Sök i Ratio Lex

Angående rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar med posten m. m

1944-03-10 · 29 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 28 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:200, Angående rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar med posten m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

1

Nr 200.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående rätt att i mål och

ärenden som tillhöra domstols handläggning insända

handlingar med posten m. m.; given Stockholms slott

den 10 mars 19AA.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

lag om rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända

handlingar med posten m. m.; samt

lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda

bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller

krigsfara m. m. så ock örn fortsatt giltighet av samma lag.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

liihanq till riksdagens protokoll 10H. I sami. Nr 200.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslag

till

Lag

om rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning:

insända handlingar med posten m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inlaga eller annan handling som skall ingivas till domstol, domare, överexekutor

eller nedre justilierevisionen må inlämnas genom bud eller insändas

med posten i betalt brev. Vad nu sagts skall även gälla i fråga om handling

som skall ingivas till militär befälhavare vid klagan över beslut i disciplinmål

eller utslag av krigsdomstol. Inlämnas skriftlig vadeanmälan genom bud eller

insändes den med posten, må jämväl vadepenning på enahanda sätt erläggas.

Handling, som inlämnas genom bud eller inkommer med posten, skall

anses ingiven av den som undertecknat handlingen. Handlingen skall anses

ingiven den dag då den inkom till mottagaren. Då handlingen inkommit,

skall vad i lag eller författning är stadgat örn skyldighet för part att tillika

inställa sig anses iakttaget.

Vad i lag eller författning är stadgat därom, att handling skall ingivas

eller åtgärd eljest företagas före visst klockslag å dagen, äge ej tillämpning

i fråga om handling eller åtgärd som avses i denna lag, ej heller beträffande

muntlig vadeanmälan och erläggande av vadepenning vid sådan anmälan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller intill

den dag då rättegångsbalken den 18 juli 1942 träder i kraft.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

3

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda

bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller

krigsfara m. m. så ock örn fortsatt giltighet av samma lag.

Härigenom förordnas dels att 10 § lagen den 26 april 1940 med särskilda

bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara

m. m. skall hava ändrad lydelse på sätt nedan angives dels ock att samma

lag, vilken enligt lag den 9 april 1943 (nr 161) gäller till och med den 30

juni 1944, i sin sålunda ändrade lydelse skall äga fortsatt giltighet till och

med den 30 juni 1945.

10 §.

Konungen äger i den mån det finnes påkallat på grund av förhållanden,

som avses i 1 § första stycket, beträffande riket i dess helhet eller viss del

därav förordna om förlängning av den tid, inom vilken ingivande av inlaga

eller annan åtgärd för fullföljande eller bevakande av talan annorledes än

genom särskilt rättsmedel skall äga rum hos domstol, domare, nedre justitierevisionen

eller överexekutor.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga angående rätt att

insända inlaga till domstol med posten m. m.

Föredraganden anför följande.

I skrivelse till Kungl. Majit den 2 december 1942 har riksdagens militieombudsman

hemställt örn vidtagande av åtgärder i syfte att underlätta anförandet

av besvär över utslag av krigsdomstol och beslut i disciplinmål av

militär befälhavare. Sedan yttranden inhämtats över denna framställning,

utarbetades inom departementet en promemoria i ämnet, vari bland annat

föreslogs, att beträffande såväl den militära som den allmänna rättsskipningen

skulle införas rätt att insända inlaga med posten. Jämväl över denna

promemoria ha yttranden nu inkommit.

Militieombudsmannens framställning.

Besvär över utslag som meddelats av regementskrigsrätt, stationskrigsrätt

eller särskild krigsrätt skola ingivas till krigsöverdomstolen; det är dock tilllåtet

för klaganden att i stället avlämna sina besvär till den befälhavare, som

föranstaltat örn krigsrättens sammankallande. Besvärstiden är tjugu dagar.

Före klockan 12 å tjugonde dagen från den dag då utslaget gavs skall klaganden

sålunda antingen ingiva besvären till krigsöverdomstolen eller avlämna

dem till vederbörande befälhavare. Ha besvären avlämnats till den

sistnämnde, åligger det denne att ofördröjligen insända besvärshandlingama

till krigsöverdomstolen. Bestämmelserna härom äro upptagna i 65 § första

stycket lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Besvär över utslag som givits av fältkrigsrätt skola avlämnas till den befälhavare,

som förordnat krigsrätten; det är dock tillåtet för klaganden att

i stället ingiva sina besvär till krigsöverdomstolen. Besvärstiden är femton

dagar. Före klockan 12 å femtonde dagen från den dag då utslaget gavs

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

5

skall klaganden sålunda antingen avlämna besvären till vederbörande befälhavare

eller ingiva dem till krigsöverdomstolen. Ha besvären avlämnats

till vederbörande befälhavare, åligger det denne, om klagandens motpart kan

anträffas i orten, att giva motparten avskrift av besvären samt förelägga honom

att inkomma med förklaring. Kan motparten ej anträffas eller har han

avgivit förklaring eller försuttit tiden därför, bör befälhavaren ofördröjligen

insända handlingarna i målet till krigsöverdomstolen. Bestämmelserna härom

äro upptagna i 65 § tredje stycket lagen om krigsdomstolar, sådant detta

lagrum lyder enligt lagen den 20 juni 1941. Tidigare var besvärstiden 10

dagar.

Beträffande häktade givas vissa särskilda föreskrifter.

Besvär över beslut som av befälhavare meddelats i disciplinmål skola ingivas

till krigshovrätten (eller i vissa fall till överkrigsrätt); det är dock tilllåtet

för klaganden att avlämna sina besvär till den befälhavare, som ålagt

bestraffningen eller i dennes ställe satt är. Besvärstiden är tjugu dagar, räknat

från den dag då straffet avslutades. Före klockan 12 å tjugonde dagen

från den dag då straffet avslutades skall klaganden sålunda antingen ingiva

besvären till krigshovrätten eller avlämna dem till vederbörande befälhavare.

Ha besvären avlämnats till den sistnämnde, åligger det denne att ofördröjligen

insända besvärshandlingama till krigsöverdomstolen. Bestämmelserna

härom äro upptagna i 209 § första stycket strafflagen för krigsmakten.

Jämväl besvär över krigsöverdomstols utslag i mål, vari krigsrätt meddelat

utslag eller befälhavare ålagt disciplinär bestraffning, må avlämnas till

den befälhavare, som ägt mottaga hos krigshovrätten i målet anförda besvär

eller avgivna påminnelser. 76 § lagen om krigsdomstolar innehåller närmare

bestämmelser härom.

I skrivelsen till Kungl. Majit den 2 december 1942 har militieombudsmannen

till en början erinrat, att klagande i mål som avgjorts av krigsrätt eller

såsom disciplinmål hade två vägar att välja, i det han kunde antingen avlämna

besvären till vederbörande befälhavare eller ingiva dem till krigshovrätten.

Klagandens rätt att med sin besvärsskrift vända sig till vederbörande

befälhavare syntes lia införts främst i syfte att bereda klaganden en förmån.

Sålunda hade 1901 års krigslagstiftningskommitté uttalat, att det huvudsakliga

skälet för denna anordning vore å ena sidan den bundenhet, som

den militära tjänstgöringen i många fall med nödvändighet måste medföra,

och å andra sidan omsorgen, alt ingen finge av sin tjänstgöring hindras att

få ett utslag underställt högre rätts prövning. Såvitt anginge klagan över

fältkrigsrätts utslag syntes anordningen vara motiverad jämväl av en önskan

att underlätta skriftväxlingen genom ali låta denna ske genom befälhavarens

försorg. Härtill kunde fogas den synpunkten, att anordningen för klaganden

även kunde innebära en ekonomisk fördel. Eftersom besvär till krigshovrätten

skulle ingivas och ej finge med posten insändas, finge nämligen klaganden

i regel, örn han begagnade den direkta vägen, anlita elt avlönat ombud.

I normala fall kunde klaganden däremot oftast själv avlämna besvären till

vederbörande befälhavare.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

1 anslutning härtill uttalar militieombudsmannen att, enligt vad en verkställd

utredning visade, det genom krigslags ti ftningen reglerade besvärsförfarandet

icke syntes fungera tillfredsställande under nu rådande förhållanden.

Undersökningen hade gällt några av krigshovrätten under den senaste

tiden meddelade utslag, varigenom anförda besvär förklarats icke kunna

upptagas till prövning. Örn resultatet av undersökningen anför militieombudsmannen

vidare:

Svårigheter ha visat sig redan när det gällt att avgöra vilken befälhavare

som är behörig att mottaga besvär. I 209 § strafflagen för krigsmakten heter

det, att besvären skola avlämnas till den befälhavare som ålagt bestraffningen

eller den som är satt i hans ställe. Enligt 65 § lagen om krigsdomstolar

skola besvären avlämnas till den befälhavare, som föranstaltat om

krigsrättens sammankallande (första stycket), respektive som förordnat krigsrätten

(tredje stycket). Ehuru det i sistnämnda paragraf icke utsäges att

besvären, om annan blivit satt i befälhavarens ställe, skola avlämnas till

denne, måste detsamma dock gälla. Sedan en viss militär chef ålagt bestraffning

eller förordnat om krigsrätt, skola således besvären avlämnas till

innehavaren av den befattning, som vederbörande chef innehade vid den

tidpunkt då han vidtog sin nyssnämnda åtgärd. Ue militära organisationsoch

befälsförhållandena under den senaste tidens beredskapstjänstgöring ha

utmärkts av en viss rörlighet. Långa och snabba förflyttningar av förbanden

ha ägt rum, och underordnade förband såsom kompanier och bataljoner

ha ofta blivit underställda annan befälhavare än den ordinarie regementschefen.

Detta har återverkat på rättsskipningen.

Sedan militieombudsmannen härefter redogjort för fyra särskilda fall,

där klaganden förlorat sin talan på den grund att besvären avlämnats till fel

befälhavare, fortsätter militieombudsmannen:

Klagandenas förfaranden i de fyra refererade fallen kunna möjligen uppfattas

såsom utslag av en benägenhet hos dem alt med sina besvär vända sig

till den ordinarie förbandschefen eller den chef som de varit underställda vid

tiden för besvärens avgivande eller närmast före heinpermittering. Man torde

dock icke kunna utesluta den möjligheten, att klagandena icke känt till vilken

befälhavare som fattat det beslut, vilket varit bestämmande för besvärsförfarandet,

eller vilken befattning han vid beslutets fattande utövat. I

fält torde i varje fall den underordnade militära personalen icke vid varje

tidpunkt vara insatt i de rådande befälsförhållandena.

Det har även visat sig att det kan, utan att laga förfall föreligger, vara svårt

för klaganden att i rätt tid komma i förbindelse med vederbörande befälhavare.

I detta avseende kan det till en början erinras om att besvären skola

avlämnas till denne och icke få insändas med posten samt att fältposten är

en gren av den allmänna posten. Besvär som till vederbörande befälhavare

inkommit med allmänna posten kunna icke upptagas till prövning. Denna

regel torde kunna tolkas så strängt, att besvär som av klaganden avlämnats

till kompanichef och av denne med post insänts till vederbörande befälhavare

icke skola upptagas. I ett sådant fall bör kompanichefen således sända

besvären med ordonnans och icke med posten.

Stadgandet att besvären skola avlämnas till vederbörande befälhavare bör

icke tolkas så strängt efter ordalagen, att besvären måste av denne personligen

behandlas. Örn besvären å regementsexpedition avlämnas till den befattningshavare

som har att mottaga inkommande handlingar, torde besvären

vara rätt ingivna. Till stöd för denna uppfattning kan man åberopa

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

1

ett äldre rättsfall (se N. J. A. 1918 not. B 501). Å andra sidan är det uppenbart

att kretsen av de personer som i dessa angelägenheter kunna handla å

regementschefens vägnar är mycket begränsad. Då besvären under nu gällande

ordning å kompaniexpedition avlämnas till kompaniets chef eller adjutant

måste det anses att de av denne innehavas så att säga å klagandens

vägnar. Detta blir av betydelse i det fall att besvären bliva fördröjda under

sin vidare befordran till vederbörande befälhavare.

Om besvär med posten tillställas annan befattningshavare vid regementsstab

än vederbörande befälhavare, exempelvis expeditionsunderofficer eller

stabschef, och av denne mottagas i tjänsten och icke privat, torde de böra

behandlas på samma sätt som om de med posten inkommit till regementschefen,

det vill säga icke upptagas till prövning. Klaganden kan emellertid

i stället med posten sända sin besvärsskrift till sådan underordnad befattningshavare

privat med anhållan att denne måtte avlämna skriften till vederbörande

befälhavare. Den anlitade befattningshavaren kommer då att

inneha besvärsskriften icke å tjänstens vägnar utan på grund av ett honom

av klaganden givet privat uppdrag. Någon skyldighet att mottaga sådana

uppdrag finnes icke och påföljderna av felaktigheter som begås vid uppdragets

fullgörande kunna drabba klaganden.

I. samband med dessa uttalanden omnämner militieombudsmannen några

fall, där klagande förlorat sin talan på grund av att besvären för sent kommit

rätt befälhavare tillhanda efter att inom besvärstiden ha avlämnats till

annan militär befattningshavare.

Vidare lämnar militieombudsmannen en redogörelse för bestämmelserna

rörande tjänsteväg i tjänstgöringsreglementena för armén, marinen och

flygvapnet, instruktionen för expeditionstjänsten vid armén samt fältreglementet

för armén. Enligt dessa bestämmelser skall klagande i allmänhet

vända sig till sin närmaste befälhavare — inom kompani dock omedelbart

till kompanichefen — vilken, örn han ej själv äger upptaga klagan till prövning,

skall befordra klagomålet till den det vederbör, i allmänhet med iakttagande

av vanlig tjänsteväg, sammanfallande med den ordning som gäller

för den ständiga befälsrättens utövning. 1 anslutning till denna redogörelse

anför militieombudsmannen:

Föreskrifterna rörande tjänsteväg gälla icke för det fall att militär personal

vill anföra besvär över utslag i disciplinmål eller av krigsrätt. Någon

skyldighet att gå denna väg föreligger alltså icke. I och för sig torde det å

andra sidan icke möta hinder att militär personal begagnar den för tjänstemeddelanden

föreskrivna ordningen för att få en besvärsskrift befordrad till

vederbörande befälhavare. Därvid är emellertid av vikt alt de befattningshavare,

som besvärsskriften passerar, iakttaga de för besvärs anförande

givna särskilda bestämmelserna. Såsom förut angivits torde sålunda besvärsskriften

icke få med posten sändas till vederbörande befälhavare. Om så

sker kan klaganden förlora sin talan. Även i övrigt torde befordringen ske

så att säga på klagandens egen risk. Örn besvärsskriften går förlorad eller

försenas, så att den icke är vederbörande befälhavare tillhanda före besvärstidens

utgång, går klaganden sin talan förlustig. Detsamma gäller örn

besvärsskriften exempelvis med posten sändes från någon underordnad befattningshavare

direkt till krigshovrätten eller avlämnas till fel befälhavare.

Slutligen finns det den möjligheten att klaganden personligen eller genom

luid överlämnar sina besvär lill vederbörande befälhavare. I fidi torde

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

ofta hinder möta mot detta enkla förfarande. Sålunda kan regementschefens

kvarter vara beläget på stort avstånd från klagandens egen förläggningsplats.

Förbandens uppehållsorter kunna snabbt växla och hållas hemliga.

Fältpostnumret till vederbörande stab är kanske icke bekant för klaganden.

Tjänstgöringen kan också medföra starka begränsningar i dennes rörelsefrihet.

Man torde icke äga förutsätta att underordnad militär personal under

fältförhållanden regelmässigt kan komma i förbindelse med annat

befäl än befälet på eget kompani. Särskilda svårigheter att snabbt komma

i förbindelse med vederbörande befälhavare kunna uppstå, då klaganden

blivit förflyttad till annat förband eller eljest kommit att lyda under annan

chef än den till vilken besvären skola avlämnas.

Härefter framhåller militieombudsmannen ytterligare behovet av ändrade

föreskrifter beträffande besvärsförfarandet samt ifrågasätter 1 sådant hänseende,

att klagande i krigsrätts- och disciplinmål skall medgivas att avlämna

besvär till närmaste befälhavare som för expedition. I denna del

innehåller framställningen följande:

Möjligheten för klagande att med sina besvär vända sig till militär befälhavare

synes vara av stort värde för den militära personalen, i synnerhet

för manskapet. Reglerna örn förfarandet i de fall då denna väg begagnas

böra vara så utformade, att klagandena icke riskera onödiga rättsförluster.

Ur denna synpunkt kunna anmärkningar riktas mot den nu rådande ordningen.

I vissa fall synes man med fog kunna påstå, att klagande av sin

militära tjänstgöring blivit hindrad att få utslaget prövat av högre rätt. Detta

gäller de fall då den enda utväg som praktiskt taget stått öppen för klaganden

varit att ingiva sina besvär till någon militär befälhavare, lägre eller

högre, vilken funnits å orten, men besvären trots att de till denne ingivits

i rätt tid, sedermera blivit så försenade eller på sådant sätt vidarebefordrade

att de icke kunnat upptagas till prövning.

Behovet av ändrade bestämmelser rörande besvärsförfarandet torde främsl

göra sig gällande i fråga om förhållandena i fält. Skillnad synes därvid ej

böra göras mellan utslag som meddelats av fältkrigsrätt samt beslut som i

falt givits av vederbörande befälhavare. För vinnande av större enhetlighet

torde man emellertid också böra avstå från att göra skillnad mellan fältkrigsrätter

och andra krigsrätter samt mellan straffbeslut som av befälhavare

meddelats i fält och under fredsförhållanden; örn man på detta område

ville göra en åtskillnad borde det avgörande snarare vara arten av den

tjänstgöring som klaganden fullgjorde då besvären avlämnades. Även under

fredsförhållanden är det ganska vanligt att klagande i och för sin tjänst

befinner sig å annan ort än där besvären enligt nu gällande regler skola avlämnas.

Vissa svårigheter yppa sig när det gäller att finna en allmän regel som

bättre än de nuvarande bestämmelserna tillgodoser anspråken på ett tillförlitligt

besvärsförfarande. Det ligger nära till hands att söka anslutning till

föreskrifterna rörande tjänsteväg. Jämkningar i dessa föreskrifter äro dock

ofrånkomliga. Om man utgår från huvudregeln i tjänstgöringsreglementet

för armén, att klaganden skall vända sig till sin närmaste befälhavare, torde

det bliva nödvändigt att göra den begränsningen, att besvär icke böra ingivas

till lägre befälhavare än sådan som för expedition. Detta betingas därav att

besvärsskriften måste diarieföras, så att kontroll kan utövas, huruvida be

svärsskriften avlämnats i rätt tid, samt laga kraft bevis utfärdas. Man kommer

således fram till regeln att klagande skall äga rätt att med sin besvärsskrift

vända sig till närmaste befälhavare, som för expedition. Det är här

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

9

fråga om befälhavare under vars befäl klaganden står vid den tidpunkt,

då besvärsskriften avlämnas. Det skall givetvis icke fordras att klaganden

personligen inger besvärsskriften, utan i den delen skola vanliga regler om

besvärs anförande gälla. Det torde, såsom förut berörts, icke heller vara nödvändigt

att besvärsskriften överlämnas till vederbörande befälhavare personligen;

den person som på expeditionen å befälhavarens vägnar brukar

mottaga och diarieföra inkommande handlingar torde vara behörig att även

mottaga besvär. Fördelen med en regel av nu angiven innebörd ligger främst

däri, att klagande får rätt att vända sig till den militäre chef med vilken

han i de flesta fall lättast och säkrast kan komma i förbindelse.. En annan

fördel för klaganden är att fel eller försummelser som möjligen begås vid

besvärshandlingarnas vidare befordrande icke komma att drabba honom. Ur

praktisk synpunkt torde det vara fördelaktigt att besvärshandlingarna i fortsättningen

kunna, om så finnes lämpligt, befordras med posten.

Den yttre gången av ärendet synes böra bli att den befälhavare, som från

klaganden mottagit besvärsskriften, förser den med bevis örn dagen och

klockslaget för dess ingivande ävensom med anteckning rörande ingivarens

namn samt därpå inför densamma i vederbörligt diarium. Någon prövning

huruvida besvär blivit rätt anförda skall mottagaren icke verkställa. För att

förebygga onödig rättsförlust för klaganden kan det dock vara lämpligt att

mottagaren förvissar sig örn att klaganden står under hans befäl, likaså

därom att besvärsskriften är av klaganden egenhändigt undertecknad eller,

om så ej är fallet, att ingivaren har behörig fullmakt. Mottagaren skall därpå

i vanlig tjänsteväg befordra besvärshandlingarna till den regementschef eller

motsvarande chef varunder han själv lyder. Därest denne chef, eller någon

i vars ställe han trätt, icke ålagt bestraffningen respektive föranstaltat örn

krigsrättens sammankallande, skall han ofördröjligen översända besvärshandlingarna

till den chef som vidtagit sådan åtgärd. Någon gång torde det

kunna inträffa att det icke utan vidare är klart till vem besvärshandlingarna

sålunda skola sändas. Det torde vara fördelaktigt att dylika oklarheter redan

på detta tidiga stadium upptäckas, enär möjligheterna att undanröja

dem torde vara störst medan handlingarna ännu finnas kvar vid det förband

klaganden tillhör. Frågor som behöva klaras upp kunna vara, när och

av vem det överklagande beslutet meddelats. — 1 de regler som nu gälla

för besvärsärendets behandling hos den befälhavare som ålagt bestraffningen

eller föranstaltat om krigsrättens sammankallande synes ändring icke erfordras.

Det kan ifrågasättas örn det icke borde lämnas klaganden öppet att ingiva

sina besvär jämväl till befälhavare som eventuellt finnes mellan klagandens

närmaste, expedition förande befälhavare samt regementschef eller

motsvarande chef. Då behovet av en dylik rätt torde vara ringa, synes man

till förfarandets förenklande (jämför nedan beträffande laga kraft bevis)

böra avstå från dess införande.

Vid utfärdande av laga kraft bevis torde det, örn det här angivna besvärsförfarandet

genomföres, komma att tillgå på följande sätt. Sedan begäran örn

laga kraft bevis inkommit till den befälhavare som ålagt bestraffningen eller

föranstaltat örn krigsrättens sammankallande, mäste denne förvissa sig örn

huruvida besvär inkommit lill underordnad befälhavare. För detta ändamål

måste ärendet överlämnas lill den lägre befälhavare, sorn under besvärstiden

haft klaganden under sitt befäl och som varit behörig alt mottaga besvär.

Att fastställa till vem ärendet sålunda skall överlämnas torde ej mola svårighet.

Den befälhavare lill vilken ärendet sålunda överlämnas torde böra utfärda

bevis såväl angående ilen lid klaganden slått under hans befäl som i

frågan huruvida besvär till honom ingivils eller icke. Ärende! skall därefter

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

återställas i samma ordning som nyss angivits för mottagna besvärshandlingars

vidare befordran. Den befälhavare som mottagit begäran om laga kraft

bevis måste slutligen för egen del utfärda bevis, huruvida besvär blivit till

honom ingivna.

Vid armén finnes expedition vid kompani, vilken förestås av kompanichef

en; Av lägre befälhavare föres icke expedition. Envar inom ett kompani

skall således enligt den här skisserade ordningen äga avlämna sin besvärsskrift

till kompanichefen. Under fredsförhållanden föres vid kompaniexpedition,

liksom å andra motsvarande expeditioner, kronologiskt register för

inkommande och utgående meddelanden. Även i fält skall expedition föras

vid kompani (motsvarande förband) samt bataljonsstab och högre stab.

Vid varje sådan expedition skall föras ett register. I detsamma skola inkommande

och utgående handlingar registreras i löpande nummerföljd. Nu

nämnda register torde fylla de krav som man ur förevarande synpunkter

måste uppställa.

Jämväl inom marinen torde regeln bli att den som tillhör kompani skall

äga rätt att med sin besvärsskrift vända sig till kompanichefen; den som icke

står under befäl av kompanichef kan i stället vända sig till vederbörande

motsvarande befälhavare, av vilken expedition föres. I reglementet för marinen

angives av vilka befälhavare expedition skall föras. Enär fartygschef

skall föra expedition, kommer den å fartyg tjänstgörande personalen att

kunna avlämna besvärsskrifter till fartygschefen.

Inom flygvapnet skall den som vill anföra besvär äga rätt vända sig till

divisionschef, om han tjänstgör å division, och eljest till den närmaste befälhavare,

av vilken expedition föres. I tjänstgöringsreglementet för flygvapnet

angives vilka expeditioner som skola finnas.

Regler om rätt att avlämna besvär till den befälhavare, vilken ålagt bestraffningen

eller föranstaltat örn krigsrättens sammankallande eller förordnat

krigsrätten, torde böra bibehållas.

Yttranden över framställningen.

Chefen för försvarsstaben, vilkens yttrande infordrades över militieombudsmannens

framställning, tillstyrkte de föreslagna lagändringarna samt anförde

därvid bland annat följande.

Att nuvarande, i framställningen avsedda regler icke fyllt sin uppgift bestyrktes

av erfarenheten. Svårigheterna att avgöra vilken befälhavare, som

vore behörig att mottaga besvärsskriften, vore avsevärda, särskilt under fältförhållanden,

där icke sällan underordnade förband under längre eller kortare

tid bleve underställda annan befälhavare än den ordinarie regementschefen.

Icke blott den klagande parten utan även den befälhavare, som mottoge

och registrerade handlingar, riskerade att begå misstag, vilka man icke

hunne att rätta till, innan den lagstadgade, ganska knappt tillmätta besvärstiden

gått till ända. Svårigheter uppkomme också icke sällan för klaganden

att i rätt tid komma i förbindelse med den befälhavare, till vilken besvärsskriften

skulle ingivas. Besvären finge icke översändas med posten utan måste

ingivas till nämnde befälhavare, vars vistelseort under fältförhållanden

icke alltid vöre känd för klaganden eller åtminstone kunde vara avlägset belägen

och underkastad ständiga växlingar, Icke minst i de fall, då den dömde

underginge det ådömda disciplinstraffet vid besvärstidens utgång, uppkomme

för honom avsevärda svårigheter att tillvarataga sina intressen.

De ändrade regler som militieombudsmannen föreslagit syntes vara väl avvägda.

Risken för rättsförlust för klaganden genom det ena eller andra missgreppet

uteslötes praktiskt taget fullständigt, medan samtidigt någon verk
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

11

ligt betungande ny tjänsteplikt knappast Indes på den lägre befälhavare,

som hade att mottaga besvären. Behandlingen av de tvivelsmål i fråga om

rätt forum, vilka i vissa fall kunde uppstå, folie på regementschef eller däremot

svarande befattningshavare. Genom att fordra, att den lägre befälhavare,

som skulle äga mottaga besvären, skulle vara sådan befälhavare, som

förde expedition, vunne man erforderlig stadga och säkerhet i systemet.

Krigshovrätten, som ävenledes efter remiss avgav yttrande i ärendet,

avstyrkte däremot militieombudsmannens framställning samt förordade i

stället vidtagande av vissa andra åtgärder, vilka syntes ägnade att i hög grad

minska den av militieombudsmannen påtalade risken för onödig rättsförlust.

Gentemot det av militieombudsmannen ifrågasatta förfarandet framhöll

krigshovrätten, att detta visserligen skulle medföra att risken för onödig rättsförlust

bleve mycket liten men att det å andra sidan vore förenat med allvarliga

olägenheter i flera avseenden. Härutinnan erinrade krigshovrätten

till en början, att vissa militära befattningshavare därigenom skulle betungas

med nya arbetsuppgifter, för vilka de dessutom saknade nödig kompetens,

samt att utfärdande av lagakraftbevis skulle avsevärt försvåras. I dessa hänseenden

anförde krigshovrätten:

Krigshovrätten är givetvis ense nied militieombudsmannen därom, att reglerna

för fullföljd av talan böra hava en sådan utformning, att en klagande

ej löper risk att utan eget förvållande gå förlustig sin rätt till materiell prövning

av själva saken. Det är även otvivelaktigt, att med det i militieombudsmannens

framställning skisserade förfarandet — enligt vilket klagande skulle

medgivas rätt att ingiva sina besvär till kompanichef eller motsvarande militär

befattningshavare, som därvid skall förvissa sig örn dels att klaganden

vid ifrågavarande tidpunkt står under hans befäl och dels att besvärsskriften

är av klaganden egenhändigt undertecknad eller, örn så ej är fallet, att

ingivaren har behörig fullmakt — risken för onödig rättsförlust blir mycket

liten. Denna fördel av den tilltänkta reformen är dock, såvitt krigshovrätten

kan finna, förknippad med allvarliga olägenheter. Till en början skulle

härigenom ytterligare arbete komma att läggas på kompaniadjutanterna,

respektive personer i motsvarande ställning, vilka ju utgöra en av olika tjänstegöromål

mycket hårt betungad kategori av militära befattningshavare,

och detta arbete skulle dessutom bliva av sådan art, att kompaniadjutanterna

ingalunda äro lämpade att utföra detsamma. Sålunda torde det vara klart,

att icke kompaniadjutanterna — liksom för övrigt ej heller kompanicheferna

— äro lämpade att utföra någon granskning av att ingivaren av besvären

är försedd med vederbörlig fullmakt. Häremot kan visserligen invändas, ali

granskningen ej är avsedd att innebära någon garanti för att besvären i

formellt avseende äro utan anmärkning men det torde å andra sidan kunna

antagas, att de klagande komma att uppfatta den omständigheten, att besvären

granskats utan anmärkning, såsom en garanti för att några felaktigheter

i angivet hänseende ej föreligga, och för en samvetsgrann kompaniadjutant

respektive kompanichef måste det under alla förhållanden framstå såsom

mindre tillfredsställande att de skola utföra en granskning för vilken

de sakna erforderliga insikter. Vidare skulle förfarandet vid utfärdande av

lagakraftbevis å krigsrältsutslag bliva en omständlig och understundom tidsödande

procedur, som även skulle vara förenad med stora risker för att fel

skulle begås vid bevisens utfärdande. Det bleve tydligen nödvändigt att införskaffa

bevis från tre myndigheter, nämligen dels klagandens kompanichef

eller därmed jämförlig befattningshavare, dels den befälhavare, som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

föranstaltat om krigsrättens sammankallande, och dels krigsöverdomstolen.

För att fastställa, vilken eller vilka befälhavare, som varit behöriga att mottaga

besvär från den dömde, torde därjämte ofta tidsödande arbete behöva

utföras å expeditionen hos den befälhavare, som föranstaltat örn krigsrättens

sammankallande.

Såsom skäl mot de föreslagna förändringarna anförde krigshovrätten vidare

och framför allt, att desamma syntes passa mindre väl tillsammans med

processordningen vid krigsdomstolarna, sådan denna syntes komma att gestalta

sig efter rättegångsreformens genomförande. Härvidlag ville krigshovrätten

hänvisa till ett av processlagberedningen utarbetat förslag till ändringar

i lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes samt strafflagen

för krigsmakten, över vilket förslag krigshovrätten den 26 mars 1943

avgivit yttrande till processlagberedningen. Krigshovrätten anför:

Sagda förslag innehåller i nu ifrågavarande avseende följande bestämmelser.

Klaganden skall inkomma, i krigsrättsmål med vadeinlaga och i disciplinmål

med besvärsinlaga till den befälhavare, som föranstaltat om krigsrättens

sammankallande, respektive den befälhavare, som ålagt bestraffningen. Inlaga

må insändas till befälhavaren med allmänna posten. (Processlagberedningen

föreslår att vid fullföljd av talan från fältkrigsrätt vadeinlaga skall få insändas

direkt till krigsöverdomstolen.) Klagandens motpart har — i mål från

regementskrigsrätt och särskild krigsrätt — rätt till så kallat anslutningsvad.

Krigshovrätten har ej haft något att erinra mot vad processlagberedningen

sålunda föreslagit (med undantag av förslaget att vadeinlaga skall få insändas

direkt till krigsöverdomstolen) och har därjämte förordat, att jämväl i

mål från fältkrigsrätt anslutningsvad skall kunna anföras. Krigshovrällen har

vidare föreslagit införandet av en uttrycklig bestämmelse, att fullföljdshänvisningen,

till undvikande av rättsförlust för klagande, skall innehålla uppgift

å den befälhavare, som är behörig mottaga vade- respektive besvärsinlaga.

Av de i processlagberedningens förslag upptagna bestämmelserna angående

behörig befälhavare för mottagande av vade- respektive besvärsinlaga och

rörande anslutningsvad är den förra bestämmelsen givetvis icke alls och den

senare bestämmelsen uppenbarligen endast med svårighet förenlig med militieombudsmannens

förevarande förslag. Genom bestämmelsen örn rätt till

inlagas insändande med allmänna posten och genom det av krigshovrätten

föreslagna stadgandet om att fullföljdshänvisning skall innehålla tydlig uppgift

om den befälhavare, till vilken besvären få insändas, kan man å andra

sidan, enligt krigshovrättens mening, på väsentliga punkter ernå en för de

enskilda parterna lika betryggande anordning som enligt militieombudsmannens

förslag. Det är visserligen sant, att det även med den ordning för klagans

anförande, som av krigshovrätten föreslagits skola tillämpas efter rättegångsreformens

genomförande, kan förekomma fall, då en enskild part i

krigsrättsmål kan ha svårigheter att inom lagstadgad tid insända sina besvär

till vederbörande befälhavare. Dessa fall torde dock ej bliva så många, att

man för deras skull bör vidtaga särskilda lagstiftningsåtgärder, särskilt om.

såsom krigshovrätten jämväl föreslagit, tiden för ingivande av vade- respektive

besvärsinlaga i anledning av fältkrigsrätts dom eller utslag bestämmes

till samma tid, som är föreslagen för ingivande av sådan inlaga över vanlig

krigsrätts dom eller utslag, d. v. s. till tre veckor.

I detta sammanhang må även, vad angår förhållandena efter rättegångsreformens

genomförande, anmärkas, att enligt processlagberedningens förslag

dom då regelmässigt skall avkunnas i den dömdes närvaro. Därest så ej

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

13

sker, skall enligt förslaget domen delgivas den dömde och tiden för fullföljd

av talan räknas från det delgivning skett.

Efter erinran att, såsom fiamginge av det anförda, ett besvärsförfarande

av den art, som militieombudsmannen ifrågasatt, icke vore behövligt efter

rättegångsreformens genomförande, förklarade krigshovrätten, att enligt dess

mening de av militieombudsmannen anförda nackdelarna med det nuvarande

systemet icke vore så stora att en ändring i angiven riktning borde vidtagas

för den tid, som kunde återstå till dess rättegångsreformen genomfördes

vid krigsdomstolarna.

De åtgärder krigshovrätten i stället förordade innefatta dels utfärdande

av föreskrift enligt vilken krigsdomstol skall vara skyldig angiva till vem

besvär må avgivas, dels medgivande för klagande att insända besvär med

posten, dels ock fastställandet av enhetliga besvärstider. Härom anfördes:

Det synes önskvärt, att Kungl. Majit utfärdar särskild föreskrift om att i

fullfölj dshänvisning från krigsdomstol alltid skall angivas, vilken befälhavare

som är behörig att mottaga besvär. En sådan föreskrift torde böra utfärdas

snarast möjligt, dock att föreskriften för mål, som avgöras av krigshovrätten.

bör gälla endast sådana mål, som avdömts av lägre instans efter föreskriftens

ikraftträdande. Vidare anser krigshovrätten det önskvärt, att klagande i

krigsrättsmål utan avbidan på den nya rättegångsreformens genomförande på

krigslagstiftningens område skall tillerkännas rätt att med allmänna posten

insända sina besvär till vederbörande befälhavare respektive till krigsöverdomstol

eller nedre justitierevisionen. Slutligen vill krigshovrätten ifrågasätta,

örn man ej redan nu bör införa enhetliga bestämmelser rörande tiden

för anförande av besvär över krigsrätts utslag och sålunda förlänga tiden

för anförande av besvär över fältkrigsrätts utslag från nuvarande 15 till 20

dagar. Såsom stöd härför vill krigshovrätten åberopa dels att det i regel

torde vara just i mål från fältkrigsrätt, som den nu fastställda tiden för anförande

av besvär i ogynnsamma fall kan befinnas för kort, dels att, enligt de

erfarenheter krigshovrätten gjort, den nuvarande skillnaden beträffande

besvärstiderna lätt förbises av de enskilda parterna och därför understundom

vållar, att besvär över fältkrigsrätts utslag inges för sent men inom

tjugu dagar efter utslagets dag, och dels slutligen att sagda skillnad ej. torde

hava någon praktisk betydelse ur synpunkten att målen från fältkrigsrätt

böra snabbt avgöras i krigsöverdomstolen.

Därest de nu nämnda åtgärderna vidtagas, bortfaller enligt krigshovrättens

uppfattning i huvudsak behovet av de av militieombudsmannen ifrågasatta

ändringarna.

Departementspromemorian.

I den promemoria som med anledning av militieombudsmannens framställning

och de däröver avgivna yttrandena utarbetades inom departementet

anfördes i fråga örn behovet av ändrade bestämmelser, att den utredning som

innefattades i militieombudsmannens skrivelse syntes giva vid handen, att

den nuvarande ordningen beträffande besvär i krigsrätts- och disciplinmål

vöre behäftad med vissa brister som ej sällan föranledde att en klagande

förlorade sin talan. Vidare uttalades i promemorian, alt missförhållandena

väsentligen syntes lia sin grund i kravet på att besvär skulle ingivas och ej

finge insändas med posten lill den befälhavare eller krigsdomstol lill vilken

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

de skulle avlämnas. Härjämte syntes i vissa fall lia förelegat ovisshet om

vilken befälhavare som ägde mottaga besvär. Med särskild styrka gjorde

sig dessa svårigheter gällande under sådana förhållanden som de nu rådande,

och det syntes angeläget att vidtaga åtgärder i syfte att ernå större rättssäkerhet

i ifrågavarande hänseende. Om vad som därvid borde åtgöras hade olika

meningar framträtt. Militieombudsmannen hade föreslagit, att klagande i

krigsrätts- och disciplinmål skulle berättigas att avlämna sina besvär till närmaste

befälhavare som förde expedition. Krigshovrätten, som avstyrkt detta

förslag, hade i stället förordat, bland annat, att sådan klagande skulle berättigas

insända sin besvärshandling med posten.

Beträffande de olika meningar som sålunda framträtt uttalades i promemorian,

att det förslag som framställts av krigshovrätten syntes böra föredragas.

Till stöd härför anfördes i promemorian:

Otvivelaktigt skulle genom den av militieombudsmannen föreslagna anordningen

risken för rättsförlust i hög grad minskas. I andra avseenden är

detta förslag emellertid mindre tillfredsställande. Krigshovrätten har sålunda

erinrat att därigenom vissa militära befattningshavare skulle påläggas nya

arbetsuppgifter, för vilka de icke ägde nödig kompetens, samt att svårigheter

ej sällan skulle uppstå när det gäller att avgöra huruvida ett beslut

eller utslag vunnit laga kraft och därför får verkställas. Med hänsyn till angelägenheten

att undvika dröjsmål med straffverkställigheten torde sistnämnda

anmärkning vara vägande.

Såsom krigshovrätten påpekat måste även beaktas det fullföljdsförfarande

som fastställts i den nya rättegångsbalken. I denna stadgas i 33 kap. 3 §, att

inlaga eller annan handling må till rätten inlämnas genom bud eller insändas

med posten i betalt brev, att handling som sålunda inkommer skall anses ingiven

av den som undertecknat handlingen samt att den skall anses inkommen,

då den avlämnats till rätten eller dess kansli. Vidare stadgas med avseende

å alla mål att vade- och besvärsinlaga skall avlämnas till den domstol

vars beslut fullföljden avser. Om, såsom man äger förutsätta, motsvarande

bestämmelser genomföras även beträffande den militära rättegångsordningen

torde den av militieombudsmannen föreslagna anordningen icke

bliva behövlig.

I promemorian framhölls, att det emellertid syntes vara mindre tillfredsställande

att medgiva besvärs insändande med posten endast på krigslagstiftningens

område men bibehålla det nuvarande kravet på handlingars ingivande

såvitt anginge de allmänna domstolarna. Även beträffande dessa gällde för

närvarande i stor utsträckning, att inlagor och andra handlingar skulle ingivas

till domstol eller domare. I vissa fall, såsom för fullföljd av vade- eller revisionstalan,

erfordrades till och med att part för ingivande av handling inställde

sig personligen eller genom befullmäktigat ombud, och sådan inställelse

krävdes stundom för vidtagande av annan åtgärd i rättegång än ingivande av

handling, så t. ex. för anmälan av vad, som vanligen skedde muntligen med

erläggande av vadepenning. I andra fall, såsom då fråga vore örn ansökningseller

besvärshandlingar, uppställdes icke något dylikt krav men handlingarna

måste, örn ej annat vöre medgivet, överlämnas av någon som personligen inställde

sig och finge icke insändas med posten. Även i nu angivna fall föranledde

kravet på handlings ingivande understundom, att en klagande för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 200.

15

lorade sin talan, och det syntes vara uppenbart, att risken härför skulle ökas

om i krigsrätts- och disciplinmål part medgåves att insända besvär med

posten. Det torde ej heller kunna anses uteslutet, att de rådande förhållandena

försvårat iakttagande av formkravet även såvitt gällde de allmänna domstolarna,

framförallt vore därvid anledning att tänka på de minskade möjligheterna

för de till beredskapstjänstgöring inkallade att personligen ingiva

besvär och andra handlingar till domstol. På sätt nyss nämnts innebure den

nya rättegångsbalken, att sådana handlingar finge inlämnas genom bud eller

insändas med posten i betalt brev. Det hade ock befunnits påkallat att beträffande

de allmänna domstolarna skapa möjlighet att under extraordinära

förhållanden tillåta att handling insändes med posten. Detta hade skett genom

föreskrifter i lagen den 26 april 1940 med särskilda bestämmelser angående

domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m., vilken enligt lag

den 9 april 1943 ägde giltighet till och nied den 30 juni 1944.

Beträffande bestämmelserna i nya rättegångsbalken och 1940 års lag anfördes

i promemorian:

1 motiven till processlagberedningens förslag till rättegångsbalken anfördes

— efter erinran om de nyssnämnda gällande föreskrifterna — att i flera författningar

medgivits att handling finge insändes med posten. I delta hänseende

framhåller beredningen att bestämmelser av dylik innebörd funnes i

vattenlagen beträffande handling som skall ingivas till vattendomstol eller

vattenrättsdomaren, i lagen örn arbetsdomstol beträffande ansökan örn och

skriftlig förklaring över stämning, i lagen örn delning av jord å landet beträffande

besvär i jorddelningsmål samt i gällande rättegångsbalk beträffande

förklaring i besvärsmål som är anhängig! i hovrätt eller högsta domstolen.

Beredningen tillägger, att föreskrifter liknande de nu berörda återfunnes i

andra lagar. Härefter anför beredningen att de regler, som nu gällde för ansöknings-

och besvärshandlingar, borde utsträckas till alla fall, då förfarandet

vore skriftligt. Anledning syntes ej föreligga att bibehålla den nuvarande

skillnaden mellan å ena sidan vade- och revisionsinlagor och å den andra

besvärsskrifter. Den inställelse, som nu ägde rum för ingivande av vadeeller

revisionsinlaga, vöre rent formell. Skriftlig inlaga, som vore egenhändigt

undertecknad av part eller befullmäktigat ombud för honom, borde sålunda

alltid kunna ingivas även av annan än parten och utan att ingivaren hade

fullmakt från denne. Handlingen borde också kunna insändas med posten.

Vad nu sagts borde gälla även i andra fall, då part vore berättigad att genom

skrift företaga rättegångshandling, såsom ansökan om stämning, anmälan av

vad eller missnöje eller ansökan örn återvinning eller återupptagande. Det

vore uppenbart, att i de fall, då lagen förutsatte, att part skulle inställa sig

till förhandling, hans inställelse ej kunde ersättas genom ingivande av skrift.

De nu berörda reglerna om ingivande av handling innebure ej annat än alt

handlingen ansåges ingiven av den, som undertecknat handlingen. Huruvida

denne vore behörig att handla i rättegången, vore att bedöma enligt vanliga

regler. Vöre handlingen undertecknad av ombud för parten, borde, örn dennes

behörighet ej tidigare styrkts, fullmakt bifogas. Liksom för närvarande syntes

insändande av rättegångshandlingar med posten böra ske på avsändarens risk.

Handling .skulle anses inkommen först då den avlämnats till rätten eller dess

kansli.

1940 års lag är enligt 1 § första stycket avsedd all kunna tillämpas vid krig

eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

krig föranledda förhållanden. Enligt sista stycket i 1 § äger lagen ej tillämpning

i fråga om krigsdomstolar och rättegången därstädes. 10 § första stycket

innehåller följande: Då det finnes påkallat på grund av förhållanden, som

avses i 1 § första stycket, äger Konungen beträffande riket i dess helhet eller

viss del därav förordna, att inlaga eller annan handling, som skall ingivas till

domstol, domare eller nedre justitierevisionen, må insändas med posten i betalt

brev; vad i lag eller författning är stadgat därom, att handling skall ingivas

eller åtgärd eljest företagas före visst klockslag å dagen äger ej tillämpning i

fråga om handlingens ingivande eller insändande. Handling, som inkommer

med posten, skall anses ingiven av den, som undertecknat handlingen. Handlingen

skall anses ingiven den dag, då den inkom till mottagaren. Då handlingen

inkommit, skall vad i lag är stadgat om skyldighet för part att tillika

inställa sig anses iakttaget. I andra stycket av 10 § stadgas, att förordnande,

som avses i första stycket, ock må meddelas i fråga om anmälan av vad och

erläggande av vadepenning. — Genom kungörelse den 10 maj 1940 har Kungl.

Maj:t, med riksdagens samtycke, förordnat att vad i 2—12 §§ av 1940 års

lag stadgas skall äga tillämpning. Något förordnande med stöd av 10 § i lagen

har däremot icke meddelats.

I den av processlagberedningen utarbetade promemoria som ligger till grund

för 1940 års lag anfördes med avseende å de omtalade bestämmelserna i 10 §.

att vid krig eller därmed jämförliga förhållanden vissa lättnader borde göras

uti reglerna örn handlingars ingivande till domstol eller domare. Det syntes i

sådant avseende lämpligt att parterna, om så erfordrades, tillerkändes rätt

att anlita postverket. Behovet av dylika bestämmelser kunde emellertid vara

olika för skilda delar av landet. Med hänsyn härtill hade det synts böra tillkomma

Kungl. Majit att genom särskilt förordnande meddela bestämmelser

i förevarande hänseende. Genom dylikt förordnande betoges ej parterna rätten

att ingiva sina handlingar; förslaget avsåge endast att vid sidan av eljest

gällande bestämmelser erbjuda möjlighet att insända handlingar med posten.

Ej heller medförde förslaget någon inskränkning i den rätt, som kunde tillkomma

part, att för inlagans insändande anlita viss myndighet. En sådan

befogenhet tillkomme enligt vissa angivna bestämmelser parter på Gotland

samt häktade m. fl. — I vissa fall gällde, att handling skulle ingivas eller åtgärd

eljest vidtagas före bestämt klockslag å dagen. En dylikt föreskrift syntes

icke lämpligen böra bibehållas såvitt anginge handlingar, som finge insändas

med posten. Då olika bestämmelser i detta hänseende icke borde gälla allt

eftersom handlingen ingåves eller insändes med posten, skulle föreskrifter avdylik

innebörd försättas ur kraft i den mån Kungl. Majit förordnade, att

handlingar finge insändas med posten. — Beträffande undantaget för den militära

rättsskipningen erinrades i promemorian att i vad den anginge de frågor,

som hänförde sig till krigsförhållanden, i allt väsentligt redan vore reglerade

genom 1914 års lag örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Vad sålunda anförts och särskilt den nya rättegångsbalkens bestämmelser

örn rätt att genom bud eller med posten insända inlagor och andra handlingar

i rättegång innefattade enligt uttalande i promemorian starka skäl att genom

en provisorisk lagstiftning, med giltighet till dess rättegångsbalken trädde i

kraft, genomföra en reform av sådan innebörd beträffande såväl den militära

som den allmänna rättegången.

I promemorian uttalades vidare att genom en dylik reform de av militieombudsmannen

påtalade missförhållandena väsentligen torde bliva avhjälpta.

På sätt krigshovrätten föreslagit syntes det dock vara påkallat att därjämte

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

föreskriva skyldighet för krigsdomstol att vid meddelande av fullföljdshänvisning

tydligt angiva till vilken befälhavare besvär må ingivas eller insändas.

Dylik föreskrift borde meddelas i administrativ ordning. Krigshovrätten hade

jämväl föreslagit, att den nuvarande besvärstiden beträffande utslag av fältkrigsrätt,

femton dagar, skulle förlängas till tjugu dagar i syfte alt uppnå

överensstämmelse med vad som gällde i fråga om övriga krigsrätter. Föistnämnda

besvärstid fastställdes så sent som genom lag den 20 juni 1941; den

var förut endast tio dagar. Även i samband med sistnämnda lagändring föreslogs

en förlängning av tiden till tjugu dagar men detta förslag mötte invändningar

med hänsyn till att kravet på snabbhet i rättsskipningen under krigsförhållanden

därigenom skulle åsidosättas. Det syntes icke föreligga tillräckliga

skäl att nu intaga en annan ståndpunkt i denna fråga.

Beträffande det närmare innehållet i en särskild lag örn rätt att insända

inlaga i rättegång med posten m. m. anfördes i promemorian, att anledning

ej syntes föreligga till annat än att i huvudsak giva stadgandena samma innehåll

som bestämmelserna i 10 § första och andra styckena i 1940 års förut

nämnda lag. Dock anmärktes att stadgandena i överensstämmelse med reglerna

i nya rättegångsbalken även borde avse rätt att inlämna handlingar

genom bud och att därav å andra sidan påkallades, alt den särskilda bestämmelsen

rörande vad begränsades att gälla erläggande av vadepenning vid

skriftlig anmälan av vad. Vidare föreslogs att nämnda bestämmelser i 1940

års lag skulle upphävas och alt i samband därmed 1940 ars lag i övrigt skulle

givas förlängd giltighet, förslagsvis till och med den 30 juni 1945. Den nya

lagen borde träda i kraft den 1 juli 1944.

I enlighet med vad sålunda anförts hade upprättats vid promemorian fogade

utkast till lag om rätt att insända inlaga i rättegång med posten m. m„

lag örn fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda

bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara

m. m. samt cirkulär till krigsdomstolarna i riket angående innehållet i fullföljdshänvisning

m. m.

Förstnämnda utkast innehöll följande bestämmelser:

I rättegång vid domstol så ock vid klagan över militär befälhavares beslut

i disciplinmål må inlaga eller annan handling, som skall ingivas till domstol,

domare, nedre justitierevisionen eller militär befälhavare, inlämnas genom

bud eller insändas med posten i betalt brev. Vad i lag eller författning

är stadgat därom, att handling skall ingivas eller åtgärd eljest företagas före

visst klockslag å dagen, åge ej tillämpning i fråga om ingivande eller insändande

av handling som bär avses. Handling, som inlämnas genom bud eller

inkommer med posten, skall anses ingiven av den, som undertecknat handlingen.

Handlingen skall anses ingiven den dag, då den inkom till mottagaren.

Då handlingen inkommit, skall vad i lag eller författning är stadgat örn

skyldighet för part att tillika inställa sig anses iakttaget.

Vad nu sagts skall ock gälla i fråga örn erläggande av vadepenning vid

skriftlig anmälan av vad.

Lagen skulle gälla intill den dag då rättegångsbalken den 18 juli 1942 trädde

i kraft.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 200. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj-.ts proposition nr 200.

Yttranden över departementspromemorian.

Över den inom departementet upprättade promemorian angående rätt att

insända inlaga i rättegång med posten m. m. lia yttranden, efter remiss, avgivits

av nedre justitierevisionen, hovrätterna, t. f. chefen för försvarsstaben,

processlagberedningen, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges

stadsdomare samt Sveriges krigsdomare och auditörer ävensom Sveriges advokatsamfund.

De vid promemorian fogade lagutkasten ha lämnats utan erinran eller i

huvudsak tillstyrkts i samtliga yttranden utom det som avgivits av hovrätten

över Skåne och Blekinge.

Svea hovrätt har i sitt yttrande påpekat vissa med förslagets genomförande

förenade olägenheter, vilka emellertid enligt hovrättens mening icke borde

utgöra hinder mot förslagets antagande. Hovrätten anför i detta hänseende:

Förslagets genomförande kommer att för hovrättens del medföra vissa

nackdelar. Det händer nämligen ej sällan, att till hovrätten ställd besvärsskrift

saknar uppgift örn klagandens adress eller örn dagen för överklagade

utslaget eller örn namnet å den underrätt, som meddelat utslaget, allt uppgifter,

som icke blott erfordras vid utfärdande av protokollsföreläggande i

målet utan även böra finnas för att aktuarien skall kunna utfärda lagakraftbevis.

Dessa brister kunna för närvarande botas genom att aktuarien frågar

ingivaren örn nämnda förhållanden samt antecknar svaren å besvärshandlingen.

Därest en dylik bristfällig handling efter förslagets genomförande inkommer

med posten, blir det ej möjligt att på samma enkla sätt komplettera

uppgifterna utan det blir nödvändigt att, främst genom förfrågningar

hos underrätten, söka införskaffa de felande uppgifterna. Dessa förfrågningar

komma säkerligen att innebära åtskilligt arbete för hovrättens personal,

och beträffande lagakraftbevisen kan någon försening uppstå. Saken

kommer icke att ligga till på samma sätt som efter den nya rättegångsbalkens

ikraftträdande, då inlagorna visserligen få insändas med posten men då insändandet

skall ske till underrätten, som själv har tillgång till ifrågavarande

uppgifter. Den föreslagna anordningen är vidare ägnad att öka antalet obefogade

besvär. Hovrätten finner emellertid, att promemorians förslag medför

så stora förenklingar och andra fördelar för den rättssökande allmänheten,

att vad hovrätten här förut anfört icke bör utgöra hinder mot förslagets

antagande. Hovrätten tillstyrker därför förslaget i princip.

Processlagberedningen förklarar, att beredningen, såvitt anginge den militära

rättsskipningen, icke hade något att erinra mot att fullföljdsinlagor finge

insändas med posten och att föreskrifter meddelades i syfte att den, som ville

söka ändring i krigsdomstols utslag, erhölle tydlig anvisning å den befälhavare,

som vore behörig att mottaga besvären. I denna del anför beredningen

bland annat:

Av flera skäl synes den av krigshovrätten anvisade utvägen böra givas

företräde framför militieombudsmannens förslag. För klaganden torde det i

ett flertal fall utgöra en lättnad att kunna omedelbart avlämna sina besvär

till befordran med posten i stället för att uppsöka befälhavare, som äger mottaga

besvären. Som krigshovrätten framhållit skulle militieombudsmannens

förslag innebära, att på kompanichefer och andra befälhavare, som förut äro

särskilt betungade, komme att läggas nya arbetsuppgifter av för dem främmande

natur. Förfarandet vid utfärdande av lagakraftbevis skulle vidare bliva

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 200.

19

alltför komplicerat och föranleda oläglig lidsutdräkt. överhuvud synes detta

förslag ägnat att medföra ökat expeditionsarbete. Vanligen torde sålunda i

varje särskilt fall flera befälhavare än nu komma att taga befattning med ingivna

besvär och framställningar örn lagakraftbevis; detta kan innebära större

risk för att handlingar förkomma eller misstag begås. I motsats härtill skulle

de av krigshovrätten föreslagna anordningarna snarast kunna medföra en

lättnad i det militära expeditionsarbetet.

Krigshovrättens förslag ansluter sig även nära till de bestämmelser, som

beredningen avser att föreslå för att rättegången i militära mål må anpassas

efter den nya rättegångsordningen. Enligt dessa bestämmelser skola fullföljdsinlagor

vid talan mot krigsrätts avgöranden inlämnas eller med posten

insändas till krigsrättens kansli, d. s. v. expeditionen bos den befälhavare,

som har att föranstalta örn krigsrättens sammanträde. Fullföljdshänvisning,

som meddelas av krigsrätt, skall bland annat innehålla uppgift å kansliets

postadress. I disciplinmål skola besvär inlämnas eller med posten insändas

till den befälhavare, som ålagt bestraffningen eller som är satt i hans ställe.

Vad angår talan mot krigsöverdomstols avgöranden skola fullföljdsinlagor

alltid avlämnas hos krigsöverdomstolen; även därvid skola emellertid inlagorna

få insändas med posten.

Beträffande förslaget, att även utanför den militära rättsskipningen skulle

medgivas att inlaga eller annan handling i rättegång vid domstol må inlämnas

genom bud eller insändas med posten i betalt brev, uttalar processlagberedningen

att detta förslag innebure en principiell omläggning av stor

räckvidd men att ur de synpunkter, som beredningen hade att företräda,

anledning ej förelåge att motsätta sig en lagstiftning av avsedd innebörd.

Därvid anföres:

Ehuru en sådan omläggning icke i nämnvärd grad torde vara betingad

av de ändringar, som förordats beträffande rättegången i militära mål, skulle

den å andra sidan ur allmänna processuella synpunkter medföra beaktansvärda

fördelar och även vara av en viss betydelse för underlättande av övergången

till nya rättegångsbalkens fullföljdssystem. Beredningen vill särskilt

framhålla, att de svårigheter, som i många fall möta för parter att vidtaga

föreskrivna fullföljdsåtgärder, i väsentlig män skulle avlägnas.

Föreningen Sveriges häradshövdingar yttrar, att enligt dess mening ej något

vore att erinra mot förslaget i vad det avsåge krigsrättsmål och militära

disciplinmål samt att, om föreskrift av denna innebörd genomfördes, det

likaså syntes ofrånkomligt att enahanda ordning för handlingars ingivande

samtidigt måste gälla i fråga örn rättegångsmål vid de allmänna domstolarna.

Den uppfattning om sältet för talans fullföljande m. m. som genom den

föreslagna lagen skulle komma att bibringas värnpliktig ungdom komme

säkerligen att även efter militärtjänstgöringen bliva deras enda kännedom

örn rättens innehåll i dylika ting. Andra bestämmelser i samma ämne beträffande

de allmänna domstolarna än de, som gällde i militära mål, skulle

säkerligen medföra fara för rättsförlust i åtskilliga fall.

Hovrätten över Skäne och Blekinge bar ej något att erinra mot krigshovrättens

förslag örn dels utfärdande av föreskrift enligt vilken krigsdomstol

skall vara skyldig angiva till vem besvär må avgivas, dels ock medgivande

för klagande att i krigsrätts- och disciplinmål insända besvär med posten.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Däremot anser hovrätten att rätt att fullfölja talan från de allmänna domstolarna

genom att insända fullföijdsinlaga genom bud eller med posten

icke borde medgivas annat än i yttersta nödfall och hovrätten avstyrker

därför det framlagda förslaget till lag örn rätt att insända inlaga i rättegång

med posten m. m., såvitt det avser de allmänna domstolarna. Emellertid

ifrågasätter hovrätten, att person som fullgör militärtjänstgöring möjligen

borde beredas vissa lättnader i fråga örn fullföljd av mål från de allmänna

domstolarna. Hovrätten anför i huvudsak följande.

Det är i denna hovrätt numera mycket sällsynt, att klagande förlorar

sin talan på den grund att fullföljdsinlagan inkommit till hovrätten med

posten. I detta sammanhang må nämnas att hovrättens president förordnat,

att brev och andra försändelser till »kommissionären vid hovrätten»

skola överlämnas till en förutvarande befattningshavare i hovrätten, som

åtagit sig ansvara för att de i behörig ordning ingivas till hovrätten. Anledningen

till detta stadgande är tydligen den att, sedan allmänheten nu vant

sig vid att kommissionär finnes vid underrätterna, mången tager för givet

att en sådan även finnes vid hovrätten. Farhågan för att klagande parter

i större utsträckning än förr skulle förlora talan vid allmän överdomstol

genom att insända fullföljdsinlagor med posten örn dylikt insändande bleve

tillåtet i krigsrätts- och disciplinmål synes hovrätten icke vara befogad. Den

stora allmänheten har säkerligen icke någon kännedom om krigslagstiftningen.

Endast beträffande den relativt fåtaliga krets av personer, som

själva haft att göra med fullföljd i krigsrättsmål, torde den antydda risken

finnas. Och denna risk torde avsevärt minskas örn förfarandlet såvitt angår

militärpersoners fullföljd av talan i mål från de allmänna domstolarna ordnas

på sätt, hovrätten nedan föreslår. Det må även framhållas att, ehuru

det sedan många år varit tillåtet att insända besvär i jorddelningsmål med

posten, detta icke såvitt känt är varit ägnat att väcka villfarelse i angivna

hänseende.

Skyldigheten att »ingiva» fullföijdsinlaga torde lia stadgats för att skapa

säkerhet för att inlagan härrör från behörig person. Ur denna synpunkt torde

skyldigheten visserligen icke ha någon större betydelse. Däremot halden

haft den fördelaktiga verkan, att klagande, som varit ur stånd att själv

ingiva sin fullföijdsinlaga, anlitat ombud, som i följd av det honom givna

uppdraget icke blott ingivit klagandens inlaga utan även i övrigt bevakat

hans talan. Att märka är att klagande ingalunda är tillförsäkrad saklig

prövning av sin talan endast därigenom, att hans fullföijdsinlaga vederbörligen

inkommit till överdomstolen. Det åligger även klaganden, efter föreläggande,

att ingiva felande underrättsprotokoll och, i besvärsmål, att uttaga,

delgiva och återställa kommunikationshandlingar, allt vid äventyr av

talans förlust. Erfarenheten visar, att just i sådana fall, där klaganden själv

skött sin sak i överrätten, talan ofta förloras genom underlåtenhet i något

av nyssnämnda hänseenden. Visserligen erhåller klaganden meddelande att

beslut örn infordrande av felande protokoll respektive kommunikationsreso1

idion utfärdats, men meddelandet lämnas ofta obeaktat just av sådana

klagande.

Hovrätten finner det kunna tagas för alldeles visst att örn det blir tilllåtet

att till de allmänna överdomstolarna insända fullföljdsinlagor med

posten, de fall, vari klagande förlorar sin talan genom underlåtenhet att

insända felande protokoll eller att fullgöra föreläggande i kommunikationsresolution,

komma att avsevärt ökas till antalet. Vad man genom en dylik

reform vinner i ett avseende, förlorar man således i ett annat.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 200.

21

I detta sammanhang vill hovrätten framhålla, att enligt den nya rättegångsbalken

talan icke kan förloras genom dylik underlåtenhet annat än i

det undantagsfall att klagande efter egen begäran tillåtits ombesörja delgivning

av fullföljdsinlaga. Den omständigheten att klagande enligt sagda balk

äger insända sådan inlaga genom bud eller nied posten innefattar därför

enligt hovrättens mening icke något skäl för att genomföra en reform av sådan

innebörd beträffande den nuvarande allmänna rättegångsordningen.

Hovrätten vill även erinra därom, att i jorddelningsmål förklaring över anförda

besvär infordras genom ägodelningsdomarens försorg. Visserligen kan

i dylika mål besvärstalan förloras genom underlåtenhet att ingiva felande

protokoll men risken härför torde, då det här i regel är fråga om i orten

boende jordägande parter, vara ganska ringa.

Vidare vill hovrätten framhålla alt det särskilt vad angår mål mellan enskilda

parter synes vara i viss mån betänkligt att förenkla fullföljdsförfarandet

på sätt föreslagits. Blir det möjligt att anmäla vad och överklaga blott

genom att skriva en skrift och lägga den på posten, kommer säkerligen mången

att begagna sig härav blott för att förhala saken. Härigenom tillskyndas

klagandens motpart obehörigen rättsförlust. Han förlorar i för honom bästa

fall, d. v. s. då klaganden underlåter inlämna felande protokoll, icke blott den

vanliga fullföljdstiden utan även den tid, som förflyter innan överdomstolen

kan göra klagandens talan desert på grund av sagda underlåtenhet. Särskilt

örn 7 § lagen den 26 april 1940 med särskilda bestämmelser angående domstolarna

och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. äger tillämpning, kan

sistnämnda tid bliva ganska avsevärd. I dylikt fall tillskyndas även domstolen

och militära myndigheter icke obetydligt extra arbete genom den plikt

att inhämta upplysning som i sagda lagrum ålagts domstolen.

På grund av det anförda finner hovrätten att rätt att fullfölja talan från

de allmänna domstolarna genom att insända fullföljdsinlaga genom bud eller

med posten icke bör medgivas annat än i yttersta nödfall. Härutinnan torde

bestämmelserna i nyssnämnda lag vara tillfyllest. Hovrätten avstyrker alltså

bestämt det framlagda förslaget till lag om rätt att insända inlaga i rättegång

med posten m. m. såvitt det avser de allmänna domstolarna och i följd

härav jämväl förslaget om upphävande av 10 § första och andra styckena i

1940 års lag.

Däremot förordar hovrätten att i krigsrätts och disciplinmål klagande

medgives rätt att insända besvärsinlaga genom bud eller med posten. Enligt

69 och 78 §§ lagen örn krigsdomstolar lii, m. skall förklaring över anförda

besvär infordras genom domstolens försorg. Däremot åligger det även i

dessa mål klaganden att ingiva underrättens protokoll vid äventyr att han,

efter föreläggande, förlorar sin talan. Risken härför lärer dock, då klagande

här i allmänhet äger utfå protokollen utan avgift, icke vara betydande.

Beträffande ifrågavarande mål gälla alltså icke de skäl, hovrätten ovan anfört

mot den föreslagna reformen i vad den avser mål från de allmänna

domstolarna.

Vad slutligen angår frågan i vad mån person, som är i militär tjänstgöring,

kan och bör beredas lättnader i fråga om fullföljd av mål från de allmänna

domstolarna vill hovrätten anföra följande.

Under nu rådande förhållanden är det sannolikt, att militärer i många fall

av sin tjänstgöring äro förhindrade att vederbörligen fullfölja och bevaka sin

talan vid överdomstol. Det torde därför vara skäligt att lättnader härutinnan

nu beredas dem, vilket däremot icke torde vara erforderligt under normala

förhållanden. En lagstiftning i detta hänseende torde därför böra vara provisorisk.

1 enlighet med vad hovrätten ovan anfört kan hovrätten icke tillstyrka

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

att lättnad beredes på det sätt att militär tillätes att insända fullföljds- och

andra inlagor direkt till domstolen utom möjligen såvitt angår insändande av

vadeanmälan och vadepenning till rådhusrätt. Vid häradsrätt kan ju den där

anställda kommissionären anlitas. Vad angår ingivande av inlagor och bevakande

av talan i hovrätterna och nedre justitierevisionen torde det kunna

ordnas så att — om militär myndighet i Stockholm och övriga hovrättsstäder

icke finnes böra anlitas för ändamålet — varje hovrätt och nedre justitierevisionen

förordnar en sin befattningshavare eller annan lämplig person att

såsom kommissionär omhändertaga och ingiva från militärpersoner med posten

inkomna fullföijdsinlagor. Såsom förutsättning för rätt att anlita kommissionären

torde böra föreskrivas, att klaganden genom intyg av sådan

militär myndighet, som i 6 § kungörelsen den 10 maj 1940 rörande tillämpning

av 1940 års lag omförmäles, styrker att han på grund av sin tjänstgöring

är hindrad att själv fullfölja och bevaka sin talan. Därjämte torde

böra föreskrivas, att kommissionären, örn klaganden förskotterar nödiga

medel, är skyldig införskaffa och ingiva felande protokoll samt ombesörja

fullgörandet av föreläggande i kommunikationsresolution. För sitt besvär torde

kommissionären böra åtnjuta ersättning av allmänna medel. Erforderlig

kännedom torde kunna bibringas allmänheten genom anslag å domstolarnas

anslagstavlor.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i lagutkasten lia i yttrandena

framställts vissa erinringar.

Med avseende å den föreslagna lagen om rätt att insända inlaga

i rättegång nied posten m. m. erinrar processlagberedningen, att

lagutkastet ägde mindre räckvidd än de föreskrifter i 10 § första och andra

styckena i 1940 års lag som den nya lagen vore avsedd att ersätta. Berörda

föreskrifter vore nämligen tillämpliga även beträffande handlingar vilka

utom rättegång skulle ingivas till judiciell myndighet, som avsåges i lagrummet.

Exempel härpå utgjorde konkursansökning; sådan ansökningshandling

vore icke upptagen bland de handlingar, som enligt 204 § konkurslagen

finge insändas med posten. Därest, såsom förordats i promemorian, första

stycket i 10 § komme att upphävas skulle detta ha till följd, att ej ens under

krigsförhållanden nu avsedda handlingar kunde insändas med posten.

Den föreslagna lagen syntes därför böra givas samma räckvidd som första

stycket i 10 §.

Liknande erinran göres av föreningen Sveriges häradshövdingar som tilllägger

att anledning torde vara att antaga, att de i 33 kap. 3 § nya rättegångsbalken

stadgade grunder vore avsedda att vinna tillämpning även i fråga

om inlagor och handlingar i ansökningsärenden utom rättegång.

Motsatt åsikt i denna fråga uttalas däremot av styrelsen för föreningen

Sveriges stadsdomare. Efter att ha ifrågasatt, huruvida förslaget även avsåge

ansöknings- och konkursärenden, yttrar styrelsen att den, örn så vore fallet,

bestämt avstyrkte en dylik anordning, samt åberopar därvid att det skulle

framstå såsom synnerligen äventyrligt att exempelvis döma till hemskillnad

eller äktenskapsskillnad eller att försätta en person i konkurs på grund av

ansökning, som inkommit med posten och örn vilken domstolen eller konkursdomaren

faktiskt icke visste från vem den härrörde.

Hovrätten för övre Norrland anmärker, att förslaget syntes aktualisera

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

23

kravet på en bestämmelse örn att part, som insände fullföljdsiniaga med

posten, skulle vara skyldig att uppgiva sin adress; denna skulle visserligen

ha antecknats i underrättens protokoll, men protokollet vore ej alltid tillgängligt

för överinstansen då åtgärder skulle där vidtagas. Svea hovrätt yttrar,

att det torde ankomma på hovrätterna att meddela de föreskrifter, vilka erfordrades

beträffande införskaffande av felande uppgifter om klagandens

adress m. m. samt att därvid samråd borde äga rum mellan hovrätternas

presidenter till vinnande av enhetlig praxis.

I fråga örn andra stycket anför styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare,

att det syntes anmärkningsvärt, att upphävandet av nu gällande bestämmelser

om att handling skall ingivas eller åtgärd vidtagas före visst

klockslag på dagen i förslaget begränsats att gälla erläggande av vadepenning

allenast vid skriftlig anmälan av vad och att följaktligen regeln i 26

kap. 1 § rättegångsbalken, enligt vilken vid rådhusrätt muntlig anmälan av

vad skall göras före klockan tolv å sjunde dagen från utslagets dag, alltjämt

skulle bibehållas. Den rättssökande allmänheten kunde svårligen bibringas

förståelse för en dylik anordning, som därtill icke hade någon motsvarighet

i fråga om vadeanmälan vid häradsrätt. Enligt styrelsens mening

borde den ifrågavarande bestämmelsen rörande vad utsträckas att gälla erläggande

av vadepenning jämväl vid muntlig anmälan av vad. Även styrelsen

för Sveriges advokatsamfund finner det vara mindre lämpligt, att vadetiden

skulle vara olika allteftersom part använde det ena eller andra sättet för

vadeanmälan, i det en dylik anordning kunde innebära en viss risk för rättsförluster.

Vad angår tiden för ikraftträdandet av den nya lagen hemställer Svea hovrätt,

att lagen får träda i kraft vid utfärdandet. Örn lagen skulle bliva gällande

först någon tid därefter, vore det nämligen att befara, att rättsförlust

kunde uppkomma för klagande, som i dagspressen fått kännedom om den nya

anordningen men förbisett att densamma skulle gälla först från en senare

dag.

Slutligen lia i två yttranden tillstyrkts krigshovrättens förut nämnda förslag

om förlängning till tjugu dagar av besvärstiden beträffande

utslag av fältkrigsrätt. Hovrätten för övre Norrland anför till stöd

härför, att det otvivelaktigt vöre viktigare att de rättssökande ej genom

förbiseende av besvärstidens olika längd i olika fall utsattes för rättsförlust

än att mål från fältkrigsrätt, i den mån så verkligen bleve fallet, med den

något kortare besvärstiden komme att avgöras några få dagar tidigare än

eljest. Processlagberedningen anför:

Enligt beredningens uppfattning torde fördelarna av enhetliga fullföljdstider

vara så väsentliga, att de måste anses överväga olägenheten av att avgörandet

i högre rätt eller verkställighet av icke överklagat utslag med några

dagar fördröjes. Enligt de förut omnämnda bestämmelser, som beredningen

avser att föreslå, skola ock enhetliga fullföljdstider gälla vid talan mot krigsrätts

avgöranden. Den huvudsynpunkt, som bör anläggas vid utmätande av

tid för talans fullföljande, är, att parten erhåller tillräcklig beredelsetid. I

detta hänseende torde särskilt under fältförhållanden svårigheter möta alt

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 200.

iakttaga en knappt utmätt fullföljdstid. Även ur denna synpunkt torde alltså

skäl föreligga för en utsträckning av fullföljdstiden i den riktning krigshovrätten

förordat.

Departementschefen.

Vad militieombudsmannen anfört påkallar otvivelaktigt att åtgärder vidtagas

för att minska risken av rättsförlust vid klagan i krigsrätts- och disciplinmål.

Bland dem som yttrat sig i ärendet råder numera enighet därom att

detta i första hand bör åvägabringas genom att, på sätt av krigshovrätten

och i departementspromemorian föreslagits, klagande berättigas alt insända

besvärshandling med posten till den befälhavare eller krigsdomstol som är

behörig att mottaga densamma. Även jag delar denna uppfattning. I överensstämmelse

med vad som föreslagits i promemorian och, med blott ett

undantag, tillstyrkts i samtliga däröver avgivna yttranden är jag också av den

meningen att det icke bör ifrågakomma att införa sådan rätt på ett så vidsträckt

område som den militära rättsskipningens utan att samtidigt medgiva

motsvarande lättnad beträffande de allmänna domstolarna. På sätt hovrätten

över Skåne och Blekinge samt jämväl Svea hovrätt anfört torde visserligen

vissa olägenheter vara förknippade med en allmän lagstiftning av

dylik innebörd, men i likhet med sistnämnda hovrätt finner jag dessa olägenheter

icke vara av sådan beskaffenhet att de böra hindra förslagets genomförande.

Jag tillstyrker därför genomförandet av en allmän lag i huvudsaklig överensstämmelse

med det vid promemorian fogade utkastet till lag om rätt att

insända inlaga i rättegång med posten. Vissa smärre ändringar synas dock

vara påkallade. Sålunda synes lagens räckvidd böra i viss mån utvidgas.

Enligt utkastet skulle lagen avse inlaga eller annan handling i rättegång

vid domstol och vid klagan över militär befälhavares beslut i disciplinmål.

I två yttranden har, med erinran att 10 § i 1940 års fullmaktslag jämväl

avser ansökningshandlingar som ej hänföra sig till rättegång, uttalats att

den nya lagen borde erhålla samma omfattning. I ett annat yttrande har

däremot hävdats en motsatt uppfattning, därvid särskilt erinrats örn hemskillnads-,

äktenskapsskillnads- och konkursansökningar. Att bibehålla olika

regler i ifrågavarande hänseende för olika fall synes kunna medföra

olägenheter för de rättssökande och är därför föga tillfredsställande. Ej

heller synes det beträffande ansökningar förefinnas större risk att de skola

vara tillkomna på obehörigt sätt än i fråga om andra handlingar, som enligt

utkastet må inlämnas genom bud eller insändas med posten. Att märka

är för övrigt att ansökningshandling redan enligt gällande rätt må inlämnas

genom bud samt att enligt bestämmelse i doinsagostadgan sådan handling

må ingivas genom kommissionären, till vilken handlingen kan sändas med

posten. På grund av vad nu anförts synes hinder icke möta mot att giva

lagen samma räckvidd som 10 § i 1940 års lag.

I detta sammanhang vill jag anmärka att det synes vara lämpligt, att

i domstolarnas fullföljdshänvisningar intages erinran örn att part i fullföljdsinlaga

bör tydligt angiva vilket utslag som avses ävensom sin post
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

25

adress. På sätt Svea hovrätt uttalat, synas de närmare regler, som av hovrätterna

böra iakttagas för fullständigande av inkomna inlagor, lämpligen

böra fastställas av hovrätterna i samråd.

I anslutning till vad i två yttranden framhållits synes även beträffande

muntlig vadeanmälan vid rådhusrätt böra meddelas föreskrift som sätter

ur kraft det nuvarande stadgandet i rättegångsbalken 26 kap. 1 §, att vadeanmälan

skall göras före klockan tolv å sista dagen för sådan anmälan.

Föreskriften härom synes lämpligen böra upptagas i förevarande lag. Beträffande

tiden för ikraftträdandet av lagen delar jag Svea hovrätts uppfattning,

att lagen bör träda i kraft omedelbart efter dess utfärdande.

Utöver nu nämnda ändringar torde vissa redaktionella jämkningar av

utkastet böra ske. Lagens rubrik torde böra vara: lag örn rätt att i mål och

ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar med posten

m. m.

Vad angår 1940 års förut nämnda lag torde, såsom i departementspromemorian

föreslagits, 10 § första och andra styckena böra upphävas samt lagen

i övrigt erhålla förlängd giltighet, förslagsvis till och med den 30 juni

1945. Med anledning av upphävandet av nämnda stycken torde det återstående

tredje stycket i 10 § böra erhålla en jämkad avfattning.

Vidkommande krigsrättsmålen synes, utöver vad nu angivits, i syfte att

underlätta besvärsförfarandet böra meddelas föreskrift örn angivande i fullföljdshänvisning

av den befälhavare som är behörig mottaga besvärshandling.

Såsom i promemorian föreslagits torde dylik föreskrift böra meddelas i

administrativ ordning, och frågan därom anhåller jag att få anmäla senare.

Såsom en ytterligare åtgärd i nämnda syfte föreslogs av krigshovrätten

att den nuvarande till femton dagar bestämda besvärstiden för överklagande

av fältkrigsrätts utslag skulle förlängas till tjugu dagar, som gäller beträffande

andra krigsrätter. På sätt i promemorian anmärkts har den ifrågavarande

besvärstiden fastställts så sent som under år 1941. Jämväl beträffande

utslag av överkrigsrätt finnes i 76 § krigsdomstolslagen stadgad en besvärstid,

likaledes å femton dagar, som avviker från den eljest gällande.

Med hänsyn härtill och då dessa besvärstider komma att ånyo prövas i samband

med de ändringar i krigsdomstolslagen som påkallas av den nya rättegångsbalken,

synes det böra undvikas att vidtaga någon ändring i förevarande

sammanhang. Iakttagandet av besvärstiderna, som skola angivas i

fullföljdshänvisningarna, torde för övrigt komma att underlättas genom de

ändringar i besvärsförfarandet som nu föreslås. Jag har fördenskull ansett

mig icke böra upptaga krigshovrättens nämnda ändringsförslag. I

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom departementet upprättats förslag

till

1) lag om rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning

insända handlingar med posten m. m.; samt

2) lag örn ändrad lydelse av 10 § lagen den 26 april 1940 (nr 212) med särskilda

bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller

krigsfara m. m. sä ock om fortsatt giltighet av samma lag.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 200-

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders. 1

1 Det under 2) upptagna lagförslaget, som är likalydande med motsvarande vid propositionen

fogade lagförslag, har här uteslutits.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

27

Förslag

till

Lag

Olli rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning

insända handlingar med posten m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inlaga eller annan handling som skall ingivas till domstol, domare eller

nedre justitierevisionen må inlämnas genom bud eller insändas med posten

i betalt brev. Vad nu sagts skall även gälla i fråga örn handling som skall

ingivas till militär befälhavare vid klagan över beslut i disciplinmål eller utslag

av krigsdomstol. Inlämnas skriftlig vadeanmälan genom bud eller insändes

den med posten, må jämväl vadepenning på enahanda sätt erläggas.

Handling, som inlämnas genom bud eller inkommer med posten, skall

anses ingiven av den som undertecknat handlingen. Handlingen skall anses

ingiven den dag då den inkom till mottagaren. Då handlingen inkommit,

skall vad i lag eller författning är stadgat örn skyldighet för part att tillika

inställa sig anses iakttaget.

Vad i lag eller författning är stadgat därom, att handling skall ingivas

eller åtgärd eljest företagas före visst klockslag å dagen, äge ej tillämpning

i fråga örn handling eller åtgärd som avses i denna lag, ej heller beträffande

muntlig vadeanmälan och erläggande av vadepenning vid sådan anmälan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller

intill den dag då rättegångsbalken den 18 juli 1942 träder i kraft.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 mars

1944.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet. Ericsson.

Enligt lagrådet den 25 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 18 februari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till lag om rätt att i mål och ärenden som tillhöra

domstols handläggning insända handlingar med posten m. m. samt till lag

örn ändrad lydelse av 10 § lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda

bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara

m. m. så ock örn fortsatt giltighet av samma lag.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Nils Regner.

Det förstnämnda förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

I 10 kap. utsökningslagen meddelas bestämmelser om klagan över utmätningsmans

förfarande. Enligt 200 § skall klagan förås hos överexekutor.

I tre olika fall är bestämd klagotid stadgad, nämligen i 201, 202 och 203 §§,

varjämte i 204 § lämnas föreskrift om den rättsliga betydelsen av dessa tidsbestämmelser.

Klagan skall framställas skriftligen och klagoskrift skall ingivas

före klockan tolv å angiven dag. Ill kap. utsökningslagen givas regler

örn besvär över beslut av överexekutor och hovrätt i utsökningsmål;

besvären skola ingivas till hovrätten respektive nedre justitierevisionen före

klockan tolv den dag besvärstiden utlöper. Med den räckvidd den föreslagna

lagen erhållit kommer denna väl att avse besvärsskrift enligt 11 kap. men

ej klagoskrift enligt 10 kap. Även om, såsom lärer anses, klagoskrift i anledning

av utmätningsmans förfarande må kunna insändas med posten,

skulle dock allt fortfarande i fråga om sådan klagoskrift gälla att skriften

skall vara inkommen före klockan tolv å dagen. Det synes lagrådet som örn,

till undvikande av risken utav rättsförlust, anledning föreligger att så

vidga tillämpningsområdet för lagen att den kommer att avse jämväl inlaga

eller annan handling som skall ingivas till överexekutor.

Det senare förslaget lämnades utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

29

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 mars 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler, efter gemensam

beredning med chefen för försvarsdepartementet, lagrådets den 3

mars 1944 avgivna utlåtande över de den 18 februari 1944 till lagrådet remitterade

förslagen till lag örn rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols

handläggning insända handlingar med posten m. m. samt lag örn ändrad

lydelse av 10 § lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser

angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. så ock

örn fortsatt giltighet av samma lag.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden, att han i anledning

av vad lagrådet anfört funne det lämpligt, att förslaget till lag örn

rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar

med posten m. m. underginge sådan ändring att det även komme att

avse handlingar som skola ingivas till överexekulor vid klagan över utmätningsmans

förfarande.

Föredraganden hemställer att förslagen, sistnämnda lagförslag med angiven

ändring, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:336 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar med p a1 i texten
  2. 1LU 1944:38 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar med posten m. m. s. 1 i texten
  3. 1LU 1944:39 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 9 april 1937 s. 20 i texten