Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om rätt för Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning

1943-02-19 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:94, Med förslag till lag om rätt för Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

1

Nr 94.

Kungl. Martts proposition till riksdagen med förslag till lag om

rätt för Konungen att medgiva undantag från gällande

bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning;

given Stockholms slott den 5 mars 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om rätt för Konungen att medgiva undantag

från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 94—9.5.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Förslag

till

Lag

örn rätt för Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser

angående bankaktiebolags inlåning.

Härigenom förordnas som följer.

Konungen äger på ansökan medgiva bankaktiebolag att för viss bestämd

tid, dock ej längre än till och med den 30 juni 1948, mottaga inlåning, utöver

den enligt 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse tillåtna, med högst ett belopp

motsvarande summan av

dels bolagets inneliggande kassa;

dels vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret

eller å postgiro;

dels marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av

svenska staten utfärdade skattkammarväxlar och obligationer;

dels ock, därest bolagets egna fonder uppgå till mera än fem miljoner kronor,

vad för bolagets räkning innestår hos annat inländskt bankaktiebolag

med lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning.

Vid tillämpning av denna lag skola lika med inlånade medel anses ej mindre

belopp, som tillförts bolaget genom diskontering av växlar, accepterade av

bolaget, eller genom rediskontering eller försäljning av andra växlar, än även

beloppet av de garantiförpliktelser, som bolaget iklätt sig, i den mån dessa

förpliktelser icke täckas av hos bolaget insatta, till bolaget pantförskrivna

medel.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1943, från och med vilken dag lagen

den 20 maj 1938 (nr 180) om rätt för Konungen att medgiva undantag från

gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning upphör att gälla;

dock att i fråga om bankaktiebolag, som erhållit medgivande varom i sistnämnda

lag förmäles, den lagen alltjämt skall äga tillämpning så länge medgivandet

är gällande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari

1943.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om provisorisk

lagstiftning rörande bankaktiebolags inlåningsrätt samt anför därvid följande.

I 49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse stadgades,

enligt lagrummets ursprungliga lydelse, att bankaktiebolags inlåning icke

finge överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Genom särskilda

lagar av temporär giltighet, utfärdade under åren 1917, 1918, 1919

och 1920, sattes nämnda regel ur kraft såvitt anginge bankbolag, vars egna

fonder uppgingo till minst fem miljoner kronor. Från och med den 1 januari

1921 avvecklades denna provisoriska lagstiftning, därvid med stöd av dåmera

vunna erfarenheter åt 49 § 1 mom. gavs den förändrade avfattning,

som ännu gäller. Enligt den lydelse, lagrummet sålunda erhållit, skiljes mellan

bankaktiebolag med mindre och större fonder. För bankaktiebolag, vars

egna fonder uppgå till högst fem miljoner kronor, får inlåningen allenast

med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning innestår hos annat

inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder.

Uppgå de egna fonderna till mera än fem miljoner kronor, må inlåning äga

rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor ökat med nio gånger

skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och fem miljoner kronor,

dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta gånger beloppet av bolagets

egna fonder.

Jämväl efter ingången av år 1921 ha emellertid bestämmelserna i 49 § 1

mom. lagen om bankrörelse genom tillfällig lagstiftning modifierats, senast

genom lag den 20 maj 1938 (nr 180) örn rätt för Konungen att medgiva undantag

från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning. Enligt

denna lag bemyndigades Konungen att på ansökan medgiva bankaktiebolag

att för viss bestämd tid, dock ej längre än till och med den 30 juni 1943,

mottaga inlåning, utöver den enligt 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse tilllåtna,

med högst ett belopp motsvarande vad för bolagets räkning innestode

hos Sveriges riksbank.

Med stöd av förenämnda bemyndigande har Kungl. Majit i fråga örn sex

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 94.

bankaktiebolag medgivit, att bolagen finge för tiden till och med den 30 juni

1943 mottaga inlåning, utöver den enligt 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse

tillåtna, med högst ett belopp motsvarande vad för bolagets räkning innestode

hos Sveriges riksbank. Medgivande som nyss sagts har lämnats Södermanlands

enskilda bank, aktiebolag den 8 juli 1938, aktiebolaget skånska

banken den 22 juli 1938, Wermlands enskilda bank aktiebolag den 16 september

1938, aktiebolaget svenska handelsbanken den 12 december 1941, aktiebolaget

Göteborgs handelsbank den 1 april 1942 samt sparbankernas bankaktiebolag

den 20 november 1942.

I skrivelse den 15 december 1942 har bank- och fondinspektionen, med

överlämnande av en av svenska bankföreningen den 12 november 1942 gjord

framställning i ämnet, hemställt, att för innevarande års riksdag måtte framläggas

förslag till provisorisk lagstiftning örn vidgad inlåningsrätt för bankaktiebolag.

Vidare har bank- och fondinspektionen med skrivelse den 13 januari

1943 överlämnat en den 9 i samma månad dagtecknad skrift, däri bankföreningen

i visst hänseende kompletterat sin tidigare framställning. Sedan

fullmäktige i riksbanken bereus tillfälle att inkomma med utlåtande i ärendet,

har sådant utlåtande avgivits den 20 januari 1943.

Beträffande behovet av ändrade lagbestämmelser rörande

bankaktiebolags inlåningsrätt har svenska bankföreningen

i sin framställning den 12 november 1942 till en början uttalat, att den

svenska lagstiftningen på förevarande område vöre strängare än motsvarande

bestämmelser i varje annat land, vars banklagstiftning upptoge stadganden

om begränsning av inlåningsrätten. Vidare har bankföreningen erinrat

örn att övriga kreditinstitut, för vilka funnes stadganden om begränsning

av rätten till inlåning — sparbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit

— vore ålagda inlåningsbegränsningar, som vore vida mindre snäva

än de för bankaktiebolagen föreskrivna.

Bankföreningen har vidare anfört:

Såsom bekant fortsätta bankbolagens inlåningssiffror alltjämt att stiga.

Ett stort antal banker ha redan en inlåning, som överstiger den i banklagen

angivna maximigränsen (således utan hänsyn till medgivande enligt 1938 års

provisoriska lag). Åtskilliga andra banker ligga så nära denna gräns, att, örn

nuvarande tendens består, det är en fråga på endast kort tid innan gränsen

överskrides. För vissa banker möter det t. o. m. svårigheter att icke överskrida

den genom 1938 års lag vidgade ramen. Detta har stundom kunnat

undvikas endast genom att vederbörande bank begränsat sina från såväl bankens

som det allmännas synpunkter önskvärda placeringar i statliga skuldförbindelser.

Den provisoriska lagen är nämligen så utformad, att bank, som

använder sitt tillgodohavande i riksbanken till inköp av skattkammarväxlar

eller försvarslåneobligationer, blir som påföljd härav drabbad av minskning

av sin inlåningsrätt med motsvarande belopp.

Uppenbart är således, att frågan örn bankernas förhållande till sin_ inlåningsrätt

är ett problem, som är i hög grad aktuellt och som måste lösas i

god tid före den 1 juli 1943, då tiden för medgivanden enligt 1938 års lag

utgår.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94. 5

Annan utväg för frågans lösning än ändrad lagstiftning synes icke vara för

handen. De övriga vägar, som äro tänkbara, nämligen minskning av inlåningen

resp. fondökning kunna icke anses framkomliga.

Vad den förstnämnda av dem angår lärer det utan vidare vara klart, att

det i nuvarande tid med dess särskilda krav på uppmuntran av sparandet

icke bör ifrågasättas att nödga banker att för bringande av sin inlåning till

överensstämmelse med föreskrifter, som äro mindre väl avvägda, systematiskt

uppsäga en del av insättningarna och vägra att mottaga nya sådana.

Ej mindre klart synes vara, att fondökning ej heller är en utväg, som kan

anses rimlig eller lämplig. Skulle sådan ökning ifrågasättas genom förvandling

av vinstmedel till aktiekapital, må erinras, att bankernas vinster äro allmänt

stadda i sjunkande och vidare att varje ökning av en banks bruttovinst

skulle bliva i utomordentlig grad beskuren genom de därå belöpande dryga

skatterna. Att åstadkomma fondökning genom emission av aktier på marknaden

skulle å andra sidan vara särdeles orimbgt i ett läge, då de av bankerna

redan disponerade medlen i stor utsträckning ligga onyttjade.

I skrivelsen den 15 december 1942 har bank- och fondinspektionen i fråga

örn behovet av ändrade lagbestämmelser rörande inlåningsrätten anfört:

De av det nuvarande krisläget föranledda förhållandena ha medfört en betydande

ansvällning av bankernas inlåning. Såsom bankföreningen framhållit

har för många banker inlåningen överskridit den maximigräns, som angles

i banklagen. I sex fall, där överskridandet visat sig vara av mera permanent

natur, lia vederbörande banker sökt och erhållit Kungl. Maj:ts dispens

enligt 1938 års lag. För några av de sistnämnda bankerna har inlåningsansvällningen

till och med varit så betydande, att svårigheter föreligga

att hålla inlåningen inom den dispensvis medgivna inlåningsgränsen.

Även om inlåningsansvällningen huvudsakligen är föranledd av nu rådande

exceptionella förhållanden, torde det vara uppenbart, att ett återförande

av inlåningen inom den av banklagen angivna ramen icke kan ske

före utgången av den för den tillfälliga dispenslagstiftningen bestämda tillämplighetstiden.

Såsom bankföreningen framhållit, kunna nämligen bankerna

icke utan att åsidosätta en av sina huvuduppgifter i någon verksam omfattning

avvisa inlåning. 1938 års lagstiftning förlänades en giltighetstid av fem

år i avsikt att bankerna under denna tidrymd skulle kunna så förstärka sina

fonder, att dispens från banklagens inlåningsbestämmelser icke vidare skulle

behöva förekomma. En icke alldeles oväsentlig fondförstärkning har också

skett sedan år 1938. En mera betydande avsättning av vinstmedel bar emellertid

försvårats av den alltmera skärpta beskattningen. I synnerhet den år

1940 införda krigskonjunklurbeskattningen har i detta avseende verkat prohibitiv.

Då så gott som alla banker för närvarande ha ett betydande inlåningsöverskott,

som endast med svårighet kan göras räntebärande, synes det

icke lämpligt, att bankerna tvingas att genom nyemissioner ytterligare utöka

sina fonder.

På grund av vad sålunda anförts har inspektionen kommit till den uppfattningen,

att den enda väg, som återstode, vöre ändrad lagstiftning.

Fullmäktige i riksbanken ha i sitt utlåtande förklarat, att fullmäktige, i likhet

med bankföreningen samt bank- och fondinspektionen, ansåge det nödvändigt,

att Kungl. Majit även efter den 30 juni 1943 ägde medgiva viss ökning

av inlåningsrätten utöver den i banklagen stadgade.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Rimpi. Maj.ts proposition nr 94.

Beträffande frågan örn den tilltänkta lagstiftningens allmänna

utformning har bankföreningen i sin skrivelse den 12 november

1942 anfört:

Att en såsom definitiv avsedd revision av bestämmelserna i 49 § banklagen

örn banks inlåningsrätt skall kunna vidtagas så snabbt, att den kan

träda i tillämpning den 1 juli 1943 lärer icke vara att förvänta, särskilt då

det därjämte tages hänsyn till att en sådan revision svårligen kan åvägabringas

utan i samband med ändringar även i andra delar av lagen. Den

lagstiftning, som nu behövs, bör för den skull vara provisorisk och till sin

giltighet tidsbegränsad. Detta synes så mycket mera motiverat som den nuvarande

ansvällningen av inlåningen uppenbart är en av de utomordentliga

tidsförhållandena beroende företeelse, vilken är av tillfällig natur. Av synnerlig

betydelse är emellertid, att giltighetstiden för den provisoriska lagstiftningen

blir så pass rundligt tilltagen, att man kan räkna med att den

definitiva revisionen skall därunder bliva genomförd ävensom att bankerna

erhålla möjlighet att bedöma förutsättningarna för sin inlånings- och utlåningspolitik

på längre sikt oberoende av tillfälliga fluktuationer i inlåningen.

Självfallet är detta av vikt ej minst med tanke på bankernas medverkan i

den statliga finansieringspolitiken. Det förordas vidare, att lagstiftningen så

ordnas, att ikraftträdandet av de provisoriska bestämmelserna, helt eller

delvis, göres beroende av Kungl. Maj:ts medgivande efter prövning av varje

särskilt fall.

Bank- och fondinspektionen har uttalat, att även om behov kunde anses

föreligga för en fullständig omreglering av stadgandet om bankaktiebolagens

inlåningsrätt, en ändring av lagen örn bankrörelse i sådant syfte lämpligen

borde uppskjutas till den genomgående omarbetning av nämnda lag,,

som bleve nödvändig efter genomförandet av ny allmän aktiebolagslagstiftning,

och att inspektionen därför förordade, att en ny provisorisk lagstiftning

i ämnet utarbetades.

Fullmäktige i riksbanken ha jämväl anslutit sig till förslaget örn en provisorisk

lagstiftning i ämnet.

Jag torde härefter få närmare behandla frågan, i vilka hänseenden

uppmjukning av banklagens inlåningsregler bör ifrågakomma.

Bankföreningen har i sin skrivelse den 12 november 1942 föreslagit sådan

utformning av den tilltänkta provisoriska lagstiftningen att Kungl. Majit skulle

äga rätt att dels medgiva att vissa slag av inlånade medel icke skulle medräknas

vid fastställandet av förhållandet mellan inlåningssumman och fonderna,

dels befria de större bankerna från skyldigheten att hålla inlåningen

inom ett belopp, motsvarande åtta gånger beloppet av de egna fonderna,

dels ock medgiva, att medel, som tillförts bank mot förlagsbevis, icke skulle

betraktas såsom inlånade medel utan i stället jämställas med de egna fonderna.

Bank- och fondinspektionen har i fråga om den allmänna innebörden av

bankföreningens förslag anfört, att förslaget innebure en mycket betydande,

låt vara tillfällig, utvidgning av den i banklagen medgivna inlåningsrätten.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 94

Enligt inspektionens förmenande borde man emellertid, särskilt med hänsyn

till den föreslagna lagstiftningens provisoriska karaktär, icke utvidga denna

rätt mera än de nu rådande mer eller mindre exceptionella förhållandena

kunde anses föranleda eller under en överskådlig tid kunde beräknas påkalla.

Inspektionen hade därför icke i allo kunnat godtaga det av bankföreningen

framlagda förslaget.

Vad angår förslagets detaljer och därvid till en början förslaget att vissa

inlånade medel icke skulle medräknas vid fastställandet av förhållandet mellan

inlåningssumman och fonderna, har bankföreningen i sin skrivelse den

12 november 1942 anfört:

Den provisoriska lagstiftningen synes i första hand böra innehålla befogenhet

för Kungl. Maj :t att medgiva ökning av den enligt banklagen föreliggande

inlåningsrätten med såväl inneliggande kassa samt hos riksbanken och a postgiro

innestående medel som ock medel, vilka å vista eller pa mycket kort

uppsägningstid innestå hos annat svenskt bankbolag. Vidkommande sistnämnda

medel må framhållas, att den vanliga form för kassadispositioner,

som utgöres av dagslån mellan bankerna inbördes, åstadkommer fordringar,

som äro fullt jämförbara med de rena kassamedlen.

Inlåningsrätten bör vidare kunna ökas med belopp, som motsvarar placeringar

i vissa andra särskilt likvida tillgångar, framför allt skattkammar - växlar och andra statliga skuldförbindelser. Risk för insättarna åstadkommes

icke genom ett sådant medgivande och ur det allmännas synpunkt är

det i hög grad önskvärt för att icke säga nödvändigt, att de statliga skuldförbindelserna

tillerkännas en dylik ställning. För närvarande föranleder ju

varje omplacering av medel från tillgodohavande hos riksbanken till skattkammarväxlar

eller statsobligationer, att bankens inlåningsrätt blir minskad

med lika mycket som det överflyttade beloppet. Självfallet är en dylik konsekvens

ägnad att verka återhållande på benägenheten att göra placeringar

i statslån hos banker, som röra sig med en obetydlig inlåningsmarginal, och

i vissa fall kan den verka direkt hindrande.

Bank- och fondinspektionen har i sin skrivelse den 15 december 1942

gjort följande uttalande:

Inspektionen ansluter sig till bankföreningens mening, att såsom underlag

för inlåningsrättens beräknande bör kunna betraktas inneliggande kontanta

medel, hos riksbanken och å postgiro innestående medel samt, för de

större bankerna, medel, som innestå hos andra inhemska banker, i det sistnämnda

fallet dock allenast om medlen innestå å vista eller på en dags

uppsägning. Vidare bör såsom underlag kunna beräknas av svenska staten

utfärdade skattkammarväxlar och obligationer till belopp motsvarande deras

marknadsvärde, dock högst nominella värdet. Utöver den i banklagen

stadgade inlåningsrätten bör inlåning kunna medgivas till fulla värdet resp.

marknadsvärdet av de ifrågavarande slagen av tillgångar.

t sin .skrivelse den 9 januari 1943 har bankföreningen framhållit, att frågan

om ett fullständigt utnyttjande av den nya form för statsupplåning medelst

s. k. rikskonton, som riksgäldskontoret beslutat igångsätta, i viss mån

sammanhängde med frågan angående möjlighet till utvidgning av den bankaktiebolagen

enligt banklagen tillkommande inlåningsrätten. Bankföreningen

har härom vidare anfört:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

I ett av särskilda delegerade till riksgäldskontoret den 18 september 1942

avgivet utlåtande rörande inrättande av särskilda sparkonton för statsupplåningen,

s. k. rikskonton, har framhållits, att det vore önskvärt, att den nya

sparformen upp foges av samliga bankinrättningar i riket, i första hand

sparbankerna, postsparbanken och affärsbankerna. Det förutsattes därvid,

att de olika instituten vid inlåningen på rikskonton i eget namn skulle utfärda

motböcker till allmänheten. De å rikskonton insatta medlen skulle i

sin tur utlånas till staten genom att enligt vissa avtalsbestämmelser redovisas

till riksgäldskontoret. Ersättningen till bankinrättningarna för bestyret

med rikskontona skulle utgå i form av provision, som skulle beräknas i förhållande

till den genomsnittliga insättarbehållningen å de utfärdade rikskontoböckerna.

Bankföreningen har i yttrande i ärendet till riksgäldskontoret framställt

vissa erinringar mot den föreslagna nya upplåningsformen. Sålunda har

framhållits, bland annat, att förmågan att inom den av lagen anvisade limiten

mottaga ytterligare inlåning i form av insättningar å rikskonton för

många av affärsbankerna vore ytterligt begränsad, i vissa fall obefintlig.

Bankföreningen har emellertid, under åberopande av den intresserade verksamhet

som affärsbankerna ådagalagt för befordrande av den fortgående

statliga upplåningen, förklarat sig icke komma att underlåta att hos bankföreningens

medlemmar förorda även upptagande av inlåning på rikskonto,

för den händelse ett förslag till sådant kunde åstadkommas, som av riksgäldskontoret

funnes vara acceptabelt.

Inspektionen har i yttrande i rikskontofrågan förklarat sig dela den av

de delegerade uttalade meningen, att därest anordningen med rikskonton

komme till användning, såväl affärsbankerna som sparbankerna och postsparbanken

borde anlitas för ändamålet. Frånsett vissa detaljerinringar har

inspektionen icke heller i övrigt ansett sig böra framställa någon erinran

mot förslaget.

Riksgäldskontoret har sedermera i skrivelse till bankföreningen den 21

december 1942 — med förmälan att fullmäktige i riksgäldskontoret numera

i princip biträtt förslaget om införande av den nya låneformen medelst

rikskonton -— anhållit om uppgift å vilka banker som kunde vara villiga

att medverka vid genomförandet av denna låneform.

Vid dryftande av sistberörda spörsmål med representanter för vissa banker

har den uppfattningen kommit till uttryck, att benägenheten att införa

upplåning medelst sparkonton i viss mån måste bliva beroende av

huruvida bankerna genom en sådan upplåning kunde komma att lida intrång

i den inlåningsrätt som eljest tillkomme dem. I den mån så vore fallet,

måste nämligen tvekan uppstå om möjligheten att utan åsidosättande

av andra vitala intressen införa den nya upplåningsformen. Med anledning

härav har bankföreningen upptagit nämnda spörsmål till behandling och

därvid stannat vid den uppfattningen, att då det här är fråga om en upplåning,

som helt och hållet sker för statens räkning, det synes vara rimligt

och riktigt att upplåningen i fråga får äga rum utom den ram för inlåningsrätten,

som lagstiftningen eljest anvisar. Bankföreningen anser sig så

mycket mera böra göra denna uppfattning gällande, som det jämväl är av

vikt, att vid genomförandet av denna form av statsupplåning samtliga bankinrättningar

kunna anlitas för ändamålet.

För ernående av det nämnda syftemålet synas olika utvägar vara tänkbara.

Enklast vore måhända, att det utvidgade underlag för beräknande

av affärsbankernas inlåningsrätt, som det enligt inspektionens framställning

den 15 december 1942 skulle tillkomma Kungl. Majit att medgiva, finge

omfatta förutom i skattkammarväxlar placerade belopp jämväl övriga till
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

9

godohavanden hos riksgäldskontoret. Med hänsyn till att inlåningen å rikskonton

helt skall äga rum för statens räkning synes det emellertid vara

principiellt riktigare, att denna inlåning finge äga rum vid sidan av den i

banklagen stadgade inlåningsbegränsningen utan villkor av särskild dispens

från Kungl. Maj:ts sida. Bankföreningen vill dock för sin del uttala, att ur

synpunkten av att säkra affärsbankernas deltagande i rikskontoupplåningen

bägge utvägarna äro acceptabla.

Under åberopande av vad sålunda anförts har bankföreningen hemställt

om åtgärder i syfte att inlåning å rikskon lon skulle kunna äga rum vid sidan

av de i lagen om bankrörelse stadgade begränsningarna för inlåningsrätten.

Bank- och fondinspektionen har i sin skrivelse den 13 januari 1943 i fråga

örn inlåning å rikskonton anfört i huvudsak följande:

Med inlåning å rikskonton har betecknats en på viss tid, förslagsvis sex år,

och på vissa särskilda villkor bunden inlåning, där de inlånade medlen skulle

av vederbörande bank ställas till riksgäldskontorets förfogande enligt vissa

avtalsbestämmelser.

Inspektionen finner bankföreningens framställning den 9 januari 1943

värd allt beaktande. Inspektionen har redan i annat sammanhang givit uttryck

åt den meningen, att därest anordningen med rikskonton kommer till

användning — något som numera synes komma att bliva fallet — även affärsbankerna

böra anlitas för ändamålet. Enär det här givetvis är fråga om en

inlåning i banklagens tekniska mening och då densamma skulle komma att

ske under för inlåning allmänt vedertagna former, finner inspektionen, ehuru

inlåningen reellt skulle äga rum icke för bankens egen utan för statens räkning,

det formellt mindre tilltalande, att, såsom bankföreningen ifrågasatt,

densamma skulle få äga rum vid sidan av den i banklagen stadgade inlåningsbegränsningen.

Däremot har inspektionen icke ansett sig ha anledning

till erinran emot bankföreningens ävenledes framförda förslag, enligt vilket

i den provisoriska lagstiftning, som ifrågasatts, befogenhet skulle tilläggas

Kungl. Maj:t att medgiva bankaktiebolag rätt att, utöver den i banklagen

tillåtna, mottaga inlåning jämväl med belopp motsvarande vad för bankens

räkning innestode hos riksgäldskontoret. Denna lagstiftningsväg synes även

såtillvida vara mera tilltalande, som förevarande inlåningsform torde kunna

beräknas bliva av mera tillfällig varaktighet. Det kan tilläggas, att, såvitt inspektionen

har sig bekant, bankerna icke hittills plägat lia medel innestående

hos riksgäldskontoret, utan bankernas utlåning till riksgäldskontoret torde

endast ha skett mot obligationer eller skattkammarväxlar.

Fullmäktige i riksbanken lia i sitt utlåtande förklarat, att de i huvudsak

anslöte sig till bank- och fondinspektionens förslag. Av likviditetshänsyn

skulle visserligen kunna ifrågasättas en begränsning av löptiden för statsobligationer,

vilka skulle godkännas såsom underlag för den föreslagna ökade

inlåningsrätten, men då det nied en dylik bestämmelse åsyftade resultatet i

vad anginge sammansättningen av bankaktiebolagens obligationsinnehav ändock

torde vara möjligt att uppnå, kunde fullmäktige även i denna del biträda

inspektionens förslag. Med statsobligationer och skattkammarväxlar borde

enligt fullmäktiges mening jämställas belopp, som för bankaktiebolags räkning

kunde innestå hos riksgäldskontoret, medan inlåning å rikskonto

borde få mottagas utom den ram för inlåningsrätten sorn lagstiftningen eljest

anvisade. För denna senare inlåning hos riksgäldskontoret insatt belopp

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

finge härvid givetvis icke medräknas vid bestämmandet av inlåningsrättens

storlek.

Beträffande den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj:t att befria bankaktiebolag,

vars egna fonder uppgå till mera än fem miljoner kronor, från

skyldighet att hålla inlåningen inom ett belopp, motsvarande åtta gånger

beloppet av de egna fonderna, har bankföreningen anfört, att Kungl. Maj:t

enligt en provisorisk lag av år 1934 ägt sådan befogenhet och att ett stadgande

härom vore påkallat av den snabba stegring, som bankaktiebolagens

inlåning undergått de senaste åren, samt av sannolikheten för en fortgående

ökning av penningmarknaden? likviditet, därest kriget icke snart upphörde.

Bank- och fondinspektionen har icke ansett det påkallat att — utöver de

förut omförmälda förslagen till utvidgningar av inlåningsrätten — ytterligare

utvidga inlåningsrätten för de större bankaktiebolagen genom att eftergiva

banklagens föreskrift att inlåningen icke finge överstiga åtta gånger de egna

fondernas belopp. Fullmäktige i riksbanken ha anslutit sig till detta uttalande.

Till motivering av sitt förslag om införande av rätt för Kungl. Maj-.t att

medgiva, att medel, som tillförts bank mot förlagsbevis, icke skulle betraktas

såsom inlånade medel, har bankföreningen anfört:

Uppenbarligen äro från här behandlade synpunkter förlagsbevis i intet

avseende skilda från preferensaktier, som gjorts inlösningsbara efter förloppet

av viss tid. Och så länge ett förlagslån är bundet på en förhållandevis

lång tid, giver det åt insättarna praktiskt taget samma skydd som åstadkommes

även genom fonder av annat slag än nyssnämnda aktier. I betraktande

av att detta skydd givetvis minskar i värde efter hand som tiden för lånets

inlösen kommer närmare, låter det emellertid tänka sig, att Kungl. Maj:ts

medgivande förbindes med angivande av viss tid, efter vars förlopp förlagskapitalet

skall upphöra att vara likställt med fond.

Bank- och fondinspektionen har uttalat, att inspektionen icke kunde förorda,

att förlagslån i nu förevarande hänseende bleve jämställt med egen

fond. Inspektionen har vidare anfört:

Bankföreningen har redan en gång tidigare framkommit med förslag om

återupptagande av den regel i ämnet, som på sin tid gavs i lag den 17 maj

1923 (nr 114) angående likställande i särskilt avseende av visst upplånat

kapital med bankbolags egna fonder. I utlåtande den 15 januari 1934 över

bankföreningens framställning i berörda syfte ställde sig inspektionen avvisande

mot förslaget. I stället anvisade inspektionen den åtgärden, att bankerna

skulle beredas möjlighet att vid beräkningen av inlåningsmaximum

avräkna kapital, som upplånats mot förlagsbevis. Inspektionen framhöll

därvid, att dylikt kapital, som i förmånsrättsavseende ställts efter annan inlåning,

i själva verket utgjorde ett skydd för inlåningen, och det ville förefalla,

som om detta förhållande, varigenom berörda kapital komme i en särklass

gentemot inlåningen i övrigt, skulle motivera att detsamma icke behövde

medräknas i det belopp, för vilket viss täckning skulle finnas i banks

fonder. Inspektionen intager alltjämt samma principiellt avvisande hållning

mot det av bankföreningen framförda förslaget i denna del. Utöver vad in
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

11

spektionen tidigare anfört i ämnet kan framhållas, att under det att maximibeloppet

av banks grundfond är bestämt i vederbörande banks bolagsordning

och fondbildning i övrigt utgör ett fastare bindande av medel, som utgjort

bankens egna vinstmedel i rörelsen, förlagsupplåningen skulle kunna

ske utan av banklagen uppdragna gränser, samt att det icke kan vara lämpligt

att granda inlåningsrätten på ett så fritt beräknelig! underlag. Möjligen

skulle man kunna tänka sig, att, därest i något fall särskilda skäl därtill

förelåge, det kunde medgivas, att, såsom inspektionen tidigare föreslagit, den

del av banks inlåning, som utgöres av lån mot förlagsbevis, finge vid inlåningens

beräknande avräknas. Det kan emellertid tilläggas, att för närvarande

allenast två banker redovisa upptaget förlagslån och att något sådant medgivande

för dessa bankers del enligt de av inspektionen förordade reglerna

för inlåningsrättens beräknande icke synes erforderligt.

Fullmäktige i riksbanken ha instämt i bank- och fondinspektionens uttalande.

Såsom ytterligare villkor för medgivande av utvidgning av inlåningsrätten

har bank- och fondinspektionen ansett böra uppställas, att inlåningsrätten

skulle täcka icke blott inlåningen i banklagens allmänna mening — eventuellt

i förekommande fall med avräknande av förlagslån —- utan även egna

accepter och rediskonterade eller försålda växlar, vilka numera av bankerna

redovisades såsom särskilda skuldposter, samt de garantiförbindelser, som

bank iklätt sig. I det senare fallet borde dock undantagas sådana garantiförbindelser,

som motsvarades av medel, vilka insatts i banken och pantförskrivits

för garantiens erhållande.

Fullmäktige i riksbanken ha anslutit sig till bank- och fondinspektionens

uttalande.

Till belysande av verkningarna av de föreslagna bestämmelserna

har bank- och fondinspektionen ingivit en uppställning över

bankaktiebolagens inlåningsrätt m. m., avseende förhållandena den 30 november

1942, ävensom en förteckning utvisande storleken av bankaktiebolagens

egna fonder per den 31 december 1942, vilka handlingar torde få såsom

Bihang fogas vid statsrådsprotokollet för innevarande dag. I anslutning

till de i berörda handlingar intagna uppgifterna har inspektionen anfört:

Uppställningen utvisar, att de regler för inlåningsrätt, som av inspektionen

förordats — härvid har bortsetts från den av inspektionen ifrågasatta behandlingen

i förevarande hänseende av förlagslån — för samtliga banker

lämna en i vissa fall till och med mycket avsevärd marginal för outnyttjad

inlåningsrätt. I något fall är marginalen knapp, men då torde möjlighet förefinnas

för vederbörande bank att vid kommande bokslut företaga en fondering

av vinstmedel, varigenom marginalen kan vidgas. Därest av bankerna

nyinlånade medel placeras i tillgångar, som tidigare nämnts, rubbas icke

marginalen och bankerna behöva sålunda icke avvisa ny inlåning. Skulle

däremot en inflationsartad efterfrågan på ny kreditgivning framträda, kan

densamma icke tillfredsställas i vidare mån än förefintlig marginal mellan

in- och utlåning ger utrymme därtill. Då möjligheten att komma i åtnjutande

av den utvidgade inlåningsrätten bör, såsom även bankföreningen tänkt sig,

göras beroende av Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall, kan Kungl.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 94.

Departements
chefen.

Maj:t sålunda genom uppställande av restriktiva villkor vid medgivande av

dispens stoppa eventuellt framträdande tendenser till en osund kreditutvidgning.

Beträffande tiden för ikraftträdandet av den föreslagna

nya lagstiftningen har bank- och fondinspektionen anfört:

Enär anordningen med rikskonton kan förväntas komma till användning

redan före den 1 juh 1943, synes den nya provisoriska lagstiftningen, såvitt

den berör sagda inlåningsform, böra träda i tillämpning snarast möjligt.

Lämpligast synes vara, att lagstiftningen jämväl i övrigt samtidigt träder i

kraft. De tillstånd till vidgad inlåningsrätt, som av Kungl. Maj:t lämnats

sex banker och som fortfarande bestå, gälla emellertid utan begränsning till

och med den 30 juni 1943. Enligt vad inspektionen under hand inhämtat,

äro ifrågavarande sex banker benägna att, därest den nya lagstiftningen träder

i kraft före sistnämnda dag, från och med tidpunkten för ikraftträdandet

avstå från den enligt nuvarande lag dispensvis medgivna vidgade inlåningsrätten

för att i stället göra framställning hos Kungl. Maj:t örn ny dispens

jämlikt den nya lagstiftningen att gälla i och med dennas ikraftträdande.

Med ett sådant förfarande synes hinder icke böra möta, att den nya

lagstiftningen i dess helhet förklaras träda i tillämpning dagen efter den, då

densamma enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk

författningssamling. Den nuvarande provisoriska lagen bör i så fall samtidigt

träda ur kraft.

Beträffande giltighetstiden för den provisoriska lagstiftningen

har bank- och fondinspektionen anfört, att lagstiftningen

icke borde givas tillämplighet för längre tid än till dess ny banklagstiftning

trädde i kraft och i varje fall icke längre än till och med den 30 juni 1948.

Fullmäktige i riksbanken ha anslutit sig till bank- och fondinspektionens

förslag såväl beträffande lagstiftningens ikraftträdande som i fråga örn dess

giltighetstid.

Vid tillkomsten av 1938 års lag i ämnet förutsattes, att bankbolagen under

lagens giltighetstid skulle kunna så förstärka sina fonder, att dispens från

banklagens bestämmelser icke vidare skulle behöva förekomma. Enligt vad

bank- och fondinspektionen meddelat, ha vissa fondförstärkningar även ägt

rum under nämnda tid. Emellertid ha hos en del bankbolag fondförstärkningarna

icke kunnat genomföras i sådan omfattning, att den i banklagen

stadgade relationen mellan inlåningssumman och de egna fonderna uppnåtts.

Härvid bör särskilt beaktas, att fondförstärkningarna på grund av det skärpta

skattetrycket blivit mindre än vad som kunnat förutses, medan å andra

sidan inlåningen starkt ökat till följd av rådande exceptionella förhållanden.

I det läge som sålunda inträtt — och då utvägen att genom nyemission av

aktier öka fonderna endast i begränsad omfattning lärer vara framkomlig —

torde det vara nödvändigt att genom fortsatt provisorisk lagstiftning öka inlåningsrätten

utöver den enligt banklagen medgivna. Denna provisoriska lagstiftning

torde böra i princip gestaltas efter mönster av 1938 års lag eller såsom

en befogenhet för Kungl. Majit att efter särskild prövning medgiva bankbolag,

som finnes vara i behov därav, rätt till ökad inlåning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

13

Enligt det av bank- och fondinspektionen framlagda förslaget skulle Kungl.

Maj:t äga medgiva bankbolag att mottaga inlåning, utöver den enligt banklagen

medgivna, med högst ett belopp motsvarande summan av dels bolagets

inneliggande kassa, dels vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank

eller riksgäldskontoret eller å postgiro, dels marknadsvärdet, dock högst

nominella värdet, å bolaget tillhöriga av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar

och obligationer, dels ock, därest bolagets egna fonder uppgå till

mera än fem miljoner kronor, vad för bolagets räkning innestår hos annat

inländskt bankbolag med lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning.

Bank- och fondinspektionens förslag har biträtts av fullmäktige i

riksbanken utom i vad angår medel, som inlånas å så kallade rikskonton,

d. v. s. medel som äro bundna för viss längre tid och som av bankbolaget

ställas till riksgäldskontorets förfogande. Fullmäktige ha i fråga örn dylika

medel ansett, att de borde få mottagas utom den ram för inlåningsrätten,

som lagstiftningen eljest anvisade. För egen del kan jag helt ansluta mig till

bank- och fondinspektionens förslag. Visserligen medföra de särskilda reglerna

för placeringen av å rikskonton inlånade medel, att ett inbegripande av

dessa medel under inlåningsbegränsningen saknar betydelse, vartill kommer

att inlåningen å dessa konton även i övrigt framstår som en särpräglad rörelsegren.

Å andra sidan är dock inlåningen å rikskonton ovedersägligen att

anse såsom en inlåning i teknisk mening, varför det, såsom bank- och fondinspektionen

uttalat, formellt vore mindre tilltalande om sådan inlåning finge

ske vid sidan av den eljest stadgade inlåningsbegränsningen; även torde böra

framhållas, att ett bifall till inspektionens förslag i denna del icke skulle medföra

några praktiska olägenheter.

Vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna om utvidgning av inlåningsrätten

böra, på sätt bank- och fondinspektionen föreslagit, lika med

inlånade medel anses ej mindre belopp, som tillförts bankbolaget genom

diskontering av växlar, accepterade av bolaget, eller genom rediskontering

eller försäljning av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser,

som bolaget iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täckas av hos bolaget

insatta, till bolaget pantförskrivna medel.

Bankföreningens förslag örn rätt för Kungl. Maj:t att dels lämna dispens

från den i banklagen för de större bankbolagen stadgade skyldigheten att

hålla inlåningen inom ett belopp motsvarande åtta gånger beloppet av de

egna fonderna, dels ock medgiva att kapital, som bankbolag upplånat mot

förlagsbevis, skall vid beräknande av inlåningsmaximum anses likställt med

bolagets egna fonder har avstyrkts av bank- och fondinspektionen. Fullmäktige

i riksbanken lia i denna del anslutit sig till inspektionens mening.

Vid sådant förhållande och då en betydande utvidgning av inlåningsrätten

möjliggöres redan genom de av mig i det föregående tillstyrkta dispensreglerna,

anser jag mig icke kunna förorda bankföreningens ifrågavarande

förslag.

Med hänsyn till vad bank- och fondinspektionen anfört rörande den planerade

inlåningen å rikskonton torde den nya lagstiftningen böra träda i till
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 94.

lämpning snarast möjligt. Jag tillstyrker därför, att lagen träder i kraft den

1 april 1943, från och med vilken dag 1938 års lag bör upphöra att gälla.

Då den för vissa bankbolag enligt 1938 års lag medgivna ökningen av inlåningsrätten

avser tiden till och med juni månad 1943, torde en särskild övergångsbestämmelse

vara erforderlig.

De föreslagna provisoriska lagbestämmelserna synas böra erhålla en relativt

lång giltighetstid med hänsyn till att bankbolagen böra beredas möjlighet

att bedöma förutsättningarna för sin in- och utlåningspolitik på längre

sikt. Jag tillstyrker därför en giltighetstid av fem år.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ett inom

finansdepartementet upprättat förslag till lag om rätt för Konungen att medgiva

undantag från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning,

av den lydelse bilaga1 vid detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Mats Lemm.

1 Denna bilaga, vilken, frånsett en redaktionell jämkning av övergångsbestämmelsen, är lika

lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bihang.

Tablå över bankaktiebolagens inlån länsrätt och inlåning enligt av bank- och iondlnspektionen löreslagna grunder.

Uppgifterna (i 1,000-tal kronor) hänföra sig till den 30 november 1942.

B a n k

Inlånings- rätt enl.

49 §

1 mom.

bank- lagen

Kon- tanta

och hos

riks- banken

inne- stående

medel

För större

banker1

innestående

hos andra

inhemska

banker å

vista eller å

en dags upp- sägning (incl.

å postgiro)

Skatt-

kam-

mar-

växlar

Statsob-

ligationer

(mark-

nads-

värde,

dock

högst no- minella

värdet)

Summa

föreslagen

inlånings-

rätt

(1-5)

Inlåning

[Egna

accep-

ter

samt re- diskon- terade

eller

försålda

växlar

Garanti-

för-

bindel-

ser

Summa

inlåning

m. m.

(7-9)

Out-

nyttjad

in-

lånings-

rätt

(6 •/• 10)

1

2

3

4

6

6

7

8

9

10

11

Wermlands enskilda bank ab.....

164,400

4,958

924

4,500

27,011

201,793

175,319

3,915

179,234

22,559

Östergötlands enskilda bank ab. ..

149,425

2,866

2,011

3,000

25,914

183,216

127,675

—

3,058

130,733

52,483

AB. Smålands bank ............

106,562

1,769

2,410

4,700

14,759

130,200

86,213

—

3,910

90,123

40,077

AB. Göteborgs bank ............

469,000

14,466

258

—

86,036

569,760

456,619

10

28,577

485,206

84,554

Stockholms enskilda bank ab.....

800,000

93,432

9,421

146,300

103,525

1,152,678

463,625

—

77,693

541,318

611,360

Skandinaviska banken AB.......

1,296,000

84,134

13,110

184,944

236,327

1,814,515

1,274,192

21

101,700

1,375,913

438,602

| Sundsvalls enskilda bank ab.....

260,000

2,195

649

7,200

26,128

296,172

148,603

—

3,126

151,729

144,443

AB. Vänersborgsbanken .........

89,786

1,304

382

2,200

7,914

101,586

90,459

—

319

90,778

10,808

Skaraborgs enskilda bank ab.....

110,500

1,765

45

—

21,172

133,482

109,180

—

381

109,561

23,921

Uplands enskilda bank ab.......

147,400

5,293

145

7,300

14,323

174,461

123,504

—

3,377

126,881

47,580

Södermanlands enskilda bank, ab..

115,765

2,732

546

3,300

19,719

142,062

118,720

—

946

119,666

22,396

! Stockholms intecknings garanti ab.

121,430

1,101

72

2,000

18,357

142,960

45,720

—

1,091

46,811

96,149

AB. Svenska handelsbanken......

1,280,000

38,575

10,645

136,100

217,434

1,682,754

1,443,700

—

50,893

1,494,593

188,161

j AB. Göteborgs folkbank..........

22,587

312

—

—

1,107

24,006

11,563

—

10

11,573

12,433

I AB. Jämtlands folkbank ........

19,046

154

—

500

3,098

22,798

18,004

—

117

18,121

4,677

AB. Skånska banken............

188,000

5,888

486

7,300

29,716

231,390

196,533

—

3,453

199,986

31,404

j AB. Göteborgs handelsbank......

200,000

6,069

416

—

32,475

238,960

207,217

—

5,342

212,559

26,401

j AB. Luleå folkbank ............

10,835

21

—

—

20

10,876

5,653

—

36

5,689

5,187

i AB. Hjo bank..................

3,179

24

—

—

303

3,506

3,211

118

—

3,329

177

! AB. Gotlands bank..............

28,870

469

113

—

700

30,152

28,360

—

1,519

29,879

273

AB. Sundsvalls kreditbank ......

13,148

83

—

—

1,541

14,772

8,636

—

282

8,918

5,854

AB. Jordbrukarbanken..........

236,800

4,879

389

—

32,401

274,469

229,437

—

3,037

232,474

41,995

AB. Bohusbanken ..............

13,087

43

—

—

618

13,748

7,761

—

59

7,820

5,928

AB. Diskontobanken ............

7,850

117

—

—

158

8,125

4,429

—

54

4,483

3,642

Sparbankernas Bankaktiebolag....

52,000

294

77

1,400

44,701

98,472

51,827

—

—

51,827

46,645

5,905,670

272,948

42,099

510,744

965,457

7,696,91315,436,160

149

292,895

5,729,204

1,967,709

1 Egna fonder överstigande fem miljoner kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Uppgift & bankaktiebolagens egna fonder den 31 december 1942.

Wermlands enskilda bank

ab.................... 20,550,000

Östergötlands enskilda bank

ab................... 18,825,000

AB. Smålands bank...... 14,062,500

AB. Göteborgs bank..... 58,625,000

Stockholms enskilda bank

ab.................... 100,000,000

Skandinaviska banken AB. 162,000,000

Sundsvalls enskilda bank

ab.................... 32,500,000

AB. Vänersborgsbanken .. 12,198,500

Skaraborgs enskilda bank

ab.................... 14,500,000

Uplands enskilda bank ab. 18,600,000

Södermanlands enskilda

bank, ab. ............. 15,085,000

Stockholms intecknings garanti

ab.............. 35,000,000

AB. Svenska handelsbanken

.................. 160,000,000

AB. Göteborgs folkbank.. 4,455,000

AB. Jämtlands folkbank.. 3,760,000

AB. Skånska banken..... 23,500,000

AB. Göteborgs handelsbank 25,000,000

AB. Luleå folkbank..... 1,515,000

AB. Hjo bank.......... 570,000

AB. Gotlands bank...... 5,430,000

AB. Sundsvalls kreditbank 2,450,000

AB. Jordbrukarbanken... 29,600,000

AB. Bohusbanken....... 2,475,000

AB. Diskontobanken..... 1,550,000

Sparbankernas Bankaktiebolag.

................ 8,000,000

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 25 februari

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 23 februari 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 19

februari 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om rätt för Konungen att medgiva undantag från gällande

bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Henning Nilsson.

Lagrådet fann förslaget icke föranleda annat uttalande än att uttrycket i

sista stycket »hos bolaget insatta, till bolaget pantförskrivna medel» visserligen

vore mindre egentligt men att, då enligt vad upplysts förpantningen regelmässigt

efter orden avsåge »insatta medel» och någon osäkerhet i tillämpningen

icke torde befaras, uttrycket syntes i förevarande sammanhang kunna

godtagas.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 94—95.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars
-

1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,,

Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 25 februari

1943 avgivna utlåtande över det den 19 februari 1943 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om rätt för Konungen att medgiva undantag från

gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Efter det föredraganden redogjort för lagrådets utlåtande över det remitterade

förslaget, hemställer föredraganden, att nämnda förslag måtte — efter

en redaktionell jämkning av övergångsbestämmelsen -— jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ivar Löfqvists

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:92 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt för Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser angåe a1 i texten
  2. BU 1943:29 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt för Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser angående bankaktieb s. 1 i texten