Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tillståndstvång för byggnadsarbete

1943-06-04 · 60 sidor, varav 59 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 59 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:324, Med förslag till lag om tillståndstvång för byggnadsarbete

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

1

Nr 324.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tillståndstvång för byggnadsarbete; given Stockholms

slott den 4 juni 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag om tillståndstvång för byggnadsarbete.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 324.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

Förslag

till

Lag

om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, i den mån det finnes

erforderligt för att upprätthålla ett fast penningvärde och befrämja en

ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft, förordna, att

2—7 §§ i denna lag skola äga tillämpning.

2 §•

Byggnadsarbete må icke bedrivas utan särskilt tillstånd (byggnadstillstånd).

Tillstånd meddelas av Konungen eller, i den mån Konungen därom förordnar,

av myndighet, åt vilken Konungen uppdrager att utöva tillsyn över tilllämpningen

av denna lag.

3 §•

Med byggnadsarbete förstås i denna lag

uppförande av hus av alla slag, rivning av hus samt schaktning för husbyggnad,

anläggande av väg, järnväg, spårväg eller annan större fast transportanordning

eller av bro, hamn, farled, flottled, kraft-, vatten- eller avloppsledning,

gata eller park, utförande av vattenbyggnads- eller torrläggningsföretag samt

annat liknande anläggningsarbete,

så ock örn- eller tillbyggnad, reparation och underhållsarbete å byggnad

eller anläggning, som nu sagts.

4 §•

I byggnadstillstånd må stadgas begränsning eller villkor för arbetets bedrivande

eller för användningen av förnödenheter eller arbetskraft.

5 §•

Tarvas till följd av inträffad skada å byggnad eller annan egendom eller

till förekommande av sådan skada eller erfordras av annan därmed jämförlig

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

3

anledning att byggnadsarbete verkställes utan dröjsmål, må arbetet utan hinder

av vad i 2 eller 4 § föreskrivits bedrivas i erforderlig omfattning under

högst åtta dagar. Den som bedriver byggnadsarbetet åligger att ofördröjligen

göra anmälan om det inträffade till tillsynsmyndigheten.

6 §.

De som hava att taga befattning med tillsyn över efterlevnaden av denna

lag skola äga tillträde till arbetsplats och rätt att där göra sig underrättade

om förhållande, som är av betydelse för tillämpningen av lagen eller med stöd

av densamma meddelade föreskrifter.

7 §•

Den som bedriver byggnadsarbete så ock hos honom anställd arbetstagare

är skyldig att lämna de upplysningar och förete de handlingar, som äro erforderliga

för tillsynens utövande.

8 §■

Den som bedriver byggnadsarbete utan byggnadstillstånd, där sådant erfordras,

eller i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av 4 §, straffes

med dagsböter eller fängelse.

Till enahanda straff dömes ock den, för vars räkning arbetet bedrives, såframt

ej omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen skett utan hans vilja

och vetskap.

9 §■

Den som underlåter att fullgöra skyldighet, som föreskrives i 5 eller 7 §,

eller vid skyldighetens fullgörande av grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift,

straffes med dagsböter. Lämnas därvid medvetet oriktig uppgift, vare

straffet dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

10 §.

Bedrives byggnadsarbete utan byggnadstillstånd, där sådant erfordras, eller

i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av 4 §, äger tillsynsmyndigheten

i den omfattning, som finnes erforderlig för att vinna rättelse, föreskriva

förbud vid vite att fortsätta arbetet samt förordna örn beslag på

redskap och material. Förbud eller beslag skall hävas, då tillsynsmyndigheten

finner åtgärden icke längre erforderlig. Varder ej brott, som föranlett

förbud eller beslag, åtalat inom en månad från åtgärdens verkställande, skall

förbudet eller beslaget vara förfallet.

För genomförande av beslut enligt denna lag äger tillsynsmyndigheten erhålla

handräckning av polismyndighet.

Det ankommer på länsstyrelse att på framställning av tillsynsmyndigheten

förordna örn uttagande av vite, som i denna paragraf sägs.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

11 §•

Vad som inhämtats med stöd av bestämmelserna i 6 och 7 §§ må ej yppas

i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna

avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller

fängelse.

12 §.

Brott, som avses i 8 eller 9 §, må ej åtalas av allmän åklagare, där det

ej av tillsynsmyndigheten anmäles till åtal.

Brott, som i 11 § sägs, må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse

av målsägande.

13 §.

Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas örn dem, som gå rättens eller

länsstyrelsens bud och ärende, gäde ock dem, som hava att taga befattning

med tillsyn över efterlevnaden av denna lag.

14 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

15 §.

Klagan över beslut, som tillsynsmyndigheten meddelat enligt denna lag, må

föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till socialdepartementet

före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden

erhöll del av beslutet. I beslutet skall givas anvisning om sättet för fullföljd

av talan däremot.

Tillsynsmyndighetens beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av

förd klagan, där ej annorlunda förordnas.

16 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga

för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller efter Konungens

förordnande av tillsynsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943 och gäller till och med den 30 juni

1944.

Förordnande, som meddelats med stöd av denna lag, skall ej gälla längre

än lagen äger giltighet.

Även efter det lagen i övrigt upphört att gälla, skall vad däri stadgas i fråga

om överträdelse, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas

giltighet, så ock vad ill och 13 §§ föreskrives äga tillämpning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

5

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 maj

1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

•

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga rörande lagstiftning om

tillståndstvång för byggnadsarbete samt anför.

Inledning.

De närmaste åren före krigsutbrottet präglades av en mycket omfattande

byggnadsverksamhet1, vilken uppnådde sin högsta nivå år 1939. Krigsutbrottet

medförde en påtaglig åtstramning av byggnadsmarknaden, och byggnadsverksamheten

gick under åren 1940 och 1941 starkt tillbaka. Den härigenom

frigjorda arbetskraften kunde dock i stor utsträckning erhålla sysselsättning

vid militära anläggningsarbeten. Sedan en viss återhämtning inom byggnadsindustrien

gjort sig gällande under år 1941, medförde de statliga och kommunala

stödåtgärder, som vidtogos i anledning av den växande bostadsbristen

under våren 1942, en betydande ökning i bostadsbyggandet under sistnämnda

år. Därjämte visade den industriella byggnadsverksamheten under

år 1942 en avsevärd ökning och det sammanlagda värdet av byggnadsverksamheten

steg åter upp mot den högsta förkrigsnivån. I stället för den arbetslöshet,

som tidigare hotat byggnadsarbetarna, uppstodo nu svårigheter

att tillgodose efterfrågan på arbetskraft, varjämte tillgången på vissa slag

av material ej motsvarade behovet. Det visade sig därför nödvändigt att

företaga vissa åtgärder för reglering av byggnadsverksamhetens omfattning.

För innevarande år torde man, under förutsättning att anspråken på byggnadsmaterial

och arbetskraft kunna tillgodoses, i jämförelse med år 1942

kunna räkna med en ökad industriell byggnadsverksamhet och ett ökat

bostadsbyggande. En fortsatt reglering av byggnadsverksamheten måste av

samma skäl som tidigare anses nödvändig.

1 I det följande avses, där ej annat angives, med byggnadsverksamhet såväl egentlig byggnadsverksamhet

som anläggningsverksamhet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

Hittillsvarande kontroll över byggnadsverksamheten under krisen.

I propositionen nr 2 till 1941 års riksdag angående utgifter å tilläggsstat II

till riksstaten för budgetåret 1940/41 anförde chefen för finansdepartementet,

att under då rådande förhållanden särskilda krav borde ställas på de anläggningsarbeten,

som ifrågakomma för utförande av arbetslöshetspolitiska skäl.

Intet arbete borde igångsättas med mindre det folie inom den ram, som begränsningen

av våra materiella resurser uppdroge, och därjämte i och för sig

framstode såsom nödvändigt för statsverksamheten eller eljest såsom ekonomiskt

fullt motiverat. Dessa krav hade varit vägledande vid urvalet

av de arbeten, till vilka medel äskades å tilläggsstat II till riksstaten

för budgetåret 1940/41; vid den undersökning av företagens nödvändighet,

som hänsyn till växlingarna i läget på arbetsmarknaden kunde

betinga, borde företagens lämplighet ånyo prövas med beaktande av materialtillgång

och arbetenas angelägenhet ur ekonomisk synpunkt. De krav på

sträng sparsamhet i utförandet av offentliga byggnader, som det statsfinansiella

läget ställde, gällde även den byggnadsverksamhet, som igångsattes

av arbetslöshetspolitiska skäl. Önskvärt vore därför att, innan arbetena påbörjades,

deras planläggning omprövades i syfte att såvitt möjligt begränsa

kostnaderna genom förenklingar i byggnadssättet. 1940 års civila byggnadsordning

borde anlitas vid denna prövning.

I propositionen nr 30 till 1941 års riksdag angående anslag å tilläggsstat II

till riksstaten för budgetåret 1940/41 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering

m. m. anförde jag, att det vore av största vikt, att tillfredsställande

samordning mellan sysselsättningspolitikens skilda grenar komme till stånd.

Samråd borde äga rum med arbetsmarknadskommissionen, som hade att tillvarataga

de arbetsmarknadspolitiska intressena, och industrikommissionen,

som hade att svara för materialförsörjningen. Igångsättandet av större företag

med tillskott av arbetslöshetsmedel borde beredas på samma sätt som företag,

till vilka beredskapsanslag anvisades å tilläggsstat II.

I anslutning till de sålunda uppdragna riktlinjerna, vilka godtogos av riksdagen,

inleddes därefter ett kontinuerligt samarbete mellan finans- och socialdepartementen

samt arbetsmarknads- och industrikommissionerna för prövning

av frågor om igångsättande av allmänna arbeten med hänsyn till arbetenas

angelägenhet, å ena, samt arbetsmarknads- och materialförsörjningsläget,

å andra sidan. Detta samarbete gavs formen av regelbundet återkommande

sammanträden med en delegation, benämnd arbetsdelegationen, vari

ingingo statssekreterarna i nämnda departement och ordförandena i de två

kommissionerna. Vid dessa sammanträden behandlades aktuella förslag till

igångsättande av arbeten och disponerande av medel därtill — i första hand

beredskapsarbeten och flertalet av de arbeten, vartill anslag beviljats å förutnämnda

tilläggsstat II — varefter delegationens uppfattning örn lämpligheten

av företagens igångsättande delgavs det departement respektive den kommission,

som hade att avgöra föreliggande framställningar. Till denna delegation

överlämnades jämväl under hand från finansdepartementet framställ
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

7

ningar om tillstånd att upptaga lån till utförande av kommunala arbeten även

i sådana fall, då statsbidrag av arbetslöshetsmedel icke påyrkats.

På våren 1941 undergick arbetsmarknadsläget en förändring så tillvida,

att en i många fall avsevärd brist på arbetskraft uppstod inom vissa viktiga

näringsområden, särskilt inom jordbruket. För att erhålla kännedom angående

den omfattning, vari statliga och statsunderstödda arbetsföretag påbörjades

efter den 1 maj 1941, samt för att kunna påverka urvalet av arbetskraft till

sådana företag, tillkom ett av Kungl. Majit den 18 april 1941 (nr 220) utfärdat

cirkulär till statliga myndigheter och institutioner angående nyanställning av

arbetskraft för användning vid arbeten, som bedrivas för statens räkning eller

med bidrag av statsmedel. Arbetsmarknadskommissionen sökte att med stöd

av cirkulärets föreskrifter förhindra anställande i dylika arbeten av arbetssökande,

som tillhörde sådana arbetsområden, inom vilka brist på arbetskraft

rådde. Den avsedda effekten uppnåddes emellertid icke vare sig beträffande

kännedom om företagen eller i fråga om inflytande på företagens arbetsstyrka.

Under år 1941 blev materialförsörjningsläget på flera viktiga områden avsevärt

sämre. Framförallt gjorde sig åtstramningen gällande beträffande tillgången

på cement. Det visade sig därför nödvändigt att från och med den 1

juli 1941 införa ransonering av cement, vilken anförtroddes åt industrikommissionen.

Den reglerande verksamheten, som dittills endast omfattat byggnadsarbeten,

vilka voro beroende av statsanslag, statlig utlåning eller statligt

lånemedgivande, utsträcktes genom cementransoneringen till all byggnadsverksamhet,

som krävde någon förbrukning av cement. Då detta är fallet

med flertalet byggnadsarbeten, kan byggnadsregleringen sägas hava varit

så gott som allmän, så länge cementransoneringen upprätthölls i full utsträckning.

Sedan cementindustrien på kort tid lyckats lösa frågan om ersättningsbränsle

för cementframställning, ökades snart åter tillgången på cement.

På grund därav blev det möjligt att i allt större utsträckning bifalla ansökningar

örn tilldelning av cement och från och med den 1 februari 1942

upphävdes ransoneringen beträffande all s. k. E-cement. Kvar står dock fortfarande

ransonering av s. k. A-cement, vilken ransonering endast har till

syfte att framtvinga en övergång till användning av den bränslebesparande

E-cementen. Under den tid cementransoneringen var mera allmän, låg tyngdpunkten

av regleringsverksamheten på materialsidan.

Under år 1942 blev bristen på arbetskraft allt mera kännbar inom många

viktiga arbetsområden. Detta berodde i huvudsak på att inkallelserna till

militärtjänst samt den industriella rustningsproduktionen icke uppvägdes av

en nedgång av den civila produktionen. Framställningen inom landet av ersättningsvaror,

särskilt för importerat bränsle, ställde tvärtom ökade anspråk

på arbetskraft. Då det visade sig omöjligt att skaffa arbetskraft till alla de

behov, som gjorde sig gällande, ansågs det önskvärt att erhålla möjlighet att

frigöra arbetskraft från företag, som utan avsevärd olägenhet kunde uppskjutas

eller minskas, och ställa den lill förfogande för mera angelägna arbetsuppgifter.

Att införa en lagstiftning örn tillstånd av offentlig myndighet

såsom villkor för rätt att igångsätta byggnads- och anläggningsarbeten an
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 321.

sågs vara det bästa sättet att åstadkomma den erforderliga begränsningen av

den allmänna och enskilda byggnadsverksamheten. Emellertid visade det sig

icke möjligt att hinna utarbeta och till 1942 års riksdag framlägga förslag till

en sådan lagstiftning. Vid sådant förhållande genomfördes på grundval av

tjänstepliktslagens bestämmelser om arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt

reglering av byggnadsverksamheten genom den av Kungl. Majit den 19

juni 1942 utfärdade kungörelsen (nr 563) om arbetsförmedlingstvång för

byggnadsverksamhet m. m., vilken trädde i kraft den 8 juli samma år. I fråga

örn torvhanteringen hade någon tid dessförinnan genomförts en liknande

reglering genom kungörelsen den 29 maj 1942 (nr 267) om arbetsförmedlingstvång

för torvhantering m. m.

Den på arbetsförmedlingstvång grundade regleringen av byggnadsverksamheten,

vilken reglering med vissa ändringar fortfarande är gällande, innebär,

att arbetstagare ej må anställas i byggnadsarbete annorledes än enligt

anvisning av offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller eljest med dess medgivande

ävensom att vissa näringar och byggnadsföretag äga rätt att före

andra byggnadsföretag erhålla arbetskraft genom arbetsförmedlingen. Företrädesrätt

till arbetskraft tillkommer utan särskild prövning jordbruk och

skogsbruk samt vissa privilegierade byggnadsarbeten. Beträffande övriga

byggnadsarbeten utom smärre företag, vilka av organisatoriska skäl undantagits

från regleringen, äger en särskild prövning rum. Företag, som därvid

förklaras såsom företrädesberättigade (A-företag), skola få sitt behov av

arbetskraft tillgodosett före övriga byggnadsarbeten.

Beslutanderätten tillkommer enligt kungörelsen Kungl. Majit men kan

efter Kungl. Majits bemyndigande utövas av arbetsmarknadskommissionen.

Sådant bemyndigande har ock lämnats, därvid en uppdelning verkställts på

så sätt, att Kungl. Majit förbehållit sig handläggningen av ärenden angående

statliga och statsunderstödda företag — de senare dock endast när det statliga

understödet beviljas direkt av Kungl. Majit — samt företag, för vilkas

utförande förutsättes tillstånd av Kungl. Majit att upptaga lån, ävensom övriga

företag av större omfattning, vilka beräknas draga en kostnad av minst

500,000 kronor. Återstående ärenden om företrädesrätt avgöras av arbetsmarknadskommissionen.

För beredning av de ärenden, vilka skola avgöras

av Kungl. Majit, har genom Kungl. Majits beslut den 19 juni 1942 inom

socialdepartementet tillskapats ett särskilt organ, benämnt byggnadsberedningen,

med statsrådet Eriksson såsom ordförande samt statssekreterarna i

social- och finansdepartementen, ordföranden i arbetsmarknadskommissionen

och vice ordföranden i industrikommissionen samt kanslichefen i statens

byggnadslånebyrå såsom ledamöter. I samband med byggnadsberedningens

tillkomst upphörde den förutnämnda arbetsdelegationen att fungera. Genom

beslut den 22 januari 1943 har statsrådet Eriksson befriats från uppdraget

såsom ordförande i byggnadsberedningen och i hans ställe utsetts statsrådet

Rosander.

Förutnämnda två kungörelser örn arbetsförmedlingstvång för torvhantering

m. m. och för byggnadsverksamhet m. m., vilka gällde till och med den

31 december 1942, hava ersatts med en kungörelse den 11 december 1942 (nr

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

9

925) om arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet m. m., vilken

trädde i kraft den 1 januari 1943. De nya bestämmelserna motsvara i allt

väsentligt de förutvarande, dock hava företrädesbestämmelserna i författningstexten

givits en utformning, som skarpare markerar skogs- och jordbrukets

företrädesrätt framför byggnadsverksamhet i avseende å anvisning

av arbetskraft. Sålunda gäller alltjämt arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet

och för torvhantering samt företrädesrätt till arbetskraft dels

för jordbruk och skogsbruk framför dessa arbetsområden och dels för vissa

privilegierade byggnads- och anläggningsarbeten (A-företag) framför övriga

sådana. Syftet med bestämmelserna har, bortsett från torvhanteringen, i arbetsmarknadskommissionens

föreskrifter för tillämpning av kungörelsen angivits

vara i korthet följande:

1) Man vill främja en i nuvarande läge önskvärd överflyttning av arbetskraft

från byggnads- och anläggningsverksamhet till skogsavverkning. Särskilt

gäller detta sådana arbetstagare, som genom föregående sysselsättning

i jordbruk eller skogsbruk särskilt väl lämpa sig för sådan överflyttning, men

önskemålet gäller även andra arbetare med fysiska förutsättningar för sådant

arbete.

2) Man vill vidare tillfälligt hindra en övergång i motsatt riktning, d. v. s.

från jordbruk och skogsbruk till byggnads- och anläggningsverksamhet. Det

har nämligen visat sig, att byggnads- och i särskilt hög grad anläggningsarbeten

draga till sig såväl egentliga skogs- och jordbruksarbetare som delar av

den betydande stam diversearbetare på landsbygden, som utgör den naturliga

reserven för skogs- och jordbrukets säsongbundna behov av extra arbetskraft.

3) Beträffande byggnads- och anläggningsverksamhet eftersträvas, att tillgänglig

arbetskraft främst skall kunna utnyttjas i sådana företag, som i särskild

ordning förklarats angelägna och därför erhållit företrädesrätt till arbetskraft

(A-företag).

Från regleringen genom arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt hava,

på sätt förut antytts, gjorts en del undantag. För närvarande gälla från

arbetsförmedlingstvånget följande undantag.

A. För brådskande arbeten, som äro nödvändiga för att förhindra eller

avhjälpa skador och icke kunna uppskjutas tills medgivande hinner inhämtas,

får arbetskraft utan vidare nyanställas och sysselsättas en vecka. Däremot

fordras medgivande i vanlig ordning för arbetskraftens anlitande i

fortsättningen.

B. Manliga arbetstagare under 17 år samt kvinnor må fritt taga anställning

inom byggnadsverksamhet.

C. På grund av bestämmelserna i 11 § lagen örn tjänsteplikt gäller arbetsförmedlingstvånget

ej, där arbetstagaren före kalenderårets början fyllt

70 år eller där ena parten i anställningsförhållandet eller hans make är

den andra partens bröstarvinge eller adoptiv-, styv- eller fosterbarn eller

dess avkomling eller ock syskon, halvsyskon, adoptiv- eller fostersyskon.

D. Arbetstagare må utan medgivande nyanställas, såvida arbetsgivarens

hela i byggnads- och anläggningsarbete använda arbetsstyrka därigenom

icke kommer att överstiga tre man.

Genom sistnämnda undantag har ett mycket stort antal smärre företag undandragits

regleringen. Detta har ansetts nödvändigt för att undvika en alltför

stor belastning av den administrativa organisationen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

Vidare må här anmärkas att anställningsförhållanden, som bestodo vid

tiden för arbetsförmedlingstvångets införande, icke beröras av detsamma.

Först då anställningsförhållandet upphört och arbetstagare skall nyanställas,

vare sig detta sker genom återanställning hos den senaste arbetsgivaren

eller genom anställning hos en ny arbetsgivare, blir arbetsförmedlingstvånget

tillämpligt. Härav följer att arbetstagare, som äro fast knutna till en arbetsgivare,

utan hinder av gällande bestämmelser om arbetskraftsreglering

kunna användas av arbetsgivaren i vilka byggnads- och anläggningsarbeteten

som helst. Dessa arbetstagare äro av olika kategorier. Hit hör personal

med fast månadslön samt mera stadigvarande anställda kommunalarbetare

ävensom arbetare, som äro fast anställda vid industriföretag och

fortlöpande sysselsatta med sådana reparations- och byggnadsarbeten, som

erfordras för driftens uppehållande och anläggningarnas bestånd.

Antalet arbetare av dessa kategorier är säkerligen betydande; uppgift

å antalet saknas emellertid. Det torde därför för närvarande vara möjligt

att utan hinder av gällande bestämmelser utföra omfattande och arbetskrävande

byggnads- och anläggningsarbeten.

Vad härefter angår bestämmelserna om företrädesrätt hava dessa utformats

på så sätt, att företrädesrätten i första hand gäller arbetskraft över

50 år men för vissa företag jämväl i viss utsträckning arbetskraft under

50 år. För sistnämnda företag, vilka benämnas A 1-företag, gäller, att vid

anvisning av arbetskraft skall eftersträvas en sådan ålderssammansättning,

att minst en tredjedel av arbetsstyrkan utgöres av arbetstagare över 50 år.

Det skall därvid tillses, att en sådan ålderssammansättning örn möjligt

åstadkommes för varje särskild företagares arbetsstyrka vid varje företag.

Aven örn en tredjedel av arbetsstyrkan redan utgöres av arbetskraft över

50 år, bör arbetsförmedlingen i största möjliga utsträckning söka fylla

ytterligare behov av arbetskraft med arbetstagare över 50 år, såvida icke

arbetets art gör en sådan ålderssammansättning av arbetsstyrkan omöjlig

eller olämplig.

De företag, för vilka företrädesrätten skall avse allenast arbetskraft över

50 år, benämnas A 2-företag. I fråga om möjligheterna att få anställa arbetstagare

under 50 år äro dessa företag helt jämställda med de icke företrädesberättigade

företagen.

Anledningen till att de äldre arbetarna i viss mån undantagits från arbetskraftsregleringen

har varit den, att sådan arbetskraft i allmänhet ej kan

överflyttas från byggnadsverksamhet till skogsarbete.

Dessutom kunna icke företrädesberättigade företag i undantagsfall anvisas

arbetskraft. Detta må dock endast ske om vederbörande länsarbetsnämnd

finner tillgången på arbetskraft i de av tvånget berörda yrkena inom

länet vara så god, att anvisning av arbetare till dessa företag icke kan beräknas

medföra brist på arbetskraft till de företrädesberättigade företagen

i länet. Av naturliga skäl kan sådan anvisning i regel endast ifrågakomma

beträffande äldre arbetare.

I fråga örn vissa grupper av byggnadsarbeten har man utgått från att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

11

angelägenhetsgraden under rådande förhållanden är så stor, att en individuell

prövning beträffande de särskilda företagen endast skulle medföra

onödig tidsutdräkt. På grund härav har man lämnat en generell föreirädesförklaring

för dessa slags arbeten, vilka sålunda utan särskild ansökan

behandlas som A 1-företag. Hit höra följande arbeten:

1) anordnande av skyddsrum;

2) uppförande av byggnad, vartill statens byggnadslånebyrå beviljat bostadsanskaffningslån,

tertiärlån eller tilläggslån;

3) byggnadsarbete, till vilket den statliga egnahemsorganisationen beviljat

jordbrukslån, bostadslån, arbetarsmåbrukslån, förbättringsbidrag, nybyggnadslån,

förbättringslån eller lantarbetarbostadslån;

4) uppförande av pensionärshem, epidemisjukhus, hem för kroniskt sjuka

och vårdhem för lättskötta sinnessjuka, där Kungl. Maj:t beviljat statsbidrag

till arbetet;

5) utförande av gödselvårdsanläggning och siloanläggning för beredande

av ensilagefoder;

6) uppförande av uppsamlings- eller centrallagerhus för frukt, potatis eller

köksväxter och anläggning för artificiell torkning av vallskördar, där

Kungl. Maj:t beviljat lån eller bidrag till arbetet;

7) anläggande av lin- eller hampberedningsanstalt, vartill lantbruksstyrelsen

beviljat lån eller bidrag;

8) utförande av företag, vartill beviljats bidrag ur anslaget till främjande

av landsbygdens elektrifiering;

9) utförande av statliga oljelagringsanläggningar;

10) sådana av vattenfallsstyrelsen eller för dess räkning bedrivna arbeten,

som avse utbyggnad av kraftstationer ävensom vattenregleringar och distributionsanläggningar

med undantag av dels husbyggnader för bostäder, förråd,

garage och dylikt vid i drift varande kraftstationer och anläggningar

för vattenreglering, dels husbyggnader av nämnda slag i anslutning till distributionsanläggningar;
11)

av domänstyrelsen eller för dess räkning bedrivna arbeten av följande

slag, nämligen:

a) anläggande av väg, erforderlig för framforsling av brännved, som redan

är huggen eller är avsedd att huggas under innevarande produktionsår,

b) uppförande av förläggning för arbetare vid avverkningar, huvudsakligen

avseende vedhuggning,

c) uppförande av erforderlig ersättningsbyggnad efter brand samt^ verkställande

av arbete, vars underlåtande skulle äventyra byggnads bestånd,

d) ombyggnad eller reparation av husbyggnad, som i befintligt skick finnes

uppenbarligen icke kunna vintertid användas till bostad åt människor

eller som husdjursstall;

allt under förutsättning, att totalkostnaden för arbetet beräknas icke överstiga

10,000 kronor;

12) av järnvägsstyrelsen eller för dess räkning bedrivna arbeten, som sta

i omedelbart samband med eller eljest äro direkt påkallade av nu pågående

eller redan genomförda banelektrilieringar;

13) utförande av vägbyggnader, vartill efter den 30 juni 1942 beviljats bidrag

ur anslaget till vissa väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild

^14) uppförande av sådana brandtorn jämte tillhörande vaktkojor och telefonanläggningar,

som ingå i den av Kungl. Maj:t den 19^ juni 1942 tastställda

riksplanen för skogsbrandbevakningen eller genom Kungl. Maj:Is beslut

komma att infogas i sagda plan.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

De arbeten, som i detta avseende bereus en privilegierad särställning äro

i regel sådana, som äro beroende av statens finansiella medverkan.

Generell företrädesförklaring har även lämnats för arbeten, som pågingo

vid regleringens ikraftträdande den 8 juli 1942 och som avsågo:

1) uppförande av byggnad eller anläggning för försvarsväsendets räkning;

och

2) vägarbete, vartill bidrag beviljats ur anslaget till byggande och förbättring

av vissa för riksförsvaret betydelsefulla vägar och broar.

I fråga om regleringens utformning må vidare anmärkas, att arbetsgivare

under hösten 1942 hade rätt att utan arbetsförmedlingens medverkan för

arbete på en ny byggnadsplats återanställa de arbetare, som varit anställda

hos honom minst 6 månader under vart och ett av åren 1938—42. Detta medgivande

gällde utan några restriktioner och sålunda även i fråga om sysselsättning

vid arbeten, vilka icke varit föremål för angelägenhetsprövning

eller vid sådan prövning lämnats utan företrädesrätt. Byggnadsföretagarna

fingo därigenom möjlighet att med sin fasta arbetarstam utföra mindre angelägna

byggnadsarbeten, för vilka företrädesrätt ej kunde erhållas. Då byggnadsföretagama

i förhållandevis stor utsträckning började disponera sin

fasta arbetarstam för utförande av företag, vilka icke underkastats angelägenhetsprövning

oell i många fall måste anses mindre angelägna, samt för

företag, som förklarats företrädesberättigade, använde nyanställd arbetskraft,

genomfördes från och med den 22 februari 1943 en inskränkning av medgivandets

omfattning. Rätten att utan särskild prövning återanställa tidigare

anställda arbetare är numera begränsad till sådana företag, vilka förklarats

företrädesberättigade. Denna ändring innebär en betydande utsträckning av

byggnadskontrollens räckvidd.

Byggnadsverksamhetens omfattning regleras för närvarande ej blott genom

föreskrifterna örn arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt utan även i viss

utsträckning genom vissa råvaruregleringar. Cementransoneringen har berörts

i det föregående. Den har för närvarande icke någon nämnvärd betydelse

för begränsning av byggnadsverksamhetens omfattning. Större betydelse

har den prioritetsreglering beträffande byggnadsjärn, som nu tillämpas

av industrikommissionen. I vissa fall hava särskilt jämkrävande byggnadsarbeten,

exempelvis industri- och brobyggnader, icke kommit till stånd,

därför att prioritet icke kunnat erhållas vid fördelningen av det tillgängliga

byggnadsjärnet. Prioritetssystemet utgör emellertid i sin nuvarande form endast

en partiell reglering av byggnadsverksamheten, då det icke omfattar

alla disponibla tillgångar av byggnadsjärn och dessutom många byggnadsarbeten

kunna utföras utan någon större järnåtgång.

Vid sidan av nu angivna regleringar av arbetskraft och material har staten

en vidsträckt finansiell kontroll över byggnadsverksamhetens omfattning.

Detta gäller i första hand statens egen byggnadsverksamhet men därjämte

all den byggnadsverksamhet, som är beroende av statens medverkan i form

av anslag, lån eller lånemedgivande. Enligt verkställda uppskattningar har

sådan medverkan lämnats ifråga om betydligt mer än hälften av all byggnadsverksamhet

under år 1942.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 324. 13

Det nuvarande behovet av en begränsning av byggnadsverksamheten.

I de riktlinjer för den ekonomiska politiken, som efter utredningar av direktören

Gustaf Söderlund fastställdes av Kungl. Majit den 13 november

1942, angavs en begränsning av byggnadsverksamheten som ett led i strävandena

att uppnå ekonomisk stabilitet. Såsom motiv därför anfördes framför

allt knappheten på arbetskraft samt behovet att upprätthålla balans mellan

köpkraft och varutillgång. Dessutom framhölls att vid sidan härav knappheten

på råvaror och transportmedel gjorde sig gällande som en begränsande

faktor. Sålunda gjordes vid behandlingen av arbetsmarknadsproblemen bland

annat följande uttalande:

Sådan byggnads- och anläggningsverksamhet, som icke är av vital betydelse

för försvaret eller försörjningen, samt mindre nödvändig produktion

i övrigt bör begränsas i syfte att spara råvaror och friställa arbetskraft. Angelägenhetsgraden

av bostads-, industri- och övriga byggnader bör underkastas

en strängare prövning än hittills. För en tillfredsställande reglering av byggnadsverksamheten

torde erfordras ny lagstiftning rörande byggnadstillstånd.

Liknande synpunkter kommo i riktlinjerna till uttryck vid behandlingen

av budgetbristens inflytande på köpkraftsöverflödet. I detta sammanhang betonades

sålunda behovet av att de militära anläggningsarbetena till omfattning

och standard bleve föremål för omprövning mot bakgrunden av de ökade

svårigheterna att bereda utrymme för arbeten av detta slag.

Med anledning av det i riktlinjerna uttalade behovet av en lagstiftning om

byggnadstillstånd uppdrogs den 23 december 1942 åt direktören Söderlund

att med biträde av docenten I. Svennilson och efter samråd med arbetsmarknads-

och industrikommissionerna utarbeta förslag till en allmän reglering

av byggnads- och anläggningsverksamheten genom särskild lagstiftning

om byggnadstillstånd.

Direktören Söderlund har därefter den 8 mars 1943 till chefen för finansdepartementet

överlämnat en promemoria, innefattande dels utkast till en

sådan lagstiftning jämte förslag om förvaltningsorgan för lagstiftningens

handhavande, dels en jämförelse mellan ett sådant nytt system och nuvarande

regleringssystem.

över promemorian hava efter remiss yttranden avgivits av arbetsmarknads-,

bränsle- och industrikommissionerna, statens byggnadslånebyrå, byggnadsstyrelsen,

generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Sveriges industriförbund

varjämte svenska stadsförbundet inkommit med yttrande.

I det följande kommer jag att lämna redogörelser till en början för direktören

Söderlunds promemoria jämte däröver avgivna yttranden samt därefter

för elt inom socialdepartementet på grundval av vad i ärendet förekommit

utarbetat förslag till lagstiftning om byggnadstillstånd. I

I fråga om motiven för en reglering har Söderlund anfört:

Byggnadsverksamheten konkurrerar i viss utsträckning med den produktiva

verksamheten i övrigt örn de tillgängliga produktionsmedlen. En alltför omfattande

byggnadsverksamhet kan på vissa områden och inom vissa gränser

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

draga till sig produktiva resurser, arbetskraft och material, som i nuvarande

läge skulle kunna finna en viktigare användning på något annat område av

produktionslivet. Ur allmänna försörjningssynpunkter kan det därför vara

nödvändigt att begränsa byggnadsverksamhetens sammanlagda omfattning.

Inom denna begränsade verksamhetsram är det ur liknande synpunkter önskvärt

att få till stånd en viss prioritetsordning mellan de särskilda byggnadsföretag,

som konkurrera örn de för ändamålet tillgängliga produktivkrafterna.

Med hänsyn till det nuvarande penningpolitiska läget bör emellertid en reglering

få en speciell inriktning. För det första böra anspråken på arbetskraft

och material hållas inom så snäva gränser, att konkurrensen om produktionsmedlen

icke utlöser en okontrollerad pris- och inkomststegring. För det andra

böra de tillgängliga produktionsmedlen i största möjliga utsträckning reserveras

för framställning av angelägna konsumtionsvaror. Som ett led i en sådan

politik kan det bli nödvändigt att genom en begränsning av byggnadsverksamheten

befrämja en överflyttning av produktiva resurser till produktion direkt

för konsumtion. Större krav än eljest måste därvid ställas på arbetskraftens

rörlighet.

Det grundläggande motivet för en reglering av byggnadsverksamheten är

sålunda den i nuvarande läge uppkomna knappheten på varor och tjänster.

Men detta motiv får en speciell innebörd, i den mån hänsyn tages till de penningpolitiska

målsättningar, som kommit till uttryck i de av regeringen fastställda

ekonomiska riktlinjerna. Därav föranledes dels en större allmän återhållsamhet

dels en viss förskjutning av den prioritetsordning, som kommer

till uttryck vid byggnadsregleringen.

Därefter har Söderlund lämnat en redogörelse för aktuella

tendenser på byggnadsmarknaden efter krigets utbrott. I

samband härmed har Söderlund låtit verkställa en beräkning av omfattningen

av de olika grenarna av byggnadsverksamheten under år 1942. Resultatet

av denna beräkning, som endast omfattar nya byggnader och anläggningar

men däremot ej reparations- och underhållsarbeten, framgår av följande

tabell:

Milj. kr.

%

1. Statlig förvaltning

a. civil (ej industriell) ....................

50

4

b. militär ................................

180 230

16 20

2. Kommuner................................

125

11

3. Bostäder..................................

360

32

4. Industriella byggnadsarbeten (vid företag med

mer än 50 arb.)

a. vid statens egna företag ................

60

5

b. för produktion integrerad med den statliga

försörjningspolitiken''....................

100

9

c. övriga ................................

165 325

14 28

5. Övriga byggnadsarbeten2 ..................

(100)

9

Hela byggnadsverksamheten

1,140

100

1 Privata kraftverk, Boliden, de utpräglade rustningsföretagen (Bofors, Nohab, Landsverk

m. fl.), kolgruvor, torvindustri, spritfabriker, kolning, sprängämnen, kemisk industri (6 milj.),

järnindustri (13 milj.)

2 Beloppet uppskattat. Häri ingå byggnader vid mindre industriföretag (högst 50 arb.), jordbrukets

byggnader samt privata byggen av kommersiell natur.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

15

Söderlund har framhållit, att de uppskattningar, som läge till grund för

tabellen, på flera punkter vore av mycket ungefärlig natur, samt att avsikten

med tabellen endast vore att giva en bild av storleksordningen av byggnadsverksamheten

på olika områden.

Det framgår av tabellen, att den statliga byggnadsverksamheten (1 a, 1 b

och 4 a) under år 1942 omfattade ungefär 25 % av den samlade byggnadsverksamheten.

Kommunal byggnadsverksamhet och bostadsbyggande (2 och

3) omfattade tillsammans omkring 43 % av hela byggnadsverksamheten. Ett

försök har gjorts att från den privata industriella byggnadsverksamheten avskilja

sådana byggen, som stå i ett intimt sammanhang med den statliga försörjnings-

och rustningspolitiken (grupp 4 b). Till denna grupp har utom

vissa utpräglade rustningsföretag och den statsunderstödda ersättningsproduktionen

förts hela den kemiska industrien samt järnindustrien, för vilka

båda industrigrupper det sammanlagda byggnadsvärdet uppgick till 19 milj.

kronor. Gränsen mellan denna grupp och övrig civil industriell byggnadsverksamhet

(4 c) är givetvis relativt godtycklig. Å ena sidan göras inom den

kemiska industrien och järnindustrien investeringar, som icke bilda något

nödvändigt led i den statliga försörjningspolitiken, å andra sidan ingå i grupp

4 c ett stort antal företag, vilkas nyanläggningar ofta torde stå i samband

med upprustning eller nödvändig folkförsörjning. I varje fall kan beträffande

byggnadsverksamheten inom grupp 4 b sägas, att den även vid en hårdhänt

reglering icke torde kunna nedbringas mera avsevärt. Läggas till »övriga»

industriella byggnadsarbeten (4 c), nybyggnaderna vid företag med mindre

än 50 arbetare, erhålles troligen en sammanlagd nybyggnadskostnad år 1942

av drygt 200 milj. kronor. För den privata industriens del är det väsentligen

inom denna summa, som man har att söka möjligheterna till begränsning av

nybyggnadsverksamheten.

Beträffande byggnadsverksamhetens omfattning under

innevarande år kan man, såsom inledningsvis anförts, enligt nu föreliggande

planer räkna med en ökad industriell byggnadsverksamhet och ett

ökat bostadsbyggande. Söderlund har diskuterat möjligheterna av dessa byggnadsplan^

genomförande med hänsyn till tillgången på material och arbetskraft.

I fråga örn möjligheten att anskaffa material har Söderlund framhållit, att

detta framför allt sammanhänger med importen av fossilt bränsle och järnvaror

under innevarande år. Ovissheten om möjligheterna för kolimporten

under år 1943 medför, att man icke med säkerhet kan påräkna lika stor tilldelning

av bränsle till industrien som under år 1942. Detta kan komma att

medföra avsevärda förskjutningar i produktionsprogrammet för vissa byggnadsmaterialindustrier,

särskilt cement-, tegel-, glas- och järnindustrierna.

Efter redogörelse för den beräknade tillgången på byggnadsmaterial från

dessa industrier har Söderlund sammanfattningsvis anfört, alt anspråk på

byggnadsmaterial av samma omfattning som under år 1942 bör kunna tillfredsställas

under innevarande år under förutsättning att bränsle- och järnimporten

fortgår i samma utsträckning som tidigare.

Beträffande tillgången på arbetskraft bär Söderlund framhållit, att den

ökade avverkningsplikten för innevarande avverkningsår kan beräknas medföra

en ökning av behovet av arbetskraft med 20 procent i jämförelse med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

föregående avverkningsår. Visserligen hava särskilda åtgärder vidtagits för

att tillföra skogsbruket arbetskraft i avsevärd omfattning, men trots detta

kan man icke med visshet förutsäga, att arbetskraftbehovet skall kunna fyllas.

Det föreligger tvärtom risk för att bristen på arbetskraft skall kvarstå,

eventuellt ökas. I den mån i byggnadsverksamheten äro sysselsatta arbetare

med föregående vana vid skogsarbete, är det därför synnerligen önskvärt,

att dessa frigöras från dylik sysselsättning till förmån för skogsbruket.

Även inom övriga näringsgrenar förelåg under år 1942 en markerad brist

på arbetskraft. Svårigheten att tillgodose efterfrågan på arbetskraft i erforderlig

omfattning kan väntas bestå även under innevarande år. Huruvida

bristen på arbetskraft kommer att skärpas eller lindras, är beroende på förhållanden

— omfattningen av militärinkallelser, material- och bränsletillgång,

import- och exportmöjligheter etc. — vilka nu icke kunna förutberäknas.

Efter denna redogörelse för tendenserna på byggnadsmarknaden har Söderlund

förklarat, att dessa tendenser och det allmänna ekonomiska läget

sannolikt göra det nödvändigt att under innevarande år tillämpa en större

återhållsamhet än tidigare vid regleringen av byggnadsverksamheten.

Skälen för reglering av byggnadsverksamhetens omfattning genom en

tillståndslagstiftning.

Promemorian.

Den nuvarande regleringen av byggnadsverksamheten är icke uppbyggd på

sådant sätt, att man därmed kan åstadkomma en allsidig begränsning av

byggnadsverksamheten inom en ram, som bestämmes av växlingarna såväl

ifråga örn tillgången på arbetskraft som material samt förändringarna i det

penningpolitiska läget. Det är visserligen sant, att man vid tillämpningen av

de nuvarande bestämmelserna om företrädesrätt försökt att taga hänsyn till

samtliga dessa faktorer, men detta kan icke anses formellt tillfredsställande,

då tjänstepliktslagen icke lämnar grund härför. Dessutom må, såsom framgår

av det föregående, här framhållas, att en betydande del av byggnadsverksamheten

är undantagen från regleringen. För att åstadkomma en ur samtliga

nu nämnda synpunkter önskad allsidig begränsning av byggnadsverksamheten

har därför i de ekonomiska riktlinjerna ifrågasatts att införa en

direkt reglering av byggnadsverksamheten genom att föreskriva särskilt tillstånd

för rätt att påbörja och bedriva byggnadsarbete.

Söderlund har i enlighet med det honom meddelade uppdraget låtit upprätta

ett utkast till lag örn tiliståndstvång för byggnads- och anläggningsverksamhet.

Enligt detta skall Konungen vid krig eller krigsfara, vari riket befinner

sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden

äga rätt att i den mån det finnes erforderligt för att upprätthålla ett fast

penningvärde och befrämja en ändamålsenlig användning av förnödenheter

och arbetskraft, stadga förbud att bedriva byggnadsarbete utan särskilt, av

Konungen meddelat tillstånd (byggnadstillstånd). Tillståndsprövningen an
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

17

kommer enligt utkastet antingen på Kungl. Maj:t eller, i den omfattning

Kungl. Majit föreskriver, på den myndighet Kungl. Maj:t utser (tillsynsmyndigheten).

I utkastet finnas vidare allmänna föreskrifter om tillsynsmyndighetens

uppgifter samt straffbestämmelser m. m. Närmare föreskrifter för

tillämpning av lagen skola enligt förslaget meddelas av Konungen.

Söderlund har i promemorian diskuterat den närmare utformningen och

innebörden av det ifrågasatta regleringssystemet. Därest detta genomföres, anser

Söderlund, att man bör tillskapa en ny myndighet, benämnd statens byggkontrollnämnd,

såsom tillsynsmyndighet samt att man från regleringen måste

utesluta reparations- och underhållsarbeten samt vissa smärre andra arbeten.

För byggkontrollnämndens närmare organisation samt gränsdragningen mellan

företag, som skola omfattas av regleringen, och övriga företag skall närmare

redogöras i annat sammanhang.

Efter framläggande av förslaget till en lagstiftning om byggnadstillstånd

har Söderlund till diskussion upptagit frågan, huruvida en dylik lagstiftning

bör komma till stånd och en motsvarande administrativ apparat tillskapas

eller örn man för närvarande kan begränsa sig till att förstärka de former

och organ, som för ändamålet redan stå till buds. Söderlund har därvid framhållit,

att det för besvarande av den uppställda frågan främst är nödvändigt

att klargöra i vad mån ett tillstånds tvång på byggnadsmarknaden skulle bringa

under kontroll områden, som för närvarande icke regleras. Söderlund har

därvid, såsom förut antytts, förutsatt att den ifrågasätta lagstiftningens tilllämpningsområde

får en rimlig avgränsning samt att både underhållsarbeten

och smärre nybyggnadsarbeten i praktiken lämnas utanför en reglering.

Söderlund har vidare anfört följande:

Området för den kontroll, som vilar på arbetsmarknadsgrunder, bestämmes

naturligen framför allt därav, att ny arbetskraft behöver anställas. Där

företagaren redan har hos sig anställd den arbetskraft, som erfordras för ett

förestående byggnadsföretag, sker från detta företags sida ingen påverkan

på arbetsmarknaden och ter sig följaktligen icke heller någon kontroll i

första hand behövlig. Med den rörlighet och de anställningsförhållanden,

som gemenligen råda inom byggnadsbranschen, höra dylika fasta anställningar

till undantagen. I de fack, som äro avgörande för ett företags genomförande,

är en arbetares anställning knuten till det särskilda byggnadsföretaget,

icke till arbetsgivarens fortbestående verksamhet inom branschen. Detta

innebär, att anställningen är att betrakta såsom ny för varje nytt byggnads-

eller anläggningsföretag, på samma plats eller på en ny, även om arbetaren

tidigare ganska kontinuerligt haft anställning hos arbetsgivaren. För

att fast och fortlöpande anställning skall vara för handen fordras, att anställningsvillkoren

markerat avvika från den inom facket vanliga tim- och

ackordsavlöningen, exempelvis så att lönen är bestämd till visst belopp per

månad. Dylika anställningsformer äro, vad kroppsarbetarna angår, mycket

ovanliga inom byggnadsindustrien och torde väsentligen vara att finna i de

byggnads-, anläggnings- och reparationsavdelningar, som vissa statliga verk,

större kommuner och vissa stora enskilda företagare hålla sig med. Den

ojämförligt största privata byggnads- och anläggningsverksamheten utföres

av entreprenörer, och där äro anställningarna att anse sorn nya för varje

nytt arbete. På grund härav är det möjligt att, örn man så vill, komma mycket

långt nied en på arbetsförmedlingstvång vilande byggnadskontroll.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 324. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

Söderlund har därjämte framhållit, att omfattningen av de arbeten, som

komma under kontroll, väsentligt utvidgats genom den av arbetsmarknadskommissionen

från och med den 22 februari 1943 genomförda, förut omtalade

skärpningen av arbetskraftsregleringen på byggnadsmarknaden.

Söderlund har vidare uttalat:

De områden av byggnads- och anläggningsverksamhet, som efter den sålunda

genomförda skärpningen icke äro underkastade reglering, men som enligt

förslaget om tillståndslagstiftning skulle komma under kontroll, äro

väsentligen följande:

statliga arbeten, som utföras av affärsverk eller andra förvaltningar med

egna byggnads- och anläggningsarbetare;

kommunala arbeten, som utföras av fast anställd personal; i den mån

upplåning erfordras äro de dock redan nu underkastade finansiell kontroll;

samt

arbeten inom större industriföretag, som hava egna byggnadsavdelningar,

i den mån arbetena kunna utföras utan anställning av annan arbetskraft.

För de statliga arbetenas del möter det emellertid inga hinder att låta

dem underkastas vilken reglering som helst, om blott viljan till återhållsamhet

är för handen. Vad de kommunala arbetena beträffar synes den

finansiella kontrollen i varje fall kunna skärpas därhän, att som en ordningsföreskrift

stadgas skyldighet för kommun att innan några arbeten

vidtagas å ett företag, som i sista hand kan komma att finansieras med

lånemedel, inhämta Kungl. Maj:ts medgivande. Åsidosättes en sådan skyldighet

bör avslag lämnas å låneframställningen. Inom Kungl. Maj:ts kansli

torde det lätt låta sig göra att samordna handläggningen så, att avgörandet

i låneärenden realiter blir beroende av byggnadsberedningen. Att några mera

betydande kommunala arbeten skulle kunna utföras utan varje upplåning

är näppeligen att antaga. De nya byggnadsarbeten inom den privata

industrien, som företagen kunna utföra med egen arbetskraft, torde icke

vara av någon överväldigande omfattning. I några få fall äro visserligen byggnadsavdelningarna

mycket stora; de kunna omfatta flera hundra personer

och besitta möjligheter att utföra snart sagt vilka arbeten som helst. I allmänhet

äro de emellertid avsedda för reparation och annat underhåll samt

smärre anläggningsarbeten för företagets löpande behov. Det synes icke

uteslutet att på frivillighetens väg få en begränsning av byggnadsverksamheten

till stånd inom de områden, där industriföretag med egna byggnadsavdelningar

eljest skulle undkomma den allmänna återhållsamhet, som i

nuvarande läge bör eftersträvas. Inom samtliga områden gäller det väsentligen

att mobilisera den fria viljan till förmån för en återhållsamhet, som

samordnar de olika arbetena och underställer dem en enhetlig frågeställning,

nämligen i vad mån de äro ägnade att gagna vårt försvar och vår

försörjning på nära sikt.

Någon betydande utvidgning av det område, varinom en reglering redan

nu äger eller kan äga rum, lärer sålunda icke vara att påräkna genom

en tillståndslagstiftning av den art och omfattning,^ som i det föregående

skisserats. Det spörsmålet uppställer sig emellertid då, huruvida brister och

svagheter av annat slag i det nuvarande regleringsystemet skulle kunna avlägsnas

genom en sådan lagstiftning med därpå uppbyggd förvaltningsapparat.

Gränsen för vad som utan statlig prövning kan utföras är med nuvarande

kontrollsystem bestämd av att ny arbetskraft icke behöver anställas.

Frågan, huruvida en anställning av byggnadsarbetare är ny eller icke, ligger

ej så i öppen dag som att ett nytt byggnadsföretag kommer till stånd.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 32-1.

19

Kontrollen skulle därför kunna antagas bli mindre effektiv enligt nuvarande

system än med en lagstiftning, som kräver tillstånd för varje nytt

företag. Ä andra sidan kan kontrollen, även som den nu är, anknyta till

det faktum, att ett nytt företag påbörjas; sammanhanget med den anställda

arbetskraften kan därefter utrönas, låt vara inte med samma lätthet som

man kan konstatera, huruvida byggnadstillstånd föreligger eller icke. Vad

som däremot skulle kunna undergräva kontrollen vore, örn entreprenörerna

ginge över till ett anställningssystem, som befriade dem från skyldigheten

att till nya företag söka arbetskraft genom arbetsförmedlingarna. Det

är icke troligt, att sä kommer att ske. Skulle någon dylik tendens uppträda,

får frågan örn tillståndslagstiftning ökad betydelse.

Den administrativa organisationen av en tillståndsreglering är i det föregående

närmare antydd. Till det yttre ansluter den sig mycket nära till

nuvarande system med arbetsmarknadskommissionen som regleringsorgan

för de mindre och Kungl. Majit för de större samt de statliga och statsunderstödda

företagen. Samarbetet och den enhetliga ledningen inom Kungl.

Majits kansli äro i båda fallen viktiga förutsättningar och i huvudsak lika

garanterade. Skillnaden är väsentligen den, att ärendenas beredning nu är

delad på samma sätt som beslutanderätten, medan en ny tillsynsmyndighet

enligt förslaget skulle svara för beredningen av samtliga ärenden, även

dem som avgöras av Kungl. Majit. Sistnämnda anordning är avsedd som

en förstärkning av effektiviteten men är givetvis i sådant hänseende, liksom

nuvarande ordning, ytterst beroende av regeringens inställning och

Kungl. Majits direktiv.

Möjligen kan det vara en svaghet i det nuvarande systemet, att det bygger

på en arbetsmarknadsreglering och därför icke lämnar tillräckligt utrymme

åt de mera allmänna synpunkter, som penningpolitiken uppställer.

Det skulle sålunda kunna inträffa, att tillstånd gives åt ett byggnadsföretag

av onödig karaktär inom en ort, där tillgången på byggnadsarbetare är

riklig, medan samma slags företag inom annan ort förhindras, emedan fri

arbetskraft där saknas. Vid en allmän byggnadsreglering enligt licenssystemet

torde en lika behandling av sådana företag falla sig naturlig oavsett

tillgången på byggnadsarbetare å respektive orter. I själva verket bör samma

resultat eftersträvas vid en prövning enligt nuvarande system. Skillnaden

är blott den att arbetsmarknadens verkliga krav på återhållsamhet

framträda tydligare och allvarligare, när man ställer dem i belysning av

penningpolitikens målsättningar. Vid en prövning enligt nuvarande system

föreligger frestelsen att acceptera den lokala arbetsmarknadssituationen och

de tröghetsfaktorer som äro för handen, medan man vid en prövning enligt

licenssystemet lättare skulle kunna se saken i stort och landets arbetsmarknad

som en helhet samt i enlighet härmed förutsätta större rörlighet

hos arbetskraften och lika behandling av samma slags byggnadsföretag.

Någon omöjlighet att inom nuvarande system för prövningen tillägna sig

samma ledande uppfattning torde icke föreligga.

En annan svaghet i det nuvarande systemet sammanhänger med den generella

företrädesrätten för vissa arbeten. Helt torde en generalisering icke

gärna kunna undvikas, men som den hittills varit genomförd har den begränsat

prövningen på ett olämpligt och besvärande sint för både arbetsmarknadskommissionen

och Kungl. Majit. Delta är emellertid en brist som

kan avhjälpas lika väl inom det nuvarande systemet som inom ett nytt.

Slutligen räknar man med att en organisation som den tänkta statens

byggnadskontrollnämnd skulle kunna skapa möjlighet för en periodvis upprepad

rambestämning för byggnadsverksamheten och dess olika delar, avsedd

atl ge stadga och effektivitet åt den individuella företagsprövningen. I den

män denna strävan överhuvud kan leda lill resultat, bör dea även kunna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 321.

åstadkommas genom erforderlig förstärkning av statens byggnadsberedning

och dess kansli.

De överväganden som här gjorts leda närmast till den slutsatsen, att man

med god vilja kan uppnå nära nog detsamma på grundval av en arbetsmarknadsreglering

och med nuvarande regleringsorgan som med en tillståndslagstiftning

och därpå uppbyggd administrativ apparat. Vid sådant förhållande

och då en ny lagstiftning och ett nytt krisorgan skulle föra med sig olägenheter,

arbete och kostnader såväl för näringslivet som för det allmänna, är

det enligt min mening att föredraga att söka effektivisera prövningen inom

ramen för nuvarande ordning.

De önskemål, som härvid framträda, kunna i korthet angivas sålunda:

1. Bestämmelserna örn företrädesrätt utan särskild prövning för vissa slag

av byggnadsarbeten böra i vissa delar upphävas och i andra delar kompletteras

med föreskrifter och villkor i fråga örn den arbetskraft, som må för

ändamålet användas.

2. Kontrollen över den kommunala byggnads- och anläggningsverksamheten

bör i samband med låneprövningen effektiviseras. Kommunerna böra

förmås att i ett sammanhang ställa sina byggnadsplaner under prövning.

3. En frivillig överenskommelse med liknande syfte bör eventuellt sökas

med det mindre antal större industriföretag, som hålla en mera betydande

fast stam av byggnadsarbetare.

4. Ett försök bör göras att genom förhandsanmälningar även utöver vad

nyss sagts, resp. för statliga och statskontrollerade områden genom förhandsbudgetering,

få upp ett större antal byggnadsarbeten till preliminär avvägning

i ett sammanhang. I anslutning därtill bör en finansiell rambestämning

för byggnads- och anläggningsverksamheten eftersträvas.

5. Byggnadsberedningens organisation bör förstärkas i syfte att möta de

nya och vidgade uppgifterna. Eventuellt böra särskilda sakkunniga tillkallas

för att deltaga i den förberedande behandlingen av vissa slag av ärenden.

Med detta synes regleringsbehovet sådant det för närvarande ter sig kunna

i huvudsak tillgodoses. Ifrågasättas kan, huruvida detta skall bliva möjligt,

örn förhållandena väsentligt försämras och bristen på arbetskraft resp. material

blir svårare än nu. Skördeutfall och bränsleförsörjning kunna medföra

påfrestningar, som göra helt andra och längre gående ingripanden nödvändiga

än som nu diskuteras, och då även på byggnadsmarknaden. Å andra

sidan skulle en inskränkning av vedavverkningarna och ett bortfallande av

arbetskraftsregleringen till förmån för skogsarbetet beröva oss det hittillsvarande

regleringsinstrumentet för byggnadsverksamheten. I den mån andra

angelägna men starkt differentierade yrkesområden då äro i trängande behov

av arbetskraft, skulle det kunna möta svårigheter att i praktiken till förmån

för dem hålla byggnadsverksamheten tillbaka genom en arbetskraftsreglering.

Befarade förändringar i läget av nu nämnda slag skulle kunna åberopas

som skäl för genomförande av tillståndslagstiftningen som en ren beredskapslag,

vilken kunde sättas i kraft enligt i huvudsak de regler, som gälla förfogandelagen,

tjänstepliktslagen och andra liknande beredskapslagar. Det vill

dock synas, som örn behovet härav icke kan vara av mera trängande beskaffenhet

utan att man i här förutsatta fall bör kunna, åtminstone övergångsvis,

reda sig med nuvarande anordningar, förstärkta på sätt ovan antytts.

Yttranden.

I fråga örn behovet av en tillståndslagstiftning hava i de avgivna y 11- randena olika meningar kommit till uttryck.

Sålunda hava byggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, industrikommissionen

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

21

och Sveriges industriförbund anslutit sig till den av Söderlund uttalade meningen,

att man på grundval av en arbetsmarknadsreglering och med nuvarande

regleringsorgan bör kunna uppnå samma resultat som med en tillståndslagstiftning

ävensom att en sådan lagstiftning ej för närvarande bör

komma till stånd.

Järnvägsstyrelsen har icke haft något att erinra mot de i promemorian

framförda synpunkterna eller mot innehållet i lagutkastet.

Arbetsmarknads- och bränslekommissionerna samt statens byggnadslånebyrå

hava ansett, att den under nuvarande förhållanden erforderliga regleringen

av byggnadsverksamheten bör ske genom en tillståndslagstiftning samt

att en sådan lagstiftning bör komma till stånd så snart som möjligt. Inom

arbetsmarknadskommissionen hava dock tre ledamöter i huvudsaklig anslutning

till Söderlunds slutsatser uttalat betänkligheter mot en tillståndslagstiftnings

snara ikraftträdande.

Svenska stadsförbundet har icke velat motsätta sig en lagstiftning om byggnadstillstånd

men ansett sig sakna anledning att ingå på frågan, huruvida ur

allmänt ekonomiska synpunkter en begränsning av byggnadsverksamheten

bör ske genom en utbyggnad av den nuvarande regleringen eller genom den

ifrågasatta lagstiftningen.

Av innehållet i yttrandena må i detta sammanhang återgivas följande.

Generalpoststyrelsen har anfört, att starka skäl talade för att en eventuell

skärpning av de hittills vidtagna regleringsåtgärderna lämpligast borde ske

genom en utsträckning av nu gällande arbetsförmediingstvång för byggnadsverksamheten.

Telegrafstyrelsen har framhållit att beträffande statliga myndigheter återhållsamhet

bör kunna ernås utan lagstiftning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört att, därest det av penningpolitiska

skäl ansåges nödvändigt att få till stånd en effektivare reglering av byggnadsverksamheten

än den som nu tillämpades, styrelsen icke hade något att

erinra mot att en sådan effektivisering genomfördes inom ramen för nuvarande

ordning och i huvudsaklig överensstämmelse med de av Söderlund i

promemorian uttalade önskemålen.

Industrikommissionen har lämnat en redogörelse för materialfrågans läge

samt vidare yttrat bland annat:

Liksom förskjutningar i försörjningsläget med avseende å olika råvaror tid

efter annan förekomma, kan det, förutom kravet på ett stabilt penningvärde,

ömsom vara läget på arbetsmarknaden och ömsom råvaruläget som utgör

det huvudsakliga motivet för byggnadsverksamhetens påtvungna begränsning.

Det kunde därför måhända synas tveksamt, huruvida nu rådande anordning,

som genom en reglering av arbetskrafttilldelningen söker åstadkomma

den begränsning, som eftersträvas, kan vara tillräcklig. Kommissionens

materialsynpunkter ha emellertid även vid nuvarande anordning på tillfredsställande

sätt kunnat göras gällande vid ärendenas beredning och det torde

även vara möjligt att vid nuvarande anordning låta penningpolitiska bedömanden

komma till ett motsvarande behörigt uttryck. Kommissionen vill därför,

åtminstone med avseende å landets nuvarande förhållanden, biträda den

i promemorian uttalade uppfattningen att en effektiviserad prövning inom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

ramen för nu rådande arbetsmarknadsreglering är att föredraga framför en

särskild tillståndslagstiftning. Enligt kommissionens mening kan emellertid,

därest en mera väsentlig skärpning skulle inträda beträffande försörjningsläget

i stort eller i penningpolitiskt avseende, en tillståndslagstiftning med dennas

större möjligheter att täppa till eventuella luckor befinnas önskvärd. Kommissionen

har därför icke kunnat finna annat än att det måste anses fördelaktigt

att för eventuellt framtida behov redan nu utfärda vederbörlig fullmaktslag

i ämnet, vilken Kungl. Majit sedermera skulle kunna bringa i tilllämpning

jämväl vid sådan tidpunkt, då riksdagen icke är samlad.

Arbetsmarknadskommissionen har såsom skäl för sitt ställningstagande

anfört bland annat:

Man har vid tillämpningen av bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvånget

lagt även materialfördelnings- och investeringsregleringssynpunkter

till grund för avgöranden, huruvida hinder bort uppställas mot utförande av

ett visst företag även i de fall, då arbetsmarknadssynpunkter icke i sig ansetts

tala mot företagets utförande. Detta förfaringssätt måste emellertid anses

principiellt oriktigt och kan försvaras endast därmed, att man vid förmedlingstvångets

införande utgick ifrån att förmedlingstvånget snarast skulle

ersättas av eller kompletteras med en lagstiftning om tillståndstvång för

byggnadsverksamhet. Att, såsom utredningsmannen förutsatt, även i fortsättningen

tillämpa arbetsförmedlingstvånget på sätt hittills skett, oaktat nu

möjlighet förefinnes att få till stånd en tillståndslagstiftning, finner kommissionen

för sin del oriktigt.

Företrädesbestämmelsernas tillämplighet bygger helt på efterfrågan på

arbetskraft till företrädesberättigade företag och därmed jämställda näringar.

Under överskådlig tid framåt kan skogsbruket visserligen beräknas ha behov

av avsevärt ökat antal arbetare, men det kan emellanåt inträffa att arbetsförmedlingsanstalterna

icke kunna erbjuda de arbetssökande skogsarbete,

exempelvis på grund av att för tillfället inkvarteringsmöjligheter saknas

och ej kunna ordnas under den närmaste tiden. Om under samma lid

arbetskraftsbehovet för företrädesberättigade byggnadsarbeten samt jordbruk

kan tillgodoses utan att den arbetssökande tages i anspråk därför, skall enligt

det nuvarande systemet den arbetssökande få anvisas även till andra

byggnadsföretag än företrädesberättigade. I ett sådant läge kan arbetsförmedlingstvånget

överhuvud icke förhindra igångsättande av arbeten, som

ur materialfördelnings- eller investeringsregleringssynpunkter böra anstå.

Har ett företag väl kunnat påbörjas utan hinder av gällande bestämmelser,

är det ofta ur flera synpunkter mycket svårt att stoppa dess vidare utförande

med arbetsförmedlingstvångets hjälp. Mången gång kan arbetet under tiden

ha fortskridit så långt, att det måste anses riktigast, ur de synpunkter regleringen

avser att tillgodose, att eventuellt erforderlig ytterligare arbetskraft

anvisas för företagets färdigställande.

Arbetsförmedlingstvånget är av begränsad räckvidd. Utanför regleringen

faller sålunda sysselsättning av redan anställd arbetskraft inom det område,

tvånget omfattar. Särskilt betydelsefull i detta avseende är sysselsättningen

av kommunalarbetare samt till industriföretags reparations-, underhålls- och

byggnadsavdelningar knutna arbetare. Medan egentliga byggnadsarbetare i

övrigt i regel anställas för ett bygge i taget, äro dessa arbetare anställda för

förekommande arbetens utförande på ett sådant sätt, att fortlöpande anställning

i regel måste anses föreligga, varför arbetsförmedlingstvånget för

dessa grupper blir utan effekt i andra fall, än där nyanställning av ytterligare

arbetskraft måste ske.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

23

Även ur kontrollsynpunkt skulle en tillståndslag vara att föredraga framför

det nuvarande systemet. Visserligen finnas en del kontrollanter tillsatta

av kommissionen. För att åstadkomma en fullt effektiv kontroll inom ramen

för det nuvarande regleringssystemet skulle emellertid fordras skapandet av

en kontrollantkår av en sådan storleksordning, att kostnaderna därför kunde

beräknas överstiga kostnaderna för byggkontrollnämndens verksamhet.

Örn en tillståndslagstiftning genomföres, blir det däremot avsevärt lättare att

kontrollera byggnadsverksamheten.

Utredningsmannen har, enligt kommissionens förmenande, underskattat betydelsen

av det bindande i byggnads- och reparationsarbete av redan anställd

arbetskraft som föreligger för industriens del. Regleringen av kommunala

arbeten torde även kunna ske enklare och mera effektivt genom en tillståndslag

än på de av utredningsmannen utpekade vägarna.

Bränslekommissionen har i sitt utlåtande lämnat en redogörelse för bränsleförsörjningen

och därvid framhållit, att avverkningarna under avverkningsåret

1942/43 ej hittills kunnat bedrivas i den omfattning, som svarar mot det

beräknade behovet, samt att den knappa tillgången på arbetskraft starkast

bidragit till begränsningen av avverkningsresultatet. Kommissionen har vidare

yttrat bland annat:

De av arbetsmarknadskommissionen vidtagna åtgärderna i syfte att till

skogsbruket överföra ovan arbetskraft i sådan omfattning, att det utvidgade

behovet av arbetskraft inom skogsbruket kan tillgodoses, hava givit beaktansvärda

resultat. Det är möjligt att man genom sålunda vidtagna eller

ytterligare åtgärder av liknande slag skulle kunnat uppbringa arbetskraften

i skogarna till erforderlig volym, därest icke en betydande avgång av skogsarbetare

till andra yrken samtidigt ägt rum. Några närmare uppgifter om

storleken av denna åderlåtning av den skogliga arbetskraften stå icke till

buds men av verkställda utredningar framgår, att skogsarbetarnas övergång

till industri- och anläggningsarbeten spelat en framträdande roll i denna utveckling.

Anledningen till denna övergång till sistnämnda slags arbeten är ej

blott att dessa arbeten bereda skogsarbetarna en uppskattad omväxling utan

även ger tillfällen till väsentligt högre inkomster än skogsarbetet. För rekryteringen

av arbetarstammen inom skogsbruket är denna yrkesväxling icke

ändamålsenlig, då det är den yngsta och rörligaste arbetskraften, som lämnar

skogen. — I fråga om angelägenhetsgraden av det arbete, som under nuvarande

förhållanden uträttas i skogen, må till en början framhållas, att tillräcklig

tillgång till bränsle är en oundgänglig förutsättning för att landets

materiella beredskap skall kunna uppehållas. Utan tillräckliga mängder

bränsle — särskilt för krigsviktiga industrier, för transporter och för livsmedelsproduktionen

— och utan åtminstone nödtorftiga uppvärmningsmöjligheter

för bostadsbeståndet, kommer landets värnkraft självfallet att bliva

nedsatt. Med hänsyn härtill måste man enligt bränslekommissionens mening

utgå från att en efter föreliggande oundgängliga behov riktigt avvägd vedanskaffning

är av högre angelägenhetsgrad än de flesta anläggningsarbeten,

vilka för närvarande kunna ifrågakomma till utförande.

Beträffande försörjningsläget med avseende å bränsle har bränslekommissionen

gjort följande sammanfattning:

Ehuru läget för dagen ej ger särskild anledning till oro, kan landets beredskap

på ifrågavarande område icke anses tillfredsställande med hänsyn

till de synnerligen ovissa utsikterna för ostörd import under nästa bränsleår.

Avverkningarna måste därför under återstoden av innevarande säsong be
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 324.

drivas med uppbjudande av alla till buds stående resurser och även därefter

kontinuerligt fortsätta med stor intensitet i närmaste syfte att så stor kvantitet

som möjligt av nästföljande års avverkningar skall bliva tillgänglig för

förbrukning redan under året 1h 1943—3% 1944. Den viktigaste förutsättningen

för att så skall kunna ske är att arbetskraft i fortsättningen kan tillhandahållas

skogsbruket i tillräcklig omfattning.

Efter diskussion av olika åtgärder för kvarhållande av den vana arbetskraften

i skogsbruket eller återförande till skogsbruket av sådan arbetskraft

från mer eller mindre tillfällig anställning utom yrket har kommissionen

anfört:

Kommissionen är av den uppfattningen, att alla utvägar böra sökas för att

med minsta möjliga ingrepp i den personliga friheten i så stor utsträckning

som möjligt begränsa sysselsättningen av skogsvan arbetskraft eller närstående

arbetare i sådana arbeten, som för närvarande äro mindre angelägna

än avverkningsarbetet.

Bränslekommissionen har vidare under framhållande att kommissionen

icke varit i direkt kontakt med tillämpningen av arbetsmarknadsregleringen

genom arbetsförmedlingstvånget ej ansett sig äga möjligheter att avgiva något

sammanfattande omdöme örn den nuvarande regleringens verkningar och

effektivitet. Kommissionen har emellertid i denna fråga uttalat bland annat:

Det förefaller emellertid kommissionen klart att regleringen icke kunnat

effektivt förhindra övergången av skogsarbetare och arbetare tillhörande närstående

grupper till sådana byggnadsarbeten, som i nuvarande läge icke bort

komma till utförande. Säkerligen är detta till stor del beroende på att regleringen

redan från början försvagats genom ett stort antal undantag i tilllämpningsbestämmelserna.

Även örn dessa bestämmelser numera skärpts,

ifrågasätter kommissionen likväl, huruvida icke regleringen som sådan lider

av brister, vilka man icke kan komma till rätta med genom skärpt tillämpning.

Genom den ifrågasatta byggnadsregleringen skulle kontrollen av byggnadsverksamheten

bliva utsträckt till vissa nya områden, nämligen sådana

statliga, kommunala och enskilda företag, vilka utföra arbeten med fast

anställda arbetare. Byggnadsregleringen har ett påtagligt företräde framför

arbetsförmedlingstvånget i det förhållandet att det såsom regleringsinstrument

är avsevärt effektivare. Kontrollen att föreskrifterna efterföljas erbjuder

inga större problem vid en byggnadsreglering, som kräver särskilt tillstånd

för varje byggnadsföretag. Enligt kommissionens mening måste detta

tillmätas stor betydelse vid bedömandet av förslaget. Bränslesituationen kräver

att man snabbt kommer fram till en sådan reglering av arbetsmarknaden,

som kan trygga skogsbrukets behov av arbetskraft. Man kan icke längre

dröja med tillskapandet av en ordning, som effektivt förhindrar att den arbetskraft,

som är sysselsatt med viktiga försörjningsuppgifter och icke kan

undvaras där, uppsuges i företag, som under rådande förhållanden icke bör

komma till stånd.

Ett betydelsefullt motiv för reglering av byggnadsverksamheten utgör den

särskilt i vissa avseenden mycket påtagliga bristen på råvaror. Bränslekommissionen

har beröring med denna fråga endast i vad avser tilldelning av

bränsle för framställning av byggnadsmaterial. Framför allt tillverkningen

av cement, tegel och glas är mycket bränslekrävande. Bestämningen av den

omfattning, i vilken byggnadsföretagen böra underkastas reglering, synes

böra ske med hänsyn även till de bränsleresurser, som kunna ställas till för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

25

fogande för ändamålet. Tänkbart är också att ifrågavarande storleksgräns

för de företag, som icke underkastas reglering, sedermera kan behöva jämkas

efter de ändringar av försörjningsläget i fråga örn bränslen, som kunna

inträffa. En särskild betydelse för bränslekommissionens planläggning av

byggnadsämnesindustriens bränsleförsörjning skulle den i promemorian föreslagna

rambestämningen av byggnadsarbetena kunna få. De planer för byggnadsverksamheten,

som därvid upprättas och som böra avse minst ett kvartal

framåt, böra grundas bland annat på för ändamålet disponibla bränsletillgångar.

Därest så skett och planerna sedermera strängt följas, bör hinder

icke möta mot att med byggnadstillståndet förena rätt att erhålla tilldelning

av för företaget erforderliga byggnadsämnen.

Den föreslagna byggnadsregleringen synes kunna bliva ett sådant instrument,

vilket ger möjlighet till anpassning av regleringen till de krav, som i

alla olika skeden kunna ställas på densamma. Kommissionen vill vidare understryka,

att byggnadsregleringen skulle betydligt förbättra möjligheterna

att begränsa transporterna av byggnadsämnen till vad som är oundgängligen

nödvändigt.

Statens byggnadslånebyrå har i sitt utlåtande förklarat, att behovet av

en reglering av byggnadsverksamheten under nuvarande förhållanden icke

torde kunna ifrågasättas. Efter en redogörelse för den försämring i bostadsmarknadsläget,

som uppstått efter krigsutbrottet, har byggnadslånebyrån

framhållit, att en rätt avvägning mellan olika grenar av byggnadsverksamheten

ur samhällelig angelägenhetssynpunkt ligger i bostadsbyggandets intresse.

Ur de synpunkter byggnadslånebyrån har att anlägga, påkallas en

reglering främst av önskemålet, att den begränsade byggnadsvolym, som nu

kan komma ifråga för hela landet, fördelas på ett med hänsyn till de lokala

bostadsbyggnadsbelioven riktigt sätt och vidare av önskemålet, att säsongväxlingar

så långt möjligt utjämnas. — Beträffande sättet för regleringen av

byggnadsverksamheten har byggnadslånebyrån anfört, att då frågan örn reglering

under våren 1942 blev aktuell, var problemet med hänsyn till dåvarande

säsongläge på arbetsmarknaden i första hand en arbetsmarknadsfråga. På

grund härav var det då naturligt att tillgripa arbetsförmedlingstvånget. Erfarenheterna

av detta kunna emellertid enligt byggnadslånebyråns uppfattning

icke anses odelat goda. Byggnadslånebyrån har härom yttrat följande:

Ä ena sidan har detta, som lill sin motivering har karaktär av en arbetsmarknadsregleringsåtgärd,

enligt lägets krav kommit att delvis användas

som ett instrument för en reglering av byggnadsverksamheten, för vilken

icke alltid i det aktuella fallet arbetsmarknadsläget kunnat anföras såsom

argument. Det är förklarligt, att dylikt kan väcka irritation såväl hos

de arbetargrupper, som beröras av regleringen, som hos de myndigheter

och organ, som ha att handhava förmedlingstvånget. Självfallet måste under

nuvarande förutsättningar en reglering av byggnads- och anläggningsverksamheten

ske under beaktande av såväl tillgången på arbetskraft, material

och transportmedel som penningpolitikens krav. Det synes på allmänna

grunder naturligt, att det adekvata medlet härför är en reglering direkt

av byggnadsverksamheten genom byggnadstillstånd och icke en reglering

av en av dess faktorer.

Å andra sidan har arbetsförmedlingstvånget otvivelaktigt i vissa hänseenden

brustit i effektivitet, och det förefaller tvivelaktigt, örn en effektivisering

opaginerad Kontrollera mot PDF

2C

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

med bevarande av det nuvarande regleringssystemets grunddrag är möjlig.

Självfallet kräver en effektiv reglering, att prövningen av byggnadsföretagets

angelägenhet sätter in på ett så tidigt stadium som möjligt, helst innan mera

omfattande och kostsamma planerings- och förberedelsearbeten ha nedlagts.

Med nuvarande ordning föreligga i många fall inga oöverstigliga svårigheter

att sätta igång och ganska långt framföra ett byggnadsföretag utan förklaring

om företrädesberättigande. Tidvis kan läget på arbetsmarknaden på en ort

vara sådant, att arbetsförmedlingen ej har möjligheter att anvisa arbetssökande

arbete i skogsbruket eller vid företrädesberättigade byggnadsföretag.

För den prövande myndigheten ställer det sig helt naturligt svårt att

icke taga någon hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av ett avbrott

i ett redan pågående byggnadsföretag. En effektivisering av arbetsförmedlingstvånget

i dessa hänseenden synes i själva verket kräva åtgärder, som

skulle göra arbetsförmedlingstvånget liktydigt med ett allmänt tillståndstvång.

En ordning med byggnadstillstånd förefaller även på ett mera naturligt

sätt än för närvarande möjliggöra en enhetlig prövning av ärendena ur

samtliga de synpunkter, som äro att beakta vid byggnadsregleringen. Icke

minst gäller detta beträffande byggnadernas konstruktioner och utförande

med hänsyn till hushållningen med knappa material. För närvarande sker

prövningen i dessa hänseenden mycket ojämnt.

Sveriges industriförbund har anfört bland annat:

En reglering av byggnadsverksamheten som åsyftar en anpassning efter de

knappa tillgångarna på arbetskraft och råvaror för sådan verksamhet är i

nuvarande läge sannolikt ofrånkomlig. Däremot ställer sig saken helt annorlunda,

när det ifrågasattes att utöver de nödvändiga inskränkningar, som betingas

av knapphet på arbetskraft och material, begränsa byggnadsverksamheten

ur penningpolitisk synpunkt. I varje fall gäller detta den byggnadsverksamhet,

som utföres inom industrien. Här måste självfallet en avvägning

göras mellan fördelarna ur penningpolitisk synpunkt av en utsträckt reglering,

å ena, samt de därmed förenade olägenheterna, å andra sidan. Vad

fördelarna angår torde det icke vara möjligt att åstadkomma någon ytterligare

mera betydande begränsning av byggnadsverksamheten. Såvitt industrien angår,

angives i direktören Söderlunds promemoria, att den byggnadskostnad,

inom vilken en begränsning av nybyggnadsverksamheten är att söka, uppgår

till omkring 200 miljoner kronor om året. Icke ens på lagstiftningsvägen

torde det vara möjligt att åstadkomma en begränsning, som omfattar mer

än en relativt liten del av denna summa. Olägenheterna av en ytterligare beskärning

av byggnadsverksamheten utöver den, som med hänsyn till bristen

på arbetskraft och råvaror redan äger rum, äro för industriens del uppenbara.

En dylik beskärning skulle kunna leda till att industrien finge eftersätta

åtgärder för sådana nybyggnader och utvidgningar, som äro alldeles

nödvändiga för att industrien skall kunna vidmakthålla och förbättra sin

produktionsapparat på ett sätt, som möjliggör för industrien att med bibehållen

och helst ökad konkurrenskraft möta efterkrigstidens påkänningar.

För den svenska industrien, som under kriget i stor utsträckning förlorat

gamla marknader i utlandet, är en tidsenlig utrustning ett livsvillkor, då det

måhända inom en nära framtid gäller att söka återerövra de förlorade marknaderna.

Vad som från industriens sida nu tilläventyrs underlåtes för att

skapa och bibehålla en effektiv produktionsapparat kan få sina menliga verkningar

i konkurrenshänseende lång tid härefter, verkningar som gå ut icke

blott över företagen såsom sådana utan även över deras anställda och samhället.

Det är därför med största oro industrien erfar att en skärpt och ur

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

27

nya synpunkter utövad byggnadskonst! ifrågasattes. Om denna kontroll

icke skulle få allt för ogynnsamma följder för industrien, måste den tillämpas

med sådan varsamhet, att den genom kontrollen åstadkomna begränsningen

i byggnadsverksamheten sannolikt skulle få ytterligt ringa betydelse

ur penningpolitisk synpunkt. Redan på denna grund måste starkt ifrågasättas,

huruvida en lagstiftning om byggnadstillstånd i varje fall ifråga örn

industriens byggnadsverksamhet har någon egentlig uppgift att fylla.

Härtill kommer att tillämpningen av en lag örn byggnadstillstånd tvivelsutan

skulle erbjuda betydande praktiska svårigheter i skilda avseenden,

svårigheter, som visserligen göra sig gällande även vid tillämpningen av nuvarande

system men som kunna väntas bli högst avsevärt ökade vid den tilltänkta

tillståndsprövningen. Framför allt måste starkt betvivlas möjligheten

att tillskapa ett organ, som kan på ett nöjaktigt sätt fullgöra den ytterligt

svåra och grannlaga prövningen, huruvida ett tillämnat byggnadsföretag ur

penningpolitiska och andra allmänna synpunkter bör få utföras. För ett

industriföretag, som söker byggnadstillstånd, kan beslutet i .ärendet bli helt

avgörande för företagets möjligheter att på ett rationellt sätt bedriva sin verksamhet.

Ett bedömande av hithörande, synnerligen skiftande ärenden efter

mera objektiva normer synes enligt sakens natur nästan uteslutet, utan stort

utrymme komme säkerligen att finnas för bedömarnas rent subjektiva uppfattning.

Och erforderlig sakkunskap synes svårligen kunna tillföras den

prövande instansen utan att i prövningen deltager någon, som är verksam

inom samma bransch som sökanden och därigenom på ett icke önskvärt sätt

erhåller kännedom om sökandens investeringsplaner. Under nu angivna förhållanden

kan det knappast väntas, att tillståndssökande, som fått sin ansökning

avslagen av det prövande organet, skulle känna sig övertygad örn att

avslagsbeslutet varit uteslutande sakligt grundat. Känslan av rättsosäkerhet

skulle icke minskas därav att tillståndsprövningen beträffande rent statliga

arbeten enligt förslaget i allmänhet skulle förbehållas Kungl. Majit, under

det att övriga, alltså även industriens arbeten, skulle prövas i annan ordning,

nämligen av statens byggkontrollnämnd. Denna olikhet i behandlingssättet

kan vidare befaras leda till att de statliga arbetena i praktiken komma

att prövas efter andra och mindre stränga grunder än övriga arbeten. Inom

industrien torde emellertid den uppfattningen vara ganska allmän, att jusi

statliga byggnadsarbeten, civila som militära, i rådande läge mången gång

skulle kunna utan större olägenhet uppskjutas.

Örn den ifrågasatta tillståndsprövningen i varje fall för industriens del

skulle medföra högst betydande olägenheter och därtill även kostnader för

industrien och det allmänna, kan den å andra sidan, såsom direktören Söderlund

visar, icke förväntas medföra någon större utvidgning av det område

inom vilket en reglering av byggnadsverksamheten redan nu äger rum eller

kan äga rum. Industriförbundet ansluter sig därför obetingat till uppfattningen,

att en lagstiftning av ifrågasatta typ icke bör genomföras.

Huruvida andra åtgärder än lagstiftning i nuvarande läge liro erforderliga

för begränsande av byggnadsverksamheten anser sig industriförbundet icke

kunna närmare bedöma. Om en ytterligare eftektivisering av det nu tillämpade

systemet utöver den i februari 1943 företagna skulle befinnas omedelbart

erforderlig, vill industriförbundet icke motsätta sig åtgärder i sadan riktning

som i promemorian föreslås.

Under de senaste åren har det av olika skill ansetts nödvändigt ali åstadkomma

en viss begränsning av byggnadsverksamheten i vårt land och särskilda

åtgärder hörlur hava, pa sätt tömt antoris, tid ettel annan vidtagits

Departements - chefen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

beträffande såväl allmänna som enskilda företag. Materialförsörjningsläget

har nödvändiggjort vissa råvaruregleringar, av vilka för närvarande den

prioritetsreglering för byggnadsjärn. som nu tillämpas, är den betydelsefullaste.

Denna reglering är dock ofullständig, framför allt därigenom att importjärnet

till stor del ligger utanför regleringen och hinder därför icke möter

att inköpa järn i fria marknaden. Vidare har den allt mera tilltagande bristen

på arbetskraft framtvingat, att tjänstepliktslagens bestämmelser om arbetsförmedlingstvång

och företrädesrätt till arbetskraft satts i kraft för

byggnadsverksamhet. Den reglering av nämnda verksamhet, som härigenom

skett, har för närvarande den största betydelsen såsom begränsande

faktor för byggnadsverksamhetens omfattning men innebär icke ens en

ur arbetskraftssynpunkt fullständig reglering av verksamheten. Slutligen

har beträffande företag, som äro beroende av statens medverkan i form

av anslag, bidrag eller län, samt företag, för vars finansierande medelst

lån erfordras Kungl. Maj:ts medgivande, verkställts en särskild prövning av

företagens angelägenhetsgrad för att förhindra eller uppskjuta under nuvarande

förhållanden mindre angelägna företag. Av den tidigare lämnade närmare

redogörelsen för regleringsåtgärdernas omfattning och tillämpningsområde

framgår, att de nuvarande åtgärderna i åtskilliga hänseenden äro

ofullständiga och ej heller ägnade att åstadkomma den begränsning och reglering

av byggnadsverksamheten, som för närvarande betingas såväl av bristen

på material och arbetskraft som av det allmänna ekonomiska läget. De

skäl, som nu föreligga för en reglering av byggnadsverksamhetens omfattning,

kunna komma att bestå en längre tid. Det finns icke för närvarande

någon anledning alt räkna med att materialförsörjningsläget i vårt

land under närmaste tiden skall undergå någon avsevärd förbättring, snarare

torde skäl för en motsatt uppfattning kunna anföras. Ej heller torde det

bliva möjligt att med de tendenser till ökad omfattning av verksamheten,

som göra sig gällande, tillgodose efterfrågan på arbetskraft i erforderlig omfattning.

Dessutom torde det allmänna ekonomiska läget sannolikt göra det

nödvändigt att åtminstone under innevarande år tillämpa en större återhållsamhet

än tidigare vid regleringen av byggnadsverksamheten. För att åstadkomma

den sålunda erforderliga begränsningen av byggnadsverksamhetens

omfattning måste antingen de nuvarande regleringsåtgärderna kompletteras

och göras mera effektiva eller ett nytt regleringssystem tillskapas. Den mest

framträdande bristen i den nuvarande regleringen genom arbetsförmedlingstvånget

är enligt min mening, att, då denna reglering bygger på tjänstepliktslagen,

vid regleringen beträffande enskilda företag endast borde beaktas

tillgången på arbetskraft samt att grund för ett bedömande med hänsyn

till tillgången på material samt ur allmänna ekonomiska synpunkter följaktligen

saknas. Även dessa faktorer hava emellertid, såsom arbetsmarknadskommissionen

framhållit i sitt utlåtande, i viss utsträckning beaktats

vid tillämpningen av gällande regleringsbestämmelser. Sålunda hava i en

del fall ansökningar om företrädesrätt för byggnadsföretag avslagits även då

hinder mot företagen ej mött ur arbetsmarknadssynpunkt men företagen av

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

29

andra skäl ansetts mindre angelägna och därför under rådande förhållanden

funnits ej böra komma till utförande. Detta förfaringssätt har självfallet varit

fullt motiverat ur rent sakliga synpunkter, då ändamålet med regleringen

varit att åstadkomma en begränsning av byggnadsverksamheten med hänsyn

till tillgången på arbetskraft och material samt förändringarna i det penningpolitiska

läget. Vid den nuvarande regleringsanordningens genomförande

stodo ej andra vägar till buds för att tillgodose det föreliggande behovet

än genom införande av arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet.

Man hade även då för avsikt att så snart som möjligt komplettera

arbetsförmedlingstvånget med en lagstiftning om byggnadstillstånd, vilken

uttryckligen skulle tillgodose alla regleringssynpunkter. Även om det

hittills visat sig i viss utsträckning möjligt att inom ramen av nuvarande

regleringsbestämmelser åstadkomma en jämväl ur allmänna ekonomiska

synpunkter önskvärd begränsning av byggnadsverksamheten, är det nuvarande

regleringssystemet ej i längden hållbart och ej heller tillräckligt

effektivt. Det kan sålunda ej vara riktigt eller lämpligt att under åberopande

av arbetsmarknadsskäl förhindra igångsättandet av ett företag inom en ort,

där tillgång på arbetskraft räder. Då arbetsförmedlingstvånget för sin tilllämpning

förutsätter nyanställning av arbetskraft, falla alla företag, som bedrivas

med fast anställda arbetare, utanför regleringen. Härigenom har en

betydande byggnadsverksamhet lämnats utanför angelägenhetsprövningen.

Slutligen lämna de nuvarande bestämmelserna ej möjlighet att stoppa

ett byggnadsföretag, som påbörjats i strid mot bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång,

och införandet av sådan möjlighet på tjänstepliktslagens

grund torde ej låta sig göra. Bristerna i den nuvarande regleringsanordningen

äro under nuvarande förhållanden så framträdande, att de ej

torde kunna avhjälpas genom på tjänstepliktslagens grund vidtagna effektiviseringsåtgärder.

— Däremot synes det vara möjligt att genom en lagstiftning

om byggnadstillstånd åstadkomma en begränsning av byggnadsverksamheten

inom en ram, som bestämmes av växlingarna i fråga om tillgången

på arbetskraft och material samt förändringarna i det penningpolitiska läget.

De av direktören Söderlund uttalade betänkligheterna mot en tillståndslagstiftning

kan jag icke dela. Det torde, på skäl jag i det följande

vill anföra, vara möjligt att genomföra ett på tillståndstvång grundat regleringssystem

med nuvarande regleringsorgan utan att tillskapa en ny administrativ

apparat. Gränsdragningen för regleringsåtgärdernas tillämpningsområde

bereder, såsom Söderlund framhållit, slöra svårigheter, men jag

kan ej finna, alt dessa svårigheter, som i betydande utsträckning redan nu

föreligga, äro av den beskaffenhet att de böra utgöra hinder för genomförandet

av en tillståndslagstiftning. På grund av vad sålunda blivit anfört

anser jag, alt ett på tillståndslagstiftning grundat regleringssystem är att

föredraga framför nuvarande regleringsåtgärder.

Beträffande härefter frågan örn utformningen av en lag örn byggnadstillstånd

anser jag, att lagen bör givas karaktären av en s. k. fullmaktslag med

befogenhet för Kungl. Majit att sätta lagen i tillämpning i fall av krig eller

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig

föranledda förhållanden. Lagens huvudsyfte skall vara att möjliggöra den reglering

och begränsning av byggnadsverksamheten, som under angivna förhållanden

finnes erforderlig för att upprätthålla ett fast penningvärde samt befrämja

en ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft. Lagen

bör därför endast innehålla allmänna bestämmelser om lagstiftningens innebörd

och tillämpningsområde samt straffbestämmelser. Under lagstiftningens

tillämpningsområde bör principiellt falla ali byggnads- och anläggningsverksamhet.

Visserligen torde det av praktiska skäl och andra orsaker ej vara möjligt

att åstadkomma en fullständig reglering, men det bör ankomma på Kungl.

Majit att med hänsyn till det aktuella regleringsbehovet bestämma regleringens

omfattning. Erforderliga tillämpningsföreskrifter böra sålunda meddelas

av Kungl. Majit eller efter Kungl. Majits bemyndigande av arbetsmarknadskommissionen

eller av annan därtill utsedd myndighet. Jag vill i detta

sammanhang framhålla vikten av att regleringssystemet erhåller en sådan

utformning, att det snabbt kan anpassas efter det från tid till annan växlande

regleringsbehovet.

Tillämpningsområdet för en lagstiftning om byggnadstillstånd.

Promemorian.

I fråga om lagstiftningens tillämpningsområde har Söderlund anfört:

Tillämpningsområdet för den genom arbetsförmedlingstvånget gällande

regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten har bestämts genom

den för all sådan verksamhet valda lagtekniska termen »byggnadsarbete»,

vartill räknas följande slag av arbeten:

a) allt slags husbyggnad, vare sig ny-, om- eller tillbyggnad'', ävensom

schaktning för sådan byggnad;

b) rivning av hus;

c) utförande av s. k. anläggningsarbeten, vilket begrepp exemplifieras genom

en uppräkning, som, utan att vara uttömmande, upptager väg, järnväg,

spårväg eller annan större fast transportanordning, vidare bro, hamn, farled,

flottled, kraft-, vatten- eller avloppsledning, gata eller park ävensom vattenbyggnads-

eller torrläggningsföretag;

d) reparation och annat underhållsarbete på byggnad eller anläggning som

nu sagts.

I fråga om de olägenheter, som följa av en allmän byggnadsreglering, och

de svårigheter, som möta densamma, föreligger en avgjord skillnad mellan å

ena sidan nya byggnader och anläggningar, å andra sidan reparationer och

annat underhållsarbete å redan existerande byggnader och anläggningar. I

det förra fallet sker en i viss mån ny inriktning eller bestämd förändring,

resp. utökning av verksamheten, vars nödvändighet i nuvarande läge kan behöva

granskas, i det senare fallet avses huvudsakligen att bibehålla det en

gång skapade realkapitalet vid dess tidigare användningsvärde eller produktionsförmåga.

Det som göres nytt är lättare att precisera och avskilja, därmed

också lättare att kontrollera; reparations- och underhållsarbeten flyta ofta

över i driften och tillhöra mer eller mindre den dagliga gärningen utan att

kunna avskiljas och konkretiseras. Nya anläggningar av någon storleksordning

kräva som regel anställning av åtminstone någon ny arbetskraft, medan

även mycket omfattande underhåll skötes av företagets eget folk, ofta örn
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 324.

31

växlande med arbete i själva driften. En kontroll, som sträcker sig till reparationer

och underhåll, blir mycket besvärande för företagen samt synnerligen

tunghanterlig och otillfredsställande för kontrollorganet. Och en gränsdragning

mellan större och mindre företag i syfte att från regleringen avskilja

de senare får för dylika fall en högst opraktisk karaktär.

Emellertid utföras för närvarande arbeten av reparations- och underliållskaraktär

i större utsträckning och av annat slag än som kan anses vara sakligt

motiverat. I nuvarande skattebestämmelser, främst krigskonjunklurbeskattningen,

föreligga otvivelaktigt särskilda motiv för investering av driftsöverskott

i allehanda förbättringsarbeten av beskaffenhet att kunna i räkenskaperna

avföras som utgifter och därmed undgå beskattning. Det är av stort

värde, örn man kan åstadkomma en automatisk inskränkning av den verksamhet,

som avser reparationer och underhåll och som lättast kan uppskjutas.

Detta torde låta sig göra genom att giva rörelseidkare rätt att av vinstmedel

fritt från krigskonjunkturbeskattning avsätta reparations- och byggnadsfonder,

vilka han sedermera har att disponera inom tid som Kungl.

Maj:t bestämmer vid äventyr att, om så ej sker, odisponerade medel efterbeskattas.

En sådan anordning innebär en konjunkturutjämnande åtgärd och

är gynnsam icke bara nu, när det gäller att inskränka efterfrågan på produktionsmedel,

utan även i en kommande lågkonjunktur, när investeringsverksamheten

bör få så stor omfattning som möjligt. Om nu anförda önskemål

i fråga om skattelagstiftningen genomföras, torde reparationsarbetena

kunna åtminstone till en början läggas utanför tillståndstvånget. Med den

individuella angelägenhetsprövning, som den ifrågasatta regleringen förutsätter,

blir det vidare i praktiken nödvändigt att från regleringen undantaga

smärre arbetsföretag. Att medtaga alla småföretag av olika slag under regleringen

skulle åsamka företagare i alla läger ett i det stora hela ganska meningslöst

bekymmer för tillståndsfrågans avgörande och medföra en olidlig

arbetsbörda för tillsynsmyndigheten. Någon ur penningpolitisk synpunkt

större vinst torde icke vara att hämta ur det otal ansöknings- och utredningshandlingar,

som för alla småföretagens del skulle samlas.

I fråga om sältet att bestämma eli företags storlek har man att välja huvudsakligen

mellan två utgångspunkter: den beräknade kostnaden eller den

kvantitet arbete som beräknas åtgå, den .senare mätt antingen i antal dagsverken

eller i arbetskostnad. Båda metoderna äro förenade med stora svårigheter

och ingendera metoden är avgjort att föredraga. I flertalet fall torde

dock den enskilde företagaren finna det enklare och mest naturligt att utgå

från den beräknade totalkostnaden. Gemensam för de här antydda metoderna

är en annan svårighet, nämligen att subjektiva olikheter i sättet att räkna

få bli avgörande för frågan örn företaget faller under regleringen eller ej.

Om en undervärdering är alltför påtaglig, bör visserligen fallet kunna påtalas

som ett uppenbart kringgående av bestämmelserna, men i åtskilliga fall kan

en invändning örn att felbedömningen varit oavsiktlig icke utan vidare avvisas.

Denna svårighet synes emellertid icke kunna undgås i vidare mån än att

man såsom undre gräns för de företag, som äro underkastade tillståndstvång,

sätter en jämförelsevis låg kostnadssumma och därefter i tillämpningen i regel

lämnar tillstånd till sådana företag, vilkas kostnadssumma med en försiktig

beräkning stannat obetydligt över denna gräns, detta med hänsyn till att

dessa fall kunna anses motsvara andra, där man genom att räkna kostnaden

snävt hållit sig tätt under gränsen.

Den gränsdragning, varom nu är fråga, ställer sig något olika för olika

slag av arbeten, detta både med hänsyn till möjligheterna i olika fall att

precisera vad som är ett enhetligt arbetsföretag, på vilket kostnadsgränsen

skall tillämpas, och att till beloppet bestämma denna gräns. Ifråga örn hus
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

byggnader är enheten i regel lätt att angiva och kostnadsgränsen bör dragas

så, att ordinära enfamiljshus innefattas i regleringen. Erfordras schaktning

för husbyggnad, bör kostnadsgränsen tillämpas på den sammanlagda kostnaden

av schaktning och byggnadens uppförande. Rivningsarbeten utan samband

med ett bygge böra icke i något fall få förekomma utan tillstånd. Beträffande

anläggningsarbeten är det icke alltid lätt att avgöra vad som är ett

enhetligt företag. I regel bör dock kunna enligt allmänt språkbruk urskiljas

vad som är ett företag och, om ett sammanhängande arbetsprogram formellt

delas upp i flera smärre etapper i tydligt syfte att envar av dem skall

falla under kostnadsgränsen, detta kunna påtalas som elt försök att

kringgå bestämmelserna. I de fall, där enligt sakens natur några företagsenheter

icke kunna urskiljas, utan en anläggning successivt utbygges eller ombygges

i olika delar, bör kostnadsgränsen utformas så, att den gäller allt arbete,

som på denna anläggning utföres under ett kalenderår. Detta skulle innebära,

att om ett års arbetsprogram överskrede gränsen, detsamma finge

underställas tillsynsmyndigheten för prövning.

Ett försök att närmare precisera gränsdragningen mellan små och stora

företag blottlägger de svårigheter, som en lagstiftning örn byggnadstillstånd

i praktiken skulle möta, och de olägenheter den skulle föra med sig. De omständigheter,

som gjort det nödvändigt att från regleringen utesluta reparationer

och underhåll, äro i viss mån också för handen beträffande nya anläggningsarbeten

av de slag, som nyss berörts. Sålunda bedriva de större

kommunerna inom exempelvis gatu-, avlopps- och parkavdelningarna samt

gas-, elektricitets- och vattenförsörjningen fortlöpande investeringsverksamhet

av allehanda slag med därför avsedda och fast anställda arbetarstyrkor

utan att man med några anspråk på otvetydighet kan urskilja de särskilda

företagen inom ramen för en sådan verksamhet. Samma är förhållandet med

statliga affärsverk och större industriföretag. Vad som enligt allmänt språkbruk

är att betrakta som särskilda förelag inom anläggningsverksamheten

torde uppfattas olika av olika uttolkare. Den enskilde torde, allt efter sin

läggning, vara benägen att antingen underställa tillsynsmyndigheten sina anläggningsarbeten,

även om de falla nedanför en bestämd minimigräns, eller

också söka motiv för uppdelning av investeringsarbetena i småföretag för att

därmed slippa underställning. Det ena som det andra innebär olägenheter.

Särskilt ter det sig motbjudande att till så tänjbara och svårkontrollerade bestämningar

knyta reaktioner av nog så ingripande natur.

Likvisst måste någon rimlig avgränsningsform finnas. I främsta rummet

är det de medelstora och större anläggningsföretagen som behöva underkastas

prövning. Riktigt synes därför vara att fastställa en viss penning- eller

dagsverksgräns, ovan vilken tillståndstvånget skall gälla, och av praktiska

skäl nöja sig med en icke alltför låg gräns, exempelvis 25,000 kronor. Denna

gränsbestämning synes emellertid behöva kompletteras med en föreskrift, att

anläggningsarbeten kunna i ett sammanhang för någon längre tidsperiod,

exempelvis ett år, prövas på grund av i förväg uppgjorda planer. En dylik

anordning synes väl lämpa sig för statlig och kommunal verksamhet samt

för större enskilda företagare. Tillsynsmyndigheten bör äga att direkt föreskriva

sådan förhandsprövning, i fall den finner anledning därtill. På så sätt

synes man kunna minska olägenheterna av en stel penninggräns och bättre

anpassa regleringen till företeelserna på marknaden.

Kostnadsgränsen för husbyggnad, eventuellt i förening med schaktning, synes

kunna sättas vid 10—15,000 kronor. För större företagare, allmänna

och enskilda, torde systemet med prövning av hela byggnadsplaner vara det

lämpligaste även när det gäller husbyggnad.

De sålunda antydda reglerna komma belt säkert att i tillämpningen verka

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

33

mycket godtyckligt. Detta framträder närmast i trakterna av en kostnadsgräns

men gör sig i olika former gällande även i andra fall. Endast där det är

fråga om enstaka större företag kan avgränsningen göras och ändamålsprövningen

äga rum på ett nöjaktigt sätt. Där arbeten sammanhänga och på grund

av sin natur svårligen kunna särskiljas, torde byggnads- och anläggningsplaner

komma att underställas tillsynsmyndigheten för prövning. I sådana fall

kan myndighetens uppgift jämställas med de finansiella organens samlade

prövning av fackorganens utgiftsförslag inom stat, kommun och större enskilda

företag. Den individuella ändamålsprövningen övergår mer eller mindre

till en allmän finansiell rambegränsning, inom vilken vederbörande själva

må i huvudsak välja de särskilda investeringsobjekten. En detaljprövning från

tillsynsmyndighetens sida är i sådana fall mindre lämplig eller rent av

omöjlig.

Yttranden.

Frågan om en tillståndslagstiftnings tillämpningsområde har behandlats i

några av de avgivna yttrandena.

Byggnadsstyrelsen har uttalat, att en begränsning av byggkontrollnämndens

arbetsbörda är synnerligen önskvärd samt på grund härav föreslagit, att

kostnadsgränsen för husbyggnad måtte höjas till 20,000 kronor. Styrelsen har

härom anfört:

Enskilda byggnadsarbeten av ringa omfattning böra ställas utanför regleringen,

därvid i första hand böra nämnas de mindre enfamiljshusen om

högst två rum och kök. Kostnaderna för dessa torde, utvändiga lednings- och

planeringsarbeten inräknade, stiga till omkring 20,000 kronor. Byggnadsföretag

av denna art, vid vilka fabrikstillverkade byggnadsstommar i stor utsträckning

användas och arbetet å byggnadsplatsen väsentligt inskränkes,

har sin stora betydelse vid avhjälpandet av den bostadsbrist, som förekommer

inom stora delar av landet. För byggnadsföretag av denna art synes sålunda

önskvärt, att några hinder icke uppställas.

Beträffande tilldelning av arbetskraft för reparationsarbeten synes böra

bland annat beaktas, att dessa i varje fall hänskjutas till den tid av året, då

tillgången av härför lämpade byggnadsarbetare, huvudsakligen snickare

och målare är störst, d. v. s. vintermånaderna.

Generalpoststyrelsen har framhållit, att de statliga företagen för närvarande

underkastas en synnerligen ingående prövning av ett flertal myndigheter,

samt på grund därav hemställt, att de rent statliga företagen måtte

undantagas från en lagstiftning om tillståndstvång för byggnads- och anläggningsverksamhet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört, att utförande av statliga

oljelagringsanläggningar även fortsättningsvis automatiskt böra behandlas

som A 1-företag. Därjämte har styrelsen framhållit, att arbetskraft fortfarande

utan vidare bör få nyanställas och sysselsättas en vecka eller helst

något längre för brådskande arbeten, som äro nödvändiga för att förhindra

eller avhjälpa skador och skäligen icke kunna uppskjutas tills medgivande

hinner inhämtas.

Sveriges industriförbund har i denna fråga anfört bland annat:

Förbundet vitsordar för industriens del nödvändigheten av att reparationsarbeten

samt smärre byggnadsföretag lämnas utanför en blivande reglering.

I fråga örn reparationer är förbundet av den uppfattningen, att näringsföre
Bihang

tilt riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 324. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 324.

Departementschefen.

tagen böra beredas möjlighet till sparande genom utsträckt rätt att verkställa

viel all beskattning avdragsgilla avsättningar till investeringsfonder för framtida

behov. Härigenom skulle sannolikt kunna ernås en viss effekt i penningpolitiskt

hänseende. Vad åter angår smärre byggnadsföretag synes förbundet

uppenbart att för byggnadsarbeten inom industrien måste fastställas en avsevärt

högre gräns än den som ifrågasatts för husbyggnader, nämligen 10,000

—15,000 kronor.

För att vid en av nuvarande förhållanden framtvungen begränsning av

byggnadsverksamheten låta angelägna byggnadsföretag i första hand komma

till utförande är det nödvändigt att låta regleringsåtgärderna omfatta så stor

del av byggnadsverksamheten som möjligt. Av praktiska skäl är det dock

omöjligt att låta regleringen omfatta all byggnadsverksamhet. Sålunda har

man vid tillämpningen av arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt sett sig

föranlåten att från regleringen undantaga de allra minsta företagen. Dessa

utgöra ett mycket stort antal och äro i regel varken särskilt material- eller

arbetskrävande. En individuell angelägenhetsprövning av alla dessa företag

medför dessutom betydande besvär för de särskilda företagarna samt blir

mycket betungande och tidsödande för prövningsorganen. Vidare möter det

stora svårigheter att för rimlig kostnad få till stånd en effektiv kontroll av

småföretagen. Slutligen torde den begränsning i den sammanlagda byggnadsverksamhetens

omfattning; som är möjlig att uppnå genom att småföretagen

underkastas angelägenhetsprövning, ej bliva av någon nämnvärd ekonomisk

betydelse. Alla dessa skäl tala enligt min mening för att småföretagen

böra undantagas från tillståndsprövning. — Vad härefter angår gränsdragningen

mellan de företag, som skola omfattas av tillståndsprövningen,

och dem som skola lämnas utanför, bereder densamma, såsom direktören

Söderlund framhållit, betydande svårigheter. Söderlund har efter diskussion

av möjliga grunder för gränsdragningen stannat för en kostnadsgräns, som

han ansett böra sättas till 10,000—15,000 kronor beträffande husbyggnad

och 25,000 kronor för anläggningsarbeten. De skäl som Söderlund anfört

för denna gränsdragning synas mig emellertid icke fullt övertygande. En

ekonomisk gräns är svår och vansklig att bestämma. Byggnadskostnaderna äro

mycket varierande i olika delar av vårt land och en enhetlig ekonomisk

gräns för hela landet skulle därför bliva orättvis. Det är visserligen tänkbart

att efter byggnadskostnadernas storlek bestämma kostnadsgränsen till olika

belopp för skilda delar av landet, men det är icke praktiskt möjligt att på

så sätt åstadkomma en för alla orter tillfredsställande ekonomisk gräns.

Redan av denna anledning anser jag en ekonomisk gräns utesluten. Härtill

kommer att det med en sådan gräns bleve synnerligen svårt att kontrollera

örn ett företag är av den storleksordning, att det skulle vara underkastat angelägenhetsprövning.

En beräkning av byggnadskostnaderna måste alltid vara

mer eller mindre subjektiv och det kan lätt inträffa att ett företag enligt en

beräkningsgrund faller innanför och enligt ett annat sätt att räkna faller utanför

regleringen. Det kan ej vara tillfredsställande att låta företagarens kostnadsberäkning

bliva avgörande. Om en påtaglig undervärdering visas föreligga,

kan detta väl i många fall föranleda ansvar för företagaren för kring
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

35

gående av regleringsbestämmelserna men lika ofta torde företagaren med

framgång kunna invända att han felbedömt kostnaderna och därför ej rimligen

kan fällas till ansvar för överträdelse av bestämmelserna. Vidare må

framhållas, att en företagare genom att uppdela ett företag i två eller flera

etapper med någon tids mellanrum torde äga möjlighet att utan angelägenhetsprövning

utföra även relativt stora företag. Slutligen må beträffande de

av Söderlund föreslagna kostnadsgränserna anmärkas, att de angivna beloppen

synas alltför höga under nu rådande förhållanden och att en sådan

gränsdragning innebär, att många företag, som enligt nuvarande bestämmelser

äro underkastade reglering, ej skulle bliva föremål för tillståndsprövning.

Någon anledning att på detta sätt begränsa regleringsåtgärdernas

omfattning föreligger emellertid icke åtminstone för närvarande.

Då avskiljandet av smärre byggnadsföretag från tillståndsprövning sålunda

ej lämpligen kan ske genom uppdragandet av en ekonomisk gräns,

måste man vid gränsdragningen låta den för företaget erforderliga arbetskvantiteten

eller arbetsstyrkan bliva avgörande. Att före ett företags igångsättande

beräkna arbetskvantiteten i dagsverken möter samma svårigheter

som att beräkna kostnaden för företagets utförande. Att taga det sammanlagda

dagsverksanstalet såsom utgångspunkt för en gränsdragning måste därför,

av skäl som nyss anförts mot en ekonomisk gräns, anses mindre lämpligt.

Härefter återstår såsom gränsreglerande faktor endast arbetsstyrkans storlek,

vilken är avgörande för arbetsförmedlings t vängets tillämpningsområde

i förevarande hänseende. Såsom förut angivits må arbetstagare utan

medgivande nyanställas, såvida arbetsgivarens hela i byggnads- och anläggningsarbete

använda arbetsstyrka därigenom icke kommer att överstiga 3

man. Härigenom faller utom regleringen företag, som bedrivas av enskilda

personer eller mycket små firmor med en arbetsstyrka av högst 3 man, men

däremot icke företag, som bedrivas av medelstora och större firmor, även

om arbetsstyrkan vid det särskilda företaget ej uppgår till mer än 3 man.

Även denna gränsdragning måste medföra godtyckliga resultat och är därför

ej heller fullt tillfredsställande. Den tanke, som legat bakom denna bestämmelse,

är att man från regleringen velat undantaga smärre arbeten, reparationer

och liknande, vilka utföras av enskilda företagare själva eller med biträde

av en eller ett pär man. De flesta arbeten, som på detta sätt komma till utförande,

äro nödvändiga underhålls- och reparationsarbeten men givetvis förekomma

även såväl mindre nybyggnadsarbeten som mindre angelägna arbeten.

Någon större inverkan på arbetsmarknaden torde dessa arbeten normalt icke

hava. Emellertid lär under senaste tiden byggnadsarbetare i en ej obetydlig

utsträckning hava bildat arbetslag örn tre man för att utföra lämpliga byggnadsarbeten.

Härigenom får det medgivna undantaget en utvidgad, icke avsedd

räckvidd och blir av större betydelse för arbetsmarknaden. Vidare har

undantagsbestämmelsen medfört, att byggmästare och andra företagare i

byggnads- och anläggningsbranschen, vilka tidigare sysselsatt omkring 4—

10 man huvudsakligen vid smärre företag med några man vid varje företag,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

ej vidare anlitas för sådana företag. Det är fullt naturligt att den som vill

liava ett mindre arbete utfört hellre vänder sig till en mindre firma, som kan

utföra arbetet utan en föregående, mer eller mindre tidsödande och kanske

till resultatet oviss angelägenhetsprövning. Av det anförda framgår, att ej

heller den nuvarande gränsdragningen fungerar tillfredsställande. Med ledning

av de vunna erfarenheterna torde det emellertid vara möjligt att genom

någon jämkning av nuvarande bestämmelser åstadkomma en mera

ändamålsenlig och enhetlig gränsdragning. Det kan måhända vara lämpligt

att medgiva något större företagare rätt att utan tillståndsprövning utföra

företag, som kräva en arbetsstyrka av högst 3 man och kunna slutföras inom

en relativt kort tid. Därest det under arbetets gång visar sig omöjligt att

slutföra ett företag med den utan tillståndsprövning högsta tillåtna arbetsstyrkan

eller inom den utan sådan prövning medgivna längsta arbetstiden,

måste tillstånd till företaget sökas i vanlig ordning. Gränsdragningen synes

böra bliva föremål för närmare övervägande.

Söderlund har vidare föreslagit, att reparations- och underhållsarbeten åtminstone

till en början skulle läggas utanför tillståndstvånget, men samtidigt

framhållit, att den gällande aibetsmarknadsregleringen i viss mån kunde bibehållas

beträffande dessa arbeten. Såsom jag tidigare anfört, anser jag det

under nu rådande förhållanden vara av stor vikt att byggnadsverksamheten

i erforderlig utsträckning är underkastad tillståndsprövning. Jag kan därför

ej ansluta mig till Söderlunds uppfattning att nu lämna dessa arbeten utanför.

En kontroll, som sträcker sig till reparationer och underhåll, torde för

övrigt ej bliva alltför mycket besvärande för företagen eller för betungande

för kontrollorganet. I detta sammanhang må framhållas, att reparationsoch

underhållsarbeten omfattas av nuvarande regleringsåtgärder i den mån

de ej utföras av fast anställda arbetare. Det kan ej anses lämpligt i nuvarande

läge, att större industriföretag och kommuner, som hava ekonomiska

möjligheter att för byggnads- och anläggningsarbeten hålla sig med en fast

arbetarstam, på grund härav skola äga möjlighet att utan andra begränsningar

än dem, som arbetsstyrkans storlek och tillgången på byggnadsmaterial

medföra, verkställa reparations- och underhållsarbeten. Det är vidare

svårt att göra en tillfredsställande gränsdragning mellan reparations- och

underhållsarbeten, å ena, samt, en hel del andra arbeten, å andra sidan. Slutligen

förekomma reparations- och underhållsarbeten i så betydande omfattning,

att deras undantagande från tillståndsprövning skulle innebära en väsentlig

inskränkning i regleringsmöjligheterna, varjämte en del av dessa

arbeten säkerligen utan större svårigheter kunna anstå till dess mera normala

förhållanden inträtt. I fråga om tillståndsprövningens verkställande

synes det lämpligt att företagen och kommunerna i förväg för längre eller

kortare tider upprätta planer på tillämnade arbeten — såväl nya arbeten som

underhålls- och reparationsarbeten — för prövning i ett sammanhang. Ett

sådant förfaringssätt förekommer för närvarande beträffande en hel del

företag, som icke hava ett tillräckligt antal fast anställda arbetare, och synes

varken bereda företagen eller de prövande myndigheterna några särskilda svå
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

37

righeter. På grund av vad sålunda blivit anfört anser jag ej skäl föreligga

att från tillståndsprövning undantaga reparations- och underhållsarbeten. Ej

heller anser jag nödvändigt eller lämpligt att utan tillståndsprövning medgiva

utförande av reparations- och underhållsarbeten med fast anställda arbetare

intill ett visst årligt belopp. Detta skulle med all säkerhet medföra,

att det belopp, som utan tillståndsprövning finge användas för underhållsoch

reparationsarbeten, i stor utsträckning komme att disponeras för mindre

angelägna arbeten, vilka företagaren önskade utföra utan angelägenhetsprövning,

samt att tillstånd komme att begäras för samtliga mera angelägna

arbeten.

Fråga om bibehållande av arbetsförmedlingstvång och företrädes
bestämmelser.

Härefter övergår jag till att behandla frågan, huruvida efter tillkomsten

av en lagstiftning örn tillståndstvång de nuvarande anordningarna för en

reglering av arbetsmarknaden, arbetsförmedlingstvång och företrädesbestämmelser,

böra bibehållas.

Söderlund har i denna fråga anfört:

Örn tillståndstvånget genomfördes beträffande alla slags arbeten, således

även reparationer, skulle en sådan kompletterande arbetsmarknadsreglering

måhända kunna undvaras. Genom licensvillkor skulle kunna genomföras

alla de restriktioner beträffande arbetskraftens användning i byggnadsarbete,

som man önskar tillämpa: förbud mot användning av skogsarbetare, viss

ålderssammansättning av arbetsstyrkan, hänsyn till säsongväxlingarna på

andra arbetsområden o. s. v. Örn emellertid en företagare anställt folk i strid

mot dylika bestämmelser —- måhända oavsiktligt — och detta upptäckes

vid en senare företagen kontroll, skulle det erbjuda svårigheter att framtvinga

avskedanden för att rätta till felet. Det är då bättre att förebygga

detta genom att lägga in en kontroll redan vid nyanställandet, och en sådan

kontroll genomföres enklast genom att bibehålla det nuvarande arbetsförmedlingstvånget.

Däremot skulle det icke vara erforderligt att bibehålla några

företrädesbestämmelser. Visserligen är arbetsförmedlingstvånget ursprungligen

tillkommet som en kontrollapparat för genomförande av företrädesbestämmelser,

och det uttalas i förarbetena till tjänstepliktslagen, att detsamma

icke bör användas för ett ringare syfte än detta; det måste dock anses vara

fullt i överensstämmelse med lagstiftarens mening att använda denna kontrollapparat

för ett likartat och minst lika betydelsefullt syfte som det ursprungliga,

nämligen för att genomföra ett tillståndsförfarande som bl. a.

tillgodoser samma ändamål som det vartill förelrädesbestämmelserna syfta.

Som förut antytts, gäller detta resonemang en tillståndsreglering som omfattar

även reparationsarbeten. Om, såsom det föreliggande förslaget avser,

dessa arbeten icke inbegripas under regleringen, kompliceras något frågan

om de arbetsmarknadsreglerande åtgärderna. I annat sammanhang har framhållits,

att reparationsarbetena likväl icke böra lämnas helt ur sikte vid regleringens

utformande, och att åtminstone för deras del borde bibehållas i

huvudsak de nuvarande restriktionerna. Detta torde enklast kunna genomföras

på följande sätt. För all byggnads- och anläggningsverksamliet bibehålies

arbetsförmedlingstvånget enligt i huvudsak nuvarande regler, d. v. s.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

Departements
chefen.

beträffande nyanställning som medför att arbetsgivarens totala i byggnadsarbete

sysselsatta arbetsstyrka stiger över tre man. Företrädesrätt stadgas för

jordbruk, skogsbruk och byggnadsarbete med licens framför övriga byggnadsarbeten,

d. v. s. mindre nybyggnader, för vilka licens icke fordras, och

reparationsarbeten. Eftersom de förstnämnda arbetskraftsbehoven äro mycket

stora, skulle denna företrädesordning i allmänhet innebära, att ingen

arbetskraft alls finge tillföras de sistnämnda arbetena. Emellertid är det

givet, att de flesta arbeten inom de senare grupperna icke äro större än att

de enligt den nyssnämnda tremannaregeln falla helt utanför regleringen. I

den mån så icke är fallet öppnas vissa möjligheter att erhålla arbetskraft

om, såsom nu är fallet, en viss frihet att använda äldre arbetskraft medgives

även för icke företrädesberättigade arbeten. Därjämte bör undantag kunna

medges i särskilda fall.

I de avgivna yttrandena har denna fråga berörts endast av bränslekommissionen,

som förklarat sig dela Söderlunds uppfattning, att gällande

bestämmelser örn arbetsförmedlingstvång böra förlänas fortsatt giltighet även

efter genomförandet av en byggnadsreglering.

Tjänstepliktslagens bestämmelser om arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt

hava satts i tillämpning huvudsakligen i syfte att hindra en övergång

av arbetskraft från jordbruk och skogsbruk till byggnadsverksamhet

samt för att främja en i nuvarande läge önskvärd överflyttning av arbetskraft

i motsatt riktning d. v. s. till jordbnik och skogsbruk, särskilt skogsavverkning.

Vidare avses beträffande byggnadsverksamheten att i första

hand tillgodose behovet av arbetskraft för angelägna företag. Företrädesrätt

till arbetskraft gäller sålunda dels för jordbruk och skogsbruk framför byggnadsverksamhet

samt dels för angelägna byggnads- och anläggningsarbeten

framför övriga sådana arbeten. Företrädesrätten innebär, att, så länge behov

av arbetskraft av viss omfattning inom företrädesberättigat område kvarstår

ofyllt, manlig arbetssökande, som äger fysiska förutsättningar för detta arbete,

icke må taga anställning inom de områden, framför vilka företrädet gäller.

En nödvändig förutsättning för genomförande av företrädesbestämmelser är,

att nya avtal örn arbetsanställning icke må slutas utan att man kan kontrollera,

att anställningen icke strider mot företrädesbestämmelserna. Denna kontroll

sker enligt tjänstepliktslagen genom arbetsförmedlingstvång, vilket innebär

förbud för arbetsgivare att anställa arbetstagare annorledes än enligt

anvisning av offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller med dess medgivande.

Manlig arbetstagare, som äger fysiska förutsättningar för företrädesberättigat

arbete, må icke av arbetsförmedlingsanstalt anvisas eller medgivas taga

anställning inom de områden, framför vilka företrädet gäller, så länge behov

av arbetskraft av viss omfattning inom företrädesberättigat område kvarstår

ofyllt.

Arbetsförmedlingstvånget riktar sig formellt mot arbetsgivaren men utgör

självfallet också ett ingrepp mot arbetstagaren. Visserligen är arbetstagaren

icke skyldig att vända sig till arbetsförmedlingen för att erhålla anställning

vid ett byggnadsarbete, ty han kan liksom tidigare söka anställning hos vilken

arbetsgivare som helst, men arbetsförmedlingen skall pröva, att hinder

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

39

för hans anställande icke möter med hänsyn till bestämmelserna örn företrädesrätt.

Är arbetstagaren en byggnadsarbetare under 50 år och Ilar det

företag, vid vilket han söker anställning, förklarats företrädesberättigat såsom

A 1-företag, skall medgivande till den sökta anställningen regelmässigt lämnas,

såvida icke behovet av arbetskraft under 50 år med hänsyn till meddelade

bestämmelser om arbetsstyrkans sammansättning är fyllt. Om arbetstagaren

däremot är jordbruksarbetare, skogsarbetare eller på landsbygden

bosatt diversearbetare, må sådant medgivande ej lämnas. Ej heller må

medgivande till anställning lämnas, om företaget förklarats företrädesberättigat

som A 2-företag, vid vilka i regel endast arbetstagare över 50 år må

anställas, eller om företaget icke är företrädesberättigat. Arbetsförmedlingstvånget

som sådant innebär alltså icke någon inskränkning i en arbetstagares

rätt att fritt söka anställning vid byggnadsarbete, utan det är bestämmelserna

om företrädesrätt, som medföra att han utestänges från vissa byggnadsföretag.

Det missnöje, som från arbetarhåll framträtt mot arbetsförmedlingstvånget,

borde därför i själva verket huvudsakligen rikta sig mot företrädesbestämmelserna.

Det är dessa och ej arbetsförmedlingstvånget, som

åstadkomma en minskning av antalet arbetstillfällen. Missnöjet med arbetsförmedlingstvånget

bottnar väl framför allt däri, att byggnadsarbetarna sedan

gammalt varit vana att utan något ingrepp från myndigheternas sida sköta

sina anställningsförhållanden. Varje kontroll, av vad slag den vara må, kännes

därför såsom ett obehörigt ingrepp i arbetstagarens fria rättigheter. Det

har emellertid gjorts gällande, att arbetsförmedlingstvånget även inneburit

vissa fördelar för byggnadsarbetarna. Bland annat har framhållits, att detsamma

borde ha försvårat tillströmningen till byggnadsfacket av jordbruksoch

skogsarbetare. Härigenom skulle byggnadsarbetarna hava erhållit tillgång

till arbetstillfällen, om vilka de eljest hade måst konkurrera med jordbruks-

och skogsarbetarna.

Härefter övergår jag till att behandla frågan, huru bestämmelserna om

arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt hittills fyllt avsedda uppgifter.

Därvid må till en början konstateras, att någon mera avsevärd överflyttning

av byggnadsarbetare till skogsavverkning icke ägt rum. Under de

tider, då sysselsättningen inom byggnadsverksamheten varit mindre god, d. v. s.

under de senast förflutna vintermånaderna, hava visserligen ett relativt stort

antal byggnadsarbetare varit sysselsatta med skogsavverkning, men denna

sysselsättning har så gott som uteslutande varit av kortvarig karaktär. I

viss mån hava väl företrädesbestämmelserna medfört, att äldre arbetskraft

i förhållandevis större utsträckning än tidigare erhållit anställning vid byggnadsarbeten

men den yngre arbetskraft, som på grund härav eller av annan

anledning ej kunnat erhålla sysselsättning i byggnadsarbete, har ej annat än

i undantagsfall övergått till företrädesberättigade näringar.

Vid diskussionen örn arbetsförmedlingstvångets för- och nackdelar må erinras

örn att kontrollen över anställningsförhållandena inom byggnadsverksamheten

genom detsamma kan göras särskilt effektiv därigenom att kontrollåtgärder

vidtagas, innan en anställning vid ett företag äger rum. Det är

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

givetvis lättare att konstatera om erforderliga förutsättningar för tillstånd

till en anställning föreligga än att under arbetets gång kontrollera, huruvida

meddelade föreskrifter om arbetsstyrkans storlek och ålderssammansättning

blivit följda. Genom arbetsförmedlingstvånget erhålla vidare arbetsförmedlingsorganen

en kontakt med arbetsmarknaden, som i nuvarande läge måste

anses vara av betydande värde.

Efter denna redogörelse för bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång och

företrädesrätt vill jag till diskussion upptaga frågan, huruvida dessa bestämmelser

böra bibehållas vid sidan av en tillståndslagstiftning och som komplettering

till densamma.

Genom den föreslagna tillståndslagstiftningen avses, såsom jag tidigare anfört,

bland annat att åstadkomma den begränsning av byggnadsverksamhetens

omfattning, som vid varje tidpunkt kan anses oundgängligen erforderlig.

Därvid måste självfallet hänsyn tagas till tillgången på arbetskraft inom

alla för samhället nödvändiga arbetsområden. I den mån brist på arbetskraft

råder inom ett eller flera sådana arbetsområden, måste regleringen hava till

syfte att främja en överflyttning av den genom regleringen frigjorda arbetskraften

till dessa arbetsområden samt att förhindra avgång av arbetskraft

därifrån till mindre angelägna arbetsområden. I nuvarande läge innebär

detta, att skogs- och jordbruksarbetare ej böra tillåtas övergå till byggnadsarbete.

Skulle förhållandena framtvinga en sådan begränsning av byggnadsverksamheten,

att arbetskraft därigenom frigöres, borde man vidare eftersträva,

att denna arbetskraft överflyttas till de bristområden, där bristen

vore av särskilt allvarlig karaktär. Då dessa områden äro jordbruket och

skogsbruket, bör friställningen av arbetskraft avse yngre arbetare, vilka

kunna sysselsättas i skogen och vid jordbruket. Härav följer, att man även

i fortsättningen har behov av föreskrifter örn viss ålderssammansättning för

arbetsstyrkan vid byggnadsarbetena. Vidare är det nödvändigt att åstadkomma

effektiva åtgärder för kontroll av bestämmelsernas efterlevnad.

Av den förut lämnade redogörelsen för bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång

och företrädesrätt framgår, att dessa bestämmelser mycket väl

kunna bibehållas vid sidan av den föreslagna tillståndslagstiftningen samt att

de äro ägnade att fylla en viktig uppgift vid tillämpningen av lagstiftningen.

Härvid må särskilt framhållas, att genom bestämmelsernas bibehållande en

effektiv kontroll av lagstiftningens efterlevnad genom arbetsförmedlingsorganen

och till deras förfogande ställda kontrollanter erhålles.

Emellertid hava såväl från arbetsgivar- som från arbetarhåll framställts

krav på borttagande av arbetsförmedlingstvånget. Det är givet, att de restriktioner

ifråga om arbetskraftens användning i byggnadsarbete, som man

anser erforderliga, lika väl kunna genomföras i samband med tillståndsgivningen

såsom villkor för byggnadstillstånd som genom arbetsförmedlingstvång

och företrädesrätt. Det möter sålunda ej något hinder att i tillståndet

meddela förbud mot användning av skogs- och jordbruksarbetare eller att

lämna föreskrifter om viss ålderssammansättning av arbetsstyrkan, om viss

tid för arbetets bedrivande o. s. v. Härav följer, att det icke kan anses nödvän
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

41

digt att formellt bibehålla vare sig bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång

eller om företrädesrätt. Dock synes det ofrånkomligt, att tillsynsmyndigheten

äger möjlighet att kontrollera, att de villkor, som uppställas i beslut

om byggnadstillstånd, efterföljas.

Att uppbygga en särskild kontrollantkår, som under den nya tillsynsmyndigheten

skulle utöva denna kontroll, förefaller icke ändamålsenligt. Däremot

torde inga hinder i och för sig kunna resas mot att man uppdrager åt

arbetsförmedlingsorganen att utöva den erforderliga kontrollen över tillståndslagstiftningens

efterlevnad även örn arbetsförmedlingstvånget formellt

upphäves. Det torde vidare böra undersökas, huruvida icke genom överenskommelser

med arbetsgivar- och arbetarorganisationerna inom byggnadsverksamheten

garantier kunna erhållas för att villkor i byggnadstillstånd om

arbetsstyrkans storlek och ålderssammansättning m. m. efterföljas. Underhandlingar

härom äro avsedda att upptagas inom närmaste tiden. Måhända

kunna även andra möjligheter till lösning av den föreliggande frågan erbjuda

sig. På grund av vad sålunda blivit anfört anser jag mig ej för närvarande

böra taga ståndpunkt till frågan om bibehållande av arbetsförmedlingstvång

och företrädesrätt.

Organisationen av tillståndsprövningen.

Jag övergår nu till att behandla frågan om tillståndsprövningens organisation.

Det upprättade lagförslaget innehåller visserligen icke några bestämmelser

härom, men då denna fråga är av väsentlig betydelse för lagstiftningens

tillämpning, anser jag mig böra delgiva riksdagen min uppfattning

i frågan.

Nuvarande organisation.

Beslut örn företrädesrätt meddelas för närvarande, såsom tidigare antytts,

av Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadskommissionen. Uppdelningen har skett

på sådant sätt, att Kungl. Majit förbehållit sig avgörandet i ärenden angående

a) arbete å staten tillhörig byggnad eller anläggning;

b) arbete, vars kostnader avsetts skola täckas med lån, som kommun med

Kungl. Majits tillstånd upptager eller för vilket kommun med sådant tillstånd

ingår borgen; samt

c) arbete, för vars utförande ansökan hos Kungl. Majit om bidrag eller

lån gjorts eller är avsedd att göras.

Arbetsmarknadskommissionen tillkommer att avgöra övriga ärenden om

företrädesrätt, med rätt för kommissionen att underställa ärende Kungl.

Majits prövning, örn den finner beslut om företrädesrätt för visst arbete med

hänsyn till arbetets omfattning eller andra särskilda omständigheter böra

meddelas av Kungl. Majit.

Med stöd av sistnämnda bestämmelse bar kommissionen underställt

Kungl. Majit samtliga ärenden, vilka avsett arbeten med en beräknad total
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

kostnad av minst 500,000 kronor samt därjämte en del andra ärenden av

större principiell betydelse. — Den som vill hava föresträdesrätt till den

arbetskraft, som erfordras för visst byggnads- eller anläggningsarbete, har

att enligt särskilt formulär begära prövning av arbetets angelägenhet ur allmän

synpunkt. Ansökan insändes beträffande statliga arbeten samt kommunala

och enskilda arbeten i Stockholm till arbetsmarknadskommissionen.

I fråga om kommunala och enskilda arbeten utom Stockholm insändes ansökan

till länsarbetsnämnden i det län, inom vilket arbetsplatsen är belägen,

eller, därest arbetet sträcker sig inom mer än ett län, till nämnden i det län,

vari den huvudsakliga delen av arbetet skall utföras. Länsarbetsnämnderna

kontrollera riktigheten av sökandenas uppgifter, verkställa utredning örn

arbetenas angelägenhetsgrad och tillgången på arbetskraft av olika slag samt

översända ansökningarna med eget yttrande till arbetsmarknadskommissionen.

Länsarbetsnämnderna hava till sitt förfogande särskilda byggnadskontrollanter,

vilka skola övervaka att bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång

efterlevas samt verkställa utredningar i ärenden angående angelägenhetsprövning.

Arbetsmarknadskommissionen infordrar före ärendenas avgörande,

därest så anses påkallat, yttranden från industri-, livsmedels- och

bränslekommissionerna samt byggnadslånebyrån och andra statliga myndigheter

angående ärendenas angelägenhetsgrad ur de synpunkter vederbörande

myndighet företräder. Kommissionens beslut expedieras till sökanden samt

avskrift därav till vederbörande länsarbetsnämnd. I fråga om ärenden, som

skola avgöras av Kungl. Maj:t, översänder arbetsmarknadskommissionen

handlingarna utan eget yttrande till byggnadsberedningen. Jag vill erinra örn

att arbetsmarknadskommissionens synpunkter bliva tillgodosedda därigenom

att kommissionens ordförande är ledamot av byggnadsberedningen. I fråga

örn byggnadsberedningens sammansättning och arbetsuppgifter hänvisas till

det föregående.

Direktören Söderlunds förslag till ny organisation.

Söderlund har anfört i sin promemoria:

Det gäller att finna ett organ, som oberoende av tidigare åtgöranden och

obundet av speciella intressen, i möjligaste mån fritt och enhetligt kan bedöma

olika arbetens angelägenhetsgrad. Det krav på återhållsamhet i fråga

om byggnads- och anläggningsarbeten, som det nuvarande läget uppställer,

måste under alla omständigheter hava sin förankring och finna sin slutliga

utformning hos Kungl. Majit, som svarar för den ekonomiska politiken i

stort. Direktiven för tillståndslagstiftningens tillämpning och den från tid till

annan växlande rambestämningen för byggnadsverksamhetens omfattning

böra sålunda självfallet ankomma på Kungl. Majit. Däremot kan det icke

vara lämpligt, att de särskilda framställningarna om byggnadstillstånd alltid

prövas av Kungl. Majit. Mot en sådan anordning talar redan den omständigheten,

att antalet ärenden sannolikt blir mycket betydande. Bäst överensstämmer

det med svensk administrativ praxis, att Kungl. Majit uppdrager avgörandet

åt en särskild fristående myndighet (tillsynsmyndighet), låt vara med

vissa undantag för statliga arbeten.

Vad angår valet av tillsynsmyndighet, skulle det kunna ifrågasättas,

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

43

att något av de nu existerande krisorganen skulle fungera. Vid en reglering,

som bygger på tilldelning av knappa material eller anvisande av knapp arbetskraft,

låter sig detta göra, men vid en allmän reglering av det slag, som

här är i fråga, synes det lämpligare att för ändamålet skapa en ny myndighet,

i det följande benämnd statens byggkontrollnämnd. Uppenbarligen är det

nödvändigt, att nämnden intimt samarbetar med andra statliga organ och

då främst arbetsmarknads- och industrikommissionerna.

I olika sammanhang har kravet på enhetlighet och effektivitet vid den avsedda

prövningen av frågor om byggnadstillstånd betonats. Vad organisationen

angår betyder detta, dels att ärendenas beredning och föredragning

inför Kungl. Majit måste anförtros åt en särskild regeringsledamot — med

hänsyn till den dominerande regleringssynpunkten lämpligast inom finansdepartementet

—, dels att ett intimt samarbete måste äga ruin mellan denna

beredning och byggkontrollnämnden.

I fråga om byggkontrollnämndens uppgifter har Söderlund anfört:

På nämnden bör ankomma

att följa utvecklingen på byggnadsmarknaden såväl vad gäller byggnadsverksamhetens

omfattning och inriktning, som vad gäller tillgång på material,

transportmedel och arbetskraft samt byggnadsarbetets ställning inom

ramen för hela samhällsekonomien;

att på basis av sådana fortlöpande undersökningar samt under anpassning

till det förändrade läget inför Kungl. Majit framlägga förslag till riktlinjer

för reglering av byggnadsarbetet;

att inom ramen av de riktlinjer, som fastställas av Kungl. Majit, fatta beslut

om byggnadstillstånd för sådana byggnadsarbeten, som nämnden erhåller

Kungl. Majits uppdrag att pröva;

att avgiva yttrande rörande byggnadstillstånd för sådana statliga byggnadsarbeten,

som prövas av Kungl. Majit.

Av dessa uppgifter följer, att inom nämnden bör vara företrädd — respektive

att nämnden bör stå i intim kontakt med — sakkunskap dels beträffande

de faktorer, som nödvändiggöra en begränsning av byggnadsverksamheten,

dels beträffande alla de växlande behov av byggnader och anläggningar,

som kunna ifrågakomma.

Självfallet synes sålunda vara, att som medlemmar i nämnden ingå representanter

för arbetsmarknads- och industrikommissionerna, vilka inom nämnden

kunna företräda de arbetskrafts- och materialsynpunkter, som från fall

till fall komma att bli bestämmande för regleringens tillämpning. I nämnden

synes även böra vara representerad sakkunskap rörande åtminstone de båda

viktigaste civila behovsområdena, nämligen bostäder och industribyggnader.

Man måste utgå från att ärendenas antal blir mycket betydande och att

nämndens verksamhet kommer att omfatta byggnadsarbeten av mycket skiftande

slag. Ärendenas beredning inom nämnden synes därför kräva en

ganska långt driven arbetsfördelning. Enklast torde denna arbetsfördelning

förverkligas genom att man vid sidan av representanterna för kommissionerna

har ett antal arbetande ledamöter, vilka i väsentlig utsträckning kunna

ägna sig åt arbetet inom nämnden och under vilkas ledning olika slag av

ärenden beredas. Varje arbetande ledamot skulle med biträde av nämndens

tjänstemän ägna sig åt en viss grupp av frågor. De arbetande ledamöterna

skulle på ett auktoritativt sätt å byggkontrollnämndens vägnar kunna överlägga

med vederbörande myndigheter, organisationer eller enskilda rörande

olika byggnadsarbeten. Rätten att fatta beslut rörande frågor av mindre

räckvidd skulle kunna delegeras åt de arbetande ledamöterna.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

Åtminstone två slag av byggnadsarbeten, nämligen bostäder och industribyggnader,

äro av en sådan omfattning och erbjuda så speciella problem, att

de var för sig böra bliva föremål för en mera enhetlig beredning under ledning

av en särskild arbetande ledamot, övriga ärenden, d. v. s. främst statliga

och kommunala arbeten, skulle möjligen kunna hållas samman av en

ledamot inom en beredningsgrupp, även om arbetsbördan för ett så stort

område måste bli mycket betungande. En tillfredsställande arbetsfördelning

inom nämnden torde sålunda kräva minst tre arbetande ledamöter. Tillsammans

med de båda kommissionsrepresentanterna blir då antalet ledamöter i

nämnden minst fem. önskvärt vöre, att detta antal icke behövde överskridas.

Vad gäller handläggningen av frågor rörande bostadsbyggen, synes ett

lämpligt arrangemang vara, att till arbetande ledamot för denna grupp av

ärenden utses en representant för statens byggnadslånebyrå. Något hinder

torde icke möta, att ärenden rörande bostadshus beredas inom byggnadslånebyrån.

Vad gäller den tekniska sidan av byggnadsårendena bör byggkontrollnämnden

samverka med andra redan existerande organ. Sålunda torde en

granskning i besparingssyfte av de ifrågasatta statliga byggnadsarbetena

kunna hänskjutas till den civila resp. den militära byggnadsberedningen. Bostadsbyggen

kunna ur tekniska synpunkter granskas inom byggnadslånebyrån.

En granskning i syfte att finna möjligheter till materialbesparingar bör liksom

tidigare kunna utföras av industrikommissionens byggnadsavdelning.

Nämnden torde därför icke behöva utrustas med något permanent organ för

byggnadstekniska frågor. Den bör dock äga möjlighet att för speciella sakkunniguppdrag

anlita särskild teknisk expertis.

Yttrandena.

Frågan om organisationen av tillståndsprövningen har berörts i några av

de avgivna yttrandena.

Sålunda har arbetsmarknadskommissionen anfört:

Det synes kommissionen synnerligen angeläget, att beredningen för beslut

om byggnadstillstånd sker efter enhetliga riktlinjer och att alla beslut grundas

på en överblick över hela det reglerade området ifråga om såväl summan

av aktuella anspråk på byggnadstillstånd som tillgången på arbetskraft,

material och kapital. På grund härav torde det vara lämpligast att beredningen

av samtliga beslut ombesörjes av en och samma institution. Mot

utredningsmannens förslag att vissa statliga arbeten skulle, efter beredning

av byggkontrollnämnden, avgöras av Kungl. Majit har kommissionen intet

att erinra.

Industrikommissionen har icke funnit anledning till erinran mot den utformning

i sak, som bestämmelserna om tillståndstvång erhållit i det vid

promemorian fogade lagutkastet.

Statens byggnadslånebgrå har anfört:

Ett system med byggnadstillståndstvång behöver i och för sig icke kräva

mera vidlyftiga administrativa anordningar än ett system med angelägenhetsprövning,

vilket som medel använder arbetsförmedlingstvång. Förutsatt

samma ändamål och samma effektivitet blir prövningsuppgiften i huvudsak

densamma under de båda systemen. Då utredningsmannen förutsatt, att byggnadsberedningens

organisation i vart fall förstärkes för att nå den önskvärda

effektiviseringen, kan det ifrågasättas, om icke den diskuterade ordningen

med en mera enhetlig prövning genom ett tillsynsorgan skulle kunna innebära

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

45

en i förhållande till ändamålet mera effektiv reglering utan nämnvärt större

administrativ apparat.

Byggnadsstyrelsen har i fråga örn organisationen yttrat:

Det av Söderlund framlagda förslaget för att giva större effekt åt den

enligt nuvarande ordningen verkställda prövningen av företrädesrätt för

vissa byggnadsarbeten synes välbetänkt och ändamålsenligt. Den erfarenhet

styrelsen hittills vunnit med avseende på den nuvarande regleringen giver

vid handen, att detta system åtminstone vad gäller de statliga byggnadsföretagen,

som handhavas av styrelsen, med noggrann prövning av olika

förhållanden beträffande företagen följer de riktlinjer, som i vart fall kunna

anses berättigade för ett tillgodoseende av arbetsmarknadens skilda krav.

Skulle det förslag, som framlagts i avsikt att effektivisera denna prövning,

vinna gillande, synes ytterligare möjlighet förefinnas i sådant avseende och

tillfälle givas att eftersträva en önskvärd finansiell rambestämning för byggnadsverksamheten.

I fråga om byggkontrollnämndens uppgifter, organisation och arbetsformer,

därest en sådan tillsynsmyndighet skall komma till stånd, har byggnadsstyrelsen

anfört:

Inom nämnden bör beredas plats för representanter för de statsorgan, som

intaga en ledande ställning inom byggnads- och anläggningsbranscherna,

d. v. s. byggnadsstyrelsen samt väg- och valtenbyggnadsstyrelsen, vilka ämbetsverk

i regel hava ingående kännedom örn en mångfald'' byggnadsföretag

på dessa områden, icke blott statliga utan även i viss omfattning kommunala

byggnadsföretag. Härigenom skulle nämnden även tillföras ett visst mått av

teknisk expertis, vilket torde vara till fördel vid ärendenas handläggning. Antalet

ledamöter i nämnden skulle på detta sätt utökas till sju, vilket knappast

torde kunna anses betungande för nämndens arbete.

Generalpoststyrelsen har anfört att den granskning, som de statliga byggnadsplanerna

särskilt under nu rådande förhållanden äro underkastade, synes

utgöra en fullt tillräcklig garanti för att endast sådana byggnadsföretag, som

icke utan allvarlig skada kunna uppskjutas, komma till stånd, ävensom att

vid byggnadernas uppförande all tänkbar sparsamhet med såväl material

som arbetskraft iakttages. Någon ytterligare prövning kan därför näppeligen

anses erforderlig beträffande statliga arbeten. Generalpoststyrelsen anser otroligt,

att något skulle vinnas genom att låta de statliga byggnadsföretagen genomgå

ännu en granskningsprocedur hos den tilltänkta byggkontrollnämnden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört bland annat:

En avvägning mellan olika delar av byggnadsverksamheten och olika byggnadsföretag

torde förutsätta att, åtminstone vad beträffar avvägningen mellan

olika byggnadsföretag inom en och samma verksamhetsgren, alla sådana

företag såvitt möjligt prövas i ett sammanhang. Det är då av vikt att granskningen

icke drager alltför långt ut på tiden så att en allmän försening blir

följden. Den slutliga prövningen skulle säkerligen underlättas, om myndigheter,

som skola ombesörja flera företag, begärde tillstånd för så många som

möjligt på en gång och samtidigt angåve den inbördes ordning, i vilken tillstånd

önskades. En dylik gradering efter angelägenhetsgrad torde emellertid

kunna göras lika väl till arbetsmarknadskommissionen i samband med begäran

om tilldelning av arbetskraft och lill induslrikommissionen i samband

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

Departements

chefen.

med begäran om tilldelning av material, som till ett särskilt organ, som meddelade

arbetstillstånd, och en finansiell rambestämning för byggnads- och anläggningsverksamheten

bör kunna uppgöras och tillämpas även inom byggnadsberedningen

och arbetsmarknadskommissionen.

Av byggkontrollnämndens tre arbetande ledamöter skulle en ägna sig åt

bostäder, en åt industribyggnader och en åt övriga byggnadsföretag. Då till

övriga byggnadsföretag komme att hänföras andra husbyggnader än dem som

kunde hänföras till bostäder och industribyggnader samt alla anläggningsarbeten

såsom vägar, gator, broar, hamnbyggnader, vatten- och avloppsledningar,

kraftverksbyggnader m. m. måste arbetsbördan för den ledamot, som

skulle ägna sig åt beredningen av dessa ärenden, bliva orimligt stor. För ett

rätt bedömande av sådana företag ur de synpunkter, som skulle ankomma

på nämnden, fordras tillgång till speciell sakkunskap, som icke gärna kan

vara samlad hos en och samma person. Det torde därför snart bliva nödvändigt

att för ifrågavarande ärenden anlita särskilda experter, då i dylika

ärenden icke lärer ifrågakomma samverkan med något av de i promemorian

omnämnda organen, med vilka samverkan eljest förutsättes skola ske. Däremot

kunde samverkan med fördel äga rum med de ansvariga statliga myndigheter,

som instruktionsmässigt skola ombesörja arbetena ifråga eller eljest

företräda statens tekniska och ekonomiska intressen med avseende på sådana

arbeten. Om emellertid nämnden vid sin prövning av ärendena på antytt sätt

gjordes i viss mån beroende av andra organ torde dess existensberättigande

kunna ifrågasättas. Nämnden skulle lätt framstå som en mellanhand mellan

företagaren och arbetsmarknads- och industrikommissionerna, vilken onödigt

skulle försena viktiga arbetens utförande.

Såväl direktören Söderlund som åtskilliga av de hörda myndigheterna hava

uttalat starka betänkligheter mot att tillskapa ett nytt krisorgan, då en sådan

anordning skulle föra med sig olägenheter, arbete och kostnader såväl för

näringslivet som för det allmänna. Jag delar dessa betänkligheter samt anser

det möjligt att för prövning av ärenden angående byggnadstillstånd åtminstone

tillsvidare i huvudsak tillämpa den ordning, som nu gäller för prövning av

ärenden angående företrädesrätt till arbetskraft. Detta förutsätter dock att

kontroll över sysselsättningen inom byggnadsverksamheten utövas av den

offentliga arbetsförmedlingen. Den nuvarande anordningen med en uppdelning

av ärendena mellan Kungl. Majit och arbetsmarknadskommissionen

har i stort sett fungerat väl. På grund av det goda samarbete, som etablerats

mellan byggnadsberedningen och arbetsmarknadskommissionen, har

icke uppkommit någon olägenhet av beslutanderättens uppdelning. Ärenden

av större principiell vikt hava alltid av kommissionen överlämnats till byggnadsberedningen

för avgörande. En styrka i den nuvarande organisationen

är att en ledamot av statsrådet såsom ordförande i byggnadsberedningen

på nära håll kan följa utvecklingen på byggnadsmarknaden och giva statsrådets

övriga ledamöter informationer härom. Vidare äger arbetsmarknadskommissionen

genom sina lokalorgan, länsarbetsnämnderna, kännedom om

läget på arbetsmarknaden på alla ox-ter inom landet. Den av Söderlund ifrågasatta

byggkonti-ollnämnden saknar däremot direkt kontakt såväl med regeringen

som med lokalorgan, vilket måste anses vara betydelsefulla organisatoriska

svagheler. Dessutom medför byggkontrollnämndens inrättande betydligt

större kostnader för det allmänna än den nuvarande organisationen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

47

Den mest påfallande bristen i det nuvarande systemet är, att industrikommissionen

ej har något direkt inflytande på avgörandet av de ärenden som

handläggas av arbetsmarknadskommissionen. Denna brist torde lättast kunna

avhjälpas därigenom att en representant för industrikommissionen deltager

i arbetsmarknadskommissionen vid prövning av ärenden angående byggnadstillstånd.

Därjämte bör samarbetet mellan byggnadsberedningen och

industrikommissionen effektiviseras. Besked örn materialtilldelning bör efter

tillståndslagstiftningens genomförande meddelas av industrikommissionen

först efter det byggnadstillstånd beviljats. Med dessa förbättringar av den

nuvarande organisationen torde det vara möjligt att åstadkomma en ändamålsenlig

och allsidig prövning av ärenden angående byggnadstillstånd. På

grund av vad sålunda blivit anfört anser jag, att nuvarande organisation med

i det föregående omnämnda förbättringar åtminstone tills vidare bör kunna

bibehållas. Därest kontrollen över tillståndslagstiftningens tillämpning ej skall

utövas av arbetsförmedlingsorganen bortfalla de skäl, som förut anförts för

arbetsmarknadskommissionen såsom tillsynsmyndighet. Skulle så bliva fallet

måste organisationsfrågan upptagas från andra än här förut angivna utgångspunkter.

Därvid bör självfallet den av Söderlund ifrågasatta byggkontrollnämnden

närmare övervägas. På grund härav bör lagen om tillståndstvång

vara utformad på sådant sätt att man utan någon ändring av

densamma kan tillskapa en särskild myndighet för tillsyn av lagens tillämpning

m. m. Detta synes lämpligen kunna ske därigenom att Konungen i lagen

erhåller bemyndigande att utse tillsynsmyndighet. Därest det vid tillämpning

av lagen örn tillståndstvång skulle visa sig erforderligt att ytterligare förstärka

den nuvarande organisationen, ämnar jag upptaga organisationsfråan

till förnyad behandling.

Övergångsbestämmelser till lagstiftningen.

Direktören Söderlund har framhållit, att det måste anses nödvändigt att

fastställa vissa övergångsbestämmelser i avseende å företag, som påbörjats

innan regleringen trätt i kraft. I samband härmed har Söderlund bland annat

anfört:

Med hänsyn till svårigheterna att avgöra, när ett förelag påbörjats eller

örn det utgör fortsättning på ett tidigare, torde det vara lämpligt att efter en

övergångstid låta regleringen omfatta alla pågående arbeten, som falla under

regleringen, oavsett när de satts i gång. Tillstånd skulle således under övergångstiden

krävas för nya arbeten samt efter övergångstidens slut för alla

arbeten, övergångstiden bör utmätas så att flertalet vid ikraftträdandet pågående

arbeten hinna fullbordas inom densamma, framför allt vanliga bostadsbyggen

samt anläggningsarbeten av därmed jämförlig storlek. Tillståndsprövning

beträffande förut igångsatta arbeten skulle då huvudsakligen komma

i fråga beträffande större företag och serier av arbeten, som ingå i ett

större arbetsprogram. Beträffande ett dylikt projekt bör det överensstämma

med lagstiftningens syfte, att det vid en tillståndsprövning tages i övervägande,

örn icke detsamma skulle kunna uppdelas i etapper och en del av programmet

uppskjutas en tid eller ock vissa restriktioner beträffande material

och arbetskraft införas för återstående delar av arbetet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

I fråga om arbeten, som enligt gällande bestämmelser beviljats företrädesrätt

lill arbetskraft, har Söderlund framhållit, att dessa varit föremål för en

angelägenhetsprövning av väsentligen samma karaktär som den nu föreslagna.

På grund därav borde det övervägas, om även dessa arbeten skulle

behöva underkastas tillståndsprövning.

I fråga om de arbeten, för vilka företrädesrätt särskilt beviljats, har Söderlund

anfört:

Det torde vara påkallat att dessa få bedrivas utan särskilt tillstånd även

efter övergångstiden. Emellertid synes det kunna krävas härför, att arbetet

är igångsatt då övergångstiden utgår; om ett arbete fått företrädesrätt enligt

äldre bestämmelser men ännu vid övergångstidens slut icke påbörjats, torde

detta i regel bero på förändringar i läget eller mellankommande omständigheter

som göra en omprövning av dess angelägenhetsgrad motiverad. Vidare

bör kunna föreskrivas särskilda begränsningar och villkor för arbetets bedrivande

i fortsättningen, av samma slag som kunna fogas till ett nytt tillstånd.

Vid sådant förhållande begränsas den förut antydda olägenheten, att

det kan vara svårt att avgöra, vad som är ett nytt arbete, och vad som är

fortsättning på ett äldre, företrädesberättigat.

Beträffande de automatiskt företrädesberättigade företagen, vilka icke

skulle erhålla någon motsvarighet enligt det nya regleringssystemet, har Söderlund

däremot ansett, att de arbeten, som äro påbörjade vid den nya regleringens

ikraftträdande, ej må fortsättas efter övergångstiden, annat än efter

tillståndsprövning såsom för nya arbeten.

Bränslekommissionen har i sitt yttrande framhållit, att man bör räkna med

att vid den tidpunkt, då förslaget är färdigt att sättas i kraft, läget på arbetsmarknaden

är sådant, att ett starkt behov av en snabb effekt av regleringen

föreligger. All tillbörlig hänsyn bör visserligen tagas till företagarnas intresse

att få fullfölja påbörjade arbeten, men kommissionen ifrågasätter, huruvida

icke detta hänsynstagande i förslaget drivits så långt, att effekten av regleringen

äventyras. Betydligt strängare övergångsbestämmelser torde vara av

behovet påkallade.

Departements- Under nu rådande förhållanden i fråga örn tillgången på arbetskraft och

chefen, material torde det vara nödvändigt att låta det nya regleringssystemet träda

i tillämpning så snart som möjligt. Särskilt är detta önskvärt beträffande

vissa av de byggnadsarbeten, som nu äro undantagna från reglering men

som komma att omfattas av de nya regleringsåtgärderna. De arbeten av

denna kategori, som planlagts men ej hunnit påbörjas före den nya regleringens

ikraftträdande, böra utan vidare falla under lagens tillämpning.

Beträffande åter de arbeten, som utan hinder av gällande regleringsbestämmelser

påbörjats då den nya regleringen träder i kraft, torde det vara nödvändigt

att låta dessa arbeten fortgå åtminstone någon tid efter regleringens

ikraftträdande till dess att prövning av deras angelägenhetsgrad hunnit

verkställas. Vid denna prövning bör självfallet beaktas, att vederbörande företagare

satt i gång ett lovligt företag och därför måste anses hava ett berättigat

intresse att slutföra företaget eller åtminstone fortsätta dess bedrivande

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

49

så långt, att de nedlagda kostnaderna icke onödigtvis äventyras. Detta måste

emellertid vägas mot samhällets intresse att under nu rådande förhållanden

förhindra utförandet av mindre angelägna arbeten. På grund härav anser

jag, att företag av ifrågavarande slag efter lagens ikraftträdande skola få fortgå

i samma utsträckning som dessförinnan intill dess tillståndsprövning verkställts

av Kungl. Majit eller tillsynsmyndigheten. Vid denna tillståndsprövning

kan ett beaktande av företagarens intresse leda till att företaget får utan

dröjsmål slutföras även om företaget under rådande förhållanden måste anses

mindre angeläget. I andra fall däremot torde företaget utan olägenhet

kunna avbrytas eller inskränkas eller i vart fall inskränkande föreskrifter

meddelas i fråga om användning av material eller arbetskraft för arbetets

fortsatta bedrivande. För att möjliggöra den prövning, som sålunda bör ske,

bör därför företagaren åläggas skyldighet att inom en viss kortare tid, förslagsvis

15 dagar efter lagens ikraftträdande, ingiva ansökan örn företagets

fortsatta bedrivande.

Vad härefter angår de företag, som efter särskild ansökan underkastats

angelägenhetsprövning enligt gällande bestämmelser och därvid förklarats

företrädesberättigade, torde det ej föreligga någon anledning att verkställa

omprövning av företagens angelägenhetsgrad. En sådan omprövning komme

nämligen med all säkerhet utom i något enstaka undantagsfall att giva samma

resultat som den tidigare prövningen. Det måste därför anses onödigt att

underkasta en företagare de besvär och olägenheter, som äro förenade med

en omprövning. Om företaget ej är påbörjat vid den nya regleringens ikraftträdande,

kan det visserligen vara möjligt att förhållandena ändrats efter det

beslut om företrädesrätt meddelats, men jag finner ej detta utgöra tillräckligt

skäl för en omprövning.

Om en omprövning sålunda ej kan anses erforderlig beträffande de företag,

som efter särskild ansökan förklarats företrädesberättigade, är förhållandet

något annorlunda beträffande de automatiskt företrädesberättigade företagen.

Dessa företag måste visserligen anses vara angelägna, men därför är det ej

säkert att de behöva komma till utförande utan dröjsmål. Ej heller är det

säkert att dessa företag behöva all den arbetskraft eller arbetskraft av det

slag som företagaren anser. En särskild prövning av företagens angelägenhetsgrad

och tiden för deras utförande samt behov av arbetskraft måste därför

anses påkallad. Beträffande de företag, som äro påbörjade, då regleringen

träder i tillämpning, torde prövningen allenast böra avse fastställande av

villkor för företagens fortsatta bedrivande.

Specialmotivering till förslag till lag om tillståndstvång för byggnadsarbete.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har på grundval

av det av direktören Söderlund framlagda lagutkastet inom socialdepartementet

utarbetats ett förslag till lag örn tillståndstvång för byggnadsarbete.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 324. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

Rörande den närmare innebörden i detta förslag må anföras följande i anslutning

till de särskilda paragraferna i förslaget.

1 §■

Lagen har liksom ett flertal under de senaste åren antagna, för krisförhållanden

avsedda författningar utformats som en s. k. fullmaktslag, enligt vilken

åt Kungl. Majit uppdrages att, då vissa utomordentliga förhållanden inträda

eller råda förordna om ikraftträdandet av lagens centrala delar.

I 1 § angivas förutsättningarna för beslut om ikraftträdandet av därefter följande

paragrafer i lagen. Huvudförutsättningen för en sådan åtgärd är förhandenvaron

av krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden. Denna förutsättning är angiven

på samma sätt, som genomgående skett i övriga krisförfattningar av samma

natur. Men därjämte skall läget vara sådant, att åtgärden finnes erforderlig för

att upprätthålla ett fast penningvärde och befrämja en ändamålsenlig användning

av förnödenheter och arbetskraft. Vad denna förutsättning innebär,

framgår tydligt av de förut lämnade redogörelserna angående det nuvarande

behovet av en begränsning av byggnadsverksamheten samt skälen för reglering

av byggnadsverksamhetens omfattning genom en tillståndslagstiftning.

Av dessa redogörelser framgår, att det för närvarande med hänsyn till brist på

material och arbetskraft är nödvändigt att åstadkomma en rätt väsentlig begränsning

av byggnadsverksamheten samt att en sådan begränsning jämväl är

påkallad ur allmän ekonomisk synpunkt. Det är naturligtvis mycket vanskligt

att avgöra, hur länge erforderliga förutsättningar för lagens tillämpning

komma att föreligga, men då lagen är avsedd att göras tidsbegränsad, kan

frågan om lagens fortsatta tillämpning bliva föremål för omprövning efter en

relativt kort tid. I detta sammanhang må vidare framhållas, att lagen visserligen

möjliggör en fullständig reglering av byggnadsverksamheten men att det

icke är meningen att låta regleringen bliva mera omfattande än vad som

vid varje tidpunkt kan anses oundgängligen nödvändigt. Detta kan ske genom

en smidig anpassning av tillämpningsföreskrifterna efter lägets krav.

2 §.

Denna paragraf stadgar, att särskilt tillstånd erfordras för att bedriva

byggnadsarbete. Tillstånd skall meddelas av Kungl. Majit eller, i den mån

Kungl. Majit därom förordnar, av myndighet, åt vilken Kungl. Majit uppdrager

att utöva tillsyn över tillämpningen av lagen. Såsom hittills skett vid

den nuvarande, på arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt grundade regleringen

av byggnads- och anläggningsverksamheten, avses att vid tillämpningen

av lagen åtminstone tills vidare verkställa en uppdelning av tillståndsprövningen

mellan Kungl. Majit och arbetsmarknadskommissionen. Denna

uppdelning torde till en början kunna ske i stort sett efter samma grunder

som för närvarande, men det är möjligt, att en annan uppdelning i

framtiden kan visa sig mera lämplig. Vidare är det tänkbart, att man vid

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

51

lagens tillämpning kan finna det nödvändigt eller mera ändamålsenligt att

överlåta tillståndsprövningen till annan härför inrättad myndighet. Det är,

såsom förut anförts, ej meningen att utnyttja lagens möjlighet att verkställa

särskild tillståndsprövning beträffande samtliga byggnadsarbeten. I varje

fall måste de allra minsta företagen av praktiska skäl undantagas från prövning.

Det skall ankomma på Kungl. Maj:t eller av Kungl. Maj:t förordnad

myndighet att efter regleringsbehovet bestämma undantagens omfattning.

3 §.

I 3 § lämnas en definition på begreppet byggnadsarbete. Denna är densamma,

som återfinnes i kungörelsen örn arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet

m. m. den 11 december 1942 (nr 925).

* §■

Att tillstånd kan förbindas med begränsning eller villkor ligger måhända

i sakens natur men bestämmelser härom, vilka upptagits i denna paragraf,

äro likväl ägnade att bättre klargöra regleringens innebörd. Det kan anses

erforderligt att föreskriva, att ett byggnadsarbete endast må utföras under

viss tid av året, att arbetsstyrkan skall hava en viss ålderssammansättning

och ej må överstiga ett visst angivet antal samt att viss begränsning skall

gälla i fråga om användningen av material o. s. v. Genom att på detta sätt

knyta villkor av olika slag till byggnadstillstånden kan kontroll utövas över

användningen av material och arbetskraft, i den mån samma syfte icke kan

uppnås genom reglering av annat slag.

5 §.

Till följd av inträffad skada å byggnad eller annan egendom eller till

förekommande av sådan skada eller av annan därmed jämförlig anledning

kan det visa sig nödvändigt att utan dröjsmål verkställa byggnadsarbete utan

hinder av vad i 2 eller 4 § föreskrivits. Sådant arbete må enligt bestämmelmelser

i 5 § bedrivas i erforderlig omfattning under högst åtta dagar. Det

skall härvid åligga den som bedriver arbetet att ofördröjligen göra anmälan

därom till tillsynsmyndigheten. Den i 5 § angivna undantagsbestämmelsen

avser dels det fall att ett till följd av skada eller av annan i paragrafen angiven

anledning brådskande byggnadsarbete måste igångsättas utan att byggnadstillstånd

hinner inhämtas samt dels det fall att ett redan med byggnadstillstånd

igångsatt arbete till följd av nyss angiven anledning utan dröjsmål

måste bedrivas på annat sätt än som föreskrivits i byggnadstillståndet. På

grund av denna undantagsbestämmelse medgivet byggnadsarbete må dock

endast bedrivas i den omfattning, som är erforderlig för att undanröja verkningarna

av inträffad skada eller förebygga skada eller vad därmed kan

jämställas. Den i 5 § föreskrivna anmälningsskyldigheten skall fullgöras även

örn det medgivna arbetet hinner slutföras inom 8 dagar.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

6 §.

Enligt 6 § skola vissa bestämmelser i lagen om arbetarskydd, vilka avse

tillsyn enligt nämnda lag, äga tillämpning beträffande tillsynen över byggnadsarbeten.

Detta gäller dels 29 § med bestämmelser om tillsyningsmans

rätt att få tillträde till arbetsplats, att där företaga undersökningar samt att

erhålla upplysningar ävensom tillgång till böcker och dylikt, och dels 47—

50 §§ med regler om tystnadsplikt för tillsyningsman i fråga örn yrkeshemligheter,

åtalsrätt m. m. Vissa tvistefrågor om undantagande från tillsyn av

viss del av arbetsplats skola enligt 29 § arbetarskyddslagen avgöras av yrkesinspektionens

chefsmyndighet. Vid bestämmelsernas tillämpning på förevarande

område skall motsvarande uppgift tillkomma tillsynsmyndigheten.

7 §■

Lagen ger i 7 § Kungl. Majit behörighet att föreskriva viss upplysningsskyldighet

av betydelse för lagens tillämpning. Sådan upplysningsskyldighet

åligger såväl den som bedriver byggnadsarbete som hos honom anställd

arbetstagare. Upplysningsskyldigheten kan avse arbetsstyrkans storlek eller

ålderssammansättning, den enskilde arbetstagarens ålder och föregående sysselsättning,

materialåtgång vid byggnadsföretaget o. s. v.

8 och 9 §§.

Dessa båda paragrafer innehålla ansvarsbestämmelser för förseelser mot

lagens föreskrifter. Enligt 8 § skall straff ådömas, örn byggnadsarbete bedrives

utan byggnadstillstånd, där sådant erfordras, eller i strid mot föreskrift,

som meddelats med stöd av 4 § i lagen. Straffbestämmelserna rikta sig mot

både byggherre och entreprenör. Innan ett byggnadsarbete sättes i gång,

måste det åligga såväl byggherren som entreprenören att förvissa sig örn, att

arbetet är lagligt. Ingen av dem bör kunna fritaga sig från ansvar härför.

Däremot torde det vara obilligt att alltid utkräva ansvar av byggherren, då

villkor, som knutits till ett byggnadstillstånd, blivit åsidosatta. Byggherren

har ofta varken förutsättningar eller möjligheter att kontrollera, att en entreprenör

följer de föreskrifter, som meddelats i ett byggnadstillstånd. På grund

härav har beträffande byggherren straffbestämmelsen erhållit den utformningen,

att straff må ådömas, så framt ej omständigheterna göra sannolikt,

att förseelsen skett utan hans vilja och vetskap. Huruvida ansvar alltid bör

utkrävas av underentreprenörer och entreprenörer för specialarbeten, såsom

rörledningar och elektrisk installation, kan måhända vara mera tveksamt

men det torde vara av vikt att även dessa entreprenörer skaffa sig kännedom

om villkoren för byggnadsarbetets bedrivande och göras ansvariga för överträdelser

av meddelade föreskrifter. Straffbestämmelsen i 8 § första stycket

riktar sig därför även mot dessa entreprenörer.

Däremot torde ej ansvar enligt 8 § böra utkrävas av den som i egenskap

av arbetstagare utför byggnadsarbete åt annan. En sådan person har ej nå
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

53

gon anledning att undersöka om arbetet är lagligt eller om det finnes några

inskränkande villkor i meddelat byggnadstillstånd.

Straffsatsen är i 8 § dagsböter eller fängelse.

9 § innehåller straffbestämmelser för förseelser mot de i 5 och 7 §§ meddelade

föreskrifterna örn viss anmälnings- och upplysningsskyldighet. Straffsatsen

är dagsböter för den som icke fullgör sådan skyldighet eller vid fullgörande

därav av grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift. Lämnas medvetet

oriktiga uppgifter är straffet dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

10 §.

Under den tid nuvarande regleringsbestämmelser tillämpats har det visat

sig, att enbart hotet om straffpåföljd ej alltid är tillräckligt för att avhålla

byggherrar och entreprenörer från att bedriva otillåtna byggnadsarbeten.

Särskilt när det gäller för den enskilde ekonomiskt betydelsefulla företag kan

det för honom te sig mera fördelaktigt att taga de eventuella följderna av en

lagöverträdelse — i regel ett ej alltför kännbart bötesstraff — än att avstå

från företagets utförande. I tjänstepliktslagen kompletteras straffbestämmelsen

i 44 § första stycket a) med föreskrift i 10 § om skyldighet för arbetstagare

att efter särskilt föreläggande frånträda anställning, vilken tillkommit i strid

mot förbud för arbetsgivare att anställa arbetstagare utan anvisning eller

medgivande av offentlig arbetsförmedlingsanstalt. Erfarenheterna från tilllämpningen

av arbetsförmedlingstvånget ha visat, att då överträdelse av bestämmelserna

i 8 § tjänstepliktslagen ägt rum, rättelse i många fall endast

kunnat åstadkommas genom tillämpning av föreskriften i 10 §. Härjämte må

anmärkas, att domstolarna i regel utdömt mycket lindriga bötesstraff för

arbetsgivares överträdelse av förbud enligt 8 § tjänstepliktslagen.

Enligt 10 § förevarande lag har tillsynsmyndigheten tillerkänts rätt att

då byggnadsarbete utföres utan byggnadstillstånd, där sådant erfordras, eller

i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av 4 §, vidtaga vissa tvångsåtgärder

för att vinna rättelse. Sålunda äger tillsynsmyndigheten föreskriva

förbud vid vite att beträda arbetsplats samt förordna om beslag på redskap

och material, vilket torde giva tillsynsmyndigheten möjlighet att effektivt

förhindra fortsättandet av lagstridiga företag. Tillsynsmyndigheten

kan sålunda förhindra ej blott att viss arbetare får tillträde till arbetsplatsen

utan även meddela allmänt förbud mot arbetsplatsens beträdande. Tillståndsmyndighetens

beslagsrätt omfattar såväl redskap, som erfordras för arbetets

bedrivande, som nödvändig material för arbetets fortsättande.

För att tvångsåtgärderna skola erhålla avsedd verkan är det nödvändigt

att beslut om uttagande av vite fattas utan dröjsmål. På grund härav har det

ansetts lämpligt att föreskriva, att det skall ankomma på länsstyrelse och ej

på domstol att förordna örn uttagande av vite.

U §■

I denna paragraf stadgas, att böter och vitén, som ådömas enligt lagen,

skola tillfalla Kronan.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

12 §.

Med hänsyn till lagens extraordinära karaktär torde åtal icke böra tillgripas

i fall, då andra åtgärder befinnas vara mera ägnade att befordra effektiviteten

av lagens tillämpning. Det synes därför lämpligt att anförtro åt tillsynsmyndigheten

att avgöra, örn åtal skall ske. Åtal skall anställas av allmän

åklagare inför allmän domstol.

13 §.

I denna paragraf givas föreskrifter om rätt till klagan över beslut av tillsynsmyndigheten

enligt denna lag. Klagan skall föras genom besvär hos

Kungl. Majit i socialdepartementet inom 30 dagar efter den, då klaganden

erhöll del av beslutet. Det föreskrives vidare, att beslutet skall innehålla anvisning

om det sätt, varpå klagan mot detsamma må föras.

Tillika stadgas, att överklagat beslut i regel går i verkställighet utan hinder

av förd klagan. Inhiberande av verkställigheten kan dock föreskrivas.

U §.

Enligt 14 § äger Kungl. Majit befogenhet att meddela de närmare föreskrifter,

som utöver vad lagen innehåller äro erforderliga för dess tillämpning.

Efter förordnande av Kungl. Majit äger även tillsynsmyndigheten utfärda

sådana föreskrifter.

Giltighetstid och övergångsbestämmelser.

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1943 och gälla till och med

den 30 juni 1944. Förordnande enligt lagen skall ej gälla längre än densamma

äger giltighet.

Vad i lagen stadgas i fråga om förseelse, som begåtts under tiden för de i

lagen meddelade bestämmelsernas giltighet skall gälla även efter det lagens

bestämmelser i övrigt upphört att gälla. Likaledes skall fortfarande gälla

tystnadsplikt enligt 47 § arbetarskyddslagen för den som befattat sig med

tillsyn enligt lagen, så ock bestämmelserna i de med nyssnämnda 47 § i arbetarskyddslagen

sammanhörande 48—50 §§ i samma lag äga tillämpning.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över nu ifrågavarande förslag till lag örn tillståndstvång för byggnadsarbete,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

N. O. Aurelius.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

55

Förslag

till

Lag

om tillståndstrång för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, i den mån det finnes

erforderligt för att upprätthålla ett fast penningvärde och befrämja en

ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft, förordna, att

2—14 §§ i denna lag skola äga tillämpning.

2 §•

Byggnadsarbete må icke bedrivas utan särskilt tillstånd (byggnadstillstånd).

Tillstånd meddelas av Konungen eller, i den mån Konungen därom förordnar,

av myndighet, åt vilken Konungen uppdrager att utöva tillsyn över tilllämpningen

av denna lag.

3§.

Med byggnadsarbete förstås i denna lag

uppförande av hus av alla slag, rivning av hus samt schaktning för husbyggnad,

anläggande av väg, järnväg, spårväg eller annan större fast transportanordning

eller av bro, hamn, farled, flottled, kraft-, vatten- eller avloppsledning,

gata eller park, utförande av vattenbyggnads- eller torrläggningsföretag samt

annat liknande anläggningsarbete,

så ock örn- eller tillbyggnad, reparation och underhållsarbete å byggnad

eller anläggning, som nu sagts.

4 §■

I byggnadstillstånd må stadgas begränsning eller villkor för arbetets bedrivande

eller för användningen av förnödenheter eller arbetskraft.

5 §•

Tarvas till följd av inträffad skada å byggnad eller annan egendom eller

till förekommande av sådan skada eller erfordras av annan därmed jämförlig

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

anledning att byggnadsarbete verkställes utan dröjsmål, må arbetet utan hinder

av vad i 2 eller 4 § föreskrivits bedrivas i erforderlig omfattning under

högst åtta dagar. Den som bedriver byggnadsarbetet åligger att ofördröjligen

göra anmälan örn det inträffade till tillsynsmyndigheten.

6 §•

Beträffande tillsyn över byggnadsarbeten, som avses i denna lag, skall vad

i 29 samt 47—50 §§ lagen om arbetarskydd stadgas äga motsvarande tillämpning;

dock att vad där sägs om yrkesinspektionens chefsmyndighet skall avse

tillsynsmyndigheten.

7 §■

Konungen äger föreskriva skyldighet för den som bedriver byggnadsarbete

så ock för hos honom anställd arbetstagare att lämna upplysning om förhållande

av betydelse för tillämpningen av denna lag.

8 §■

Den som bedriver byggnadsarbete utan byggnadstillstånd, där sådant erfordras,

eller i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av 4 §, straffes

med dagsböter eller fängelse.

Till enahanda straff dömes ock den, för vars räkning arbetet bedrives, såframt

ej omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen skett utan hans vilja

och vetskap.

9 §•

Den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives i

5 §, eller upplysningsskyldighet, varom förmäles i 7 §, eller vid fullgörande

därav av grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

T.ämnas därvid medvetet oriktig uppgift, vare straffet dagsböter eller fängelse

i högst sex månader.

10 §.

Bedrives byggnadsarbete utan byggnadstillstånd, där sådant erfordras, eller

i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av 4 §, äger tillsynsmyndigheten

i den omfattning, som finnes erforderlig för att vinna rättelse, föreskriva

förbud vid vite att beträda arbetsplats samt förordna örn beslag på

redskap och material. Förbud eller beslag skall hävas, då tillsynsmyndigheten

finner åtgärden icke längre erforderlig.

För genomförande av beslut enligt denna lag äger tillsynsmyndigheten erhålla

handräckning av polismyndighet.

Det ankommer på länsstyrelse att på framställning av tillsynsmyndigheten

förordna om uttagande av vite, som i denna paragraf sägs.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

11 §■

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

12 §.

Förseelse, som avses i 8 eller 9 §, må ej åtalas av allmän åklagare, där den

ej av tillsynsmyndigheten anmäles till åtal.

13 §.

Klagan över beslut, som tillsynsmyndigheten meddelat enligt denna lag, må

föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till socialdepartementet

före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden

erhöll del av beslutet. I beslutet skall givas anvisning om sättet för fullföljd

av talan däremot.

Tillsynsmyndighetens beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av

förd klagan, där ej annorlunda förordnas.

14 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga

för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller efter Konungens

förordnande av tillsynsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943 och gäller till och med den 30 juni

1944.

Förordnande, som meddelats med stöd av denna lag, skall ej gälla längre

än lagen äger giltighet.

Även efter det lagen i övrigt upphört att gälla, skall vad däri stadgas i fråga

örn förseelse, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas

giltighet, äga tillämpning. Efter sistnämnda tid skall jämväl vad i

47—50 §§ lagen om arbetarskydd föreskrives gälla i fråga om den som tagit

befattning med tillsyn enligt denna lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 324.

5

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 324.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 juni

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 31 maj 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över

socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 21 maj 1943,

hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag

om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Å. V. Lundgren.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

1 §•

I anslutning till vad tidigare skett i lagar av motsvarande natur torde det

i förevarande paragraf avsedda förordnandet lämpligen böra begränsas till

att avse lagens huvudbestämmelser.

6 och 7 §§.

I 6 § hänvisas beträffande den i lagen förutsatta tillsynen över byggnadsarbeten

till vissa bestämmelser i lagen örn arbetarskydd. Vad som avses med

hänvisningen synes — särskilt vid jämförelse med innehållet i 7 § — icke

vara fullt klart. Oavsett detta torde det vara lämpligt att, i stället för hänvisningen,

i lagen direkt upptagas de bestämmelser som erfordras i ämnet.

I enlighet härmed förordar lagrådet, dels att åt 6 och 7 §§ gives det huvudsakliga

innehåll att de som hava att taga befattning med tillsyn över efterlevnaden

av denna lag skola äga tillträde till arbetsplats och rätt att där göra

sig underrättade örn förhållande, som är av betydelse för tillämpningen av

lagen eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter (6 §), samt att den

som bedriver byggnadsarbete så ock hos honom anställd arbetstagare är

skyldig att lämna de upplysningar och förete de handlingar, som äro erforderliga

för tillsynens utövande (7 §), dels ock att i särskilda paragrafer —

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 324.

59

förslagsvis betecknade 11 och 13 §§ — införas bestämmelser, i 11 § att vad

som inhämtats med stöd av bestämmelserna i 6 och 7 §§ ej må yppas i vidare

mån än som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna avsedda

ändamålet och att om någon bryter däremot han skall straffas med

dagsböter eller fängelse samt i 13 § att vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken

förordnas örn dem, som gå rättens eller länsstyrelsens bud och ärende, ock

skall gälla dem som hava att taga befattning med tillsyn över efterlevnaden

av denna lag. Härjämte torde i anslutning till det föreslagna stadgandet i

11 § böra såsom ett andra stycke i 12 § upptagas föreskrift, att brott som

i 11 § sägs må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse av målsägande.

Bifall till vad lagrådet sålunda föreslagit föranleder — förutom härav betingad

omparagrafering, i samband varmed förslagets 11 § torde böra få

sin plats närmast efter den föreslagna 13 § — jämkning av 9 § och övergångsbestämmelserna.

, 10 §.

Förbudet i förevarande paragraf att beträda arbetsplats synes med fördel

i stället böra avse arbetets fortsättande.

Vissa betänkligheter synas möta mot att befogenhet att företaga så långt

gående ingripanden som avses i förevarande paragraf lägges i tillsynsmyndighetens

hand. I viss anslutning till vad som skett i 1933 års lag örn tvångsmedel

i brottmål (8 §) torde därför lämpligen böra upptagas ett kompletterande

stadgande av innebörd att, där ej brott som föranlett förbud eller beslag

blivit åtalat inom en månad från åtgärdens verkställande, förbudet eller

beslaget skall vara förfallet.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majda proposition nr 324.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 juni

1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,

Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t. f.

chefen för socialdepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets den 2 juni

1943 avgivna utlåtande över det den 21 sistlidna maj till lagrådet remitterade

förslaget till lag om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden.

De ändringar i förslaget, om vilka lagrådet hemställt, äro väsentligen av

formell natur. Jag anser mig böra biträda ändringsförslagen.

Föredraganden hemställer härefter, att det i enlighet med vad lagrådet

föreslagit jämkade förslaget till lag om tillståndstvång för byggnadsarbete

måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar,

att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sten-Eric Heinrici.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

431870

Doktrin (1)

  1. Bertil Wennergren, Förbudets rättsliga dynamik, FT 1970 nr 3 s. 103, på s. 119 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:437 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 s. 14 i texten
  2. 2LU 1943:58 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillståndstvång för byggnadsarbete, dels ock en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1970 s. 103 Bertil Wennergren, Förbudets rättsliga dynamik s. 119 i texten