Angående nya moratoriestämmelser för värnpliktiga m. fl
1944-03-03 · 49 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 46 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1944:151, Angående nya moratoriestämmelser för värnpliktiga m. fl
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
1
Nr 151.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående nya moratoriestämmelser
för värnpliktiga m. fl.; given Stockholms
slott den 3 mars 1944.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag om upphävande av vissa lagar rörande utmätning, återtagande av avbetalningsgods
och anstånd med betalning av hyra m. m. ävensom samtycka
till att förordnande jämlikt 1 § moratorielagen meddelas i överensstämmelse
med bifogade förslag till förordning angående tillämpning av moratorielagen
å värnpliktiga m. fl.
GUSTAF.
Thorivald Bergquist.
Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 161.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
Förslag;
till
Lag
om upphävande av vissa lagar rörande utmätning, återtagande av
avbetalningsgods och anstånd med betalning av hyra m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 14 oktober 1939 (nr 728) med särskilda
bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m., lagen den 31
oktober 1939 (nr 782) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods
från vissa värnpliktiga m. m. och lagen den 19 april 1940 (nr 233) om anstånd
för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. skola upphöra att
gälla från och med den 1 juli 1944; dock att 1, 3 och 4 §§ lagen med särskilda
bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m. alltjämt
skola tillämpas, om utmätning skett eller konkurs inträffat före den 1
juli 1944, samt att lagen om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods
från vissa värnpliktiga m. m. fortfarande skall gälla, där säljaren före
sistnämnda dag hos laga myndighet gjort sin rätt enligt avtalet gällande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
3
Förslag
till
Förordning
angående tillämpning av moratorielngen å Tärnpliktiga m. ii.
Med stöd av moratorielagen den 3 maj 1940 (nr 300) förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Med värnpliktig avses i denna förordning värnpliktig som icke är fast anställd
vid krigsmakten.
Förordningen äger ej tillämpning å värnpliktig, som är elev vid krigsskolan
eller undergår utbildning för vinnande av fast anställning på aktiv
stat vid marinen eller flygvapnet.
2 §•
Vad örn värnpliktig stadgas i denna förordning skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga örn
l:o) civilmilitär personal på aktiv stat eller över stat, vars tjänstgöringsskyldighet
i fredstid är begränsad till viss del av året;
2:o) personal, som lönlös kvarstår i regemente (kår), i flottan, i kustartilleriet
eller i flygvapnet;
3:o) personal som frivilligt överförts till övergångsstat, så ock personal på
reservstat eller i reserven med undantag av reserven tillhörande, från aktiv
stat pensionsavgången personal;
4:o) väg- och vattenbyggnadskårens personal;
5:o) icke värnpliktig personal vid sjövärnskåren.
Örn hyra och bostadsrätt.
3 §.
Värnpliktig må ej på grund av underlåtenhet att erlägga hyra, som förfaller
under tid då han fullgör militärtjänstgöring, uppsägas till avflyttning från
lägenhet som han förhyr, så länge han sist å andra söckendagen av varje
kalendermånad erlägger den på samma månad belöpande hyran.
Vad nu sagts skall gälla jämväl efter det den värnpliktige hempermitterats
eller hemförlovats intill dess han varit fri från tjänstgöring under ett år
i följd.
4
Kanyl. Maj.ts proposition nr 151.
4 §■
Ändå att den värnpliktige icke erlägger hyran såsom i 3 § sägs, må han ej
på grund av dröjsmålet skiljas från lägenheten, såframt det föranletts av att
familjebidrag eller hemortslön, som han med anledning av tjänstgöringen
kunde påräkna, ej hunnit utbetalas.
5 §.
Har värnpliktig, som fullgör eller fullgjort militärtjänstgöring, genom dröjsmål
med betalning av hyra, som förfallit före tjänstgöringens början eller
därefter innan han efter hempermittering eller hemförlovning varit fri från
tjänstgöring under tre månader i följd, förverkat hyresrätten till av honom
förhyrd lägenhet, och har hyresvärden med anledning därav uppsagt avtalet,
må den värnpliktige likväl ej på grund av dröjsmålet skiljas från lägenheten,
där senast å tjugufjärde söckendagen från uppsägningen rättelse sker enligt
vad i 3 kap. 34 § första stycket lagen örn nyttjanderätt till fast egendom sägs.
Vad nu sagts skall ej gälla, där beslut örn vräkning meddelats före militärtjänstgöringens
början.
I avvaktan att den värnpliktige visar sig hava fullgjort vad enligt första
stycket erfordras för hyresrättens återvinnande må beslut om vräkning icke
meddelas förrän tjugusex söckendagar förflutit efter uppsägningen.
Vad i denna paragraf är stadgat skall ej gälla, där av hyrestiden återstod
mindre än en månad när hyresrätten förverkades.
6 §.
Innehar värnpliktig lägenhet med bostadsrätt, må han ej uppsägas till avflyttning
på grund av dröjsmål med betalning till bostadsrättsföreningen, såframt
dröjsmålet föranletts av förhållande som i 4 § sägs.
Har värnpliktig, som fullgör eller fullgjort militärtjänstgöring, genom dröjsmål
med betalning till bostadsrättsförening, som skolat fullgöras före tjänstgöringens
början eller därefter innan han efter hempermittering eller hemförlovning
varit fri från tjänstgöring under tre månader i följd, förverkat nyttjanderätten
till av honom under bostadsrätt innehavd lägenhet, och har föreningen
med anledning därav uppsagt den värnpliktige till avflyttning, må
han likväl ej på grund av dröjsmålet skiljas från lägenheten, där senast å
tolvte söckendagen från uppsägningen rättelse sker genom att betalningsskyldigheten
fullgöres. Vad nu sagts skall ej gälla, där beslut om vräkning
meddelats före militärtjänstgöringens början.
I avvaktan att den värnpliktige visar sig hava fullgjort vad enligt andra
stycket erfordras för nyttjanderättens återvinnande må beslut om vräkning
icke meddelas förrän fjorton söckendagar förflutit efter uppsägningen.
7 §•
Vad i 3 6 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning, där lägenheten
med hyres- eller bostadsrätt innehaves av den värnpliktige och hans hustru
eller eljest av den värnpliktige gemensamt med annan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 151. o
Örn avbetalningsköp.
8 §.
Har värnpliktig förvärvat egendom genom avbetalningsköp, och kan det
antagas att svårigheter att fullgöra köpet åsamkats honom genom militärtjänstgöring,
äge säljaren ej på grund av dröjsmål med betalning av post,
som förfallit under tjänstgöringen eller därefter, taga godset åter eller göra
annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande, med mindre dröjsmålet
överstiger tre månader.
Utestår förfallen post ogulden vid tjänstgöringens början, må säljaren ej
heller taga godset åter eller göra annan särskild påföljd gällande, saframt
den värnpliktige erlägger sådan post eller, örn flera förfallna poster utestodo
oguldna, den först förfallna inom tre månader från tjänstgöringens början
samt erlägger värjo senare post inom den tid fran förfallodagen som svarar
häremot.
Med avbetalningsköp förstås i denna förordning avtal som avses i 1 § lagen
om avbetalningsköp, oavsett örn avbetalningspriset överstiger tretusen kronor.
9 §•
Finnes i fall, som avses i 8 §, godset oundgängligen erforderligt för deli
värnpliktige, hans make eller oförsörjda barn eller adoptivbarn, eller återstår
ej mer än en tredjedel av köpeskillingen ogulden, ma säljaren ej taga godset
åter eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande, saframt
den värnpliktige erlägger den förfallna posten eller, örn flera poster förfallit
till betalning, den först förfallna innan han efter liempermittering eller hemförlovning
varit fri från tjänstgöring under tre mannder i följd samt erlägger
varje senare post inom den tid från förfallodagen som svarar häremot.
10 §.
Vad i 8 och 9 §§ är stadgat skall ej tillämpas, örn säljaren före tjänstgöringens
början hos laga myndighet gjort sin rätt enligt avtalet gällande
eller örn säljarens säkerhet äventyras.
11 §•
Är den värnpliktige gift och leva ej makarna åtskilda på grund av söndring,
skola bestämmelserna i 8—10 §§ äga motsvarande tillämpning, örn den
värnpliktiges hustru före eller efter äktenskapets ingående inköpt godset och
detta är avsett för makarnas gemensamma bruk eller för deras oförsörjda
barns eller adoptivbarns behov.
Klagan över handräckning för återtagande av avbetalningsgods som avses
i denna förordning må förutom av den som eljest är befogad därtill förås av
köparens make eller av annan som har egendomen i sin vård.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
Om utmätning oell konkurs.
13 §.
Företages utmätning hos värnpliktig medan lian fullgör militärtjänstgöring
eller innan han efter hempermittering eller hemförlovning varit fri från tjänstgöring
under tre månader i följd, skola från utmätningen undantagas, utom
nödiga gång- och sängkläder samt förråd och penningar i den utsträckning
som i 65 § utsökningslagen stadgas, dels lösören för gäldenärens, hans makes
och oförsörjda barns eller adoptivbarns personliga bruk, för så vitt värdet
därav icke överstiger vad som med hänsyn till deras behov och omständigheterna
i övrigt kan anses skäligt, dels ock arbetsredskap till ett värde av
högst ettusen kronor. Lös pant må ej på grund av vad nu sagts undantagas
från utmätning för den gäld, varför pantsättningen skett.
Vad i första stycket stadgas med avseende å undantag från utmätning skall
under tid som där sägs äga motsvarande tillämpning, örn den värnpliktige
försättes i konkurs.
14 §.
Har egendom tagits i mät hos den värnpliktige å tid som i 13 § sägs, och
kan det antagas att hans betalningssvårigheter föranletts av tjänstgöringen,
må med försäljning av den utmätta egendomen anstå under tre månader utöver
den tid som för varje särskilt fall stadgas i 162, 163 och 165 §§ utsökningslagen.
Finnes med hänsyn till tjänstgöringstidens längd ytterligare uppskov
påkallat, må med försäljningen anstå till dess den värnpliktige efter
hempermittering eller hemförlovning varit fri från tjänstgöring under tre
månader i följd.
Erfordras egendomen i den värnpliktiges näring för atl bereda nödig bärgning
åt honom, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn eller är den
erforderlig för att bereda dem nödig bostad, må anstånd äga rum intill dess
den värnpliktige under nio månader i följd varit fri från tjänstgöring.
Vad i denna paragraf stadgas skall ej tillämpas, örn borgenärens rätt till
betalning äventyras.
15 §.
Är den värnpliktige gift och leva ej makarna åtskilda på grund av söndring,
skola bestämmelserna i 13 och 14 §§ äga motsvarande tillämpning, örn utmätning
sker hos den värnpliktiges hustru eller hon försättes i konkurs.
16 §.
Klagan över utmätning som avses i denna förordning eller över beslut i anledning
av sådan utmätning må förutom av den som eljest är befogad därtill
föras av gäldenärens make eller av annan som har egendomen i sin vård.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1914 och gäller tills vidare.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
Stadgande^ i 5 § samt 6 § andra och tredje styckena skola ej tillämpas,
där beslut om vräkning meddelats före denna förordnings ikraftträdande.
Vad i 8 11 §§ är stadgat skall ej gälla, där säljaren före förordningens
ikraftträdande hos laga myndighet gjort sin rätt enligt avtalet gällande.
Bestämmelserna i 13 § skola ej tillämpas, där utmätning skett eller konkurs
inträffat före förordningens ikraftträdande.
Vad i 14 och 16 §§ stadgas skall gälla, ändock att utmätningen skett före
förordningens ikraftträdande.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 februari 19M.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller
Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,
Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social- och finansdepartementen
samt t. f. chefen för handelsdepartementet, statsrådet Quensel,
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga om
nya moratoriebestämmelser för värnpliktiga m. fl.
Föredraganden anför följande.
Inledning.
Genom beslut den 30 april 1943 bemyndigades chefen för finansdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att verkställa en allsidig översyn av gällande
bestämmelser rörande anstånd med indrivning av utskylder hos värnpliktiga
samt i samband därmed verkställa en översyn jämväl av vissa närstående
författningar, däribland lagen den 14 oktober 1939 (nr 728) med
särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m.,
lagen den 31 oktober 1939 (nr 782) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods
från vissa värnpliktiga m. m. samt lagen den 19 april 1940
(nr 233) om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m.
Sedan såsom sakkunniga tillkallats t. f. revisionssekreteraren O. A. Bergholtz,
byråchefen C. W. Curtman och ledamoten av riksdagens första kammare,
lektorn H. L. E. Sjödahl, tillika ordförande, lia dessa sakkunniga —
som antagit benämningen militära moratorieutredningen — den 30 oktober
1943 avlämnat betänkande med bl. a. förslag till militär moratorielag, avsedd
att ersätta förenämnda lagar angående utmätning, angående återtagande
av avbetalningsgods samt angående anstånd med hyra, ävensom
förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående indrivning av
utskylder hos värnpliktiga (SOU 1943: 42).
över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av chefen för försvarsstaben,
chefen för armen, som i ärendet samrått med centrala värnpliktsbyrån,
försvarsväsendets personalvårdsnämnd, kommerskollegium,
statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, arbetsmarknadskommis
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
siemen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs,
Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands
och Norrbottens län, överexekutor i Göteborg, Malmö och Norrköping,
svenska exekutionsmännens riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,
hyresgästernas riksförbund, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, Sveriges köpmannaförbund, landsorganisationen i
Sverige, de anställdas centralorganisation, föreningen Sveriges stadsfogdar,
föreningen Sveriges landsfiskaler, centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden
och svenska reservunderofficersförbundet. Kommerskollegium
har därvid överlämnat yttranden av Stockholms och Göteborgs handelskammare,
Skånes handelskammare, Sveriges industriförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen
samt Stockholms automobilhandlareförening. Överståthållarämbetet
har bifogat yttranden av kanslidirektören vid första kansliavdelningen,
skattedirektören, förste stadsfogden och uppbordsintendenten i
Stockholm ävensom familjebidragsnämnden därstädes. Vid de yttranden
som avgivits av länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Blekinge och örebro
län lia fogats utlåtanden av vederbörande länsavdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler. Vidare har länsstyrelsen i Uppsala län överlämnat yttrande
av stadsfogden i Uppsala, länsstyrelsen i Kronobergs län yttranden
av landsfiskalerna i Lenhovda, Markaryds och Alvesta distrikt, länsstyrelsen
i Blekinge län yttranden av magistraten och stadsfogden i Karlskrona,
länsstyrelsen i Kristianstads län yttranden av familjebidragsnämnderna i Kristianstad
och Ängelholm samt Gråmanstorps och Borrby kommuner samt
länsstyrelsen i Örebro län yttranden av magistraten i Örebro m. fl.
Jag anhåller nu att få anmäla detta ärende, såvitt angår moratoriebestammelser
för värnpliktiga m. fl. i fråga örn utmätning, avbetalningsköp och
hyra. Frågan om ändrade bestämmelser angående indrivning av utskylder
hos värnpliktiga torde senare komma att anmälas av chefen för finansdepartementet.
Gällande bestämmelser.
Rörande erläggande av hyra stadgas i lagen örn nyttjanderätt lill fast
egendom, att örn avtal ej träffats örn tiden för erläggande av hyra som skall
utgå i penningar, hyran skall betalas, där den beräknas for helt, halvi eller
fjärdedels år, senast å sista söckendagen före början av vart fjärdedels ar
och eljest senast å sista söckendagen före början av den tid, for vilken hyran
beräknas. Beträffande lägenhet, som omfattar högst fyra ruin, kok
däri inbegripet, och helt eller delvis är uthyrd till bostad, skall dock såsom
förfallodag för den på varje kalendermånad belöpande hyran galla sista
söckendagen i nästföregående månad. Dröjer hyresgäst med erläggande av
hyra, som utgår i penningar, utöver två söckendagar efter torlallodagen, ar
hyresrätten förverkad och hyresvärden berättigad uppsäga avtalet. Sker
rättelse innan uppsägning skett, må hyresvärden dock ej åberopa dröjsmålet
med betalningen såsom grund för hyresgästens skiljande fran lägen
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 15!.
heten. Motsvarande gäller om hyresgästen senast å tolvte söckendagen eller
det uppsägning skett erlägger hyran jämte vissa kostnader.
Lnligt 1 lagen den 19 april 1940 örn anstånd för vissa värnpliktiga med
betalning av hyra m. lii. må värnpliktig, som inkallats till tjänstgöring jämlikt
§ 28 morn. 1 eller § 30 morn. 2 värnpliktslagen, ej i något fall uppsägas
till avflyttning från lägenhet, som hail förhyr, på grund av underlåtenhet att
erlägga hyra, som förfaller under tiden för tjänstgöringen eller inom ett år
eftei dess slut, så länge han sist å andra söckendagen av varje kalendermånad
erlägger den på samma månad belöpande hyran. I 2 § stadgas att, oaktat
värnpliktig icke erlägger hyran så sorn i 1 § sägs, han ej må på grund av
dröjsmålet skiljas från lägenheten, såframt det föranletts av att bostadseller
näringsbidrag, som han med anledning av tjänstgöringen kunde påräkna,
ej hunnit utbetalas. Vad salunda stadgas skall jämlikt 4 § äga motsvarande
tillämpning, om värnpliktig innehar lägenhet med bostadsrätt. Enligt 3 g
äger den värnpliktige, därest tjänstgöringen medför en så väsentlig förändring
i hans ekonomiska förhållanden, att det ej skäligen kan fordras, att han
skall fullgöra hyresavtalet under hela den avtalade tiden, uppsäga avtalet
att upphöra å den fardag som inträffar näst efter tre månader från uppsägningen.
I 5 g föreskrivcs, att örn lägenhet med hyres- eller bostadsrätt
innehaves ay makar, vad i 1 4 gg stadgas skall gälla, om mannen inkallats
till tjänstgöring, dock att vid tillämpning av 3 g hänsyn skall tagas till båda
makarnas ekonomiska förhållanden. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande
tillämpning, där eljest lägenhet med hyres- eller bostadsrätt innehaves
av två eller flera personer och någon av dem inkallats till tjänstgöring.
Bestämmelser örn avbetalningsköp äro meddelade i lag den 11 juni
1915. Med avbetalningsköp lörstås i denna lag avtal, varigenom lösöre säljes
mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skola erläggas
efter det godset utgivits till köparen, och under villkor tillika att säljaren
skall äga rätt att återtaga godset, örn köparen åsidosätter vad honom åligger,
eller att äganderätten till godset skall förbliva hos säljaren intill dess
betalningen eller viss del därav blivit erlagd. Har avtalet betecknats såsom
hyresavtal eller betalningen såsom vederlag för godsets bruk och nyttjande,
skall utan hinder därav avtalet anses såsom avbetalningsköp, såframt det
finnes vara åsyftat, att den som fått godset till sig utgivet skall bliva ägare
därav. Lagen äger emellertid icke tillämpning, örn sammanlagda beloppet av
de poster, som köparen enligt avtalet har att erlägga (avbetalningspriset)
överstiger 3 000 kronor.
Lagen innehåller åtskilliga regler, vilka avse att bereda köparen skydd
mot alltför stränga bestämmelser i avtalet om påföljd av kontraktsbrott. Sålunda
stadgas, bland annat, att om köparen underlåter att fullgöra sin betalningsskyldighet,
säljaren ej äger att på grund därav taga godset åter, utkräva
post som eljest ej vore förfallen eller göra annan i avtalet stadgad särskild
påföljd gällande, med mindre någon post utestår ogulden minst fjorton da
-
11
Kanyl. Maj:ts proposition nr 151.
gar utöver förfallodagen och denna post antingen uppgår till minst cn tiondel
av avbetalningspriset eller tillsammans med annan ogulden förut förfallen
post utgör minst en tjugondei därav. Där köparen i annat avseende
än nu sagts åsidosätter vad honom åligger, må särskild påföljd som för sådan
händelse kan vara avtalad icke vinna tillämpning, för så vitt sådant med
hänsyn till de föreliggande omständigheterna skulle vara uppenbart obilligt.
A andra sidan innehåller lagen vissa bestämmelser, som avse att underlätta
återtagande av egendom, som sålts genom avbetalningsköp. I detta hänseende
stadgas, att därest skriftlig handling upprättats örn avbetalningsköp,
säljaren äger att hos utmätningsmannen i orten söka handräckning för
godsets återtagande. Handräckning må dock ej beviljas, med mindre utmätningsmannen
finner uppenbart, att med betalningen föreligger dröjsmål,
som berättigar till godsets återtagande.
Genom lagen den 31 oktober 1939 örn inskränkning i rätten att återtaga
avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m. har stadgats, alt örn värnpliktig,
som genom avtal, varå lagen örn avbetalningsköp är tillämplig, förvärvat
arbetsredskap eller lösöre, avsett till personligt bruk för honom, hans
hustru eller oförsörjda barn eller adoptivbarn, blivit inkallad till tjänstgöring
jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen, säljaren icke
äger på grund av dröjsmål med betalning av förfallen post, vilket uppenbarligen
föranletts av tjänstgöringen, taga godset åter eller göra annan i avtalet
stadgad särskild påföljd gällande, med mindre dröjsmålet överstiger
tre månader eller, örn godset finnes oundgängligen erforderligt tor köparen
eller sådan anhörig till honom som nyss sagts, eli ar. Vad sålunda stadgats
skall icke äga tillämpning, örn säljarens säkerhet äventyras. Klagan över
handräckning för återtagande av egendom som avses i lagen må föras jämväl
av den värnpliktiges hustru eller av annan som har egendomen i sin
vård.
Enligt 65 § utsökningslagen skola från u t m ä t n i n g undantagas dels
nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans make och oiörsörjda barn
eller adoptivbarn dels ock nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören
till ett värde av högst 500 kronor, eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare
och ej heller har eget hushåll, högst 200 kronor. Saknas utväg till nödtorftigt
uppehälle, skall från utmätning undantagas av förråd, som finnes
i huset, vad som erfordras till underhåll för en månad eller, där tillräckligt
förråd ej finnes, av penningar, som gäldenären innehar eller äger innestående
i bank eller annan penninginrättning, så mycket som erfordras för anskaffande
av det felande. Lös pant må ej undantagas tran utmätning för den
gäld varför pantsättningen skett.
Försäljning av utmätt egendom skall enligt 162, 163 och 165 §§ utsökningslagen
i regel vara verkställd inom viss lid, som tor olika fall bcslämts till en,
två, tre eller fyra månader.
I 1 § lagen den 14 oktober 1939 med särskilda bestämmelser rörande utmätning
hos vissa värnpliktiga lii. lii. stadgas, alt örn utmätning företages
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
hos den, som inkallats till tjänstgöring jämlikt § 28 moni. 1 eller § 36 moni.
2 värnpliktslagen, under tiden för sådan tjänstgöring eller ock därefter
inom lika lång tid som tjänstgöringen omfattat, dock högst tre månader
fran dess slut, skola fran utmätningen undantagas, utom nödiga gång- och
sängkläder samt förråd och penningar i den utsträckning som 65 § utsökningslagen
stadgar, dels lösören för gäldenärens, hans makes och oförsörjda
barns eller adoptivbarns personliga bruk, för så vitt värdet därav icke överstiger
vad som med hänsyn lill deras behov och omständigheterna i övrigt
kan anses skäligt, dels ock arbetsredskap till eli värde av högst femhundra
kronor. Lös pant må ej på grund av vad nu sagts undantagas från utmätning
för den gäld, varför pantsättningen skett. Enligt 2 § må, örn egendom tagits
i mät hos den som fullgör eller fullgjort tjänstgöring, varom i 1 § sägs, och
det finnes, att gäldenärens betalningssvårigheter uppenbarligen äro föranledda
av tjänstgöringen, med försäljning av den utmätta egendomen anstå under
högst tre månader utöver den tid, sorn för varje särskilt fall stadgas i 162. 163
och 165 §§ utsökningslagen, såframt det prövas kunna ske utan att borgenärens
rätt till betalning äventyras. Erfordras egendomen i gäldenärens näring
för att bereda nödig bärgning åt gäldenären, hans make och oförsörjda
barn eller adoptivbarn eller är den erforderlig för att bereda deni nödig bostad,
må ytterligare uppskov nied försäljningen äga runi under högst sex
månader, om borgenärens rätt till betalning ej därigenom äventyras. Vad i
1 § är stadgat örn undantag från utmätning skall enligt 3 § under tid som i
1 § sägs äga motsvarande tillämpning, om gäldenären försättes i konkurs.
Klagan över utmätning, som avses i lagen eller över beslut i anledning av
sådan utmätning må enligt 4 §, förutom av den som eljest är befogad därtill,
förås av gäldenärens make eller av annan som bär egendomen i sin vård.
De i förenämnda lagar åberopade bestämmelserna i § 28 moni. 1 och § 36
mom. 2 värnpliktslagen avse värnpliktslagen den 30 juni 1936, vilken numera
ersatts av värnpliktslagen den 30 december 1941. Enligt övergångsbestämmelserna
till sistnämnda lag gäller, att där i lag eller särskild författning förekommer
hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen,
hänvisningen skall gälla sådan bestämmelse. Den särskilda lagstiftningen för
värnpliktiga rörande utmätning, avbetalningsköp och hyra gäller i följd
härav värnpliktiga, som enligt 28 § 1 mom. i 1941 års värnpliktslag inkallats
till tjänstgöring, »då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver». Under
nu rådande förhållanden inkallas samtliga värnpliktiga med stöd av sistnämnda
bestämmelse. I följd härav har ifrågavarande lagstiftning ansetts
äga tillämpning jämväl å värnpliktiga, vilka fullgöra sådan tjänstgöring
som även i fredstid skulle ha ålegat dem.
Efter tillkomsten av förenämnda lagar har utfärdats moratorielagen den
3 maj 1950 (nr 300). Enligt 1 § i denna lag äger Konungen, därest Sverige
befinner sig i krig eller krigsfara eller här eljest råda utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden, och riksdagen ej är samlad, efter hörande av
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, meddela förordnande, för
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
viss lid eller lills vidare, om anstånd med betalning av gäld, örn särskilda
inskränkningar i borgenärers rätt att utsöka sin fordran, alt söka att gäldenär
egendom avträdes till konkurs och att i övrigt göra gällande rättsliga
verkningar av dröjsmål i avseende å betalningen, örn uppskov med försäljning
av utmätt eller konkursbo tillhörig egendom, eller om förbud för borgenär
att genom försäljning eller annorledes skaffa sig betalning ur lös pant.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som nu sagts, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela sådant förordnande.
Med stöd av moratorielagen har utfärdats förordningen den U juni 1940
(nr 504) örn inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods m. m. I 1 §
denna förordning stadgas, att örn dröjsmål med betalningen för egendom,
som förvärvats genom avbetalningsköp, uppenbarligen föranletts av betalningssvårigheter,
som åsamkats köparen genom rådande utomordentliga förhållanden,
säljaren icke äger på grund av dröjsmålet taga godset åter, utan
så är att köparen ådagalagt likgiltighet för sina skyldigheter eller säljarens
säkerhet eljest äventyras eller ock säljaren medgiver sådana villkor för återtagandet
att köparen får anses skäligen tillgodosedd. Med avbetalningsköp
förstås i förordningen avtal, som avses i 1 § lagen örn avbetalningsköp, oavsett
örn avbetalningspriset överstiger tretusen kronor. Enligt 2 § må, örn egendom
som avses i 1 § tagits i mät hos köparen och dennes betalningssvarigheter
uppenbarligen äro föranledda av rådande utomordentliga förhållanden,
med försäljning av egendomen ansta etter vad som tinnes skäligt.
åtoratoriebestäln melserna oell de olika personalkategorierna.
Enligt direktiven för militära moratorieutredningen borde vid översynen
av bestämmelserna rörande anstånd med indrivning av utskylder hos värnpliktiga
beaktas frågan, å vilka grupper av värnpliktiga eller i försvarsberedskapen
eljest tjänstgörande anståndsreglerna skulle äga tillämpning. Bland
annat uppställde sig frågan örn anstånd borde få åtnjutas jämväl av dera,
sorn inkallats till fullgörande av sin första värnpliktstjänstgöring. Vidare
borde vid utredningen beaktas de särskilda frågor, som sammanhängde med
tillkomsten av vissa nya grupper av värnpliktiga, nämligen de s. k. överåiiga
samt efterbesiktigade. Ävenså borde klarläggas örn och i vad män reservpersonalen
samt de krigsfrivilliga borde inbegripas under ifrågavarande lagstiftning.
1 materiellt hänseende borde såväl beträffande anstånd med indrivning
av utskylder som beträffande utmätning, återtagande av avbelalningsgods
och anstånd med hyra beaktas de synpunkter, som framförts i
en av 1941 års krigsfamiljebidragskommitté framlagd promemoria angående
revision av gällande bestämmelser rörande betalningsanstånd m. m. för värnpliktiga,
inkallade till beredskapstjänstgöring.
Vid sistnämnda promemoria hade fogats förslag till vissa ändringar i fråga
om de gällande bestämmelserna angående anstånd med indrivning av utskylder
samt angående utmätning, avbetalningsköp och hyra. I huvudsak in
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr lill.
nebiiro dessa ändringsförslag endast smärre utvidgningar av de förmåner
som genom lagstiftningen i fråga tillerkänts de värnpliktiga. Däremot föreslogs
icke någon ändring beträffande de personalkategorier, å vilka lagstiftningen
skulle äga tillämpning. I några av de över promemorian infordrade
yttrandena gjordes i detta hänseende vissa uttalanden. Sålunda ifrågasatte
chefen för försvarsstaben, huruvida moratorielagstiftningen borde äga tilllalöpning
på värnpliktiga som fullgjorde tjänstgöring, motsvarande första
tjänstgöringen, varjämte han hemställde att lagstiftningen måtte utvidgas att
omfatta även den reservanställda och i fredstid konstituerade personalen vid
krigsmakten. I några yttranden berördes frågan angående lagstiftningens
tillämplighet å krigsfrivilliga och frivilligt tjänstgörande värnpliktiga. Frågan,
huruvida bestämmelserna om anstånd med indrivande av utskylder
borde avse jämväl värnpliktiga vilka fullgjorde sin första tjänstgöring, bragtes
vidare på tal i en skrivelse den 18 december 1942 till chefen för finansdepartementet
från svenska exekutionsmännens riksförbund. I skrivelsen
hemställdes bl. a. om undrade bestämmelser i ifrågavarande hänseende av
innebörd att anståndsreglerna icke skulle gälla för sådana värnpliktiga som
nyss sagts. Över skrivelsen infordrades yttranden från åtskilliga myndigheter.
I vissa av de avgivna yttrandena tillstyrktes den föreslagna inskränkningen,
medan i andra yttranden uttalades, att anståndsreglerna borde gälla jämväl
värnpliktiga, som fullgjorde första tjänstgöring. I flera yttranden påkallades
utredning i frågan.
Militära morat (mellfred nili gen.
Militära moratorieutredningens förslag till militär moratorielag, vilket torde
såsom bilaga lögås till protokollet (bilaga A), innebär huvudsakligen en
översyn av de för vissa värnpliktiga gällande bestämmelserna rörande hyra,
avbetalningsköp och utmätning. Beträffande de personalgrupper, varå moratorielagstiftningen
skall vara tillämplig, ha de sakkunniga föreslagit enahanda
bestämmelser i fråga om anstånd med indrivning av utskylder och i
fråga om utmätning, avbetalningsköp och hyra. Bestämmelserna avse i första
hand värnpliktiga. Liksom enligt gällande rätt är däremot kategorien krigsfrivilliga,
d. v. s. överåriga, underariga och frikallade ävensom kvinnor,
vilka anställts för fullgörande av militär tjänstgöring, uteslutna från lagstiftningens
tillämpningsområde. De sakkunniga ha erinrat, att för de krigsfrivilliga
militärtjänstgöringen i regel torde medföra ökade inkomster, enär
de tidigare vanligen antingen varit arbetslösa eller haft mycket små inkomster,
ävensom att en lagstiftning av förevarande slag principiellt icke borde omfatta
personalgrupper, som själva kunde i huvudsak bestämma tidpunkten
för tjänstgöringens början och för dess slut. 1 händelse av krig kunde dock
situationen vara annorlunda. Beträffande frivilligt tjänstgörande
värnpliktiga ha de sakkunniga erinrat, att nyss anförda skäl i viss
mån vore tillämpliga jämväl i fråga om dem. Emellertid finge till denna kategori
hänföras exempelvis värnpliktiga, som vid upplösningen av det förband
vid vilket de tjänstgjort anmälde sig att frivilligt kvarstanna under ti
-
15
Kung!. Muj:ts proposition nr 151.
den för förbandets avrustning. Här kunde man icke tala om frivillig tjänstgöring
i egentlig mening, enär tvångsuttagning måst tillgripas örn några värnpliktiga
icke frivilligt anmält sig. Tillräckliga skäl syntes icke föreligga att
—- såsom skett med avseende å rätten till hemortslön pa här föreliggande
område göra skillnad mellan olika slag av frivillig tjänstgöring. I enlighet
härmed funne de sakkunniga att värnpliktiga, som tjänstgjorde etter eget
åtagande, borde inbegripas under lagstiftningen.
Vidkommande värnpliktiga, vilka fullgöra sådan tjänstgöring
som även i fredstid skulle ha a 1 e g a t de m, ha de
sakkunniga erinrat, att det uppenbarligen icke varit åsyltat att den nu gällande
lagstiftningen skulle avse jämväl dylik tjänstgöring. De sakkunniga
ha emellertid föreslagit, att lagstiftningen skulle bliva tillämplig å denna
personalkategori icke blott under nu rådande beredskapstillstånd utan jämväl
i viss utsträckning under fredsförhållanden. En dylik utvidgning vore
visserligen ägnad att väcka betänkligheter ur principiella synpunkter, men
man kunde icke bortse från den avsevärda förlängning utbildningstiden
för de värnpliktiga undergått. Beaktas mäste dock, att tidpunkten för fredstjänstgöringens
början och slut i regel vore pa förhand bestämd samt att
tjänstgöringen, i den mån densamma infölle i nära anslutning till inskrivningen,
vanligen icke medförde sa stora ekonomiska svårigheter som beredskapstjänstgöringen,
emedan den värnpliktige vid nämnda tid endast undantagsvis
bildat familj och i många fall ej erhållit anställning av mera stadigvarande
natur. Vid övervägandet av dessa synpunkter hade de sakkunniga
funnit skäl att under lagstiftningen inbegripa sådan tjänstgöring som fullgjordes
vid högre levnadsålder, dock endast örn tjänstgöringen hade en varaktighet
av mer än 30 dagar, vilket vore fallet beträffande vissa rcpetilionsövningar
och sådan fortsatt tjänstgöring, som kunde åläggas vissa fackutbildade
värnpliktiga. Under förlängd tjänstgöring för utbildning till officer
eller underofficer m. m. borde lagstiftningen ock gälla. I fråga örn de jämlikt
27 § 2 mom. värnpliktslagen anbefallda beredskapsövningarna syntes dessa,
med hänsyn till den likhet de erbjöde med beredskapstjänstgöring jämlikt 28
§ 1 mom. värnpliktslagen, böra omfattas av lagstiftningen även örn de hade
kortare varaktighet än 30 dagar. Värnpliktiga, vilka enligt äldre bestämmelser
varit befriade från värnpliktens fullgörande i fredstid eller tilldelade den
s. k. ersättningsreserven, ävensom s. k. efterbesiktigade värnpliktiga syntes jämväl
böra inbegripas under lagstiftningen, då dem åliggande tjänstgöring med
hänsyn lill deras ålder i regel torde innebära ett allvarligt avbräck i vederbörandes
förvärvsmöjligheter. Vad slutligen anginge fragan, huruvida de föieslagna
bestämmelserna örn anstånd m. m. borde äga tillämpning under den
värnpliktiges första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd), vore det, med hänsyn
lill tjänstgöringens avsevärda längd och med beaktande av den omständigheten,
att den värnpliktige, som under rådande beredskapstillstånd fullgjort
sådan tjänstgöring, åtnjutit de förmåner lagstiftningen erbjudit, icke
lämpligt att helt utesluta denna kategori värnpliktiga. Jämväl i fråga örn dem
borde sålunda bestämmelserna bliva tillämpliga, dock icke savin anginge
avbetalningsköp och rätt alt i förtid uppsäga hyresavtal. Beträffande an
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 1-51.
ståndet med skattebetalning borde det ej behöva väcka betänkligheter att
utsträcka detta till att omfatta ifrågavarande värnpliktiga med hänsyn till
att rätten till skatteanstånd av de sakkunniga föreslagits skola bliva beroende
av särskild behovsprövning. Från lagstiftningens tillämpningsområde
borde enligt de sakkunnigas mening helt undantagas värnpliktiga, vilka
underginge utbildning för vinnande av fast anställning. Övriga värnpliktiga,
som under nu rådande beredskapstillstånd jämlikt 28 § värnpliktslagen fullgjorde
dem enligt 27 § åliggande tjänstgöring, borde inbegripas under lagstiftningen
i dess helhet. Såväl formen för inkallelsen som de praktiska svårigheterna
att under nuvarande förhållanden å vissa värnpliktiga endast
delvis tillämpa lagstiftningen utgjorde nämligen skäl härför.
I överensstämmelse med det anförda innehåller militära moratorieutredningens
förslag till författningstexter bestämmelser örn att författningarna
skola vara tillämpliga å värnpliktig, varmed i förslaget avses den som är
truppregistrerad som värnpliktig och under tjänstgöringen avlönas enligt för
värnpliktig gällande grunder. Från tillämpningen skola undantagas dels
värnpliktig, vilken jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen fullgör tjänstgöring
med en varaktighet av högst 30 dagar, dels ock värnpliktig, vilken undergår
utbildning för vinnande av fast anställning vid krigsmakten. Bestämmelserna
örn avbetalningsköp och örn rätt att i förtid uppsäga hyresavtal
skola icke äga tillämpning å värnpliktig, vilken jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen
fullgör första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd).
Beträffande annan personal än värnpliktig föreslår militära
moratorieutredningen, att Konungen skall kunna föreskriva att lagstiftningen
skall äga tillämpning jämväl å annan personal än värnpliktig, vilken på
glUnd anställninS vid försvarsväsendet eller medlemskap i frivilliga automobilkåren,
sjövärnskåren eller svenska röda korsets frivilliga sjukvårdstrupper
har alt inställa sig till tjänstgöring, då värnpliktiga inkallas jämlikt
27 § 2 mom. eller 28 § 1 mom. värnpliktslagen. Den föreslagna formuleringen
avser enligt motiveringen att giva uttryck åt att det Konungen lämnade
bemyndigandet endast avser fall, då beredskapsövning eller förstärkt
försvarsberedskap anbefalles, och endast gäller personal, som vid dessa tillfällen
har att inställa sig till tjänstgöring enligt för dem gällande tjänstgölingsbestämmelser,
d. v. s. personal i försvarsväsendets reserver och vissa
med sådan personal likställda personer, som genom medlemskap i frivillig
försvarsförening förbundit sig att tjänstgöra vid krigsmakten under tid då
värnpliktiga inkallas till rikets försvar eller för utrönande av försvarets
krigsberedskap m. m.
I fråga om de personalkategorier som avses har i betänkandet anförts, att
i fråga örn personal vid försvarsväsendet, som vore fast anställd eller avlönades
i likhet med fast anställd personal, det vore självfallet att aktiv personal
ävensom innehavare av arvodesbefattningar, avsedda för reserven tillhörande
pensionsavgången personal — omnämnda under 5 § 1 morn. a) i
krigsavlöningsreglementet — icke borde hänföras under lagen, då dessa personalgrupper
såväl i fred som under beredskapstillstånd vore heltidsan
-
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
ställda vid försvaret. Även reserven tillhörande, från aktiv stat pensionsavgångna
officerare, underofficerare och civilmilitära befattningshavare - omförmälda
under 5 § 1 mom. d) i krigsavlöningsreglementet — borde uteslutas
från lagens tillämplighetsområde, enär ifrågavarande personal under tjänstgöring
åtnjöte samma lön som under tidigare innehavd anställning på aktiv
stat och under annan tid finge anses helt försörjd genom den ålders- eller
förtidspension, vederbörande åtnjöte. Ej heller reservkadetter vid flottan
omnämnda under 5 § 1 mom. g) i krigsavlöningsreglementet — borde komma
i åtnjutande av här avsedda förmåner, då de vöre att likställa med personal,
som underginge utbildning för vinnande av fast anställning vid krigsmakten.
Däremot gjorde sig andra synpunkter gällande i fråga örn övriga i
5 § 1 mom. krigsavlöningsreglementet omförmälda personalgrupper, nämligen
dels bataljonsläkare vid fältläkarkåren, bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren,
marinläkare av 2. graden, marinläkarstipendiater och flygläkare
av 2. graden, dels officerare, underofficerare och civilmilitära beställningshavare
på reservstat ävensom personal i reserven, som avgått från
nämnda stat, dels reserven tillhörande förtidsavgångna eller i reserven utnämnda
officerare, underofficerare och civilmilitära beställningshavare
ävensom personal, som lönlös kvarstode i regemente (kår), i flottan, i kustartilleriet
och i flygvapnet, samt officerare i väg- och vattenbyggnadskåren,
dels underbefäl i reserv, som avgått från beställning på aktiv stat, och dels
i fredstid konstituerade landstormskaptener, landstormslöjtnanter och landstormsfänrikar,
med vilken sistnämnda grupp enligt tillämpningskungörelsen
till krigsavlöningsreglementet finge jämställas officerare och underofficerare
vid frivilliga automobilkåren, sjövärnskåren och svenska röda korsets
frivilliga sjukvårdstrupper. För dessa grupper gällde att de hade sin
huvudsakliga bärgning av civilt yrke, varför de vid inkallelse till militärtjänst
utöver dem enligt fredsbestämmelserna åvilande tjänstgöring kunde
råka i ekonomiska svårigheter jämförliga med de värnpliktigas. Skäl funnes
sålunda att göra lagstiftningen tillämplig å dem. De sakkunniga funne
dock icke lämpligt att i författningstexten verkställa en uttömmande uppräkning
av de ifrågavarande personalgrupperna med hänsyn till att såväl
krigsavlöningsreglementet som förordningarna angående personal i försvarsväsendets
reserver vore föremål för omarbetning och att personalkategorien
i fredstid konstituerade landstormsofficerare med flera vöre avsedd
att ersättas med dels reservofficerare dels ock värnpliktiga officerare. De
sakkunniga funne det under för handen varande förhållanden lämpligare, att
Kungl. Majit erhölle fullmakt att förordna örn författningarnas tillämpning
å annan personal än värnpliktiga.
Yttrandena.
Åtskilliga av de över militära moratorieutredningens betänkande avgivna
yttrandena lia avseende endast å förslaget lill militär moratorielag, medan
andra endast beröra förslaget till förordning med särskilda bestämmelser angående
indrivning av utskylder hos värnpliktiga och därtill sig anslutande
författningar.
[hilling lill riksdagens protokoll 19M. 1 sunil. Nr Hl.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
Vad angår frågan, vilka personalgrupper, som böra omfattas av moratorielagstiftningen,
har i flertalet yttranden erinran ej framställts mot förslaget
att utsträcka lagstiftningens tillämplighet till f redsförhållanden. I
ålskilliga yttranden har en sådan utsträckning uttryckligen tillstyrkts. Sålunda
har landsorganisationen funnit det vara av betydelse att lagstiftningen
bleve tillämplig även under fredstid, framför allt i fråga om första tjänstgöring
och fortsatt utbildning, varjämte landsorganisationen uttalat, att de
föreslagna undantagen för värnpliktig, som fullgjorde första tjänstgöring, icke
borde upptagas i lagen utan att denna borde i sin helhet bliva tillämplig även
för denna grupp av värnpliktiga. Försvarsväsendets personalvårdsnämnd har
likaledes funnit det vara en vinning att lagstiftningen utsträcktes till alt i
princip omfatta även fredstjänstgöring. Med hänsyn till den långa sammanlagda
tjänstgöring som värnpliktslagen numera föreskreve, måste det vara
ett viktigt samhällsintresse att värnplikten kunde fullgöras i en känsla hos
de värnpliktiga av ekonomisk säkerhet för de närmaste anhöriga. Givetvis
måste härvid fordringsägarnas rätt och samhällets omsorg om de värnpliktiga
noggrant avvägas, men enligt nämndens mening ginge förslaget icke
längre i beredandet av skydd åt de värnpliktiga än som måste anses skäligt
med hänsyn dels till intresset för dessas elementära trygghet och dels till det
övriga samhällets skyldighet att påtaga sig en del av de inkallades ekonomiska
bördor och risker. Jämväl arbetsmarknadskommissionen har funnit de
av de sakkunniga åberopade skälen, framför allt den utvidgade tjänstgöringsskyldighet
som 1941 års värnpliktslag medfört, motivera att lagstiftningen
med vissa inskränkningar gjordes tillämplig jämväl under fredsförhållanden.
Till denna uppfattning har också kommerskollegium anslutit sig, med anmärkning
dock, att ur principiell synpunkt invändningar kunde göras mot
att utsträcka en lagstiftning, som tillkommit för att bereda ett visst skydd mot
de ekonomiska påfrestningar de värnpliktiga utsattes för genom inkallelserna
till beredskapstjänstgöring och som sålunda betingats av nuvarande extra
ordinära förhållanden. Med hänsyn till övriga ekonomiska intressen, som berördes
av lagstiftningen, syntes det angeläget att en utvidgning av lagens tilllämplighet
skedde med största försiktighet. Ifrågasättas kunde, huruvida icke
tillämpligheten i stort sett borde begränsas till tjänstgöring, som folie utanför
den ordinarie utbildningen och ej kunde på samma sätt som denna på förhand
beräknas och om icke från tillämpningen borde undantagas samtliga
repetitions- och efterutbildningsövningar. Skånes handelskammare har med
hänsyn till de ökade personliga uppoffringar, som den förlängda tjänstgöringstiden
ålade de värnpliktiga, funnit utvidgningen till fredstid rimlig
och naturlig, därvid handelskammaren dock förutsatt att giltighetsområdet
i princip begränsades till sådana värnpliktiga, vilkas inkomster avmilitärtjänst
kunde motivera skyddsbestämmelser av ifrågavarande karaktär,
och således icke komme att omfatta personalkategorier, vilka under
sin fortsatta utbildning åtnjöte inkomster av den storleksordning att de
borde ha möjligheter att i vanlig ordning fullgöra sina ekonomiska förpliktelser.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
Förslaget att utsträcka moratorielagstiftningens tillämplighet även till fredsförhållanden
har avstyrkts av länsstyrelsen i Kristianstads län, som uttalat
att lagstiftningen icke till någon del borde tillämpas å värnpliktig som jämlikt
27 § 1 mom. värnpliktslagen fullgjorde första tjänstgöring. I detta hänseende
avstyrkes förslaget, såvitt detsamma angår anstånd med indrivning
av utskylder, jämväl av statskontoret, riksräkenskapsverket och svenska exekutionsmännens
riksförbund. 1 fråga örn utmätning, avbetalningsköp och
hyra ha betänkligheter mot moratorielagstiftningens utsträckning till fredsförhållanden
uttalats av Stockholms handelskammare, svenska cykclfabrikant-
och grossistföreningen samt Sveriges köpmannaförbund. Stockholms
handelskammare har därvid anfört, att lika befogat som det syntes vara att
vidtaga åtgärder för att skydda de värnpliktiga mot oskäliga följdverkningar
av de mer eller mindre opåräknade inkallelserna under beredskapstillstånd
eller krig, lika tveksam måste man ställa sig i fråga örn det berättigade i att
genom lagstiftning dispensera från eljest åliggande förpliktelser på grund av
inkallelse till en låt vara långvarig fredstjänstgöring. Rent allmänt sett framstode
det som ett ur prejudikatsynpunkt betänkligt steg alt på detta sätt giva
en för rådande krisförhållanden tillkommen lagstiftning giltighet även under
normala tider. Därest moratoriebestämmelserna skulle utsträckas att gälla
även under fredstid borde i vart fall, till undvikande av inkonsekvens, repetitions-
och efterutbildningsövningar helt undantagas från bestämmelsernas
tillämplighetsområde. Enahanda synpunkter ha anförts av Sveriges köpmannaförbund.
Svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen har anmärkt, att
vid avbetalningsaffärer inom velocipedbranschen säljarna i regel icke vore
särskilt kapitalkraftiga och ofta fått känna följderna av beredskapstjänstgöringens
oförmånliga inverkan å de egna ekonomiska förhållandena. För säljarna
vöre det en sak att bära de uppkommande olägenheterna under beredskapstillstånd
eller krig, en annan sak däremot att behöva drabbas av motsvarande
olägenheter under fredstillstånd.
Vad angår frågan, huruvida moratoriebestämmelserna böra vara tillämpliga
å värnpliktiga som under nu rådande beredskapstillstånd
fullgöra första tjänstgöring, har i yttrandena i allmänhet
icke gjorts några särskilda uttalanden utöver vad av det föregående framgår.
Den omständigheten att enligt förslaget till militär moratorielag detta spörsmål
såvitt angår tillämpligheten av vissa bestämmelser i förslaget blir beroende
av huruvida inkallelse skett jämlikt 27 § 1 mom. eller 28 § värnpliktslagen
har från chefen för försvarsstaben och chefen för armen föranlett den
anmärkningen att ifrågavarande bestämmelser icke syntes böra tillämpas å
värnpliktiga, som fullgjorde första tjänstgöring, även örn inkallelse därtill
skett enligt 28 § värnpliktslagen. Överståthållarämbetet bar i detta sammanhang
anmärkt, alt det syntes vara de sakkunnigas mening att lagstiftningen
i sin helhet skulle gälla i fråga örn sådana värnpliktiga, som enligt äldre
värnpliktsbestämmelser varit befriade från värnpliktens fullgörande i fredstid
eller tilldelade ersättningsreserven, ävensom s. k. efterbesiktigade, även
örn dessa värnpliktiga i fortsättningen skulle bliva inkallade enligt 27 § värn
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Alaris proposition nr 151.
pliktslagen. För att undvika missförstånd syntes detta böra klart utsägas i
lagtexten.
Moratorieuiredningens förslag att från lagstiftningens tillämpningsområde
undantaga k r i g s f r i v i 11 i ga har mött erinran från landsorganisationen.
sorn anfört, att av de sakkunniga uttalade farhågor att det kunde finnas personer
som sökte undgå exekutiva åtgärder genom att anmäla sig som krigsi''rivilliga
vore överdrivna. I vart fall behövde man icke räkna därmed, om
såsom villkor sattes att tjänstgöringen omfattade viss minsta tid. Att åtskilliga
krigsfrivilliga (i regel arbetslösa) under tjänstgöringen kunde få bättre inkomster
än de tidigare haft vore lika litet något skäl att undantaga dem, då
värnpliktiga i samma situation icke undantagits.
I fråga om frivilligt tjänstgörande värnpliktiga har Överståthållarämbetet
anmärkt att, såsom de sakkunniga framhållit, de skäl som
anförts mot de krigsfrivilligas inbegripande under lagstiftningen i viss mån
vore tillämpliga jämväl beträffande värnpliktiga sorn fullgjorde tjänstgöring
enligt eget åtagande. Då den gällande lagstiftningen i stor utsträckning kommit
att tillämpas å dessa värnpliktiga, funne sig ämbetet dock icke böra förorda
någon ändring i förslaget på denna punkt. Däremot har familjebidragsnämnden
i Stockholm ansett de frivilligt tjänstgörande värnpliktiga böra undantagas
fran lagstiftningens tillämpning. Dessa värnpliktiga hade nämligen
i regel anslutit sig till krigsmakten av samma skäl som krigsfrivilliga, nämligen
på grund av arbetslöshet eller svårighet att i fria marknaden erhålla
arbete mot en avlöning, som motsvarade värdet av de ersättningar (inklusive
naturaförmåner) som utginge under militärtjänstgöringen. De kunde utnyttja
de föreslagna bestämmelserna på ett sätt som icke vore avsett. Då det
emellertid vore önskvärt, att avrustningen av ett förband skulle kunna ske
utan att tvångsuttagning av manskap bleve nödvändig, syntes de värnpliktiga,
vilka frivilligt anmälde sig, böra erhålla formell order om fortsatt tjänstgöring
under den tid deras medverkan vore oundgängligen erforderlig. Jämväl
familjebidrag snämnderna i örebro, Ängelholm och Gråmanstorp samt
magistraten i örebro ha, under åberopande av liknande synpunkter, anfört
att från moratorielagstiftningens tillämpningsområde borde undantagas frivilligt
tjänstgörande värnpliktiga. Likaledes har handelskammaren i Göteborg
funnit det vara ett rimligt krav att så skedde, även om därigenom möjligen
kunde vållas vissa svårigheter av lagteknisk art. Arbetsmarknads kommissionen
har i förevarande hänseende anmärkt, att vid tillkomsten av nu
gällande författningar det icke torde lia avsetts att desamma skulle vara
tillämpliga vare sig å krigsfrivilliga eller å frivilligt tjänstgörande värnpliktiga,
varefter kommissionen anfört följande.
Militära moratorieutredningen har framhållit, att man beträffande en viss
grupp av de frivilligt tjänstgörande icke kunde tala örn frivillig tjänstgöring
i egentlig mening, vilket också medfört att man i fråga om rätten till hemortslön
enligt 20 § krigsfamiljebidragsförordningen gjort skillnad mellan tjänstgöring
efter eget åtagande vid eget förband och tjänstgöring efter sådant åtagande
vid annat förband.
Även enligt kommissionens mening äro förstnämnda frivilliga, vilka kunna
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
sägas allenast välja tjänstgöringstid, närmast att likställa med i vanlig ordning
inkallade värnpliktiga. Däremot anser kommissionen tungt vägande skäl
tala för att skyddslagstiftningen icke bör vara tillämplig å de frivilliga i
egentlig mening, vilkas förhållanden enligt kommissionens uppfattning mera
äro jämförliga med de krigsfrivilligas, och som därför synas böra bedömas
på samma sätt som dessa. Då vederbörande valt att söka tjänst såsom frivillig,
torde nämligen så gott som undantagslöst skälet härtill hava varit, att
tjänstgöringen ansetts bereda åtminstone lika stora ekonomiska fördelar som
det civila arbete vederbörande kunnat påräkna. Frivilligtjänstgöringens omfattning
till tiden bestämmes också i stort sett av den frivillige själv.
I anslutning härtill kan anföras vissa synpunkter,^ som gjordes gällande
vid bedömandet av spörsmålet huruvida och i vad män frivillig tjänstgöring
borde medföra rätt till hemortslön. Det ansags da icke lämpligt att bereda
frivilliga sådana förmåner, att de funno med sina intressen förenligt att stanna
kvar såsom frivilliga under längre sammanhängande tid. Detta kunde
icke vara något direkt statsintresse och vore icke ens ur de frivilligas egen
synpunkt önskvärt, då de härigenom kommo bort fran den civila arbetsmarknaden.
. ..
Då det gäller att skilja mellan frivilliga, vilkas tjänstgöring närmast har
karaktären av val av inkallelsetid, och frivilliga i egentlig mening, torde man
kunna anknyta till den skillnad som, pa sätt ovan berörts, göres ifraga örn
hemortslön. Begreppet frivillig vid eget förband innefattar nämligen i varje
fall förstnämnda grupp av frivilliga. Att jämväl vissa frivilliga i egentlig mening
kunna vara hänförliga under nämnda bestämning, torde uppvägas därav
att man kan ansluta till redan förefintliga bestämmelser. Då vederbörande
militärmyndigheter redan i fråga örn hemortslön äro nödsakade att särskilja
de olika grupperna av frivilliga, torde större praktiska svårigheter icke
möta att göra motsvarande skillnad beträffande nu förevarande lagstiftning.
Kommissionen anser sålunda att förevarande lagstiftning icke bör göras tilllämplig
å värnpliktiga, som fullgöra tjänstgöring efter eget åtagande vid
annat förband än eget.
Sådana värnpliktiga som undergå utbildning för vinnande
av fast anställning vid krigsmakten skola enligt moralorieutredningens
förslag vara undantagna från lagstiftningens tillämpning.
Chefen för försvarsstaben och chefen för armén ha hemställt örn ändring på
denna punkt samt därvid anfört, att det ofta förekomme, att värnpliktiga som
från början avsett att vinna fast anställning icke finge eller ville fullfölja utbildningen,
ävensom att värnpliktiga som fran början icke tänkt att utbilda
sig till officerare på ett senare stadium av den gemensamma utbildningen
ansökte örn att bliva antagna till officers- eller reservofficersaspiranter. Härigenom
kunde otillfredsställande resultat uppstå, örn det föreslagna undantaget
finge kvarstå.
Chefen för armén har med anledning av förslagets definition av hegre lili
e t v ä r n p 1 i k t i g anmärkt alt, även örn densamma icke kunde feltolkas,
den dock icke stöde belt i överensstämmelse med värnpliklsförfattningarna.
Även en fast anställd vore truppregistrerad som värnpliktig,
ehuru han icke avlönades såsom sådan. Med hänsyn härtill sjntes med uttrycket
värnpliktig i lagstiftningen böra avses endast sådana värnpliktiga,
sorn icke vore eller avlönades såsom fast anställda vid krigsmakten. Statskontoret
bar erinrat, att från lagstiftningens tillämpningsområde borde un
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
dantagas sådan personal, som avsåges i 3 § 1 mom. krigsavlöningsreglementet,
d. v. s. civil anställningshavare i statens tjänst, vilken vid mobiliserad del
av försvarsväsendet placerades i befattning med arbetsuppgifter motsvarande
dem, som alage honom i fredstid, och vilken därunder uppbure avlöning
enligt i fred gällande avlöningsbestämmelser.
Rörande frågan i vad mån lagstiftningen borde vinna tillämpning även å
annan personal än värnpliktig har länsstyrelsen i Kristianstads
län funnit förslaget att lämna Kungl. Maj:t fullmakt att förordna örn
författningarnas tillämpning även å dylik personal synnerligen välbetänkt.
Länsstyrelsen ville dock ifrågasätta, huruvida icke i författningstexten borde
utsägas att lagstiftningen skulle omfatta även den reservanställda och i
fredstid konstituerade personalen. Denna personal hade sedan krigsutbrottet
1939 varit inkallad till betydligt längre tjänstgöring än de värnpliktiga.
Tjänstgöringen hade, särskilt för de reservofficerare som i det civila utövade
fria yrken, såsom advokater, tandläkare, ingenjörer, revisorer m. fl., medfört
stora svårigheter på grund av att den militära lönen icke ersatte vad vederbörande
måste avstå av civila inkomster. Skäl syntes därför föreligga
alt göra moratorielagstiftningen tillämplig å ifrågavarande personal. Detta
har framhållits även av försvarsväsendets personalvårdsnåmnd. önskemål i
denna riktning lia framställts jämväl av centralstyrelsen för de svenska reservofficersjörbunden
och svenska reservunderofficersjörbundet, vilka hemställt
att i författningarna uttryckligen angåves att desamma ägde tillämpning
å den i 5 § 1 morn. c) och e) krigsavlöningsreglementet omnämnda personalen.
Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att de skäl de sakkunniga anfört
för att till Konungen hänskjuta ställningstagandet i fråga om sådana under
radande beredskapstid i försvarsväsendet tjänstgörande betydelsefulla
grupper som officerare, underofficerare och civilmilitära beställningshavare
på reservstat, landstormsofficerare, samt medlemmar i frivilliga automobilkåren
eller svenska röda korsets frivilliga sjukvårdstrupper, möjligen kunde
godtagas beträffande reservister och landstormsbefäl, men att övriga kategoriers
ställning redan nu torde kunna bedömas tillräckligt noga för att ett
uppskov skulle kunna undvikas. Chefen för försvarsstaben har anmärkt, att
då frivilliga automobilkåren komme att utgå ur organisationen fr. o. m. den
1 januari 1944 samt personalen i sjövärnskåren och svenska röda korsets fri''
sjukvårdstrupper utgjordes av värnpliktiga och krigsfrivilliga, något
omnämnande av dessa tre organisationer i författningarna icke borde förekomma.
Familjebidragsnämnden i Stockholm har ansett det angeläget att
medlemmar av Sveriges lottakårer och föreningen svenska blå stjärnan —
i motsats till andra krigsfrivilliga — inbegrepes under lagstiftningens bestämmelser,
då ett motsatt tillvägagångssätt kunde innebära vissa nackdelar ur
rekryteringssynpunkt. Vidare har arbetsmarknadskommissionen erinrat, att
det kunde övervägas, huruvida icke visst skydd borde beredas värnpliktiga
och eventuellt annan personal, som under militärtjänstgöring drabbats av
kroppsskada, medförande rätt till ersättning enligt därom meddelade föresluifter.
Slutligen har länsstyrelsen i Älvsborgs län framhållit såsom önskvärt,
icke minst ur psykologisk synpunkt, att den personal, som i följd av
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
Kungl. Maj:ts förordnande bleve delaktig av lagstiftningens förmåner, om
möjligt komme i åtnjutande av desamma samtidigt med de värnpliktiga.
Departementschefen.
De bestämmelser av moratoriekaraktär, som för närvarande gälla och örn
vilkas bibehållande i huvudsak någon meningsskiljaktighet ej torde råda, äro,
såsom av redogörelsen framgår, tillämpliga endast å värnpliktiga som inkallas
till tjänstgöring enligt 28 § 1 mom. värnpliktslagen. Uppenbarligen har det vid
bestämmelsernas tillkomst icke varit avsett att de skulle gälla för värnpliktiga,
vilka fullgjorde sådan tjänstgöring som även i fredstid skulle ha ålegat
dem. Då så ändock till följd av formen för inkallelsen blivit fallet, torde
det vara förenat med vissa svårigheter att nu genomföra någon ändring i detta
avseende. De värnpliktiga, vilka genom en dylik ändring skulle gå miste om
de förmåner som tillkommit äldre årgångar, skulle med visst fog kunna anse
sig missgynnade i förhållande till dessa. Beaktas bör jämväl, att de värnpliktiga
med hänsyn till rådande läge i allmänhet ålägges en betydande extra
tjänstgöring utöver den ordinarie utbildningstiden, varigenom deras ekonomiska
förhållanden kunna komma att påverkas under en längre tidsperiod
än som på förhand kunnat beräknas. Alla värnpliktigas tjänstgöring har också,
såsom påpekats i ett yttrande över svenska exekutionsmännens liksförbunds
i redogörelsen omnämnda skrivelse, genomgående fått en prägel av \ akthållning
och säkerhetstjänst i ett farofyllt läge. Jag delar fördenskull militära
moratorieutredningens uppfattning, att under nu rådande beredskapstillstånd
värnpliktiga, vilka fullgöra sådan tjänstgöring som även i fredstid skulle
ha ålegat dem, böra i allo likställas med andra värnpliktiga i de hänseenden
varom här är fråga. Militära moratorieutredningen har föreslagit att undantag
borde göras för värnpliktiga, vilka undergå utbildning för vinnande avfast
anställning vid krigsmakten. Det torde emellertid icke vara lämpligt att
skilja mellan reservofficersaspiranter och värnpliktiga som tvångsvis uttagas
för utbildning till officer. I fråga örn armén torde icke heller låta sig göra
att draga en gräns mellan reservofficersaspiranter och övriga officersaspiranter
förrän de senare blivit elever vid krigsskolan. Nämnda undantag torde
alltså böra begränsas till elever vid krigsskolan och dem som undergå utbildning
för vinnande av fast anställning på aktiv stat vid marinen eliel flvg
vapnet.
0
Ehuru moratorielagstiftningen sålunda under rådande beredskapstillstand
synes böra omfatta alla värnpliktiga, med nyssnämnda undantag, mota betänkligheter
mot att utsträcka dess tillämplighet även till fredsförhållanden.
Såsom moratorieutredningen framhållit och i vissa yttranden betonats lia
moratoriebestämmelserna framvuxit ur och motiverats av de exceptionella
förhållanden som beredskapstillståndet kunde väntas medföra. För ett bibehållande
av bestämmelserna efter en återgång lill normala förhållanden måste
uppenbarligen krävas mycket starka skill. Detta gäller helt naturligt i särskild
grad de moratoriebestämmelser rörande hyra, avbetalningsköp och utmätning
sorn utredningen föreslagit och som — till skillnad från bestämmelserna örn
anstånd med indrivning av utskylder — ingripa i civila rättsförhållanden en
-
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
.skilda emellan. Någon avgörande betydelse i detta sammanhang bör måhända
icke tillmätas den omständigheten att tidpunkten för fredstjänstgöringens början
och slut i regel kan på förhand beräknas. Ett vägande skäl mot en utsträckning
av bestämmelsernas tillämplighet till fredsförhållanden är däremot
att, såsom även utredningen själv framhållit, fredstjänstgöriugen — åtminstone
i den mån den infaller i nära anslutning till inskrivningen — i allmänhet icke
medför samma ekonomiska svårigheter som beredskapstjänstgöringen, emedan
den värnpliktige endast undantagsvis bildat familj och i många fall ej heller
erhållit anställning av stadigvarande natur. Jag vill för övrigt framhålla, att
de undantag, som moratorieutredningen i nu förevarande avseenden föreslagit
i fråga örn lagstiftningens tillämplighet under den värnpliktiges första tjänstgöring
i fredstid, torde medföra, att moratoriebestämmelserna endast i ytterst
ringa utsträckning komme alt vinna tillämpning. För dessa fåtaliga fall synes
det knappast berättigat att upprätthålla en särlagstiftning. Uppmärksammas
bör att andra omständigheter än värnpliktstjänstgöring, såsom sjukdom, arbetslöshet
o. d., kunna åsamka en gäldenär ekonomiska svårigheter av oförvållad
art. Frågan torde därför böra ses i ett större sammanhang. Såvitt angår
skyldighet att erlägga hyra och betalning för gods som inköpts på avbetalning
ävensom gäldenärs rättigheter, då utmätning sker hos honom, synes mig därför
en för fredsförhållanden avsedd moratorielagstiftning icke nu böra genomföras.
En närmare utredning torde böra verkställas av frågan, vilken betydelse
med avseende å indrivning av fordringar o. d. som överhuvud taget bör
tillmätas omständigheter av opåräknad natur, vilka inverka ogynnsamt på en
persons ekonomi och betalningsförmåga.
Vad härefter angår frågan, i vad mån de militära moratoriebestämmelserna
böra vara tillämpliga å annan personal än värnpliktiga som inkallats
med stöd av värnpliktslagen, har moratorieutredningen icke föreslagit någon
ändring beträffande de egentliga krigsfrivilliga, d. v. s. underåriga, överåriga,
frikallade och kvinnor vilka anställts för fullgörande av militär tjänstgöring.
Jag delar utredningens uppfattning i denna fråga. Såsom utredningen framhållit
och i åtskilliga yttranden påpekats måste det antagas, att tjänstgöringen
som krigsfrivillig i regel ej medför någon minskning av de inkomster som den
krigsfrivillige haft att räkna med å den civila arbetsmarknaden. Anledning
torde därför saknas att utsträcka moratoriebestämmelsernas tillämplighet
till de krigsfrivilliga. I fråga om viss frivillig personal kunna andra synpunkter
göra sig gällande. Jag återkommer härtill i det följande.
Beträffande frågan, huruvida moratoriebestämmelserna böra gälla för
frivilligt tjänstgörande värnpliktiga, torde i och för sig vissa skäl föreligga
att göra en skillnad mellan olika kategorier. Många frivilligt tjänstgörande
värnpliktiga torde, såsom framhållits i yttrandena, kunna jämställas med
de egentliga krigsfrivilliga med avseende å tjänstgöringens inverkan å deras
ekonomiska förhallanden. Arbetsmarknadskommissionen har av denna anledning
ifrågasatt att i fråga om moratoriebestämmelsernas tillämplighet
göra samma gränsdragning mellan olika kategorier av frivilligt tjänstgörande
värnpliktiga som skett i fråga om rätten till hemortslön. Emellertid
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
torde en sådan gränsdragning på här ifrågavarande område vålla betydande
olägenhet vid tillämpningen med hänsyn till svårigheterna tor en utomstående
att avgöra, örn en värnpliktig tillhör den ena eller andra gruppen av
frivilligt tjänstgörande. Jag finner fördenskull anledning icke föreligga att
frångå utredningens förslag att lagstiftningen bör äga tillämpning å alla frivilligt
tjänstgörande värnpliktiga.
I enlighet med vad jag nu anfört böra således moratoriebestämmelserna
vara tillämpliga på envar värnpliktig som fullgör militärtjänstgöring, med
undantag av vissa värnpliktiga, vilka undergå utbildning för vinnande av
fast anställning vid krigsmakten. I fråga om den redaktionella utformningen
av moratorieutredningens förslag har ehdén för armén påpekat, att
även vid krigsmakten fast anställd personal är truppregistrerad såsom värnpliktig.
Med hänsyn härtill synes böra angivas, att bestämmelserna skola galla
allenast värnpliktig som icke är fast anställd vid krigsmakten. Anledning att
ytterligare avgränsa kategorien värnpliktiga genom hänvisning till sättet för
avlöningens beräknande torde icke föreligga. Med anledning av vad statskontoret
erinrat därom att vissa befattningshavare i statens tjänst under tjänstgöring
vid mobiliserad del av försvarsväsendet bibehållas vid i fredstid utgående
löneförmåner, vill jag anmärka, att, i den mån värnpliktig ej genom
inkallelsen försättes i försämrat ekonomiskt läge, de moratonebestämmelser,
jag ämnar föreslå, i allmänhet icke kunna åberopas. Några särbestämmelser
för nyssnämnda befattningshavare torde icke böra meddelas.
Vidkommande annan personal än värnpliktiga har moratorieutredningen
föreslagit, att Kungl. Majit skulle äga förordna om lagstiftningens tillämplighet
å personal, som är anställd vid försvarsväsendet eller tillhör frivilliga
automobilkåren, sjövärnskåren eller svenska röda korsets frivilliga sjukvårdstrupper.
I åtskilliga yttranden har påyrkats, att den personal som sålunda avsåges
borde, åtminstone i viss omfattning, uttryckligen angivas i författningstexten.
Det torde icke heller möta några svårigheter att tillgodose dessa önskemål.
Moratorieutredningen har i sin motivering utförligt redogjort för sin
uppfattning örn vilka personalkategorier lagstiftningen bör avse. I likhet med
utredningen finner jag gränsdragningen böra ske med ledning av synpunkten,
huruvida den personal varom fråga är kan anses såsom heltidsanställd vid
försvaret eller har sin huvudsakliga bärgning av civilt yrke. För den senare
av dessa två grupper kan uppenbarligen militärtjänstgöringen tänkas medföra
ekonomiska svårigheter av enahanda art som för värnpliktiga. Även örn vederbörande
redan i fredstid åtnjuter viss inkomst från försvarsmakten torde
lagstiftningen böra göras tillämplig. Någon erinran häremot torde icke kunna
göras i betraktande av att flertalet av de bestämmelser som ifrågasättas
äro beroende av alt den inkallade åsamkas betalningssvårigheter genom
tjänstgöringen. „
1 enlighet med det anförda torde det vara tydligt, att personal pa aktiv
stat, vilken såväl under fredsförhållanden som under beredskapstjänstgöring
är heltidsanställd vid försvaret, icke bör omfattas av moratoriebestämmelserna.
Undantag synes dock böra göras beträffande sadan personal på aktiv
stat, vars tjänstgöringsskyldighet i fredstid är inskränkt till viss del av året,
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
nämligen bataljonsläkare vid fältläkarkåren, bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren,
marinläkare av 2. graden, marinläkarstipendiater och flygläkare
av 2. graden. Med dessa bör jämställas motsvarande personal över
stat. Personal, som erhållit avsked från aktiv tjänst med tillstånd att lönlös
kvarstå i regemente (kår), i flottan, i kustartilleriet eller i flygvapnet, bör
likaledes omfattas av lagstiftningen, såsom ock föreslagits av utredningen.
Rörande personal på övergångs-, avgångs- och disponibilitetsstat har utredningen
icke gjort något uttalande. De synpunkter som i det föregående
angivits böra vara vägledande vid gränsdragningen synas mig närmast giva
vid handen, att dessa personalkategorier i allmänhet icke kunna göra anspråk
på att komma i åtnjutande av de förmåner moratoriebestämmelserna innebära.
Ett undantag synes dock böra göras för personal som frivilligt överförts
till övergångsstat. Såsom uttalats i flera yttranden synes det vidare rimligt,
att personalen på reservstat och i reserven, vilken personal under den förstärkta
försvarsberedskapen tyngts av inkallelser i större omfattning än de
värnpliktiga, inbegripes under moratorielagstiftningen. Härvid torde dock böra
undantagas personal, som med pension avgått från aktiv stat. Dylik personal
uppehåller i stor utsträckning särskilda för pensionerad personal avsedda
arvodesbefattningar inom försvarsväsendet. Vid sidan av personal i reserven
torde personalen i väg- och vattenbyggnadskåren, som är jämställd med reservpersonalen,
böra särskilt omnämnas.
Vad slutligen angår frågan, huruvida medlemmar av frivilliga för rikets
försvar avsedda kårer eller föreningar böra omfattas av lagstiftningen, har
chefen för försvarsstaben anmärkt, att frivilliga automobilkåren från och
med den 1 januari innevarande år utgått ur organisationen. Chefen för försvarsstaben
har vidare anmärkt, att personalen i sjövärnskåren och svenska
röda korsets frivilliga sjukvårdstrupper utgjordes av antingen värnpliktiga
eller krigsfrivilliga. Något särskilt stadgande örn dessa organisationer borde
därför icke meddelas. I fråga örn den frivilliga personalen vid sjövärnskåren,
som under rådande beredskapstillstånd varit inkallad till tjänstgöring i relativt
stor omfattning, torde emellertid skäl tala för att den inbegripes under lagstiftningen.
Däremot torde tillräcklig anledning härtill saknas beträffande personalen
i svenska röda korsets frivilliga sjukvårdstrupper, liksom skäl icke
synas föreligga att, såsom i ett yttrande förordats, göra lagstiftningen tillämplig
beträffande medlemmar av Sveriges lottakarer eller föreningen svenska blå
stjärnan. Detsamma torde få anses vara fallet i fråga örn en grupp frivillig
personal, som i viss mån intager en ställning, jämförlig med icke värnpliktiga
medlemmar av förenämnda frivilliga försvarsorganisationer. Jag åsyftar härvid
sådan personal som anställts i vissa uti vederbörliga sammansättningsplaner
(mobiliseringstabeller) upptagna befattningar och kan inkallas till
tjänstgöring, när behov därav anses föreligga. Icke heller synes mig anledning
finnas att i detta sammanhang upptaga frågan örn bestämmelsernas utvidgning
att avse personal, som under militärtjänstgöring drabbats av kroppsskada,
medförande rätt till ersättning enligt därom meddelade bestämmelser.
Moratoriebestämmelserna torde böra erhålla formen av en med stöd av
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
moratorielagen den 3 maj 1940 utfärdad förordning. Bestämmelserna böra,
liksom i moratorieutredningens förslag, i första hand avse de värnpliktiga.
Såsom jag förut antytt böra emellertid i förordningen jämväl upptagas de
personalkategorier som i förevarande hänseenden skola vara jämställda med
värnpliktiga. När i det följande närmare behandlas vilka särskilda förmåner
som böra tillerkännas värnpliktiga, avses därvid, även om det icke särskilt
utsäges, jämväl nyssnämnda personalkategorier.
Hyra och bostadsrätt.
Militära moratorieutredningen.
I förhållande till gällande rätt innebär moratorieutredningens förslag i fråga
örn hyra och bostadsrätt icke annan ändring än en utvidgning av föreskriften
att den värnpliktige icke på grund av dröjsmål med hyresbetalnmg far skiljas
från lägenhet, som han förhyr, då dröjsmålet föranletts av att bostadseller
näringsbidrag icke hunnit utbetalas. Enligt förslaget skall ifrågavarande
regel gälla, då dröjsmålet med hyresbetalningen föranletts av att familjebidrag
eller hemortslön, som den värnpliktige kunnat påräkna, ej hunnit utbetalas.
Att jämväl andra former av familjebidrag ån bostads- och naringsbidrag
medtagits i bestämmelsen har motiverats därmed att reglerna for lastställande
av familjebidrags belopp kunde medföra att den värnpliktige behövde
disponera familjepenning för hyresbetalning. Undantagsvis kunde det
motsvarande gälla om förväntat sjuk- eller begravnmgsbidrag och örn hem
^För
att bereda den värnpliktige ett ytterligare skydd mot vrakmngshot
under hans militärtjänstgöring föreslås vidare en förlängning av den tid,
inom vilken hyresrätten kan återvinnas vid förverkande på grund av underlåten
hyresbetalning. Har hyresrätten förverkats under tjänstgöringen eller
därefter, innan den värnpliktige efter hempennittering eller hemforlovmng
varit fri från tjänstgöring under trettio dagar i följd, må den värnpliktige enligt
förslaget ej skiljas från lägenheten, därest senast å tjugufjärde söckendagen
från verkställd uppsägning rättelse sker enligt vad i 3 kap. 34 § lagen
om nyttjanderätt till fast egendom sägs. Beslut örn vräkning av den värnpliktige
må i anledning härav icke meddelas förrän tjugusex söckendagar forflutit
från uppsägningen. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla, där av hyres
tiden återstod mindre än en månad när hyresrätten förverkades.
Yttrandena.
I yttrandena har i allmänhet icke framställts några erinringar mot vad sålunda
föreslagits. Landsorganisationen har dock för sin del uttalat, att återvinningsrätten
borde gälla under en hel månad från det uppsägning skett. Hyresgästernas
riksförbund har framhållit att rätt till bostadsbidrag enligt familjebidragsförordningen
kunde föreligga även i andra fall än sådana som
folie under de av utredningen föreslagna bestämmelserna, exempelvis där
den värnpliktige sammanbodde med sina föräldrar och i väsentlig mån bi
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
droge tili deras underhåll, även om han ej deltagit i slutande av hyresavtal
rörande lägenheten. Moratoriebestämmelserna borde gälla envar, för vilken
bostadsbidrag kunde utgå, och det syntes angeläget, att denna oklarhet i förslaget
— som återfunnes i gällande rätt — bleve undanröjd. Under alla förhållanden
borde den förlängda respittiden för återvinning av hyresrätt gälla
även då lägenheten förhyrts av någon för vilken bostadsbidrag utginge. Förbundet
förordade alltså, att till den i sådant hänseende föreslagna bestämmelsen
gjordes det tillägget att vad örn värnpliktig vore stadgat skulle äga
motsvarande tillämpning beträffande sådan familjemedlem till värnpliktig,
vilken med hyres- eller bostadsrätt innehade lägenhet för vilken bostadsbidrag
utginge till den värnpliktige eller kunde påräknas av honom. Arbetsmarknadskommissionen
och överexekutor i Norrköping lia erinrat, att bestämmelserna
örn återvinnande av hyresrätt borde i likhet med övriga bestämmelser
gälla icke endast det fall att den värnpliktige förhyrt lägenheten utan
aven då denna förhyrts av den värnpliktige och hans hustru gemensamt eller
eljest av två eller flera personer och någon av dem inkallats till militärtjänstgöring.
Föiste stadsfogden i Norrköping har anfört, att bestämmelserna örn
förbud att skilja den värnpliktige fran lägenheten, då familjebidrag eller
hemortslön ej hunnit utbetalas, borde sammanföras med bestämmelserna örn
förlängning av respittiden för hyresrättens återvinnande och i samband därmed
göras klarare och utförligare, då de eljest lätt kunde bliva lika betydelselösa
som de gällande bestämmelserna i detta hänseende blivit. Sveriges fastighetsägareförbund
har i sitt yttrande inledningsvis erinrat, att till den del
förslagets bestämmelser överensstämde med gällande rätt verkningarna av
desamma bleve avsevärt mera omfattande genom den föreslagna utvidgningen
av bestämmelsernas tillämplighet i fråga om olika personalkategorier. Mot
bakgrunden härav har förbundet beträffande de med gällande rätt överensstämmande
bestämmelserna i förslaget örn rätt att i förtid uppsäga hyresavtal
anfört följande.
Detta skydd för hyresgästen gäller icke blott bostäder utan även andra
lagenheter och salunda exempelvis butiker, kontor och verkstäder. En dylik
bestämmelse kan latt leda till resultat, som måste bli stötande för rättskänslan.
Man kan med fog fråga sig, varför — då den inkallade anses böra befrias
nan vissa ekonomiska åtaganden — bördan av att dessa åtaganden icke upptyllas
skall overvaltras på annan enskild person, i detta fall fastighetsägaren,
nedan den omständigheten i och för sig att ett hyreskontrakt brvtes kan ju
innebära förlust för fastighetsägaren såsom part i avtalet, i det att lägenheten
icke kan pa lika villkor uthyras till annan. Därtill kommer att hyresvärden
kanske med stora kostnader iordningställt lägenheten för ett visst ändamål
och som kompensation härför betingat sig en längre hyrestid. Om eli
hyresavtal pa grund av hyresgästens inkallelse skall ensidigt få bringas till
upphörande, så bör hyresvärden därför skäligen vara berättigad till ersättning
åtminstone för den förlust han lider i minskad hyresinkomst och genom alt
nedlagda kostnader bli onyttiga. Då de ekonomiska konsekvenserna av rikets
försvarsberedskap böra bäras av samhället såsom sådant, bör dylik ersättning
utgå av allmänna medel. Lagrummet ifråga måste sålunda oeftergivligen
kompletteras med en regel angående hyresvärds rätt till ersättning i här åsvftade
fall.
29
Kanot. Maj:ls proposition nr 151.
Rörande förslaget örn utsträckt ralf för den värnpliktige alt återvinna hyresrätt
som förverkats genom försummad hyresbetalning har förbundet anfört,
alt den värnpliktiges rätt att icke bliva skild från lägenheten så länge
han icke hunnit erhålla familjebidrag eller hemortslön vore skyddad genom
annan bestämmelse i förslaget. Praktiskt sett vore det alltså här fråga allenast
om sådana värnpliktiga som icke hade för avsikt att göra rätt för sig, och
dessa skulle, örn förslaget genomfördes, oavsett örn betalningssvårigheterna
berodde på tjänstgöringen, äga tillgodoräkna sig en avsevärt förlängd återvinningsfrist.
Detta skulle i praktiken innebära att ett avhysningsutslag på
grund av försummad hyresbetalning icke skulle kunna verkställas förrän
efter förloppet av cirka två månader. En dylik lagstiftning kunde icke rimligen
godtagas. Med hänsyn till de för hyresvärden viktiga rättsverkningar,
värnpliktsinkallelse medförde, syntes vidare hyresvärden böra erhålla underrättelse
om att inkallelse ägt rum, synnerligast då det för hyresvärden ofta,
exempelvis i fråga om ensamstående personer, kunde vara förenat med svårigheter
att få vetskap om orsaken till att hyresgästen ej i laga tid erlade
hyran. Meddelande till fastighetsägaren kunde lämpligen ske genom att ansökan
om hyresbidrag gjordes i två exemplar, varav det ena av familjebidragsnämnden
tillställdes.hyresvärden. Förbundet ville vidare anmärka, att hyresvärden
praktiskt taget saknade möjligheter att genom utmätning i den värnpliktiges
avlöning för militärtjänstgöring komma till sin rätt i fråga örn
hyresbetalning, då avlöningen utbetalades över postgiro. Komplettering av
den föreslagna moratorielagen med bestämmelser som möjliggjorde sådan
utmätning vöre önskvärd.
Departementschefen.
Vad moratorieutredningen föreslagit beträffande anstånd med erläggande
av hyra och avgift till bostadsrättsförening torde böra genomföras.
Även utredningens förslag att utsträcka respittiden för återvinnande av hyresrätt,
som förverkats på grund av underlåten hyresbetalning, synes mig böra
godtagas. Sin väsentliga betydelse torde bestämmelserna härom komma att
få för de personalkategorier, vilka icke äro berättigade till familjebidrag
eller hemortslön men för vilka moratoriebestämmelserna ansetts böra gälla.
Det torde få anses motiverat att dessa personalkategorier tillerkännes en anståndsrätt
som i viss mån motsvarar den som bereus de värnpliktiga vid
dröjsmål med utbetalande av familjebidrag eller hemortslön. I fråga om värnpliktiga
som åtnjuta familjebidrag jämte hemortslön kan anmärkas, att
de, på sätt fastighetsägareförbundet framhållit, åtnjuta skydd mot vräkning
redan genom bestämmelsen, att de ej må skiljas från lägenheten pa
grund av dröjsmål med erläggande av hyran, vilket föranletts av att familjebidrag
eller hemortslön, som kunnat påräknas med anledning av tjänstgöringen,
ej hunnit utbetalas. Häremot kan emellertid åberopas, att den värnpliktige
till följd av sin bortovaro från hemmet under tjänstgöringen har
svårare att ordna sina ekonomiska förhallanden och att det för den skull kan
vara skäligt att i förevarande hänseende bereda honom ett rådrum utöver
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
\ad som följer av vanliga regler. Vad angår den tid efter tjänstgöringens
slut, under vilken den värnpliktige skall vara berättigad till en förlängd tid
för återvinning, synes mig skäligt, att denna förmån får åtnjutas under tre
månader från tjänstgöringens slut. För att den förlängda återvinningstiden
skall få åtnjutas fordras enligt moratorieutredningens förslag, att tidpunkten
för hyresrättens förverkande infallit efter militärtjänstgöringens början.
Det torde emellertid böra beredas möjlighet för den värnpliktige att återvinna
hyresrätten, även örn den förverkats före militärtjänstgöringens början,
därest ej beslut om vräkning redan meddelats. På grund härav bör bestämmelsen
omarbetas. Med anledning av vad landsorganisationen anmärkt
rörande återvinningsfristens längd vill jag framhålla, att bestämmelsen örn
en respittid av tjugufyra söckendagar från det uppsägning skett, jämförd med
den allmänna hyreslagens föreskrifter, innebär att vederbörande får anstånd
med hyrans betalning minst en månad.
I fråga örn bostadsrätt har moratorieutredningen icke föreslagit någon
motsvarighet till regeln örn återvinning av hyresrätt. Enligt lagen den 25
april 1930 örn bostadsrättsföreningar gäller, att bostadsrättsförening är berättigad
uppsäga bostadsrättshavaren till avflyttning från den av honom under
bostadsrätt innehavda lägenheten örn han dröjer med erläggande av vissa
a'' gifter till föreningen fjorton dagar eller den längre tid, som må vara bestämd
i stadgarna, från det föreningen efter förfallodagen skriftligen anmodat
honom att fullgöra sin betalningsskyldighet. Sker uppsägning, är bostadsrättshavaren
skyldig att genast avflytta, och vräkning kan äga rum
i vanlig ordning. Då värnpliktig, som innehar lägenhet under bostadsrätt,
icke synes böra vara sämre ställd än värnpliktig, som förlivr lägenhet, i
fråga örn möjligheten att kunna behålla sin bostad, torde det vara lämpligt,
att en regel införes om återvinning av nyttjanderätten till lägenhet, som
innehaves under bostadsrätt, när nyttjanderätten förverkats på grund av
dröjsmål med betalning till bostadsrättsföreningen. Med hänsyn till den längre
respittid som en bostadsrättshavare i allmänhet åtnjuter, torde i detta fall
den tid, inom vilken betalningsskyldigheten skall fullgöras för att nyttjanderätten
skall återvinnas, kunna bestämmas till tolv söckendagar. Vräkningsbeslut
bör i anledning härav icke få meddelas förrän fjorton söckendagar
förflutit efter verkställd uppsägning.
Såväl i fråga örn hyra som beträffande bostadsrätt synes vidare, med
anledning av de erinringar som gjorts i vissa yttranden, återvinningsrätten
böra utsträckas att avse jämväl de fall, då lägenheten med hyres- eller bostadsrätt
innehaves av värnpliktig och dennes hustru gemensamt eller eljest
aV. tVå e.!ler flera Personer- av vilka någon är värnpliktig och inkallats till
militärtjänstgöring. Däremot torde det svårligen låta sig göra att, såsom hyresgästernas
riksförbund påyrkat, utvidga regeln att omfatta även sådana
fall, då en värnpliktig väl är berättigad till familjebidrag för kostnaden för
lägenhets förhyrande, men han ej själv deltagit i slutandet av hyresavtalet.
Fastighetsägareförbundet har hemställt örn utfärdande av föreskrift angående
underrättelse till hyresvärden örn inkallelsen till tjänstgöring. Tillräck
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
liga skäl att införa en dylik underrättelseplikt torde dock icke föreligga, då
det i allmänhet icke torde bereda hyresvärden någon svårighet att erhålla
upplysning örn att hyresgästen inkallats. Vad förbundet anmärkt rörande
svårigheterna att vinna utmätning i den värnpliktiges avlöning för militärtjänstgöringen
synes mig icke heller böra föranleda någon åtgärd.
Vad härefter angår frågan om rätt att i törtid uppsäga hyresavtal må
erinras, att gällande regler i detta hänseende tillkommo vid en tidpunkt, då
läget på hyresmarknaden ännu icke kännetecknades av den lägenhetsbrist
som sedermera gjort sig starkt märkbar. Reglerna ha, såvitt känt, icke kommit
till användning i nämnvärd omfattning. Med hänsyn till den rådande
bristen på lägenheter, vilken i stort sett torde komma att bestå under en
relativt lång tid, synes en bestämmelse om rätt för den till beredskapstjänst
inkallade att bliva fri från ett ingånget hyresavtal i nuvarande läge vara
skäligen betydelselös. Den nuvarande bestämmelsen — som går utöver den
ram för moratoriebestämmelser som uppdragits genom moratorielagen den
3 maj 1940 — avsåg att bereda den som genom värnpliktstjänstgöring oväntat
försattes i väsentligt sämre ekonomiska omständigheter möjlighet att inskränka
sina utgifter genom att hyra en mindre våning för familjen. Detta
skäl har numera ej samma bärkraft, sedan flertalet värnpliktiga varit inkallade
och en anpassning torde ha ägt rum till de förhållanden som skapats
av beredskapstillståndet. Jag finner på grund av det anförda skäl icke
föreligga att bibehålla någon rätt för den till militärtjänstgöring inkallade
att uppsäga hyresavtal till upphörande i förtid. Det ma nämnas, att en hyresgäst
enligt allmän lag äger rätt att uppsäga hyresavtal om hyresvärden utan
skälig anledning vägrar att godtaga någon till vilken hyresgästen vill överlåta
lägenheten.
Avbetalningsköp.
Militära moratorieutredningen.
I fråga om rätten att återtaga avbetalningsgods från värnpliktiga innehåller
militära moratorieutredningens förslag följande bestämmelser. Värnpliktig,
som före militärtjänstgöringens början på avbetalning inköpt arbetsredskap
eller lösöre, avsett till personligt bruk för honom själv, hans make eller
oförsörjda barn eller adoptivbarn, skall äga åtnjuta anstånd under en tid
av tre månader med betalning av post som förfaller under tjänstgöringen,
där det ej finnes uppenbart att den värnpliktiges betalningssvårigheter icke
föranletts av tjänstgöringen samt säljarens säkerhet icke äventyras genom
anståndet. Vad utredningen i denna del föreslagit innebär bl. a. en omkastning
av bevisbördan angående orsaken till betalningssvårigheterna. Är den
värnpliktige berättigad till anstånd, skola förfallodagarna för senare förfallande
poster anses förskjutna lika lång tid som anståndet omfattar. Anståndet
kommer härigenom att avse amorteringsplanen i dess helhet. Finnes
godset oundgängligen erforderligt för den värnpliktige eller för sådan
anhörig till honom som nyss sagts, eller återstår av köpeskillingen icke mer
än en tredjedel ogulden, skall den värnpliktige äga åtnjuta anstånd under
hela tjänstgöringstiden och intill dess han varit fri från tjänstgöring under
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
tre månader i följd med betalning av post som förfaller under nämnda tid.
varjämte förfallodagarna för senare förfallande poster skola anses i motsvarande
mån förskjutna. Anstånd skall kunna åtnjutas även i fråga örn post
sorn förfallit till betalning före tjänstgöringens början, där säljaren, oaktat
han varit därtill berättigad, underlåtit att återtaga godset eller göra annan i
avtalet stadgad särskild påföljd gällande. Därvid skall så anses som hade
posten eller, om betalningsförsummelsen omfattar flera poster, den äldsta
av dessa förfallit å dagen för tjänstgöringens början. Förfallodagarna för
övriga oguldna poster skola anses i motsvarande mån förskjutna. Förslaget
upptager vidare en uttrycklig bestämmelse örn att den värnpliktige oaktat
anstånd åtnjutes skall vara skyldig att gälda ränta, som blivit utfäst eller
enligt lag skall utgå vid dröjsmål med betalning av förfallen gäld. Därjämte
föreslås att anståndsreglerna skola gälla även då godset inköpts av den
värnpliktiges hustru före eller efter äktenskapets ingående, under förutsättning
att godset är avsett för makarnas gemensamma bruk och makarna leva
samman. Såsom enligt gällande rätt skall klagan över handräckning för
återtagande av egendom som avses med bestämmelserna kunna föras även
av den värnpliktiges hustru eller av annan som har egendomen i sin vård.
I förslaget ha icke, såsom i yttranden över 1941 års krigsfamiljebidragskommittés
promemoria påyrkats, upptagits några regler om skyldighet för
den värnpliktige att underrätta säljaren örn tjänstgöringen för att rätt till
anstånd skulle föreligga. De sakkunniga ha i detta hänseende uttalat, att
det icke kunde anses rimligt att en värnpliktig, som på grund av okunnighet
om en dylik föreskrift eller kanske på grund av en av omständigheterna
förklarlig glömska underläte sin underrättelseplikt, skulle förlora rätten till
anstånd. Att ålägga någon militär myndighet ansvar för underrättelsepliktens
fullgörande vore uppenbarligen omöjligt. Då emellertid säljaren hos ortens
familjebidragsnämnd kunde inhämta upplysning huruvida köparen vore
inkallad till militärtjänstgöring, behövde säljaren icke löpa risken att påkalla
ett resultatlöst handräckningsförfarande med åtföljande kostnader.
Yttrandena.
I vissa yttranden ha erinringar framställts mot förslaget att omkasta
bevisbördan för att den inkallade åsamkats betalningssvårigheter genom
tjänstgöringen. Sveriges köpmannaförbund har sålunda uttalat, att det
i regel torde vara ogörligt för säljaren att förebringa en tillnärmelsevis fullgod
utredning om den inkallades ekonomiska förhållanden före och efter inkallelsen,
medan den inkallade själv naturligen lätt kunde redogöra härför.
Enligt allmän rättsuppfattnnig tillkomme det ock den, som ville utverka sig
en förmån, att bevisa de grunder som möjliggjorde förmånens beviljande.
Kommerskollegium bär givit uttryck åt enahanda åsikt, liksom Stockholms
handelskammare och svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen. I detta
sammanhang ha Sveriges köpmannaförbund, kommerskollegium, Stockholms
handelskammare och Skånes handelskammare hemställt örn införande av
bestämmelse örn skyldighet för köparen att lämna säljaren underrättelse örn
inkallelsen och tiden för tjänstgöringens upphörande. Stockholms handels
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
33
kammare har därvid påpekat, att ett undersökningsförfarande från säljarens
sida med den mångfald kunder vissa avbetalningsfirmor hade måste medföra
ett mycket omfattande och tidsödande arbete, även örn familjebidragsnämnderna
ålades att besvara framställda förfrågningar, vilket vore en förutsättning
för att säljarna överhuvud skulle få möjlighet att inhämta de erforderliga
uppgifterna. Skånes handelskammare har anfört, att avbetalningsfirmorna,
innan de skrede till handräckningsförfarande för godsets
återtagande, i allmänhet genom upprepade kravbrev påmint köparen om de
betalningsförpliktelser, som åvilade honom gentemot firman. Någon ursäktlig
glömska torde köparen därför endast undantagsvis kunna åberopa. För
att förekomma, att köpare till följd av glömska skulle gå förlustig sin anståndsrätt,
kunde underrättelseplikten göras beroende av att säljaren genom
rekommenderad försändelse eller eljest bevisligen framställt krav efter det
den värnpliktige inryckt till tjänstgöring. Biträde vid underrättelsepliktens
fullgörande borde kunna lämnas den värnpliktige av vederbörande förbandsassistent,
åtminstone under freds- och beredskapstjänstgöring. Även örn särskilda
bestämmelser ej infördes syntes förbandsassistenterna böra givas
instruktion att i anslutning till de värnpliktigas inryckning inhämta uppgifter
om deras betalningsförpliktelser på grund av avbetalningsköp samt därefter
lämna vederbörande säljare uppgift å inkallelsen och helst även örn sedermera
skeende hempermittering. Sveriges köpmannaförbund har erinrat, att
de föreslagna bestämmelserna vore tillämpliga även å andra än dem, som
vore berättigade till familjebidrag, varför det icke alltid vore möjligt att bos
familjebidragsnämnden inhämta erforderliga upplysningar. Handelskammaren
i Göteborg, som ansett att möjligheten att hos familjebidragsnämnden inhämta
upplysning borde kunna tillgodose säljarens krav på en enkel utväg
att erhålla kännedom om en köpares militärtjänstgöring, har tillagt att det
vore värdefullt örn en hänvisning till denna möjlighet på ett eller annat
sätt inflöte i författningsbestämmelserna. Omnämnas må jämväl, att familjebidragsncimnden
i Örebro ifrågasatt, örn icke anstånd med avbetalningar
borde, liksom beträffande skatter, göras beroende av faktiska uppgifter,
som lämnades efter fastställda formulär vilka tillhandahölles av familjebidragsnämnderna.
Därigenom kunde en viss garanti skapas mot missbruk
av moratorielagen. Föreningen Sveriges stadsfogdar har erinrat, att handräckning
ofta ägde rum utan att gäldenären eller något ombud för honom
vore tillstädes. Med hänsyn härtill borde föreskrivas skyldighet för köparen
att, därest han ville begagna sin rätt till anstånd, göra anmälan härom
hos den exekutiva myndigheten enligt fastställt formulär, varjämte de exekutiva
myndigheterna borde åläggas att i underrättelse till köparen örn sökt
handräckning intaga meddelande om att gäldenären, därest han ville åberopa
militärtjänstgöring till sitt fredande från handräckning, hade att därom
göra skriftlig anmälan hos myndigheten. Hela angelägenheten bleve då för
köparen mera aktuell än om det endast förefunnes en underrättelseskyldighet
i förhållande till säljaren.
Kravet att säljarens säkerhet icke får äventyras genom
anståndet har av Sveriges industriförbund betecknats som en nödvändig för
Bihang
till riksdagens protokoll loit. 1 sinni. Nr 151. 3
34
Kungl. Majlis proposition nr 151.
utsättning för att en lagstiftning av förevarande art skulle kunna från säljarens
synpunkt godtagas. Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att de
sakkunniga ej på ett tillfredsställande sätt löst de svårigheter, som förelåge
för en tillämpning av grundsatsen att borgenärens säkerhet ej finge äventyras
genom anståndet, samt har därom anfört följande.
Det är ej tilltalande att beredskapsmannens ekonomiska integritet skall
skyddas på bekostnad av den andra enskilda partens rätt. Alldeles särskilt
påfallande är detta örn man tänker sig att även sistnämnda part, exempelvis
säljaren av avbetalningsgods, fullgör tjänstgöring i försvarsberedskapen. Men
hur ofta är det möjligt att medge anstånd örn därvid strikt skall iakttagas att
borgenärens rätt till betalning icke får äventyras genom anståndet? De föremål,
som köpas på avbetalning, äro huvudsakligen kläder, möbler, radioapparater,
grammofoner, böcker, automobiler, cyklar, dammsugare, symaskiner
och lantbruksmaskiner. Risken för dessa föremåls förstörelse till följd av innehavarens
vårdslöshet är ofrånkomlig och ökas i förhållande till anståndstidens
längd. Men föremålen äro därjämte utsatta för en oavlåtlig nötning,
somliga långsammare, andra snabbare. Genom att tjänstgöringens längd ej
alltid kan förutses och därigenom att en ny tjänstgöringsperiod kan påbörjas,
innan en tidigare anståndstid hunnit förflyta, kunna mycket oberäkneliga
situationer uppstå, som försvåra den i sig själv svåra frågan när en rättsförlust
för borgenären kan befaras eller icke.
Sveriges köpmannaförbund har i detta hänseende erinrat, att de sakkunniga
i sin motivering uttalat den meningen att sådan värdeminskning, som
i regel inträdde under anståndstiden, icke utgjorde hinder för anstånd utan
att hinder skulle föreligga endast örn värdeminskningen vöre så avsevärd att
säkerheten såsom sådan äventyrades. Detta principuttalande vore ägnat att
göra skyddet för borgenären illusoriskt. Huruvida säljarens säkerhet skulle
anses äventyrad borde avgöras från fall till fall. Under alla förhållanden
måste säljarens säkerhet anses äventyrad, örn godset genom normal förslitning
undergått sådan värdeminskning att summan av icke guldna poster
jämte ränta överstege godsets värde. Stockholms handelskammare har uttalat,
att det för undvikande av missförstånd borde klart utsägas, att säkerheten
icke skulle anses äventyrad först örn den sattes helt på spel, samt har
i övrigt anlagt samma synpunkt på denna fråga som Sveriges köpmannaförbund.
Svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen har anfört, att den
normala avbetalningstiden inom cykelbranschen utgjorde cirka 9 månader
samt att med de långa anstånd som bleve möjliga genom de föreslagna bestämmelserna
även en normal förslitning vore ägnad att äventyra säljarens
säkerhet. I viss motsättning till dessa yttranden har länsstyrelsen i Kristianstads
län förklarat, att den av de sakkunniga uttryckta uppfattningen att
säkerheten äventyrades endast örn värdeminskningen vore mera avsevärd
borde komma till uttryck i själva lagtexten.
Beträffande anståndstidens längd har länsstyrelsen i Gävleborgs
län framhållit som önskvärt att anstånd bereddes under hela tjänstgöringstiden.
Då emellertid mera vittgående bestämmelser till förmån för de värnpliktiga
kunde medföra allvarliga olägenheter för säljarna, ville länsstyrelsen
icke föreslå någon avvikelse från förslaget. Rörande den längre anståndstiden
i fråga om gods, som är oundgängligen erforderligt för köparen eller vissa
Kungl. Majus proposition nr 151.
35
nära anhöriga till honom eller för vilket större delen av köpeskillingen erlagts,
ha kommerskollegium och länsstyrelsen i Kristianstads län uttryckt
sitt gillande av att anståndstiden satts i relation till tjänstgöringstidens längd.
Stockholms handelskammare har däremot förordat ett bibehållande av nu
gällande bestämmelse om ett års anstånd, därvid handelskammaren anfört
att när anståndet varat ett år säkerheten i regel kunde antagas ha förlorat
så mycket i värde, att säljaren ägde fordra betalning. En maximering av anståndstiden
till ett år skulle befria säljaren från den omgång och det besvär,
som åsamkades honom genom förebringandet av bevisning örn att säkerheten
äventyrades. Försvarsvåsendets personalvårdsnämnd har likaledes,
ehuru ur annan synpunkt, förordat ett bibehållande av regeln örn ett års anstånd.
Den av de sakkunniga föreslagna ändringen på denna punkt måste
enligt nämndens mening mången gång innebära en försvagning av de inkallades
skydd för det oundgängligen erforderliga godset, i allmänhet bohaget.
Villkoren att betalningssvårigheterna måste lia sin grund i inkallelsen och
att säljarens säkerhet ej finge äventyras gåve de exekutiva myndigheterna
en vid marginal vid prövningen. Med hänsyn härtill borde betänkligheter
icke behöva hysas mot ett bibehållande av den ettåriga fristen, helst som en
sådan regel innefattade möjlighet att anpassa anståndstiden inom ettårsfristens
ram efter inkallelsernas längd. Olägenheten av att långtidsinkallade
i inge mindre anståndsfrist än enligt förslaget neutraliserades bland annat
av den ökade hemortslön, som tillförsäkrats långtidstjänstgörande. Familjebidragsnämnden
i Stockholm har för sin del ifrågasatt, om icke anståndstiden
i nu ifrågavarande fall borde utökas till sex månader efter tjänstgöringens
slut, därest den värnpliktige under de senaste tolv månaderna haft
att fullgöra sammanhängande tjänstgöring under minst sex månader.
I flera yttranden har anmärkning gjorts mot att i förslaget en ovillkorlig
rätt till den längre anståndstiden tillerkänts köparen redan då två tredjedelar
av köpeskillingen erlagts, medan enligt 1941 års krigsfamiljebidragskommitlés
promemoria sådan rätt skulle föreligga först då fyra femtedelar av köpeskillingen
guldits. En återgång till 1941 års krigsfamiljebidragskommittés
ståndpunkt har förordats av Sveriges köpmannaförbund, Stockholms handelskammare,
Sveriges industriförbund samt svenska cykel fabrikant- och grossistföreningen,
medan kommerskollegium jämkningsvis föreslagit att den längre
anståndstiden borde få åtnjutas örn högst en fjärdedel av köpeskillingen återstode
ogulden.
Förslaget att anståndsreglerna skola gälla jämväl poster som f orla
I 1 i t till betalning före tjänstgöringens början har
i åtskilliga yttranden föranlett gensaga. Kommerskollegium har erinrat, att
såsom kollegiet redan i sitt yttrande över 1911 års krigsfamiljebidragskommittés
promemoria anfört, det måste förefalla egendomligt, alt säljaren skulle
lå en sämre ställning därför alt han visat köparen tillmötesgående genom att
icke omedelbart efter betalningstidens utgång göra sin rätt mot köparen gällande,
samt att detta kunde fa till följd, alt säljarna av avbetalningsgods i
större omfattning än eljest skulle varit fallet omedelbart efter förfallotiden
indrevc sina fordringar. Bestämmelsen skulle sålunda tvärt emot förslagets
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
syfte verka till nackdel för köparna, varför kollegiet avstyrkte densamma. I
stället förordades att, i den utsträckning de inkallades behov av hjälp icke
lämpligen kunde tillgodoses genom anlitande av de för sådant ändamål till
landshövdingarnas förfogande ställda medlen, de värnpliktiga bereddes möjlighet
att erhålla lån av medel, som ställdes till förfogande. Ett uttalande
av enahanda innebörd har gjorts av Sveriges industriförbund, som tillagt,
att för den händelse den föreslagna regeln syntes böra upptagas, densamma
i vart fall borde begränsas att gälla avbetalningsgods, som vore oundgängligen
erforderligt för köparen och hans familj. Förslaget har i denna del avstyrkts
även av handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare, svenska
cykelfabrikant- och grossist föreningen samt familjebidragsnämnden i Ängelholm
under åberopande av att säljarna skulle nödgas att avsevärt skärpa
sin försäljnings- och inkassopolitik i fråga om försäljningar på avbetalning
till personer i värnpliktsåldern. Stockholms handelskammare har anfört enahanda
synpunkter, men har icke velat motsätta sig att den intresseavvägning
som här måste göras skedde i enlighet med förslaget, då det vore obestridligt
att köparens skydd icke sällan skulle bli verkningslöst om betalningsanståndet
icke omfattade även före tjänstgöringen förfallna poster. I praktiken kunde
dock förslagets genomförande väntas medföra att antalet avbetalningsförsäljningar
till män i värnpliktsåldern lcomme att väsentligt nedgå. Även Sveriges
köpmannaförbund har, trots starka betänkligheter, funnit en rättvis intresseavvägning
i förevarande hänseende tala till förmån för det föreslagna stadgandet.
Försvarsväsendets personalvårdsnämncl har uttalat, att den föreslagna
regeln väl kunde framkalla en fara för ett hårdare förfarande från avbetalningsfirmornas
sida och således bliva till förfång för de värnpliktiga, men
uppenbarligen skulle skyddet av dessas hem och annat väsentligt gods kunna
bli illusoriskt utan denna av erfarenheten betingade utvidgning av rätten till
anstånd. Förste stadsfogden i Norrköping har yttrat sig i samma riktning.
I fråga om förslagets övriga bestämmelser angående avbetalningsköp
har länsstyrelsen i Uppsala län förordat, att såsom villkor
för rätt till anstånd med betalningen stadgades att köpeavtalet slutits
redan innan den värnpliktige mottagit inkallelseorder. Försvarsväsendets
personalvårdsnämnd har i detta hänseende anfört att det i och för sig vore
lämpligt om anståndsreglerna icke gällde gods som inköpts före tjänstgöringens
början men efter det att den värnpliktige mottagit inkallelseorder.
Nämnden ansåge sig dock icke mot de sakkunnigas uppfattning kunna
förorda någon ändring av förslaget. Mot att förslaget begränsats att avse
gods som inköpts före tjänstgöringens början har familjebidragsnämnden i
Stockholm erinrat, att fall kunde tänkas, då den värnpliktige under tjänstgöringen
bleve nödsakad att genom avbetalningsköp nyanskaffa en för hans
anhörigas försörjning nödvändig nyttighet. Det kunde ifrågasättas, om icke
ett dylikt avtal rimligen borde inbegripas under lagstiftningen, därest opåräknad
förlängning av tjänstgöringstiden skulle inträffa. Landsorganisationen
har för sin del uttalat att, då den värnpliktige bade familj, behovet att
anlita avbetalningsformen under tiden för tjänstgöringen uppenbarligen ej
vore mindre utan regelmässigt större än dessförinnan. Även om det icke
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
kunde förnekas, att fara för missbruk förelåge, borde kravet att säljarens
säkerhet icke finge äventyras tillgodose rimliga hänsyn till säljarens intresse
även örn anståndsreglerna bleve tillämpliga även i fråga örn gods som inköpts
under tjänstgöringen. Möjligen borde denna anståndsrätt begränsas
till familjeförsörjare, beträffande vilka faran för missbruk också vore mindre
än i fråga om andra värnpliktiga.
Landsorganisationen har vidare avstyrkt förslaget örn skyldighet för den
värnpliktige att vid anstånd erlägga ränta under erinran att varken gallande
lag eller 1940 års förordning om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods
upptoge någon motsvarande bestämmelse. Principiellt vore det
oegentligt att föreskriva straffränta vid ett på lag grundat anstånd, betingat
av betalningssvårigheter, som icke vore beroende av gäldenären själv. Avbetalningspriset
torde som regel vara så tilltaget i förhållande till kontant*
priset att skäl saknades för särskild gottgörelse åt säljaren i form av dröjsmålsränta.
Att den värnpliktige enbart av hänsyn till ränteförpliktelsen skulle
avhålla sig från att anlita anståndsmöjligheten vore också föga sannolikt.
Stadsfogden i Karlskrona har i detta hänseende erinrat, att vid det vanliga
handräckningsförfarandet för återtagande av avbetalningsgods ränta icke räknades
säljaren till godo. Rörande räntans beräknande har vidare försvarsväsendets
personalvårdsnämnd — som funnit skyldigheten att erlägga dröjsmålsränta
motiverad såsom ett korrektiv mot onödigt utnyttjande av lagens
skydd — anmärkt att det vore oklart huruvida ränteskyldigheten skulle, sådan
den i förslaget formulerats, avse allenast tiden för det beviljade anståndet
eller även den tid, med vilken förfallotiden för senare poster förskjutits, samt
att ett förtydligande på denna punkt vore erforderligt.
Arbetsmarknadskommissionen har i fråga örn rätten till anstånd, då den
värnpliktiges hustru inköpt godset på avbetalning, anmärkt att villkoret att
godset skulle ha inköpts för makarnas gemensamma bruk syntes vara
både för vidsträckt och för inskränkt. Skydd skulle åtnjutas, därest hustrun
exempelvis inköpt möbler till betydande belopp, en dyrbar radiogrammofon
m. m., medan skydd icke skulle åtnjutas för exempelvis nödiga kläder åt
barnen. Stadgandet syntes fördenskull böra avse gods som vore oundgängligen
erforderligt för makarna eller deras oförsörjda barn eller adoptivbarn.
Landsorganisationen åter har förmenat att under nämnda stadgande i dess
föreslagna lydelse torde ingå varor, exempelvis kläder, avsedda för makarnas
barn, men att stadgandet vöre för inskränkt därutinnan att det icke omfattade
avbetalningsgods, som inköpts för tillgodoseende av vardera makens
särskilda behov. Därest villkoret i fråga icke utginge, borde det omformuleras,
så att det icke uteslöte avbetalningsköp för dylika behov.
I flera yttranden har uttalats att 1940 års förordning örn inskränkning i
rätten att återtaga avbetalningsgods m. m. i förevarande sammanhang borde
underkastas översyn. Uttalanden i denna riktning lia gjorts av Sveriges köpmannaförbund.
kommerskollegium oell Stockholms handelskammare, därvid
erinrats alt 1940 års förordning öppnade möjlighet för den värnpliktige
att erhålla betalningsanstånd jämväl i sådana fall, da anstånd icke finge åt
-
38
Kungl. Maj ris proposition nr löl.
njutas enligt den föreslagna militära moratorielagen. Stadsfogden i Uppsala
har likaledes förklarat, att tvekan understundom kunde uppstå vilken författning
som vore tillämplig. Landsorganisationen har anfört, att samma skäl
som föranlett att 1940 års förordning icke begränsats till avbetalningsköp,
vid vilka avbetalningspriset understege 3 000 kronor, kunde anföras för
att undanröja denna begränsning i förslaget till militär moratorielag. 1940
års förordning kunde visserligen formellt tillämpas även å värnpliktiga, men
den komme icke att vara tillämplig under fredsförliållanden, varför de värnpliktiga
då icke skulle komma i åtnjutande av det vidsträcktare skyddet.
Departementschef ca.
De av moratorieutredningen föreslagna reglerna örn inskränkning i rätten
att återtaga avbetalningsgods torde i huvudsak böra godtagas. I fråga örn bestämmelsernas
utformning lärer det emellertid vara önskvärt att närmare ansluta
till de stadganden som nu gälla i ämnet. Skyddet för de värnpliktiga i
fråga om rätten till gods som köpts på avbetalning bör alltså enligt min mening
såsom hittills innefatta ett förbud i viss omfattning att på grund av
dröjsmål med betalning av förfallen post taga godset åter eller göra gällande
annan i avtalet stadgad särskild påföljd av betalningsförsummelse. För att
skyddet skall åtnjutas synes till en början böra förutsättas, att betalningssvårigheter
åsamkats den värnpliktige genom tjänstgöringen. Beträffande den av
utredningen föreslagna bevisregeln torde det vara obestridligt, att man ej av
den värnpliktige kan fordra att lian skall kunna styrka detta. Det lärer emellertid
icke vara erforderligt att fördenskull, med avvikelse från eljest gällande
tegler, ålägga motparten att förebringa bevisning örn att den värnpliktiges betalningssvårigheter
ej uppkommit genom militärtjänstgöringen. Jag anser det
från den värnpliktiges synpunkt tillfyllest att föreskriva, att det skall kunna
antagas att svårigheter att fullgöra köpet åsamkats honom genom tjänstgöringen.
Det torde i allmänhet icke möta några svårigheter att verkställa
en dylik sannolikhetsbedömning. Såsom ytterligare villkor för ait anstånd
skal! få åtnjutas bör i överensstämmelse med gällande rätt och de sakkunnigas
förslag stadgas, att säljarens säkerhet icke får äventyras genom anståndet.
Frågan huruvida detta villkor är uppfyllt bör avgöras från fall till
fall med ledning av en värdering av godset och de upplysningar som i övligt
kunna vara tillgängliga. Denna prövning är givetvis, såsom i vissa
yttranden framhållits, av grannlaga natur. Någon anledning alt ändra den
nuvarande bestämmelsen i detta hänseende torde emellertid ej föreligga.
Enligt moratorieutredningens förslag skola anståndsreglerna icke omfatta
gods som inköpts under tjänstgöringstiden. I det yttrande som avgivits av
landsorganisationen har förordats, att reglerna skulle gälla även örn godset
inköpts under tjänstgöringstiden. Starka billighetsskäl synas tala för denna
ståndpunkt. Jag vill nämna, att örn den värnpliktige under militärtjänstgöling
inköpt gods på avbetalning och han sedermera efter hempermittering eller
hemförlovning inkallas på nytt, anståndsreglerna även enligt utredningens förslag
bliva tillämpliga under denna nya tjänstgöringsperiod.
39
Kungl. Maj:ts proposition nr löl.
I likhet med mora tonell Iredningen finner jag det befogat, att anståndsreglerna
erhålla sådan utformning att den värnpliktiges rätt till anstånd kvarstår
under hela den återstående amorteringstiden, så att han icke en tid efter
militärtjänstgöringens slut står inför tvånget att nödgas på en gång inbetala
ett större belopp. Anståndstiden torde i allmänhet böra såsom hittills utgöra
tre månader från förfallodagen. Är godset oundgängligen erforderligt för köparen
eller vissa nära anhöriga till honom, synes det rikligt att, såsom utredningen
föreslagit, anståndstiden sättes i relation till tjänstgöringens längd, så
att anstånd skall få åtnjutas under hela tjänstgöringstiden och intill dess den
värnpliktige efter hempermittering eller hemförlovning varit fri från tjänstgöring
under tre månader i följd. Jag delar också utredningens mening, att
den längre anståndstiden städse bör gälla jämväl då två tredjedelar av köpeskillingen
blivit guldna.
Utredningens förslag, att anstånd bör få åtnjutas även med avseende å post
sorn förfallit till betalning före tjänstgöringens början, har i vissa yttranden
mött kritik. Av gjorda uttalanden framgår dock tydligt, att avbetalningsköpare
i mycket stor utsträckning ligga efter med betalningen av en eller flera
poster utan att detta föranleder åtgärd fran säljarens sida, blott inbetalningar
ske något så när enligt amorteringsplanen. Till följd av detta förhållande
skulle skyddet för den värnpliktige kunna bliva helt illusoriskt, örn icke rätt
till anstånd, åtminstone i viss omfattning, beredes honom beträffande de före
tjänstgöringens början förfallna posterna. En bestämmelse om anstånd jämväl
för det fall att post förfallit före tjänstgöringens början torde därför
böra meddelas. Har säljaren redan före tjänstgöringens början hos laga myndighet
gjort sin rätt gällande, synes emellertid det sålunda inledda förfarandet
böra få fortgå.
Det av vissa näringsorganisationer framförda kravel, att för rätt till anstånd
bör fordras att köparen gjort anmälan till säljaren örn militärtjänstgöringen,
har moratorieutredningen avvisat under erinran att det icke kan
anses rimligt att en värnpliktig, som på grund av okunnighet eller glömska
försummat att fullgöra en dylik underrättelseplikt, skall förlora rätten till
anstånd. Den av utredningen anvisade utvägen att hos ortens familjebidragsnämnd
inhämta upplysning, huruvida köparen är inkallad till militärtjänstgöring,
torde, såsom handelskammaren i Göteborg anfört, innebära en relativt
enkel möjlighet att i flertalet fall skaffa uppgift härutinnan. Att införa
något stadgande i detta hänseende synes icke erforderligt.
Moratorieutredningen har funnit billigheten kräva, att köparen förpliktas
erlägga dröjsmålsränta som kompensation för den förlust som asamkas säljaren
genom köparen beviljat anstånd, samt bär ansett, att härigenom dien
köparens benägenhet alt utan verkligt behov utnyttja anstandsreglerna bomme
att motverkas. Utredningen har fördenskull föreslagit ett stadgande, enligt
vilket den värnpliktige oavsett anståndet skall vara skyldig erlägga ränta,
som blivit utfäst eller enligt lag skall utgå vid dröjsmål med betalning av
förfallen gäld. Såsom i ett yttrande erinrats gäller emellertid enligt lagen örn
avbetalningsköp, att ränta icke räknas säljaren till godo vid det avräkningsförfarande
som sker i .samband nied handräckning lör godsets återtagande,
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
medan däremot ränta i vanlig ordning tillgodoräknas säljaren, då godset
återtages efter stämning till domstol. Om det föreslagna stadgandet skall få
den betydelse, som sjnes ha varit avsedd, borde det sålunda kompletteras
med en föreskrift örn att ränta skulle tillgodoräknas säljaren jämväl vid
handräckningsförfarande enligt lagen om avbetalningsköp. Då det emellertid
star säljaren fritt att anlita domstolsvägen, örn han vill utkräva sin rätt till
ränta, synes något behov av dylika föreskrifter ej föreligga. Med den utformning
av anståndsreglerna jag föreslår torde det icke heller vara erforderligt
att upptaga någon erinran om den skyldighet att gälda ränta å förfallna poster,
som enligt lag åligger köparen.
Moratorieutredningens förslag att anståndsreglerna skola gälla även i fråga
om gods, som inköpts av värnpliktigs hustru, har ej föranlett erinran i yttrandena
och torde böra genomföras. För alt förekomma missbruk har utredningen
föreslagit, att anstånd i dessa fall skall få förekomma endast om
godset inköpts för makarnas gemensamma bruk. Denna bestämmelse torde,
såsom i vissa yttranden uttalats, vara för snäv. För min del finner jag den
böra utvidgas så att anståndsreglerna skola vara tillämpliga, när gods som
inköpts av den värnpliktiges hustru är avsett för makarnas gemensamma
bruk eller för deras oförsörjda barns eller adoptivbarns behov.
I flera yttranden har erinrats, att den med stöd av moratorielagen utfärdade
förordningen den 14 juni 1940 om inskränkning i rätten att återtaga
avbetalningsgods m. m. är tillämplig även å värnpliktiga, varigenom ovisshet
kan uppkomma örn vilken författning som i ett givet fall skall tillämpas.
Nämnda förordning är ej såsom lagen den 31 oktober 1939 örn inskränkning
i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m. inskränkt
till gods av viss beskaffenhet och den avser jämväl avbetalningsköp, vid vilka
avbetalningspriset överstiger 3 000 kronor. Det synes mindre tillfredsställande,
att de regler om inskränkningar i rätten att återtaga avbetalningsgods,
som gälla till förmån för värnpliktiga, skola vara av olika innehåll beroende
på godsets beskaffenhet och pris. På grund härav synas de allmänna moratoriebestämmelserna
för värnpliktiga böra utvidgas att omfatta allt slags egendom
som förvärvats genom avbetalningsköp, oavsett avbetalningsprisets belopp.
Om så sker, torde något praktiskt behov för värnpliktiga att åberopa
1940 års förordning i allmänhet ej komma att föreligga. De värnpliktiga torde
dock icke på grund härav böra undantagas från tillämpningsområdet för sistnämnda
förordning, då det kan tänkas att en värnpliktig genom rådande
utomordentliga förhållanden åsamkats betalningssvårigheter, vilka icke ha
något samband med militärtjänstgöring.
Utmätning och konkurs.
Militära moratorieutredning-en.
I förhållande till gällande rätt innebär moratorieutredningens förslag i
fråga om utmätning och konkurs endast smärre jämkningar. Sålunda föreslås,
att reglerna skola bliva tillämpliga även då utmätning sker hos den värn
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
pliktiges hustru eller hon försättes i konkurs. Vidare innebär förslaget, att
utmätningsfriheten beträffande arbetsredskap utsträckes till ett värde av 1 000
kronor i stället för 500 kronor. I fråga om anstånd med utmätt egendoms
försäljning föreslås, att med försäljningen skall kunna anstå under tiden för
tjänstgöringen och högst intill dess den värnpliktige efter hempermittering
eller hemförlovning varit fri från tjänstgöring under tre månader i följd, därest
det ej finnes uppenbart att betalningsvårigheterna icke äro föranledda
av tjänstgöringen och det prövas kunna ske utan att borgenärens rätt till
betalning äventyras. Erfordras egendomen i gäldenärens näring för att bereda
nödig bärgning åt honom, hans make eller oförsörjda barn eller adoptivbarn
eller är den erforderlig för att bereda dem nödig bostad, skall anståndet
kunna utsträckas till dess den värnpliktige under nio månader i följd varit
fri från tjänstgöring, om borgenärens rätt till betalning ej därigenom äventyras.
Yttrandena.
De av militära moratorieutredningen föreslagna jämkningarna i reglerna
rörande utmätning och konkurs ha i yttrandena endast föranlett detaljanmärkningar.
Landsorganisationen har i fråga om utmätningsfriheten för arbetsredskap
anmärkt, att med de syften som varit bestämmande för de värnpliktigas
särbehandling överhuvud i detta hänseende stöde bättre i överensstämmelse
att utmätningsfriheten, liksom beträffande lösören för personligt
bruk, bedömdes efter skälighet närmast med hänsyn till redskapens erforderlighet
för rörelsens (arbetets) fortsatta bedrivande, respektive återupptagande
utan avbräck. Arbetsmarknadskommissionen, som förutsatt att den
föreslagna bestämmelsen borde så tolkas att beloppet 1 000 kronor skulle avse
båda makarna gemensamt och icke envar av dem, har ansett ett förtydligande
på denna punkt vara önskvärt. Kommissionen har ytterligare erinrat, att utmätningsskyddet
för den värnpliktiges hustru borde, i överensstämmelse med
vad som föreslagits i fråga örn avbetalningsköp, gälla endast för det fall att
makarna sammanlevde.
I fråga om tiden för anstånd med försäljning av utmätt egendom bär Sveriges
köpmannaförbund funnit det vara principiellt riktigt, att anståndstiden
sattes i relation till tjänstgöringens längd på sätt som skett. Vid tillämpningen
av bestämmelserna borde dock noga iakttagas att borgenärens rätt till betalning
icke äventyrades. Landsorganisationen bar däremot anmärkt, att enligt
gällande lag anstånd i vissa fall kunde ifrågakomma under längre tid än
enligt förslaget och att, i den mån detta sålunda innebure en försämring av
skyddet, anståndsfristerna borde justeras till bättre överensstämmelse med
gällande lag.
Beträffande den i förslaget genomförda omkastningen av bevisbördan lör
alt gäldenärens betalningssvårigbeter orsakats av tjänstgöringen har Sveriges
köpmannaförbund ifrågasatt, örn detta kunde vara förenligt med en rättvis
avvägning mellan borgenärs- och gäldenärsintressena, samt bar härutinnan
anfort samma synpunkter som beträffande motsvarande spörsmål i fråga
om avbetalningsköp. Jämväl kommerskollegium bar avstyrkt, att bevisbördan
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
omkastades på sätt som föreslagits. Detta har däremot uttryckligen tillstyrkts
av familjebidragsnämnden i Stockholm samt av landsorganisationen. Landsorganisationen
har ytterligare anfört, att frågan om försäljningsanstånd icke
borde ankomma på utmätningsmannens prövning från fall till fall. Försäljning
borde under anstandstiden överhuvud icke få förekomma utan gäldenälens
medgivande, med mindre den inkallades belalningssvårigheter uppenbarligen
icke föranletts av tjänstgöringen eller borgenärens säkerhet äventyiades.
I fråga örn sistnämnda villkor har Stockholms automobilhandlareförening
framhållit att, i vart fall i fråga örn bilaffärer, borgenärens säkerhet
oftast äventyrades och att större klarhet vore önskvärd beträffande innebörden
av detta villkor. Länsstyrelsen i Uppsala län har erinrat, att de långvariga
frister, som enligt förslaget kunde ifrågakomma, skulle kunna leda till att
borgenären under loppet av en kristid ej erhölle möjlighet att realisera sin
lätt, då oberäkneliga situationer kunde uppstå, som försvårade prövningen av
den i sig själv svåra frågan när en rättsförlust för borgenären kunde befaras
eller icke. Varken utmätningsman eller överexekutor syntes med någon känsla
av trygghet kunna taga på sitt ansvar att avgöra anståndsfrågan, örn den
verkliga fristens längd vore obekant. Grundsatsen att borgenärens rätt till
betalning ej finge äventyras genom anståndet vore ej löst på ett tillfredsställande
sätt.
Departementschefen.
I likhet med moratorieutredningen finner jag det motiverat, att de särskilda
bestämmelserna om utmätning hos värnpliktiga bliva tillämpliga även då utmätning
sker hos den värnpliktiges hustru. Förslaget att arbetsredskap till ett
värde av 1 000 kronor skola få undantagas från utmätning kan jag likaledes
tillstyrka. Att såsom landsorganisationen ifrågasatt icke upptaga någon bestämd
värdegräns utan lata en skälighetsprövning vara avgörande för den
omfattning, i vilken utmätningsfrihet skulle föreligga, synes betänkligt. Med
anledning av vad arbetsmarknadskommissionen i detta sammanhang anfört
vill jag framhålla, att värdegränsen, likaväl som motsvarande värdegräns i
65 § utsökningslagen, endast avser egendom som i och för sig är av den beskaffenhet
att den får utmätas för den värnpliktiges gäld.
Vad angår den tid, under vilken den värnpliktige eller hans hustru skall
äga ratt att från utmätning undantaga egendom i större omfattning än eljest
är stadgat, har moratorieutredningen i nära anslutning till gällande rätt föreslagit,
att bestämmelserna skola vara tillämpliga under tid då den värnpliktige
fullgör militärtjänstgöring samt därefter intill dess han efter hempermittering
eller hemförlovning varit fri från tjänstgöring under lika lång tid
som tjänstgöringen omfattat, dock högst tre månader. Denna regel torde
kunna föranleda vissa tillämpningssvårigheter. Jag föreslår fördenskull
att bestämmelserna skola, oavsett tjänstgöringens längd, tillämpas intill dess
den värnpliktige varit fri från tjänstgöring under tre månader i följd.
Vidkommande härefter frågan, under vilken tid anstånd skall kunna äga
rum nied utmätt egendoms försäljning, synes förslaget att anknyta anståndstiden
till tjänstgöringens längd vara lämpligt. För vissa fall lämnar dock, så
-
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
som landsorganisationen påpekat, den av utredningen föreslagna regeln ett
sämre skydd för den värnpliktige än gällande lag. Detta är fallet, då utmätningen
skett mot slutet av tjänstgöringen eller under den närmaste tiden därefter.
Då det synes rimligt, att den som åsamkats betalningssvårigheter genom
militärtjänstgöring kommer i åtnjutande av ett visst rådrum, även om
utmätningen skett först sedan tjänstgöringen upphört, synes som allmän regel
böra föreskrivas att vid utmätning, som sker under tiden för tjänstgöringen
eller därefter innan den värnpliktige varit fri från tjänstgöring under
tre månader i följd, anstånd skall kunna beviljas under tre månader utöver
den tid som enligt 162, 163 eller 165 § utsökningslagen är medgiven. Härutöver
bör i anslutning till utredningens förslag stadgas, att där ytterligare
uppskov med hänsyn till tjänstgöringens längd finnes påkallat, anstånd skall
kunna äga rum intill dess den värnpliktige varit fri fran tjänstgöring under
tre månader i följd eller, örn egendomen erfordras i den värnpliktiges näring
för att bereda honom, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn nödig
bärgning eller den är erforderlig för att bereda dem nödig bostad, intill
dess han under nio månader i följd varit fri från tjänstgöring. Såsom villkor
för att anstånd skall äga rum torde böra uppställas, att det kan antagas att
den värnpliktiges betalningssvårigheter föranletts av tjänstgöringen samt att
borgenärens rätt till betalning ej äventyras genom uppskovet. Rörande dessa
båda villkor får jag hänvisa till vad jag anfört angående motsvarande förutsättningar
för rätten att åtnjuta anstånd i fråga örn återtagande av avbetalningsgods.
De ändrade moratoriebestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli
1944, från och med vilken dag de hittills gällande författningarna i de ämnen
som beröras av förslaget torde böra upphöra att gälla. Med avseende å förhållanden
som inträtt före de nya bestämmelsernas ikraftträdande erfordras
vissa särskilda föreskrifter.
I enlighet med de grunder för vilka jag nu redogjort ha inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1) lag om upphävande av vissa lagar rörande utmätning, återtagande av
avbetalningsgods och anstånd med betalning av hyra m. m.; samt
2) förordning angående tillämpning av moratorielagen å värnpliktiga m. fl.
Förslagen torde böra fogas såsom bilaga1 till protokollet.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det under 1) upptagna
lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
1 Denna bilaga, sorn är lika lydande med de vid propositionen fogade författningsförslagcn,
har bär uteslutits.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
Bilaga A.
Militära moratorieutredningens förslag
till
lag med särskilda för värnpliktiga nied flera gällande bestämmelser
rörande utmätning, avbetalningsköp, hyra m. m.
(militära moratorielagen).
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser.
1 §‘
Värnpliktig är med anledning av militärtjänstgöring enligt vad i denna
lag stadgas berättigad till undantag av viss egendom från utmätning och
vid konkurs, uppskov med försäljning av utmätt egendom, anstånd med betarning
för gods, som förvärvats genom avbetalningsköp, samt med betalning
av hyra och avgift till bostadsrättsförening ävensom till uppsägning av
hyresavtal till upphörande i förtid.
Med värnpliktig avses i denna lag den som är truppregistrerad som
värnpliktig och under tjänstgöringen avlönas enligt för värnpliktig gällande
grunder. Från lagens tillämpning undantagas dels värnpliktig, vilken jämlikt
27 § 1 mom. värnpliktslagen fullgör tjänstgöring med en varaktighet av
högst trettio dagar, dels ock värnpliktig, vilken undergår utbildning för vinnande
av fast anställning vid krigsmakten. Vad i 6—11 och 14 §§ stadgas
skall icke äga tillämpning å värnpliktig, vilken jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen
fullgör första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd).
Konungen må föreskriva, att bestämmelserna i lagen skola äga tillämpning
jämväl å annan personal än värnpliktig, vilken på grund av anställning
vid försvarsväsendet eller medlemskap i frivilliga automobilkåren, sjövärnskaren
eller svenska röda korsets frivilliga sjukvårdstrupper har att inställa
sig till tjänstgöring, då värnpliktiga inkallas jämlikt 27 § 2 mom. eller 28 §
1 mom. värnpliktslagen.
Örn utmätning och konkurs.
2 §''
Företages utmätning hos värnpliktig eller dennes hustru under tid, då
den värnpliktige fullgör militärtjänstgöring, eller ock därefter, intill dess han
efter beviljad ledighet för återgång till civil verksamhet (hempermittering)
eller hemförlovning lika lång tid som tjänstgöringen varat, dock högst tre
manader, oavhrutet varit fri fran tjänstgöring, skola från utmätningen undantagas,
utom nödiga gang- och sängkläder samt förråd och penningar i
den utsträckning som 65 § utsökningslagen stadgar, dels lösören för gäldenäreiu,
?lan® makes och oförsörjda barns eller adoptivbarns personliga bruk,
för så vitt värdet därav icke överstiger vad som med hänsyn till deras behov
och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt, dels ock arbetsredskap till
ett värde av högst ettusen kronor. Lös pant må ej på grund av vad nu sagts
undantagas från utmätning för den gäld, varför pantsättning skett.
45
Kungl Maj:ts proposition nr 151.
3 §•
Ilar egendom tagits i mät hos värnpliktig, som fullgör eller fullgjort militärtiänsWöring,
eller hos dennes hustru, må med försäljning av den utmatta
Sendomen anstå under tiden för tjänstgöringen och högst intill dess den
värnpliktige tre månader i följd efter hempermittering eller hem! or lo v ning
varit fri från tjänstgöring, där det ej finnes uppenbart, att betalmngssvarigheJerna
icke So föranledda av tjänstgöringen, samt det provas kunna ske
ninn ntt borgenärens rätt till betalning äventyras.
Erfordras egendomen i gäldenärens näring för att bereda nödig bärgning
åt gäldeSren hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn eller ar deli
erforderlig för att bereda dem nödig bostad, må ytterligare uppskov med
försälinin^en äga rum högst intill dess den värnpliktige mo manader i följd
värk fri från finering8 örn borgenärens rätt till betalning ej därigenom
äventyras.
4 §•
Vad i 2 § stadgas med avseende å undantag från utmätning skall under
tid som där sägs äga motsvarande tillämpning, örn galdenaren forsattes i
konkurs.
5 §.
Klagan över utmätning, som avses i denna lag, eller över beslut i ^
ni„„ ” ,Ådqn utmätning må förutom av den, som eljest ar befogad därtill,
Ss av den värnpliktiges hustru eller av annan som har egendomen i sm
vård.
Om avbetalningsköp.
6 §.
Värnnliktig som fullgör eller fullgjort militärtjänstgöring och som före
sÉgssiiSs*
SEÄÄÄ ÄÄSäS *
för,koppen elfer sidan anhörig
nämnda tid.
smsmm
talningsförsummelsen mer an en post, skall den aldsta posten a
förfallit å dag som nyss sagts.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
8 §•
„..^r den värnpliktige jämlikt 6 § berättigad till anstånd med betalning av
förfallen post, skola forfallodagarna för icke förfallna poster anses forsk illina
dva lang tid som anståndet omfattar. Skall enligt vad i 7 § sägs daS fö?
tjänstgöringens början anses som förfallodag för viss post skola förfalloda„arna
för övriga oguldna poster anses i motsvarande mån förskjutna
f7afa tn1 P°St’ f°r oVll^e.n förfallodagen enligt vad i denna paragraf stadgas
forskjutits, ma anstånd jämlikt 6 § icke åtnjutas. stångås
9 §’
Oavsett vad i 6 8 §§ stadgas är den värnpliktige skvldig att eriksbo
SVÄS.5*el,cr enli8‘,a8 ska"u,8ä vid “ -Ä
10 §''
Vfd * ® ® §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning, om den värnpliktiges
hustru före eller efter äktenskapets ingående inköpt godset för
makarnas gemensamma bruk och makarna leva samman.
11 §-
m.K15a" over handräckning för återtagande av egendom, som avses i 6 8
uV n S°m eIj6St är befogad därtill förås av den värnpliktigea
hustru eller av annan som har egendomen i sin vård.
Om hyra m. m.
12 §.
säJa^tF^ilfl in7?kt1tiU militärtjänstgöring, må ej i något fall uppsagas
till avflyttning fran lagenhet, som han förhyr, på grund av under
tdfdes!
hU erIfatgga. hyra’ so.m förfaller under tiden för tjänstgöringen eller
dess han efter hempermittermg eller hemförlovning ett år utan avbrott
varit fri fran tjänstgöring, så länge han sist å andra söckendagen av varje
kalendermanad erlägger den på samma månad belöpande hyran
13 §•
Ändå att den värnpliktige icke erlägger hyran så som i 12 § sägs må
av^tt famKhtrV0dTiJSmiflet från lägenheten> såframt det föranletts
av att familjebidrag eller hemortslon, som han med anledning av tjänstgöringen
kunde påräkna, ej hunnit utbetalas. J §
14 §.
n3dufÖVtjt”ugÖr,ingen Så väsentIig förändring i den värnpliktiges eko™T0kat
^°fhallanden att det ej skäligen kan fordras, att han skall fullgöra
i? nnny,a et J1®!? den avtalade hyrestiden, må han uppsäga avtalet
att upphora a den fardag, som inträffar näst efter tre månader från upp
-
15 §.
• 77c- Vf. fPhktlg’ ''-0m aoVSes 1 12 §’ lägenhet med bostadsrätt, må han
»7IrPSag^S tlU av/lyttmng pa grund av dröjsmål med betalning till bostadsrättsföreningen
saframt dröjsmålet föranletts av förhållande som i 13 § sågs
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
47
16 §.
Innehaves lägenhet med hyres- eller bostadsrätt av makar, skall vad i
12_15 §§ stadgas gälla, örn mannen inryckt till tjänstgöring, dock att vid
tillämpning av 14 § hänsyn skall tagas till båda makarnas ekonomiska förhållanden.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, dar eljest lagenhet
med hyres- eller bostadsrätt innehaves av två eller flera personer och
någon av dem inryckt till tjänstgöring.
17 §.
Har värnpliktig under tjänstgöringen eller därefter, intill dess han efter
beviljad hempermittering eller hemförlovning trettio dagar i följd varit tn
från tjänstgöring, på grund av dröjsmål med hyresbetalning förverkat hyresrätten
till av honom förhyrd lägenhet, må den värnpliktige likväl ej pa
grund av dröjsmålet skiljas från lägenheten, därest senast a tjugufjarde
söckendagen från verkställd uppsägning rättelse sker enligt vad i 3 kap. 34 §
första stycket lagen örn nyttjanderätt till fast egendom sägs.
I avvaktan att den värnpliktige visar sig hava fullgjort vad som erfordras
för hyresrättens återvinnande må beslut örn vräkning av den värnpliktige
icke meddelas förr än tjugusex söckendagar förflutit efter uppsägningen.
Vad i denna paragraf är stadgat skall ej gälla där av hyrestiden återstod
mindre än en månad, när hyresrätten förverkades.
Denna lag träder i kraft den................ från oc^ metJ vilken dag
lagarna den 14 oktober 1939 (nr 728) med särskilda bestämmelser rörande
utmätning hos vissa värnpliktiga m. m., den 31 oktober 1939 (nr 782) o
inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods fran vissa värnpliktiga
m. m. samt den 19 april 1940 (nr 233) om anstånd for vissa värnpliktiga
med betalning av hyra m. m. upphöra att gälla.
Vad i 3 och 5 §§ är stadgat skall gälla, även om utmatningen agt rum
före lagens ikraftträdande. Stadgandena i 6—8 §§ samt 11 §. skola
lämpning, även örn betalningsförsummelsen inträtt före lagens ikraftträdande,
dock ej såframt beslut meddelats före ikraftträdandet och laga kraft akommit
detsamma. Stadgandet i 17 § skall tillämpas, även örn hyresrätten förverkats
före lagens ikraftträdande, såframt ej beslut meddelats före ikraftträdandet
och laga kraft åkommit detsamma.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 mars
1944.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 25 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 11 februari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas^
över upprättat förslag till lag om upphävande av vissa lagar rörande utmatning,
återtagande av avbetalningsgods och anstånd med betalning av
hyra m. m.
Förslagen som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet L. G.
Ohlsson.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
49
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 mars 1944.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge,
Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social-, finans- och
handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Bergquist, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över det till lagrådet den
11 februari 1944 remitterade förslaget till lag om upphävande av vissa lagar
rörande utmätning, återtagande av avbetalningsgods och anstånd med betalning
av hyra m. m.
Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden, att Kungl. Majit måtte genom proposition föreslå riksdagen
att antaga ifrågavarande lagförslag ävensom samtycka till att förordnande
jämlikt 1 § moratorielagen meddelas i överensstämmelse med det vid statsrådsprotokollet
för den 11 februari 1944 fogade förslaget till förordning angående
tillämpning av moratorielagen å värnpliktiga m. fl.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Thore Wisén.
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 151
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1944:292 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nya moratoriebestävimelser för värnpliktiga TO. fl. a1 i texten
- 2LU 1944:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nya moratoriebestämmelser för värnpliktiga m. fl. s. 1 i texten