Sök i Ratio Lex

Angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva visst undantag från gällande villkor för åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution

5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:19, Angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva visst undantag från gällande villkor för åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

1

Nr 19.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bemyndigande

för Kungl. Maj:t att medgiva visst undantag från gällande

villkor för åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution;

given Stockholms slott den 31 december

1943.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december

1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn

utvidgad rätt till tullrestitution för varvsindustrien samt anför därvid följande.

Enligt 2 § förordningen den 4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution

äger näringsidkare vid utförsel av här i riket framställd, reparerad eller

kompletterad vara, för vars framställning, reparation, komplettering eller emballering

använts av honom från utlandet införda materialier eller andra

artiklar, åtnjuta restitution av tull (allmän industrirestitution) för en motsvarande

myckenhet materialier eller andra artiklar av samma slag, vilka inom

Ivå år före utförseln av honom införts från utlandet.

Bihanq till riksdagens protokoll 194b. 1 sami. Nr 10.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

I 3 § samma förordning stadgas, att idkare av varvs- eller verkstadsrörelse

ävensom fartygsägare äger att efter verkställd byggnad, ombyggnad, reparation,

inredning eller utrustning, inberäknat förseende med reservdelar, av

svenskt eller utländskt fartyg av mer än 70 tons bruttodräktighet, utländskt

järnfartyg även av 70 tons bruttodräktighet eller därunder, eller av skeppsdocka,

dockport, ponton, slip, stapelbädd eller mudderverk, för vilkas byggnad,

ombyggnad, reparation, inredning, utrustning eller sjösättning använts

av honom från utlandet införda materialier eller andra artiklar åtnjuta, restitution

av tull (varvsindustrirestitution) för en motsvarande myckenhet materialier

eller andra artiklar av samma slag, vilka inom fem år före arbetets

slutförande av honom införts från utlandet.

Enligt 7 § tullrestitutionsförordningen skall prövning av fråga angående rätt

till allmän industri- samt varvsindustrirestitution ävensom fastställandet av

de närmare villkor för rättighetens åtnjutande, som i särskilda fall må finnas

erforderliga, ankomma på generaltullstyrelsen efter samråd med kommerskollegium.

Rätt till industrirestitution kan, enligt 8 §, beviljas för särskilt

fall, för viss tid eller tills vidare.

I 10 § kungörelsen den 4 oktober 1929 (nr 308) med tillämpningsföreskrifter

till förenämnda förordning föreskrives, att prövning av fråga örn utbekommande

av restitutionsbelopp eller örn avförande av sådant belopp i fall,

då befrielse från erläggande av motsvarande tullbelopp åtnjutits, ankommer

på generaltullstyrelsen, i den mån styrelsen icke finner prövningen lämpligen

kunna överlåtas på lokal tullmyndighet. Ansökning örn utbekommande eller

avförande av restitutionsbelopp skall göras inom ett år från den dag, då utförseln

ägt rum, eller, där ansökningen avser varvsindustrirestitution, inom

tre år från den dag, då arbetet slutförts. Då skäl därtill äro, må generaltullstyrelsen

för särskilt fall medgiva utsträckning av ansökningstiden. Enligt

11 § samma kungörelse skall, därest varans in- eller utförsel ombesörjts av

annan än sökanden, ansökningen om restitution åtföljas av en av sökanden

på tro och heder avgiven försäkran, att den, som omhänderhaft in- eller utförseln,

varit sökandens befullmäktigade ombud för ändamålet, och skall

detta förhållande vara av ombudet bestyrkt.

Med skrivelse den 21 mars 1940 överlämnade generaltullstyrelsen till

Kungl. Maj:ts prövning tre till styrelsen ställda skrifter, däri aktiebolaget

Lindholmens varv, Eriksbergs mek. verkstads aktiebolag och aktiebolaget Götaverken,

vilka samtliga åtnjuta rätt till varvsindustrirestitution, var för sig

anhållit om restitution av eller befrielse från tull för vissa i bolagens varvsrörelse

använda materialier och artiklar, vilka införts av andra till varvsindustrirestitution

berättigade företag för dessas bruk men sedermera överlåtits

till sökandebolagen. I sin skrivelse hemställde generaltullstyi-elsen, att

Kungl. Majit måtte förklara hinder icke möta för styrelsen att medgiva den

sökta restitutionen av eller befrielsen från tullavgift. Samtidigt gav styrelsen

uttryck för den uppfattningen, att kravet på identitet mellan importör och

restitutionssökande icke behövde med stränghet upprätthållas, då såsom i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

3

förevarande fall båda medgivits rätt till varvsindustrirestitution. Emellertid

fann Kungl. Maj:t enligt beslut den 3 maj 1940 icke skäl lämna bifall till

framställningen.

Under hänvisning till Kungl. Maj :ts nyssnämnda beslut har Sveriges varvsindustriförening

i en den 21 november 1940 dagtecknad skrift gjort framställning

om sådan författningsändring, att tullrestitution finge beviljas

även i fall, då vara, som under restitutionsanspråk importerats av företag

vilket medgivits rätt till varvsindustrirestitution, sedermera överlåtits till och

använts av annat sådant företag. Till stöd för framställningen har föreningen

anfört i huvudsak följande.

Alltsedan gällande förordning örn tullrestitution år 1930 börjat tillämpas,

hade ansökningar av nu ifrågavarande slag bifallits av generaltullstyrelsen,

som tydligen ansett kravet på identitet mellan importören och restitutionssökanden

uppfyllt. Styrelsen torde därvid ha beaktat de bestämmelser om

rätt för sökanden att använda ombud, som intagits i 11 § kungörelsen med

tillämpningsföreskrifter till tullrestitutionsförordningen. Kungl. Maj:ts beslut

innebure följaktligen ett avsteg från en under lång tid tillämpad praxis.

Även enligt den före 1930 gällande lagstiftningen hade liknande ansökningar

kunnat bifallas. Föreningen kunde icke tänka sig, att lagstiftaren med

bestämmelsen i 3 § tullrestitutionsförordningen åsyftat att begränsa varvens

handlingsfrihet genom att i fall, som här avsåges, förvägra tullrestitution

utan hade i stället den uppfattningen, att vid tiden för tillkomsten av nämnda

förordning en allmän inställning började göra sig gällande hos statsmakterna

att så mycket som möjligt stödja och underlätta varvens verksamhet.

Bleve varven för framtiden nödsakade erlägga tull i nu avsedda fall, komme

deras ställning att väsentligt försvagas. I en mängd olika situationer vore de

nämligen hänvisade till att låna eller köpa material av varandra.

över föreningens framställning ha, efter remiss, generaltullstyrelsen och

kommerskollegium avgivit gemensamt utlåtande den 18 mars 1941. Vid utlåtandet

ha fogats yttranden av tullbehandlingsinspektionen i Göteborg och

Sveriges Industriförbund.

Tullbehandlingsinspektionen i Göteborg har i sitt yttrande uttalat, att inspektionen

ansåge sig med stöd av en långvarig erfarenhet kunna vitsorda

betydelsen för varvsindustrien av möjligheten till tullrestitution även under

de av varvsindustriföreningen åsyftade omständigheterna och att inspektionen

därför tillstyrkte bifall till den gjorda framställningen.

Sveriges industriförbund har likaledes tillstyrkt bifall till framställningen,

därvid förbundet särskilt framhållit, att det under nuvarande läge, då importen

vore försvårad och den inhemska produktionen kunde ha svårigheter

att tillgodose varvsindustriens behov, vöre mera angeläget än eljest för ett

varvsindustriföretag att kunna genom byte eller på annat sätt anskaffa erforderligt

material från annat likartat företag. Enligt förbundets uppfattning

innebure den ståndpunkt, som kommit till uttryck i Kungl. Ma.j:ts beslut

den 3 maj 1940 ett försvårande av ett dylikt samarbete mellan företagen.

Generaltullstyrelsen och kommerskollegium ha i sitt utlåtande uttalat, att

vad i ärendet anförts till stöd för föreningens framställning syntes utgöra vä
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

gande skäl för bifall till densamma. Ämbetsverken ha samtidigt framhållit,

att den åsyftade författningsändringen kunde genomföras på det sätt, att

antingen kravet på personlig identitet mellan importör och förbrukare av

den »restitutionsberättigade» varan, när dessa båda åtnjöte rätt till varvsindustrirestitution,

eftergåves eller ock generaltullstyrelsen berättigades att efter

samråd med kommerskollegium från fall till fall pröva ärenden av ifrågavarande

slag.

Då den i föreningens framställning väckta frågan om utvidgad rätt till tullrestitution

för varvsindustrien befunnits äga betydelse även för spörsmålet om

allmän industrirestitution, har Kungl. Majit genom beslut den 28 juni 1941

anbefallt generaltullstyrelsen att verkställa utredning jämväl rörande frågan

örn en motsvarande utvidgning av restitutionsrätten i sist berörda fall

och att till Kungl. Majit inkomma med de förslag, vartill den fortsatta utredningen

av frågan om en utvidgad tullrestitution kunde föranleda.

Den av Kungl. Majit sålunda anbefallda utredningen har sedermera verkställts

och framlagts av generaltullstyrelsen i en den 18 december 1941 dagtecknad

skrivelse. Rörande utredningens resultat torde i detta sammanhang

vara till fyllest att nämna, att generaltullstyrelsen förklarat sig icke vilja

motsätta sig en författningsändring, varigenom villkoren för erhållande av

allmän industrirestitution jämkades på motsvarande sätt som tidigare ifrågasatts

beträffande varvsindustrirestitutionen men att två av styrelsens ledamöter

anmält skiljaktig mening och funnit vad i ärendet förekommit icke böra

föranleda någon vidare åtgärd.

Varvsindustriföreningen har härefter inkommit med en den 20 april 1943

dagtecknad skrift, däri föreningen gjort gällande, att behovet av tullrestitution

i fall, som avsåges med framställningen den 21 november 1940, blivit

mångdubbelt större än tidigare till följd av de under kriget ändrade inköpsförhållandena.

I samband härmed har framhållits, att leveranserna

från utlandet av far tygsmaterial numera vore oberäkneliga, och att det därför

oftare än förut inträffade, att byten eller lån av material varven emellan ägde

rum. Vidare förekomme att vid inköp av mindre kvantiteter fartygsplåt utomlands,

dessa partier importerades av ett eller två av de större varven, som

därefter fördelade vad som importerats mellan så gott som samtliga till föreningen

anslutna medlemmar. I alla dessa fall hade identitetsbegreppet i tullrestitutionsförordningen,

sådant detsamma numera tillämpades, lagt hinder

i vägen för erhållande av tullrestitution. Föreningen hemställde

därför, att frågan om den föreslagna författningsändringen så snart som

möjligt måtte föreläggas riksdagen. Alternativt ville föreningen föreslå, att

fullmakt från riksdagen införskaffades, som gåve generaltullstyrelsen bemyndigande

att efter prövning i förekommande fall lämna sådant medgivande

som det önskade under förslagsvis en period av fem år framåt. Under denna

tid kunde tillräcklig erfarenhet vinnas och frågan örn författningsändring

därefter eventuellt upptagas på nytt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19. 5

Av utredningen i ärendet framgår, att de till följd av kriget försämrade Departementshandelsförbindelserna

vållat varvsindustrien särskilda svårigheter beträffande

materialanskaffningen och att företagen i detta avseende äro i större utsträckning

än tidigare beroende av varandras bistånd. Det synes därför rimligt,

att så länge nämnda svårigheter bestå varvsindustrien beredes sådan

lättnad i villkoren för erhållande av tullrestitution, att samarbetet mellan

företagen vid anskaffandet av material utomlands såvitt möjligt underlättas.

Däremot torde det under nuvarande extraordinära förhållanden icke vara

lämpligt att träffa något mera definitivt avgörande i vare sig den nu berörda

frågan om varvsindustrirestitutionen eller den därmed nära sammanhängande

frågan örn allmän industrirestitution.

Den lättnad ifråga om villkoren för erhållande av varvsindustrirestitution,

som i förevarande sammanhang kan anses påkallad, torde vara att kravet på

identitet mellan importören och förbrukaren av de ifrågavarande materialierna

i viss utsträckning eftergives. I fall, då särskild anledning därtill finnes,

bör sålunda tullrestitution kunna erhållas, oaktat sådan identitet icke föreligger,

örn blott importören och förbrukaren båda äro berättigade till varvsindustrirestitution.

Härför erfordras emellertid riksdagens medverkan. På

grund härav och då frågan örn undantag från berörda restitutionsvillkor bör

ankomma på Kungl. Maj:ts prövning, torde bemyndigande för Kungl. Maj:t

nu böra inhämtas att under viss tid, förslagsvis till och med den 31 december

1946, medgiva sådant undantag. Vid bifall till en framställning härom torde

få förutsättas, att tullrestitution må kunna beviljas även för materialier, som

införts till riket före den tidpunkt, då bemyndigandet erhållits. Ett villkor för

restitution bör dock alltid vara att det arbete, varom fråga är, avslutas under

bemyndigandets giltighetstid.

I enlighet med det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå

riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit att under tiden till och med

den 31 december 1946 i fall, då särskilda skäl därtill äro,

medgiva, att näringsidkare, som erhållit rätt till varvsindustrirestitution,

må åtnjuta sådan tullrestitution, oaktat de

av honom använda artiklarna införts av annan näringsidkare,

som erhållit rätt till enahanda slag av tullrestitution.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

/. Miiller.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:23 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942 a1 i texten
  2. BevU 1944:3 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva visst undantag från gällande villkor för åtnjutande av rä s. 5 i texten