Sök i Ratio Lex

Angående statens bosättningslån

1943-05-07 · 28 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:272, Angående statens bosättningslån

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Afaj:t$ proposition nr 272.

1

Mr 272.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statens bosättningslån;

given Stockholms slott den 7 maj 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAR

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 maj

1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för socialdepartementet, statsrådet Möller.

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan

dels under femte huvudtiteln, punkterna 23—25, föreslagit riksdagen att,

i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1943/44 beräkna till

statens bosättningslån: ersättning åt ortsombud ett förslagsanslag av 45,000

kronor, till statens bosättningslån: ersättning åt riksbanken ett förslagsanslag

av 75,000 kronor och till statens bosättningslån: viss upplysningsverksamhet

ett obetecknat anslag av 15,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 272.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

dels ock under kapitalbudgeten, statens utlåningsfonder, punkten 3, föreslagit

riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för nämnda

budgetår till statens bosättningslånefond beräkna ett investeringsanslag av

4,500,000 kronor.

Jag ber nu att få till fortsatt behandling upptaga dessa anslagsfrågor ävensom

därmed sammanhängande spörsmål.

1. (Gillande bestämmelser m. m.

Sedan 1937 års riksdag beslutat inrättandet av en statens utlåningsfond,

benämnd statens bosättningslånefond, har Kungl. Majit den 30 september

1937 utfärdat kungörelse (nr 809) örn statliga bosättningslån. Denna kungörelse

har sedermera undergått smärre ändringar genom kungörelserna den

27 maj 1938 (nr 204), den 10 mars 1939 (nr 94), den 16 maj 1941 (nr 281) och

den 15 maj 1942 (nr 312). De bestämmelser, som numera gälla i ämnet, äro

i huvudsak följande.

Trolovade eller äkta makar kunna på ansökan erhålla bosättningslån för

inköp av möbler eller andra bosättningsföremål, vilkas anskaffande föranledes

av äktenskapets ingående.

Bosättningslån utgår av statens bosättningslånefond, som förvaltas av riksbanken.

Såsom villkor för erhållande av bosättningslån gäller:

a) att de lånesökande äro i behov av medel för anskaffandet av erforderliga

bosättningsföremål,

b) att lånets upptagande är tillrådligt med hänsyn till de lånesökandes egna

villkor och intressen,

c) att de lånesökande tecknat sjukförsäkring, som kan anses tillräcklig med

hänsyn till deras ekonomiska villkor, eller i annan ordning skaffat sig liknande

trygghet,

d) att de lånesökande gjort sig kända för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet

ävensom, i den mån betingelser härför förelegat, ådagalagt sparvilja,

samt

e) att, där de lånesökande äro äkta makar, särskilda omständigheter föranlett

dem att först efter äktenskapets ingående göra låneansökningen.

Då särskilda skäl därtill äro, må bosättningslån beviljas lånesökande, oaktat

de icke uppfylla det under c) stadgade villkoret.

Låneansökan av äkta makar skall avlämnas inom sex månader från äktenskapets

ingående. 1 ömmande fall må dock ansökan, som avlämnats senare,

upptagas till prövning.

Bosättningslån må ej beviljas till högre belopp än 1,000 kronor. Sådant

lån skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot, som

fastställes av Kungl. Majit. (För lån som utlämnas under innevarande budgetår

är räntan bestämd till 4 procent.)

Bosättningslån skall amorteras i sådan ordning, att lånet är återbetalt

senast fem år efter utlämnandet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 272.

3

Ansökan om bosättningslån göres å en av riksbanken fastställd blankett

och inlämnas till ett särskilt ortsombud i den kommun, där mannen är bosatt.

Såsom ortsombud fungerar inom varje kommun en av kommunen för en

tid av två år vald person. Ortsombudet har att å ansökningshandling teckna

yttrande dels rörande riktigheten av de uppgifter, som meddelats av sökandena,

och dels i de andra hänseenden, som angivas i ansökningsblanketten.

Äro sökandena bosatta inom skilda kommuner skall ombudet därefter översända

handlingarna till ombudet i den kommun, där kvinnan är bosatt, och

skall jämväl sistnämnda ombud yttra sig i ärendet.

Det ortsombud, som sist handlagt ärendet, skall därefter utan dröjsmål

översända handlingarna till riksbankskontoret för det lånedistrikt, inom vilket

sökandena ämna efter giftermålet vara bosatta.

Sedan handlingarna inkommit till riksbanken, beslutar banken i ärendet.

Förfallen ränta och amortering skola inbetalas till riksbanken. Banken äger

medgiva uppskov med betalning av ränta och amortering.

Avlider låntagare och skulle därefter lånets återbetalning bereda synnerlig

svårighet för den andre låntagaren, eller, där sådan icke finnes, för den avlidnes

efterlevande, kan Kungl. Maj:t på hemställan av riksbanken medgiva

befrielse från återbetalningsskyldighet med avseende å statens hela återstående

fordran eller del därav. Sådan befrielse kan ock medgivas, därest låntagarna

eller endera av dem efter det lånet beviljats fått sin försörjningsplikt

så utökad, att därigenom uppkommit synnerlig svårighet att återbetala

lånet. I dylika fall eller då eljest ingen eller ringa utsikt finnes, att lån kommer

att återbetalas, kan Kungl. Maj:t på hemställan av riksbanken meddela

beslut om avskrivning.

Under vissa förutsättningar kan riksbanken besluta, att beviljat lån skall

uppsägas till omedelbar betalning.

Kungl. Majit har vidare den 30 september 1937 utfärdat kungörelse (nr

810) angående ersättning åt ortsombud för yttranden över ansökningar örn

statliga bosättningslån. Enligt denna kungörelse äger ortsombud att av statsmedel

utfå ersättning med tre kronor för varje ansökan, varöver ombudet

yttrat sig. dock att, där jämväl annat ortsombud yttrat sig över ansökningen,

ersättningen utgår med allenast två kronor.

För sitt bestyr med bosättningslånen erhåller jämväl riksbanken särskild

ersättning. Sålunda äger riksbanken uppbära ersättning med fem kronor för

varje behandlad ansökning. Vidare uppbär riksbanken ersättning för bankens

kostnader för indrivning av till betalning förfallna bosättningslån med

dels 10 kronor för varje till indrivning genom riksbankens ombudsmän överlämnat

lån. dels ock ersättning för de särskilda utgifter, som banken fått

vidkännas i samband med indrivningen. Slutligen erhåller riksbanken gottgörelse

för vissa smärre kostnader, sorn förorsakas riksbanken för annonsering

och annan upplysningsverksamhet beträffande lån.

Från och med budgetåret 1937/38 till och med budgetåret 1942/43 hava

å kapilalbudgelen under statens utlåningsfonder till statens bosättningslånefond

anvisats reservationsanslag å tillhopa 26.000,000 kronor, därav för sistnämnda

budgetår anvisats 6,000.000 kronor.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 272.

Kostnaderna för ersättning åt ortsombuden bestridas från ett under femte

huvudtiteln uppfört förslagsanslag rubricerat statens bosättningslån: ersätt T

ning åt ortsombud, vilket anslag för budgetåret 1942/43 upptagits till 27,090

kronor.

Vidare bestrides den ersättning, som tillkommer riksbanken för dess bestyr

med bosättningslånen, från ett likaledes under femte huvudtiteln anvisat

förslagsanslag, som benämnts statens bosättningslån: ersättning åt riksbanken.

Detta anslag har för löpande budgetår upptagits till 60,000 kronor.

Slutligen har för innevarande budgetår under femte huvudtiteln, rubriken

statens bosättningslån: viss upplysningsverksamhet anvisats ett obetecknat

anslag av 15,000 kronor. Från anslaget hava avlönats två inom socialdepartementet

tillkallade sakkunniga, vilka verkställt undersökning rörande behovet

av och sättet för anordnande av rådgivningsverksamhet i samband med

bosättningslånen.

2. Vissa statistiska undersökningar rörande bosättningslånen ävensom

i anslutning till undersökningarna framlagda förslag.

Till en början vill jag erinra, att besparingsberedningen under år 1941 låtit

verkställa en undersökning rörande bosättningslåneverksamheten. Denna

undersökning, som huvudsakligen gällde frågan örn fullgörandet av räntebetalning

och amortering, visade, att av de 22.384 lån, som utlämnats intill den

30 november 1940 hade nämnda dag icke mindre än 5,157 varit nödlidande.

I 4,388 fall hade riksbanken beviljat anstånd på grund av inkallelse till beredskapstjänstgöring

eller av annan orsak, medan i 769 fall anstånd ej beviljats.

I 692 fall hade lånen överlämnats till riksbankens ombudsmän för

indrivning. Sedan förfallna amorteringar indrivits. hade 97 lån återförts till

respektive huvud- eller avdelningskontor för fortsatt amortering enligt den

ursprungligen fastställda planen. Å kvarstående 595 på indrivning beroende

lån hade genom inbetalningar av smärre belopp (5—20 kronor) inbetalats

sammanlagt 14,361 kronor, vartill kommo räntor till relativt stora belopp.

Lagsökningsåtgärder hade vidtagits beträffande 225 lån.

Utvecklingen i berörda avseende efter den 30 november 1940 framgår avvissa

av riksbanken lämnade uppgifter. Restantiernas antal har efter sistnämnda

dag väsentligt ökats och allt fler lån synas hava blivit nödlidande.

Såsom orsak härtill nämnes främst inkallelser till militärtjänst och de ekonomiska

svårigheter, som i samband därmed drabbat ett stort antal nybildade

familjer. Riksbanken har i de fall. då bristande betalningsförmåga förelegat,

visat stor varsamhet vid indrivningen av lånen.

Besparingsberedningen har i anslutning till berörda undersökning framlagt

vissa förslag till ändringar i gällande bestämmelser rörande bosättningslånen.

Sålunda har beredningen rörande kontrollen över användningen

av beviljade bosättningslån anfört följande.

Från många håll hade anmärkts, att statens bosättningslån ofta icke kommit

till den användning som varit avsedd, då institutet infördes såsom ett

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Måj.ts proposition nr 272.

5

led i den statliga befolkningspolitiken för att underlätta bosättning vid nybildning

av äktenskap. Det syntes besparingsberedningen, som om dylika

klagomål i stor utsträckning bade sin grund i den brist på kontroll, som

förelåge beträffande denna hjälphjon.

Visserligen skulle ansökning om bosättningslån även innehålla en inköpsplan.

Sökandena skulle sålunda å ansökningsfonnuläret teckna en specifikation

å nyanskaffningen i vad den avsåge större möbler samt angiva beräknad

kostnad för dessa möbler och annan nyanskaffning. Men ehuni nämnda

uppgifter lädes till grund vid beviljandet av låneansökningen, funnes icke

några garantier för att inköpen skedde efter den angivna planen. Ett av riksbankens

avdelningskontor hade också meddelat, att sådan låneansökan, som

upptoge förslag till inköp av lyxmöbler, visserligen avsloges men att följden

blivit att möbelhandlarna dikterade ett förslag till ansökan och sålde efter

ett annat. Att fall förekommit, då lånat belopp över huvud icke använts för

bosättningsändamål, vore känt genom dagspressen och hade även framhållits

i vissa yttranden.

Beträffande social verksamhet gällde, att det allmänna noggrant måste

följa hjälpbehovet. När hjälpverksamheten dreves utan aktgivande på om

den fyllde ett socialt behov, riskerade den mycket lätt att bringas i vanrykte

även i de delar, där den kunde tjäna ettt stort ändamål. I de fall, där bosättningslånen

endast lockade till lättsinnigt utökande av skuldsättningen

vid ett äktenskaps ingående, vöre det uppenbart, att de direkt motverkade

sitt eget behjärtansvärda syfte.

Det syntes därför beredningen som en angelägenhet av första ordningen

att tillse, att syftet med denna låneverksamhet bevarades. Endast för bosättningen

nödvändiga artiklar borde ifrågakomma till inköp. Den kontroll,

som erfordrades över att de upplånade medlen komme till avsett ändamål,

torde kunna äga rum i den formen, att lånesumman eller i varje fall den

väsentliga delen av densamma utbetalades mot av leverantören utställd kvitterad

räkning, som av låntagaren attesterades.

Vidare har besparingsberedningen med anledning av de ganska stora lokala

variationerna i antalet nödlidande lån i förhållande till antalet beviljade

lån. vilket i viss mån tydde på olika kvalifikationer hos ortsombuden,

föreslagit, att riksbanken såsom långivare själv tillsatte ortsombuden. Beredningen

har därvid framhållit, att kommunerna pa intet sätt bidroge till bosättningslånens

finansiering och därför icke toge någon risk vid en slapp och

felriktad lånepraxis. För den händelse riksbanken ansage sig sakna tillräcklig

personkännedom för att utse ombuden, har beredningen alternativt föreslagit,

att ombuden skulle utses av länsstyrelserna.

Vidare får jag erinra, att Kungl Maj:t den 26 september 1941 på initiativ av

1941 års befolkningsutredning uppdragit åt sociolslgrelsen att enligt en av

styrelsen i samråd med befolkningsutredningen utarbetad plan utföra vissa

undersökningar rörande samhällets familjevärnande och harna vard ande

verksamhet. Såsom ett första led i detta arbete har socialstyrelsen verkställt

en statistisk undersökning rörande låntagare till statens bosättningslån.

Undersökningsmaterialet, suni omfattar 6,246 under aren 1968 1941 ut
lämnade

lån. har bearbelats i syfte att belysa

opaginerad Kontrollera mot PDF

■ Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

1) i vilken omfattning bosättningslån anlitats inom olika befolkningsgrupper,

2) till vilka belopp bosättningslånen utgått till olika kategorier av låntagare

m. m. samt

3) vilken betydelse bosättningslånen haft för familjebildningen och för

de låntagande familjernas ekonomi.

Undersökningen visar, att bosättningslånen hava anlitats i betydligt större

utsträckning i stadssamhällen än på landsbygden och överhuvud taget i större

utsträckning å industriorter än i jordbruksbygder.

De av undersökningen berörda bosättningslånen hava sålunda fördelat sig

på följande sätt: 66.2 % på stadssamhällen, 32.6 °/o på landsbygden och

1.2 % utan uppgift om bostadsort.

Icke mindre än 4,646 eller 74.4 % av de lån, undersökningen omfattat,

hava utlämnats till industri- och byggnadsarbetare. Lånen till lant- och

skogsarbetare hava uppgått till 551 eller 8.8 % av samtliga. Procenttalen

för övriga yrkesgrupper hava varit följande: 10.0 °/o för anställda i enskilda

företag, 3.2 % för personer vid polis- och försvarsväsendet, 1.8 °/o för

företagare, 0.8 °/o för anställda och tjänstemän i offentlig tjänst samt lärare

och slutligen 0.7 °/o för utövare av fria yrken.

En ungefärlig jämförelse av männens yrkesfördelning inom å ena sidan

bosättningslåneklientelet samt å andra sidan samtliga i äktenskap inträdda

män under de närmaste föregående åren ger vid handen, att bland samtliga

män, som inträdde i sitt första gifte, tillhörde bortåt en femtedel av

arbetarna inom metallindustrien och annan fabriksindustri men mindre

än en tiondel av arbetarna vid sågverk, byggnadsämnesindustri, byggnadsverksamhet

samt jordbruk och skogsbruk bosättningslåneklientelet. Beträffande

företagare, anställda m. fl. synes det relativa antalet låntagare till bosättningslån

ha varit mycket litet.

Även i fråga örn kvinnorna synas de industriella yrkena hava varit förhållandevis

starkast representerade bland bosättningslåneklientelet. Uppgifterna

örn kvinnornas yrkestillhörighet äro dock tämligen ofullständiga såväl i bosättningslånematerialet

som i befolkningsstatistiken.

Det högsta möjliga lånebeloppet 1.000 kronor har sökts av 68.8 % av de

lånesökande men beviljats endast 32.5 %. I stort sett hava högre lånebelopp

utgått till låntagare i städer och industriorter än till låntagare på den egentliga

landsbygden. Medeltalet för beviljade lånebelopp hava utgjort för tjänstemän

och anställda 947 kronor, för företagare och personer i fria yrken 866

kronor, för industriarbetare 836 kronor och för lant- och skogsarbetare 618

kronor. Med hänsyn till det med lånen avsedda syftet är det anmärkningsvärt,

att mer än 100 lån beviljats till så låga belopp som 200 ä 300 kronor. Lånebelopp

örn mindre än 500 kronor hava sökts och beviljats i förhållandevis

större utsträckning inom Gotlands län samt mellersta och övre Norrland än

inom andra delar av riket. De högre lånebeloppen örn 800 kronor och däröver

hava den största frekvensen i Stockholms stad samt Jönköpings, Mal
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 272. 1

möhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län och den minsta

frekvensen i de norrländska länen.

Vilken betydelse bosättningslånen haft för familjebildningen och för de

låntagande familjernas ekonomi är svårt att närmare angiva. Det framgår

dock, att bosättningsklientelet uppvisar förhållandevis flera äktenskap i åldrarna

under 30 år med avseende på män och 25 år med avseende på kvinnor

än vad genomsnittssiffrorna för hela befolkningen ge vid handen. Undersökningen

visar vidare, att lånen ofta sökts för att möjliggöra giftermål och

bosättning på grund av kvinnans väntade nedkomst. Man torde sålunda kunna

antaga, att bosättningslåneverksamheten bidragit till att legalisera förbindelser,

som annars icke skulle ha lett till äktenskap. Det bör vidare i detta

sammanhang påpekas, att antalet utomäktenskapliga barn under de senaste

åren visat en påtaglig minskning såväl i absoluta tal som i förhållande till

hela antalet levande födda. Bland orsakerna härtill torde den statliga bosättningslåneverksamheten

kunna räknas.

En allmän uppfattning om inkomstförhållandena bland låntagai''eklientelet

giva de uppgifter, som lämnats av 5,801 eller c:a 95 % av de lånesökande.

Av dessa hade 4,387 enbart kontant inkomst och 964 kontant inkomst jämte

naturaförmåner av olika slag. Medelinkomsterna per år för de redovisade

familjerna med enbart kontantinkomst voro för Stockholm med förorter 4,627,

för samtliga stadssamhällen 3,435 saint för landsbygden 2,204. För samtliga

orter utgjorde den 3,051.

1 31.9 °/o av de c:a 4,000 äktenskap, där uppgift örn kvinnans arbets- och

försörjningsförhållanden kunnat erhållas, har hustrun uppgivit sig inneha

förvärvsarbete, som hon ämnat sluta efter giftermålet. I 26.1 °/o har hustrun

tidigare ej haft förvärvsarbete, och i 42 °/o har hon ämnat behålla sitt förvärvsarbete.

I de båda förstnämnda fallen gäller, att familjens försörjning

efter giftermålet huvudsakligen måste grundas på enbart mannens inkomst,

och att giftermålet därför i allmänhet måste innebära en sänkning av parternas

ekonomiska standard.

Låntagarnas hyreskostnader efter bosättningen hava varierat mycket

starkt. I genomsnitt har årshyran utgjort i Stockholm med förorter 1,027

kronor, i Göteborg nied förorter 683 kronor, i Malmö med förorter 603 kronor,

i städer med 30,000—100,000 invånare 608 kronor samt på landsbygden

276 kronor. Mer än 2/3 av hela antalet låntagare hava efter bosättningen haft

lägenheter örn ett rum och kök.

Uttalanden i låneansökningarna angående besparingar, skulder m. m. ha

icke gjorts till föremål för statistisk bearbetning. Det har emellertid kunnat

iakttagas, att kontanta besparingar i allmänhet icke förefunnits i nämnvärd

utsträckning. Såsom skäl härför hava anförts lörsörjningsplikt mot föräldrar

eller utomäktenskapliga barn, låg lön under lärotid, arbetslöshet och ojämna

sysselsättningsförhållanden. I allmänhet hava heller icke skulder uppgivits.

Tillgångar i forin av inventarier, kläder m. m. har det varit svårt att erhålla

någon uppfattning örn. liksom å andra sidan ej heller avbetalningsskulder

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 272.

o. d. i allmänhet synas ha uppgivits. Beträffande utrustning för bosättningen

Ilar i allmänhet linne o. d. nämnts. Köksutrustning, husgeråd, sängkläder

torde i många fall hava kunnat påräknas såsom hjälp till bosättningen från

föräldrar och anförvanter. Bosättningslånet .skulle i huvudsak användas till

nyanskaffning av större möbler, såsom matbord, buffé, ottoman eller andra

liggmöbler, stolar o. s. v.

Såsom förut antytts hava två inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga

verkställt en undersökning rörande rådgivningsverksamhet i samband

med bosättningslånen. De sakkunniga hava varit arkitekterna Ingeborg

Waern-Bugge och Åke Huldt.

De sakkunniga hava i första hand velat klarlägga behovet av och förutsättningarna

för rådgivning i samband med utdelandet av bosättningslån

samt finna formerna härför.

I detta syfte har på åtta platser i landet dels utförts en enkät bland

äldre låntagare, representerande samtliga år, under vilka bosättningslån utdelats,

dels meddelats rådgivning till nya låntagare.

Enkäten, som omfattar 164 fall, varav 29 på landsbygden och 135 i stadssamhällen,

har visat, att lånen hava avsevärd betydelse som stimulans för

hembildningen och att de praktiskt taget utan undantag livligt uppskattats

av låntagarna.

Vidare har man funnit, att låneklientelet genomgående synes bestå av

ambitiösa och ekonomiskt skötsamma personer samt att de fall varit ytterligt

få, där medlen ej använts till de ändamål, för vilket de avsetts: inköp

av bohag.

Ä andra sidan har det konstaterats, att lånesumman ofta disponerats

felaktigt eller opraktiskt med hänsyn dels till de till förfogande stående

medlens fördelning mellan olika bohagskategorier, dels till låneklientelets

verkliga behov och ekonomiska resurser. Tydligast avspeglar sig detta i

möbelinköpen. Dessa tillåtas merendels uppgå till en summa, som överstiger

ej blott lånesumman utan även kontrahenternas sammanlagda tillgångar

av bosättningslån och sparkapital.

De sakkunniga framhålla, att för det stora flertalet låntagare möbelinköpen

representerade begreppet bosättning och det väsentligen vöre till möbelhandlaren

som lånemedlen ginge — icke sällan såsom en första avbetalmera

lättvindigt. De poster, som bleve lidande, vore framförallt husgeråd

och sängutrustning. Vad de inköpta möblerna beträffade voro dessa mycket

ning på en mycket större skuld — medan övrig anskaffning foges mycket

ofta illa lämpade för hemmets verkliga behov.

De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen att en verklig förbättring

av de unga familjernas bosättning icke kunde komma till stånd utan en

omfattande upplysnings- och rådgivningsverksamhet samt att en dylik verksamhet

utgjorde förutsättningen för att syftet med bosättningslånen skulle

kunna nås.

I de sakkunnigas uppdrag ingick jämväl att försöksvis lämna råd åt nya

bosättningslånetagare. Denna rådgivning har emellertid allenast omfattat 25

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

9

fall. Angående orsakerna till att rådgivningen fått så ringa omfattning anföra

de sakkunniga dels den tillfälliga och icke obligatoriska karaktär, som verksamheten

ägt, samt de därmed följande svårigheterna att komma i kontakt

med låneklientelet, dels ock att sådan kontakt i allmänhet först vunnits, sedan

vederbörande kontrakterat sina inköp.

För att råda bot på de mindre tillfredsställande förhållandena i fråga om

bosättningslånens användning hava de sakkunniga framlagt flera olika förslag.

Mest vittgående är det förslag till uppbyggande av en särskild konsulentorganisation,

som de sakkunniga förordat.

Som en första etapp i organiserandet av denna konsulentverksamhet föreslå

de sakkunniga, att en konsulent knytes till varje riksbankskontor med

huvudparten av verksamheten förlagd till den ort inom distriktet, där det

största klientelet är att vänta. Verksamheten skulle även utsträckas till andra

orter med större folkmängd.

Dylik konsulents huvuduppgift skulle vara att bistå lånesökande inom

respektive riksbanksdistrikt med råd i fråga om bosättningsplanens uppläggning.

Rådgivningen skulle vara obligatorisk för lånesökande inom huvudorten

och övriga orter, som konsulenten regelbundet besökte. Konsulenten skulle,

där så läte sig göra, i viss utsträckning anlitas av andra myndigheter än

riksbanken för utförande av annat socialt arbete.

De sakkunniga föreslå vidare inrättandet av en särskild, till riksbanken

knuten inspektion med uppgift att övervaka konsulenternas arbete, upprätta

förslag vid tillsättande av konsulentbefattningar, organisera konsulentutbildningen

samt sammanställa och förmedla konsulenternas arbetsmaterial.

De sakkunniga hava vidare förordat anordnande av allmän upplysningsverksamhet

på ifrågavarande område, företrädesvis i skolorna

och inom det fria studiearbetet, därvid de särskilt framhållit slöjdens betydelse

för bosättningen.

De sakkunniga hava även framlagt förslag till ändrat formulär för

låneansökan och till handledning för ortsombuden.

Det förra förslaget innebär i huvudsak, att den specifikation över dels

tilltänkt nyanskaffning, dels redan innehavda inventarier, som nu skall avgivas

i låneansökningen, skulle göras utförligare och lämnas i en särskild

bilaga. Vidare skulle särskilda anvisningar utarbetas både för formuläret

till själva ansökningen och för bilagan. Avsikten härmed skulle vara ali för

den lånesökande klargöra lånets syfte och förutsättningar samt ali öka sökandens

insikter örn betydelsen av en riktig uppläggning av en bosättningsplan

och en klok fördelning av de tillgängliga medlen på olika poster.

Beträffande handledningen för ortsombuden föreslås, att densamma skulle

utformas såsom en mall till blanketternas anvisningar med utförliga motiveringar.

Till handledningen skulle lögås ett mindre antal bosättningsplaner,

lämpade för respektive distrikts klientel.

De sakkunniga hava utgått från att ortsombuden icke annat än i undantagsfall

skulle utöver sin egentliga uppgift kunna fungera såsom rådgivare

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 272.

i hemfrågor. Genom handledningen skulle de emellertid bliva i tillfälle att

lämna hjälp vid ansökningens ifyllande och ge vissa generella råd och riktlinjer

för bosättningens planering.

Enligt de sakkunniga borde detaljutformningen av dessa båda förslag överlåtas

åt riksbanken.

De sakkunniga hava även framlagt ett förslag i syfte att åstadkomma bättre

kontroll rörande användningen av beviljade lån.

Enligt förslaget skulle lånen — i stället för i form av kontanter — utlämnas

som ett slags checkhäfte. Checkerna skulle i vanlig ordning kunna inlösas

av detaljhandlare eller annan person, som till låntagaren försålt inventarier

i samband med bosättningen, varvid dock på checken skulle angivas, vilka

varor beloppet representerade.

Något direkt tvång av den innebörden, att checkerna endast skulle gälla

för inköp av vissa varor eller gälla endast, örn inköpen överensstämde med

avlämnad inköpsplan, hava de sakkunniga icke åsyftat. Tvärtom betona de

önskvärdheten av att undvika tvångsmetoder. Den åsyftade verkan skulle

närmast vara moralisk. Såväl låntagare som försäljare skulle med hänsyn

till de granskningsmöjligheter, som checkerna skulle medföra, känna ett större

ansvar vid inköpen. Vidare skulle man kontinuerligt få värdefullt erfarenhetsmaterial

rörande lånemedlens användning.

1941 års befolkningsutrednings förslag.

Spörsmålet rörande behov av förändringar med avseende å den statliga

bosättningslåneverksamheten ävensom därmed sammanhängande frågor hava

gjorts till föremål för undersökning av 1941 års befolkningsutredning, som

med skrivelse den 18 mars 1943 överlämnat utredning och förslag angående

dels planmässigt sparande för familjebildning dels ock statens bosättningslån

(se statens off. utr. 1943: 18).

Jag ber nu att få redogöra för innehållet i berörda förslag, i vad detsamma

avser bosättningslånen.

Befolkningsutredningen, som inledningsvis erinrar örn de utredningar och

förslag rörande bosättningslånen, vilka i det föregående omförmälts, gör härefter

vissa allmänna uttalanden rörande värdet av de statliga bosättningslånen

samt rörande behovet av desammas

bibehållande. Utredningen anför i sådant hänseende bland annat.

När bosättningslånen införts hade som huvudskäl härför angivits, att unga

personer, som önskade ingå äktenskap, ofta helt eller delvis saknade egna

medel att bestrida de för bosättningen nödvändiga engångskostnaderna.

Visserligen borde i gynnsammare fall dessa kostnader åtminstone till större

delen kunna bestridas genom medel, som kontrahenterna sparat tidigare. Särskilt

för de bredare lagren av löntagare förelåge ofta stora möjligheter till sådant

bosättningssparande i unga år. Emellertid måste man alltid räkna med vissa

förhållanden, som omöjliggjorde eller hindrade ett planmässigt sparande i

ungdomsåren. Sålunda förelåge inom vissa folkgrupper praktiskt taget inga

möjligheter till sådant sparande. Vidare kunde i fall, där sparförmågan under

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 272.

Il

normala omständigheter borde ha varit relativt stor, denna hava nedsatts

genom arbetslöshet, försörjningsplikt mot anhörig eller andra dylika personliga

omständigheter. Slutligen kunde läget vara det, att en person visserligen i

ungdomen visat sig mindre förtänksam genom att icke utnyttja sina sparmöjligheter

men måhända just i samband med planerandet av äktenskap blivit

väckt till större allvar och ekonomisk målmedvetenhet. Ur dessa synpunkter

torde alltid eller åtminstone för överskådlig framtid bosättningslånen komma

att vara behövliga.

Frågade man vidare örn lånen också tjänat — och i framtiden kunde väntas

tjäna — det befolkningspolitiska syftet att verka för tidigare och ökad

familjebildning, gåve erfarenheten vid handen, att så med all säkerhet varit

fallet, även om det vore svårt att avgöra i huru hög grad. Likaså talade erfarenheten

för att bosättningslånen motverkat osunda avbetalningsköp. Det

syntes därför tydligt, att bosättningslånen haft och alltjämt hade en viktig

funktion att fylla. Emellertid hade också erfarenheten visat, att den nuvarande

utformningen av bosättningslåneverksamheten vore behäftad med vissa

brister, vilka enligt utredningens mening kunde avlägsnas genom att verksamheten

i vissa avseenden modifierades.

Befolkningsutredningen erinrar härefter, att det viktigaste argument, som

framförts för de i princip bankmässiga villkor, som nu gällde för bosättningslånen,

och mot en annars i och för sig önskvärd statlig subvention i en

eller annan form av bosättningskostnaderna, vöre, att kontrahenterna borde

kunna både förränta och amortera lånet under de första åren av äktenskapet,

då familjen i vanliga fall under dessa år befunne sig i bättre ekonomiska

omständigheter än under någon annan period av sin tillvaro, och att statliga

understöd vore mera motiverade senare, då i samband med barnens tillkomst

och uppväxt familjens ekonomi ofta bleve allvarligt och varaktigt

försämrad.

Det hade emellertid — anför utredningen vidare — visat sig, att återbetalningen

av lånet ofta berett låntagarna stora svårigheter, särskilt givetvis de

familjer, vilkas barnantal ganska fort utökats, varigenom nämnda ekonomiförsämring

inträtt innan lånet kunnat återbetalas. Å andra sidan hade läget

också ofta varit det motsatta: lånet hade punktligt amorterats i föreskriven

ordning — men på bekostnad av nativiteten i äktenskapet. Förekomsten avlåneskulden

hade såtillvida haft restriktiv verkan, att barnalstringen uppskjuta

till en tidpunkt, då lånet återbetalats och familjens ekonomi blivit

konsoliderad. Detta hade speciellt varit fallet bland de mest skötsamma och

ekonomiskt förutseende.

Utredningen diskuterar härefter 1 ii m p 1 i g h e t e n av ett sådan!

system för bosättningslånen att »barnen finge amortera

lånen». Utredningen anför härom

Den tanken hade legat nära till hands, alt det ur såväl allmänt sociala som

speciellt befolkningspolitiska synpunkter skulle vara önskvärt att ändra bestämmelserna

för bosättningslånen därhän, att för varje barnafödsel inom

den låntagande familjen skulle medgivas frihet från återbetalningsskyldighet

för viss del av lånebeloppet (varigenom alltså »barnen skulle amortera länet»).

Inom utredningen hade också framförts och diskuterats olika förslag

i denna riktning. Därvid hade emellertid utredningen funnit, alt starka skäl

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 272.

talade mot en sådan anordning. Förutom det nu så tungt vägande statsfinansiella

argumentet borde det framhållas, dels att ett sådant system ej

skulle medföra rättvis fördelning, eftersom lånebeloppen vore högst varierande

och barnafödslar inträffade olika lång tid efter lånens erhållande, dels och

framför allt att ett barnbidragssystem med anknytning till bosättningslånen

skulle med hänsyn till dessas ojämna fördelning på olika socialgrupper utesluta

vissa grupper från att komma i åtnjutande därav, trots att dessa av inkomst-

och andra hänsyn borde vara lika berättigade därtill som bosättningslåneklientelet.

Detta gällde i synnerhet de allra sämst ställda och därför

mest behövande kategorierna, som nu på grund av bankmässiga hänsyn ej

kunde erhålla bosättningslån.

Befolkningsutredningen har därför icke — åtminstone ej för närvarande

— velat tillstyrka ett förslag i antydd riktning utan har i berörda hänseende

allenast förordat bibehållande av den möjlighet som för närvarande finnes

att — helt eller delvis — medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet,

därest låntagarna eller en av dem efter lånets beviljande fått sin försörjningsskyldighet

så utökad, att därigenom uppkommit synnerlig svårighet att

återbetala lånet.

Befolkningsutredningen, som i det följande utgår från att de grundläggande

bestämmelserna för bosättningslånen skola bibehållas, upptager härefter

till prövning ett flertal olika förslag till ändrade föreskrifter för

dessa lån.

Till en början uppehåller sig utredningen vid föreliggande förslag avseende

åtgärder för lämpligare användning av bosättningslån och uttalar sig därvid

om det av förut omförmälda sakkunniga framlagda förslaget angående

uppbyggande av en särskild konsulentorganisation

för dessa lån.

Utredningen anför, att utredningen visserligen helt gillade den lanke, som

uppbure förslaget och klart insåge behovet av opartisk rådgivning vid hembildning

icke blott för bosättningslåneklientelet utan även för det övervägan

de flertalet andra unga hembildare, men att utredning icke i detta sammanhang

kunde taga definitiv ställning till förslaget. Utredningen meddelar, att

utredningen hade för avsikt att taga upp förslaget till närmare granskning i

samband med den för närvarande inom dess delegation för hem- och familjefrågor

behandlade frågan örn organisationen av en rådgivnings- och upplysningsverksamhet

i hushållsfrågor överhuvud taget.

Samma ståndpunkt har befolkningsutredningen intagit till de sakkunnigas

förslag örn allmän upplysningsverksamhet.

Däremot har utredningen förordat de sakkunnigas förslag rörande ändrat

formulär till låneansökan och till handledning

för ortsombuden.

Vad beträffar frågan örn kontroll över användningen avbeviljade

lån anför utredningen, att en viss kontroll härutinnan skulle

kunna synas önskvärd.

Utredningen avvisar emellertid besparingsberedningens förslag

att i kontrollsyfte lånemedlen skulle helt och hållet eller till väsentlig

s. 13 Kontrollera mot PDF

kungl. Maj.ts proposition nr 272.

13

del utbetalas mot av leverantören utställd kvitterad räkning, som av låntagaren

skulle attesteras. Det påpekas av utredningen, att de fall av direkt

missbruk av lånemedlen, mot vilket detta förslag närmast riktade sig, vöre

få och att det icke syntes lämpligt att på grund av dessa undantagsfall

göra alltför ingående ingrepp i låntagarnas handlingsfrihet, helst här vöre

fråga ej om understöd utan om lån samt dessutom örn lån, som av flertalet

låntagare förräntades och amorterades med berömvärd punktlighet.

Gentemot det av o inför mälda sakkunniga framlagda förslaget

o m utlämnande av lånen i form av check häften

anför befolkningsutredningen att det kunde ifrågasättas, örn den med all

säkerhet komplicerade förvaltningsapparat, som ett genomförande av detta

förslag skulle nödvändiggöra, skulle uppvägas av förslagets vinster, som i

frånvaron av direkt tvång torde bliva dels osäkra dels under alla omständigheter

ganska begränsade. Utredningen har därför icke ansett sig böra tillstyrka

förslaget.

För att emellertid frammana känslan av ekonomiskt ansvar vid lånemedlens

utnyttjande föreslår utredningen, att lånemedlen insättas

på motbok i sparbank, postsparbanken eller affärsbank.

Därmed skulle, anför utredningen, visserligen icke i något avseende vinnas

den kontroll, som åsyftades i berörda förslag, men — förutom den ökade

ansvarskänslan — skulle uppnås, att låntagarna, även örn de ganska snabbt

förbrukade lånemedlen, skulle ha bringats i kontakt med de olika sparinstitutionerna,

vilket kunde bliva av värde för hela deras framtida ekonomiska

livsföring.

Befolkningsutredningen dryftar ock flera andra förslag avseende ändringar

beträffande bosättningslånen.

Med anledning av besparingsberedningens förut omförmälda förslag att

ortsombuden skulle tillsättas antingen av riksbanken eller eventuellt

av länsstyrelserna erinrar befolkningsutredningen. att fullmäktige i

riksbanken, som yttrat sig över förslaget, framhållit, att ortsombuden i stort

sett fyllt sin uppgift på ett tillfredsställande sätt och alt det varit möjligt

att under hand få de ortsombud, som visat sig olämpliga, ersatta med andra.

Fullmäktige hade dock förklarat sig dela besparingsberedningens uppfattning.

att det nuvarande sättet för tillsättande av ortsombud kunde giva anledning

till befogade invändningar ur principiell synpunkt. Fullmäktige hade

emellertid ansett, att riksbanken icke utan medverkan av kommunala myndigheter

kunde tillsätta ortsombuden. Ej heller hade det ansetts lämpligt, att

dessa tillsattes av länsstyrelserna.

Utredningen föreslår härefter en mellanform mellan den nuvarande ordningen

och besparingsberedningens förslag. Förslaget innebär, att ortsombuden

fortfarande skulle utses av kommunerna men att valet skulle underställas

riksbanken för godkännande. Därest riksbanken skulle anse sig ej

höra godkänna valet, skulle ärendet återförvisas till kommunen för ny behandling.

Örn därefter riksbanken fortfarande icke ansåge sig höra god
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 272.

känna kommunens val. skulle ärendet hänskjutås till Kungl. Majit för slutligt

avgörande.

Detta förslag avser icke — påpekar utredningen — att riksbanken ingående

skulle pröva varje ombudsval. men den skulle få möjlighet därtill.

Det fall, som man närmast velat förhindra, vore eventuella återval av olämpliga

ombud.

För att ytterligare utöka möjligheterna att ersätta olämpliga ortsombud,

föreslår utredningen, att mandattiden för ortsombuden förkortas

från två till ett år.

Befolkningsutredningen framlägger härefter förslag örn höjning av

bosättningslåns maximibelopp från 1,000 kronor till 1,250 kronor.

Förslaget motiveras på följande sätt.

Såsom framhållits av omförmälda sakkunniga hade redan före krigets början

det maximala lånebeloppet av 1,000 kronor i allmänhet varit otillräckligt

för fullständigt täckande av bosättningskostnadema. Försök som gjorts

att räknemässigt sammansätta bohag ur den allmänna marknaden för en

ung familjs behov till ett sammanlagt värde, som icke finge överstiga denna

summa, hade givit vid handen, att en sådan bosättning endast kunde tillfredsställa

mycket blygsamma fordringar.

Om man därtill lade det faktum, att långt ifrån alla lånesökande (enligt

socialstyrelsens undersökning blott ungefär en tredjedel) erhållit detta maximibelopp

och att medeltalet av beviljade belopp per lån under åren 1938—

1942 utgjort 790 kronor, bleve det tydligt, att i alla de fall, där tillräckliga

egna besparingar saknats, skuldsättning vid sidan om lånet blivit nödvändig.

Ofta hade denna skuldsättning tagit formen av avbetalningsköp. Särskilt

med hänsyn till bosättningslånens syfte att motverka sådana, skulle det

därför ha varit önskvärt att höja lånebeloppen redan före kriget.

Emellertid syntes det i nuvarande krisläge knappast vara möjligt att genomföra

en av dessa skäl motiverad höjning. Däremot borde en höjning,

som åtminstone delvis kompenserade den sedan krigets utbrott skedda prisstegringen,

under alla omständigheter kunna anses motiverad.

Utredningen ansåge det rimligt och lämpligt, att det högsta möjliga lånebeloppet

höjdes från 1,000 kronor till 1,250 kronor eller med 25 procent,

vilket ungefär motsvarade höjningen av induslriarbetarlönema sedan krigets

början.

Beträffande amorteringstidens längd uttalar befolkningsutredningen.

att förslag framkommit om höjning av den nu gällande längsta

amorteringstiden av 5 år till 6 år. varvid med hänsyn till de särskilt stora

utgifterna i äktenskapets början amorteringsfrihet skulle medgivas under

första året.

Utredningen har emellertid icke ansett sig böra förorda detta förslag med

hänsyn till dels att kontrahenterna i allmänhet hade de bästa ekonomiska

förutsättningarna under de första åren av äktenskapet, varför det vore ett

allmänt intresse, att amorteringstiden gjordes relativt kort, dels att kontrahenterna

redan från början av äktenskapet borde vänja sig vid nödvändigheten

av en bestämd ekonomisk planering.

Utredningen föreslår i stället, att den reguljära amorteringstiden om högst

5 år bibehålies oförändrad men att det göres möjligt för låntagaren att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 272.

15

efter inträde av legitim anståndsorsak (såsom militärinkallelse eller speciella

ömmande omständigheter) få amorteringstiden förlängd. Någon bestämd

maximitid bör enligt utredningen icke härvid fixeras. Det borde överlåtas åt

riksbanken att träffa överenskommelse med låntagaren med hänsyn till omständigheterna

i det särskilda fallet.

Befolkningsutredningen föreslår härefter vissa åtgärder i syfte att åstadkomma

mera enhetliga princip er vid tillämpning av gällande

bestämmelser om bosättningslån. Utredningen yttrar i denna del följande.

För närvarande syntes ganska varierande principer för lånebeloppets storlek,

medgivande av betalningsanstånd m. m. tillämpas vid riksbankens olika

avdelningskontor. Det vore givetvis önskvärt, örn dessa differenser kunde utjämnas.

I vissa hänseenden torde detta ganska lätt kunna åstadkommas genom

generella anvisningar. Särskilt vore detta fallet beträffande principerna för

lånebeloppets beroende av låntagarnas deklarerade egna tillgångar. Enligt

uppgift tillämpades nu vid vissa avdelningskontor en behovsprincip, innebärande

att lånesökandena beviljades större belopp, ju mindre egna tillgångar

de hade, medan det vid andra kontor tillämpades en rakt motsatt

kreditvärdighetsprincip. Med hänsyn till kravet på visad ekonomisk förtänksamhet,

borde den sistnämnda principen vara den riktiga.

Det borde i detta sammanhang också framhållas, att förut föreslagna anvisningar

till låneformulären borde ge klart besked på denna punkt, så att

den benägenhet att undervärdera de egna tillgångarna, som nu ofta syntes

föreligga hos de lånesökande, undanröjdes.

I andra hänseenden åter torde det — särskilt utan ingående kännedom

om gällande praxis — vara svårare att fixera allmänna normer. Utredningen

ville därför föreslå, att till riksbankens förfogande ställdes medel för

anordnande av en konferens med representanter för de olika avdelningskontoren

av riksbanken och ortsombuden, under vilken frågor av denna

art skulle diskuteras. Med ledning av de därvid uppnådda resultaten skulle

därefter riksbanken eventuellt kunna utforma vissa allmänna normer.

En sådan konferens skulle också vara motiverad av behovet att klargöra

de förändringar i fråga om bosättningslåneverksamheten speciellt i fråga

om ortsombudens uppgifter, som ett genomförande av befolkningsutredningens

tidigare omnämnda förslag skulle medföra.

Utredningen betonar vidare, att ansökningar örn bosättningslån

böra prövas även ur medicinsk synpunkt. Utredningen

uttalar sig härom på följande sätt.

Utredningen hade funnit det vara icke ulan betydelse, att bosältningslån

icke tillerkännas sökande, som med skill kunde väntas komma på sina barn

överföra svårartad sjukdom eller svårartade defekter. Det kunde nämligen

icke anses vara ett statligt intresse att i dylika fall uppmuntra familjebildning.

För närvarande förefnnnes emellertid ingen annan kontroll av de sökande

ur medicinsk .synpunkt, än att vederbörande helst skulle vara sjukförsäkrade.

Denna bestämmelse hade emellertid icke tillkommit av medicinska skäl

utan på den grund, att innehav av sjukförsäkring ansetts vara ett allmänt bevis

på förtänksamhet i ekonomiska ting.

Vid den omarbetning av ansökningsformulären. som utredningen föreslagit

skola äga rum, borde hänsyn tagas till att ansökningshandlingarna

skulle kunna ge besked örn de sökandes hälsotillstånd. Då riksbanken emel
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

lertid saknade tillgång till medicinsk sakkunskap för att i tveksamma fall

bedöma de lånesökande i dylikt hänseende, ville utredningen föreslå, att

riksbanken medgåves rätt att använda det anslag, som utginge till riksbanken

för dess befattning med bosättningslånen, även för anlitande av medicinsk

sakkunskap vid avgörande av ansökningar i fall, där banken så prövade

erforderligt.

Till sist har befolkningsutredningen påpekat, att det vore av stor betydelse,

att ortsombuden nedlade ett intresserat arbete på sin uppgift att pröva

ansökningarna och att därför ombuden borde stå i nära kontakt med kommunens

socialvårdande organ och från dessa inhämta tillgängliga upplysningar.

Det hade emellertid — anför utredningen vidare — uppstått tvekan huruvida

enligt gällande bestämmelser i lagen den 20 mars 1936 örn socialregister

ortsombuden vore berättigade att erhålla för sin verksamhet erforderliga

upplysningar ur socialregistret. För att avlägsna all osäkerhet

på denna punkt föreslår utredningen, att i nämnda lag intages ett

stadgande, enligt vilket ortsombuden och jämväl riksbanken vid behandlingen

av ansökningar örn bosättningslån tillerkännes samma befogenhet att

erhålla uppgifter ur socialregistret, som enligt nuvarande bestämmelser tillkommer

vissa andra myndigheter och institutioner.

Yttranden.

1 anledning av 1941 års befolkningsutrednings förslag hava yttranden avgivits

av fullmäktige i riksbanken, socialstyrelsen, samtliga länsstyrelser,

statskontoret, generalpoststyrelsen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

fullmäktige i riksgäldskontoret, svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, svenska sparbanksföreningen, svenska bankföreningen,

svenska slöjdföreningen och kooperativa förbundet.

Utredningens förslag hava i flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Dock hava vissa av förslagen blivit föremål för anmärkningar.

En särskilt kritisk ståndpunkt har intagits av socialstyrelsen, som påyrkat

att ifrågavarande spörsmål måtte av Kungl. Majit hänskjutas till förnyad utredning.

I åtskilliga yttranden hava även berörts förslag i ämnet, som framkommit

men icke förordats av befolkningsutredningen.

Jag går nu att lämna en redogörelse för de yttranden, som avgivits beträffande

de särskilda föreliggande detaljförslagen.

Det av arkitekterna Wsern-Bugge och Huldt framlagda förslaget rörande

inrättandet av en särskild konsulentorganisation har icke från

något håll förordats. Sålunda avstyrkes förslaget exempelvis av länsstyrelsen

i Gotlands län, som framhåller, att detsamma vöre alltför vittgående och

säkerligen skulle medföra kostnader, som icke tillnärmelsevis komme att

motsvaras av därmed vunna fördelar. Även bank- och fondinspektionen ut
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

17

talar, att den ifrågasatta konsulentorganisationen icke för närvarande kunde

anses erforderlig eller lämplig.

Befolkningsutredningens förslag rörande ändrade formulär för

låneansökningar ävensom rörande handledning för ortsombuden

hava i regel tillstyrkts i yttrandena.

Sålunda anför länsstyrelsen i Kristianstads län, att de i ansökningshandlingarna

nu förekommande uppgifterna om blivande inköp för bosättningen

ofta vore mycket summariska och att därav graden av ekonomisk förtänksamhet

icke kunde utläsas. En mera utförlig specifikation vore säkerligen av

värde vid låneansökningens avgörande.

Svenska slöjdföreningen finner de föreslagna åtgärderna i berörda hänseenden

vara av stort värde.

Beträffande bosättningsplanerna ifrågasätter länsstyrelsen i Gotlands län,

om desamma ej kunde utgivas i broschyrform och utdelas till de lånesökande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län undersaker angelägenheten av att lånesökandena

på ett tidigt stadium få lämplig vägledning för bosättningen och

anför i detta sammanhang följande.

De broschyrer, som riksbanken för närvarande utdelade, torde å sina håll

komma vederbörande tillhanda först sedan lånet beviljats. Vid denna tidpunkt

torde emellertid flertalet lånesökande redan hava träffat sina anstalter

för inköp av möbler och annat bohag. Bosättningsplaner och övrig upplysningslitteratur

i ämnet borde därför av ortsombudet utlämnas till vederbörande,

då lånet söktes. Det vore värdefullt, om ortsombuden även i övrigt

kunde stå sökandena till tjänst med råd och anvisningar.

I allmänhet har i de avgivna yttrandena icke framställts något krav på

kontroll rörande lånemedlens användning. I några yttranden

har särskilt understrukits att sådan kontroll ej bör komma till stånd.

Sålunda anför länsstyrelsen i Skaraborgs län, att det syntes välbetänkt att

befolkningsutredningen ej förordat den tungrodda apparat, som kontroll över

lånemedlens användning skulle medföra. Länsstyrelsen i Västerbottens län

förklarar, att föreskrift att lånen skulle användas till inköp av vissa möbler

eller viss utrustning icke vore önskvärd, då detta skulle hava till följd en

uniformering av hem, som skapats med statens bistånd.

Emellertid har i åtskilliga yttranden i mer eller mindre bestämd form framhållits

behovet av kontroll i berörda avseende.

Bland dem, som uttalat sig i denna riktning, är socialstyrelsen, som anför.

Uppenbart vore, att en skärpning av kontrollen vore högeligen önskvärd

för att åtminstone kunna komma till klarhet i den viktiga frågan, huruvida

lånen användes för ändamål, som överensstämde med verksamhetens

syfte. Ett förslag till en särskild kontrollanordning genom anlitande av ett

slags checksystem hade framlagts av arkitekterna Wtern-Bugge och Huldt.

Befolkningsutredningen hade emellertid icke ansett sig böra tillstyrka detta

förslag, som enligt utredningens mening skulle komma att kräva en alltför

komplicerad förvaltningsapparat. Socialstyrelsen kunde i viss mån förstå

denna uppfattning. Emellertid ansåge sig styrelsen böra förorda en omläggning

av bosättningslåneverksamheten i syfte att vid behandlingen av lånean
Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 272. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

sökningar bereda ökat utrymme för sociala behovsprövningssynpunkter. Vid

en sådan omläggning torde behovet av skärpt kontroll över medelsanvändningen

snarast ökas. Styrelsen funne därför grundade skäl tala för att en

kontrollanordning i stil med den föreslagna eller i annan lämplig form genomfördes.

Att envar låntagare alltid skulle till vederbörande myndighet uppgiva

sina företagna inköp, skulle säkerligen psykologiskt hava en god effekt.

Även vissa länsstyrelser finna en kontroll påkallad. Sålunda anför länsstyrelsen

i Stockholms län, att uppgifterna i befolkningsutredningens betänkande

tydde på behovet av en viss kontroll.

Vidare föreslår länsstyrelsen i Uppsala län, att en kontroll över lånemedlens

användning åvägabringas på det sättet att lånebeloppet, så snart delta

överstege visst maximum, exempelvis 600 kronor, uppdelades på två poster,

varvid före utbetalningen av den andra posten uppgift skulle lämnas angående

användningen av den första posten.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför, att en skyldighet för vederbörande

att lämna uppgift om verkställda inköp möjligen kunde mana till större sparsamhet.

Länsstyrelsen i Gotlands län förklarar, att länsstyrelsen insåge de svårigheter,

som vore förenade med en lämplig kontroll, men dock ville understryka

önskvärdheten av att kontrollen skärptes.

Bank- och fondinspektionen, som jämväl anser att bättre kontroll rörande

lånemedlens användning bör komma till stånd, anför härom bland annat.

För effektivisering av kontrollen syntes kunna föreskrivas, att i låneansökningen

skulle specifikt angivas huvuddelen av de bosättningsföremål, som

sökandena åsyftade att förvärva, och hos vilka detaljhandlande inköpen av

dessa föremål vore avsedda att ske. Lånet borde sedermera beviljas för inköp

av dessa specificerade föremål samt eventuellt till någon mindre del för förvärv

av smärre, icke specificerade bosättningsföremål. Utbetalningen av lånesumman

borde ske kontant till sökandena allenast till den mindre del, som

avsåge inköp av icke specificerade föremål, och i övrigt till vederbörande

detaljhandlande mot kvitterad och specificerad räkning. Utbetalningen och

kontrollen syntes åtminstone i första hand böra handhavas av riksbanken.

Därest det skulle i förenklingshänseende befinnas lämpligt, att affärsbank

eller sparbank i sökandenas hemort anlitades för utbetalningen enligt angivna

grunder, syntes däremot icke vara något att invända.

Svenska bankföreningen anser, att befolkningsutredningen alltför lättvindigt

avfärdat besparingsberedningens förslag rörande ifrågavarande kontroll.

Därest förslaget — anför föreningen vidare — med hänsyn till den stora

mängden lojala låntagare ansåges vara väl drastiskt, syntes man dock böra

överväga att på andra liknande vägar åstadkomma åtminstone någon kontroll

över medlens användning, exempelvis genom att ålägga låntagarna att

för ortsombuden uppvisa kvitterade räkningar å de för lånemedlen inköpta

varorna.

Slutligen har kooperativa förbundet förordat, att uttag av lånemedel borde

ske i den ordning, som rekommenderats av besparingsberedningen, alltså

mot företeende av kvitterad räkning, utställd av leverantören. Förbundet, som

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nt 272.

19

utgår från att lånemedlen skulle insättas å motbok i den sparbanksinstitution,

som låntagaren själv anger såsom den för honom mest praktiska, framhåller

att anordningen förutsätter, att sparbanksinstitutionen åtoge sig viss

kontroll av köpen, men att denna kontroll icke behövde bli alltför ingående,

då det funnes anledning antaga att det föreslagna tillvägagångssättet komme

att öka låntagarens omtänksamhet vid val av möbler och annat bohag.

Befolkningsutredningens förslag att beviljade lånemedel skulle insättas

på motbok i sparbank, postsparbank eller affärsbank

har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran, ehuru meningarna

rörande förslagets betydelse varit delade.

Socialstyrelsen anför, att förslaget vore välbetänkt och ur psykologisk synpunkt

kunde bliva av stort värde.

Svenska sparbanksföreningen uttalar, att förslaget syntes ägnat att medverka

till frammanande av ansvarskänsla för det erhållna lånet och till vinnande

av kontakt mellan låntagarna och sparinstituten.

Även generalpoststyrelsen tillstyrker förslaget. Styrelsen erinrar därvid,

att beviljade lån från allmänna studielånefonden och statens lånefond för

universitetsstudier sedan länge insattes på postsparbanksbok för låntagarens

räkning och att denna anordning visat sig lämplig.

Å andra sidan avstyrkes förslaget av sparbanksinspektionen, som framhåller,

att betydelsen av detsamma av befolkningsutredningen överskattats. De

personer, som fyllde villkoren för erhållande av bosättningslån, torde — anför

inspektionen — antingen hava förbindelse med något sparinstitut eller

äga de personliga förutsättningarna för att knyta dylik förbindelse, när tiden

därför vore inne. På grund därav och med hänsyn till den omgång och de

kostnader, förslagets genomförande skulle medföra, har inspektionen funnit

förslaget mindre väl motiverat.

Även svenska slöjdföreningen ifrågasätter om förslaget rörande lånemedlens

insättning i bank bör genomföras. Föreningen anför, att den säkerligen

i de flesta fall flyktiga kontakten med de olika sparinstituten icke torde bliva

av egentligt värde.

Tvivel rörande värdet av sagda förslag uttalas ock av länsstyrelserna i

Stockholms och Skaraborgs län.

Beträffande frågan rörande det sätt, varpå ortsombuden

böra utses, hava olika meningar gjort sig gällande. Medan i ett flertal

yttranden befolkningsutredningens förslag lämnats utan erinran, hava

i åtskilliga yttranden andra förslag förordats.

Bland dem, som tillstyrka utredningens förslag, må nämnas länsstyrelsen

i Östergötlands län, som uttalar alt genom detta förslag ökade garantier

skulle vinnas för att lämpliga personer bleve utsedda till ortsombud.

Fullmäktige i riksbanken finna det mindre lämpligt att riksbanken skulle

formligen godkänna valet av ombud. I stället borde riksbanken äga att inom

viss tid eller erhållet meddelande örn valets utgång påkalla nytt val, om den

valde icke av banken ansåges lämplig.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför, att länsstyrelsen hade svårt att föreställa

sig, att riksbanken skulle besitta nödig personalkännedom för att ingå

i prövning av kommunernas val av ombud. Länsstyrelsen har särskilt tagit

avstånd från förslaget att i vissa fall Kungl. Maj:t skulle belastas med avgörandet

i dessa frågor.

Också länsstyrelsen i Uppsala län finner det mindre lämpligt, att dylika

ärenden skulle hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning. Länsstyrelsen hänvisar

i denna del till att Kungl. Maj:t icke i övrigt utgjorde någon prövningsinstans

i förhållande till riksbanken. Länsstyrelsen, som icke heller eljest

funnit befolkningsutredningens förslag lämpligt, förordar det av besparingsberedningen

alternativt framlagda förslaget, enligt vilket ortsombuden skulle

utses av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån uttalar sig sålunda.

Den föreslagna prövningen av valet från riksbankens sida syntes bli något

för riksbankens verksamhet tämligen främmande. För den händelse närmare

utredning i saken vore erforderlig, läge det nära till hands, att sådan finge

företagas genom organ, som lydde under länsstyrelsen. Det kunde emellertid

ifrågasättas, örn någon ändring i gällande bestämmelser i ämnet vore nödvändig.

Liksom flera andra länsstyrelser anser länsstyrelsen i Hallands lån, att

Kungl. Majit icke borde besväras med utseende av ortsombud. Enligt länsstyrelsen

borde i det avsedda fallet ombuden utses av vederbörande länsstyrelse.

Länsstyrelsen i Skaraborgs lån finner det tillräckligt med en bestämmelse

av innebörd att ortsombud, som av riksbanken befunnits olämpligt, icke

skulle kunna av kommunen återväljas.

I sitt yttrande i ämnet uttalar svenska stadsförbundet till en början, att

kommunallagarna icke kände något underställningsförfarande av nu föreslagen

art och att därför ett förfaringssätt i enlighet med utredningens förslag

syntes förutsätta en lagändring. Stadsförbundet anför vidare bland

annat.

Förbundet ville betona, att inga reella skäl anförts till stöd för den föreslagna

ändringen. Det vore icke på något sätt styrkt, att antalet nödlidande

lån stått i verklig relation till ombudens kvalifikationer. Riksbanksfullmäktige

hade tvärtom uttalat, att ortsombuden i stort sett fyllt sin uppgift på ett

tillfredsställande sätt. De hade tillika intygat, att det varit möjligt att under

hand få de ortsombud, som visat sig avgjort olämpliga, ersatta med andra.

Örn kommunerna stöde till tjänst med sakkunnig hjälp åt statens myndigheter

i låneverksamheten, en hjälp dessa själva uppskattade, syntes det i hög

grad omotiverat att utföra den omständliga procedur, som här föreslagits.

Skulle statsmakterna icke vilja bibehålla den nuvarande metoden torde det

enda rationella vara att helt avkoppla kommunerna från verksamheten i

fråga.

Svenska bankföreningen anser, att riksbanken bör utse ombuden efter förslag

av kommunerna, därvid kommunernas förslag böra upptaga minst två

personer.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

21

Vad angår den tid, för vilken ortso mb uden skola utses,

hava i vissa yttranden anmärkningar framförts mot den förkortning av tiden

från två till ett år, som förordats av befolkningsutredningen.

Sålunda anför länsstyrelsen i Blekinge län, att svårigheter onekligen kunde

föreligga att få lämpliga ortsombud men att dessa svårigheter icke skulle

motverkas genom mandattidens begränsning. Länsstyrelsen finner, att en förlängning

av tiden med ett år snarare skulle kunna verka i denna riktning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån är jämväl av den uppfattningen, att mandattiden

icke bör förkortas. Länsstyrelsen påpekar, att ett system med årliga

val, vilka varje gång skulle underställas riksbanken för godkännande, måste

bliva alltför tungrott. Även svenska bankföreningen ifrågasätter lämpligheten

av att reducera mandattiden under framhållande av att den önskvärda

kontinuiteten genom en förkortning skulle i viss mån äventyras.

Förslaget om höjning av lånemaximum från 1,000 kronor till

1,250 kronor har nästan genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Socialstyrelsen finner en höjning av maximum i nuvarande prisläge väl

motiverad. Möjligen kunde dock — yttrar styrelsen — ifrågasättas, om ej den

föreslagna ökningen av 25 procent vore något snävt tilltagen.

Svenska slöjdföreningen finner beklagligt, att det i nuvarande krisläge icke

torde vara möjligt att höja maximibeloppet till 1,500 kronor, vilket säkerligen

i vissa fall skulle vara en starkt motiverad lånesumma.

En motsatt ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Östergötlands län,

som anfört följande.

En höjning av maximibeloppen skulle otvivelaktigt leda till en allmän höjning

av lånebeloppen, en åtgärd, som icke kunde anses lämplig under rådande

förhållanden, då i stället alla inflatoriska tendenser borde stävjas. Åtgärden

torde också få anses i stort sett obehövlig, då förekommande lånebehov

i allmänhet kunde tillgodoses inom ramen av det nuvarande maximibeloppet.

Länsstyrelsen ansåge sig därför böra avstyrka höjningen, såvida icke noggranna

föreskrifter utfärdades för kontroll av att lånebeloppet blott användes

för kontantköp. Länsstyrelsen ville framhålla, att redan under nuvarande

förhållanden en sådan kontrollföreskrift skulle vara utomordentligt verkningsfull.

Gentemot befolkningsutredningens förslag rörande möjlighet att få

amorteringstiden förlängd hava några anmärkningar icke framförts.

Av de tillstyrkande yttrandena må nämnas länsstyrelsen i Blekinge län,

som ansett, att förslaget skulle bli av stor betydelse för låntagare, som genom

utökad försörjningsplikt eller av annan legitim orsak saknade möjlighet till

planenliga avbetalningar.

Vad befolkningsutredningen anfört beträffande åtgärder för enhetliga

låneprinciper har föranlett socialstyrelsen att göra följande uttalanden.

En anordning, som åsyftade åstadkommande av större enhetlighet vid

handhavandet av en lånerörelse av detta slag, vore givetvis i och för sig motiverad

och önskvärd. Styrelsen kunde emellertid icke biträda den av utredningen

uttalade uppfattningen rörande valet av den princip, vars likformiga

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

tillämpning härvid borde eftersträvas. Enligt styrelsens mening kunde det

icke stå i god överensstämmelse med bosättr.ingslånens syfte att på en dylik

låneverksamhet anlägga allenast affärsmässiga synpunkter och därigenom

förbehålla denna hjälpform åt sökande med en jämförelsevis tryggad ekonomisk

ställning. Med en sådan praxis vid lånens beviljande måste bosättningslånen

i övervägande grad få karaktären av en bekväm och lättillgänglig utväg

för relativt bättre bemedlade personer att vid behov anskaffa nödiga tillskottsmedel

för bosättningen. De mera behövande samhällsmedlemmar, för

vilka bosättningsfrågan i regel innebure eif verkligt brydsamt ekonomiskt

problem, skulle däremot i allmänhet ställas utanför möjligheter till erhållande

av dylika lån.

Socialstyrelsen ansåge alltså, till skillnad från befolkningsutredningen, att

behovsprincipen borde komma i tillämpning vid prövningen av ansökningar

om bosättningslån och särskilt vid utmätningen av lånebeloppens storlek.

I praktiken skulle delta betyda en nedskrivning av anspråken på de lånesökandes

kreditvärdighet, varigenom lånemöjligheterna skulle komma att utsträckas

till grupper med mindre gynnsamma ekonomiska villkor, vilka nu

i stort sett icke ägde tillgång till denna låneform. Med det anförda ville styrelsen

ingalunda göra gällande, att icke kreditvärdigheten också borde beaktas.

Självfallet måste alltid vissa krav uppehållas i fråga om lånesökandens

personliga pålitlighet och hans ådagalagda villighet och förmåga att själv skaffa

sig sin försörjning. I detta sammanhang torde böra föreskrivas, att personer

med en inkomst, överstigande visst belopp, icke borde äga erhålla bosättningslån.

Styrelsen ansåge sig böra framhålla, alt även vid en sålunda ifrågasatt omläggning

av bosättningslåneverksamheten de ekonomiskt sämst lottade icke

skulle i ifrågavarande form kunna beredas hjälp vid sin bosättning.

Påpekas borde också, att en sådan omläggning av verksamheten från företrädesvis

affärsmässig till även social bedömning av fallen även torde påkalla,

att riksbanken såsom lånebeviljande organ kompletterades med en särskild

nämnd eller ett råd med för ändamålet speciellt lämpad sammansättning.

Detta syntes bli nödvändigt icke minst med hänsyn till att behovet av

rådgivning och vägledning åt ortsombuden kunde antagas bliva avsevärt större,

därest man genomförde den av styrelsen föreslagna omläggningen.

Örn bosättningslånen genom en övergång till en generell tillämpning av behovsprincipen

skulle erhålla karaktären av en mera socialt betonad låneform,

torde det knappast kvarstå någon starkare grund till tidigare yppade

betänkligheter mot ett system, varigenom befrielse från återbetalningsskyldighet

efterhand skulle regelmässigt inträda i och med stigande barnantal.

Styrelsen ansåge för sin del, att frågan örn en lösning efter nu angivna linjer

borde upptagas till närmare övervägande.

Bank- och fondinspektionen framhåller, att ett betänkligt stort antal av

låntagarna visat försummelse beträffande räntebetalning och amortering

och anser därför, att en noggrannare gallring av låneklientelet syntes påkallad.

Fullmäktige i riksbanken, som tillstyrka anordnandet av den av befolkningsutredningen

föreslagna konferensen med representanter för avdelningskontoren

och ortsombuden, beräkna, att en dylik konferens skulle pågå 2—3

dagar med ett deltagareantal av omkring 75 personer. Enligt fullmäktige böra

kostnaderna såvitt möjligt hålla sig inom en ram av 10,000 kronor. Fullmäktige

hava härvid utgått från alt ortsombuden skulle tillerkännas reselcostnadsoch

traktamentsersättning enligt klass II C i allmänna resereglementet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 272.

23

Någon erinran har icke från något håll framförts mot förslaget att riksbanken

vid prövning av låneansökningarna skulle få anlita medicinsk

sakkunskap. Statskontoret har dock ifrågasatt, huruvida ej redan för

närvarande riksbanken kunde anses hava dylik befogenhet.

Ej heller förslaget om beredande av tillgång för ortsombuden

och riksbanken till socialregistret har mött någon

erinran.

Fullmäktige i riksbanken hava emellertid med anledning av förslaget påpekat,

att det merarbete, som komme att åsamkas ortsombuden vid inhämtande

av upplysningar från socialregistret, komme att bliva ganska betydande.

Fullmäktige föreslå därför att i de fall, då dylika upplysningar inhämtades,

ersättningen till ombuden skulle få utgå med 3 kronor 50 öre, när upplysningarna

avsåge båda parterna och med 2 kronor 30 öre i andra fall. De nuvarande

ersättningsbeloppen skulle alltså för dessa fall höjas med omkring

15 procent.

Till sist må nämnas några i omför mälda yttranden avgivna

förslag, för vilka icke redogjorts i det föregående.

Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår, att i bosättningslånekungörelsen stadgas

dels att lånet skall användas till inköp av varor, som äro för sökandenas

bosättning särskilt behövliga, dels att det skall ankomma på ortsombuden att

utöva rådgivande verksamhet med avseende å anskaffningen av bosättningsföremålen.

Enär ett av skälen för införande av bosättningslån varit att motverka avbetalningsköpen,

föreslår bank- och fondinspektionen, att lånesökandena skola

vara skyldiga att avgiva bindande förklaring, att de icke förvärvat eller ämnade

förvärva bosättningsföremål på avbetalning. Kunde dylik förklaring

icke avgivas eller funnes anledning förmoda att avgiven förklaring icke vore

allvarligt menad, borde ansökningen avslås.

Slutligen har svenska bankföreningen föreslagit, att statsverket måtte beredas

rätt till införsel i låntagarnas avlöning för förfallande ränte- och annuitetsbelopp.

Detta skulle —- anför bankföreningen — vara ägnat att på ett

nyttigt sätt erinra örn att staten menade allvar med låneformen och att här

alltså icke vore fråga örn ett understöd.

Framställning av fullmäktige i riksbanken rörande anslag för nästa

budgetår för den nied bosättningslånen förenade verksamheten.

I skrivelse den 29 april 1943 hava fullmäktige i riksbanken gjort framställning

rörande anslag för nästa budgetår för här ifrågavarande ändamål.

Beträffande medelsbehovet för statens bosätt ningslånefond anföra

fullmäktige i huvudsak följande.

Sedan 1943 års riksdag å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43

anvisat ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor till statens bosättningslånefond,

hade lill nämnda fond inalles anvisats 20,000,000 kronor.

I skrivelse den 29 oktober 1942 hade fullmäktige preliminärt beräknat,

att för tillgodoseende av bosättningslåneverksamheten under nästa budgetår

skulle erfordras, att fonden tillfördes ett belopp av 4,500,000 kronor. Till

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

grund för denna uppskattning hade legat vissa kalkyler, sammanställda i en

vid skrivelsen fogad tablå. I denna hade antalet nya lån under innevarande

budgetår beräknats komma att uppgå till omkring 15,000 med ett lånebelopp

av 13,000,000 kronor. Då vid ingången av budgetåret 1942/43 den sammanlagda

utlåningen från fonden uppgått till omkring 19,920,000 kronor samt

under budgetåret inflytande amorteringar uppskattades till 7,000,000 kronor,

hade i nämnda skrivelse medelsbelastningen å fonden vid budgetårets

slut beräknats utgöra (19,920,000 + 13,000,000 — 7,000,000) 26,200,000 eller

i avrundat tal 26,000,000 kronor.

Såsom framginge av en nu gjord sammanställning bade under de tre första

kvartalen av löpande budgetår utlämnats sammanlagt omkring 10,500 lån

med ett lånebelopp av omkring 8,920,000 kronor. Med utgångspunkt från att

lånens antal under sisla kvartalet av budgetåret komme att något överstiga

antalet under motsvarande tid föregående år samt att lånebeloppen i genomsnitt

komme att bliva lika stora som under den senaste tiden varit fallet,

torde man kunna uppskatta antalet lån under hela budgetåret till 13,700 och

det totala lånebeloppet till 11,700,000 kronor. Om man vidare utginge från

att under budgetåret ett sammanlagt belopp av 6,600,000 kronor komme att

inflyta i amorteringar, skulle av de 26,000,000 kronor, som anvisats, vid

budgetårets slut hava tagits i anspråk (19,920,000 + 11,700,000 — 6,600,000)

25,020,000 kronor eller i avrundat tal 25,000,000 kronor. Ett belopp av omkring

1,000,000 kronor skulle enligt dessa beräkningar komma att kvarstå

såsom reservation till nästa budgetår.

För nästa budgetår hade fullmäktige i sin förenämnda skrivelse den 29

oktober 1942 preliminärt beräknat de nya lånens antal till 15,000 och det

sammanlagda lånebeloppet till 13,000,000 kronor. Det vore möjligt, att antalet

lån komme att understiga nämnda siffra. Däremot finge man förutsätta,

att om 1941 års befolkningsutrednings förslag rörande höjning av lånens

maximibelopp från 1,000 till 1,250 kronor vunne statsmakternas bifall, en

viss höjning av det genomsnittliga lånebeloppet komme att ske. Under de

två senaste åren hade en viss förskjutning uppåt av lånebeloppen skett och

för innevarande budgetår uppginge den genomsnittliga siffran till omkring

850 kronor. Om man räknade med att lånen under nästa budgetår komme

att i medeltal utgöra 950 kronor, skulle för utlämnande av nya lån under

budgetåret erfordras ett belopp av (15,000 X 950) 14,250,000 kronor, vilket

belopp torde kunna avjämnas till 14,000,000 kronor. Fullmäktige hade tidigare

beräknat att cirka 8,500,000 kronor skulle inflyta i amorteringar under

nästa budgetår. Det vore möjligt att denna siffra komme att visa sig vara

något för hög, men med hänsyn till att beloppet för nyutlämnade lån ävenledes

torde vara beräknat i överkant, syntes man kunna bortse härifrån.

Medelsbehovet under nästa budgetår skulle sålunda kunna uppskattas till

(14,000,000 — 8,500,000) 5,500,000 kronor. Eftersom enligt vad nämnts

en reservation beräknades kvarstå å 1,000,000 kronor, skulle medelsbehovet

följaktligen under budgetåret 1943/44 utgöra 4,500,000 kronor. Försiktigheten

syntes emellertid bjuda, att anslaget till fonden för nästa budgetår bestämdes

till 5,000,000 kronor.

Vad beträffar anslaget till statens bosättningslån: ersätt
ning

åt ortsombuden erinra fullmäktige, att fullmäktige under förutsättning

att ortsombudens arbete skulle komma att ökas genom inhämtande

av utdrag ur socialregistret föreslagit en höjning av den till ortsombuden

utgående ersättningen till 3 kronor 50 öre, örn ortsombudets yttrande avsåge

båda lånesökandena, men eljest till 2 kronor 30 öre. Med hänsyn härtill

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 272.

ävensom till den ökade omfattning bosättningslåneverksamheten erhållit och

beräknades jämväl i fortsättningen erhålla föreslå fullmäktige, att anslaget,

som för närvarande är upptaget till 27,000 kronor, matte höjas till 50,000

kronor.

Med avseende å anslaget till statens bosättningslan: ersätt
ning

åt riksbanken hemställa riksbanksfullmäktige, att det nuvarande

anslagsbeloppet av 50,000 kronor måtte för nästa budgetår höjas

till 75,000 kronor.

Fullmäktige erinra vidare, att fullmäktige förordat anordnande av en konferens

med representanter för riksbankens avdelningskontor samt med vissa

ortsombud för att söka uppnå enhetliga grunder för låneprövningen, därvid

kostnaderna för konferensen beräknats till 10,000 kronor. Fullmäktige anse,

att för ändamålet bör för nästa budgetar under rubriken statens bosättningslån:

sammanträden med ortsombud m. fl. anvisas

ett särskilt anslag. Enligt fullmäktiges mening bör detta anslag av försiktighetsskäl

bestämmas till 12,000 kronor.

Departementschefen.

De undersökningar, som verkställts rörande den statliga bosättningslåneverksamheten,

synas mig hava visat, att denna verksamhet trots förefintliga

svagheter — dock varit till betydande nytta, i det den a ena sidan stimulerat

familjebildningen och å andra sidan minskat omfattningen av en på

avbetalningsköp grundad bosättning. I likhet med 1941 års befolkningsutredning

är jag därför av den uppfattningen att sagda verksamhet bör fullföljas.

Ej heller anser jag mig böra för närvarande ifrågasätta någon väsentlig omläggning

av de för lånen gällande bestämmelserna. Det sagda innebär, bland

annat, att jag icke för närvarande finner mig böra förorda en övergång till

ett lånesystem, enligt vilket frihet från återbetalningsskyldighet för viss del

av lånet medgives för varje barnafödsel.

Enligt min mening bör man alltså vid reformering på förevarande område

inskränka sig till att undanröja de brister, som befunnits vidlåda låneverksamheten

i fråga. Jag går nu att taga ställning till de olika förslag som i

berörda syfte framlagts.

Utan tvivel är det av största betydelse att sörja för att bosättningslånen

komma att användas på bästa möjliga sätt. För möjliggörande härav hava

vissa inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga föreslagit, bland annat,

uppbyggande av en särskild organisation med ett flertal konsulenter, vilka

skulle få till uppgift att lämna opartisk rådgivning för lånemedlens utnyttjande.

De sakkunniga hava även förordat anordnande av allmän upplysningsverksamhet

i ämnet i skolorna och annorstädes. Da för närvarande

inom befolkningsutredningen pågå undersökningar rörande tillskapande av

en allmän rådgivnings- odh upplysningsverksamhet i hushållsfrågor, synes

mig resultatet av dessa undersökningar böra avvaktas, innan de sakkunnigas

förslag i berörda hänseenden upptagas till prövning. Jag kan därför icke

nu förorda sagda förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 272. ^

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Däremot vill jag tillstyrka de förslag, som framlagts rörande ändrade formulär

för låneansökningama och rörande utfärdande av handledning för

ortsombuden, vartill skulle fogas vissa bosättningsplaner. Därest dessa förslag

realiseras, torde lånesökandena komma att erhålla en väsentligt bättre

vägledning rörande det sätt, varpå en ändamålsenlig bosättning kan ske, än

som tidigare förekommit. Samtidigt torde de fullständigare ansökningshandlingarna

för riksbanken avsevärt underlätta en rättvis bedömning av lånebehovet.

Såväl de nya formulären till låneansökningar som handledningen och

bosättningsplanerna torde böra utarbetas genom riksbankens försorg.

Medan besparingsberedningen och omförmälda sakkunniga förordat olika

åtgärder för vinnande av kontroll rörande lånemedlens användning, har befolkningsutredningen

icke ansett sig böra tillstyrka åtgärder i detta syfte. I

de yttranden, som avgivits över utredningens förslag, hava likaledes meningarna

på denna punkt varit ganska delade. Givetvis skulle det i och för sig

vara önskvärt örn genom en kontroll garanti kunde skapas för att beviljade

lån komme till användning på avsett sätt. Det har emellertid visat sig, att

anordnande av en effektiv kontroll i berörda hänseende är förenat med betydande

svårigheter. Med hänsyn härtill och då direkta missbruk av lånemedlen

torde vara sällsynta, är jag icke beredd att förorda något förslag

avseende dylik kontroll.

Utredningen har i detta sammanhang föreslagit, att lånemedlen skulle insättas

på motbok i sparbank, postsparbanken eller affärsbank. Härmed

skulle framför allt vinnas, att låntagare bringades i kontakt med de olika

sparinstitutionerna, vilket ansetts kunna bliva av betydelse för deras kommande

ekonomiska livsföring. I flera av de yttranden, som avgivits över förslaget,

har uttalats tvekan rörande värdet av förslaget. Detta har bland andra

avstyrkts av sparbanksinspektionen, som därvid påpekat, att ett bifall till detsamma

skulle medföra omgång och kostnader. Då ett genomförande av förslaget

enligt min mening knappast skulle medföra åsyftad verkan, anser jag

mig icke böra biträda detsamma.

Ortsombuden väljas för närvarande av kommunerna. Besparingsberedningen,

som ansett, att ombuden borde utses av statliga organ, har föreslagit, att

ombuden skulle förordnas av riksbanken eller, örn detta ej vore lämpligt,

av länsstyrelserna. Å andra sidan har befolkningsutredningen föreslagit, att

ombuden väl som hittills skulle väljas av kommunerna men att valen för godkännande

skulle underställas riksbankens prövning. Av de yttranden, som

avgivits i ämnet, framgår, att meningarna i denna fråga starkt brutit sig.

För min del finner jag det mindre lämpligt, att åt riksbanken eller länsstyrelserna

anförtro uppgiften att utse ortsombuden, då riksbanken torde sakna

erforderlig personkännedom för ändamålet och länsstyrelserna icke i övrigt

hava att taga någon befattning med ifrågavarande verksamhet. Å andra sidan

kan jag icke heller ansluta mig till befolkningsutredningens förslag, som förefaller

onödigt omständligt. Da vidare den nuvarande ordningen för val av

ortsombud icke medfört större olägenheter, får jag därför tillstyrka, att denna

ordning bibehålies.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

27

Ej heller den förkortning av mandattiden från två till ett år, som förordats

av befolkningsutredningen, anser jag mig böra förorda.

Den höjning av lånemaximum från 1,000 kronor till 1,250 kronor, som

föreslagits av befolkningsutredningen, har motiverats med den prisstegring

vilken ägt rum under de senaste åren. Då det nuvarande maximibeloppet

uppenbarligen i många fall är otillräckligt, får jag tillstyrka detta förslag.

Enligt befolkningsutredningens förslag skulle riksbanken, då omständigheterna

därtill föranledde, kunna medgiva uppskov med erläggande av

amortering å beviljat lån. Häremot torde icke vara något att erinra. I sak

innebär detta förslag icke någon nyhet, då i realiteten riksbanken — ehuru

utan stöd av uttrycklig föreskrift i ämnet — i stor utsträckning nödgats medgiva

anstånd med amorteringen. I likhet med utredningen anser jag det onödigt

att bestämma någon maximitid för amorteringstidens förlängning.

Jag vill vidare understryka angelägenheten av att såvitt möjligt enhetliga

normer tillämpas beträffande låneverksamheten. För underlättande härav

bör den konferens, som förordats av utredningen, under nästa budgetår komma

till stånd.

I enlighet med vad befolkningsutredningen förordat torde vid ansökningarnas

prövning en viss hänsyn böra tagas även till sökandenas hälsotillstånd

för att undvika att bosättningslån tillerkännas sökande, som med skäl kunna

väntas komma att på sina barn överföra svårartade sjukdomar eller defekter.

Det synes därför lämpligt, att riksbanken har möjlighet att vid behov anlita

medicinsk sakkunskap. Såsom befolkningsutredningen föreslagit, bör för

bestridande av härmed följande kostnader kunna tagas i anspråk anslaget

till statens bosättningslån: ersättning åt riksbanken.

Då socialregistret ofta kan innehålla upplysningar av vikt för bedömande

av föreliggande ansökningar om bosättningslån, anser jag det vidare

påkallat, att — på sätt föreslagits av befolkningsutredningen — ortsombuden

beredas möjlighet att erhålla uppgifter ur detta register rörande sökandena.

Sådan möjlighet bör även beredas riksbanken. Beträffande den ändring i lagen

örn socialregister, som erfordras i händelse av bifall till detta förslag, gör

jag framställning i annat sammanhang.

I de fall, där ortsombuden inhämta uppgifter från socialregistret, böra de

erhålla förhöjd ersättning enligt av fullmäktige i riksbanken föreslagna grunder.

Vad härefter angår medelsbehovet för nästa budgetår kan jag ansluta mig

till de beräkningar, som framlagts av fullmäktige i riksbanken. Jag förordar

alltså, att det under kapitalbudgeten uppförda anslaget till statens

bosättningslånefond upptages till 5,000,000 kronor samt att femte huvudtitelns

anslag till statens bosätlningslån: ersättning åt ortsombud och till statens

bosättningslån: ersättning åt riksbanken uppföras med 50,000 kronor respektive

75,000 kronor. I överensstämmelse med fullmäktiges förslag bör

vidare under rubriken statens bosättningslån: sammanträde med ortsombud

m. fl. anvisas ett anslag av 12,000 kronor. Även detta anslag, som

bör vara obetecknat, bör upptagas under femte huvudtiteln.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

Såsom framgår av vad jag inledningsvis anfört, anvisades för budgetåret

1942/43 ett obetecknat anslag av 15,000 kronor till statens bosättningslån:

viss upplysningsverksamhet. Anslaget, som var avsett för viss försöksverksamhet

på hithörande område, har huvudsakligast utnyttjats för att undersöka

det sätt, varpå beviljade bosättningslån kommit till användning, ävensom

möjligheten att åstadkomma förbättrade förhållanden härutinnan. Även

för nästa budgetår torde en försöksverksamhet rörande bosättningslånen böra

komma till stånd. Denna torde emellertid främst böra få till uppgift att

lämna råd och anvisningar åt lånesökande. Rådgivningen torde böra förläggas

till vissa orter i olika delar av riket. I den mån så låter sig göra, bör

därvid anknytning sökas till den verksamhet, som utövas av arbetarnas bildningsförbund

och andra folkliga organisationer. För ändamålet torde även

nu böra anvisas ett obetecknat anslag av 15,000 kronor, rubricerat statens

bosättningslån: viss upplysningsverksamhet. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj:t att meddela närmare föreskrifter rörande användningen av detta

anslag.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för statliga

bosättningslån och för ersättning åt ortsombud för yttranden

över ansökningar om dylika lån;

dels ock för budgetåret 1943/44 anvisa

a) under femte huvudtiteln

1) till Statens bosättningslån: Ersättning åt ortsombud ett

förslagsanslag av 50,000 kronor;

•yt 2) till Statens bosättningslån: Ersättning åt riksbanken ett

! förslagsanslag av 75,000 kronor;

3) till Statens bosättningslån: Viss upplysningsverksamhet

ett anslag av 15,000 kronor;

4) till Statens bosättningslån: Sammanträde med ortsombud

m. fl. ett anslag av 12,000 kronor;

b) under kapitalinvesteringar, statens utlåningsfonder,

till Statens bosättningslånefond ett investeringsanslag av

5,000,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

431790

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:399 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens bosättningslån. s. 4 i texten
  2. SU 1943:187 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statens bosättningslån jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten