Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om undervisning och värd av bildbara sinnesslöa, m. m

64 sidor, varav 60 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 60 av 64 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:205, Med förslag till lag om undervisning och värd av bildbara sinnesslöa, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

1

Nr 205.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

undervisning och värd av bildbara sinnesslöa, m. m.;

given Stockholms slott den 3 mars 19M.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 205.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

Förslag*

till

Lag

om undervisning och vård av hildbara sinnesslöa.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1 §•

Med sinnesslö förstås i denna lag den, som på grund av bristande förståndsutveckling

icke kan tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning

eller hjälpundervisning. Med bildbar sinnesslö avses den, som är mottaglig

för sådan teoretisk eller praktisk undervisning, som meddelas i sinnesslöskola.

Från lagens tillämpning undantages sinnesslö, som är intagen å sinnessjukhus

eller staten tillhörig anstalt för sinnesslöa.

Örn handhavandet av bildbara sinnesslöas undervisning och vård.

2 §•

Det åligger landsting och stad, som ej deltager i landsting, att draga försorg

om att bildbara sinnesslöa inom landstingsområdet eller staden erhålla

undervisning och vård enligt i denna lag eller med stöd därav meddelade

föreskrifter. För sådant ändamål skall för varje landstingsområde

och för varje stad, som nyss sagts, finnas genom landstingets eller stadens

försorg upprättad

flera landsting och städer må förena sig om gemensam centralanstalt.

3 §•

Centralanstalt skall omfatta:

a) upptagning shem för sinnesslöa barn, som ej börjat skolan;

b) skolhem med sinnesslöskola för undervisning av barn i skolåldern;

c) arbetshem för ytterligare utbildning i praktiskt hänseende av dem,

som avslutat skolundervisningen i skolhemmet.

Där genom överenskommelse med enskilt upptagningshem, skolhem eller

arbetshem omhändertagandet av de sinnesslöa ordnats på tillfredsställande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

S

sätt, äger medicinalstyrelsen medgiva befrielse från skyldighet att anordna

hem av motsvarande slag.

I den mån så lämpligen kan ske, må behovet av skolplatser tillgodoses

genom inrättande av externatskola eller externatplatser vid skolhem.

4 §.

överinseendet över rikets centralanstalter utövas av medicinalstyrelsen.

Under medicinalstyrelsen utövas tillsynen över anstalterna av inspektören

för sinnesslövården. Undervisningen vid anstalterna skall därjämte vara

underkastad den pedagogiska inspektion, som Konungen bestämmer.

Centralanstalt skall stå under ledning av en av landstinget eller stadsfullmäktige

i stad, som ej deltager i landsting, utsedd styrelse. Vid centralanstalt

skola läkare och föreståndare finnas anställda.

Om inskrivning i sinnesslöanstalt.

5 §•

Finnes barn, som intagits eller anmälts till intagande i folkskola, vara

sinnesslött skall skolstyrelsen, där det icke kan anses uteslutet att barnet

är hildbart, föranstalta om att ansökan genom vårdnadshavare^ försorg

göres om barnets inskrivning vid vederbörande centralanstalt. Skolstyrelsen

gore ock anmälan örn förhållandet till barnavårdsnämnden.

Det åligger barnavårdsnämnden att vidtaga de åtgärder, som äro påkallade

för att alla bildbara sinnesslöa barn i skolåldern erhålla sådan undervisning

och vård, som avses i denna lag, och äger nämnden, där vederbörande

vårdnadshavare underlåter att ingiva ansökan till centralanstalt, att själv

göra dylik ansökan.

Där skäl därtill äro må med ingivande av ansökan anstå, dock högst

till dess barnet fyllt nio år.

6 §•

Ansökan om inskrivning å centralanstalt skall insändas lill dess styrelse

eller föreståndare och vara åtföljd av

1) åldersbetyg;

2) av läkare utfärdat utlåtande angående den sinnesslöes förståndsutveckling;
3)

uppgifter rörande den sinnesslöes levnadsförhållanden;

4) där den sinnesslöe undervisats i folkskola, redogörelse av vederbörande

lärare för dennes iakttagelser rörande barnet.

7 §•

Finner centralanstaltens läkare efter samråd med föreståndaren vid granskning

av ansökan om inskrivning vid anstalten barnet vara sinnesslött och

att barnet är hildbart eller med hänsyn till sin förståndsutveckling bör prövas

i fråga örn bildbarliet, skall läkaren meddela beslut örn barnets inskrivning

vid anstalten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

Finnes barnet på grund av vanart eller lyte eller annan dylik omständighet

böra intagas å anstalt, som avses i 1 § andra stycket, må i stället

ansökningen vidarebefordras till sådan anstalt.

Centralanstalt må föranstalta om där inskrivet barns vård å annan lämplig

sinnesslöanstalt men skall i dylikt fall barnet anses alltjämt vara inskrivet

vid centralanstalten och stå under dess tillsyn.

8 §•

Vid centralanstalt inskriven må överflyttas till annan centralanstalt i den

mån ändring av den inskrivnes mantalsskrivningsort därtill föranleder.

Örn utskrivning m. m.

9 §•

I upptagningshem må sinnesslö kvarbliva högst intill dess han fyllt

tolv år.

I skolhem intagen elev skall kvarbliva därstädes, så länge hans förmåga

att tillgodogöra sig skolundervisningen därtill föranleder, dock högst åtta år.

Bildbar sinnesslö, som avslutat undervisningen i skolhem, skall därefter

i arbetshem fortsätta utbildningen i praktiskt hänseende, där ej åtgärd, som

i 10 § sägs, finnes omedelbart kunna vidtagas.

10 §.

Sinnesslö, som avslutat undervisningen i skolhemmet, må utackorderas i

familjevård eller försöksutskrivas till enskilt hem, där lämplig vård och betryggande

tillsyn kunna beredas. Den som utackorderats eller försöksutskrivits

må, där så finnes erforderligt, överflyttas till annat hem eller återintagas

i anstalten.

Under ferierna må skolelev i den utsträckning, som finnes lämplig, vistas

i enskilt hem, där lämplig vård och betryggande tillsyn kunna beredas.

Beslut om åtgärder, som i denna paragraf avses, fattas av centralanstaltens

styrelse eller, efter dess bemyndigande, av anstaltens föreståndare. I fall,

som avses i 7 § tredje stycket, må styrelsen ock, efter medgivande av inspektören

för sinnesslövården, bemyndiga föreståndare för annan anstalt att meddela

dylika beslut beträffande där intagen sinnesslö.

11 §•

Den som befinnes icke vara sinnesslö samt sinnesslö, som befinnes vara

obildbar, må ej utan medgivande kvarhållas å centralanstalt.

Bildbar sinnesslö, som är inskriven vid centralanstalt, må ej därifrån definitivt

utskrivas före tjuguett års ålder, där ej fråga är om överflyttning till

annan anstalt, som i 1 § andra stycket eller 8 § sägs, eller det visas att den

sinnesslöe beredes tillfredsställande vård och uppfostran på annat sätt.

Bildbar sinnesslö må ej utan medgivande kvarhållas å centralanstalt efter

fyllda tjuguett år.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

5

Det ankommer på centralanstaltens läkare att efter samråd med föreståndaren

fatta beslut om definitiv utskrivning.

12 §.

Utskrivning må påkallas av den sinnesslöe själv, om han fyllt aderton år,

ävensom av hans förmyndare och vårdnadshavare. Utskrivning må ock beslutas

av centralanstaltens läkare utan särskild framställning.

13 §.

Det åligger föreståndare vid centralanstalt att föra register över dem, som

utskrivits från anstalten, samt att, där de ej överflyttats till annan anstalt, i

den mån så utan större svårighet kan ske hålla sig underrättad om deras

vistelseort och levnadsförhållanden. Föreståndaren skall ock, där så erfordras,

bistå de utskrivna med råd och hjälp.

Beträffande utskriven skall vad i 8 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

14 §.

Vård av sinnesslö, som är inskriven vid centralanstalt, skall vara kostnadsfri

från det den sinnesslöe inträtt i skolåldern till dess han fyllt tjuguett år,

dock att anstalten äger att såsom ersättning för vårdskostnaden uppbära den

sinnesslöe tillkommande folkpension, invalidunderstöd eller barnbidrag.

Ojo besvär och handräckning.

15 §.

Har läkare vid centralanstalt meddelat beslut om inskrivning av sinnesslö

vid anstalten eller lämnat framställning om utskrivning utan bifall må

envar, som enligt 12 § äger påkalla utskrivning, genom skriftlig framställning

hänskjuta frågan till sinnessjuknämndens prövning.

16 §.

I andra fall än i 15 § sägs må klagan över beslut rörande inskrivning, utskrivning

och överflyttning till annan anstalt föras hos medicinalstyrelsen.

Över beslut, varigenom inskrivning vägrats, må klagan föras förutom av den,

som saken rör, av vederbörande skolstyrelse och barnavårdsnämnd.

17 §.

Underlåter någon att efterkomma beslut örn inskrivning vid centralanstalt

är vederbörande polismyndighet skyldig att på begäran av barnavårdsnämnd

eller anstaltens föreståndare lämna nödig handräckning för beslutets

verkslällande. Handräckning må dock ej lämnas, med mindre tjugu dagar

förflutit från det beslutet delgivits vederbörande vårdnadshavare och det

visas, att beslutet icke inom nämnda tid överklagats. Dock må sinnessjuknämnden

i ärende, som dragits under dess prövning, förordna att beslutet

skall verkställas i avbidan på ärendets slutliga avgörande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

18 §.

Polismyndighet vare ock skyldig att på begäran av föreståndare för centralanstalt

lämna nödig handräckning för återförande till anstalten av där inskriven,

som olovligen undanhåller sig från anstalten.

Särskilda föreskrifter.

19 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945, dock att föreskrifterna i

2 § icke skola äga tillämpning förrän den dag, Konungen förordnar.

I övrigt skola följande övergångsbestämmelser gälla:

Intill dess centralanstalt anordnats skall vad i lagen föreskrives beträffande

dylik anstalt i stället i tillämpliga delar gälla landsting eller stad,

som ej deltager i landsting, tillhörigt skolhem med därtill eventuellt anslutet

upptagnings- eller arbetshem. Finnes ej skolhem, skall vad nu sagts gälla

extematskola, där sådan finnes.

Finnes i stad varken skolhem eller externatskola skola, i den mån så är

möjligt, de uppgifter, som enligt lagen ankomma på centralanstaltens styrelse

och föreståndare, i stället fullgöras av barnavårdsnämnden och de uppgifter,

som åligga läkare vid centralanstalt, i stället fullgöras av vederbörande

stadsläkare.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn

samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §•

3 mom. Örn vissa på barnavårdsnämnden eller dess ordförande ankommande

åtgärder är stadgat i lagarna örn äktenskaplig börd, om barn i äktenskap,

örn adoption, om barn utom äktenskap, om förbud för vissa underhållsskyldiga

att avflytta från riket, örn förmynderskap, örn förskottering av

underhållsbidrag till barn, om socialregister samt örn undervisning och vård

av bildbara sinnesslöa ävensom i 14 kap. 45 § strafflagen, i lagen örn särskild

förundersökning i brottmål och i förordningen örn mödrahjälp.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Senaste lydelse se SFS 1939: 324.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

7

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 mars

19 AA.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om

lagstiftning rörande vård av bildbara sinnesslöa samt anför:

Inledning.

Sinnesslövården har i vårt land hittills blivit föremål för laglig reglering

endast i ringa omfattning. Sinnessjuklagen den 19 september 1929 är emellertid

enligt uttrycklig bestämmelse (7 §) tillämplig även å sinnesslöa. På

grund härav kunna sinnesslöa intagas å sinnessjukhus, då behov härav föreligger,

och bliva då underkastade sinnessjuklagens bestämmelser, innefattande

bl. a. rätt till tvångsvis kvarhållande till dess utskrivning sker. Vissa anstalter,

som äro särskilt avsedda för vissa kategorier sinnesslöa, ha även

förklarats vara sinnessjukhus. Beträffande åtskilliga andra anstalter, där

sinnesslöa åtnjuta vård eller undervisning, har däremot icke sådant förordnande

givits, och i fråga om dessa äger sinnessjuklagen icke tillämpning.

Icke heller frågan, vem skyldigheten att ombesörja vård och undervisning av

sinnesslöa åligger, har erhållit någon författningsmässig reglering. Emellertid

ha landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting, utan att någon laglig

skyldighet härtill förelegat, i stor utsträckning upprättat anstalter för vård

och utbildning av sinnesslöa, i första hand avsedda för de s. k. bildbara sinnesslöa.

Denna landstingens verksamhet har understötts genom statsbidrag.

Sinnesslöa lia vidare omhändertagits å ett stort antal enskilda anstalter av

olika slag, vilka även åtnjuta statsbidrag. Slutligen har staten upprättat anstalter

för vissa slag av sinnesslöa, särskilt svårskötta och sådana med komplicerat

lyte. De befintliga anstalterna äro emellertid ej tillräckliga att mottaga

alla sinnesslöa, som äro i behov av anstaltsvård. Så t. ex. vårdas manga

sinnesslöa barn i hemmen och gå i de allmänna folkskolorna, ehuru de sakna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

förmåga att tillgodogöra sig den undervisning, som där meddelas. Frågan

örn en laglig reglering av sinnesslövården och en omorganisation av densamma

efter fastare riktlinjer har därför länge varit aktuell. Den är emellertid

av vittutseende natur och kräver för en rationell lösning bl. a. realiserandet

av tämligen betydande byggnadsföretag. Jag är därför icke beredd

att nu upptaga denna fråga i dess helhet utan vill för närvarande endast till

behandling upptaga frågan om införande av skolplikt för bildbara sinnesslöa

och reglering av landstingens skyldighet att omhänderhava vården av ifrågavarande

sinnesslöa. I annat sammanhang ämnar jag även upptaga frågan

örn statsbidrag till byggande av anstalter för nämnda ändamål.

Gällande bestämmelser och tidigare behandling av frågan.

De sinnesslöa pläga indelas i bildbara (imbecilla) och obildbara (idioter).

De bildbara sinnesslöa kunna i förevarande sammanhang närmast definieras

som sådana, vilka på grund av bristande förståndsutveckling icke äga förmåga

att tillgodogöra sig undervisningen i folkskolorna med deras hjälpklasser,

men som genom särskild för dem lämpad undervisning kunna bibringas

en viss grad av kunskaper och färdigheter. De efterblivna barn, för vilka

hjälpklassundervisningen är avsedd, bruka icke hänföras till sinnesslöa utan

benämnas debila.

Enligt gällande folkskolestadga föreligger skolplikt för alla barn från och

med det kalenderår, under vilket de fylla sju år. Något undantag finnes icke

föreskrivet för sinnesslöa barn, dock att barn som saknar erforderlig fattningsgåva

för att förvärva det fulla kunskapsmått, som enligt gällande reglemente

bör inhämtas, kan det oaktat erhålla tillstånd att avgå från skolan,

dock icke förrän det år, då barnet fyller 14 år. Befriade från skyldighet att

bevista undervisningen i folkskolan äro vidare barn, som åtnjuta tillfredsställande

undervisning vid offentlig läroanstalt, enskild skola eller i hemmet.

Enligt särskilda författningsbestämmelser föreligger slutligen skolplikt för

blinda och dövstumma barn vid särskilda, för sådana barn avsedda internatskolor.

Sinnesslöa barn, som icke tillhöra någon av de båda sistnämnda kategorierna

och icke heller omhändertagits å någon anstalt för sinnesslöa, skola

däremot principiellt åtnjuta undervisning i folkskola.

De olägenheter, som äro förenade med de sinnesslöas undervisning i folkskolan,

ha länge varit föremål för uppmärksamhet. Redan 1893 föranstaltade

sålunda Kungl. Maj:t i anledning av framställning från riksdagen om en kommittéutredning

i denna fråga. Utredningen resulterade i ett följande år avgivet

betänkande med förslag till »Förordning angående andesvagas undervisning».

I detta betänkande, där beteckningen andesvaga användes för de sinnesslöa,

föreslogs att landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting,

skulle åläggas att föranstalta om undervisning ål sådana barn, som på grund

av bristande fattningsgåva icke kunde tillgodogöra sig den undervisning, som

meddelades i folkskola. Skolplikt skulle föreligga för alla andesvaga barn i

skolåldern med undantag av sådana, vilka på grund av sjukdom eller av an
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

9

nan anledning icke lämpligen kunde inlagas i skola. Föräldrar skulle dock

äga rätt att enskilt sörja för erforderlig undervisning, om de sådant föredroge.

Skolåldern skulle i regel räknas från och med det år, under vilket barnet fyller

7 år, och skulle normalt räcka 8 år efter intagning i skola. I händelse av

tredska skulle barnen genom skolrådets försorg skiljas från föräldrarna och

översändas till andesvagskolan. För att underhålla och vidare utbilda de

andesvagas i skolan förvärvade arbetsfärdighet samt stödja deras religiösa och

sedliga liv ålades skoldistrikten vidare att anordna arbetshem, särskilt för

män och särskilt för kvinnor, av erforderlig omfattning. Den fortsatta utbildningen

i arbetshemmen skulle dock icke vara obligatorisk.

Kommittén beräknade det erforderliga antalet skolplatser för andesvaga

till 1 000 eller något mer än dubbelt så många som de vid denna tidpunkt

redan befintliga platserna. Därjämte beräknades ett behov av något över 400

arbelshemsplatser. Statsbidrag förutsattes skola utgå till driften vid såväl

andesvagskolor som arbetshem.

Huvudsakligen på grund av farhågor att den föreslagna organisationen

skulle innebära en alltför tung ekonomisk belastning för landstingen blev

emellertid kommittéförslaget icke genomfört. Däremot medförde utredningen

det resultatet, att statsbidragen till anstalter för sinnesslöa avsevärt höjdes

genom beslut av 1897 års riksdag. Bidragen till sinnesslöskolor fördubblades

och därjämte beviljades bidrag även till arbetshemmen, vilket dittills icke

utgått.

Under de följande årtiondena genomfördes därefter en betydande ökning

av antalet platser i sinnesslöskolorna dels genom tillkomsten av nya skolor och

dels genom utvidgning av redan befintliga. År 1915 uppgick sålunda antalet

skolplatser till något över 1 000.

1 detta sammanhang må även nämnas, att landsting och stad utanför landsting

enligt 40 § fattigvårdslagen ålagts att i fattigvårdsfall slutligen ansvara

för kostnaden för vård å anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka,

om kostnaden ej kan uttagas av den vårdade eller av försörjningspliktig.

Enligt lagen den 2 maj 1919 örn lindring i de mindre bemedlades kostnader

för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka har landsting

och stad utanför landsting skyldighet att lämna bidrag till kostnaden för dylik

vård även i fråga örn mindre bemedlade.

Några åtgärder för genomförande av den i 1893 års betänkande föreslagna

skolplikten för de sinnesslöa vidtogos dock icke på länge av statsmakterna.

I anledning av framställningar dels från sjunde svenska sinnesslövårdsmötel

år 1916 och dels av 1918 års riksdag (efter motion nr II: 265) beslöt emellertid

Kungl. Maj:t den 28 maj 1920 att tillkalla sakkunniga för verkställande

av utredning och avgivande av förslag beträffande lagstiftning örn

obligatorisk undervisning och vård av bildbara sinnesslöa och fallandesjuka

ävensom i fråga om det för sådan lagstiftnings genomförande nödiga anstaltsväsendet.

1920 års sakkunniga funno, att en nödvändig förutsättning för genomförandet

av skolplikt för sinnesslöa vore, att först frågan örn omhänderta
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majis proposition nr 205.

gande av sådana sinnesslöa, som på grund av vanart icke lämpligen kunde

intagas i de vanliga sinnesslöskolorna, bringades till lösning. De sakkunniga

upptogo därför först denna fråga, vilket så småningom ledde till att staten

övertog vården av dessa sinnesslöa. Två anstalter för vanartade sinnesslöa

barn tillkommo sålunda, den ena för gossar i Salbohed (1922) och den andra

för flickor i Vänersborg (1924). Vid denna tid ordnades även frågan om vård

av bildbara blinda sinnesslöa barn genom att dessa omhändertogos vid en

statsanstalt i Lund för blinda med komplicerat lyte. De sakkunniga upptogo

vidare till behandling frågan örn beredande av erforderligt antal anstaltsplatser

för sinnesslöa epileptiska barn. Även detta var en nödvändig förutsättning

för genomförande av skolplikt för de bildbara sinnesslöa barnen, då

det alltsedan 1878 gällt, att epileptiska barn ej få mottagas i statsunderstödd

sinnesslöskola. Innan de sakkunniga hunnit slutföra denna uppgift blevo de

emellertid i november 1922 upplösta i samband med den i anledning av dåvarande

kristid vidtagna åtgärden att i stor utsträckning indraga kommittéutredningar.

1920 års sakkunniga fingo sålunda aldrig tillfälle att ingå på den

centrala frågan om skolplikt för de bildbara sinnesslöa i allmänhet.

Frågan örn beredande av erforderligt antal platser för de epileptiska sinnesslöa

har därefter bringats till lösning genom utvidgning av Vilhelmsro

epileptikeranstalt samt dennas övertagande av staten.

Sedermera ha förnyade framställningar till Kungl. Maj:t örn genomförande

av obligatorisk skolplikt för sinnesslöa barn gjorts dels 1935 av Allmänna

svenska föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka och dels av

1937 års riksdag (i anledning av motion nr II: 107). Den 30 oktober 1941

uppdrog därefter Kungl. Maj:t åt ordföranden i nämnda förening, professor

emeritus Alfred Petrén och inspektören för sinnesslövården Anna-Lisa Annell

att såsom sakkunniga — efter undersökning rörande antalet barn i skolåldern,

som prövades böra intagas å uppfostringsanstalt för sådana sinnesslöa

barn, vilka icke vore fallandesjuka eller blinda, ävensom beträffande antalet

platser å dylika, statsunderstödda anstalter, vilka i första hand borde

avses för nämnda barn — upprätta och till Kungl. Maj:t inkomma med

förslag till de åtgärder, som kunde vara erforderliga för att, utan tillbakasättande

av vårdmöjligheterna för andra sinnesslöa, bereda nu ifrågavarande

barn plats å uppfostringsanstalt.

De sålunda utsedda sakkunniga ha därefter den 21 april 1943 avgivit betänkande

rörande sinnesslövårdens organisation (Statens offentliga utredningar

1943: 29), innefattande bl. a. förslag till lag om sinnesslövården.

De sakkunnigas utredning.

Skälen för genomförandet av skolplikt

för bildbara sinnesslöa.

De sakkunniga sammanfatta de skäl, som tala för att de sinnesslöa skiljas

från folkskolorna och beredas särskild för dem avpassad undervisning på

följande sätt:

Under nuvarande förhållanden, då föräldrar och målsmän till de sinnesslöa

barnen — frånsett i de fall, där inskridande för barnets omhändertagande kan

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

ske jämlikt barnavårdslagen — kunna bestämma örn dessa skola intagas i sinnesslöskola

eller få sin undervisning inom folkskolan, komma många sådana

defekta barn att gå kvar uti denna. Detta blir emellertid till stor skada bade

för dem själva och för hela skolundervisningen överhuvud taget. I den man

läraren i en klass med ett eller flera sinnesslöa barn sysselsätter sig med dessa

barn, vilket han ju icke kan underlåta, blir detta ett för undervisningen av

de normala barnen störande moment på samma gång det lägger en onödig

börda på läraren. Närvaron av ett sinnesslött barn i en vanlig skolklass verkar

sålunda i hög grad tyngande för undervisningen i denna. .. ..

Såväl 1932 års seminariesakkunniga som 1940 års skolutredning ha i betankanden

angående åtgärder för särskild undervisning och omvårdnad av psy - kiskt efterblivna i barn- och ungdomsåren framhållit behovet av att skolplikt

för bildbara sinnesslöa barn införes. -ilin

För de sinnesslöa barnen själva medför deras skolgång i vanlig skola alls

icke den nytta, som därmed avses, i det att de ej kunna följa den vanliga

undervisningen och denna därför ger föga resultat, medan detta kan bli ett

helt annat om det sinnesslöa barnet får åtnjuta undervisning i sinnesslöskola.

Det är sålunda intet ovanligt att ett sinnesslött barn, som under åratal deltagit

i folkskoleundervisningen utan att lia kunnat lära sig läsa, efter överflyttning

till sinnesslöskola snart nog lär sig både att läsa och skriva.

Orsakerna till att undervisning av sinnesslöa barn i för dem avsedd specialskola

ger vida bättre resultat än deltagande i folkskoleundervisningen äro

flera. Då det sinnesslöa barnet vid undervisningen är i behov av en mera

personlig kontakt med läraren och en mera individualiserande behandling,

har det först och främst sin stora betydelse att klasserna i en sinnesslöskola

äro vida mindre än i en vanlig skola. I sinnesslöskolan lia klasserna sålunda

i allmänhet ej mer än högst 14 elever, medan klasserna inom folkskolan väl

ofta har mer än det dubbla antalet. Vidare är undervisningen i sinnesslöskolan

av helt annan art, avpassad efter barnets lägre intellektuella ståndpunkt. Det

tages sålunda först och främst hänsyn till att det sinnesslöa barnet ej har

samma förkunskaper som det normala barnet utan därför i skolan först

måste lära sig mycket som de normala barnen lära sig av sin dagliga erfarenhet

i hemmet. I sinnesslöskolan börjas sålunda med sinnesövningar, att

lära barnen färger, m. m. som ej är behövligt i en vanlig skola. Och även

i fortsättningen meddelas undervisningen i sinnesslöskolan, med hänsyn till

de sinnesslöa barnens förlångsammade och begränsade fattningsförmåga,

bristande förmåga till abstrakt tänkande, o. s. v., etter helt andra metoder

än i en vanlig skola, den är mera åskådlig, gives gärna lönnen av lek, o. s. v.

Undervisningen i sinnesslöskolan tar sålunda sikte på att fa det sinnesslöa

barnet trots sin ringa begåvning intresserat av undervisningen, medan ett

sådant barn i eivvanlig skola helt naturligt ej kan få något intresse för lindel - visningen, då det märker att det ej har förmåga att följa med i denna och

finner sig härutinnan vara underlägsen sina kamrater. Oförmagan att följa

den i skolan meddelade undervisningen framkallar dessutom ej sällan hos

barn demonstrativ olust mot arbetet och tar sig uttryck i ängslan, svårighet

att vara stilla, benägenhet för okynne, bråkighet och t. o. m. vanart. Icke

sällan visar det sig alt ett sådant i skolan besvärligt barn blir lätthanterligt

och stillsamt, då det kommer i en för barnet lämpad omgivning. __

För övrigt torde det ej vara ovanligt att de sinnesslöa barnen trivas dåligt

i en vanlig skola icke endast på grund av nu nämnda omständigheter utan

även av den anledningen att de normala barnen i sitt personliga umgänge

med dem låta dem känna sin överlägsenhet och ej sällan behandla dem illa

och giva dem sådana glåpord som tåne, idiot o. d. Redan det förhållandet

alt de i sinnesslöskolan hava kamrater, med vilka de äro järnbol diga i intet
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

för undervisning. Slutligen har det för sinnesslöskolans resultat med sina elever

givetvis en stor betydelse, att denna i allmänhet har lärarinnor, som erhållit

särskild utbildning för undervisning i sådan skola.

Att det sinnesslöa barnet kommer till sinnesslöskolan är för övrigt av

synnerligen stor betydelse redan från den synpunkten att dennas viktigaste

uppgift icke är att meddela teoretiska kunskaper utan alt lära eleverna praktiskt

arbete av varjehanda slag. I sinnesslöskolan torde sålunda i allmänhet

halva undervisningstiden ägnas åt olika slag av handaslöjd och annat praktiskt

arbete, och när fråga är örn sådana sinnesslöa, som visa sig oförmögna

att följa med i den teoretiska undervisningen sådan denna meddelas i sinnesslöskolan,

ägnas hela undervisningstiden åt de praktiska övningarna. Erfarenheten

har också visat att en sinnesslö, som ej ens i sinneslöskola kan

lära sig att läsa, dock kan bli mycket skicklig i praktiskt arbete, såsom t. ex.

vävning. Även i fråga om sådana sinnesslöa, vilka äro mottagliga för teoretisk

undervisning, är det emellertid av största vikt att de i skolan få lära så

mycket praktiskt arbete som möjligt, då de sinnesslöa barnen i allmänhet

i hemmet ej kunna bibringas nämnvärda praktiska färdigheter. Då vidare

föräldrar ej sällan sakna förmåga att uppfostra ett sinnesslött barn och ett

sådant därför i hemmet ofta blir indisciplinärt och självsvåldigt, medan det

i sinnesslöskolan snart nog brukar kunna bibringas disciplin och ordning,

är det även av detta skäl av största vikt, att de sinnesslöa barnen vid inträde

i skolåldern överlämnas till en för sådana barn avsedd internatskola.

Slutligen är det med hänsyn till den kommande livsföringen av stor betydelse

att bildbara sinnesslöa barn i tid bli omhändertagna inom sinnesslövården

och ej få fullgöra skolgången inom folkskolan. Icke sällan komma

de efter skoltidens slut, då de äro oförmögna att genom arbete av något slag

försörja sig själva, att alltmera förfalla till ett asocialt levnadsätt med vagabondage

och kriminalitet som slutstadium, även om de ursprungligen alls icke

hade visat några vanartstendenser. Genomförandet av skolplikt för bildbara

sinnesslöa barn, varmed garanti vunnes att alla sådana barn bleve i unga år

omhändertagna av samhället, skulle därför vara ägnat att i hög grad förekomma

asocialitet och kriminalitet hos sinnesslöa.

Behandlingen av de sinnesslöa

efter skolålderns slut.

De sakkunniga övergå härefter till frågan om fortsatt utbildning å arbetshem

av de sinnesslöa efter skolålderns slut och framhålla, att det visat sig

föreligga ett behov av bestämmelser om rättighet att kvarhålla de bildbara

sinnesslöa i anstalterna efter skolutbildningens slut även mot vederbörande

föräldrars och målsmäns vilja. De sakkunniga erinra örn att 1894 års betänkande

angående sinnesslövården utgått från att de bildbara sinnesslöas

vistelse å sinnesslöanstalten kunde begränsas till fem år utöver den egentliga

skolundervisningen men att erfarenheten visat, att denna tid i många fall är

alltför kort. Med anledning härav hade också rätten till statsbidrag för arbetshemselever,

vilken 1897 begränsats till att avse högst fem år, redan år 1904

utsträckts att gälla utan annan tidsbegränsning än den av behovet betingade.

De sakkunniga fortsätta härefter:

Villkoret för att den bildbare sinnesslöe efter avslutad undervisning och utbildning

i sinnesslöskolan skall kunna få återvända till föräldrahemmet bör

vara att detta är gott och att det kan bereda honom tillfälle till sysselsättning

med sådant arbete, som han under anstaltsvistelsen lärt sig. Detta är

nämligen förutsättningen för att han icke skall mista den en gång förvärvade

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

13

arbetsförmågan och därmed alltmera förslöas. I allmänhet är det goda lantbrukarhem

gå landet, som bäst lämpa sig för att taga hand om bildbara sinnesslöa

efter genomgången skolutbildning. Tyvärr förekommer det emellertid

allt som oftast att även i stad bosatta föräldrar vilja hemtaga sina sinnesslöa

barn, sedan de genomgått sinnesslöskolan. Detta innebär emellertid en

stor risk, då livet i staden är mera komplicerat och fyllt av frestelser än

det på landet och då tillgången på sådana sysselsättningar, som lämpa sig

för den sinnesslöe, är sämre. Risken för moraliskt förfall och en mer eller

mindre asocial livsföring är för dessa stadsbarn stor, även om föräldrahemmet

icke i och för sig är dåligt. Erfarenheten visar dessutom, att det främst

är de undermåliga föräldrarna, som äro mest angelägna att få taga hem

sina i sinnesslöskola intagna barn sedan skolgången är avslutad. Bland de å

anstalterna för asociala imbecilla intagna finnas också åtskilliga, som varit

intagna i sinnesslöskola och där ej visat någon vanart men efter att lia blivit

hemtagna därifrån förfallit till asocialitet och kriminalitet.

Förutom de brotts- och asocialitetsförebyggande skälen för omhändertagande

redan i skolåldern av de sinnesslöa och möjligheten att genom lämplig

utbildning göra dem åtminstone partiellt arbetsföra och härigenom skapa

förutsättningen för dem att fylla en plats i livet, är det för genomförandet

av en sund befolkningspolitik nödvändigt att få en obligatorisk registrering

av de sinnesslöa till stånd för att få möjlighet att i nödvändiga fall genom

steriliserande operation förhindra dem att fortplanta sig. De sinnesslöa äro

icke lämpliga att omhänderhava vårdnaden av barn och särskilt bland de

bildbara sinnesslöa är ärftlig belastning för psykisk undermålighet vanlig.

Genom frånvaron av registrering av de sinnesslöa i tidig ålder undandraga

sig många samhällets kontroll så länge att de redan ingått äktenskap eller i

icke legaliserad förbindelse satt barn till världen innan ingripande sker. Erfarenheten

från medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd visar att av omkring

1 000 ansökningar om sterilisering eller abort som inkommit under de

9 första månaderna 1942 avsågo 108 gifta eller förut gifta personer, i giftermålsbalkens

mening sinnesslöa. Av dessa hade 40 en intelligensålder av eller

under 10 år, 11 en intelligensålder av 8 år eller därunder och 2 en intelligensålder

av 6—7 respektive 6 år. De på anstalt intagna kunna ej heller steriliseras

i önskvärd utsträckning så länge rätt saknas för anstaltsledningen att

mot de anhörigas önskan kvarhålla sinnesslö på anstalten.

I och med genomförandet av en lagstiftning, som ger sinnesslöanstalternas

ledning full befogenhet att bestämma om den sinnesslöe efter skolgångens

slut skall få hemtagas, blir det däremot möjligt att ställa sterilisering som

villkor för utskrivningen. Med särskild sinnesslölagstiftning av här angiven

art skulle sålunda vinnas att syftet med steriliseringslagen vad de sinnesslöa

angår uppnåddes.

Don befintliga anstaltsorganisationen.

De sakkunniga framhålla, alt frågan om de åtgärder, som krävas för införandet

av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn, nära sammanhänger med

frågan örn omhändertagande av övriga kategorier sinnesslöa, samt att i detta

sammanhang givetvis den frågan uppställer sig, huruvida den redan befintliga

organisationen för vård av de sinnesslöa helt eller delvis bör bibehållas

eller örn en ny organisation bör byggas upp. Med anledning härav har utredning

verkställts rörande nu befintliga anstalter av olika slag, disponibelt

platsantal och utvidgningsmöjligheter. Ur denna utredning må här följande

anföras:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Inom sinnesslövården finnas tre typer av anstalter, skolhem, arbetshem

och vårdhem. Skolhemmen mottaga bildbara sinnesslöa barn mellan 6 och

12 års ålder. Genom särskild för de sinnesslöa anpassad såväl teoretisk som

praktisk undervisning söker man uppöva och utveckla de sinnesslöas förståndsgåvor,

dana deras karaktär, bibringa dem elementära kunskaper och

lära dem förvärva praktiska färdigheter. I skolhemmen få eleverna kvarstanna

högst 8 år.

I arbetshemman fortsättes elevernas uppfostran och utbildning i praktiskt

hänseende och gives lämplig yrkesutbildning. Från skola och arbetshem

kunna många elever återvända ut i livet antingen till platser i enkla yrken

eller till sina egna hem eller till familjevård i andra enskilda hem och på så

sätt helt eller delvis försörja sig. Åtskilliga arbetshemselever bli dock i behov

av att under längre tid eller för alltid kvarstanna på arbetshem och kunna

där under ledning och tillsyn ofta utföra goda arbetsprestationer inom ett

begränsat arbetsområde, ehuru de sakna förmågan att reda sig själva ute

i livet.

På vårdhemmen omhändertagas obildbara sinnesslöa, vilka förbli i behov

av anstaltsvård hela livet igenom. En särställning intaga dock vårdhemmen

för sinnesslöa småbarn. Hos barn under skolåldern är det ofta svårt att

avgöra huru höggradig sinnesslöheten är och dessa småbamsavdelningar

få därför i viss mån typen av observationsavdelningar, där såväl bildbara

som obildbara barn vårdas.

Skolhemmen kunna i vissa fall ersättas av särskilda externatskolor för sinnesslöa.

Detta förutsätter emellertid, att ett tillräckligt stort antal elever (20

å 25) finnes, som lämpligen kunna undervisas i en dylik skolform och tillika

ha sina hem i närheten av skolan. Denna skolform är därför praktiskt användbar

endast i större och medelstora städer.

Ehuru någon laglig skyldighet för landstingen att anordna skolor för bildbara

sinnesslöa icke förelegat ha de, alltsedan statsbidrag för sådant ändamål

började utgå 1878, efter hand anordnat dylika anstalter så att från och

med 1916 varje landsting har egen sinnesslöskola eller del i sådan.

Av städer, som ej deltaga i landsting, har Göteborg internatskola för sinnesslöa

barn tillsammans med Göteborgs och Bohus län och dessutom egen

externatskola för sådana barn. Av övriga i landsting ej deltagande städer

har endast Malmö internatskola, medan Norrköping och Stockholm ha externatskola

för sinnesslöa barn. Att Stockholm ej blivit i behov av internatskola

beror emellertid därpå, att det av Föreningen för sinnesslöa barns

vård 1870 öppnade skolhemmet för sinnesslöa barn — i början förlagt till

själva Stockholm men sedermera flyttat till Slagsta vid Fittja — med företrädesrätt

mottager sinnesslöa barn från Stockholms städ. Denna förening,

Wiken har ytterligare en, till Sävstaholm i Vingåker förlagd, sinnesslöskola

av vanlig typ, fast avsedd endast för gossar, har förbundit sig att i sina

sinnesslöskolor mottaga även barn från Gävle stad, som saknar sinnesslöskola.

Hälsingborg, som jämväl saknar sinnesslöskola av någon art, brukar

vid behov använda sig av den i Askim utanför Göteborg befintliga internatskolan

för sinnesslöa barn, Betaniahemmet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 205.

15

Förutom de nu nämnda finnas ytterligare fyra enskilda sinnesslöskolor.

Den ena av dessa, Anna Geijers minnes barnhem, vilken är avsedd för något

högre stående sinnesslöa barn, mottager med företrädesrätt barn från Uppsala

län. De övriga av dessa enskilda sinnesslöskolor äro av mera speciell

art. Den ena, Charlottendals skolhem i Gnesta, som innehaves av Föreningen

för sinnesslöa barns vård, är avsedd för sinnesslöa barn med talfel, medan

de andra två äro avsedda för psykopatiska sinnesslöa barn. Av dessa innehaves

den ena, Hammarbo skolhem i Tungelsta, vilken är avsedd för gossar,

likaledes av Föreningen för sinneslöa barns vård, medan den andra, Söderhaga

skolhem, vilken är avsedd för flickor, äges av en särskild stiftelse.

För fallandesjuka sinnesslöa barn, vilka ej få mottagas i de vanliga sinnesslöskolorna,

finnes av gammalt en enskild internatskola, Margaretahemmet

vid Knivsta, anordnad av föreningen med samma namn. Den ännu

något äldre skolan för fallandesjuka sinnesslöa barn, Vilhelmsro, har däremot

— som redan i det föregående nämnts — numera övertagits av staten.

1 dessa epileptikerskolor mottagas emellertid även epileptiska barn, som icke

äro sinnesslöa men på grund av sina anfall icke kunna bevista de vanliga skolorna.

Som tidigare nämnts har staten upprättat skolor för övriga kategorier sinnesslöa

barn, som icke få mottagas i de vanliga sinnesslöskolorna, nämligen

blinda sinnesslöa, vilka utgöra majoriteten uti den till Lund förlagda anstalten

för blinda med komplicerat lyte, och vanartade sinnesslöa, för vilka två

skolor finnas, en för gossar, förlagd till Salbohed, och en för flickor, förlagd

till Vänersborg.

Platsantalet i sinnesslöskolorna och beläggningen av desamma samt antalet

exspektanter vid 1942 års ingång framgår av sammanställningar å s. 16—17.

Det sammanlagda platsantalet vid samtliga skolor för sinnesslöa barn är

2 539. Frånräknas de statliga och enskilda skolorna, som lia till uppgift

att omhändertaga vissa speciella grupper av sinnesslöa — vanartade, fallandesjuka

och blinda samt sinnesslöa med talrubbningar eller psykopati

återstå 2 127 godkända platser, av vilka 291 för externa elever och 1 836 för

internatelever. Vid ingången av år 1942 voro 1 496 skolelever intagna i internatskolorna

av vanlig typ och 212 sökande anmälda dit. Det befintliga

platsantalet skulle alltså, så långt behovet hittills genom anmälningar givit

sig tillkänna, vara tillräckligt, örn icke en del av platserna i skolhemmen ständigt

voro tagna i anspråk av arbetshemselever. Det med sådana i skolhemmen

belagda platsantalet är nämligen större än antalet exspektanter till sinnesslöskolorna.

Att elever i sinnesslöskolorna elter avslutad skolgång i viss utsträckning

fått bo kvar i dessa anstalters skolhem beror därpå att det icke varit möjligt

att få alla från sinnesslöskolorna utgångna, som icke lämpligen kunnat hemsändas,

placerade i arbetshem, då denna gren av sinnesslövården alltjämt är

otillräckligt utvecklad. Sedan det vid 1897 års riksdag blivit beslutat att stalsbidrag

finge utgå även till arbetshem för sinnesslöa, dröjde det åtskillig tid,

innan landstingen började anordna sådana, och det finnes landsting, som ännu

icke iordningställt något arbetshem för sinnesslöa.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 205.

I. Externatskolor för sinnesslöa barn.

Platsantal

Belägg-

ning

Exspek-

tanter

170

124

63

63

—

50

38

—

2S3

225

—

Stockholms stads externatskola för sinnesslöa.........

Göteborgs » » » » .........

•Norrköpings » » » » .........

Summa

Därjämte hava 4 externatplatser beviljats vid Västerbottens läns sinnesslöskola och likaledes

4 externatplatser vid Anna Geijers minne. Därmed blir alltså platsantalet för externa elever

ökat till 291 med en beläggning vid ingången av år 1942 med 233 skolelever.

II. Internatskolor för sinnesslöa barn.

Beläggning

med

Plats-

manliga

kvinnliga

Exspek-

antal

skol-

arbets-

arbets-

tanter

elever

hems-

hems-

elever

elever

A) Av landsting och av städer, som

ej deltaga

i landsting, anordnade

sinnesslösfcolor.

Stockholms

läns sinnesslöskola

55

55

—

—

7

Uppsala

»

51

47

—

4

4

Södermanlands

»

»

53

44i

—

16

4

Östergötlands

»

»

80

79

—

1

12

Smålands

»

»

100

86

4

10

24

Blekinge och Gotlands

»

s.

75

51

2

22

1

Kristianstads

»

»

68

52

2

14

1

Malmöhus

»

»

107

83

4

20

35

Malmö

stads

»

30

20

—

10

3

Hallands

läns

»

62

42

11

9

1

Göteborgs och Bohus läns

samt Göteborgs

stads

»

142

109

15

13

7

Älvsborgs och Skaraborgs

läns

»

132

131

1

—

15

Värmlands

»

»

89

67

—

20

3

Örebro

»

»

60

44

1

15

7

Västmanlands

»

»

56

49

1

6

5

Kopparbergs

»

72

58

—

14

1

Gävleborgs

»

71

71

—

—

* 11

V ästernorrlands

»

»

99

65

9

25

8

Jämtlands

»

»

54

53

—

1

7

Västerbottens

»

»

91

66

1

24

15

Norrbottens

*

»

38

38

—

—

4

Summa

1585

leio

51

224

175

Av dessa bo 7 gossar å arbetshemmet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 205.

17

Beläggning med

Plats-

manliga .

kvinnliga

Exspek-

antal

skol-

arbets-

arbets-

tanter

elever

hems-

hems-

elever

elever

B) Enskilda sinnesslöskolor.

1) av vanlig typ

Slagsta skolhem.................

123

96

5

22

11

Sävstaholms » .................

79

50

29

—

11

Betaniahemmets » .................

37

28

—

9

13

Anna Geijers minnes » .................

12

12

—

—

2

Summa

251

186

34

31

37

2) av speciell typ

Charlottendal skolhem.................

22

22

—

—

14

Hammarbo » .................

33

32

1

—

5

Söderhaga » .................

35

34

—

1

5

Summa

90

88

1

1

24

C) Statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa

barn.

Skolhemmet å Salbohed...................

40

40

—

—

Skolhemmet i Vänersborg..................

40

26

—

14

Summa

80

66

—

14

—

Hl. Skolhem för fallandesjuka barn.

Beläggning

med

Plats-

manliga

kvinnliga

Exspek-

antal

skol-

arbets-

arbets-

tanter

elever

hems-

hems-

elever

elever

Skolhemmet vid statens epileptikeranstalt Vil-

helmsro................................

134

67

12

40

2

Skolhemmet vid Margaretahemmet..........

48

30

7

9

3

Summa

182

97

19

49

5

IV. Statens skolhem för blinda med komplicerat lyte.

Platsantal

Beläggning

nied skolelever
-

Skolhemmet

60

''CO

1 Av dessa är det stora flertalet sinnesslöa.

Bihang till riksdagens protokoll 19åi. 1 sami. Nr 205.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

I följande uppställning lämnas en översikt över de av landsting och städer,

som ej deltaga i landsting, anordnade arbetshemmen samt platsantalet därstädes:
-

Platsantalet å arbetshemmet vid

För

manliga

sinnes-

slöa

För

kvinnliga

sinnes-

slöa

Summa

Stockholms

läns sinnesslöanstalt.......

42

27

69

Uppsala

»

» .......

44

22

66

Södermanlands

»

» .......

39

—

39

Östergötlands

»

» .......

51

34

85

Norrköpings

stads

» .......

—

30

30

Kristianstads

läns

» .......

—

32

32

Kristianstads och Malmöhus

»

» .......

—

33

33

Malmöhus

»

» .......

37

—

37

Malmö

stads

P .......

19

—

19

Göteborgs och Bohus läns

samt Göteborgs

stads

» .......

44

20

64

Älvsborgs och Skaraborgs

läns

» .......

67

54

121

Värmlands

»

» .......

54

—

54

Västmanlands

»

» .......

40

21

61

Kopparbergs

»

» .......

20

6

26

Gävleborgs

»

» .......

11

37

48

Gävle

stads

» .......

16

19

35

Västernorrlands

läns

» .......

23

—

23

Jämtlands

»

» .......

34

14

48

Västerbottens

»

» .......

30

—

30

Norrbottens

» .......

12

8

20

Summa

583

357

940

Av uppställningen framgår, att åtskilliga landsting helt sakna egna arbetshem

för sinnesslöa medan andra äga dylika hem, avsedda endast för

ettdera könet. I den mån landstingens arbetshem sålunda icke förslå täckes

emellertid behovet av arbetshemsplatser delvis genom enskilda anstalter.

I landet funnos vid 1942 års ingång 19 enskilda arbetshem, avsedda för

manliga sinnesslöa, med tillhopa 530 platser samt 24 enskilda arbetshem,

avsedda för kvinnliga sinnesslöa, med tillhopa 517 platser. Dessa enskilda

anstalter äro emellertid icke jämnt fördelade över landet utan i huvudsak

lokaliserade till södra och mellersta Sverige.

Vid arbetshemmen finnes möjlighet att såsom en friare vårdform anordna

familjevård, d. v. s. att under kontroll utackordera elever i enskilda familjer.

I de fall, då denna vårdform lämpligen kan användas, är den fördelaktig såväl

ur vårdsynpunkt som ur ekonomisk synpunkt. Vid de kommunala anstalterna

anlitas denna möjlighet i ganska stor utsträckning, och från dylika

anstalter voro vid 1942 års ingång 159 manliga och 58 kvinnliga elever utackorderade.

Vid de enskilda anstalterna har familjevården däremot tilldragit

sig mindre intresse. Från dessa voro vid nämnda tidpunkt endast 63

manliga och 20 kvinnliga elever utackorderade.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

19

Vad därefter slutligen angår vårdhemmen finnas även såväl kommunala

som enskilda anstalter. 13 landsting lia vårdhem i anslutning till sinnesslöskola,

och å dessa hem finnas tillhopa 980 platser. Dessutom finnas åtta kommunala

vårdhem med tillhopa 532 platser, vilka äro fristående och sålunda

icke anslutna till sinnesslöskola. Vissa av dessa anstalter äro avsedda endast

för vuxna sinnesslöa medan andra jämväl äro avsedda för barn. Enskilda

vårdhem finnas numera i landet till ett antal av 55 och med ett

sammanlagt platsantal av cirka 2 200.

Såsom redan nämnts äro vårdhemmen avsedda dels för (vuxna) obildbara

sinnesslöa och dels för sinnesslöa barn, beträffande vilka det ännu icke

med säkerhet kan avgöras, huruvida de kunna anses bildbara eller ej. På

senare tid har man eftersträvat en sådan fördelning av de sinnesslöa mellan

de kommunala och enskilda anstalterna, att barnen i första hand omhändertagas

vid de i samband med sinnesslöskolorna anordnade vårdhemmen medan

de vuxna hänvisas till de enskilda vårdhemmen. För de mera svårskötta

obildbara sinnesslöa finnas vidare särskilt för sådana avsedda statsanstalter.

Erforderligt platsbehov för

skolpliktens genomförande.

För bedömande av de organisatoriska åtgärder, som erfordras för skolpliktens

genomförande, ha de sakkunniga till samtliga skoldistrikt i landet

riktat en direkt förfrågan med begäran om uppgift på de barn i skolåldern,

som enligt skolmyndigheternas uppfattning vore att hänföra till de

bildbara sinnesslöa, vare sig barnen undervisades i folkskola, måst upphöra

med skolgången på grund av oförmåga att följa undervisningen eller på

grund av sinnesslöhet ej börjat i skolan. Resultaten av denna undersökning

ha sammanställts i tabellen å s. 20.

De sakkunniga uttala rörande de erhållna siffrornas ■ tillförlitlighet:

Svar ha inkommit från 95 % av de ca 2 500 skoldistrikten. Man torde kunna

utgå från att de, som lämnat cirkuläret obesvarat, i regel ej haft bildbara

sinnesslöa att redovisa, då de i annat fall sannolikt varit angelägna om att

bidraga till lösandet av skolpliktsfrågan. Icke så få av dem, som svarat, ha

uttryckt sin förhoppning örn att frågan snarast måtte lösas, då den nuvarande

ordningen är synnerligen otillfredsställande. Ehuru uppgift härom ej

begärts, har om 52 barn uppgivits att åtgärder vidtagits för barnets sändande

till sinnesslöanstalt men att de anhöriga motsatt sig och förhindrat detta.

De insända uppgifterna ha i de flesta fall varit tillräckligt ingående för att

göra det möjligt att avgöra örn barnet verkligen tillhört de bildbara sinnesslöa,

då uppgift om företagen läkarundersökning, prövning av intelligensålder

eller dylikt lämnats. De sakkunniga lia sålunda kunnat avskilja såväl

obildbara sinnesslöa som efterblivna av den grad att de böra placeras i hjälpklass,

så att de till dessa kategorier hörande icke medräknats. Av de 972 barn

i skolåldern, som efter genomgång av de insända uppgifterna ansetts böra

hänföras till de bildbara sinnesslöa, utgöras 148 av sådana, för vilka uppgifterna

äro otillräckliga för alt säkra slutsatser skulle kunna dragas beträffande

bildbarheten, och dessa lia därför redovisats särskilt. Även örn åtskilliga

av dessa 148 komma att visa sig obildbara, böra dock flertalet intagas för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Tabell 1.

I skolorna

befintliga

bildbara

sinnesslöa

barn

Under de

sista sex åren

från skolorna

Övriga i skolåldern be- fintliga sinnesslöa barn

Samman- lagda antalet

sinnesslöa

Län, resp. stad,

som ej deltager i

landsting

utskrivna, i

skolåldern

befintliga

sinnesslöa

barn

vilka sanno- likt äro

bildbara

ifråga om

vilka bild- barhet icke

anses vara

utesluten

barn i skol- åldern, som

borde inta- gits i sinnes- slöskola

gossar

flickor

summa

gossar

flickor

summa

gossar

flickor

summa

gossar

flickor

summa

gossar

flickor

summa

Stockholms län.....

14

6

20

2

2

5

2

7

i

3

4

22

11

33

Uppsala län........

13

7

20

1

1

2

4

1

5

i

—

1

19

9

28

Södermanlands län..

Östergötlands län

16

9

25

6

1

7

—

2

2

4

1

5

26

13

39

(utom Norrköping)

11

5

16

—

1

1

2

1

3

5

1

6

18

8

26

Jönköpings län.....

11

11

22

2

4

6

—■

3

3

3

—

3

16

18

34

Kronobergs län.....

6

8

14

1

—

1

2

1

3

5

2

7

14

11

25

Kalmar län........

15

13

28

3

5

8

3

1

4

5

7

12

26

26

52

Gotlands län.......

1

3

4

—

_

—

—

1

1

1

—

1

2

4

6

Blekinge län.......

5

2

7

2

—

2

1

—

1

4

2

6

12

4

16

Kristianstads län ...

Malmöhus län (utom

Malmö o. Hälsing-

12

16

28

5

5

2

2

5

1

6

19

22

41

borg)............

22

12

34

10

9

19

4

5

9

3

3

6

39

29

68

Hallands län.......

Göteborgs och Bohus

10

8

18

3

1

4

1

—

1

1

1

2

15

10

25

1. (utom Göteborg)

12

3

15

3

3

1

1

2

—

—

—

16

4

20

Älvsborgs län ......

13

11

24

6

6

12

2

4

6

6

3

9

27

24

51

Skaraborgs län.....

12

5

17

7

1

8

4

3

7

2

4

6

25

13

38

Värmlands län.....

15

12

27

11

3

14

1

3

4

1

5

6

28

23

51

Örebro län.........

3

3

6

5

5

10

—

1

1

—

4

4

8

13

21

Västmanlands län...

9

5

14

6

4

10

2

1

3

—

1

1

17

11

28

Kopparbergs län....

Gävleborgs län (utom

4

5

9

6

4

10

4

1

5

4

5

9

18

15

33

Gävle)...........

10

8

18

2

1

3

3

2

5

3

1

4

18

12

30

Västernorrlands län .

20

8

28

10

•7

17

1

—

1

5

4

9

36

19

55

Jämtlands län......

19

4

23

2

4

6

1

1

2

—

1

1

22

10

32

Västerbottens län.. .

17

13

30

7

3

10

1

3

4

9

10

19

34

29

63

Norrbottens län ....

26

19

45

—

1

1

3

—

3

5

1

6

34

21

55

Stockholms stad ....

9

3

12

4

11

15

13

14

27

Göteborgs stad.....

3

2

5

—

—

—

—

—

—

—

—

—

3

2

5

Malmö stad........

16

12

28

4

—

4

1

—

1

—

—

—

21

12

33

Norrköpings stad . ..

Hälsingborgs stad...

7

9

16

1

1

2

8

10

18

Gävle stad.........

14

5

19

14

5

19

Summa

336

224

560

100

67

167

57

40

97

77

71

148

570 402

972

Härutöver har uppgift om 8 bildbara sinnesslöa med epilepsi lämnats.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

observation, varför de sakkunniga ansett det riktigast att medräkna dem i det

antal, för vilka skolplatser böra beräknas.

Den gjorda beräkningen av antalet bildbara sinnesslöa i skolåldern, vilka

rätteligen borde intagas i sinnesslöskola, är behäftad med vissa fel. De, som

lämnat upplysningarna om barnen, äro icke alltid kompetenta att rätt bedöma,

vilka barn som böra räknas till detta klientel och vilka som ej höra

dit. För flertalet av de redovisade barnen ha dock tillräckliga upplysningar

lämnats, för att man skall kunna bedöma om de äro bildbara eller ej. Några

större fel torde därför ej förefinnas beträffande de redovisade fallen. Däremot

kan det icke uteslutas att ett icke obetydligt antal något mer högtstående

men dock rätteligen till bildbara sinnesslöa hörande undermåliga barn alls

icke redovisats, då de som lämnat upplysningarna som regel torde sätta gränsen

mellan efterblivenhet och sinnesslöhet väl lågt och till sinnesslöa endast

räkna sådana, som äro mera lågtstående sinnesslöa. Man måste därför räkna

med, att det finns ett antal relativt högtstående sinnesslöa barn som ej inräknats

bland de 972 fallen. Ä andra sidan torde bland de 148 barn, som i

tabellen angivits som sådana i fråga örn vilka bildbarhet icke kan uteslutas,

åtskilliga finnas, som efter kort prövning i sinnesslöskola visa sig vara obildbara

och överflyttas till vårdhem. Dessa båda felkällor taga i viss mån ut varandra.

Med stöd av den verkställda undersökningen beräkna de sakkunniga härefter

det erforderliga platsbehovet på följande sätt. Det godkända platsantalet

vid sinnesslöskolorna är 2 297, häri ej inräknade platserna vid epileptikerskolorna

och skolhemmet för blinda med komplicerat lyte. Av dessa platser

äro emellertid för närvarande 340 belagda med arbetshemselever. Det verkliga

behovet av ytterligare skolhemsplatser skulle därför, örn de nämnda 340 befintliga

platserna kunna lagas i anspråk, icke vara större än 632. Sammanlagt

skulle enligt denna beräkning krävas 2 929 eller i runt tal 3 000 platser

vid sinnesslöskolor.

De sakkunnigas förslag till

organisatoriska åtgärder.

De sakkunniga övergå härefter till frågan, huruvida sinnesslöundervisningen

fortfarande bör anförtros åt landstingen eller om den eventuellt bör helt

övertagas av staten, och anföra härom följande:

Den nuvarande sinnesslöundervisningen är i huvudsak förlagd till länsvis

anordnade uppfostringsanstalter. Dessa anstalter ha till chef en i sinnesslöundervisning

erfaren pedagog. Läkare finnes anställd vid varje anstalt, i flertalet

fall tjänsteläkare med en gedigen allmän läkarutbildning men utan specialutbildning

i psykiatri. Denna anordning har visat sig medföra vissa olägenheter.

Pedagogen är i regel tillräckligt kunnig för att leda barnets uppfostran

inom anstalten men saknar ofta förutsättningarna för att bedöma och

verkställa de åtgärder av social natur som krävas, såsom eftervård i form av

familjevård eller försöksutskrivning, sterilisering o. dyl. åtgärder som bäst

bedömas oell dirigeras av en psykiatriskt kunnig läkare. Flertalet av de nuvarande

anstalterna äro för små alt vid sig kunna binda heltidsanställda läkare.

De sakkunniga lia därför övervägt örn man för uppnåendet av en

rationell sinnesslövård borde sträva efter att koncentrera sinnesslövarden

till ett färre antal större anstalter med specialutbildad läkare som chef.

Dessa anstalter borde i så fall drivas av staten. Elt sådant system är med

fördel använt i Danmark. Förhållandena där och hos oss äro dock i flera

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

avseenden olikartade. Främst kommer härvid vårt lands stora utsträckning

1 V"aga’ s°m §ör att avstånden till dessa fåtaliga anstalter skulle bli långa

och kontakten med föräldrar och anhöriga försvåras. Förutom att detta rent

humanitärt skulle medföra betydande olägenheter med långa resor vid besök

och svårighet för barnen att under ferierna få vistas i hemmen är det

ur uppfostringssynpunkt olämpligt. Del är av vikt att bildbara sinnesslöa,

som sedermera beraknas kunna komma ut i livet, icke bli så vana vid anstaltshv

att de senare ha svårighet att anpassa sig till friare förhållanden,

istelsen i hemmet under ferierna utgör en övning och prövning av barnets

„™aga att rec*a ute i samhället och kompletterar därför på ett lämpligt

satt den uppfostran det bibringas å anstalten. Vidare kan det vara svårt att

inom ett tämligen begränsat område finna arbetsmöjligheter för ett så stort

antal elever, som komme att avgå från dessa större anstalter. Landstingens

anstalter ha och komma, om nuvarande organisation bibehålies och utbygges,

att ta en ur denna synpunkt lämpligare storlek, och det mer intima sam?.

FfJetet .mec* Ragnas anhöriga och hemkommunens myndigheter undertattar

vid utskrivning deras placering under ur arbets-, övervaknings- och

trevnadssynpunkt lämpliga förhållanden. Barnens trevnad blir även på dessa

mindre anstalter större, livet kan där göras mer liemliknande och blir ej

sa ans^a^sP1’ägia,t- Härtill kommer att de olika landsdelarnas egenart på

ett helt annat sätt kan bibehållas på dessa länsanstalter, vanorna i skick,

sed mathållning o. s. v. bli desamma som barnen äro vana vid, vilket knappt

skulle kunna bli fallet om staten övertoge anstalterna, då en större

V.. ,°™ltet mellan de olika anstalterna måste bliva följden. De fördelar ett

förstatligande av smnesslöundervisningen skulle medföra torde därför vara

mindre än de nackdelar som skulle följa därav. Den lämpligaste organisationen

for ordnandet av sinnesslövården torde därför vara att bibehålla den

nuvarande med smnesslöundervisningen förlagd till av landstingen drivna

anstalter, utbygga desamma och endast införa vissa ändringar i den inre organisationen

för att avhjälpa de brister, som nu vidlåda denna organisation

Därest skolplikt för sinnesslöa barn införes, är det dock naturligt att staten

atager sig huvuddelen av kostnaderna för dessa av landstingen drivna anstalter.

Hitintills har vid sinnesslöanstalterna endast driftbidrag utgått Ett

driftbidrag av oförändrad storlek bör även i fortsättningen utgå, men därjamte

bör staten dels lämna byggnadsbidrag dels helt övertaga kostnaderna

tor lärarnas vid sinnesslöanstalterna avlöning. Härigenom vinnes även en

välbehövlig reglering av dessa lärares tjänstgörings- och löneförhållanden,

vilka hittills varit synnerligen otillfredsställande ordnade.

^ leetta sammanhang ina erinras om att de direktiv, som de i anledning av

1918 ars riksdagsskrivelse med begäran örn utredning av frågan örn skolplikt

för bildbara sinnesslöa tillkallade sakkunniga erhöllo, innehöllo en

bestämd föreskrift att någon ändring i den hittillsvarande organisationen

med landstingen resp. städer, som ej deltaga i landsting, såsom huvudmän

tor sinnesslöskolorna icke borde ske. De ekonomiska fördelarna av att kunna

utnyttja det redan befintliga anstaltsväsendet, omfattande mer än 2 000

skolplatser och, om även arbetshems- och vårdhemsplatserna som ingå i

dessa kommunala anstalter inräknas, nära 4 500 platser, torde icke särskilt

behova framhallas.

Jliltdls finnas i vart land endast tre externatskolor för sinnesslöa barn

Da denna undervisningsform är den ojämförligt billigaste, ha de sakkunniga

övervägt om icke denna skolform lämpligen kunde ytterligare utökas.

Det ma dock framhållas att externatskolan endast kan användas i begränsad

omfattning. Icke så få av de sinnesslöa barnen komma från barnhem eller

fosterhem, föräldrahem där en eller båda av föräldrarna äro psykiskt deiekta

eller från i övrigt olämplig miljö. Sådana barn behöva omhändertagas

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 205.

23

på internat. För dem är den allmänna omvårdnad och uppfostran, soln där

gives dem, nästan viktigare än själva undervisningen. För bildbara sinnesslöa

barn däremot, som komma från goda hem, vore det en fördel om de

även under skoltiden kunde få stanna i hemmen. Anstaltslivet innebär i

många avseenden något konstlat och den skyddade tillvaron där kan försvåra

barnets förmåga att sedermera finna sig till rätta ute i livet. För större

delen av landsbygden är det dock på grund av befolkningens gleshet och de

långa avstånden omöjligt alt ordna en undervisning för sinnesslöa barn av

externattyp, varför endast internatskolor kunna komma i lraga. För de större

städerna ställer sig saken annorlunda. En stad, som är tillräckligt stor att

anordna sinnesslöskola, bör göra detta under förutsättning, att skolan får

sådan storlek att den kommer att omfatta minst två avdelningar (med sammanlagt

20—25 elever), då i annat fall den behövliga uppdelningen av eleverna

icke kan ske, en uppdelning som är nödvändig, då dessa skolklasser

omfatta ej blott barn i olika åldrar utan även barn av mycket varierande

intellektuell utrustning. Nödvändigt är dock att samtidigt internatplatser stå

till buds, och nödvändigt är även att i dessa fall icke föräldrarna utan myndigheter

och i sinnesslövård erfarna personer få avgöra örn barnet lämpligen

kan gå i externatskola eller bör placeras i internat. Icke sällan sakna just

de mest olämpliga föräldrarna förmågan att inse behovet av det sinnesslöa

barnets omhändertagande på anstalt, då i många fall även föräldrarna till

ett sådant barn äro psykiskt undermåliga. Därjämte är det ofrånkomligt att

externatskolan samarbetar med arbetshem, för att efter den för normala

barn gällande skoltidens slut kunna giva barnen lämplig fortsatt utbildning.

En utökning av externatskoleväsendet är, såsom av ovanstående framgår,

att rekommendera endast i fråga örn städer av lämplig storlek (från omkring

40 000 invånare och uppåt).

Under hänvisning till de anförda synpunkterna föreslå de sakkunniga, att

vård och uppfostran av bildbara sinnesslöa barn skall, såsom hittills utan

särskilda föreskrifter skett, handhavas av landstingen samt att denna deras

uppgift blir i lag fastslagen. Då emellertid frågan om vård av de olika kategorierna

av sinnesslöa måste ses i ett sammanhang ha de sakkunniga

även uppgjort förslag till organisationen av vården av övriga kategorier, vilket

förslag i korthet går ut på följande: I samband med sinnesslöskolorna

böra landstingen upprätta vårdhem för sinnesslöa barn under skolåldern.

Från dessa överflyttas barnen i regel till skolhemmen vid skolålderns inträde,

men i vissa fall kunna de bli kvar på vårdhemmen längre, nämligen

då de icke äga förutsättningar för att tillgodogöra sig undervisningen i sinnesslöskolorna

men möjligen längre tram kunna visa sig vara bildbara. En

maximiålder av 10 år bör dock stadgas för dessa vårdhem. Efter genomgång

av sinneslöskolan böra eleverna omhändertagas å arbetshem eller

eventuellt utackorderas i familjevård. Till varje sinnesslöskola bör därför

vara anknutet ett arbetshem. Samarbete med enskilt arbetshem är även en

möjlig utväg, och en kombination av dessa båda möjligheter torde i regel

vara det lämpligaste. Arbetshemseleverna böra emellertid alltid stå under

tillsyn av landstingsanstallerna, och även sedan de blivit slutligen utskrivna

skola de vara registrerade där och vid behov kunna återintagas. Intill 21

års ålder skola de kunna tvångsvis kvarhållas vid arbetshennnen. De obildbara

sinnesslöa, såväl barn som vuxna, kunna ofta, örn de äro lättskötta,

utan olägenhet vårdas å enskilda vårdhem. Emellertid erbjuder det, särskilt

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

beträffande de vuxna, vissa fördelar om de sammanföras till större anstalter,

och dessa torde i så fall böra drivas av staten. De sakkunniga finna det

därför lämpligast, att staten övertager vården av alla obildbara sinnesslöa

över 16 år, men framhålla, att genomförandet av detta förslag icke är en

nödvändig förutsättning för införandet av skolplikt för de bildbara sinnesslöa

i vidare mån, än att landstingens vårdhem måste befrias från där för

närvarande befintliga obildbara sinnesslöa över 16 år. Antalet sådana sinnesslöa,

som vid 1942 års ingång voro intagna å sådana landstingsvårdhem, som

äro anslutna till sinnesslöskolor, utgjorde 441, därav 199 män och 242 kvinnor.

Vid andra landstingsvårdhem funnos vid samma tidpunkt 407 sinnesslöa

över 16 år, därav 248 män och 159 kvinnor. För skolpliktens genomförande

är det i första hand av betydelse, att den förstnämnda gruppen av vårdhem

befrias från de obildbara. För detta ändamål föreslå de sakkunniga, att två

paviljonger om vardera 283 platser vid Källshagens sjukhus vid Vänersborg,

vilka för närvarande fungera som sekundärsjukhus inom sinnessjukvården,

tagas i anspråk för obildbara sinnesslöa. Detta förutsätter dock i sin tur tillkomsten

av ett nytt sinnessjukhus.

De sakkunniga ha vidare verkställt särskild utredning rörande behovet av

och möjligheterna till utvidgning av anstaltsbeståndet inom varje landstingsområde

resp. stad, som ej deltager i landsting. Enligt denna utredning skulle

— utöver de platser som vinnas genom evakuering av de obildbara sinnesslöa

- för en fullständig utbyggnad av landstingens sinnesslövård fordras nyanskaffning

av c:a 1 450 platser, varav dock endast 815 äro oundgängligen nödvändiga

för skolpliktens genomförande.

I fråga örn de kostnader, som bliva en följd av de landstingen enligt förslaget

åliggande uppgifterna inom sinnesslövården, förutsätta de sakkunniga

att, liksom hittills, statsbidrag skall utgå, samt att detta bidrag i vissa

avseenden ökas. Förutom att staten skulle helt ikläda sig kostnaderna för

vård av obildbara sinnesslöa över 16 år samt att statsbidrag till driften av

landstingsanstalterna skulle utgå enligt samma grunder som hittills föreslå

sålunda de sakkunniga, att jämväl bidrag till uppförande av nya anstalter

eller ökning av platsantalet vid befintliga anstalter skulle utgå samt att särskilt

statsbidrag skulle utgå till avlönande av lärare och föreståndare vid

sinnesslöskolorna.

Kommunalskatteberedningens betänkande.

Kommunalskatteberedningen har i sitt den 19 augusti 1943 avgivna betänkande

angående den kommunala skatteutjämningen (SOU 1943: 43) även

berört frågan om sinnesslövårdens organisation och anför härom:

Beredningen har kommit till den uppfattningen, att kostnaderna för sinnesslövarden

böra vila å staten. Det är här fråga om en speciell vårdform

av samma statliga karaktär som sinnessjukvården. Det synes ur humanitära

och ekonomiska synpunkter vara ett intresse för landet i dess helhet att

de sinnesslöa erhålla en god vård samt i möjligaste mån utvecklas och fostras

till arbetsdugliga medborgare med förmåga afl reda sig själva. Vården

av de sinnesslöa torde också åtminstone i viss utsträckning kunna med för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

25

del sammanföras till ett fåtal större anstalter i likhet med vad som skett beträffande

den kvalificerade sinnessjukvården, varför statsdriften är en

lämplig form. Det torde icke behöva befaras, att kostnaderna skola bliva

större vid statliga än vid kommunala anstalter. Beredningen har därför haft

för avsikt att föreslå ett förstatligande av sinnesslövården beträffande såväl

uppgiftens handhavande som dess finansiering.

Efter att ha redogjort för huvudgrunderna i det år 1943 avgivna betänkandet

rörande sinnesslövårdens organisation fortsätter beredningen:

Beredningen anser sig icke böra ingå på de speciella vård- och organisationsfrågor,

som äro av avgörande betydelse för sinnesslövårdens ordnande.

Beredningen vill dock framhålla, att ett fullständigt förstatligande av själva

vården skulle bäst överensstämma med beredningens allmänna tankegång.

Beträffande kostnaderna för den föreslagna organisationen måste beredningen

under alla förhållanden hävda den uppfattningen, att desamma böra

praktiskt taget helt bäras av staten. För att nå ett sådant resultat med den

föreslagna organisationen krävas emellertid betydligt högre statsbidrag till

den sinnesslövård, som kvarlämnas hos landstingen och städerna, än de

sakkunniga föreslagit. Beredningen förutsätter för den skull, att, därest en

organisation av sinnesslövården enligt de sakkunnigas förslag genomföres,

statsbidragen ökas så mycket att de i det närmaste täcka landstingens och

städernas kostnader för sinnesslövården. På de kommunala enheterna bör

endast vila så stor del av kostnaderna, som erfordras för att vidmakthålla

intresset för sparsamhet vid vårdens handhavande.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Över de sakkunnigas betänkande ha yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,

socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, statskontoret, de flesta landstingens

förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i flertalet städer utanför landsting, socialvår

dskommittén, 1940 års skolutredning, svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, allmänna svenska föreningen för vården om sinnesslöa

och fallandesjuka, svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundet, föreningen

för sinnesslöa barns vård, svenska sinnesslöskolornas lärarförbund,

svenska läkaresällskapet, svenska provinsialläkareföreningen och svenska

psykiatriska föreningen.

I de avgivna yttrandena tillstyrkes allmänt förslaget örn införande av skolplikt

för bildbara sinnesslöa. Statskontoret anför t. ex. härom:

Det ligger i sakens natur, att den nuvarande ordningen på förevarande

område måste betecknas som mindre tillfredsställande. Bärande skäl ha i

betänkandet otvivelaktigt framlagts för vidtagande av åtgärder, som skulle

möjliggöra i förslå band, att samtliga sinnesslöa barn i skolåldern bli omhändertagna

i särskilt för deni anordnade skolor, och i andra hand att

tillräckliga vårdmöjligheter skapas för de sinnesslöa i landet i andra åldrar

än skolåldern. Trots det rådande statsfinansiella läget och de skärpta

materialsvårigheterna måste statskontoret finna förhållandena på området

sådana, att åtgärder snarast möjligt böra vidtagas för att skapa förutsättningar

för ett tvångsvis omhändertagande av de sinnesslöa inom landet. I

princip finner statskontoret således icke anledning till erinran mot de sakkunnigas

förslag, att staten såsom ett första led i utbyggnaden av sinnesslövården

övertager vården av de obildbara sinnesslöa.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

I fråga om den lämpliga tidpunkten för genomförandet av den ifrågasatta

skolplikten lia emellertid i viss mån skiljaktiga meningar yppats. Skolöverstyrelsen

Ilar sålunda anfört:

Det vore synnerligen önskvärt, att föreskrifterna om skolplikten, särskilt

förslagets stadgande om att sinnesslött barn icke må undervisas i folkskola,

kunde träda i tillämpning snarast möjligt. Det synes ej vara nödvändigt

att göra utfärdandet av dem helt beroende av att de föreslagna åtgärderna

för utökning av platsantalet vid sinnesslöanstalterna hunnit verkställas.

Genom lämpliga övergångsbestämmelser kunde intagning vid anstalt under

väntetiden medgivas få anstå, till dess plats finnes disponibel. Sådant dröjsmål

torde även i normala fall kunna komma i fråga, då anstalt tillfälligt

är fullt belagd.

Svenska landstingsförbundet anför i denna fråga:

Av kända skäl är det i nuvarande läge icke möjligt att genomföra det erforderliga

byggnadsprogrammet. Under sådana förhållanden anser förbundet,

att för närvarande endast principbeslut örn införande av skolplikt för

bildbara sinnesslöa barn bör fattas, samt att dylik skolplikt påbjudes först

när förhållandena på byggnadsmarknaden m. m. möjliggöra ett realiserande

av det med reformens genomförande förbundna byggnadsprogrammet. Om

ett principbeslut på ett relativt tidigt stadium kommer till stånd, förefinnes

möjlighet att i god tid förbereda erforderliga åtgärder och söka komma fram

till mest ekonomiska och rationella lösningar av de byggnadsfrågor, som i

detta sammanhang anmäla sig. Vad själva lagstiftningsfrågan angår kan

det med fog ifrågasättas, om det är påkallat alt i lag reglera landstingens

skyldighet att draga försorg om sinnnesslövården.

1940 års skolutredning anför, att frågan om skolplikt för de bildbara sinnesslöa

är av sådan vikt, att den bör lösas snarast möjligt även örn det icke

finnes förutsättningar för en allmän omorganisation och utbyggnad av sinnesslövården

inom de närmaste åren.

Samma önskemål uttalas även av socialvårdskommittén.

Även i frågan, huruvida sinnesslövården bör helt övertagas av staten eller

om den, i den omfattning de sakkunniga föreslagit, fortfarande bör omhänderhavas

av landsting och städer utanför landsting, ha olika meningar

framkommit. De hörda myndigheterna ha emellertid alla, i den mån de ansett

sig böra avgiva något yttrande på denna punkt, tillstyrkt de sakkunnigas

förslag och funnit den föreslagna fördelningen av kostnaderna mellan

stat och kommuner i huvudsak väl avvägd.

Svenska landstingsförbundet erinrar om att kommunalskatteheredningen

övervägt att helt överflytta sinnesslövården på staten. Förbundet deklarerar,

utan att taga slutlig ståndpunkt till denna fråga, att det hyser stora sympatier

för en sådan anordning, och anför härom:

De sakkunniga ha själva anfört en rad motiv, som tala för ett förstatligande

av sinnesslövården. Härutöver må framhållas, att vissa landstingsområden

äro för små för att ensamma uppbära sinnesslövården. Samarbete mellan

olika landsting för denna vårds ombesörjande blir sålunda nödvändigt. Erfarenheten

har emellertid givit vid handen, att ett dylikt samarbete är förbundet

med betydande svårigheter och ofta lagt hinder i vägen för åstadkommande

av en rationell vårdorganisation. Vidare må framhållas, att ett intimt samarbete

mellan olika anstaltstyper inom sinnesslövården är nödvändigt, därest

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. J\laj:ts proposition nr 205.

27

denna skall kunna fylla sin uppgift. Ett dylikt samarbete underlättas givetvis

i hög grad, därest alla anstalter sortera under samma huvudman. Då staten i

enlighet med det föreliggande förslaget skulle påtaga sig ökade kostnader för

och i samband därmed erhåller ökat inflytande över den av landstingen bedrivna

sinnesslövården, synes det enligt styrelsens mening rationellast att nu

taga steget fullt ut och helt förstatliga denna vårdform. I allt fall synes det

motiverat, att staten påtager sig den väsentligaste delen av kostnaderna för

densamma.

Av landstingens förvaltningsutskott ha sju åberopat det av landstingsförbundet

avgivna yttrandet eller för egen del anfört liknande synpunkter i denna

fråga. Ett förvaltningsutskott har mera kategoriskt gjort gällande, att sinnesslövården

borde helt förstatligas. Fyra utskott lia lämnat de sakkunnigas

förslag i allo utan erinran och ytterligare nio utskott ha tillstyrkt förslaget såvitt

angår frågan örn huvudmannaskapet för sinnesslöanstalterna och huvudgrunderna

för fördelningen av kostnaderna mellan stat och kommuner. Ett

av dessa utskott anser dock, att någon laglig reglering av landstingens skyldigheter

ej bör företagas utan att verksamheten kan fortgå i samma former

som hittills.

Svenska stadsförbundet konstaterar med tillfredsställelse, att staten enligt

förslaget förutsättes skola övertaga väsentliga delar av utgifterna för sinnesslövården,

varför kommunerna enligt förbundets mening i stort sett sakna

anledning att avstyrka förslaget i dess vittomfattande utbyggnad.

Departementschefen.

Vården av de sinnesslöa har hittills icke blivit författningsmässigt reglerad

i nämnvärd omfattning. Särskilt i fråga om de mera högtstående eller s. k.

bildbara sinnesslöa har detta förhållande gjort sig kännbart såsom en stor

brist. Dessa kunna nämligen genom en för dem lämpad undervisning och

vård i större eller mindre grad bibringas förmåga att bidraga till sin försörjning

och att, med viss tillsyn från anhöriga eller andra, sköta sig själva

under fria förhållanden. Härigenom kan även den inom denna grupp ofta

framträdande tendensen till asocialitet och kriminalitet väsentligt motverkas.

Dylik vård och undervisning har hittills helt på frivillighetens grund men

med vissa bidrag av statsmedel lämnats av landsting och städer utanför

landsting samt vissa ideella föreningar och stiftelser. Utredningen visar emellertid,

att omkring 1 000 barn, som rätteligen borde undervisas i sinnesslöskolor,

för närvarande åtnjuta undervisning i folkskolor eller vårdas i hemmen.

Ur social synpunkt är det därför av stor betydelse, att dessa barn beredas tillgång

till en för dem lämpad undervisning och vård, och därjämte är det givetvis

av vikt ur pedagogisk synpunkt, att folkskolorna befrias från de sinnesslöa,

vilkas närvaro i klasserna uppenbarligen är till stort men för undervisningen

av de övriga eleverna. I anslutning till sinnesslöskolorna böra även

anordnas arbetshem för yrkesutbildning efter skolgångens slut och upptagningshem

för barn, som ännu icke börjat skolan. För lösning av det ifrågavarande

problemet erfordras emellertid icke endast en utökning av platsantalet

vid sinnesslöskolorna. Del har nämligen visa! sig, att i många fall föräldrarna

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

till sinnesslöa barn vägra att sända barnen till anstalterna, och för närvarande

finnes icke någon möjlighet att tvångsvis göra detta, såvida icke förutsättningar

för deras omhändertagande för skyddsuppfostran föreligga. Dylik vägran

från föräldrarnas sida förekommer dessutom ofta i sådana fall, då föräldrarna

själva äro mer eller mindre undermåliga och då med hänsyn härtill barnens

skiljande från föräldrahemmen är särskilt önskvärt. Rätten att omhändertaga

sinnesslöa barn för uppfostran på särskilda sinnesslöanstalter bör

därför bliva föremål för laglig reglering.

Rörande önskvärdheten av skolplikt för de bildbara sinnesslöa i särskilda

för dem inrättade skolor äro meningarna icke heller delade. I fråga örn sättet

för genomförandet härav och den lämpligaste organisationen av sinnesslöskolorna

finnas däremot olika möjligheter. De sakkunnigas förslag går ut på

att den nuvarande på frivillighetens grund uppbyggda organisationen skall

bibehållas och ytterligare utbyggas och att sålunda vissa delar av sinnesslövården,

i första hand vård och undervisning av de bildbara sinnesslöa, anförtros

åt landsting och de städer, som icke deltaga i landsting. Från andra håll,

bl. a. av kommunalskatteberedningen, har föreslagits, att sinnesslövården

skulle helt övertagas av staten i analogi med vad som nu åtminstone i huvudsak

gäller i fråga om sinnessjukvården. Alternativt framkastar kommunalskatteberedningen

ytterligare en möjlighet, som kan sägas utgöra en kompromiss

mellan de båda förut nämnda. Enligt detta förslag skulle själva vården

och undervisningen av de sinnesslöa omhänderhavas av landsting och städer

i den omfattning, de sakkunniga föreslagit, medan kostnaderna härför genom

höjning av statsbidragen skulle praktiskt taget helt och hållet överflyttas på

staten.

Skälen för ett fullständigt förstatligande av sinnesslövården äro främst, att

det särskilt beträffande vissa kategorier sinnesslöa kan vara fördelaktigt med

en differentiering på olika anstalter samt att statsdriften skulle möjliggöra en

koncentration till större enheter, vilket i många fall kan vara fördelaktigt ur

ekonomisk synpunkt. Då vidare vissa delar av sinnesslövården under alla förhållanden

skulle handhavas av staten och det alltid i tämligen stor utsträckning

måste förekomma förflyttning av sinnesslöa mellan de olika slagen av

anstalter, skulle det även ur dessa synpunkter vara till fördel, om samtliga

anstalter stöde under gemensam ledning.

Till förmån för de sakkunnigas linje talar främst den omständigheten, att

man enligt detta har en befintlig organisation att anknyta till och vidare

att anstalterna härigenom få möjlighet att upprätthålla en intimare kontakt

med hemorten. Ur vårdsynpunkt är det av stor betydelse, att de sinnesslöa

icke komma till en miljö, som alltför mycket avviker från den, de

äro vana vid. Även för möjligheterna att efter utbildningen återföra dem

till ett friare levnadssätt är det av betydelse, att avståndet icke blir för stort

mellan anstalterna och de platser hos anhöriga eller hos andra arbetsgivare,

där de sinnesslöa skola placeras.

Vid övervägande av de skäl, som sålunda anförts för och emot ett förstatligande

av sinnesslövården i dess helhet har jag, utan att nu taga ståndpunkt

till frågan om den slutliga fördelningen av kostnaderna, ansett mig

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

29

böra ansluta mig till de sakkunnigas förslag såvitt angår huvudmannaskapet

för sinnesslöskolorna och därtill anslutna arbetshem samt upptagningshem för

barn. En laglig reglering av landstingens och städernas skyldigheter i detta

avseende bör därför genomföras. Innan en dylik reglering kan träda i kraft

fordras emellertid betydande byggnadsarbeten, och den tidrymd, inom vilken

dessa kunna färdigställas, kan, bland annat med hänsyn till rådande

materialsvårigheter, icke nu fastställas. Det torde emellertid vara lämpligt

att såsom grundval för anstaltsorganisationens utbyggnad nu genomföra de

erforderliga lagstiftningsåtgärderna, varemot fastställandet av dagen för

ikraftträdandet av bestämmelserna örn landstingens och städernas skyldigheter

torde böra anstå till en senare tidpunkt.

Icke heller de föreslagna stadgandena om skolplikt för bildbara sinnesslöa

torde kunna erhålla full giltighet förrän erforderligt platsantal genom anstaltsorganisationens

utbyggnad står till förfogande. Emellertid synes det

lämpligt att omedelbart genomföra lagstiftningen även i denna del. Det torde

icke heller möta något hinder att låta dessa bestämmelser genast träda

i kraft så till vida, att rätt att tvångsvis omhändertaga och kvarhålla de

bildbara sinneslöa införes, ehuru tillämpningen härav under övergångstiden

måste bli beroende av frågan, huruvida plats finnes disponibel å vederbörande

anstalt.

Särskilt med hänsyn till behovet av att befria folkskolorna från där befintliga

sinnesslöa är det av stor betydelse att den nya organisationen av

sinnesslövården må kunna träda i funktion så snart som möjligt. Den viktigaste

förutsättningen härför är givetvis, att landstingens och städernas

anstaltsorganisation utbygges och anpassas för de avsedda uppgifterna. Jag

kommer därför att i annat sammanhang upptaga frågan om statsbidrag till

nybyggnad och utvidgning av de ifrågavarande anstalterna. I samband härmed

kommer jag även att beröra frågan örn bidrag till driften av dessa

anstalter och till lärarpersonalens avlöning. Däremot är jag för närvarande

icke beredd att framlägga närmare förslag till de åtgärder, som erfordras

i fråga om den del av sinnesslövården, som enligt de sakkunnigas förslag

skulle ankomma på staten. Lösningen av dessa frågor torde därför böra få

anstå till en senare tidpunkt.

Huvudgrunderna för en författningsmässig reglering av

sinnesslövården.

De sakkunnigas författnlngsförslag.

De sakkunniga ha i sitt betänkande framlagt förslag till ett flertal författningar.

De centrala bestämmelserna upptagas i två lagförslag, nämligen

dels förslag till lag om sinnesslövården, dels ock förslag till lag om ändrad lydelse

av 29 § lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd.

Förslagen torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till detta protokoll.

Förslaget till lag örn sinnesslövården innehåller i ett första kapitel bestämmelser

om vem skyldigheten att ombesörja vården av de sinnesslöa skall

åligga. Enligt 3 § skulle landsting och städer utanför landsting anordna skol
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

hem med erforderligt antal platser för undervisning, uppfostran och vård

av bildbara sinnesslöa barn. Denna skyldighet skulle dock kunna överflyttas

på förening eller stiftelse, som av medicinalstyrelsen godkännes. I stad

skulle behovet av skolplatser delvis kunna tillgodoses genom inrättande av

särskild externatskola för sinnesslöa. I 4 § föreskrives, att kommunal anstalt

(centralanstalt) bör omfatta förutom skolhem även vårdhem för sinnesslöa

barn och arbetshem för praktisk utbildning efter skolåldern. Alternativt

skulle dock samarbete med enskild anstalt av motsvarande art kunna anordnas.

I 6 och 7 §§ fastslås statens skyldighet att omhänderha vård och

uppfostran av sådana bildbara sinnesslöa barn, som icke lämpligen kunna

vårdas å vanliga anstalter (blinda, dövstumma, epileptiska och vanartade

barn m. fl.), ävensom asociala sinnesslöa samt obildbara sinnesslöa under

vissa förutsättningar. I 8 § stadgas om överinseende över och inspektion

av sinnesslövården. Överinseendet skulle tillkomma medicinalstyrelsen, men

sinnesslöskolor och vissa arbetshem skulle därjämte vara underkastade pedagogisk

inspektion.

I andra kapitlet meddelas bestämmelser om intagning och utskrivning av

elever m. m. Då elev i folkskolan finnes på grund av bristande fattningsförmåga

icke kunna tillgodogöra sig den där meddelade undervisningen,

skulle skolstyrelsen anmäla förhållandet till barnavårdsnämnden. Detsamma

skulle gälla beträffande skolpliktigt barn, som av dylik anledning icke börjat

skolan, senast vid fyllda nio år (9 §). Det skulle tillkomma barnavårdsnämnden

att föranstalta örn läkarundersökning av barnet, om sådan icke redan

skett, och att, därest barnet vid undersökningen befunnes vara sinnesslött,

ingiva ansökan om barnets intagande i vederbörande sinnesslöanstalt i den

mån barnets anhöriga icke gjorde detta. Sedan ansökan örn intagning i anstalt

inkommit, skulle det ankomma på anstaltens läkare att med ledningav

handlingarna avgöra, huruvida barnet lämpligen kunde intagas i anstalten

eller företedde så höggradig psykisk defekt, att intagning för prövning av

bildbarhet vore obehövlig (10 §). I anstalt intaget barn, som befunnits obildbart,

skulle åter utskrivas (12 §). Beträffande barn, som befunnits obildbart,

skulle det tillkomma vederbörande vårdnadshavare att avgöra, om

ansökan skulle ingivas till vårdhem för sinnesslöa (11 §). Bildbar sinnesslö

elev skulle kvarstanna i skolan så länge hans ålder och förmåga att tillgodogöra

sig skolundervisningen utgjorde anledning därtill, dock högst 8 år, samt

därefter i arbetshem fortsätta utbildningen i praktiskt hänseende till 21 års

ålder, i den mån han icke dessförinnan utackorderats i familjevård eller

försöksutskrivits till enskilt hem (16 §). Beslutanderätten i fråga örn utackordering

och försöksutskrivning skulle i regel tillkomma föreståndaren

vid vederbörande centralanstalt men skulle i särskilda fall kunna överflyttas

på föreståndare vid enskild anstalt, som av medicinalstyrelsen godkänts

därför (17 och 18 §§). Elev, som genomgått externatskola för sinnesslöa barn,

skulle anmälas till vederbörande centralanstalt och genom dess försorg intagas

i arbetshem, där ej ^ackordering eller utskrivning funnes kunna omedelbart

företagas (19 §). Definitiv utskrivning finge ej äga rum före 21 års

ålder, och även efter denna tid skulle de bildbara sinnesslöa, som icke till
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

31

hörde den statliga sinnesslövården, under hela livstiden vara inregistrerade

i vederbörande centralanstalt, som hade skyldighet att vid behov bistå med

råd och hjälp (20 §). Vidare föreskrives, att intagning i enskilda arbetshem

och vårdhem icke finge ske utan föregående anmälan till centralanstalt (21 §)

samt att anstalternas läkare respektive föreståndare vore skyldiga att göra

anmälan till pastorsämbetet om sinnesslöhet, att påkalla sterilisering där

anledning härtill förelåge samt att föranstalta örn förordnande av förmyndare

för sinnesslö, då denne uppnådde 21 års ålder (22—24 §§). Slutligen

lämnas föreskrifter örn klagorätt (25 och 26 §§). I ärende om intagning i

sinnesslöanstalt av skolpliktigt barn skulle klagan föras hos medicinalstyrelsen.

Vissa andra frågor skulle kunna hänskjutas till vederbörande anstalts

styrelse och i andra hand till inspektören för sinnesslövården och medicinalstyrelsen.

Frågan om de tvångsåtgärder, som skulle tillgripas för det fall att ett sinnesslött

barns föräldrar vägrade sin medverkan till barnets intagande på sinnesslöanstalt,

har av de sakkunniga lösts genom anknytning till barnavårdslagen.

För detta ändamål föreslås ändring av 29 § barnavårdslagen av innebörd,

att omhändertagande för samhällsvård, som enligt nu gällande lag får

ske allenast med föräldrarnas medgivande, skulle i det fall att barnet vore

sinnesslött kunna äga rum även utan sådant medgivande.

De sakkunniga föreslå vidare ett tillägg till 1 § folkskolestadgan av innehåll,

att barn, som befunnits vara sinnesslött, icke må undervisas i folkskola.

Närmare föreskriftqr rörande kommunala och enskilda anstalter för bildbara

och obildbara sinnesslöa samt externatskolor för sinnesslöa barn ha de

sakkunniga upptagit i ett förslag till stadga för sinnesslövården. Vidare ha de

utarbetat förslag till kungörelse angående statsbidrag till uppförande av och

inrättande av kommunala sinnesslöanstalter samt till driften vid kommunala

och enskilda sinnesslö- och epileptikeranstalter.

Slutligen ha de sakkunniga även framlagt förslag till reglemente för statens

uppfostringsanstalter för sinnesslöa.

Yttrandena.

Den föreslagna lagstiftningens huvudgrunder lia i de avgivna yttrandena i

allmänhet lämnats i stort sett utan erinran. I särskilda avseenden ha dock

i åtskilliga yttranden gjorts framställningar om vissa jämkningar.

I fråga om lagstiftningens omfattning anför sålunda socialvård

skommittén:

Det kan ifrågasättas huruvida bestämmelser örn anstaltsväsendets organisation,

särskilt den statliga delen därav, böra i den omfattning som skett infogas

i den föreslagna lagen örn sinesslövården, vilken i andra delar huvudsakligen

innehåller stadganden, vilka allenast äga tillämpning i fråga örn bildbara sinnesslöa.

Lagförslaget reglerar ingalunda samtliga de spörsmål, vilka kunna

anses omfattas av dess rubrik. Det har således för sinnesslövårdens del icke

samma betydelse som sinnessjuklagen för vården av de sinnessjuka. Det må i

detta sammanhang erinras örn att sinnessjuklagen enligt sin lydelse — i vilken

någon förändring icke föreslås av de sakkunniga —- i huvudsakliga delar äger

tillämpning å vården av de sinnesslöa. Den svåra frågan örn gränsdragningen

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 205. s

mellan sinnessjuklagen och den föreslagna lagen om sinnesslövården torde

icke vara tillräckligt beaktad i betänkandet. Där lägges tyngdpunkten på sådana

åtgärder, som föranledas av den föreslagna skolplikten, och i fråga örn

organisationen av sinnesslövården i dess helhet förete lagförslagen vissa luckor,

som påkalla omarbetning av desamma. Det synes kommittén, att man

härvid bör reglera skolplikten och därmed sammanhängande frågor i en särskild

lag; däremot torde det icke vara erforderligt att lagstiftningsvis fastslå

statens huvudmannaskap för vissa kategorier sinnesslöanstalten Frågan om

en lag örn sinnesslövården, motsvarande sinnessjuklagen, tarvar däremot på

vissa punkter en ytterligare utredning.

I fråga örn överinseendet över sinnesslöanstalterna anför

skolöverstyrelsen:

Undervisning och utbildning av bildbara sinnesslöa måste anses vara främst

en pedagogisk fråga. Andra omständigheter av såväl medicinsk som socialvårdande

natur föreligga här även, till och med i högre grad än vid annan undervisning,

men man torde likväl få anse uppfostringssynpunkterna böra

överväga. Vid ett särskiljande av sinnesslövårdens olika grenar efter dess undervisnings-

och uppfostringsmoment (skolhem och vissa arbetshem) å ena

sidan och vårdmomenten (vissa arbetshem och vårdhem) å den andra, borde

utan tvivel överinseendet i fråga om den förstnämnda sidan av verksamheten

tillkomma skolmyndigheterna. En sådan uppdelning av klientelet och administrationen

vore säkerligen ur många synpunkter eftersträvansvärd. Då,

såsom de sakkunniga nu föreslå, en samorganisering av de olika anstaltstyperna

till centralanstalter avses för att underlätta samarbetet mellan de olika

sektionerna och för att åstadkomma enhetlig ledning, blir frågan om överinseendet

över verksamheten mera komplicerad. Ståndpunktstagandet blir

väsentligen beroende av hur anstalternas ändamål fixeras, örn de som helhet

främst ha att ge medicinsk behandling och vård åt bildbara sinnesslöa och

bereda möjlighet för deras registrering, övervakning och eftervård, eller om de

främst skola anses vara undervisnings- och utbildningsanstalter. Det kan säkerligen

principiellt hävdas, att undervisning och uppfostran även beträffande

de föreslagna centralanstalterna är den mest framträdande bland de övriga i

och för sig betydelsefulla verksamhetsgrenarna. Behovet av medicinsk kontroll

synes kunna tillgodoses genom anställande av anstaltsläkare och genom medicinsk-psykiatrisk

inspektion. Skolöverstyrelsen finner det därför — ehuru

anordningen innebär en utökning av överstyrelsens uppgifter och säkerligen

medför ökat behov av arbetskraft — riktigast, att dessa anstalter ställas under

överstyrelsens överinseende och att det föreliggande förslaget omarbetas i enlighet

härmed. Skulle emellertid, trots vad nu anförts, överinseendet anförtros

medicinalstyrelsen, är det angeläget, att skolmyndigheterna tillförsäkras

vederbörligt inflytande över den undervisning och utbildning, som skall meddelas

vid sinnesslöanstalterna och att detta kommer till uttryck i stadgandena.

Skolöverläkaren Herlitz anförde skiljaktig mening och yttrade:

Visserligen tala skäl för att de vid centralanstalterna knutna skolhemmen

skulle ställas under skolöverstyrelsens överinseende, men de likaledes i dessa

anstalter ingående vårdhemmen och även arbetshemmen äro avsedda för ett

klientel, som med större fördel torde böra stå under medicinalstyrelsens

överinseende.

Centralanstalterna för vård och uppfostran av den sinnesslöa ungdomen

kommer enligt min mening att få övervägande medicinsk karaktär och där

intagna barn torde i huvudsak komma att bedömas från medicinska utgångs
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

33

punkter. Anstaltsledningen bör inneha särskild kompetens för att kunna verkställa

de åtgärder av social natur, som kunna komma att krävas såsom eftervård

i form av familjevård eller försöksutskrivning, sterilisering och dylika

åtgärder, vilket ock av de sakkunniga framhålles.

På grund av vad som anförts anser jag i likhet med de sakkunniga, att övervägande

skäl tala för att anstalterna för sinnesslöa barn böra stå under

överinseende av medicinalstyrelsen och vara underkastade pedagogisk inspektion

av överstyrelsen.

1940 års skolutredning anför, att de sakkunniga icke synas lia tillräckligt

beaktat, att frågan om ordnandet av de bildbara sinnesslöa barnens vård i

första hand är en fråga om undervisning och uppfostran, alltså en pedagogisk

fråga, varför den lämpliga fördelningen mellan medicinsk och pedagogisk

sakkunskap av uppsikten över och ledningen av sinnesslöskolorna borde närmare

övervägas.

Allmänna svenska föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka

anför i denna fråga:

De sakkunniga se väl medicinskt på den föreliggande frågan. Detta framträder

särskilt, då det gäller ledning, överinseende och tillsyn. Ehuru de

föreslagna centralanstalterna skola omfatta endast skolhem, arbetshem och

observationsavdelning (»vårdhem») för barn och sålunda helt skola ha karaktären

av skol- och uppfostringsanstalter, så är det icke skolöverstyrelsen

och den pedagogiska inspektören utan medicinalstyrelsen och den medicinske

inspektören, som skola ha överinseendet och den närmare tillsynen. Enligt

föreningens uppfattning skulle en annan rangordning vara naturligare och

riktigare. Vad särskilt angår externatskolorna synes med hänsyn till deras

nära samhörighet med respektive städers folkskoleväsen alldeles särskild

anledning förefinnas för att de böra sortera under skolöverstyrelsen. Vidare

vill föreningen framhålla vikten av att de enskilda arbetshemmen, som ju

även de ha en fostrande uppgift, bli föremål för pedagogisk inspektion.

Svenska stadsförbundet anför:

Förbundet kan icke biträda förslaget om särskilda styrelser för externatskolorna

och dessas ställande under medicinalstyrelsens överinseende. Det är

här dock pedagogiska synpunkter det i första hand gäller att anlägga. Skolor,

som mottaga sinnesslöa barn, vilka ej äro behäftade med lyten eller sjukdomar,

böra betraktas som undervisningsanstalter.

I svenska stadsförbundets yttrande ha städerna Malmö och Gävle instämt.

Svenska läkaresällskapet hemställer, att i lagtexten uttryckligen utsäges,

att även externatskolorna skola sta under medicinalstyrelsens överinseende

och under tillsyn av inspektören för sinnesslövården, då det är av vikt, att

eleverna vid externaten i samma utsträckning som de på anstalterna bli föremål

för socialmedicinska åtgärder.

Hälsingborgs stad hänvisar till ett av dess folkskolstyrelse avgivet yttrande,

vari anföres:

Folkskolstyrelsen ställer sig betänksam till den tendens att skjuta åt sidan

den pedagogiska sakkunskapen i fråga örn ledningen av sinnesslöundervisningen,

som förmärkes i betänkandet. Det torde knappast vara så avgjort,

som de sakkunniga synas mena, att sinnesslöanstalternas verksamhet, bortsett

från den rena skolundervisningen, skulle ligga helt utanför skolövcrstv
Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 205. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

relsens arbetsområde. 1 själva varket fullgör ju den nutida skolan en mängd

skiftande uppgifter av social och hälsovårdande natur, för vilkas riktiga

handhavande följaktligen skolöverstyrelsen är i sista hand ansvarig. Huvuddelen

av det klientel det här är fråga om, passerar skolan på sin väg till sinnesslöanstalterna,

och det torde främst ankomma på lärarpersonalen och skolledningarna,

örn dess omhändertagande skall ske i rätt tid och på bästa sätt.

Inom folkskolans organisation kvarstår ju (och de sakkunniga föreslå därvidlag

ingen förändring) den närbesläktade, betydligt större grupp av efterblivna

barn, som erhåller undervisning i hjälpskolan. Folkskolstyrelsen ifrågasätter

därför, om icke tvärtom ett större inflytande bör ges skolöverstyrelsen

inom sinnesslövårdsorganisationen. I fråga om de föreslagna externatskolornas

ledning synes det folkskolstyrelsen ur alla synpunkter lämpligast, att folkskolstyrelserna

i ifrågavarande skoldistrikt stadgeenligt fingo i uppdrag att

fungera såsom styrelse för desamma och den kommunala skolledaren (folkskolinspektören,

överläraren) såsom pedagogisk inspektör, varigenom på

denna punkt en onödig duhbelorganisation på den grundläggande skolundervisningens

område förhindras.

Socialstyrelsen framhåller det nära sammanhanget mellan sinnsslövården

och socialvården och säger härom:

Vad först angår undersökning av harn och ansökning om intagning av

sinnesslöa barn å centralanstalt, skulle det enligt förslaget åligga barnavårdsnämnden

att tillse att intagning kommer till stånd. I fråga örn blinda och dövstumma

barn anlitas icke barnavårdsnämnden, utan det ankommer i dessa

fall på vederbörande skolråd och folkskolstyrelse att tillse, att barnet intages

i läroanstalt. Kontroll utövas av vederbörande inspektör övar blindrespektive

dövstumsundervisningen. Att förfaringssättet i praktiken måste

ställa sig annorlunda i fråga om sinnesslöa barn finner styrelsen vara uppenbart.

Styrelsen vill betona att det här föreligger en mera krävande socialpedagogisk

uppgift att verka för förståelse och medverkan från föräldrarnas

sida för att barnen beredas ändamålsenlig undervisning och vård. Det är av

stor betydelse, att verksamheten i bästa mening populariseras, och därvid

gäller det mera att vinna än övervinna, mera sinnelag än lag och tvång.

Styrelsen vill vidare erinra om att uttagningen av barn till sinnesslövården

intimt sammanhänger med den psykiska rådgivning och hälsokontroll

genom psykiatriskt utbildade läkare, varom ungdomsvårdskommittén inom

en nära framtid kommer att avgiva förslag. Denna psykiska rådgivning är

på ett eller annat sätt knuten eller bör vara knuten till barnavårdsnämnderna

och skolorna. Man bör också observera, att socialvårdens organ ofta före

skolans lärare ställas inför uppgiften att hjälpa familjer med sinnesslöa barn

och att omhändertaga barnen.

Sambandet med socialvården sträcker sig även till barnhemmen och ålderdomshemmen,

där ett stort antal sinnesslöa finnas intagna. Det är ett mycket

viktigt socialvårdsintresse att de sinnesslöa barnen på barnhemmen och vårdtagarna

på ålderdomshemmen beredas platser å specialanstalter för undervisning

och vård.

Skolöverstyrelsen anför i fråga om tillvägagångssättet vid de

sinnesslöa barnens omhändertagande:

Då det här gäller en för barnen och målsmännen så ingripande och ömtålig

åtgärd som barns överföring till undervisning och vård i särskilda anstalter,

är det av stor betydelse, att särskiljandet äger rum under medverkan av

de instanser, som kunna förutsättas hava erforderliga möjligheter att träffa

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

35

ett rättvist avgörande och under sådana former i övrigt, som i humanitärt

avseende äro lämpliga.

överstyrelsen finner det ur nämnda synpunkter främst angeläget att lärarens

och skolans erfarenheter av barnen väl utnyttjas vid uttagandet av

de bildbara sinnesslöa, detta så mycket mera som den primära diagnosen

enligt förslaget skulle grunda sig på barnens oförmåga att tillgodogöra sig

undervisning. De åtgärder, som inom folkskolan böra vidtagas beträffande

särskiljandet av dessa barn, kunna lämpligen ansluta till de för uttagning

av barn till hjälpklass fastställda riktlinjerna. Enligt dessa skall avskiljandet

grundas dels på erfarenheter från den vanliga skolundervisningen och dels

på övriga förhandenvarande omständigheter av psykisk och fysisk natur.

För ernående av största möjliga objektivitet vid bedömandet av den psykiska

efterblivenbeten och dess underlag skall härvid vederbörlig hänsyn tagas

till de upplysningar örn barnet, som erhållits vid företagen läkarundersökning

och intelligensundersökning. Även den i riktlinjerna angivna ordningen

för uttagningen synes kunna i tillämpliga delar gälla vid särskiljandet från

folkskolan av de bildbara sinnesslöa. Man kan hava skäl förutsätta, att de

angivna riktlinjerna såvitt är möjligt komma att tillämpas både i fråga om

hjälpklassklientelet och de bildbara sinnesslöa. I den nu föreslagna lagstiftningen

örn sinnesslövården torde de anförda synpunkterna kunna tillgodoses

genom smärre kompletteringar. Det kan ifrågasättas, huruvida icke ansökan

om intagning av bildbara sinnesslöa i särskild anstalt i samtliga de

fall, då så kan ske i samförstånd med målsman och denne ej själv vidtager

åtgärden, finge göras av skolstyrelsen direkt till vederbörande anstalt och

barnavårdsnämnderna endast underrättas om åtgärden. Barnavårdsnämnderna

skulle då engageras endast om tvångsförfarande bleve behövligt. En

sådan uppmjukning av bestämmelserna torde ur psykologisk synpunkt hava

en viss betydelse, och överstyrelsen förordar för sin del en sådan anordning.

Därest ur andra synpunkter barnavårdsnämnderna anses liksom hittills mera

allmänt böra handhava inlagningsprodeduren, vill överstyrelsen dock ej motsätta

sig den av de sakkunniga föreslagna ordningen. Vare sig ansökan ingnes

av enskilda, av skolstyrelserna eller barnavårdsnämnderna böra emellertid

till handlingarna fogas, utöver vad de sakkunniga föreslagit, de uppgifter

och utlåtanden, varpå skolstyrelsen grundat sin uppfattning örn barnet

(förutom läkarintyg även avdelningslärarens utlåtande och uppgift om

eventuellt undergången intelligensprövning).

Socialvdrdskommiltén anför i denna del:

Enligt förslaget skola alla ansökningar ställas till centralanstalten, vars

läkare i samråd med föreståndaren avgör om barnet skall intagas i anstalt

för fullgörande av skolplikten och i så fall å vilken anstalt. Dessförinnan

skall barnet genom barnavårdsnämndens försorg ha undergått läkarundersökning.

Med tanke på don betydelsefulla ställning, som läkaren vid centralanstalten

skall intaga (efter beslut av honom konstitueras exempelvis en

retentionsrätt gentemot den sinnesslöe under lång lid), synes det anmärkningsvärt,

att de sakkunniga icke föreslagit bestämmelser, vilka garantera

att denne äger erforderlig utbildning och erfarenhet i pediatrik och psykiatri,

överhuvud taget synas de sakkunniga icke i erforderlig utsträckning ha

beaktat behovet av sakkunnig läkares medverkan vid skolhemmens verksamhet,

ehuru de rikta viss kritik mot de nuvarande skolhemmen i detta

avseende. De flesta centralanstalterna äro visserligen för små för alt kunna

vid sig binda heltidsanställda läkare, men det är uppenbarligen otillfredsställande,

att garantier ej finnas för att föreståndaren, som bar ali besluta

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

om bl. a. utskrivning till familjevård och återintagning, vid sin sida har

läkare med specialutbildning. Förutsättningarna härför komma givetvis att

ökas efter det eventuella genomförandet av ett förslag om anordnande landstingsvis

av psykiatriska rådgivningsbyråer för barn och ungdom under ledning

av psykiatriskt skolade läkare.

Allmänna svenska föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka

har anfört:

Den i sakkunnigförslaget föreskrivna anmälan till barnavårdsnämnden

synes vara onödig, då skolstyrelsen lämpligen själv bör kunna sörja för läkarundersökning.

Enligt föreningens mening bör det vidare vara anstaltens

föreståndare, som i samråd med läkaren avgör frågan om intagning å sinnesslöanstalt

och icke tvärtom.

Beträffande de sakkunnigas förslag i fråga om tvångsåtgärder för

intagning i sinnesslöanstalt anför socialstyrelsen:

Socialstyrelsen måste i fråga örn garantierna för skolpliktens genomförande

göra en invändning mot förslaget, särskilt tillägget till 29 § barnavårdslagen,

nämligen att barnavårdsnämnden skall omhändertaga barn, som är i

behov av vård utom hemmet på grund av sinnesslöhet, även om föräldrarna

ej lämna sitt medgivande därtill. Såsom särskilt framhålles i betänkandet

kommer den föreslagna lagstiftningen genom sina bestämmelser om skolplikt

med anstaltstvång, övervakning, sterilisering m. m. att möjliggöra kraftiga

ingrepp i individens självbestämmanderätt. Av stor vikt är då, att lagbestämmelserna

ge såvitt möjligt betryggande garantier för att sådana åtgärder

icke få vidtagas med mindre starkt grundade skäl därför föreligga. Såsom

styrelsen redan uttalat synes ett annat förfaringssätt än i fråga örn blinda

och dövstumma vara av behovet påkallat. Styrelsen är dock icke övertygad

om att en lösning bör sökas inom barnavårdslagens ram, i varje fall

icke i samband med samhällsvården, såsom föreslås genom nyssnämnda tilllägg

till barnavårdslagen. I anslutning till förslagets huvudtanke att ett ingripande

behövs redan vid intagning å centralanstalt, föreslår socialstyrelsen,

att anmälnings- och intagningsförfarandet liksom sinnesslövårdens ställning

i övrigt till socialvården tages i övervägande genom en kompletterande

utredning, som bör verkställas av ett fåtal personer på kort tid och som icke

bör föranleda uppskov med det framlagda förslagets genomförande.

Socialvårdskommittén anför i denna fråga:

Alla bestämmelser om skolplikt för bildbara sinnesslöa bli uppenbarligen

utan betydelse, örn denna plikt ej kan tvångsvis göras gällande. De sakkunnigas

förslag innebär utvidgning av nu förefintlig tvångsrätt dels genom förslag

till ändrad lydelse av 29 § 2 mom. barnavårdslagen (omhändertagande

för samhällsvård utan föräldrarnas medgivande) och dels genom bestämmelserna

om retentionsrätt i fråga om bildbara sinnesslöa intill 21 års ålder.

Ehuru förstnämnda bestämmelse är motiverad av den föreslagna skolplikten

har den uppenbarligen en rent självständig betydelse, i det att den omfattar

även sinnesslöa barn under skolåldern. Otvivelaktigt finnas emellertid åtskilliga

andra kategorier barn, vilkas vårdbehov det är lika angeläget att tillgodose

som de sinnesslöa. Kommittén är icke övertygad om att nuvarande

bestämmelser om skyddsuppfostran äro otillräckliga för detta syfte. Under

alla förhållanden är kommittén icke beredd att nu förorda en speciallagstiftning,

avseende samtliga sinnesslöa barn, utan vill tillstyrka, att man åtminstone

tills vidare antager bestämmelser, som mera direkt taga sikte på

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

37

de bildbara sinnesslöa barnens skolplikt. Ur principiell synpunkt kunna vägande

erinringar riktas mot det föreslagna tillägget till 29 § barnavårdslagen

även därutinnan, att i samhällsvården införes ett moment av tvång, som är

för denna hjälpform främmande. Härigenom utsuddas på ett olyckligt sätt

gränsen mellan samhällsvård och skyddsuppfostran. Förslaget innebär i denna

del bl. a., att besvärsrätt ej skulle finnas mot barnavårdsnämndens beslut,

ej heller skyldighet för barnavårdsnämnden att, då föräldrarna motsätta

sig vården, underställa ärendet länsstyrelsens prövning. I detta sammanhang

vill kommittén erinra örn att skolmyndigheterna enligt nuvarande

ordning ha ansvaret för att skolpliktiga blinda och dövstumma barn överföras

till undervisningsanstalterna. En motsvarande ordning vore givetvis tänkbar

beträffande sinnesslöa barn. Kommittén finner dock i likhet med de

sakkunniga, att åt barnavårdsnämnderna med deras större erfarenhet av behandlingen

av i ett eller annat avseende defekta barn bör anförtros ifrågavarande

uppgift, särskilt som det i åtskilliga fall torde finnas anledning att,

när anmälan angående sinnesslött barn inkommer, undersöka de i föräldrahemmet

rådande förhållandena ur vidare synpunkter än sådana, som sammanhänga

med själva skolplikten. Huruvida samhällets tvångsmakt gentemot

de sinnesslöa barnen i skolpliktig ålder bör fastställas i samband med

en reform av skyddsuppfostringsinstitutet eller genom särskilda bestämmelser

inom ramen för en lagstiftning om skolplikt, torde vara av mindre betydelse;

kommittén vill emellertid närmast förorda, att sistnämnda väg beträdes.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet riktar liknande invändningar

mot förslaget till ändring i barnavårdslagen och anför vidare härom:

Enligt förbundets mening bör, örn ett omhändertagande enligt barnavårdslagen

måste komma till stånd för att bereda de sinnesslöa barnen skolutbildning,

detta ske genom att barnen omhändertagas för skyddsuppfostran.

För detta ändamål synes 22 § a) barnavårdslagen böra givas ett sådant innehåll,

att indikationer för barns omhändertagande skapas för fall, då föräldrarna

motsätta sig eller förhindra fullgörandet av skolplikt vid sinriesslöskola.

Även andra ändringar i barnavårdslagen äro emellertid påkallade av

de sakkunnigas förslag. Sålunda torde det vara nödvändigt att i 6 kap. barnavårdslagen

införa bestämmelser, som giva ledningen för sinnesslöanstalt

samma befogenhet som skyddshemsledning att besluta angående omhändertaget

barns utskrivning.

Allmänna svenska föreningen för vården örn de sinnesslöa och fallandesjuka

framhåller, att förslaget till ändring i 29 § barnavårdslagen icke stämmer

överens med den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att vårdnadsliavaren

ensam avgör frågan örn omhändertagandet av sinnesslö, som

befunnits obildbar, och föreslår därför att ändringen i barnavårdslagen inskränkes

till bildbara sinnesslöa.

Beträffande frågan örn rätten att anföra besvär över besil!

t o m intagning å sinnesslöanstalt anför Malmö siad:

Som förut nämnts skall medicinalstyrelsen enligt förslagen utgöra besvärsinstans

i frågor rörande intagning i sinnesslöanstalt. Då intagning i sinnesslöanstalt

onekligen innebär ett tämligen betydande ingrepp i den enskildes frihet,

samt åtgärden, när fråga icke är örn utpräglat sinnesslöa, sannolikt icke

alltid kommer att hälsas nied tillfredsställelse av (leii efterblivnes anhöriga,

opaginerad Kontrollera mot PDF

3S

Kungl. Maj.ts proposition nr 205-

kan förutses, att åtskilliga ömtåliga frågor rörande intagning komma att dragas

under besvärsinstansens prövning. Likaledes komma troligen åtskilliga

konflikter att uppkomma t. ex. rörande fråga om vilken anstalt, som i varje

fall är den lämpliga för viss sinnesslö, i vilka konflikter stat och kommun

kunna lia motsatta ekonomiska intressen. Det må erinras örn, att inom

sinnessjukvården inrättats ett särskilt organ, sinnessjuknämnden, för prövning

av frågor om utskrivning från sinnessjukhus. Sinnessjuknämnden har

givits sådan sammansättning, att även andra synpunkter än rent medicinska

avsetts skola vinna tillbörligt beaktande vid prövning av frågor om kvarhållande

å sinnessjukhus m. m. Vad beträffar sinnesslövården synes enligt

avdelningens mening lämpligast, att ett särskilt organ för prövning av besvär

över beslut om intagning å sinnesslöanstalt inrättas, i vilket organ ej endast

medicinsk utan även pedagogisk och juridisk sakkunskap bör vara företrädd.

Skolöverstyrelsen anför, att när det gällde besvärsordningen vid klagan i

ärende om intagning å anstalt av sinnesslött barn den myndighet, som skulle

ha överinseendet över dessa anstalter, även borde upptaga besvär. I varje

fall syntes yttrande över besvären böra före avgörandet inhämtas från pedagogiske

inspektören för sinnesslöundervisningen.

Departementschefen.

Såsom jag redan i det föregående framhållit torde den nu ifrågavarande

lagstiftningen böra innehålla två huvudgrupper av bestämmelser, nämligen

dels sådana som röra skyldighet för landsting och städer utanför landsting

att anordna anstalter för vård och uppfostran av bildbara sinnesslöa

och dels föreskrifter angående de sinnesslöas intagning i och utskrivning

från dylika anstalter, tvångsmedel, besvärsrätt m. m. Däremot äro stadganden

rörande statens skyldighet att omhändertaga vissa kategorier av

sinnesslöa icke av beskaffenhet att behöva fastslås i lag. Behovet av tvångsmedel

i dessa fall torde även vara tillräckligt tillgodosett genom redan befintliga

lagar (sinnessjuklagen och barnavårdslagen). Vid sådant förhållande

torde, såsom också framhållits av socialvårdskommittén, den av de

sakkunniga föreslagna rubriken till lagen (lag om sinnesslövården) vara

alltför omfattande. I stället synes lagen lämpligen böra rubriceras såsom lag

angående undervisning och vård av bildbara sinnesslöa.

Såsom de sakkunniga närmare utvecklat erfordras för fullgörandet av de

uppgifter, som skola åvila landsting och städer utanför landsting, anstalter

av olika slag, nämligen i främsta rummet skolhem med sinnesslöskolor samt

i anslutning därtill upptagningshem för sinnesslöa barn under skolåldern och

arbetshem för elever, som avslutat utbildningen i sinnesslöskola. De sakkunniga

ha föreslagit, att dessa olika anstalter för vinnande av enhetlighet i ledning

och administration samordnas i en centralanstalt för varje landstingsområde

eller stad, som icke deltager i landsting. Detta förslag, som icke föranlett

några erinringar, finner jag mig böra biträda. Även externatskolorna

synas, där sådana förekomma, lämpligen böra inordnas under centralanstaltens

styrelse. Härigenom vinnes att alla ansökningar om intagning i

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205-

39

sinnesslöskola samlas till ett ställe, centralanstaltens styrelse, där sålunda

avgörandet träffas, huruvida vederbörande lämpligen bör undervisas i externatskola

eller intagas i internatanstalt. Härigenom erliålles även på ett

tidigt stadium en enhetlig registrering av och kontroll över samtliga sinnesslöa

barn inom kommunens område.

Givetvis bör hinder icke föreligga för att, såsom hittills i vissa fall ägt

rinn, flera landsting eller landsting och stad anordna gemensam centralanstalt.

De sakkunniga ha föreslagit, att skyldigheten att anordna centralanstalt

för bildbara sinnesslöa skulle kunna i särskilda fall överflyttas på enskild

anstalt, som av medicinalstyrelsen godkännes för sådant ändamål. Härvid

torde de sakkunniga i första hand ha tänkt på förhållandena i Stockholms

stad, som för närvarande icke har någon egen internatskola utan tillgodosett

sitt behov av internatplatser genom överenskommelse med Föreningen

för sinnesslöa barns vård. Föreningens sinnesslöanstalt vid Slagsta fungerar

enligt denna överenskommelse i realiteten som internatanstalt för Stockholms

stad, och den torde även, ehuru formellt en enskild anstalt, i huvudsak

drivas med medel, som anslås av Stockholms stad. Det synes emellertid

vara mindre tillfredsställande att åt en enskild anstalt överlåta så viktiga

avgöranden som att besluta om tvångsintagning å internatanstalt och dylikt,

särskilt som inga garantier finnas för en sådan förenings bestånd eller

för kvalifikationerna hos dess ledning. Det synes därför vara en riktigare

lösning, att landsting och stad skola kunna i viss omfattning, i den mån

behovet av anstaltsplatser blivit fyllt genom särskilda överenskommelser,

befrias från skyldighet att anordna anstalt av visst slag, t. ex. skolhem eller

arbetshem, men att det dock alltid skall finnas en kommunal anstaltsstyrelse,

till vilken beslutanderätten i fråga om intagning samt ansvaret för

de sinnesslöas omhändertagande kunna knytas. I allmänhet torde väl också

någon eller några av de avdelningar, av vilka en fullständig cenlralanstalt

består, komma att sortera direkt under denna styrelse.

De sakkunniga ha föreslagit, att de kommunala sinnesslöanstalten^ skola

stå under överinseende av medicinalstyrelsen och under närmaste tillsyn

av inspektören för sinnesslövården samt att därjämte sinnesslöskolor samt

arbetshem, som äro knutna till skolhem, skola vara underkastade pedagogisk

inspektion. Häremot bär i vissa yttranden gjorts gällande, alt de föreslagna

centralanstalterna helt eller åtminstone till övervägande del lia karaktären

av skol- och uppfostringsanstalter samt att det vid sådant förhållande

läge närmast till hands att överinseendet över anstalterna skulle anförtros

åt skolöverstyrelsen.

Inom sinnesslövården finnas vissa grenar (t. ex. vårdhem för obildbara

sinnesslöa), där vårdsynpunkterna helt överväga, och andra grenar (t. ex.

skolhem), där undervisnings- och uppfostringsmomenten träda i förgrunden.

Beträffande de förstnämnda grenarna torde någon tvekan icke råda

örn att de böra stå under medicinalstyrelsens överinseende. I fråga örn de

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 205-

sistnämnda grenarna åter förhåller det sig så, att det visserligen i främsta

rummet är fråga om skolundervisning och uppfostran men att denna med

hänsyn till klientelets beskaffenhet måste meddelas med ett helt annat hänsynstagande

till medicinska synpunkter än vid annan undervisning. Vid

arbetshemmen slutligen meddelas visserligen undervisning i praktiska färdigheter

(yrkesutbildning), men de viktigaste och mest maktpåliggande uppgifterna

vid denna verksamhetsgren torde dock hänga samman med elevernas

anpassning och utplacering i förvärvsverksamhet under mera fria förhållanden.

För dessa uppgifter torde medicinsk skolning och insikter i sociala

frågor vara av större betydelse än rent pedagogisk utbildning.

Enligt de sakkunnigas förslag, till vilket jag i det föregående uttalat min

anslutning, skulle den kommunala sinnesslövården organiseras i centralanstalter,

i regel omfattande såväl skolhem som arbetshem och vårdhem,

eventuellt även externatskola. Någon uppdelning av det egentliga överinseendet

över anstalterna efter dessa olika grenar lärer icke kunna komma i

fråga. Vid bedömande av frågan vilken myndighet, som bör utöva överinseendet,

bör beaktas att de av skolöverstyrelsen framhävda pedagogiska synpunkterna

endast äga giltighet under skoltiden, medan den sinnesslöe enligt

förslaget dels kan omhändertagas redan före skolåldern, dels skall stå under

övervakning jämväl såsom vuxen. För ett effektivt utnyttjande av samtliga

platser för sinnesslöa, däri inbegripet sådana platser, vilka stå till förfogande

a sinnessjukhus, bör vidare en enhetlig ledning av samtliga sinnesslöanstalter

och sinnessjukhus för mottagande av sinnesslöa eftersträvas.

Sådan ledning kan emellertid ej tänkas utövad av annan myndighet än

medicinalstyrelsen. Vidare synes det nära sambandet med socialvården bliva

med medicinalstyrelsen såsom överordnad myndighet bäst tillgodosett, då

det redan nu bedrives ett intimt samarbete mellan medicinalstyrelsen och

socialstyrelsen i socialmedicinska frågor. På grund av nu anförda skäl ansluter

jag mig till de sakkunnigas förslag att förlägga överinseendet över de

kommunala anstalterna hos medicinalstyrelsen.

Uppenbart är emellertid, att undervisningen vid sinnesslöskolor och arbetshem

bör stå under pedagogisk inspektion av skolöverstyrelsen genom den

pedagogiske inspektören för sinnesslöundervisningen. Föreskrift om sådan

inspektion torde böra införas i lagtexten såsom också skett i de sakkunnigas

förslag.

I fråga om intagningsproceduren synes det vara riktigt att, såsom socialstyrelsen

framhållit, omhändertagandet i största möjliga utsträckning bör

ske på frivillighetens väg och att tvångsåtgärder böra anlitas endast som

en yttersta utväg. Vederbörande skolmyndighet bör av denna anledning och

med hänsyn till sin pa direkt erfarenhet grundade kännedom örn barnen i

första hand omhänderha särskiljandet av de sinnesslöa barn, som icke redan

före skolålderns inträde omhändertagits å sinnesslöanstalt. Den erforderliga

läkarundersökningen torde då i regel kunna verkställas genom skolans försorg,

och med ledning av undersökningens resultat kunna föräldrarna uppmanas

att göra ansökan örn barnets intagande i vederbörande centralan
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205-

41

stalt. Emellertid synes det vara lämpligt, att anmälan från skolan till barnavårdsnämnden

sker såväl då ansökan till centralanstalten redan kommit

till stånd genom skolans förmedling som då något hinder härför mött. Härigenom

erhåller barnavårdsnämnden kännedom om samtliga sinnesslöa barn

inom sitt område och kan åläggas ansvaret för att de bli omhändertagna i

enlighet med lagen. Har ansökan till centralanstalten icke gjorts av vederbörande

vårdnadshavare och kan icke heller barnavårdsnämnden förmå honom

att ingiva sådan ansökning, bör givetvis nämnden vara behörig att

själv föranstalta härom.

Avgörandet av frågan om intagning i centralanstalt synes böra läggas hos

centralanstaltens läkare i samråd med föreståndaren. Avgörandet gäller dels

frågan, huruvida barnet är sinnesslött eller icke, och dels frågan, huruvida

det utan närmare prövning kan anses vara obildbart eller om det i sinnesslöskola

bör undergå prövning i fråga örn bildbarhet.

Även om prövningen giver vid handen, att det är fråga örn ett hildbart

sinnesslött barn, kan det stundom ifrågakomma, att barnet av särskilda

skäl bör sändas till en specialanstalt. Det kan även inträffa, alt centralanstalten

på grund av platsbrist eller annan anledning vill föranstalta om dess

omhändertagande å annan anstalt. I den mån barnet icke omhändertages

å statsanstalt bör det emellertid fortfarande betraktas som inskrivet vid centralanstalten

och stå under dess kontroll och tillsyn.

Om avgörandet av intagningsfrågan sålunda lägges i läkarens hand är

det givet, att vissa garantier böra skapas för läkarens kompetens på ifrågavarande

område. Föreskrifter i dylikt hänseende synas böra utfärdas i administrativ

ordning.

För att i sista hand säkerställa omhändertagandet av de sinnesslöa erfordras

givetvis en viss möjlighet till tvångsutövning. Att, såsom de sakkunniga

föreslagit, för detta ändamål anknyta till barnavårdslagen genom att möjliggöra

omhändertagande till samhällsvård av sinnesslött barn även utan

föräldrarnas medgivande, synes med hänsyn till de vägande erinringar, som

i yttrandena framförts häremot, icke kunna komma i fråga. Icke heller

synes det vara lämpligt att anknyta till institutet skyddsuppfostran. Härför

skulle bl. a. krävas, att åtskilliga specialbestämmelser för de ifrågavarande

fallen infördes i barnavårdslagen. I stället bör i förevarande lag särskilt

regleras den möjlighet till tvångsutövning, som bör ifrågakomma. Härvid

synes det ligga närmast till hands att anknyta till sinnessjuklagens bestämmelser

i motsvarande hänseende. Detta skulle innebära, att handräckning

av polismyndighet för verkställande av beslut örn intagning bör kunna

erhållas på begäran av den, som ansökt om intagning. Likaså bör handräckning

kunna anlitas för att lill anstalten återföra den, som därifrån olovligen

undanhåller sig.

Då beslut rörande intagning å sinnesslöanstalt sålunda skall kunna genomföras

tvångsvis, måste uppenbarligen möjlighet öppnas att anföra besvär

över beslutet. Även i detta avseende synes det vara lämpligt att anknyta

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 205-

till sinnessjuklagen och föreskriva, att besvär i dylika fall skola anföras hos

sinnessjuknämnden. Denna har redan nu att handlägga liknande ärenden

beträffande sådana sinnesslöa, som äro intagna å sinnessjukhus, I fråga om

beslut, varigenom utskrivning vägrats, synes motsvarande besvärsrätt böra

stadgas.

I fråga om utskrivning bör, såsom de sakkunniga föreslagit, förekomma

olika former: utackordering i familjevård, försöksutskrivning och definitiv

utskrivning. Beslutanderätten i fråga örn de båda förstnämnda åtgärderna

torde i regel böra tillkomma centralanstaltens styrelse eller förståndare även

i de fall, då vederbörande enligt särskild överenskommelse omhändertagits

å enskild anstalt. I särskilda fall synes emellertid utskrivningsrätten kunna

delegeras till föreståndare för dylika anstalter. I fråga om definitiv utskrivning

bör beslutanderätten liksom vid inskrivningen tillkomma läkaren efter

samråd med föreståndaren.

Definitiv utskrivning torde i fråga om barn, som tillhör ifrågavarande

kategori (bildbara sinnesslöa), i regel icke böra ske förrän vid fyllda 21 år.

Sedan denna ålder uppnåtts bör retentionsrätten enligt förevarande lag bortfalla.

Utskrivning skall därför ske, då det begäres, och återintagning icke

äga rum utan medgivande.

De sakkunnigas lagförslag har inom departementet underkastats en genomgripande

omarbetning för tillgodoseende av de synpunkter, som nu

framlagts. Härvid ha åtskilliga av de sakkunniga föreslagna bestämmelser

med närmare föreskrifter rörande vården å de kommunala anstalterna m. m.

uteslutits, emedan de avse ämnen, som lämpligen kunna med stöd av ett

i lagen givet bemyndigande regleras i administrativ ordning.

Jag övergår härefter till att närmare behandla departementsförslagets särskilda

bestämmelser.

De särskilda lagbestämmelserna,

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga anföra beträffande benämningen sinnesslö:

Enligt gällande språkbruk betecknas som sinnesslö den, som på grund av

ett medfött eller i tidigaste barndomen förvärvat psykiskt defekttillstånd

saknar förutsättningarna för att självständig kunna sköta sig och sina angelägenheter.

Denna beteckning har i många fall lett till missförstånd, då

den, som icke är fackman på området, i ordet lagt den innebörden att »slöhet»

skulle föreligga, d. v. s. brist på energi, initiativ och företagsamhet.

Så är långt ifrån alltid fallet. Många av de sinnesslöa äro trots bristande

uppfattningsförmåga och omdöme normalt aktiva, de till den eretiska typen

hörande t. o. m. hyperaktiva och med livliga reaktioner. Beteckningen

har även lett till missförstånd på så sätt att sinnesslöhet ansetts föreligga

hos sinnessjuka, hos vilka det framträdande symtomet varit psykisk avtrubbning

och nedsatt aktivitet, och inte så sällan har det inträffat att en patient

lidande av schizofreni, vilken före insjuknandet visat normal begåvning,

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

43

anmälts till sinnesslöanstalt. Ett särskiljande av sinnessjuka och sinnesslöa

är nödvändigt, då de i mycket reagera helt olika, kräva olika behandling

och lia en helt olika prognos. Dessa förhållanden lia gjort att möjligheten

övervägts att ersätta benämningen bildbar sinnesslö med någon annan beteckning.

De sakkunniga erinra härefter om den i 1894 års betänkande använda benämningen

andesvag, motsvarande det i Danmark och Norge använda ordet

aandssvag. De sakkunniga avvisa emellertid såväl denna benämning som det

i finsk lagstiftning använda uttrycket sinnessvag såsom mindre överensstämmande

med svenskt språkbruk. Ett förslag att införa facktermen imbecill

för bildbara sinnesslöa såsom motsats till idiot för obildbara sinnesslöa

och debil för hjälpklassmässiga avvisas även, då ordet ej är svenskt och

säkerligen för många skulle vara obegripligt. Slutligen omnämnes ett förslag

att låta begreppet efterbliven omfatta alla psykiskt undermåliga, som äro

bildbara. Därvid skulle man då nödgas urskilja en grupp »höggradigt efterblivna»

motsvarande de s. k. bildbara sinnesslöa, till skillnad från de hjälpklassmässiga.

Ehuru gränsen mellan dessa båda grupper alltid måste bliva

i viss mån flytande, vilket kunde tala för en gemensam benämning, så framhålla

de sakkunniga att denna gräns dock i åtskilliga hänseenden är av stor

betydelse, t. ex. för tillämpning av steriliserings-, äktenskaps- och förmynderskapslagarna.

I dessa lagar användes benämningen sinnesslö såsom sammanfattande

beteckning för de obildbara och de bildbara sinnesslöa. Med

hänsyn härtill hava de sakkunniga efter noggrant övervägande stannat för

att bibehålla den nuvarande beteckningen bildbara sinnesslöa.

De sakkunniga anföra härefter:

Att i lagtext distinkt ange var gränsen mellan efterblivenhet (debilitet) och

sinnesslöhet (imbecillitet) skall dragas låter sig ej göra. I utpräglade fall är

ställandet av diagnosen ej svår och barnets förhållande till och oförmåga

att tillgodogöra sig den vanliga skolundervisningen ger i många fal otvetydigt

belägg för att sinnesslöhet föreligger. I gränsfall eller sådana fall som

kompliceras av andra defekter, såsom kroppsliga sjukdomstillstånd, psykopati,

lässvårighet eller dylikt, kan avgörandet vara svårt och kräva speciell

undersökning eller särskild observation under någon tid. Som hjälpmedel

för fastställande av den psykiska utvecklingsgraden användes i stor utsträckning

prövning enligt vissa schemata, intelligenstests, genom vilka ett värde

på den undersöktes intelligensålder erhålles, ur vilket den relativa intelligensutvecklingen,

intelligenskvoten, kan beräknas. Desssa intelligenstests äro

dock ingalunda några absoluta mätare av den undersöktes intelligens utan

endast ett hjälpmedel härför, och de erhållna värdena måste ofta korrigeras

med hänsyn till resultatet av den psykiska undersökningen i övrigt. Det kan

därför ej vara lämpligt att i lagtext fixera en viss intelligenskvot som gräns

mellan imbecillitet och debilitet utan har det ansetts riktigare att beträffande

barn i skolåldern draga en gräns svarande mot barnens i praktiken visade

förmåga eller oförmåga att tillgodogöra sig den i folkskolan meddelade

undervisningen. I det här framlagda förslaget till lag om sinnesslövården har

därför som sinnesslö betecknats den, vilken intellektuellt står för lågt för

att kunna tillgodogöra sig den i folkskolan inklusive dess hjälpklasser meddelade

undervisningen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Departements
thelen.

Den terminologiska frågan beröres i ett par av de avgivna yttrandena. Sålunda

förordar statskontoret för ifrågavarande klientel den »med nordiskt

språkbruk överensstämmande benämningen sinnessvaga». Allmänna svenska

föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka anför:

De sakkunniga ha efter åtskillig tvekan stannat för att behålla den gemensamma

beteckningen sinnesslöa för alla, som intellektuellt stå för lågt för

att kunna tillgodogöra sig undervisning i folkskola. Detta innebär, att de höggradigt

efterblivna, de imbecilla, sammanslås med de klart obildbara till en

grupp. Sakligt sett är detta icke riktigt, då de förra såsom bildbara höra

samman med folkskolans klientel och liksom detta skola undervisas och

fostras. Helt annorlunda förhåller det sig med de obildbara. Genom användningen

av beteckningen sinnesslö på sådana psykiskt efterblivna barn, som

icke ha förutsättningar för vanlig hjälpskoleundervisning, påverkas på ett

olyckligt sätt inställningen till dessa. Även de sakkunniga själva kunna tänkas

i viss mån ha påverkats härav, enligt vad som synes framgå av deras

alltför utpräglat medicinska syn på dessa s. k. bildbara sinnesslöas undervisning

och fostran. Föreningen anser sig emellertid, såsom saken nu föreligger,

icke böra göra något särskilt yrkande i detta avseende.

Skolöverstyrelsen har föreslagit, att definitionen förtydligas till att gälla

lärjunge, som på grund av bristande fattningsförmåga ej kan tillgodogöra sig

undervisningen i folkskola med dess hjälpklasser.

Beteckningen sinnesslö har redan använts i åtskilliga olika sammanhang

i svenska lagstadganden, t. ex. i giftermålsbalken, förmynderskapslagen, steriliseringslagen

och sinnessjuklagen. Även om i nu förevarande sammanhang

i viss mån andra synpunkter äro avgörande för gränsdragningen än

vid tillämpningen av nämnda lagar synes någon anledning icke föreligga

att nu använda annan beteckning än den sålunda i svenskt lagspråk hävdvunna.

I övriga lagar, där benämningen sinnesslö eller sinnesslöhet förekomma,

har någon närmare definition av begreppet icke givits. I det sammanhang,

varom nu är fråga, synes emellertid en dylik definition lämpligen böra infogas

i lagtexten, även om den enligt sakens natur måste bli i viss mån

svävande. Härvid har de sakkunnigas förslag något jämkats för att starkare

betona, att det rör sig örn en bristande utveckling av förståndsgåvorna.

Med hänsyn till vad skolöverstyrelsen anfört lia vidare ordalagen i fråga

om skolundervisningen jämkats.

Jämväl begreppet bildbar synes böra i någon mån klargöras i lagtexten.

Genom andra stycket i paragrafen avgränsas lagens tillämpningsområde

gentemot området för den statliga sinnesslövården.

2 §■

Denna paragraf motsvarar 3 § första stycket i de sakkunnigas förslag.

Huvudgrunderna för organisationen ha redan förut behandlats i den allmänna

motiveringen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205. 45

3 §•

Denna paragraf motsvaras av 3 § tredje stycket och 4 § i de sakkunnigas

förslag.

De sakkunniga anföra:

Som i det föregående framhållits är det ett önskemål att det i anslutning

till varje centralanstalt förutom skolhem finnes dels arbetshem för elever,

som slutat undervisningen i sinnesslöskolan, dels vårdhem för barn. Något

absolut krav på att denna utbyggnad skall vara verkställd vid alla centralanstalter

vid genomförandet av skolplikt för bildbara sinnesslöa barn har

dock ej ansetts nödvändigt, men har den bestämmelsen upptagits, att där

vårdhem för barn eller arbetshem ännu icke blivit anordnat vid en centralanstalt

skall denna ha samarbete med enskild anstalt av motsvarande art.

Centralanstaltens föreståndare erhåller härigenom möjlighet att öva kontroll

över å ena sidan att varje i vårdhemmet intaget barn, som inger den minsta

förhoppning örn bildbarhet, blir prövat i sinnesslöskolan, å andra sidan att

elev, som avslutat undervisningen i denna, erhåller behövlig praktisk utbildning

av lämplig art.

Allmänna svenska föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka

anför:

I de sakkunnigas förslag föreskrives, att centralanstalt bör omfatta^ skolhem,

vårdhem för sinnesslöa barn och arbetshem. Föreningen föreslår, att

beteckningen vårdhem utbytes mot namnet observationsavdelning. Här skola

nämligen småbarn mottagas för observation och endast behållas så länge,

att full säkerhet vinnes, huruvida barnet är hildbart eller ej.

I åtskilliga yttranden har påyrkats, att externatskolorna beredas större utrymme

än som skett i de sakkunnigas förslag. Sålunda föreslås dels, att

byggnadsbidrag skall utgå även till anordnande av dylika skolor, något

som de sakkunniga icke föreslagit, och dels att möjligheten att använda

denna skolform icke uteslutande knytes till städerna.

Sättet för anknytning av enskilda anstalter till den i lagen reglerade organisationen

har behandlats i den allmänna motiveringen. Då beteckningen

vårdhem närmast för tanken på anstalter för obildbara synes den icke vara

fullt lämplig för de ifrågavarande barnhemmen. Då emellertid barn, som

intagas tidigt på dessa hem, kunna komma att vistas där åtskilliga år innan

de uppnått skolåldern synes icke heller beteckningen observationshem vara

fullt adekvat. Jag föreslår därför att de benämnas upptagningshem. Beträffande

extematskolorna synes det icke vara någon anledning att begränsa

användningen av dessa utöver vad som i det särskilda fallet betingas av de

föreliggande förhållandena. Möjlighet bör även föreligga att kombinera externat

och internat.

4 §•

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 8 § i de sakkunnigas förslag,

må hänvisas till den allmänna motiveringen.

Departements
chefen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

5 §•

Denna paragraf motsvarar 9 § och 10 § första stycket i de sakkunnigas

förslag.

De sakkunniga anföra rörande intagningsproceduren:

Då vissa tvångsbestämmelser beträffande omhändertagandet av bildbara

sinnesslöa införas, är det av vikt att uttagningsförfarandet av dessa barn

blir sådant, att garantier för ett riktigt och fullständigt urval av de sinnesslöa

erhållas och att tillämpningen i hela landet blir likartad. Redan före

skolåldern omhändertages ett stort antal sinnesslöa barn, såväl bildbara som

obildbara, antingen genom de anhörigas eller barnavårdsnämndens försorg.

Har sinnesslöheten icke tidigare uppmärksammats framträder den i varje

fall sedan barnets skolgång börjat. De sinnesslöa barnen kunna mycket dåligt

följa den vanliga skolundervisningen och värdefull tid går förlorad örn

de ej erhålla för dem särskilt anpassad undervisning.

Det direkta ansvaret för att de psykiskt undermåliga barnen som påbörjat

sin skolgång anmälas för ytterligare undersökning åvilar i första hand klasslärare

och skolföreståndare. Skolläkarna böra ha sin uppmärksamhet riktad

på att de sinnesslöa ej kvarstanna i skolan och själva taga initiativ till undersökning

om vederbörande lärare ej skulle göra det. Folkskolinspektörerna

ha överinseendet över att barn, som ej lämpa sig för undervisning i folkskolan,

skiljas från skolan.

Klassläraren skall till skolans ledning anmäla alla de barn som uppenbart

ha svårighet att tillgodogöra sig skolundervisningen. Sådan anmälan

bör ske i alla fall där barnet mer än en gång blivit kvarsittare, såvida ej

kvarsittandet orsakats av andra skäl än psykisk undermålighet såsom överflyttning

från annan skola, långvarig kroppslig sjukdom eller dylikt. Förfaringssättet

blir något olika beroende på om skolläkare finnes vid skolan eller

ej. Där skolläkare finnes bör barnet utan dröjsmål undersökas av denne.

Finner läkaren vid sin undersökning av barnet detta vara sinnesslött skall

meddelande härom lämnas skolans ledning (Överlärare, skolstyrelse), som

har att skilja barnet från skolan och anmäla det till barnavårdsnämnden

0 §)•

Vid skola där skolläkare ej finnes bör i första hand barnets anhöriga underrättas

om önskvärdheten av att barnet undersökes antingen av tjänsteläkaren

eller vid rådgivningsbyrå för psykiskt sjuka eller av annan lämplig

läkare. Kommer ej undersökning hos läkare till stånd genom de anhörigas

försorg eller sakna de ekonomiska möjligheter härtill skall barnet anmälas

till barnavårdsnämnden, som har att tillse att sådan undersökning företages

(i° §)•

Antingen i skolan eller i samband med läkarundersökningen bör om möjligt

intelligensprövning av barnet göras. Som allmän regel torde gälla att barn

med en intelligenskvot (IQ) under 70 skola anmälas till sinnesslöanstalt, medan

de som ha en intelligenskvot mellan 70 och 80 i regel böra hänvisas

till hjälpklass. Dessa gränser äro dock ingalunda absoluta. I vissa fall kunna

barn med en IQ mellan 65 och 70 få kvarstanna för ytterligare prövning i

hjälpklass där sådan finnes anordnad, i andra fall kan det vara befogat

att hänvisa barn med en IQ mellan 70 och 75 till sinnesslöskola. Barn med

en IQ under 65 torde, förutsatt att intelligensundersökningen utförts riktigt,

alltid böra hänvisas till sinnesslöskola. Som förut framhållits är intelligensundersökningen

ej en direkt mätare av barnens psykiska kapacitet utan endast

ett hjälpmedel för att få en gradering på denna och det bör varnas för

att alltför mycket låta avgörandet bero på resultatet av denna undersökning.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

47

Utslagsgivande blir det psykiska tillståndet i dess helhet och barnets dokumenterade

förmåga att reda sig bland kamrater och i undervisningen. De

uppgifter lärarna kunna lämna härom äro synnerligen värdefulla och läkarens

avgörande bör därför helst ske efter samråd med lärarna.

Det tillhör ej denna utredning att angiva vilka åtgärder som böra vidtagas

om barnet ej befinnes vara sinnesslött utan skolsvårigheterna visa sig bero

på psykisk debilitet eller andra omständigheter. Då hjälpklassundervisning

ännu ej anordnats i stora delar av landet, måste det här betonas att de debila

barnen ej skola hänvisas till sinnesslöanstalter utan omhändertagas på annat

sätt, eventuellt kvarstanna i den vanliga folkskolan. Givet är dock att de åtgärder,

som i praktiken vidtagas, i viss mån komma att påverkas av om

hjälpklasser finnas eller ej. I tveksamma fall kunna barnen beräknas få

kvarstanna i hjälpklass för ytterligare observation, medan de där lijälpklass

saknas direkt hänvisas till sinnesslöskola.

Skolstyrelsen har därjämte skyldighet att anmäla barnet till barnavårdsnämnden.

I praktiken torde i första hand läkaren eller läraren böra underrätta

barnets målsman örn dess tillstånd och vilka åtgärder som med anledning

härav böra vidtagas. Ombesörja de anhöriga att barnet sändes till sinnesslöanstalt,

finnes ingen anledning för barnavårdsnämnden att ingripa.

En obligatorisk anmälan till barnavårdsnämnden har dock, med hänsyn till

behovet av kontroll över att åtgärden verkligen kommer till stånd, ansetts

behövlig och det formella ansvaret för barnets intagande å sinnesslöanstalt

vilar på nämnden.

I vissa fall är sinnesslöheten uppenbar redan före barnets inträde i skolan,

i vilket fall barnet ej alls bör intagas i folkskolan. I andra fall kan tveksamhet

råda och en tids skolgång vara önskvärd innan något beslut om vidare

åtgärder fattas. Längre tid än ett år bör ett sådant barn som regel ej

kvarstanna i skolan innan avgörande fattas; endast i undantagsfall bör prövningstiden

utsträckas till två år.

Hitintills har det relativt ofta inträffat att sinnesslöa barn fått sin skolgång

uppskjuten ett eller flera år, då de anhöriga hyst den förhoppningen att

psykisk undermålighet ej skulle föreligga utan endast en försenad utveckling

av barnet. Fall av sent inträdande skolmognad finnas, särskilt hos barn, som

i förskoleåldern varit kroppsligt sjuka. I dessa fall är uppskov nied skolgångens

början berättigad, men sådana fall äro tämligen sällsynta. Psykiskt undermåliga

barn fara däremot bäst av att så snart som möjligt komma under

för dem lämpad behandling. För att förhindra långvarigt uppskov med skolgångens

början hos psykiskt undermåliga har därför anmälan till sinnesslöanstalt

ansetts böra ske senast när barnet uppnår 9 års ålder (9 §).

I fråga örn intagningsförfarandet, som i sina huvudgrunder berörts redan

i den allmänna motiveringen, har jag i det stora hela funnit den av de

sakkunniga föreslagna ordningen lämplig. Det torde emellertid icke vara behövligt

att i detalj reglera förfarandet i lagtexten. Beträffande externatskolorna

torde det, som jag tidigare nämnt, vara lämpligast att även intagningen

i dessa går genom centralanstalten.

6 §.

Denna paragraf ger föreskrifter örn de handlingar som skola åtfölja ansökan

om inskrivning i centralanstalt, och motsvarar i huvudsak 12 § i de

sakkunnigas förslag till stadga för sinnesslösvården.

Departements
chefen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Departements- Då inskrivningsbeslutet skall grundas endast å ansökningshandlingarna

c e en'' synes det vara riktigast att föreskrifter om dessa lämnas i lagen. Utöver

de sakkunnigas förslag har föreskrivits, att i fråga om den, som varit elev

i folkskola, redogörelse för lärarens iakttagelser skola bifogas.

V §•

Denna paragraf motsvarar närmast 10 § andra stycket i de sakkunnigas

förslag.

De sakkunniga anföra:

Skyldighet att sända sinnesslöa barn till sinnesslöskola föreligger endast

om barnet är hildbart. Avgörandet örn barnet är hildbart eller ej bör läggas

hos ledningen för sinnesslöskolorna, vilken får erfarenhet och speciell sakkunskap

örn vilka barn som kunna vara tillgängliga för den vid anstalten

meddelade undervisningen. Erfarenheten visar att de, som icke speciellt

syssla med vård och undervisning av sinnesslöa, ofta felbedöma sinnesslöanstaltemas

möjligheter och ej sällan beteckna barn som i vanlig skola ej

kunnat lära sig läsa eller skriva som obildbara. Sådana barn kunna ofta läras

detta, örn de undervisas enligt speciella metoder, eller i varje fall bibringas

goda praktiska färdigheter. Avgörandet om barnet lämpar sig för sinnesslöskolan

har lagts hos centralanstaltens läkare, som i dessa frågor beräknas

samråda med anstaltens föreståndare. Finnes anledning förmoda att barnet

är hildbart skall det intagas i sinnesslöskolan så snart plats kan beredas.

Örn tidpunkten härför skola de anhöriga eller barnavårdsnämnden underrättas.

Departements- Att avgörandet i inskrivningsfrågan bör ligga hos anstaltsläkaren har jag

chefen. uttalat redan i samband med den allmänna motiveringen. Finnes barnet

vid prövningen vara sinnesslött och ej uppenbart ©hildbart skall det inskrivas

vid centralanstalten, som därefter har att draga försorg örn barnets

undervisning och vård enligt lagens föreskrifter. Endast om barnet hör till

sådan kategori, att det bör intagas å statlig sinnesslö- eller epilektikeranstalt,

synes centralanstalten böra befrias från att vidare draga försorg örn barnet.

Anses det däremot böra intagas å enskild specialanstalt (t. ex. å enskild

epileptikeranstalt eller å hem för psykopatiska barn) eller överflyttas det t. ex.

på grund av platsbrist eller särskild överenskommelse till annan enskild eller

kommunal anstalt, bör barnet trots detta anses vara inskrivet vid centralanstalten.

Denna har då i regel att besluta örn utskrivning m. m. och har att

svara för kostnaderna för vården.

Några bestämmelser örn behandlingen av barn, som befinnas icke tillhöra

kategorien bildbara sinnesslöa, torde icke böra meddelas i denna lag.

8 §•

Departements- Då det genom förevarande lag ålägges landsting och städer utanför landschefen.

ting att svara för undervisning och vård av sinnesslöa inom dess område

synes det vara påkallat att reglera förhållandena, då den sinnesslöe flyttar

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 205.

49

från en dylik kommun till en annan. Den som intagits å dylik anstalt skall

nämligen författningsenligt icke mantalsskrivas å anstaltens ort utan följer,

om lian är minderårig, i regel föräldrarnas mantalsskrivningsort. Vid

flyttning till annat landstingsområde eller stad utanför landsting bör därför

centralanstalten äga påkalla, att den sinnesslöe överflyttas till den centralanstalt.

som motsvarar den nya mantalsskrivningsorten.

9 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § och 16 § första stycket i de sakkunnigas

förslag.

De sakkunniga anföra rörande utbildningen:

Tiden för skolundervisningen har endast upptagits som en maximitid. Det

skulle nämligen icke vara lämpligt att föreskriva en viss skoltid lika för alla,

då intagningen i sinnesslöskola icke alltid kommer att ske i och med skolålderns

inträde utan i många fall först efter ett eller annat års skolgång i

vanlig skola och då för övrigt oförmåga att tillgodogöra sig ytterligare undervisning

inträder vid olika ålder, beroende på graden av psykisk undermålighet

hos den sinnesslöe, vilken form av sinnesslöhet som föreligger o. s. v. Där

intagningen i sinnesslöskola skett vid något högre ålder, skulle en utsträckning

av tiden för skolgång i denna till vanlig skoltid under alla förhållanden

vara mindre lämplig, då det från hälsosynpunkt är nyttigare att den sinnesslöe,

sedan han uppnått full kroppsutveckling, helt sysselsättes med praktiskt

arbete. Detta är också att förorda från den synpunkten att huvudsaken med

den undervisning och uppfostran, som en sinnesslö erhåller, dock är att han

blir så praktiskt duglig som möjligt, medan det har mindre betydelse vilket

mått av teoretiska kunskaper han förvärvar. Därför har endast upptagits den

tidsbestämningen för skolundervisningen, att den får räcka i högst 8 år. Bestämmelsen

innebär, att skolundervisningen skall upphöra dessförinnan, nälden

belinnes icke längre vara till något egentligt gagn. Med skolundervisningens

upphörande skall emellertid den sinnesslöes utbildning och uppfostran

ingalunda upphöra, utan skall han i arbetshem fortsätta den praktiska

utbildningen ända till 21 års ålder, före vilken tid han sålunda icke utan

särskilt medgivande får hemtagas. Erfarenheten Ilar nämligen visat, att följden

av att den sinnesslöe utskrives efter skolundervisningens slut, då han

just uppnått pubertetsåldern, ofta blir social missanpassning, moraliskt förfall

eller kriminalitet. Det är därför av stor vikt, att den sinnesslöe icke får återvända

till samhället under friare förhållanden förr än han uppnått tillräcklig

mognad, vilket för intellektuellt undermåliga inträffar vid betydligt högre

ålder än för normalt utrustade ungdomar. Mest ändamålsenligt är att den

praktiska utbildningen sker vid arbetshem, som är anordnat i anslutning till

sinnesslöskola, där anstaltsledningen har större teoretisk utbildning för uppfostran

av sinnesslöa. Där överflyttning till annat arbetshem måste ske, bör

delta därför lia samarbete med centralanstaltens föreståndare och det tillkomma

denne att besluta örn tiden för vistelsen å arbetshemmet och den fortsatta

behandlingen därefter. Det är även ur den synpunkten en fördel att

ej låta innehavaren av ett enskilt arbetshem härvidlag vara den avgörande,

då han kunde tänkas hava ekonomiskt inlresse av att den sinnesslöe så länge

som möjligt kvarstannade å hans anstalt.

I åtskilliga yttranden, bl. a. från ett flertal landsting och städer samt från

de enskilda föreningarna för sinncsslövården, har anmärkning gjorts mot

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sunil. Nr 205.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Departements

chefen.

de sakkunnigas förslag att bestämma maximiåldern för obildbaras kvarstannande

i vårdhem för barn så högt som sexton år. Det framhålles i dessa

yttranden, att man senast vid tolv års ålder bör ha möjlighet att tillförlitligen

avgöra graden av bildbarhet och att det medför olägenheter att ha äldre obildbara

å dylika hem.

Såsom i åtskilliga yttranden framhållits torde det medföra betydande olägenheter

att låta äldre obildbara sinnesslöa kvarstanna å centralanstalternas

upptagningshem. Att de sakkunniga föreslagit maximiåldern i detta hänseende

till sexton år torde sammanhänga med att de i sitt lagförslag stadgat

skyldighet för staten att omhändertaga obildbara sinnesslöa över nämnda

ålder. Då vården av de obildbara i nu förevarande lagförslag icke alls är

föremål för reglering bortfaller det nämnda skälet för sextonårsåldern som

gräns. Med hänsyn härtill finner jag, att gränsen bör såsom i yttrandena föreslagits

sättas till tolv år.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena i förevarande paragraf överensstämma

i huvudsak med de sakkunnigas förslag. De böra sammanställas med

bestämmelserna i 11 §, som reglera möjligheterna till utskrivning.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 17 och 18 §§ i de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga anföra:

Det är av stor vikt, att den sinnesslöe icke får återvända till samhället under

friare förhållanden förr än han uppnått tillräcklig mognad, vilket för intellektuellt

undermåliga inträffar vid betydligt högre ålder än för normalt utrustade

ungdomar. Mest ändamålsenligt är att den praktiska utbildningen

sker vid arbetshem, som är anordnat i anslutning till sinnesslösskola, där

anstaltsledningen har större teoretisk utbildning för uppfostran av sinnesslöa.

Där överflyttning till annat arbetshem måste ske, bör detta därför ha samarbete

med centralanstaltens föreståndare och det tillkomma denne att besluta

om tiden för vistelsen å arbetshemmet och den fortsatta behandlingen

därefter. Det är även ur den synpunkten en fördel att ej låta innehavaren

av ett enskilt arbetshem härvidlag vara den avgörande, då han kunde tänkas

hava ekonomiskt intresse av att den sinnesslöe så länge som möjligt kvarstannade

å hans anstalt.

Att den sinnesslöe icke får definitivt utskrivas från arbetshem före 21 års

ålder innebär icke att han under alla förhållanden skall kvarstanna å anstalten

under så lång tid. Har en arbetshemselev, som å anstalten visat ett gott

uppförande, före nämnda ålder förvärvat sådan praktisk utbildning, att ökad''

arbetsduglighet icke skulle vinnas genom fortsatt vistelse i arbetshemmet, äger

föreståndaren vid vederbörande centralanstalt besluta om att han försöksutskrives

till sitt föräldrahem eller till andra anhöriga, därest hemmet i fråga

är gott samt han där kan erhålla lämplig sysselsättning och nödig tillsyn.

Om försöksutskriven arbetshemselevs tillstånd och uppförande samt levnadsförhållanden

skall föreståndaren hålla sig underrättad antingen genom personligt

besök eller genom inhämtande av upplysningar från vederbörande

kommunala myndighet. Äro dessa upplysningar av sådan art, att han finner

fortsatt försöksutskrivning olämplig, äger han att ombesörja den sinnesslöes

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 205-

51

ålerintagning. Har en arbetshemselev, som förvärvat en viss arbetsduglighet,

vilken icke kan förväntas bli ökad genom fortsatt vistelse å arbetshemmet,

icke anhöriga, som lämpligen kunna mottaga honom, kan utackordering i

familjevård ifrågasättas, örn han å anstalten visat ett gott uppförande. Förutsättningen

för denna vårdform, vilken varit använd inom sinnesslövården

sedan bortåt tre årtionden, är att det finnes tillgång på enskilt hem, där den

sinnesslöe kan få sysselsättning samt betryggande tillsyn och lämplig behandling

i övrigt. För familjevård av sinnesslöa ha föreslagits närmare bestämmelser

om kontroll från vederbörande centralanstalt. Skulle dennas föreståndare

finna att den utackorderade icke passar för vistelse utanför anstalt,

har han att ombesörja dennes återflyttning till anstalt. Skulle inackorderingsliemmet

visa sig mindre lämpligt för uppgiften att omhänderhava en sinnesslö,

har centralanstaltens föreståndare att ombesörja överflyttning till annat enskilt

hem eller om lämpligt sådant ej står till buds örn återintagning å anstalt. Då

platser icke onödigtvis böra upptagas å arbetshemmen, bör kontrollerad familjevård

komma till användning i så stor utsträckning som möjligt.

Från den sålunda fastslagna principen att det skall tillkomma föreståndaren

vid vederbörande centralanstalt att bestämma örn utackordering i familjevård

och om försöksutskrivning från arbetshem har dock undantag

gjorts. Medicinalstyrelsen kan sålunda överflytta denna uppgift å enskilt arbetshem,

vars föreståndare besitter den utbildning och sådana egenskaper,

att han är personligen lämplig härför.

De av de sakkunniga föreslagna stadgandena rörande försöksutskrivning Depar amenie

och utackordering i familjevård lia i huvudsak endast underkastats formell chefen.

omredigering. Beslutanderätten har dock anförtrotts styrelsen med rätt för

denna att delegera den till föreståndaren. Vid sådant förhållande torde det

utan särskilt stadgande vara klart, att den som är missnöjd med föreståndarens

beslut i en sådan fråga kan påkalla ny prövning av styrelsen. Såsom

regel har centralanstaltens styrelse eller föreståndare att fatta beslut om

ifrågavarande åtgärder även beträffande sinnesslöa, som genom centralanstaltens

försorg intagits på andra anstalter men dock kvarstå inskrivna i

centralanstalten. Såsom de sakkunniga framhållit torde emellertid en eller

annan dylik anstalt stå under sådan ledning, att beslutanderätten utan olägenhet

kan anförtros åt dess föreståndare. Sådant bemyndigande torde dock

böra tillåtas allenast efter medgivande av inspektören för sinnesslövården.

Tillstånd för skolhemselever att under ferierna vistas i enskilt hem (se

16 § andra stycket i de sakkunnigas förslag) torde lämpligen kunna behandlas

enligt samma regler som försöksutskrivning och utackordering i

familjevård.

11 §■

Denna paragraf motsvarar vissa delar av 12, 14 och 20 §§ i de sakkunnigas

förslag.

I denna paragraf lia sammanförts bestämmelser örn definitiv utskrivning Departement»- av sinnesslöa från centralanstalt. Utskrivningsfrågan har här närmast be- chefen.

handlats ur synpunkten av gränsdragning för den rätt att kvarhålla sinnes
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Departements
chefen.

slö på centralanstalt, som medgives i lagen. Däremot synes det icke vara

nödvändigt att i lagen upptaga kategoriska bestämmelser om att de sinnesslöa

under vissa förutsättningar skola utskrivas. Vissa föreskrifter i sådant

hänseende böra däremot lämpligen givas i administrativ ordning.

I vissa yttranden har framhållits, att möjlighet att på privat väg draga

försorg örn undervisning och vård av en sinnesslö icke bör helt uteslutas.

Denna synpunkt synes vara värd beaktande, men för att erhålla tillfredsställande

kontroll över sådan privat vård synes det vara lämpligt, att i dessa

undantagsfall den omvägen får anlitas, att den sinnesslöe först inskrives

vid centralanstalt och därefter åter utskrives för privat vård. Härigenom

vinnes bl. a. den fördelen, att centralanstaltens skyldighet att utöva viss

tillsyn över utskrivna elever blir tillämplig.

Beslut om utskrivning torde liksom inskrivning böra ankomma på centralanstaltens

läkare efter samråd med föreståndaren.

12 §.

I sinnessjuklagen föreskrives (22 §), att utskrivning må påkallas av bl. a.

den sjuke själv och hans förmyndare. I analogi härmed synes en föreskrift

om rätt att påkalla utskrivning böra lämnas även i förevarande lag. Då

det här i huvudsak gäller barn torde det knappast vara lämpligt att utan

inskränkning giva den sinnesslöe själv dylik rätt utan måste härför fordras,

att han uppnått en viss grad av mognad. Då det här rör sig örn barn med

försenad förståndsutveckling kan åldersgränsen lämpligen sättas så högt

som till 18 år.

13 §.

Denna paragraf motsvarar 20 § andra, tredje och fjärde styckena i de sakkunnigas

förslag.

De sakkunniga anföra:

Som av de anförda bestämmelserna framgår, får definitiv utskrivning av

bildbar sinnesslö icke äga rum före 21 års ålder. När sådan utskrivning sedan

sker, innebär detta emellertid icke fullständig avkoppling från sinnesslövården,

utan skall den sinnesslöe under hela sin återstående livstid stå

inregistrerad i centralanstalten, vars föreståndare är skyldig att vid behov bistå

honom med råd och hjälp. Denna bestämmelse har upptagits, då en sinnesslö

i regel ej kan reda sig själv på egen hand. Mister den sinnesslöe sina

föräldrar eller eljest får ändrade levnadsförhållanden, kan han, även om han

är ganska arbetsduglig, behöva hjälp för ordnandet av de nya levnadsförhållandena,

då han i allmänhet har svårt att själv ordna med anskaffandet av

en ny plats, att omhändertaga sin arbetsförtjänst, göra nödiga inköp åt sig

o. s. v. I dessa förhållanden kan råd behöva inhämtas av föreståndaren vid

vederbörande centralanstalt, liksom denne även kan behöva giva anvisningar

beträffande intagning i arbetshem, när en utskriven sinnesslö av den ena

eller andra anledningen blir i behov av anstaltsvård. För den skull bör centralanstalts

föreståndare hålla sig underrättad om de å denna inregistrerade

utskrivna elevernas förhållanden under hela deras livstid, önskvärt vöre att

föreståndaren med viss tids mellanrum besökte alla dessa sinnesslöa, såsom

i några län sker, men har föreskrift härom dock icke ansetts kunna ifrågasättas.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205-

53

Enligt departementsförslaget skulle alla bildbara sinnesslöa, som böra om- Departements
ö

cJlpj PTt

fattas av den av de sakkunniga föreslagna eftervården, komma att passera

centralanstallerna. Några särskilda föreskrifter örn anmälan till centralanstalt

erfordras därför icke.

14 §.

Denna paragraf motsvarar 10 § i de sakkunnigas förslag till stadga för sinnesslövården.

I denna föreskrives dels, att för bildbar sinnesslö, som enligt

lagen skall omhändertagas å statsunderstödd anstalt, högre avgift än 200 kronor

för år icke må uttagas av enskild person, och dels att örn sadan sinnesslö

intagits i enskild anstalt, återstoden av avgiften skall erläggas av vederbörande

landsting eller stad.

De sakkunniga anföra härom:

I och med införande av skolplikt för sinnesslöa barn kan det ifrågasättas,

huruvida icke anstaltsvården under tiden för den sinnesslöes skolundervisning

och efterföljande praktiska utbildning borde för den enskilde vara kostnadsfri.

Detta gäller nämligen icke endast ifråga om undervisning i folkskolan

utan även beträffande den vård och undervisning som erhålles i blindskola

och dövstumskola. Skäl kunna dock anföras mot att helt befria den enskilde

från kostnad för undervisning och utbildning i sinnesslöanstalt. Detta skulle

försvåra överflyttning tili annan, avgiftsbelagd anstalt av barn, som kommit

att intagas på sinnesslöanstalt, eller möjligen kunna väcka önskan att få ett

undermåligt barn, som dock icke företer så höggradig undermålighet att den

kan betecknas som sinnesslöhet, intaget i sinnesslöanstalt, då därmed komme

att inbesparas den kostnad för barnets underhåll, som hemmet får vidkännas,

om barnet under sin skolgång icke är intaget i anstalt. Avgiften bör emellertid

sättas relativt lågt, så att den ej blir allt för betungande. Åtskilliga sinnesslöa

barn komma nämligen från familjer, som icke äro berättigade till understöd

av det allmänna, men för vilka en högre avgift för ett sinnesslött

barn skulle bli nog så betungande och kunna lägga hinder i vägen för normala

syskons utbildning. En begränsning till 200 kronor per år föreslås därför.

Som en konsekvens av denna bestämmelse följer att för ett barn, som

intages i enskild sinnesslöanstalt för erhållande av undervisning eller utbildning,

skall den del av avgiften, vilken överskrider nämnda belopp, erläggas avvederbörande

landsting resp. stad, och torde landstinget i dylikt fall lämpligen

genom centralanstalten böra direkt uppbära den för den enskilde fastställda

avgiften. Denna bör emellertid gälla endast som ett maximibelopp, så att centralanstalten

må äga rättighet att bestämma den enskildes avgift till ett lägre

belopp än de i stadgan bestämda 200 kronorna. Vad som sålunda stadgas anses

endast kunna föreskrivas för den tid den sinnesslöe enligt lagen örn sinnesslövården

skall vara omhändertagen, önskvärt är emellertid att samma

princip blir tillämpad icke endast från skoltidens början till uppnådd 21

års ålder utan även för såväl barn, vilka bli intagna i vårdhem, som för till

myndig ålder komna sinnesslöa, för vilka anstaltsvård fortfarande är behövlig.

Skolöverstyrelsen anför:

Det synes ej vara lämpligt, alt vårdavgift av enskilda uttages. En tidigare

beträffande statsbidrag till inackordering av skolpliktiga barn gällande föreskrift,

att sådant bidrag endast kunde utgå för barn till fattiga föräldrar bär

numera borttagits, och bidraget göres ej beroende av föräldrarnas ekonomiska

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 205-

ställning. Man har därvid tydligen ansett, att då sådana anordningar för genomförande

av skolplikt bli nödvändiga, att barn måste omhändertagas utom

hemmet, det allmänna skall träda emellan, när det gäller vårdkostnaden.

Samma princip bör tillämpas vid genomförandet av skolplikt för bildbara

sinnesslöa. Att befrielse från avgift möjligen skulle stimulera målsmän att

önska intagning av barn a anstalt även då tillräckliga skäl icke föreligga därtill

torde ej vara att allvarligt räkna med, och intagning bör ju dessutom ske

enligt objektiva grunder. Men däremot skulle genom befrielse från vårdavgift

möjligheterna till samförstånd med målsmän rörande barns intagning å

anstalt ökas.

Socialvårdskommittén anför:

Kommittén är för sin del icke övertygad om giltigheten av de skäl, som av

de sakkunniga anförts för att avgift bör uttagas för den i lagen avsedda sinnesslövården;

under alla förhållanden tala enligt kommitténs förmenande så

starka skäl, icke minst rent humanitära, för att den föreslagna obligatoriska

undervisningen göres kostnadsfri för den enskilde, att de av de sakkunniga

anförda betänkligheterna bör få ge vika. I realiteten torde detta icke innebära

någon mera avsevärd stegring av landstingens utgifter i jämförelse med

de nuvarande, då landstingen redan nu torde bestrida vårdavgifterna för flertalet

av de å anstalt vårdade sinnesslöa. Kommittén vill därför förorda, att

avgift icke skall uttagas av enskild för vården och utbildningen av bildbar

sinnesslö i skolpliktig ålder, vilken vistas i statsunderstödd sinnesslöanstalt.

Landstingsförbundet anför:

Förbundet har i och för sig intet att erinra mot att för bildbar sinnesslö

icke av enskild person må uttagas högre avgift än 200 kr. per år. Dock bör,

for den händelse folkpension utgår till den sinnesslöe, möjlighet föreligga

att uttaga hela folkpensionen med undantag möjligen för ett mindre belopp,

som förbehålles den sinnesslöe för rent personliga utgifter.

Liknande synpunkter ha uttalats av ett flertal landsting.

Medicinalstyrelsen anför:

Fastställande i stadgan av den högsta avgift, som av enskild person må

uttagas för vard av sinnesslö a statsunderstödd anstalt för undervisning och

upplostran, finner styrelsen icke lämplig. Bestämmelser synas böra meddelas,

som möjliggöra en smidigare reglering av ifrågavarande avgift.

^3“'' Såsom * åtskilliga yttranden och även av de sakkunniga framhållits tala

starka skäl för att omhändertagandet av de bildbara sinnesslöa göres helt

kostnadsfritt för de enskilda, särskilt som detta omhändertagande skall kunna

genomföras även mot föräldrarnas vilja. De sakkunniga ha uttalat farhågor

för att föräldrar härav skulle föranledas att försöka få sina barn intagna

på sinnesslöanstalt även då tillräckliga skäl icke föreligga eller att

kostnadsfriheten skulle föranleda motstånd mot en önskvärd omplacering till

annan anstalt. Riskerna härför torde dock icke vara stora, då beslut örn inskrivning

och överflyttning givetvis alltid skola fattas efter objektiv prövning.

På grund härav anser jag, att vården under den tid, då omhändertagandet

skall vara obligatoriskt, d. v. s. från skolålderns inträde till 21 års

ålder, bör vara kostnadsfritt för den enskilde. Örn den sinnesslöe åtnjuter

folkpension, invalidunderstöd eller barnbidrag synas dock dessa belopp böra

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205. 55

tillfalla anstalten för täckande av kostnaderna för vården. I vilken utsträckning

de sinnesslöa böra få behålla inkomster av dylikt slag såsom fickpengar

är närmast en vårdteknisk fråga och bör lämpligen regleras i administrativ

ordning.

15 och 16 §§.

Dessa paragrafer motsvara 25 och 26 §§ i de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga anföra:

Anledning till klagan i ärende rörande omhändertagande av barn inom

sinnesslövården kan tänkas förekomma, dels pa sa sätt att intagning ej kommit

till stånd där enligt klagandens åsikt sådan bort ske, dels på så sätt att

anmälan gjorts eller intagning i sinnesslöanstalt skett av barn, som enligt

klagandens förmenande ej är sinnesslött eller också sa lagtstaende att det ej

bör tillhöra den kategori av sinnesslöa, för vilka skolplikt skall föreligga. Vid

uttagning av sinnesslöa barn ur skolklasserna kan olika mening komma att

företrädas av klasslärare, läkare eller barnavårdsnämnd. Anser lärare eller

barnavårdsnämnd ett barn vara sinnesslött, men läkaren vägrar utfärda intyg

för intagning i sinnesslöanstalt, ha de möjlighet att underställa^ medicinalstyrelsen

ärendets prövning. I avvaktan pa att ärendet avgöres ma barnet,

om medicinalstyrelsen ej förordnar om dess intagning på anstalt för observation,

tvärstanna i skolan. Anser läkare att ett barn är sinnesslött, men skolans

ledning vägrar skilja det från undervisningen eller baravårdsnämnden

underlåter att Vidtaga åtgärder för dess intagning i sinnesslöanstalt, kan

denne om han är skolläkare eller tjänsteläkare likaledes underställa medicinalstyrelsen

ärendets prövning. Samma rätt tillkommer folkskolinspektören.

Föräldrar som ej anse att deras barn bör omhändertagas inom sinnesslövården

ha även möjlighet att överklaga beslut örn ansökning till eller intagning

i sinnesslöanstalt. Oberoende av örn sadan klagan förts skall dock barn,

som anmälts till sinnesslöanstalt, intagas där när plats kan beredas, då man

med hänsyn till den undersökning barnet före anmälan till sinnesslöanstalten

genomgått kan förutsätta att omhändertagandet i flertalet av dessa fall är

befogat och uppskov med intagningen ofta skulle medföra att barnet intoges

mitt under pågående lästermin i stället för vid dess början, till olägenhet för

undervisningen av såväl barnet självt som den avdelning det tillhör.

Klagan över föreståndares vägran att medgiva hemtagande av elev skall i

första hand behandlas av vederbörande anstaltsstyrelse. Åtnöjer sig klaganden

ej med dess beslut, har det, om framställningen gällt skolelevs ferievistelse,

ansetts tillräckligt att avgörandet i sista hand lägges hos inspektören

för sinnesslövården. Gäller framställningen däremot försöksutskrivning av

arbetshemselev skall medicinalstyrelsen vara överinstans, men har denna att

före ärendets avgörande infordra yttrande av inspektören för sinnesslövården.

I det föregående har jag närmare utvecklat, all klagan över beslut, varigenom

inskrivning i centralanslalt verkställts eller definitiv utskrivning vägrats,

bör föras hos sinnessjuknämnden. I andra fall torde möjlighet böra

finnas att överklaga beslut rörande inskrivning, utskrivning och överflyttning

till annan anstalt hos medicinalstyrelsen. 1 fråga om andra beslut, som

kunna ifrågakomma, torde någon klagorätt ej vara erforderlig.

Departement*.

chefen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

17 och 18 §§.

Av skäl, som jag närmare berört i den allmänna motiveringen, torde de

för lagens tillämpning erforderliga tvångsmedlen böra regleras direkt i den

förevarande lagen och närmast efter mönster av motsvarande bestämmelser

i sinnessjuklagen. Så har också skett i nu ifrågavarande båda paragrafer.

I motsats till vad förhållandet är enligt sinnessjuklagen har jag dock

ansett, att möjlighet bör föreligga att få ett intagningsbeslut prövat av sinnessjuknämnden

innan det kan verkställas. På grund härav har föreskrivits,

att beslutet icke må tvångsvis verkställas förrän tjugu dagar förflutit

från det delgivning ägt rum med vårdnadshavare!! och det visas, att beslutet

icke inom nämnda tid överklagats. Tidsfristen är sålunda icke att betrakta

som en fatalietid i den meningen, att beslutet icke efter dennas utlöpande

kan överklagas, men senare överklagande bör ej hindra verkställigheten.

Sinnessjuknämnden bör också äga förordna om verkställighet i avbidan

på ärendes slutliga avgörande, då det i tveksamma fall kan vara erforderligt

att vederbörande intages på anstalt för att komma under närmare

observation.

Tvångsmedel bör givetvis även stå till förfogande gentemot den, som redan

är intagen men olovligen undanhåller sig från anstalt, vare sig han direkt

rymt från anstalten eller blott underlåtit att inställa sig efter ferievistelse,

permission, försöksutskrivning eller dylikt. Upprepas dylikt olovligt undanhållande

torde det ofta vara nödvändigt att överflytta vederbörande till annan

anstalt.

19 §.

Såsom jag förut anfört torde åtskilliga bestämmelser i de sakkunnigas förslag

vara av beskaffenhet att lämpligen böra regleras i administrativ ordning.

Hit höra bl. a. föreskrifterna örn anmälan till pastorsämbetet samt örn

skyldighet att påkalla sterilisering och föranstalta örn förordnande av förmyndare.

övergångsbestämmelser.

Såsom redan nämnts kan av olika skäl den tidpunkt, då landstingens och

städernas skyldigheter i fråga om anstaltsorganisationen skola vara fullgjorda,

ännu icke fastställas. Detta behöver emellertid icke medföra, att

icke lagen i övriga delar sättes i kraft och tillämpas i den mån omhändertagande

av bildbara sinnesslöa å befintliga anstalter kommer till stånd. Med

undantag för 2 § synes därför lagen böra träda i kraft den 1 januari 1945.

Det är emellertid uppenbart, att under övergångstiden skyldighet icke kan

föreligga att emottaga alla till landstingsanstalterna anmälda barn. Det synes

emellertid vara lämpligt, att själva ansökningsförfarandet redan från början

tillämpas på det i lagen föreskrivna sättet. I den mån de sinnesslöa icke

kunna beredas plats få därför ansökningarna läggas på hög såsom exspekr

tanter. Även sedan lagen trätt i full tillämpning torde det icke kunna und
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

vikas, att svårighet tillfälligtvis kan uppstå att bereda plats för en bildbar

sinnesslö, om vars inskrivning i centralanstalt ansökan gjorts.

Under övergångstiden torde befintliga skolhem i första hand böra fungera

såsom centralanstalter. Anstalter, som motsvara den nya lagens upptagningshem

och arbetshem, böra snarast möjligt anknytas till skolhemmen och ställas

under gemensam styrelse. Då så skett (eller eventuellt befrielse enligt

3 § andra stycket i visst hänseende medgives) anses centralanstalt vara anordnad.

Där hinder möter för för anordnande av gemensam styrelse, t. ex.

på grund av att äganderättsförhållandena äro olika, kan under övergångstiden

beträffande dylik anstalt tillämpas samma regler som för enskilda

anstalter.

Samtliga landsting ha för närvarande själva eller gemensamt med annat

landsting eller stad skolhem med sinnesslöskola. I vissa städer, som icke

deltaga i landsting, saknas emellertid skolhem. Där externatskola finnes bör

denna då kunna övertaga skolhemmets roll såsom centralanstalt. I de fall,

då varken skolhem eller externatskola finnes, ställer sig saken svårare. Även

dessa städer ha emellertid hittills vidtagit åtgärder för omhändertagande av

bildbara sinnesslöa genom att sända dem till vissa enskilda anstalter, och

man torde kunna förutsätta att så skall komma att ske även i fortsättningen,

trots att städernas obetingade skyldighet att draga försorg örn de sinnesslöa

ännu icke trätt i kraft. Under sådana förhållanden synes det vara värdefullt,

örn även här möjlighet öppnas att begagna sig av lagens tvångsmedel. Intill

dess någon anstalt upprättats torde man lämpligen kunna anförtro de

uppgifter, som enligt lagen skola fullgöras av centralanstaltens styrelse,^ föreståndare

och läkare åt barnavårdsnämnden och vederbörande stadsläkare.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen.

Då i den föreslagna lagen vissa skyldigheter åläggas barnavårdsnämn- Departementtderna

synes det vara erforderligt att i den uppräkning, som förekommer i chefen.

2 § 3 mom. barnavårdslagen av lagar, i vilka särskilda skyldigheter ålagts

barnavårdsnämnd eller dess ordförande, även medtaga den nu föreslagna

lagen.

Föredragande departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Majit

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom socialdepartementet

upprättade förslag till

1) lag örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa;

samt

2) lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den 6 juni

1924 (nr 361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd

(barnavårdslag).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Stig Wernstedt.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

59

Bilaga A.

Förslag

till

Lag om sinnesslövårdeii.

1 Kap.

1 §•

Som sinnesslö betecknas i denna lag den, som intellektuellt står för lågt

att kunna tillgodogöra sig undervisning i folkskola.

2 §.

Anstalt, anordnad av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, benämnes

kommunal anstalt.

Anstalt, anordnad av förening, stiftelse eller enskild person, benämnes enskild

anstalt.

3 §•

Landsting och stad, som ej deltager i landsting, har med i 6 § angivna undantag

att anordna skolhem med erforderligt antal platser för undervisning,

uppfostran och vård av bildbara sinnesslöa barn. Denna skyldighet må kunna

överflyttas på förening eller stiftelse, som av medicinalstyrelsen godkännes

för uppgiften.

Anstalt av här ifrågavarande slag betecknas i denna lag som centralanstalt.

I stad må behovet av skolplatser för uppgift, som i första stycket sägs, delvis

tillgodoses genom inrättandet av särskild externatskola för bildbara sinnesslöa

barn.

4 §.

Centralanstalt bör förutom skolhem omfatta dels vårdhem för sinnesslöa

barn dels arbetshem för vidare utbildning i praktiskt hänseende av elever,

som avslutat skolundervisningen.

Där vårdhem för barn eller arbetshem ännu ej kommit till stånd i anslutning

till skolhem för bildbara sinnesslöa skall samarbete anordnas mellan

skolhemmet och enskild anstalt av motsvarande art.

5 §•

Å vårdhem, som är beläget vid skolhem för sinnesslöa barn, må obildbara

ej kvarstanna efter fyllda 16 år.

6 §•

Det tillkommer staten att anordna anstalt för undervisning, uppfostran och

vård av bildbara sinnesslöa barn, som äro blinda eller dövstumma, ävenså

i fråga örn bildbara sinnesslöa barn, som äro epileptiska, i den mån plats ej

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

kan beredas sådant barn i enskild, av medicinalstyrelsen för uppgiften godkänd

epileptikeranstalt.

Samma skyldighet åligger staten i fråga örn bildbara sinnesslöa barn, vilka

på grund av vanart, indisciplinärt uppträdande, motoriska rubbningar eller

annorledes äro skadliga för samlivet å kommunal eller enskild anstalt. För

dylika barn, som icke äro vanartade, må dock landsting och stad, som ej

deltager i landsting, samt förening eller stiftelse, som av medicinalstyrelsen

godkännes för uppgiften, anordna sådan anstalt.

7 §•

Det tillkommer staten att ombesörja vård av asociala sinnesslöa samt obildbara

sinnesslöa, som äro svårskötta eller lida av tuberkulos i smittsamt stadium.

Detsamma gäller ifråga om obildbara sinnesslöa, som uppnått 16 års ålder,

i den mån plats ej kan beredas sådan sinnesslö i enskilt vårdhem.

8 §.

Anstalterna för sinnesslöa, med undantag av de för blinda och dövstumma,

stå under överinseende av medicinalstyrelsen och närmaste tillsyn av inspektören

för sinnesslövården.

Förutom medicinsk-psykiatrisk inspektion skola sinnesslöskolor och vid

skolhem för sinnesslöa anordnade eller med sådant samorganiserade arbetshem

vara underkastade pedagogisk inspektion.

2 Kap.

9 §.

Skolelev, som på grund av bristande fattningsförmåga icke kan tillgodogöra

sig den undervisning, som meddelas i folkskola, skall av vederbörande

skolstyrelse anmälas till barnavårdsnämnden.

Skolpliktigt barn, som på grund av svag fattningsförmåga ej börjat skolan,

skall likaledes, senast när det uppnått nio års ålder, anmälas till barnavårdsnämnden.

I stad, där externatskola för sinnesslöa barn är inrättad, gäller denna anmälningsplikt

ej när fråga är örn överflyttning från folkskolan till denna

externatskola. Befinnes elev i extematskola för sinnesslöa barn vara i behov

av anstaltsvård, skall anmälan härom av vederbörande skolstyrelse ingivas

till barnavårdsnämnden.

10 §.

När anmälan, som i 9 § sägs, inkommit till barnavårdsnämnden, skall denna

ombesörja läkarundersökning av det sålunda anmälda barnet, därest sådan

undersökning ej redan skett. Om läkaren vid sin undersökning finner

barnet vara sinnesslött, skall baranvårdsnämnden, därest anhöriga icke vidtagit

sådan åtgärd, ingiva ansökan örn barnets intagning i vederbörande centralanstalt

för sinnesslöa barn. Är fråga om sinnesslött barn, som är behäf
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kunni. Maj:ts proposition nr 205.

tat med blindhet eller dövstumhet, skall ansökan ingivas till vederbörande

statsanstalt. För sinnesslött barn, som är behäftat med epilepsi, skall ansökan

ingivas till epileptikeranstalt.

Det åligger anstaltens läkare att efter granskning av sådan ansökan i samråd

med föreståndaren avgöra om barnet lämpligen kan intagas i anstalten

eller företer så höggradig psykisk defekt, att intagning för prövning av bildbarhet

är obehövlig.

I förstnämnda fall skall anstaltens föreståndare lämna sökanden meddelande

om den tid, vid vilken barnet kan mottagas, och har sökanden att

inom den angivna tiden ombesörja barnets intagande i anstalten. Det åligger

barnavårdsnämnden att tillse att intagningen kommer till stånd.

11 §■

I fråga om anmält barn, som ej intages, enär det av anstaltens läkare förklarats

vara obildbart, äger den som har vårdnaden om barnet att, där barnavårdslagens

22 § ej är tillämplig, avgöra om ansökan skall ingivas till vårdhem

för sinnesslöa.

12 §.

Där i anstalten intaget barn befunnits obildbart, skall det utskrivas från

skolhemmet. Beslut härom skall meddelas den, som har vårdnaden om

barnet, vilken äger att, där barnavårdslagens 22 § ej är tillämplig, avgöra om

barnet skall överflyttas till vårdhem för sinnesslöa eller på annat sätt omhändertagas.

Detsamma gäller i externatskola för sinnesslöa intaget barn, som befunnits

obildbart.

13 §.

Elev, som är föremål för prövning beträffande bildbarhet, vilken prövningstid

ej bör överskrida ett år, må icke utskrivas från anstalten. Sådan

elev må icke heller utskrivas från externatskola för sinnesslöa barn, såvida

ej fråga är om överflyttning till anstalt för sådant barn.

14 §.

Elev, som vid prövning befunnits stå för högt för att kunna betecknas som

sinnesslö, må kvarstanna endast örn platsen icke behöves för elev, som är

sinnesslö, och undervisning i hjälpklass ej står till elevens förfogande.

15 §.

Elev, som befinnes vara behäftad med lyte, sjukdom eller egenhet, som i

6 g sägs, skall överflyttas till däri omförmäld lämplig anstalt. Sker överflyttning

till statlig sinnesslöanstalt eller till epileptikeranstalt skall eleven utskrivas;

i annat fall skall eleven kvarstå inregistrerad vid centralanstalten.

16 §.

Bildbar sinnesslö elev skall kvarstanna i skolan så länge hans ålder och

förmåga att tillgodogöra sig skolundervisningen utgör anledning därtill, dock

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

högst 8 år, samt därefter i arbetshem fortsätta utbildningen i praktiskt hänseende

till 21 års ålder, därest ej åtgärd, som i 17 § sägs, dessförinnan vidtages.

Erfordras härför i fråga örn elev, vilken är intagen i centralanstalt,

överflyttning till enskilt arbetshem, skall eleven vara underkastad viss tillsyn

från centralanstalten, vars föreståndare har att besluta om den fortsatta

behandlingen.

Under ferierna må skolelev i den utsträckning föreståndaren i samråd med

läkaren bestämmer vistas i enskilt hem, där lämplig vård och betryggande

tillsyn kan beredas.

17 §.

Även före 21 års ålder må elev utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas

till enskilt hem, där lämplig vård och betryggande tillsyn kan beredas.

Härom beslutar föreståndaren vid vederbörande centralanstalt beträffande

såväl elev tillhörande denna som elev vid annan kommunal eller enskild

anstalt.

I hem, där sinnesslö erhåller familjevård, skall besök minst två gånger årligen

å förut icke tillkännagivna tider avläggas av anstaltens föreståndare eller

annan lämplig funktionär. Föreståndaren äger att, där han så finner

vara erforderligt, besluta örn den sinnesslöes överflyttning till annat hem

eller återintagning i anstalt.

Om försöksutskriven elevs tillstånd och uppförande samt levnadsförhållanden

skall föreståndaren hålla sig underrättad och äger denne att, där

han så finner erforderligt, besluta örn den försöksutskrivnes återintagning.

18 §.

Uppgift, som i 17 § sägs, må överflyttas på föreståndare vid enskild anstalt,

som av medicinalstyrelsen godkännes för uppgiften.

19 §.

Elev, som genomgått externatskola för sinnesslöa barn eller avslutat skolundervisning

i enskild anstalt för sinnesslöa, där fortsatt praktisk utbildning

ej kan beredas, skall anmälas till vederbörande centralanstalt och genom

denna anstalts försorg intagas i arbetshem.

Elev, som i första stycket sägs, må dock under den i 17 § omförmälda förutsättningen

direkt utskrivas från skolan eller skolhemmet, örn han ej är i

behov av fortsatt praktisk utbildning. Sålunda utskriven elev skall till 21

års ålder stå under tillsyn av externatskolans eller ifrågavarande anstalts ledning

och har denna att, därest anstaltsvård visat sig behövlig, anmäla eleven

till vederbörande centralanstalt, vars föreståndare har att ombesörja intagning

i lämpligt arbetshem.

20 §.

Före 21 års ålder må definitiv utskrivning av bildbar sinnesslö ej äga rum.

Bildbar sinnesslö, som ej tillhör den statliga sinnesslövården eller är epileptiker,

skall under hela sin livstid stå inregistrerad i vederbörande central
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205. 63

anstalt med skyldighet för dennas ledning att vid behov bistå med råd och

hjälp.

Elev, som i 19 § andra stycket sägs, skall vid uppnådd 21 års ålder anmälas

till vederbörande centralanstalt, där detta ej tidigare skett.

Vid utskrivning av elev från arbetshem, som ej utgör del av centralanstalt,

skall anmälan örn utskrivningen ske till vederbörande centralanstalt.

Vid utskrivning från statlig sinnesslöanstalt eller från epileptikeranstalt

skall anmälan om utskrivning ske till hjälpverksamhetsläkaren vid vederbörande

sinnessjukhus.

21 §.

I enskilt arbetshem för sinnesslöa, som icke är anordnat vid eller samorganiserat

med skolhem, må intagning icke äga rum utan föregående anmälan

till vederbörande centralanstalt.

Likaledes må obildbar sinnesslö under 16 år icke utan föregående anmälan

till vederbörande centralanstalt intagas i enskilt vårdhem för sinnesslöa.

22 §.

A anstalt eller i externatskola intagen sinnesslö skall genom läkarens försorg

anmälas till pastorsämbetet.

23 §.

Det åligger läkare vid anstalt för sinnesslöa och läkare vid externatskola

för sådana barn att i fall, där anledning till sterilisering föreligger, påkalla

vidtagande av sådan åtgärd.

24 §.

Styrelsen eller föreståndaren för sinnesslö- eller epileptikeranstalt har att

ombesörja att i anstalten intagen bildbar sinnesslö erhåller förmyndare, då

han uppnår 21 års ålder.

Det åligger ledningen för externatskola för sinnesslöa barn att vidtaga denna

åtgärd beträffande elev, som utskrivits från skolan och står under tillsyn

av dennas ledning.

25 §.

Klagan i ärende rörande intagning i sinnesslöanstalt av skolpliktigt barn

föres hos medicinalstyrelsen, som före ärendets avgörande, där så prövas erforderligt,

må förordna örn barnets intagande för observation i lämplig anstalt

eller eljest inhämta yttrande av specialutbildad läkare om barnets psykiska

tillstånd.

Sådan klagan må föras av den, som har vårdnaden örn barnet, dess förmyndare,

barnavårdsnämnd, skolläkare eller tjänsteläkare, skolstyrelse eller

lärare som förestår skola samt folkskoleinspektör.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majlis proposition nr 205.

26 §.

Bifalles ej begäran om skolelevs vistelse i enskilt hem under ferierna, skall

ärendet hänskjutas till anstaltens styrelse. Den som ej åtnöjer sig med dess

beslut äger hänvända sig till inspektören för sinnesslövården.

Bifalles ej begäran om försöksutskrivning från arbetshem av elev, vilkens

ålder understiger 21 år, skall ärendet hänskjutas till centralanstaltens styrelse.

Dess beslut må överklagas hos medicinalstyrelsen, som har att före ärendets

avgörande infordra yttrande av inspektören för sinnesslövården.

Förslag:

till

Lag om ändrad lydelse av 29 § i lagen den 6 juni 1924 om samhällets

barnavård och ungdomsskydd.

29 §.

2 mom. Befinnes, i annat fall än i 22 § avses, barn under sexton år till

följd av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller

andlig brist eller svaghet vara i behov av särskild vård utom hemmet, som

ej kan beredas av föräldrarna, och varder detta behov icke annorledes avhjälpt,

skall barnavårdsnämnden, då föräldrarna det medgiva, omhändertaga

barnet. Företer sådant barn sinnesslöhet, skall barnavårdsnämnden omhändertaga

barnet, även om föräldrarna ej lämna sitt medgivande därtill.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

440908

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 2LU 1944:69 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående ändrad Igdelse av 2 § 16:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 s. 2 i texten
  2. Rskr. 1944:423 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition angående statsbidrag till uppförande to. m. av anstalter för bildbara sinnesslöa. s. 3 i texten
  3. SU 1944:191 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till uppförande m. m. av anstalter för bildbara sinnesslöa. s. 13 i texten