Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång, m. m

61 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 56 av 61 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:12, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

1

Nr 12.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri

rättegång, m. m.; given Stockholms slott den 31 december

1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång;

och

2) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19U. 1 sami. Nr 12.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 1—6, 8, 10, 11, 13 och 14 §§ lagen den 19 juni

1919 om fri rättegång1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Vid allmän underrätt, polisdomstol och krigsrätt samt första domstol i

jorddelningsmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfattning, som

här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke äger tillgång

till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostnader eller

efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för

fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

Fri rättegång må ej beviljas part, där det måste anses vara av ringa betydelse

för honom, att hans talan vinner prövning, ej heller part, vilkens talan

grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att därmed

vinna fri rättegång.

I brottmål,---i målet.

2 §•

Beslut om fri rättegång meddelas av rätten eller, då rätten ej sitter, av dess

ordförande.

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall åtföljas

av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor

och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet; äro

sagda förhållanden ej kända, skall uppgiften vara styrkt genom offentlig

myndighet, som Konungen bestämmer.

3 §.

Part, som åtnjuter fri rättegång, vare befriad från erläggande av stämpelavgift

i malet och njute tillika den förmån att av allmänna medel skola gäldas

expeditionslösen, kostnad för delgivning av stämning och sådant rättens

beslut, av vilket motparten skall erhålla del, samt för inkallelse av och

ersättning till sådana av parten åberopade vittnen, vilkas hörande i målet

ej utan skäl pakallats, sa ock ersättning till tjänsteman för särskild förrätt
‘

len^stLlycdoiSe,’aoeffblrFfande 4- 4’ 5’ 8 och 14 §§ SFS 1929: 158, 2 § SFS 1934: 269 samt

1U och 11 §§ SFS 1936: 221.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

ning eller å tjänstens vägnar förskjuten kostnad. Frihet från avgift för protokoll,

som ej utfärdas utan särskild begäran, må jämväl efter det rätten

skilt sig från målet åtnjutas, såframt begäran därom göres innan tiden för

bevarande av talan mot utslaget, genom vad eller besvär, gått till ända.

Av allmänna medel skall ock gäldas ersättning till sakkunnig som utsetts av

rätten, om ersättningen enligt lag skall utgivas av parten. Har i det slutliga

utslaget förordnats att ersättning, vars gäldande ålegat båda parterna, skall

stanna å parten, skall denna kostnad, även där ersättningen till den sakkunnige

helt eller delvis utgivits av motparten, utgå av allmänna medel.

Har i mål om faderskap till barn utom äktenskap, däri den uppgivne fadern

åtnjuter fri rättegång, eller i mål om äktenskaplig börd, däri käranden

åtnjuter sådan förmån, i statens eller kommuns tjänst anställd läkare tagit

blodprov för undersökning av faderns samt moderns och barnets blodgruppsegenskaper,

skall ersättning härför gäldas av allmänna medel. Stämpel skall

ej åsättas utlåtande som i anledning av undersökningen avgives.

4 §•

Är part, som åtnjuter fri rättegång, enligt lag skyldig eller har han eljest

av rättens ordförande anmodats att komma personligen tillstädes vid rätten,

eller har rätten ålagt honom personlig inställelse, åge rätten med anledning

av sådan inställelse på begäran tillerkänna parten gottgörelse av allmänna

medel för resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna resereglemente!, örn

han finnes icke själv kunna svara för kostnaden. Är avståndet till sammanträdesorten

mindre än tio mil, må dock sådan gottgörelse utgå allenast såframt

synnerliga skäl därtill äro. Rätten eller, då rätten ej sitter, dess ordförande

äger besluta om förskott av allmänna medel, därest parten måste

antagas sakna medel för resan.

Om synnerliga skäl föreligga, må utöver resekostnaden traktamentsersättning

tillerkännas parten med högst åtta kronor för varje dag, som erfordras

för resan och vistelsen vid domstolen.

Har part, som åtnjuter fri rättegång, haft andra nödvändiga utgifter för

rättegången, som icke avses i 3 § men äro jämförliga med där angivna kostnader,

äge rätten ock tillerkänna honom ersättning därför med skäligt belopp,

om han finnes icke själv kunna svara för utgifterna. 5

5 §•

Finnes part, som åtnjuter fri rättegång, icke kunna själv eller genom någon,

som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga

sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må på

hans begäran lämplig person förordnas att därvid mot ersättning av allmänna

medel biträda honom.

Rättegångsbiträde förordnas — ---biträde föreligger.

Till rättegångsbiträde bör, örn målets beskaffenhet det fordrar, förordnas

någon som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

Företrädesvis bör därvid anlitas befattningshavare vid rättshjälpsanstalt

eller annan som vid rätten yrkesmässigt utövar advokatverksamhet och ej är

avlägset boende; har sådan person av parten föreslagits till biträde, bör avvikelse

från förslaget ej ske, såframt ej särskilda skäl därtill äro.

Vid förordnande---sitt ställe.

6 §■

Örn delgivning och inkallelse, som i 3 § sägs, föranstalte, såframt parten

därom framställer begäran, rätten eller dess ordförande.

8 §•

När rätten från sig skiljer mål, vari part åtnjutit fri rättegång, skall rätten,

där parten jämlikt 7 § förklarats förlustig sagda förmån, förplikta

honom att ersätta statsverket kostnad, som enligt 3, 4 eller 5 § skolat gäldas

av allmänna medel; dock ankomme på rätten att pröva, om och i vad mån

sådant åläggande bör ske i fall, då beslutet örn förmånens upphörande grundats

därpå, att det för parten funnits vara av ringa betydelse, att hans talan

vinner prövning.

Har part,---parts rättegångskostnad.

Vinna makar efter gemensam ansökan boskillnad, hemskillnad eller äktenskapsskillnad

och har ena maken åtnjutit fri rättegång, skall rätten, där

det icke med hänsyn till omständigheterna finnes obilligt, ålägga andra maken

att ersätta statsverket hälften av de kostnader, som i första stycket avses.

10 §.

Har part vid underrätt åtnjutit fri rättegång, vare han, då målet fullföljes

till hovrätten, berättigad att jämväl med avseende å rättegången därstädes

tillgodonjuta de i 3 § omförmälda förmåner, såframt ej under tiden partens

förmögenhetsförhållanden veterligen så ändrats, att han utan intrång i

de medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av

honom åliggande underhållsskyldighet, kan gälda kostnaderna för rättegången

i hovrätten. Part äge ock eljest i hovrätten komma i åtnjutande av

fri rättegång enligt vad nu sagts, där han, på sätt i 2 § andra stycket föreskrives,

styrker, att han icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången

i hovrätten förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle

sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande

underhållsskyldighet.

Har tilltalad, som i hovrätten åtnjuter fri rättegång, personligen inställt

sig vid muntligt förhör, eller har hovrätten ålagt annan part, som åtnjuter

fri rättegång, att komma personligen tillstädes vid sådant förhör, skall vad

i 4 § första och andra styckena stadgas äga motsvarande tillämpning. Bestämmelsen

i 4 § tredje stycket skall ock gälla med avseende å rättegången

i hovrätten.

Där part, som i hovrätten åtnjuter fri rättegång, anlitat biträde för rätte
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 12.

5

gången därstädes, må hovrätten på partens begäran i det slutliga utslaget tillerkänna

biträdet ersättning av allmänna medel, om parten ägt grundad anledning

att fullfölja talan och därvid baft behov av biträde eller örn parten med

hänsyn till målets beskaffenhet haft behov av biträde för avgivande av svaromål.

Har hovrätten utsatt muntligt förhör i mål, där part åtnjuter fri rättegång,

åge hovrätten på partens begäran förordna lämplig person att biträda honom

vid utförande av hans talan i hovrätten, örn parten är i behov av sådant biträde;

och skall därvid vad i 5 § tredje och fjärde styckena stadgas äga motsvarande

tillämpning.

Vad i---i hovrätt.

Mot hovrätts -— — — ej föras.

11 §•

Bestämmelserna i 10 § skola äga motsvarande tillämpning i fråga om mål,

som fullföljes hos Konungen.

13 §.

Finnes part, som åtnjutit fri rättegång, efter rättegångens avslutande kunna

utan intrång i de medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle och för

fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet, gälda rättegångskostnad,

som enligt denna lag av allmänna medel guldits, må han på yrkande av

kronans ombudsman i den ort, där parten har sitt hemvist, törpliktas att ersätta

statsverket sådan kostnad, dock att, örn dylik ersättningsskyldighet

ålagts motparten, talan som nu sagts ej må väckas med mindre det visas, att

kostnaden icke kunnat uttagas av denne. Talan må ej anhängiggöras senare

än fem år efter rättegångens avslutande.

Vad i första stycket stadgas gälle ock i fråga om kostnad, som av allmänna

medel guldits för verkställighet av dom eller utslag, dock att tiden för talans

anhängiggörande skall räknas från det verkställighetsåtgärden avslutats.

Har part guldit kostnad, som motparten förpliktats att återgälda statsverket,

inträder han i statsverkets rätt mot den andre.

14 §.

Vittnesersättning, som---i brottmål.

Rättegångsbiträde, som förordnats enligt denna lag, åtnjute efter rättens

prövning av allmänna medel arvode för det arbete han nedlagt å rättegången,

så ock gottgörelse för nödvändiga utgifter. Vid begäran om ersättning bör

redogörelse lämnas för det arbete och de utgifter uppdraget medfört. Arvode

och gottgörelse för utgifter skola fastställas var för sig.

Arvode till biträde må icke sättas högre än som med avseende å det arbete

uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet, varmed det utförts, samt omständigheterna

i övrigt kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Vid

bestämmande av ersättning bör hänsyn tagas till inställelse vid rätten å samma

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

rättegångsdag i annat mål. Finnes talan hava anhängiggjorts eller fullföljts

utan skäl, må, där biträdet brustit i nödig aktsamhet, ersättningen till honom

efter omständigheterna nedsättas under vad som eljest bort utgå eller ock biträdet

förklaras ej äga rätt till ersättning.

Ej må — — — utan verkan.

Beslut om---tillhandahållas biträdet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Vad i 13 § nya lagen stadgas skall ej gälla, där motparten förpliktats att

ersätta statsverkets kostnad genom utslag, som vunnit laga kraft före den

1 juli 1944.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § rättegångsbalken1 i 1734 års lag skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

16 KAP.

10 §.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande

av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller

ogillat yrkande örn ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller om ådömande av

förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående kvarstad, beslag, skingringsförbud

eller därmed jämförlig åtgärd eller angående ersättning åt förundersökare

eller läkare, som förordnats jämlikt lagen om särskild förundersökning

i brottmål, eller åt vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning

i målet, eller åt part, som åtnjuter fri rättegång, eller åt någon, som förordnats

att biträda part i rättegången eller att i visst mål eller ärende biträda såsom

tolk; eller skilt fullmäktig från fullmäktigskapet: mot det beslut skall, i händelse

av missnöje, särskild talan föras; och skall underrättelse härom i sammanhang

med beslutet av rätten meddelas.

Vad i---partens klagan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Senaste lydelse se SFS 1941: 813.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsår enden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 3 december 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bpamstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler, efter gemensam

beredning med cheferna för social- och finansdepartementen, fråga

om ändrade bestämmelser angående fri rättegång.

Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 december 1941 tillkallade

min företrädare i ämbetet den 11 i samma månad byråchefen för lagärenden

B. G. E. Danielson, rådmannen G. Bäärnhielm, ledamoten av riksdagens

andra kammare riksgäldsfullmäktigen E. G. E. Eriksson, ledamoten av riksdagens

andra kammare advokaten L. E. B. Gezelius, direktören vid Stockholms

stads rättshjälpsanstalt advokaten E. G. Swartling och häradshövdingen

S. Vallquist att såsom sakkunniga verkställa en översyn av lagstiftningen

om fri rättegång, varjämte åt Danielson uppdrogs att vara de sakkunnigas

ordförande. De sakkunniga ha sedermera avgivit ett den 21 november

1942 dagtecknat betänkande med förslag rörande fri rättegång (SOU

1942: 50).

Sedan yttranden över förslaget inhämtats från myndigheter och sammanslutningar,

anhåller jag att nu fa upptaga fragan till behandling.

Gödande bestömmelser.

Lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn fri rättegång innehåller i huvudsak

följande bestämmelser.

Fri rättegång kan vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och

krigsrätt samt första domstol i jorddelningsmål och i vattenmål beviljas den

som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången förenade kostnaderna

eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle

och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet (1 §).

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

I samband med ansökan om fri rättegång skall skriftlig uppgift lämnas örn

partens förmögenhetsvillkor och omfattningen av honom åliggande underhållsskyldighet.

Äro dessa förhållanden ej kända, skall uppgiften vara styrkt

av offentlig myndighet (4 §). Ansökan om fri rättegång prövas av rätten

eller, da rätten ej sitter, av dess ordförande (3 §). Förmånen av fri rättegång

kan vidare beviljas i hovrätt och högsta domstolen (10 och 11 §§).

Förmånen av fri rättegång kan beviljas såväl i tvistemål som i brottmål.

I båda fallen gäller dock den begränsningen att fri rättegång ej må beviljas,

där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för parten att hans

talan vinner prövning, ej heller då partens talan grundar sig på överlåtelse,

som kan antagas lia skett i syfte att därmed vinna fri rättegång (1 § 2 st.).

För brottmålens del är vidare stadgat att, därest brottet hör under allmänt

åtal eller efter angivelse må åtalas av allmän åklagare, fri rättegång ej må

beviljas målsägande i annat fall än då åklagaren anhängiggjort talan i målet

(1 § 3 st.).

Förmånen av fri rättegång innebär befrielse från flertalet av de med

rättegången förenade kostnaderna, såsom stämpelavgift, expeditionslösen och

kostnad för stämnings delgivning eller för inkallelse av och ersättning till

de av parten åberopade vittnen, vilkas hörande rätten prövar erforderligt för

målets utredning. Befrielsen från stämpelavgift medför, att sådan överhuvud

ej skall debiteras, övriga kostnader, från vilka parten befrias, skola gäldas

av allmänna medel (2 § 1 st.).

I den fria rättegången ingår även förmånen att på det allmännas bekostnad

erhålla biträde i fall då parten icke själv eller genom någon, som i tjänsteställning

eller eljest lämnar honom bistånd, kan tillvarataga sina intressen

(2 § 2 st. och 5 § 1 st.). I fråga örn biträdesförordnandets omfattning göres

en åtskillnad mellan förordnande för rättegångens anhängiggörande och förordnande

för talans utförande. Med förordnande att biträda med talans utförande

bör i regel anstå till dess parten varit personligen tillstädes i målet och

rätten därvid funnit att behov av biträde föreligger (5 § 2 st.). Rörande biträdes

person är stadgat att till uppdraget, om målets beskaffenhet det

fordrar, bör förordnas någon som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna

kunskapsprov samt att därvid företrädesvis bör anlitas den som

vid rätten yrkesmässig) utövar advokatverksamhet och ej är avlägset boende.

Har sådan person av parten föreslagits till biträde, bör avvikelse från förslaget

ej ske utan särskild orsak (5 § 3 st.). — I 14 § givas bestämmelser om

biträdets rätt till ersättning. — För mål i hovrätt och högsta domstolen gälla

i så måtto särregler som biträde ej särskilt förordnas. Den som parten utan

förordnande anlitat för rättegången kan emellertid erhålla ersättning av allmänna

medel, om domstolen i allo eller huvudsakliga delar bifaller partens

ändringssökande (10 § 2 st.).

I fri rättegång ingår även, att kostnaderna för av rätten utsedd sakkunnig

(2 § 3 st.) samt för blodprovsundersökning i faderskapsmål (2 § 4 st.) gäldas

av allmänna medel.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

9

Har tilltalad, som i hovrätt åtnjuter fri rättegång, personligen inställt sig

vid muntligt förhör inför hovrätten, kan han erhålla goltgörelse av allmänna

medel för inställelsen. Gottgörelsen må avse traktamentsersättning med högst

5 kronor för dag och resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna resereglementet.

Ersättningen utgår ej annat än då den tilltalades hemvist är beläget

på minst fem mils avstånd från hovrättens sammanträdesort. Saknar han

medel att bekosta sin inställelse, kan han i den ordning, som i 3 § lagen den

4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål är

stadgad, erhålla förskott av allmänna medel å resekostnaden (10 § 3 st.).

Part med fri rättegång åtnjuter även fri verkställighet av dom eller utslag

i målet, dock ej vid mer än ett verkställighetsförsök (12 §).

Förmånen av fri rättegång kan förklaras upphöra, dels då parts förmögenhetsförhållanden

så mycket förbättrats att han utan intrång i för eget uppehälle

och underhållsskyldighet erforderliga medel kan gälda kostnaderna, dels

också då hans talan befinnes vara sådan som avses i 1 § andra stycket av

lagen (7 §).

Part, som gått förlustig förmånen av fri rättegång, skall förpliktas ersätta

statsverket kostnad som skolat gäldas av allmänna medel. Har parten själv

icke förklarats ersättningsskyldig, skall betalningsplikt åläggas tappande motpart,

såvida denne enligt lag är pliktig gälda vinnande parts rättegångskostnader

(8 §). Hava parts förmögenhetsförhållanden efter rättegångens slut förbättrats

i så hög grad, att han kan återgälda av allmänna medel guldna rättegångskostnader,

kan parten på talan inom viss kortare tid av kronans ombudsman

i orten förpliktas återgälda statsverket dess kostnader, dock ej örn

dylik ersättningsskyldighet ålagts motparten (13 §).

Tillämpningsföreskrifter till lagen äro meddelade i kungörelsen den 19 december

1919 (nr 790).

Lagens tillämpning.

Antalet genom slutligt utslag avgjorda mål, vari fri rättegång förekommit

vid de allmänna underrätterna, var under perioden 1921—1925 årligen omkring

3,000, under åren 1926—1930 omkring 4,500, under perioden 1931—1935

omkring 5,000 och under perioden 1936—1940 omkring 5,500. År 1939 — det

sista med hänsyn till målfrekvensen någorlunda normala året — var antalet

5,708. Antalet har således undan för undan stigit. Även vid överrälterna har

den omfattning, vari fri rättegång åtnjutits, ökats.

I det betänkande, som låg till grund för 1919 års lag, beräknades statsverkets

årliga nettoutgift för fri rättegång komma alt uppgå till 75,000 kronor.

Endast under det första året av lagens tillämpning synes denna beräkning ha

hållit streck. Då genom beslut av 1926 års riksdag för första gången särskilt

anslag blev i riksstaten uppfört för fri rättegång, bestämdes anslagsbeloppet

lill 260,000 kronor. Emellertid visade sig detta belopp långt ifrån tillräckligt.

De i riksstaten upptagna anslagen respektive nettobelastningen å desamma under

de olika budgetåren från och med budgetåret 1926/27 lia varit

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 12.

I riksstaten Nettobelastningen

uppfört anslag: under budgetåret:

1926/27............................... 260,000 445,000

1927/28............................... 260,000 516,000

1928 29 ............................... 300,000 565,000

1929/30............................... 300,000 522,000

1930/31............................... 300,000 425,000

1931/32 ............................... 400,000 425,000

1932/33 ............................... 400,000 498,000

1933/34 ............................... 400,000 454,000

1934/35 ............................... 450,000 495,000

1935/36............................... 450,000 487,000

1936/37 ............................... 475,000 500,000

1937/38 ............................... 475,000 551,000

1938/39 ............................... 475,000 600,000

1939/40 ............................... 500,000 502,000

1940/41............................... 525,000 411,000

1941/42 ............................... 500,000 456,000

1942/43 ............................... 500,000 417,000

1943/44 ............................... 500,000

I syfte att vinna närmare utredning om institutets användning lät min företrädare

i ämbetet verkställa en statistisk undersökning rörande tillämpningen

av den fria rättegången vid häradsrätter, rådhusrätter och polisdomstolar

under tiden 1 januari 1939—30 juni 1940 (SOU 1941:21).

Enligt denna undersökning utgjorde antalet bifallna ansökningar örn fri

rättegång under redogörelsetiden omkring 10,000. Antalet avslagna ansökningar

under perioden uppgavs till ej fullt 300. Grunden till att ansökningen

avslagits har i c:a 90 °/o av dessa fall varit, att fattigdom ej styrkts för sökanden.

I aderton fall har såsom skäl för avslag åberopats, att det ansetts vara av

synnerligen ringa betydelse för parten att få sin talan prövad. Några få ansökningar

örn fri rättegång i brottmål ha avslagits av den anledningen att

allmän åklagare icke anhängiggjort talan. Intet avslagsbeslut har redovisats

såsom föranlett av att talan grundats på överlåtelse, som antagits ha skett i

syfte att därmed vinna fri rättegång. Såsom förklaring till att antalet genom

formligt beslut avslagna ansökningar är så obetydligt hänvisas bl. a. till

det sedvanliga tillvägagångssättet i fall då fri rättegång anses ej böra beviljas.

I dylika fall synes vederbörande domhavande vanligen under hand lämna

besked, att fri rättegång icke kan påräknas, varefter gjord ansökning i regel

icke vidhålles.

Det är till övervägande del i civila mål som fri rättegång under perioden

förekommit. Antalet parter med fri rättegång i sådana mål, som under

perioden slutligt avgjorts av underrätt, utgjorde omkring 8,200, mot omkring

1,100 parter i brottmål. Bland de civila målen folio under första halvåret

1940 85.4 % av målen vid häradsrätterna och 90.9 % av målen vid rådhusrätterna

under rubriken »familjerättsliga förhållanden och avlidens kvarlåtenskap».

För tre särskilt redovisade underavdelningar till denna rubrik,

»hemskillnad», »äktenskapsskillnad» och »underhåll åt barn utom äkten
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 12.

11

skap», vörö procenttalen, i fråga om häradsrätterna 20.3, 21.1 och 38.3 samt

beträffande rådhusrätterna 35.1, 33.3 och 16.1. Fri rättegång har åtnjutits av

kärande i c:a 90 % av samtliga civila mål, vari förmånen beviljats, av svarande

i c:a 20 %> av målen och av såväl kärande som svarande i c:a 10 °/o.

Ej mindre än c:a 90 %> av de kärande som haft fri rättegång i civila mål

vunno bifall till sin talan. För hem- och äktenskapsskillnadsmålen enbart,

ofta icke tvistiga, är procenttalet ännu högre, c:a 98—99 %>. Mot c:a 86 °/o

av svarandena med fri rättegång förd talan bifölls helt eller delvis.

I det övervägande antalet hithörande mål förordnades rättegångsbiträde.

Inemot 90 % av de kärande som åtnjöto fri rättegång och c:a 80 °/o av

svarande med fri rättegång erhöllo sålunda biträdeshjälp på det allmännas

bekostnad. Det förordnade biträdet var för 50 °/o av nämnda parter rättsbildad

advokat, för c:a 38 %> biträde å rättshjälpsanstalt, för c:a 7 % landsfiskal

eller stadsfiskal och för endast 2.4 % icke rättsbildad sakförare. I de

områden, för vilka rättshjälpsanstalt funnits inrättad, ha flertalet biträdesuppdrag

anförtrotts befattningshavare vid sådan anstalt, beträffande samtliga

dessa områden c:a 73 % av uppdragen. Relativa antalet vinnande kärandeparter

med fri rättegång är större bland dem som vid sin sida haft förordnat

biträde än bland dem som icke haft sådant biträde (respektive 90.6 och

84.6 %).

Huruvida fri rättegång lagligen kan medgivas i ansökningsärenden, har varit

föremål för tvekan. Efter ett avgörande av Svea hovrätt år 1934, varigenom

fri rättegång medgavs vid talan örn hemskillnad som anhängiggjorts genom

ansökan, torde fri rättegång ofta ha fått tillgodonjutas i mål om hemskillnad,

äktenskapsskillnad och boskillnad, även om ansökningsvägen valts. I

de av mig tidigare för civila mål omnämnda talen ingå även ansökningsärenden.

Bortsett från äktenskaps- och boskillnadsmålen är emellertid fri rättegång

i ansökningsärenden ännu något tämligen ovanligt.

Sammanlagda antalet personer som åtnjöto fri rättegång i brottmål,

vilka under perioden i fråga slutligt avgjorts av underrätt, utgjorde 1,077,

varav 195 målsägande och 882 tilltalade. Bland de tilltalade utgjordes en betydande

grupp av svarande i trafikmål (394). Talrika voro även de för brott

mot 22, 20 och 14 kap. strafflagen åtalade (respektive 138, 130 och 100). De

flesta målsägande med fri rättegång förde talan i mål om överträdelse av

trafikförfattningarna (119) samt 14 och 16 kap. strafflagen (respektive 59

och 27).

Omkring 80 % av målsägande med fri rättegång under perioden vunno bifall

till förd skadeståndstalan. Av tilltalade, som åtnjölo sådan förmån, blevo

83 % sakfällda.

Också i brottmålen lia de parter, som erhållit fri rättegång, i flertalet fall

— över 80 %> — haft förordnat rättegångsbiträde. I närmare 90 °/o av dessa

fall har biträdet varit advokat. Inom områden, för vilka rättshjälpsanstalt

funnits inrättad, förordnades anstaltsjurist såsom biträde åt omkring 20 °/o

av brottmålsparter med fri rättegång.

Av statsverkets utgifter för den fria rättegången un
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

der redogörelseperioden avsågo 73 % arvode och reseersättning åt rättegångsbiträde.

De därnäst största posterna utgjordes av expeditionslösen (14 %) och

vittnesersättning (6 °/o). Part hade ålagts ersätta statsverket förskjutna kostnader

med, i avrundade tal, 89,000 kronor under första halvåret av perioden,

81,000 kronor under andra halvåret och 80,000 kronor under tredje halvåret

eller, i procent av statsverkets kostnader under respektive halvår, 28.9, 32.1

och 35.1. Det allmännas utgifter för varje person med fri rättegång utgjorde

under redogörelsetiden i genomsnitt 85 kronor.

Den återkravsrätt, som statsverket enligt lagen örn fri rättegång (13 §)

äger mot part vilken efter rättegångens avslutande befinnes kunna själv gälda

statsverkets förskjutna kostnader, synes ha erhållit endast ringa tillämpning.

Under de senaste åren ha blott mycket obetydliga belopp uttagits på denna

väg, under budgetåret 1939/40 för hela riket c:a 1,500 kronor och under budgetåret

1940/41 c:a 2,250 kronor, alltså mindre än en halv procent av de i

riksstaten under motsvarande tid för den fria rättegången uppförda anslagen.

1929 års lagändringar och därefter väckta reformförslag.

Kostnaderna för den fria rättegången ha vid åtskilliga tillfällen varit föremål

för uppmärksamhet.

Redan år 1927 igångsattes sålunda inom justitiedepartementet en utredning

för att utröna, huruvida icke genom ändrade grunder för åtnjutande av

fri rättegång eller eljest statsverkets kostnader skulle kunna nedbringas. I anslutning

härtill infordrades genom skrivelse den 24 februari 1928 från häradshövdingar

och rådhusrätter vissa uppgifter angående kostnaderna för

mål, däri fri rättegång varit part beviljad m. m., varjämte vederbörande anmodades

att uttala sig rörande möjligheterna att vinna begränsning i statsverkets

utgifter. Med ledning bl. a. av de avgivna yttrandena utarbetades

inom justitiedepartementet utkast till lag om ändring i vissa delar av lagen

örn fri rättegång, vilket efter remissbehandling förelädes 1928 års riksdag.

Riksdagen godkände i huvudsak de föreslagna lagändringarna.

De viktigaste bland de år 1929 tillkomna bestämmelserna voro följande.

I 1 § andra stycket i lagen insköts stadgandet att fri rättegång ej må beviljas

part, där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för

honom att hans talan vinner prövning. I 5 § tillkom föreskriften att med

beslut angående biträdesförordnande för talans utförande regelmässigt skall

anstå till dess parten varit personligen tillstädes i målet och rätten därvid

funnit, att behov av biträde föreligger. I samma lagrum insköts vidare

det stadgande, enligt vilket före förordnande av biträde skall bedömas, huruvida

parten möjligen kan få sina intressen behörigen tillvaratagna genom

någon som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd. Härmed

har avsetts sådana fall då t. ex. i ett mål om barnuppfostringsbidrag kärandetalan

kan utföras av barnavårdsmannen eller i ett brottmål målsägande!!

kan få sina intressen behörigen tillgodosedda genom åklagarens försorg. I

5 § infördes slutligen — till förebyggande av att biträdesförordnande utverkas

för avlägset boende advokat oaktat lämpligt rättegångsbiträde står till

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

13

buds på orten — bestämmelsen att till biträde företrädesvis bör anlitas den

som vid rätten yrkesmässigt utövar advokatverksamhet och ej är avlägset

boende. Till 14 § fogades föreskrift att vid bestämmande av biträdets ersättning

hänsyn skall tagas till hans inställelse vid rätten å samma rättegångsdag

i annat mål och att, örn talan utan skäl anhängiggjorts eller fullföljts

samt biträdet brustit i nödig aktsamhet, ersättningen efter omständigheterna

må nedsättas under vad som eljest bort utgå eller ock biträdet förklaras

ej äga rätt till ersättning.

Efter de år 1929 företagna lagändringarna voro statsverkets kostnader för

den fria rättegången under flera år avsevärt lägre. Sedan nettobelastningen

på anslaget ånyo stigit, ha åter krav rests på förmånens begränsning.

I sin berättelse till 1940 års riksdag gjorde riksdagens revisorer vissa uttalanden

angående det allmännas kostnader för den fria rättegången m. m.

Den alltmer ökade omfattning, i vilken fri rättegång beviljades, syntes revisorerna

i första hand bero på gällande lagstiftning, vilken med sin tämligen

allmänt hållna avfattning icke upptoge några egentliga korrektiv mot

missbruk. Enligt revisorernas mening borde i lag införas bestämmelser, som

medgåve en strängare gallring av ansökningar örn fri rättegång. Innan denna

förmån beviljades, borde en närmare prövning äga rum, vilket syntes kunna

ske utan att åsidosätta tillbörliga krav på saklighet och objektivitet, eftersom

beslut därom fattades av rätten eller dess ordförande. Övervägas borde

vidare, om icke rätten att erhålla en sådan förmån borde inskränkas i vissa

mål, såsom för svarande i rattfyllerimål och i mål om langning och lönnbränning.

Revisorerna hade vidare ej kunnat undgå att finna att biträde

enligt lagen om fri rättegång av domstolarna förordnades även i mål av mycket

enkel beskaffenhet. Vidare hade iakttagits, att i mål rörande underhållsbidrag

till barn utom äktenskap biträde förordnats åt kärande med fri rättegång,

även där barnavårdsman icke kunde anses ha saknat kompetens att

själv uppträda i rättegången. Revisorerna hade ytterligare kommit till den

uppfattningen att de utdömda arvodena till biträden i fri rättegång i en del

fall varit väl höga. Enligt revisorernas mening borde vidare övervägas, huruvida

icke uppdrag att vara biträde i fri rättegång i större utsträckning borde

mot ersättning enligt lägre taxa kunna anförtros personal vid de statsunderstödda

rättshjälpsanstalterna.

Genom cirkulär den 26 januari 1940 meddelades domstolarna vissa av de

sålunda framställda anmärkningarna till kännedom och beaktande.

I sin berättelse hade revisorerna också framställt erinran rörande förfarandet

vid avkortning av rättegångskostnader, som i mål, vari fri rättegång

beviljats, tappande part ålagts att återgälda till statsverket. Genom ett särskilt

cirkulär den 26 januari 1940 erinrade Kungl. Majit i anslutning härtill

länsstyrelserna örn nödvändigheten att, innan avkortning av sålunda utdömda

belopp verkställdes, med största noggrannhet pröva huruvida förutsättningarna

för dylik åtgärd vore för handen.

Genom cirkulärskrivelse den 21 oktober 1940 från chefen för justitiede
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kunell. Maj:ts proposition nr 12.

partementet anmodades domhavandena i rikets domsagor samt rådhusrätterna

att till justitiedepartementet inkomma med vissa statistiska uppgifter

angående tillämpningen av lagen om fri rättegång ävensom att samtidigt

avgiva yttrande om åtskilliga närliggande spörsmål. I anledning härav inkommo

yttranden från 115 domhavande och 73 rådhusrätter. I cirkuläret

begärdes yttrande rörande spörsmålet, huruvida gällande lagstiftning är ägnad

att effektivt förhindra missbruk av den fria rättegången. Denna fråga

besvarades jakande av 36 domhavande och 30 rådhusrätter, antingen direkt

eller i den form att det uttalades, att missbruk ej iakttagits. I åtskilliga yttranden,

16 från domhavande och 10 från rådhusrätter, lämnades däremot

nekande svar. I cirkuläret begärdes vidare ett uttalande angående möjligheten

att, utan åsidosättande av obemedlade parters berättigade intressen,

nedbringa statsverkets kostnader för den fria rättegången. 33 domhavande

och 25 rådhusrätter ha ansett att sådana möjligheter icke föreligga, medan

22 domhavande och 10 rådhusrätter varit av motsatt uppfattning.

I sin berättelse till 1942 års riksdag upptogo riksdagens revisorer ånyo

frågan örn statsverkets kostnader för den fria rättegången. De gjorde därvid

vissa erinringar mot praxis beträffande avkortning av sådana statsverkets

utgifter för kärandes eller målsägandes fria rättegång, som förlorande svarandepart

(förare, ägare eller brukare av motorfordon) i mål om skadestånd

till följd av motorfordonstrafik ålagts återgälda statsverket, och hävdade med

hänvisning till stadganden i lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å

motorfordon samt till infordrat utlåtande från trafikförsäkringsföreningen,

att vederbörande försäkringsanstalt i dylika fall vore pliktig att ersätta statsverkets

förenämnda kostnader. Avkortning av kostnader i anledning av fri

rättegång hade emellertid i ett avsevärt antal fall medgivits trots att vederbörande

försäkringsanstalt varit villig att — blott krav därå framställts —

gälda dessa utgifter. Då avkortning i dylika fall givetvis ej borde ifrågakomma,

syntes enligt revisorernas mening föreskrift böra meddelas om att till

avkortningsbeslut av ifrågavarande slag skulle fogas utredning att ersättning

ej kunnat erhållas av vederbörande försäkringsanstalt.

Genom cirkulär den 30 december 1941 meddelades den sålunda framställda

anmärkningen länsstyrelserna till kännedom och beaktande.

Också i ett annat hänseende berörde riksdagens revisorer i sin berättelse

till 1942 års riksdag den fria rättegången i trafikskadeståndsmål. Revisorerna

hade iakttagit, alt det allmännas kostnader stannat å statsverket i ett

antal sådana mål, i vilka svaranden beviljats fri rättegång. Denne hade av

domstolen förklarats skadeståndsskyldig. Vid sådan utgång av målet skulle

kostnaderna för den fria rättegången stanna å statsverket. Enligt revisorernas

mening hade i dessa fall den försäkringsanstalt, där det av svaranden

förda fordonet varit försäkrat, bort gottgöra statsverket dess kostnader folden

fria rättegången med det belopp som skäligen kunde anses betingat av

försäkringsanstaltens intresse i rättegången.

Å andra sidan ha under de senare åren till Kungl. Majit inkommit vissa

framställningar rörande partiella utvidgningar av frirätlegångsförmånerna.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 12.

15

Sålunda har riksdagen i skrivelse den 24 april 1937 på förslag av första

lagutskottet (uti. nr 33) anhållit, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning

om sådan ändring av gällande lag om fri rättegång, att medellös

part må, utöver vad för närvarande gäller, av allmänna medel kunna erhålla

hjälp till sin inställelse inför domstol.

Första lagutskottet yttrade i sitt utlåtande bl. a.:

För framtvingande av svarandens inställelse i mål örn ansvar äger domstolen

tillgripa, förutom de även i tvistemål användbara tvångsmedlen vite och

böter, jämväl hämtningsinstitutet. När en persons underlåtenhet att inställa

sig icke har någon annan grund än ekonomisk oförmåga, måste det emellertid

te sig stötande att inställa honom inför domstolen genom kronobetjäningens

försorg. Av naturliga skäl draga sig domstolarna också i det längsta för

en sådan åtgärd. Med nu gällande ordning kan likväl hämtningsinstitutets

användande i dylika fall emellanåt icke undvikas. Erinras må här om stadgandet

i 15 kap. 1 § rättegångsbalken att i brottmål, där efter lag straffarbete

kan följa å brottet, den som är anklagad själv skall svara. Även i

andra fall, t. ex. då fråga är om tillämpande av villkorlig straffdom och över

huvud örn frihetsstraff eller högre bötesstraff ifrågakonuner, kan domstolen

anse det nödigt att höra den tilltalade personligen. Och denne kan själv ha

befogade anspråk på att få muntligen inför rätten framlägga sin sak. Möjlighet

för den tilltalade att av allmänna medel erhålla hjälp till sin personliga

inställelse föreligger emellertid endast i ett fall, nämligen enligt 10 § tredje

stycket i lagen om fri rättegång vid muntligt förhör i hovrätt. Av det anförda

framgår emellertid att ett ej mindre starkt behov av dylik ekonomisk hjälp

understundom måste anses föreligga när det gäller en fattig persons inställelse

inför en från hans hemort avlägset belägen underrätt.

Utskottet uttalade såsom sin mening, att då fråga vöre om ringare brottmål

en tilltalad icke borde tillerkännas rätt till kostnadsfri inställelse annat

än i sällsynta undantagsfall, samt anförde vidare:

Å andra sidan anser utskottet att rätten till fri inställelse icke bör begränsas

till att avse allenast tilltalad i brottmål; ett stort behov av en sådan rätt kan

nämligen understundom föreligga även då fråga är om målsägande i brottmål

eller örn part i tvistemål (t. ex. i mål angående fastställande av faderskap

till barn utom äktenskap). Den nödiga garantien mot missbruk skulle kunna

erhållas genom en bestämmelse att rätt för medellös part till fri inställelse

endast medgåves då domstol eller dess ordförande, efter verkställd prövning,

funne det föreligga ett verkligt behov av att parten personligen komme tillstädes

inför rätten.

När utskottet sålunda förordar en reform av lagen om fri rättegång i enlighet

med de av utskottet antydda riktlinjerna, förbiser utskottet icke att därigenom

komme alt ställas i viss mån ökade anspråk på statsverket i ekonomiskt

avseende. Utskottet bär även beaktat att riksdagen vid upprepade tillfällen

understrukit vikten av all största möjliga sparsamhet iaktages vid handhavande

av statens medel för bestridande av kostnader enligt lagen örn fri

rättegång. Emellertid håller utskottet före att den kostnadsökning, som skulle

föranledas av den av utskottet förordade reformen oell vilken för övrigt säkerligen

i tämligen stor omfattning skulle kompenseras såväl genom en

minskning av de stundom mycket dryga utgifterna för vederbörandes hämtning

till rätten som ock genom minskade utgifter för rättegångsbiträde!!, icke

lärer bliva av sådan storleksgrad all den bör hindra genomförandet av eli så

angeläget önskemål som det förevarande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Vidare har riksdagens justiiieombudsman i skrivelse till Kungl. Majit den

31 december 1937 upptagit frågan om rätt för svarandepart, som åtnjutit fri

rättegång, att kostnadsfritt erhålla protokoll i målet, även om begäran därom

framställes först efter det utslag meddelats.

Justitieombudsmannen har i sin skrivelse framhållit, att av de i 8 § lagen

om fri rättegång givna bestämmelserna örn att rätten i det slutliga utslaget

skall under vissa förutsättningar ålägga endera av parterna att ersätta statsverkets

kostnader för den fria rättegången, torde få anses följa, att rätten

efter det utslag meddelats icke ägde upptaga och pröva av den fria rättegången

härrörande kostnadsfrågor. Då sådan kostnad borde vara bestämd

redan när rätten skilde sig från målet, syntes domstolen icke vara pliktig

att till svarandepart, som åtnjutit fri rättegång men underlåtit att före utslagets

avkunnande begära protokoll i målet, avgiftsfritt utlämna sådana.

Detta förhållande kunde understundom lända parten till avsevärt men. Efter

att ha redogjort för ett exempel härpå, vilket dragits under hans prövning,

har justitieombudsmannen anfört i huvudsak följande.

I det stora flertalet fall torde väl för svarandepart, som åtnjuter fri rättegång,

protokoll utskrivas redan under rättegångens förlopp. Har emellertid

parten av förbiseende eller därför att han icke ansett sig behöva tillgång till

protokoll underlåtit att begära sådana, med påföljd att protokoll för honom

icke utskrivits, kan dock situationen för hans vidkommande så ändras, att han

finner sig behöva protokoll. Detta inträffar alltid, om utslaget går honom emot

och han därför vill överklaga detsamma. I dessa fall torde dock saken kunna

så ordnas, alt parten, om han visar att han fullföljt talan i hovrätten och att

han där åtnjuter fri rättegång, kostnadsfritt utfår protokollen av expeditionshavanden

vid underrätten, vilken därefter efter rekvisition erhåller lösen för

protokollen av den befattningshavare vid hovrätten, som har att förvalta de

för fri rättegång därstädes avsedda medel. Enligt stadgad praxis tillämpas

detta förfaringssätt i de fall då part, vilken i underrätten ej åtnjutit fri rättegång,

beviljas sådan förmån efter det målet dragits under hovrättens prövning.

o Av det nu sagda framgår visserligen att svarandepart, som åtnjutit fri rättegång

men underlåtit alt före utslagets meddelande begära protokoll, kan efter

talans fullföljande till hovrätten kostnadsfritt erhålla underrättens protokoll.

Emellerid kan parten behöva dessa, även örn han icke dragit målet under

hovrättens prövning, exempelvis för att parten själv eller någon av honom

anlitad person skall kunna så tillförlitligt som möjligt bedöma, huruvida skäl

för överklagande föreligger. Att parten i ett dylikt fall icke skall kunna avgiftsfritt

erhålla protokoll synes mig vara ett missförhållande. För avhjälpande

därav skulle kunna föreskrivas att protokoll, oavsett därom framställd

begäran, städse skall utskrivas åt svarandepart, som åtnjuter fri rättegång.

En lämpligare lösning av frågan synes mig dock kunna ernås genom en

bestämmelse av innebörd att^ svarandepart, som beviljats fri rättegång, skall

äga rätt att kostnadsfritt erhålla protokoll, därest begäran därom framställes

senast viss tid efter det slutligt utslag meddelats.

Slutligen har riksdagen i skrivelse den 1 mars 1939 på förslag av första

lagutskottet (uti. nr 7) anhållit, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning

örn ändrade bestämmelser med syfte att i vidgad utsträckning bereda

möjlighet lill ersättning åt biträde i fri rättegång i överrätt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

17

För närvarande kan som förut nämnts sådan ersättning medgivas blott

för det fall, att överrätten i allo eller i huvudsakliga delar bifaller ändringssökande

av part som åtnjuter fri rättegång.

I de motioner (I: 21 och II: 49), som gåvo anledning till riksdagens skrivelse,

anfördes bland annat:

Erfarenheterna under de år ifrågavarande lagstiftning varit i tillämpning

lia visat, att det med nuvarande regler ofta nog kan vara synnerligen svårt

för en medellös part att få kvalificerad advokathjälp vid utförande av talan

i högre instans. Då en part vunnit i underrätt men hans motpart överklagar

underrättens dom, är det ofta av stor vikt att den vinnande parten bevakar

sin talan i överrätten och där bemöter de nya påståenden och den nya bevisning,

som motparten där kan förebringa. Som den medellöse partens advokat

i sådant fall icke kan påräkna gottgörelse vare sig av sin huvudman

eller av allmänna medel, utan endast i bästa fall har utsikt att utfå ersättning

av motparten, är det naturligt att en advokat icke är villig att nedlägga arbete

och kostnader på målet. I de fall, då den medellöse parten förlorat i underrätten,

blir vid fråga örn fullföljd det praktiska resultatet, att parten antingen

måste försöka anskaffa medel till advokatarvode eller att hans advokat utan

säkerhet för ersättning får utföra arbete och vidkännas kostnader eller ock

—- vilket kanske är det vanligaste — att parten får avstå från att fullfölja

talan.

En sådan ordning som den nu angivna kan icke anses tillfredsställande och

det står icke i överensstämmelse med lagstiftningens anda och syfte, att en

medellös part på grund av bristande tillgångar skall förhindras från att få

sin rättsfråga allsidigt prövad. Frågan har under senare år fått än större betydelse

än tidigare genom införande av muntliga förhör inför hovrätt, då det

är av särskild vikt att part vid sådant förhör biträdes av kvalificerad jurist.

En lösning av spörsmålet kan sökas på olika vägar. Enklast torde vara att

tillerkänna överrätt fri prövningsrätt, huruvida ersättning av allmänna medel

bör tillerkännas rättegångsbiträde i fri rättegång; möjligen böra därvid

några restriktiva bestämmelser införas, såsom att ersättning skall utgå endast

om medellös part haft grundad anledning att fullfölja talan eller anlita biträde

för svaromåls avgivande. Även andra förbehåll kunna tänkas.

Första lagutskottet framhöll i sitt utlåtande, att osäkerheten ifråga örn

möjligheterna att erhålla ersättning till biträde i överrätt i många fall torde

leda antingen till att parten nödgades avstå från att utföra sin talan i överrätten

eller också till att den advokat, som av hänsyn till parten åtagit sig

att sköta hans sak i överrätten, åsamkades direkta utgifter. Efter att vidare

bland annat ha erinrat örn det ökade behov av biträde i hovrätt, som den

utsträckta användningen av muntliga förhör orsakade, förklarade sig utskottet

anse, att en utvidgning av den fria rättegången i den av motionärerna

åsyftade riktningen borde övervägas. Vid utformningen av bestämmelser för

sådant ändamål borde garantier skapas för alt ej biträde anlitades i fall, då

något behov av biträdeshjälp ej kunde anses föreligga.

Nu föreliggande utredning.

I det betänkande, som den 21 november 1942 avgivits av förenämnda den

11 december 1941 tillkallade sakkunniga, lia de anmärkningar och önskemål,

som på senare tid framställts med avseende å den fria rättegången, upptagits

till granskning.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. t sami. Nr 12.

‘2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

De sakkunniga ha till en början berört frågan i vad mån lagen om fri rättegång

erhållit en alltför vidsträckt tillämpning. De lia därvid velat för sin del

bestämt hävda, att den fria rättegången i stort sett icke erhållit en annan

eller vidsträcktare användning än som överensstämmer med dess av lagstiftaren

fixerade ändamål. Flera omständigheter kunde anföras, vilka komme

utgiftsökningen att framstå såsom förklarlig och försvarlig.

De sakkunniga anföra i detta hänseende följande.

Statsmakterna lia med den fria rättegången avsett att sörja för att

principen örn allas likhet inför lagen icke lider inskränkning till följd

av de mindre bemedlades oförmåga att bestrida de i en process uppkommande

utgifterna. Likställighet i fråga om rättsskydd mellan den

välställde, å ena, den mindre bemedlade eller obemedlade, å andra sidan,

kan icke uppnås utan att den senare helt eller till viss del befrias

från rättegångsavgifter och dylika kostnader samt erhåller bistånd för

andra med rättegången förenade utgifter, särskilt arvodet till rättegångsbiträde.

Det stöd, som det allmänna medelst den fria rättegången lämnar, är i

princip en art av socialhjälp bland många hithörande understödsformer. Med

hänsyn till den sociala utvecklingen i vår tid ter sig den processuella rättshjälpen

som någonting ofrånkomligt. Tänker man på de medellösa ogifta mödrarnas

rättegångar mot nekande eller försumliga barnafäder — en i sammanhanget

synnerligen vanlig kategori — framstår institutets behövlighet och sociala

syfte med särskild tydlighet. I så måtto skiljer sig emellertid den fria rättegången

rent praktiskt från andra slag av social omvårdnad, som det vid

bedömandet, huruvida förmånen skall få åtnjutas, är svårare än eljest att på

förhand avgöra, örn vederbörandes talan verkligen är förtjänt av det allmännas

stöd. I princip borde naturligtvis bistånd lämnas blott de sökande, vilkas

sak är rättmätig, men tillförlitligt besked örn det befogade i en talan kan tydligen

i allmänhet erhållas först vid rättegångens slut — genom domstolens avgörande.

Örn man ej vill från förmånen utesluta åtskilliga vid första anblicken

oklara men kanske i grunden högst befogade anspråk, kan det icke undvikas,

att fri rättegång emellanåt kommer att beviljas rättssökande, vilkas talan

man, i belysning av målets utgång, helst velat se undandragen det allmännas

stöd. Det har förefallit de sakkunniga som om man vid kritiken av den

fria rättegången ej sällan förbisett, alt i och för sig tänkbara inskränkningar

lätt kunna allvarligt motverka institutets syfte — att bereda de mindre bemedlade

samma möjligheter att få sin talan prövad av domstol som stå bättre lottade

medborgare till buds. Med det nu sagda vilja de sakkunniga självfallet

icke bestrida att såväl gällande lagregler som dessas tillämpning under decenniet

efter 1929 års reform i olika hänseenden kunnat ge anledning till erinran.

I den mån på grund härav lagändringar eller andra åtgärder måste vidtagas,

är det emellertid angeläget, att justeringarna verkställas med varsamhet.

Ovan har antytts, att åtskilliga förklaringsgrunder kunna åberopas beträffande

ökningen av det allmännas utgifter för den fria rättegången. Härvidlag

må först framhållas, att det av lätt insedda skäl måste taga åtskillig tid innan

den fria rättegångens existens och de möjligheter den erbjuder blivit kända

för den stora allmänheten. Då ju medborgarna i gemen ytterst sällan komma

i beröring med rättsskipningen är det ej förvånansvärt, att kännedomen om

förmånen endast långsamt spritt sig inom de befolkningslager varom här är

fråga.

Såsom en ytterligare förklaringsgrund till kostnadsökningen må nämnas,

att målens antal över huvud uppvisat en avsevärd stegring under de båda senaste

decennierna — vid härads- och rådhusrätterna från i runt tal 120,000

opaginerad Kontrollera mot PDF

19

Kunni. Maj:ts proposition nr 12.

år 1923 till 162,000 år 1939. ökningen ur särskilt stark beträffande vissa kategorier

av mål, vari fri rättegång är vanlig. Mål under rubriken »familjerättsliga

förhållanden och avlidens kvarlatenskap» till vilka ju enligt den

statistiska utredningen 85—90 % av samtliga civila frirättegångsfall under

första halvåret 1940 hörde — ha sålunda ökats från 7,011 år 1923 lill 10,304

år 1939. För den fria rättshjälpens del är det ju inom denna grupp särskilt

äktenskap smålen som äga intresse. Bland de kriminella målen förete trafikmålen

— vilka enligt den statistiska utredningen uppvisade största antalet

parter med fri rättegång under utredningsperioden — en stegring från omkring

12,000 i första instans sakfällda år 1924, då 1923 års vägtrafikstadga

och motorfordonsförordning trädde i kraft, till ungefär 61,000 år 1939. Även

om flertalet trafikmål äro av mycket enkel beskaffenhet och kostnadsfri rättshjälp

därför merendels knappast påkallad, ingå dock i denna kategori mångå

mål örn skadestånd till följd av olycksfall, som äro en följd av motorismens

utveckling och som måste komma att belasta den fria rättegången. Vad angår

fri rättegång i kriminella mål kan vidare antagas, att en tendens hos åklagarmyndigheterna

att mer än tidigare, också vid jämförelsevis svåra brott, avstå

från häktning bidragit till ökad användning av institutet — i det ju en tilltalad

på fri fot erhåller nödig biträdeshjälp med stöd av lagen örn fri rättegång

medan de häktades behov av försvarare tillgodoses genom lagen den 19 juni

1919 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad.

Vid bedömande av statsverkets utgifter för den fria rättegången bör slutligen

icke förglömmas att institutet under perioden i så måtto utvidgats, som

år 1933 blodprovskostnad, år 1934 kostnad för sakkunnigs hörande och år

1936 kostnad för parts personliga inställelse i hovrätt fogats till de processutgifter

som det allmänna genom medgivande av fri rättegång kan komma

att bestrida.

De sakkunniga lia övervägt lämpligheten av och formerna för ett närmare

samarbete mellan domstolarna och de offentliga

rättshjälps anstalterna i ärenden rörande fri rättegång. Härutinnan

erinras bl. a., att anstaltsorganisationen visserligen hittills blivit endast

ofullständigt utbyggd men att enligt ett den 20 mars 1940 avgivet betänkande

med förslag rörande offentliga rättshjälpsanstalter (SOU 1940:11) sådan

anstalt som regel skulle inrättas för varje landstingsområde och för varje

stad som icke deltager i landsting. De sakkunniga utgå från att antalet rättshjälpsanstalter

kommer att öka i avsevärd omfattning och att man i det stora

hela kan räkna med samma anstaltstyp som hittills. De lia under sådana

förhållanden ansett lämpligt att i stora drag klargöra, huru enligt deras uppfattning

rättshjälpsanstalterna och den fria rättegången efter anstaltssystemets

utbyggnad böra samordnas. Däretter angivas de praktiska åtgärder som ansas

redan nu böra genomföras till främjande av en sådan samordning.

De sakkunniga lia ansett det önskvärt att domstolarna och rättshjälpsanstalterna

efter anstaltssystemets utbyggnad samverka nied avseende ä prövningen

av ansökningar örn fri rättegång. De sakkunniga erinra, alt det helt

naturligt måste vara ett önskemål att förhindra missbruk av den fria rättshjälpen

men att statsmakterna såväl vid tillkomsten av 1919 års lag som vid

1929 års reform avböjt att giva domstolen befogenhet att pröva ansökningar

örn fri rättegång med hänsyn till befogenheten av partens talan. De invändningar

som gjorts mot cn sådan lörprövning mäste enligt deras mening mista

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

åtskilligt av sin tyngd vid en ordning, där ansökningarna som regel finge

passera ett utanför domstolen stående kvalificerat organ och hos detta underkastas

utredning och granskning. Rättshjälpsanstalterna syntes de sakkunniga

väl lämpade för uppgiften att verkställa en sådan granskning. En medverkan

av rättshjälpsanstalterna vid prövningen av ansökningarna skulle

emellertid erbjuda även andra fördelar. Anstalternas granskning kunde sålunda

många gånger antagas leda till att part avstode från ohemula anspråk

eller bestridanden eller till att tvisten i fråga gjordes upp och det allmänna

besparades kostnaden för en rättegång. Även om det icke skulle vara möjligt

för anstalten att förlika parterna, borde det arbete som av dess befattningshavare

nedlagts å saken bliva till nytta i den följande rättegången. En förberedande

granskning å rättshjälpsanstalt skulle slutligen också möjliggöra

större likformighet vid bedömandet av medellöshetskravet.

Sedan anstaltsväsendet utbyggts, bör enligt de sakkunnigas mening ansökan

om fri rättegång, som icke göres i redan anhängigt mål, på förhand

granskas av vederbörande rättshjälpsanstalt. Regeln om förhandsgranskning

borde emellertid underkastas vissa inskränkningar. Undantag borde sålunda

gälla för vissa vattenmål, sjömål och andra kategorier av tvister, vilka

sällan förekomme i en anstalts praktik. I faderskapsmål, som anhängiggjordes

under medverkan av barnavårdsman, skulle sådan granskning ej

heller krävas. Slutligen borde rättens ordförande tillerkännas en allmän befogenhet

att dispensera från anstaltsgranskningen. Rimlighetsskäl syntes vidare

tala för att, där enskild advokat före de nya reglernas ikraftträdande i

större utsträckning och på ett tillfredsställande sätt omhänderhaft mål med

fri rättegång, anstaltsbehandling icke skulle krävas för mål som anhängiggjordes

under hans medverkan.

De sakkunniga framhålla, att uppgiften att förhandsgranska ansökningar

om fri rättegång måste göra en decentralisering av anstalternas arbete påkallad.

Jämväl med avseende å biträdesuppdragen är enligt de sakkunnigas mening

ett utsträckt anlitande av rättshjälpsanstalterna förbundet med fördelar.

En ordning, enligt vilken rättshjälpsanstalternas jurister anlitas för

biträdesuppdragen i alla fall där så lämpligen kan ske, vore ägnad att nedbringa

kostnaderna för biträdeshjälpen. Undantag från regeln om anstaltsjurists

företräde borde gälla för de fall, då enligt vad tidigare sagts förhandsgranskning

å anstalt icke ansetts erforderlig. Jämväl då sådan granskning

skett kunde det emellertid vara anledning att till biträde utse annan än jurist

vid anstalten. Den nu stadgade valrätten för part beträffande biträdets person

(5 § 3 st.) borde begränsas för att möjliggöra ett ökat anlitande av rättshjälpsanstalternas

befattningshavare. Gentemot kravet att parten borde få

anlita den advokat, för vilken han hade särskilt förtroende, framhålles, att

det i allmänhet stöde klart för parten, att hans intresse bleve fullt tillgodosett

även genom bistånd av annan kvalificerad jurist.

De sakkunniga finna det ej för närvarande kunna komma ifråga att över

hela linjen förverkliga det program, till vilket grundlinjerna sålunda upp
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

21

dragits. De anse emellertid, att den av dem i princip förordade ordningen

redan nu i begränsad omfattning och på några punkter borde bringas i tilllämpning.

Sålunda föreslås ett tillägg till 4 § i lagen av innehåll, att rätten

eller dess ordförande skall vara berättigad hänvisa sökande av fri rättegång

till rättshjälpsanstalt för närmare utredning av sin sak. — De sakkunniga

finna det icke lämpligt att för närvarande i lagen giva anvisning, i vilken

utsträckning anstaltsjuristema borde anförtros biträdesuppdrag, men ha

föreslagit, att i 5 § tredje stycket befattningshavarna vid de offentliga rättshjälpsanstalterna

uttryckligen borde nämnas såsom utgörande en lämplig

biträdeskategori. — Slutligen föreslås, att parts valrätt i fråga om biträdets

person på det sätt inskränktes, att det i sådant hänseende i lagen allenast

föreskreves att skäligt avseende skulle fästas vid partens önskemål.

Kretsen av de domstolar, vid vilka fri rättegång kan medgivas, har i sakkunnigförslaget

ej undergått annan ändring än att poliskammare uteslutits.

Någon poliskammare med domsrätt finnes nämligen ej längre.

De sakkunniga ha ägnat en utförlig framställning åt frågan om fri rättegång

i ansökningsärenden och finna sig här med stöd av uttalanden

i förarbetena kunna fastslå, att lagen icke varit avsedd att, såvitt angår

underrättsprocessen, vinna tillämpning på annat än »mål». Efter att ha redogjort

för det avgörande av Svea hovrätt år 1934, på grundval av vilket —

såsom tidigare berörts — fri rättegång ofta kommit att medgivas i ansökningsärenden,

uttala de sakkunniga emellertid, att det icke syntes strida vare

sig mot ordalagen i 1 § av lagen eller mot institutets allmänna karaktär att

medgiva fri rättegång i sådana genom ansökan inför rätta bragta saker, där

ansökningen berörde även annan än sökanden och tvist i det särskilda fallet

förelåge mellan flera parter. I sådant fall måste nämligen rättegång, i den

bemärkelse ordet hade i 1 § av lagen, anses ha kommit till stånd. Såsom

exempel på dylika fall nämnes ansökan om omyndigförklaring av person,

som motsatte sig bifall till ansökningen. Långt mer tvivelsamt bleve enligt

de sakkunnigas mening bedömandet i sådana ansökningsärenden, där något

verkligt tvåpartsförhållande icke uppstode eller ens kunde uppstå, t. ex. vid

ansökan om tillstånd till adoption, vid makars gemensamma ansökan om

hem-, äktenskaps- eller boskillnad, vid egen ansökan om försättande i konkurs

eller om omyndigförklaring m. m. Ehuru det enligt deras mening bäst

skulle överensstämma med lagstiftningens principer att ej medgiva fri rättegång

i dylika fall, funné de sig med hänsyn till de fördelar, som särskilt i

områden utan rättshjälpsanstalt vore förenade med rådande praxis att medgiva

fri rättegång även då hemskillnad, äktenskapsskillnad och boskillnad begärdes

ansökningsvägen, icke böra föreslå någon ändring i lagen i syfte att

utesluta icke tvistiga ansökningsärenden från dess tillämpningsområde. De

förutsätta emellertid, att frågan upptages till förnyat övervägande, när rättshjälpsanstaltsorganisationen

mera allmänt utbyggts.

De sakkunniga ha i detta sammanhang även behandlat det förhållandet

att då av två makar i olika ekonomisk ställning, som ansöka om hem- eller

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

äktenskapsskillnad, blott den ene erhåller fri rättegång, den andre enligt

nuvarande ordning i stort sett kommer i åtnjutande av medsökandens förmåner

och besparas alla utgifter, även om han i och för sig är i stånd att

bära desamma. De sakkunniga lia övervägt flera utvägar till undanröjande

av detta missförhållande, bl. a. ett av domhavanden i Östbo och Västbo

domsaga föreslaget stadgande att det vid skillnad efter gemensam ansökan

skulle åligga make, som ej hade fri rättegång, att återgälda statsverket kostnaderna

för fri rättegång som åtnjutits av medparten. Det befaras emellertid

att en sådan regel — som enligt de sakkunnigas mening ej kunde göras

undantagslös — kunde föranleda till eljest onödiga undersökningar örn den

eventuellt betalningspliktige makens ekonomiska ställning och annan omgång.

Vid övervägande av samtliga omständigheter ha de sakkunniga, ehuru

med tvekan, ansett sig böra avstå från att föreslå särskilda bestämmelser

rörande det behandlade spörsmålet.

Beträffande frågan örn förprövning ha de sakkunniga icke velat tillstyrka,

att vid behandling av ansökningar om fri rättegång en förberedande

prövning skulle ske av de skäl sökanden kunde åberopa till stöd för sin talan.

De sakkunniga framhålla, att en förprövning av sökandens talan i princip

framstode som naturlig och önskvärd. Mot en sådan prövning hade emellertid

åberopats, att den med hänsyn till processmaterialets knapphet måste bliva

av summarisk beskaffenhet och till följd därav mindre tillförlitlig. Den

obemedlade parten kunde linder processens gång åstadkomma en utredning

som måhända gåve stöd åt en talan vilken vid en förprövning kunnat framstå

som obefogad. Införandet av förprövning av den innebörd som här avsåges

kunde komma att rubba förtroendet för domarens eller rättens opartiskhet

och lätt giva anledning till en känsla av rättsosäkerhet och godtycke

för den medellöse som sökte utfå sin rätt. Dessa invändningar kunde enligt

de sakkunnigas mening icke frånkännas berättigande.

De sakkunniga ha icke heller ansett sig böra föreslå, att fri rättegång ej

skulle få förekomma i vissa grupper av mål, där partens talan i regel ej

kunde anses vara värd det allmännas stöd. I detta avseende ha de sakkunniga

framhållit, att möjligheten att utesluta vissa mål från fri rättegång utförligt

dryftats i samband med 1929 års reform. Departementschefen avböjde

då olika hithörande uppslag och framhöll närmast nied tanke på ärekränkningsmålen,

att även här intressen av sådan betydenhet kunde stå på

spel att möjlighet till fri rättegång ej borde beskäras. De sakkunniga ha icke

funnit skäl att frångå den ståndpunkt som statsmakterna intogo år 1929.

Vad särskilt anginge de av riksdagens revisorer nämnda »rattfylleri-, langnings-

och lönnbränningsmålen» förtjänade erinras, att den omständigheten

att det åtalade brottet måste framstå såsom speciellt osympatiskt icke borde

få lända till inskränkning i den obemedlades möjligheter att erhålla rättshjälp.

Alldeles bortsett från att den åtalade kunde vara oskyldig hotades

han i dessa mål av så allvarliga straff, att det ingalunda kunde anses orimligt

att han bereddes tillfälle att föra sin talan på ett effektivt sätt.

Betänkligheter mot den ifrågasatta vidgade förprövningen skulle enligt vad

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

de sakkunniga framhålla uppenbarligen minskas, örn denna kunde förläggas

till en annan instans än domstolen eller dess ordförande, t. ex. rättshjälpsanstalt.

Anstaltsorganisationen vore emellertid alltjämt så ofullständigt utbyggd

att det icke läte sig göra att generellt stadga förprövning genom rättshjälpsanstalt.

I nuvarande läge ha de sakkunniga fördenskull ansett icke kunna ifrågakomma

att för beviljande av fri rättegång kräva förprövning av annan natur

än den som avser villkoret att fri rättegång skall vägras om det måste anses

vara av synnerligen ringa betydelse för parten att hans talan vinner prövning.

För att skänka något vidare tillämplighet åt detta villkor föreslå de

sakkunniga, att fri rättegång skall vägras, när saken »kan antagas vara av

ringa betydelse». Beträffande innebörden härav anföra de sakkunniga.

Såsom exempel på fall, då fri rättegång på grund av talans ringa betydelse

icke bör medgivas, nämndes i 1929 års proposition, att sökanden ville tora

process om krav mot någon som saknade utmåtningsbara tillgångar. Ett annät

åberopat exempel avsåg den situation, att den tilltänkta rättegången

väsentligen framstod som ett utslag av trakasseringslusta. Första lagutskottet

vid 1929 års riksdag framhöll i sitt utlåtande över propositionen, att

man genom ifrågavarande stadgande bereddes möjlighet att förhindra ett processande

på statens bekostnad, som skulle kunna betecknas som meningslöst

eller nära nog anstötligt. Att processföremålets värde vore ringa skulle, iramhöll

utskottet, naturligen icke utesluta, att fri rättegång kunde beviljas en

part. Endast om värdet vore så obetydligt, att det måste anses vara av synnerligen

ringa betydelse för honom, att hans talan vunne prövning, kunde enligt

utskottets mening fri rättegång vägras. Ett under senare år förekommet fall,

som blivit olika bedömt i underrätt och hovrätt, avsåg talan örn utbekommande

av ett pär stolar, värda 25 kronor. I detta fall vägrade underrätten men beviljade

hovrätten fri rättegång. Med den av de sakkunniga föreslagna regeln

bör fri rättegång kunna vägras för en sådan talan. I ersättningstvister, där det

fordrade beloppet ej överstiger 25—30 kronor, torde likaledes sökandens intresse

att få sin sak prövad i allmänhet kunna anses ringa. Det förtjänar i detta

sammanhang nämnas, att Stockholms stads rättshjälpsanstalt enligt vad

de sakkunniga inhämtat — redan nu i regel vägrar sitt bistånd för stämning

vid anspråk på belopp, understigande 30 kronor. Talan i anledning av

sådan ärekränkning, som ej synes kunna bedömas enligt svarare lagrum än

16 kap. 11 § strafflagen, torde också i många fall på grund av villkoret

»ringa betydelse» kunna uteslutas tran fri rättegång. Sa torde likaledes ej

sällan vara förhållandet med målsägandetalan i anledning av misshandel,

varå ingen skada följt.

För alt giva prövningsmyndigheten bättre material för bedömandet av sakens

betydelse lia de sakkunniga vidare förordat stadgande örn rätt all anmoda

sökanden att lämna närmare upplysningar örn sin sak. I samma syfte

föreslås att prövningsmyndigheten skulle äga alt, när skäl därtill förelage, höra

motparten över ansökningen samt att hänvisa sökande att för närmare utredning

av sin sak vända sig till närbelägen rättshjälpsanstalt. De sakkunniga

lia emellertid understrukit, ali kommunikation med motparten icke linge bliva

någon bakväg för skapande av en förprövning på skälighetens grund. Endast

i så måtto kunde motpartens yttrande tillmätas vikt som sökandens rent

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

objektiva intresse att få sin talan prövad vunne belysning av innehållet i yttrandet.

I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga föreslagit, att rätten i

samband med målets avgörande skulle kunna återkalla förmånen

av fri rättegång i fall, då pallen funnes ha saknat skälig anledning

att föra talan. Genom återkallelsen vunnes, att parten vid fullföljd av talan

i hovrätt icke — såsom eljest skulle bliva fallet — utan vidare komme i åtnjutande

av fri rättegång också i överrätten. Vidare vore det enligt de sakkunnigas

mening av stort värde att i fall, då en talan enligt rättens bedömande

uppenbarligen icke förtjänat det allmännas stöd, denna domstolens

uppfattning komme till klart uttryck genom förmånens återkallande.

Beträffande de olika delförmånerna i fri rättegång föreslå de sakkunniga,

att möjlighet att även efter målets avgörande avgiftsfritt erhålla protokoll

skall finnas, om parten inom viss tid efter målets avgörande framställer

begäran därom. Vid bestämmande av denna tid anse de sakkunniga

övervägande skäl tala för, att part skulle äga ovillkorlig rätt därtill, örn framställning

därom gjordes före utgången av tiden för erläggande av vad respektive

anförande av besvär. Örn han visade att målet vore föremål för överrätls

prövning, skulle han jämväl senare kunna utan avgift erhålla utdrag av protokollet.

Kostnaderna för protokoll, som av part begärts efter det att dom eller

utslag meddelats i målet, skola enligt förslaget ersättas i enlighet med eljest i

lagen om fri rättegång angivna grunder. Förlorande part som enligt lag är

pliktig att gälda vinnande parts rättegångskostnader skall sålunda förpliktas

ersätta statsverket, förutom redan uppkomna kostnader, jämväl vad på grund

av nyssnämnda bestämmelse kan komma att utgå till lösen för protokoll åt

den vinnande parten.

Stadgandet örn rätt att erhålla protokoll efter målets avgörande har av de

sakkunniga upptagits såsom första stycke i 14 §. I 8 § andra stycket har införts

bestämmelse om skyldighet för tappande part att gottgöra statsverket

även nu ifrågavarande kostnad.

De sakkunniga erinra, att enligt det förslag till lag om fri rättegång som

framlades genom proposition (nr 118) till 1919 års riksdag ersättning till av

parten åberopade vittnen skulle utgå, såvida deras hörande ej utan skäl

påkallats. Enligt det av riksdagen antagna förslaget skall ersättning utgå till

sådana vittnen vilkas hörande rätten prövar för målets utredning erforderligt.

Den utformning, stadgandet sålunda slutligen erhöll, avsåg att förebygga,

att part med fri rättegång onödigtvis ådroge statsverket kostnader för vittnens

instämmande och inställelse. I praxis hade emellertid de avsedda garantierna

icke blivit verksamma. Att upprätthålla ett krav på inhämtande på förhand

av rättens tillstånd till vittnens inkallande skulle också enligt de sakkunnigas

mening bliva tidsödande och omständligt samt motverka önskemålet

om koncentration i rättegången och ej sällan föranleda ökade kostnader för

statsverket. De sakkunniga ha därför förordat en återgång till den lydelse som

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

25

innefattades i 1919 års proposition. Kostnaden för vittnesinkallelser skall enligt

de sakkunnigas förslag, likaledes i överensstämmelse med 1919 års proposition,

utgå utan någon prövning av vittnesmålets behövlighet.

De sakkunniga ha i det hela instämt i de synpunkter som av första lagutskottet

vid 1937 års riksdag åberopats till stöd för önskemålet att part med

fri rättegång även vid underrätt måtte kunna medgivas ersättning för

personlig inställelse. De framhålla emellertid, att något mera allmänt

behov att lämna part sådan gottgörelse icke yppat sig. Den av utskottet berörda

situationen, då rätten funne sig nödsakad att medelst hämtning inställa

en medellös svarande, vore enligt de sakkunnigas mening mera sällan förekommande,

och i fråga om part i bamuppfostringsmål erinras, att de kommunala

myndigheterna ej sällan bekostade kärandes inställelse, över huvud

funne de sakkunniga det icke kunna antagas, att det ofta inträffat att part

med fri rättegång, vars personliga närvaro verkligen varit påkallad, ej på

ett eller annat sätt — emellanåt givetvis med vissa uppoffringar — blivit i

tillfälle att själv komma för rätta.

Enligt de sakkunnigas förslag skall ersättning för personlig inställelse kunna

utgå, då tilltalad, som åtnjuter fri rättegång, enligt lag är skyldig att komma

personligen för rätta eller då part med sådan förmån av rätten ålagts att

personligen inställa sig eller då, när rätten ej sitter, dess ordförande förklarat

partens personliga inställelse påkallad. Vad särskilt angår rättens ordförandes

befattning med frågan framhålles, att denne icke — såsom fallet vore

med domstolen själv — ägde behörighet att ålägga part att inställa sig personligen

men att det i praktiken ej sällan inträffade att rättens ordförande,

om han vid sin förhandsgenomgång av handlingarna i ett mål funne parts

personliga närvaro vid nästa rättegångstillfälle erforderlig, under hand anmodade

parten att själv komma tillstädes. Det hade icke synts erforderligt

att bestämma särskild form för rättens ordförandes förklaring att parten borde

komma personligen.

De sakkunniga lia framhållit, att ersättning icke borde medgivas utan noggrann

prövning av det enskilda fallet. Innan närmare erfarenhet vunnits av

de nya bestämmelsernas tillämpning och med hänsyn till sparsamhetskravet

vöre det lämpligt att i vanliga fall medgiva ersättning blott om partens

vistelseort vore belägen minst fem mil från det ställe, där rätten sammanträdde.

Då särskilda omständigheter — såsom t. ex. invaliditet eller sjukdom

eller mycket besvärliga samfärdselförhållanden — därtill föranledde, borde

dock gottgörelse kunna medgivas även vid mindre avstånd än fem mil. Gottgörelsen

för resekostnad skall avse lägsta reseklass i allmänna resereglementet.

I fråga om traktamentsersättningen uttala de sakkunniga, att de

utlägg, som denna avsåge att täcka, merendels torde vara så jämförelsevis

ringa att dylik ersättning vore erforderlig mindre ofta än gottgörelse för

resekostnad. Dylik ersättning borde därför utgå blott när synnerliga skäl

förelåge, t. ex. därför att parten nödgades länge uppehålla sig vid domstolen

och ådroge sig utgifter för logi m. m. I fråga örn traktamentsersättningens

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

belopp föreslå de sakkunniga, att detta skulle utgöra högst åtta kronor för

varje dag som erfordrades för resan och vistelsen vid domstolen.

De sakkunniga ha vidare föreslagit, att latten eller, när den ej sitter, dess

ordförande skall erhålla befogenhet att på vederbörandes begäran i förväg

tillerkänna parten för resan till rätten erforderligt belopp.

Med avseende å muntligt förhör i hovrätt erinra de sakkunniga, att redan

gällande bestämmelser — i 10 § tredje stycket — i så måtto innefatta vidsträcktare

möjlighet till ersättning, som tilltalad i hovrätt kan erhålla sådan

ersättning, även om han icke enligt lag varit skyldig att komma tillstädes

personligen eller hovrätten föreskrivit personlig inställelse. Någon ändring i

denna del syntes icke erforderlig. Beträffande annan part med fri rättegång

syntes det lämpligt att för hovrättsprocessens del, i analogi med vad som

föreslagits för rättegång i underrätt, inskränka möjligheten till gotlgörelse

till de fall, då partens personliga närvaro vid förhör på förhand befunnits

påkallad. Å andra sidan borde, när särskilda omständigheter förelåge, liksom

i underrätt ersättning kunna utgå, också vid mindre avstånd än fem mil.

Beträffande traktamenlsersättningen lia de för hovrättsförhör gällande bestämmelserna

i övrigt ändrats i överensstämmelse med vad som föreslås

skola gälla för underrätt. I fråga om möjligheten för part alt erhålla

förhandshidrag till resekostnads bestridande skall likaledes gälla den för

underrättsprocessen föreslagna ordningen. Med hänsyn till hovrätternas täta

sammanträden syntes icke något praktiskt behov föreligga att tillerkänna divisionsordförande

sådan befogenhet som enligt det föregående tillagts ordförande

i underrätt.

Reglerna om ersättning för personlig inställelse vid underrätt lia upptagits

i en ny paragraf, betecknad 4 a §.

De sakkunniga uttala beträffande biträdesförmånen, att då biträdeskostnaderna

utgjorde den större delen av samtliga kostnader för fri rättegång,

det väl framstode som synnerligen angeläget, att biträde förordnades

endast i den mån sådan hjälp vore oundgängligen påkallad. Gentemot de

stundom framförda kraven på inskränkningar i förevarande hänseende anföra

de sakkunniga emellertid följande.

Enligt de sakkunnigas bestämda mening är det skäl att varna för alltför

stor stränghet vid bedömandet av parternas behov av sakkunnig hjälp. Såsom

flera av remissmyndigheterna framhållit, lia enskilda parter i allmänhet och

personer ur de befolkningslager, varom här är fråga, i synnerhet regelmässigt

stora svårigheter att utan bistånd föra sin talan i andra mål än de allra enklaste.

Vill man undvika att de i rättegången skola bliva ogynnsamt ställda i

förhållande till välsituerade, av advokat biträdda motparter måste det ofta bli

svårt att vägra biträdesförordnande. Det kan visserligen invändas, att domstolen

genom en kraftfull processledning i någon mån kan hjälpa en oerfaren

part till rätta, men uppenbarligen kan domstolen ej, utan att äventyra

sitt anseende för opartiskhet, gå långt på denna väg.

De sakkunniga lia övervägt det av riksdagens revisorer berörda önskemålet

att i mål om underhållsbidrag till barn utom äktenskap biträde icke måtte

förordnas, då barnavårdsman kan anses äga kompetens att själv uppträda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 12. -1

i rättegången. Efter en redogörelse för de olika tillfällen, då delta spörsmål

tidigare varit föremål för uppmärksamhet, anföra de sakkunniga:

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att det e.j sällan mött svårigheter

att låta barnavårdsmännen utan biträde föra talan i faderskapsmål.

Detta sammanhänger givetvis med det förhållandet alt vederbörande i åtskilliga

fall, i synnerhet på landsbygden och i mindre samhällen, sakna kompetens

för den stundom ganska krävande uppgift som processföringen utgör. Tillgången

på för barnavårdsmannaskap i alla avseenden kompetenta personer

är uppenbarligen på många håll begränsad. Det må i detta sammanhang anmärkas,

att tyngdpunkten av barnavårdsmannens arbete måste anses ligga

i uppgiften att bistå barnets moder med råd och upplysningar samt att tillse

att barnets bästa behörigen tillvaratages, och barnavårdsmannens förmåga att

föra talan i rättegång synes härvidlag icke kunna tillmätas avgörande betydelse.

Innan betydligt skärpta kompetenskrav av lagstiftningen uppställts för

innehavare av ifrågavarande uppdrag, vilket torde möta svårigheter med

hänsyn till den begränsade tillgången på kompetenta arbetskrafter, synes

det vara ogörligt att såsom en allmän regel fastslå, att biträde enligt lagen om

fri rättegång ej må förordnas åt kärande i faderskapsmål. Enligt vad de sakkunniga

inhämtat torde från socialvårdskommittén vara att vänta vissa förslag

beträffande organisationen av kommunernas sociala verksamhet, berörande

även barnavårdsmännens arbetsuppgifter. Då dessa förslag framlagts

och eventuellt föranlett åtgärder, torde frågan örn biträdesförordnande i faderskapsmål

kunna upptagas till mera slutgiltigt övervägande.

De sakkunniga uttala, att spörsmålet huruvida särskilt rättegångsbiträde

bör förordnas i barnuppfostringsmål enligt deras mening tills vidare måste

bedömas från fall till fall. Något lagsladgande rörande detta ämne föreslås icke.

De sakkunniga ha givit sin anslutning till förslaget att ersättning åt biträde

i över rätt borde kunna medgivas i vidare utsträckning än för närvarande.

Rörande de förutsättningar, under vilka ersättning bör förekomma,

anföra de sakkunniga:

Vad först angår biträde åt ändringssökande parl kan sådant biträde enligt

gällande bestämmelser erhålla gottgörelse, därest partens talan i huvudsakliga

delar bifalles. Även örn ändringssökandet i ingen eller blott obetydlig

del vinner bifall, kan parten emellertid ha haft goda skäl att draga målet

under överrättens prövning och därvid anlita biträde. Även i dylikt lall synes

möjlighet böra finnas att tillerkänna biträdet ersättning. Vad sedan angår biträde

åt svarande i hovrätt synes ersättningsmöjligheten böra helt allmänt

knytas till det förhållande, att behov av biträde för avgivande av svaromålet

erfordrats. Den omständigheten att i besvärsmål kommunikation skett bör

givetvis icke utan vidare anses lia nödvändiggjort biträde vid svaromålets

avgivande.

Regler av nu angivet innehåll lia inarbetats i 10 §.

Särskilt övervägande har signals den av riksdagens revisorer i berättelse

till 1942 års riksdag väckta frågan örn skyldighet för försäkringsanstalt att

gottgöra statsverket dess kostnader för fri rättegång ål svarande i sådana t r afik

skadeståndsmål, där anstalten har intresse av partens talan. Efter

en granskning av olika hithörande lagbestämmelser framhålla de sakkunniga,

att svaranden i dessa mål, särskilt då ej blott skadestånds- utan även ansvarstalan

fördes mot honom, syntes lia eli så stort eget intresse av sakens utgång

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

att det ej kunde ifrågakomma att helt utesluta målen från fri rättegång. Med

hänsyn till att försäkringsanstalten regelmässigt kunde antagas helt dirigera

svarandens talan i den del, där biträdeshjälp företrädesvis vore påkallad, nämligen

skadeståndsfrågorna, borde det enligt de sakkunnigas mening dock ofta

kunna inträffa, att domstolen kunde vägra svaranden biträde. 1 vissa fall då

parten behövde hjälp icke blott för bemötande av en mot honom förd skadeståndstalan

utan även för utförande av egen skadeståndstalan mot medsvarande

på grund av liden skada — i vilket hänseende anstalten saknade anledning

att bistå honom — syntes enligt de sakkunnigas mening ett jämlikt

lagen om fri rättegång påkallat biträdesförordnande kunna inskränkas att

avse sistnämnda talan. Örn biträdesförordnanden i hithörande mål meddelades

först efter noggrann prövning av omständigheterna i det enskilda fallet,

eventuellt med begränsning till viss talan, ansåge de sakkunniga, att det icke

vore erforderligt att träffa särskilda anordningar för att -— på sätt riksdagsrevisorerna

ifrågasatt — av försäkringsanstalterna utkräva viss gottgörelse

för statsverkets kostnader för fri rättegång i målen. De sakkunniga föreslå

emellertid, att i ett cirkulär till underrätterna erinrades örn betydelsen av varsamhet

vid beviljande av fri rättegång och biträde i dessa mål.

De sakkunniga ha såsom en brist påtalat, att enligt gällande lag möjlighet

saknas att avväga den fria rättegångens innehåll med hänsyn till .skilda parters

olika förmåga alt bära rättegångskostnader. Örn en part över huvud

funnits vara i behov av det allmännas bistånd och erhållit fri rättegång, kunde

han för närvarande utan ytterligare prövning av sin ekonomiska ställning

erhålla alla i fri rättegång ingående förmåner. För åtnjutande av biträdeshjälp

erfordrades visserligen särskilt beslut men därvid prövades ej, huruvida

parten till äventyrs förmådde själv bestrida kostnaden för biträde. Enligt

de sakkunnigas mening skulle bland dem som erhölle fri rättegång ett

ej ringa antal vara i stånd att själva svara för vissa med rättegången förenade

utgifter. Både ur besparingssynpunkt och med hänsyn till önskemålet att

motverka en stundom förekommande processlystnad vore det angeläget, att

denna så att säga partiella betalningsförmåga foges i anspråk. Att så skedde

vore även ägnat att åstadkomma en viss utjämning i fråga om processkostnaderna

för personer med tämligen likartade förmögenhetsförhållanden, något

som ur rättvisesynpunkt tedde sig önskvärt. På grund av det anförda borde

införas en differentiering av den fria rättegången. Vid genomförandet av

en sådan differentiering läge det närmast till hands att söka åstadkomma

en uppdelning av de i fri rättegång ingående delförmånerna som någorlunda

kunde antagas svara mot skilda inkomstlägen. Endast de sämst ställda inom

klientelet borde komma i åtnjutande av samtliga delförmåner. I fråga om

parter, som kunde tänkas i stånd att till viss del bestrida processkostnaderna,

borde däremot deras partiella betalningsförmåga tagas i anspråk och

den fria rättegången följaktligen begränsas till att omfatta blott viss eller

vissa delförmåner. Enligt de sakkunnigas mening borde särskiljas tre grupper

av parter med fri rättegång. Bestämmelser härom ha upptagits såsom

2 a §. Den ekonomiskt bäst ställda gruppen skulle omfatta sådana sökan
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

29

de, som vöre i stånd att svara för andra med rättegången föi-enade utgifter än

den ofta dryga biträdeskostnaden och som därför borde erhålla fri rättegång

med avseende enbart å förmånen av biträde (2 a § 2 st.). De sakkunniga

åsyftade härvidlag en grupp av parter — särskilt på svarandesidan — vilka

själva kunde bära processkostnaderna, så länge biträde ej erfordrades, men

hade svårt att bestrida ett stundom drygt advokatarvode. Härefter följde en

grupp, som bestode av parter, vilka själva vöre i stånd att gälda stämpel

och expeditionslösen men icke övriga rättegångskostnader (2 a § 1 st.). Därmed

avsåges personer, vilka hade en visserligen låg men dock regelbunden

inkomst och ingen eller föga betungande försörjningsplikt mot familj eller

andra närstående. För denna grupps vidkommande undantoges stämpel och

expeditionslösen (alltså väsentligen kostnader för protokollsutskrifter) från

den fria rättegången. Den tredje gruppen omfattade slutligen de minst bemedlade,

vilka icke arisåges i stånd att i något avseende bidraga till processutgifterna.

Differentieringen borde gälla även i överrättsprocessen. Genom

en differentiering som den föreslagna komme enligt de sakkunnigas mening

möjligheterna att undvika missbruk av den fria rättshjälpen att icke oväsentligt

ökas.

Part, som åtnjutit fri rättegång och som efter rättegångens avslutande kommer

i bättre ekonomiska förhållanden, kan enligt gällande lag icke förpliktas

att återgälda statsverket dess kostnader för rättegången,

såframt motparten i utslaget ålagts dylik ersättningsskyldighet. Då det ej

sällan förekomme att kostnaden i fråga ej kunde uttagas hos motparten, föreslå

de sakkunniga under 13 §, att den som åtnjutit fri rättegång skall kunna

förpliktas att återgälda statsverkets kostnader även örn motparten i utslaget

ålagts gälda kostnaden i fråga. I dylika fall skulle emellertid talan om

åläggande för parten att själv gälda kostnaden icke få väckas förrän det visats

att denna icke kunnat uttagas av motparten.

De sakkunniga lia även behandlat riksdagens revisorers uttalande, att de

utdömda arvodena till biträden i fri rättegång i en del fall varit

väl höga, att några enhetliga grunder för beräkning av dessa arvoden icke

syntes tillämpas och att det vore angeläget att, för nedbringande av de dryga

kostnaderna, vidtaga åtgärder till vinnande av en enhetlig reglering av dessa

biträdesersättningar. De sakkunniga uttala icke någon bestämd mening om

de utdömda arvodenas skälighet men erinra, att i flera yttranden, som avgivits

före utredningens igångsättande, starka betänkligheter framförts mot

att ytterligare begränsa ersättningen åt biträdena i fri rättegång. Såsom betecknande

för åtskilliga domares syn på problemet anföres domhavandens i

Södertörns domsaga uttalande att, örn man väl godkänt den princip örn allas

likhet inför lagen, varpå den fria rättegången byggde, det ur rättssäkerhetens

synpunkt ej vöre tillrådligt att pressa ned biträdesersättningarna till en

nivå, som skulle kunna medföra att mål med fri rättegång bleve ställda i

en så att säga lägre klass än övriga.

Vidkommande kravet på en enhetlig reglering av arvodesbeloppen framhålla

de sakkunniga, att syftet med nuvarande ersättningsbestämmelser i 14 §

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kunni. Maj.ts proposition nr 12.

andra stycket av lagen varit, att ersättning till biträde skulle fastställas icke

efter antalet inställelser utan efter det arbete som biträdet nedlagt å rättegången.

De sakkunniga anse, att berörda stadgande borde omformuleras så

att denna lagstiftarens mening tydligare framginge, därvid föreskrifterna i

82 och 84 §§ konkurslagen i viss mån kunde tjäna till ledning. 1 lagen borde

enligt de sakkunnigas mening bringas till uttryck, att avgörande vid arvodets

bestämmande skulle vara det arbete uppdraget krävt samt den omsorg och

skicklighet varmed det utförts. För att domstolen skulle erhålla erforderlig

ledning för sitt beslut i ersättningsfrågan föreslås, att biträdet vid begäran

örn ersättning skall lämna en redogörelse för det arbete och de utgifter uppdraget

medfört. I anledning av framförda önskemål att rättens beslut om biträdesersättning

måtte innefatta ett mera specificerat besked om det angivna

beloppets sammansättning föreslå de sakkunniga vidare, att arvode och gottgörelse

för utgifter skola fastställas var för sig.

Yttranden.

Över sakkunnigförslaget ha yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,

rikets hovrätter, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, örebro,

Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens län, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna

i Norrköping, Malmö, Hälsingborg, Göteborg, Borås, Örebro och

Västerås, styrelserna för Stockholms stads, Stockholms läns, Norrköpings

stads, Malmö stads, Hälsingborgs stads, Göteborgs stads, Älvsborgs läns, Örebro

läns och Västmanlands läns rättshjälpsanstalter ävensom styrelserna för

föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen

Sveriges landsfiskaler och Sveriges advokatsamfund.

Beträffande förhållandet mellan rättshjälpsanstaltern

a och den fria rättegången har de sakkunnigas principprogram

i flertalet remissvar lämnats utan erinran eller uttryckligen gillats.

Svea hovrätt finner, att programmet, i vad angår förhandsgranskningen av

ansökningar om fri rättegång, redan nu borde kunna förverkligas i fråga

om .sådana orter där rättshjälpsanstalt finnes eller deras närhet.

A andra sidan ha betänkligheter anförts i vissa yttranden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ställer sig sålunda tveksam till ett stadgande

om förhandsgranskning å rättshjälpsanstalt och yttrar:

En sådan förhandsgranskning skulle visserligen komma att medföra vissa

fördelar. Framförallt får länsstyrelsen framhålla de härigenom ökade möjligheterna

att få tvister avgjorda förlikningsvis. Enligt länsstyrelsens förmenande

torde dock samma fördelar kunna vinnas genom den av de sakkunniga

till omedelbart genomförande föreslagna bestämmelsen, som berättigar

rätten eller dess ordförande att i tveksamma fall hänvisa sökanden till rättshjälpsanstalt

för närmare utredning av dennes sak. Då dessutom regeln härom,

på sätt de sakkunniga framhållit, måste lida betydande inskränkningar

och de sakkunniga även funnit sig böra tillerkänna rättens ordförande en

allmän befogenhet att dispensera från anstaltsgranskningen, anser länsstyrelsen

införandet av regeln onödigt, särskilt som densamma kan komma att medföra

vissa icke önskade intressemotsättningar.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anför mera allmänna

betänkligheter mot de sakkunnigas program.

Den av de sakkunniga för framtida tillämpning föreslagna ordningen skulle

otvivelaktigt komma att medföra, att statens utgifter för den fria rättegången

ej oväsentligt minskades. Denna minskning skulle emellertid huvudsakligen

ske på kommunernas bekostnad och därför från allmän synpunkt sett sakna

verklig betydelse. Ordningens lämplighet bör följaktligen bedömas enbart

från praktiska och juridiska synpunkter.

Det synes härvid till en början tveksamt, om det är riktigt, att en förhandsutredning

genom rättshjälpsanstalts försorg skall tjäna domstolen till ledning

för prövning av sakens betydelse för parten. Den fattiges rätt kommer

då i själva verket att bliva helt beroende av anstaltens utredning. Prövningen

och avgörandet skulle följaktligen i flertalet fall bliva av rent formell karaktär

och i de allra flesta fall vara överflödig. Den bör då ej heller äga runi.

Man måste vidare utgå ifrån att, om anstalts juristerna skola ha^ företräde till

biträdesuppdrag, enskild advokat icke längre blir i stånd att åtaga sig den

fattiges sak i andra fall, än då det är uppenbart, att han och icke vid anstalten

anställd jurist kommer att förordnas till partens biträde i målet. Den

ifrågasatta ordningen förutsätter därför en lagstadgad skyldighet för rättshjälpsanstalt

att verkställa de förhandsutredningar, varom här är fråga. Bliver

dessutom den fattiges rätt, såsom förut sagts, faktiskt beroende av anstaltens

utredning och yttrande, måste även fordras, att utredningen göres

och yttrandet avgives under tjänstemannaansvar. Då rättshjälpsanstalterna

därigenom skulle få karaktär av offentliga myndigheter, saknas anledning

att därefter förlägga det formella avgörandet till domstolen.

Då domstolsprövningen sålunda varken är lämplig eller erforderlig, bör

enligt styrelsens mening den föreslagna ordningen givas den utformning,

processlagberedningen i sitt yttrande över 1940 års betänkande (angående

offentliga rättshjälpsanstalter) synes förutsätta, nämligen att varje ansökan

om fri rättegång, som göres före målets anhängiggörande, skall ingivas till

vederbörande rättshjälpsanstalt, som beslutar i ärendet.

Med hänsyn till vikten av att de förvaltningsärenden, varom här är fråga,

framdeles, då så ske kan, överflyttas från domstolarna till annan myndighet

och då enskild advokat ej gärna kan konstitueras därtill, måste tanken att i

detta hänseende jämställa advokat med rättshjälpsanstalt vara utesluten.

De övriga skäl däremot, som anförts till stöd för rättshjälpsanstaltemas

företräde framför advokaterna och som av de sakkunniga ansetts motivera

ett genomförande redan nu »på några punkter och i begränsad omfattning»

av den skisserade ordningen, kan styrelsen icke finna bärande.

Efter att ha erinrat om den nytta som de sakkunniga ansett följa av rättshjälpsanstalts

hörande fortsätter styrelsen:

Tanken att utredningen skulle bliva till nytta i den följande rättegången

synes vara en överdriven förhoppning. Den torde från domstolens synpunkt

närmast få karaktären av en förundersökning eller förberedande förhandling

som i varje fall måste i .sin helhet återupptagas inför rätten och som,

där så ej skett, enligt nya rättegångsbalken ej får utgöra domsmaterial.

■— --Vad i betänkandet anförts giver i varje fall icke vid handen, att

något mera eller bättre skulle vara att vinna, örn utredningen verkställdes

genom rättshjälpsanstalt, än örn den göres av enskild advokat.------Den

erfarenhet ifråga örn bedömande av partens ekonomiska ställning, som anstaltsjurist

på grund av sin praktik siiges besitta, förvärvar även enskild

advokat, som verkställer utredningar i dylika ärenden. Det är ett känt för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

o2

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

hållande, att även advokaterna, då de anlitas av ifrågavarande klientel, ofta

förmå parten att avstå från ohemula anspråk eller bestridanden, ehuru de

icke få någon ersättning därför. Det är visserligen riktigt att i mål med fri

rättegång förlikningsmöjligheterna ej alltid bliva ordentligt tillvaratagna av

advokaterna, innan saken bringas inför rätta, och att av sådant skäl anstaltsutredningen

nu är att föredraga. Detta torde dock icke vara beroende

av någon oförmåga i detta hänseende hos advokaten utan sammanhänga med

det förhållandet, att denne för närvarande, i motsats till anstaltsadvokaten,

icke kan erhålla någon ersättning för det arbete, han i sådant hänseende

nedlägger.

Det gäller således här i själva verket icke en lämplighetsfråga utan en

kostnadsfråga, som skulle kunna ordnas genom att den enskilde advokaten

erhölle domstolens uppdrag att verkställa utredningen och för sitt arbete

tillerkändes ersättning. Den ökade kostnad för statsverket, som därigenom

uppstode, skulle motsvaras av en minskad arbetsbörda för den av kommunen

anställde och följaktligen från allmän synpunkt sett sakna ekonomisk

betydelse.

Det nu anförda synes styrelsen giva vid handen, att skäl icke anförts, som

kunna föranleda, att företräde till utredningar varom här är fråga, kan givas

anstaltsjurist framför advokat, förr än framdeles efter anstaltsväsendets fullständiga

utbyggande förfarandet i dess helhet överflyttas från domstolarna

till rättshjälpsanstalterna.

Det är uppenbart, att, därest prövningen av ansökning om fri rättegång sålunda

förlägges till rättshjälpsanstalterna, därav kommer att följa, att där

anställda jurister i regel komma att förordnas till partens biträde i rättegången.

Endast undantagsvis lärer den, som sålunda tvingats att i första hand

vända sig till sådan myndighet, anse sig ha skäl att önska sig annan advokat.

Men även om detta framdeles kan antagas bliva en faktisk följd av förfarandets

natur, följer icke därav att detta, som de sakkunniga tänkt sig, skall

givas form av ett lagstadgat företräde för rättshjälpsanstalternas jurister att

framför enskild advokat, även mot partens önskan, förordnas till hans rättegångsbiträde.

Enligt styrelsens mening kunna således varken ekonomiska eller sakliga

skäl berättiga till företräde för anstaltsjurist framför advokat, och detta förhållande

blir detsamma, även om framdeles såväl utredningen som avgörandet

i dessa ärenden anförtros rättshjälpsanstalterna.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund bestrider likaledes, att rättshjälpsanstalterna

i förevarande sammanhang skulle vara överlägsna de enskilda

advokaterna, samt anför följande.

De fördelar, som stå att vinna genom en förberedande behandling av ärendena

hos rättshjälpsanstalt, kunna i lika mån uppnås genom en förberedande

behandling hos advokat. När de sakkunniga sålunda uttala, att det är anledning

förmoda, att anstalternas granskning många gånger skulle leda till att

part avstode från ohemula anspråk eller bestridanden eller till att tvisten i fråga

gjordes upp och det allmänna besparades kostnaden för en rättegång, så

är detta ingenting annat än vad som likaväl vinnes, örn ärendet handlägges

av en kunnig och ansvarskännande advokat.---Att en önskvärd kon
centration

av rättegången främjas genom en förberedande behandling av

ärendet, under vilken material framskaffas och partsståndpunkterna fixeras,

är något som gäller vare sig behandlingen äger rum hos rättshjälpsanstalt

eller hos advokat.

Det viktigaste skälet mot en monopolisering av den processuella rättshjälpen

för rättshjälpsanstalternas räkning är den omständigheten, att en dylik

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

33

ordning skulle vara ägnad att leda till den uppfattningen hos de obemedlade

klienterna, att de icke kunna erhålla den hjälp, som skulle ha stått dem till

buds, om de förfogat över erforderliga medel. En part, som önskat vända sig

till en privat advokat men som tvingats att i stället hänvända sig till rälishjälpsanstalt,

kan, om saken går honom emot, lätt få den uppfattningen att

detta berott på att han icke erhållit den hjälp han önskat.---—- Väl kan

det objektivt vara sant, att en parts intressen kunna bli fullt tillgodosedda

även om han till biträde erhåller en annan kvalificerad jurist än den han velat

anlita. Det är dock ur nyss angivna synpunkter av vikt, att parten får

möjlighet att anlita just den advokat, för vilken han har särskilt förtroende.

Till det nu anförda kommer vidare den även av de sakkunniga nämnda

omständigheten, att en monopolisering av den processuella rättshjälpen till

rättshjälpsanstalterna aldrig kan bli fullständig. Bl. a. gäller detta i alla de

fall, där båda parterna behöva rättshjälp.

Enligt styrelsens mening vore det även ur en annan synpunkt olyckligt,

om en uppdelning av advokatverksamheten skulle ske så, att de mindre bemedlades

ärenden sköttes av rättshjälpsanstalterna och de mera välsituerades

av de enskilda advokaterna. Hos dessa senare finnes en stark känsla för de

sociala förpliktelserna och en utpräglad önskan att kunna hjälpa även obemedlade

medborgare i deras rättsliga angelägenheter. Enligt styrelsens mening

är det av vikt för den praktiska rättsvården, att det sociala intresset hos

de svenska advokaterna vidmakthålles och ytterligare utvecklas. Det vore

egendomligt, örn statsmakterna nu, kort efter det en ny rättegångsbalk antagits,

enligt vilken en advokat är skyldig mottaga förordnande som rättegångsbiträde

åt part i fri rättegång, skulle införa bestämmelser, som syfta till att

avkoppla advokaterna från denna verksamhet.

I förevarande hänseende vill styrelsen slutligen tillägga följande. De sakkunnigas

förslag är uppenbarligen grundat på den uppfattningen, att utvecklingen

i fråga örn den utomprocessuella rättshjälpen kommer att gå i

den riktningen, att densamma praktiskt taget helt föriägges till rättshjälpsanstalter.

De skäl, som kunna anföras mot en sådan lösning, äro emellertid

enligt styrelsens mening av sådan styrka, att det starkt kan ifrågasättas, om

utvecklingen kommer att gå i den riktningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter örn icke reformen av den fria

rättegången bör anslå till dess rättshjälpsanstalternas ställning kan regleras.

Länsstyrelsen anför därvid:

Rättshälpsanstaltemas nära sammanhang med den fria rättegången är så

uppenbart, att länsstyrelsen vill ifrågasätta, örn det överhuvud är lämpligt att

nu framdriva en lagstiftning örn den senare utan ett samtidigt avvägande av

rätlsh jälpsanstalternas ställning. Utom de i detta sammanhang viktiga uppgifterna

att söka vinna uppgörelse utan process och att ombesörja ansökningsärenden

skulle de direkt kunna få att upptaga förprövning örn fri rättegång.

I annat fall torde det bliva nödvändigt alt vid en kommande reglering

av rättshjälpsanstalterna vidtaga en hel del jämkningar i den lagstiftning

som nu föreligger. I viss mån gäller detsamma örn den väntade rättegångsreformens

förhållande lill lagstiftningen örn fri rättegång.

Styrelsen för Västmanlands läns rättshälpsanstalt berör de ekonomiska konsekvenserna

av samordningen och understryker angelägenheten av att samordningen

ej får den följden, att statsverkets kostnader för den fria rättegången

lill någon dtl överflyttas å huvudmännen för anstalterna.

Bihang lill riksdagens protokoll 1>t. 1 sami. Nr 12.

3

opaginerad Kontrollera mot PDF

M

Kungl. Alaj:ts proposition nr 12.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland samt

styrelsen för Västmanlands läns rättshjålpsanstalt ha särskilt understrukit

angelägenheten av att organisationen av rättshjälp sanstalter utan dröjsmål

utbygges.

De sakkunnigas ståndpunkt i fråga om fri rättegångs användning i ansökningsärenden

har i stort sett lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Rådhusrätten i Norrköping och styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar

ha dock påyrkat, att möjligheten att i ansökningsärenden erhålla fri

rättegång i den omfattning de sakkunniga funnit rimlig måtte uttryckligen

lagfästas.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har vidare uttalat, att

fri rättegång borde kunna åtnjutas även i inål som vore anhängigt hos 1 a gsökningsdomaren.

Den föreslagna utvidgningen av möjligheten till förprövning, enligt

vilken fri rättegång skulle kunna vägras då det vore av ringa — i stället för

nu »synnerligen ringa» — betydelse för parten att få sin talan prövad, har

av flertalet remissmyndigheter tillstyrkts eller lämnats utan invändning. Hovrätten

över Skåne och Blekinge har därvid understrukit, att enligt dess uppfattning

vid värderingen av talans betydelse för den obemedlade parten avgörande

vikt icke finge fästas vid t. ex. ett fordrat belopps storlek i och för

sig. För en obemedlad part kunde även en ringa fordran vara av stor betydelse

och behovet av kostnadsfri rättshjälp för dess indrivande kunde vara

väl så stort som när fråga vore örn ett större ekonomiskt värde. Det borde

emellertid erinras, alt även när det gällde indrivning av små fordringar en

lätt tillgänglig rättshjälpsorganisation vore viktigare än fri rättegång. Länsstyrelsen

i Stockholms län finner förslaget i denna del för långtgående och

säger sig befara, att ändringen kunde komma att gå ut även över fall, där en

vägran av fri rättegång icke skulle låta sig väl förenas med lagens principiella

grund.

Från ett par håll yrkas däremot strängare restriktioner än de sakkunniga

föreslagit.

Göta hovrätt yttrar sålunda, att det måste betecknas såsom en brist i lagstiftningen,

att från fri rättegång ej kunde uteslutas fall, där det på förhand

framstode såsom uppenbart, att sökandens talan ej vore rättsligt hållbar.

Exempel härpå erbjöde ett fall, däri partens talan avvisats i alla tre instanserna

på grund av att res judicata förelåg. I ett sådant och liknande fall borde

fri rättegång kunna vägras. Hovrätten hemställde därför, att i 1 § andra

stycket infördes ett tillägg av innehåll att fri rättegång ej finge beviljas, där

sökandens talan uppenbarligen ej kunde vinna bifall. Mot en sådan regel, rätt

tillämpad, behövde enligt hovrättens uppfattning några betänkligheter ej

möta. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att fri rättegång borde beviljas blott

om det kunde antagas vara av avsevärd betydelse för sökanden att hans talan

vunne prövning.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 12.

35

Några remissmyndigheter ha ifrågasatt att vissa kategorier av mål skulle

uteslutas från fri rättegång. Länsstyrelsen i Älvsborgs län vill sålunda upphäva

rätten till fri rättegång vid polisdomstol samt låta kostnaderna för rättegång

i faderskapsmål bliva en kommunal angelägenhet. Länsstyrelsen anför

beträffande faderskapsmålen, att kommunernas intresse i dessa mål inskränkte

sig icke endast till risken att nödgas meddela moder och barn fattigvård,

utan fastställande av barnets status och underhållsplikten för barnet

utgjorde den främsta förutsättningen för ersättning av stat, landsting

och annan kommun samt för beviljande av barnbidrag och bidragsförskott.

Då nu också fråga om ökade statsbidrag och statsersättningar framskymtade

vid socialvårdskommitténs arbete med ändringar i dithörande författningar,

syntes det kanske förtjäna övervägas att låta kostnaderna för ifrågavarande

processer bliva kommunal angelägenhet, varigenom fri rättegång i vanlig

mening skulle för dessa mål bortfalla. Länsstyrelsen i Norrbottens län vill från

förmånen utesluta mål rörande sådan ärekränkning, som icke syntes kunna

bedömas strängare än enligt 16 kap. 11 § strafflagen, samt mål där målsägande

förde talan i anledning av misshandel, varå ingen skada följt.

De bestämmelser i förslaget som avse att giva rättens ordförande en säkrare

grundval för bedömandet av talans betydelse ha på några håll föranlett

erinringar. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund ställer sig tveksam till förslaget

om skyldighet för sökanden att lämna närmare upplysningar och om

motpartens hörande samt uttalar, att bestämmelserna såtillvida vore ägnade

att ingiva betänkligheter som desamma möjligen kunde leda till en utveckling

i den riktningen att en materiell förprövning ägde rum. Då emellertid

vissa praktiska skäl talade för ett införande av de föreslagna bestämmelserna,

ville styrelsen icke avstyrka desamma men ville starkt understryka de sakkunnigas

uttalande, att kommunikation med motparten icke finge bliva någon

bakväg för skapande av en förprövning på skälighetens grund.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har ställt sig avvisande

till förslaget i denna del samt har därvid anfört följande.

Vad motparten anför torde knappast kunna vara till gagn för bedömande

av sakens betydelse för sökande. Då hans hörande väl i allmänhet ej ifrågakommer

i andra fall, än då sökanden i stämningsansökningen, ansökningen

om fri rättegång eller annan enligt andra stycket infordrad skriftlig handling

närmare redogjort för saken, kan motpartens yttrande icke förväntas få

annan karaktär än en processuell inlaga med de invändningar, han i rättegången

avser att framställa. Ett blott påstående av honom att han är full!

beredd för uppgörelse synes, även örn det innefattar ett erkännande, endast

visa, att sökandens talan är berättigad och att han har skäligt anspråk på

att få den domfäst. Ett påstående örn motfordran måste i sin tur föranleda

ytterligare utredning av sökanden. Ett slags processuellt förfarande skulle

således komma till stånd och föranleda utoinprocessuell prövning, något

som under inga förhållanden kan anses lämpligt. Att genom ett dylikt förfarande

undantagsvis material skulle kunna vinnas för bedömande av betydelsen

för sökanden av hans sak, kan icke motivera förslaget i denna del.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

A andra sidan anser länsstyrelsen i Norrbottens län önskvärt, att motpartens

hörande gjordes obligatoriskt med hänsyn till utsikterna att möjligen

vinna en förprocessuell förlikning.

Beträffande det föreslagna stadgandet om befogenhet för rättens ordförande

att hänvisa sökanden till rättshjälpsanstalt lia gensagor framförts av

styrelserna för Älvsborgs läns rättshjälpsanstalt, föreningen Sveriges häradshövdingar

och Sveriges advokatsamfund, vilka alla finna en sådan hänvisning

lämplig blott då part personligen söker fri rättegång och ej dessförinnan

anlitat till biträdesförordnande behörig advokat. De två sistnämnda

styrelserna ifrågasätta därjämte, att hänvisning skulle kunna ske ej blott

till rättshjälpsanstalt utan även till lämplig advokat.

I detta sammanhang må nämnas, att Svea hovrätt finner det böra övervägas

om ej för vinnande av enhetligare tillämpning advokatfiskal i hovrätt

eller annan befattningshavare borde äga rätt att å kronans vägnar föra

talan mot beslut varigenom fri rättegång beviljas.

Såsom förut nämnts ha de sakkunniga även föreslagit, att rätten i samband

med målets avgörande skall kunna återkalla den fria rättegången,

om rätten finner parten hava saknat skälig anledning att föra sin

talan. Detta stadgande har i allmänhet icke föranlett något uttalande i de

avgivna yttrandena. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har emellertid

framhållit, att det rent principiellt måste anses innebära en viss oegentlighet,

att innan saken blivit rättskraftigt avgjord meddela ett dylikt beslut,

som förutsatte en materiell prövning. Styrelsen avstyrkte därför stadgandet.

Göta hovrätt anför mot den föreslagna omredigeringen av bestämmelsen

om ersättning till vittnen, att ehuru den nuvarande lydelsen

ställde alltför stora krav på vittnesmålets behövlighet och genom anordningen

med förprövning kunde vara ägnad att motverka önskemålet om

koncentration i rättegången, man dock icke, såsom de sakkunniga tänkt sig,

borde helt avstå från varje möjlighet att på förhand pröva vittnesmåls behövlighet.

Såsom förutsättning för att kostnaden för vittnena skulle utgå av

allmänna medel borde därför uppställas, att rätten eller, när rätten ej sitter,

dess ordförande funne vittnenas hörande kunna äga betydelse för målets

erforderliga utredning. Även styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar

och rådhusrätten i Norrköping finna en förprövning av vittnesmålens

erforderlighet påkallad, rådhusrätten särskilt med hänsyn till vittnenas berättigade

intressen.

Göteborgs rådhusrätt finner önskvärt, att vad i lagen stadgas rörande ersättning

för tagande och undersökning av blodprov i mål om faderskap

till barn utom äktenskap finge tillämpas även i fråga örn blodprov i mål

örn äktenskaplig börd, däri part åtnjöte fri rättegång.

Allmänna betänkligheter mot att, såsom de sakkunniga föreslagit, medgiva

ersättning för personlig inställelse vid underrätt ha

s. 37 Kontrollera mot PDF

kunut. Majda proposition nr 12.

37

yppats endast av statskontoret. I dess yttrande anföres, att det knappast syntes

försvarligt att ulan starka skäl införa nya kostnadskrävande förmåner.

Statskontoret måste därför framföra sina betänkligheter mot förslagen att bereda

parter med fri rättegång vidgade möjligheter till ersättning för personlig

inställelse samt att tillerkänna biträde i överrätt ersättning utöver vad som nu

kunde ifrågakomma enligt 10 § andra stycket av lagen. Ehuru statskontoret

icke ville bestrida att vissa billighetsskäl kunde anföras till stöd för en uppmjukning

av nuvarande ersättningsbestämmelser, hade dock det statsfinansiella

läget, sedan 1937 och 1939 års riksdagar avlåtit sina av de sakkunniga

åberopade skrivelser i ämnet, undergått sådan ändring att den största återhållsamhet

inför nya utgiftsökningar måste anses påkallad.

Överståthållarämbetet har icke något att erinra mot att medgiva ersättning

åt part för själva resan men finner det föga överensstämma med rättsuppfattningen,

att en tilltalad, som sedermera sakfälles för en jämförelsevis grov

lagöverträdelse, skulle av det allmänna erhålla jämväl traktamentsersättning

för fullgörandet av sin skyldighet att avgiva svaromål vid domstol. Ämbetet

avstyrker därför att förslaget i denna del upphöjes till lag. Stockholms rådhusrätt

finner det oegentligt, att rättens ordförandes förklaring örn önskvärdheten

av parts inställelse i förslaget tillagts betydelse för partens rätt till ersättning,

och styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anser likaledes,

att detta stadgande bör utgå. I stället ifrågasättes, att rätten skulle äga

bevilja parten ersättning för hans personliga inställelse -— utom då han enligt

lag eller rättens beslut varit skyldig komma personligen för rätta — där

rätten funne inställelsen påkallad, ehuru skyldighet till densamma icke förelegat.

Beträffande storleken av den föreslagna traktamentsersättningen föreslår

länsstyrelsen i Norrbottens län, att sådan ersättning skall utgå med 6 kronor

för dag överstigande åtta timmar samt 4 kronor för natt överstigande en

timme.

I fråga om möjligheten att bevilja förskott för resan har rådhusrätten i

Västerås ävensom åtskilliga andra remissinstanser anmärkt, att förhandsbeslutet

borde avse kostnaden för resa fram och åter och ej blott till rätten,

enär eljest tur- och returbiljett ej kunde komma till användning. Hovrätten

för övre Norrland anmärker beträffande sättet för utbekommande av förhandsersättning,

att det i de många fall, då parten bodde avlägset från domstolens

kansliort, vore lämpligt att parten, sedan han från domstolen eller

dess ordförande erhållit skriftligt besked örn rätt till förskott, finge vända sig

till landsfiskalen respektive magistraten i sin hemort för att utfå förskottet.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har givit uttryck åt en liknande

uppfattning. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare finner det

stundom vara olämpligt med kontanta förskott och föreslår därför en bestämmelse,

enligt vilken parten skulle medelst förskott av allmänna medel å resekostnaden

eller på annat lämpligt sätt beredas tillfälle att inställa sig vid domstolen.

Hovrätten för övre Norrland erinrar, alt enligt gällande lag tilltalad som

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kunut. Majus proposition nr 12.

åtnjuter fri rättegång och som personligen inställt sig vid muntligt förhör i

hovrätten kan erhålla gottgörelse för inställelsen av allmänna medel, även örn

han ej varit skyldig att komma personligen tillstädes. Hovrätten anser att

detta stadgande, som av de sakkunniga lämnats oförändrat, bör jämkas till

överensstämmelse med de föreslagna reglerna om ersättning för inställelse

i underrätt.

I flera yttranden yrkas, att bestämmelser måtte meddelas om ersättning för

vissa småutgifter som nu icke avsåges i 2 § av lagen.

Styrelsen för Göteborgs stads rätishjälpsanstalt anför härom följande.

Utgifter för mantalsbevis, intyg om barnets utvecklingsgrad i faderskapsprocessen,

blodprovsundersökningar i bördsmål o. d. kunna möjligen vara

svåra att pressa in under de förmåner, som en frirättegångspart är berättigad

åtnjuta enligt ordalydelsen av 2 §. De nu angivna handlingarna kunna vara

absolut nödvändiga för en fullständig utredning av målet, och det har ej heller

från domstolarnas sida ifrågasatts annat än att kostnaderna*härför skola

utgå av allmänna medel. I de fall då biträde förordnas i målet och biträdet

förskjutit kostnaderna har domstolen med stöd av bestämmelsen i 14 § tillerkänt

biträdet ersättning härför såsom »kostnadsutlägg». I frirättegångsmål

däremot där biträde ej förordnats, såsom i mål angående faderskap till barn

utom äktenskap och bördsmål däri godemannen för talan, ha domstolarna varit

tveksamma efter vilket lagrum ersättningen skulle tillerkännas barnavårdsman

eller part för dessa nödvändiga utgifter. Det finnes givetvis ej någon

rimlig anledning att beträffande ersättning av allmänna medel för dessa utgifter

skilja på de mål, där biträde förordnats, och de mål, där så ej är förhållandet.

Styrelsen för Västmanlands läns rättshjålpsanstalt har fäst uppmärksamheten

på i huvudsak samma kategori av utgifter och styrelsen för Norrköpings

stads rättshjålpsanstalt nämner kommissionärskostnader i hovrätt. Rådhusrätten

i Örebro, styrelsen för örebro läns rättshjålpsanstalt och styrelsen för föreningen

Sveriges häradshövdingar föreslå sådant tillägg till 2 §, att möjlighet

beredes domstolen att av allmänna medel gottgöra part kostnad för läkarintyg

som part varit nödsakad anskaffa i målet. Sistnämnda styrelse föreslår därjämte,

att den fria rättegången utsträckes att omfatta ersättning för annan

med de i 2 § andra och följande stycken avsedda utgifterna jämförlig utgift

för utredning som rätten funnit erforderlig i målet. I

I fråga om rätten att erhålla biträde vid underrätt har länsstyrelsen

i Norrbottens län påyrkat införandet av mera restriktiva bestämmelser

och anför i denna del:

I mål, som röra åtal för förande av motorfordon under påverkan av starka

drycker samt olovlig befattning med tillverkning av spritdrycker, borde svaranden

allenast, då synnerligen starka skäl föreligga, erhålla förmånen av

biträde i den fria rättegången. Det kan vidare ifrågasättas, huruvida icke

förmånen av biträde i den fria rättegången borde vara helt utesluten i sådana

fall. där kostnaderna för utredning och genomdrivande av den obemedlades

förmögenhetsrättsliga anspråk kunna antagas bliva så stora att de

icke stå i rimlig proportion till värdet av hans intresse i saken. Den fria

rättegången bör sålunda överhuvud taget icke stimulera till att det på statens

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

39

bekostnad föres en process från vars utförande en besutten part måhända

skulle avstått om han själv haft att svara för rättegångskostnaderna.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund påyrkar ändring av den år 1929

införda regeln att rättegångsbiträde för talans utförande i allmänhet ej bör

förordnas, förrän parten varit personligen tillstädes i målet och rätten därvid

funnit, att behov av biträde föreligger. Bestämmelsen hade på sina håll

kommit att tillämpas rent schablonmässigt så, att rättegångsbiträde praktiskt

taget aldrig förordnades förrän parten kommit tillstädes, och hade

visat sig motverka en i och för sig önskvärd koncentration av handläggningen.

Särskilt örn det bleve möjligt såväl att anmoda sökanden att lämna närmare

upplysningar om sin sak som att höra motparten över en ansökan om

fri rättegång, borde i allmänhet hinder icke föreligga att även utan partens

personliga hörande konstatera behovet av rättegångsbiträde.

Styrelsen för Älvsborgs läns rättshjälpsanstalt har ställt sig tveksam till

den jämkning, som de sakkunniga föreslagit i bestämmelsen om avvikelse

från partens önskemål i fråga örn biträdet, och uttalar, att även den obemedlade

borde vara praktiskt taget oförhindrad att anlita den, för vilken han

hyste förtroende; rättshjälpsjuristerna eller vissa enskilda advokater borde

icke erhålla något slags monopolställning vid förordnande av biträde i

fri rättegång. Örn huvudsyftet med institutet fri rättegång — den obemedlades

likhet inför lagen med den ekonomiskt bättre lottade — skulle i full utsträckning

tillgodoses, borde en person, som vore obemedlad, icke betagas

sin valrätt bland de biträden som vore i och för sig lämpliga och ej avlägset

boende. Styrelsen funne därför knappast skäl föreligga att ändra 5 § tredje

stycket från den lydelse det nu hade.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund hemställer, att den nuvarande regeln

måtte bibehållas. En bestämmelse att domstolen borde fästa »skäligt

avseende» vid partens önskemål skulle icke lämna domstolarna nämnvärd

vägledning vid stadgandets tillämpning och kunde befaras komma att medföra

en icke önskvärd olikhet i rättstillämpningen hos olika domstolar även

inom samma län, där den ej på sina håll rent av kunde komma att tagas

till intäkt för en i varje fall för närvarande icke avsedd monopolisering av

de fria rättegångarna för rättshjälpsanstalternas räkning.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar är bestämd motståndare

till tanken, att rättshjälpsanstalternas befattningshavare skulle äga företräde

till biträdesuppdragen, och hävdar, att en sådan anordning, i varje fall innan

anstaltsväsendet fullständigare utbyggts, skulle göra advokaterna mera obenägna

än för närvarande att på förhand biträda obemedladc och alltså skulle

skada dessas intressen.

Svea hovrätt, länsstyrelsen i Malmöhus län och rådhusrätten i Göteborg

föreslå, att redan nu i lagtexten bringas till uttryck, att för uppdragen som

rättegångsbiträde i första hand böra tagas i anspråk befattningshavare i

rättshjälpsanstalt.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Mot de sakkunnigas förslag beträffande ersättning åt biträde i hovrätt

har statskontoret framställt de erinringar ur statsfinansiell synpunkt,

som återgivits vid behandlingen av förslaget örn ersättning för personlig inställelse.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar farhågor att ersättningsrätten

enligt förslaget blivit för vidsträckt samt anför härom:

Örn den föreslagna bestämmelsen rörande ersättning åt ändring ssökande

parts biträde upphöjes till lag, synes det endast i undantagsfall komma att

inträffa, att hovrätten förklarar en part ha saknat skälig orsak att fullfölja

talan och på grund härav underlåter att tillerkänna biträdet ersättning. Detta

skulle i sin ordning medföra, att i ett avsevärt antal fall mål komme att

fullföljas i hovrätten, även om den ändringssökande parten och hans biträde

måste inse, att möjligheterna att vinna bifall till ändringssökandet äro ringa

om ens några, om det blott icke kan sägas, att parten saknat skälig anledning

att fullfölja talan. Med hänsyn härtill skulle kostnaderna för biträdesersättning

i hovrätt med största sannolikhet komma att stiga synnerligen

avsevärt. Därigenom skulle ett av huvudsyftena med förslaget —- nedbringande

av statsverkets kostnader för fri rättegång — förfelas. Dessutom skulle

hovrättens arbetsbörda komma att ökas i avsevärd omfattning. Skälig hänsyn

till vederbörande motpart, som i regel icke kan få sina rättegångskostnader

i hovrätten ersatta av den ändringssökande parten, kräver även, att

part, som åtnjuter fri rättegång, icke utan verkligt bärande skäl får mot ersättning

av allmänna medel till biträdet fullfölja talan i hovrätt. På grund

av vad sålunda anförts tillstyrker hovrätten, att den nu gällande bestämmelsen

i 10 § lagen om fri rättegång i denna del får kvarstå oförändrad.

10 § i förslaget upptager som förutsättning för att gottgörelse skall utgå till

biträde för avgivande av svaromål i hovrätt att part haft behov av biträdet.

Enligt hovrättens mening har denna bestämmelse, som saknar motsvarighet

i gällande lag, erhållit en alltför vidsträckt avfattning. Hovrätten skulle nämligen,

om förslaget i denna del genomfördes, endast i undantagsfall kunna

underlåta att tillerkänna biträdet ersättning. Även här göra sig emellertid

statsfinansiella synpunkter gällande, örn ock ej i samma utsträckning som

beträffande ersättning till klagande part. Mera sällan torde part hava ett behov

av att utförligt bemöta ett ändringssökande. Skulle i något särskilt fall

part ha ett verkligt behov av att anlita biträde för avgivande av svaromål,

synes hovrätten emellertid böra erhålla möjlighet att tillerkänna biträdet

ersättning. Med hänsyn därtill får hovrätten föreslå, att bestämmelsen erhåller

sådan avfattning, att hovrätten, om särskilda skäl därtill äro, må tillerkänna

biträde, som av part anlitas för avgivande av svaromål, ersättning

av allmänna medel.

Däremot anser hovrätten, att biträde, som av part anlitas vid muntligt förhör

inför hovrätt, städse bör erhålla ersättning av allmänna medel.

Hovrättens president var skiljaktig och lämnade sakkunnigförslaget i denna

del utan erinran.

Jämväl Svea hovrätt har fäst uppmärksamheten på behovet av biträde vid

muntligt förhör i hovrätt och föreslår, att hovrätt, då muntligt förhör utsättes,

skall äga förordna någon att mot ersättning av allmänna medel biträda

part vid förhöret. I

I åtskilliga remissvar ha särskilda bestämmelser påkallats mot det ofta

berörda missförhållandet att, då av två makar i olika ekonomisk ställning,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts proposition nr 12.

41

som söka hemskillnad, äktenskapsskillnad eller boskillnad, blott den ene kan

erhålla fri rättegång, enligt nuvarande ordning den andre i stort sett kommer

i åtnjutande av medsökandens förmåner och besparas alla utgifter, även

om han i och för sig är i stånd att bära desamma.

Styrelsen för föreningen Sveriges staclsdomare yttrar sålunda:

Ett mycket stort antal inål med fri rättegång utgöra hemskillnads- och

äktenskapsskillnadsmålen. I regel är det hustrun, som stämmer mannen, och

den förstnämnda beviljas fri rättegång, även om mannen har en relativt god

inkomst. Det kan nämligen förutsättas, att mannen icke ställer erforderliga

medel till förfogande för anhängiggörande av en talan mot honom själv i

dylika fall. Ofta torde parterna lia träffat överenskommelse om att hustrun

skall taga initiativet till skilsmässan och mannen har intet annat att erinra

än att underhållsfrågan blir föremål för närmare behandling vid domstolen

och där avgjord. I dessa mål pläga domstolarna icke förplikta någondera

parten att återgälda statsverket kostnaderna för fri rättegång. I ansökningsärende,

där hustrun åtnjuter fri rättegång, finnes för närvarande icke någon

möjlighet att ålägga mannen återbetalningsskyldighet. Styrelsen vill ifrågasätta

om det icke vore lämpligt att genom en specialbestämmelse stadga att

i dylika mål och ansökningsärenden, däri hustrun — i mål såsom kärande

— beviljats fri rättegång, mannen, därest hans ekonomiska ställning det

medgiver, skall förpliktas att till statsverket återgälda hälften av det belopp

som utdömes såsom ersättning för hustruns fria rättegång. En dylik anordning

framstår såsom synnerligen rättvis, om det betänkes, att den biträdeshjälp

som lämnas av hustruns rättegångsbiträde, i stort sett särskilt i fråga

om ansökningsärendena kommer båda makarna till godo. Statsverket skulle

säkerligen kunna återbekomma betydande belopp i dessa fall, ehuru indrivningen

är förenad med avsevärda besvär.

Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland och Stockholms rådhusrätt

finna ej heller det böra ifrågakomma att lämna det berörda missförhållandet

ulan åtgärd och tillstyrka för dess undanröjande en regel i överensstämmelse

med det tidigare nämnda förslaget av domhavanden i Östbo och Västbo

domsaga. Svea hovrätt finner i detta sammanhang anledning att såsom

felaktig beteckna den nyss berörda praxis, enligt vilken i sådana hemskillnads-

och äktenskapsskillnadsmål som anhängiggjörts genom stämning flertalet

underrätter så gott som undantagslöst kvittar kostnaderna parterna emellan.

Göta hovrätt finner jämväl åtgärder böra vidtagas till undanröjande av

det anmärkta missförhållandet men anbefaller en av rådhusrätten i Västerås

föreslagen lösning enligt vilken ersättningen till det förordnade biträdet, med

hänsyn till att biträdet får anses ha bistått även andra parten, skulle sältas

lägre än eljest.

De sakkunnigas uttalanden om fri rättegång och biträde i trafikskadeståndsmål

lia föranlett i stort sett instämmande yttranden av stgrelsen för

föreningen Sveriges häradshövdingar samt stgrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Sistämnda .styrelse tillägger:

Ansvarsfrågan är visserligen stundom av sådan art alt svaranden kan själv

behörigen tillvarataga sina intressen, men mycket ofta ligger saken så till,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

att svaranden för utförande av sin talan i ansvarsfrågan är i behov av rättegångsbiträde.

Konsekvenserna av en fällande dom kunna för svaranden bli

mycket allvarliga (mistning av körkort m. m.). Fall kunna förekomma, där

försäkringsanstalten, måhända endast efter genomgång av polisrapporten,

kommit till den uppfattningen att saken i ansvarsfrågan är hopplös, varför

försäkringsanstalten endast intresserar sig för skadeståndets storlek, vilket

icke hindrar att en jurist som närmare salt sig in i ansvarsfrågan kunnat

verksamt bidraga till en för svaranden gynnsam utgång av målet. Vidare

måste observeras, att förhållandena kunna vara sådana att i själva verket

en intressekonflikt föreligger mellan försäkringsanstalten och svarandenförsäkringstagaren.

Så kan vara fallet, när en för svaranden ogynnsam utgång

i ansvarsfrågan leder till att försäkringsanstalten får regressrätt. Enligt

styrelsens mening är det av vikt att domstolarna beakta dessa synpunkter

vid prövningen av ifrågavarande ärenden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar ali, även örn ett cirkulär möjligen

skulle kunna anses vara tillräckligt, länsstyrelsen helst sett, att bestämmelser

örn varsamhet vid beviljande av fri rättegång och biträde för dessa

mål bleve i en eller annan form införda i lagen eller dess tillämpningsförordning.

Ett flertal remissinstanser har uttryckligen anslutit sig till den differentiering

av den fria rättegången som föreslås av de sakkunniga.

Hovrätten över Skäne och Blekinge yttrar sålunda:

Den ur besparingssynpunkt betydelsefullaste nyheten i förslaget torde vara

den som fått uttryck i den föreslagna nya 2 a § i lagen örn fri rättegång. Härigenom

har förmånen av fri rättegång uppdelats i tre grader. Det förefaller

icke osannolikt att åtskilliga parter, om förslaget upphöjes till lag, skola finnas

kunna själva bestrida kostnader för stämpelavgift och expeditionslösen.

Härigenom torde statsverkets kostnader för den fria rättegången i någon män

kunna nedbringas. Det synes icke heller i princip förkastligt att personer med

relativt små inkomster få underkasta sig åtminstone några uppoffringar vid

anlitande av statens rättsmaskineri. Även för personer med relativt god

ekonomi torde en rättegång ofta medföra kännbara uppoffringar.

Svea hovrätt tillstyrker likaledes den föreslagna differentieringen och förmodar

att den omständigheten, att även en part med fri rättegång genom anhängiggörandet

av en process ådrager sig vissa ekonomiska risker, säkerligen

komme att medföra, att han före talans anhängiggörande underkastade sin

sak en noggrannare prövning. Hovrätten yttrar vidare:

Vad angår överrättsprocessen torde en differentiering av den fria rättegången

komma att medföra en minskning av antalet parter, vilka först i överrätten

erhålla förmånen av fri rättegång, överrätten får genom de av de sakkunniga

föreslagna bestämmelserna möjlighet att vägra bifall till en ansökan

om fri rättegång av part, som kan antagas vara i stånd att själv bestrida alla

kostnader utom biträdeshjälpen, utan att överrätten genom denna sin vägran,

såsom nu är fallet, blir berövad möjligheten att senare, sedan saken prövats

och parten befunnits lia haft skälig orsak att fullfölja sin talan, tillerkänna

det av parten anlitade biträdet ersättning av allmänna medel.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner icke något att erinra mot differentieringen

och uttalar, att även om statsverkets utgifter härigenom icke komme

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 12.

43

att nedbringas i någon avsevärd man den princip, varpå förslaget byggde,

dock enligt länsstyrelsens förmenande vore riktig och av sådan betydelse att

den borde komma till uttryck i lagen. — Länsstyrelserna i Älvsborgs och

Stockholms län, rådhusrätten i Borås och styrelsen för Sveriges advokatsamfund

tillstyrka ävenledes sakkunnigförslaget i denna del.

Göta hovrätt, Göteborgs och Norrköpings rådhusrätter samt styrelsen för

Norrköpings stads rältshjålpsanstalt lia ifrågasatt, att den inskränkta fria

rättegången enligt andra stycket i 2 a § borde kunna omfatta även ersättning

för personlig inställelse.

Å andra sidan yppas i åtskilliga remissvar betänkligheter mot den i första

stycket av 2 a § föreslagna mellanformen av fri rättegång.

Stockholms rådhusrätt yttrar sålunda:

En differentiering av den fria rättegången genom att klientelet uppdelas i

olika grupper, av vilka vissa erhålla endast en del av de med den iria rättegången

förenade förmånerna, finner rådhusrätten vara väl ägnad alt begränsa

statsverkets kostnader för den fria rättegången. Av olika skäl kan emellertid

ifrågasättas, örn icke antalet dylika grupper kunde inskränkas till två, nämligen

en grupp, inom vilken vederbörande skulle erhålla samtliga med den

fria rättegången förenade förmåner, och en grupp, inom vilken vederbörande

skulle erhålla endast förmånen av rättegångsbiträde. I fråga örn den tredje

av de sakkunniga föreslagna gruppen, vilken skulle erhålla alla förmåner

utom stämpelavgift och expeditionslösen, kan till en början invändas, att

domstolarna i regel icke kunna i förväg bedöma till vilket belopp stämpelavgift

och expeditionslösen komma att uppgå. Det belopp, som skulle kunna

inbesparas genom en uppdelning av klientelet i tre grupper i stället för de två

av rådhusrätten förordade, torde vidare vara jämförelsevis litet. Endast en

ringa del av klientelet torde nämligen kunna komma att hänföras till den

grupp, som skulle omfatta personer, vilka skulle bliva skyldiga att betala

stämpelavgift och expeditionslösen, och av den i betänkandet omförmälda

statistiska undersökningen framgår, att statsverkets utgifter för expeditionslösen

i de mål, som avsågos med undersökningen, utgjort allenast 14 % av

statsverkets samtliga kostnader för fri rättegång i nämnda mål. Slutligen kan

framhållas att en differentiering i tre grupper säkerligen skulle medföra en

betydande ökning av domstolarnas arbetsbörda, särskilt vad gäller expeditionsarbetet.

Rådhusrätten i Norrköping samt styrelserna för Norrköpings stads och

Älvsborgs läns rättshjälpsanstalter avstyrka likaledes mellanformen, sistnämnda

styrelse under uttalande att en differentiering i tre kategorier väl

vore teoretiskt lämplig men förenad med praktiska svårigheter.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anför vissa allmänna

betänkligheter mot differentieringen. Styrelsen uttalar härvid, att det arbete

bestämmelserna komme att föranleda, med hänsyn till den ringa kostnadsbesparing

som därmed avsåges, merendels överstege vad målets vikt och beskaffenhet

krävde och icke stöde i rimligt förhållande till den anlitade arbetskraftens

värde. I de ofta mycket enkla mål, varom bär vore fråga, komme

utredningen ej sällan att taga längre tid i anspråk och prövningen ställa större

krav på domaren än handläggningen och avgörandet av själva saken fordrade.

Förfarandet måste även i sin föreslagna form framstå såsom en över
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kunni. Maj:ts proposition nr 12.

organisation, vilken lätt kunde komma att medföra, att vid tillämpningen av

bestämmelserna, därest de bleve verklighet, handläggningen bleve rent schablonmässig.

Styrelsen funne det därför angeläget att förslaget förenklades på

nu ifrågavarande punkt.

Styrelsen har avstyrkt den föreslagna mellanformen av fri rättegång, som

upptagits i 2 a § första stycket, och vill åt den inskränkta fria rättegången

enligt 2 a § andra stycket giva en annan omfattning än de sakkunniga föreslagit.

Styrelsen yttrar härom följande.

Det är klart att varje uppdelning måste bliva mer eller mindre godtycklig.

Någon verklig precision vid avgörandet av graden av partens betalningsförmåga

kan säkerligen icke uppnås. Detta gäller särskilt, då frågan skall prövas

före rättegångens anhängiggörande. Bortsett från den alltid föreliggande osäkerheten

i bedömande av partens ekonomiska ställning, tillkommer svårigheten

att på förhand beräkna kostnadernas sannolika belopp. ----Att

värdesätta partens ekonomiska ställning så noggrant, att man förklarar honom

i stånd att betala stämpelavgift och expeditionslösen, men ingenting annat,

synes icke rimligt och är dessutom från statsfinansiell synpunkt ulan

värde.

Styrelsen anser därför det föreslagna stadgandet i 2 a § första stycket, som

meddelar bestämmelse örn sådan differentiering, böra utgå.

Vad däremot angår utgifterna för advokatarvode, ersättning åt sakkunnig

samt kostnaden för blodundersökning och för partens personliga inställelse

inför rätten, kan ej sällan inträffa, att det med tillfredsställande säkerhet

kan påstås, att de icke kunna av parten gäldas utan intrång i hans möjlighet

att nödtorftigt försörja sig eller fullgöra honom åliggande underhållsskyldighet.

Beträffande dessa utgifter gäller emellertid, dels att behovet av dem

måste prövas, innan statsverket kan ha anledning ersätta deni, dels att denna

prövning endast undantagsvis kan ske redan före målets anhängiggörande.

Det är emellertid ej heller alltid säkert, att parten efter angivna grunder finnes

vara i behov av rättshjälp i fråga om varje sådan utgiftspost, som kan

under rättegången erfordras, eller ens att behovet kan anses gälla viss utgiftspost

i dess helhet. Part som ansetts vara i stånd att själv betala exempelvis

arvodet till biträde för talans anhängiggörande kan, då därefter biträde

anses behövligt jämväl för utförandet av partens talan, efter grunderna i 1 §

befinnas sakna medel till gäldande även av arvodet härför. Även andra utgifter

än de nu nämnda kunna understundom bliva så betydande, att de enligt

grunderna för lagen måste anses med deln jämställda. Detta gäller exempelvis

ersättning till avlägset boende vittne, vars hörande finnes erforderligt,

och kostnader för blodundersökning i mål örn äktenskaplig börd m. fl.

Under dessa förhållanden synes skäl saknas att, på sätt de sakkunniga föreslagit,

^ hänföra flertalet av dessa större utgifter till den stora gruppen, fri

rättegång för alla kostnader, och därur endast utbryta kostnad för rättegångsbiträde.

De i 2 § andra, tredje och fjärde styckena avsedda utgifter äro ofta

lika betungande som advokatarvodet.---Med hänsyn till de särskilda

bestämmelser, som meddelats till begränsning av förmånen av ersättningen

för partens personliga inställelse, bör presumtionen även gälla denna post,

liksom överhuvud taget varje, med nu nämnda, till storleken jämförlig utgift.

Därest nu av styrelsen anförda synpunkter vinna beaktande torde följaktligen
_

dels bland de förmåner, som enligt 2 § skola, utöver vad i första stycket

sägs, vara förenade med fri rättegång, upptagas ej blott, liksom nu, ersätt
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

45

ning till biträde i rättegången, utan även ersättning för annan med de i paragrafens

andra och följande stycken jämförlig utgift tor utredning, som rätten

funnit erforderlig i målet,

dels i 2 a § stadgas att örn part, som ej enligt de i 1 § stadgade grunder

är berättigad till fri rättegång, som i 2 § avses, finnes efter samma grunder

sakna tillgång till gäldande av de ersättningar och utgifter, som avses i 2 §

andra och följande stycken, rätten eller domaren må bevilja parten fri rättegång

med avseende endast å dessa ersättningar och utgifter eller, där omständigheterna

därtill föranleda, någon av dem.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare avstyrker differentieringen

såsom, ehuru teoretiskt berättigad, mycket svår att praktiskt genomföra. Styrelsen

yttrar vidare att det enligt styrelsens föl-menande vöre enklare och

mera rättvist att bibehålla de nuvarande bestämmelserna om när fri rättegång

finge beviljas samt allenast skärpa villkoren för förordnande av rättegångsbiträde

för talans utförande. Därjämte borde de parter, som stöde pa

gränsen till att få fri rättegång men ansåges kunna själva utföra sin talan,

icke beviljas förmånen av fri rättegång utan allenast tillerkännas fria protokoll.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler påyrkar i fråga örn reglerna

om fri verkställighet bättre kontroll över att den fria rättegången

ej får åtnjutas vid mer än ett verkställighetsförsök. Styrelsen yttrar:

Erfarenheten har visat, att det för utmätningsmännen är svårt för att icke

säga omöjligt att avgöra huruvida dom eller utslag tidigare varit föremål för

verkställighet och sålunda icke må verkställas på statsverkets bekostnad. Vid

första verkställigheten kan utslaget hava ingivits i original, medan som exekutionsurkund

senare använts en avskrift därav. Utmätningsmannen saknar

då ledning av den påteckning, som skett å den första urkunden därom, att

den varit föremål för verkställighet.---Praktiska skäl tala därför för,

att den, som till följd av fri rättegång beredes förmånen av fri verkställighet,

ålägges att som villkor för denna förmåns åtnjutande vid ärendets ingivande

till utmätningsman avgiva en skriftlig försäkran, att detsamma icke tidigare

varit föremål för exekutiv verkställighet på bekostnad av allmänna medel.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar förordar en helt ny

ordning för indrivningsförfarandet vid återkrävande jämlikt 13 § av statsverkets

utgifter för fri rättegång och anför i denna del:

Stadgandet i 13 § synes förutsätta, att då fråga uppkommer att av part,

som beviljats fri rättegång, återkräva vad av statsmedel för hans räkning

guldits, särskild talan skall föras därom. Det naturligaste synes vara, att de

uppgifter, som enligt 14 § i tillämpningsförordningen skola sändas till kronans

ombudsman, äro exegibla i samma ordning som i saköreslängd förtecknade

böter. Att återbetalningsskyldigheten ej skall inträda så länge den skulle

medföra intrång i de medel, som för parten fordras för hans eget uppehälle

och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet, synes icke behöva

utgöra hinder härför. Prövningen av denna förutsättning torde utan fara

för rättsosäkerhet kunna anförtros denne kronans ombudsman, särskilt om

därvid stadgas, att frågan örn återbetalningsskyldigheten icke skall upptagas

till prövning, där ej särskild omständighet framkommit, som kan föranleda

till antagande, att parten på grund av ändrad förmögenhetsställning är i stånd

att fullgöra densamma.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Vad angår reglerna om bestämmandet av biträdesersättn

i n g finner styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare specifikation av

biträdesersättningen ej vara att tillråda, medan styrelsen för Sveriges advokatsamfund

tvärtom anser, att beslut om biträdets ersättning borde i större

utsträckning än för närvarande vara specificerat. Sistnämnda styrelse påyrkar

vidare sådan jämkning av regeln om hänsyn till biträdets inställelse i

annat mål, sådan denna utformats i sakkunnigförslaget, att det klart framginge

att allenast ersättningen för resekostnader, vivre och tidsspillan träffades

av bestämmelsen.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare uttalar vidare beträffande

arvodessättningen i mål med fri rättegång att rådhusrätterna i regel torde

vara försiktiga vid fastställande av ersättningsbeloppen i frirättegångsmål.

En lägre taxa än i andra mal brukade ofta tillämpas, och detta syntes kunna

vara försvarbart närmast på den grund, att utdömd rättegångskostnad i frirättegångsmål

omedelbart kunde utkvitteras och vederbörande advokat således

ej behövde räkna med någon förlust.

Departementschefen.

Som den lämnade redogörelsen visar har stegringen av det allmännas utgifter

för fri rättegång upprepade gånger föranlett yrkanden om ändrade

bestämmelser. Åtgärder i denna riktning vidtogos också genom 1929 års lagändringar.

Utgifterna ha därefter ånyo stigit ända intill de allra senaste åren,

då en ganska avsevärd nedgång inträtt. Huruvida denna endast är tillfällig,

kan givetvis icke med säkerhet bedömas.

Det ligger i sakens natur, att det möter stora svårigheter att förekomma

allt missbruk av fri rättegång. I stort sett synas emellertid de verkställda utredningarna

giva vid handen, att efter 1929 års lagändringar några anmärkningsvärda

missförhållanden knappast föreligga. Jag vill erinra örn de svar

som domhavande och rådhusrätter lämnat på vissa i den förutnämnda cirkulärskrivelsen

den 21 oktober 1940 framställda spörsmål. Ett stort antal

av de tillfrågade har uttalat, att gällande lagstiftning är ägnad alt effektivt

förhindra missbruk av den fria rättegången. I allmänhet har det icke ansetts

möjligt att utan åsidosättande av obemedlade parters berättigade intressen

nedbringa statsverkets kostnader för ändamålet. Beträffande de svar, där vederbörande

funnit sig kunna påvisa besparingsmöjligheter, kan man säga, att

kritiken är väsentligt mildare än i de före 1929 års reform inkomna yttrandena.

De sakkunniga ha för sin del bestämt hävdat, att den fria rättegången i

stort sett icke erhållit en annan eller vidsträcktare användning än som överensstämmer

med dess ändamål. De ha därvid framhållit, att målens antal

och särskilt antalet av de mål där fri rättegång är vanlig, t. ex. familjerältsoch

trafikmål, företett en avsevärd ökning på senare tid. Vidare lia de sakkunniga

erinrat örn att de i lagen angivna förmånerna för den som åtnjuter

fri rättegång efter hand utvidgats lill att avse vissa nya förmåner, såsom blodprovskostnad

i mål angående faderskapet till barn utom äktenskap, kostnad

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kunyi. Maj:ts proposition ur 12.

47

för sakkunnigs hörande och kostnad för tilltalads personliga inställelse i hovrätt.

De sakkunniga lia likväl i sitt betänkande prövat olika vägar att, utan

åsidosättande av de mindre bemedlades intressen, tillgodose kravet på en begränsning

av det allmännas utgifter för den fria rättegången. De ha vidare

även, med beaktande av gjorda framställningar, föreslagit vissa utvidgningar

av de med fri rättegång förenade förmånerna.

Såsom en utväg att framdeles rationellt reglera den fria rättegången lia de

sakkunniga anvisat att, sedan rättshjälpsanstalter blivit inrättade i större delen

av landet, regelmässigt anlita dessa för granskning av ansökningar om fri

rättegång samt att såsom biträden åt dem som erhållit denna förmån företrädesvis

utse befattningshavare vid sådana anstalter. Hittills ha endast nio

rättshjälpsanstalter som understödjas med statsmedel inrättats. En tionde

kommer att träda i verksamhet med ingången av år 1944. Det är otvivelaktigt

angeläget att rättshjälpsanstalter inrättas i de delar av landet som ännu äro i

avsaknad därav. Enligt det år 1940 framlagda förslaget rörande offentliga

rättshjälpsanstalter skulle i regel sådan anstalt finnas i varje landstingsområde

och varje stad, som icke deltager i landsting. På grund av det statsfinansiella

läget kan jag emellertid icke för närvarande upptaga denna fråga. Med hänsyn

härtill synes även böra anstå med att taga ställning till de sakkunnigas

program för samarbetet mellan domstolarna och rättshjälpsanstalterna, vilket

varit föremål för gensagor i vissa yttranden.

I fråga örn möjligheterna alt på andra vägar i besparingssyfte reformera

den fria rättegången torde utredningen ådagalägga att de äro mycket begränsade.

Att genom lagändring i någon avsevärd mån inskränka användningen

av institutet torde icke vara möjligt utan att syftet med detsamma förfelas.

Statsverkets utgifter för ändamålet kunna dock enligt min mening icke

sägas stå i disproportion till det stora värde institutet representerar som ett

medel i rättsvårdens tjänst. Såsom de sakkunniga jämväl föreslagit, synes

det vara angeläget att i vissa hänseenden något utvidga de förmåner som

lagen örn fri rättegång erbjuder. De jämkningar som jag fördenskull ämnar

förorda torde emellertid i förhållande till sammanlagda beloppet av kostnaderna

för den fria rättegången vara av underordnad betydelse.

Av de olika spörsmål som behandlas i betänkandet vill jag till en början

i korthet beröra frågan om fri rättegång i ansökningsärenden. I

vissa yttranden har påkallats, att uttryckliga bestämmelser härom måtte

meddelas. Jag finner dock icke lämpligt att upptaga denna fråga till reglering,

innan gränsen mellan mål och ärenden blivit bättre klarlagd. Denna

gränsdragning kommer att belysas i samband med utarbetandet av följdförfattningar

till den nya rättegångsbalken. Alt fri rättegång i viss utsträckning

kan beviljas även när en sak anhängiggjorts genom ansökan torde få anses

fastslaget.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har föreslagit, att fri rättegång skulle

kunna åtnjutas även i mål hos la g söknings domare. Något nämnvärt

praktiskt behov av en sådan utvidgning torde dock icke föreligga.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Såsom de sakkunniga föreslagit bör poliskammare uteslutas ur uppräkningen

av domstolar, där fri rättegång kan åtnjutas, i 1 § av lagen, enär någon

poliskammare med domsrätt ej längre finnes.

I syfte att förebygga missbruk av den fria rättegången övervägdes såväl

vid lagens tillkomst som vid 1929 års reform, huruvida icke en närmare

förprövning borde äga rum av det berättigade i sökandens talan, innan

förmånen av fri rättegång beviljades. Ehuru tanken vid båda tillfällena avböjdes,

har den även senare framförts, så i riksdagens revisorers berättelse

till 1940 års riksdag. De sakkunniga ha ingående diskuterat denna fråga men

funnit sig icke kunna tillstyrka en förprövning av nämnda natur. Mot införandet

av bestämmelser härom har främst åberopats svårigheten att före

målets handläggning, då processmaterialet vanligen är ofullständigt, med

någon säkerhet avgöra det befogade i partens talan. Härmed sammanhänger

farhågan, att domstolen genom att på ett tidigt stadium taga ståndpunkt i

denna fråga kan vedervåga det anseende för opartiskhet och objektivitet som

den bör äga.

Den ståndpunkt som de sakkunniga intagit i nu nämnda hänseende har i

allmänhet vunnit anslutning i yttrandena. Göta hovrätt har emellertid förordat

en regel av innehåll att fri rättegång ej må beviljas, där sökandens talan

uppenbarligen ej kan vinna bifall. Att införa en sådan bestämmelse synes

mig dock ej lämpligt. Såsom jag förut nämnt ha utredningarna icke styrkt

något sådant missbruk av den fria rättegången som skulle nödvändiggöra ett

principiellt avsteg från lagens nuvarande ståndpunkt.

I nära samband med förslaget örn en allmän förprövning står tanken, att

vissa mål, där partens sak i regel icke skulle vara värd det allmännas stöd,

borde mer eller mindre generellt uteslutas från området för den fria rättegången.

Riksdagens revisorer ha i detta hänseende nämnt »rattfylleri-, langnings-

och lönnbränningsmålen». I de sakkunnigas betänkande erinras om

att uppslag av denna art övervägts redan vid 1929 års reform men då avböjts.

Den omständigheten att det åtalade brottet måste framstå som speciellt osympatiskt

borde enligt de sakkunnigas mening icke få lända till inskränkning i

den obemedlades möjligheter att erhålla rättshjälp. Han hotades i mål av

nämnda slag med så allvarliga straff, att det ingalunda kunde anses orimligt

att medelst den fria rättegången hjälpa honom att utföra sin talan. Även i

denna del har de sakkunnigas ståndpunkt så gott som enhälligt godtagits i yttrandena.

För egen del finner jag de sakkunnigas ställningstagande välgrundat.

Ej heller de förslag av likartad innebörd som framkommit i vissa yttranden

över de sakkunnigas betänkande kan jag biträda.

Såsom förut nämnts stadgas i 1 § gällande lag, att fri rättegång skall vägras,

där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för sökanden att

hans talan vinner prövning. Enligt de sakkunnigas förslag skulle i stället gälla,

att fri rättegång skulle vägras sökanden, örn det »kan antagas vara av

ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning». Jag finner det

lämpligt att såsom de sakkunniga föreslagit utesluta ordet »synnerligen». I

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 12.

49

övrigt torde de nuvarande ordalagen böra bibehållas. Med anledning av vad

de sakkunniga uttalat angående innebörden av ändringen vill jag anmärka,

att penningvärdet enbart icke får vara utslagsgivande, utan hänsyn måste

i varje särskilt fall tagas till sökandens intresse av sakens prövning.

De sakkunniga ha även förordat vissa bestämmelser av innebörd, att rätten

eller dess ordförande i tvivelsamma fall skall kunna införskaffa ytterligare

material för bedömandet av sakens betydelse för sökanden. I sådant hänseende

föreslås, att sökanden skall kunna anmodas att lämna närmare upplysningar

om sin sak. Vidare skall motparten kunna höras över ansökningen

och sökanden kunna hänvisas till rättshjälpsanstalt för närmare utredning.

Beträffande förslaget att kunna hänvisa sökanden till sådan anstalt finner jag

av förut anförda skäl icke lämpligt att i detta sammanhang upptaga någon

bestämmelse härom. Det ligger dock i sakens natur att det, när sökanden

ej redan förut vänt sig till rättsbildat biträde, ofta är lämpligt att råda sökanden

att hänvända sig till rättshjälpsanstalt. Bestämmelser i de andra hänseenden

som nu berörts torde vara av alltför speciell natur för att införas i

lagen men kunna efter vissa jämkningar med fördel införas i tillämpningsförordningen.

I syfte att vinna en enhetligare tillämpning av den fria rättegången har

Svea hovrätt ifrågasatt att giva advokatfiskal i hovrätt eller annan befattningshavare

befogenhet att å kronans vägnar föra talan mot beslut, varigenom

fri rättegång beviljats. En bestämmelse härom torde dock icke bliva av någon

praktisk betydelse.

Med frågan örn förprövning sammanhänger i viss mån de sakkunnigas

förslag, att rätten skulle vid målets slutliga avgörande äga återkalla förmånen

av fri rättegång, därest rätten funne att parten saknat skälig

anledning att föra sin talan, samt efter omständigheterna förplikta parten

att återgälda statsverket dess kostnader. Ett dylikt stadgande skulle möjligen

kunna tänkas verka som ett avhållande moment. Då emellertid domstolarna

torde bliva obenägna att samtidigt med domen avgiva ett sådant omdöme

som förslaget förutsätter, lärer stadgandet icke kunna antagas bliva av någon

praktisk betydelse. För övrigt må framhållas, att en part, som icke har biträde,

mången gång saknar förutsättningar att bedöma huruvida hans talan är

befogad eller ej. Örn parten åter har biträde har domstolen enligt 14 § i lagen

möjlighet att vägra biträdet ersättning, därest partens talan finnes ha

anhängiggjorts eller fullföljts utan skäl och biträdet brustit i nödig aktsamhet.

De föreslagna bestämmelserna synas därför ej böra upptagas i lagen.

Under 14 § Ira de sakkunniga upptagit ett stadgande, att om part, som erhållit

fri rättegång och för vilken protokoll icke utan särskild begäran

utfärdats, vill avgiftsfritt erhålla protokoll, begäran därom skall framställas

före utgången av tiden för erläggande av vad eller anförande av besvär, dock

att sådan anhållan må göras jämväl senare, därest parten visar att målet

är föremål för överrätts prövning. Ett stadgande i detta ämne synes lämpligen

böra upptagas bland bestämmelserna örn de förmåner som automatiskt följa

takäng till riksdagens protokoll 19U. 1 sami. Nr 12.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

av fri rättegång. Stadgandet torde böra innehålla, att frihet från avgift för

protokoll, som ej utfärdas utan särskild begäran, skall jämväl efter det rätten

skilt sig från målet åtnjutas såframt sådan begäran göres innan tiden för

bevarande av talan mot utslaget, genom vad eller besvär, gått till ända. Den

lösen som vid stadsdomstol skall påföras statsverket för utskrift av protokollet

bör härvid betraktas såsom en kostnad med anledning av den vid underrätten

åtnjutna förmånen av fri rättegång. Är målet anhängig! i högre instans,

äger part, som där åtnjuter fri rättegång, även efter utgången av nämnda lid

avgiftsfritt erhålla utskrift av protokollet vid underrätten. I detta fall bör

eventuell kostnad för lösen anses hänföra sig till den fria rättegången i överrätten.

Någon föreskrift i dessa hänseenden erfordras ej.

Jag vill i anslutning till vad nu anförts upptaga till behandling ett spörsmål

som sammanhänger dels med möjligheten för part att efter det utslag meddelats

begära protokoll dels ock med befogenheten för biträden och vittnen

m. fl. att överklaga rättens beslut angående beloppet av dem tillkommande

ersättning. De sakkunniga ha uttalat, att det vore oriktigt att, då hovrätt i

anledning av förd talan höjde beloppet av utdömd biträdesersättning, en jämlikt

8 § andra stycket ersättningsskyldig motpart ej förpliktades återgälda

statsverket även ökningen. En förutsättning för att så skulle kunna ske

vore på grund av innehållet i 27 kap. 5 § rättegångsbalken att parten i fråga

hördes över besvären. Med anledning av detta uttalande vill jag framhålla,

att frågan om åläggande av ersättningsskyldighet enligt 8 § andra stycket

hör till själva domen i målet. Denna* dom kan icke ändras med anledning

av besvär som biträde, vittne eller annan må anföra över beslut om beloppet

av den ersättning av allmänna medel som tillkommer honom. För att säkerställa

att vederbörande part blir ersättningsskyldig även för de ökade belopp,

som högre rätt kan tänkas komma att utdöma, bör i stället enligt min

mening iakttagas, att domen formuleras så att den omfattar allt vad som

enligt lagen skolat gäldas av allmänna medel. Denna fråga torde böra beaktas

vid utfärdande av tillämpningsföreskrifter. Iakttages vad nyss sagts,

kommer även att inbegripas statsverkets kostnad för protokoll som med

anledning av fri rättegång i underrätt utskrivas för parten efter det utslag

meddelats.

Vad härefter angår övriga förmåner som enligt 2 § automatiskt omfattas

av fri rättegång har som förut nämnts den föreslagna omredigeringen av

bestämmelsen om ersättning till vittnen i några yttranden utsatts

för kritik. Därvid har hemställts, att den i gällande lag avsedda förprövningen

av vittnesmålens behövlighet i någon form skulle bibehållas. Då

en sådan förprövning, som den nuvarande bestämmelsen synes förutsätta,

hittills i allmänhet icke synes ha ägt rum och till sitt värde ter sig tvivelaktig,

synes bestämmelsen böra ändras i den riktning de sakkunniga föreslagit.

I fråga om ersättning av allmänna medel för vittnenas inkallande torde

emellertid förslaget böra jämkas så att rätten därtill blir underkastad samma

villkor som ersättningen för vittnes inställelse, d. v. s. att vittnets hörande

ej påkallats utan skäl. Genom en sådan jämkning möjliggöres även

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

51

för rätten eller dess ordförande att vägra sin medverkan enligt 6 § till inkallelse

av vittnen, vilkas hörande uppenbarligen ej är erforderligt.

I likhet med Göteborgs rådhusrätt finner jag vad i lagen stadgas rörande

b lodprovs kostnad i mål om faderskapet till barn utom äktenskap böra

ulvidgas att gälla även i mål örn äktenskaplig börd, däri käranden åtnjuter

fri rättegång. Ersättning för blodprovskostnad bör även utgå i överrätt.

De sakkunniga lia -—- i anslutning till riksdagens framställning i ämnet —

föreslagit, att ersättning för parts personliga inställelse

skall kunna utgå ej blott, såsom för närvarande, åt tilltalad vid muntligt

förhör i hovrätt utan även i underrätt och jämväl till andra parter än tilltalad

som åtnjuta fri rättegång. Enligt förslaget skall beträffande underrätt gälla,

att tilltalad, som enligt lag är skyldig att komma personligen tillstädes, eller

part, som enligt beslut av rätten skall inställa sig personligen, skall kunna

erhålla gottgörelse av allmänna medel för inställelse, om han finnes icke kunna

bestrida kostnaderna därför. Detsamma skall gälla, om rättens ordförande,

när rätten ej sitter, förklarat partens personliga inställelse påkallad. Ersättningen

må enligt de sakkunnigas förslag omfatta resekostnad enligt lägsta

reseklass i allmänna resereglementet samt, när synnerliga skäl därtill äro,

jämväl traktamentsersättning med högst åtta kronor om dagen. Om partens

uppehållsort är belägen på mindre än fem mils avstånd från det ställe där

rätten sammanträder, skall gottgörelse utgå endast om särskilda omständigheter

därtill föranleda. Rätten eller dess ordförande skall i fall, då partens

ekonomiska ställning gör det omöjligt för honom alt ens tillfälligt förskjuta

kostnaden för resan till rätten, kunna på förhand tillerkänna honom härför

erforderligt belopp.

Erfarenheten har tydligt visat, att det är önskvärt att i viss utsträckning

kunna bereda part ersättning för inställelse vid underrätt på sätt nu för vissa

fall gäller beträffande rättegången i hovrätt. Såväl i tvistemål som i brottmål

är det ej sällan för sakens behöriga utredning oundgängligt att part

kommer personligen tillstädes. Det kan emellerlid inträffa, att parten av

brist på medel är ur stånd att hörsamma en kallelse till rätten. I dylikt

lall måste det anses håde stötande och opraktiskt, alt han -— på sätt nu

emellanåt sker — hämtas till domstolen. Jag finner fördenskull lämpligt att

införa möjlighet att tillerkänna obemedlad part gottgörelse av allmänna medel

för inställelse i huvudsaklig anslutning till vad de sakkunniga föreslagit.

Genom alt på detta sätt underlätta för parten att personligen inställa sig kan

emellanåt undvikas att biträde behöver förordnas, varjämte uppskov i viss

utsträckning torde kunna förekommas. Ersättning torde såsom de sakkunniga

förordat höra utgå efter behovsprövning i varje särskilt fall. Endast om

det finnes alt parten icke rimligen kan själv vidkännas kostnaden bör ersättning

utgå av allmänna medel. Fri rättegång bör alltså ej automatiskt medföra

ersättning för personlig inställelse.

Behovet av att kunna medgiva ersättning har närmast gjort sig kännbart i

sådana fall, då parten haft mycket långt lill sammanträdesorten. I den motion

sorn gav anledning till riksdagens framställning åberopades det fallet,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

att en i Stockholm bosatt person ej ägt medel för resa till Göteborg och därför

medelst hämtning inställts inför domstol i sistnämnda stad. De sakkunniga

ha i sitt förslag medtagit sådana fall, då kostnaden för inställelse tydligen

är ganska ringa. Deras förslag ansluter i denna del till vad som redan nu gäller

med avseende å tilltalad vid muntligt förhör i hovrätten. Det torde emellertid

möta betänkligheter att, när förmånen utvidgas till underdomstolarna och

andra parter än tilltalade, som huvudregel meddela ett så vidsträckt stadgande.

Därest möjlighet beredes att på grund av synnerliga skäl göra undantag, torde

man utan att förfela syftet med förmånen kunna öka det reseavstånd'', som

enligt de sakkunnigas förslag i vanliga fall förutsättes för ersättning. Reseersättning

synes i regel ej böra förekomma, örn partens uppehållsort ligger

mindre än tio mil från rättens sammanträdesort. Till belysning av innebörden

av en sådan gränsdragning må nämnas, att en tur- och returbiljett tredje

klass å statens järnvägar för en sträcka av tio mil kostar 9 kronor 80 öre enligt

zontaxa A.

Beträffande traktamentsersättning synes de sakkunnigas förslag, alt sådan

ersättning skall kunna utgå med högst åtta kronor per dygn, örn synnerliga

skäl därtill äro, böra godtagas. Jag vill emellertid särskilt framhålla, att den

största återhållsamhet bör iakttagas i detta avseende. Synnerliga skäl torde

kunna föreligga, om parten nödgas använda två eller flera dagar för resan

och vistelsen vid domstolen och icke har möjlighet att bestrida kostnaden

t. ex. för natthärbärge.

I anledning av framställda anmärkningar torde bestämmelsen örn möjlighet

att utbetala reseersättning i förskott böra jämkas så att den kommer att omfatta

jämväl kostnaden för återresa och följaktligen tur- och returbiljett kan

inköpas. De önskemål som hovrätten för övre Norrland samt föreningarna

Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare framställt om sättet för

förskottets tillhandahållande torde böra beaktas vid den kommande omarbetningen

av tillämpningsförordningen.

Bestämmelserna örn ersättning för personlig inställelse vid underrätt torde

böra upptagas under 4 §. Den nuvarande 4 § synes jämte 3 § böra införas

såsom 2 §. Bestämmelserna i 2 § kunna lämpligen flyttas till 3 §.

Nu gällande bestämmelser i 10 § om gottgörelse för personlig inställelse

vid muntligt förhör i hovrätt torde böra ändras till huvudsaklig överensstämmelse

med vad jag föreslagit beträffande rättegången i första instans.

De böra alltså ej gälla endast tilltalade i brottmål utan även andra parter

som åtnjuta fri rättegång. Beträffande tilltalad bör liksom för närvarande

föreskrivas, att ersättning må utgå även om han ej varit skyldig att komma

personligen tillstädes. I fråga örn annan part torde böra stadgas, att ersättning

må utgå allenast om hovrätten ålagt honom att komma personligen tillstädes.

I övrigt böra de för underrätt stadgade villkoren för rätt till ersättning

gälla jämväl i hovrätt. Bestämmelserna böra utformas så att de bliva

tillämpliga även om hovrätten utsätter muntligt förhör att hållas av underrätt.

Även vid fullföljd till högsta instans kan understundom förhör förekomma,

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kunc/1. Maj:ts proposition nr 12.

53

därvid part bör vara personligen tillstädes. Det synes påkallat, att i sådant

fall ersättning kan tillerkännas part liksom vid hovrätt. Jag vill därför förorda,

att möjlighet därtill införes genom en ändring ilig.

I åtskilliga yttranden har påpekats, att part som åtnjuter fri rättegång kan

ha vissa särskilda utgifter av skiftande natur, vilka enligt gällande

lag kunna bestridas av allmänna medel endast såsom biträdes »nödvändiga utgifter»

(14 § andra stycket). Exempel därpå utgöra avgifter för mantalsbevis,

ersättning för intyg om barns utvecklingsgrad vid födelsen och för läkarintyg

samt kommissionärsarvoden. Det har betecknats såsom oegentligt, all ersättning

för dylika kostnader ej kan beredas när — såsom fallet ofta är i t. ex.

faderskapsmål — förordnat biträde ej finnes. I flera yttranden ifrågasättes, att

särskilt kostnaden för läkarintyg borde i lagen upptagas såsom ersättningsgill.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har för sin del föreslagit, att den

fria rättegången utsträckes att omfatta ersättning för sådan med de nu i 2 §

avsedda kostnaderna jämförlig utgift för utredning som rätten funnit erforderlig

i målet.

Det är uppenbarligen rimligt att ersättning för sådana kostnader som nu

nämnts skall kunna utgå även när parten icke erhållit biträde. Emellertid

bör i varje särskilt fall noga prövas, att utgiften i fråga varit nödvändig. Domstolen

bör också pröva skäligheten av det belopp som parten utgivit och, i likhet

med vad jag föreslagit med avseende å ersättning för personlig inställelse,

bör gottgörelse medgivas blott då partens ekonomi ej tillåter att han själv bestrider

utgiften.

Stadgande av nu angiven innebörd, som förutsätter en prövning av domstolen

i varje särskilt fall, bör icke lämpligen upptagas i samma paragraf som

de förmåner vilka automatiskt utgå utan synes böra införas under 4 §.

Då statsverkets kostnader för fri rättegång till stor del avsett ersättningar

åt biträden-— enligt den statistiska undersökningen inemot tre fjärdedelar

— är det naturligt, att besparingsönskemålen ofta avsett just denna delförmån.

1929 års reform gällde till väsentlig del biträdeshjälpen. Därvid genomfördes

bl. a. differentieringen mellan uppdrag att biträda vid anhängiggörande

av partens talan och uppdrag att biträda vid talans utförande. Ytterligare

begränsning har emellertid ifrågasatts av riksdagsrevisorerna i deras

berättelse till 1940 års riksdag liksom i enstaka utlåtanden över de sakkunnigas

förslag.

De sakkunniga ha icke velat ifrågasätta inskränkningar i lagens bestämmelser

örn rätt till biträde. Tvärtom lia de funnit anledning varna för alltför

stor stränghet vid bedömandet av parts behov av sakkunnig hjälp och lia

framhållit, att personer ur de befolkningslager, varom här är fråga, regelmässigt

lia svårt att utan bistånd föra sin talan i andra mål än de allra enklaste.

Spörsmålet, huruvida särskilt rättegångsbiträde bör förordnas i barnuppfostringsmål,

måste, såsom de sakkunniga uttalat, tills vidare bedömas från fall

till fall. Alt införa särbestämmelser för andra kategorier av mål finner jag

ej heller lämpligt. Jag kan vidare icke Inträda av länsstyrelsen i Norrbottens

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

län framställt förslag, att förmånen att erhålla biträde skulle vara utesluten

i fall där kostnaderna för utredning och genomförande av en parts förmögenhetsrättsliga

anspråk kunde väntas icke stå i rimlig proportion till värdet

av partens intresse i saken. Ett sådant stadgande skulle kunna föranleda en

alltför ojämn tillämpning.

Beträffande reglerna i 5 § örn de biträden som böra anlitas föreslå de sakkunniga,

att i paragrafen uttryckligen angives att även befattningshavare vid

rättshjälpsanstalt böra anlitas för biträdesuppdrag. Därjämte har stadgandet

om att behörig person, som parten föreslår, skall förordnas till biträde, såframt

ej särskilda skäl föranleda till annat, inskränkts till en bestämmelse

att skäligt avseende bör fästas vid partens önskemål. Det synes lämpligt att

i enlighet med de sakkunnigas förslag i lagtexten nämna befattningshavare

vid rättshjälpsanstalt såsom lämpade för biträdesuppdrag. Den ifrågasatta

jämkningen beträffande partens personförslag, vilken mött invändningar i

flera yttranden, synes däremot icke påkallad.

Sveriges advokatsamfund har hemställt, att ur lagen måtte uteslutas bestämmelsen

att rättegångsbiträde för talans utförande i regel ej bör förordnas

innan parten varit personligen tillstädes. Denna bestämmelse torde dock

vara lill nytta och synes böra bibehållas.

I fråga örn biträde i hovrätten skall enligt de sakkunnigas förslag till ändring

av 10 § gälla, att hovrätten i det slutliga utslaget må tillerkänna biträde,

som parten anlitat, ersättning av allmänna medel, om ändringssökande part

prövas ha haft skälig orsak att fullfölja talan och därvid anlita biträde

eller örn annan part finnes ha haft behov av biträde för avgivande av svaromål.

Enligt gällande lag må ersättning tillerkännas biträde allenast örn hovrätten

i allo eller i huvudsakliga delar bifaller ändringssökande av parten.

Mot de sakkunnigas förslag har statskontoret likom hovrätten över Skåne

och Blekinge, utom presidenten, framställt erinringar ur statsfinansiell synpunkt.

Hovrätten har härvid bland annat framhållit, att förslaget komme

att föranleda att klagan i avsevärt större utsträckning komme att fullföljas

till hovrätt. De skäl som föranlett förslaget, vilket nära ansluter sig till riksdagens

önskemål, äro emellertid enligt min mening av den vikt att den föreslagna

utvidgningen bör genomföras. Stadgandet bör givetvis tillämpas med

försiktighet. För att utmärka detta torde ordalagen böra jämkas något i

skärpande riktning.

Svea hovrätt har i sitt yttrande föreslagit, att hovrätt, då muntligt förhör

utsättes, skall äga att särskilt förordna någon att mot ersättning av allmänna

medel biträda part vid förhöret. Då det otvivelaktigt är mycket angeläget att

tillgodose detta önskemål och därav föranledd kostnad torde vara jämförelsevis

ringa, vill jag biträda hovrättens förslag. Förordnande att biträda parten

torde dock i regel icke lämpligen kunna inskränkas till förhöret utan bör

kunna gälla utförandet av partens talan i hovrätten överhuvud. Häri ingår

givetvis även biträde vid förhör som enligt hovrättens beslut skall äga rum

vid underrätt. I fråga örn ersättningen till förordnat biträde kommer 14 §

att bliva tillämplig.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

55

Jag vill härefter upptaga en speciell fråga som rör fri rättegång i vissa

äktenskapsmål vilka anhängiggöras genom ansökan. Såväl i de utlåtanden,

vilka före utredningens igångsättande avgåvos av domhavande

och rådhusrätter, som i remissyttrandena ha åtgärder påkallats mot det förhållandet,

att då två makar i olika ekonomisk ställning ansöka om skillnad

och blott den ena erhållit fri rättegång, enligt nu rådande praxis den andra

i stort sett kommer i åtnjutande av medsökandens förmåner och besparas

alla utgifter, även när han är i stånd att bära dem. Den fria rättegång som

beviljats den medellösa maken — vanligen hustrun — kommer även andra

maken till godo, och rätten har vid behandlingen av skillnadsmålet icke möjlighet

att ålägga medsökanden att helt eller delvis återgälda statsverket dess

kostnader. Detta förhållande har enligt vad erfarenheten visat givit anledning

till missbruk.

Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland och Stockholms rådhusrätt lia

för nu berörda fall tillstyrkt den av en domhavande föreslagna utvägen att

det vid skillnad efter gemensam ansökan skulle åligga make, som ej har fri

rättegång, att återgälda statsverket kostnaderna för medpartens fria rättegång.

Föreningen Sveriges stadsdomare har anslutit sig till i huvudsak samma

tanke med den begränsningen att andra maken skulle förpliktas att till

statsverket återgälda allenast hälften av kostnaderna för biträdeshjälp åt

den make som hade fri rättegång. Mot en lösning efter någon av angivna linjer

lia de sakkunniga anfört, att en bestämmelse av dylik innebörd icke

kunde göras undantagslös och att det kunde befaras att domstolen av ett sådant

stadgande skulle föranledas till eljest onödiga undersökningar om den

ifrågavarande makens ekonomiska ställning och eventuellt se sig nödsakad

att inkalla maken för att erhålla utredning i denna del. I likhet med de sakkunniga

anser jag, att regeln icke bör göras undantagslös. Om även andra

maken är medellös eller det eljest skulle vara obilligt att utkräva bidrag av

honom, bör åläggande av ersättningsskyldighet sålunda icke meddelas.

Jag delar däremot ej de sakkunnigas farhågor, att ett stadgande av angivet

innehåll skulle bliva för betungande genom eljest onödiga undersökningar

rörande andra makens ekonomi och annan omgång. Utredning

örn makarnas ekonomiska förhållanden måste ändock regelmässigt förebringas

i de mål varom här är fråga. Vad angår valet mellan full ersättningsskyldighet

eller ansvarighet endast för hälften av hithörande kostnader finner

jag det senare alternativet vara det mest tillfredsställande. Med hänsyn

till det anförda får jag föreslå, att till 8 § fogas ett stadgande av innehåll,

att örn makar efter gemensam ansökan vinna boskillnad, hemskillnad eller

äktenskapsskillnad och ena maken åtnjutit fri rättegång, rätten skall ålägga

andra maken att ersätta statsverket hälften av de kostnader som avses i

första stycket av lagrummet, örn det icke med hänsyn till omständigheterna

finnes obilligt.

1 detta sammanhang vill jag även erinra örn att riksdagens revisorer ifrågasatt

skyldighet för försäkringsanstalt alt gottgöra statsverket dess kostnader

för fri rättegång åt svarande i sådana t rafi k skadestånd smål, där

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

anstalten Ilar gemensamt intresse med parten. De sakkunniga lia efter en

undersökning av hithörande spörsmål förordat, att i administrativ ordning

utfärdas anvisningar, ägnade att förebygga att fri rättegång här medgives i

andra fall och i vidare utsträckning än som är oundgängligt. I betänkandet

har sålunda föreslagits att i ett cirkulär till underrätterna erinra dessa om

betydelsen av varsamhet vid beviljande av fri rättegång och biträde i dessa

mål. Även jag anser, att utfärdandet av ett sådant cirkulär, särskilt i fråga

om biträden, är ändamålsenligt.

De sakkunniga ha funnit angeläget, att genom en differentiering

av den fria rättegången parts eventuella förmåga att bestrida vissa rättegångskostnader

tages i anspråk. Differentieringen innebär — som jag tidigare

nämnt — att endast de fattigaste parterna skulle åtnjuta fri rättegång i full

omfattning, medan en annan grupp av klientelet i övrigt tänkes erhålla fri

rättegång med alla delförmåner, utom frihet från stämpel och expeditionslösen,

och en tredje grupp — de relativt bäst situerade -— skulle erhålla fri

rättegång allenast med avseende å biträdesförmånen, den drygaste kostnadsposten.

De sakkunniga ha själva anmärkt, att utrymmet för en differentiering av

lätt insedda skäl blir knappare, ju strängare de ekonomiska villkoren för medgivande

överhuvud av fri rättegång hållas. Vidare har påpekats, att de grupper

av parter, vilkas inkomstläge tillåter större eller mindre egna bidrag

till processkostnaderna, icke vore synnerligen stora. Rörande praxis i fråga

örn medellöshetskravet åberopas i annat sammanhang uppgifter som erhållits

vid en förfrågan hos underrätterna. Flertalet domstolar ha icke sett sig

i stånd att fixera någon bestämd inkomstgräns, över vilken fri rättegång enligt

domstolens praxis i regel icke ifrågakommer. Ett trettiotal underrätter

ha emellertid för sin del ansett sig kunna angiva en sådan gräns. Denna

synes för de rådhusrätter som angivit viss gräns ha dragits vid en årsinkomst

av 1,800—2,000 kronor och vid de häradsrätter som här avses genomsnittligt

ha hållits vid 1,500—1,600 kronors inkomst. Dessa uppgifter hänföra sig såsom

nämnts till allenast ett mindre antal av samtliga underrätter, men man

torde icke ha anledning antaga, att det klientel, som vid domstolarna i allmänhet

får åtnjuta fri rättegång, skulle vara väsentligt bättre ställt.

Vad sålunda blivit utrett rörande domstolarnas krav är ägnat att ingiva

tvivel om det praktiska värdet av en sådan differentiering som de sakkunniga

föreslagit. Av personer med så låga inkomster som de angivna lärer

knappast annat än i undantagsfall något väsentligt bidrag till processkostnaderna

kunna begäras. Jag vill erinra, att enligt vad jag tidigare förordat

i fråga om ersättning för partens personliga inställelse och andra nödvändiga

utgifter än dem som nu automatiskt följa med fri rättegång skall särskilt

prövas, huruvida icke parten har förmåga att själv bestrida kostnaderna i

fråga. Någon nämnvärd minskning i statsverkets utgifter för fri rättegång

genom en ytterligare differentiering lärer icke vara att vinna. Svårigheter

att ernå en någorlunda tillfredsställande enhetlighet vare sig vid bedöman
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

de av sökandena vid en och samma domstol eller olika domstolar emellan

torde också uppstå.

I övrigt vill jag framhålla, att en differentiering som innebär att parten

beviljas förmånen av biträde men icke övriga förmåner — t. ex. icke de nu i

2 § angivna — även torde kunna föranleda vissa praktiska olägenheter i

själva rättegången. Den som förordnats till biträde åt parten skulle icke

kunna lösa protokoll eller ombesörja andra åtgärder som är o förenade med

kostnader utan att riskera att han själv får vidkännas kostnaden, örn han ej

av parten fordrar förskott. Att processen icke kan snabbt och friktionsfritt

utvecklas, är på flera sätt olägligt även ur allmän synpunkt. Jag vill erinra,

att domstolen i flertalet av de mål som bär äro i fråga skall ex of fido sörja

för att utredningen blir fullständig och att det således icke ur allmän synpunkt

är likgiltigt, huruvida biträdets medverkan till utredningen försvåras

eller ej. En praxis åter som förutsätter dylika förskott står ej i god överensstämmelse

med stadgandet i 14 § tredje stycket, att biträde ej må av parten

förbehålla sig ersättning utöver den som utgår av allmänna medel. Dessutom

vill jag nämna, att därest parten ej skall komma i åtnjutande av andra

förmåner än biträde, övriga kostnader komma att för parten avsevärt stegras

utöver det belopp statsverket eljest skolat få vidkännas. Parten får nämligen

betala — utom stämpel till och lösen för protokoll enligt nyligen höjd

taxa —- bl. a. eventuella vittneslöner, som icke bliva begränsade till de belopp

som skola utgå av allmänna medel.

Av dessa skäl kan jag icke tillstyrka, att den av de sakkunniga förordade

differentieringen genomföres. Den form av differentiering som föreningen

Sveriges häradshövdingar föreslagit synes mig brista i erforderlig stadga och

torde icke heller kunna bliva av någon egentlig praktisk betydelse.

Föreningen Sveriges landsfiskaler har i sitt yttrande påpekat, att parter

med fri rättegång emellanåt, i strid mot stadgandet i 12 § i lagen, kommit i

åtnjutande av kostnadsfri åtgärd för verkställighet mer än en

gång. Vid revision av tällämpningsförordningen torde böra övervägas att meddela

vissa bestämmelser, ägnade att hindra ett sådant obehörigt utnyttjande

av förmånen.

De i betänkandet föreslagna ändringarna i 13 § av lagen som innebära en

utökning av möjligheten att av part, som åtnjutit fri rättegång,

söka åter vad som utgivits av allmänna medel torde

böra genomföras. Med anledning av föreningen Sveriges häradshövdingars anmärkning

mot att återkrav enligt 13 § enligt lagens lydelse förutsätter anhängiggörande

av särskild lalan mot vederbörande vill jag erinra, att när

lagen i förevarande hänseende närmast tagit sikte på indrivning genom talan

vid domstol, denna form för betalningsskyldighetens utkrävande får betraktas

som en yttersta utväg. Tillräckliga skäl synas icke föreligga för av föreningen

ifrågasatt omläggning av indrivningsförfarandet. Vid den förestående

omarbetningen av tillämpningsförordningen ämnar jag emellertid — i

anslutning till vissa av de sakkunniga därutinnan väckta förslag — överväga

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

åtgärder i syfte att göra det nuvarande indrivningssättet mera effektivt. Det

viktigaste praktiska önskemålet synes mig här vara, att kronans ombudsman

får kännedom om de fall, då återkrav jämlikt 13 § kan resas med utsikt till

framgång.

Den nya lydelsen av 13 § påkallar en övergångsbestämmelse, enligt vilken

äldre lag skall gälla om motparten förpliktats att återgälda statsverkets

kostnad genom utslag som vunnit laga kraft före nya lagens ikraftträdande.

De jämkningar i nuvarande andra stycket av 1-1 § som de sakkunniga

föreslagit med avseende å bestämmandet av ersättning åt

biträde synas böra godtagas. Någon specifikation av biträdesersättningen

utöver vad de sakkunniga förordat finner jag icke behövlig. I anledning av

en av de sakkunniga föreslagen formell omredigering av stadgandet om hänsynstagande

till biträdets inställelse å samma rättegångsdag i annat mål

har Sveriges advokatsamfund framhållit, att det av lagtexten borde klart

framgå, att icke arvodet utan allenast ersättningen för resekostnader, vivre

och tidspillan träffades av bestämmelsen. Då det synes mig ligga i sakens

natur, att arvodet, i vad det avser biträdets sakliga insats i målet, bestämmes

utan hänsynstagande till andra mål, finner jag icke påpekandet föranleda

något förtydligande.

Riksdagens revisorer lia gjort gällande, att de utdömda arvodena till biträden

i fri rättegång i en del fall varit för höga samt att några enhetliga

grunder vid arvodenas beräkning icke syntes tillämpas. Med anledning härav

vill jag framhålla, att Kungl. Majit genom cirkulär till domstolarna den

24 november 1932 och den 1 december 1939 erinrat dessa örn vikten av

sparsamhet vid bestämmandet av bland annat nu ifrågavarande ersättningar.

Genom sistnämnda cirkulär anbefalldes domstolarna att från och med den

1 januari 1940 tills vidare kvartalsvis till justitiedepartementet insända specificerad

uppgift å de belopp, som utdömts eller bestämts rörande ersättning

till rättegångsbiträde, förundersökare eller annan. En granskning av de inkomna

uppgifterna har icke givit vid handen, att i nämnvärt antal fall för

höga arvoden skulle ha utdömts, och ej heller de sakkunniga synas anse, att

onödig frikostighet härutinnan förekommit. Från deras sida framhålles

tvärtom, att i domstolsmyndigheternas yttranden flerstädes starka betänkligheter

framförts mot att ytterligare begränsa ersättningen åt biträdena i fri

rättegång. Såsom betecknande för åtskilliga domares syn på problemet åberopas

härvidlag domhavandens i Södertörns domsaga uttalande att, örn man

väl godkänt den princip om allas likhet inför lagen varpå den fria rättegången

bygger, det ur rättssäkerhetens synpunkt ej vore tillrådligt att pressa

ned biträdesersättningarna till en nivå, som skulle kunna ställa mål med fri

rättegång i en så att säga lägre klass än övriga. Vid flertalet underrätter bestämmes

dock ersättning till biträden i fri rättegång lägre än till ombud i

andra mål. Vad angår önskemålet örn större enhetlighet vid ersättningarnas

bestämmande låter det enligt de sakkunnigas mening med hänsyn till målens

skiftande beskaffenhet sig knappast göra att på detta område fastställa be
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

59

stämda ersättningstaxor, ett uppslag som för övrigt uttryckligen avböjdes

vid 1929 års reform. De sakkunniga ha emellertid för att vinna större säkerhet

vid ersättningens fastställande föreslagit, att det skall åligga biträdet att vid

begäran om ersättning lämna särskild redogörelse för det arbete och de utgifter

uppdraget medfört. Det synes mig icke möjligt att i detta hänseende

komma längre än som skett genom detta stadgande och de jämkningar av

hithörande bestämmelser i övrigt som sakkunnigförslaget innehåller.

Med anledning av de nya förmåner, som enligt vad jag här förut förordat

skola kunna utgå till part efter prövning i varje särskilt fall, torde genom ett

tillägg till 16 kap. 10 § rättegångsbalken böra stadgas, att i händelse av missnöje

särskild talan skall föras mot beslut, varigenom domstolen under rättegången

utlåtit sig angående ersättning åt part som åtnjuter fri rättegång,

r*

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång;

och

2) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

1 Denna bilaga, vilken fransett vissa jämkningar av redaktionell natur Ur lika lydande med

de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30 december

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 17 december 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i

statsrådet den 3 december 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till lag angående ändring i lagen den 19

juni 1919 (nr 367) om fri rättegång samt till lag örn ändrad lydelse av 16

kap. 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn K. Holmgren.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

61

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 31 december 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson,

Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för social- och finansdepartementen lagrådets

den 30 december 1943 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 3 december

1943 remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn fri rättegång;

och

2) lag örn ändrad lydelse av 16 kap 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

Föredraganden hemställer, att förslagen, som av lagrådet lämnats utan erinran,

måtte, efter vissa redaktionella jämkningar, jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:80 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändnng i lagen den 19 juni 1919 a1 i texten
  2. 1LU 1944:10 Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om ersättning av allmänna medel åt av allmän åklagare åtalad person, som frikännes, för hans s. 3 i texten
  3. 1LU 1944:9 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 s. 1 i texten