Angående statens bosättningslån
1943-05-07 · 28 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 25 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1943:272, Angående statens bosättningslån
Dokumentets text
Kungl. Afaj:t$ proposition nr 272.
1
Mr 272.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statens bosättningslån;
given Stockholms slott den 7 maj 1943.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.
GUSTAR
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 maj
1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller.
I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan
dels under femte huvudtiteln, punkterna 23—25, föreslagit riksdagen att,
i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1943/44 beräkna till
statens bosättningslån: ersättning åt ortsombud ett förslagsanslag av 45,000
kronor, till statens bosättningslån: ersättning åt riksbanken ett förslagsanslag
av 75,000 kronor och till statens bosättningslån: viss upplysningsverksamhet
ett obetecknat anslag av 15,000 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 272.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
dels ock under kapitalbudgeten, statens utlåningsfonder, punkten 3, föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för nämnda
budgetår till statens bosättningslånefond beräkna ett investeringsanslag av
4,500,000 kronor.
Jag ber nu att få till fortsatt behandling upptaga dessa anslagsfrågor ävensom
därmed sammanhängande spörsmål.
1. (Gillande bestämmelser m. m.
Sedan 1937 års riksdag beslutat inrättandet av en statens utlåningsfond,
benämnd statens bosättningslånefond, har Kungl. Majit den 30 september
1937 utfärdat kungörelse (nr 809) örn statliga bosättningslån. Denna kungörelse
har sedermera undergått smärre ändringar genom kungörelserna den
27 maj 1938 (nr 204), den 10 mars 1939 (nr 94), den 16 maj 1941 (nr 281) och
den 15 maj 1942 (nr 312). De bestämmelser, som numera gälla i ämnet, äro
i huvudsak följande.
Trolovade eller äkta makar kunna på ansökan erhålla bosättningslån för
inköp av möbler eller andra bosättningsföremål, vilkas anskaffande föranledes
av äktenskapets ingående.
Bosättningslån utgår av statens bosättningslånefond, som förvaltas av riksbanken.
Såsom villkor för erhållande av bosättningslån gäller:
a) att de lånesökande äro i behov av medel för anskaffandet av erforderliga
bosättningsföremål,
b) att lånets upptagande är tillrådligt med hänsyn till de lånesökandes egna
villkor och intressen,
c) att de lånesökande tecknat sjukförsäkring, som kan anses tillräcklig med
hänsyn till deras ekonomiska villkor, eller i annan ordning skaffat sig liknande
trygghet,
d) att de lånesökande gjort sig kända för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet
ävensom, i den mån betingelser härför förelegat, ådagalagt sparvilja,
samt
e) att, där de lånesökande äro äkta makar, särskilda omständigheter föranlett
dem att först efter äktenskapets ingående göra låneansökningen.
Då särskilda skäl därtill äro, må bosättningslån beviljas lånesökande, oaktat
de icke uppfylla det under c) stadgade villkoret.
Låneansökan av äkta makar skall avlämnas inom sex månader från äktenskapets
ingående. 1 ömmande fall må dock ansökan, som avlämnats senare,
upptagas till prövning.
Bosättningslån må ej beviljas till högre belopp än 1,000 kronor. Sådant
lån skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot, som
fastställes av Kungl. Majit. (För lån som utlämnas under innevarande budgetår
är räntan bestämd till 4 procent.)
Bosättningslån skall amorteras i sådan ordning, att lånet är återbetalt
senast fem år efter utlämnandet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 272.
3
Ansökan om bosättningslån göres å en av riksbanken fastställd blankett
och inlämnas till ett särskilt ortsombud i den kommun, där mannen är bosatt.
Såsom ortsombud fungerar inom varje kommun en av kommunen för en
tid av två år vald person. Ortsombudet har att å ansökningshandling teckna
yttrande dels rörande riktigheten av de uppgifter, som meddelats av sökandena,
och dels i de andra hänseenden, som angivas i ansökningsblanketten.
Äro sökandena bosatta inom skilda kommuner skall ombudet därefter översända
handlingarna till ombudet i den kommun, där kvinnan är bosatt, och
skall jämväl sistnämnda ombud yttra sig i ärendet.
Det ortsombud, som sist handlagt ärendet, skall därefter utan dröjsmål
översända handlingarna till riksbankskontoret för det lånedistrikt, inom vilket
sökandena ämna efter giftermålet vara bosatta.
Sedan handlingarna inkommit till riksbanken, beslutar banken i ärendet.
Förfallen ränta och amortering skola inbetalas till riksbanken. Banken äger
medgiva uppskov med betalning av ränta och amortering.
Avlider låntagare och skulle därefter lånets återbetalning bereda synnerlig
svårighet för den andre låntagaren, eller, där sådan icke finnes, för den avlidnes
efterlevande, kan Kungl. Maj:t på hemställan av riksbanken medgiva
befrielse från återbetalningsskyldighet med avseende å statens hela återstående
fordran eller del därav. Sådan befrielse kan ock medgivas, därest låntagarna
eller endera av dem efter det lånet beviljats fått sin försörjningsplikt
så utökad, att därigenom uppkommit synnerlig svårighet att återbetala
lånet. I dylika fall eller då eljest ingen eller ringa utsikt finnes, att lån kommer
att återbetalas, kan Kungl. Maj:t på hemställan av riksbanken meddela
beslut om avskrivning.
Under vissa förutsättningar kan riksbanken besluta, att beviljat lån skall
uppsägas till omedelbar betalning.
Kungl. Majit har vidare den 30 september 1937 utfärdat kungörelse (nr
810) angående ersättning åt ortsombud för yttranden över ansökningar örn
statliga bosättningslån. Enligt denna kungörelse äger ortsombud att av statsmedel
utfå ersättning med tre kronor för varje ansökan, varöver ombudet
yttrat sig. dock att, där jämväl annat ortsombud yttrat sig över ansökningen,
ersättningen utgår med allenast två kronor.
För sitt bestyr med bosättningslånen erhåller jämväl riksbanken särskild
ersättning. Sålunda äger riksbanken uppbära ersättning med fem kronor för
varje behandlad ansökning. Vidare uppbär riksbanken ersättning för bankens
kostnader för indrivning av till betalning förfallna bosättningslån med
dels 10 kronor för varje till indrivning genom riksbankens ombudsmän överlämnat
lån. dels ock ersättning för de särskilda utgifter, som banken fått
vidkännas i samband med indrivningen. Slutligen erhåller riksbanken gottgörelse
för vissa smärre kostnader, sorn förorsakas riksbanken för annonsering
och annan upplysningsverksamhet beträffande lån.
Från och med budgetåret 1937/38 till och med budgetåret 1942/43 hava
å kapilalbudgelen under statens utlåningsfonder till statens bosättningslånefond
anvisats reservationsanslag å tillhopa 26.000,000 kronor, därav för sistnämnda
budgetår anvisats 6,000.000 kronor.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 272.
Kostnaderna för ersättning åt ortsombuden bestridas från ett under femte
huvudtiteln uppfört förslagsanslag rubricerat statens bosättningslån: ersätt T
ning åt ortsombud, vilket anslag för budgetåret 1942/43 upptagits till 27,090
kronor.
Vidare bestrides den ersättning, som tillkommer riksbanken för dess bestyr
med bosättningslånen, från ett likaledes under femte huvudtiteln anvisat
förslagsanslag, som benämnts statens bosättningslån: ersättning åt riksbanken.
Detta anslag har för löpande budgetår upptagits till 60,000 kronor.
Slutligen har för innevarande budgetår under femte huvudtiteln, rubriken
statens bosättningslån: viss upplysningsverksamhet anvisats ett obetecknat
anslag av 15,000 kronor. Från anslaget hava avlönats två inom socialdepartementet
tillkallade sakkunniga, vilka verkställt undersökning rörande behovet
av och sättet för anordnande av rådgivningsverksamhet i samband med
bosättningslånen.
2. Vissa statistiska undersökningar rörande bosättningslånen ävensom
i anslutning till undersökningarna framlagda förslag.
Till en början vill jag erinra, att besparingsberedningen under år 1941 låtit
verkställa en undersökning rörande bosättningslåneverksamheten. Denna
undersökning, som huvudsakligen gällde frågan örn fullgörandet av räntebetalning
och amortering, visade, att av de 22.384 lån, som utlämnats intill den
30 november 1940 hade nämnda dag icke mindre än 5,157 varit nödlidande.
I 4,388 fall hade riksbanken beviljat anstånd på grund av inkallelse till beredskapstjänstgöring
eller av annan orsak, medan i 769 fall anstånd ej beviljats.
I 692 fall hade lånen överlämnats till riksbankens ombudsmän för
indrivning. Sedan förfallna amorteringar indrivits. hade 97 lån återförts till
respektive huvud- eller avdelningskontor för fortsatt amortering enligt den
ursprungligen fastställda planen. Å kvarstående 595 på indrivning beroende
lån hade genom inbetalningar av smärre belopp (5—20 kronor) inbetalats
sammanlagt 14,361 kronor, vartill kommo räntor till relativt stora belopp.
Lagsökningsåtgärder hade vidtagits beträffande 225 lån.
Utvecklingen i berörda avseende efter den 30 november 1940 framgår avvissa
av riksbanken lämnade uppgifter. Restantiernas antal har efter sistnämnda
dag väsentligt ökats och allt fler lån synas hava blivit nödlidande.
Såsom orsak härtill nämnes främst inkallelser till militärtjänst och de ekonomiska
svårigheter, som i samband därmed drabbat ett stort antal nybildade
familjer. Riksbanken har i de fall. då bristande betalningsförmåga förelegat,
visat stor varsamhet vid indrivningen av lånen.
Besparingsberedningen har i anslutning till berörda undersökning framlagt
vissa förslag till ändringar i gällande bestämmelser rörande bosättningslånen.
Sålunda har beredningen rörande kontrollen över användningen
av beviljade bosättningslån anfört följande.
Från många håll hade anmärkts, att statens bosättningslån ofta icke kommit
till den användning som varit avsedd, då institutet infördes såsom ett
Kungl. Måj.ts proposition nr 272.
5
led i den statliga befolkningspolitiken för att underlätta bosättning vid nybildning
av äktenskap. Det syntes besparingsberedningen, som om dylika
klagomål i stor utsträckning bade sin grund i den brist på kontroll, som
förelåge beträffande denna hjälphjon.
Visserligen skulle ansökning om bosättningslån även innehålla en inköpsplan.
Sökandena skulle sålunda å ansökningsfonnuläret teckna en specifikation
å nyanskaffningen i vad den avsåge större möbler samt angiva beräknad
kostnad för dessa möbler och annan nyanskaffning. Men ehuni nämnda
uppgifter lädes till grund vid beviljandet av låneansökningen, funnes icke
några garantier för att inköpen skedde efter den angivna planen. Ett av riksbankens
avdelningskontor hade också meddelat, att sådan låneansökan, som
upptoge förslag till inköp av lyxmöbler, visserligen avsloges men att följden
blivit att möbelhandlarna dikterade ett förslag till ansökan och sålde efter
ett annat. Att fall förekommit, då lånat belopp över huvud icke använts för
bosättningsändamål, vore känt genom dagspressen och hade även framhållits
i vissa yttranden.
Beträffande social verksamhet gällde, att det allmänna noggrant måste
följa hjälpbehovet. När hjälpverksamheten dreves utan aktgivande på om
den fyllde ett socialt behov, riskerade den mycket lätt att bringas i vanrykte
även i de delar, där den kunde tjäna ettt stort ändamål. I de fall, där bosättningslånen
endast lockade till lättsinnigt utökande av skuldsättningen
vid ett äktenskaps ingående, vöre det uppenbart, att de direkt motverkade
sitt eget behjärtansvärda syfte.
Det syntes därför beredningen som en angelägenhet av första ordningen
att tillse, att syftet med denna låneverksamhet bevarades. Endast för bosättningen
nödvändiga artiklar borde ifrågakomma till inköp. Den kontroll,
som erfordrades över att de upplånade medlen komme till avsett ändamål,
torde kunna äga rum i den formen, att lånesumman eller i varje fall den
väsentliga delen av densamma utbetalades mot av leverantören utställd kvitterad
räkning, som av låntagaren attesterades.
Vidare har besparingsberedningen med anledning av de ganska stora lokala
variationerna i antalet nödlidande lån i förhållande till antalet beviljade
lån. vilket i viss mån tydde på olika kvalifikationer hos ortsombuden,
föreslagit, att riksbanken såsom långivare själv tillsatte ortsombuden. Beredningen
har därvid framhållit, att kommunerna pa intet sätt bidroge till bosättningslånens
finansiering och därför icke toge någon risk vid en slapp och
felriktad lånepraxis. För den händelse riksbanken ansage sig sakna tillräcklig
personkännedom för att utse ombuden, har beredningen alternativt föreslagit,
att ombuden skulle utses av länsstyrelserna.
Vidare får jag erinra, att Kungl Maj:t den 26 september 1941 på initiativ av
1941 års befolkningsutredning uppdragit åt sociolslgrelsen att enligt en av
styrelsen i samråd med befolkningsutredningen utarbetad plan utföra vissa
undersökningar rörande samhällets familjevärnande och harna vard ande
verksamhet. Såsom ett första led i detta arbete har socialstyrelsen verkställt
en statistisk undersökning rörande låntagare till statens bosättningslån.
Undersökningsmaterialet, suni omfattar 6,246 under aren 1968 1941 ut
lämnade
lån. har bearbelats i syfte att belysa
opaginerad Kontrollera mot PDF
■ Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
1) i vilken omfattning bosättningslån anlitats inom olika befolkningsgrupper,
2) till vilka belopp bosättningslånen utgått till olika kategorier av låntagare
m. m. samt
3) vilken betydelse bosättningslånen haft för familjebildningen och för
de låntagande familjernas ekonomi.
Undersökningen visar, att bosättningslånen hava anlitats i betydligt större
utsträckning i stadssamhällen än på landsbygden och överhuvud taget i större
utsträckning å industriorter än i jordbruksbygder.
De av undersökningen berörda bosättningslånen hava sålunda fördelat sig
på följande sätt: 66.2 % på stadssamhällen, 32.6 °/o på landsbygden och
1.2 % utan uppgift om bostadsort.
Icke mindre än 4,646 eller 74.4 % av de lån, undersökningen omfattat,
hava utlämnats till industri- och byggnadsarbetare. Lånen till lant- och
skogsarbetare hava uppgått till 551 eller 8.8 % av samtliga. Procenttalen
för övriga yrkesgrupper hava varit följande: 10.0 °/o för anställda i enskilda
företag, 3.2 % för personer vid polis- och försvarsväsendet, 1.8 °/o för
företagare, 0.8 °/o för anställda och tjänstemän i offentlig tjänst samt lärare
och slutligen 0.7 °/o för utövare av fria yrken.
En ungefärlig jämförelse av männens yrkesfördelning inom å ena sidan
bosättningslåneklientelet samt å andra sidan samtliga i äktenskap inträdda
män under de närmaste föregående åren ger vid handen, att bland samtliga
män, som inträdde i sitt första gifte, tillhörde bortåt en femtedel av
arbetarna inom metallindustrien och annan fabriksindustri men mindre
än en tiondel av arbetarna vid sågverk, byggnadsämnesindustri, byggnadsverksamhet
samt jordbruk och skogsbruk bosättningslåneklientelet. Beträffande
företagare, anställda m. fl. synes det relativa antalet låntagare till bosättningslån
ha varit mycket litet.
Även i fråga örn kvinnorna synas de industriella yrkena hava varit förhållandevis
starkast representerade bland bosättningslåneklientelet. Uppgifterna
örn kvinnornas yrkestillhörighet äro dock tämligen ofullständiga såväl i bosättningslånematerialet
som i befolkningsstatistiken.
Det högsta möjliga lånebeloppet 1.000 kronor har sökts av 68.8 % av de
lånesökande men beviljats endast 32.5 %. I stort sett hava högre lånebelopp
utgått till låntagare i städer och industriorter än till låntagare på den egentliga
landsbygden. Medeltalet för beviljade lånebelopp hava utgjort för tjänstemän
och anställda 947 kronor, för företagare och personer i fria yrken 866
kronor, för industriarbetare 836 kronor och för lant- och skogsarbetare 618
kronor. Med hänsyn till det med lånen avsedda syftet är det anmärkningsvärt,
att mer än 100 lån beviljats till så låga belopp som 200 ä 300 kronor. Lånebelopp
örn mindre än 500 kronor hava sökts och beviljats i förhållandevis
större utsträckning inom Gotlands län samt mellersta och övre Norrland än
inom andra delar av riket. De högre lånebeloppen örn 800 kronor och däröver
hava den största frekvensen i Stockholms stad samt Jönköpings, Mal
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 272. 1
möhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län och den minsta
frekvensen i de norrländska länen.
Vilken betydelse bosättningslånen haft för familjebildningen och för de
låntagande familjernas ekonomi är svårt att närmare angiva. Det framgår
dock, att bosättningsklientelet uppvisar förhållandevis flera äktenskap i åldrarna
under 30 år med avseende på män och 25 år med avseende på kvinnor
än vad genomsnittssiffrorna för hela befolkningen ge vid handen. Undersökningen
visar vidare, att lånen ofta sökts för att möjliggöra giftermål och
bosättning på grund av kvinnans väntade nedkomst. Man torde sålunda kunna
antaga, att bosättningslåneverksamheten bidragit till att legalisera förbindelser,
som annars icke skulle ha lett till äktenskap. Det bör vidare i detta
sammanhang påpekas, att antalet utomäktenskapliga barn under de senaste
åren visat en påtaglig minskning såväl i absoluta tal som i förhållande till
hela antalet levande födda. Bland orsakerna härtill torde den statliga bosättningslåneverksamheten
kunna räknas.
En allmän uppfattning om inkomstförhållandena bland låntagai''eklientelet
giva de uppgifter, som lämnats av 5,801 eller c:a 95 % av de lånesökande.
Av dessa hade 4,387 enbart kontant inkomst och 964 kontant inkomst jämte
naturaförmåner av olika slag. Medelinkomsterna per år för de redovisade
familjerna med enbart kontantinkomst voro för Stockholm med förorter 4,627,
för samtliga stadssamhällen 3,435 saint för landsbygden 2,204. För samtliga
orter utgjorde den 3,051.
1 31.9 °/o av de c:a 4,000 äktenskap, där uppgift örn kvinnans arbets- och
försörjningsförhållanden kunnat erhållas, har hustrun uppgivit sig inneha
förvärvsarbete, som hon ämnat sluta efter giftermålet. I 26.1 °/o har hustrun
tidigare ej haft förvärvsarbete, och i 42 °/o har hon ämnat behålla sitt förvärvsarbete.
I de båda förstnämnda fallen gäller, att familjens försörjning
efter giftermålet huvudsakligen måste grundas på enbart mannens inkomst,
och att giftermålet därför i allmänhet måste innebära en sänkning av parternas
ekonomiska standard.
Låntagarnas hyreskostnader efter bosättningen hava varierat mycket
starkt. I genomsnitt har årshyran utgjort i Stockholm med förorter 1,027
kronor, i Göteborg nied förorter 683 kronor, i Malmö med förorter 603 kronor,
i städer med 30,000—100,000 invånare 608 kronor samt på landsbygden
276 kronor. Mer än 2/3 av hela antalet låntagare hava efter bosättningen haft
lägenheter örn ett rum och kök.
Uttalanden i låneansökningarna angående besparingar, skulder m. m. ha
icke gjorts till föremål för statistisk bearbetning. Det har emellertid kunnat
iakttagas, att kontanta besparingar i allmänhet icke förefunnits i nämnvärd
utsträckning. Såsom skäl härför hava anförts lörsörjningsplikt mot föräldrar
eller utomäktenskapliga barn, låg lön under lärotid, arbetslöshet och ojämna
sysselsättningsförhållanden. I allmänhet hava heller icke skulder uppgivits.
Tillgångar i forin av inventarier, kläder m. m. har det varit svårt att erhålla
någon uppfattning örn. liksom å andra sidan ej heller avbetalningsskulder
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 272.
o. d. i allmänhet synas ha uppgivits. Beträffande utrustning för bosättningen
Ilar i allmänhet linne o. d. nämnts. Köksutrustning, husgeråd, sängkläder
torde i många fall hava kunnat påräknas såsom hjälp till bosättningen från
föräldrar och anförvanter. Bosättningslånet .skulle i huvudsak användas till
nyanskaffning av större möbler, såsom matbord, buffé, ottoman eller andra
liggmöbler, stolar o. s. v.
Såsom förut antytts hava två inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga
verkställt en undersökning rörande rådgivningsverksamhet i samband
med bosättningslånen. De sakkunniga hava varit arkitekterna Ingeborg
Waern-Bugge och Åke Huldt.
De sakkunniga hava i första hand velat klarlägga behovet av och förutsättningarna
för rådgivning i samband med utdelandet av bosättningslån
samt finna formerna härför.
I detta syfte har på åtta platser i landet dels utförts en enkät bland
äldre låntagare, representerande samtliga år, under vilka bosättningslån utdelats,
dels meddelats rådgivning till nya låntagare.
Enkäten, som omfattar 164 fall, varav 29 på landsbygden och 135 i stadssamhällen,
har visat, att lånen hava avsevärd betydelse som stimulans för
hembildningen och att de praktiskt taget utan undantag livligt uppskattats
av låntagarna.
Vidare har man funnit, att låneklientelet genomgående synes bestå av
ambitiösa och ekonomiskt skötsamma personer samt att de fall varit ytterligt
få, där medlen ej använts till de ändamål, för vilket de avsetts: inköp
av bohag.
Ä andra sidan har det konstaterats, att lånesumman ofta disponerats
felaktigt eller opraktiskt med hänsyn dels till de till förfogande stående
medlens fördelning mellan olika bohagskategorier, dels till låneklientelets
verkliga behov och ekonomiska resurser. Tydligast avspeglar sig detta i
möbelinköpen. Dessa tillåtas merendels uppgå till en summa, som överstiger
ej blott lånesumman utan även kontrahenternas sammanlagda tillgångar
av bosättningslån och sparkapital.
De sakkunniga framhålla, att för det stora flertalet låntagare möbelinköpen
representerade begreppet bosättning och det väsentligen vöre till möbelhandlaren
som lånemedlen ginge — icke sällan såsom en första avbetalmera
lättvindigt. De poster, som bleve lidande, vore framförallt husgeråd
och sängutrustning. Vad de inköpta möblerna beträffade voro dessa mycket
ning på en mycket större skuld — medan övrig anskaffning foges mycket
ofta illa lämpade för hemmets verkliga behov.
De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen att en verklig förbättring
av de unga familjernas bosättning icke kunde komma till stånd utan en
omfattande upplysnings- och rådgivningsverksamhet samt att en dylik verksamhet
utgjorde förutsättningen för att syftet med bosättningslånen skulle
kunna nås.
I de sakkunnigas uppdrag ingick jämväl att försöksvis lämna råd åt nya
bosättningslånetagare. Denna rådgivning har emellertid allenast omfattat 25
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
9
fall. Angående orsakerna till att rådgivningen fått så ringa omfattning anföra
de sakkunniga dels den tillfälliga och icke obligatoriska karaktär, som verksamheten
ägt, samt de därmed följande svårigheterna att komma i kontakt
med låneklientelet, dels ock att sådan kontakt i allmänhet först vunnits, sedan
vederbörande kontrakterat sina inköp.
För att råda bot på de mindre tillfredsställande förhållandena i fråga om
bosättningslånens användning hava de sakkunniga framlagt flera olika förslag.
Mest vittgående är det förslag till uppbyggande av en särskild konsulentorganisation,
som de sakkunniga förordat.
Som en första etapp i organiserandet av denna konsulentverksamhet föreslå
de sakkunniga, att en konsulent knytes till varje riksbankskontor med
huvudparten av verksamheten förlagd till den ort inom distriktet, där det
största klientelet är att vänta. Verksamheten skulle även utsträckas till andra
orter med större folkmängd.
Dylik konsulents huvuduppgift skulle vara att bistå lånesökande inom
respektive riksbanksdistrikt med råd i fråga om bosättningsplanens uppläggning.
Rådgivningen skulle vara obligatorisk för lånesökande inom huvudorten
och övriga orter, som konsulenten regelbundet besökte. Konsulenten skulle,
där så läte sig göra, i viss utsträckning anlitas av andra myndigheter än
riksbanken för utförande av annat socialt arbete.
De sakkunniga föreslå vidare inrättandet av en särskild, till riksbanken
knuten inspektion med uppgift att övervaka konsulenternas arbete, upprätta
förslag vid tillsättande av konsulentbefattningar, organisera konsulentutbildningen
samt sammanställa och förmedla konsulenternas arbetsmaterial.
De sakkunniga hava vidare förordat anordnande av allmän upplysningsverksamhet
på ifrågavarande område, företrädesvis i skolorna
och inom det fria studiearbetet, därvid de särskilt framhållit slöjdens betydelse
för bosättningen.
De sakkunniga hava även framlagt förslag till ändrat formulär för
låneansökan och till handledning för ortsombuden.
Det förra förslaget innebär i huvudsak, att den specifikation över dels
tilltänkt nyanskaffning, dels redan innehavda inventarier, som nu skall avgivas
i låneansökningen, skulle göras utförligare och lämnas i en särskild
bilaga. Vidare skulle särskilda anvisningar utarbetas både för formuläret
till själva ansökningen och för bilagan. Avsikten härmed skulle vara ali för
den lånesökande klargöra lånets syfte och förutsättningar samt ali öka sökandens
insikter örn betydelsen av en riktig uppläggning av en bosättningsplan
och en klok fördelning av de tillgängliga medlen på olika poster.
Beträffande handledningen för ortsombuden föreslås, att densamma skulle
utformas såsom en mall till blanketternas anvisningar med utförliga motiveringar.
Till handledningen skulle lögås ett mindre antal bosättningsplaner,
lämpade för respektive distrikts klientel.
De sakkunniga hava utgått från att ortsombuden icke annat än i undantagsfall
skulle utöver sin egentliga uppgift kunna fungera såsom rådgivare
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 272.
i hemfrågor. Genom handledningen skulle de emellertid bliva i tillfälle att
lämna hjälp vid ansökningens ifyllande och ge vissa generella råd och riktlinjer
för bosättningens planering.
Enligt de sakkunniga borde detaljutformningen av dessa båda förslag överlåtas
åt riksbanken.
De sakkunniga hava även framlagt ett förslag i syfte att åstadkomma bättre
kontroll rörande användningen av beviljade lån.
Enligt förslaget skulle lånen — i stället för i form av kontanter — utlämnas
som ett slags checkhäfte. Checkerna skulle i vanlig ordning kunna inlösas
av detaljhandlare eller annan person, som till låntagaren försålt inventarier
i samband med bosättningen, varvid dock på checken skulle angivas, vilka
varor beloppet representerade.
Något direkt tvång av den innebörden, att checkerna endast skulle gälla
för inköp av vissa varor eller gälla endast, örn inköpen överensstämde med
avlämnad inköpsplan, hava de sakkunniga icke åsyftat. Tvärtom betona de
önskvärdheten av att undvika tvångsmetoder. Den åsyftade verkan skulle
närmast vara moralisk. Såväl låntagare som försäljare skulle med hänsyn
till de granskningsmöjligheter, som checkerna skulle medföra, känna ett större
ansvar vid inköpen. Vidare skulle man kontinuerligt få värdefullt erfarenhetsmaterial
rörande lånemedlens användning.
1941 års befolkningsutrednings förslag.
Spörsmålet rörande behov av förändringar med avseende å den statliga
bosättningslåneverksamheten ävensom därmed sammanhängande frågor hava
gjorts till föremål för undersökning av 1941 års befolkningsutredning, som
med skrivelse den 18 mars 1943 överlämnat utredning och förslag angående
dels planmässigt sparande för familjebildning dels ock statens bosättningslån
(se statens off. utr. 1943: 18).
Jag ber nu att få redogöra för innehållet i berörda förslag, i vad detsamma
avser bosättningslånen.
Befolkningsutredningen, som inledningsvis erinrar örn de utredningar och
förslag rörande bosättningslånen, vilka i det föregående omförmälts, gör härefter
vissa allmänna uttalanden rörande värdet av de statliga bosättningslånen
samt rörande behovet av desammas
bibehållande. Utredningen anför i sådant hänseende bland annat.
När bosättningslånen införts hade som huvudskäl härför angivits, att unga
personer, som önskade ingå äktenskap, ofta helt eller delvis saknade egna
medel att bestrida de för bosättningen nödvändiga engångskostnaderna.
Visserligen borde i gynnsammare fall dessa kostnader åtminstone till större
delen kunna bestridas genom medel, som kontrahenterna sparat tidigare. Särskilt
för de bredare lagren av löntagare förelåge ofta stora möjligheter till sådant
bosättningssparande i unga år. Emellertid måste man alltid räkna med vissa
förhållanden, som omöjliggjorde eller hindrade ett planmässigt sparande i
ungdomsåren. Sålunda förelåge inom vissa folkgrupper praktiskt taget inga
möjligheter till sådant sparande. Vidare kunde i fall, där sparförmågan under
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majlis proposition nr 272.
Il
normala omständigheter borde ha varit relativt stor, denna hava nedsatts
genom arbetslöshet, försörjningsplikt mot anhörig eller andra dylika personliga
omständigheter. Slutligen kunde läget vara det, att en person visserligen i
ungdomen visat sig mindre förtänksam genom att icke utnyttja sina sparmöjligheter
men måhända just i samband med planerandet av äktenskap blivit
väckt till större allvar och ekonomisk målmedvetenhet. Ur dessa synpunkter
torde alltid eller åtminstone för överskådlig framtid bosättningslånen komma
att vara behövliga.
Frågade man vidare örn lånen också tjänat — och i framtiden kunde väntas
tjäna — det befolkningspolitiska syftet att verka för tidigare och ökad
familjebildning, gåve erfarenheten vid handen, att så med all säkerhet varit
fallet, även om det vore svårt att avgöra i huru hög grad. Likaså talade erfarenheten
för att bosättningslånen motverkat osunda avbetalningsköp. Det
syntes därför tydligt, att bosättningslånen haft och alltjämt hade en viktig
funktion att fylla. Emellertid hade också erfarenheten visat, att den nuvarande
utformningen av bosättningslåneverksamheten vore behäftad med vissa
brister, vilka enligt utredningens mening kunde avlägsnas genom att verksamheten
i vissa avseenden modifierades.
Befolkningsutredningen erinrar härefter, att det viktigaste argument, som
framförts för de i princip bankmässiga villkor, som nu gällde för bosättningslånen,
och mot en annars i och för sig önskvärd statlig subvention i en
eller annan form av bosättningskostnaderna, vöre, att kontrahenterna borde
kunna både förränta och amortera lånet under de första åren av äktenskapet,
då familjen i vanliga fall under dessa år befunne sig i bättre ekonomiska
omständigheter än under någon annan period av sin tillvaro, och att statliga
understöd vore mera motiverade senare, då i samband med barnens tillkomst
och uppväxt familjens ekonomi ofta bleve allvarligt och varaktigt
försämrad.
Det hade emellertid — anför utredningen vidare — visat sig, att återbetalningen
av lånet ofta berett låntagarna stora svårigheter, särskilt givetvis de
familjer, vilkas barnantal ganska fort utökats, varigenom nämnda ekonomiförsämring
inträtt innan lånet kunnat återbetalas. Å andra sidan hade läget
också ofta varit det motsatta: lånet hade punktligt amorterats i föreskriven
ordning — men på bekostnad av nativiteten i äktenskapet. Förekomsten avlåneskulden
hade såtillvida haft restriktiv verkan, att barnalstringen uppskjuta
till en tidpunkt, då lånet återbetalats och familjens ekonomi blivit
konsoliderad. Detta hade speciellt varit fallet bland de mest skötsamma och
ekonomiskt förutseende.
Utredningen diskuterar härefter 1 ii m p 1 i g h e t e n av ett sådan!
system för bosättningslånen att »barnen finge amortera
lånen». Utredningen anför härom
Den tanken hade legat nära till hands, alt det ur såväl allmänt sociala som
speciellt befolkningspolitiska synpunkter skulle vara önskvärt att ändra bestämmelserna
för bosättningslånen därhän, att för varje barnafödsel inom
den låntagande familjen skulle medgivas frihet från återbetalningsskyldighet
för viss del av lånebeloppet (varigenom alltså »barnen skulle amortera länet»).
Inom utredningen hade också framförts och diskuterats olika förslag
i denna riktning. Därvid hade emellertid utredningen funnit, alt starka skäl
12
Kungl. Majlis proposition nr 272.
talade mot en sådan anordning. Förutom det nu så tungt vägande statsfinansiella
argumentet borde det framhållas, dels att ett sådant system ej
skulle medföra rättvis fördelning, eftersom lånebeloppen vore högst varierande
och barnafödslar inträffade olika lång tid efter lånens erhållande, dels och
framför allt att ett barnbidragssystem med anknytning till bosättningslånen
skulle med hänsyn till dessas ojämna fördelning på olika socialgrupper utesluta
vissa grupper från att komma i åtnjutande därav, trots att dessa av inkomst-
och andra hänsyn borde vara lika berättigade därtill som bosättningslåneklientelet.
Detta gällde i synnerhet de allra sämst ställda och därför
mest behövande kategorierna, som nu på grund av bankmässiga hänsyn ej
kunde erhålla bosättningslån.
Befolkningsutredningen har därför icke — åtminstone ej för närvarande
— velat tillstyrka ett förslag i antydd riktning utan har i berörda hänseende
allenast förordat bibehållande av den möjlighet som för närvarande finnes
att — helt eller delvis — medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet,
därest låntagarna eller en av dem efter lånets beviljande fått sin försörjningsskyldighet
så utökad, att därigenom uppkommit synnerlig svårighet att
återbetala lånet.
Befolkningsutredningen, som i det följande utgår från att de grundläggande
bestämmelserna för bosättningslånen skola bibehållas, upptager härefter
till prövning ett flertal olika förslag till ändrade föreskrifter för
dessa lån.
Till en början uppehåller sig utredningen vid föreliggande förslag avseende
åtgärder för lämpligare användning av bosättningslån och uttalar sig därvid
om det av förut omförmälda sakkunniga framlagda förslaget angående
uppbyggande av en särskild konsulentorganisation
för dessa lån.
Utredningen anför, att utredningen visserligen helt gillade den lanke, som
uppbure förslaget och klart insåge behovet av opartisk rådgivning vid hembildning
icke blott för bosättningslåneklientelet utan även för det övervägan
de flertalet andra unga hembildare, men att utredning icke i detta sammanhang
kunde taga definitiv ställning till förslaget. Utredningen meddelar, att
utredningen hade för avsikt att taga upp förslaget till närmare granskning i
samband med den för närvarande inom dess delegation för hem- och familjefrågor
behandlade frågan örn organisationen av en rådgivnings- och upplysningsverksamhet
i hushållsfrågor överhuvud taget.
Samma ståndpunkt har befolkningsutredningen intagit till de sakkunnigas
förslag örn allmän upplysningsverksamhet.
Däremot har utredningen förordat de sakkunnigas förslag rörande ändrat
formulär till låneansökan och till handledning
för ortsombuden.
Vad beträffar frågan örn kontroll över användningen avbeviljade
lån anför utredningen, att en viss kontroll härutinnan skulle
kunna synas önskvärd.
Utredningen avvisar emellertid besparingsberedningens förslag
att i kontrollsyfte lånemedlen skulle helt och hållet eller till väsentlig
kungl. Maj.ts proposition nr 272.
13
del utbetalas mot av leverantören utställd kvitterad räkning, som av låntagaren
skulle attesteras. Det påpekas av utredningen, att de fall av direkt
missbruk av lånemedlen, mot vilket detta förslag närmast riktade sig, vöre
få och att det icke syntes lämpligt att på grund av dessa undantagsfall
göra alltför ingående ingrepp i låntagarnas handlingsfrihet, helst här vöre
fråga ej om understöd utan om lån samt dessutom örn lån, som av flertalet
låntagare förräntades och amorterades med berömvärd punktlighet.
Gentemot det av o inför mälda sakkunniga framlagda förslaget
o m utlämnande av lånen i form av check häften
anför befolkningsutredningen att det kunde ifrågasättas, örn den med all
säkerhet komplicerade förvaltningsapparat, som ett genomförande av detta
förslag skulle nödvändiggöra, skulle uppvägas av förslagets vinster, som i
frånvaron av direkt tvång torde bliva dels osäkra dels under alla omständigheter
ganska begränsade. Utredningen har därför icke ansett sig böra tillstyrka
förslaget.
För att emellertid frammana känslan av ekonomiskt ansvar vid lånemedlens
utnyttjande föreslår utredningen, att lånemedlen insättas
på motbok i sparbank, postsparbanken eller affärsbank.
Därmed skulle, anför utredningen, visserligen icke i något avseende vinnas
den kontroll, som åsyftades i berörda förslag, men — förutom den ökade
ansvarskänslan — skulle uppnås, att låntagarna, även örn de ganska snabbt
förbrukade lånemedlen, skulle ha bringats i kontakt med de olika sparinstitutionerna,
vilket kunde bliva av värde för hela deras framtida ekonomiska
livsföring.
Befolkningsutredningen dryftar ock flera andra förslag avseende ändringar
beträffande bosättningslånen.
Med anledning av besparingsberedningens förut omförmälda förslag att
ortsombuden skulle tillsättas antingen av riksbanken eller eventuellt
av länsstyrelserna erinrar befolkningsutredningen. att fullmäktige i
riksbanken, som yttrat sig över förslaget, framhållit, att ortsombuden i stort
sett fyllt sin uppgift på ett tillfredsställande sätt och alt det varit möjligt
att under hand få de ortsombud, som visat sig olämpliga, ersatta med andra.
Fullmäktige hade dock förklarat sig dela besparingsberedningens uppfattning.
att det nuvarande sättet för tillsättande av ortsombud kunde giva anledning
till befogade invändningar ur principiell synpunkt. Fullmäktige hade
emellertid ansett, att riksbanken icke utan medverkan av kommunala myndigheter
kunde tillsätta ortsombuden. Ej heller hade det ansetts lämpligt, att
dessa tillsattes av länsstyrelserna.
Utredningen föreslår härefter en mellanform mellan den nuvarande ordningen
och besparingsberedningens förslag. Förslaget innebär, att ortsombuden
fortfarande skulle utses av kommunerna men att valet skulle underställas
riksbanken för godkännande. Därest riksbanken skulle anse sig ej
höra godkänna valet, skulle ärendet återförvisas till kommunen för ny behandling.
Örn därefter riksbanken fortfarande icke ansåge sig höra god
-
14 Kungl. Maj.ts proposition nr 272.
känna kommunens val. skulle ärendet hänskjutås till Kungl. Majit för slutligt
avgörande.
Detta förslag avser icke — påpekar utredningen — att riksbanken ingående
skulle pröva varje ombudsval. men den skulle få möjlighet därtill.
Det fall, som man närmast velat förhindra, vore eventuella återval av olämpliga
ombud.
För att ytterligare utöka möjligheterna att ersätta olämpliga ortsombud,
föreslår utredningen, att mandattiden för ortsombuden förkortas
från två till ett år.
Befolkningsutredningen framlägger härefter förslag örn höjning av
bosättningslåns maximibelopp från 1,000 kronor till 1,250 kronor.
Förslaget motiveras på följande sätt.
Såsom framhållits av omförmälda sakkunniga hade redan före krigets början
det maximala lånebeloppet av 1,000 kronor i allmänhet varit otillräckligt
för fullständigt täckande av bosättningskostnadema. Försök som gjorts
att räknemässigt sammansätta bohag ur den allmänna marknaden för en
ung familjs behov till ett sammanlagt värde, som icke finge överstiga denna
summa, hade givit vid handen, att en sådan bosättning endast kunde tillfredsställa
mycket blygsamma fordringar.
Om man därtill lade det faktum, att långt ifrån alla lånesökande (enligt
socialstyrelsens undersökning blott ungefär en tredjedel) erhållit detta maximibelopp
och att medeltalet av beviljade belopp per lån under åren 1938—
1942 utgjort 790 kronor, bleve det tydligt, att i alla de fall, där tillräckliga
egna besparingar saknats, skuldsättning vid sidan om lånet blivit nödvändig.
Ofta hade denna skuldsättning tagit formen av avbetalningsköp. Särskilt
med hänsyn till bosättningslånens syfte att motverka sådana, skulle det
därför ha varit önskvärt att höja lånebeloppen redan före kriget.
Emellertid syntes det i nuvarande krisläge knappast vara möjligt att genomföra
en av dessa skäl motiverad höjning. Däremot borde en höjning,
som åtminstone delvis kompenserade den sedan krigets utbrott skedda prisstegringen,
under alla omständigheter kunna anses motiverad.
Utredningen ansåge det rimligt och lämpligt, att det högsta möjliga lånebeloppet
höjdes från 1,000 kronor till 1,250 kronor eller med 25 procent,
vilket ungefär motsvarade höjningen av induslriarbetarlönema sedan krigets
början.
Beträffande amorteringstidens längd uttalar befolkningsutredningen.
att förslag framkommit om höjning av den nu gällande längsta
amorteringstiden av 5 år till 6 år. varvid med hänsyn till de särskilt stora
utgifterna i äktenskapets början amorteringsfrihet skulle medgivas under
första året.
Utredningen har emellertid icke ansett sig böra förorda detta förslag med
hänsyn till dels att kontrahenterna i allmänhet hade de bästa ekonomiska
förutsättningarna under de första åren av äktenskapet, varför det vore ett
allmänt intresse, att amorteringstiden gjordes relativt kort, dels att kontrahenterna
redan från början av äktenskapet borde vänja sig vid nödvändigheten
av en bestämd ekonomisk planering.
Utredningen föreslår i stället, att den reguljära amorteringstiden om högst
5 år bibehålies oförändrad men att det göres möjligt för låntagaren att
Kunyl. Maj:ts proposition nr 272.
15
efter inträde av legitim anståndsorsak (såsom militärinkallelse eller speciella
ömmande omständigheter) få amorteringstiden förlängd. Någon bestämd
maximitid bör enligt utredningen icke härvid fixeras. Det borde överlåtas åt
riksbanken att träffa överenskommelse med låntagaren med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet.
Befolkningsutredningen föreslår härefter vissa åtgärder i syfte att åstadkomma
mera enhetliga princip er vid tillämpning av gällande
bestämmelser om bosättningslån. Utredningen yttrar i denna del följande.
För närvarande syntes ganska varierande principer för lånebeloppets storlek,
medgivande av betalningsanstånd m. m. tillämpas vid riksbankens olika
avdelningskontor. Det vore givetvis önskvärt, örn dessa differenser kunde utjämnas.
I vissa hänseenden torde detta ganska lätt kunna åstadkommas genom
generella anvisningar. Särskilt vore detta fallet beträffande principerna för
lånebeloppets beroende av låntagarnas deklarerade egna tillgångar. Enligt
uppgift tillämpades nu vid vissa avdelningskontor en behovsprincip, innebärande
att lånesökandena beviljades större belopp, ju mindre egna tillgångar
de hade, medan det vid andra kontor tillämpades en rakt motsatt
kreditvärdighetsprincip. Med hänsyn till kravet på visad ekonomisk förtänksamhet,
borde den sistnämnda principen vara den riktiga.
Det borde i detta sammanhang också framhållas, att förut föreslagna anvisningar
till låneformulären borde ge klart besked på denna punkt, så att
den benägenhet att undervärdera de egna tillgångarna, som nu ofta syntes
föreligga hos de lånesökande, undanröjdes.
I andra hänseenden åter torde det — särskilt utan ingående kännedom
om gällande praxis — vara svårare att fixera allmänna normer. Utredningen
ville därför föreslå, att till riksbankens förfogande ställdes medel för
anordnande av en konferens med representanter för de olika avdelningskontoren
av riksbanken och ortsombuden, under vilken frågor av denna
art skulle diskuteras. Med ledning av de därvid uppnådda resultaten skulle
därefter riksbanken eventuellt kunna utforma vissa allmänna normer.
En sådan konferens skulle också vara motiverad av behovet att klargöra
de förändringar i fråga om bosättningslåneverksamheten speciellt i fråga
om ortsombudens uppgifter, som ett genomförande av befolkningsutredningens
tidigare omnämnda förslag skulle medföra.
Utredningen betonar vidare, att ansökningar örn bosättningslån
böra prövas även ur medicinsk synpunkt. Utredningen
uttalar sig härom på följande sätt.
Utredningen hade funnit det vara icke ulan betydelse, att bosältningslån
icke tillerkännas sökande, som med skill kunde väntas komma på sina barn
överföra svårartad sjukdom eller svårartade defekter. Det kunde nämligen
icke anses vara ett statligt intresse att i dylika fall uppmuntra familjebildning.
För närvarande förefnnnes emellertid ingen annan kontroll av de sökande
ur medicinsk .synpunkt, än att vederbörande helst skulle vara sjukförsäkrade.
Denna bestämmelse hade emellertid icke tillkommit av medicinska skäl
utan på den grund, att innehav av sjukförsäkring ansetts vara ett allmänt bevis
på förtänksamhet i ekonomiska ting.
Vid den omarbetning av ansökningsformulären. som utredningen föreslagit
skola äga rum, borde hänsyn tagas till att ansökningshandlingarna
skulle kunna ge besked örn de sökandes hälsotillstånd. Då riksbanken emel
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
lertid saknade tillgång till medicinsk sakkunskap för att i tveksamma fall
bedöma de lånesökande i dylikt hänseende, ville utredningen föreslå, att
riksbanken medgåves rätt att använda det anslag, som utginge till riksbanken
för dess befattning med bosättningslånen, även för anlitande av medicinsk
sakkunskap vid avgörande av ansökningar i fall, där banken så prövade
erforderligt.
Till sist har befolkningsutredningen påpekat, att det vore av stor betydelse,
att ortsombuden nedlade ett intresserat arbete på sin uppgift att pröva
ansökningarna och att därför ombuden borde stå i nära kontakt med kommunens
socialvårdande organ och från dessa inhämta tillgängliga upplysningar.
Det hade emellertid — anför utredningen vidare — uppstått tvekan huruvida
enligt gällande bestämmelser i lagen den 20 mars 1936 örn socialregister
ortsombuden vore berättigade att erhålla för sin verksamhet erforderliga
upplysningar ur socialregistret. För att avlägsna all osäkerhet
på denna punkt föreslår utredningen, att i nämnda lag intages ett
stadgande, enligt vilket ortsombuden och jämväl riksbanken vid behandlingen
av ansökningar örn bosättningslån tillerkännes samma befogenhet att
erhålla uppgifter ur socialregistret, som enligt nuvarande bestämmelser tillkommer
vissa andra myndigheter och institutioner.
Yttranden.
1 anledning av 1941 års befolkningsutrednings förslag hava yttranden avgivits
av fullmäktige i riksbanken, socialstyrelsen, samtliga länsstyrelser,
statskontoret, generalpoststyrelsen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
fullmäktige i riksgäldskontoret, svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, svenska sparbanksföreningen, svenska bankföreningen,
svenska slöjdföreningen och kooperativa förbundet.
Utredningens förslag hava i flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Dock hava vissa av förslagen blivit föremål för anmärkningar.
En särskilt kritisk ståndpunkt har intagits av socialstyrelsen, som påyrkat
att ifrågavarande spörsmål måtte av Kungl. Majit hänskjutas till förnyad utredning.
I åtskilliga yttranden hava även berörts förslag i ämnet, som framkommit
men icke förordats av befolkningsutredningen.
Jag går nu att lämna en redogörelse för de yttranden, som avgivits beträffande
de särskilda föreliggande detaljförslagen.
Det av arkitekterna Wsern-Bugge och Huldt framlagda förslaget rörande
inrättandet av en särskild konsulentorganisation har icke från
något håll förordats. Sålunda avstyrkes förslaget exempelvis av länsstyrelsen
i Gotlands län, som framhåller, att detsamma vöre alltför vittgående och
säkerligen skulle medföra kostnader, som icke tillnärmelsevis komme att
motsvaras av därmed vunna fördelar. Även bank- och fondinspektionen ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
17
talar, att den ifrågasatta konsulentorganisationen icke för närvarande kunde
anses erforderlig eller lämplig.
Befolkningsutredningens förslag rörande ändrade formulär för
låneansökningar ävensom rörande handledning för ortsombuden
hava i regel tillstyrkts i yttrandena.
Sålunda anför länsstyrelsen i Kristianstads län, att de i ansökningshandlingarna
nu förekommande uppgifterna om blivande inköp för bosättningen
ofta vore mycket summariska och att därav graden av ekonomisk förtänksamhet
icke kunde utläsas. En mera utförlig specifikation vore säkerligen av
värde vid låneansökningens avgörande.
Svenska slöjdföreningen finner de föreslagna åtgärderna i berörda hänseenden
vara av stort värde.
Beträffande bosättningsplanerna ifrågasätter länsstyrelsen i Gotlands län,
om desamma ej kunde utgivas i broschyrform och utdelas till de lånesökande.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län undersaker angelägenheten av att lånesökandena
på ett tidigt stadium få lämplig vägledning för bosättningen och
anför i detta sammanhang följande.
De broschyrer, som riksbanken för närvarande utdelade, torde å sina håll
komma vederbörande tillhanda först sedan lånet beviljats. Vid denna tidpunkt
torde emellertid flertalet lånesökande redan hava träffat sina anstalter
för inköp av möbler och annat bohag. Bosättningsplaner och övrig upplysningslitteratur
i ämnet borde därför av ortsombudet utlämnas till vederbörande,
då lånet söktes. Det vore värdefullt, om ortsombuden även i övrigt
kunde stå sökandena till tjänst med råd och anvisningar.
I allmänhet har i de avgivna yttrandena icke framställts något krav på
kontroll rörande lånemedlens användning. I några yttranden
har särskilt understrukits att sådan kontroll ej bör komma till stånd.
Sålunda anför länsstyrelsen i Skaraborgs län, att det syntes välbetänkt att
befolkningsutredningen ej förordat den tungrodda apparat, som kontroll över
lånemedlens användning skulle medföra. Länsstyrelsen i Västerbottens län
förklarar, att föreskrift att lånen skulle användas till inköp av vissa möbler
eller viss utrustning icke vore önskvärd, då detta skulle hava till följd en
uniformering av hem, som skapats med statens bistånd.
Emellertid har i åtskilliga yttranden i mer eller mindre bestämd form framhållits
behovet av kontroll i berörda avseende.
Bland dem, som uttalat sig i denna riktning, är socialstyrelsen, som anför.
Uppenbart vore, att en skärpning av kontrollen vore högeligen önskvärd
för att åtminstone kunna komma till klarhet i den viktiga frågan, huruvida
lånen användes för ändamål, som överensstämde med verksamhetens
syfte. Ett förslag till en särskild kontrollanordning genom anlitande av ett
slags checksystem hade framlagts av arkitekterna Wtern-Bugge och Huldt.
Befolkningsutredningen hade emellertid icke ansett sig böra tillstyrka detta
förslag, som enligt utredningens mening skulle komma att kräva en alltför
komplicerad förvaltningsapparat. Socialstyrelsen kunde i viss mån förstå
denna uppfattning. Emellertid ansåge sig styrelsen böra förorda en omläggning
av bosättningslåneverksamheten i syfte att vid behandlingen av lånean
Bihang
till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 272. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
sökningar bereda ökat utrymme för sociala behovsprövningssynpunkter. Vid
en sådan omläggning torde behovet av skärpt kontroll över medelsanvändningen
snarast ökas. Styrelsen funne därför grundade skäl tala för att en
kontrollanordning i stil med den föreslagna eller i annan lämplig form genomfördes.
Att envar låntagare alltid skulle till vederbörande myndighet uppgiva
sina företagna inköp, skulle säkerligen psykologiskt hava en god effekt.
Även vissa länsstyrelser finna en kontroll påkallad. Sålunda anför länsstyrelsen
i Stockholms län, att uppgifterna i befolkningsutredningens betänkande
tydde på behovet av en viss kontroll.
Vidare föreslår länsstyrelsen i Uppsala län, att en kontroll över lånemedlens
användning åvägabringas på det sättet att lånebeloppet, så snart delta
överstege visst maximum, exempelvis 600 kronor, uppdelades på två poster,
varvid före utbetalningen av den andra posten uppgift skulle lämnas angående
användningen av den första posten.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anför, att en skyldighet för vederbörande
att lämna uppgift om verkställda inköp möjligen kunde mana till större sparsamhet.
Länsstyrelsen i Gotlands län förklarar, att länsstyrelsen insåge de svårigheter,
som vore förenade med en lämplig kontroll, men dock ville understryka
önskvärdheten av att kontrollen skärptes.
Bank- och fondinspektionen, som jämväl anser att bättre kontroll rörande
lånemedlens användning bör komma till stånd, anför härom bland annat.
För effektivisering av kontrollen syntes kunna föreskrivas, att i låneansökningen
skulle specifikt angivas huvuddelen av de bosättningsföremål, som
sökandena åsyftade att förvärva, och hos vilka detaljhandlande inköpen av
dessa föremål vore avsedda att ske. Lånet borde sedermera beviljas för inköp
av dessa specificerade föremål samt eventuellt till någon mindre del för förvärv
av smärre, icke specificerade bosättningsföremål. Utbetalningen av lånesumman
borde ske kontant till sökandena allenast till den mindre del, som
avsåge inköp av icke specificerade föremål, och i övrigt till vederbörande
detaljhandlande mot kvitterad och specificerad räkning. Utbetalningen och
kontrollen syntes åtminstone i första hand böra handhavas av riksbanken.
Därest det skulle i förenklingshänseende befinnas lämpligt, att affärsbank
eller sparbank i sökandenas hemort anlitades för utbetalningen enligt angivna
grunder, syntes däremot icke vara något att invända.
Svenska bankföreningen anser, att befolkningsutredningen alltför lättvindigt
avfärdat besparingsberedningens förslag rörande ifrågavarande kontroll.
Därest förslaget — anför föreningen vidare — med hänsyn till den stora
mängden lojala låntagare ansåges vara väl drastiskt, syntes man dock böra
överväga att på andra liknande vägar åstadkomma åtminstone någon kontroll
över medlens användning, exempelvis genom att ålägga låntagarna att
för ortsombuden uppvisa kvitterade räkningar å de för lånemedlen inköpta
varorna.
Slutligen har kooperativa förbundet förordat, att uttag av lånemedel borde
ske i den ordning, som rekommenderats av besparingsberedningen, alltså
mot företeende av kvitterad räkning, utställd av leverantören. Förbundet, som
Kungl. Maj:ts proposition nt 272.
19
utgår från att lånemedlen skulle insättas å motbok i den sparbanksinstitution,
som låntagaren själv anger såsom den för honom mest praktiska, framhåller
att anordningen förutsätter, att sparbanksinstitutionen åtoge sig viss
kontroll av köpen, men att denna kontroll icke behövde bli alltför ingående,
då det funnes anledning antaga att det föreslagna tillvägagångssättet komme
att öka låntagarens omtänksamhet vid val av möbler och annat bohag.
Befolkningsutredningens förslag att beviljade lånemedel skulle insättas
på motbok i sparbank, postsparbank eller affärsbank
har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran, ehuru meningarna
rörande förslagets betydelse varit delade.
Socialstyrelsen anför, att förslaget vore välbetänkt och ur psykologisk synpunkt
kunde bliva av stort värde.
Svenska sparbanksföreningen uttalar, att förslaget syntes ägnat att medverka
till frammanande av ansvarskänsla för det erhållna lånet och till vinnande
av kontakt mellan låntagarna och sparinstituten.
Även generalpoststyrelsen tillstyrker förslaget. Styrelsen erinrar därvid,
att beviljade lån från allmänna studielånefonden och statens lånefond för
universitetsstudier sedan länge insattes på postsparbanksbok för låntagarens
räkning och att denna anordning visat sig lämplig.
Å andra sidan avstyrkes förslaget av sparbanksinspektionen, som framhåller,
att betydelsen av detsamma av befolkningsutredningen överskattats. De
personer, som fyllde villkoren för erhållande av bosättningslån, torde — anför
inspektionen — antingen hava förbindelse med något sparinstitut eller
äga de personliga förutsättningarna för att knyta dylik förbindelse, när tiden
därför vore inne. På grund därav och med hänsyn till den omgång och de
kostnader, förslagets genomförande skulle medföra, har inspektionen funnit
förslaget mindre väl motiverat.
Även svenska slöjdföreningen ifrågasätter om förslaget rörande lånemedlens
insättning i bank bör genomföras. Föreningen anför, att den säkerligen
i de flesta fall flyktiga kontakten med de olika sparinstituten icke torde bliva
av egentligt värde.
Tvivel rörande värdet av sagda förslag uttalas ock av länsstyrelserna i
Stockholms och Skaraborgs län.
Beträffande frågan rörande det sätt, varpå ortsombuden
böra utses, hava olika meningar gjort sig gällande. Medan i ett flertal
yttranden befolkningsutredningens förslag lämnats utan erinran, hava
i åtskilliga yttranden andra förslag förordats.
Bland dem, som tillstyrka utredningens förslag, må nämnas länsstyrelsen
i Östergötlands län, som uttalar alt genom detta förslag ökade garantier
skulle vinnas för att lämpliga personer bleve utsedda till ortsombud.
Fullmäktige i riksbanken finna det mindre lämpligt att riksbanken skulle
formligen godkänna valet av ombud. I stället borde riksbanken äga att inom
viss tid eller erhållet meddelande örn valets utgång påkalla nytt val, om den
valde icke av banken ansåges lämplig.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför, att länsstyrelsen hade svårt att föreställa
sig, att riksbanken skulle besitta nödig personalkännedom för att ingå
i prövning av kommunernas val av ombud. Länsstyrelsen har särskilt tagit
avstånd från förslaget att i vissa fall Kungl. Maj:t skulle belastas med avgörandet
i dessa frågor.
Också länsstyrelsen i Uppsala län finner det mindre lämpligt, att dylika
ärenden skulle hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning. Länsstyrelsen hänvisar
i denna del till att Kungl. Maj:t icke i övrigt utgjorde någon prövningsinstans
i förhållande till riksbanken. Länsstyrelsen, som icke heller eljest
funnit befolkningsutredningens förslag lämpligt, förordar det av besparingsberedningen
alternativt framlagda förslaget, enligt vilket ortsombuden skulle
utses av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Malmöhus lån uttalar sig sålunda.
Den föreslagna prövningen av valet från riksbankens sida syntes bli något
för riksbankens verksamhet tämligen främmande. För den händelse närmare
utredning i saken vore erforderlig, läge det nära till hands, att sådan finge
företagas genom organ, som lydde under länsstyrelsen. Det kunde emellertid
ifrågasättas, örn någon ändring i gällande bestämmelser i ämnet vore nödvändig.
Liksom flera andra länsstyrelser anser länsstyrelsen i Hallands lån, att
Kungl. Majit icke borde besväras med utseende av ortsombud. Enligt länsstyrelsen
borde i det avsedda fallet ombuden utses av vederbörande länsstyrelse.
Länsstyrelsen i Skaraborgs lån finner det tillräckligt med en bestämmelse
av innebörd att ortsombud, som av riksbanken befunnits olämpligt, icke
skulle kunna av kommunen återväljas.
I sitt yttrande i ämnet uttalar svenska stadsförbundet till en början, att
kommunallagarna icke kände något underställningsförfarande av nu föreslagen
art och att därför ett förfaringssätt i enlighet med utredningens förslag
syntes förutsätta en lagändring. Stadsförbundet anför vidare bland
annat.
Förbundet ville betona, att inga reella skäl anförts till stöd för den föreslagna
ändringen. Det vore icke på något sätt styrkt, att antalet nödlidande
lån stått i verklig relation till ombudens kvalifikationer. Riksbanksfullmäktige
hade tvärtom uttalat, att ortsombuden i stort sett fyllt sin uppgift på ett
tillfredsställande sätt. De hade tillika intygat, att det varit möjligt att under
hand få de ortsombud, som visat sig avgjort olämpliga, ersatta med andra.
Örn kommunerna stöde till tjänst med sakkunnig hjälp åt statens myndigheter
i låneverksamheten, en hjälp dessa själva uppskattade, syntes det i hög
grad omotiverat att utföra den omständliga procedur, som här föreslagits.
Skulle statsmakterna icke vilja bibehålla den nuvarande metoden torde det
enda rationella vara att helt avkoppla kommunerna från verksamheten i
fråga.
Svenska bankföreningen anser, att riksbanken bör utse ombuden efter förslag
av kommunerna, därvid kommunernas förslag böra upptaga minst två
personer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
21
Vad angår den tid, för vilken ortso mb uden skola utses,
hava i vissa yttranden anmärkningar framförts mot den förkortning av tiden
från två till ett år, som förordats av befolkningsutredningen.
Sålunda anför länsstyrelsen i Blekinge län, att svårigheter onekligen kunde
föreligga att få lämpliga ortsombud men att dessa svårigheter icke skulle
motverkas genom mandattidens begränsning. Länsstyrelsen finner, att en förlängning
av tiden med ett år snarare skulle kunna verka i denna riktning.
Länsstyrelsen i Älvsborgs lån är jämväl av den uppfattningen, att mandattiden
icke bör förkortas. Länsstyrelsen påpekar, att ett system med årliga
val, vilka varje gång skulle underställas riksbanken för godkännande, måste
bliva alltför tungrott. Även svenska bankföreningen ifrågasätter lämpligheten
av att reducera mandattiden under framhållande av att den önskvärda
kontinuiteten genom en förkortning skulle i viss mån äventyras.
Förslaget om höjning av lånemaximum från 1,000 kronor till
1,250 kronor har nästan genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Socialstyrelsen finner en höjning av maximum i nuvarande prisläge väl
motiverad. Möjligen kunde dock — yttrar styrelsen — ifrågasättas, om ej den
föreslagna ökningen av 25 procent vore något snävt tilltagen.
Svenska slöjdföreningen finner beklagligt, att det i nuvarande krisläge icke
torde vara möjligt att höja maximibeloppet till 1,500 kronor, vilket säkerligen
i vissa fall skulle vara en starkt motiverad lånesumma.
En motsatt ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Östergötlands län,
som anfört följande.
En höjning av maximibeloppen skulle otvivelaktigt leda till en allmän höjning
av lånebeloppen, en åtgärd, som icke kunde anses lämplig under rådande
förhållanden, då i stället alla inflatoriska tendenser borde stävjas. Åtgärden
torde också få anses i stort sett obehövlig, då förekommande lånebehov
i allmänhet kunde tillgodoses inom ramen av det nuvarande maximibeloppet.
Länsstyrelsen ansåge sig därför böra avstyrka höjningen, såvida icke noggranna
föreskrifter utfärdades för kontroll av att lånebeloppet blott användes
för kontantköp. Länsstyrelsen ville framhålla, att redan under nuvarande
förhållanden en sådan kontrollföreskrift skulle vara utomordentligt verkningsfull.
Gentemot befolkningsutredningens förslag rörande möjlighet att få
amorteringstiden förlängd hava några anmärkningar icke framförts.
Av de tillstyrkande yttrandena må nämnas länsstyrelsen i Blekinge län,
som ansett, att förslaget skulle bli av stor betydelse för låntagare, som genom
utökad försörjningsplikt eller av annan legitim orsak saknade möjlighet till
planenliga avbetalningar.
Vad befolkningsutredningen anfört beträffande åtgärder för enhetliga
låneprinciper har föranlett socialstyrelsen att göra följande uttalanden.
En anordning, som åsyftade åstadkommande av större enhetlighet vid
handhavandet av en lånerörelse av detta slag, vore givetvis i och för sig motiverad
och önskvärd. Styrelsen kunde emellertid icke biträda den av utredningen
uttalade uppfattningen rörande valet av den princip, vars likformiga
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
tillämpning härvid borde eftersträvas. Enligt styrelsens mening kunde det
icke stå i god överensstämmelse med bosättr.ingslånens syfte att på en dylik
låneverksamhet anlägga allenast affärsmässiga synpunkter och därigenom
förbehålla denna hjälpform åt sökande med en jämförelsevis tryggad ekonomisk
ställning. Med en sådan praxis vid lånens beviljande måste bosättningslånen
i övervägande grad få karaktären av en bekväm och lättillgänglig utväg
för relativt bättre bemedlade personer att vid behov anskaffa nödiga tillskottsmedel
för bosättningen. De mera behövande samhällsmedlemmar, för
vilka bosättningsfrågan i regel innebure eif verkligt brydsamt ekonomiskt
problem, skulle däremot i allmänhet ställas utanför möjligheter till erhållande
av dylika lån.
Socialstyrelsen ansåge alltså, till skillnad från befolkningsutredningen, att
behovsprincipen borde komma i tillämpning vid prövningen av ansökningar
om bosättningslån och särskilt vid utmätningen av lånebeloppens storlek.
I praktiken skulle delta betyda en nedskrivning av anspråken på de lånesökandes
kreditvärdighet, varigenom lånemöjligheterna skulle komma att utsträckas
till grupper med mindre gynnsamma ekonomiska villkor, vilka nu
i stort sett icke ägde tillgång till denna låneform. Med det anförda ville styrelsen
ingalunda göra gällande, att icke kreditvärdigheten också borde beaktas.
Självfallet måste alltid vissa krav uppehållas i fråga om lånesökandens
personliga pålitlighet och hans ådagalagda villighet och förmåga att själv skaffa
sig sin försörjning. I detta sammanhang torde böra föreskrivas, att personer
med en inkomst, överstigande visst belopp, icke borde äga erhålla bosättningslån.
Styrelsen ansåge sig böra framhålla, alt även vid en sålunda ifrågasatt omläggning
av bosättningslåneverksamheten de ekonomiskt sämst lottade icke
skulle i ifrågavarande form kunna beredas hjälp vid sin bosättning.
Påpekas borde också, att en sådan omläggning av verksamheten från företrädesvis
affärsmässig till även social bedömning av fallen även torde påkalla,
att riksbanken såsom lånebeviljande organ kompletterades med en särskild
nämnd eller ett råd med för ändamålet speciellt lämpad sammansättning.
Detta syntes bli nödvändigt icke minst med hänsyn till att behovet av
rådgivning och vägledning åt ortsombuden kunde antagas bliva avsevärt större,
därest man genomförde den av styrelsen föreslagna omläggningen.
Örn bosättningslånen genom en övergång till en generell tillämpning av behovsprincipen
skulle erhålla karaktären av en mera socialt betonad låneform,
torde det knappast kvarstå någon starkare grund till tidigare yppade
betänkligheter mot ett system, varigenom befrielse från återbetalningsskyldighet
efterhand skulle regelmässigt inträda i och med stigande barnantal.
Styrelsen ansåge för sin del, att frågan örn en lösning efter nu angivna linjer
borde upptagas till närmare övervägande.
Bank- och fondinspektionen framhåller, att ett betänkligt stort antal av
låntagarna visat försummelse beträffande räntebetalning och amortering
och anser därför, att en noggrannare gallring av låneklientelet syntes påkallad.
Fullmäktige i riksbanken, som tillstyrka anordnandet av den av befolkningsutredningen
föreslagna konferensen med representanter för avdelningskontoren
och ortsombuden, beräkna, att en dylik konferens skulle pågå 2—3
dagar med ett deltagareantal av omkring 75 personer. Enligt fullmäktige böra
kostnaderna såvitt möjligt hålla sig inom en ram av 10,000 kronor. Fullmäktige
hava härvid utgått från alt ortsombuden skulle tillerkännas reselcostnadsoch
traktamentsersättning enligt klass II C i allmänna resereglementet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 272.
23
Någon erinran har icke från något håll framförts mot förslaget att riksbanken
vid prövning av låneansökningarna skulle få anlita medicinsk
sakkunskap. Statskontoret har dock ifrågasatt, huruvida ej redan för
närvarande riksbanken kunde anses hava dylik befogenhet.
Ej heller förslaget om beredande av tillgång för ortsombuden
och riksbanken till socialregistret har mött någon
erinran.
Fullmäktige i riksbanken hava emellertid med anledning av förslaget påpekat,
att det merarbete, som komme att åsamkas ortsombuden vid inhämtande
av upplysningar från socialregistret, komme att bliva ganska betydande.
Fullmäktige föreslå därför att i de fall, då dylika upplysningar inhämtades,
ersättningen till ombuden skulle få utgå med 3 kronor 50 öre, när upplysningarna
avsåge båda parterna och med 2 kronor 30 öre i andra fall. De nuvarande
ersättningsbeloppen skulle alltså för dessa fall höjas med omkring
15 procent.
Till sist må nämnas några i omför mälda yttranden avgivna
förslag, för vilka icke redogjorts i det föregående.
Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår, att i bosättningslånekungörelsen stadgas
dels att lånet skall användas till inköp av varor, som äro för sökandenas
bosättning särskilt behövliga, dels att det skall ankomma på ortsombuden att
utöva rådgivande verksamhet med avseende å anskaffningen av bosättningsföremålen.
Enär ett av skälen för införande av bosättningslån varit att motverka avbetalningsköpen,
föreslår bank- och fondinspektionen, att lånesökandena skola
vara skyldiga att avgiva bindande förklaring, att de icke förvärvat eller ämnade
förvärva bosättningsföremål på avbetalning. Kunde dylik förklaring
icke avgivas eller funnes anledning förmoda att avgiven förklaring icke vore
allvarligt menad, borde ansökningen avslås.
Slutligen har svenska bankföreningen föreslagit, att statsverket måtte beredas
rätt till införsel i låntagarnas avlöning för förfallande ränte- och annuitetsbelopp.
Detta skulle —- anför bankföreningen — vara ägnat att på ett
nyttigt sätt erinra örn att staten menade allvar med låneformen och att här
alltså icke vore fråga örn ett understöd.
Framställning av fullmäktige i riksbanken rörande anslag för nästa
budgetår för den nied bosättningslånen förenade verksamheten.
I skrivelse den 29 april 1943 hava fullmäktige i riksbanken gjort framställning
rörande anslag för nästa budgetår för här ifrågavarande ändamål.
Beträffande medelsbehovet för statens bosätt ningslånefond anföra
fullmäktige i huvudsak följande.
Sedan 1943 års riksdag å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43
anvisat ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor till statens bosättningslånefond,
hade lill nämnda fond inalles anvisats 20,000,000 kronor.
I skrivelse den 29 oktober 1942 hade fullmäktige preliminärt beräknat,
att för tillgodoseende av bosättningslåneverksamheten under nästa budgetår
skulle erfordras, att fonden tillfördes ett belopp av 4,500,000 kronor. Till
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
grund för denna uppskattning hade legat vissa kalkyler, sammanställda i en
vid skrivelsen fogad tablå. I denna hade antalet nya lån under innevarande
budgetår beräknats komma att uppgå till omkring 15,000 med ett lånebelopp
av 13,000,000 kronor. Då vid ingången av budgetåret 1942/43 den sammanlagda
utlåningen från fonden uppgått till omkring 19,920,000 kronor samt
under budgetåret inflytande amorteringar uppskattades till 7,000,000 kronor,
hade i nämnda skrivelse medelsbelastningen å fonden vid budgetårets
slut beräknats utgöra (19,920,000 + 13,000,000 — 7,000,000) 26,200,000 eller
i avrundat tal 26,000,000 kronor.
Såsom framginge av en nu gjord sammanställning bade under de tre första
kvartalen av löpande budgetår utlämnats sammanlagt omkring 10,500 lån
med ett lånebelopp av omkring 8,920,000 kronor. Med utgångspunkt från att
lånens antal under sisla kvartalet av budgetåret komme att något överstiga
antalet under motsvarande tid föregående år samt att lånebeloppen i genomsnitt
komme att bliva lika stora som under den senaste tiden varit fallet,
torde man kunna uppskatta antalet lån under hela budgetåret till 13,700 och
det totala lånebeloppet till 11,700,000 kronor. Om man vidare utginge från
att under budgetåret ett sammanlagt belopp av 6,600,000 kronor komme att
inflyta i amorteringar, skulle av de 26,000,000 kronor, som anvisats, vid
budgetårets slut hava tagits i anspråk (19,920,000 + 11,700,000 — 6,600,000)
25,020,000 kronor eller i avrundat tal 25,000,000 kronor. Ett belopp av omkring
1,000,000 kronor skulle enligt dessa beräkningar komma att kvarstå
såsom reservation till nästa budgetår.
För nästa budgetår hade fullmäktige i sin förenämnda skrivelse den 29
oktober 1942 preliminärt beräknat de nya lånens antal till 15,000 och det
sammanlagda lånebeloppet till 13,000,000 kronor. Det vore möjligt, att antalet
lån komme att understiga nämnda siffra. Däremot finge man förutsätta,
att om 1941 års befolkningsutrednings förslag rörande höjning av lånens
maximibelopp från 1,000 till 1,250 kronor vunne statsmakternas bifall, en
viss höjning av det genomsnittliga lånebeloppet komme att ske. Under de
två senaste åren hade en viss förskjutning uppåt av lånebeloppen skett och
för innevarande budgetår uppginge den genomsnittliga siffran till omkring
850 kronor. Om man räknade med att lånen under nästa budgetår komme
att i medeltal utgöra 950 kronor, skulle för utlämnande av nya lån under
budgetåret erfordras ett belopp av (15,000 X 950) 14,250,000 kronor, vilket
belopp torde kunna avjämnas till 14,000,000 kronor. Fullmäktige hade tidigare
beräknat att cirka 8,500,000 kronor skulle inflyta i amorteringar under
nästa budgetår. Det vore möjligt att denna siffra komme att visa sig vara
något för hög, men med hänsyn till att beloppet för nyutlämnade lån ävenledes
torde vara beräknat i överkant, syntes man kunna bortse härifrån.
Medelsbehovet under nästa budgetår skulle sålunda kunna uppskattas till
(14,000,000 — 8,500,000) 5,500,000 kronor. Eftersom enligt vad nämnts
en reservation beräknades kvarstå å 1,000,000 kronor, skulle medelsbehovet
följaktligen under budgetåret 1943/44 utgöra 4,500,000 kronor. Försiktigheten
syntes emellertid bjuda, att anslaget till fonden för nästa budgetår bestämdes
till 5,000,000 kronor.
Vad beträffar anslaget till statens bosättningslån: ersätt
ning
åt ortsombuden erinra fullmäktige, att fullmäktige under förutsättning
att ortsombudens arbete skulle komma att ökas genom inhämtande
av utdrag ur socialregistret föreslagit en höjning av den till ortsombuden
utgående ersättningen till 3 kronor 50 öre, örn ortsombudets yttrande avsåge
båda lånesökandena, men eljest till 2 kronor 30 öre. Med hänsyn härtill
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 272.
ävensom till den ökade omfattning bosättningslåneverksamheten erhållit och
beräknades jämväl i fortsättningen erhålla föreslå fullmäktige, att anslaget,
som för närvarande är upptaget till 27,000 kronor, matte höjas till 50,000
kronor.
Med avseende å anslaget till statens bosättningslan: ersätt
ning
åt riksbanken hemställa riksbanksfullmäktige, att det nuvarande
anslagsbeloppet av 50,000 kronor måtte för nästa budgetår höjas
till 75,000 kronor.
Fullmäktige erinra vidare, att fullmäktige förordat anordnande av en konferens
med representanter för riksbankens avdelningskontor samt med vissa
ortsombud för att söka uppnå enhetliga grunder för låneprövningen, därvid
kostnaderna för konferensen beräknats till 10,000 kronor. Fullmäktige anse,
att för ändamålet bör för nästa budgetar under rubriken statens bosättningslån:
sammanträden med ortsombud m. fl. anvisas
ett särskilt anslag. Enligt fullmäktiges mening bör detta anslag av försiktighetsskäl
bestämmas till 12,000 kronor.
Departementschefen.
De undersökningar, som verkställts rörande den statliga bosättningslåneverksamheten,
synas mig hava visat, att denna verksamhet trots förefintliga
svagheter — dock varit till betydande nytta, i det den a ena sidan stimulerat
familjebildningen och å andra sidan minskat omfattningen av en på
avbetalningsköp grundad bosättning. I likhet med 1941 års befolkningsutredning
är jag därför av den uppfattningen att sagda verksamhet bör fullföljas.
Ej heller anser jag mig böra för närvarande ifrågasätta någon väsentlig omläggning
av de för lånen gällande bestämmelserna. Det sagda innebär, bland
annat, att jag icke för närvarande finner mig böra förorda en övergång till
ett lånesystem, enligt vilket frihet från återbetalningsskyldighet för viss del
av lånet medgives för varje barnafödsel.
Enligt min mening bör man alltså vid reformering på förevarande område
inskränka sig till att undanröja de brister, som befunnits vidlåda låneverksamheten
i fråga. Jag går nu att taga ställning till de olika förslag som i
berörda syfte framlagts.
Utan tvivel är det av största betydelse att sörja för att bosättningslånen
komma att användas på bästa möjliga sätt. För möjliggörande härav hava
vissa inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga föreslagit, bland annat,
uppbyggande av en särskild organisation med ett flertal konsulenter, vilka
skulle få till uppgift att lämna opartisk rådgivning för lånemedlens utnyttjande.
De sakkunniga hava även förordat anordnande av allmän upplysningsverksamhet
i ämnet i skolorna och annorstädes. Da för närvarande
inom befolkningsutredningen pågå undersökningar rörande tillskapande av
en allmän rådgivnings- odh upplysningsverksamhet i hushållsfrågor, synes
mig resultatet av dessa undersökningar böra avvaktas, innan de sakkunnigas
förslag i berörda hänseenden upptagas till prövning. Jag kan därför icke
nu förorda sagda förslag.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 272. ^
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
Däremot vill jag tillstyrka de förslag, som framlagts rörande ändrade formulär
för låneansökningama och rörande utfärdande av handledning för
ortsombuden, vartill skulle fogas vissa bosättningsplaner. Därest dessa förslag
realiseras, torde lånesökandena komma att erhålla en väsentligt bättre
vägledning rörande det sätt, varpå en ändamålsenlig bosättning kan ske, än
som tidigare förekommit. Samtidigt torde de fullständigare ansökningshandlingarna
för riksbanken avsevärt underlätta en rättvis bedömning av lånebehovet.
Såväl de nya formulären till låneansökningar som handledningen och
bosättningsplanerna torde böra utarbetas genom riksbankens försorg.
Medan besparingsberedningen och omförmälda sakkunniga förordat olika
åtgärder för vinnande av kontroll rörande lånemedlens användning, har befolkningsutredningen
icke ansett sig böra tillstyrka åtgärder i detta syfte. I
de yttranden, som avgivits över utredningens förslag, hava likaledes meningarna
på denna punkt varit ganska delade. Givetvis skulle det i och för sig
vara önskvärt örn genom en kontroll garanti kunde skapas för att beviljade
lån komme till användning på avsett sätt. Det har emellertid visat sig, att
anordnande av en effektiv kontroll i berörda hänseende är förenat med betydande
svårigheter. Med hänsyn härtill och då direkta missbruk av lånemedlen
torde vara sällsynta, är jag icke beredd att förorda något förslag
avseende dylik kontroll.
Utredningen har i detta sammanhang föreslagit, att lånemedlen skulle insättas
på motbok i sparbank, postsparbanken eller affärsbank. Härmed
skulle framför allt vinnas, att låntagare bringades i kontakt med de olika
sparinstitutionerna, vilket ansetts kunna bliva av betydelse för deras kommande
ekonomiska livsföring. I flera av de yttranden, som avgivits över förslaget,
har uttalats tvekan rörande värdet av förslaget. Detta har bland andra
avstyrkts av sparbanksinspektionen, som därvid påpekat, att ett bifall till detsamma
skulle medföra omgång och kostnader. Då ett genomförande av förslaget
enligt min mening knappast skulle medföra åsyftad verkan, anser jag
mig icke böra biträda detsamma.
Ortsombuden väljas för närvarande av kommunerna. Besparingsberedningen,
som ansett, att ombuden borde utses av statliga organ, har föreslagit, att
ombuden skulle förordnas av riksbanken eller, örn detta ej vore lämpligt,
av länsstyrelserna. Å andra sidan har befolkningsutredningen föreslagit, att
ombuden väl som hittills skulle väljas av kommunerna men att valen för godkännande
skulle underställas riksbankens prövning. Av de yttranden, som
avgivits i ämnet, framgår, att meningarna i denna fråga starkt brutit sig.
För min del finner jag det mindre lämpligt, att åt riksbanken eller länsstyrelserna
anförtro uppgiften att utse ortsombuden, då riksbanken torde sakna
erforderlig personkännedom för ändamålet och länsstyrelserna icke i övrigt
hava att taga någon befattning med ifrågavarande verksamhet. Å andra sidan
kan jag icke heller ansluta mig till befolkningsutredningens förslag, som förefaller
onödigt omständligt. Da vidare den nuvarande ordningen för val av
ortsombud icke medfört större olägenheter, får jag därför tillstyrka, att denna
ordning bibehålies.
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
27
Ej heller den förkortning av mandattiden från två till ett år, som förordats
av befolkningsutredningen, anser jag mig böra förorda.
Den höjning av lånemaximum från 1,000 kronor till 1,250 kronor, som
föreslagits av befolkningsutredningen, har motiverats med den prisstegring
vilken ägt rum under de senaste åren. Då det nuvarande maximibeloppet
uppenbarligen i många fall är otillräckligt, får jag tillstyrka detta förslag.
Enligt befolkningsutredningens förslag skulle riksbanken, då omständigheterna
därtill föranledde, kunna medgiva uppskov med erläggande av
amortering å beviljat lån. Häremot torde icke vara något att erinra. I sak
innebär detta förslag icke någon nyhet, då i realiteten riksbanken — ehuru
utan stöd av uttrycklig föreskrift i ämnet — i stor utsträckning nödgats medgiva
anstånd med amorteringen. I likhet med utredningen anser jag det onödigt
att bestämma någon maximitid för amorteringstidens förlängning.
Jag vill vidare understryka angelägenheten av att såvitt möjligt enhetliga
normer tillämpas beträffande låneverksamheten. För underlättande härav
bör den konferens, som förordats av utredningen, under nästa budgetår komma
till stånd.
I enlighet med vad befolkningsutredningen förordat torde vid ansökningarnas
prövning en viss hänsyn böra tagas även till sökandenas hälsotillstånd
för att undvika att bosättningslån tillerkännas sökande, som med skäl kunna
väntas komma att på sina barn överföra svårartade sjukdomar eller defekter.
Det synes därför lämpligt, att riksbanken har möjlighet att vid behov anlita
medicinsk sakkunskap. Såsom befolkningsutredningen föreslagit, bör för
bestridande av härmed följande kostnader kunna tagas i anspråk anslaget
till statens bosättningslån: ersättning åt riksbanken.
Då socialregistret ofta kan innehålla upplysningar av vikt för bedömande
av föreliggande ansökningar om bosättningslån, anser jag det vidare
påkallat, att — på sätt föreslagits av befolkningsutredningen — ortsombuden
beredas möjlighet att erhålla uppgifter ur detta register rörande sökandena.
Sådan möjlighet bör även beredas riksbanken. Beträffande den ändring i lagen
örn socialregister, som erfordras i händelse av bifall till detta förslag, gör
jag framställning i annat sammanhang.
I de fall, där ortsombuden inhämta uppgifter från socialregistret, böra de
erhålla förhöjd ersättning enligt av fullmäktige i riksbanken föreslagna grunder.
Vad härefter angår medelsbehovet för nästa budgetår kan jag ansluta mig
till de beräkningar, som framlagts av fullmäktige i riksbanken. Jag förordar
alltså, att det under kapitalbudgeten uppförda anslaget till statens
bosättningslånefond upptages till 5,000,000 kronor samt att femte huvudtitelns
anslag till statens bosätlningslån: ersättning åt ortsombud och till statens
bosättningslån: ersättning åt riksbanken uppföras med 50,000 kronor respektive
75,000 kronor. I överensstämmelse med fullmäktiges förslag bör
vidare under rubriken statens bosättningslån: sammanträde med ortsombud
m. fl. anvisas ett anslag av 12,000 kronor. Även detta anslag, som
bör vara obetecknat, bör upptagas under femte huvudtiteln.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 272.
Såsom framgår av vad jag inledningsvis anfört, anvisades för budgetåret
1942/43 ett obetecknat anslag av 15,000 kronor till statens bosättningslån:
viss upplysningsverksamhet. Anslaget, som var avsett för viss försöksverksamhet
på hithörande område, har huvudsakligast utnyttjats för att undersöka
det sätt, varpå beviljade bosättningslån kommit till användning, ävensom
möjligheten att åstadkomma förbättrade förhållanden härutinnan. Även
för nästa budgetår torde en försöksverksamhet rörande bosättningslånen böra
komma till stånd. Denna torde emellertid främst böra få till uppgift att
lämna råd och anvisningar åt lånesökande. Rådgivningen torde böra förläggas
till vissa orter i olika delar av riket. I den mån så låter sig göra, bör
därvid anknytning sökas till den verksamhet, som utövas av arbetarnas bildningsförbund
och andra folkliga organisationer. För ändamålet torde även
nu böra anvisas ett obetecknat anslag av 15,000 kronor, rubricerat statens
bosättningslån: viss upplysningsverksamhet. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj:t att meddela närmare föreskrifter rörande användningen av detta
anslag.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för statliga
bosättningslån och för ersättning åt ortsombud för yttranden
över ansökningar om dylika lån;
dels ock för budgetåret 1943/44 anvisa
a) under femte huvudtiteln
1) till Statens bosättningslån: Ersättning åt ortsombud ett
förslagsanslag av 50,000 kronor;
•yt 2) till Statens bosättningslån: Ersättning åt riksbanken ett
! förslagsanslag av 75,000 kronor;
3) till Statens bosättningslån: Viss upplysningsverksamhet
ett anslag av 15,000 kronor;
4) till Statens bosättningslån: Sammanträde med ortsombud
m. fl. ett anslag av 12,000 kronor;
b) under kapitalinvesteringar, statens utlåningsfonder,
till Statens bosättningslånefond ett investeringsanslag av
5,000,000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.
Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
431790
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1943:399 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens bosättningslån. s. 4 i texten
- SU 1943:187 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående statens bosättningslån jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten