Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om köpares rätt till märkt virke

50 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 49 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:201, Med förslag till lag om köpares rätt till märkt virke

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

1

Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

köpares rätt till märkt virke; given Stockholms slott

den 10 mars 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om köpares rätt till märkt virke.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19M. 1 sand. Nr 201.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Förslag;

till

Lag

om köpares rätt till märkt virke.

Härigenom förordnas som följer.

Ved eller annat virke, som någon tillhandlat sig, må, ändå att virket är

kvar i säljarens vård, ej tagas i anspråk för betalning av dennes gäld, örn

virket i fråga blivit tydligt märkt för köparens räkning och det vid köp av

sådant virke är brukligt att genom märkning angiva vad som tillkommer

köparen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Lagen äger ej tillämpning, där utmätning ägt rum eller konkurs inträffat

före nämnda dag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 201.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms

slott den 18 februari 19M.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga

om lagstiftning angående virkesförvärvares skydd mot överlåtarens borgenärer

och anför därvid följande.

Inkomna framställningar.

Frågan om ökat skydd för virkesköpare gentemot säljarens borgenärer har

under föregående år väckts genom tvenne till Kungl. Maj:t inkomna framställningar,

den ena från virkesmätningsrådet, i egenskap av samarbetsorgan

för landets virkesmätningsföreningar, och den andra från statens bränslekommission.

Virkesmätningsrådet har i sin skrivelse anfört i huvudsak följande.

Köpare av skogsprodukter, såsom sågtimmer, massaved och brännved, såge

sig oftast av olika skäl tvungna att erlägga betalning för varan innan de

kunde omhändertaga densamma. De måste oftast inskränka sig till att låta

mäta och märka varan, varefter den finge kvarligga antingen på säljarens

mark eller i bästa fall på neutralt område invid flottled, järnväg, landsväg

eller dylikt. Faran för att köparens rätt till den köpta och betalda varan

skulle gå honom förlustig vore under föreliggande omständigheter betydande.

Skulle nämligen säljaren gå i konkurs, innan köparen hunnit bortfrakta

varan, uppkomme frågan örn köparens rätt till densamma gent emot konkursboet,

och avgörande härför vore, huruvida besittningsrätten överflyttats

till köparen eller ej. De nu i virkes- och brännvedskontrakt vanligen inryckta

bestämmelserna om att den mark, varpå virket upplagts, uthyrdes till köparen

så länge virket kvarlåge, kunde, framför allt om upplagsplatsen läge

å säljarens mark, befaras icke giva köparen besittningsskydd gentemot säljarens

borgenärer. Att med vederbörande markägare upprätta särskilda nyttjanderättskonlrakt

med karta över upplagsplatserna och att å marken utmärka

eller inhägna dessa platser vore av praktiska skäl icke genomförbart.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Det vore av tekniska skäl ej annat än i rena undantagsfall tänkbart att tilllämpa

den s. k. lösöreköpsförordningens föreskrifter. De fordringar på publicitet

av köpen, som denna förordning stipulerade, lade också ur affärsmässig

synpunkt hinder i vägen för ett sådant förfarande. — Av det anförda

framginge, att köparen näppeligen kunde säkra sin äganderätt gent emot

tredje man, förrän han på ett handgripligt sätt ernått den fulla besittningsrätten

till det köpta virkespartiet. Då detta icke läte sig göra förrän i många

fall flera veckor, ja månader, efter erlagd betalning, hade behovet av en

komplettering av gällande rätt på detta speciella område blivit allt större.

Det genom virkesmätningsföreningarna inmätta virket representerade ett

värde av hundratals miljoner kronor per år, och härtill komme värdet av all

den brännved, som genom bränslekommissionens och enskildas försorg uppköptes.

En kris på virkesmarknaden kunde komma att medföra stora förluster

samt giva upphov till rättstvister. Rådande oklara förhållanden vöre

till förfång jämväl för säljarna. Lagbestämmelser i syfte att definiera tidpunkten

för ägande- respektive besittningsrättens övergång från säljare till

köpare vore sålunda nödvändiga. Denna tidpunkt borde enligt rådets uppfattning

fastställas så, att den om möjligt sammanfölle med vidtagandet av

den åtgärd varigenom virket genom inmätning och märkning individualiserades.

En ändring av nu gällande lag därhän, att köparen ansåges hava

kommit i besittning av det köpta virket så snart detta inmätts och märkts

med hans märke, torde beträffande köp av skogsprodukter endast innebära

att lagen komme att uttrycka vad enligt allmän uppfattning redan vöre gällande

rätt. De flesta säljare och köpare torde vid avtalets träffande utgå ifrån

att äganderätten till det köpta virket överginge till köparen vid nyssnämnda

tidpunkt och att virket alltså därefter icke kunde tagas i anspråk av säljarens

borgenärer. En omedelbar utredning i denna fråga vöre av behovet påkallad.

Bränslekommissionen har anslutit sig till syftet med virkesmätningsrådets

framställning. Efter en redogörelse för förhållandena på brännvedsmarknaden

och olika försökta utvägar att skapa skydd för köparen mot säljarens

borgenärer har kommissionen förklarat sig icke på frågans nuvarande ståndpunkt

kunna bedöma, huruvida det läte sig göra att i rättssystemet intaga

bestämmelser av den innebörd, virkesmätningsrådet föreslagit. Skulle detta

visa sig icke vara möjligt, borde enligt kommissionens mening övervägas, huruvida

köpare av virke under de av virkesmätningsrådet anförda betingelserna

kunde tillerkännas en mot tredje man skyddad panträtt samt sålunda förmånsrätt

enligt 17 kap. 3 § handelsbanken. Kommissionen har slutligen hemställt,

att skyndsam utredning måtte verkställas angående möjligheterna att

rättsligen reglera förhållandet mellan köpare av virke, som blivit upplagt, inmätt

och märkt för köparens räkning, samt säljaren och dennes borgenärer.

Utredning.

I anledning av de inkomna framställningarna har inom justitiedepartementet

av f. d. justitierådet Algot Bagge verkställts utredning rörande hithö
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ''20!.

5

rande spörsmål. Utredningsmannen har avlämnat en den 30 november 1943

dagtecknad promemoria angående virkesförvärvares skydd i vissa fall mot

överlåtarens borgenärer jämte ett förslag till lag om verkan mot säljarens

borgenärer av sålt virkes märkning. I promemorian — vilken torde få såsom

bilaga fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bilaga A) — lia virkesmätningsrådets

och bränslekommissionens förenämnda framställningar återgivits

med uteslutande endast av vissa mindre väsentliga delar. Utredningsmannens

förslag går ut på att skydd för virkeskörare mot säljarens borgenärer

under vissa betingelser skall kunna inträda i och med virkets märkning.

Utredningsmannen bar i promemorian lämnat en utförlig redogörelse för

vad som må anses vara gällande rätt beträffande förhållandet mellan

säljarens borgenärer och köparen i de fall som de inkomna framställningarna

avse. Av redogörelsen framgår i huvudsak följande.

Enligt förordningen den 20 november 1845 i avseende på handel om lösören

som köparen låter i säljarens vård kvarbliva -— lösöreköpsförordningen

— gäller att den, som tillhandlar sig lösören och tillåter att desamma få

kvarbliva i säljarens vård, har att, för den händelse han vill att det köpta

skall fredas från utmätning för säljarens skuld och vid dennes konkurs avskiljas

från boets tillgångar, upprätta skriftlig avhandling om köpet med

förteckning å de köpta persedlarna och vittnens underskrift. Den sålunda

upprättade avhandlingen skall sedan inom bestämd tid undergå visst publicitetsförfarande,

ingivas i Stockholm till överståthållarämbetets kansli och

annorstädes till underrätten för införande i vederbörligt protokoll m. m. En

sålunda upprättad och behandlad avhandling ger skydd mot säljarens borgenärer,

såframt icke utmätning kommer till stånd inom trettio dagar från

avhandlingens företeende hos överståthållarämbetets kansli eller inför rätten

eller konkurs följer på ansökan som skett, respektive på offentlig

ackordsförhandling som inletts, inom samma tid. Även om den angivna

tiden gått till ända, kan utmätningsborgenär eller säljarens konkursbo under

vissa förutsättningar genom rättegång angripa avhandlingen i fråga.

Lösöreköpsförordningen torde vid sin tillkomst huvudsakligen ha avsett

fall, då någon bisträckte en person i ekonomiskt trångmål genom att inköpa

hans bohag eller inventarier och samtidigt medgiva honom att tills vidare

behålla och begagna det sålda. Enligt stadig praxis räknas emellertid till lösören

i förordningens mening ej blott »persedlar» av antydd art utan även

andra lösa saker, exempelvis brännved och annat virke. Förordningen anses

vidare tillämplig ej blott å sådana i säkerhetssyfte avslutade köp, som

nyss berörts (säkerhetsköp), utan även å vanliga köp (omsättningsköp). Orden

»tillåter att desamma (lösörena) få i säljarens vård kvarbliva» anses numera

icke utesluta det vid virkesaffärer ofta förekommande fall att godset

kvarligger hos säljaren icke i dennes intresse ulan emedan det varit olägligt

för köparen att genast omhändertaga detsamma. Vad beträffar speciellt uttrycket

»säljarens vård» lia delade meningar yppats huruvida därmed avses

allenast fysisk, omedelbar besittning eller jämväl fall, då säljaren har godset

i sin medelbara besittning. Örn den förstnämnda tolkningen är riktig, komma

.sådana försäljningar av lösören, där godset icke befinner sig i säljarens

omedelbara besittning utan hos tredje man, att falla utanför förordningens

tillämpningsområde. En köpare av t. ex. virke i tredje mans besittning kan

med denna tolkning icke vinna skydd mot säljarens borgenärer genom att

iakttaga de i förordningen stadgade formaliteterna.

Fall då det är ovisst, huruvida godset är kvar i säljarens omedelbara be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

sittning eller endast befinner sig i hans medelbara besittning eller helt lämnat

hans besittning, uppkomma ofta vid försäljning av virke. Åtskilliga vägledande

domstolsavgöranden finnas, av vilka följande kan utläsas: Om virket

kvarligger å avverkarens mark inom dennes mera omedelbara maktområde,

t. ex. hans inhägnade upplagsplats, är virket alltjämt i säljarens vård. Lösöreköpsförordningen

är tillämplig och köparen således icke skyddad, om

ej förordningens publicitetsförfarande iakttagits. Ligger virket utanför säljarens

omedelbara maktområde men dock å hans mark, t. ex. ute i skogen,

anses virket likaledes vara kvar i säljarens vård. Örn virket åter av säljaren

upplagts å neutralt område utan att likväl hans befattning med virket upphört

—- han skall t. ex. senare avlämna det till fraktförare -— anses virket

alltjämt vara i säljarens vård. Skall ett å neutralt område — invid en landsväg,

å stranden invid en flottled, å plats invid en järnvägsstation — upplagt

virkesparti där omhändertagas av köparen, är det tvivelaktigt i vems besittning

virket före omhändertagandet befinner sig. Har virket under medverkan

av båda parterna försetts med köparens märke, kan det ifrågasättas,

huruvida godset alltjämt bör anses vara kvar i säljarens vård och örn lösöreköpsförordningen

är tillämplig. Den omständigheten att upplagsplatsen

är neutralt område medför dock ej i och för sig att uppläggare!! mister besittningen.

Särskilda svårigheter vid bedömandet uppstå i fall då godset avlämnats

till en s. k. självständig mellanman — t. ex. en flottningsförening.

Örn lösöreköpsförordningen ej är tillämplig på fall då försålt lösöre befinner

sig i säljarens medelbara besittning, uppstår frågan, huruvida enligt

den utanför lösöreköpsförordningen gällande rätten skydd för köparen inträder

redan med köpeavtalet eller först med det köpta godsets utgivande till

köparen. Utredningsmannen kommer efter en utförlig diskussion av vägledande

lagrum och litteraturuttalanden till den slutsatsen att, därest i vissa

fall frågan om virkesköparens skydd mot säljarens borgenärer ej kan anses

reglerad av lösöreköpsförordningen, skyddet får anses inträda redan i och

med köpeavtalets slutande.

Utredningsmannen har därefter utförligt ur juridisk och praktisk synpunkt

diskuterat lämpligheten att anknyta köpareskyddet till virkets

mätning och märkning. Någon fara att bestämmelser med sådan

syftning skulle utnyttjas för säkerhetsöverlåtelser, varigenom kravet på

tradition vid pantsättning komme att kringgås, kunde enligt utredningsmannens

mening icke anses föreligga. Mot synpunkten att eventuella kreditgivare

kunde vilseledas rörande säljarens solvens, såframt försålt men hos säljaren

ännu kvarliggande virke icke kunde tagas i anspråk av säljarens borgenärer,

kunde erinras, att innehavet av olika lösören ej hade så stor betydelse

som förr vid uppskattning av en persons ekonomiska ställning. Numera anlitades

ju för erhållande av soliditetsupplysningar i stor utsträckning andra

metoder än iakttagelser beträffande godsinnehavet. Helt allmänt kunde

det sägas, att godsinnehav, åtminstone vad anginge varor vilka i likhet med

virke vore avsedda att hastigt omsättas, utgjorde ett osäkert kreditunderlag.

Hade krediten en gång beviljats, kunde emellertid förändringar i godsinnehavet,

som bleve allmänt kända, föranleda borgenären att vara på sin vakt

och att snabbare än eljest vidtaga åtgärder till säkrande av sin fordran. Örn

en bank mot förlagsinteckning givit ett sågverksbolag kredit i beräkning att

bolaget skulle för förädling i sin såg använda den deklarerade virkesmäng
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

7

den men bolaget till följd av ekonomiskt trångmål i stället avyttrat virket

obearbetat, kunde banken visserligen opåräknat få sin kreditsäkerhet minskad.

Men det finge väl antagas, att banken följde åtminstone sina större låntagares

ekonomiska ställning så nära att en dylik försäljning med åtföljande

märkning ej kunde ske utan att åtminstone misstankar uppstode. Och

även örn banken ej hade tillfälle att nära iakttaga kundens ekonomiska ställning,

kunde en märkning i större skala av gäldenärens virke väl ej undgå

att komma till bankens or tsrepr esén tanters kännedom. I affärsförhållanden,

där borgenär och gäldenär stöde varandra personligen närmare, finge även

en märkning i mindre omfattning antagas vara en händelse, som lätt bleve

för borgenären bekant. Det kunde alltså generellt påstås, att förhållandena

inom virkeshandeln vore sådana att en skälig avvägning av köparens och

borgenärernas berättigade intressen ledde till, att köparens skydd borde inträda

i och med virkets märkning. Svårigheten att omedelbart omhändertaga

det inköpta virket skulle eljest — då kungörelse enligt lösöreköpsförordningen

i denna situation aldrig användes och i själva verket vore opraktikabel

—- medföra att köparen under avsevärd tid skulle vara utsatt för

risken att det av honom köpta och genom märkningen definitivt avskilda

virket ginge honom ur händerna. Att uppställa jämväl verkställd inmätning

som förutsättning för skyddets inträde vöre obehövligt — slutakten vore

märkningen, och utan denna borde skyddet ej inträda. Det vore icke anledning

att, såsom enligt lösöreköpsförordningen, uppskjuta skyddets definitiva

inträde till viss tid efter den föreskrivna åtgärden.

Vad angår den föreslagna lagstiftningens omfattning har utredningsmannen

godtagit ett vid överläggningar med intressenter på området

framställt önskemål, att skyddet för köpare skulle avse icke blott förhållandet

mellan avverkarens borgenärer och förste köparen utan även gälla

till förmån för en senare köpare gentemot dennes fångesmans borgenärer.

Visserligen kunde det, om virket efter senare försäljning alltjämt befunne

sig i avverkarens vård, ifrågasättas, om icke den nye köparen enligt allmänna

rättsregler om äganderättens övergång även utan särskild lagbestämmelse

åtnjöte skydd mot sin fångesmans borgenärer. Men saken ställde sig

annorlunda, örn den nye köparens fångesman vid försäljningen hade godset

i sin besittning. Därest tydlig märkning med varje köpares märke gjordes

till förutsättning för skyddet mot säljarens borgenärer, förelåge ej betänkligheter

mot att låta skyddet omfatta alla fall av virkesköp, oavsett örn det

vore fråga om en förste köpare av det avverkade virket eller en senare förvärvare.

Utredningsmannen har övervägt olika uppslag att inskränka märkningens

skyddsverkan genom att uppställa särskilda villkor för

dess inträde. Eftersom olägenheten att förlora virket tedde sig störst, då

köparen helt eller delvis erlagt betalning för detsamma, kunde det möjligen

vara anledning att göra märkningens skyddsverkan beroende av att köpeskillingen

gnidits. En dylik begränsning tedde sig dock ur principiell synpunkt

oegentlig. Rent praktiskt kunde vidare invändas att, därest skyddet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

gjordes beroende av erlagd betalning, den frågan uppkomme, huruvida icke

erläggandet av en del av köpeskillingen borde medföra skyddets inträde för

motsvarande del av godset. Det syntes mest tilltalande att ej genom särskilda

bestämmelser härutinnan inveckla saken och måhända i onödan ge

anledning till tvistigheter. — I betraktande av att märkningsskyddets införande

vore motiverat av de vanligen föreliggande svårigheterna för köparen

att omedelbart omhändertaga virket kunde det ifrågasättas, om ej från

skyddet borde undantagas fall, då godsets kvarliggande föranletts icke av

sådana svårigheter utan av en köparens försummelse, t. ex. av skyldigheten

att betala köpeskillingen. Något undantag för detta fall syntes emellertid

ej erforderligt, eftersom i dylikt läge, i händelse av säljarens konkurs, konkursboet

kunde häva köpeavtalet under åberopande av köparens dröjsmål

och, vid fall av utmätning, borgenären genom att begära gäldenären i konkurs

kunde åstadkomma, att avtalet hävdes i anledning av dröjsmålet.

Rörande utförandet av märkningen har utredningsmannen

framhållit, att köpareskyddets anknytning till denna förutsatte en märkning,

som vore definitiv och således ej kunde utan köparens medgivande

omgöras samt vore fullt tydlig vid den tidpunkt då dess verkan såsom skydd

mot säljarens borgenärer skulle inträda. Därav borde anses följa, att det

åsätta märket måste vara tydligt, ej blott då det anbragtes utan även i fortsättningen.

Därigenom erhölle märkningen en bestående upplysningsverkan

gentemot tredjeman. Därest virket försetts med köparens märke i båda parternas

eller deras ombuds närvaro, vore säljaren bunden att utgiva just

detta virke. Om däremot säljaren utan köparens medverkan inmätt virket

och försett det med köparens märke samt ej meddelat köparen saken, kunde

säljaren till fullgörande av köpet använda annat virke än det märkta. Där

mätningsföreningar funnes, skedde inmätning och märkning med köparens

märke på anmälan av ena parten i avtalet. Föreningen förvissade sig då alltid

örn den andra partens medverkan. Funnes ej mätningsförening, skedde

inmätningen och märkningen praktiskt taget alltid i parternas eller deras ombuds

närvaro. — Märkning av inmätt gods, som utfördes genom virkesmätningsföreningarnas

försorg, skedde genom inslagning å virkesklamparnas

ändar av s. k. stuk- eller vassmärken. Dessa vore fullt tydliga, och envar som

besiktigade på dylikt sätt märkt virke hade anledning att undersöka, huruvida

icke virket vore sålt. Virke, som inmättes i travat mått, märktes på annat

sätt. Brännved märktes ofta endast genom påskrifter med blåkrita, med gummistämplar

eller på annat mindre hållbart sätt. Bränslekommissionen hade

emellertid den 6 november 1942 fastställt en mätningsinstruktion att gälla

vid leverans från producent till auktoriserad uppköpare av brännved, avverkad

efter den 30 juni 1942, och i denna instruktion föreskrivit, att veden

skulle märkas på travens ena sida med tydliga stukmärken i de klampändar,

som läge i travens ytterkanter, både översta och nedersta varvet och vid gavlarna,

samt dessutom med spridda märken över hela sidan. Samtliga märken

skulle anbringas så att de bleve fullt tydliga. Mätaren skulle vidare på

lämpligt sätt och ställe på traven anteckna dess littera och nummer enligt

mätsedeln, dag för mätningen och sina initialer. Enligt lagen den 30 juni

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Mcij:ts proposition nr 201.

1943 nied vissa bestämmelser örn mätning av ved oell annat virke ägde vidare

Konungen, då skäl därtill förekomme, förordna, att inom riket elier viss del

därav mätning av ved eller annat virke, där mätningen vore avsedd att ligga

tili grund för bestämmande av vederlag för virket, måste utföras i enlighet

nied föreskrifter, som meddelades av Konungen eller myndighet som Konungen

bestämde. Skogsstyrelsen hade nied stöd av tillämpningskungörelse till lagen

genom cirkulär den 30 november 1943 utfärdat bestämmelser örn mätning

av brännved, som skulle gälla vid försäljning av sådan ved. Bestämmelserna

inneliölle bl. a. att veden, där köparen det påfordrade, skulle märkas

nied köparens märke, samt att sådan märkning skulle ske genom anbringande

på vedtravens ena sida av fullt tydliga märken i ändarna på de klampar,

som läge i travens ytterkanter — både översta och nedersta varvet -—- samt

vid gavlarna, varjämte spridda märken skulle anbringas över hela sidan.

Skogsstyrelsen hade samtidigt utfärdat mätningsbestämmelser också beträffande

annat virke, men dessa innehölle ingenting rörande sättet för märkningen.

Det kunde ifrågasättas, örn ej, till undvikande av tvistigheter rörande

märkningen och dess tydlighet, enbart sådan märkning borde godkännas,

som skett på sätt vederbörande myndighet föreskrivit. Häremot kunde dock

invändas, att det vore betänkligt att binda det civilrättsliga skyddet vid en

sådan formföreskrift. En fullt tydlig märkning kunde lia kommit till stånd,

ehuru den ej gjorts i full överensstämmelse med nämnda föreskrifter. Att

i ett sådant fall nödgas underkänna märkningen kunde bliva föga tilltalande.

I anledning av att virkesmätningsrådet i sin framställning betecknat rådande

oklara rättstillstånd såsom oförmånligt även för säljarna har utredningsmannen

upptagit frågan om skydd för virkessäljaren mot

köparens borgenärer men på anförda skäl förklarat sig finna det

skydd, som gällande lagstiftning i detta avseende erbjöde, fullt tillräckligt.

Vad angår de önskvärda lagreglernas avfattning har utredningsmannen

till granskning upptagit den av virkesmätningsrådet framförda tanken

att i lag borde stadgas, att virkesköparen skulle anses i och med märkningen

hava kommit i besittning av det köpta virket. Mot en sådan lösning

kunde invändas att därmed skulle inträda ej blott det önskade skyddet för

virkesköparen mot säljarens borgenärer utan även rättsverkningar utanför

detta område, t. ex. vid tvesalu och med avseende å säljarens skydd mot

virkesköparens borgenärer. Man borde i stället eftersträva en avfattning,

som allenast toge sikte på skyddet för virkesköparen gentemot säljarens

borgenärer i fall då virket vore kvar i säljarens omedelbara eller medelbara

besittning. Genom att på detta sätt begränsa området för lagens verkningar

undveke man rättsföljder därav, som ej hörde till syftet med lagstiftningen.

Lagens bestämmelser syntes böra så avfattas att — oberoende av de olika

meningar, som kunde råda angående innebörden av ordet vård i lösöreköpsförordningen,

angående betydelsen av omedelbar och medelbar besittning,

angående frågan när en sådan besittning skulle anses lia upphört och

när tradition ägt rum samt angående verkan av köpeavtalets ingående på

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

köparens skydd mot säljarens borgenärer — köparen alltid genom att tydligt

anbringa sitt märke å det hos säljaren kvarliggande virket kunde tillförsäkra

sig ett sådant skydd. Den omständigheten att lagstiftningsarbetet

upptagits allenast i syfte att möta en kristidssitualion, som måhända aldrig

komme att inträffa, syntes göra det lämpligt alt, trots ämnets centrala civilrättsliga

natur, låta lagen få formen av en fullmaktslag, som skulle utfärdas

endast om skäl därtill uppkomme. Ett ytterligare skäl härför utgjorde

den omständigheten, att härigenom det redan igångsatta arbetet å lösöreköpsförordningens

ersättande med andra lagbestämmelser mindre bundes än

som måhända eljest skulle bliva fallet.

På grundval av de överväganden, som nu i huvudsak återgivits, har utredningsmannen

framlagt följande förslag till lag örn verkan mot säljarens borgenärer

av sålt virkes märkning.

Konungen äger, då särskilda skäl därtill äro, förordna att, utan hinder av

vad eljest må gälla, vid försäljning av ved eller annat virke den omständigheten

att säljaren själv eller genom annan har virket i sin besittning icke

skall medföra, att virket kan tagas i anspråk för betalning av säljarens gäld,

såvida virket är fullt tydligt märkt med köparens märke.

Yttranden.

över promemorian ha yttranden infordrats från rikets hovrätter, domänstyrelsen,

skogsstyrelsen, kommerskollegium — som i sin tur inhämtat yttranden

från handelskammaren i Karlstad samt handelskammaren för örebro

och Västmanlands län •—- ävensom statens bränslekommission. Vidare ha yttranden

över promemorian avgivits av virkesmätningsrådet, föreningen Sveriges

skogsvårdsstyrelser, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges

skogsägareförbund, sydsvenska virkesföreningen, Smålands och Blekinge handelskammare,

handelskammaren i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands läns

handelskammare, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, svenska

bankföreningen och Sveriges industriförbund.

I flera yttranden har behovet av en rättslig reglering understrukits.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har framhållit, att behovet

visserligen särskilt klart framträdde i de fall, då en köpare helt eller delvis

betalt inköpt virke i förskott, men att även förlusten av inköpt virke vore

besvärande, speciellt i tider av knapphet på virke. Smålands och Blekinge

handelskammare har uttalat, att lösöreköpsförordningens föreskrifter uppenbarligen

icke lämpade sig för virkesaffärer, åtminstone icke sådana som vore

av någon omfattning, och har beträffande utvägen att till vinnande av fullt

betryggande skydd inhägna upplagsplatserna anmärkt, att detta tillvägagångssätt

medförde så stora kostnader och besvär för köparna alt de under

den senaste tiden alltmer börjat avstå därifrån. Norrbottens och Västerbottens

läns handelskammare har påpekat, att vid köp av skogsprodukter regelmässigt

förekomme att säljaren mottoge förskott å likviden. För säljaren medförde

avverkningen olika kostnader, för vilka krävdes omedelbar tillgång till

kontanter. För att erhålla medel härtill vore det naturligt för honom alt vända

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 201.

11

sig till köparen. Första förskottet erhölles ofta redan vid kontraktets underskrivande.

Det vore därför endast med rättvisa och billighet överensstämmande,

att köparen vid tidigast möjliga tidpunkt av leveransförfarandet erliölle

realsäkerhet i den inköpta varan.

Bränslekommissionen har till belysning av de risker, som speciellt statsverket

i nuvarande rättsläge kunde löpa, lämnat en utförlig redogörelse för det

allmännas engagemang på vedmarknaden. Kommissionen har därvid framhållit,

att man vid bedömande av statens engagemang och risker i fråga om

ved hade att taga hänsyn till statsgarantien åt producenterna, förlagskapital

som utlämnats till brännveduppköparna, brännveduppköparnas rätt att utlämna

förskott av förlagskapital åt vedproducenter, auktorisationsgarantien

åt brännveduppköparna och skyldigheten att övertaga massaved som uppköpts

av industriveduppköparna ävensom till de kontrakt kommissionen upprättade

med producenter. Kommissionen har härom i huvudsak anfört följande.

Beträffande statsgarantien åt producenterna gällde enligt kungörelse

den 30 juni 1943 (nr 502) att vedproducent skulle åtnjuta garanti att ved, som

jämlikt åläggande, meddelat med stöd av lagen nr 493/1942 om avverkningsskyldighet,

avverkats till avsalu under bestämd period men som icke vunnit

avsättning, av staten inlöstes till fastställt pris (garantipris). Garantipriserna

vore lägre än normalpriserna. Avverkningarna av annan ved än massaved

hade under avverkningsåret 1942/43 uppgått till cirka 37 miljoner lm3. Man

kunde räkna med att avverkningarna av sådan ved under innevarande avverkningsår

komme att uppgå till mellan 30 och 35 miljoner lm3. Massavedsavverkningarna

under avverkningsåret 1942/43 hade uppgått till ungefär 15

miljoner lm3 och de kunde beräknas innevarande avverkningsår uppgå till

ungefär 10 miljoner lin3. — Kungl. Majit hade anvisat 80 miljoner kronor för

att av auktoriserade brännveduppköpare användas såsom förlagskapital.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ägde för sina medlemmar

utfå 54 miljoner kronor och hade till säkerhet härför lämnat bankgaranti å 3

miljoner kronor. De enskilda auktoriserade uppköparna skulle för erhållande

av förlagskapital lämna bankgaranti å 25 procent av det belopp, som de erhölle,

varjämte kommissionen i vissa fall krävde att ytterligare säkerhet ställdes

i fonn av borgen. — Enligt kungörelsen nr 502/1943 ägde veduppköpare,

som av statsmedel erhållit förlagskapital för inköp av ved, efter tillstånd av

vederbörande kristidsstyrelse av förlagskapitalet förskottera avverkningskostnad

för sådan ännu icke avverkad och inmätt ved, som enligt

kontrakt skulle levereras till honom av vedproducent eller som, där fråga vöre

om ved från egen avverkning, skulle användas i hans verksamhet såsom

veduppköpare. Förskott finge icke, där ej särskilda omständigheter till

annat föranledde, uppgå lill högre belopp än som motsvarade 90 procent av

garantipriset. Under månaderna januari—oktober 1943 hade i förskott utbetalats

närmare 12 miljoner kronor och återbetalats cirka (> ''/= miljoner kronor.

— Innebörden av auktorisationsgarantien för brännveduppköparna

framginge av den auktorisationshandling som utfärdades för uppköparna.

Enligt § 6 andra stycket av denna handling garanterade kommissionen

alt vid försäljning av auktorisationsved uppköparen icke skulle på grund

av prisfall behöva tillämpa lägre försäljningspriser än dem som omförmäldes

i § 8, vilket i stort sett innebure, att uppköparna .skulle vid försäljning erhålla

inköpspris samt täckning för kostnader och därutöver viss provision. Enligt

§ 6 tredje stycket vöre kommissionen skyldig övertaga av uppköparen upp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

köpt ved, om uppköparen ej inom viss tid fått avsättning för densamma. Genom

§ 7 hade kommissionen åtagit sig vissa skyldigheter i fall av säljares insolvens

eller utebliven leverans på grund av force majeure för uppköparen.

De auktoriserade brännveduppköparna hade under tiden 7- 1942—7? 1943 uppköpt

ungefär 13 miljoner lin3 ved. Deras uppköp kunde under innevarande

bränsleår antagas bliva större. — Auktorisationen för industriveduppköpare

innehölle ej bestämmelser angående garanti från kommissionens sida. Kommissionen

bade emellertid i särskilda överenskommelser med industriföretagen

gjort vissa åtaganden i fråga örn övertagande av massa v ed, som

uppköpts av in dustriv eduppköparn a. Kommissionens åtaganden

genom dessa överenskommelser kunde för innevarande avverkningsår beräknas

till ungefär 3 miljoner lm3. — Vad beträffade de kontrakt, som

kommissionen upprättade med producenter (huvudsakligen

domänverket och större bolag), hade dessa hittills anordnats på sådant sätt,

att några avsevärda risker ej varit förbundna med dem för kommissionens

del. Kontrakten innehölle klausul om rätt att överlåta desamma och kommissionens

skyldigheter som köpare överginge till den, på vilken kontraktet

överlätes. Numera hade kommissionen dock måst i kontrakten intaga en bestämmelse,

att om köpare ej kunnat anvisas före viss dag kommissionen vore

skyldig inmäta veden för egen räkning. Kommissionens inköp av brännved

och kolved genom direkta kontrakt med producenter hade under år 1943 avsett

kvantiteter om tillhopa ungefär 2 200 000 lm3, därav ungefär 500 000 lm3

från domänverket. — Slutligen borde i fråga om statens risker och åtaganden

i fråga örn ved nämnas, att kommissionen på grund av bestämmelserna i

3 § allmänna förfogandelagen och 5 § i kungörelsen nr 906/1943 (angående

reglering av handeln med ved och träkol med mera) kunde bli nödsakad övertaga

vissa partier ved.

Kommissionen har uttalat, att i samband med en avveckling av vedregleringen

och de övriga statliga åtgärder, som företagits för tryggande av bränsleförsörjningen

under kriget, stora kvantiteter ved kunde komma att få övertagas

av staten, som måhända nödgades låta veden kvarligga på säljarens

mark eller på särskilda upplagsplatser längre eller kortare tid. Under dessa

förhållanden vore det en angelägenhet av största vikt att sådan måhända helt

eller delvis betald ved, medan den kvarlåge, icke kunde frånvinnas stalén genom

att tagas i anspråk av säljarens borgenärer.

I några yttranden yppas en viss tvekan, huruvida det kan anses principiellt

riktigt att omedelbart genomföra det i och för sig önskvärda skyddet för virkesköparens

rätt. Svea hovrätt har funnit det med fog kunna göras gällande,

att frågan om köparens skyddande mot säljarens borgenärer vore ett

ämne, som icke borde upptagas till legislativ behandling beträffande allenast

visst varuslag, såframt ej tungt vägande praktiska skäl talade därför.

Huruvida denna förutsättning vore för handen, kunde hovrätten ej på grundval

av den föreliggande utredningen med säkerhet avgöra. Skogsstyrelsen har

fäst uppmärksamheten på att det vore ett väsentligt syftemål med den ifrågasatta

lagstiftningen att vid en möjligen inträdande fredskris skydda statsverket

och andra virkesköpare för förluster på under krigsåren inköpt virke.

Ehuru det förefölle tveksamt, huruvida det kunde anses lämpligt att för sagda

ändamål införa en särskild lagstiftning i form av en fullmaktslag, ville

styrelsen med hänsyn till de särskilda omständigheter, som under nuvaran
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201. 13

de förhållanden rådde, icke motsätta sig ett genomförande av den ifrågasatta

lagstiftningen.

Förslaget att anknyta köparens skydd till virkets märkning

har i samtliga yttranden i princip gillats eller lämnats utan erinran.

Från ett flertal remissinstanser har i detta sammanhang vitsordats, att det

överensstämde med den allmänna uppfattningen inom skogshanteringen att

låta köpareskyddet inträda i och nied märkningen.

Skogsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke såsom villkor för köpareskyddet

borde uppställas, förutom verkställd märkning, att virket individualiserats

genom inmätning. Uppställandet av ett sådant krav skulle medföra

den fördelen ur tillämpningssynpunkt, att i regel förelåge en skriftlig handling

(mätbesked) rörande partiet. Därest så emellertid ej skulle anses nödvändigt,

syntes böra övervägas, huruvida icke för det åsyftade skyddets inträde

i varje fall borde krävas, att ett skriftligt försäljningsavtal förelåge.

Sveriges industriförbund har däremot betecknat det som en mycket lycklig

lösning att det vore märkningen och ingenting annat som konstituerade skyddet

för köparen.

Svenska bankföreningen, som funnit många skäl tala för ett genomförande

av den föreslagna regeln, berör tillika vissa tänkbara olägenheter av

densamma och yttrar härvid.

Någon större olägenhet för kreditgivarna torde en sådan regel knappast

innebära, även om den i promemorian uttalade uppfattningen, att bankerna

i allmänhet skulle kunna hålla sig underkunniga örn märkning i större skala

av låntagarnas virke, icke alldeles överensstämmer med verkliga förhållandet.

Däremot torde det vara riktigt, som i promemorian påpekas, att innehavet

av sådant gods, som enligt sin natur är avsett att snarast möjligt omsättas,

har förhållandevis ringa betydelse som kreditunderlag, vadan inträdet

av köparens skydd i och med märkningen av det köpta virket icke torde

nämnvärt inverka på värdet av den säkerhet, med vilken långivaren kalkylerat.

Att införande av en dylik regel i vissa fall, exempelvis vid bedömandet

av förlagsintecknings värde som säkerhet, kan komma att föranleda till

större försiktighet än hittills från långivarnas sida, bör emellertid framhållas.

Virkesmätningsrådet, som funnit den föreslagna lagen väl ägnad att under

en eventuell ekonomisk kris fylla avsett ändamål, har samtidigt i enlighet

med sin ursprungliga framställning ifrågasatt, om det icke vöre möjligt

att, i avvaktan på frågans lösning i sammanhang med en omarbetning av

lösöreköpsförordningen och en reglering av köpareskyddet överhuvud, skapa

en särskild lag angående rättsförhållandena vid köp av rundvirke och ved,

så att besittningsrätten gjordes beroende på märkningen.

Vad angår omfattningen av den föreslagna lagen lia delade

meningar yppats endast örn lämpligheten att under lagen inbegripa sågade

varor.

Handelskammaren i Gävle har härutinnan yttrat, att det under handelskammarens

utredningsarbete i anledning av remissen från flera håll påpekats,

att lagstiftningen, på sätt förslagsställarna uppenbarligen avsett, borde

omfatta även sågat virke. Det förekomme nämligen ofta, att det inköpta,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

oarbetade virket försågades på platsen med klingsåg, märktes och upplades

på säljarens mark. Särskilt vore detta icke ovanligt på mera avlägsna skogsmarker

med dyra transportkostnader. Skogsstyrelsen har funnit det sågade

virkets inbegripande naturligt med hänsyn till den civilrättsliga reglering,

som åsyftades med lagförslaget, men har framhållit att, då 1943 års lagstiftning

örn virkesmätning ej hittills erhållit tillämpning å förädlat virke,

erforderliga bestämmelser rörande virkets individualisering icke kunde knytas

till tillämpningsföreskrifterna för 1943 års lag.

Sveriges industriförbund har hemställt, att sågade varor måtte undantagas

från lagens tillämpningsområde, och till stöd för detta önskemål anfört

följande.

Förbundet vill framhålla, att en genom märkning åstadkommen individualisering

av dylika varor skulle medföra vissa praktiska olägenheter för trävaruindustrien.

Detta sammanhänger främst därmed, att sågade varor staplas

i brädgårdarna efter dimensioner och icke efter köpare. En och samma

stapel trävaror innehåller m. a. o. endast en viss dimension, men den kvantitet,

som rymmes i stapeln, kan vara avsedd för flera köpare. Att göra märkning

för olika köpare i en och samma stapel är emellertid uteslutet, ty vid

stapelns läggande kan i regel icke avgöras, i vilken ordning leverans till de

olika köparna kommer att ske. Först vid skeppningstillfället bestämmes vilka

varor som skola levereras till den särskilde köparen. Om sågade varor

skulle märkas, skulle det därför bliva nödvändigt att avskilja det märkta

partiet och flytta detta till särskild upplagsplats. Detta åter skulle kräva

större lagringsutrymmen och medföra betydande kostnader. Om säljaren

med hänsyn härtill drager sig för att verkställa av köparen begärd märkning,

kan kostnadsfrågan lätteligen leda till tvister mellan parterna.

Västernorrlands och Jämtlands läns samt Västerbottens och Norrbottens

läns handelskammare ha anlagt liknande synpunkter.

I flera yttranden har ifrågasatts att på märkningens utförande

skulle ställas strängare krav än utredningsmannen synes ha avsett.

Handelskammaren i Karlstad har sålunda yttrat följande.

Det synes icke vara nog med att det inköpta virkespartiet försetts med

köparens märke. Själva anbringandet av detta märke bör icke få ske var

och hur som helst. Vissa minimifordringar böra uppställas. Sålunda bör

märkning icke få ske, utan att såväl säljare som köpare äro närvarande

själva eller genom ombud. I områden, där inmätnings- eller tumningsförening

finnes, bör denna naturligen äga rätt att verkställa märkning i samband

med mätningen. I dylikt fall torde det vara tillräckligt, att parterna

beredas tillfälle närvara vid märkningen.

Oavsett vem som handhar märkningen bör denna utföras på sådant sätt,

att därav tydligt framgår, vilket parti som är märkt. Vidare böra märkena

anbringas så, att de icke därefter lätt kunna utplånas, om virkespartiet

ifråga skulle komma att kvarligga på upplagsplatsen en längre tid.

Skogsstyrelsen har ifrågasatt, örn icke de i promemorian förutsatta villkoren

för att märkningen skall ge det avsedda skyddet — att märkningen

skulle vara definitiv samt att den skett i avsikt att individualisera det ifrågavarande

virkespartiet — borde på något sätt komma till uttryck vid lagens

avfattning, och kommerskollegium har framhållit vikten av att de olika

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

15

virkesuppköparnas märken bleve fullt individuellt bestämda, så att icke

någon förväxling dem emellan kunde äga rum. Enligt kollegiets mening kunde

det ifrågasättas, huruvida icke de märken, vilka skulle tilläggas den i lagen

avsedda rättsverkan och vilkas antal väl kunde väntas bliva förhållandevis

begränsat, borde officiellt registreras genom t. ex. patent- och registreringsverkets

försorg. Det vore önskvärt, att Kungl. Majit i administrativ väg utfärdade

närmare föreskrifter rörande hithörande förhållanden såväl beträffande

märkenas eventuella offentliga registrering som beträffande vilka slag

av märken, som skulle anses motsvara lagens fordringar, och kollegiet ville

därför föreslå, att till lagen fogades en särskild bestämmelse av innebörd, att

närmare föreskrifter rörande de märken, som finge godkännas, skulle meddelas

av Konungen.

I remissyttrandena har enighet rått därom att de s. k. stuk- eller vassmärkena

borde anses utgöra en fullt tillfredsställande märkning. Tvekan har

däremot förekommit med avseende å s. k. huggyxmärken eller

skogs märken.

Rörande olika virkesmärkens utförande och ändamål lämnas i det yttrande

som avgivits av Sveriges industriförbund följande uppgifter.

De märken, som åsättas sågtimmer och massaved, äro dels krön- eller

krynmärken, dels s. k. huggyxmärken. De förra — som äro av samma slag

som de i promemorian omnämnda stuk- eller vassmärkena — anbringas först

vid eller i omedelbar anslutning till virkets inmätning. Huggyxmärkena

däremot slås in omedelbart vid avverkningen i samband med virkets aptering.

De äro, liksom krön- eller krynmärkena, fastställda av flottningsföreningarna,

så att varje trävarubolag vid varje flottled har ett eller flera märken

inregistrerade. För att virket skall tagas emot av flottningsföreningarna

för flottning måste det vara försett nied huggyxmärken. Ändamålet med

dessa märken är att när virket framkommit till sorteringsstället i flottleden

möjliggöra utsortering av virket mellan de olika virkesköparna. Det är därför

nödvändigt att huggyxmärkena äro tydliga och varaktiga.

Det avverkade och huggyxmärkla virket blir ofta liggande i skogen på avverkningsplatsen

eller hopkört i vältor, innan det utköres till avläggningsplatsen

vid flottleden. Där blir virket sedan ofta liggande avsevärd tid,

innan det inmätes och förses med krön- eller krynmärken. På detta sätt

kunna ofta förflyta flera månader mellan avverkningen och inmätningen.

Under denna tid behöver säljaren i de allra flesta fall rörelsekapital för avverkningens

bedrivande, och detta tillhandahålles i regel av köparen-trävarubolaget

såsom förskott å köpeskillingen.

Skogsstyrelsen har funnit det icke överensstämma med den föreslagna lagstiftningens

intentioner att köpareskydd skulle kunna inträda redan i och

med huggyxmärkningen, vilken icke hade något direkt samband med virkets

mätning och ej, som stuk- och vassmärkningen, utgjorde något bevis för

att virket mottagits och godkänts av köparen. Då märkning av detta slag

ulan köparens medgivande kunde ändras, vore den ej heller definitiv.

Sveriges skogsägare}örbund har funnit spörsmålet örn denna märknings

verkan böra tagas under omprövning och framhållit, att vid skogsmärkningen

varken köparen eller säljaren vore närvarande — annat än då stundom

säljaren själv vore huggare — och ali märke åsattes även sådana ska
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

dadé stockar, som säljaren sedan kunde vilja undantaga från leveransen under

visshet om att de ej skulle bli godkända. Det kunde väl stundom även

inträffa, att under tiden mellan skogsmärkningen och mätningen ändrade

avtal träffades mellan säljare och köpare, så att viss del av det huggna virket

undantoges från leveransen och köparens huggyxmärken då senare åter

borthögges från dessa stockar.

Sveriges industriförbund samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

lia däremot funnit skyddet för köparen böra inträda redan i och

med huggyxmärkningen. Förbundet har i denna del framhållit, att köpareskyddet

borde sätta in på ett så tidigt stadium som möjligt, samt har hänvisat

till den i promemorian uttalade uppfattningen att skyddet borde inträda,

oavsett huruvida märkningen skett i enlighet med därom särskilt gällande

bestämmelser eller på annat sätt, blott märkningen vore fullt tydlig.

I två yttranden beröras vissa gränsfrågor med avseende å den föreslagna

lagens tillämpning. Svea hovrätt har sålunda uttalat, att spörsmålet

örn bestämmelsernas tillämpning på redan slutna köpeavtal under ärendets

fortsatta utredning borde klarläggas. Hovrätten över Skåne och Blekinge

har anfört, att det enligt dess mening visserligen utan särskilda övergångsbestämmelser

vöre klart, att virkesmärkning, som skett före lagens

ikraftträdande, beredde virkesköparen skydd mot utmätning eller konkurs,

som inträffade efter ikraftträdandet, men icke mot utmätning eller konkurs,

som inträffat dessförinnan. Hovrätten ville emellertid ändå ifrågasätta,

huruvida icke till förebyggande av missuppfattning från allmänhetens

sida uttryckliga bestämmelser härutinnan borde lämnas. Samma hovrätt har

vidare funnit det tänkbart, att tvist kunde uppstå örn märkningens verkan

i de fall då densamma ägt rum efter konkursansökan men före konkursbeslutet.

Hovrätten hemställde fördenskull örn tillägg till lagen i detta hänseende

förslagsvis sålunda, att sista bisatsen i lagtexten komme alt lyda: »såvida

virket, då utmätning skall företagas eller säljaren försättes i konkurs,

är fullt tydligt märkt med köparens märke». Enligt hovrättens mening borde

slutligen, om lagen erhölle provisorisk karaktär, i övergångsbestämmelserna

införas ett stadgande av innehåll, att lagen icke vore tillämplig i fråga om utmätning

eller konkurs, som inträffade efter det lagen upphört att gälla,

även om märkningen av virket gjorts dessförinnan.

Frågan örn den föreslagna lagen borde erhålla karaktären av f u Ilin

a k t s 1 a g har upptagits i många yttranden.

Svea hovrätt har i detta hänseende yttrat, att då de betingelser, som kunde

rättfärdiga en lagstiftningsåtgärd som den föreslagna, kunde inträda mer

eller mindre överraskande, det måhända finge anses lämpligt att frågan örn

och när bestämmelserna kunde anses vara av ett verkligt behov påkallade

finge avgöras på den administrativa lagstiftningens väg, men sedan det föreslagna

skyddet för virkesköparens intresse en gång blivit gällande borde det

icke kunna åter upphävas genom en administrativ lagstiftningsakt.

I flertalet remissyttranden har det emellertid ansetts otillfredsställande, att

de föreslagna bestämmelserna skulle få formen av en fullmaktslag. Till stöd

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

17

för invändningarna häremot ha åberopats såväl rent principiella skäl som

den omständigheten att behov av lagen ingalunda kunde anses föreligga allenast

vid en tänkbar kris på virkesmarknaden.

Svenska bankföreningen har från mera principiell synpunkt anfört följande.

Den föreslagna lagen behandlar ett ämne av rent civilrättslig natur, sorn

i större eller mindre grad tangerar flera centrala frågor inom privaträttens

område. På de regler inom detta rättsområde, som anses böra genom lagstiftning

fastslås, synes rent allmänt böra uppställas det kravet, att de antingen

motsvara en utbredd rättsuppfattning eller ock, därest i undantagsfall så icke

skulle vara förhållandet, att genom dem fastslås principer som lagstiftaren ansett

vara av den vikt för samfärdseln, alt de det oaktat böra gälla. I varje fall

synes det, icke minst ur rättssäkerhetens synpunkt, vara en rimlig fordran, att

dylika regler skola äga en viss grad av permanens; man bör kunna utgå från

att de principer, för vilka de äro uttryck, ha godtagits såsom för en avsevärd

framtid gällande. Ur synpunkten av det anförda synes det vara ägnat att ingiva

betänkligheter att, på sätt som här föreslås, giva lagstiftningen på ett rent

civilrättsligt område fullmaktslags karaktär med den ovisshet örn tidpunkten

för dess ikraftträdande och om varaktigheten av dess fortbestånd som därav

följer. Det kan sålunda enligt bankföreningens mening icke vara en tillfredsställande

ordning, att en virkesköpare, som, efter det förordnande meddelats

örn tillämpning av de föreslagna reglerna, i förlitande på märkningens konstitutiva

innebörd låtit virket kvarligga på säljarens mark, efter förordnandets

återkallande eller utlöpande skulle stå utan skydd mot säljarens borgenärer,

medan han måhända i förhållande till en annan säljare, vars konkurs inträffat

under förordnandets fortvaro, åtnjutit dylikt skydd. En sådan situation skulle

onekligen strida mot den allmänna rättsuppfattningen. Vidare skulle säkerligen

lagens sakliga innehåll komma att starkare ingå i rättsmedvetandet än dess

egenskap av fullmaktslag, vilket vid ett upphörande av lagens giltighet skulle

kunna medföra oväntade rättsförluster. Även ur borgenärernas synpunkt måste

en sådan växling i reglerna för deras rättigheter vid säljarens obestånd verka

störande och godtycklig. Bankföreningen vill därför som sin uppfattning uttala,

alt förutsättningen för ett lagfästande av den föreslagna rättsprincipen synes

böra vara, att man är beredd att låta den gälla även för framtiden. Föreligger

icke denna förutsättning, synes en sådan regel överhuvud icke böra lagfästas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit, att det med en fullmaktslag

icke syntes kunna undvikas, att åtskilliga fall av betalningsinställelser med

åtföljande utmätningar eller konkurser inträffade, innan lagen bleve utfärdad,

samt att det syntes otillfredsställande att virkesköparna i dessa fall icke erhölle

det skydd som kanske kort tid därefter genom lagens ikraftträdande bereddes

övriga virkesköpare. Med hänsyn till att genom ifrågavarande lag borgenärerna

berövades en rätt, som måhända eljest tillkommit dem, syntes det också riktigast

ali låta lagen träda i kraft å tid, då så kunde ske med minsta möjliga

rättsförlust, alltså under pågående högkonjunktur. Kommerskollegium har befarat,

att en fullmaktslag, som nära anslöte sig till rådande rättsuppfattning

inom de virkesuppköpande kretsarna, kunde föranleda den missuppfattningen,

alt lagen i och för sig redan vore gällande, oaktat den icke blivit av Kungl.

Majit satt i kraft.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare har — i likhet med

åtskilliga andra remissinstanser — gentemot tanken på en fullmaktslag främst

milano till riksilnr/ens protokoll 194 i. 1 saint. .Yr 201. "

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

åberopat att bestämmelserna vore erforderliga redan under normala förhållanden.

Handelskammaren har i denna del yttrat följande.

Det kan vara riktigt att frågan om köparens skydd mot säljaren och hans

borgenärer aktualiseras vid en allmän kris på virkesmarknaden. Köparens behov

av större skydd är emellertid icke betingat av någon krissituation. De speciella

förhållandena inom virkeshandeln berättiga, även under normala förhållanden,

till särbestämmelser, som avvika från de vanliga civilrättsliga normerna

på detta område. Handelskammaren är av den bestämda uppfattningen, att

den omständigheten att statliga intressen under krisen engagerats i virkeshandeln

icke bör inverka på bedömandet så att lagstiftningen gives formen av

en fullmaktslag, och hemställer, att reformen blir av mera permanent karaktär.

Betänkligheterna mot förslaget med anledning av dess avvikelse från gällande

civilrättsliga principer synas endast vara av teoretisk natur och böra ej i en

av praktiska förhållanden betingad angelägenhet tillmätas större betydelse.

Handelskammaren i Gävle har anmärkt, att de enskilda näringsutövarnas

bestående intressen i minst lika hög grad fordrade att tillvaratagas som statens

mera tillfälliga, genom bränsleregleringen väckta intresse för frågan. Sannolikt

skulle en fullmaktslag med begränsad giltighetstid vara ägnad att åstadkomma

oreda och förluster, därest den icke omedelbart följdes av en lagstiftning

med obegränsad giltighetstid.

Av de remissinstanser, som påyrkat en fastare reglering än som skulle skapas

medelst en fullmaktslag, ha hovrätten över Skåne och Blekinge samt kommerskollegium

ansett det tillfyllest, att en till vissa år begränsad lag komme

till stånd. Virkesmätningsrådet, föreningen Sveriges skogsvårdsstyrelser, sydsvenska

virkesföreningen, Smålands och Blekinge handelskammare, handelskammaren

i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands låns handelskammare och

handelskammaren i Karlstad ha däremot hemställt, att de erforderliga bestämmelserna

måtte erhålla formen av en icke tidsbegränsad lag.

Departementschefen.

Det förekommer i stor utsträckning, att den som köpt ved eller annat virke

icke kan omedelbart omhändertaga virket utan nödgas låta det tills

vidare kvarligga på säljarens mark. Den tid, under vilken virket sålunda

kommer att stanna i säljarens besittning, blir på grund av transportsvårigheter

och andra omständigheter ofta ganska lång. Med den uppfattning som

är rådande i rättspraxis rörande lösöreköpsförordningens tillämplighetsområde

löper köparen under nämnda tid risk att det av honom förvärvade, måhända

helt eller delvis betalda virket utmätes för säljarens skuld eller, om

säljaren försättes i konkurs, indrages i konkursen. Enligt lösöreköpsförordningen

kan visserligen en köpare, genom att upprätta skriftlig handling om

köpet och i närmare föreskriven ordning bereda handlingen publicitet, skapa

en viss trygghet mot att i säljarens vård kvarlämnade lösören tagas i anspråk

av säljarens borgenärer. Det är emellertid knappast praktiskt möjligt för virkesköpare

att använda detta förfarande.

Såsom virkesmätningsrådet framhållit kan en kris på virkesmarknaden i

särskild grad giva upphov till rättsförluster på detta område. Även med hän
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

19

syn till normala förhållanden synes det angeläget att så långt möjligt på förhand

vinna trygghet däremot.

Utredningsmannens förslag örn införande av en speciallagstiftning för lösning

av ifrågavarande spörsmål har vunnit så gott som enhällig anslutning

från hörda myndigheter och sammanslutningar. I Svea hovrätts utlåtande har

dock framhävts, att det kunde möta betänkligheter att införa .särskilda bestämmelser

för visst slags egendom. Då förslaget ansluter till vad som allmänt

anses naturligt inom handeln med virke, torde dock dessa betänkligheter

icke böra tillerkännas avgörande betydelse.

Beträffande innebörden av förslaget vill jag inledningsvis framhålla, att

förslaget icke åsyftar att göra ändring i fråga örn den möjlighet att vinna

skydd mot säljarens borgenärer som föreligger redan på grund av nu gällande

rätts regler.

Enligt förslaget erfordras för virkesköparens skydd, att det förvärvade partiet

är fullt tydligt märkt med köparens märke. I virkesmätningsrådets framställning

och skogsstyrelsens yttrande har ifrågasatts, huruvida det icke jämväl

borde fordras att virket inmätts. Med hänsyn till att skyddet är avsett

att gälla icke blott för den som förvärvat virket direkt från skogsägaren utan

också vid senare försäljningar, då inmätning ej i samma omfattning torde

förekomma, synes det emellertid olämpligt att kräva även inmätning. Det

torde ej heller vara anledning att fordra skriftligt försäljningsavtal.

Förslaget omfattar utan inskränkning ved och annat virke. Frågan huruvida

förädlat virke bör inbegripas under lagstiftningen har i yttrandena

varit föremål för delade meningar. Handelskammaren i Gävle har framhållit,

att virke ofta försågades på awerkningsplatsen för att sedan märkas

och uppläggas på säljarens mark, samt har funnit det välmotiverat, att skydd

kunde vinnas också i dylika fall. Sveriges industriförbund och handelskamrarna

i Västernorrlands och Jämtlands samt Västerbottens och Norrbottens

län ha däremot fäst uppmärksamheten vid svårigheten att genom märkning

åstadkomma en individualisering av sågat virke, under erinran att virket i

brädgårdarna upplägges efter dimensioner, ej efter köpare. Man synes på

dessa håll befara, att köparna i besvärande utsträckning skulle påfordra

märkning av sina partier.

Den verkställda utredningen bar icke i första band påkallats av något behov

av att skydda köpares rätt till förädlat virke. En sådan speciallagstiftning

som den föreslagna torde icke heller i fråga örn förädlat virke lia stöd

av någon mera allmänt utbredd uppfattning örn vad som är naturligt vid köp

av dylikt virke. Köp av virke som till en viss grad förädlas på avverkningsplatsen

synes dock stå i en undantagsställning i nu nämnda hänseende.

Med hänsyn till sistnämnda fall och då det jämväl är förenat med praktiska

svårigheter att draga en gräns mellan oförädlat och förädlat virke har

jag visserligen icke arnelt mig kunna förorda att införa en gränslinje av

denna art. Det är emellertid obestridligen angeläget, att den föreslagna speciallagstiftningen

ej går utöver vad som är påkallat av särskilda förhållanden.

.lag bär därför sökt finna en annan begränsning som tillgodoser sist
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

nämnda synpunkt. Det har därvid befunnits lämpligt att bygga på den sedvänja

som är rådande inom virkeshandeln. Skydd mot säljarens borgenärer

genom virkets märkning synes sålunda icke böra inträda i andra fall än då

det är brukligt att på detta sätt utmärka vem som är berättigad till egendomen.

Det skulle icke vara tillfredsställande, om märkning av ett virkesparti

lör viss köpares räkning, som utan stöd av sedvänja verkställes inom

en brädgård, skulle leda till att denne köpare bleve skyddad, medan andra

som köpt virke av samma företagare skulle vara oskyddade. Den nu föreslagna

begränsningen kan väl någon gång tänkas föranleda tvist om vad sorn

är brukligt men torde vara ägnad att förekomma att lagen i särskilda fall

leder till stötande resultat.

I utredningsmannens förslag har beträffande märkningens utförande uppställts

krav på att märkningen skall vara fullt tydlig. En viss tvekan har

i några yttranden försports, huruvida därmed anspråken på den åtgärd, som

skall grunda skydd mot säljarens borgenärer, blivit tillräckligt utförligt bestämda.

Vad angår märkningen av sågtimmer och en del annat virke lia olika

meningar rått, huruvida man borde godtaga allenast sådana köparemärken,

vilka under skiftande benämningar (stuk-, vass-, krön- och krynmärken m. m.)

medelst särskilda redskap inslås i samband med inmätningen, eller om också

de s. k. huggyxmärkena kunde erhålla vitsord. Rörande sistnämnda märken

har framhållits, att de slås in av huggarna med vanlig yxa i anslutning

till själva avverkningen. De ha bland annat till ändamål att vid flottningen

underlätta utsorteringen av virket mellan olika köpare och äro, åtminstone

för större avnämare, fastställda av flottningsföreningarna. Under den tid,

som timret före inmätningen kan bliva kvarliggande i skogen eller på avläggningsplatser

vid flottled, skulle huggyxmärkena tjäna att preliminärt individualisera

godset för köparens räkning.

Rörande utförandet av virkes märkning lia föreskrifter i administrativ

ordning givits för vissa virkesslag. Genom det av utredningsmannen omnämnda

cirkuläret den 30 november 1943 har sålunda skogsstyrelsen utfärdat

bestämmelser örn märkning av brännved. Vidare har styrelsen meddelat vissa

märkningsregler i ett cirkulär den 30 december samma år, innefattande mätningsinstruktion

för sågtimmer av barrträd inom södra Sverige. Enligt instruktionen

gäller bland annat, att vid s. k. auktoriserad mätning varje stock

skall märkas med tydliga och varaktiga stukmärken. Det torde emellertid ännu

vara mindre vanligt att mätningen utföres såsom auktoriserad mätning,

och för den s. k. frivilliga mätningen av timmer saknas detaljföreskrifter örn

sättet för märkningens utförande. Oavsett att anknytning sålunda blott delvis

skulle kunna vinnas till redan fastställda regler, anser jag liksom utredningsmannen,

att för skydd mot säljarens borgenärer icke bör erfordras, att märkningen

skall ha utförts i enlighet med myndighets bestämmelser. Än mindre

torde det böra krävas inregistrering hos offentlig myndighet av de märken

som må användas. Det lärer vara tillfyllest att kräva, att virket blivit tydligt

märkt, så att det kan skiljas från säljarens egendom. Något särskilt villkor

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

21

att märkningen skall vara varaktig synes icke erforderligt. Det ligger nämligen

i köparens intresse att så blir fallet, enär lian i annat fall bar svårigheter

att styrka sin rätt, örn utmätning äger rum för säljarens gäld eller denne försättes

i konkurs. Då den omständigheten att märkningen obehörigen utplånas

eller eljest möjligen efter längre tid minskar i tydlighet icke i och för sig

bör medföra, att köparens rätt går förlorad, synes det icke heller, såsom utredningsmannen

föreslagit, böra fordras att virket, för att köparen skall åtnjuta

skydd, »är» tydligt märkt utan bör det vara tillfyllest att det »blivit»

tydligt märkt för köparens räkning. Köparen får härigenom en möjlighet att

med andra bevis styrka, att ett virkesparti i fall som nyss nämnts verkligen

blivit i behörig ordning märkt och alt han sålunda en gång vunnit sakrättsligt

skydd för egendomen.

I utredningsmannens förslag säges uttryckligen, att virket skall vara märkt

med köparens märke. Del torde emellertid vara tillräckligt att angiva, att det

skall lia blivit märkt »för köparens räkning». Man synes nämligen ej ha skäl

att fordra mer än att av märkningen framgår, att egendomen ej tillhör säljaren.

Örn ett virkesparti t. ex. inköpes av flera personer gemensamt, bör det

kunna förses med ett märke som någon av dem brukar använda.

Vad härefter särskilt angår huggvxmärkningen synes detta märkningssätt

icke kunna frånkännas vitsord enbart av den anledningen, att märkena äro

mera primitiva än t. ex. stukmärkena. Vid leveransavtal — då försäljningen

alltså avser icke ett bestämt parti utan viss myckenhet av angivet slag -— torde

huggyxmärkningen emellertid i och för sig icke vara annat än ett uttryck

för säljarens avsikt att till fullgörande av sin leveransförpliktelse använda

det sålunda märkta virket. Den innefattar alltså ej någon bindande

individualisering av godset, och säljaren torde vara berättigad att avlägsna

huggyxmärkena och förfoga över partiet för annat ändamål. Säljarens

förpliktelse vid ett leveransavtal örn virke torde i allmänhet först med inmätning

övergå att gälla ett bestämt virkesparti. Därest emellertid i ett visst fall

utan att inmätning skett är klart, att det parti, varmed leveransen skall fullgöras,

av parterna ansetts individualiserat, lärer huggyxmärkningen kunna

anses uppfylla kravet att virket skall vara tydligt märkt.

Det torde icke vara erforderligt att särskilt angiva, att vid leveransavtal

skydd kan åtnjutas endast örn det virke, varmed leveransen skall fullgöras,

blivit individualiserat. Innebörden av förslaget i denna del torde framgå tillräckligt

tydligt, örn ordalagen i förslaget jämkas lill närmare överensstämmelse

med lösöreköpsförordningen. En sådan jämkning synes även önskvärd

från den synpunkten, att förevarande speciallagstiftning bör anses utgöra

ett avsteg från det i nämnda förordning för sakrättsligt skydd uppställda

kravet på iakttagande av vissa formföreskrifter.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att ehuru förslaget enligt ordalagen

endast avser köp, del uppenbarligen bör erhålla analogisk tillämpning

å byte.

Enligt utredningsmannens förslag skulle bestämmelserna örn märknings
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 201.

skydd innefattas i en fullmaktslag och träda i tillämpning först då Konungen

funne särskilda skäl därtill föreligga. Såsom skäl härför har bl. a. åberopats,

att lagstiftningen i fråga toge sikte på en kristidssituation som måhända aldrig

bomme att inträffa. Att den nya lagstiftningen skulle erhålla fullmaktslags

form hai i fiel talet yttranden framkallat gensagor. Det har sålunda invänts,

att förhållandena inom virkeshandeln även under normala förhållanden påkallade

säl bestämmelsei- av ungefär det innehall som utredningsmannen föreslagit.

Rent principiellt har anmärkts, att lagregler på ett så centralt område

av civilrätten som det förevarande borde äga en viss grad av beständighet.

Några remissmyndigheter, som i princip önskat en fastare reglering, ha funnit

en lag med giltighetstid för vissa år innebära en godtagbar lösning.

De skäl som sålunda åberopats mot anordningen med en fullmaktslag synas

mig vägande. Utredningen har enligt min mening givit vid handen, att de

särskilda förhållandena på virkesmarknaden även under normala konjunkturer

kräva speciella bestämmelser till köparnas skydd. De nya reglerna torde

därför böra träda i kraft utan avbidan på de mera krisbetonade konjunkturer

inom virkeshandeln, som man på sina håll fruktar. Att begränsa lagens

giltighetstid till vissa år torde icke vara lämpligt.

I två yttranden har en viss tvekan yppats om lagens tillämpning på äldre

avtal. I likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge finner jag det klart,

att märkning som skett före lagens ikraftträdande kommer att bereda virkesköparen

skydd mot utmätning eller konkurs som inträffar efter ikraftträdandet,

men däremot icke mot utmätning eller konkurs, som inträffat dessförinnan.

Sistnämnda begränsning torde dock böra uttryckligen angivas.

I visst sammanhang med nu berörda ämne står spörsmålet, huruvida virkesmärkning,

som utförts efter det konkursansökan ingivits men före beslutet

om egendomsavträde, skall äga verkan mot borgenärerna. Hovrätten

över Skåne och Blekinge har erinrat, att enligt lösöreköpsförordningen tidpunkten

för konkursansökningen är avgörande för skyddet mot konkursboet,

och uttryckt farhagor, att man under hänvisning härtill skulle vilja frånkänna

varje efter sagda tid utförd märkning vitsord. I anledning härav

J£>g framhålla, att enligt 27 § konkurslagen dagen för konkursbeslutet

är avgörande för vad som skall räknas till konkursboet. I överensstämmelse

härmed synes, försåvitt icke särskilt stadgande av annan innebörd

meddelas, en märkning under tiden mellan konkursansökningen och beslutet

om egendomsavträde komma att medföra skydd för virkesköparen. Från

lämplighetssynpunkt kan det möjligen ifrågasättas, örn det nya märkningsskyddet

bör bestämmas att omfatta jämväl en så sent verkställd märkning.

Emellertid har jag, i likhet med nämnda hovrätt, funnit riktigast, att konkursbeslutet

får utgöra den avgörande tidpunkten. Något särskilt stadgande

härom erfordras icke. I

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om köpares rätt till märkt virke.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över lagförslaget,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders. 1

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen lögade lagförslaget, har

här uteslutits.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Mcij:ts proposition nr 201.

Bilaga A.

P. M.

ang. virkesförvärvares skydd i vissa fall mot överlåtarens borgenärer.

Virtesmätningsrådets oell bränslekommissionens framställningar.

Framställningar i ärendet ha gjorts av virkesmätningsrådet och statens

bränslekommission.

Virkesmätningsrådets framställning utmynnar i en hemställan örn utredning,

huruvida lagbestämmelser kunna införas av innehåll att vid virkesköp

besittningen och därmed äganderätten skall övergå från säljaren till köparen

vid den tidpunkt då virket inmätts och märkts med köparens märke. Med

instämmande i yirkesmätningsrådets skrivelse har bränslekommissionen anfört,

att därest sådana bestämmelser, som av virkesmätningsrådet föreslagits,

skulle visa sig icke vara möjliga, det borde övervägas, huruvida köpare av

virke under de av virkesmätningsrådet anförda betingelserna kunde tillerkännas

en mot tredje man skyddad panträtt samt sålunda förmånsrätt enligt

HB 17: 3. Bränslekommissionen har anhållit örn skyndsam utredning angående

möjligheterna att rättsligen reglera förhållandet mellan köpare av virke,

som blivit upplagt, inmätt och märkt för köpares räkning, samt säljaren och

dennes borgenärer.

Till stöd för sin hemställan har virkesmätningsrådet anfört bl. a. följande:

Vid köp av skogsprodukter såsom sågtimmer, massaved och brännved m. m.

se sig köparna oftast av olika skäl tvungna att likvidera varan, ehuru de icke

samtidigt kunna omhändertaga densamma. De måste oftast inskränka sig till

att låta mäta och märka varan, varefter den får kvarligga antingen på säljarens

mark eller i bästa fall på neutralt område invid flottled, järnväg, landsväg eller

dylikt. I regel erlägges vid dylika köp någon del av köpesumman i förskott.

Ytterligare betalning brukar utgå i mån av inmätning, med undantag för en

mindre del, som innestår till slutlikviden. Full betalning kommer ofta att

erläggas, innan varan bortforslats från den plats, där mätning skett. Från

mätningsplatsen fraktas virket antingen med bil, häst eller järnväg till köpar®ns

uppläg eller också tages detsamma örn hand av någon flottningsförening

för vidare befordran. Som regel tager säljaren ingen som helst befattning med

varan efter inmätningen, men i vissa fall kan han enligt avtal vara skyldig

att efter verkställd mätning transportera virket vidare. Då så sker kommer

varan alltså icke i köparens besittning ens när detsamma bortföres från säljarens

mark.

På grund av berörda omständigheter är faran för att köparens rätt till den

köpta och betalda varan skall gå honom förlustig betydande. Skulle nämligen

säljaren ga i konkurs, innan köparen hunnit bortfrakta varan, uppkommer

frågan om köparens rätt till densamma gentemot konkursboet. Avgörande

för detta förhållande är då huruvida besittningsrätten överflyttats till köparen

eller ej.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

■10

För att om möjligt söka säkra köparen mot riskerna vid förskottsbetalning

Ilar i nu gällande virkes- och brännvedskontrakt vanligen inryckts bestämmelser

av innebörd, att den mark, varpå virket upplagts, uthyres till köparen,

så länge virket kvarligger. Köpekontraktet kommer sålunda att tillika

tjäna som hyresavtal. Man torde emellertid ha anledning befara, att ett dylikt

avtal, framför allt om det avser upplagsplats å säljarens mark, icke ger

köparen besittningsskydd gentemot säljarens borgenärer. Fara föreligger för

övrigt att dylika avtal komma att betraktas såsom rena skenavtal. Att med

vederbörande markägare upprätta särskilda nyttjanderättskontrakt med karta

över upplagsplatserna och att å marken utmärka eller inhägna dessa platser

är av praktiska skäl icke genomförbart, då antalet kontrakt oftast är mycket

stort och tiden i regel begränsad.

En väg, som enligt nu gällande rätt återstår köparen för att vinna skydd

mot säljarens borgenärer, är att behandla köpet i enlighet med lösöreköpsförordningens

föreskrifter. Att tillämpa dessa föreskrifter annat än i rena undantagsfall

är emellertid av tekniska skäl icke tänkbart. De fordringar på

publicitet av köpen, som denna förordning stipulerar, lägga också ur affärsmässig

synpunkt i flera avseenden hinder i vägen för ett sådant förfarande.

Av det ovan framförda torde, säger virkesmätningsrådet, framgå, att köparen

näppeligen kan säkra sin äganderätt gentemot tredje man, förr än han

på ett handgripligt sätt ernått den fulla besittningsrätten till det köpta virkespartiet.

Då detta icke låter sig göra förr än i många fall flera veckor, ja

månader, efter erlagd betalning, har behovet av en komplettering av gällande

rätt på detta speciella område blivit allt större. När man betänker, att det

genom våra virkesmätningsföreningar inmätta virket torde representera ett

värde av hundratals miljoner kronor per år, samt att härtill kommer värdet

av all den brännved, som nu genom bränslekommissionens och enskildas

försorg uppköpes, framstår behovet så mycket klarare. En kris på virkesmarknaden

kan komma att medföra stora förluster samt giva upphov till

rättstvister. Det är icke endast för köparna, som nu rådande oklara förhållanden

äro till förfång, utan jämväl för säljarna, vilka i händelse av köparens

obestånd stundom kunna komma att lida avsevärda ekonomiska förluster.

En ändring av nu gällande lag därhän, att köparen anses hava kommit i

besittning av det köpta virket så snart detta inmätts och märkts med hans

märke torde beträffande köp av skogsprodukter endast innebära att lagen

komme att uttrycka vad enligt allmän uppfattning redan är gällande rätt.

De flesta säljare och köpare torde vid avtalets träffande utgå ifrån att äganderätten

till det köpta virket övergår till köparen vid nyssnämnda tidpunkt

och att virket alltså därefter icke kan tagas i anspråk av säljarens borgenärer.

Att risken för förstörelse eller åverkan å det köpta virket samtidigt övergår

på köparen betraktas endast som en fullt naturlig konsekvens därav.

Bränslekommissionen har i sill skrivelse anfört bl. a. följande:

Uppköp av brännved från producenter sker under nu rådande reglering å

bränslemarknaden väsentligen genom auktoriserade brännveduppköpare. Genom

kungörelsen den 22 maj 1942 (SFS nr med vissa bestämmelser

lill främjande av vedproduktion har bestämts, att veduppköpare, som av

statsmedel erhållit förlagskapital för inköp av ved, äger i viss ordning av

lörlagskapitalet förskottera avverkningskostnad för sådan ved, som enligt

kontrakt skall levereras lill honom av vedproducent men som ännu icke avverkats

och inmätts. Förskottet må ej, där ej särskilda omständigheter lill annai

föranleda, uppgå till högre belopp än som motsvarar nittio procent av

det för veden gällande garantibeloppet. Kontrakt, varå avverkningsförskott

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

skall lämnas, måste vara upprättat enligt av kommissionen fastställt eller

godkänt formulär.

Det av kommissionen fastställda kontraktsformuläret innehåller bestämmelse,

att äganderätten till den försålda veden skall övergå å köparen i och

med inmätningen samt att säljaren skall, örn köparen så önskar, medelst i

marken nedslagna pålar noga utmärka gränserna för den upplagsplats, för

vilken hyresavtal enligt ett å kontraktet upptaget formulär träffats.

Såväl kommissionen som uppköparna äro medvetna om, att det är tveksamt,

huruvida berörda kontraktsbestämmelser kunna ha den åsyftade verkan

att skydda den inmätta veden gentemot säljarens borgenärer och att i varje

fall, särskilt i samband med en kris, tvister kunna uppkomma angående bättre

rätt till inmätta vedpartier, för vilka köpeskilling redan erlagts eller i varje

fall förskott utlämnats. Det ankommer — enligt berörda kungörelse 343/1942

—- på uppköparen att bestämma, huruvida och i vilken omfattning vedproducenten

skall ställa säkerhet för utbetalat förskott. Man torde ha anledning

räkna med att ej i alla fall betryggande säkerheter ställas för sådana förskott.

Därest gällande rätt får det innehåll, som i virkesmätningsrådets framställning

avses, får visserligen uppköparen ej säkerhet i virket, förrän detsamma

blivit upplagt, mätt och märkt, men det vore givetvis av stort värde, om

uppköparen finge denna trygghet, sedan berörda åtgärder vidtagits. Därtill

kommer, att rättssäkerheten skulle i hög grad gagnas, om man på ifrågavarande

område finge bestämda regler att följa — parterna skulle då med

större säkerhet kunna bedöma rättsläget i det särskilda fallet. Sådana som

förhållandena nu äro, inbjuda de till tvister i fall, då köparen anser sig ha

goda skäl att göra gällande, att besittningen övergått å honom.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att den statsgaranti för ved, som

jämlikt omförmälda kungörelse 343/1942 må meddelas producent och vissa

uppköpare, upphör då veden överlåtes. Det vore önskvärt, att man kunde

knyta garantiens upphörande till ett tidsmoment, som med stöd av lagbestämmelser

blivit närmare fixerat.

Efter att ha redogjort för den möjlighet som enligt norsk lag finnes att

genom tinglysning stifta panträtt i hugget timmer, som märkts med ett av

lantbruksdepartementet fastställt märke, har bränslekommissionen vidare

angående den av kommissionen antydda utvägen att i lagstiftningsväg tillerkänna

virkesköpare panträtt i det köpta virket yttrat följande:

Det norska systemet för pantsättning anser kommissionen dock vara alltför

omständligt för att kunna rekommenderas. Betydelsen av dylik pantsättning

skulle säkerligen bliva ytterst begränsad och panträtten skulle ej

alls få den verkan, man med nu ifrågavarande framställning åsyftar. Det

vill emellertid synas som om märkning med officiellt märke av upplagt virke

tillgodoser kraven på publicitet i så hög grad, att ytterligare åtgärder i sådant

syfte genom inskrivning i pantregister icke äro erforderliga.

Komplettering av framställningarna.

Av det ovanstående torde framgå, att syftemålet med ifrågavarande framställningar

är att genom en lagändring förebygga, att vid en tänkbar blivande

kris på virkesmarknaden virkessäljares insolvens medför att större

eller mindre mängder virke, som helt eller delvis betalts men ej kommit i

köparens besittning, undandragas köparna och i stället komma säljarens

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

27

borgenärer tillgodo. De sålunda gjorda framställningarna avse allenast förhållandet

mellan fastighetsägarnas borgenärer, å ena, samt dem, som köpt

virket, å andra sidan. Virkesmätningsrådet, i vars framställning bränslekommissionen

härutinnan instämt, anför nämligen rörande den eventuella

situation, som kunde bli farlig, att »virkesköparna oftast av olika skäl se

sig tvungna att likvidera varan, ehuru de icke samtidigt kunna omhändertaga

densamma. De måste oftast inskränka sig till att låta mäta och märka varan,

varefter den får kvarligga antingen på säljarens mark eller i bästa fall på

neutralt område invid flottled, järnväg, landsväg eller dylikt.»

Vid sammanträde, som jag hållit med representanter för bränslekommissionen

(jägmästaren G. edhammar och hovrättsassessor H. Digman), virkesmätningsrådet

(disponenten G. Djurberg), domänstyrelsen (byråchefen S.

Boberg), skogsstyrelsen (jägmästaren R. Hjorth) och skogsägareföreningarnas

riksförbund (jägmästaren N. Herlitz), gjordes emellertid från såväl virkesmätningsrådets

som bränslekommissionens sida gällande, att det vore önskvärt,

att skyddet mot säljarens borgenärer komme att omfatta även den köpare,

som från den förste uppköparen förvärvat virket. Disponenten Djurberg

framhöll därvid, att det ej sällan förekommer, att en virkesuppköpare

från ett större antal små skogsägare förvärvar virke för att sedan omedelbart

överlåta detta virke till en större avnämare. Om denna mellanman,

såsom vanligen är fallet, ej själv tar virket i besittning och det dröjer en

ansenlig tid, innan hans köpare omhändertar virket, kunde fara föreligga

för att mellanmannens borgenärer, örn han kommer på obestånd, gör anspråk

gällande på virket för betalning av sina fordringar.

Bränslekommissionens representanter anförde, att enligt utfästelse i de

auktorisationer, som bränslekommissionen med stöd av Kungl. Maj:ts beslut

meddelat uppköpare av brännved och massaved, kommissionen är pliktig

att, i händelse dessa vid avvecklingen av bränsleregleringen ej kunnat få

den av dem uppköpta veden såld, från dessa köpare övertaga de icke sålda

vedpartierna. Skulle bränslekommissionen på grund härav nödgas övertaga

betydande mängder av det virke, som dessa uppköpare mottagit och upplagt

å av dem disponerade platser, skulle för staten stora värden kunna stå

på spel i händelse av dessa uppköpares insolvens. Deras borgenärer skulle

nämligen, örn ej lösöreköpsförordningens kungörelseförfarande iakttagits —

något som i förevarande fall ej vore praktikabel! — kunna taga det av bränslekommissionen

övertagna virket i anspråk för sina fordringar. Bränslekommissionen

hade nämligen ej möjlighet att taga virket i sin besittning.

På fråga till bränslekommissionens representanter, i vilken utsträckning

vid en kris på virkesmarknaden de av bränslekommissionen auktoriserade

veduppköparna kunde befaras råka i ekonomiska svårigheter, svarades, att

deras ekonomiska vederhäftighet visserligen vid auktorisalionen noga prövades

av bränslekommissionen, men att det ej vore säkert alt dessa uppköpare,

som till ungefär en tredjedel bestå av skogsägareföreningar, anslutna

till Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, och i övrigt av andra uppköpare,

vid tiden för inträdet av en kris på virkesmarknaden alltjämt kom
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

me att ha en sådan ekonomisk ställning, att bränslekommissionens rätt lill

virke, som från dem övertagits, vore tryggad.

Representanten för skogsägareföreningarnas riksförbund förmenade, att

vad anginge de till förbundet anslutna skogsägareföreningarna någon risk

i det från bränslekommissionens sida antydda avseendet ej förelåge. Riksförbundet

skulle otvivelaktigt ingripa i händelse att för någon av dem en insolvens

med sådana följder kunde befaras.

Bränslekommissionens representanter framhöllo, att det dock vore önskvärt,

att full säkerhet kunde uppnås genom att lagstiftaren läte skyddet inträda

i den av bränslekommissionen önskade omfattningen.

Virkesköpares skydd mot säljarens borgenärer enligt gällande rätt.

LösBreköpsförordningen och köpareskyddet.

Vad angår de fall, som framställningarna alltså avse, torde för närvarande

vad lösöreköpsförordningen angår följande få anses vara svensk rätt.

Lösöreköpsförordningen säger: »Vill den, som tillhandlar sig lösören och

tillåter, att desamma få i säljarens vård kvarbliva, att vad han tillhandlat

sig skall fredas från utmätning för säljarens skuld och i händelse av dennes

konkurs från boets tillgångar avskiljas, upprätte skriftlig avhandling örn

köpet, med förteckning å de köpta persedlarne och vittnens underskrift.»

Därefter stadgas såsom förutsättning för skyddet viss kungörelseförfarande

— uppläsande i ortens kyrka av parternas namn och yrken, dagen för avtalet

och köpeskillingen samt, därjämte, på landet uppvisande av avhandlingen

för landsfiskalen och införande i häradsrättens protokoll samt i stad

införande i rådhusrättens protokoll (i Stockholm uppvisande hos Överståthållarämbetet).

Dessa myndigheter skola anslå kungörelser om lösöreköpet.

Men köparen är ej därmed slutligen skyddad mot säljarens borgenärer. En

ytterligare förutsättning är, att trettio dagar skola ha förflutit från det köpehandlingen

företeddes inför den offentliga myndigheten. Inträffar dessförinnan

utmätning eller konkurs är egendomen ej fredad (även ackordsförhandling

kan inverka).

Slutligen kan -—- även örn dessa förutsättningar för skyddet föreligga — utmätningssökande

få avhandlingen i rättegång förklarad ogiltig, därest mellan

parterna ej är, på god tro, så tingat och betalt, som avhandlingen innehåller

— köparen är skyldig att gå ed härpå — och konkursförvaltningen kan å sin

sida stämma örn återvinning enligt 39 § konkurslagen.

Vid författningens tillkomst avsågos säkerligen därmed i huvudsak de vid

denna tid ofta förekommande fall, då särskilt på landet bohag och inventarier

vid ekonomiskt trångmål såldes med rätt för säljaren att behålla och begagna

det sålda. Detta förklarar ordalagen i förordningen »tillåter att desamma

få i säljarens vård kvarbliva».

Enligt stadig praxis (se N. J. A. 1912: 156; 1923: 558; 1924: 543; 1925: 453;

1929: 64) räknas emellertid ej blott sådana »persedlar» utan även andra lösa saker,

bland dem både brännved och annat virke, till sådana lösören, som avses i

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj.ts proposition nr 201.

29

lösöreköpsförordningen, och under förordningen falla såväl omsättningsköp

som säkerhetsköp. Ej heller anses orden »tillåter att desamma få i säljarens

vård kvarbliva» utesluta de fall, varom här är fråga, nämligen att det är i

köparens intresse, som godset kvarbliver i säljarens vård (se N. J. A.

1925: 130).

En förutsättning för att virket skall anses såsom lösöre är otvivelaktigt, att,

om själva köpeavtalet ej anger ett bestämt, individualiserat virkesparti, virket

sedermera blivit under medverkan av båda parterna bestämt, i regel genom

virkets förseende med köparens märke.

Däremot är det osäkert vad orden »kvarbliva i säljarens vård» kunna innebära.

Ursprungligen avsågs säkerligen därmed just vad orden antyda, nämligen

fysisk, omedelbar besittning (se Lundstedt, Om lösöreköp s. 106 ff.).

Men sedan i praxis förordningens tillämplighetsområde utvidgats att avse både

omsättnings- och säkerhetsköp av lösören av vad slag som helst, har ifrågasatts,

om icke såväl säljarens medelbara som omedelbara besittning kommer

in under kvarblivande i säljarens vård.

Emot en tolkning av ordet »vård» såsom avseende även medelbar besittning

talar emellertid att, såsom Lundstedt påpekat (Om lösöreköp s. 107),

ratio legis ej kan, åtminstone ej i hela sin vidd, åberopas vid en försäljning

av egendom, som befinner sig i tredjemans vård. Tradition från säljarens

sida kan, säger Lundstedt, icke ifrågakomma och då kunna dennes borgenärer

ej heller vilseledas därav, alt någon tradition ej äger rum. Eller med

andra ord: kreditgivaren kan ej taga det i tredje mans vård befintliga godset

med i beräkningen vid bedömandet av kreditsökandens kreditunderlag, åtminstone

icke om han är okunnig om att denne äger även detta gods.

Lundstedt (ibid.) kommer till det resultatet att en tillämpning av lösöreköpsförordningen

är utesluten, då godset fått kvarbliva ej i säljarens utan i

tredje mans omedelbara besittning.

Den erinran, som häremot kan göras, att i sådant fall lösöreköpsförordningens

bestämmelser lätteligen kunna kringgås, kan bemötas därmed att,

om ratio legis i huvudsak är, att kreditgivaren ej bör vilseledas, förordningens

syfte ej motverkas genom lösöreköp av gods, som, utan att kreditgivaren har

vetskap därom, befinner sig i tredjemans vård.

Beträffande frågan, när tradition bör anses ha ägt rum, säger Lundstedt

(ibid.) att det är klart, alt köparen, för att få sin rätt skyddad utan att iakttaga

föreskrifterna i lösöreköpsförordningen, icke behöver själv taga egendomen

i omedelbar besittning. Det är tillräckligt att egendomen traderas av säljaren

till tredje man. Efter en dylik tradition lia borgenärerna ej någon anledning

att längre räkna med säljaren såsom ägare.

Köersner (T. f. R. 1927 s. 221) säger, att han vågar hålla före, att det sålunda

av Lundstedt anförda ger ett uttryck för den svenska rättens nuvarande

ståndpunkt.

Här skulle således finnas ett mellanstadium, där å ena sidan lösöreköpslörordningen

ej är tillämplig, emedan godset lämnat säljarens omedelbara besittning,

och å andra sidan — örn tradition enligt den svenska rättens allmänna

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

regler skulle anses erforderlig för köparens skydd — så länge godset av den

omedelbara besittaren, tredje mannen, ännu ej utgivits till köparen, skydd

mot säljarens borgenärer ej skulle kunna åstadkommas, emedan, som nyss

sagts, lösöreköpsförordningen här ej är tillämplig och således dess publicitetsförfarande

här ej skulle kunna ersätta traditionen. Anses åter att enligt

den svenska rättens allmänna regler köparens skydd — om annat ej är särskilt

stadgat — inträder i och med att köpeavtal rörande individualiserat gods

föreligger, skulle under detta mellanstadium köparen vara utan tradition och

utan publicitetsåtgärd skyddad mot säljarens borgenärer.

Vid en redogörelse för gällande svensk rätt är alltså, örn man med Lundstedt

och Köersner hyser den uppfattningen alt »vård» måste tolkas såsom

omedelbar besittning, ett ståndpunktstagande till frågan, huruvida enligt

svensk rätts allmänna regler skyddet mot säljarens borgenärer inträder med

köpeavtalet eller först vid traditionen, ofrånkomligt.

Anser man att i gällande svensk rätt utgångspunkten alltjämt är, att vid

köp av lös egendom köparens skydd inträder i och med köpeavtalet, skulle för

övrigt detta skydd inträda ej blott under nämnda mellanrum i fråga örn lösören

utan även i samtliga de fall, där lösegendom ej är att anse såsom lösöre,

såsom byggnader på annans grund, aktier och obligationer, depositionsbevis

m. m.

I fråga om överlåtelse av löpande skuldebrev har skuldebrevslagen 22 §

infört förvärvarens besittning såsom förutsättning för skyddet mot säljarens

borgenärer. Lagberedningen säger i sina motiver, att förutsättningarna för att

ett skuldebrev skall, på sätt åsyftas i 22 § eller eljest i lagen, anses vara

kommet i förvärvarens besitning, bliva naturligtvis att bedöma efter vad som

i allmänhet gäller om besittning i rättslig mening. Enligt rådande terminologi,

och rättsuppfattning är otvivelaktigt, säger lagberedningen, att icke blott det

omedelbara, rent fysiska innehavet av ett föremål faller under besittningsbegreppet,

utan att besittning kan utövas även medelbart: genom bud, fullmäktig,

depositarie, panthavare eller annan.

Frågan huruvida tillräcklig anledning föreligger att operera med begreppet

medelbar besittning har emellertid varit föremål för delade meningar. De

problem, som täckas av detta begrepp, kommer man dock ej ifrån. Bland

annat ger, synes det, nämnda begrepp ett lämpligt uttryck för det berättigade

i att den, vars lösa egendom med hans begivande befinner sig i annans omedelbara

besittning, själv kan påkalla besittningsskydd direkt mot den, som

kränker den omedelbara besittningen. I varje fall torde, då svensk lagstiftning

redan uttryckligen godkänt detta begrepp genom att i kommissionslagen

31 § använda uttrycket »själv eller genom annan är i besittning av godset»,

man ej kunna undgå att vid en diskussion av frågan örn besittningens rättsliga

verkan räkna även med begreppet medelbar besittning.

Fall där det är tveksamt, huruvida godset är kvar i säljarens omedelbara

eller endast hans medelbara besittning eller om det helt lämnat hans besittning,

uppkomma särskilt ofta vid försäljning av virke. Den nu behandlade

frågan är därför av praktisk betydelse för den ifrågasatta lagstiftningen. Åtskilliga

prejudikat finnas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

31

Om virket ligger kvar å avverkarens mark och å hans mera omedelbara

maktområde t. ex. på hans inhägnade upplagsplats, är virket alltjämt kvar i

säljarens vård. Lösöreköpsförordningen är tillämplig. Köparen är således icke

skyddad, om ej förordningens publicitetsförfarande iakttagits. (Se N. J. A.

1924:543. Se även Köersner, T. f. R. 1927 s. 227; Almén, Köplagen, Ruhr.

till §§ 9—11 vid not. 8 a samt Undén, Sakrätten I, s. 200.)

Om virket ligger utanför säljarens omedelbara maktområde, men befinner

sig å säljarens mark, t. ex. ute i skogen, anses virket jämväl vara kvar i säljarens

vård. Lösöreköpsförordningen är tillämplig (se N. .1. A. 1925:453; jfr

1929: 64).

Har virket av säljaren upplagts å neutralt område, men säljarens befattning

med virket ej upphört -—- han skall t. ex. senare avlämna det till fraktföraren

— anses virket alltjämt i säljarens vård (se Undén, Sakrätten I s. 203).

Skall det å neutralt område — invid en landsväg, å stranden invid en flottled,

å plats invid en järnvägsstation — upplagda virket där omhändertagas

av köparen, är det tvivelaktigt i vems besittning — omedelbara eller medelbara

— virket före omhändertagandet befinner sig. Är virket under medverkan

av båda parterna försett med köparens märke, kan ifrågasättas, huruvida

godset alltjämt bör anses vara kvar i säljarens vård och om lösöreköpsförordningen

är tillämplig.

I fråga örn besittningsförhållandet vid godsets uppläggande å neutralt område

har jag ej kunnat finna något klart prejudikat. Att den omständigheten

att upplagsplatsen är neutralt område ej i och för sig medför att uppläggaren

mister besittningen framgår dock av N. J. A. 1894: 160.

Almén synes intaga den ståndpunkten att vid uppläggande å neutralt område

säljaren fortfarande är i besittning (omedelbar eller medelbar) av godset.

(Se Köplagen, Ruhr. till §§ 9—11 vid not. 2 och 12 samt § 65 not. 71.

Jfr Undén, Sakrätten I s. 51, 52.)

Köersner (T. f. R. 1927 s. 230, 231) går i fråga om virkesköp längre och anser

att om köparen eller ombud för honom medverkat vid inmätningen och

märkningen — vilket väl i regel är fallet i fråga om försålt virke —* får

härigenom och genom uppläggandet å neutral plats virket anses hava blivit

mottaget av köparen. Virket skulle alltså då vara ej endast avlämnat utan

även utgivet till köparen. Jfr Ahnén, Köplagen § 15 vid not. 10: »Utgivandet

sammanfaller till tiden med mottagandet eller besittningstagandei», varmed

enligt Ahnén förstås (ibid.) att godset kommer i köparens fysiska besittning.

Därest den omständigheten, att vid virkesköp nödvändig individualisering

av virket, som sker under köparens medverkan och i regel med hans godkännande

av virkets beskaffenhet och kvantitet, skulle medföra att på sådant

sätt individualiserat, å neutralt område upplagt virke bör anses utgivet

till köparen, bleve emellertid följden att, vad sålunda skulle gälla i fråga örn

virke, ej kunde anses överensstämma med vad som enligt Almén (a. a.) gäller

i lråga örn specifikt gods. I fråga örn sådant gods anses ju, även örn godset

redan vid köpeavtalet av köparen undersökts och godkänts, alt godset ej

därmed kommit ur säljarens besittning, ej ens örn godset sedermera lipp
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

lagts å neutralt område, och än mindre alt godset därmed utgivits till köparen.

(Almén, a. a. Jfr Undén, Sakrätten I s. 200.)

Ett särskilt problem uppkommer i det fall att en s. k. självständig mellanman

— t. ex. en bortfraktare, som ej är i någondera partens tjänst — fått

godset till sig avlämnat. Det har gjorts gällande att vid försändningsköp traditionen

sönderfaller i två moment, avlämnandet och mottagandet av godset,

samt att köparen blir skyddad mot säljarens borgenärer i och med att

godset avlämnats, varmed traditionen i nu förevarande avseende anses färdig.

Denna uppfattning står, vad beträffar skyddet mot säljarens borgenärer, i

god överensstämmelse med den tolkning av ordet »vård» i lösöreköpsförordningen,

som gör gällande, att därmed avses endast omedelbar besittning.

Den är ock tilltalande från den synpunkten sett, att faran för godset enligt

köplagen övergår å köparen i och med avlämnandet.

Örn däremot ordet »vård» i lösöreköpsförordningen tolkas såsom avseende

även medelbar besittning, kan mot nämnda uppfattning invändas att då säljare,

som slutit avtalet med transportören — om ej konossement utfärdats

och han avhänt sig detsamma — i regel i förhållande till transportören

förfogar över godset under transporten, skyddet mot säljarens borgenärer

ej inträder, förrän även säljarens medelbara besittning upphört.

Skulle således under transporten säljaren råka i konkurs, skulle köparen ej

vara skyddad mot säljarens borgenärer. Konkursboet skulle således på denna

grund äga rätt att hindra godsets utgivande till köparen, även örn köpeskillingen

vore betald.

Rätten för säljaren att i händelse av köparens obestånd hindra godsets utgivande

till köparen kan, där säljaren under transporten råkat i konkurs, utövas

oberoende av vilken tolkning, som inlägges i ordet »vård» i lösöreköpsförordningen.

I detta fall är ju ej fråga om godsets indragande utan vidare

i konkursen såsom en säljarens tillhörighet. Köpeavtalet står alltjämt fast;

endast möjligheten att på grund av köparens förutsatta dröjsmål med betalningen

häva köpeavtalet kan bevaras genom rätten alt hindra, att godset

utgives till köparen. Med besittning i § 28 avses fysisk besittning, se Almén,

§ 28 not. 107. Den egentliga stoppningsrätten kan alltså utövas oberoende

av vem som bär den medelbara besittningen till godset.

Något prejudikat av betydelse för ovan nämnda spörsmål har jag mig

ej bekant utom ett av år 1911, som avser det fall att virke befunnit sig i en

flottningsförenings besittning. Virket var i detta fall, försett med köparens

märke, nedlagt i allmän flottled. Flottningen torde lia skett för köparens räkning,

ehuru säljaren skulle betala flottningskostnaden. Majoriteten i Högsta

Domstolen ansåg alt, då virket ej var utgivet till köparen, det ej kommit

i köparens besittning. Två justitieråd av sju ansågo, att virket var utgivet till

köparen, då detsamma blivit intummat för hans räkning och, försett med

hans märke, nedlagt i allmänna flottleden. (N. J. A. 1911: 407.) Att beakta

är emellertid att den fråga, som domstolarna hade att avgöra, var huruvida

godset utgivits före eller efter det köparen kommit i konkurstillstånd (41 §

köplagen). Enligt Almén (köplagen § 15 vid not. 10) förstås enligt lagens

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

33

språkbruk med utgivande den åtgärd från säljarens eller annan persons

(fraktförarens) sida, varigenom godset kommer i köparens fysiska besittning.

Majoriteten i Högsta Domstolen har därför troligen med »köparens besittning»

menat hans fysiska besittning och i följd därav ansett att utgivande ej

ägt rum. De ha således ej ansett virket mottaget i och med inmätningen och

märkningen och ej heller tillmätt den omständigheten att virket sedermera

kommit i köparens medelbara besittning någon betydelse för frågan huruvida

virket blivit utgivet.

Som synes är såväl frågan huruvida med »vård» i lösöreköpsförordningen

avses endast omedelbar eller även medelbar besittning som ock frågan när

omedelbar och när medelbar besittning skall anses föreligga — en fråga som

blir av betydelse om med vård avses endast omedelbar besittning — ej vidare

klar.

Att i den ifrågasatta lagstiftningen taga ståndpunkt till dessa frågor synes

böra undvikas, så mycket hellre som lagstiftningen påkallats på grund av

en befarad kristidsföreteelse och, såsom nedan skall ytterligare motiveras,

endast bör få en provisorisk karaktär. Den ifrågasatta lagen torde böra så

avfattas, att det önskade resultatet nås oberoende av hur man ställer sig till

nämnda tvistefrågor.

Köpareskyddet i fall där lösöreköpsförordningen (möjligen) icke

är tillämplig.

Även vid en sådan avfattning av lagen torde man dock ej kunna undgå att

närmare undersöka det förut nämnda spörsmålet huruvida —- om vård i lösöreköpsförordningen

betyder enbart omedelbar besittning — efter det den

omedelbara besittningen upphört och således lösöreköpsförordningen under

nämnda förutsättning ej är tillämplig, köparens skydd mot säljarens borgenärer

enligt den utanför lösöreköpsförordningen gällande rätten inträder

redan med köpeavtalet eller först med det köpta godsets utgivande till köparen.

Vad detta spörsmål angår torde man i svensk rätt ej behöva räkna med

ett dogmatiskt krav på tradition såsom förutsättning under alla omständigheter

för äganderättens övergång och de därmed förenade rättsverkningarna.

Enligt svensk rätt uppkommer — i motsats mot vad fallet är i tysk rätt —

genom själva köpeavtalet en rättsgrund parterna emellan, som ej kräver något

ytterligare avtal för att leda fram till köparens fullständiga och ovillkorliga

förfogande över godset. Den tyska konstruktionen att det kräves ett i

förhållande till köpeavtalet sedermera inträdande självständigt »Dinglicher

Vertrag», som framträder i traditionen och en därmed förbunden »Uebereignungswille»,

är främmande för svensk rätt.

Emellertid har gjorts gällande, att svensk lagstiftning i vissa avseenden

avlägsnat sig så långt från den tidigare uppfattningen örn skydd för köpare

av specifikt gods mot säljarens borgenärer redan genom köpeavtalet, att

man numera bör anse, att »köparen först genom sakens överlämnande eller

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 201■ 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

vissa formaliteters företagande förvärvar äganderätten» (Fehr, Två spörsmål

ur svensk civilrätt s. 40).

Örn med äganderätten till en sak avses rätten att ohindrat förfoga över

densamma, bör emellertid märkas, att denna rätt inträder i olika utsträckning

vid olika tider och olika i förhållande till olika personer. Köparen och

säljaren emellan uppkommer redan genom köpeavtalets ingående en av

uppfyllandet av köparens förpliktelser villkorad rätt för honom att förfoga

över godset, samtidigt med att en motsvarande inskränkning uppkommer i

säljarens förfoganderätt.

Men med övergången av denna villkorade äganderätt följer ej alla de rättsverkningar,

som kunna tänkas förknippade med en oinskränkt äganderätt.

Rätten till avkastningen och faran för godset övergå först vid en senare tidpunkt,

nämligen vid godsets avlämnande, beroende på att av särskilda anledningar

en sådan reglering befunnits skälig och praktisk.

1907 års ändring i lösöreköpsförordningen, sådan den i praxis tolkats, har

vidare medfört att — även örn i förhållandet mellan köparen och säljaren köparens

äganderätt är vid omsättningsköpen oinskränkt — vad angår förhållandet

till säljarens borgenärer köparens ohindrade förfoganderätt inträder

först då med köpeavtalet så förfarits, som lösöreköpsförordningen föreskriver,

eller också godset ej längre är i säljarens vård.

Slutligen gäller i fråga om tvesalu särskilda regler, där besittningen anses

spela en betydande roll.

Som synes inverka alltså olika omständigheter på köparens rätt att stegvis

tillgodogöra sig vad han genom köpeavtalet förvärvat. Att genom själva

köpeavtalet tillkommit en fullständig rättsgrund, som ej kräver något ytterligare

avtal köparen och säljaren emellan för att leda fram till köparens oinskränkta

och ohindrade förfogande över godset, därom torde emellertid vad

svensk rätt angår, såsom förut nämnts, något tvivel ej kunna råda. Men därmed

följer icke utan vidare svaret på den fråga, som i detta sammanhang

är av intresse, nämligen när köpare blir skyddad mot säljarens borgenärer

i de fall, som ej regleras av lösöreköpsförordningen. Den ovan angivna utgångspunkten

kan befinnas modifierad genom uttryckliga lagstadganden

eller genom rättsutvecklingen i övrigt och en undersökning härav är därför

påkallad.

Utsökningslagen, 68 §, stadgar, att ej må i gäldenärs bo något utmätas,

som finnes höra annan till. Och konkurslagen, 27 § (jfr 17 kap. 2 § H.B.)

anger, att till konkursbo räknas all egendom, som tillhörde gäldenären, då

beslutet örn egendomsavträde meddelades. Spörsmålet huruvida av gäldenären

såld egendom tillhör köparen med sådan rätt att han är skyddad mot

säljarens borgenärer besvaras emellertid icke i utsökningslagen och ej heller

i konkurslagen utöver vad som stadgas i återvinningsparagrafema. Då i de

anförda lagrummen talas om egendom, som tillhör gäldenären eller som finnes

höra annan till, torde därför med dessa uttryck avses en äganderätt,

sådan denna skall i fråga örn skyddet mot säljarens borgenärer uppfattas

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

35

med ledning av särskilda lagbestämmelser eller, i brist på sådana, med stöd

av rättsutvecklingen i övrigt.

Några uttryckliga lagbestämmelser finnas icke på det område, som nu behandlas,

nämligen det fall att, med hänsyn till tveksamheten om icke det

sålda virket lämnat säljarens vård, lösöreköpsförordningen måhända ej är

tillämplig på frågan om virkesköparens skydd mot säljarens borgenärer och

således andra regler än de där givna måste tillämpas.

Vad rättsutvecklingen utanför skriven lag beträffar kunde måhända ifrågasättas,

att genom den år 1907 företagna ändringen i lösöreköpsförordningen

den svenska rätten så fullständigt brutit med den tidigare uppfattningen att

redan köpeavtalet medförde skydd mot säljarens borgenärer, att den i förordningen

uttryckta nya rättsregeln på grund därav borde tillämpas även

utanför lösöreköpsförordningens område.

Ingenting i förarbetena tyder dock på att en sådan avsikt förelegat. Almén

(Köplagen Ruhr. not. 84) säger härom: »Man söker förgäves någon upplysning

angående den verkan, som den tillsynes oskyldiga utvidgningen av lösöreköpsförordningens

giltighetsområde kunde komma att medföra å den av

ålder i svensk rätt gällande grundsatsen att vid köp av bestämt gods köparen

genom själva köpeavtalet förvärvar äganderätt till godset.»

Att lösöreköpsförordningen, som från början varit en undantagslagstiftning,

skulle ha förlorat denna sin karaktär, trots att, som nämnts, därom ingenting

sagts i sammanhang med den år 1907 företagna utvidgningen av dess

tillämplighetsområde, kan ej antagas. (Se Lundstedt, Örn lösöreköp s. 89;

Hingård, Säljarens stoppningsrätt s. 96.)

Det förefaller också orimligt att genom lösöreköpsförordningen skulle ha

införts en allmän grundsats i svensk rätt att publicitet av ett eller annat slag

skulle, oberoende av att allmänna bestämmelser om ett publicitetsförfarande

ej givits, vara en förutsättning för köparens skydd mot säljarens borgenärer.

Att åter 1907 års lagstiftare skulle ha förmenat, att tradition är en allmänt

gällande förutsättning för köparens skydd mot säljarens borgenärer och

att lösöreköpsförordningens speciella publicitetsbestämmelser voro en för

förordningens tillämplighetsområde införd lättnad i ett strängare allmänt

gällande krav på tradition, därför saknas all grund. Av 1907 års lagändring

torde alltså ej kunna dragas några slutsatser rörande rättsutvecklingen utanför

lösöreköpsförordningen på ifrågavarande område.

Tradition är emellertid, som förut nämnts, i ett annat fall enligt uttrycklig

föreskrift en förutsättning för skydd mot överlåtarens borgenärer. Lagen örn

skuldebrev, 22 §, stadgar nämligen att överlåtelse av löpande skuldebrev ej

är gällande mot överlåtarens borgenärer, med mindre den, till vilken överlåtelsen

skett, fått handlingen i besittning. Säljer bank löpande skuldebrev,

är dock försäljningen gällande mot bankens borgenärer, ändå att skuldebrevet

för förvaring kvarlämnats hos banken.

Till stöd för förstnämnda bestämmelse ha i Marks von Wurtembergs och

Sterzels kommentar till skuldebrevslagen (s. 105, 106) åberopats de ofta an
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

förda argumenten att förfoganden, som gå ut allenast på säkerställande av

en fordran, ofta klädas i överlåtelses form, att om en dylik säkerhetsöverlåtelse

får utan vidare gälla mot överlåtarens borgenärer en alltför lätt utväg

till äventyrs öppnas att kringgå det ur rättssäkerhetens synpunkt betydelsefulla

kravet på tradition vid pantsättning av lös egendom samt att säkerhetsöverlåtelsema

esomoftast knappast kunna skiljas från definitiva överlåtelser

(omsättningsköp). Och beträffande analogisk tillämpning av traditionsprincipen

utanför överlåtelser av löpande skuldebrev har anförts, att man

torde hava att motse denna regels tillämpande å löpande handlingar, som

ej äro att betrakta såsom skuldebrev (växlar, checkar, konossement och upplagsbevis

m. fl.).

Att lagstiftaren med ifrågavarande stadgande ansett sig allenast tillämpa

en i svensk rätt gällande allmän regel att tradition förutsättes för skydd mot

överlåtarens borgenärer, kan icke antagas. Ovan nämnda uttalande synes

tvärtom visa motsatsen.

Beträffande uppfattningen i ovan nämnda fråga före skuldebrevslagens

tillkomst må anmärkas, att Undén (Sakrätten I s. 196) uttalat, att det näppeligen

är möjligt att beträffande löpande papper upprätthålla samma ståndpunkt

som i fråga om icke löpande skuldebrev, nämligen att själva avtalet

medför skydd mot överlåtarens borgenärer. En sådan ståndpunkt skulle

innebära, att sakrättsligt skydd till löpande papper uppkomme vid en tidigare

tidpunkt än då fråga är örn köp av lösören, å vilka lösöreköpsförordningen

är tillämplig. I allmänhet gäller ju dock, yttrar Undén, att de intressen,

som ligga bakom publicitets- och traditionskravet, göra sig i särskild

grad gällande i avseende å löpande papper. Då nu lösöreköpsförordningen

ej är tillämplig beträffande något slag av värdepapper, återstår ej

annan rimlig utväg än att tillämpa traditionsregeln fullt ut och sålunda anse

förvärvare av löpande papper erhålla sakrättsligt skydd mot överlåtarens

borgenärer först genom tradition. Se även Köersner, T. f. R. 1927 s. 215.

Men såväl Undén som Köersner utgå dock från att äganderättens övergång

i och med köpeavtalet alltjämt är den svenska rättens utgångspunkt.

(Se Undén ovan samt Sakrätten I s. 147, 186, 191, 193 och Köersner, a. a.

s. 193, 194.) Deras uttalanden torde därför få tolkas så att i särskilda fall vissa

omständigheter kunna föranleda, att tradition anses vara en nödvändig förutsättning

för skyddet mot säljarens borgenärer men att, där så ej är fallet,

den svenska rättens gamla ståndpunkt alltjämt är bibehållen.

Ett stöd härför utgör även den omständigheten att vid avtal örn köp av

andel i lös egendom samt örn köp av byggnad å främmande grund, å vilka

avtal lösöreköp sförordningen ej är tillämplig, köparens skydd mot säljarens

borgenärer ostridigt inträder redan i och med köpeavtalet och således vid en

tidigare tidpunkt än då fråga är om köp av lösören, å vilka lösöreköpsförordningen

är tillämplig (se N. J. A. 1916: 656; Lundstedt, Om lösöreköp s.

99; Undén, Sakrätten I s. 191, och där åberopade prejudikat, samt s. 193).

(Jfr emellertid konkurslagen 4 § 2 morn., enligt vilken föryttring av lösörena

är konkursanledning endast örn den har karaktären av lösöreköp.)

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

37

Det straffrättsliga skyddet för köparen inträder också i svensk rätt redan

i och med köpeavtalet, oberoende av godsets utgivande till köparen och dennes

fullgörande av sina förpliktelser. I 22 kap. 4 § strafflagen stadgas straff

för den som med egendom, som han har i sin besittning, vidtager åtgärd,

varigenom den, vilken äganderätt till egendomen tillkommer, berövas denna

Såsom exempel på sådant straffbart förfarande anges i den av Ekeberg m. fl.

utgivna kommentaren det fallet, att den, som sålt en sak och därmed åtager

sig att utgiva saken till köparen, säljer den till annan. På detta sätt är alltså

köparens redan i och med köpslutet uppkomna villkorade äganderätt straffrättsligt

skyddad.

Slutsatsen blir alltså, att därest i vissa fall frågan om virkesköparens skydd

mot säljarens borgenärer ej anses reglerad av lösöreköpsförordningen, skyddet

får anses inträda redan i och med köpeavtalets slutande.

Kan för de fall av virkesköp, där lösöreköpsförordningen anses tillämplig,

dess publicitetsförfarande ersättas med virkets förseende med

köparens märke?

Den individualisering, som gör virket till specifikt gods, sker så gott som

alltid genom inmätning och åtminstone vid försäljningen från avverkaren till

första köparen genom virkets förseende med köparens märke. I fråga om

brännved kan visserligen en individualisering utan märkning förekomma

men, såsom framgår av den redogörelse för mätnings- och märkningsfrågan,

som senare skall givas, numera i mindre utsträckning än förr.

Frågan gäller nu huruvida det av virkesmätningsrådet och bränslekommissionen

framställda förslaget att låta virkets inmätning och märkning för

köparens räkning medföra skydd mot säljarens borgenärer är rättsligen möjligt

och praktiskt lämpligt. Virkesmätningsrådet uppger, att de flesta säljare

och köpare utgå från att äganderätten till virket övergår till köparen vid

nyssnämnda tidpunkt och att därefter virket ej kan tagas i anspråk av säljarens

borgenärer.

De ovan omnämnda skäl, som anförts till stöd för stadgandet i 22 § skuldebrevslagen

att skydd mot överlåtarens borgenärer inträder först med tradition

av det löpande skuldebrevet, torde här icke vara av så stor betydelse.

Säkerhetsöverlåtelser synas, enligt vad som uppgivits, sällan förekomma på

virkesmarknaden och någon avsevärd fara för kringgående av kravet på tradition

vid pantsättning torde därför icke föreligga.

Huruvida större avseende bör fästas vid det under diskussioner rörande

hithörande frågor alltid framförda argumentet att, om tradition ej kräves,

kreditgivaren är otillräckligt skyddad, kan vara tveksamt. Det göres i allmänhet

därvid gällande, att kreditgivaren till följd av kreditsökandens innehav av

gods, som ej är honom tillhörigt, kan vilseledas i fråga örn kreditsökandens

solvens. Tradition av försålt gods eller publicering av köpeavtalet borde,

säges det, till förebyggande härav uppställas såsom förutsättning för köparens

skydd mot säljarens borgenärer.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Häremot invändes, att godsinnehavet såsom ledning för en uppskattning

av en persons ekonomiska ställning numera, då andra vägar i stor utsträckning

anlitas för erhållande av soliditetsupplysningar, ej har så stor betydelse

som förr. Därtill kommer, att även örn beträffande visst godsinnehav upplysning

vinnes om att egendomen ej är kreditsökanden tillhörig, godsinnehavet

i övrigt ändock icke ger tillförlitlig ledning, då detta gods kan innehavas

såsom lån, deposition, kommissionsgods eller under äganderättsförbehåll, något

varom upplysning av annan än kreditsökanden i regel ej står att vinna.

Och även om denna osäkerhet skulle ökas genom att vid tiden för lånets eller

kreditens givande egendom, som kreditsökanden då visat sig innehava, kreditgivaren

ovetande kan ha varit försåld, torde, örn denna osäkerhet undanröjes,

detta knappast bli bestämmande för kreditgivarens beslut. Godset

i fråga kan gäldenären omedelbart därefter göra sig av med, och detta kan

kreditgivaren ej förhindra, med mindre konkurslagens återvinningsbestämmelser

kunna göras gällande.

Helt allmänt sett torde alltså godsinnehavet, åtminstone när fråga är örn

gods som är avsett att snarast möjligt omsättas, vara ett osäkert kreditunderlag

och troligt är, att lösöreköpsförordningens publiceringsförfarande ur kreditskyddets

synpunkt överskattats. Kreditgivaren kan ofta knappast räkna

med mera än att på grund av kreditsökandens godsinnehav få en viss allmän

— och även den osäker — uppfattning om kreditsökandens ekonomiska ställning.

Har krediten en gång beviljats, kunna emellertid förändringar i godsinnehavet,

som bliva allmänt kända, föranleda borgenären att vara på sin

vakt och att, snabbare än eljest blivit fallet, vidtaga åtgärder till säkrande av

sin fordran. Att därvid den trettiodagarsfrist, som stadgas i lösöreköpsförordningen,

har stor betydelse, är uppenbart, och därtill får jag senare återkomma.

Vad nu sagts synes i stort sett tillämpligt även i fråga om virkesmarknaden.

Att virket försäljes så snabbt som möjligt är där det naturliga förfaringssättet

och vart köpeskillingen tar vägen beror på virkeshandlarens allmänna

ekonomiska ställning.

Visserligen kan, t. ex. örn en bank, som har förlagsinteckning, givit ett sågverksbolag

kredit i beräkning att bolaget skall för förädling i sin såg använda

den deklarerade virkesmängden, men bolaget, som råkat i ekonomiskt trångmål,

i stället avyttrar virket obearbetat, bankens kreditsäkerhet därigenom

opåräknat minskas. Men vid bankkrediter får väl antagas att banken följer

åtminstone sina större kunders ekonomiska ställning så nära att en sådan

försäljning med åtföljande märkning ej kan ske, utan att åtminstone misstankar

uppstå. Och även om banken ej har tillfälle att nära följa kundens

ekonomiska ställning, torde en märkning i större skala av gäldenärens virke

väl ej undgå att komma till bankens ortsrepresentanters kännedom. I affärsförhållandena

åter, där borgenär och gäldenär stå varandra personligen närmare,

torde även en märkning i mindre omfattning vara en händelse, som

lätt blir för borgenären bekant. Och en ny kreditgivare — även örn han i

regel, i den mån kreditgivningen grundas på kreditsökandens virkesinnehav,

torde nöja sig med dennes uppgifter därom, bestyrkta genom bokföring, el
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

ler på annat sätt — kan, om han är försiktig, innan krediten lämnas, förvissa

sig örn att märkning ej ägt rum.

Helt allmänt torde alltså kunna sägas att förhållandena inom virkeshandeln

äro sådana att en skälig avvägning av köparens och borgenärernas berättigade

intressen leder till, att köparens skydd bör inträda i och med virkets

märkning. Den uppfattning, som är allmän hos dem, vilka hava med

skogshanteringen att skaffa, att i och med virkets märkning med köparens

märke dennes skäliga intresse kräver att han skyddas mot säljarens borgenärer,

är icke oberättigad. Den i regel föreliggande svårigheten för köparen

att omedelbart omhändertaga det inköpta virket skulle eljest — då kungörelse

enligt lösöreköpsförordningen i denna situation aldrig användes och i

själva verket är opraktikabel — medföra att under avsevärd tid köparen

skulle, utan att praktiskt taget kunna förhindra det, vara utsatt för risken

att det av honom köpta och genom märkningen för hans räkning definitivt

avskilda virket går honom ur händerna. Genom ett stadgande örn märkning

såsom tillräcklig förutsättning för köparens skydd skulle nyssnämnda i och

för sig otillfredsställande risk kunna undvikas. Och, såsom ovan gjorts gällande,

märkningen bereder dock kreditgivaren en viss möjlighet att kontrollera

och övervaka det kreditunderlag, som virkesinnehavet kan beräknas utgöra.

Av särskild vikt är att virkets individualisering genom dess förseende med

köparens märke under omständigheter, som medföra att märkningen är definitiv,

försvårar möjligheten att obemärkt avsluta skenköp i syfte uteslutande

att undandraga gods från borgenärerna. Då ändamålet med lösöreköpsförordningens

föreskrifter varit jämväl att förebygga sådana skenköp, torde

även från denna synpunkt sett den ifrågasatta bestämmelsen om märkning

vara ägnad att undanröja betänkligheterna mot avsteg i fråga om virkesförsäljningar

från lösöreköpsförordningens stadganden.

Bör skyddet mot säljarens borgenärer inträda i och med godsets förseende

med köparens märke eller senare?

Det skydd för köparen, som lösöreköpsförordningen stadgar under förutsättning

att kungörelseförfarandet iakttagits, inträder icke omedelbart. Inträffar

utmätning eller konkurs inom trettio dagar efter det köpehandlingen företetts

inför vederbörande myndighet, är den sålda egendomen ej fredad från

att utmätas eller att räknas till konkursboet. Självfallet är detta en stor

fördel för borgenären, vilken i många fall kan genom utmätning eller gäldenärens

försättande i konkurs göra köparens rätt illusorisk. Här har i själva

verket skapats en slags återvinning utanför konkurslagen och utan att därstädes

för återvinning stadgade förutsättningar behöva föreligga.

Den betydelse lösöreköpsförordningen har fått för säljarens borgenärer vid

omsättningsköp torde i själva verket mindre bestå i den varning kungörelseförfarandet

ger eventuella kreditgivare än däri, att borgenärerna genom bestämmelserna

örn de trettio dagarna få tid på sig att, när gäldenärens insol
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

vens blir märkbar, genom att tillgripa utmätning eller konkurs lägga beslag

på den sålda egendomen och lämna åt köparen att göra gällande en osäker

fordran på betald del av köpeskillingen.

Köparen kan visserligen förebygga ett sådant beslagtagande av sin egendom

genom att omhändertaga densamma före utmätningen resp. konkursen,

men särskilt vid virkeshandeln kan detta ofta icke ske, emedan omständigheterna

vid virkesfångsten göra ett omedelbart besittningstagande av det köpta

omöjligt. En sådan möjlighet för borgenären att inom trettio dagar efter märkningen

genom utmätning eller konkurs få köpeavtalet att återgå synes därför,

åtminstone vad virkeshandeln beträffar, föga skälig. Den står ock i direkt

strid med den förut ofta omnämnda uppfattningen hos dem, som syssla

med skogsbruk, att i och med virkets förseende med köparens märke äganderätten

övergår till denne.

Det torde alltså få anses riktigt att vid virkesköp låta skyddet inträda i

och med märkningen — i likhet med vad som gäller vid tradition — även

om den varning till eventuella kreditgivare, som märkningen skulle innebära,

därigenom kan komma för sent.

Att därmed köparen ej är skyddad vid skenköp eller mot tillämpning av

återvinningsbestämmelserna vid konkurs är självklart.

Bör märkningen medföra köpareskydd mot säljarens borgenärer endast vid

vissa virkesköp eller vid alla?

Vad härefter beträffar det av representanterna för bränslekommissionen

och virkesmätningsrådet vid det ovannämnda sammanträdet framställda önskemålet

om skydd för köparen mot säljarens borgenärer ej blott då avverkaren

är säljare utan även i det fall, att den, som från avverkaren inköpt

virket i sin tur sålt detta, bör man skilja mellan det fall att virket är kvar i

avverkarens vård och att det vid nya försäljningar befinner sig i en senare

säljares besittning.

Ar virket alltjämt kvar i avverkarens vård — och detta synes i regel vara

förhållandet i det omnämnda fallet att en virkesuppköpare från ett större

antal små skogsägare förvärvar virke för att sedan omedelbart överlåta detta

till en större avnämare — kan ifrågasättas, örn icke den nya köparen även

utan särskild lagbestämmelse därom åtnjuter skydd mot sin fångesmans borgenärer.

Lösöreköpsförordningen torde nämligen icke vara tillämplig i nämnda fall,

där, i förhållandet mellan den nya köparen och hans fångesman, godset

får anses vara i tredjemans, den ursprungliga säljarens, vård. Den nya köparens

fångesman har ej fått virket i sin besittning. Om — såsom tidigare

gjorts gällande — i sådant fall allmänna rättsregler om äganderättens övergång

leda till att skydd mot säljarens borgenärer inträda i och med köpeavtal

om bestämt gods, skulle den nya köparen på den grunden vara skyddad mot

sin närmaste fångesmans borgenärer.

Vad nu sagts gäller ock för det fall att bränslekommissionen måst övertaga

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201. 41

av auktoriserad virkesuppköpare förvärvat, i avverkarens vård kvarvarande

virke.

Annorlunda ställer sig saken om virket ej är kvar i avverkarens vård, utan

den nya köparens fångesman vid sin försäljning hade virket i sin besittning.

Det är detta fall, som bränslekommissionens representanter vid det omnämnda

sammanträdet särskilt hade i sikte. Här torde, för att tillgodose det vid

sammanträdet framkomna önskemålet örn köpareskydd, en särskild bestämmelse

härom vara erforderlig.

Att begränsa köpareskyddet på det sättet att det skulle omfatta enbart

skydd för den köpare, som förvärvat virket från avverkaren, samt för den

köpare, som av den första köparen förvärvat virket, synes emellertid ej tilltalande.

Visserligen äro de skäl, som ovan anförts för att vid virkesköp skyddet

skulle inträda i och med märkningen, vid senare försäljningar ej alltid bärkraftiga.

Ju längre man kommer i kedjan av virkesköp och ju mindre de då

köpta kvantiteterna bli, desto mindre kan man åberopa det normala i att, på

grund av reguljärt föreliggande svårigheter att omhändertaga virket, detta

kvarligger hos säljaren. Men att här draga upp gränser låter sig icke göra.

Göres märkningen med varje köpares märke — utförd på ett betryggande

och även för tredjeman tydligt sätt — till förutsättning för skyddet mot säljarens

borgenärer, torde alltför stora betänkligheter ej föreligga mot att låta

skyddet omfatta alla fall av virkesförsäljningar, oavsett örn det är fråga om

en första köpare av det avverkade virket eller en senare förvärvare.

Bör köpareskyddet göras beroende av att köpeskillingen erlagts?

En omständighet, som torde vara av betydelse vid bedömandet av frågan,

huruvida köparen bör skyddas mot säljarens borgenärer, är köpeskillingens

erläggande. Den stora olägenheten för köparen i händelse av säljarens konkurs

är ju i .regel ej att han blir av med virket, utan att han måste bevaka i

konkursen vad han erlagt av köpeskillingen. Och vid utmätning den att resultatet

av hans virkesaffär blir allenast att han, om köpeskillingen helt eller delvis

erlagts, i stället för virket får en i regel osäker fordran hos köparen. Från

denna synpunkt sett skulle det kunna anses tillräckligt, om skyddet inträder

endast där köpeskillingen helt eller delvis erlagts. Ett skydd mot säljarens

borgenärer, oberoende av om köpeskillingen erlagts eller icke, överensstämmer

emellertid med den utgångspunkt, som tidigare gjorts gällande, nämligen att

redan genom köpeavtalet köparen förvärvar en villkorad äganderätt, som

medför, i den mån särskilda stadganden ej annat föranleda, skydd mot säljarens

borgenärer. (Se Almén, Köpl. Tillägg till § 14 vid not. 6. Se även Ruhr.

till 39—41 §§ vid not. 3.)

Med utgångspunkt härifrån borde alltså, även örn man från helt andra synpunkter

i viss utsträckning gör skyddet beroende av .särskilda åtgärder,

skydd lämnas köparen oberoende av örn köpeskillingen helt eller delvis eller

icke alls erlagts Detta torde också vara fallet enligt lösöreköpslörordningen

(»Så tingat och betalt» (4 §) torde endast betyda att skenköp ej skyddas).

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Härför talar även den praktiska synpunkten att om skyddet ej får omfatta

även fall, där köpeskillingen ej erlagts, fråga uppkommer, huruvida icke ett

erläggande av en del av köpeskillingen skall medföra skyddets inträde för

motsvarande del av godset. Därvid kan ej göras skillnad mellan att en större

eller endast en helt obetydlig del av köpeskillingen erlagts. Då tvingande

skäl ej föranleda annat, synes mest tilltalande att ej genom särskilda bestämmelser

härutinnan inveckla saken och måhända i onödan ge anledning till

tvistigheter.

Som ovan nämnts torde för övrigt vid en kris på virkesmarknaden med

fallande virkespriser köpeavtalets fullgörande i regel ej förorsaka någon olägenhet

för säljarens borgenärer. Är köpeskillingen ej gulden, torde borgenärerna

ej ha något emot att köpeavtalet fullföljes med godsets utgivande och

köpeskillingens erläggande. Och vid dröjsmål med köpeskillingens erläggande

kan avtalet hävas.

Skydd även vid obefogat dröjsmål med besittningstagandet?

En annan fråga att beakta är spörsmålet huruvida obefogat dröjsmål från

köparens sida att taga virket i besittning bör medföra att köparen ej erhåller

det ifrågasatta skyddet.

Det avverkade virkets kvarliggande hos säljaren är i regel föranlett av

den ofta oundvikliga tidsutdräkt och de särskilda svårigheter, som äro förenade

med framforslandet av gods av ifrågavarande slag och med beredandet

av plats för dess förvaring. Sådant dröjsmål med virkets mottagande från

köparens sida beror alltså i regel ej på någon försummelse av denne, utan, som

sagt, på de säregna förhållanden, som äro förenade med skogsprodukters

tillgodogörande. Att vid dylikt och annat dröjsmål med mottagandet, som ej

innebär en försummelse från köparens sida, skydda denne mot borgenärerna,

synes som förut nämnts ej möta betänkligheter.

Men i de fall där dröjsmålet med utgivandet beror därpå att köparen ej

fullgjort sina skyldigheter enligt avtalet — t. ex. skyldigheten att erlägga

köpeskillingen — kan ifrågasättas örn ej ett kvarliggande, som förorsakas av

en sådan omständighet, bör betaga köparen det ifrågasatta skyddet.

Att för detta fall göra något undantag till förmån för borgenärerna synes

dock knappast erforderligt. Har säljaren råkat i konkurs, kan konkursförvaltningen

på grund av köparens mora häva avtalet och på detta sätt bereda borgenärerna

möjlighet att tillgodogöra sig virket. Vid utmätning föreligger visserligen

ej denna möjlighet för utmätningssökanden, men genom att begära

gäldenären i konkurs kan han åstadkomma att avtalet häves på grund av köparemoran.

Märkningen.

Vad ovan är sagt örn märkningen med köparens märke såsom en tillfredsställande

tidpunkt för köpareskyddets inträde förutsätter emellertid en märkning,

som dels är definitiv och således ej kan utan köparens medgivande om
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

43

göras och dels är fullt tydlig vid den tidpunkt, då dess verkan såsom skydd

mot säljarens borgenärer skall inträda. Därav torde följa, att märkningen måste

vara ej blott fullt tydlig, då den äger rum, utan även vara beståndande

i fråga om tydligheten. Därmed inträder då även från och med märkningen en

bestående upplysningsverkan gentemot tredjeman.

Har virkets förseende med köparens märke ägt rum i båda parternas eller

deras ombuds närvaro, är säljaren bunden att utgiva just detta virke. Örn

säljaren, utan att köparen därvid medverkat, inmätt och märkt virket med

köparens märke och ej meddelat köparen att så skett, torde säljaren kunna

till fullgörande av köpeavtalet använda annat virke än det märkta. (Se Almén,

Köplagen § 17 vid not. 48; Undén, Sakrätten I s. 190.) Detta senare fall torde

emellertid sakna praktisk betydelse, då något sådant förfarande väl knappast

någonsin torde förekomma.

Där mätningsföreningar finnas, sker inmätning och märkning med köparens

märke på anmälan av ena parten i köpeavtalet. Föreningen förvissar sig

då alltid om den andra partens medverkan. Finnes ej mätningsförening, sker

inmätningen och märkningen av det sålda virket som sagt, praktiskt taget,

alltid i parternas eller deras ombuds närvaro.

Inmätning och märkning med avverkarens märke av icke sålt virke kan

förekomma i det fall att det av fastighetsägare eller avverkningsrättsinnehavare

avverkade virket flottas och virket säljes först under flottningen. Förutsättning

för virkets mottagande för flottning är nämligen att det är märkt.

Att under flottningen märka virket med köparens märke är ej utförbart.

Risk för säljarens insolvens i de ej ofta förekommande fall, då sådana försäljningar

—i regel av bolag och av domänstyrelsen — äga rum, är dock så

obetydlig att de ej torde behöva beaktas vid en lagstiftning med nu ifrågavarande

syfte.

I fråga örn virke som ej flottas — särskilt brännved — torde vad angår

försäljningar inom landet än mera sällan förekomma att vid inmätning säljarens

märke åsättes.

Vid export t. ex. av sågade trävaror är däremot nästan undantagslöst fallet,

att säljarens märke åsättes. Det är av vikt för både säljaren och den utländska

virkeshandlaren, att virket bär ett på den utländska marknaden väl

inarbetat sågverksmärke. Här skulle således t. ex. vid fobköp samma beklagliga

förhållande som hittills kunna inträffa, att en fullt naturlig försening av

fraktlägenheten skulle medföra, att en därunder inträffad konkurs berövade

köparen hans virke. Men så mycket vinnes dock genom den ifrågasatta lagstiftningen,

att köparen kan, örn så kräves, säkra sig mot säljarens borgenärer

genom att låta å virket anbringa även köparens märke.

Vid uppställandet av villkoren för köparens skydd torde därför hänsyn

behöva tagas allenast till det fall att individualiseringen av virket skett i form

av åsättande av köparens märke. Att särskilt nämna inmätningen såsom förutsättning

för skyddet torde vara obehövligt. Slutakten är märkningen och

utan denna bör skyddet ej inträda. Skulle på grund av parternas överenskommelse

märkning i något fall ske utan inmätning, bör även under .sådana

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

ovanliga förhållanden märkningen anses innebära en tillfyllestgörande indi

vidualisering.

En märkning, som skall tillerkännas betydelse för köpareskyddet, måste

som nämnt vara tydlig. Därigenom tillgodoses ej blott en fullt betryggande

individualisering av virket utan även kreditgivarens intresse att ej vilseledas

av kreditsökandens innehav av gods, som kreditgivaren ovetande är försålt.

Märkning av inmätt gods, som utföres genom virkesmätningsföreningarnas

försorg, sker genom inslagning å virkesklamparnas ändar av s. k. stuk- eller

vassmärken. De äro fullt tydliga och en var som besiktigar ett på sådant sätt

märkt virke har all anledning att förvissa sig örn, huruvida icke virket

är sålt.

Virke, som inmätes i travat mått, märkes emellertid icke på detta sätt.

Brännved märkes ofta endast genom påskrifter med blåkrita, med gummistämplar

eller på annat mindre hållbart sätt. Bränslekommissionen har

emellertid den 6 november 1942 fastställt en mätningsinstruktion att gälla

vid leverans från producent till auktoriserad uppköpare av brännved, avverkad

efter den 30 juni 1942, och i denna instruktion föreskrivit, att veden skall

märkas på travens ena sida med tydliga stukmärken i de klampändar, som

ligga i travens ytterkanter, både översta och nedersta varvet och vid gavlarna,

samt dessutom med spridda märken över hela sidan. Samtliga märken skola

anbringas så att de bli fullt tydliga. Mätaren skall vidare på lämpligt sätt och

ställe på traven anteckna dess littera och nummer enligt mätsedeln, dag för

mätningen och sina initialer.

Då avverkarnas brännvedsförsäljning för närvarande praktiskt taget uteslutande

äger rum till auktoriserade uppköpare, torde även vad såld brännved

beträffar sålunda i viss utsträckning redan vara sörjt för att dess märkning

motsvarar kravet såväl på erforderlig individualisering som i fråga örn

tillräcklig varning för kreditgivare.

Enligt lagen den 30 juni 1943 med vissa bestämmelser om mätning av ved

och annat virke äger Konungen, då skäl därtill äro, förordna, alt inom riket

eller viss del därav mätning av ved eller annat virke skall, där mätningen är

avsedd att ligga till grund för bestämmande av vederlag för virket, utföras i

enlighet med föreskrifter, som meddelas av Konungen eller myndighet Konungen

bestämmer. Om förhållandena därtill föranleda må förordnandet jämväl

innefatta, att mätningen skall, där så påfordras av den, vars rätt beröres

av mätningen, utföras av virkesmätare, som av Konungen eller myndighet

Konungen bestämmer därtill erhållit tillstånd (auktorisation).

Skogsstyrelsen har nu med stöd av kungl, kungörelse, som utfärdats rörande

lagens tillämpning, genom cirkulär den 30 november 1943 utfärdat bestämmelser

örn mätning av brännved, som skola gälla vid försäljning av sådan

ved. Bestämmelserna innehålla bl. a. att veden skall märkas med köparens

märke, där denne det påfordrar, samt att sådan märkning skall ske

genom anbringande på vedtravens ena sida av fullt tydliga märken i ändarna

på de klampar, som ligga i travens ytterkanter -—- både översta och nedersta

varvet — samt vid gavlarna och dessutom spridda märken över hela sidan.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

45

Även beträffande annat virke har samtidigt skogsstyrelsen utfärdat mätningsbestämmelser,

som emellertid ingenting innehålla rörande sättet för

märkningen. Det lärer dock vara meningen att i mätningsinstruktioner, som

skola komplettera dessa mätningsbestämmelser, intaga närmare föreskrifter

örn sättet för märkningen.

Skulle dessa märkningsbestämmelser vad angår märkenas tydlighet icke

anses fullt betryggande för nu förevarande ändamål torde i anslutning till

den nu ifrågasatta lagstiftningen särskilda bestämmelser böra utfärdas, som

möjliggöra för köpare att få tillgång till en märkning, som ostridigt skyddar

hans rätt.

Bör sålunda föreskriven märkning göras tili obetingad förutsättning för

skyddet eller skall även på annat sätt företagen märkning, som är fullt

tydlig, godkännas?

Då det alltså är att förvänta att mätningsregler, som äro för den ifrågasatta

lagstiftningen tillfredsställande, komma att utfärdas av vederbörande myndighet

och att för mätningens utförande erforderlig personal torde komma

att finnas tillgänglig, kan ifrågasättas, om ej, till undvikande av tvistigheter

rörande märkningen och dess tydlighet, enbart märkning, som skett på sätt

nämnda myndighet föreskriver, borde godkännas.

Häremot kan dock göras gällande, att det kan vara betänkligt att binda

ifrågavarande civilrättsliga skydd vid en sådan formföreskrift. En fullt tydlig

märkning kan ha ägt rum, ehuru den ej gjorts i full överensstämmelse med

nämnda föreskrifter. Att i ett sådant fall underkänna märkningen, kan i förekommande

fall bliva föga tilltalande. Det torde därför måhända vara lämpligast

att överlämna åt vederbörande myndighet att pröva, om köparens

märke vid den avgörande tidpunkten var fullt tydligt anbragt å virket —

vare sig å varje klamp eller på ett eljest fullt tillfredsställande sätt.

Det får förutsättas att, även om det icke uttryckligen utsäges i lagen, en

märkning i överensstämmelse med utfärdade föreskrifter alltid kommer att

av vederbörande myndighet anses såsom tillfredsställande.

Säkerhetsköpen.

Under senare tid har praxis stadgat sig i den riktningen att lösöreköpsförordningen

tillämpas både å säkerhetsköp och omsättningsköp. Örn nu vid sidan

av de i lösöreköpsförordningen givna bestämmelserna örn köparens skydd

mot säljarens borgenärer vad angår virkesförsäljningar meddelas de här föreslagna,

uppkommer frågan huruvida även dessa bestämmelser skola komma

att i praxis, utan att stadgande därom gives, tillämpas även å säkerhetsköp.

Frågan torde lia huvudsakligen teoretiskt intresse ty, såsom förut sagts,

inom virkesmarknaden synas säkerhetsköp knappast förekomma. Skulle så

någon gång ske torde annan utväg knappast finnas än att följa samma linjer

som praxis anvisat i fråga örn köp, vilka falla under lösöreköpsförordningen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Att i sammanhang med förevarande begränsade och för en eventuell krissituation

avsedda lagstiftning upptaga frågan, huru säkerhetsköp rätteligen

skola behandlas, torde icke kunna ifrågakomma.

Frågan är nämligen icke lätt att tillfredsställande reglera. Rättspraxis har

icke ansett sig kunna nöja sig med att låta de under lösöreköpsförordningen

fallande säkerhetsköpen fungera i stället för förpantning — i form av försäljning

med återköpsbestämmelse — utan bär givit säkerhetsköpen karaktären

av verkliga underpantförskrivningar (N. J. A. 1928: 639; 1929: 150).

En anordning, varigenom ett rättsinstitut erhåller en utformning, vilken lånas

från ett annat institut, som tillkommit för helt andra syften, är i regel

föga lämplig och leder vanligen till förvecklingar och tolkningssvårigheter.

En av de olyckliga följderna av att underpant i lösören ansetts föreligga

vid säkerhetsköp är, att alla bestämmelser kommit att saknas rörande »köparens»

skyldigheter och rättigheter, sådana dessa föreligga i fråga om en

panthavare vid stiftande av underpant. För att lösa dessa frågor har rättspraxis

måst tillgripa konstruerandet av rättigheter och skyldigheter med stöd

av en på grund av förbudet mot lex commissoria gjord omreglering av avtalet

(N. J. A. 1909: 466) eller ett antaget fiduciariskt rättsförhållande

(N. J. A. 1912: 156; 1928: 639; 1929: 150. Se även Sjögren T. f. R. 1914 samt

Undén, Sakrätten I s. 174 ff.).

De lege ferenda synes denna genom lösöreköpsförordningen och rättspraxis

uppkomna rättsliga anordning icke godtagbar, men, som tidigare sagts,

den frågan kan icke nu upptagas till behandling. Den torde få lämnas till

det lagstiftningsarbete, som igångsatts rörande lösöreköpsförordningen i dess

helhet.

Skydd för säljaren mot köparens borgenärer.

I virkesmätningsrådets framställning har i förbigående även berörts frågan

om de ekonomiska förluster, som vid en kris på virkesmarknaden köparens

obestånd skulle kunna förorsaka säljarna på grund av den oklarhet, som förmenades

råda i fråga om säljarens skydd mot köparens borgenärer.

Därvid är dock att beakta, att om säljaren på grund av kreditavtal eller

av annan anledning till köparen utgivit virket, helt eller delvis, innan betalning

erlagts, något skäl att skydda säljaren mot köparens borgenärer, utöver

vad i 41 § köplagen sker, icke synes föreligga. Har åter godset icke

utgivits och erlägger ej köparen betalning enligt de i avtalet därom givna

bestämmelserna, kan säljaren häva avtalet eller i varje fall hålla godset inne.

T ena som i andra fallet är redan enligt gällande lagstiftning säljarens skydd

mot köparens borgenärer fullt tillräckligt.

Lagförslagets avfattning.

Slutligen föreligger frågan om det sätt, på vilket vid den ifrågasatta lagstiftningen

skyddet för virkesköparen gentemot säljarens borgenärer bör genomföras.

Den till synes enklaste utvägen vore att, på sätt virkesmätnings
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

47

rådet föreslagit, stadga att virkesköparen skall anses i och med märkningen

hava kommit i besittning av det köpta virket. Därmed inträder emellertid

ej blott det önskade skyddet för virkesköparen mot säljarens borgenärer utan

även rättsverkningar utanför detta område t. ex. vid tvesalu och även därutinnan

att, vad virkesmätningsrådet säkerligen skulle anse beklagligt, en försämring

skulle inträda i fråga om säljarens skydd mot virkesköparens borgenärer.

Om virket skulle anses hava genom dess förseende med köparens

märke kommit i köparens besittning, följer därav på grund av stadgandet

i 28 § 2 st. köplagen att säljaren ej kan vid underlåtenhet från köparens sida

att erlägga betalning häva köpet, utan är hänvisad att bevaka sin fordran

i köparens konkurs.

Det synes alltså vara lämpligt att söka åstadkomma en sådan avfattning

av den ifrågasatta lagen, som allenast tager sikte på skyddet för virkesköparen

gentemot säljarens borgenärer i det fallet att virket är kvar i säljarens

omedelbara eller medelbara besittning. Genom att på detta sätt begränsa

området för den ifrågasatta lagens verkningar undviker man rättsföljder därav,

som ej höra till syftet med ifrågavarande provisoriska lagstiftning.

Ej heller synes den ifrågasatta lagen böra taga ställning till frågan huruvida

i fall där lösöreköpsförordningen ej anses tillämplig — meningarna äro

som synes av den ovan lämnade redogörelsen delade rörande frågan, när

godset skall anses kvar i säljarens vård — skydd mot säljarens borgenärer

inträder redan i och med köpslutet. Denna fråga torde alltjämt böra lämnas

åt domstolarna att avgöra.

Lagens bestämmelser synas böra så avfattas att -— oberoende av de olika

meningar, som kunna finnas angående innebörden av ordet vård i lösöreköpsförordningen,

angående betydelsen av omedelbar och medelbar besittning,

angående frågan när en sådan besittning skall anses ha upphört och

när tradition ägt rum samt angående verkan enligt gällande rätt av köpeavtalets

ingående i fråga om kyparens skydd mot säljarens borgenärer —

köparen alltid skall kunna genom att tydligt anbringa sitt märke å det hos

säljaren kvarliggande virket försäkra sig ett sådant skydd.

Den omständigheten att förevarande lagstiftningsarbete upptagits allenast

i syfte att möta en kristidssituation, som måhända aldrig kommer att inträffa,

synes göra det lämpligt att, trots att lagen behandlar en central civilrättslig

fråga, låta den få formen av en fullmaktslag, som skall utfärdas endast

örn skäl därtill äro.

Ett ytterligare skäl härför utgör den omständigheten att, därest den nu

ifrågasatta lagen får karaktären av allenast en provisorisk fullmaktslag,

detta medför att det redan igångsatta lagstiftningsarbetet å lösöreköpsförordningens

ersättande med andra lagbestämmelser mindre bindes än eljest

måhända kunde anses vara fallet.

Stockholm den 30 november 1943.

ALGOT BAGGE.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Förslag

till

Lag

om verkan mot säljarens borgenärer av sålt virkes märkning.

Härigenom förordnas som följer:

Konungen äger, då särskilda skäl därtill äro, förordna att, utan hinder

av vad eljest må gälla, vid försäljning av ved eller annat virke den omständigheten

att säljaren själv eller genom annan har virket i sin besittning icke

skall medföra, att virket kan tagas i anspråk för betalning av säljarens gäld,

såvida virket är fullt tydligt märkt med köparens märke.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

49

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 7 mars

19U.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 29 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 18 februari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om köpares rätt till märkt virke.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn H. K. H. Holmgren.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 201.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 mars 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist,

lagrådets den 7 mars 1944 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 18

februari 1944 remitterade förslaget till lag örn köpares rätt till märkt virke.

Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer

föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

440S69

Doktrin (1)

  1. Ett par sakrättsliga spörsmål rörande fartygsköp och beställning av skeppsbyggen, SvJT 1969 s. 880, på s. 881 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:343 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om köpares rätt till märkt virke. s. 1 i texten
  2. 1LU 1944:43 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om köpares rätt till märkt virke. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1969 s. 880 Ett par sakrättsliga spörsmål rörande fartygsköp och beställning av skeppsbyggen s. 881 i texten