i 13 och 15 §§ och jämväl i övrigt mera följa uppställningen

i sistnämnda lag.

Erhålla de i förslagets 15 § upptagna bestämmelserna sådan innebörd som

nyss angivits, torde i 4 kap. 3 § strafflagen böra intagas erinran, att i vissa fall

särskilt straff må ådömas i stället för gemensamt straff. Denna erinran bör

avse, jämte förevarande lagstiftning, även lagen om villkorlig dom.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927

(nr 107) örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare.

Lagrådet:

Vid bifall till lagrådets hemställan under 13—15 §§ förslaget till lag om

villkorlig frigivning att i den lagen måtte upptagas särskilt stadgande av innebörd

att, då den villkorligt medgivna friheten ej längre kan förklaras förverkad,

straffet skall anses hava vid frigivningen till fullo verkställts, lärer

frågan om ändring i förevarande lag förfalla.

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68

s. 1) innefattande vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

Lagrådet:

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

61

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 maj 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

T. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler lagrådets

den 5 maj 1943 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 26 februari

1943 remitterade förslagen till

1) lag örn villkorlig frigivning;

2) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring

av förminskat tillräkneliga förbrytare; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande

vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Lagrådets majoritet har för att undvika organisatoriska svårigheter vid den

föreslagna lagstiftningens ikraftträdande ifrågasatt, huruvida icke med hänsyn

därtill kunde vidtagas en viss uppmjukning i förslaget, exempelvis genom

att såsom förutsättning för obligatorisk frigivning under viss tid kräva ett

frihetsstraff å längre tid än sex månader. Såsom lagrådets majoritet därvid

uttalat är det givetvis av vikt, att reformen icke genomföres vid en sådan

tidpunkt att skyddskonsulentorganisationen på grund därav utsättes för alltför

stark påfrestning. Skyddskonsulenterna skola i första hand föra 1939 års

lag örn villkorlig dom ut i livet. Det synes nödvändigt, att någon tid får förflyta

efter det att sistnämnda lag trätt i tillämpning innan Kungl. Maj:t meddelar

beslut om att jämväl här ifrågavarande lagstiftning örn villkorlig frigivning

skall träda i kraft. Att därutöver genom en särskild övergångsanordning

underlätta reformens genomförande lärer icke vara erforderligt.

En ledamot av lagrådet har hemställt, att förslaget till lag om villkorlig frigivning

måtte ändras så, att obligatorisk frigivning ej må tillämpas vid kortare

strafftid än ett år. Tillräckliga skäl för en sådan ändring, som skulle avsevärt

inskränka lagens tillämpningsområde, torde ej ha anförts.

Beträffande förslaget i övrigt har lagrådet förordat vissa jämkningar och

tillägg. 2 § har i enlighet med vad lagrådet hemställt underkastats en redak
-

I

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

tionell omarbetning. I fråga om 6 och 8 §§ har lagrådet förordat, att bestämmelser

örn tillsyn enligt 6 § och om föreskrifter enligt 8 § skola upptagas i

själva beslutet örn villkorlig frigivning. Såsom torde framgå av det remitterade

förslaget böra de bestämmelser, som i dessa avseenden skola gälla, meddelas

i samband med den villkorliga frigivningen. Det torde emellertid av

praktiska skäl icke kunna föreskrivas, att bestämmelserna skola meddelas

redan före frigivningen och intagas i beslutet härom. I tillämpningsföreskrifter

till den nya lagstiftningen bör stadgas, att bestämmelserna i fråga skola

intagas i en för den frigivna utfärdad tillsynsbok. 6 och 8 §§ i förslaget ha

därför bibehållits oförändrade. 12 § första och tredje styckena ha ändrats i

enlighet med lagrådets uttalanden.

Med avseende å bestämmelserna i 13—15 §§ har lagrådet föreslagit vissa

jämkningar i fråga om förverkande av villkorlig frigivning och vad därmed

äger samband samt förordat en delvis annan reglering för olika fall av sammanträffande

av brott. Lagrådet har i denna del till en början hemställt örn

den ändringen i förslaget, att i nära anslutning till gällande lag stadgas att

villkorligt medgiven frihet ej må förklaras förverkad på grund av brott med

mindre fråga därom uppkommer i mål som anhängiggjorts före prövotidens

utgång. Vidare har lagrådet förordat bestämmelser, att därest den frigivne

övertygas om brott som förövats innan straffet började verkställas och till

följd därav förhöjt straff jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen ådömes, den villkorligt

medgivna friheten skall förklaras förverkad, att örn den frigivne finnes

förskylla endast ringa förhöjning i det tidigare ådömda straffet, straff i stället

må ådömas och verkställas för allenast det brott, varom den frigivne sålunda

övertygats, samt att om förhöjt straff prövas icke böra ådömas, det förut

ådömda straffet skall förklaras avse jämväl det ifrågavarande brottet.

Lagrådet har tillika hemställt, att i lagen intages föreskrift av huvudsakligen

det innehåll att, örn den frigivne jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen ådömes

förhöjt straff, frågan örn ny villkorlig frigivning skall bedömas med hänsyn

till det för brotten gemensamma straffet, dock med den inskränkningen att

villkorlig frigivning enligt 1 § ej må ske, med mindre vad av straffet återstår

att verkställa uppgår till minst sex månader och ej heller förrän den

dömde ånyo avtjänat minst fem månader.

Vad lagrådet sålunda föreslagit har jag ansett mig böra biträda. Bestämmelserna

ha upptagits under 13 och 14 §§ i förslaget.

Såsom 15 § har — i huvudsaklig överensstämmelse med gällande lag och

i analogi med 16 § sista stycket nya lagen om villkorlig dom — på lagrådets

hemställan upptagits stadgande, att då den villkorligt medgivna friheten ej

längre kan förklaras förverkad, straffet skall anses ha vid frigivningen till

fullo verkställts.

Likaledes i enlighet med lagrådets hemställan har 20 § utsträckts att gälla

s id tillämpningen av lagen i stället för, såsom enligt det remitterade förslaget,

1 och 2 §§.

Om det nyssnämnda stadgandet, att straff som avbrutits genom villkorlig

frigivning likväl under viss förutsättning skall anses till fullo verkställt, upp
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

63

tages, har lagrådet ansett, att det till lagrådet remitterade förslaget till lag

om ändrad lydelse av 2 § 1927 års förvaringslag borde få förfalla. Då detta

förslag dock alltjämt skulle få viss betydelse, nämligen med avseende å tiden

före prövotidens slut, har jag likväl ansett mig böra bibehålla detsamma.

Det nya innehållet i 13 § lagen örn villkorlig frigivning torde, på sätt lagrådet

uttalat, böra föranleda, att i 4 kap. 3 § strafflagen intages en erinran

om att i vissa fall särskilt straff må ådömas i stället för gemensamt sådant.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § 1898 års lag om beräkning av

strafftid, vilket av lagrådet lämnats utan erinran, bär bibehållits oförändrat.

I enlighet med det anförda ha upprättats förslag till

1) lag om villkorlig frigivning;

2) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 3 § strafflagen;

3) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring

av förminskat tillråkneliga förbrytare; och

4) lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande

vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

Föredraganden hemställer, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

Doktrin (1)

  1. Jenny Samuelsson Kääntä, Risk för återfall som ett kriterium för uppskjuten villkorlig frigivning, SvJT 2025 s. 94, på s. 104, 105 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:352 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn villkorlig frigivning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. 1LU 1943:49 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om villkorlig frigivning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar i 1 dokument.

  1. SvJT 2025 s. 94 Jenny Samuelsson Kääntä, Risk för återfall som ett kriterium för uppskjuten villkorlig frigivning s. 104 · s. 105 i texten