Med förslag till lag angående begränsning av dgrtidstillägg å lön och pension, m. m
1943-02-17 · 101 sidor, varav 94 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 94 av 101 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1943:320, Med förslag till lag angående begränsning av dgrtidstillägg å lön och pension, m. m
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition nr 320.
1
Ur 320.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
begränsning av dgrtidstillägg å lön och pension,
m. m.; given Stockholms slott den 28 maj 1943.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till lag
angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension,
dels ock samtycka till att Kungl. Maj :t efter utfärdande av lag i ämnet meddelar
sådant förordnande, som i lagens 1 § avses, att gälla tills vidare.
GUSTAF. *
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1913. 1 sami. Nr 320.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
Förslag
till
lag angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen
ej är samlad, förordna att vad i 2—5 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock
må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio
dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.
2 §•
Där för viss grupp av arbetstagare eller pensionstagare dyrtidstillägg å lön
eller pension utgår eller enligt reglemente eller eljest skall utgå efter väsentligt
förmånligare grunder än de, som i allmänhet gälla för arbetstagare inom
riket, må förbud meddelas mot att dyrtidstillägget för nämnda grupp utan
tillstånd höjes utöver det tillägg, som utgick vid tiden för förbudets meddelande.
Förbud, varom i första stycket förmäles, ävensom tillstånd, som i samma
stycke sägs, meddelas av en utav Konungen utsedd nämnd, statens lönekontrollnämnd.
3 §•
Har arbetsgivare träffat överenskommelse med flertalet av en grupp arbetstagare
eller pensionstagare om nedsättning eller begränsning av eljest utgående
dyrtidstillägg, må lönekontrollnämnden föreskriva, att dyrtidstillägget
skall utgå enligt de i överenskommelsen angivna grunderna jämväl såvitt
angår sådan arbetstagare eller pensionstagare inom gruppen, som icke biträtt
överenskommelsen.
4 §•
Med dyrtidstillägg å lön eller pension likställes i denna lag varje annat
tillägg, som måste antagas avse att anpassa lönen eller pensionen efter ökningen
i de allmänna levnadskostnaderna, ändå att tillägget givits annan
beteckning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
3
5 §.
Arbetsgivare är skyldig att på anfordran av lönekontrollnämnden
1) lämna de uppgifter nämnden begär för prövning av fråga örn begränsning
av dyrtidstillägg;
2) för kontroll av lämnade uppgifter eller utbetalade löner eller pensioner
förete handelsböcker och affärshandlingar för nämnden.
Underlåter arbetsgivare att efter anfordran, varom ovan sägs, fullgöra
vad'' honom i följd därav åligger, äger lönekontrollnämnden förelägga honom
vite. Länsstyrelse äger i förekommande fall förordna om uttagande av sådant
vite.
6 §•
Lönekontrollnämnden skall bestå av sju ledamöter, av vilka Konungen
utser en att vara ordförande.
Ordföranden skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren. Av övriga
ledamöter skola två utses bland personer, som företräda arbetsgivarintressen,
och två bland personer företrädande arbetstagarintressen.
7 §•
Då lönekontrollnämnden meddelat förbud enligt 2 § eller föreskrift enligt
3 §, skall nämnden ofördröjligen på lämpligt sätt giva arbetsgivaren del av
beslutet.
Det åligger arbetsgivaren att lämna underrättelse örn beslutet till envar
därav berörd arbetstagare eller pensionstagare.
8 §•
Med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, med fängelse
i högst sex månader straffes
1) den som, med vetskap om att förbud meddelats enligt 2 §, utan tillstånd
utgivit eller mottagit högre dyrtidstillägg än som utgick vid tiden för förbudets
meddelande;
2) den som, med vetskap örn föreskrift enligt 3 §, utgivit eller mottagit
högre dyrtidstillägg än som enligt föreskriften må utgå;
3) den som vid lämnande av uppgift, som i 5 § avses, sökt vilseleda lönekontrollnämnden.
9 §•
Vad som inhämtats med stöd av bestämmelserna i 5 § må ej yppas i vidare
mån än som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna avsedda
ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.
10 §.
Brott, varom i 8 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan
eller medgivande av lönekontrollnämnden.
Brott, varom i 9 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
11 §•
Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
12 §.
Klagan över beslut, som lönekontrollnämnden meddelat i fråga örn tilllämpning
av 2, 3 eller 5 §, skall föras hos Konungen genom besvär, vilka
skola hava inkommit till finansdepartementet före klockan tolv å trettionde
dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.
Utan hinder av däröver förd klagan skall lönekontrollnämndens beslut
lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.
13 §.
Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 30 juni 1944.
Förordnande enligt 1 § vare ej gällande längre än lagen äger giltighet.
Av lönekontrollnämnden jämlikt 2, 3 eller 5 § meddelat beslut skall ej gälla
längre än förordnande som nyss sagts är gällande.
I 9 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande
överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om annat
brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas
giltighet, skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i övrigt
upphört att gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 april
1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om begränsning av
dyrtidstillägg å lön och pension samt anför därvid följande.
Inledning.
Genom beslut den 25 september 1942 uppdrog Kungl. Majit åt direktören
G. Söderlund att biträda vid ledningen av överläggningar och utredningar angående
den ekonomiska politikens utformning i syfte att motverka en skadlig
prisstegring. Söderlund ingav sedermera till mig en promemoria med riktlinjer
för den ekonomiska politiken. Den 13 november 1942 bemyndigade
Kungl. Majit Söderlund att lägga de i promemorian angivna riktlinjerna till
grund för fullföljandet av det honom meddelade uppdraget.
I promemorian framhålles, att bland de åtgärder, som skulle ingå såsom
led i ett allmänt ekonomiskt program, de som toge sikte på att motverka inkomststegringar
i dåvarande läge borde sättas i främsta rummet. Av största
betydelse vore härvid förhandlingarna om nytt indexavtal mellan landsorganisationen
och svenska arbetsgivareföreningen (slutförda efter promemorians
avfattande) samt de regleringar av dyrtidskompensationen, som anslöte sig
därtill, d. v. s. lönesättningen på praktiskt taget hela den privata arbetsmarknaden,
inklusive tjänstemännen. Det vore nödvändigt att där eftersträva
en sådan lösning, att en hållbar stabilisering vunnes. Vidtoges motsvarande
stabiliseringsåtgärder på andra ifrågakommande områden, borde
någon kompensation utöver den dåvarande, till indextalet 237 (i 1914 års
serie) hänförliga icke behöva ifrågakomma. På så sätt erhölle man praktiskt
taget ett lönestopp, liksom man genom andra åtgärder finge söka uppnå
ett prisstopp. Den antydda lösningen av frågan örn dyrtidskompensation för
vissa delar av det privata näringslivet måste — anföres vidare i promemorian
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
— finna sin motsvarighet även för andra delar av näringslivet samt för statens
och kommunernas befattningshavare. Formella hinder i form av utfästelser
om exempelvis full kompensation borde undanröjas.
Den 13 november 1942 erhöll jag bemyndigande att tillkalla högst tre
sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning beträffande
möjligheterna att genomföra enhetlighet i fråga om den kompensation, som
på arbetsmarknaden utgår för levnadskostnadsstegringen. Vid begäran av
bemyndigandet anförde jag bland annat följande.
»Under krigsåren har med stöd av prisregleringslagen prissättningen på ett
stort antal viktiga varor och vissa tjänster påverkats, varjämte prisutvecklingen
varit föremål för övervakning genom priskontrollnämnden och dess
organ. Någon motsvarighet till denna kontroll har däremot hittills icke förefunnits
på arbetsmarknaden, huvudsakligen emedan det synts angeläget att
undvika statliga ingripanden i förhandlingarna mellan arbetsgivare- och
arbetarparterna samt på grund av att de kollektiva avtalsförhandlingarna
öppnat möjligheter att följa och påverka löneutvecklingen på de viktigaste
avsnitten av arbetsmarknaden.
Erfarenheten har emellertid visat, att det trots de kollektiva regleringarna
uppstått betydande ojämnheter i det sätt, på vilket olika grupper av arbetstagare
erhållit kompensation för stegringen av levnadskostnaderna. Detta
gäller beträffande arbetare och övriga anställda, som stå utanför de kollektiva
regleringarna på arbetsmarknaden, men även för enstaka löntagare eller
grupper av löntagare, vilkas arbetsförhållanden äro underkastade dylika regleringar.
För statens tjänstemän ha visserligen i huvudsak gällt samma villkor
beträffande dyrtidskompensation som inom huvudparten av de kollektivavtalsreglerade
områdena. Däremot ha vissa kommunalanställda beretts
åtskilligt högre kompensation.
Nu antydda ojämnheter ha tidigare icke spelat någon mera väsentlig roll
för den allmänna löneutvecklingen. De träda emellertid i förgrunden i nuvarande
situation, då vid förhandlingar om nytt indextal på de stora löntagargrupperna
ställes kravet, att de skola avstå från lönestegringar av kompensationsnatur.
Det måste nämligen verka störande på dessa förhandlingar och
utgöra en betänklig brist i intresseavvägningen, om andra, låt vara smärre
grupper lyckas undandraga sig motsvarande förpliktelser och tilltvinga sig
en gynnad särställning. Särskilt iögonenfallande blir detta förhållande, om
de gynnade grupperna befinna sig i allmän tjänst.
Möjligheterna att genom statligt ingripande få till stånd en utjämning i
berörda avseende böra övervägas. De åtgärder, som kunna komma i fråga,
synas närmast vara maximering av sådana lönetillägg, som äro avsedda att
bereda ersättning för stegrade levnadskostnader, legala hinder mot utbetalning
av dylika tillägg annat än i särskild ordning, som medgiver en spärrning
av desamma, samt en sådan form för beskattning, att merinkomster beroende
av dylika tillägg kunna beläggas med särskilt höga skatter.
Det synes erforderligt att göra berörda problem till föremål för utredning
genom särskilda sakkunniga inom finansdepartementet. Härvid bör i första
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
7
hand rättsläget undersökas. Därefter böra de olika föreliggande möjligheterna
till ingripande i angivet syfte undersökas.»
Med stöd av bemyndigandet tillkallade jag såsom utredningsmän dåvarande
revisionssekreteraren J. A. E. Nordenfalk, ordförande, drätseldirektören
G. S. Johansson i örebro samt advokaten P. W. N. Westling i Stockholm.
De sakkunniga framlade i en den 17 februari 1943 dagtecknad promemoria
resultaten av den anbefallda utredningen. Promemorian, som utmynnade
i ett förslag till lag om begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension, torde
— jämte en vid promemorian fogad, av docenten Knut Rodhe utarbetad redogörelse
angående retroaktiv civillagstiftning — få såsom bilaga fogas vid
detta protokoll (Bilaga B)1.
Huvuddragen av de sakkunnigas förslag.
Enligt det av de sakkunniga framlagda lagförslaget skulle Konungen eller
myndighet som Konungen bestämde äga att, därest utfästelse gjorts örn dyrtidstillägg
å lön eller pension som väsentligt överstege till löntagare i allmänhet
utgående dyrtidstillägg, förklara utfästelsen ogiltig i vad den avsåge tilllägg
överstigande det, som i allmänhet utginge. I den mån utfästelse förklarats
ogiltig, skulle dyrtidstillägg varken få utgivas eller mottagas. Lika med dyrtidstillägg
skulle anses varje annan gottgörelse, som måste antagas utgöra sådant
tillägg, ändå att den givits annan beteckning. Enligt förslaget skulle den,
som med vetskap om ogiltigförklaringen utgåve eller mottoge dyrtidstillägg
överstigande det tillåtna, straffas med dagsböter eller, där omständigheterna
vore försvårande, med fängelse i högst sex månader. Lagen skulle äga tillämpning
även å utfästelse, som gjorts före lagens ikraftträdande, varför en minskning
av redan utgående dyrtidstillägg sålunda skulle kunna genomföras.
Lagförslaget upptager vidare bestämmelser, enligt vilka arbetsgivare skulle
vara skyldig att lämna vederbörande myndighet de uppgifter, som myndigheten
funne erforderliga för prövning av fråga om begränsning av dyrtidstilllägg,
ävensom att för kontroll av lämnade uppgifter eller utbetalade löner
förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten.
De sakkunniga förutsätta, alt Konungen skulle delegera sin rätt enligt den
föreslagna lagen till en särskilt för ändamålet inrättad nämnd, statens lönekontrollnämnd.
Nämnden borde enligt de sakkunnigas mening bestå av sju
ledamöter, varav två representanter för arbetsgivarna, två för arbetstagarna
samt tre opartiska ledamöter, samtliga tillsatta av Konungen. Enligt förslaget
skulle Konungen kunna förordna, att klagan över lönekontrollnämndens beslut
icke finge föras.
Beträffande den närmare innebörden av samt motiveringen till de sakkunnigas
förslag torde jag få hänvisa till den av de sakkunniga avgivna promemorian.
1 Bilagan har intagits efter utdraget av statsrådsprotokollet för don 28 maj 1943.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
Yttranden över förslaget.
över de sakkunnigas förslag ha yttranden efter remiss avgivits av fullmäktige
i riksbanken, socialstyrelsen, statens priskonlrollnämnd, Överståthållarämbetet
(med överlämnande av yttranden från stadsfullmäktige i
Stockholm och magistraten därstädes), länsstyrelsen i Södermanlands län
(med överlämnande av yttrande från stadsfullmäktige i Eskilstuna), länsstyrelsen
i Uppsala län (med överlämnande av yttranden från stadsfullmäktige
i Uppsala och magistraten därstädes), svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,
de anställdas centralorganisation samt tjänstemännens centralorganisation.
Därjämte lia Sveriges statstjänstemannanämnd och trafiktjänstemännens
riksförbund inkommit med ett gemensamt yttrande i ärendet.
I remissyttrandena ha delade meningar kommit till uttryck rörande lämpligheten
av att genomföra en lagstiftning enligt de av de sakkunniga föreslagna
linjerna. Vissa remissinstanser förklara, att de med hänsyn till tidsläget
tillstyrka eller i allt fall icke vilja motsätta sig en lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med förslaget. Andra åter anse sig icke kunna tillstyrka
lagstiftningen i den utformning den erhållit i sakkunnigförslaget utan
förorda att, därest en lagstiftning i ämnet anses erforderlig, densamma utformas
efter andra linjer. Slutligen förklara vissa av de hörda sammanslutningarna,
att de överhuvud icke kunna tillstyrka en lagstiftning i ämnet.
De remissinstanser, som med hänsyn till tidsläget tillstyrka eller i allt fall
icke motsätta sig en lagstiftning enligt de föreslagna linjerna, äro fullmäktige
i riksbanken, priskontrollnåmnden, länsstyrelsen i Södermanlands län,
stadsfullmäktige i Eskilstuna, länsstyrelsen i Uppsala län, stadsfullmäktige i
Uppsala, magistraten i Uppsala, svenska stadsförbundet och landsorganisationen
i Sverige.
Fullmäktige i riksbanken anföra till motivering av sitt ståndpunktstatagande:
Fullmäktige
lia i tidigare sammanhang framhållit, att försök att genom
lönehöjningar bereda kompensation för en av varubrist orsakad prisstegring
utgöra ett allvarligt hot mot penningvärdet. Kompensationsförfarandet måste
därför såvitt möjligt begränsas. Det är under dessa omständigheter angeläget
att det till vissa indextal knutna lönestopp, varom överenskommelse nåtts
vid förhandlingarna med statstjänstemännens organisationer och på den allmänna
arbetsmarknaden, genomföres konsekvent. De lönejusteringar, vartill
möjligheter — trots därmed förbundna olägenheter —- ansetts böra hållas
öppna, böra representera den yttersta omfattning i vilken kompensation tillsvidare
skall ifrågakomma.
Fullmäktige, som icke ingått på en närmare granskning av de föreslagna
lagbestämmelsernas utformning, få med åberopande av det anförda uttala,
att det remitterade förslaget, ur de synpunkter fullmäktige ha alt företräda,
icke givit anledning till erinran.
Kungl. Maj.ts proposition nr 320.
9
Priskontrollnänmden bär anfört, att nämnden — trots de principiella betänkligheter
som kunde anföras mot en retroaktiv civillagstiftning — funnit
sig böra tillstyrka en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med de
sakkunnigas förslag; därigenom skulle nämligen vinnas en önskvärd komplettering
av de åtgärder innefattande pris- och lönestopp, som befunnits erforderliga
i nuvarande exceptionella läge. Nämnden förutsatte emellertid att
det tvångsmedel, som lagen satte i de statliga myndigheternas händer, användes
endast då så befunnes nödvändigt.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört:
Några erinringar emot lagförslagets syfte torde enligt länsstyrelsens åsikt
icke kunna anföras. Att vissa arbetstagargrupper tillerkänts en alltför hög
dyrtidskompensation föder hos andra arbetstagargrupper anspråk å motsvarande
förmån och utgör på så sätt ett hinder för strävandena att motverka
en inflation. Emot förslaget torde heller icke vara något att anföra ur
rena rättvise- och skälighetssynpunkter, då olika arbetstagargrupper under
nu rådande förhållanden böra i någorlunda lika mån kompenseras för levnadskostnadsstegringen.
Vad gäller lagförslagets rent rättsliga sida kommer detsammas genomförande
att medföra rättsverkningar, som måste sägas vara för svensk lagstiftning
främmande, särskilt med hänsyn till att den föreslagna lagen avses
erhålla tillbakaverkande kraft å redan gjorda utfästelser. Det kan förväntas,
att lagen hos dem, som träffas av densamma, kommer alt framkalla en mycket
stark reaktion, speciellt i de fall då det gäller reduktion av redan åtnjutna
förmåner. Lagstiftning av denna typ bör uppenbarligen icke genomföras
för så vitt icke alldeles särskilda förhållanden göra sådant nödvändigt.
Huruvida så är fallet för närvarande torde vara tveksamt. Med hänsyn emellertid
till angelägenheten av att inflation och tendenser till sådan kraftigast
möjligt motverkas, vill länsstyrelsen för sin del uttala, att den icke vill motsätta
sig provisorisk lagstiftning i enlighet med kommitléförslaget.
Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att behovet av inflationshindrande
åtgärder samt önskvärdheten av att skapa rättvisa mellan olika löntagargrupper
utgjorde så starka skäl för en legal maximering av dyrtidskompensationen,
att betänkligheterna mot att låta lagstiftningen inverka på bestående
löneavtal finge vika.
Liknande synpunkter ha anförts av stadsfullmäktige i Uppsala samt av
magistraten i Uppsala; stadsfullmäktige lia, i likhet med magistraten, hemställt
att, då lagen måste anses innefatta ett avsteg från vedertagna rättsprinciper,
i lagen måtte uttryckligen angivas att den gällde endast vid krig eller
krigsfara eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Svenska stadsförbundet har anfört i huvudsak följande:
Förbundet har granskat förslaget endast ur kommunal synpunkt och har
därvid för sin del icke tagit någon ställning till frågan örn och i vad mån
retroaktiv civillagstiftning är förenlig med svensk grundlag eller eljest vedertagna
principer för lagstiftning.
I en cirkulärskrivelse av den 4 januari 1943 lill förbundets medlemmar
rörande stadssamhällenas medverkan i de pågående stabiliseringssträvandena
har förbundet i fråga örn den kommunala lönepolitiken bl. a. framhållit vikten
av, att kommunerna — i avvaktan på det nu föreliggande förslaget — i
sin behandling av dithörande spörsmål lojalt undveke varje åtgärd, som kun
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
de stå hindrande i vägen för statsmakternas ansträngningar att bekämpa inflationen.
En framgång i dessa strävanden vore, framhöll förbundet, av den
största betydelse även för kommunalförvaltningarna.
De sakkunnigas förslag innebär nu visserligen ett inskränkande av kommunernas
avtalsfrihet, då vissa av deras utfästelser skulle kunna förklaras
ogiltiga. Med hänsyn till vikten av inflationsfarans bekämpande med alla till
buds stående medel finner sig förbundet det oaktat icke böra intaga en
direkt avvisande ställning till förslaget. Därvid må emellertid starkt understrykas,
att lagen förutsättes bli av provisorisk natur och i enlighet med de
sakkunnigas egna uttalanden närmast är avsedd att användas »endast då så
befinnes nödvändigt». De sakkunniga uttala den förmodan, alt lagens tillvaro
kommer att medföra, att den blott mera sällan behöver tillämpas. Detta
låter sig säga örn framtida beslut om dyrtidstillägg. Betänkligast ter sig givetvis
lagens möjligheter till ingripande även mot bestående löneavtal. Det är
emellertid påtagligt, att en beskärning av dyrtidstillägg, tillkomna först efter
lagens ikraftträdande, icke skulle lösa frågan, då i sådant fall de mest framträdande
ojämnheterna ändå skulle bli bestående. Åtskilliga icke obetydliga
restriktioner lia visserligen kunnat genomföras i samförstånd med tjänstemännen.
Men den avvisande hållning, som intagits av vissa enskilda tjänstemän
eller grupper, gör det så mycket angelägnare, att ojämnheterna undanröjas.
Hur föga tilltalande det än måste te sig, att ingångna utfästelser ryggas,
synes lagstiftningen alltså få anses vara en viktig förutsättning för uppnående
av effektiva resultat.
De sakkunniga lia icke närmare gått in på frågan hur jämförelserna mellan
olika system för beräkning av rörligt tillägg skola göras. Då man, som de
sakkunniga anfört, icke kan med matematisk precision bestämma någon normalnivå,
synes det heller icke erforderligt att på förhand fixera några regler
för dessa beräkningar. Däremot torde det — framförallt med hänsyn till den
populära diskussionen i hithörande frågor — vara nödvändigt att slå fast, att
jämförelser mellan olika dyrtidstilläggs procenttal och kompensationsgrad
icke kunna göras utan hänsynstagande till de indexlägen vid vilka grundlönerna
fixerats. Det är vad beträffar procenttalet belysande, att statstjänstemännen
med sina 31 % tillägg, såsom de sakkunniga anfört, erhålla i stort
sett samma dyrtidskompensation som ramavtalets arbetare med sina 20.7 %>.
På samma sätt måste man, då ett visst dyrtidstilläggs kompensationsgrad
avhandlas, klargöra vilket indexläge man jämför med. Ett lönesystem, som
innebär V2 °/o tillägg för varje enhet varmed index överstiger 100 och som
alltså i förhållande till levnadskostnadsstegring utöver detta indextal innebär
50% kompensation, kommer om i stället exempelvis lönelägen med indextalen
150 respektive 200 (ages till utgångspunkt för jämförelsen att innebära
60 % respektive 66 %% kompensation.
En prövning ex officio måste säkerligen, örn den skall bli av verklig betydelse,
förutsätta en rätt omfattande administrativ organisation. Som redan
anmärkts fordrar en jämförelse mellan städerna och ett bedömande av behovet
att »kapa topparna» ett tämligen vidlyftigt material, örn full rättvisa
skall uppnås. Jämförelsen kommer nog också att vålla ett betydande arbete,
så skiftande som de olika systemen för dyrtidskompensationen nu äro i de
olika städerna. Enbart omräkningen av befattningshavarnas löner till paritet
med de löner, på vilka de enhetliga tilläggen skola beräknas, torde bli besvärlig
nog. Än besvärligare torde det bli att vid jämförelserna ta ställning till de
förmåner, som här och var i olika former beretts de anställda och som äro av
natur att innebära dyrtidskompensation. Från städernas förvaltningar motser
man säkerligen nied en viss oro utsikterna att behöva besväras med löneuppgifter
vid sidan av det omfattande löneregister, som numera föres hos stads
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
11
förbundet och till vilket uppgifter skola lämnas fortlöpande. Det synes önskvärt,
att ett visst samarbete i fråga om materialanskaffning för granskningen
kunde etableras mellan den ifrågasatta statliga lönekontrollnämnden och
stadsförbundet, varvid dock må starkt betonas, att förbundets byrå med
sina strängt begränsade arbetskrafter icke kan väntas ens delvis ersätta ett
lönekontrollnämndens eget kansli. Vissa yttranden i promemorian synas å
andra sidan tyda på, att man tänkt sig ett rätt summariskt tillvägagående vid
prövningen. På denna punkt vore klarare linjer säkert av nöden.
Den redan berörda olikheten i rådande avlöningssystem i städerna synes
utgöra en särskilt stark motivering för att i lönekontrollnämnden insättes en
ledamot med ingående kännedom om städernas avlöningsväsen.
Beträffande ärendenas anhängiggörande hos nämnden torde tarvas mera
detaljerade bestämmelser, som väl tänkas meddelade i en särskild instruktion
för nämnden. När (å sid. 32) i betänkandet det förutsättes, att anmälan
skall kunna göras av bl. a. »intresserad person», måste förbundet för kommunernas
del taga ett bestämt avstånd från denna tanke. Utöver den ex
officio vidtagna prövningen torde det få förutsättas, att kommunerna själva
kunna begära en prövning, men från annat håll kommande initiativ torde
böra vara helt uteslutna.
Örn, såsom avsikten torde vara, lagstiftningens tillämpning skall omhänderhavas
av en särskild nämnd, synes det i vart fall kunna ifrågasättas, att
besvär över dess beslut finge anföras. Särskilt när det gäller reducering av
vid lagstiftningens ikraftträdande redan utgående tillägg, synes kravet på en
besvärsrätt nog så motiverat.
Med framhållande av här ovan berörda synpunkter vill förbundet under
rådande förhållanden icke motsätta sig en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse
med det föreliggande förslaget.
Landsorganisationen i Sverige har ansett det allmänna intresset av alf
hindra en inflationistisk prisutveckling överväga intresset av att utfästelser
med det innehåll och med den begränsade omfattning, varom här vore fråga,
ulan modifikation respekterades.
Landsorganisationen har vidare anfört:
De sakkunniga uttala att de s. k. fasta kristillägg, som utgå till jordbruksocli
skogsarbetare, icke böra sänkas, då dessa arbetargrupper icke torde ha
erhållit för hög kompensation. Med understrykande härav vill landsorganisationen
anmärka att samma princip givetvis bör genomgående tillämpas,
d. v. s. att vid bedömande av den utfästa kompensationens förhållande till
normalnivån avseende fästes vid den faktiska kompensationen och sålunda
även vid i vad mån den fasta lönen undergått reglering med hänsyn till dyrtiden.
Med dyrtidskompensation å lön likställes enligt förslaget dyrtidstillägg- å
pension. De sakkunniga uttala att starka skäl av social natur kunna åberopas
för att lämna sistnämnda kompensationer orörda. De ha emellertid ansett
lämpligt att i lagen giva en möjlighet till begränsning åtminstone av särskilt
höga tillägg.
Landsorganisationen vill sätta i fråga, örn beträffande pension förutsättningarna
för ingripande böra utformas helt i överensstämmelse med vad som
föreslås gälla beträffande lön. Resultatet bleve att frågan örn tvångsbegränsning
finge bedömas endast med hänsyn till dyrtidskompensationen i och för
sig.'' Detta måste i många fall framstå som en obillighet mot pensionärerna.
Med hänsyn till förekomsten av så höga grundpensionsbelopp, att en
begränsning av å desamma utgående dyrtidskompensationcr över nor
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
malnivån icke kan anses oskälig, låter det sig visserligen försvara att
pension icke undantages från regleringen. Men däremot bör enligt landsorganisationens
mening tillämpningsförutsättningarna beträffande pension
skärpas genom komplettering med en allmän regel att i dessa fall utfästelse,
oavsett kompensationsgraden, icke må förklaras ogiltig, därest eller i den
män detta med hänsyn till pensionens grundbelopp skulle vara oskäligt.
I den mån en utfästelse förklarats ogiltig, må tillägg icke utgivas eller mottagas.
Det kan ifrågasättas, om icke detta straffsanktionerade förbud borde
begränsas till utgivande. En lagstiftning av föreslagen art torde överhuvud
icke inbjuda arbetsgivaren till försök att kringgå lagen, och för att förhindra
ett dylikt kringgående synes under alla förhållanden ett förbud mot utgivande
vara tillfyllest.
De remissinstanser, som förordat annan utformning av den tilltänkta lagstiftningen,
äro socialstyrelsen, Överståthållarämbetet, stadsfullmäktige i
Stockholm, svenska landskommunernas förbund och svenska arbetsgivareföreningen.
Socialstyrelsen har motiverat sitt ställningstagande på följande sätt:
Såsom en brist i det framlagda förslaget framstår, att däri icke lämnas
några fastare riktlinjer för bedömande i vad mån graden av överkompensation
i särskilda fall kan anses »väsentlig» eller icke. De föreslagna bestämmelserna
äro allmänt avfattade och lämna härvidlag inga som helst hållpunkter.
I vissa situationer kan emellertid, exempelvis när fråga är om lönetillägg
för mycket stora grupper av arbetstagare, även en stegring av kanske
några få procent till sina verkningar vara betydande. Ej heller har till diskussion
upptagits den svårbedömda frågan om de grundlöner, som kunna
ha tagits till utgångspunkt vid bestämmandet av dyrtidstillägg för skilda
grupper av löntagare. Vid prövningen i olika fall av skäligheten av vidtagna
lönekompensationer kan givetvis hänsyn böra tagas till förekommande skiljaktigheter
i själva utgångsläget. Fall kunna nämligen tänkas — och ha för
övrigt förekommit — där en arbetstagareorganisation gör gällande, att medlemmarnas
löner under en avtalsperiod, som närmast föregår den tidpunkt.
från vilken levnadskostnadsstegringen i allmänhet beräknas, legat under den
under denna period normalt gällande lönenivån. Ej heller har den förhållandevis
stora kompensation för vissa lantarbetare m. fl. grupper, som dessa
automatiskt erhållit genom de i lönerna ingående naturaförmånerna, i något
avseende beaktats av de sakkunniga. Slutligen synas de sakkunniga icke i
nämnvärd mån lia uppmärksammat de särskilda komplikationer, som tilllämpningen
av en sådan lagstiftning säkerligen skulle föra med sig vid avtalsförhandlingar
mellan parterna på arbetsmarknaden och därmed också
för förlikningsmännen vid utövningen av deras verksamhet. Härtill återkommer
styrelsen i det följande.
Socialstyrelsen har alltså såsom en huvudanmärkning mot det föreliggande
förslaget ansett sig böra framhålla, att den verkställda utredningen med hänsyn
till den ifrågasatta lagstiftningens speciella karaktär och syfte bort göras
mera omfattande än vad som skett. Härtill kommer emellertid, att mot
själva tanken på en dylik lagstiftning kunna resas invändningar ur olika
synpunkter. Härom må särskilt framhållas följande.
I promemorian framhålles, att de s. k. indexavtalen mellan svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen i allra största omfattning blivit
normerande för den dyrtidskompensation, som utgår till löntagare i riket.
För huvuddelen statstjänstemän motsvarar kompensationen för närvarande
i stort sett den enligt indexavtalen gällande. Över denna »normalnivå» höjer
Kungl. Maj.ts proposition nr 320.
13
sig ett jämförelsevis obetydligt antal särskilt höga kompensationer. Sådana
kompensationer utgå på det kommunala området samt möjligen även i enstaka
fall på andra områden. Det framgår sålunda, att läget för närvarande
är sådant, att lönekompensationer, som på ett mera markant sätt höja sig
över den normala nivån, förekomma i ganska begränsad omfattning. Det mest
framträdande undantaget gäller dyrtidstilläggen för Stockholms stads befattningshavare.
Socialstyrelsen finner det under sådana förhållanden tveksamt,
om man enbart för att kunna komma till rätta med dessa mera undantagsvis
förekommande överkompensationer bör bereda möjligheter för generella ingrepp
i gällande avtal och avtalsfrihet av den djupgående karaktär, som förslaget
åsyftar. Väl är den nuvarande ekonomiska situationen, med tanke på
inflationsfaran, allvarlig och påkallar oavlåtlig uppmärksamhet och motåtgärder
från statsmakternas sida. Men det kan med skäl ifrågasättas, örn den
nu föreslagna utvägen under förhandenvarande omständigheter skulle komma
att utgöra något särskilt verksamt medel till förebyggande av en inflatorisk
utveckling. Socialstyrelsen är för sin del av den uppfattningen, att dess
effektivitet i sådant avseende skulle bli ringa. De i vissa undantagsfall medgivna
onormalt höga dyrtidskompensationerna, närmast för en del kommunala
tjänstemannagrupper, kunna måhända i och för sig anses oriktiga och
oberättigade men spela ur allmän ekonomisk synpunkt en relativt underordnad
roll i jämförelse med exempelvis den av krisförhållandena nödvändiggjorda
fortgående utvidgningen av statens och det allmännas verksamhet
med därav följande starka ökning av antalet anställda.
Styrelsen anser sig sålunda lia skäl att ifrågasätta effektiviteten av den
förordade lagstiftningen, åtminstone under nu gällande förutsättningar. Härtill
må framhållas, att en dylik lagstiftning uppenbarligen är ägnad att ur
mera principiella synpunkter väcka allvarliga betänkligheter och är mindre
väl förenlig med i vårt land rådande åskådningar och traditioner på hithörande
områden. I Sverige har förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare
kunnat regleras i hägnet av rätten att fritt sluta avtal. Denna avtalsfrihet
har hållits i helgd och myndigheterna ha städse medverkat till hävdandet
av denna för en önskvärd utveckling på arbetsmarknaden så betydelsefulla
princip.
Det framlagda förslaget innebär en långt gående inskränkning i denna
avtalsfrihet samt möjligheter till ingripande mot redan träffade överenskommelser.
Resultatet härav kan i vissa fall bli löncnedpressningar, som
icke te sig skäliga. Den till promemorian fogade utredningen om retroaktiv
civillagstiftning ger visserligen vid handen, att dylika ingripanden i vissa
extrema fall icke skulle vara oförenliga med svensk rättsuppfattning. Detta
må äga sin riktighet, men frågan gäller nu närmast, huruvida förhållandena
för närvarande äro sådana, att ett ingripande av så vittgående art kan anses
påkallat och berättigat. Socialstyrelsen underskattar i ingen mån riskerna
vid en mera allmän inflatorisk utveckling men anser likväl på skäl, som
berörts i det föregående, det nuvarande läget icke vara sådant, att det motiverar
åtgärder, som möjliggöra vittgående rubbningar i avtalsfriheten på arbetsmarknaden.
Genom införande av en lagstiftning i sådant syfte skulle åt
det allmänna inrymmas en befogenhet att påverka lönesättningen vid avtalsförhandlingar,
vilket är främmande för svenska förhållanden och säkerligen
ägnat att medföra olyckliga verkningar på detta ömtåliga område. Risken
härför är så mycket större, sorn de föreslagna lagbestämmelserna äro skäligen
allmänt hållna och till sin innebörd delvis oklara. Det utsäges sålunda i 1 8
i det utarbetade lagförslaget, alt en utfästelse örn dyrlidstillägg, som väsentligt
överstiger till löntagare i allmänhet utgående sådant tillägg, kan förklaras
ogiltig i vad den avser tillägg överstigande det, som i allmänhet utgår.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
Med denna formulering kan det ifrågasättas, om icke denna bestämmelse i
tillämpningen ■— ehuru avsikten icke kan vara denna •—• lätt nog skulle komma
att verka som ett allmänt lönestopp med utgångspunkt från den dyrtidstilläggsnivå,
som kan komma att gälla vid tidpunkten för lagens ikraftträdande.
Huru härmed än må förhålla sig, är det uppenbart, att vid ett genomförande
av förslaget ett nytt och tyngande moment skulle införas inom avtalsväsendet
på arbetsmarknaden, vilket skulle i avsevärd mån inverka störande
på förhandlingarna örn löneuppgörelser och försvåra de statliga förlikningsmännens
arbete. Dessa skulle vid uppgörande av löneförslag självfallet nödgas
taga hänsyn ej blott till föreliggande förhandlingsläge utan jämväl till de
direktiv, som innefattas i den ifrågasatta lagstiftningen. Innan ett avtalsförslag
framlägges, torde det, för den händelse förslaget skulle innebära en höjning
av dittills utgående dyrtidskompensation, bli erforderligt, att lönekontrollnämndens
mening inhämtas. Förutom intrånget på avtalsfrihetens område
måste detta innebära en avsevärd omgång i tiden, ägnad att komplicera
förhandlingarna och försvåra möjligheterna att snabbt nå en lösning av föreliggande
meningsskiljaktigheter.
Tidigare har framhållits, att de utarbetade lagbestämmelserna svnas vara
alltför allmänt avfattade. De sakkunniga lia funnit detta erforderligt med
hänsyn till förhållandena på förevarande område och betona, att ett icke ringa
utrymme måste beredas åt skälighetsprövning. Tydligt är emellertid, att med
den utformning föreskrifterna erhållit i förslaget, dessa måste komma att
föranleda stor osäkerhet vid den praktiska tillämpningen. Avgörandet i särskilda
fall, var gränsen för medgivna kompensationstillägg må kunna dragas,
synes komma att möta betydande svårigheter. En följd därav kan antagas
bii, att den föreslagna lönekontrollnämnden från olika håll kommer att
överhopas med förfrågningar om lagens rätta innebörd, vilka komma att i
hög grad belasta nämnden. Överhuvud taget kan det förutses, att denna
nämnd, vilken enligt förslaget erhåller långt gående befogenheter, därvid
skulle få sig anförtrodd en mycket vansklig och ömtålig uppgift.
Sammanfattningsvis har socialstyrelsen uttalat, att styrelsen sålunda av
olika skäl hyste starka betänkligheter mot genomförandet av den föreslagna
lagstiftningen, vilken styrelsen åtminstone i den situation, som just nu vore
för handen, varken funne nödvändig eller lämplig. Å andra sidan kunde det
förhållandet, att en lagstiftning av detta slag ifrågasatts men avvisats, få allvarliga
följder. Med hänsyn därtill och även inför möjligheterna av en kommande
skärpt prisstegring och en i övrigt ogynnsam utveckling på det ekonomiska
området hade styrelsen icke velat ställa sig helt avvisande till förslaget.
Skälet härtill vore framför allt, att redan förefintligheten av en dylik
lagstiftning och de tvångsmedel, som därigenom skulle sättas i de statliga
myndigheternas hand, kunde förväntas komma att inverka starkt återhållande
på eventuellt förekommande tendenser till onormalt höjda dyrtidskompensationer.
Socialstyrelsen motsatte sig därför icke tanken på en sådan
lagstiftning, men ansåge, att den borde erhålla karaktären av en beredskapslagstiftning,
avsedd att träda i kraft först när Konungen därom förordnade.
Därjämte borde det nu föreliggande förslaget underkastas en överarbetning
under hänsynstagande till de av styrelsen framförda synpunkterna.
Överståthållarämbetet har anfört i huvudsak följande:
Det torde icke vara för svensk rättsuppfattning främmande att genom lagstiftningsakt
sätta ur tillämpning ett löneavtal, vilket annars skulle för en
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
15
grupp anställda medföra en lön, som icke står i rimlig proportion till vad
som eljest är brukligt.
Däremot anser sig ämbetet icke kunna förorda att avtal sättas ur kraft i
vidare omfattning än som överensstämmer med denna rättspraxis. Örn den
ena parten, d. v. s. i förevarande fall Stockholms stad, efter frivilliga förhandlingar
åtagit sig utbetalandet av en viss del utav det befattningshavarna
avtalsenligt tillkommande dyrtidstillägget, lärer det knappast överensstämma
med svensk rättsuppfattning att genom en lagstiftningsakt sänka dyrtidstilllägget
till ett belopp under vad sålunda fastställts. Ämbetet får alltså beträffande
§ 1 av remitterade förslaget föreslå den ändring, som betingas av vad
ämbetet sålunda andraga och som skulle innebära, att de avtalsenligt utgående
dyrtidstilläggen fastlåsas vid nu utgående belopp intill dess levnadskostnaderna
så ändrats i stigande riktning, att tillägget ej längre överstiger det
som i allmänhet utgår. Skulle däremot levnadskostnaderna komma att sjunka,
återverkar detta småningom rent automatiskt på de nu utgående dyrtidstilläggen.
Vad ämbetet i det föregående anfört har avseende å de befattningshavare,
vilka ulnämnts före 1 januari 1941 och vilka i sina nu innehavda tjänster äro
avtalsenligt tillförsäkrade ett dyrtidstillägg innefattande full kompensation
för levnadskostnadernas stegring. Beträffande återigen de befattningshavare,
vilka efter 1 januari 1941 utnämnts till nu innehavd tjänst, föreligger icke något
som helst hinder för Stockholms stadsfullmäktige att sänka lönerna till
de belopp, som de kunna anse vara skäliga.
Stadsfullmäktige i Stockholm lia hemställt, att förslaget icke måtte läggas
till grund för lagstiftning i ämnet med mindre en omarbetning skedde i anslutning
till de synpunkter, som anförts i ett av borgarrådsberedningen till
stadskollegiet avgivet utlåtande. I nämnda utlåtande anfördes:
I yttranden av tjänstenämnden, stadsjuristen och magistraten hava — med
hänsyn till den retroaktiva giltigheten av de föreslagna begränsningarna i avtalsfriheten
och till de ingrepp i redan bestående avtal, som därav följa -—
ur rättslig synpunkt uttalats starka betänkligheter emot det remitterade lagförslaget.
I det utomordentligt allvarliga läge, vari vårt land för närvarande
befinner sig, framstår det å andra sidan som en för alla samhällsgrupper gemensam
medborgerlig förpliktelse att — även med uppoffrande av rättsligt
giltiga anspråk å full kompensation för prisstegringen — bära sin andel av
dyrtidens bördor och därmed medverka i kampen mot penningvärdets försämring.
Stockholms stad har också sedan flera år med tjänstemannaorganisalionemas
medverkan genomfört en icke oväsentlig begränsning av det
rörliga lönetillägget, vilken begränsning för närvarande — med undantag tolde
lägst avlönade befattningshavarna — uppgår till 14 % av grundlönen.
Det kunde med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida icke, i vart fall för Stockholms
kommunalförvaltnings vidkommande, en lagstiftning sådan sorn den
.ni föreslagna vore överflödig. Erfarenhetsmässigt är det emellertid förenat
med stora vanskligheter att ernå och vidmakthålla dylika överenskommelser,
sorn måste bygga på individuell anslutning från tusentals befattningshavare
och vilkas resultat riskeras, örn den frivilliga anslutningen icke blir praktiskt
taget enhällig. Dessa svårigheter skulle sannolikt, därest ett en gång framlagt
förslag örn lagstiftning i ämnet bleve avvisat, komma att ytterligare accentueras.
Stockholms stad synes därför icke höra motsätta sig en lagstiftning i
syfte att reglera en eljest automatiskt stigande dyrtidskompensation. En sådan
lagstiftning bör likväl icke sträcka sig längre än sorn kan anses av omständigheterna
ovillkorligen betingat. Av samma skäl torde den uttryckligen
böra angivas gillia endast vid krig eller krigsfara eller eljest under utomor
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
dentliga, av krig föranledda förhållanden. Lämpligen bör lagen få karaktären
av en fullmaktslag, vilken skulle träda i tillämpning, då Kungl. Majit
finner förhållandena så oundgängligen kräva.
I anslutning till ett av tjänstenämndens ordförande framlagt förslag förordar
beredningen, att lagstiftningen begränsas till att avse att möjligheter
tillskapas för ett åvägabringande i särskilda fall, då osedvanligt hög dyrtidskompensation
bestämts, av ett lönestopp av den innebörden, att de utgående
rörliga lönetilläggen icke må höjas annat än i den mån Kungl. Maj :t på grund
av den allmänna löneutvecklingen i riket anser detta befogat. En höjning av
de rörliga pensionstilläggen skulle likaså blott i ett motsvarande läge kunna
ifrågakomma. Ett ingripande bör sålunda icke få avse en allmän sänkning av
de rörliga tillägg, som utgå vid den tidpunkt, då en eventuell lag på detta område
kan komma att träda i kraft. För Stockholms stads del torde böra vara
normerande de tillägg, som vid en sådan tidpunkt utgå i enlighet med det den
28 oktober 1942 träffade avtalet mellan stadens delegerade och representanter
för tjänstemännens organisationer.
Därest en särskild lönekontrollnämnd skulle tillskapas för hithörande frågors
handläggning, böra kommunerna givas en ovillkorlig besvärsrätt hos
Kungl. Majit; enligt de sakkunnigas förslag skulle »där Konungen så förordnat»
klagan ej kunna föras över denna myndighets beslut. Beredningen anser
det vidare vara påkallat, att Stockholms stad såsom rikets största kommunala
arbetsgivare får bliva representerad i en dylik lönekontrollnämnd.
Beredningen finner sålunda, att det föreliggande förslaget icke bör läggas
till grund för en lagstiftning i ämnet annat än efter en omarbetning i anslutning
till de av beredningen anförda synpunkterna.
Svenska landskommunernas förbund har uttalat, att den föreslagna lagstiftningen
— som skulle innebära ett betydande ingrepp i den kommunala
självbestämmanderätten — varken vore lämplig eller erforderlig för landskommunernas
vidkommande. Styrelsen intoge sålunda en avvisande ställning
gentemot förslaget. Skulle emellertid den ifrågasatta lagstiftningen vara
ofrånkomligen nödvändig för penningvärdets stabilisering, ville förbundet
icke avstyrka förslaget utom i den mån den tilltänkta lagen hade tillbakaverkande
kraft.
Svenska arbetsgivareföreningen har yttrat:
Föreningen finner det angeläget, att i detta sammanhang klart framhålla,
att föreningen ur olika synpunkter anser det vara ett intresse av utomordentlig
vikt, att den avtalsfrihet, som råder på arbetsmarknaden, bevaras. Att parterna
i ett arbetsavtal själva må träffa överenskommelse om arbetsvillkoren,
ter sig för svensk rätts- och samhällsuppfattning såsom det enda naturliga.
Såväl arbetsmarknadsparternas som det allmännas intressen torde i längden
bäst gagnas av en dylik ordning. I princip måste man sträva efter att denna
avtalsfrihet bevaras även under kristider.
I det remitterade lagförslaget avses icke att göra ingrepp i huvudorganisationernas
frihet att på samma sätt som hittills genom indexavtal uppställa
normer för dyrtidstilläggen för de i enskild tjänst anställda. Att denna frihet
bevaras, anser föreningen också ofrånkomligt. Lagförslaget tager däremot
sikte på sådana fall, då utfästelse gjorts om dyrtidstillägg, som väsentligt överstiger
de tillägg, som i allmänhet utgå till löntagare. Detta förslag måste, såsom
av promemorian framgår, ses som ett led i den prisstopps- och lönestoppspolitik,
som regeringen i nuvarande kristid funnit nödvändig för att
motverka en skadlig prisstegring. Frågan uppstår då, huruvida och i vad mån
detta intresse kan motivera en lagstiftning av denna natur.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3:10.
17
Frågan om lagstiftningens betydelse med hänsyn till strävandena att motverka
en skadlig prisstegring kan icke avvisas med en hänvisning till att ingripandet
skulle kunna gälla blott relativt små grupper, vilkas inkomstförhållanden
icke skulle ha stor betydelse för inkomstutvecklingen i landet. I
direktiven till utredningen — vilka utfärdades innan det nu gällande indexavtalet
träffades — betonades starkt, att då det vid förhandlingar örn nytt
indexavtal på de stora löntagargrupperna ställdes kravet, att de skulle avstå
från lönestegringar av kompensationsnatur, det måste verka störande på dessa
förhandlingar och utgöra en betänklig brist i intresseavvägningen, om andra,
låt vara smärre grupper, lyckades undandraga sig motsvarande förpliktelser
och tilltvinga sig en gynnad särställning. Det tillädes, att särskilt iögonenfallande
bleve detta förhållande, örn de gynnade befunne sig i allmän tjänst.
Dessa skäl äro enligt föreningens mening alltjämt beaktansvärda.
Den löntagargrupp, vars förhållanden i detta sammanhang i den offentliga
diskussionen väckt särskild uppmärksamhet, är städernas tjänstemän.
Det synes föreningen vara en betänklig brist på förutseende, att vissa städer,
såsom av promemorian framgår, tillförsäkrat sina tjänstemän full eller
nästan full kompensation för levnadskostnadsstegringen enligt automatiskt
verkande regler utan att därvid uppställa någon som helst maximigräns för
dyrtidstilläggens storlek. Detta har skett i en form, som är okänd inom näringslivet,
nämligen i lönereglementen som äro ouppsägbara från .städernas
sida. Det är enligt föreningens mening rent stötande, att till tjänstemän i allmän
tjänst på detta sätt i strid med principerna om pris- och lönestopp utgår
större kompensation för dyrtiden än som regel tillkommer de skattebetalare,
som lia att bestrida kostnaderna för dessa dyrtidstillägg. På grund av
det säregna sätt, på vilket kommunaltjänstemännens löneförmåner fastställts,
torde det, trots de betänkligheter, som med rätta hysas mot retroaktiv civiliagstiftning,
vara nödvändigt med dylik lagstiftning för att komma till rätta
med detta missförhållande. Föreningen har däremot icke av promemorian
eller eljest kunnat finna, att på något annat område fastställts regler örn dyrrtidstillägg,
som på detta sätt utan någon begränsning vare sig till tiden eller
till visst indextal tillförsäkra löntagarna kompensation för levnadskostnadsstegringen.
Med hänsyn till det samhällsintresse, som ligger i att avtalsfriheten
på arbetsmarknaden i största utsträckning upprätthålles, vill föreningen
därför hemställa, att lagstiftningen, såsom också varit på tal under förarbetena
till densamma, begränsas till att gälla de i kommunal och därmed jämförlig
tjänst anställda, som avlönas enligt fastställda reglementen.
Skulle den sålunda föreslagna begränsningen ej genomföras, vill föreningen
i övrigt framhålla följande synpunkter å förslaget.
Det synes föreningen ur rättssäkerhetssynpunkt angeläget, att den myndighet,
som åsyftas i 1 § i förslaget och som i motiveringen till detsamma
förslagsvis benämnes Statens lönekontrollnämnd, icke får rätt att ingripa beträffande
viss grupp av arbetstagare, förrän Kungl. Majit i varje särskilt fall
därtill lämnat sitt medgivande. Frågan om lagstiftningens faktiska tillämpningsområde
synes nämligen vara av den vikt, att den icke bör läggas i en
underordnad myndighets hand utan att den i varje .särskilt fall bör göras
till föremål för överläggning inom regeringen. Detta bör enligt föreningens
mening klart framhållas i texten.
Lagstiftningens syfte att vara ett led i löne- och prisstoppspolitiken synes
icke motivera längre gående ingrepp i avtalsfriheten, än att utfästelse örn
tillägg kan — under de förutsättningar .sorn i övrigt angivas ill? —- förklaras
ogiltig i den mån tillägget överstiger det, som utgick vid den tid, då prisoch
lönestoppet började genomföras.
Det synes vidare i själva lagtexten böra komma klart till uttryck, att lagen
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 3''iO. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
är att betrakta såsom en provisorisk åtgärd föranledd av rådande extraordinära
förhållanden. Det borde sålunda, liksom skett beträffande annan lagstiftning
av liknande art, i lagens ingress utsägas, att den skall tillämpas blott
under krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden.
De sakkunnigas förslag har helt avstyrkts i de yttranden, som avgivits av
magistraten i Stockholm, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, tjänstemännens
centralorganisation, de anställdas centralorganisation, Sveriges statstjänstemannanämnd
och trafiktjänstemännens riksförbund. Vad slutligen
angår svenska landstingsförbundet har förbundet för sin del varken till- eller
avstyrkt förslaget utan allenast uttalat att — då landstingen vid beviljande
av dyrtidskompensation åt sina befattningshavare icke överskridit de kompensationsgrunder,
som gälla för statens befattningshavare — den ifrågasatta
lagstiftningen icke vore erforderlig i vad anginge landstingens verksamhetsområde.
Magistraten i Stockholm har motiverat sitt avstyrkande av förslaget på följande
sätt:
Till en början synes det magistraten klart framgå av en till magistraten
överlämnad — vid magistratens yttrande fogad — utredning av juris doktorn
I. Myrberg, att sådana befattningshavare, som avses i § 36 regeringsformen,
icke kunna i den ordning, som här satts i fråga, fråntagas löneförmåner, som
i bindande form blivit dem tillförsäkrade. Till dylika befattningshavare torde
vara att hänföra icke blott ordinarie domare utan jämväl övriga tjänstemän,
som tillsatts genom fullmakt. Detta förhållande har visserligen berörts av den
utav de sakkunniga anlitade experten docenten Knut Rodhe (sid. 38), och i anslutning
till dennes uttalande synas de sakkunniga (se sid. 32) icke vilja förneka,
att hinder mot lagens tillämpning i vad angår befattningshavare i allmän
tjänst »möjligen kunna följa av stadgandet i 36 § regeringsformen».
Den avfattning, lagen enligt förslaget skulle få, synes emellertid kunna medföra
risk för att dessa hinder förbises vid lagens tillämpning, därest icke en
klar reservation för desamma kommer till uttryck i själva lagen eller i allt
fall i bindande form inflyter i motiveringen. De sakkunnigas vaga antydan
synes i detta hänseende icke tillfyllest.
Men även frånsett det grundlagsskydd, som kan härledas ur § 36 regeringsformen,
torde den föreslagna lagstiftningen, i den mån den skulle möjliggöra
ingripande mot redan bestående rättsförhållanden, icke kunna anses förenlig
med grundlagens bud och med de allmänna rättsgrundsatser, som däri
kommit till uttryck. Jämväl i detta avseende tillåter sig magistraten åberopa
innehållet i Myrbergs utredning. Även Rodhes utlåtande, liksom vad de sakkunniga
själva anfört, synes innebära ett medgivande, att avvikelser från
dessa rättsgrundsatser icke hittills förekommit annat än i fall av verkligt nödläge
och icke heller för framtiden låta sig försvaras annorledes än såsom medel
att råda bot på ett dylikt. Det synes emellertid uppenbart, att något nödläge,
som kan motivera en lagstiftning sådan som den ifrågasatta, icke är förhanden.
Detta förhållande synes i själva verket framgå även av den redogörelse
de sakkunniga själva presterat med avseende särskilt å de fåtaliga
grupper av kommunalanställda, vilkas förmåner synas hava fallit de sakkunniga
särskilt i ögonen.
Visserligen är denna de sakkunnigas redogörelse felaktig just i vad angår
Stockholms stad. Däri har nämligen förbisetts, att för befattningshavare hos
magistraten, rådhusrätten och förmyndarkammaren samt stora grupper av
överståthållarämbetets personal icke gäller det av de sakkunniga citerade
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
19
tjänstereglementet av år 1937, utan särskilda reglementen av år 1938, enligt
vilka de fasta lönerna icke motsvara en indexnivå av 150 utan hänföra sig till
indextalet 133, varjämte kompensationen för de högre tjänstemännen enligt
dessa reglementen är något lägre än enligt 1937 års reglemente. Genom särskilda
avtal har emellertid även för dessa personalgrupper hestämts samma
begränsade kompensation som enligt de av de sakkunniga åberopade avtalen.
Det må i detta samband anmärkas, att dessa avtal biträtts av samtliga befattningshavare
hos magistraten, rådhusrätten och förmyndarkammaren, utgörande
år 1942 164 ordinarie, 54 extra ordinarie och 42 extra. Det är magistraten
obekant, huruvida dessa befattningshavare, liksom de i samma ställning
varande befattningshavarna hos Överståthållarämbetet, medräknats i det av
de sakkunniga redovisade antalet befattningshavare hos Stockholms stad.
Oavsett huru härmed förhåller sig, synes det emellertid uppenbart, att
Stockholms stads befattningshavare, vilka torde utgöra den väsentligaste delen
av de utav de sakkunniga avsedda kommunalanställda, måste anses utgöra
en mycket ringa del av samtliga anställda inom riket och att särskilt antalet
av dem, vilkas månadslön överstiger 900 kronor, är försvinnande lågt. Även
en annan lärdom synes emellertid kunna hämtas av situationen i Stockholm,
nämligen att känslan av lojalitet och solidaritet mot arbetsgivaren inom stadens
tjänstemannakår varit tillräckligt utpräglad för att möjliggöra frivilliga
eftergifter av förhållandevis ganska betydande omfattning. Anse sig statsmakterna
hava anledning att eftersträva ändring i vissa avtalsmässigt bestämda
rättsförhållanden, ligger det ju nära till hands att söka uppnå detta syfte genom
frivillig ändring i själva avtalet, innan man anlitar lagstiftningen såsom
vapen. Alldeles särskilt borde väl detta gälla, där så starka skäl som i föreliggande
fall tala mot ett beträdande överhuvud av lagstiftningsvägen. I de tidigare
fall, som åberopats såsom exempel på legalt hävande av ingångna avtal,
lärer det med fog kunnat anses uteslutet att på avtalsvägen ernå önskat resultat.
I föreliggande fråga åter synas erfarenheterna av förhandlingsvägens tilllämpning
tvärtom få anses ganska uppmuntrande. Vad som förekommit vid
tidigare förhandlingar torde nämligen hava visat, att i allt fall bland personalen
inom detta verk förståelse icke saknats för tanken på eventuell ytterligare
frivillig begränsning av dyrtidskompensationen. Därvid har emellertid
med styrka framhållits, att någon reduktion av de faktiska kontantbelopp,
som redan kommit att utgå till befattningshavarna på grund av tidigare avtal,
icke bör äga rum. Denna uppfattning har ock av Stockholms stad genomgående
erkänts såsom berättigad.
Den ståndpunkt, som därvid från ömse sidor intagits, synes med andra ord
mera närma sig det alternativ, som de sakkunniga benämna »kompensationsstopp».
De sakkunniga hava emellertid avvisat denna utväg till förmån för den av
dem valda anordningen, som enligt deras förmenande skulle innebära ett
mindre kännbart ingripande på den fria lönebildningen. Då denna motivering
för de sakkunnigas val av huvudprincip onekligen synes något överraskande,
synes anledning föreligga att något närmare undersöka de sakkunnigas tankegång
på denna punkt.
Man finner därvid, hurusom de sakkunniga vid valet mellan olika vägar för
maximering av kompensationen endast ställa emot varandra två alternativ.
Det ena innebär vad de sakkunniga kalla kompensationsstopp och beskrives
av de sakkunniga sålunda, att ingen skulle fråntagas rätten lill det dyrtidstillägg,
som han dittills erhållit, men att hans eventuella rätt till ytterligare
tillägg skulle avskäras. Föreskriften kunde dock enligt de sakkunniga kombineras
med en bestämmelse, att Konungen eller myndighet, som Konungen
förordnade, skulle siga att utan hinder av den angivna grundregeln för sär
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
skilda fall bestämma den högsta kompensation, som finge utgå. Mot denna
linje anse de sakkunniga dock kunna anmärkas, att regleringen skulle innebära
ett alltför strängt statligt förmynderskap över näringslivet. I uppgiven
avsikt att bereda parterna på arbetsmarknaden största möjliga frihet att reglera
dessa förhållanden föreslå de sakkunniga i stället en utväg, som — låt
vara att dess räckvidd är mera begränsad — likväl för de löntagargrupper,
som därav skulle beröras, kan innebära ett vida hårdare ingripande, såtillvida
som förslaget icke ens antyder, att någon hänsyn skulle tågås till den
enskilde löntagarens naturliga önskan att åtminstone bibehållas vid den avlöning
han redan erhållit. Om, såsom tyckes framgå av de sakkunnigas uttalanden,
ett dylikt alternativ likväl skulle hava föredragits av representanter
ej blott för arbetsgivare utan även för arbetstagare, torde dessa arbetstagarrepresentanter
i allt fall näppeligen hava tillhört de grupper, som riskerade att
drabbas därav. En reduktion av en redan faktiskt uppnådd inkomst medför
givetvis vid oförändrad eller stigande prisnivå alldeles särskilda svårigheter
exempelvis med hänsyn till skatternas starka eftersläpning och — i varje
fall i huvudstaden — på grund av svårigheten att utbyta en dyrare bostad
mot en billigare. För den antydda regeln örn bibehållande av redan erhållet
dyrtidstillägg synas tala sådana starka billighetskäl, att det förefaller förvånande,
att de sakkunniga ej ägnat desamma någon närmare uppmärksamhet.
över huvud synes det påfallande, i hur ringa grad de sakkunniga intresserat
sig för skälighetssvnpunkterna. Man saknar i deras utlåtande fullständigt
varje antydan örn att ingripanden efter de av dem schablonmässigt upplagda
linjerna skulle kunna i enskilda fall drabba alltför hårt och att för undvikande
därav övergångsanordningar kunde vara av nöden. Hade de sakkunniga
beaktat detta, skulle det utan tvivel hava legat nära till hands för dem
att överväga exempelvis en sådan kombination av de båda utav dem angivna
alternativen, att det av dem föreslagna ingripandet mot särskilt höga kompensationer
dock skulle förknippas med ett bibehållande av redan utgående
dyrtidstillägg. Man kan också vända på saken och ifrågasätta en tillämpning
av regeln örn kompensationsstopp på det sätt, att höjning av redan utgående
dyrtidstillägg likväl skulle vara medgiven i den mån sådan överensstämde
med vad som tillämpades exempelvis för statens tjänstemän.
Magistraten har med det sist sagda endast velat påvisa, hurusom en lagstiftning,
som i så hög grad som den föreslagna åsidosätter vanliga rättsgrundsatser,
åtminstone borde vinnlägga sig örn att undvika onödigt hårda konsekvenser
för de därav drabbade, vidare hurusom detta krav icke kan anses
uppfyllt av det föreliggande lagförslaget, men slutligen också hurusom denna
brist genom en till synes enkel komplettering kunde avhjälpas. Detta innebär
emellertid icke, att magistraten frånfaller sin ovan angivna principiella opposition
mot den föreslagna lagstiftningen i dess helhet.
Under åberopande av det anförda får magistraten alltså bestämt avråda
från en lagstiftning sådan som den av de sakkunniga föreslagna.
I det av magistraten åberopade utlåtandet av juris doktor I. Myrberg andres,
bland annat, att det föreslagna ingripandet skulle innebära att statsmakten
i statens intresse till arbetsgivarens förmån konfiskerade en del av
arbetstagarens löneförmåner, att § 16 regeringsformen torde lägga hinder i
vägen för en retroaktiv lagstiftning i vad denna skulle medföra ingrepp i
förvärvade rättigheter, att den ifrågasatta lagstiftningen måste anses stridande
mot gällande rätt, att, vad anginge innehavare av domarebefattningar,
dessa enligt § 36 regeringsformen åtnjöte skydd mot avsättning i administrativ
väg, samt att detta skydd jämväl innebure att tjänstemannen icke kunde
Kungl. Mctj:ts proposition nr 320■
21
mot sin vilja berövas någon del av de med tjänsten förenade avlöningsförmånerna,
såvida dessa ej bestämts på sådant sätt att tjänstemannen vid nedsättningen
av förmånerna ej kunde anses gå miste örn en honom tillförsäkrad
rättighet.
Sveriges kommunaltjänstemannaförbund har för sin del anfört i huvudsak
följande:
Lagförslaget förbjuder icke samtliga dyrtidstillägg och likställda tillägg
utöver en viss nivå utan endast sådana, som överstiga till löntagare i allmänhet
utgående dyrtidstillägg. Syftet med lagförslaget är således att ingripa
mot kompensationer, som överstiga normalnivån. Denna normalnivå
kunna de sakkunniga emellertid icke exakt bestämma. De sakkunniga ha
sökt komma till rätta med frågan genom att såsom normal dyrtidskompensation
beteckna den kompensation, som utgår till statens befattningshavare,
underkastade civila avlöningsreglementets bestämmelser, resp. de arbetstagare,
vilkas dyrtidstillägg regleras genom de mellan landsorganisationen i
Sverige och svenska arbetsgivareföreningen ingångna s. k. ramavtalen. Man
har sålunda tydligen utgått ifrån, att lönerna skola vara reglerade antingen
vid 1935 års prisnivå eller vid ett indexläge av 178. Några direktiv för i
vilken utsträckning kompensation skall få utgivas till sådana arbetstagare,
vilkas löner reglerats vid annat indexläge, gives icke.
För kommunernas del ha löneregleringar skett vid ett flertal olika indexlägen.
I vissa fall ha regleringarna anknutits till tänkta indexlägen, i andra
fall har man anknutit till det levnadskostnadstal, som gällde vid löneregleringens
genomförande. Exempel finnas även på sådana kommuner där någon
lönereglering i vedertagen bemärkelse överhuvud taget ej förekommit.
Att under dylika förhållanden fastställa vad normal dyrtidskompensation
skall innebära för de kommunala befattningshavarna synes svårligen kunna
ske. Den enda möjligheten att på kommunernas område skapa enhetlighet
beträffande dyrtidskompensationen skulle därför vara att över hela landet
genomföra löneregleringar, varvid lönerna skulle anknytas till endera 1935
års prisnivå eller till indexläget 178. Dyrtidskompensationen skulle då i det
förra fallet utgå enligt statens bestämmelser och i det senare fallet enligt
ramavtalet. Härigenom skulle, under förutsättning att jämväl enhetliga, dyrortsgraderade
löneplaner komme till användning, även ett enhetligt löneläge
för kommunaltjänstemännens del kunna uppnås.
De sakkunniga torde vid sin utredning icke ha kunnat undgå att konstatera,
att en icke ringa del av de kommunalanställda bereus avsevärt lägre
dyrtidskompensation än som kommit andra arbetstagarekategorier till del.
Den sociala orättvisa, som härigenom vederfarits dessa befattningshavare,
borde vara särskilt påfallande, då de ifrågavarande arbetstagarna äro anställda
i allmän tjänst. De sakkunniga lia emellertid ej funnit skäl varken
att påtala nämnda missförhållande eller alt föreslå åtgärder till rättelse av
detsamma.
Skall därför enhetlighet beträffande dyrtidskompensationen genomföras
och en särskild lönekontrollnämnd tillsättas, borde i enlighet med ovan förda
tankegång dels begreppet normal dyrtidskompensation klart definieras, dels
borde i så fall nämnden jämväl tilläggas befogenhet att föreskriva om höjning
av den utgående dyrtidskompensationen för sådana arbetstagare, som
uppenbart liro underkompenserade, samt slutligen även vara befogad att
föreskriva vissa kommuner genomförande av löneregleringar, vilka skulle
anknytas till endera 1935 års prisnivå eller till indextalet 178. Nämndens be
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 320.
fogenhet skulle sålunda vara att under rådande kristid vaka över att skäliga
löner och dyrtidstillägg utbetalas och icke blott att såsom de sakkunniga
föreslagit ensidigt beskära sådana dyrtidstillägg, som nämnden efter fritt skön
skulle anse för höga.
Ett ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten av ovan antydd art,
som dock ur social synpunkt vore mera rimligt, synes dock lika litet som de
sakkunnigas förslag vara förenligt med gällande rättsuppfattning.
Enda motiveringen till en lag av den karaktär som den nu föreslagna
skulle vara att man genom densamma skulle förebygga en eljest oundviklig
inflation. Förutsättningen för att en »överkompensation» skulle kunna skapa
dylik inflation måste emellertid vara att huvudmassan av landets inkomsttagare
— arbetstagare såväl som egna företagare — åtnjöte större kompensation
för dyrtiden än vad som kan anses skäligt med hänsyn till rådande förhållanden.
Lagen riktar sig emellertid som ovan framhållits endast mot en
obetydlig grupp löntagare, vilkas »överkompensation» dels icke kunnat närmare
angivas i de sakkunnigas yttrande och i varje fall icke kan vara av
större omfattning, dels icke heller torde kunna inverka nämnvärt störande
på landets finansiella läge.
Lagförslagets avsedda karaktär av retroaktiv lagstiftning, varigenom redan
ingångna avtal skulle kunna ogiltigförklaras, innebär dessutom något nytt
för svensk rätt. Att ingångna avtal icke skola kunna brytas har sedan gammalt
varit svensk rättspraxis.
Med anledning av vad ovan framhållits och med stöd av ett bifogat sakkunnigutlåtande
av professorn Halvar Sundberg får förbundet sålunda bestämt
avstyrka, att de sakkunnigas förslag föranleder lagstiftning i angivet
syfte.
I det vid yttrandet fogade utlåtandet av professor Halvar Sundberg anför
denne, bland annat, att Stockholms stads avlöningssystem vore ett reallönesystem,
varför det rörliga lönetillägget icke finge betraktas som en tillfällig
dyrtidshjälp, att tillägget sålunda rätteligen icke folie under den föreslagna
lagtextens bestämmelser örn dyrtidstillägg, att de sakkunnigas förslag innehure
en indragning från det allmännas sida av befattningshavarna i löneavtalen
tillförsäkrat vederlag för deras arbete, d. v. s. närmast en konfiskation,
att, även om något formellt allmänt grundlagshinder icke mötte mot
ändring av bestående rättslägen utan att full ersättning lämnades, en dylik
åtgärd likväl strede mot den i § 16 regeringsformen uttryckta rättssäkerhetsprincipen,
att här icke förelåge en nödsituation av den art, att den kunde
göra lagstiftningen berättigad, att den enligt § 36 regeringsformen vissa befattningshavare
tillförsäkrade oavsättligheten garanterade orubbat bibehållande
av samtliga med befattningen förenade ekonomiska förmåner, att ett ingripande
av föreslagen art skulle rubba förutsättningarna för rättsförhållandet
mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, vilket icke borde bliva utan konsekvenser
för den senares vidkommande, att den föreslagna lagen skulle
innebära särskild obillighet gentemot avlidna befattningshavares familjer,
eftersom befattningshavarna under livstiden fått vidkännas rörliga pensionsavdrag,
samt att förslaget lämnade vidsträckt spelrum åt den administrativa
kristidsmyndighetens fria skön.
I det av tjänstemännens centralorganisation (TCO) avgivna yttrandet andres:
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
23
TCO finner för sin del det framlagda förslaget vara anmärkningsvärt. Förslaget
innebär ett brytande av en av de fundamentala rättsprinciperna i vårt
land, nämligen att ingångna avtal skola respekteras.
Det framgår av de sakkunnigas betänkande, att det främst är kommunaltjänstemännen,
som äro föremål för de sakkunnigas intresse. Då bör det rättvisligen
framhållas, att denna grupp i själva verket är i stort sett mycket missgynnad,
när det gäller dyrtidskompensation. Stora delar av kommunaltjänstemannakåren
lia ej kommit upp till ramavtalets kompensationsnivå. Endast i
ett fåtal fall, såsom i Stockholm, ligga de över denna nivå, men skillnaden är
tämligen oväsentlig. Det finnes dessutom andra samhällsgrupper, som lia
högre kompensation för dvrtiden, bl. a. flera arbetargrupper.
Enda motiveringen till en lag av den karaktär som den nu föreslagna skulle
vara, att nian genom densamma skulle förebygga en eljest oundviklig inflation.
Förutsättningen för att en »överkompensation» skulle kunna skapa dylik
inflation måste emellertid vara, att huvudmassan av landets inkomsttagare
— arbetstagare såväl som egna företagare — åtnjöte större kompensation
för dyrtiden än vad som kan anses skäligt med hänsyn till rådande förhållanden.
Lagen riktar sig emellertid som ovan framhållits endast mot smärre
grupper löntagare, vilkas »överkompensation» dels icke kunnat närmare angivas
i de sakkunnigas yttrande och i varje fall icke kan vara av större omfattning,
dels icke heller torde kunna inverka nämnvärt störande på landets
finansiella läge.
Med anledning av vad sålunda anförts, får TCO för sin del bestämt avstyrka
det ifrågavarande lagförslaget.
Vid centralorganisationens yttrande fanns fogat ett utlåtande i ärendet av
professor emeritus Robert Malmgren. I utlåtandet har Malmgren —- efter att
hava erinrat, bland annat, att bland de kommunalanställda funnes ganska
många, vilkas löneförmåner icke kunde rubbas utan att § 36 regeringsformen
träddes för nära — sammanfattningsvis anfört:
Ehuru det icke kan anses vara under alla förhållanden stridande mot den
hos oss rådande rättsuppfattningen att förläna tillbakaverkande kraft åt lagar
med sådant innehåll som den nu ifrågasatta, kräver dock rättssäkerheten, att
man därvid framgår med den allra största försiktighet. De särskilt starka skäl,
som skulle kunna motivera ett frångående av den eljes upprätthållna regeln,
äro i föreliggande fall icke förhanden. Lagen skulle därför, samtidigt som den
på ett kännbart sätt ingriper i enskildas rättigheter, innebära ett betänkligt
prejudikat för framtida lagstiftande. Den skulle också innebära en allvarlig
avvikelse från principen om kommunernas självstyrelse, en avvikelse vars betänklighet
ökas om lagens handhavande skulle utan klagorätt överlämnas till
en Kungl. Majit underordnad kontrollmyndighet.
De anställdas centralorganisation (Daco) har yttrat:
Vid de förhandlingar som hösten 1942 pågingo mellan representanter för
regeringen och näringslivets organisationer angående den allmänna ekonomiska
politiken, hävdades från Daros sida att tjänstemännen voro beredda att
medverka till genomförandet av ett allmänt lönestopp, under förutsättning att
ett generellt prisstopp komme till stånd. Från regeringens sida framhölls att
den önskade stabiliseringen av den ekonomiska politiken borde kunna komma
till stånd på frivillighetens väg, örn näringslivets organisationer lämnade
sin medverkan härtill. När därefter Kungl. Majit den 30 oktober 1942 utfärdade
bestämmelser örn ett allmänt prisstopp, hälsades detta med stor tillfredsställelse
på löntagarhåll. I november och december månad upptogos även
opaginerad Kontrollera mot PDF
21
Kungl. Majus proposition nr 320.
förhandlingar angående dyrtidskompensation för år 1943. Man utgick därvid
på såväl arbetsgivarnas sorn löntagarnas sida från att en stabilisering av lönenivån
borde åstadkommas. Genom de överenskommelser som ingåtts mellan
svenska arbetsgivareföreningen och LO samt mellan Daco-organisationerna
och resp. arbeisgivarsammanslutningar, bar lönenivån för avsevärd tid framåt
fastlåsts, under förutsättning att inga större prisstegringar äga rum. De överenskommelser
som Daco-organisationerna härvid träffat äro på alla väsentliga
punkter sinsemellan likartade, och några större olikheter i förhållande
till den mellan svenska arbetsgivareföreningen och LO träffade uppgörelsen
föreligga ej heller. De skiljaktigheter som äro för handen äro helt och hållet
betingade av de speciella förhållanden som äro rådande beträffande tjänstemännens
anställnings- och avlöningsförhållanden och beröra ej kompensationens
procentuella storlek. I de fall, då överenskommelser träffats angående
dyrtidskompensation för tjänstemannagrupperna på den privata arbetsmarknaden,
uppgår sålunda som regel kompensationens storlek för närvarande till
20.7 %>, vilket är detsamma som gäller enligt ramavtalet för år 1943.
I vissa fall lia de överenskommelser som träffats haft karaktären av kollektivavtal.
I andra fall ha de förda förhandlingarna resulterat i rekommendationer
från resp. arbetsgivarsammanslutningar till deras medlemmar. Dessa
rekommendationer lia även så gott som undantagslöst efterkommits av de enskilda
arbetsgivarna. För stora tjänstemannagrupper finnas emellertid inga
överenskommelser som reglera deras riitt till dyrtidstillägg. Orsakerna härtill
äro i första hand att söka i den omständigheten, att anslutningen till tjänstemannaorganisationerna
på vissa områden ännu icke är fullständig. Stora
tjänstemannagrupper stå sålunda alltjämt utanför de fackliga organisationerna.
I många fall ha dessa grupper av naturliga skäl likväl kommit i åtnjutande
av de förmåner som de organiserade tjänstemännnen erhålla. Ej obetydliga
grupper lia dock icke erhållit någon eller i varje fall obetydlig kompensation
för de stegrade levnadskostnaderna.
Det ifrågavarande lagförslaget är avsett att uteslutande få karaktären av
en maximilagstiftning. Ur löntagarsynpunkt kommer det då att framstå såsom
en orättvisa att man med lagstiftningens hjälp kan åstadkomma begränsning
av vissa utgående löneförmåner, men att samtidigt stora grupper av löntagare
icke komma i åtnjutande av de förmåner som enligt lagen betraktas
såsom normala.
I 2 § i lagförslaget arigives att med dyrtidstillägg skall likställas varje annan
gottgörelse som mäste antagas utgöra sådant tillägg, även örn den givits
annan beteckning. Denna paragraf kan tagas till intäkt för en mycket vittgående
kontroll över lönesättningen på arbetsmarknaden, vilket är ägnat att
inge de allvarligaste betänkligheter. Särskilt för tjänstemännens del kan bestämmelsen
få allvarliga konsekvenser. Som ovan framhållits äro organisationerna
på detta område ännu ej fullständigt utbyggda, och den förhandlingsverksamhet
som i många fall först under de sista åren påbörjats har icke
hunnit påverka lönesättningen för stora medlemsgrupper. Daco har vid införandet
av det allmänna pris- och lönestoppet hävdat, att tjänstemannaparten
förbehåller sig rätt alt göra framställningar om löneförbättringar för sådana
grupper, för vilka löneläget måste anses uppenbart otillfredsställande. Dylika
löneförbättringar böra under inga förhållanden betraktas såsom kompensation
för de stegrade levnadskostnaderna.
Den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen skulle, enligt vad vi här
ovan framhållit, icke komma att rikta sig mot de överenskommelser som träffats
av till Daco anslutna organisationer, men det oaktat anse vi förslaget ur
principiella synpunkter betänkligt. Härigenom skulle löntagarorganisationerna
betagas rätten att fritt förhandla för sina medlemmar, och sålunda skulle
Kungl. Maj:ts proposition nr 320-
25
en av de grundläggande principerna för den fria förhandlingsrätten vara allvarligt
hotad. På löntagarhåll har man alltid på det bestämdaste motsatt sig
varje lagstiftning som skulle göra intrång i den fria förhandlingsrätten. Även
örn den föreslagna lagstiftningen endast skulle få provisorisk karaktär och
framförallt vara betingad av de nu rådande krisförhållandena, anser Daco
att de principiella betänkligheterna äro så stora, att vi icke kunna godtaga
förslaget. Daco skulle däremot ha förstått om lagstiftningen fått en sådan
utformning, att den endast avsåge att undanröja de legala hindren för ingående
av bindande uppgörelser i fall då dyrtidskompensationen avviker från den
allmänt förekommande.
Daco och de till Daco anslutna organisationerna äro alltjämt beredda att
lämna sin medverkan till att lönenivån hålles stabil, under förutsättning att
prisstoppet även i fortsättningen kan genomföras. De fall, då kompensation
för de stegrade levnadskostnaderna uppgå till belopp som ligga över det normala,
äro för de privatanställda tjänstemännens del synnerligen fåtaliga, och
det torde som regel röra sig om enstaka individuella fall, varvid organisationerna
icke medverkat till överenskommelsen. För att den föreslagna lagstiftningen
skulle bli verkligt effektiv även när det gäller all individuell lönesättning
på den privata arbetsmarknaden, kräves en synnerligen noggrann kontroll
från statsmakternas sida, och därigenom skulle även lagstiftningen medföra
konsekvenser som icke kunna anses önskvärda.
Med stöd av vad ovan anförts ber Daco få avstyrka det föreliggande lagförslaget
om begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension.
Sveriges statstjänstemannanämnd och trafiktjänstemännens riksförbund ha
i ett gemensamt yttrande uttalat, att lagförslaget enligt deras åsikt strede mot
de urgamla rättsgrundsatser, på vilka vår nuvarande rättsordning vilade, varför
organisationerna — oaktat lagförslaget icke för närvarande berörde deras
medlemmar — enträget hemställde att en lagstiftning av ifrågavarande slag
icke måtte genomföras.
Departem entschef en.
Av de sakkunnigas redogörelse framgår, att indexavtalen mellan svenska
arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i stor omfattning blivit normerande
för den dyrtidskompensation, som utgår till löntagare i enskild eller
kommunal tjänst. Den kompensation, som för närvarande utgår till huvuddelen
av de statsanställda, motsvarar mycket nära kompensationen enligt
det senaste indexavtalet, över den normalnivå, som de statliga lönebestämmelserna
och indexavtalen sålunda angiva, höjer sig den kompensation som
utgår till vissa mindre grupper på det kommunala området samt i enstaka
fall på andra områden.
Varje försök att genom lönehöjningar bereda kompensation för en av
varubrist orsakad prisstegring utgör ett allvarligt hot mot penningvärdet. Det
är därför angeläget att kompensationsförfarandet såvitt möjligt begränsas.
Ur denna synpunkt är det av vikt, att kompensation icke tillätes utgå i vidare
omfattning än som medgivits i dc allmänna uppgörelser till vilka man
nätt fram. I annat fall skulle möjligheterna att på frivillighetens väg upp
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
rätthålla ett till vissa indextal knutet lönestopp försämras. Även om de påtalade
fallen av överkompensation med hänsyn till sitt förhållandevis ringa
antal icke direkt hota penningvärdet, komma de därför likväl att utgöra ett
hinder för strävandena att motverka inflationen. Detta torde i särskild grad
gälla, om de gynnade grupperna befinna sig i allmän tjänst.
Med hänsyn till det anförda tillstyrker jag i princip, att möjligheter tillskapas
att genom statligt ingripande få till stånd en utjämning av dyrtidskompensationen
olika grupper emellan. I likhet med de sakkunniga förordar
jag, att detta ingripande sker i form av en maximering av kompensationen.
De sakkunniga ha diskuterat två olika metoder för genomförande av en
maximering av dyrtidskompensationen. Den ena linjen har av de sakkunniga
karakteriserats såsom innebärande ett kompensationsstopp. Enligt denna
metod skulle genom lag föreskrivas, att kompensation för ökade levnadskostnader
icke finge utgå med högre belopp än det, som utgick viss angiven
dag, t. ex. den dag då lagen trädde i kraft. Ingen skulle sålunda fråntagas
rätten till det dyrtidstillägg, som han vid lagens ikraftträdande åtnjöt, varemot
rätten till ytterligare höjning av dyrtidstillägget skulle avskäras; de
sakkunniga förutsätta dock, att höjning av dyrtidstillägget skulle få ske i
särskilda fall och efter medgivande av Konungen eller myndighet som
Konungen förordnade. Mot denna linje ha de sakkunniga anmärkt, att den
skulle innebära ett alltför strängt statligt förmynderskap över näringslivet.
De sakkunniga upplysa även, att vid preliminära överläggningar med representanter
för vissa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer dessa eftertryckligt
framhållit, att parterna på arbetsmarknaden borde lämnas största
möjliga frihet att själva reglera lönefrågorna. De sakkunniga ha därför för
sin del förordat den andra linjen, enligt vilken det allmänna skulle äga ingripa
endast om tillägget för de löntagare eller pensionärer, varom fråga
vore, väsentligt överstege till löntagare i allmänhet utgående dyrtidstillägg.
Där så vore fallet, skulle utfästelse om dyrtidstillägg kunna förklaras ogiltig,
i vad utfästelsen avsåge tillägg överstigande det som i allmänhet utginge;
i den mån utfästelsen förklarats ogiltig skulle det vid straffansvar vara förbjudet
att utgiva eller mottaga tillägget. Lagen skulle enligt de sakkunnigas
förslag äga tillämpning jämväl beträffande avtal, vilka tillkommit före lagens
ikraftträdande. Den linje, som de sakkunniga sålunda förorda, innebär å
ena sidan att lagens tillämpningsområde väsentligt inskränkes, å andra sidan
att det statliga ingripandet givits en för den enskilde allvarligare innebörd
i det att lagen skulle medgiva tvångsvis nedsättning av redan utgående
dyrtidstillägg.
De sakkunnigas förslag har vid remissbehandlingen blivit föremål för åtskillig
kritik. Därvid ha med skärpa framhållits de principiella betänkligheter,
som vöre förenade med en lagstiftning av angiven beskaffenhet. Även
har framhållits, att det icke vore med billigheten överensstämmande att
fråntaga vissa löntagare en kanske betydande del av det dyrtidstillägg de
redan åtnjöte. De sålunda framställda erinringarna hava utan tvivel visst
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
27
fog för sig. De principiella skäl och billighetshänsyn, som kunna anses tala
emot en lagstiftning av den utformning de sakkunniga föreslagit, böra i
varje fall medföra, att lagstiftningens räckvidd begränsas till det strängt
nödvändiga.
Då det gäller att finna en godtagbar konstruktion av den tilltänkta lagstiftningen
synes det mig ligga nära till hands att — i anslutning till vad
Stockholms stadsfullmäktige föreslagit — kombinera de av de sakkunniga
diskuterade alternativen. En dylik linje skulle innebära, att maximeringen
genomfördes i form av ett kompensationsstopp, vilket emellertid icke skulle
vara av generell utan av individuell karaktär. Lagen skulle alltså giva möjlighet
för vederbörande statliga organ att i särskilda fall, då arbetstagarna
tillförsäkrats dyrtidstillägg enligt väsentligt förmånligare grunder än som
i allmänhet tillämpades, meddela förbud mot att dyrtidstillägget utan tillstånd
höjdes utöver det tillägg, som utgick vid tiden för förbudets meddelande.
Tillstånd till höjning av dyrtidstillägget skulle lämnas endast i den
mån detta med hänsyn till den allmänna löneutvecklingen ansåges befogat.
Därest lagen utformades efter dessa linjer, tillgodosåges såväl näringslivets
krav på största möjliga frihet vid reglering av lönefrågorna som ock önskemålet
att en redan uppnådd inkomst icke bleve föremål för reduktion. Å
andra sidan kan mot det nu diskuterade alternativet anföras, att det icke
möjliggör lika effektiva ingripanden mot för höga dyrtidstillägg som de sakkunnigas
förslag. Denna invändning lärer emellertid icke vara av avgörande
beskaffenhet, då man i väsentliga delar torde kunna uppnå åsyftade
resultat jämväl med en lagstiftning av nyss angiven innebörd.
Även örn jag sålunda anser lagstiftningen i princip icke böra gå längre än
att den möjliggör kompensationsstopp för sådana arbetstagare, som i kompensationshänseende
äro särskilt gynnsamt ställda, finner jag det likväl
ofrånkomligt att lagen i vissa fall möjliggör längre gående ingrepp. Jag åsyftar
härvid sådana fall, där några arbetstagare vägrat biträda en mellan arbetsgivaren
och flertalet arbetstagare träffad överenskommelse angående frivillig
begränsning av dyrtidstillägg, som utgår efter förmånligare grunder än
som i allmänhet gälla. Det torde vara uppenbart att, därest lagstiftaren underläte
att ingripa mot ett dylikt förfaringssätt och därigenom kunde anses
ha givit detsamma sin sanktion, möjligheterna att få till stånd frivilliga överenskommelser
angående begränsning av dyrtidstillägg skulle betydligt reduceras.
Å andra sidan skulle utsikterna att få till stånd dylika överenskommelser
öka, örn det stora flertalet — till uppoffringar beredda — arbetstagare
hade visshet örn att de arbetskamrater, som icke frivilligt ginge med på en
motsvarande begränsning av dem tillkommande dyrtidstillägg, kunde bliva
tvingade därtill. Jag förordar sålunda att möjligheter tillskapas för vederbörande
statliga organ att — i fall där arbetsgivare träffat överenskommelse
med flertalet av en grupp arbetstagare örn nedsättning eller begränsning av
eljest utgående dyrtidstillägg — föreskriva att dyrtidstillägget skall utgå enligt
de i överenskommelsen angivna grunderna jämväl såvitt angår sådan
arbetstagare inom gruppen, som icke biträtt överenskommelsen.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 320
Viel remissbehandlingen har från vissa håll gjorts gällande att, vad anginge
befattningshavare som avses i § 36 regeringsformen, stadgandet i
nämnda lagrum utgjorde hinder för en lagstiftning av ifrågavarande art.
Denna mening kan jag icke dela. Även örn stadgandet i § 36 regeringsformen
— som efter ordalagen icke rör frågan om befattningshavares rätt att bibehållas
vid sina löneförmåner — får anses innebära en garanti i angivet
hänseende, kan enligt min mening lagbudet likväl icke utgöra hinder för sådana
jämkningar beträffande rätten till dyrtidstillägg, varom här är fråga.
Eftersom kompensationsförfarandet självt utgör ett hot mot penningvärdet
kommer för övrigt en rätt till skydd mot sådan penningvärdesförsämring,
som är förorsakad av allmän varubrist, att örn den allmänt tillämpas motverka
sitt eget syfte. Den kan med andra ord icke hävdas annat än på bekostnad
av det samhällsintresse, som utgör dess yttersta motivering.
I ett par remissyttranden har framhållits, att vissa grupper av anställda
beretts avsevärt lägre dyrtidskompensation än som kommit arbetstagarna i
allmänhet till del. Med utgångspunkt härifrån har det gjorts gällande att
den föreslagna lagen, som avsåge endast att tillskapa möjligheter att begränsa
för höga dyrtidstillägg, borde kompletteras med bestämmelser som möjliggjorde
för myndighet att föreskriva höjning av dyrtids tillägget för de underkompenserade.
Då parterna i ett anställningsförhållande principiellt ha att
själva bestämma örn lönesättningen samt det föreslagna tillägget icke är påkallat
av de skäl, som föranlett framläggandet av det nu ifrågavarande lagförslaget,
kan jag emellertid icke förorda en sådan utbyggnad av lagstiftningen
som avses i de berörda yttrandena. I
I enlighet med de riktlinjer jag i det föregående angivit har inom finansdepartementet
utarbetats ett förslag till lag i ämnet. Jag torde nu få övergå
till att lämna en närmare redogörelse för de föreslagna stadgandena.
I 1 § i departementsförslaget har upptagits ett inledningsstadgande, enligt
vilket lagens huvudbestämmelser skola träda i tillämpning först efter särskilt
förordnande. Sådant förordnande föreslås skola kunna meddelas vid
krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden. Enligt förslaget skall förordnande meddelas
av Konungen med riksdagens samtycke, dock att, när riksdagen ej är
samlad, provisoriskt förordnande må meddelas av Konungen ensam. De
sakkunnigas förslag innehåller icke någon motsvarighet till nu ifrågavarande
stadgande. Det har emellertid synts mig lämpligt att, på sätt i vissa remissyttranden
föreslagits, lagens extraordinära karaktär bringas till uttryck
i själva lagtexten.
I 2 § i departementsförslaget upptages lagens huvudstadgande, enligt vilket
en för ändamålet särskilt inrättad nämnd, statens lönekontrollnämnd,
skall äga att beträffande viss grupp av arbetstagare eller pensionärer meddela
förbud mot att dyrtidstillägget utan tillstånd av nämnden höjes utöver
det tillägg, som utgick vid tiden för förbudets meddelande. Förutsättningen
för meddelande av dylikt förbud angives vara, att dyrtidstillägg å lön eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
29
pension för den ifrågavarande gruppen utgår efter väsentligt förmånligare
grunder än de, som i allmänhet gälla för arbetstagare inom riket.
Vad angår den krets av personer, å vilka lagen bör äga tillämpning, må
till en början anmärkas att jag icke funnit skäl att, på sätt svenska arbetsgivareföreningen
ifrågasatt, föreslå en sådan begränsning av lagen att densamma
skulle gälla endast de i kommunal och därmed jämförlig tjänst anställda.
Även örn lagen för närvarande skulle få sin huvudsakliga betydelse
med avseende å arbetstagare i sådan tjänst, torde det i allt fall icke vara
tillrådligt att avskära möjligheterna till ingripande gentemot andra kategorier
av arbetstagare. Lagen bör sålunda enligt min mening äga generell tilllämpning
i fråga örn löneförhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare.
De sakkunniga lia i sin promemoria diskuterat möjligheten att göra lagen
tillämplig endast beträffande löntagare och icke jämväl med avseende å pensionärer.
De sakkunniga ha emellertid avvisat denna tanke. Jag vill icke förneka,
att skäl av social natur kunna åberopas till förmån för den ifrågasatta
begränsningen. Ä andra sidan torde icke kunna bestridas att —- såsom landsorganisationen
i sitt remissyttrande framhållit — grundpensionerna i en del
fall äro så pass höga, att en begränsning av därå utgående dyrtidstillägg icke
kan anses oskälig. Vid övervägande av skälen för och emot har jag för min
del, i likhet med de sakkunniga, stannat vid den meningen att lagen bör göras
tillämplig jämväl i fråga örn dyrtidstillägg å pension. Detta torde icke
utesluta att vid tillämpningen av lagen visst beaktande kan skänkas åt de
särskilda förhållanden, som få anses föreligga med avseende å pensionärerna.
I lagen torde böra såsom förutsättning för meddelande av beslut om kompensationsstopp
angivas, att dyrtidstillägg för gruppen i fråga utgår efter väsentligt
förmånligare grunder än de som i allmänhet gälla för arbetstagare
inom riket. I övrigt torde det emellertid icke vara erforderligt eller lämpligt
att i lagtexten angiva förutsättningarna för ett ingripande enligt lagen. Förhållandena
på ifrågavarande område torde nämligen, såsom de sakkunniga
yttrat, vara av den art att lagen måste avfattas i relativt allmänna ordalag och
utrymme sålunda beredas för en viss skälighetsprövning i det särskilda fallet.
Vad särskilt angår frågan örn vilken grad av kompensation, som olika kompensationssystem
få anses bereda, vill jag erinra örn att denna för lagens tilllämpning
grundläggande fråga i höggrad kompliceras dels av att normalnivån
för riket icke kan angivas annat än ungefärligen, dels ock därav att de olika systemen
icke anknyta till samma basår. Jämförelsen försvåras ytterligare därav
att det stundom kan vara ovisst, örn och i vad mån grundlönen innefattar
kompensation för tidigare stegring av levnadskostnaderna. Emellertid vill jag
framhålla att, därest lagen utformas i enlighet med av mig förordade linjer,
lagen så tillvida blir enklare i tillämpningen som det icke ifrågakommer att
bestämma viss nivå, till vilken redan utgående dyrtidstillägg skall sänkas.
Enligt departementsförslaget skall beslut örn kompensationsstopp få meddelas
i fråga örn viss grupp av arbetstagare eller pensionärer. Ingripande
gentemot viss enskild person bör däremot enligt min mening icke ifrågakomma.
En aktion, som riktar sig emot endast en person, får gärna karaktären
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
av personligt trakasseri och blir dessutom i praktiken verkningslös, då förbudet
lätt kan kringgås. Jag vill emellertid tillägga, att begreppet grupp i
detta sammanhang icke bör tolkas restriktivt. Sålunda böra chefstjänslemännen
vid ett företag, därest de åtnjuta dyrtidskompensation efter särskilda
grunder, anses som särskild grupp av arbetstagare.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle det ankomma på Konungen eller myndighet,
som Konungen bestämde, att meddela beslut som i lagen avses. De
sakkunniga uttala i anslutning härtill, att det vore lämpligt att Konungen
delegerade sin rätt enligt lagen till en särskild nämnd, lönekontrollnämnden.
I denna punkt avviker departementsförslaget från de sakkunnigas förslag. Enligt
departementsförslaget skall det nämligen alltid ankomma på lönekontrollnämnden
att meddela beslut i hithörande ärenden, dock med rätt för vederbörande
att överklaga beslutet hos Kungl. Maj :t. Då jag förutsätter att — även
om lagen avfattades i enlighet med de sakkunnigas förslag — de ifrågavarande
ärendena likväl icke komme att upptagas av Konungen i första hand,
synes mig den av de sakkunniga föreslagna konstruktionen innebära en onödig
omgång.
I 3 § i departementsförslaget upptages den förut omförmälda bestämmelsen
angående rätt för lönekontrollnämnden att i vissa fall föreskriva nedsättning
eller begränsning av redan utgående dyrtidstillägg. Förutsättningen för
meddelande av dylikt beslut angives vara, att arbetsgivare med flertalet av
en grupp arbetstagare eller pensionärer träffat överenskommelse om nedsättning
eller begränsning av eljest utgående dyrtidstillägg. Då så skett,
skall lönekontrollnämnden enligt förslaget äga föreskriva, att dyrtidstillägget
skall utgå enligt de i överenskommelsen angivna grunderna jämväl såvitt
angår sådan arbetstagare eller pensionär inom gruppen, som icke biträtt
överenskommelsen. Den sålunda föreslagna befogenheten torde främst böra
utnyttjas i sådana fall, där endast ett fåtal arbetstagare eller pensionärer
vägrat biträda överenskommelsen och deras uppträdande sålunda för övriga
medlemmar av gruppen framstår såsom i viss mån illojalt. Jag vill
särskilt framhålla, att någon skyldighet för nämnden att inskrida så snart
en knapp majoritet biträtt överenskommelsen icke avses skola föreligga.
Stadgandet har avfattats såsom en befogenhet för nämnden att inskrida;
huruvida nämnden i visst fall skall inskrida eller icke, bör bedömas med
hänsyn till alla på frågan inverkande omständigheter. Det må tilläggas, att
beslut om nedsättning eller begränsning av dyrtidstillägg avses kunna meddelas
antingen i kombination med beslut örn kompensationsstopp enligt 2 §
eller — där genom överenskommelsen dyrtidstillägget för övriga medlemmar
av gruppen sänkts till en nivå, som ungefärligen motsvarar normalnivån —
såsom ett fristående beslut.
Departementsförslaget berör endast sådana tillägg å lön eller pension, varmed
avses att anpassa lönen eller pensionen efter ökningen i de allmänna
levnadskostnaderna (dyrtidstillägg). Lönetillägg i anledning av befordran
eller på grund av viss uppnådd tjänsteålder beröras sålunda icke av förslaget.
I den mån ett tillägg i realiteten är ett dyrtidstillägg bör lagen däremot
Kungl. Mårts proposition nr 320.
31
vara tillämplig, oavsett vilken benämning tillägget givits. En bestämmelse
härom har upptagits i 4 § i departementsförslaget. Stadgandet motsvarar den
av de sakkunniga under 2 § upptagna bestämmelsen. —- Självfallet kan det
i vissa fall vara tveksamt vilken natur ett lönetillägg skall anses hava. Det
torde emellertid få överlåtas åt rättstillämpningen att i dylika fall avgöra,
om tillägget skall anses som dyrtidstillägg eller icke.
Under 5 § ha i departementsförslaget upptagits bestämmelser angående
skyldighet för arbetsgivare att lämna lönekontrollnämnden vissa uppgifter
samt angående skyldighet för arbetsgivare att i kontrollsyfte förete handelsböcker
och affärshandlingar för nämnden. Bestämmelserna motsvara 3 § i
de sakkunnigas förslag. Liknande bestämmelser återfinnas i gällande prisregleringslag.
Det torde vara lämpligt, att nämnden vid insamlandet av erforderliga
uppgifter söker samarbete med sådana kommunala och enskilda sammanslutningar,
som äga tillgång till löneuppgifter beträffande sina medlemmar.
Bestämmelser angående lönekontrollnämndens sammansättning ha upptagits
i 6 § i departementsförslaget. Några motsvarande bestämmelser återfinnas
icke i de sakkunnigas förslag. Emellertid torde det med hänsyn till
beskaffenheten av de ärenden, som enligt förslaget skola ankomma på nämnden,
få anses önskvärt att i lagen upptagas bestämmelser vilka i görligaste
mån garantera en lämplig sammansättning av nämnden. I enlighet härmed
torde i lagen böra stadgas, att ordföranden skall vara lagkunnig och erfaren
i domarvärv samt att arbetsgivar- och arbetstagarintressena skola i nämnden
representeras med vardera två ledamöter. De båda övriga ledamöterna
torde böra i huvudsak representera ekonomisk och statistisk sakkunskap. Av
partsrepresentanterna torde två lämpligen böra representera kommunerna
respektive de kommunalanställda samt två det enskilda näringslivet respektive
arbetstagare i enskild tjänst.
Jag torde i detta sammanhang få något beröra frågan örn sättet för ärendenas
anhängiggörande hos nämnden. De sakkunniga ha uttalat, att ärendena
borde kunna upptagas antingen ex officio på grundval av informationer
rörande läget på arbetsmarknaden eller ock efter anmälan av intresserad
organisation eller person. Svenska stadsförbundet har vid remissbehandlingen
anfört, att förbundet måste taga ett bestämt avstånd från tanken att
ett ärende skulle kunna upptagas efter anmälan av intresserad person. För
egen del är jag så tillvida av samma mening som förbundet att jag förutsätter,
att ärendena regelmässigt komma att upptagas ex officio eller efter anmälan
av vederbörande kommun eller organisation. Detta bör emellertid
icke utesluta, att ett ärende upptages efter anmälan av enskild person. Någon
skyldighet för nämnden alt upptaga ett ärende lill behandling på grundval
av en dylik anmälan torde däremot icke böra stadgas.
I departementsförslaget har under 7 § upptagits vissa föreskrifter angående
delgivning av beslut, som lönekontrollnämnden meddelat enligt 2 eller
3 §. I 7 § första stycket stadgas sålunda, att nämnden ofördröjligen skall på
lämpligt sätt giva arbetsgivaren del av beslutet. Enligt andra stycket i sam
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
ma paragraf åligger det arbetsgivaren att i sin tur lämna underrättelse örn
beslutet till envar därav berörd arbetstagare eller pensionär. De ifrågavarande
bestämmelserna äro, såsom av det sagda framgår, av i huvudsak ordningsföreskrifts
natur. Med hänsyn till att arbetsgivaren ålagts viss delgivningsskyldighet
torde det emellertid vara lämpligt, att bestämmelserna det
oaktat upptagas i själva lagen. Det synes icke behövligt att knyta någon straffsanktion
till ifrågavarande stadgande.
De i 8 § i departementsförslaget upptagna straffbestämmelserna överensstämma
i sak — med den ändring som föranledes av bestämmelserna i 3 §
i departementsförslaget — med 4 § i de sakkunnigas förslag. Enligt förslaget
är den som, med vetskap om lönekontrollnämndens beslut, utgiver eller mottager
för högt dyrtidstillägg förfallen till ansvar. Landsorganisationen har
ifrågasatt örn icke straffstadgandet borde begränsas till att gälla endast den
som utgåve sådant tillägg. Emellertid bör beaktas att det icke är utgivaren
utan mottagaren, som gör en vinst genom lagöverträdelsen. Vid sådant förhållande
kan jag icke förorda den ifrågasatta begränsningen av straffbudet.
De i 9—11 §§ i departementsförslaget upptagna bestämmelserna äro helt
överensstämmande med stadgandena i 5—7 §§ i sakkunnigförslaget.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle Konungen äga förordna, att klagan
över lönekontrollnämndens beslut icke skulle få föras. Detta förslag har
blivit föremål för kritik i vissa remissyttranden. Även jag är av den uppfattningen,
att något förbud mot klagan över nämndens beslut icke bör få meddelas.
I enlighet härmed har i departementsförslaget i 12 § första stycket
stadgats, att klagan över beslut, som lönekontrollnämnden meddelat i fråga
örn tillämpningen av 2, 3 eller 5 §, skall föras hos Konungen genom besvär,
vilka skola hava inkommit till finansdepartementet före klockan tolv å trettionde
dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet. Med hänsyn till
ärendenas beskaffenhet torde desamma, där fråga icke är om föreläggande
eller utdömande av vite, böra avgöras av Konungen i statsrådet.
I 12 § har såsom ett andra stycke upptagits en bestämmelse, enligt vilken
lönekontrollnämndens beslut, utan hinder av däröver förd klagan, skall lända
till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas. Bestämmelsen har sin motsvarighet
i 8 § andra stycket i de sakkunnigas förslag.
Slutligen har i 13 § intagits ett bemyndigande för Konungen att meddela
de närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpningen av lagen.
Uppenbarligen bör den föreslagna lagen, som motiveras av rådande exceptionella
läge, givas allenast begränsad giltighetstid. Jag föreslår i enlighet
härmed, att lagen förklaras gälla till och med den 30 juni 1944. Förordnande,
som meddelats med stöd av 1 §, bör icke vara gällande längre än lagen
äger giltighet. Ej heller bör av lönekontrollnämnden jämlikt 2, 3 eller 5 §
meddelat beslut gälla längre än förordnande som nyss sagts är gällande.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det inom
finansdepartementet upprättade förslaget till lag angående begränsning ao
dyrtidstillägg å lön och pension, av den lydelse Bilaga A till detta protokoll
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
33
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Mats Lemm.
Bihang till riksdagens protokoll 1013. 1 sand. Nr 320.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
inlaga A.
Förslag
till
lag angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen
ej är samlad, förordna att vad i 2—5 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock
må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio
dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse.
Prövas under lid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.
2 §•
Utgår för viss grupp av arbetstagare eller pensionärer dyrtidstillägg å lön
eller pension efter väsentligt förmånligare grunder än de, som i allmänhet
gälla för arbetstagare inom riket, må förbud meddelas mot att dyrtidstillägget
för nämnda grupp utan tillstånd höjes utöver det tillägg, som utgick vid
tiden för förbudets meddelande.
Förbud, varom i första stycket förmäles, ävensom tillstånd, som i samma
stycke sägs, meddelas av en utav Konungen utsedd nämnd, statens lönekontrollnämnd.
3 §•
Har arbetsgivare träffat överenskommelse med flertalet av en grupp arbetstagare
eller pensionärer om nedsättning eller begränsning av eljest utgående
dyrtidstillägg, må lönekontrollnämnden föreskriva, att dyrtidstillägget
skall utgå enligt de i överenskommelsen angivna grunderna jämväl såvitt
angår sådan arbetstagare eller pensionär inom gruppen, som icke biträtt
överenskommelsen.
4 §•
Med dyrtidstillägg å lön eller pension likställes i denna lag varje annat
tillägg, som måste antagas avse att anpassa lönen eller pensionen efter ökningen
i de allmänna levnadskostnaderna, ändå att tillägget givits annan
beteckning.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
5 §.
Arbetsgivare är skyldig att på anfordran av lönekontrollnämnden
1) lämna de uppgifter nämnden begär för prövning av fråga om begränsning
av dyrtidstillägg;
2) för kontroll av lämnade uppgifter eller utbetalade löner eller pensioner
förete liandelsböcker och affärshandlingar för nämnden.
Underlåter arbetsgivare att efter anfordran, varom ovan sägs, fullgöra
vad honom i följd därav åligger, äger lönekontrollnämnden förelägga honom
vite. Länsstyrelse äger i förekommande fall förordna om uttagande av
sådant vite.
6 §.
Lönekontrollnämnden skall bestå av sju ledamöter, av vilka Konungen
utser en att vara ordförande.
Ordföranden skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren. Av övriga
ledamöter skola två utses bland personer, som företräda arbetsgivarintressen,
och två bland personer företrädande arbetstagarintressen.
7 §•
Då lönekontrollnämnden meddelat förbud enligt 2 § eller föreskrift enligt
3 §, skall nämnden ofördröjligen på lämpligt sätt giva arbetsgivaren del
av beslutet.
Det åligger arbetsgivaren att lämna underrättelse örn beslutet till envar
därav berörd arbetstagare eller pensionär.
8 §■
Med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, med fängelse
i högst sex månader straffes
1) den som, med vetskap om att förbud meddelats enligt 2 §, utan tillstånd
utgivit eller mottagit högre dyrtidstillägg än som utgick vid tiden
för förbudets meddelande;
2) den som, med vetskap örn föreskrift enligt 3 §, utgivit eller mottagit
högre dyrtidstillägg än som enligt föreskriften må utgå;
3) den som vid lämnande av uppgift, som i 5 § avses, sökt vilseleda lönekontrollnämnden.
9 §.
Vad som inhämtats med stöd av bestämmelserna i 5 § må ej yppas i vidare
mån än som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna avsedda
ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.
10 §.
Brott, varom i 8 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan
eller medgivande av lönekontrollnämnden.
Brott, varom i 9 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
11 §•
Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
12 §.
Klagan över beslut, som lönekontrollnämnden meddelat i fråga örn tilllämpning
av 2, 3 eller 5 §, skall föras hos Konungen genom besvär, vilka
skola hava inkommit till finansdepartementet före klockan tolv å trettionde
dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.
Utan hinder av däröver förd klagan skall lönekontrollnämndens beslut
lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.
13 §.
Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 30 juni 1944.
Förordnande enligt 1 § vare ej gällande längre än lagen äger giltighet.
Av lönekontrollnämnden jämlikt 2, 3 eller 5 § meddelat beslut skall ej gälla
längre än förordnande som nyss sagts är gällande.
I 9 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande
överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga örn
annat brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas
giltighet, skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser
i övrigt upphört att gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
37
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 maj
19A3.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 14 maj 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över
finansärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 21 april
1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i §
87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. chefen för rättsavdelningen i finansdepartementet hovrättsrådet Rolf
Dahlgren.
Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.
Genom förevarande lagstiftning avses att skapa möjlighet att, i den mån så
finnes nödigt, få till stånd en maximering av den dyrtidskompensation som
utgår till olika grupper arbetstagare och pensionstagare. I fråga om sättet för
genomförande av en dylik maximering ha under förarbetena olika alternativ
varit under övervägande. I det remitterade förslaget har valts vägen att införa
ett s. k. kompensationsstopp, dock icke av generell utan av individuell karaktär.
I de särskilda fall, då dyrtidstillägg till en grupp arbetstagare utgår enligt
väsentligt förmånligare grunder än som i allmänhet tillämpas, skall sålunda
det avsedda statliga organet kunna meddela förbud mot att dyrtidstillägget
utan tillstånd höjes utöver det tillägg som utgick vid tiden för förbudets meddelande.
Lagstiftningen har alltså i princip ansetts böra begränsas till att
bereda möjlighet att motverka en automatiskt stigande dyrtidskompensation
— någon allmän nedsättning av utgående dyrtidstillägg skall följaktligen ej
äga rum — och förbud mot höjning skall kunna ifrågakomma endast då särskilt
gynnsam kompensation föreligger. För visst angivet fall, nämligen då
några arbetstagare i en grupp vägrat biträda en mellan arbetsgivaren och
flertalet arbetstagare i gruppen träffad överenskommelse örn frivillig begränsning
av dyrtidstillägg, har lagstiftningen dock funnits böra möjliggöra
längre gående ingrepp. I det åsyftade fallet skall sålunda det statliga organet
kunna föreskriva att dyrtidstillägget skall utgå enligt de i överenskommelsen
bestämda grunderna jämväl till dem som ej biträtt överenskommelsen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
.38
Kungl. Maj.ts proposition nr 320.
Lagstiftningen ingår som ett led bland de olika åtgärder som i rådande
krisläge anses böra vidtagas för att förhindra en prisutveckling av inflatorisk
karaktär och sålunda upprätthålla ett fast penningvärde. Såsom sådana
åtgärder ifrågakomma i första hand, å ena sidan att på sätt nu sker med
stöd av prisregleringslagen direkt påverka prisbildningen, å andra sidan att
angripa de för prisbildningen betydelsefullaste faktorerna, främst inkomststegring.
En hållbar stabilisering måste eftersträvas och med alla till buds
stående medel genomföras.
En lagstiftning av förevarande art, örn ock begränsad på sätt som föreslås,
är ur principiell synpunkt ägnad att väcka starka betänkligheter. Den
ej endast beskär avtalsfriheten på ett område, där sådan städse ansetts vara
av särskild betydelse. Genom att den medgiver ingrepp i redan bestående
rättsförhållanden kommer den därjämte i strid med en av de viktigaste principerna
på vilka vår rättsordning vilar. I synnerhet blir ingripandet betänkligt
i sådana fall då arbetstagares avlöningsförmåner, rörligt tillägg inberäknat,
äro tillförsäkrade denne på sådant sätt att utfästelsen därom icke kan
ensidigt ryggas. Så synes förhållandet vara beträffande kommunalanställda
i åtskilliga städer enligt för befattningshavarna gällande lönereglementen.
För vissa av dessa befattningshavare, nämligen de som avses i § 36 regeringsformen,
lärer det rörliga tillägget också utgöra sådan avlöningsförmån som
får anses skyddad av grundlagsbudet.
Att i ett krisläge, då penningvärdet allvarligt hotas och rubbningar i det
ekonomiska livet av svåröverskådlig art därav kunna bliva en följd, löntagare
såväl som andra medborgargrupper emellertid äro skyldiga att underkasta sig
särskilda uppoffringar för tillgodoseende av allmänt väl och i nödfall jämväl
avstå från dem tillförsäkrade förmåner lärer näppeligen kunna dragas i tvivelsmål.
Tvekan synes kunna råda endast därom med vilken styrka en sådan
fara skall framträda för att rättfärdiga ett dylikt anspråk från det allmännas
sida och vilka krav i varje särskilt läge rimligen kunna ställas på den enskilde.
linder förarbetena har från olika håll gjorts gällande, att förhållandena för
närvarande icke vöre sådana att en lagstiftning som den förevarande hade någon
betydelse för det avsedda ändamålet eller någon uppgift att fylla. Något
sådant nödläge som kunde berättiga till ett avsteg från den allmänt erkända
principen att ej genom lagstiftning ingripa i bestående rättigheter, allra minst
grundlagsskyddade sådana, förelåge ej heller. Lagstiftningen borde således
bestämt avvisas.
Frågan huruvida den ekonomiska situationen är sådan att behov föreligger
av en så ingripande lagstiftning som den nu föreslagna kan naturligen vara
föremål för delade meningar. Ett allvarligt hot mot penningvärdet utgöra
emellertid i nuvarande försörjningsläge, enligt allmänt rådande uppfattning,
särskilt lönehöjningar som stå i bestämd relation till prisutvecklingen.
Sådana kompensatoriska höjningar åstadkomma nämligen en
växelverkan mellan olika led i prisbildningen, varigenom priserna drivas
vidare mot en allt högre nivå. Örn prisstegring inträder, föranleder den
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Alaj.ts proposition nr 320. 31)
genom kompensationsförfarandet en lönehöjning, vilken i sin tur utlöser
en ytterligare prisstegring som föranleder ny lönehöjning o. s. v. Då såsom
för närvarande varuförsörjningen undergått en väsentlig försämring, kan
tydligen med en kompensatorisk lönestegring, allmänt sett, icke vinnas
det syfte som därmed avses, d. v. s. ersättning för den stegrade levnadskostnaden.
Den endast föranleder en prisstegring som i princip är obegränsad.
Dyrtidskompensationen kan med andra ord i längden ej gagna
inkomsttagarna i gemen utan leder till en fortgående försämring av penningvärdet.
Vad nu sagts örn kompensationsförfarandet gäller uppenbarligen
endast örn detta vinner allmän tillämpning. Självfallet kan en enstaka
grupp genom kompensation bereda sig avsevärda förmåner utan att detta
kan sägas medföra en direkt risk för penningvärdet. Men om en grupp blir
i tillfälle att på detta sätt hålla sig skadeslös för prisstegringen i högre grad
än andra, lärer erfarenheten visa, att under inbördes konkurrens mellan
olika inkomsttagargrupper allt gynnsammare kompensationsbestämmelser efter
hand framdrivas, medförande ökad fara för penningvärdet.
Såsom ett led i stabiliseringssträvandena genomfördes från och med den 1
november 1942 ett temporärt prisstopp, avsett alt bilda utgångspunkt för den
strängare prisreglering, vilken ansågs nödvändig som komplement till de uppgörelser
rörande arbetslöner m. m. varom förhandlingar pågingo. De resultat
som såvitt lönerna angick uppnåddes vid dessa förhandlingar betydde att
den allmänna lönenivån skulle kvarstå oförändrad örn levnadskostnadernas
fortsätta uppgång under avtalsperioden kunde hållas inom en ram av 4—5
procent. Enligt föreliggande uppgifter lia levnadskostnaderna sedan dess varit
praktiskt taget oförändrade och anledning lärer föreligga till antagande
att kostnaderna icke skola komma att stiga i sådan grad, att den i indexavtalet
stadgade ökningen av dyrtidskompensationen skall inträda. (Se propositionen
till årets riksdag nr 242.)
Även om sålunda genom de vidtagna åtgärderna en stabilisering av priserna
och lönenivån för de stora arbetstagargrupperna för tillfället kommit till
stånd, lärer därmed faran för penningvärdet icke vara undanröjd. Det gäller
jämväl, särskilt inför möjligheten av en ofrånkomlig prisstegring och en i
övrigt ogynnsam utveckling på det ekonomiska området, att söka tillse adden
uppnadda stabiliseringen vidmaklhålles och att den ej äventyras bl. a. därigenom
att andra, låt vara mindre arbetstagargrupper uppnå väsentligt bättre
dyrtidskompensation än som i allmänhet gäller. Att en lagstiftning i föreslagen
riktning härutinnan kan komma att fylla en viktig uppgift lärer vara tydligt.
Erinras må i detta sammanhang, att enligt det remitterade förslaget lagen
— liksom i allmänhet beredskapslagstiftningen — har erhållit karaktär av
fullmaktslag. För att den skall träda i tillämpning kräves alltså att särskilt
beslut därom fattas av statsmakterna. När det såsom nu är fallet gäller att
bedöma örn tillräckliga skäl föreligga att tillskapa en fullmaktslag av huvudsakligen
det innehåll som den föreslagna, torde avgörande vara att — oavsett
örn den för närvarande behöver tillämpas — förhållandena snabbt kunna
utveckla sig i sådan riktning att statsmakterna böra äga möjlighet ali utan
opaginerad Kontrollera mot PDF
4o
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
onödig omgång ingripa med åtgärder av det slag som i lagen avses. På grund
härav och med beaktande jämväl av vad i övrigt anförts anser lagrådet betänkligheterna
mot lagstiftningen böra vika och följaktligen icke utgöra hinder
för att denna, närmast i beredskapssyfte, nu kommer till stånd.
Om således en lagstiftning av förevarande art anses böra åvägabringas, är
det uppenbarligen av vikt att lagen så utformas att å ena sidan ingripande
ej må kunna ske i vidare mån än som är oundgängligen nödigt för vinnande
av det med lagen avsedda syftet och att å andra sidan detta ingripande drabbar
olika kategorier av arbetstagare så likformigt som möjligt.
Innan lagrådet går närmare in härpå, skall det faktiska läget på arbetsmarknaden
i kompensationshänseende något beröras.
Uppenbarligen möta stora svårigheter, då det gäller att med varandra jämföra
de kompensationssystem som förekomma på de olika områdena av
arbetsmarknaden och att söka utröna de utgående dyrtidskompensationernas
inbördes värden. Hänsyn måste härvid naturligen tagas till de indexlägen
vid vilka grundlönerna fixerats. Vid själva beräkningen kunna olika meioder
ifrågakomma. Så t. ex. kan kompensationen, belöpande å levnadskostnadsstegringen
efter index 178 i 1914 års serie, sättas i relation till den lön
(inklusive tillägg) som faktiskt utgick vid index 178 eller till den lön, vartill
kompensationssystemet utan s. k. eftersläpning vid detta indextal skulle
berättiga, eller kan hänsyn ock tagas till att indexavtalens bas rätteligen avser
1938 års genomsnittslöner. Ingen av metoderna kan dock — med hänsyn till
bl. a. de förmåner som i olika former bereus de anställda och som äro av natur
att innebära dyrtidskompensation — antagas leda till fullt rättvisande
resultat.
Ben kompensation, som för närvarande utgår till huvuddelen av de statsanställda,
nominellt 31 %>, motsvarar enligt remissprotokollet mycket nära
kompensationen enligt det senaste indexavtalet, 20.7 %. Enligt för lagrådet
tillgänglig utredning svara nämnda 31 % för de statsanställda mot — beroende
på den metod som kommit till användning vid beräkningen — 20.2,
18.5 och 19.6 %>.
En jämförelse, utförd efter enahanda grunder, mellan å ena sidan indexavtalet
och å andra sidan den grupp kommunalanställda, som under förarbetena
ägnats särskilt uppmärksamhet, nämligen Stockholms stads tjänstemän,
giver vid handen, att jämförelsetalen å dyrtidskompensationen för de
befattningshavare, som anslutit sig till 1942 års överenskommelse och för
vilka kompensationen nominellt då utgick med 45 °/o, enligt de tre olika metoderna
bliva 21.8, 22.2 och 23.8 %, under det att jämförelsetalen för de befattningshavare,
som vägrat godkänna överenskommelsen och för vilka kompensationen
nominellt utgick med 59 %, bliva 33.6, 34 och 36.4 °/o.
Beträffande förhållandena i övriga av de utav de sakkunniga särskilt ornförmälda
städerna giver, enligt vad lagrådet inhämtat, verkställd undersökning
vid handen att — efter den metod som för Stockholm givit procenttalet 22.2
— kompensationen för närvarande jämlikt gällande lönereglementen eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
41
träffade överenskommelser varierar, med undantag för enstaka fall, mellan
omkring 18 och 27 %.
Av den förebragta utredningen torde framgå att, ehuru ersättning för levnadskostnadsstegringen
utgår efter växlande system, dessa dock i fråga om
de stora arbetstagargrupperna medföra kompensationer som ej väsentligt
skilja sig från varandra. För kommunalanställda i vissa städer skulle på grund
av gällande, från städernas sida ouppsägbara lönereglementen kompensationer
komma att utgå efter obegränsade eller tämligen högt begränsade indextal.
Enligt på sina håll träffade frivilliga överenskommelser har emellertid kompensationen
ej sällan begränsats till nära överensstämmelse med vad i allmänhet
utgår. I ett par av dessa städer uppbära ett mindre antal befattningshavare,
som ej biträtt sådan överenskommelse, dyrtidstillägg enligt lönereglementets
innehåll.
Med hänsyn till det sålunda föreliggande faktiska läget på lönemarknaden
lärer lagen få sin största betydelse däri, att det statliga organet skall kunna
följa löneutvecklingen samt särskilt vaka över att icke enstaka arbetstagargrupper
genom krav på ökad kompensation föranleda, att kompensationen
överlag kan komma att drivas i höjden och stabiliseringssträvandena därigenom
försvåras. Endast i mera trängande fall torde lagen komma att behöva
anlitas. Såsom förutsättning för ingripande uppställes också i huvudstadgandet,
2 §, att dyrtidstillägg utgår efter väsentligt förmånligare grunder
än de i allmänhet gällande. Endast för det fall att en i förhållande till den
allmänna lönenivån väsentlig höjning i dyrtidskompensationen ifrågakommer
skall sålunda ingripande kunna ske. Visst utrymme lämnas följaktligen
alltjämt åt avtalsfriheten och möjlighet hålles öppen för viss höjning av dyrtidstillägget.
Genom sådan läggning åt lagstiftningen har denna enligt lagrådets
mening erhållit den nödiga begränsningen, och lagens verkningar lära därigenom
helt visst komma att mildras.
I överensstämmelse med lagens grundtanke lärer det vara avsett att — då
överenskommelse träffats om begränsning av ett enligt lönereglemente eljest
utgående dyrtidstillägg och reglementet på grund av överenskommelsens uppsägning
skulle komma att träda i tillämpning — förbud mot höjning av det
enligt överenskommelsen utgående dyrtidstillägget skall kunna meddelas, såvida
tillägget enligt reglementet ligger väsentligt över normalnivån. Detsamma
avses skola äga motsvarande tillämpning, där efter uppsägning eller
eljest avtal träffats örn sådant högre dyrtidstillägg. Skall det med lagen
avsedda syftet nås, lärer möjlighet till ingripande i nu avsedd omfattning
vara erforderlig. Då vad sålunda åsyftats icke klart framgår av lagtexten,
synes stadgandet böra förtydligas i angiven riktning.
Lagstiftningen är så utformad att den omfattar samtliga arbetstagargrupper.
Någon viss för alla gällande »normalnivå», över vilken kompensationen
icke må utgå, har emellertid av helt naturliga skäl icke stått att finna. Till
utgångspunkt för ingripande skall i stället tagas det vid liden för ingripandet
utgående dyrtidstillägget. Väl kan lagstiftningen därigenom komma att i viss
Bihang till riksdagens protokoll 19iS. 1 sami. Nr 320.
4
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
mån drabba skilda grupper olikformigt, men begränsningen som innebär att
minskning i utgående dyrtidstillägg ej skall ske är önskvärd ur billighetssynpunkt
och påkallas för övrigt i viss mån redan av svårigheten att fastställa
dyrtidskompensationernas inbördes värden.
Ett längre gående ingripande har, såsom förut berörts, funnits erforderligt
för det fall att vissa arbetstagare inom en grupp ej biträtt en av flertalet godkänd
överenskommelse örn nedsättning av eljest utgående dyrtidstillägg (3 §).
Detta ingripande, som får anses vara grundat å hänsyn till en naturlig fordran
på likställighet inom gruppen, synes berättigat ur de synpunkter som ligga
till grund för förslaget. Dels och framförallt vore det mindre väl förenligt med
allmänna lagstiftningsgrunder om vid ett ingripande kompensationsstoppet
skulle för arbetstagare i en och samma grupp bestämmas till olika kompensationsgrader,
dels föreligga ej här de svårigheter som möta vid jämförelse
mellan olika kompensationssystems inbördes värden, dels lärer någon obillighet
icke vara att befara i betraktande av att överenskommelser varom här är
fråga, såsom erfarenheten visat, biträtts av det alldeles övervägande flertalet.
Med dyrtidstillägg å lön har i förslaget likställts sådant tillägg å pension.
Även om ett ingripande i avseende härå icke är av samma behov påkallat som
beträffande lön samt särskilda billighetsgrunder kräva beaktande vid ingripandet,
har lagrådet ansett sig icke böra ställa sig avvisande till förslaget i
denna del.
Under åberopande av vad sålunda anförts och då det lärer få förutsättas
att lagstiftningen kommer att tillämpas med största varsamhet, särskilt då
fråga uppkommer om ingripande i bestående rättigheter, finner sig lagrådet
— under erinran om den förordade jämkningen av 2 § — icke böra avstyrka
att lagstiftningen genomföres.
Mot de särskilda, ej förut berörda bestämmelserna i förslaget, vilka i huvudsak
avfattats i nära överensstämmelse med motsvarande stadganden i prisregleringslagen,
har lagrådet icke någon erinran att framställa.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
43
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott dea 28 maj
1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Bergquist, Bagge,
Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 27 maj 1943
avgivna utlåtande över det den 21 april 1943 till lagrådet remitterade förslaget
till lag angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension.
Föredraganden anför följande.
Lagrådet har i sitt utlåtande bland annat — efter att hava erinrat om att
under förarbetena till lagen från olika håll gjorts gällande, att förhållandena
för närvarande icke vore sådana att en lagstiftning som den förevarande hade
någon uppgift att fylla — gjort vissa uttalanden rörande det faktiska läget
på arbetsmarknaden i kompensationshänseende. Lagrådet har därvid, med
stöd av för lagrådet tillgänglig utredning, lämnat vissa sifferuppgifter rörande
den inbördes relationen mellan de i vissa städer utgående dyrtidstilläggen. I
anledning av dessa uttalanden vill jag understryka att, såsom även lagrådet
yttrat, beräkningen av kompensationsgraden kan ske efter olika metoder. Det
torde få ankomma på den förslagna lönekontrollnämnden att, efter inhämtande
av alla erforderliga detaljuppgifter och med stöd av tillgänglig expertis,
pröva huruvida den till befattningshavarna i de ifrågakomna städerna utgående
dyrtidskompensationen kan anses utgå efter väsentligt förmånligare
grunder än de som i allmänhet gälla. Jag vill vidare framhålla att, även om
i viss stad dyrtidstillägget på grund av frivillig överenskommelse mellan staden
och dess befattningshavare för närvarande utgår efter grunder, som icke
kunna anses väsentligt förmånligare än de i allmänhet gällande, lagstiftningen
likväl icke obehövlig för den stadens vidkommande. En överenskommelse
av ifrågavarande slag kan i allmänhet uppsägas med relativt
kort uppsägningstid, varigenom lönereglementets bestämmelser, som förutsättas
innebära kompensation efter väsentligt förmånligare grunder, skulle
bringas i tillämpning. I ett dylikt fall bör kompensationsspärr kunna föreskrivas
redan då uppsägningen skett och kompensationen sålunda kunna låsas,
icke vid reglementets alltför höga nivå utan vid den nivå, som gäller enligt
överenskommelsen. För att dyrtidstillägget skall kunna låsas vid den lägre
nivån bör emellertid, i överensstämmelse med förslagets grundtanke, för
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
budet meddelas innan dyrtidstillägget ännu börjat utgå efter den högre nivå,
till vilken reglementet berättigar. Förslaget bygger ju nämligen i princip på
den tanken, att redan utgående dyrtidstillägg skola lämnas orubbade.
Vad i det föregående sagts om dyrtidstillägg, vartill viss grupp av arbetstagare
enligt lönereglemente är berättigad, bör äga motsvarande tillämpning
beträffande dyrtidstillägg, som eljest skall utgå enligt ett ännu icke ikraftträtt
avtal.
Lagrådet har anmärkt att av det remitterade förslaget icke klart franninge,
att ingripande skulle kunna ske i sådana fall som de nyss åsyftade. Lagtexten
torde därför böra förtydligas i så måtto, att såsom förutsättning för meddelande
av förbud enligt 2 § angives, att för viss grupp av arbetstagare eller
pensionstagare dyrtidstillägg å lön eller pension utgår eller enligt reglemente
eller eljest skall utgå efter väsentligt förmånligare grunder än de, som i allmänhet
gälla för arbetstagare inom riket.
I anslutning till nyssberörda ändring torde det i 3 och 7 §§ använda uttrycket
»pensionär» böra utbytas mot ordet »pensionstagare».
Kostnaderna för den föreslagna lönekontrollnämnden torde bliva relativt
obetydliga. Med hänsyn härtill synes det icke nödvändigt att nu äska särskilt
anslag för nämnden utan torde kostnaderna tills vidare få bestridas från det
under sjunde huvudtiteln uppförda anslaget till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga.
Enligt 1 § i förslaget äger Kungl. Majit under tid, då riksdagen är samlad,
endast med riksdagens samtycke meddela i paragrafen avsett förordnande.
Riksdagens samtycke till sådant förordnande torde böra inhämtas samtidigt
med att lagförslaget förelägges riksdagen.
Under åberopande av det anförda hemställer jag
dels att förslaget till lag angående begränsning av dyrtidstillägg
å lön och pension, jämkat i enlighet med vad i det
föregående anförts, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande,
dels ock att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att samtycka
till att Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet
meddelar sådant förordnande, som avses i 1 §, att gälla tills
vidare.
Med bifall till denna av statsrådet övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars Gabrielson.
437832. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga B.
P. M.
med förslag till lag om begränsning av dyrtidstillägg å lön
och pension
utarbetad av
inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga.
I.
Inledning. De sakkunnigas uppdrag.
Genom beslut den 25 september 1942 uppdrog Kungl. Maj:t åt direktören
G. Söderlund att biträda vid ledningen av överläggningar och utredningar
angående den ekonomiska politikens utformning i syfte att motverka en
skadlig prisstegring. Söderlund ingav senare till chefen för finansdepartementet
en promemoria med riktlinjer för den ekonomiska politiken. I konselj
den 13 november 1942 bemyndigade Kungl. Majit Söderlund att lägga
de i promemorian angivna riktlinjerna till grund för fullföljandet av det
honom meddelade uppdraget.
I promemorian framhålles, att bland de åtgärder, som skulle ingå såsom
led i ett allmänt ekonomiskt program, de som toge sikte på att motverka inkomststegringar
i dåvarande läge borde sättas i främsta rummet. Av största
betydelse vore härvid förhandlingarna om nytt indexavtal mellan landsorganisationen
och svenska arbetsgivareföreningen (slutförda efter promemorians
avfattande) samt de regleringar av dyrtidskompensationen, som anslöte sig
därtill, d. v. s. lönesättningen på praktiskt taget hela den privata arbetsmarknaden,
inklusive tjänstemännen. Det vore nödvändigt att där eftersträva
en sådan lösning, att en hållbar stabilisering vunnes. Vidtoges motsvarande
stabiliseringsåtgärder på andra ifrågakommande områden, borde
någon kompensation utöver den dåvarande, till indextalet 237 (i 1914 års
serie) hänförliga icke behöva ifrågakomma. På så sätt erhölle man praktiskt
taget ett lönestopp, liksom man genom andra åtgärder finge söka uppnå
elt prisstopp. Den antydda lösningen av frågan örn dyrtidskompensation för
vissa delar av det privata näringslivet måste — anföres vidare i promemorian
— finna sin motsvarighet även för andra delar av näringslivet samt för statens
och kommunernas befattningshavare. Formella hinder i form av utfästelser
om exempelvis full kompensation borde undanröjas.
I nämnda konselj, den 13 november 1942, erhöll vidare chefen för finansdepartementet
bemyndigande att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom
departementet verkställa utredning beträffande möjligheterna att genomföra
enhetlighet i fråga örn den kompensation, som på arbetsmarknaden utgår
2
för levnadskostnadsstegringen. Vid begäran av bemyndigandet anförde departementschefen
bland annat följande.
»Under krigsåren har med stöd av prisregleringslagen prissättningen på ett
stort antal viktiga varor och vissa tjänster påverkats, varjämte prisutvecklingen
varit föremål för övervakning genom priskontrollnämnden och dess
organ. Någon motsvarighet till denna kontroll har däremot hittills icke förefunnits
på arbetsmarknaden, huvudsakligen emedan det synts angeläget att
undvika statliga ingripanden i förhandlingarna mellan arbetsgivare- och
arbetarparterna samt på grund av att de kollektiva avtalsförhandlingarna
öppnat möjligheter att följa och påverka löneutvecklingen på de viktigaste
avsnitten av arbetsmarknaden.
Erfarenheten har emellertid visat, att det trots de kollektiva regleringarna
uppstått betydande ojämnheter i det sätt, på vilket olika grupper av arbetstagare
erhållit kompensation för stegringen av levnadskostnaderna. Detta
gäller beträffande arbetare och övriga anställda, som stå utanför de kollektiva
regleringarna på arbetsmarknaden, men även för enstaka löntagare
eller grupper av löntagare, vilkas arbetsförhållanden äro underkastade dylika
regleringar. För statens tjänstemän ha visserligen i huvudsak gällt samma
villkor beträffande dyrtidskompensationen som inom huvudparten av
de kollek ti vavtalsreglerade områdena. Däremot ha vissa kommunalanställda
bereus åtskilligt högre kompensation.
Nu antydda ojämnheter ha tidigare icke spelat någon mera väsentlig roll
för den allmänna löneutvecklingen. De träda emellertid i förgrunden i nuvarande
situation, då vid förhandlingar örn nytt indexavtal på de stora löntagargrupperna
ställes kravet, att de skola avsta fran lönestegringar av
kompensationsnatur. Det måste nämligen verka störande på dessa förhandlingar
och utgöra en betänklig brist i intresseavvägningen, örn andra, låt vara
smärre grupper lyckas undandraga sig motsvarande förpliktelser och tilltvinga
sig en gynnad särställning. Särskilt iögonenfallande blir detta förhållande,
om de gynnade grupperna befinna sig i allmän tjänst.
Möjligheterna att genom statligt ingripande få till stånd en utjämning i
berörda avseende böra övervägas. De åtgärder, som kunna komma i fråga,
synas närmast vara maximering av sådana lönetillägg, som äro avsedda att
bereda ersättning för stegrade levnadskostnader, legala hinder mot utbetalning
av dylika tillägg annat än i särskild ordning, som medgiver en spärrning
av desamma, samt en sådan form för beskattning, att merinkomster beroende
av dylika tillägg kunna beläggas med särskilt höga skatter.
Det synes erforderligt att göra berörda problem till föremål för utredning
genom särskilda sakkunniga inom finansdepartementet. Härvid hör i första
hand rättsläget undersökas. Därefter böra de olika föreliggande möjligheterna
till ingripande i angivet syfte undersökas. Utredningen bör bedrivas så skyndsamt
att de förslag, till vilka densamma kan giva anledning, åtminstone i
vad avser anställda i allmän tjänst kunna framläggas för 1943 års riksdag.»
Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen den 12 december
1942 tre sakkunniga för att verkställa utredningen.
3
II.
I vilken utsträckning utgår för närvarande på arbetsmarknaden
kompensation för ökade levnadskostnader?
Vid behandlingen av den uppgift, som förelagts de sakkunniga, torde det
till en början vara av intresse att beröra frågan i vilken utsträckning kompensation
för ökade levnadskostnader för närvarande utgår på arbetsmarknaden.
Det kan emellertid av naturliga skäl icke komma i fråga att här lämna
en detaljerad kartläggning av de rådände förhållandena. Avsikten är endast
ätt giva en någorlunda fyllig bild av läget. De uppgifter, som ligga till grund
för följande redogörelse, ha till största delen tillhandahållits de sakkunniga
av svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen och svenska stadsförbundet.
Den korta tid, som stått de sakkunniga till buds, har icke medgivit
verifiering av uppgifter, som erhållits i andra hand.
1. Statsanställda.
a. Tjänstemän.
För huvuddelen statstjänstemän regleras avlöningsförhållandena av civila
avlöningsreglementet den 4 januari 1939 samt civila icke-ordinariereglementet
den 15 juni 1939. I fråga om dyrtidskompensation bygga dessa reglementen
på den principen, att tjänstemännen erhålla ett rörligt tillägg, som
är avsett att, med vissa modifikationer, till 3/4 kompensera levnadskostnadsstegringen.
Det rörliga tillägget utgår då det s. k. levnadskostnadstalet (1935 = 100)
utvisar ökning i förhållande till 1935 års genomsnittliga levnadskostnadsnivå
med 4 enheter eller mera och utgör 3 % å avlöningen för varje mång- ,
fald av 4 enheter, vartill ökningen uppgår. Där levnadskostnadstalet, efter
att ha uppnått sådan ökning, åter nedgår, skall dock rörligt tillägg
åtnjutas efter oförändrat procenttal, så länge talet överstiger närmast lägre
hela mångfald av fyra. Det rörliga tillägget utgår dock högst med 15 %, vilket
enligt nämnda regler inträffar vid levnadskostnadstalet 120, och beräknas
ej å belopp, varmed avlöningen överstiger 900 kronor per månad.
Den 1 januari 1940 uppgick levnadskostnadstalet till 114, varför rörligt
tillägg utgick med 9%. Den 1 april 1940 steg talet till 119 och därmed det
rörliga tillägget med ytterligare 3 %. Det rörliga tillägget utgjorde sålunda
då 12 °/o. Redan den 1 juli 1940 nådde levnadskostnadstalet 124 och hade
därmed'' passerat det kritiska talet 120, som gav maximalt rörligt tillägg örn
15 %. För levnadskostnadsstegring över nämnda tal skulle som nämnts ingen
kompensation utgå.
I detta läge, som förvärrades genom fortsatt levnadskostnadsstegring till
126 den 1 oktober 1940 och till 130 den 1 januari 1941, utfärdades den 17
4
januari 1941 en kungörelse angående kristillägg åt vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. under år 1941. I denna kungörelse föreskrevs, att kristillägg
skulle utgå till huvuddelen statsanställda under förutsättning, alt levnadskostnadstalet
icke nedginge till eller under 120. Kristillägget skulle under
första halvåret 1941 utgöra 4 % å i regel det belopp, varå rörligt tillägg utginge.
Efter den 1 juli 1941 skulle kristillägg alltjämt utgå med 4 %, därest
levnadskostnadstalet icke uppginge till eller överstege 136, och med 8°/»
från och med det kvartalsskifte, då nämnda tal uppnåddes eller överskredes.
Utvecklingen under år 1941 blev den, att levnadskostnadstalet redan den
1 april nådde 140, vilket tal blev oförändrat den 1 juli. Kristillägget utgick
följaktligen från den 1 juli med 8%, och hela dyrtidstillägget för här
ifrågavarande statstjänstemän uppgick sålunda vid denna tidpunkt till 23 %>.
Levnadskostnadstalet den 1 oktober 1941 blev 141, varför oförändrat tillägg
utgick.
Den 1 januari 1942 nådde levnadskostnadstalet 145. Genom kungörelse
den 16 januari 1942 angående kristillägg under första kvartalet 1942 bestämdes
med hänsyn härtill, att kristillägget skulle utgå med 12 %. ökningen
av kristillägget med 4 % avsåg att med 50 % kompensera levnadskostnadsstegringen
mellan talen 136 och 144.
Den 1 april 1942 nådde levnadskostnadstalet 151. I kungörelse den 25 april
1942 föreskrevs, att kristillägg skulle utgå med 14 %. Sedan levnadskostnadstalet
den 1 juh 1942 stigit till 152 höjdes kristillägget jämlikt kungörelsen den
18 juli 1942 till 16 %. Levnadskostnadstalet den 1 oktober 1942, som uppgick
till 153, föranledde icke någon höjning av tillägget. Den 1 januari 1943 var
talet oförändrat 153.
För närvarande utgår följaktligen till huvuddelen statstjänstemän 15 %
rörligt tillägg och 16% kristillägg eller dyrtidstillägg med tillhopa 31%.
Anmärkas kan, att rörligt tillägg icke räknas å belopp, varmed avlöningen
överskjuter 900 kronor i månaden.
Den kompensation, som sålunda utgår till huvuddelen statstjänstemän,
motsvarar i stort sett vad som utgår till arbetare enligt de s. k. indexavtalen
(jfr nedan sid. 14 ff.)
b. Arbetare.
Läget inom olika grenar av statens verksamhet framgår av följande uppgifter.
Försvarsverkens arbetare. Den 5 juni 1939 ingingos för tiden till den 30
juni 1942 kollektivavtal mellan försvarsväsendets centrala förvaltningsmyndigheter
och försvarsverkens civila personals förbund. Dessa avtal innehöllo
följande bestämmelse om rörligt tillägg:
Därest det levnadskostnadstal, efter vilket rörligt tillägg till befattningshavare i
statens tjänst beräknas och som utgår från att 1935 års genomsnittliga levnadskostnadsnivå
betecknas med 100, under avtalstiden ändras med fyra enheter eller mera
över eller under talet 108, utgår ett rörligt tillägg, resp. avdrag med 3 proc. å avlöningen
för varje hel mångfald av fyra, vartill ökningen resp. minskningen uppgår.
5
Enligt denna bestämmelse utgick den 30 juni 1942, då avtalen efter uppsägning
utlöpte, med vissa undantag rörligt tillägg med 30 %. Detta tillägg
sänktes av arbetsgivareparten efter avtalens utlöpande till 27 %>. Enligt nytt
avtal, som träffats den 15 december 1942, skola i huvudsak följande bestämmelser
om dyrtidskompensation tillämpas:
1) Beträffande samtliga avtal utom marketenteriavtalet skall rörligt tillägg utgå
med tillämpning av den procentsats, som angives i mellan svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen vid varje tidpunkt gällande s. k. ramavtal.
Därjämte fastställes ett fast kristillägg att utgå under avtalstiden med 4 3 °/o för
samtliga avtal utom marketenteriavtalet.
Tilläggen skola beräknas å utgående löner, dock ej å övertids- och skifttillägg.
2) Beträffande samtliga avtal utom marketenteriavtalet och avtalet för den civila
handräckningspersonalen samt avtalen för matinrättningama ävensom intendenturdepartementets
intendenturverkstäder, förråd och bagerier, skall för tiden fr. o. m.
den 1 juli t. o. m. den 31 december 1942 utgå ett särskilt tillägg med 2 %, beräknat
på utgående löner, dock ej å övertids- och skifttillägg.
3) Beträffande marketenteriavtalet skall rörligt tillägg utgå med tillämpning av
den procentsats, som angives i mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
vid varje tidpunkt gällande s. k. ramavtal, varvid emellertid 16 % skall
anses motsvara ramavtalets 20-7 %.
Tillägget skall räknas å utgående löner, dock ej å övertids- och skifttillägg.
Statens vattenjallsverk. Enligt uppgift från vattenfallsstyrelsen regleras
indextilläggen helt efter indexavtalen mellan svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen.
Telegrafverket. De viktigaste arbetargrupper, för vilka kollektivavtal finnas
inom detta verks område (slutna med svenska telegraf- och telefonmannaförbundet
och gällande till den 1 juli 1943), äro arbetarna vid verkstaden
i Nynäshamn och de s. k. linjearbetama. Avtalen för båda dessa grupper
äro anslutna till indexavtalen. Vissa avvikelser föreligga dock från
indexavtalens kompensationsregler. I avtalet för verkstaden i Nynäshamn
utgår sålunda förutom tillägg enligt indexavtalens bestämmelser ett tillägg
av 1‘26% (3 X 0 42%), avseende levnadskostnadsstegring före den 1 januari
1940. Linjearbetarna ha för levnadskostnadsstegring före den 1 januari
1941 erhållit ett tillägg av 12 %. Efter denna tidpunkt har man följt indexavtalen,
varför deras sammanlagda tillägg nu utgöra 26 4 %.
Domänverket tillämpar beträffande skogsarbeten följande regler:
Kristilläggen omfatta en fast och rörlig del. Den fasta delen utgör
för timmer 13 7 °/o
för massaved 18''7 °/o
för bränn- och kolved c:a 33 3%
för tidion 18''3 %.
Det rörliga tillägget bestämmes enligt indexavtalen och utgör .sålunda för
närvarande 20 7%.
Samtliga tillägg beräknas på ackordsförtjänster, baserade på priser enligt
en år 1939 träffad uppgörelse.
Statens skogsindustrier. AB Statens skogsindustrier har övertagit den industriella
verksamhet, som tidigare bedrivits av domänverket. Bolaget har
6
uppgivit, att inom dess verksamhetsområde indexavtalen tillämpas med en
viss mindre avvikelse.
Statens järnvägar. För verkstads- och förrådsarbetare gäller
t. o. m. den 30 juni 1943 ett den 16 juli 1942 ingånget kollektivavtal mellan
järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsmannaförbundet.
I detta avtal återfinnes följande bestämmelse om rörligt tillägg:
Till samtliga arbetare utgår fr. o. m. den 1 juli 1939 (index 108/1935) rörligt tilllägg
om 3 öre per timme å de vid 1939 års kollektivavtals ikraftträdande gällande
minimi- och individuella timlönerna. Detta ökas till 6 öre vid index 112, 9 öre vid
index 116, 12 öre vid index 120, 16 öre vid index 128, 20 öre vid index 136 (fr. o. m.
V7 1941), 24 öre vid index 144 och 26 öre vid index 148. Fortsatt påbyggnad skall
ske enligt oförändrade grunder, dock endast i anslutning till förhöjning av kristillägget
till tjänstemännen.
Tillägget är alltså maximerat såtillvida, att arbetarna icke erhålla kompensation
till högre indextal än statstjänstemännen.
I gällande kollektivavtal mellan nyssnämnda parter rörande statens järnvägars
biltrafikrörelse stadgas om rörligt tillägg följande:
Till samtliga arbetare utgår rörligt tillägg på de löner, som angivas i § 16 enligt
grunder, gällande för ordinarie personal vid statens järnvägar.
Protokollsuttalande. Därest statsmakterna besluta sådan ändring av grunderna för
rörligt tillägg, att högre levnadskostnadstal än 120 skall påverka ifrågavarande tilllägg,
upptagas förhandlingar mellan parterna rörande det rörliga tilläggets storlek.
Enligt uppgift från järnvägsstyrelsens biltrafikbyrå har tillägg även i fortsättningen
utgått efter samma grunder som för statstjänstemännen.
Beträffande ban- och byggnadsarbetare gäller till den 31 december
1943 ett kollektivavtal mellan järnvägsstyrelsen samt svenska vägoch
vattenbyggnadsarbetareförbundet. Detta avtal innehåller b träffande
dyrtidstillägg följande bestämmelse:
Därest under avtalstiden levnadskostnadstalet (se Kungl. Maj:ts avlöningsreglemente
av den 4 januari 1939, § 29) utvisar viss ökning, utgår tillägg till ovanstående
timlöner enligt följande:
Levnadskost- Tillägg per
nadstal timme
112—115 ..............
.............. 3
öre
116—119 ..............
.............. 6
120—127 ..............
.............. 9
128—135 ..............
.............. 13
136—143 ..............
.............. 18
>
144—147 ..............
.............. 23
2>
148—151 ..............
.............. 26
152—159 ..............
.............. 28
160—167 ..............
.............. 33
»
>
W
6
dock med de ändringar, som av statsmakterna kunna bliva fastställda.
Detta avtal bör enligt uppgift tolkas så, att örn statstjänstemännen icke erhålla
ytterligare kristillägg, arbetarna ej heller erhålla ytterligare dyrtidstillägg
utöver det som nu utgår.
7
2. Kommunalanställda,
a. Landstingens befattningshavare.
Dessa befattningshavare — vilka i allmänhet icke enligt tjänstereglementen
äro berättigade till dyrtidstillägg — åtnjuta enligt vad svenska landstingsförbundet
meddelar, som regel dyrtidstillägg enligt av förbundet rekommenderade
regler. Dessa tillägg äro, med hänsyn bland annat därtill, att utgångspunkten
för regleringen icke är densamma som enligt indexavtalen samt att
landstingens befattningshavare jämväl åtnjuta vissa naturaförmåner, lägre
än enligt nämnda avtal. Tilläggen utgöra för närvarande 19 6 % eller 10''9 %>,
beroende på omfattningen av befattningshavarens naturaförmåner, och räknas
i regel på den utgående kontanta lönen. Högre tillägg utgå blott för befattningshavare
hos landstingen i Kristianstads län, Värmlands län och Blekinge
län. I intet fall torde landstingens befattningshavare för framtiden vara
tillförsäkrade ökad kompensation utöver vad de statliga reglerna kunna medföra.
b. Städernas tjänstemän.
Då städerna under världskriget 1914—1918 efter statligt mönster införde
lönesystem med rörliga tillägg, anknöto dessa system ofta men icke alltid till
något av de statliga dyrtidstilläggssystemen. Med levnadskostnadernas stabilisering
började en period, under vilken ungefär hälften av alla städer övergingo
till fasta löner. Under åren 1938—1940, då levnadskostnaderna åter började
stiga, infördes system med rörliga tillägg även i sistnämnda städer. Från
denna tid har man därför att räkna med rörliga lönetillägg i samtliga städer
enligt varierande system, sådana som med eller utan påbyggnader härstamma
från tiden närmast efter världskriget 1914—1918, sådana som avlöst dylika
tidigare system och sådana som införts efter en mellanperiod av fasta löner.
Frånsett de med tiden allt talrikare fall, då städerna — i anslutning till löneregleringar
eller eljest — direkt anknutit till statens system med rörliga tilllägg
eller till indexavtalen, variera de tillämpade systemen från stad till stad.
Sålunda ha bland annat olika levnadskostnadstal valts som bas för tilläggen,
kompensationsgraden och graden av eftersläpning variera, varjämte
olika regler gälla om tilläggets maximering till visst högsta lönebelopp respektive
till visst levnadskostnadstal.
I det övervägande antalet städer ha utfästelserna om dgrtidskompensation
begränsats att gälla för viss tid eller åtminstone intill visst levnadskostnadstal.
I dessa fall ha städerna, om kompensationsgraden varit onormalt hög —
till och med mer än full kompensalion har förekommit — oftast vid fortsatta
indexstegringar kunnat rätta till missförhållandet genom att uppställa en ny
regel respektive uttunna den fortsatta kompensationen. I allmänhet har härvid
eftersträvats att i stort sett anpassa kompensationsgraden efter de statliga
bestämmelserna eller indexavtalen. Tydligt är emellertid att olika uppfattningar
kunna göras gällande örn vad som är lämplig kompensationsgrad och hur
kompensationen i det särskilda fallet skall beräknas. Så har även varit fallet
8
särskilt i de städer, som tidigare haft fasta löner. Olika meningar ha där gjort
sig gällande t. ex. rörande det indextal de fasta lönerna skola anses motsvara.
I andra fall är stadens utfästelse om dyrtidskompensation icke begränsad
till tid eller indextal eller begränsad till ett tämligen högt indextal. I det följande
skola några sådana fall närmare beröras.
Framställningen avser, som inledningsvis framhållits, icke att giva någon
detaljerad redogörelse för alla de omständigheter, till vilka hänsyn måste tagas
vid ett bedömande av föreliggande beslut och överenskommelser. Bland viktigare
förhållanden, som icke alls eller endast undantagsvis berörts, kunna
nämnas följande: tjänstemännens anställningsform och allmänna skyldighet
att vidkännas förändringar i anställningsvillkoren, befattningshavare på gammal
stat eller särskilda befattningshavaregrupper, begränsningar av tilläggen
till vissa lönedelar samt slutligen tilläggens »eftersläpning».
Då uppgifter lämnas om kompensationsgraden måste hänsyn tagas till att
den växlar efter det indexläge, varå beräkningen sker. Uppgifterna örn kompensationsgraden
i olika städer äro därför icke utan vidare jämförbara.
Eskilstuna. Enligt allmänna bestämmelser för stadens befattningshavare utgår
dyrtidstillägg med 0 8 °/o för varje enhet, varmed indextalet överstiger 125
(1914 års serie), därvid procenttalet avrundas till närmaste hela tal. Örn indextalet
understiger 125 eller överstiger 225 skall frågan örn dyrtidstillägg
upptagas till förnyad behandling. Systemet innebär full kompensation (0 8 X
125 = 100 %).
Under 1941 gällde en överenskommelse mellan staden och befattningshavarna,
enligt vilken dyrtidstillägg skulle utgå som förut till och med index 200
men vid index över 200 till och med 225 med 0 8 % för varje grupp av 2 enheter
över 200 (= halv kompensation för indexstegring över 200).
Från och med år 1942 utgår tillägget åter enligt de allmänna bestämmelserna
med hänsyn till bland annat att polisföreningen vid förhandlingar om
prolongering av överenskommelsen förklarat sig icke godkänna någon ytterligare
begränsning av dyrtidstillägget. Tillägget utgår alltså för närvarande
med 80 % oberoende av vidare stegring av index.
Halmstad. Enligt löneplan år 1938 utgår rörligt tillägg vid index 158 med
15 °/o och ökas (respektive minskas) med 1 °/o för varje stegring (respektive
sänkning) av index med 2 enheter. Systemet innebär i förhållande till lö
L
, 158 x 100 \
nema vid index 158 kompensation med 68''7°/o |0''o x ---= oö''69 %J.
Genom överenskommelse 1941 maximerades tillägget till 39 °/o, d. v. s. det
tillägg som utgick vid index 206. Vid fortsatt indexstegring skulle ytterligare
4 % utgå för varje höjning av index med 10 enheter.
Karlstad. I stadens tjänstereglemente stadgas rörligt tillägg med 1 °/o för
varannan enhet, varmed index överstiger 100 (i 1914 års serie). Systemet
innebär 50 % kompensation.
Efter förhandlingar begränsades tillägget under tiden 1 april 1941—31
december 1941 till 58 % (= tillägget vid index 216). Under första kvartalet
1942 utgick tillägg med 61 %. För tiden 1 april 1942—1 april 1943 gäller
9
enligt överenskommelse, att tillägget utgår med 64 % när levnadskostnadstalet
stiger till 148 och med 66 6 °/o när detta tal stiger till 152 samt vid fortsatt
uppgång ökas ined 5 °/o för varje stegring med 8 enheter i levnadskostnadstalet.
Kristinehamn. Enligt reglemente av år 1938 utgår rörligt tillägg med 1 °/o
för varje fulla 2 enheter, varmed index överstiger 150 (75 % kompensation)
.
Den 21 januari 1941 beslöto stadsfullmäktige acceptera en överenskommelse
med tjänstemännen om begränsning av tillägget under år 1941. Enligt
överenskommelsen skulle tillägg utgå enligt reglementet till och med index
196, varjämte kristillägg skulle utgå vid index 200 med 2 % och vid index
212 med ytterligare 4 %>. För befattningshavare, som voro familjeförsörjare
och som åtnjöto lön enligt vissa lägre löneklasser, skulle tillägg dock utgå
enligt reglementets bestämmelser ända upp till index 212. Tillägg härutöver
skulle ej utgå under år 1941.
Den lokala polisföreningen hade meddelat, att den motsatte sig varje begränsning
av tillägget. (Jfr Svenska stadsförbundets tidskrift 1942 sid. 23.)
Den 16 juni 1942 beslöto stadsfullmäktige, att polismännen skulle erhålla
ett extra beklädnadsbidrag av 150 kronor för år 1941 och 250 kronor per år
från och med den 1 januari 1942 att utgå så länge index översteg 196, under
förutsättning att polismännen underkastade sig den begränsning av tillägget
som gällt, gällde eller framdeles kunde komma att gälla beträffande stadens
övriga befattningshavare.
Dessförinnan hade överenskommelse träffats om tillägget under år 1942.
Enligt denna skulle 1941 års överenskommelse alltjämt gälla men påbyggas
med regler, som direkt anslöto sig till 1942 års indexavtal i fråga om såväl
procentuella tillägg som indexintervaller.
Landskrona. År 1939 antogo stadsfullmäktige bestämmelser angående rörligt
tillägg, enligt vilka detta skulle utgå med 1 % för varannan enhet, varmed
levnadskostnadsindex översteg 153, d. v. s. 76''5 % kompensation i förhållande
till löneläget vid basen.
År 1941 beslöto stadsfullmäktige, sedan förhandlingar med befattningshavarnas
organisationer strandat och då överenskommelse alltså icke kunde
uppnås, att fastställa ändrade regler för beräkning av tillägget. Enligt dessa
skulle tillägget under år 1941, när index översteg 200, beräknas enligt indexavtalet.
Enligt beslut år 1942 skulle även under detta år ramavtalet tillämpas.
Då sistnämnda beslut fattades, anmäldes att den lokala polismannaorganisationen
icke ansåg sig bunden av beslut örn ändrade grunder för tillägget
utan vidhöll de anspråk, som kunde grundas på det fastställda lönereglementet.
Lidingö. Enligt reglemente utgår rörligt tillägg med 1 %> för varje hela
2 enheter, varmed index överstiger 150 (75 % kompensation).
Stadsfullmäktige antogo den 22 december 1941 vissa tilläggsbestämmelser
till reglementet, enligt vilka vid indexstegring över 188 kristillägg skulle utgå
med samma procentsats, som vid varje tillfälle gällde enligt statliga bestäm
-
10
meisel-. För befattningshavare, som frivilligt underkastade sig de sålunda antagna
tilläggsbestämmelserna, skulle tillägget vid index över 221 icke understiga
35 °/o.
Den 15 juni 1942 godkände stadsfullmäktige en överenskommelse med
tjänstemannaorganisationerna, avseende befattningshavare, som icke voro
skyldiga att underkasta sig tilläggsbestämmelserna den 22 december 1941
och som icke frivilligt underkastat sig dem. Enligt överenskommelsen skulle
tillägg enligt reglementet utgå till och med index 236 men vid indexstegring
därutöver med 1 % för varje fulla 3 enheters stegring, överenskommelsen
skulle gälla 1 juli 1942—31 december 1943.
Frivilligt har endast kommunalborgmästaren underkastat sig tilläggsbestämmelserna
den 22 december 1941. överenskommelsen den 15 juni 1942
har godkänts av samtliga därav berörda tjänstemän.
Luleå. Enligt reglemente ökas (respektive minskas) lönerna med 0 4 % för
varje enhet, varmed index avviker från 170 (=68 % kompensation). Stadsfullmäktige
ha för åren 1940—1942 beviljat viss provisorisk löneförbättring,
motiverad bland annat med levnadskostnadernas stegring. Under behandling
ligger för närvarande fråga örn allmän lönereglering, innebärande bland
annat nya bestämmelser om tilläggen.
Lund. Enligt bestämmelser antagna av stadsfullmäktige den 15 november
1938 skulle rörligt tillägg utgå med 1 % för varannan enhet, varmed index
översteg 152 (1914 års serie). Detta innebar alltså 76 % kompensation i förhållande
till lönerna vid nämnda index.
Stadsfullmäktige beslöto år 1940, att tillägget skulle maximeras vid det läge,
som var rådande tredje kvartalet 1940 (20 °/o). År 1941 beslöto fullmäktige,
att kristillägg skulle utgå med 4 % från och med den 1 juli 1941.
Sedan befattningshavarna erinrat, att stadsfullmäktiges beslut om maximering
av tillägget icke var för dem bindande, lia under år 1942 förhandlingar
ägt rum, vilka resulterat i en överenskommelse angående dyrtidskompensationen.
Enligt denna utgår ytterligare kristillägg med 6 % vid levnadskostnadstalet
144 (1935 års serie). Stiger levnadskostnadstalet ytterligare, skola
tilläggen höjas med samma procenttal som de med vilka de statliga kristilliäggen
höjas.
Lysekil. Stadsfullmäktige beslöto den 18 april 1940 tillerkänna tjänstemännen
rörligt tillägg enligt regler, som motsvarade reglerna enligt indexavtalet.
Någon maximering eller tidsbegränsning infördes ej.
Den 10 april 1941 beslöto stadsfullmäktige upphäva nyssnämnda beslut
och ersätta detta med tidsbegränsade tillägg, som anslöto sig till det andra
indexavtalet (jfr nedan sid. 15 f.).
Tjänstemän anförde besvär över detta beslut.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrade i utslag den 18 juli 1941
följande: Enär stadsfullmäktiges klandrade beslut av den 10 april 1941 icke
kan betaga klagandena den rätt till löneförmåner, som enligt avtal eller eljest
kan tillkomma dem, samt klagandena följaktligen äro oförhindrade att oberoende
av samma beslut utföra den talan i berörda hänseende, vartill fog
11
kan finnas, alltså och då beslutet icke kränker deras enskilda rätt, eller eljest
såvitt utredningen giver vid handen, är olagligt i något av de hänseenden,
varom förmäles i 76 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i
stad, lämnas besvären utan bifall.
Regeringsrätten fastställde den 11 december 1941 länsstyrelsens utslag.
(Regeringsrättens årsbok 1941 not. S. 537.)
Stockholm. I det nu gällande allmänna tjänstereglementet för Stockholms
kommunalstyrelse av den 14 och 15 juni 1937 stadgas i § 20:
Rörligt lönetillägg bestämmes med ledning av det tal, varmed kungl, socialstyrelsens
levnadskostnadsiildex för riket överstiger 150, och beräknas efter ett procenttal,
motsvarande två tredjedelar av skillnaden, dock avrundat till närmaste hela
tal. Procenttalet fastställes av tjänstenämnden kvartalsvis med ledning av levnadskostnadsindex
vid kvartalets början.
Enligt dessa regler, som innebära full kompensation för levnadskostnadsstegringen
utöver indextalet 150, skulle för närvarande utgå ett tillägg med
59 % vid indextalet 239 (enligt 1914 års serie). Genom en överenskommelse
med tjänstemännens organisationer av den 9 november 1940 begränsades
dock kompensationen så, att tjänstemännen fingo full kompensation för levnadskostnadsstegringen
till indextalet 156 och därefter 3/4 kompensation, överenskommelsen
gällde åren 1941—1942 och följdes den 28 oktober 1942 av
en ny, tills vidare gällande överenskommelse, som med avseende å det rörliga
tillägget innehåller samma bestämmelser som den föregående. Kompensationsreglerna
innebära, att tjänstemännen för närvarande få ett tillägg med 45 %>.
I samband med överenskommelserna gav staden dessutom de tjänstemän,
som biträdde avtalen, vissa särskilda förmåner. Anmärkas kan, att medan
enligt statens regler dyrtidstillägg erhålles högst å en månadslön av 900
kronor, någon begränsning i detta hänseende icke finnes för Stockholms stads
tjänstemän.
De ifrågavarande reglerna om begränsning av kompensationen lia förelagts
varje enskild tjänsteman för godkännande. Beträffande de extra och de
extra ordinarie tjänstemännen har ett sådant godkännande i realiteten kunnat
framtvingas, då staden haft möjlighet att efter uppsägning av tjänstemännen
åstadkomma en uppgörelse örn begränsning av dyrtidstilläggets storlek. I
fråga örn de ordinarie tjänstemännen har en dylik möjlighet emellertid icke
stått öppen. Dessa tjänstemän lia dock i allmänhet godkänt den ifrågavarande
begränsningen. Enligt tillgängliga uppgifter hade staden den 1 april 1942
8 858 tjänstemän, därav 4 993 ordinarie, 1 851 extra ordinarie och 2 014 extra.
Antalet tjänstemän, som vägrade godkänna 1940 års överenskommelse, var
41 och det antal, som hittills (3 febr.) vägrat godkänna 1942 års överenskommelse,
21.
Sundbyberg. Enligt tjänste- och avlöningsreglementet år 1937 utgår rörligt
tillägg nied 2/3 °/o för varje enhet index stiger över 150, vilket procenttal avrundas
till närmaste hela tal (= Stockholms bestämmelser).
Stadsfullmäktige godkände den 9 december 1940 en överenskommelse om
begränsning av det rörliga tillägget på så sätt, att detta till och med index 178
12
skulle begränsas till 3/4 av tillägg enligt reglementet och vid'' indexstegring
över 178 skulle utgå med 0 42 % per enhet. Det tillägg som utgick vid index
197 skulle icke minskas. Överenskommelsen skulle gälla tills vidare med 3
månaders uppsägningstid.
Trollhättan. Enligt stadsfullmäktiges beslut den 21 december 1937 utgår ett
rörligt tillägg, som icke maximeras vid visst indextal. Tillägget utgår enligt
en speciell formel, som gynnar befattningshavare med låg lön. Kompensationen
är jämförelsevis låg.
Uppsala. Enligt reglemente år 1939 utgick rörligt tillägg »beräknat efter
ett procenttal motsvarande 3/5 av skillnaden mellan socialstyrelsens levnadskostnadsindex
och indextalet 162, dock avrundat till närmast hela procenttal».
Systemet innebar 97 2 % kompensation X 162 = 97-2 %j .
År 1940 beslöto stadsfullmäktige ändra dessa bestämmelser, så att de
gällde endast till och med index 178. För indexstegring därutöver till och med
200 skulle utgå tillägg efter 0''46 °/o per enhet (c:a 75 °/o kompensation). Vid
index överstigande 200 skulle stadsfullmäktige, efter förhandlingar, fastställa
den del av tillägget, som kompenserade levnadskostnadsökning utöver index
178.
Stadsfullmäktige ha sedermera fattat beslut om fortsatt kompensation, varvid
kompensationsgraden sänkts till 50 % vid stegring av index över 200.
Stadsfullmäktiges beslut år 1940 fattades efter förhandlingar med tjänstemannaorganisationerna
och tillställdes varje tjänsteman för godkännande
inom viss angiven tid. (Det hade angivits att uteblivet godkännande skulle
följas av uppsägning.) Polismännen vägrade godkänna ändringen och en av
stadsfullmäktige till länsstyrelsen gjord, till Kungl. Maj:t genom besvär fullföljd
framställning örn vidtagande av åtgärder mot dessa befattningshavare
blev resultatlös. (Jfr Svenska stadsförbundets tidskrift 1942 sid. 24.)
Vimmerby. Stadsfullmäktige beslöto den 11 november 1937 dyrtidstillägg
med Vs % för varje stegring med 1 enhet av index över 150, vilket procenttal
avrundas till närmaste hela tal. Systemet innebär 50 % kompensation. Någon
begränsning till tid eller indextal synes icke ingå i beslutet.
Visby. Enligt reglemente av år 1937 utgår rörligt tillägg med 6/jo % för
varje stegring med 1 enhet av index över 165 (respektive avdrag för sänkning
under index 157). Uträknat procenttal avrundas till närmaste hela tal.
Den 10 december 1940 beslöto stadsfullmäktige acceptera en uppgörelse,
enligt vilken reglementets grunder skulle gälla upp till index 200, varefter
0 42 % per indexenhet skulle utgå. Uppgörelsen skulle gälla ett år i sänder
med 3 månaders uppsägningstid.
Den 8 april 1941 anmälde drätselkammaren till stadsfullmäktige, att samtliga
av beslutet berörda tjänstemän utom polismännen undertecknat nyssnämnda
avtal. Polismännen hade som förutsättning för godkännande uppställt
bifall till en deras framställning om uppflyttning i högre lönegrad. Den
14 oktober 1941 beslöto stadsfullmäktige, att den begränsning av tillägget,
13
varom överenskommits med övriga tjänstemän, skulle gälla även för polismännen.
Öregrund. Stadsfullmäktige beslöto den 18 november 1940, att dyrtidstilllägg
skulle utgå med IV2 °/o för varje höjning av index med 4 enheter över
indextal synes icke ingå i beslutet.
c. Kommunalarbetare i städerna.
Enligt uppgift från svenska städernas förhandlingsorganisation ha städernas
kommunalarbetare med några få undantag rörliga tillägg efter samma
regler som industriens arbetare. I Karlskrona, Varberg, Visby, Växjö och
Ystad gälla dock system, som för städerna äro ofördelaktigare än indexavtalen.
Dessutom äro enligt uppgift några få utanför förhandlingsorganisationen
stående städer i förhållande till svenska kommunalarbetareförbundet alltjämt
en tid framåt bundna av lokala system, som giva högre kompensation
än indexavtalen (t. ex. Lindesberg, Ljungby och Söderköping).
d. Befattningshavare i andra kommuner än städer.
Svenska landskommunernas förbund uppgiver, att blott omkring hälften
av de egentliga landskommunernas befattningshavare har något dyrtidstilllägg.
När dyrtidstillägg utgives, sker det i regel efter särskilt beslut från kommunens
sida. Man brukar då följa svenska landstingsförbundets rekommendation
(se ovan sid. 7), indexavtalens regler eller de för statens tjänstemän
gällande reglerna. Ingen landskommun torde vara bunden att giva full kompensation
för levnadskostnadsstegringen. Några större landskommuner ha
kommunalarbetare anställda. Dessa erhålla, såvitt förbundet har sig bekant,
rörligt tillägg enligt indexavtalens regler.
Beträffande köpingar och municipalsamhällen torde i väsentliga delar motsvarande
förhållanden gälla. 3
Inom svenskt näringsliv äro löneskalor, som automatiskt följa levnadskostnadsutvecklingen,
en ny företeelse, som tillämpats först under det nu pågående
kriget. Levnadskostnadsutvecklingen sådan den återspeglats i socialstyrelsens
levnadskostnadsindex har dock vid sidan av konjunkturläget och
tillgångs- och utbudsförhållandet på arbetsmarknaden haft en väsentlig betydelse
för löneläget, sådant det fixerats i de med 1 å 2 års mellanrum återkommande
kollektiva löneöverenskommelserna. Från båda arbetsmarknadspartemas
sida ha sålunda redan tidigare förskjutningar i levnadskostnadsindex
följts med stor uppmärksamhet och åberopats vid förhandlingar örn
nya kollektivavtal.
178
X 178 = 66 75 % kompensation
Någon begränsning till tid eller
3. I enskild tjänst anställda.
14
Med hänsyn till att en betydande stegring av levnadskostnaderna kunde
väntas efter krigsutbrottet framstod det inom näringslivet såsom naturligt,
att man ej skulle kunna sluta kollektiva löneavtal med fasta lönesatser för
normal tidslängd, 1 ä 2 år, örn man ej antingen gav möjlighet till revidering
av lönesatserna under avtalstiden eller tillät lönebeloppen att automatiskt
stiga vid mera markant levnadskostnadsstegring. Ur arbetsfredens synpunkt
och för att i möjligaste mån trygga en oavbruten produktion valde arbetsmarknadsparterna
att ingå i huvudsak ettåriga avtal men med tillägg av regler
om i-örligt tillägg vid viss levnadskostnadsstegring.
Sedan krigsutbrottet ha mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
fyra avtal träffats om rörligt tillägg till avtalslönema, de s. k.
indexavtalen eller ramavtalen. Dessa avtal ha sedan intagits i de olika riksoch
firmaavtalen såsom en integrerande del av dessa. Storleken av de rörliga
tilläggen har valts så att de giva arbetarna en viss, ehuru ej full kompensation
för levnadskostnadsstegringen sådan denna tar sig uttryck i socialstyrelsens
levnadskostnadsindex. Man ansåg sig härigenom i viss mån förhindra
eller åtmintone minska inflationsdrivande verkningar från köpkraftssidan.
I det första indexavtalet räknade man teoretiskt med i det närmaste
“/i kompensation, i det andra och tredje nied något mera än 1/2 kompensation
samt i det fjärde med ungefärligen 3/< kompensation. I praktiken blev
kompensationsgraden särskilt under det andra avtalets giltighetstid lägre.
Samtliga indextal ha byggt på socialstyrelsens levnadskostnadsindex med
juli 1914 som bas. Det föll sig för partenia på den privata arbetsmarknaden
naturligt att välja denna serie i stället för serien med år 1935 som bas, enär
man i allmänhet vid bedömande av reallönens fluktuationer vant sig att
räkna med den äldre serien. Det rörliga tillägg, som utgått enligt indexavtalen,
har beräknats på 1938 års löneläge. Skälet härför torde ha varit, att
1938 var det sista år, för vilket en fullständig lönestatistik var tillgänglig, då
det första indexavtalet slöts.
Det första indexavtalet, som godkändes den 16 december 1939, var i viktigare
delar av följande lydelse:
Med hänsyn till det rådande krisläget enas svenska arbetsgivareföreningen och
landsorganisationen att verka för att de avtal för delägare av svenska arbetsgivareföreningen,
varom förhandlingar inletts eller förestå, och vilka äro avsedda att ersätta
avtal, utlöpande under tiden 1 januari—1 februari 1940, tillföras följande
bestämmelser:
1) Avtalen skola upprättas att gälla minst 1 år.
2) Därest socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex — med år 1914 såsom
basår — per den 1 april 1940 med minst 6 enheter överstiger index per den 1
januari 1940, skall lönereglering ske fr. o. m. den avlöningsperiod, som löper den
1 maj 1940. Sådan reglering företages därefter på enahanda sätt fr. o. m. ingången
av kalenderkvartals andra månad, örn indextalet per kvartalets början med minst
6 enheter överstiger index vid antingen den tidpunkt, då lönereglering senast ägt
rum, eller — därest sådan icke ifrågakommit — den 1 januari 1940.
Därest indextalet faller, skall lönereglering ske med tillämpning av ovan angivna
grunder, dock att i intet fall avdrag får göras å den enligt kollektivavtalet utgående
lönen.
15
3) Det rörliga tillägg, som jämlikt punkt 2) inträder, skall beräknas med ledning
av ett procenttal, motsvarande 0 42 % för varje enhet, varmed index stigit eller fallit.
Det vid regleringstillfället tillämpliga procenttalet räknas, där ett kollektivavtal omfattar
ett företag, på den vid företaget under år 1938 i ordinarie arbetstid uppnådda
genomsnittliga kontanta timförtjänsten för vuxna manliga arbetare och för vuxna
kvinnliga arbetare var för sig. Det sålunda erhållna öretalet utgår per arbetad timme
lika för alla vuxna manliga resp. vuxna kvinnliga arbetare.
Där fråga är om distrikts- eller riksavtal med ortsgruppering eller örn ortsavtal, bör
det vara kollektivavtalsparterna angeläget att överenskomma att vid genomsnittsförtjänstens
beräknande och det rörliga tilläggets bestämmande behandla samtliga av
avtalet berörda företag i samma ortsgrupp eller å samma ort såsom ett företag. Det
står även parterna i distrikts- eller riksavtal fritt att överenskomma att i ifrågavarande
avseende behandla samtliga företag inom avtalsområdet såsom ett företag.
Kan överenskommelse enligt detta stycke icke vinnas, beräknas genomsnittsförtjänsten
för varje företag inom avtalsområdet för sig.
Beröres ett företag av mer än ett kollektivavtal, beräknas genomsnittsförtjänsten
för varje avtalsområde för sig, vare sig fråga är om företag enligt stycke 1 eller
stycke 2.
4) Tillägget utgör för arbetare under 16 år 30 %>, för arbetare, som fyllt 16 mea
ej 18 år, 45 °/o och för sådan arbetare, som fyllt 18 år och enligt kollektivavtalet icke
avlönas såsom vuxna arbetare, 65 °/o av tillägget för vuxna arbetare av samma kön.
5) Det med tillämpning av reglerna i punkterna 3) och 4) beräknade örestalet redovisas
per avlöningsperiod såsom ett särskilt rörligt tillägg vid sidan av den enligt avtalet
eljest för perioden utgående lönen.
6) Därest någon industri vid tidpunkt, då ovanstående bestämmelser örn lönereglering
skola träda i tillämpning, på grund av konjunktursvårigheter önskar erhålla
befrielse därifrån eller jämkning däri, må detta ske efter överenskommelse med motparten.
Kan överenskommelse icke träffas, äro parterna bundna av bestämmelserna.
Under år 1940 steg index den 1 april till 186, vilket medförde rörligt tilllägg
med 3 36 % från och med den löneperiod, som löpte den 1 maj, och dea
1 juli till 193, varigenom tillägget ökade med 2 94 %> till 6 3 % från och med
den löneperiod, som löpte den 1 augusti. Den 1 oktober steg index till 197,
d. v. s. mindre än 6 enheter från senaste regleringstillfälle, varför förändring
av tillägget då ej ifrågakom.
Under år 1940 och särskilt sedan Danmark och Norge ockuperats väcktes
bland annat från nationalekonomers sida stark kritik mot indexavtalet, som
ansågs medverka till prisstegringen. Parterna på arbetsmarknaden enades i
ett andra indexavtal, gällande för år 1941, örn en sänkning av den nominella
kompensationsgraden till mellan 50 och 60 %, beroende på beräkningssättet,
samt inskränkte möjligheten att erhålla reglering av tillägget till högst två
tillfällen med minst sex månaders mellanrum. Vid denna tidpunkt förelåg
förslag om att slatstjänstemännen för den levnadskostnadsstegring, som inträffat
under senare delen av år 1940 och som ytterligare kunde väntas under
år 1941, skulle erhålla kompensation med nominellt 50 %>.
Det för år 1941 gällande indexavtalet godkändes den 9 januari nämnda år.
Avtalet innehöll bland annat följande:
Med hänsyn till den skärpning, som efter hand inträtt i landets krisläge, enas
svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen att verka för att hittills gällande
bestämmelser angående rörligt tillägg i kollektivavtal, vilkas giltighetstid är
16
angiven att utlöpa under tiden 31 december 1940—31 januari 1941, för den kommande
avtalsperioden erhålla följande ändrade lydelse:
1) De regler angående rörligt tillägg, som intagits i nu gällande kollektivavtal,
skola fortfarande tillämpas å de tillägg, som för närvarande utgå, men skall ytterligare
höjning av dessa tillägg enligt nämnda regler icke äga rum.
2) Därest socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex — med 1914 som basår
— den 1 januari 1941 eller vid ingången av senare kvartal når upp till minst 200,
skall fr. o. m. den 1 i kvartalets andra månad utgå ytterligare tillägg med 2-4 °/o.
Ytterligare höjning under avtalstiden av det rörliga tillägget skall komma till
stånd endast vid en fortsatt stegring av index till minst 212 och ej tidigare än under
det kvartal under år 1941, som börjar sex månader efter det kvartalsskifte, vid
vilket index nått upp till 200. Denna ytterligare höjning utgår fr. o. m. den 1 i
kvartalets första månad och utgör 4 °/o.
Därest indextalet vid ingången av visst kalenderkvartal faller till eller under 200,
skall den i andra stycket angivna höjningen av tillägget bortfalla fr. o. m. den 1
i kvartalets andra månad. Motsvarande gäller den i första stycket angivna höjningen
av tillägget, då index faller till eller under 193.
De ovan angivna procentuella tilläggen räknas på samma förtjänstsiffra, som ligger
till grund för nu utgående rörliga tillägg; dock att den omständigheten, att man
inom visst fack icke begagnat sig av den i 1939 års indexavtal anvisade möjligheten
att beräkna det rörliga tillägget gemensamt för flera företag eller orter, icke utgör
hinder för övergång till sådan gemensamhetsberäkning. Ej heller möter eljest hinder
för parterna inom viss bransch att överenskomma om annan gemensamhetsberäkning
än den hittills tillämpade.
3) Tillägget utgör för arbetare under 16 år 30 %>, för arbetare, som fyllt 16 men
ej 18 år, 45 °/o och för sådana arbetare, som fyllt 18 år och enligt kollektivavtalet
icke avlönas såsom vuxna arbetare, 65 °/o av tillägget för vuxna arbetare av samma
kön.
4) Det enligt punkterna 2) och 3) beräknade örestalet utgår (liksom tillägget enligt
punkt 1) per arbetad timme och redovisas per avlöningsperiod såsom ett särskilt
tillägg vid sidan av den enligt kollektivavtalet eljest för perioden utgående lönen.
Levnadskostnadsindex uppnådde den 1 januari 1941 talet 204, vilket medförde
en höjning av det rörliga tillägget från 6 3 till 8 7 % från och med den
1 februari 1941. Den 1 april steg index till 219, men, enär höjning av tillägget
först kunde ifrågakomma under det kvartal, som började sex månader
efter det kvartalsskifte, vid vilket index nått upp till talet 200, höjdes det rörliga
tillägget först från och med den 1 juli 1941 till 12 7 °/o. Index kvarstod
den 1 juli vid 219 och steg per den 1 oktober till 221.
Den 15 januari 1942 träffades för detta år ett nytt indexavtal. Indextalet
per den 1 januari hade då publicerats och visat sig vara 227. Kompensationsgraden
bibehölls i princip oförändrad. De viktigaste ändringarna i jämförelse
med det för år 1941 gällande indexavtalet voro, att parterna vid katastrofal
levnadskostnadsstegring hade möjlighet att uppsäga avtalet att gälla tidigast
från den 1 oktober 1941.
Bestämmelserna utformades på så sätt, att reglerna om rörligt tillägg i kollektivavtalen
rekommenderades erhålla bland annat följande lydelse:
1) De regler angående rörligt tillägg, som intagits i nu gällande kollektivavtal,
skola fortfarande tillämpas å de tillägg, som för närvarande utgå, men skall ytterligare
höjning av dessa tillägg enligt nämnda regler icke äga rum.
2) a. Frän och med den 1 februari 1942 utgår ytterligare tillägg med 4 °/o.
17
b. Därest socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex — med 1914 som basår
— vid något följande kvartal under avtalstiden stiger till minst 233 utan att uppnå
talet 237, utgår ett ytterligare tillägg med 2-5 °/o. Har nyssnämnda reglering ägt rum
och index vid ett senare kvartal uppnår minst talet 237, utgår ytterligare tillägg med
1''5 °/o. Reglering av i denna punkt omnämnda fall sker fr. o. m. den 1 i kvartalets
andra månad.
c. Därest index vid något kvartal stiger till minst 237 utan att tillägg med 25 °/o
tidigare utgått, gälla följande regler:
om index per den 1 april är minst 237, utgår tillägget med 2 5 %> fr. o. m. den 1
maj och, därest indextalet per den 1 juli ej sjunkit under detta tal, med ytterligare
1-5 °/o fr. o. m. den 1 augusti;
örn index först per den 1 juli är minst 237, utgår tillägg med 4 °/o fr. o. m. den 1
juli;
örn index först per den 1 oktober är minst 237, utgår tillägg nied 4 % fr. o. m. den
1 oktober.
d. Därest tillägg skulle komma att utgå jämlikt b eller c och index därefter vid ingång
av något kvartal faller till eller under respektive 233 och 225, skola respektive
tillägg bortfalla fr. o. m. den andra månaden i kvartalet. Motsvarande gäller det
under a angivna tillägget, då index faller till eller under 212.
e. De ovan angivna procentuella tilläggen räknas på samma förtjänstsiffra, som
ligger till grund för nu utgående rörliga tillägg.
3) Tillägget utgör för arbetare under 16 år 30 %, för arbetare, som fyllt 16 men
ej 18 år, 45 °/o och för sådana arbetare, som fyllt 18 år och enligt kollektivavtalet
icke avlönas såsom vuxna arbetare, 65 °/o av tillägget för vuxna arbetare av samma
kön.
4) Det enligt punkterna 2) och 3) beräknade örestalet utgår (liksom tillägget enligt
punkt 1) per arbetad timme och redovisas per avlöningsperiod såsom ett särskilt
tillägg vid sidan av den enligt kollektivavtalet eljest för perioden utgående lönen.
6) Därest index under avtalstiden stiger till lägst 249, äga svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen rätt att uppsäga dessa regler angående rörligt tillägg
att upphöra att gälla tidigast fr. o. m. den 1 oktober 1942.
Det rörliga tillägget utgick sålunda från och med den 1 februari 1942 med
167 %. Index steg den 1 april till 236, vilket medförde en höjning av det
rörliga tillägget med 2 5 °/o till 19 2 °/o från och med den 1 maj, samt steg
därefter den 1 juli till 237, som var det kritiska talet för det sista tillägget
om 1-5 %, varigenom det rörliga tillägget den 1 augusti nådde 20''7 %. Den
1 oktober nåddes talet 239, som dock ej medförde vare sig förändring av tilllägget
eller uppsägningsrätt.
Den 19 december 1942 träffades det fjärde indexavtalet, som gäller för år
1943. Detta avtal innehåller bland annat följande bestämmelser:
1) De regler örn rörligt tillägg, som intagits i nu gällande kollektivavtal, skola fortfarande
tillämpas å de tillägg, som för närvarande utgå, men skall ytterligare höjning
av dessa tillägg enligt nämnda regler icke äga rum.
2) Skulle socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex — med 1914 som basår
— under avtalstiden stiga till lägst 249, skall ett ytterligare tillägg med 5 °/o utgå.
Detta tillägg utgår fr. o. m. den 1 i andra månaden av det kvartal, under vilket indextalet
uppnått nämnda gräns. Tillägget räknas på samma förtjänstsiffra, som ligger
till grund för nu utgående rörliga tillägg.
Därest tillägg skulle komma att utgå jämlikt förestående stycke och index därefter
vid ingången av något kvartal faller till eller under 237, skall det angivna tilllägget
bortfalla fr. o. m. den andra månaden i kvartalet.
2—437255.
18
3) Tillägget utgör för arbetare under 16 år 30 °/o, för arbetare, som fyllt 16 men
ej 18 år, 45 °/o och för sådana arbetare, som fyllt 18 år och enligt kollektivavtalet
icke avlönas såsom vuxna arbetare, 65 °/o av tillägget för vuxna arbetare av samma
kön.
4) Det enligt punkterna 2) och 3) beräknade örestalet utgår (liksom tillägget enligt
punkt 1) per arbetad timme och redovisas per avlöningsperiod såsom ett särskilt tilllägg
vid sidan av den enligt kollektivavtalet eljest för perioden utgående lönen.
6) Därest index under avtalstiden stiger till lägst 257, äga svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen rätt att uppsäga ovanstående regler örn rörligt
tillägg att upphöra tidigast från och med ingången av den kalendermånad, som följer
efter den, då indextalet uppnått nyssnämnda gräns. Sådan uppsägning skall för
att vara giltig avse reglerna örn rörligt tillägg i samtliga kollektivavtal, för vilka
denna överenskommelse är gällande, och som slutits mellan underorganisationer eller
delägare i svenska arbetsgivareföreningen, å ena sidan, och underorganisationer av
landsorganisationen, å andra sidan. Uppsägningen skall göras hos svenska arbetsgivareföreningen
respektive landsorganisationen.
Enär index den 1 januari 1943 var oförändrat 239 utgår det rörliga tillägget
alltjämt med 20 " %>. Indexavtalen tillämpas givetvis till en början inom
svenska arbetsgivareföreningens område. Detta område omfattar praktiskt taget
hela den organiserade industrien, en stor del av det organiserade hantverket
och en mindre del av handel och transportverksamhet.
Det må här anmärkas, att man stundom inom svenska arbetsgivareföreningens
område kan påträffa avtal, som lia ett högre dyrtidstillägg än 20''7 °/o.
Detta gäller bland annat pappersbruks-, sågverks- och pappersmasseindustrierna.
Medan industriens arbetare i övrigt vid årsskiftet 1939/40 erhöllo en
grundlöneförhöjning av c:a 3 °/o, vilken kan anses vara en kompensation för
tidigare inträdd levnadskostnadsstegring, erhöllo arbetarna inom dessa industrier
från och med den 1 februari 1940 ett extra rörligt tillägg med 1''68 °/o
(4 X 0 42 %), vilket alltjämt utgår. Det rörliga tillägget inom dessa industrier
utgör således för närvarande 22 38 %>. Vidare finnas inom vissa industrigrenar
s. k. »fasta dyrtidstillägg», vilka ansetts utgöra kompensation för levnadskostnadsstegring,
som inträtt före den 1 januari 1940. Sålunda utgår inom
de grafiska facken (boktryckerier, bokbinderier och litografiska tryckerier)
utom indextillägget å 207 % ett fast dyrtidstillägg å 3 %.
Beträffande grupper, som helt eller delvis stå utanför arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen, må följande uppgifter lämnas.
Inom skogsbruket gälla huvudsakligen de regler, som ovan (sid. 5) redovisats
beträffande domänverkets arbetare.
Beträffande jordbruksnäringen gäller följande:
Rörligt lönetillägg enligt index i jordbruksavtalet utgår fr. o. m. den 1
augusti 1942 med 20 7 °/o. Tillägget beräknas å de i 1939/1940 års avtal angivna
minimilönerna för de lägst avlönade arbetarna (kördrängsgruppen).
Tillägget är lika för alla arbetare med samma löneform, d. v. s. alla statavlönade
arbetare erhålla samma tillägg, alla arbetare med timlön utan förmåner
samma tillägg o. s. v. Hänsyn tages alltså icke till att arbetare som
anställts för skilda arbeten ha skilda löner liksom ej heller till att de per
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
sonliga lönerna kunna överstiga avtalets minimilöner. Dessutom utgå vissa
fasta kristillägg.
Avtalets lönereglering berör endast fullgoda arbetare som fyllt 18 år.
På rederinäringens område gäller i huvudsak, att indexavtalens regler tilllämpas
å de löner, som fastställdes den 1 februari 1940.
På handelns område gälla med jämförelsevis få undantag regler, som nära
anknyta till indexavtalen.
För de till Daco (De anställdas centralorganisation) anslutna tjänstemannaorganisationerna
gälla kompensationsbestämmelser, som till sina huvudprinciper
överensstämma med indexavtalen. De viktigaste avvikelserna äro, att
det rörliga tillägget beräknas icke på en genomsnittslön utan på den individuella
kontanta lönen, att tillägget ej beräknas på lönebelopp, som överstiger
900 kronor i månaden samt att tillägget utgår med fullt belopp oberoende
av den anställdes ålder.
Vidare må nämnas, att inom skorstensf ejorfacket utgå med få undantag,
dels fast kristillägg om 8 3 % och dels rörligt tillägg enligt indexavtalen.
4. Pensionstagare.
Till statens pensionstagare utgår med vissa smärre modifikationer dyrtidskompensation
efter i huvudsak samma grunder som gälla för statens
tjänstemän (se t. ex. allmänna tjänstepensionsreglementet den 31/12 1941).
Även inom den statsunderstödda pensionering, som handhaves av staten, utgår
dyrtidskompensation efter motsvarande grunder. Å folkpensioner utgå
vissa fasta dyrtidstillägg. Inom det kommunala området finnas skiftande regler.
Nämnas kan, att Stockholms stads pensionstagare erhålla fullt tillägg
enligt tjänstereglementet, d. v. s. 59 °/o.
För pensionstagare, som verkat i enskild tjänst, finnas heller icke enhetliga
regler. I den mån pensionsbeloppen beräknas efter försäkringsmässiga
grunder — och så sker i avsevärd omfattning — utgå inga dyrtidstillägg å
beloppen.
III.
Vissa uppgifter beträffande kompensationsfrågans läge i
främmande länder m. m.
De i det följande lämnade uppgifterna äro i allt väsentligt en sammanfattning
av meddelanden, som erhållits genom utrikesdepartementets försorg.
Amerikas förenta stater.
Direktören för den ekonomiska stabiliseringen Byrnes har uttalat, alt åtgärder
vidtagits för att åstadkomma »ett positivt program, som skall säkerställa
för vårt folk de nödvändiga livsförnödenheterna till priser, som de
20
kunna betala». I fråga om sättet för förverkligandet av detta program äro
dock tillgängliga uppgifter något oklåra. Man vet att War Labor Board i enlighet
med Bymes’ direktiv har offentliggjort ett lönestabiliseringsprogram.
Programmet lär vara baserat på antagandet att de lönesatser, som gällde den
15 september 19A2, skola fixeras. Dispens härifrån kan meddelas av War
Labor Board. Vid bedömandet av dispensansökningar lär War Labor Board
komma att tillämpa följande allmänna principer:
1) Örn en arbetargrupp har åtnjutit löneförhöjningar om i genomsnitt c:a
15 % över lönenivån den 1 januari 1941, så komma inga ytterligare förhöjningar
att beviljas. Däremot kunna framställningar örn förhöjningar av löner
intill 15 °/o över nivån den 1 januari 1941 beaktas. Systemet tillämpas ej
individuellt utan på grupper av arbetare.
2) War Labor Board kommer att bedöma frågorna med hänsyn tagen till
omständigheterna i de särskilda fallen, till dess man samlat tillräcklig erfarenhet
för att angiva mera detaljerade riktlinjer.
3) Framställningar från privata arbetsgivare om löneregleringar komma
att behandlas av 10 lokala byråer med var sin rådgivande nämnd; medlemmarna
av dessa nämnder skola väljas av War Labor Board bland invånarna
i respektive områden. Beslut, som fattas av direktören för en sådan byrå eller
av en sådan nämnd, skall gälla som beslut av War Labor Board, till dess
beslutet eventuellt upphäves av War Labor Board. I de fall, där lönehöjningar
kunna påverka maximipriser eller dylikt, måste detta anmälas för
Office of Price Administration, som skall äga tillfälle att avgiva yttrande,
innan beslut fattas. Tveksamma fall förberedas inom en under War Labor
Board sorterande nämnd, som avgiver utlåtande med förslag till War Labor
Board. I fall då arbetsgivaren anhåller att få bevilja löneförhöjning, måste
han uppgiva huruvida han anser, att lönejusteringen nödvändiggör prisförhöjning.
Kan prisförhöjning tänkas inträda, måste frågan underställas
Office of Price Administration. I alla fall, som hänskjutas till Office of Price
Administration, måste War Labor Boards beslut godkännas av Office of
Economic Stabilization. Nämnas bör vidare, att War Labor Board med vissa
undantag äger kompetens endast såvitt angår löner, som understiga 5 000
dollars. Övriga löner regleras skattevägen av finansdepartementet genom
Bureau of Internal Revenue. Denna byrå har utfärdat föreskrifter, enligt vilka
under år 1943 ett lönemaximum sättes till 67 200 dollars, vilket innebär att
efter skatteavdrag återstår ett nettobelopp, som icke överstiger 25 000 dollars.
Lägre löner, som falla inom byråns ämbetsområde, må höjas endast efter
medgivande i varje särskilt fall. Sådant medgivande lämnas endast för att
korrigera ojämnheter och liknande samt för att befrämja en effektiv krigföring.
21
Danmark.
I Danmark finnes en djupgående statlig reglering beträffande dyrtidskompensation.
Denna reglering har verkställts på olika sätt beträffande olika
personalkategorier.
Statstjänstemännens löner skola enligt 1931 års tjänstemannalag regleras
på grundval av ett särskilt »utgiftstak som beräknas av Det statistiske Departement.
Kompensationsbeloppet varierar efter storleken av den lön, som
berättigar till pension, och utbetalas med fullt belopp till gifta manliga tjänstemän
samt andra tjänstemän, som lia eget hushåll eller försörjningsplikt
mot barn under 18 år. Till andra tjänstemän utbetalas tillägget med Va om
de äro under 40 år och med 73 om de uppnått 40 års ålder. Om utgiftstalet
understiger 1 907 kronor utgår ingen kompensation. Huvudregeln är att ett
tillägg, växlande allt efter avlöningens storlek, utgår för varje belopp av 104
kronor, varmed utgiftstalet stiger. Från denna regel finnas dock vissa undantag.
Kompensationsgraden för tjänstemännen utgör i stort sett 40—50 %>.
Kommunerna följa beträffande sina tjänstemän ofta samma regler som
staten.
Genom lag den 14 september 1940 »om Arbejdsforhold» erhöll Arbejdsog
Forligsnsevnets Formandskab rätt att avgöra frågor om löne- och arbetsförhållanden
i de fall, då dessa förhållanden icke kunnat ordnas genom frivillig
överenskommelse i sedvanlig ordning eller genom förhandling i det
genom samma lag tillsatta Faellesutvalg, som är sammansatt av representanter
för de två huvudorganisationerna på arbetsmarknaden. Vidare bestämdes
genom en lag den 1 december 1941 »om Tilfojelse til Lov om Arbejdsforhold»,
att Det statistiske Departement till vägledning för Arbejds- og Forligsnaevnets
Formandskabs arbete halvårsvis skulle uträkna vissa »särpristal».
Vid beräkningen av dessa tal skulle som utgångspunkt tagas det s. k.
detaljpristalet för juli 1941 och vid beräkningen skulle hänsyn tagas till prisvariationerna
i allenast följande utgiftsgrupper: inhemska födoämnen (utom
kakor, wienerbröd och liknande), bränsle och belysning, bostad samt kläder,
skodon och tvätt. Genom Arbejds- og Forligsnrevnets Formandskabs
kungörelse den 21 februari 1942 blevo därefter dyrtidstilläggen inom industri
och hantverk höjda i jämförelse med vad som tidigare gällt. De totala dyrtidstilläggen
äro sedan mars 1942 för män över 23 år 39T5 öre och för män
i åldern 18—22 år 34T5 öre samt för kvinnor över 23 år 24 95 öre och för
kvinnor i åldern 18—22 år 2195 öre. För arbetare under 18 år utgör dyrtidstillägget
13''65 öre. Samtliga uppgifter avse timlön. Dessa uppgifter innebära
för arbetare över 23 år en lönestegring sedan juli 1939 med 25—26 % och
för övriga 21—23 %. Häremot står en prisstegring under tiden juli 1939—
oktober 1942 med c:a 55 %, varigenom kompensationsgraden för hela denna
period utgör för arbetare över 23 år c:a 46—47 % och för övriga c:a 39—
42 %>.
Man har vid fastställandet av dyrtidstilläggen icke tagit hänsyn till sådana
22
skiljelinjer som mellan organiserade och oorganiserade arbetare eller mellan
arbetarna på landsbygden, i landsortsstäderna och i huvudstaden. Vidare
må anmärkas, att man har fasthållit en någorlunda konstant avvägning av
dyrtidstilläggen i så måtto, att tilläggen för arbetare under 18 år och för
vuxna kvinnor utgjort respektive c:a 40 % och c:a 60 %> av tilläggen för
vuxna män.
För lant- och skogsarbetare har det med något enda undantag icke förelegat
någon överenskommelse eller några bestämmelser, enligt vilka automatisk
lönereglering skulle äga rum. I fråga om lantarbetarna må nämnas,
att medan industriarbetarna äro organiserade till c:a 90 °/o och därför redan
på denna grund nästan alla omfattas av dyrtidsregleringen, så är organisationsprocenten
för lantarbetarna så låg som 20—25 %.
Den totala procentuella stegringen på lönen har varit
för fasta lantarbetare ...................................... 43 %
för tillfälliga lantarbetare ................................ 36 %
för kördrängar över 20 år ................................ 24 %.
Det må härtill erinras, att förutom lön utgå till kördrängar kost och logi
och till fasta lantarbetare ofta olika naturaförmåner. De anförda procentsatserna
äro därför icke helt jämförliga inbördes eller med de för industriarbetarna
uppgivna talen.
För skogsarbetare utgår dyrtidstillägg med 29 %.
Såvitt angår näringslivet i övrigt märkes lagen den 13 mars 1942 om
»Regulering af Rönninger eller Tilkeg til Rönninger i forskellige Forhold».
Enligt denna lag må, då dyrtidskompensation skall utgå på grundval av ett
pristal, kompensationen i regel icke överstiga vad som utgår för andra grupper
av arbetstagare.
England.
I England förekommer automatisk kompensation för levnadskostnadsstegringen
på arbetsmarknaden väsentligen endast inom vissa mindre industrier.
Genom frivillig överenskommelse tillkomna avtal härom finnas sålunda bland
annat inom industrier tillhörande följande branscher: mekaniska och elektriska
verkstäder, entreprenadarbeten, kol-, järn- och skifferbrytning, tillverkning
av gjutjärn, stål och plåt, ståltråd, kättingar, elektriska kablar och
motorer, vidare fabriker för lergods, bomulls-, ylle-, siden- m. fl. textilvaror,
trikåvaror, spetsar, gardiner och tapeter, tillverkning av borstar, kvastar,
likkistor, barnvagnar, möbler, emballage och skodon, färgerier, bagerier samt
specerihandel i detalj. Sammanlagt omkring tre miljoner arbetare äro berörda
av dessa avtal.
Indexspärr finnes icke och synes knappast hava övervägts. Regeringens
politik har gått ut på att i möjligaste mån etablera prisstabilitet å vanliga
förbrukningsartiklar för att förebygga levnadskostnadsstegring. Priskontroll
har ordnats sedan krigets början och därefter utvidgats genom lagstiftning
23
i ämnet (Price Control Act), genom direkta prisfixeringsåtgärder och genom
subventioner. I enlighet med finansministerns förklaring vid framläggande
av budgeten för 1941—42 har man sedermera sökt förhindra höjning av levnadskostnadsindex
— frånsett mindre säsongmässiga förändringar — utöver
den då rådande nivån. Enligt regeringens White Paper rörande prisstabilisering
av juli 1941 är dess politik dock alltjämt att undvika att direkt ingripa
i löneförhandlingar etc. Hänsyn måste dock tagas till särskilda fall såsom
i fråga om jämförelsevis lågt betalda kategorier av arbetare. Dessa regeringens
principer hava nyligen bekräftats vid en parlamentsdebatt. En stark
opinion, som särskilt kommit till uttryck i finanspressen, eftersträvar dock
en fastare lönepolitik.
Författningsbestämmelser örn lönesättning finnas nu liksom före kriget
endast beträffande vissa fack och innebära att lönenämnder, s. k. Trade
Boards, bestående av representanter för arbetare och arbetsgivare samt av
arbetsministeriet utsedda opartiska ledamöter, avgiva förslag örn lönesättning
till arbetsministeriet, vilket efter prövning fastställer dessa förslag och
även i övrigt har vissa befogenheter. För närvarande finnas omkring femtio
Trade Boards.
Levnadskostnaderna ha sedan krigsutbrottet stigit med 29 % och veckolönerna
vid heltidsarbete med 31 å 32 %>. Levnadskostnaderna ha på sista
tiden hållit sig i stort sett stationära.
Med hänsyn till att de officiella indextalen icke giva en helt korrekt bild
av det faktiska läget har senaste Oxford Institute of Statistics Bulletin i en
artikel om hur detaljhandelspriserna utvecklat sig i förhållande till lönerna
återgivit en reviderad index, enligt vilken priserna i oktober 1942 voro 40 °/«
högre än i oktober 1938. Arbetslönernas stegring enligt beräkningar i nu
nämnda publikation var också 40 %.
Finland.
1 Finland har förhållandet mellan levnadskostnader och löner under
krigstiden ägnats mycken uppmärksamhet. Den senaste åtgärden på detta
område utgör ett statsrådsbeslut den 1 oktober 1942 angående reglering av
arbetslönerna. Enligt detta beslut är en höjning au lönerna med högre belopp
än vad i beslutet sägs vid äventyr av straff förbjuden.
På de områden, där arbetslönerna ännu icke justerats uppåt till indextalet
160 (index steg till detta tal i mars—april 1942), skall enligt beslutet en s. k.
grundjustering av arbetslönerna verkställas enligt följande principer:
1) löneförhöjningar, vilka gå längre än stegringen av levnadskostnadsindex,
kunna komma i fråga endast om lönerna äro synnerligen låga samt i
vissa andra undantagsfall,
2) åt arbetargrupper, vilkas lönenivå är låg, bör i så stor utsträckning som
möjligt givas full ersättning för stegringen av index,
3) åt övriga arbetare böra löneförhöjningar beviljas enligt fallande skala
24
på så sätt, att medeltalet för alla löneförhöjningar skulle innebära en ersättning
motsvarande ungefär :/3 av stegringen i levnadskostnaderna,
4) som grund för kalkylen tages index för tiden augusti 1938—september
1939, vilken betecknas med talet 100, samt som grund för lönerna de löner,
vilka voro gällande 1939 före stormaktskrigets utbrott.
En ny lönejustering verkställes för varje hel serie av 10 indexenheter, som
överstiger indextalet 160. Förhöjningen verkställes redan då index stigit med
8 enheter. Vid varje ny justering erlägges i allmänhet en förhöjning av 4 % på
de för tiden rådande timlönerna och de därmed jämförliga tidlönerna, övriga
tidlöner och ackordslöner justeras på enahanda sätt, för såvitt de i anseende
till de höjda timlönerna eller annars erfordra en justering. Ackordslönerna
skola förbliva inom tillfredsställande och skäliga gränser.
Ha lönerna före denna sålunda påbjudna justering höjts i avsevärt högre
grad än vad ovan är sagt, skall en sådan förhöjning vid justeringen .skäligen
beaktas. Samtidigt skall den allmänna lönenivån på ifrågavarande område
och i ifrågavarande arbete samt på vederbörande ort under lönejusteringstiden
beaktas, varvid avvikelse från dessa bestämmelser kan göras beträffande
synnerligen låga och synnerligen höga löner samt även i övrigt under
särskilda förhållanden.
Enär det allmänna indextalet i Finland nu är 180, borde kompensationen
således utgöra c:a 51 °/o på grundlönen. Vid delta har man likväl icke på alla
områden kunnat stanna, på grund av att lönerna vid tiden för regleringens
ikraftträdande på vissa områden hade stigit mer än vad regleringsbeslutet
förutsatte och en nedsättning av lönerna i allmänhet icke kommer i fråga.
Ehuru lönerna alltså stigit med större belopp än med den förhöjning, som
förutsatts genom indextalet 160, nödgades man till följd av regleringsbeslutets
ikraftträdande även på dessa områden ytterligare höja lönerna. Härvid
har i vissa fall, i stället för en höjning av 8 (4 + 4) °/o, en mindre förhöjning,
ofta c:a 5 %, beviljats.
Italien.
Genom beslut av comitato corporativo centrala (ett statsorgan sammansatt
av representanter för arbetsgivar- och arbetarorganisationer, tekniska experter,
högre ministeriella tjänstemän samt representanter för fascistpartiet)
ha samtliga arbetare och anställda i allmän och privat tjänst under de sistförflutna
åren beviljats löneökningar till kompensation av levnadskostnadsstegringen
enligt följande sammanställning:
1936 .................... 10%
1937 .................... 10 %
1939 .................... 10%
1940 .................... 10 å 15 %.
År 1939 ökades också familjetilläggen, varjämte arbetstagarna befriades
från skyldigheten att erlägga bidrag till den s. k. familjelönefonden. Dessa
bidrag utgivas numera helt av arbetsgivarna. År 1940 beslöts lönespärr och
25
infördes respektive förlängdes tidigare infört prisstopp för ett stort antal
viktigare förnödenheter och tjänster såsom vissa livsmedel, hyror, telefonavgifter,
avgifter för gas och elektrisk ström, järnvägstariffer etc. Dessa
spärråtgärder synas dock icke ha blivit effektiva, ty år 1941 utbetalades till
samtliga arbetare och anställda en engångspremie (premio di operasita), motsvarande
ungefär en månadslön samt fördubblades familjetilläggen. Arbetsgivarnas
bidrag till familjelönefonden uppgå för närvarande till omkring
20 % av den utbetalda lönesumman. Enligt en i korporationsministeriet
lämnad uppgift planeras inga nya kompensationsåtgärder. Ovannämnda
löneökningar torde blott ofullkomligt kompensera levnadskostnadsstegringen.
Schweiz.
Såvitt angår det privata näringslivet finnas vad lönepolitiken angår endast
vissa icke bindande anvisningar. Dessa anvisningar utarbetas av en lönekommission
(Lohnbegutachtungskommission des eidgenössischen Volkswirtschaftsdepartements).
I juni 1942 uppgick den beräknade riktsatsen för lönekompensationen
till mellan hälften och två tredjedelar av levnadskostnadernas
stegring. Anställda och arbetare erhålla i regel viss kompensation för
levnadskostnadernas stegring, men denna kompensation följer ofta andra
riktlinjer än kommissionens. Några landsomspännande ramavtal ha icke
träffats.
Statstjänstemän erhålla vissa dyrtidstillägg. Dessa äro för år 1943 fastställda
till följande belopp: för gifta 80 francs månatligen och maximum
36 %>, för ogifta med försörjningsplikt 66 francs månatligen och maximum
30 % samt för ogifta utan försörjningsplikt 53 francs månatligen och maximum
24 %, allt av lönen. För årslöner över 4 600 francs gälla särskilda bestämmelser.
För samtliga grupper utgå härjämte barntillägg.
Tyskland.
I Tyskland råder sedan år 1936 ett prisstopp, som berör de viktigaste områdena
av det ekonomiska livet. Prisstoppet har förhindrat i varje fall mera
betydande höjningar av priser och löner. Resultatet är att prisnivån förblivit
i stort sett oberörd av krigshushållningens påfrestningar. Levnadskostnadsindex
utvisar enligt den officiella statistiken för oktober 1942 i jämförelse
med index för samma månad under de tre föregående åren följande
procentuella ändringar:
oktober 1941 ..............+
» 1940 4- 3''5 %
» 1939 + 1-2%.
En stegring av levnadskostnaderna å allenast c:a 7 °/o från tiden strax efter
krigsutbrottet torde, då en tendens till snabb prishöjning ej heller föreligger,
givetvis icke för bedömande av lönesättningen erbjuda ett problem av större
26
betydelse. Från sakkunnigt håll har även uppgivits, att frågan om lönek ompensering
för levnadskostnadsökning över huvud taget icke diskuterats i
Tyskland. I litteraturen har framhållits, att en princip i det nationalsocialistiska
Tyskland är att medgiva lönehöjning blott i samband nied ökade prestationer,
som resultera i en produktionsstegring. Under kriget förväntas och
kräves visserligen en stegring i produktionsresultaten utan löneökning, men
detta krav får ej tolkas så restriktivt, att varje löneökning är förbjuden. Lönerörelserna
skola emellertid regleras och lönehöjningarna motiveras av faktorer,
som ha sina rötter i arbetets art, arbetsförhållandena, arbetarens
skicklighet och därav föranlett arbetsresultat.
En jämförelse av indextalen för arbetsförtjänst (timlön) och levnadskostnader
visar, att levnadskostnadsökningen motsvaras av en på det hela taget
likvärdig höjning av arbetsförtjänsten.
Levnadskost-
nadsindex
Arbetsför-
tjänstindex
Arbetsför-
tjänstindex
nominell
(reallön)
(basår 1933 100)
mars 1939 ..........
...... 1012
108-1
106-8
» 1940 ..........
...... 103-3
110-0
106-5
» 1941 ..........
...... 106l
115-5
108-9
> 1942 ..........
...... 109-2
117-5
107-6
Förändringarna i nominallöneindex torde vara fristående från levnadskostnadsändringarna
och ha sin förklaring i sådana omständigheter som den fortgående
omställningen från mindre krigsviktig och med lägre arbetsförtjänst
förbunden produktion (t. ex. grovarbete, viss textilindustri) till krigsviktiga
arbeten samt kvalitetsarbetets därmed sammanhängande större betydelse. En
annan orsak anses ligga däri, att arbetarstammen undergått en viss kvalitetsförbättring.
Lönestopp har genomförts genom krigsekonomiförordningen den A september
1939. Lönekontrollen har lagts i händerna på särskilda befullmäktigade
för arbetet (Reichstreuhänder der Arbeit). Lönehöjning utan författningsmässigt
eller av riksarbetsministern eller nämnda kontrollorgan lämnat
tillstånd är förbjuden. IV.
IV.
De sakkunnigas förslag.
De sakkunnigas uppgift är enligt direktiven alt utreda möjligheterna att
genomföra enhetlighet i fråga om den kompensation, som på arbetsmarknaden
utgår för levnadskostnadsstegringen. De åtgärder, som närmast kunde
komma i fråga, angåvos i direktiven vara följande:
1) maximer ing av sådana lönetillägg, som äro avsedda att bereda ersättning
för stegrade levnadskostnader;
27
2) legala hinder mot utbetalning av dylika tillägg annat än i särskild ordning,
som medgiver en spärrning av desamma;
3) en sådan form för beskattning, att merinkomster beroende av dylika
tillägg kunna beläggas nied särskilt höga skatter.
Vid prövning av olika möjligheter att lösa den förelagda uppgiften lia de
sakkunniga till en början funnit, att någon väg utanför de i direktiven nämnda
icke bör komma i fråga. Vad därefter skattevägen angår, kan till en början
konstateras, att det ur de vanliga deklarationsuppgifterna icke är möjligt
att utläsa om och i vad mån dyrtidskompensation utgått. Skulle därför kompensationsskatt
uttagas i en ordning, som anknöte till det vanliga förfarandet
för taxering och debitering av skatt, så bleve det nödvändigt att utsträcka
deklarationsplikten till att jämväl avse preciserade uppgifter angående dyrtidskompensation.
Men även om en mycket omfattande uppgiftsplikt stadgades,
torde det åtminstone för taxeringsmyndigheterna i första instans stöta
på stora svårigheter att i samtliga fall avgöra, om och i vilken mån kompensation
utgått. I många fall är det nämligen mycket svårt att fastställa örn
ett lönetillägg utgör kompensation eller ej, och det är även vanskligt att jämföra
olika kompensationssystem med varandra. Vidare må anmärkas att
skatten skulle komma att utgivas först lång tid efter det kompensationsbeloppet
uppburits. Denna omständighet skulle, särskilt om skatten vore mycket
hög, lätt kunna medföra avsevärda svårigheter för den som mottagit
kompensationsbeloppet.
Vissa av de angivna nackdelarna kunde undanröjas örn kompensationsskatten
uttogs direkt vid förvärvskällan i analogi med t. ex. skatten på lot
terivinster. Systemet kunde konstrueras så, att kompensationsskatt skulle
utgivas endast i den mån en statlig nämnd efter prövning av omständigheterna
i det särskilda fallet gåve föreskrift om att kompensationsskatt skulle
utgå. Skatten skulle då betalas direkt av arbetsgivaren till staten. Arbetstagaren
skulle aldrig få beloppet i sin hand. Mot detta system kan emellertid
invändas, bland annat, att det knappast vore lämpligt att helt frikoppla
denna skatteform från sambandet med övriga skatter, t. ex. såvitt angår
avdrag m. m. Det torde vara uppenbart, att detta system skulle bliva alltför
komplicerat.
Det anförda torde giva vid handen att skattevägen icke bör anlitas. Valet
står sålunda mellan maximering och spärrning. Med avseende å spärrvägen
må anmärkas, att man genom alt välja denna visserligen kan ernå en inflalionshindrande
begränsning av köpkraften, men att man å andra sidan icke
därigenom kan åstadkomma en verklig utjämning i kompensationshänseende
mellan olika samhällsgrupper och enskilda. De som erhållit särskilt hög
kompensation skulle, örn spärråtgärder vidtogos, visserligen tills vidare icke
kunna förfoga över det spärrade beloppet, men detta belopp skulle dock,
därest icke särskilda åtgärder vidtogos, i en framtid stå till deras disposition.
För dem, som icke erhålla särskilt hög kompensation eller kanske alls icke
äro kompenserade för dyrtiden, kan ett sådant »tvångssparande» knappast
te sig som en utjämning. Resultatet blir ju endast, att de mera gynnade
28
efter kristidens slut vunnit ett kanske icke obetydligt sparkapital. Det torde
vidare vara tydligt att spärrvägen icke kan omsättas i praktiken utan
ganska avsevärda administrativa och andra svårigheter. 1 vilken form än
spärrningen skulle ske — genom spärrkonton hos arbetsgivaren, postsparbanken
eller annorstädes, genom betalning i obligationer extra commercium
eller på annat sätt — måste en vidlyftig apparat skapas för att effektivt
genomföra och kontrollera spärrningen samt för att handhava spärrmedlen.
Ett svårlöst problem vöre även om och i vilken ordning spärrmedlen skulle
beskattas. Det vill därför synas, som om man örn möjligt borde undvikta
även denna metod.
Av de tidigare berörda förslagen återstår sålunda endast maximeringsvägen.
En maximering av kompensationen kan tänkas genomförd på olika
sätt.
En linje är sålunda att i lag föreskrives, att lönekompensation för ökade
levnadskostnader icke finge utgå med högre belopp än det, som utginge viss
angiven dag, t. ex. den dag, då lagen trädde i kraft. Denna linje skulle sålunda
innebära ett kompensationsstopp. Ingen skulle fråntagas rätten till
det dyrtidstillägg, som han dittills erhållit, men hans eventuella rätt till ytterligare
tillägg skulle avskäras. Föreskriften kunde kombineras med en bestämmelse
att Konungen eller myndighet som Konungen förordnade skulle
äga att utan hinder av den angivna grundregeln för särskilda fall bestämma
den högsta kompensation, som finge utgå.
Mot denna linje kan dock anmärkas, bland annat, att regleringen skulle
innebära ett alltför strängt statligt förmynderskap över näringslivet. Från såväl
arbetsgivar- som arbets tagarhåll har också vid preliminära överläggningar
med de sakkunniga eftertryckligt framhållits, att parterna på arbetsmarknaden
borde lämnas största möjliga frihet att själva reglera dessa
förhållanden. De sakkunniga lia därför funnit det lämpligare att icke utforma
sitt förslag efter den nyss angivna linjen. Det förslag, som enligt de
sakkunniga bäst skulle lösa det föreliggande problemet, omfattar i stället
allenast en rätt för Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer att
ingripa mot dyrtidskompensation i fall, då denna väsentligt överstiger vad
som i allmänhet utgår till löntagare i riket. Den sålunda valda huvudlinjen
möjliggör ingripande mot särskilt höga kompensationer men rubbar
i övrigt icke den fria lönebildningen. Lagen skulle sätta ett tvångsmedel i de
statliga myndigheternas hand, men ett tvångsmedel, som borde användas endast
då så befunnes nödvändigt. Det torde vara att förvänta, att redan existensen
av ett sådant tvångsmedel skulle medföra, att det endast mera sällan behövde
tillgripas.
För att vinna det mål, som förslaget åsyftar, är det emellertid nödvändigt
att giva möjlighet till ingripande även mot avtal, vilka tillkommit före lagens
ikraftträdande. I anledning av de betänkligheter, som göra sig gällande häremot,
har på särskilt uppdrag docenten Knut Rodhe verkställt en utredning
om och i vad mån retroaktiv civillags lutning är förenlig med svensk grundlag
och eljest vedertagna principer för lagstiftning. Utredningen fogas såsom
bilaga till denna promemoria.
29
I utredningen anföres, att svensk grundlag enligt en i doktrinen allmänt
omfattad mening icke lade något hinder i vägen för retroaktiv lagstiftning.
Icke heller kunde det göras gällande att svensk rättsåskådning helt förhjöde
lagstiftaren att giva civillag återverkande kraft. Lagberedningen, som vid ett
flertal tillfällen haft anledning att precisera sin uppfattning, hade icke gått
längre än att såsom huvudregel på förmögenhetsrättens område fastslå, att
ny lag icke borde givas tillbakaverkande kraft. Men beredningen hade uttryckligen
tillagt, att lagstiftaren kunde och borde frångå denna huvudregel, då
starka skäl talade härför, och hade också avfattat förslag i överensstämmelse
härmed. Härutinnan hade beredningen icke veterligen stött på något motstånd,
utan övriga i lagstiftningsarbetet deltagande instanser hade accepterat lagförslagen
ulan några principiella invändningar på denna punkt. Den av lagberedningen
uttalade uppfattningen visade sig också vara gemensam för
många andra rättssystem, besläktade med vårt eget. Icke ens i länder såsom
Amerikas förenta stater och Norge, där huvudregeln mer eller mindre direkt
stöddes av grundlagsstadganden, hade man ansett den kunna upprätthållas
utan reservation.
I utredningen framhålles vidare, att avtaisläran hörde till det i fråga om
retroaktiv lagstiftning mest ömtåliga området. Ett avtal ansåges alltså böra
regleras av den vid dess tillkomst gällande lagen. Ett skäl härför vore att
avtalsslutande parter måste vid avtalets ingående kunna bedöma, vilka rättsverkningar
avtalet komme att ha. Avtalsmekanismen fungerade icke eller i
varje fall dåligt, om parterna saknade förtroende för lagstiftningens stabilitet.
Det vore emellertid tydligt att icke varje ingripande medförde att detta
förtroende rubbades. Om ingripanden skedde endast i sällsynta undantagsfall
och då mycket starka skäl kunde åberopas, behövde man icke befara en
dylik följd, särskilt icke om ingripandena innebure oväsentliga ändringar.
Det räckte emellertid icke — framhålles vidare i utredningen — med en förnuftsmässig
motivering för ett ingripande mot bestående avtal. Avtal fullgjordes
icke blott därför att kontrahenterna stöde under hot av statens maktmedel
eller eljest funne uppfyllandet med sin fördel förenligt. Det framstode också
för ett stort antal medborgare såsom en plikt alt uppfylla ingångna avtal
och den som icke gjorde detta betraktades av än flera medborgare med moraliskt
ogillande. Denna känsloreaktion vöre ovillkorlig och visste icke av
några lämplighetsöverväganden. Därför kunde ett ingripande från lagstiftaren
i syfte att försvaga eller upphäva verkan av ett avtal framkalla en stark
reaktion hos allmänheten. Del kunde vara aldrig så förnuftigt att underkänna
ett förut bindande avtal; lagstiftaren framstode dock såsom delaktig
i en moraliskt förkastlig handling örn han gjorde delta. Först när situationen
vore sådan, att lagstiftaren lill stöd för sitt ingripande kunde mobilisera
en känsloreaktion, som upphävde eller åtminstone motverkade reaktionen
alt avtal ovillkorligen skola hållas, kunde han undgå att framstå i en ur
moralisk synpunkt ofördelaktig dager. Det vore därför för samhällsorganens
auktoritet väsentligt, all lag, som ingrepe mot bestående avtal, skulle lia stöd
icke blott av sakliga överväganden utan även av en moralisk reaktion, sorn
30
kunde åtminstone lorta udden av den moraliska indignationen hos den genom
lagstiftningen kränkta kontrahenten och som framför allt kunde uppväcka
moraliskt gillande hos den stora massan av utomstående.
I utredningen gives slutligen en översikt över nyare svensk lagstiftningspraxis.
Sålunda framhålles, att lagstiftaren i åtskilliga fall ansett sig böra
ingripa mot bestående avtal. Ibland hade det gällt perifera detaljer av långfristiga
avtal, vilka lagstiftaren vid rättsordningens successiva förnyelse ansett
angeläget att föra in under ny lags herravälde. I andra fall åter hade det
gällt de centrala delarna av avtal, vilkas förekomst utgjort ett akut socialt
ont och vilka lagstiftaren därför ansett sig nödtvungen att jämka eller åsidosätta.
Ingripanden av det senare slaget hade bland annat föranletts avförändringar
i penningvärdet. Det hade därvid i första hand kommit i betraktande
att penningvärdets förändring gjort avtalen alltför betungande
för endera parten. I vissa fall hade dylika avtal förekommit i så stor utsträckning
att argumentet utvidgats därhän, att landets ekonomiska liv skulle
utsättas för allvarliga rubbningar örn avtalen stöde fast och ett stort antal
gäldenärer därmed bomme i svårigheter. Denna synpunkt ginge utöver den
direkt privaträttsliga frågeställningen och hade kunnat motivera det mera
radikala ingripande mot guldklausuler m. m., som 1932 års lagstiftning örn
betalning på grund av vissa obligationer innebure. Däremot syntes man i
nyare svensk lagstiftning icke ha haft anledning att föra fram den synpunkt,
som Supreme Court i Amerikas förenta stater ansett avgörande vid bedömningen
av ett ingripande från lagstiftningens sida mot guldklausulerna, nämligen
att dessa klausuler utgjorde ett hinder för en nödvändig penningpolitik
och därför måste få åsidosättas. Bilden av svensk lagstiftningspraxis kunde
emellertid här kompletteras med vissa uttalanden inom Högsta domstolen
(se NJA 1937:1), enligt vilka det icke skulle kunna anses i och för sig
stridande mot svensk rättsuppfattning att motivera ett ingripande mot bestående
avtal på detta sätt.
De sakkunniga äro, såsom nyss antytts, av den uppfattningen, att det för
att nå det mål den ifrågasatta lagstiftningen åsyftar är nödvändigt att giva
möjlighet till ingripande även mot bestående avtal. De sakkunniga kunna
icke finna, att ett dylikt ingripande allmänt sett skulle rubba förtroendet för
lagstiftningens stabilitet. Väl avser ingripandet icke endast ett avtals perifera
detaljer utan en av dess mera vitala punkter. Det gäller emellertid ett engångsingripande
i en extraordinär situation. Detta ingripande är motiverat
bland annat av nödvändigheten att bevara penningvärdet. En sådan allvarlig
situation kan endast sällan väntas inträffa och det finnes icke heller
anledning befara, att ingripandet skulle kunna åberopas såsom förebild för
ingripanden av mindre betydelsefulla anledningar. Lagstiftningen skulle dessutom
icke innebära något väsentligt avsteg från vad som förut av olika anledningar
ansetts kunna och böra göras, även om någon fullkomligt likartad
situation icke tidigare förelegat. De sakkunniga ha därför kommit till den
uppfattningen, att allmänt vedertagna rättsprinciper icke böra hindra att lagen
utformas i enlighet med den i det föregående angivna huvudlinjen.
31
I anslutning till vad sålunda anförts ha de sakkunniga utarbetat förslag
till lag om begränsning av dyrtidstillägg d lön och pension. Förslaget är fogat
vid denna promemoria.
Beträffande särskilda stadganden i lagförslaget må följande anföras.
1 §•
Av redogörelsen under II ovan framgår, att de s. k. indexavtalen mellan
svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i allra största omfattning
blivit normerande för den dyrtidskompensation, som utgår till löntagare
i riket. Den kompensation, som utgår till huvuddelen statstjänstemän,
motsvarar för närvarande i stort sett kompensationen enligt indexavtalen,
över den »normalnivå», som indexavtalen och de statliga bestämmelserna sålunda
angiva, höjer sig ett jämförelsevis obetydligt antal särskilt höga kompensationer.
Sådana kompensationer utgå på det kommunala området samt
möjligen även i enstaka fall på andra områden.
Förslaget innefattar en fullmakt för Konungen att ingripa mot kompensationer,
som väsentligt överstiga normalnivån. I de fall, som fullmakten omfattar,
må kompensationen sänkas intill denna nivå. Det är sålunda icke nödvändigt
att varje ingripande innefattar sänkning ända ned till normalnivån.
Ingreppet har formen av en ogiltigförklaring. I den mån ett kompensationstillägg
ogiltigförklarats må tillägget vid straffansvar icke utgivas eller mottagas.
Förhållandena på det nu behandlade området äro av den art, att lagen
måste avfattas i allmänna ordalag. Ett icke ringa utrymme måste beredas åt
skälighetsprövning i det särskilda fallet. Sålunda kan nämnas, att normalnivån
icke kan bestämmas med matematisk precision utan endast ungefärligen.
Enligt ovannämnda indexavtal utgår för närvarande, schematiskt uttryckt,
ett dyrtidstillägg av 207 % å 1938 års genomsnittslön vid respektive
företag. Den enskilde arbetaren erhåller sålunda icke exakt 20 7 °/o å den lön,
som han erhöll 1938 eller som för motsvarande arbete utgick under nämnda
år. De statliga lönereglementena giva endast i stort sett samma kompensation
som indexavtalen; överensstämmelsen är något större eller något mindre allt
efter den tidpunkt, som jämförelsen avser, och man kan dessutom nå i viss
mån olika resultat beroende på vilka jämförelsegrunder som användas. Även i
andra avseenden äro förhållandena sådana, att en detaljreglering icke lämpligen
bör genomföras i lag. Ett exempel på arten av de frågor, som uppstå,
är följande. Statstjänstemän erhålla icke rörligt tillägg å belopp, varmed lönen
överstiger 900 kronor i månaden. Motsvarande bestämmelse finnes icke
i indexavtalen. Om lagen skall tillämpas på en arbetstagare, vars ställning
närmast är att jämföra med en tjänstemans, skall då 900-kronorsregeln beaktas?
Frågan bör enligt de sakkunnigas mening lösas med utgångspunkt
från, att man har anledning förutsätta, att en 900-kronorsregel skulle intagits
i indexavtalen, därest de i dessa avtal berörda lönerna i något fall uppgått
till belopp överskridande 900 kronor. Man får därför anse, att lagens
32
beskrivning av normalnivån inkluderar en 900-kronorsgräns sådan som den
för statstjänstemännen gällande.
Vad angår pensionstagare må till en början erinras, att dyrtidskompensation
utgår efter skiftande grunder. I många fall erhålles icke någon som helst
kompensation för dyrtiden. Endast i undantagsfall erhålla pensionstagare
högre kompensation än den, som avses i indexavtalen. Någon »normalnivå»
kan icke angivas.
Starka skäl av social natur kunna åberopas för att lämna pensionärernas
dyrtidstillägg orörda. Det synes emellertid lämpligt att i lagen giva en möjlighet
till begränsning åtminstone av särskilt höga tillägg. En naturlig väg synes
vara att falla tillbaka på de regler, som enligt de sakkunnigas förslag skulle
gälla för löntagarna. Tillägg till pension skulle sålunda kunna begränsas under
samma förutsättningar och intill samma gräns som tillägg till lön.
Med dyrtidstillägg å lön och pension avses i förslaget sådana tillägg, som
åsyfta att helt eller delvis kompensera levnadskoslnadsstegringen. Med lön
torde arvode stundom få likställas, särskilt som någon klar skillnad mellan
dessa båda termer icke torde uppehållas i allmänt språkbruk. I regel torde
emellertid dyrtidstillägg icke utgå å de ersättningar, vilka betecknas som arvoden.
De sakkunniga ha ägnat uppmärksamhet åt möjligheten att begränsa lagen
till att gälla endast visst område, t. ex. kommunernas arbetstagare och pensionärer.
Den valda huvudlinjen torde emellertid göra en sådan begränsning
mindre lämplig. Det mål man vill nå främjas bäst därav, att ingrepp kan ske
på alla områden, där så finnes påkallat.
Utövare av de s. k. fria yrkena såsom tandläkare, advokater och konstnärer
omfattas icke av förslaget. Av direktiven torde framgå, att avsikten icke varit
att i detta sammanhang upptaga frågan om begränsning av dessa gruppers
dyrtidskompensation till behandling. Nämnas kan, att statens priskontrollnämnd
i skrivelse till Konungen den 2 februari 1943 bland annat föreslagit
sådan ändring av prisregleringslagen, alt denna skulle komma att avse tjänster
av alla slag.
Det torde vara uppenbart att andra hinder av rättslig natur än de, som
möjligen kunna följa av stadgandet i 36 § regeringsformen, icke möta mot
lagens tillämpning i vad angår befattningshavare i allmän tjänst (jfr nedan
sid. 38 f.).
Lämpligt torde vara, att Kungl. Majit delegerar sin rätt enligt lagen till en
särskild nämnd. Denna nämnd, som skulle kunna benämnas statens lönekontroUnämnd,
bör lämpligen bestå av sju ledamöter, varav två representanter
för arbetsgivarna, två för arbetstagarna samt tre opartiska representanter.
Ledamöterna böra tillsättas av Kungl. Majit. Frågor om begränsning av
dyrtidskompensation bör nämnden upptaga antingen ex officio på grundval
av informationer rörande läget på arbetsmarknaden eller ock efter anmälan
av intresserad organisation eller person. Det måste dock förutsättas, att
nämndens arbete inriktas på grupper av arbetstagare och endast i undantagsfall
på enskilda personer. En tänkbar väg vöre att Konungen gåve nämn
-
33
den befogenhet att ingripa endast beträffande viss grupp eller vissa grupper
arbetstagare.
2 §•
I det föregående har angivits, att lagen omfattar allenast sådana tillägg
till lön eller pension, som avse att helt eller delvis kompensera levnadskostnadsstegringen.
Andra lönehöjningar beröras däremot icke av lagen. Har
beslut jämlikt 1 § meddelats, innebär detta sålunda endast ett kompensationsstopp
för det ifrågavarande fallet men däremot icke ett egentligt lönestopp.
Tillägg till lönen t. ex. på grund av tjänsteålder eller befordran äro alltså
tillåtna. Enbart den omständigheten att ett kompensationstillägg givits annan
beteckning bör emellertid icke medföra att det blir tillåtet. En föreskrift
härom har intagits i 2 §. Paragrafens formulering ansluter sig till
27 § hyresregleringslagen.
Till belysning av paragrafens innebörd må nämnas följande. Har en arbetstagare
nått den högsta lön, som jämlikt avtal eller praxis utgår till arbetstagare
i lika eller jämförlig ställning, och erhåller han därutöver ytterligare
tillägg, torde man under nuvarande förhållanden böra presumera, att
tillägget utgör dyrtidskompensation. Har beslut jämlikt 1 § meddelats beträffande
det ifrågavarande avtalsförhållandet, skall därför beslutet gälla
nyssnämnda tillägg därest det ej visas, att tillägget icke utgjorde kompensationstillägg
utan var betingat av andra skäl än dyrtiden, t. ex. arbetstagarens
speciella personliga kvalifikationer eller dylikt.
I detta sammanhang må nämnas, att de s. k. fasta kristillägg, som utgå
till jordbruks- och skogsarbetare, enligt de sakkunnigas mening icke böra
sänkas. Dessa arbetargrupper torde nämligen icke ha erhållit för hög kompensation.
3 §•
För lagens tillämpning torde det vara nödvändigt, att arbetsgivare ålägges
viss editionsplikt. Reglerna härom ansluta sig nära till stadgandet i 8 §
prisregleringslagen.
4 §■
Till huvudregeln i 1 § måste givetvis lämpliga sanktioner knytas. Det kan
vid ett första betraktande synas mindre tilltalande att bestraffa förseelser
av den art, varom här är fråga, med straff som gälla för brott och förseelser
i allmänhet. De sakkunniga lia emellertid funnit det oundgängligt att välja
denna väg och föreslå straff av böter eller, i försvårande fall, fängelse i
högst sex månader för den som med vetskap om att utfästelse helt eller
delvis ogiltigförklarats bryter mot vad i 1 § andra stycket stadgas. Det måste
emellertid anses vara ett önskemål att straffsanktionen tillämpas endast då
så är av förhållandena särskilt betingat. Stadgandet har därför kompletterats
med en föreskrift, upptagen i 6 § första stycket, enligt vilken brott,
varom nu är fråga, må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan
3—437256.
34
eller medgivande av myndighet, som Konungen bestämmer (jfr 14 § prisregleringslagen).
I 4 § stadgas vidare straff för den, som vid lämnande av uppgift enligt
3 § söker vilseleda den undersökande myndigheten. Bestämmelsen anknyter
till en föreskrift i 11 § första stycket 8) prisregleringslagen. Även beträffande
denna del av 4 § gäller åtalsregeln i 6 § första stycket.
5 §•
Denna paragraf överensstämmer i väsentliga delar med 13 § prisregleringslagen.
Till paragrafen ansluter sig en i 6 § andra stycket upptagen åtalsregel,
som äger motsvarighet i 14 § prisregleringslagen.
8 §•
Paragrafen motsvarar i huvudsak 17 § prisregleringslagen.
övergångsbestämmelserna.
Då lagen uppenbarligen bör vara av provisorisk natur, synes det lämpligt
att dess giltighetstid begränsas till exempelvis ett år.
Ogiltigförklaring enligt 1 § liksom föreskrift enligt 3 § bör icke gälla
för längre tid än lagen äger giltighet. Den omständigheten, att en ogiltigförklarad
utfästelse — därest parterna ej annorlunda överenskomma — åter blir
gällande när lagens giltighetstid utgår, innebär givetvis icke att part då skulle
äga att kräva utfästelsens fullgörande såvitt angår tid, då utfästelsen varit
ogiltig.
I det föregående har anförts, att lagen skulle äga tillämpning även å utfästelse,
som gjorts före lagens ikraftträdande. Lagen skulle sålunda äga tillbakaverkande
kraft. Detta betyder emellertid icke, att ogiltigförklaring skulle
kunna avse tillägg, som före ogiltigförklaringen förfallit till betalning.
Ogiltigförklaring må avse allenast sådana tillägg, som skulle förfallit till
betalning efter det förklaringen meddelats eller efter viss senare i förklaringen
angiven dag.
övergångsbestämmelsernas sista stycke anknyter till en motsvarande föreskrift
i övergångsbestämmelserna till prisregleringslagen.
Stockholm den 17 februari 1943.
J. NORDENFALK
GÖSTA JOHANSSON
PER WESTLING
Bengt Petri
35
Förslag
till
Lag
om begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Har utfästelse gjorts örn sådant dyrtidstillägg å lön eller pension, som väsentligt
överstiger till löntagare i allmänhet utgående dyrtidstillägg, må
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förklara utfästelsen
ogiltig i vad den avser tillägg överstigande det, som i allmänhet utgår.
I den mån utfästelse förklarats ogiltig må tillägg icke utgivas eller mottagas.
2 §•
Med dyrtidstillägg å lön eller pension likställes i denna lag varje annan
gottgörelse, som måste antagas utgöra sådant tillägg, ändå att den givits annan
beteckning.
3 §■
Myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva skyldighet för arbetsgivare
att på anfordran av myndigheten eller annan av denna utsedd myndighet
1)
lämna de uppgifter myndigheten begär för prövning av fråga örn begränsning
av dyrtidstillägg å lön eller pension;
2) för kontroll av lämnade uppgifter eller utbetalade avlöningar förete
handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten.
Försummar någon efter anfordran, varom ovan sägs, att fullgöra vad honom
i följd därav åligger, äger den av Konungen bestämda myndigheten förelägga
honom vite. Länsstyrelse äger i förekommande fall förordna örn uttagande av
sådant vite.
4 §•
Med dagsböter straffes
den som, med vetskap om att utfästelse helt eller delvis ogiltigförklarats,
brutit mot vad i 1 § andra stycket stadgas;
den som vid lämnande av uppgift, som i 3 § avses, sökt vilseleda myndighet.
Äro omständigheterna försvårande må till fängelse i högst sex månader dö
-
mas.
36
5 §•
Vad som inhämtats med stöd av bestämmelserna i 3 § må ej yppas i vidare
mån än som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna avsedda
ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.
6 §■
Brott, varom i 4 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan
eller medgivande av myndighet, som Konungen bestämmer.
Brott, varom i 5 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.
7 §•
Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
%
8 §•
över myndighets beslut jämlikt 1 § må, där Konungen så förordnat, klagan
icke föras.
Beslut, som myndighet meddelat jämlikt 1 § eller 3 § första stycket, skall
utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, intill dess annorlunda
kan vara förordnat.
9 §•
De närmare föreskrifter, som äro erforderliga för tillämpningen av denna
lag, meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1943 samt gäller till och
med den
Förklaring jämlikt 1 § eller föreskrift jämlikt 3 § skall ej gälla för längre
tid än lagen äger giltighet.
Lagen äger tillämpning även å utfästelse, som gjorts före lagens ikraftträdande.
I 5 § meddelad föreskrift örn tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande
överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga örn annat
brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas giltighet,
skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i övrigt upphört
att gälla.
37
Bilaga.
Något om retroaktiv civiilagstiftniiig.
Av docenten Knut Rodhe.
»Ingen lov må gis tilbakevirkende kraft.» Detta stadgande återfinnes i
Norges grunnlov § 97.
Svensk grundlag innehåller icke något dylikt stadgande. »Enligt svensk
grundlag finnes icke något hinder att genom allmän lagstiftning ändra
bestående rättslägen.» Denna av Sundberg1 uttalade mening är allmänt omfattad
i doktrinen. Såväl Reuterskiöld som Malmgren och Herlitz konstatera,
att svensk grundlag saknar uttryckligt förbud mot att giva en lag
återverkande kraft.1 2 Reuterskiöld tillägger emellertid: »Men detta utesluter
lika litet, att den svenska rätten i allt fall erkänt och tillämpar principen,
som förbudet i främmande grundlagar hindrar dessa stater att åsidosätta
principen, om så finnes lämpligt.» Även Malmgren gör den reservationen,
att »retroaktiva strafflagar och stadganden som innebära förintande av privata
rättigheter utan motsvarande gottgörelse få anses stridande mot den
svenska lagstiftningens oskrivna grundprinciper.»3
År 1941 framlades av särskilda sakkunniga ett förslag till ny lydelse av
§ 16 regeringsformen. De sakunniga föreslogo därvid ett ovillkorligt förbud
mot retroaktiva strafflagar och mot att staten utan ersättning förfogar
över egendom, men de antydde icke, att ifrågavarande grundlagsparagraf
nu skulle innehålla något förbud mot retroaktiv lagstiftning, och
de föreslogo icke heller att något sådant förbud skulle införas utöver vad
som följer av det sagda.4 Förslaget har ännu icke föranlett någon åtgärd.
I det följande vill förf. undersöka, om och i vad mån det har betraktats
som en oskriven grundprincip för den svenska lagstiftningen att civillag
icke får givas tillbakaverkande kraft. Till ytterligare belysning av frågan
kommer förf. att söka ge en bild av de åskådningar, som i detta avseende
1 Statsvetenskaplig tidskrift 1930 s. 378. Jfr Sundberg, Den svenska stapelstadsrätten,
Sthm 1927, s. 452 ff.
3 Reuterskiöld, Grunddragen af den allmänna rätts- och samhällsläran, Uppsala 1912,
s. 130, jfr också s. 128, Malmgren, Sveriges författning, II, Malmö 1941, s. 29, densamme,
Riksdagen och lagstiftningen, Sveriges Riksdag XIV, Sthm 1934, s. 11, Herlitz, Örn lagstiftning
genom samfällda beslut av konung och riksdag, Sthm 1926—30, s. 417.
3 Se de i föreg, not anförda ställena.
* Se SOU 1941:20, särskilt s. 30 f. och 32 f.
38
gjort sig gällande i vissa främmande rättssystem.1 Frågan om retroaktiva
strafflagar lämnas helt utanför undersökningen. Uppmärksamheten kommer
framför allt att inriktas på den form av retroaktiv civillagstiftning,
som innebär att ny lag göres tillämplig på ett vid lagens ikraftträdande redan
bestående avtal.
I detta sammanhang må emellertid erinras örn § 36 regeringsformen, enligt
vilket stadgande vissa tjänstemän icke få avsättas utan rannsakning
och dom. Häri inlägges att dessa tjänstemän äga rätt att bibehållas vid de
löner, som äro förenade med deras befattningar.2 Stadgandet har säkerligen
i första hand tänkts som ett skydd mot ingripanden i särskilda fall,
men förmodligen bör man däri inlägga även att en generell lönereduktion
är otillåten; denna fråga har förf. emellertid icke funnit vara tidigare direkt
diskuterad.
Vad beträffar övriga statstjänstemän har staten i viss utsträckning gjort
reservationslösa utfästelser om viss lön.3 Dessa anses liksom andra statens
utfästelser medföra en rätt emot staten, »principiellt jämställd med fordringsrätter
o. d. i enskildas inbördes mellanhavanden.»4 Om man bygger
på denna uppfattning vid lösningen av det föreliggande problemet, skulle
statens utfästelser kunna undanröjas genom allmän lag i samma utsträckning
som man på detta sätt kan ingripa mot enskilda avtal.
Det finns emellertid anledning att framkasta den tanken att staten därvid
borde stå i en särställning och bedömas strängare än andra gäldenärer,
eftersom den lagstiftande myndigheten här handlar så att säga i egen sak.5
Såvitt förf. kunnat finna har dock något sådant krav icke kommit till uttryck
i diskussionen om de ingripanden, som faktiskt förekommit. Ett nedan omtalat
ingripande mot vissa slag av obligationer förutsattes sålunda skola
gälla även till förmån för staten, utan att detta förhållande ansågs böra
anmärkas i lagtexten eller ens särskilt motiveras.6
Frågan om verkan av utfästelse av en kommun synes i detta sammanhang
icke erbjuda några speciella aspekter. Sundberg framhåller sålunda,
säkerligen i överensstämmelse med vedertagen uppfattning, att en kommun
skiljer sig från de privaträttsliga sammanslutningarna därigenom att den
av staten utrustats med tvångsmakt inom sitt område eller mot sina med
1
Förevarande problem behandlas mycket utförligt i F. Affolter, Geschichte des intertemporalen
Privatrechts, Leipzig 1902, och densamme, System des deutschen burgerlichen
Ubergangsrechts, Leipzig 1903, samt P. Roubier, Les conftits de lois dans le temps, I—II,
Paris 1929, 1933.
* Se Malmgren, Sveriges författning, II s. 175, Myrberg, Örn tjänstemäns oavsättlighet,
Lund 1925, s. 9, samt densamme, Örn statstjänstemäns oavsättlighet, Uppsala 1930, s. 13.
* Jfr KProp 294/1940 s. 7 ff.
1 Herlitz, Riksdagens finansmakt, Sveriges Riksdag XII, Sthm 1934, s. 164. Herlitz tilllägger
emellertid, att det visserligen icke är alltid som denna rätt kan utdömas av domstol,
och att även där så är fallet vår lag icke torde erkänna några mot staten riktade exekutivmedel.
5 Jfr det nedan s. 56 not 3 omtalade avgörandet av USA:s Supreme Court i målet Perry
v. United States.
6 Se nedan s. 55 f.
39
lemmar. Denna makt »upphäver icke kommunens likställighet med dessa
juridiska personer i privaträttsliga förhållanden, och den rubbar alltså icke
kommunens karaktär av en privaträttens juridisk person».1 Även på detta
område bör man alltså kunna falla tillbaka på de överväganden, som avse
retroaktiv civillagstiftning.
Uttalanden från svenskt lagstiftningsarbete.
Från det senaste halvseklets svenska lagstiftningsarbete kan man hämta
åtskilliga auktoritativa uttalanden, som visa hur man sett på frågan om
retroaktiv civillagstiftning. De ge också exempel på vad det är för slags
bestämmelser man velat karakterisera såsom retroaktiva.
Lagberedningen hade i sitt förslag till jordabalk (1905—1909) i ett flertal
sammanhang anledning att särskilt diskutera den nya lagstiftningens
ikraftträdande. Sålunda yttrar beredningen i motiven till nyttjanderättslagens
promulgationslag:* 2
»I överensstämmelse med den för lagstiftningen inom förmögenhetsrättens område
allmängiltiga grundsats, att nya lagbestämmelser icke äga tillbakaverkande kraft,
måste såsom regel fasthållas att den föreslagna lagen örn nyttjanderätt till fast egendom
icke skall tillämpas i fråga örn nyttjanderätt, som upplåtits innan lagen trätt
i kraft. Beredningen har emellertid ansett några undantag från denna allmänna
regel påkallade. Vissa bestämmelser i den nya lagen äro av den natur att de synts
böra utan vidare vinna tillämpning även där avtalet slutits före lagens trädande i
kraft. I särskilda avseenden har dessutom modifikation av huvudregeln ansetts lämpligen
böra äga rum.»
Samma principiella utgångspunkt ligger till grund för servitutslagens
promulgationsbestämmelse. I motiven konstateras att lagförslaget i stort
sett utgjorde allenast en närmare utveckling av vad som redan nu borde
anses vara gällande rätt. Härifrån utgjorde bestämmelserna i 5 och 7 §§
(örn förflyttning, onyttigförklaring och avlösning av servitut) emellertid
undantag; »men då dessa stadganden hämta sitt berättigande icke endast
från privaträttsliga hänsyn, synes intet hinder böra möta att giva dem
tillämplighet jämväl å äldre rättsförhållanden.»3
Ytterligare uttalar beredningen om förslaget till lag om rätt till undantag
av fast egendom:4
»De i detta lagförslag innefattade bestämmelser havn synts Beredningen, även till
den del de icke äro att anse såsom redan gällande rätt, i det stora hela vara av
beskaffenhet att böra tillämpas jämväl å undantagsavtal, som tillkommit innan lagen
träder i kraft, ehuru naturligtvis den rättsverkan, som i den föreslagna lagen tilllägges
visst angivet förhållande, icke inträder, med mindre nämnda förhållande tillkommit
först efter tidpunkten för lagens trädande i kraft eller vid nämnda tidpunkt
ännu var för handen.»
'' Sundberg, Kommunalrätt, Allmänna delen, Sthm 1936, s. 30 f.
» Lagberedningens förslag till jordabalk (citeras i det följande JB) I s. 269. — Det citerade
uttalandet återkommer med smärre jämkningar ord för ord i motiven till 1925 år*
förslag till lag örn försäkringsavtal, se SOU 1925: 21 s. 227.
3 JB I s. 287.
4 JB II s. 226. Andra uttalanden av intresse återfinnas i JB I s. 301, II s. 211 och 408 ff.
40
Då lagberedningen trettio år senare avgav förslag till lag om skuldebrev,
gav man uttryck åt en liknande uppfattning. I motiven till promulgationslagens
4 § heter det sålunda:1
»I fall då den nya lagen innehåller bestämmelser som avvika från gällande rätt
bör, enligt allmänt vedertagna grundsatser, den nya lagen icke utan särskilda skäl
göras tillämplig å skuldebrev, som tillkommit före dess ikraftträdande.»
I anledning av detta uttalande anförde lagrådet:1 2
»I sina motiv uttalar lagberedningen att enligt allmänt vedertagna grundsatser den
nya lagen i vad den avviker från gällande rätt icke bör utan särskilda skäl göras
tillämplig å skuldebrev som tillkommit före dess ikraftträdande. Häremot kan anmärkas
att dessa grundsatser näppeligen föranleda annat än att man icke bör utom
i sällsynta undantagsfall giva ny lagbestämmelse tillämpning i fråga om verkan av
rättshandling eller annat rättsfaktum som inträffat under äldre rätts herravälde,
såvida därigenom någondera partens rättsställning skulle försämras. Riktigt är alltså
att, i den mån bestämmelse i den föreslagna lagen skulle medföra, att vare sig
gäldenären eller den ursprungliga borgenären i ett före lagens ikraftträdande uppkommet
fordringsförhållande komme i sämre ställning än äldre rätt föranleder, denna
bestämmelse icke bör erhålla tillämpning å det sålunda uppkomna rättsförhållandet.
Den föreslagna lagen innehåller emellertid icke blott stadganden som reglera
verkningarna av ett skuldebrevs utfärdande utan ock stadganden beträffande verkningarna
av andra rättshandlingar med avseende å skuldebrev, såsom överlåtelse och
pantsättning. Av allmänna rättsgrundsatser torde icke följa hinder att när dylik
rättshandling skett efter nya lagens ikraftträdande tillämpa från äldre rätt avvikande
regler beträffande verkan av denna rättshandling även örn det ifrågavarande skuldebrevet
utfärdats före ikraftträdandet, förutsatt att parterna i det ursprungliga rättsförhållandet
ej genom tillämpningen sättas i försämrat läge.»
Slutligen må anföras ett uttalande, som avser familjerättens område. I
motiven till lagberedningens förslag till lag örn äktenskaps ingående och
upplösning (1913) heter det:3
»Å förmögenhetsrättens område gäller såsom regel, att en ny lagstiftning icke verkar
någon rubbning av de rättsföljder, som enligt äldre lag äro förknippade med de
under dess bestånd inträffade rättsfakta. Inom familjerätten kan däremot en dylik
grundsats icke upprätthållas. De betydelsefulla skiftningar i den etiska åskådningen,
som ofta ligga bakom lagändringarna på detta område, kräva mången gång att de
nya bestämmelserna omedelbart vinna allmän tillämpning. Å andra sidan måste
dock även här skälig hänsyn tagas till rättsläget, sådant det gestaltar sig vid den
nya lagens ikraftträdande, och det kan därför icke heller sägas, att regeln här
skulle vara motsatt den, som gäller beträffande förmögenhetsrätten. Frågan måste
sålunda lösas efter rättsreglernas växlande natur, efter övervägande av de skäl, som
i det särskilda fallet kunna tala i ena och i andra riktningen.»
I anslutning till detta uttalande må även erinras därom, att man väl vid,
tillkomsten av nya giftermålsbalken ryggade tillbaka inför tanken att omedelbart
låta de nya bestämmelserna angående makars rättsförhållanden vinna
1 SOU 1935: 14 s. 126 f.
3 KProp 2/1936 s. 46.
3 Se s. 481.
41
fullständig tillämpning även i äldre äktenskap, men att yrkanden härom
sedermera ånyo framkommit.1
De uttalanden, som förf. här anfört, ge tydligt vid handen, att det skulle;
vara en överdrift om man gjorde gällande, att svensk rättsåskådning helt förbjuder
lagstiftaren att giva civillag återverkande kraft. Då lagberedningen
funnit sig föranlåten att precisera sin åskådning, har beredningen icke
gått längre än att den såsom huvudregel på förmögenhetsrättens område
fastslagit, att ny lag icke bör givas tillbakaverkande kraft. Men man har uttryckligen
tillagt, att lagstiftaren kunde och borde frångå denna huvudregel,
då starka skäl talade härför, och man har också handlat i överensstämmelse
härmed. Härutinnan har man icke veterligen stött på något motstånd, utan
övriga i lagstiftningsarbetet deltagande instanser hava accepterat lagförslagen
utan några principiella invändningar på denna punkt.
Frågan om en lag bör givas tillbakaverkande kraft uppställer sig i första
hand för lagstiftaren. Men även domstolarna få i viss mån tillfälle att taga
ställning till denna fråga. HD har i flera fall antagit, att köplagen, vars övergångsbestämmelse
endast innehåller att lagen träder i kraft viss dag, icke är
tillämplig på avtal som slutits före denna dag.* 2 Dessa avgöranden torde vara
att betrakta såsom uttryck för en allmän uppfattning att en lag icke — för
övrigt även om den ger tvingande regler — har tillämplighet på äldre avtal,
örn det icke i lagtexten direkt utsäges att så skall vara fallet.3 Bakom denna
lagtolkningsregel synes man kunna spåra den uppfattningen att det i regel är
olämpligt att giva en lag tillbakaverkande kraft.
Utländsk rättsuppfattning.
Går man utöver vårt lands gränser är det icke svårt att finna paralleller
till den av lagberedningen uttalade svenska uppfattningen.
Sålunda uppställdes vid tillkomsten av den tyska Biirgerliches Gesetzbuch
den grundsatsen, att ny lag icke borde givas återverkande kraft. Men samtidigt
framhölls, att det ibland kunde vara erforderligt att frångå grundsatsen.
»Vor allen Dingen hat der Gesetzgeber freie Hand, jenem Grundsatze eine
Schranke zu setzen, wenn ihm Grunde der Zweckmässigkeit einen Eingriff in
die bestchenden Rechtsverhältnisse geboten oder rätlich erschienen lassen.»
Särskild betydelse har emellertid grundsatsen på områden, där de enskilda ha
dispositionsrätt, alltså i obligationsrätten, medan icke lika stora betänklighe
''
Se lagberedningens förslag till giftermålsbalk (1918) s. 412 ff. samt Undén, övergångsreglerna
i giftermålsbalken, SvJT 1928 s. 28 ff., och Björling, Till giftermålsbalkens tioårsdag,
SvJT 1930 s. 321 ff.
» Se H 1910 A 67 och 394, 1911 s. 48 och A 1 samt 1912 A 313.
3 Se Almén, Om köp och byte av lös egendom, 3 uppl., Sthm 1934, s. 354, densamme,
Lagen om avtal, Sthm 1916, s. 248 (jfr UfR 1918 s. 810, 1919 s. 345, 1925 s. 594), JB II
s. 211 samt 1914 års betänkande med förslag till lag örn avtal m. m. s. 215. Se också H 1920
s. 451 ang. verkan av 1916 års lag örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
in ni.
42
ter göra sig gällande i sakrätten och i familjerätten. I varje fall gäller, afl
lagen in dubio icke har tillbakaverkande kraft.1
Detta överensstämmer nära med den uppfattning, som förut återgivits, och
det synes som om man hade en viss anledning att antaga, att de svenska uttalandena
tillkommit under tyskt inflytande.1 2 De angivna satserna äro emellertid
icke speciella för tysk rätt. I själva verket återge de även fransk octo
engelsk rättsåskådning.
I centrum för den franska diskussionen står code civil art. 2, som stadgar:
»La loi ne dispose que pörn- l’avenir; elle n’a point d’effet rétroactif.» Detta
stadgande fattas väl som en central princip för rättssystemet. Det binder emellertid
blott domaren, som har att utgå från att en lag icke utan uttryckligt stadgande
har retroaktiv verkan. Men varken här eller eljest finnes någon regel1
som hindrar lagstiftaren från att ge ett sådant stadgande. »Quarn! 1’intérét
public l’exige ou paratt 1’exiger le législateur n’hésite pas å édicter une telle
rétroactivité.»3
I engelsk statsrätt står det utom diskussion att parlamentet icke är i något
avseende bundet i sin maktutövning.4 Å andra sidan finner man hos domarkåren
starka uttryck för den uppfattningen, att retroaktiv lagstiftning i regel
är av ondo. Det är sålunda en mycket fast tolkningsregel att en lag icke utan
tvingande skäl får tillskrivas tillbakaverkande kraft. »Of course, it is obviously
competent for the Legislatur, if it pleases, in its wisdom to make the
provisions of an Act of Parliament retrospective; bilt before giving such a
construction to an Act of Parliament one would require that it should either
appear very dearly in the terms of the Act, or anse by necessary and distincf
implication.»5 Någon gång gå domarena i sina uttalanden längre än till ett
dylikt konstaterande och motivera tolkningsregeln just därmed att en retroaktiv
lagstiftning är olämplig. Men å andra sidan medger man att det ibland
kan försvaras att giva en lag tillbakaverkande kraft. »In fine, allowing the
general inexpediency of retrospective legislation», heter det i ett mycket ut
1
Se Motive zu dem Entwurfe eines burgerlichen Geselzbuches fur das deutsche Reich,
Berlin & Leipzig 1888, I s. 19 ff., och sammanfattningen av motivens ståndpunkt i H. Habicht,
Die Einwirkung des Burgerlichen Gesetzbuchs auf zuvor entstandene Rechtsverhältnisse,
Jena 1899, s. 7 f. (citatet från detta verk s. 8).
2 Jfr Almén, Örn köp och byte af lös egendom, 1 uppl., II, Sthm 1908, s. 345 ff. med
många hänvisningar till tysk rätt.
3 M. Planiol & G. Ripert, Traité pratique de droit civil francis, T. VI, Paris 1930, s. 34 f.
Se vidare C. Aubry & C. Rau, Cours de droit civil francis, T. I., 6 éd., Paris 1936, s. 101 ff..
och Roubier, a. a. I s. 428 ff. och 508 ff. L. Duguit har emellertid gjort gällande att retroaktiv
lagstiftning strider mot vissa av honom uppställda, till synes naturrättsligt färgade
grundprinciper, se hans Traité de droit constitutionnel, 3 éd., II, Paris 1928, s. 227 ff.
4 Se W. I. Jennings, The law and the constitution, 2 ed., London 1938, s. 132 ff., särsk,
s. 137. Se också A. V. Dicey, Introduction to the study of the law of the constitution, 9 ed.,
London 1939, s. 39 ff.
5 Lord Ashbourne i Smith v. Callander, (1901) A. C. 297, 305. Se vidare Halsbury’s Law*
of England, 2 ed., XXXI, London 1938, art. Statutes nr 670 med där anförda rättsfall. Se
också 1 Blackstone, Commentaries, 46, C. K. Allen, Law in the making, 3 ed., Oxford 1939,
s. 385 ff., samt E. S. Corwin, The twilight of the Supreme Court, New Haven 1934, s. 59 f.
och 199.
43
förligt uttalande från ISTO,1 »it cannot be pronounced naturally or necessär^- unjust. Thero may be occasions and circumstances involving the safety of the
stafe, or even the conduct of individual subjects, the justiee of which, prospective
laws made for ordinary occasions and the usual exigencies of society for
want of provision fail to meet, and in which the execution of the law as it
stood at the time may involve practical public inconvenience and wrong, summum
jus summa injuria.»
Slutligen må anföras, att dansk grundlag icke innehåller något uttryckligt
förbud mot retroaktiv lagstiftning. Men det antas vara en konstitutionell princip
till skydd för medborgarnas individuella rättssäkerhet att en lag icke bör
givas tillbakaverkande kraft; en princip, som dock kan åsidosättas, särskilt då
offentliga intressen kräva.* 2 En liknande uppfattning har uttalats för finländsk
rätts del.3
Det är sålunda tydligt, att man här har att göra med en grunduppfattning,
som är gemensam för många rättssystem, besläktade med vårt eget. Principen
att en lag icke bör givas återverkande kraft kan återfinnas redan i romersk
rätt, och den har från denna kommit in i de moderna rättssystemen och där
utformats påfallande enhetligt.4 Under 1800-talet har regeln kommit att
framstå såsom en av de principer, vilka skola skydda den enskilde medborgaren
mot godtyckliga statsingripanden, men det är tydligt, att regeln icke
kan ses allenast såsom ett uttryck för den åskådning, som legat till grund för
1700- och 1800-talens rättighetsförklaringar, utan att den arbetat sig in i
medvetandet hos jurister och lagstiftare tämligen oberoende av deras politiska
uppfattning. Regeln är ju egentligen av konservativ karaktär, och det saknar
icke sitt intresse att iakttaga, hurusom just franska revolutionen ger exempel
på att man hänsynslöst givit ny lagstiftning tillbakaverkande kraft; detta
utifrån den åskådningen att man hade att förverkliga »le droit naturel», som
i viss mening gällt redan tidigare och som hade en högre valör än all lagstiftning.
5
I några länder gälla uttryckliga konstitutionella hinder mot retroaktiv lagstiftning.
Detta är fallet i USA och i Norge. I båda dessa länder står också
lagstiftningens överensstämmelse med konstitutionen under kontroll av landets
högsta domstol, och det får därför ett mycket stort intresse att iakttaga
läget här.
Art. 1 sect. 9 av USA:s konstitution innehåller bl. a.: »No ... ex post facto
law shall be passed.» Vidare heter det i sect. 10 bl. a.: »No State shall. .. pass
any ... ex post facto law, or law impairing the obligation of contracts; .. .».
Förbuden mot ex post facto laws synas ha varit avsedda att gälla all lag
''
Willes J., Phillips v. Eijre (1870), I,. R. 6 Q. R., 1. Se särskilt s. 23 ff.; citatet från s. 27.
; O. A. Rorum, Lovkonflikter, 2. Udg. Khvn 1942, s. 5 f., Poul Andersen, Dansk Forvaltningsret,
Klivn 1936, s. 31 f.
3 Se F. W. Ekström, Privaträttens allmänna läror, Hfors 1921, s. 82 ff.
* Jfr Affolter, Geschichte, s. 325, där det säges att principen blivit »Gemeingut aller
civilisierten Völker».
5 Se Roullier, a. a. I s. 129 ff.
44
stiftning, men en stadig domstolspraxis har ansett dem gälla endast strafflag.
1 Retroaktiv civillagstiftning strider alltså icke mot konstitutionen enbart
därför att den är retroaktiv utan först då den kommer i konflikt med andra
av konstitutionens regler.1 2 Här kommer för oss i första hand ifråga förbudet
mot »impairment of the obligation of contracts».3 Detta förbud gäller blott
staternas lagstiftning. Den federala lagstiftningen bindes emellertid även av
Fifth amendment, där det bl. a. heter: »No person shall be . . . deprived of
life, liberty of property, without due process of law;.. .». Denna bestämmelse,
»the due process clause», har av Supreme Court ansetts innefatta skydd även
mot »impairment of the obligation of contracts», och förbudet mot dylika åtgärder
gäller alltså även den federala lagstiftningen.4 *
Med »impairment of the obligation of contracts» avses icke tvingande
lagbestämmelser över huvud taget utan blott sådana bestämmelser, som skulle
försvaga redan vid lagens tillkomst gällande kontrakt.3 Vid konstitutionens
tillkomst hade bestämmelser av denna innebörd till övermått brukats av
staterna i deras lagstiftning. »This mischief had become so great, so alarming,
as not only to impair commercial intercourse, and threaten the existence of
credit, but to sap the morals of the people, and destroy the sanctitv of private
faith.»6
Ingripanden mot gällande avtal äro emellertid tillåtna om de kunna betecknas
såsom »due process of law». Hit höra en grupp åtgärder, som betecknas
såsom utövning av »the police power», vilken karakteriserats såsom
»the legal capacity... to delimit the personal liberty of persons by means
winch bear a substantial relation to the end to be accomplished for the protection
of those social interests, which reasonably need protection.»7
I Norge gäller den inledningsvis citerade bestämmelsen i grunnlovens § 97:
»Ingen lov må gis tilbakevirkende kraft.» Detta förbud är efter orden ovillkorligt.
Men i realiteten är bestämmelsen icke menad såsom en stel och
kategorisk rättsregel, och den har heller icke tillämpats så. Bestämmelsen
har senast diskuterats av Ragnar Knoph,8 som bestämt understryker att det
endast är orättfärdig eller godtycklig återverkan som förbjudes.0 Han karakteriserar
bestämmelsen som en standard och vill därmed säga, att den är ett
allmänt direktiv, som medger en värdering av varje individuellt fall efter
1 H. E. Willis, Constitutional law of the United States, Bloomington 1936, s. 515 f.
2 T. M. Cooley, A treatise on the constitutional limitations which rest upon the legislation
power of the States of the American union, 7 ed., Boston 1903, s. 373, Willis, a. a.
s. 636.
3 Se om detta förbud Willis, a. a. s. 599 ff., och B. F. Wright, The contract clause
of the constitution, Cambridge, Mass., 1938.
4 Willis, a. a. s. 600 f.
‘ Willis, a. a. s. 599, 610.
4 Chief Justiee Marshall, citerad av Willis, a. a. s. 600.
7 Willis, a. a. s. 716, jfr s. 636 f. Jfr nedan s. 56 not 3. Se även ett i TfR 1938 s. 290 ff.
citerat uttalande av Chief Justiee Hughes samt vidare Tingsten i SOU 1941: 20 s. 44 ff.
8 Rettslige standarder, serlig grunnlovens § 97. Oslo 1939.
• A. a. s. 76.
opaginerad Kontrollera mot PDF
dess egenart och som kan anpassas efter förändrade samhällsförhållanden.1
Härvidlag synes Knophs uppfattning stå i god överensstämmelse med de
resultat, vartill Höjesterett under tidernas lopp kommit, låt vara att motiveringarna
för domsluten icke alltid kunna åberopas till stöd härför.1 2 Vad särskilt
beträffar avtalsrätten framhåller Knoph, att alla äro eniga om att man
här måste vara mycket försiktig med att låta nya lagar verka tillbaka. Men
»her som ellers munner forbudet mot tilbakevirkning ut i en rettferdsstandard,
och om målestokken kanskje er strengell enn ellers, får ikke regien en annen
karakter for det.»3
Det visar sig alltså, att situationen egentligen icke är en annan i USA och
Norge än i de länder som förut behandlats. Även här är förbudet mot retroaktiv
lagstiftning icke någon ovillkorlig princip utan en huvudregel, som
har och måste ha undantag.
Läran om »välförvärvade rättigheter».
Vad menas över huvud taget med att en lag har tillbakaverkande kraft?4
Man har i den utländska diskussionen gjort åtskilliga försök att exakt definiera
detta, men det kan knappast sägas att någon enighet föreligger. En
svårighet är härvidlag att en generell definition icke kan uppställas utan
att man anknyter till ett rättssystems mera abstrakta begreppsbestämningar,
såsom begreppen rättighet och uppkomsten av rättighet. Situationen kompliceras
därav, att den som ställer upp en definition gärna vill såsom icke retroaktiva
beteckna sådana lagbestämmelser, som enligt hans egen eller eljest
vedertagen åsikt äro tillbörliga. Det är emellertid mycket svårt att på grundval
av de allmänna begreppen rättighet o. s. v. draga gransen mellan tillbörliga
och icke tillbörliga bestämmelser och det är lätt att därvid hamna i en
begreppsjurisprudens. Detta betyder dock icke att det skulle vara omöjligt
att åtminstone i viss utsträckning i terminologiskt avseende bygga definitionen
av och reglerna om retroaktivitet på jurisprudensens gängse begrepp,
vilka ju i regel hava en vedertagen innebörd.5 Söker man utforma en mera
precis definition riskerar man, såsom utländska försök visa, att den blir så
abstrakt att den icke ger någon ledning alls.6
I detta sammanhang har läran om »välförvärvade rättigheter» (wohlerworbene
Rechte, droits aquis) spelat en icke ringa roll.7 Man har ställt upp
en regel — med naturrättslig anstrykning — att man icke genom lagstiftning
finge göra intrång på »välförvärvade rättigheter». Denna regel har haft ett
1 A. a. s. 2 och 66 ff.
1 A. a. s. 74 ff.
3 A. a. s. 142 f.
‘ Jfr Strahl i SOU 1934: 18 s. 340 f.
5 Jfr Knoph, a. a. s. 76 ff., 87, 92 f. och 29 ff., samt Borum, a. a. s. 7 f. och 15 f.
a Se Affolter, System, s. 54 ff., särskilt s. 56, och Roullier, a. a. I s. 371 ff. och 536 ff.
Jfr också Reuterskiöld, a. a. s. 130 f.
'' Ifr Strahl i SOU 1934: 18 s. 341 ff.
46
dominerande inflytande under 1800-talet, särskilt i fransk rätt. Numera börjar
det emellertid bli alltmera klart att den icke kan ge någon tillfredsställande
lösning. Invändningarna mot regeln gå framför allt ut på att man icke
har kunnat finna något annat avgörande kriterium på att en »välförvärvad
rättighet» föreligger än att den anses böra vara skyddad mot ny lagstiftning.
Men även örn man kan till en viss grad reda sig med termen subjektiv rätt,
så är det tydligt att man därmed icke vinner någon lämplig gräns. Det kan
å ena sidan icke komma i fråga att förbjuda varje ingrepp i en subjektiv
rätt (t. ex. varje inskränkning i en ägares rådighet), och det finnes å andra
sidan många situationer där det är uppenbart att en person behöver skydd
mot ingrepp, trots att han icke kan betecknas såsom innehavare av en subjektiv
rätt. En obesvarad fråga är också varför rättigheten just skall vara
»välförvärvad» för att åtnjuta skydd och vad detta attribut egentligen skall
innebära.1
Svårigheterna att använda begreppet välförvärvad rättighet bli så mycket
större i rättssystem som de skandinaviska, där termen »rättighet» icke har
en tillräckligt fast avgränsad vedertagen innebörd. Hos lagberedningen (1908)
finner man emellertid en återklang av den kontinentala doktrinen.1 2 Likaså
kan det vara anledning att observera, att då Malmgren i sitt inledningsvis
ovan åberopade uttalande3 skall ange den svenska uppfattningen örn retroaktiv
civillagstiftning, han talar endast om »förintande av privata rättigheter
utan motsvarande gottgörelse». Läran om välförvärvade rättigheter synes
också ha påverkat övergångsbestämmelserna till 1895 års lagar om bolag
och föreningar samt 1910 års lag om aktiebolag och 1911 års lag om ekonomiska
föreningar. I samtliga dessa lagar utsäges, att rättigheter och skyldigheter,
som uppkommit före ikraftträdandet, skola bedömas efter äldre lag.
Det heter härom i 1890 års kommittébetänkande med förslag till lagar
örn bolag: »Att ny lag ej har retroaktiv verkan i avseende på redan förvärvade
rättigheter eller ingångna förbindelser, lärer vara en så allmängiltig
princip, att den egentligen ej behöver särskilt uttalas.»4 I den mån man ej
kolliderade med denna princip drog man sig emellertid icke för att låta den
nya lagstiftningen i stor utsträckning tillämpas jämväl i avseende på befintliga
bolag och föreningar. I motiven till 1908 års förslag till lag om aktiebolag
heter det t. o. m. att det »synts kommittén synnerligen angeläget,
att förslagets bestämmelser i så stor utsträckning som möjligt komma att
gälla alla äldre bolag. .. . Vissa bestämmelser av förslaget äro dock av den
beskaffenhet, att de ej lämpligen kunna tillämpas å andra bolag än sådana,
sorn bildats efter förslagets sladganden. I övrigt har kommittén ansett undantag
till förmån för äldre bolag böra göras allenast i de fall, då en tilllämpning
av förslagets bestämmelser å sådana bolag skulle medföra en
1 Se kritiken i Roubier, a. a. I s. 321 ff., Affolter, Geschichte, s. 626 ff., Knoph, a. a. s.
86 f., samt Borum, a. a. s. 15 f. Jfr också Reuterskiöld, a. a. s. 129.
* JB II s. 410.
3 Se ovan s. 37.
4 Bolagskommitténs betänkande s. 104. Jfr s. 131 f. och 151.
47
alltför stor inskränkning i bolagens, styrelseledamöters eller aktieägares rättigheter.
»1 Även lagberedningen framhåller i motiven till sitt förslag till lag
om aktiebolag (1941), att »den nya lagen skall naturligtvis i regel äga tilllämpning
i avseende å äldre bolag». Vissa undantag stadgas dock. »Vid sidan
av dessa stadganden gäller den allmänna rättsgrundsatsen, att i civilrättsliga
rättsregler grundade rättigheter och skyldigheter, som uppkommit före ny
lags ikraftträdande, icke beröras av denna.»1 2 Något stadgande av denna innebörd
har dock ej upptagits i lagtexten.
Det är tydligt att man i dessa uttalanden använder termen rättighet i olika
betydelser. Praktiskt taget alla bestämmelser i en lag örn bolag eller föreningar
tjäna ju till att ge innehåll åt delägarerätten. Men denna förut bestående
och, varför icke, välförvärvade rätt anser man sig icke behöva taga
några egentliga hänsyn till utan omformar tämligen fritt. Vad är det då för
rättigheter man anser det självklart att respektera? 1890 års kommittébetänkande
ger en antydan om att man har tänkt på reglerna om associationens
rättssubjektivitet, där det talas örn förvärv av rättigheter och iklädande av
skyldigheter.3 Även lagberedningen ger några exempel på vad den åsyftat
med sitt nyss citerade yttrande. Bl. a. nämnes rättsverkningarna av avtal
som slutits för oregistrerat bolag. Vidare säges att omfattningen av ansvarsfrihet,
som före nya lagens ikraftträdande beviljats eller inträtt för styrelseledamot,
skall vara att bedöma efter den äldre lagens regler.4 * Emot detta
kan man säkerligen icke göra någon saklig invändning. Men kan denna
sats verkligen sägas vara på ett tillfredsställande sätt fixerad genom den
allmänna satsen att tidigare uppkomna rättigheter och skyldigheter skola
bedömas efter äldre lag? Den styrelseledamot, som för en tidigare begången
handling skulle bli ansvarsfri genom ett enligt äldre lag fattat dechargebeslut
men icke blir det enligt förslagets 134 § fjärde stycket första punkten,
borde väl också kunna säga att hans skadeståndsskyldighet skärpts av den
nya lagen?
Även örn läran om välförvärvade rättigheter icke ger någon tillfredsställande
lösning, varken när det gäller att avgöra var gränsen lämpligen skall dragas
eller när det gäller terminologien, bör det emellertid medges, att den kan
ge en viss allmän vägledning då det gäller att draga gränsen för ny lags
herravälde. Knoph framhåller sålunda, att om de privata intressena skola
hava en sådan styrka, att det kännes orättfärdigt örn den nya lagen kränker
dem, måste de i regel vara knutna till en bestämd person och ge honom en
så markerad och exklusiv maktställning, att det faller sig naturligt alt tala
om en subjektiv rätt.6 Är det däremot fråga örn att förskjuta eller begränsa
1 Se 1908 års betänkande, motiven s. 75 f.
2 SOU 1941: 9 s. 699 och 700,
3 Se s. 151.
‘ SOU 1941: 9 s. 700.
1 ån mera odiöst blir givetvis ett ingripande, som är riktat allenast mot en enstaka
person, kanske bakom skylten av en generell regel. Ett lyckligtvis enastående exempel på
en dylik retroaktiv lex in casu ger övexgångsbestämmelscn till lag 1% 1933 örn ändrade
48
den handlingsfrihet, som alla och envar kunnat glädja sig åt, har ingreppet
sällan en sådan karaktär.1
Ingripanden mot bestående avtal: allmänna synpunkter.
Då det gäller frågan om retroaktiv civillagstiftning brukar man i regel —
med eller utan hänvisning till principen örn välförvärvade rättigheter — förklara,
att avtalsläran hör till det mest ömtåliga området. Bestående avtal sägas
alltså böra regleras av den vid deras tillkomst gällande lagen, även beträffande
rättsverkningar vilka uppstå(l) först senare. Ett skäl härför är
givetvis, att avtalsslutandet mer eller mindre förlorar sin mening om icke
parterna kunna då ett avtal ingås bedöma, vilka rättsverkningar avtalet kommer
att ha. Örn parterna måste säga sig att det är stor risk för att en ny lag
kommer att giva avtalet en annan nu okänd innebörd än det har enligt gällande
lag, blir det icke samma nytta med att sluta avtalet. Avtalsmekanismen
fungerar alltså icke eller i varje fall dåligt, om icke allmänheten har förtroende
för lagstiftningens stabilitet. Det är emellertid tydligt att icke varje ingripande
medför att detta förtroende rubbas. Om ingripanden ske endast i
sällsynta undantagsfall och icke utan mycket starka skäl, behöver man icke
befara en dylik följd, särskilt icke om ingripandena ej innebära alltför väsentliga
ändringar.* 1 2
Under vissa omständigheter kan det också hända, att kravet på hänsyn
till bestående avtal framstår såsom helt underordnat andra viktigare krav.
Det finns ingen anledning att till varje pris söka upprätthålla förtroendet för
lagstiftningens stabilitet örn man därmed riskerar att råka in i ett samhällstillstånd,
under vilket avtal överhuvud taget icke hava något värde. Inför
ett hot örn svåra rubbningar av det ekonomiska livet kan det alltså framstå
såsom ett mindre ont att en lagstiftningsåtgärd kan antagas komma att sätta
nämnda förtroende i fara.3
Det räcker emellertid icke med en förnuftsmässig motivering för ett ingripande
mot bestående avtal. Avtal fullgöras icke blott därför att kontrahenterna
stå under hot av statens maktmedel eller eljest finna uppfyllandet med
sin fördel förenligt. Det framstår också för ett stort antal medborgare såsom
en plikt att uppfylla ingångna avtal, och den som icke gör detta betraktas av
än flera medborgare med moraliskt ogillande. Denna känsloreaktion är ovillkorlig
och vet icke av någon dagtingan utifrån lämplighetsöverväganden.
bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m. Jfr KProp 5/1933 s. 12 f.,
15 ff. och 18 f., FLU uti. 3/1933 s. 6 och FKProt 9/1933 s. 21 f. ävensom H 1935 B 400.
1 Knoph, a. a. s. 87. Jfr Borum, a. a. s. 15 f.
3 Jfr Strahl i SOU 1934: 18 s. 343 ff.
3 Jfr Chief Justiee Hughes i Home Building and Loan Association v. Blandell (USA:s
Supreme Court 1934): »The policy of protecting contracts against impairment presupposes
the maintenance of a government by virtue of winch contractual relations are worth
white — a government which retains adequate authority to secure the peace and good
order of societv.» Citerat efter R. E. Cushman, Leading constitutional decisions, New York
1939, s. 418.
49
Därför kan ett ingripande från lagstiftaren i syfte att försvaga eller upphäva
verkan av ett avtal framkalla en stark reaktion hos allmänheten. Det må
vara aldrig så förnuftigt att underkänna ett förut bindande avtal; lagstiftaren
framstår dock såsom delaktig i en moraliskt förkastlig handling om han
gör detta.1 Först när situationen är sådan, att lagen till stöd för sitt ingripande
mobiliserar en känsloreaktion som upphäver eller åtminstone motverkar
reaktionen att avtal ovillkorligen skola hållas, kan lagstiftaren undgå
att framstå i en ur moralisk synpunkt ofördelaktig dager.
Det är därför för samhällsorganens auktoritet väsentligt, att en lag som
ingriper mot bestående avtal skall ha stöd icke blott av sakliga överväganden
utan även av en moralisk reaktion, som kan åtminstone förta udden av
den moraliska indignationen hos den genom lagstiftningen kränkte kontrahenten
och som framför allt kan uppväcka moraliskt gillande hos den stora
massan av utomstående.2 När detta villkor är uppfyllt kan uppenbarligen
icke angivas genom någon allmän formel; här måste till sist lagstiftarens
värdering av den speciella situationen och hans taktkänsla bli avgörande.
Om emellertid ingripandet tar den formen att lagstiftaren faktiskt hindrar
att ett avtal uppfylles, utan att han underkänner avtalet såsom sådant, får ingripandet
icke samma karaktär, i det att lagstiftaren icke framstår såsom delaktig
i ett avtalsbrott. Man reagerar icke alls på samma sätt mot ett exportförbud,
som hindrar att redan ingångna avtal uppfyllas, utan nöjer sig med att
konstatera att force majeure inträtt och att den förpliktade icke kan klandras
för att han icke kan uppfylla sin förpliktelse.
Även ingripanden direkt mot bestående avtal kunna ibland undvara stödet
av en moralisk reaktion. Det finns en hel del exempel på att lagstiftaren
av rena lämplighetsskäl strävat efter att lägga äldre avtal under ny lags
herravälde utan att egentligen kunna åberopa någon moralisk reaktion till
stöd härför, men att han trots detta icke mött någon opposition. Förklaringen
synes vara den att den känslomässiga bedömningen är koncentrerad till de
delar av ett avtal, som äro av vital betydelse för parterna. Man reagerar icke
på samma sätt mot förändringar i de mera perifera delarna av avtalet, t. ex.
bestämmelser örn vad som skall ske om någon gång kontraktsbrott inträffar,
och här kan alltså lagstiftaren känna sig mera fri att av sakliga skäl företaga
jämkningar.
Exempel på ingripanden mot bestående avtal.
Efter dessa allmänna synpunkter vill förf. gå igenom en del fall ur nyare
lagstiftningspraxis för att söka belysa i vilken utsträckning lagstiftaren ansett
sig kunna och böra ingripa mot bestående avtal. Det bär icke varit möj
1
Se Ekelöf i SvJT 1942 s. 11 ff.
* Jfr Knoph, som framför allt betonar att förbudet mot tillbakavcrkande kraft är en
»rettferdsstandard» (se ovan s. 44). Jfr också lagberedningens ovan s. 40 vid not 3 citerade
yttrande.
4—487266.
50
ligt att därvid göra en uttömmande kartläggning av gränsen för vad som ansetts
tillbörligt, utan förf. har nödgats inskränka sig till att utan anspråk på
fullständighet draga fram en del exempel. Icke heller har det varit möjligt
att för varje särskilt fall diskutera, huruvida tillräckliga skäl förelegat för
ett eventuellt ingripande, och än mindre att söka avgöra, huruvida lagstiftaren
haft erforderligt stöd av en moralisk reaktion.
Till en början visar det sig att lagstiftaren i många fall vid rättsordningens
successiva förnyelse på lång sikt icke nöjt sig med att låta den äldre ordningen
självdö utan direkt sökt föra in äldre avtal under ny lag, utan att man
egentligen kan säga att några tvingande skäl härför förelegat.1 De förändringar
man härvid gjort kunna emellertid sägas ha inneburit en justering av ett
stort antal detaljer, varigenom avtalsparternas ömsesidiga ställning icke väsentligt
förändrats. Dessa fall äro exempel på den nyss anförda iakttagelsen
att lagstiftaren står relativt fri att av lämplighetsskäl ingripa mot mera perifera
delar av ett avtal.
Vi ha just vid diskussionen av läran örn välförvärvade rättigheter sett, hur
lagstiftaren inom bolags- och föreningsrätten rent av uppställt såsom huvudprincip
att ny lag i så stor utsträckning som möjligt skall vara tillämplig på
redan bestående associationer. Detta innebär ju att vissa typer av avtal, vilka
genomsnittligt sett ha mycket lång livstid, uttryckligen läggas under ny
lags herravälde. Men det är samtidigt tydligt, att detta icke medför någon
väsentlig förändring i delägarerättens innebörd utan blott en jämkning av
ett stort antal från den enskilde delägarens synpunkt relativt perifera detaljer.
Ett par gånger har lagstiftaren särskilt ansett det erforderligt att ingripa
mot avtal, som slutits för all framtid. Hit hör lagstiftningen om frälseskatteräntor,
vilken innefattar att man först öppnade en möjlighet till avlösning av
dessa på yrkande av part i avtalsförhållandet, därefter införde bestämmelser
örn tvångsavlösning genom statens försorg och slutligen stadgade, att räntor,
vilkas avlösning icke påkallats före viss dag, skulle upphöra.2 Lagberedningen
upptog i sitt förslag till jordabalk en bestämmelse att inskriven rätt till
viss årlig ränta eller avgäld i penningar eller varor efter femtio år skulle få
avlösas av fastighetsägaren (17 kap. 16 §). Denna bestämmelse skulle tilllämpas
även på äldre rättighet, sedan lagen varit i kraft femtio år.3 Bestämmelser
om avlösning återfinnas också i lag 19/é 1907 ang. avlösning av av
1
Jfr häremot Ålfötter, som i Geschichte s. 325 med kritik av övergångsbestämmelserna
till BGB yttrar: »Hat man endlich nach viden Muhen und Anstrengungen, weicke den
Schweiss von Menschenaltern gekostet haben, eine biirgerliche Kodifikation errungen,
so sollte man gerade erst recht nicht die Geduld verlieren und ruhig das a 11- mähliche Absterben der alten Reclitsordnung a b w arten, was in
einigen Jahrzehnten geschehen ist. . . Das Sprichwort: Geduld bringt Rosen, winde auch
hier zur segensreichen Wahrheit.»
’ Se lag 8/n 1912 örn avlösning av vissa frälseräntor med ändringar genom lag ”/• 1937
samt lag 11 /e 1937 örn upphörande av vissa frälseräntor.
s Jfr JB II s. 397 ff. och 412.
51
gäld från avsöndrad lägenhet.1 Mindre allvarligt är det ingripande, som genom
1 § tredje stycket av försäkringsavtalslagens promulgationslag gjorts
mot brandförsäkringsavtal, som slutits för all framtid. Sedan fem år förflutit
från ikraftträdandet skulle nya lagen under vissa förutsättningar äga lilllämpning
på dylika avtal; dock skulle försäkringsgivaren på vissa villkor
kunna bli fri från avtalet, om han ej ville finna sig häri.
Även beträffande andra icke fullt så långlivade avtal kan man konstatera
en tendens hos lagstiftaren att göra ny lag tillämplig på äldre avtal. Sålunda
givas i 10 § av skuldebrevslagens promulgationslag regler, enligt vilka vissa
intecknade skuldebrev kunna bliva underkastade vissa av den nya lagens
bestämmelser. Synpunkten är tydligen den, att dessa skuldebrev kunna beräknas
leva så länge, att man eljest icke skulle inom rimlig tid kunna förhindra
uppkomsten av situationer, vilka visat sig vara förenade med olägenheter.
1 2 Vidare kan antecknas lagberedningens förslag till lag om undantag
av fast egendom (1908), där det utsädes, att den nya lagen med några få
undantag skulle gälla även äldre avtal.3
I promulgationslagen till 1907 års nyttjanderättslag uppställdes däremot
såsom huvudregel att lagen icke skulle vara tillämplig på äldre avtal. Men
trots detta gav man genom ett särskilt konstgrepp mycket vidsträckt utrymme
för den motsatta regeln. Det stadgas nämligen, att om äldre avtal är
ingånget med förbehåll om rätt för såväl upplåtaren som legotagaren att
uppsäga avtalet, och ej, efter det nya lagen trätt i kraft, uppsägning sker till
den tid, då på grund av sådan uppsägning avtalet tidigast kunnat frånträdas,
skall från nämnda tid nya lagen tillämpas på avtalet.4 Kontrahenternas underlåtenhet
att uppsäga avtalet får alltså samma verkan som en uttrycklig
underkastelse under nya lagen. Det låter sig givetvis sägas att man här icke
egentligen gör våld på bestående avtal, och detta tillvägagångssätt har vunnit
efterföljd vid andra tillfällen.5 Men i många fall måste det förhålla sig så,
att en dylik övergångsbestämmelse går den stora allmänheten ganska spårlöst
förbi, och resultatet blir då detsamma, som örn man direkt gjort den
,nya lagen tillämplig på äldre avtal.6 Och där avtalet icke kan uppsägas, så
1
Jfr KProp 12/1907 s. 7.
2 I den danska Lov om Gseldsbreve av den ls/4 1938 har man gått så långt att 51 §
såsom huvudregel stadgar att lagen skall användas även beträffande äldre skuldebrev. Jfr
H. lissing & C. C. Dybdal, Gseldsbrevslovene, Khvn 1938, s. 107: »Da mange Gseldsbreve
har en ,meget lang Lobetid, vilde Anvendelsen af seldre Ret paa Gteldsbreve, der er udstedt
för Lovens Ikrafttrseden, betyde, at man i en uoverskuelig Fremtid fik to Saet Retsregler
at arbejde med. Navnlig for at undgaa dette har Loven gjort Reglerne i Gbl anvendelige
paa »Idre Gseldsbreve i videre Omfång, end det vilde folge af almindelige Retsgrundssetninger.
»
3 Se JB II s. 14 f. och 226. Jfr ovan s. 39.
* överensstämmande Einfuhrungsgesetz zum BGB Art. 171.
Så t. ex. lag 22/o 1939 örn ändring i nytljanderältslagen. Samma tankegång återkommer
i 10 § av skuldebrevslagens promulgationslag.
• Jfr dock en dansk uppgift i
syfte att bibehålla äldre regim beträffande makars förmögenhetsförhållanden.
4f—487265.
52
som i fråga om de nyssnämnda brandförsäkringsavtalen för all framtid, kan
man icke genom detta konstgrepp undgå att ingripa i det äldre avtalet. Promulgationsbestämmelsen
ger visserligen försäkringsgivaren möjlighet att undgå
den nya lagen genom att frånträda avtalet, men han kan icke såsom förut
mot bestridande hålla fast vid det; retroaktiviteten blir något mildrad genom
valrätten, men den undanröjes ej.
Av ett speciellt intresse är slutligen att iakttaga, att bestämmelserna i 34 §
lagen örn försäkringsavtal, 8 § lagen om skuldebrev och 3 kap. 43 § lagen
om nyttjanderätt till fast egendom (den senare i 1939 års lydelse), vilka alla
ge möjlighet till jämkning eller åsidosättande av obilliga eller otillbörliga avtalsvillkor,
särskilt gjorts tillämpliga på äldre avtal. Dessa bestämmelser hava
uppenbarligen en anstrykning av moraliskt krav. och det har därför varit
särskilt lätt att övervinna motståndet mot ingripanden mot äldre avtal.
I de nu angivna fallen har lagstiftaren alltså utan någon egentlig tvekan
ansett sig kunna och böra vidtaga justeringar i de mera perifera delarna av
äldre avtal, särskilt sådana med lång livslängd. Går man från dessa fall till
lagar, som haft till uppgift att i en given situation avhjälpa ett akut socialt
ont, blir bilden en annan. För att en sådan lag skall kunna fullfölja sitt syfte
kan det vara nödvändigt att ingripa även mot äldre avtal och just mot sådana
bestämmelser i avtalen, vilka äro föremål för allmän uppmärksamhet.
I sådana fall brukar lagstiftaren känna förbudet mot retroaktiv lagstiftning
som en reservationslös princip, vilken han likväl i nödsituation är tvungen
att åsidosätta.1 Det råder sålunda en motsättning mellan de stora lagverken,
där lagstiftaren uppfattar förbudet mot retroaktiv lagstiftning såsom ett allmänt
direktiv, som väl tål undantag, och den nu sist nämnda lagstiftningen,
där lagstiftaren uppfattar förbudet som ovillkorligt men ändå överträder det.
I detta senare fall mobiliseras alltså den moraliska reaktionen till stöd för
avtalen men samtidigt ger den sociala situationen upphov till känslor, som
neutralisera denna reaktion och därmed ge rum för ett på sakliga överväganden
grundat ingripande.1 2
Till en början må behandlas en speciell situation, där fråga gärna uppstått
om en viss grad av retroaktivitet. Det gäller sådana fall, då nya tvingande
lagbestämmelser skola införas och man riskerar att de personer, mot vilka
lagstiftningen skall riktas, komma att utnyttja tiden intill dess den trätt i
kraft för att sluta avtal, på vilka lagen normalt icke skulle bliva tillämplig.
I sådana fall har det förekommit att man gjort lagen tillämplig på avtal,
slutna under någon viss kortare tid före dess ikraftträdande, t. ex. från den
1 Det brukar heta att lagstiftningen är »ägnad alt väcka principiella betänkligheter».
2 Exempel på fall där ingripande mot äldre avtal ifrågasatts men tillräcklig anledning
icke ansetts föreligga ge lag 22 .. 1928 örn kollektivavtal (jfr KProp 39)1928 s. 133 f.
och ALU uti. 36/1928 s. 25) och lag 17le 1938 om semester (jfr KProp 286/1938 s. 234 ff.).
53
tidpunkt, då lagförslaget framlades.1 I utländsk doktrin talar man ibland om
att en lag »antedateras».2
Detta är emellertid ett specialfall, vid vilket man icke har kunnat stanna.
I åtskilliga fall har lagstiftaren också ansett sig vara tvungen att ingripa mot
avtal, som icke tillkommit i sista stund före den nya lagstiftningen utan som
varit av äldre datum. Det är härvid framför allt förändringar i penningvärdet
som givit anledning till ingripanden.
I viss mån i en mellanställning står 1942 års lag örn hyresreglering. Man
hade genom ett provisoriskt förbud mot hyresavtal under tiden för lagens
utarbetande hindrat att denna tid utnyttjades av parter, som icke ville finna
sig i regleringen. Men icke desto mindre ansåg man det erforderligt att ingripa
icke blott mot framtida avtal utan även mot äldre sådana, där hyresstegringen
kommit till uttryck. Här kan man emellertid knappast säga att
ingripandet mot bestående avtal utgjorde något väsentligt led i de åtgärder
med penningpolitiskt syfte, som innefattas i regleringen; fastmer var det ur
psykologisk synpunkt nödvändigt att likställa alla inför statens ingripande.3
Under världskriget 1914—18 uppstod i svensk rättspraxis fråga huruvida
en säljare kunde såsom grund för befrielse från leveransskyldighet åberopa
vad man kallat ekonomisk force majeure, d. v. s. en för honom oberäknelig
så stark prisstegring, att avtalet blivit orimligt betungande för honom. Domstolarna
voro till en början avvisande, men till slut fann sig HD böra medge
säljaren en dylik rätt, åtminstone såvitt icke köparen erbjudit sig att dela
1 Exempel härpå erbjuder lag 25/s 1917 med vissa bestämmelser örn oskälig hyresstegring
m. m. (se 6 §), lag 25/s 1917 huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark samt lag s. d. om förbud mot avsöndring
av ströängar därstädes (se Förslag till lagar innefattande inskränkning i rätten att erhålla
ägostyckning av fastighet, vartill höra ströängar, Sthm 1917, s. 17 f.), lag 28/o 1918
örn inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom, lag 23/s 1924 örn ändrad
lydelse av 21 § i''lagen den 27 juni 1896 örn hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
och lag s. d. om ändrad lydelse av lag 12/s 1917 örn tillägg till sistnämnda lag
(se KProp 205/1924 s. 20, initiativet kom här från lagrådet). Jfr även SOU 1938: 45 med
förslag till strandlag § 6 och s. 43.
Däremot avböjdes förslag örn ett dylikt förfaringssätt i 1927 års arrendelagstiftning (förslaget
hade även här framställts av lagrådet) och 1939 års hyreslagstiftning, se KProp
182/1927 s. 89 f. och 96 samt KProp 166/1939 s. 147 ff. Under förarbetena till 1942 års
prisregleringslag påtalade priskontrollnämnden risken för att en försäljning komme till
stånd i förtid för undvikande av tillämpning av blivande normalpris. Ett förslag att prisbestämmelserna
skulle få gälla även äldre icke fullgjorda avtal bifölls dock ej, bl. a. därför
att olägenheterna ej ansågos så starkt framträdande, att retroaktiv lagstiftning i strid
mot allmänt tillämpade rättsgrundsatser borde ifrågakomma. Se KProp 337/1942 s. 28 ff.
Då utarbetande av en lag med tvingande bestämmelser väntas taga någon tid i anspråk,
brukar man ibland giva en provisorisk lag med generellt förbud mot vissa slag av avtal, i
avbidan på den definitiva mera nyanserade lagen. Denna karaktär hade de nu nämnda
lagarna örn ströängar; i detta fall nöjde man sig alltså icke med en provisorisk lagstiftning
utan gjorde därtill denna något retroaktiv. Se också lag 21/s 1942 örn viss inskränkning
i rätten alt uthyra bostadslägenheter. Jfr motioner AK 142/1901 och 90/1903.
* Se t. ex. Borum, a. a. s. 18.
• Se SOU 1942: 14 s. 46.
54
bördan av prisstegringen genom ett tilläggsvederlag.1 Man synes ha anledning
att räkna med att HD här stannat för att ställa upp en allmän princip,
som icke är inskränkt till köplagens område.
Nu har det under detta och föregående världskrig uppkommit fall, då vissa
typiska kontraktsförhållanden utvecklat sig så, att ekonomisk force majeure
bort kunna åberopas av ena parten. Av olika anledningar har man emellertid
icke ansett det tillräckligt att hänvisa parterna att tvista härom vid domstol,
utan man har funnit erforderligt att ingripa genom en lagstiftning, som
med tillämpning av nyssnämnda i rättspraxis accepterade grundprincip reglerade
förhållandet mellan parterna. Ingripandet mot bestående avtal har
alltså kunnat försvaras med att det i själva verket blott innebar att man
preciserade en regel om jämkning eller hävande, vilken avtalen redan voro
mer eller mindre direkt underkastade.
Det sagda gäller lag 28/6 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring,
lag 22/6 1 921 om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande
dagsverksskyldighet och lag e/3 1942 örn jämkning av arrendeavtal i vissa
fall. Här har det gällt jämkning av avtalade naturaprestationer, vilka med
förändrat penningvärde blivit oskäligt betungande.1 2 Man har i dessa fall
icke nöjt sig med att ge en möjlighet till jämkning för framtiden utan låtit
jämkningen avse även prestationer, som belöpte på viss förfluten tid och
som förfallit till betalning före lagens ikraftträdande. Det förutsättes t. o. m.
att redan före lagens ikraftträdande erlagda prestationer skola kunna återkrävas.
3 Detta anmärkningsvärt vittgående ingripande kan måhända förklaras
därav, att man, såsom just nämnts, blott ansåg sig tillämpa en redan
förut vedertagen regel.4 Jämkningen skall gå ut på att fördela bördan av
prisstegringen på båda parterna, i överensstämmelse med den nyssnämnda
av HD uttalade principen. 1942 års lag stadgar sålunda, att jämkningen icke
utan synnerliga skäl må bestämmas på sådant sätt att därigenom arrendet
för den tid jämkningen avser nedsättes med mer än två tredjedelar av den
relevanta prisstegringen. Enligt de äldre lagarna kunde jordägaren ej påläggas
mer än hälften därav.
Vid ekonomisk force majeure för en säljare gav emellertid rättspraxis köparen
valrätt mellan att betala visst tilläggsvederlag och att låta säljaren
rygga avtalet. Den part, som skulle tvingas bära en del av prisstegringen,
kunde alltså undgå detta genom att helt avstå från motpartens prestation.
Det kunde synas vara en konsekvent utveckling av denna tanke om man i
de nu nämnda lagarna låtit jordägaren välja mellan att frånträda avtalet
eller nöja sig med ett lägre vederlag. Lagarna ha emellertid icke givit jord
-
1 Se H 1918 s. 20, 1923 s. 20, 1925 s. 624. Jfr Almén, Om köp och byte av lös egendom,
3 uppl., Sthm 1934, § 24 vid not 23 d.
* Se KProp 439/1918 s. 17, där analogien med rättsfallet H 1918 s. 20 åberopas. Jfr
också FKProt 52/1918 s. 10. Se vidare KProp 40/1942 s. 25.
3 Se KProp 40/1942 s. 28. Jfr ALU uti. 37/1921 s. 15.
4 Jfr dock den i avtalslagen 36 § sanktionerade principen att vad som guldits utan förbehåll
icke kan sökas åter.
55
ägaren någon rätt att frånträda avtalet, uppenbarligen därför att nian helt
varit inriktad på att skydda arrendatorema. På denna punkt har man alltså
gått utöver deli i rättspraxis antagna princip, som ursprungligen åberopades
såsom grund för lagstiftningen.
Besläktad med dessa lagar örn jämkning av arrendeavtal är lagen 4/10 1940
med vissa bestämmelser om livförsäkring m. m. vid krig. Denna lag ger
tvingande bestämmelser örn ändring i villkoren för äldre försäkringsavtal,
vilket åtminstone delvis försvarats med hänvisning till vedertagna principer
om jämkning av avtal vid force majeure — här gällde det dock icke penningvärdets
förändring utan de ökade risker det totala kriget medfört för civilbefolkningen.
1
I lagarna örn jämkning av arrendeavtal har det varit fråga örn en prestation,
som de avtalande parterna fixerat vid den allmänna prisnivån därigenom
att den föreskrivits skola utgå in natura eller åtminstone avlösas med
penningar i relation till prisnivån. Jordägaren blev därigenom (måhända
utan att parterna direkt avsett detta) skyddad mot förlust på grund av prisnivåns
stegring. En liknande effekt Ilar man vid försträckningsavtal medvetet
velat vinna genom att anknyta skuldbeloppet till ett visst guldvärde. Sådana
guldklausuler hava i olika sammanhang varit vanliga. Vid större förändringar
i guldvärdet hava emellertid guldklausulema i regel framstått såsom
oskäligt betungande för borgenärerna, och det är en allmän erfarenhet
från olika tider och olika länder att lagstiftaren ansett sig nödsakad att ingripa
mot dem och förklara dem ogiltiga. Det har därvid icke varit möjligt
att ge borgenären rätt att frånträda avtalet, eftersom han redan fullgjort sin
prestation, och man har ingenstädes veterligen valt att fördela bördan mellan
parterna, utan hela bördan har lagts på borgenären.1 2
Sålunda fann sig den svenske lagstiftaren genom lag 17/e 1932 om betalning
på grund av vissa obligationer böra ingripa mot guldklausuler och med dem
i den föreliggande situationen likvärdiga klausuler örn alternativ betalning i
svenskt och utländskt mynt. I motiven till lagen framhölls visserligen, att förekommande
guldklausuler i själva verket icke kunde tolkas såsom avseende
betalning i guldvärde, och att lagen därför icke innebar något egentligt ingripande
mot dessa avtal.3 4 Man var emellertid samtidigt angelägen att framhålla
vilka allvarliga rubbningar i landets ekonomiska liv, som skulle bli följden
örn åt guldklausulema tillerkändes betydelsen av verkliga utfästelser att
erlägga betalning efter guldvärde; ett påpekande som förefaller överflödigt
örn det varit otvivelaktigt att guldklausulerna icke haft denna innebörd.4 Beträffande
de flermyntade obligationerna stod det klart att lagen skulle komma
1 Se SOU 1940: 7 med utlåtande av A. Lindhagen och R. Bergendal, särskilt s. 27 f.
3 Se A. Nussbaum, Money in the law, Chicago 1939, s. 301 ff., särskilt s. 356 ff.
3 Se KProp 264/1932 s. 18 f. Jfr sedermera H 1938 s. 258.
4 Nussbaum refererar den angivna argumentationen med cn viss skepticism, se a. a.
s. 321 not 33, 323 not 38 och 359 not 10. — Såsom motiv flir lagstiftningen i denna del
åberopades också olägenheten av att saken bleve föremål för rättegångar, som skulle varn
ägnade att väcka oro på penningmarknaden.
56
att åsidosätta gällande avtal. Man ansåg emellertid ingripandet nödvändigt på
grund av de allmänna ekonomiska svårigheter, som eljest skulle uppstå.1
Det mesta bekanta exemplet på ingripanden mot guldklausuler är emellertid
USA:s Joint Resolution 5/6 1933. Här uppstod givetvis fråga om detta ingripande
stod i överensstämmelse med konstitutionen.1 2 Denna fråga besvarades
av Supreme Court jakande (dock med 5 röster mot 4) med hänvisning till
att konstitutionen gav kongressen makt över penningsystemet och att denna
makt kunde implicera även ingripanden mot bestående avtal.3 Denna domstolens
uppfattning att penningpolitiska hänsyn kunna motivera ingripanden
mot bestående avtal har såtillvida vunnit anslutning från de högsta instanserna
i ett flertal andra länder, som dessa domstolar icke ansett sig böra med hänvisning
till ordre public avböja en tillämpning av den amerikanska lagstiftningen,
där denna enligt internationellt privaträttsliga regler skulle vara tilllämplig
i mål under deras bedömande.4 Bland de åsyftade domstolarna befinner
sig också Sveriges Högsta domstol, vars majoritet i ett mål från 19375
framhöll betydelsen av den i USA företagna lagstiftningsåtgärdens omfattning
och syfte. »I förevarande fall drabbar denna alla å landets mynt lydande förbindelser
lika och ställer således exempelvis icke utländska borgenärer i en
annan och sämre ställning än de inländska. Och det såväl uttalade som uppenbarligen
också verkliga ändamålet är att genomföra en reform i landets
myntväsen, innebärande likvärdighet för alla slag av lagligen cirkulerande
allmänna betalningsmedel. Under sådana förhållanden föreligger icke giltig
anledning att i svensk rättsskipning bortse från obligationernas ovannämnda
starka anknytning till staten New York och frånkänna den där gällande lagstiftningen
örn ogiltighet av guldklausul verkan å rättsförhållandet mellan
utfärdaren och innehavaren.» Domstolens minoritet uttalade direkt — efter att
ha konstaterat att den främmande lagstiftningen avsåg mindre att av allmänt
erkända civilrättsliga grunder lätta gäldenärens skuldbörda än att genomföra
den främmande statens av det allmänna nödtillståndet i landet föranledda
penningpolitik — att denna lagstiftning icke kunde »anses stötande för svensk
rättsuppfattning».
Ett argument i fråga om både den amerikanska och den svenska lagstift
1
Se KProp 264/1932 s. 19 f. Jfr bilaga C å s. 24, varav framgår att det var fråga
även om statsobligationer. — Herr Trygger hävdade dock i Första kammaren (se FKProl
49/1932 s. 2 ff.) energiskt att ingångna avtal icke borde åsidosättas.
3 Jfr ovan s. 43 f.
3 Se framför allt Norman v. Baltimore & Ohio Railroad Co. (se t. ex. Guldklausulmålet
mellan Försäkringsaktiebolaget Skandia och Riksgäldskontoret åren 1934—1935, II, Sthm
1935, s. 28 ff.). Se vidare Willis, a. a. s. 626 ff. Willis vill se kongressens åtgärd såsom ett
utflöde av dess »police power».
I Perry v. United States (se Cushman, a. a. s. 403 ff.), där det var fråga örn guldklausuler
i obligationer utfärdade av the United States, intog emellertid domstolen en annan
ståndpunkt. Majoriteten förklarade här att kongressen, även örn den kunde ingripa mot
enskilda medborgares avtal, likväl icke ägde befogenhet att åsidosätta sina egna förpliktelser
såsom låntagare.
4 Se Nussbaum, a. a. s. 391 ff. Jfr Schjeldcrup i TfR 1938 s. 293 ff.
5 H 1937 s. 1.
57
ningen var att en inländsk borgenär i själva verket icke gjorde någon förlust
genom att han icke fick tillgodogöra sig prisstegringen på guld, eftersom
prisnivån i övrigt var oförändrad.1 Guldklausulerna ha således här icke satts
på prov i en situation då den allmänna prisnivån stigit nied guldets pris. Om
det är en allmän prisstegring en borgenär vill skydda sig mot, kan han i stället
för guldklausul i avtalet intaga en klausul, varigenom fordringen anknytes
till priset för en representativ vara, eller också en klausul, varigenom fordringen
anknytes till ett indextal.2 Båda dessa typer av klausuler synas hava
förekommit i viss utsträckning i olika länder. Intill slutet av 1930-talet synes
det emellertid icke ha uppstått fråga om ingripanden mot dylika klausuler
motsvarande ingripandena mot guldklausuler.3
Den nu givna översikten över svensk lagstiftningspraxis visar, huru lagstiftaren
i åtskilliga fall ansett sig böra ingripa mot bestående avtal. Ibland
har det gällt perifera detaljer av långfristiga avtal, vilka lagstiftaren vid rättsordningens
successiva förnyelse ansett angeläget att föra in under ny lags
herravälde. I andra fall åter har det gällt de centrala delarna av avtal, vilkas
förekomst utgjort ett akut socialt ont och vilka lagstiftaren därför ansett sig
nödtvungen att jämka eller åsidosätta. Ingripanden av det senare slaget hava
bland annat föranletts av förändringar i penningvärdet. Det har därvid i första
hand kommit i betraktande att penningvärdets förändring gjort avtalen alltför
betungande för endera parten. I vissa fall ha dylika avtal förekommit i så
stor utsträckning att argumentet utvidgats därhän, att landets ekonomiska
liv skulle utsättas för allvarliga rubbningar örn avtalen stöde fast och ett stort
antal gäldenärer därmed komme i svårigheter. Denna synpunkt går utöver
den direkt privaträttsliga frågeställningen och har kunnat motivera det mera
radikala ingripande, som 1932 års lagstiftning om betalning på grund av vissa
obligationer innebär. Däremot synes man i nyare svensk lagstiftning icke
hava haft anledning att föra fram den synpunkt, som USA:s Supreme Court
ansåg avgörande vid bedömningen av the Joint Resolution angående guldklausulerna,
nämligen att dessa klausuler utgjorde ett hinder för en nödvändig
penningpolitik och därför måste få åsidosättas. För att här komplettera bilden
kan man emellertid åberopa vissa nyss återgivna uttalanden inom Högsta
domstolen, enligt vilka det icke skulle kunna anses i och för sig stridande
mot svensk rättsuppfattning att motivera ett ingripande mot bestående avtal
på detta sätt.
1 Argumentet bortser från ali man ingrep även mot avtal, enligt vilka betalning skulle
erläggas först längre fram i tiden, då prisnivån kunde ha stigit.
2 Jfr ett förslag av hissing i UfR 1933 B s. 273 f. att guldklausulerna i inomstalliga förhållanden
skulle givas en motsvarande innebörd. Se härtill även Nussbaum, a. a. s. 364 f.
3 Se örn dessa frågor Nussbaum, a. a. s. 403 ff., samt J. P. Dawson & J. W. Coultrap,
Contracting by reference to price indices, 33 Michigan Law Review (1935), s. 685 ff. Jfr
,1. P. Dawson, The gold clause decisions, a. st. s. 647 ff., särskilt s. 682 ff. 1 della sammanhang
må även erinras örn den äldre svenska rättens på jorden vilande räntor, vilka utgingo
i vissa persedlar, ev. i penningbelopp beräknade efter markegångsvärdet på vissa
persedlar. Jfr ovan s. 50.
Doktrin (3)
- Sebastian Scheiman, Prejudikats tidsmässiga tillämplighet, SvJT 2015 s. 759, på s. 761 · Fritt tillgänglig
- Dan Hanqvist, Kanonisk förvaltningsrätt II - Den kanoniska rättens universella normer, FT 2004 nr 2 s. 131, på s. 148 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Jan Darpö, Klippan-målet igen - en replik, FT 1998 nr 5 s. 255, på s. 257 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1943:464 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om viss ändring i sjöarbetstidslagen. s. 12 i texten
- 2LU 1943:63 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Alaj.ts proposition med förslag till lag angående begränsning av dgrtidstillägg d lön och pension, m. m., dels ock i ämnet s. 1 i texten
Doktrin (5)
5 kopplingar.
- SvJT 2015 s. 759 Sebastian Scheiman, Prejudikats tidsmässiga tillämplighet s. 761 i texten
- JT 2008/09 s. 835 s. 844 i texten · dokumentnivå
- FT 2004 s. 131 Dan Hanqvist, Kanonisk förvaltningsrätt II - Den kanoniska rättens universella normer s. 148 i texten
- FT 1998 s. 255 Jan Darpö, Klippan-målet igen - en replik s. 257 i texten
- JT 1996/97 s. 769 s. 769 i texten · dokumentnivå