Sök i Ratio Lex

Med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364)

1944-02-25 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:147, Med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

1

Nr 147.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse

om ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan den 20

november 1931 (nr 364); given Stockholms slott den

25 februari 1944.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden för denna dag, inhämta

riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse örn ändrad

lydelse av 59 § byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1944

1 sami. Nr 14 7.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 1A7.

Förslag

till

Kungörelse

örn ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

Härigenom förordnas, att 59 § byggnadsstadgan den 20 november 1931

skall erhålla följande ändrade lydelse.

59 §.

1 mom. Byggnad skall vara försedd med erforderliga takluckor eller

andra öppningar för uppstigning på taket.

Uppstigningsöppning skall hava ett dagermått av minst 50 X 60 centimeter.

Uppstigningsöppning i yttertak skall vara försedd med lucka av

plåt. Fönster i sådan lucka skall utgöras av trådglas.

Mellan vindsgolv och uppstigningsöppning i tak skall finnas fast stege

liksom även mellan översta våningsplanet och vindsplanet, därest trappförbindelse

saknas.

överstiger skorstens höjd över takytan på den sida, från vilken tillträde

till skorstenen lättast kan erhållas, 1,2 meter, skall järnstege finnas på

skorstenen.

2 mom. Byggnad, vars höjd överstiger 8 meter, skall, där ej Konungen

för viss stad annorlunda förordnar, tillika förses med hållfasta och varaktiga

anordningar till skydd mot olycksfall vid arbete å taket, därvid skall gälla

följande:

1. Tak, som lutar 1: 4 eller mera, skall förses med nockräcke av stadigt

järnrör i lämpliga fästanordningar. Räcket skall vara beläget omkring 15

centimeter från takytan samt vid ena sidan av och i jämnhöjd med taknocken.

Är genom taknocken uppdragen skorsten eller liknande anordning,

skall vid dennas nedre sida anordnas nockräcke eller runt densamma

anbringas skorstensband med handgrepp.

2. Å tak, som lutar 1: 4 eller mera, skall därjämte vid takfoten eller

takbrott antingen anordnas ståndränna eller annan rännanordning, som

lämnar stadigt fotfäste, eller ock utföras snöräcke, dock att snöräcke icke

bör anordnas vid vinkelrännas utlopp eller eljest, när därigenom större

snöanhopning kan uppstå.

3. Är å tak, som har en lutning av 1: 4 eller mera, taknocken belägen

mer än en meter från uppstigningsöppning, skall järnstege anbringas mellan

denna och taknocken eller, örn uppstigningsöppningen endast är av
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 147.

3

sedd för förbindelse med skorsten, mellan öppningen och skorstenen. Är

å sådant tak avståndet i sidled mellan skorsten, som skall rensas av skorstensfejare,

och närmaste uppstigningsöppning större än en meter, skall

mellan denna och skorstenen takbrygga utföras med en bredd av minst

25 centimeter.

4. Takfönster med större dageröppning än 60 X 80 centimeter samt

lanterniner skola, örn de uppskjuta mindre än 35 centimeter över takytan,

upptill och vid sidorna omgärdas med skyddsräcke av minst 75 centimeters

höjd. överstiger takfönstrets eller lanterninens bredd 4 meter, skall räcket

framdragas även vid nedre sidan.

Ljusbrunn skall omgivas med räcke eller annan skyddsanordning med

en höjd av minst 75 centimeter.

3 mom. Avvikelse från bestämmelserna i 1 och 2 mom. må medgivas av

byggnadsnämnden, då särskilda skäl därtill äro.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1944, då i byggnadsordning

eller brandordning intagna bestämmelser, som innefatta avsteg från vad i

kungörelsen stadgas, skola upphöra att gälla.

Bestämmelserna i 1 mom. första stycket samt 2 mom. skola gälla även

i fråga om byggnader, för vilka byggnadslov beviljats före kungörelsens

ikraftträdande, därvid skall iakttagas:

att föreskrivna åtgärder skola vara utförda senast inom fem år från

nyssnämnda dag, därest ej Konungen annorlunda bestämmer; samt

att byggnadsnämnden skall övervaka bestämmelsernas tillämpning och

göra för ändamålet erforderliga besiktningar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 25 februari 1944.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och kommunikationsdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist,

fråga örn vissa åtgärder för att förebygga olycksfall vid arbete på

byggnads tak.

Föredraganden anför följande.

I skrivelse den 23 september 1942 till chefen för socialdepartementet ha

Sveriges bleck- och plåtslagaremästareförbund, svenska bleck- & plåtslagareförbundet,

Stockholms bleck- och plåtslagaremästareförening samt

svenska bleck- & plåtslagareförbundets avd. nr 6 i Stockholm hemställt om

vissa åtgärder för att förebygga olycksfall vid arbete på tak. Sedan vissa

yttranden inhämtats över nämnda framställning, har jag den 25 januari

1944 anmodat de sakkunniga som den 28 november 1941 tillkallats för att

verkställa utredning av frågan om regionplanelagstiftning och en översyn

av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten jämte vad därmed äger

samband (stadsplaneutredningen 1942) att skyndsamt avgiva yttrande i

ärendet samt inkomma med det förslag, som däri kunde finnas påkallat.

Stadsplaneutredningen har den 31 januari 1944 avgivit det begärda yttrandet

jämte förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan.

Efter det att utlåtanden över förslaget inhämtats från olika myndigheter

och sammanslutningar, anhåller jag att nu få upptaga denna fråga

till behandling.

Gällande bestämmelser.

Enligt 59 § byggnadsstadgan skola i byggnadsordning meddelas

bestämmelser rörande anordningar å byggnad som avse att bereda arbetare

skydd vid verkställande av underhållsarbeten och dylikt. Med stöd

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

5

av detta stadgande lia i de flesta byggnadsordningar för städer och samhällen

intagits föreskrifter i ämnet. Föreskrifterna, som mestadels överensstämma

med bestämmelserna i § 16 punkt 5 normalförslaget till byggnadsordning

för stad, köping och större municipalsamhälle (SFS 1937: 57), innehålla

i regel, att å takfall med brantare lutning än 1:3 skola, där byggnadsnämnden

prövar erforderligt, lämpliga anordningar vidtagas till tryggande

mot olycksfall vid arbeten å taket, såsom räcke eller brygga utmed

taknocken, skyddsräcke vid takfoten eller dylikt.

Förutom nämnda bestämmelser finnas i byggnadsordningarna för flertalet

städer och samhällen även vissa föreskrifter örn anordnande av taköppning

m. m. Normalförslaget till byggnadsordning för stad, köping och

större municipalsamhälle innehåller härom i § 16 punkt 2, att å byggnad

med mer än en våning skall finnas erforderligt antal lätt åtkomliga takluckor

eller tillräckligt stort öppningsbart fönster i järnram. I § 13 normalförslaget

till byggnadsordning för mindre municipalsamhälle har beträffande

boningshus upptagits i huvudsak samma bestämmelse. Dessa

föreskrifter i normalförslagen lia merendels i huvudsak följts i byggnadsordningarna.

I vissa brandordningar för städer och samhällen torde finnas

bestämmelser liknande dem, som nyss nämnts, angående takluckor, stegar

m. m., stundom utbyggda med stadganden i syfte särskilt att underlätta

och trygga skorstensfejarens arbete. Sålunda stadgas i § 26 brandordningen

för Stockholm bl. a., att på hustak, varigenom skorsten är uppdragen,

skall finnas en inifrån huset lätt tillgänglig öppning, så vid att en fullvuxen

person kan genom densamma komma upp på taket, att om å tak

med större lutning än 1: 3 nämnda öppning är anbragt på mer än en meters

avstånd från taknocken, skall mellan denna och öppningen finnas säkert

fästad järnstege, att järnstege också skall finnas mellan taknocken och

ostigbar skorsten, örn taket har större lutning än 1: 3 och taköppningen

icke är anbragt intill skorstenen, att ostigbar skorsten av mer än 1,2 meters

höjd över taket skall vara försedd med järnstege samt att örn skorsten av

större höjd än 1,2 meter är uppdragen intill taknocken och takets lutning

överstiger 1:3, skorstenen skall vara försedd antingen på vardera sidan

åt husets längdsidor med järnstege eller ock på minst tre sidor med säkert

fästat handräcke av järn.

Särskilda bestämmelser till förekommande av olycksfall vid takarbete

lia slutligen meddelats genom kungörelsen den 14 januari

1938 (nr 16) örn användande av livbälte jämte säkerhetslina

vid arbete å vissa hustak. Enligt denna kungörelse,

som utfärdats med stöd av 7 § 1 mom. och 52 § lagen den 29 juni 1912 om

arbetarskydd, skall arbetare vid utförande av arbete å tak av arbetsgivaren

tillhandahållas livbälte jämte säkerhetslina. Saknas å taket lämpliga anordningar

för säkerhetslinans fästande, skall arbetsgivaren tillhandahålla

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

lämplig person för linans fasthållande på betryggande sätt. Kungörelsen

har emellertid endast avseende å sådant arbete på hustak, varå lagen om

arbetarskydd äger tillämpning och gäller sålunda icke exempelvis arbete,

som utföres av husägaren själv eller av medlem av hans familj. Från

kungörelsens tillämpning har vidare undantagits arbete å tak till byggnad,

vars taknock befinner sig högst fem meter över marken eller som är försedd

med räcke vid takfoten, ävensom, där ej på grund av snö- eller isbildning

särskild fara för halka föreligger, arbete å hustak, som har en

lutning av högst 30 grader — motsvarande lutningen 1: 1,74 — samt är

försett med fot- eller ståndränna.

Plåtslagarcförbundens framställning och yttranden däröver.

I sin förutnämnda skrivelse den 23 september 1942 ha Sveriges bleck- och

plåtslagaremästareförbund, svenska bleck- & plåtslagareförbundet, Stockholms

bleck- och plåtslagaremästareförening samt svenska bleck- & plåtslagareförbundets

avd. nr 6 i Stockholm framhållit, att det vid upprepade tillfällen

inträffat, att plåtslageriarbetare under utförande av arbete på tak störtat

från detsamma och ljutit en ögonblicklig död eller ådragit sig svåra skador.

Detta berodde enligt förbundens mening på att gällande bestämmelser

i byggnadsordningarna örn skyddsanordningar på tak, främst nockräcken,

gällde endast nyuppförda fastigheter. I 1938 års kungörelse om användande

av livbälte jämte säkerhetslina stadgades bl. a., att om å taket saknades

lämpliga anordningar för säkerhetslinans fastande, skulle arbetsgivaren

tillhandahålla lämplig person för linans fasthållande. Det vore emellertid

svårt att förstå, var den person skulle vara placerad, som skulle hålla

fast livlinan. Att denne skulle utan eget skydd placera sig exempelvis på

ett brant takfall utan fotrännor kunde ej vara meningen. Ej heller vore

det rimligt, att personen i fråga skulle stå på gården och hålla i en lina

åt en arbetare, som arbetade på takfall åt gatan eller omvänt. Förbunden

förordade, att fastighetsägarna skulle åläggas att anbringa nockräcken på

alla tak, oavsett lutningen, dock med undantag för sådana, där lutningen

vore mindre än 1: 5 samt fot- eller gesimsränna eller s. k. snöskydd funnes

anbragt i taksprånget. Vore lutningen större än 1:5, och funnes ej folcher

gesimsränna, borde utöver nockräcke även anbringas snöskydd. Vidare

borde brandluckorna i yttertaken vara så placerade, att en relativt

bekväm passage från vindsplanet ut på taket erhölles. För närvarande vore

det på vissa håll hart när omöjligt även för en smärt person att kunna

komma upp på taket.

Över framställningen avgav på anmodan av chefen för socialdepartementet

riksförsäkringsanstalten yttrande den 21 december 1942. Anstalten

framhöll, att flertalet olycksfall vid takarbete inträffade på äldre hus,

där erforderliga anordningar till förebyggande av nedstörtande vanligen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

7

icke funnes. Vid arbete å taken till dessa äldre hus vore det i många fall

nästan ogörligt för arbetaren att efterleva 1938 års kungörelses bestämmelser

örn användande av livbälte med säkerhetslina. I de fall då särskild

person skulle fasthålla livlinan, läte sig detta ofta icke göra utan att livlinan

bleve till så stort besvär och hinder i arbetet, att arbetaren hellre

utsatte sig för olycksfallsrisken än lian arbetade med bälte och livlina.

Icke sällan syntes härvid också arbete med bälte och livlina innebära lika

stor om icke större risk för olycksfall som arbete utan dessa. Enligt riksförsäkringsanstaltens

förmenande borde för att förebygga olycksfall ägarna

lill hus, där arbete å tak måste anses innebära påtaglig risk för olycksfall,

åläggas att förse taken med erforderliga anordningar till skydd mot olycksfall.

Med hänsyn till bestämmelsernas syfte finge det anses önskvärt, att

de icke begränsades till att avse blott städer och större samhällen utan att

de utan inskränkning bleve gällande för hela landet. Det borde ankomma

på byggnadsnämnden att tillse, att stadgandena efterlevdes. Beträffande

ort, där byggnadsnämnd ej funnes, kunde tillsynen över bestämmelsernas

tillämpning måhända lämpligen uppdragas åt hälsovårdsnämnden.

Riksförsäkringsanstalten föreslog, att bestämmelser skulle meddelas av

i huvudsak följande innehåll:

För möjliggörande av att nödiga arbeten å taket kunna på betryggande

sätt utföras skall byggnad, vars tak har en starkare lutning mot horisontalplanet

än 1:5, vara försedd med tillförlitligt fastsatt, längs ena sidan av

taknocken och 60—70 cm nedanför densamma gående rör av rostskyddat

stål av ändamålsenlig dimension eller ock med annan av vederbörande

kommunala myndighet eller, i fråga örn statsverket tillhörig byggnad, av

byggnadsstyrelsen godkänd anordning. Taket skall därjämte vara försett

med fot- eller gesimsränna av sådan konstruktion, att rännan giver säkert

fotfäste, eller ock skall nedtill å taket finnas anbragt ett på tillförlitligt

sätt utfört och lämpligt placerat skyddsräck (s. k. snöskydd). Där skorsten,

ventilations- eller annan anordning hindrar nockräcks eller snöskydds

framdragande, skall lämpligt skyddsräck eller skorstensband med handgrepp

finnas anordnat.

Ilar tak mindre lutning mot horisontalplanet än i föregående stycke

angives men större än 1: 10, skall taket, i enlighet med vad därom i nämnda

stycke sägs, vara försett med fot- eller gesimsränna eller snöskydd.

Lanternin å tak skall vara inhägnad medelst tillförlitligt skyddsräck.

Brandlucka i tak skall vara så belägen och dimensionerad, att den medgiver

bekväm och riskfri passage från vindsplanet ut på yttertaket.

I anslutning härtill anförde riksförsäkringsanstalten, att fordringarna i

sista stycket i fråga om brandlucka syntes endast böra gälla nybyggnader,

medan däremot övriga bestämmelser borde avse alla byggnader. Slutligen

framhöll anstalten, att örn de föreslagna åtgärderna vidtoges för hela landet,

skulle detta medföra en kraftig åtgång av stålrör samt att det med hänsyn

till den rådande knappheten på material av dylikt slag knappast vöre

tillrådligt att påbjuda åtgärdernas genomförande, förrän mera normala förhållanden

inträtt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr til.

Efter remiss till byggnadsstyrelsen inkom denna med yttrande i ärendet

den 16 juni 1943. Styrelsen förklarade, att de åsyftade åtgärderna syntes

vara i stort sett befogade och lämpliga. Enligt plåtslagareförbundens förslag

skulle skyldigheten att vidtaga vissa strängare säkerhetsåtgärder bero på om

takets lutning vore större än 1:5. Styrelsen ansåge dock, att denna lutning

utan olägenhet kunde ökas till 1: 3 eller 1: 4. Åtskilliga skäl talade för fastställande

av gränsen till 1: 3. Vid ringa hushöjd horde vidare undantag kunna

medgivas.

Styrelsen anförde ytterligare bl. a.:

Nockräcken böra i regel anordnas å husbyggnader samt kunna å tak med

jämförelsevis svag lutning anses innebära tillräckligt säkerhetsmoment. Motsvarande

räcken böra framdragas vid sidan om och nedanför skorstenar eller

också bör så kallade skorstensband anbringas, särskilt vid större taklutningar

och där skorsten genom hindrande läge tvärs över nockar och genom

en längd av över en meter kan anses försvåra framkomligheten å nocken

och anbringande av livlina. Vid utförande av nya nockräcken bör tillses,

att fästena anbringas så att nockräcket kommer i jämnhöjd med nocken.

Där ny- eller omtäckning sker vid nock, bör samtidigt med anbringande av

nockräcke den spetsiga vinkeln avplanas omkring 15—20 centimeter, varigenom

plåtslageriarbetarnas förflyttning utefter nocken underlättas. Nockräckena

torde icke behöva vara av stål utan kunna utföras av vanliga rör

av tillräcklig dimension.

Snöskydd synes icke erforderligt, där fotränna finnes eller gångbar gesimsränna,

så utformad att dess ytterkant skjuter upp över takytans plan

på motsvarande sätt som en fotränna eller ett snöskydd. Där sådana skyddande

fot- eller gesimsrännor saknas, kunna snöskydd i många fall innebära

ett ökat säkerhetsmoment för arbetarna, men anordningen innebär

å andra sidan utan tvivel betydande risker för läckage å sådana ställen,

där takplåten genomspikats eller skruvar indragits för fästande av säkerhetsanordningarna

i fråga. Särskilt vid takfoten på takfall med svaga lutningar

eller i ränndalar med relativt starka påfrestningar genom snö och

is torde lämpligheten av snöskydd kunna ifrågasättas. Snöskydden böra

därför endast anbringas vid långa eller branta takfall samt å övre takfallet

vid brutna tak men i regel icke vid vinkelrännor eller trånga prång mellan

kupor och dylikt, där snö anhopas och isbildning lätt uppstår. Fasthållning

och tätning av snöskyddsanordningen bör ske på sådant sätt att

läckage ej uppstår genom lossnande beslag.

Brandluckor på mer än en meters avstånd från användbara fästningsanordningar

för livlinan böra omflyttas eller göras nya, när så på grund

av lokala förhållanden kan anses nödvändigt. Samtidigt bör iakttagas, att

luckorna äro av tillräcklig storlek. Nya brandluckor böra utföras med en

fri öppning av minst 50X60 centimeter.

Skydd för lanterniner, som äro fritt belägna, bör anordnas. Skyddsräcke

bör dock icke anbringas å nedre sidan av lanternin för att icke förorsaka

onödig snöanhopning. Betryggande fasthållning bör tillses samt säkrast

möjliga tätning mot läckage.

För genomförande av här föreslagna åtgärder bör föreskrivas tillräckligt

lång tidsfrist, förslagsvis tre år, för fastighetsägarna samt att hänsyn även

måste tagas till under kristiden rådande materialbrist.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

9

Plåtslagareförbundens förutnämnda framställning ingavs, utom till chefen

för socialdepartementet, även till Överståthållarämbetet. Sedan Överståthållarämbetet

anmodat byggnadsnämnden i Stockholm att avgiva yttrande

över framställningen, meddelade byggnadsnämnden i skrivelse lill

Överståthållarämbetet den 25 november 1942, att nämnden, som vitsordade

behovet av skärpta och mera detaljerade föreskrifter rörande anordningar

till skydd mot olycksfall vid arbeten på tak, hade för avsikt att efter inhämtande

av vissa organisationers yttrande hos stadsfullmäktige hemställa om

erforderliga ändringar och tillägg i byggnadsordningen. Byggnadsordningens

bestämmelser rörde endast nya byggnader, varför byggnadsnämnden hemställde,

att Överståthållarämbetet måtte meddela föreskrifter örn motsvarande

skyddsanordningar å redan uppförda byggnader. Nämnden åberopade ett

den 17 november 1942 dagtecknat utlåtande av överingenjören G. ChatillonWinbergh.

I detta upplystes att av Stockholms hela byggnadsbestånd högst

hälften kunde antagas lia blivit försett med räcke eller brygga vid taknocken

eller skyddsräcke vid takfoten. Överingenjören framhöll vidare, att snöskottning

av taken vore en säkerhetsfråga, särskilt inom den inre staden, där

byggnaderna i allmänhet vore förlagda i gatulinjen och gatutrafik anter na

måste skyddas mot snöras och nedfallande istappar. Även inom stadens

ytterområden måste taken dock vanligen skottas. Snöskottarnas arbete vore

farligt, och det vore därför motiverat att i enlighet med plåtslagareförbundens

önskan skärpa kraven på säkerhetsanordningar för sådant arbete. I

§ 26 brandordningen för Stockholm funnes vidare vissa föreskrifter angående

anordningar lill tryggande av skorstensfejarnas arbete. Dessa föreskrifter

borde lämpligen överflyttas till byggnadsordningen. Överingenjören föreslog,

att i byggnadsordningen skulle stadgas i huvudsak, att å tak, som lutar 1: 5

eller brantare, skall finnas nockräcke, att tak, som lutar 1: 5 eller brantare,

därjämte skall, därest fotränna eller gesimsränna saknas, vara försett med

snöräcke vid takfoten, att å plåttäckt tak, som lutar 1: 3 eller brantare, liksom

å alla tegel- eller skiffertäckta tak skall förutom nockräcke även anordnas

takbrygga av minst 25 centimeters bredd jämte förbindelsestegar till varje

skorsten, som skall rensas av skorstensfejare och som icke är lätt tillgänglig

på annat sätt, t. ex. genom närbelägen taklucka, att fönster i takytas plan

eller föga upphöjt däröver samt lanternin skall inhägnas medelst skyddsräcke

av minst 50 centimeters höjd, att i tak skola finnas erforderliga uppstigningsöppningar

med dagermålten minst 50X60 centimeter, att uppstigningsöppning

skall vara försedd med icke självstängande lucka av plåt och

att fönster i sådan lucka skall utgöras av trådglas, samt att mellan vindsgolv

och uppstigningsöppning i tak skall finnas fast stege, från vars översta

stegpinne takbrygga, stege till skorsten eller nockräcke direkt skall kunna nås.

1 fråga örn redan befintliga byggnader förordade överingenjören, alt Överståthållarämbetet

skulle påbjuda att alla byggnader, som ej redan vore

försedda med skyddsanordningar för takarbete, skulle inom viss tid, förslags
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 147.

vis fem år, förses med sådana anordningar i överensstämmelse med de föreslagna

föreskrifterna i byggnadsordningen.

Byggnadsnämnden inhämtade sedermera yttranden i ärendet från brandchefen

i Stockholm samt Stockholms stads skorstensfejaremästareförening,

svenska skorstensfejeriarbetareförbundet, Stockholms byggmästareförening

och Stockholms fastighetsägareförening.

Brandchefen i Stockholm och svenska skorstensfejeriarbeicireförbundet

tillstyrkte utan erinran överingenjörens förslag. Även Stockholms stads

skorstensfejaremästareförening tillstyrkte förslaget under framhållande likväl,

att fast stege borde anordnas jämväl mellan översta våningsplanet och

vindsplanet i sådana byggnader, där särskild trappa icke funnes mellan

nämnda plan.

Stockholms byggmästareförening anförde bl. a., att det icke syntes motiverat

att fordra särskilda skyddsanordningar vid en så ringa lutning som

1 : 5. I vart fall vore skyddsanordningar överflödiga å villor och småstugor.

Snöskottning syntes endast i undantagsfall förekomma å dylika byggnader,

och även örn sådan skulle företagas syntes den med tillräcklig säkerhet

kunna ske utan nock- och snöräcken. Utom till kostnaden måste man taga

hänsyn till den omständigheten att anordningar, som genombröte takbetäckningen,

alltid innebure en försämring ur byggnadsteknisk synpunkt.

Att inhägna alla takfönster och lanterniner med räcken vore även onödigt.

Förslaget borde fördenskull omarbetas. Beträffande förslaget, att även befintliga

byggnader, i den mån de icke redan vore försedda med de föreslagna

skyddsanordningarna, skulle inom fem år förses med sådana, uttalade föreningen,

att ett beslut i denna riktning i varje fall icke borde fattas under

nu rådande förhållanden. Ett dylikt påbud skulle medföra betydande

kostnader för fastighetsägarna och kunde icke heller vara lämpligt med hänsyn

till bristen på material och arbetskraft.

Stockholms fastighetsägareförening avstyrkte för sin del helt det framlagda

förslaget under åberopande, att det icke visats att frekvensen av antalet

olycksfall vid arbeten på tak vore stor. Inom föreningen vidtagna beräkningar

angående ungefärliga kostnaden för de ifrågasatta anordningarna

hade utvisat, att densamma skulle komma att uppgå till icke mindre än i

genomsnitt 0,2—0,3 procent av fastigheternas taxeringsvärde. Då man syntes

kunna utgå ifrån, att anordningarna skulle komma att avse omkring 4 000

fastigheter i Stockholm samt taxeringsvärdet å dessa kunde uppskattas

till i genomsnitt 500 000 kronor för varje fastighet, syntes sammanlagda

kostnaden för utförande av ifrågavarande arbete komma att uppgå till över

4 miljoner kronor. Föreningen kunde icke anse det rimligt, att fastighetsägarna,

vilka under tiden efter krigsutbrottet för inrättande av skyddsrum

fått vidkännas avsevärda utgifter, skulle åläggas ytterligare kostnader av

denna betydande storleksordning under en tid, då på grund av hyresregleringslagen

icke förelåge möjlighet till kompensation för desamma. Med

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

11

hänsyn till nu rådande materialbrist och dyrtid vore tidpunkten lör genomförande

av de föreslagna skyddsanordningarna ej heller lämplig.

Med anledning av dessa yttranden har överingenjören Chatillon-Winbergh

den 16 mars 1943 avgivit förnyat utlåtande i ärendet. I utlåtandet framhölls

bl. a., att kostnaden för ett nockräcke för närvarande vore 8—10

kronor per löpmeter, vilket för normala fall betydde en totalkostnad av

200—300 kronor per fastighet eller omkring 0,1 procent av byggnadskostnaden

för ett trevåningars smalhus. Utgiften för ett nockräcke syntes icke

kunna kallas så betungande, att man fördenskull borde avstå från en säkerhetsåtgärd,

vars ändamålsenlighet icke kunde bestridas och som uttryckligen

begärts av de yrkeskategorier, som hade att taga personliga risker vid

takarbete. Olägenheterna av att genombryta takbeläggningen för fastsättning

av skyddsräcken m. m. vore i regel icke så stora. På grund av de

av byggmästareföreningen och skorstensfejaremästareföreningen framställda

detaljanmärkningarna föreslog överingenjören vissa jämkningar i det tidigare

förslaget, huvudsakligen innebärande, att skyddsanordning ej skulle

erfordras å villabyggnad eller då byggnadsnämnden med hänsyn till byggnadens

ringa höjd medgåve undantag, att fordran på snöräcke skulle bortfalla,

där rännanordningen vid takfoten vore av betryggande stadighet för

att ge takarbetare pålitligt fotfäste, att fönster i takluckor och dylikt samt

lanterniner, uppskjutande mer än 35 centimeter över takytan, icke behövde

omgärdas med skyddsräcke, samt att fast stege skulle anordnas mellan

översta våningsplanet och vindsplanet, därest trappförbindelse där saknades.

Stadsplaneutredningen.

Stadsplaneutredningen har till en början erinrat, att utredningen i sitt

den 17 juni 1943 avgivna betänkande II nied förslag till vissa ändringar i

byggnadsstadgan (SOU 1943:30) i syfte att åstadkomma mera enhetliga

och rationella bestämmelser föreslagit överflyttning av åtskilliga i

de lokala byggnadsordningarna för närvarande intagna föreskrifter till

byggnadsstadgan. Nuvarande 55 § byggnadsstadgan, som handlade om taktäckning,

hade i betänkandet föreslagits utbyggd bl. a. med föreskrifter örn

skyddsanordningar å tak. I sådant hänseende hade föreslagits, att å takfall

med brantare lutning än 1 : 3 skulle, där ej byggnadsnämnden medgåve

undantag, lämpliga anordningar vidtagas till skydd mot olycksfall vid arbeten

å taket, samt alt byggnad med mer än en våning skulle utrustas med

erforderligt antal lätt åtkomliga takluckor eller tillräckligt stort öppningsbart

takfönster i järnram. I motiven hade utredningen uttalat, att frågan örn

meddelande av strängare och utförligare bestämmelser i ämnet enligt vad

utredningen erfarit vore under behandling i annan ordning — med vilket

uttalande utredningen åsyftade det nu till utredningen remitterade ärendet

-— samt att utredningen i avbidan på resultatet därav avstått från att fram
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

lägga ytterligare ändringsförslag. Bestämmelserna i 59 § byggnadsstadgan,

vilka innebure att närmare föreskrifter om skyddsanordningar å tak skulle

meddelas i byggnadsordningen, hade i överensstämmelse härmed i utredningens

förslag bibehållits oförändrade.

Stadsplaneutredningen har vidare framhållit, att de av plåtslagareförbunden

föreslagna åtgärderna i främsta rummet avsåge att bereda skydd för

arbetare, som vore sysselsatta med underhållsarbeten eller snöskottning på

byggnads yttertak. Även riksförsäkringsanstaltens och byggnadsstyrelsens

förslag hade huvudsakligen tagit sikte på anordningar i dylikt hänseende.

Det av byggnadsnämnden i Stockholm utarbetade förslaget vore något mera

omfattande. Det avsåge nämligen även vissa andra åtgärder, närmast i

syfte att förebygga olycksfall under utförande av sotning och annan piprensning.

Beträffande samtliga föreslagna anordningar gällde, att de tilllika

vöre ägnade att medföra större trygghet för arbetare, som eljest hade

anledning att uppehålla sig på hustak, t. ex. för arbeten med elektriska

ledningar eller brandsläckning.

Det vore enligt stadsplaneutredningens mening angeläget, att alla slag

av arbetare, som hade sysselsättning på taken, bereddes största möjliga skydd

mot olycksfall. De bestämmelser i sådant syfte, som för närvarande funnes,

syntes icke alltid vara tillräckliga. I stor utsträckning hade i byggnadsordningarna,

oberoende av hushöjden, överlåtits åt byggnadsnämnden att avgöra,

huruvida särskilda åtgärder skulle företagas till skydd mot olycksfall.

Det syntes som örn alltför stort utrymme i en fråga av allmänt social beskaffenhet

härigenom lämnats åt den lokala bestämmanderätten. Motsvarande

gällde de föreskrifter i hithörande ämne, som stundom funnes intagna

i brandordningarna. Vidare vore det särskilt beträffande äldre hus

vanligt, att anordningarna till skydd mot olycksfall vore synnerligen bristfälliga,

vilket sammanhängde med att byggnadsordningarnas bestämmelser

endast avsåge nybyggnader men icke färdiga hus. Risken för olyckor, som

hade dödlig utgång eller medförde svåra skador och bestående men, bleve

härigenom stor.

Stadsplaneutredningen har i anslutning härtill ytterligare anfört:

Mot ändamålsenligheten av de föreslagna åtgärderna har i allmänhet icke

riktats någon erinran. Att fastighetsägare liksom andra arbetsgivare, som

sysselsätta arbetare i farlig verksamhet, böra vara skyldiga att vidtaga och

bekosta erforderliga åtgärder för att skydda arbetarna mot olycksfall, synes

klart. Från fastighetsägarehåll har emellertid anmärkts, att de ifrågasatta

anordningarna vore alltför kostnadskrävande och att det icke vore rimligt

att ålägga fastighetsägarna dessa kostnader under en tid, då möjlighet icke

funnes att erhålla kompensation för desamma. Uppenbarligen måste beaktas,

att fastighetsägarna icke över hövan ekonomiskt betungas. Farhågorna

för att ifrågavarande kostnader skulle kunna uppgå till oskäliga

belopp synas dock vara överdrivna. Utgifterna torde i regel begränsa sig

till en eller annan tiondels procent av byggnadskostnaden. Med hänsyn till

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

13

de föreslagna åtgärdernas syfte att förebygga dödsolyckor och svåra kroppsskador,

torde engångskostnader av denna storlek knappast böra avhålla från

förslagens genomförande. Utredningens förslag innebär för övrigt, att bestämmelsernas

tillämpning i viss mån begränsas samt att därjämte möjligheter

till undantag under vissa förutsättningar öppnas. Då skäl därtill äro,

kunna härigenom avsevärda lättnader beredas. Mot förslagen har vidare

invänts, att man för fastsättning av skyddsräcken och dylika anordningar

på taken skulle nödgas genombryta taktäckningen, vilket vore olägligt ur

byggnadsteknisk synpunkt. Någon större svårighet att på ett i byggnadstekniskt

avseende ändamålsenligt sätt fastgöra ifrågavarande anordningar

vid taket utan större risk för läckage eller andra olägenheter föreligger

emellertid enligt utredningens mening i allmänhet icke. Slutligen har erinrats,

att det på grund av rådande materialbrist och andra extraordinära

förhållanden icke vore tillrådligt att påbjuda åtgärdernas genomförande för

närvarande. Denna erinran synes befogad. Den torde dock endast äga giltighet

beträffande redan uppförda byggnader. Krissituationen synes böra

medföra, att skyldigheten att vidtaga ifrågavarande anordningar såvitt angår

redan färdiga hus uppskjutes till dess mera normala tider kunna antagas lia

inträtt.

De bestämmelser, varom här är fråga, såsom angående nockräcken, ståndrännor,

snöräcken, taköppningar, takbryggor, takstegar m. m., äro alla

av byggnadstekniskt slag och ha sålunda sin plats i byggnadsförfattningama.

Att som på sina håll hittills skett vissa av dessa byggnadsdetaljer regleras

i städernas brandordningar är olämpligt, förutom av tidigare anförda skäl

bl. a. på grund av att byggnadsnämnden därigenom icke får tillfälle att

direkt övervaka bestämmelsernas tillämpning vid nybyggnad. Såsom tidigare

framhållits böra bestämmelserna emellertid ej heller, på sätt för närvarande

sker, intagas i byggnadsordningarna. Ifrågavarande bestämmelser

torde samtliga vara av den viktiga och allmängiltiga beskaffenhet, att de

böra upptagas i byggnadsstadgan, förslagsvis i dennas 59 §. överflyttningen

av bestämmelserna från byggnadsordningarna lill byggnadsstadgan överensstämmer

med de strävanden efter större enhetlighet på byggnadslagstiftningens

område, vilka ligga till grund för de av stadsplaneutredningen i

dess förenämnda betänkande II framlagda förslagen.

I fråga örn tillämpningsområdet för hithörande bestämmelser har riksförsäkringsanstalten

framhållit såsom önskvärt, att desamma bleve gällande

ej blott för städer, köpingar och större municipalsamhällen utan för hela

landet. Stadsplaneutredningen anser det emellertid icke nödvändigt eller

lämpligt att så sker. De olycksfall, som det här gäller att motverka, inträffa

regelmässigt inom tätorter, företrädesvis större städer och samhällen, På

rena landsbygden, där det icke ens fastställts byggnadsplan eller ulomplansbcstämmelser,

finnas endast mera sällan högre byggnader, och det är också

mera ovanligt, att där förekommer snöskottning på taken, vid vilket arbete

olycksfallsrisken torde vara särskilt stor. Även inom byggnadsplan- och

utomplansbestämmelseområden äro höghusen i allmänhet ganska ovanliga

och snöskottning förekommer relativt sällan. De föreslagna anordningarna

bli fördenskull där mindre nödvändiga. Försiktigheten synes också bjuda,

alt man, i varje fall lill dess vidare erfarenhet vunnits, i mesta möjliga mån

begränsar bestämmelsernas tillämpning. Utredningen förordar därför, att

föreskrifterna i fråga endast skola gälla städer, köpingar och municipalsamhällen,

för vilka enligt 5(‘> eller 57 § stadsplanelagen denna lags bestäm
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-7.

meisel'' angående stad skola gälla. Generella undantag från tillämpningen av

vissa föreskrifter torde därjämte böra kunna meddelas av Kungl. Maj:!.

Genom bestämmelsernas intagande i 59 § byggnadsstadgan bli desamma

direkt tillämpliga endast för stad, men genom stadgandena i 82 och 83 §§

komma föreskrifterna att gälla även för stadsliknande samhälle. Skulle

för visst område med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser behov av

föreskrifter till skydd mot olycksfall vid takarbete uppkomma, torde, liksom

för närvarande, sådana kunna intagas i den för området gällande byggnadsordningen.

Stadsplaneutredningen har, med tillämpning av nu anförda grunder, utarbetat

förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan.

Angående de närmare detaljerna i förslaget har utredningen vidare yttrat:

Bestämmelserna i 59 § ha uppdelats på tre moment. Föreskrifterna i

1 mom. avse åtgärder, vilka utredningen ansett böra vidtagas beträffande

varje nybyggnad oberoende av dennas höjd. Enligt första stycket första

punkten i detta moment skall byggnad, örn och i den mån så erfordras, vara

försedd med takluckor eller andra öppningar för uppstigning på taket.

Denna bestämmelse innebär, att möjlighet i regel skall finnas att genom

taklucka eller annan öppning, exempelvis fönster i takkupa, taga sig upp

på taket. För vissa mindre byggnader, särskilt envåningsbyggnader, uthus

och dylikt, kunna särskilda uppstigningsöppningar dock undvaras. Erforderligt

tillträde till taket kan i dylika fall i stället erhållas genom utvändiga

.stegar antingen från marken eller från altan eller balkong. Även för högre

byggnader, bl. a. sådana som sakna vind eller som äro försedda med altan

eller balkong nära takfoten, kan tillträde till taket stundom bekvämt beredas

på detta sätt. Huruvida och i vilken utsträckning särskilda takluckor skola

anordnas för uppstigning på taket, tillkommer byggnadsnämnden att avgöra.

Stadgandet avses, på sätt framgår av övergångsbestämmelserna, skola, till

skillnad från övriga föreskrifter i förevarande moment, gälla även beträffande

redan uppförda byggnader.

Första stycket i 1 mom. innehåller i övrigt, att uppstigningsöppning skall

hava ett dagermått av minst 50 X 60 centimeter, att sådan öppning i yttertak

skall vara försedd med lucka av plåt, samt att fönster i öppningen

skall utgöras av trådglas. Enligt andra stycket i detta moment skall fast

stege anordnas mellan vindsgolv och uppstigningsöppning i tak samt mellan

översta våningsplanet och vindsplanet, därest trappförbindelse där saknas.

Överstiger skorstens höjd över takytan på den sida, från vilken skorstensfejaren

bekvämast och säkrast kan taga sig fram till skorstenen, 1,2 meter,

skall enligt tredje stycket i samma moment järnstege finnas på skorstenen.

Byggnadsnämnden har att tillse, att stegen utföres på ett ur säkerhetssynpunkt

lämpligt sätt.

Särskilda omständigheter torde stundom kunna föranleda behov av undantag

från föreskrifterna i 1 moni., exempelvis beträffande det material,

som skall användas till hicka eller fönster i uppstigningsöppning. Byggnadsnämnden

har fördenskull i fjärde stycket tillagts befogenhet att medgiva

sådant undantag.

I 2 mom. lia upptagits skärpta säkerhetsföreskrifter för byggnader med

större höjd och brantare taklutning. Såsom av övergångsbestämmelserna

framgår, äro samtliga stadganden i detta moment avsedda att gälla ej

endast för nya byggnader utan även för färdiga hus. Enligt det av bygg
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-7.

15

nadsnämnden i Stockholm framlagda förslaget skulle de bestämmelser,

varom i momentet är fråga, icke tillämpas beträffande villabyggnader och

ej heller då byggnadsnämnden med hänsyn till byggnadens ringa höjd medgåve

undantag. Utredningen har funnit mera praktiskt och lämpligt att

angiva en viss byggnadshöjd, 8 meter, under vilken stadgandena över huvud

icke äro tillämpliga. Med byggnads höjd förstås enligt 36 § byggnadsstadgan

byggnadens medelhöjd till och med taklisten eller, örn sådan ej finnes,

till yttertakets skärning med fasadytan. Genom begränsningen av bestämmelsernas

tillämpning till byggnad över 8 meter komma i regel endast byggnader

med mer än två våningar, vindsvåning oberäknad, att avses med

stadgandena i fråga. Villabyggnader, småstugor och dylikt beröras icke.

Byggnadsnämnden har därjämte tillagts befogenhet att på grund av särskilda

skäl medgiva undantag från stadgandena. Sådant kan erfordras

exempelvis för byggnad eller byggnadsdetalj, vars utformning kräver särskild

hänsyn ur arkitektonisk synpunkt. Byggnadsnämnden torde härvid

äga att, i den mån så kan ske utan att medföra uppenbar våda ur olycksfallssynpunkt,

medgiva befrielse över huvud taget från bestämmelsernas

tillämpning. Givetvis kan byggnadsnämnden emellertid också såsom villkor

för dispens kräva, att andra åtgärder än de i momentet föreslagna vidtagas

till skydd mot olycksfall.

Både riksförsäkringsanstalten och byggnadsnämnden i Stockholm ha

ansett, att nockräcke borde anbringas, så snart lutningen överstege 1:5.

Byggnadsstyrelsen har däremot framhållit, att denna och vissa andra särskilda

säkerhetsåtgärder endast torde vara behövliga vid en lutning överstigande

1:3, möjligen 1:4. Stadsplaneutredningen föreslår, att gränsen

sättes vid lutningen 1:4. I enlighet härmed har i första punkten av 2 mom.

intagits föreskrift, att örn tak å byggnad, som i detta moment avses —

d. v. s. i allmänhet byggnad med högre höjd än 8 meter — har en lutning

av 1:4 eller mera, skall taket förses med nockräcke av stadigt järnrör i

lämpliga fästanordningar. Att, såsom riksförsäkringsanstalten föreslagit,

kräva att nockräcket utföres av rostskyddat stål, torde bli alltför dyrt. Räcket

bör vara beläget omkring 10 centimeter från takytan samt vid sidan

av och i jämnhöjd med taknocken. Genom dylik placering underlättas takarbetares

förflyttning efter taknocken. Stöd kan nämligen erhållas för den

ena foten på själva taknocken och för den andra på nockräcket. Räcket

bör på lämpligt sätt fastgöras vid taket. Härvid torde böra tillses, att avståndet

mellan stöden ej är så långt, att nockräcket råkar i gungning, då det

beträdes. Är skorsten, ventilationshuv eller dylik anordning uppdragen

genom taknocken, medför detta ett avbrott i nockräcket. Nockräcke skall

då i stället anordnas vid skorstenens nedre sidor, eller också skall skorstensband

med handgrepp anbringas runt skorstenen. Såsom fästanordning

för säkerhetslina lämpar sig den förstnämnda anordningen bättre än den

senare. Nockräcke vid skorstenens nedre sidor är därför att föredraga framför

skorstensband.

Andra punkten i 2 mom. innehåller föreskrifter örn anordningar, som

avse att bereda takarbetare fotstöd vid takets nedre del. 1 sådant hänseende

föreslås, afl å lak, som hilar 1: 4 eller mera, skall vid takfoten eller

takbrott antingen anordnas ståndränna eller annan rännanordning, som

lämnar stadigt fotfäste, eller ock utföras snöräcke. Bestämmelsen medför,

att snöräcke ej erfordras, örn å taket finnes ståndränna och oftast ej heller

örn där finnes gesimsränna. Hängränna kan däremot i regel ej ersätta snö
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

räcke. Fall kunna dock förekomma, då hängränna är av sådan konstruktion,

att den kan bära en man samt skjuter så mycket över takytan, att fotfäste

erhålles. I dylikt fall behöver snöräcke ej anordnas. Såsom byggnadsstyrelsen

påpekat, kan snöräcke i vissa fall medföra risk för snöanhopning

och isbildning, exempelvis vid vinkelrännor eller trånga prång mellan

vindskupor och dylikt. Stadgande har därför upptagits, att sådant räcke

ej bör utföras vid vinkelrännas utlopp eller eljest, när därigenom större

snöanhopning kan uppstå.

Enligt tredje punkten i samma moment skall, örn å tak med lutningen

1:4 eller mera, taknocken är belägen mer än en meter från uppstigningsöppning,

järnstege anbringas mellan denna och taknocken. Är uppstigningsöppningen

endast avsedd för förbindelse med skorsten, behöver stege

dock endast anordnas mellan öppningen och skorstenen. Genom dylik

järnstege erhålles förbindelse i höjdled mellan uppstigningsöppning, å ena,

samt nockräcke eller skorsten, å andra sidan. För att möjliggöra förflyttning

för skorstensfejare längs taknocken skall, örn avståndet i sidled mellan

skorsten, som skall rensas av skorstensfejare, och närmaste uppstigningsöppning

är större än en meter, antingen takbrygga med en bredd av minst

25 centimeter anordnas mellan uppstigningsöppningen och skorstenen

eller också taknocken avplanas till minst 15 centimeters bredd. Stundom

torde takbrygga utformas så, att den kan användas som fäste för säkerhetslina.

För sådant fall synes byggnadsnämnden kunna med stöd av erhållen

dispensrätt meddela befrielse från skyldighet att jämväl anbringa nockräcke.

Om däremot taknocken avplanas, måste nockräcke alltid anordnas,

vilket i sin mån är ägnat att för dylikt fall underlätta takarbetares förflyttning

i sidled. Enligt det av byggnadsnämnden i Stockholm framlagda

förslaget skulle takbrygga anordnas å tak, som lutade 1: 3 eller mera, samt

å tegel- eller skiffertäckta tak, oavsett lutningen. Då lutningen av tegeleller

skiffertak endast i undantagsfall torde understiga 1:4, har det ansetts

onödigt att särskilt nämna dylika tak i utredningens förslag.

Fjärde punkten i 2 mom. innehåller slutligen, att takfönster med större

dageröppning än 60X80 centimeter samt lanterniner skola, om fönstren

eller lanterninerna uppskjuta mindre än 35 centimeter över takytan, upptill

och vid sidorna omgärdas med skyddsräcke av minst 50 centimeters

höjd. Enär fönster i uppstigningsöppning merendels har ett mindre dagermått

än 60X80 centimeter, följer av bestämmelsen, att skyddsräcke i

allmänhet ej kräves vid sådant fönster. För att ej förorsaka onödig snöanhopning

bör skyddsräcke ej anbringas nedanför fönstret eller lanterninen.

Stadgandet i denna punkt skall gälla oavsett takets lutning.

De ifrågavarande föreskrifterna skola, såsom förut nämnts, gälla för

städer och stadsliknande samhällen. Särskilt stadgandena i 2 mom. äro

emellertid närmast avsedda för de största orterna. Stundom torde det kunna

förekomma, att det för en hel stad eller ett helt samhälle på grund av

rådande lokala förhållanden icke är nödvändigt, att de i 2 mom. omförmälda

särskilda anordningarna komma till utförande. Utredningen föreslår

fördenskull i 3 morn., att om särskilda skäl därtill äro, beslut skall kunna

meddelas, att bestämmelserna i 2 mom. tillsvidare icke skola gälla för viss

stad eller visst samhälle. Sådant beslut synes lämpligen böra meddelas av

Kungl. Maj:t på framställning av byggnadsnämnden. Man torde kunna utgå

ifrån, att Kungl. Majit, innan dylikt ärende avgöres, införskaffar erforderlig

utredning genom inhämtande av yttrande från riksförsäkringsanstalten

m. m.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 147.

17

De i 1 moni. första stycket första punkten och 2 mom. införda föreskrifterna

avses, enligt vad redan nämnts, skola gälla även befintliga byggnader.

Stadgande härom har upptagits i övergångsbestämmelserna. På grund

av den dispensbefogenhet, som enligt 2 mom. tillkommer byggnadsnämnden,

möjliggöres undantag från stadgandets tillämpning, om särskilda skäl

föreligga. Såsom sådana torde böra anses bl. a., att redan befintliga anordningar

å byggnaden medföra i huvudsak samma skydd mot olycksfall som

det, vilket åsyftas med de föreslagna åtgärderna. Den Kungl. Majit i 3

morn. tillagda allmänna dispensrätten förtjänar också att i detta sammanhang

uppmärksammas.

I övergångsbestämmelserna stadgas tillika, att föreskrivna anordningar

skola vara utförda inom fem år från ikraftträdandet. Denna tidsfrist är

påkallad med hänsyn till rådande materialbrist och andra med kristiden

sammanhängande förhållanden, vilka göra det olämpligt att utföra åtgärderna

nu. Tidsfristen förutsättes vara tillräckligt lång för att möjliggöra,

att åtgärderna kunna uppskjutas till dess mera normala förhållanden inträtt.

Enligt övergångsbestämmelserna skall vidare byggnadsnämnden övervaka,

att ifrågavarande åtgärder vidtagas, och göra för ändamålet erforderliga

besiktningar. Med stöd av detta stadgande samt föreskrifterna i 5 §

byggnadsstadgan äger byggnadsnämnden, därest föreskriven åtgärd underlåtes,

göra sig hörsammad genom föreläggande av vite. Nämnden kan också

föreskriva, att viss åtgärd skall vidtagas, vid äventyr att densamma i händelse

av tredska verkställes genom nämndens försorg på den tredskandes

bekostnad. Att giva yrkesinspektionen särskild befogenhet i fråga örn övervakningen

av bestämmelserna har utredningen icke ansett påkallat. Klart

är att yrkesinspektionen ändock kan, om detta anses behövligt, följa bestämmelsernas

tillämpning och göra erforderliga påpekanden. Den bästa

sakkunskapen inom förevarande område torde dock finnas hos de myndigheter,

som direkt syssla med byggnadsverksamheten, närmast byggnadsnämnden

och dennas sakkunniga biträden.

Stadsplaneutredningen har slutligen framhållit önskvärdheten av att

byggnadsstyrelsen med stöd av bemyndigande i 124 § byggnadsstadgan

utarbetade normalritningar, som i detalj utvisade den lämpliga konstruktionen

av räcken, bryggor m. m.

Stadsplaneutredningens författningsförslag torde få fogas vid statsrådsprotokollet

såsom bilaga (bilaga A).

Yttranden över stadsplaneutredningens förslag.

Efter remiss ha yttranden över stadsplaneutredningens förslag inkommit

från byggnadsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och

Norrbottens län, svenska stadsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund,

landsorganisationen, Sveriges bleck- och plåtslagaremästareförbund samt

svenska bleck- & plåtslagareförbundet. Länsstyrelserna lia överlämnat yttranden

från vissa länsarkitekter och byggnadsnämnder. Landsorganisationen

Ilar bifogat yttranden från svenska skorstensfejeriarbetareförbundet och

svenska kommunalarbetareförbundet.

Bihang till riksdagens protokoll 1044. 1 sami. Nr 147.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

Förslaget har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna

yttrandena, varvid uttalatsi att de föreslagna anordningarna vore

behövliga och lämpliga. Byggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna och länsarkitekterna

i Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Norrbottens län

ävensom svenska stadsförbundet ha lämnat förslaget helt utan erinran. I

övriga yttranden ha framställts vissa erinringar eller önskemål i fråga om

förslagets närmare utformning.

Riksförsäkringsanstalten har sålunda framhållit, att enligt 1938 års kungörelse

örn användande av livbälte jämte säkerhetslina dessa skyddsåtgärder

ej behövde vidtagas för arbeten å tak till byggnad, vars taknock befunne

sig högst 5 meter över marken. I 2 mom. av förslaget hade såsom förutsättning

för där angivna skyddsanordningar angivits, att byggnadens höjd

överstege 8 meter. I detta fall skulle höjden enligt 36 § byggnadsstadgan

räknas från taklisten eller från yttertakets skärning med fasadytan. Enligt

anstaltens mening borde bestämmelserna om byggnadshöjd i förevarande

sammanhang icke göras lindrigare än de bestämmelser som i detta hänseende

gällde enligt 1938 års kungörelse. Med vidhållande av vad riksförsäkringsanstalten

uttalat i sitt tidigare yttrande den 21 december 1942

har anstalten tillika yrkat, att de föreslagna stadgandena skulle bli gällande

ej endast för städer och stadsliknande samhällen utan för hela landet, att

å tak med starkare lutning än 1 : 5 skulle anbringas nockräcke av rostskyddat

stål samt fot- eller gesimsränna eller snöräcke, samt att tak med

mindre lutning än nyss sagts men med större lutning än 1 : 10 skulle vara

försett med fot- eller gesimsränna eller snöräcke. Slutligen har riksförsäkringsanstalten

anfört, att i 1 mom. tredje stycket omförmäld järnstege å

skorsten borde för att minska olycksfallsrisken vara utförd så, att sidojärnen

sköte upp något över skorstenens överkant. Länsstyrelsen i Malmöhus

län har uttalat, att genom begränsningen av föreskrifterna i 2 mom. till byggnad

över 8 meter skulle i regel endast byggnader med mer än två våningar

komma att avses med stadgandena i fråga. Skäl funnes dock för att säkerhetsanordningar

borde vidtagas även på tvåvåningshus, och länsstyrelsen

ansåge sig därför böra föreslå, att de ifrågavarande bestämmelserna skulle

gälla jämväl för nybyggnader i två våningar samt att byggnadsnämnden

skulle åläggas tillse, att sådana skyddsåtgärder vidtoges å redan uppförda

tvåvåningsbyggnader att risken för nedstörtande i möjligaste mån minskades.

Överståthållarämbetet har likaledes ansett, att i 2 morn. angivna åtgärder

icke borde vidtagas endast för byggnader med större höjd än 8 meter.

Enligt överståthållarämbetets mening borde sådana anordningar, därest icke

byggnadsnämnden på grund av särskilda skäl medgåve undantag, utföras

även på lägre byggnader, därvid dock undantag borde göras för byggnader

av denna kategori som endast inrymde bostad för högst två familjer. För

utförande av de föreskrivna skyddsanordningarna på äldre hus syntes den

föreslagna tidsfristen av fem år vara tillräcklig. Skulle i något särskilt fall

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 147.

19

arbetena på grund av malerialbrist eller annan anledning icke kunna medhinnas,

syntes dock möjlighet böra stå öppen för fastighetsägaren att få

tiden förlängd, därest han redan från början vidtagit på honom ankommande

åtgärder för att få arbetena utförda. Därjämte har Överståthållarämbetet

föreslagit, att för den händelse byggnadsordning eller brandordning

redan innehölle bestämmelser som i något avseende vore strängare än de

föreslagna, skulle dessa tidigare bestämmelser uttryckligen upphävas.

Även landsorganisationen, svenska skorstensfejeriarbetareförbundet, svenska

kommunalarbetareförbundet, svenska bleck- & plåtslagareförbundet

samt Sveriges bleck- och plåtslagaremåstareförbund ha framställt önskemål

om vissa ändringar i skärpande riktning. Dessa organisationer ha sålunda,

liksom riksförsäkringsanstalten, ansett att taklutningen, då nockräcke skulle

anbringas, borde fastställas till 1 : 5. Organisationerna ha vidare erinrat,

att vid arbeten på takfallet ofta användes stegar, fästade genom en klots

som hakades på andra sidan nocken. Enär stegen måste kunna skjutas

under nockräcket, borde dettas höjd över takytan vara minst 15 centimeter.

Vid en taklutning av 1 : 2,5 eller mera borde enligt uttalande av de tre förstnämnda

organisationerna nockräcket kombineras med takbrygga av minst 30

centimeters bredd utefter takets hela längd från gavel till gavel. Ä tegel- och

skiffertak borde takbrygga anordnas redan vid en lutning av 1:5. Den i 2

mom. 3. föreslagna bestämmelsen om taknockens avplanande till minst 15

centimeters bredd ha organisationerna bestämt avstyrkt, enär en dylik anordning

skulle medföra ökad olycksfallsrisk samt förhindra möjligheten att på

takfallet placera stege med fäste i nocken. Skulle nocken avplanas, borde detta

ske till en bredd av minst 30 centimeter. I 2 mom. 4. angivet skyddsräcke

vid takfönster och lanterniner borde anbringas, därest dessa sköte upp

mindre än 45 centimeter över takytan. Det vore önskvärt, att räcke anordnades

ej blott upptill och vid sidorna utan även nedanför fönstret eller

lanteminen. S. k. ljusbrunnar borde jämställas med lanterniner och förses

med skyddsräcke. Den föreslagna höjden på skyddsräcket, 50 centimeter,

lia organisationerna funnit tillräcklig i fråga om mindre fönster och lanterniner

men ansett densamma böra höjas, om dageröppningen överstege 1,5 X

1,5 meter. Slutligen lia organisationerna framhållit, att det borde tillkomma

yrkesinspektionen att övervaka bestämmelsernas efterlevnad samt att i övergångsbestämmelserna

stadgad tidsfrist för bestämmelsernas ikraftträdande

i fråga örn redan uppförda fastigheter utan större olägenhet syntes kunna

fastställas till tre år med rätt för byggnadsnämnden alt i särskilda fall medgiva

dispens i ytterligare högst två år.

Däremot har Sveriges fastighetsägareförbund ansett, att de föreslagna bestämmelserna

i vissa hänseenden vore för stränga. Enligt förbundets mening

hade sålunda bärande skäl icke anförts för att såsom gräns för skyldigheten

att vidtaga i 2 mom. under 1—3. angivna säkerhetsåtgärder sätta

lutningsgraden 1 : 4 i stället för nu i regel gällande 1 : 3. Det kunde vidare,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

särskilt med hänsyn till befintliga byggnader, ifrågasättas, huruvida icke

skyldigheten enligt 1 mom. att förse byggnad med erforderliga takluckor

eller andra öppningar för uppstigning på taket borde i likhet med vad som

angåves i 2 mom. begränsas att avse allenast byggnad, vars höjd överstege

8 meter. För lägre byggnader kunde enligt förbundets mening en fast stege

på en av ytterväggarna innebära en fullt riskfri passage till taket för vana

sotare och snöskottare. Stadgandets genomförande å äldre hus av denna

art skulle därför endast komma att medföra utgifter utan motsvarande kompensation

i säkerhet för arbetarna. Förbundet kunde ej heller finna, att

i 2 mom. 3. angiven takbrygga vore en nödvändig säkerhetsåtgärd, varför

förbundet avstyrkte föreskriftens införande. I fråga om förslaget att ålägga

även ägare av befintliga byggnader att vidtaga vissa säkerhetsåtgärder har

förbundet ifrågasatt, huruvida laglig möjlighet funnes att meddela bestämmelser

härom i byggnadsstadgan. Enligt förbundets mening kunde detta

endast ske genom av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt stiftad lag.

Beträffande slutligen tidpunkten för genomförandet av bestämmelserna i

fråga örn äldre fastigheter har förbundet ansett, att dessa skyldigheter icke

kunde åläggas fastighetsägarna, så länge det nuvarande hyresstoppet gjorde

det omöjligt för dessa att bereda sig kompensation, samt har fördenskull

yrkat, att kungörelsens ikraftträdande skulle uppskjutas beträffande redan

uppförda byggnader till tidpunkt, som Kungl. Majit ägde bestämma, sedan

fritt hyresläge inträtt i landet.

Byggnadsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö lia likaledes ansett,

att förslaget skulle kunna medföra för fastighetsägarna i vissa hänseenden

obilliga resultat, och ha fördenskull påyrkat vissa jämkningar i mildrande

riktning.

Byggnadsnämnden i Stockholm har sålunda anfört, att den föreslagna tidsfristen

av fem år för skyddsanordningarnas utförande å redan uppförda byggnader

syntes väl kort och att den i alla händelser borde bestämmas med hänsyn

till de tidsförhållanden, som förelåge vid föreskriftens utfärdande.

Byggnadsnämnden i Göteborg har funnit den i 2 mom. 1—3. omförmälda

lutningsgränsen 1:4 väl sträng. En lutning av 1 : 3 vore här godtagbar.

Därigenom skulle enligt nämndens mening sannolikt kunna göras väsentliga

inbesparingar utan nämnvärt ökade risker. Byggnadsnämnden har därjämte

framhållit, att nockräckena måhända bättre skulle göra tjänst örn de icke

såsom enligt förslaget anbringades vid sidan av taknocken utan lodrätt över

densamma samt att snöräcke på grund av risken för läckage och andra

olägenheter endast borde få förekomma vid redan uppförda byggnader,

där ståndränna eller annan rännanordning som lämnade stadigt fotfäste

ej utan svårighet ginge att anbringa.

Slutligen har byggnadsnämnden i Malmö helt avstyrkt förslaget i vad det

avsåge befintliga byggnader i andra fall än då byggnadsnämnden funne särskilda

skäl föreligga att bestämmelserna tillämpades. Till motivering härför

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

21

har byggnadsnämnden framhållit, att förslaget i denna del, bortsett från en

kännbar belastning av fastighetsägarnas ekonomi, vöre vanskligt att genomföra.

Bl. a. skulle uppstigningsöppningar med luckor i allmänhet komma

att anordnas vid varje skorsten, enär takbryggor i många avseenden vore

olämpliga. Det förtjänade i detta sammanhang nämnas, att i Malmö funnes

äldre hyreshus med 20—30 skorstenar, vilka alla delvis innehölle rör som

skulle rensas av skorstensfejaren. I Malmö funnes vidare mycket ofta på

äldre fastigheter tegeltak på läkt utan underpanel och papp. Fästen för

skyddsräcken och dylika anordningar måste i detta fall dragas genom tegelpannorna

och förankras i takstolarna. Att erhålla fullgod tätning vid genomgång

av dylikt tak vore mycket omständligt. Vidare komme vid utförandet

av ett flertal uppstigningsöppningar och uppsättningen av järnräcken

hela tegeltaket att oroas, varvid understrykningen med kalkbruk

lossnade och de ofalsade takpannorna rubbades, vilket måste medföra att

taken i många fall finge helt omläggas. — Länsstyrelsen i Malmöhus län

har i anslutning till byggnadsnämndens nyssnämnda erinringar förklarat

sig utgå ifrån, att byggnadsnämnden beträffande äldre hus komme att i

stor utsträckning begagna sig av nämnden enligt förslaget tillerkänd dispensrätt.

Det syntes länsstyrelsen därför kunna ifrågasättas, örn det icke

vöre lämpligt att stadga, att byggnadsnämnd såsom villkor för eftergift från

de föreslagna säkerhetsbestämmelserna skulle ålägga fastighetsägare att

vidtaga annan skyddsåtgärd i de fall, då olycksfallsrisk förefunnes.

Departementschefen.

I likhet nied stadsplaneutredningen samt de hörda myndigheterna och

sammanslutningarna finner jag angeläget att åtgärder vidtagas för att förebygga

olycksfall vid takarbeten. Bestämmelserna synas böra utformas i huvudsaklig

överensstämmelse med stadsplaneutredningens förslag, vilket i

stort sett vunnit anslutning i yttrandena. Något hinder mot att intaga ifrågavarande

bestämmelser, även såvitt angår redan uppförda fastigheter, i författning,

vilken utfärdas av Kungl. Majit efter riksdagens hörande,

torde icke föreligga. Alt i lag upptaga dylika tekniska detaljbestämmelser,

vilka närmast avse att trygga allmän ordning och säkerhet, synes icke erforderligt.

Såsom stadsplaneutredningen föreslagit torde bestämmelsernas tillämpning,

i värjo fall till dess vidare erfarenhet vunnits, böra begränsas till städer

och stadsliknande samhällen. Skulle för område på landet med byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser behov av särskilda byggnadsföreskrifter

till skydd mot olycksfall vid takarbete uppkomma, torde sådana föreskrifter

kunna enligt länsstyrelsens bestämmande intagas i byggnadsordning för

området. Undantag från de föreslagna bestämmelserna synes för särskilda

fall böra kunna medgivas av byggnadsnämnden. Därest för stad eller samhälle

generella undantag från vissa bestämmelser visa sig erforderliga, torde

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr li7.

beslut därom kunna meddelas av Kungl. Majit med stöd av Kungl. Majis

allmänna befogenhet att medgiva undantag från byggnadsstadgans föreskrifter.

En erinran om möjligheten att erhålla sådant generellt undantag synes

dock, på sätt utredningen föreslagit, böra intagas i författningen. Tillämpningen

av bestämmelserna, vilka äro av byggnadsteknisk natur, synes böra

övervakas av de myndigheter, som handha byggnadskontrollen i allmänhet,

närmast byggnadsnämnderna och deras sakkunniga biträden. Samarbete bör

dock av dessa myndigheter i erforderlig mån sökas med yrkesinspektionen

och dess tjänstemän. Anvisning härom torde böra utfärdas av byggnadsstyrelsen

och på lämpligt sätt bringas till byggnadsnämndernas kännedom.

Enligt 1 mom. första stycket i stadsplaneutredningens förslag skall byggnad

vara försedd med erforderliga takluckor eller andra öppningar för uppstigning

på taket. Såsom stadsplaneutredningen framhållit innebär detta

stadgande, vilket är avsett att gälla både nya byggnader och befintliga hus,

icke att takluckor skola anordnas på alla byggnader. Meningen är endast,

att takluckor eller andra uppstigningsöppningar skola finnas, om och i den

mån detta av byggnadsnämnden prövas erforderligt. I synnerhet för mindre

byggnader torde särskilda uppstigningsöppningar ofta kunna undvaras. Med

hänsyn härtill torde de av Sveriges fastighetsägareförbund uttalade farhågorna,

att stadgandets tillämpning å äldre hus skulle komma att medföra

onödig belastning för fastighetsägarna, icke vara berättigade.

1 mom. innehåller vidare föreskrifter angående uppstigningsöppnings

dagermått och utförande i övrigt, angående stegförbindelse mellan vindsgolv

och uppstigningsöppning i tak samt mellan översta våningsplanet och

vindsplanet ävensom rörande anbringande av järnstege å skorsten med mer

än 1,2 meters höjd. Dessa bestämmelser, vilka endast skola gälla nya byggnader,

lia icke mött gensaga i yttrandena och torde böra genomföras. Riksförsäkringsanstaltens

förslag, att sidojämen till stege å skorsten skulle för

att minska olycksfallsrisken skjuta upp något över skorstenens överkant,

kan icke förordas. Ett dylikt utförande av skorstensstegen, vilket för närvarande

endast ytterst sällan torde förekomma, skulle snarast medföra ökad

risk för olycksfall, enär skorstensfejaren, som utför sitt arbete stående på

skorstenen, lätt skulle kunna snava eller trassla in sina redskap i de uppskjutande

sidojärnen.

I 1 mom. fjärde stycket av utredningens förslag intagen bestämmelse om

dispensrätt för byggnadsnämnden torde, jämte en liknande föreskrift i ingressen

till 2 morn., böra överföras till 3 mom.

I 2 mom. av förslaget ha upptagits strängare säkerhetsföreskrifter för

byggnader med större höjd än 8 meter och brantare taklutning än 1:4.

Dessa föreskrifter äro samtliga avsedda alt gälla ej endast nybyggnader utan

även befintliga hus. Riksförsäkringsanstalten samt landsorganisationen

m. fl. facksammanslutningar lia ansett ifrågavarande skyddsåtgärder böra

vidtagas redan vid en taklutning av 1 : 5, under det att fastighetsägareför
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. \Iuj:ts proposition nr 147.

23

bundet och byggnadsnämnden i Göteborg funnit gränsen böra sättas vid

en lutning av 1:3. Den av stadsplaneutredningen föreslagna lutningsgränsen,

vilken förordats av byggnadsstyrelsen m. fl. myndigheter, synes utgöra

en skälig medelväg och därför böra godtagas. Betydande skärpningar ha

därjämte föreslagits av riksförsäkringsanstalten, som bl. a. ansett de i 2

mom. angivna säkerhetsåtgärderna erforderliga redan då taknockens höjd

över marken överstege 5 meter, samt av Överståthållarämbetet och länsstyrelsen

i Malmöhus län, vilka förordat att säkerhetsåtgärderna med vissa

undantag skulle vidtagas även beträffande byggnader med lägre höjd än

8 meter. Behovet av dessa skärpningar synes dock icke styrkt. Arbetareorganisationerna

själva ha ej haft något att erinra mot att bestämmelsernas

tillämpning inskränktes till byggnader med större höjd än 8 meter. För

riksförsäkringsanstaltens förslag att beräkna byggnadshöjden till taknocken

tala måhända vissa skäl, bl. a. alt denna beräkningsgrund användes i 1938

års kungörelse örn användande av livbälte jämte säkerhetslina. Emellertid

synes ej böra i det speciella hänseende, varom här är fråga, användas

ett annat sätt för byggnadshöjdens beräknande än det som eljest gäller

enligt 36 § byggnadsstadgan.

Ingressen till bestämmelserna i 2 mom. torde lämpligen böra innehålla

förutnämnda erinran örn att dispens från bestämmelserna kan för viss stad

(eller visst samhälle) meddelas av Kungl. Maj :t. I stadsplaneutredningens förslag

hade motsvarande stadgande införts i 3 mom. Generell dispens torde

kunna medgivas såväl från samtliga föreskrifter i 2 mom. som från viss

eller vissa av dem. Såsom villkor för dispensen lärer Kungl. Majit kunna

föreskriva, att andra lämpliga skyddsåtgärder vidtagas.

De i första punkten av 2 mom. intagna föreskrifterna angående nockräckes

beskaffenhet och utförande torde i stort sett vara ändamålsenliga

och lämpliga. Frånsett byggnadsnämnden i Göteborg ha de hörda myndigheterna

och sammanslutningarna godtagit förslaget om nockräckets anordnande

vid sidan av och i jämnhöjd med taknocken. En sådan placering

synes också vara lämpligare än att anbringa räcket rätt över nocken. Avståndet

mellan räcket och takytan synes av skäl, som anförts av landsorganisationen

m. fl., böra höjas från av stadsplaneutredningen föreslagna

10 centimeter till 15 centimeter. Att såsom riksförsäkringsanstalten yrkat

föreskriva, att räcket skall utföras av rostskyddat stål, synes ej nödvändigt

för att åvägabringa tillräcklig hållfasthet.

Beträffande bestämmelserna i andra punkten av 2 mom. har byggnadsnämnden

i Göteborg, med hänsyn till risken för läckage och andra olägenheter

vid anordnande av snöräcke, uttalat att sådant räcke endast borde

få förekomma, därest annan stadig rännanordning ej ginge att anbringa

utan svårighet. Med anledning härav må framhållas, att enligt stadgandet

i fråga valrätt finnes mellan å ena sidan ståndränna eller annan rännanordning,

som lämnar stadigt fotfäste, och å andra sidan snöräcke. Vid

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii7.

valet av skyddsanordning bör givetvis tillses, att den som med hänsyn till

samtliga omständigheter är lämpligast kommer till utförande.

Föreskrifterna i tredje punkten av 2 mom. örn anordnande av stegförbindelse

mellan uppstigningsöppning och taknock eller skorsten ha ej föranlett

någon anmärkning i yttrandena. Däremot ha bestämmelserna i

denna punkt örn utförande av takbrygga med minst 25 centimeters bredd

eller taknockens avplanande till minst 15 centimeter avstyrkts av fastighetsägareförbundet,

som ansett den sålunda föreslagna säkerhetsåtgärden

helt onödig. Å andra sidan har en väsentlig utvidgning av skyldigheten att

anordna takbrygga förordats av landsorganisationen m. fl. sammanslutningar.

Dessa organisationer ha ansett, att takbrygga med minst 30 centimeters

bredd borde utföras utefter takets hela längd, så snart taklutningen

överstege 1:2,5. Å tegel- och skiffertak borde takbrygga finnas, när lutningen

överstege 1:5. Förslaget örn taknockens avplanande ha organisationerna

bestämt avstyrkt.

De av stadsplaneutredningen föreslagna bestämmelserna örn anordnande

av takbrygga åsyfta i främsta rummet att bereda skydd för skorstensfejare.

Dessa måste utföra sitt arbete, även om blåst, regn, snö och isbildning

göra arbetet särskilt riskfyllt. Bestämmelserna medföra, att takbrygga

eller avplanad nock i regel skall finnas för förbindelse i sidled mellan

varje skorsten, som skall rensas av skorstensfejare, och närmaste uppstigningsöppning.

De av landsorganisationen m. fl. föreslagna skärpningarna

torde närmast avse att bereda större skydd för andra arbetare, som ha sitt

arbete på taket, såsom plåtslagare och elektriker. Det torde emellertid kunna

ifrågasättas, huruvida skäl föreligga att skärpa utredningens förslag på denna

punkt. Genomförandet av arbetareorganisationernas förslag skulle medföra

betydande kostnader för fastighetsägarna, vilka kostnader uppenbarligen

icke böra påläggas dem utan tillräcklig anledning. De föreslagna skärpningarna

gå för övrigt betydligt längre än plåtslagareorganisationerna påyrkade

i sin framställning år 1942. Stadsplaneutredningens förslag synes därför

även i denna del böra godtagas. Med hänsyn till den kritik som av arbetareorganisationerna

riktats mot anordningen med avplanad nock lärer emellertid

den alternativa bestämmelsen härom böra utgå. Hinder torde dock

ej möta att byggnadsnämnden, då detta finnes utan olägenhet kunna ske,

på grund av nämnden given dispensbefogenhet medger, att takbryggan

ersättes med avplaning av nocken till lämplig bredd. Enär tegel- eller

skifferklädda tak icke lämpligen böra utföras med mindre lutning än 1:4,

synes, såsom stadsplaneutredningen framhållit, särskild bestämmelse örn

anordnande av takbrygga på sådant tak ej vara erforderlig.

Beträffande föreskrifterna i 2 mom. fjärde punkten angående utförande

av skyddsräcke vid takfönster och lanterniner har landsorganisationen

m. fl. föreslagit, att räcket borde anbringas ej blott upptill och vid sidorna

utan även nedanför fönstret eller lanterninen. Detta förslag synes böra

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

25

genomföras, dock endast därest fönstrets eller lanteminens bredd överstiger

4 meter. För att undvika snöanhopning synes härvid lämpligt, att

skyddsräcket på nedre sidan består av en enda tvärslå som fästes i övre

delen av stöden för räcket. Höjden av räcket synes böra utgöra minst

75 centimeter. Såsom landsorganisationen m. fl. påyrkat torde räcke eller

annan skyddsanordning även böra finnas omkring s. k. ljusbrunn. I övrigt

torde de i denna punkt föreslagna bestämmelserna vara lämpliga.

I 3 mom. torde böra upptagas bestämmelser örn rätt för byggnadsnämnden

att medgiva undantag från föreskrifterna i 1 och 2 morn., då särskilda

skäl därtill äro. Särskilt beträffande äldre byggnader synes det nödvändigt,

att dispens kan medgivas av byggnadsnämnden i viss utsträckning. Byggnadsnämnden

i Malmö har sålunda exempelvis påvisat, att anbringandet av

föreskrivna nockräcken och andra skyddsanordningar på vissa äldre byggnader,

där taket utförts av tegel på läkt utan underpanel och papp, kan

vara förenat med alltför stora kostnader och andra svårigheter. I dylika

fall bör dispens kunna medgivas. Såsom villkor för eftergift från de föreslagna

säkerhetsbestämmelserna bör byggnadsnämnden emellertid uppställa,

att andra lämpliga skyddsanordningar utföras. Nockräcke kan sålunda

stundom ersättas med krokar för fästande av säkerhetslina. I vissa fall,

t. ex. för de angivna byggnaderna i Malmö, torde det vara ändamålsenligt,

att nockräcket fastsättes lodrätt över nocken i stället för vid sidan av densamma.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1944. I byggnadsordning

eller brandordning nämnda dag intagna föreskrifter, som innefatta

avsteg från de nya bestämmelserna, böra därvid upphöra att gälla.

Uttrycklig föreskrift därom synes, såsom Överståthållarämbetet förordat, böra

meddelas.

I fråga om redan uppförda byggnader har stadsplaneutredningen föreslagit

en tidsfrist å fem år för genomförandet. Förkortning av denna

tid till tre år har påyrkats av landsorganisationen m. fl. sammanslutningar,

medan Överståthållarämbetet och byggnadsnämnden i Stockholm däremot

förordat viss förlängning. Fastighetsägareförbundet har för sin del ansett,

att ikraftträdandet beträffande befintliga byggnader borde uppskjutas till

tidpunkt som Kungl. Majit ägde bestämma, sedan fritt hyresläge inträtt i

landet. Anledning torde visserligen finnas till antagande att en tidsfrist

av fem år skall vara tillräcklig för åtgärdernas genomförande. Skulle omständigheterna

omöjliggöra detta, lärer Kungl. Majit böra förordna om erforderligt

uppskov. Föreskrift härom har fördenskull upptagits.

Det av stadsplaneutredningen föreslagna övergångsstadgandet torde i

övrigt böra jämkas så att det omfattar jämväl byggnader, för vilka byggnadslov

beviljats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande men som

ännu icke uppförts.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 147.

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan den 20

november 1931 (nr 364).

Föredraganden hemställer, att Kungl. Majit måtte besluta inhämta riksdagens

yttrande över förslaget.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet!

Sven Leffler.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

27

Bilaga A.

Stadsplaneutredningens förslag lill kungörelse om ändrad lydelse

av 59 § byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

Härigenom förordnas, att 59 § byggnadsstadgan den 20 november 1931

skall erhålla följande ändrade lydelse.

59 §.

1 morn. Byggnad skall vara försedd med erforderliga takluckor eller andra

öppningar för uppstigning på taket. Uppstigningsöppning skall hava ett

dagermått av minst 50 X 60 centimeter. Uppstigningsöppning i yttertak

skall vara försedd med lucka av plåt. Fönster i sådan öppning skall utgöras

av trådglas.

Mellan vindsgolv och uppstigningsöppning i tak skall finnas fast stege

liksom även mellan översta våningsplanet och vindsplanet, därest trappförbindelse

saknas.

överstiger skorstens höjd över takytan på den sida, från vilken tillträde

till skorstenen lättast kan erhållas, 1,2 meter, skall järnstege finnas på

skorstenen.

Avvikelse från bestämmelserna i detta moment må medgivas av byggnadsnämnden,

då särskilda skäl därtill äro.

2 mom. Byggnad, vars höjd överstiger 8 meter, skall, där ej byggnadsnämnden

på grund av särskilda skäl medgiver undantag, utöver vad i 1 mom.

sägs, förses med hållfasta och varaktiga anordningar till skydd mot olycksfall

vid arbeten å taket, därvid skall gälla följande:

1. Tak, som lutar 1:4 eller mera, skall förses med nockräcke av stadigt

järnrör i lämpliga fästanordningar. Räcket bör vara beläget omkring 10

centimeter från takytan samt vid ena sidan av och i jämnhöjd med taknocken.

Är genom taknocken uppdragen skorsten eller liknande anordning,

skall vid dennas nedre sida anordnas nockräcke eller runt densamma anbringas

skorstensband med handgrepp.

2. Å tak, som lutar 1:4 eller mera, skall därjämte vid takfoten eller takbrott

antingen anordnas ståndränna eller annan rännanordning, som lämnar

stadigt fotfäste, eller ock utföras snöräcke, dock att snöräcke icke bör anordnas

vid vinkelrännas utlopp eller eljest, när därigenom större snöanhopning

kan uppstå.

3. Är å tak, som har en lutning av 1:4 eller mera, taknocken belägen mer

än en meter från uppstigningsöppning, skall järnstege anbringas mellan

denna och taknocken eller, örn uppstigningsöppningen endast är avsedd för

förbindelse med skorsten, mellan öppningen och skorstenen. Är å sådant tak

avståndet i sidled mellan skorsten, som skall rensas av skorstensfejare, och

närmaste uppstigningsöppning större än en meter, skall mellan denna och

skorstenen takbrygga utföras med en bredd av minst 25 centimeter eller

taknocken avplanas till minst 15 centimeters bredd.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr tA7.

4. Takfönster med större dageröppning än 60 X 80 centimeter samt lanterniner

skola, om de uppskjuta mindre än 35 centimeter över takytan, upptill

och vid sidorna omgärdas med skyddsräcke av minst 50 centimeters höjd.

3 mom. Finnes för viss stad med hänsyn till ortsförhållandena eller andra

särskilda omständigheter icke behov av sådana anordningar till skydd mot

olycksfall, som i 2 mom. sägs, må Konungen på framställning av byggnadsnämnden

förordna, att bestämmelserna i fråga tillsvidare icke skola gälla

för staden.

Denna kungörelse träder i kraft den

Bestämmelserna i 1 mom. första stycket första punkten samt 2 mom. skola

gälla även i fråga om redan uppförda byggnader, därvid skall iakttagas:

att föreskrivna åtgärder skola vara utförda senast inom fem år från nyssnämnda

dag; samt

att byggnadsnämnden skall övervaka bestämmelsernas tillämpning och

göra för ändamålet erforderliga besiktningar.

[duns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1944

416534

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:282 Skrivelse till Korkingen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse örn ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan den 20 november 1931 s. 1 i texten
  2. 2LU 1944:35 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan den 20 november 1931 s. 1 i texten