Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig Vattenreglering

1943-05-14 · 50 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 47 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:253, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig Vattenreglering

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

1

1

Kr 253.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939

(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig

Vattenreglering; given Stockholms slott den 14

maj 1943.

Ullner åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den

20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19V1. t sami. Nr 2.5.J.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

r

Förslag

Ull

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med

särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Härigenom förcrdnas, att 4, 7, 8, 12 och 13 §§ lagen den 20 oktober 1939

med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

Fiskeavgift skall utgå enligt vad i 2 kap. 10 § vattenlagen sägs, om vattenregleringen

kan antagas medföra avsevärt men för fisket. Avgiften skall erläggas

för tiden från och med det halvår, då tillståndet först tages i anspråk.

Tages enligt — — — äga tillämpning.

7 §•

Kan vattenregleringen antagas medföra avsevärt men för bygden eller är

den båtnad, som vinnes, av stor betydelse, skall avgift för ändamål, som

angives i 4 kap. 15 § andra punkten vattenlagen, utgå för företaget med skäligt

belopp, minst två tusen och högst femton tusen kronor för år, från och

med det halvår, då tillståndet först tages i anspråk. Örn indrivning och användning

av sådan avgift meddelar Konungen närmare bestämmelser.

I övrigt skola bestämmelserna i 4 kap. 1—12 och 14—16 §§ vattenlagen

ej äga tillämpning.

8 §•

Vattendomstolen äger, där det kräves för att undvika dröjsmål med vattenregleringen,

vid meddelande av tillstånd därtill uppskjuta prövningen av

uppkomna ersättningsfrågor till senare tidpunkt. Kan det antagas, att sakägare

kommer att lida skada eller intrång som medför svårighet för honom

att vinna sin utkomst eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser, skall

dock ersättning till honom helt eller delvis fastställas på förhand. Vattendomstolen

må ock eljest, i avbidan på närmare utredning, utdöma belopp,

som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt, i avräkning på den

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

3

ersättning som slutligen bestämmes. I övrigt skall vattenrättsdomaren tillse,

att ersättning bestämmes så snart ske kan.

Ersättning, som---därtill äro.

Vattendomstolens beslut i ersättningsfråga skall, såframt sökanden begagnat

sig av tillståndet till vattenreglering, omedelbart gå i verkställighet

som om det vunnit laga kraft, där ej annorlunda förordnas. Vad som i enlighet

med vattendomstolens beslut nedsatts hos Konungens befallningshavande

eller guldits i annan ordning må ej återkrävas.

Anspråk på ersättning för skada eller intrång som icke av vattendomstolen

förutsetts skall, för att kunna upptagas till prövning, anmälas hos vattenrättsdomaren

inom fem år från det tiden för tillståndet eller, om nytt

tillstånd meddelas, tiden därför gått till ända. Där så finnes lämpligt, äger

vattenrättsdomaren utse särskild person att å hans vägnar mottaga framställningar

örn sådan ersättning. Sålunda utsett biträde skall inom lid, som

vattenrättsdomaren bestämmer, insända inkomna framställningar till vattenrättsdomaren

och, där så lämpligen kan ske, föreslå de ersättningsbelopp

som han anser böra utgå. Efterföljes tillfällig reglering enligt denna lag av

reglering enligt vattenlagen, må anspråk med anledning av den förra regleringen

framställas inom den tid som bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen.

Anmälan örn ersättningsanspråk skall göras skriftligen och i två exemplar.

Vattendomstolen skall i sitt utslag erinra om vad skadelidande har att iakttaga.

Jämväl fastställandet av avgift som avses i 4 § första stycket eller 7 §

första stycket må av vattendomstolen uppskjutas till lämplig tidpunkt.

12 §.

Vad i — — — lider skada.

Bestämmelserna i 11 kap. 37 § vattenlagen örn delgivning av kungörelsen

i målet skola ej äga tillämpning, med mindre vattenrättsdomaren finner

erforderligt att delgivning äger rum.

Vattenrättsdomaren skall i mål som avses i denna lag jämväl underrätta

Konungens befallningshavande.

13 §.

Befogenhet, som---denna lag.

Vid tillämpning---en vecka.

Säkerhet som — — — säkerhet ställas.

Avgift som---i målet.

Beträffande ersättning till sådant biträde som avses i 8 § fjärde stycket

skall vad i 11 kap. 97 § vattenlagen stadgas i avseende å gottgörelse till sakkunnigt

biträde åt vattendomstolen äga motsvarande tillämpning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Vad i 4 § första stycket och 7 § första stycket stadgas skall, ändå att tillstånd

meddelats före nya lagens ikraftträdande, gälla med avseende å tiden

efter ikraftträdandet; och åligge det vattendomstolen att upptaga frågan örn

avgifts fastställande, när så lämpligen kan ske.

Jämväl bestämmelserna i 8 § skola gälla, där tillstånd meddelats före lagens

ikraftträdande. Vad i tredje stycket stadgas skall dock, där beslut örn

ersättning meddelats tidigare, ej gälla i vidare mån än som följer av 9 kap.

67 § vattenlagen. Ej heller skall den tid för anmälan av ersättningsanspråk,

som i fjärde stycket stadgas, tillämpas, där förut stadgad tid gått till ända

före nya lagens ikraftträdande.

Är fråga om förlängning av tillstånd, som meddelats före nya lagens

ikraftträdande, på väsentligen oförändrade villkor, skall vad i 4 kap. 13 §

vattenlagen stadgas ej äga tillämpning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 april 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruksoch

folkhushållningsdepartementen anmäler t. f. chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Bergquist, fråga om ändrade bestämmelser angående tillfällig

vattenreglering samt anför därvid följande.

Gällande bestämmelser.

Genom lag den 20 oktober 1939 infördes med anledning av stormaktskrigets

utbrott vissa särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Enligt 1 § i denna lag äger Konungen vid krig eller krigsfara, vari riket befinner

sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden

för viss tid eller tills vidare förordna, att lagen skall äga tillämpning. Förordnande

må dock under tid då riksdagen är samlad ej meddelas utan dess

samtycke. I annat fall kräves för att det fortfarande skall gälla, att det godkännes

av nästföljande riksdag. I samband med lagens utfärdande har Kungl.

Majit med riksdagens samtycke genom särskild kungörelse meddelat dylikt

förordnande att gälla tills vidare.

Enligt 2 § i 1939 års lag må — utan hinder av vad i 2 kap. 3 § första stycket

vattenlagen stadgas — för bättre utnyttjande av vattenkraft tillstånd meddelas

till tillfällig reglering av avrinningen ur sjö eller annan vattensamling

eller i vattendrag, därest sådan åtgärd prövas ur allmän eller enskild synpunkt

medföra fördel som väsentligt överväger därmed förenade olägenheter.

Tillståndet gives av vattendomstol och skall enligt 3 § i 1939 års lag

meddelas för viss tid, högst tre år. Efter framställning därom äger vattendomstolen

ändra övriga villkor för tillståndet eller föreskriva nya villkor, när det

finnes påkallat.

Beträffande villkoren för vattenregleringen i övrigt stadgas i 4 § bl. a., att

fiskeavgift ej skall utgå. För skada och intrång genom vattenregleringen skall

ersättning utgå enligt 9 kap. vattenlagen. För icke tillgodogjord vattenkraft,

som på grund av 1939 års lag tillfälligt tages i anspråk, behöver dock i regel

ersättning ej lämnas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

Vad i 3 kap. vattenlagen är stadgat om vattenreglering med tvångsdelaktighet

skall jämlikt 6 § i 1939 års lag icke äga tillämpning på tillfällig reglering,

men är regleringen uppenbart till nytta för annan som utnyttjar vattenkraft

är denne dock pliktig att lämna skäligt bidrag till kostnaden för regleringen.

Bestämmelserna i 4 kap. vattenlagen örn särskilda villkor beträffande

större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar skola enligt 7 § i 1939

års lag icke äga tillämpning. Någon regleringsavgift utgår således icke och

bestämmelserna i 4 kap. 13 § vattenlagen örn Konungens prövningsrätt i

vissa fall gälla ej.

I processuellt hänseende stadgas i 8 §, att vattendomstolen, där det kräves

för undvikande av dröjsmål med vattenregleringen, äger att vid meddelande

av tillstånd därtill uppskjuta prövningen av uppkomna ersättningsfrågor

till senare tidpunkt. Kan det antagas, att någon sakägare kommer att

lida skada eller intrång, som medför svårighet för honom att vinna sin utkomst

eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser, skall dock ersättning

till honom helt eller delvis fastställas på förhand.

I övrigt stadgas bl. a. i 12 § andra stycket i 1939 års lag, att bestämmelserna

ill kap. 35—37 §§ vattenlagen om underrättelser till kammarkollegiet

och lantbruksstyrelsen samt örn delgivning av kungörelsen i målet ej skola

äga tillämpning beträffande tillfällig vattenreglering.

Beträffande tillkomsten av 1939 års lag må erinras, att vattenfallsstyrelsen

och svenska vattenkraftföreningen efter stormaktskrigets utbrott i skrivelse

till Konungen den 9 september 1939 hemställde örn utarbetande av förslag

till en författning som vid krig eller krigsfara medgåve ett förenklat och

snabbt förfarande vid behandlingen inför vattendomstolarna av ansökningar i

vattenregleringsmål.

Styrelsen och föreningen förklarade, att de i rådande krisläge ansett sig

böra undersöka, i vilken omfattning särskilda åtgärder till tryggande av landets

kraftförsörjning kunde anses vara påkallade och lämpliga. Erfarenheten

hade givit vid handen, att genom skapande av nya eller utökande av redan

befintliga regleringsmagasin väsentligt ökade möjligheter kunde vinnas i detta

avseende. En mångfald dylika regleringsföretag hade redan genomförts. Andra

vore under utredning eller domstolsbehandling eller kunde utan vidlyftigare

utredningar och med relativt små medel genomföras. För att dessa möjligheter

under krisläget skulle kunna utnyttjas, erfordrades emellertid en författning

om ett förenklat och snabbare förfarande än det ordinarie förfarandet

enligt vattenlagen.

Vidare anfördes en del exempel till utredning örn de värden det gällde och

den betydelse för minskad kolåtgång som det föreslagna förfarandet kunde

innebära.

över denna skrivelse inhämtades utlåtanden av åtskilliga myndigheter, vilka

samtliga tillstyrkte eller lämnade framställningen utan erinran. Dåvarande

vattenrättsdomaren greve H. A. Hamilton upprättade i samband härmed en

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253. 1

promemoria angående det närmare innehållet av den författning som eventuellt

borde utfärdas.

Sedan lagförslag upprättats i ämnet, anförde chefen för justitiedepartementet

vid remiss av förslaget till lagrådet den 22 september 1939 — efter att

ha redogjort för vad i ärendet förekommit — att av den lämnade redogörelsen

framginge, att genom införande av möjlighet att snabbt vidtaga åtgärder

för ökat tillgodogörande av vattenkraft betydande besparingar kunde göras

i förbrukningen av kol och annat bränsle. Detta vore uppenbarligen av stor

betydelse under rådande förhållanden. Departementschefen framhöll emellertid

även angelägenheten av att den ifrågasatta lagstiftningen finge ett sådant

innehåll, att icke blott det allmännas intresse utan även den enskildes

rätt tryggades. Därest lagstiftningen utformades i huvudsaklig anslutning till

de riktlinjer som uppdragits i förenämnda promemoria, syntes emellertid allmän

eller enskild rätt icke trädas för nära. En avvägning borde liksom eljest

företagas mellan nyttan av åtgärden i fråga, å ena, samt skadeverkningarna,

å andra sidan, till förekommande av att tillstånd till åtgärden medgåves i

andra fall än då skadan uppenbarligen vore av underordnad betydelse. Skadeverkningarna

genom sådana provisoriska åtgärder som omnämndes i promemorian

kunde antagas bliva mycket begränsade. Som regel kunde endast

bliva fråga örn åtgärder beträffande redan befintliga dammbyggnader eller

om ändringar i vattenhushållningsbestämmelserna för sådana. Man syntes

kunna utgå från att åtgärder, som skulle medföra varaktiga olägenheter eller

som skulle vara förenade med större kostnader, icke komme att vidtagas, då

här åsyftades att vinna endast en tillfällig ökning av vattenkraften.

Tillämpningen av 1939 års lag.

Enligt uppgifter från vattendomstolarna som inkommit under november

1942 hade under tiden t. o. m. oktober 1942 inkommit omkring 220 ansökningar

örn tillstånd till tillfällig vattenreglering enligt 1939 års lag. Ansökningarna

hade med få undantag bifallits. Ett fyrtiotal av dessa ansökningar

uppgåvos röra sjöar av större omfattning, såsom inom Söderbygdens vattendomstols

område Vättern, Roxen. Glan och Bolmen, inom österbygdens vattendomstols

område Siljan och Untrafjärden, inom Västerbygdens vattendomstols

område Åsunden, Värmeln och Frykensjöarna samt inom Norrbygdens

vattendomstols område Storsjön, Kallsjön, Torrön, .Juveln, Sorensjon,

Anjan och Näckten, samtliga i Indalsälvens flodsystem. Det största

antalet ansökningar enligt 1939 års lag, omkring 100, hade handlagts av österbygdens

vattendomstol. De mest betydelsefulla regleringarna enligt samma

lag rörde emellertid de angivna sjöarna inom Indalsälvens flodsystem.

För att belysa betydelsen för landets kraftförsörjning av de med stöd av

1939 års lag genomförda regleringarna har centrala driftledningens riksdriftbyrå

lämnat följande uppgifter angående kraftbehovet i miljoner kilowattimmar

och dess täckande under åren 1936—1942. Värdena för år 1942

äro endast ungefärliga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

År

Total

produktion

miljoner

kWh

Vattenkraftproduktion

miljoner „

kWh %

Värmekraftproduktion

miljoner

kWh *

1936 .....

..... 7,425

6,766

91.1

659

8.9

37.....

..... 7,982

6,971

87.3

1,011

12.7

38.....

..... 8,162

7,307

89.5

855

10.5

39.....

..... 9,054

8,125

89.7

929

10.3

40.....

..... 8,624

8,042

93.3

582

6.7

41.....

..... 9,113

8,704

95.5

409

4.5

42.....

..... 9.800

9.200

94.0

600

6.0

Den totalt tillgängliga magasinsvolymen, räknad på utbyggd fallhöjd vid

normal verkningsgrad, har ökats från omkring 900 miljoner kWh vid slutet

av år 1936 till omkring 1,300 miljoner kWh vid slutet av år 1938. Vid slutet

av år 1939, d. v. s. vid krigsutbrottet, utgjorde den totalt tillgängliga magasinsvolymen

omkring 1,800 miljoner kWh och vid slutet av år 1940 hade

den ökats till 2,400 miljoner kWh. Av det senare värdet föll omkring 550

miljoner kWh på magasin, som tillkommit med stöd av 1939 års lag. För

närvarande motsvara regleringsmagasinen totalt ca 3,000 miljoner kWh.

Beträffande utnyttjandet av de magasin, som tillkommit med stöd av den

provisoriska lagen, nämnde centrala driftledningen som exempel, att Indalsälvens

regleringsförening beräknat produktionsökningen genom dessa magasin

i Indalsälven till 330 miljoner kWh under tappningsperioden 1941—1942.

Motsvarande siffra hade beräknats till 400 miljoner kWh för 1942—1943 och

830 miljoner kWh sedan nu pågående kraftstationsutbyggnader färdigställts.

Vattenkrafttillgången under åren 1940—1942 har varit resp. 91, 87 och 88

procent av vad den skulle ha varit vid normal vattentillgång.

Beträffande kolåtgången för kraftproduktionen under senare år har centrala

driftledningen uppgivit, att någon fullständig statistik över kolåtgången

för enbart kraftproduktionen icke förelåge. En viss ledning kunde emellertid

erhållas ur siffrorna på den producerade värmekraftenergien. Härvid

vöre dock att märka, att denna vore sammansatt av energi, producerad i såväl

kondensångkraftverk (och även medelst förbränningsmotorer) som i mottryckskraftverk,

varvid bränsleåtgången vore väsentligt olika. I förra fallet

kunde man räkna med en åtgång av storleksordningen 0.75 kg kol per

kWh, i senare fallet bleve åtgången blott omkring en tredjedel härav. Härtill

komme att en övervägande del av mottryckskraften producerades med

inhemskt bränsle, därav till stor del avfallsbränsle. Örn man emellertid överslagsvis

räknade med en kolåtgång av 0.15 kg per kWh, vilket torde ligga

på den säkra sidan, komme man till följande resultat för de senare åren,

för vilka en ungefärlig uppdelning på kondens- och mottryckskraft kunde

göras.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

9

År

Mottryckskraft-

produktion

miljoner

kWh

Kondenskraft-

produktion

miljoner

kWh

Beräknad

kolåtgång

ton

1938 .........

ca 370

ca 350,000

39.........

........... »520

» 410

» 390,000

40.........

........... >310

» 270

» 250,000

41.........

........... » 185

» 225

» 200,000

42.........

........... »350

» 250

» 240,000

Centrala driftledningen erinrade slutligen om att kraftförsörjningen i landet

under de gångna krigsåren befunnit sig i en kritisk situation på grund av

vattenbrist och stora anspråk på kraft för såväl industriens som den allmänna

distributionens behov. På grund därav hade vissa restriktioner för användningen

av elektrisk kraft måst vidtagas. Om det tillskott, som erhållits

genom de provisoriska regleringarna, icke hade stått till förfogande, hade

med all sannolikhet en allmän kraftransonering varit ofrånkomlig. Den

stora betydelse, som de tillfälliga regleringarna under de rådande förhållandena

haft för folkhushållningen, bestode även i att avsevärda kraftbelopp,

alstrade med vattenkraft, kunnat ställas till förfogande för bland annat industrien

utan den prisförhöjning på kraften som skulle varit ofrånkomlig

örn denna skulle alstrats i ångkraftverken.

Den elektriska kraftproduktionen uppgick enligt centrala driftledningens

uppgifter under vinterhalvåret 1941—1942 till ungefär 4,750 miljoner kWh,

varav 450 miljoner kWh ångkraft. Under denna högbelastnings- och lågvattenperiod

hade således kraftbehovet till omkring 91 % kunnat täckas medelst

vattenkraft. Vid ingången av perioden innehöllo de viktigare sjömagasinen

i landet vattenmängder motsvarande omkring 1,900 miljoner kWh,

varav större delen eller 1.600 miljoner kWh kunde under perioden utnyttjas

genom avsänkning av magasinen, innan dessa vid vårflodens inträde

åter började fyllas. Man kunde beräkna att nära en fjärdedel av dessa belopp

hänförde sig till sådana regleringar, vilkas genomförande till denna

tidpunkt möjliggjorts genom 1939 års lag. Tack vare dessa provisoriska

regleringar hade således vattenkraftverkens produktion kunnat ökas med i

runt tal 350 miljoner kWh. Därav belöpte 250 miljoner kWh på de provisoriska

regleringarna i Indalsälvens källsjöar. I nämnda belopp hade endast

medräknats årsregleringar och icke de korttidsregleringar vid olika kraftverk,

vartill tillstånd erhållits enligt 1939 års lag. ökningen med 350 miljoner

kWh under vinterhalvåret 1941—-1942 motsvarade enligt de anförda siffrorna

7 å 8 % av det sammanlagda kraftbehovet under denna tid. Under innevarande

belastningsår vore förhållandena likartade.

Framställningar om lagändring.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i skrivelse den 19 januari 1942 hemställt,

att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en riktig och

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

rättvis reglering av ersättningsfrågor i samband med de särskilt inom Jämtlands

län pågående stora sjöreglerings- och kraftanläggningarna.

Länsstyrelsen anförde därvid, att sjöregleringsföretag dittills hade genomförts

i sjön Torrön och påginge eller planerades, tills vidare med stöd av 1939

års lag, i sjöarna Juveln, Storrensjön, Anjan, Kallsjön, Näckten, Storsjön.

Hotagssjön och Gesunden. Dessa regleringar bleve av utomordentlig betydelse

för kraftproduktionen. Genomförandet av de nu påbörjade eller planerade

regleringarna av samtliga dessa sjöar komme att giva en energivinst i storleksordningen

1,000 miljoner kWh. Regleringskostnaderna bleve i förhållande till

den energivinst som uppstode jämförelsevis obetydliga. Fördelarna av regleringen

vore för intressenterna så mycket större som den därigenom ökade råvarukraften

i regel icke syntes ha betalts i form av förhöjd köpeskilling till

respektive fallägare eller på annat sätt. Man syntes sålunda kunna utgå ifrån

att utnyttjandet av Indalsälvens inom Jämtlands län belägna flodområde

för kraftproduktionen vore för företagarna synnerligen förmånligt ur ekonomisk

synpunkt. Den utvunna kraften vore så gott som uteslutande avsedd

att transporteras till och utnyttjas i sydligare trakter av landet och endast en

ringa del därav skulle komma länets befolkning till godo. De fördelar, som

uppstode för den bygd, där dessa stora värden uttoges, inskränkte sig i stort

sett till de arbetstillfällen som bereddes befolkningen under en jämförelsevis

kort byggnadstid samt till de i och för sig betydande skatteobjekt som de stora

kraftverken och i viss mån även regleringsdammarna utgjorde för de särskilda

kommuner dit de förlädes. För bygden och länet i övrigt kunde några väsentliga

fördelar av företagen eljest icke sägas uppstå. Däremot kunde genom

dessa anläggningar och åtgärder i vissa avseenden stora skador och olägenheter

uppkomma, vilka berörde såväl enskilda rättsägare som mera allmänna

intressen liksom även den jordbrukande befolkningens och andra befolkningsgruppers

trevnad och levnadsförhållanden.

Länsstyrelsen framhöll vidare, att inom länet gjorts gällande att den nuvarande

lagstiftningen icke gåve tillräckliga möjligheter till beredande aversättning

och kompensation för skador av mera allmän natur. Sålunda hade

bland annat såsom anmärkningsvärt framhållits att, trots de 100-tals miljoner

kWh som komme att uttagas ur Indalsälven, åtskilliga bygder som vore

belägna vid älven eller kring dess reglerade källsjöar saknade elektrisk belysning

och ej heller hade utsikter att med stöd av vattenlagen erhålla sådan

eller elektrisk kraft för jordbrukets behov utan att därför nedlägga kostnader

och avgifter som våda överstege vederbörandes bärkraft. Från turistintresserat

håll hade bl. a. framhållits att genom kraftverksbyggen och regleringsåtgärder

de för turisttrafiken synnerligen värdefulla tillgångar som bestode

i ståtliga och vackra vattenfall och forsar försvunne och lämnade efter

sig skrämmande raviner och tomma flodfåror som vore allt annat än lockande

för turisten. En minskad turistfrekvens kunde därför med fog befaras. Att

detta betydde förluster för de bygder, där relativt stora kapital nedlagts i turistanläggningar,

vore uppenbart, men någon ersättning härför kunde med gällande

lagstiftning ej förväntas. Vidare hade framhållits, att den jordbrukande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 253.

11

befolkningen, som vintertid i brist på plogade vägar i stor utsträckning förlagt

sina färdevägar till sjöarna, vållades stora olägenheter därav att de reglerade

sjöarna på grund av täta variationer i vattenståndet vintertid bleve

ofarbara eller i varje fall svårframkomliga. Ett annat förhållande förtjänade

jämväl beaktande, nämligen att vid dessa variationer istäcket brötes och

vatten trängde upp på isen, varefter, sedan detta vatten ovan isen frusit,

timmer som upplagts på isen fröse in och kunde skadas. För virkesavläggning

på isen kunde alltså en sjöreglering medföra olägenheter. Måste av denna

anledning timmer läggas på land och vräkas i sjön först när vattnet bleve

isfritt, uppstode ökade kostnader för virkesägarna. De närmast sjön boende

markägarna kunde antagas i regel få ersättning för berörda olägenhet, men

så vore ej förhållandet med de mera avlägset boende virkesägarna, vilka

plägade forsla sitt virke till sjön för att därifrån nyttja flottleden. Även fisket

ginge på många håll helt förlorat genom ändrade vattenförhållanden. Förlusten

härav kunde i åtskilliga fall på lång sikt ej uppvägas av utgående engångsersättningar.

Att avgifter årligen utginge till befrämjande av fisket inom

landet hade för den enskilde fiskerättsägaren, som för alltid förlorat sitt

fiskevatten, givetvis ej betydelse. Farhågor hade också uttalats för att genom

regleringarna kunde uppstå klimatiska förändringar som bleve till skada

för jordbruket och otrevnad för befolkningen.

Sedan länsstyrelsen därefter ifrågasatt vissa ändringar i vattenlagens bestämmelser

örn bygdekraft och regleringsavgifter, anförde länsstyrelsen särskilt

beträffande de stora sjöregleringarna inom länet enligt 1939 års lag, att

de därav uppkommande direkta skadorna och olägenheterna väl så småningom

bleve kompenserade men att man nied den utredning som föreginge

tillstånden till dessa regleringar kunde befara att de komme att medföra bestående

olägenheter av större räckvidd, vilka åtminstone delvis kunde undvikas

om ett mera allsidigt avvägande av olika intressen före tillståndens

meddelande komme till stånd.

I skrivelse den 5 februari 1942 bär länsstyrelsen därefter hemställt, att

Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för vissa ändringar i 1939 års lag.

Länsstyrelsen anförde i sistnämnda .skrivelse, att den ej kunde finna annat

än att de stora sjöregleringsföretag som utfördes inom Jämtlands län enligt

1939 års lag vöre av en storleksordning som icke åsyftats med lagen. Man

kunde jämväl med säkerhet utgå från att de ifrågavarande regleringarna vore

avsedda att gälla för överskådlig framtid och att därav föranledda ändringar

av naturförhållanden m. m. bleve bestående, även örn de jämlikt 1939 års

lag meddelade regleringstillstånden formellt givits en giltighetstid av allenast

högst tre år. När tillstånd till den definitiva regleringen komme att lämnas,

komme denna i flertalet fall att redan vara ett fullbordat faktum. Länsstyrelsen

förklarade sig icke vilja ifrågasätta annat än att de regleringar, vartill tillstånd

dittills inom länet lämnats enligt 1939 års lag, i och för sig varit behövliga

för kraftförsörjningen och att med hänsyn till tidsläget en snabbare handläggning

av tillståndsfrågorna än som kunnat ske enligt vattenlagen varit

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

påkallad. Handläggningen av dessa frågor enligt 1939 års lag i dess nuvarande

lydelse måste dock, då det gällde så stora företag som de nämnda, anses otillfredsställande.

Länsstyrelsen erinrade örn de garantier vattenlagen uppställde

för att ej endast de enskilda markägar- eller vattenrättsintressena utan även

mera allmänna intressen av olika slag skulle bliva beaktade. Länsstyrelsen

hänvisade härvid till bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket, 4 kap. och

11 kap. 35—37 §§ vattenlagen och uttalade, att dessa bestämmelser icke ägde

tillämpning vid företag enligt 1939 års lag.

Länsstyrelsen anförde vidare, att redan beträffande flera av de regleringsföretag,

vartill tillstånd med stöd av 1939 års lag meddelats, en tillämpning

av denna lag måste med hänsyn till berörda omständigheter vara ägnad att

framkalla betänkligheter, då företagen vore av mycket stor omfattning och

därjämte avsedda att efter vederbörligt nytt tillstånd i huvudsak bibehållas

såsom permanenta regleringar. I ännu högre grad gällde dessa betänkligheter

en regleringsfråga, som kunde bliva aktuell inom en nära framtid, nämligen

frågan om reglering av Åreälven med dess tillflöden och källsjöar, främst

Annsjön. Med den praxis som nu utbildat sig kunde det befaras, att även

en dylik reglering skulle kunna medgivas med stöd av 1939 års lag.

Slutligen förklarade länsstyrelsen, att även vissa andra regleringar inom

länet under den närmaste tiden bleve aktuella. Visserligen kunde antagas att

dessa icke skulle få fullt samma betydelse ur allmän synpunkt som en reglering

av Åreälvens vattensystem, men tillfälle borde dock även här beredas

till bevakandet av olika allmänna intressen. En tillämpning av 1939 års lag

med nuvarande innehåll å dessa regleringar vore på de av länsstyrelsen anförda

skälen icke tillfredsställande. A andra sidan kunde åtminstone i vissa

fall en snabbare handläggning än vattenlagen medgåve vara påkallad. Länsstyrelsen

hemställde på grund härav att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder

för sådan komplettering av 1939 års lag att de allmänna intressenas tillgodoseende

säkerställdes även vid tillämpning av denna lag. Detta kunde lämpligen

ske på det sätt, att en uppgift motsvarande den som enligt 11 kap. 35 §

vattenlagen pålagts kammarkollegiet anförtroddes åt länsstyrelsen som med

sin kännedom om bygden och dess förhållanden samt nära kontakt med olika

intressegrupper syntes vara väl lämpad för uppdraget.

Länsstyrelsens hemställan har, vad angår frågan om vattenreglering i Åreälvens

vattensystem, handlagts inom jordbruksdepartementet. Kungl. Majit

har genom beslut den 5 september 1942 föreskrivit, att, innan vattendomstolen

avgjorde till äventyrs uppkommande mål om vattenreglering i Annsjön

eller annan sjö i den del av Indalsälvens flodområde som avbördas genom

den så kallade Åreälven, frågan huruvida hinder mötte mot företaget eller

särskilda villkor borde föreskrivas för dess utförande skulle underställas

Kungl. Majits prövning.

I yttrande över länsstyrelsens skrivelse av den 5 februari 1942 erinrade

kammarkollegiet beträffande frågan om de allmänna intressenas tillgodoseende

enligt 1939 års lag, att lagen icke med avseende på de tillfälliga regie
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

13

ringarna upphävt kammarkollegiets befogenhet att bevaka det allmännas rätt

och intressen i vattenmål. Lagen innehölle i 12 § andra stycket allenast stadgande,

bland annat, att bestämmelsen i 11 kap. 35 § vattenlagen om underrättelse

till kammarkollegiet icke skulle äga tillämpning. Detta medförde dock

i realiteten att kollegiets möjligheter att bevaka det allmännas intressen i de

tillfälliga regleringsmålen så gott som helt eliminerats. I några få fall hade

likväl ansökningar om tillfälliga vattenregleringar kommit till kollegiets

kännedom och där i sådana fall behov av allmän talan yppat sig hade kollegiet

låtit utföra sådan talan. Motivet för bestämmelserna i 12 § andra stycket

i 1939 års lag syntes ligga i att lagen enligt dess allmänna förutsättningar

ansetts icke komma att få till följd skador eller olägenheter av någon betydenhet.

Kollegiet anförde vidare att 1939 års lag otvivelaktigt i viss utsträckning tilllämpats

på ett sätt som icke överensstämde med uttalanden som gjorts vid

dess tillkomst. Den antydda utvecklingen vore ägnad att väcka betänkligheter

ur allmän synpunkt och med hänsyn till enskildas rätt. De skador

vilka orsakades av sådana tillfälliga regleringar som de nämnda kunde bliva

av bestående karaktär och det bleve stundom svårt att fastställa huru förhållandena

varit före regleringen. En förstärkning av det allmännas representation

i de tillfälliga regleringsmålen syntes väl motiverad. Detta syntes lämpligen

böra ske så att kammarkollegiet i vanlig ordning erhölle underrättelse

om ansökningar i sådana mål.

Vattenfallsstyrelsen framhöll i yttrande över länsstyrelsens skrivelser, att

före krigsutbrottet kraftbehovet under lågvattentid i betydande utsträckning

tillgodosetts med hjälp av importerat bränsle. Efter krigsutbrottet hade denna

import blivit starkt beskuren, vadan kraftföretagen för att kunna uppehålla

en kontinuerlig kraftförsörjning måst genomföra sjöregleringar i vida större

omfattning än tidigare. 1939 års lag möjliggjorde i och för sig tillfälliga regleringar

även av betydande storlek och kraftföretagen hade ansett sig skyldiga

att inom rimliga gränser använda denna möjlighet. De sjöregleringar som

tagits i bruk efter krigsutbrottet — till icke oväsentlig del med hjälp av 1939

års lag -— vöre högst betydande. De representerade en ökning av magasineringsmöjligheterna

med omkring 55 °/o. I huvudsak tack vare denna magasinsökning

hade kraftförsörjningen vintern 1941—1942 kunnat uppehållas

utan alltför besvärande restriktioner. Vattenföringen i Indalsälven hade visserligen

genom hittills utförda regleringar kunnat höjas väsentligt under

vattenbristperioderna men de tillgängliga magasinen hade dock icke varit tillräckliga

för att under vintern 1941—1942 hålla kraftverken i drift i full omfattning.

Efter pågående utvidgningar kunde än mer vatten utnyttjas vid

flera av kraftverken och det vöre därför av stor betydelse att ytterligare regleringar

genomfördes.

Beträffande regleringsföretagen i Indalsälven anförde vattenfallsstyrelsen

ytterligare, att samtliga de företag i älven, som genomförts enligt 1939 års

lag, noga utretts under lång tid innan kriget började. Det kunde icke råda

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

någon tvekan om att de hittills enligt 1939 års lag utförda regleringarna i

älven skulle medgivits i samma omfattning, därest tillstånd i stället från början

begärts enligt vattenlagen. Det vore riktigt, att de ifrågavarande regleringarna

vore avsedda att gälla för all framtid. Deras snabbare genomförande hade

framtvungits av krisläget. Denna omständighet kunde icke leda till någon

orättvisa, då ju regleringsintressenterna vore skyldiga att hålla alla dem som*

berördes av regleringen skadeslösa för uppkommande skador och olägenheter.

Då regleringsavgifter enligt 4 kap. 14 § vattenlagen skulle utgå först

från och med kalenderåret näst efter det då företaget enligt vattendomstolens

utslag skulle ha fullbordats, skulle dessa avgifter, om den vanliga proceduren

enligt vattenlagen följts, icke ha influtit tidigare än vad nu bleve fallet.

Regleringarna bomme nämligen att vara genomförda, då vattendomstolen

meddelade definitivt tillstånd, och vattendomstolen behövde sålunda icke

lämna den vanliga tidsfristen på några år för företagets fullbordande. Tilllämpningen

av 1939 års lag hade i dessa fall alltså endast inneburit, att

regleringarna kunnat tagas i hink några år tidigare än vad som eljest skulle

varit fallet och att skadestånden, som för enskildas del vore relativt små,

utbetalades några år efter det skadan uppkommit men med ränta från tiden

för regleringens början.

Vattenfallsstyrelsen åberopade beträffande behovet av ökade sjöregleringar

ett utlåtande i mars 1942 av statens bränslekommission som framhöll

att det vid nuvarande bränsleförsörjningsläge vore nödvändigt att i största

möjliga utsträckning begränsa åtgången av bränsle för kraftalstring och att

det ej med säkerhet kunde ställas i utsikt att kraftindustrien under kommande

år kunde påräkna den bränsletilldelning som hittills kunnat lämnas. Det

vore av utomordentlig vikt ej endast att redan genomförda sjöregleringar

bibehölles utan även att nya regleringar tillkomme i största möjliga omfattning.

Även inom riksdagen har under år 1942 väckts fråga örn ändringar i vattenlagstiftningen.

nämligen i motion av herr Hedlund i Östersund m. fl.

(II: 74).

I motionen, som i allt väsentligt överensstämmer med länsstyrelsens i Jämtlands

län skrivelse den 19 januari 1942, har ifrågasatts, huruvida den nuvarande

lagstiftningen kunde anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose berättigade

anspråk på kompensation för de skador och olägenheter av mera

allmän natur som uppstode genom vattenbyggnadsföretagen, därvid gjordes

gällande att vattenlagens bestämmelser om bygdekraft och regleringsavgifter

borde omarbetas.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, påpekade i sitt utlåtande

(nr 35), att vissa i motionen berörda förhållanden syntes äga samband med

1939 års lag. Utskottet erinrade örn att denna lag tillkommit för att snabbt

bereda möjlighet till ökat tillgodogörande av vattenkraft och därigenom till

besparingar i bränsleförbrukningen, vilket uppenbarligen vore av stor betydelse

under nu rådande förhållanden. För att uppnå syftet med lagen hade

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

15

däri vattenkraftintresset givits en i hög grad gynnad ställning. Så hade dock

icke helt kunnat ske utan att andra allmänna och enskilda intressen i viss

utsträckning kommit att sättas i efterhand. Särskilt anmärkningsvärt vore

att regleringsföretag kunde komma till stånd, medförande skada och intrång

å annans egendom, utan att ersättning samtidigt utdömdes, ävensom att företag

som här avsåges helt befriats från vissa i vattenlagen för liknande

företag stadgade förpliktelser mot det allmänna. Under förarbetena till lagen

syntes man vid godtagandet av en dylik ordning ha antagit, att skadeverkningarna

genom de provisoriska åtgärder som åsyftades med lagen skulle

bliva mycket begränsade. Därvid syntes ha förutsatts, bland annat, att åtgärder,

som skulle medföra varaktiga olägenheter eller som skulle vara förenade

med större kostnader, icke komme att vidtagas, då här åsyftades att

vinna endast en tillfällig ökning av vattenkraften.

Utskottet framhöll härefter, att 1939 års lag åtminstone vad anginge Jämtland

vunnit en i vissa hänseenden vidare tillämpning än sålunda förutsatts.

Med stöd av lagen syntes man ha företagit även mera betydande regleringsåtgärder

beträffande mycket stora vattenmagasin. Vissa därvid vidtagna anordningar

syntes icke kunna betecknas såsom enbart provisoriska. Vederbörande

intressenter syntes också utgå ifrån, att ifrågavarande regleringar

skulle bliva bestående för längre tid. Under nu angivna omständigheter kunde

man svårligen bortse från faran för att genom dessa regleringar kunde

vållas vittgående skador av allmän och enskild natur, för vilka ersättning

åtminstone tillsvidare kunde utebliva. Förhållandet vore ägnat att ingiva

desto större betänkligheter som det vore ovisst, när en återgång till normala

förhållanden kunde ske, och 1939 års lag alltså kunde komma att gälla

under många år framåt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts fann utskottet starka skäl tala för att

de i 1939 års lag meddelade bestämmelserna angående tillfällig vattenreglering

snarast gjordes till föremål för omprövning i syfte att vid dylika regleringsföretag

måtte skänkas större beaktande åt motstående allmänna och

enskilda intressen utan att likväl välbehövliga nytillskott till kraftproduktionen

förhindrades. I fråga örn möjligheterna att få till stånd en lagändring

i angiven riktning ville utskottet endast hänvisa till förslag i ämnet, vilka

framlagts av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol i ett av denne

till utskottet avgivet yttrande. Vid den närmare utredning som erfordrades

för frågans lösning kunde måhända ytterligare utvägar yppa sig. Slutligen

kunde i detta sammanhang påpekas, att enligt uttalande av nämnde vattenrättsdomare

en mera ingående undersökning av ifrågavarande företags bärighet

sannolikt skulle utvisa, att företagen väl vore i stånd både att fullgöra

den naturliga skyldigheten att giva full kompensation för intrång å allmänna

och enskilda intressen och att, såsom fallet vore vid motsvarande

sjöregleringar enligt vattenlagen, åtminstone i någon mån låta en cici av vinsten

komma den av företaget berörda bygden till godo.

Efter det utskottet i sitt utlåtande jämväl behandlat frågan örn utredning

beträffande vattenlagens bestämmelser örn bygdekraft och regleringsavgifter

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Konungen anhålla,

att Kungl. Majit ville låta föranstalta bl. a. örn skyndsam översyn av 1939

års lag samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde

föranleda. Denna hemställan bifölls av riksdagen, som därefter avlät skrivelse

i ämnet (nr 312).

Vattemättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol hade i sitt av utskottet

åberopade yttrande lämnat en redogörelse för vissa erfarenheter vid tillämpningen

av 1939 års lag. Han framhöll härvid, att de under senare år i Jämtland

genomförda sjöregleringsföretag, varom här närmast vore fråga, till

större delen kommit till utförande med stöd av denna lag. På grund av

bestämmelser i 1939 års lag gällde icke vid tillfälliga vattenregleringar åtskilliga

stadganden i vattenlagen, som avsåge att bereda kompensation för intrång

å allmänna intressen, t. ex. bestämmelser om fiskeavgift och regleringsavgifter.

Vid företag som utfördes enligt vattenlagen uppskattades skada

i regel på förhand och den skadelidande erhölle i allmänhet ersättning

innan han utsattes för intrång. Vid de tillfälliga vattenregleringar som ditintills

genomförts i Jämtland hade tillstånd till regleringarna lämnats mycket

snabbt, medan ersättningsfrågorna i regel uppskjutits. Det hade visat sig,

att uppskoven med prövningen av ersättningsfrågorna tenderade att bliva

långvariga, och det förefölle ovisst, om den vanliga uppskovstiden komme

att understiga tre år. Uppenbart vore att ett så avsevärt dröjsmål åtminstone

i en del fall medförde avsevärda olägenheter för sakägare, även om

därigenom deras utkomst ej direkt äventyrades. Enär det sålunda enligt

1939 års lag vore vida sämre sörjt för kompensation åt allmänna och enskilda

intressen än enligt vattenlagen, vöre det naturligt, att erfarenheterna

av tillämpningen av 1939 års lag på sina håll framkallat en viss oro. Vattenrättsdomaren

föreslog vissa ändringar i 1939 års lag och anförde till att

börja med angående införande av fiske- och regleringsavgifter vid tillfälliga

vattenregleringar följande. Det vore sannolikt, att en mera ingående undersökning

av företagens bärighet skulle utvisa att företagen väl vore i stånd

både att fullgöra den naturliga skyldigheten att giva full kompensation för

intrång i allmänna och enskilda intressen och att, såsom fallet vore vid motsvarande

sjöregleringar enligt vattenlagen, åtminstone i någon mån låta en

del av vinsten komma den av företaget berörda bygden till godo. Åtminstone

för den händelse 1939 års lag skulle komma att gälla under många ar

framåt och regleringsintressenterna finge tillfälle att förnya enligt denna lag

meddelade regleringstillstånd syntes det vara rimligt, att lämpligt avpas ade

regleringsavgifter och fiskeavgifter kunde utdömas jämväl vid de tillfälliga

sjöregleringama.

Beträffande handläggningen av ersättningsfrågor enligt 1939 års lag anförde

vattenrättsdomaren därefter följande. I ansökningsmål ålåge det i regel

sökanden att i första hand svara för att all erforderlig utredning förebragtes.

Svårigheterna att någorlunda snabbt erhålla utredning i ersättningsfrågorna i

de vid vattendomstolen handlagda målen örn tillfälliga regleringar samman
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

17

hängde i Jämtland bl. a. därmed att markskadorna avsåge mycket vidsträckta

områden, att markundersökningar måste ske under den begränsade tid marken

vore bar, att brist rådde på arbetskraft, som vore kvalificerad att utföra

erforderliga undersökningar, samt att sökandena för undvikande av dubbelutredningar

vore angelägna att få på en gång utföra all den utredning som

vore behövlig icke endast för de närmast aktuella tillfälliga regleringarna utan

även för definitiva regleringar, avsedda att avlösa de tillfälliga. För att skadelidande

snabbare skulle få kompensation för sina skador borde bestämmelser

snarast införas i 1939 års lag, varigenom vattendomstolen uttryckligen

finge befogenhet att provisoriskt ordna ersättningsfrågor, som icke utan olägenhet

kunde tills vidare uppskjutas. I 1939 års lag funnes inga föreskrifter

som vattendomstolen kunde använda för att på lämpligt sätt vid behov påskynda

den utredning, sökandeparten hade att förebringa. Utvägen att provisoriskt

utdöma skadeersättningar skulle giva domstolen möjlighet att motverka

dröjsmål med framläggande av skadeutredningar. Möjligheten att överklaga

beslut om provisoriskt bestämda ersättningar borde inskränkas.

I yttrande till andra lagutskottet uttalade vattenfallsstyrelsen, att föreställningen,

att regleringarna inom Indalsälvens flodområde skulle verka skadligt

för turistattraktionerna, säkerligen vore oriktig, överdrivna vore även

farhågorna, att vintervägarna över isarna skulle i någon nämnvärd grad påverkas

av regleringarna. I vissa fall komme tvärtom kommunikationsmöjligheterna

över isarna att avsevärt förbättras och, i den mån de bleve försämrade,

komme att vid målets slutliga avgörande givas ersättning för intrång

och besvär. Även örn fisket på sina håll skulle gå helt förlorat, för vilket då

ersättning till den enskilde fiskerättsinnehavaren lämnades, kunde likväl fisket

för det reglerade sjö- och flodsystemet i dess helhet giva i stort sett

oförändrat resultat. Erfarenheterna från Suorvaregleringen i Lule älv, som

varit i gång femton år, gåve icke fog för annat påstående. Utöver ersättningar

till enskilda för skada och intrång i fisket skulle kraftföretagen därjämte dels

erlägga fiskeavgifter till främjande av fisket inom landet, dels vanligen i stor

omfattning bekosta anläggandet och driften av fiskodlingsanstalter till fromma

för fisket i orten. Det samarbete som genom dessa anstalter kommit till

stånd mellan kraftverksintresset och fiskeintresset hade ofta varit givande

och hade såsom en positiv åtgärd till näringslivets förbättrande i allmänhet

beredvilligt understöds av kraftverksintresset.

Även svenska vattenlcraftföreningen avgav utlåtande till utskottet och anförde

beträffande de jämtländska sjöregleringarnas betydelse för vattenkraftindustrien,

att föreningen icke ville bestrida, att vattenkraftindustrien i

Indalsälven och avnämarna av kraften hade betydande fördelar av genomförda

regleringar. Däremot kunde föreningen icke dela den uppfattningen, att

den genom regleringarna ökade krafttillgången i regel kunnat förvärvas utan

förhöjd köpeskilling för naturkraften. De latenta regleringsmöjlighetema hade

säkerligen varit en bidragande orsak till att kraftintresset tidigt inriktades

på Indalsälven med förbigående av den ur regleringssynpunkt väsentligt säm
Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 2SS. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

re Ljusnan. Naturkraften i Indalsälven fick på detta sätt tidigt ett högt penningvärde

just beroende på att tidpunkten för dess utnyttjande låg relativt

nära i tiden på grund av de goda regleringsmöjligheterna. Föreningen ville

även erinra om att vinsterna av de norrländska sjöregleringarna, när de t. ex.

angåves i så och så många miljoner kWh, icke vore några nettovinster. Betydande

kapital hade måst nedläggas i form av höga naturkraftpris, kostnader

för regleringsdammar och rensningar, skador och intrång av olika slag, fiskeavgifter,

regleringsavgifter samt kostnader för kraftverksbyggnader för att

taga hand örn de genom regleringarna ökade vattenmängderna.

Föreningen åberopade i detta sammanhang en av civilingenjören Erik

Upmark verkställd utredning, vari denne framhöll bland annat, att vid byggnadsplatser

för större vattenkraftverk och sjöregleringar i Jämtlands län under

år 1940 utbetalats i arbetslöner samt för körslor och virke 6.5 miljoner

kronor. För fullföljd av den återstående delen av byggnadsprogrammet under

åren 1941—1944 beräknades i medeltal 7 miljoner kronor per år. Avlöningen

till driftspersonalen vid de åtta storkraftverken i Jämtlands län beräknades

1944 komma att uppgå till 1 miljon kronor per år och avlöningen till den

för reparations- och underhållsarbeten erforderliga personalen till ytterligare

1 miljon kronor per år. Tre av storkraftverken betalade år 1940 245,000 kronor i

skatt till kommuner och landsting och till vägar. På grund av verksamheten

med kraftverksbyggnaderna kunde den till kommunal inkomstskatt taxerade

inkomsten i länet beräknas öka med 3—4 miljoner kronor per år under perioden

1941—1944, motsvarande 3—4 °/o av hela den till inkomstskatt taxerade

inkomsten i länet. De åtta storkraftverkens sammanlagda taxeringsvärde

kunde förväntas år 1944 uppgå till 103 miljoner kronor, motsvarande 26.5%

av det totala fastighetstaxeringsvärdet för länets fastigheter år 1940.

Indalsälvens regleringsförening anförde i yttrande till andra lagutskottet,

att dittills inom Indalsälvens flodområde följande sjöar hade reglerats,

nämligen Torrön, Juveln, Storrensjön, Anjan, Kallsjön, Näckten, Storsjön,

Hotagen och Gesunden. Hotagens reglering hade genomförts enligt äldre lag.

Torröns första och andra regleringar hade medgivits enligt vattenlagen, under

det att Torröns tredje reglering samt övriga nu angivna företag vore medgivna

enligt 1939 års lag. Vid de regleringar, som tillåtits enligt denna lag,

vore ersättningsfrågor och frågor angående åtgärder till förebyggande av skada

genom regleringarna i relativt stor utsträckning icke slutbehandlade. Avsikten

hade emellertid varit, att tillstånd enligt vattenlagen skulle kunna

meddelas, innan de provisoriska tillstånden utlöpte och att återstående frågor

om ersättning och åtgärder skulle regleras enligt vattenlagen.

Med anledning av den kritik som riktats mot regleringsföretagen inom Indalsälvens

flodsystem lät chefen för justitiedepartementet införskaffa vissa

uppgifter i syfte att ytterligare belysa, i vad mån allmänna intressen blivit

tillgodosedda, samt företog jämte mig en studieresa till de viktigaste av de

sjöar som regleringarna beröra.

Ur fiskesynpunkt upplyste lantbruksstyrelsen, att Indalsälvens reglerings
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

19

förening enligt eget åtagande redan år 1940 börjat utplantera röding i Torrön,

Juveln och Anjan samt för detta ändamål anlagt en mindre kläckningsanstalt

vid Åbränna. Under åren 1940—1942 hade utplanterats resp. 900,000,

700,000 och 700,000 yngel. Dessa utplanteringar hade utvidgats att omfatta

jämväl smärre partier laxöring i Rensjön, Hobergsån m. fl. vatten. Under år

1942 hade föreningen vidare utan särskilt åläggande vid Semlaån nära Mörsil

börjat uppföra en större fiskodlingsanstalt, avsedd att tagas i bruk år 1942.

Denna anstalt skulle stå jämväl till Jämtlands läns hushållningssällskaps

förfogande för romkläckning. I vissa fall hade i samband med regleringarna

även ersättning för försvårat eller försämrat fiske utgått. I allmänhet hade

dock ersättningsfrågan ställts på framtiden i avvaktan på resultatet av

igångsatta undersökningsarbeten. Norrbygdens vattendomstol hade nämligen

uppdragit åt Undersöknings- och försöksanstalten för sötvattensfisket att på

föreningens bekostnad verkställa undersökningar för utrönande av regleringarnas

inverkan på fisket och fiskbestånden. Undersökningarna hade enligt

överenskommelse med föreningen utsträckts att omfatta jämväl sådana

sjöar, för vilka reglering planerades men ännu ej vöre medgiven.

Beträffande fornminnesintresset uppgav riksantikvarieämbetet, att ämbetet

under våren och sommaren 1942 med anledning av sjöregleringarna i Jämtlands

län utfört rekognosceringar inom områden som stöde närmast på programmet

för regleringarna och därvid undersökt vissa sjöar i Långans och

Hårkans flodsystem ävensom Storsjön. Vid undersökningarna hade en del

tidigare okända fyndlokaler framkommit. Samtliga fyndlokaler läge i den

strandzon som utbildats av högvattnet och komme alltså att ställas under

vatten vid sjöhöjningarna. Ingen av dessa fornlämningar kunde dock sägas

vara av sådant värde, att dess bevarande för framtiden rimligen kunde ifrågasättas,

sedan materialet numera blivit känt och fornlämningarnas kulturhistoriska

karaktär kunnat fastställas. Ämbetet hade därför för sin del icke

något att invända mot de planerade höjningarna inom de helt undersökta

områdena men ville framhålla nödvändigheten av att arkeologiska undersökningar

av de övriga sjöområdena utfördes i god tid, innan regleringen

påbörjades. Om sådan fortsatt undersökning hade också överenskommelse

träffats mellan riksantikvarieämbetet och regleringsföreningen.

Vetenskapsakademien uppgav, att på akademiens föranstaltande längs

Långans sjösystem i Jämtland under år 1942 bedrivits växtbiologiska undersökningar

av Uppsala universitets växtbiologiska institution samt dessutom

zoologiska undersökningar. Undersökningarna hade bekostats av Indalsälvens

regleringsförening. Enligt institutionens uppgifter hade vid de till sjösystemet

hörande sjöarna Mjölkvattnet och Burvattnet förstörts några av vårt lands numera

mycket fåtaliga urskogar av betydande värde för den växtbiologiska

forskningen. Vid Långans sjösystem hade även förstörts vissa sparsamt representerade

myrtyper av betydande värde för myrforskningen. Vid Storsjöns

och Kallsjösystemets reglering hade märkliga kolonier av fjällväxter gått förlorade

utan att någon undersökning av dem kunnat ske. I övrigt framhöll

institutionen bl. a. att del ur vetenskaplig synpunkt vore önskvärt att insti
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

tutionen bereddes ekonomiska möjligheter att bearbeta och publicera resultaten

av utförda undersökningar. Vid meddelande av regleringstillstånd borde

stadgas såsom villkor, att önskvärda vetenskapliga undersökningar bekostades.

Vidare borde gälla, att de nationalekonomiska vinsterna skulle på allvar

vägas mot betydelsen av de hotade naturminnesmärkena för vårt lands

naturforskning. En generalplan, grundad bl. a. på en allmän naturvetenskaplig

inventering, borde uppgöras för våra större sjösystems reglering i

syfte att bevara åtminstone några av vår fjällkedjas större sjösystem i deras

ursprungliga tillstånd såsom naturminnesmärken och urkunder för framtida

forskning.

Promemoria med förslag i ämnet.

På grundval av vad sålunda förekommit upprättades i justitiedepartementet

en den 26 november 1942 dagtecknad promemoria angående ändringar

i 1939 års lag med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Vid promemorian var fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av

4, 7, 8, 12 och 13 §§ nämnda lag.

I promemorian anfördes till en början beträffande lagens betydelse och

verkningar i allmänhet bl. a.:

Efter stormaktskrigets utbrott riktades uppmärksamheten omedelbart på

olika möjligheter att minska konsumtionen av fossilt bränsle. För detta ändamål

genomfördes bl. a. med största skyndsamhet den nu ifrågavarande

lagstiftningen om tillfällig vattenreglering. Då lagen hann träda i kraft redan

före höstfloden år 1939, kom den redan från början att på ett synnerligen

verksamt sätt bidraga till en nedgång i kolkonsumtionen. Den starka begränsningen

^v kolimporten har nödvändiggjort, att 1939 års lag därefter

under de gångna åren tagits i oavlåtlig användning. Endast med utnyttjande

av de regleringsmagasin som skapats med hjälp av denna lag har det varit

möjligt att fylla de krav som ställts på kraftproducenterna. Nämnda regleringsmagasin

ha t. ex. under vinterhalvåret 1941—1942 lämnat ett tillskott

till kraftproduktionen överstigande 350 miljoner kWh eller mer än 7 °/o av

kraftbehovet, varigenom en besvärande ransonering av kraftkonsumtionen

kunnat undvikas. Svårigheterna att tillgodose kraftbehovet ha varit så mycket

större som under de gångna krigsåren rått stor vattenbrist samtidigt som

kraftbehovet starkt ökat.

När de åtgärder, som vid befintliga anläggningar omedelbart vidtogos med

stöd av 1939 års lag, snart visade sig otillräckliga, har lagen tillämpats även

i fråga örn företag av större omfattning, bl. a. i Indalsälvens flodsystem.

Detta har möjliggjorts av att dessa regleringar i väsentliga delar varit förberedda

för ansökan örn tillstånd till reglering i vanlig ordning enligt vattenlagen.

Ur nationalekonomisk synpunkt torde de företag som genomförts med

stöd av 1939 års lag få anses välmotiverade. Det förtjänar dessutom framhållas,

att tillskapandet av regleringsmagasin är av största betydelse även ur

försvarssynpunkt, t. ex. för upprätthållande av järnvägstrafiken. Helst bör

av detta skäl under kritiska tider ständigt finnas en reserv, om vissa anläggningar

skulle förstöras. Å andra sidan är tydligt, att ett snabbt genomförande

av så stora företag som de nyssnämnda ter sig oroande för dem

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

21

som närmast drabbas därav, bl. a. på den grund att ersättningsfrågorna ej

kunnat ordnas på förhand.

Härefter framhölls i promemorian, att för rätt bedömande av olägenheterna

ur enskild synpunkt vore nödvändigt att fastställa innebörden av 1939

åns lag i vissa hänseenden:

Vad först angår svårigheten att konstatera förut rådande förhållanden bör

framhållas, att denna svårighet drabbar den som genomför regleringen och

icke den som framställer anspråk på skadestånd med anledning därav. Enligt

2 kap. 26 § vattenlagen gäller nämligen, att örn byggnad i vatten verkställts

utan föregående prövning av domstol, byggnadens ägare är bevisningsskyldig

i avseende å de före byggnadens tillkomst rådande förhållandena i

vattnet, och denna bestämmelse är tillämplig även på vattenreglering. Därest

vattenreglering genomförts med stöd av 1939 års lag utan att ersättningsfrågorna

prövats i förväg, föreligger i detta hänseende en sådan situation som

måste innefattas under nyssnämnda lagrum. Den skadelidande är alltså ur

bevissynpunkt väl tillgodosedd. Beträffande härefter skadeståndets belopp

gäller, att förhöjning därav skall som vanligt beräknas med 50 procent i de

fall som angivas i 9 kap. 48 § vattenlagen. Förhöjning skall fördenskull bl. a.

utgå för skada å mark, t. ex. genom försumpning som medför, att skörd ej

kan erhållas, eller som vållar försvårad brukning av annan mark, samt skada

å fiske, vare sig i form av minskad fångst eller i form av större omkostnader

genom ökat slitage m. m. Örn den provisoriska regleringen åtföljes av

definitiv reglering, är att märka, hurusom ersättning skall utgå dels för ali

skada under tiden för den provisoriska regleringen dels ock för den bestående

skadan med anledning av den definitiva regleringen.

Beträffande de erinringar som framställts mot vattendomstolens befogenhet

att i viss utsträckning uppskjuta avgörandet av ersättningsfrågor påpekades i

promemorian följande:

Det ankommer uppenbarligen på domstolen att handha nämnda befogenhet

med omdöme, så att icke skadelidande tro sig utlämnade åt godtycke.

Då regleringsföretagen icke blott äro till nytta ur allmän synpunkt utan även

giva dem som genomföra dem en mer eller mindre betydande vinst, kan

den uppfattningen eljest lätt sprida sig, att mäktiga ekonomiska intressen

tillgodoses på andras bekostnad. Att det vore synnerligen skadligt om en

sådan uppfattning vunne fotfäste, är uppenbart. Vid prövning, i vad mån

tillstånd kan meddelas utan att ersättning bestämts på förhand, bör skälig

hänsyn tagas till sådana omständigheter som ådagalagd villighet från sökandens

sida att frivilligt och snabbt träda emellan, när någon sakägare framställer

krav eller erinringar som kunna antagas äga fog för sig. Har prövningen

av ersätlningsfrågor uppskjutits, ankommer det givetvis på vattendomstolen

att söka upptaga dem lill avgörande så snart som möjligt.

Vidare uttalades i promemorian:

För att möjliggöra ett snabbt vidtagande av nödvändiga regleringsåtgärder

innebär 1939 års lag även vissa avsteg från de garantier som eljest ur allmän

synpunkt uppställts i vattenlagen. Underrättelse behöver sålunda t. ex. icke

lämnas kammarkollegiet eller lantbruksstyrelsen. Jämväl i detta hänseende

åligger det naturligtvis vattendomstolen att förfara med omdöme och tillse,

att när mera genomgripande åtgärder äro i fråga, representanter för det

allmänna få tillfälle att föra talan. Domstolen har att mot varandra väga

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

behovet av snabba åtgärder och styrkan av de intressen som kunna bliva

lidande.

De anmärkningar mot 1939 års lag som i berörda hänseenden kommit till

synes hade enligt vad i promemorian framhålles främst gällt de betydande

sjöregleringarna i Indalsälvens flodsystem. Om dessa företag syntes i stort

sett kunna fällas det omdömet att de varit till utomordentligt gagn för riket.

Naturförhållandena vore också sådana, att uppkomna skador och olägenheter

i jämförelse med nyttan vore av underordnad betydelse. En annan

sak vore, att de för den enskilde emellanåt kunnat vara kännbara. Även

vissa kommuner hade haft olägenheter. På grund av företagens storleksordning

hade det — med vissa undantag — tyvärr icke ännu varit möjligt

för vattendomstolen att pröva ersättningsfrågorna med anledning av

företag som genomförts redan under år 1940. Sammanlagt betydande ersättningsbelopp

hade dock betalts ut under hand. Önskvärt vore naturligtvis,

att dessa frågor slutligt reglerades utan ytterligare dröjsmål. Ur allmän synpunkt

kunde nämnas, att den för regleringarna ansvariga föreningen samarbetade

med lantbruksstyrelsen såsom representant för fiskeintresset, med

riksantikvarieämbetet såsom representant för fomminnesvården och med vetenskapsakademien

såsom representant för det naturvetenskapliga intresset.

I promemorian upptogs härefter frågan om ändring i 1939 års lag till

närmare behandling. Härvid erinrades till en början, att tillstånd till vattenreglering

enligt 1939 års lag finge meddelas för högst tre år i sänder. Åtskilliga

tillstånd som meddelats enligt samma lag komme under den närmaste

tiden att utgå. I vissa fall komme de antagligen att ersättas av tillstånd

enligt vattenlagen, i andra fall uppkomma fråga örn förlängning av de

provisoriska tillstånden. Vårt läge med avseende å koltillförseln vore sådant,

att därjämte krav på nya regleringar vore att vänta. Lagen vore fördenskull

alltjämt nödvändig. Med stöd av vunna erfarenheter syntes emellertid böra

övervägas vissa ändringar i lagen.

Vad först angår lagstiftningens tillämpningsområde uttalades

i promemorian, att det icke vore möjligt att inskränka detta. Däremot

syntes det vara att förorda, att i fråga om regleringar av större omfattning

uppställa krav på Konungens medgivande även om de endast vore av tillfällig

natur. I 4 kap. 13 § vattenlagen stadgades, att där fråga vore om reglering

av vattnets avrinning ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren,

Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan, Konungen ägde pröva, huruvida

med hänsyn till vissa allmänna intressen hinder mötte mot företaget eller

särskilda villkor borde föreskrivas. Detsamma gällde annan vattenreglering,

som med hänsyn till dess inverkan på vattnets avrinning vore av synnerlig

omfattning, såframt Konungen förbehölle sig sådan prövning och besked

därom lämnades vattendomstolen innan målet slutligt avgjorts av

domstolen. I promemorian har föreslagits, att nu nämnda lagrum gjordes tilllämpligt

även på tillfällig reglering. 1 övrigt borde det alltjämt tillkomma

domstolen att pröva, huruvida tillfällig reglering kunde medgivas. Till led
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

23

ning för avgörandet kunde domstolen, om tvekan skulle uppkomma, av den

centrala driftledningen inhämta upplysning om angelägenheten av den begärda

regleringen ur allmän synpunkt.

I promemorian erinrades härefter, att med genomförandet av företag enligt

1939 års lag för närvarande icke vore förenad någon skyldighet att utgiva

vare sig fiskeavgift eller s. k. regleringsavgift för bygdens behov.

I dessa hänseenden anfördes följande:

Av vad lantbruksstyrelsen upplyst torde framgå, att åtminstone i fråga örn

sjöregleringarna i Jämtland fiskeintresset i ganska stor utsträckning tillgodosetts

på frivillighetens väg, och regleringsavgift lärer, såsom vattenfallsstyrelsen

framhållit, komma att utgå från lika tidig tidpunkt som eljest, därest

den provisoriska regleringen efterföljes av definitiv reglering enligt vattenlagen.

Ehuru denna fråga icke bör tillmätas alltför stor betydelse, torde man

dock kunna säga, att det är skäligt att åtminstone av mera ingripande företag

uttaga avgifter till fiskets främjande och till bygdens behov, även om allenast

tillfällig reglering medgives.

I fråga om fiskeavgift föreslogs i promemorian, att sådan avgift skulle utgå,

om vattenregleringen kunde antagas medföra avsevärt men för fiske. Avgiften

syntes böra utgå för tiden från och med det halvår, då tillståndet

först toges i anspråk. I övrigt borde gälla vad i 2 kap. 10 § vattenlagen stadgades

om fiskeavgift. Detta innebure bl. a. att avgiften skulle användas till

befrämjande av fisket inom landet. Skyldigheten att erlägga avgiften komme

enligt nämnda lagrum att åvila regleringsföretaget.

Beträffande regleringsavgift uttalades i promemorian vidare bl. a.:

Om regleringsavgift för företag enligt vattenlagen stadgas i 4 kap. 14 §

samma lag, att om den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för

vilkas räkning vattenreglering utföres, genom regleringen ökas med i medeltal

500 turbinhästkrafter, ägare av sådant strömfall är pliktig att erlägga en

årlig avgift av minst 10 öre och högst 3 kronor för varje turbinhästkraft,

varmed den uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal ökats genom regleringen.

Enligt 15 § nämnda kapitel skola avgifterna i första hand användas

till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet som vållas genom

företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd,

så ock till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet. I den mån medlen

förslå därtill, må de enligt andra punkten i samma paragraf ock användas

för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den bygd, som beröres av

företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt genom jords torrläggning,

eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk

eller småindustri eller eljest till befolkningens behov.

Dessa regler kunna icke oförändrade tillämpas vid tillfälliga regleringar

enligt 1939 års lag. Sättet för avgifternas beräkning sammanhänger praktiskt

med de bestämmelser om tvångsdelaktighet vid vattenreglering som meddelas

i 3 kap. vattenlagen. Dessa bestämmelser äro icke tillämpliga på vattenreglering

enligt 1939 års lag. Skyldigheten att utgiva regleringsavgift torde

vid sådant förhållande, såvitt angår provisorisk reglering, svårligen kunna

åläggas ägarna av varje särskilt strömfall. Bestämmandet av avgiftens storlek

enligt angivna regler torde också vara en alltför omständlig procedur

för alt vara lämplig vid handläggning enligt 1939 års lag. Enklare bestämmelser

böra därför meddelas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

Såsom förutsättning för att regleringsavgift skulle utgå upptogs i promemorian,

att vattenregleringen kunde antagas medföra avsevärt men för bygden

eller att den båtnad som utvunnes vore av stor betydelse. Skyldigheten att erlägga

avgiften skulle åvila företaget såsom en omkostnad för detta. Storleken

av avgiften skulle bestämmas av vattendomstolen till det belopp som funnes

skäligt, minst 3,000 och högst 15,000 kronor för år, för varje särskilt företag.

Om en och samma sammanslutning av kraftintressenter genomförde flera

sjöregleringar enligt 1939 års lag, skulle särskild avgift beräknas för varje

särskilt regleringsmagasin, om förutsättningarna för utdömande av avgift

funnes vara för handen.

Beträffande användningen av medlen gjordes i promemorian gällande, att

det icke vore erforderligt att, såsom stadgas i 4 kap. 15 § vattenlagen, i första

hand reservera medlen för ersättning med anledning av oförutsedda skador.

Om vattenregleringen icke efterföljdes av definitiv reglering, förutsattes

nämligen, att någon förändring i vattenståndsförhållandena icke skulle kvarstå

sedan tillståndet upphört att gälla. De skador som vållats borde yppas relativt

snart. Av denna anledning föreslogs, att medlen omedelbart finge

användas för bygdens behov och utgå till något av de i 4 kap. 15 § andra

punkten vattenlagen angivna ändamålen. Med bygden borde förstås den

trakt som direkt eller indirekt berördes av regleringen och läge inom nederbördsområdet

i fråga.

Regleringsavgift enligt 1939 års lag har föreslagits skola utgå från och

med det halvår, då vattendomstolens tillstånd först toges i anspråk. Detta

innebure, att om byggnad i vatten efter meddelat tillstånd utfördes ena halvåret

och dammen toges i bruk nästa halvår, avgift skulle utgå från och med

förra halvåret. Utan särskilt stadgande syntes tydligt, att avgiften skulle

utgå för den tid tillståndet gällde, där ej vattendomstolen föreskreve annat.

I fråga örn det processuella förfarandet vid tillämpning av

1939 års lag uttalades i promemorian, att det dröjsmål som förekommit med

avseende å ersättningars bestämmande påkallade vissa nya föreskrifter. Av

denna anledning föreslogs en omarbetning av 8 §. Härom anfördes följande:

Liksom för närvarande torde denna paragraf först böra innehålla föreskrift

örn befogenhet för vattendomstolen att, där det kräves för att undvika

dröjsmål med vattenregleringen, vid meddelande av tillstånd därtill uppskjuta

prövningen av uppkomna ersättningsfrågor till senare tidpunkt. Härjämte

synes emellertid böra uttalas, att vattenrättsdomaren skall tillse att ersättning

bestämmes så snart ske kan. Beträffande särskilt Norrbygdens vattendomstol

torde, med hänsyn till det stora antal ersättningsfrågor som föreligga

oavgjorda, vara nödvändigt att förstärka arbetskraften för att nu

nämnda bestämmelse skall medföra avsedd verkan. Det må emellertid påpekas,

att vattenrättsdomaren har möjlighet att med stöd av vattenlagen förelägga

den som erhållit provisoriskt tillstånd att inkomma med kompletterande

utredning. I själva verket torde dock under rådande förhållanden

ofta ej vara lätt att finna sakkunniga personer för ändamålet. Av denna anledning

föreslås i det följande, i viss anslutning till vad vattenrättsdomaren

vid Norrbygdens vattendomtsol förordat, ett särskilt mera summariskt förfarande

för preliminärt bestämmande av ersättning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

25

1939 års lag innehåller redan nu en bestämmelse som medger ett provisoriskt

bestämmande av ersättning. Såsom förut nämnt stadgas nämligen, att

ersättning alltid skall, helt eller delvis, bestämmas på förhand, örn det kan

antagas att sakägare kommer att lida skada eller intrång som medför svårighet

för honom att vinna sin utkomst eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser.

Av stadgandet framgår, att beloppet kan bestämmas preliminärt.

Härjämte bör uttryckligen föreskrivas, att vattendomstolen även eljest i avbidan

på närmare utredning må utdöma belopp, som med hänsyn till omständigheterna

kan anses skäligt, i avräkning på det skadestånd som slutligen

bestämmes. Om denna regel skall kunna praktiskt utnyttjas i någon

omfattning, kan det visserligen ej undvikas att tillämpningen blir förenad

med en viss risk för felbedömning. Det är emellertid att märka, att här allenast

är fråga om ersättning för en viss begränsad tid, och den risk, som

drabbar företaget, kan icke anses vara av någon större betydelse.

I överensstämmelse med den princip som ligger till grund för vattenlagens

bestämmelser i ämnet torde böra stadgas, att vattendomstolens beslut

i ersättningsfråga skall omedelbart gå i verkställighet som örn det vunnit

laga kraft, därest sökanden begagnat sig av tillståndet till vattenreglering.

En möjlighet för vattendomstolen eller överinstans att förordna, att verkställighet

tills vidare ej skall äga rum, bör dock finnas. Vad som i enlighet med

vattendomstolens beslut nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan ordning

bör ej få återkrävas. Denna regel överensstämmer med ett motsvarande

stadgande i 9 kap. 67 § vattenlagen.

Beträffande innebörden av det provisoriska bestämmandet av ersättning

må särskilt framhållas, att den preliminärt bestämda ersättningen må avräknas

allenast på den ersättning som slutligen bestämmes i anledning av den

tillfälliga regleringen. Däremot må den ej avräknas från den ersättning som

kan komma att bestämmas med anledning av definitiv reglering.

I promemorian föreslogs vidare införandet av möjlighet för vattendomstolen

att utse ombud för att bl. a. mottaga anmälningar om ersättningsanspråk.

Härom anfördes:

För att vattendomstolen skall utan alltför stor omgång kunna få material

till ett provisoriskt bedömande av ersättningsfrågor synes lämpligt, att domstolen

må utse en särskild person att på domstolens vägnar mottaga framställningar

om ersättning. Härigenom underlättas för sakägarna att framställa

ersättningsyrkanden. Ett sådant biträde som nu nämnts bör även hos

domstolen föreslå de ersättningsbelopp som han anser böra utgå. Om han

t. ex. är vattenrättsnämndeman och uppgiver varpå han stöder sitt förslag,

torde domstolen ofta såvitt angår mindre ersättningsbelopp kunna preliminärt

döma på det skriftliga materialet utan syn på stället. Ersättning till

biträdet torde böra gäldas av regleringsföretaget.

Även med avseende å tiden och sättet för anmälan av ersättningsanspråk

föreslogs i promemorian ändrade bestämmelser. I denna del uttalades följande:
Anspråk

på ersättning för skada eller intrång som icke förutsetts av vattendomstolen

skall enligt den nuvarande lydelsen av 8 § i 1939 års lag anmälas

inom två år från det tiden för tillståndet gått till ända. Anmälan skall ske i

den ordning som stadgas i 11 kap. 68 § vattenlagen. I sistnämnda lagrum

föreskrives, alt anmälan skall göras skriftligen och ingivas i två exemplar

till vattenrättsdomaren.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

Tiden för anmälan av ersättningsanspråk torde med hänsyn till den vidsträckta

tillämpning som lagen vunnit böra utsträckas, förslagsvis till fem

år från det tiden för tillståndet gått till ända. Härjämte synes emellertid uttryckligen

böra stadgas, att örn nytt provisoriskt tillstånd medgives, tiden räknas

från det tiden för det senare tillståndet gått till ända. Detta tillägg torde

allenast innebära ett förtydligande. I detta sammanhang synes även böra uppmärksammas

den möjligheten att — såsom avses i Indalsälvens flodsystem -—

tillfällig reglering enligt 1939 års lag efterföljes av reglering enligt vattenlagen.

Med tanke härpå synes böra stadgas, att anspråk med anledning av

den förra regleringen må framställas inom den tid som i målet örn definitiv

reglering bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen. Det må framhållas, att

om den definitiva regleringen utföres av andra intressenter än den tillfälliga

regleringen, den sist föreslagna bestämmelsen icke innebär någon överflyttning

av skyldigheten att gälda ersättningen.

I fråga örn sättet för anmälan är det nödvändigt att taga hänsyn till det

föreslagna stadgandet om förordnande av viss person att mottaga anmälan

om ersättningsanspråk. Om denne mottagit anmälan i rätt tid, bör det vara

tillfyllest. Härjämte torde man kunna eftergiva kravet att anmälan skall ske

i två exemplar. Hänvisningen till 11 kap. 68 § vattenlagen kan vid dessa förhållanden

utgå. Tillräcklig anledning att, såsom vattenrättsdomaren i Norrbygdens

vattendomstol föreslagit, inskränka rätten att i överinstans förebringa

bevisning torde icke föreligga.

I processuellt hänseende föreslogs i promemorian vidare, att jämväl fastställandet

av fiskeavgift och regleringsavgift skulle kunna av vattendomstolen

uppskjutas till lämplig tidpunkt. Ett sådant uppskov innebure emellertid icke

någon ändring i den tid för vilken avgiften skulle beräknas.

Av övriga bestämmelser i 1939 års lag upptogs i promemorian till behandling

jämväl stadgandet i 12 § andra stycket, enligt vilket bl. a. vissa bestämmelser

ill kap. 35 och 36 §§ vattenlagen örn underrättelser till kammarkollegiet

och lantbruksstyrelsen ej skola äga tillämpning. Då man

finge räkna med att större företag än man från början tänkte sig alltjämt

kunde komma till stånd enligt 1939 års lag, syntes det påkallat att meddela

ändrade bestämmelser jämväl i nu berörda hänseende. Till 12 § andra stycket

syntes därför böra fogas den bestämmelsen, att underrättelser till kammarkollegiet

och lantbruksstyrelsen skulle givas, örn vattenregleringen i avsevärd

mån kunde antagas inverka på allmänna intressen. Därjämte borde länsstyrelsen

städse erhålla underrättelse om målet. Det syntes även vara lämpligt

att länsstyrelsen finge förordna ombud att föra talan för tillgodoseende av

allmänna intressen, där ej det allmännas rätt bevakades av annan myndighet.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts i promemorian upptogs i

förenämnda lagförslag till en början såsom första stycke i 4 § bestämmelse,

att om tillfällig vattenreglering kan antagas medföra avsevärt men för

fiske, fiskeavgift som stadgas i 2 kap. 10 § vattenlagen skall utgå för företaget

från och med det halvår, då tillståndet först tages i anspråk. Enligt 7 §

första stycket i förslaget skall, om vattenregleringen kan antagas medföra

avsevärt men för bygden eller örn den båtnad som utvinnes är av stor betydelse,

avgift för ändamål som angives i 4 kap. 15 § andra punkten vatten
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 253.

27

lagen utgå för företaget med skäligt belopp, minst tretusen och högst femtontusen

kronor för år, från och med det halvår, då tillståndet först tages i

anspråk. Om indrivning och användning av sådan avgift skola närmare

bestämmelser meddelas av Konungen. Enligt andra stycket av samma paragraf

i förslaget skall 4 kap. 13 § vattenlagen äga tillämpning jämväl i mål

som avses i 1939 års lag.

Under 8 § första stycket i förslaget har upptagits stadgande, att vattenrättsdomaren

skall tillse att ersättning, som ej kunnat utdömas vid tillstånds

meddelande, bestämmes så snart ske kan. Vidare har i andra stycket av paragrafen

givits en uttrycklig bestämmelse, enligt vilken vattendomstolen må

i avbidan på närmare utredning utdöma belopp, som med hänsyn till omständigheterna

kan anses skäligt, i avräkning på den ersättning som slutligen

bestämmes. Härjämte stadgas i samma stycke, att vattendomstolen,

där så finnes lämpligt, äger utse särskild person att å domstolens vägnar mottaga

framställningar om ersättning och hos domstolen föreslå de ersättningsbelopp

som han anser böra utgå. I tredje stycket av paragrafen skall

enligt förslaget upptagas en bestämmelse, att vattendomstolens beslut i ersättningsfråga

skall, såframt sökanden begagnat sig av tillståndet till vattenreglering,

omedelbart gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft, där

ej annorlunda förordnas. Vad som i enlighet med vattendomstolens beslut

nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan ordning skall ej få återkrävas.

I fjärde stycket av nämnda paragraf i förslaget stadgas, att om någon vill

framställa anspråk på ersättning för skada eller intrång som icke av vattendomstolen

förutsetts, anspråket skall skriftligen anmälas hos vattenrättsdomaren

inom fem år från det tiden för tillståndet eller, om nytt tillstånd medgives,

tiden därför gått till ända. Finnes biträde som nämnts i andra stycket,

skall anmälan få göras hos honom. Efterföljes tillfällig reglering av reglering

enligt vattenlagen, skall anspråk med anledning av den förra regleringen få

framställas inom den tid som bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen.

Såsom femte stycke i paragrafen har upptagits bestämmelse, att jämväl

fastställandet av avgift som avses i 4 eller 7 § av förslaget må av vattendomstolen

uppskjutas till lämplig tidpunkt.

Enligt 12 § andra stycket i förslaget skola kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen

underrättas i mål om tillfällig vattenreglering, om vattenregleringen

kan antagas i avsevärd mån inverka på allmänna intressen. Vattenrättsdomaren

skall även städse underrätta länsstyrelsen, som skall äga att förordna

ombud att föra talan för tillgodoseende av allmänna intressen, där ej det

allmännas rätt bevakas av annan myndighet.

Slutligen har såsom femte stycke i 13 § upptagits föreskrift, att vad i 11

kap. 97 § vattenlagen stadgas örn sakkunnigt biträde åt vattendomstolen skall

äga motsvarande tillämpning å sådant särskilt biträde för mottagande av anmälningar

örn ersättningsanspråk som förut nämnts.

Beträffande ikraftträdandet föreslogs i promemorian, att de nya bestämmelserna

skulle gälla från och med den 1 juli 1943. Vissa spörsmål som

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

hade samband med övergången syntes kräva, att särskilda bestämmelser meddelades.

För att icke alltför stor ojämnhet skulle uppkomma i tillämpningen

borde fiskeavgift och regleringsavgift kunna utdömas, även om tillstånd meddelats

före den nya lagens ikraftträdande. Det kunde icke anses obilligt eller

stridande mot vedertagna rättsgrundsatser att den, som erhållit tillstånd

enligt 1939 års lag, i efterhand genom ny lagstiftning ålades vissa förpliktelser,

om han efter lagens ikraftträdande ville begagna sig av tillståndet.

Av 3 § i 1939 års lag framginge, att vattendomstolen, utom i fråga om tiden

för tillståndet, ägde att på framställning ändra villkoren för tillståndet eller

föreskriva nya villkor, när det funnes påkallat. Vattendomstolens tillstånd

avsåge alltså icke att giva sökanden en rättighet i vilken intrång ej finge

göras. I processuellt hänseende borde stadgas, att vattendomstolen skulle ex

officio upptaga frågan örn avgifts fastställande, när så lämpligen kunde ske.

Vattendomstolen borde naturligtvis icke upptaga frågor om avgifters fastställande,

när vid nya lagens ikraftträdande allenast kort tid återstode av

meddelat tillstånds giltighetstid. Vid bedömande, huruvida avsevärt men för

fiske eller för bygden uppstode eller betydande båtnad utvunnes och örn

avgifter fördenskull skulle utgå enligt 4 eller 7 §, måste ju hänsyn tagas även

till huru lång tid som återstode för den tillfälliga regleringen. De nya föreskrifterna

i 8 § om bestämmandet av ersättning borde ävenledes tillämpas, när

tillstånd meddelats före lagens ikraftträdande. Härigenom bereddes bl. a.

möjlighet att, oavsett när tillstånd meddelats, utse lämplig person att mottaga

ersättningsyrkanden. De särskilda bestämmelserna om omedelbar verkställighet

av vattendomstolens beslut borde dock ej gälla, där beslutet meddelats

före nya lagens ikraftträdande. Emellertid gällde redan enligt 9 kap. 67 §

vattenlagen i viss utsträckning vad som nu föreslagits under 8 §. I denna

paragraf hade vidare införts bestämmelse enligt vilken tiden för anmälan örn

ersättningsanspråk blivit förlängd. Denna förlängning borde icke gälla, därest

fristen gått till ända redan före nya lagens ikraftträdande.

Yttranden.

Över promemorian jämte därvid fogat lagförslag ha efter remiss yttranden

avgivits av vattenöverdomstolen och samtliga vattenrättsdomare, kammarkollegiet,

vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och fiskeriintendenterna, domänstyrelsen,

länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs,

Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt

av vetenskapsakademien, svenska vattenkraftföreningen och Indalsälvens regleringsförening.

Förslaget har i allt väsenligt vunnit anslutning eller lämnats utan erinran

i de avgivna yttrandena. Därvid har understrukits att 1939 års lag alltjämt

har en viktig uppgift att fylla.

Svenska vattenkraft föreningen har härom anfört följande:

I än högre grad än man på sin tid vågade hoppas har 1939 års lag väsentligt

bidragit till att kraftförsörjningen i landet har kunnat utvecklas

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

29

gynnsamt under krigsåren. Härunder har en betydligt ökad och till sin fördelning

förändrad efterfrågan på kraft kunnat tillgodoses utan nämnvärda

inskränkningar trots allvarlig bränslebrist och ovanligt många på varandra

följande vattenfattiga år

De nu ifrågasatta ändringarna av 1939 års lag avse i huvudsak att bringa

lagen i närmare samklang med vattenlagen och att påskynda utbetalandet av

skadeersättningar. Några principiella invändningar synas ej kunna göras

häremot. Det synes naturligt, att de gångna årens erfarenheter nu föranleda

vissa ändringar av lagen. Det är dock angeläget, att dessa ändringar ej komma

att motarbeta lagens syfte att åstadkomma för landet nödvändiga och gagneliga

regleringsmagasin.

Även kraftindustrien anser det angeläget, att de som träffas av regleringsåtgärder

få skälig kompensation så snart så lämpligen kan ske. Erfarenheten

har emellertid visat, att den i vattenlagen föreskrivna förhandsberäkningen

av alla skador och inverkningar har en tendens att draga ut på

tiden, ofta under många år. Under nuvarande omständigheter och snabbt

växande kraftbehov är det tyvärr icke möjligt att avvakta resultatet av dylika

beräkningar, innan reglering påbörjas. För landets försörjning är det således

av stor vikt att snabbheten i förfarandet enligt 1939 års lag fortfarande

bibehålies.

Med avseende å de intressen som kunna bliva lidande genom tillfällig vattenreglering

har länsstyrelsen i Jämtlands län för sin del uttalat, att de

synpunkter för vilka länsstyrelsen tidigare gjort sig till tolk i allt väsentligt

beaktats i förslaget.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört:

Någon direkt kännedom om den omfattning, vari lagen under de år, den

gällt, tillämpats i länet, har länsstyrelsen ej. Länsstyrelsen har ej heller kommit

i tillfälle att bilda sig någon uppfattning örn verkningarna på orten av

lagstiftningen. Med den kännedom länsstyrelsen har om regleringsåtgärder,

anser sig länsstyrelsen dock kunna i tillämpliga delar ansluta sig till vad

länsstyrelsen i Jämtlands län anfört i fråga örn regleringsåtgärdernas inverkan

på bygden och dess utseende och vad'' detta innebure av olägenhet för

bygdens invånare. Ehuru bygden i länet, i motsats till vad fallet ofta är med

orterna i de nordliga länen, i regel har förmånen av elektrifiering — om ock

ej genom regleringsföretag som direkt beröra bygden —- synes det finnas anledning

att starkt understryka det oriktiga och otillfredsställande i att åtskilliga

bygder, som dock lida av skadeverkningarna utav regleringsåtgärderna,

ej hava ens så stor nytta av dem, att de ha tillgång till elektrisk kraft för

belysnings- eller kraftändamål. Med avseende härå synes det angeläget att

i samband med en ändring i lagen möjlighet beredes att undanröja jämväl en

sådan olägenhet.

I övriga yttranden ha endast framställts erinringar i vissa detaljfrågor.

Vad först angår förslaget att underkasta större regleringar enligt 1939 års

lag Konungens prövningsrätt i överensstämmelse med vad

som eljest gäller enligt 4 kap. 13 § vattenlagen bär vattenrättsdomaren i

Norrbygdens vattendomstol anfört, att därest frågor örn tillfälliga regleringar

av de största sjöarna i landet ovillkorligen skulle av vattendomstolen hemställas

Konungens prövning, det knappast kunde undvikas att härigenom

uppstode en tidsutdräkt som i vissa fall skulle kunna vara olämplig och

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

onödig. Vid tillfälliga regleringar av de största sjöarna vöre det vanligen fråga

örn jämförelsevis små förändringar av de naturliga vattenstånden och

det syntes i sådana fall i regel på förhand vara uppenbart att de allmänna

intressen som vöre angivna i 4 kap. 13 § icke förnärmades.

I detta sammanhang må nämnas, att länsstyrelsen i Jämtlands län framställt

vissa erinringar mot vattenrättsdomarens befogenhet enligt 13 § i 1939

års lag att medgiva provisoriska åtgärder. Länsstyrelsen anför,

att i betraktande av den vidsträckta tillämpning av 1939 års lag, som förslaget

förutsatte, ansåge sig länsstyrelsen böra ifrågasätta, huruvida icke den

befogenhet som enligt 13 § tillerkändes vattenrättsdomaren vore alltför

vidsträckt. Med detta lagrums nuvarande avfattning syntes hinder ej föreligga

för vattenrättsdomaren att utan närmare utredning till och med beträffande

företag som avses i 4 kap. 13 § vattenlagen medgiva provisoriska

åtgärder av betydande omfattning. Länsstyrelsen ville föreslå, att befogenheten

inskränktes så att den ej skulle gälla åtgärd som omfattade vidlyftigare

arbete eller kunde medföra avsevärt intrång på allmän eller enskild

rätt. Örn en dylik inskränkning ej ansåges lämplig, borde vattenrättsdomaren

vara skyldig att, innan medgivande i sådana fall lämnades, bereda

vederbörande tillfälle att inkomma med erinran emot ansökningen.

Beträffande den närmare avvägningen mellan olika intressen har länsstyrelsen

i Västernorrlands län särskilt beaktat flottningsintresset.

Länsstyrelsen anför:

1939 års lag innehåller icke särskilda bestämmelser till skydd för flottningen.

Å andra sidan stadgar den heller intet undantag från de i vattenlagen

därom givna reglerna, vilka således äro tillämpliga även å tillfällig vattenreglering.

I verkligheten torde emellertid vattenlagens föreskrifter till

skydd för flottningen icke äga större betydelse vid tillfälliga regleringar, då

dylika företag i regel prövas endast summariskt, och det alltid anses angeläget

att så snabbt som möjligt få regleringstillstånd beviljat. Vad särskilt

angår Indalsälvens, Ljunga älvs och Gimåns flottleder i Medelpad, ha enligt

inhämtad upplysning sökandena städse begärt och även erhållit rätt till fri

tappning, vilket förklaras därav, att det mellan vederbörande flottningsförening

och vattenregleringsföretag finnes avtal angående ständiga regleringar,

och att det ansetts omöjligt att skilja mellan ständig och tillfällig

reglering. Bristen på tappningsbestämmelser har emellertid visat sig medföra

stora svårigheter för flottningen, såsom hinder i arbetet, försening av flottningens

slutförande och ökade kostnader, varför ersättning icke kunnat erhållas.

Med hänsyn till flottningens stora betydelse för industriens försörjning

med råvaror och även för bränsleförsörjningen synes angeläget att flottningens

intressen bättre tryggas än i 1939 års lag skett. Detta synes lämpligast

kunna ske genom att i lagen om tillfällig reglering införes uttrycklig bestämmelse

därom, att på yrkande av flottningsförening vattenhushållningsföreskrifter

skola meddelas. I saknad av sådan bestämmelse föreligger fara, att

frågan om flottningens skydd lämnas öppen med påföljd att regleringsintressenterna

kunna sköta regleringen på ett för flottningen skadligt sätt, utan

att de flottande ha några effektiva medel till förhindrande därav.

I fråga om bevakningen av det allmännas intresse synes det vara påkallat,

att den överlämnas till länsstyrelsen, som med sin kännedom om ortens för
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 253.

31

hållanden och sitt åliggande att giva noggrann akt på länets tillstånd och

behov samt i allt söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa

också synes vara väl skickad att tillvarataga de allmänna intressen som beröras

av en tillfällig vattenreglering.

Det i promemorian upptagna förslaget, att f i s k e a v g i f t skall kunna utgå

jämväl vid tillfällig vattenreglering, har ej föranlett erinran i yttrandena.

Länsstyrelserna i Värmlands och Gävleborgs län samt fiskeriintendenterna

i nedre norra och mellersta distrikten, som antagit att bestämmelserna i 2

kap. 8 § vattenlagen om åtgärder till skydd för fisket satts ur kraft, ha framhållit

att sistnämnda bestämmelser även borde gälla.

Beträffande härefter frågan om regleringsavgifter har vattenråttsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol uttalat, att det enligt förslaget syntes

möjligt att utdöma sådan avgift även vid s. k. korttidsreglering. Del vore

ovisst, örn man enligt vattenlagen kunde utdöma regleringsavgift vid sådana

regleringar. Korttidsreglering kunde emellertid föranleda lika omfattande

skador som årsreglering, och i och för sig funnes icke anledning att i fråga

om regleringsavgift behandla dessa båda regleringstyper olika.

Vattenfallsstyrelsen har framhållit, att mera betydande regleringsavgifter

givetvis komme att få sin återverkan på kraftföretagens taxepolitik, vilken

hittills lyckats undvika någon mera betydande fördyring av den elektriska

kraften. Styrelsen anför vidare:

Enligt vattenlagen skola regleringsavgifterna i första hand användas till

täckande^ av oförutsedda skador på grund av regleringen och, i den mån medlen

förslå, till andra ändamål i den berörda bygden. Enligt det nu framlagda

förslaget skola avgifterna för provisoriska regleringar uteslutande gå till bygdens

behov. Av stor betydelse blir det då, hur man definierar ''bygden’. Enligt

departementspromemorian skulle med bygden förstås den trakt, som

direkt eller indirekt beröres av regleringen och ligger inom nederbördsområdet

ifråga. Det torde dock vara nödvändigt att närmare förtydliga och

även lämpligen begränsa begreppet bygd.

De områden, inom vilka avgifterna kunna användas till förebyggande eller

minskande av skada eller olägenhet till följd av ett regleringsföretag, torde

även enligt vattenlagen få en annan omfattning än den bygd, som är berättigad

till förmåner från överskottet av regleringsavgifterna. Man får nämligen

utgå från, att till denna bygd kunna räknas även sådana områden omkring

den reglerade sjön, där regleringen icke föranleder någon direkt skada,

och som alltså ej få någon nytta av några förebyggande åtgärder genom regleringsavgifterna.

Det får därjämte anses som mindre naturligt, att bygd, som

ligger hundratals kilometer från den reglerade sjön, skall vara delaktig av

nämnda förmåner från överskottet av regleringsavgifterna, därför att den

genomflytes av det vattendrag, som avbördar regleringssjön. I så fall skulle

nämligen nämnda förmåner bliva fördelade på så stort område, att den närmast

berörda bygden omkring regleringssjön endast blir knappt tillgodosedd.

Frågan örn den förmånsberältigade bygdens omfattning har icke behövt

diskuteras hittills, men när man nu genom den provisoriska lagen kommer att

utdöma ersättningar, som uteslutande avses för bygdens fromma, blir frågan

omedelbart aktuell. Vattenfallsstyrelsen vill förorda, alt den förmånsberättigade

bygden begränsas till bygden kring den reglerade sjön, där avgifterna

kunna komma till användning exempelvis som bidrag till bygdens elektrifiering.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

Svenska vattenkraft!öreningen har i denna del anfört följande:

I 7 § föreslås, att företaget skall betala en regleringsavgift med skäligt belopp,

minst 3,000 och högst 15,000 kronor per år, för varje reglering, som

medför avsevärt men för bygden eller båtnad av stor betydelse. Det är av

stor betydelse, att dessa avgifter ej bli så höga, att de verka avskräckande.

Det är uppenbart, att många tillfälliga kraftregleringar, exempelvis av förut

flottningsreglerade sjöar, äro av den art, att de icke tåla några avgifter alls.

Det bör vidare beaktas, att små regleringar i allmänhet äro proportionsvis

dyrbarare än stora regleringar. Avgifterna liksom varje annan ökning av

produktionskostnaderna måste även påverka kraftpriset i stegrande riktning.

Detta är så mycket ömtåligare som pristendensen oavsett en sådan påverkan

för närvarande är stigande. Detta sammanhänger med att byggnadskostnadernas

fördyring utöver förkrigsprisnivån vid de betydande nybyggnader, som

efter krigsutbrottet gjorts inom kraftindustrien, gradvis kommer att representera

en allt .större andel av de totala kostnaderna för kraftförsörjningen.

Hittills har emellertid denna omständighet ej påverkat den allmänna kraftprisnivån,

men i längden kommer detta att bli förhållandet. Även om prisnivån

skulle falla nödgas kraftindustrien dock fortsättningsvis under många

år bära den i krigsårens investeringar ingående fördyringen. Det är därför

enligt föreningens uppfattning nödvändigt, att man redan nu gör klart för sig,

att den svenska vattenkraftindustriens bärförmåga, särskilt om den ses på

längre sikt, är begränsad och att man ej, såsom skedde under förra världskriget,

låter förleda sig att tro att efterfrågan på vattenkraft skall bli proportionsvis

lika stor under återvändande mera normala förhållanden.

Vid bedömandet av frågan örn regleringsavgifter skola utgå samt om dessas

storlek bör ock hänsyn tagas till att vid stigande prisnivå en överskattning

gärna sker av värdet å de kilowattimmar som tack vare regleringarna kunna

utvinnas i exempelvis storkraftverken i Indalsälven och därifrån överföras

till Mellansverige, varvid till och med förmenats, att de genomgående skulle

ha ett bruttovärde motsvarande kostnaden för ångkraft. Så är ej det verkliga

förhållandet, då givetvis en väsentlig del av kraften betalas med ett mycket

lägre pris. Föreningen vill särskilt framhålla, att företagaren för att få fram

denna regleringskraft icke blott varit tvungen att verkställa regleringen och

betala de därmed förenade kostnaderna utan även för att kunna nyttiggöra

den härigenom utökade vattenmängden måst utöka maskininstallationen —

eventuellt redan i samband med den ursprungliga utbyggnaden — och i vissa

fall även vattenvägarna vid sin kraftstation. Skillnaden mellan regleringskraftens

bruttovärde vid kraftstationsväggen och kostnaderna för enbart regleringarna

är således icke något mått på regleringsvinsten.

Det kan ifrågasättas, huruvida regleringsavgift överhuvud taget bör utgå,

när, såsom förutsatts, några oförutsedda skador icke kunna uppkomma så

sent att de icke kunna anmälas inom den tid av två år, nu föreslagen till

fem år, inom vilken dylik anmälan skall ske, och domstolen således alltid

bör kunna efter anmälan ålägga sökanden att utgiva ersättning utan att regleringsavgifterna

härför behöva tagas i anspråk. När föreningen ändock icke

anser sig böra avstyrka förslaget om regleringsavgifter för större tillfälliga

regleringar, är det i förlitande på att avgifterna hållas inom skäliga gränser

och nied hänsyn till att 1939 års lag är en krislag, som blir gällande under

kort tid med stark efterfrågan på kraft.

Den i motiven framlagda definitionen på den bygd, för vilken avgiften skall

utgå, bör förtydligas till den bygd omkring den reglerade sjön, som direkt

eller indirekt påtagligt beröres av regleringen. Det synes rimligt att intressenterna

i en sjöreglering beredas tillfälle yttra sig rörande användningen av

utdömda regleringsavgifter. innan dessa tagas i anspråk.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

Föiellingen förutsätter, att i överensstämmelse med vattenlagen regleringsavgift

ej skall utgå för korttidsreglering.

Indalsälvens regleringsförening har framhållit följande:

Sådana kraftverk och regleringsföretag, som nu utföras såsom en beredskapsåtgärd

till höga kostnader, bliva måhända icke färdiga att tågås i drift

förrän kraftsituationen i landet hunnit förändras på sådant sätt att krafttillskottet

icke längre i samma omfattning som nu kan användas för liögvärdiga

ändamål. I så fall finnes icke heller någon möjlighet att i tillfredsställande

omfattning avskriva dessa övervärden. Inför denna risk är det i

stället att befara att regleringsföretag och kraftverk under den närmaste tiden

icke komma att utföras i en omfattning, som vore önskvärd med hänsyn till

var beredskap. Att under nuvarande förhållanden belasta den tillgodogjorda

vattenkraften med ökade kostnader torde därför vara förenat med vissa

risker.

Beträffande användningen av eventuella regleringsavgifter har länsstyrelsen

i Jämtlands län uttalat bl. a.:

För närvarande pågår under länsstyrelsens ledning och medverkan av vattenfallsstyrelsens

distriktsförvaltning i Umeå samt länets elektricitetsförening

en utredning, vartill bl. a. Indalsälvens regleringsförening anvisat medel, i

syfte att erhålla en allmän plan för tillgodoseende av elektrifieringsbehovet

inom länet. Härmed avses såväl elektrifiering av bygder, som nu sakna

elektrisk kraft, som ock behövlig förbättring i vissa redan elektrifierade bygder,

däi kraftbehovet ej är tillfredsställande tillgodosett eller där taxorna

pa grund av nu rådande förhållanden måste hållas på en alltför hög nivå.

Berörda utredning är för närvarande koncentrerad till den oelektrifierade

bygden kring en av länets största regleringsmagasin, Kallsjön. Utredningen

i denna del, som kräver en ingående inventering av olika alternativ, är ännu

eJ ,.av.slutad men redan på nuvarande stadium kan konstateras, att en elektnhering

av denna bygd, som ur teknisk synpunkt ej möter hinder, kommer

att pa grund av de langa, avstånden och den glesa bebyggelsen draga kostnader

per enhet, vilka ej kunna bäras av befolkningen, såvitt statsbidrag

*-Tr* u^a allenast 1 ^en omfattning och enligt de grunder som eljest pläga

tiliampas. Enligt länsstyrelsens mening skulle här regleringsavgifterna för de

företag, som avse Kallsjöområdet, kunna få en riktig och skälig användning

pa det sätt att de kostnader för elektrifieringen, vilka ej kunde bestridas av

ortsintressenterna eller med statsbidrag i vanlig ordning, täcktes med ett lån

upptaget antingen av staten eller ock på enskild väg, samt alt erforderlig

ande! av inflytande regleringsavgifter årligen finge användas för lånets för*

rantnmg och amortering. Man inåste nämligen utgå från alt regleringsavgifterna

ej inflyta i sådan omfattning att de från början på en gång kunna täcka

kapitalbehovet.

Pa jämförbart sätt kunde regleringsavgifterna få en för bygden gagnande

användning i många andra fall, exempelvis för stödjande av de relativt omfattande

åtgärder, vilka krävas för eif tillfredsställande ordnande av elcktrilei

ingial inom vissa delar av Storsjöbygden. Sistnämnda fråga torde inom

den narmaste tiden bliva föremål för en närmare utredning.

I en senare skrivelse bär länsstyrelsen framhållit önskvärdheten av att

i''!, a. 1 kap. 15 g vattenlagen snarast ändrades så att regleringsavgifter, sorn

avsåges i denna paragraf, omedelbart kunde användas för elektrifiering o. d.

1 fråga örn regleringsavgiftens belopp lia vattenrättsdamarna i Söderbygdens

och österbygdens vattendomstolar, utan närmare motivering, uttalat, afl

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 2-ri.''i.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

lägsta beloppet för regleringsavgift borde bestämmas till 1,000 kronor. Kammarkollegiet

har befarat, att örn ej minimum sänktes, regleringsavgift knappast

någonsin komme att utdömas, samt har fördenskull förordat, att minimum

bestämdes till 500 kronor.

Vattenrättsdomaren i Våsterbijgdens vattendomstol har ifrågasatt, huruvida

icke en mera bestämd grund för regleringsavgift än den som föreslagits

i promemorian borde fastställas.

Vad särskilt angår avgifter för redan genomförda företag har svenska vattenkraftföreningen

anfört, att fiskeavgift liksom även regleringsavgift enligt

lagförslaget skulle kunna utgå även för företag, som erhållit tillstånd

före den nu ifrågasatta lagändringens ikraftträdande, men endast för tiden

därefter. Principiella betänkligheter mot ett dylikt tillägg till villkoren för

ett tidigare tillstånd syntes med hänsyn till förbehåll i 3 § andra stycket

kunna falla, om det i lagen eller på annat sätt klargjordes, att dylika avgifter

behövde utgå endast örn sökanden fortfore med regleringen trots de

nya villkoren.

Vattenöverdomstolen har uttalat, att även dom stolsavgift borde utgå.

Samma ståndpunkt har intagits av vattenrättsdomaren i Norrbygdens

vattendomstol.

I flera yttranden har berörts frågan örn reglerna för utdömande av ersättning

vid tillfällig vattenreglering.

Beträffande bevisbördan i ersättningsfrågor har vattenöverdomstolen

uttalat följande:

I promemorian anföres, att därest vattenreglering genomförts nied stöd av

1939 års lag utan att ersättningsfrågorna prövats i förväg, förelåge i detta

hänseende en sådan situation, som måste innefattas under 2 kap. 26 § vattenlagen,

till följd varav i sådant fall bevisningsskyldigheten i avseende å de före

regleringens genomförande rådande förhallandena i vattnet skulle avila regleringsföretaget.

Denna bevisningsskyldighet innebär enligt motiven till vattenlagen,

att därest regleringsföretaget brister däri, detta faller företaget till

last så tillvida, att all skada, som på grund av de efter regleringens genomförande

rådande förhållandena i vattnet tillskyndas annan, anses förorsakad

av regleringen, där ej motsatsen framgår av förhållandenas natur. En sådan

anordning beträffande bevisningsskyldigheten torde få anses välmotiverad

även beträffande tillfälliga vattenregleringar. Det åberopade lagrummet förutsätter

emellertid enligt sin ordalydelse, att byggnad i vatten verkställts

utan föregående prövning av domstol, och äger nära samband med 20 §

i samma kapitel, som stadgar förbud mot att påbörja byggande i vatten,

varav inverkan kan ske på vattenståndet, förrän efter vattendomstols prövning.

Lagrummet torde därför, oaktat detsamma gäller även i fall, där domstols

prövning av åtgärdens tillåtlighet icke varit erforderlig, närmast framstå

och allmänt uppfattas såsom avseende en påföljd å olagligt byggande i

vatten vid sidan om de i 13 kap. 11 och 12 §§ stadgade straffpåföljderna.

I varje fall torde det med hänsyn till ordalydelsen av 2 kap. 26 § vara tveksamt,

huruvida lagrummet kan tillämpas i förevarande fall, där vattenregleringen

genomföres efter prövning av domstol. Den omständigheten att prövningen

av ersättningsfrågorna kanske uppskjutes kan icke medföra, att at
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

gärden anses vidlagen utan föregående prövning av domstolen. Det torde

därför vara erforderligt eller i varje fall önskvärt med ett uttryckligt stadgande

angående bevisningsskyldigheten i sistnämnda lag.

Även kammarkollegiet har uttalat sig för en uttrycklig föreskrift i ämnet.

Med avseende å ersättning för icke tillgodogjord vattenkraft

har länsstyrelsen i Jämtlands län fäst uppmärksamheten vid

5 § i 1939 års lag, enligt vilken, där genom vattenregleringen annan tillhörig

vattenkraft tages i anspråk, ersättning därför skall utgå allenast såvitt

fråga är örn tillgodogjord vattenkraft eller örn vattenkraft, som uppenbarligen

är avsedd att tillgodogöras under den tid tillståndet för vattenregleringen

skall gälla. Länsstyrelsen har ansett att det borde tagas i övervägande,

huruvida ej en viss utvidgad rätt för vattenkraftsägare till ersättning för dylik

i anspråk tagen vattenkraft kunde vara befogad. Det kunde tänkas förekomma,

att under den tid tillståndet för vattenregleringen gällde kunde uppkomma

behov, vilket lämpligen skulle kunnat tillgodoses genom utnyttjande

av den vattenkraft som genom regleringen tagits i anspråk. Om ett dylikt

utnyttjande genom regleringen förhindrats och vattenkraftsägaren på grund

därav förorsakats skada eller merkostnad, syntes ersättning böra utgå.

Med anledning av uttalandena i promemorian om att förhöjning av

ersättning enligt 9 kap. 48 § vattenlagen skall utgå jämväl vid tillfällig

vattenreglering har vattenöverdomstolen anfört följande:

I motiven till nämnda lagrum i vattenlagen anföres, att i första hand avseende

skall fästas vid huruvida genom skada å fast egendom sker inskränkning

i möjligheten av dess framtida utveckling till ökad produktivitet eller

icke och att, om det förra är händelsen, ersättning skall beräknas till 150

procent av värdet, i annat fall till 100 procent. Då nu föreliggande lagförslag

endast gäller tillfälliga regleringar, kan ifrågasättas, om en översvämning

av mark under så kort tid som här avses kan anses innebära markskada

av i 9 kap. 48 § åsyftad beskaffenhet. Översvämningen medför, att marken

lämnar sämre skörd under ett fåtal år, men sådan skada å mark, som

skall ersättas med 50 procent förhöjning, synes knappast föreligga, om icke

marken genom översvämningen lider skada, som blir bestående för framtiden.

I allmänhet torde därför vid tillfälliga regleringar ersättning för skada

genom översvämning icke komma att utgå med 50 procent förhöjning. Emellertid

synes det böra tagas under övervägande, huruvida icke med hänsyn

till den olägenhet, som genom tillfälliga vattenregleringar tillskyndas de skadelidande

fastigheternas ägare, ersättning alltid bör utgå med sådan förhöjning.

En sådan regel torde icke kunna anses för hårt betunga sökande, vilken

erhåller de förmåner i fråga örn genomförande av vattenreglering, som

1939 års lag medgiver. Och en tillfällig reglering lärer knappast böra medgivas,

örn den icke medför de ekonomiska fördelar, att den utan svårighet

kan bära nämnda förhöjning av ersättningen.

Vattenöverdomstolen har ifrågasatt, om icke i lagen borde intagas en bestämmelse

att ersättning för skada till följd av tillfällig vattenreglering alltid

skulle utgå med 50 procents förhöjning.

Även vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol har uttalat sig

i denna fråga och därvid anfört bl. a.:

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

En tillämpning av stadgandet i 9 kap. 48 § vattenlagen angående 50 procents

förhöjning å vissa skadeersättningar synes mig i fråga om tillfällig vattenreglering

endast i enstaka fall böra kunna förekomma. Skadan vid en

sådan vattenreglering är ju i regel av tillfällig natur. Enligt den princip, som

hittills må anses ha gällt, skall någon förhöjning av ersättningsbeloppet ej

ske, då skadan är av övergående natur. Erinras bör vidare, att då det gäller

fastställandet vid vattendomstol i stämningsmål av skadestånd exempelvis

för skada å mark genom dämning, någon förhöjning av skadans fulla värde

icke förekommer. Ytterligare föreligger i allmänhet en betydelsefull skillnad

i skadeberäkningen, då fråga är örn tillfällig och ständig vattenreglering. 1

det senare fallet grundas i allmänhet skadevärderingen på en genomsnittsberäkning

för så många år som möjligt. I det förra fallet däremot galler det

att uppskatta skadan just för den korta tid, högst tre år, varunder regleringen

tillämpas. Svårigheterna härvidlag hava väl i viss män bidragit tdl att

ersättningsfrågornas avgörande i allmänhet ej skett samtidigt med det tillfälliga

regleringstillståndets meddelande utan uppskjutits till en senare tidpunkt.

När ersättningsbeloppen fastställas i slutet av regleringsperioden eller

efter densammas utgång, då i det närmaste full överblick kan erhallas över

skadorna, synes det icke finnas något skäl för att skada skall ersättas utöver

fulla värdet. Anses skadan av en tillfällig reglering kunna någorlunda

tillförlitligt på förhand uppskattas, torde skadeberäkningen behöva göras under

förutsättning av förhållanden, under vilka den största skadan kan tänkas

inträffa. I sådant fall torde skadevärderingen därför komma att ligga på den

säkra sidan och ett ytterligare tillägg synes omotiverat. Det enda fall som

enligt min mening kan föranleda en förhöjning utöver värdet är da skadan

av en tillfällig reglering blir bestående för framtiden. När så kan anses bliva

fallet, torde emellertid förebyggande åtgärder som regel böra föreskrivas.

Tilläggas må, att sådant regleringsföretag kan tänkas, där särskilda omständigheter

— nederbördsförhållanden eller dylikt — kunna verka därhän, att

under regleringsperioden någon skada överhuvud ej uppkommer eller i allenast

ringa utsträckning, under det att större skada inträffar, om regleringen

skulle pågå en längre tid. Å andra sidan är det ofta så, att skadan genom en

reglering är störst de första åren, innan en anpassning till de förändrade vattenförhållandena

hunnit ske. Detta måste emellertid beaktas vid skadans värdering.

Med hänsyn till det sagda torde man ofta vara böjd för att göra den

slutliga uppskattningen av skadan i efterhand eller åtminstone sedan någon

tid förflutit efter regleringens genomförande. Lämpligt synes emellertid vara,

att skadeersättningen om möjligt redan vid regleringstillståndets beviljande

preliminärt bestämmes. Så har också skett i flera mål vid Västerbygdens vattendomstol,

då den tillfälliga regleringen varit avsedd att efterföljas av en

ständig och sökanden medgivit att utbetala en viss del av den för sistnämnda

reglering beräknade ersättningen.

I flera yttranden behandlas frågan örn avräkning av preliminärt

ersättningsbelopp från ersättning som fastställes att utgå i anledning

av definitiv reglering. Härom har vattenrättsdomaren i Norrbygdens

vattendomstol anfört:

I promemorian uttalas, att preliminärt bestämd ersättning må avräknas

allenast på den ersättning som slutligen bestämmes i anledning av den tillfälliga

regleringen men icke å den ersättning som blir bestämd med anledning

av definitiv reglering som följer efter den tillfälliga. Flertalet av de inom

Norrbygdens vattendomstols domsområde pågående tillfälliga regleringarna

torde komma att efterföljas av definitiva regleringar. I samband med vissa till
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

37

fälliga regleringar har vattendomstolen lämnat tillstånd till stora dammbyggnader,

kanaler, och andra genomgripande åtgärder, som uppenbarligen avsetts

skola bestå för framtiden. Vissa tillfälliga regleringar lia framkallat behov

av omfattande åtgärder till förebyggande av skada, t. ex. ändringar av

anordningar vid sågverk eller elektrifiering av kvarnar. I dylika och även

vissa andra fall, företrädesvis sådana där det är fråga örn större skador och

intrång, pläga sökandeparterna och deras motparter hemställa att vattendomstolen

på en gång skall avgöra tvistefrågorna med utgående från att de tillfälligt

medgivna åtgärderna komma att bestå för framtiden. Att förfara så är

icke sällan en nödvändighet. Särskilt vid dylika större ingrepp är det av betydelse

att den skadelidande snabbt kan erhålla en preliminärt bestämd ersättning.

I fråga örn de stora regleringarna i Jämtland ha sökandeparterna — för

undvikande av dubbelarbeten vid utredningen — eftersträvat att ersättningar

för tillfälliga och definitiva regleringar bestämmas på en gång. Ehuru vattendomstolen

särskilt under det sista året sökt att åtminstone i vissa fall påskynda

ersättningarnas bestämmande vid tillfälliga regleringar torde det vara sannolikt

att i stor utsträckning ersättningar för tillfälliga regleringar bliva bestämda

i samband med att tillstånd lämnas till fortsatt bestående reglering.

Den skada som i ett särskilt fall föreligger kan stundom vara en följd av flera

regleringar.^ Så är vanligen fallet i fråga örn fastigheter vid Indalsälven eller

Lule älv. Såsom exempel å skada av detta slag kan nämnas de fall där fastigheter,

vilka sakna annan vägförbindelse än den som står till buds sedan isen

ä älven blivit körbar, bliva mer eller mindre isolerade genom att isen i följd

av regleringarna brytes sönder. Ett dylikt intrång beror vanligen på samverkan

av flera regleringar, av vilka en kan vara medgiven enligt vattenlagen

och en annan tillstadd enligt 1939 års lag. Att i sådana fall urskilja i vilken

grad varje särskild reglering medverkar till skadan är ofta omöjligt. Parterna

bruka även i dessa fall påkalla att ersättning på en gång bestämmes i ett för

ålit. Av det sagda torde framgå att vattendomstolen icke alltid kan bestämma

ersättning i anledning av en tillfällig reglering särskilt för denna reglering och

att vattendomstolen — där särskilda skäl härtill föreligga — bör lia möjlighet

att avräkna preliminärt bestämd ersättning, utdömd i mål om tillfällig reglering,

jämväl å ersättning, som bestämmes med anledning av definitiv reglering.

Även vattenrättsdomciren i Västerbygdens vattendomstol har uttalat sig

för att provisoriskt bestämd ersättning borde få avräknas på ersättning med

anledning av definitiv reglering.

Vattenfallsstyrelsen har ansett, att det med hänsyn till vanskligheten att

bestämma förhandsersättningar vore både i domstolens och sökandens intresse

önskligt, örn de förhandsersättningar som utdömdes finge avräknas

från de slutliga ersättningar som komme att fastställas icke blott i det föreliggande

målet enligt 1939 års lag utan även i det mål angående definitiv

reglering enligt vattenlagen som samtidigt eller eventuellt senare anhängiggjordes

av sökanden. Svenska vattenkraftföreningen har framhållit, att därest

skadeersättningar skulle utdömas i avräkning på slutlig ersättning, vilket ofta

kunde visa sig önskvärt, syntes dessa belopp böra utdömas med försiktighet,

om avräkningstiden endast skulle omfatta liden för den tillfälliga regleringen.

Då det emellertid vöre önskvärt, att preliminärt beräknad ersättning

utbetalades relativt snabbt och utan alltför stor försiktighet, borde därav

följa, att den del av ersättning som vid slutlig värdering eventuellt visade

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

sig ha utbetalats för mycket finge räknas regleringsintressenterna till godo

vid en omedelbart efterföljande x-eglering för all framtid. Ett stadgande härom

syntes därför önskvärt. Samma ståndpunkt har intagits av Indalsälvens regleringsförening.

I detta sammanhang har vattenöverdomstolen berört frågan örn nedsättning

av ersättningsbelopp hos länsstyrelsen samt härom

anfört följande:

Ersättning i penningar enligt 1939 års lag må fastställas att utgå för år

eller del av år. I fråga om skyldighet att hos länsstyrelsen nedsätta ersättningsbelopp

skall, med den inskränkning som stadgas i lagens 9 §, gälla

9 kap. 54 § vattenlagen. Då enligt andra stycket av sistnämnda lagrum i där

avsedda fall nedsättning skall ske allenast där ersättningen bestämts att

utgå på en gång, synes detta förhållande vid bestämmande av ersättning enligt

1939 års lag böra beaktas på det sätt att, så snart skadan eller intrånget

icke finnes vara väsentligen utan betydelse för fordringsägare, ersättning

fastställes att utgå med engångsbelopp och icke för år eller del av år.

I ett par yttranden behandlas även frågan om tvångsmedel mot en

försumlig sökande i mål enligt 1939 års lag. Vattenöverdomstolen har på denna

punkt gjort följande uttalande:

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har i ett i promemorian

återgivet yttrande till andra lagutskottet anfört, att befogenheten för vattendomstol

att i avbidan på närmare utredning utdöma skäliga belopp i ersättning

för det skadestånd, som slutligen bestämdes, skulle ge domstolen möjlighet

att motverka dröjsmål med framläggande av skadeutredningar. Vattenöverdomstolen

vill i anledning härav framhålla, att denna befogenhet enligt

vattenöverdomstolens mening, med hänsyn till att återbetalningsskyldighet

ej skall föreligga, icke under några förhållanden bör användas såsom processuellt

påtryckningsmedel utan endast, såsom därmed torde vara avsett,

för att skäligen tillgodose de skadelidandes intresse av att icke längre än nödvändigt

behöva vänta på den ersättning, som tillkommer dem. Det av vattenöverdomstolen

föreslagna stadgandet om bevisningsskyldigheten är agnat

att rikta regleringsföretagens uppmärksamhet på angelägenheten i deras

eget intresse av att i tid, helst redan före regleringens genomförande, sörja

för utredning örn regleringens skadeverkningar och torde sålunda bidraga till

att motverka regleringsföretagens anmärkta benägenhet att dröja med sagda

utredning. Olägenheterna av dröjsmål, som likväl kan förekomma, neutraliseras

i hög grad genom det föreslagna summariska förfarandet med preliminärt

utdömande av ersättning åt skadelidande. Därest likväl särskilda

medel att påskynda utredningsarbetet anses erforderliga eller önskvärda,

torde åt vattendomstolarna böra beredas möjlighet att genom förelägganden

vid lämpligt äventyr framtvinga tillfredsställande utredning. En sådan möjlighet

kan måhända i särskilda fall av försumlighet eller tredska vara av

värde. Enligt ett uttalande i motiveringen till föreliggande förslag skulle vattenrättsdomaren

redan nu med stöd av vattenlagen kunna meddela den, som

erhållit provisoriskt tillstånd till vattenreglering, föreläggande att inkomma

med kompletterande utredning. 1 11 kap. 29 § andra stycket vattenlagen, som

här torde avses, finnes visserligen en bestämmelse om sådant föreläggande,

men det där stadgade äventyret, eller att ansökningen förklaras förfallen, lärer

icke kunna brukas i fall, då tillstånd till den sökta åtgärden redan givits.

Jämväl i detta hänseende torde därför ett uttryckligt stadgande i 1939 års lag

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

39

erfordras. Detta synes lämpligen kunna anslutas till 8 § första stycket. Såsom

äventyr vid bristande fullgörande av givet föreläggande lär förutom vite återkallelse

av tillståndet till regleringen kunna ifrågakomma.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har även i sitt nu avgivna

yttrande över den remitterade promemorian framhållit önskvärdheten

av att tvångsmedel mot sökanden infördes.

Angående utseende av biträde åt vattendomstolen har vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol anfört, att befogenhet att utse

särskild person att å vattendomstolens vägnar mottaga framställningar örn

ersättning och hos domstolen föreslå ersättningsbelopp borde tillkomma icke

endast vattendomstolen utan även vattenrättsdomaren. På grund av de stora

avstånden i Norrland och vattendomstolens stora domsområde, som omfattade

mer än halva riket, vore det i regel icke möjligt att hålla mer än ett eller

ett fåtal sammanträden för varje mål och lång tid kunde förflyta mellan varje

sammanträde. Ofta vöre angeläget att förslaget till ersättningar förelåge redan

före vattendomstolens sammanträde.

Svenska vattenkraftföreningen har framhållit, att det kunde bliva svårt

att finna en person tillräckligt sakkunnig för att avgöra ej blott skadans omfattning

utan även örn skadan verkligen förorsakats av regleringen. Erfarenheten

hade nämligen flerfaldiga gånger visat, att skador tillskrivits regleringarna,

medan de i själva verket uppkommit på grund av orsaker såsom flöden

och kraftig kyla, vilka varit helt oberoende av regleringsåtgärderna. Det

kunde därför ifrågasättas örn domstolens representant även borde föreslå ersättningar.

I varje fall borde sökanden få yttra sig innan domstolen utdömde

ersättning. Framställning om ersättning borde därför göras i två

exemplar. Indalsälvens regleringsförening har uttalat sig i samma riktning.

Vattenöverdomstolen har påpekat, att anmälan om ersättningsanspråk hos

särskilt förordnad person borde ske skriftligen.

Vattenfallsstyrelsen, som ifrågasatt huruvida antagandet av ortsombud

medförde någon fördel med hänsyn till önskvärd snabbhet i målens preliminära

behandling eller till möjligheten att avväga lämpliga ersättningsbelopp,

har uttalat, att stadgandet i allt fall borde kompletteras med en

föreskrift för dessa ombud alt omedelbart jämte eget utlåtande insända inkomna

erinringar till vattenrättsdomaren, som vore ensam ansvarig för

målets riktiga processuella handläggning. Av synnerlig vikt för sökanden

vore, att denne utan dröjsmål finge del av inkomna erinringar, dels för att

kunna bedöma deras innebörd och betydelse, dels för att eventuellt vidtaga

åtgärder till avhjälpande eller förminskande av uppkommande skada,

dels ock slutligen för att upptaga förhandlingar örn godvillig överenskommelse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört, att vattendomstolen i sitt

utslag borde bestämma viss tid inom vilken frågan om ersättning borde

vara prövad.

I yttranden av representanter för vattenkraftintresset har upptagits frågan

örn .skyldighet för regleringsföretag att utföra röjningsarbeten.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

Vatteniallsstyreisen har i denna del anfört bl. a.:

Kraftverksägarna ha, när det gällt företag såväl enligt 1939 års lag som i

vanliga vattenmål, beretts stora svårigheter genom åläggande icke blott att

avverka de områden, som skola överdämmas, utan även att borttaga och

bränna buskar och vid avverkningar överblivna kvistar och ris. Då det ofta

rört sig örn stora ehuru föga värdefulla områden, har denna föreskrift medfört

såväl synnerligen höga kostnader, som ock att betydande arbetsstyrkor

sysselsatts med dessa arbeten. Särskilt den senare synpunkten förtjänar att

framhållas i dessa tider, då brist på arbetskraft råder. De skador och olägenheter,

som kunna uppkomma för allmänna eller enskilda intressen genom att

röjning icke företages, äro i allt fall ringa i förhållande till kostnaderna för

röjningarnas utförande och bindande av stora arbetsstyrkor vid dessa arbeten.

Dessa föreskrifter hava understundom motiverats med stadgandet i

2 kap. 35 § vattenlagen, som för att förhindra uppgrundning eller hinder för

vattnets fria lopp stadgar förbud mot att utkasta fasta föremål eller avfall

i vattendraget eller upplägga dem så nära stranden, att de kunna nedsköljas

i vattnet; sker detta, kan länsstyrelsen vid vite tillhålla vederbörande att vidtaga

nödiga åtgärder. Alldeles oavsett örn ifrågavarande stadgande, rätteligen

tolkat, är tillämpligt på förevarande fall — en fråga, som under nuvarande

förhållanden icke kan hinna dragas under överinstansernas prövning — vöre

det därför önskligt med en uttrycklig föreskrift av innehåll, att dylika röjningar

och rensningar icke pålades sökanden i mål enligt 1939 års lag. Det

synes i vart fall påkallat, att domstolen, som enligt 8 § äger att uppskjuta

prövningen av ersättningsfrågor till senare tidpunkt, finge befogenhet att -—

särskilt då olägenheterna och kostnaderna för arbetenas företagande äro betydande

i jämförelse med den skada, som underlåtenheten att företaga arbetena

kan förorsaka — jämväl uppskjuta vidtagande av dylika åtgärder till

senare tidpunkt, då de kunna företagas med billigare kostnad och vid en

tidpunkt, då förhållandena på arbetsmarknaden äro mindre ansträngda.

Svenska vattenkraft föreningen och Indalsälvens regleringsförening lia gjort

uttalanden av samma innebörd.

I fråga örn bevakandet av det allmännas intresse i mål örn

tillfällig vattenreglering har vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol

uttalat, att lantbruksstyrelsen alltid borde underrättas om ansökan

angående tillfällig reglering.

Lantbruksstyrelsen har för sin del framhållit följande.

Vid utfärdandet av ifrågavarande lag torde hava antagits, att företag, som

filikomme med stöd av densamma, icke skulle bliva av större omfattning och

framför allt att de på grund av sin mera tillfälliga natur icke skulle medföra

större och mera stadigvarande olägenheter. Erfarenheten har emellertid visat,

att en dylik uppfattning ej varit riktig. Åtskilliga regleringsföretag, till

vilkas utförande tillstånd erhållits enligt ifrågavarande lag, äro av stor omfattning

och medföra betydande skador på fisket ur mera allmän synpunkt

utan att dessa förhållanden blivit klarlagda genom undersökningar av fiskeritjänsteman.

Det torde även vara antagligt, att skadeverkningar på fisket av

mera enskild natur icke så lätt bliva uppmärksammade av fiskerättsägarna,

därigenom att yttranden av fiskeritjänsteman icke skola avgivas. Dylika yttranden

pläga nämligen eljest refereras i ortstidningarna, varigenom frågorna

komma till allmän kännedom.

De nu föreslagna ändringarna i lagen avse, i vad de beröra fisket, dels att,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

41

där vattenreglering kan antagas medföra avsevärt men för fisket, skyldighet

skall föreligga att utgiva fiskeavgift jämlikt 2 kap. 10 § vattenlagen, dels

ock att det skall åligga vattenrättsdomaren att, om regleringen kan antagas

i avsevärd mån inverka på allmänna intressen, jämlikt föreskrifterna i 11

kap. 35 och 36 §§ vattenlagen underrätta kammarkollegium och lantbruksstyrelsen.

Dessa ändringar skulle givetvis medföra vissa förbättringar. Lantbruksstyrelsen

vill dock framhålla vikten av att underrättelse, varom förmärs

i sistnämnda båda lagrum, i samtliga mål av ifrågavarande slag meddelas

kammarkollegium respektive lantbruksstyrelsen. Det torde nämligen

bliva mycket svårt för vattenrättsdomaren att avgöra huruvida sådan underrättelse

skall lämnas eller ej.

Även länsstyrelsen i Jämtland län samt fiskeriintendenterna i nedre norra,

mellersta, östra och södra distrikten ha uttalat, att lantbruksstyrelsen alltid

borde underrättas.

Vattenrättsdomaren i Västerbggdens vattendomstol har framhållit, att

vattenrättsdomaren eller vattendomstolen borde så fort anledning förelåge

att befara mera betydande inverkan på allmänna intressen underrätta —- förutom

lantbruksstyrelsen, då det gällde fiskeintressen —■ kammarkollegiet,

som ju hade att föra talan för bevakande av de allmänna intressena och

som vid behov kunde vända sig till länsstyrelsen för upplysningar och dylikt.

Därest ytterligare garantier ansåges böra givas för att de allmänna intressena

icke skulle bliva förbisedda, syntes det lämpligare att icke i här förevarande

fall stadga någon annan form för ifrågavarande intressens bevakande än

eljest gällde utan föreskriva en ovillkorlig skyldighet för vattenrättsdomaren

att underrätta kammarkollegiet och eventuellt även lantbruksstyrelsen.

Kammarkollegiet har yrkat, att kollegiet alltid skulle underrättas. Svenska

vattenkraftföreningen bar intagit samma ståndpunkt samt har uttalat, att

kollegiet borde avgöra om kollegiet eller länsstyrelsen skulle föra talan. Indalsälvens

regleringsförening bär gjörl elt liknande uttalande.

Vattenfallsstyrelsen bar anfört:

Enligt förslaget skall kammarkollegiet respektive lantbruksstyrelsen erhålla

meddelande om en regleringsansökan, därest denna kan antagas i avsevärd

mån inverka på allmänna intressen, varjämte länsstyrelse städse skall underrättas.

Jämväl har länsstyrelsen tilllagts befogenhet att föra talan för tillgodoseende

av det allmännas rätt. Mot bestämmelsen om underrättelse till

kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen är intet att säga, och det lämpliga

är, att sådan underrättelse påbjudes, på sätt i vattenlagen stadgas. Det må

sedan ankomma på dessa myndigheter att taga ställning till frågan örn hur

de allmänna intressena skola företrädas. Att underrättelse örn en regleringsansökan

skall lämnas länsstyrelse, kan också i och för sig lämnas utan erinran.

Intet lärer hindra, att de centrala myndigheterna, därest detta på

grund av ett måls brådskande natur eller med hänsyn till länsstyrelsens

bättre kännedom örn och kontakt med den berörda bygden visar sig önskvärt,

anlita länsstyrelsen för utförandet av det allmännas talan eller inhämta

dess mening. Även bör länsstyrelse kunna uppmärksamgöra de centrala

myndigheterna på behovet av att det allmännas rätt i visst fall bevakas.

Att giva länsstyrelsen självständiga befogenheter att föra talan i

regleringsmål enligt 1939 års lag synes däremot icke vara behövligt.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att kammarkollegiet alltid borde underrättas

och att bestämmelsen örn länsstyrelsens underrättande borde utgå

ur förslaget.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anmärkt, att länsstyrelsen borde erhålla

uppgift huruvida kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen eller annan

myndighet, som hade att bevaka det allmännas rätt, underrättats. Ett liknande

yrkande har framställts av länsstyrelsen i Skaraborgs län, som ansett

att länsstyrelsen jämväl borde erhålla ett exemplar av ansökningshandlingarna.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat, att länsstyrelse borde

ha möjlighet att för egen del, utan anlitande av ombud, uttala sig i mål örn

vattenreglering.

Departementschefen.

Den särskilda lagstiftningen angående tillfällig vattenreglering har varit

av stor betydelse under de gångna krisåren. 1939 års lag har sålunda vunnit

en vidsträckt tillämpning som gjort det möjligt att undvika en besvärande

allmän ransonering av den elektriska kraften. Vårt läge i fråga om kolimporten

nödvändiggör alltjämt att tillvarataga de ökade möjligheter att utnyttja

vattenkraft som denna lag ger. Det har icke heller i något yttrande

ifrågasatts att upphäva lagen. Då dess bestämmelser utformats närmast med

tanke på sådana mindre omfattande åtgärder som vid lagens ikraftträdande

kunde omedelbart vidtagas, är det emellertid behövligt att göra en översyn av

lagstiftningen i syfte att bättre tillgodose allmänna och enskilda intressen som

kunna bliva lidande. De ändringsförslag som i detta syfte framlagts i den

remitterade promemorian lia i huvudsak vunnit anslutning i yttrandena.

Förslaget avser att skapa större trygghet för att det allmännas organ skola

få tillfälle att göra sig hörda i mål om tillfällig vattenreglering samt att möjliggöra

utdömande av fiske- och s. k. regleringsavgifter jämväl vid sådan reglering

ävensom att påskynda utdömandet av ersättning till enskilda sakägare.

De sålunda föreslagna ändringarna i eller tilläggen till 1939 års lag torde

med vissa jämkningar böra genomföras.

I fråga om tillfällig reglering som berör de största sjöarna eller eljest är

av synnerlig omfattning har i promemorian föreslagits den ändringen av 7 §

i lagen, att frågan om tillåtligheten skall underställas Kungl. M a j: t s

prövning under samma förutsättningar som eljest gälla enligt 4 kap.

13 § vattenlagen. Detta torde i princip vara rikligt. Det uppskov som därav

kan vållas synes i regel icke behöva medföra praktiska olägenheter av någon

betydelse. När tillstånd redan meddelats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande,

synes dock icke föreligga tillräcklig anledning att underställa

Kungl. Majit fråga örn en förlängning av tillståndet. Ett särskilt stadgande

för dessa fall torde därför böra införas i övergångsbestämmelserna. Härigenom

undvikes en omgång som kan leda till onödigt dröjsmål.

Av betydelse för möjligheten att genomföra snabba åtgärder är även den

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

43

av länsstyrelsen i Jämtlands län berörda frågan om vattenrättsdomarens

befogenhet enligt 13 § första stycket i 1939 års lag att medgiva provisoriska

åtgärder. Det är uppenbart, att en sådan befogenhet, liksom lagens

bestämmelser i övrigt, måste handhavas med urskillning. När behovet av ökade

regleringsmöjligheter är mindre trängande, får större försiktighet iakttagas

än eljest är möjligt. Det synes icke föreligga tillräcklig anledning att

göra någon inskränkning i den rätt att medgiva provisoriska åtgärder som

enligt nämnda lagrum nu tillkommer vattenrättsdomaren.

Beträffande tillfällig vattenreglerings inverkan på allmänna intressen har

länsstyrelsen i Västernorrlands län särskilt framhållit betydelsen av att

vattendomstolen meddelar erforderliga vattenhushållningsföreskrifter för att

motverka olägenheter för flottningen. Beträffande förhållandet mellan

eli regleringsföretag och flottningsintresset gäller enligt 2 kap. 11 § vattenlagen,

vilket lagrum är tillämpligt även vid tillfällig vattenreglering, att mellan

de olika intressena skall såvitt möjligt så jämkas att vartdera intresset

behörigen tillgodoses utan förfång eller väsentligt omak för det andra. Det

är möjligt, att flottningsintresset, oaktat vattendomstolen har att av eget

initiativ inga hänsyn därtill, understundom icke blivit tillräckligt beaktat

vid det snabba genomförandet av tillfälliga regleringar enligt 1939 års lag.

Örn så i något fall varit förhållandet, finnes emellertid möjlighet att erhålla

rättelse enligt 2 kap. 31 § vattenlagen eller 3 § andia stycket i 1939 års lag.

Någon ny föreskrift till skydd för flottningsintresset torde alltså icke vara

erforderlig.

Den under 4 § i förslaget upptagna bestämmelsen, enligt vilken fiskeavgift

skall utgå om vattenregleringen kan antagas medföra avsevärt men

för fisket, bär i yttrandena lämnats utan erinran och torde vara lämplig.

I några yttranden har ur fiskesynpunkt framställts yrkande om ett tillägg

till bestämmelsen, varigenom jämväl stadgandet i 2 kap. 8 § vattenlagen om

skyddsåtgärder för fisket skulle förklaras vara tillämpligt på tillfällig vattenreglering.

Häremot bör erinras, att eljest gällande bestämmelser i vattenlagen

om byggande i vatten och om vattenreglering äro tillämpliga även på tillfällig

vattenreglering i den mån de ej uttryckligen satts ur kraft, och så har

icke skett i fråga om bestämmelserna i 2 kap. 8 §.

Enligt vad i promemorian föreslås skall även särskild avgift till bygdens

allmänna behov, s. k. regleringsavgift, kunna utdömas med anledning

av tillfällig reglering. Stadgande härom har införts såsom första

stycke i 7 §. Såsom förutsättningar för utdömande av regleringsavgift upptages,

att regleringen kan antagas medföra avsevärt men för bygden elier att

den båtnad som utvinnes är av stor betydelse. I promemorian uttalas, att med

bygden bör förstås den trakt som direkt eller indirekt beröres av regleringen

och ligger inom nederbördsområdet i fråga. Avgiften må enligt förslaget bestämmas

till lägst tretusen och högst femtontusen kronor för varje särskilt

företag. I övrigt har i fråga örn grunderna för avgiften endast angivits, att

beloppet skall bestämmas efter vad som finnes vara skäligt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

Det måste anses befogat, att regleringsavgift skall kunna utdömas jämväl i

anledning av tillfällig reglering. Mot de föreslagna grunderna för bestämmande

av avgiftens belopp kan invändas, att de lämna en tämligen vid latitud

inom vilken domstolen äger träffa ett skälighetsavgörande efter omständigheterna.

Att närmare precisera grunderna för avgiftens beräkning torde

dock möta praktiska svårigheter. Till ledning för vattendomstolens prövning

må emellertid framhållas, att domstolen bör göra en överslagsberäkning

av vad som skäligen skolat utgå i regleringsavgifter, därest reglering ägt rum

enligt vattenlagen. Den regleringsavgift som utdömes enligt 1939 års lag bör

stå i rimligt förhållande till sammanlagda årliga beloppet av de regleringsavgifter

som skulle ha utdömts med anledning av en motsvarande definitiv

reglering. Härav följer även, att då korttidsreglering näppeligen kan tänkas

föranleda regleringsavgift enligt vattenlagen, sådan reglering i allmänhet icke

heller bör föranleda utdömande av regleringsavgift, örn den äger liim med

stöd av 1939 års lag.

Någon närmare avgränsning av begreppet bygden torde icke lämpligen kunna

givas. Det ligger emellertid i sakens natur, att hänsyn i främsta rummet

bör tagas till bygden omkring själva regleringsmagasinet.

Av de i förslaget angivna förutsättningarna för utdömande av regleringsavgift

framgår, att det icke är avsett att regleringsavgift skall utgå annat än

i fråga om företag av verklig betydenhet. Att utdöma smärre belopp i regleringsavgifter

med anledning av tillfällig dämning t. ex. vid flottningsdammar

kan icke vara lämpligt. I promemorian har därför också minimum för avgiften

salts jämförelsevis högt, nämligen till tretusen kronor för år. Kammarkollegiet

och två vattenrättsdomare lia ansett, att minimum satts alltför

högt, och föreslagit en väsentlig sänkning därav. För egen del vill jag förorda,

att minimum bestämmes till tvåtusen kronor. Att sätta det lägre synes

icke lämpligt. En avgift av ifrågavarande art bör utdömas endast när den

kan vara till någon mera avsevärd nytta ur allmän synpunkt och följaktligen

behöver uppgå till ett icke alltför ringa belopp. Jag vill erinra, att den

föreslagna regleringsavgiften icke såsom enligt vattenlagen skall ådömas

med ett särskilt årligt belopp för varje strömfall som ingår i regleringsföretaget

utan med ett årligt belopp för varje särskilt företag.

I det yttrande som avgivits av svenska vattenkraftföreningen har uttalats

att, där tillstånd till ett företag meddelats före de nya bestämmelsernas

ikraftträdande, regleringsavgift borde utgå endast örn sökanden fortfore

med regleringen trots de nya villkoren. Med anledning härav vill jag framhålla,

att den som innehar tillståndet lärer lia möjlighet att själv avgöra,

huruvida han vill begagna sig därav, örn ändrade villkor föreskrivas.

Jag vill i detta sammanhang beröra ett spörsmål som har samband med

användningen av regleringsavgifter som utdömts med anledning av definitiv

reglering enligt vattenlagen. Enligt 4 kap. 15 § vattenlagen skola influtna

regleringsavgifter enligt närmare bestämmelser, som meddelas av Konungen,

i första hand användas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet,

som vållas genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

45

vattendomstolen bestämd, ävensom till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet.

I den mån medlen förslå därtill, må de även användas för tillgodoseende

av annat ändamål beträffande den bygd som beröres av företaget,

såsom jordbrukets främjande eller beredande av tillgång till elektrisk kraft

eller eljest för befolkningens behov. Enligt 11 § kungörelsen den 11 juni

1920 angående indrivningen och användningen av vissa enligt vattenlagen

utgående avgifter skall fråga örn användning av regleringsavgifter för sådant

ändamål prövas av Kungl. Majit. Det är naturligtvis önskvärt, att örn

regleringsavgifter, som utdömas med anledning av tillfällig reglering, anslås

t. ex. för elektrifiering, avgifter för detta ändamål också kunna påräknas

sedan den tillfälliga regleringen ersatts av definitiv reglering. Med hänsyn

till att regleringsavgifter hittills endast i fråga örn en reglering, och då av

alldeles särskilda skäl, behövt tagas i anspråk för att användas till skadeersättning

torde det ej möta betänkligheter att framdeles omedelbart taga

regleringsavgifter i anspråk för de ändamål som i 4 kap. 15 § vattenlagen

angivas i andra hand, därvid dock viss del av dylika regleringsavgifter bör

reserveras för skadeersättning.

Att, såsom vattenöverdoms tolen ifrågasatt, föreskriva s. k. domstolsavgift

jämväl vid tillfällig vattenreglering förutsätter, att särskilda grunder

därför meddelas. Då domstolsavgift i fråga om reglering, som är avsedd

att bliva definitiv, kommer att utdömas i samband med prövningen av frågan

örn definitivt tillstånd, synes någon ändring i 1939 års lag på denna

punkt ej behöva ske.

Av särskilt intresse för tillämpningen av 1939 års lag äro reglerna om fastställande

av ersättning till skadelidande.

Vad först beträffar frågan om bevisbördan, då vattenreglering medgivits

utan att ersättning samtidigt bestämts, erinras i promemorian att, om byggnad

i vatten verkställts utan föregående prövning av domstol, byggnadens ägare

enligt 2 kap. 26 § vattenlagen är bevisningsskyldig i avseende å de före byggnadens

tillkomst rådande förhållandena i vattnet. Bestämmelsen är tillämplig

även på vattenreglering. I promemorian uttalas, att därest vattenreglering

genomförts med stöd av 1939 års lag utan att ersättningsfrågorna prövats i

förväg, i sistnämnda hänseende föreligger en sådan situation som måste

innefattas under nyssnämnda lagrum. Detta uttalande, som lämnats utan erinran

av samtliga vattenrättsdomare, har föranlett tvekan i de yttranden

som avgivits av vattenöverdomstoien och kammarkollegiet. Sistnämnda myndigheter

ha ansett önskvärt, att ett uttryckligt stadgande meddelas i ämnet.

Någon tvekan att bevisbördan under angivna omständigheter rimligen

bör ligga på sökanden kan icke råda och har icke heller kommit till synes i

yttrandena. Enligt min mening måste en sådan bevisningsskyldighet för sökanden

även anses följa av det anförda stadgandet i vattenlagen. Detta avser

att befria den som lider skada genom byggande i vatten från den risk

som följer av svårigheten att efteråt visa, hurudana förhållandena tidigare

varit i vattendraget. I fråga om tillfällig vattenreglering är tydligt, att den

processuella grunden till stadgandet gör sig lika starkt gällande, då vatten
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

domstolen medgivit dylik reglering utan föregående undersökning av rådande

förhållanden, som då någon helt på egen hand utfört motsvarande åtgärda

Om — såsom skett i 1939 års lag — domstolen beretts möjlighet att medgiva

tillfällig vattenreglering efter allenast partiell prövning av målet, måste

det riktiga anses vara, att stadgandet är tillämpligt till den del målet icke blivit

föremål för domstolens prövning.

Någon särskild bestämmelse om bevisbördan torde icke nu böra införas i

1939 års lag. En sådan åtgärd skulle kunna giva sken av att regeln icke är

tillämplig med avseende å tiden innan bestämmelsen trätt i kraft och skulle

även bryta mot principen, att i 1939 års lag endast skola upptagas bestämmelser

som innefatta undantag från vattenlagens föreskrifter.

I fråga örn det materiella innehållet i ersättningsreglerna har av länsstyrelsen

i Jämtlands län ifrågasatts en ändring i 5 § andra stycket, enligt vilket

ersättning för vattenkraft skall utgå allenast såvitt fråga är om tillgodogjord

vattenkraft eller örn vattenkraft som uppenbarligen är avsedd att tillgodogöras

under den tid tillståndet för vattenregleringen skall gälla. Enligt länsstyrelsens

mening borde ersättning för icke tillgodogjord vattenkraft kunna

utdömas av särskilda skäl. Någon sådan ändring kan dock icke anses av

behovet påkallad. Jag vill erinra, att örn den tillfälliga regleringen efterföljes

av definitiv reglering, ersättning skall utgå i vanlig ordning.

Enligt 9 kap. 48 § vattenlagen skall ersättning i penningar i vissa uppräknade

fall ersättas med fulla värdet och hälften därutöver. Även delta lagrum

är tillämpligt vid tillfällig vattenreglering. Med anledning särskilt av vad

vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol anfört vill jag framhålla,

att det icke kan anses berättigat att frånkänna sakägaren rätt till förhöjning

endast därför att skada som vållas ej kommer att bestå i all framtid. Förhöjning

skall utgå så snart skadan drabbar något av de objekt som uppräknas i

nämnda paragraf. Jag vill dock nämna, att frågan om förhöjning nyligen

varit föremål för högsta domstolens prövning, därvid en till synes mera

restriktiv tolkning i ett visst fall vunnit majoritet. Att, såsom vattenöverdomstolen

förordat, införa ett särskilt stadgande om förhöjning av ersättning

med anledning av tillfällig vattenreglering medför olägenheter av samma

ari som jag nyss anfört mot ett särskilt stadgande om bevisbördan.

I flera yttranden har uttalats, att om provisoriskt bestämd ersättning med

anledning av tillfällig vattenreglering finnes vara för hög, den borde få avräknas

på ersättning som fastställes med anledning av en därpå följande definitiv

reglering. En bestämmelse härom är emellertid förenad med formella

svårigheter. Det är nämligen icke givet, att den ersättning som t. ex. för viss

fastighet utdömes i anledning av den definitiva regleringen skall tillkomma

de personer vilka erhållit ersättning i målet om tillfällig reglering. Även ersättningsskyldigheten

kan i målet om definitiv reglering komma att åvila

annan än i målet om tillfällig reglering. Ersättningarna i de olika målen böra

därför ej sammanblandas. Detta innebär, att i målet om tillfällig vattenreglering

bör utdömas ersättning vanligen efter visst belopp för år intill den

tidpunkt, då den definitiva regleringen träder i kraft, och att i målet om definitiv

reglering fastställes ett kapitalbelopp för framtiden — utan avdrag

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 253.

47

för nyssnämnda ersättning med anledning av den tillfälliga regleringen. Örn

ersättningen för den tillfälliga regleringen bestämmes samtidigt med att ersättning

fastställes i målet örn definitiv reglering, bör en uppdelning göras,

även om denna uppdelning emellanåt kan bliva rent skönsmässig.

I fråga örn anmälan av ersättningsanspråk torde, såsom i vissa yttranden

yrkats, böra stadgas, att sådan framställning skall göras skriftligen och i två

exemplar.

Vad härefter angår den i ett par yttranden berörda frågan om införandet

av tvångsmedel mot sökande som ej i tid inkommer med utredning till

vattendomstolen synes det mindre lämpligt att för en sådan underlåtenhet

stadga vite. Spörsmålet är av någon betydelse allenast i större mål, där utredningen

är mera omfattande, men i sådana fall torde merendels kunna förebringas

skäl för att utredningen dröjer. Även örn dessa skäl icke skulle anses

fullgiltiga, torde det bliva svårt att konstatera en sådan försummelse, att vite

bör utdömas. Det synes icke heller vara att förorda, att meddelat tillstånd

skall återkallas, örn utredning ej inkommer i rätt tid. Enligt min mening kan

man förutsätta, att den som erhållit tillstånd till tillfällig reglering är i eget

intresse angelägen att utföra erforderlig utredning så snart ske kan. Vattenrättsdomaren

bör emellertid kontrollera hur utredningen fortskrider samt,

örn den går för långsamt, föranstalta om att sakkunnig person jämlikt 11 kap.

45 § vattenlagen förordnas att övertaga utredningen på regleringsföretagets

bekostnad.

Den i promemorian föreslagna bestämmelsen om anlitande av ett särskilt

ombud för mottagande av anmälningar örn ersättningsanspråk och

avgivande av förslag om ersättningar synes också vara av viss betydelse i detta

sammanhang. Mot sistnämnda bestämmelse, som upptagits under 8 § i förslaget,

har vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol anmärkt, att befogenheten

att utse biträde borde tillkomma jämväl vattenrättsdomaren och ej

blott, såsom enligt förslaget, vattendomstolen. Det synes riktigt, att befogenheten

bör tillerkännas vattenrättsdomaren. Att särskilt stadga, att samma befogenhet

tillkommer vattendomstolen, torde i så fall vara överflödigt. Beträffande

ifrågavarande biträde har i vissa yttranden även ifrågasatts lämpligheten

av att biträdet skulle avgiva förslag om ersättningar. Med anledning

av dessa erinringar vill jag föreslå, att det i lagen uttryckligen angives att det

är en lämplighetsfråga huruvida biträdet bör avgiva dylikt förslag. Denna

möjlighet kan vara av värde för att skadelidande verkligen skola få ersättning

utan oskälig väntan, t. ex. vid skada på gröda eller på fiske. Att en risk

för felbedömning föreligger är obestridligt, men om vattenreglering medgives

genom ett summariskt förfarande måste den som erhållit tillståndet också

finna sig i alt även ersättningsfrågorna kunna komma att preliminärt bedömas

på ett summariskt sätt. Naturligtvis är vallendomstolen icke bunden

av vad biträdet föreslår men, om biträdet är t. ex. vattenrättsnämndeman, lärer

hans uttalande kunna tillmätas stort värde.

Det torde böra stadgas, att vattenrättsdomaren skall angiva inom vilken

tid inkomna anmälningar skola insändas till honom. Att motparten skall erhålla

del av framställda ersättningsanspråk är självfallet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

Av vattenfallsstyrelsen och andra representanter för kraftverksintresset ha

framställts önskemål örn att röjningsarbeten som föranleddes av

vattenreglering skulle få anstå till en tidpunkt, då svårigheterna att anskaffa

arbetskraft vore mindre. Något hinder för domstolen att vid bedömandet av

denna fråga taga skälig hänsyn till läget på arbetsmarknaden synes icke

föreligga.

Enligt 12 § andra stycket i 1939 års lag skola bestämmelserna i 11 kap.

35—37 §§ vattenlagen om underrättelser till kammarkollegiet och

lantbruksstyrelsen samt om delgivning av kungörelsen i målet

ej äga tillämpning vid tillfällig vattenreglering. I promemorian har föreslagits,

att underrättelser till nämnda myndigheter skola givas, om vattenregleringen

kan antagas i avsevärd mån inverka på allmänna intressen. Dessutom

skall enligt förslaget vattenrättsdomaren städse underrätta länsstyrelsen.

Denna skulle äga att förordna ombud att föra talan för tillgodoseende av

allmänna intressen, där ej det allmännas rätt bevakades av annan myndighet.

Med anledning av vad som anförts i yttrandena torde böra vidtagas vissa

ändringar av dessa bestämmelser i förslaget. Sålunda synas övervägande skäl

tala för att kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen underrättas i alla mål

örn tillfällig vattenreglering. Härjämte torde, såsom föreslagits i promemorian,

jämväl länsstyrelsen böra erhålla meddelande i saken, enär det är av

särskilt intresse för länsstyrelsen att bliva underkunnig om åtgärder som

planeras komma till skyndsamt utförande i länet. Däremot synes ej erforderligt

att låta länsstyrelsen förordna ombud i saken. Det allmännas intresse

torde böra bevakas av kammarkollegiet.

Beträffande delgivning av kungörelsen i målet synes böra vidtagas den

ändringen, att vattenrättsdomaren skall pröva i vad mån delgivning kan anses

erforderlig.

övriga bestämmelser i förslaget torde böra godtagas.

Såsom i promemorian föreslagits torde de nya bestämmelserna böra träda

i kraft den 1 juli 1943.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20

oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

1 Denna bilaga, vilken frånsett vissa jämkningar av redaktionell natur är likalydande med

det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 253.

49

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11 maj

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 4 maj 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsäreöden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 9 april 1943, hade Kungl. Maj:t förordna t, alt lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939

(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Sven Romanus.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Mimny till riksdagens protokoll 1953. 1 sami. Nr 253.

i

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 14 maj 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist Bagge, Andersson, Rosander,

Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruksoch

folkhushållningsdepartementen anmäler t. f. chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Bergquist, lagrådets den 11 maj 1943 avgivna utlåtande

över det den 9 april 1943 till lagrådet remitterade förslaget till lag örn ändring

i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser

angående tillfällig vattenreglering; därvid föredraganden hemställer,

att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter vissa

redaktionella jämkningar jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

436920

Doktrin (1)

  1. SVENSK RÄTTSPRAXIS VATTENRÄTT, SvJT 1959 s. 673, på s. 693 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:298 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 a1 i texten
  2. 2LU 1943:44 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1959 s. 673 SVENSK RÄTTSPRAXIS VATTENRÄTT s. 693 i texten