Sök i Ratio Lex

Med förslag till hembiträdeslag

1944-03-10 · 139 sidor, varav 133 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 133 av 139 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:217, Med förslag till hembiträdeslag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

1

Nr 217.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

hembiträdeslag; given Stockholms slott den 10 mars

1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till hembiträdeslag.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217.

216 44

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Förslag1

till

Hembiträdeslag.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde.

1 §.

Denna lag äger tillämpning å avtal, varigenom arbetstagare åtager sig att

utföra huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) avtal, som är ingånget för viss sammanhängande tid understigande en

månad;

b) avtal, som avser mindre antal dagar i veckan än sex;

c) avtal, som icke innefattar heltidssysselsättning.

Arbetstagaren kallas i denna lag hembiträde.

2 §•

Såsom hembiträde skall vid tillämpning av denna lag ej räknas:

a) medlem av arbetsgivarens familj;

b) husföreståndarinna eller därmed jämförlig arbetsledare i hushåll, där

hembiträde är anställt;

c) hushållerska eller annan, som självständigt sköter hemmet i husmoders

ställe.

Avtalets ingående samt anställnings- och uppsägningstid.

3 §■

Avtal örn anställande av hembiträde skall upprättas skriftligen, örn endera

parten det begär.

4§-

Anställningen skall, där ej annorlunda överenskommits, taga sin början

klockan 12 å anställningens första dag och sluta klockan 19 å dess sista dag.

5 §•

Är avtal ingånget för bestämd tid, skall avtalet, där ej arbetsgivaren och

hembiträdet annorlunda åsämjas, upphöra att gälla då den överenskomna tiden

gått till ända. Örn avtalstiden ej understiger ett år, skall avtalet dock anses

förlängt på obestämd tid, därest uppsägning ej skett senast fjorton dagar före

avtalstidens slut.

Är avtalstiden ej bestämd, skall avtalet, där ej annat överenskommits, upphöra

att gälla fjorton dagar efter det uppsägning å någondera sidan skett.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts •proposition nr 217.

Bostad, vård vid sjukdom samt tid för löns utbetalande.

6§-

Ingår i hembiträdes löneförmåner bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet,

ändå att annorlunda avtalats, rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet

som sägs i hälsovårdsstadgan. Hembiträdet äger därstädes under fritid

mottaga tillfälliga besök, i den mån märklig olägenhet därigenom ej kan anses

uppkomma för arbetsgivaren eller dennes familj. Vid avtalets upphörande

äger hembiträdet nyttja bostadsutrymmet till klockan 8 dagen efter sista

arbetsdagen.

Har hembiträde fått eget rum sig tillförsäkrat, må det ej tagas i anspråk

för arbetsgivarens eller hans familjs räkning.

7 §•

Blir hembiträde, som är i arbetsgivarens hus och kost, på grund av sjukdom

förhindrat att utföra sina sysslor, äger hembiträdet att, så länge avtalet

består, av arbetsgivaren erhålla bostad och kost jämte nödig personlig tillsyn,

där ej behov av vård å sjukvårdsinrättning prövats föreligga och intagning

å sådan inrättning jämväl ägt rum. Häremot stridande förbehåll vare utan

verkan.

Har arbetsgivare, utöver vad i första stycket sägs, bestritt kostnad för sjukvård

åt hembiträdet, må arbetsgivaren söka kostnaden åter av hembiträdet.

8 §•

Hembiträde tillkommande kontant lön, som beräknas för månad eller längre

tid, skall, där ej annat överenskommits, utbetalas å sista söckendagen i varje

kalendermånad.

Kvällsledighet och fridagar.

9 §•

Den ordinarie arbetstiden skall, ändå att annorlunda avtalats, sluta senast

klockan 19. Dock må i fråga örn arbete i jordbrukshushåll sådan överenskommelse

träffas, genom vilken den ordinarie arbetstiden för månaderna april—

september utsträckes intill klockan 20.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej i fråga örn hembiträde, som uteslutande

eller huvudsakligen har till uppgift att sköta barn.

10 §.

Hembiträde äger, ändå att annat avtalats, åtnjuta fridagar i minst följande

omfattning:

a) antingen var tredje söndag eller annan allmän helgdag av kyrklig karaktär

eller efter klockan 13 varannan sådan dag;

b) en bestämd vardag varje vecka efter klockan 14;

c) den 1 maj efter klockan 13, såframt fridag ej jämlikt stadgandet under

a) åtnjutes nämnda dag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

11 §•

Fridag som hembiträde enligt avtal äger åtnjuta må, när arbetsgivaren och

hembiträdet äro därom ense, för särskilt fall utbytas mot motsvarande ledighet

å annan tid.

Arbete å övertid.

12 §.

Arbetsgivare äger, där så är av behovet påkallat, efter den enligt 9 § bestämda

slutpunkten för den ordinarie arbetstiden använda hembiträdet till

arbete å övertid.

Jämväl å fridag må hembiträde användas till arbete å övertid, såframt

arbetet föranledes av akut sjukdomsfall inom arbetsgivarens familj eller, beträffande

jordbrukshushåll, jämväl av sjukdomsfall bland djuren.

I jordb rukshushåll må hembiträde därjämte å dag, då hembiträdet eljest

skulle hava jämlikt 10 § under b) åtnjutit fridag, för brådskande arbete under

sådd eller skörd användas till arbete å övertid.

Hembiträde är skyldigt utföra arbete å övertid, som föranledes av omständigheter

som i andra stycket sägs. I fråga om hembiträdes skyldighet i övrigt

att utföra arbete å övertid gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren

överenskommet.

13 §.

Såsom gottgörelse för arbete å övertid är arbetsgivare pliktig att å ordinarie

arbetstid bereda hembiträdet den ledighet, som kan anses skälig med hänsyn

till arten av det å övertid utförda arbetet. Ledigheten må icke förläggas till

tid före klockan 9 och må ej heller varje gång utgå under kortare tid än två

timmar. Äro arbetsgivaren och hembiträdet därom ense, må ledigheten utbytas

mot särskild övertidsersättning. Sådan ersättning skall ock utgå, där

hembiträdet vid anställningens upphörande ännu icke kommit i åtnjutande av

hembiträdet såsom gottgörelse för övertidsarbete tillkommande ledighet.

Avtal, varigenom hembiträde helt eller delvis undandraga förmån enligt

denna paragraf, vare utan verkan.

Avtalets upphörande i vissa fall samt betyg.

14 §.

Har hembiträde, som är anställt för bestämd tid, på grund av sjukdom varit

under minst fjorton dagar oförmöget att utföra sina sysslor, äger arbetsgivaren

uppsäga avtalet med iakttagande av fjorton dagars uppsägningstid.

Återfår hembiträdet före uppsägningstidens utgång sin arbetsförmåga, vare

uppsägningen, örn annan ej anställts i hembiträdets ställe, förfallen.

Avtal, som avviker från vad i denna paragraf sägs, vare utan verkan mot

hembiträde.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

15 §.

Arbetsgivare äger uppsäga avtal till omedelbart upphörande:

a) om hembiträdet i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter mot

arbetsgivaren;

b) örn hembiträdet befinnes lida av tuberkulos eller av könssjukdom i

smittsamt skede.

Uppsägning av anledning som i första stycket under a) sägs må dock ej

ske, örn till grund därför uteslutande åberopas förhållande, varom arbetsgivaren

ägt vetskap mera än en vecka före uppsägningen.

Hembiträde är skyldigt att efter anmodan av arbetsgivaren på dennes bekostnad

anskaffa och för arbetsgivaren förete läkarintyg angående sitt hälsotillstånd.

16 §.

Hembiträde äger uppsäga avtal till omedelbart upphörande.

a) om arbetsgivaren dröjer med erläggande av överenskommen lön utöver

två söckendagar efter förfallodagen eller underlåter att lämna hembiträdet

tillbörlig kost eller bostad, där sådan förmån är avtalad;

b) örn arbetsgivaren eller någon av dennes familj eljest i väsentlig mån

åsidosätter sina skyldigheter mot hembiträdet;

c) örn arbetsgivaren eller någon inom dennes bostad boende befinnes lida

av tuberkulos eller av könssjukdom i smittsamt skede;

d) örn arbetsgivaren med sitt hushåll stadigvarande bosätter sig å annan ort.

Uppsägning av anledning som i första stycket under a) eller b) sägs må

dock ej ske, örn till grund därför uteslutande åberopas förhållande, varom

hembiträdet ägt vetskap mera än en vecka före uppsägningen. Ej heller må

förhållande som i första stycket under d) sägs åberopas till stöd för uppsägning,

där hembiträdet medföljt till den nya orten.

17 §‘

Då avtal uppsagts, vare arbetsgivaren skyldig att på begäran lämna hembiträdet

betyg angående anställningen.

Betyget skall innehålla uppgift om anställningens art och anställningstiden,

hembiträdets flit, ordning och skicklighet i arbetet ävensom, där hembiträdet

så begär, av vem avtalet uppsagts och, där uppsägningen skett av arbetsgivaren,

anledningen därtill.

Förbehåll, varigenom hembiträde enligt denna paragraf tillkommande rätt

inskränkes, vare ogillt.

Särskilda bestämmelser rörande minderåriga hembiträden.

18 §•

Hembiträde, som icke fyllt aderton år, må, ändå att annat avtalats, icke

mera än sju timmar i veckan användas till arbete å övertid.

Arbetsgivare må icke använda minderårigt hembiträde till arbete på sådant

opaginerad Kontrollera mot PDF

o Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

sätt, att hembiträdets användande kan anses medföra fara för olycksfall eller

för överansträngning eller annan menlig inverkan på hembiträdets hälsa eller

kroppsutveckling.

Arbetsgivaren skall tillse, att hembiträdet erhåller de raster i arbetet, som

med hänsyn till bestämmelserna i andra stycket äro erforderliga.

Skadestånd.

19 §.

Åsidosätter arbetsgivare eller hembiträde sina förpliktelser enligt avtalet

eller denna lag, gälde därav uppkommen* skada.

Vid bedömande örn och i vad mån skada uppstått, skall hänsyn tågås även

till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig

befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

20 §.

Talan å skadestånd, som i 19 § avses, skall anhängiggöras inom sex månader

från det skadan timade. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.

Denna lag träder i kraft den 1 november 1944 och gäller till och med den

31 oktober 1947.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

1

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Flans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 11 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehbsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående reglering av

anställnings och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet samt anför.

Genom beslut den 30 juni 1933 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet

att tillkalla fem sakkunniga att inom departementet biträda

med utredning rörande arbetsförhållandena inom det husliga arbetet och avgiva

de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Med stöd av detta

bemyndigande tillkallade jag därefter fem sakkunniga, vilka antogo benämningen

hembiträdesutredningen.

Utredningen, som till en början upptog frågan örn utbildning av hembiträden

till behandling och däröver avgav förslag i april 1937, framlade sedermera

med skrivelse den 28 februari 1939 två alternativa förslag till lag örn reglering

av anställnings- och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet. Det ena

alternativet, vilket betecknades såsom huvudförslaget, tillstyrktes av fyra av

de sakkunniga (ordföranden, numera avlidne byråchefen E. Thulin, cand. jur.

fru Mix Anker Braathen, fröken Hanna Grönvall och ledamoten av riksdagens''

andra kammare fru Olivia Nordgren), medan den femte sakkunnige (numera

avlidne lantbrukaren Per Gustafsson i Benestad) tillstyrkte det alternativa

förslaget.

Över hembiträdesutredningens betänkande avgåvos yttranden av samtliga

länsstyrelser, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, arbetsrådet, medicinalstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, landsorganisationen i Sverige, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, Eredrika-Bremer-förbundet, hembiträdesforeningarnas

samarbetskommitté, svenska barnsköterskeföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen,

svenska lantarbetareförbundet och svenska arbetsgivareföreningen.

Flertalet länsstyrelser infordrade yttranden från hushållningssällskapens

förvaltningsutskott. Även husmodersorganisationer och

andra sammanslutningar hördes i vissa fall av länsstyrelserna.

Sedan jag med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 september 1941

för verkställande inom socialdepartementet av utredning rörande vissa be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

o mngspolitiska spörsmål tillkallat fyra sakkunniga — 1941 års befolkningsutrednmg

- överlämnades hembiträdesutredningens betänkande jämte de däröver

avgivna remissyttrandena till befolkningsutredningen för att tagas i övervägande

vid fullgörandet av dess uppdrag.

I anledning harav har hembiträdesutredningens såsom huvudförslag betecknade

lagforslag varit föremål för överarbetning inom befolkningsutrednmgen

dar arbetet darmed närmast handhafts av dess delegation för hem- och

amiijefragor. Såsom resultat av denna överarbetning har befolkningsutredningen

ined skrivelse den 28 oktober 1943 överlämnat förslag till hembiträdeslag

jamte motivering därtill.

Över befolkningsutredningens förslag ha efter remiss yttranden avgivits av

arbetsradet, socialstyrelsen, nksförsäkringsanstalten, statens arbetsmarknadskommission,

svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige

svenska ^arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetareförbundet, riksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, FredrikaBremer-forbundet,

hembiträdesföreningarnas centralkommitté, folkpartiets

kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund, svenska landsbygdens kvinnoförbund och yrkeskvinnors klubb

i Stockholm.

Jag vill i det följande närmare redogöra för vad i förevarande lagstiftningsärende

förekommit och börjar därvid med hembiträdesutredningens förslag.

Hembiträdesutredningens förslag.

Tillgång och efterfrågan på liembiträdesplatser.

Utredningen har låtit verkställa en undersökning av läget å arbetsmarknaden

i vad angår tillgång och efterfrågan å hembiträdesplatser. Det framgår

av nämnda uppgifter, vilka sträcka sig fram till december 1938, att en betydande

brist på arbetskraft föreligger inom det husliga arbetets område. Utredningen

framhåller emellertid, att de uppgifter, som stått den till buds,

grunda sig endast på de offentliga arbetsförmedlingarnas rapporter, men att

hembiträdena i stor utsträckning erhålla platser på annat sätt än genom

offentlig arbetsförmedling, främst genom personliga rekommendationer eller

annonser. Många platser, som anmälts som lediga till den offentliga arbetsförmedlingen

men till vilka denna icke kunnat skaffa lämplig arbetskraft, torde

sålunda tillsättas på annat sätt. Å andra sidan torde åtskilliga arbetssökande,

som anmält sig hos förmedlingen men som icke genom denna erhållit lämp

liga platser, skaffa sig sådana på andra vägar. Enligt utredningens mening

torde uppgifterna, i vad de utvisade en markerad brist på arbetskraft, vara

riktiga.

Beträffande orsakerna till den bristande tillgången på arbetskraft för hemmens

behov hänvisar utredningen i första hand till det konkurrensförhållande,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 9

som föreligger mellan hemmen, a ena sidan, samt å andra sidan industri, handel,

restaurangrörelse och därmed jämförlig verksamhet, i vilken konkurrens

hemmen ofta dioge det kortaste strået. Anledningarna därtill vore mångahanda,

främst att det husliga arbetet ofta icke betraktades såsom ett yrke i

egentlig mening, att detta arbete icke erhållit den fasta reglering av anställnings-

och arbetsvillkor, som förekomme på flertalet andra arbetsområden,

samt att arbetstiden inom hembiträdesyrket ansåges ej blott oskäligt lång utan

även alltför obestämd. Denna det husliga arbetets förmenta underlägsenhet

gentemot andra yrken medförde självfallet att, allteftersom nativitetsminsknmgen

gjorde sig märkbar på arbetsmarknaden, dess verkningar alldeles särskilt

drabbade det husliga arbetet. I vad anginge landsbygdens brist på huslig

arbetskraft erinrade utredningen örn flykten från landsbygden, vilken gjorde

sig särskilt märkbar inom förevarande område, eftersom de från landsbygden

till städer och andra industrisamhällen flyttande personerna till en betydande

del utgjordes av kvinnor i den ålder och sociala ställning, att de under andra

förhållanden i stor utsträckning skolat taga anställning som hembiträden.

Statistiska undersökningar av hembiträdenas

arbetsförhållanden.

På framställning av hembiträdesutredningen anbefallde Kungl. Maj:t den

29 december 1933 socialstyrelsen att i samråd med utredningen verkställa en

statistisk undersökning av hembiträdenas anställnings- och arbetsvillkor m. m.

inom vissa efter representativa grunder utvalda orter. Under medverkan av

husmödrarnas och hembiträdenas egna organisationer samt andra för frågan

intresserade föreningar utsändes frågeformulär direkt till husmödrar och hembiträden.

Vidare överenskoms med de offentliga arbetsförmedlingarna att i

samband med förmedlingsarbetet under viss tid tillhandahålla frågeformulär

för ifyllande ävensom att meddela adresser till husmödrar och hembiträden,

vilka anmälde sig för erhållande av arbetshjälp respektive anställning. Undersökningen

begränsades till ett fyrtiotal orter och kom därigenom att omfatta

endast hushåll av stadstyp. Sedan det inkomna materialet bearbetats, framlade

socialstyrelsen i juni 1936 en berättelse över undersökningen under titeln

Arbetsförhållandena inom det husliga arbetets område.

För att även arbets- och avlöningsförhållandena för hembiträden, anställda

i jordbrukshushåll, skulle bliva föremål för statistisk undersökning uppdrog

Kungl. Majit den 5 november 1937 på hemställan av utredningen åt socialstyrelsen

att verkställa en dylik undersökning. Kesultaten av denna undersökning,

vid vilken tillämpades i huvudsak samma tillvägagångssätt för insamlingen

av primärmaterialet som vid den tidigare undersökningen, framlades

i början av 1939 i en inom socialstyrelsen utarbetad berättelse över Arbetsförhållandena

inom det husliga arbetet å landsbygden.

Nu omförmälda båda statistiska undersökningar ha av utredningen i olika

hänseenden åberopats såsom motiv för dess ställningstagande i de densamma

förelagda spörsmålen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 217.

Arbetstiden inom hembiträdesyrket.

De utförda statistiska undersökningarna lia bland annat avsett att utröna

arbetstidens längd inom hembiträdesyrket.

Beträffande arbetstiden för hembiträden i stadshushåll anför socialstyrelsen

i berättelsen över 1936 års undersökning, efter att ha erinrat om att begreppet

arbetstid inom det husliga arbetet vore i hög grad obestämt, följande:

Även örn hembiträdena numera i viss utsträckning åtnjuta bestämda fritider,

är likväl arbetstiden vanligen icke bestämt avgränsad gentemot den tid,

under vilken de kunna ägna sig åt vila eller eget arbete. Visserligen synes det

dagliga arbetet i de flesta hushåll börja på ett bestämt klockslag, men arbetets

avslutning är i regel icke på samma sätt fixerad. För många hembiträden torde

arbetstiden örn kvällarna utsträckas över den regelmässiga vid bjudningar och

dylika tillfällen. En särskild fråga är, i vad mån hembiträdena, sedan det mera

regelmässiga arbetet för dagen är slut, kunna förfoga över sin tid, d. v. s. ha

frihet att gå ut, örn de så önska, eller åtminstone få vara ostörda. Ofta måste

de stå till förfogande för passning av dörrklocka, telefon o. d., och i en del hushåll

torde de anställda regelmässigt ha att fullgöra dylik »beredskapstjänst».

Å andra sidan förekomma emellanåt längre eller kortare arbetspauser under

dagen, varför tiden mellan det dagliga arbetets början och slut icke alltid kan

anses helt utfylld av effektivt arbete. I några fall ha husmödrarna meddelat,

att dessa arbetspauser i regel omfatta ett par timmar dagligen, och att hembiträdet

under denna tid kan ägna sig åt eget arbete, såsom sömnad o. d., eventuellt

även avlägsna sig från arbetsplatsen, men i andra fall torde gälla, att

arbetspauserna ofta nog inskränkas till den tid hembiträdet behöver för att

inta sina måltider.

På grundval av de till socialstyrelsen lämnade uppgifterna har till belysning

av bruttoarbetstidens längd inom stadshushåll sammanställts följande

tabell:

Bruttoarbetstid per dag för stadsliembiträden.

Arbetsgivarnas uppgifter. .

Genom arbetsförmedlingarna

Övriga..................

Samtliga

redo
-

Per sonalens uppgifter ..

Genom arbetsförmedlingarna!

Övriga....................i 1 582

Därav (i

i) hembiträden med neda

arbetstid per dag (tim.)

Genom
snittlig
-

visaae

hembi-

träden

8—10

10 — 11

11 — 12

12 — 13

13—14

14 och

däröver

ej an- given

per dag

(tim.)

3453

3 0

7-9

25''5

4oo

14 4

1 7

2 5

lis

969

2-9

9-8

23-3

44''6

16''S

0''9

2-9

11''8

2 484

3-i

7-ä

26-s

45i

13 7

2o

2-6

11''8

2 343

2-9

5-2

12 ö

33 8

305

12l

3 0

12 4

761

3-4

6-o

11''2

29-9

32-5

12''8

4*2

12-5

1582

2-6

4''7

13-2

35-s

29-e

11''7

2-4

12''4

Bruttoarbetstiden per dag skulle sålunda uppgå enligt husmödrarnas uppgifter

till i genomsnitt 12 timmar och enligt personaluppgifterna till nära

12V2 timmar. Härtill bomme den arbetstid, som uttoges om kvällarna i anledning

av bjudningar eller av annan särskild anledning. Å andra sidan förekomme,

såsom förut nämnts, emellanåt längre eller kortare arbetspauser under

dagen.

I anslutning till tabellen anför socialstyrelsen i berättelsen över undersökningen:
Angående

det dagliga arbetets början och slut ha de flesta husmödrar och

hembiträden lämnat ganska noggranna uppgifter. Vanligen angives såväl arbe
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

tets början som dess avslutning till bestämda klockslag eller på en halvtimme

när. På vardagar synes arbetet för de flesta hembiträden börja kl. 7 ä 8 f. m.,

på söndagar ofta någon timme senare. Uppgifterna angående det dagliga arbetets

slut äro betydligt mera växlande, men flertalet av de redovisade hembiträdena

synes i regel sluta sitt arbete kl. 7 å 8 e. m., en del likväl kl. V*7 å 7

eller redan omkring kl. 6, medan för somliga arbetstiden uppgives vara till

kl. V*9 å 9, för några ännu längre. Det framgår av en del upplysningar, att

åtminstone i de större städerna såsom arbetstidens slut ofta angivits det klockslag,

då disken efter den sena middagen brukar vara undanstökad, eller i några

fall, då sovrummen iordningställts för natten. Det bör anmärkas, att anförda

uppgifter i allmänhet avse förhållandena under vintermånaderna, ty arbetstiden

kan ibland vara olika sommar och vinter. I familjer med barn i skolåldern

synes hembiträdet i regel få börja sitt arbete någon timme tidigare under

den tid skolan pågår än under övriga delar av året. Under familjens sommarvistelse

på landet synes arbetet ofta börja något tidigare och sluta något

senare än i staden, vilket dock uppväges av att ett par timmar under dagen

bli lediga.

Socialstyrelsen har jämväl gjort en beräkning av bruttoarbetstiden per

vecka. Yeckoarbetstiden har så beräknats, att den dagliga bruttoarbetstiden

multiplicerats med 7, varefter produkten minskats med det tal, som motsvarar

den regelbundna fritiden per vecka. Hänsyn har även tagits till att den ordinarie

arbetstiden i en del fall uppgivits vara kortare vissa dagar, t. ex. söndagar,

då arbetet ofta säges börja någon timme senare än eljest. Resultaten

av undersökningen framgå av följande tabell:

Beräknad bruttoarbetstid per vecka för stadshewbiträden med olika slags anställning

!

Antal hcmbitr.,

nikas bruttoarbets- tid per vecka

kunnat beräknas

Därav (i %) med en beräknad bruttoarb

per vecka av (tim.)

etstid

95-

99

100 0.

där- över

§ H O

f= 0

0 0 2

" p 3

S® cr 0

0

r ploq*

under

60

60 —

64

65—

69

To-

rf

75-

79

80 —

84

Bö-

sö

90 —

94

Arbetsq ivar niis uppgifter

a sos

1 7

2 s

7 4

20 7

32 7

23 5

7 1

3-s

02

01

77 2

Genom arbetsförmedling

oii

2-1

4-3

6*3

20i

28-g

27-2

7-o

4i

0-2

Öl

77-s

0 vriga ................

2 297

1-5

2 3

7-8

21-o

34-3

21-9

7-2

3''7

0-2

0-1

77-2

Ensamjungfrur ........

2183

2-o

3-7

8-4

21-4

31-7

23i

6 s

3i

0‘2

0-1

76-7

Kokerskor ............

426

0*

0''7

5’2

19-2

oB‘4

25-4

8o

47

0''2

—

78-4

Husjungfrur ..........

415

0 9

1-2

5i

20o

34-5

22 9

8-9

6 3

0-2

—

78-5

Barnsköterskor m. fl. . .

184

2 7

1-6

5-4

17-4

32i

25-o

10-9

4-3

—

0-6

78-o

Boende hos arbetsliv. . .

2 951

0''3

1*6

6-3

20-s

34-s

25 i

7-7

4i

0-2

0-1

78-1

» »> anhöriga . .

200

19 o

16-6

21-5

26-o

13o

O . .

o u

0-5

—

—

—

67i

Med egen, hyrd bostad .

57

15-s

19-3

14o

246

17 5

8-8

—

—

—

—

68-5

Personalens uppgifter . .

2 202

1 6

lo

8*5

8i

15 8

27 o

11) 0

17 0

4’i

2-r,

83 2

Genom arbetsförmedling

694

2-2

2o

3-7

7''9

15’o

23-8

19-s

19-i

4 2

2-2

83-o

Övriga ................

1508

1-4

i''5

3-4

8-2

15-5

28-5

18 9

16-o

4''o

2 6

83-2

Ensamjungfrur ........

1 731

2-o

2''8

3-8

9-3

15-9

25-7

17 7

16 8

39

2-6

82-7

Kokerskor ............

201

__

—

1-5

3-5

13-9

34''3

25 4

17-4

3-5

0-5

84-7

Husjungfrur ..........

213

0-6

—

3*8

4-7

12‘2

32-9

21i

16*4

5*6

2-8

84-g

Barnsköterskor m. fi. . .

57

1-7

3ö

—

1*8

14-o

19 3

28i

24-c

3 5

3-5

85-6

Boende bos arbetsgiv. . .

1 871

0-1

0-5

1*7

5c

15-2

29o

21-6

19o

4t>

2-8

84 9

» » anhöriga . ,

248

11-7

10.1

14 i

19 4

16''9

15 7

4-o

G''5

1-2

0-4

73-t

Med egen, hyrd bostad .

83

6o

8-4

12i

30i

14.5

15-7

8-4

4-s

—

—

74-3

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

En likartad undersökning Ilar verkställts beträffande de i lanthushåll anställda

hembiträdenas regelmässiga arbetstid. Beträffande arbetsförhållandena

å landsbygden anföres i socialstyrelsens undersökning:

Det dagliga arbetet i de flesta lanthushåll synes börja på ett bestämt klockslag,

antingen sammanhängande med tiden för morgonmjölkningen eller med

tillredningen av morgonmåltiden. Arbetets avslutning är emellertid icke på

samma sätt fixerad utan i viss mån beroende av tillfälliga omständigheter.

Skulle t. ex. de utomhus arbetande männen bli fördröjda, förlänges även hembiträdets

arbetstid, ty eftersysslorna för kvällsmaten utföras i regel av hembiträdet.

Sällan torde däremot på landet arbetstiden utsträckas i anledning av

bjudningar o. d., åtminstone inte vid mindre gårdar. En särskild fråga är i vad

mån hembiträdena, sedan det mera regelmässiga arbetet för dagen är slut,

kunna förfoga över sin tid, d. v. s. ha frihet att ga ut örn de så önska eller åtminstone

att få vara ostörda. I hem med småbarn måste de stå till förfogande

för passning av barnen, då föräldrarna äro borta, ehuru detta torde vara mera

sällsynt i lanthemmen. Emellanåt sägas visserligen längre eller kortare pauser

i arbetet kunna förekomma under dagen, men ofta göres gällande, att dessa

inskränka sig till den tid hembiträdet behöver för att inta sina måltider.

Angående det dagliga arbetets början och slut ha de flesta husmödrar och

hembiträden lämnat ganska noggranna uppgifter. På vardagar synes arbetet

för de flesta hembiträden börja kl. V26 å 7 f. m. på sommaren, på vintern en

halv eller en hel timme senare. Uppgifterna angående det dagliga arbetets slut

äro betydligt mera växlande, men flertalet av de redovisade hembiträdena

synes i regel sluta sitt arbete kl. 19 å 20, en del likväl något tidigare, i synnerhet

örn vintern. På sommaren uppgives arbetstiden ibland kunna utsträckas

till kl. 21 å 22.

Jämväl beträffande hembiträdena på landsbygden har i socialstyrelsens

undersökning uppgjorts tabeller rörande bruttoarbetstiden per dag och per

vecka. Tabellerna utvisa följande:

Bruttoarbetstid per dag för lantheiubiträdeii.

Samtliga

rcdovisado

hembiträden

Proc. antal hembiträden

bruttoarbetstid pei

med nedanstående

dag (tim.)

Genomsnitt- lig arbetstid

per dag (tim.)

8-11

11 — 13

1

13—14 14—15

15—IG

1 6 och

däröver

ej an- given

0‘3

21 1

47-5

24-9

4 4

1-0

0-8

13 2

1448tv.

3-7

40i

41-9

12-o

1*8

0-2

0’8

12-6

0-5

25''9

47o

22-e

2-8

0’3

0-9

13-i

672tv.

5''i

41’7

40-o

12-i

o-i

0-i

0’9

12-5

0 3

16-9

47-9

26-8

5-8

1*5

OS

13 3

776\v.

2-4

38-8

43 5

11-9

2-3

0-3

Os

12-7

0-4

8-4

31i

40''o

15-2

3-9

lo

13-8

107v

ll

22-9

42-4

26-3

5-6

0-7

lo

13-2

0-4

13-9

38-1

34i

8-7

2-o

2-8

13-3

252 i V.

1-2

24-e

47-2

21-4

2-4

0-4

2''8

12-8

0''4

6-7

29 0

41-7

17-i

4-6

0’5

14’o

824\v.

ll

22-s

40-9

27-8

6-6

0-8

0-5

13-3

Arbetsgivarnas uppgifter1

Genom arbetsförmedling

Övriga ................

Personalens uppgifter ..

Genom arbetsförmedlim

Övriga

Sommar — s., vinter = v.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 13

Beräknad bruttoarbetstid per vecka för lantlieuibiträden vintertid.

Sysselsätta i n gsgr upper

m. m.

Antal hembitr.

vilkas brutto-

arb.-tirl kunnat

beräknas

Därav (i %) med en beräknad bruttoarbetstid

per vecka av (timmar)

1 S"?

all

| under

70

70 —

74

75—

79

80—

84

85 —

89

90 —

94

95—

99

100-

104

105-

109

llOo.

där-

över

H 01

^ g. g.

C+-

3* ET. K

P-aq

Arbetsgivarnas uppgifter

l 436

06

75

132

24 9

17 s

22 9

5-8

ll

lo

0 2

84-5

Genom arbetsförmedling

666

8-o

8-7

13-6

26-4

17-o

20-4

4-7

l-i

0-i

0-i

83-2

Övriga................

770

3-5

6-5

12-9

23*6

18''4

25u

6.7

1-2

1*8

O 3

85-6

Mindre gårdar ........

722

3-9

5-4

11-6

25-1

15-2

26''5

8-7

1*7

1*5

0-4

85-9

Större » ........

670

7-s

9*7

15-2

24-9

20-s

18-8

2-4

0-6

0-3

_

82-8

Gårdar av ej ang. storlek

44

6*8

9-1

6-8

22-7

13 g

27-s

9-i

—

4 g

—

85-6

Hembitr. med mjölkning

1013

3s

4‘5

12-4

24-6

17-7

26-9

7-4

1*5

1-4

0*3

86-o

Övr.hemb.m.utomh.-arb.

355

9-6

13-2

14-6

26-8

18-3

15-5

1*7

0-s

—

_

81-i

Hembitr. utan »

58

22-4

24i

15’5

19-o

13-8

1*7

3''5

—

—

_

76-4

» » äng. syssl.

10

—

lero

20''o

3°''°

3°''°

—

—

—

IO’o

—

84-8

Södra Sverige ........

235

23-8

25-s

24-3

17-o

6-8

2u

0-4

_

_

_

74-g

Mellersta Sverige......

868

2-6

4-6

12-9

28u

21-6

23-4

5’4

0-8

0-6

0-i

85s

Norra Sverige ........

333

0-6

2-4

6-o

22-s

15-6

36-4

10-5

2-7

3-o

0 G

89-1

Personalens uppgifter ..

1064

1 3

32

7 l

101

182

332

12 1

4-8

35

0 5

88-6

Genom arbetsförmedling

245

2-o

2-9

9-8

19 g

19-6

302

9-o

4i

2-4

0-4

88-2

Övriga................

819

li

3’3

6-3

15''o

17-8

34i

13 1

5 0

3-8

0-5

88-8

Mindre gårdar ........

383

0-5

3-1

5-7

13-6

15*4

34-7

15-9

5*o

5-0

ii

91-o

Större » ........

568

1*2

3-5

83

18-i

19-9

31-7

9-5

5-3

2-5

86-9

Gårdar av ej ang. storlek

113

4-4

1*8

6-2

14i

.19-5

35-4

12-4

1*8

3-5

0-9

89-i

Hembitr. med mjölkning

644

0-3

1*9

5-5

12-4

15-8

365

15-8

6-2

5‘0

0«

91-4

Övr. hemb. m.utomh.-arb.

354

2 o

5*i

10-5

20-3

21-s

30-2

6-2

2-8

1-4

_

84-3

Hembitr. utan »

60

6-7

6-7

5’o

28-3

26-e

18-3

6-7

1*7

—

—

84-4

» » ang. syssl.

6

i6''7

—

167

33-2

—

—

l6''7

—

—

I 6 7

87-7

Södra Sverige ........

200

3-5

10-5

16-0

29-o

22-o

15o

1*5

1*5

0-5

0*5

83-2

Mellersta Sverige......

729

1*0

1*6

5‘2

14''o

19-o

38o

12-6

5''i

3-s

0''3

89-i

Norra Sverige ........

135

—

1*6

4-5

8u

8u

34i

25''2

8-i

8-9

1-5

94-o

Sammanfattningsvis anför socialstyrelsen:

Enligt stadsundersökningen utgjorde den dagliga arbetstiden ungefär 12

timmar i genomsnitt per dag, medan den enligt landsbygdsundersökningen var

något över 13 Va timmar per dag sommartid och inemot 13 timmar i genomsnitt

per dag vintertid. Skillnaderna sammanhänga främst med arbetsdagens

tidigare begynnelse på landsbygden. Lanthembiträdena uppgåvos i allmänhet

börja sitt arbete kl. Va 6 å 7 f. m. på sommaren och något senare på vintern,

medan stadshembiträdena i regel började arbetet kl. 7 å 8 f. m.

Bruttoarbetstiden per vecka har för hembiträdena i städerna beräknats

utgöra i genomsnitt omkring 80 timmar, medan den för hembiträden på landet

vintertid utgjorde ungefär 86 timmar och sommartid omkring 90 timmar.

Kortare arbetstid än 70 timmar per vecka hade omkring Vio av stadshembiträdena,

men endast några få procent av lanthembiträdena. Under det att bland

de senare arbetsveckor om 100 timmar och däröver enligt arbetsgivarna förekommo

för 2,3 % av hembiträdena, enligt personalen för 8,8 % voro motsvarande

siffror för stadshembiträdena 0,1 % respektive 2,5 %.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 217.

Ii eraim ad bruttoarbetstid per vecka för lan t hem biträd en sommartid.

Sysselsättningsgrupper

% 2. g*

^ cr — ö

C/ ". oa

2 A- p C-

Därav (i

%) med en beräknad bruttoarbetstid

per vecka av (timmar)

o g" Q

2 ®

. P 3

(5 g 2

O o 3

lii. m.

s § gg.

B O tV

under

70

70—

74

75—

79

1 ^

O 00

cc

85 —

89

90—

94

95—

99

mo-

rn

105-

109

llOo.

där-

»Jo.

”"é-f- *, c+

5'' c. B.

över

Arbetsgivarnas uppgifter

1436

to

35

8-4

204

194

29 7

10«

32

25

Os

88-4

Genom arbetsförmedling

666

2u

4*2

12-3

22-7

17-4

29-3

7''8

3’0

0''9

0''3

86'' 8

Övriga................

770

G''9

3o

5*i

18-4

21-o

30-o

13-o

3-4

3»

1-3

89''7

Mindre gårdar ........

722

1-4

2-8

6-6

19-7

15 2

31c

13 8

4‘3

3-9

1''2

89''o

Större » ........

670

1*3

4 3

10-5

21-3

24-3

27-2

8''i

1*9

0''8

0''3

87''0

Gårdar av ej ang. storlek

44

4-6

4-5

6-8

18 2

11-4

364

4''c

4''6

6-8

2-3

88-7

Hembitr. med mjölkning

1013

09

2-5

fr 7

18-9

17-4

32-5

13 5

4o

3-4

1''2

89 8

Ö vr. liemb.m. u törnh.-arb.

355

2o

5-4

12-7

24-o

25-4

25-4

4’o

ii

—

—

85''5

Hembitr. utan »

58

8’6

12-i

27-c

22-4

15-5

10-4

1 7

1-7

—

—

80''7

» » äng. sysslor

10

—

—

20 o

O

O

20''o

IO‘o

—

—

IO''o

—

86''4

i Södra Sverige ........

235

6-4

14-o

25-i

28-i

19-2

6''o

0''4

0''4

0''4

—

80-5

Mellersta Sverige......

868

0 7

1''7

5l

19-9

21-7

33-6

11''6

3''6

1*5

0''6

89''3

Norra Sverige ........

333

—

0‘9

5*4

16-2

13-5

3B‘i

15''0

4-2

6-6

2''1

91c

Personalens uppgifter ..

ioel

Oo

0 9

34

8-8

12-8

32 2

20 o

lis

7-4

2c

934

Genom arbetsförmedling

245

1-2

0-8

5-7

12-7

14-7

35i

14''7

9-4

3''7

2''0

91-5

Övriga................

819

0''4

0-8

2-7

7''7

12-2

31-4

21-7

11''8

8-5

2-8

93''9

Mindre gårdar ........

383

0‘2

0-8

ö''6

7-8

9-i

28-4

24-5

11-5

10''2

3-9

95i

Större » ........

568

0''2

ll

34

9-7

14''6

34''o

17''8

11''5

5''6

2''1

92-4

Gårdar av ej ang. storlek

113

3''5

—

2*7

8-o

lös

SB''3

15-9

9-7

7-1

0 9

92-5

Hembitr. med mjölkning

644

02

0-s

2-o

6-2

8-7

32-6

22''0

13''n

10''4

4-2

95-8

Ö vr. hemb. m. utomh.-arb.

354

—

1*7

5-9

13-s

17-5

31''C

18''i

8-5

3-4

—

90o

Hembitr. utan »

60

6-7

3s

3 3

10-n

28-3

33''4

10o

5-o

—

—

87''e

» » ang. sysslor

6

l6''7

—

—

l6‘7

i6-7

l6''7

l6''6

—

—

i6''6

91-6

Södra Sverige ........

200

0-6

2*5

3-o

18-5

26-o

36''5

8''5

2-5

lo

0-5

89-2

Mellersta Sverige......

729

0-5

0''5

3''4

6-9

10''2

32-2

22''9

13-9

7-8

1''7

93-8

Norra Sverige ........

135

0’7

—

3-7

5-2

7-4

25''9

21-5

10''4

14-1

lin

97-2

Behovet av legal reglering av hembiträdenas

arbetstid.

Bibringandet av fackkunskap genom särskild utbildning skulle enligt hembiträdesutredningens

mening ha stor betydelse för höjandet av hembiträdeskårens

sociala anseende samt skulle tvivelsutan även i övrigt vara av vikt för

åvägabringandet av bättre förhållanden inom yrket. Särskilt borde därvid

beaktas, att örn man skulle kunna vinna tillräcklig anslutning och framgång

för samhällsingripanden i syfte att uppnå förbättrade arbetsförhållanden inom

hembiträdesyrket, den kår, som ingripandet skulle avse, rimligtvis borde

kunna uppvisa ett visst mått av yrkesutbildning och kunnande. Erforderlig

förståelse för reformsträvandena kunde eljest näppeligen vara att förvänta.

Någon verklig förbättring torde emellertid icke kunna — i allt fall icke inom

rimlig tid — uppnås utan att även andra åtgärder vidtoges. Det huvudsakligaste

önskemålet från hembiträdenas sida vore en förbättring av själva

arbetsförhållandena i yrket. Ville man uppnå en ökad tillströmning av arbets
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. May.ts proposition nr 217.

kraft till arbetsområdet, måste man därför söka beakta de anställdas önskemål

och krav rörande arbetsförhållandena, så långt detta över huvud kunde anses

möjligt.

Beträffande de sociala skäl, som påkallade en reglering av hembiträdenas

arbetsförhållanden, anför utredningen:

De sociala skäl, som överhuvud framtvingat den moderna arbetstidslagstiftningen

torde — och detta måhända i alldeles särskild grad — gälla även

beträffande hembiträdesyrket. Arbetstiden för denna yrkesgrupp är, såsom

allmänt är känt och genom den företagna undersökningen ytterligare bestyrkes,

icke blott osedvanligt lång utan även i hög grad obestämd. Enligt

utredningen uppgår nämligen den dagliga bruttoarbetstiden till i genomsnitt

icke mindre än 12 å 13 timmar. Att hembiträdena vid sådant förhållande

i stor utsträckning gå miste örn de sociala och kulturella fördelar, som

genom lagstiftningen tillförsäkrats de flesta andra arbetargrupper, ligger i

öppen dag. Med andra ord, hembiträdena avstängas i en betydande utsträckning

från de tillfällen till kroppslig vila och andlig vederkvickelse, som tack

vare lagstiftningen komma kamrater inom andra, eljest jämställda arbetargrupper

till del, och få därigenom även svårare att skaffa sig erforderliga insikter

rörande samhälleliga spörsmål och frågor. Såsom försvar för den längre

arbetstiden ligger nära till hands att åberopa det förhållandet, att hembiträdets

arbete i och för sig är lättare och mindre påfrestande än exempelvis

arbetet i en fabrik, detta särskilt med hänsyn till de pauser i arbetet som kunna

förekomma, Utredningen medgiver gärna, att hembiträdets arbete mången

gång är mindre både fysiskt och psykiskt påfrestande än det industriella

arbetet. Detta utgör emellertid intet bärkraftigt försvar för en fullständig

underlåtenhet att reglera hembiträdets arbetsförhållanden, detta alldeles särskilt

som en dylik reglering icke blott avser att skydda mot en direkt uttröttning

utan lika mycket avser att bereda vederbörande möjlighet till studier,

friluftsliv, umgänge med anhöriga och annan rekreation. Däremot kan den

anförda synpunkten givetvis spela en betydande roll vid prövningen av frågan,

huru långt man kan och bör gå vid en eventuell reglering av hembiträdenas

arbetsförhållanden. Utredningen får tillfälle att senare återkomma till detta

spörsmål i annat sammanhang.

Utredningen framhåller vidare, att icke blott sociala skäl påkallade en reglering

av hembiträdenas arbetsförhållanden, utan att en dylik reglering vore i

lika hög grad påkallad av hänsyn till svårigheterna att under nuvarande förhållanden

ernå en tillfredsställande rekrytering till detsamma. Då det industriella

arbetet vore arbetstidsreglerat, medan arbetet i hemmen icke blott

saknade sådan rättslig reglering utan även i praktiken regelmässigt vore

förenat med en mycket lång daglig arbetstid, vore det helt naturligt, att hembiträdesyrket

ansåges stå i en särställning, som ur arbetstagarens synpunkt

innebure en deklassering av detsamma och som hade till följd, att yrket bleve

mindre eftersträvansvärt. Då man även framgent från arbetstagarhåll torde

komma att sätta synnerligt värde på att ha en bestämd arbetstid, komme kvinnornas

flertal sannolikt även framgent att hellre än husligt arbete välja annan

verksamhet, som erbjöde eller ansåges erbjuda större förmåner. Åtminstone

komme detta att gälla tinder tider då det med hänsyn till konjunkturläget

ställde sig ganska lätt för den kvinnliga arbetskraften att vinna anställning

inom industri, handel eller annan därmed jämförlig verksamhet. I och med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

att hembiträdesyrket bleve föremål för reglering, skulle med all sannolikhet

arbetstagarna se på det med andra ögon och mera värdesätta de med yrket i

övrigt förenade förmånerna.

Utredningen framhåller ännu en synpunkt, som enligt dess mening förtjänade

beaktande i detta sammanhang, nämligen att — till följd av att kvinnorna

numera funne sysselsättning inom förvärvsområden, där tidigare uteslutande

manlig arbetskraft använts — arbetslösheten bland männen vid lågkonjunkturer

blivit större än vad eljest skulle varit fallet. Därest man kunde vinna

ökad uppskattning och förståelse för hembiträdesyrket och de kvinnliga arbetstagarna

såsom följd därav komrne att i större utsträckning söka sig till detta

yrke, skulle arbetsmarknadsförhållandena röna gynnsam inverkan därav.

Starka skäl talade därför enligt utredningens mening för en reglering av

arbetsförhållandena inom det husliga arbetets område. Skäl, som talade mot

en sådan reglering, funnes emellertid jämväl. Det mest vägande av sistnämnda

skäl vore invändningen, att det husliga arbetet till sin natur vore sådant, att

det icke lämpade sig för en reglering lagstiftningsvägen. Utredningen redogör

för de svårigheter, som därvidlag gjorde sig gällande, och anför därvid:

Arbetet i ett hem måste bedrivas under andra villkor än exempelvis industriellt

arbete och låter sig därför näppeligen insnöras i samma regler, som

dem åttatimmarslagen föreskriver för industrien. Förhållandena skifta — och

måste i viss utsträckning skifta — från hem till hem och från ort till ort. Även

kompliceras frågan därav, att det husliga arbetet icke är specialiserat utan

inrymmer en sådan mängd av olikartade arbetsuppgifter. Därför föreligga

inom det husliga arbetet icke heller förutsättningar för en intensifiering i

samma grad som på de flesta andra arbetsområden. Arbetsrytmen växlar från

hushåll till hushåll, beroende på en mängd faktorer, som icke låta sig på förhand

bestämmas och därför icke heller genom lagstiftning regleras. Det sagda

utesluter dock självfallet icke, att i fråga örn rationalisering av hemmen åtskilligt

kan göras bättre än vad det nu är. Med den moderna tidens utveckling

på det tekniska området — med arbetsbesparande maskiner av skilda slag,

med centraluppvärmning och elektricitet m. m. — och allteftersom denna utveckling

mera allmänt sträcker sina verkningar även till hemmen, kan säkerligen

mycket göras i syfte att på ett mera tillfredsställande sätt organisera det

husliga arbetet. Åtskilligt i denna riktning torde för övrigt redan vara gjort,

i vad angår stadshemmen, och arbete pågår för att främja en dylik utveckling

även för landsbygdens hem. Men även med en genomförd rationalisering av

hemarbetet lärer det likväl icke låta sig göra att reglera hembiträdenas arbetsförhållanden

exakt efter mönster av industriarbetarnas. Man behöver blott

tänka på en så enkel, men dock i detta hänseende betydelsefull faktor som

att hushållens övriga förvärvsarbetande medlemmar måste få mat innan de

gå till sitt arbete och efter det de hemkommit från detsamma. Hembiträdets

arbetsdag måste således börja tidigare och sluta senare än övriga hushållsmedlemmars.

Då dessa mestadels själva lära hava en arbetsdag, ej understigande

åtta timmar, ligger det sålunda i sakens natur, att hembiträdena få

börja sitt arbete tidigare och sluta det senare än vad vid en normal, kontinuerlig

åttatimmarsdag är fallet. Därest hembiträdenas arbetsdag likväl skulle

kunna hållas vid åtta timmar, skulle detta sålunda förutsätta, att hembiträdena

kompenserades med motsvarande raster under arbetets gang. Härvid måste

det dock beaktas, att med hänsyn till det husliga arbetets art och det sätt,

varpå arbetet i ett hem sedvanligen är organiserat, ett sådant arbetsuppehåll

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

icke lärer kunna uttagas i form av en sammanhängande längre rast utan måste

splittras på ett par kortare raster, vardera omfattande kanske en timma. En

dylik ordning med kortare raster under arbetsdagen lärer dock näppeligen

vara tillfredsställande varken för husmödrarna eller hembiträdena; rasterna

skulle verka mycket splittrande på arbetet i hemmet samtidigt som de merendels

skulle bliva för korta för att hembiträdena skulle kunna utnyttja dem

på ett för dem själva tillfredsställande sätt. Med ett ord, man måste säga sig

att en reglering av arbetstiden med lagstadgade kortare uppehåll under densamma

till viss del skulle bliva en reglering på papperet, vars praktiska verkningar

i allt fall icke skulle svara mot den irritation och de svårigheter i skilda

hänseenden, som därav skulle följa.

Utredningen tillägger, att varje lagstiftning med syfte att reglera arbetsförhållandena

för en viss grupp av arbetstagare nödvändigt medförde en motsvarande

inskränkning i vad arbetsgivarna dittills ansett som sin rätt. Liksom

vid all dylik lagstiftning finge arbetsgivaren söka sig behövlig kompensation

på annat sätt, i förevarande fall främst genom bättre organisation av arbetet

och ett rationellare utnyttjande av den egentliga arbetstiden.

Mot en reglering av arbetsförhållandena hade, enligt vad utredningen framhåller,

jämväl anförts, att arbetstillgången på detta område skulle minskas

därigenom att husmödrarna skulle söka att i större utsträckning reda sig

utan stadigvarande lejd arbetskraft, i följd varav än flera kvinnor skulle söka

sig till andra yrken. Utredningen säger sig icke dela dessa farhågor utan

fastmera vara av den uppfattningen, att de flesta husmödrar mera skulle uppskatta

en duglig hjälp i hemmet under ordnade arbets- och fritider än en måhända

mindervärdig sådan, som läte sig nöja med en praktiskt taget oinskränkt

arbetstid.

Det sätt, varpå arbetstidsförhållandena

böra regleras.

Arbetstidsförhållandena inom det husliga arbetet kunde regleras antingen

direkt genom att i en lag uttryckligen angåves hur lång den dagliga arbetstiden

finge vara eller indirekt, i vilket senare fall arbetstiden icke fastställdes

i vidare mån än att vissa minimifritider angåves, vilka arbetstagaren under''

alla förhållanden skulle äga tillgodonjuta.

Den närmast till hands liggande utvägen kunde enligt utredningen måhända

synas vara en direkt arbetstidsreglering, även örn därvid skulle behöva bestämmas

så lång arbetsdag som tio timmar. Denna utväg måste sägas vara

för hembiträdena gynnsammare än en lagstiftning, som lämnade arbetstiden

i och för sig oreglerad och inskränkte sig till att garantera vissa fritider. Flera

skäl talade emellertid emot ett beträdande av denna väg. Det skulle sålunda

utan tvivel för hembiträdenas stora massa te sig som en orättvisa, örn man

direkt i lag fastsloge, att deras arbetstid skulle betydligt överstiga vad som

i allmänhet gällde. Det torde därför kunna befaras, att en sådan lag skulle

från hembiträdenas sida mötas med större missnöje än en lag, som icke direkt

bestämde arbetstidens längd utan endast garanterade vissa minimifritider.

Såsom ett ytterligare skäl för indirekt arbetstidsreglering framhåller utredBihang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. 21c u 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ningen, att frågan därigenom komme att lösas enligt en linje, som icke stöde

i alltför skarp motsats till deras mening, vilka ansåge det husliga arbetets

område över huvud icke vara lämpat för en reglering lagstiftningsvägen. Nu

anförda synpunkt ägde enligt utredningens mening sitt berättigande lika

mycket av sakliga som av taktiska skäl. Då förevarande område vore för lagstiftningen

nytt, borde man gå fram med varsamhet och söka anknyta till och

utbygga redan befintliga sedvänjor och bruk. Vissa sådana sedvänjor funnes

i fråga örn hembiträdenas fritider men torde däremot saknas i vad anginge

arbetstidens längd. Därest det första försöket till rättslig reglering av arbetsförhållandena

på förevarande område befunnes slå väl ut, torde man i en

framtid böra upptaga till övervägande frågan örn vidtagande av ytterligare

åtgärder till likställande av hembiträdena med övriga arbetargrupper.

Beträffande frågan om erforderliga förbättringar i hembiträdeskårens

arbetsvillkor skulle kunna uppnås på andra vägar än genom tillgripande av

särskilda lagstiftningsåtgärder, framhåller utredningen att — allteftersom

upplysningen stege och förståelsen för den anställdes berättigade krav växte

— tiden själv i sin mån arbetade till förmån för hembiträdena. Utredningen

fortsätter:

Med en dylik motivering skulle emellertid hart när varje arbetstidslagstiftning

kunna avböjas; och så långt torde väl ingen vilja gå. Och vad just det.

ifrågavarande arbetsområdet beträffar lära särskilda skäl föreligga att icke

överlämna frågan till en lösning under hand och så småningom. I det husliga

arbetets natur ligger, att det på varje arbetsplats i regel utföres av allenast

en arbetare. Härav följer att arbetarsidan i allmänhet får svårare att hävda

sin ställning gentemot arbetsgivaren, än örn ett flertal arbetare samfällt framträtt

med sina önskemål. Vidare lärer krävas, för att förbättringar skola kunna

förväntas inom rimlig tid, att fasta organisationer, lämpade att sluta avtal,

finnas å både arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Sådana organisationer finnas

emellertid icke för närvarande. Med hänsyn till hemarbetets säregna natur

och den hastiga omsättningen inom hembiträdesyrket lärer det för övrigt vara

tvivelaktigt, örn dylika organisationer av erforderlig fasthet och styrka överhuvud

kunna åstadkommas på det husliga arbetets område. Och även om en

organisationsform, öppnande möjlighet till förhandlingar och överenskommelser,

skulle komma till stånd, är det i varje fall tydligt att åvägabringandet

härav kommer att kräva en lång tid. Emellertid kan man utgå från, att om av

något skäl försöken att lagstiftningsvägen reglera hembiträdenas anställningsförhållanden

skulle misslyckas, frågans lösning så småningom kommer att

framtvingas fackföreningsvägen.

Det må även i detta sammanhang erinras, att på flera av de yrkesområden,

där staten tidigare ingripit i reglerande syfte, fasta organisationer långt dessförinnan

funnits med allt vad detta inneburit av möjligheter till en reglering

på enskild väg. Det har emellertid likväl icke befunnits tillräckligt med det

inflytande, som organisationerna utövat, utan det har ansetts lämpligt med

samhällsingripanden för åvägabringande av erforderlig enhetlighet och stadga.

Då alltså staten funnit erforderligt att ingripa på yrkesområden, där organisationer

funnits, som kunnat företräda arbetstagarna och frambära deras

önskemål i fråga örn reglering av arbetsförhållandena, synes desto större skäl

förefinnas för staten att vidtaga åtgärder beträffande ett område, där allt

hittills har varit lämnat åt sig självt, där förhållandena fått mera slumpvis

ordna sig och beträffande vilket en allmän mening synes råda därom, att det

icke är bra som det är.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

De frågor, vilka lagstiftningen bör omfatta.

Utredningen behandlar därefter spörsmålet, huruvida lagstiftningen på

förevarande område bör inskränkas till att avse allenast reglering av fritiden

eller om även vissa andra hithörande förhållanden, såsom hembiträdenas

bostadsförhållanden, rätt till vård vid sjukdom m. fl. likartade spörsmål i samband

därmed borde upptagas till laglig reglering. Man syntes enligt utredningen

måhända till en början benägen att begränsa sig till en reglering av

fritiden. Såsom skäl för ett sådant ställningstagande kunde enligt utredningen

anföras följande:

Det kan sålunda synas lämpligt, att den tilltänkta lagen gives en utformning

och en omfattning så mycket som möjligt överensstämmande med redan

befintliga likartade lagar, d. v. s. främst lagen örn arbetstidens begränsning

och lantarbetstidslagen. Dessa lagar reglera som bekant för de områden, för

vilka lagarna äro gällande, inga andra frågor än just arbetstiden. Och så

mycket större skäl att eftersträva en dylik kongruens kunde man synas hava,

örn man — i likhet med utredningen — förutsätter, att förr eller senare en

ytterligare utbyggnad av den tilltänkta hembiträdeslagen kommer till stånd,

syftande till att i fråga örn arbetstiden uppnå större likhet mellan sistnämnda

lag och övriga arbetstidslagar. Men även andra skäl synas med visst fog

kunna åberopas till försvar för den meningen, att man nu bör begränsa lagstiftningsåtgärderna

till att icke avse andra frågor än hembiträdenas fritid.

Sedan åtskillig tid tillbaka har man nämligen arbetat på en lösning av den

större frågan om en rättslig reglering överhuvudtaget av det enskilda arbetsavtalet.

Det må här bland annat erinras örn det av tillkallade utredningsmän

år 1935 avgivna betänkandet med förslag till lag örn arbetsavtal (Statens

offentliga utredningar 1935: 18). I nämnda betänkande framlägges ett förslag

till arbetsavtalslag, avsett att tillämpas — med vissa i detta sammanhangbetydelselösa

undantag — å varje avtal, varigenom ena parten åtagit sig att

mot ersättning arbeta i tjänst hos andra parten; förslaget syftar till en rättslig

reglering, förutom av avtals- och uppsägningstid, även av arbetstagares rätt

till lön, sjukvård, lön vid sjukdom m. m. Vid angivna förhållande låter det

måhända säga sig, att man icke bör föregripa det sålunda pågående lagstiftningsarbetet

genom att för visst område, nämligen för det husliga arbetet,

genomföra en speciallagstiftning rörande dessa och andra likartade frågor.

Utöver de nu anförda skälen mot ett utsträckande av den tilltänkta hembiträdeslagen

till att omfatta även vissa andra spörsmål än frågan om fritiden

torde ytterligare kunna anföras, att man genom en dylik utvidgning måhända

kan försvåra eller i allt fall fördröja lösningen av det viktigaste problemet,

som ju dock utan all fråga är arbetstidens begränsning. De berörda spörsmålen

örn hembiträdes rätt till bostad, sjukvård o. s. v. innefatta nämligen

svårlösta frågor och det kunde därför synas vara klokt att tills vidare begränsa

lagstiftningen till den fråga, som i främsta rummet kräver sin lösning,

eller regleringen av hembiträdenas fritid.

Trots de sålunda anförda skälen mot en utvidgning av lagstiftningen anser

utredningen särskilda skäl föreligga för att man på förevarande område icke

begränsade sig till att endast reglera arbetstiden utan även läte vissa andra

frågor rörande arbetsförhållandena samtidigt bliva föremål för rättslig reglering.

Skälen till en dylik utvidgning av lagstiftningen utvecklas av utredningen

sålunda:

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts proposition nr 217.

Det torde vara ställt utom tvivel, att en beklaglig brist på ordning och likformighet

är rådande i vad angår arbetsavtal inom det husliga arbetets område.

Ofta utformas sålunda inga närmare villkor, vare sig muntligen eller skriftligen,

med avseende å en tilltänkt anställning; det enda, varom uttrycklig

överenskommelse träffas, är ofta nog hembiträdets kontanta lön, medan övriga

villkor för anställningen såsom angående anställningstidens längd, tiden för

lönens utbetalande, hembiträdets rätt till vård under sjukdom, hembiträdets

bostadsförhållanden m. m. lämnas oreglerade. Man överlämnar dylika spörsmål

till lösning framdeles, i den män de kunna bliva aktuella. Och när

så ett sjukdomsfall inträffar eller annan tvistefråga uppkommer mellan parterna,

händer det lätt, att de äro av olika mening angående vad som varit

förutsatt dem emellan. Då det på detta område icke finnes allmängiltiga

och fasta sedvänjor att falla tillbaka på, slutar tvisten lätt med att hembiträdet

anser sig orättvist behandlat, vilket i sin mån kan bidraga till att

hos hembiträdet framkalla en viss motvilja mot yrket överhuvud. Med hänsyn

till önskemålet att göra yrket mera lockande och därigenom vinna en

bättre rekrytering till detsamma, är det därför av vikt, att en reglering av

arbetsförhållandena kommer till stånd i alla de hänseenden, där en dylik

reglering är påkallad. Å andra sidan lärer det icke vara erforderligt att i

varje hänseende nu åstadkomma en fullständig reglering av anställningsförhållandena.

Sådana frågor, där en rättslig reglering varken är direkt påkallad

av ett rådande osäkerlietstillstånd eller eljest av sociala skäl synes

behövlig, torde sålunda böra lämnas utanför den tilltänkta regleringen.

Dylika spörsmål torde, liksom för närvarande är fallet, få lösas efter allmänna

rättsprinciper och i enlighet med vad som i det särskilda fallet får

anses vara mellan parterna överenskommet.

Bland de spörsmål, som synas böra i detta sammanhang upptagas till

prövning, märkes främst frågan örn en fastare reglering av själva anställningsavtalet

och tiden för dess varaktighet. De osäkra och lösliga förhållanden,

som för närvarande äro rådande härutinnan, lära vara allmänt

kända. Lika väl som ett hembiträde stundom anser sig kunna sluta en anställning,

när helst hon så behagar, så förekommer bland vissa husmödrar

den uppfattningen, att de kunna avskeda ett hembiträde tämligen godtyckligt.

Emellertid må bemärkas, att förutsättningen för en reglering av tiden för

avtalets gilighet torde vara, att den ömtåliga frågan örn rätt för endera parten

att i vissa fall uppsäga avtalet samtidigt upptages till behandling. Vidare

synas hembiträdenas bostadsförhållanden, i de fall där hembiträdena äro

boende i arbetsgivarnas hem, böra göras till föremål för reglering. Det förekommer

utan tvivel, att hembiträden såsom bostad anvisas utrymmen, som

ur hygieniska och sociala synpunkter icke äro godtagbara såsom boningsrum.

Ytterligare torde, med hänsyn till den osäkerhet som för närvarande är

rådande beträffande denna fråga, jämväl spörsmålet örn hembiträdes rätt till

sjukvård genom arbetsgivarens försorg böra erhålla rättslig reglering. Även

beträffande tiden för utbetalande av hembiträdes kontantlön synes en lagbestämmelse

böra träffas, detta främst med hänsyn till den nonchalans som

härutinnan icke sällan kommer till synes från arbetsgivarens sida. Slutligen

torde, med hänsyn till de önskemål härom som från olika håll framförts, även

frågan om en viss standardisering av arbetsbetyg för hembiträden böra upptagas

till prövning.

Den synpunkten att man med en lagstiftning, utformad enligt dessa riktlinjer,

på sitt sätt måhända föregrepe en blivande allmän arbetsavtalslag

ansåge utredningen icke vara avgörande. I stället borde man fästa avgörande

betydelse därvid att en dylik utvidgad lagstiftning inom förevarande område

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

vore direkt påkallad för uppnående av sådana förbättrade förhållanden inom

yrket, som utgjorde förutsättningen för en ökad tillströmning till detsamma.

Anledningen till framläggandet av alternativa

förslag.

En lagstiftning för det husliga arbetets område av den innebörd, som i det

föregående antytts, syntes enligt utredningen kunna utformas enligt tre olika

linjer. Man kunde till en början tänka sig en lagstiftning, uppbyggd efter

mönster av arbetarskyddslagen eller allmänna arbetstidslagen, d. v. s. av

tvingande karaktär och kombinerad med övervakning genom något statligt

organ, närmast yrkesinspektionen. För det andra kunde man tänka sig en lagstiftning

av i stort sett samma karaktär som nyss nämnts men utan övervakning;

lagen skulle alltså i fråga örn fritider m. m. vara av tvingande natur,

men man överlämnade åt den anställde att själv genom skadeståndstalan beivra

de eventuella åsidosättanden av lagens föreskrifter, till vilka arbetsgivaren

kunde göra sig skyldig. En dylik lag skulle alltså till sin allmänna

utformning i viss mån erinra om semesterlagen. Det tredje alternativet slutligen

skulle innebära, att lagstiftningen gjordes helt dispositiv och för sin

tillämpning förutsatte, att parterna vore ense därom; lagen skulle således äga

tillämpning endast å tjänsteavtal, som av parterna avsetts skola underställas

lagen och som till utmärkande därav ingåtts i viss föreskriven form.

Utredningen anser sig icke kunna förorda en tvingande lagstiftning, kombinerad

med övervakning genom statligt organ. Redan med hänsyn till det stora

antalet arbetsplatser, varmed man inom det husliga arbetet hade att räkna,

torde en övervakning icke vara möjlig. Därtill komme att den allmänna meningen

kunde förväntas med synnerligen skärpa vända sig mot ett system,

som förutsatte en statlig övervakning av förhållanden, som rörde hemlivet

och hemmen.

De båda återstående alternativen, vilka av utredningen betecknas, förslaget

örn tvingande lagstiftning utan övervakning huvudförslaget eller alternativ I

och förslaget örn dispositiv lagstiftning det alternativa förslaget eller alternativ

II, syntes däremot båda vara av beskaffenhet att i och för sig kunna

godtagas. Vartdera alternativet hade sina fördelar och sina nackdelar.

Beträffande huvudförslaget anför utredningen:

Den stora fördelen med en lagstiftning av ifrågavarande typ, jämfört med

en enligt alternativ II konstruerad lag, är att i förstnämnda fall de i lagen

givna reglerna utan vidare bliva tillämpliga å varje tjänsteavtal inom förevarande

arbetsområde, oavsett örn parterna så överenskommit eller icke. Fördelen

härav lärer vara uppenbar, när såsom här är fallet lagen har karaktär

av en socialpolitisk lagstiftning. Nackdelen är, å andra sidan, att lagens bestämmelser

just med hänsyn till sin allmängiltighet måste ges en i viss mån

försiktig och därför kanske icke i alla avseenden fullt tillfredsställande utformning;

skulle i en allmängiltig lag alltför rigorösa bestämmelser givas,

bleve — med hänsyn till de ytterst olikartade förhållandena i olika hem —

följden med visshet den, att i en mängd fall lagens bestämmelser icke passade

eller rent av icke kunde efterlevas. En lagstiftning av generell natur bleve

alltså så till vida av begränsat värde, som dess olika bestämmelser måste ut
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 217''.

formas med en viss försiktighet, å andra sidan må emellertid anmärkas att

en generell lagstiftning — sett ur den enskildes synpunkt — kan verka onödigt

ingripande, då densamma bleve tillämplig jämväl å ett sådant avtal, där

enligt båda parternas mening lagens bestämmelser icke passade. Emellertid

torde beaktas, att samma invändning lika väl kan riktas mot varje annan lag

av huvudsakligen tvingande karaktär. Och att en dylik invändning icke får

hindra genomförandet av en ur samhällets synpunkt önskvärd och befogad

lag ligger i öppen dag.

Körande en lagstiftning utformad enligt det alternativa förslaget yttrar

utredningen:

Förutsättningen för att lagen i det särskilda fallet bleve tillämplig skulle vara,

att parterna voro därom ense och att till bekräftelse därav avtalet träffades

i skriftlig form och med begagnande av fastställt formulär till »normalkontrakt

för hembiträde». I ett dylikt normalkontrakt skulle intagas bestämmelser

angående anställningens art och anställningstiden, hembiträdets

lön och övriga förmåner, kvällsledighet och fritid, övertidsarbete, samt, där

överenskommelse träffats örn den ordinarie arbetstidens längd eller örn vid

vilken tid på dagen arbetet skall taga sin början, de härom träffade bestämmelserna.

Vad som i det särskilda fallet skulle i ovan angivna hänseenden

gälla, bleve beroende på parternas fria överenskommelse, dock att i lagen

skulle angivas vissa minimirättigheter för hembiträdet, under vilka man icke

finge gå; dessa minimirättigheter skulle i stort sett överensstämma med de i

Alternativ I upptagna bestämmelserna. Fördelen med den nu avhandlade

linjen bleve först och främst, att man genom användande av normalkontrakt

kunde nå fram till mera specialiserade bestämmelser än i en generellt tilllämplig

lag och smidigt anpassa dessa bestämmelser efter de oerhört växlande

förhållandena inom olika hushåll. För de hushåll, där så vore lämpligt, kunde

parterna avtala örn en bestämd arbetstid, eventuellt örn åttatimmmarsdag. För

åter andra hushåll, där man av särskild anledning ansåge sig kunna fixera ett

tidigt klockslag för arbetets avslutande, kunde avtalet givas sådant innehåll.

Och slutligen kunde för de hushåll, där man icke ansåge sig kunna gå längre

i fråga örn fritid och kvällsledighet än vad lagen angåve som minimikrav,

avtalet träffas i överensstämmelse härmed. Med ett ord, avtalet kunde -—

inom ramen för lagens minimikrav — givas det innehåll, som i varje särskilt

fall vore lämpligt. Vidare kunde parterna, där de funne lagens bestämmelser

olämpliga, underlåta att skriva normalkontrakt och på så sätt undvika att

få avtalet underställt lagens bestämmelser. Beträffande den sist anförda

synpunkten må emellertid understrykas att, även örn detta i visst fall kan folden

enskilde verka som en fördel, det från samhällets sida likväl lärer te sig

som en nackdel, att frågan om tillämpligheten av en lag, som är av huvudsakligen

socialpolitisk karaktär, skall vara beroende på parternas eget avgörande.

Däremot är det icke uteslutet, att ur viss annan synpunkt systemet med normalkontrakt

kan medföra en även ur samhällets synpunkt gynnsam verkan.

Åtskilligt talar nämligen för att normalkontrakten främst skulle få användning

med avseende å de mera yrkeskunniga och skötsamma hembiträdena;

denna grupp kan förväntas ha ett särskilt intresse av att få sina anställningsförhållanden

mera noggrant reglerade och likaså torde husmödrarna

just beträffande dylika hembiträden vara särskilt villiga att genom normalkontrakt

knyta dem fastare till sig. De genom normalkontrakt anställda hembiträdena

bomme troligen därför att betraktas såsom stående på en högre

yrkesnivå än andra hembiträden, och detta kunde i sin tur tänkas leda till att

yrket såsom sådant finge ett högre socialt anseende och härigenom bleve

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 2o

mera lockande för de arbetssökande; och därhän syftar ju den tilltänkta lagstiftningen.

Emellertid finnas även skäl som tala mot en lagstiftning enligt det nu

diskuterade alternativet II. Sålunda må till en början pekas på den väsentliga

risk, som tvivelsutan föreligger, att en dylik lagstiftning i stor utsträckning

blir allenast en lag på papperet. Husmödrarna kunna till stor del befinnas

ovilliga att i skriftlig — och sålunda enligt gängse mening i mera

förbindande — form utlova vissa fritider etc. Och hembiträdena å sin sida

kunna likaledes, med den vid skriftliga handlingar ovana människans obenägenhet

att skriva under kontrakt, draga sig för att anlita den av lagen

anvisade formen med normalkontrakt. Man kunde sålunda riskera, att normalkontrakten

finge en mycket begränsad användning och att förhållandena

i övrigt bleve vid vad de äro. Denna synpunkt lärer vara förtjänt av så

mycket större beaktande, som normalkontrakten, såsom nyss erinrats, troligen

främst komme till användning beträffande sådana hembiträden, vars anställningsförhållanden,

normalkontrakten förutan, vore relativt väl ordnade, medan

de många hembiträdena med oordnade anställningsförhållanden —

d. v. s. just den kategori man främst vill nå med regleringsåtgärderna -— icke

bleve anställda enligt normalkontrakt och sålunda folie utanför lagens tilllämpningsområde.

Ytterligare må anmärkas, att det lärer vara ovisst örn hembiträdena genom

systemet med normalkontrakt verkligen kunna förväntas uppnå bättre

villkor än vad som enligt alternativ I förutsättes. Tanken är ju den, att

varje hembiträde skall i sitt normalkontrakt tillförsäkras så stora förmåner,

som det allmänna konjunkturläget och omständigheterna i det särskilda

fallet medgiva, dock ej understigande lagens minimikrav. Emellertid är det

allbekant, hurusom generellt fixerade minimikrav i praktiken tendera till att

bliva standardkrav. Det är sålunda icke obefogat antaga, att även i de fall,

där normalkontrakt komme till användning, de i varje särskilt fall kontrakterade

villkoren i stort sett komma att överensstämma med lagens minimikrav.

Och då har man ingalunda vunnit det med en dylik lagstiftning avsedda

resultatet.

Enighet har icke kunnat uppnås inom utredningen angående vilketdera

alternativet, som borde skänkas förord. Majoriteten har ansett övervägande

skäl tala för huvudförslaget, medan en ledamot (herr Gustafsson i Benestad)

bestämt förordat det alternativa förslaget. Förstnämnda ledamöter ha emellertid

— för den händelse en lagstiftning i enlighet med huvudförslaget skulle

slutligen avböjas — ansett sig böra i andra hand tillstyrka en enligt det alternativa

förslaget utformad lagstiftning. I enlighet härmed ha båda förslagen

framlagts såsom utredningens förslag, därvid dock en ledamot bland majoriteten

förordat en annan utformning av det alternativa förslaget. Den ledamot,

som förordat endast sistnämnda förslag, har ansett det av honom sålunda tillstyrkta

förslaget böra i vissa delar utformas på annat sätt än vad majoriteten

föreslagit.

Även för det fall att lagstiftningen beträffande hembiträden i allmänhet

funnes böra vara av dispositiv art, borde lagen enligt utredningens mening

likväl vara tvingande såvitt anginge minderåriga hembiträden.

En enligt huvudförslaget utformad lagstiftning, som icke begränsades till

enbart en reglering av hembiträdenas fritid utan komme att omfatta även

vissa andra frågor, borde enligt utredningens mening icke i alla avseenden

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 217.

givas tvingande karaktär. Tvingande lagbestämmelser borde självfallet icke

träffas i andra fall än där ett direkt samhällsintresse krävde bestämmelsernas

uppfyllande. Ett dylikt intresse förelåge beträffande själva fritidsbestämmelserna.

I fråga åter om vissa andra av de föreslagna bestämmelserna

syntes däremot ett sådant samhälleligt intresse icke föreligga, i allt fall icke

av den styrka att lagregler av tvingande karaktär syntes motiverade. I dessa

delar torde därför lagens bestämmelser böra tillämpas endast då parterna

icke genom överenskommelse annorledes ordnat sitt mellanhavande. Lagen

finge i sådana fall sin betydelse genom att den förebyggde uppkomsten av

tvister i sådana fall, där parterna ej själva i förväg reglerat en viss fråga.

De viktigaste bestämmelserna i huvudförslaget.

Tidpunkten då det ordinarie arbetet senast skall sluta har fastställts till

kl. 19. I lanthushåll må dock, när avtal därom träffats, den ordinarie arbetstiden

för månaderna april—september sluta senast kl. 20. Tidpunkten för

arbetets början på morgonen beröres ej i lagen.

Övertidsarbete efter den ordinarie arbetstidens slut tillätes utan begränsning

i den omfattning, varom parterna må överenskomma. Men hembiträdet

är allenast i den mån avtal därom träffats skyldigt utföra övertidsarbete.

Övertidsersättning skall, enligt tvingande bestämmelse, utgå för

egentligt övertidsarbete. Däremot är övertidsersättning ej stadgad för arbete,

som blott innefattar tillsyn av barn eller annan därmed jämförlig vakttjänst

eller för arbete, som är föranlett av sjukdom inom arbetsgivarens familj. Om

övertidsersättningens storlek innehåller lagen icke någon bestämmelse. Övertidsersättningen

må, när parterna äro därom ense, utbytas mot en mot övertiden

svarande ledighet å ordinarie arbetstid.

En vardag i veckan efter kl. 14 samt var tredje sön- eller helgdag äger

hembiträdet dessutom åtnjuta fritid. Ledigheten var tredje sön- eller helgdag

kan efter överenskommelse utbytas mot ledighet varannan sön- eller helgdag

efter kl. 13.

I händelse avtal ej träffats örn uppsägningstid skall denna utgöra fjorton

dagar i fråga örn avtal, ingångna på obestämd tid. För bestämd tid ingångna

avtal, som ej uppsagts senast fjorton dagar före avtalstidens slut, skola anses

förlängda på en månad för varje gång. I vissa fall — såsom då endera parten

i väsentlig mån åsidosatt sina skyldigheter mot andra parten —• må avtalet

uppsägas till omedelbart upphörande. Dessutom kan arbetsgivare, med iakttagande

av fjorton dagars uppsägningstid, uppsäga ett på bestämd tid anställt

hembiträde, som blir av sjukdom förhindrat fullgöra sina sysslor under viss

längre tid.

Ingår i hembiträdes löneförmåner bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet,

enligt tvingande bestämmelse, rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet,

som i hälsovårdsstadgan föreskrives för boningsrum.

Vid sjukdom äger hembiträde, som är i arbetsgivarens hus och kost, hos

arbetsgivaren erhålla bostad och kost jämte nödig personlig tillsyn så länge

avtalet består.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Åsidosättande från arbetgivares eller hembiträdes sida av förpliktelser

enligt avtalet eller lagen medför skadeståndsskyldighet.

Vissa särbestämmelser gälla för minderåriga hembiträden, d. v. s. hembiträden

som ej fyllt 16 år. Av dessa bestämmelser må nämnas, att minderårigt

hembiträde ej må användas till övertidsarbete utöver sju timmar i

veckan. Arbetsgivare, som använder hembiträde till arbete i strid mot de

beträffande minderårigt hembiträde meddelade särbestämmelserna, är förfallen

till dagsböter.

De viktigaste bestämmelserna i det alternativa

förslaget.

Det alternativa förslaget upptager två från varandra fristående grupper av

bestämmelser, gällande den ena för minderåriga hembiträden och den andra

för vuxna hembiträden, anställda enligt normalkontrakt.

I den mån det alternativa förslaget hänför sig till minderåriga hembiträden

är det utformat analogt med huvudförslaget.

I ett normalkontrakt för vuxna hembiträden skola intagas bestämmelser

örn anställningens art och tiden för anställningen, hembiträdets kontantlön

och övriga förmåner, tiden för lönens utbetalande, hembiträdets rätt till lön

och vård vid sjukdom ävensom vem kostnaden för sjukvård åt hembiträdet

skall åvila, den ordinarie arbetstidens slut samt huruvida och på vilka villkor

hembiträdet skall vara skyldigt utföra övertidsarbete, hembiträdets fritider,

arbetsgivarens rätt att vid hembiträdets sjukdom uppsäga avtalet samt, där

överenskommelse träffats örn den ordinarie arbetstidens längd eller örn den

tid på dagen, då arbetet skall börja, vad härutinnan blivit överenskommet.

I fråga örn anställningstiden upptager förslaget en bestämmelse, att anställningen

skall avse bestämd tid. Tills vidare gällande avtal skola alltså ej få

förekomma, i den mån de falla under lagens tillämpning.

Yad som i det särskilda fallet skall gälla vid avtal enligt normalkontrakt

blir, som förut nämnts, beroende på parternas fria överenskommelse. Dock

angivas i lagen vissa minimiförmåner för hembiträdet, vilka under alla förhållanden

skola utgå; bättre förmåner få väl avtalas men ej sämre. Överenskomma

parterna det oaktat, med användande av formulär för normalkontrakt,

i något hänseende om sämre villkor för hembiträdet än vad i lagen

angives såsom minimibestämmelser, skola beträffande sådana punkter lagens

minimibestämmelser likväl gälla. De i förslaget upptagna minimibestämmelserna

sammanfalla praktiskt taget med de stadganden, som i huvudförslaget

upptagits för vuxna hembiträden.

Den principiella inställningen i yttrandena över lieinbi trädesutredningens

förslag.

I det alldeles övervägande antalet remissyttranden intages en positiv ställning

till frågan örn lagstiftning på förevarande område, och behovet av sådan

lagstiftning vitsordas. Ett på principella skäl grundat avstyrkande av varje

form av lagstiftning förekommer endast i ett yttrande, avgivet av Skaraborgs

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Det av svenska arbetsgivareföreningen

avgivna yttrandet innefattar, ehuru icke varje form av lagstiftning

klart avvisas, ett avstyrkande av båda de alternativ, som framlagts av hembiträdesutredningen.

Tveksamhet i olika mera väsentliga hänseenden kommer

därjämte till synes i yttrandena av länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,

Hallands, Örebro och Gävleborgs län, lantbruksstyrelsen och svenska

lan tarbetsgivaref öreningen.

De principiella synpunkter, som lett fram till en välvillig inställning till

frågan örn lagstiftning i ämnet, utvecklas närmare i en del yttranden. Sålunda

anför Överståthållarämbetet:

Ur såväl socialpolitisk synpunkt som med hänsyn till önskvärdheten av att

en livligare och bättre rekrytering av hembiträdeskåren åstadkommes, synes

det Överståthållarämbetet i hög grad angeläget, att hembiträdenas arbetsförhållanden

i lag regleras. De socialpolitiska skälen torde främst göra sig

gällande för de minderåriga samt mindre kunniga hembiträdenas del, vare

sig denna mindre kunnighet beror på oerfarenhet eller andra omständigheter.

Ty dessa hembiträden torde i stor utsträckning arbeta under förhållanden,

som kunna betecknas som i viss mån obilliga. Yad beträffar de yrkesskickliga

hembiträdena däremot torde regelmässigt dessas anställningsvillkor nu förtiden

vara fullt ut lika goda som — i flertalet fall måhända bättre än — de

av utredningen föreslagna, och för deras del torde socialpolitiska skäl ej göra

sig gällande med samma styrka. Med avseende å båda kategorierna, de yrkesskickliga

såväl som de mindre skickliga, till vilken senare kategori de minderåriga

hembiträdena i detta sammanhang kunna räknas, synes den ifrågasatta

regleringen av arbetsförhållandena i lag vara erforderlig såväl för att skydda

vederbörande anställda som för att icke nyrekryteringen alldeles skall avstanna

respektive den redan konstaterade benägenheten att övergå till andra

yrken ytterligare förstärkas. Sedan vid 1939 års lagtima riksdag nya lagar angående

arbetsförhållandena inom jordbruket och i detaljhandeln tillkommit,

torde den fara, som ligger i ett dröjsmål på förevarande område, hava än ytterligare

accentuerats.

Med hänsyn till den särställning, som intages av den andra parten, hemmen,

är det, såsom utredningen i skilda sammanhang understrukit, emellertid

av stor betydelse, att man går varsamt fram, och att av skäl, som icke

torde behöva närmare utföras, också beaktas de berättigade krav, som från

hemmens sida kunna uppställas på att hemlivet icke blir underkastat alltför

rigorösa förändringar genom den nya lagstiftningen. Denna torde följaktligen

på varje punkt böra utformas under noggrannaste avvägning av de motstående

intressena och icke gå utöver vad som kan anses vara oundgängligen

påkallat i hembiträdenas intresse.

En sådan avvägning uteslöte enligt överståthållarämbetets mening icke

möjligheten av en direkt reglering av hembiträdenas arbetstid i huvudsaklig

överensstämmelse med vad som tidigare skett beträffande den ojämförligt

större delen av de arbetsanställda. De skäl, som utredningen funnit tala för

en sådan direkt reglering av arbetstiden, syntes ämbetet väga tyngre än de

till stöd för riktigheten av en motsatt uppfattning åberopade. Ämbetet

ansåge därför, att den blivande lagstiftningen borde utformas som en arbetstids-

och icke som en fritidslag. Med hänsyn till sin omväxlande natur — som

ju vore vitt skild från exempelvis det monotona, intensiva arbete, som skulle

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

utföras av en fabriksarbeterska — samt med beaktande jämväl därav att i den

formella arbetstiden i hemmet ofta bomme att ingå längre eller kortare

perioder under dagen, vilka ej kunde utfyllas med effektivt arbete, syntes

hembiträdenas arbetstid kunna bestämmas till ett något högre timantal än

åtta timmar om dagen, förslagsvis nio timmar. Inom vilken tid på dygnet eller

på vilka dygnets olika tidsperioder denna arbetstid skulle utspridas, torde

böra lämnas åt parterna att fritt bestämma.

Socialstyrelsen yttrar:

Allmänt kända förhållanden, som bestyrkas av de statistiska undersökningarna,

giva vid handen, att ett verkligt behov föreligger av en lagstiftning

rörande anställnings- och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet. Hembiträdena

utgöra en grupp av arbetstagare, som ej själv synes kunna tillgodose

sina berättigade anspråk i fråga örn arbetsvillkoren på det sätt, som

är vanligt på arbetsmarknaden i övrigt, nämligen genom organisation och

-träffande av kollektivavtal. Förhållandena ha visserligen avsevärt förbättrats

för hembiträdena under de senaste åren, speciellt i de större städerna. Vad

som härvidlag vunnits kan dock ej för flertalet hembiträden anses vara tillräckligt.

En fortsatt brist på hembiträden, som styrelsen anser trolig, kommer

förmodligen att för arbetstagarna inom yrket medföra ytterligare förbättringar.

Antagligt är emellertid, att det ej är möjligt att ernå tillfredsställande

arbetsförhållanden för alla hembiträden utan att lagstiftningsvägen

beträdes.

Även de, som till äventyrs skulle vilja bestrida behovet av en reglerande

lagstiftning med hänsyn till de förhållanden, under vilka hembiträden i allmänhet

nu utföra sitt arbete, torde dock ej kunna förneka den stora betydelse,,

som en lagstiftning rörande arbetsförhållandena för hembiträden skulle få

för en höjning av yrkets allmänna anseende och därmed aven för en nyrekrytering

av hembiträdeskåren. Styrelsen vill härvidlag erinra örn den relativt

korta tid, under vilken hembiträdena i genomsnitt ägna sig åt detta yrke.

Man har beräknat, att omsättning inom yrket sker för varje år med 15 000

arbetstagare. Tendensen är dock starkt sjunkande i fråga örn antalet unga

flickor, som vilja ägna sig åt detta yrke. Styrelsen kan ej nog starkt understryka

behovet av åtgärder, som kunna medverka till en ökad tillströmning

till yrket.

Det borde alltså kunna råda enighet i fråga örn behovet av en lagstiftning

på området. Motståndet mot en dylik lagstiftning torde närmast vara beroende

på att det här är fråga om ett arbete, som utföres inom hemmen och

därför enligt sin natur är synnerligen känsligt och svårreglerat. Det måste

bland annat observeras, att förhållandena äro mycket olika såväl inom skilda

orter som ock inom de enskilda hemmen. Styrelsen är dock av den bestämda

uppfattningen, att dessa omständigheter ej få stå hindrande i vägen för en

lagstiftning, som ur allmänna synpunkter är önskvärd, ja nödvändig. Det

kan ej undvikas, att nya tiders krav på ett skäligt skydd för arbetstagarna

måste inom ett sådant yrke som hembiträdenas medföra ett ingripande på

områden, som hittills ansetts ligga vid sidan av den socialpolitiska lagstiftningen,

och därvid även innebära en omläggning av arbetsförhållandena och

i viss mån också av vanorna inom hemmen.

Såsom förut nämnts uttalar länsstyrelsen i Stochholms län viss tveksamhet

örn behovet av lagstiftning. Länsstyrelsen framhåller, att den stegrade konkurrensen

örn arbetskraften på förevarande område säkerligen torde hava

medfört en så betydande allmän förbättring i hembiträdenas löne- och arbets
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

förhållanden, att dessa numera svårligen kunna betecknas såsom ur hembiträdenas

synpunkt otillfredsställande. Därav lärer följa, att dén brist på

arbetskraft, som dock alltjämt förefinnes, åtminstone icke i någon grad av

betydelse kan tillskrivas hembiträdenas avlönings- eller arbetsförhållanden,

utan att den väsentligen måste grunda sig på andra omständigheter. Örn

sålunda de tidigare rådande missförhållandena kunde anses vara i huvudsak

undanröjda genom en utveckling, som framkommit utan statsmakternas åtgöranden,

inställde sig spörsmålet, huruvida det kunde anses lämpligt eller

erforderligt att ändock ingripa reglerande på området genom en lagstiftning.

I fråga örn minderåriga hembiträden, vilka givetvis icke hade samma förutsättningar

som de övriga att hävda sin ställning mot arbetsgivaren, tillstyrkte

länsstyrelsen införandet av sådana tvingande lagbestämmelser, som kunde

finnas erforderliga för att de skulle på ett betryggande sätt beredas skäliga

arbetsförhållanden. Yad åter anginge de icke-minderåriga hembiträdena

ansåg länsstyrelsen tveksamt, örn något motsvarande behov kunde anses föreligga.

Enär de föreslagna generellt gällande bestämmelserna till största delen

syntes gälla villkor, vilka redan sedvanemässigt tillämpades, kunde å ena

sidan ifrågasättas, huruvida de över huvud taget kunde anses erforderliga,

men å andra sidan kunde naturligen också göras gällande, att de, såsom grundande

sig å rådande bruk, utan större olägenhet skulle kunna fastställas.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, huruvida lagstiftning kan anses

erforderlig. Med den ringa tillgången på arbetskraft torde nämligen de, som

ville ägna sig åt yrket, utan stöd av särskilda lagbestämmelser kunna betinga

sig väl så goda förmåner som i andra redan reglerade yrken med ungefärligen

motsvarande kompetenskrav. Länsstyrelsen hade emellertid principiellt

icke något att invända mot en lagstiftning på området, därest en sådan ändock

skulle anses erforderlig.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att regleringen i lagförslaget av de

allmänna anställningsvillkoren i allmänhet icke i och för sig gåve anledning

till erinran men att man dock torde kunna ifrågasätta lämpligheten av att

nu tillskapa en speciell avtalslag på detta område. Erfarenheter från den gamla

tjänstehjonsstadgan, vars avskaffande öppnade vägen för en mera lidelsefri

och saklig syn på arbetsavtalet och dess funktion i det moderna arbetslivet,

torde alltfort tala för att särlagstiftning på ett så ömtåligt område som

arbetsavtalets måste anses mindre välbetänkt.

Länsstyrelsen i Hallands län förklarar sig dela hembiträdesutredningens

uppfattning, att en reglering av anställnings- och arbetsförhållandena inom det

husliga arbetet borde komma till stånd både för att råda bot på vissa missförhållanden,

som ännu, ehuru säkerligen i vida mindre omfattning än förr, vidlådde

hemarbetets organisation vad hembiträdena beträffade och för att

åvägabringa en önskvärd höjning av hembiträdeskårens sociala anseende.

Resultatet av en dylik reglering syntes dock länsstyrelsen ganska problematiskt

för såvitt den icke förknippades med åtgärder för förbättrad utbildning

av hembiträden. Det önskvärda målet att göra arbetet i andras hem till ett

aktat yrke och att få hembiträdena att i såväl allmänhetens som egna ögon

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

framstå som en grupp yrkesutövare torde enligt länsstyrelsens mening svårligen

stå att vinna örn ej även utbildningsfrågan vederbörligen beaktades.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att, i syfte att höja hembiträdeskårens

sociala anseende, borde jämsides med en lagstiftning av nu

ifrågavarande slag åtgärder vidtagas för beredande av större möjlighet för

hembiträdena att förskaffa sig ökad utbildning i yrket.

Jämväl i andra yttranden bringas utbildningsfrågan på tal och uttryckes

förhoppningen, att denna fråga skall komma närmare sin lösning.

Lantbruksstyrelsen förmenar, att, när det gäller det husliga arbetet, som

i allmänhet hade en viss egenartad karaktär och bedreves under speciella

förhållanden, det kunde starkt ifrågasättas, örn det vore lämpligt att på laglig

väg reglera de anställdas arbetsförhållanden. Styrelsen ville å andra

sidan icke förneka, att vissa sociala hänsyn kunde tala för en reglering av

hembiträdenas arbetsförhållanden. Den dagliga arbetstiden torde sålunda

även örn arbetet i ett hushåll i regel icke vore så ansträngande som arbetet

i till exempel en fabrik — i många fall vara alltför lång. Liksom en förbättrad

hembiträdesutbildning kunde bidraga till att höja hushållsarbetets

anseende och därigenom åstadkomma ökad tillströmning till yrket, torde

ock en reglering av arbetsförhållandena kunna indirekt medverka därtill.

Svenska lantarbetsgivareföreningen förklarar sig icke ha något att erinra

mot den principiella uppläggningen av förslaget, i vad detta avsåge frågorna

örn arbetstid och fritid, men ställde sig tveksam till örn det skulle anses

vara av allvarliga skäl påkallat att rättsligen reglera frågorna rörande hembiträdenas

bostadsförhållanden, rätt till sjukvård, anställningsförhållandenas

varaktighet m. m. Visserligen reglerades dessa förhållanden icke likformigt

över hela landet och i alla hem, men det kunde enligt föreningens mening

ifrågasättas, örn en dylik likformighet finge anses vara nödvändig eller ens

nyttig.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att knappheten på hembiträden

verkade i riktning mot en stegrad levnadsstandard för dem, och att behovet

av ett särskilt lagstadgat arbetarskydd för hembiträden därför nu ej

vore så framträdande, att det kunde motivera ett ingripande av den natur,

som föreslagits. Efter att lia uttalat att lagförslaget av motiven att döma

vore avsett mera att gagna husmödrarnas intresse än att råda bot för otillfredsställande

arbetsförhållanden för hembiträdeskåren i allmänhet, gör

föreningen gällande, att majoriteten av husmödrar kunde under fria former

i sitt förhållande till hembiträdeskåren skapa ett för båda parter gynnsammare

förhållande på arbetsområdet. Det arbete, som regleringen avsåge,

bedreves under så skiftande förhållanden — helt naturligen beroende på

den olikartade livsföringen inom skilda familjer och på skilda orter — att

arbetsförhållandena på detta område måste sägas vara särdeles litet lämpade

för en reglering i lagstiftningsform. Till detta komme att tidpunkten vore

föga lämplig för genomförande av lagar, som begränsade dispositionen

av tillgänglig arbetskraft. Även örn man med hänsyn till de speciella förhållanden,

under vilka hembiträdena utförde sitt arbete, ansåge det behöv
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ligt med ett arbetarskydd, som vore särskilt avpassat för dem, funne

föreningen det i allt fall ej lämpligt att sammanknyta sådan fråga med en

reglering av hembiträdenas arbetsavtal i vidare omfattning. Det måste anses

vara mindre tillfredsställande att i en lagstiftning för förevarande, mera

begränsade område sammanföra bestämmelser, som tillhörde en allmän behandling

av arbetsavtalet, med regler för arbetarskydd och arbetstid.

Föreningen hade i tidigare sammanhang förordat tillkomsten av en allmän

lagstiftning rörande arbetsavtal, i vilken reglerades arbetsavtalets rättsliga

konstruktion. Innan en sådan grundval vore lagd, kunde det ej vara lämpligt

att för speciella områden ge sig in på en reglering av arbetsavtalet såsom

sådant. Det vore nämligen stor risk för att en dylik reglering, som måste

bli färgad av de speciella förhållandena inom området, komme att läggas

till grund för en bredare tillämpning med därav följande ogynnsamma

verkningar. Bristen på generella rättsregler på arbetsrättens område lockade

i hög grad till bruk av tillgängliga analogier.

I det förut antydda avstyrkande yttrandet av Skaraborgs läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott anför utskottet:

Utskottet vore fullt medvetet örn de stora svårigheter, som husmödrarna

— såväl i städerna som på landet — numera hade att erhålla hjälp i det

husliga arbetet och ansage det givetvis högst önskvärt, att dessa svårigheter

kunde genom lämpliga åtgärder bliva varaktigt avhjälpta. Att i sådant syfte

tillgripa lagstiftning kunde utskottet emellertid ej finna tillrådligt ens i

den ganska hovsamma form, som präglade det föreliggande förslaget. Till

stöd för denna uppfattning erinrades örn de ytterst skiftande arbetsuppgifter

och förhållanden i övrigt, som vore och måste vara rådande inom olika

hem och sorn, i all synnerhet inom lanthushållen, gjorde det praktiskt taget

omöjligt att i det husliga arbetet tillämpa en strängt genomförd arbetstidsindelning.

Det husliga arbetet vore med andra ord till sin natur sådant, att

det icke lämpade sig för en reglering lagstiftningsvägen. Med denna principiella

inställning till frågan funne sig utskottet böra avstyrka det föreliggande

förslaget och detta så mycket mer som de förhållanden förslaget

avsåge att genom lagstiftning reglera sannolikt komme att reglera sig själva

därigenom att husmödrarna, örn de över huvud taget skulle kunna erhålla

någon hjälp, tvingades att begränsa arbetstiden för hembiträdena och giva

dessa skälig fritid och andra förmåner.

Delade meningar råda bland remissmyndigheterna beträffande frågan,

huruvida lagstiftningen bör i enlighet med huvudförslaget vara tvingande

eller, såsom enligt alternativa förslaget, dispositiv. De flesta remissmyndigheterna

ha dock anslutit sig till tanken på en lagstiftning enligt huvudförslagets

principer.

En i det väsentliga efter huvudförslagets linjer uppbyggd lagstiftning tillstyrkes

sålunda av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,

Kalmar, Gotlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Skaraborgs, \ ärmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands och Jämtlands län, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

landsorganisationen, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, FredrikaBremer-förbundet,

hembiträdesföreningarnas samarbetskommitté och svenska

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

lantarbetareförbundet. Samma ståndpunkt intages av styrelsen för Värmlands

läns arbetsförmedlingsanstalt, magistraten i Örebro samt nio husmodersföreningar

eller -förbund och tre hembiträdesföreningar, vilka av respektive

länsstyrelser lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet.

Å andra sidan tillstyrkes det alternativa förslaget av länsstyrelserna i

Stockholms, Kronobergs, Blekinge, Västerbottens och Norrbottens län, lantbruksstyrelsen

och svenska lantarbetsgivareföreningen. I samma riktning

uttala sig Södermanlands, Jämtlands och Östergötlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, Hallands läns hushållningssällskaps hemarbetsnämnd,

styrelsen för Kronobergs läns arbetsförmedlingsanstalt samt två

husmodersorganisationer.

Något bestämt uttalande örn vilketdera av utredningens båda förslag som

förordas göres ej av länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads och Älvsborgs

län, arbetsrådet och medicinalstyrelsen.

Bland de synpunkter, som framkomma i de yttranden, i vilka huvudförslaget

förordas, må följande nämnas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

Även om en i allmänhet stigande levnadsstandard i förening med den för

närvarande så begränsade tillgången på dugliga hembiträden medfört en stor

förbättring av dessas arbetsvillkor, vill länsstyrelsen icke bestrida, att en

lagstiftning på området är påkallad icke endast till komplettering av den

sociala skyddslagstiftningens system och jämväl i viss mån för lagfästande

av arbetsgivarnas rättigheter gentemot hembiträdena utan även på grund av

ett verkligt praktiskt behov, vilket under andra konjunkturer kan tänkas bliva

starkare. Det synes ock länsstyrelsen vara uppenbart att en dylik lagstiftning

blir till föga gagn, måhända rent av till skada, örn icke dess huvudprinciper

fastslås genom tvingande bestämmelser. Körslagets alternativ II synes länsstyrelsen

därför redan ur lagteknisk synpunkt icke godtagbart. Såsom ytterligare

skäl mot alternativförslaget kan åberopas att genomförandet av detta

alternativ skulle resultera i uppkomsten av två klasser hembiträden, en

privilegierad klass, vars rättigheter och skyldigheter äro noggrant reglerade

genom detaljerade kontrakt, och en icke privilegierad klass, som lämnats helt

utanför lagstiftningen, bortsett nu från minderåriga hembiträden.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att om lagens tillämplighet göres

beroende av huruvida avtal träffas enligt normalkontrakt eller icke, synes

man knappast få garanti för att lagstiftningen erhåller avsedd verkan. En

lösning av frågan enligt alternativa förslaget syntes även kunna medföra allvarliga

olägenheter genom den dualism i anställningsfrågan, som vore förknippad

med detta alternativ och som kunde befaras medföra en på intressemotsättningar

grundad dragkamp mellan husmödrar och hembiträden att

genomföra den anställningsform, som vardera parten ansåge för sig förmånligast.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att man, om det alternativa

förslaget väljes, riskerar, att lagen i viss mån stannar på papperet. Både

husmödrar och hembiträden skulle sannolikt draga sig för att ifylla ett långt

och invecklat normalkontrakt för att få lagens föreskrifter tillämpliga. Det

vid betänkandet fogade förslaget till normalkontrakt för hembiträde syntes

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Marits proposition nr 217.

för övrigt icke uppmuntra till användning. Dess ifyllande skulle för den vid

skriftliga handlingar ovane te sig både besvärligt och tidsödande. Normalkontrakten

torde för övrigt endast komma till användning i fråga örn de

hembiträden, vilkas anställningsförhållanden redan nu vore relativt väl ordnade,

medan de många hembiträdena med oordnade anställningsförhållanden

— d. v. s. den kategori man främst ville nå med regleringsåtgärderna

— icke bleve anställda enligt normalkontrakt och sålunda folie utanför lagens

tillämpningsområde.

Socialstyrelsen framhåller, att en dispositiv lagstiftning rörande hembiträdenas

anställnings- och arbetsförhållanden måste sägas strida mot allmänt

godtagna principer för socialpolitisk lagstiftning samt fortsätter:

Det kan ej anses vara tillfredsställande, att skyddet för en arbetstagare

skall vara beroende av örn han kan träffa överenskommelse med arbetsgivaren

örn att lagens bestämmelser skola tillämpas. En lagstiftning rörande

hembiträdenas anställnings- och arbetsförhållanden måste i stället få karaktären

av en skyddslagstiftning, i vars natur ligger, att den ej är dispositiv.

Styrelsen vill erinra örn de mindre gynnsamma erfarenheter, som vunnits

genom en lagstiftning, som avsetts skola verka såsom skyddslag men som i

sina väsentliga delar gjorts dispositiv, nämligen den tidigare hyreslagstiftningen.

De i hyreslagen förut intagna föreskrifterna blevo i mycket stor utsträckning

åsidosatta genom bestämmelser, som intogos i de särskilda hyreskontrakten.

Här föreligger visserligen den skillnaden mot en sådan dispositiv

lagstiftning som hyreslagen i dess förra utformning, att lagens bestämmelser

skulle bliva gällande, så snart överenskommelse blott träffats mellan parterna

örn att normalkontrakt skulle gälla för anställningen. Det torde väl vara

möjligt, att en lagstiftning i enlighet med den av utredningen i andra hand

förordade dispositiva linjen skulle kunna giva ett visst resultat under tider

med utpräglad brist på hembiträden. Det måste dock sägas vara troligt, att,

såsom även utredningen anför, normalkontrakt i allmänhet skulle komma att

ingås blott av den mera kvalificerade delen av hembiträdeskåren. Behovet

av en reglerande lagstiftning är emellertid minst just för dessa hembiträden,

vilka med hänsyn till den rådande bristen äro så eftersökta av husmödrarna,

att de redan nu kunna utverka tämligen goda anställnings- och arbetsvillkor.

Det övervägande flertalet av hembiträdena skulle däremot säkerligen

icke ens under nu för dem rådande goda konjunkturer på arbetsmarknaden

bliva hjälpta genom en lagstiftning örn normalkontrakt. I varje fall är en

dylik lagstiftning illusorisk, örn större tillgång på arbetssökande inom yrket

skulle yppa sig. En socialpolitisk lagstiftning av skyddskaraktär bör ej få

sin allmänna läggning uteslutande med hänsyn till rådande läge på arbetsmarknaden

och detta ej heller örn man, vilket är sannolikt, måste utgå från att

brist på arbetssökande inom yrket även kommer att förefinnas i fortsättningen.

Om man skulle vilja acceptera en lagstiftning grundad på normalkontrakt,

som utredningen i andra hand förordar, borde man lika väl kunna säga, att

en lagstiftning på området över huvud taget icke är erforderlig, då hembiträdena

på grund av sin fåtalighet i förhållande till efterfrågan själva kunna förskaffa

sig goda arbetsvillkor. Detta är emellertid som bekant ej fallet i tillräcklig

utsträckning.

Styrelsen finner sig, med hänsyn till vad sålunda anförts och till vad hembiträdesutredningen

själv anfört mot en dispositiv lagstiftning med den ifrågasatta

allmänna läggningen av densamma, böra bestämt avstyrka, att en lagstiftning

ens med temporär giltighet genomföres enligt normalkontraktslinjen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Liknande synpunkter anföras av landsorganisationen, som anser lagstiftning

enligt alternativa föreslaget innefatta en motsägelse, i det att rättsskyddet

icke gjordes beroende av skyddsbehovet utan reserverades för de

undantagsfall, då arbetstagaren redan ägde faktiska möjligheter att hävda

sig gentemot arbetsgivaren, d. v. s. då det faktiska skyddsbehovet vore ringa

eller intet alls. Att acceptera ett sådant system vore enligt landsorganisationen

att knäsätta en ur arbetstagarsynpunkt betänklig princip, alldeles

särskilt betänklig i fråga örn en arbetstagargrupp utan möjlighet att vid hävdandet

av sina intressen i arbetsförhållandet falla tillbaka på stödet av facklig

organisation. Landsorganisationen kunde icke biträda utredningens

mening att, örn huvudförslaget avböjdes, det alternativa förslaget borde lagfästas.

Styrelsen för Värmlands läns arbetsförmedlingsanstalt yttrar, att det redan

vid tillkomsten av ett normalkontrakt komme att förefinnas risk för att

meningarna örn dess innehåll skulle bryta sig mellan arbetsgivaren och arbetstagaren

enbart på grund av deras i de flesta fall olika inställning. Härigenom

skulle det goda samarbete, som på grund av arbetets art vore en grundförutsättning

för båda parternas trivsel och utan vilket aldrig så noggrant fixerade

kontraktsbestämmelser torde bliva i stort sett värdelösa, kunna komma att

äventyras.

Det alternativa förslaget har, såsom nämnts, förordats av, bland andra, länsstyrelsen

i Västerbottens län, vilken såsom argument mot huvudförslaget

anför följande:

Den kår, vars tjänsteförhållanden nu skulle regleras, bestode av så vitt

skilda element, att en generell tillämpning för hela kåren av de föreslagna

minimibestämmelserna skulle utestänga ett flertal arbetstagare från levebröd.

Då några kvalifikationer icke vore uppställda för ifrågavarande arbetstagare,

hade kåren hittills kommit att i stor utsträckning bestå av personer, som

icke kunnat tillgodogöra sig någon som helst utbildning och hade husligt

arbete som sin enda utkomstmöjlighet. Med hänsyn till kårens otillräcklighet

hade dessa hittills kunnat räkna på anställning hos de arbetsgivare, som

icke haft råd att hålla kvalificerad arbetskraft eller på grund av förekomsten

av barn i familjen eller isolerad bostadsort icke kunnat erhålla sådan. Det

vore uppenbart, att, därest generell lagstiftning genomföres, som medförde

samma förmåner för dessa mindre lämpliga arbetstagare, den biträdesbehövande

allmänheten icke komme att reflektera på icke kvalificerad arbetskraft.

Skaraborgs läns husmoder sförbund anför:

Förbundet ansåge, att de oordnade förhållanden, som sedan många år

gjorde sig gällande mellan arbetsgivare och arbetstagare på det husliga området,

knappast kunde bliva mindre, så länge ej skriftliga uppgörelser hejstäde

de överenskommelser, som gjordes vid ett avtals ingående. Visserligen

komme utan tvivel i stor utsträckning avtal att träffas även i fortsättningen

enligt nu rådande praxis — muntligt och utan vittnen, tyvärr ofta

utan all ordning och reda —- men det vore att förmoda, att de samvetsgrannaste

husmödrarna och hembiträdena komme att begagna sig av normalkontrakten,

och att i samband därmed en viss klassificering av arbetstagare

komme att uppstå, som måhända kunde, i den män dessa högre kvalificerade

Bihang till riksdagens protokoll 1911. 1 sami. Nr 217. 216 u 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 217.

arbetstagare erhölle större förmåner än de, som ej skreve normalkontrakt,

sporra dessa senare till att i alla avseenden söka höja sin kompetens och

lämplighet för hembiträdesyrket. Visserligen komme de anställningar, som

avtalades utan normalkontrakt, att helt falla utanför lagens räckvidd, men

då lagen vore avsedd att vara provisorisk under tre år torde ingen nämnvärd

skada därav vara att förvänta, medan däremot de fall, då normalkontrakt användes,

kunde komma att framstå som en förebildlig anställningsfom och

bliva till nytta för vinnande av erfarenhet, hur lämpligen avtalsförhållanden

inom det husliga arbetet borde eller icke borde ordnas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län och svenska arbetsgivareföreningen

ansluta sig icke till någotdera av de framlagda förslagen utan förorda andra

sätt för reglering av hembiträdenas arbetstidsförhållanden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller därvid, att det måste noga

beaktas, att icke de fördelar, som kunna komma att vinnas genom den föreslagna

lagstiftningen, i alltför hög grad fordra uppoffrande av andra betydande

sociala värden. Hemmen vore dock en central del av samhället, och

det vore av vikt, att familjebildningen icke motarbetades och familjebanden

upplöstes. Länsstyrelsen förklarar sig anse, att en lagstiftning rörande

reglering av anställnings- och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet

icke borde erhålla den stela och kategoriska form, som förelåge i huvudförslaget,

men att å andra sidan det alternativa förslaget icke vore tillräckligt

för vinnande av huvudsyftena med en lagstiftning på området. Länsstyrelsen

fortsätter:

Oavsett att detta alternativa förslag måste ur legislativ synpunkt te sig

egendomligt är nämligen att märka, att detsamma synes bliva alltför lätt

att kringgå; för att det skulle bliva tillämpligt skulle erfordras, att parterna

vore ense om att avtal enligt lagen skulle slutas, och följden skulle då bli,

att avtalet skulle upprättas i normalkontraktets form och innebära visst minimum

av förmåner för den anställda. Redan den omständigheten att parterna

i något avseende •—- i varje fall för den händelse detta är något mera betydelsefullt

—- äro ense örn reglering av annat innehåll än som överensstämmer

med lagen, måste emellertid anses innebära, att enighet icke finnes parterna

emellan örn att arbetsförhållandena »skola regleras enligt lagen», och följaktligen

är denna därmed satt ur kraft för avtalet ifråga. I stället vill länsstyrelsen

därför till övervägande framkasta en sådan lösning, att lagen skulle föreskriva,

att, så snart parterna äro ense örn upprättande av ett skriftligt avtal,

lagen skall bliva tillämplig, i följd varav avtalsbestämmelserna alltså med

tvingande kraft skulle rättas efter lagens minimifordringar. En sådan lösning

skulle även hava den praktiska fördelen, att det torde vara lättare att

inarbeta en praxis med skriftliga avtal än att direkt gå på ett system med

avtal enligt en viss lag. Att lagstiftningen på denna väg skulle komma att

omfatta ett större antal anställningsförhållanden än enligt alternativförslaget

synes i och för sig innebära en fördel. Skillnaden i omslutning mellan en

sådan lag och utredningens huvudförslag skulle, i varje fall efter en övergångstid,

endast vara, att utredningens förslag omfattade även de avtal, som

slutits i muntlig form, vilka väl småningom skulle komma att inskränkas till

de mera kortvariga och på annat sätt mera lösliga arbetsförhållandena. Även

med en sådan lösning som länsstyrelsen ifrågasatt synes det lämpligt att,

på sätt reservanten föreslagit, sammanföra skyddsbestämmelserna för minderåriga

arbetare i en särskild lag. Den skilda karaktären mellan de båda

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. May.ts proposition nr 217.

delarna av lagstiftningen skulle därigenom skarpare framträda och åtskilliga

missförstånd undanröjas.

Svenska arbetsgivareföreningen säger sig föredraga en dispositiv lagstiftning

framför en tvingande men finner ej anledning att för detta fall frångå

den vanliga formen för dispositiva lagbestämmelser. I enlighet därmed borde

man — örn en lag över huvud skulle komma till stånd — utgå från huvudförslaget

och göra den förändringen, att tillämpningen även av de däri

såsom tvingande angivna bestämmelserna gjordes beroende av frånvaron av

därifrån avvikande överenskommelse mellan parterna. Därigenom bereddes

möjlighet till avvikelser från lagens regler under övergångstiden i sådana

fall, där en anpassning vore särskilt påkallad. Man kunde i allt fall utgå

från att lagbestämmelserna — även örn de endast vore av normerande natur

— med hänsyn till rådande knapphet på arbetskraft av ifrågavarande slag

ganska snabbt bomme att leda till allmän efterföljd.

Befolkningsutredningens förslag.

Allmän motivering.

Befolkningsutredningen framhåller inledningsvis, att i en aktiv befolkningspolitik

i främsta rummet inginge åtgärder, vilka syftade till befrämjande

av hem- och familjebildning. Lika viktigt vore emellertid, att åtgärder

vidtoges för att standarden, framför allt i de barnrika hemmen, skulle kunna

hållas på en tillfredsställande nivå. Detta krav vore icke tillgodosett med

mindre än att husmödrarna i barnfamiljerna finge en rimlig arbetsbörda och

även i övrigt tillfre’dställande arbetsförhållanden. Utredningen hade därför

ansett det angeläget att undersöka på vilka vägar stöd och lättnad skulle kunna

erbjudas i första hand de barnrika husmödrarna med skötseln av deras hem.

En på grundval av 1930 års folkräkning gjord sammanställning visade

enligt utredningen, att endast en ganska begränsad del av hushållen hade

ekonomiska möjligheter att anställa hembiträden. I hushåll med över 10 000

kronor i inkomst funnes sålunda 91 tjänare per 100 flerpersonshushåll, medan

vid inkomst mellan 6 000 och 10 000 kronor, antalet sjönk till 38 på 100

hushåll. De lägsta inkomstklasserna redovisade 6 ä 7 tjänare per 100 hushåll.

Dessa utgjordes huvudsakligen av hushållerskor åt ensamma män.

Möjligheterna att tillgodose behovet av hembiträden komme med all sannolikhet

att bliva ännu mindre i framtiden än vad fallet vore för närvarande,

varför man finge förutsätta, att förekomsten av hembiträden bleve ännu

mindre i de lägre inkomstklasserna än vad förestående siffror utvisade.

Enligt utredningen måste hemhjälpsfrågorna i många fall lösas genom att

deltidsanställd arbetskraft i större utsträckning än nu toges i anspråk. Vid

krissituationer inom hemmet borde social hemhjälp träda i funktion.

Även i normala fall torde hemhjälp under några timmar av dagen ofta innebära

en åtminstone något så när tillfredsställande lösning. En fortsatt utbyggnad

av den halvöppna barnavården innebure också enligt utredningens

mening vägar, som möjliggjorde en minskning av antalet heltidsanställda

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majlis proposition nr 217.

hembiträden. Hemarbetet borde vidare bliva föremål för en rationaliseringsprocess

för att den mänskliga arbetskraften i så stor utsträckning som

möjligt måtte sparas. Efter att ha omnämnt vilka åtgärder som i nu angivna

avseenden vidtagits på initiativ av utredningen anför utredningen vidare:

Även om genom de här antydda vägarna vissa resultat uppnås, kommer

likväl ett betydande behov av hembiträden, framförallt i barnfamiljerna, att

kvarstå. Kan detta behov icke tillgodoses, innebär det, att husmödrarnas

bundenhet vid det husliga arbetet ökas i sådan utsträckning, att viljan att

fostra barn motverkas. En jämförelse med den barnlösa kvinnans rörelsefrihet

och möjligheter till förvärvsarbete gör, att barnen kännas som en icke

önskvärd belastning. Det ter sig därför ur utredningens synpunkt som ett

önskemål, att liembiträdesfrågan får en så pass tillfredsställande lösning som

tillgången på arbetskraft gör det möjligt. Denna tillgång är emellertid så

knapp, att utredningen ansett sig böra diskutera, huruvida icke staten borde

vidtaga särskilda åtgärder för att tillgodose de barnrika familjernas behov

av huslig arbetskraft. Utredningen har därvid icke haft i tankarna införandet

av någon slags tjänsteplikt till förmån för barnfamiljerna. Däremot har

utredningen diskuterat införande av statliga förmåner åt hembiträden, som

taga plats i barnrika familjer, och har fortfarande under övervägande förslag

till åtgärder i denna riktning. I samband med framläggande av förslag till

hembiträdeslag har utredningen nöjt sig med att låta de barnrika familjerna

innefattas under de allmänna åtgärder, som utredningen föreslår för åstadkommande

av bättre förhållanden i fråga örn hembiträdesområdet. Därvid

har utredningen sökt att utforma sitt förslag på sådant sätt att alla hembiträden,

oavsett örn de äro anställda i familjer med barn, skola erhålla samma

fritid och ej behöva befara att de i familjer med barn skola kunna åläggas

utsträckt arbetstid eller vakttjänstgöring mot sin vilja. Utredningen har

ansett att man på så sätt bör kunna motverka att hembiträden hellre söka

sig till familjer utan barn.

Ur vissa synpunkter borde, enligt utredningens mening, hembiträdesyrket

te sig som ganska attraktivt för den kvinnliga arbetskraften. Åtminstone för

närvarande torde löneförmånerna avsevärt överstiga vad som kan erbjudas

inom andra jämförliga sysselsättningsgrenar. Det rörliga och omväxlande

arbetet inom ett hem torde passa många kvinnor bättre än det stillasittande

rutinarbete, som är vanligt förekommande t. ex. inom kontors- och fabriksyrkena.

Att kvinnorna dock hellre söka sig till de senare arbetsområdena

än till hemarbetet torde framför allt bero på att de inom hemmen i högre

grad än på andra håll äro underkastade arbetsgivarens godt3Tcke, framförallt

när det gäller arbetstidens längd. Ytterligare bidragande orsak till motviljan

för hembiträdesyrket torde vara den isolering som saknaden av kamrater

på arbetsplatsen medför.

Anställningsvillkor och arbetsförhållanden kunna påverkas antingen genom

reglering i lag eller genom ingripande från partsorganisationer. I regel ha

förhållandena ändrats genom samverkan mellan lagstiftning och organisationsarbete.

Inom här förevarande grupper är det av naturliga skäl svårare

än eljest att skapa tillräckligt kraftiga organisationer för att hävda parternas

intressen. Hembiträdenas fackförbund omfattar endast en ringa del av hembiträdeskåren

och någon arbetsgivarorganisation finns överhuvud icke. Det

bör emellertid observeras, att den fackliga organisationen säkerligen har

större inflytande än vad dess ringa medlemsantal skulle ge anledning att

förmoda. Dess förslag till arbetsavtal blir ofta normgivande även för anställning,

där hembiträdet icke alls tillhör organisationen.

Det är emellertid givet, att inom hembiträdesyrket speciella svårigheter

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 217.

37

uppstå för den fackliga organisationen vid bevakandet av medlemmarnas intressen,

i vad de avse arbetsförhållandena. Behovet av en skyddslagstiftning

är därför större för hembiträdeskåren än för andra grupper, vars intressen

hävdas av starka och slagkraftiga organisationer. Utredningen har

därför kommit till den uppfattningen, att en laglig reglering av arbetsförhållandena

av samma typ, som förekommer inom flertalet andra yrken, är

synnerligen önskvärd.

Genom reglering i lag skulle den stora kåren av förvärvsarbetande kvinnor

inom det husliga området få en känsla av att även de vore föremål för samhällets

omvårdnad liksom övriga samhällskategorier och att det husliga

arbetet ställdes i jämnbredd med övriga yrken. En lagstiftning torde komma

att få stor betydelse för en höjning av hembiträdesyrkets allmänna anseende

och därmed motverka den nu fortgående flykten från yrket.

Efter att ha framhållit såsom nödvändigt att jämsides med genomförandet

av nu ifrågavarande förslag söka andra utvägar för att undvika sociala missförhållanden

på grund av brist på hemhjälp meddelar utredningen, att det är

dess avsikt att till särskild behandling upptaga vissa av de därmed sammanhängande

frågorna samt därvid göra en analys av hembiträdesfrågans allmänna

läge och sociala innebörd.

Utredningen säger sig i lagstiftningsfrågan ha kommit till den ståndpunkten,

att örn en lagstiftning på detta område skulle genomföras den borde vara

av tvingande karaktär. En dispositiv lagstiftning löpte, såsom hembiträdesutredningen

påpekat, risken att endast bliva en lag på papperet. Utredningen

förordade, att hembiträdesutredningens huvudförslag lades till grund för lagstiftning

i ämnet men föresloge på vissa punkter modifikationer i nämnda

förslag. Ifrågavarande lagstiftning-borde enligt befolkningsutredningens uppfattning

genomföras så snabbt som möjligt. Yidtoges inga åtgärder för att

underlätta rekryteringen på hembiträdesbanan, torde läget på hemarbetsmarknaden

bliva allt svårare, i den mån bristen på arbetskraft ökade. Ur utredningens

synpunkter hade det varit lämpligt, örn alla med hemarbetet sammanhängande

problem hade kunnat tagas upp till prövning i ett sammanhang.

Särskilt frågan örn utbildningen av den husliga arbetskraften borde ha prövats

samtidigt som lagförslaget. Då utredningen emellertid icke såge sig i stånd

att framkomma med förslag rörande den husliga utbildningen i så god tid,

att dessa kunde bliva föremål för behandling vid 1944 års riksdag, hade utredningen

ansett sig nödsakad att utbryta lagstiftningsfrågan ur sitt sammanhang.

Någon större olägenhet därav torde icke uppstå, då det skydd, som erbjödes,

måste skänkas även den okvalificerade arbetskraft, som i fortsättningen liksom

hittills kan beräknas söka sig till hembiträdesyrket.

Huvudgrunderna av befolkningsutredningens

förslag.

Såsom förut nämnts bygger befolkningsutredningens förslag på det av hembiträdesutredningen

framlagda huvudförslaget. En kortfattad redogörelse för

de viktigaste bestämmelserna i sistnämnda förslag har lämnats i det föregående.

Med hänsyn härtill skall nu endast angivas, i vad mån hembiträdesut
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

redningens förslag, såvitt detta återgivits i förenämnda redogörelse, i befolkningsutredningens

förslag undergått ändring.

Beträffande kompensationen för övertidsarbete föreligger den skillnaden

att enligt befolkningsutredningens förslag kompensationen skall i första liand

utgå i form av en mot övertiden svarande ledighet å ordinarie arbetstid och

först i andra hand i form av kontant ersättning. Vidare har bestämmelsen att

kompensation ej utgår för arbete, som blott innefattar tillsyn av barn eller

annan därmed jämförlig vakttjänst utgått.

Enligt hembiträdesutredningens förslag skulle för bestämd tid ingångna

avtal, som ej uppsagts senast fjorton dagar före avtalstidens slut, anses förlängda

på en månad för varje gång. Enligt befolkningsutredningens förslag

skall i sådant fall avtalet anses förlängt att gälla tills vidare.

Med minderårigt hembiträde förstås enligt befolkningsutredningens förslag

hembiträde, som ej fyllt 18 år. I hembiträdesutredningens förslag var åldersgränsen

satt till 16 år.

Den i hembiträdesutredningens förslag förekommande straffbestämmelsen

för arbetsgivare, som använder minderårigt hembiträde till arbete i strid mot

bestämmelserna i lagen, har icke upptagits i befolkningsutredningens förslag.

Den principiella inställningen i yttrandena över befolkningsutredningens

förslag.

De remissinstanser, vilka avgivit yttrande över såväl hembiträdesutredningens

som befolkningsutredningens förslag, hänvisa i sina yttranden över

sistnämnda förslag till vad de i sina tidigare yttranden anfört rörande behovet

av arbetstidsreglering för hembiträdeskåren och principerna för genomförandet

av en sådan reglering eller intaga nu en ståndpunkt, som utvisar, att de

vidbliva sin tidigare inställning härutinnan, i den mån denna då kom till

uttryck.

Statens arbetsmarknadskommission berör i sitt remissyttrande, vilket avgivits

efter hörande av kommissionens sakkunniga i frågor rörande kvinnlig

arbetskraft, inledningsvis bristen på arbetskraft inom det husliga arbetet samt

yttrar därvid:

Sedan åtskillig tid tillbaka har på den svenska arbetsmarknaden kunnat

spåras en tendens hos den kvinnliga arbetskraften att undvika att taga anställning

i husligt arbete, örn andra möjligheter inom förvärvslivet stått öppna.

Denna tendens har redan för flera år sedan medfört, att en viss knapphet på

arbetskraft gjort sig gällande på det husliga arbetsområdet. Under de senare

åren har denna knapphet alltmera skärpts, och man kan nu tala örn en markerad

brist på sådana arbetssökande, som äro villiga att taga anställning som

hembiträden. Åtskilliga omständigheter hava medverkat till denna utveckling.

Den under 1920-talet skedda nedgången i födelsefrekvensen har sålunda

medfört, att antalet kvinnor, som uppnå arbetsför ålder, nu är mindre än tidigare.

Samtidigt har äktenskapsfrekvensen stegrats. I anledning härav och på

grund av att användningen av kvinnlig arbetskraft inom förvärvslivet i allmänhet

erhållit ökad omfattning, är antalet av dem, som varaktigt tvärstanna

inom hembiträdesyrket, numera procentuellt lägre än tidigare. Hembiträdes
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

yrkets karaktär av ett s. k. genomgångsyrke har sålunda alltmera skärpts. Det

kan vidare ifrågasättas, huruvida icke den omständigheten, att det på senare

tid blivit allt vanligare att inom yngre äktenskap båda makarna hava förvärvsarbete,

kommit att medföra en i viss mån ökad efterfrågan på avlönad arbetskraft

inom hemmen. Den huvudsakliga anledningen till den under senare år

alltmera framträdande bristen på arbetskraft inom förevarande område torde

emellertid vara att söka i den högkonjunktur, som under kriget och åren närmast

före krigsutbrottet kännetecknat den svenska arbetsmarknaden. Denna

högkonjunktur har lett till en ökad efterfrågan på arbetskraft inom de flesta

arbetsområden. Samtidigt därmed hava värnpliktsinkallelserna under kriget

haft till följd, att den manliga arbetskraften i viss utsträckning undandragits

arbetsmarknaden. Dessa förhållanden hava medfört större möjligheter än

tidigare för den kvinnliga arbetskraften att söka sig till andra verksamhetsområden

än husligt arbete. Även örn detta på sätt och vis kan anses vara en

konjunkturföreteelse, har emellertid, såsom ovan framhållits, tendensen till

en minskad rekrytering till hembiträdesyrket spårats sedan lång tid tillbaka.

Detta förhållande måste tillmätas en avgörande betydelse, då det gäller att

avgöra, vilka åtgärder som kunna vidtagas för att ernå ett bättre tillgodoseende

av hemmens behov av arbetskraft.

De senaste årens utveckling i fråga örn tillgång och efterfrågan på arbetskraft

belyses av kommissionen med följande från den offentliga arbetsförmedlingen

inhämtade upgifter:

År

Arbetssökande

personer

Lediga

platser

Tillsätta

platser

Tillsätta platser

i % av antalet

lediga platser

Hembiträden.

1937 ..................

31341

64 359

28 569

44 %

1938 ..................

29 855

64 231

28 874

45%

1939 ..................

31135

66 491

31143

47%

1940 ..................

37 694

62 126

35 349

57%

1941 ..................

40 940

69 775

39 345

56 %

1942 ..................

37 258

74 367

35 528

48%

Tillfällig hemhjälp.

1937 ..................

9 636

56 318

53 991

96%

1938 ..................

10 752

63 754

61 212

96%

1939 ..................

12 126

78 775

74 067

94 %

1940 ..................

13 122

72 951

69 600

95%

1941 ..................

12112

80 056

76 975

96 %

! 1942 ..................

12 447

101 678

94 239

93%

Vid bedömandet av uppgifterna i tabellen att antalet arbetssökande under

senare år icke oväsentligt ökats bör, påpekar kommissionen, tagas hänsyn till

det förhållandet att tidigare, innan arbetsförmedlingen hunnit utbyggas till

sin nuvarande omfattning, avtal örn anställande av hembiträde oftare än för

närvarande slötos utan medverkan från arbetsförmedlingens sida.

Kommissionen anser det förhållandet att hembiträdesyrket icke erbjöde de

villkor och arbetsförhållanden, som vore vanliga på arbetsmarknaden i övrigt,

otvivelaktigt utgöra en väsentlig anledning till den otillräckliga rekryteringen

och är av den uppfattningen, att det för ernåendet av tillfredsställande arbetsvillkor

är nödvändigt med en viss lagstiftning i ämnet. Samtidigt ställer sig

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

kommissionen dock tveksam till frågan huruvida tillkomsten av lagstiftning

i huvudsaklig överensstämmelse med befolkningsutredningens förslag komme

att i någon mer väsentlig grad påverka rekryteringen till det husliga arbetsområdet.

Man måste därför enligt kommissionens mening vara beredd på att

— även örn en lagstiftning av den nu föreslagna innebörden komme till stånd

•— det kunde visa sig nödvändigt, att spörsmålet örn en fullständigare lagstiftning

rörande arbetstidsförhållandena på förevarande område upptoges till

prövning inom en nära framtid.

Riksförbundet landsbygdens folk anser tillkomsten av en lag sådan som

den föreslagna i hög grad motiverad, då de nuvarande oordnade arbetsförhållandena

för hembiträdeskåren säkerligen i stor utsträckning vöre orsaken till

de svårigheter att kunna anskaffa hembiträden, som för närvarande vore rådande.

Förbundet anser befolkningsutredningens förslag vara utarbetat på

ett med hänsyn till föreliggande omständigheter i stort sett tillfredsställande

sätt.

Folkpartiets kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund, svenska landsbygdens kvinnoförbund och yrkeskvinnors

klubb i Stockholm tillstyrka i princip förslaget.

Departementschefen.

Vårt lands arbetstidslagstiftning har successivt utbyggts att omfatta allt

flera grupper av lönearbetare. Bland de yrkeskategorier, vilkas arbetstid

fortfarande icke är på något sätt lagligt reglerad, befinner sig hembiträdeskåren.

Ett av skälen härtill torde vara den länge rådande uppfattningen att

husligt arbete icke vore något yrke och att det för dess utövare icke krävdes

vare sig särskild utbildning eller ordnade arbetsförhållanden. Numera torde

blicken alltmer ha öppnats för att det husliga arbetet, om det skall kunna utföras

på ett tillfredsställande sätt, kräver skicklighet och kunnighet i många

olika hänseenden och att det till sin natur är både krävande och ansträngande.

Mot införande av reglerade arbetsförhållanden inom det husliga arbetet

har rests den invändningen att arbetet inom hemmen vore till sin natur så

skiftande och oregelbundet att det icke kunde förläggas till vissa bestämda

tider. Ett visst fog har denna invändning så till vida att en legal reglering av

hembiträdenas arbetstid av hänsyn just till anförda synpunkt icke kan givas

samma utformning som den för andra yrken i allmänhet gällande. Däremot

kan invändningen icke tagas till intäkt för ett avvisande av varje slag av

arbetstidsreglering.

De oordnade arbetsförhållandena på förevarande område ha icke varit utan

praktiska verkningar å rekryteringen till yrket. Den nu rådande utpräglade

bristen på kvalificerad arbetskraft till det husliga arbetet är icke till övervägande

del en krisföreteelse. Denna brist förefanns redan långt före kriget,

ehuru den blivit alltmera akut under de sista åren, då brist på arbetskraft

präglat även den allmänna arbetsmarknaden. Såväl vid de undersökningar

rörande arbetsförhållandena på detta område, vilka företagits på föranstaltande

av hembiträdesutredningen, som i remissyttrandena i förevarande

ärende har uttalats, att den bundenhet, som avsaknaden av reglerad fritid

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

medförde, varit den främsta orsaken till att hembiträdesyrket icke kunnat

liävda sig i konkurrensen med andra yrken. Denna uppfattning bestyrkes

ock därav att hembiträdesyrket i och för sig inrymmer obestridliga fördelar,

bland annat den att däri vunna erfarenheter kunna direkt nyttiggöras i händelse

av framtida familjebildning. Ej heller torde löneläget inom yrket numera

kunna anses ogynnsamt för arbetstagaren. Yrket borde därför äga förutsättningar

att verka lockande på den kvinnliga arbetskraften.

Mot genomförande nu av arbetstidsreglering på detta område hai även

invänts, att de, som vilja ägna sig åt yrket, numera torde utan stöd av särskilda

lagbestämmelser kunna betinga sig väl så goda förmaner som i andra

redan reglerade yrken med ungefärligen motsvarande kompetenskrav. Denna

invändning kan emellertid icke tillerkännas någon avgörande betydelse. Man

bör nämligen icke bortse från att. i den mån hembiträdeskåren utan stöd

av lagstiftning vunnit förbättring i arbetsförhållandena, detta skett under en

tid då en allt annat än önskvärd brist på arbetskraft inom yrket varit rådande.

Förbättringarna torde också främst lia vunnits av den mera kvalificerade

delen av hembiträdeskåren. Någon garanti finnes icke för fortvaron av dessa

förbättringar för den händelse ett jämviktsläge mellan tillgång och efterfrågan

på arbetskraft inom yrket skulle — exempelvis under en arbetslöshetsperiod

— uppnås. Därtill kommer att resultatet av de av hembiträdesutredningen

åberopade statistiska undersökningarna icke ge belägg för uppfattningen

att arbetstidsförhållandena inom yrket genomgående äro tillfredsställande;

reservation får därvid dock göras för de förändringar till det

bättre, som kunna ha inträffat sedan materialet till dessa undersökningar

insamlades.

Såväl hembiträdesutredningen som befolkningsutredningen ha framhållit,

att även andra åtgärder äro erforderliga för vinnande av en såväl kvalitativt

som kvantitativt mera tillfredsställande rekrytering inom hembiträdesyrket.

Främst har härvid pekats på utbildningsfrågan. Befolkningsutredningen, som

meddelat, att den har för avsikt att framlägga förslag härom, vilket emellertid

icke kan ske i sådan tid att förslaget kan underställas innevarande års riksdag,

finner med hänsyn till det starkt framträdande behovet av en snabb

lösning av frågan örn arbetstidsreglering lagstiftning härom böra genomföras

utan avvaktan på den fortsatta utredningen av utbildningsfrågan.

Att nämnda lagstiftningsfråga nu är mogen för sin lösning bestyrkes jämväl

av den positiva inställning till frågan som allmänt intagits i remissyttrandena.

Jag vill erinra örn att såväl husmödrarnas och hembiträdenas

centrala organistioner som de fyra största politiska partiernas kvinnoorganisationer

yttrat sig över befolkningsutredningens förslag.

Under åberopande av det anförda vill jag förorda, att förslag i nu förevarande

ämne förelägges riksdagen. På de skäl, som anförts av hembitiädesutredningen

och befolkningsutredningen bör man begränsa sig till att reglera

hembiträdenas fritid.

En lag i ämnet kan utformas såsom i princip antingen tvingande eller

dispositiv. Till det förra alternativet lia majoriteten av hembiträdesutred
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

ningen ävensom befolkningsutredningen anslutit sig. Det senare alternativet

Ilar föroidats av en ledamot av bembiträdesutredmngen. Då i det föregående

utförlig redogörelse lämnats för de skäl, som kunna anses tala för och emot

respektive förslag, torde jag kunna inskränka mig till att meddela, att jag

helt ansluter mig till den ståndpunkt, som intagits av hembiträdesutredningens

majoritet och av befolkningsutredningen.

I hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens förslag ingå jämväl

vissa andra bestämmelser rörande hembiträdenas arbetsförhållanden än

fragan om deras fritid. Sålunda regleras fragorna örn anställnings- och uppsägningstid,

hembiträdes rätt till bostad och till sjukvård genom arbetsgivarens

försorg, tiden för lönens utbetalande, avtalets upphörande i vissa fall och

skadestånd. Med hänsyn till att någon allmän arbetsavtalslagstiftning ännu

icke kommit till stand ha betänkligheter yppats mot att nu införa för ett begränsat

område gällande avtalsregler. För ett friktionsfritt förhållande

mellan arbetsgivare och hembiträde är det emellertid av stor vikt, att under avtalstiden

uppkommande frågor rörande respektive parts rättigheter och skyldigheter

äro på förhand i princip reglerade. Det är ett obestridligt faktum,

att någon sådan reglering i allmänhet icke förekommer i förhållandet mellan

arbetsgivare och hembiträde. Ett starkt praktiskt behov av en dylik reglering

finnes sålunda. Vad som främst kunde anses tala mot densamma skulle vara

den omständigheten att de nu föreslagna bestämmelserna kunna, därest de

lagfästas, komma att analogivis åberopas för tillämpning inom arbetsområden,

för vilka de icke kunna anses väl avpassade. Det bör därför framhållas,

att förhållandena inom hembiträdesyrket äro så speciella, att största försiktighet

måste iakttagas vid en dylik analogisering. Iakttages detta, synas några

betänkligheter icke behöva hysas mot att i den omfattning nyss nämnts reglera

avtalsförhållandet mellan arbetsgivare och hembiträde.

På grundval av de föreliggande förslagen har inom socialdepartementet

upprättats förslag till hembiträdeslag. Jag övergår nu till behandling i detalj

av detta förslag.

Departementsföinlaget till hembiträdeslag.

I det följande intagas, för att underlätta en jämförelse, i början av varje

paragraf texterna till hembiträdesutredningens huvudförslag och det av befolkningsutredningen

avgivna förslaget, därvid sakliga skiljaktigheter dem

emellan kursiveras.

Remissyttranden återgivas vid de olika paragraferna allenast i de fall då

uttalanden rörande desamma uttryckligen gjorts i yttrandena.

Förslaget till hembiträdeslag innehåller såväl tvingande som dispositiva bestämmelser.

Hembiträdesutredningen anför, att i de olika paragraferna i utredningens

huvudförslag direkt utsagts, om bestämmelsen i fråga vöre av

tvingande natur eller örn den gällde allenast där annan överenskommelse ej

träffats. En lag av förevarande ari, som reglerade hemmens arbetsförhållan

den och som måhända komme att läsas och tolkas ej så mycket av jurister utan

fastmera av dem, som lagen direkt berörde, syntes nämligen enligt hembi

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

trädesutredningens mening mer än eljest böra utformas på ett lättläst och lättbegripligt

sätt.

I befolkningsutredningens förslag har i de olika paragraferna direkt angivits,

vilka bestämmelser som äro av tvingande natur. Övriga bestämmelser

gälla, enligt vad befolkningsutredningen framhåller, endast där annan överenskommelse

ej träffats. Att så är fallet angives emellertid ej i dessa paragrafer.

Av de av hembiträdesutredningen anförda skälen har dess tekniska utformning

av huvudförslaget i nyssnämnda hänseende följts i departementsförslaget.

Då angivandet av att vissa lagbud vore dispositiva skett av rent praktiska hänsyn,

har, för att ej alltför mycket tynga lagtexten, sådant angivande emellertid

— såsom jämväl synes lia skett i hembiträdesutredningens förslag — begränsats

till fall, där ett påpekande kan antagas vara av större praktiskt värde.

Lagens rubricering.

Hembiträdesutredningens lagförslag har rubriken »lag örn reglering av

anställnings- och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet». Befolkningsutredningen

däremot har givit sitt förslag rubriken »hembiträdeslag».

Såväl hembiträdesutredningens som befolkningsutredningens förslag äro

medelst särskilda underrubriker uppdelade i sju olika avsnitt. Underrubrikerna

ha i båda förslagen följande lydelse, nämligen 1) örn lagens tillämpningsområde,

2) om anställnings- och uppsägningstid, 3) örn bostad, vård vid

sjukdom samt tid för löns utbetalande, 4) örn kvällsledighet och fritid,

5) om anställningsavtals upphörande i vissa fall samt om betyg, 6) örn skadestånd

och 7) särskilda bestämmelser rörande minderåriga hembiträden.

Lagens rubrik bör såvitt möjligt givas en lydelse, som kan antagas komma

att allmänt begagnas i praktiken. Med hänsyn härtill är befolkningsutredningens

rubrikförslag att föredraga framför hembiträdesutredningens.

De föreslagna underrubrikerna äro bibehållna i departementsförslaget, doc ”

att underrubriken om kvällsledighet och fritid givits lydelsen örn kvällsledighet.

och fridagar samt att närmast efter densamma tillagts en ny underrubrik

benämnd örn arbete å övertid.

1 §■

(Hembiträdesutredningens förslag.) (Befolkningsutredningens förslag.)

Denna lag äger tillämpning å arbetsavtal,

varigenom arbetstagare åtagit

sig att utföra huvudsakligen husligt

arbete i arbetsgivarens hushåll; dock

att lagen ej är tillämplig å arbetsavtal,

som avser allenast viss eller vissa

dagar i veckan eller viss sammanhängande

tid understigande en månad, ej

heller där anställningen uppenbarligen

icke är att anse som heltidsanställning.

Arbetstagaren kallas i denna lag hembiträde.

Denna lag äger tillämpning å arbetsavtal,

varigenom arbetstagare åtagit

sig att utföra huvudsakligen husligt

arbete i arbetsgivarens hushåll.

Dör att lagen skall äga tillämpning

erfordras, att anställningen dels avser

sammanhängande tid örn minst en månad

och dels är att anse som heltidsanställning.

Undantagna från lagens

tillämpning äro dock sådana arbetsavtal,

där lönen idgår i form av dagersättning.

Arbetstagaren kallas i denna lag hembiträde.

Departe
ments
ehefen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majus proposition nr 217.

Heinbiträdesutreduingen.

Hembiträdesutreclningen anmärker, att lagförslaget principiellt omfattade

varje anställd inom den arbetargrupp, som vore sysselsatt

i husligt arbete i hemmen, oavsett örn anställningen avsåge alla de

sysslor, som sammanfattades under begreppet husligt arbete, eller allenast

någon eller några av sagda, sysslor; vissa kategorier anställda vore dock —

såsom under 2 § skall närmare angivas -— helt undantagna från lagens tilllämpning.

Med husligt arbete avsåge utredningen varje arbete, som enligt

allmänt språkbruk inbegrepes under husligt arbete, såsom matlagning, servering,

diskning, bakning, konservering, städning, eldning, tvätt, strykning, sömnad

och barnskötsel. Principiellt torde begreppet husligt arbete i detta sammanhang

inbegripa allt arbete, som utfördes i och för det personliga hushållet

och som erfordrades för dess normala, behöriga skötsel.

En begränsning av lagens tillämpningsområde erfordrades

så till vida som därifrån borde uteslutas arbete, som visserligen till

sin karaktär vöre husligt men som utfördes i och för arbetsgivarens

rörelse och som sålunda, under de betingelser som angivas i allmänna

arbetstidslagen, reglerades av sagda lag, exempelvis köksarbete i hotell-,

restaurang- eller kaférörelse, städnings- och dylika arbeten å kontor m. m. På

ett hembiträde ankomme emellertid vissa sysslor, som till följd av sin beskaffenhet

icke utfördes i hemmet, varför lagen icke borde absolut begränsas till

sadant husligt arbete, som vore avsett att utföras i arbetsgivarens hem. Lagförslaget

hade därför givits den utformning, att det finge tillämpning å arbetsavtal,

som huvudsakligen avsåge husligt arbete i arbetsgivarens hushåll. Då

så vore fallet, gällde lagen arbetstagarens hela verksamhet i arbetsgivarens

tjänst.

Utredningen anser, att från lagens tillämpning borde undantagas sådana

anställningsavtal, för vilka en tvingande rättslig reglering icke vore påkallad

eller för vilka lagen med hänsyn till sin utformning icke syntes väl passa. Utredningens

synpunkter härutinnan utvecklas sålunda:

Örn sålunda en husmor träffar avtal med annan person, att denna en eller

annan dag i veckan skall infinna sig i den förstnämndas hem och där utföra

husligt arbete, exempelvis visst städningsarbete, lärer skäl knappast föreligga

att underställa ett dylikt avtal lagens bestämmelser. Avtalet är, med

hänsyn till sin ringa omfattning i tiden, icke av sådan betydelse för arbetstagaren,

att socialpolitiska skäl kunna anses påkalla ett ingripande till arbetstagarens

skydd. Icke heller motsvarar arbetstagaren i ett sådant fall vad man

enligt gängse uppfattning förstår med hembiträde; arbetstagaren intager här

en vida självständigare ställning och detta även örn arbetstagarens tid helt

tages i anspråk genom arbete på angivet sätt olika dagar åt olika familjer.

Samma synpunkter göra sig gällande -— örn ock icke med samma styrka —

med avseende å tillfälliga sammanhängande korttidsanställningar. En husmor,

som eljest själv sköter sitt hem, har t. ex. råkat tillfälligt skada sig och

behöver för den skull anlita hjälp av hembiträde någon vecka framåt. Icke

heller i ett dylikt fall lärer ur socialpolitisk synpunkt föreligga något egentligt

behov att genom lagbestämmelser reglera hembiträdets anställningsförhållanden.

Var gränsen emellertid skall dragas mellan sådana avtal, som med

hänsyn till sin varaktighet böra falla under lagen, och övriga anställningavtal,

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

kan vara föremål för delade meningar. Utredningen har för sill del ansett-,

att anställningsavtal, avseende en sammanhängande tid av en

månad eller därutöver, böra falla under lagen, medan för kortare

tid ingångna avtal icke böra vara underkastade dess bestämmelser.

Vid utredningens ställningstagande har här även den synpunkten

spelat in, att man genom en dylik avgränsning måhända kan i sin mån motverka

en tendens till alltför korta anställningstider; för den anställde måste

det nämligen te sig som en fördel, att avtalet blir underställt lagens reglerande

bestämmelser och hembiträdet har sålunda allt skäl att kontraktera örn en

anställningtid, som åtminstone icke understiger en månad.

I fråga örn stadgandet att avtal, avseende allenast vissa dagar i

veckan, vore uteslutna från lagens tillämpningsområde anför

utredningen, att under vissa omständigheter ett anställningsavtal torde få

anses »avse» även sådan dag, som enligt avtalets ordalydelse icke omfattades

därav. Stadgade avtalet sålunda, att söndagarna icke skulle omfattas av avtalet

men att arbetstagaren skulle arbeta som hembiträde hos arbetsgivaren under

veckan i övrigt, torde ett dylikt avtal i själva verket »avse» även söndagarna,

ehuru dessa skulle vara fridagar. Ett sådant avtal borde således falla under

lagens bestämmelser.

De avtal, vilkas utmönstring från lagen åsyftades med stadgandet att

lagen icke skulle vara tillämplig, där avtalet uppenbarligen

icke vore att anse som heltidsanställning, vore sådana avtal, som

avsåge allenast viss del av arbetsdagen. Särskilt i städerna vore sådana avtal

icke ovanliga, enligt vilka arbetstagaren skulle infinna sig vissa timmar per

dag för städning, för lagning av middagsmaten e. d., medan arbetstagaren

i övrigt själv disponerade sin tid. Ofta torde de arbetstagare, som träffade

dylika avtal, ha egna familjer och anställningen avsåge då att tillföra familjen

ett tillskott till dess övriga inkomster. Beträffande dylika avtal torde de synpunkter,

som förut anförts i fråga örn avtal, som avsåge allenast viss eller

vissa dagar i veckan, äga motsvarande tillämpning. Sådana fall då arbetstagaren

skötte två särskilda halvtidsanställningar i olika familjer vore det

visserligen ur arbetårskyddssynpunkt av intresse att reglera, enär den sammanlagda

arbetstiden bleve mycket lång och själva arbetet ofta bleve mer

ansträngande än vid en normal heltidsanställning. Men då en lag, uppbyggd

så som av utredningen föreslagits, icke vore avpassad för dylika fall, kunde

det icke undgås, att sådana arbetstagare inom det husliga arbetet varom nu

vöre fråga folie utanför lagens tillämpningsområde.

Beträffande frågan huruvida lagen skulle omfatta sådana arbetstagare

inom det husliga arbetets område, som utförde sitt aibete utan ersättning,

d. v. s. praktikanter och elever, anser utredningen samma regler

därvidlag böra tillämpas som de, vilka enligt arbetsrådets praxis tillämpades

i fråga örn allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen och som även

förordats i förarbetena till arbetstidslagen för detaljhandeln. Beträffande

innebörden av nämnda praxis anför utredningen:

Denna praxis innebär, att elever, så länge de erlägga avgift för undervisning

och icke för sitt arbete mottaga någon som helst ersättning vare sig i

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

form av penningar, fri kost, fritt husrum eller på annat sätt, icke äro att räkna

som arbetare i lagens mening, men att de under tid, då de icke erlägga avgift

för undervisning eller då de för sitt arbete i någon form mottaga ersättning,

äro att räkna såsom arbetare. Tillämpat på förevarande arbetsområde innebär

sålunda den angivna regeln, att de flickor, som mot kost eller fri bostad

gå i hushållslära hos enskild husmor, falla under lagens bestämmelser. Elever

i särskilt anordnade skolkökskurser falla däremot icke under lagen — icke

ens örn de ej erlägga avgift för undervisningen — redan av det skälet att det

här ej är fråga örn arbete i arbetsgivarens hushåll.

Utredningen behandlar utförligt de spörsmål, som uppkomma då en och

samma arbetstagare har att utföra dels husligt arbete av beskaffenhet

att falla under den föreslagna lagen, dels ock arbete av annan

art. Exempel härpå erbjudas särskilt inom lanthushållen, där i mycket stor

utsträckning förekommer, att hembiträdena vid sidan av det husliga arbetet

deltaga i ladugårdsarbetet eller i annat jordbruksarbete, som faller under

lantarbetstidslagens regler. Vidare förekommer ej sällan i fråga örn mindre

affärsföretag, att en anställd på en gång är verksam som butiksbiträde och

som affärsinnehavarens hembiträde. Efter att ha redogjort för hur liknande

spörsmål behandlats i tidigare sammanhang samt skärskådat de konsekvenser

tillämpningen av olika tänkbara principer skulle medföra förordar utredningen,

att lagen skall bliva tillämplig å hembiträdets hela verksamhet i arbetsgivarens

tjänst, både det husliga arbetet och det arbete av annan art, som

kunde åligga hembiträdet att utföra, men att samtidigt den begränsningen

göres, att de avtal, som huvudsakligen gälla husligt arbete underställas den

föreslagna lagen, medan de avtal, där det husliga arbetet icke kunde sägas

vara huvudsaken, helt ställdes utanför lagen (den s. k. huvudsaklighetsprincipen).

Örn det resultat, som uppnås med en dylik anordning, anför utredningen:
Hembiträdena

i stadshushåll torde regelmässigt vara anställda huvudsakligen

för husligt arbete och sålunda med avseende å hela sin verksamhet i

arbetsgivarens tjänst falla under lagens bestämmelser. Vad åter angår lanthushållen

torde tvivel icke behöva råda därom, att för hela den stora grupp

arbetare, som verkligen äro att anse som hembiträden, det husliga arbetet är

huvudsaken; även dessa komma sålunda att med avseende å hela sitt arbete

hos arbetsgivaren lyda under lagen. Däremot komma de kvinnliga arbetare

i lanthushåll, som huvudsakligen äro anställda såsom mjölkerskor, ladugårdssköterskor,

för trädgårdsarbete o. s. v., att helt falla utanför hembiträdeslagen

även om de i viss utsträckning deltaga i det husliga arbetet på gården.

Man torde icke med fog kunna anmärka på att dessa sistnämnda arbetare

helt ställas utanför hembiträdeslagen, då det naturliga är, att deras arbetstid

regleras genom lantarbetstidslagen; och i den mån denna sistnämnda lag icke

anses kunna utsträckas till dessa arbetstagare, torde de — för det närvarande

-— få lämnas utanför den lagstadgade arbetstidsregleringen.

Utredningen är väl medveten örn att det här framlagda förslaget kommer

att för lanthushållens vidkommande i många fall medföra betydande

svårigheter, kanske främst med avseende å helgdagsfritiden. Enligt förslaget

skall ju nämligen ett hembiträde vara helledigt var tredje sön- eller helgdag

-— räknat från arbetstidens slut föregående dag — och detta sålunda även örn

hembiträdet deltager i mjölkningen. Att detta är ägnat att i åtskilliga fall med
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. May.ts proposition nr 217.

föra svårigheter ligger i öppen dag. Emellertid må ånyo framhållas, att en någorlunda

tillfredsställande reglering av fritiden är oundgängligen erforderlig ej

blott av socialpolitiska skäl utan lika mycket för att hejda den tilltagande

flykten från yrket. Det må även tilläggas, att i många fall man måhända

lättare kommer till rätta med svårigheterna, örn parterna välja den alternativa

ledighetsturen, d. v. s. fritiden förlägges till varannan sön- eller helgdag

räknat från kl. 13.

Därest utredningens ifrågavarande förslag godtages, bör enligt utredningens

mening ändring göras i övriga arbetstidslagar i syfte att förebygga

att hembiträdets arbete, i vad det icke vore av huslig art, komme att

falla både under hembiträdeslagen och under annan arbetstidslag.

Yttrandena över hembiträdesutredningens

förslag.

I anledning av hembiträdesutredningens förslag till ändring i andra

arbetstidslagar påpekar arbetsrådet, att enligt rådets praxis beträffande

arbetstagare, som är anställd för husligt arbete men jämväl utför annat

arbete, sistnämnda del av arbetet tages i betraktande vid beräknandet av det

arbetstagarantal, som är avgörande för tillämpningen av särskilt lantarbetstidslagen

och arbetstidslagen för detaljhandeln. Den av utredningen föreslagna

gränsdragningen mellan hembiträdeslagen och arbetstidslagarna medförde,

att hembiträde, till vars arbete hänsyn nu i viss mån skulle tagas vid

beräknandet av det arbetstagarantal, som vore avgörande för tillämpningen av

förenämnda arbetstidslagar, efter genomförandet av den nya lagen icke alls

skulle medräknas i arbetstagarantalet. Utredningens förslag innebure sålunda

en förskjutning av gränsen mellan de företag, som med hänsyn till

arbetstagarantalet folie inom lantarbetstidslagens och arbetstidslagens för

detaljhandeln tillämpningsområde, och de företag, som vore undantagna därifrån.

Arbetsrådet ifrågasatte därför lämpligheten av utredningens förslag

örn införande i ovannämnda arbetstidslagar av särskilt undantag för arbete,

varå hembiträdeslagen skulle äga tillämpning. Arbetsrådet ansåge det icke

komma att medföra några olägenheter, att hembiträdes arbete i vissa fall

komme att omfattas både av hembiträdeslagen och någon av arbetstidslagarna.

Då det icke-husliga arbetet, exempelvis mjölkning eller arbete som butiksbiträde,

för hembiträdets del utgjorde den mindre delen av arbetet, komme

den i arbetstidslagarna givna arbetstidsregleringen att sakna praktisk betydelse.

Å andra sidan torde de i hembiträdeslagen föreslagna bestämmelserna

icke vara av sådan natur, att de komme i konflikt med reglerna i arbetstidslagarna.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anser, att den utsträckning av lagens

giltighet till andra arbetsområden än det husliga arbetets, som följde av huvudsaklighetsprincipens

tillämpning, kunde föranleda praktiska olägenheter.

Lagens bestämmelser hade nämligen icke utformats och kunde ej heller utformas

med skäligt hänsynstagande till alla tänkbara arbetsområden, inom

vilka ett hembiträde kunde ha en del av sina sysslor förlagda.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Beträffande förslaget att såsom förutsättning för lagens tillämpning å ett

avtal skulle gälla, att detta ej avsåge viss sammanhängande tid understigande

en månad, anmärker länsstyrelsen i Malmöhus län, att lagen lätt

kunde sättas ur kraft genom att anställningstiden bestämdes till kortare tid

än en månad, exempelvis tre veckor i taget. Länsstyrelsen ifrågasätter därför,

huruvida icke nämnda stadgande borde utgå.

Befolkningsutvecklingen.

I fråga, om hembiträden, som arbetade mot daglön, anför befolkningsutredningen,

att denna form av ersättning under senare tid vunnit en

viss utbredning och Förekomme både för hembiträden, som bodde på arbetsplatsen,

och för hembiträden, som hade egen bostad. Sådana tjänsteavtal vore

vanligast vid vikariat och kortare anställningar men kunde också sträcka sig

över längre tid. För sådana arbetstagare borde enligt utredningens meninglagen

ej tillämpas. I regel torde vid tjänsteavtalets ingående bestämmas en

daglig arbetstid. Vid sjukdom och ledighet utginge ej någon ersättning. Dessa

arbetstagare arbetade alltså under andra villkor än hembiträdena i allmänhet.

Det vore också möjligt, att sedan lagstiftning rörande hembiträdenas arbetsförhållanden

genomförts de former av arbetsavtal, som ej berördes av lagstiftningen,

bomme att så småningom alltmera upphöra. Örn försök skulle

göras att genom erbjudande av daglön få arbetsavtal att falla utanför lagens

tillämpningsområde, torde dock ej missbruk behöva befaras, enär hembiträde

borde kunna avvisa sådant erbjudande och i stället begära månadslön.

Hembiträdesutredningens förslag till ändring i arbetstidslagarna i syfte

att förebygga att hembiträdes arbete skulle komma att falla både under

hembiträdeslagen och, i vad det icke vore av huslig art, under arbetstidslagarna,

är ej upptaget av befolkningsutredningen. Såsom skäl härför hänvisar befolkningsutredningen

till det förut återgivna yttrandet av arbetsrådet.

Yttrandena över befolkningsutredningens

förslag.

Landsorganisationen anser tillräckliga skäl knappast finnas att från lagens

tillämpning undantaga med daglön avlönade hembiträden. Vöre en anställning

fortlöpande heltidsanställning örn minst en månads varaktighet, syntes

ett undantag ej kunna motiveras endast med att sättet för lönens beräknande

avveke från det normala. Vöre daglöneanställningarna över huvud icke att

anse som fortlöpande, folie de redan på grund av huvudregeln utanför lagen

och behövde icke undantagas genom särskild regel. Vad befolkningsutredningen

anfört örn att missbruk icke behövde befaras kunde vara riktigt med

för närvarande rådande brist på arbetskraft men torde knappast hålla streck

i en situation av förbättrad arbetskraftsförsörjning på det husliga området.

Med hänsyn till risken för missbruk ansåge landsorganisationen därför, att

undantaget för dagavlönade hembiträden borde utgå, i varje fall i vad fråga

vore örn hembiträden, som bodde på arbetsplatsen.

Högerns centrala kvinnoråd anser, att uttrycket »arbetsgivarens hushåll »

borde närmare preciseras, enär det ej klart framginge, örn därmed även av
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 49

såges smärre anstalter, barnhem o. d., där, förutom föreståndarinna, funnes

en eller två anställda.

Såsom huvudregel gäller enligt såväl hembiträdesutredningens som befolkningsutredningens

förslag, att lagen omfattar arbetsavtal, varigenom arbetstagare

åtagit sig att utföra huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll.

Det avgörande är sålunda, örn avtalet huvudsakligen har denna karaktär;

är detta fallet, är lagen tillämplig å anställningen i dess helhet, även örn

denna till viss del avser utförande av annat än husligt arbete. Då en bestämning

efter sålunda angivna grunder synes utgöra den bästa lösningen av

uppkommande avgränsningsproblem, förordar jag förslaget i denna del. Någon

ändring i andra arbetstidslagar synes, av skäl som arbetsrådet anfört, icke

behöva företagas.

Genom uttrycket »i arbetsgivarens hushåll» uteslutes från lagens tillämpning

husligt arbete, som utföres i och för arbetsgivarens rörelse. I hembiträdesutredningens

betänkande ha såsom exempel å dylika arbeten angivits

köksarbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse samt städnings- och dylika

arbeten å kontor. Hit bör ock hänföras husligt arbete å sjukvårds- och fattigvårdsanstalten

Utmärkande för det husliga arbete, som faller in under lagen,

torde kunna sägas vara, att det huvudsakligen avser att tillgodose arbetsgivarens

och dennes familjs behov av föda, att hålla deras bostad i ordentligt skick

och att i övrigt verkställa de sysslor åt arbetsgivaren och dennes familj, vilka

kunna inrymmas under begreppet personlig uppassning. Har arbetsgivaren i

förvärvssyfte hos sig inneboende eller i sin kost personer, vilka ej tillhöra

familjekretsen, synes nämnda omständighet böra tillmätas betydelse i förevarande

avseende allenast örn arbetstagarens arbetskraft kan sägas huvudsakligen

tagas i anspråk för dessa personers räkning.

I hembiträdesutredningens förslag är från lagens tillämpning undantaget

avtal, som avser allenast viss eller vissa dagar i veckan eller viss sammanhängande

tid understigande en månad. Befolkningsutredningen, som i sitt förslag

upptagit det senare av dessa båda undantag, har däremot ej undantagit avtal,

som avser allenast viss eller vissa dagar i veckan, vilket kan förmodas sammanhänga

med att befolkningsutredningen i stället undantagit avtal, där lönen

utgår i form av dagersättning. Yad sistnämnda undantag beträffar kan jag icke

undgå att dela de av landsorganisationen uttalade betänkligheterna mot att

låta arbetsgivaren genom en under förutsättning av god tillgång på arbetskraft

så enkel åtgärd som att med hembiträdet överenskomma örn lönens beräknande

per dag bliva fritagen från att iakttaga de i lagen meddelade bestämmelserna.

De daglöneavtal, för vilka lagens regler icke kunna anses väl avpassade,

torde i allmänhet inrymmas under någon av övriga undantagsbestämmelser.

Jag anser mig därför i nu ifrågavarande avseende böra ansluta mig

till hembiträdesutredningens förslag. För att emellertid i lagtexten giva uttryck

åt det av hembiträdesutredningen gjorda tolkningsuttalandet beträffande

undantaget för avtal, avseende allenast vissa dagar i veckan, har i departe
Bihang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. 21c «4 4

Departe
ments
chefen.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. May.ts ■proposition nr 217.

mentsförslaget nämnda undantag förklarats gälla i fråga om avtal, som avser

mindre antal arbetsdagar i veckan än sex.

Även enligt departementsförslaget undantagas andra anställningar än heltidsanställningar

från lagens tillämpning.

2

(Henibiträdesutredningens förslag.)

2§-

Såsom hembiträde skall vid tillämpning

av denna lag ej räknas medlem

av arbetsgivarens familj; samt, där

arbetstagaren fyllt sexton år, ej heller

a) husföreståndarinna eller annan

därmed jämförlig arbetsledare i hushåll,

där hembiträde är anställt;

b) hushållerska eller annan, som

självständigt sköter hem i husmors

ställe;

c) examinerad barnsköterska;

d) kammartjänare, betjänt eller kammarjungfru,

som är anställd huvudsakligen

för personlig uppassning av

arbetsgivaren eller dennes make.

§■

(Befölkningsutredningens förslag.)

2 §.

Såsom hembiträde skall vid tillämpning

av denna lag ej räknas

a) medlem av arbetsgivarens familj,

b) husföreståndarinna eller annan

därmed jämförlig arbetsledare i hushåll,

där hembiträde är anställt,

c) hushållerska eller annan, som

självständigt sköter hem i husmors

ställe.

För arbetstagare, som nämnts under

b) och c), skall dock lagen äga tillämpning,

därest arbetstagaren ej fyllt

18 år.

Hembiträdesutredningen.

Beträffande undantaget för medlemmar av arbetsgivarens familj

elimar utredningen, att nämnda undantag är genomgående för svensk lagstiftning

av ifrågavarande karaktär och att motivet för undantaget vore, att förhållandet

mellan medlemmar av en och samma familj ytterst måste utformas

efter andra hänsyn än dem, som bestämde förhållandet mellan en arbetsgivare

och hans arbetare, och att familjebandet i sig självt inneslöte det korrektiv

mot missbruk, som en lagstiftning å hithörande områden vore avsedd att utgöra.

Yad anginge tolkningen av uttrycket medlem av arbetsgivarens familj

hänvisar utredningen till ett departementschefsuttalande i samband med tillkomsten

av 1912 års arbetarskyddslag, att uttrycket icke finge fattas alltför

snävt och att därunder sålunda borde inbegripas ej blott anförvanter i rätt

upp- eller nedstigande led samt arbetsgivarens make utan även avlägsnare

släktingar och till och med oskylda personer såsom fosterbarn och myndlingar

under förutsättning att de levde i gemensamt bo med arbetsgivaren

eller tillhörde hans hushåll.

Den verksamhet, som utövades av husföreståndarinnor eller därmed

jämförliga arbetsledare, såsom värdinnor och hovmästare, torde enligt utredningen

i allmänhet vara av sådan art, att den icke lämpade sig för en arbetstidsreglering

lagstiftningsvägen. All personal i ledande ställning bör enligt

utredningen undantagas, oavsett örn de själva deltaga i det husliga arbetet

eller icke. Stadgandet vore icke avsett att gälla varje arbetstagare i hushållet,

som under sig hade annan funktionär utan endast sådan arbetstagare, som

vore att anse såsom jämställd med en husföreståndarinna. Under stadgandet

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 51

folie sålunda icke en kokerska, även om lion skulle ha annan kökspersonal sig

underställd.

I fråga om undantagsstadgandet för hushållerska eller den, som eljest

skötte hemmet i husmors ställe, anmärker utredningen, att det torde ligga i

sakens natur att, lika litet som man lagstiftningsvägen kunde reglera arbetsförhållandena

för en husmor, lika litet borde man låta en hembiträdeslagstiftning

omfatta den arbetstagare, som vore i husmors ställe. Med stadgandet

åsyftades främst sådana arbetstagare, vilka vore anställda som hushållerskor

hos änklingar eller ungkarlar. Vidare avsåges sådana fall, där husmor visserligen

funnes men hon likväl icke fungerade såsom sådan, t. ex. på grund av

en mycket långvarig bortovaro för sjukdom. Emellertid torde stadgandet icke

böra tolkas alltför vidsträckt utan torde böra inskränkas till de fall, där

arbetstagaren verkligen vore satt i husmors ställe. Sålunda borde hit icke

räknas sådana fall, där husmodern visserligen till följd av förvärvsarbete vistades

borta från hemmet örn dagarna, men hon likväl genom anvisningar och

order ledde arbetet där eller eljest övervakade detsamma.

T anslutning till undantagsstadgandet förexamineradebarnsköterskor

anför utredningen, att det läge i sakens natur, att den, som vore anställd för

att omhänderha arbetsgivarens barn, icke kunde påräkna bestämd och regelbunden

kvällsledighet på samma sätt som ett hembiträde i allmänhet. Därest

icke begränsningen till examinerade barnsköterskor gjordes utan undantagsstadgandet

finge omfatta jämväl sådana arbetstagare, som utan barnsköterskeexamen

ägnade sig åt att sköta barn, skulle, anser utredningen, stadgandets tilllämpningsområde

bliva alltför flytande och stadgandet därför föranleda osäkerhet

och tvistigheter.

Utredningen anser icke de skäl, som föranlett undantagsstadgandena, vara

av den betydenhet, att det särskilda skyddet för minderåriga hembiträden

borde eftersättas. Utredningen framhåller emellertid, att ytterst få minderåriga

hembiträden torde återfinnas inom de undantagna kategorierna.

Yttrandena över hembiträdesutredningens

förslag.

I fråga örn undantaget för examinerade barnsköterskor säger sig

socialstyrelsen icke kunna finna, att en uppdelning i examinerade och icke

examinerade barnsköterskor vore lämplig. Örn ett undantag helt eller delvis

från lagens tillämpning skulle göras beträffande examinerade barnsköterskor,

borde detta undantag alltså utsträckas till att avse även övriga hembiträden,

som anställts för att uteslutande eller huvudsakligen sköta barn. Enligt styrelsens

mening förelåge icke fullgiltiga skäl att låta undantaget för barnsköterskor

gälla samtliga bestämmelser i lagen. Yad som erfordrades vore blott,

att bestämmelserna örn viss minsta fritid icke skulle gälla för denna grupp.

Däremot förefunnes icke något hinder att låta bestämmelserna örn bostad,

vård vid sjukdom och tid för löns utbetalande, om anställningsavtalets upphörande

i vissa fall och örn betyg samt om skadestånd bliva gallande för barnsköterskor.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av att från lagens tillämpning

undantaga examinerad barnsköterska samt kammartjänare och därmed likställda

kategorier. Benämningen examinerad barnsköterska vore otillfredsställande,

främst med hänsyn till svårigheten att härvidlag åstadkomma nödig

avgränsning.

Länsstyrelsen i Gotlands län anmärker, att den av utredningen åberopade

motiveringen för att från lagens tillämpning undantaga examinerade barnsköterskor

gällde lika mycket varje annan, som vore uteslutande anställd för

skötsel av arbetsgivarens barn.

Befolkningsutredningen.

Befolkningsutredningen säger sig dela den under remissbehandlingen framförda

uppfattningen, att det endast vore bestämmelserna angående arbetstidens

slutpunkt och viss minsta fritid, som icke skulle vara gällande för

barnsköterska.

Yad angår kammartjänare, betjänt eller kammarjungfru, som vore anställd

huvudsakligen för personlig uppassning av arbetsgivaren eller dennes make,

yttrar befolkningsutredningen, att det fåtal arbetstagare det här kunde bliva

fråga örn ej syntes böra särskilt uppmärksammas i lagstiftningen.

Den av befolkningsutredningen i förevarande paragraf satta åldersgränsen

av 18 år sammanhänger med att minderårighetsgränsen av utredningen föreslås

höjd till 18 år.

Yttrandena över befolkningsutredningens

förslag.

Rilcsförsäkringsanstalten anser det icke påkallat att låta lagen gälla för

minderårig husföreståndarinna eller hushållerska. Vöre en

flicka under 18 år så duktig, att hon kunde fylla en plats som föreståndarinna

i ett hus, där hembiträde funnes, kunde hon enligt anstalten också antagas vara

i stånd att ordna arbetet så, att hon för egen del bomme i åtnjutande av skälig

ledighet, ävensom att åt sig utverka någorlunda goda anställningsvillkor i

övrigt. Skötte sådan flicka åter självständigt hem i husmors ställe, torde som

regel stora svårigheter yppas att ordna hennes ledighet i överensstämmelse

med lagens bestämmelser, varför man knappast torde kunna räkna med att

lagen verkligen komme att efterlevas i detta fall. Något motsvarande undantag

hade ej heller ansetts erforderligt i gällande arbetstidslagar. Biksförsäkringsanstalten

ansåge därför förbehållet beträffande minderåriga husföreståndarinnor

och hushållerskor utan olägenhet kunna utgå.

Likartade synpunkter som de nu anförda ha gjorts gällande även av statens

arbetsmarknadskommission.

Barnsköterskorna böra enligt svenska arbetsgivareföreningens mening

helt falla utanför lagen, vilket särskilt motiverades med hänsyn till de inskränkningar

i fråga örn arbetsgivarens rätt att häva arbetsavtalet, som befolkningsutredningen

föresloge.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

I departementsförslaget lia i 2 § upptagits tre undantagsfall, i vilka med

hänsyn till arbetstagarens person eller ställning denne icke skall räknas som

hembiträde och tillämpning av lagen alltså icke ifrågakomma, nämligen där

arbetstagaren är medlem av arbetsgivarens familj eller är husföreståndarinna

eller annan därmed jämförlig arbetsledare i hushåll, där hembiträde är anställt,

eller såsom hushållerska eller eljest självständigt sköter hemmet i husmoderns

ställe. Dessa tre undantag återfinnas också i hembiträdesutredningens och

befolkningsutredningens förslag.

Beträffande barnsköterskornas ställning ansluter sig departementsförslaget

till befolkningsutredningens förslag, enligt vilket dessa icke helt undantagits

från tillämpningen av lagen. Jämväl därutinnan överensstämmer departementsförslaget

med befolkningsutredningens förslag att i förevarande paragraf

icke, såsom hembiträdesutredningen föreslagit, bland undantagsstadgandena

upptagits kammartjänare, betjänt eller kammarjungfru, som är anställd

huvudsakligen för personlig uppassning av arbetsgivaren eller dennes make.

Såsom riksförsäkringsanstalten yttrat torde behov ej förefinnas att meddela

särskilda bestämmelser angående minderåriga husföreståndarinnor eller

hushållerskor. Någon sådan bestämmelse har därför ej upptagits i departementsförslaget.

3 och 4 §§.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

3 §.

Beträffande tiden för anställningen

gäller vad därom är överenskommet.

Anställningen skall, där ej annorledes

avtalats, taga sin början klockan

12 å anställningstidens första dag och

sluta klockan 18 å anställningstidens

sista dag.

(Befolkningsutredningens förslag.)

3 §• .

Avtal örn anställning träffas antingen

för viss bestämd tid eller tills

vidare.

4 §•

Anställningen tager sin början klockan

12 å anställningens första dag och

slutar klockan 19 å dess sista dag.

Hembiträdesutredningen.

Utredningen omnämner, att vid den av socialstyrelsen verkställda statistiska

undersökningen av de i stadshushåll anställda hembiträdenas arbetsförhållanden

undersökning skett av hembiträdenas faktiska anställningstid på de

platser de vid undersökningstillfället innehade. Enligt denna undersökning

hade icke mindre än cirka 2/s av hembiträdena varit anställda i samma hushåll

under kortare tid än ett år och något över Vs under kortare tid än ett halvt år.

En liknande undersökning av de i lanthushåll anställda hembiträdenas anställningstid

utvisade, att inemot hälften varit anställd i samma hushåll under

kortare tid än ett år och något över V« under kortare tid än ett halvt år. Av

de i samband med undersökningarna hörda sakkunniga institutionerna hade

ungefär en femtedel förklarat, att överenskommelse om bestämd anställningstid

ej brukade träffas; vad särskilt norra Sverige anginge hade mer än hälften

ansett, att dylik överenskommelse ej brukade träffas, huvudsakligen beroende

Departe
ments
chefen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

på att hembiträdena ej önskade binda sig för någon längre tid. Enligt t/t

skedde avtalet i minst lika många fall för halvår och enligt Vs även för helår.

Vid en jämförelse av arbetsförhållandena i stad och på landet framginge, att

den genomsnittliga anställningstiden i samma hushåll vore ungefär densamma

för lanthembiträden som för de i stadshushåll anställda (1,8 år). Stadshembiträdena

växlade emellertid mera plats inom sitt yrke, medan lanthembiträdena

mera sökte sig till andra orter eller yrken.

Utredningen framhåller, att det vore av betydande värde, örn en fastare

reglering kunde åstadkommas av anställningsförhållandena inom hembiträdesyrket.

Likaså vore det ur vissa synpunkter önskvärt, örn tendensen till korttidsanställningar

med ty åtföljande täta platsbyten kunde i någon mån motverkas.

Utredningen anser det emellertid uteslutet att tänka sig en återgång

till 1833 års legostadgas system med i lag fixerad anställningstid, enär en

dylik regel skulle för mycket strida mot numera hävdvunnen uppfattning örn

avtalsfrihet på förevarande område. I en lag med generell tillämplighet på

alla tjänsteavtal inom ifrågavarande arbetsområde syntes man därför icke

lämpligen böra föreskriva, att en anställning såsom hembiträde skulle gälla

för viss angiven tid. Anställningstiden torde under alla förhållanden få bliva

beroende av parternas fria överenskommelse. En anställning tills vidare, utan

angiven sluttid, borde sålunda i och för sig vara tillåten likaväl som en anställning,

som avsåge vecka, månad, år eller på annat sätt bestämd tid.

Beträffande stadgandet örn tidpunkt för anställningens början

och slut å första respektive sista dagen anför utredningen, att stadgandet

avsåge att vara en ren ordningsbestämmelse och vore föranledd av den

osäkerhet, som vore rådande på denna punkt. Oftast torde parterna nämligen

icke överenskomma örn det klockslag, vid vilket anställningen skulle börja

respektive sluta, och då någon fast praxis därutinnan icke kunde åberopas,

uppkomme lätt skilda meningar angående hembiträdets skyldigheter därvidlag

med ty åtföljande tvistigheter mellan parterna.

Yttrandena över hembiträdesutredningens

förslag.

Riksförsäknngsanstalten har icke något att erinra mot tidpunkten för anställningens

början å anställningstidens första dag. Yad åter anginge tiden

för anställningens upphörande å sista arbetsdagen under anställningstiden

anför anstalten, att arbetets avslutande vid ett tidigare klockslag nämnda dag

skulle medföra en viss och enligt anstaltens mening onödig rubbning i arbetet.

Arbetsgivaren torde i regel ha intresse av att hembiträdets arbete å anställningstidens

sista dag fortginge som vanligt. Vidare torde det vara praxis, att

hembiträde, som åtnjöte bostad hos arbetsgivaren, tillbringade natten efter

sista arbetsdagen i bostaden hos den arbetsgivare hembiträdet stöde i begrepp

att lämna. Med hänsyn därtill ansåge anstalten, att tidpunkten för anställningens

upphörande borde fastställas till någon tidpunkt, förslagsvis kl. 8, på

morgonen efter sista arbetsdagen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Befolkningsutredningen.

Utredningen förklarar sig finna förslaget att anställningen skall taga sin

början kl. 12 på dagen lämpligt. Någon anledning att i fråga om den sista

anställningsdagen frångå den vanligen gällande bestämmelsen att arbetet

skulle sluta kl. 19 funne utredningen ej föreligga.

Yttrandena över befolkningsutredningens

förslag.

Socialstyrelsen finner bestämmelsen att avtal örn anställning skall träffas

antingen för viss bestämd tid eller tills vidare överflödig. Vidare finner styrelsen

stadgandet örn tidpunkten för anställningens början och slut böra utgå.

Tiden för arbetets början angåves enligt förslaget icke i övrigt i lagen, och

det kunde då icke finnas något skäl att angiva den just för anställningens

första dag. I enskilda fall torde bestämmelsen kunna giva upphov till onödiga

tvister. Att därjämte särskilt markera att arbetsavtalet skulle utlöpa kl. 19

på anställningens sista dag syntes överflödigt med hänsyn till att detta klockslag

utgjorde den normala tidpunkten för arbetets avslutande.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att förhållandet mellan hembiträdet

och arbetsgivaren uppenbarligen skulle erhålla en större stadga, örn arbetsavtalet

dem emellan uppgjordes skriftligt. Med hänsyn därtill finge det anses

önskvärt, att en anvisning därom intoges i lagen, förslagsvis genom att i ett

andra stycke av 3 § utsädes, att avtalet borde upprättas skriftligen. Socialstyrelsen

syntes böra erhålla i uppdrag att fastställa formulär till sadant avtal

och föreskrift därom kunde lämpligen meddelas i samma stycke.

Jämväl statens arbetsmarknadskommission berör frågan örn avtalens upprättande

i skriftlig form och yttrar härom:

Kommissionen finner det önskvärt, att skriftliga avtal komma till stånd i

största möjliga utsträckning. Sedan den nya lagstiftningen trätt i kraft, torde

det nämligen bliva nödvändigt att i samband med anställningsavtalets ingående

träffa mera detaljerade överenskommelser angående arbetsförhållandena

samt parternas inbördes rättigheter och skyldigheter än vad för närvarande är

fallet. Anställningsavtalen torde emellertid även framdeles komma att i likhet

med vad för närvarande är brukligt träffas utan att några vittnen äro närvarande,

som kunna styrka avtalets innehåll. För att undvika, att bevissvårigheter

uppkomma rörande avtalets innehåll, bör detsamma helst avfattas skriftligen.

Kommissionen hyser den uppfattningen, att 3 § i förslaget bör givas

sådant innehåll, att skriftligt avtal skall upprättas, om endera av parterna så

påfordrar. För att förhindra att avtalet kommer att innehålla godtyckliga eller

svårtolkade bestämmelser till men för den av parterna, som är den andre

underlägsen i vad gäller förmågan att närmare bedöma innebörden av en

skriven avtalstext, synes tillika i paragrafen böra inflyta föreskrift om att

avtalet, där så påfordras av endera parten, skall upprättas å särskilt fastställt

formulär. Huruvida detta formulär bör intagas såsom bilaga till lagtexten

eller fastställas av Kungl. Majit eller t. ex. av arbetsmarknadskommissionen,

får anses vara en lämplighotsfråga, på vilken kommissionen icke har anledning

att närmare ingå. Kommissionen vill allenast erinra örn att kommissionen

redan utarbetat ett formulär till skriftliga anställningsavtal, vilket utan

kostnad tillhandahålles parterna genom arbetsförmedlingens försorg. Formu
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

DepartC''

ments
ehefen.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

läret kan dock efter tillkomsten av den nya lagen icke användas i oförändrat

skick.

Någon bestämmelse rörande avtalstidens längd torde ej vara erforderlig.

Man torde nämligen ej behöva befara, att någon tvekan skall uppstå därom

att parterna i nämnda avseende äga full dispositionsrätt. Av lagens uppsägningsbestämmelser

kommer för övrigt att framgå, att avtal kan avse anställning

antingen på bestämd tid eller tills vidare.

Enligt gällande rätt kräves icke viss form för att giltigt arbetsavtal skall

komma till stånd. Skriftliga avtal torde som regel ej ligga till grund för anställningsavtal.

Mestadels torde anledningen härtill vara den, att anställningsvillkoren

äro mer eller mindre utförligt fixerade i tjänstereglementen, arbetsinstruktioner,

kollektivavtal och andra sådana handlingar. Finnas ej heller

sådana anställningsbestämmelser, anse måhända parterna — i förlitande på

att det endast sällan skall behöva förekomma, att några tvistefrågor bliva aktualiserade

— det lämpligast att avgöra eventuellt uppkommande sådana frågor

efter omständigheterna i varje särskilt fall.

Hembiträdesutredningen har uttalat, att en beklaglig brist på ordning och

likformighet vore rådande i vad anginge arbetsavtal inom det husliga arbetets

område. En förbättring härutinnan kan visserligen antagas komma till stånd

genom den nu föreslagna lagen. Men även i fortsättningen finnes stort utrymme

för variationer beträffande anställningsvillkoren. Jag vill härutinnan

endast erinra örn att varken hembiträdesutredningens eller befolkningsutredningens

förslag i princip begränsar rätten att träffa överenskommelse rörande

övertidsarbete; sådan överenskommelse kan träffas redan vid avtalets ingående

och avse hela anställningstiden.

Uppkomna skiljaktiga meningar rörande innebörden av en muntlig överenskommelse

föranleda lätt irritation parterna emellan. För hembiträdets

del uppkommer därvid ofta tanken på platsbyte. Såsom ett led i strävandena

att socialt höja hembiträdesyrket böra emellertid åtgärder, som motverka

kontinuitet i anställningsförhållandena, undvikas.

Det synes mig därför föreligga särskilda skäl att på förevarande område

söka giva avtalen erforderlig fasthet och bereda trygghet mot meningsskiljaktigheter

angående avtalets verkliga innehåll. Med hänsyn härtill vill jag

förorda, att i lagen intages stadgande att avtal skall upprättas skriftligen, örn

endera parten det begär. Bestämmelse av nämnda innehåll har upptagits i 3 §

departementsförslaget.

Införes ett sådant stadgande, synes det mig lämpligt, att socialstyrelsen

eller arbetsmarknadskommissionen erhåller i uppdrag att utarbeta formulär

till kontrakt rörande hembiträdes anställningsförhållanden. Ett sådant kontraktsformulär

kan antagas komma att få vidsträckt användning. Någon särskild

föreskrift örn att dylikt formulär skall på endera partens hemställan

komma till användning synes emellertid icke böra införas. Det torde vara tillräckligt

att lita till den omständigheten, att det ligger i båda parternas intresse

att genom användandet av det av statlig myndighet utarbetade formuläret

säkra en fullständig reglering av avtalsförhållandena.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Olia den tidpunkt å första respektive sista anställningsdagen, då avtalet skall

börja och sluta, böra parterna äga själva överenskomma. Åtminstone beträffande

tidpunkten för anställningens början torde ett praktiskt behov tillgodoses,

örn i lagen angives viss tidpunkt, som skall gälla för den händelse

parterna ej avtalat därom. Jag har icke något att erinra mot att, såsom föreslagits,

fastställa nämnda tidpunkt till kl. 12.

Tidpunkten för anställningens upphörande å sista anställningsdagen torde

för fullständighetens skull ock böra angivas i lagen. Anledning saknas att

härför bestämma någon annan tidpunkt än kl. 19.

Bestämmelserna örn tidpunkten för anställningens början och slut ha upptagits

i 4 § departementsförslaget.

5 §.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

4 §•

Är avtalet ingånget för bestämd tid

och har det ej uppsagts senast fjorton

dagar före avtalstidens slut, skall avtalet,

där ej parterna annorledes åsämjas,

anses förlängt på en månad för

varje gång.

5 §''

Är ej överenskommelse träffad örn

bestämd tid för avtalets bestånd, skall,

där ej parterna annorledes åsämjas,

avtalet upphöra att gälla fjorton dagar

efter från någondera sidan skedd uppsägning.

Hembiträdesutredningen.

De av socialstyrelsen gjorda undersökningarna rörande hembiträdenas

arbetsförhållanden utvisade, att förhållandena med avseende å uppsägningstiden

vore mycket växlande och obestämda. Av de arbetsförmedlingsanstalter,

humodersföreningar, skolor och institutioner, vilka meddelat uppgifter beträffande

förhållandena i stadshushåll, ansåg en femtedel, att uppsägningstid

i regel icke tillämpades. De övriga höllö visserligen före, att uppsägningstid

i vanliga fall iakttoges, men i fråga om uppsägningstidens längd hade man

ofta även på samma ort helt olika uppfattning. Fjorton dagars uppsägning

syntes dock vara vanlig på de större orterna, medan däremot i mindre orter

uppsägningstiden ofta sades utgöra en månad, överenskommelse angående

uppsägningstid träffades väl i regel då anställningen toge sin början, men det

framhölls av några uppgiftslämnare, att detta ofta icke utgjorde någon garanti

för att uppsägningstid i verkligheten också iakttoges vare sig från hembiträdenas

eller husmödrarnas sida. Fmligt åtskilliga uttalanden skulle särskilt

hembiträdena rätt ofta göra sig skyldiga till att lämna sin anställning utan

(Befolkningsutredningens förslag.)

5 §■

Är avtalet ingånget för bestämd tid

och har det ej uppsagts senast fjorton

dagar före avtalstidens slut, skall avtalet

anses vara förlängt att gälla tills

vidare.

Har avtal träffats örn anställning

tills vidare, skall anställningen upphöra

att gälla fjorton dagar efter från

någondera parten skedd uppsägning.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

att varsko arbetsgivaren därom, och det skulle också ibland förekomma, att

hembiträden, som erhållit anställning, underläte att infinna sig.

Vad beträffade de uppgifter av motsvarande slag som lämnats angående i

lanthushåll anställda hembiträden har närmare hälften av uppgiftslämnarna

ansett, att uppsägningstid i regel icke iakttoges, medan de övriga hållit före,

att uppsägningstid i vanliga fall iakttoges, ehuru man i fråga örn dess längd

ej sällan hade olika uppfattning. Inemot en tredjedel av svaren angåve uppsägningstiden

vanligtvis vara en månad, och en femtedel angåve, att den

brukade variera mellan 14 dagar och en månad. I en hel del fall sades, att

eventuellt avtalad uppsägningstid icke alltid tillämpades i praktiken, i synnerhet

icke från hembiträdenas sida.

För att vinna en viss stadga i fråga örn anställningsförhållandena inom

yrket utan att likväl träda den enskilda avtalsfriheten för nära föreslår utredningen

införande av en regel örn automatisk förlängning av tidsbestämda avtal

på en månad för varje gång, för den händelse uppsägning icke skett viss

tid före avtalstidens slut.

Beträffande längden av uppsägningstiden såväl i sist omnämnda fall som

vid avtal, som avsåge anställning tills vidare, anser utredningen tveksamhet

kunna råda, huruvida uppsägningstiden bör bestämmas till 14 dagar eller till

en månad. Utredningen anför härom:

Trots att den längre uppsägningstiden örn 3 veckor å en månad torde vara

den mest brukliga, har utredningen likväl ansett sig böra föreslå allenast en

kortare uppsägningstid örn 14 dagar. Härvid har främst beaktats, att man

för närvarande i stor utsträckning icke alls tillämpar någon uppsägningstid;

detta förhållande synes böra föranleda, att man vid införandet av en lagstadgad

uppsägningstid framgår med försiktighet och sålunda fixerar uppsägningstiden

relativt kort. Vidare torde i detta sammanhang böra beaktas,

att i våra största städer den kortare uppsägningstiden redan nu är bruklig och

att man därför lärer kunna förvänta att, oavsett eventuella lagstiftningsåtgärder,

detta bruk så småningom vinner ökad tillämpning även i landsorten.

— Även beträffande tillsvidare-avtal bör uppsägningsbestämmelsen vara dispositiv;

parterna äga sålunda, när de äro ense, efter gottfinnande bestämma örn

uppsägningstiden.

Vad här ovan anförts beträffande uppsägningstidens längd vid tillsvidareavtal

torde, såsom redan tidigare antytts, äga tillämpning även med avseende

å längden av den tid, före vilken uppsägning av ett för bestämd tid slutet

avtal bör ske, därest detta icke skall automatiskt förlängas. I enlighet härmed

har föreslagits att, där ett dylikt avtal icke uppsagts senast 14 dagar

före avtalstidens slut, avtalet skall, där ej parterna annorledes åsämjas, anses

förlängt på en månad för varje gång.

Yttrandena'' över hembiträdesutredningens

förslag.

Socialstyrelsen anser någon särskild uppsägning icke erforderlig i fråga

örn tidsbestämda avtal och föreslår därför, att bestämmelsen härom utgår.

Beträffande uppsägningstiden förordar styrelsen, att bestämmelsen utformas

så, att nämnda tid bestämmes till 14 dagar i de fall då anställningstiden icke

uppgått till ett år samt till en månad i övriga fall. Skäl för en sådan gradering

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

av uppsägningstiden förelåge enligt styrelsens mening dels med hänsyn till

att en lagbestämmelse, vilken såsom den förevarande vore dispositiv, icke

borde alltför mycket skilja sig från tidigare praxis, dels ock enär avsikten

med bestämmelsen vore, att den skulle vara normerande för den fortsatta utvecklingen.

Yrkanden örn förlängning av uppsägningstiden ha jämväl framställts av

länsstyrelserna i Västmanlands och Norrbottens län.

Svenska arbetsgivareföreningen anser bestämmelsen i 4 § utgöra ett principiellt

förkastligt intrång i avtalsfriheten och anser ej heller, att bestämmelsen

skulle i högre grad främja därmed åsyftad stadga i anställningsförhållandet.

Befolkningsutredningen.

Beträffande frågorna örn uppsägning och automatisk förlängning av tidsbestämda

avtal anför befolkningsutredningen:

Beträffande avtal örn anställning för viss bestämd tid anser utredningen

praktiskt att även här stadga uppsägningstid. Har ett tjänsteavtal ingåtts för

exempelvis ett år och mot slutet av året ingen av parterna berör frågan örn att

tjänsten skall upphöra, torde det kunna inträffa, att den ena parten bibringas

den uppfattningen att avtalet skall komma att förlängas, medan den andra

parten utgår ifrån att avtalet utan vidare skall upphöra på ettårsdagen. För

undvikande av sådant missförstånd synes det lämpligt att det tidsbestämda

avtalet övergår till att gälla tills vidare, örn ingen av parterna senast fjorton

dagar före den bestämda avtalstidens slut uppsäger avtalet. Har avtalet sålunda

övergått till att gälla tills vidare kan det. därefter uppsägas på fjorton

dagar. Med så kort uppsägningstid kan utredningen ej för sin del finna att

något förkastligt intrång göres i avtalsfriheten.

Yttrandena över befolkningsutredningens

förslag.

Riksförsäkringsanstalten anser, att bestämmelsen att avtal, som ingåtts för

bestämd tid och ej uppsagts senast 14 dagar före avtalstidens slut, skulle

anses vara förlängt att gälla tills vidare, vore riktig beträffande avtal föi

längre tid, vilket slag av avtal befolkningsutredningen också närmast syntes

ha åsyftat. I fråga om avtal för viss bestämd kortare tid, t. ex. en eller annan

månad, torde bestämmelsen däremot näppeligen kunna anses vare sig påkallad

eller lämplig. Det syntes därför önskvärt med en begränsning av bestämmelsens

tillämplighet i nu antytt syfte.

Tidsbestämda avtal för hembiträden förekomma mera allmänt i lanthushåll,

där anställningen oftast avser ett år. Det synes i sådana fall vara för

båda parterna av värde att inom skälig tid före avtalstidens utgång få full

visshet örn den andra partens avsikter beträffande frågan om eventuell förlängning

av avtalstiden. Den föreslagna bestämmelsen att dylika avtal skola

fortsätta att löpa, därest uppsägning ej skett senast fjorton dagar före avtalstidens

slut, synes mig därför, såvitt avser avtal för tid ej understigande ett år,

lämplig. Bestämmelsen kan ej heller anses innebära sådant ingrepp i avtals
-

Departe
inents
ehefen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

friheten att den på grund därav skulle vara ägnad att ingiva betänkligheter.

Ett sålunda förlängt avtal bör anses gälla för obestämd tid. Föreskrift härom

har därför upptagits i 5 § första stycket departementsförslaget. Jämlikt 5 §

andra stycket samma förslag kan det tills vidare gällande avtal, som i händelse

av underlåten uppsägning ersätter det tidsbestämda avtalet, uppsägas till

upphörande efter fjorton dagar.

Ju kortare avtalstiden är bestämd dess större sannolikhet föreligger

för antagandet att parterna, även örn uttrycklig överenskommelse därom ej

träffats, utgått från att avtalet icke skulle förlängas. Det torde i sådana fall

te sig främmande för parterna att en uppsägning skall behöva verkställas för

att avtalet skall bringas att upphöra. Med hänsyn härtill synes mig föreskriften

örn automatisk förlängning i händelse av underlåten uppsägning icke

böra gälla i fråga örn sådana tidsbestämda avtal, där avtalstiden understiger

ett år.

Vad därefter angår frågan örn uppsägningstidens längd vill jag icke bestrida,

att skäl kunna anföras för längre uppsägningstid än fjorton dagar,

särskilt i fråga örn anställningar, som varat under relativt lång tid. Det är ej

heller något som hindrar att en längre uppsägningstid än fjorton dagar avtalas

mellan parterna. Det synes emellertid som örn en viss varsamhet borde

iakttagas, då det gäller att bestämmma den obligatoriska minimiuppsägningstidens

längd. Kisk föreligger eljest, att bestämmelsen ej respekteras av dem,

vilka hittills ej iakttagit någon uppsägningstid alls. Uppsägningstiden torde

därför böra generellt bestämmas till fjorton dagar, varom föreskrift intagits

i 5 § andra stycket departementsförslaget.

6 §■

(Hembiträdesutredningens förslag.)

6 §•

Ingår i hembiträdes löneförmåner

bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet,

ändå att annat förbehåll

skett, rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet,

som i hälsovårdsstadgan

är för boningrum föreskrivet.

Har hembiträdet tillförsäkrats eget

rum, äger hembiträdet bruka detsamma

utan intrång av arbetsgivaren eller

dennes familj.

(Befolkning sutredning ens förslag.)

6 §•

Ingår i hembiträdes löneförmåner

bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet

rätt till bostadsutrymme av

beskaffenhet som sägs i hälsovårdsstadgan.

Har denna förmån undandraga

hembiträde genom särskild överenskommelse,

är sådan överenskommelse

ej gällande.

Har hembiträde tillförsäkrats eget

rum, äger hembiträdet bruka detsamma

för egen räkning utan intrång av

arbetsgivaren eller dennes familj.

Hembiträde äger rätt att använda

sitt rum till klockan 8 dagen efter sista

arbetsdagen.

Hembiträdesutredningen.

Vid de förut omförmälda, av socialstyrelsen anordnade statistiska undersökningarna

rörande hembiträdenas anställnings- och arbetvillkor helland
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

lades även frågan, huru bostadsförhållandena vore ordnade för hembiträden,

som bodde hos arbetsgivaren. Beträffande resultaten av undersökningarna

hänvisas till hembiträdesutredningens betänkande s. 116—120. I anslutning

till återgivandet av resultaten av undersökningarna anför hembiträdesutredningen:
Även

örn det av naturliga skäl ställer sig svårt att genom en enquéte,

sådan som den här anordnade, få fram en fullt tillförlitlig bild av hembiträdenas

bostadsförhållanden, torde man likväl kunna fastslå, att förhållandena

icke överallt äro så som de borde vara. I en ej obetydlig utsträckning

förekommer sålunda, att hembiträdena anvisas sovplats i kök

eller alkover, mellangångar eller dylika utrymmen. Ett ingripande på lagstiftningens

väg i denna fråga torde därför vara motiverat såväl av socialpolitiska

skäl som av hänsyn till önskvärdheten att genom förbättrade förhållanden

inom yrket främja rekryteringen till detsamma. Det ideala förhållandet

vore givetvis, att varje hembiträde kunde tillförsäkras eget bostadsrum

av den beskaffenhet, som ortens sed och förhållandena i övrigt

anvisade. Emellertid torde detta önskemål icke låta sig realiseras. Att principiellt

förbjuda användandet av köket såsom sovplats för familjens hembiträde

torde sålunda — med hänsyn till den omfattning, i vilket detta

faktiskt förekommer — icke vara tänkbart; för övrigt må erinras, att köket

hos betydande delar av vårt folk användes som bostadsrum även för familjens

egna medlemmar. Yad man däremot kan och bör ingripa mot är den ej

alltför sällan förekommande oseden, att hembiträdena såsom sovplats anvisas

alkover, skrubbar och liknande utrymmen, vilka icke motsvara de krav, som ur

hälsosynpunkt måste ställas på bostadsrum.

Det må i detta sammanhang erinras om, att enligt gällande hälsovårdsstadga

boningsrum skall hava sådan storlek, att däri boende icke genom

bristande utrymme hos rummet utsättes för sanitär olägenhet; i varje

boningsrum skall finnas fönster, som skall vara tillräckligt stort och lämpligt

anbragt samt så vetta omedelbart åt det fria, att rummet erhåller god

dager. Vidare stadgas, att boningrum skall kunna erhålla nödig luftväxling

genom fönster eller annan för ändamålet lika lämplig anordning, och att

boningsrum skall kunna hållas tillbörligt varmt, varför boningsrum, där

tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles, skall vara försett med tjänlig eldstad

eller annan ur hälsosynpunkt tillfredsställande anordning för rummets

uppvärmning till lämplig värmegrad. Boningsrum skall vidare vara så anordnat,

att det bereder erforderligt skydd mot fuktighet; golvet skall sålunda

vara av lämpligt material och genom sin beskaffenhet och sitt läge i förhållande

till markytan bereda erforderligt skydd mot olägenheter från grunden.

Boningsrum, som är beläget över, under eller invid lokal eller annat

utrymme, vari dålig lukt, vattenånga, stark värme eller kyla eller störande

buller förekommer, skall vara försett med anordningar, som medföra i möjligaste

män betryggande skydd mot dylika olägenheter från det angränsande

utrymmet. Slutligen stadgas, att vad sålunda är sagt örn boningsrum skall

gälla även örn hök, som kan användas till boningsrum; beträffande annat särskilt

för matlagning avsett utrymme skall gälla vad ovan är sagt örn boningsrums

luftväxling, uppvärmning, skydd mot fuktighet samt skydd mot olägenheter

från grund och angränsande utrymme. — Det torde emellertid samtidigt

få erinras örn, att ingen straffpåföljd är stadgad för ett åsidosättande av de

ovannämnda bestämmelserna. Däremot äger vederbörande hälsovårdsnämnd,

där förhållande yppas som innebär eftersättande av någon av de stadgade

föreskrifterna, förelägga viss efter omständigheterna lämpad tid för felaktig
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

hetens avhjälpande eller, där bristfälligheten finnes vara av beskaffenhet att

ej kunna avhjälpas, förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål.

Uppenbart är att, därest de åt hembiträdena anvisade bostadsutrymmena

alltid motsvarade vad i hälsovårdsstadgan örn boningsrum är föreskrivet,

anledning till ingripande icke förelåge. Emellertid torde förhållandet mången

gång vara det, att ehuru bostadslägenheten såsom sådan icke ger anledning

till anmärkning, man såsom sovplats åt hembiträdet anvisar ett sådant utrymme,

som icke fyller de anspråk, för vilka ovan redogjorts. För övrigt må

anmärkas, att det torde komma att taga lång tid, innan hela vårt bostadsbestånd

verkligen bringas att motsvara sagda anspråk; hälsovårdsstadgans

krav torde sålunda i viss mån mera få betraktas som det mål, efter vilket man

strävar, än som något omedelbarligen genomförbart. Med hänsyn härtill lärer

det vara av betydande värde, örn i förevarande lag en tvingande föreskrift

gåves därom att, där i hembiträdes löneförmåner ingår bostad hos arbetsgivaren,

såsom sovplats åt henne skall anvisas utrymme av beskaffenhet, som

i hälsovårdsstadgan är för boningsrum föreskrivet. En dylik regel har även

upptagits i utredningens förslag. Däremot har utredningen, såsom redan

förut antytts, funnit det uteslutet att i och för sig förbjuda användande av

kök såsom sovrum för hembiträde. Avgörande för om visst utrymme må anvisas

som sovrum åt hembiträde eller icke bör enligt utredningens mening

vara, icke det ändamål vartill rummet i övrigt eventuellt användes, utan uteslutande

om utrymmet motsvarar de sanitära krav hälsovårdsstadgan uppställer

för boningsrum. Hembiträde må sålunda hänvisas att sova i kök, i

matsal eller i vilket som helst annat utrymme, blott detta i fråga örn storlek,

fönster, eldstad o. s. v. motsvarar hälsovårdsstadgans krav. Yar hembiträdet

i det konkreta fallet skall hava sin sovplats, örn hon skall tilldelas eget rum

eller skall bo i ett jämväl för annat ändamål avsett utrymme, får självfallet

bero på parternas överenskommelse. Då emellertid den föreslagna regeln örn,

att sovutrymmet skall motsvara hälsovårdsstadgans krav på boningsrum,

avses skola vara av tvingande natur, följer därav att, oavsett örn hembiträdet

tidigare förklarat sig nöjd med att ha sin sovplats exempelvis i en skrubb

utan fönster och eldstad, hon likväl har rätt att fordra sådant sovutrymme,

som uppfyller de föreskrivna bestämmelserna.

Beträffande omfattningen av den rätt hembiträdet ägde till bostadsrum,

som av arbetsgivaren anvisats henne såsom eget rum, anför utredningen, att

det icke torde vara så alldeles ovanligt att, ehuru hembiträdet vid anställningens

början tillförsäkrats eget rum, arbetsgivaren likväl senare påfordrade

att i viss utsträckning få begagna rummet, exempelvis såsom lekplats för

barnen, som förvaringsplats för diverse skrymmande föremål o. s. v. Utredningen

finner det icke vara med god ordning överensstämmande att, där hembiträdet

vid träffandet av anställningsavtalet tillförsäkrats eget rum, arbetsgivaren

senare gjorde anspråk på att i en mer eller mindre begränsad omfattning

få disponera detsamma. Utredningen föreslår därför ett stadgande,

enligt vilket hembiträde, som tillförsäkrats eget rum, skulle äga bruka detsamma

utan intrång av arbetsgivaren eller dennes familj. I den mån hembiträdet

emellertid funne skäl att medgiva husmodern att utnyttja rummet,

borde givetvis en dylik utfästelse vara giltig.

Utredningen framhåller därefter, att hembiträde, som anvisats eget rum,

måste anses ha rätt att under fritid mottaga besök på sitt rum utan tillstånd

av husmodern. Därmed vore dock icke uttalat, att hembiträdet hade rätt att

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

inlogera en främmande människa i det åt henne anvisade rummet vare sig för

längre tid eller över en natt. Endast arbetsgivaren, d. v. s. lägenhetsinnehavaren,

kunde enligt utredningens mening vara berättigad att i lägenheten eller

något av dess rum inrymma främmande personer. Utredningen erinrar slutligen

örn att — enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom och efter vad

i hyreskontrakt i allmänhet plägade stipuleras — hyresrätten vore förverkad

och hyresvärden berättigad uppsäga avtalet att genast upphöra, örn hyresgästen

utan hyresvärdens medgivande inrymde främmande personer i lägenheten

under sådana omständigheter att därav kunde uppkomma men för hyresvärden.

Yttrandena över hembiträdesutredningens

förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förutsätter, att bestämmelsen att hembiträde,

som tillförsäkrats eget rum, må bruka detsamma utan intrång av arbetsgivaren

eller dennes familj så tolkas, att arbetsgivaren skall äga tillträde till rummet

för att tillse att snygghet och ordning iakttages liksom att hembiträdet icke

får ha rummet låst då hon lämnar bostaden.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser, att man beträffande redan befintliga

bostadsrum för hembiträden syntes kunna presumera, att även örn rummet icke

överensstämde med hälsovårdsstadgan hembiträdet vid tjänstens antagande

godtagit detsamma i befintligt skick. Annat lämpligt rum torde för övrigt vanligen

icke stå till buds. Vid sådant förhållande syntes hembiträdet icke böra medgivas

rätt att påfordra annat bostadsutrymme. Enligt länsstyrelsens mening

borde därför ur 6 § första stycket uteslutas orden »ändock att annat förbehåll

skett». — Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, huruvida ej någon

övergångstid borde bestämmas, efter vilken skyldigheten att tillhandahålla

bostadsutrymme av beskaffenhet som i hälsovårdsstadgan är föreskrivet för

boningsrum skulle inträda för arbetsgivaren. För hushåll i förhyrda lägenheter,

vilka ej innehölle bostad åt hembiträde av tillfredsställande beskaffenhet,

skulle eljest — även om rätt att uppsäga hyresavtal på grund därav

skulle förefinnas — avsevärda svårigheter kunna uppstå.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund föreslår, att i 6 § andra stycket

beträffande rätten för hembiträde att bruka sitt egna rum utan intrång av

arbetsgivaren eller dennes familj tillägges orden »för egen räkning».

Fredrika-Bremer-förbundet föreslår ett uttryckligt stadgande örn att hembiträde

ej utan arbetsgivares medgivande äger i sitt rum intaga annan person.

Då arbetsgivare enligt nyttjanderättslagen vore ansvarig för hur hans husfolk

förfore med bostaden, torde det vara lämpligt att en erinran om hembiträdets

skyldigheter i dessa avseenden inflöte i lagen.

Länsstyrelsen i Hallands län och Hallands läns hushållningssällskaps

hemarbetsnämnd anse en viss inskränkning av tiden för mottagande av besök

i hembiträdets rum vara berättigad; möjlighet att träffa särskild överenskommelse

därom borde liimnas.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 2 IT.

Befolkningsutredningen.

I överensstämmelse med Sveriges husmodersföreningars riksförbunds förslag

bär befolkningsutredningen i 6 § andra stycket inskjutit orden »för egen

räkning». Därmed avsåges enligt utredningen att förhindra att annan person

brukade hembiträdets rum utan att arbetsgivaren lämnat sitt medgivande.

Yttrandena över befolkningsutredningens

förslag.

Beträffande frågan örn dispositionsrätten över hembiträdets

rum anför socialstyrelsen, att befolkningsutredningens ändringsförslag icke

klart utsade vad som borde sägas, nämligen att hembiträdet borde ha rätt

att i sitt rum taga emot besök på kvällarna men icke att där ha gäster på

nätterna. Särskilda förpliktelser följde av att hembiträdet hade sin bostad i

arbetsgivarens hem. Styrelsen föresloge följande lydelse: »Hembiträde, som

tillförsäkrats eget rum, äger bruka detsamma utan intrång av arbetsgivaren

eller dennes familj. Dock äger hembiträdet icke hysa gäster i rummet efter

kl. 23, därest arbetsgivaren motsätter sig detta.» Landsorganisationen framhåller,

att befolkningsutredningens förslag möjligen kunde missförstås och

uppfattas som en inskränkning i hembiträdets rätt att mottaga besök, varför

en regel i stället borde införas av ungefär samma innehåll som befolkningsutredningens

uttalande i dess motivering av ifrågavarande stadgande.

Hälsovårdsstadgan innehåller såväl i det för staden som i det för landet

gällande kapitlet vissa mera allmängiltiga bestämmelser örn beskaffenheten av

boningsrum samt kök, som kan användas till boningsrum. Beträffande innehållet

av dessa bestämmelser får jag hänvisa till den i det föregående återgivna

redogörelsen av hembiträdesutredningen.

Hembiträdeslagen föreslås nu skola innehålla föreskrift att det bostadsutrymme,

som hos arbetsgivaren bosatt hembiträde får sig tilldelat, skall

vara av beskaffenhet, som i hälsovårdsstadgan är för boningsrum stadgat.

Denna föreskrift torde äga betydelse dels därutinnan att hembiträdena kunna

antagas komma att under åberopande av föreskriften uppställa krav på att de

dem anvisade bostadsutrymmena skola vara av nyssnämnda beskaffenhet, varigenom

så småningom indirekt en utmönstring av de undermåliga utrymmena

torde kunna vinnas, dels ock så till vida att arbetsgivare, som inrymmer hembiträde

i ett bostadsutrymme, som icke är i överensstämmelse med hälsovårdsstadgans

bestämmelser, därigenom kan ådraga sig skadeståndsskyldighet

och få finna sig i omedelbar uppsägning av avtalet från hembiträdets sida.

Då i hälsovårdsstadgan uppställts vissa sanitära minimikrav på beskaffenhet

av boningsrum, synes det mig utgöra en nära till hands liggande konsekvens

att man genom en föreskrift i hembiträdeslagen sådan som den föreslagna

bidrager till förverkligandet av det bostadsprogram, som kommit till

uttryck genom hälsovårdsstadgans ifrågavarande bestämmelser. Ett ytterligare

skäl härtill utgör den omständigheten, att missförhållanden i ej obetydlig utsträckning

råda i fråga örn hembiträdenas bostadsförhållanden. Jag har där
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

för ej något att erinra mot vad hembiträdesutredningen och befolkningsutredningen

i denna del föreslagit. I ett par remissyttranden har ifrågasatts,

huruvida icke uppmjukning av ifrågavarande föreskrift borde ske med hänsyn

till redan befintliga lägenheter, inom vilka svårigheter kunna förefinnas att

ordna tillfredsställande bostadsutrymme åt hembiträde. Då de nu gällande

bostadsföreskrifterna år 1936 infördes i hälsovårdsstadgan, meddelades emellertid

icke några särskilda övergångsbestämmelser med hänsyn till det befintliga

bostadsbeståndet. Dessa föreskrifter äga sålunda generell giltighet.

Även med hänsyn tagen därtill att ingripande av hälsovårdsnämnd i anledning

av eftersättande av någon av bostadsföreskrifterna i allmänhet icke torde

ske annat än i mera påtagliga fall finner jag mig ej i nu ifrågavarande avseende

kunna förorda bestämmelser, som i sak skulle innebära ett sanktionerande

av att bostadsförhållandena för ett betydande antal hembiträden ordnades

på ett sätt som står i strid mot vad i hälsovårdsstadgan finnes föreskrivet.

Jag vill jämväl erinra örn att hälsovårdsstadgans bostadsföreskrifter endast

innehålla allmängiltiga bestämmelser utan fixerande av minimimått o. d.

I den mån hälsovårdsmyndigheterna såsom råd och anvisningar meddelat

detaljerade måttbestämmelser synes man vid tillämpningen av nu ifrågavarande

stadgande i hembiträdeslagen böra vara obunden av dessa bestämmelser.

I hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens förslag innehåller

6 § jämväl en bestämmelse örn hembiträdes dispositionsrätt till eget rum, som

tillförsäkrats hembiträdet. Enligt befolkningsutredningens förslag äger hembiträdet

bruka detsamma för egen räkning utan intrång av arbetsgivaren eller

dennes familj; i hembiträdesutredningens förslag finnas ej orden för egen

räkning. I anslutning härtill har såväl i motiven till förslagen som i några

remissyttranden berörts frågan örn hembiträdes rätt att mottaga besök eller

att eljest låta annan person bruka hennes rum. Att, såsom socialstyrelsen

föreslagit, bestämma ett visst klockslag, efter vilket hembiträdet icke mot

arbetsgivarens önskemål skulle få hysa gäster i sitt rum, synes mig icke

kunna ifrågakomma. Å andra sidan böra tydligen främmande personer icke

få bruka hembiträdets rum annat än såsom tillfälliga besökande. Med hänsyn

till att hembiträdet har sin bostad inom arbetsgivarens lägenhet, bör denne

kunna såsom ett naturligt krav uppställa, att ordning och skick iakttages av

den besökande. Olägenhet av besök hos hembiträdet kan även vållas arbetsgivaren

exempelvis i sådana fall då hembiträde, som icke fått eget rum sig tillförsäkrat,

under fridagar mottager besök, varigenom arbetsgivaren hindras utföra

de sysslor denne har att i hembiträdets ställe utföra.

Yad nu anförts synes, att döma av hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens

uttalanden, icke avvika från deras synpunkter på förevarande

fråga. Det synes mig lämpligt att i lagen giva uttryck härför, förslagsvis

i form av ett stadgande av innehåll att hembiträde, som har bostad hos

arbetsgivaren, äger därstädes under fritid mottaga tillfälliga besök, i den

mån märklig olägenhet därigenom ej kan anses uppkomma för arbetsgivaren

eller dennes familj. Därjämte bör, i enlighet med hembiträdesutredningens

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. 2ic 44 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majlis proposition nr 217.

förslag, stadgas, att hembiträde, som fått eget rum sig tillförsäkrat, äger bruka

detsamma utan intrång av arbetsgivaren eller dennes familj.

I 6 § departementsförslaget har slutligen, i överensstämmelse med befolkningsutredningens

förslag, upptagits stadgande, att hembiträde vid avtalets

upphörande äger nyttja det henne anv

efter sista arbetsdagen.

7

(Hembiträdesutredningens förslag.)

7 §•

Är hembiträde i arbetsgivarens

hus och kost, äger hembiträdet vid

sjukdom, där ej hembiträdet intages

å sjukvårdsinrättning, hos arbetsgivaren

erhålla bostad och kost jämte

nödig personlig tillsyn, så länge avtalet

består. Upphör avtalet, äger

hembiträdet likväl åtnjuta de förmåner,

varom nyss är sagt, tills hembiträdet

kan utan fara för liv eller

hälsa flyttas från arbetsgivarens hus.

Förbehåll, stridande mot vad i detta

stycke är stadgat, vare utan verkan.

Har arbetsgivaren bestritt kostnad

för sjukvård åt hembiträdet, äger arbetsgivaren

av hembiträdet söka kostnaden

åter.

Hembitr ädesutre dningen.

isade bostadsutrymmet till kl. 8 dagen

§■

(Befolkningsutredningens förslag.)

7 §• .

Blir hembiträde, i vars löneförmåner

ingå bostad och kost hos arbetsgivaren,

på grund av sjukdom förhindrat

att utföra sina sysslor, äger

hembiträdet att av arbetsgivaren erhålla

bostad och kost jämte nödig personlig

tillsyn, så länge arbetsavtalet

består. Har sådan förmån undandragits

hembiträde genom särskild överenskommelse,

är överenskommelsen ej

gällande.

Egentliga sjukvårdskostnader (läkare,

medicin, vård å sjukvårdsinrättning

etc.) skola bekostas av hembiträdet

självt.

Frågan örn hembiträdes rätt till lön

under sjukdom är ej reglerad utan får

avgöras genom parternas överenskommelse.

Efter en erinran örn den arbetsgivare enligt 1838 års numera upphävda

legostadga åvilande vårdnadsplikten vid arbetstagares sjukdom omnämner

utredningen, att vid de av socialstyrelsen anordnade statistiska undersökningarna

ett försök gjorts att utröna, i vad mån arbetsgivarna — trots avsaknaden

av lagbestämmelser därom — likväl bekostade sjukvård för hembiträdena.

Av undersökningarna framginge, att bruket härutinnan vore mycket

växlande och att någon fast praxis knappast torde kunna anses föreligga. I

de familjer, där man satte särskilt Ågärde på sitt hembiträde eller där hembiträdet

varit i tjänst en mera avsevärd tid, torde man merendels bereda

hembiträdet fri sjukvård, eljest icke. I de fall där fri sjukvård bereddes,

torde för övrigt denna förmån ofta betraktas icke som en hembiträdets rättighet

utan som en akt av välvilja.

Utredningen konstaterar, att utvecklingen under senare tid gått i riktning

mot en avskrivning av den enskilde arbetsgivarens vårdnadsplikt vid sjukdom

och en överflyttning härav å det allmänna. Denna utveckling stöde tvivelsutan

väl överens med modern uppfattning. Utredningen funne det därför uteslutet,

att man nu skulle gå tillbaka till legostadgans ordning och sålunda föreskriva

en legal skyldighet för arbetsgivaren att bekosta hembiträdets sjukvård. Utredningen

hade därför icke upptagit annan bestämmelse i fråga örn hembi
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Majlis proposition nr 217.

trades rätt till sjukvård än stadgandet att, där arbetsgivare bestritt kostnad

för sjukvård åt hembiträde, arbetsgivaren ägde söka kostnaden åter av hembiträdet.

Vad nu sagts hade avseende å de egentliga sjukvårdskostnaderna, d. v. s.

utgifter för medicin och läkarvård samt i förekommande fall för vård å sjukvårdsinrättning.

Annorlunda läge saken till med avseende å hembiträdes

rätt att vid av sjukdom vållad arbetsoförmåga få kvarbo i

arbetsgivarens hem och där erhålla sin kost, därest sådana förmåner

över huvud skulle utgå till hembiträdet. Härom yttrar utredningen:

Här gäller det icke några extra utgifter för arbetsgivaren, utan det är endast

fråga örn hembiträdets rätt att utfå sina vanliga löneförmåner utan hinder

av den utav sjukdomen vållade arbetsoförmågan. Man kommer emellertid

här in på den tveksamma och svårlösta frågan örn arbetstagares rätt överhuvudtaget

till lön under sjukdom. Utredningen får tillfälle att i ett senare

sammanhang återkomma härtill, såvitt angår frågan örn hembiträdes rätt till

kontantlön vid sjukdom. Här må allenast anmärkas att, oavsett hur nyssnämnda

spörsmål regleras, det vill synas i hög grad obilligt, örn hembiträdes

rätt till bostad och kost hos arbetsgivaren skulle upphöra i samma ögonblick

hennes arbetsförmåga till följd av sjukdom upphörde. Det kan icke anses

överenstämmande med god ordning, att — såsom lärer hava förekommit —

en arbetsgivare visar sitt hembiträde ur huset så snart hon blivit sjuk. Av hushållsgemenskapen

mellan familjen och hembiträdet lärer följa, att det sjuka

hembiträdet skall få tillbringa åtminstone någon tid efter insjuknandet i arbetsgivarens

hem och där få sin kost. Detta torde även väl överensstämma

med allmänt rådande uppfattning. Däremot torde man, med avseende å frågan

huru länge ett hembiträde sålunda skall äga att trots sjukdom njuta bostad

och kost hos arbetsgivaren, näppeligen kunna hämta någon ledning av den

allmänna sedvänjan. Därtill är bruket härutinnan alltför växlande. Särskilt

spelar här den synpunkten in, huru snart arbetsgivaren blir i behov av det

åt hembiträdet upplåtna rummet för ett nyanställt hembiträde.

Det nu förevarande spörsmålet har självfallet nära samband med frågan

örn arbetsgivares rätt att på grund av hembiträdes sjukdom uppsäga själva

anställningsavtalet. Under förutsättning att denna uppsägningstid icke tilltages

alltför lång, synes det vara en tilltalande lösning, att hembiträdet tillerkännes

rätt att under uppsägningstiden kvarbo i arbetsgivarens hus och

där njuta kost. Av skäl, som i ett senare sammanhang närmare utvecklas,

har utredningen föreslagit, att arbetsgivare skall äga att efter 14 dagars

sjukdom uppsäga hembiträde till avflyttning 14 dagar efter det uppsägningen

skedde; dock att, där sjukdomen finnes vara sådan att den uppenbarligen

kommer att medföra arbetsoförmåga under minst fyra veckor framåt,

arbetsgivaren äger, där sjukdomen ej är förorsakad av olycksfall i arbetet,

genast uppsäga avtalet till upphörande 14 dagar efter det uppsägningen skedde.

Skulle hembiträdet emellertid återvinna arbetsförmågan före uppsägningstidens

utgång, skall uppsägningen vara förfallen. Det sagda avses skola gälla

med avseende å tjänsteavtal, ingångna för bestämd tid. Yad åter angår

tillsvidare-avtal avses den allmänna regeln örn 14 dagars uppsägningstid skola

gälla även med avseende å uppsägning, grundad å arbetstagarens sjukdom.

Enligt förslaget har man således, vad avtalen på bestämd tid angår, att räkna

med att tjänsteavtalet som sådant ofta icke upphör förrän fyra veckor efter

det hembiträdet sjuknade. Utredningen är väl medveten om att det för

åtskilliga hem kan komma att innebära icke oväsentliga svårigheter att under

en så pass lång tid härbärgera ett sjukt hembiträde. Då den angivna tid
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

rymden likväl icke torde kunna anses för arbetsgivarna oskäligt lång samt

det under alla omständigheter synes lämpligt att uppsägningstiden sammanfaller

med den tid, varunder hembiträdet äger kvarbo hos arbetsgivaren, har

utredningen —- oaktat vad ovan anförts — föreslagit ett stadgande av innebörd,

att ett sjukt hembiträde skall äga kvarbo och njuta kost hos arbetsgivaren

så länge anställningsavtalet består.

Utredningen har emellertid ansett sig böra gå ännu ett steg längre. Syftet

med det nyssnämnda stadgandet är ju, att ett hembiträde skall vid sjukdom

av icke alltför allvarlig art -—- och som icke nödvändigtvis kräver vård

å sjukhus — kunna få kvarbo i den bostad, hon dittills bebott, och slippa omhändertagas

av fattigvården. Emellertid torde lätteligen inses, att för möjliggörande

av sagda syfte det ofta är erforderligt, att hembiträdet i bostaden

beredes någon personlig tillsyn eller skötsel. Hon kan, för att det överhuvud

skall vara försvarligt att låta henne kvarligga i bostaden, behöva viss

hjälp med frambärande till bädden av mat och annat, med vädring av rummet

och andra sådana småtjänster, som i ett hem regelmässigt pläga visas en

sjuk familjemedlem. Visserligen låter det säga sig, att det är onödigt att i

lag stadga en skyldighet för arbetsgivaren att bereda ett sjukt hembiträde

dylik tillsyn, eftersom arbetsgivaren — lagen förutan — lärer bereda hembiträdet

denna tillsyn. Emellertid har utredningen det oaktat ansett att, om

hithörande frågor ändock skola göras till föremål för laglig reglering, lagen

bör giva uttryck jämväl åt sagda princip. I förslaget har därför upptagits

ett stadgande av innehåll, att hembiträdet äger vid sjukdom, så länge anställningsavtalet

består, hos arbetsgivaren åtnjuta ej blott bostad och kost

utan även nödig personlig tillsyn. Utredningen har ansett sig så mycket

hellre kunna föreslå sistberörda stadgande som detsamma — med hänsyn

till sin uppenbart humanitära karaktär -—• väl näppeligen kommer att i och

för sig möta invändningar. Det må särskilt understrykas, att det här icke är

fråga örn bekostande av sjukvård åt hembiträdet — att arbetsgivaren härutinnan

icke bör hava några skyldigheter gentemot hembiträdet har förut

framhållits — utan allenast örn rent personliga tjänster, vilka i allmänhet

icke äro av beskaffenhet att åsamka arbetsgivaren någon utgift.

Beträffande frågan örn hembiträdes rätt till kontant lön under

sjukdom anför utredningen:

Spörsmålet örn rätt till sjuklön angår självfallet ej blott hembiträdesyrket,

utan har i lika mån betydelse även för andra arbetsområden. Man torde därför

med fog kunna sätta ifråga, örn det verkligen kan vara lämpligt att reglera

detta svårlösta spörsmål särskilt för ifrågavarande specialområde. En reglering

i lag av hembiträdes rätt till sjuklön kan lätt få prejudicerande verkan

för andra yrkesområden, för vilka bestämmelserna — såsom avfattade med

tanke på hembiträdesyrket och med utgångspunkt från dess speciella förutsättningar

— icke väl passa. Det berörda spörsmålet synes därför, under

förutsättning att icke trängande skäl påkalla en omedelbar lösning, böra överlämnas

till rättsligt avgörande i ett större sammanhang. Sådana skäl, som

nyss nämnts, torde icke förefinnas. Några mera framträdande missförhållanden

torde nämligen här icke föreligga, då för hembiträdenas vidkommande

frågan i praxis erhållit en relativt tillfredsställande lösning. Det torde förhålla

sig så, att vid kortare sjukdomar avdrag på lönen regelmässigt icke

brukar ske, medan man däremot vid längre sjukdomar i allmänhet anser lön

icke böra utgå; det torde nämligen mer och mer anses, att hembiträdet självt

har att genom sjukförsäkring gardera sig mot ekonomiska förluster i händelse

av långvarigare sjukdomar. Dock torde måhända böra anmärkas, att

det sist anförda icke lärer äga tillämpning beträffande trotjänarinnor eller

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

överhuvud för hembiträden med mycket långvarig anställning hos en och

samme arbetsgivare. — Vid angivna förhållanden har utredningen emellertid

ansett lämpligast att i förevarande lagförslag överhuvud icke ingå på frågan

örn hembiträdes rätt till sjuklön, utan låta denna fråga liksom hittills avgöras

enligt de av praxis utformade reglerna.

Då de föreslagna stadgandena icke åsyftade att ålägga arbetsgivaren nya

ekonomiska förpliktelser utan endast att bereda möjlighet för ett hembiträde

att under sjukdom fortfarande få vistas hos den familj, där hon hade sin

anställning och där hon måhända ansåge sig ha sitt hem, följde därav, att

skäl icke kunde anses föreligga att tillerkänna hembiträdena rätt till kontant

vederlag i händelse rätten till kvarboende icke kunde utnyttjas, exempelvis

därför att vederbörande med hänsyn till sjukdomens beskaffenhet blivit avförd

till sjukvårdsinrättning. Detta torde böra direkt utsägas i lagen.

Principiellt avsåges arbetsgivarens skyldigheter i nu förevarande hänseende

skola upphöra i och med att anställningsavtalet upphörde. Emellertid hade

därvid det undantagsstadgandet ansetts böra träffas att, där hembiträdet icke

kunde utan fara för liv eller hälsa flyttas från arbetsgivarens hus, arbetsgivarens

skyldigheter skulle fortfara till dess flyttningen kunde ske utan

sådan fara. Med nutida teknik på sjuktransportväsendets område torde dock

den praktiska betydelsen av nämnda undantagsstadgande vara skäligen ringa.

Med hänsyn till de föreslagna bestämmelsernas natur anser utredningen

desamma böra givas tvingande natur. Ett hembiträde borde alltså äga att

vid sjukdom kvarbo hos arbetsgivaren och där njuta kost och tillsyn även

örn arbetsgivaren vid ingåendet av anställningsavtalet förmått hembiträdet att

avsäga sig rätten till berörda förmåner.

Slutligen anmärker utredningen, att stadgandena i förevarande paragraf

avsåges skola äga tillämpning oavsett örn sjukdomen förorsakats av olycksfall

eller vore av annan art och oberoende av om olycksfallet inträffat i eller

utom arbetet.

Yttrandena över hembiträdesutredningens

förslag.

Svenska lantarbets giv ar ef öreningen anser, att den rätt till sjukvård

i hemmet, som i 7 § tillerkänts hembiträde, uppenbarligen komme

att leda till obilligheter och oriinligheter. Eör en familj med små bostadsutrymmen

kunde det innebära ett allvarligt intrång att ha en oskyld person

liggande sjuk i bostaden. Vidare borde beaktas att arbetsgivaren därigenom

kunde betagas möjlighet att vid hembiträdes sjukdom skaffa ersättare för

denna, enär det tillgängliga tjänarerummet upptoges av den sjuka. Något

undantag hade icke heller gjorts för det fall att hembiträdet självt vållat sin

sjukdom. Föreningen funne det uppenbart oskäligt att hembiträdet i dylikt

fall skulle beredas de föreslagna förmånerna.

De föreslagna bestämmelserna om hembiträdets rätt vid sjukdom till nödig

personlig tillsyn samt till bibehållandet av den del av lönen, som bestode i bostad

och kost, borde enligt Fredrika-Bremer-förbundets mening ej ha tvingande

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

karaktär. De lokala förhållandena, särskilt i mindre stadsvåningar nied deras

synnerligen begränsade utrymmen, kunde medföra, att genom de föreslagna

bestämmelserna en oproportionerligt tyngande skyldighet Indes på hemmet

och i all synnerhet på husmodern.

Limsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att fall torde kunna förekomma,

där rätten för hembiträdet att även efter avtalets upphörande vid sjukdom

erhålla bostad och kost jämte nödig personlig tillsyn, tills hembiträdet kunde

utan fara för liv eller hälsa flyttas från arbetsgivarens hus, skulle verka ganska

tyngande för arbetsgivaren. I själva verket skulle stadgandet innebära att,

där nembiträdet saknade medel att själv sörja för sig i nämnda avseenden,

samhällets vårdnadsplikt överflyttades på den enskilde. Några bärande skäl

för en sådan ordning syntes icke föreligga. Vidare påpekade länsstyrelsen,

att skyldigheten för arbetsgivaren att vid sjukdom bereda hembiträdet nyss

angivna förmåner borde kunna, utan att hembiträdets intresse träddes för

nära, beredas hembiträdet även å annan plats än »hos arbetsgivaren».

Landsorganisationen berör i sitt remissyttrande frågan örn hembiträdes

rätt till sjuklön och framhåller därvid att — även örn de av utredningen

åberopade skälen mot en reglering i förevarande sammanhang av detta spörsmål

icke kunde frånkännas betydelse — det dock kunde ifrågasättas, huruvida

icke frågan bort nu upptagas till reglering. Väl vore frågan så till vida i lika mån

av betydelse för andra arbetsområden som någon allmän legal reglering av

detta spörsmål icke vore genomförd. Inom åtskilliga andra arbetsområden

hade emellertid rätt till sjuklön tillförsäkrats arbetstagarna genom kollektivavtal,

därvid de i regel erhållit sådan rätt för längre tidsperioder än den,

under vilken hembiträde enligt förslaget skulle komma i åtnjutande av bostad

och kost. Hembiträdena i allmänhet saknade för närvarande och sannolikt för

överskådlig framtid möjlighet att ernå en sådan kollektivavtalsmässig reglering.

Ett fastslående av rätten till ograverad lön under en uppsägningstiden

motsvarande sjukdomstid, möjligen under förutsättning av viss minsta

anställningstid, hade med stor sannolikhet icke mött något allmännare motstånd.

Befolkning-sutreduiiigen.

Arbetsgivaren borde rimligtvis äga rätt att ombesörja bostad och kost

jämte nödig personlig tillsyn för hembiträdet även å annan plats än i arbetsgivarens

hus. Utredningen föresloge därför, att det i hembiträdesutredningens

förslag förekommande uttrycket »hos arbetsgivaren» utbyttes mot »av arbetsgivaren».

Befolkningsutredningen ansåge, att man kunde utesluta stadgandet att,

där hembiträdet icke kunde utan fara för liv eller hälsa flyttas från arbetsgivarens

hus, arbetsgivarens skyldigheter skulle fortfara till dess flyttningen

kunde ske utan sådan fara. Som hembiträdesutredningen även påpekat torde

med nuvarande tekniska möjligheter på sjuktransportväsendets område den

praktiska betydelsen av undantagsstadgandet vara ringa.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

I likhet med hembiträdesutredningen funne befolkningsutredningen ej

lämpligt att söka i förevarande sammanhang uppställa regler för sjuklöns

utgående åt hembiträde.

Yttrandena över befolkningsutredningens

förslag.

Socialstyrelsen anför:

Vissa ord i de första styckena i denna paragraf torde kunna giva anledning

till en icke avsedd tolkning. Det säges där å ena sidan, att hembiträde, i

vars löneförmåner ingå bostad och kost hos arbetsgivaren och som av sjukdom

förhindras att utföra sitt arbete, äger att »av arbetsgivaren erhålla bostad

och kost jämte nödig personlig tillsyn», och det förklaras i motiveringen till

lagtexten, att detta må kunna äga rum även å annan plats än i arbetsgivarens

hus. Men å andra sidan säges det i paragrafens andra stycke, att vissa kostnader,

bland dem sådana för »vård å sjukvårdsinrättning», skola bestridas

(i förslagets formulering: »bekostas») av hembiträdet, och i hembiträdesutredningens

betänkande II (s. 161) anföres, att såsom sjukvårdsinrättningar

böra anses även enskilda sjukhem av skilda slag. På grund härav kunde erbjudas

en möjlighet för en arbetsgivare att undgå honom eljest åliggande

kostnader genom att låta hembiträdet intagas på en sjukvårdsinrättning, även

när vård på en sådan inrättning icke är påkallad. Med hänsyn härtill synes

stadgandet böra förtydligas därhän, att vård på sjukvårdsinrättning skall bekostas

av hembiträdet i de fall, där vård på en dylik inrättning befinnes erforderlig.

Frågan örn arbetstagares rätt till lön vid sjukdom har ännu icke varit föremål

för någon allmän reglering. I den mån en reglering av hembiträdes rätt

i detta avseende kan få prejudicerande verkan å en framtida allmän arbetsavtalslagstiftning,

böra endast i händelse särskilt starka skäl tala därför en

lösning på förevarande speciella område nu genomdrivas. Med hänsyn härtill

bör frågan örn hembiträdes rätt till kontantlön under sjukdom icke nu upptagas

till behandling.

Annorlunda synes det mig förhålla sig med de naturaförmåner, som hos

arbetsgivaren boende hembiträden åtnjuta. I olika avseenden ha av statsmakterna

vidtagits åtgärder för att förhindra att den enskilde helt oförmedlat

skall kunna tvingas lämna sin bostad. Det skulle vara i hög grad

stridande mot de syftemål, som legat bakom dessa åtgärder, örn möjlighet

lämnades öppen för arbetsgivaren att visa bort hembiträdet omedelbart vid

inträffad sjukdom. Yad hembiträdets rätt till kost angår kan denna icke

skiljas från hembiträdets bostadsrätt. I de föreliggande förslagen har dessutom

stadgats, att hembiträdet skall under sjukdomstiden erhålla nödig personlig

tillsyn. Beträffande vad i nämnda uttryck skall anses innefattat får jag hänvisa

till hembiträdesutredningens motivering.

Delade meningar synas mig knappast behöva råda om det i princip berättigade

i att hembiträde under sjukdom erhåller nu nämnda förmåner. Däremot

kunna givetvis olika meningar råda om under hur lång tid arbetsgivaren

bör förpliktas svara för att hembiträdet erhåller dessa förmåner.

Tidsbestämningen i detta avseende sker i de föreliggande förslagen, till vilka

jag för egen del ansluter mig, genom uttrycket »så länge (arbets)avtalet be
-

Departe
ments
ehefcn.

s. 72 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

72

Kungl. Maj.-ts proposition nr 217.

står». Då, såsom i det föregående berörts, uppsägningstiden för ett på obestämd

tid slutet avtal utgör 14 dagar, har arbetsgivaren i dylika fall möjlighet

att efter 14 dagar bliva fri från sina förpliktelser enligt förevarande paragraf.

Beträffande tidsbestämda avtal får för uppfattning örn innebörden av förevarande

paragraf jämförelse göras med ett längre fram i lagen förekommande

stadgande örn särskild uppsägningsrätt för tidsbestämda avtal vid hembiträdes

sjukdom; för innehållet i nämnda stadgande torde jag senare få redogöra.

Da grunden för nu ifrågavarande stadgande örn hembiträdes rätt till naturaförmåner

och personlig tillsyn vid sjukdom är den hushållsgemenskap, som

är ladande mellan hembiträdet och arbetsgivaren, följer därav, såsom förut

antytts, att bestämmelsen bör äga tillämplighet allenast å hembiträden, som

ha sm bostad hos arbetsgivaren. Är hembiträdets sjukdom av den art, att

behov föreligger av vård å sjukvårdsinrättning, bör arbetsgivaren icke heller

vara skyldig att under den tid hembiträdet är intaget å sjukvårdsinrättningen

erlägga någon ersättning motsvarande hembiträdets naturaförmåner. Har arbetsgivaren

däremot föranstaltat örn att hembiträdet beredes vård annorstädes

än hos arbetsgivaren huvudsakligen för att undslippa de besvärligheter, som

hembiträdets vårdande hos arbetsgivaren skulle medfört, bör arbetsgivaren

naturligen icke på den grund bliva fri från sina förpliktelser mot hembiträdet.

I departementsförslaget har fördenskull valts den formuleringen, att arbetsgivaren

har att bereda hembiträdet bostad och kost jämte nödig personlig

tillsyn, »där ej behov av vård å sjukvårdsinrättning prövats föreligga och

intagning å sådan inrättning jämväl ägt rum».

I praktiken torde ofta komma att inträffa, att arbetsgivaren bestrider sjukvårdskostnader

för hembiträdet utöver dem, vilka åläggas arbetsgivaren i

lagen. Givetvis erhåller arbetsgivaren därigenom en fordran å hembiträdet.

För undanröjande av varje tvekan härom synes emellertid lämpligt att, såsom

hembiträdesutredningen föreslagit, uttrycklig anvisning härom lämnas i lagen.

8 §■

(Ilembiträdesutredningens förslag.) (Befolkning sutredning ens förslag.)

8 §• 8 §.

Hembiträde tillkommande kontant Hembiträde tillkommande kontant

lön skall, där ej annat överenskom- lön skall utbetalas för kalendermånad

mits, utbetalas för kalendermånad å i sista söckendagen i månaden,

sista söckendagen i månaden.

Ifrågavarande stadgande, mot vilket erinran ej framställts i remissyttrandena,

har i 8 § departementsförslaget upptagits i den av hembiträdesutredningen

föreslagna lydelsen.

9

(Uembiträdesutredningens förslag.)

9 §;

Ordinarie arbetstid skall, ändå att

annat förbehåll skett, sluta senast

klockan 19.

§■

(Befolkningsutredningens förslag.)

9 §•

Arbetstiden skall sluta senast

klockan 19. Har arbetstidens slutpunkt

genom särskild överenskom
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Majits proposition nr 217.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

I lanthushåll må dock, när avtal

därom träffats, den ordinarie arbetstiden

för månaderna april—september

sluta senast klockan 20.

(Befolkning sutredning ens förslag.)

melse bestämts senare, är sådan överenskommelse

ej gällande.

I egentliga jordbrukshushåll må

dock efter särskild överenskommelse

mellan parterna arbetstiden för månaderna

april—september sluta senast

klockan 20.

För hembiträde, som anställts för

att uteslutande elller huvudsakligen

sköta barn (barnsköterska eller barnhusa),

gälla ej bestämmelserna om

arbetstidens slutpunkt.

Hembiträdesut red ningen.

Under rubriken Arbetstiden inom hembiträdesyrket ha i det föregående

uppgifter lämnats örn den tidpunkt på dagen, från vilken kvällsledighet — i

stadshushåll respektive på landet — regelmässigt plägar åtnjutas.

Beträffande hembiträdes rätt att förfoga över sin tid efter arbetets slut på

dagen lämnar hembiträdesutredningen, såvitt angår hembiträden i stadshushåll,

följande från den av socialstyrelsen anordnade enquéten hämtade uppgifter:
Enligt

arbetsgivaruppgifterna skulle cirka 9/io av de redovisade 3 181 hembiträdena

i stadshushåll (med bostad hos arbetsgivaren) äga förfoga över sin

tid efter arbetets slut för dagen. Socialstyrelsen framhåller emellertid, att

därmed icke torde vara sagt, att vederbörande få gå ut örn kvällarna. Styrelsen

anför härom:

»Då det angives, att hembiträdena skulle vara lediga alla kvällar efter

arbetstidens slut, måste den reservationen göras, att för en del hembiträden

denna ledighet endast torde innebära rätt för vederbörande att vistas på sitt

rum eller syssla med arbete för egen räkning. Relativt få husmödrar ha meddelat,

att deras hembiträden ha bestämda frikvällar (vanligen 1 å 2 per vecka).

Vid dylika tillfällen får hembiträdet ofta sluta sitt arbete något tidigare än

eljest och har rätt att tillbringa kvällen ute. Det framhålles i några fall, att

även övriga kvällar i regel äro lediga, ehuru man kommit överens örn att hembiträdet

då skall stanna inne, därest husmodern så önskar. Ibland bär man

det ordnat så, att hembiträdet måste stanna inne en eller ett pär bestämda

kvällar i veckan men för övrigt har rätt att gå ut, sedan arbetet för dagen är

slut. Ett trettiotal husmödrar av samtliga, som lämnat uppgifter, ha meddelat,

att deras hembiträden icke äga rätt att förfoga över sin tid efter arbetstidens

slut, vilket vanligen motiverats med att de måste passa barnen. Ytterligare

ett trettiotal har uppgivit, att vederbörande visserligen är ledig men

måste ''sätta in tebricka vid niotiden’ e. d.»

Yid enquéten framställdes till hembiträdena i stadshushåll en förfrågan

örn de i regel finge gå ut utan särskilt tillstånd, sedan dagens arbete vöre avslutat.

Av de redovisade 1 994 hembiträdena (med bostad hos arbetsgivaren)

uppgåvo närmare 8/.3 att de i regel icke behövde inhämta tillstånd, medan något

över 1/s uppgåvo, att de icke finge gå ut utan lov. Ett fåtal meddelade, att

de hade bestämda frikvällar eller att de måste vara inne vissa kvällar i veckan

men för övrigt hade rätt att gå ut. Socialstyrelsen anför i anslutning härtdl

följande.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

x>Det vanligaste bland de klagomål, som hembiträdena framföra, avser jämte

arbetstidens längd den bundenhet, som de känna genom att ej få fritt disponera

över sin tid, sedan arbetet för dagen är slut, såsom förhållandet är inom

andra yrken. Redan att be om lov för att få gå ut örn kvällarna synes för många

utgöra ett tvång, som de ha svårt att finna sig i, helst örn de, såsom ibland

synes vara fallet, måste redogöra för, vart de ämna gå och lova vara hemma

till ett bestämt klockslag. Mindre vanligt är av allt att döma, att de anställda

överhuvudtaget icke få gå ut örn kvällarna, men att detta förekommer, framgår

av åtskilliga uttalanden.»

Enligt de upplysningar, som vid enquéten erhållits från arbetsförmedlingsanstalter,

husmodersföreningar samt vissa sakkunniga institutioner och skolor

skulle det vara vanligt, att hembiträdena fritt förfogade över sin tid efter arbetstidens

slut, men det framhölls, att förhållandena vore mycket olika i olika

familjer och att denna fråga utgjorde en av de mest brännande. Det betonades,

att kraven på personlig uppassning understundom vore så stora, att hembiträdenas

ledighet därigenom bleve i hög grad inskränkt.

Beträffande hembiträden i lanthushåll framgick vid enquéten, att de allra

flesta husmödrarna funno det i sin ordning, att hembiträdet fritt disponerade

sin tid efter arbetets slut utan att arbetsgivaren hade kännedom örn hennes

förehavanden; vissa husmödrar uppgåvo dock att man helst såg, att hembiträdet

meddelade när hon gick ut, och att hembiträdet ofta frivilligt talade örn

vart hon gick. Emellertid anmärktes, att hembiträdet vid enstaka tillfällen

måste stanna hemma efter den ordinarie arbetstidens slut t. ex. vid bjudningar

eller för att passa barn, då husbondfolket var bortbjudet. Hembiträdena

syntes beträffande tiden efter det ordinarie arbetet slut hävda sin självbestämmanderätt

och några husmödrar uppgåvo till och med att hembiträdet

genast slutade sin anställning, örn man sökte hindra henne att gå ut örn

kvällarna.

Sammanfattningsvis anför utredningen, att hembiträdena i lanthushåll i

större utsträckning än stadshembiträdena förfogade över sin tid, sedan det

regelmässiga arbetet för dagen vore avslutat. Stadshembiträdena syntes i

större utsträckning än hembiträdena i lanthushåll få utföra visst extra arbete

örn kvällarna såsom vid bjudningar o. d.

Beträffande sättet för reglering av ledigheten efter den regelmässiga arbetstidens

slut anför utredningen:

En reglering härutinnan synes lämpligen böra åstadkommas genom ett

stadgande — av tvingande natur — angående den tidpunkt, vid vilken den

ordinarie arbetstiden senast skall sluta, jämte erforderliga bestämmelser

angående övertidsarbete. Att hembiträdet efter arbetstidens slut äger att

fritt förfoga över sin tid ligger i sakens natur. Vid fastställandet av nyssnämnda

tidpunkt för den ordinarie arbetstidens slut bör ledning hämtas från

de sedvänjor härutinnan, för vilka tidigare redogjorts. Enligt dessa sedvänjor

är den vanligast förekommande tidpunkten för det dagliga arbetets

slut, såvitt stadshushallen angar, kl. 19 å 20. Även för landsbygdens vidkommande

uppges flertalet av de redovisade hembiträdena i regel sluta sitt

arbete vid nyssnämnda tid, dock att en viss förskjutning efter årstiderna

gärna sker, så att arbetet på sommaren utsträckes längre men till gengäld

slutar tidigare vintertid. Vilken sluttid, som bör bestämmas vid en regie
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ring i lagstiftningens form av hembiträdenas arbetstid, lärer vara en ren avvägningsfråga.

Å ena sidan torde beaktas, att hembiträdets arbetstid med

nödvändighet måste sluta senare än vad husfaderns och övriga eventuellt förvärvsarbetande

familjemedlemmars arbetstid i allmänhet slutar. Å andra

sidan måste man emellertid tillse, att den ordinarie arbetstiden icke bestämmes

att sluta så sent, att hembiträdenas kvällsledighet blir oskäligt beskuren. Utredningen

har trott sig träffa ett lämpligt avgörande, då den ordinarie arbetstiden

-— i anslutning till vad mycket ofta redan nu är brukligt — föreslagits

skola sluta senast kl. 19. Med en dylik avgränsning av arbetstiden synes man

icke i alltför hög grad lägga hinder i vägen för den särskilt i de större städerna

förekommande vanan med en sen middagsmåltid; därest med angiven

begränsning av arbetstiden diskning eller annat efterarbete efter middagsmåltiden

icke medhinnes, lärer detta arbete få anstå till påföljande dag, där icke

överenskommelse träffas örn övertidsarbete på sätt nedan angives. Vad åter

angår de hem, där man regelmässigt plägar äta kvällsmat, torde arbetet med

sagda måltid — där den infaller efter kl. 19 — fa sa ordnas, att hembiträdet

iordningställer måltiden under den ordinarie arbetstiden, medan serverandet

av maten får ankomma på husmodern eller annan familjemedlem, allt såvitt

icke överenskommelse träffas örn övertidsarbete. Emellertid, må framhållas,

att utredningen ingalunda förbiser, att den angivna begränsningen av arbetstiden

kan komma att på sina håll medföra olägenheter och kanske i en ael

fall föranleda någon omläggning av måltidsvanorna. Dock torde med hänsyn

särskilt till den föreslagna möjligheten att träffa avtal örn öveitidsaibete

svårigheterna icke vara så stora, som man i förstone kanske är benägen att tro.

Från den angivna regeln, att den ordinarie arbetstiden skall sluta senast

kl. 19, har föreslagits ett undantag, nämligen med avseende på lanthushållen.

Här har föreslagits att, när parterna äro därom ense, den ordinarie arbetstiden

för månaderna april—september må sluta senast kl. 20. Detta u ridantagsstadgande

har föranletts därav, att sommarhalvåret ju är jordbrukets bråda

tid, då utearbetet merendels bedrives med en mycket lång daglig arbetstid,

och att det med hänsyn härtill synts påkallat att jämväl med avseende å det

husliga arbetet lämna möjlighet öppen till en något längre ordinarie arbetstid.

Det må i detta sammanhang erinras om att lantarbetstidslagen för motsvarande

period medgiver uttagande av en längre daglig arbetstid, än eljest, därvid sistsagda

lag dock anger den period, varunder längre arbetstid sålunda må uttagas,

till vecka vars första söckendag infaller under tiden.april—september; fullständif''

överensstämmelse med lantarbetstidslagens ifrågavarande .bestämmelse

har emellertid icke ansetts erforderlig, utan har i det framlagda föislaget tidsbestämningen

något förenklats. .. ..

I förevarande sammanhang må även ett annat spörsmål beröras, nämligen

frågan örn en eventuell förlängning av den ordinarie arbetstiden viss

eller vissa dagar i veckan i och för tillsyn eller övervakning av barn. Otvivelaktigt

vore det för de husmödrar, som ha minderåriga barn, av synnerligt

värde örn den ordinarie arbetstiden bestämdes att även omfatta en eller annan

kväll i veckan, vilka kvällar sålunda skulle bliva husmoderns »frikvällar».

Frågan lärer böra tillmätas särskild betydelse just i dessa dagar, då de sjunkande

födelsesiffrorna utgöra ett av våra mest brännande problem. Det torde

nämligen icke kunna förnekas, att bland alla de faktorer av skilda slag, som

föranlett och föranleda den låga nativiteten i vårt land, även ingår mödrarnas

tilltagande olust inför den bundenhet, som förekomsten av småbarn i hemmet

regelmässigt medför. En lagregel av den föreslagna innebörden, enligt vilken

hembiträdenas ordinarie arbetstid alltid skulle sluta senast kl. 19, kan därför

för mödrarnas vidkommande synas lägga sten på börda och därigenom komma

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

att ytterligare öka obenägenheten att sätta barn till världen. Utredningen har

även med hänsyn till vad sålunda anförts övervägt, att från regeln örn arbetstidens

slut kl. 19 föreslå ett undantagsstadgande för hembiträden, anställda

i familjer med barn; en dylik regel skulle exempelvis vara av den innebörden,

att i den ordinarie arbetstiden skulle två kvällar i veckan ingå sådan »vakttjänst»,

varom här är fråga. Emellertid har denna tanke likväl övergivits. Det

torde nämligen vara mycket problematiskt, örn den ifrågasatta anordningen

verkligen skulle vara till fördel för familjer med småbarn. Redan nu är det,

som bekant, svårare för dessa familjer att få goda hembiträden än för de

barnlösa familjerna. Och skulle man lagfästa en regel, enligt vilken den ordinarie

arbetstiden skulle vara längre för hembiträdena i de barnägande familjerna,

ligger det tvivelsutan nära till hands att antaga, att hembiträdena skulle

— ännu mer markerat än vad för närvarande är fallet — undvika att taga

tjänst hos familjer med barn. Den ifrågasatta lagregeln kan sålunda tänkas

verka i rakt motsatt riktning mot vad man med densamma åsyftade. Utredningen

har därför låtit detta förslag falla. Det helt visst mycket behjärtansvärda

syfte man med det diskuterade förslaget velat tillgodose har utredningen

i stället sökt beakta vid utformandet av reglerna för övertidsarbete.

Nu ifrågavarande bestämmelser böra enligt utredningen vara av tvingande

natur och ha karaktären av minimibestämmelser. Detta innebure, att en överenskommelse,

varigenom ett hembiträde frånsäga sig rätt till fritid eller åtnöjt

sig med sämre förmåner därutinnan än lagen angåve, skulle vara ogiltig

och utan verkan. Av lagstiftningens minimikaraktär följde vidare, att den

icke riktade sig mot redan nu till äventyrs utgående bättre fritidsförmåner

eller utgjorde något som helst hinder för de hembiträden, som så kunde, att

i fortsättningen förvärva sig sådana bättre förmåner. Det vore alltså endast

överenskommelse, varigenom avsåges att till hembiträdets nackdel ändra på

de i lagen givna bestämmelserna, som saknade rättslig verkan. Skulle ett ingånget

avtal delvis innebära sämre och delvis bättre förmåner än vad i lagen

angåves, t. ex. senare kvällstid men mera egentlig fritid, torde de överenskomna

bättre förmånerna böra gälla, medan däremot i stället för den överenskomna

kvällsledigheten skulle gälla vad i lagen därutinnan angåves.

Yttrandena ever hembiträdesutredningens

förslag.

I ett stort antal yttranden ha framhållits de svårigheter, som särskilt i de

större städerna, komme att förorsakas av att tidpunkten för det ordinarie

arbetets slut på dagen fastställts till kl. 19. Yrkanden örn uppmjukning av

nämnda bestämmelse ha framställts. Emellertid konstateras i några av dessa

yttranden, att den dagliga arbetsidén skulle bliva alltför lång, örn tidpunkten

för det ordinarie arbetets avslutande sattes senare än kl. 19, varför förslaget

tillstyrkes.

Socialstyrelsen framhåller, att det i de större städerna numera vore alltmera

vanligt, att middagsmålet — bland annat med hänsyn till den tidrymd,

som erfordrades för de arbetande familjemedlemmarna att förflytta sig från

arbetsplatsen till hemmet — icke kunde sättas till tidigare tidpunkt än kl. 18,

ofta än senare. I sådana fall framträdde tydligt den stora skillnaden mellan

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

olika hembiträden i fråga om möjligheterna att snabbt utföra dagens avslutningsarbeten.

Det kunde åtminstone för husmödrarna icke sägas innebära

en tillfredsställande lösning att, såsom utredningen förordade, låta middagsdisken

kvarstå till påföljande morgon. Starka skäl talade därför för en framflyttning

av tidpunkten för arbetets avslutande från kl. 19 till 19.30. Styrelsen

skulle med hänsyn till det obestridliga behovet inom storstäderna av ätt det

husliga arbetet finge pågå något längre än till kl. 19 helst ha velat se att

kl. 19.3 0 fastställdes som slutpunkt för arbetstiden. Emellertid måste beaktas,

att det kunde vara möjligt, att vid en sådan lösning av frågan en tendens

skulle framträda att låta arbetet pågå ändå till kl. 19.3 o även i de hem, där

några särskilda skäl, som oundvikligen föranledde därtill, icke förelåge. Självfallet

borde den önskan respekteras, som funnes hos hembiträdena, att sa snart

som möjligt få slutföra arbetet, så att fritiden icke började alltför sent. Med

hänsyn därtill syntes man icke kunna fastställa den generella tidpunkten för

arbetets slut till senare än kl. 19. Styrelsen ville emellertid förorda ett

system, varigenom tidpunkten för arbetets normala avslutande fastställdes

till kl. 19 i allmänhet och till kl. 19.3 0 för den händelse en mot den salunda

gjorda förlängningen av arbetstiden svarande ledighet bereddes hembiträdena

som kompensation. Lagtekniskt skulle skillnaden mellan det arbete, som

bomme att ligga mellan kl. 19 och 19.3 0, samt det arbete, som kunde komma

att utföras efter sistnämnda tidpunkt, bliva, att någon särskild överenskommelse

angående övertidsarbete ej skulle förutsättas för arbete före kl. 19.3 0

samt att kompensation i form av annan ledighet alltid skulle givas och fråga

örn övertidsersättning förty ej skulle uppkomma.

Även riksförsäkringsanstalten framhäver starkt de svårigheter, som —

särskilt i de större städerna — skulle uppkomma genom att tidpunkten för

det ordinarie arbetets slut fastställdes till kl. 19. Anstalten pekar särskilt på

de affärsanställda och på det betydande antal i allmän eller enskild tjänst

anställda befattningshavare, som på grund av sina tjänstgöringsförhållanden

intoge sin huvudmåltid sent på eftermiddagen efter slutat arbete. Därest

såväl man som hustru hade sådan arbetstid, kunde hembiträdet av lättförklarliga

skäl ofta icke beredas någon som helst kompensation för utfört övertidsarbete

i form av ledighet under den ordinarie arbetstiden. Trots nu anförda

förhållanden funne anstalten sig böra avstå från att föreslå en senare

tidpunkt för arbetets avslutande. Det måste nämligen, anför anstalten, i

socialt hänseende anses otillfredsställande med en så lång arbetstid, som

skulle bliva fallet, örn tidpunkten för det ordinarie arbetets avslutande i hushållen

i allmänhet sattes senare än kl. 19. Ihågkommas bordo att tidpunkten

för arbetets påbörjande icke fastslagits i lagen och att, med hänsyn till de

skiftande förhållanden, varunder det husliga arbetet bedreves, en sådan tidpunkt

ej holler lämpligen kunde fastställas. Det husliga arbetet torde för

hembiträdets del som regel taga sin början någon timme innan hushållets i

förvärvsarbete sysselsatta medlemmar skulle begiva sig till arbetsplatsen, i

familjer med barn i skolåldern åtskilligt tidigare.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Yrkanden örn uppmjukning av bestämmelsen om tidpunkten för det ordinarie

arbetets slut på dagen lia framställts av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna

t Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus,

Hallands, Alvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och Gävleborgs

Ian Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Fredrika-Br emerdörbundet

och svenska lantarbetsgwareföreningen. I den mån motförslag framläggas gå

dessa som regel ut på en framflyttning av tidpunkten till kl. 19.30. Länsstyrelserna

i Södermanlands, Jönköpings och Malmöhus län föreslå skyldighet

tor hembiträdet att en eller annan dag i veckan tjänstgöra efter kl. 19 oavsett

örn arbetsgivaren hade småbarn eller ej. Sistnämnda länsstyrelse framhåller

att örn man inskränkte antalet sådana dagar till en i veckan kunde icke rimngtvis

sagås att man trätt hembiträdets rätt för nära. Blotta tillvaron av en

agfast regel örn denna skyldighet skulle vara ägnad att främja det intresse

et har gällde, nämligen att husmödrar i familjer med mera begränsade ekonomiska

resurser skulle kunna utan alltför betungande offer erhålla någon

Inkvall for deltagande i umgänge eller för besök å teater, biograf eller dylikt.

Såsom en menlig följd av att det ordinarie arbetet bestämmes skola sluta

kl. 19 framhålla länsstyrelserna i Älvsborgs och Värmlands län, att bestämmelsen

i vissa fall motverkade det legitima önskemålet, att familjen skall

unna något så nar helt samlad och i relativ ro avsluta dagens huvudmåltid.

. bvenska lantarbetsgivareföreningen påpekar, att vid åtskilliga egendomar

saval större som mindre arbetet i ladugården regelmässigt måste pågå till

kl. 19 Därest i dylikt fall djurskötaren hade kosten i arbetsgivarens hushåll

vore det tydligt, att hushållsarbetet därstädes ej kunde avslutas förr än vid

en senare tidpunkt För jordbrukets del vore det med hänsyn därtill nödvändigt

att tidpunkten för det husliga arbetets avslutande ej heller under

vinterhalvaret fastställdes till tidigare klockslag än kl. 20.

Befolkningsutredningen.

Utredningen laar undersökt, örn det ej skulle vara möjligt att fixera även

en tidigaste punkt för arbetets början på morgonen, förslagsvis kl. 6. Denna

inskränkning i arbetstiden skulle främst bliva av betydelse för sådana lantushall,

dar hembiträdet aven deltoge i mjölkningsarbetet. För att söka utröna

hur de närmast sakkunniga myndigheterna på området såge på möjligleten

av en sadan inskränkande bestämmelse har utredningen gjort förfrågan

arom hos svenska mejeriernas riksförening och vissa hushållningssällskap

rliksforenmgen har därvid meddelat följande.

nr4lIn°P ettsäkerligei1 synnerligen stort antal lanthushåll, särskilt vid mindre

I vis a fa 1 t°orrdJ° brnk’ df+ltar det anställda hembiträdet i mjölängen

1 vis.,a fall tolde man ha att rakna med att hon har att ensam utföra miolk

ningen av hela besättningen på gården mjolJi
tidnuXÄ^ingen

verIftälle,S P tider- som 1 ^gel bestämmas av den

är ; 5 ’td mjölken avhamtas vid vägen av mjölkskjutsarna. Denna tidpunkt

\ sm. ^r beroende av avstandet till mejeriet från gården. I de fall då

garden ar belägen pa ett längre avstånd från mejeriet, i första hand de gårdar

som aro belägna vid andpunkten av transportlinjen, torde mjölken avhämtas

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

så tidigt som före kl. 7 f. m. I sådant fall måste mjölkningen påbörjas vid

5-tiden på morgonen, så att dels hela besättningen hinner avmjölkas, dels

mjölken avkylas och dels föras till uppsamlingsplatsen vid vägen.

Ett genomförande av förslaget skulle, då hembiträdet deltager i mjölkningen,

leda till antingen att morgonmjölken från de gårdar, som äro belägna

långt från mejerierna, icke kunna levereras till dessa eller ock att tidpunkten

för transporternas påbörjande finge uppskjutas. Båda dessa alternativ innebära

uppenbara nackdelar. Jämväl under fredsförhållanden är det angeläget,

att mjölken i största möjliga utsträckning levereras till mejerierna och att

alltför lång tid icke förflyter mellan mjölkningen och inleveransen till mejeriet.

Att vad som nu sagts är oundgängligen nödvändigt under den nuvarande

krissituationen, torde icke behöva påpekas. Yad så_ angår det andra

alternativet, att tidpunkten för mjölktransporternas påbörjande skulle uppskjutas,

så är detta för mejeriernas vidkommande förenat med den största

olägenhet såsom medförande en omläggning av hela driften, då mjölken icke

skulle inkomma till mejerierna förrän i vissa fall betydligt senare än nu. Under

de tider då mjölkleveranserna äro särskilt stora, skulle detta kunna leda till

att den sammanlagda invägningen under en dag icke kunde avverkas.

Med hänsyn till mjölkhushållningen anser sig riksföreningen på grund av

vad som anförts ha skäl att bestämt avstyrka genomförandet av den ifrågasatta

bestämmelsen.

Skulle en bestämmelse av förevarande slag ändock anses böra införas,

anser sig riksföreningen icke kunna underlåta att påpeka, att den kan leda till

att husmödrarna nödgas verkställa mjölkningen under tid, då hembiträdet

skulle äga rätt till vila. Huru detta skulle uppfattas av lantbrukarna, torde

här icke behöva nämnas, särskilt i de fall, då husmödrarna på grund av uppnådd

ålder och inträdande minskad arbetsförmåga anställt hembiräde för vinnande

av lättnad i arbetet.

Av de tillfrågade hushållningssällskapen — Östergötlands, Malmöhus,

Gävleborgs och Västerbottens läns hushållningssällskap — avstyrka de tre

förstnämnda förslaget, medan Västerbottens läns hushållningssällskap tillstyrker

detsamma.

Befolkningsutredningen anför för egen del:

Befolkningsutredningen har känt sig tveksam örn de gjorda invändningarna

verkligen ha tillräcklig bärkraft. Lagstadgade bestämmelser örn hembiträdenas

arbetsförhållanden föreslås till införande, därför att man vill undvika

sådana arbetsförhållanden, som avskräcka den kvinnliga arbetskraften

att ägna sig åt hembiträdesyrket. Hen tidiga morgonmjölkningen utgör otvivelaktigt

ett motiv för arbetskraften att söka sig från jordbrukshem och till

andra sysselsättningsgrenar. Het förefaller sannolikt, att det borde vara lättare

att rationalisera arbetet inom mejerihanteringen än att bibehålla arbetsförhållanden,

som uppenbarligen måste bidraga till att försvåra arbetsanskaffningen

för jordbruket. Skulle denna väg icke vara framkomlig, borde det

likväl inte vara omöjligt att stadga en viss begynnelsetid, exempelvis kl. 6.

Skulle mjölkningsarbetet kräva tidigare begynnelsetid, finge parterna träffa

överenskommelse härom, varvid hembiträdet garanterades antingen kompensation

i form av ledighet eller viss ersättning, vars storlek icke behövde fixeras

i lagen. Henna ståndpunkt har utredningen intagit, när det gällt den

s. k. vakttjänsten hos barnfamiljerna, vartill utredningen återkommer under

nästa paragraf.

Inför de sakkunniga myndigheternas bestämda avstyrkande har befolkningsutredningen

emellertid avstått från att framlägga förslag örn en fixerad

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

tid för arbetets början på morgonen. Denna sak får alltså tills vidare bli beroende

av omständigheterna i det särskilda fallet och bli föremål för överenskommelse

mellan parterna vid arbetsavtalets ingående.

Yttrandena över befolkningsutredningens

förslag.

Svenska arkets givareförening en finner det orimligt att i lagen generellt

stadga, att arbetstiden skulle sluta kl. 19 och att det måste bero av särskild

överenskommelse mellan arbetsgivaren och hembiträdet, örn något arbete

skulle utföras därutöver. Vid fastställandet av detta klockslag hade

man uppenbarligen icke tagit någon hänsyn till att särskilt i städerna dagens

huvudmåltid ofta icke kunde vara avslutad vid denna tidpunkt med

hänsyn till den arbetstid, som familjemedlemmarna själva hade att iakttaga

i sitt dagliga arbete. Att en dylik bestämmelse ur befolkningspolitisk synpunkt

vore uppenbart skadlig sade sig självt.

Särbestämmelsen för jordbruksliushåll avstyrkes av statens arbetsmarknadskommission,

riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund och svenska landsbygdens kvinnoförbund. Kommissionen

säger sig icke finna välbetänkt att på detta sätt ställa arbetskraften i jordbrukshushållen,

där som regel hembiträdena finge börja sitt arbete tidigare

än i andra hushåll, i en i formellt hänseende sämre ställning än andra hembiträden

vad beträffade arbetstidens slutpunkt. Därest så skedde kunde förväntas,

att jordbrukshushallen, som redan nu hade avsevärda svårigheter

att erhålla tillräckligt med arbetskraft, skulle få sin konkurrensförmåga i

detta hänseende ytterligare nedsatt.

Vad beträffar tidpunkten för arbetets början påpekar landsorganisationen,

att i fråga örn andra hembiträden än de i lanthushåll anställda något

hinder icke mötte att i lag fastställa den tidigaste tidpunkten för arbetets

början till kl. 6. Gentemot farhågan att ett sådant fastställande skulle kunna

bliva normerande och föranleda arbetsgivarna att kräva att arbetet påbörjades

tidigare än vad som vore nödvändigt genmäler landsorganisationen

att då arbetstidens faktiska förläggning givetvis skulle ankomma på avtal

mellan parterna nämnda farhåga icke vore av sådan praktisk betydelse att

hänsyn till densamma borde förhindra en reglering av frågan. Avsaknaden

av regler örn »morgonarbetstid» kunde enligt landsorganisationen uppenbarligen

lätt göra bestämmelserna örn kompensation för kvällsarbetstid

illusoriska.

Ordet barnhusa bör, enligt vad högerns centrala kvinnoråd framhåller,

utgå dels på grund av att uttrycket barnhusa kunde tolkas på olika sätt

och därigenom erbjöde möjlighet till undanflykter från lagen, dels ock enär

rekryteringen kunde försvåras, örn ifrågavarande kategori ställdes utanför

bestämmelserna örn arbetstidens slutpunkt. Ett helt annat förhållande förelåge

beträffande barnsköterskor, som i regel anställdes för kortare tid.

Hembiträdesföreningarnas centralkommitté säger sig vara tveksam örn lämpligheten

av att i fråga örn fritiden göra undantag för barnhusor, enär denna

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

kategori av hemarbetande vore att jämställa med hembiträden utan särskild

utbildning för barnavård. De utförde i hem, där husmodern hade förvärvsarbete

utom hemmet, alla liemsysslor. Kommittén befarade, att genom en

sådan undantagsbestämmelse situationen för familjer med barn skulle ytterligare

försvåras, enär bestämmelsen direkt uppmuntrade till anställning i

barnlösa familjer.

Lagen är, såsom förut nämnts, avsedd att innefatta en fritidsreglering.

Den primära uppgiften blir vid sådant förhållande att bestämma, när på

dagen arbetet ordinärt skall börja och sluta.

Vad beträffar tidpunkten för arbetets början har man emellertid vid de

överväganden, som av hembiträdesutredningen och befolkningsutredningen

ägnats denna fråga, ansett sig nödsakad avstå från att meddela några bestämmelser.

Anledningen härtill är de särskilda förhållanden, som i jordbrukshushåll

råda därutinnan att hembiträdena ofta lia att deltaga i mjölkningsarbetet.

Distributionstekniska skäl nödvändiggöra, att mjölkningsarbetet

på många håll påbörjas före kl. 6. Utan en närmare utredning

örn möjligheten att undanröja hindren för ett senare påbörjande av mjölkningsarbetet

torde det icke låta sig göra att fastställa en generell regel

örn den tidpunkt, då hembiträdena skola påbörja sitt ordinarie arbete. Att

reglera frågan allenast för stadshushållens vidkommande synes mig icke

heller möjligt, enär den särställning för jordbrukshushållen, som därigenom

skulle markeras, kan antagas än ytterligare öka obenägenheten att antaga

hembiträdesplats i jordbrukshushåll. Den beklagliga ofullständighet, som

måste anses vidlåda en fritidsreglering, vilken icke befattar sig med tidpunkten

för det ordinarie arbetets början, torde därför icke kunna för

närvarande hävas.

När det gäller att bestämma tidpunkten för det ordinarie arbetets slut,

möter man den i flera remissyttranden omliandlade svårighet, som sammanhänger

med de sena måltidsvanorna i våra större städer. Det har därför i

åtskilliga remissyttranden föreslagits, att tidpunkten för det ordinarie arbetets

slut, vilken av hembiträdesutredningen och befolkningsutredningen föreslagits

till kl. 19, skulle flyttas till kl. 19.so. Häremot talar med styrka

den omständigheten att hembiträdenas ordinarie arbetstid även utan en

sådan förskjutning av tidpunkten för dess slut blir avsevärt längre än inom

de yrken, som beträffande den kvinnliga arbetskraften stå i konkurrensförhållande

till liembiträdesyrket. Det kan också befaras, att i händelse

ändring av förslagen i sådan riktning skulle företagas tiden mellan kl. 19

och 19.3 0 skulle utnyttjas även av arbetsgivare, som skulle kunna äga möjlighet

att förlägga middagsmålet till tidpunkt före kl. 18. "Vid en avvägning

av de motsatta partsintressen, som här göra sig gällande, bör även beaktas,

att någon begränsning i möjligheten att efter överenskommelse med hembiträdet

påkalla övertidsarbete icke är föreslagen annat än i fråga örn minderåriga

hembiträden samt att, enligt vad jag i det följande ämnar föreslå,

kompensationen för övertidsarbete i första hand skall utgå i form av mot
Bihang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. 210 44 6

Departe
ments
chefen.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

svarande fritid å annan tid. Jag vill erinra om att anordningar måste vidtagas

för att hembiträdet skall komma i åtnjutande av ledighet en vardag i veckan

efter kl. 14. Det torde icke såsom allmän regel kunna göras gällande, att

hembiträdets fritid omöjligen kan för vecka utökas med det mått av kompensation,

som svarar mot en halv timmes övertid under de av veckans

dagar, då familjemedlems förvärvsarbete hindrar förläggandet av middagsmålet

till sådan tidpunkt att hembiträdets arbete kan vara avslutat kl. 19.

Jag finner därför icke tillräcklig anledning föreligga till ändring av vad

hembiträdesutredningen och befolkningsutredningen föreslagit på denna

punkt.

Den bestämmelse örn möjlighet till utsträckning under månaderna april—

september av arbetstiden i jordbrukshushåll, som ingår i de föreliggande

förslagen, har upptagits jämväl i departementsförslaget. Trots de olägenheter,

som med hänsyn till rekryteringen av hembiträden till jordbrukshushåll

äro förenade med en dylik särbestämmelse, torde den icke kunna undvaras,

enär under den för jordbruket bråda årstiden de med sådd och skörd

sysselsattas arbete icke kan städse avslutas å sådan tid, att hembiträdets

åligganden i sin tur kunna fullgöras till kl. 19.

I befolkningsutredningens förslag innehåller 9 § slutligen ett stadgande av

innehåll att bestämmelserna om arbetstidens slutpunkt ej gälla för hembiträde,

som anställts för att uteslutande eller huvudsakligen sköta barn (barnsköterska

eller barnhusa). Att 9 § i hembiträdesutredningens förslag ej innehåller

något motsvarande stadgande beror därpå att enligt 2 § i dess förslag barnsköterskor

— dock endast examinerade — äro helt undantagna från lagens

tillämpning. Att lagens kvällstidsreglering icke kan gälla för dem, vilka

ha till huvudsaklig uppgift att sköta barn, synes ostridig! Genom befolkningsutredningens

formulering av stadgandet synes emellertid risk föreligga

för försök att kringgå lagen genom att giva beteckningen barnhusa åt en befattning,

där skötseln av barn icke utgör huvudsaken. I departementsförslaget

har därför, utan att respektive befattningar givits någon benämning,

allenast stadgats, att nu ifrågavarande paragraf icke är tillämplig, där uppgiften

uteslutande eller huvudsakligen består i att sköta barn.

10 §.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

11 §•

Hembiträde äger åtnjutafritid under

minst följande tider:

a) var tredje söndag eller annan

allmän helgdag, därvid fritiden skall

räknas från den ordinarie arbetstidens

slut föregående dag till tidpunkten för

arbetets början påföljande dag,

(Befolkningsutredningens förslag.)

11 §•

Hembiträde äger åtnjutafri tidunder

minst följande tider:

a) antingen var tredje söndag eller

annan allmän helgdag, därvid fritiden

skall räknas från arbetstidens slut

föregående dag till tidpunkten för

arbetets början påföljande dag,

eller varannan sön- eller helgdag

under tiden från kl. 13 till tidpunkten

för arbetets början påföljande dag,

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

83

(Hembiträdesutredningens förslag.)

b) en vardag varje vecka efter kl.

14, samt

c) den 1 maj efter kl. 13, för såvitt

fritid nämnda dag ej åtnjutes jämlikt

stadgandet under a);

dock att, när avtal därom träffats,

kelgdagsfritiden i stället må förläggas

till varannan sön- eller helgdag ock

avse tiden från kl. 13 till tidpunkten

för arbetets början påföljande dag.

Innefattar avtalet i något avseende

mindre förmåner för hembiträdet än

ovan sägs, vare avtalet i sådan del

ogillt.

Där annan överenskommelse ej träffats,

skall helg dag sfritid åtnjutas första

gången å tredje sön- eller helgdagen eller,

där helgdagsfritiden skall förläggas till

varannan sådan dag, å andra sön- eller

helgdagen efter anställningens början

samt vardagsfriheten förläggas till onsdagarna.

Hembiträdesutredningen.

De av socialstyrelsen gjorda statistiska undersökningarna omfattade även

frågan örn förekomsten över huvud av söndags- respektive vardagsledighet

samt örn förläggningen av denna fritid för de hembiträden, som kommo i

åtnjutande därav. A sid. 91—98 i utredningens betänkande lämnas en redogörelse

härför, till vilken hänvisas. Här skola endast återgivas några sammanfattande

resultat av undersökningarna.

Beträffande hembiträden i stadshushåll yttrar socialstyrelsen rörande de

vunna upplysningarna:

Det ligger i sakens natur, att man på grundval av de föreliggande uppgifterna

rörande hembiträdenas fritid knappast kan fälla något generellt omdöme

beträffande frågan örn hembiträdenas mera regelbundna ledighet. Att

det icke är ovanligt, att de i husligt arbete anställda över huvud taget sakna

dylik ledighet, synes likväl framgå därav, att så uppgivits vara förhållandet

beträffande nära av de hembiträden, örn vilka husmödrarna lämnat uppgifter,

och över Vs av de hembiträden, som själva besvarat de utsända frågeformulären.

För de övriga är ledigheten ordnad på en mångfald olika sätt,

beroende på hushållens måltidsvanor o. d. Rätt allmänt synes vara, att

hembiträdena äro lediga på söndagseftermiddagarna, varvid enligt uppgift

från åtskilliga husmödrar familjen brukar äta tidig middag (omkring kl. 16)

eller »frukostmiddag» (omkring kl. 14). I landsorten synas de anställda

mestadels ha fritt varje söndagseftermiddag, men en del uppgivas ha ledigt

endast var tredje eller fjärde söndag, då de emellertid pläga vara fria hela

dagen. I Stockholm tycks det vara vanligt, att hembiträdena ha ledigt

varannan söndag (från'' kl. 11 ä 14). Vardagsledighet förekommer på det

hela taget i något mindre omfattning än söndagsledighet, särskilt i mindre

(Befolkningsutredningens förslag.)

b) en bestämd vardag varje vecka

efter kl. 14,

c) den 1 maj efter kl. 13, för såvitt

fritid nämnda dag ej åtnjutes jämlikt

bestämmelserna under a).

Innefattar arbetsavtal i något avseende

mindre förmåner för hembiträde,

än som stadgas bär ovan örn fritid,

är avtalet ogiltigt i sådan del.

De under a) omnämnda söndagsledigheterna

kunna tillämpas omväxlande.

Bestämmelserna om fritid gälla ej

för barnsköterska eller barnhusa.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Majda proposition nr 217.

städer oell landsbygdssamhällen. Flertalet hembiträden med vardagsledighet

synas åtnjuta dylik ledighet en gång per vecka, i regel från kl. 14 h 17.

I fråga om motsvarande förhållanden i lanthushåll lia av de sakkunniga

institutioner m. fl. från södra Sverige, vilka lämnat uppgifter till socialstyrelsen,

ungefär tre fjärdedelar ansett det vanligt, att hembiträdena åtnjöte

bestämda fritider. Motsvarande andel för mellersta Sverige var tre

femtedelar och för norra Sverige en tredjedel. Uppgifterna angående ledighetens

omfattning och förläggning varierade i hög grad. I ett flertal fall

framhölls att man brukade överenskomma, att ledigheten skulle omfatta varannan

eller var tredje söndag. I åtskilliga av enquétesvaren betonades

emellertid, att bestämda fridagar ej erliöllos men väl extra ledighet vid olika

tillfällen, såsom för inköp i närliggande samhälle, vid familjehögtider, marknader

m. m. Beträffande söndagsledigheten anmärktes från en del håll, att

sådan ledighet visserligen kunde givas men ej på bestämda tider. Andra

framhöllo, att de, som ej deltogo i mjölkning, i regel voro fria sön- och

helgdagar efter morgonsysslorna.

Av en jämförelse mellan de för stads- respektive lanthushållen lämnade

uppgifterna syntes enligt socialstyrelsen framgå, att fritiden inom lanthushållen

i större utsträckning vore förlagd enbart till söndagarna, medan

ledighet både sön- och vardagar eller endast vardagar vore relativt vanligare

för stads- än för lanthembiträdena. Söndagsledigheten återkomme för stadshembiträdena

ofta varje söndag, därvid fritiden endast omfattade tiden från

kl. 14 ä 17, under det att man på landet i större utsträckning hade ledigt

endast var tredje eller var fjärde söndag men till gengäld hela dagen.

Beträffande söndagsledigheten anmärker utredningen, att båda de

förekommande huvudtyperna — nämligen antingen i form av en helledig

söndag, därvid ledigheten återkomme mera sparsamt såsom var tredje eller

var fjärde söndag, eller såsom halvdagsledighet, som till gengäld finge åt

njutas var eller varannan söndag — syntes förtjänta av beaktande vid en

reglering lagstiftningsvägen av hembiträdenas fritidsförhållanden. Utredningen

föreslår därför två olika möjligheter för förläggning av söndagsfritiden:

antingen skall fritiden åtnjutas var tredje söndag, därvid fritiden skall

räknas från ordinarie arbetstidens slut föregående dag till tidpunkten för

arbetets början påföljande morgon, eller ock skall fritiden förläggas till

varannan söndag och avse tiden från kl. 13 till tidpunkten för arbetets

början påföljande morgon.

Beträffande frågan i vad mån de allmänna helgdagarna skola jämställas

med söndagarna yttrar utredningen:

Emellertid påkallas härvid särskild uppmärksamhet av spörsmålet, i vad

mån de allmänna helgdagarna vid fritidens beräknande skola jämställas med

söndagarna. Vid en reglering lagstiftningsvägen av denna fråga torde man

knappast — såsom fallet är vid söndagsledigheten — hava någon mera

allmängiltig sedvänja att anknyta lagstiftningen till. Dock torde det icke

vara ovanligt, att vid dubbelhelgdagarna, d. v. s. vid påsk, pingst och jul,

hembiträdet erhåller ledigt endera dagen, helt eller delvis. Utredningen

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Majda proposition nr 217.

anser för sin del rimligt, att man i förevarande hänseende helt likställer

de allmänna • helgdagarna med söndagarna; enligt förslaget skola därför

sön- och helgdagar räknas i en följd och hembiträdet äga åtnjuta fritid

var tredje (respektive varannan) sådan dag. En dylik anordning har synts

vara enklare och i praktiken mera lättillämplig än örn helgdagsfritiden skulle

beräknas efter en särskild turordning, skild från vad som gällde beträffande

söndagarna.

Vilketdera av de båda alternativen för söndagsledigheten som i det särskilda

fallet skulle gälla, ägde enligt utredningen vederbörande kontrahenter

att själva bestämma. För den händelse överenskommelse ej träffats föreslås

alternativet med fritid var tredje sön- eller helgdag skola gälla. Utredningen

anser detta alternativ vara det som bäst motsvarade hembiträdenas

önskemål.

Såsom en ordningsbestämmelse föreslår utredningen vidare att, där ej

annan överenskommelse träffats, helgdagsfritid första gången skulle åtnjutas

å tredje sön- eller helgdagen eller, där helgdagsfritiden skulle förläggas

till varannan sådan dag, å andra sön- eller helgdagen efter anställningens

början.

Efter erinran om lagstiftningen örn den 1 majs likställande i vissa hänseenden

med allmän helgdag anför utredningen, att då helgdagsfritiden icke

infölle just å nämnda dag en särbestämmelse syntes erforderlig, enligt vilken

fritid det oaktat skulle åtnjutas denna dag. Dock torde det knappast vara

påkallat att med avseende å denna utom tur infallande fridag föreskriva

heldagsledighet utan syntes det lämpligt att ledigheten skulle gälla från

kl 13 för återstoden av dagen.

I fråga örn vardagsfritiden anför utredningen:

Såsom av socialstyrelsens utredning framgår, förekommer i en betydande

utsträckning, att hembiträdena åtnjuta fritid jämväl vissa vardagar, vanligen

en gång i veckan, därvid fritiden brukar räknas från klockan 14 eller något

senare. Denna vardagsfritid torde synnerligen ofta förläggas till onsdagarna.

Den sålunda uppkomna sedvänjan med vardagsledighet en halv dag i veckan

synes vara av beskaffenhet att böra upptagas i den tilltänkta lagen. Då

hembiträdena, enligt utredningens förslag, skola vara i tjänst två sön- och

helgdagar av tre, torde det icke vara mer än rimligt, att viss ledighet i

stället beredes dem å vardagar. Därtill kommer, att en dylik särskild yardagsledighet

är nödvändig för att hembiträdena överhuvud skola hava möjlighet

att verkställa uppköp och dylikt för egen räkning. Utredningen har på

grund härav föreslagit, att fritid skall åtnjutas en vardag varje vecka, därvid

fritiden skall räknas från kl. 14 för återstoden av dagen. Då onsdagen i stor

utsträckning vunnit hävd såsom speciell ledighetsdag, har vidare föreslagits

att, där annan överenskommelse ej träffats, denna vardagsledighet skall förläggas

till onsdagarna.

Yttrandena över hembiträdesutredningens

förslag.

Svenska lantarbetsgivarcjöreningen framhåller, att arbetsgivaren borde äga

rätt att avgöra, vilketdera av de båda söndagsalternativen som borde tilllämpas

samt att under tjänstetiden övergå från det ena alternativet till det

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

andra. Med hänsyn bland annat till att handmjölkning vid vissa egendomar

utfördes på sommaren men ej på vintern kunde det vara behövligt med en

växling i fråga örn fridagssystemet.

Jämväl socialstyrelsen förordar angivande i lagen av att de båda alternativen

för söndagslediglieten kunna tillämpas omväxlande. De böra dessutom

enligt styrelsens mening vid den redaktionella utformningen jämställas.

Hallands läns hushållningssällskaps hemarhetsnämnd anser bestämmelsen att

vardagsfritiden borde förläggas till onsdagarna olämplig för lanthushållen,

då det på grund av brådskande arbete kunde vara svårt att alltid förlägga

fritiden till nämnda dag. I lanthushållen torde i många fall lördagen bättre

lämpa sig för uttagande av vardagsfritiden, då jordbruksarbetet numera slutade

kl. 13 dessa dagar.

Befolkningsutredningen.

Utredningen har jämställt de båda alternativen för söndagsledigheter

samt angivit, att ledigheterna kunde tillämpas omväxlande. Förslaget att

vardagsfriheten skall avse en »bestämd» dag i veckan innebär enligt utredningen,

att överenskommelse örn denna dag skall träffas. Bestämmelsen örn

när helgdagsfritid första gången skall åtnjutas för det fall att överenskommelse

ej träffats torde enligt utredningen kunna utgå såsom onödig, då

parterna under hand borde kunna komma överens därom.

Yttrandena över betölkningsutredningens

förslag.

Rilcsförsäkringsanstalten anför:

Enligt lagen örn arbetarskydd skall arbetare för varje period av sju dagar

i regel åtnjuta sammanhängande ledighet av minst tjugufyra timmars varaktighet

och bör denna veckovila såvitt möjligt förläggas till söndag. Det

måste anses önskvärt, att en veckoledighet av ungefär denna omfattning även

kunde komma arbetarna på det husliga området till del. Anstalten anser

det därför böra allvarligt övervägas, huruvida icke hembiträdena skulle kunna

tillförsäkras fritid antingen varannan sön- eller helgdag med ledighet från

arbetstidens slut föregående dag till tidpunkten för arbetets början påföljande

dag eller varje sön- eller helgdag under tiden från kl. 13 till tidpunkten

för arbetets början påföljande dag samt därjämte, såsom föreslagits,

en bestämd vardag varje vecka efter kl. 14. Dessa söndagsledigheter skulle,

såsom utredningen också föreslagit beträffande de av den upptagna ledigheterna,

kunna tillämpas omväxlande. Även med denna utsträckning av fritiden

skulle hembiträdena fortfarande bliva mindre gynnsamt ställda än

arbetare i allmänhet, enär dessa ju som regel, förutom å söndagarna, äro

fria från arbete även alla helgdagar. Härutöver är dessutom att beakta den

avsevärt längre dagliga arbetstid, som hembiträdena äro underkastade i jämförelse

med flertalet andra arbetare.

Bestämmelserna i paragrafen skola enligt förslaget ej gälla för barnsköterska

eller barnhusa. Med anledning härav får anstalten framhålla, att

veckovilan måste betraktas som en särskilt betydelsefull och så att säga

grundläggande fritidsförmån, vilken icke utan tvingande skäl bör undanhållas

någon kategori arbetare. Anstalten kan icke finna, att sådana skäl

föreligga i fråga örn nämnda grupp arbetstagare, och får därför hemställa,

att barnsköterska (barnhusa) inbegripes under ifrågavarande bestämmelser.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj-.ls proposition nr 217.

Det torde icke kulina anses obilligt begära, att husmodern, även örn hon

själv har förvärvsarbete, eller annan familjemedlem påtager sig den inskränkning

i sin fritid, som kan ifrågakomma för att här omhandlade fntidsförmån

skall tillgodokomma barnsköterskorna.

Landsorganisationen gör gällande, att utvecklingen under senare år tenderat

till ledighet varannan sön- eller helgdag. Den omständigheten att

söndagsarbetet i hemmen vore av mindre omfattning och lättare art an

arbetet å söckendagar samt att familjens medlemmar då vore oförhindrade

att utföra arbetet syntes motivera, att alternativet med lielledighet var tredje

sön- eller helgdag utginge och ledigheten sålunda genomgående förlädes till

varannan sön- eller helgdag från arbetstidens slut föregående dag till dess

början nästföljande dag. Liknande uttalanden göras även av svenska lantarbetareförbundet,

hembiträdes föreningarnas centralkommitté och Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund.

Svenska arbetsgivareföreningen finner åtskilliga invändningar kunna göras

mot fritidsbestämmelserna med hänsyn till att vederbörlig hänsyn icke tagits

till de särskilda förhållanden, som kunna råda inom arbetsgivarens familj,

exempelvis vid sjukdomsfall. Den skärpning, som skett genom att vardagsfritiden

måste avse en bestämd dag i veckan, vore givetvis ytterligare agnad

att skapa svårigheter för de familjer, som anställde hembiträden och särskilt

för de barnrika familjerna.

Statens arbetsmarknadskommission framhåller, att det vore alldeles överflödigt

att i lagtexten angiva, att hembiträdet vore ledigt vid lieldagsledighet

från arbetstidens slut föregående dag och vid såväl lieldagsledighet som

lialvdagsledighet intill tidpunkten för arbetets början påföljande dag. Lagen

i sin helhet byggde nämligen på den uppfattningen, att hembiträde helt

disponerade över den tid, då hembiträdet icke utförde arbete. Regeln att

hembiträde vore ledigt, sedan hembiträdet slutat dagens arbete och till dess

arbetet skulle påbörjas å nästa arbetsdag, måste utan särskilt lagstadgande

anses gälla beträffande alla dagar i veckan. Kommissionen ansåge det vara

ägnat att försvåra en riktig tolkning av lagen att, såsom skett i förslaget,

för vissa speciella fall -— nämligen för helgdagsfritid men ej för

fritid — meddela föreskrift örn något, som måste anses äga generell giltighet.

_ Kommissionen finner innebörden av bestämmelsen att alternativen

beträffande helgdagsledigheten kunde tillämpas omväxlande icke vara fullt

klar; bestämmelsen kunde enligt kommissionens mening såsom överflödig

utgå. ...

Socialstyrelsen anser det oegentligt att använda ordet fritid i den speciella

betydelsen av lediga dagar med hänsyn till att ordet eljest t. ex. i sammanställningen

fritidslagstiftniug — fått en mycket vidare betydelse och

även omfattade exempelvis kvällsledighet. Styrelsen finner ordet fridagar

vara mera på sin plats i detta speciella sammanhang.

Vad först beträffar söndagslediglieten har denna i departementsförslaget

samma omfattning som enligt hembiträdesutredningens och befolknings
-

Departe
ments
chefon
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

utredningens förslag. Sedvänjan att bereda hembiträdena lielledighet varannan

söndag torde ännu icke ha trängt så igenom, att tiden kan anses vara

inne att lagfästa densamma. Enligt särskilt stadgande i förevarande paragraf

åtnjuter hembiträde ledighet den 1 maj. Nämnda dag bör därför, därest

den icke infaller å söndag, ej ingå i turordningen för erhållande av söndagsledighet.

Det torde, såsom arbetsmarknadskommissionen påpekat, vara överflödigt

att angiva från vilken tidpunkt en heldagsledighet eller till vilken tidpunkt en

sådan ledighet eller en halvdagsledighet skall räknas. I sakens natur ligger,

att hembiträdet fritt disponerar den del av dygnet, som ej utgör arbetstid.

Den enda praktiska konsekvensen av ett dylikt angivande synes vara den

att hembiträdet i så fall ej får arbeta på övertid kvällen före sön- eller helgdag,

då för dylikt övertidsarbete fordras hembiträdets medgivande, synes

bortfallandet av denna restriktion sakna egentlig betydelse.

Bestämmandet av vilkendera av de båda formerna av söndagsledighet

som bör komma till användning i det särskilda fallet bör givetvis ske i

samband med hembiträdets anställande. En övergång till annat alternativ

för söndagsledigheten torde därefter icke kunna ske utan med andra partens

begivande, med hänsyn härtill har stadgandet att söndagsledigheterna kunna

tillämpas omväxlande såsom ägnat att föranleda missförstånd uteslutits ur

departementsförslaget. Har i samband med arbetsavtalets ingående överenskommelse

rörande söndagsledigheten ej träffats och kunna parterna ej enas

därom torde det få anses ligga i arbetsgivarens hand att bestämma därom.

\ardagsledigheten

böra bestämmas till en bestämd vardag varje vecka efter kl. 14. Överenskommelse

örn vilken vardag som skall vara ledig dag bör träffas i samband

med avtalets ingående, och ändring härutinnan förutsätter medgivande av

andra parten. Har någon överenskommelse ej träffats, torde vad om söndagsledigheten

i motsvarande fall anförts äga tillämpning. — Huru förfaras

skall då allmän helgdag infaller å den veckodag som bestämts såsom

ledig dag utsäges icke i de föreliggande förslagen. Den närmast till hands

liggande slutsatsen därav synes vara att hembiträdet icke har rätt att sådan

vecka påfordra vardagsledighet å annan dag; till förmån för denna ståndpunkt

talar ur praktisk synpunkt den omständigheten att i familjer med

barn, där hustrun har förvärvsarbete, svårigheter kunna föreligga att anskaffa

vikarie för hembiträdet å annan vardag än den eljest för hembiträdet

bestämda lediga dagen.

Utöver vad nu nämnts bör hembiträde den 1 maj vara ledigt efter

kl. 13.

Bestämmelserna örn att hembiträde bör komma i åtnjutande av nu omnämnda

förmåner böra vara i princip av tvingande natur. Undantag härifrån

påkallas dock för vissa speciella fall. Härtill återkommer jag vid behandlingen

av 12 § i departementsförslaget.

Förslaget att fran tillämpningen av bestämmelserna i denna paragraf

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

undantaga barn sköterskor oell barnhusor har väckt gensaga hos riksförsäkringsanstalten.

Jag delar de synpunkter anstalten i detta avseende

framfört. Av den omständigheten att kvällstidsregleringen ej kan genomföras

för dem, som lia till åliggande att sköta barn, följer ej, att förliallaudet

är detsamma med veckolediglieten. Det är uppenbart, att ett visst mått av

veckoledighet måste tillkomma och i praktiken jämväl tillkommer dessa

kategorier. Att de hembiträden, som lia till åliggande att sköta barn, skulle

vara i behov av mindre veckoledighet än övriga hembiträden torde näppeligen

kunna göras gällande. Då därtill kommer att, enligt vad jag under

12 § departementsförslaget framhållit, sjukdom hos det barn, som hembiträdet

har att sköta, får föranleda rubbning av veckolediglieten, har jag

ansett mig böra i nu förevarande paragraf i departementsförslaget utesluta

undantagsbestämmelsen för barnsköterskor och barnhusor. Avser barnsköterskas

eller barnhusas anställning kortare tid än en månad, faller den

enligt 1 § utanför lagen.

De av socialstyrelsen i terminologiskt hänseende framförda erinringarna

mot användningen av ordet fritid i betydelsen av lediga dagar — och alltså

icke inkluderande kvällsledigheten — äga enligt min mening fog. För söndags-

och vardagsledigheterna har därför i departementsförslaget använts

den gemensamma benämningen fridagar; det torde icke stå i motsättning

till språkbruket att använda detta uttryck även örn de dagar, då hembiträde

endast åtnjuter halvdagsledigliet.

11 §.

(Hembiträdesutredningens förslag)

12 §.

Fritid som enligt avtalet skall utgå

må, när parterna äro därom ense, för

särskilt fall utbytas mot motsvarande

ledighet å annan tid.

(Befolkningsutredningens förslag)

12 §.

Fritid som enligt avtal skall utgå

må, när parterna äro därom ense, för

särskilt fall utbytas mot motsvarande

ledighet å annan tid.

Något skäl lärer icke föreligga att söka hindra att, när så vid visst tillfälle

finnes lämpligt och parterna äro därom ense, den lagstadgade veckoledigheten

utbytes mot en motsvarande ledighet å annan tid. Bestämmelse

härom har, i enlighet med hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens

förslag, upptagits i 11 § departementsförslaget.

12 och

(Hembiträdesutredningens förslag)

10 §.

Arbete efter ordinarie arbetstid (arbete

å övertid) vare hembiträdet skyldigt

utföra endast i den mån avtal

därom träffats.

13 §§.

(Befolkningsutredningens förslag)

10 §.

Arbete utöver vad i 9 § sägs (arbete

å kvällstid) är hembiträde skyldigt att

utföra endast örn och i den mån avtal

därom träffats.

Departe
ments
chefen.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

Bär arbetet ej blott innefattar tillsyn

av barn eller annan därmed jämförlig

vakttjänst och icke är föranlett

av sjukdom inom arbetsgivarens familj,

äger hembiträdet utfå särskild ersättning

därför (övertidsersättning), ändå att

annat förbehåll skett; dock att övertidsersättningen,

när parterna äro därom

ense, må utbytas mot en mot övertiden

svarande ledighet å ordinarie arbetstid.

Huruvida och med vad belopp

övertidsersättning skall utgå för vakttjänst,

varom i andra stycket sägs,

eller för övertidsarbete, föranlett av

sjukdom, därom gäller vad mellan

parterna är överenskommet.

Hembiträdesutredningeii.

Utredningen framhåller, att det icke vore möjligt att helt förbjuda övertidsarbete,

med vilket uttryck utredningen avser arbete efter den ordinarie

arbetstidens slut. A andra sidan vore det enligt utredningen tydligt, att

det icke kunde tillåtas för arbetsgivaren att ålägga hembiträdet övertidsarbete,

då vid sådant förhållande regeln om den ordinarie arbetstidens slut

kl. 19 skulle bliva helt verkningslös. Därest icke någon annan regel beträffande

övertidsarbetet funnes än att parternas överenskommelse vore

normerande därför, skulle emellertid i en tid av arbetsbrist på området —

och vid en eventuell allmän depression inom näringslivet torde en dylik

situation vara att räkna med — arbetsgivaren kunna i form av en »överenskommelse»

påtvinga hembiträdet övertidsarbete i oskälig utsträckning. Utvägen

med maximering av övertiden borde örn möjligt undvikas med hänsyn

till att den förutsatte ordnad bokföring av uttaget övertidsarbete. Örn utvägen

med maximering avvisades, torde den erforderliga begränsningen av övertiden

få åstadkommas genom vissa bestämmelser angående skyldighet för

arbetsgivaren att till hembiträdet gälda särskild ersättning för övertidsarbete.

Härom yttrar utredningen vidare:

Visserligen kan invändas att med en dylik regel man icke hindrar de

förmögna hemmen från att, genom erbjudande av en hög ersättning, locka

hembiträdena till övertidsarbete i en mycket betydande utsträckning. Alltför

stor vikt torde emellertid icke böra fästas vid denna synpunkt; dels äro de

hem, för vilka betalningens storlek icke spelar någon roll, relativt få och

dels är det ju i sista hand beroende på hembiträdets egen vilja, örn hon

skall ataga sig erbjudet övertidsarbete eller icke. För den stora mängden

hem kommer helt visst en bestämmelse — av tvingande natur — att särskild

ersättning _ skall utgå för övertidsarbete att medföra den önskade återhållsamheten

i fråga örn anlitande av sådant arbete. Det torde icke vara obefogat

antaga, att — med en i lagen stadgad absolut skyldighet för vederbörande

att gälda övertidsersättning — man i de flesta hem icke komme att påfordra

övertidsarbete i andra fall än då så vore direkt påkallat, exempelvis vid

(Befolkningsutredningens förslag.)

Där arbetet icke är föranlett av sjukdom

inom arbetsgivarens familj, har

hembiträdet rätt att erhålla en mot

kvällstiden svarande ledighet å arbetstiden

under dagen. Örn sådan ledighet

ej lämnas, skall hembiträdet erhålla särskild

ersättning för kvällstids arbetet

(kvällstidsersättmng). Har hembiträde

genom särskild överenskommelse undandraga

kompensation för kvällstidsarbete,

är sådan överenskommelse

ej gällande.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

bjudningar oell andra mera extraordinära tillfällen. Då det vidare, såsom

redan framhållits, ligger i hembiträdets egen hand att avgöra, örn hon överhuvud

skall åtaga sig övertidsarbete, synes med en regel av sist angiven

innebörd den eftersträvade begränsningen av övertidsarbetet kunna i huvudsak

vinnas. .

Utredningen har, med utgångspunkt från vad ovan anförts, föreslagit ett

stadgande, att hembiträdet icke är skyldigt utföra övertidsarbete i vidare

män än varom avtal träffats. Det förutsättes därvid, att sådant avtal skall

kunna träffas antingen vid anställningens början eller senare, då behov av

övertidsarbete finnes föreligga. En lämplig form för sadant avtal synes vara,

att husmodern vid anställandet av hembiträdet upplyser henne örn, att övertidsarbete

kommer att påfordras vissa kvällar, och att parterna i anslutning

härtill överenskomma, att hembiträdet skall, efter tillsägelse någon dag i

förväg, stå till förfogande med övertidsarbete vid dessa tillfällen. Skulle

hembiträdet icke vara villigt att på sådana villkor antaga platsen, får husmodern

tydligen antingen avstå från att anställa det ifrågavarande liembiträdet

eller ock för övertidsarbetet anlita särskild arbetskraft. För undvikande

av missförstånd må i detta sammanhang även framhållas att, därest

hembiträdet icke vid avtalets ingående förklarat sig villigt åtaga sig övertidsarbete,

det icke får anses utgöra orsak till uppsägning för omedelbar

avflyttning, att hon vid anfordran — och då husmodern tinner behov av

övertidsarbete föreligga — vägrar befatta sig med dylikt arbete.

Vidare har i förslaget upptagits ett stadgande av innebörd, att övertidsersättning

skall utgå för övertidsarbete i allmänhet och detta oavsett örn

annat förbehåll skett, Då det emellertid synts rimligt att, när parterna liro

ense örn att visst övertidsarbete skall ersättas med ledighet å ordinarie

arbetstid, en sådan överenskommelse skall få gälla, har med avseende å

dvlikt fall ett undan tagsstadgande föreslagits från den eljest tvingande regeln

örn skyldighet att gälda särskild övertidsersättning. Da härvid talas örn

motsvarande ledighet »å ordinarie arbetstid» är därmed självfallet att förstå

tiden från det arbetet regelmässigt börjar örn morgonen till tidpunkten för

arbetets slut på kvällen, d. v. s. i allmänhet kl. 19.

Med hänsyn till önskvärdheten att i görligaste män underlätta mödrarnas

möjligheter att få hjälp med passning av barn anser utredningen, att vad

den nu föreslagit endast borde gälla sådant övertidsarbete, som vore att

anse som husligt arbete i egentlig mening, exempelvis matlagning, städning

och diskning, men däremot ej vakttjänst. Utredningen finner icke tilltalande,

att en barnägande familj skulle direkt av lagen tvingas att betala övertidsersättning

för dylikt arbete. Sina synpunkter på frågan vilka regler som

böra gälla för vakttjänst ävensom för arbete, som föranledes av sjukdom

inom arbetsgivarens familj, utvecklar utredningen salunda:

Det torde beaktas, att denna vakttjänst oftast icke innebär arbete i egentlig

mening utan består allenast däri, att hembiträdet skall vara till hands örn

barnen skulle bli oroliga; i övrigt har hembiträdet sin fulla frihet att läsa,

syssla med eget handarbete o. d. Även om en ersättning för sådant övertidsarbete

skulle utgå, torde med hänsyn till arbetets nyssnämnda art ersättningen

i allt fall komma att bestämmas väsentligt lägre än eljest, varför

även av sådan grund det synes mindre påkallat att här föreskriva en tvingande

remd om betalning. Å andra sidan lärer det dock, såsom redan tidigare

alff örts, icke kunna ifrågakomma att föreskriva någon som helst skyldighet

för vederbörande hembiträde att gratis utföra arbete, val örn nu ar fråga.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 217.

Den framkomliga vägen synes bär vara, att lagstiftningen belt överlåter åt

kontrahenterna att ordna sitt ifrågavarande mellanhavande. Vill hembiträdet

åtaga sig vakttjänst en eller annan kväll i veckan utan särskild gottgörelse,

bör lagen sålunda icke lägga något som helst binder i vägen. Dar hembiträdet

åter förklarar sig icke vilja utföra ens vakttjänst utan ersättning,

lalér sådan däremot fa utgå. — Den föreslagna anordningen kommer måbända

att mötas av den invändningen, att densamma innebär en alltför ringa

hjälp åt mödrarna. Utredningen vill icke heller påstå annat än att den

eftergift man ansett sig kunna göra till förmån för mödrarna är relativt

ringa. Värdet därav torde likväl icke böra underskattas. Otvivelaktigt har

det sm betydelse, örn dylik vakttjänst är undantagen från en eljest gällande

regel örn skyldighet att gälda övertidsersättning.

Av den föreslagna formuleringen av det ifrågavarande stadgandet lärer

framgå, att undantagsbestämmelsen endast är avsedd att gälla för sådant

arbete, som uteslutande är att anse som vakttjänst. Örn vakttjänsten kombineras

med annat arbete, exempelvis på så sätt att hembiträdet tillsäges

att under kvällen utföra sömnads- eller annat arbete för familjens räkning

avses däremot huvudregeln skola gälla och skyldighet alltså skola föreligga

att gälda övertidsersättning.

a!? ovan anförts angående vakttjänst, innefattande tillsyn av barn, torde

böra äga motsvarande tillämpning med avseende å annan, ur arbetssynpunkt

därmed jämförlig vakttjänst. Härvid åsyftas t. ex., att hembiträdet åtagit

sig att någon kväll passa telefon eller dörrklocka. I förslaget har vidare

med vakttjänst, varom nu är fråga, jämställts sådant egentligt övertidsarbete,

soni är föranlett av sjukdom inom familjen. Det lärer icke vara tillfredsställande

att för dylika fall, som närmast äro att likna vid nödfallssituationer,

stadga en absolut skyldighet att gälda övertidsersättning, utan synes även

i ett dylikt fall ersättningsfrågan helt böra överlämnas åt parternas fria överenskommelse.

— Det må tilläggas, att icke heller för sådana fall, varom

sist är nämnt, stadgats någon som helst skyldighet för hembiträdet att

utföra övertidsarbete.

Beträffande sjDÖrsmålet huruvida övertidsersättningens minimibelopp

bör i lagen fastställas anför utredningen — efter erinran örn vissa

andra lagars ståndpunkt till frågan — att ett särskilt skäl därför kunde anses

vara den omständigheten att lagen icke innehölle någon maximibestämmelse

angående tillåten mängd övertidsarbete. I motsatt riktning talade den omständigheten

att en bestämmelse örn minimibeloppet av övertidsersättningen

tenderade att bliva normerande, i det att arbetsgivarna gärna holle sig vid

den i lagen angivna ersättningen, oaktat denna tänkts som en minimiersättning.

Sistnämnda synpunkt hade vunnit särskilt beaktande på hembiträdeshåll.

Efter framläggande av vissa ytterligare synpunkter på spörsmålet

stannar utredningen för att icke föreslå någon bestämmelse angående

övertidsersättningens belopp.

Yttrandena över hembiträdesutredningens

förslag.

De särskilda uttalanden, som i remissyttrandena föranletts av 10 § i hembiträdesutredningens

förslag, beröra huvudsakligen de särskilda regler, som

anses erforderliga i fråga om vakttjänst och arbete i anledning av sjukdomsfall

inom arbetsgivarens familj.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Vad först vakttj ii risten angår framställas i några remissyttranden yrkanden

örn införande av föreskrift om obligatorisk vakttjänst viss eller vissa dagar

i veckan. Nu angivna ståndpunkt intages sålunda av socialstyrelsen, länsstyrelserna

i Malmöhus och Skaraborgs län samt Karlskrona husmodersförening.

Socialstyrelsen anför, att en ordning, enligt vilken ett hembiträde minst

två kvällar i veckan såsom ingående i det normala arbetet svarade för

tillsyn av minderåriga barn, vore rimlig och, enligt vad erfarenheten tydligt

gåve vid handen, överensstämde med vad hembiträdena själva ansåge rättvist

och rimligt. Självfallet borde överenskommelse träffas mellan arbetsgivare

och hembiträde om vilka kvällar i veckail som dylik vakttjänst skulle förrättas.

För vakttjänst mera än två kvällar i veckan borde erfordras särskild

överenskommelse, varvid det även borde ankomma pa parternas bedömande,

örn och i vad mån någon extra ledighet därför skulle beviljas å ordinarie

arbetstid. För att ej ställa familjer med minderåriga barn i ett ytterligare

ogynnsamt läge i förhållande till övriga familjer borde den allmänna skyldigheten

att förrätta vakttjänst två kvällar i veckan ej inskränkas till att blott

avse tillsyn av barn; styrelsen omnämner i detta sammanhang behovet för

läkare av telefonpassning.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår skyldighet för hembiträde att

utföra vakttjänst under visst begränsat antal timmar i veckan, men dess

förslag avviker från socialstyrelsens ståndpunkt därutinnan att vakttjänsten

föreslås skola berättiga till erhållande av motsvarande ledighet å annan tid.

Biksförsäkringsanstalten å andra sidan hemställer, att hembiträdesutredningens

förslag, att vakttjänst ej skall berättiga till kompensation utgår ur

lagen. Följden av ett dylikt stadgande torde enligt anstaltens mening bliva,

att hembiträdena än mera än redan är fallet undvika att taga anställning i

familjer med barn. Anstalten finner det näppeligen heller vara riktigt att

lagfästa en bestämmelse, som innebure, att ett hembiträde, som toge anställning

i familj med barn — där hennes arbetsdag, särskilt i fall där husmodern

själv hade förvärvsarbete, dels torde börja avsevärt tidigare än i

familjer med barn eller med barn över skolåldern, dels ofta i betydligt

mindre utsträckning än i sistnämnda slag av familjer torde innesluta några

längre arbetspauser — skulle intaga en sämre ställning än andra hembiträden.

Yad därefter beträffar frågan om övertidsarbete vid sjukdomsfall

inom arbetsgivarens familj hemställa Överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Södermanlands och Jämtlands län, magistraten i Örebro och Skaraborgs läns

husmoder sfer hund., att sådant arbete förklaras vara obligatoriskt. I allmänhet

har härvid framhållits, att då arbetsgivaren ålagts att vid hembiträdes

sjukdom lämna henne nödig personlig tillsyn utan någon som helst inskränkning

till viss tid på dygnet det icke kunde anses obilligt att vad

som fordrades av arbetsgivaren utsträcktes att gälla även arbetstagaren.

Ur hemmens synpunkt orimliga situationer anses eljest komma att uppstå.

Svenska lantarbetsgivareföreningen erinrar örn att enligt lantarbetstidslagen

arbetare må utan begränsning användas till arbete å övertid, som föranledes

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

av födelser, sjukdomsfall eller olycksfall bland djuren; sådant övertidsarbete

behöver, enligt vad föreningen uppgiver, jämlikt kollektivavtalet ej särskilt

betalas. Föreningen anser på grund därav, att vad av liembiträdesutredningen

föreslås skola gälla vid sjukdom inom arbetsgivarens familj även

skall gälla i anledning av sjukdomsfall och födelser bland djuren.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Örebro län samt svenska arbetsgivareföreningen

föreslå, att hembiträde skall vara skyldigt att i viss mindre utsträckning

utföra övertidsarbete, därvid dock ej avses allenast vakttjänst.

Socialstyrelsen anser vid övertidsarbete kompensationen böra utgå i första

hand i form av motsvarande ledighet och först i andra hand såsom övertidsersättning.

Socialstyrelsen och landsorganisationen föreslå, att ett hembiträdes kompensationsledighet

sammanräknas till en ej allt för kort sammanhängande

ledighet. Socialstyrelsen framhåller, att ett hembiträde knappast på ett

effektivt sätt kunde tillgodogöra sig en ledighet under den normala arbetstiden,

örn den lediga tiden kanske blott utgjorde en halv timme. Det vore

vidare för hembiträdet av väsentlig betydelse, att arbetsgivaren icke kunde

förlägga den extra ledigheten till en tidpunkt, då hembiträdet ej alls kunde

utnyttja densamma eller med andra ord tidigt på morgonen. Socialstyrelsen

föreslår därför, att kompensationsledigheten alltid skall sammanräknas till

minst två timmar samt att den ej får förläggas före kl. 9 på morgonen.

Arbetsrådet, som förklarar sig anse att arbete på morgonen i anslutning

till det dagliga arbetet bör vara undantaget från den i lagen givna regleringen

av övertidsarbetet, vilken bör avse allenast sådant arbete, som hembiträde

utför på kvällen eller natten efter kl. 19 respektive kl. 20, anser det

med hänsyn härtill böra övervägas, huruvida icke uttrycken övertidsarbete

och övertidsersättning borde utbytas mot kvällstidsarbete och kvällstidsersättning.

Befolkningsutredningen.

Utredningen fastslår såsom allmän princip, att man ej utan särskild överenskommelse

skall kunna använda ett hembiträde till arbete efter den bestämda

tidpunkten för arbetets avslutande. Som kompensation för övertidsaibete,

som hembiträdet efter överenskommelse utfört, anser utredningen

i första hand böra förekomma ledighet å den ordinarie arbetstiden. De förslag

arbetsrådet framfört i terminologiskt hänseende ha godtagits av befolkningsutredningen.

Med hänsyn till att hembiträdet vid sjukdom äger för sin del erhålla

nödig personlig tillsyn av arbetsgivaren bör enligt befolkningsutredningen s

mening kompensation ej utgå för kvällstidsarbete, som föranledes av sjukdom

inom arbetsgivarens familj. Befolkningsutredningen har i likhet med

hembiträdesutredningen ansett, att även i dylikt fall någon skyldighet för

hembiträdet att utföra arbete å kvällstid ej bör bestämmas, varför jämväl

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Mciy.ts proposition nr 217.

för sådant arbete förutsattes överenskommelse med hembiträdet. Man torde

säger befolkningsutredningen, kunna förmoda, att hembiträdet vid en sådan

nödfallssituation ej skall undandraga sig att lämna erforderlig hjälp åt sin

arbetsgivare.

Befolkningsutredningen uttalar, att den ej kunnat ansluta sig till hembiträdesutredningens

förslag att kompensation ej skall utgå för vakttjänst.

Utredningen hänvisar härvid till sin principiella inställning att hembiträdets

dagliga arbetstid bör sluta på ett bestämt klockslag samt anför ytterligare:

De familjer, som äro beroende av hembiträdeshjälp och vars behov man

främst vill tillgodose, äro de som lia små barn. Dessa familjer äro de som

nu lia svårast att tillgodose sina behov av hembiträden i konkurrens med

familjer utan barn. Enligt vad representanter för hembiträdena uttalat till

utredningen, beror detta förhållande ej på att hembiträdena äro ovilliga att

ta befattning med barn utan på att hembiträdena ha den erfarenheten att i

familjer med små barn blir det ofta vakttjänst på kvällarna och hembiträdena

kunna där ej påräkna bestämd tidpunkt för arbetets slut på dagen.

Skulle man nu lagfästa denna regel, torde följden komma att bli att hembiträdena

avskräcktes från att söka sig till de familjer, som äro mest beroende

av deni. Även örn man ej direkt utsäger i lagen, att vakttjänsten

endast skall avse tillsyn av barn utan i princip gälla även annan passning,

skulle följden bli, vilket även framhållits i något remissyttrande, att det

som regel bleve familjerna med barn som utnyttjade vakttjänsten och att

de övriga familjerna som regel ej komme att utkräva sådan tjänst av hembiträdet.

Örn man följer befolkningsutredningens förslag, behöver hembiträde ej

befara, att en plats i familj med barn kommer att medföra särbestämmelser,

utan även för sådant fall har hembiträdet sin fria rätt att ingå särskild

överenskommelse i fråga om vakttjänst och annat arbete å kvällstid. Det

är givet, att ett hembiträde vanligen är hemma åtminstone ett par kvällar

i veckan och det torde vara naturligt, att hembiträdet då ej kommer att

undandraga sig vakttjänst. Arbetsgivaren bör vid anställande av hembiträdet

göra upp örn vilka kvällar som hembiträdet bör lia vakttjänst och vilken

kompensation som lämpligen bör lämnas. Väljes formen med ledighet under

dagen, är det ej meningen att vakttjänst under några timmar på kvällen,

då något egentligt arbete ej utföres, skall kompenseras med ledighet under

samma timantal under dagen, utan en skälig avvägning får ske. Kan överenskommelse

härom ej ske, får man välja kompensation i form av ersättning,

vare sig denna bestämmes såsom viss procent av lönen eller visst

belopp för timme. Vid vakttjiinstgöring torde det kontanta beloppet kunna

sättas ganska lågt. Då frågan örn lön är oreglerad i lagen, torde det ej

vara lämpligt att införa några anvisningar beträffande ersättningens belopp

vid arbete å kvällstid.

Befolkningsutredningen anser väl, att allt bör göras för att tillgodose

behovet av fritid för husmödrarna i familjer med barn, men utredningen

har efter ingående överväganden kommit till den uppfattningen, att någon

fördel ej kan vinnas genom att stadga skyldighet för hembiträde i sådan

familj att underkasta sig längre arbetstid än i andra familjer. Därjämte

torde det ej vara riktigt att tillsynen av barnen under vissa tider ålägges

hembiträdet som en särskild lagstadgad skyldighet. Skulle något hembiträde

ställa sig direkt avvisande mot varje slag av vakttjänstgöring, torde

denna inställning ej kunna ändras genom lagbestämmelser. Utredningen

håller före att samarbetet mellan husmodern och hennes hembiträde måste

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

vara sådant att som regel ömsesidigt tillmötesgående och hänsynstagande

visas beträffande kvällsledighet.

Yttrandena över befolkningsutredningens

förslag.

I fråga örn vakttjänsten uttala socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och

högerns centrala kvinnoråd, önskvärdheten av att i lagtexten gives uttryck

för den i befolkningsutredningens motivering till ifrågavarande paragraf tillkännagivna

meningen att den såsom kompensation för vakttjänst lämnade

ledigheten på annan tid ej behöver vara av samma tidslängd som vakttjänsten.

Socialstyrelsen anser det böra föreskrivas, att hembiträde skall äga skyldighet

att i viss omfattning utföra sådant extra arbete, som vöre föranlett av

sjukdom inom arbetsgivarens familj, utan att särskild överenskommelse inginges

härom. Ett sådant stadgande finner styrelsen motiverat av mycket

rimliga krav på viss tjänsteberedskap för extraordinära tillfällen. Å andra

sidan borde, i motsats till vad befolkningsutredningen föreslagit, rätten till

kompensation gälla även för hithörande fall. Åläggandet kunde lämpligen

avse arbete av nämnda slag två kvällar per vecka under sammanlagt högst

fyra timmar.

Svenska arbetsgivareföreningen påpekar, att enligt de kollektivavtal, som

gällde på arbetsmarknaden, arbetstagarna som regel vore skyldiga att inom

den ram, som stadgades av arbetstidslagarna, utföra övertidsarbete, då de

därtill beordrades; särskild övertidsersättning utginge dock enligt kollektivavtalen.

Föreningen anser, att i lagen bör beredas möjlighet för husmodern

att uttaga arbete å kvällstid inom vissa gränser utan särskild överenskommelse.

Man kunde angiva ett lämpligt antal timmar per vecka, t. ex. 7

timmar, vilka skulle kunna uttagas som kvällsarbete utan hembiträdets medgivande.

Förutom att avsaknaden av en sådan bestämmelse vore principiellt

betänklig med hänsyn till vad som i övrigt gällde på arbetsmarknaden,

ledde den också till stötande praktiska konsekvenser. Örn en husmoder,

som hade förvärvsarbete, av sin arbetsgivare beordrades att utföra övertidsarbete

— vilket hon som regel icke kunde motsätta sig —- skulle hon enligt

förslaget icke ha möjlighet att beordra sitt hembiträde att utföra kvällsarbete

i hemmet i motsvarande mån. Detta vore uppenbart orimligt. —

Föreningen uttalar vidare att det vore principiellt oriktigt att — såsom

skett genom föreskriften örn kvällstidsersättning — i arbetstidslagar införa

bestämmelser örn löneförmåner; samma uppfattning kommer även till uttryck

i svenska lantarbetsgivareföreningens yttrande.

Socialstyrelsen, landsorganisationen och hembiträdesföreningarnas centralkommitté

anse, att kompensationen för kvällstidsarbete borde utgå i första hand

i form av ekonomisk ersättning och först när parterna därom vore ense

kunna utbytas mot ledighet å ordinarie arbetstid. .Landsorganisationen uttalar,

att förslaget i denna del innebure ej blott en avvikelse från vad som

eljest gällde inom arbetsmarknaden utan även en fara för förfuskning av

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 97

det syfte — att främja rekryteringen av hembiträdesyrket — som varit ett

väsentligt motiv för lagstiftningsprojektet.

Socialstyrelsen anser bärande skäl icke ha förebragts för utbytet av beteckningarna

övertid och övertidsersättning mot kvällstid och kvällstidsersättning.

De nya uttrycken kunde lätteligen missförstås, enär det kunde

anses ovisst örn, såsom rimligt vore, även nattetid skulle avses.

Departementsförslaget upptager i 12 och 13 §§ bestämmelser örn arbete

å övertid. Med hänsyn till att sådant arbete enligt förslaget kan förekomma

även å annan tid än kvällstid har benämningen arbete å kvällstid icke kunnat

bibehållas.

Regelmässigt avser emellertid övertidsarbetet tiden efter det ordinarie arbetets

slut, d. v. s. tiden efter kl. 19 respektive kl. 20. I enlighet härmed stadgas

i 12 § första stycket departementsförslaget, att arbetsgivare äger, där så är

av behovet påkallat, efter den enligt 9 § bestämda slutpunkten för den

ordinarie arbetstiden använda hembiträde till arbete å övertid. Väl är det

i första hand arbetsgivaren, som har att avgöra, huruvida behov föreligger

att utnyttja övertid. Genom stadgandets formulering har dock avsetts att

giva en erinran örn att arbetsgivaren icke bör ifrågasätta övertidsarbete, örn

de sysslor, som skola utföras under övertiden, lika väl kunna anstå till en

annan dag eller örn middagsmålet utan egentlig olägenhet kan sättas till

en tidigare tidpunkt och övertidsarbete därigenom undvikas eller örn det

sjukdomsfall, som av arbetsgivaren åberopas såsom skäl för övertidsarbetet,

icke rimligen fordrar någon tillsyn från hembiträdets sida efter den ordinarie

arbetstidens slut.

Skulle bestämmelserna örn övertidsarbetets omfattning inskränkas till vad

nu sagts, skulle därav följa, att hembiträdets fridagar skulle, bortsett från

de fall då överenskommelse enligt 11 § departementsförslaget träffats, förbliva

okränkta. Vid sjukdomsfall bör möjlighet dock finnas att uttaga övertid

jämväl å hembiträdets fridagar; därigenom ernås att sådant övertidsarbete

icke fordrar medgivande från hembiträdets sida samt att kompensation

kan efter överenskommelse bestämmas att utgå i form av övertidsersättning.

För att utmärka att stadgandet endast skall tillämpas vid oförutsedda,

tillfälliga behov har särskilt angivits, att det skall vara fråga örn

akuta sjukdomsfall. Med sjukdomsfall inom arbetsgivarens familj bör i

detta sammanhang i fråga örn jordbrukshushåll jämställas sjukdomsfall

bland djuren. I uttrycket sjukdomsfall inbegripas även olycksfall under

läkningstiden. Stadgande örn övertidsarbete å fridag i anledning av sjukdomsfall

har upptagits i 12 § andra stycket departementsförslaget.

I jordbruksdrift kunna stora värden stå på spel, därest arbeten, som sammanhänga

med sådd och skörd, icke bliva slutförda på beräknad tid. Med

hänsyn härtill har i lantarbetstidslagen arbetsgivare beretts möjlighet att

uttaga övertid för brådskande arbete under sådd eller skörd. Ar fråga örn

hembiträde, som jämväl deltager i jordbruksarbete, torde för nämnda ändamål

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. 210 44 7

Departe
ments
chefen.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ofta icke kunna utnyttjas möjligheten till övertid efter den ordinarie arbetstidens

slut. Däremot kan det vara av behovet påkallat att taga hembiträdet

i anspråk under den vardagsledighet hembiträdet åtnjuter jämlikt 10 §

departementsförslaget. I 12 § tredje stycket departementsförslaget stadgas

därför, att hembiträde i jordbrukshushåll må å dag, då hembiträdet eljest

skulle hava jämlikt 10 § första stycket under b) åtnjutit fridag, för brådskande

arbete under sådd eller skörd användas till arbete å övertid.

Vad därefter angår frågan örn hembiträdes skyldighet att utföra övertidsarbete

anser jag, att i princip någon sådan skyldighet icke kan stadgas utan

att förfela lagstiftningens syfte. Även en begränsad skyldighet att utföra

övertidsarbete skulle i verkligheten innebära, att hembiträdets arbetstid

bleve i motsvarande man utökad. I anledning av vad svenska arbetsgivareföreningen

rörande denna sak anfört vill jag anmärka, att skyldighet för

arbetare att utföra övertidsarbete enligt 7 § allmänna arbetstidslagen, vilken

paragraf för övrigt endast giver uttryck åt en jämväl utan särskilt stadgande

därom självfallen grundsats, föreligger endast i mån av överenskommelse

med arbetsgivaren; ett annat förhållande är att, i händelse sådan överenskommelse

slutits kollektivt, utförandet av övertidsarbete från den enskilde

arbetstagarens synpunkt kan te sig som ett tvång.

Aven om sålunda i princip hembiträdets medgivande bör fordras för utförande

av övertidsarbete, är därmed ej givet, att icke i speciella fall undantag

härifrån kunna vara av särskilda intressen påkallade. Under lagens förarbeten

lia två sådana fall varit under diskussion, nämligen dels vakttjänst,

dels ock arbete i anledning av sjukdom inom arbetsgivarens familj.

Yad först angår vakttjänsten kunna de befolkningspolitiska syften, som

lagen är avsedd att främja, synas tala för att vakttjänsten gjordes obligatorisk.

I familjer med barn kan husmödrarnas bundenhet synas bliva större,

därest de ej kunna såsom ett åläggande beordra hembiträdena att viss eller

vissa kvällar i veckan ha den tillsyn över barnen, som må vara erforderlig

vid föräldrarnas bortovaro från hemmet.

För egen del ansluter jag mig emellertid till deras mening, vilka anse

dessa husmödrars belägenhet bliva i längden försämrad, därest ett sådant

åläggande meddelades hembiträdena. Även örn i lagtexten vakttjänsten ej uttryckligen

förbundes med passning av barn, är den dock i det alldeles övervägande

antalet fall pakallad av sådan anledning. I det allmänna medvetandet

skulle genom ett sådant stadgande hembiträdesplatser i familjer med barn

framstå som oförmånligare än andra platser. Jag förbiser härvidlag ej, att

även utan ett sadant stadgande hembiträden i familjer med barn troligen skola

komma att åtaga sig vakttjänst i betydligt större antal fall än andra hembiträden.

Det ifrågasatta lagbudets psykologiska verkan torde dock vara

sapass stor, att lagbudet kan i och för sig och oberoende av de faktiska

förhållandena menligt inverka på rekryteringen till hembiträdesplatser i

familjer med barn.

Annorlunda synes det mig däremot förhålla sig med övertidsarbete i

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

anledning av sjukdomsfall. Den jämförelse, som gjorts med arbetsgivares

skyldighet att vid hembiträdes sjukdom öva personlig tillsyn över hembiträdet,

synes mig icke sakna fog. Det förefaller stötande, om ett hembiträde,

som under fridag lämnade sin av sjukdomsfall drabbade husmoder

i sticket utan att personliga skäl nödvändiggjorde fridagens uttagande, härför

skulle kunna åberopa lagens stöd.

I 12 § fjärde stycket departementsförslaget har fördenskull stadgats skyldighet

för hembiträde att utföra övertidsarbete, som föranledes av sådana

omständigheter som i andra stycket sägs (akut sjukdomsfall inom arbetsgivarens

familj eller sjukdomsfall bland djuren). Uppenbarligen avser stadgandet

övertidsarbete såväl under fridagar som efter den ordinarie arbetstidens

slut.

Övertidsarbete i anledning av sjukdom är enligt departementsförslaget

det enda fall, vid vilket hembiträdet ålagts utföra övertidsarbete. I fråga

örn hembiträdes skyldighet i övrigt att utföra arbete å övertid gäller däremot,

enligt 12 § fjärde stycket departementsförslaget, vad därom kan anses

vara med arbetsgivaren överenskommet.

I fråga örn den form, i vilken kompensation för övertidsarbete skall utgå,

skilja sig hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens förslag från

varandra. Enligt det förra förslaget skall kompensationen i första hand

utgå i form av övertidsersättning och i andra hand, därest parterna enas

därom, i form av motsvarande ledighet å annan tid. Enligt befolkningsutredningens

förslag gäller motsatt ordning. Båda dessa alternativ ha vissa

skäl för sig. För egen del har jag emellertid stannat för att förorda befolkningsutredningens

ståndpunkt.

Även i nu ifrågavarande avseende uppkommer frågan, huruvida vakttjänst

och övertidsarbete i anledning av sjukdom skola följa den allmänna regeln

att kompensation för övertidsarbete skall utgå eller skola undantagas därifrån.

Yad vakttjänsten angår kan å ena sidan anföras, att densamma i praktiken

icke innebär utförande av något egentligt arbete utan i allmänhet

endast innefattar en utfästelse från hembiträdets sida att icke tillbringa

sin fritid utanför arbetsgivarens lägenhet samt att, i händelse på grund av

oförmodade händelser hembiträdets arbetskraft skulle behöva tagas i anspråk,

ställa sig till förfogande härför. Har hembiträdet haft för avsikt att

ändock tillbringa vakttjänsttiden hemma och behöver hembiträdets arbetskraft

icke tagas i anspråk, kan med ett visst fog göras gällande, att något

övertidsarbete i realiteten icke föreligger. Å andra sidan kan icke bortses

från det förhållandet att, med den bundenhet som utmärker hembiträdesyrket,

dess utövare högt skatta rätten att fritt disponera över sin fritid.

Utförandet av vakttjänst torde merendels innefatta ett intrång i denna

deras rätt.

Den ståndpunkt, som av befolkningsutredningen intagits till denna fråga,

synes mig utgöra den bästa lösningen. Enligt utredningens förslag skall

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

för vakttjänst alltid utgå kompensation — alltså regelmässigt i form av

annan ledighet. Kompensationsledigheten för vakttjänst behöver dock icke

vara av samma tidslängd som själva vakttjänsten; hänsyn får nämligen tagas

till att vakttjänsten icke innebär utförandet av något egentligt arbete. Nackdelen

med befolkningsutredningens förslag är emellertid, att parterna — i

varje fall under lagens första giltighetstid — icke kunna med säkerhet bedöma

det skäliga förhållandet mellan kompensationsledighetens och vakttjänstens

tidslängder. Husmödrarnas och hembiträdenas respektive organisationer

böra därför i god tid före lagens ikraftträdande söka överenskomma

örn vissa vägledande normer för nämnda bedömande. Sker detta, torde

några tvistigheter härom mellan parterna behöva förekomma endast i undantagsfall.

Emellertid bör, såsom i ett par remissyttranden påpekats, i själva

lagtexten komma till uttryck, att kompensationsledigheten icke behöver till

tiden motsvara övertidsarbetet.

Vad därefter angår övertidsarbete i anledning av sjukdom kan detta givetvis

vara både långvarigt och krävande. På grund härav och då de skäl,

som voro avgörande då dylikt arbete föreslogs skola vara obligatoriskt, icke

kunna med samma tyngd åberopas i nu förevarande sammanhang bör enligt

min mening kompensation utgå jämväl för övertidsarbete i anledning av

sjukdom. Skulle på grund av övertidsarbetets varaktighet praktiska svårigheter

yppa sig att uttaga kompensationsledigheten, torde det ligga i båda

parternas intresse att överenskomma om kompensationens utgående i form

av övertidsersättning.

Socialstyrelsens förslag att kompensationsledighet ej får förläggas till tid

före kl. 9 på morgonen samt att ledigheten icke får utgå i smärre repriser

än två timmar finner jag lämpligt. Med sålunda angivna begränsningar torde

det ligga i arbetsgivarens hand att bestämma, när kompensationsledigheten

skall utgå. Söker arbetsgivaren utan giltig anledning förhala tiden för kompensationsledighetens

utgående, bör han därmed anses ha i väsentlig mån

åsidosatt sina skyldigheter mot hembiträdet med därav följande rätt för

hembiträdet att uppsäga avtalet till omedelbart upphörande. För att emellertid

arbetsgivaren icke på dylikt sätt skall kunna undandraga sig sin förpliktelse

att lämna kompensationsledighet torde böra stadgas att, därest vid

anställningens upphörande övertidsarbete icke blivit kompenserat genom

ledighet, övertidsersättning i stället skall utgå.

13 § departementsförslaget, som innehåller bestämmelserna örn kompensation

för övertidsarbete, har utformats i överensstämmelse med nu anförda

synpunkter. Där stadgas sålunda för det första att arbetsgivare såsom gottgörelse

för arbete å övertid är pliktig att å ordinarie arbetstid bereda hembiträde

den ledighet, som kan anses skälig med hänsyn till arten av det å

övertid utförda arbetet. Ledigheten må icke förläggas till tid före kl. 9 och

må ej heller varje gång utgå under kortare tid än två timmar. Vidare stadgas

att om arbetsgivaren och hembiträdet äro därom ense ledigheten må

utbytas mot särskild övertidsersättning samt att sådan ersättning också

skall utgå, där hembiträde vid anställningens upphörande ännu icke kommit

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

i åtnjutande av hembiträdet såsom gottgörelse för övertidsarbetet tillkommande

ledighet. I ett andra stycke i paragrafen stadgas slutligen, att överenskommelse,

varigenom hembiträde helt eller delvis undandragits förmån

enligt denna paragraf, skall vara ogin.

Är avtalet ingånget för bestämd Blir hembiträde,_ som är anställt

tid och varder hembiträdet av sjuk- för viss bestämd tid, på grund av

dom förhindrat fullgöra sina sysslor sjukdom förhindrat att utföra sina

under längre tid än fjorton dagar i sysslor under längre tid än fjorton

följd, vare arbetsgivaren efter utgången dagar i följd, äger arbetsgivaren rätt

av nyssnämnda tid berättigad uppsäga att uppsäga avtalet med fjorton dagars

avtalet till upphörande fjorton dagar uppsägningstid. Visar hembiträdet

efter det uppsägningen skedde; jannes före uppsägningstidens utgång, att

sjukdomen vara sådan att den uppen- hembiträdet återfått sin arbetsförmåga,

bärligen hommer att medföra arbetsoför- är uppsägningen förfallen, för den härimåga

minst fyra veckor framåt, äger delse arbetsgivaren ej redan anställt

dock arbetsgivaren, för såvitt sjukdomen annat hembiträde. Innehåller arbetsbi

är förorsakad av olycksfall i arbete, avtal stadgande örn kortare uppsäggenast

uppsäga avtalet till upphörande ningstid vid sjukdom, är sådant stadfjorton

dagar efter det uppsägningen gande ej gällande.

skedde. Visar hembiträdet före uppsägningstidens

utgång, att hembiträdet

återfått sin arbetsförmåga, vare uppsägningen

förfallen; dock att, där uppsägningen

skett senast fjorton dagar före

avtalstidens slut, uppsägningen må åberopas

såsom uppsägning jämlikt 4 §.

Är ej överenskommelse träffad örn

bestämd tid för avtalets bestånd, skall

med avseende å arbetsgivarens rätt

att på grund av hembiträdets sjukdom

uppsäga avtalet vad i 5 § är

stadgat äga tillämpning.

Innefattar avtalet i något avseende

mindre förmåner för hembiträdet än

vad ovan sägs, vare avtalet i sådan

del ogillt.

Hembiträdesutreclningeii.

Utredningen erinrar örn att efter legostadgans upphävande år 1926 några

särbestämmelser icke funnes angående de förutsättningar, under vilka ett

mellan hembiträde och arbetsgivare ingånget tjänsteavtal kunde bringas till

upphörande före avtalstidens utgång, utan man hade i händelse av tvist

allenast att hålla sig till vad som kunde anses följa av allmänna rättsgrundsatser.

I fråga om arbetsgivares rätt att uppsäga avtalet i händelse hembiträdet

av sjukdom förhindras fullgöra sina sysslor torde några mera ut
-

14 §.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

13 §•

(Befolkningsutredningens förslag.)

13 §.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

vecklade sedvänjor, till vilka en lagstiftning i ämnet kunde anknytas, icke

finnas. Allmänt ansåges dock, att en omedelbar uppsägningsrätt i händelse

av hembiträdets sjukdom icke förelåge. Däremot torde i fråga örn uppsägningstidens

längd bruket vara så mycket mera växlande.

Efter att ha framhållit att frågan örn uppsägningstidens längd i praktiken

bleve identisk med frågan örn vilken tid hembiträdet skulle hos arbetsgivaren

få åtnjuta förmånen av husrum och kost framhåller utredningen, att

hembiträdet icke kunde göra anspråk på att någon längre tid vara skyddat

mot uppsägning, då husmodern självfallet behövde annan hjälp i den sjukas

ställe och bostadsutrymmet som regel icke tilläte att både det sjuka och

det nyanställda hembiträdet vore boende i familjen. Det närmare fixerandet

av uppsägningsvillkoren bleve en ren avvägningsfråga. Utredningen föreslår,

att uppsägningsrätt skall inträda efter 14 dagars sjukdom och att hembiträdet

därefter skall äga åtnjuta en uppsägningstid av ytterligare 14 dagar. Innebörden

av förslaget vore alltså, att ett hembiträde icke skulle kunna på

grund av sjukdom avlägsnas från sin plats, förrän sjukdomen varat fyra

veckor. Utredningen föreslår dock vissa modifikationer i den angivna regeln

och anför härom:

Emellertid torde med visst fog kunna göras gällande, att den föreslagna

regeln örn rätt för hembiträde att under fyra veckor tillgodonjuta bostad,

kost och tillsyn hos arbetsgivaren skulle verka alltför obillig för arbetsgivaren

i sådana fall, där det redan från början står klart, att sjukdomen

kommer att medföra arbetsoförmåga under en längre tid framåt. Att även

i ett dylikt fall tvinga arbetsgivaren att behålla hembiträdet i sitt hus i

fyra veckor, kan onekligen synas hårt för arbetsgivaren. Det må härvid

icke förglömmas, att den föreslagna rättigheten i och för sig innebär en

nyhet och att man därför icke bör gå fram med alltför rigorösa bestämmelser.

Utredningen har av sådana skäl ansett sig böra föreslå ett undantag

från den ovan angivna regeln av innebörd att, där sjukdomen finnes vara

sådan att den uppenbarligen kommer att medföra arbetsoförmåga under

minst fyra veckor framåt, arbetsgivaren skall äga att genast uppsäga avtalet

till upphörande 14 dagar efter det uppsägningen skedde. Det torde få

anses, att även med en dylik regel hembiträdet beredes skäligt rådrum att

annorledes ordna för sin vistelse och sin omvårdnad under sjukdomen. Anmärkas

må, att det torde ligga i sakens egen natur att ett sådant konstaterande

av sjukdomens art och beskaffenhet, som här förutsattes, i allmänhet

icke kan göras annat än av läkare. Vidare må framhållas, att undantagsstadgandet

icke avses skola äga tillämpning annat än där sjukdomen uppenbarligen

kommer att medföra en dylik längre arbetsoförmåga.

Örn hembiträdet skulle återfå sin arbetsförmåga efter det uppsägningen

skett men före uppsägningstidens utgång, synes det rimligt att uppsägningen,

som ju föranletts av sjukdomen, skall vara förfallen. Ett stadgande

härom har även upptagits i utredningens förslag. Dock torde, där uppsägningen

skett 14 dagar före avtalstidens slut, arbetsgivaren böra vara berättigad

att åberopa uppsägningen till förhindrande av en automatisk förlängning

av avtalet. Eftersom intet skäl behöver åberopas för en dylik uppsägning,

torde — även örn den skedda uppsägningen uttryckligen grundats

på hembiträdets sjukdom och sålunda avsetts att vara en uppsägning jämlikt

13 § — rimlig hänsyn till arbetsgivaren likväl kräva att uppsägningen

åtminstone har den verkan, att den utesluter en förlängning av avtalet ut
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

över den ursprungligen överenskomna tjänstetiden. Då arbetsgivarens avsikt

med uppsägningen självfallet är att bringa avtalet till upphörande,

torde det även kunna göras gällande, att uppsägningen sekundärt innebär

en viljeförklaring, att avtalet — för den händelse hembiträdet tillfrisknar

i allt fall icke skall förlängas.

De av utredningen sålunda föreslagna reglerna hade avseende å avtal,

som ingåtts för viss bestämd tid. Gällde avtalet tills vidare, erfordrades

nämligen — med hänsyn till att den generella uppsägningstiden för dylika

avtal enligt förslaget bestämts till 14 dagar — icke någon särskild regel angående

uppsägningsrätt vid sjukdom; för tydlighetens skull föreslår utredningen

emellertid en hänvisning till 5 § i dess förslag.

Vad örn sjukdom föreslås gälla bör enligt utredningen även utan uttryckligt

stadgande gälla beträffande sjukdomstillstånd, som förorsakats av

olycksfall. Dock anser utredningen, att vid arbetsoförmåga, som förorsakats

av olycksfall i arbete, hembiträdet under alla förhållanden bör äga åtnjuta

bostad, kost och tillsyn hos arbetsgivaren under fyra veckor och att sålunda

det snabbare uppsägningsförfarande, som föreslagits för det fall att

sjukdomen befinnes komma att medföra arbetsoförmåga minst fyra veckor

framåt, icke skall gälla vid olycksfall i arbete.

Reglerna örn hembiträdes rätt att vid sjukdom åtnjuta uppsägningstid

böra enligt utredningens mening förlänas tvingande karaktär.

Yttrandena över kembiträdesutred
ningens

förslag.

Socialstyrelsen påpekar, att bestämmelsen att uppsägningen skall vara förfallen,

därest hembiträdet före uppsägningstidens utgång kan visa, att hembiträdet

återfått sin arbetsförmåga, kan medföra olämpliga konsekvenser.

Örn en arbetsgivare med stöd av lagen uppsagt sitt hembiträde med hänsyn

till hembiträdets sjukdom och i stället anställt ett annat hembiträde, kunde

han gentemot det nyanställda hembiträdet bliva skadeståndsskyldig, örn han

ej kunde vidhålla avtalet. Föreskrift syntes därför böra lämnas, att uppsägningen

skulle stå fast, även örn hembiträdet återfått sin arbetsförmåga

före uppsägningstidens slut, för den händelse arbetsgivaren redan anställt

annat hembiträde i stället.

Befolkningsutredningen.

Befolkningsutredningen framhåller, att den av liembiträdesutredningen

föreslagna undantagsbestämmelsen örn rätt till uppsägning i vissa fall av

avtalet genast vid sjukdomens inträdande torde bliva aktuell endast i ett

fåtal fall. Den ägde nämligen betydelse endast vid tidsbestämda avtal och

under förutsättning att man kunde visa, att sjukdomen uppenbarligen bomme

att medföra arbetsoförmåga minst fyra veckor. Från den föreslagna undantagsbestämmelsen

vore därjämte i sin tur stadgat undantag för det fall att

sjukdomen förorsakats av olycksfall i arbete. Då befolkningsutredningen

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

ansåge det vara av intresse att undvika detalj bes täln ruelser, hade föreskrifterna

ifråga ansetts kunna utan alltför stora betänkligheter utgå ur förslaget.

Hade arbetsgivaren hunnit anställa annat hembiträde, borde uppsägningen

av det sjuka hembiträdet stå fast, även örn hembiträdet återfått sin arbetsförmåga

före uppsägningstidens slut. Det av hembiträdesutredningen föreslagna

stadgandet att uppsägning för sjukdom kunde åberopas såsom uppsägning

för tidsbestämt avtal torde ha så liten praktisk betydelse att stadgandet

kunde utgå. Likaså torde den av hembiträdesutredningen i 13 §

andra stycket föreslagna föreskriften vara så självklar att den kunde utgå.

Fiågan örn arbetsgivares rätt att uppsäga hembiträde, som insjuknat,

är av praktisk betydelse endast då avtalet mellan parterna är ingånget på

bestämd tid. Gäller avtalet tills vidare, kan arbetsgivaren jämlikt den regel

örn uppsägningstid, som gäller för sådana avtal, uppsäga avtalet till upphörande

inom fjorton dagar. I sådana fall föreligger därför ej behov av

någon särskild regel örn uppsägningstid vid sjukdom.

Den avvägning av parternas intressen, som innefattas i de föreliggande

förslagen, finner jag skälig. I sak skilja sig förslagen från varandra huvudsakligen

endast därutinnan att i hembiträdesutredningens förslag — men ej

i befolkningsutredningens — finnes intagen en undantagsbestämmelse örn

rätt till uppsägning i vissa fall av avtalet genast vid sjukdomens inträdande.

Nämnda undantagsbestämmelse finner jag, i likhet med befolkningsutredningen,

kunna undvaras. Jämväl i övrigt ansluter sig departementsförslaget,

i vars 14 § nu ifrågavarande bestämmelser äro intagna, i sak till befolkningsutredningens

förslag.

15 och

(Hembiträdesutredningens förslag.)

^ §•

Arbetgivaren äger uppsäga avtalet

till omedelbart upphörande:

1) örn hembiträdet i väsentlig mån

åsidosätter sina skyldigheter gentemot

arbetsgivaren;

2) om hembiträdet dömts till urbota

straff;

3) örn hembiträdet befinnes lida av

tuberkulos eller könssjukdom i smittsamt

skede; eller

4) om hembiträdet befinnes hemfallen

åt ett sedeslöst leverne.

Ej må dock såsom grund för uppsägning

åberopas förhållande, varom

under 1) eller 2) förmäles, sedan längre

tid än en vecka förflutit från det arbetsgivaren

erhöll kännedom därom;

ej heller, vad angår förhållande varom

IG §§.

(Befiölkningsutredningens förslag.)

14 §.

Arbetsgivaren äger uppsäga arbetsavtal

till omedelbart upphörande

_1) örn hembiträdet i väsentlig mån

åsidosätter sina skyldigheter gentemot

arbetsgivaren, eller

2) örn hembiträdet befinnes lida av

tuberkulos eller könssjukdom i smittsamt

skede.

Under 1) angivet förhållande må ej

åberopas såsom grund för uppsägning

sedan längre tid än en vecka förflutit

från det arbetsgivaren erhöll vetskap

därom.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

105

(Hembiträdesutredningens förslag.)

under 2) sägs, sedan mer än fem år

förflutit från det gärningen begicks.

15 §.

Hembiträdet äger uppsäga avtalet

till omedelbart upphörande:

1) örn arbetsgivaren dröjer med erläggande

av överenskommen lön utöver

två söckendagar efter förfallo - dagen eller underlåter att lämna hembiträdet

tillbörlig kost eller bostad,

där sådan förmån är avtalad;

2) örn arbetsgivaren eller dennes

make eljest i väsentlig mån åsidosätter

sina skyldigheter gentemot hembiträdet

;

3) örn arbetsgivaren eller någon av

dennes husfolk befinnes lida av sjukdom,

som i 14 § under 3) sägs; eller

4) örn arbetsgivaren med sitt hushåll

avflyttar till annan ort och flyttningen

ej blott avser tillfällig bortovaro

i anledning av arbetsgivarens

semester eller av annan liknande anledning.

Ej må dock såsom grund för uppsägning

åberopas förhållande, varom

under 1) eller 2) förmäles, sedan längre

tid än en vecka förflutit från det hembiträdet

erhöll kännedom därom; ej

heller förhållande, som under 4) sägs,

där hembiträdet medföljt vid flyttningen.

( Befolka ingeli Iredningens förslag.)

15 §.

Hembiträdet äger nppsäga arbetsavtal

till omedelbart upphörande

1) örn arbetsgivaren dröjer med erläggande

av överenskommen lön utöver

två söckendagar efter förfallodagen

eller underlåter att himna hembiträdet

tillbörlig kost eller bostad,

där sådan förmån är avtalad,

2) örn arbetsgivaren eller någon av

dennes familj eljest i väsentlig mån

åsidosätter sina skyldigheter gentemot

hembiträdet,

3) örn arbetsgivaren eller någon

inom dennes bostad boende befinnes

lida av tuberkulos eller könssjukdom

i smittsamt skede, eller

4) örn arbetsgivaren med sitt hushåll

avflyttar till annan ort och flyttningen

ej blott avser tillfällig bortovaro

i anledning av arbetsgivarens

semester eller av annan liknande anledning.

Under 1) eller 2) angivet förhållande

må ej åberopas såsom grund för uppsägning

sedan längre tid än en vecka

förflutit från det hembiträdet erhöll

vetskap därom. Under 4) angivet förhållande

må ej åberopas såsom grund

för uppsägning, där hembiträdet medföljt

vid flyttningen.

Hembiträdesutredningen.

Utredningen förklarar, att fastare sedvänjor näppeligen torde kunna påvisas

i fråga örn parts rätt att uppsäga avtalet till omedelbart upphörande

i händelse andra parten åsidosatte sina skyldigheter enligt avtalet. De anledningar,

som ansåges berättiga till ett hävande av avtalet, vore mycket

växlande. Stundom torde t. o. m. rena oväsentligheter anses motivera en

uppsägning. Att detta icke oftare mötte protester, torde, framhåller utredningen,

till huvudsaklig del bero å ena sidan på lättheten för hembiträdena

att erhålla andra jämngoda platser, å andra sidan på att arbetsgivarna drogo

sig för rättsliga åtgärder med hänsyn till risken att hembiträdena skulle

sakna utmätningsbara tillgångar. Det torde emellertid få anses ställt utom

tvivel, att ett behov av rättslig reglering av förevarande spörsmål förelåge.

Utredningen finner det följa av allmänna rättsgrundsatser, att rått att

uppsäga avtalet till omedelbart upphörande föreligger, örn part väsentligen

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

åsidosätter sina skyldigheter gentemot andra parten. Beträffande det sätt,

varpå denna grundsats bör komma till uttryck i lagen, anför utredningen:

Det vill synas tveksamt, örn i förevarande lagförslag en uppräkning bör

ske av de omständigheter, som sålunda böra berättiga till uppsägning. Onekligen

bidrager en dylik uppräkning till att klarlägga vad som med stadgandet

åsyftas. Emellertid torde det vara ägnat att ingiva betänkligheter att för det

begränsade område, varom här är fråga, alltför mycket ge sig in på detaljer;

spörsmålet återkommer ju med avseende å andra arbetsområden och

torde lämpligen i ett större sammanhang få en mera utformad lösning. Emellertid

må vidare framhållas, att, huru fullständig en dylik uppräkning än

göres, det ändock lärer vara ofrånkomligt med en allmän, kompletterande

bestämmelse. Med hänsyn till det anförda har’ utredningen här begränsat

sig till att allenast upptaga den principiella bestämmelsen, att uppsägningsrätt

föreligger vid ett väsentligt åsidosättande av parts skyldigheter gentemot

andra parten; dock att vad angår dylikt åsidosättande från arbetsgivarens

sida regeln ansetts i vissa avseenden böra närmare utformas. Förutom

denna allmänna regel har utredningen såsom hävningsgrunder, berättigande

till omedelbar _ uppsägning, upptagit vissa särskilda förhållanden,

som emellertid icke direkt innebära ett åsidosättande av vederbörandes

skyldigheter enligt anställningsavtalet.

Utredningen påpekar, att under begreppet väsentligt åsidosättande av

skyldigheterna gentemot andra parten folie företeelser av mycket olika art,

varför begreppet svårligen kunde bestämt definieras. Utredningen yttrar

vidare:

Omständigheterna i det särskilda fallet lära sålunda få avgöra, örn ett

åsidosättande är att anse som väsentligt eller icke. Beträffande arten av de

företeelser, som här åsyftas, må emellertid nämnas, att därmed i första hand

avses — vad hembiträdets skyldigheter angår -- att hembiträdet avsiktligt

underlåter att på vederbörligt sätt utföra sina sysslor. Sker detta vid enstaka

tillfälle eller gäller det ett åliggande av mindre betydande art, torde

dock åsidosättandet icke kunna anses vara väsentligt. Skulle hembiträdet

utebliva från arbetet utan laga förfall är detta givetvis att anse som ett

väsentligt åsidosättande av hembiträdets förpliktelser, där ej bortovaron är

helt tillfällig. Men vidare inbegripas under ifrågavarande stadganden även

sådana företeelser som att endera parten gör sig skyldig till misshandel

eller ärekränkning av den andra elier till annan förbrytelse mot henne.

Aven torde härunder böra inbegripas, att endera parten söker förleda den

andra till lagstridiga eller eljest för allmän anständighetskänsla stötande

handlingar. Med förbrytelse mot arbetsgivaren själv bör givetvis jämställas

sådan handling gentemot arbetsgivarens barn eller husfolk.

Vad angår arbetsgivares åsidosättande av skyldigheterna gentemot hembiträde

har utredningen ansett erforderligt att i några punkter föreslå en

närmare utformning av de förutsättningar, under vilka hembiträdet äger

häva anställningsavtalet. Härvid åsyftas först det fall, att arbetsgivaren

icke erlägger avtalad lön å utfäst tid. Såsom redan i ett tidigare sammanhang

antytts, lärer det förekomma i en icke alldeles oväsentlig omfattning,

att hembiträdena få vänta med utfåendet av sin lön en kortare eller längre

tid efter förfallodagen, ett förhållande som måhända ytterst leder sitt ursprung

till legostadgans bestämmelse att tjänstehjon icke hade rätt att, utan

husbonden så ville, utbekomma något av lönen förrän tjänstehjonet sin tid

uttjänt och redo för sig gjort. Självfallet böra emellertid hembiträdena liksom

andra arbetstagare äga utfå sin lön å respektive förfallodagar och en

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

försummelse härutinnan är följaktligen att anse som ett åsidosättande flan

arbetsgivarens sida av hans förpliktelser gentemot hembiträdet. Det synes

dock icke tilltalande att varje försummelse härutinnan skall betraktas som

uppsägningsanledning, då arbetsgivarens underlåtenhet ju kan bero pa

oförutsedda, av honom oberoende omständigheter. Utredningen har därför

föreslagit ett stadgande, enligt vilket hembiträdet skall aga uppsäga

anställningsavtalet till omedelbart upphörande, örn arbetsgivaren dröjer

med erläggande av överenskommen lön utöver två söckendagar efter forfallodagen.

I brist på annan överenskommelse skall såsom förfallodag anses

sista söckendagen i varje kalendermanad.

Det har vidare ansetts lämpligt att uttryckligen stadga, att såsom uppsägningsgrund

jämväl skall anses, örn arbetsgivare underlåter att famna

hembiträde tillbörlig kost eller bostad, där sådan förmån enligt avtalet skall

utgå Det lärer visserligen i våra dagar vara sällsynt, att hembiträdet icke

erhåller tillbörlig kost, men stadgandet örn uppsägnmgsratt vid underlåtenhet

därutinnan har det oaktat ansetts icke böra saknas. Vad åter bostadsfrågan

angår, har redan förut framhållits, att åtskilligt lärer brista härvidlag;

det har därför synts naturligt att stadga uppsägningsrätt for hembiträdet,

där arbetsgivaren icke tillhandahåller bostad, motsvarande vad härutinnan

blivit utfäst eller vad lagen därom stadgar.

Med att arbetsgivaren åsidosätter sina skyldigheter gentemot hembiträdet

torde böra jämställas, att arbetsgivarens make gör sig skyldig till dylikt

åsidosättande. Skulle exempelvis i ett sådant fall, där husmodern ar att

anse som arbetsgivare, hennes man göra sig skyldig till otillbörliga närmanden

gentemot hembiträdet, bör detta sålunda berättiga hembiträdet att

uppsäga avtalet till omedelbart upphörande.

I hembiträdesutredningens förslag lia vidare upptagits en rad speciella

uppsägningsanledningar, vilka synts böra jämställas med att palt väsentligen

åsidosätter sina skyldigheter gentemot andra parten. Hit hor att hembiträdet

respektive arbetsgivaren eller någon av hans husfolk befinn es lida

av tuberkulos eller könssjukdom i smittsamt skede. Eli bestämmelse om

uppsägningsrätt i sådant fall har synts utredningen väl motiverad med hänsvn

till de speciella förhållanden, under vilka hembiträdets arbete utfördes,

och den inställning, som ganska allmänt hystes gentemot dessa sjukdomar.

I fråga örn andra sjukdomar har utredningen icke ansett erforderligt med

motsvarande bestämmelse. Om emellertid hembiträdet vid träffandet av anställningsavtalet

förtegat viss sjukdom, varav hembiträdet tede, borde, framhåller

utredningen, arbetsgivaren självfallet, under förutsättning att sjukdomen

vore av beskaffenhet att inverka på hembiträdets arbetsförmåga och

att sjukdomen icke vore att betrakta som rent tillfällig, ilga skilja hembiträdet

från sig. Förfarandet torde emellertid icke behöva i lagen angivas

som en särskild uppsägningsgrund, då redan av avtalslagens bestämmelser

torde följa, att avtalet i och för sig vore ogiltigt; avtalet hade nämligen

framkallats genom ett svikligt förtigande av omständighet, som kunde antagas

lia varit av betydelse för avtalets tillkomst.

Utredningen har ytterligare som uppsägningsanledning från arbetsgivarens

sida upptagit, att hembiträdet ådömts urbota straff. Angående motiven härtill

anför utredningen:

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Detta tiar ansetts motiverat med hänsyn till elen förståeliga motvilja de

Hesta _ arbetsgivare säkerligen hysa mot att i sina hem och i daglig, intim

beröring med sina barn ha en till urbota straff dömd person. Vad särskilt

angår det fall att hembiträdet dömts för tillgreppsbrott må för övrigt framhållas

det olämpliga i att hon, där hon har dylika anlag, fortsätter i ett

yrke, som genom lättheten att oupptäckt begå tillgrepp erbjuder sådana speciella

frestelser som hembiträdesyrket. Det oaktat kan givetvis lämpligheten

av det föreslagna stadgandet starkt ifrågasättas, särskilt med hänsyn till

våra dagars — helt visst berättigade — strävanden att på allt sätt underlätta

möjligheterna för dem, som begått brott, att återgå till ett obrottsligt

leverne. Utredningen hade väl heller icke ansett sig böra föreslå ett dylikt

stadgande, örn man icke på ansvarigt håll inom hembiträdeskretsar

funnit stadgandet lämpligt. Det framhålles nämligen, att hembiträdesyrket

ofta blir hållet för ett yrke, som alltid står vederbörande till buds oavsett

yrkeskunskaper och moraliska kvalifikationer, varför en bestämmelse av föreslaget

innehåll skulle bidraga till att gallra de arbetssökande och därigenom

höja kårens anseende. För övrigt må understrykas, att uppsägningsbestämmelsen

ju endast ger arbetsgivaren en rätt att uppsäga avtalet, där han

finner det begangna brottet vara sådant, att han icke anser sig kunna ha

hembiträdet kvar i sitt hem, men att självfallet ingen skyldighet till uppsägning

förefinnes. '' ö

Med nyssnämnda uppsägningsanledning anser utredningen i viss mån

kunna jämställas, att hembiträdet befinnes föra ett sedeslöst leverne. Även

i ett dylikt fall talade starka skäl för att arbetsgivaren skulle äga att omedelbart

avkoppla hembiträdet från vidare beröring med hemmet och barnen.

Utredningen säger sig förmoda, att — med de speciella arbetsförhållanden

som råda inom yrket — en uppsägningsrätt för arbetsgivaren i dylika fall

icke komme att möta allvarliga erinringar från något håll. Att stadgandet

icke kunde väntas komma till användning annat än i enstaka fall borde

icke föranleda, att detsamma ansåges överflödigt.

Slutligen har utredningen såsom en särskild uppsägningsanledning för

hembiträdena upptagit den omständigheten att arbetsgivaren med sitt hushall

avflyttar till annan ort och påfordrar att hembiträdet därvid skall medfölja.

Därvid har dock undantagits det fall att flyttningen allenast gäller

en tillfällig bortovaro i anledning av arbetsgivarens semester eller av annan

liknande anledning. Utredningen yttrar härom följande:

Förevarande bestämmelse berör utan tvivel ett ömtåligt ämne. Som bekant

förefinnes en ganska utbredd motvilja bland de hembiträden, som äro

anställda i städer eller andra samhällen, att medfölja vid sommarvistelse

pa landet. Anledningarna härtill torde icke behöva i detta sammanhang

närmare utredas; främst torde orsakerna emellertid vara dels att arbetet i

ett. sommarhushåll anses mera besvärligt, dels ock att sommarvistelsen avskär

hembiträdena fran deras sedvanliga umgänge och förströelser. Utredningen

har ansett att, da ett hembiträde vid träffande av anställningsavtal

regelmässigt mäste räkna med att familjen kan komma att tillbringa någon

tid å annan ort i och för rekreation, det näppeligen kan godtagas som

uppsägningsanledning, att en dylik semestervistelse verkligen kommer till

stånd. Det torde böra fordras av det hembiträde, som icke vill medfölja

en .sa<^an tillfällig bortovaro, att hon antingen gör förbehåll därom vid

anställningens början eller ock binder sig allenast per månad eller eljest

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Majlis proposition nr 217.

för sådan tid, att anställningen slutar före den tilltänkta sommarvistelsens

början. Helt annorlunda ställer det sig vid en definitiv eller i varje fall

mera långvarig avflyttning till annan ort. En sådan eventualitet kan det

knappast fordras att hembiträdet skall taga i beräkning vid avtalets ingående,

och torde hon därför böra äga rätt att omedelbart uppsäga avtalet,

där arbetsgivaren begär att hon det oaktat skall medfölja vid flyttningen.

Vissa preskriptionsbestämmelser ha föreslagits av utredningen i syfte att

förebygga ett otillbörligt utnyttjande av uppsägningsreglerna. Körande

bestämmelsernas innebörd och skälen för vad utredningen härutinnan föreslagit

anföres:

Utredningen har föreslagit vissa preskriptionsbestämmelser i syfte att

förebygga ett otillbörligt utnyttjande av uppsägningsreglerna. Sålunda bär

föreslagits att, där uppsägningsgrunden är ett väsentligt åsidosättande från

andra partens sida av parten åvilande skyldigheter enligt avtalet, denna

grund icke må åberopas sedan längre tid än en vecka förflutit fran det den

förfördelade erhöll kännedom örn förhållandet. Sedan viss tid förflutit utan

att vederbörande begagnat sin uppsägningsrätt, måste man nämligen anse,

att den timade händelsen icke tillmätts sådan betydelse, att avtalsförhållandet

bör upplösas, eller att den förfördelade i allt fall avstått från rätten

att på den grund uppsäga avtalet. Motsvarande regel avses skola gälla

även med avseende å det fall, att hembiträde dömts till urbota straff. Eör

dessa sistnämnda fall torde emellertid även böra stadgas en absolut tidsfrist,

efter vilken det begångna brottet överhuvud icke må åberopas såsom

omedelbar uppsägningsanledning och detta oavsett örn arbetsgivaren erhållit

kännedom därom inom nämnda tid eller icke. Denna tidsfrist Ilar i förslaget

angivits till fem år. Beträffande härefter uppsägning i anledning av

att arbetsgivaren med sitt hushåll avflyttar till annan ort, synes uppsägnin^srätten

böra upphöra i och med att hembiträdet faktiskt medföljt vid

flyt?ningen; hon får därigenom anses hava gått med på de förändrade villkoren

och sålunda hava avstått från den henne eljest tillkommande uppsägningsrätten.

Yad slutligen angår de fall, där uppsägningsanledningen är

sjukdom av angivet slag eller sedeslöst leverne från hembiträdets sida, torde

uppsägningsrätt icke böra föreligga, sedan sjukdomen upphört eller hembiträdet

återgått till ett ordentligt levnadssätt. Det torde emellertid — då

uppsägningsrätten knutits till det förhållandet att vederbörande »befinnes

lida» av sjukdom eller »befinnes hemfallen» åt sedeslöst leverne — icke

vara erforderligt att i lagtexten uttryckligen angiva, att uppsägningsrätt icke

längre föreligger sedan sjukdomen upphört eller hembiträdet återgått till

ett ordentligt levnadssätt.

En ledamot av hembiträdesutredningen (fru Nordgren) har ansett stadgandena

örn rätt till uppsägning av hembiträde för fall att hembiträdet dömts

till urbota straff eller befinnes hemfallen åt ett sedeslöst leverne böra såsom

mindre välbetänkta utgå ur förslaget. Beträffande förstnämnda uppsägningsanledning

anföres därvid, att förslaget därutinnan stöde i en bjärt motsats

till de strävanden, som från skilda håll gjordes i syfte att underlätta för

dem, som en gång begått brott, att ånyo inlemmas i samhället såsom arbetande

och samhällsnyttiga individer. I fråga om den andra uppsägningsanledningen

anser nämnda ledamot stadgandet därom mindre lämpligt framför

allt med hänsyn till den subjektivitet i omdömet, med vilken ifrågavarande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. May.ts proposition nr 217.

företeelse kunde förväntas bliva bedömd, och till den risk för konflikter och

slitningar, som därav kunde följa.

Yttrandena över hembiträdesutredningens

förslag.

Medicinalstyrelsen, landsorganisationen, Sveriges husmodersföreningars riksförbund

och Hallands läns hushållningssällskaps hemarbetsnämnd intaga till

frågan, huruvida den omständigheten att hembiträdet dömts till urbota

straff skall utgöra uppsägningsanledning, samma ståndpunkt, som kommit

till synes i det av fru Nordgren avgivna särskilda yttrandet. Länsstyrelsen

i Skaraborgs län anser uppsägningsrätt i dylikt fall böra föreligga endast

örn hembiträdet under anställningstiden dömts till urbota straff. Lantbruksstyrelsen

framhåller, att då hembiträdet avtjänat sitt straff och sålunda sonat

sitt brott domen icke bör få föranleda hembiträdets uppsägning till omedelbar

avflyttning. Socialstyrelsen har ej något att invända mot uppsägningsrätten

för det fall att hembiträdet under anställningstiden begår ett brott,

som kan förskylla urbota straff. I fråga om tidigare begångna brott finner

styrelsen skäligt, att hembiträde, som icke har någon bestämd anställningstid

avtalad, får tillgodonjuta den i fråga örn dylika avtal bestämda uppsägningstiden.

Beträffande åter avtal, som ingåtts för bestämd tid, exempelvis

för ett år i ett lanthushåll, borde måhända arbetsgivaren berättigas att uppsäga

hembiträdet med iakttagande av samma uppsägningstid, som gäller för

ej tidsbestämda avtal, om nämligen det brott, varför hembiträdet dömts till

urbota straff, vore av sådan art, att tilltron till hembiträdet med skäl måste

rubbas.

Medicinalstyrelsen finner den för arbetsgivare och arbetstagare ömsesidiga

uppsägningsgrunden att vederbörande befi niles lida av tuberkulos

eller könssjukdom i smittsamt skede innebära en alltför snäv begränsning.

Former av t. ex. sinnessjukdom, epilepsi och svårare kroniska

hudsjukdomar kunde i lika hög grad försvåra hemarbetet eller verka störande

på omgivningen eller innebära en hälsofara. Socialstyrelsen anser vissa mycket

smittosamma hudsjukdomar, såsom allvarligare eksem, böra berättiga till

uppsägning av avtal till omedelbart upphörande. Länsstyrelsen i Norrbottens

län påpekar, att bestämmelsen örn rätt att uppsäga hembiträde, som befunnes

lida av tuberkulos eller könssjukdom i smittsamt skede, bleve skäligen betydelselös,

därest den ej kompletterades med en bestämmelse örn skyldighet

för hembiträde att på anfordran vid platsens tillträdande förete friskintyg.

Sådan skyldighet syntes även böra föreligga under anställningstiden, då

särskilda omständigheter sådant påkallade, åtminstone örn arbetsgivaren utfäste

sig att bekosta läkarundersökningen. Med hänsyn till den oersättliga

skada, som eljest kunde åsamkas arbetsgivarens familj och särskilt med

tanke på barnen syntes en sådan bestämmelse ha en given plats i detta

sammanhang.

Beträffande rätten för arbetsgivare att uppsäga hembiträde, som befinnes

hemfallen åt sedeslöst leverne, instämmer Hallands läns hus
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 217''.

hållningssällskaps hemarbetsnämnd med det av fru Nordgren avgivna särskilda

yttrandet. Socialstyrelsen ifrågasätter, om bestämmelsen icke borde utgå ur

lagen. I varje fall syntes enligt styrelsens mening behov ej föreligga att

tillerkänna arbetsgivaren rätt att låta avtalet omedelbart upphöra; det syntes

tillräckligt att beträffande tidsbestämda avtal tillerkänna honom rätt att på

denna grund uppsäga hembiträdet med viss tids varsel. Medicinalstyrelsen

framhåller, att synpunkter motsvarande de som läge till grund för förslaget

torde vara att anlägga på hembiträdets rätt att uppsäga avtalet till omedelbart

upphörande. Enligt utredningens förslag skulle nämligen hembiträdet

icke kunna omedelbart frånträda anställningen hos en husbonde, som på ett

otillbörligt sätt ville utnyttja anställningsförhållandet.

Befolkiiingsutredningen.

Utredningen anför i motiveringen till 14 och 15 §§ i dess förslag följande:

I fråga örn arbetsgivarens rätt att uppsäga arbetsavtal till omedelbart

upphörande föreslår befolkningsutredningen, i likhet med reservanten fru

Nordgren i hembiträdesutredningen, att punkterna 2) och 4) i 14 § i utredningens

förslag böra helt utgå.

Det är visserligen riktigt, att även andra sjukdomar än de i paragrafen

nämnda äro av sådan beskaffenhet, att de torde kunna likställas med dessa,

men då en fullständig uppräkning av sjukdomar, som kunna anses berättiga

till omedelbart hävande av arbetsavtalet, ej lämpligen synes kunna ske, har

befolkningsutredningen ansett det vara tillräckligt att angiva de ursprungligen

föreslagna två sjukdomarna. Som hembiträdesutredningen framhållit,

synes en bestämmelse örn uppsägningsrätt enligt förslaget väl motiverad

med hänsyn till de speciella förhållanden, under vilka hembiträdets arbete

utföres, och den inställning, som ganska allmänt hyses gentemot dessa

sjukdomar.

Enligt 15 § har hembiträdet å sin sida erhållit rätt att omedelbart uppsäga

arbetsavtalet, örn arbetsgivaren eller någon inom dennes bostad boende

befinnes lida av ifrågavarande sjukdomar.

Det har ej synts befolkningsutredningen nödvändigt att företaga ytterligare

utredning örn reglerna för hävande av avtal med hänsyn till att de

vanligast förekommande arbetsavtalen kunna bringas till upphörande redan

efter fjorton dagar från det uppsägning skett av någon av parterna.

Yttrandena över be tolknings utredningens

förslag.

Statens arbetsmarknadskommission framhåller, att ett väsentligt åsidosättande

av skyldigheterna gentemot andra parten kunde lia karaktären av en fortgående

underlåtenhet, som till slut stegrades därhän att väsentligt åsidosättande

kunde anses föreligga. Arbetsgivarens åtgärd att uppsäga avtalet

kunde sålunda grundas på hembiträdets sätt att uppträda under en längre

tidsperiod. Att det med hänsyn därtill kunde komma att för arbetsgivaren

visa sig vara förenat med uppenbara svårigheter att i händelse av tvist

styrka, att han verkställt uppsägningen, innan en vecka förflutit efter det

han erhållit vetskap örn att hembiträdet väsentligt åsidosatt sina skyldigheter,

torde vara uppenbart. Motsvarande svårigheter kunde givetvis upp
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

komina för ett hembiträde, som med stöd av det liknande stadgandet i 15 §

uppsagt sin anställning. Kommissionen hyste den uppfattningen att för

dessa fall några särskilda tider icke borde stadgas i lagen. Några olägenheter

av att ifrågavarande föreskrifter utginge ur lagtexten torde icke vala

att befara. Vad anginge rätten för arbetsgivare att uppsäga hembiträde,

som dömts till urbota straff eller förde ett sedeslöst leverne, framhåller kommissionen,

att de synpunkter, som borde därutinnan anläggas på anställningsförhallanden

i allmänhet, med hänsyn till det husliga arbetsområdets

speciella karaktär icke kunde överlag tillerkännas giltighet inom nämnda

arbetsområde. Kommissionen ifrågasatte därför, huruvida det kunde anses

skäligt, att en arbetsgivare måste låta ett på viss tid anställt hembiträde

kvarstanna i tjänst även sedan arbetsgivaren erhållit kännedom örn att hembiträdet

till exempel ådömts frihetsstraff för upprepade stölder, begångna

hos den förre arbetsgivaren. Ett hembiträde kunde även, utan att hon formellt

åsidosatte sina skyldigheter å arbetsplatsen, å sin fritid föra en sådan

vandel, att arbetsgivaren kunde hysa en berättigad oro, att därigenom betydande

vådor kunde uppkomma med hänsyn till att i familjen funnes minderåriga

barn. Kommissionen förordade därför ett ytterligare övervägande

av ifrågavarande spörsmål. Därest arbetsgivaren skulle tillerkännas en vidgad

rätt i förevarande hänseende, borde samtidigt övervägas, huruvida icke

en motsvarande rätt helt eller delvis borde tillerkännas hembiträdet.

Högerns centrala kvinnoråd påpekar — i likhet med arbetsmarknadskommissionen

att man ofta ej kan klart angiva den tidpunkt, från vilken den

i 14 § andra stycket och 15 § andra stycket stadgade tidpunkten av en

vecka skall räknas.

Svenska arbetsgivareföreningen och svenska lantarbetsgivareföreningen motsätta

sig uteslutandet av dom å urbota straff och sedeslöst leverne såsom

uppsägningsanledningar. Sistnämnda förening påtalar jämväl att vid tillerkännande

åt hembiträde av rätt att uppsäga avtalet, därest arbetsgivaren

dröjde med erläggande av överenskommen lön två dagar efter förfallodagen,

tillbörlig hänsyn icke tagits till att dröjsmålet kunde vara ursäktligt. Det

kunde ju inträffa, att i en familj med många barn, där husfadern kanske

vid särskilt ansträngda tidpunkter finge upjataga lån för att klara familjen,

ett dröjsmål kunde anses mer än väl ursäktligt. Föreningen hemställde

därför, att till bestämmelsen fogades ett undantag för det fall att dröjsmålet

vore ursäktligt.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund ifrågasätter, huruvida det ej borde

åligga hembiträde vid anställning i familj med barn att vid anfordran och

pa arbetsgivarens bekostnad anskaffa friskintyg. En sådan bestämmelse

förefölle förbundet icke oskälig med hänsyn till den uppenbara smittorisken

för barn.

Under avtalsförhållandet kunna givetvis inträffa omständigheter, på grund

av vilka det för den ena parten framstår som ett bjudande intresse, att avtalet

med det snaraste bringas till upphörande. Vore alla avtal träffade på

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

obestämd tid, behövde en dylik situation måhända icke påkalla särskild

uppmärksamhet i detta sammanhang; vardera parten har ju vid dylika avtal

möjlighet att uppsäga avtalet att upphöra efter 14 dagar. För de tidsbestämda

avtalens del erfordras dock i varje fall en reglering av möjligheten

att uppsäga avtalet i förtid. En avvägning efter skälighetsnormer måste

härvid äga rum. Resultatet av denna avvägning bör icke med fog kunna

utan vidare åberopas till stöd för en likartad reglering på andra arbetsområden.

Hushållsgemenskapen mellan arbetsgivare och hembiträde är nämligen

en faktor, vartill särskild hänsyn måste tagas i förevarande sammanhang.

Under nästföregående paragraf har behandlats frågan örn tidsbestämda

avtals upphörande i förtid på grund av hembiträdes sjukdom; en viss uppsägningstid

ansågs därvid skäligen böra iakttagas. I nu ifrågavarande paragrafer

behandlas frågan örn uppsägning av avtal — såväl tidsbestämda som

andra — till omedelbart upphörande. 15 § departementsförslaget behandlar

frågan örn arbetsgivarens och 16 § frågan örn hembiträdets uppsägningsrätt.

Vad först angår arbetsgivarens uppsägningsrätt upptager departementsförslaget,

i överensstämmelse med hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens

förslag, såsom första uppsägningsanledning den omständigheten

att hembiträdet i väsentlig mån åsidosatt sina skyldigheter

mot arbetsgivaren. Beträffande innebörden av detta uttryck kan jag inskränka

mig till att hänvisa till den utförliga motivering som lämnats av

hembiträdesutredningen. Stadgandet i 15 § andra stycket om den tid,

inom vilken en sådan uppsägning kan med laga verkan ske, har emellertid,

med hänsyn till vad statens arbetsmarknadskommission anmärkt, i departementsförslaget

givits en något ändrad formulering, genom vilken är avsett

att utmärkas att, i den män uppsägningen grundar sig på successiva försyndelser

från hembiträdets sida, vilka icke var och en för sig utgöra tillräckligt

motiv för en uppsägning, denna icke skall anses ha skett för sent

på den grund att arbetsgivaren under mera än en vecka haft kännedom örn

vissa av de åberopade omständigheterna.

Såsom andra uppsägningsanledning för arbetsgivaren upptages, likaledes

i överensstämmelse med hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens

förslag, att hembiträdet befinnes lida av tuberkulos eller av könssjukdom

i smittsamt skede. I ett par remissyttranden har gjorts gällande,

att vissa andra sjukdomar borde jämställas med de båda nämnda.

Det synes mig dock i så fall vanskligt att åstadkomma en någorlunda hållbar

avgriinsning. Att i detta sammanhang särskilt uppmärksamma tuberkulosen

och könssjukdomarna synes mig befogat, förutom på grund av dessa

sjukdomars smittofarligliet och stora spridning, jämväl därav att de ofta

icke hindra den sjuke att fortfarande utöva sina vanliga sysslor och därigenom

ytterligare öka smittorisken.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

lia påpekat önskvärdheten av ett stadgande örn att hembiträdet

skall vara skyldigt förete läkarintyg angående sitt hälsotillstånd; det har

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. si6 44 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

framhållits, att stadgandet om rätt för arbetsgivare att uppsäga hembiträde,

som lede av tuberkulos eller könssjukdom, eljest bleve utan större praktiskt

värde. För egen del finner jag det sannolikt, att ett stadgande av sådan

innebörd skulle gentemot hembiträdet utgöra ett värdefullt stöd för en

arbetsgivare, som hyser farhåga för att hembiträdet lider av någon av angivna

sjukdomar. Korrektiv mot att stadgandet skulle av arbetsgivaren utnyttjas

i trakasseringssyfte torde föreligga därigenom att anskaffandet av

läkarintyget bör ske på arbetsgivarens bekostnad. Det synes mig icke nödvändigt

att inskränka stadgandet att avse intyg allenast om frihet från tuberkulos

och könssjukdom i smittsamt skede. I enlighet härmed har i 15 §

tredje stycket intagits ett stadgande att hembiträde är skyldigt att efter anmodan

av arbetsgivaren på dennes bekostnad anskaffa och för arbetsgivaren

förete läkarintyg angående sitt hälsotillstånd. Hinder torde icke möta mot

en tillämpning av stadgandet redan vid hembiträdes tillträdande av anställning.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att gällande tuberkulosförordning

innehåller förbud för den, som är behäftad med smittsam tuberkulos,

att tillträda anställning att sköta barn samt att vid remissbehandlingen

av det förslag, som ligger till grund för förordningen, underströks behovet

av kontroll i tuberkuloshänseende beträffande hembiträden.

Såsom ytterligare uppsägningsanledningar för arbetsgivaren upptog hembiträdesutredningens

förslag, att hembiträdet dömts till urbota straff

samt att hembiträdet befunnes hemfallen åt ett sedeslöst leverne.

En reservant inom utredningen ansåg dock dessa stadganden böra utgå ur

förslaget, och befolkningsutredningen har för sin del anslutit sig till reservantens

ståndpunkt. Vad förstnämnda uppsägningsanledning angår är enligt

min mening hembiträdesutredningens förslag uppenbart alltför vidsträckt

avfattat. A andra sidan är det — såsom torde framgå av socialstvrelsens

yttrande över hembiträdesutredningens förslag — förenat med avsevärda

svårigheter att på ett tillräckligt distinkt sätt inrama de fall, i vilka omständigheterna

kring det av hembiträdet begångna brottet äro sådana, att

ett förtroendefullt förhållande mellan arbetsgivaren och hembiträdet måste

anses omöjliggjort. Härtill kommer att spörsmålet icke torde äga någon

större praktisk betydelse; i de viktigaste fallen — nämligen då hembiträdet

begått brottet i den av henne fortfarande innehavda anställningen — torde hembiträdet

i allmänhet finna det med sitt eget intresse mest förenligt att snarast

byta anställning. Jag ansluter mig därför härutinnan till befolkningsutredningens

förslag. Beträffande därefter den andra uppsägningsanledningen —- hembiträdes sedeslösa leverne — må särskilt framhållas vikten av att rättsförhållandena

mellan arbetsgivare och hembiträde, vilka endast i undantagsfall

torde komma under domstols eller annan myndighets bedömande, till

förhindrande av godtycke från arbetsgivarens sida grunda sig på fullt entydiga

bestämmelser. Ur denna synpunkt måste, såsom ock framhållits,

införande av rätt till omedelbar uppsägning på grund av påstående örn

hembiträdes sedeslöshet ingiva betänkligheter med hänsyn till de olikartade

subjektiva bedömanden, som förekomma på detta område. I likhet med

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

115

befolkningsutredningen anser jag därför ifrågavarande uppsägningstid icke

böra upptagas i lagen.

I fråga om hembiträdes rätt att uppsäga avtalet till omedelbart

upphörande äro hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens

förslag överensstämmande utom därutinnan att uppsägningsrätten

i ett par hänseenden gjorts något vidare i befolkningsutredningens förslag.

Jag har icke anledning att i sistnämnda förslag föreslå någon annan ändring

än den, som föranledes därav att preskriptionsbestämmelsen i fråga örn uppsägning

vid väsentligt åsidosättande av skyldigheterna mot hembiträdet böra

vara lika lydande med motsvarande föreskrifter beträffande skyldigheterna

mot arbetsgivaren.

17 §.

(Hembiträdesutredningens förslag.) (Befolkningsutredningens förslag.)

16 §.

Då avtalet uppsagts, vare arbetsgivaren

skyldig att på begäran lämna

hembiträdet betyg angående anställningen.

Betyget skall innehålla uppgifter örn

anställningens art och anställningstiden

samt om hembiträdets flit, ordning och

skicklighet i arbetet.

16 §.

Då arbetsavtal uppsagts, är arbetsgivaren

skyldig att på begäran

lämna hembiträdet betyg angående

anställningen enligt av statens arbetsmarknadskommission

fastställt formulär.

Hembitr ädesutrednin gen.

Efter erinran örn bestämmelserna i 1833 års legostadga om utfärdande av

orlovssedel uppgiver utredningen, att det beträffande hembiträdena — liksom

i fråga om andra i enskild tjänst anställda arbetstagare — torde vara allmän

regel, att skriftligt betyg utfärdas vid anställningens upphörande. Vidkommande

åter frågan örn i vilka hänseenden betyget borde lämna upplysning

rådde olika meningar; stundom inskränktes betyget till att omfatta endast

uppgifter örn anställningens art och anställningstiden, i andra fall skedde

vid betygssättningen ett ganska ingående bedömande av hembiträdets yrkesskicklighet

samt moraliska och sedliga kvalifikationer m. m. I allmänhet

torde klagas över att betygen antingen vore för intetsägande eller att de

icke vore att lita på, i det att de lämnade uppgifterna ej motsvarade betygsutfärdarens

verkliga mening örn hembiträdet.

Enligt hembiträdesutredningens mening bör i lagen uttryckligen stadgas,

att skyldighet föreligger för arbetsgivare att vid anställningens upphörande

utgiva betyg till hembiträdet. Med hänsyn till att betyget i allmänhet är

avsett att användas vid sökande av ny anställning bör rätten att utfå betyg

inträda redan då det tidigare anställningsavtalet blivit uppsagt. Skulle i

följd av parternas åsämjande avtal upphöra utan förutgången uppsägningstid

torde, utan att särskilt stadgande därom vore behövligt, skyldigheten

att utgiva betyg få anses uppkomma i och med att avtalet upphörde. I

vartdera fallet torde såsom förutsättning för skyldighetens uppkomst böra

gälla, att hembiträdet framställde begäran om erhållande av betyg.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Skäl kunde enligt utredningens mening anföras både för och emot användandet

av fasta formulär vid betygsskrivningen. A ena sidan framtvingade

användandet av tryckta formulär relativt fullständiga svar, å andra sidan

förelåge risk att betygssättningen bleve alltför summarisk och därför i

realiteten föga upplysande. I vissa fall kunde formuläret lända till nytta,

medan i andra fall användandet av formuläret kunde ha en rakt motsatt

verkan. På grund därav och då en sådan formföreskrift som att visst betygsformulär

skulle användas givetvis icke borde träffas utan tvingande skäl

hade utredningen ansett sig icke böra föreslå något stadgande därom.

Beträffande frågan örn betygens innehåll anför utredningen:

Självfallet måste varje betyg innehålla erforderliga uppgifter angående

anställningens art, d. v. s. örn anställningen avsett arbete såsom ensamjungfru,

kokerska, köksa, husjungfru, barnjungfru eller eventuellt annan befattning,

ävensom örn anställningstidens längd. Vidare torde, för att icke

betyget skall bliva praktiskt taget värdelöst för sitt syfte, detsamma böra

innehålla uppgifter örn vederbörandes flit, ordning och skicklighet i arbetet.

Att i sistnämnda hänseende föreskriva skyldighet för husmödrarna att särskilt

betygsätta olika till tjänsten hörande arbetsgrenar synes emellertid

icke erforderligt. En var husmor torde härutinnan få förfara efter vad som

anses lämpligast. I allmänhet torde det väl anses tillräckligt med ett generellt

omdöme örn vederbörandes skicklighet i den befattning, varom fråga är.

Mycket olika meningar torde råda beträffande frågan, huruvida betygen

böra innehålla något uttalande örn hembiträdenas vandel. Å ena sidan göres

gällande att, då fråga är örn en person, som så intimt kommer i beröring

med arbetsgivaren och hans familj som fallet är med ett hembiträde, vissa

uppgifter om vandeln äro av nöden. A andra sidan hävdas, att dylika värdesättningar

självfallet bliva ganska godtyckliga och att betygen därför böra

inskränkas till att avse de rena arbetsförhållandena; vederbörandes förhållande

utom arbetet anses vara en privatsak, varom betygsutfärdaren icke

har att uttala sig. För sin del håller utredningen före, att en betygssättning

av den anställdes vandel merendels är av begränsat värde samtidigt

som den kan giva upphov till mycken irritation och obehag, varför det icke

vill synas lämpligt att i betygen medtages någon uppgift härom. Erforderliga

upplysningar angående ett hembiträdes allmänna lämplighet för en

ifrågasatt plats torde det oaktat kunna utläsas av hennes betyg, nämligen

genom de uppgifter angående hennes flit och ordning i arbetet, som betygen

enligt vad förut sagts skola innehålla.

Nära samband med nyssnämnda spörsmål har frågan, örn i betyget skall

angivas anledningen till avtalets upphörande. I en del fall lärer det otvivelaktigt

för hembiträdet vara av ett visst intresse att anledningen säges

ut, såsom då hon själv av giltiga orsaker sagt upp sin plats. Är åter anledningen

till anställningens upphörande helt enkelt den, att hembiträdet

och husmodern på grund av olikhet i lynnen och temperament icke passa

att samarbeta, kan det vara både svårt och obehagligt att i skriftlig form

angiva den verkliga anledningen. Skulle slutligen anledningen till uppsägningen

vara missnöje från husmoderns sida med hembiträdets förhållande

utom tjänsten lärer det, av enahanda skäl som ovan anförts beträffande

frågan örn en betygssättning av hembiträdets vandel, vara direkt olämpligt

att i betyget angiva uppsägningsanledningen. Vid angivna förhållanden

hava de sakkunniga emellertid icke ansett sig böra föreslå någon bestäm

melse därom, att uppsägningsanledningen skall angivas i betyget.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. May.ts proposition nr 217.

Utredningen anser skäl icke föreligga att förläna tvingande karaktär åt

de föreslagna bestämmelserna angående betyg åt hembiträden.

Yttrandena över heinbiträdes
utredningens

förslag.

Landsorganisationen påpekar att — ehuru det vore riktigt att, såsom hembiträdesutredningen

anfört, det i vissa fall kunde för hembiträdet vara direkt

skadligt att uppsägningsanledningen angåves i betyget — nämnda omständighet

dock icke utgjorde något skäl mot arbetsgivarens förpliktande att i

intyget angiva uppsägningsanledningen, då så av arbetstagaren påfordras.

Att intyget innehöll en sådan uppgift kunde icke sällan vara av intresse för

hembiträdet, såsom då hon] själv av giltiga orsaker sagt upp sin plats.

Landsorganisationen föresloge därför, att i lagen upptoges bestämmelse örn

arbetsgivares skyldighet att vid anfordran i betyget uppgiva skäl för uppsägning.

Befolkningsutredningen.

Befolkningsutredningen anför under förevarande paragraf:

Befolkningsutredningen föreslår, att formulär till betyg skall fastställas

av statens arbetsmarknadskommission. Förslag till betygsformulär har av

kommissionen utarbetats och utgivits i juli 1943. Erfarenheten torde fa

visa vilka ändringar, som eventuellt böra vidtagas i utformningen av formuläret.

I varje fall bör det nu utgivna formuläret kompletteras med ett

formulär, som särskilt tager hänsyn till de förhallanden, som hänföra sig

till jordbrukshushåll. Med den av utredningen föreslagna anordningen, att

formulärets avfattning överlåtes till kommissionen, vinner man ett smidigare

förfaringssätt än örn man i lagen från början fixerade innehållet i ett sådant

formulär.

Yttrandena över befolkningsutred
ningens

förslag.

Socialstyrelsen och riksförsäkringsanstalten anmärka på det mindre lämpliga

i att i lagen anförtros fastställandet av formulär åt en kristidsinstitution.

Det föreslås i stället att uppdraget att fastställa betygsformulär angives

skola tillkomma den offentliga arbetsförmedlingens tillsynsmyndighet eller

socialstyrelsen.

Statens arbetsmarknadskommission upplyser, att inom kommissionen framförts

den åsikten, att skyldighet att vid utfärdandet av betyg använda kommissionens

formulär borde föreligga endast örn hembiträdet uttryckligen

påfordrade detta. Även om vissa skäl talade för en dylik ståndpunkt, hade

kommissionens majoritet dock ansett sig böra biträda den mening, som

kommit till uttryck i det föreliggande förslaget.

Hembiträdes rätt att, då anställningsavtal upphört eller på grund av uppsägning

skall inom kort upphöra, på begäran erhålla betyg över anställningen

är för hembiträdet av den betydelse att skydd mot intrång i nämnda

rätt bör givas i lagen. I enlighet härmed innehåller 17 § första stycket

departementsförslaget föreskrift, enligt vilken arbetsgivaren är skyldig att,

Departe
ments
chefen.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

då avtal uppsagts, på begäran lämna hembiträdet betyg angående anställningen.

Hembiträdesutredningens och befolkningsutredningens'' förslag skilja sig

från varandra därutinnan att, medan i hembiträdesutredningens förslag angles,

att betyget skall innehålla uppgifter örn anställningens art och anställningstiden

samt örn hembiträdets flit, ordning och skicklighet i arbetet,

befolkningsutredningen föreslår, att betyget skall utfärdas enligt av statens

arbetsmarknadskommission fastställt formulär. Även om det må vara önskvärt

att betygen i största möjliga utsträckning avfattas enligt särskilt formulär

och alltså även att dylika formulär utarbetas och spridas genom

statlig myndighets försorg, finner jag det icke lämpligt påfordra, att nämnda

formulär städse måste komma till användning. Praktiska svårigheter att

uppfylla en sådan föreskrift skulle kunna möta, därest hembiträdet framställer

sin begäran örn erhållande av betyg omedelbart före avflyttningen

och husmodern icke har tillgång till det fastställda formuläret. "Reellt sett

torde syftemålet bakom förslaget bliva i nästan lika stor utsträckning tillgodosett,

örn i lagen, såsom hembiträdesutredningen föreslagit, meddelas

bestämmelser örn vad betyget skall innehålla samt arbetsförmedlingsorganen

tillställa dem, som anlita förmedlingen, betygsformulär. 17 § andra stycket

departementsförslaget innehåller därför, i överensstämmelse med hembiträdesutredningens

förslag, bestämmelser örn vilka slag av uppgifter som skola

lämnas i betygen, därvid dock, i anledning av det av landsorganisationen

uttalade önskemålet, tillagts, att i betygen jämväl skola på begäran av

hembiträdet uppgivas av vem avtalet uppsagts, och, där uppsägningen skett

av arbetsgivaren, anledningen därtill.

Hembiträdesutredningen har ansett skäl icke föreligga att förläna tvingande

karaktär åt bestämmelserna örn betyg åt hembiträden. Med hänsyn till att

hembiträdets anspråk på att kunna äga möjlighet att i sin framtida verksamhet

kunna åberopa vitsord från tidigare anställningar städse synas mig

vara fullt legitima finner jag anledning icke föreligga att tolerera en överenskommelse,

varigenom hembiträde frånsäger sig rätten att vid anställningens

upphörande på begäran erhålla betyg över anställningen. I ett tredje

stycke av 17 § departementsförslaget har därför intagits stadgande, att

förbehåll, varigenom hembiträdet enligt nämnda paragraf tillkommande rätt

inskränkes, skall vara ogillt.

18-20 §§.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

19 §.

Med minderårigt hembiträde förstås

i denna lag hembiträde, som ej

fyllt sexton år.

Beträffande minderårigt hembiträde

skall, utöver bestämmelserna i 3—

18 §§, gälla vad nedan i 20—23 §§

är stadgat.

(Befölkningsutredningens förslag.)

19 §.

Med minderårigt hembiträde avses

i denna lag hembiträde, som ej fyllt

18 år.

Beträffande minderårigt hembiträde

skall, utöver övriga bestämmelser i

lagen, gälla vad nedan i 20 och 21 §§

är stadgat.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

20 §.

Minderårigt hembiträde må icke

användas till arbete å övertid utöver

sju timmar i veckan.

21 §.

Arbetsgivare må icke använda minderårigt

hembiträde till arbete på sådant

sätt, att hembiträdets användande

kan anses medföra fara för olycksfall

eller för överansträngning eller

medföra annan menlig inverkan på

hembiträdets hälsa eller kroppsutveckling,

ej heller så att användandet Iean

anses får hembiträdet innebära våda i

sedligt avseende.

Arbetsgivaren skall tillse, att hembiträdet

beredes de raster i arbetet,

som med hänsyn till bestämmelserna

i första stycket äro erforderliga.

22 §.

Använder arbetsgivare minderårigt

hembiträde till arbete i strid mot vad

i 20 eller 21 § är stadgat, straffes med

dagsböter.

23 §.

Förseelse, som i 22 § sägs, må åtalas

av allmän åklagare allenast efter angivelse

av målsäganden. Talan anhängiggöres

vid polisdomstol, där särskild

sådan är inrättad, men eljest hos

poliskammare eller, där sådan ej finnes,

vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag,

tillfalla kronan.

(Befolkningsutredningens förslag.)

20 §.

Minderårigt hembiträde må icke

användas till arbete å kvällstid utöver

sju timmar i veckan. Överenskommelse

som strider häremot är ej gällande.

21 §.

Arbetsgivare må icke använda minderårigt

hembiträde till arbete på sådant

sätt, att det kan anses medföra

fara för olycksfall eller för överansträngning

eller medföra annan menlig

inverkan på hembiträdets hälsa

eller kroppsutveckling.

Arbetsgivaren skall tillse, att hembiträdet

beredes de raster, som med

hänsyn till bestämmelserna i första

stycket äro erforderliga.

Överenskommelse, som strider mot

bestämmelserna i denna paragraf, är

ej gällande.

Hembiträdesutredningen.

Utredningen finner särbestämmelser beträffande minderåriga hembiträden

påkallade dels av hänsynen till de minderårigas hälsa och kroppsutveckling,

dels ock av önskvärdheten att bereda de minderåriga under deras första tid

såsom hembiträden så drägliga arbetsförhållanden, att de icke redan från

början fattade motvilja mot yrket. Arten och beskaffenheten av de bestämmelser,

som i förevarande hänseende borde träffas, syntes i mycket bliva

beroende av hur begreppet minderåriga fixerades eller med andra ord var

åldersgränsen mellan minderåriga och icke minderåriga hembiträden droges.

I arbetarskyddslagen förstodes med minderårig den, som voro under 18 år

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

I vissa andra lagar hade begreppet minderårig en annan betydelse; sålunda

förstodes exempelvis enligt fattigvårdslagen med minderårig den, som icke

fyllt 16 år. I förevarande sammanhang torde kunna ifrågakomma antingen

att bestämma minderariglietsgränsen till 18 år eller att ytterligare inskränka

begreppet, därvid 16-arsgränsen främst torde komma i åtanke. Utredningen

anser det sistnämnda alternativet böra väljas och utvecklar denna sin uppfattning

sålunda: 3

, Med hänsyn till å ena sidan beskaffenheten av det arbete, varom här är

fråga, å andra sidan det skydd, som beredes redan genom de för hembiträden

i allmänhet föreslagna bestämmelserna, synes det icke vara direkt erforderligt

att utsträcka de särskilda skyddsbestämmelserna utöver 16-årsgränsen.

En flicka på 16 eller 17 år torde utan fara för men kunna deltaga

i husligt arbete under enahanda villkor, som i allmänhet föreslagits för det

husliga arbetets vidkommande. Det är 14- och 15-åringarna, som behöva

särskilda skyddsbestämmelser för att icke riskera kroppsligt men och för

att icke mista lusten till yrket. Och att man icke bör utsträcka skyddsbestämmelsernas

tillämplighet utöver vad som sålunda är oundgängligen erforderligt,

torde ligga i sakens natur. — Utredningen har, i enlighet med

vad ovan anförts, i sitt förslag begränsat de särskilda bestämmelserna för

minderåriga till att gälla endast sådana hembiträden, som icke fyllt 16 år.

Beträffande fragan örn en eventuell reglering i direkt form av arbetstiden

till åtta timmar anför utredningen:]

En reglering i denna direkta form är onekligen den mest effektiva och

därför just för de ifrågavarande åldersgrupperna särskilt lämplig. Och även

örn det för närvarande befunnits ogörligt att för hembiträden i allmänhet

föreslå en dylik direkt arbetstidsreglering, lärer det likväl icke vara omöjligt

att för detta begränsade område gå in för en sådan anordning. Under

utredningsarbetets gång ha även stora sympatier förefunnits för en lösning

av frågan utefter denna linje. Då utredningen likväl funnit sig slutligen

böra övergiva tanken, har motivet härtill varit den föreliggande risken, att

en dylik utformning av bestämmelserna i visst hänseende kan komma att

lända mera till skada än till gagn för de minderåriga. Det lärer nämligen

kunna allvarligen befaras att, därest arbetstiden för minderåriga hembiträden

maximeras till 8 timmar medan för övriga allenast fritiden regleras,

man därigenom försvårar för de minderåriga att överhuvud få anställning

som hembiträden. Den sedvanliga gången lärer vara, att de unga flickor,

som efter slutad skolgång söka sig till hembiträdesyrket, först taga plats hos

någon familj i den närmaste trakten — kanske mot en skäligen ringa ersättning

— för att sedan, i den mån de blivit upplärda i yrket, söka sig

andra och bättre avlönade platser, helst i städerna. Bleve nu arbetsgivarnas

rätt att använda de minderåriga hembiträdena avsevärt beskuren] kunde

lätteligen inträffa, att man föredroge att anställa vuxna hembiträden, även

örn dessa betingade en något högre lön. Det må härvid beaktas, att måhända

särskilt för lanthushållen en regel örn åttatimmars arbetsdag kan förväntas

medföra vissa olägenheter. En utveckling i den ovan angivna riktningen

vore tydligen icke önskvärd. En del flickor komme att gå sysslolösa

med därav följande olägenheter. Och de flickor, som under alla förhållanden

måste skaffa sig avlönade platser, bleve nödsakade att genast söka

sig bort från hemtrakten till de arbetsplatser av annan art, som måhända

kunde stå öppna för dem. För utredningen synes emellertid en lagstiftning,

som sålunda skulle kunna medföra dels sysslolöshet för en del flickor,

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

dels ock att de unga flickorna i ökad utsträckning droges bort från hemmens

övervakning och inflytande, så betänklig att densamma — trots vad

ovan anförts angående dess förtjänster — likväl icke ansetts böra förordas.

Utredningen har i stället ansett sig böra föreslå vissa mindre ingripande bestämmelser,

vilka till gengäld icke kunna anses i nämnvärd grad minska de

minderårigas chanser på ifrågavarande arbetsområde. Den tilltänkta fritidsregleringen

avses sålunda principiellt skola gälla även för minderåriga hembiträden

och det för dem erforderliga speciella skyddet avses skola vinnas

genom vissa tilläggsbestämmelser; de allmänna reglerna örn kvällsledighet

och fritider skola däremot gälla i lika mån för de minderåriga hembiträdena

och för de vuxna.

Utredningen anser det knappast erforderligt att i lag fastslå någon viss

minimiålder för minderåriga hembiträden. Någon annan åldersgräns torde

sålunda icke vara behövlig än den, som automatiskt följde av gällande skoltvång.

Däremot torde få anses av nöden att införa ett stadgande örn att

minderårig icke finge användas till arbete på sådant sätt att därav kunde

följa fara för olycksfall eller överansträngning etc. Detta stadgande finge

anses vara själva kärnpunkten i skyddsbestämmelserna. I anslutning därtill

torde vidare böra föreskrivas att arbetsgivare skulle vara skyldig tillse,

att hembiträdet bereddes de raster i arbetet, som med hänsyn till nyssnämnda

stadgande vore erforderliga.

Rörande frågan örn de minderåriga hembiträdenas fia tid yttrar utredningen:
Ytterligare

torde krävas vissa bestämmelser i syfte att åt de minderåriga

hembiträdena säkerställa en med hänsyn till deras ålder tillräcklig fritid,

d. v. s. en fritid, som ur hälsosynpunkt är av tillräcklig längd och som vidare

möjliggör för de unga hembiträdena att i ungefär samma utsträckning som

deras kamrater inom andra yrken ägna sig åt förströelser eller studier. Det

kan måhända låta säga sig, att dessa möjligheter skulle förefinnas redan i

och med stadgandet att den ordinarie arbetstiden skall sluta senast kl. 19

(respektive kl. 20 för lanthushåll sommartid) och att hembiträde är skyldigt

utföra övertidsarbete endast i den mån avtal därom träffats. Emellertid

torde dessa bestämmelser likväl icke vara tillräckliga i vad de minderåriga

angår. Det må i detta sammanhang erinras örn, att enligt gällande förmynderskapslag

arbetsavtal för minderårig under 16 år ingås av den minderåriges

föräldrar eller den, som eljest har den rättsliga vårdnaden örn honom.

Under förutsättning att intet lagstadgande härom gåves, kunde följaktligen

tänkas att, då en minderårig flicka sattes i tjänst såsom hembiträde, avtal

för hennes räkning träffades om skyldighet till övertidsarbete i en relativt

betydande utsträckning. Vidare må framhållas, att under samma förutsättning

den minderåriga själv — tack vare sin av åldersskillnaden betingade

underlägsenhet gentemot arbetsgivaren — kunde förmås till övertidsarbete

i en omfattning, som icke vore skiilig. Bland annat av hänsyn till det nu

anförda lärer det vara erforderligt med en direkt lagbestämmelse om och

i vilken utsträckning övertidsarbete må vara tillåtet för minderåriga hembiträden.

Att helt förbjuda sådant arbete synes icke lämpligen böra ifrågakomma,

då man därigenom skulle omöjliggöra för husmödrarna att anlita

dessa hembiträden för vakttjänst. För hemarbetets jämna fortgång torde

det sålunda vara nödvändigt att i viss mån tillåta övertidsarbete även vad

de minderåriga hembiträdena beträffar. Med hänsyn till vad tidigare anförts

bör emellertid rätten att uttaga sådant övertidsarbete vara mycket be
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

gränsad. Utredningen har för sin del funnit en tillåten övertid av högst

7 timmar i veckan ganska väl motsvara å ena sidan husmödrarnas rimliga

behov, å andra sidan hembiträdenas krafter och förmåga. I förslaget har i

enlighet härmed upptagits ett stadgande, att minderårigt hembiträde icke

må användas till arbete å övertid utöver 7 timmar i veckan. Det må framhållas,

^ att den sålunda angivna övertiden icke avses vara ett genomsnitt

för manad eller år, utan är tänkt som ett absolut maximum för det under

loppet av en och samma kalendervecka tillåtna övertidsarbetet. För tydlighets

skull må vidare framhållas, att det nämnda stadgandet givetvis icke

konstituerar en skyldighet för minderårigt hembiträde att utföra Övertidsarbete;

berörda spörsmål regleras av den i ett tidigare sammanhang avhandlade

huvudregeln, att hembiträde är skyldigt utföra övertidsarbete endast

i den mån avtal därom träffats.

I övrigt anser utredningen några särbestämmelser för minderåriga hembiträden

icke vara erforderliga.

Utredningen avböjer även för de minderåriga hembiträdenas del varje

form av offentlig inspektion över reglernas efterlevnad. Men med hänsyn

till det samhälleliga intresset av efterlevnaden av ifrågavarande bestämmelser

och då vederbörande just i sin egenskap av minderåriga icke kunde

förväntas vara i stånd att själva hävda sin rätt anser utredningen en straffsanktion

vara väl befogad. Denna borde emellertid knytas allenast till särbestämmelserna

för minderåriga — d. v. s. dels bestämmelsen örn högst 7

timmars övertidsarbete per vecka, dels ock den allmänna bestämmelsen örn

skydd mot arbete som kunde medföra fara för olycksfall eller överansträngning

etc. — och sålunda icke till de allmänna fritidsbestämmelserna vid

deras tillämpning å minderåriga.

Yttrandena över hembiträdesutredningens

förslag.

Iliksförsäkringsanstalten anser, att den övre minderårighetsgränsen icke

utan särskilt starka skäl borde fastställas annorlunda än som skett i den

allmänna skyddslagstiftningen eller till 18 år. Sådana skäl kunde anstalten

för sin del icke finna vara för handen. Vad anginge invändningen att det

husliga arbetet vore mindre påfrestande än exempelvis arbetet i en fabrik

anför anstalten, att fabriksarbetet i regel torde vara mera ihållande än det

husliga arbetet men däremot knappast fysiskt mera påfrestande, i många

fall säkerligen snarare motsatsen. Därtill vore beträffande det husliga arbetet

att ihågkomma den avsevärt längre arbetstiden. Dessa synpunkter syntes

anstalten även tala för att en minimiåldersgräns för anställning i husligt

arbete fastställdes i en blivande lag ävensom att däri infördes en bestämmelse,

som tillförsäkrade den minderårige nöjaktig nattvila. Minimiåldern

torde i anslutning till arbetarskyddslagens åldersbestämmelser böra sättas

till 13 år. I fråga örn nattvilan borde meddelas föreskrift, att den minderårige

skulle beredas sammanhängande ledighet därför under minst 11 timmar

varje dygn. Slutligen föreslår anstalten, att det tillåtna övertidsarbetet begränsas

till förslagsvis högst fyra timmar för kalendervecka.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Jämväl Kronobergs och Blekinge husmodersföreningars länsförbund anser, att

minderåriglietsgränsen bör höjas från 16 till 18 år.

Socialstyrelsen påpekar, att det för en arbetsgivare vore synnerligen svårt

att bedöma vad som på grund av stadgandet i 21 § hembiträdesutredningens

förslag borde anses förbjudet. På grund därav borde någon straffbestämmelse

ej direkt anknytas till bestämmelsen i 21 §. Då någon övervakning

genom yrkesinspektionen eller annat statligt organ icke skulle införas beträffande

hembiträdenas arbetsförhållanden, tolde man helt böra släppa

straffbudet i vad det avsåge förfarande jämlikt 21 §. Någon olägenhet därav

torde icke behöva befaras, enär hembiträdet ägde skadeståndsrätt gentemot

arbetsgivaren, örn denne använt hembiträdet till arbete pa sådant sätt som

avsåges i nämnda paragraf.

Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar, att till övertidsarbete även räknades

tillsyn av barn eller annan därmed jämförlig vakttjänst. Tillsyn av

barn kunde ofta ordnas så, att hembiträdet ginge till vila men hade dörrarna

öppna till barnets sovrum. Det vore närmast att betrakta såsom en säkerhetsåtgärd

mot oförmodade händelser men måste dock på grund av den

bundenhet det medförde för hembiträdet karakteriseras som vakttjänst, d. v. s.

övertidsarbete. Att en arbetsgivare, som betingade sig sådan vakttjänst av

ett 15-årigt hembiträde mera än 7 timmar i veckan, exempelvis över en natt,

skulle vara underkastad straffansvar syntes länsstyrelsen väl rigoröst.

Befolkningsutredningen.

I anslutning till de av befolkningsutredningen föreslagna särbestämmelserna

för minderåriga hembiträden anför utredningen:

Befolkningsutredningen ansluter sig till den av riksförsäkringsanstalten

framförda uppfattningen, att den övre minderårighetsgränsen bör bestämmas

till 18 år, enär det i detta sammanhang närmast är fråga örn arbetarskydd.

Däremot anser utredningen ej att man behöver fastställa en undre minderårighetsgräns.

Det torde vara tillräckligt med den åldersgräns, som automatiskt

följer av gällande skoltvång. Att begränsa det tillåtna kvällstidsarbetet

för minderårig till mindre än högst 7 timmar i veckan, torde ej

vara lämpligt med hänsyn till att möjligheten att använda ett minderårigt

hembiträde till vakttjänst då skulle bli alltför beskuren. Någon skyldighet

för det minderåriga hembiträdet att arbeta å kvällstid finnes ju ej utan

kvällstidsarbetet blir i varje fall beroende av särskild överenskommelse.

Med stadgandet örn förbud att använda minderårigt hembiträde till arbete

på sådant sätt, att det kan anses medföra menlig inverkan på hembiträdets

hälsa, torde garanti finnas för att hembiträdet erhåller tillräcklig sammanhängande

ledighet för nattvila utan att någon bestämd tid behöver angivas

i lagtexten.

Utredningen har i sitt förslag uteslutit det svårbestämbara uttrycket att

användandet till arbete ej skall kunna anses för hembiträdet innebära våda

i sedligt avseende.

I likhet med socialstyrelsen anser befolkningsutredningen, att man helt

bör släppa straffbudet, i vad det avser förfarande jämlikt 21 § i hembiträdesutredningens

förslag. Utredningen anser även att den återstående straffbestämmelsen

för det fall att arbetsgivaren använt minderårigt hembiträde

till arbete å övertid utöver sju timmar i veckan bör utgå. I en lag av

s. 124 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 217.

förevarande slag torde man helst böra undvika alltför rigorösa påföljder

vid åsidosättande av lagens föreskrifter. Det måste bli mycket svårt att

tillfredsställande bevisa örn överträdelse verkligen begåtts. Även örn man

stadgar, att förseelse må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivande

av målsäganden, synes det stötande att föreskriva, att en förseelse av den

art det bär kan bli fråga om skulle läggas under allmänt åtal. Det torde

vara tillräckligt, att hembiträdet äger skadeståndsrätt gentemot arbetsgivaren,

örn denne brutit mot de särskilda bestämmelserna, som gälla för minderårigt

hembiträde.

Utredningen föreslår därför, att straffbestämmelserna tills vidare uteslutas

ur lagen. Skulle erfarenheten komma att giva vid handen, att de för minderåriga

hembiträdena gällande särskilda skyddsbestämmelserna obehörigen

komma att åsidosättas, kan man upptaga frågan örn straffbestämmelserna till

förnyat övervägande vid den omprövning, som enligt förslaget skall ske

sedan lagen varit i kraft en tid, förslagsvis tre år.

Yttrandena över befolkningsutredningens

förslag.

RUcsförsäkringsanstalten vidhåller sina yrkanden, att i lagen måtte upptagas

föreskrift örn att minderårig ej finge användas till husligt arbete,

förrän den minderårige fyllt 13 år och att den minderårige skulle beredas

sammanhängande ledighet för nattvila under minst 11 timmar varje dygn.

Gentemot vad befolkningsutredningen i sistnämnda hänseende anfört genmäler

anstalten, att stadgandet örn förbud att använda minderårigt hembiträde

till arbete på sådant sätt, att det kunde anses medföra menlig inverkan

på hembiträdets hälsa, vore alltför allmänt hållet för att man skulle

kunna räkna med att garanti för sådan ledighet vunnes, så mycket mera

som stadgandet ej vore förenat med straffsanktion. Den allmänt förefintliga

rätten till skadestånd anser anstalten i förevarande fall sakna praktisk betydelse.

Anstalten anser det vidare kunna med skäl ifrågasättas, örn ej

bestämmelsen örn sammanhängande nattvila borde kompletteras med föreskrift,

att i ledigheten alltid skulle ingå tiden mellan kl. 22 och kl. 5.

Avvikelse från den sammanhängande nattvilan torde å andra sidan böra

medgivas vid sjukdomsfall eller då det eljest på grund av oförutsedda omständigheter

kunde anses vara av trängande behov påkallat.

Såsom hembiträdesutredningen och befolkningsutredningen föreslagit erfordras

i lagen vissa särbestämmelser för minderåriga hembiträden. Gränsen

mellan minderåriga hembiträden och andra hembiträden torde därvid — i

överensstämmelse med motsvarande föreskrift i arbetarskyddslagen — böra

sättas vid 18 år.

Beträffande innebörden av de materiella skyddsbestämmelserna för minderåriga

hembiträden föreligger skiljaktighet mellan hembiträdesutredningens

och befolkningsutredningens förslag allenast därutinnan att i det senare

förslaget icke upptagits förbud mot sådant användande av hembiträdet som

innebär våda i sedligt avseende. Departementsförslaget överensstämmer med

befolkningsutredningens förslag. Vad angår den av riksförsäkringsanstalten

föreslagna utbyggnaden av dessa skyddsbestämmelser finner jag, i likhet

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

med befolkningsutredningen, icke erforderligt att nu upptaga desamma i

lagen. Särskilt må i fråga örn förslaget örn föreskrift rörande en sammanhängande

nataila för minderåriga hembiträden om 11 timmar framhållas,

att en dylik föreskrift skulle för lanthushållens del — med hansjon till vad

tidigare anförts örn de faktorer, som äro bestämmande för tiden för mjölkningsarbetet

—— medföra, att minderårig arbetskraft i ett stort antal fall

knappast kunde med utbyte anställas.

Vad straffsanktionen angår synes det tveksamt, huruvida icke sadan sanktion

bör finnas för fall då minderårigt hembiträde användes till övertidsarbete

mera än sju timmar i veckan. Jag har emellertid ansett mig även

härutinnan kunna biträda befolkningsutredningens förslag med hänsyn bland

annat till att man på förevarande, hittills oreglerade område bör gå fram

med en viss varsamhet och i varje fall tills vidare lita huvudsakligen till

lagens moralbildande funktion.

21

(Hembiträdesutredningens förslag.)

17 §''

Åsidosätter arbetsgivare eller hembiträde

sina förpliktelser enligt arbetsavtalet

eller denna lag, gälde därav

uppkommen skada.

Vid bedömande örn och i vad mån

skada uppstått skall hänsyn tagas även

till omständigheter av annan än rent

ekonomisk betydelse.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes

ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å

tvistens uppkomst, skadans storlek

eller omständigheterna i övrigt finnes

skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;

fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet

må ock äga rum.

§■

(Befolkningsutredningens förslag.)

17 §.

Arbetsgivare eller hembiträde, som

åsidosätter sina förpliktelser enligt

arbetsavtalet eller denna lag, skall

ersätta därigenom uppkommen skada.

Vid bedömandet örn och i vad mån

skada uppstått skall hänsyn tagas

även till omständigheter av annan än

rent ekonomisk betydelse.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes

ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å

tvistens uppkomst, skadans storlek

eller omständigheterna i övrigt finnes

skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas

eller fullständig befrielse från

skadeståndsskyldighet ske.

Hemin trädesutredn iliden.

Utredningen anser, att då korrektivet mot ett åsidosättande av lagens

föreskrifter avses vara möjligheten för ett förfördelat hembiträde att i vanlig

civil rättegång föra skadeståndstalan i författningstexten bör intagas en

allmän föreskrift om skyldighet för arbetsgivare, som åsidosätter sina förpliktelser

enligt lagen, att gälda därav uppkommen skada. Detta stadgande

torde emellertid även böra avse ett åsidosättande av vederbörandes förpliktelser

enligt arbetsavtalet, där detta för hembiträdet innefattar bättre förmåner

än vad i lagen angives. Det torde vidare böra uttryckligen angivas,

att motsvarande skadeståndsskyldighet åligger jämväl hembiträde; som gör

sig skyldig till ett åsidosättande av sina förpliktelser; därvid komme måhända

främst i åtanke det fall att hembiträdet slutade sin tjänst utan iakttagande

av föreskriven uppsägningstid.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Beträffande skadeståndsreglernas innehåll yttrar utredningen vidare:

Ben skada, varom här kan bliva tal, är självfallet ofta av annan än ekonomisk

art. Vid ett åsidosättande t ex. av lagens föreskrifter angående

fritider kommer ett eventuellt skadestånd icke att avse ersättning för ekonomisk

förlust — sådan lärer i allmänhet icke hava följt — utan för det

personliga obehag eller lidande, som förlusten av fritiden får anses innebära.

Då det lärer vara tveksamt, huruvida enligt svensk rätt skadeståndsskyldighet

utan särskilt stadgande omfattar även dylik ideell skada, har

utredningen, som finner uppenbart att även sådan skada bör ersättas, föreslagit

en uttrycklig bestämmelse härom.

Liksom skett i flera andra lagar av likartad karaktär, torde skadeståndsbestämmelserna

böra så utformas, att vid en eventuell tvist domstolen i

största möjliga utsträckning beredes tillfälle att beakta de särskilda omständigheter,

som i det enskilda fallet må föreligga. Utredningen har därför, i

anslutning närmast till vad i semesterlagen stadgas, föreslagit att skadeståndet

må nedsättas eventuellt helt slopas, örn det med hänsyn till den

skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å

tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt finnes

skäligt.

Yttrandena över hembiträdesutred
ningens

förslag.]

Landsorganisationen ifrågasätter, örn icke i samband med bestämmelserna

örn skadestånd borde meddelas föreskrift örn arbetsgivarens rätt till kvittning

av skadeståndsfordran mot arbetstagares anspråk på förfallen lön. I det år

1935 avgivna förslaget till lag örn arbetsavtal stadgades i detta ämne, att

arbetsgivare icke ägde att å arbetstagarens lön göra avdrag för ersättning å

skada, som arbetstagaren i eller för arbetet tillskyndat arbetsgivaren med

mindre ersättningsanspråket vore ostridigt eller blivit fastställt av domstol

eller genom skiljedom. Arbetsgivaren skulle icke heller, så länge arbetsavtalet

fortfore, äga avdraga mera än en femtedel av den varje gång betalning

skedde förfallna kontanta lönen. En dylik bestämmelse vore enligt

landsorganisationens mening just beträffande hembiträdena av praktisk betydelse.

Den omständigheten att bevisningssvårigheterna rörande vållande

i här förekommande fall regelmässigt vore större än i andra arbetsförhållanden

borde icke kunna åberopas mot den föreslagna regeln.

Yttrandena över befolkningsutred
ningens

förslag.

Statens arbetsmarknadskommission anmärker, att hembiträde som av anledning,

som i 15 § första stycket under 2) sägs sett sig nödsakad att frånträda

en förmånlig anställning, bör vara berättigad att av arbetsgivaren erhålla

skälig gottgörelse för skada, som hembiträdet därigenom åsamkats, även i det

fall da orsaken till att hembiträdet frånträtt anställningen är att söka icke

hos arbetsgivaren utan hos någon av dennes familj. Då 17 § utredningens

förslag, såvitt anginge hembiträdets rätt till skadestånd, enligt sin ordalydelse

ägde tillämpning allenast då arbetsgivaren åsidosatte sina förpliktelser,

funne kommissionen det vara oklart, huruvida den i paragrafen stad
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. May.ts proposition nr 217.

gade skadeståndsskyldiglieten keit täckte de i 15 § första stycket under 2)

avsedda fallen. Nu förevarande paragraf borde enligt kommissionens mening

erkålla sådan avfattning att tvekan örn skadeståndsskyldigketens omfattning

icke kunde uppkomma.

Av statens arbetsmarknadskommissionen har anmärkts att skadeståndsregleringen

borde omfatta även det fall då hembiträde nödgats till omedelbart

uppkörande uppsäga avtalet på den grund att icke arbetsgivaren själv

utan någon av kans familj i väsentlig mån åsidosatt sina skyldigheter mot

hembiträdet; i såväl befolkningsutredningens förslag (15 § första stycket

under 2)) som departementsförslaget (16 § första stycket under 2)) kar uppsägningsrätt

i dylika fall tillerkänts hembiträdet. Emellertid synes det mig

knappast lämpligt att i förevarande sammanhang till generell reglering upptaga

dessa fall. I den mån viss familjemedlem, som kan anses, för längre

tid eller mera tillfälligt, satt i arbetsgivarens ställe, därunder gör sig skyldig

till förfarande som kan grunda skadeståndsrätt för hembiträdet, torde situationen

ofta vara sådan, att arbetsgivaren utan stöd av särskilt lagstadgande

kan anses pliktig i skadeståndsväg svara för ställföreträdarens åtgöranden

som örn arbetsgivaren personligen gjort sig skyldig till förfarandet ifråga.

Enär familjen utgör en sluten enhet, kunna emellertid även i andra än nu

angivna fall skyldigheter mot hembiträdet anses åvila familjemedlemmarna.

Lika väl som hembiträdet har rätt att fordra, att arbetsgivaren icke låter

komma sig till last ett oskickligt eller eljest ki''änkande uppträdande mot

hembiträdet, böra sålunda samma anspråk kunna av hembiträdet ställas

på övriga familjemedlemmar. Ett entydigt svar på frågan, huruvida skadeståndsanspråk

i sådana fall bör riktas mot arbetsgivaren eller mot de särskilda

familjemedlemmarna torde dock knappast kunna lämnas. Vid sådant

förhållande synes det lämpligast att överlåta denna fråga åt rättstillämpningen.

En dylik skadeståndstalan får i så fall grundas på allmänna skadeståndsregler.

På grund härav har vad av arbetsmarknadskommissionen anförts

icke föranlett någon ändring i de föreslagna skadeståndsreglerna. Ej

heller av annan anledning synes sådan ändring böra vidtagas. Vad särskilt

angår det av landsorganisationen berörda spörsmålet torde detsamma böra

upptagas först i samband med en allmän rättslig reglering av de enskilda

tjänsteavtalen.

22 §.

(Hembiträdesutredningens förslag.) (Befolkningsutredningens förslag.)

18 §. 18 §.

Talan å skadestånd, som i 17 § Krav å skadestånd, som avses i

avses, skall anhängiggöras inom sex 17 §, skall framställas genom stämmånader

från det skadan timade. För- ning, i stad till rådhusrätt och på

summas det, vare talan förlorad. landet till häradsrätt, inom sex må
nader

från det skadan skedde.

Departe
ments
chefen.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

Hembiträdesutredningen.

Det torde enligt utredningen ganska allmänt anses som ett önskemål, att

alla av ett arbetsavtal — oavsett dettas beskaffenhet — härflytande fordringsanspråk

snarast möjligt bleve slutligen reglerade och att dvlika anspråk

förty underkastades en speciell, kortare preskriptionstid än den allmänna

örn tio år. För det husliga arbetsområdets del tillkomme den omständigheten,

att det till följd av det personliga förhållande mellan arbetsgivaren och

hembiträdet, som följde av hushållsgemenskapen och de speciella arbetsvillkoren,

icke sällan torde förekomma, att en skadelidande part, uttryckligen

eller tyst, eftergåve sin rätt; skulle senare en brytning uppkomma,

som rubbade det personliga förhållandet, kunde det vara frestande för den

skadelidande att på nytt draga upp frågan örn den tidigare timade skadan

och, utan hänsyn till att frågan en gång ansetts bragt ur världen, framställa

anspråk på skadestånd. Detta vore uppenbarligen icke tilltalande. Utredningen

föreslår av anförda skäl en särskild, kortare preskriptionstid beti

äflande fordran a skadestånd pa grund av att arbetsgivare eller hembiträde

åsidosatt sina förpliktelser. Preskriptionstiden föreslås till sex månader

räknat från det skadan timade.

Yttrandena över hem bitr äd esutr edil i n gen s

förslag.

Socialstyrelsen framhåller, att hembiträdet ofta nog torde draga sig för att

anhängiggöra talan under den tid, som anställningen består, och förordar

därför en bestämmelse örn att preskriptionstiden skall börja löpa först vid

avtalets upphörande.

Riks för söler in g samt alt en anser viss tveksamhet kunna råda, huruvida den

föreslagna preskriptionstiden kunde anses tillräcklig beträffande arbetsavtal,

som avsåge helår. Örn i sådant fall en arbetsgivare redan i anställningstidens

början åsidosatte sina förpliktelser mot hembiträdet i sådan grad,

att hembiträdet bleve berättigad till skadestånd men ej till att omedelbart

uppsäga avtalet, skulle hembiträdet antingen tvingas finna sig i förhållandena

eller, örn hembiträdet gjorde sin rätt gällande inom den föreslagna

preskriptionstiden, riskera att under den återstående tjänstetiden bliva på

olika sätt utsatt för arbetsgivarens misshag. Då emellertid lielårsavtal numera

torde förekomma i ganska ringa omfattning och då det måste anses

vara en angelägenhet av stor vikt, att en så kort preskriptionstid som möjligt

fastställdes i förevarande fall, ansåge anstalten sig icke böra framställa

något yrkande örn en längre preskriptionstid än sex månader.

Yttrandena över befolltningsutredningens

förslag.

Socialstyrelsen anser preskriptionstiden böra räknas icke från det skadan

skedde utan från det andra parten fått kännedom örn skadan.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

De föreliggande förslagen om fastställande av en preskriptionstid för

skadeståndsanspråk om sex månader från det skadan timade finner jag mig

kunna godtaga. Vad socialstyrelsen påtalat i yttrandet över befolkningsutredningens

förslag torde sakna större praktisk betydelse, då tidpunkterna

för skadans uppkomst oell för den skadelidandes kännedom örn skadan så

gott som alltid torde sammanfalla.

Ikraftträdande. Övergångsbestämmelser.

(Hembiträdesutredningens förslag.)

Denna lag träder i kraft den 1 november

1940 och gäller lill och med den

91 oktober 1943. Beträffande under

lagens giltighetstid uppkommet skadeståndsanspråk

eller sådan under sagda

lid begången förseelse, som avses i 22 §,

skall dock vad i lagen är stadgat fortfara

att gälla efter sistnämnda dag.

Lagen skall icke äga tillämpning å

sådant avtal mellan arbetsgivare och

hembiträde, som gäller för viss, vid

lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen

tid; dock att, där hembiträdet

jämlikt denna lag är att anse som

minderårigt, vad i 9 § samt i 20—23 §§

är stadgat skall äga tillämpning jämväl

å avtal som nyss är sagt.

Hembiträdesutred n ingen.

Då lagen berörde ett område av arbetslivet, som hittills icke varit reglerat

av lag och som på vissa håll ännu icke ansåges lämpat att underställas

en arbetstidslagstiftning, samt lagen vidare till sin principiella uppläggning

väsentligen avveke från tidigare arbetstidslagar, borde den föreslagna lagen

enligt utredningens mening till en början endast givas temporär giltighet.

Utredningen föreslår en giltighetstid av tre år. Efter förloppet av denna

tid torde tillräcklig erfarenhet lia vunnits angående lagens verkningar i olika

hänseenden för att medgiva ett bedömande av frågan, huruvida lagen borde

definitivt antagas, i vissa stycken ändras eller eventuellt helt slopas. Utredningen

anser lämpligt, att lagen även efter utgången av treårsperioden

får gälla i vad angår under sagda period uppkommet skadeståndsanspråk

eller begången förseelse.

Beträffande behovet av övergångsbestämmelser yttrar utredningen:

Att ikraftträdandet föreslagits till den 1 november sammanhänger med

frågan örn lagens tillämplighet å sådana arbetsavtal, som slutits innan lagen

trätt i kraft. För lagstiftning på förmögenhetsrättens område gäller ju som

allmän princip, att nya bestämmelser icke få givas tillbakaverkande kraft.

Den föreslagna lagen bör sålunda principiellt icke äga tillämplighet å före

dess ikraftträdande slutna avtal. Emellertid måste härvid en betydelsefull

inskränkning göras; i den mån lagens bestämmelser liro av tvingande natur

och förknippade med straffpåföljder — d. v. s. i den mån lagstiftningen

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. si6 44 9

(Befolkningsutredningens förslag.)

Denna lag träder i kraft den 1 november

1944 och gäller Ulf och m ed den

31 oktober'' 1947.

Departe
ments
chefen.

s. 130 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

icke är av rent privaträttslig natur — måste givetvis tidigare avtal vika,

i vad de tillerkänna hembiträdet ett mindre mått av förmåner än vad lagen

stadgar. Beträffande förbudet att använda minderårigt hembiträde till arbete

å övertid utöver sju timmar i veckan ävensom förbudet att använda

sådant hembiträde till arbete på ett hälsovådligt sätt bör lagen sålunda äga

tillämpning å alla avtal, oavsett örn de slutits före lagens ikraftträdande

eller icke; även bestämmelsen om tidpunkten för den ordinarie arbetstidens

slut måste härvid äga tillämpning, enär eljest utgångspunkt för övertidens

beräknande skulle saknas.

I den mån lagens bestämmelser ej äro av tvingande natur och ej äro förknippade

med straffbestämmelser, bör lagen däremot icke äga tillämpning

å äldre avtal. Dock torde härvid den reservationen få göras, att undantaget

endast bör avse tidsbestämda avtal. Vad tillsvidare-avtalen angår torde

nämligen få anses, att parterna genom underlåtenhet att under mellantiden

mellan lagens utfärdande och dess ikraftträdande uppsäga avtalet underkastat

sig den nya lagens bestämmelser. Betänkligheter torde sålunda icke

kunna anses möta att göra lagen tillämplig å alla tillsvidare-avtal utan hänsyn

till örn de slutits före lagens ikraftträdande.

Däremot bör, såsom nyss nämnts, lagen icke äga tillämpning å sådana

arbetstagare, för vilka löpande tidsbestämda avtal äro gällande vid lagens

ikraftträdande. De avtalsperioder, som för närvarande äro brukliga, torde

i huvudsak vara dels hel- och halvår dels ock månad, därvid månadsavtalen

vid utebliven uppsägning vanligen förlängas med en månad för varje gång.

Där en dylik automatisk förlängning av ett månadsavtal sker efter det lagen

trätt i kraft, torde dock densamma böra äga tillämpning från dagen för

avtalets prolongerande; det prolongerade avtalet lärer ur här förevarande

synpunkter vara att jämställa med ett nytt avtal och torde sålunda, utan

att uttrycklig föreskrift härom kan anses erforderlig, få anses falla underlagens

bestämmelser.

De i detta sammanhang betydelsefullaste av de tidsbestämda avtalen äro

tvivelsutan årsavtalen, Årsavtal torde, vad förevarande arbetsområde angår,

huvudsakligen förekomma på landsbygden och löpa här regelmässigt från

den 1 november, från vilken dag arbetsåret inom jordbruket vanligen räknas

och från vilken dag befintliga kollektivavtal för jordbruksarbetare ävenledes

löpa. Vid angivna förhållande och då det självfallet är av intresse att övergångsbestämmelserna

så utformas, att antalet äldre, från lagens tillämpning

undantagna avtal i görligaste män begränsas, torde lagen lämpligen böra

sättas i kraft per den 1 november. Man uppnår tydligen därigenom, att

det övervägande antalet av de äldre årsavtalen utgår dagen före lagens

ikraftträdande och att avtalen för det nya arbetsåret i största utsträckning

falla under lagen. Undantagna från dess tillämpning bliva i huvudsak —

förutom vissa halvårsavtal — allenast de relativt fåtaliga årsavtal, som äro

slutna för annan tid än från den 1 november.

På de av hembiträdesutredningen anförda skälen torde lagen nu endast

böra förlänas temporär giltighet, förslagsvis under tre år. Då årsavtalen

inom lanthushåll i allmänhet utlöpa per den 1 november, bör lagen träda

i kraft den 1 instundande november och alltså gälla till och med den 31

oktober 1947.

I liembiträdesutredningens förslag finnes intaget ett stadgande av innehåll

att beträffande under lagens giltighetstid uppkommet skadeståndsanspråk

eller sådan under sagda tid begången förseelse, som avses i 22 §, vad

i lagen är stadgat skall fortfara att gälla efter den dag lagen i övrigt upp
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.

lior att gälla. Då ifrågavarande straffbestämmelse slopats i departementsförslaget,

erfordras icke övergångsstadgandet, såvitt det har avseende å straff.

I fråga örn skadeståndsanspråk torde stadgandet allenast utsäga vad som

oberoende därav gäller. Stadgandet i sin helhet synes därför, såsom ock

föreslagits av befolkningsutredningen, kunna utgå.

Hembiträdesutredningens förslag upptager vidare ett stadgande, enligt

vilket lagen icke skall äga tillämpning å sådant avtal mellan arbetsgivare

och hembiträden, som gällde för viss, vid lagens ikraftträdande ännu icke

tilländalupen tid; dock att, där hembiträdet jämlikt lagen vore att anse som

minderårigt, vad i 9 § samt i 20—-23 §§ vore stadgat skulle äga tillämpning.

Befolkningsutredningen har icke föreslagit någon motsvarande bestämmelse.

Beträffande liknande bestämmelser i andra lagar må hänvisas till semesterlagen

(prop. 286/1938 sid. 235 ff.) och den 1939 tillkomna arbetstidslagen

för detaljhandeln (prop. 96/1939 L sid. 148, 286, 290; andra lagutskottets

utlåtande nr 31 sid. 53 f. och nr 43).

Vad behovet i förevarande sammanhang av en övergångsbestämmelse sådan

som den föreslagna angår må framhållas, att densamma icke blir tillämplig

vare sig å avtal tills vidare eller å ettårsavtal, som utlöpa den 1 november.

Tidsbestämda avtal med annan utlöpningstid än den 1 november torde vara

sällsynta. I den mån sådana avtal finnas böra enligt hembiträdesutredningens

mening de för minderåriga hembiträden föreslagna särbestämmelserna

äga tillämpning å dessa avtal. Den allmänna, för såväl vuxna som

minderåriga hembiträden gällande fritidsregleringen i lagen är emellertid

grundad på sådana samhälleliga intressen, att anledning icke synes föreligga

att låta möjligen förekommande överenskommelser, som stå i strid mot

nämnda reglering, förbliva gällande. Beträffande ater de bestämmelser i

lagen, som äro av mera utpräglat avtalsrättslig natur, må framhallas dels att

förefintliga avtal i allmänhet, såsom tidigare påpekats, icke reglera annat

än storleken av den kontanta lönen, dels ock att, därest nämnda bestämmelser

i lagen bliva tillämpliga å redan slutna avtal, det intrång i partsviljan,

som därigenom skulle ske, icke är av mera väsentlig natur.

Med hänsyn till det anförda saknas enligt min mening tillräcklig anledning

att i departementsförslaget upptaga ifrågavarande övergångsstadgande.

Föredragande departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över inom socialdepartementet upprättat förslag till hemb itc ädeslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sten-Kvie Heinrici.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Majlis proposition nr 217.

Bilaga.

Förslag

till

Hembiträdeslag.

Härigenom förordnas som följer.

Olli lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å arbetsavtal, varigenom arbetstagare åtager

sig att utföra huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) avtal, som avser viss sammanhängande tid understigande en månad;

b) avtal, som avser mindre antal arbetsdagar i veckan än sex;

c) avtal örn anställning, som icke kan anses utgöra heltidssysselsättning

för arbetstagaren.

Arbetstagaren kallas i denna lag hembiträde.

2§-

Såsom hembiträde skall vid tillämpning av denna lag ej räknas:

a) medlem av arbetsgivarens familj;

b) husföreståndarinna eller därmed jämförlig arbetsledare i hushåll, där

hembiträde är anställt;

c) hushållerska eller annan, som självständigt sköter hemmet i husmoderns

ställe.

Örn anställnings- oell uppsägningstid.

3§-

Avtal örn anställande av hembiträde skall upprättas skriftligen, om endera

parten det begär.

4§-

Anställningen skall, där ej annorlunda överenskommits, taga sin början

klockan 12 å anställningens första dag och sluta klockan 19 å dess sista dag.

® §•

Är avtal ingånget för bestämd tid ej understigande ett år och har det

icke uppsagts senast fjorton dagar före avtalstidens slut, skall avtalet, där ej

arbetsgivaren och hembiträdet annorlunda åsämjas, anses förlängt på obestämd

tid.

Ar ej avtalstiden bestämd, skall avtalet, där ej arbetsgivaren och hembiträdet

träffat överenskommelse av annat innehåll, upphöra att gälla fjorton

dagar efter det uppsägning å någondera sidan skett.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

133

Om bostad, vård vid sjukdom samt tid för löns utbetalande.

6§-

Ingår i hembiträdes löneförmåner bostad hos arbetsgivaren, äger hembiträdet,

ändå att annorlunda avtalats, rätt till bostadsutrymme av beskaffenhet

som sägs i hälsovårdsstadgan. Hembiträdet äger därstädes under

fritid mottaga tillfälliga besök, i den män märklig olägenhet därigenom ej

kan anses uppkomma för arbetsgivaren eller dennes familj. Vid avtalets

upphörande äger hembiträdet nyttja bostadsutrymmet till klockan 8 dagen

efter sista arbetsdagen.

Har hembiträde fått eget rum sig tillförsäki-at, äger hembiträdet bruka

detsamma utan intrång av arbetsgivaren eller dennes familj.

T §•

Blir hembiträde, som är i arbetsgivarens hus och kost, på grund av

sjukdom förhindrat att utföra sina sysslor, äger hembiträdet att, så länge

avtalet består, av arbetsgivaren erhålla bostad och kost jämte nödig personlig

tillsyn, där ej behov av vård å sjukvårdsinrättning prövats föreligga

och intagning å sådan inrättning jämväl ägt rum/ Häremot stridande

förbehåll vare utan verkan.

Har arbetsgivare, utöver vad i första stycket sägs, bestritt kostnad för

sjukvård åt hembiträdet, må arbetsgivaren söka kostnaden åter av hembiträdet.

8 §•

Hembiträde tillkommande kontant lön skall, där ej annat överenskommits,

utbetalas för kalendermånad å sista socken dagen i månaden.

Om kvällsledighet och fridagar.

9 §•

Den ordinarie arbetstiden skall, ändå att annorlunda avtalats mellan arbetsgivare

och hembiträde, sluta senast klockan 19. Dock må i fråga örn arbete

i jordbruksliushåll sådan överenskommelse träffas, genom vilken den ordinarie

arbetstiden för månaderna april—september utsträckes intill klockan 20.

Yad i denna paragraf stadgas gäller ej i fråga örn hembiträde, som uteslutande

eller huvudsakligen har till uppgift att sköta barn.

10 §.

Hembiträde äger åtnjuta fridagar i minst följande omfattning:

a) antingen var tredje söndag! eller annan allmän helgdag av kyrklig

karaktär eller efter klockan 13 varannan sådan dag;

b) en bestämd vardag varje vecka efter klockan 14;

c) don 1 maj efter klockan 13, för såvitt nämnda dag ej jämlikt stadgandet

under a) utgör fridag.

Innefattar avtal i något hänseende mindre förmåner för hembiträde än

vad i denna paragraf stadgas, vare avtalet i sådan del ogillt, med mindre

annat följer av vad i 12 § sägs.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

11 §‘

fridag som hembiträde enligt avtal äger åtnjuta må, när arbetsgivaren och

hembiträdet äro därom ense, för särskilt fall utbytas mot motsvarande ledighet

å annan tid.

Om arbete å övertid.

12 §.

Arbetsgivare äger, där så är av behovet påkallat, efter deli enligt 9 §

bestämda slutpunkten för den ordinarie arbetstiden använda hembiträdet till

arbete å övertid.

A fridag ma hembiträde användas till arbete å övertid, som föranledes

av akut sjukdomsfall inom arbetsgivarens familj eller, beträffande jordbrukshushåll,

jämväl av sjukdomsfall bland djuren.

I jordbrukshushåll må hembiträde därjämte å dag, då hembiträdet eljest

skulle hava jämlikt 10 § första stycket under b) åtnjutit fridag, för brådskande

arbete under sådd eller skörd användas till arbete å övertid.

Hembiträde är skyldigt utföra arbete å övertid, som föranledes av omständigheter

som i andra stycket sägs. I fråga örn hembiträdes skyldighet

i övrigt att utföra arbete å övertid gäller vad därom kan anses vara med

arbetsgivaren överenskommet.

13 §.

Såsom gottgörelse för arbete å övertid är arbetsgivare pliktig att å ordinarie

arbetstid bereda hembiträdet den ledighet, som kan anses skälig med

hänsyn till arten av det å övertid utförda arbetet. Ledigheten må icke förläggas

till tid före klockan 9 och må ej heller varje gång utgå under kortare

tid än två timmar. Äro arbetsgivaren och hembiträdet därom ense, må ledigheten

utbytas mot särskild övertidsersättning. Sådan ersättning skall ock

utgå, där hembiträdet vid .anställningens upphörande ännu icke kommit i

åtnjutande av hembiträdet såsom gottgörelse för övertidsarbete tillkommande

ledighet.

Överenskommelse, varigenom hembiträde helt eller delvis undandragits

förmån enligt denna paragraf, vare ogin.

Om arbetsavtals upphörande i vissa fall samt om betyg.

14 §.

Har hembiträde, som är anställt för bestämd tid, på grund av sjukdom

varit under minst fjorton dagar oförmögen att utföra sina sysslor, äger

arbetsgivaren uppsäga avtalet med iakttagande av fjorton dagars uppsägningstid.

Återfår hembiträdet före uppsägningstidens utgång sin arbetsförmåga,

vare uppsägningen, örn annan ej anställts i hembiträdets ställe,

förfallen.

Avtal, som avviker från vad i denna paragraf sägs, vare utan verkan

mot hembiträde.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

15 §.

Arbetsgivare äger uppsäga avtal till omedelbart upphörande:

a) örn hembiträdet i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter mot

arbetsgivaren;

b) om hembiträdet befinnes lida av tuberkulos eller av könssjukdom i

smittsamt skede.

Uppsägning av anledning som i första stycket under a) sägs må dock

ej ske, örn till grund därför uteslutande åberopas förhållande, varom arbetsgivaren

ägt vetskap mera än en vecka före uppsägningen.

Hembiträde är skyldigt att efter anmodan av arbetsgivaren på dennes

bekostnad anskaffa och för arbetsgivaren förete läkarintyg angående sitt

hälsotillstånd.

16 §.

Hembiträde äger uppsäga avtal till omedelbart upphörande:

a) örn arbetsgivaren dröjer med erläggande av överenskommen lön utöver

två söckendagar efter förfallodagen eller underlåter att lämna hembiträdet

tillbörlig kost eller bostad, där sådan förmån är avtalad;

b) örn arbetsgivaren eller någon av dennes familj eljest i väsentlig mån

åsidosätter sina skyldigheter mot hembiträdet;

c) om arbetsgivaren eller någon inom dennes bostad boende befinnes lida

av tuberkulos eller av könssjukdom i smittsamt skede;

d) örn arbetsgivaren med sitt hushåll stadigvarande bosätter sig å annan

ort.

Uppsägning av anledning som i första stycket under a) eller b) sägs må

dock ej ske, örn till grund därför uteslutande åberopas förhållande, varom

hembiträdet ägt vetskap mera än en vecka före uppsägningen. Ej heller må

förhållande som i första stycket under d) sägs åberopas till stöd för uppsägning,

där hembiträdet medföljt till den nya orten.

11 §’

Då avtal uppsagts, vare arbetsgivaren skyldig att på begäran lämna hembiträdet

betyg angående anställningen.

Betyget skall innehålla uppgift örn anställningens art och anställningstiden,

hembiträdets flit, ordning och skicklighet i arbetet ävensom, där hembiträdet

så begär, av vem avtalet uppsagts och, där uppsägningen skett av

arbetsgivaren, anledningen därtill.

Förbehåll, varigenom hembiträdet enligt denna paragraf tillkommande rätt

inskränkes, vare ogillt.

Särskilda bestämmelser rörande minderåriga hembiträden.

18 §.

Med minderårigt hembiträde förstås i denna lag hembiträde, som ej fyllt

aderton år.

Utöver vad eljest i denna lag sägs skall beträffande minderårigt hembiträde,

även örn mellan arbetsgivaren och hembiträdet annorlunda avtalats,

gälla vad nedan i 19 och 20 §§ är stadgat.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

19 §.

Minderårigt hembiträde må ieke mera än sju timmar i veckan användas

till arbete å övertid.

20 §.

Arbetsgivare må icke använda minderårigt hembiträde till arbete på sådant

sätt, att hembiträdets användande kan anses medföra fara för olycksfall eller

för överansträngning eller annan menlig inverkan på hembiträdets hälsa

eller kroppsutveckling.

Arbetsgivaren skall tillse, att hembiträdet erhåller de raster i arbetet,

som med hänsyn till bestämmelserna i denna paragraf äro erforderliga.

Örn skadestånd.

21 §.

Åsidosätter arbetsgivare eller hembiträde sina förpliktelser enligt avtalet

eller denna lag, gälde därav uppkommen skada.

Vid bedömande örn och i vad mån skada uppstått, skall hänsyn tagas även

till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller

omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;

fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

22 §.

Talan å skadestånd, som i 21 § avses, skall anliängiggöras inom sex

månader från det skadan timade. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.

Denna lag träder i kraft den 1 november 1944 och gäller till och med

den 31 oktober 1947.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

137

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagrad den

6 mars 1944.

N ärvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 24 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 11

februari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till hembiträdeslag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet J. M.

Wahlbäck.

Lagrådet yttrade:

Såsom departementschefen anfört har vårt lands arbetstidslagstiftning

efter hand utbyggts att omfatta allt flera grupper av lönearbetare. Det framstår

därför i och för sig som naturligt att en laglig reglering kommer till stånd

även i avseende å arbetsförhållandena inom det husliga arbetet.

Under förarbetena till lagstiftningen har framhållits, att en dylik reglering

vore särskilt önskvärd med hänsyn till de rådande svårigheterna att erna en

tillfredsställande rekrytering inom hembiträdesyrket. Då bristen på arbetskraft

för tillgodoseende av hemmens behov sedan länge varit mycket framträdande,

vore det tydligen av största värde örn den föreslagna lagstiftningen kunde

bidraga till att skapa mera tillfredsställande förhållanden på detta område.

Att så skulle bliva fallet har dock dragits i tvivelsmål. Farhågor ha till och

med uttalats att resultatet skall bliva det motsatta, eller med andra ord att

svårigheterna för husmödrarna — enkannerligen i familjer med barn — skola

komma att ökas.

Uppenbarligen är det icke möjligt att i förväg med säkerhet bedöma vilken

betydelse lagstiftningen kan komma att få i förevarande hänseende, övervägande

skäl synas dock tala för att en reglering av hithörande spörsmål

skall verka i gynnsam riktning. I varje fall synes önskvärt att på sätt föreslagits

genom en provisorisk lagstiftning söka föra frågan framåt.

Beträffande förslagets detaljbestämmelser kunna naturligen delade meningar

göra sig gällande. Bestämmelserna synas dock ha avvägts med tillbörlig

varsamhet; i det stora hela innefatta de ett fastställande av vad pa

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 217. 216 u 10

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Majlis proposition nr 217.

många håll redan tillämpas. Endast på några mindre väsentliga punkter av

övervägande formell natur Ilar lagrådet någon erinran att framställa.

I de särskilda paragraferna angives i allmänhet huruvida lagbudet är av

tvingande eller dispositiv natur. Till vinnande av större överensstämmelse

mellan de olika uttrycken för angivande härav torde dessa böra jämkas.

I fråga örn behovet och lämpligheten att i lagen meddela bestämmelser om

tyst förlängning vid avtalstidens slut av tidsbestämda avtal ha rått delade

meningar. Såväl hembiträdesutredningen som befolkningsutredningen upptogo

en allmän regel örn förlängning av avtalet vid underlåten uppsägning,

den förra utredningen på en månad och den senare på obestämd tid; uppsägningen

skulle ske fjorton dagar före avtalstidens utgång. Socialstyrelsen

ansåg någon särskild uppsägning icke erforderlig beträffande tidsbestämda

avtal samt föreslog regelns uteslutande, medan riksförsäkringsanstalten förmenade,

att den av befolkningsutredningen ifrågasatta bestämmelsen vore

riktig såvitt gällde avtal för längre tid. I anslutning till denna senare mening

har i det remitterade förslaget, 5 §, upptagits den av befolkningsutredningen

föreslagna regeln, dock med den betydelsefulla ändringen att den skall gälla

endast vid avtal för viss tid ej understigande ett år. Lagrådet ställer sig tveksamt

till upptagandet av en sådan, starkt begränsad särregel. Dess praktiska

värde torde bliva ringa. Dels torde parterna under den långa tjänstetid varom

här är fråga haft anledning att sinsemellan avhandla frågan om avtalets förlängning,

dels torde en förlängning tillsvidare med en uppsägningstid av

fjorton dagar icke medföra någon nämnvärd fördel för någondera kontrahenten.

Regelns värde synes i själva verket begränsad till det fall då den ena

kontrahenten lever i den villfarelsen, att det tidsbestämda avtalet kommer att

automatiskt förlängas. Till klarläggande av att så ej är fallet torde, i stället

för den i förslaget upptagna regeln, måhända kunna i en lag av förevarande

art direkt utsägas att avtal, som är ingånget för bestämd tid, skall, där ej

arbetsgivaren och hembiträdet annorlunda åsämjas, upphöra att gälla då den

överenskomna tiden gått till ända (se 1935 års förslag till lag om arbetsavtal,

4 §; statens offentliga utredningar 1935:18).

Underrubriken »Örn anställnings- och uppsägningstid» synes böra fullständigas

med »avtalets ingående».

Stadgandet i 6 § sista stycket angående hembiträde tillförsäkrat eget rum

torde — till förebyggande av en icke avsedd tolkning beträffande dispositionsrätten

— böra jämkas, förslagsvis så att däri utsäges att rummet ej må tagas

i anspråk för arbetsgivarens eller hans familjs räkning.

Bestämmelsen i 8 § örn lönens utbetalande synes lämpligen böra angivas

avse det fall att lönen beräknas för månad eller längre tid.

Reglerna i 18, 19 och 20 §§ angående minderårigt hembiträde torde kunna

avfattas kortare och med fördel sammanföras i en paragraf.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 217.

139

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 mars 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 6 mars 1944

avgivna utlåtande över det den 11 februari 1944 till lagrådet remitterade förslaget

till hembiträdeslag.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

Lagrådet har föreslagit, att det i 5 § första stycket remitterade förslaget

upptagna stadgandet örn förlängning vid underlåten uppsägning av tidsbestämda

avtal, slutna på minst ett år, måtte, enär dess praktiska värde enligt

lagrådets mening torde bliva ringa, utgå. Ehuru det torde vara riktigt att

nämnda stadgande icke äger större praktisk betydelse, har å andra sidan

lagrådet icke anfört skäl, som kommit mig att frångå uppfattningen, att

nämnda regel i de — låt vara mindre ofta förekommande — fall, då densamma

omgestaltar avtalsförhållandet, ger en lämpligt avpassad varseltid åt

den part, för vilken avtalets upphörande eljest skulle komma som en oförberedd

händelse. Jag finner därför icke skäl att med anledning av vad lagrådet

anfört ändra förslaget på denna punkt. Däremot har jag icke något att erinra

mot att — vid sidan av nu omhandlade regel — i lagtexten gives uttryck åt

den även utan särskilt stadgande gällande regeln, att i andra fall avtal för

bestämd tid upphöra att gälla då den överenskomna tiden gått till ända.

De av lagrådet i formellt hänseende gjorda erinringarna torde böra iakttagas.

Jämväl i övrigt torde vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas i

lagförslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att det sålunda ändrade lagförslaget

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

N. O. Aurelius.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:416 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till hembiträdeslag. a1 i texten
  2. 2LU 1944:50 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till hembiträdeslag, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten