Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m

1943-05-21 · 34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:299, Med förslag till lag om viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

1

Sr 299.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om viss begränsning av legitimation som tandläkare,

m. m.; given Stockholms slott den 21 maj

1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogat förslag till lag örn

viss begränsning av legitimation som tandläkare,

dels och bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 299,

tost 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

Förslag

till

Lagom

fiss begränsning av legitimation som tandläkare.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Medicinalstyrelsen äger, där tandläkare icke äro att tillgå för tjänstgöring

inom tandvård, som anordnats av stat eller kommun, vid meddelande av

sökt legitimation som tandläkare begränsa legitimationen att avse allenast

rätt att utöva tandläkaryrket såsom innehavare av eller vikarie å tjänst inom

sådan tandvård. Dylik begränsning må dock ej gälla längre än intill dess

sökanden fullgjort tjänstgöring inom statlig eller kommunal tandvård under

ett år.

2§-

Villkoren för anställning i kommunal tjänst av tandläkare, för vilken

legitimationen är begränsad efter vad i 1 § sägs, skola, i händelse överenskommelse

därom ej träffas, fastställas av medicinalstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1943 och gäller till och med den

30 september 1946.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 maj 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bkamstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Eftei gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet samt

t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler chefen för

socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn åtgärder för tillgodoseende

av behovet inom folktandvården av tandläkare samt anför.

I propositionen nr 214 till den nu samlade riksdagen har Kungl. Maj:t på

hemställan av chefen för ecklesiastikdepartementet föreslagit riksdagen att bifalla

vissa förslag, genom vilkas förverkligande en omorganisation av tandläkarinstitutet

skulle komma till stånd. Härigenom beräknas institutets kapacitet,

som för närvarande medger en examination av omkring 90 nya tandläkare

örn året, kunna höjas till att avse 120 tandläkare örn året. Syftet med

denna åtgärd är att i ökad utsträckning tillgodose främst folktandvårdens men

även den militära tandvårdens behov av tandläkare.

Till grund för det riksdagen förelagda omorganisationsförslaget ligger ett

av tandläkarinstitutets lärarrad i samråd med representanter för besparingsberedningen

den 16 februari 1942 avgivet förslag i ämnet. Över lärarrådets

förslag hava utlåtanden avgivits av, bland andra, medicinalstyrelsen, som i ett

den 7 mars 1942 dagtecknat utlåtande ifrågasatt vissa andra åtgärder för folktandvårdens

rekrytering, nämligen dels inrättande av särskilda studiestipendier

för studerande vid tandläkarinstitutet, som förbunde sig att tjänstgöra vid

folktandvården, dels införande av obligatoriskt praktikår för nyexaminerade

tandläkare före erhållande av legitimation, dels anställande av distriktstandläkarstipendiater,

dels ock vidgade möjligheter till tillfällig legitimation för

studerande vid tandläkarinstitutet.

I anledning av de av medicinalstyrelsen sålunda ifrågasatta åtgärderna hava

avgivits yttranden av statskontoret, tandläkarinstitutets lärarråd, svenska landstingsförbundets

styrelse, svenska stadsförbundets styrelse samt gemensamt av

svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund.

I skrivelse den 14 november 1942 har svenska landstingsförbundets styrelse

— under åberopande av ett vid förbundets ordinarie möte den 13 och 14

november 1942 gjort uttalande örn behovet av snara åtgärder för tillgodoseende

av folktandvårdens behov av tandläkare såväl i rådande läge som i framtiden_

hemställt örn vidtagande av åtgärder i nämnda syfte.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

Vidare har medicinalstyrelsen —■ till belysande av behovet av tandläkare

inom folktandvården — med skrivelse den 23 december 1942 överlämnat en

redogörelse från Jönköpings läns landstings liälsovårdsberedning rörande

vakanta distriktstandläkartjänster inom landstingsområdet.

Medicinalstyrelsen har därefter, på grund av remiss, den 13 februari 194o

avgivit förnyat utlåtande i ämnet. Styrelsen har i nämnda utlåtande förklarat

sig anse, att dess förslag om anställande av distriktstandläkarstipendiater och

örn vidgade möjligheter till tillfällig legitimation för studerande vid tandläkarinstitutet

tills vidare borde träda i bakgrunden.

Till prövning återstå sålunda frågorna om inrättande av studiestipendier

och örn obligatoriskt praktikår före legitimation som tandläkare. Jag ämnar i

det följande behandla dessa båda spörsmål vart för sig, därvid jag först upptager

frågan örn obligatoriskt praktikår till behandling.

Obligatoriskt praktikår för nyexaminerade tandläkare.

Gällande bestämmelser.

Till en början torde böra lämnas redogörelse för huru legitimationen för

tandläkarna för närvarande är ordnad.

Gällande bestämmelser rörande utövandet av tandläkarkonsten innefattas

i en av Kungl. Majit i administrativ väg den 18 juni 1861 (nr 41) fastställd

ordning för tandläkarekonstens utövning.

Enligt § 1 nämnda ordning äro de förrättningar, som tillhöra tandläkarkonstens

utövare: a) rengöring, fyllning och utdragning av tänder; b) förfärdigande

och insättande av konstgjorda tänder; samt c) behandling av tändernas

och tandköttets sjukdomar.

I §§ 2 och 3 meddelas bestämmelser örn dels fordringarna för att få undergå

prövning för erhållande av rättighet till tandläkarkonstens utövande, dels

ock vilka som skola verkställa nämnda prövning och vad densamma skall innefatta.

Dessa bestämmelser få emellertid anses vara upphävda genom stadgan

den 22 september 1899 (nr 69) för tandläkarinstitutet, enligt vilken karolinska

institutet skall vid tandläkarinstitutet anordna såväl den teoretiska och praktiska

undervisning, vilken erfordras för utbildning av tandläkare, som ock de

för vinnande av legitimation såsom svensk tandläkare erforderliga examina.

I samband med meddelande av bestämmelser örn tidpunkten för stadgans

ikraftträdande föreskrevs, att samtidigt med ikraftträdandet de mot bestämmelserna

i stadgan stridande äldre föreskrifterna skulle upphöra att gälla. 1899

års stadga har efterträtts av nu gällande stadga för institutet den 31 maj 1934

(nr 226), enligt vilken nyssnämnda undervisning och examina skola anordnas

vid institutet. Utöver de sålunda av stadgan för tandläkarinstitutet ersatta

bestämmelserna innehåller § 3 i 1861 års ordning föreskrift, enligt vilken medicinalstyrelsen

utfärdar tillståndsbrev för tandläkarkonstens utövande. Sådant

brev berättigar enligt samma paragraf innehavaren att var som helst i riket

utöva tandläkarkonsten, dock med åliggande att såväl underrätta medicinalstyrelsen

och vederbörande förste provinsialläkare om sin boningsort som ock

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 299.

förevisa tillståndsbeviset för stads- eller provinsialläkaren i den ort, där lian

sig nedsätter (kung. 31 december 1894, nr lil, sid. 3). — Medicinalstyrelsens

befattning med hithörande ärenden beröres också i 6 § instruktionen den 19

december 1930 (nr 441) för medicinalstyrelsen, enligt vilken paragraf det tillkommer

styrelsen att åt svenska medborgare, som önska inom riket utöva tandläkaryrket

och som visat behörighet därtill, meddela legitimationsbevis.

§§ 4—7 i 1861 års ordning innehålla bestämmelser, som antingen äro upphävda

eller, ehuru icke formellt upphävda, faktiskt icke längre tillämpas.

Enligt § 8 är i riket legitimerad tandläkare berättigad att, under iakttagande

av de i författningarna föreskrivna försiktighetsmått, från apotek

förskriva och i utövningen av sin konst använda de läkemedel, vilka, i enlighet

med vad medicinalstyrelsen äger bestämma, skola anses erforderliga för utövning

av tandläkarkonsten. Han äger dock icke att för framkallande av allmän

känslolöshet använda dövande medel annorledes än efter behörig läkares föreskrift

och i dennes närvaro. Legitimerad tandläkare äger jämväl att mot betalning

enligt gällande medicinaltaxa tillhandahålla allmänheten läkemedel för

sådana sjukdomar, vilka det tillkommer honom att behandla (kung. 9 augusti

1920, nr 551).

Enligt § 9 må, förutom de legitimerade läkarna, annan icke utöva tandläkarkonsten

än den, som därtill vunnit behörighet, vid äventyr att eljest bliva

underkastad bötesansvar såsom för olovlig utövning av hantverk.

Enligt § 10 förbjudes tandläkare vid ansvar, som i lagen örn behörighet att

utöva läkarkonsten stadgas, att åtaga sig andra läkarförrättningar än de i § 1

i stadgan angivna. Förbryter han sig häremot tredje gången, äger medicinalstyrelsen

därjämte förklara honom förlustig rättigheten till tandläkarkonstens

utövande (kung. 17 december 1915, nr 557).

Slutligen stadgas i § 11, att tandläkare står under närmaste inseende av

stadsläkaren i den stad, där han utövar sin konst, eller, om han är bosatt på

landet, av provinsialläkaren i distriktet. Nämnda läkare skola tillse, att tandläkare

tillbörligen utövar sin konst och i motsatt fall inberätta förhållandet

till medicinalstyrelsen, varjämte de böra i sammanhang med de föreskrivna

årsberättelserna avgiva förteckning på de inom distriktet bosatta tandläkarna.

Med hänsyn till sambandet mellan folktandvården och nu föreliggande fråga

torde en kortfattad erinran örn de för folktandvårdens anordnande grundläggande

bestämmelserna jämväl böra lämnas i detta sammanhang.

De huvudsakliga bestämmelser, som reglera folktandvården, återfinnas i

kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 358) angående statsbidrag till folktandvård

(ändrad genom kungörelser nr 351/1940, 1058/1940 och 422/1942). Uppgiften att

organisera och handhava folktandvården är anförtrodd åt landstingen respektive

städerna utanför landsting (1 §). Ledningen av folktandvården skall inom

varje landstingsområde utövas av den hälsovårdsberedning, varom stadgas i

lagen om landsting (2 §). Landstingsområde skall för folktandvårdens ombesörjande

vara indelat i tandvårdsdi strikt i enlighet med en av medicinalstyrelsen

godkänd plan. I varje distrikt skall finnas minst en fast tandpoli
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj-.ts proposition nr 299.

klinik, där som regel behandling meddelas såväl barn som vuxna. Vid varje

sådan poliklinik skola vara anställda minst en tandläkare (distriktstandläkare)

och en tandsköterska (distriktstandsköterska). I distrikt, där med hänsyn till

ytvidd, kommunikationsförhållanden eller andra särskilda omständigheter så

erfordras, må tillika anordnas en eller flera polikliniker för ambulatorisk tandvård

(3 §). Såsom komplement till distriktstandpoliklinikerna skall finnas

en för varje landstingsområde gemensam centraltandpoliklinik. Dess föreståndare

skall närmast under hälsovårclsberedningen såsom tandvårdsinspektör

utöva inspektion av distriktstandvården, där ej åt annan tandläkare uppdragits

att vara tandvårdsinspektör (4 §). Distriktstandläkarna äro anställda

av landstingen. Örn ordningen för tandläkartjänsts tillsättande äro närmare

bestämmelser meddelade i kungörelsens 7 §. Distriktstandläkartjänst ledigförklaras

av hälsovårdsberedningen. Förslag till besättande av ledigförklarad

tjänst avgives av tandvårdsinspektören. Sedan sådant förslag upprättats, har

hälsovårdsberedningen att till distriktstandläkare förordna en av dem, som

uppförts å förslaget; dock skall beredningen, örn icke någon av dem finnes

kunna betros med tjänsten, ånyo kungöra densamma ledig. Vid vakans å

distriktstandläkartjänst åligger det hälsovårdsberedningen att för legitimerad

tandläkare meddela förordnande att, intill dess utnämnd innehavare tillträtt

tjänsten, uppehålla densamma. Kan vikarie ej erhållas, skall anmälan därom

göras hos medicinalstyrelsen. Vikarie å distriktstandläkartjänst må ej förordnas

utan att tandvårdsinspektören erhållit tillfälle att yttra sig.

Avlöningen till distriktstandläkare utgår med antingen enbart fast lön,

som då skall vara lägst 7,800 kronor för år, eller ock fast lön av minst

7,200 kronor för år jämte andel, ej understigande tio procent, av inflytande

taxeavgifter. Därjämte är tandläkaren tillförsäkrad tre ålderstillägg, vart och

ett å 500 kronor, efter tre, sex och nio års väl vitsordad tjänstgöring.

Distriktstandsköterska skall åtnjuta en kontant lön av minst 2,000 kronor

för år jämte tre ålderstillägg, vart och ett å 100 kronor efter samma regler

som nyss nämnts (8 §). Emellertid torde samtliga landsting betala distriktstandläkarna

högre löner än nyssnämnda minimibelopp giva vid handen.

Vissa mellan svenska landstingsförbundets styrelse och vederbörande organisationer

förda underhandlingar i lönefrågan resulterade år 1939 i ett förslag

till lönevillkor, vilka icke torde underskridas av något landsting. Enligt

förslaget skulle utgå 1) till distriktstandläkare, som sysslade med tandvård

för både barn och vuxna, en lön örn 7,5ÖÖ kronor med tre åldertillägg örn

600 kronor efter tre, sex och nio år samt rätt till andel örn 15 procent å

bruttoinkomsten enligt taxan; 2) till distriktstandläkare, som sysslade med

endast barntandvård, en lön örn 9,000 kronor jämte ålderstillägg i enlighet

med vad nyss sagts; samt 3) till föreståndare för distriktstandpoliklinik,

där mera än en tandläkare vore anställd, ett tilläggsarvode, så beräknat att,

örn jämte föreståndaren en tandläkare funnes, arvodet utgjorde 600 kronor,

örn antalet tandläkare, föreståndaren oberäknad, utgjorde två, nämnda arvode

uppginge till 800 kronor, örn nämnda antal vore tre, arvodet utgjorde 1,000

kronor o. s. v. Inom flertalet landsting erhålla distriktstandsköterskorna

en grundlön av 2,100 kronor jämte tre ålderstillägg, vart och ett å 180

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition nr 299. 7

kronor. Såväl distriktstandläkare som distriktstandsköterskor erhålla dyrtidstillägg

efter samma grunder som landstingets övriga befattningshavare.

De avgifter, som upptagas för meddelad tandvård, äro bestämda olika för

barn och vuxna. Tandvård för barn, som anmälts till regelbundet deltagande

i folktandvård, meddelas mot en avgift av fem kronor för barn och

år. För fall där två eller flera barn tillhörande samma familj äro anmälda

till tandvård samtidigt, nedsättas avgifterna för andra barnet till tre och

för tredje barnet till två kronor; för ytterligare barn uttagas icke några avgifter.

I andra fall meddelas tandvård mot avgift enligt en av Kungl. Majit

den 18 december 1942, nr 955, fastställd taxa. I de tandvårdsavgifter, som

sålunda äro fastställda för vuxna, kan lindring emellertid erhållas, örn vederbörande

är obemedlad eller mindre bemedlad. De närmare bestämmelserna

härom äro meddelade i särskild författning, nämligen förordningen den o

juni 1938, nr 360, örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader

m. m. (ändrad genom förordning 423/1942).

Statsbidrag utgår till vissa av kostnaderna för folktandvården. I den mån

sådant bidrag ej utgår hava landstingen respektive städerna utanför landsting

såsom folktandvårdens huvudmän att ansvara för kostnaderna.

Medicinalstyrelsens utlåtande den 7

mars 19-42.

I sitt förenämnda utlåtande den 7 mars 1942 anförde medicinalstyrelsen

beträffande frågan örn viss obligatorisk tjänstgöring för tandläkare före legitimationen

följande:

Medicinalstyrelsen vill, under förutsättning att studiekostnaderna vid institutet

avsevärt minskas, föreslå införandet av obligatorisk assistenttjänstgöring

för nyexaminerad tandläkare före erhållande av legitimation som tandläkare

och tillstånd att utöva självständig tandläkarverksamhet. Dylik tjänstgöring

skulle fullgöras under tid, som bestämdes av medicinalstyrelsen, dock

längst ett år. En sådan assistenttjänstgöring vore ur° utbildningssynpunkt

mycket värdefull i synnerhet under de närmaste åren, då vid institutet skulle

finnas ett så stort antal studerande, att den rent praktisk-kliniska träningen å

institutet torde bliva bristfällig.

En dylik ordning tillämpas ock i Danmark. Assistenttjänstgöringen skulle

i första hand fullgöras vid distriktstandpoliklinik, där minst två tandläkare

skola vara stationerade, men även inom annan av medicinalstyrelsen för sådan

tjänstgöring godkänd tandvårdsverksamhet, t. ex. å kommunal eller militär

tandpoliklinik, mot åtnjutande i varje fall av de med befattningen förenade

löneförmånerna. Huruvida denna assistenttjänstgöring skulle kunna äga rum

även vid enmanspolikliniker finner styrelsen tveksamt. Inrättandet av studiestipendier

och tillgången på tandläkarstipendiater torde innebära möjligheter

att tillgodose tandläkarbehovet särskilt vid enmanspoliklinikerna.

Därest fullgörande av assistenttjänstgöring icke skulle åläggas de nuvarande

studerandena vid institutet utan föreskrivas först för den vid höstterminen

1942 inskrivna årsgruppen studerande, skulle tandläkares skyldighet att fullgöra

dylik assistenttjänstgöring inträffa tidigast åren 1946—47. Med hänsyn

till att åtgärder till avhjälpande av föreliggande brist på tandläkare böra företagas

snarast möjligt anser styrelsen det böra övervägas, huruvida icke föreslagen

assistenttjänstgöring borde införas även för nuvarande studerande vid

institutet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

Yttranden över medicinalstyrelsens

utlåtande den 7 mars 1942.

I remissutlåtandena hava meningarna rörande lämpligheten av den ifrågasatta

obligatoriska tjänstgöringen gått starkt isär.

Svenska landstingsförbundets styrelse har understrukit, att särskilda åtgärder

för att bringa lättnad i den nuvarande svåra situationen för folktandvården

vore av behovet starkt påkallade. Därvid måste enligt styrelsen sådana

åtgärder givas företräde, som hade omedelbar verkan. Förslaget örn införande

av viss tids tjänstgöring å folktandvårdspoliklinik såsom villkor för

legitimation som tandläkare vore enligt styrelsen särskilt betydelsefullt, och

styrelsen säger sig i stort sett kunna lämna sin anslutning till förslaget. Styrelsen

anför ytterligare:

Huruvida denna anordning bör få karaktären av ett provisorium eller bliva

beståndande, torde erfarenheten få utvisa. I varje fall synes åtgärden motiverad

under nu rådande förhållanden. För att emellertid densamma skall få

den betydelse, som är avsedd, bör dylik assistenttjänsgöring i första hand ske

vid förefintliga distriktstandpolikliniker.

Medicinalstyrelsen har ansett, att denna tjänstgöring bör fullgöras vid

distriktstandpoliklinik, där minst två tandläkare äro anställda. Däremot har

medicinalstyrelsen ställt sig tveksam att låta den ske vid enmanspoliklinik.

Motivet härför är lättförståeligt. Man har åsyftat, att den unge tandläkaren

under den praktiska utbildningen skall handledas av äldre tandläkare. Häremot

är i och för sig intet att erinra. Men ser man den föreslagna anordningen

tills vidare såsom ett provisorium, avsett att avhjälpa nu föreliggande svårigheter,

kan den föreslagna inskränkningen icke godtagas. De stora tandpoliklinikerna

ligga i städer och stadsliknande samhällen, medan enmanspoliklinikerna

äro belägna å landsbygden, där behovet av tandvård är särskilt trängande

och där svårigheterna att rekrytera tandläkartjänsterna äro störst. Behovet

att få tandläkarkrafter till dessa är sålunda mest trängande. Det synes då

nödvändigt, att de unga tandläkarna under nu rådande förhållanden hänvisas

även till enmanspoliklinikerna för tjänstgöring. I annat fall kommer den

egentliga landsbygdens tandvård att bliva i hög grad eftersatt.

Frågan örn den ersättning, som bör utgå till tandläkarna under assistenttiden,

har ej berörts av medicinalstyrelsen. När det gäller att taga ställning

till denna fråga, synes viss hänsyn få tagas till de löner, som för närvarande

utgå till distriktstandläkarna och som i stor utsträckning basera sig på av

förbundsstyrelsen framlagda förslag. Landstingen hava sett sig nödsakade

att betala ej oväsentligt högre löner, än man vid tandvårdsreformens genomförande

räknat med. Det synes skäligt, att tandläkarna under den föreslagna

assistenttjänstgöringen erhålla skälig ersättning, vilken knappast synes kunna

sättas lägre än till omkring 6,000 kronor för år räknat. I de fall dylik assistenttandläkare

upprätthåller vakant distriktstandläkarbefattning kan ifrågasättas,

att ersättningen mera anpassas efter de för distriktstandläkare gällande lönegrunderna.

Vad angår spörsmålet när den nya organisationen bör träda i kraft, är det

ur folktandvårdens synpunkt angeläget, att den införes så snart som möjligt.

Önskvärt är därför att redan beträffande de elever, som nu närmast skola utexamineras

från tandläkarinstitutet, legitimation ej meddelas, förrän den föreslagna

assistenttjänstgöringen fullgjorts.

Även statskontoret (tji. generaldirektören Björn och t. f. statskommissarien

Britth) har anslutit sig till medicinalstyrelsens förslag i denna del. Före
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 299. 9

draganden, t. f. revisorn Edberg, har emellertid anmält delvis avvikande

mening och anfört följande:

Att — såsom föreslagits — söka avhjälpa bristen på tandläkare inom folktandvården

genom införande av en viss tids obligatorisk tjänstgöring å

distriktstandpoliklinik eller inom annan för ändamålet godkänd tandvårdsverksamhet

för vinnande av legitimation som tandläkare synes vara ägnat att

ingiva betänkligheter av principiell art, då någon liknande föreskrift icke

finnes på andra studieområden. Det kan dessutom ifrågasättas, huruvida

nämnda åtgärd kommer att leda till önskat resultat, enär det knappast torde

vara möjligt att föreskriva nämnda skyldighet för nuvarande studerande vid

institutet. Därest emellertid en viss ökad praktisk tjänstgöring befinnes nödvändig

uteslutande som ett led i utbildningen eller anses erforderlig för att

kontrollera vederbörandes lämplighet, synes intet vara att erinra mot föx-slaget

i denna del.

Tandläkarinstitutets lärarråd har anfört huvudsakligen följande:

Lärarrådet vill först erinra örn att en assisterande tandläkare utan legitimation

endast får arbeta under ledning och ansvar av en legitimerad tandläkare.

Assistenten kan sålunda icke självständigt göra några ingrepp, bedövningar

eller extraktioner. Ej heller kan han förskriva läkemedel.

Dylika assisterande tandläkare finnas exempelvis i Danmark. Avsikten

med denna institution därstädes är, att de blivande tandläkarna skola göra

tillräcklig bekantskap med yrkets praktiska utövning, innan de erhålla legitimation.

Ur sistnämnda synpunkt äro motsvarande assistenttandläkare icke behövliga

i Sverige, där den erforderliga praktiska träningen gives tandläkarkandidaterna

under studietiden vid institutet. En utökning av elevantalet vid

institutet förutsätter självfallet en utvidgning av institutets lokaler, apparatur

m. m., varigenom ökade möjligheter till praktisk-klinisk träning tillskapas.

Med ifrågavarande assistenttandläkarinstitution avser medicinalstyrelsen

att jämväl avhjälpa den katastrofala brist på tandläkare, som utgör ett hot mot

folktandvården. Denna brist träffar i första rummet de s. k. enmansklinikerna,

i mindre utsträckning även tvåmansklinikerna. Enligt lärarrådets mening

föreligger för folktandvårdens del åtminstone ej på enmans- och tvåmanskliniker

något trängande behov av assistenter, som sakna kompetens för självständigt

utövande av tandläkaryrket. I stället fordras legitimerade tandläkare.

Därest tvångsåtgärder erfordras för att förse dessa kliniker med dylika tandläkare,

torde vägen vara att åt de hädanefter från institutet nyexaminerade

tandläkarna först giva allenast tillfällig legitimation. Den definitiva legitimationen

skulle då lämnas, sedan de tjänstgjort någon tid, förslagsvis ett halvt år,

inom folktandvården. Lärarrådet är emellertid tveksamt, örn ett sådant tvångsförfarande

kan och bör tillämpas gentemot institutets nuvarande elever, vilka

icke haft att räkna därmed.

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund hava ansett

sig böra bestämt avstyrka förslaget örn obligatorisk assistenttjänstgöring och

hava till stöd för denna ståndpunkt åberopat följande:

Ett genomförande av förslaget om viss tids praktisk tjänstgöring efter avlagd

examen såsom villkor för erhållande av legitimation såsom tandläkare

medför uppenbarligen en omedelbar minskning av tillskottet av legitimerade

tandläkare och löser icke heller rekryteringsfrågan för folktandvårdens vidkommande,

då flertalet av de på så sätt besatta befattningarna redan följande

år åter torde stå vakanta och skola liksom övriga vakanser jämte nyinrättade

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 299.

befattningar ånyo besättas för ett år av nästa årskurs. Organisationerna kunna

icke finna, att en dylik assistenttjänstgöring, vilken — såsom även medicinalstyrelsen

framhållit — icke lämpligen kan förläggas till enmanspolikliniker,

kari anses påkallad ur utbildningssynpunkt. Det synes också kunna antagas,

att ett ytterst ringa antal ordinarie distriktstandläkare vid de ofta hårt arbetstyngda

poliklinikerna kommer att lämna assistenten någon handledning eller

över huvud ägna någon omsorg örn dennes fortsatta utbildning. Den omständigheten

att ett relativt stort antal befattningar inom folktandvården fortlöpande

skulle uppehållas av icke legitimerade tandläkare, innebär i och för

sig en icke obetydlig risk för folktandvårdens anseende och för minskat förtroende

för densamma. Yärdet av den föreslagna assistenttjänstgöringen,

som komme att räcka högst ett år, är synnerligen tvivelaktig ur allmän vårdsynpunkt.

De täta ombytena av tjänstgörande tandläkare på de polikliniker,

där dylik tjänstgöring fullgöres, måste inverka ofördelaktigt såväl på den kontinuerliga

behandlingen av klientelet som också på administration och skötsel

av poliklinikerna.

Ett förverkligande av förslaget innebär inrättande av civil tjänsteplikt

för tandläkare utan tillämpning av tjänstepliktslagen och utan att däri angivna

förutsättningar föreligga.

Organisationerna finna sig böra bestämt avstyrka förslaget örn viss tids

assistenttjänstgöring såsom villkor för erhållande av legitimation. Därest förslaget

i allt fall genomföres, är det synnerligen angeläget, att anordningen icke

gives längre giltighetstid än som enligt Kungl. Maj:ts bedömande kan anses

oundgängligen nödvändigt med hänsyn till den rådande bristen på tandläkare

till folktandvården. Rättvisan kräver enligt organisationernas mening, att

dylik tjänstgöring medför rätt att uppbära samma löneförmåner, som utgå till

distriktstandläkare, ävensom rätt till tjänstårsberäkning.

Även svensina stadsförbundets styrelse har ställt sig avvisande till tanken

på obligatorisk assistenttjänstgöring och har härutinnan anfört:

Ett obligatoriskt tjänstår för färdigutbildade tandläkare skulle visserligen

ställa cirka 90 nyexaminerade tandläkare till den offentliga tandvårdens

tjänst men vore ur den allmänna tandvårdens synpunkt en åtgärd på gott

och ont. Resultatet synes bliva, att den sociala tandvården finge sitt tandläkarbehov

i betydande omfattning tillgodosett genom helt nyexaminerade

tandläkare, ett förhållande som näppeligen kan vara till fördel för den sociala

tandvårdens standard. Genom att tjänstgöringen förenas med tvång, är det

vidare icke uteslutet, att arbetsintensiteten under tvångstiden blir mindre än

örn tjänstgöringen vore helt frivillig och att vederbörande efter tvångets upphörande

söker sig till annat arbetsområde. Särskilt med hänsyn till önskvärdheten

av att en tandläkare under längre tid beredes möjlighet att kontinuerligt

följa patienterna, vore det för den sociala tandvårdens del olyckligt, örn resultatet

av det obligatoriska tjänståret skulle bliva en allmän omflyttning av

tandläkare efter ett års tjänstgöring. Därest en omedelbar effekt skall kunna

ernås, måste den obligatoriska tjänstgöringen åläggas redan antagna elever

vid tandläkarinstitutet. Enär det ur allmänna synpunkter är mindre tilltalande

att förändra utbildningsvillkoren för redan antagna studerande och de facto

förlänga tandläkarutbildningen med ett år, synes åtgärden icke böra träffa

under utbildning varande elever. Vid sådant förhållande synes förslaget örn

ett obligatoriskt tjänstår vara en lösning, som icke bör tillgripas annat än

som ett provisorium och först sedan övriga vägar visat sig oframkomliga.

Därest ett obligatoriskt tjänstår trots allt ej skulle kunna undvikas, synes

emellertid tjänstgöringen icke böra förläggas till s. k. enmanspolikliniker.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

Medicinalstyrelsens utlåtande den 13

februari 1943.

I anledning av vad sålunda anförts rörande förslaget örn obligatorisk tjänstgöring

för vinnande av legitimation har medicinalstyrelsen i sitt förnyade utlåtande

den 13 februari 1943 yttrat huvudsakligen följande:

Till belysande av behovet av lämpliga åtgärder till avhjälpande av rådande

brist på sökande till distriktstandläkartjänster har uppgjorts följande sammanställning,

avseende 24 av rikets 25 landstingsområden (plan har icke godkänts

för Västernorrlands län) samt Gävle och Hälsingborg:

Polikliniker

med 1 tand- läkare

Polikliniker

med 2 eller

flera tand- läkare

Summa

Antal distriktstandpolikliniker enligt gällande folk-

tandvårdsplaner..............................

Antal distriktstandläkare enligt gällande folktand-

vårdsplaner..................................

Antal distriktstandpolikliniker som trätt i verk- samhet ......................................

Antal vakanta distriktstandläkartjänster ........

Därav: tjänster, som bestridas av vikarier ....

» obesatta tjänster......................

289

289

62

42

5

37

178

519

41

34

8

26

467

808

103

76

13

63

Uppgifterna avse förhållandena i januari 1943. Till jämförelse kan nämnas,

att antalet vakanta distriktstandläkartjänster under februari månad 1942 utgjort

37, av vilka 4 varit besatta med vikarier.

Det alltmer ökade antalet lediga tjänster inom folktandvården såväl vid

polikliniker med en som med flera tandläkare motiverar nu — mer än någonsin

— att snabbt verkande, extraordinära åtgärder för tillgodoseende av tandläkarbehovet

omedelbart vidtagas.

Den obetingat mest effektiva och under förhandenvarande omständigheter

lämpligaste av föreslagna åtgärder synes, enligt styrelsens mening, vara införandet

av ett obligatoriskt tjänstgöringsår för de nyexaminerade tandläkarna,

i det följande kallat praktikåret.

I Danmark har sedan länge en nyexaminerad tandläkare varit skyldig att

efter en utbildning på tre år vid tandläkarinstitutet därstädes fullgöra två

assistentår före erhållande av legitimation såsom tandläkare (jus practicandi).

Avsikten med dessa obligatoriska assistentår har i huvudsak varit att före

legitimationen ge de nyexaminerade en tillräcklig bekantskap med tandläkarkonstens

praktiska utövning.

I § 1 stycket 2 av den danska lagen den 25 februari 1916 rörande tandläkarkonstens

utövning stadgas: »Ret til at betegne sig som tandlsege og til at

udove selvstaendi virksomhed som saadan har, bortset fra de i saa Henseende

örn Lssger givne Bestemmelser, kun den, der i 2 aar efter Eksamen enten som

klinisk Assistent har bistaaet en autoriseret Tandlsege her i Landet eller paa

anden Maade her i Landet eller i Udlandet har erhvervet sig en efter Sundhetsstyrelsens

Skon tilsvarende Uddannelse.»

Från och med år 1941 infördes visserligen i Danmark fyraårig utbildning

vid den nya danska tandläkarhögskolan. Trots omorganisationen till högskola

och studietidens förlängning till likhet med den vid tandläkarinstitutet

i Sverige har man dock funnit sig böra bibehålla ovannämnda två obligatoriska

assistentår och, efter vad medicinalstyrelsen erfarit, föreligger icke

anledning förvänta, att ändring skall komma att vidtagas i bestämmelsen

härutinnan.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

Medicinalstyrelsen bär tidigare uttalat sin tveksamhet beträffande lämpligheten

av att de nyexaminerade under praktikåret finge tjänstgöra även å

entandläkarpolikliniker. Medicinalstyrelsen har emellertid låtit sina betänkligheter

härutinnan falla på grund av de alltjämt växande svårigheterna att

erhålla tandläkare till folktandvården, vilka svårigheter med särskild skärpa

göra sig gällande vid polikliniker med en tandläkare. Därest praktikåret

finge fullgöras endast vid polikliniker med två eller flera tandläkare, skulle

det bliva möjligt att besätta de vakanta distriktstandläkartjänsterna vid

entandläkarpoliklinikerna endast under förutsättning, att distriktstandläkare

kunde överföras från polikliniker med flera tandläkare till polikliniker med

en tandläkare, varefter nyexaminerade tandläkare anvisades att bestrida de

efter dylikt överförande ledigblivna befattningarna vid flertandläkarpoliklinikerna.

Det synes emellertid icke föreligga möjlighet att mot distriktstandläkares

önskan förflytta honom till annan poliklinik utom för det fall, att

dylik förflyttning föranledes av ändring i fastställd plan för folktandvårdens

tillgodoseende. Särskilt med hänsyn till de ökade möjligheterna till praktiskklinisk

träning vid ett utvidgat institut synes icke behöva befaras, att det

skall komma att medföra några olägenheter att anvisa nyexaminerade tandläkare

att tjänstgöra vid entandläkarpolikliniker. Styrelsen anser sig sålunda

kunna förorda, att de nyexaminerade må tjänstgöra jämväl vid folktandvårdspolikliniker

med en tandläkare.

Studerandena vid tandläkarinstitutet avlägga numera tandläkarexamen i

mindre grupper under olika tider av året. På grund därav och med hänsyn

till den stora brist på tandläkare, som för närvarande förefinnes, synes det,

åtminstone under de närmaste åren, icke erbjuda svårigheter att placera samtliga

nyexaminerade inom folktandvården. Ehuru införandet av ett praktikår

måhända i viss mån skulle medföra ökad villighet hos landstingen att utbygga

folktandvården och därigenom ytterligare stegra behovet av tandläkare

inom folktandvården, måste man räkna med att framdeles icke kunna

placera alla nyexaminerade inom denna organisation. Praktikåret borde därför

kunna fullgöras även inom annan social tandvårdsverksamhet (i första

hand vid av kommun anordnad barntandvårdspoliklinik) men ock i vissa

fall hos privatpraktiserande tandläkare (först och främst hos sådana, som

åtagit sig social tandvård i någon form, t. ex. mödrahjälpstandvård, skoltandvård

etc.).

Framställning örn att nyexaminerade tandläkare må anvisas att fullgöra

sitt praktikår å viss poliklinik eller hos viss legitimerad tandläkare bör göras

hos medicinalstyrelsen av vederbörande huvudman för folktandvården eller

annan social tandvård eller av vederbörande privattandläkare. Den centrala

förmedlingen och fördelningen av de nyexaminerade bör helt, eventuellt i

samråd med svenska landstingsförbundet, omhänderhavas av medicinalstyrelsen

i egenskap av tillsynsmyndighet för tandvården i riket.

Efter prövning av behovet av tandläkare inom olika delar av landet bör

medicinalstyrelsen anvisa de nyexaminerade att fullgöra praktikåret å viss

tandpoliklinik eller hos viss legitimerad tandläkare. I sistnämnda fall bör

företes avskrift av avtal rörande överenskommen ersättning till den nyexaminerade.

Tillfällig legitimation bör av medicinalstyrelsen i varje fall utfärdas,

vilket bland annat berättigar vederbörande att från apotek utfå

nödiga läkemedel. Legitimation såsom tandläkare bör efter avslutandet av

praktikåret utfärdas av medicinalstyrelsen, sedan intyg föret-etts om att

tjänstgöringen fullgjorts på tillfredsställande sätt. Dylika intyg böra inom

folktandvården utfärdas av tandvårdsinspektörerna, inom annan social tandvårdsverksamhet

antingen av vederbörande poliklinikföreståndare eller annan

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 299. 13

av huvudman utsedd person samt i privat tandläkarverksamhet av vederbörande

privatpraktiserande tandläkare.

Införande av praktikåret kommer att förorsaka ökat arbete för den redan

nu mycket hårt belastade tandvårdsavdelningen inom medicinalstyrelsen,

varför styrelsen understryker nödvändigheten av utökning av personalen vid

avdelningen.

De tandläkare, som fullgöra praktikåret inom folktandvården, böra åtnjuta

samma löneförmåner som distriktstandläkare. I varje fall bör ersättningen

icke understiga de i kungörelsen den 3 juni 1938 angående statsbidrag till

folktandvård stadgade minimilönerna för distriktstandläkare. Statsbidrag

bör i vanlig ordning utgå för distriktstan dläkartjänst, som efter medicinalstyrelsens

anvisning uppehålles av nyexaminerad tandläkare. Tandläkare, som

fullgör sitt praktikår annorstädes än inom folktandvården, bör träffa avtal

med vederbörande angående honom tillkommande löneförmåner, varvid ovan

angivna minimilön icke får underskridas.

Med hänsyn till det stora behovet av tandläkare inom folktandvården vill

medicinalstyrelsen framhålla önskvärdheten av att praktikåret omedelbart

införes.

Då statsmakterna år 1938 beslöto införande av allmän folktandvård, beräknades

denna vara fullt genomförd inom en period av 10 år. Dessa beräkningar

hava emellertid rubbats, i det att tidsförhållandena tvingat till

en något långsammare utbyggnadstakt än den ursprungligen avsedda. Det

på riksstaten upptagna anslaget till utrustning av polikliniker för folktandvården

har av samma skäl från och med budgetåret 1940/41 utgått med mindre

belopp än tidigare. Vid fördelning av bidrag från anslaget har behovet av

folktandvårdspolikliniker i distrikt, där särskilda svårigheter skulle möta

att eljest erhålla erforderlig tandvård, i första hand tillgodosetts.

Antalet tandläkare, som erfordras inom folktandvården, är på grund av

nu nämnda omständigheter mindre än man vid folktandvårdens införande

hade anledning räkna med. Det oaktat har det visat sig omöjligt att fylla det

aktuella behovet av tandläkare. Svårigheter härvidlag gjorde sig gällande

redan för ett par år sedan. Efterhand har bristen på tandläkare inom folktandvården

framträtt allt starkare. Jag vill härutinnan hänvisa till de uppgifter

medicinalstyrelsen lämnat i sitt utlåtande den 13 februari 1943 samt tillägga,

att, enligt vad jag under hand erfarit, förhållandena sedan sistnämnda dag

undergått ytterligare försämring, särskilt örn hänsyn tages till att ett tiotal

distriktstandläkare upjasagt sina anställningar samt att ringa utsikt finnes att

få tjänsterna återbesatta.

För att i ökad utsträckning tillgodose främst folktandvårdens behov av

tandläkare har tandläkarinstitutets lärarråd i samråd med representanter för

besparingsberedningen föreslagit, att institutets kapacitet, som för närvarande

medger en examination av omkring 90 nya tandläkare om året, skulle

höjas till att avse 120 tandläkare örn året. Såsom framgår av det vid propositionen

nr 214 till den nu samlade riksdagen fogade statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden

har chefen för ecklesiastikdepartementet vid anmälan av lärarrådets

framställning anslutit sig till dess förslag samt uttalat, att den därav

betingade ökade elevintagningen borde genomföras från och med höstterminen

1943.

Departements
chefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 299.

Enbart genom en ökning av tandläkarinstitutets examinationskapacitet kan

folktandvårdens behov av tandläkare dock icke tryggas. För det första

kan över huvud taget icke några verkningar av ökningen inträda förrän år

1947. Vidare är det helt beroende av de framtida konjunkturerna inom yrket,

huruvida tillströmningen av tandläkare till folktandvården kommer att stiga

i och med att antalet utexaminerade tandläkare ökas.

Medicinalstyrelsen har därför ifrågasatt vidtagande av jämväl vissa andra

åtgärder i syfte att tillföra folktandvården ett ökat antal tandläkare. Sedan

styrelsen emellertid förklarat, att vissa av dessa åtgärder tills vidare borde

träda i bakgrunden, återstå för prövning dels frågan örn inrättande av särskilda

studiestipendier för studerande vid tandläkarinstitutet, vilka förbinda

sig att tjänstgöra vid folktandvården, dels ock spörsmålet örn införande av

obligatoriskt praktikår för nyexaminerade tandläkare.

Inrättandet av stipendier vid tandläkarinstitutet kan beräknas endast så

småningom leda till att nyexaminerade tandläkare söka sig till folktandvården

och kan i detta avseende alltså jämställas med den föreslagna utökningen av

institutets examinationskapacitet. Det obligatoriska praktikåret för nyexaminerade

tandläkare, vilket enligt medicinalstyrelsens mening borde omedelbart

införas, skulle, örn så skedde, i motsats till de andra föreslagna åtgärderna,

med så gott som omedelbar verkan föranleda ett väsentligt ökat tillskott

av tandläkare till folktandvården.

I betraktande av tandvårdens stora betydelse för folkhälsan måste förverkligandet

av tanken på en allmän folktandvård anses som en angelägenhet

av synnerlig vikt ur socialhygienisk synpunkt. Insikten härom har också

föranlett såväl staten som folktandvårdens huvudmän, landstingen och städerna

utanför landsting, att anslå betydande medel till folktandvårdens uppbyggande,

örn än de rådande tidsförhållandena, såsom förut nämnts, medfört en något

långsammare takt i utbyggnadsarbetet än som från början avsetts.

Den bristande rekryteringen av tandläkare till folktandvården omöjliggör

emellertid i väsentlig utsträckning förverkligandet av de anslagsbeviljande

myndigheternas beslut örn inrättandet av folktandvårdpolikliniker. Detta är

en ur allmän synpunkt allvarlig företeelse. Yarje åtgärd, som kan bidraga till

att avhjälpa rekryteringssvårigheterna, innebär en lättnad för folktandvårdens

huvudmän, vilka i sådana distrikt, där tandläkare eller vikarier för dem icke

stått att erhålla, hittills utan nytta nedlagt kostnader för folktandvården. Men i

främsta rummet måste förslaget örn införande av ett obligatoriskt praktikår

för nyexaminerade tandläkare bedömas såsom ett led i de allmänna strävandena

för folkhälsans höjande. Någon annan åtgärd av egentlig betydelse

för förbättring av förhållandena inom folktandvården under de närmaste åren

synes icke kunna anvisas. Starka allmänna intressen tala alltså för förslagets

genomförande.

Det synes mig i och för sig innebära en fördel, att tandläkaren erhåller

legitimation först efter det han visat sig kunna på ett tillfredsställande sätt i

praktiken omsätta de kunskaper och färdigheter, som bibragts honom vid tandläkarinstitutet.

Å andra sidan synes mig behovet ur utbildningssynpunkt av ett

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

15

provtjänstgöringsår icke av den föreliggande utredningen tillräckligt dokumenterat

för att kunna ensamt eller ens huvudsakligen motivera genomförande av

förslaget. Det är med hänsyn härtill naturligt, att principiella betänkligheter

under remissbehandlingen anförts mot detsamma.

Så till vida torde visserligen den föreslagna obligatoriska tjänstgöringen

för nyexaminerade tandläkare kunna sägas sakna förebild, att läget i de fall

då det allmänna tidigare tvångsvis tagit medborgares arbetskraft i anspråk

icke varit analogt med situationen i nu förevarande fall. Men det avgörande

för ställningstagandet till frågan synes mig böra vara, örn förslagets genomförande

kan anses oskäligt tynga dem, som drabbas därav.

Vid bedömandet av sistnämnda fråga ligger det nära till hands att anställa

jämförelse med de faktiska förhållandena inom andra yrkesgrupper.

Vad läkarna angår erhålles visserligen legitimation omedelbart efter det

licentiatexamen avlagts. Men även örn den nyexaminerades avsikt är att

ägna sig åt fri yrkesutövning såsom läkare, torde det med hänsyn till konkurrensen

inom yrket numera såsom regel framstå såsom en nödvändig förutsättning

för öppnandet av egen praktik att förvärva ytterligare praktisk

erfarenhet av sjukhustjänstgöring utöver den i examensfordringarna ingående.

Inom juristyrket uppställes merendels krav på tingstjänstgöring jämväl för

anställning i enskild tjänst. Exempel på likartade förhållanden inom andra

yrken torde kunna anföras. Med hänsyn härtill synes tandläkaryrket icke

genom införande av ett obligatoriskt praktikår bliva försatt i en faktiskt ogynnsammare

ställning än åtskilliga andra yrkesgrupper.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle de tandläkare, som fullgjorde

praktikåret inom folktandvården, åtnjuta samma löneförmåner som distriktstandläkare

eller i varje fall löneförmåner, ej understigande de i kungörelsen

den 3 juni 1938 angående statsbidrag till folktandvård stadgade minimilönerna

för distriktstandläkare. Avlöningen till distriktstandläkare enligt nämnda

kungörelse utgår med antingen enbart fast lön, som då skall vara lägst 7,800

kronor för år, eller ock fast lön av minst 7,200 kronor för år jämte andel, ej

understigande tio procent, av inflytande taxeavgifter. Något ekonomiskt utnyttjande

av de nyexaminerades arbetskraft ifrågasättes sålunda icke av medicinalstyrelsen.

Jag kan oreserverat giva min anslutning till uppfattningen att

någon åtgärd i sådant syfte ej bör ifrågakomma.

Slutligen vill jag erinra örn förhållandena i Danmark, varest för legitimation

som tandläkare kräves två års assistenttjänstgöring, oaktat studietiden

vid den danska tandläkarhögskolan numera är av samma längd som vid det

svenska tandläkarinstitutet.

Vid övervägande ur nu anförda synpunkter av medicinalstyrelsens förslag

om ett obligatoriskt praktikår för nyexaminerade tandläkare har jag funnit mig

böra i princip biträda detsamma. Då denna min ståndpunkt huvudsakligen

förestavas av det bekymmersamma läge, vari folktandvården i vårt land skulle

råka, om ej effektiva åtgärder för att förse densamma med tandläkare vidtagas,

samt då jag icke är beredd att på den föreliggande utredningen grunda

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

något omdöme örn behovet av ett sådant praktikår såsom en definitiv anordning,

bör medicinalstyrelsens förslag genomföras endast såsom ett provisorium.

Legitimation som tandläkare meddelas av medicinalstyrelsen, vars befogenhet

härutinnan grundas på ordningen den 18 juni 1861 för tandläkarekonstens

utövning, vilken utfärdats i administrativ väg. Bestämmelserna i 1861 års ordning

äro emellertid i stor utsträckning föråldrade, i följd varav de ännu gällande

föreskrifterna örn legitimation äro mycket knapphändiga. Inom medicinalstyrelsen

har därför sedan någon tid pågått utredning rörande behörighetslag

för tandläkare. Utredningsarbetet befinner sig ännu på ett förberedande

stadium. På grund härav och då de motiv, som anförts för införande

av stadgande om ett års praktisk tjänstgöring såsom förutsättning för definitiv

legitimation, synas påkalla, att föreskriften härom gives i form av lag, torde

villkoren för vinnande av legitimation som tandläkare lämpligen böra sammanföras

i särskild lag. Vissa härmed sammanhörande spörsmål, såsom angående

förutsättningarna för återkallelse av legitimation, torde i avvaktan på slutförandet

av nyssnämnda utredning böra förbliva oreglerade.

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet utarbetats förslag

till lag orri behörighet att utöva tandläkarkonsten. Jag övergår nu till en redogörelse

för nämnda lagförslag.

1 §.

I lagförslagets 1 § upptagas bestämmelser örn vilka som äro behöriga att

utöva tandläkarkonsten.

Enligt 1861 års ordning, jämförd med stadgan för tandläkarinstitutet, meddelar

medicinalstyrelsen legitimation åt dem som avlagt svensk tandläkarexamen.

Kungl. Maj:t har dessutom i åtskilliga fall meddelat personer, som

ej avlagt sådan examen, tillstånd att utöva tandläkarkonsten. Därjämte har

Kungl. Maj:t bemyndigat medicinalstyrelsen att för vissa angivna fall meddela

tidsbegränsade tillstånd. Sålunda har styrelsen den 14 juni 1928 bemyndigats

att, efter därom gjord framställning och sedan, där så ansåges erforderligt,

yttranden från vederbörande förste provinsialläkare och tandläkarinstitutets

lärarråd infordrats, meddela studerande vid institutet, som genom bevittnad

avskrift av sin studie- och tjänstgöringsbok styrkt sig hava avslutat och

erhållit godkända vitsord beträffande samtliga övningar och tjänstgöringar till

tandläkarexamen, tillstånd att utöva tandläkaryrket under en tid av högst tre

månader under samma år å den ort, där tandläkare, som gjort framställning örn

vikariat, vore boende, eller, där den i ärendet gjorda framställningen ej avsåge

vikariat, å viss av medicinalstyrelsen angiven ort. Den 8 mars 1940 har nämnda

tid av tre månader under samma år utsträckts till 155 dagar, då tillståndet

avsåge fullgörande av facktjänstgöring vid militär tandpoliklinik. Vidare har

Kungl. Majit den 16 juli 1931 bemyndigat medicinalstyrelsen att, efter framställning

av tandläkarinstitutets lärarråd, meddela tillstånd för sådan studerande

vid sagda institut, som erhållit förordnande såsom assistent vid institutet,

att under den tid assistenttjänstgöringen varade inom institutet utöva

tandläkaryrket.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

Enligt 1 § första stycket i lagförslaget tillkommer behörighet att utöva

tandläkarkonsten den vilken vunnit legitimation som tandläkare (legitimerad

tandläkare). Dessutom kan enligt samma stycke särskild tillåtelse till tandläkarkonstens

utövande meddelas. Närmare bestämmelser rörande denna tillståndsgivning

meddelas i 5 §.

Yad angår de legitimerade läkarna saknas material för bedömande, huruvida

deras behörighet att utöva tandläkarkonsten bör vara obegränsad eller

ej och i senare fallet vilka begränsningar som böra göras. Detta spörsmål torde

böra upptagas till övervägande då frågan örn fullständig behörighetslag för

tandläkare blir aktuell. För närvarande gälla emellertid icke några inskränkningar

i detta avseende för läkarna. Då någon ändring härutinnan icke nu bör

ske, har i 1 § andra stycket upptagits en bestämmelse, enligt vilken behörighet

till läkarkonstens utövning jämväl medför behörighet att utöva tandläkarkonsten.

2 §.

Ansökan örn legitimation skall enligt 2 § göras hos medicinalstyrelsen.

Styrker sökanden därvid, att han uppfyller de i lagen för vinnande av

legitimation stadgade villkoren, skall medicinalstyrelsen meddela honom legitimationsbevis.

3 §.

Enligt 3 § första stycket må legitimation endast meddelas svensk medborgare,

som inom riket avlagt tandläkarexamen.

Den nyexaminerade tandläkare, som ansöker om legitimation, kan endast

erhålla en tidsbegränsad legitimation, genom vilken han vinner behörighet

att utöva tandläkaryrket under det s. k. praktikåret. För att den, som efter

fullgjort praktikår Auli söka legitimation utan tidsbegränsning, skall under

tiden för prövningen av denna ansökan kunna fortfarande utöva tandläkaryrket,

bör den tidrymd, under vilken den begränsade legitimationen gäller,

med någon kortare tid — enligt lagförslaget en månad — överstiga praktikåret.

Stadgande härom har upptagits i 3 § andra stycket.

För erhållande av icke tidsbegränsad legitimation kräves enligt 3 § tredje

stycket dels att sökanden under minst ett år efter examen utövat tandläkaryrket,

dels ock att hans yrkesutövning är väl vitsordad. Fullgöres praktikåret

inom folktandvården, bör vitsordet om tjänstgöringen vara utfärdat av

vederbörande tandvårdsinspektör, vilken därför bör ägna särskild tillsyn åt

dem, vilka tjänstgöra såsom distriktstandläkare utan att vara slutgiltigt legitimerade.

Skulle praktikåret undantagsvis komma att fullgöras i annan tandvård än

folktandvård och utan överordnad tandläkares tillsyn, torde vederbörande

stads- eller provinsialläkare, vilka enligt § 11 i 1861 års ordning skola tillse, att

tandläkarna tillbörligen utöva sin konst, böra taga sin tillsynsmyndighet i bruk

såvitt avser ännu icke slutgiltigt legitimerade tandläkare inom distriktet och

med stöd av vad de därigenom erfarit utfärda vitsord örn tjänstgöringen.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 299.

nisl ds 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 299.

Har den yrkesutövning sökanden åberopar för erhållande av slutgiltig legitimation

skett i allmän tjänst, bör ett års yrkesutövning icke anses föreligga

med mindre sökandens dagliga tjänstgöring ungefär motsvarat vad som kräves

för heltidstjänst. Vidare bör annat uppehåll i yrkesutövningen icke inräknas i

praktikåret än det som föranledes av för tjänsten gällande semester av skälig

längd. Liknande fordringar böra uppställas i händelse praktikåret fullgjorts

inom privat tandvård.

4 §.

I 4 § första stycket regleras den av hänsyn främst till folktandvårdens be

hov föreslagna begränsningen i den nyexaminerades rätt att själv bestämma,

varest han skall fullgöra sin praktiktjänstgöring.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle styrelsen efter prövning av behovet

av tandläkare inom olika delar av landet anvisa de nyexaminerade att fullgöra

sitt praktikår å viss poliklinik eller hos viss legitimerad tandläkare.

En förutsättning för att den nyexaminerade skall kunna bindas beträffande

tjänstgöringen under praktikåret är enligt det inom departementet upprättade

lagförslaget, att brist föreligger å behöriga sökande till tjänst inom tandvård,

som anordnats av stat eller kommun. I departementsförslaget stadgas därför, att,

örn sådan tjänst förklarats ledig utan att behörig sökande anmält sig till

tjänstens erhållande samt tjänsten vid tidpunkten för prövningen av den nyexaminerades

ansökan icke är tillsatt eller uppehälles av vikarie, medicinalstyrelsen

äger begränsa legitimation enligt 3 § andra stycket att avse allenast

rätt att utöva tandläkaryrket såsom vikarie å ledig tjänst hos stat eller kommun.

I jämförelse med medicinalstyrelsens förslag lämnar departementsförslaget

något större frihet åt den enskilde tandläkaren. Anordningen torde dock

icke utgöra hinder för att, i varje fall efter någon tids förlopp, ur den

enskildes synpunkt måhända mindre lockande anställningar å orter, där behovet

av folktandvård är särskilt stort, skola bliva besatta med vikarier. Man

torde nämligen för den närmaste framtiden böra vid upprättandet av nya

polikliniker dels taga hänsyn till den vid varje tidpunkt beräknade tillgången

på nya tandläkare, dels ock fortfarande upprätthålla den sedan ett par år gällande

principen att i första hand tillgodose behovet av polikliniker i distrikt,

där särskilda svårigheter möta att eljest erhålla erforderlig tandvård. Yad

huvudmännen — d. v. s. i främsta rummet landstingens hälsovårdsberedningar

— beträffar betagas de ej genom departementsförslaget rätten att bland dem

som anmält sig till vikariatsförordnandet bestämma vem som skall erhålla

förordnande att uppehålla tjänsten. Jag vill erinra örn att rätten för hälsovårdsberedningama

att vid vakans å distriktstandläkartjänst meddela förordnande

att uppehålla tjänsten infördes så sent som den 1 januari 1942.

Det torde vara uppenbart, att värnpliktig tandläkares tjänstgöring vid

militär tandpoliklinik icke utgör sådan tjänstgöring, som avses i detta sammanhang.

Jag förutsätter, att medicinalstyrelsen kommer att söka samråd med svenska

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

19

landstingsförbundet och odontologiska föreningen vid tandläkarinstitutet i

syfte att sådana praktiska anordningar må bliva vidtagna, att en smidig tilllämpning

av nu ifrågavarande bestämmelser kommer till stånd.

Skyldigheten för den nyexaminerade tandläkaren att tjänstgöra i allmän

tandvård måste uppenbarligen motsvaras av en skyldighet för de statliga och

kommunala organ, som ledigförklarat tandläkartjänster, att låta tjänsterna

uppehållas av nyexaminerade tandläkare, i den mån sådana finnas att tillgå.

Med hänsyn till att vad nu sagts kan komma att gälla jämväl kommuner,

vilka ej åtnjuta statsbidrag till sin tandvård, har stadgande örn ifrågavarande

skyldighet ansetts böra såvitt avser kommunala tjänster upptagas i lagförslaget

såsom ett andra stycke i 4 §. Då det såväl ur den enskilde tandläkarens som

huvudmannens synpunkt såsom regel torde vara fördelaktigast, att den förre

får uppehålla samma tjänst under hela praktikåret, bör lämpligen praxis

utveckla sig därhän, att tjänsten icke ånyo ledigförklaras förrän vid praktikårets

slut. Såvitt avser anställningar inom folktandvården torde föreskrift i

dylik riktning böra meddelas i kungörelsen angående statsbidrag till folktandvård.

Det synes mig icke oberättigat antaga, att en del tandläkare skola finna

erfarenheterna av praktikåret så goda, att de söka förordnande såsom ordinarie

innehavare av den tjänst de uppehållit under praktikåret.

Fullgöres tjänstgöringen under praktikåret genom anställning i statlig

tjänst, blir den tjänstgörandes ersättning automatiskt bestämd med tillämpning

av vederbörande avlöningsreglemente. För den händelse vid anställning

i kommunal tjänst enighet icke skulle kunna ernås örn villkoren för anställningen,

synes avgörandet härutinnan böra tillkomma medicinalstyrelsen. Jämväl

härom har föreskrift upptagits i 4 § andra stycket. Emellertid är det min

avsikt att i kungörelsen angående statsbidrag till folktandvård införa stadgande,

varigenom de tandläkare, som fullgöra sitt praktikår inom folktandvården,

tillförsäkras samma minimiförmåner som distriktstandläkarna. Hänskjutande

till medicinalstyrelsen av frågan örn anställningsvillkoren torde därför

behöva förekomma endast i undantagsfall.

5 §.

Enligt denna paragrafs första stycke äger Konungen meddela tillåtelse till

tandläkarkonstens utövande åt den som förvärvat utbildning, vilken kan anses

motsvara fordringarna för erhållande av legitimation som tandläkare. Det

torde utan särskild föreskrift vara uppenbart, att sådan tillåtelse kan, om så

finnes påkallat, begränsas till såväl tiden som omfattningen. Tillåtelsen kan

meddelas även utländsk medborgare.

Under 1 § har omnämnts, att Kungl. Majit bemyndigat medicinalstyrelsen

att meddela tidsbegränsade tillstånd att utöva tandläkaryrket åt studerande

vid tandläkarinstitutet. Anledning att vidtaga ändring i den härutinnan gäl

lande ordningen synes ej föreligga. Rätten för Kungl. Majit att meddela medi

cinalstyrelsen dylikt bemyndigande har fastslagits i 5 § andra stycket.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

I Jcraftträdand e b estämmels ema.

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 oktober 1943. De betänkligheter,

som kunna resas mot att låta lagen omfatta jämväl de nuvarande studerandena

vid tandläkarinstitutet, i den mån de icke erhållit legitimation före nyssnämnda

dag, synas mig väsentligt förlora i bärkraft, örn hänsyn tages till storleken

av de ersättningar, som kunna antagas komma att utgå för tjänstgöring under

praktikåret.

Giltighetstiden för lagen föreslås skola upphöra med den 30 september

1946. Enligt vad jag under hand erfarit från medicinalstyrelsen torde antalet

vakanta platser inom allmän tandvård bliva så pass stort, att under de tre år

lagen föreslås skola gälla samtliga nyexaminerade tandläkare komma att hänvisas

till tjänstgöring inom allmän tandvård.

Under den tid lagen äger gällande kraft bör § 3 ordningen för tandläkarekonstens

utövning icke vinna tillämpning.

Det torde utan särskilt stadgande därom klart framgå, att legitimation

som givits eller särskilt tillstånd till tandläkarkonstens utövande som meddelats

före ikraftträdandet av lagen ej beröres av densamma.

Jag vill slutligen anmärka, att ett bifall till vad jag i det föregående förordat

torde böra föranleda vissa jämkningar i kungörelsen angående statsbidrag

till folktandvård. Bland annat bör nämnda kungörelse så ändras, att

den omständigheten att viss distriktstandläkartjänst uppehälles av tandläkare,

som ännu ej erhållit obegränsad legitimation, icke inverkar på storleken av utgående

statsbidrag. Härtill torde jag i sinom tid få återkomma.

Stipendier till studerande vid tandläkarinstitutet.

Som förut nämnts har medicinalstyrelsen i sitt utlåtande den 7 mars 1942

framfört förslag örn att genom inrättande av ett antal studiestipendier underlätta

rekryteringen av tandläkare till folktandvården.

Medicinalstyrelsen förordar, att förslagsvis trettio stipendier ställas till

förfogande att utdelas till studerande vid tandläkarinstitutet med visst belopp

per år under högst fyra år för en och samma studerande, på villkor att

vederbörande förbinder sig att efter erhållen legitimation under motsvarande

antal år, som stipendiet innehafts, antaga förordnande inom folktandvården.

Stipendiebeloppets storlek borde avvägas så, att det utgjorde ett effektivt

ekonomiskt stöd för den studerande. Ett belopp av 1,000 kronor per år finner

styrelsen vara lämpligt.

Vid remissbehandlingen har ifrågavarande förslag i princip tillstyrkts av

svenska tandläkaresällskapet, Sveriges tandläkareförbund, svenska landstingsförbundets

styrelse och svenska stadsförbundets styrelse. Statskontoret har

funnit förslaget i och för sig värt beaktande men har likväl icke ansett sig

kunna förorda detsamma med hänsyn till nuvarande statsfinansiella läge.

Tandläkarinstitutets lärarråd har icke ansett sig kunna tillstyrka stipendieförslaget

i den form, vari det föreligger. Lärarrådet anför härom:

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 299.

Ifrågavarande stipendier skulle giva relativt snabb effekt, endast i den

mån de nu tilldelades det fjärde årets studerande. Lärarrådet betvivlar emellertid,

att något större antal studenter skulle för att erhålla detta stipendium

under ett år vilja avhända sig sin frihet att själva välja arbetsfält under det

första praktikåret, I varje fall torde de dugligare av dem draga sig därför. I

den mån åter stipendierna skulle tilldelas studerande i första årskursen, skulle

de icke bidraga till avhjälpande av den akuta tandläkarbristen förrän samma

år, som verkningarna av en omedelbart vidtagen utvidgning av tandläkarinstitutet

skulle inträda. Inrättandet av dessa stipendier synes sålunda icke

kunna förväntas bli av någon verklig betydelse för avhjälpandet, på sätt medicinalstyrelsen

avsett, av det akuta nödläget.

Det ligger givetvis något för lärarrådet tilltalande i ett förslag örn stipendier

av den storlek och till det antal, varom nu är fråga, till studerande vid

institutet. Studiestipendier torde nämligen hava en stor uppgift att fylla

med särskild hänsyn till de stora studieutgifterna för tandläkarstuderande.

Dylika stipendier borde i första rummet avses för särskilt skickliga och begåvade

men mindre bemedlade studerande och extra assistenter, vilka med

dylika stipendier skulle beredas bättre förutsättningar för fortsatta högskolestudier.

Härigenom skulle ett bidrag givas till lösning av de ej minst för

folktandvården särdeles betydelsefulla frågorna örn tillgången på unga lärarkrafter

vid institutet och på lämpliga kandidater till de mera kvalificerade

posterna inom folktandvården.

Av de tillstyrkande sammanslutningarna hava några framfört särskilda

önskemål beträffande stipendiernas antal och belopp.

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund, vilka, såsom

i det föregående omnämnts, avstyrkt förslaget örn obligatoriskt praktikår för

nyexaminerade tandläkare, yttra beträffande stipendiefrågan följande:

Förutsättningen för att det med förslaget åsyftade resultatet skall nås,

är, såsom medicinalstyrelsen framhållit, att stipendiebeloppet avväges så,

att det utgör ett effektivt ekonomiskt stöd för den studerande. Stipendiebeloppet

bör sålunda bestämmas med hänsyn dels till de totala studiekostnaderna

vid institutet och dels till de med stipendiets erhållande förenade villkoren.

Enligt organisationernas mening torde det komma att visa sig, att det föreslagna

stipendiebeloppet av i bästa fall 4,000 kronor för hela studietiden är

för lågt i förhållande till de för närvarande mycket dryga studiekostnaderna

för att locka sökande i varje fall i den omfattning, som erfordras för ernående

av det angivna syftet. Det förhåller sig nämligen så, att de unga tandläkarna

i valet mellan folktandvården och privattandvården fästa stort avseende

vid att de nuvarande ekonomiska förmånerna inom folktandvården i de

flesta fall erbjuda mindre möjligheter att inom rimlig tid amortera studieskulderna.

Ett i väsentlig mån avgörande skäl för de unga tandläkarna att

såvitt möjligt ägna sig åt privat verksamhet synes nämligen vara förhoppningen

att genom det långtgående utnyttjandet av arbetskraften, som den

större friheten beträffande arbetsförhållandena inom privattandvården medger,

kunna på kortare tid betala studieskulderna. Studiestipendierna få sålunda

sin väsentliga betydelse för rekryteringen inom folktandvården, örn

därigenom studiekostnaderna nedbringas, så att möjligheterna att förränta

och amortera studieskulderna framstå såsom likvärdiga. Organisationerna

anse sig böra förorda, att, till dess frågan om förbilligande av studiekostnaderna

vid tandläkarinstitutet lösts, stipendierna bestämmas till högre belopp

än medicinalstyrelsen föreslagit.

Det kan förutses, att det föreslagna antalet stipendier icke kommer att bli

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

tillfyllest för att vare sig avhjälpa det omedelbara behovet av arbetskraft

inom folktandvården eller säkra rekryteringen för framtiden. Det omedelbara

rekryteringsbehovet — som givetvis bäst tillgodoses genom att största möjliga

antal stipendier ställes till förfogande för eleverna i sista och näst sista

årskurserna —- är nämligen så stort, att det icke skulle fyllas ens om samtliga

föreslagna stipendier förbehölles sista årskursen. Ett snabbt och tillika

mera effektivt resultat synes kunna vinnas genom att i fråga örn de nuvarande

studerandena vid tandläkarinstitutet möjlighet beredes för alla elever i sista

årskursen, som så önska, att söka och på en gång erhålla stipendium för hela

studietiden eller sålunda fyra årsstipendier samt för elever i andra och

tredje årskurserna att under återstoden av studietiden likaledes uppbära stipendier

för ett eller flera av de tidigare studieåren, allt mot skyldighet att

mottaga förordnande inom folktandvården under motsvarande antal år. Det

föreslagna antalet av 30 stipendier, fördelade på fyra årskurser, blir i medeltal

endast 7 per årskurs och kommer således icke att få någon i nuvarande

läge nämnvärd betydelse för det aktuella behovet av distriktstandläkare.

Organisationerna, som anse inrättandet av studiestipendier, anordnade på

lämpligt sätt, såsom den — vid sidan av åtgärder till ökning av antalet utexaminerade

— enda utvägen att säkra både det nuvarande och framtida behovet

av tandläkare i folktandvården, förorda, att åtminstone till att börja

med inrättas ett väsentligt större antal stipendier än föreslagna 30. Sedermera

bör givetvis antalet stipendier avpassas efter det vid varje tidpunkt

föreliggande behovet. Det synes ur folktandvårdens synpunkt i skilda avseenden

välbetänkt, att vid fördelningen av stipendierna företräde ges åt

sökande, som genom att mottaga stipendier binder sig vid tjänstgöring i folktandvården

under längre tid. Därigenom undvikas täta byten av befattningshavare.

En tandläkare, som på så sätt under ett flertal år knutits till folktandvården,

kan jämväl beräknas för framtiden kvarstanna såsom distrikts

tandläkare.

Svenska stadsförbundets styrelse anför:

Genom att redan nuvarande årsgrupper vid tandläkarinstitutet skulle beredas

möjlighet att erhålla stipendier, kan redan örn ett år den allmänna

tandvården tillföras åtskilliga tandläkare. Genom att stipendierna skulle

kunna utgå under högst fyra år, skulle också vederbörande tandvårdspoliklinik

hava möjligheter att under samma tidrymd få behålla tandläkaren.

Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida det föreslagna beloppet, 1,000

kronor per år, kan anses tillfyllest för att locka eleverna. Måhända skulle

man få sätta stipendiet till detta belopp kontant och därjämte befrielse från

avgifterna vid tandläkarinstitutet. Enligt förslaget skulle tjänstgöringen förläggas

till folktandvården. Stadsförbundet vill på denna punkt föreslå ett

förtydligande såtillvida, att tjänstgöringen skulle kunna förläggas till antingen

folktandvården eller annan social tandvård, exempelvis skoltandvård

eller sådan vård, som lämnas vid Eastmaninstitutet i Stockholm.

I sitt förnyade utlåtande den 13 februari 1943 har medicinalstyrelsen beträffande

frågan örn studiestipendierna anfört följande:

Såsom medicinalstyrelsen tidigare ansett sig böra nämna, bör stipendiebeloppet

avvägas så, att det utgör ett effektivt ekonomiskt stöd för de studerande.

Det av medicinalstyrelsen föreslagna beloppet å 1,000 kronor kan

anses tillräckligt endast under förutsättning, att studiekostnaderna vid institutet

i väsentlig grad minskas, t. ex. genom borttagande eller sänkning av

termins- och kursavgifter samt en effektivare och för eleverna tidsbesparande

organisation av den kliniska undervisningen. Örn emellertid studiekostna
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

23

denia skulle bibehållas oförändrade, böra stipendierna bestämmas till väsentligt

högre belopp, förslagsvis 2,000 kronor. Studerande, som erhållit dylikt

stipendium, skall vara skyldig att utöver det obligatoriska tjänstgöringsåret

taga anställning inom folktandvården under motsvarande antal år, som stipendium

innehafts.

Därest den av mig förordade anordningen med ett obligatoriskt praktikår

genomföres, skulle det akuta behovet av tandläkare inom folktandvården

kunna provisoriskt till stor del fyllas. Genom anordningen torde emellertid,

även örn densamma skulle bliva gällande för längre tid än de nu ifrågasatta tre

åren, endast en mindre del av det tandläkarbehov kunna tillgodoses, som uppkommer

vid en fortsatt utbyggnad av folktandvården, vilken beräknas kräva

omkring 1,000 tandläkare. Man torde nämligen, åtminstone under rådande

förhållanden, få räkna med att flertalet efter vunnen slutgiltig legitimation

kom mer att övergå till den privata tandvården, därest icke särskilda åtgärder

vidtagas. Det synes mig på den grund angeläget och lämpligt, att anordningen

med ett obligatoriskt praktikår tills vidare kompletteras genom införande

av ett stipendiesystem i huvudsaklig anslutning till vad medicinalstyrelsen

i detta hänseende föreslagit.

Medicinalstyrelsens förslag innebär som nämnts, att ett antal stipendier,

förslagsvis 30, ettvart å 1,000 kronor, årligen skulle ställas till förfogande

för att utdelas till sådana studerande vid tandläkarinstitutet, som förbunde sig

att under minst ett år efter vunnen slutgiltig legitimation — alltså utöver praktikåret

— tjänstgöra inom folktandvården. En och samma studerande skulle

kunna komma i åtnjutande av stipendium under högst fyra år på villkor att

tjänstgöringstiden inom folktandvården förlängdes i motsvarande omfattning.

Det föreslagna beloppet av 1,000 kronor har medicinalstyrelsen ansett vara

tillfyllest endast under förutsättning, att studiekostnaderna vid institutet

väsentligt minskades; eljest föreslås en Ökning av stipendiebeloppet till 2,000

kronor.

Tandläkarorganisationerna ha som sin uppfattning framhållit, att det föreslagna

antalet stipendier icke kan antagas komma att bliva tillfyllest för att

säkra rekryteringen till folktandvården, och förordat, att ett väsentligt större

antal stipendier inrättas, åtminstone till en början. Så länge rådande konjunkturförhållanden

komma att bestå, torde denna uppfattning otvivelaktigt vara

riktig. Av nu anförda skäl är jag för min del benägen förorda, att antalet stipendier

tills vidare bestämmes till högst 80, motsvarande 2h& av det beräknade

antalet nyinskrivna elever vid tandläkarinstitutet från och med nästa läsår.

Stipendium bör givetvis kunna tilldelas även andra, tredje och fjärde årets

elever. Skulle antalet sökande komma att överstiga antalet stipendier, torde

företräde böra givas den, som har högre betygsmeriter; vid konkurrens mellan

sökande tillhörande olika årskurser torde dessutom hänsyn böra tagas till

angelägenhetsgraden av det då föreliggande rekryteringsbehovet inom folktandvården.

Beträffande stipendiebeloppens storlek har vid remissbehandlingen framhållits

angelägenheten av en höjning utöver 1,000 kronor. .Tåg vill icke be
-

Departements
chefen
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

* Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

strida, att vissa skäl tala för en dylik höjning. Å andra sidan bör, därest stipendium

utgår för hela eller större delen av studietiden, det sammanlagda

stipendiebeloppet vara ägnat att för flertalet studerande väsentligt underlätta

studiernas bedrivande och fullföljande. Härtill kommer, att i Kungl. Majrts

proposition (nr 214) angående tandläkarinstitutets omorganisation förordats

eller förutsatts vissa åtgärder i syfte att begränsa studiekostnaderna för

eleverna. Jag anser mig under sådana förhållanden böra förorda, att stipendiebeloppen

tills vidare bestämmas till 1,000 kronor för år. En sammanslagning

av stipendier till en och samma elev för två eller flera år, på sätt tandläkarorganisationerna

ifrågasatt, är jag för närvarande icke beredd att tillstyrka.

Det torde böra understrykas, att anordningen har försökskaraktär och att

den med hänsyn till sitt speciella syfte icke kan anses prejudicerande för

andra utbildningsområden. Stipendiernas syfte synes mig vidare motivera,

att utdelningen omhänderhas av medicinalstyrelsen i samråd med tandläkarinstitutets

lärarråd. På medicinalstyrelsen torde få ankomma att utarbeta

förslag till stipendiebestämmelser och att övervaka att dessa, såvitt gäller

bland annat infriandet av vederbörande stipendiaters förpliktelse att tjänstgöra

i folktandvården, efterföljas.

Vid bifall till vad jag sålunda förordat torde å riksstaten för nästa budgetår

under femte huvudtiteln böra uppföras ett särskilt anslag, benämnt Stipendier

för blivande distriktstandläkare m. fl. Då det är ovisst, i vilken omfattning

ifrågavarande stipendiemöjligheter komma att utnyttjas, torde anslaget tills

vidare böra givas karaktären av förslagsanslag och för nästa budgetår upptagas

med ett belopp av förslagsvis 50,000 kronor.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över det inom socialdepartementet upprättade förslaget till lag om

behörighet att utöva tandläkarkonsten, av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådet övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller

Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

25

Bilaga.

Förslag

till

Lagom

behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Behörighet att utöva tandläkarkonsten tillkommer, förutom den som innehar

särskild tillåtelse därtill, den vilken vunnit legitimation som tandläkare

(legitimerad tandläkare).

Behörighet till läkarkonstens utövning medför jämväl behörighet att utöva

tandläkarkonsten.

2§-

Ansökan örn legitimation som tandläkare göres hos medicinalstyrelsen.

Styrker sökanden därvid, att han uppfyller de i denna lag för vinnande av

legitimation stadgade villkoren, skall medicinalstyrelsen meddela honom legitimationsbevis.

3 §•

Legitimation som tandläkare må endast meddelas svensk medborgare, som

inom riket avlagt tandläkarexamen.

Har den som ansöker örn legitimation icke efter avlagd examen inom riket

utövat tandläkaryrket, skall legitimationen begränsas att gälla allenast intill

dess sökandens yrkesutövning efter examen pågått under ett år en månad.

Sökande, som med stöd av sådan tidsbegränsad legitimation som i andra

stycket sägs utövat tandläkaryrket under minst ett år, är, därest hans yrkesutövning

är väl vitsordad, berättigad att erhålla legitimation utan tidsbegränsning.

Har yrkesutövningen pågått kortare tid än ett år eller är den icke väl

vitsordad, må ansökningen ej bifallas.

4 §•

Är vid tiden för prövning av ansökan enligt 3 § andra stycket tandläkartjänst

hos stat eller kommun, som förklarats ledig utan att behörig sökande

anmält sig, icke tillsatt och uppehälles tjänsten ej heller av vikarie, äger medicinalstyrelsen

begränsa legitimationen att avse allenast rätt att utöva tandläkaryrket

såsom vikarie å ledig sådan tjänst.

Har den som erhållit begränsad legitimation på sätt i första stycket sägs anmält

sig villig uppehålla viss ledig kommunal tjänst, åligger det kommunen

att, där innehavare av eller vikarie å tjänsten ej är förordnad, låta den som

sålunda anmält sig eller, om flera gjort sådan anmälan, någon av dem uppe
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

hålla tjänsten. Villkoren för anställning såsom vikarie å kommunal tjänst skola,

i händelse överenskommelse därom ej träffas, fastställas av medicinalstyrelsen.

5 §•

Konungen äger meddela den som förvärvat utbildning, vilken kan anses

motsvara fordringarna för erhållande av legitimation som tandläkare, tillåtelse

till tandläkarkonstens utövande.

Efter Konungens bemyndigande må medicinalstyrelsen meddela studerande

vid tandläkarinstitutet tillåtelse att under begränsad tid utöva tandläkarkonsten.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1943 och gäller till och med den 30

september 1946.

Så länge denna lag äger gällande kraft, skall § 3 ordningen den 18 juni 1861

(nr 41) för tandläkarekonstens utövning icke vinna tillämpning.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 299.

27

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

21 maj 1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 14 maj 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över

socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 7 maj 1943,

hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till

lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn J. M. Wahlbäck.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Det remitterade förslaget innebär, att vid sidan av den tjänsteplikt som

kan ifrågakomma jämlikt 1939 års lagstiftning örn tjänsteplikt stadgas en särskild

sådan för dem vilka avlägga tandläkarexamen. En dylik lagstiftning,

varigenom en mindre grupp medborgare, utan att förhållandet direkt nödvändiggöres

av det rådande allmänna krisläget, ålägges att utföra arbete i det allmännas

intresse, är naturligen ägnad att väcka betänkligheter av principiell

natur. Någon motsvarande anordning lärer heller icke tidigare lia förekommit

i vårt land. Emellertid är det uppenbarligen av största betydelse för folkhälsan

att den beslutade folktandvården skall kunna behörigen upprätthållas.

Utredningen i ärendet giver även vid handen att detta önskemål knappast

kan uppnås annorledes än genom åtgärder i förslagets riktning. Den uppkomna

situationen torde också i viss mån stå i samband med de av krig föranledda

förhållandena; dels äro åtskilliga tandläkare inkallade eller eljest

skyldiga att tjänstgöra inom den militära tandvården, dels lärer den ökade

köpkraften föranleda att tandläkare anlitas i större utsträckning än under

normala tider. Med hänsyn till dessa omständigheter och då de avlöningsförmåner

som utgå för tjänstgöring vid folktandvården måste anses förhållandevis

goda för en nyutexaminerad tandläkare — i allt fall vid jämförelse med

vad andra yrkesgrupper med akademisk utbildning kunna påräkna omedelbart

efter avlagd examen — synes det ej alltför obilligt att tandläkarna, innan tillfälle

gives dem att fritt utöva sitt yrke, nödgas underkasta sig sådan tjänstgöring

under någon kortare tid. En förutsättning härför är naturligen att, på

sätt ock föreslagits, anordningen skall gälla allenast såsom ett provisorium.

Enligt förslaget är tjänsteplikten sålunda utformad, att den nyutexaminerade

tandläkaren till att börja med erhåller allenast en tidsbegränsad legitima
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 299.

tion, genom vilken han vinner behörighet att utöva tandläkaryrket under det

s. k. praktikåret. Under detta år avses han skola vara skyldig att, där så

påkallas, tjänstgöra i folktandvården eller undantagsvis i annan tandvårdsverksamhet,

som drives av staten eller kommun. Efter det praktikåret fullgjorts

äger han erhålla legitimation utan tidsbegränsning under förutsättning att

hans yrkesutövning är väl vitsordad. Av remissprotokollet framgår, att avsikten

är att, då praktikåret fullgjorts i folktandvården, vitsordet örn tjänstgöring

skall utfärdas av vederbörande tandvårdsinspektör.

Departementschefen har funnit det i och för sig innebära en fördel att

tandläkare erhåller legitimation först efter det han visat sig kunna på ett

tillfredsställande sätt i praktiken omsätta de kunskaper och färdigheter som

bibragts honom vid tandläkarinstitutet. Å andra sidan, yttrar departementschefen,

synes behovet ur utbildningssynpunkt av ett provtjänstgöringsår icke

av den föreliggande utredningen tillräckligt dokumenterat för att kunna

ensamt eller ens huvudsakligen motivera genomförandet av förslaget.

Frågorna örn obligatorisk tjänstgöring i folktandvården och örn provtjänstgöring

äro uppenbarligen två skilda spörsmål. På grund av det nödläge

vari folktandvården av åtskilliga skäl kommit kan det, såsom lagrådet

funnit, svårligen undvikas att, under en övergångstid, ålägga de unga tandläkarna

den börda som den ifrågavarande tvångstjänstgöringen innebär. Sådan

tjänstgöringsplikt torde emellertid i och för sig ej föranleda att tjänstgöringen

— såsom följden skulle bliva av förslagets ståndpunkt att för slutlig

legitimation fordra intyg örn väl vitsordad tjänstgöring — erhåller karaktär

av en provtjänstgöring. Denna ordning innebär att den från tandläkarinstitutet

utexaminerade som bestått där föreskrivna teoretiska och praktiska

prov skulle underkastas en förnyad prövning med hänsyn till utfallet av

tjänstgöringen under praktikåret. Nämnda prövning kan föranleda att ansökan

örn slutlig legitimation blir avslagen. Förslagets innebörd synes jämväl

vara att den som får sin ansökan om slutlig legitimation avslagen ej

heller skall kunna erhålla en ny tidsbegränsad legitimation; i allt fall lämnar

lagen icke någon anvisning huru i dylika fall legitimation skall kunna ske.

Den i förslaget uppställda fordran på väl vitsordad tjänstgöring under

praktikåret såsom villkor för legitimation innebär sålunda ett bestämt avsteg

från nu gällande ordning, enligt vilken godkänd examen från tandläkarinstitutet

utan vidare berättigar till legitimation. Någon närmare motivering för

ett dylikt avsteg har ej lämnats, och i det utlåtande av medicinalstyrelsen

varöver remissyttrandena avgåvos var detta spörsmål ej berört. Förslag därom

framställdes först efter remissbehandlingen, nämligen i medicinalstyrelsens

utlåtande den 13 februari 1943.

Såvitt lagrådet kan finna, föreligga ej några skäl varför avlagd examen vid

tandläkarinstitutet ej i förevarande fall skulle berättiga till erhållande av

legitimation. Den utexaminerade har hittills ansetts kompetent att utan

något ytterligare prov ägna sig åt tandläkaryrket, i privatpraktik eller i folktandvården

eller annan tandvård. För hans vidare bana har, såsom i andra

yrken, avgörande varit, ej någon omprövning av hans kompetens utan endast

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

hans förmåga att göra sig gällande i den allmänna konkurrensen. Det måste

vid dessa förhållanden kunna anföras bärande skäl för att övergå till en nyordning

av innebörd, att den vilkens såväl teoretiska som praktiska förmåga

blivit prövad och godkänd av tandläkarinstitutets lärarråd skulle riskera att

det oaktat sedermera underkännas med verkan att han, efter fyra års studier

och ett års praktik, vore — där ej 5 § kunde komma att tillämpas — för alltid

avstängd från den bana han valt. En sådan omprövning synes desto mindre

lämplig som den skulle företagas med stöd av allenast intyg över tjänstgöringen

av tandläkare, som ej varit i tillfälle att följa densamma. Att det är

medicinalstyrelsen som har att fatta själva beslutet i anledning av legitimationsansökningen

torde i realiteten ej inverka, enär styrelsen för sitt avgörande

är hänvisad att bygga på dens utsago som utfärdat tjänstevitsordet.

Den fordran på väl vitsordad tjänstgöring som i förslaget uppställes avser

jämväl sådana fall då erinringar mot tandläkarens sakliga kompetens visserligen

ej kunna göras men däremot allvarliga anmärkningar kunna framställas

mot honom för bristande pliktuppfyllelse. Ej heller i dessa fall synes det vara

rimligt, örn en försummelse skulle för tandläkaren kunna medföra en så svår

påföljd som förlusten att för all framtid utöva sitt yrke innebär. Ansvar för

tjänstefel enligt 25 kap. strafflagen torde däremot i dylikt fall inträda för den

i folktandvården tjänstgörande tandläkaren. Någon påföljd härutöver finnes

för närvarande överhuvud ej stadgad för legitimerade tandläkare. Av remissprotokollet

framgår emellertid att inom medicinalstyrelsen sedan någon tid

pågår utredning rörande behörighetslag för tandläkare och att i sammanhang

härmed överväges frågan örn förutsättningarna för återkallande av legitimation.

För den nyutexaminerade tandläkaren synes — även örn han innehade

endast tidsbegränsad legitimation — rätten att utöva tandläkaryrket böra

förverkas allenast under de förutsättningar som kunna bliva meddelade angående

återkallande av legitimation. Den omständigheten att det blivit ofrånkomligt

att ålägga de unga tandläkarna ifrågavarande tjänstgöringsplikt

bör enligt lagrådets mening ej föranleda att för deras rätt till fortsatt

yrkesutövning givas andra regler än som eljest gälla för tandläkare, inom

eller utom folktandvården.

Under åberopande av vad sålunda anförts anser sig lagrådet icke kunna

tillstyrka förslaget i den utformning det fått men vill ej motsätta sig att

en provisorisk lagstiftning kommer till stånd av den huvudsakliga innebörd,

att medicinalstyrelsen skall äga att, där det med hänsyn till rådande förhållanden

prövas oundgängligen nödigt för folktandvårdens behöriga upprätthållande,

vid meddelande av sökt legitimation som tandläkare begränsa legitimationen

att avse allenast rätt att utöva tandläkaryrket såsom innehavare

av eller vikarie å tjänst inom folktandvården, dock att sådan begränsning ej

må gälla längre än intill dess sökanden fullgjort tjänstgöring inom folktandvården

under ett år.

Ett utsträckande av lagstiftningen till att avse annan social tandvård än

folktandvården lärer icke vara av omständigheterna påkallat.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majis proposition nr 299.

Tandläkare, för vilken legitimationen är begränsad efter vad nu föreslås,

synes i nära anslutning till vad departementschefen anfört böra vid uppehållande

av tjänst inom folktandvården åtnjuta de förmåner, som utgå till

distrikts tandläkare inom det tandvårdsdistrikt vartill tjänsten hör. Föreskrift

härom torde böra upptagas i lagstiftningen.

I anledning av departementschefens uttalande att annat uppehåll i yrkesutövningen

icke må inräknas i praktikåret än det som föranledes av semester,

vill lagrådet ifrågasätta, huruvida icke medicinalstyrelsen vid beräkning av

tjänsteåret må kunna taga skälig hänsyn jämväl till tid, vanander vederbörande

varit oförmögen till arbete på grund av olycksfall i tjänsten.

Ur protokollet:

G. lindencrona.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 299.

31

Utdrag av protokollet ove)'' socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 maj 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet och

t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler chefen

för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets denna dag avgivna utlåtande

över det den 7 maj 1943 till lagrådet remitterade förslaget till lag om

behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Härefter anför föredraganden.

Lagrådet har funnit, att på grund av det nödläge, vari folktandvården

kommit, det svårligen kunde undvikas att under en övergångstid ålägga de

unga tandläkarna den börda, som den i lagförslaget avsedda tvångstjänstgöringen

innebure. Lagrådet har emellertid tillika anfört, att sådan tjänstgöringsplikt

i och för sig ej torde föranleda, att tjänstgöringen — såsom följden

skulle bliva av förslagets ståndpunkt att för slutlig legitimation fordra

intyg om väl vitsordad tjänstgöring — erhölle karaktär av en provtjänstgöring.

Denna ordning innebure, framhåller lagrådet, att den från tandläkarinstitutet

utexaminerade, som bestått där föreskrivna teoretiska och praktiska prov,

skulle underkastas en förnyad prövning med hänsyn till utfallet av tjänstgöringen

under praktikåret. Nämnda prövning kunde föranleda, att ansökan

örn slutlig legitimation bleve avslagen. Det måste enligt lagrådets mening

kunna anföras bärande skäl för att övergå till en i förhållande till nu gällande

regler ny ordning av nyssnämnda innebörd. Några sådana skäl föreligga emellertid

ej enligt lagrådets mening.

Efter att hava påpekat att det föreslagna villkoret örn väl vitsordad tjänstgöring

avsåge jämväl sådana fall, då erinringar mot tandläkarens sakliga kompetens

visserligen ej kunde göras men däremot allvarliga anmärkningar kunde

framställas mot honom för bristande pliktuppfyllelse, anför lagrådet, att det ej

heller i dessa fall syntes rimligt, örn en försummelse skulle för tandläkaren

medföra påföljden av vägrad legitimation. Ansvar för tjänstefel enligt 25 kap.

strafflagen kunde däremot i dylikt fall inträda för den i folktandvården tjänstgörande

tandläkaren.

Lagrådet har på grund därav ansett sig icke kunna tillstyrka förslaget i den

utformning det fått. Lagrådet förklarar sig däremot ej vilja motsätta sig, att

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majlis proposition nr 299.

en provisorisk lagstiftning komme till stånd av den huvudsakliga innebörd,

att medicinalstyrelsen skulle äga att, där det med hänsyn till rådande förhållanden

prövades oundgängligen nödigt för folktandvårdens behöriga upprätthållande,

vid meddelande av sökt legitimation som tandläkare begränsa legitimationen

att avse allenast rätt att utöva tandläkaryrket såsom innehavare av

eller vikarie å tjänst inom folktandvården, dock att sådan begränsning ej finge

gälla längre än intill dess sökanden fullgjort tjänstgöring inom folktandvården

under ett år.

Förslaget att såsom förutsättning för vinnande av slutlig legitimation som

tandläkare fordra fullgörande av ett s. k. praktikår saknar icke förebild. Såsom

vid förslagets remitterande till lagrådet omnämnts gäller nämligen i Danmark

den ordningen, att för legitimation som tandläkare kräves två års

assistenttjänstgöring. Att nämnda anordning anses utgöra ett värdefullt led

i tandläkarens utbildning synes mig framgå av det förhållandet, att fråga

om ändring härutinnan enligt uppgift icke varit på tal, oaktat utbildningstiden

vid den danska tandläkarhögskolan nyligen förlängts från tre till fyra år.

Genom den nu föreslagna skyldigheten att tjänstgöra inom statlig eller kommunal

tandvård bibringas enligt min mening även de tandläkare, som avse att

ägna sig åt praktik inom privat tandvård, värdefulla erfarenheter för framtiden.

Det har därför synts mig föreligga skäl att försöksvis pröva lämpligheten av en

utbyggnad av den praktiska tandläkarutbildningen genom att tjänstgöringen

under praktikåret samtidigt får karaktären av provtjänstgöring. Tillfälle har

emellertid icke förelegat att nu göra några mera uttömmande undersökningar

rörande denna fråga. Det är därjämte tydligt, att praktikårets värde såsom

provtjänstgöring minskas i den mån tjänstgöringen, såsom under lagförslagets

giltighetstid i ej obetydlig utsträckning skulle bliva fallet, komme att fullgöras

utan kontinuerlig handledning från äldre tandläkares sida. På grund

härav och med hänsyn till vad av lagrådet anförts anser jag mig icke böra nu

vidbliva min ståndpunkt i förevarande hänseende. Berörda spörsmål torde i

stället böra bliva föremål för närmare övervägande i samband med den inom

medicinalstyrelsen pågående utredningen örn behörighetslag för tandläkare.

I enlighet med vad lagrådet förordat bör därför den föreslagna provisoriska

lagen endast reglera frågan om befogenhet för medicinalstyrelsen att, då styrelsen

enligt för närvarande gällande regler meddelar legitimation som tandläkare,

med avseende å det första årets yrkesutövning begränsa den rätt att

utöva tandläkaryrket som legitimationen medför.

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skulle den genom förslaget

införda tjänstgöringsskyldigheten avse tandvård, som anordnats av stat eller

kommun. Härunder inbegripas militär tandvård, folktandvård ävensom kommunal

tandvård, vartill bidrag enligt kungörelsen angående statsbidrag till folktandvård

icke utgår (skoltandvård). Lagrådet har anfört, att ett utsträckande av

lagstiftningen till att avse annan social tandvård än folktandvården icke syntes

vara av omständigheterna påkallat. Som bekant pågår för närvarande utredning

rörande tandvården vid försvarsväsendet, och såsom en provisorisk åt
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj-.ts proposition nr 299.

gärd till förbättrande av nämnda tandvård har i proposition nr 235 till den

nu samlade riksdagen föreslagits inrättande av ett antal arvodestjänster för

föreståndare vid vissa försvarsväsendets tandpoliklinker. Såväl denna tandvård

som skoltandvården måste med hänsyn till sin betydelse för folkhälsan

anses likvärdiga med folktandvården. Att den för närvarande rådande starka

böjelsen hos tandläkarna att söka sig till privat tandvård skulle få följdverkningar

allenast för sådan av det allmänna anordnad tandvård, som bedrives

inom folktandvårdens ram, kan icke antagas. Jag finner mig därför icke

kunna biträda lagrådets förslag att inskränka lagstiftningen att endast avse

folktandvården. I enlighet med mitt vid redogörelsen för det till lagrådet

remitterade förslaget gjorda uttalande att ett års yrkesutövning icke bör anses

föreligga med mindre sökandens dagliga tjänstgöring ungefär motsvarat vad

som kräves för heltidstjänst bör emellertid skyldighet att tjänstgöra inom

statlig eller kommunal tandvård åläggas endast om den tjänstgöring som står

vederbörande till bilds fyller nyssnämnda förutsättning.

Såsom en följd av den nu föreslagna omläggningen av lagstiftningen kommer

denna ej längre att reglera frågan om villkoren för vinnande av behörighet

att utöva tandläkarkonsten. En lag av nu ifrågasatt räckvidd torde lämpligen

böra rubriceras lag om viss begränsning av legitimation som tandläkare.

Förslag till sådan lag har upprättats.

I 1 § i nämnda lagförslag har medicinalstyrelsens befogenhet att begränsa

legitimationen som tandläkare upptagits. Lagrådet har föreslagit, att sådan

befogenhet skulle inträda där det med hänsyn till rådande förhållanden prövades

oundgängligen nödigt för folktandvårdens behöriga upprätthållande.

Såsom jag nyss nämnt bör tjänstgöringsskyldighet föreligga ej blott i fråga

örn folktandvård utan även beträffande annan tandvård, som anordnats av

stat eller kommun. Såsom förutsättning för tjänstgöringsskyldighetens inträde

torde endast böra stadgas, att tandläkare icke äro att tillgå för tjänstgöring

inom tandvård, som anordnats av stat eller kommun. Lagens 1 § bör

därför erhålla den lydelsen, att medicinalstyrelsen äger, där tandläkare icke

äro att tillgå för tjänstgöring inom tandvård, som anordnats av stat eller

kommun, vid meddelande av sökt legitimation som tandläkare begränsa legitimationen

att avse allenast rätt att utöva tandläkaryrket såsom innehavare av

eller vikarie å tjänst inom sådan tandvård. Vidare bör i 1 § stadgas, att dylik

begränsning dock ej må gälla längre än intill dess sökanden fullgjort tjänstgöring

inom statlig eller kommunal tandvård under ett år.

Lagrådet har uttalat, att tandläkare, för vilken legitimationen är begränsad,

synes böra vid uppehållande av tjänst inom folktandvården åtnjuta de förmåner,

som utgå till distriktstandläkare inom det tandvårdsdistrikt, vartill

tjänsten hör. Enligt lagrådets mening bör föreskrift härom upptagas i lagstiftningen.

Något behov av att i lagen upptaga en dylik bestämmelse torde

emellertid ej föreligga. Enligt kungörelsen angående statsbidrag till folktandvården

blir tandläkaren automatiskt berättigad till do i kungörelsen stadgade

minimiförmånerna, och då hans legitimation nu icke är avsedd att vara tids
Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 299.

1031 43 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

begränsad, torde risk ej föreligga, att landstingen skola fastställa avlöningen

för nyexaminerade tandläkare lägre än för andra tandläkare. Bestämmelsen i

det till lagrådet remitterade förslaget att villkoren för anställning såsom vikarie

å kommunal tjänst skola, i händelse överenskommelse därom ej träffas, fastställas

av medicinalstyrelsen bör däremot bibehållas och i lagen lämpligen införas

såsom 2 §, därvid dock begränsningen till vikariat ej bör kvarstå. Bestämmelse

örn skyldighet för kommun att låta ledig tjänst uppehållas av nyexaminerad

tandläkare torde ej längre vara erforderlig.

Lagrådet har slutligen ifrågasatt, huruvida icke medicinalstyrelsen vid beräkning

av tjänsteåret må kunna taga skälig hänsyn — förutom till semester

— jämväl till tid, varunder vederbörande varit oförmögen till arbete på grund

av olycksfall i tjänsten. Jag har icke något att erinra mot att skälig hänsyn

tages härtill.

Jag vill erinra örn att jag vid anmälan den 7 innevarande månad av förevarande

ärende förordat, att å riksstaten för nästa budgetår under femte

huvudtiteln uppföres ett särskilt anslag av förslagsanslags natur, benämnt

Stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl. Anslaget föreslogs böra upptagas

med ett belopp av 50,000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte genom proposition

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, till antagande förelägga

riksdagen förenämnda förslag till lag om viss begränsning av

legitimation som tandläkare,

dels och föreslå riksdagen att å riksstaten för budgetåret

1943/44 under femte huvudtiteln till Stipendier för blivande

distriktstandläkare m. fl. anvisa ett förslagsanslag

av ............................................................... kronor 50,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar,

att proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

N. O. Aurelius.

Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:427 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., i vad avser an a1 i texten
  2. Rskr. 1943:458 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., såvitt den hänv a1 i texten
  3. SU 1943:223 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., i vad avser anslag till stipe s. 6 i texten
  4. 2LU 1943:52 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., såvitt den hänvisats till lag s. 1 i texten