Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig Vattenreglering
1943-05-14 · 50 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 47 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1943:253, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig Vattenreglering
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
1
1
Kr 253.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939
(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig
Vattenreglering; given Stockholms slott den 14
maj 1943.
Ullner åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den
20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
GUSTAF.
Thorwald Bergquist.
Bihang till riksdagens protokoll 19V1. t sami. Nr 2.5.J.
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
r
Förslag
Ull
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med
särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
Härigenom förcrdnas, att 4, 7, 8, 12 och 13 §§ lagen den 20 oktober 1939
med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
4 §•
Fiskeavgift skall utgå enligt vad i 2 kap. 10 § vattenlagen sägs, om vattenregleringen
kan antagas medföra avsevärt men för fisket. Avgiften skall erläggas
för tiden från och med det halvår, då tillståndet först tages i anspråk.
Tages enligt — — — äga tillämpning.
7 §•
Kan vattenregleringen antagas medföra avsevärt men för bygden eller är
den båtnad, som vinnes, av stor betydelse, skall avgift för ändamål, som
angives i 4 kap. 15 § andra punkten vattenlagen, utgå för företaget med skäligt
belopp, minst två tusen och högst femton tusen kronor för år, från och
med det halvår, då tillståndet först tages i anspråk. Örn indrivning och användning
av sådan avgift meddelar Konungen närmare bestämmelser.
I övrigt skola bestämmelserna i 4 kap. 1—12 och 14—16 §§ vattenlagen
ej äga tillämpning.
8 §•
Vattendomstolen äger, där det kräves för att undvika dröjsmål med vattenregleringen,
vid meddelande av tillstånd därtill uppskjuta prövningen av
uppkomna ersättningsfrågor till senare tidpunkt. Kan det antagas, att sakägare
kommer att lida skada eller intrång som medför svårighet för honom
att vinna sin utkomst eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser, skall
dock ersättning till honom helt eller delvis fastställas på förhand. Vattendomstolen
må ock eljest, i avbidan på närmare utredning, utdöma belopp,
som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt, i avräkning på den
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
3
ersättning som slutligen bestämmes. I övrigt skall vattenrättsdomaren tillse,
att ersättning bestämmes så snart ske kan.
Ersättning, som---därtill äro.
Vattendomstolens beslut i ersättningsfråga skall, såframt sökanden begagnat
sig av tillståndet till vattenreglering, omedelbart gå i verkställighet
som om det vunnit laga kraft, där ej annorlunda förordnas. Vad som i enlighet
med vattendomstolens beslut nedsatts hos Konungens befallningshavande
eller guldits i annan ordning må ej återkrävas.
Anspråk på ersättning för skada eller intrång som icke av vattendomstolen
förutsetts skall, för att kunna upptagas till prövning, anmälas hos vattenrättsdomaren
inom fem år från det tiden för tillståndet eller, om nytt
tillstånd meddelas, tiden därför gått till ända. Där så finnes lämpligt, äger
vattenrättsdomaren utse särskild person att å hans vägnar mottaga framställningar
örn sådan ersättning. Sålunda utsett biträde skall inom lid, som
vattenrättsdomaren bestämmer, insända inkomna framställningar till vattenrättsdomaren
och, där så lämpligen kan ske, föreslå de ersättningsbelopp
som han anser böra utgå. Efterföljes tillfällig reglering enligt denna lag av
reglering enligt vattenlagen, må anspråk med anledning av den förra regleringen
framställas inom den tid som bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen.
Anmälan örn ersättningsanspråk skall göras skriftligen och i två exemplar.
Vattendomstolen skall i sitt utslag erinra om vad skadelidande har att iakttaga.
Jämväl fastställandet av avgift som avses i 4 § första stycket eller 7 §
första stycket må av vattendomstolen uppskjutas till lämplig tidpunkt.
12 §.
Vad i — — — lider skada.
Bestämmelserna i 11 kap. 37 § vattenlagen örn delgivning av kungörelsen
i målet skola ej äga tillämpning, med mindre vattenrättsdomaren finner
erforderligt att delgivning äger rum.
Vattenrättsdomaren skall i mål som avses i denna lag jämväl underrätta
Konungens befallningshavande.
13 §.
Befogenhet, som---denna lag.
Vid tillämpning---en vecka.
Säkerhet som — — — säkerhet ställas.
Avgift som---i målet.
Beträffande ersättning till sådant biträde som avses i 8 § fjärde stycket
skall vad i 11 kap. 97 § vattenlagen stadgas i avseende å gottgörelse till sakkunnigt
biträde åt vattendomstolen äga motsvarande tillämpning.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 253.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.
Vad i 4 § första stycket och 7 § första stycket stadgas skall, ändå att tillstånd
meddelats före nya lagens ikraftträdande, gälla med avseende å tiden
efter ikraftträdandet; och åligge det vattendomstolen att upptaga frågan örn
avgifts fastställande, när så lämpligen kan ske.
Jämväl bestämmelserna i 8 § skola gälla, där tillstånd meddelats före lagens
ikraftträdande. Vad i tredje stycket stadgas skall dock, där beslut örn
ersättning meddelats tidigare, ej gälla i vidare mån än som följer av 9 kap.
67 § vattenlagen. Ej heller skall den tid för anmälan av ersättningsanspråk,
som i fjärde stycket stadgas, tillämpas, där förut stadgad tid gått till ända
före nya lagens ikraftträdande.
Är fråga om förlängning av tillstånd, som meddelats före nya lagens
ikraftträdande, på väsentligen oförändrade villkor, skall vad i 4 kap. 13 §
vattenlagen stadgas ej äga tillämpning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 253.
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 april 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruksoch
folkhushållningsdepartementen anmäler t. f. chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Bergquist, fråga om ändrade bestämmelser angående tillfällig
vattenreglering samt anför därvid följande.
Gällande bestämmelser.
Genom lag den 20 oktober 1939 infördes med anledning av stormaktskrigets
utbrott vissa särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
Enligt 1 § i denna lag äger Konungen vid krig eller krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
för viss tid eller tills vidare förordna, att lagen skall äga tillämpning. Förordnande
må dock under tid då riksdagen är samlad ej meddelas utan dess
samtycke. I annat fall kräves för att det fortfarande skall gälla, att det godkännes
av nästföljande riksdag. I samband med lagens utfärdande har Kungl.
Majit med riksdagens samtycke genom särskild kungörelse meddelat dylikt
förordnande att gälla tills vidare.
Enligt 2 § i 1939 års lag må — utan hinder av vad i 2 kap. 3 § första stycket
vattenlagen stadgas — för bättre utnyttjande av vattenkraft tillstånd meddelas
till tillfällig reglering av avrinningen ur sjö eller annan vattensamling
eller i vattendrag, därest sådan åtgärd prövas ur allmän eller enskild synpunkt
medföra fördel som väsentligt överväger därmed förenade olägenheter.
Tillståndet gives av vattendomstol och skall enligt 3 § i 1939 års lag
meddelas för viss tid, högst tre år. Efter framställning därom äger vattendomstolen
ändra övriga villkor för tillståndet eller föreskriva nya villkor, när det
finnes påkallat.
Beträffande villkoren för vattenregleringen i övrigt stadgas i 4 § bl. a., att
fiskeavgift ej skall utgå. För skada och intrång genom vattenregleringen skall
ersättning utgå enligt 9 kap. vattenlagen. För icke tillgodogjord vattenkraft,
som på grund av 1939 års lag tillfälligt tages i anspråk, behöver dock i regel
ersättning ej lämnas.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 253.
Vad i 3 kap. vattenlagen är stadgat om vattenreglering med tvångsdelaktighet
skall jämlikt 6 § i 1939 års lag icke äga tillämpning på tillfällig reglering,
men är regleringen uppenbart till nytta för annan som utnyttjar vattenkraft
är denne dock pliktig att lämna skäligt bidrag till kostnaden för regleringen.
Bestämmelserna i 4 kap. vattenlagen örn särskilda villkor beträffande
större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar skola enligt 7 § i 1939
års lag icke äga tillämpning. Någon regleringsavgift utgår således icke och
bestämmelserna i 4 kap. 13 § vattenlagen örn Konungens prövningsrätt i
vissa fall gälla ej.
I processuellt hänseende stadgas i 8 §, att vattendomstolen, där det kräves
för undvikande av dröjsmål med vattenregleringen, äger att vid meddelande
av tillstånd därtill uppskjuta prövningen av uppkomna ersättningsfrågor
till senare tidpunkt. Kan det antagas, att någon sakägare kommer att
lida skada eller intrång, som medför svårighet för honom att vinna sin utkomst
eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser, skall dock ersättning
till honom helt eller delvis fastställas på förhand.
I övrigt stadgas bl. a. i 12 § andra stycket i 1939 års lag, att bestämmelserna
ill kap. 35—37 §§ vattenlagen om underrättelser till kammarkollegiet
och lantbruksstyrelsen samt örn delgivning av kungörelsen i målet ej skola
äga tillämpning beträffande tillfällig vattenreglering.
Beträffande tillkomsten av 1939 års lag må erinras, att vattenfallsstyrelsen
och svenska vattenkraftföreningen efter stormaktskrigets utbrott i skrivelse
till Konungen den 9 september 1939 hemställde örn utarbetande av förslag
till en författning som vid krig eller krigsfara medgåve ett förenklat och
snabbt förfarande vid behandlingen inför vattendomstolarna av ansökningar i
vattenregleringsmål.
Styrelsen och föreningen förklarade, att de i rådande krisläge ansett sig
böra undersöka, i vilken omfattning särskilda åtgärder till tryggande av landets
kraftförsörjning kunde anses vara påkallade och lämpliga. Erfarenheten
hade givit vid handen, att genom skapande av nya eller utökande av redan
befintliga regleringsmagasin väsentligt ökade möjligheter kunde vinnas i detta
avseende. En mångfald dylika regleringsföretag hade redan genomförts. Andra
vore under utredning eller domstolsbehandling eller kunde utan vidlyftigare
utredningar och med relativt små medel genomföras. För att dessa möjligheter
under krisläget skulle kunna utnyttjas, erfordrades emellertid en författning
om ett förenklat och snabbare förfarande än det ordinarie förfarandet
enligt vattenlagen.
Vidare anfördes en del exempel till utredning örn de värden det gällde och
den betydelse för minskad kolåtgång som det föreslagna förfarandet kunde
innebära.
över denna skrivelse inhämtades utlåtanden av åtskilliga myndigheter, vilka
samtliga tillstyrkte eller lämnade framställningen utan erinran. Dåvarande
vattenrättsdomaren greve H. A. Hamilton upprättade i samband härmed en
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 253. 1
promemoria angående det närmare innehållet av den författning som eventuellt
borde utfärdas.
Sedan lagförslag upprättats i ämnet, anförde chefen för justitiedepartementet
vid remiss av förslaget till lagrådet den 22 september 1939 — efter att
ha redogjort för vad i ärendet förekommit — att av den lämnade redogörelsen
framginge, att genom införande av möjlighet att snabbt vidtaga åtgärder
för ökat tillgodogörande av vattenkraft betydande besparingar kunde göras
i förbrukningen av kol och annat bränsle. Detta vore uppenbarligen av stor
betydelse under rådande förhållanden. Departementschefen framhöll emellertid
även angelägenheten av att den ifrågasatta lagstiftningen finge ett sådant
innehåll, att icke blott det allmännas intresse utan även den enskildes
rätt tryggades. Därest lagstiftningen utformades i huvudsaklig anslutning till
de riktlinjer som uppdragits i förenämnda promemoria, syntes emellertid allmän
eller enskild rätt icke trädas för nära. En avvägning borde liksom eljest
företagas mellan nyttan av åtgärden i fråga, å ena, samt skadeverkningarna,
å andra sidan, till förekommande av att tillstånd till åtgärden medgåves i
andra fall än då skadan uppenbarligen vore av underordnad betydelse. Skadeverkningarna
genom sådana provisoriska åtgärder som omnämndes i promemorian
kunde antagas bliva mycket begränsade. Som regel kunde endast
bliva fråga örn åtgärder beträffande redan befintliga dammbyggnader eller
om ändringar i vattenhushållningsbestämmelserna för sådana. Man syntes
kunna utgå från att åtgärder, som skulle medföra varaktiga olägenheter eller
som skulle vara förenade med större kostnader, icke komme att vidtagas, då
här åsyftades att vinna endast en tillfällig ökning av vattenkraften.
Tillämpningen av 1939 års lag.
Enligt uppgifter från vattendomstolarna som inkommit under november
1942 hade under tiden t. o. m. oktober 1942 inkommit omkring 220 ansökningar
örn tillstånd till tillfällig vattenreglering enligt 1939 års lag. Ansökningarna
hade med få undantag bifallits. Ett fyrtiotal av dessa ansökningar
uppgåvos röra sjöar av större omfattning, såsom inom Söderbygdens vattendomstols
område Vättern, Roxen. Glan och Bolmen, inom österbygdens vattendomstols
område Siljan och Untrafjärden, inom Västerbygdens vattendomstols
område Åsunden, Värmeln och Frykensjöarna samt inom Norrbygdens
vattendomstols område Storsjön, Kallsjön, Torrön, .Juveln, Sorensjon,
Anjan och Näckten, samtliga i Indalsälvens flodsystem. Det största
antalet ansökningar enligt 1939 års lag, omkring 100, hade handlagts av österbygdens
vattendomstol. De mest betydelsefulla regleringarna enligt samma
lag rörde emellertid de angivna sjöarna inom Indalsälvens flodsystem.
För att belysa betydelsen för landets kraftförsörjning av de med stöd av
1939 års lag genomförda regleringarna har centrala driftledningens riksdriftbyrå
lämnat följande uppgifter angående kraftbehovet i miljoner kilowattimmar
och dess täckande under åren 1936—1942. Värdena för år 1942
äro endast ungefärliga.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 253.
År
Total
produktion
miljoner
kWh
Vattenkraftproduktion
miljoner „
kWh %
Värmekraftproduktion
miljoner
kWh *
1936 .....
..... 7,425
6,766
91.1
659
8.9
37.....
..... 7,982
6,971
87.3
1,011
12.7
38.....
..... 8,162
7,307
89.5
855
10.5
39.....
..... 9,054
8,125
89.7
929
10.3
40.....
..... 8,624
8,042
93.3
582
6.7
41.....
..... 9,113
8,704
95.5
409
4.5
42.....
..... 9.800
9.200
94.0
600
6.0
Den totalt tillgängliga magasinsvolymen, räknad på utbyggd fallhöjd vid
normal verkningsgrad, har ökats från omkring 900 miljoner kWh vid slutet
av år 1936 till omkring 1,300 miljoner kWh vid slutet av år 1938. Vid slutet
av år 1939, d. v. s. vid krigsutbrottet, utgjorde den totalt tillgängliga magasinsvolymen
omkring 1,800 miljoner kWh och vid slutet av år 1940 hade
den ökats till 2,400 miljoner kWh. Av det senare värdet föll omkring 550
miljoner kWh på magasin, som tillkommit med stöd av 1939 års lag. För
närvarande motsvara regleringsmagasinen totalt ca 3,000 miljoner kWh.
Beträffande utnyttjandet av de magasin, som tillkommit med stöd av den
provisoriska lagen, nämnde centrala driftledningen som exempel, att Indalsälvens
regleringsförening beräknat produktionsökningen genom dessa magasin
i Indalsälven till 330 miljoner kWh under tappningsperioden 1941—1942.
Motsvarande siffra hade beräknats till 400 miljoner kWh för 1942—1943 och
830 miljoner kWh sedan nu pågående kraftstationsutbyggnader färdigställts.
Vattenkrafttillgången under åren 1940—1942 har varit resp. 91, 87 och 88
procent av vad den skulle ha varit vid normal vattentillgång.
Beträffande kolåtgången för kraftproduktionen under senare år har centrala
driftledningen uppgivit, att någon fullständig statistik över kolåtgången
för enbart kraftproduktionen icke förelåge. En viss ledning kunde emellertid
erhållas ur siffrorna på den producerade värmekraftenergien. Härvid
vöre dock att märka, att denna vore sammansatt av energi, producerad i såväl
kondensångkraftverk (och även medelst förbränningsmotorer) som i mottryckskraftverk,
varvid bränsleåtgången vore väsentligt olika. I förra fallet
kunde man räkna med en åtgång av storleksordningen 0.75 kg kol per
kWh, i senare fallet bleve åtgången blott omkring en tredjedel härav. Härtill
komme att en övervägande del av mottryckskraften producerades med
inhemskt bränsle, därav till stor del avfallsbränsle. Örn man emellertid överslagsvis
räknade med en kolåtgång av 0.15 kg per kWh, vilket torde ligga
på den säkra sidan, komme man till följande resultat för de senare åren,
för vilka en ungefärlig uppdelning på kondens- och mottryckskraft kunde
göras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
9
År
Mottryckskraft-
produktion
miljoner
kWh
Kondenskraft-
produktion
miljoner
kWh
Beräknad
kolåtgång
ton
1938 .........
ca 370
ca 350,000
39.........
........... »520
» 410
» 390,000
40.........
........... >310
» 270
» 250,000
41.........
........... » 185
» 225
» 200,000
42.........
........... »350
» 250
» 240,000
Centrala driftledningen erinrade slutligen om att kraftförsörjningen i landet
under de gångna krigsåren befunnit sig i en kritisk situation på grund av
vattenbrist och stora anspråk på kraft för såväl industriens som den allmänna
distributionens behov. På grund därav hade vissa restriktioner för användningen
av elektrisk kraft måst vidtagas. Om det tillskott, som erhållits
genom de provisoriska regleringarna, icke hade stått till förfogande, hade
med all sannolikhet en allmän kraftransonering varit ofrånkomlig. Den
stora betydelse, som de tillfälliga regleringarna under de rådande förhållandena
haft för folkhushållningen, bestode även i att avsevärda kraftbelopp,
alstrade med vattenkraft, kunnat ställas till förfogande för bland annat industrien
utan den prisförhöjning på kraften som skulle varit ofrånkomlig
örn denna skulle alstrats i ångkraftverken.
Den elektriska kraftproduktionen uppgick enligt centrala driftledningens
uppgifter under vinterhalvåret 1941—1942 till ungefär 4,750 miljoner kWh,
varav 450 miljoner kWh ångkraft. Under denna högbelastnings- och lågvattenperiod
hade således kraftbehovet till omkring 91 % kunnat täckas medelst
vattenkraft. Vid ingången av perioden innehöllo de viktigare sjömagasinen
i landet vattenmängder motsvarande omkring 1,900 miljoner kWh,
varav större delen eller 1.600 miljoner kWh kunde under perioden utnyttjas
genom avsänkning av magasinen, innan dessa vid vårflodens inträde
åter började fyllas. Man kunde beräkna att nära en fjärdedel av dessa belopp
hänförde sig till sådana regleringar, vilkas genomförande till denna
tidpunkt möjliggjorts genom 1939 års lag. Tack vare dessa provisoriska
regleringar hade således vattenkraftverkens produktion kunnat ökas med i
runt tal 350 miljoner kWh. Därav belöpte 250 miljoner kWh på de provisoriska
regleringarna i Indalsälvens källsjöar. I nämnda belopp hade endast
medräknats årsregleringar och icke de korttidsregleringar vid olika kraftverk,
vartill tillstånd erhållits enligt 1939 års lag. ökningen med 350 miljoner
kWh under vinterhalvåret 1941—-1942 motsvarade enligt de anförda siffrorna
7 å 8 % av det sammanlagda kraftbehovet under denna tid. Under innevarande
belastningsår vore förhållandena likartade.
Framställningar om lagändring.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har i skrivelse den 19 januari 1942 hemställt,
att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en riktig och
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
rättvis reglering av ersättningsfrågor i samband med de särskilt inom Jämtlands
län pågående stora sjöreglerings- och kraftanläggningarna.
Länsstyrelsen anförde därvid, att sjöregleringsföretag dittills hade genomförts
i sjön Torrön och påginge eller planerades, tills vidare med stöd av 1939
års lag, i sjöarna Juveln, Storrensjön, Anjan, Kallsjön, Näckten, Storsjön.
Hotagssjön och Gesunden. Dessa regleringar bleve av utomordentlig betydelse
för kraftproduktionen. Genomförandet av de nu påbörjade eller planerade
regleringarna av samtliga dessa sjöar komme att giva en energivinst i storleksordningen
1,000 miljoner kWh. Regleringskostnaderna bleve i förhållande till
den energivinst som uppstode jämförelsevis obetydliga. Fördelarna av regleringen
vore för intressenterna så mycket större som den därigenom ökade råvarukraften
i regel icke syntes ha betalts i form av förhöjd köpeskilling till
respektive fallägare eller på annat sätt. Man syntes sålunda kunna utgå ifrån
att utnyttjandet av Indalsälvens inom Jämtlands län belägna flodområde
för kraftproduktionen vore för företagarna synnerligen förmånligt ur ekonomisk
synpunkt. Den utvunna kraften vore så gott som uteslutande avsedd
att transporteras till och utnyttjas i sydligare trakter av landet och endast en
ringa del därav skulle komma länets befolkning till godo. De fördelar, som
uppstode för den bygd, där dessa stora värden uttoges, inskränkte sig i stort
sett till de arbetstillfällen som bereddes befolkningen under en jämförelsevis
kort byggnadstid samt till de i och för sig betydande skatteobjekt som de stora
kraftverken och i viss mån även regleringsdammarna utgjorde för de särskilda
kommuner dit de förlädes. För bygden och länet i övrigt kunde några väsentliga
fördelar av företagen eljest icke sägas uppstå. Däremot kunde genom
dessa anläggningar och åtgärder i vissa avseenden stora skador och olägenheter
uppkomma, vilka berörde såväl enskilda rättsägare som mera allmänna
intressen liksom även den jordbrukande befolkningens och andra befolkningsgruppers
trevnad och levnadsförhållanden.
Länsstyrelsen framhöll vidare, att inom länet gjorts gällande att den nuvarande
lagstiftningen icke gåve tillräckliga möjligheter till beredande aversättning
och kompensation för skador av mera allmän natur. Sålunda hade
bland annat såsom anmärkningsvärt framhållits att, trots de 100-tals miljoner
kWh som komme att uttagas ur Indalsälven, åtskilliga bygder som vore
belägna vid älven eller kring dess reglerade källsjöar saknade elektrisk belysning
och ej heller hade utsikter att med stöd av vattenlagen erhålla sådan
eller elektrisk kraft för jordbrukets behov utan att därför nedlägga kostnader
och avgifter som våda överstege vederbörandes bärkraft. Från turistintresserat
håll hade bl. a. framhållits att genom kraftverksbyggen och regleringsåtgärder
de för turisttrafiken synnerligen värdefulla tillgångar som bestode
i ståtliga och vackra vattenfall och forsar försvunne och lämnade efter
sig skrämmande raviner och tomma flodfåror som vore allt annat än lockande
för turisten. En minskad turistfrekvens kunde därför med fog befaras. Att
detta betydde förluster för de bygder, där relativt stora kapital nedlagts i turistanläggningar,
vore uppenbart, men någon ersättning härför kunde med gällande
lagstiftning ej förväntas. Vidare hade framhållits, att den jordbrukande
Kungl. Majlis proposition nr 253.
11
befolkningen, som vintertid i brist på plogade vägar i stor utsträckning förlagt
sina färdevägar till sjöarna, vållades stora olägenheter därav att de reglerade
sjöarna på grund av täta variationer i vattenståndet vintertid bleve
ofarbara eller i varje fall svårframkomliga. Ett annat förhållande förtjänade
jämväl beaktande, nämligen att vid dessa variationer istäcket brötes och
vatten trängde upp på isen, varefter, sedan detta vatten ovan isen frusit,
timmer som upplagts på isen fröse in och kunde skadas. För virkesavläggning
på isen kunde alltså en sjöreglering medföra olägenheter. Måste av denna
anledning timmer läggas på land och vräkas i sjön först när vattnet bleve
isfritt, uppstode ökade kostnader för virkesägarna. De närmast sjön boende
markägarna kunde antagas i regel få ersättning för berörda olägenhet, men
så vore ej förhållandet med de mera avlägset boende virkesägarna, vilka
plägade forsla sitt virke till sjön för att därifrån nyttja flottleden. Även fisket
ginge på många håll helt förlorat genom ändrade vattenförhållanden. Förlusten
härav kunde i åtskilliga fall på lång sikt ej uppvägas av utgående engångsersättningar.
Att avgifter årligen utginge till befrämjande av fisket inom
landet hade för den enskilde fiskerättsägaren, som för alltid förlorat sitt
fiskevatten, givetvis ej betydelse. Farhågor hade också uttalats för att genom
regleringarna kunde uppstå klimatiska förändringar som bleve till skada
för jordbruket och otrevnad för befolkningen.
Sedan länsstyrelsen därefter ifrågasatt vissa ändringar i vattenlagens bestämmelser
örn bygdekraft och regleringsavgifter, anförde länsstyrelsen särskilt
beträffande de stora sjöregleringarna inom länet enligt 1939 års lag, att
de därav uppkommande direkta skadorna och olägenheterna väl så småningom
bleve kompenserade men att man nied den utredning som föreginge
tillstånden till dessa regleringar kunde befara att de komme att medföra bestående
olägenheter av större räckvidd, vilka åtminstone delvis kunde undvikas
om ett mera allsidigt avvägande av olika intressen före tillståndens
meddelande komme till stånd.
I skrivelse den 5 februari 1942 bär länsstyrelsen därefter hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för vissa ändringar i 1939 års lag.
Länsstyrelsen anförde i sistnämnda .skrivelse, att den ej kunde finna annat
än att de stora sjöregleringsföretag som utfördes inom Jämtlands län enligt
1939 års lag vöre av en storleksordning som icke åsyftats med lagen. Man
kunde jämväl med säkerhet utgå från att de ifrågavarande regleringarna vore
avsedda att gälla för överskådlig framtid och att därav föranledda ändringar
av naturförhållanden m. m. bleve bestående, även örn de jämlikt 1939 års
lag meddelade regleringstillstånden formellt givits en giltighetstid av allenast
högst tre år. När tillstånd till den definitiva regleringen komme att lämnas,
komme denna i flertalet fall att redan vara ett fullbordat faktum. Länsstyrelsen
förklarade sig icke vilja ifrågasätta annat än att de regleringar, vartill tillstånd
dittills inom länet lämnats enligt 1939 års lag, i och för sig varit behövliga
för kraftförsörjningen och att med hänsyn till tidsläget en snabbare handläggning
av tillståndsfrågorna än som kunnat ske enligt vattenlagen varit
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
påkallad. Handläggningen av dessa frågor enligt 1939 års lag i dess nuvarande
lydelse måste dock, då det gällde så stora företag som de nämnda, anses otillfredsställande.
Länsstyrelsen erinrade örn de garantier vattenlagen uppställde
för att ej endast de enskilda markägar- eller vattenrättsintressena utan även
mera allmänna intressen av olika slag skulle bliva beaktade. Länsstyrelsen
hänvisade härvid till bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket, 4 kap. och
11 kap. 35—37 §§ vattenlagen och uttalade, att dessa bestämmelser icke ägde
tillämpning vid företag enligt 1939 års lag.
Länsstyrelsen anförde vidare, att redan beträffande flera av de regleringsföretag,
vartill tillstånd med stöd av 1939 års lag meddelats, en tillämpning
av denna lag måste med hänsyn till berörda omständigheter vara ägnad att
framkalla betänkligheter, då företagen vore av mycket stor omfattning och
därjämte avsedda att efter vederbörligt nytt tillstånd i huvudsak bibehållas
såsom permanenta regleringar. I ännu högre grad gällde dessa betänkligheter
en regleringsfråga, som kunde bliva aktuell inom en nära framtid, nämligen
frågan om reglering av Åreälven med dess tillflöden och källsjöar, främst
Annsjön. Med den praxis som nu utbildat sig kunde det befaras, att även
en dylik reglering skulle kunna medgivas med stöd av 1939 års lag.
Slutligen förklarade länsstyrelsen, att även vissa andra regleringar inom
länet under den närmaste tiden bleve aktuella. Visserligen kunde antagas att
dessa icke skulle få fullt samma betydelse ur allmän synpunkt som en reglering
av Åreälvens vattensystem, men tillfälle borde dock även här beredas
till bevakandet av olika allmänna intressen. En tillämpning av 1939 års lag
med nuvarande innehåll å dessa regleringar vore på de av länsstyrelsen anförda
skälen icke tillfredsställande. A andra sidan kunde åtminstone i vissa
fall en snabbare handläggning än vattenlagen medgåve vara påkallad. Länsstyrelsen
hemställde på grund härav att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder
för sådan komplettering av 1939 års lag att de allmänna intressenas tillgodoseende
säkerställdes även vid tillämpning av denna lag. Detta kunde lämpligen
ske på det sätt, att en uppgift motsvarande den som enligt 11 kap. 35 §
vattenlagen pålagts kammarkollegiet anförtroddes åt länsstyrelsen som med
sin kännedom om bygden och dess förhållanden samt nära kontakt med olika
intressegrupper syntes vara väl lämpad för uppdraget.
Länsstyrelsens hemställan har, vad angår frågan om vattenreglering i Åreälvens
vattensystem, handlagts inom jordbruksdepartementet. Kungl. Majit
har genom beslut den 5 september 1942 föreskrivit, att, innan vattendomstolen
avgjorde till äventyrs uppkommande mål om vattenreglering i Annsjön
eller annan sjö i den del av Indalsälvens flodområde som avbördas genom
den så kallade Åreälven, frågan huruvida hinder mötte mot företaget eller
särskilda villkor borde föreskrivas för dess utförande skulle underställas
Kungl. Majits prövning.
I yttrande över länsstyrelsens skrivelse av den 5 februari 1942 erinrade
kammarkollegiet beträffande frågan om de allmänna intressenas tillgodoseende
enligt 1939 års lag, att lagen icke med avseende på de tillfälliga regie
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 253.
13
ringarna upphävt kammarkollegiets befogenhet att bevaka det allmännas rätt
och intressen i vattenmål. Lagen innehölle i 12 § andra stycket allenast stadgande,
bland annat, att bestämmelsen i 11 kap. 35 § vattenlagen om underrättelse
till kammarkollegiet icke skulle äga tillämpning. Detta medförde dock
i realiteten att kollegiets möjligheter att bevaka det allmännas intressen i de
tillfälliga regleringsmålen så gott som helt eliminerats. I några få fall hade
likväl ansökningar om tillfälliga vattenregleringar kommit till kollegiets
kännedom och där i sådana fall behov av allmän talan yppat sig hade kollegiet
låtit utföra sådan talan. Motivet för bestämmelserna i 12 § andra stycket
i 1939 års lag syntes ligga i att lagen enligt dess allmänna förutsättningar
ansetts icke komma att få till följd skador eller olägenheter av någon betydenhet.
Kollegiet anförde vidare att 1939 års lag otvivelaktigt i viss utsträckning tilllämpats
på ett sätt som icke överensstämde med uttalanden som gjorts vid
dess tillkomst. Den antydda utvecklingen vore ägnad att väcka betänkligheter
ur allmän synpunkt och med hänsyn till enskildas rätt. De skador
vilka orsakades av sådana tillfälliga regleringar som de nämnda kunde bliva
av bestående karaktär och det bleve stundom svårt att fastställa huru förhållandena
varit före regleringen. En förstärkning av det allmännas representation
i de tillfälliga regleringsmålen syntes väl motiverad. Detta syntes lämpligen
böra ske så att kammarkollegiet i vanlig ordning erhölle underrättelse
om ansökningar i sådana mål.
Vattenfallsstyrelsen framhöll i yttrande över länsstyrelsens skrivelser, att
före krigsutbrottet kraftbehovet under lågvattentid i betydande utsträckning
tillgodosetts med hjälp av importerat bränsle. Efter krigsutbrottet hade denna
import blivit starkt beskuren, vadan kraftföretagen för att kunna uppehålla
en kontinuerlig kraftförsörjning måst genomföra sjöregleringar i vida större
omfattning än tidigare. 1939 års lag möjliggjorde i och för sig tillfälliga regleringar
även av betydande storlek och kraftföretagen hade ansett sig skyldiga
att inom rimliga gränser använda denna möjlighet. De sjöregleringar som
tagits i bruk efter krigsutbrottet — till icke oväsentlig del med hjälp av 1939
års lag -— vöre högst betydande. De representerade en ökning av magasineringsmöjligheterna
med omkring 55 °/o. I huvudsak tack vare denna magasinsökning
hade kraftförsörjningen vintern 1941—1942 kunnat uppehållas
utan alltför besvärande restriktioner. Vattenföringen i Indalsälven hade visserligen
genom hittills utförda regleringar kunnat höjas väsentligt under
vattenbristperioderna men de tillgängliga magasinen hade dock icke varit tillräckliga
för att under vintern 1941—1942 hålla kraftverken i drift i full omfattning.
Efter pågående utvidgningar kunde än mer vatten utnyttjas vid
flera av kraftverken och det vöre därför av stor betydelse att ytterligare regleringar
genomfördes.
Beträffande regleringsföretagen i Indalsälven anförde vattenfallsstyrelsen
ytterligare, att samtliga de företag i älven, som genomförts enligt 1939 års
lag, noga utretts under lång tid innan kriget började. Det kunde icke råda
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
någon tvekan om att de hittills enligt 1939 års lag utförda regleringarna i
älven skulle medgivits i samma omfattning, därest tillstånd i stället från början
begärts enligt vattenlagen. Det vore riktigt, att de ifrågavarande regleringarna
vore avsedda att gälla för all framtid. Deras snabbare genomförande hade
framtvungits av krisläget. Denna omständighet kunde icke leda till någon
orättvisa, då ju regleringsintressenterna vore skyldiga att hålla alla dem som*
berördes av regleringen skadeslösa för uppkommande skador och olägenheter.
Då regleringsavgifter enligt 4 kap. 14 § vattenlagen skulle utgå först
från och med kalenderåret näst efter det då företaget enligt vattendomstolens
utslag skulle ha fullbordats, skulle dessa avgifter, om den vanliga proceduren
enligt vattenlagen följts, icke ha influtit tidigare än vad nu bleve fallet.
Regleringarna bomme nämligen att vara genomförda, då vattendomstolen
meddelade definitivt tillstånd, och vattendomstolen behövde sålunda icke
lämna den vanliga tidsfristen på några år för företagets fullbordande. Tilllämpningen
av 1939 års lag hade i dessa fall alltså endast inneburit, att
regleringarna kunnat tagas i hink några år tidigare än vad som eljest skulle
varit fallet och att skadestånden, som för enskildas del vore relativt små,
utbetalades några år efter det skadan uppkommit men med ränta från tiden
för regleringens början.
Vattenfallsstyrelsen åberopade beträffande behovet av ökade sjöregleringar
ett utlåtande i mars 1942 av statens bränslekommission som framhöll
att det vid nuvarande bränsleförsörjningsläge vore nödvändigt att i största
möjliga utsträckning begränsa åtgången av bränsle för kraftalstring och att
det ej med säkerhet kunde ställas i utsikt att kraftindustrien under kommande
år kunde påräkna den bränsletilldelning som hittills kunnat lämnas. Det
vore av utomordentlig vikt ej endast att redan genomförda sjöregleringar
bibehölles utan även att nya regleringar tillkomme i största möjliga omfattning.
Även inom riksdagen har under år 1942 väckts fråga örn ändringar i vattenlagstiftningen.
nämligen i motion av herr Hedlund i Östersund m. fl.
(II: 74).
I motionen, som i allt väsentligt överensstämmer med länsstyrelsens i Jämtlands
län skrivelse den 19 januari 1942, har ifrågasatts, huruvida den nuvarande
lagstiftningen kunde anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose berättigade
anspråk på kompensation för de skador och olägenheter av mera
allmän natur som uppstode genom vattenbyggnadsföretagen, därvid gjordes
gällande att vattenlagens bestämmelser om bygdekraft och regleringsavgifter
borde omarbetas.
Andra lagutskottet, som behandlade motionen, påpekade i sitt utlåtande
(nr 35), att vissa i motionen berörda förhållanden syntes äga samband med
1939 års lag. Utskottet erinrade örn att denna lag tillkommit för att snabbt
bereda möjlighet till ökat tillgodogörande av vattenkraft och därigenom till
besparingar i bränsleförbrukningen, vilket uppenbarligen vore av stor betydelse
under nu rådande förhållanden. För att uppnå syftet med lagen hade
Kungl. Maj.ts proposition nr 253.
15
däri vattenkraftintresset givits en i hög grad gynnad ställning. Så hade dock
icke helt kunnat ske utan att andra allmänna och enskilda intressen i viss
utsträckning kommit att sättas i efterhand. Särskilt anmärkningsvärt vore
att regleringsföretag kunde komma till stånd, medförande skada och intrång
å annans egendom, utan att ersättning samtidigt utdömdes, ävensom att företag
som här avsåges helt befriats från vissa i vattenlagen för liknande
företag stadgade förpliktelser mot det allmänna. Under förarbetena till lagen
syntes man vid godtagandet av en dylik ordning ha antagit, att skadeverkningarna
genom de provisoriska åtgärder som åsyftades med lagen skulle
bliva mycket begränsade. Därvid syntes ha förutsatts, bland annat, att åtgärder,
som skulle medföra varaktiga olägenheter eller som skulle vara förenade
med större kostnader, icke komme att vidtagas, då här åsyftades att
vinna endast en tillfällig ökning av vattenkraften.
Utskottet framhöll härefter, att 1939 års lag åtminstone vad anginge Jämtland
vunnit en i vissa hänseenden vidare tillämpning än sålunda förutsatts.
Med stöd av lagen syntes man ha företagit även mera betydande regleringsåtgärder
beträffande mycket stora vattenmagasin. Vissa därvid vidtagna anordningar
syntes icke kunna betecknas såsom enbart provisoriska. Vederbörande
intressenter syntes också utgå ifrån, att ifrågavarande regleringar
skulle bliva bestående för längre tid. Under nu angivna omständigheter kunde
man svårligen bortse från faran för att genom dessa regleringar kunde
vållas vittgående skador av allmän och enskild natur, för vilka ersättning
åtminstone tillsvidare kunde utebliva. Förhållandet vore ägnat att ingiva
desto större betänkligheter som det vore ovisst, när en återgång till normala
förhållanden kunde ske, och 1939 års lag alltså kunde komma att gälla
under många år framåt.
Med hänsyn till vad sålunda anförts fann utskottet starka skäl tala för att
de i 1939 års lag meddelade bestämmelserna angående tillfällig vattenreglering
snarast gjordes till föremål för omprövning i syfte att vid dylika regleringsföretag
måtte skänkas större beaktande åt motstående allmänna och
enskilda intressen utan att likväl välbehövliga nytillskott till kraftproduktionen
förhindrades. I fråga örn möjligheterna att få till stånd en lagändring
i angiven riktning ville utskottet endast hänvisa till förslag i ämnet, vilka
framlagts av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol i ett av denne
till utskottet avgivet yttrande. Vid den närmare utredning som erfordrades
för frågans lösning kunde måhända ytterligare utvägar yppa sig. Slutligen
kunde i detta sammanhang påpekas, att enligt uttalande av nämnde vattenrättsdomare
en mera ingående undersökning av ifrågavarande företags bärighet
sannolikt skulle utvisa, att företagen väl vore i stånd både att fullgöra
den naturliga skyldigheten att giva full kompensation för intrång å allmänna
och enskilda intressen och att, såsom fallet vore vid motsvarande
sjöregleringar enligt vattenlagen, åtminstone i någon mån låta en cici av vinsten
komma den av företaget berörda bygden till godo.
Efter det utskottet i sitt utlåtande jämväl behandlat frågan örn utredning
beträffande vattenlagens bestämmelser örn bygdekraft och regleringsavgifter
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 253.
hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Konungen anhålla,
att Kungl. Majit ville låta föranstalta bl. a. örn skyndsam översyn av 1939
års lag samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda. Denna hemställan bifölls av riksdagen, som därefter avlät skrivelse
i ämnet (nr 312).
Vattemättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol hade i sitt av utskottet
åberopade yttrande lämnat en redogörelse för vissa erfarenheter vid tillämpningen
av 1939 års lag. Han framhöll härvid, att de under senare år i Jämtland
genomförda sjöregleringsföretag, varom här närmast vore fråga, till
större delen kommit till utförande med stöd av denna lag. På grund av
bestämmelser i 1939 års lag gällde icke vid tillfälliga vattenregleringar åtskilliga
stadganden i vattenlagen, som avsåge att bereda kompensation för intrång
å allmänna intressen, t. ex. bestämmelser om fiskeavgift och regleringsavgifter.
Vid företag som utfördes enligt vattenlagen uppskattades skada
i regel på förhand och den skadelidande erhölle i allmänhet ersättning
innan han utsattes för intrång. Vid de tillfälliga vattenregleringar som ditintills
genomförts i Jämtland hade tillstånd till regleringarna lämnats mycket
snabbt, medan ersättningsfrågorna i regel uppskjutits. Det hade visat sig,
att uppskoven med prövningen av ersättningsfrågorna tenderade att bliva
långvariga, och det förefölle ovisst, om den vanliga uppskovstiden komme
att understiga tre år. Uppenbart vore att ett så avsevärt dröjsmål åtminstone
i en del fall medförde avsevärda olägenheter för sakägare, även om
därigenom deras utkomst ej direkt äventyrades. Enär det sålunda enligt
1939 års lag vore vida sämre sörjt för kompensation åt allmänna och enskilda
intressen än enligt vattenlagen, vöre det naturligt, att erfarenheterna
av tillämpningen av 1939 års lag på sina håll framkallat en viss oro. Vattenrättsdomaren
föreslog vissa ändringar i 1939 års lag och anförde till att
börja med angående införande av fiske- och regleringsavgifter vid tillfälliga
vattenregleringar följande. Det vore sannolikt, att en mera ingående undersökning
av företagens bärighet skulle utvisa att företagen väl vore i stånd
både att fullgöra den naturliga skyldigheten att giva full kompensation för
intrång i allmänna och enskilda intressen och att, såsom fallet vore vid motsvarande
sjöregleringar enligt vattenlagen, åtminstone i någon mån låta en
del av vinsten komma den av företaget berörda bygden till godo. Åtminstone
för den händelse 1939 års lag skulle komma att gälla under många ar
framåt och regleringsintressenterna finge tillfälle att förnya enligt denna lag
meddelade regleringstillstånd syntes det vara rimligt, att lämpligt avpas ade
regleringsavgifter och fiskeavgifter kunde utdömas jämväl vid de tillfälliga
sjöregleringama.
Beträffande handläggningen av ersättningsfrågor enligt 1939 års lag anförde
vattenrättsdomaren därefter följande. I ansökningsmål ålåge det i regel
sökanden att i första hand svara för att all erforderlig utredning förebragtes.
Svårigheterna att någorlunda snabbt erhålla utredning i ersättningsfrågorna i
de vid vattendomstolen handlagda målen örn tillfälliga regleringar samman
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 253.
17
hängde i Jämtland bl. a. därmed att markskadorna avsåge mycket vidsträckta
områden, att markundersökningar måste ske under den begränsade tid marken
vore bar, att brist rådde på arbetskraft, som vore kvalificerad att utföra
erforderliga undersökningar, samt att sökandena för undvikande av dubbelutredningar
vore angelägna att få på en gång utföra all den utredning som
vore behövlig icke endast för de närmast aktuella tillfälliga regleringarna utan
även för definitiva regleringar, avsedda att avlösa de tillfälliga. För att skadelidande
snabbare skulle få kompensation för sina skador borde bestämmelser
snarast införas i 1939 års lag, varigenom vattendomstolen uttryckligen
finge befogenhet att provisoriskt ordna ersättningsfrågor, som icke utan olägenhet
kunde tills vidare uppskjutas. I 1939 års lag funnes inga föreskrifter
som vattendomstolen kunde använda för att på lämpligt sätt vid behov påskynda
den utredning, sökandeparten hade att förebringa. Utvägen att provisoriskt
utdöma skadeersättningar skulle giva domstolen möjlighet att motverka
dröjsmål med framläggande av skadeutredningar. Möjligheten att överklaga
beslut om provisoriskt bestämda ersättningar borde inskränkas.
I yttrande till andra lagutskottet uttalade vattenfallsstyrelsen, att föreställningen,
att regleringarna inom Indalsälvens flodområde skulle verka skadligt
för turistattraktionerna, säkerligen vore oriktig, överdrivna vore även
farhågorna, att vintervägarna över isarna skulle i någon nämnvärd grad påverkas
av regleringarna. I vissa fall komme tvärtom kommunikationsmöjligheterna
över isarna att avsevärt förbättras och, i den mån de bleve försämrade,
komme att vid målets slutliga avgörande givas ersättning för intrång
och besvär. Även örn fisket på sina håll skulle gå helt förlorat, för vilket då
ersättning till den enskilde fiskerättsinnehavaren lämnades, kunde likväl fisket
för det reglerade sjö- och flodsystemet i dess helhet giva i stort sett
oförändrat resultat. Erfarenheterna från Suorvaregleringen i Lule älv, som
varit i gång femton år, gåve icke fog för annat påstående. Utöver ersättningar
till enskilda för skada och intrång i fisket skulle kraftföretagen därjämte dels
erlägga fiskeavgifter till främjande av fisket inom landet, dels vanligen i stor
omfattning bekosta anläggandet och driften av fiskodlingsanstalter till fromma
för fisket i orten. Det samarbete som genom dessa anstalter kommit till
stånd mellan kraftverksintresset och fiskeintresset hade ofta varit givande
och hade såsom en positiv åtgärd till näringslivets förbättrande i allmänhet
beredvilligt understöds av kraftverksintresset.
Även svenska vattenlcraftföreningen avgav utlåtande till utskottet och anförde
beträffande de jämtländska sjöregleringarnas betydelse för vattenkraftindustrien,
att föreningen icke ville bestrida, att vattenkraftindustrien i
Indalsälven och avnämarna av kraften hade betydande fördelar av genomförda
regleringar. Däremot kunde föreningen icke dela den uppfattningen, att
den genom regleringarna ökade krafttillgången i regel kunnat förvärvas utan
förhöjd köpeskilling för naturkraften. De latenta regleringsmöjlighetema hade
säkerligen varit en bidragande orsak till att kraftintresset tidigt inriktades
på Indalsälven med förbigående av den ur regleringssynpunkt väsentligt säm
Bihang
till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 2SS. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
re Ljusnan. Naturkraften i Indalsälven fick på detta sätt tidigt ett högt penningvärde
just beroende på att tidpunkten för dess utnyttjande låg relativt
nära i tiden på grund av de goda regleringsmöjligheterna. Föreningen ville
även erinra om att vinsterna av de norrländska sjöregleringarna, när de t. ex.
angåves i så och så många miljoner kWh, icke vore några nettovinster. Betydande
kapital hade måst nedläggas i form av höga naturkraftpris, kostnader
för regleringsdammar och rensningar, skador och intrång av olika slag, fiskeavgifter,
regleringsavgifter samt kostnader för kraftverksbyggnader för att
taga hand örn de genom regleringarna ökade vattenmängderna.
Föreningen åberopade i detta sammanhang en av civilingenjören Erik
Upmark verkställd utredning, vari denne framhöll bland annat, att vid byggnadsplatser
för större vattenkraftverk och sjöregleringar i Jämtlands län under
år 1940 utbetalats i arbetslöner samt för körslor och virke 6.5 miljoner
kronor. För fullföljd av den återstående delen av byggnadsprogrammet under
åren 1941—1944 beräknades i medeltal 7 miljoner kronor per år. Avlöningen
till driftspersonalen vid de åtta storkraftverken i Jämtlands län beräknades
1944 komma att uppgå till 1 miljon kronor per år och avlöningen till den
för reparations- och underhållsarbeten erforderliga personalen till ytterligare
1 miljon kronor per år. Tre av storkraftverken betalade år 1940 245,000 kronor i
skatt till kommuner och landsting och till vägar. På grund av verksamheten
med kraftverksbyggnaderna kunde den till kommunal inkomstskatt taxerade
inkomsten i länet beräknas öka med 3—4 miljoner kronor per år under perioden
1941—1944, motsvarande 3—4 °/o av hela den till inkomstskatt taxerade
inkomsten i länet. De åtta storkraftverkens sammanlagda taxeringsvärde
kunde förväntas år 1944 uppgå till 103 miljoner kronor, motsvarande 26.5%
av det totala fastighetstaxeringsvärdet för länets fastigheter år 1940.
Indalsälvens regleringsförening anförde i yttrande till andra lagutskottet,
att dittills inom Indalsälvens flodområde följande sjöar hade reglerats,
nämligen Torrön, Juveln, Storrensjön, Anjan, Kallsjön, Näckten, Storsjön,
Hotagen och Gesunden. Hotagens reglering hade genomförts enligt äldre lag.
Torröns första och andra regleringar hade medgivits enligt vattenlagen, under
det att Torröns tredje reglering samt övriga nu angivna företag vore medgivna
enligt 1939 års lag. Vid de regleringar, som tillåtits enligt denna lag,
vore ersättningsfrågor och frågor angående åtgärder till förebyggande av skada
genom regleringarna i relativt stor utsträckning icke slutbehandlade. Avsikten
hade emellertid varit, att tillstånd enligt vattenlagen skulle kunna
meddelas, innan de provisoriska tillstånden utlöpte och att återstående frågor
om ersättning och åtgärder skulle regleras enligt vattenlagen.
Med anledning av den kritik som riktats mot regleringsföretagen inom Indalsälvens
flodsystem lät chefen för justitiedepartementet införskaffa vissa
uppgifter i syfte att ytterligare belysa, i vad mån allmänna intressen blivit
tillgodosedda, samt företog jämte mig en studieresa till de viktigaste av de
sjöar som regleringarna beröra.
Ur fiskesynpunkt upplyste lantbruksstyrelsen, att Indalsälvens reglerings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
19
förening enligt eget åtagande redan år 1940 börjat utplantera röding i Torrön,
Juveln och Anjan samt för detta ändamål anlagt en mindre kläckningsanstalt
vid Åbränna. Under åren 1940—1942 hade utplanterats resp. 900,000,
700,000 och 700,000 yngel. Dessa utplanteringar hade utvidgats att omfatta
jämväl smärre partier laxöring i Rensjön, Hobergsån m. fl. vatten. Under år
1942 hade föreningen vidare utan särskilt åläggande vid Semlaån nära Mörsil
börjat uppföra en större fiskodlingsanstalt, avsedd att tagas i bruk år 1942.
Denna anstalt skulle stå jämväl till Jämtlands läns hushållningssällskaps
förfogande för romkläckning. I vissa fall hade i samband med regleringarna
även ersättning för försvårat eller försämrat fiske utgått. I allmänhet hade
dock ersättningsfrågan ställts på framtiden i avvaktan på resultatet av
igångsatta undersökningsarbeten. Norrbygdens vattendomstol hade nämligen
uppdragit åt Undersöknings- och försöksanstalten för sötvattensfisket att på
föreningens bekostnad verkställa undersökningar för utrönande av regleringarnas
inverkan på fisket och fiskbestånden. Undersökningarna hade enligt
överenskommelse med föreningen utsträckts att omfatta jämväl sådana
sjöar, för vilka reglering planerades men ännu ej vöre medgiven.
Beträffande fornminnesintresset uppgav riksantikvarieämbetet, att ämbetet
under våren och sommaren 1942 med anledning av sjöregleringarna i Jämtlands
län utfört rekognosceringar inom områden som stöde närmast på programmet
för regleringarna och därvid undersökt vissa sjöar i Långans och
Hårkans flodsystem ävensom Storsjön. Vid undersökningarna hade en del
tidigare okända fyndlokaler framkommit. Samtliga fyndlokaler läge i den
strandzon som utbildats av högvattnet och komme alltså att ställas under
vatten vid sjöhöjningarna. Ingen av dessa fornlämningar kunde dock sägas
vara av sådant värde, att dess bevarande för framtiden rimligen kunde ifrågasättas,
sedan materialet numera blivit känt och fornlämningarnas kulturhistoriska
karaktär kunnat fastställas. Ämbetet hade därför för sin del icke
något att invända mot de planerade höjningarna inom de helt undersökta
områdena men ville framhålla nödvändigheten av att arkeologiska undersökningar
av de övriga sjöområdena utfördes i god tid, innan regleringen
påbörjades. Om sådan fortsatt undersökning hade också överenskommelse
träffats mellan riksantikvarieämbetet och regleringsföreningen.
Vetenskapsakademien uppgav, att på akademiens föranstaltande längs
Långans sjösystem i Jämtland under år 1942 bedrivits växtbiologiska undersökningar
av Uppsala universitets växtbiologiska institution samt dessutom
zoologiska undersökningar. Undersökningarna hade bekostats av Indalsälvens
regleringsförening. Enligt institutionens uppgifter hade vid de till sjösystemet
hörande sjöarna Mjölkvattnet och Burvattnet förstörts några av vårt lands numera
mycket fåtaliga urskogar av betydande värde för den växtbiologiska
forskningen. Vid Långans sjösystem hade även förstörts vissa sparsamt representerade
myrtyper av betydande värde för myrforskningen. Vid Storsjöns
och Kallsjösystemets reglering hade märkliga kolonier av fjällväxter gått förlorade
utan att någon undersökning av dem kunnat ske. I övrigt framhöll
institutionen bl. a. att del ur vetenskaplig synpunkt vore önskvärt att insti
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
tutionen bereddes ekonomiska möjligheter att bearbeta och publicera resultaten
av utförda undersökningar. Vid meddelande av regleringstillstånd borde
stadgas såsom villkor, att önskvärda vetenskapliga undersökningar bekostades.
Vidare borde gälla, att de nationalekonomiska vinsterna skulle på allvar
vägas mot betydelsen av de hotade naturminnesmärkena för vårt lands
naturforskning. En generalplan, grundad bl. a. på en allmän naturvetenskaplig
inventering, borde uppgöras för våra större sjösystems reglering i
syfte att bevara åtminstone några av vår fjällkedjas större sjösystem i deras
ursprungliga tillstånd såsom naturminnesmärken och urkunder för framtida
forskning.
Promemoria med förslag i ämnet.
På grundval av vad sålunda förekommit upprättades i justitiedepartementet
en den 26 november 1942 dagtecknad promemoria angående ändringar
i 1939 års lag med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
Vid promemorian var fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av
4, 7, 8, 12 och 13 §§ nämnda lag.
I promemorian anfördes till en början beträffande lagens betydelse och
verkningar i allmänhet bl. a.:
Efter stormaktskrigets utbrott riktades uppmärksamheten omedelbart på
olika möjligheter att minska konsumtionen av fossilt bränsle. För detta ändamål
genomfördes bl. a. med största skyndsamhet den nu ifrågavarande
lagstiftningen om tillfällig vattenreglering. Då lagen hann träda i kraft redan
före höstfloden år 1939, kom den redan från början att på ett synnerligen
verksamt sätt bidraga till en nedgång i kolkonsumtionen. Den starka begränsningen
^v kolimporten har nödvändiggjort, att 1939 års lag därefter
under de gångna åren tagits i oavlåtlig användning. Endast med utnyttjande
av de regleringsmagasin som skapats med hjälp av denna lag har det varit
möjligt att fylla de krav som ställts på kraftproducenterna. Nämnda regleringsmagasin
ha t. ex. under vinterhalvåret 1941—1942 lämnat ett tillskott
till kraftproduktionen överstigande 350 miljoner kWh eller mer än 7 °/o av
kraftbehovet, varigenom en besvärande ransonering av kraftkonsumtionen
kunnat undvikas. Svårigheterna att tillgodose kraftbehovet ha varit så mycket
större som under de gångna krigsåren rått stor vattenbrist samtidigt som
kraftbehovet starkt ökat.
När de åtgärder, som vid befintliga anläggningar omedelbart vidtogos med
stöd av 1939 års lag, snart visade sig otillräckliga, har lagen tillämpats även
i fråga örn företag av större omfattning, bl. a. i Indalsälvens flodsystem.
Detta har möjliggjorts av att dessa regleringar i väsentliga delar varit förberedda
för ansökan örn tillstånd till reglering i vanlig ordning enligt vattenlagen.
Ur nationalekonomisk synpunkt torde de företag som genomförts med
stöd av 1939 års lag få anses välmotiverade. Det förtjänar dessutom framhållas,
att tillskapandet av regleringsmagasin är av största betydelse även ur
försvarssynpunkt, t. ex. för upprätthållande av järnvägstrafiken. Helst bör
av detta skäl under kritiska tider ständigt finnas en reserv, om vissa anläggningar
skulle förstöras. Å andra sidan är tydligt, att ett snabbt genomförande
av så stora företag som de nyssnämnda ter sig oroande för dem
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
21
som närmast drabbas därav, bl. a. på den grund att ersättningsfrågorna ej
kunnat ordnas på förhand.
Härefter framhölls i promemorian, att för rätt bedömande av olägenheterna
ur enskild synpunkt vore nödvändigt att fastställa innebörden av 1939
åns lag i vissa hänseenden:
Vad först angår svårigheten att konstatera förut rådande förhållanden bör
framhållas, att denna svårighet drabbar den som genomför regleringen och
icke den som framställer anspråk på skadestånd med anledning därav. Enligt
2 kap. 26 § vattenlagen gäller nämligen, att örn byggnad i vatten verkställts
utan föregående prövning av domstol, byggnadens ägare är bevisningsskyldig
i avseende å de före byggnadens tillkomst rådande förhållandena i
vattnet, och denna bestämmelse är tillämplig även på vattenreglering. Därest
vattenreglering genomförts med stöd av 1939 års lag utan att ersättningsfrågorna
prövats i förväg, föreligger i detta hänseende en sådan situation som
måste innefattas under nyssnämnda lagrum. Den skadelidande är alltså ur
bevissynpunkt väl tillgodosedd. Beträffande härefter skadeståndets belopp
gäller, att förhöjning därav skall som vanligt beräknas med 50 procent i de
fall som angivas i 9 kap. 48 § vattenlagen. Förhöjning skall fördenskull bl. a.
utgå för skada å mark, t. ex. genom försumpning som medför, att skörd ej
kan erhållas, eller som vållar försvårad brukning av annan mark, samt skada
å fiske, vare sig i form av minskad fångst eller i form av större omkostnader
genom ökat slitage m. m. Örn den provisoriska regleringen åtföljes av
definitiv reglering, är att märka, hurusom ersättning skall utgå dels för ali
skada under tiden för den provisoriska regleringen dels ock för den bestående
skadan med anledning av den definitiva regleringen.
Beträffande de erinringar som framställts mot vattendomstolens befogenhet
att i viss utsträckning uppskjuta avgörandet av ersättningsfrågor påpekades i
promemorian följande:
Det ankommer uppenbarligen på domstolen att handha nämnda befogenhet
med omdöme, så att icke skadelidande tro sig utlämnade åt godtycke.
Då regleringsföretagen icke blott äro till nytta ur allmän synpunkt utan även
giva dem som genomföra dem en mer eller mindre betydande vinst, kan
den uppfattningen eljest lätt sprida sig, att mäktiga ekonomiska intressen
tillgodoses på andras bekostnad. Att det vore synnerligen skadligt om en
sådan uppfattning vunne fotfäste, är uppenbart. Vid prövning, i vad mån
tillstånd kan meddelas utan att ersättning bestämts på förhand, bör skälig
hänsyn tagas till sådana omständigheter som ådagalagd villighet från sökandens
sida att frivilligt och snabbt träda emellan, när någon sakägare framställer
krav eller erinringar som kunna antagas äga fog för sig. Har prövningen
av ersätlningsfrågor uppskjutits, ankommer det givetvis på vattendomstolen
att söka upptaga dem lill avgörande så snart som möjligt.
Vidare uttalades i promemorian:
För att möjliggöra ett snabbt vidtagande av nödvändiga regleringsåtgärder
innebär 1939 års lag även vissa avsteg från de garantier som eljest ur allmän
synpunkt uppställts i vattenlagen. Underrättelse behöver sålunda t. ex. icke
lämnas kammarkollegiet eller lantbruksstyrelsen. Jämväl i detta hänseende
åligger det naturligtvis vattendomstolen att förfara med omdöme och tillse,
att när mera genomgripande åtgärder äro i fråga, representanter för det
allmänna få tillfälle att föra talan. Domstolen har att mot varandra väga
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
behovet av snabba åtgärder och styrkan av de intressen som kunna bliva
lidande.
De anmärkningar mot 1939 års lag som i berörda hänseenden kommit till
synes hade enligt vad i promemorian framhålles främst gällt de betydande
sjöregleringarna i Indalsälvens flodsystem. Om dessa företag syntes i stort
sett kunna fällas det omdömet att de varit till utomordentligt gagn för riket.
Naturförhållandena vore också sådana, att uppkomna skador och olägenheter
i jämförelse med nyttan vore av underordnad betydelse. En annan
sak vore, att de för den enskilde emellanåt kunnat vara kännbara. Även
vissa kommuner hade haft olägenheter. På grund av företagens storleksordning
hade det — med vissa undantag — tyvärr icke ännu varit möjligt
för vattendomstolen att pröva ersättningsfrågorna med anledning av
företag som genomförts redan under år 1940. Sammanlagt betydande ersättningsbelopp
hade dock betalts ut under hand. Önskvärt vore naturligtvis,
att dessa frågor slutligt reglerades utan ytterligare dröjsmål. Ur allmän synpunkt
kunde nämnas, att den för regleringarna ansvariga föreningen samarbetade
med lantbruksstyrelsen såsom representant för fiskeintresset, med
riksantikvarieämbetet såsom representant för fomminnesvården och med vetenskapsakademien
såsom representant för det naturvetenskapliga intresset.
I promemorian upptogs härefter frågan om ändring i 1939 års lag till
närmare behandling. Härvid erinrades till en början, att tillstånd till vattenreglering
enligt 1939 års lag finge meddelas för högst tre år i sänder. Åtskilliga
tillstånd som meddelats enligt samma lag komme under den närmaste
tiden att utgå. I vissa fall komme de antagligen att ersättas av tillstånd
enligt vattenlagen, i andra fall uppkomma fråga örn förlängning av de
provisoriska tillstånden. Vårt läge med avseende å koltillförseln vore sådant,
att därjämte krav på nya regleringar vore att vänta. Lagen vore fördenskull
alltjämt nödvändig. Med stöd av vunna erfarenheter syntes emellertid böra
övervägas vissa ändringar i lagen.
Vad först angår lagstiftningens tillämpningsområde uttalades
i promemorian, att det icke vore möjligt att inskränka detta. Däremot
syntes det vara att förorda, att i fråga om regleringar av större omfattning
uppställa krav på Konungens medgivande även om de endast vore av tillfällig
natur. I 4 kap. 13 § vattenlagen stadgades, att där fråga vore om reglering
av vattnets avrinning ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren,
Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan, Konungen ägde pröva, huruvida
med hänsyn till vissa allmänna intressen hinder mötte mot företaget eller
särskilda villkor borde föreskrivas. Detsamma gällde annan vattenreglering,
som med hänsyn till dess inverkan på vattnets avrinning vore av synnerlig
omfattning, såframt Konungen förbehölle sig sådan prövning och besked
därom lämnades vattendomstolen innan målet slutligt avgjorts av
domstolen. I promemorian har föreslagits, att nu nämnda lagrum gjordes tilllämpligt
även på tillfällig reglering. 1 övrigt borde det alltjämt tillkomma
domstolen att pröva, huruvida tillfällig reglering kunde medgivas. Till led
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 253.
23
ning för avgörandet kunde domstolen, om tvekan skulle uppkomma, av den
centrala driftledningen inhämta upplysning om angelägenheten av den begärda
regleringen ur allmän synpunkt.
I promemorian erinrades härefter, att med genomförandet av företag enligt
1939 års lag för närvarande icke vore förenad någon skyldighet att utgiva
vare sig fiskeavgift eller s. k. regleringsavgift för bygdens behov.
I dessa hänseenden anfördes följande:
Av vad lantbruksstyrelsen upplyst torde framgå, att åtminstone i fråga örn
sjöregleringarna i Jämtland fiskeintresset i ganska stor utsträckning tillgodosetts
på frivillighetens väg, och regleringsavgift lärer, såsom vattenfallsstyrelsen
framhållit, komma att utgå från lika tidig tidpunkt som eljest, därest
den provisoriska regleringen efterföljes av definitiv reglering enligt vattenlagen.
Ehuru denna fråga icke bör tillmätas alltför stor betydelse, torde man
dock kunna säga, att det är skäligt att åtminstone av mera ingripande företag
uttaga avgifter till fiskets främjande och till bygdens behov, även om allenast
tillfällig reglering medgives.
I fråga om fiskeavgift föreslogs i promemorian, att sådan avgift skulle utgå,
om vattenregleringen kunde antagas medföra avsevärt men för fiske. Avgiften
syntes böra utgå för tiden från och med det halvår, då tillståndet
först toges i anspråk. I övrigt borde gälla vad i 2 kap. 10 § vattenlagen stadgades
om fiskeavgift. Detta innebure bl. a. att avgiften skulle användas till
befrämjande av fisket inom landet. Skyldigheten att erlägga avgiften komme
enligt nämnda lagrum att åvila regleringsföretaget.
Beträffande regleringsavgift uttalades i promemorian vidare bl. a.:
Om regleringsavgift för företag enligt vattenlagen stadgas i 4 kap. 14 §
samma lag, att om den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för
vilkas räkning vattenreglering utföres, genom regleringen ökas med i medeltal
500 turbinhästkrafter, ägare av sådant strömfall är pliktig att erlägga en
årlig avgift av minst 10 öre och högst 3 kronor för varje turbinhästkraft,
varmed den uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal ökats genom regleringen.
Enligt 15 § nämnda kapitel skola avgifterna i första hand användas
till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet som vållas genom
företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd,
så ock till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet. I den mån medlen
förslå därtill, må de enligt andra punkten i samma paragraf ock användas
för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den bygd, som beröres av
företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt genom jords torrläggning,
eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk
eller småindustri eller eljest till befolkningens behov.
Dessa regler kunna icke oförändrade tillämpas vid tillfälliga regleringar
enligt 1939 års lag. Sättet för avgifternas beräkning sammanhänger praktiskt
med de bestämmelser om tvångsdelaktighet vid vattenreglering som meddelas
i 3 kap. vattenlagen. Dessa bestämmelser äro icke tillämpliga på vattenreglering
enligt 1939 års lag. Skyldigheten att utgiva regleringsavgift torde
vid sådant förhållande, såvitt angår provisorisk reglering, svårligen kunna
åläggas ägarna av varje särskilt strömfall. Bestämmandet av avgiftens storlek
enligt angivna regler torde också vara en alltför omständlig procedur
för alt vara lämplig vid handläggning enligt 1939 års lag. Enklare bestämmelser
böra därför meddelas.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
Såsom förutsättning för att regleringsavgift skulle utgå upptogs i promemorian,
att vattenregleringen kunde antagas medföra avsevärt men för bygden
eller att den båtnad som utvunnes vore av stor betydelse. Skyldigheten att erlägga
avgiften skulle åvila företaget såsom en omkostnad för detta. Storleken
av avgiften skulle bestämmas av vattendomstolen till det belopp som funnes
skäligt, minst 3,000 och högst 15,000 kronor för år, för varje särskilt företag.
Om en och samma sammanslutning av kraftintressenter genomförde flera
sjöregleringar enligt 1939 års lag, skulle särskild avgift beräknas för varje
särskilt regleringsmagasin, om förutsättningarna för utdömande av avgift
funnes vara för handen.
Beträffande användningen av medlen gjordes i promemorian gällande, att
det icke vore erforderligt att, såsom stadgas i 4 kap. 15 § vattenlagen, i första
hand reservera medlen för ersättning med anledning av oförutsedda skador.
Om vattenregleringen icke efterföljdes av definitiv reglering, förutsattes
nämligen, att någon förändring i vattenståndsförhållandena icke skulle kvarstå
sedan tillståndet upphört att gälla. De skador som vållats borde yppas relativt
snart. Av denna anledning föreslogs, att medlen omedelbart finge
användas för bygdens behov och utgå till något av de i 4 kap. 15 § andra
punkten vattenlagen angivna ändamålen. Med bygden borde förstås den
trakt som direkt eller indirekt berördes av regleringen och läge inom nederbördsområdet
i fråga.
Regleringsavgift enligt 1939 års lag har föreslagits skola utgå från och
med det halvår, då vattendomstolens tillstånd först toges i anspråk. Detta
innebure, att om byggnad i vatten efter meddelat tillstånd utfördes ena halvåret
och dammen toges i bruk nästa halvår, avgift skulle utgå från och med
förra halvåret. Utan särskilt stadgande syntes tydligt, att avgiften skulle
utgå för den tid tillståndet gällde, där ej vattendomstolen föreskreve annat.
I fråga örn det processuella förfarandet vid tillämpning av
1939 års lag uttalades i promemorian, att det dröjsmål som förekommit med
avseende å ersättningars bestämmande påkallade vissa nya föreskrifter. Av
denna anledning föreslogs en omarbetning av 8 §. Härom anfördes följande:
Liksom för närvarande torde denna paragraf först böra innehålla föreskrift
örn befogenhet för vattendomstolen att, där det kräves för att undvika
dröjsmål med vattenregleringen, vid meddelande av tillstånd därtill uppskjuta
prövningen av uppkomna ersättningsfrågor till senare tidpunkt. Härjämte
synes emellertid böra uttalas, att vattenrättsdomaren skall tillse att ersättning
bestämmes så snart ske kan. Beträffande särskilt Norrbygdens vattendomstol
torde, med hänsyn till det stora antal ersättningsfrågor som föreligga
oavgjorda, vara nödvändigt att förstärka arbetskraften för att nu
nämnda bestämmelse skall medföra avsedd verkan. Det må emellertid påpekas,
att vattenrättsdomaren har möjlighet att med stöd av vattenlagen förelägga
den som erhållit provisoriskt tillstånd att inkomma med kompletterande
utredning. I själva verket torde dock under rådande förhållanden
ofta ej vara lätt att finna sakkunniga personer för ändamålet. Av denna anledning
föreslås i det följande, i viss anslutning till vad vattenrättsdomaren
vid Norrbygdens vattendomtsol förordat, ett särskilt mera summariskt förfarande
för preliminärt bestämmande av ersättning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
25
1939 års lag innehåller redan nu en bestämmelse som medger ett provisoriskt
bestämmande av ersättning. Såsom förut nämnt stadgas nämligen, att
ersättning alltid skall, helt eller delvis, bestämmas på förhand, örn det kan
antagas att sakägare kommer att lida skada eller intrång som medför svårighet
för honom att vinna sin utkomst eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser.
Av stadgandet framgår, att beloppet kan bestämmas preliminärt.
Härjämte bör uttryckligen föreskrivas, att vattendomstolen även eljest i avbidan
på närmare utredning må utdöma belopp, som med hänsyn till omständigheterna
kan anses skäligt, i avräkning på det skadestånd som slutligen
bestämmes. Om denna regel skall kunna praktiskt utnyttjas i någon
omfattning, kan det visserligen ej undvikas att tillämpningen blir förenad
med en viss risk för felbedömning. Det är emellertid att märka, att här allenast
är fråga om ersättning för en viss begränsad tid, och den risk, som
drabbar företaget, kan icke anses vara av någon större betydelse.
I överensstämmelse med den princip som ligger till grund för vattenlagens
bestämmelser i ämnet torde böra stadgas, att vattendomstolens beslut
i ersättningsfråga skall omedelbart gå i verkställighet som örn det vunnit
laga kraft, därest sökanden begagnat sig av tillståndet till vattenreglering.
En möjlighet för vattendomstolen eller överinstans att förordna, att verkställighet
tills vidare ej skall äga rum, bör dock finnas. Vad som i enlighet med
vattendomstolens beslut nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan ordning
bör ej få återkrävas. Denna regel överensstämmer med ett motsvarande
stadgande i 9 kap. 67 § vattenlagen.
Beträffande innebörden av det provisoriska bestämmandet av ersättning
må särskilt framhållas, att den preliminärt bestämda ersättningen må avräknas
allenast på den ersättning som slutligen bestämmes i anledning av den
tillfälliga regleringen. Däremot må den ej avräknas från den ersättning som
kan komma att bestämmas med anledning av definitiv reglering.
I promemorian föreslogs vidare införandet av möjlighet för vattendomstolen
att utse ombud för att bl. a. mottaga anmälningar om ersättningsanspråk.
Härom anfördes:
För att vattendomstolen skall utan alltför stor omgång kunna få material
till ett provisoriskt bedömande av ersättningsfrågor synes lämpligt, att domstolen
må utse en särskild person att på domstolens vägnar mottaga framställningar
om ersättning. Härigenom underlättas för sakägarna att framställa
ersättningsyrkanden. Ett sådant biträde som nu nämnts bör även hos
domstolen föreslå de ersättningsbelopp som han anser böra utgå. Om han
t. ex. är vattenrättsnämndeman och uppgiver varpå han stöder sitt förslag,
torde domstolen ofta såvitt angår mindre ersättningsbelopp kunna preliminärt
döma på det skriftliga materialet utan syn på stället. Ersättning till
biträdet torde böra gäldas av regleringsföretaget.
Även med avseende å tiden och sättet för anmälan av ersättningsanspråk
föreslogs i promemorian ändrade bestämmelser. I denna del uttalades följande:
Anspråk
på ersättning för skada eller intrång som icke förutsetts av vattendomstolen
skall enligt den nuvarande lydelsen av 8 § i 1939 års lag anmälas
inom två år från det tiden för tillståndet gått till ända. Anmälan skall ske i
den ordning som stadgas i 11 kap. 68 § vattenlagen. I sistnämnda lagrum
föreskrives, alt anmälan skall göras skriftligen och ingivas i två exemplar
till vattenrättsdomaren.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
Tiden för anmälan av ersättningsanspråk torde med hänsyn till den vidsträckta
tillämpning som lagen vunnit böra utsträckas, förslagsvis till fem
år från det tiden för tillståndet gått till ända. Härjämte synes emellertid uttryckligen
böra stadgas, att örn nytt provisoriskt tillstånd medgives, tiden räknas
från det tiden för det senare tillståndet gått till ända. Detta tillägg torde
allenast innebära ett förtydligande. I detta sammanhang synes även böra uppmärksammas
den möjligheten att — såsom avses i Indalsälvens flodsystem -—
tillfällig reglering enligt 1939 års lag efterföljes av reglering enligt vattenlagen.
Med tanke härpå synes böra stadgas, att anspråk med anledning av
den förra regleringen må framställas inom den tid som i målet örn definitiv
reglering bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen. Det må framhållas, att
om den definitiva regleringen utföres av andra intressenter än den tillfälliga
regleringen, den sist föreslagna bestämmelsen icke innebär någon överflyttning
av skyldigheten att gälda ersättningen.
I fråga örn sättet för anmälan är det nödvändigt att taga hänsyn till det
föreslagna stadgandet om förordnande av viss person att mottaga anmälan
om ersättningsanspråk. Om denne mottagit anmälan i rätt tid, bör det vara
tillfyllest. Härjämte torde man kunna eftergiva kravet att anmälan skall ske
i två exemplar. Hänvisningen till 11 kap. 68 § vattenlagen kan vid dessa förhållanden
utgå. Tillräcklig anledning att, såsom vattenrättsdomaren i Norrbygdens
vattendomstol föreslagit, inskränka rätten att i överinstans förebringa
bevisning torde icke föreligga.
I processuellt hänseende föreslogs i promemorian vidare, att jämväl fastställandet
av fiskeavgift och regleringsavgift skulle kunna av vattendomstolen
uppskjutas till lämplig tidpunkt. Ett sådant uppskov innebure emellertid icke
någon ändring i den tid för vilken avgiften skulle beräknas.
Av övriga bestämmelser i 1939 års lag upptogs i promemorian till behandling
jämväl stadgandet i 12 § andra stycket, enligt vilket bl. a. vissa bestämmelser
ill kap. 35 och 36 §§ vattenlagen örn underrättelser till kammarkollegiet
och lantbruksstyrelsen ej skola äga tillämpning. Då man
finge räkna med att större företag än man från början tänkte sig alltjämt
kunde komma till stånd enligt 1939 års lag, syntes det påkallat att meddela
ändrade bestämmelser jämväl i nu berörda hänseende. Till 12 § andra stycket
syntes därför böra fogas den bestämmelsen, att underrättelser till kammarkollegiet
och lantbruksstyrelsen skulle givas, örn vattenregleringen i avsevärd
mån kunde antagas inverka på allmänna intressen. Därjämte borde länsstyrelsen
städse erhålla underrättelse om målet. Det syntes även vara lämpligt
att länsstyrelsen finge förordna ombud att föra talan för tillgodoseende av
allmänna intressen, där ej det allmännas rätt bevakades av annan myndighet.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts i promemorian upptogs i
förenämnda lagförslag till en början såsom första stycke i 4 § bestämmelse,
att om tillfällig vattenreglering kan antagas medföra avsevärt men för
fiske, fiskeavgift som stadgas i 2 kap. 10 § vattenlagen skall utgå för företaget
från och med det halvår, då tillståndet först tages i anspråk. Enligt 7 §
första stycket i förslaget skall, om vattenregleringen kan antagas medföra
avsevärt men för bygden eller örn den båtnad som utvinnes är av stor betydelse,
avgift för ändamål som angives i 4 kap. 15 § andra punkten vatten
-
Kungl. Majlis proposition nr 253.
27
lagen utgå för företaget med skäligt belopp, minst tretusen och högst femtontusen
kronor för år, från och med det halvår, då tillståndet först tages i
anspråk. Om indrivning och användning av sådan avgift skola närmare
bestämmelser meddelas av Konungen. Enligt andra stycket av samma paragraf
i förslaget skall 4 kap. 13 § vattenlagen äga tillämpning jämväl i mål
som avses i 1939 års lag.
Under 8 § första stycket i förslaget har upptagits stadgande, att vattenrättsdomaren
skall tillse att ersättning, som ej kunnat utdömas vid tillstånds
meddelande, bestämmes så snart ske kan. Vidare har i andra stycket av paragrafen
givits en uttrycklig bestämmelse, enligt vilken vattendomstolen må
i avbidan på närmare utredning utdöma belopp, som med hänsyn till omständigheterna
kan anses skäligt, i avräkning på den ersättning som slutligen
bestämmes. Härjämte stadgas i samma stycke, att vattendomstolen,
där så finnes lämpligt, äger utse särskild person att å domstolens vägnar mottaga
framställningar om ersättning och hos domstolen föreslå de ersättningsbelopp
som han anser böra utgå. I tredje stycket av paragrafen skall
enligt förslaget upptagas en bestämmelse, att vattendomstolens beslut i ersättningsfråga
skall, såframt sökanden begagnat sig av tillståndet till vattenreglering,
omedelbart gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft, där
ej annorlunda förordnas. Vad som i enlighet med vattendomstolens beslut
nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan ordning skall ej få återkrävas.
I fjärde stycket av nämnda paragraf i förslaget stadgas, att om någon vill
framställa anspråk på ersättning för skada eller intrång som icke av vattendomstolen
förutsetts, anspråket skall skriftligen anmälas hos vattenrättsdomaren
inom fem år från det tiden för tillståndet eller, om nytt tillstånd medgives,
tiden därför gått till ända. Finnes biträde som nämnts i andra stycket,
skall anmälan få göras hos honom. Efterföljes tillfällig reglering av reglering
enligt vattenlagen, skall anspråk med anledning av den förra regleringen få
framställas inom den tid som bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen.
Såsom femte stycke i paragrafen har upptagits bestämmelse, att jämväl
fastställandet av avgift som avses i 4 eller 7 § av förslaget må av vattendomstolen
uppskjutas till lämplig tidpunkt.
Enligt 12 § andra stycket i förslaget skola kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen
underrättas i mål om tillfällig vattenreglering, om vattenregleringen
kan antagas i avsevärd mån inverka på allmänna intressen. Vattenrättsdomaren
skall även städse underrätta länsstyrelsen, som skall äga att förordna
ombud att föra talan för tillgodoseende av allmänna intressen, där ej det
allmännas rätt bevakas av annan myndighet.
Slutligen har såsom femte stycke i 13 § upptagits föreskrift, att vad i 11
kap. 97 § vattenlagen stadgas örn sakkunnigt biträde åt vattendomstolen skall
äga motsvarande tillämpning å sådant särskilt biträde för mottagande av anmälningar
örn ersättningsanspråk som förut nämnts.
Beträffande ikraftträdandet föreslogs i promemorian, att de nya bestämmelserna
skulle gälla från och med den 1 juli 1943. Vissa spörsmål som
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
hade samband med övergången syntes kräva, att särskilda bestämmelser meddelades.
För att icke alltför stor ojämnhet skulle uppkomma i tillämpningen
borde fiskeavgift och regleringsavgift kunna utdömas, även om tillstånd meddelats
före den nya lagens ikraftträdande. Det kunde icke anses obilligt eller
stridande mot vedertagna rättsgrundsatser att den, som erhållit tillstånd
enligt 1939 års lag, i efterhand genom ny lagstiftning ålades vissa förpliktelser,
om han efter lagens ikraftträdande ville begagna sig av tillståndet.
Av 3 § i 1939 års lag framginge, att vattendomstolen, utom i fråga om tiden
för tillståndet, ägde att på framställning ändra villkoren för tillståndet eller
föreskriva nya villkor, när det funnes påkallat. Vattendomstolens tillstånd
avsåge alltså icke att giva sökanden en rättighet i vilken intrång ej finge
göras. I processuellt hänseende borde stadgas, att vattendomstolen skulle ex
officio upptaga frågan örn avgifts fastställande, när så lämpligen kunde ske.
Vattendomstolen borde naturligtvis icke upptaga frågor om avgifters fastställande,
när vid nya lagens ikraftträdande allenast kort tid återstode av
meddelat tillstånds giltighetstid. Vid bedömande, huruvida avsevärt men för
fiske eller för bygden uppstode eller betydande båtnad utvunnes och örn
avgifter fördenskull skulle utgå enligt 4 eller 7 §, måste ju hänsyn tagas även
till huru lång tid som återstode för den tillfälliga regleringen. De nya föreskrifterna
i 8 § om bestämmandet av ersättning borde ävenledes tillämpas, när
tillstånd meddelats före lagens ikraftträdande. Härigenom bereddes bl. a.
möjlighet att, oavsett när tillstånd meddelats, utse lämplig person att mottaga
ersättningsyrkanden. De särskilda bestämmelserna om omedelbar verkställighet
av vattendomstolens beslut borde dock ej gälla, där beslutet meddelats
före nya lagens ikraftträdande. Emellertid gällde redan enligt 9 kap. 67 §
vattenlagen i viss utsträckning vad som nu föreslagits under 8 §. I denna
paragraf hade vidare införts bestämmelse enligt vilken tiden för anmälan örn
ersättningsanspråk blivit förlängd. Denna förlängning borde icke gälla, därest
fristen gått till ända redan före nya lagens ikraftträdande.
Yttranden.
Över promemorian jämte därvid fogat lagförslag ha efter remiss yttranden
avgivits av vattenöverdomstolen och samtliga vattenrättsdomare, kammarkollegiet,
vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och fiskeriintendenterna, domänstyrelsen,
länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt
av vetenskapsakademien, svenska vattenkraftföreningen och Indalsälvens regleringsförening.
Förslaget har i allt väsenligt vunnit anslutning eller lämnats utan erinran
i de avgivna yttrandena. Därvid har understrukits att 1939 års lag alltjämt
har en viktig uppgift att fylla.
Svenska vattenkraft föreningen har härom anfört följande:
I än högre grad än man på sin tid vågade hoppas har 1939 års lag väsentligt
bidragit till att kraftförsörjningen i landet har kunnat utvecklas
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
29
gynnsamt under krigsåren. Härunder har en betydligt ökad och till sin fördelning
förändrad efterfrågan på kraft kunnat tillgodoses utan nämnvärda
inskränkningar trots allvarlig bränslebrist och ovanligt många på varandra
följande vattenfattiga år
De nu ifrågasatta ändringarna av 1939 års lag avse i huvudsak att bringa
lagen i närmare samklang med vattenlagen och att påskynda utbetalandet av
skadeersättningar. Några principiella invändningar synas ej kunna göras
häremot. Det synes naturligt, att de gångna årens erfarenheter nu föranleda
vissa ändringar av lagen. Det är dock angeläget, att dessa ändringar ej komma
att motarbeta lagens syfte att åstadkomma för landet nödvändiga och gagneliga
regleringsmagasin.
Även kraftindustrien anser det angeläget, att de som träffas av regleringsåtgärder
få skälig kompensation så snart så lämpligen kan ske. Erfarenheten
har emellertid visat, att den i vattenlagen föreskrivna förhandsberäkningen
av alla skador och inverkningar har en tendens att draga ut på
tiden, ofta under många år. Under nuvarande omständigheter och snabbt
växande kraftbehov är det tyvärr icke möjligt att avvakta resultatet av dylika
beräkningar, innan reglering påbörjas. För landets försörjning är det således
av stor vikt att snabbheten i förfarandet enligt 1939 års lag fortfarande
bibehålies.
Med avseende å de intressen som kunna bliva lidande genom tillfällig vattenreglering
har länsstyrelsen i Jämtlands län för sin del uttalat, att de
synpunkter för vilka länsstyrelsen tidigare gjort sig till tolk i allt väsentligt
beaktats i förslaget.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört:
Någon direkt kännedom om den omfattning, vari lagen under de år, den
gällt, tillämpats i länet, har länsstyrelsen ej. Länsstyrelsen har ej heller kommit
i tillfälle att bilda sig någon uppfattning örn verkningarna på orten av
lagstiftningen. Med den kännedom länsstyrelsen har om regleringsåtgärder,
anser sig länsstyrelsen dock kunna i tillämpliga delar ansluta sig till vad
länsstyrelsen i Jämtlands län anfört i fråga örn regleringsåtgärdernas inverkan
på bygden och dess utseende och vad'' detta innebure av olägenhet för
bygdens invånare. Ehuru bygden i länet, i motsats till vad fallet ofta är med
orterna i de nordliga länen, i regel har förmånen av elektrifiering — om ock
ej genom regleringsföretag som direkt beröra bygden —- synes det finnas anledning
att starkt understryka det oriktiga och otillfredsställande i att åtskilliga
bygder, som dock lida av skadeverkningarna utav regleringsåtgärderna,
ej hava ens så stor nytta av dem, att de ha tillgång till elektrisk kraft för
belysnings- eller kraftändamål. Med avseende härå synes det angeläget att
i samband med en ändring i lagen möjlighet beredes att undanröja jämväl en
sådan olägenhet.
I övriga yttranden ha endast framställts erinringar i vissa detaljfrågor.
Vad först angår förslaget att underkasta större regleringar enligt 1939 års
lag Konungens prövningsrätt i överensstämmelse med vad
som eljest gäller enligt 4 kap. 13 § vattenlagen bär vattenrättsdomaren i
Norrbygdens vattendomstol anfört, att därest frågor örn tillfälliga regleringar
av de största sjöarna i landet ovillkorligen skulle av vattendomstolen hemställas
Konungens prövning, det knappast kunde undvikas att härigenom
uppstode en tidsutdräkt som i vissa fall skulle kunna vara olämplig och
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
onödig. Vid tillfälliga regleringar av de största sjöarna vöre det vanligen fråga
örn jämförelsevis små förändringar av de naturliga vattenstånden och
det syntes i sådana fall i regel på förhand vara uppenbart att de allmänna
intressen som vöre angivna i 4 kap. 13 § icke förnärmades.
I detta sammanhang må nämnas, att länsstyrelsen i Jämtlands län framställt
vissa erinringar mot vattenrättsdomarens befogenhet enligt 13 § i 1939
års lag att medgiva provisoriska åtgärder. Länsstyrelsen anför,
att i betraktande av den vidsträckta tillämpning av 1939 års lag, som förslaget
förutsatte, ansåge sig länsstyrelsen böra ifrågasätta, huruvida icke den
befogenhet som enligt 13 § tillerkändes vattenrättsdomaren vore alltför
vidsträckt. Med detta lagrums nuvarande avfattning syntes hinder ej föreligga
för vattenrättsdomaren att utan närmare utredning till och med beträffande
företag som avses i 4 kap. 13 § vattenlagen medgiva provisoriska
åtgärder av betydande omfattning. Länsstyrelsen ville föreslå, att befogenheten
inskränktes så att den ej skulle gälla åtgärd som omfattade vidlyftigare
arbete eller kunde medföra avsevärt intrång på allmän eller enskild
rätt. Örn en dylik inskränkning ej ansåges lämplig, borde vattenrättsdomaren
vara skyldig att, innan medgivande i sådana fall lämnades, bereda
vederbörande tillfälle att inkomma med erinran emot ansökningen.
Beträffande den närmare avvägningen mellan olika intressen har länsstyrelsen
i Västernorrlands län särskilt beaktat flottningsintresset.
Länsstyrelsen anför:
1939 års lag innehåller icke särskilda bestämmelser till skydd för flottningen.
Å andra sidan stadgar den heller intet undantag från de i vattenlagen
därom givna reglerna, vilka således äro tillämpliga även å tillfällig vattenreglering.
I verkligheten torde emellertid vattenlagens föreskrifter till
skydd för flottningen icke äga större betydelse vid tillfälliga regleringar, då
dylika företag i regel prövas endast summariskt, och det alltid anses angeläget
att så snabbt som möjligt få regleringstillstånd beviljat. Vad särskilt
angår Indalsälvens, Ljunga älvs och Gimåns flottleder i Medelpad, ha enligt
inhämtad upplysning sökandena städse begärt och även erhållit rätt till fri
tappning, vilket förklaras därav, att det mellan vederbörande flottningsförening
och vattenregleringsföretag finnes avtal angående ständiga regleringar,
och att det ansetts omöjligt att skilja mellan ständig och tillfällig
reglering. Bristen på tappningsbestämmelser har emellertid visat sig medföra
stora svårigheter för flottningen, såsom hinder i arbetet, försening av flottningens
slutförande och ökade kostnader, varför ersättning icke kunnat erhållas.
Med hänsyn till flottningens stora betydelse för industriens försörjning
med råvaror och även för bränsleförsörjningen synes angeläget att flottningens
intressen bättre tryggas än i 1939 års lag skett. Detta synes lämpligast
kunna ske genom att i lagen om tillfällig reglering införes uttrycklig bestämmelse
därom, att på yrkande av flottningsförening vattenhushållningsföreskrifter
skola meddelas. I saknad av sådan bestämmelse föreligger fara, att
frågan om flottningens skydd lämnas öppen med påföljd att regleringsintressenterna
kunna sköta regleringen på ett för flottningen skadligt sätt, utan
att de flottande ha några effektiva medel till förhindrande därav.
I fråga om bevakningen av det allmännas intresse synes det vara påkallat,
att den överlämnas till länsstyrelsen, som med sin kännedom om ortens för
-
Kungl. Majda proposition nr 253.
31
hållanden och sitt åliggande att giva noggrann akt på länets tillstånd och
behov samt i allt söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa
också synes vara väl skickad att tillvarataga de allmänna intressen som beröras
av en tillfällig vattenreglering.
Det i promemorian upptagna förslaget, att f i s k e a v g i f t skall kunna utgå
jämväl vid tillfällig vattenreglering, har ej föranlett erinran i yttrandena.
Länsstyrelserna i Värmlands och Gävleborgs län samt fiskeriintendenterna
i nedre norra och mellersta distrikten, som antagit att bestämmelserna i 2
kap. 8 § vattenlagen om åtgärder till skydd för fisket satts ur kraft, ha framhållit
att sistnämnda bestämmelser även borde gälla.
Beträffande härefter frågan om regleringsavgifter har vattenråttsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol uttalat, att det enligt förslaget syntes
möjligt att utdöma sådan avgift även vid s. k. korttidsreglering. Del vore
ovisst, örn man enligt vattenlagen kunde utdöma regleringsavgift vid sådana
regleringar. Korttidsreglering kunde emellertid föranleda lika omfattande
skador som årsreglering, och i och för sig funnes icke anledning att i fråga
om regleringsavgift behandla dessa båda regleringstyper olika.
Vattenfallsstyrelsen har framhållit, att mera betydande regleringsavgifter
givetvis komme att få sin återverkan på kraftföretagens taxepolitik, vilken
hittills lyckats undvika någon mera betydande fördyring av den elektriska
kraften. Styrelsen anför vidare:
Enligt vattenlagen skola regleringsavgifterna i första hand användas till
täckande^ av oförutsedda skador på grund av regleringen och, i den mån medlen
förslå, till andra ändamål i den berörda bygden. Enligt det nu framlagda
förslaget skola avgifterna för provisoriska regleringar uteslutande gå till bygdens
behov. Av stor betydelse blir det då, hur man definierar ''bygden’. Enligt
departementspromemorian skulle med bygden förstås den trakt, som
direkt eller indirekt beröres av regleringen och ligger inom nederbördsområdet
ifråga. Det torde dock vara nödvändigt att närmare förtydliga och
även lämpligen begränsa begreppet bygd.
De områden, inom vilka avgifterna kunna användas till förebyggande eller
minskande av skada eller olägenhet till följd av ett regleringsföretag, torde
även enligt vattenlagen få en annan omfattning än den bygd, som är berättigad
till förmåner från överskottet av regleringsavgifterna. Man får nämligen
utgå från, att till denna bygd kunna räknas även sådana områden omkring
den reglerade sjön, där regleringen icke föranleder någon direkt skada,
och som alltså ej få någon nytta av några förebyggande åtgärder genom regleringsavgifterna.
Det får därjämte anses som mindre naturligt, att bygd, som
ligger hundratals kilometer från den reglerade sjön, skall vara delaktig av
nämnda förmåner från överskottet av regleringsavgifterna, därför att den
genomflytes av det vattendrag, som avbördar regleringssjön. I så fall skulle
nämligen nämnda förmåner bliva fördelade på så stort område, att den närmast
berörda bygden omkring regleringssjön endast blir knappt tillgodosedd.
Frågan örn den förmånsberältigade bygdens omfattning har icke behövt
diskuteras hittills, men när man nu genom den provisoriska lagen kommer att
utdöma ersättningar, som uteslutande avses för bygdens fromma, blir frågan
omedelbart aktuell. Vattenfallsstyrelsen vill förorda, alt den förmånsberättigade
bygden begränsas till bygden kring den reglerade sjön, där avgifterna
kunna komma till användning exempelvis som bidrag till bygdens elektrifiering.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
Svenska vattenkraft!öreningen har i denna del anfört följande:
I 7 § föreslås, att företaget skall betala en regleringsavgift med skäligt belopp,
minst 3,000 och högst 15,000 kronor per år, för varje reglering, som
medför avsevärt men för bygden eller båtnad av stor betydelse. Det är av
stor betydelse, att dessa avgifter ej bli så höga, att de verka avskräckande.
Det är uppenbart, att många tillfälliga kraftregleringar, exempelvis av förut
flottningsreglerade sjöar, äro av den art, att de icke tåla några avgifter alls.
Det bör vidare beaktas, att små regleringar i allmänhet äro proportionsvis
dyrbarare än stora regleringar. Avgifterna liksom varje annan ökning av
produktionskostnaderna måste även påverka kraftpriset i stegrande riktning.
Detta är så mycket ömtåligare som pristendensen oavsett en sådan påverkan
för närvarande är stigande. Detta sammanhänger med att byggnadskostnadernas
fördyring utöver förkrigsprisnivån vid de betydande nybyggnader, som
efter krigsutbrottet gjorts inom kraftindustrien, gradvis kommer att representera
en allt .större andel av de totala kostnaderna för kraftförsörjningen.
Hittills har emellertid denna omständighet ej påverkat den allmänna kraftprisnivån,
men i längden kommer detta att bli förhållandet. Även om prisnivån
skulle falla nödgas kraftindustrien dock fortsättningsvis under många
år bära den i krigsårens investeringar ingående fördyringen. Det är därför
enligt föreningens uppfattning nödvändigt, att man redan nu gör klart för sig,
att den svenska vattenkraftindustriens bärförmåga, särskilt om den ses på
längre sikt, är begränsad och att man ej, såsom skedde under förra världskriget,
låter förleda sig att tro att efterfrågan på vattenkraft skall bli proportionsvis
lika stor under återvändande mera normala förhållanden.
Vid bedömandet av frågan örn regleringsavgifter skola utgå samt om dessas
storlek bör ock hänsyn tagas till att vid stigande prisnivå en överskattning
gärna sker av värdet å de kilowattimmar som tack vare regleringarna kunna
utvinnas i exempelvis storkraftverken i Indalsälven och därifrån överföras
till Mellansverige, varvid till och med förmenats, att de genomgående skulle
ha ett bruttovärde motsvarande kostnaden för ångkraft. Så är ej det verkliga
förhållandet, då givetvis en väsentlig del av kraften betalas med ett mycket
lägre pris. Föreningen vill särskilt framhålla, att företagaren för att få fram
denna regleringskraft icke blott varit tvungen att verkställa regleringen och
betala de därmed förenade kostnaderna utan även för att kunna nyttiggöra
den härigenom utökade vattenmängden måst utöka maskininstallationen —
eventuellt redan i samband med den ursprungliga utbyggnaden — och i vissa
fall även vattenvägarna vid sin kraftstation. Skillnaden mellan regleringskraftens
bruttovärde vid kraftstationsväggen och kostnaderna för enbart regleringarna
är således icke något mått på regleringsvinsten.
Det kan ifrågasättas, huruvida regleringsavgift överhuvud taget bör utgå,
när, såsom förutsatts, några oförutsedda skador icke kunna uppkomma så
sent att de icke kunna anmälas inom den tid av två år, nu föreslagen till
fem år, inom vilken dylik anmälan skall ske, och domstolen således alltid
bör kunna efter anmälan ålägga sökanden att utgiva ersättning utan att regleringsavgifterna
härför behöva tagas i anspråk. När föreningen ändock icke
anser sig böra avstyrka förslaget om regleringsavgifter för större tillfälliga
regleringar, är det i förlitande på att avgifterna hållas inom skäliga gränser
och nied hänsyn till att 1939 års lag är en krislag, som blir gällande under
kort tid med stark efterfrågan på kraft.
Den i motiven framlagda definitionen på den bygd, för vilken avgiften skall
utgå, bör förtydligas till den bygd omkring den reglerade sjön, som direkt
eller indirekt påtagligt beröres av regleringen. Det synes rimligt att intressenterna
i en sjöreglering beredas tillfälle yttra sig rörande användningen av
utdömda regleringsavgifter. innan dessa tagas i anspråk.
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 253.
Föiellingen förutsätter, att i överensstämmelse med vattenlagen regleringsavgift
ej skall utgå för korttidsreglering.
Indalsälvens regleringsförening har framhållit följande:
Sådana kraftverk och regleringsföretag, som nu utföras såsom en beredskapsåtgärd
till höga kostnader, bliva måhända icke färdiga att tågås i drift
förrän kraftsituationen i landet hunnit förändras på sådant sätt att krafttillskottet
icke längre i samma omfattning som nu kan användas för liögvärdiga
ändamål. I så fall finnes icke heller någon möjlighet att i tillfredsställande
omfattning avskriva dessa övervärden. Inför denna risk är det i
stället att befara att regleringsföretag och kraftverk under den närmaste tiden
icke komma att utföras i en omfattning, som vore önskvärd med hänsyn till
var beredskap. Att under nuvarande förhållanden belasta den tillgodogjorda
vattenkraften med ökade kostnader torde därför vara förenat med vissa
risker.
Beträffande användningen av eventuella regleringsavgifter har länsstyrelsen
i Jämtlands län uttalat bl. a.:
För närvarande pågår under länsstyrelsens ledning och medverkan av vattenfallsstyrelsens
distriktsförvaltning i Umeå samt länets elektricitetsförening
en utredning, vartill bl. a. Indalsälvens regleringsförening anvisat medel, i
syfte att erhålla en allmän plan för tillgodoseende av elektrifieringsbehovet
inom länet. Härmed avses såväl elektrifiering av bygder, som nu sakna
elektrisk kraft, som ock behövlig förbättring i vissa redan elektrifierade bygder,
däi kraftbehovet ej är tillfredsställande tillgodosett eller där taxorna
pa grund av nu rådande förhållanden måste hållas på en alltför hög nivå.
Berörda utredning är för närvarande koncentrerad till den oelektrifierade
bygden kring en av länets största regleringsmagasin, Kallsjön. Utredningen
i denna del, som kräver en ingående inventering av olika alternativ, är ännu
eJ ,.av.slutad men redan på nuvarande stadium kan konstateras, att en elektnhering
av denna bygd, som ur teknisk synpunkt ej möter hinder, kommer
att pa grund av de langa, avstånden och den glesa bebyggelsen draga kostnader
per enhet, vilka ej kunna bäras av befolkningen, såvitt statsbidrag
*-Tr* u^a allenast 1 ^en omfattning och enligt de grunder som eljest pläga
tiliampas. Enligt länsstyrelsens mening skulle här regleringsavgifterna för de
företag, som avse Kallsjöområdet, kunna få en riktig och skälig användning
pa det sätt att de kostnader för elektrifieringen, vilka ej kunde bestridas av
ortsintressenterna eller med statsbidrag i vanlig ordning, täcktes med ett lån
upptaget antingen av staten eller ock på enskild väg, samt alt erforderlig
ande! av inflytande regleringsavgifter årligen finge användas för lånets för*
rantnmg och amortering. Man inåste nämligen utgå från alt regleringsavgifterna
ej inflyta i sådan omfattning att de från början på en gång kunna täcka
kapitalbehovet.
Pa jämförbart sätt kunde regleringsavgifterna få en för bygden gagnande
användning i många andra fall, exempelvis för stödjande av de relativt omfattande
åtgärder, vilka krävas för eif tillfredsställande ordnande av elcktrilei
ingial inom vissa delar av Storsjöbygden. Sistnämnda fråga torde inom
den narmaste tiden bliva föremål för en närmare utredning.
I en senare skrivelse bär länsstyrelsen framhållit önskvärdheten av att
i''!, a. 1 kap. 15 g vattenlagen snarast ändrades så att regleringsavgifter, sorn
avsåges i denna paragraf, omedelbart kunde användas för elektrifiering o. d.
1 fråga örn regleringsavgiftens belopp lia vattenrättsdamarna i Söderbygdens
och österbygdens vattendomstolar, utan närmare motivering, uttalat, afl
Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 2-ri.''i.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
lägsta beloppet för regleringsavgift borde bestämmas till 1,000 kronor. Kammarkollegiet
har befarat, att örn ej minimum sänktes, regleringsavgift knappast
någonsin komme att utdömas, samt har fördenskull förordat, att minimum
bestämdes till 500 kronor.
Vattenrättsdomaren i Våsterbijgdens vattendomstol har ifrågasatt, huruvida
icke en mera bestämd grund för regleringsavgift än den som föreslagits
i promemorian borde fastställas.
Vad särskilt angår avgifter för redan genomförda företag har svenska vattenkraftföreningen
anfört, att fiskeavgift liksom även regleringsavgift enligt
lagförslaget skulle kunna utgå även för företag, som erhållit tillstånd
före den nu ifrågasatta lagändringens ikraftträdande, men endast för tiden
därefter. Principiella betänkligheter mot ett dylikt tillägg till villkoren för
ett tidigare tillstånd syntes med hänsyn till förbehåll i 3 § andra stycket
kunna falla, om det i lagen eller på annat sätt klargjordes, att dylika avgifter
behövde utgå endast örn sökanden fortfore med regleringen trots de
nya villkoren.
Vattenöverdomstolen har uttalat, att även dom stolsavgift borde utgå.
Samma ståndpunkt har intagits av vattenrättsdomaren i Norrbygdens
vattendomstol.
I flera yttranden har berörts frågan örn reglerna för utdömande av ersättning
vid tillfällig vattenreglering.
Beträffande bevisbördan i ersättningsfrågor har vattenöverdomstolen
uttalat följande:
I promemorian anföres, att därest vattenreglering genomförts nied stöd av
1939 års lag utan att ersättningsfrågorna prövats i förväg, förelåge i detta
hänseende en sådan situation, som måste innefattas under 2 kap. 26 § vattenlagen,
till följd varav i sådant fall bevisningsskyldigheten i avseende å de före
regleringens genomförande rådande förhallandena i vattnet skulle avila regleringsföretaget.
Denna bevisningsskyldighet innebär enligt motiven till vattenlagen,
att därest regleringsföretaget brister däri, detta faller företaget till
last så tillvida, att all skada, som på grund av de efter regleringens genomförande
rådande förhållandena i vattnet tillskyndas annan, anses förorsakad
av regleringen, där ej motsatsen framgår av förhållandenas natur. En sådan
anordning beträffande bevisningsskyldigheten torde få anses välmotiverad
även beträffande tillfälliga vattenregleringar. Det åberopade lagrummet förutsätter
emellertid enligt sin ordalydelse, att byggnad i vatten verkställts
utan föregående prövning av domstol, och äger nära samband med 20 §
i samma kapitel, som stadgar förbud mot att påbörja byggande i vatten,
varav inverkan kan ske på vattenståndet, förrän efter vattendomstols prövning.
Lagrummet torde därför, oaktat detsamma gäller även i fall, där domstols
prövning av åtgärdens tillåtlighet icke varit erforderlig, närmast framstå
och allmänt uppfattas såsom avseende en påföljd å olagligt byggande i
vatten vid sidan om de i 13 kap. 11 och 12 §§ stadgade straffpåföljderna.
I varje fall torde det med hänsyn till ordalydelsen av 2 kap. 26 § vara tveksamt,
huruvida lagrummet kan tillämpas i förevarande fall, där vattenregleringen
genomföres efter prövning av domstol. Den omständigheten att prövningen
av ersättningsfrågorna kanske uppskjutes kan icke medföra, att at
-
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 253.
gärden anses vidlagen utan föregående prövning av domstolen. Det torde
därför vara erforderligt eller i varje fall önskvärt med ett uttryckligt stadgande
angående bevisningsskyldigheten i sistnämnda lag.
Även kammarkollegiet har uttalat sig för en uttrycklig föreskrift i ämnet.
Med avseende å ersättning för icke tillgodogjord vattenkraft
har länsstyrelsen i Jämtlands län fäst uppmärksamheten vid
5 § i 1939 års lag, enligt vilken, där genom vattenregleringen annan tillhörig
vattenkraft tages i anspråk, ersättning därför skall utgå allenast såvitt
fråga är örn tillgodogjord vattenkraft eller örn vattenkraft, som uppenbarligen
är avsedd att tillgodogöras under den tid tillståndet för vattenregleringen
skall gälla. Länsstyrelsen har ansett att det borde tagas i övervägande,
huruvida ej en viss utvidgad rätt för vattenkraftsägare till ersättning för dylik
i anspråk tagen vattenkraft kunde vara befogad. Det kunde tänkas förekomma,
att under den tid tillståndet för vattenregleringen gällde kunde uppkomma
behov, vilket lämpligen skulle kunnat tillgodoses genom utnyttjande
av den vattenkraft som genom regleringen tagits i anspråk. Om ett dylikt
utnyttjande genom regleringen förhindrats och vattenkraftsägaren på grund
därav förorsakats skada eller merkostnad, syntes ersättning böra utgå.
Med anledning av uttalandena i promemorian om att förhöjning av
ersättning enligt 9 kap. 48 § vattenlagen skall utgå jämväl vid tillfällig
vattenreglering har vattenöverdomstolen anfört följande:
I motiven till nämnda lagrum i vattenlagen anföres, att i första hand avseende
skall fästas vid huruvida genom skada å fast egendom sker inskränkning
i möjligheten av dess framtida utveckling till ökad produktivitet eller
icke och att, om det förra är händelsen, ersättning skall beräknas till 150
procent av värdet, i annat fall till 100 procent. Då nu föreliggande lagförslag
endast gäller tillfälliga regleringar, kan ifrågasättas, om en översvämning
av mark under så kort tid som här avses kan anses innebära markskada
av i 9 kap. 48 § åsyftad beskaffenhet. Översvämningen medför, att marken
lämnar sämre skörd under ett fåtal år, men sådan skada å mark, som
skall ersättas med 50 procent förhöjning, synes knappast föreligga, om icke
marken genom översvämningen lider skada, som blir bestående för framtiden.
I allmänhet torde därför vid tillfälliga regleringar ersättning för skada
genom översvämning icke komma att utgå med 50 procent förhöjning. Emellertid
synes det böra tagas under övervägande, huruvida icke med hänsyn
till den olägenhet, som genom tillfälliga vattenregleringar tillskyndas de skadelidande
fastigheternas ägare, ersättning alltid bör utgå med sådan förhöjning.
En sådan regel torde icke kunna anses för hårt betunga sökande, vilken
erhåller de förmåner i fråga örn genomförande av vattenreglering, som
1939 års lag medgiver. Och en tillfällig reglering lärer knappast böra medgivas,
örn den icke medför de ekonomiska fördelar, att den utan svårighet
kan bära nämnda förhöjning av ersättningen.
Vattenöverdomstolen har ifrågasatt, om icke i lagen borde intagas en bestämmelse
att ersättning för skada till följd av tillfällig vattenreglering alltid
skulle utgå med 50 procents förhöjning.
Även vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol har uttalat sig
i denna fråga och därvid anfört bl. a.:
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
En tillämpning av stadgandet i 9 kap. 48 § vattenlagen angående 50 procents
förhöjning å vissa skadeersättningar synes mig i fråga om tillfällig vattenreglering
endast i enstaka fall böra kunna förekomma. Skadan vid en
sådan vattenreglering är ju i regel av tillfällig natur. Enligt den princip, som
hittills må anses ha gällt, skall någon förhöjning av ersättningsbeloppet ej
ske, då skadan är av övergående natur. Erinras bör vidare, att då det gäller
fastställandet vid vattendomstol i stämningsmål av skadestånd exempelvis
för skada å mark genom dämning, någon förhöjning av skadans fulla värde
icke förekommer. Ytterligare föreligger i allmänhet en betydelsefull skillnad
i skadeberäkningen, då fråga är örn tillfällig och ständig vattenreglering. 1
det senare fallet grundas i allmänhet skadevärderingen på en genomsnittsberäkning
för så många år som möjligt. I det förra fallet däremot galler det
att uppskatta skadan just för den korta tid, högst tre år, varunder regleringen
tillämpas. Svårigheterna härvidlag hava väl i viss män bidragit tdl att
ersättningsfrågornas avgörande i allmänhet ej skett samtidigt med det tillfälliga
regleringstillståndets meddelande utan uppskjutits till en senare tidpunkt.
När ersättningsbeloppen fastställas i slutet av regleringsperioden eller
efter densammas utgång, då i det närmaste full överblick kan erhallas över
skadorna, synes det icke finnas något skäl för att skada skall ersättas utöver
fulla värdet. Anses skadan av en tillfällig reglering kunna någorlunda
tillförlitligt på förhand uppskattas, torde skadeberäkningen behöva göras under
förutsättning av förhållanden, under vilka den största skadan kan tänkas
inträffa. I sådant fall torde skadevärderingen därför komma att ligga på den
säkra sidan och ett ytterligare tillägg synes omotiverat. Det enda fall som
enligt min mening kan föranleda en förhöjning utöver värdet är da skadan
av en tillfällig reglering blir bestående för framtiden. När så kan anses bliva
fallet, torde emellertid förebyggande åtgärder som regel böra föreskrivas.
Tilläggas må, att sådant regleringsföretag kan tänkas, där särskilda omständigheter
— nederbördsförhållanden eller dylikt — kunna verka därhän, att
under regleringsperioden någon skada överhuvud ej uppkommer eller i allenast
ringa utsträckning, under det att större skada inträffar, om regleringen
skulle pågå en längre tid. Å andra sidan är det ofta så, att skadan genom en
reglering är störst de första åren, innan en anpassning till de förändrade vattenförhållandena
hunnit ske. Detta måste emellertid beaktas vid skadans värdering.
Med hänsyn till det sagda torde man ofta vara böjd för att göra den
slutliga uppskattningen av skadan i efterhand eller åtminstone sedan någon
tid förflutit efter regleringens genomförande. Lämpligt synes emellertid vara,
att skadeersättningen om möjligt redan vid regleringstillståndets beviljande
preliminärt bestämmes. Så har också skett i flera mål vid Västerbygdens vattendomstol,
då den tillfälliga regleringen varit avsedd att efterföljas av en
ständig och sökanden medgivit att utbetala en viss del av den för sistnämnda
reglering beräknade ersättningen.
I flera yttranden behandlas frågan örn avräkning av preliminärt
ersättningsbelopp från ersättning som fastställes att utgå i anledning
av definitiv reglering. Härom har vattenrättsdomaren i Norrbygdens
vattendomstol anfört:
I promemorian uttalas, att preliminärt bestämd ersättning må avräknas
allenast på den ersättning som slutligen bestämmes i anledning av den tillfälliga
regleringen men icke å den ersättning som blir bestämd med anledning
av definitiv reglering som följer efter den tillfälliga. Flertalet av de inom
Norrbygdens vattendomstols domsområde pågående tillfälliga regleringarna
torde komma att efterföljas av definitiva regleringar. I samband med vissa till
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
37
fälliga regleringar har vattendomstolen lämnat tillstånd till stora dammbyggnader,
kanaler, och andra genomgripande åtgärder, som uppenbarligen avsetts
skola bestå för framtiden. Vissa tillfälliga regleringar lia framkallat behov
av omfattande åtgärder till förebyggande av skada, t. ex. ändringar av
anordningar vid sågverk eller elektrifiering av kvarnar. I dylika och även
vissa andra fall, företrädesvis sådana där det är fråga örn större skador och
intrång, pläga sökandeparterna och deras motparter hemställa att vattendomstolen
på en gång skall avgöra tvistefrågorna med utgående från att de tillfälligt
medgivna åtgärderna komma att bestå för framtiden. Att förfara så är
icke sällan en nödvändighet. Särskilt vid dylika större ingrepp är det av betydelse
att den skadelidande snabbt kan erhålla en preliminärt bestämd ersättning.
I fråga örn de stora regleringarna i Jämtland ha sökandeparterna — för
undvikande av dubbelarbeten vid utredningen — eftersträvat att ersättningar
för tillfälliga och definitiva regleringar bestämmas på en gång. Ehuru vattendomstolen
särskilt under det sista året sökt att åtminstone i vissa fall påskynda
ersättningarnas bestämmande vid tillfälliga regleringar torde det vara sannolikt
att i stor utsträckning ersättningar för tillfälliga regleringar bliva bestämda
i samband med att tillstånd lämnas till fortsatt bestående reglering.
Den skada som i ett särskilt fall föreligger kan stundom vara en följd av flera
regleringar.^ Så är vanligen fallet i fråga örn fastigheter vid Indalsälven eller
Lule älv. Såsom exempel å skada av detta slag kan nämnas de fall där fastigheter,
vilka sakna annan vägförbindelse än den som står till buds sedan isen
ä älven blivit körbar, bliva mer eller mindre isolerade genom att isen i följd
av regleringarna brytes sönder. Ett dylikt intrång beror vanligen på samverkan
av flera regleringar, av vilka en kan vara medgiven enligt vattenlagen
och en annan tillstadd enligt 1939 års lag. Att i sådana fall urskilja i vilken
grad varje särskild reglering medverkar till skadan är ofta omöjligt. Parterna
bruka även i dessa fall påkalla att ersättning på en gång bestämmes i ett för
ålit. Av det sagda torde framgå att vattendomstolen icke alltid kan bestämma
ersättning i anledning av en tillfällig reglering särskilt för denna reglering och
att vattendomstolen — där särskilda skäl härtill föreligga — bör lia möjlighet
att avräkna preliminärt bestämd ersättning, utdömd i mål om tillfällig reglering,
jämväl å ersättning, som bestämmes med anledning av definitiv reglering.
Även vattenrättsdomciren i Västerbygdens vattendomstol har uttalat sig
för att provisoriskt bestämd ersättning borde få avräknas på ersättning med
anledning av definitiv reglering.
Vattenfallsstyrelsen har ansett, att det med hänsyn till vanskligheten att
bestämma förhandsersättningar vore både i domstolens och sökandens intresse
önskligt, örn de förhandsersättningar som utdömdes finge avräknas
från de slutliga ersättningar som komme att fastställas icke blott i det föreliggande
målet enligt 1939 års lag utan även i det mål angående definitiv
reglering enligt vattenlagen som samtidigt eller eventuellt senare anhängiggjordes
av sökanden. Svenska vattenkraftföreningen har framhållit, att därest
skadeersättningar skulle utdömas i avräkning på slutlig ersättning, vilket ofta
kunde visa sig önskvärt, syntes dessa belopp böra utdömas med försiktighet,
om avräkningstiden endast skulle omfatta liden för den tillfälliga regleringen.
Då det emellertid vöre önskvärt, att preliminärt beräknad ersättning
utbetalades relativt snabbt och utan alltför stor försiktighet, borde därav
följa, att den del av ersättning som vid slutlig värdering eventuellt visade
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 253.
sig ha utbetalats för mycket finge räknas regleringsintressenterna till godo
vid en omedelbart efterföljande x-eglering för all framtid. Ett stadgande härom
syntes därför önskvärt. Samma ståndpunkt har intagits av Indalsälvens regleringsförening.
I detta sammanhang har vattenöverdomstolen berört frågan örn nedsättning
av ersättningsbelopp hos länsstyrelsen samt härom
anfört följande:
Ersättning i penningar enligt 1939 års lag må fastställas att utgå för år
eller del av år. I fråga om skyldighet att hos länsstyrelsen nedsätta ersättningsbelopp
skall, med den inskränkning som stadgas i lagens 9 §, gälla
9 kap. 54 § vattenlagen. Då enligt andra stycket av sistnämnda lagrum i där
avsedda fall nedsättning skall ske allenast där ersättningen bestämts att
utgå på en gång, synes detta förhållande vid bestämmande av ersättning enligt
1939 års lag böra beaktas på det sätt att, så snart skadan eller intrånget
icke finnes vara väsentligen utan betydelse för fordringsägare, ersättning
fastställes att utgå med engångsbelopp och icke för år eller del av år.
I ett par yttranden behandlas även frågan om tvångsmedel mot en
försumlig sökande i mål enligt 1939 års lag. Vattenöverdomstolen har på denna
punkt gjort följande uttalande:
Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har i ett i promemorian
återgivet yttrande till andra lagutskottet anfört, att befogenheten för vattendomstol
att i avbidan på närmare utredning utdöma skäliga belopp i ersättning
för det skadestånd, som slutligen bestämdes, skulle ge domstolen möjlighet
att motverka dröjsmål med framläggande av skadeutredningar. Vattenöverdomstolen
vill i anledning härav framhålla, att denna befogenhet enligt
vattenöverdomstolens mening, med hänsyn till att återbetalningsskyldighet
ej skall föreligga, icke under några förhållanden bör användas såsom processuellt
påtryckningsmedel utan endast, såsom därmed torde vara avsett,
för att skäligen tillgodose de skadelidandes intresse av att icke längre än nödvändigt
behöva vänta på den ersättning, som tillkommer dem. Det av vattenöverdomstolen
föreslagna stadgandet om bevisningsskyldigheten är agnat
att rikta regleringsföretagens uppmärksamhet på angelägenheten i deras
eget intresse av att i tid, helst redan före regleringens genomförande, sörja
för utredning örn regleringens skadeverkningar och torde sålunda bidraga till
att motverka regleringsföretagens anmärkta benägenhet att dröja med sagda
utredning. Olägenheterna av dröjsmål, som likväl kan förekomma, neutraliseras
i hög grad genom det föreslagna summariska förfarandet med preliminärt
utdömande av ersättning åt skadelidande. Därest likväl särskilda
medel att påskynda utredningsarbetet anses erforderliga eller önskvärda,
torde åt vattendomstolarna böra beredas möjlighet att genom förelägganden
vid lämpligt äventyr framtvinga tillfredsställande utredning. En sådan möjlighet
kan måhända i särskilda fall av försumlighet eller tredska vara av
värde. Enligt ett uttalande i motiveringen till föreliggande förslag skulle vattenrättsdomaren
redan nu med stöd av vattenlagen kunna meddela den, som
erhållit provisoriskt tillstånd till vattenreglering, föreläggande att inkomma
med kompletterande utredning. 1 11 kap. 29 § andra stycket vattenlagen, som
här torde avses, finnes visserligen en bestämmelse om sådant föreläggande,
men det där stadgade äventyret, eller att ansökningen förklaras förfallen, lärer
icke kunna brukas i fall, då tillstånd till den sökta åtgärden redan givits.
Jämväl i detta hänseende torde därför ett uttryckligt stadgande i 1939 års lag
Kungl. Maj.ts proposition nr 253.
39
erfordras. Detta synes lämpligen kunna anslutas till 8 § första stycket. Såsom
äventyr vid bristande fullgörande av givet föreläggande lär förutom vite återkallelse
av tillståndet till regleringen kunna ifrågakomma.
Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har även i sitt nu avgivna
yttrande över den remitterade promemorian framhållit önskvärdheten
av att tvångsmedel mot sökanden infördes.
Angående utseende av biträde åt vattendomstolen har vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol anfört, att befogenhet att utse
särskild person att å vattendomstolens vägnar mottaga framställningar örn
ersättning och hos domstolen föreslå ersättningsbelopp borde tillkomma icke
endast vattendomstolen utan även vattenrättsdomaren. På grund av de stora
avstånden i Norrland och vattendomstolens stora domsområde, som omfattade
mer än halva riket, vore det i regel icke möjligt att hålla mer än ett eller
ett fåtal sammanträden för varje mål och lång tid kunde förflyta mellan varje
sammanträde. Ofta vöre angeläget att förslaget till ersättningar förelåge redan
före vattendomstolens sammanträde.
Svenska vattenkraftföreningen har framhållit, att det kunde bliva svårt
att finna en person tillräckligt sakkunnig för att avgöra ej blott skadans omfattning
utan även örn skadan verkligen förorsakats av regleringen. Erfarenheten
hade nämligen flerfaldiga gånger visat, att skador tillskrivits regleringarna,
medan de i själva verket uppkommit på grund av orsaker såsom flöden
och kraftig kyla, vilka varit helt oberoende av regleringsåtgärderna. Det
kunde därför ifrågasättas örn domstolens representant även borde föreslå ersättningar.
I varje fall borde sökanden få yttra sig innan domstolen utdömde
ersättning. Framställning om ersättning borde därför göras i två
exemplar. Indalsälvens regleringsförening har uttalat sig i samma riktning.
Vattenöverdomstolen har påpekat, att anmälan om ersättningsanspråk hos
särskilt förordnad person borde ske skriftligen.
Vattenfallsstyrelsen, som ifrågasatt huruvida antagandet av ortsombud
medförde någon fördel med hänsyn till önskvärd snabbhet i målens preliminära
behandling eller till möjligheten att avväga lämpliga ersättningsbelopp,
har uttalat, att stadgandet i allt fall borde kompletteras med en
föreskrift för dessa ombud alt omedelbart jämte eget utlåtande insända inkomna
erinringar till vattenrättsdomaren, som vore ensam ansvarig för
målets riktiga processuella handläggning. Av synnerlig vikt för sökanden
vore, att denne utan dröjsmål finge del av inkomna erinringar, dels för att
kunna bedöma deras innebörd och betydelse, dels för att eventuellt vidtaga
åtgärder till avhjälpande eller förminskande av uppkommande skada,
dels ock slutligen för att upptaga förhandlingar örn godvillig överenskommelse.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört, att vattendomstolen i sitt
utslag borde bestämma viss tid inom vilken frågan om ersättning borde
vara prövad.
I yttranden av representanter för vattenkraftintresset har upptagits frågan
örn .skyldighet för regleringsföretag att utföra röjningsarbeten.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
Vatteniallsstyreisen har i denna del anfört bl. a.:
Kraftverksägarna ha, när det gällt företag såväl enligt 1939 års lag som i
vanliga vattenmål, beretts stora svårigheter genom åläggande icke blott att
avverka de områden, som skola överdämmas, utan även att borttaga och
bränna buskar och vid avverkningar överblivna kvistar och ris. Då det ofta
rört sig örn stora ehuru föga värdefulla områden, har denna föreskrift medfört
såväl synnerligen höga kostnader, som ock att betydande arbetsstyrkor
sysselsatts med dessa arbeten. Särskilt den senare synpunkten förtjänar att
framhållas i dessa tider, då brist på arbetskraft råder. De skador och olägenheter,
som kunna uppkomma för allmänna eller enskilda intressen genom att
röjning icke företages, äro i allt fall ringa i förhållande till kostnaderna för
röjningarnas utförande och bindande av stora arbetsstyrkor vid dessa arbeten.
Dessa föreskrifter hava understundom motiverats med stadgandet i
2 kap. 35 § vattenlagen, som för att förhindra uppgrundning eller hinder för
vattnets fria lopp stadgar förbud mot att utkasta fasta föremål eller avfall
i vattendraget eller upplägga dem så nära stranden, att de kunna nedsköljas
i vattnet; sker detta, kan länsstyrelsen vid vite tillhålla vederbörande att vidtaga
nödiga åtgärder. Alldeles oavsett örn ifrågavarande stadgande, rätteligen
tolkat, är tillämpligt på förevarande fall — en fråga, som under nuvarande
förhållanden icke kan hinna dragas under överinstansernas prövning — vöre
det därför önskligt med en uttrycklig föreskrift av innehåll, att dylika röjningar
och rensningar icke pålades sökanden i mål enligt 1939 års lag. Det
synes i vart fall påkallat, att domstolen, som enligt 8 § äger att uppskjuta
prövningen av ersättningsfrågor till senare tidpunkt, finge befogenhet att -—
särskilt då olägenheterna och kostnaderna för arbetenas företagande äro betydande
i jämförelse med den skada, som underlåtenheten att företaga arbetena
kan förorsaka — jämväl uppskjuta vidtagande av dylika åtgärder till
senare tidpunkt, då de kunna företagas med billigare kostnad och vid en
tidpunkt, då förhållandena på arbetsmarknaden äro mindre ansträngda.
Svenska vattenkraft föreningen och Indalsälvens regleringsförening lia gjort
uttalanden av samma innebörd.
I fråga örn bevakandet av det allmännas intresse i mål örn
tillfällig vattenreglering har vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol
uttalat, att lantbruksstyrelsen alltid borde underrättas om ansökan
angående tillfällig reglering.
Lantbruksstyrelsen har för sin del framhållit följande.
Vid utfärdandet av ifrågavarande lag torde hava antagits, att företag, som
filikomme med stöd av densamma, icke skulle bliva av större omfattning och
framför allt att de på grund av sin mera tillfälliga natur icke skulle medföra
större och mera stadigvarande olägenheter. Erfarenheten har emellertid visat,
att en dylik uppfattning ej varit riktig. Åtskilliga regleringsföretag, till
vilkas utförande tillstånd erhållits enligt ifrågavarande lag, äro av stor omfattning
och medföra betydande skador på fisket ur mera allmän synpunkt
utan att dessa förhållanden blivit klarlagda genom undersökningar av fiskeritjänsteman.
Det torde även vara antagligt, att skadeverkningar på fisket av
mera enskild natur icke så lätt bliva uppmärksammade av fiskerättsägarna,
därigenom att yttranden av fiskeritjänsteman icke skola avgivas. Dylika yttranden
pläga nämligen eljest refereras i ortstidningarna, varigenom frågorna
komma till allmän kännedom.
De nu föreslagna ändringarna i lagen avse, i vad de beröra fisket, dels att,
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
41
där vattenreglering kan antagas medföra avsevärt men för fisket, skyldighet
skall föreligga att utgiva fiskeavgift jämlikt 2 kap. 10 § vattenlagen, dels
ock att det skall åligga vattenrättsdomaren att, om regleringen kan antagas
i avsevärd mån inverka på allmänna intressen, jämlikt föreskrifterna i 11
kap. 35 och 36 §§ vattenlagen underrätta kammarkollegium och lantbruksstyrelsen.
Dessa ändringar skulle givetvis medföra vissa förbättringar. Lantbruksstyrelsen
vill dock framhålla vikten av att underrättelse, varom förmärs
i sistnämnda båda lagrum, i samtliga mål av ifrågavarande slag meddelas
kammarkollegium respektive lantbruksstyrelsen. Det torde nämligen
bliva mycket svårt för vattenrättsdomaren att avgöra huruvida sådan underrättelse
skall lämnas eller ej.
Även länsstyrelsen i Jämtland län samt fiskeriintendenterna i nedre norra,
mellersta, östra och södra distrikten ha uttalat, att lantbruksstyrelsen alltid
borde underrättas.
Vattenrättsdomaren i Västerbggdens vattendomstol har framhållit, att
vattenrättsdomaren eller vattendomstolen borde så fort anledning förelåge
att befara mera betydande inverkan på allmänna intressen underrätta —- förutom
lantbruksstyrelsen, då det gällde fiskeintressen —■ kammarkollegiet,
som ju hade att föra talan för bevakande av de allmänna intressena och
som vid behov kunde vända sig till länsstyrelsen för upplysningar och dylikt.
Därest ytterligare garantier ansåges böra givas för att de allmänna intressena
icke skulle bliva förbisedda, syntes det lämpligare att icke i här förevarande
fall stadga någon annan form för ifrågavarande intressens bevakande än
eljest gällde utan föreskriva en ovillkorlig skyldighet för vattenrättsdomaren
att underrätta kammarkollegiet och eventuellt även lantbruksstyrelsen.
Kammarkollegiet har yrkat, att kollegiet alltid skulle underrättas. Svenska
vattenkraftföreningen bar intagit samma ståndpunkt samt har uttalat, att
kollegiet borde avgöra om kollegiet eller länsstyrelsen skulle föra talan. Indalsälvens
regleringsförening bär gjörl elt liknande uttalande.
Vattenfallsstyrelsen bar anfört:
Enligt förslaget skall kammarkollegiet respektive lantbruksstyrelsen erhålla
meddelande om en regleringsansökan, därest denna kan antagas i avsevärd
mån inverka på allmänna intressen, varjämte länsstyrelse städse skall underrättas.
Jämväl har länsstyrelsen tilllagts befogenhet att föra talan för tillgodoseende
av det allmännas rätt. Mot bestämmelsen om underrättelse till
kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen är intet att säga, och det lämpliga
är, att sådan underrättelse påbjudes, på sätt i vattenlagen stadgas. Det må
sedan ankomma på dessa myndigheter att taga ställning till frågan örn hur
de allmänna intressena skola företrädas. Att underrättelse örn en regleringsansökan
skall lämnas länsstyrelse, kan också i och för sig lämnas utan erinran.
Intet lärer hindra, att de centrala myndigheterna, därest detta på
grund av ett måls brådskande natur eller med hänsyn till länsstyrelsens
bättre kännedom örn och kontakt med den berörda bygden visar sig önskvärt,
anlita länsstyrelsen för utförandet av det allmännas talan eller inhämta
dess mening. Även bör länsstyrelse kunna uppmärksamgöra de centrala
myndigheterna på behovet av att det allmännas rätt i visst fall bevakas.
Att giva länsstyrelsen självständiga befogenheter att föra talan i
regleringsmål enligt 1939 års lag synes däremot icke vara behövligt.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att kammarkollegiet alltid borde underrättas
och att bestämmelsen örn länsstyrelsens underrättande borde utgå
ur förslaget.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anmärkt, att länsstyrelsen borde erhålla
uppgift huruvida kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen eller annan
myndighet, som hade att bevaka det allmännas rätt, underrättats. Ett liknande
yrkande har framställts av länsstyrelsen i Skaraborgs län, som ansett
att länsstyrelsen jämväl borde erhålla ett exemplar av ansökningshandlingarna.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat, att länsstyrelse borde
ha möjlighet att för egen del, utan anlitande av ombud, uttala sig i mål örn
vattenreglering.
Departementschefen.
Den särskilda lagstiftningen angående tillfällig vattenreglering har varit
av stor betydelse under de gångna krisåren. 1939 års lag har sålunda vunnit
en vidsträckt tillämpning som gjort det möjligt att undvika en besvärande
allmän ransonering av den elektriska kraften. Vårt läge i fråga om kolimporten
nödvändiggör alltjämt att tillvarataga de ökade möjligheter att utnyttja
vattenkraft som denna lag ger. Det har icke heller i något yttrande
ifrågasatts att upphäva lagen. Då dess bestämmelser utformats närmast med
tanke på sådana mindre omfattande åtgärder som vid lagens ikraftträdande
kunde omedelbart vidtagas, är det emellertid behövligt att göra en översyn av
lagstiftningen i syfte att bättre tillgodose allmänna och enskilda intressen som
kunna bliva lidande. De ändringsförslag som i detta syfte framlagts i den
remitterade promemorian lia i huvudsak vunnit anslutning i yttrandena.
Förslaget avser att skapa större trygghet för att det allmännas organ skola
få tillfälle att göra sig hörda i mål om tillfällig vattenreglering samt att möjliggöra
utdömande av fiske- och s. k. regleringsavgifter jämväl vid sådan reglering
ävensom att påskynda utdömandet av ersättning till enskilda sakägare.
De sålunda föreslagna ändringarna i eller tilläggen till 1939 års lag torde
med vissa jämkningar böra genomföras.
I fråga om tillfällig reglering som berör de största sjöarna eller eljest är
av synnerlig omfattning har i promemorian föreslagits den ändringen av 7 §
i lagen, att frågan om tillåtligheten skall underställas Kungl. M a j: t s
prövning under samma förutsättningar som eljest gälla enligt 4 kap.
13 § vattenlagen. Detta torde i princip vara rikligt. Det uppskov som därav
kan vållas synes i regel icke behöva medföra praktiska olägenheter av någon
betydelse. När tillstånd redan meddelats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande,
synes dock icke föreligga tillräcklig anledning att underställa
Kungl. Majit fråga örn en förlängning av tillståndet. Ett särskilt stadgande
för dessa fall torde därför böra införas i övergångsbestämmelserna. Härigenom
undvikes en omgång som kan leda till onödigt dröjsmål.
Av betydelse för möjligheten att genomföra snabba åtgärder är även den
Kungl. Maj.ts proposition nr 253.
43
av länsstyrelsen i Jämtlands län berörda frågan om vattenrättsdomarens
befogenhet enligt 13 § första stycket i 1939 års lag att medgiva provisoriska
åtgärder. Det är uppenbart, att en sådan befogenhet, liksom lagens
bestämmelser i övrigt, måste handhavas med urskillning. När behovet av ökade
regleringsmöjligheter är mindre trängande, får större försiktighet iakttagas
än eljest är möjligt. Det synes icke föreligga tillräcklig anledning att
göra någon inskränkning i den rätt att medgiva provisoriska åtgärder som
enligt nämnda lagrum nu tillkommer vattenrättsdomaren.
Beträffande tillfällig vattenreglerings inverkan på allmänna intressen har
länsstyrelsen i Västernorrlands län särskilt framhållit betydelsen av att
vattendomstolen meddelar erforderliga vattenhushållningsföreskrifter för att
motverka olägenheter för flottningen. Beträffande förhållandet mellan
eli regleringsföretag och flottningsintresset gäller enligt 2 kap. 11 § vattenlagen,
vilket lagrum är tillämpligt även vid tillfällig vattenreglering, att mellan
de olika intressena skall såvitt möjligt så jämkas att vartdera intresset
behörigen tillgodoses utan förfång eller väsentligt omak för det andra. Det
är möjligt, att flottningsintresset, oaktat vattendomstolen har att av eget
initiativ inga hänsyn därtill, understundom icke blivit tillräckligt beaktat
vid det snabba genomförandet av tillfälliga regleringar enligt 1939 års lag.
Örn så i något fall varit förhållandet, finnes emellertid möjlighet att erhålla
rättelse enligt 2 kap. 31 § vattenlagen eller 3 § andia stycket i 1939 års lag.
Någon ny föreskrift till skydd för flottningsintresset torde alltså icke vara
erforderlig.
Den under 4 § i förslaget upptagna bestämmelsen, enligt vilken fiskeavgift
skall utgå om vattenregleringen kan antagas medföra avsevärt men
för fisket, bär i yttrandena lämnats utan erinran och torde vara lämplig.
I några yttranden har ur fiskesynpunkt framställts yrkande om ett tillägg
till bestämmelsen, varigenom jämväl stadgandet i 2 kap. 8 § vattenlagen om
skyddsåtgärder för fisket skulle förklaras vara tillämpligt på tillfällig vattenreglering.
Häremot bör erinras, att eljest gällande bestämmelser i vattenlagen
om byggande i vatten och om vattenreglering äro tillämpliga även på tillfällig
vattenreglering i den mån de ej uttryckligen satts ur kraft, och så har
icke skett i fråga om bestämmelserna i 2 kap. 8 §.
Enligt vad i promemorian föreslås skall även särskild avgift till bygdens
allmänna behov, s. k. regleringsavgift, kunna utdömas med anledning
av tillfällig reglering. Stadgande härom har införts såsom första
stycke i 7 §. Såsom förutsättningar för utdömande av regleringsavgift upptages,
att regleringen kan antagas medföra avsevärt men för bygden elier att
den båtnad som utvinnes är av stor betydelse. I promemorian uttalas, att med
bygden bör förstås den trakt som direkt eller indirekt beröres av regleringen
och ligger inom nederbördsområdet i fråga. Avgiften må enligt förslaget bestämmas
till lägst tretusen och högst femtontusen kronor för varje särskilt
företag. I övrigt har i fråga örn grunderna för avgiften endast angivits, att
beloppet skall bestämmas efter vad som finnes vara skäligt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
u
Kungl. Maj.ts proposition nr 253.
Det måste anses befogat, att regleringsavgift skall kunna utdömas jämväl i
anledning av tillfällig reglering. Mot de föreslagna grunderna för bestämmande
av avgiftens belopp kan invändas, att de lämna en tämligen vid latitud
inom vilken domstolen äger träffa ett skälighetsavgörande efter omständigheterna.
Att närmare precisera grunderna för avgiftens beräkning torde
dock möta praktiska svårigheter. Till ledning för vattendomstolens prövning
må emellertid framhållas, att domstolen bör göra en överslagsberäkning
av vad som skäligen skolat utgå i regleringsavgifter, därest reglering ägt rum
enligt vattenlagen. Den regleringsavgift som utdömes enligt 1939 års lag bör
stå i rimligt förhållande till sammanlagda årliga beloppet av de regleringsavgifter
som skulle ha utdömts med anledning av en motsvarande definitiv
reglering. Härav följer även, att då korttidsreglering näppeligen kan tänkas
föranleda regleringsavgift enligt vattenlagen, sådan reglering i allmänhet icke
heller bör föranleda utdömande av regleringsavgift, örn den äger liim med
stöd av 1939 års lag.
Någon närmare avgränsning av begreppet bygden torde icke lämpligen kunna
givas. Det ligger emellertid i sakens natur, att hänsyn i främsta rummet
bör tagas till bygden omkring själva regleringsmagasinet.
Av de i förslaget angivna förutsättningarna för utdömande av regleringsavgift
framgår, att det icke är avsett att regleringsavgift skall utgå annat än
i fråga om företag av verklig betydenhet. Att utdöma smärre belopp i regleringsavgifter
med anledning av tillfällig dämning t. ex. vid flottningsdammar
kan icke vara lämpligt. I promemorian har därför också minimum för avgiften
salts jämförelsevis högt, nämligen till tretusen kronor för år. Kammarkollegiet
och två vattenrättsdomare lia ansett, att minimum satts alltför
högt, och föreslagit en väsentlig sänkning därav. För egen del vill jag förorda,
att minimum bestämmes till tvåtusen kronor. Att sätta det lägre synes
icke lämpligt. En avgift av ifrågavarande art bör utdömas endast när den
kan vara till någon mera avsevärd nytta ur allmän synpunkt och följaktligen
behöver uppgå till ett icke alltför ringa belopp. Jag vill erinra, att den
föreslagna regleringsavgiften icke såsom enligt vattenlagen skall ådömas
med ett särskilt årligt belopp för varje strömfall som ingår i regleringsföretaget
utan med ett årligt belopp för varje särskilt företag.
I det yttrande som avgivits av svenska vattenkraftföreningen har uttalats
att, där tillstånd till ett företag meddelats före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande, regleringsavgift borde utgå endast örn sökanden fortfore
med regleringen trots de nya villkoren. Med anledning härav vill jag framhålla,
att den som innehar tillståndet lärer lia möjlighet att själv avgöra,
huruvida han vill begagna sig därav, örn ändrade villkor föreskrivas.
Jag vill i detta sammanhang beröra ett spörsmål som har samband med
användningen av regleringsavgifter som utdömts med anledning av definitiv
reglering enligt vattenlagen. Enligt 4 kap. 15 § vattenlagen skola influtna
regleringsavgifter enligt närmare bestämmelser, som meddelas av Konungen,
i första hand användas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet,
som vållas genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
45
vattendomstolen bestämd, ävensom till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet.
I den mån medlen förslå därtill, må de även användas för tillgodoseende
av annat ändamål beträffande den bygd som beröres av företaget,
såsom jordbrukets främjande eller beredande av tillgång till elektrisk kraft
eller eljest för befolkningens behov. Enligt 11 § kungörelsen den 11 juni
1920 angående indrivningen och användningen av vissa enligt vattenlagen
utgående avgifter skall fråga örn användning av regleringsavgifter för sådant
ändamål prövas av Kungl. Majit. Det är naturligtvis önskvärt, att örn
regleringsavgifter, som utdömas med anledning av tillfällig reglering, anslås
t. ex. för elektrifiering, avgifter för detta ändamål också kunna påräknas
sedan den tillfälliga regleringen ersatts av definitiv reglering. Med hänsyn
till att regleringsavgifter hittills endast i fråga örn en reglering, och då av
alldeles särskilda skäl, behövt tagas i anspråk för att användas till skadeersättning
torde det ej möta betänkligheter att framdeles omedelbart taga
regleringsavgifter i anspråk för de ändamål som i 4 kap. 15 § vattenlagen
angivas i andra hand, därvid dock viss del av dylika regleringsavgifter bör
reserveras för skadeersättning.
Att, såsom vattenöverdoms tolen ifrågasatt, föreskriva s. k. domstolsavgift
jämväl vid tillfällig vattenreglering förutsätter, att särskilda grunder
därför meddelas. Då domstolsavgift i fråga om reglering, som är avsedd
att bliva definitiv, kommer att utdömas i samband med prövningen av frågan
örn definitivt tillstånd, synes någon ändring i 1939 års lag på denna
punkt ej behöva ske.
Av särskilt intresse för tillämpningen av 1939 års lag äro reglerna om fastställande
av ersättning till skadelidande.
Vad först beträffar frågan om bevisbördan, då vattenreglering medgivits
utan att ersättning samtidigt bestämts, erinras i promemorian att, om byggnad
i vatten verkställts utan föregående prövning av domstol, byggnadens ägare
enligt 2 kap. 26 § vattenlagen är bevisningsskyldig i avseende å de före byggnadens
tillkomst rådande förhållandena i vattnet. Bestämmelsen är tillämplig
även på vattenreglering. I promemorian uttalas, att därest vattenreglering
genomförts med stöd av 1939 års lag utan att ersättningsfrågorna prövats i
förväg, i sistnämnda hänseende föreligger en sådan situation som måste
innefattas under nyssnämnda lagrum. Detta uttalande, som lämnats utan erinran
av samtliga vattenrättsdomare, har föranlett tvekan i de yttranden
som avgivits av vattenöverdomstoien och kammarkollegiet. Sistnämnda myndigheter
ha ansett önskvärt, att ett uttryckligt stadgande meddelas i ämnet.
Någon tvekan att bevisbördan under angivna omständigheter rimligen
bör ligga på sökanden kan icke råda och har icke heller kommit till synes i
yttrandena. Enligt min mening måste en sådan bevisningsskyldighet för sökanden
även anses följa av det anförda stadgandet i vattenlagen. Detta avser
att befria den som lider skada genom byggande i vatten från den risk
som följer av svårigheten att efteråt visa, hurudana förhållandena tidigare
varit i vattendraget. I fråga om tillfällig vattenreglering är tydligt, att den
processuella grunden till stadgandet gör sig lika starkt gällande, då vatten
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 253.
domstolen medgivit dylik reglering utan föregående undersökning av rådande
förhållanden, som då någon helt på egen hand utfört motsvarande åtgärda
Om — såsom skett i 1939 års lag — domstolen beretts möjlighet att medgiva
tillfällig vattenreglering efter allenast partiell prövning av målet, måste
det riktiga anses vara, att stadgandet är tillämpligt till den del målet icke blivit
föremål för domstolens prövning.
Någon särskild bestämmelse om bevisbördan torde icke nu böra införas i
1939 års lag. En sådan åtgärd skulle kunna giva sken av att regeln icke är
tillämplig med avseende å tiden innan bestämmelsen trätt i kraft och skulle
även bryta mot principen, att i 1939 års lag endast skola upptagas bestämmelser
som innefatta undantag från vattenlagens föreskrifter.
I fråga örn det materiella innehållet i ersättningsreglerna har av länsstyrelsen
i Jämtlands län ifrågasatts en ändring i 5 § andra stycket, enligt vilket
ersättning för vattenkraft skall utgå allenast såvitt fråga är om tillgodogjord
vattenkraft eller örn vattenkraft som uppenbarligen är avsedd att tillgodogöras
under den tid tillståndet för vattenregleringen skall gälla. Enligt länsstyrelsens
mening borde ersättning för icke tillgodogjord vattenkraft kunna
utdömas av särskilda skäl. Någon sådan ändring kan dock icke anses av
behovet påkallad. Jag vill erinra, att örn den tillfälliga regleringen efterföljes
av definitiv reglering, ersättning skall utgå i vanlig ordning.
Enligt 9 kap. 48 § vattenlagen skall ersättning i penningar i vissa uppräknade
fall ersättas med fulla värdet och hälften därutöver. Även delta lagrum
är tillämpligt vid tillfällig vattenreglering. Med anledning särskilt av vad
vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol anfört vill jag framhålla,
att det icke kan anses berättigat att frånkänna sakägaren rätt till förhöjning
endast därför att skada som vållas ej kommer att bestå i all framtid. Förhöjning
skall utgå så snart skadan drabbar något av de objekt som uppräknas i
nämnda paragraf. Jag vill dock nämna, att frågan om förhöjning nyligen
varit föremål för högsta domstolens prövning, därvid en till synes mera
restriktiv tolkning i ett visst fall vunnit majoritet. Att, såsom vattenöverdomstolen
förordat, införa ett särskilt stadgande om förhöjning av ersättning
med anledning av tillfällig vattenreglering medför olägenheter av samma
ari som jag nyss anfört mot ett särskilt stadgande om bevisbördan.
I flera yttranden har uttalats, att om provisoriskt bestämd ersättning med
anledning av tillfällig vattenreglering finnes vara för hög, den borde få avräknas
på ersättning som fastställes med anledning av en därpå följande definitiv
reglering. En bestämmelse härom är emellertid förenad med formella
svårigheter. Det är nämligen icke givet, att den ersättning som t. ex. för viss
fastighet utdömes i anledning av den definitiva regleringen skall tillkomma
de personer vilka erhållit ersättning i målet om tillfällig reglering. Även ersättningsskyldigheten
kan i målet om definitiv reglering komma att åvila
annan än i målet om tillfällig reglering. Ersättningarna i de olika målen böra
därför ej sammanblandas. Detta innebär, att i målet om tillfällig vattenreglering
bör utdömas ersättning vanligen efter visst belopp för år intill den
tidpunkt, då den definitiva regleringen träder i kraft, och att i målet om definitiv
reglering fastställes ett kapitalbelopp för framtiden — utan avdrag
Kunni. Maj.ts proposition nr 253.
47
för nyssnämnda ersättning med anledning av den tillfälliga regleringen. Örn
ersättningen för den tillfälliga regleringen bestämmes samtidigt med att ersättning
fastställes i målet örn definitiv reglering, bör en uppdelning göras,
även om denna uppdelning emellanåt kan bliva rent skönsmässig.
I fråga örn anmälan av ersättningsanspråk torde, såsom i vissa yttranden
yrkats, böra stadgas, att sådan framställning skall göras skriftligen och i två
exemplar.
Vad härefter angår den i ett par yttranden berörda frågan om införandet
av tvångsmedel mot sökande som ej i tid inkommer med utredning till
vattendomstolen synes det mindre lämpligt att för en sådan underlåtenhet
stadga vite. Spörsmålet är av någon betydelse allenast i större mål, där utredningen
är mera omfattande, men i sådana fall torde merendels kunna förebringas
skäl för att utredningen dröjer. Även örn dessa skäl icke skulle anses
fullgiltiga, torde det bliva svårt att konstatera en sådan försummelse, att vite
bör utdömas. Det synes icke heller vara att förorda, att meddelat tillstånd
skall återkallas, örn utredning ej inkommer i rätt tid. Enligt min mening kan
man förutsätta, att den som erhållit tillstånd till tillfällig reglering är i eget
intresse angelägen att utföra erforderlig utredning så snart ske kan. Vattenrättsdomaren
bör emellertid kontrollera hur utredningen fortskrider samt,
örn den går för långsamt, föranstalta om att sakkunnig person jämlikt 11 kap.
45 § vattenlagen förordnas att övertaga utredningen på regleringsföretagets
bekostnad.
Den i promemorian föreslagna bestämmelsen om anlitande av ett särskilt
ombud för mottagande av anmälningar örn ersättningsanspråk och
avgivande av förslag om ersättningar synes också vara av viss betydelse i detta
sammanhang. Mot sistnämnda bestämmelse, som upptagits under 8 § i förslaget,
har vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol anmärkt, att befogenheten
att utse biträde borde tillkomma jämväl vattenrättsdomaren och ej
blott, såsom enligt förslaget, vattendomstolen. Det synes riktigt, att befogenheten
bör tillerkännas vattenrättsdomaren. Att särskilt stadga, att samma befogenhet
tillkommer vattendomstolen, torde i så fall vara överflödigt. Beträffande
ifrågavarande biträde har i vissa yttranden även ifrågasatts lämpligheten
av att biträdet skulle avgiva förslag om ersättningar. Med anledning
av dessa erinringar vill jag föreslå, att det i lagen uttryckligen angives att det
är en lämplighetsfråga huruvida biträdet bör avgiva dylikt förslag. Denna
möjlighet kan vara av värde för att skadelidande verkligen skola få ersättning
utan oskälig väntan, t. ex. vid skada på gröda eller på fiske. Att en risk
för felbedömning föreligger är obestridligt, men om vattenreglering medgives
genom ett summariskt förfarande måste den som erhållit tillståndet också
finna sig i alt även ersättningsfrågorna kunna komma att preliminärt bedömas
på ett summariskt sätt. Naturligtvis är vallendomstolen icke bunden
av vad biträdet föreslår men, om biträdet är t. ex. vattenrättsnämndeman, lärer
hans uttalande kunna tillmätas stort värde.
Det torde böra stadgas, att vattenrättsdomaren skall angiva inom vilken
tid inkomna anmälningar skola insändas till honom. Att motparten skall erhålla
del av framställda ersättningsanspråk är självfallet.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 253.
Av vattenfallsstyrelsen och andra representanter för kraftverksintresset ha
framställts önskemål örn att röjningsarbeten som föranleddes av
vattenreglering skulle få anstå till en tidpunkt, då svårigheterna att anskaffa
arbetskraft vore mindre. Något hinder för domstolen att vid bedömandet av
denna fråga taga skälig hänsyn till läget på arbetsmarknaden synes icke
föreligga.
Enligt 12 § andra stycket i 1939 års lag skola bestämmelserna i 11 kap.
35—37 §§ vattenlagen om underrättelser till kammarkollegiet och
lantbruksstyrelsen samt om delgivning av kungörelsen i målet
ej äga tillämpning vid tillfällig vattenreglering. I promemorian har föreslagits,
att underrättelser till nämnda myndigheter skola givas, om vattenregleringen
kan antagas i avsevärd mån inverka på allmänna intressen. Dessutom
skall enligt förslaget vattenrättsdomaren städse underrätta länsstyrelsen.
Denna skulle äga att förordna ombud att föra talan för tillgodoseende av
allmänna intressen, där ej det allmännas rätt bevakades av annan myndighet.
Med anledning av vad som anförts i yttrandena torde böra vidtagas vissa
ändringar av dessa bestämmelser i förslaget. Sålunda synas övervägande skäl
tala för att kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen underrättas i alla mål
örn tillfällig vattenreglering. Härjämte torde, såsom föreslagits i promemorian,
jämväl länsstyrelsen böra erhålla meddelande i saken, enär det är av
särskilt intresse för länsstyrelsen att bliva underkunnig om åtgärder som
planeras komma till skyndsamt utförande i länet. Däremot synes ej erforderligt
att låta länsstyrelsen förordna ombud i saken. Det allmännas intresse
torde böra bevakas av kammarkollegiet.
Beträffande delgivning av kungörelsen i målet synes böra vidtagas den
ändringen, att vattenrättsdomaren skall pröva i vad mån delgivning kan anses
erforderlig.
övriga bestämmelser i förslaget torde böra godtagas.
Såsom i promemorian föreslagits torde de nya bestämmelserna böra träda
i kraft den 1 juli 1943.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20
oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
1 Denna bilaga, vilken frånsett vissa jämkningar av redaktionell natur är likalydande med
det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
Kungl. Majda proposition nr 253.
49
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11 maj
1943.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 4 maj 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsäreöden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 9 april 1943, hade Kungl. Maj:t förordna t, alt lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939
(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Sven Romanus.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Mimny till riksdagens protokoll 1953. 1 sami. Nr 253.
i
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 253.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 14 maj 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist Bagge, Andersson, Rosander,
Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruksoch
folkhushållningsdepartementen anmäler t. f. chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Bergquist, lagrådets den 11 maj 1943 avgivna utlåtande
över det den 9 april 1943 till lagrådet remitterade förslaget till lag örn ändring
i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering; därvid föredraganden hemställer,
att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter vissa
redaktionella jämkningar jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
436920
Doktrin (1)
- SVENSK RÄTTSPRAXIS VATTENRÄTT, SvJT 1959 s. 673, på s. 693 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1943:298 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 a1 i texten
- 2LU 1943:44 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 s. 1 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- SvJT 1959 s. 673 SVENSK RÄTTSPRAXIS VATTENRÄTT s. 693 i texten