Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr 378) om adoption

1944-02-18 · 35 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 30 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:100, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr 378) om adoption

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

1

Nr 100.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen den 14

juni 1917 (nr 378) om adoption; given Stockholms

slott den 18 februari 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§

fägen den 14 juni 1917 (nr 378) örn adoption.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Witting lill riksdagens protokoll 1944. I sami. Nr 100.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 8, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917

(nr 378) om adoption.

Härigenom förordnas, att 8, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917 om adoption1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8 §•

Sökes tillstånd att antaga adoptivbarn, pröve rätten, huruvida adoptionen

lämpligen må äga rum. Ej må tillstånd givas, med mindre adoptionen finnes

lända till gagn för barnet samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra

det eller eljest särskild anledning är till adoptionen.

Ansökningen må — — — nämnden godkänd.

Avtal om---utan verkan.

21 §.

Finnes adoptivbarnet lida av sinnesslöhet, annat svårt själsligt eller kroppsligt

lyte eller svårartad sjukdom, som kan antagas härröra från tiden före

adoptionen, utan att adoptanten då ägde vetskap därom, varde adoptivförhållandet

hävt, såframt ansökan göres av adoptanten inom fem år från adoptionen.

Har adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste,

eller för adoptivbarnet ett lastbart eller brottsligt liv, äge adoptanten ock

vinna adoptivförhållandets hävande.

Är adoptanten sinnessjuk eller sinnesslö, må ansökan enligt denna paragraf

göras av hans förmyndare.

22 §.

Hava makar adoptivbarn, må adoptivförhållandet ej hävas annat än beträffande

bägge makarna, överenskommelse om förhållandets hävande äge

förty ej giltighet, med mindre bägge makarna deltaga däri; ej heller må hävande

enligt 21 § ske på ansökan av ena maken, där ej synnerliga skäl därtill

äro. I fall, som avses i 20 § och 21 § andra stycket, må hävande äga

rum, ändå att den omständighet, som åberopas till grund för hävandet, gäller

blott ena maken; och må hävande ske jämlikt 21 § första stycket, oaktat

ena maken ägde sådan vetskap som där sägs, dock ej på ansökan enbart av

denne.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944. Har adoption dessförinnan ägt

rum, må ansökan enligt 21 § första stycket göras under tiden före den 1 juli

1945, ändå att den tid av fem år, som avses i nämnda lagrum, tidigare gått

till ända.

1 Senaste lydelse av 8 § se SFS 1923: 161.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 100.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 14 januari 19-14.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga om vissa ändringar

i lagen om adoption.

Föredraganden anför härvid följande.

I anledning av väckta motioner har riksdagen i skrivelse den 27 februari

1943, nr 40, anhållit om utredning och förslag angående sådan ändring av

8 § lagen den 14 juni 1917 örn adoption, att bestämmelserna om rätt för den

som har bröstarvinge att antaga adoptivbarn uppmjukades. Rådhusrätten i

Lund har i ett annat hänseende hemställt om ändring i adoptionslagen. I

skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 16 oktober 1941 har rådhusrätten

anfört, att hävande av adoptionsförhållande borde medgivas i särskilt

stötande fall, då ett barn, som adopterats i späd ålder, sedermera visat onormal

utveckling, t. ex. på grund av sinnesslöhet.

De båda spörsmål som nu angivits ha upptagits till behandling i en inom

justitiedepartementet upprättad, den 9 oktober 1943 dagtecknad promemoria

angående vissa ändringar i lagen om adoption. Vid denna promemoria var

fogat ett utkast till lag angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ nämnda

lag.

över promemorian ha yttranden infordrats från samtliga hovrätter, socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet efter hörande av barnavårdsnämnden

i Stockholm, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i

Malmöhus län efter hörande av barnavårdsnämnden i Malmö, länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län efter hörande av barnavårdsnämnden i Göteborg,

länsstyrelsen i Kopparbergs län, medicinska fakulteterna vid universiteten

i Uppsala och Lund samt karolinska institutets lärarkollegium. Vidare lia

yttranden över promemorian avgivits av föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare, svenska läkaresällskapet och svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

I.

Örn tillstånd till adoption då sökanden har bröstarvinge.

Gällande rätt.

Enligt 1 § adoptionslagen må man eller kvinna, som fyllt 25 år, under vissa

i lagen angivna förutsättningar med rättens tillstånd antaga adoptivbarn. 1

8 § stadgas, att örn tillstånd sökes, rätten skall pröva, huruvida adoption

lämpligen må äga rum. Tillstånd må ej givas, med mindre adoptionen finnes

lända till gagn för barnet samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra

det eller eljest särskild anledning är till adoptionen. Har sökanden

bröstarvinge, skall tillstånd vägras, där ej synnerliga skäl äro till adoptionen.

Adoptionen medför, att adoptivbarnet får väsentligen samma rättsliga ställning

som barn i äktenskap. I 11 § adoptionslagen stadgas, att adoptivbarnet

erhåller adoptantens släktnamn, där ej rätten tillåter att barnet behåller sitt

namn eller bär båda tillhopa. Enligt 12 § skall adoptanten ha den vårdnad

om adoptivbarnet, som tillkommer föräldrar, och vara barnets förmyndare.

Ilar någon adopterats av makar eller har ena maken adopterat den andres

barn, skall i fråga örn vårdnad'' och förmynderskap så anses som om barnet

vöre makarnas gemensamma. Enligt 13 § ha adoptant och adoptivbarn samma

plikt att underhålla varandra som föräldrar och barn i äktenskap. Är adoptanten

gift, har hans make den underhållsskyldighet mot adoptivbarnet som

åligger make mot andra makens barn. Barnets verkliga föräldrar äro ej skyldiga

att bidraga till dess underhåll, om ej adoptanten och hans make bliva

ur stånd alt fullgöra sin underhållsskyldighet.

Adoptionens betydelse i arvsrättsligt hänseende regleras i lagen den 8 juni

1928 om arv. Där stadgas i 4 kap. 1 §, att adoptivbarnet äger taga arv efter

adoptanten lika med barn i äktenskap. Dock skall bröstarvinge ej i följd av

adoptivbarns arvsrätt lida intrång i sin laglott. Efter adoptivbarnets död äga

dess avkomlingar taga den del av arvet som skolat tillkomma adoptivbarnet.

Bestämmelserna om bröstarvinges laglott i 7 kap. arvslagen skola enligt kapitlets

7 § äga motsvarande tillämpning beträffande adoptivbarn och dess

avkomlingar. Örn arvlåtaren haft såväl adoptivbarn som bröstarvinge, skall

den sistnämndes laglott beräknas som örn adoptivbarn eller dess avkomling ej

funnes. Enligt 4 kap. 2 § arvslagen äga adoptivbarnet och dess skyldeman

rätt till arv efter varandra utan hinder av adoptionen. Då arvingen är annan

.skyldeman än adoptivbarnets bröstarvinge, skall dock jämlikt 3 § i samma

kapitel från skyldemannens arvsrätt undantagas egendom till så stort värde

som motsvarar vad adoptivbarnet erhållit i arv, testamente eller gåva från

adoptanten. Denna egendom skall i viss ordning tillfalla adoptanten, hans

make eller avkomlingar. Efterlämnar adoptivbarnet ej arvsberättigad skyldeman,

ärver adoptanten enligt 4 § hela kvarlåtenskapen. Var barnet adopterat

av makar, erhålla de hälften var. Om en av dem är död, tillfaller hela

kvarlåtenskapen den efterlevande. I 5 § stadgas, alt om adoptivbarnet efterlämnar

make, de förut anförda bestämmelserna icke skola lända till inskränkning

i reglerna örn makes arvsrätt. Adoptivbarnets skyldeman och adop
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

5

tanten eller hans avkomlingar få i dylikt fall utöva sin rätt till kvarlåtenskapen

först efter makens död.

I 18 § adoptionslagen stadgas, att adoptionen i övriga hänseenden än förut

nämnts ej skall lia någon inverkan på adoptivbarnets och dess verkliga

föräldrars inbördes rättigheter och skyldigheter.

Beträffande förfarandet i ärenden angående tillstånd lill adoption 1''öreskrives

i 9 § adoptionslagen bland annat, att rätten skall införskaffa erforderlig

utredning. Örn barnet ej tylli 18 år, skall yl (rande inhämtas såväl från

barnavårdsnämnden i den församling, där adoptanten är kyrkobokförd, som

ock i fråga örn barn utom äktenskap från den barnavårdsnämnd som har

att utöva tillsyn över barnet och eljest från barnavårdsnämnden i den församling,

där föräldrarna eller den av dem som har vårdnaden om barnet är

kyrkobokförd.

Såsom förut angivits uppställer 8 § adoptionslagen krav på synnerliga skäl

för att adoption skall medgivas, då sökanden har bröstarvinge. Denna regel,

som gällt oförändrad sedan lagens tillkomst, härrör från lagberedningens

»Förslag till lag om adoption m. m.» (1913). I motiven (s. 37 f.) anförde

beredningen till en början vissa exempel på främmande lagstiftningar, där

absolut förbud gällde mot adoption då sökanden hade äkta avkomling. Beredningen

framhöll därefter, att anledningen till detta förbud i främsta rummet

syntes ha varit hänsyn till det intrång i de egna legitima avkomlingarnas

ställning som adoptionen skulle innebära. I fråga om vilka stadganden som i

nämnda hänseende borde upptagas i svensk rätt yttrade beredningen, att det

visserligen syntes böra vara regeln att adoption ej beviljades, när adoptanten

hade egna avkomlingar, men att det kunde tänkas fall, då adoption vore synnerligen

önskvärd, oaktat egna äkta barn funnes, såsom om någon ville adoptera

en nära släkting som uppfostrats tillsammans med adoptantens egna

barn eller makar med egna barn ville adoptera den enes barn utom äktenskapet.

På grund härav hade i 8 § av beredningens lagförslag införts den

bestämmelsen att, när adoptanten hade egen bröstarvinge, adoptionsansökan

skulle avslås, örn ej synnerliga skäl talade för adoptionen.

Angående domstolens lämplighetsprövning av adoptionsansökan anförde

beredningen i sina motiv (s. 47 f.) bl. a. följande.

De närmare bestämmelser förslaget i förevarande hänseende innehåller väla

på den uppfattningen, att en åtgärd, vilken såsom adoptionen så genomgripande

omgestaltar de därav närmast berördas familjerättsliga ställning och

som därutöver kan ha stor betydelse även för andra personer, icke må få

företagas utan att särskild anledning därtill finnes. En sådan anledning är

att adoptanten redan förut tagit sig an barnet och givit det vård och uppfostran.

I sådana fall uppkommer ofta emellan den upptagande och barnet

ett förhållande, som faktiskt gestaltar sig ungefär på samma sätt som förhållandet

emellan föräldrar och barn. Detta talar i hög grad för att däråt också

räitsligen må kunna givas sådant innehåll, i den mån det över huvud kan

vara möjligt. Enligt vad erfarenheten från Danmark visar, förekommer emellertid

synnerligen ofta, att det är helt små barn, som adopteras; och önskningarna

här i landet synas också gå i den riktningen att man framför allt

vill hava tillfälle adoptera sådana barn. Den som vill taga ett barn såsom sitt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

eget, önskar helt naturligt ofta att taga barnet vid ung ålder, emedan därigenom

utsikterna för att ett föräldra- och barnförhållande skall uppstå äro

vida bättre, än om barnet är något äldre. Han vill också i allmänhet från

början hava förhållandet rättsligen ordnat, på det han må vinna trygghet

för att han får behålla barnet. Att någon vill taga hand om ett barn samt

vårda och uppfostra det, är således en omständighet, som förtjänar att särskilt

framhållas såsom en anledning till att han må få adoptera det. Utöver

nu nämnda omständigheter kunna många andra särskilda anledningar till

adoption förekomma. Ett exempel därpå erbjuder det i franska lagen såsom

föremål för en undantagsbestämmelse upptagna fallet att någon vill adoptera

den som räddat honom ur en livsfara. Därmed kan likställas, att någon eljest

gjort en annan en synnerligen värdefull tjänst. En annan anledning kan stundom

ligga i nära släktskap mellan adoptanten och den som skall adopteras,

t. ex. örn en äldre barnlös man vill lämna sitt namn och sin förmögenhet åt

en vuxen systerson, som står honom nära utan att dock hava varit uppfostrad

av honom. Att i lagen närmare bestämma dessa anledningar kan ej komma

i fråga; avgörandet måste överlåtas åt rättens fria bedömande.

Det är emellertid tydligen icke nog med att en sådan särskild anledning

finnes till adoption. För att denna skall kunna anses lämpligen böra äga rum,

måste det, särskilt när den, som skall adopteras, är minderårig, noga tillses,

att adoptionen verkligen kan antagas skola lända till gagn för barnet. För

sådant ändamål är det nödvändigt att undersöka såväl barnets som adoptantens

förhållanden. Endast om barnet kan anses erhålla fullt goda levnadsvillkor

bör adoptionen beviljas. Stor vikt ligger ock på adoptantens person.

Det bör noga prövas, huruvida han på grund av sin vandel och övriga egenskaper

kan vara skickad att giva barnet den uppfostran, varav det kan vara

i behov. Brister något däruti, bör hamlet icke lämnas till honom. Vid sin

prövning får rätten jämväl tillfälle att taga hänsyn till lämplig åldersskillnad

mellan parterna, utsikten för adoptanten att få egna barn o. s. v. På sätt

— — —- redan angivits, har det ansetts böra uttryckligen föreskrivas, att,

om sökanden har bröstarvinge, tillstånd skall vägras, där ej synnerliga skäl

tala för adoptionen.

Vad rättspraxis beträffar synes tolkningen av den här ifrågavarande bestämmelsen

endast sällan lia varit föremål för prövning i högre instans. Avsärskilt

intresse är ett rättsfall från år 1940. Däri lämnade Högsta domstolen

tillstånd till makar, som hade ett flertal bröstarvingar, att adoptera ett utomäktenskapligt

barn till en av bröstarvingarna. Underdomstolarna hade avslagit

adoptionsansökningen och Högsta domstolens utslag fattades med en majoritet

av endast tre ledamöter mot två. (H. 1940: 474.) Huru strängt häradsoch

rådhusrätter i allmänhet tillämpa den föreliggande bestämmelsen kan

icke närmare angivas. Enligt uppgift skulle praxis på denna punkt vara

ganska växlande. Måhända är antalet ärenden av detta slag icke heller synnerligen

stort. Förekomsten av den särskilda restriktionsbestämmelsen har

säkerligen hindrat ansökningar örn adoption, som eljest skulle lia framställts.

utländsk lagstiftning.

Lagstiftningen i främmande länder har i nu ifrågavarande hänseende i de

flesta fall intagit en ståndpunkt, som är minst lika restriktiv som den gällande

svenska rättens. I Danmark och Norge gäller samma regel som i Sverige.

Finsk lag uppställer däremot icke någon .särskild föreskrift örn inskränkning

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

7

i adoptionsrätten för den som har bröstarvinge. I Frankrike, Schweiz och

Tyskland råder absolut adopliönsförbud för den som har äktenskaplig avkomling.

Den engelska lagstiftningen upptager däremot inga särskilda restriktiva

bestämmelser för detta fall.

Förslag i ämnet.

I riksdagen ha flera gånger väckts motioner örn ändring av 8 § adoptionslagen

i syfte att utvidga möjligheterna till adoption i sådana fall, då sökanden

har bröstarvinge. Sålunda framlades motioner härom vid 1938 och 1940

års lagtima riksdagar, men frågan förföll båda gångerna genom att kamrarna

fattade skiljaktiga beslut.

Vid 1943 års riksdag upptogs emellertid frågan ånyo. I två likalydande

motioner (I: 174 och 11:262) hemställdes örn utredning rörande sådan ändring

av 8 § adoptionslagen, att den för personer med bröstarvingar stadgade

inskränkningen i rätten att antaga adoptivbarn upphävdes.

Första lagutskottet yttrade i sitt över sistnämnda motioner avgivna utlåtande

(nr 7), att ifrågavarande lagbestämmelses ordalag syntes vara strängare

än som påkallades av hänsyn till intresset att skydda adoptionssökandens

egna legitima avkomlingar mot intrång. Visserligen hade domstolarna i åtskilliga

fall funnit sådana skäl föreligga, att tillstånd att antaga adoptivbarn

kunnat lämnas sökande med egna bröstarvingar. Men otvivelaktigt hade det

också förekommit, att domstol på grund av lagens avfattning vägrat tillstånd

i fall, då adoption lämpligen bort komma till stånd. Särskilt när inora sökandens

äktenskap allenast funnes ett barn, syntes möjligheterna att lämna

tillstånd till adoption böra vidgas. Vidare kunde allmänheten genom lagens

ordalydelse ha bibragts den uppfattningen, att det praktiskt taget vöre omöjligt

för personer med bröstarvingar att antaga adoptivbarn. Utskottet hemställde

på grund härav, alt riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

om utredning och förslag angående sådan ändring av 8 § adoptionslagen, att

bestämmelserna om rätt för den som har bröstarvinge att antaga adoptivbarn

uppmjukades.

Såsom inledningsvis angivits biföll riksdagen denna utskottets hemställan

(skrivelse nr 40).

1 den promemoria, som upprättats inom justitiedepartementet med

anledning bland annat av riksdagens nu nämnda skrivelse, ha följande synpunkter

anlagts på den här föreliggande frågan.

Den nu gällande bestämmelsen i 8 § adoptionslagen om förbud mot adoption,

då sökanden har bröstarvinge, såvida ej synnerliga skäl föreligga, har

motiverats med att adoption i ett dylikt fall skulle innebära ett intrång i de

egna avkomlingamas ställning. Detta intrång kan tänkas vara dels av ekonomisk

natur och dels av personlig art. I det förra hänseendet medför ju antagandet

av ett adoptivbarn i allmänhet en ganska betydande ökning av en

familjs utgifter. Det är emellertid synnerligen osannolikt, att någon skulle

vilja antaga adoptivbarn i ett sådant ekonomiskt läge, att hans möjligheter

att försörja egna barn därigenom äventyrades. Adoptionen medför vidare

efter adoptantens död den ekonomiska konsekvensen för hans bröstarvingar,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

att de måste dela arvet nied adoptivbarnet. Emellertid får adoptivbarnets

arvsrätt icke inkräkta på den laglott, som tillkommer bröstarvingarna, och

dessa kunna alltså icke genom adoptionen bli sämre ställda än de skulle

blivit genom ett testamentariskt förordnande av adoplanten.

Det är såsom nyss antytts möjligt att lagstiftaren även velat förebygga,

alt adoptivbarn vålla intrång i de egna barnens personliga ställning i familjen.

På denna punkt torde emellertid en annan uppfattning numera göra

sig gällande. Örn man bortser från sådana speciella fall, då adoption användes

såsom en form flir legitimering av utomäktenskapligt barn eller då eljest

det gällande kravet på synnerliga skäl uppenbarligen är tillgodosett, kommer

helt naturligt adoption mycket .sällan i fråga i familjer, där det redan

finnes ett flertal barn. Det är i stället de barnfattiga familjerna, som det här

gäller. Ehuru det icke kan statistiskt bevisas, är det ett inom läkarvetenskapen

känt förhållande, att ett icke obetydligt antal äktenskap bli sterila efter

ett eller stundom flera barns födelse. På grund härav bli många barn utan

syskon, även örn föräldrarna önska flera barn. Det inses emellertid numera

allmänt, att ensamma barn få en mindre önskvärd uppväxtmiljö. Till följd

av alltför långtgående och ängsliga omsorger från föräldrarnas sida och genom

avsaknaden av en naturlig samvaro med andra barn i en syskonkrets

löpa ensamma barn särskilt stora risker för social missanpassning av olika

slag. Motvikter kunna visserligen skapas genom att låta ensamma barn få

jämnårigt sällskap, exempelvis i s. k. storbarnkammare eller lekskolor, men

detta kan uppenbarligen ej bli en verklig ersättning för syskonsamvaron.

En rationell lösning skulle däremot i många fall kunna vinnas genom att de

föräldrar, som icke själva kunde få flera barn, i stället antoge adoptivbarn.

En dylik komplettering av barnfattiga familjer bör alltså ur de synpunkter,

sorn här anlagts, ingalunda betraktas som ett skadligt intrång i de egna barnens

ställning utan tvärtom som en fördel för dessa ensamma barn, vilka

härigenom erhålla en naturlig uppväxtmiljö.

Till förmån för ökade adoptionsmöjligheter överhuvud taget talar särskilt

behovet att hjälpa de barn, som på grund av sin utomäktenskapliga

börd eller av annan anledning sakna god omvårdnad. En utvidgning av

adoptionsrätten, som ger ökade möjligheter att skaffa sådana barn verkliga

hem, måste ur denna synpunkt anses myckel behjärtansvärd.

Med hänsyn till de omständigheter, som anförts i det föregående, synes det

icke vara lämpligt att bibehålla stadgandet om särskilt stränga krav för adoption

i sådana fall, då sökanden har bröstarvinge. Naturligtvis bör alltid förekomsten

av bröstarvingar — liksom dessas antal och ålder — spela en viktig

roll vid rättens prövning av adoptionsansökningar, men denna faktor bör

icke ha en särställning i förhållande till alla övriga omständigheter, som

kunna inverka på frågan om adoptionens lämplighet.

Det har gjorts gällande, att det icke skulle vara erforderligt att upphäva

ifrågavarande lagstadgande för att möjliggöra adoption i sådana fall som här

avsetts, enär domstolarna skulle kunna finna synnerliga skäl föreligga i dylika

fall. Med den ståndpunkt, som intagits i det föregående, kan det emellertid

knappast vara riktigt att i lagtexten låta hänsynstagandet till bröstarvingar

behålla en särställning i förhållande till övriga på domstolsprövningen inverkande

faktorer. Det kan också vara föremål för olika meningar, huru

restriktivt detta stadgande måste tolkas. Slutligen utövar stadgandet måhända

sin huvudsakliga verkan utom rätta genom att hindra ansökningar örn adoption,

som eljest skulle kommit till stånd.

Som ersättning för det nuvarande stadgandet kunde man tänka sig att i lagtexten

angiva de särskilda förutsättningar, under vilka adoption skulle få med
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 100.

9

givas, oaktat sökanden har bröstarvinge. En dylik lagregel kan dock icke

förordas. Den skulle medföra en tyngande omständlighet utan att dock

säkert täcka alla de olika fall, som kunna uppkomma. Behovet av ett särskilt

legalt skydd för bröstarvingarna är säkerligen också mycket obetydligt.

Först och främst torde det vara synnerligen ovanligt, att en ansökan om

adoption göres, trots att det av hänsyn till sökandens egen avkomling skulle

vara olämpligt, att adoptionen kommer till stånd. Och därjämte torde domstolens

prövning, som bl. a. förutsätter barnavårdsnämnds hörande, skänka

tillräcklig garanti mot missbruk.

På grund av vad sålunda anförts föreslogs i promemorian, att ur 8 § adoptionslagen

skulle uteslutas den särskilda bestämmelsen att, då sökanden har

bröstarvinge, tillstånd till adoption skall vägras, såframt ej synnerliga skäl

till adoptionen äro.

Yttranden.

Förslaget att upphäva den nu ifrågavarande särbestämmelsen i adoptionslagen

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga yttranden utom

två, vari vissa betänkligheter yppats utan att dock förslaget direkt avstyrkts.

Socialstyrelsen har funnit förslaget välgrundat. En önskvärd utvidgning

av adoptionsinstitutets tillämpning borde enligt styrelsens mening kunna

ernås genom lagändringar i den riktning, som förordats i promemorian.

Även Överståthållarämbetet har uttalat sin anslutning till förslaget överhuvud

taget och har oförbehållsamt tillstyrkt åtgärd för förslagets upphöjande till

lag. Medicinalstyrelsen har funnit den föreslagna ändringen av 8 § ägnad

att i olika avseenden och på ett lyckligt sätt främja adoptionslagens allmänna

syfte, varför styrelsen tillstyrkte densamma. Barnavårdsnämnden i Malmö

har sagt sig vilja varmt tillstyrka förslaget och även barnavårdsnämnden

i Göteborg har uttryckligen biträtt detsamma.

I det yttrande som avgivits av medicinska fakulteten vid universitetet i

Lund har erinrats därom, att såsom motiv till den föreslagna utvidgningen

av rätten att adoptera anförts, att adoption i regel ifrågakomme inom barnfattiga

familjer och att det vore till gagn för barnen att erhålla naturlig tillgång

till umgänge med barn, bildande en syskonkrets. En dylik komplettering

borde icke betraktas som ett skadligt intrång utan tvärtom som en fördel

för de ensamma barnen inom äktenskapet. Fakulteten funne denna uppfattning

ur medicinsk, social och pedagogisk synpunkt fullt riktig och ville

helt ansluta sig till densamma. Även karolinska institutets lärarkollegium

har framfört dylika synpunkter. Lärarkollegiet har sagt sig dela den i promemorian

framförda uppfattningen, att det många gånger förefunnes stora

svårigheter att fostra ensamma harn till socialt välanpassade individer. För

familjer med eli enda barn vore det enligt lärarkollegiets mening ofta till

stor fördel, alt familjen gjordes fullständigare, så att dessa barn finge uppväxa

i en sund syskonmiljö.

Å andra sidan har barnavårdsnämnden i Stockholm framfört vissa erinringar

mot de allmänna synpunkter, som gjorts gällande i promemorian.

Barnavårdsnämnden har anfört följande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 100-

De hjälpformer, som på senare tid kommit till stånd till förmån för barn

och föräldrar, t. ex. bidragsförskott och barnbidrag, göra det möjligt för

ensamstående mödrar att själva taga vård örn sina barn i en helt annan

utsträckning än som tidigare kunnat ske. Till följd därav, och även på

grund av nedgången i antalet utomäktenskapliga födelser, bli de barn, som

kunna komma i fråga till adoption av främmande personer allt färre. Tillgången

på adoptivbarn motsvarar med andra ord redan nu icke på långt

när efterfrågan. Av de familjer, som under år 1943 hos barnavårdsnämnden

i Stockholm anhållit örn anvisning på ett lämpligt adoptivbarn, hava 149

hittills icke kunnat få sin önskan uppfylld. Även från tidigare år kvarstår

ett mycket stort antal dylika anmälningar, som icke lett till något resultat.

Av det sagda torde alltså framgå, att det motiv för denna lagändring, som

utgöres av önskan att bereda flera barn verkliga hem, knappast kan anses

fullt hållbart.

Till stöd för den föreslagna lagändringen åberopas vidare, att en önskvärd

komplettering av barnfattiga familjer därigenom skulle underlättas.

Icke heller därvidlag torde emellertid, så vitt barnavårdsnämndens erfarenhet

ger vid handen, den ifrågasatta ändringen kunna beräknas få någon

större betydelse. Barnavårdsnämnden, som under åren 1938—1942 årligen

avgivit i medeltal 192 yttranden enligt 9 § adoptionslagen, har nämligen den

uppfattningen att domstolarna i allmänhet tolkat bestämmelsen om synnerliga

skäl mycket liberalt. Hava sökandena under en längre tid haft barnet

i sin vård och är barnet värnlöst, torde tillstånd till adoption sålunda i allmänhet

lämnas, även örn sökandena hava bröstarvingar. I Stockholm arn

dylika adoptioner vanliga. Nämnden känner icke till något fall, där i Stockholm

bosatta sökande vägrats tillstånd till en ur barnets synpunkt önskvärd

adoption därför att de haft bröstarvingar. Däremot har det i ett fall förekommit,

att fosterföräldrar, som icke voro bosatta i Stockholm och sedan

lång tid i sin vård hade ett av nämnden omhändertaget barn, av vederbörande

häradsrätt nekats tillstånd att adoptera barnet, på grund därav att de hade

bröstarvingar. Att kravet på synnerliga skäl skulle hava haft någon större

betydelse utom rätta på så sätt, att det skulle hava avhållit från ansökningar

örn adoption, är nämnden icke benägen att tro. I varje fall har nämnden

icke kommit i beröring med sådana fall, frånsett den typ av adoptionsärenden,

som nu kommer att beröras.

Det händer icke så sällan, att far- eller morföräldrar önska adoptera sitt

barnbarn, som uppfostras hos dem. Sådan adoption anser barnavårdsnämnden

i allmänhet vara mindre önskvärd. Ofta äro far- eller morföräldrarna

för gamla för att lämpa sig till uppfostrare av ett litet barn. Därtill kommer

att barnet och dess far eller mor genom adoptionen skulle komma i ett förhållande

till varandra, som liknar det som råder mellan syskon, något som

icke kan anses naturligt. Det sagda gäller självfallet närmast, där fadern eller

modern ännu är i livet. Den största effekten av den föreslagna lagändringen

skulle sannolikt bli, alt antalet adoptionsansökningar av detta slag ökade.

För egen del har barnavårdsnämnden således icke funnit, alt den restriktiva

bestämmelse, om vilken här är fråga, medfört några väsentliga olägenheter.

Å andra sidan anser nämnden icke heller sannolikt, att ett upphävande

av densamma skulle medföra några menliga följder, frånsett att de enligt

nämndens mening mindre önskvärda farföräldra- och morföräldraadoptionerna

bomme att underlättas, varvid rättens lämplighetsprövning dock torde

få anses utgöra en viss trygghet. Eftersom det har uppgivits, alt bestämmelsen

i fråga annorstädes i landet utgjort hinder för tillkomsten av önskvärda

adoptioner, vill nämnden därför icke avstyrka, att densamma uteslutes ur

lagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. H

Även Svea hovrätt har ställt sig tveksam till förslaget och har därvid yttrat

följande.

Enligt gällande lag skall, då sökanden har bröstarvinge, tillstånd till adoption

vägras, där ej synnerliga skäl till adoptionen äro. Trots den sålunda stadgade

restriktionen innebar denna regel på sin tid i jämförelse med motsvarande

bestämmelser i främmande länder såsom Frankrike, Schweiz och

Tyskland en principiellt betydelsefull utvidgning av möjligheten att adoptera.

I nämnda länder gällde nämligen absolut adoptionsförbud för den som

hade äktenskaplig avkomling. Vid utarbetandet av förslaget till lag om adoption

uttalade sig lagberedningen emot ett ovillkorligt förbud, men fann sig

tydligen böra framgå med stor försiktighet på detta ömtåliga område. Lagberedningen

nämner, att anledningen till det utomlands gällande förbudet i

främsta rummet torde hava varit hänsyn till det intrång i egna avkomlingars

ställning som adoptionen skulle innebära, men anför i övrigt till belysande

av förslagets ståndpunkt ej något utöver ett par exempel på fall då synnerliga

skäl kunde anses föreligga att medgiva adoption, ehuru bröstarvinge funnes.

Att, såsom i en av de i promemorian åberopade motionerna skett, härav

draga den slutsatsen att man haft för ögonen allenast bröstarvingarnas materiella

intressen lärer emellertid icke vara riktigt; förevarande legislativa problem

är ingalunda av rent ekonomisk art och vid regelns utformning ha hell

visst även andra synpunkter vunnit beaktande. För dem som lia egna barn

är antagandet av adoptivbarn ett särskilt betydelsefullt steg. Vilken verkan

adoptionen kan få på de egna barnens personliga utveckling är svårt att på

förhand bedöma. I synnerhet vid adoption av barn i späd ålder kan åtgärden

leda till besvikelse; det kan visa sig att adoptivbarnet, i stället för att på

ett lyckligt sätt växa in i den nya miljön och göra denna rikare, har sådana

anlag att de egna barnens uppfostran äventyras. En missräkning beträffande

adoptivbarnets karaktärsegenskaper är ej ovanlig och måste alltid kännas

som ett hårt slag för adoptanten, men det ofrivilliga misstaget kan bliva outhärdligt,

om adoptivföräldrarna med fog kunna säga sig att de genom adoptionen

vållat sitt eget barns ofärd. Det kan också inträffa, att adoptanten

misstagit sig angående sin egen förmåga att rätt fylla de med adoptionen

följande förpliktelserna; adoptivbarnet får kanske vid sidan av det egna barnet

en styvmoderlig behandling och adoptionen blir på den grund till mera

skada än gagn.

Det torde i själva verket förhålla sig så att kravet på synnerliga skäl till

adoptionen i fall av denna art nära sammanhänger med gällande lagstiftnings

uppfattning av adoptionsinstitutet överhuvud. Då detta institut införlivades

med vår rätt, ansågs det vara av största vikt att åt adoptivbarnet

bereda en ställning som så nära som möjligt motsvarade det egna barnets.

lått uttryck för denna tanke finner man i de restriktiva reglerna örn adoptivferhållandets

hävande. Någon jämkning av dessa regler för det fall att

adoptanten hade bröstarvinge kunde ej anses erforderlig, så länge möjligheten

att adoptera är på förenämnda säll begränsad. Örn emellertid väsentligt

vidgad möjlighet till adoption öppnas för den som har bröstarvinge,

framställer sig frågan huruvida icke åtminstone för detta fall en uppmjukning

måste ske även av hävningsreglerna, ett förhållande som ej synes lia

vunnit beaktande vid nu förevarande lagstiftningsärendes behandling. Detta

är ett spörsmål av mycket grannlaga natur. Särskilt örn adoptionen bestått

en längre tid, kan det lända till synnerligt men för barnet, örn det ryckes

bort från det hem det en gång vunnit. Blotta möjligheten att förskjuta adoptivbarnet

kunde för övrigt utöva en ofördelaktig inverkan på adoptantens

sätt att behandla barnet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 100-

Ehuru hovrätten ansett sig böra fästa uppmärksamheten på det nära sambandet

mellan den föreslagna ändringen av 8 § och hävningsreglerna, är

hovrätten med hänsyn till det senast anförda ej beredd att förorda att dessa

regler uppmjukas med tanke särskilt på de fall som nu äro i fråga. Huruvida

likväl 8 § bör på föreslaget sätt ändras, beror enligt hovrättens uppfattning

på örn man vågar förutsätta att de särskilda synpunkter, som vid

adoption av denna art göra sig gällande, utan all vägledning i lagen skola

vinna tillbörligt beaktande i rättstillämpningen. Även om det ej anses påkallat

att detta fall särskilt beröres i 8 §, kan förtjäna övervägas, huruvida

icke fallets egenart borde framhävas genom särskilda krav beträffande utredningen.

En mera allsidig belysning av hithörande spörsmål i motiveringen

till det lagförslag i ämnet, som kan komma att föreläggas riksdagen,

synes i varje fall vara önskvärd.

Hovrätten bär ej förbisett, att spörsmål liknande de i det föregående behandlade

enligt gällande lag kunna uppkomma, då någon, som redan har

adoptivbarn, får eget barn eller vill ånyo adoptera. Sistnämnda fall är dock

ej av lika ömtålig art, och beträffande det förstnämnda kan nian knappast

komma till rätta utan att antingen efter utländskt mönster mycket snävt

begränsa rätten att överhuvud antaga adoptivbarn eller ock för detta fall avsevärt

utvidga rätten att påkalla hävande av adoptionsförhållandet, men ingendera

av dessa utvägar kan förordas.

Göta hovrätt, som uttryckligen tillstyrkt den i promemorian föreslagna

ändringen av 8 §, har förordat, att en komplettering därvid skedde av de

i 9 § upptagna bestämmelserna angående förfarandet i adoptionsärenden. Såsom

i promemorian framhållits, borde alltid förekomsten av bröstarvingar

—- liksom dessas antal och ålder —- spela en viktig roll vid rättens prövning

av adoptionsansökningar. Det naturliga kravet på allsidig utredning i adoptionsärende

syntes hovrätten böra medföra att, där så vore möjligt, tillfälle

bereddes adoptantens egna barn, i den mån de nått en ålder av förslagsvis

18 år, att yttra sig i ärendet. Därest barnen icke fyllt 18 år, borde i stället

yttrande infordras från barnavårdsnämnden i adoptantens församling. Det

i 9 § upptagna stadgandet, att rätten hade att införskaffa erforderlig utredning,

vore uppenbarligen icke tillfyllest för att domstolarna mera allmänt

skulle föranstalta om utredningens komplettering i de hänseenden, nu angivits.

Snarare syntes lagrummets uppräkning av de fall, där skyldighet ålåge

rätten att inhämta yttrande, inbjuda till den tolkning, att eljest yttrande i

regel icke erfordrades. Till stadgandena i 9 § om skyldighet att inhämta yttranden

syntes därför böra fogas uttrycklig föreskrift i den riktning, hovrätten

nu angivit.

Från Göta hovrätts beslut i denna fråga har presidenten Bendz varit såtillvida

skiljaktig, att han icke velat föreslå någon ändring i 9 g adoptionslagen.

Han har anfört följande till utveckling av sin mening.

Den nuvarande särskilda bestämmelsen i 8 g att, örn sökanden bär bröstarvinge,

tillstånd till adoption skall vägras, där ej synnerliga skäl äro till

adoptionen, skall enligt det remitterade förslaget upphävas och icke ersättas

med någon annan bestämmelse av materiellt-rältsligt innehåll för de fall.

då sökanden har bröstarvinge. Dessa fall skola således enligt förslaget helt

jämställas med övriga adoptionsfall och prövas enligt samma grunder som

dessa. Det är därför enligt min mening icke påkallat att i den paragraf, som

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 100.

13

innehåller bestämmelser om proceduren i adoptionsärenden, 9 §, upptaga en

särskild föreskrift just för nämnda fall, nämligen om obligatoriskt hörande

av bröstarvinge, eventuellt adoptantens egna barn eller vid deras minderårighet

barnavårdnämnd som representant för dem, såsom majoriteten föreslagit.

En sådan föreskrift, till vilken motsvarighet saknas i nu gällande lag, skulle

även såtillvida vara olämplig, att den skulle föranleda den uppfattningen

att, ehuru den särskilda bestämmelsen i 8 § om strängare adöptionsförutsättning

för det fall att sökanden har bröstarvinge upphävts, särskilt avseende likväl

skulle fästas vid de eventuella invändningar mot adoptionen, som kunde

framställas av adoptantens barn. Härigenom skulle syftet med lagändringen,

nämligen att främja adoption, även i de fall, då sökanden har bröstarvinge,

komma att motverkas. De regler angående behandlingen av adoptionsärenden,

som finnas upptagna i 9 § i dess nuvarande lydelse, äro enligt min mening

fullt tillräckliga för att även i de fall, då sökanden har barn eller annan

bröstarvinge, garantera fullständiga upplysningar i de hänseenden, som äro

av betydelse för bedömande av adoptionsansökningen. Jag anser således det

remitterade förslagets ståndpunkt i nu förevarande avseende riktig och

framställer icke någon erinran mot detsamma i denna del.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet har gjort följande uttalande.

Skälen för en uppmjukning av bestämmelserna om rätten för den, som

har bröstarvinge, att antaga adoptivbarn finner förbundet vara sådana, att

en lagändring i denna riktning bör äga rum, därvid dock enligt förbundets

uppfattning bör tillses, att bröstarvingarna erhålla ett visst mått av legalt

skydd. Att enbart utesluta det berörda stadgandet i 8 § torde nämligen icke

skänka tillfredsställande garanti mot missbruk av adoptionsrätten.

I promemorian göres gällande att en tillräcklig garanti skulle ligga i domstolens

prövning, som bl. a. förutsätter barnavårdsnämnds hörande. Som

8 § i adoptionslagen såväl i sin nu gällande formulering som enligt det framlagda

förslaget är avfattad, är det emellertid adoptionens lämplighet för det

blivande adoptivbarnet, som utpräglat kommer i förgrunden. Det synes icke

alldeles givet, att domstolarna i framtiden, därest det framlagda förslaget

utan komplettering antages, skulle komma att vid prövningen av adoptionsansökningar

fästa särskilt avseende vid bröstarvingarnas eventuella intressen,

örn icke deras rätt på något sätt bevakas. Att en barnavårdsnämnd skulle

utan vidare föra bröstarvingarnas talan, kan icke antagas. Barnavårdsnämndernas

prövning av ärendet kommer säkerligen även i fortsättningen att ensidigt

vara inriktad på, huruvida adoptionen är till gagn eller icke för det

barn, som skall adopteras.

Då det synes önskvärt, att bröstarvingarnas rätt verkligen bevakas vid

prövningen av adoptionsärende, böra bröstarvingar, om de fyllt 12 år, beredas

tillfälle att yttra sig i ärendet, innan detsamma avgöres. I andra fall torde

yttrande böra infordras från överförmyndaren eller — om ärenden av ifrågavarande

art skulle anses ligga utanför hans kompetensområde — från särskild

förordnad god man.

Departementschefen.

Genom adoption skapas ett rättsligt samband mellan adoptant och adoptivbarn

i nära överensstämmelse med det som föreligger mellan föräldrar

och harn. Såsom angivits i det föregående kräves tillstånd av domstol för

att adoption skall få ske. Domstolen skall härvid i första hand fastställa,

huruvida vissa bestämda förutsättningar äro för handen, t. ex. viss ålder hos

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 100.

adoptanten. Därjämte skall domstolen enligt 8 § adoptionslagen företaga

en prövning av den sökta åtgärdens lämplighet. Såsom huvudregel för denna

prövning gäller, att tillstånd ej må givas, med mindre adoptionen finnes

lända till gagn för barnet samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra

det eller eljest särskild anledning är till adoptionen. I dessa normer

för domstolens bedömande framträder särskilt hänsynen till adoptionens ändamål

att åvägabringa ett liknande förhållande som det naturliga föräldraskapet.

Förutom av dessa för alla fall gällande normer bindes domstolen i

sin lämplighetsprövning endast av ett speciellt stadgande, vilket avser det

fall, varom här är fråga, nämligen då sökanden har bröstarvinge. Enligt

detta stadgande skall i sådant fall tillstånd vägras, om ej synnerliga skäl till

adoptionen äro.

I praxis torde detta stadgande tillämpas ganska olika vid olika underdomstolar.

Medan på vissa håll stor hänsyn tages till angelägenheten av att främja

önskvärda adoptioner, har annorstädes lagens avfattning ansetts utgöra

ett starkt hinder mot att bevilja adoptionstillstånd, då sökanden har bröstarvinge.

Eftersom beslut i adoptionsärenden endast sällan överklagas, kan

ringa ledning hämtas ur överdomstolarnas praxis. Utom rätta torde det vara

en ganska allmän uppfattning, att den som har bröstarvinge svårligen kan

få tillstånd att adoptera. Det är därför troligt, att adoptionsansökningar, som

eljest skulle kommit till stånd, ej blivit framlagda för rätten på grund av att

de ansetts ej kunna bifallas.

Sedan riksdagen anhållit örn utredning och förslag angående sådan ändring

av adoptionslagen, att bestämmelserna om rätt för den som har bröstarvinge

att antaga adoptivbarn uppmjukas, har i den inom justitiedepartementet

upprättade promemorian föreslagits, att undantagsbestämmelsen i

8 § skall uteslutas ur lagen. Detta förslag har i stort sett biträtts i remissyttrandena.

Såsom framhållits i promemorian är det framför allt i barnfattiga familjer,

som det uppkommer fråga örn adoption trots att bröstarvinge finnes.

Av särskild betydelse äro härvidlag de ganska talrika fall, då ett äktenskap

blir sterilt efter endast ett barns födelse. Det speciella hinder mot adoption,

varom här är fråga, har tillkommit i de egna barnens intresse, men i de fall

som nu angivits kan just detta intresse ofta bliva bäst tillgodosett genom en

adoption. Därigenom skulle nämligen de ensamma barnen få uppväxa i en

naturlig syskonmiljö. I yttranden från medicinskt håll har vitsordats, att

ensamma barn löpa särskilt stora risker för social missanpassning och att

en komplettering av bamfattiga familjer därför icke bör betraktas som ett

skadligt intrång utan tvärtom som en fördel för de ensamma barnen.

Svea hovrätt har emellertid framhållit, att en adoption av barn i späd ålder

också kunde leda till besvikelse; det kunde nämligen visa sig att adoptivbarnet,

i stället för att på ett lyckligt sätt växa in i den nya miljön och göra

denna rikare, hade sådana anlag att de egna barnens uppfostran äventyrades.

Det finns naturligtvis en viss risk för att en adoption, som skett i syfte

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

15

att gagna do egna barnen, kan leda till motsatt resultat, liksom adoption

överhuvud taget alltid kan medföra olyckliga följder. I de fall, där en adoption

förfelat sitt syfte till följd av svår abnormitet hos adoptivbarnet, skulle

dock möjlighet öppnas att få adoptivförhållandet hävt enligt det förslag, som

framlägges i följande avsnitt. Att ytterligare uppmjuka hävningsreglerna lär

—- såsom också hovrätten funnit — ej vara lämpligt. Det kvarstår alltså en

viss risk för att den utvidgade adoptionsrätten stundom kan medföra ogynnsamma

verkningar. Denna risk torde dock väl uppvägas av de ökade möjligheter

att skapa en god uppväxtmiljö, som denna lagändring kan väntas

medföra i de allra flesta fall.

Beträffande det intrång som antagande av adoptivbarn skulle kunna medföra

för de egna barnen i ekonomiskt hänseende har i promemorian påpekats,

att adoption knappast torde ifrågakomma, om en familj har så svag

ekonomi, att de egna barnens försörjningsmöjligheter skulle äventyras genom

adoptionen, samt att adoptivbarns arvsrätt icke medför någon minskning

i den laglott som tillkommer bröstarvinge. Någon erinran mot förslagets konsekvenser

på denna punkt har icke framförts i yttrandena.

Såsom ett skäl för att överhuvud taget utvidga adoptionsmöjligheterna har

i promemorian slutligen framhållits det behjärtansvärda behovet att skaffa

verkliga hem åt sådana barn som på grund av sin utomäktenskapliga börd

eller av annan anledning sakna god omvårdnad. Gentemot denna synpunkt

har barnavårdsnämnden i Stockholm anfört, att tillgången på barn som

kunde bliva föremål för adoption icke på långt när motsvarade efterfrågan

och att alltså någon utvidgning av adoptionsrätten icke erfordrades. Även

örn det sålunda för närvarande kan sägas föreligga en viss brist på barn för

adoption, åtminstone i större städer, kan emellertid den nuvarande lagbestämmelsen

i enskilda fall hindra en eljest önskvärd adoption. Vidare kan

ifrågasättas, om icke den angivna bristen på barn i viss mån är skenbar.

Särskilt på landsbygden torde åtskilliga barn leva utackorderade under mindre

goda förhållanden, och det bör vara möjligt att genom organisatoriska

åtgärder sammanföra dem med sådana personer som söka adoptivbarn.

På grund av vad här anförts bör enligt min mening ur 8 § adoptionslagen

uteslutas det särskilda kravet på synnerliga skäl för adoption, då sökanden

har bröstarvinge. Såsom framhållits i promemorian bör naturligtvis förekomsten

av bröstarvingar, liksom dessas antal och ålder, spela en viktig roll

vid rättens prövning av adoptionsansökningar.

I vissa yttranden har föreslagits, att den nu angivna lagändringen skulle

kompletteras med en föreskrift rörande förfarandet i de fall, då en adoptionssökande

har egna barn. För att säkerställa att dessa barns intressen

bleve beaktade vid domstolsprövningen, skulle yttrande inhämtas från dem,

såframt de uppnått viss ålder, och eljest från en företrädare för dem. Enligt

9 § adoptionslagen skall emellertid rätten i alla adoptionsärenden införskaffa

erforderlig utredning. Därjämte har i samma lagrum särskilt stadgats, alt

yttrande skall inhämtas från bland andra barnavårdsnämnden i den församling,

där adoptanten är kyrkobokförd, utom i do undantagsfall, då det är

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

fråga om adoption av en vuxen person, d. v. s. någon som är över 18 år.

Barnavårdsnämndens yttrande blir naturligtvis av stor betydelse för domstolens

prövning. Nämnden har att bilda sig en allsidig uppfattning om

den sökta åtgärdens lämplighet icke blott ur adoptivbarnets synpunkt utan

även med hänsyn till adoptanten och dennes familj. Särskilt efter den nu

föreslagna lagändringen bär nämnden beakta, vilken nytta eller skada adoptantens

egna barn kunna väntas få genom adoptionen. Om domstolen finner

det vara av betydelse för sakens bedömande att höra dessa barns mening om

åtgärden, skall domstolen i enlighet med sin allmänna utredningsplikt bereda

dem tillfälle att yttra sig. Däremot synes det knappast lämpligt att stadga

en särskild skyldighet för domstolen att inhämta sådant yttrande i varje

fall. Ur praktisk synpunkt kunna dessa barns uttalanden i allmänhet icke

väntas vara av större värde, så länge barnen äro helt unga och ännu vistas

hos föräldrarna. Då de åter äro vuxna och lia lämnat hemmet, kunna de i

regel icke längre anses ha samma anspråk på hänsynstagande vid dessa

ärendens avgörande. Jag finner alltså icke skäl att föreslå någon särskild

bestämmelse om skyldighet för domstolen att inhämta yttrande från adoptantens

egna barn eller företrädare för dem.

II.

ff Om hävande av adoptivförliållande på grund av sinnesslöhet eller

annan svår defekt hos adoptivbarnet.

(fällande rätt.

Enligt 19 § adoptionslagen skall adoptivförhållande efter ansökan hävas

av rätten, när adoptanten och adoptivbarnet äro ense därom, dock icke så

länge adoptivbarnet är omyndigt på grund av sin ålder. Den som är förklarad

omyndig skall ha förmyndarens samtycke till överenskommelsen. Adoptivförhållandet

kan vidare under vissa förutsättningar hävas på begäran av

blott endera av adoptanten och adoptivbarnet. Sålunda stadgas i 20 § samma

lag, att adoptivförhållandet skall hävas efter ansökan av adoptivbarnet,

om adoptanten grovt förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummar

sina plikter mot det eller för ett lastbart eller brottsligt liv samt förty barnets

bästa påkallar, att förhållandet upphör, så ock om dess upphörande eljest

är av väsentlig betydelse för barnet. Efter ansökan av adoptanten skall enligt

21 § adoptivförhållandet hävas, om adoptivbarnet grovt förgått sig mot

adoptanten eller hans närmaste eller om adoptivbarnet för ett lastbart eller

brottsligt liv. I andra fall än de nu angivna kan enligt gällande rätt ett adoptivförhållande

icke hävas.

Då makar ha adoptivbarn, gäller enligt 22 §, att adoptivförhållandet ej må

hävas annat än beträffande bägge makarna. En ömsesidig överenskommelse

om förhållandets hävande enligt 19 § äger i dylikt fall ej giltighet, med

mindre bägge makarna deltaga däri. Är det fråga örn en ensidig ansökan

från adoptantsidan enligt 21 §, må hävande ej ske utan synnerliga skäl, då

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

17

blott endera maken gjort ansökningen. Såväl i det fall, som avses i 21 §,

som då ansökan gjorts av adoptivbarnet jämlikt 20 §, må adoptivförhållandet

hävas, oaktat den omständighet, som åberopas till grund för hävandet,

gäller blott ena maken.

Genom adoptivförhållandets hävande upphör enligt 24 § all verkan av

adoptionen. Adoptivbarnet förlorar det genom adoptionen förvärvade namnet,

örn ej rätten tillåter att det behålles.

I lagberedningens tidigare omnämnda betänkande, som ligger till grund för

adoptionslagen, anfördes beträffande hävande av adoptivförhållande bl. a.

följande (s. 67—71).

Bäst överensstämmande med adoptionens ändamål vöre, om det därigenom

uppkomna rättsförhållandet ovillkorligen bleve för framtiden bestående,

liksom fallet är med det naturliga familjeförhållande, för vilket adoptionen

skall bereda en ersättning. Erfarenheten visar dock, att parternas eller

enderas intresse emellanåt kan på goda grunder kräva att förhållandet upphör.

--- —•

Adoptivförhållandes hävande bör i främsta rummet kunna äga rum, när

bägge parterna äro ense därom. Det får antagas, att i sådant fall parternas

intressen i allmänhet bäst befordras genom att förhållandet efter deras önskan

upplöses. Beredningen har dock funnit en synnerligen viktig inskränkning

böra göras i rätten att sålunda på grund av överenskommelse få adoptivförhållande

hävt. Den avser det fall att barnet ännu är på grund av sin

ålder omyndigt. Sedan ett minderårigt barn blivit genom adoptionen skilt

från sin omgivning och infört i adoptantens, kan det medföra stora olägenheter

för barnet, om det skall återgå till den förra ställningen. En sådan

återgång må icke få äga rum, ulan att giltig anledning därtill förefinnes.

Att bedöma huruvida sådan anledning finnes är barnet, även om det hunnit

över de första åren, icke mäktigt. Och att låta föräldrarna eller förmyndare

utan vidare prövning bestämma härom synes icke betryggande. Beredningen

har sålunda alldeles uteslutit upphävande efter överenskommelse

för det fall att barnet ännu är i omyndig ålder. All möjlighet att få förhållandet

hävt innan barnet blivit myndigt är dock icke därmed utesluten. Örn

giltig anledning till förhållandets upphävande förekommer, kan sådant upphävande

komma till stånd enligt 20 eller 21 §. Har åter adoptivbarnet redan

hunnit myndighetsåldern men på grund av oförmåga att sköta sin egendom

blivit satt under förmyndare, synes hinder ej möta att tillerkänna en

överenskommelse mellan adoptanten och adoptivbarnet verkan, om jämväl

förmyndaren ger sitt samtycke. Samma regel bör uppenbarligen gälla, för

den händelse att adoptanten blivit satt under förmyndare. Förutsättningen

för att överenskommelse skall kunna komma til! stånd är emellertid enligt

allmänna grunder, att den, som skall deltaga i överenskommelsen, icke på

grund av sinnessjukdom eller av annan sådan anledning saknar rättslig handlingsförmåga.

Att för sådant fall låta förmyndaren avtala om förhållandets

upphävande har icke ansetts tillrådligt. Föreligger sådant hinder vare sig

hos adoptanten eller hos adoptivbarnet, kan således adoptivförhållandet icke

upphävas genom överenskommelse mellan parterna.--—

Att i överensstämmelse med den tyska lagen inskränka möjligheten av

adoptivförhållandets hävande till det fall, att parterna äro ense därom, synes

ingalunda vara tillrådligt. Det bör givas tillfälle till hävande på yrkande från

endera sidan, när ett berättigat intresse kan anses påkalla förhållandets upphävande.

Med särskild styrka gör sig behovet av ett sådant ensidigt liävan
llilmng

till riksdagens protokoll 10H. 1 sami. Nr 100. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

de gällande med avseende på barnet, som oftast inträtt i förhållandet under

sina omyndiga år och som under vissa omständigheter kan taga svår skada

av dess bestånd. Anledning att för barnet yrka adoptivförhållandets hävande

har i främsta rummet ansetts föreligga, om i följd av adoptantens uppträdande

mot barnet eller dåliga leverne i allmänhet barnets bästa kan anses

påkalla att förhållandet upphör. Men även om emot adoptantens uppförande

intet är att anmärka, bär hävande ansetts böra kunna påkallas, om det eljest

är av väsentlig betydelse för barnet att förhållandet upphör. Det kan lätt

tänkas, att barnet i något fall kan genom att åter inträda i sin gamla släkt

vinna avsevärda ideella eller materiella fördelar, och då bör adoptionen

ej vara ett oöverstigligt hinder därför.---

Såsom förut antytts, föreligger icke behov afl giva adoptanten lika vidsträckt

rätt att få adoptivförhållande hävt, som enligt vad förut är sagt skall

tillkomma adoptivbarnet. Adoptantens anspråk har funnits kunna begränsas

till de fall att barnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste

eller för ett lastbart eller brottsligt liv.---

Därest makar, såsom i 3 § är föreslaget, i allmänhet icke skola kunna adoptera

annat än gemensamt, bör uppenbarligen, när makar hava gemensamt

adoptivbarn, adoptivförhållandet i regeln icke kunna hävas annat än beträffande

bägge makarna. -—---

Av huvudregeln följer, att i de fall, då densamma är tillämplig, en överenskommelse

örn hävande av adoption icke blir giltig, med mindre överenskommelsen

biträdes av bägge makarna. Likaledes måste, där skäl till förhållandets

hävande enligt 21 § föreligger, bägge makarna förena sig i yrkande

därom. Denna senare konsekvens har dock funnits emellanåt kunna

bliva allt för sträng. Det kan t. ex. inträffa, att den ena maken blir sinnessjuk

och av sådan anledning ej kan föra någon talan, eller att den ene är

borta utan att man vet var han uppehåller sig. Det vöre obilligt örn den

andre i sådana fall skulle vara alldeles utesluten från att få adoptivförhållandet

upphävt, elium synnerligen kraftig anledning därtill funnes. Någon

gång skulle det ock kunna inträffa, att den ena maken av en eller annan

anledning vägrar att med den andre deltaga i yrkande örn förhållandets upphävande,

oaktat omständigheterna i hög grad påkalla sådant. I dylika fall

synes rätten lämpligen kunna få skilja mellan makarna. Med anledning härav

har det förklarats att yrkande av ena maken må upptagas, om synnerliga

skäl till hävandet äro. Bifalles yrkandet, bör emellertid förhållandet hävas

beträffande bägge makarna.

Såsom framgår av det föregående medför den omständigheten, att ett

adoptivbarn befunnits lida av sinnesslöhet eller annan svår defekt, icke rätt

att få adoptivförhållandet hävt. I ett fall, som avgjordes av Högsta domstolen

år 1939, prövades en annan möjlighet att få förhållandet avvecklat.

Två makar hade adopterat en flicka, som vid tiden för adoptionen icke var

ett år gammal. Efter det rättens beslut örn adoptionen vunnit laga kraft och

flickan blivit något äldre, befanns det, att hon var obildbart sinnesslö, tydligen

som följd av en förlossningsskada. Adoptivföräldrarna förklarade, att

de före adoptionen fått uppgift om att flickan vore fullt frisk, och framhöllo,

att kostnaden för den anstaltsvård, som erfordrades för flickan, skulle

undergräva deras ekonomi. De ansökte hos Högsta domstolen örn resning i

det ärende, vari tillstånd till adoptionen meddelats. Denna ansökan fann

emellertid domstolens majoritet icke kunna bifallas. (H. 1939:318.)

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

19

Utländsk lagstiftning.

De i dansk, finsk och norsk lag givna bestämmelserna om hävande av

adoption överensstämma i allt väsentligt med de svenska reglerna.

I Tyskland kan enligt de grundläggande stadgandena i Burgerliches Gesetzbuch

adoption hävas endast genom en av rätten stadfäst överenskommelse

mellan adoptanten, adoptivbarnet och de avkomlingar till adoptivbarnet,

som beröras av adoptionens rättsverkningar. Enligt en lagstiftning

av år 1938 kan emellertid ett adoptivförhållande därjämte efter ansökan hävas

av domstol, örn viktiga omständigheter beträffande adoptantens eller

adoptivbarnets person komma adoptivförliållandet att framstå såsom icke

längre rättfärdigat ur sedlig synpunkt. Dylik ansökan kan göras av adoptanten,

om hävningsorsaken hänför sig till adoptivbarnets person, och av

adoptivbarnet, om orsaken hänför sig till adoptantens person. Även myndighet

äger göra ansökan om adoptivförhållandets hävande, därest detta påkallas

av ett trängande allmänt intresse. I motiven till denna lagstiftning

nämnas såsom exempel på hävningsorsaker rasolikhet mellan adoptant och

adoptivbarn, ärftliga sjukdomsanlag hos barnet (men icke svår sjukdom

av andra än ärftliga orsaker) samt brottsligt eller lastbart leverne av endera

parten.

Enligt den schweiziska rätten kan adoption hävas med båda parternas

samtycke eller på enderas begäran. För hävande på adoptivbarnets begäran

erfordras vägande skäl. På adoptantens begäran kan adoptivförhållandet hävas,

såframt omständigheter förekommit, som berättiga adoptanten att göra

barnet arvlöst.

I Frankrike gäller beträffande Code civils ursprungliga adoptionsinstitut,

som med vissa ändringar ännu kvarstår, att adoption må hävas av rätten

på begäran av adoptanten eller adoptivbarnet, när synnerliga skäl föranleda

därtill, dock icke så länge barnet är yngre än 13 år. Sedan 1939 finnes

i fransk rätt därjämte ett särskilt slag av adoption, »légitimation adoptive»,

som i regel blott får användas i fråga om föräldralösa eller övergivna barn

under 5 år. En dylik adoption, vilken ger barnet samma rättsliga ställning

som barn i äktenskap, kan icke hävas.

I den engelska adoptionslagstiftningen saknas regler örn hävande av adoptivförhållande.

Förslag i ämnet.

Rådhusrätten i Lund har i sin inledningsvis omnämnda skrivelse anfört

följande. I vissa adoptionsärenden, som handlagts vid rådhusrätten, hade

barnavårdsnämnden i Lund framhållit, att enär de barn, örn vilkas adopterande

vore fråga, ej fyllt ett år, det vore önskvärt, att med adoptionen finge

anstå tills barnen bleve äldre. Barnavårdsnämnden hade såsom eget yttrande

åberopat följande utlåtande av ledamoten i nämnden, professorn i pediatrik

vid Lunds universitet Sture Siwe.

Barnavårdsnämnden utgår ifrån alt vid adoptionen adoptivföräldrarna ö

ka och förutsätta att de lii ett friskt barn, som kan fylla en tom plats i de

on
derås
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

hem för framtiden. Detta antagande bestyrkes därav, att praktiskt taget alla

blivande adopivföräldrar efterhöra barnets hälsa och normala utveckling

och ofta fordra undersökning av barnet före adoptionen.

Faktiskt är det emellertid så, att läkarintyg om normalitet hos barnet

ej kan med någon säkerhet utfärdas förrän detta nått sådan utvecklingsgrad,

att dess reaktioner äro någorlunda utbildade och kunna tydas. En

hjämmissbiidning, en endokrin rubbning, följderna av en förlossningsskada

och många andra för livet kvarstående fel bedömas endast med stor tveksamhet

av de mest erfarna barnläkare under första levnadsåren.

Samma är förhållandet med olika grader av efterblivenhet. Erfarenheten

visar också att adoptivföräldrar, som på grund av intetsägande eller skenbart

tillfredsställande läkarintyg adopterat spädbarn, senare kunna få ångra

sin godtrogenhet att ge namn, hem och egendom åt en liten, som aldrig kan

bära upp någotdera. Försök att få sådan adoption att gå tillbaka avvisas

av myndigheterna — enligt barnavårdsnämndens mening med orätt. Föräldrarna

ha dock tagit barnet som sitt utifrån falska förutsättningar.

Helt naturligt återfaller ofta nog skulden för sådana adoptioner på tillstyrkande

myndigheter, och barnavårdsnämnden som ofta förmedlar dem får

sken av att lia felbedömt situationen. Därigenom framkallas en lättförståelig

tvekan hos andra eventuella adoptanter och den legitima strävan att på detta

sätt skaffa barnen hem och hemmen barn försvåras.

Som regel bör fördenskull adoption av småbarn, t. ex. upp till 2 å 3 års

åldern, ej tillstyrkas av ansvarig myndighet eller institution. Undantag bör

vid särskilda förhållanden kunna göras i en sådan regel, men dessa undantag

böra i varje särskilt fall motiveras.

För egen del har rådhusrätten påpekat, att de sålunda anförda synpunkterna

uppenbarligen icke gjort sig gällande vid adoptionslagens tillkomst. Tvärtom

framginge av motiven till lagen, att adoption av helt små barn ansetts

särskilt lämplig. I praxis syntes också ansökningar örn adoption av späda

barn undantagslöst beviljas, därest förutsättningar för bifall eljest förelåge. I

adoptionslagen hade barnets intressen väl tillgodosetts, men knappast adoptivföräldrarnas.

Det vore antagligt, att dessa ofta icke insåge de risker, som

här mötte. Enligt rådhusrättens mening borde genom lagändring hävande

av adöptivförhållande möjliggöras i särskilt stötande fall. I

I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian ha följande

synpunkter anlagts på denna fråga.

Då ett barn adopteras i späd ålder, är det icke möjligt att med säkerhet

avgöra, huruvida barnet är normalt eller ej. I det utlåtande av en specialist

på barnsjukdomar, vilket återgivits i det föregående, har sålunda framhållits,

att många slag av inre missbildningar och skador liksom olika grader av

själslig efterblivenhet icke kunna bestämt fastställas under de första levnadsåren

ens av de mest erfarna barnläkare. På grund härav har ifrågasatts,

att tillstånd till adoption icke skulle få lämnas, innan barnet blivit åtminstone

ett par år gammalt. Ur andra synpunkter är det emellertid synnerligen önskvärt,

att adoption äger rum, medan barnet befinner sig i späd ålder Banden

mellan adoptanten och barnet bliva härigenom starkare, och ett personligt

förhållande av samma slag som vid det naturliga föräldraskapet kan lättare

uppkomma. Visserligen torde det å andra sidan mången gång vara lämpligt,

att adoptanten under någon tid på försök får vårda barnet, innan adoption

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 21

äger ruin, men ett sådant provisoriskt tillstånd bör icke utsträckas alltför

länge.

Därest adoption sker, medan barnet befinner sig i späd ålder, kan det dock

emellanåt inträffa, att barnet sedermera visar sig vara behäftat med så

svåra själsliga eller kroppsliga defekter, att adoptionen ej skulle ha ägt rum,

örn adoptanten dessförinnan ägt kännedom härom. Såsom tidigare angivits

lämnar den gällande lagstiftningen icke någon möjlighet för adoptanten att

avveckla ett dylikt adoptivförhållande. Även örn det ligger i sakens natur, att

de band, som knytas genom en adoption, helst böra få livslång varaktighet,

synas dock starka skäl tala för att här göra ett undantag i överensstämmelse

med vad som redan nu gäller för vissa andra fall. Det kan icke vara rimligt,

att den som tagit sig an ett barn skall vara skyldig att allt framgent sörja

för detsamma, örn det efteråt visar sig, att barnet t. ex. lider av sinnesslöhet.

Utom den ekonomiska börda, som adoptionen medför, åsamkas adoptanten

eller adoptivföräldrarna oförskyllt ett personligt lidande genom att de förbliva

knutna till ett abnormt barn. Det kan också både av ekonomiska och av

psykologiska skäl vara svårt för dem att som ersättning adoptera ett annat

barn. Ha adoptivföräldrarna ett eller flera egna barn, kan det för dessa vara

skadligt att växa upp tillsammans med ett abnormt adoptivbarn.

De risker, som enligt vad bär berörts äro förbundna med adoption av späda

barn, kunna överhuvud taget lätt verka hämmande på lusten att adoptera,

icke minst för sådana omtänksamma och förutseende människor, som skulle

vara väl lämpade att vårda och uppfostra barn. Det är tänkbart, att de samhällsnyttiga

verkningarna av adoptionsinstitutet härigenom blivit minskade i

en icke alldeles obetydlig utsträckning.

Av de skäl som nu anförts synes en möjlighet böra öppnas att häva adoptivförhållande,

när adoptivbarnet visar mera svårartad själslig eller kroppslig

defekt. Det i praktiken viktigaste fallet är säkerligen, att barnet lider av sinnesslöhet.

Däremot torde sinnessjukdomar i vanlig mening knappast förekomma

hos späda barn, men stundom uppträda svåra endokrina rubbningar

med både själsliga och kroppsliga symptom. I den mån det förekommer andra

slag av svåra själsliga lyten, böra även dessa härvidlag komma i betraktande.

Någon skarp gräns lär för övrigt icke kunna dragas mellan själsliga och

kroppsliga abnormiteter. Bland sådana defekter, som företrädesvis äro kroppsligt

betingade, ifrågakommer i detta sammanhang särskilt dcvstumhet, som

ej brukar upptäckas förrän barnet nått den ålder, då ett normalt barn kan

tala. Slutligen torde det finnas anledning att med de nu berörda defekterna

likställa kroppsliga sjukdomar med långvarigt förlopp och överhuvud taget

svårartad karaktär.

För att ett adoptivförhållande skall få hävas av sådan orsak som nu angivits,

bör denna ha förefunnits redan vid adoptionen. En senare uppkommen sjukdom

eller annan defekt hör till sådana svårigheter, som en adoptant måste

räkna med, och bör därför icke föranleda adoptivförhållandets hävande. Å

andra sidan bör det krävas, att defekten upptäckes först efter det adoptionen

ägt ruin. Örn adoptanten med vetskap örn förhållandet tagit sig an barnet,

bör naturligtvis hävning ej få ske. Emellertid torde man ej böra vara för sträng

i kravet på att adoptanten skall lia varit ovetande om förhållandet. En misstanke

kan lia funnits men adoptanten har kanske hoppats, att den var ogrundad.

Han kan t. o. m. ha blivit varnad av läkare utan att bliva övertygad. Även

i dylika fall bör adoptionen kunna hävas. Att defekten bort kunna upptäckas

vid en mera noggrann undersökning än som skett, bör naturligtvis ej hindra,

att adoptionen häves.

Det ligger i sakens natur, att ett adoptivförhållande, som bestått en längre

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

tid, icke bör få hävas av sådan anledning varom här är fråga. Adoptanten bör

efter någon lid känna, att lian verkligen övertagit ansvaret för barnet, även

om detta ansvar skulle bli ganska tungt. Av detta skäl torde det vara nödvändigt

att begränsa den tid, inom vilken adoptanten må påkalla, att adoptionen

häves. Sådana defekter som förut berörts torde i regel giva sig mera

tydligt tillkänna, då barnet uppnått två—tre års ålder. Med hänsyn härtill

synes lämpligen kunna stadgas, att ansökan om hävande av adoph vförhållande

på sådan grund som här angivits skall ske inom tre år från adoptionen.

Härefter har i promemorian angivits, att de nya lagbestämmelser, vilka erfordrades

för att förverkliga vad sålunda föreslagits, lämpligen borde infogas

som ett första stycke i 21 § adoptionslagen. Där skulle således stadgas rätt för

adoptanten att få adoptivförhållandet hävt, om adoptivbarnet funnes lida av

sinnesslöhet, annat svårt lyte eller svårartad sjukdom, som förelegat redan

vid adoptionen utan att adoptanten då ägt vetskap därom, såframt ansökan

gjordes av adoptanten inom tre år från adoptionen. Infogandet av detta nya

stadgande i 21 § föranledde vissa formella jämkningar i lagrummets nuvarande

bestämmelser.

Slutligen har i promemorian anförts följande.

I 22 § adoptionslagen finnas såsom tidigare angivits särskilda bestämmelser

rörande hävande av adoptivförhållande, då barnet är adopterat av

makar. Hävandet måste i sådant fall avse båda makarna. Om adoptivbarnet

gjort sig skyldigt till otillbörligt eller brottsligt förfarande, men blott en av

adoptivföräldrarna vill häva adoptivförhållandet, kan detta likväl upplösas,

men endast om synnerliga skäl föreligga. Samma regel torde lämpligen böra

gälla, även då det är fråga örn hävande på grund av defekt hos adoptivbarnet.

Enligt vad förut angivits skulle sådant hävande ej få ske, örn adoptanten

ägde vetskap örn defekten vid adoptionen. Då ett barn adopterats av

makar, kan det undantagsvis inträffa, att endast en av dem hade dylik vetskap.

Adoptivbarnet kan exempelvis lia varit en släkting till denne make,

och han kan ha hemlighållit barnets defekt för sin hustru i syfte att få hennes

samtycke till adoptionen. Det synes icke riktigt att i ett sådant fal! utesluta

möjligheten att häva adoptivförhållandet, men en ansökan därom bör

icke kunna bifallas, örn den göres endast av den make, som vid adoptionen

ägde vetskap om defekten. De nu föreslagna reglerna torde lämpligen kunna

införas i lagens 22 §.

För sådana fall, då adoption ägt rum före den tillämnade lagändringens

ikraftträdande, finns det behov av en särskild tidsfrist för att möjliggöra

adoptionens hävande. Den förut angivna treårstiden kan ju redan ha gått till

ända, då lagändringen träder i kraft, eller också kan det återstå så kort tid,

att adoptanten icke får tillräckligt rådrum. Såsom nyss angivits bör det visserligen

vara regel, att ett adoptivförhållande, som varat en längre tid, icke skall

få hävas av sådan orsak, som det här gäller. I de nu avsedda fallen föreligger

emellertid en speciell situation. Då adoptanten icke tidigare kunnat påkalla

adoptivförhållandets hävande, synes det vara obilligt att icke låta honom

få begagna den möjlighet, som lagändringen öppnar. På grund härav

torde i en övergångsbestämmelse böra stadgas en särskild tidsfrist om förslagsvis

ett år från lagändringens ikraftträdande, inom vilken ansökningar

i dessa äldre fall skola få göras. Därest adoptionen ägt rum kortare tid än två

år före lagändringens ikraftträdande, skall adoptanten naturligtvis få tillgodonjuta

hela den återstående delen av treårsfristen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

23

Yttranden.

Vad som föreslagits i promemorian om rätt att i vissa fall få adoptivförhållande

hävt har i stort sett vunnit anslutning i yttrandena. I ett pär av

dem ha dock erinringar av mera allmän beskaffenhet framställts, varjämte

skiljaktiga åsikter yppats rörande vissa detaljfrågor.

Bland dem som uttryckligen biträtt promemorians allmänna ståndpunkt

i denna del är Sven hovrätt, som förklarat förslaget vara i princip välgrundat.

Göta hovrätt har yttrat följande.

Det ligger i adoptivförhållandets natur, att åt detsamma bör efter förebild

av de naturliga familjebanden givas den största möjliga stadga. Redan i 1917

års adoptionslag har emellertid iakttagits, att adoptivförhållandet icke under

alla omständigheter är oupplösligt. I vissa undantagsfall måste grunden

för adoptionen anses så allvarligt rubbad, att ett vidhållande av oupplöslighetskravet

framstår som olämpligt och föga rimligt. Hit böra enligt hovrättens

mening utan tvekan föras sådana fall, där adoptanten vid adoptionen

utgått från att barnet vore normalt men det senare uppdagas, att barnet var

behäftat med någon allvarligare själslig eiler kroppslig abnormitet. Hovrätten

vill därför tillstyrka, att en lagregel antages örn hävande av adoptivförhållande

av nu angiven orsak.

Vad angår det närmare innehållet i det nya stadgandet kunde möjligen

mot förslaget invändas, att — såvitt av motiven framgår — svårigheter att

konstatera defekter av ifrågavarande art yppats allenast i fråga örn helt små

barn, men att stadgandet det oaktat icke begränsats till fall, där barn adopterats

under de första levnadsåren. Men i den mån det icke på läkarvetenskapens

nuvarande ståndpunkt kan uteslutas, att väsentliga rubbningar i organismen

kunna vara dolda även vid något mera framskriden ålder, är det naturligt,

att på sätt föreslagits samma princip här tillämpas som beträffande

de mindre barnen. Förslaget föranleder därför i denna del ingen erinran från

hovrättens sida.

So eini stp reis en och Överståthållarämbetet ha tillstyrkt promemorians förslag

även i nu förevarande del. Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund

har funnit den föreslagna lagändringen utgöra ett bestämt framsteg. Erfarenheten

hade visat, att adoption i regel företoges, då adoptivbarnet ännu

befunne sig i så tidig ålder att en defekt eller sjukdom av här ifrågavarande

slag icke läte sig med säkerhet konstateras. Möjligheten att få adoptionen hävd

vore både ur medicinsk och allmänt mänsklig synpunkt väl befogad. Även

karolinska institutets lärarkollegium har uttryckligen tillstyrkt förslaget. Lärarkollegiet

har därvid erinrat om vad som anförts i promemorian rörande

de risker som en adoptant löpte vid en från andra synpunkter önskvärd tidig

adoption, nämligen att adoptivbarnet kunde befinnas lida av sinnesslöhet

eller annan svår defekt som vid tidpunkten för adoptionen icke kunnat fastställas.

De skäl som i promemorian anförts för en ändring av nu gällande

lag så att adoption i dylika fall skulle kunna hävas, örn ansökan skedde inom

tre år från adoptionen, syntes lärarkollegiet så tungt vägande att de väl motiverade

den föreslagna ändringen.

Barnavårdsnämnden i Malmö har uttalat sin oförbehållsamma anslutning

(ill förslaget.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

I det yttrande som avgivits av barnavårdsnämnden i Göteborg har nämnden

såsom sin egen mening åberopat inehållet i ett utlåtande av barnavårdsdirektören

i Göteborg. Denne har anfört följande.

De föreslagna ändringarna synas till alla delar vara påkallade. De äro

även utformade på ett sätt, som icke ger anledning till någon som helst erinran.

Lämpligen bör dock barnavårdsnämnden fästa uppmärksamheten på

vikten av att adoption ej bör äga rum, förrän barnet vistats i adoptivhemmet

under ett år, dock med undantag för det fall, då adoptionen avser endera

makens barn utom äktenskapet. Härför uttalade sig barnavårdsnämnderna

i rikets större städer vid en i Göteborg den 21—23 september 1943 hållen

konferens. Jag vill även framhålla betydelsen av att adoptivbarnet undersökes

av barnläkare, helst med psykiatrisk utbildning. Denna undersökning

bör äga rum första gången, då barnet skall överföras till det ifrågasatta adoptivhemmet,

samt andra gången omedelbart före ettårstidens utgång.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förklarat sig biträda vad som

anförts i barnavårdsdirektörens utlåtande. Emellertid syntes det länsstyrelsen

angeläget, att det tillämnade nya stycket i 21 § adoptionslagen endast i

mycket sällsynta undantagsfall behövde komma till användning. Åtgärder,

som förhindrade förhastad adoption beträffande späda barn innan ännu barnets

beskaffenhet i förevarande hänseenden kunde bedömas, syntes därför

önskvärda. Att denna fråga beaktades vid den lämplighetsprövning som rätten

enligt 8 § hade att verks lalla vöre måhända den enklaste lösningen därav.

Någon ändring i lagtexten härför syntes icke krävas, om praxis genom barnavårdsnämndernas

medverkan vid de yttranden som de skulle avgiva enligt

9 § inriktades på ett dylikt hänsynstagande.

Fattigvårds- och barnavårds! örbundet har gjort följande uttalande.

Även örn denna ändring i 21 § säkerligen föreslagits av helt andra skäl,

kan man otvivelaktigt anse densamma som en naturlig följd av den föreslagna

ändringen i 8 §. Om ett barn adopteras i en familj med bröstarvingar och

det adopterade barnet befinnes vara sinnesslött elier lida av annan svår defekt,

skulle detta otvivelaktigt kunna medföra en icke förutsedd försämring i

bröstarvingarnas ställning.

Men även om adoptivföräldrarna icke hava egna barn, måste det anses

rimligt att en adoption skall kunna hävas, örn adoptivbarnet befinnes lida av

sinnesslöhet, annat svårt lyte eller svårartad sjukdom. Då möjligheter nu

saknas att få adoptionen hävd i dylika fall, har detta i enstaka fall redan

verkat hämmande på villigheten att adoptera. I den mån mera allmän kännedom

sprides örn fall, då det adopterade barnet befunnits lida av sådan defekt

elier sjukdom, som det här är fråga örn, komma också — därest möjligheter

icke skapas för adoptionens hävande — vidgade kretsar av ansvarskännande

människor eller just sådana människor, som man önskar som

adoptivföräldrar, att tveka inför en adoption.

Förbundet vill. därför varmt tillstyrka bifall till det framlagda förslaget i

detta hänseende. Förbundet vill dock ifrågasätta, örn icke utlåtande från medicinalstyrelsen

alltid borde inhämtas i mål örn hävande av adoption av nu

ifrågavarande anledningar. I målet måste givetvis den sinnesslöhet, det lyte

eller den sjukdom, som åberopas som skäl för ett hävande, styrkas medelst

läkarintyg. Det synes emellertid, som örn gränserna mellan sinnesslöhet och

efterblivenhet, åtminstone höggradig efterblivenhet, äro mycket flytande. Vad

den ena läkaren betraktar som efterblivenhet, torde en annan läkare karak
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

25

terisera som sinnesslöhet. Men även då det gäller lyte eller sjukdom kunna

meningarna säkerligen vara delade, huruvida lytet är att beteckna som svårt

eller sjukdomen som svårartad.

Även om man kan förutsätta, att domstolarna i mål av denna art skulle

komma att i en hel del fall inhämta medicinalstyrelsens utlåtande, synes

emellertid ett sådant förfaringssätt — för undvikande av ojämnhet i lagtilllämpningen

— böra göras obligatoriskt.

I detta sammanhang uttalar förbundet den förhoppningen att de ökade

möjligheterna att under vissa förutsättningar få en adoption hävd, som ett

antagande av den föreslagna ändringen i 21 § skulle skänka, icke måtte medföra

ett eftersättande av den noggranna prövning, som bör föregå de blivande

adoptivföräldrarnas beslut örn antagande av ett adoptivbarn. Det förefaller

nämligen som örn adoptioner redan nu icke sällan skulle komma till

stånd utan tillräckligt övervägande och utan att de blivande adoptivföräldrarna

hunnit lära känna barnet. Därtill kommer att adoption ibland äger rum,

då barnet är i så späd ålder, att man icke kan veta något örn dess fysiska

och andliga utveckling. Ett överilat beslut kan här få mycket tråkiga följder.

Med hänsyn härtill är det enligt förbundets uppfattning angeläget upptaga

till prövning, huruvida det icke vore lämpligt att i adoptionslagen införa

bestämmelser örn att ett barn skall hava vistats en viss tid, exempelvis

sex månader, hos de blivande adoptivföräldrarna, innan adoption får ske,

ävensom ett förbud mot adoption av barn under ett års ålder.

Större tveksamhet gentemot förslaget har uttalats av barnavårdsnämnden

i Stockholm, som dock förklarat sig icke vilja avstyrka den föreslagna

lagändringen. I yttrandet har anförts följande.

Vad angår frågan örn beredande av möjlighet att häva adoptivförhållande

på grund av att adoptivbarnet befunnits lida av sinnesslöhet eller annan svår

defekt, har det förekommit, att barnavårdsnämnden nödgats omhändertaga

sådant adoptivbarn enligt 29 § 2 mom. barnavårdslagen och att adoptivfadern

krävts på ersättning för vårdkostnaden. Nämnden anser detta vara

föga tilltalande. Det förefaller emellertid som om den närmast till hands

liggande utvägen att förhindra dylika komplikationer vore den som föreslagits

av barnavårdsnämnden i Lund, nämligen att icke tillåta adoption, förrän

barnet uppnått viss ålder. För egen del har nämnden funnit det vara synnerligen

angeläget, att adoption icke sker, förrän barnet en tid vistats hos

de blivande adoptivföräldrarna. På så sätt vinnes större trygghet för att barnet

och de blivande adoptivföräldrarna passa för varandra. Det har icke så

sällan inträffat, att personer, som länge önskat erhålla ett adoptivbarn och

som synts äga de allra bästa förutsättningar såsom adoptivföräldrar, efter

några månader funnit, att omsorgen örn det barn, som anförtrotts dem, långt

ifrån att medföra den glädje de väntat sig, i stället blivit dem en så tung

börda, att de önskat lämna barnet från sig. En prövotid av ett år skulle folden

skull enligt barnavårdsnämndens mening alltid vara önskvärd. Anledningen

till att de blivande adoptivföräldrarna stundom icke vilja gå med på

ett sådant uppskov med adoptionen — som ju även skulle medföra större

möjlighet att bedöma barnets psykiska utveckling — .är i allmänhet fruktan

för att de naturliga föräldrarna skola ångra sig och återkalla sitt samtycke

till adoptionen. Kunde trygghet skapas i detta avseende, t. ex. så att en i viss

ordning upprättad saintyckesförklaring av de naturliga föräldrarna gjordes

bindande linder viss icke alltför kort tid, torde det icke behöva vålla betänkligheter

alt föreskriva, att adoption icke finge ske förrän efter eli års prövotid.

Eventuellt kunde man tänka sig, att adoptanten å sin sida finge skrift
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition nr 100.

ligen förbinda sig afl bekosta barnets vård under den överenskomna prövotiden,

även om han före dennas slut lämnade barnet ifrån sig. På så sätt

torde jämväl de naturliga föräldrarnas anspråk på trygghet mot överraskningar

av ekonomisk art få anses tillfredsställda; någon svårighet att anskaffa

ett nytt adoptivhem för barnet, örn så skulle visa sig nödvändigt eller

önskvärt, kan ju icke väntas uppkomma. På så sätt torde den lagändring,

varom nu är fråga, bliva överflödig. Anses emellertid det nu framkastade

förslaget icke kunna förverkligas, vill barnavårdsnämnden förorda de i promemorian

föreslagna ändringarna i 21 och 22 §§ adoptionslagen såsom ändamålsenliga.

Det har de senare åren blivit allt vanligare, att en man, som ingått äktenskap

med en frånskild hustru elier änka, söker tillstånd att adoptera hustruns

barn i det föregående äktenskapet. (Däremot är det tämligen ovanligt, att en

styvmor söker tillstånd att adoptera mannens barn i föregående äktenskap.)

Barnavårdsnämnden anser för sin del, att dylika adoptioner endast i särskilda

fall äro önskvärda. En och annan gång har det inträffat, att moderns

nya äktenskap efter relativt kort tid blivit upplöst eller att modern avlidit,

varvid det visat sig, att något verkligt samband aldrig förfunnits mellan barnet

och adoptivfadern. Nämnden försöker i allmänhet avstyra dylika adoptioner,

till dess det nya äktenskapet bestått något år, så att frågan om adoptionens

lämplighet skall kunna bedömas med större säkerhet. En och annan

gång har detta också lyckats men vanligen låter sökanden och hans maka,

respektive make, icke övertala sig. Även när det gäller adoptioner av denna

typ skulle barnavårdsnämnden önska, att en viss prövotid bleve stadgad.

Möjligheten att uppskjuta tidpunkten för adoption av späda barn har även

förordats av läkaresällskapet, som ansett att en adoption i regel icke borde

äga rum förrän i två—treårsåldern, örn det villkoret skulle kvarstå att adoption

icke finge hävas senare än tre år efter adoptionsförfarandet. Det kunde

nämligen vara synnerligen svårt att även under tre—fyraårsåldern avgöra,

huruvida barnet vore själsligt normalt eller icke. Ofta upptäcktes själsliga

defekter t. o. m. först vid inträdet i skolan.

Beträffande förslagets närmare detaljer har hovrätten för Övre Norrland

erinrat örn att förslaget såsom förutsättning för hävande av adoption upptagit,

att adoptivbarnet befunnits lida av sinnesslöhet, annat svårt lyte eller svårartad

sjukdom. Hovrätten hade ej kunnat i utredningen finna säkert stöd

för bedömningen, huruvida denna förutsättning utformats på sätt som ur medicinsk

synpunkt vöre rationellast. Vidare efterlyste hovrätten medicinsk sakkunskap

för bedömande, huruvida ej redan ett vid tiden för adoptionen föreliggande

anlag för lytet eller sjukdomen skulle innefatta tillräckligt skäl för

adoptionens hävande, alltså även utan att lytet eller sjukdomen redan vid

adoptionen kommit till fullt uttryck.

Medicinalstyrelsen har funnit önskvärt, att bland de fakta, vilka skulle indicera

ett adoptivförhållandes hävande, inräknades jämväl svårare former av

medfödd psykopati. Med hänsyn därtill ville styrelsen förorda, att det föreslagna

stadgandet ändrades till att avse sinnesslöhet, annat svårt kroppsligt

eller själsligt lyte eller svårartad sjukdom.

I fråga örn tidpunkten för defektens uppkomst har Svea hovrätt yttrat följande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

27

Övervägande skäl tala för att lyte eller sjukdom som uppkommit först efter

adoptionen ej skall kunna åberopas. Så som regeln härom uttryckts i lagtexten

skulle emellertid ansökan om hävande kunna bifallas allenast om det

kan anses styrkt, att lytet eller sjukdomen verkligen förelegat redan vid

adoptionen. Att förebringa full bevisning härutinnan kan emellertid vara förenat

med stora svårigheter, och den omständigheten att ovisshet föreligger

beträffande tidpunkten bör ej stå i vägen för bifall, om anledning saknas att

betvivla att lytet eller sjukdomen först efter adoptionen givit sig tillkänna

för adoptanten.

Även Göta hovrätt har uttalat sig för mindre stränga krav på bevisning i nu

nämnda hänseende. Hovrätten har framhållit, att det i mål angående hävande

av adoptivförhållande enligt allmänna bevisregler måste åligga adoptanten

att styrka, att defekten förefunnits redan vid tiden för adoptionen. Säkerligen

kunde emellertid ej sällan för adoptanten uppstå svårighet att med

bestämdhet leda i bevis, att den åberopade defekten verkligen förefunnits vid

tiden för adoptionen, även örn i det särskilda fallet starka skäl åberopats till

stöd därför. Med anledning därav syntes det påkallat att giva bestämmelsen en

något mjukare formulering, exempelvis genom inskjutande i lagtexten av

orden »efter vad antagas må» eller dylikt.

Förutom de uttalanden som redan återgivits rörande den ålder, då en defekt

av ifrågavarande slag brukar giva sig tillkänna, lia vissa uttalanden gjorts

som särskilt rikta sig mot den i promemorian föreslagna treårsgränsen. Sålunda

har socialstyrelsen yttrat att, såvitt styrelsen kunde döma, denna

tidsgräns blivit för snävt tillmätt. Erfarenheten hade visat, att barn kunde ha

svåra defekter, vilka tidigt skulle ha kunnat diagnosticeras av läkare men som

icke varsnats av föräldrarna förrän vid en högre ålder. Föräldrarna förstode

icke alltid, att anledning kunde föreligga att rådfråga läkare på ett tidigare

stadium. Med hänsyn därtill bleve den föreslagna bestämmelsen icke tillfyllest.

Enligt styrelsens mening borde fem år i stället för tre år sättas som

den tidsintervall, inom vilken ansökan borde göras om adoptivförhållandes

hävande.

Samma ståndpunkt han intagits av medicinalstyrelsen som anfört följande.

Den föreslagna tidsfristen på tre år från adoptionen, inom vilken frist

ansökan örn adoptions hävande enligt förslagets 21 § skall göras, kan i vissa

fall, då barnet adopterats i mycket späd ålder — något som i och för sig är

önskvärt och som indirekt utgör ett av motiven för föreliggande ändringsförslag

— befinnas för kort. Det inträffar icke sällan, att de lyten hos adoptivbarnet,

vilka må åberopas såsom skäl för adoptionens hävande, komma i dagen

på ett för envar påtagligt sätt först senare än mellan tre och fyra års ålder.

I syfte att väsentligt mildra denna olägenhet får medicinalstyrelsen därför

föreslå att den angivna tidsfristen utökas till fem år från adoptionen.

Medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund ha till behandling

upptagit frågan om defekter som framträda först på senare stadier

i en människas utveckling. Fakulteten i Uppsala har därom yttrat följande.

De barn, som adopteras, kunna i vissa fall lia ärftlig belastning av ogynnsam

natur. Detta är inte alltid möjligt att fastställa, bl. a. därför alt föräldrarna

inte äro kända. I lagförslaget tages hänsyn till förlossningsskador in. m.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr ICO.

och ärftliga anlag, som tidigt medföra manifest sjukdom. Det ligger i sakens

natur, att man inte vid denna tidpunkt kan ta hänsyn till arvsanlag, som

först senare i livet medföra sjukdomssymtom. Det finnes emellertid fall av

ärftligt betingad psykopati, som tidigt för till vanart, för vilken barnet

måste omhändertagas för skyddsuppfostran eller dylikt. Tendenser tili en

livsföring av denna art torde böra jämställas med det i 21 § omnämnda förhållandet,

att adoptivbarnet för ett lastbari eller brottsligt liv. Det torde vara

orimligt, att adoptivföräldrarna skola dra försorg om en vanartad individ,

som senare utvecklar sig till brottsling, och att denne skall bära familjenamnet

och ha arvsrätt. Många svårare fall av brottslighet utveckla sig på

basis av en tidigare vanart. Det torde inte vara motiverat att vänta med

bedömandet av konsekvenserna av psykopatisk läggning ända upp i vuxen

ålder. De synpunkter, som här utvecklats, torde kunna tillgodoses genom att

i 21 § formulera andra stycket på följande sätt: »Ilar adoptivbarnet grovt

förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste eller visar adoptivbarnet tecken

till vanart eller för ett lastbart och brottsligt liv, åge adoptanten ock vinna

adoptivförhållandets hävande.»

I det uttalande som gjorts av fakulteten i Lund har framhållits, att samtidigt

som fakulteten förordade det i promemorian framlagda förslaget ville

fakulteten likväl giva uttryck åt den uppfattningen att denna lagändring

kunde komma att visa sig ej helt motsvara det som därmed åsyftades. Det

överlämnades nämligen helt åt adoptivföräldrarna att avgöra, om barnet

visade sådana defekter som för framtiden kunde komma att bereda dem och

samhället svåra besvikelser. Man kunde icke heller helt bortse ifrån att vissa

nedärvda sjukdomar först senare — vid skolålderns början eller under densamma

— komme till synes och utvecklade sig. Det kunde under sådana förhållanden

komma att visa sig riktigare och lämpligare att i en framtid borttaga

tidsbegränsningen och i stället införa en bestämmelse om att återgång

av adoption borde vara möjlig, när adoptanten anhölle därom och med stöd

av läkarbetyg, som eventuellt kunde infordras av domstol eller granskas av

medicinalstyrelsen, visade att adoptivbarnet Sede av sådan sjukdom eller

defekt som till anlaget funnits redan vid adoptionstillfället men då ej kunnat

direkt påvisas.

*»

Vissa andra frågor som icke behandlats i promemorian ha även berörts i

yttrandena. Medicinalstyrelsen har sålunda gjort följande uttalande.

Det synes icke fullt klart om 20 § i nu gällande adoptionslag ger möjlighet

till hävande av adoptionen i händelse adoptanten drabbas av sådan sinnessjukdom,

som kan med sannolikhet antagas vara obotlig. Starka skäl tala

emellertid för att i dylika fall adoption må kunna på yrkande av adoptivbarnet

hävas, och samma förhållande bör gälla, om makar äro adoptanter

och endera av dem drabbas av sådan sinnessjukdom som nyss sagts. I här

avsedda fall kunna sådana förhållanden inträda, att makars respektive ensamstående

persons eget barn bör bliva omhändertaget och fört från hemmet.

Då i dylika fall möjligheterna för adoptivbarn att bliva omhändertagna av

adoptants anförvanter torde vara mindre än för egna barn, bör enligt medicinalstyrelsens

mening möjlighet till adoptions hävande på angiven grund

icke vara utesluten.

Med hänsyn härtill föreslår medicinalstyrelsen, att i 20 § bland de skäl,

som av adoptivbarn kunna åberopas till stöd för framställning om hävande

av adoption, angives även sådan sinnessjukdom, som kan med sannolikhet

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

antagas vara obotlig, hos adoptanten eller, om adoptanterna äro makar, hos

endera av dem.

Denna fråga har även upptagits av läkaresällskapet sorn framhållit, att förslaget

till ändring av 21 § adoptionslagen huvudsakligen syntes tillgodose

adoptantens intressen genom att adoptionen kunde hävas, därest barnet under

utvecklingen visade sig sinnesslött. Motsvarande rätt för barnets vidkommande

att få adoptionen hävd borde finnas, örn t. ex. en av adoptanterna bleve kroniskt

sinnessjuk eller avlede oell den andra kanske vore oförmögen att ensam

handha vårdnaden. Örn en familj med egna barn skulle drabbas av en dylik

olycka, hände det icke så sällan, att barnen bleve omhändertagna av släktingar.

Det kunde icke förväntas, att dessa komme att omhändertaga även

ett eventuellt adoptivbarn. Om icke lydelsen av 20 § i nu gällande lag gåve

möjlighet till hävande av adoptionen i dylika situationer, borde lagen även

ändras så, att den härvidlag mera tillgodosåge barnets intressen.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har anfört följande.

Det finnes enligt barnavårdsnämndens mening på förevarande område

behov av andra lagändringar än de, som i promemorian föreslagits. Nämnden

tänker därvid i första händ på angelägenheten av att undersökning rörande

adoptivföräldrarnas lämplighet blir så grundlig som möjligt. Bland annat med

hänsyn till den ringa tillgången på lämpliga adoptivbarn synes det icke vara

att fordra för mycket, örn personer, som önska taga hand örn ett barn i och

för adoption, åläggas att dels avgiva en skriftlig försäkran angående sitt hälsotillstånd,

dels förete läkarintyg. Barnavårdsnämnden har för sin del föreskrivit,

att personer, som anmäla sig hos nämnden för att genom dess förmedling

erhålla anvisning på barn i och för adoption, skola vara skyldiga att,

innan ett barn på prov anförtros åt dem, inkomma med självdeklaration och

läkarintyg. Jämväl i sådana fall, där nämnden icke förmedlat adoptionen —

adoptanterna hava t. ex. kommit i förbindelse med barnets föräldrar genom

tidningsannonsering — försöker nämnden i samband med sitt yttrande till

rätten förmå adoptanterna att inkomma med sådana handlingar som nämnts.

Stundom har det emellertid visat sig svårt att förmå dem därtill. Nämnden

skulle därför önska, att bestämmelserna i 9 § kompletterades med föreskrift

att den som söker tillstånd att adoptera skall vara skyldig att underkasta sig

läkarundersökning.

Enligt 4 kap. arvslagen inverkar adoption icke på adoptivbarnets och dess

skyldemäns rätt till arv efter varandra, utom för det fall att adoptivbarnet

erhållit egendom från adoptanten i arv, gåva eller testamente. Om t. ex. en

adoptivfader idkar rörelse och låter sitt adoptivbarn inträda såsom delägare

i firman, riskerar han således, alt ifall adoptivbarnet dör utan att efterlämna

make eller bröstarvinge, dess släktingar komma att göra anspråk på andel i

rörelsen. Att de naturliga föräldrarna sålunda hava företräde framför adoptanterna

till arv efter adoptivbarnet avhåller icke så sällan fosterföräldrar

från att adoptera fosterbarn, som kanske lång tid varit i deras vård och som

helt och hållet behandlas, som om det vore deras eget barn. Bestämmelserna

rörande adoptivbarns arvsrätt och örn arvsrätt efter sådant barn, borde för

den skull enligt barnavårdsnämndens mening underkastas revision.

I det föregående har framhållits, att efterfrågan på adoptivbarn är avsevärt

större än tillgången. Detta gäller särskilt för de större städernas vidkommande.

Av lätt insedda skäl vill nämligen ofta den som ämnar taga

ett adoptivbarn helst få ett barn från annan ort, och det är naturligt, att

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

han då i första hand vänder sig till barnavårdsnämnden i en större stad, där

man ju kunde vänta att tillgången på lämpliga adoptivbarn skulle vara god.

Däremot förefaller det, som om det på landsbygden icke alltför sällan förekommer,

att lämpligt adoptivhem icke stöde till buds för ett värnlöst barn.

Barnavårdsnämnden har därför kommit till den uppfattningen, att det skulle

vara till fördel såväl för barnen som för de sökande, om en hela riket omfattande

förmedling av adoptivbarn kunde komma till stånd. Barnavårdsombudens

medverkan borde därvid tågås i anspråk och en förmedlingscentral

anordnas, förslagsvis hos socialstyrelsen.

Barnavårdsnämnden vill också i detta sammanhang beröra ett annat önskemål,

som nämnden tidigare vid olika tillfällen framfört. Det händer icke

så sällan, att fosterföräldrar vårda och fostra ett utomäktenskapligt barn

under hela barnets uppväxttid, utan att den verkliga modern visar något

intresse för barnet eller gör några uppoffringar för det. Men när barnet

kommit upp i 14—15 årsåldern och kan börja göra nytta för sig, ger modern

sig till känna och gör anspråk pa barnet, oaktat detta då är helt invuxet

hos sina fosterföräldrar och känner sig som deras barn. Det blir ofta en

svår chock för barnet, då den verkliga modern gör sina anspråk gällande

och täger barnet till sig. Det vore enligt nämndens mening önskvärt, att moderns

rätt i dylika fall bleve i lag begränsad till förmån för fosterföräldrarna.

I åtskilliga fall hava fosterföräldrar, till vilka barnavårdsnämnden utackorderat

barn, som^ omhändertagits av nämnden, velat adoptera barnet men

icke kunnat erhålla moderns samtycke därtill, fastän det varit uppenbart,

att modern aldrig skulle kunna taga hand örn barnet själv. Barnavårdsnämnden

har fördenskull kommit till den uppfattningen, att en adoption i extrema

fall borde få ske mot moderns vilja. I första hand tänker nämnden därvid

på sådana fall, där vårdnaden överflyttats på särskilt förordnad förmyndare.

Departementschefen.

Det rättsförhållande, som skapas genom adoption, bör vara inriktat på

livslång gemenskap för att kunna fylla sitt ändamål att utgöra en motsvarighet

till det naturliga föräldraskapet. Dock har det ej ansetts lämpligt

att göra adoptivförhållandet oupplösligt. Såsom angivits i redogörelsen för

gällande rätt kan en adoption i undantagsfall hävas av domstolen. Detta är

till en början fallet, då adoptanten och adoptivbarnet vid myndig ålder

överenskommit örn förhållandets upplösning. Vidare kan adoptivförhållandet

under vissa snävt begränsade förutsättningar hävas efter ensidig ansökan

av adoptanten eiler adoptivbarnet. För att förhållandet skall kunna

hävas på begäran av adoptanten fordras enligt 21 § adoptionslagen, att

adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste eller ock

att adoptivbarnet för ett lastbart eller brottsligt liv.

1 promemorian bär föreslagits, att en adoptant skall ha rätt att få adoptivförhållandet

hävt jämväl om det visar sig att adoptivbarnet lider av en

svår defekt som fanns redan vid adoptionen utan att adoptanten då ägde

vetskap därom. Härmed avses framfört allt sådana fall, då ett barn adopterats

i späd ålder och sedermera visar sig lida av sinnesslöhet. Enligt vad

som vitsordats från sakkunnigt medicinskt håll brukar nämligen en sådan

abnormitet, liksom andra medfödda eller tidigt förvärvade defekter, icke

giva sig tydligt tillkänna förrän barnet uppnått en något högre ålder.''

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

31

Det är uppenbart, att starka skäl tala för att adoptivförhållandet under

dylika omständigheter skall kunna upplösas. Då adoptanten åtog sig barnet,

saknades utan hans vetskap en grundläggande förutsättning för att adoptionen

skulle kunna fylla sitt syfte. Såsom framhållits i promemorian kan det

både ur ekonomisk synpunkt och i rent personligt hänseende bliva en alltför

tung börda för adoptanten att för framtiden vara bunden vid ett abnormt

barn. Jag har förut föreslagit en utvidgning av rätten att antaga adoptivbarn

för den som har bröstarvinge, och även enligt nu gällande lag kan

det inträffa, att adoptanten även har egna barn eller andra adoptivbarn.

För dessas utveckling kan det självfallet vara skadligt att växa upp tillsammans

med ett abnormt adoptivbarn. Slutligen kan risken för abnormitet

verka hämmande på lusten att adoptera, örn icke någon möjlighet finnes

att häva adoptionen.

Förslaget att under nyss antydda förutsättningar möjliggöra upplösning

av adoptivförhållandet har i stort sett biträtts i de över promemorian avgivna

remissyttrandena. 1 vissa av deni har emellertid förordats att i

stället stadga en viss minimiålder hos barn som skola adopteras, för att

därigenom hindra adoption av barn med dolda defekter. Örn detta syfte

skall kunna vinnas, måste åldersgränsen sättas så hög, att icke blott det

första levnadsåret utan även flera följande inbegripas därunder. Att sålunda

helt förbjuda adoption av barn i de första levnadsåren skulle emellertid

ur andra synpunkter vara olämpligt. Det är ett vanligt önskemål bland dem

som vilja adoptera barn att fa rättsförhållandet befästat medan barnen ännu

äro helt små, och utan tvivel skapas därigenom de bästa förutsättningarna

för att grundlägga en samhörighet mellan adoptanten och adoptivbarnet av

samma slag som det naturliga föräldraskapet.

En annan sak skulle vara att föreskriva en viss prövotid, under vilken den

som önskade adoptera ett barn skulle hava det hos sig på försök, innan

förhållandet slutgiltigt reglerades genom adoptionsbeslutet. Såsom barnavårdsnämnden

i Stockholm påpekat kunde det tänkas att komplettera en

bestämmelse örn obligatorisk prövotid med vissa andra föreskrifter, exempelvis

örn medgivande från barnets föräldrar till framtida adoption och

om underhållskyldighet under prövotiden. Tillräckliga skäl för att meddela

särskilda bestämmelser av denna innebörd synas dock icke föreligga.

Såsom framgår av det anförda har jag funnit, att den i promemorian

behandlade frågan bör lösas på det sätt som där föreslagits, nämligen genom

elt tillägg till 21 § adoptionslagen som öppnar en ny möjlighet att

häva adoptivförhållande på adoptantens begäran.

Den första förutsättningen härför skall enligt promemorians förslag vara,

att adoptivbarnet befunnits lida av sinnesslöhet, annat svårt lyte eller svårartad

sjukdom. För att tydligare utmärka att även svårare former av medfödd

psykopati kunna inbegripas härunder torde, i överensstämmelse med

vad medicinalstyrelsen förordat, i lagtexten böra uttryckligen angivas alt

adoptionen kan hävas på grund av själsligt lyte.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet bär föreslagit, all yttrande alltid

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

i dessa ärenden skall inhämtas från medicinalstyrelsen för att säkerställa ett

enhetligt bedömande av ifrågavarande lyten och sjukdomar. Eftersom det

endast är fråga örn svåra defekter, torde dock diagnosen ofta vara alldeles klar,

och i tvivelaktiga fall lär domstolen utan särskilt stadgande anskaffa erforderlig

utredning genom att höra medicinalstyrelsen eller på annat lämpligt

sätt. En sådan föreskrift som förbundet avsett synes därför ej behövlig.

För att en abnormitet eller sjukdom skall kunna medföra hävning av adoptivförhållandet

skall det enligt promemorians förslag vara fråga örn en defekt

som förelegat redan vid adoptionen. Såsom skäl härför har i promemorian

anförts, att en senare uppkommen defekt hör till de svårigheter som en adoptant

måste räkna med och som därför icke böra föranleda adoptivförhållandets

hävande. Svea och Göta hovrätter ha emellertid framhållit, att det i vissa

fall kan bliva svårt att förebringa full bevisning örn att defekten förelegat

redan vid adoptionen, fastän sannolika skäl tala för att så varit fallet.

Med hänsyn härtill synes det ej böra fordras mera, än att defekten kan antagas

härröra från tiden före adoptionen. I enlighet med vad som föreslagits

i promemorian torde vidare såsom villkor för hävning böra krävas, att adoptanten

icke med full vetskap örn defekten adopterat barnet.

I promemorian har vidare föreslagits, att adoptionen icke skall få hävas, såframt

ej adoptanten gör ansökan härom inom tre år från adoptionen. Anledningen

till att en dylik tidsfrist har uppställts är naturligtvis, att det icke

är lämpligt att låta frågan om adoptivförhållandets bestånd vara svävande

länge. Såsom framhållits i promemorian bör adoptanten efter någon tid känna,

att han verkligen övertagit ansvaret för barnet. Mot denna princip har

icke någon erinran gjorts i yttrandena. Däremot ha olika meningar framträtt

rörande den lämpliga längden av den tid inom vilken hävningsansökan

må göras. Med hänsyn till önskemålet att adoptivförhållandet snart

skall bli stabiliserat bör fristen göras kort. Å andra sidan måste den emellertid

motsvara en så lång utvecklingsperiod hos barn, att medfödda eller tidigt

förvärvade defekter av de slag som här avses i regel giva sig tydligt tillkänna

även för den som icke har medicinsk eller psykologisk sakkunskap.

På grund av det sist anförda synes den föreslagna treårstiden i vissa fall

kunna bliva väl kort. I anslutning till medicinalstyrelsens och socialstyrelsens

sammanstämmande förslag torde fristen lämpligen kunna bestämmas till fem

år från adoptionen.

Även om ett barn blivit adopterat i späd ålder, böra de svåra defekter som

avses med förslaget i regel framträda tydligt inom denna femårstid. Det

finns visserligen psykopatiska tillstånd som giva sig mera tydligt tillkänna

först i skolåldern, liksom sinnessjukdomar kunna utbryta först på ännu

senare stadier, ehuru de äro grundade i medfödda anlag. Det torde emellertid

möta betänkligheter att öppna vidgade möjligheter till hävande av adoption

på grund av defekter som uppträda på ett sent stadium.

Till den föreslagna nya hävningsregeln erfordras vissa kompletterande

bestämmelser i 22 § adoptionslagen för de fall, då ett barn blivit adopterat

av makar. Enligt promemorians förslag skall i sådant fall adoptivförhållan
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

33

det få hävas endast beträffande bägge makarna, i likhet med vad som gäller,

då ett adoptivförhållande häves jämlikt nu gällande bestämmelser. Om endast

en av makarna vill bäva adoptivförhållandet, skall det fordras synnerliga

skäl för bifall, och därest ena maken ägde vetskap om barnets defekt

vid adoptionen, skall adoptivförhållandet ej få hävas på ansökan enbart av

denne. De sålunda föreslagna reglerna lia icke mött någon gensaga i yttrandena

och torde böra lagfästas.

Slutligen har i promemorian föreslagits en övergångsbestämmelse i syfte

att möjliggöra hävning av adoptivförhållanden, där adoptionen ägt rum så

lång tid före den tillämnade lagstiftningens ikraftträdande, alt den för hävningsansökan

föreslagna tidsfristen antingen helt och hållet gått till ända

eller hunnit löpa så långt, att adoptanten icke får tillräckligt rådrum. Övergångsbestämmelsen

innebär, att ansökan om adoptivförhållandets hävande i

dessa fall skall kunna ske inom ett år från lagens ikraftträdande. Detta förslag,

som jämväl lämnats utan erinran i yttrandena, torde böra genomföras

med den formella jämkning, som föranledes av att fristen förlängts från tre

till fem år.

I vissa yttranden ha framlagts ytterligare förslag om lagändringar i olika

hänseenden. Dessa ändringsförslag torde dock icke lämpligen böra upptagas

i detta sammanhang.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till lag angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen den li juni

1917 (nr 378) om adoption.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den

lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

1 Denna bilaga, som är lika lydande nied det vid propositionen fogade lagförslaget, har

bär uteslutits.

Bihang titt riksdagens protokoll 1944. t sami. Nr ion. y

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majcts lagråd den 15 februari

1944.

N ä r v a r a lide:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 10 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 14 januari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen

den 14 juni 1917 (nr 378) om adoption.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsrådet II. Zetterberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Hertil Crona.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

35

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 februari 1944.

Närvaran d e:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets den 15 februari

1944 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 14 januari 1944 remitterade

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen

den 14 juni 1917 (nr 378) om adoption.

Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer

föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta prolokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:220 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angåds förenkling av i lagen om kommunal fondbildning meddelade bestämmelser örn allmän fond m. m. s. 13 i texten
  2. 1LU 1944:21 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 8, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917 s. 1 i texten