Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 218

1944-03-10 · 76 sidor, varav 74 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 74 av 76 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:218, Kungl. Maj:ts proposition nr 218

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

1

Nr 218.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer,

m. m.; gillen Stockholms slott den 10 mars 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1. arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer samt

2. lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens

begränsning.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1914. 1 sami. Nr 218.

390 44

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 218

Förslag

till

Arbetstidslag

för hotell, restauranger och kaféer.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å hotell-, restaurang- och kaférörelse, vari

till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas minst tre arbetstagare,

häri icke inräknad arbetstagare, vilken användes till arbete som i

andra stycket avses. I omedelbar anslutning till rörelse av nämnda slag

utövad annan verksamhet, vilken ej bedrives såsom självständigt företag,

skall vid tillämpning av lagen anses inbegripen i rörelsen.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses

ankomma på arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas

till bestämda tider;

c) arbete, som bedrives av staten;

d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran

eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt

behov;

e) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning;

f) skeppstjänst.

2 §.

Såsom arbetstagare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas :

a) medlem av arbetsgivarens familj;

b) hovmästare, kökschef, husfru eller annan befattningshavare i överordnad

ställning;

c) bokhållare eller annat kontorsbiträde.

3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars

rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida lagen äger

tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

3

stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när

part sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag

av domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen

tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses

har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör

eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

Ordinarie arbetstid.

4 §•

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid

än att arbetstiden, raster och måltidsuppehåll oräknade, kommer att under

loppet av tre kalenderveckor uppgå beträffande arbetstagare, som har att

direkt betjäna allmänheten, till 153 timmar och i fråga örn annan arbetstagare

till 144 timmar.

5 §•

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 §

angivna arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat

sätt än i nämnda paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden

utsträckes längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av

arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning

eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet

av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma

önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Arbete å Övertid.

6 §•

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat

förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må

arbetstagare, i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,

användas till arbete å övertid. Örn sådant arbete samt dess anledning,

omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast

inom två dygn från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd

därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet

att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma

i betalt brev avlämnats till posten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

7 §•

1 mom. Till betjäning av gäster, som vid upphörande av servering

befinna sig inom det för serveringen avsedda området, samt till sådana

förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång

nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, må

nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst 21 timmar under

loppet av tre kalenderveckor, dock icke något dygn mer än en och en

halv timme.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med

hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetstagare till arbete

å övertid, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton

år, för högst 36 timmar under loppet av tre kalenderveckor och 200

timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. Ar eftergift utöver vad enligt 2 mom. medgives av trängande

behov påkallad, må sådan, dock för högst 150 timmar under loppet av

ett kalenderår, meddelas av arbetsrådet.

4 mom. På arbetsrådet ankommer att pröva i vad mån den, som fyllt

sexton men ej aderton år, må användas till arbete, som avses i 2 eller

3 mom.

5 morn. I fråga örn arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som

avses i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren

överenskommet, men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren

genom användande till dylikt arbete utsattes för överansträngning

eller ohälsa.

Anteckning om arbete å övertid m. m.

8 §.

Arbetsgivare bör anskaffa och å arbetsstället förvara övertidsjournal,

upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet.

Rörande arbetstagares användande till arbete å övertid åligger det

arbetsgivaren att göra anteckning i sådan övertidsjournal senast den första

söckendagen efter varje period av tre veckor eller, därest då icke kan

avgöras, huruvida övertid uttagits, så snart sådant kan bedömas. Arbetsrådet

äger dock föreskriva, att anteckning örn arbete å övertid får verkställas

å annan tid och på annat sätt än nu angivits. I fråga örn sådant

arbete å övertid, som avses i 7 § 1 morn., är arbetsgivaren icke pliktig

att göra dylik anteckning, där övertiden finnes behörigen upptagen å det

i 11 § 2 mom. föreskrivna arbetstidsschema.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller

annan handling, däri anteckning enligt andra stycket skall göras, och

skall journalen eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället

under minst tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts •proposition nr 218.

från den tid, då sista anteckningen gjordes däri, oell beträffande beslutet

från detsammas datum.

Arbetsgivare åligger att efter därom framställd begäran bereda bos

honom anställd arbetstagare tillfälle att själv eller genom ombud taga

del, såvitt arbetstagaren angår, av övertidsjournal eller sådan handling,

som i tredje stycket sägs.

Allmänna bestämmelser.

9 §■

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses

i denna lag, utser Konungen för viss tid två ledamöter, vilka äro förtrogna

med förhållandena inom hotell-, restaurang- och kafénäringen. En

ledamot skall utses bland personer, föreslagna av de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd, och vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en

av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutingar;

en ledamot skall utses bland personer, föreslagna av landsorganisationen

i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av

dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För

var och en av ledamöterna utses i enahanda ordning minst två suppleanter,

förtrogna med förhållandena inom omförmälda näring.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola,

med iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens

begränsning stadgas, närvara båda de ledamöter, som utsetts i

här nämnd ordning, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola

bestämmelserna i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande

giltighet.

10 §.

1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare,

som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare

inom visst verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense örn viss eftergift

i något avseende, varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 morn., må Konungen,

på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande, förordna,

att eftergiften må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter

inom viss del av riket eller sådana svårigheter för visst arbete eller

företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen,

på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande, medgiva av förhållandena

påkallat undantag från lagens tillämpning.

11 §.

1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen.

Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som

finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912

om arbetarskydd.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

2 mom. Ä arbetsställe skall på lämplig plats finnas anslaget arbetstidsschema,

som för varje arbetstagare eller grupp av arbetstagare med

samma arbetstidsindelning angiver tiderna för arbetets början och slut

samt de tider, som äro anslagna för arbetstagarnas måltider, och längden

av den tid, över vilken varje arbetstagare härför förfogar.

Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva befrielse för viss arbetsgivare

från den i detta moment stadgade skyldigheten,

12 §.

Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad som

stadgas i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen,

straffes med dagsböter. Yar arbetstagaren under 18 år, vare den, som

har vårdnaden örn arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap

och vilja, förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

13 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives

i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 8 § andra, tredje eller fjärde

stycket eller 11 § 2 mom. åligger honom, straffes med dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,

som avses i 8 § andra stycket, straffes med dagsböter ej under fem.

14 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad,

men eljest vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

15 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna

lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare

godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

16 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande

användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning

lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och

verksamhet, den 1 oktober 1944 och i övrigt den 1 januari 1945 samt

gäller till och med den 31 december 1947. Beträffande förseelse mot

lagen, som begåtts under tiden för dess giltighet, skall dock vad i lagen

är stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Martts proposition nr 218.

7

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens

begränsning.

Härigenom förordnas, dels att 1 § lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens

begränsning1 skall under tiden från och med den 1 januari 1945

till och med den 31 december 1947 hava ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels och att 10 § 1 mom. nämnda lag icke skall äga giltighet

under nämnda tid.

1 §•

Denna lag — — — här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som —--äger tillämpning,

k) arbete, varå arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger

tillämpning, samt

l) arbete, som — — — hans bostad.

1 Senaste lydelse se SFS 1942: 653.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 218.

Utdrag av protokollet över so olaidr enden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående laglig reglering

av arbetstiden för sådan hotell-, restaurang- och kafépersonal, som icke

faller under lagen om arbetstidens begränsning, samt anför.

Gällande svensk arbetstidslagstiftning.

Till en början anhåller jag att få lämna en kort redogörelse för huvud*

dragen av den gällande svenska arbetstidslagstiftningen.

Allmänna arbetstidslagen.

De huvudsakliga och generella arbetstidsbestämmelserna finnas i lagen

den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna arbetstidslagen.

Denna äger i princip tillämpning å rörelser och företag inom

hela näringslivet, alltså icke blott å industrien utan även å handeln. Såsom

ett allmänt undantag gäller dock, att lagen endast äger tillämpning, såvitt i

rörelsen eller företaget i regel användas flera än fyra arbetare; de s. k.

småföretagen äro sålunda uteslutna. Vidare finnas åtskilliga andra undantag.

Somliga undantag ställa vissa näringsgrenar helt utanför allmänna arbetstidslagen.

Detta gäller:

1) Jordbruk med binäringar (örn dessa icke bedrivas såsom självständiga

företag) samt trädgårdsskötsel och djurskötsel (även utan samband med jordbruk)

. Här finnes dock numera särskild reglering genom lantarbetstidslagen.

2) Skeppstjänst. För sådan tjänst gäller i stället den s. k. sjöarbetstidslagen.

3) Fiske.

4) Skogsarbete, kolning i mila och flottning.

5) Torvupptagning samt tillverkning av bränntorv och torvströ.

6) Verksamhet som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran

eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov.

7) Detaljhandel och viss därmed jämförlig rörelse. Arbetstiden för arbetstagare

inom sådan rörelse regleras genom arbetstidslagen för detaljhandeln.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Vidare finnas undantag, varigenom inom vissa näringsgrenar de viktigaste

personalgrupperna ställas utanför:

1) I fråga örn järnvägsrörelse är trafikpersonalen undantagen.

2) Inom hotell-, restaurang- och kaférörelse gäller undantaget sådant

arbete, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, medan lagen

äger tillämpning å t. ex. kökspersonalens arbete. Det är framför allt serverings-

och hotellpersonalen, som på detta sätt blir undantagen.

Vidare stadgar allmänna arbetstidslagen undantag för vissa former av

arbete. Det gäller: 1) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under

sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka

över arbetets anordnande; 2) arbete, som till sin natur är så oregelbundet,

att det icke kan förläggas till bestämda tider; samt 3) arbete, som åligger

portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad.

Ytterligare gäller ett undantag av särskilt slag, nämligen för arbete som

bedrives av staten. Genom administrativ reglering äro arbetarna dock i detta

fall i allmänhet tillförsäkrade en arbetstid, som icke överstiger den enligt

lagen medgivna.

Vid bedömande av arbetstidslagens verksamhetsområde får hänsyn vidare

tagas till att vissa grupper av arbetstagare vid tillämpningen av lagen ej skola

räknas som arbetare. Detta gäller: 1) medlem av arbetsgivarens familj; 2)

verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning; samt 3)

ritare, bokhållare eller därmed jämställd person ävensom kontorsvaktmästare

eller annat underordnat kontorsbiträde.

Efter denna framställning angående det område, för vilket arbetstidslagen

gäller, skall lämnas en redogörelse för den begränsning av arbetstiden, som

lagen påbjuder.

Beträffande ordinarie arbetstid är huvudregeln, att arbetsgivare ej må använda

arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i

veckan. Arbetstiden kan inom denna ram något variera för olika veckodagar

men får icke något dygn uppgå till mer än nio timmar. I detta sammanhang

må erinras, att arbetstidslagen intet innehåller om arbetstidens förläggning

under dygnet. Intet i denna lag hindrar nattarbete eller arbete å sön- och

helgdagar.

Från huvudregeln gäller det undantaget för arbete, som bedrives med

regelbunden skiftindelning, att arbetet under olika dygn och veckor kan

variera, blott icke den sammanlagda arbetstiden för tidrymd av högst tre

veckor blir längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

I särskilda fall äger arbetsrådet medgiva, att arbetstiden varierar under

olika perioder, med bibehållande av regeln om 48 timmars genomsnittlig

arbetstid, eller att den ordinarie arbetstiden även i genomsnitt utsträckes

över detta mått. Lagen innehåller här vissa närmare stadganden. Rätt att medgiva

annan fördelning av arbetstiden utan genomsnittlig förlängning har

arbetsrådet, när för visst arbete arbetstiden är i väsentlig mån beroende av

årstiden eller väderleken eller på grund av annat förhållande är av växlande

längd. Rätt att medgiva utsträckning av arbetstiden utöver 48 timmar i genom
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

snitt finnes blott i vissa undantagsfall: då arbete, som bedrives med tre skiftlag,

på grund av synnerliga skäl finnes böra fortgå jämväl under sön- och

helgdagar, då ett arbete är kortvarigt, synnerligen ringa ansträngande eller av

synnerligen stort allmänt intresse, då undantag är påkallat till undvikande avallvarligt

missförhållande eller då förlängd arbetstid önskas av arbetarna

själva. För sistnämnda fall, som är det i praktiken viktigaste, har i lagen särskilt

uttalats, att förlängningen icke får göras så, att arbetstiden därigenom

kommer att oskäligt utsträckas.

Vidare medgiver lagen, att arbete i viss omfattning får förekomma å s. k.

Övertid, d. v. s. arbetstid utöver den ordinarie. Här märkes först s. k. nödfallsarbete,

varmed förstås arbete, som betingas av natur- eller olyckshändelse

eller annan omständighet, som ej kunnat förutses. I sådana fall får övertidsarbete

under vissa förutsättningar äga rum utan inskränkning till visst timantal;

dock förutsättes arbetsrådets tillstånd, örn arbetet fortgår utöver två

dygn. — Annat, mera vanligt, övertidsarbete kan vara antingen s. k. förberedelse-

och avslutningsarbete eller s. k. allmänt övertidsarbete. För sådana förberedelse-

och avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis

måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, får nödigt antal

arbetare användas under högst sju timmar i veckan. Allmänt övertidsarbete,

som kan vara av vad slag som helst och ej förutsätter särskilt tillstånd, får

förekomma i högst 200 timmar under loppet av ett kalenderår, dock få ej mer

än 48 timmar uttagas under loppet av fyra veckor. Arbetsrådet kan medgiva

allmänt övertidsarbete under ytterligare högst 150 timmar örn året, såframt

detta är av trängande behov påkallat. Arbetare, som ej fyllt 16 år, får ej användas

till vanligt övertidsarbete, och arbetare, som fyllt 16 men ej 18 år,

får användas till vanligt övertidsarbete endast efter arbetsrådets tillstånd. —

Lagen stadgar icke någon skyldighet för arbetare att utföra övertidsarbete i

här nämnd omfattning, utan detta beror på överenskommelse mellan parterna,

och detsamma gäller ersättning för sådant arbete. Det är dock ålagt arbetsgivare

att tillse, att icke arbetare genom användande till övertidsarbete utsattes

för överansträngning eller ohälsa.

För kontroll över förekomsten av övertidsarbete har arbetsgivare att uppföra

allt sådant arbete i särskild övertids journal. Journalf öringen kan dock

med arbetsrådets tillstånd utbytas mot annat sätt att anteckna övertiden.

Vidare behöver icke övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten antecknas,

örn denna övertid är upptagen å det arbetstidsschema, som är föreskrivet

för viss industriell rörelse m. m.

Redan har nämnts, att arbetsrådet har särskilda befogenheter i vissa fall.

Denna myndighet har vidare att vid tvist avgöra, huruvida visst arbete är

sådant, att lagen därå äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare enligt

lagen är att räkna såsom arbetare. Arbetsrådet består av minst sju av

Konungen utsedda ledamöter. Två av dessa skola representera arbetsgivarna

och två arbetarna, och de utses efter förslag från de stora rikssammanslutningarna

för dessa grupper.

Konungen har befogenhet att under särskilda förutsättningar medgiva

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

undantag från lagen. Bland annat äger Konungen beträffande annat arbete

i hotell-, restaurang- eller kaférörelse än sådant, som är att hänföra till allmänhetens

direkta betjänande, på framställning av arbetsrådet eller efter dess

hörande, föreskriva annan begränsning än den i lagen stadgade av tiden för

arbetares användande, där tillämpningen av bestämmelserna i lagen prövas

medföra synnerliga svårigheter. Sådant medgivande har emellertid hittills

icke i något fall lämnats.

Tillsyn å efterlevnaden av lagen utövas av yrkesinspektionens befattningshavare.

Förseelse mot bestämmelserna i lagen straffas med böter. Straffet drabbar

som regel arbetsgivaren, men ansvaret kan i vissa fall överföras på arbetsföreståndaren.

Län tarbets tidslagen.

Arbetstiden inom jordbruk jämte binäringar, vilka icke bedrivas såsom

självständiga företag, samt inom självständig trädgårdsskötsel är reglerad genom

lantarbetstidslagen den 18 juli 1942. Denna lag är i mycket uppbyggd

som allmänna arbetstidslagen, men vissa avvikelser finnas.

Även här finnes ett undantag för småföretag, men det är begränsat till

företag, i vilka i regel användas mindre än tre arbetare. Å trädgårdsskötsel

äger lagen tillämpning, så snart i regel användes minst en arbetare.

Från lagens tillämpning undantagas, liksom i allmänna arbetstidslagen,

arbete, som bedrives av staten, samt dessutom mjölkning, skötsel och upptagning

av rotfrukter, dikning, skogsarbete, upptagning av torv samt tillverkning

av bränntorv och torvströ, allt i den mån dessa arbeten utföras mot

ackordsersättning. Ytterligare gäller undantag för husligt arbete.

Bestämmandet av de arbetstagare, som vid tillämpning av lagen icke skola

räknas såsom arbetare, överensstämmer i stort sett med allmänna arbetstidslagen.

Ordinarie arbetstid bestämmes på ett sätt, som rätt mycket avviker från

allmänna arbetstidslagen. Visserligen är den medgivna arbetstiden för vanliga

jordbruksarbetare ungefär 48 timmar i veckan, men detta är icke direkt utsagt

och gäller endast såsom årligt genomsnitt. Tiden för dygn får aldrig

vara längre än 10 timmar; begränsningen för vecka varierar med årstiderna,

så att maximum är 41 timmar för januari, februari och december, 46 timmar

för mars, oktober och november samt 54 timmar för april—september. För

varje brukningsdel må en arbetare, som i regel användes till såväl djurskötsel

som annat arbete, användas till arbete under januari, februari och december

högst 47 timmar för arbetsvecka samt under mars, oktober och november

högst 52 timmar för arbetsvecka. Beträffande arbetare, som huvudsakligen

användes till djurskötsel, är föreskrivet, att arbetstiden icke far överstiga nio

timmar för dygn och 108 timmar för två veckor i följd. Beträffande arbete i

självständig trädgårdsskötsel är begränsningen 10 timmar för dygn och för

arbetsvecka antingen 48 timmar eller ock under januari, februari, november

och december 42 timmar, under mars och oktober 45 timmar samt under tiden

april—september 53 timmar.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj-.ts proposition nr 218.

Arbetsrådet bar en allmän befogenhet att vid behov medgiva annan fördelning

av arbetstiden, blott den ej förlänges för år räknat. Förlängning får

däremot medgivas allenast örn så i visst fall finnes påkallat av särskilda skäl.

Yad övertid angår överensstämma reglerna örn nödfallsarbete med allmänna

arbetstidslagens, och för förberedelse- och avslutningsarbeten — varmed

inom trädgårdsskötseln likställes så kallad vakttjänst — få även här

användas sju timmar i veckan. Reglerna örn övertid utan särskilt tillstånd

och, vid trängande behov, efter tillstånd av arbetsrådet överensstämma med

motsvarande regler i allmänna arbetstidslagen.

Arbetsrådet fungerar, såsom av det anförda framgår, även vid behandling

av ärenden enligt denna lag, men två av de vanliga partsrepresentanterna, en

för arbetsgivarna och en för arbetarna, äro då utbytta mot två med jordbruksförhållanden

förtrogna ledamöter, som utses efter förslag av de ledande partsorganisationerna.

Lantarbetstidslagen har i motsats till allmänna arbetstidslagen blott provisorisk

karaktär och gäller till och med den 31 oktober 1945.

Arbetstidslagen för detaljhandeln.

Från och med år 1940 infördes arbetstidslag även för detaljhandeln. Denna,

vilken gällde för tre år, avlöstes av den nu gällande lagen i ämnet av den 18

juli 1942, vilken gäller till och med den 31 december 1945.

Lagen gäller i princip all rörelse, i vilken arbetstagare användes till arbete

för arbetsgivares räkning, oberoende av det däri anställda antalet arbetstagare.

För de minsta företagen gälla dock vissa modifierade bestämmelser rörande

arbetstidsregleringen.

Från lagens tillämpning undantages, liksom i förut berörda arbetstidslagar,

arbete, som bedrives av staten. Vidare undantages, bland annat, sådant arbete

i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till

allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att arbetstagaren uteslutande

sysselsättes med nämnda arbete eller endast undantagsvis deltager

i arbete, å vilket lagen äger tillämpning.

Lagens arbetstidsreglering gäller icke i fråga örn, bland annat, medlem av

arbetsgivarens familj samt företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad

ställning.

Den ordinarie arbetstiden är bestämd till 48 timmar i veckan, raster oräknade.

Arbetstiden må ej något dygn överstiga 10 timmar i veckan. Å arbetsställe,

där i regel icke användas flera än en arbetstagare, må dock, därest arbetstidsbegränsningen

för vecka icke därigenom överskrides, arbetstiden under

högst två av veckans dygn utsträckas till 11 timmar. Beträffande arbetstagare

å försäljningsställe, som i regel hålles öppet såväl söckendag som sön- och

helgdag, skall i stället för vad nu sagts gälla, att arbetstiden icke må överstiga

för dygn 10 timmar och för två veckor i följd 96 timmar.

Arbetsrådet har en allmän befogenhet att, när skäl därtill äro, medgiva

annan fördelning av arbetstiden, blott den ej förlänges för år räknat. För
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21S. 13

langning får däremot medgivas allenast örn så i visst fall påkallas av särskilda

skäl.

Yad övertiden angår överesstämma reglerna örn nödfallsarbete med

allmänna arbetstidslagens, och för förberedelse- och avslutningsarbeten få

även här användas sju timmar i veckan, dock icke något dygn mera än en

och en halv timme. Reglerna örn övertid utan särskilt tillstånd och, vid trängande

behov, efter tillstånd av arbetsrådet överensstämma med motsvarande

regler i allmänna arbetstidslagen. För arbete å övertid är arbetsgivare pliktig

att utgiva särskild ersättning, vars storlek dock icke regleras i lagen. Sådan

ersättning må utbytas mot ledighet å ordinarie arbetstid, såframt arbetsgivare

och arbetstagare äro ense därom.

Lagen innehåller jämväl bestämmelser örn att arbete under minst sex timmar

av dygnet skall avbrytas av en sammanhängande rast av viss varaktighet.

Vid handläggning i arbetsrådet av ärende enligt arbetstidslagen för detaljhandeln

skola deltaga två med detaljhandelns förhållanden förtrogna ledamöter,

som därvid ersätta två av de vanliga partsrepresentanterna.

Sjöarbetstidslagen.

För sjöfarten gäller från och med den 1 januari 1939 sjöarbetstidslagen av

den 30 september 1938 (nr 607). Denna lag äger, med vissa undantag, tillämpning

beträffande arbete, som å svenskt fartyg anställd person för fartygets

räkning eller eljest på grund av förmans uppdrag utför ombord å fartyget

eller annorstädes. En närmare redogörelse för sjöarbetstidslagen synes i detta

sammanhang vara av mindre intresse, då den är utformad i huvudsak med

hänsyn till sjöfartens speciella behov. I princip har en reglering med åtta

timmars arbetsdag genomförts. Särskilt må emellertid omnämnas, att sjöarbetstidslagen

innehåller tvingande bestämmelser örn ersättning för övertidsarbete,

därvid ersättningen satts i viss relation till den kontanta månadslönen.

Förslag till hembiträdeslag.

Den 11 i denna månad beslöt Kungl. Majit inhämta lagrådets utlåtande

över ett inom socialdepartementet upprättat förslag till hembiträdeslag.

Nämnda lag, vilken icke innefattar en direkt arbetstidsreglering utan endast

en fritidsreglering, varigenom viss minsta fritid tillförsäkras arbetstagarna,

avser arbetsavtal, varigenom arbetstagare (hembiträde) åtagit sig att utföra

huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll. Bland annat vissa

korttidsavtal samt deltidsanställningar äro undantagna från lagens tillämpning.

Medlem av arbetsgivarens familj, husföreståndarinna och hushållerska

räknas vid lagens tillämpning ej som hembiträde.

Den ordinarie arbetstiden skall sluta senast klockan 19. I jordbrukshushåll

må arbetstiden under april—september utsträckas till klockan 20. Hembiträde

äger åtnjuta fridag dels var tredje sön- eller helgdag eller varannan sön- eller

helgdag efter klockan 13, dels en bestämd vardag varje vecka efter klockan

14, dels ock den 1 maj efter klockan 13.

Övertid må uttagas 1) där så är av behovet pakallat efter den ordinarie

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

arbetstidens slut; 2) jämväl å fridag, där övertidsarbetet föranledes av

sjukdomsfall; 3) å hembiträdes i jordbrukshushåll vardagsledighet för brådskande

arbete under sådd eller skörd. Någon maximering av den i enlighet

härmed uttagna övertiden förekommer ej i lagen. Å andra sidan är hembiträde

icke skyldigt utföra övertidsarbete i annat fall än då detsamma föranledes av

sjukdomsfall.

Kompensation för övertidsarbete utgår enligt lagen i första hand i form

av motsvarande ledighet å ordinarie arbetstid. Äro arbetsgivaren och hembitiädet

därom ense, må dock ledigheten utbytas mot särskild övertidsersättning.

Körande dennas storlek innehåller lagförslaget ej någon bestämmelse.

Beträffande minderåriga hembiträden — varmed enligt lagförslaget förstås

hembiträden, som ej fyllt 18 år — innehåller förslaget vissa särbestämmelser.

Den praktiskt viktigaste av dessa är, att sådant hembiträde ej får användas

till övertidsarbete mera än sju timmar i veckan. ~”

Enligt förslaget, vilket jämväl innehåller viss reglering i övrigt av avtalsförhållandet

mellan arbetsgivare och hembiträde, är lagen avsedd att träda i

kraft den 1 november 1944 och gälla till och med den 31 oktober 1947.

Arbetarskyddslagen.

Lagen örn arbetarskydd den 29 juni 1912 innehåller vissa stadganden örn

arbetstid. Till en del ha visserligen dessa förlorat sin betydelse efter tillkomsten

av allmänna arbetstidslagen, men de kunna dock inträda supplerande

aven på det område, där sistnämnda lag gäller. Därtill kommer, att arbetarskyddslagen

har ett betydligt vidsträcktare tillämpningsområde. Den gäller

i stort sett hela näringslivet, så snart det är fråga örn företag, där arbetare

användas. Uteslutna äro dock i stort sett de näringsgrenar, för vilka lantarbetstidslagen

och sjöarbetstidslagen gälla.

Arbetarskyddslagen innehåller intet undantag för småföretag, och vidare

avser denna lag alla arbetstagare utom familjemedlemmar, alltså t. ex. även

kontorspersonal och andra tjänstemannagrupper liksom naturligtvis också

butikspersonal.

Utom vissa mer allmänna bestämmelser i syfte att skydda arbetarna mot

olycksfall och ohälsa i arbetet innehaller lagen särskilda föreskrifter rörande

minderåriga, d. v. s. personer under 18 år, och kvinnor.

Minderårig får icke användas till arbete mer än 10 timmar av dygnet

eller 60 timmar i veckan, frånsett nödfallsarbete. Om den minderårige deltager

i viss undervisning, skall arbetstiden så begränsas, att sammanlagda

undervisnings- och arbetstiden icke överskrider vad nu sagts. Vidare givas

vissa regler örn minderårigas raster och nattvila. Ytterligare må nämnas,

att minderårig ej alls får användas till arbete före fyllda 13 eller — för industriellt

och likartat arbete —- 14 år; vissa andra villkor skola även vara uppfyllda

för att minderårigs arbetskraft skall få användas.

Beträffande kvinnor äro särskilt av betydelse föreskrifterna örn förbud

mot kvinnas användande i industriellt arbete m. m. de första sex veckorna

efter barnsbörd, örn ledighet för kvinna, som väntar sin nedkomst eller ammar

sitt barn, samt örn nattvila.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Lagen örn undantag från gällande bestämmelser

rörande arbetstidens reglering m. m.

För att möta de under rådande kristid uppkomna påfrestningarna har det

befunnits erforderligt att bereda parterna på arbetsmarknaden möjlighet att

överenskomma örn en utsträckning av arbetstiden. För att gällande lagstiftning

icke skall lägga hinder i vägen härför har Kungl. Maj:t erhållit fullmakt

att med hänsyn till föreliggande förhållanden besluta i detalj därutinnan.

Denna fullmakt har givits genom lagen den 14 juni 1940 (nr 484) örn undantag

från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering, enligt vilken

lag Konungen erhållit befogenhet att vid krig eller krigsfara, vari riket befinner

sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden

förordna, att en eller flera av vissa uppräknade författningar — bland dem

samtliga i det föregående såsom nu gällande omnämnda lagar — skola, helt

eller delvis, sättas ur tillämpning. Lagen den 14 juni 1940 gäller sedan

dess giltighetstid ett flertal gånger förlängts — till och med den 30 juni 1944.

Med stöd av lagen den 14 juni 1940 ha — frånsett två under år 1940 meddelade

förordnanden rörande lantarbetstidslagen — förordnanden meddelats

allenast i fråga örn dispenser från olika bestämmelser i lagen om arbetarskydd,

huvudsakligen bestämmelserna örn kvinnors och minderårigas nattarbete inom

industrien.

Den internationella behandlingen av frågan om arbetstidsreglering tor

hotell- och restaurangpersonal.

Internationella arbetsorganisationens konferens antog år 1930, bland annat,

förslag till en konvention angående reglering av arbetstiden för affärs- och

kontorsanställda samt en rekommendation angående reglering av arbetstiden

i hotell, restauranger och liknande företag. Rekommendationen, som i förevarande

sammanhang är av intresse, anbefaller samtliga medlemsstater, som

icke redan genomfört en reglering av arbetstiden för personalen i de angivna

slagen av företag, att skrida till speciell undersökning rörande de arbetsvillkor,

som gälla i dylika företag, därvid hänsyn borde tagas till de principer,

som fastslagits i konventionsförslaget örn anställdas arbetstid. De medlemsstater

åter, som redan hade en arbetstidsreglering på området, uppmanades

att företaga en speciell undersökning rörande tillämpningen av denna

lagstiftning, därvid jämväl hänsyn borde tagas till principerna i nyssnämnda

konventionsförslag. I båda fallen uppmanades slutligen medlemsstaterna att

inom fyra år och efter en enhetlig plan, fastställd av arbetsbyråns styrelse,

lämna detaljerade upplysningar rörande resultaten av de föreslagna^ undersökningarna,

varefter styrelsen skulle upprätta en speciell rapport i fråga. På

grundval därav skulle man sedan taga under övervägande, huruvida det kunde

vara lämpligt att upptaga frågan om en internationell konvention i ämnet.

I proposition nr 32 till 1931 års riksdag anhöll Kungl. Maj:t örn riksdagens

yttrande angående, bland annat, nämnda konventionsförslag och rekommendation.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sam Larsson, ut

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

talade i propositionen, att lian på anförda skäl kommit till den uppfattningen,

att en ratifikation av konventionen för Sveriges del icke för det dåvarande

borde äga rum. Enligt departementschefens mening borde konventionsförslaget,

och, bland annat, ifrågavarande rekommendation utgöra en

ytterligare anledning att påskynda och komplettera de utredningar, som redan

verkställts eller påginge beträffande arbetstiden för sådana personalkategorier,

som innefattades i konventionsförslaget och, bland annat, nämnda

rekommendation.

På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 15) uttalade riksdagen, att

riksdagen icke haft något att erinra mot departementschefens uttalanden beträffande

konventionsförslaget och rekommendationen.

Tidigare behandling av frågan om svensk arbetstidslagstiftning för

hotell- och restaurangpersonal.

I socialstyrelsens den 9 april 1921 avgivna betänkande med förslag till reviderad

lag örn arbetstidens begränsning förordades bland annat att utesluta

undantaget för hotell-, restaurang- och kaférörelse samt att åt detta slag av

verksamhet giva en särställning, kännetecknad därav, att arbetsrådet skulle

få fria händer att, i den mån så påkallades för verksamhetens ändamålsenliga

bedrivande, reglera arbetstiden. Detta förslag godtogs av Kungl. Maj:t och

förelädes 1921 års riksdag i proposition nr 359 med förslag till lag örn arbetstidens

begränsning. Andra lagutskottet (utlåtande nr 32) avstyrkte

emellertid förslaget i denna del och förordade, att det gällande undantaget

skulle bibehållas. Kiksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.

Vid 1928 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, 1:166 och

11:318, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit ville låta verkställa snar undersökning örn, bland annat, hotell- och

restaurangpersonalens arbetsförhållanden samt på grundval av denna undersökning

vidtaga eller för riksdagen föreslå nödiga åtgärder för undanröjande

av konstaterade missförhållanden.

Första kammarens andra tillfälliga utskott, som behandlade motionen

1.166, uttalade i sitt utlåtande, nr 6, att utskottet funnit det önskvärt, att arbetstiden

för hotell- och restaurangpersonalen ordnades på ett bättre sätt än

som åtminstone vid vissa företag syntes vara fallet. De egenartade arbetsförhållandena

och de skilda arbetargruppernas olikartade arbete gjorde det dock

enligt utskottets mening synnerligen vanskligt att föreslå de åtgärder, som

med lika hänsynstagande till företagarens och personalens berättigade intressen

kunde vara möjliga och lämpliga. En allsidig och förutsättningslös utredning

örn de faktiska förhallandena i yrket syntes utskottet vara av behovet

påkallad, och utskottet tillstyrkte för sin del en sådan undersökning. Denna

syntes utskottet lämpligen böra begränsas till att söka klarlägga de grundläggande

fakta, som läge bakom de aktuella spörsmålen angående, bland annat,

arbetstidsförhållandena samt löne- och anställningsvillkoren.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, som behandlade motionen

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

H: 318, anslöt sig i sitt utlåtande, nr 7, i allt väsentligt till vad första kammarens

utskott anfört i frågan och tillstyrkte sålunda en utredning.

I skrivelse den 25 maj 1928, nr 243, hemställde riksdagen, att Kungl. Majit

måtte låta i av riksdagen angiven omfattning verkställa en allsidig och förutsättningslös

utredning av frågan örn arbetsvillkoren inom hotell- och restaurangyrket

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde

giva anledning.

I anledning härav uppdrog Kungl. Majit den 14 juni 1928 åt socialstyrelsen

att verkställa en dylik utredning ävensom att avgiva de förslag, vartill utredningen

kunde giva anledning.

Vid 1930 års riksdag framlades i proposition, nr 31, förslag till lag angående

fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1926 örn arbetstidens begränsning.

Någon ändring i de materiella bestämmelserna i lagstiftningen ifrågasattes

icke.

I flera motioner i anledning av propositionen hemställdes, att riksdagen

skulle för sin del antaga definitiv lag i ämnet i överensstämmelse med förslag,

som innefattades i motionerna. I det förslag, som i sådant hänseende

framlades i motionen lii 386, hade arbete i hotell-, restaurang- och kaférörelse,

som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, icke i någon mån

undantagits från lagens tillämpning.

Andra lagutskottet föreslog i sitt utlåtande, nr 15, riksdagen att för sin del

antaga en definitiv lag örn arbetstidens begränsning, vari undantaget för arDete

i hotell-, restaurang- och kaférörelse erhöll den utformning gällande lag

visar.

Riksdagen biföll utskottets förslag.

I anledning av det den 14 juni 1928 åt socialstyrelsen givna uppdraget att

utreda frågan om arbetsvillkoren inom hotell- och restaurangyrket offentliggjorde

socialstyrelsen i juni 1931 i Sveriges officiella statistik, avdelningen

Socialstatistik, en undersökning rörande arbetsförhållandena inom hotell- och

restaurangnäringen 1929/1930. Utredningen utvisade, bland annat, en genomsnittlig

bruttoarbetstid per vecka för all personal av 64 timmar enligt arbetsgivarnas

och 73 timmar enligt personalens uppgifter.

\ idare avlät socialstyrelsen, till fullgörande av sitt nyssnämnda uppdrag,

den 3 september 1932 en skrivelse, vari anfördes, bland annat:

Beträffande arbetstidsförhållandena framgår av utredningen, att desamma

betydligt förbättrats från tiden för styrelsens föregående undersökning på området

eller åren 1914 och 1915. Sålunda hade den genomsnittliga bruttoarbetstiden

per vecka, beräknad med hänsyn till alla slag av ifrågavarande företag

och alla inom dem sysselsatta personalgrupper, nedgått från 81 till 64

timmar enligt arbetsgivarnas och från 89 till 73 enligt personalens uppgifter.

Härtill Ilar givetvis den år 1919 införda lagstiftningen angående arbetstidens

begränsning kraftigt bidragit, ehuru den gäller allenast för ungefär en fjärdedel

av hotell- och restaurangpersonalen, d. v. s. den s. k. ekonomipersonalen.

Arbetstidslagstiftningen, vars tillämpning inom förevarande verksamhetsområde

mött stora svårigheter och endast småningom kunnat genomföras,

har emellertid jämväl efter tiden för socialstyrelsens senare undersökning

Bihang till riksdagens protokoll 1914. 1 saini. Nr 218. sdo 44 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 218.

verkat förkortande på arbetstiden. Givetvis har nämnda lagstiftning utövat

inflytande i enahanda riktning jämväl beträffande övriga personalgrupper

inom ifrågavarande näringsgrenar. Härtill kommer, att kollektivavtalen, som

först under de senaste åren fått någon större anslutning inom hotell- och restaurangfacket,

haft liknande verkningar. Jämväl i fråga om arbetstidens förläggning

och rätten till semester torde kollektivavtalen ha medfört för personalen

gynnsamma förändringar.

Arbetstidsförhållandena för arbetstagarna inom hotell- och restaurangbranschen

lära sålunda ej blott under den senare tiden ha avsevärt förbättrats,

utan torde denna utveckling i stor sett alltjämt fortgå. En annan omständighet

av betydelse i förevarande avseende utgör de nya bestämmelserna

i 5 § i)—m), rörande resp. raster, nattvila, veckoledighet och semester, i den

reviderade lagen örn arbetarskydd. Dessa bestämmelser, som äga nära nog

generell giltighet och sålunda omfatta bland annat alla grupper av företag och

personal inom hotell- och restaurangbranschen, ha emellertid trätt i kraft först

med innevarande år och lära givetvis ej ännu kommit till åsyftad tillämpning.

Man har sålunda här i landet en lagstiftning rörande arbetstidsförhållandena,

vars genomförande, ehuru betydande framsteg gjorts och alltjämt göras,

dock ännu lämnar åtskilligt övrigt att önska i fråga örn hotellen och

restaurangerna. I detta sakernas läge förefaller det, oberoende av vilken

mening man än hyser om behovet av förbättrade arbetstidsförhållanden för

hotell- och restaurangpersonalen, vara tvivelaktigt, örn man f. n. bör påkalla

vidtagande av ytterligare lagstiftningsåtgärder på området. Enligt styrelsens

förmenande talar i stället åtskilligt för att man först borde söka att påskynda

och intensifiera tillämpningen av den nu gällande lagstiftningen. Härför skulle

emellertid i främsta rummet erfordras, att en förbättrad inspektions- och

rådgivningsverksamhet kunde ägnas hotellen och restaurangerna. Då yrkesinspektionens

tillsyn å dessa företag väsentligen tillkommer yrkesinspektrisen

och hennes assistenter, torde det sålunda vara önskvärt att dessa inspektionskrafter

åtminstone för någon tid erhölle en viss förstärkning.

Vad slutligen angår hotell- och restaurangpersonalens drickspenningfråga,

har socialstyrelsen ägnat densamma en ganska omsorgsfull utredning, som

dock ej lämnat något fullt övertygande svar beträffande önskvärdheten av

denna avlöningsforms bibehållande eller avskaffande. Vilken mening man

än kan hysa i denna fråga, anser socialstyrelsen emellertid, att tillfyllestgörande

skäl icke föreligga, för att staten i detta enstaka avseende skulle frångå

sin hittills iakttagna passiva hållning i avseende å avlöningsförhållandena

inom de enskilda företagen. Man lär kanske även kunna förvänta, att en efter

de varierande förhållandena uti olika slag av ifrågavarande företag bättre

avpassad reglering skall erhållas, örn dess åvägabringande överlämnas åt

kollektivavtalen.

Socialstyrelsen anser sig alltså, åtminstone f. n., sakna skäl att med anledning

av förut omförmälda, den 14 juni 1928 meddelade uppdrag föreslå

annan åtgärd än någon förstärkning av den yrkesinspektrisen underordnade

personalen.

I en vid 1937 års riksdag väckt motion, II: 165, hemställdes, att riksdagen

måtte för sin del besluta att utesluta det i lagen örn arbetstidens begränsning

från lagens tillämpning upptagna undantaget för sådant arbete i hotell-, restaurang-

eller kaférörelse, som. är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande.

Med anledning därav beslöt riksdagen, på hemställan av andra lagutskottet

(utlåtande nr 12), att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit ville låta verkställa fortsatt utredning rörande lämpligheten av en

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

laglig reglering av arbetstiden för sådan botell-, restaurang- och kafépersonal,

som icke faller under lagen om arbetstidens begränsning, samt för riksdagen

framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde giva anledning.

Den 18 juni 1937 anbefallde Kungl. Majit socialstyrelsen att verkställa den

av riksdagen begärda utredningen.

"Vid 1939 års lagtima riksdag väcktes motion, II: 162, med hemställan att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn förslag till sådan

ändring av allmänna arbetstidslagen, som möjliggjorde restaurang- och hotellpersonalens

inordnande under densamma. Under hänvisning till nyssnämnda,

socialstyrelsen givna uppdrag hemställde andra lagutskottet (utlåtande nr 14),

att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen

beslöt i enlighet härmed.

Av socialstyrelsen år 1937 och senare verkställda undersökningar

rörande arbetsförhållandena inom hotell- och restaurangnäringen.

1937 års undersökning.

I anledning av det socialstyrelsen den 18 juni 1937 meddelade uppdraget

verkställde socialstyrelsen år 1937 undersökning av arbetsförhållandena inom

hotell- och retaurangnäringen. Då, såsom förut nämnts, en liknande undersökning

företogs 1929—1930 gavs åt 1937 års undersökning en jämförelsevis

begränsad omfattning, och kom densamma att i främsta rummet avse större,

i städer belägna företag med utskänkningsrättigheter och organiserad personal.

Undersökningen verkställdes dels genom en skriftlig, väsentligen av fackliga

och vissa andra sammanslutningar besvarad enquéte, dels ock genom en

individuell, muntlig enquéte. Undersökningen avsåg endast personal, som föll

utanför allmänna arbetstidslagen. Säsongföretagen uppmärksammades endast

i mindre omfattning. Den skriftliga enquéten omfattade med hänsyn

tagen till arbetsgivarsidans uppgifter 812 och med hänsyn till arbetstagarsidans

733 företag, fördelade med hänsyn till arbetsgivarnas uppgifter å 164

restauranger med spriträttigheter, 24 restauranger med endast vin- och ölrättigheter,

331 ölkaféer, 108 andra kaféer, 139 hotell med spriträttigheter

samt 46 andra hotell jämte pensionat. Den muntliga enquéten avsåg 100 kaféer

och 5 hotell med i regel fåtalig, oorganiserad personal.

Det beräknades att vid tidpunkten för undersökningen hela antalet företag

inom hotell- och restaurangnäringen uppgick till omkring 17 000 och dess

personal till minst 50 000 personer, av vilka omkring fyra femtedelar utgjordes

av kvinnor. Av hela antalet arbetstagare inom näringen ansågs omkring en

fjärdedel vara inbegripen under arbetstidslagen, under det att tre fjärdedelar,

eller cirka 37 500, folio utom densamma, d. v. s. voro sysselsatta i företag med

högst fyra arbetstagare eller, örn de voro anställda i större företag, hade att

direkt betjäna allmänheten.

Vid 1937 års undersökning, inhämtades därjämte bland annat följande:

Serveringstiden eller tiden för öppethållande var längst i hotell med spriträttigheter

eller i två femtedelar av dem 16 timmar eller mer för dag samt

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr 218.

kortast i folkrestauranger med dylika rättigheter eller oftast kortare än 14

timmar för dag. Flertalet övriga företag hade en serveringstid om minst 14

timmar.

Tidigt öppnande förekom särskilt vid ölkaféerna, av vilka nära en fjärdedel

öppnades före kl. 6 f. m. Sen stängning (utrymning) kännetecknade speciellt

restaurangerna — utom folkrestaurangerna — vilka till stor del stängdes först

kl. 24 eller senare. I stort sett ansågs serveringstiden i flertalet företag ha

visat en tendens att bli längre och sluta senare.

Uppgifter örn nettoarbetstiden — d. v. s. med raster oräknade — kunde i

regel icke erhållas. Personalen intog i allmänhet sina måltider på arbetsplatsen,

och rasterna voro icke till tiden för sitt infallande bestämda utan

togos, då så lämpade sig med hänsyn till arbetet. Stundom voro de ej heller

av bestämd tidslängd. Arbetet bestod till avsevärd del av beredskapstjänst,

och såsom tjänstgöringstid hade vid undersökningen betecknats den tid personalen

hade att uppehålla sig på arbetsplatsen.

Bristen på lagstadgad arbetstidsbegränsning fylldes i viss mån genom

kollektivavtal. Genom sådana avtal mellan Sveriges hotell- och restaurangpersonals

förbund och olika arbetsgivarorganisationer var bruttoarbetstiden

per vecka för minst 14 000 arbetstagare fastställd till ett tidsmått, som för

kökspersonalen varierade mellan 51 och 57 timmar samt för serverings- och

hotellpersonalen uppgick till 60 eller 63 timmar.

Den faktiska genomsnittliga bruttoarbetstiden per vecka för samtliga redovisade

årsforetag och yrkesspecialiteter uppgick enligt arbetsgivarnas uppgifter

till 60 och enligt peronalens till 63 timmar. Tydligen hade emellertid

i ganska stor utsträckning den avtalsenliga arbetstiden angivits såsom faktisk.

Uppgifterna torde också företrädesvis ha avsett organiserad personal.

Beträffande arbetstidens längd i olika slag av företag fann man, att arbetstiden

var längst i hotell o. d. — i genomsnitt 62 timmar enligt arbetsgivarna

och 67 timmar enligt arbetstagarna i hotell med spriträttigheter samt 63 respektive

81 timmar i övriga hotell jämte pensionat. Därnäst i fråga örn

arbetstidens längd kommo konditorier och nykterhetskaféer med 61 respektive

65 timmar. Kortaste arbetstiden förekom i folkrestaurangerna med spriträttigheter,

56 respektive 58 timmar. Övriga restauranger samt ölkaféerna intogo

en mellanställning.

I fråga åter örn arbetstidens längd för olika yrkesspecialiteter fann man

den längsta arbetstiden förekomma för hotellpersonalen — d. v. s. sådan

personal i hotell, som har att direkt betjäna allmänheten men icke att servera

— vars genomsnittliga tjänstgöringstid per vecka upptogs enligt arbetsgivarna

till 62 och enligt personalen till 77 timmar. Kortare arbetstid hade

köks- och annan personal i inre tjänst, uppgående enligt arbetsgivarna till 58

och enligt personalen till 62 timmar. Yad slutligen angår serveringspersonalen

uppgick dess genomsnittliga arbetstid till 60 timmar enligt arbetsgivarnas

och 63 timmar enligt personalens uppgifter.

Summariskt taget torde kunna sägas, att tjänstgöringstiden per vecka

uppgick till 60 timmar eller mer för kökspersonalen i minst en femtedel, för

serveringspersonalen i ungefär två femtedelar och för hotellpersonalen i mer

än fyra femtedelar av företagen.

Nu angivna siffror avsågo företag, där verksamheten fortgick året runt.

Säsongföretagen visade, som man kunde förvänta, avsevärt högre siffror.

Av undersökningen framgick jämväl bland annat, att arbetstiden i de större

städerna var avsevärt kortare än i de mindre samhällena och på landsbygden.

Några upplysningar örn den faktiska rastetidens längd lämnade ej undersökningen.

En jämförelse med närmast föregående undersökning på området, 1929—

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

21

1930, syntes, ehuru jämförbarheten led av vissa brister, giva vid handen bland

annat, att den för samtliga kategorier genomsnittliga tjänstgöringstiden per

vecka sedan 1929 nedgått med 4 timmar enligt arbetsgivarnas och 10 timmar

enligt personalens uppgifter — särskilt gällde detta i fråga örn större företag.

Utgår man från en år 1915 företagen liknande undersökning, utgjorde förkortningen

19 respektive 26 timmar. Samtidigt synes tiden för lokalernas

öppethållande snarast ha förlängts.

Såsom förut berörts företogs vid socialstyrelsens senaste undersökning

jämväl en uppgiftsinsamling medelst individuellt utfrågande. De av denna

undersökning berörda företagen voro belägna dels i några större städer

(Stockholm, Göteborg och Jönköping) till ett antal av 81, dels i några

mindre uppsvenska städer (Enköping, Mariefred, Sigtuna och Strängnäs) till

ett antal av 17. Därtill kommo 7 företag i ett par skånska orter (Eslöv och

Kävlinge).

Den genomsnittliga tjänstgöringstiden per vecka, inklusive raster, uppgick

för kökspersonalen till 69,9, för serveringspersonalen till 68,3 och för annan

personal till 68,1 timmar. Tjänstgöringstiden i Stockholm och Göteborg var,

med undantag för 2 hotell i Skåne, avsevärt kortare än i övriga orter.

I redogörelsen för undersökningen meddelas ur arbetsgivarnas svar på den

skriftliga enquéten bland annat följande erinringar mot en vidgad lagstiftning

i ämnet.

För företag med säsongbetoning skulle en utsträckt arbetstidsreglering

medföra särskilt kännbara ekonomiska verkningar. Det skulle även möta stora

svårigheter för dem att erhålla erforderligt ökad personal och att bereda

denna bostäder. Vid förkortad arbetstid bleve det även nödvändigt att ersätta

drickspengarna med fasta löner, varpå personalen skulle förlora.

Många företag bedreves i samband med bageri, handel eller annan rörelse.

Ett stort antal företag vore att anse såsom familjeföretag, i många fall med

karaktär av »utvidgade hushåll», och sköttes av familjemedlemmar, eventuellt

med hjälp av ett eller flera hembiträden e. d.

Överhuvudtaget måste det möta betänkligheter att inbegripa småföretagen

under lagstiftningen.

En del arbetsgivare skulle emellertid ej ha så mycket att invända mot lagstiftningens

utsträckande — särskilt uttalades denna mening av större företagare

med kollektivavtal.

Vid undersökningen sökte man även vinna upplysning örn tillgången på

arbetskraft inom ifrågavarande yrken. En viss knapphet på arbetskraft yppades

på flera håll — särskilt var så förhållandet med kökspersonalen.

Beträffande avlöningssätt och särskilt drickspenningsystemet för serverings-

och hotellpersonal, som betjänar allmänheten, gav undersökningen

medelst skriftligt förfarande följande resultat.

För serveringspersonalen var drickspengar med garanterad minimiinkomst

den allmännast förekommande avlöningsformen eller vid 35,5 % av företagen.

Därnäst kom fast lön jämte drickspengar eller andel i betjäningsavgifterna i

31,6 /i). Enbait fast lon forekonr i 13 /b och enbär t drickspengar i 19,9 /b av

företagen — alla dessa procenttal enligt arbetsgivarnas uppgifter. Enligt personalen

ställde sig förhållandena annorlunda. Sålunda uppgingo enligt dess

uppgifter företagen med fast lön jämte drickspengar eller andel i betjäningsavgifterna

till 68,3 %, under det de företag, där serveringspersonalen uppbar

drickspengar med garanterad minimiinkomst, belöpte till 13,5 %\ enbart fast

lön förekom i 4,6 procent och enbart drickspengar i 13,6 % av företagen.

Av de stridiga uppgifterna ansågs emellertid framgå, att drickspengar fortfarande

spela en stor roll för serveringspersonalen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Hotellpersonalen avlönades enligt arbetsgivarnas uppgifter vid 67,4 % av

företagen enbart med drickspengar; enligt personaluppgifterna uppgick motsvarande

procenttal till 45,4. I olikhet med serveringspersonalen avlönades

enligt arbetsgivarnas uppgifter hotellpersonalen i ett avsevärt antal fall,

24,5 % av företagen, med andel i betjäningsavgifterna, enbart eller med garanterad

minimiinkomst. Särskilt gällde detta i fråga om hotell med spriträttigheter

i de större städerna. Enligt personalens uppgifter skulle detta procenttal

endast uppgå till 1,8.

Beträffande avlöningssättet företogs jämväl individuell utfrågning. Därvid

utröntes bland annat, att av 123 i kaféer anställda serveringsbiträden 104

uppburo fast lön jämte drickspengar, under det 5 hade endast fast lön och 14

enbart drickspengar. Högsta genomsnittliga månadsinkomsten nåddes bland

serveringsbiträden å kaféer o. d. i de större städerna av dem, som erhöllo fast

lön jämte drickspengar; i de mindre orterna gav åter avlöning enbart i form

av drickspengar den högsta inkomsten.

Åsikterna om drickspenningsystemets lämplighet voro växlande inom ifrågavarande

grupp av serveringspersonalen — många och måhända flertalet syntes

dock finna dess bibehållande önskvärt.

Förekomsten av fri kost och fri bostad blev, såsom av viss betydelse för

arbetstidsförhållandena, även uppmärksammad vid 1937 års undersökning.

Därvid framgick, att fri kost i regel tillhandahölls arbetstagarna, under det

fri bostad endast mer undantagsvis förekom (vid ungefär en femtedel av företagen

enligt arbetsgivarnas och en tiondel enligt arbetstagarnas uppgifter).

Slutligen må ur redogörelsen anföras, att de yrkesinspektör er, som gjort

särskilda uttalanden i frågan, förordat ytterligare reglering ehuru med framhållande

av de svårigheter, som skulle möta. Yrkesinspektrisen framhåller

bland annat, att arbetstidsförhållandena inom hotell- och restaurangnäringen

under den senaste tiden avsevärt förbättrats tack vare ökad anslutning till

personalorganisationen. En särlagstiftning syntes ej påkallad — endast ute,

slutande av 1 § k) i allmänna arbetstidslagen — för såvitt man ej ville inbegripa

småföretagen under regleringen.

Undersökning- om högre befattningshavares

arbetstid.

Genom en av socialstyrelsen utsedd delegation har verkställts en speciell

undersökning rörande hovmästares, kökschefers och kassörskors arbetstid. Därvid

framkom bland annat, att nämnda grupper hade en genomsnittlig normal

tjänstgöringstid per vecka, måltidsrasterna inräknade, av för hovmästare 60,8

timmar enligt arbetsgivarnas och 63,3 timmar enligt personalens uppgifter,

för kökschefer 59,8 respektive 62, o timmar och för kassörskor 55, i respektive

56,2 timmar. För samtliga dessa kategorier förekom även extra tjänstgöringstid;

uppgifterna därom voro dock ganska osäkra.

Kompletterande undersökning 1943.

Vid 1937 års undersökning uppmärksammades endast i relativt ringa omfattning

de små företagen, oaktat de utgöra den talrikare gruppen inom näringen.

Till komplettering av 1937 års undersökning besökte på föranstaltande

av socialstyrelsen befattningshavare inom den kvinnliga yrkesinspektionen

i början av år 1943 ett antal hotell, pensionat, kaféer o. d., i det alldeles över
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

vägande antalet fall hänförliga till småföretagen. Befattningshavarna lämnade

sedan kortfattade rapporter om sina iakttagelser vid besöken. Innehållet

i rapporterna, vilka berörde 81 företag med tillhopa omkring 220 anställda,

kan sammanfattningsvis angivas sålunda:

I icke så få av dessa små företag fanns ingen främmande arbetstagare anställd,

utan företagaren skötte rörelsen nied hjälp av en eller flera medlemmar

av sin familj eller något tillfälligt biträde. Även i de fall, då en eller annan

främmande arbetstagare var anställd, arbetade företagaren i regel med i

rörelsen och torde ofta ha haft den längsta arbetstiden. I företag med en anställd

syntes företagaren (vanligen en kvinna) oftast arbeta skift örn skift

med den anställda. För de anställda föreföll arbetstiden vanligen vara ganska

lång — i många fall överstigande 10 timmar örn dagen och stundom uppgående

till 12 å 14 timmar. Att märka är dock, att- här var fråga örn bruttoarbetstid

och att arbetstiden för såväl serverings- som hotellpersonal i avsevärd mån

innefattade perioder av enbart beredskap. Å andra sidan framgick av redogörelserna,

att arbetet ofta slutade relativt sent. Särskilt besvärande syntes i

en del små hotell passningen av nattklockan vara efter en lång arbetsdag.

Här åsyftade arbetstagare voro vanligen tillförsäkrade periodvis återkommande

hel- och halvlediga dagar — ej alltför sällan en hel- och en halvledig

dag i veckan. Givetvis ställde sig emellertid arbetsförhållandena ganska olika

i hotellen och kaféföretagen.

Där den anställda personalen utgjordes av endast en arbetstagare, tjänstgjorde

denna, åtminstone i vad Stockholm och Stockholmstrakten angår, i

flertalet fall uti hotellen såsom städerska och tillika såsom hembiträde åt

företagaren. Först vid ett personalantal av 4 eller flera tillkom i dessa företag

en kokerska. I kaféföretagen hade man, när främmande arbetstagare behövde

anlitas, i första hand funnit påkallat att anställa en eller två servitriser.

Ivöksarbetet sköttes ofta av företagaren. De anställdas arbete i de små hotelloc.

h kaféföretagen var ofta mycket likartat med det, som åligger hembiträdena

i enskilda hushåll.

Personalen i de små hotell- och kaféföretagen var i alldeles övervägande

mån icke organiserad.

Med hänsyn till frågan örn den lagstadgade arbetstidsreglenngens utsträckande

till att gälla jämväl för de små företagen och till de arbetstagare, som

hade att direkt betjäna allmänheten, gjordes givetvis olika meningar gällande.

Arbetstagare, som hade längre arbetstid än den i lagen medgivna, torde väl

oftast ej haft något att erinra mot den ifrågavarande lagstiftningsåtgärden.

Emellertid syntes på sina håll, särskilt givetvis där personalen på det hela

taget arbetade under tillfredsställande betingelser, intresset för en dylik åtgärd

ej vara vidare starkt. Ett par servitriser uttalade sitt ogillande av åtgärden,

enär den skulle minska deras arbetsförtjänst. Å arbetsgivarsidan avrådde

man i regel kraftigt från utsträckning av arbetstidsregleringen. Den

vore onödig, då arbetstiden i stor utsträckning ej vore effektiv utan medgåve

talrika vilopauser. Förkortning av arbetstiden skulle nödvändiggöra ökning

av personalen, och den därav föranledda ökade kostnaden skulle manga småföretag

ej kunna bära. En arbetstidsreglering skulle för övrigt leda till noggrannare

och hårdare utnyttjande av arbetstagarna.

Antalet organiserade oell oorganiserade

arbetstagare inom näringen m. m.

Enligt av socialstyrelsen gjord undersökning har antalet organiserade

arbetstagare inom näringen, vilket vid 1937 års undersökning ansags uppgå

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

till minst 14000, vid årsskiftet 1942/43 stigit till 17 655. Då kollektivavtal

gällde även till förmån för oorganiserade arbetstagare, som sysselsattes i företag,

där sådant avtal gällde, torde på denna grund kollektivavtalad arbetstidsreglering

tillgodokomma omkring 5 000 arbetstagare. Vidare torde ett icke

alldeles obetydligt antal oorganiserade arbetstagare, som stöde utan dylik

subsidiär tillämpning av kollektivavtal, vara underkastade arbetstidslagen/Då

hela antalet arbetstagare inom näringen uppginge till omkring 50 000, skulle

sålunda ungefär hälften av dem lia sin arbetstid reglerad genom kollektivavtal

eller lagstiftning, under det att en vidgad arbetstidslagstiftning sannolikt

skulle vara av särskilt intresse för den andra hälften eller omkring 25 000

arbetstagare.

I detta sammanhang ma omnämnas, att genom beslut av arbetsrådet från

tillämpning av allmänna arbetstidslagen undantagits, bland andra, hovmästare,

servitörer och servitriser samt portierer, vaktmästare, städerskor, springpojkar,

telefonister och baderskor i hotell. Underkastade lagen lia åter ansetts

vara köks- och kallskänkspersonal (såsierer, hushållerskor, kokerskor,

stekerskor, köksbiträden, diskerskor, kallskänka- och kallskänksbiträden m. fl.),

restaurangstäderskor, tvätterskor, drängar, kuskar, chaufförer, maskinister och

montörer. De s. k. restaurangkassörskorna intaga enligt arbetsrådets beslut en

varierande mellanställning, beroende av arbetsuppgifterna i de särskilda fallen.

Vissa kollektivavtalsbestämmelser om lön oell arbetstid för hotell-,

restaurang- och kafépersonal.

Det synes för ett bedömande av frågan örn lagstadgad arbetstidsreglering

för hotell-, restaurang- och kafépersonal vara av värde att äga kännedom örn

de löne- och arbetstidsbestämmelser, som jämlikt kollektivavtal gälla inom

branschen. Lönebestämmelserna torde vara av intresse allenast såvitt angår

frågan örn personalens avlöning utgår i form av fast lön eller drickspenningar.

Jag anser mig därför böra lämna en redogörelse härför, vilken emellertid inskränkts

att avse de viktigaste arbetarkategorierna enligt de kollektivavtal som

år 1943 gällde mellan 1) Sveriges arbetsgivareförening för hotell- och restauranter

och restauranternas arbetsgivareförening, å ena, samt Sverges hotelloch

restaurangpersonals förbund, å andra sidan (stora hotell- och restaurangavtalet)

; 2) restauranternas arbetsgivareförening, å ena, samt förbundet, å

andra sidan, rörande villkoren för hos kaféaktiebolaget Norma anställd personal;

3) Stockholms kaféidkareförening, å ena, samt förbundet, å andra sidan;

samt 4) vissa innehavare av nykterhetskaféer, konditorier och barer i Stockholm,

å ena, samt förbundet, å andra sidan.

Yad först lönerna angår är enligt stora hotell- och restaurangavtalet serveringspersonalen

berättigad att för utfört arbete av gäst bekomma serveringsavgift,

motsvarande 10 % av de serverade varornas sammanlagda utförsäljningspris.

Fast anställd serveringspersonal garanteras av arbetsgivaren en

viss minimiinkomst per månad, så bestämd att, därest den serverandes omsättningssumma

vid full arbetstid i medeltal per kalendermånad under en

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

period av två kalendermånader icke uppgår till sådant belopp, att tio procent

därav utgör minst ett efter ortsgrupper och tillvaron eller frånvaron av spritutskänkningsrättigheter

bestämt belopp, arbetsgivaren till den serverande för

var och en av tidsperiodens månader utbetalar en summa, motsvarande det

belopp, varmed tio procent av omsättningssumman understiger nyssnämnda

efter ortsgrupper etc. bestämda belopp. För extra serveringspersonal utgår

serveringsavgift enligt samma grunder som för den fast anställda personalen,

dock att den garanterade minimiinkomsten är bestämd per dag. — Hotellpersonalens

kontanta inkomst består av antingen drickspenningar med viss

kontant lön såsom utfyllnad eller andel i betjäningsavgift eller kontant lön.

Arbetsgivaren äger med nedan angivna undantag bestämma vilket av dessa

betalningssystem, som skall tillämpas vid företaget. Vid företag, där hotellpersonalens

antal under den tid av året hotellet hålles öppet i genomsnitt

uppgår till minst fem, skall betjäningsavgiftssystemet införas i stället för

systemet med drickspenningar, när personalförbundet härom gör framställning

och styrker, att minst hälften av personalen så önskar. Vid företag, där

hotellpersonalens antal under den tid av året hotellet hålles öppet i genomsnitt

understiger fem, skall systemet med kontantlön i stället för drickspenningar

genomföras, när personalförbundet härom gör framställning och

styrker, att minst hälften av personalen så önskar.

Å kaféaktiebolaget Norma åtnjuter däremot jämväl serveringspersonal fast

lön av arbetsgivaren. För servitriser, vilka kunna beräknas erhålla utfyllnad

å lönen i form av drickspenningar, är den kontanta månadslönen dock bestämd

till betydligt lägre belopp än för övriga kategorier (köksbiträde 115, diskerska

110, diskplockerska 105, brickflicka 80 och servitris 55 kronor, allt enligt 1943

års avtal).

Enligt det för år 1943 gällande avtalet mellan Stockholms kaféidkareförening

och personalförbundet äro förhållandena, bortsett från smärre variationer

i månadslönebeloppen, lika med de för Norrnäs personal gällande.

Jämväl enligt det härovan under 4) omnämnda avtalet utgår till servitriser

fast lön men med betydligt lägre belopp än för övriga.

Vad angår arbetstiden stadgas i § 3 av 1943 års stora hotell- och restaurangavtal,

bland annat:

1. För personal, som faller under lagen örn arbetstidens begränsning, är

arbetstiden den enligt lag fastställda. Måltidsrasternas längd må ej överstiga

i genomsnitt 22V2 timmar per tre arbetsveckor.

För sådan elconornipersonat, vilken icke är att hänföra till arbetare, sorn

falla under lagen örn arbetstidens begränsning, är arbetstiden densamma

som ovan i första stycket sägs.

2. Annan än i morn. 1 omförmäld personal är skyldig tjänstgöra under en

ordinarie arbetstid av 177 timmar per tre arbetsveckor, inberäknat måltidsrasterna,

dock att för hotellpersonal vid företag med i regel högst fem anställda

i hotellrörelsen den ordinarie arbetstiden skall vara 186 timmar. Måltidsrasternas

längd skall i genomsnitt vara 22V2 timmar per tre arbetsveckor.

Dylik personal är dessutom skyldig att på arbetsgivarens begäran utföra

övertidsarbete, dock högst 10 timmar per månad.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

, 5; .0beroende av vad som ovan i mom. 1 och 2 stadgas skall vid s k

kateloretag i fråga örn arbetstiden gälla följande:

nrW V£erS<ö?/alVSOm faller 1under.11lagen örn arbetstidens begränsning, är

arbetstiden SV2 timmar per dag, vilken arbetstid i regel skall uttagas i en

följd. Arbetstiden per vecka bill- 51 timmar. Under arbetstiden intagas mållderna.

Dessutom ar dylik personal skyldig att på arbetsgivarens begäran

utföra övertidsarbete i den omfattning nämnda lag medgiver.

arbetstideir0na1’ S°m ^ fallet under laSen örn arbetstidens begränsning, är

för kökspersonal 114 timmar per två veckor, högst 60 timmar per veckator

all annan personal 118 timmar per två veckor, högst 63 timmar per vecka!

Kollektivavtalet mellan Stockholms kaféidkareförening samt förenämnda

peisonaliörbund innehåller bland annat följande bestämmelser örn arbetstid:

Pers°nal, som faller under lagen örn arbetstidens begränsning, är

aroetstiden 8 h timmar per dag, vilken arbetstid i regel skall uttagas i följd.

Arbetstiden per vecka blir 51 timmar. Under arbetstiden intagas måltiderna.

Dessutom är dylik personal skyldig att på arbetsgivarens begäran utföra övertidsarbete

i den omfattning nämnda lag medgiver.

För personal, som ej faller under lagen örn arbetstidens begränsning gäller

att arbetstiden för kökspersonalen är:

114 timmar per 2 veckor, högst 60 timmar per vecka, samt för all annan

personal

118 timmar per 2 veckor, högst 63 timmar per vecka.

2. Arbetstiden får icke någon dag överskrida 12 timmar. Den tid som

utgår for redovisning och eventuell städning, räknas in i den ordinarie arbetstiden.

I kollektivavtalet för den hos Norma anställda personalen finnas följande

bestämmelser av intresse i förevarande sammanhang:

1. För kökspersonal är arbetstiden I66V2 timmar per tre arbetsveckor, högst

60 timmar per vecka, inberäknat måltidsrasterna. Arbetstiden per vecka skall

vara sammanhängande och får ingen dag överskrida 12 timmar, inberäknat

måltidsrasterna. Måltidsrasternas längd per tre arbetsveckor utgör 22V2

timmar. Personalen är skyldig att på arbetsgivarens begäran utföra övertidsarbete

1 den omfattning lagen örn arbetstidens begränsning medgiver.

2. För annan personal är arbetstiden 177 timmar per tre arbetsveckor, högst

63 timmar per vecka, inberäknat måltidsrasterna; dock att för kassabiträde,

som icke betjänar allmänheten, arbetstiden är I66V2 timmar. Arbetstiden får

ingen dag överskrida 12 timmar inberäknat måltidsrasterna. Måltidsrasternas

längd per tre arbetsveckor utgör 22V2 timmar.

Personalen är härutöver skyldig att på arbetsgivarens begäran utföra övertidsarbete,

dock högst 10 timmar per månad. Den tid, som åtgår för serveringspersonalens

redovisning, räknas som arbetstid.

Det under 4) här ovan omnämnda avtalet innehåller följande bestämmelser

örn arbetstid:

1. För personal, som faller under lagen örn arbetstidens begränsning, är

äjjbtdstiden 8V2 timmar per dag, vilken arbetstid i regel skall uttagas i en

följd. Arbetstiden per vecka blir 51 timmar. Under arbetstiden intagas måltiderna.

Dessutom är dylik personal skyldig att på arbetsgivarens begäran

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

utföra övertidsarbete i den omfattning nämnda lag medgiver. Ovanstående

gäller även brickflickor. , .. . „

För personal, som ej faller under lagen om arbetstidens begränsning, galler,

att arbetstiden för kökspersonalen och brickflickor är

114 timmar per 2 veckor, högst 60 timmar per vecka, samt tor ali annan

personal

120 timmar per 2 veckor, högst 63 timmar per vecka.

(Förklaring: Dessa bestämmelser innebära, att örn t. ex. arbetstiden för

kökspersonal en vecka är 60 timmar, får arbetstiden den andra veckan i tvåveckorsperioden

icke överstiga 54 timmar och för annan personal respektive

63 och 57 timmar per vecka.)

2. Arbetstiden får icke någon dag överstiga 12 timmar. Den tid, som åtgår

för redovisning och eventuell städning, räknas in i den ordinarie arbetstiden.

Av nu omnämnda avtal beröras av avtalet under 1) 600 arbetsgivare med

omkring 16 000 anställda, av avtalet under 2) omkring 600 anställda, av avtalet

under 3) kaféidkareföreningens 221 medlemmar med omkring 1 000 anställda,

varjämte genom särskilda förbindelser avtalets bestämmelser följas av 101

ölkaféer med omkring 350 anställda, samt av avtalet under 4) 500—600 företag

i Stockholm med omkring 2 600 anställda.

Förslag av socialstyrelsen till arbetstidslag för hotell, restauranger

och kaféer.

Såsom förut nämnts anbefallde Kungl. Majit den 18 juni 1937 socialstyrelsen

att verkställa den av samma års riksdag begärda utredningen rörande

lämpligheten av en laglig reglering av arbetstiden för sådan hotell-, restaurangoch

kafépersonal, som icke folie under lagen örn arbetstidens begränsning.

Socialstyrelsen, som i anledning därav låtit verkställa de undersökningar,

för vilka förut redogjorts, Ilar slutfört nämnda uppdrag genom avlåtande med

skrivelse den 10 september 1943 av förslag till dels arbetstidslag för hotell,

restauranger och kaféer, dels ock lag örn ändrad lydelse av 1 och 10 §§ lagen

den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning. Lagförslagen torde

såsom bilaga (Bilaga B) in fogas till protokollet i detta ärende.

Behovet av vidgad legal arbetstidsreglering.

Socialstyrelsen framhåller i sin nyssnämnda skrivelse, att arbetstiden i

hotell, restauranger och kaféer måste, även örn svårartade missförhållanden

endast sällan torde förekomma, i stor omfattning få anses väl lång. Särskilt

framträdde detta vid en jämförelse med den i allmänhet för arbetarna gällande

lagstadgade arbetstidsbegränsningen och synnerligast som många

arbetstagare inom nämnda företag redan tillgodonjöte sådan begränsning.

Vidare måste de förhållanden, under vilka ifrågavarande personal utförde

sitt arbete, särskilt med hänsyn till det i stor utsträckning förekommande

nattarbetet, i många fall betecknas såsom mindre tillfredsställande i hygieniskt

avseende. Uppmärksammas borde även att cirka fyra femtedelar av

personalen utgjordes av kvinnor, d. v. s. arbetstagare, som i allmänhet ansåges

vara i särskilt behov av skydd mot överansträngning och ohälsa. En

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

stor del av den kvinnliga personalen inora branschen torde, yttrar socialstyrelsen

slutligen, befinna sig i åldern 20—35 år, d. v. s. den ålder, då kvinnan

helst borde bilda familj och föda barn. En lång arbetstid måste i viss mån

hindra maranda önskemåls förverkligande samt fullgörandet av kvinnans uppsl^01

i allmänhet inom familjelivet. Det syntes sålunda jämväl från befolkningspolitisk

synpunkt finnas skäl för ifrågavarande lagstiftningsåtgärd.

Emellertid funnes även skäl, som talade mot den ifrågasatta arbetstidsregleringen.

I avseende härå yttrar socialstyrelsen:

Emot den ifrågasatta regleringen åter talar bland annat, att införande av

lagstadgad arbetstidsbegränsning i allmänhet för företagen medför en del

svårigheter och ökade omkostnader, vilket i sin ordning leder till fördyring för

konsumenterna. Inom hotell-, restaurang- och kafénäringen torde det ej finnas

•böjlighet att i avsevärd mån kompensera arbetstidsförkortning genom rationaliseringsåtgärder.

I många fall är också det arbete, varom här är fråga,

tidvis ganska lindrigt eller intermittent eller har karaktär allenast av beredskapstjänst.

Särskilt gäller detta kanske örn serveringspersonalens arbete.

Den fortgående ökningen av personalens fackliga organisering och därmed

följande ökad tillämpning av kollektivavtalens arbetstidsbegränsning kan

också synas i viss mån onödiggöra lagstiftning. Slutligen må framhållas, att

tillgången på yrkeskunnig personal på senare tid ofta varit knapp, och särskilt

torde så vara förhållandet för närvarande.

Beträffande den allmänheten direkt betjänande personalen, d. v. s. serverings-

och viss hotellpersonal, kan det ej bestridas, att en arbetstidsförkortr!1D9(.

5eil0m bortfallande av en del möjligheter att erhålla drickspengar måste

medföra risk för inkomstminskning. Med personalens fortgående organisering

torde dock denna risk i viss mån reduceras genom garanterad minimiinkomst

e. d.

Lagstiftning på ifrågavarande område möter, såsom erfarenheten redan

visat i fråga örn kökspersonalen i de större företagen, särskilda svårigheter

och betänkligheter. Arbetsförhållandena för olika företag och yrkesspecialiteter

åro synnerligen olikartade. Med hänsyn till den långa tiden för öppethållande

och den ojämna publikfrekvensen under olika tider måste arbetet

ratt allmänt bedrivas med skiftväxling, stundom av ganska invecklad beskaffenhet.

Framhållas må slutligen, att lagstiftaren på förevarande område måste

taga hänsyn till allmänhetens behov på ett annat sätt än som varit påkallat

vid utformande av de förut utfärdade arbetstidslagarna. Möjligheten för allmänheten

att i skälig mån vid lämpliga tider finna tillgång till härbärge och

förtäring är nämligen tydligtvis — oavsett andra omständigheter av betydelse

för öppethållandet — nära beroende av arbetstidens reglering i hotell

restauranger och kaféer.

Sammanfattningsvis anför socialstyrelsen slutligen att, ehuru skäl icke

saknades för styrelsen att, liksom styrelsen gjorde i sitt yttrande den 3 september

1932, ställa sig tveksam till frågan om ytterligare lagstiftning på området,

styrelsen nu likväl ansåge sig, med hänsyn till den fortskridande utvecklingen

på det sociala området och särskilt beträffande arbetstidslagstiftmngen,

böra förorda utsträckning av den lagstadgade arbetstidsregleringen

inom ifrågavarande näring. I betraktande av vad styrelsen anfört mot vidgad

arbetstidsreglering syntes det emellertid styrelsen vara påkallat att vid lagstiftningen

i ämnet framgå med varsamhet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 218.

29

Det sätt, varpå lagstiftningen bör genomföras.

Den tilltänkta arbetstidsregleringen kan genomföras antingen genom ändring

av allmänna arbetstidslagen eller genom en ny speciallag på arbetstidsregleringens

område.

Det förra tillvägagångssättet skulle väsentligen bestå i uteslutande ur 1 §

allmänna arbetstidslagen av det i dess andra stycke under k) förekommande

undantaget för sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är

att hänföra till allmänhetens direkta betjänande.

Socialstyrelsen anför rörande detta alternativ:

Till förmån för nu antydda sätt för frågans lösning kan, förutom dess

enkelhet från lagstiftningssynpunkt, anföras, att detsamma för de större företagen

ej skulle medföra någon besvärande nyhet utan i regel endast en utvidgning

av en redan tillämpad arbetstidsreglering. Vidare skulle givetvis också

den precisering av arbetstidslagens innebörd, som arbetsrådets. talrika prejudikat

innebära, komma till nytta vid regleringens utvidgade tillämpning. —

För övrigt skulle borttagandet av berörda undantagsbestämmelse åt arbetstidslagens

tillämpning i avseende å hotell, restauranger och kaféer giva ett

mycket vidgat område. Från att nu endast avse den s. k. ekonomipersonalen

i de större företagen skulle nämligen lagen komma att äga tillämpning jämväl

ej blott på den talrika gruppen av sådana nämnda företags arbetstagare,

som direkt betjäna allmänheten, än även på såväl ekonomipersonal som allmänheten

direkt betjänande arbetstagare i ett stort antal företag, vilka förut på

grund av för fåtalig ekonomipersonal ej varit inbegripna under lagen — annan

personal medräknas nämligen ej nu i det för lagens tillämplighet avgörande

arbetarantalet. Sannolikt skulle genom åsyftade lagstiftningsåtgärd den lagstadgade

arbetstidsregleringen i avseende å hotell, restauranger och kaféer

komma att omfatta inemot tre gånger så många arbetstagare som förut.

En förutsättning för anlitande av ifrågavarande tillvägagångssätt torde

emellertid vara, att man låter lagstiftningsåtgärden väsentligen stanna vid

berörda uteslutning och icke anser sig tillika böra i lagen vidtaga andra

ändringar i sak. I en lag av den allmängiltiga läggning som arbetstidslagens

synes det nämligen icke lämpligen låta sig göra att infoga specialbestämmelser

för en särskild verksamhetsgren. Då nu socialstyrelsen funnit sig föranlåten

att för ifrågavarande slag av verksamhet föreslå vissa avvikelser från lagen

beträffande bland annat tillämpningsområde, arbetstid, övertidsarbete och

arbetsrådets sammansättning, har styrelsen icke ansett sig kunna tillämpa

detta tillvägagångssätt. Anmärkas må för övrigt, att, då det nu gäller ett med

hänsyn till arbetstiden så pass svårreglerat område som hotell-, restaurangoch

kafénäringen, det torde vara lämpligt att följa det exempel, som lantarbetstids-

och arbetstidslagen för detaljhandeln (detaljhandelslagen) givit,

och åt förevarande lagstiftning giva allenast provisorisk giltighet.

Socialstyrelsen anser det möjligen kunna ifragasättas att lata de arbetstagare

i hotell-, restaurang- och kaféföretag, som nu vore inbegripna under allmänna

arbetstidslagen, kvarsta under denna lag och låta den nya speciallagen

i ämnet endast äga tillämpning å arbetstagare, som hittills saknat lagstadgad

arbetstidsbegränsning. En sådan anordning skulle emellertid, säger styrelsen,

med all sannolikhet vara ägnad att medföra osäkerhet och förvirring i lagtillhimpningen.

Styrelsen anser sig därför böra förorda, att de båda grupperna

av arbetstagare inbegrepes under en gemensam ny lagstiftning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Mot socialstyrelsens förslag att genomföra den tilltänkta arbetstidslagstiftningen

i form av en ny speciallag har skiljaktig mening anförts av en av

styrelsens ledamöter, byråchefen Nyström, vilken — efter att lia anfört att

huvudskälet till att styrelsen förordat speciallagstiftning syntes vara, att hänsyn

ansetts böra tagas till vissa särdrag rörande hotell-, restaurang- och kafépersonalens

arbetstid, speciellt i dess samband med det ännu förhärskande

drickspenningssystemet — förklarat sig ej lia blivit övertygad av detta och

övriga anförda skäl mot arbetstidsreglering inom hotell- och restaurangnäringen

på den allmänna arbetstidslagens grund. Reservanten påpekar, att

den av socialstyrelsen ifrågasatta arbetstiden för serverings- och viss hotellpersonal

blott med några timmar i veckan överstege motsvarande veckoarbetstid

på åttatimmarsdagens grund. Det förefölle honom som örn det aktuella

spörsmålet inom den lagstadgade arbetstidsregleringen i vårt land icke

skulle vara att åstadkomma nya speciallagar utan att söka förenhetliga den

redan förefintliga, något vildvuxna floran av författningar på detta område.

Lagens tillämpningsområde.

En huvudfråga beträffande en arbetstidslagstiftning på förevarande område

är, huruvida tillämpningsområdet skall, såsom för allmänna arbetstidslagen,

begränsas till företag med flera än fyra arbetstagare eller örn det skall

vidgas genom minskning av nämnda antal eller genom att lagens tillämplighet

gjordes helt oberoende av arbetstagarantalet.

Socialstyrelsen anför härom:

Med vidhållande för den nya lagen av allmänna arbetstidslagens arbetstagarantal

såsom förutsättning för den lagstadgade arbetstidsregleringens

tillämpning skulle den lagstadgade arbetstidsregleringen ändock komma att

få ett mycket vidgat tillämpningsområde -— måhända bortåt tre gånger större

än för närvarande. Till förmån för nu berörda begränsning talar bland annat,

att lagstadgad arbetstidsbegränsning i stort sett måste drabba de små företagen

särskilt hårt. Dessa ha nämligen i regel ej blott svagare ekonomisk förmåga

att bära därav föranledda ökade kostnader utan även mindre möjlighet

att ordna upp arbetet efter växlande förhållanden, exempelvis vid sjukdomsfall

bland personalen eller tillfälligt ökad publikfrekvens. Småföretagen utgöra

ofta endast en utvidgning av det enskilda hushållet men fylla i många

fall ett verkligt behov inom konsumtionen. Av verkställda undersökningar

synes även framgå, att lagstadgad arbetstidsbegränsning sannolikt skulle

tvinga en del av de minsta företagen att upphöra med rörelsen — i vissa fall

tydligtvis till kännbar olägenhet för allmänheten.

Ser man emellertid till de förhållanden, varunder arbetet inom hotell-, restaurang-

och kafébranschen bedrives, lära dessa sannolikt i stort sett vara

sämre i de små företagen än i de större — detta kanske särskilt i fråga om

lokalerna. Arbetet i småföretagen anses även ofta vara synnerligen jäktigt.

Å andra sidan förekommer antagligen mindre nattarbete i småföretagen an

i de stora. Vidare lär väl oftast arbetet i småföretagen vara mer omväxlande

och mindre noggrant reglerat än i storföretagen. Beträffande slutligen möjligheten

till kontroll å lagens efterlevnad är det uppenbart, att denna skulle

bliva skäligen svag i fråga örn de mycket talrika småföretagen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Vid övervägande av de skäl, som talade för och mot en utvidgning av den

lagstadgade arbetstidsbegränsningen till att omfatta jämväl företag med

mindre än fem arbetstagare, säger sig socialstyrelsen ha funnit skälig hänsyn

till arbetarskyddets krav påkalla sådan utvidgning. Å andra sidan hade

styrelsen ej ansett sig kunna föreslå en obegränsad utvidgning utan trott sig

böra förorda en medelväg. Styrelsen hade därvid stannat för att tillstyrka en

sådan utvidgning, att den ifrågavarande arbetstidsbegränsningen skulle avse

företag med i regel fler än två arbetstagare. Till följd av bristande statistiskt

material läte det sig ej göra att beräkna hur många arbetstagare den lagstadgade

arbetstidsregleringen efter denna utvidgning skulle komma att omfatta.

Ehuru arbetstidsregleringen med den avgränsning socialstyrelsen sålunda

förordade skulle beredas ett avsevärt ökat tillämpningsområde, anser styrelsen

densamma dock komma att i stort sett endast träffa yrkesmässigt bedrivna

företag, varemot familjeföretagen lämnades utanför.

Den principiella inställningen i yttrandena över socialstyrelsens förslag.

Över socialstyrelsens förslag lia yttranden avgivits av statskontoret,

riksförsäkringsanstalten, arbetsrådet, kommerskollegium, statens arbetsmarknadskommission,

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus samt Norrbottens län, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen

i Sverige, de anställdas centralorganisation (Daco), hanoelns arbetsgivareorganisation,

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restaurator,

restauranternas arbetsgivareförening, Sverges hotell- och restaurangpersonals

förbund, tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger, Sveriges

kökschefers förening, Sveriges restaurangkassörskeförening, föreningen allmännyttiga

kafébolag, Stockholms kaféidkareförening, Sveriges kafé- och

konditoriägareförbund, Göteborgs kafé- och restaurangförening, Sveriges

hovmästares förening, Sveriges konditor-förening och svenska turisthotellens

riksförbund.

Frågan huruvida lagstiftning bör komma tili stånd.

X princip tillstyrkes socialstyrelsens förslag av riksförsäkringsanstalten,

statens arbetsmarknadskommission — »ur de synpunkter kommissionen har

att beakta» — länsstyrelserna i Stockholms och Kalmar län, landsorganisationen,

Daco, Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund, tjänstemannaförbundet

för hotell och restauranger, Sveriges restaurangkassörskeförening,

Sveriges hovmästares förening och Sveriges kökschefers förening.

Även Överståthållarämbetet tillstyrker förslaget, men då ämbetet samtidigt

förordar, att lagen icke skall träda i kraft förrän vid den framtida tidpunkt

lenungen kan finna skäl bestämma, vilket under nu rådande förhållanden

syntes böra äga rum först då en eventuellt begynnande ökad tillgång på

arbetskraft kan komma att göra sig gällande, intar ämbetet i sak ungefär

samma ståndpunkt som åtskilliga av dem, vilka avstyrkt förslaget.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Föislaget avstyrkes av statskontoret, kommerskollegium, länsstyrelserna i

Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, svenska

arbetsgivareföreningen, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter,

restaur anter nas arbetsgivareförening, handelns arbetsgivareorganisation,

Stockholms kaféidkareförening, Sveriges kafé- och konditoriagareförbund,

Göteborgs kafé- och restaurangförening, föreningen allmännyttiga

kafébolag, svenska turisthotellens riksförbund och Sveriges konditorförening.

Länsstyrelsen i Jönköpings län är tveksam, huruvida den föreslagna regleringen

bör genomföras. Länsstyrelsen i Uppsala län biträder förslaget i

princip men anser, att frågan bör få vila i avvaktan på att livet återtager sin

normala gång.

Arbetsrådet yttrar sig ej i frågan huruvida lagen bör komma till stånd

eller ej.

I de tillstyrkande yttrandena anföres allenast, att arbetargrupperna

inom botell, restauranger och kaféer i stor utsträckning bade en arbetstid,

som ganska avsevärt överstege den enligt allmänna arbetstidsregleringen

gällande samt att behov av lagstadgad arbetstidsreglering för berörda grupper

förty förelåge.

Åtskilliga av de avstyrkande yttrandena avböja icke i princip arbetstidsreglering

för ifrågavarande personal men anföra, att det icke är lämpligt

att under nu rådande förhållanden införa sådan lagstiftning. Därvid har särskilt

åberopats bestämmelserna örn prisstopp samt bristen på arbetskraft.

Beträffande prisstoppssynpunkten anför kommerskollegium:

Det är givet, att då den allmänna ekonomiska politiken är inriktad på en

stabilisering av prisnivån i olika hänseenden, det måste leda till rubbningar i

företagens kalkyler i händelse åtgärder vidtagas, som i någon mera betydande

omfattning rubba de förutsättningar, på vilka prissättningen av företagens

produkter är baserad. Då prisnivån givetvis är speciellt känslig för rubbningar

inom rörelser, som ha med livsmedelsdistributionen att göra, så kan

befaras att, även örn förändringen i och för sig måhända icke skulle bli alltför

betydande, den dock kan giva upphov till återverkningar i pris- och lönehänseende.

Kollegium vill därför ifrågasätta, huruvida icke den status-quopolitik,

som följts i fråga örn prisläge i allmänhet, bör föranleda den konsekvensen,

att även en sådan reform söm här är i fråga får anstå, till dess att den

fria prisbildningen åter kan göra sig gällande.

Vad angår bristen på arbetskraft har särskilt i de olika arbetsgivarsammanslutningarnas

yttranden påpekats, att den nuvarande stora bristen på

arbetskraft gjorde det synnerligen svårt för företagen att redan med nu

gällande ordning anskaffa erforderlig arbetskraft och att örn lagstiftningen

komme till stånd därav följde behov av än större tillgång på personal.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller sålunda att — oberoende av bedömningen

med hänsyn till förhållandena inom branschen under normala tider

av frågan huruvida en arbetstidslagstiftning överhuvudtaget borde genom
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj-.ts proposition nr 218.

föras på detta område —- den nuvarande tidpunkten i varje fall vore mycket

illa vald för genomförandet av en dylik lagstiftning. Den stora brist på arbetskraft

som för närvarande rådde gjorde det angeläget, att den arbetskraft, som

funnes anställd inom näringsgrenen, kunde effektivt utnyttjas. En lagstiftning

på detta område berörde dessutom i mycket hög grad allmänheten. Möjligheten

att särskilt vid resa utan alltför stora svårigheter kunna erhålla förplägnad

vore av stor betydelse särskilt nu, då på grund av med kristiden sammanhängande

arbetsförhållanden många tvingades att under längre eller

kortare tider uppehålla sig på annan ort än sin hemort.

De länsstyrelser, vilka avstyrkt förslaget, ha också särskilt betonat bristen

på arbetskraft. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att örn

lagstadgad arbetstidsbegränsning infördes för den rent säsongbetonade rörelse,

som uppstått i länet som en följd av turist- och sommarnöjestrafiken, den

redan nu föreliggande svårigheten för arbetsgivarna att uppbringa erforderlig

personal torde bliva praktiskt taget oöverstiglig inför tvånget av ytterligare

personalökningar. För arbetstagarna, som åtagit sig ifrågavarande kortvariga

säsongarbete oftast just med tanke på att genom en extra anspänning av

krafterna under en kort tid få en god inkomst, kunde enligt länsstyrelsens

mening antagas, att utsikten till lindrigare arbetsvillkor genom begränsad

arbetstid icke uppvägde värdet av den minskning i drickspenningsinkomster,

som den inskränkta arbetstiden medförde.

Statskontoret synes — oberoende av de aktuella prisstopps- och arbetskraftssynpunkterna

— intaga en i princip avvisande hållning till frågan örn

arbetstidslagstiftning på förevarande område. Statskontoret fäster uppmärksamheten

vid att arbetet för ifrågavarande personal är i hög grad intermittent

och medgiver talrika, vid vissa tillfällen på dagen ganska långvariga vilopauser

samt påpekar dessutom, att personalens fackliga organisering och därmed

dess inordnande under kollektivavtalens arbetstidsbegränsning vore i

ständigt fortgående. Statskontoret anser det vara till fördel ur såväl allmänhetens

som företagarnas och de anställdas synpunkt, örn arbetstiden inom

hotell- och restaurangbranschen finge regleras av parternas egna organisationer

under hänsynstagande till de speciella betingelser, under vilka denna

näringsgren arbetade.

Flera av arbetsgivarorganisationerna inom de berörda branscherna framföra

liknande synpunkter som statskontoret.

Stockholms kaféidkareförening gör sålunda gällande, att de av socialstyrelsen

åberopade skälen mot en lagstiftning vore mera vägande än de skäl,

som anförts för en reglering genom lag av ifrågavarande förhållanden. Föreningen

fortsätter:

I sitt betänkande har socialstyrelsen framhållit, att även örn svårartade

missförhållanden endast sällan torde förekomma arbetstiden i stor omfattning

torde få anses »väl lång». För vår del kunna vi icke dela denna uppfattning

med hänsyn till följande omständigheter. De flesta arbetsgivarorganisationer

inom kafébranschen ha ingått kollektivavtal med vederbörande personalorganisation.

I de fall arbetsgivaren icke tillhör någon organisation har

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 218. soo 41 ii

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

han ändock som regel ingått särskilt kollektivavtal med personalens sammanslutning.

Arbetsgivare, vilken är bunden av kollektivatal, är skyldig att iakttaga

detsammas bestämmelser såväl gentemot organiserade som oorganiserade

arbetstagare. Arbetstiden torde i stort sett vara densamma i de olika kollektivavtalen

och utgör för serveringspersonalen 59 timmar per vecka eller i medeltal

9 timmar 50 minuter per dag, måltidsraster inräknade. För kökspersonal.

som ej faller under lagen örn arbetstidens begränsning, är arbetstiden enligt

avtal 57 timmar per vecka eller i medeltal 9V2 timmar per dag. Med hänsyn

härtill samt till den omständigheten att arbetet, såsom socialstyrelsen jämväl

framhållit, tidvis är ganska lindrigt eller har karaktär allenast av beredskapstjänst,

vilja vi göra gällande, att den nuvarande genom kollektivavtal reglerade

arbetstiden icke kan anses oskäligt lång. Några missförhållanden och

än mindre några svårartade missförhållanden i förevarande hänseende förefinnas

sålunda ej. Såsom skäl för en lagstadgad arbetstid har socialstyrelsen

även gjort gällande, att nattarbete i stor utsträckning skulle förekomma. Detta

gäller i varje fall ej beträffande kaféerna, vilka av tillståndsmyndigheterna

såsom regel ej tillåtas hålla öppet längre än till kl. 22.

Socialstyrelsen framhåller i sitt betänkande med rätta, att en lagstadgad

arbetstidsbegränsning måste drabba de mindre företagen särskilt hårt. Ett

genomförande av den föreslagna lagstiftningen skulle sannolikt tvinga åtskilliga

av de minsta företagen att upphöra med rörelsen — till förfång för

allmänheten. Det är nämligen uppenbart, att en lagstadgad arbetstidsbegränsning

i den omfattning här föreslagits skulle medföra mycket kännbara kostnadsökningar

för de berörda företagen samt betydande svårigheter vid genomförandet

av arbetets fördelning på den begränsade arbetstiden.

Såsom framgår av socialstyrelsens uttalande ställer sig styrelsen fortfarande

tveksam till frågan örn ytterligare lagstiftning på detta område. Icke

förty så förordar styrelsen nu en lagstiftning, trots att de av socialstyrelsen

själv anförda skälen mot en sådan åtgärd synas oss mera vägande än de skäl,

som kunnat anföras för en lagstiftning.

På grund av vad här ovan anförts vill föreningen för sin del bestämt avstyrka

den föreslagna lagstiftningen.

Sveriges kafé- och konditoriägareförbund anför:

Inom nykterhetskafébranschen är arbetet i ännu högre grad än inom de

övriga av lagförslaget berörda branscherna beredskapsarbete. Detta sammanhänger

främst därmed, att nykterhetskaféerna frekventeras huvudsakligen av

medlemmar av arbetarklassen, militärpersonal och ungdom, d. v. s. av befolkningsgrupper,

vilkas fritid är koncentrerad till vissa delar av dygnet. Under

dessa kan ett nykterhetskafé vara fullsatt, medan det vid andra tider på

dygnet endast besökes av strögäster eller står nästan tomt utan att dock då

kunna hållas stängt. Under dylika omständigheter måste personal ständigt

vara till hands utan att arbetstiden kan fullt utnyttjas. Särskilt serveringspersonalens

arbete å nykterhetskaféerna är dessutom, jämväl i motsats till övriga

utskänkningsföretag, av den art, att den icke förutsätter någon särskild utbildning

eller övning. Det kan icke vara tal därom, att arbetet å nykterhetskaféerna

är så ansträngande, att den kvinnliga personalen i åldern 20—35 år

hindras från förverkligandet av önskemålet att bilda familj och att föda barn.

Bland de särskilda, inom nykterhetskafébranschen rådande förhållandena bör

även nämnas, att de av företagarna med arbetstagarorganisation ingångna kollektivavtalen

genomgående föreskriva organisationstvång för personalen, som

därigenom åtnjuter tillfredsställande skydd med avseende å arbetstid och inkomster.

opaginerad Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Lagförslaget söker taga hänsyn till svårigheterna att i lagstiftningsväg

reglera arbetstiden för samtliga därav berörda branscher genom att giva

arbetsrådet en vidsträckt dispensmakt, som ger den föreslagna lagen närmast

karaktär av fullmaktslag. Denna utväg lärer emellertid icke kunna effektivt

skydda de kaféer, vilkas existens skulle äventyras genom tillämpning av lagförslagets

bestämmelser. Bevisbördan att behov av dispens föreligger, åvilar

nämligen företagaren, och dessutom måste förfarandet för erhållande av

dispens med nödvändighet taga en icke obetydlig tid, som i och för sig kan

vara tillräcklig för att vålla betydande förluster eller bringa ett företag på fall.

Visserligen uteslutes redan enligt lagförslaget uppskattningsvis hälften av

samtliga nykterhetskaféer från dess giltighet genom att detta icke skall bliva

tillämpligt å företag med högst två arbetstagare. Men nykterhetskaféeerna äro

oavsett arbetstagarnas antal betydligt mindre bärkraftiga än företag med spriteller

ölrättigheter, vilka giva en avsevärt högre nettoavkastning, och bedrivas

praktiskt taget genomgående under företagarens eller någon hans familjemedlems

personliga medarbete. Redan nu äro förhållandena sådana, att

företagaren här har den längsta arbetstiden; skulle lagförslaget bliva tillämpligt

å nykterhetskaféerna, kommer detta missförhållande att förvärras. De

vådor, för vilka lagförslaget vill skydda arbetstagaren, komma i stället att med

ökad styrka drabba arbetsgivaren. Att betänkandet ställer nykterhetskaféidkarna

i samma klass som ägarna av stora hotell- och restaurangföretag, synes

oss icke vara väl grundat i verkliga ekonomiska och sociala förhållanden.

Skulle lagförslaget antagas oförändrat, kan följden för nykterhetskaféernas

del icke bliva annat än att en avsevärd del av företagarna nödgas att inställa

sin verksamhet, att arbetsrådet överhopas med dispensansökningar samt att

anledningarna till irritation mellan arbetsgivare och arbetstagare avsevärt

ökas.

Föreningen allmännyttiga kafébolag anser, att — med hänsyn till att gällande

kollektivavtal reglerade hithörande frågor på ett sätt som måste betecknas

såsom i stort sett tillfredsställande beträffande stora och medelstora

företag — en reglering i lag av arbetstiden åtminstone för närvarande icke

vore av behovet påkallad annat än beträffande småföretagen. Om en laglig

reglering av arbetstiden ändock ansåges böra komma till stånd, syntes med

allt fog kunna uppställas det kravet, att lagstiftningen komme att omfatta de

företag, där de av socialstyrelsen påpekade missförhållandena verkligen vore

till finnandes, d. v. s. småföretagen. I detta hänseende vore lagförslaget otillfredsställande.

Såsom förut nämnts har länsstyrelsen i Jönköpings län uttryckt tveksamhet

huruvida den föreslagna lagstiftningen borde komma till stånd. Länsstyrelsen

hänvisar till de i socialstyrelsens förslag redovisade svårigheter, som arbetstid

sregleringen skulle medföra för arbetsgivarna. Med hänsyn till dessa förhållanden,

som länsstyrelsen finner böra tillmätas stor betydelse, och särskilt

till den till synes alltjämt fortskridande förbättringen av arbetsvillkoren

inom facket, säger sig länsstyrelsen vara tveksam, örn regleringen överhuvudtaget

bör ske. Därtill komme, att en just nu genomförd reform på området

sannolikt komme att medföra vissa av tidsläget betingade ogynnsamma verkningar.

En reglering medförde nämligen nödvändigtvis ökat behov av arbets
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 218.

kraft, ock om denna överhuvudtaget kunde erhållas, bomme den säkerligen att

tagas från sådana viktiga områden av samhällslivet som jordbruket, hushållsarbetet

och sjukvården, vilka redan lede brist på arbetskraft. Därest en reglering

funnes böra komma till stånd, syntes det därför lämpligt, att den trädde

i kraft först sedan den nuvarande krisen övervunnits och tillgången på arbetskraft

ökat.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser det mindre välbetänkt att för närvarande

vidtaga anstalter, vilka droge ytterligare arbetskraft till en näringsgren, vilken

på grund av sina som regel goda arbetsförhållanden redan nu utövade en stark

lockelse på arbetssökande. Detta torde enligt länsstyrelsens mening bliva

till förfång särskilt för det i fråga örn arbetskraft för närvarande mycket illa

ställda husliga arbetet och, vilket vore ännu värre, ytterligare stimulera invandringen

till städerna från landsbygden. Det syntes även kunna befaras,

att en mera avsevärd utökning av arbetskraften på hotell, restauranger och

kaféer under nuvarande förhållanden komme att mångenstädes föranleda bostadssvårigheter.

Länsstyrelsen funne sig därför böra tillråda, att frågan örn

slutlig reglering av arbetstiden på hotell, restauranger och kaféer måtte få

vila i avvaktan på att livet återtoge sin normala gång.

Det sätt, varpå lagstiftningen bör genomföras.

Riksförsäkringsanstalten anser lagstiftningen böra genomföras medelst vidgad

tillämpning av allmänna arbetstidslagen och icke genom en ny speciallag.

Denna anstaltens ståndpunkt sammanhänger i främsta rummet med att anstalten

föreslår vissa ändringar i socialstyrelsens förslag, vilka skulle bringa

de legala reglerna för nu förevarande grupper till närmare överensstämmelse

med deni, som gälla för de under allmänna arbetstidslagen hörande grupperna.

Jämväl länsstyrelserna i Södermanlands och Malmöhus län samt daco tillstyrka

reservantens inom socialstyrelsen förslag.

I den män frågan beröres i övriga yttranden tillstyrkes socialstyrelsens

förslag.

Lagens tillämpningsområde.

Yrkande att lagen skall givas samma tillämpningsområde som allmänna

arbetstidslagen — d. v. s. vara tillämplig endast å företag med mera än fyra

arbetstagare — har framställts av statskontoret, riksförsäkringsanstalten, kommerskollegium,

svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranger, rest aur ant er nas arbetsgivareförening, handelns

arbetsgivareorganisation, föreningen allmännyttiga kafébolag, Stockholms kaféidkar

eföreuing, Göteborgs kafé- och restaurangförening och Sveriges konditorförening.

Även länsstyrelsen i Uppsala län förordar en begränsning av lagens

tillämpningsområde.

Riksförsäkringsanstalten yttrar:

Knappast något område torde lia erbjudit så stora svårigheter för tillämpningen

av allmänna arbetstidslagen som hotell, restauranger och kaféer. Nu
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj-.ts proposition nr 218.

mera äro emellertid de arbetsgivare på området, som beröras av lagen, enligt

yrkesinspektionens vittnesmål i allmänhet förtrogna med densamma och lagen

torde kunna sägas i stort sett efterlevas i fråga örn den personal, å vilken den

äger tillämpning, d. v. s. ekonomipersonalen. Nu nämnda förhållande måste

enligt anstaltens uppfattning starkt tala för att en reglering av arbetstiden

för hotell- och serveringspersonalen verkställes genom att allmänna arbetstidslagen

utsträckes till att gälla jämväl denna personal. Härigenom skulle man

tydligen kunna räkna med att de praktiska svårigheterna för regleringens

genomförande komme att i mesta möjliga mån nedbringas.

Denna lösning av förevarande fråga innebär, att regleringen kommer att

begränsas till företag med flera än fyra arbetare, varvid emellertid är att uppmärksamma

att vid bestämmandet av arbetarantalet sammanräkning skall ske

av t. ex. köks- och serveringspersonal. Med hänsyn till nyss anförda svårigheter,

vilka för övrigt framträtt starkare vid mindre företag än vid större,

är det också att tillråda, att så sker. Enligt uppgift i socialstyrelsens betänkande

skulle den lagstadgade arbetstidsregleringen i avseende å hotell, restauranger

och kaféer genom här åsyftade lagstiftningsåtgärd likväl sannolikt

komma att omfatta icke mindre än inemot tre gånger så många arbetstagare

som förut. Sedan erfarenhet vunnits örn verkningarna av denna utsträckning

av arbetstidsregleringen torde man kunna till förnyad prövning upptaga frågan

örn önskvärdheten av och möjligheterna för att vidga tillämpningen till att

omfatta jämväl mindre företag än sådana med flera än fyra anställda, lämpligen

måhända i samband med spörsmålet örn en allmän utvidgning på dylikt

sätt av allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde. Vid en sådan förnyad

omprövning kan jämväl frågan örn en speciallagstiftning rörande arbetstiden

inom hotell, restauranger och kaféer ånyo upptagas till övervägande.

Statskontoret anser den förordade regleringen, även om den något uppmjukades,

vara ägnad att leda till resultat, som i synnerhet för småföretagen

skulle väsentligt rubba de ekonomiska förutsättningarna för driften. Vid

nämnda företag torde i alkuänhet förekomma en relativt lång bruttoarbetstid.

Det ringa personalantalet inom varje rörelse innebure vidare, att möjligheterna

til! anpassning efter ändrade arbetstidsförhållanden vore mycket begränsade.

Minskad arbetstid torde i regel nödvändiggöra anställandet av en ny

befattningshavare, vilkens arbetskraft dock ofta nog icke skulle kunna utnyttjas

mer än ofullständigt. Det torde få antagas, att den därigenom uppkommande

ökningen av omkostnaderna, vilken procentuellt kunde bliva mycket

betungande, i många fall skulle — en eventuell prisstegring till trots — göra

företagen oräntabla och föranleda deras nedläggande. I vilken omfattning

en dylik nedläggelse skulle komma till stånd, kunde givetvis icke på förhand

beräknas, men det kunde förmodas, att den icke bleve oväsentlig.

Stockholms kaféidkare förening uppgiver, att de flesta mindre rörelser hade

anställda två personer såsom kökspersonal samt två servitriser. Med nu utgående

förmåner till personalen i form av löner, fri kost, semesterersättningar,

ersättningar för läkarvård och sjukhuskostnader m. m. kunde en sådan rörelse

icke ytterligare belastas med kortare arbetstid för personalen, vilket i så fall

komme att leda till att åtskilliga av företagen måste, till förfång för allmänheten,

upphöra med rörelsen. Det vore nämligen uppenbart, att en lagstadgad

arbetstidsbegränsning i den föreslagna omfattningen skulle medföra mycket

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 218.

kännbara kostnadsökningar för de berörda företagen samt betydande svårigheter

vid genomförandet av arbetets fördelning på den begränsade arbetstiden.

Sveriges konditor-förening påstår, att det minsta slaget av serveringsföretag

med öppethållande mera än åtta timmar per dag bestode av två anställda, som

skötte både serverings- och köksarbetet. Endast dessa allra minsta företag,

som till antalet troligen vore ytterst få, skulle undantagas från den nya lagen.

Men redan örn företagets innehavare satte dit annan person att i sitt ställe

förestå rörelsen, skulle denna komma under arbetstidsregleringen och den nya

lagen bliva tillämplig på de anställda. En sådan typ av serveringsföretag måste

enligt föreningens mening utan tvekan betecknas som ett mycket litet företag

i branschen, men ändock skulle det enligt socialstyrelsens förslag ej undantagas

från bestämmelserna. En sådan lagstiftning kunde ej sägas taga nödig hänsyn

till de minsta företagens berättigade intressen.

Å andra sidan förmenar föreningen allmännyttiga kafébolag, att då lagen

så begränsats att den icke komme att gälla just de små företagen inom facket

den i stort sett bleve helt förfelad. De skäl, som socialstyrelsen anfört mot att

låta lagen avse alla företagare inom facket och sålunda även småföretagarna

syntes föreningen icke bärkraftiga. Att hålla massor av ekonomiskt ovederhäftiga

företag örn ryggen och sålunda konservera de missförhållanden, som

visats råda inom denna kategori företagare, syntes illa rimma med de avsocialstyrelsen

anförda skälen för en lagstiftning i ämnet.

Departementschefen.

Sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till

allmänhetens direkta betjänande, är ej underkastat någon lagstadgad arbetstidsreglering.

Frågan om att införa arbetstidsreglering för denna betydande

personalgrupp har varit aktuell under nästan hela tiden sedan direkt arbetstidsreglering

lagstiftningsvägen infördes i vårt land. Till frågans förberedande

ha vid två skilda tillfällen omfattande undersökningar verkställts rörande

arbetsförhållandena för hotell- och restaurangpersonalen.

Under den långa tid frågan sålunda stått på dagordningen ha, såsom av den

förut lämnade redogörelsen framgår, ej oväsentliga förbättringar med avseende

å arbetstidens längd inom näringen vunnits avtalsvägen. Förhållandet är emellertid,

trots den sålunda skedda utvecklingen, det att endast en mindre del av

arbetstagarna i näringen fått sin arbetstid genom kollektivavtal så begränsad

att något omedelbart aktuellt behov av kortare arbetstid icke kan, sett uteslutande

ur arbetarskyddssynpunkt, anses föreligga. Särskilt för arbetstagarna

vid de inom branschen talrikt förekommande småföretagen gäller däremot i stor

utsträckning, såsom de företagna undersökningarna givit vid handen, en oskäligt

lång arbetstid. Detta missförhållande framträder bjärtare ju fler områden

av den privata näringsverksamheten som få sin arbetstid legalt reglerad.

Att det socialpolitiskt sett är ett framträdande önskemål att få till stånd en

lagstadgad arbetstidsreglering för hotell- och restaurangpersonal torde sålunda

ligga i öppen dag. De invändningar, som framkommit i remissyttrandena,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

lia icke heller i allmänhet härrört av något på principiella skäl grundat motstånd

mot det föreliggande förslaget. Den tveksamhet som kommit till synes

har i stället gällt frågan örn lämpligheten av att just nu genomföra reformen

i fråga. Det är dels det nuvarande läget på arbetsmarknaden och dels det

rådande prisstoppet som ansetts utgöra skäl för ett uppskov.

Yad den förra synpunkten beträffar torde de remissinstanser, som framhävt

ifrågavarande synpunkt, anse, att för reformens genomförande den tidpunkt

bör avvaktas, då den av krigsförhållandena betingade bristen på arbetskraft

icke längre gör sig gällande. Då omkring fyra femtedelar av arbetstagarna

inom näringen utgöras av kvinnor, är det givetvis i främsta rummet tillgången

på kvinnlig arbetskraft som är av betydelse. Sannolikt kommer omedelbart

efter kriget situationen härutinnan att lätta, i det att en avveckling kan beräknas

ske inom åtskilliga verksamhetsgrenar av användandet av kvinnlig arbetskraft.

Denna lättnad torde emellertid bliva av relativt kort varaktighet,

enär de numerärt sett svagaste årskullarna inom kort börja träda in i förvärvslivet.

En hopkoppling av frågorna örn tillgången på arbetskraft och örn arbetstidsreglering

skulle därför i verkligheten komma att leda till lång tids uppskov

med den senare frågan. En sådan ståndpunkt är emellertid icke rimlig, bland

annat ur den synpunkten att en yrkesgrupp icke bör av sådan anledning förmenas

det skydd mot för lång arbetstid, som lagstiftningen tillerkänt andra

grupper inom samhället; i den mån särskilda åtgärder framdeles ma bliva

nödvändiga i anledning av inträffade förskjutningar i befolkningsutvecklingen,

böra dessa givas en betydligt vidare syftning.

Yad därefter angår förevarande frågas samband med den av statsmakterna

för närvarande förda prispolitiken må förutskickas att socialstyrelsens förslag

i fråga örn den ordinarie arbetstidens längd ger arbetsgivarna större svängrum

än de äga enligt allmänna arbetstidslagen. Huvudsakligen blir det de smärre

företagen, för vilka arbetstidsregleringen blir kännbar. I vilken grad regleringen

kommer att medföra ökade lönekostnader för företagarna är icke möjligt att på

förhand beräkna, bland annat av den anledningen att personalens inkomster till

stor del baseras på drickspenningar med garanterad minimiinkomst. En ökning

av lönekontot på grund av arbetstidsförkortningen förutsätter tydligen antingen

att inkomstgarantien i högre grad än förut blir tagen i anspråk eller att arbetarparten

på grund av den nya lagstiftningen påfordrar och erhåller andra

avtalsvillkor än de för närvarande gällande. Jag har emellertid kommit till

den uppfattningen, att nu ifrågavarande faktor icke är av den storleksordning,

att de därav härflytande betänkligheterna mot att nu genomföra den ifrågasatta

lagstiftningen böra väga tyngre än de skäl av socialpolitisk art, som tala

till förmån för att nu utvidga arbetstidslagstiftningen till att omfatta även

i frågavarande personalgrupper.

Jag vill därför förorda, att socialstyrelsens förslag upptages till saklig

behandling och att ett på grundval av detsamma utarbetat förslag förelägges

riksdagen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Av skäl, till vilka jag senare skall återkomma, böra de materiella bestämmelserna

örn arbetstiden inom hotell- och restaurangnäringen med hänsyn till

de inom näringen rådande speciella förhållandena givas ett i förhållande till

allmänna aibetstioslagen i viss man avvikande innehåll. Dylika särbestämmelser

böra emellertid lämpligen icke inflyta i allmänna arbetstidslagen. Jag

biträder därför socialstyrelsens förslag örn införande av en speciell arbetstidslag

för hotell-, restaurang- och kaféföretag. Lagen bör, såsom styrelsen föreslagit,

omfatta även den personal inom näringen, som nu faller under al 1:

manna arbetstidslagen.

Socialstyrelsen har föreslagit, att den föreslagna lagen skall bliva tillämplig

å företag med flera än två arbetstagare. I flera remissyttranden har yrkats

att endast företag med flera än fyra arbetstagare skola hänföras under lagen,

överensstämmelse skulle i så fall ernås med motsvarande stadgande i allmänna

arbetstidslagen. Såsom skäl härför har anförts att lagen eljest skulle

för småföretagen medföra alltför stora svårigheter.

Att arbetstidsregleringen blir mera kännbar för småföretagen än för större

företag sammanhänger främst därmed att personalen inom de förra företagen

i allmänhet har längre arbetstid än annan personal. Då lagen ansetts påkallad

i första hana med hänsyn till den längre arbetstiden inom smärre företag,

skulle det innebära en motsägelse att sedermera undantaga huvudparten av

dessa företag från lagens tillämpning. Å andra sidan måste beaktas att en

utsträckning av lagen till alla företag inom branschen skulle innebära, att

därunder folie företag, som endast utgjorde en utvidgning av det enskilda

hushållet. Den medelväg, som socialstyrelsen valt, synes mig lämpligt avpassad,

varför jag ansluter mig till förslaget att lagen skall vara tillämplig

på företag med flera än två arbetstagare. I arbetstagarantalet skall uppenbarligen

inräknas sådan personal inom företaget, som för närvarande är hänförlig

under allmänna arbetstidslagen.

Inom socialdepartementet ha på grundval av socialstyrelsens förslag och

de avgivna remissyttrandena utarbetats förslag till dels arbetstidslag för

hotell, restauranger och kaféer dels ock lag angående ändring i lagell den 16 maj

1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning. Jag anhåller nu att paragrafvis

få lämna en närmare redogörelse för nämnda förslag och i anslutning därtill

jämväl för socialstyrelsens förslag och de avgivna remissyttrandena.

Departenientsförslaget till arbetstidslag för hotell, restauranger

och kaféer. 1

1 §■

Socialstyrelsens förslag-.

Enligt 1 § första stycket socialstyrelsens förslag skall lagen äga tillämpning

å sådan hotell-, restaurang- och kaférörelse, vari för arbetsgivares räkning

i regel användas flera än två arbetstagare, däri dock icke inräknad

arbetstagare, som användes till arbete, vilket avses i vissa under a)— f) i

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

paragrafens andra stycke upptagna undantagsbestämmelser. Styrelsen hänvisar

i samband härmed till att orden hotell-, restaurang- och kaférörelse förekommer

i 1 § k) allmänna arbetstidslagen eller det lagrum, som den nu föreslagna

lagen på sätt och vis är avsedd att ersätta. Under lagens tillämpning

borde enligt styrelsens mening komma, bland annat, pensionat, rum för

resande, vandrar-, förenings- och klubbhem, mjölkbarer, matserveringar, matsalar

samt bar- och kioskserveringar, allt under förutsättning att deras verksamhet

vore att anse såsom rörelse. — I överensstämmelse med uttryckssättet

i arbetstidslagen för detaljhandeln betecknades biträdena såsom arbetstagare.

Styrelsen säger sig dock därmed ej ha velat föreslå en utsträckning

av lagens tillämpning till att avse jämväl befattningshavare i överordnad

ställning. En sådan utsträckning skulle innebära en avvikelse från gällande

arbetstidslagar (med gällande arbetstidslagar avses i det följande allmänna

arbetstidslagen, lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln men

ej sjöarbetstidslagen). Ett uttryckligt undantag för befattningshavare i överordnad

ställning göres i 2 § styrelsens förslag. — Beträffande begränsningen

av lagens tillämplighetsområde till företag, vari i regel användas flera än två

arbetstagare, hänvisas till den förut härför lämnade redogörelsen.

I 1 § första stycket socialstyrelsens förslag stadgas vidare, att i omedelbar

anslutning till rörelse, varå lagen äger tillämpning, utövad annan verksamhet,

vilken ej bedrives såsom självständigt företag, skall i fråga om tillämpning av

lagen anses inbegripen i rörelsen. I motiveringen till stadgandet anföres att

det i åtskilliga fall torde förekomma, att restaurang- eller kaféverksamhet

bedreves inom eller i samband med rörelse, som icke kunde anses inbegripen

under förevarande lag, t. ex. vid industriella företag och trafikföretag. Tore

restaurang- eller kaféverksamheten att anse som självständigt företag, torde

den böra vara underkastad förevarande lag. Hade verksamheten däremot icke

sådan självständighet, syntes den enligt socialstyrelsens mening i avseende å

lagstadgad arbetstidsreglering böra följa den för den huvudsakliga rörelsen

gällande lagen. Det anförda gällde dock givetvis icke i fråga om arbete, som

vöre undantaget från respektive lags tillämpning.

Enligt 1 § andra stycket socialstyrelsens förslag äro från lagens tillämpning

undantagna: a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det

ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande; b)

arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till

bestämda tider; c) arbete, som bedrives av staten; d) arbete, som har till ändamål

att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att

tillgodose annat därmed jämförligt behov; e) husligt arbete i arbetsgivarens

hushåll; f) skeppstjänst, som omförmäles i sjöarbetstidslagen. Socialstyrelsen

anför till motivering av dessa bestämmelser:

De under a)—d) upptagna undantagen överensstämma i allt väsentligt med

undantag under 1 § allmänna arbetstidslagen och undantagen a)—c) fullständigt

med undantag under 1 § detaljhandelslagen. Man kan möjligen vara

tveksam, om dessa undantag, särskilt de två första, kunna få någon avsevärd

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj-.ts proposition nr 218.

Praktisk betydelse, men för säkerhets skull har det ansetts lämpligt att följa

det föredöme nämnda andra lagar giva.

I likhet med ett undantag i 1 § d) lantarbetstidslagen respektive 1 § e)

detaljhandelslagen har här upptagits ett undantag rörande husligt arbete. Med

hänsyn till bland annat, att den verksamhet, som avses i förevarande lag, i

väsentlig mån lär kunna betecknas såsom dylikt arbete, har undantaget emellertid

ansetts böra preciseras genom bestämningen »i arbetsgivarens hushåll».

Slutligen har under 1 § jämväl, i viss överensstämmelse med 1 § g) detalj

handelslagen, upptagits ett undantag med hänsyn till skeppstjänst. Med den

från nämnda lag avvikande avfattningen har avsetts att förekomma tillämpning

av förevarande lag å skeppstjänst, som är undantagen från sjöarbetstidslagen.

Man kunde möjligen ifrågasätta liknande undantag även med hänsyn

till lantarbetstids- och detaljhandelslagarna, men synas knappast några avsevärda

praktiska skäl tala därför.

Yttrandena.

Riksf försäkring sans tälten, arbetsrådet, länsstyrelsen i Jönköpings län, handelns

arbetsgivareorganisation och Sveriges konditor-förening lia i sina

respektive yttranden dryftat spörsmålet örn avgränsningen mellan förevarande

lag och arbetstidslagen för detaljhandeln.

Arbetsrådet påpekar, att genom den utformning, som givits åt den föreslagna

nya lagen, det icke torde kunna undvikas, att det uppstode ett gemensamt

tillämpningsområde för den nya lagen, å ena, samt allmänna arbetstidslagen

och arbetstidslagen för detaljhandeln, å andra sidan. Frågan om vilken

lag som skulle tillämpas torde visserligen icke få någon praktisk betydelse,

när det gällde egentliga restauranger eller kaféer, men bleve aktuell beträffande

sådan serveringsrörelse, t. ex. konditori, som vore kombinerad med

verksamhet, exempelvis bageri, som i och för sig folie under den allmänna

arbetstidslagen, och verksamhet, t. ex. försäljning av bröd och konditorivaror,

varå arbetstidslagen för detaljhandeln ägde tillämpning. I ett stort antal

konditoriföretag vore rörelsen fördelad på icke mindre än fyra verksamhetsgrenar,

nämligen bageri, kafékök, servering och detaljhandel. Beträffande

arbetstidslagstiftningens tillämpning på en på dylikt sätt kombinerad rörelse

anför arbetsrådet:

Före tillkomsten av arbetstidslagen för detaljhandeln var personalen i

detaljhandel och servering undantagen från arbetstidsregleringen på grund

av 1 § j) respektive k) i den allmänna arbetstidslagen. Efter tillkomsten av

arbetstidslagen för detaljhandeln har arbetsrådet uppdragit följande, delvis

av rent praktiska skäl dikterade riktlinjer för de olika lagarnas tillämpning:

örn antalet arbetare i bageriet och kaféköket överstiger fyra, anses den allmänna

arbetstidslagen — liksom tidigare — vara tillämplig på dem;

örn antalet arbetare i nyssnämnda verksamhetsgrenar uppgår till högst

fyra anses arbetarna i fråga falla under bestämmelserna i arbetstidslagen för

detaljhandeln;

arbetstagarna i själva detaljhandeln omfattas alltid av sistnämnda lag
personalen

i serveringen är undantagen från arbetstidsbegränsningarna i

den mån den uteslutande eller så gott som uteslutande är sysselsatt med

serveringsarbete.

En annan form av konditorirörelse vore enligt arbetsrådet sådan, där tillverkning

av konditorivaror icke förekomme utan endast detaljhandel med från

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

annat håll inköpta konditorivaror jämte servering med tillhörande kafékök.

I dylika företag vore serveringsrörelsen oftast den väsentliga delen av företagets

rörelse. Arbetsrådet hade ur arbetstidslagstiftningssynpunkt bedömt

förhållandena på enahanda sätt som vid den förut omnämnda typen av konditorirörelse.

Arbetsrådet yttrar vidare:

Då den nya lagen, såsom förslaget är utformat, icke blott skall omfatta

serveringsrörelse utan även i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet,

uppstår tydligen för konditoriföretag av ovan angivna typer spörsmål

om, huruvida den nya lagen eller arbetstidslagen för detaljhandeln skall tilllämpas

å rörelsen i sin helhet eller huruvida den förra lagen skall omfatta

viss verksamhetsgren i rörelsen och den senare lagen en annan verksamhetsgren.

Härtill kommer tveksamheten, huruvida och i vad mån bestämmelserna

i den allmänna arbetstidslagen äro tillämpliga.

Det synes med hänsyn till vad ovan angivits nödvändigt att framför allt

draga en någorlunda skarp gräns mellan tillämpningsområdet för den nya

lagen och arbetstidslagen för detaljhandeln. Arbetsrådet anser för sin

sin del, att en dylik gränsdragning bör ske på det sätt, att från den nya

lagens tillämpningsområde uteslutes arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln

äger tillämpning.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke från den nya lagens tillämpningsområde

borde uteslutas även verksamhet, som bedrives i omedelbar anslutning till

hotell-, restaurang- och kaférörelse. Härigenom skulle man nämligen _ för

konditoriernas del undgå den möjliga tolkningen av den nya lagen, att i ett

konditori, där serveringsverksamheten är den övervägande grenen av rörelsen,

jämväl personalen i tillhörande bageri skulle omfattas av den nya lagen. Vidtagandet

av nu ifrågasatt ändring i lagförslaget synes emellertid möjligen

leda till att vissa arbetstagare, som skulle omfattas av den föreslagna lagen,

komme att bli ställda utanför arbetstidsreglering. Det är nämligen icke helt

uteslutet, att i omedelbar anslutning till hotell- eller restaurangföretag kan

drivas verksamhet av den art, att den icke kan sägas omedelbart ingå i hotelleller

restaurangrörelsen. Örn i dylik verksamhet antalet arbetstagare understiger

fem och den allmänna arbetstidslagen sålunda icke kan tillämpas, skulle

den ifrågasatta ändringen medföra, att nämnda arbetstagare icke omfattades

av bestämmelserna i den nya lagen.

Därest, såsom ovan förordats, i lagen införes undantag för arbete, varå

arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning, skulle uppnås den ur prak

fisk synpunkt viktiga fördelen, att i ovan omförmälda kombinerade rörelser

detaljhandelsverksamheten alltid skulle falla under arbetstidslagen för detaljhandeln,

under det att verksamheten i serveringen principiellt skulle omfattas

av bestämmelserna i den nya lagen.

Även med den här föreslagna gränsdragningen mellan den nya lagen och

övriga arbetstidslagar kan det dock i vissa fall uppstå tveksamhet örn vilken

lag som är att tillämpa i det särskilda fallet. I dylika fall torde det fa ankomma

på arbetsrådet att utstaka gränserna mellan de olika arbetstidslagarna,

därvid rent praktiska synpunkter synas böra bli utslagsgivande.

I anledning av socialstyrelsens uttalande, att restaurang- eller kaféverk

samhet, som bedreves inom eller i samband med industriellt företag eller

trafikföretag men icke vore att anse som självständigt företag, i avseende å

lagstadgad arbetstidsreglering syntes böra följa den för den huvudsakliga

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

rörelsen gällande arbetstidslagen säger sig arbetsrådet för sin del anse, att

jämväl i ett sådant fall serveringspersonalen borde falla under den nya lagen.

Handelns arbetsgivareorganisation och Sveriges konditor-förening yrka,, att

från lagens tillämpningsområde skall undantagas arbete, varå arbetstidslagen

för detaljhandeln äger tillämpning samt i omedelbar anslutning till hotell-,

restaurang- och kaférörelse utövad verksamhet.

Beträffande undantagsbestämmelserna i 1 § andra stycket socialstyrelsens

förslag yttrar riksförsäkringsanstalten:

Såsom undantaget från lagens tillämpning har i paragrafens andra stycke

bland annat upptagits arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det

icke kan förläggas till bestämda tider. Yrkesinspektrisen har i yttrande till anstalten

framhållit, att denna undantagsbestämmelse i en speciallag kan verka

förvillande. Socialstyrelsen har också varit tveksam rörande dess införande

i lagen. Anstalten får för sin del föreslå, att undantaget utelämnas i händelse

en särskild arbetstidslag på området utfärdas.

Från lagens tillämpning har även undantagits »skeppstjänst, som omförmäles

i sjöarbetstidslagen». Motsvarande undantag i arbetstidslagen för detaljhandeln

har avfattningen: »arbete, varå sjöarbetstidslagen äger tillämpning».

I betänkandet förklaras, att med den från detaljhandelslagen avvikande

avfattningen avsetts att förekomma tillämpning av den nya lagen å skeppstjänst,

som är undantagen från sjöarbetstidslagen. Det torde kunna ifrågasättas,

huruvida undantaget verkligen bör givas denna större omfattning. Örn

emellertid så anses påkallat, synes det lämpligare, att undantagsbestämmelsen

gives följande avfattning: »arbete, som enligt sjöarbetstidslagen är att hänföra

till skeppstjänst».

Beträffande lagens tillämpningsområde bör — liksom fallet är i

allmänna arbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln — till en början

fordras att fråga är örn en rörelse. Detta har kommit till uttryck i första stycket

av förevarande paragraf. I fråga örn tolkningen av bestämningen rörelse synes

arbetsrådets praxis beträffande motsvarande spörsmål inom områdena för allmänna

arbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln böra vara vägledande.

De slag av rörelse, för vilka lagen skall gälla, angivas — i överensstämmelse

med uttryckssättet i allmänna arbetstidslagen 1 § andra stycket k) —

med orden hotell-, restaurang- och kaférörelse. Den exemplifiering av dylika

rörelser, som förekommer i socialstyrelsens skrivelse, synes mig ägnad att

underlätta en riktig tolkning av begreppet.

Beträffande den med hänsyn till antalet arbetstagare gjorda begränsningen

av lagens tillämpningsområde får jag hänvisa till vad jag tidigare härom

yttrat.

Under lagens tillämpningsområde skall enligt socialstyrelsens förslag falla

jämväl i omedelbar anslutning till rörelse, varå lagen är tillämplig, utövad

annan verksamhet, vilken ej bedrives såsom självständigt företag. Såsom

arbetsrådet påpekat kan frånvaron av sådant stadgande föranleda, att arbetstagare,

som äro sysselsatta i verksamhet, vilken bedrives i anslutning till

hotell- eller restaurangföretag, eljest skulle bliva ställda utanför arbetstids
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

reglering. På grund härav och då de praktiska olägenheterna av stadgandet

i huvudsak torde bortfalla, därest, såsom jag i det följande ämnar föreslå,

arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning, undantages

från lagens tillämpning, upptager departementsförslaget nämnda stadgande i

den av socialstyrelsen föreslagna lydelsen.

I andra stycket av förevarande paragraf uppräknas olika slag av arbeten,

som skola vara helt undantagna från lagens tillämpning.

Undantagen under a) för arbete, som utföres under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets

anordnande, samt under b) för arbete, som till sin natur är så oregelbundet,

att det icke kan förläggas till bestämda tider, vilka undantag äga motsvarighet

i allmänna arbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln, torde böra

upptagas i förevarande lag, även örn de här sällan komma att få betydelse.

— Undantaget under c) för arbete, som bedrives av staten, har i enlighet

med en för arbetstidslagarna i vårt land allmänt gällande regel

upptagits även i förevarande lag. — Under d) har undantagits arbete,

som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller

utbildning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov. Ett likalydande

undantag finnes i allmänna arbetstidslagen. — Under e) har i

socialstyrelsens förslag undantagits husligt arbete i arbetsgivarens hushåll.

Den genom bestämningen »i arbetsgivarens hushåll ) gjorda preciseringen har,

enligt vad socialstyrelsen upplyser, tillkommit med hänsyn till att den verksamhet,

som avses i förevarande lag, i väsentlig män lärer kunna betecknas såsom

husligt arbete. Undantagsbestämmelsen är emellertid överflödig, enär de,

som äro anställda i arbetsgivarens personliga hushåll, falla utanför lagen på

den grund att de icke ha sin verksamhet i någon rörelse. De av socialstyrelsen

såsom förebild åberopade undantagsbestämmelserna för husligt arbete i lantarbetstidslagen

och arbetstidslagen för detaljhandeln, avse allenast husligt

arbete, som utföres i jordbruksdrift respektive detaljhandelsrörelse. Nu ifrågavarande

undantag har därför utgått i departementsförslaget. I stället härunder

e) införts undantag för arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln

äger tillämpning. Beträffande behövligheten av ett sådant undantagsstadgande

får jag hänvisa till den klarläggande redogörelse därför, som lämnats av arbetsrådet

i dess remissyttrande. Tilläggas må allenast att enligt arbetstidslagen

för detaljhandeln är från tillämpning av nämnda lag undantaget sådant

arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra

till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att arbetstagaren

uteslutande sysselsättes med nämnda arbete eller endast undantagsvis deltager

i arbete, å vilket lagen äger tillämpning. — Slutligen har under f) i departementsförslaget

— i likhet med enligt socialstyrelsens förslag — skeppstjänst

undantagits. Då nämnda undantag är avsett att gälla oberoende av huruvida

skeppstjänsten regleras av sjöarbetstidslagen eller ej, torde, till undvikande av

missförstånd härutinnan, hänvisning till sjöarbetstidslagen icke böra ske i någon

form.

Socialstyrelsen har i motiveringen till sitt förslag tagit upp frågan om tilllämplig

arbetstidslag i det fall att serveringsrörelse bedrives inom ett industri
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

ellt företag eller ett trafikföretag under sådana förhållanden att serveringen

icke kan betraktas som självständigt företag. Av socialstyrelsens härvid gjorda

uttalande synes framgå, att serveringspersonalens arbete ej anses omfattat av

den nu föreslagna lagen utan att serveringsverksamheten enligt socialstyrelsens

mening bör följa den för den huvudsakliga rörelsen gällande lagen; dock

bör enligt socialstyrelsens mening förhållandet bedömas annorlunda, där fråga

är örn arbete, som är undantaget från respektive lags tillämpning. Arbetsrådet

har däremot givit uttryck åt den uppfattningen, att jämväl i sådana fall

serveringspersonalen bör falla under den nya lagen för hotell, restauranger

och kaféer. För egen del är jag härutinnan av samma uppfattning som arbetsrådet.

*§■

Socialstyrelsens förslag.

Enligt 2 § socialstyrelsens förslag skall vid tillämpning av lagen såsom

arbetstagare ej räknas: a) medlem av arbetsgivarens familj; b) hovmästare,

kökschef, husfru, restaurangkassörska eller annan befattningshavare i överordnad

ställning; c) bokhållare eller annat kontorsbiträde.

Det har, enligt vad socialstyrelsen uppgiver, ifrågasatts att icke undantaga

medlemmar av arbetsgivarens familj och övriga i 2 § uppräknade personer

från lagen i dess helhet utan endast från dess efterföljande bestämmelser,

varav skulle följa, att nämnda kategorier skulle inräknas i arbetstagarantalet

såsom avgörande för lagens tillämplighet men vara undantagna från lagens

skyddsbestämmelser. Tvekan örn lämpligheten därav hade emellertid yppats

med hänsyn till den mycket ofta osäkra och varierande förekomsten av familjemedlemmar.

Socialstyrelsen hade därför stannat för att helt undantaga dem

från lagens tillämpning.

Beträffande de i 2 § under b) och c) upptagna undantagen anför socialstyrelsen:
Beträffande

de under b) uppräknade olika befattningshavarna må framhållas,

att man med orden »eller annan befattningshavare i överordnad ställning»

icke velat säga, att samtliga de uppräknade under alla förhållanden skola

anses såsom överordnade, utan att de och eventuellt andra befattningshavare

skola vara undantagna från lagens tillämpning endast under den förutsättningen,

att de i de särskilda fallen verkligen intaga en överordnad ställning.

Särskilt torde detta vara att beakta i fråga om restaurangkassörskoma och

med dem likställda befattningshavare, som huvudsakligen ha att öva kontroll

å de varor, som inbäras till servering.

I överensstämmelse med lantarbetstidslagen och i viss likhet med allmänna

arbetstidslagen men med avvikelse från detaljhandelslagen har i denna paragraf

från lagens tillämpning undantagits bokhållare eller annat kontorsbiträde.

Någon utredning örn dessa sannolikt relativt fåtaliga arbetstagares arbetstidsförhållanden

föreligger icke, och några yrkanden örn deras inbegripande

under arbetstidsregleringen ha ej heller, såvitt styrelsen har sig bekant, blivit

framställda. För övrigt torde det vara tvivelaktigt, örn en arbetstidsbegränsning

enligt 8-timmarsprincipen skulle vara önskvärd för här ifrågavarande

personal, vilkens arbetstid sannolikt, liksom kontorsbiträdenas inom andra

företag, i regel torde understiga 8 timmar örn dagen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

47

Yttrandena.

1 ’] ä ns t e mann a förbundet för hotell och restauranger, i vars yttrande Sveriges

restaurangkassörskeförening, Sveriges hovmästares förening och Sveriges kökschefers

förening instämma, förmenar, att jämväl personal i överordnad ställning

borde omfattas av lagens bestämmelser. Den överordnade personalen

hade lika lång eller mången gång till och med längre arbetstid än arbetarpersonalen.

Erfarenheten hade visat, att dessa grupper icke kunnat förhandlingsvägen

vinna anständiga och tidsenliga arbetstidsförhållanden, och förbundet

funne därför nödvändigt, att deras rimliga och rättmätiga krav på dräglig

arbetstid erhölle lagens stöd. I varje fall vore formuleringen av det i 2 §

under b) upptagna undantaget olyckligt, då man, såsom av socialstyrelsens

motivering framginge, icke avsett att utsäga, att samtliga de uppräknade befattningshavarna

under alla förhållanden skulle anses som överordnade utan

att de och eventuellt även andra befattningshavare skulle vara undantagna från

lagens tillämpning endast under förutsättning att de i de särskilda fallen

verkligen intoge en överordnad ställning. — Jämväl Daco motsätter sig undantagsbestämmelsen

för befattningshavare i överordnad ställning och framhåller,

att därav komme att följa en icke önskvärd uppdelning av tjänstemannapersonalen.

Enligt Dacos mening borde lagstiftningen omfatta hela ifrågavarande

näringsgren med undantag för medlemmar av arbetsgivarens familj, företagsledare

samt bokhållare och andra kontorsbiträden. Vad beträffade de två

sistnämnda grupperna borde dessa undantagas av den anledningen att deras

arbetstidsförhållanden eljest säkerligen skulle avsevärt försämras.

Föreningen allmännyttiga kafébolag anser, att småföretagen inom restaurangnäringen

till sin karaktär ägde sådan likhet med familjeföretagen inom

detaljhandelsbranschen, att i den nu föreslagna lagen medlemmarna av arbetsgivarens

familj borde, liksom i arbetstidslagen för detaljhandeln, medräknas

i arbetstagarantalet.

I flera remissyttranden har erinran framställts mot att restaurangkassörska

upptagits bland de från lagens tillämpning undantagna kategorierna.

Sålunda framhåller riksförsäkringsanstalten, att restaurangkassörskorna

i allmänhet icke torde intaga en överordnad ställning. Anstalten åberopar att

vid den av socialstyrelsen föranstaltade undersökningen rörande arbetstidsförhållandena

för hovmästare, kökschefer och kassörskor mindre än en fjärdedel

av de därvid tillfrågade kassörskorna uppgav sig utöva jämväl arbetsledning,

medan det övervägande antalet utförde enbart kontrollarbete. Med

hänsyn därtill borde enligt anstaltens mening restaurangkassörska icke särskilt

nämnas bland exemplen på befattningshavare i överordnad ställning.

Arbetsrådet anför, att i 2 § under b) borde upptagas allenast befattningshavare,

som nästan undantagslöst innehade överordnad ställning. Enär så

icke torde vara förhållandet med restaurangkassörska, föreslår arbetsrådet,

att denna kategori av befattningshavare uteslutes ur uppräkningen av undantagna

befattningshavare. Jämväl landsorganisationen anser — med instämmande

av Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund — att restaurangkassörska

icke bör upptagas i exemplifieringen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Riksförsäkringsanstalten uttalar, att ej heller kontorspersonalen bör undantagas

från lagens tillämpning. Kontorspersonalen inom ifrågavarande arbetsområde

hade ofta en ganska lång arbetstid, sannolikt överstigande åtta timmar

för dag. I många fall handhade restaurangkassörska uppgifter, som på

andra håll utfördes av bokhållare eller annat kontorsbiträde, varför gränsen

mellan de olika yrkeskategorierna vore svår att draga. Yad sålunda framhållits

gällde dock enligt anstalten övervägande de mindre företagen inom branschen.

Yad beträffar det under a) upptagna undantaget för medlem av

arbetsgivarens familj har det avgörande jag tidigare träffat angående

antalet arbetstagare, som bör finnas inom ett företag för att lagen skall bliva

tillämplig å detsamma, skett med utgångspunkt från att medlemmar av arbetsgivarens

familj icke skulle medräknas i arbetstagarantalet. Yrkandet örn

formulering av undantagsbestämmelsen till överensstämmelse med motsvarande

stadgande i arbetstidslagen för detaljhandeln bör därför icke föranleda

någon åtgärd.

1 fråga om undantaget under b) för vissa överordnade befattningshavare

tala för ett dylikt undantagsstadgande samma skäl som legat

till grund för att ett likartat stadgande införts i allmänna arbetstidslagen,

lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln. Med hänsyn till att

restaurangkassörskorna i åtskilliga fall icke torde utöva några arbetsledande

funktioner böra emellertid nämnda befattningshavare ej medtagas i exemplifieringen

av befattningshavare i överordnad ställning, vilken, såsom arbetsrådet

anfört, bör omfatta endast befattningshavare, som nästan undantagslöst inneha

överordnad ställning.

Yidkommande slutligen det under c) upptagna undantaget för bokhållare

eller annat kontorsbiträde må framhållas att, då i allmänna

arbetstidslagen undantag stadgats för bokhållare eller därmed jämställd person,

sådana befattningshavare i hotell- eller restaurangrörelse hittills icke

varit underkastade arbetstidsreglering. Det synes vara angeläget att undantagsbestämmelserna

i nu förevarande lag i görligaste mån bringas i överensstämmelse

med motsvarande undantag i allmänna arbetstidslagen. De i hotelleller

restaurangrörelse anställda torde icke i fråga örn arbetstidsförhållandena

intaga en sådan särställning, jämförd med många andra kontorsbiträden, att

tillräcklig anledning föreligger att låta nu förevarande undantag utgå.

2 § departementsförslaget är avfattad i överensstämmelse med nu anförda

synpunkter.

5 §■

Socialstyrelsens förslag:.

3 § i socialstyrelsens förslag överensstämmer i huvudsak med samma

paragraf i allmänna arbetstidslagen och innehåller föreskrifter därom, att

arbetsrådet på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller

den, vars rätt därav berördes, hade att dels med rättsligt bindande verkan avgöra,

örn lagen ägde tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare, dels ock

i andra fall avgiva utlåtanden i frågor rörande lagens tillämpning. Tillika

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

föreslås i en nied motsvarande stadgande i allmänna arbetstidslagen likalydande

bestämmelse skyldighet för domstol, där mål, som är beroende av fråga om

lagens tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare, är anhängigt, att

på parts begäran eller eljest örn det finnes nödigt hänskjuta frågan till arbetsrådet

och uppskjuta målets avgörande tills rådets beslut inkommit.

Denna paragraf har avfattats helt i saklig överensstämmelse med socialstyrelsens

förslag.

4 §■

Socialstyrelsens förslag.

Huvudbestämmelserna örn den ordinarie arbetstiden innehållas i 4 §

socialstyrelsens förslag. Enligt nämnda paragraf må arbetsgivare icke använda

arbetstagare till arbete under längre tid än att arbetstiden, raster

oräknade, under loppet av tre kalenderveckor komme att uppgå till 144

timmar; för arbetstagare, som hade att direkt betjäna allmänheten, finge

dock arbetstiden under sådan tidrymd uppgå till 153 timmar. Emellertid

finge ej arbetstiden under något kalenderdygn för någon arbetstagare överskrida

11 timmar.

Socialstyrelsen påpekar i sin motivering, att det syntes omöjligt att följa

den i kollektivavtalen förekommande praxis att vid bestämmande av arbetstiden

utgå från viss bruttoarbetstid. En sådan reglering, som vore främmande

för de hittills utfärdade arbetstidslagarna, skulle innebära en begränsning

ej blott av arbetstiden utan även av rasterna.

Det torde enligt socialstyrelsens mening ej kunna ifrågasättas någon förändring

av arbetstidens längd för de personalgrupper, som nu inbegrepes

under den allmänna arbetstidslagen, d. v. s. köks- och övrig s. k. ekonomipersonal

i de större företagen. Emellertid finge genom den lagstadgade

arbetstidsregleringens utsträckande till ett stort antal mindre företag, som för

närvarande folie utanför nämnda lag, en talrik grupp av sådan personal sin

arbetstid avsevärt förkortad.

Beträffande arbetstiden för den del av personalen, som hade att direkt

betjäna allmänheten, anför socialstyrelsen:

Bland de arbetstagare, som utan hänsyn till företagens storlek nu falla

utom allmänna arbetstidslagens tillämpning, d. v. s. de som ha att direkt

betjäna allmänheten, torde flertalet utgöras av serveringspersonal, men i

hotellföretagen förekommer även ett avsevärt antal andra arbetstagare, som

äro att hänföra hit, t. ex. städerskor, vaktmästare och hisspojkar. Denna

grupp, »serverings- och hotellpersonal», har enligt såväl kollektivavtal som

iakttagelser vid gjorda undersökningar ganska växlande arbetskdsförhållanden.

Sålunda skall enligt 1943 års avtal mellan Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranter samt restauranternas arbetsgivareförening, å ena

sidan, och Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund, å andra sidan,

(stora hotell- och restaurangavtalet) arbetstiden för nämnda personal i hotelloch

restauranger uppgå till 177 timmar per tre veckor, däri inräknat måltidsraster

örn sammanlagt 2272 timmar. Enahanda bestämmelser rörande

arbetstiden ha numera införts i avtalet mellan nämnda personalförbund samt

kafé- och restaurangaktiebolaget Norma. För hotell med i regel högst fem

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 218. silo u 4

Departe
ments
chefen.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

anställda medgiver stora hotell- och restaurangavtalet per tre veckor och med

sammanlagd rastetid av 22lli timmar en arbetstid av 186 timmar. I kaféföretag

skall enligt samma avtal serveringspersonalens arbetstid per två veckor

uppgå till 118 timmar inklusive raster utan angiven tidslängd. Med nu

nämnda arbetstidsbegränsning för kaféföretag överensstämmer avtalet mellan

Stockholms kaféidkareförening, å ena, samt Sverges hotell- och restaurangpersonals

förbund, å andra sidan. Enligt en del avtal, som träffats mellan

medlemmar av Sveriges kafé- och konditoriägareförbund samt omförmälda

personalförbund, tillämpas en arbetstid för två veckor av 120 timmar; jämväl

i dessa fall inbegripas i arbetstiden raster utan angiven tidslängd. Med hänsyn

till att stora hotell- och restaurangavtalet för sådan personal i kaféföretag,

som faller under allmänna arbetstidslagen och sålunda har en nettoarbetstid

per vecka av 48 timmar, stadgar en bruttoarbetstid av 51 timmar,

synes man ha anledning att i de här åsyftade fallen, där viss rastetid ej finnes

angiven, beräkna denna till tre timmar i veckan. Den genomsnittliga nettoarbetstiden

per vecka för serverings- och hotellpersonal skulle sålunda i dessa

fall kunna upptagas till respektive 51,3; 54,s; cirka 56,o samt cirka 57,o

timmar.

Vid den tidigare omtalade undersökningen rörande arbetstidsförhållandena

år 1937, vilken i främsta rummet avsåg större företag, fann socialstyrelsen

serveringspersonalens faktiska bruttoarbetstid per vecka genomsnittligt uppgå

till 60 timmar enligt arbetsgivarsidans och 63 timmar enligt arbetstagarsidans

skriftliga uppgifter. Den kortaste arbetstiden var 56 respektive 60

timmar (i folkrestauranger med spriträttigheter) och den längsta 62 (i hotell

med spriträttigheter) respektive 77 timmar (i »övriga hotell och pensionat»)

Den likaledes tidigare omtalade individuella enquéten, väsentligen avseende

mindre företag, gav i fråga örn motsvarande arbetstid, genomsnittligt beräknad

med hänsyn till antalet olika grupper av företag, ett resultat av 68,3

timmar med arbetstider varierande mellan 46 timmar (i två hotell) och 85

(i fem kaféer). För hotellpersonal uppgavs av arbetsgivarna vid den skriftliga

enquéten den genomsnittliga bruttoarbetstiden uppgå i hotell med spriträttigheter

till 62 och i övriga hotell och pensionat till 64 timmar; enligt uppgifter

från arbetstagarna uppgingo motsvarande tidsmått till 71 och 93.

Beträffande slutligen den senaste, i början av år 1943 företagna undersökningen

rörande arbetstiden i ett antal mindre företag torde kunna sägas,

att densamma i åtskilliga fall givit vid handen en skäligen lång arbetstid.

Sålunda förekommo i mer än en tredjedel av de inom östra och södra yrkesinspektrisdistrikten

besökta kaféföretagen bruttoarbetstider, som överskredo

10 timmar om dagen. Bastetidens längd synes, såsom tidigare i viss mån berörts,

ej vid någon av de här åsyftade undersökningarna ha utrönts, men

sannolikt är, att nämnda tid oftast varit ganska obestämd. Såsom förut anförts

i fråga örn kaféföretag, bundna av vissa kollektivavtal, torde rastetiden i

här ifrågavarande företag sannolikt ej uppgå till mer än en halv timme i

medeltal per dag. Nettoarbetstiden per vecka skulle sålunda enligt nämnda

undersökningar för serverings- och hotellpersonal i talrika företag, särskilt

mindre sådana, närma sig eller överskrida 60 timmar.

Med hänsyn till vad nu anförts skulle tydligtvis en förkortning av nettoarbetstiden

för serverings- och hotellpersonal till 48 timmar i regel innebära

en synnerligen kraftig reform, som med all sannolikhet på många håll skulle

leda till allvarliga olägenheter. En del mindre företagare skulle antagligen

med hänsyn till de kostnader och svårigheter en för arbetstidsinskränkningens

genomförande erforderlig ökning av personalen komme att medföra finna sig

nödsakade att nedlägga rörelsen eller att förkorta tiden för öppethållande —

åtgärder, som både skulle vara förlustbringande för företagaren och i viss

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

51

mån även för personalen samt besvärande för allmänheten. I betraktande av

dessa menliga följder av en övergång till 8-timmarsdagen har styrelsen ansett

sig böra, åtminstone som en övergångsform, ifrågasätta en något längre

arbetstid för den allmänheten direkt betjänande personalen än för ekonomipersonalen.

Oskäligt skulle kanske med hänsyn till nu tillämpade arbetstider

ej vara att för den förra personalgruppen föreslå en nettoarbetstid för vecka

av 54 timmar. Styrelsen har emellertid icke ansett sig kunna förorda en arbetstid,

som skulle överskrida de tider, vilka, av förut omnämnda kollektivavtal

att döma, nu gälla för betydande grupper av arbetstagare inom ifrågavarande

näringsgren. Styrelsen har sålunda i sitt föreliggande lagförslag

funnit skäligt att för de allmänheten direkt betjänande arbetstagarna stanna

vid en nettoarbetstid per vecka av 51 timmar.

Enligt 4 § andra stycket i allmänna arbetstidslagen äger arbetsgivaren

att i fråga örn regelbundet skiftarbete avvika från de i paragrafens första

stycke angivna reglerna för 8-timmarsdagens tillämpning, såvida därigenom

icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för högst tre veckor, än som

motsvarar 48 timmar i veckan. Av denna möjlighet att vid skiftarbete ordna

arbetet för längre tid än en vecka lia arbetsgivarna inom hotell-, restaurangoch

kafénäringen med hänsyn till de i regel långa tiderna för öppethållande

i stor utsträckning begagnat sig. Mot en sådan anordning av arbetstidsförhållandena,

som för övrigt sanktionerats genom de förut berörda kollektivavtalen,

synas arbetstagarna ej ha något väsentligt att erinra.

Socialstyrelsen föreslår sålunda, såsom nämnts, att nettoarbetstiden för

tre veckor upptages till 144 timmar såsom den primära begränsningen och till

153 timmar för de arbetstagare, som hade att direkt betjäna allmänheten.

Vidare föreslås — till förekommande av oskälig arbetsanhopning — att nettoarbetstiden

per kalenderdygn begränsas till 11 timmar för samtliga arbetstagare.

Yttrandena.

I remissyttrandena ha framställt yrkanden såväl örn kortare ordinarie arbetstid

än den av socialstyrelsen föreslagna för de arbetstagare, som ha att direkt

betjäna allmänheten, som om längre sådan tid.

Yrkanden om kortare arbetstid lia framställts av riksförsäkringsanstalten,

Daco och tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger.

Riksförsälcringsanstalten har, såsom förut nämnts, föreslagit, att arbetstidsregleringen

skulle begränsas till företag med flera än fyra arbetstagare. Då

de skäl, som av socialstyrelsen anförts för en något längre arbetstid för dem,

som ha att direkt betjäna allmänheten, än för övriga arbetstagare, övervägande

hade betydelse beträffande mindre företag, men dessa vid bifall till anstaltens

nyssnämnda förslag skulle i avsevärt större omfattning än socialstyrelsen

föreslagit lämnas utanför arbetstidsregleringen, försvagades därför i betydande

mån skälen för införandet av en längre arbetstid för de allmänheten

direkt betjänande arbetstagarna. Anstalten anmärker i samband därmed, att

socialstyrelsen vid beräkning av de nu tillämpade nettoarbetstiderna för serverings-

och hotellpersonal syntes lia kommit till väl höga värden, beroende

därpå att den sammanlagda rastetiden beräknats till endast tre timmar i veckan,

medan rastetiden i regel torde få upptagas till en betydligt högre siffra,

sannolikt till minst sex timmar i veckan.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger, i vars yttrande Sveriges

restaurangkassörskeförening, Sveriges hovmästares förening och Sveriges kökschefers

förening instämma, anser arbetet inom förevarande näringsgren vara

i flera avseenden av sådan art, att man snarare borde överväga att lagfästa en

kortare arbetstid än den eljest vanliga. Arbetet vore nämligen ytterst nervöst

och enerverande och utfördes därtill i bullrande lokaler, ofta rökiga och

kanske utan tillgång till annat än artificiellt ljus. Då därtill lades den ofta

förekommande osedvanligt långa arbetstiden under ett dygn, arbetets ojämna

fördelning över arbetstiden med stundtals oerhörda rusningar, som krävde

en arbetsintensitet långt över vad som vore rimligt, samt den ofta alltför korta

vilotiden mellan arbetets slut ena dygnet och dess början nästa dygn, syntes

det förbundet uppenbart, att frågan örn kortare arbetstider borde övervägas.

Förbundet framhåller vidare, att påståendet att en avsevärd del av bruttoarbetstiden

utgjordes av enbart beredskap icke vore med verkliga förhållandet

överensstämmande såvitt anginge någon av de grupper förbundet representerade.

Yrkanden örn längre arbetstid än den föreslagna ha framställts av

statskontoret, svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation,

Göteborgs kafé- och restaurangförening samt Sveriges konditor-förening.

Statskontoret anser den lagstadgade arbetstiden icke böra vara lägre än

den i kollektivavtalen medgivna högsta arbetstiden eller åtminstone endast

mycket obetydligt understiga densamma. En sådan anknytning syntes desto

mera ofrånkomlig som avtalens maximala arbetstider gällde de mindre företagen,

vilka torde ha de största svårigheterna att anpassa sig efter ändrade

arbetstidsförhållanden. En så väsentligt förkortad arbetstid som den av

socialstyrelsen föreslagna torde enligt statskontorets mening icke kunna

genomföras utan att allvarligt äventyra de mindre företagens existensmöjligheter.

Statskontoret föreslår därför, att den ordinarie arbetstiden för berörda

personalkategori bestämmes till (3 X 56 =) 168 eller åtminstone (3 X 54 =)

162 timmar för en period örn tre veckor.

Sveriges konditor-förening uttalar, att några olägenheter icke skulle uppkomma,

därest den nya lagen föreskreve en arbetstid av 162 timmar per tre

veckor. Visserligen skulle den minoritet av anställda, som följde stora hotelloch

restaurangavtalet, därigenom få kortare arbetstid än den lagstadgade,

men denna omständighet kunde icke betecknas såsom någon olägenhet för

vare sig dessa eller några andra. Däremot skulle därigenom möjliggöras en

smidigare anpassning till lagens regler för de minsta arbetsgivarna, där den

längsta faktiska arbetstiden för närvarande torde förekomma.

I anledning av att raster icke skola inräknas i den föreslagna

arbetstiden påpekar arbetsrådet, att rådet vid tillämpningen av allmänna

arbetstidslagen och lantarbetstidslagen tolkat uttrycket rast så, att därmed

förstodes sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet vore på förhand bestämd

och under vilket arbetstagaren fritt förfogade över sin tid och icke vore

skyldig att tvärstanna på arbetsplatsen. Denna tolkning hade numera lag
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

fästs genom uttryckligt stadgande i 1942 års arbetstidslag för detaljhandeln.

Angående motsvarande spörsmål i den nu föreslagna lagen yttrar arbetsrådet:

Av socialstyrelsens betänkande framgår, att nyssnämnda villkor oftast icke

uppfyllas i fråga örn de avbrott i arbetstiden (i regel måltidsuppehåll), som

åtnjutas av arbetstagarna inom hotell-, restaurang- och kafénäringen. På ifrågavarande

område är nämligen arbetet — detta gäller framför allt serveringspersonal

och annan personal, som har att direkt betjäna allmänheten —- ofta ett

passningsarbete, vilket innebär, att måltidsrasterna ofta måste tagas på tid,

som icke på förhand kan bestämmas, och att rasten tillfälligt måste avbrytas

för betjäning av gäster. Följden härav skulle bli att vad som enligt den nya

lagen kommer att räknas som arbetstid är bruttoarbetstiden, eftersom måltidsuppehållen

icke kunna betraktas som raster i lagens mening.

En utväg att undvika ovan angivna, icke önskvärda resultat synes vara, att

man med hänsyn till ovan omförmälda förhållanden för den nya lagens del

vid beräkning av arbetstiden fråndrager såväl rast som uppehåll i arbetet för

intagande av måltid. I sådant syfte kunde uttrycket »raster oräknade» i 4 §

ändras t. ex. till »raster och måltidsuppehåll oräknade». Måltidsuppehåll

skulle då i motsats till rast innebära sådant avbrott i arbetstiden, under vilket

arbetstagare för iakttagande av passningstjänst är skyldig att tvärstanna på

arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet.

Det föreslagna stadgandet att arbetstiden icke för något dygn må

överstiga 11 timmar har föranlett uttalanden i flera remissyttranden.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt restauranternas

arbetsgivareförening framhålla, att en dylik begränsning, vilken icke

förekomme i det med personalförbundet träffade riksavtalet, skulle i tillämpningen

vålla betydande svårigheter. Det vore nämligen nödvändigt för en

rationell uppbyggnad av ett treveckors arbetstidsschema att ha möjlighet att

åtminstone under ett, ej sällan under flera dygn utsträcka nettoarbetstiden

till mer än elva timmar. Även för de anställda skulle bestämmelsen medföra

olägenheter, i det att den ofta komme att hindra en för dem lämplig anordning

av fritiden. Vidare påpekas, att det här vore fråga örn arbete med regelbunden

skiftindelning och att för dylikt arbete i allmänna arbetstidslagen

någon dygnsmaximering icke ansetts erforderlig. Det hemställes därför, att

ifrågavarande bestämmelse måtte utgå ur förslaget.

Kommerskollegium hänvisar till de synpunkter, som sålunda anföras från

arbetsgivarhåll mot bestämmelsen. Kollegium vore givetvis icke i tillfälle att

kunna bedöma, huruvida en större rörlighet i fråga om arbetstidens fördelning

än som med den ifrågasatta maximeringen vore möjlig att genomföra,

kunde vara behövlig för vissa av här ifrågakommande företag. Det syntes

dock kollegium som örn man vid en provisorisk lagstiftning som den nu ifrågasatta

icke borde gå utöver de krav, som allmänna arbetstidslagen stadgat i

fråga örn skiftindelat arbete.

Jämväl svenska arbetsgivareföreningen motsätter sig ifrågavarande stadgande

under åberopande av att en arbetstidsbegränsning per dygn av arbetsorganisatoriska

skäl icke vore möjlig att genomföra på det område, som den

föreslagna lagstiftningen skulle omfatta.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

Med hänsyn till de speciella förhållandena inom hotell-, restaurang- och

kafénäringen bör den ordinarie arbetstiden i lagen fastställas icke för vecka

utan för en längre period, lämpligen om tre veckor.

I de inom branschen tillämpade kollektivavtalen beräknas maximiarbetstiden

brutto, därvid måltidsrasternas genomsnittliga längd i samband därmed

angivas. Ett sådant beräkningssätt är, såsom arbetsrådet påpekat, främmande

för de gällande arbetstidslagarna. Intresset av största möjliga likformighet

olika arbetstidslagar emellan talar för att nettoarbetstidssystemet kommer

till användning jämväl i detta sammanhang. Enligt uttrycklig lagbestämmelse

eller hävdvunnen praxis tolkas uttrycket rast så, att dess varaktighet

skall vara på förhand bestämd och att arbetstagaren skall fritt förfoga över

sin tid och icke vara skyldig att kvarstanna på arbetsplatsen. Det torde

mom många företag bereda svårigheter att så ordna måltidsuppehållen att

samtliga nu nämnda förutsättningar äro uppfyllda i avseende å desamma.

Fördenskull torde i lagtexten böra, såsom arbetsrådet föreslagit, angivas att

ej blott raster i den mening detta uttryck äger i arbetstidslagstiftningen utan

även måltidsuppehåll ligga utanför arbetstiden.

lör den personal, vars arbetstidsförhållanden nu regleras av allmänna

arbetstidslagen, bör den omständigheten att nämnda förhållanden hädanefter

komma att regleras av den föreslagna lagen icke medföra någon förändring

av den ordinarie arbetstidens längd. För nämnda personal blir alltså nettoarbetstiden

för tre veckor 144 timmar.

Beträffande den personal, som har att direkt betjäna allmänheten och som

först genom den nu föreslagna lagen skulle få maximiarbetstiden legalt reglerad,

föreslår socialstyrelsen fastställande av en längsta arbetstid örn 153

timmar per tre veckor. Såsom jämförelse må nämnas att motsvarande arbetstid

av socialstyrelsen beräknas utgöra enligt stora hotell- och restaurangavtalet

för serverings- och hotellpersonalen vid restauranger och hotell 163,5 timmar,

därest antalet anställda ej överstiger fem, och eljest 154,5 timmar samt för kaféföretag

168 timmar, enligt avtal för personalen vid kafé- och restaurangaktiebolaget

Norma 154,5 timmar, enligt avtal mellan Stockholms kaféidkareförening

och vederbörande personalförbund 168 timmar samt enligt en del överenskommelser,

som träffats mellan medlemmar av Sveriges kafé- och konditoriägareförbund

samt personalförbundet 171 timmar.

Om hänsyn tages uteslutande till de motiv, vilka förestava den svenska

arbetstidslagstiftningen, saknas enligt min mening tillräcklig anledning att

för nu ifrågavarande personal bestämma annan maximiarbetstid än den enligt

allmänna arbetstidslagen gällande eller, uttryckt för dag, åtta timmar. Den

enda omständighet, som synes mig kunna åberopas i motsatt riktning, är, att

serveringsarbetet påstås vara i hög grad intermittent och medgiva talrika vilopauser.

Detta påstående äger nog sin riktighet beträffande flertalet smärre

kaféföretag, särskilt i mindre befolkningscentra, men å andra sidan torde inom

större företag och överhuvud inom större samhällen arbetet i allmänhet kunna

betraktas som jäktigt och påfrestande.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj-.ts proposition nr 218.

Då jag likväl godtager socialstyrelsens förslag om införande för den allmänheten

direkt betjänande personalen av en något längre arbetstid, beror

detta därpå att, därest arbetstiden fastställdes till 144 timmar för tre veckor,

det icke torde låta sig göra att föreskriva en så kraftig arbetstidsförkortning

för de smärre och mindre bärkraftiga företagen. Man bleve då i stället nödsakad

att begränsa lagens tillämpningsområde antagligen på det satt att företag

med mindre än fyra eller fem anställda folie utanför. Därmed hade emellertid

de företag, som lia de mest otillfredsställande arbetstidsförhallandena, lämnats

orubbade. I sådant läge har det synts mig lända till större gagn för personalen,

sedd som en enhet, örn även företag med 3—4 arbetstagare inrymdes

under lagstiftningen men denna till gengäld sa modifierades i förhållande till

allmänna arbetstidslagen att den ordinarie arbetstiden fastställdes till 153

timmar för tre veckor.

I överensstämmelse med det nu anförda stadgas i 4 § departementsförslaget,

att arbetsgivare icke må använda arbetstagare till arbete under längre tid än

att arbetstiden, raster och måltidsuppehåll oräknade, kommer att under loppet

av tre kalenderveckor uppgå beträffande arbetstagare, som har att direkt

betjäna allmänheten, till 153 timmar och i fråga örn annan arbetstagare till

144 timmar.

Enligt socialstyrelsens förslag må ej arbetstiden under något kalenderdygn

för någon arbetstagare överskrida 11 timmar. Häremot har invänts att det

vore nödvändigt för en rationell uppbyggnad av ett treveckors arbetstidsschema

att ha möjlighet att under ett eller flera dygn utsträcka nettoarbetstiden till

mera än elva timmar. En omständighet, som tyder på att nämnda invändning

icke saknar fog, är, att någon dygnsmaximering icke förekommer i stora hotelloch

restaurangavtalet. Det ligger därjämte med hänsyn till de langa tiderna

för hotellens och restaurangernas öppethållande nära till hands att göra jämförelse

med stadgandet i 4 § andra stycket allmänna arbetstidslagen, enligt

vilket någon dygnsmaximering icke förekommer vid arbete med regelbunden

skiftindelning. Jag har därför ansett mig böra tillmötesgå yrkandena örn

att någon dygnsmaximering icke skall upptagas i lagen. Enär lagen endast ar

avsedd att få, provisorisk giltighet, uppkommer vid tidpunkten för lagens eventuella

förlängning tillfälle att taga frågan under omprövning, därest det skulle

visa sig att frånvaron av nu ifrågavarande bestämmelse föranlett oskälig

arbetsanhopning.

5 §■

Socialstyrelsens förslag.

5 § i socialstyrelsens förslag är indelad i fyra särskilda moment. Den innehåller

dispensbestämmelser.

Enligt 5 § 1 morn. må beträffande rörelse, vari i regel användas högst

fyra arbetstagare, arbetsrådet, där tillämpning av bestämmelse i 4 § skulle

medföra allvarlig olägenhet, bevilja erforderlig eftergift. Socialstyrelsen framhåller

i motiveringen till stadgandet, att de svårigheter, som den lagstadgade

arbetstidsregleringens utsträckande komme att medföra, givetvis måste särskilt

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj-.ts proposition nr 218.

hårt drabba de minsta företagen. Av upplysningar, som inhämtats vid undersökningar

på området, syntes även framgå, att arbetstidsregleringens tillämpning

på en del små hotell och kaféer skulle äventyra deras existens. För att

undvika allvarliga olägenheter i dylika fall hade styrelsen ansett sig böra föreslå

förevarande undantagsbestämmelse.

I 5 § 2 mom. socialstyrelsens förslag, stadgas, att arbetsrådet må, när skäl

därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna arbetstiden, utan att förlängas för viss

längre tidrymd räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda paragraf sägs. Styrelsen

framhåller, att stadgandet till syftet överensstämde med 5 § 1 mom.

allmänna arbetstidslagen samt med hänsyn till ordalydelsen jämväl nära med

motsvarande lagrum i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln.

I olikhet med sistnämnda lagar hade emellertid ej såsom tidrymd för

den genomsnittliga arbetstidens beräknande angivits »ett år» utan i stället

»viss längre tidrymd». Därmed vore avsett att förekomma att den långa tiden

av ett år skulle anses som normal beräkningstid.

Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes

längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet enligt 5 § 3 mom. socialstyrelsens förslag

lämna medgivande därtill. Stadgandet överensstämmer med 5 § 2 mom. lank

arbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln.

Slutligen är i 5 § 4 mom. socialstyrelsens förslag, i likhet med i andra

arbetstidslagar, upptagen en möjlighet för arbetsrådet att medgiva undantag,

då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar

eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle

beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom

komme att oskäligt utsträckas.

Yttrandena.

Föreningen allmännyttiga kafébolag hemställer om sådan omarbetning av

5 §, att dispens må medgivas endast i sådana fall då det för allmänhetens

behov av näringsställe vore oundgängligen nödvändigt. Skulle, såsom föreningen

antager, orden allvarlig olägenhet i 1 mom. syfta på olägenhet för

respektive företagare, vore stadgandet enligt föreningens mening överflödigt,

enär allvarlig olägenhet syntes innefattas i uttrycket särskilda skäl enligt 3

mom. Jämväl riksförsäkringsanstalten anser stadgandet i 1 mom. ej vara erforderligt,

enär det torde kunna anses innefattat i den undantagsbestämmelse,

som meddelats i 3 mom.

Beträffande 2 mom. anför arbetsrådet:

I 5 § 2 morn., som motsvarar 5 § 1 mom. i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen

för detaljhandeln, har såsom tidrymd för den genomsnittliga arbetstidens

beräknande använts uttrycket »viss längre tidrymd» i stället för »ett år»

i sistnämnda båda lagar. Detta har enligt betänkandet skett till förekommande

av att den långa tiden av ett år skulle anses som normal beräkningsgrund.

Arbetsrådet har under sin handläggning av ärenden av här avsedd art enligt

lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln utformat viss praxis,

vilken torde komma att bli vägledande även vid tillämpningen av den nya

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

lagen. Med hänsyn härtill och då det synes önskvärt, att motsvarande stadganden

i arbetstidslagarna så vitt möjligt erhålla samma lydelse, föreslår rådet,

att formuleringen av nämnda lagrum i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen

för detaljhandeln bibehålies i den nya lagen.

Dispensbestämmelserna i 5 § socialstyrelsens förslag äro uppbyggda efter

mönster av lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln. Dock

har i socialstyrelsens förslag tillagts en bestämmelse, som ej återfinnes i de

båda andra lagarna, nämligen att arbetsrådet må beträffande rörelse, vari i

regel användas högst fyra arbetstagare, bevilja erforderlig eftergift, där tilllämpning

av bestämmelse i 4 § skulle medföra allvarlig olägenhet. Denna bestämmelse

har av socialstyrelsen tillagts med hänsyn till att arbetstidsregleringen

komme att särskilt hårt drabba de minsta företagen. Genom att arbetsrådet

äger möjlighet att medgiva utsträckning av arbetstiden, där det finnes

i visst fall av särskilda skäl påkallat, synes rådet besitta en så vidsträckt

dispensrätt att tillräckliga skäl saknas att meddela särskild bestämmelse om

dispensrätt för arbetsrådet i fall då på grund av stadgandet i 4 § allvarlig

olägenhet vållas företag med högst fyra arbetstagare. Något stadgande motsvarande

5 § 1 mom. socialstyrelsens förslag har därför ej upptagits i departementsförslaget.

Beträffande användningen av arbetsrådets dispensrätt då så

finnes påkallat »i visst fall av särskilda skäl» må anmärkas, att dispensrätten

ej bör få så utnyttjas, att lagens huvudregler i väsentlig mån elimineras beträffande

smärre företag. På grund av speciella omständigheter kunna

emellertid vissa företag oförskyllt drabbas betydligt hårdare av arbetstid sregleringen

än andra liknande företag, och dispens bör då kunna ifrågakomma.

Eftersom dispensen i allmänhet innebär en ekonomisk förmån för företagaren

bör emellertid beaktas, att verkan av densamma icke blir den att företagare,

som erhållit dispens, därigenom får ett övertag i konkurrenshänseende gentemot

andra, vilkas arbetstagare lia sin arbetstid reglerad jämlikt lagens huvudregler.

De återstående dispensreglerna i departementsförslaget överensstämma helt

med motsvarande bestämmelser i lantarbetstidslagen (5 §) och arbetstidslagen

för detaljhandeln (likaledes 5 §). Yad arbetsrådet påyrkat har sålunda iakttagits.

I departementsförslaget har därför 5 § givits samma avfattning som

paragraferna med samma ordningsnummer i nyssnämnda båda lagar.

6 §■

Socialstyrelsens förslag.

I 6 § socialstyrelsens förslag avhandlas s. k. nödfallsarbete, d. v. s. rätten att

uttaga särskilt övertidsarbete i mera sällan förekommande nödsituationer.

Socialstyrelsen anmärker, att paragrafen nära överensstämde med motsvarande

bestämmelser i gällande arbetstidslagar.

Socialstyrelsens förslag har i oförändrad avfattning upptagits i departementsförslaget.

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

7 §.

Socialstyrelsens förslag.

Socialstyrelsen redogör under förevarande paragraf, vilken behandlar

frågorna om användning av övertid till förberedelse- och avslutningsarbeten

m. m., om allmänt övertidsarbete och örn skyldighet att utföra övertidsarbete,

för de bestämmelser om övertid, som finnas i gällande kollektivavtal inom

branschen. Härutinnan hänvisas till de uppgifter, som i det föregående lämnats

under rubriken Vissa kollektivavtalsbestämmelser örn lön och arbetstid

för hotell-, restaurang- och kafépersonal. Vidare upplyser socialstyrelsen, att

framställningar örn utsträckt övertid inom nu ifrågavarande bransch enligt 7 §

3 mom. allmänna arbetstidslagen endast ganska sällan inkommit till arbetsrådet.

Med hänsyn till det jämförelsevis begränsade anlitandet av övertidsarbete

inom branschen har det synts socialstyrelsen, som örn man med skäl i fråga

örn förevarande verksamhet skulle kunna i viss mån inskränka de eljest

i lagstiftningen medgivna tiderna för dylikt arbete.

Förevarande paragraf är indelad i fyra moment.

Första momentet motsvarar närmast 7 § 1 mom. i de övriga arbetstidslagarna

och behandlar sålunda förberedelse- och avslutningsarbeten. Där stadgas att

till betjänande av kunder, som vid stängning av serveringslokal befinna sig i

lokalen, samt till sådana förberedelse- och avslutningsarbeten, som för driftens

ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna

arbetstiden, nödigt antal arbetstagare må användas till arbete å övertid under

högst 18 timmar under loppet av tre kalenderveckor, dock icke något dygn

mer än IV2 timme (motsvarande tidslängder utgöra enligt gällande arbetstidslagar

sju timmar i veckan med tillägg i fråga örn arbetstidslagen för detaljhandeln

att övertiden icke något dygn må uppgå till mera än IV2 timme samt

att ordinarie arbetstid och övertid av nu nämnt slag icke utan tillstånd av

arbetsrådet må något dygn överstiga 10 timmar). Socialstyrelsen anför i anslutning

härtill att — ehuru med hänsyn till att arbetstidens längd enligt lagen

avser en tidrymd av tre veckor jämväl för övertidens begränsning upptagits

samma tidrymd — nämnda anordning icke lade hinder i vägen för arbetsgivare,

som så önskade, att beräkna övertiden för kortare tidrymd, exempelvis

en kalendervecka. Med hänsyn till de ändock ofta komplicerade arbetstidsförhållandena

inom hotell-, restaurang- och kaféföretagen har socialstyrelsen ansett

någon begränsning per dygn av den sammanlagda ordinarie arbetstiden och

övertiden icke lämpligen böra upptagas i lagen.

I andra momentet stadgas, att arbetsgivare, som i annat fall än som avses

i 6 § eller nästföregående moment med hänsyn till särskilt förhållande finner

påkallat att använda arbetstagare till arbete å övertid, är därtill berättigad för

högst 27 timmar under loppet av tre kalenderveckor och 150 timmar under

loppet av ett kalenderår (motsvarande tidslängder äro enligt gällande arbetstidslagar

48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor och 200 timmar under

loppet av ett kalenderår).

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må enligt tredje momentet

sådan, dock för högst 100 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas

av arbetsrådet (motsvarande tidslängder utgöra enligt allmänna arbetstidslagen

och arbetstidslagen för detaljhandeln 150 timmar och enligt lantarbetstidslagen

100 timmar).

Fjärde momentet, som är likalydande med 7 § 5 mom. allmänna arbetstidslagen

samt 7 § 4 mom. lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhan

deln, stadgar, att i fråga örn arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som

avses i ifrågavarande paragraf, skall gälla vad därom kan anses med arbetsgivaren

överenskommet, därvid det dock åligger arbetsgivaren tillse, att icke

arbetstagaren genom användande till dylikt arbete utsattes för överansträngning

eller ohälsa.

Beträffande frågan örn intagande i lagen av bestämmelser om raster och

örn natt- och veckoledighet anför socialstyrelsen:

Detaljhandelslagen meddelar i olikhet med allmänna arbetstidslagen och

lantarbetstidslagen bestämmelser örn raster. I stora hotell- och restaurangavtalet

angives, såsom förut berörts, för personal i hotell och restauranger

ett tidsmått för måltidsraster, uppgående till 22‘A timmar per tre veckor. Enahanda

rastetid föreskrives i kafé- och restaurangaktiebolaget Norrnäs tidigare

omförmälda avtal, övriga kollektivavtal inom branschen synas sakna bestämmelser

örn rastetid. Ifrågasatt har varit att i förevarande lag upptaga några

dylika bestämmelser. Socialstyrelsen har emellertid varit tveksam i fråga örn

behovet och lämpligheten av en sådan åtgärd, övergången från brutto- till

nettoberäkning av arbetstidens längd och skyldigheten att anslå arbetstidsschema

(11 § 2 mom.) torde otvivelaktigt komma att framtvinga ett noggrannare

beaktande av rasterna. I 5 § i) lagen om arbetarskydd stadgas, att

»arbetet bör, där dess natur det medgiver, avbrytas genom en eller flera lämpligt

förlagda raster av tillräcklig varaktighet». Enligt samma lags 38 § 4 morn.

äger yrkesinspektionens chefsmyndighet att meddela nödiga föreskrifter till

tryggande av bland annat nu anförda stadgandes iakttagande. Lagstiftning i

ämnet finnes sålunda redan, och yrkesinspektionens organ ha möjlighet att

ordna rasterna efter förhållandena i de särskilda fallen. En i lag närmare

preciserad reglering av rasterna skulle sannolikt medföra olägenheter. Ifrågavarande

företag måste nämligen i stort sett vara beredda att ständigt och oberoende

av växlande publikfrekvens betjäna allmänheten. En sådan beredskap

kan tydligtvis, åtminstone vid de små företagen, endast med svårighet upp

rätthållas, om arbetet skall avbrytas genom allmängiltigt reglerade raster.

Anmärkas må också, såsom förut berörts, att arbetstagarna i dessa företag i

regel intaga sina måltider på arbetsstället, varför en noggrann rastordning icke

för dem har samma betydelse som för arbetarna inom andra verksamhetsgrenar.

Med hänsyn till vad nu anförts har socialstyrelsen icke funnit sig böra i

lagförslaget upptaga några bestämmelser rörande raster.

Ifrågasatt har även varit att i förevarande lag meddela bestämmelser örn

natt- och veckoledighet. Allmängiltiga stadganden i nämnda avseenden finnas

emellertid intagna i arbetarskyddslagen, 5 § k) respektive 1), och gäller jämväl

beträffande dessa stadgandens tillämpning tvångsvis den ovan refererade bestämmelsen

i lagens 38 § 4 mom. Börande nattledighet förekommer ingen bestämmelse

i de förut omniimnda kollektivavtalen. Angående veckoledighet

åter föreskrives i dessa avtal en helledig dag per vecka. Samtliga gällande

svenska arbetstidslagar sakna bestämmelser örn natt- och veckoledighet. Missförhållanden

uti ifrågavarande avseenden torde visserligen förekomma inom

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Marits proposition nr 218.

hotell-, restaurang- och kaféföretagen, men det vill synas, som örn dessa missförhållanden

lämpligen skulle kunna, liksom i fråga örn rasterna, motverkas

genom åtgärder från yrkesinspektionens sida. Beträffande nattledigheten kan

för övrigt nämnas, att åtminstone i ett par fall försök lära ha gjorts att ordna

arbetsskiften på sådant sätt, att tillräcklig nattledighet skulle tillförsäkras

personalen. Dessa försök uppgivas emellerid ej ha uppskattats av personalen,

som i främsta rummet önskade få ledighet under dagen.

Slutligen må beträffande såväl raster som natt- och veckoledighet anmärkas,

att det synes lämpligen kunna ankomma på parternas organisationer

att, där så finnes påkallat, träffa avtal örn kompletterande bestämmelser i berörda

avseenden.

Yttrandena.

Yrkande att samma begränsningar av övertiden skola stadgas som de, vilka

gälla enligt allmänna arbetstidslagen, ha framställts av statskontoret, riksförsäkringsanstalten,

arbetsrådet, kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen,

arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter, restauranternas

arbetsgivareförening, handelns arbetsgivareorganisation, föreningen allmännyttiga

kafébolag och Sveriges konditor-förening.

Riksförsäkringsanstalten åberopar ett uttalande av yrkesinspektrisen, däri

hon säger sig vara av den uppfattningen, att förklaringen till den av socialstyrelsen

åberopade omständigheten att ansökningar örn övertid enligt 7 § 3 mom

allmänna arbetstidslagen för hotell- och restaurangpersonal inkommit till

arbetsrådet endast i ringa utsträckning vore, att lagen till och med på större

arbetsplatser icke helt trängt igenom. Att på grund av arbetsrådets erfarenhet

i nämnda avseende minska rätten till övertid inom detta yrke syntes yrkesinspektrisen

icke vara tillrådligt. Särskilt olämpligt tedde det sig med hänsyn till

att arbetstidsbegränsningen utsträcktes att omfatta nya stora personalgrupper.

Det vore svårt att få en klar uppfattning örn hur arbetstidsbegränsningen

komine att verka för dessa personalgrupper. I varje fall torde det åtminstone

till att börja med bliva nödvändigt att utnyttja övertid. Slutligen påpekar

yrkesinspektrisen, att för närvarande stor brist rådde på arbetskraft, vilket

gjorde sig alldeles särskilt gällande inom detta yrke, speciellt under säsongtider.

I anledning av att socialstyrelsen åberopat, att framställningar om övertid

enligt 7 § 3 mom. allmänna arbetstidslagen endast ganska sällan inkommit

till arbetsrådet genmäler arbetsrådet, att nämnda lag endast omfattade köksoch

ekonomipersonalen inom de större företagen, för vilken personal behovet

av övertid torde vara relativt ringa. I fråga örn socialstyrelsens åberopande

av att vissa kollektivavtal begränsade övertiden till 10 timmar i månaden

framhåller arbetsrådet, att en stor del av arbetstagarna på området icke vore

bundna av kollektivavtal eller av avtal, som begränsade övertiden. Vidare

anför arbetsrådet, att en övergång till den föreslagna arbetstidsregleringen

beträffande de mindre företagen i fråga örn både kökspersonal och serveringspersonal

nödvändiggjorde tillgång till relativt rikligt utmätt övertid med hänsyn

till den i många fall betydande skillnaden mellan den tillämpade faktiska

arbetstiden och den föreslagna ordinarie arbetstiden. Särskilt gällde detta

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

för den övergångstid av tre år, varunder den nya lagen föreslagits äga giltighet.

Begränsades övertiden efter samma grunder som i arbetstidslagen

för detaljhandeln borde övertiden fastställas för arbete enligt 7 § 1 mom.

till 21 timmar under loppet av tre kalenderveckor, dock icke något dygn mer

än IV2 timme, för arbete jämlikt 7 § 2 mom. till 36 timmar under loppet av

tre kalenderveckor och 200 timmar under loppet av ett kalenderår samt för

arbete enligt 7 § 3 mom. till 150 timmar under loppet av ett kalenderår.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter och restauranternas

arbetsgivareförening uttala, att ett genomförande av socialstyrelsens förslag

i denna punkt skulle utan rimlig anledning medföra en högst avsevärd

försämring av företagens möjligheter att utnyttja den tillgängliga ekonomipersonalen

och hindra dess rörelsefrihet vid arbetets fördelning.

Kommerskollegium, anser det icke lämpligt att en provisorisk lagstiftning

som den här ifrågavarande utan nödtvång skärpte restriktionerna i fråga örn

arbetskraftens utnyttjande. Kollegium förordade därför, att samma bestämmelser

rörande rätten att utnyttja personalen till övertidsarbete medgåves i

den nya lagen som i de redan gällande arbetstidslagarna.

Sveriges konditor-förening framhåller, att den av socialstyrelsen åberopade

begränsningen i kollektivavtalen av övertidsarbetet möjliggjorts just därigenom

att kollektivavtalen tilläte en längre ordinarie arbetstid än socialstyrelsen

nu föresloge. Det vore enligt föreningens mening verklighetsfrämmande att

taga en sådan avtalsreglerad inskränkning som utgångspunkt för minskning

av antalet övertidst.immar i enlighet med vad socialstyrelsen föreslagit. Däremot

vore det synnerligen önskvärt för branschen att — icke minst med hänsyn

till den svåra bristen på arbetskraft — övertidsarbete, i likhet med vad

som gällde enligt arbetstidslagen för detaljhandeln, tillätes för minderåriga

inom ramen för arbetarskyddslagen.

Å andra sidan gör Daco gällande, att bestämmelserna örn övertidsarbete

syntes giva väl stort utrymme för arbetsgivaren att uttaga övertid, särskilt

med hänsyn till det uppgivna förhållandet att övertidsarbete icke förekomme

i någon större utsträckning.

Riksförsäkringsanstalten påpekar, att någon inskränkning beträffande minderårigas

användande till övertidsarbete icke föreslagits, delvis måhända på

grund av de avsevärda begränsningarna av övertidsarbetet. De minderåriga

skulle sålunda få användas till dylikt arbete i samma utsträckning som vuxna

arbetare. Detta syntes anstalten icke lämpligt eller påkallat utan borde samma

begränsningar för minderårigas användande till övertidsarbete gälla som

föreskrivits i allmänna arbetstidslagen.

Arbetsrådet föreslår sådan jämkning av ordalagen i 7 § 1 mom. att stadgandet

komme att omfatta jämväl arbete å uteservering.

Beträffande de tider, under vilka annat övertidsarbete än nödfallsarbete

skall få uttagas, har socialstyrelsen, på sätt i det föregående

anförts, föreslagit bestämmelser, som innefatta inskränkningar i förhållande

Departe
ments
chefen.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 218.

till de möjligheter, som allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen och

arbetstidslagen för detaljhandeln erbjuda. Dessa inskränkningar ha motiverats

med att övertidsarbete endast i relativt liten omfattning förekomme

inom branschen. Sålunda hade ansökningar enligt 7 § 3 mom. allmänna arbetstidslagen

endast ganska sällan inkommit till arbetsrådet. Vidare beredde

vissa kollektivavtal endast i begränsad utsträckning möjlighet till uttagande

av övertid.

Socialstyrelsen synes, såvitt den fullständigt redovisat skälen för sitt förslag

till övertidsbestämmelser, ha bortsett från vissa i detta sammanhang ej

oväsentliga faktorer. Den av socialstyrelsen åberopade omständigheten att

ansökningar enligt 7 § 3 mom. allmänna arbetstidslagen endast ganska sällan

inkommit till arbetsrådet torde sålunda ej vara av större bevisvärde, enär

dylika ansökningar måste avse köks- och ekonomipersonal inom de större företagen,

för vilken personal behovet av övertid torde vara relativt ringa. De

av socialstyrelsen åberopade kollektivavtalen med begränsad rätt till uttagande

av övertid omfatta blott en mindre del av arbetstagarna inom näringen

och för övrigt ej heller dem, vilka efter genomförd arbetstidsreglering torde

vara mer än andra i behov av rätt att uttaga övertid, nämligen innehavare av

mindre kaféer, som nu ha längre arbetstid än övriga företagare inom branschen

och som därför bliva underkastade större arbetstidsförkortning än dessa. Överhuvud

kan man, på grund av det samband som råder mellan den ordinarie

arbetstidens längd och behovet av övertid, nu knappast med någon säkerhet

bedöma behovet av övertid vid en arbetstidsreglering. I varje fall intill dess

erfarenhet härutinnan vunnits bör man därför enligt min mening i den nu

föreslagna lagen medgiva rätt till uttagande av samma mått av övertid som

i gällande arbetstidslagar. Därmed vinnes också en i och för sig önskvärd

överensstämmelse mellan de olika arbetstidslagarnas övertidsbestämmelser;

det bortses härvid från att övertiden i förevarande lag bör — såsom socialstyrelsen

föreslagit — beräknas för en jreriod om tre veckor.

Härefter torde böra behandlas frågan om rätten att använda minderåriga

till övertidsarbete. Till en början må erinras örn de gällande

arbetstidslagarnas ställning till denna fråga. Härutinnan gäller att det

enligt allmänna arbetstidslagen visserligen är tillåtet att använda minderåriga,

som fyllt sexton men ej aderton år, till övertidsarbete men att arbetsrådets

medgivande därtill kräves. Lantarbetstidslagen och arbetstidslagen

för detaljhandeln lägga däremot icke hinder i vägen för arbetsgivare att använda

minderåriga till övertidsarbete i samma omfattning som vuxna. Såsom

skäl för den i lantarbetstidslagen förekommande likställigheten mellan minderåriga

och vuxna har anförts, bland annat, att övertidsarbete inom jordbruket

kunde antagas bliva både sällan förekommande och av kortvarig

natur. På det hela taget syntes det huvudsakligen komma att röra sig örn

hjälp vid skördearbete. Dylikt arbete kunde med fog sägas vara ett sådant

arbete, som icke företedde den enformiga sysselsättning i hygieniskt mindre

tillfredsställande omgivningar, som karakteriserade fabriksarbetet och som

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

varit den närmaste anledningen till inskränkningen i avseende å minderårigas

användande till arbete inom industrien (lantarbetstidsutredningens betänkande:

SOU 1935:48, s. 76). — Vid anmälan av 1939 års arbetstidslag för

detaljhandeln anförde föredragande departementschefen, att det syntes med

fog kunna anföras, att arbetet i detaljhandeln och därmed jämställda

företag med hänsyn till den omväxling som i olika hänseenden erbjödes

i stor utsträckning icke vore så uttröttande som det mera enformiga

industriarbetet. Detaljhandelsarbetet torde i följd därav närmare

vara att jämställa med det i lantarbetstidslagen reglerade arbetet än

med industriarbetet. Andra lagutskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen,

ansåg goda skäl tala för att rätten att använda minderårig till övertidsarbete

inom detaljhandeln begränsades i högre grad än som följde av

bestämmelserna i arbetarskyddslagen. Innan slutlig ståndpunkt toges till

detta spörsmål, torde det emellertid böra klarläggas, i vad mån särskilt de

yngsta minderåriga inom detaljhandeln användes till övertidsarbete. Utskottet

ville sålunda icke för det dåvarande föreslå införande i arbetstidslagen

för detaljhandeln av bestämmelser i angivna hänseende.

I nu förevarande ärende har riksförsäkringsanstalten uttalat, att samma

begränsningar för minderårigas användande till övertidsarbete borde gälla som

föreskrivits i allmänna arbetstidslagen.

Enligt min mening kunna vägande skäl anföras för den av riksförsäkringsanstalten

sålunda intagna ståndpunkten. I fråga örn minderåriga arbetstagare

bland köks- och ekonomipersonalen innebär socialstyrelens förslag ett

borttagande av de restriktioner beträffande övertidsarbete, som för närvarande

gälla för dem enligt allmänna arbetstidslagen. Och vad serveringspersonalen

angår bör beaktas dels att den ordinarie arbetstiden är längre än

den för de flesta andra arbetarkategorier fastställda, dels ock att arbetet ofta

är jäktigt och påfrestande samt bedrives i hygieniskt mindre tillfredsställande

lokaler. De särskilda omständigheter, som anförts såsom motiv för att i fråga

örn lantarbete och detaljhandelsarbete i nu ifrågavarande avseende jämställa

vuxna och minderåriga arbetstagare, synas mig därför icke vara för handen

beträffande hotell-, restaurang- och kafépersonal utan synes större anledning

föreligga att jämställa denna personals arbete med industriarbete. Emellertid

skulle sannolikt stora praktiska svårigheter uppkomma för företagarna,

därest minderåriga arbetstagare icke finge i samma utsträckning som vuxna

arbetstagare användas till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, varom

i 7 § 1 mom. socialstyrelsens förslag är fråga. Jag har därför stannat för

att godtaga socialstyrelsens förslag, såvitt avser 7 § 1 morn., men att i fråga

örn minderårigs användande till övertidsarbete enligt 7 § 2 eller 3 mom.

föreslå införandet av samma regler som nu gälla enligt allmänna arbetstidslagen.

Yad här ovan av mig förordats har iakttagits vid avfattningen av 7 § departomentsförslaget.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

8 §■

Socialstyrelsens förslag.

8 § socialstyrelsens förslag innehåller bestämmelser rörande anteckning örn

övertidsarbete m. m. och överensstämmer i sak väsentligen med 8 § allmänna

arbetstidslagen, 8 § lantarbetstidslagen och 10 § arbetstidslagen för detaljhandeln.

Bestämmelsen angående tiden för antecknande av övertidsarbete

har emellertid med hänsyn till övergången till treveckorsperioder för begränsning

av arbets- och övertid i viss mån förändrats. Dessutom har stadgandet

om rätt för arbetstagare att få del av övertidsjournal givits ändrad avfattning.

Sistnämnda ändring hade, enligt vad socialstyrelsen upplyser, tillkommit

för att under berörda rätt inbegripa med övertidsjournal jämställd

handling samt för att bättre tydliggöra sambandet mellan förseelse mot

nämnda stadgande och det i 13 § angivna straffet därför.

Yttrandena.

I anledning av stadgandet i 8 § andra stycket socialstyrelsens förslag

att övertidsjournal sJculle anskaffas av arbetsgivaren erinrar riksförsäkringsans

loiten^ att motsvarande stadgande upptagits i de förslag, som lågo till

grund för 1942 års arbetstidslag för detaljhandeln och lantarbetstidslag,

men att — sedan anstalten anmärkt att, örn det skulle vara någon mening

med en föreskrift av angiven innebörd, denna borde förknippas med straffansvar,

vilket dock icke gärna kunde ifrågakomma — förslagen så ändrats,

att arbetsgivaren borde anskaffa sådan journal. Anstalten anser,- att bestämmelsen

borde antingen helt uteslutas ur en blivande lag eller också givas

samma placering och avfattning som i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen

för detaljhandeln.

Arbetsrådet anför att, då antecknandet av övertid föreslagits skola i regel

ske efter utgången av varje period av tre veckor eller annan tidrymd för

arbetstidens begränsning, sist angivna tidsbestämning torde avse sådana

fall, då arbetsgivaren beräknade arbetstiden exempelvis per vecka eller för

fjortondagarsperiod. Bestämmelsen ägde viss motsvarighet i 7 § 2 mom.

andra stycket allmänna arbetstidslagen, enligt vilket stadgande arbetsgivare

ägde rätt att beräkna övertiden för kortare tidrymd än däri angivna fyra

veckor. Stadgandet i fråga, som sällan torde ha kommit till användning,

hade icke influtit i de senare arbetstidslagarna. Med hänsyn därtill förordade

arbetsrådet, att den i förslaget upptagna bestämmelsen örn antecknande

av övertid för annan period än tre veckor utginge.

De av riksförsäkringsanstalten och arbetsrådet gjorda erinringarna ha

iakttagits vid avfattningen av 8 § departementsförslaget. Genom en del formella

jämkningar har densamma dessutom bringats i närmare överensstämmelse

med motsvarande stadganden i gällande arbetstidslagar.

9 §■

Socialstyrelsens förslag.

Vissa särskilda bestämmelser rörande arbetsrådets handläggning av ärenden

enligt förevarande lag ha upptagits i 9 § socialstyrelsens förslag. Para
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

grafen överensstämmer till innehållet nära med 9 respektive 11 § i lantarbetstidslagen

och arbetstidslagen för detaljhandeln men innehåller dock ej

något stadgande örn förslagsrätt för vissa angivna sammanslutningar i fråga

örn arbetsgivar- och arbetstagarledamöter samt suppleanter för dem. Detta

beror, enligt vad socialstyrelsen upplyser, därpå att arbetsgivarnas sammanslutningar

inom ifrågavarande fack icke tillhöra svenska arbetsgivareföreningen

eller de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd. Styrelsen

säger sig ej finna det påkallat att i likhet med vad som gällde enligt 9 §

allmänna arbetstidslagen begränsa förslagsrätten till sammanslutningar med

visst minsta medlemsantal.

Yttrandena.

Arbetsrådet anmärker rörande detta stadgande:

Jämlikt 9 § skola förslag till ledamöter och suppleanter i arbetsrådet,

utsedda enligt den nya lagen, avgivas av rikssammanslutningar av arbetsgivare

respektive arbetstagare. Dylik bestämmelse återfinnes i allmänna

arbetstidslagen. Enligt senare tillkomna lagar, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen

för detaljhandeln och butikstängningslagen, skola ledamöter utses

efter förslag av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd respektive

landsorganisationen i Sverige. Socialstyrelsens förslag har motiverats

därmed, att arbetsgivarnas sammanslutningar inom här förevarande område

icke tillhöra svenska arbetsgivareföreningen eller förutnämnda förtroenderåd.

Detta förhållande synes dock icke utgöra något avgörande hinder för att införa

samma bestämmelse i fråga örn förslagsrätten som nu gäller enligt de

tre ovan anförda lagarna. Det torde nämligen med säkerhet kunna förutsättas,

att förtroenderådet vid avgivande av förslag kommer att samråda med

arbetsgivareorganisationerna på förevarande område. — Det må därjämte

erinras örn att Kungl. Majit tillkallat en särskild sakkunnig för att verkställa

översyn rörande bestämmelserna örn arbetsdomstolens, arbetsrådets

och försäkringsrådets sammansättning. Då frågan örn sättet för avgivande

av förslag till partsrepresentation i arbetsrådet i sinom tid torde komma att

upptagas i ett större sammanhang, synes lämpligt att i den nya lagen, åtminstone

under dess första giltighetstid, upptaga de bestämmelser som i nu

förevarande avseende finnas i lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln

och butikstängningslagen. I

I anslutning till vad som anförts av arbetsrådet föreslår jag den ändring

i socialstyrelsens förslag, att partsrepresentanter för deltagande i arbetsrådet

vid behandlingen av ärende enligt arbetstidslagen för hotell, restauranger

och kaféer skola utses, en bland personer, föreslagna av de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd, och en bland personer, föreslagna av landsorganisationen

i Sverige.

10 §.

Socialstyrelsens förslag.

10 § 1 mom. socialstyrelsens förslag överensstämmer med motsvarande

lagrum i gällande arbetstidslagar.

10 § 2 mom. överensstämmer fullständigt med 10 § 3 mom. allmänna

arbetstidslagen och i huvudsak med 10 § 2 moni. lantarbetstidslagen och

12 § 2 mom. arbetstidslagen för detaljhandeln. Från sistnämnda två mo
Bihang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 218. sso 44 5

Departe
ments
chefen.

s. 66 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

ment avviker stadgandet därutinnan att de i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen

för detaljhandeln förekommande orden »särskilda svårigheter inom

viss del av riket eller» synts lämpligen kunna utelämnas.

I förevarande paragraf upptagna bestämmelser lia, såsom nämnts, sin

motsvarighet i gällande arbetstidslagar. Väl finner jag det tveksamt, huruvida,

med hänsyn till de möjligheter till lättnader och eftergifter, som stadgandena

i 5 och 7 §§ bereda, något praktiskt behov kan föreligga av ytterligare

undantag. Då den i stadgandet förutsatta prövningen lagts i Kungl.

Maj:ts hand och då liknande stadgande finnes i de gällande arbetstidslagarna,

har stadgandet emellertid bibehållits i departementsförslaget. Med

hänsyn till de särskilda betingelser, som kunna föreligga exempelvis för de

inom fjällvärlden belägna turisthotellen, synes emellertid anledning saknas

att utesluta den i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln

för tillämpning av motsvarande stadgande uppställda förutsättningen att

särskilda svårigheter yppats inom viss del av riket.

11 §.

Socialstyrelsens förslag.

II § 1 mom. socialstyrelsens förslag — enligt vilket tillsyn å efterlevnaden

av lagen skall utövas av yrkesinspektionen, därvid i tillämpliga delar

skall lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden

av arbetarskyddslagen — är lika lydande med 11 § lantarbetstidslagen

och 13 § arbetstidslagen för detaljhandeln. Tillsyn å efterlevnaden

av allmänna arbetstidslagen utövas däremot enligt dess 11 § 1 mom. av

yrkesinspektionens befattningshavare, d. v. s. yrkesinspektörer och yrkesinspektris

jämte underlydande personal men däremot icke av de kommunala

tillsynsorganen, d. v. s. hälsovårdsnämnderna.

Beträffande 11 § 2 mom. anför social stj-relsen:

I ett andra moment lia upptagits bestämmelser örn arbetstidsschema,

vilka väsentligen motsvara stadgandena i 11 § 2 mom. allmänna arbetstidslagen.

Dessa senare stadganden äro emellertid begränsade till att avse

industriellt arbete samt sådant byggnads-, skogsavverknings-, kolnings- och

transportarbete, som bedrives med i regel minst 10 arbetare. Beträffande

företag, varå den föreslagna lagen skulle äga tillämpning, finnas — örn ej

minderåriga sysselsättas däri och på grund därav 37 § c) arbetarskyddslagen

äger tillämpning — inga lagstadgade föreskrifter örn arbetstidsschema.

I kollektivavtalen åter förekomma vissa bestämmelser i sådant avseende.

Med hänsyn till betydelsen av arbetstidsschema för vinnande av ordnade

arbetstidsförhållanden och för möjliggörande av kontroll å lagens efterlevnad

har det synts påkallat att i lagen upptaga ett stadgande i ämnet. Beträffande

rasterna har man med hänsyn till förut berörda betänkligheter i

avseende å fixerade raster ansett sig böra föreslå en något vagare avfattning

än den i nyssnämnda moment av allmänna arbetstidslagen — i stället

för »början och slut för varje rast» har sålunda föreslagits »rasternas längd

och förläggning». Härigenom har möjliggjorts att, såsom synes vara vanligt

— och medgivet genom en protokollsanteckning till stora hotell- och restaurangavtalet

— rasterna i arbetstidsschemata angivas skola ha viss varaktighet

och infalla inom en viss tidrymd, som är längre än rasten.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 218.

67

Yttrandena.

Att arbetstidsschema funnes anslaget å arbetsplatsen vore, framhåller riksJorsäkringsanstalten,

särskilt inom hotell- och restaurangnäringen av stor betydelse

för vinnande av ordnade arbetstidsförhållanden och för möjliggörande

av kontroll å arbetstidsbestämmelsernas efterlevnad, varför anstalten ville

understryka behövligheten av det föreslagna stadgandet.

Arbetsrådet påpekar, att stadgandet att ett exemplar av den nya lagen

skulle finnas anslaget å arbetsställe väl ägde motsvarighet i allmänna arbetstidslagen

men däremot icke återfunnes i lantarbetstidslagen eller arbetstidslagen

för detaljhandeln, antagligen därför att man ansett förslaget härom

ej fylla något verkligt behov och för arbetsgivaren innebära en onödig belastning.

Den föreslagna bestämmelsen syntes därför böra utgå. Beträffande

arbetstidsschema syntes bärande skäl ha anförts för förslaget örn skyldighet

för arbetsgivaren att upprätta och å arbetsplatsen anslå dylikt schema. Det

vore emellertid tänkbart, att i vissa företag arbetstid och raster vore så

ordnade, att särskilt arbetstidsschema vore överflödigt och skyldighet att

upprätta dylikt schema skulle bliva onödigt betungande. Med hänsyn härtill

föreslår arbetsrådet, att stadgandet kompletterades med en bestämmelse av

innehåll att arbetsrådet, därest skäl därtill förelåge, ägde medgiva undantag

från skyldigheten för arbetsgivare att upprätta och anslå arbetstidsschema.

Landsorganisationen vitsordar, att enligt protokollsanteckning i stora hotellock

restaurangavtalet en sådan anordning godkänts av parterna, enligt vilken

på schemat endast behövde föreskrivas de tidrymder, under vilka särskild

måltid skulle intagas, med angivande tillika av den tidslängd i följd, som

disponerades för måltiden. Denna föreskrift hade arbetarparten emellertid vid

olika tillfällen sökt få ersatt med en regel om att schemat skulle upptaga

fixerade raster. Landsorganisationen kunde under sådana förhållanden icke

tillstyrka, att i den föreslagna lagen gjordes någon avvikelse i denna del

från den i allmänna arbetstidslagen stadgade ordningen. I detta uttalande

har Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund instämt.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt restaur anter nas

arbetsgivareförening ha icke någon erinran mot stadgandet under förutsättning

att orden »rasternas längd och förläggning» finge anses giva tillfredsställande

uttryck för den i motiveringen angivna tolkningen, enligt vilken därmed

skulle förstås, att rasterna i schemat »skola ha viss varaktighet och infalla

inom en viss tidrymd, som är längre än rasten». Föreningen allmännyttiga

kafébolag finner önskvärt, att i själva lagtexten gives uttryck för vad sålunda

anförts i motiveringen. 11

11 § 1 mom. socialstyrelsens förslag har oförändrat influtit i departementsförslaget.

Yad angår 2 mom. har, i enlighet med vad arbetsrådet föreslagit, dels

skyldigheten att hava ett exemplar av lagen anslaget å arbetsstället uteslutits,

dels ock arbetsrådet erhållit rätt att meddela befrielse från skyldigheten

att ha arbetstidsschema anslaget. Därjämte har, för att i lagtexten göra

Departe
ments
chefen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

mera tydligt vad som avses med uttrycket »rasternas längd och förläggning»,

nämnda uttrjmk utbytts mot »de tider, som äro anslagna för arbetstagarnas

måltider, ävensom den tid, över vilken varje arbetstagare härför förfogar».

Den avvikelse stadgandet i denna del innefattar, i jämförelse med allmänna

arbetstidslagens motsvarande bestämmelse, synes mig motiverad av hänsyn

till att förevarande stadgande omfattar även småföretagen, vilket ej är fallet

i allmänna arbetstidslagen.

12-16 §§.

12—16 §§ i socialstyrelsens förslag lia oförändrade upptagits i departements

förslaget. De överensstämma nära med motsvarande stadganden i

gällande arbetstidslagar och torde med hänsyn härtill ej erfordra särskild

motivering.

Ikraftträdande. Övergångsbestämmelser.

Lagen synes böra träda i kraft den 1 januari 1945. Bestämmelserna örn

arbetsradets befogenhet och verksamhet böra dock träda i kraft några månader

tidigare, förslagsvis den 1 oktober 1944. Därigenom kan arbetsrådet hinna

meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter och behandla angelägna framställningar

örn dispens från lagens stadganden.

Liksom vid tillkomsten av tidigare arbetstidslagar lärer även i förevarande

fall försiktigheten bjuda, att lagen till en början får verka under viss prövotid,

vilken lämpligen torde kunna bestämmas till tre år.

Departementslörslaget till lag angående ändring i lagen den 16 maj

1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning.

Enligt 1 § andra stycket k) allmänna arbetstidslagen är, såsom tidigare

nämnts, från tillämpningen av nämnda lag undantaget sådant arbete i hotell-,

restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta

betjänande. Under giltighetstiden för den nu föreslagna arbetstidslagen för

hotell, restauranger och kaféer bör nämnda undantag i stället lyda »arbete,

varå arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger tillämpning».

Allmänna arbetstidslagen innehåller, såsom även tidigare omtalats, ännu

ett stadgande, som har avseende å personal, som nu blir hänförd under den

nya arbetstidslagen. Enligt 10 § 1 mom. allmänna arbetstidslagen må nämligen

Konungen beträffande annat arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse

än sådant, varom i 1 § k) är sagt, där tillämpningen av 4 § prövas

medföra synnerliga svårigheter, på framställning av arbetsrådet eller efter

dess hörande, föreskriva annan begränsning av tiden för arbetares användande.

Nämnda stadgande måste tydligen, såsom socialstyrelsen ock föreslagit, upphävas

för den tid den nya arbetstidslagen gäller.

Nu omförmälda ändringar ha iakttagits vid avfattningen av departementsförslaget

till lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn

arbetstidens begränsning.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

69

Föredragande departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över inom socialdepartementet upprättade förslag till

arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer samt

lag angående ändring i lagen dm 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,

av den lydelse bilaga1 (Bilaga .-1) till detta protokoll utvisar, måtte för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Andess Lundstedt.

.1 Denna bilaga, vilken fransett. smärre redaktionella jämkningar är, lika lydande med

de vid propositionen fogade förslagen, bar här uteslutits
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Bilaga B.

Socialstyrelsens förslag.

1) Utkast

till

Arbetstidslag

för hotell, restauranger och kaféer.

Vi Gustaf —--förordna som följer:

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å sådan hotell-, restaurang- och kaférörelse,

vari för arbetsgivares räkning i regel användas flera än två arbetstagare,

häri dock icke inräknad arbetstagare, som användes till arbete, vilket avses

i a)—f) här nedan. I omedelbar anslutning till rörelse av nämnda slag utövad

annan verksamhet, vilken ej bedrives såsom självständigt företag, skall

i fråga örn tillämpning av denna lag anses inbegripen i rörelsen.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas

till bestämda tider;

c) arbete, som bedrives av staten;

d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran

eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov;

e) husligt arbete i arbetsgivarens hushåll;

f) skeppstjänst, som omförmäles i sjöarbetstidslagen.

2§.

Såsom arbetstagare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas:

a) medlem av arbetsgivarens familj;

_ b) hovmästare, kökschef, husfru, restaurangkassörska eller annan befattningshavare

i överordnad ställning;

c) bokhållare eller annat kontorsbiträde.

3§-

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars

rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, örn lagen äger tilllämpning

å visst arbete eller viss arbetstagare.

Ar mål, som handlägges vid domstol, beroende äv fråga, varom i första

stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part

sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av

domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket avses,

har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör

eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

Ordinarie arbetstid.

4 §■

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid,

än att arbetstiden, raster oräknade, under loppet av tre kalenderveckor

kommer att uppgå till 144 timmar; för arbetstagare, som har att direkt betjäna

allmänheten, må dock arbetstiden under sådan tidrymd uppgå till 153

timmar. Emellertid må ej arbetstiden under något kalenderdygn för någon

arbetstagare överskrida 11 timmar.

5 §•

1 mom. Beträffande rörelse, vari i regel användas högst fyra arbetstagare,

må arbetsrådet, där tillämpning av bestämmelse i 4 § skulle medföra allvarlig

olägenhet, bevilja erforderlig eftergift.

2 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna

arbetstiden, utan att förlängas för viss längre tidrymd räknat, fördelas

på annat sätt än i nämnda paragraf sägs.

3 mom. Einnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes

längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

4 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av

arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning

eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet

av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma

önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Övertidsarbete.

6 §•

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat

förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetstagare,

i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas

till arbete å övertid. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning

och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn

från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill

sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet

att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma

i betalt brev avlämnats till posten.

7 §■

1 morn. Till betjänande av kunder, som vid stängning av serveringslokal

befinna sig i lokalen, samt till sådana föreredelse- och avslutningsarbeten,

som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter

den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare användas till arbete

å övertid rander högst 18 timmar under loppet av tre kalenderveckor, dock

icke något dygn mer än l1/* timme.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 6 § eller nästföregående

moment, med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda

arbetstagare till arbete å övertid, vare därtill berättigad för högst 27 timmar

under loppet av tre kalenderveckor och ISO timmar under loppet av ett

kalenderår.

3 morn. Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan,

dock för högst 100 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av

arbetsrådet.

4 mom. I fråga örn arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som avses

i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,

men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren

genom användande till dylikt arbete utsattes för överansträngning eller

ohälsa.

Anteckning- om övertidsarbete lii. m.

8§-

Rörande arbetstagares användande till arbete å övertid åligger det arbetsgivaren

att senast den första söckendagen efter varje period av tre veckor

eller annan tidrymd för arbetstidens begränsning eller, därest då icke kan

avgöras, i vad män övertidsarbete uttagits, så snart sådant kail ske, därom

göra anteckning i särskild övertidsjournal, upprättad enligt formulär, som

fastställes av arbetsrådet. Nämnda myndighet äger dock medgiva, att anteckning

om övertidsarbete får verkställas å annan tid och på annat sätt

än nu angivits. I fråga örn sådant förberedelse- eller avslutningsarbete,

som avses i 7 § 1 morn., är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning,

där övertiden finnes behörigen upptagen å det i 11 § 2 mom. föreskrivna

arbetstidschema.

Övertidsjournal, varom härovan sägs, skall anskaffas av arbetsgivaren.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas övertidsjournalen

eller annan handling, vari anteckning enligt första stycket skall göras, och

skall journalen eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället

intill utgången av tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från

den tid, då sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet från

detsammas datum.

Arbetsgivare åligger att efter därom framställd begäran bereda hos honom

anställd arbetstagare tillfälle att själv eller genom ombud taga del, såvitt

arbetstagaren angår, av övertidsjournal eller sådan handling, varom i nästföregående

stycke sägs.

Allmänna bestämmelser.

9§.

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärenden, som avses i

denna lag, utser Konungen för viss tid två ledamöter, vilka äro förtrogna

med förhållandena inom hotell-, restaurang- och kaféföretagen. Den ena av

dessa ledamöter skall utses bland personer, som föreslagits av rikssammanslutning

av arbetsgivare inom nämnda företag, och den andra bland personer,

som föreslagits av riirssammanslutning av arbetstagare inom sådana

företag. Vid tjänstgöring i arbetsrådet skola de ersätta en arbetsgivare-och

en arbetarledamot, utsedda enligt 9 § lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens

begränsning. För envar av de två först åsyftade ledamöterna utses

i enahanda ordning minst två suppleanter, som äro förtrogna med förhållandena

inom omförmälda företag.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola,

med iakttagande av vad som stadgas i 9 § 6 morn. nämnda lag örn arbetstidens

begränsning, närvara båda de ledamöter, som först åsyftas i nästföregående

stycke, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna

i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande gil
tistel

I0 §.

1 morn. Aro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare,

som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare

inom visst verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense om viss eftergift

i något avseende, varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 morn., ma Konungen,

på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande, förordna, att eftergiften

må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas. ^

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra sådana svårigheter

för visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras,

må Konungen, på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande,

medgiva av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning.

11 §•

1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen.

Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes

stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 örn

arbetarskydd. .

2 mom. A arbetsstället skola på lämplig plats finnas anslagna ej mindre

denna lag än även arbetstidsschema, som för varje arbetstagare eller grupp

av arbetstagare med samma arbetstidsindelning angiver tiderna för arbetets

början och slut samt såvitt möjligt rasternas längd och förläggning.

12 §.

Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad som stadgas

i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes

med dagsböter. Var arbetstagaren under 18 år, vare den, som har vårdnaden

om arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja,

förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

13 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives

i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 8 § första, tredje eller fjärde stycket

eller 11 § 2 mom. åligger honom, straffes med dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,

som avses i 8 § första stycket, straffes med dagsböter ej under fem.

14 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad,

men eljest vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

15 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna lag

är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit

viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. AV 218. a''-» m 6

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

16 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgas beträffande

användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning

lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och

verksamhet, den och i övrigt den

samt gäller till och med den . Beträffande förseelse mot

lagen, som begåtts under tiden för dess giltighet, skall vad i lagen är

stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

2) Utkast

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 10 §§ lagen den 16 maj 1930 nr (138)

om arbetstidens begränsning.

Vi Gustaf---förordna, dels att 1 § lagen den 16 maj 1930 örn

arbetstidens begränsning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives

och dels att 10 § 1 mom. nämnda lag skall upphöra att gälla samt att samma

paragrafs följande moment skola betecknas 1 respektive 2 mom.

1 §■

Denna lag--- — här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som — — — äger tillämpning,

k) sådant arbete, vara arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer

äger tillämpning, samt

l) arbete, som---— hans bostad.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

75

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

9 mars 1944.

Närvarande:

justi tierå den Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 6 mars 1944 tillkandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25

februari 1944, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer samt till

lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138j om arbetstidens begränsning.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet J. M.

Wahlbäck.

Lagrådet yttrade:

Vid granskning av det remitterade huvudförslaget har lagrådet icke ingått

i bedömande av förutsättningarna för genomförande — särskilt under de nu

rådande förhållandena —- av en lagstiftning i förevarande syfte och med

ifrågasatt räckvidd. I avseende å uppställning och avfattning äro förslagets

bestämmelser, i den mån det med hänsyn till saklig överensstämmelse varit

påkallat, i stort sett utarbetade i anslutning till gällande lagstiftning örn

reglering av arbetstiden å andra näringslivets områden. Med beaktande av

detta sammanhang har lagrådet icke i sådana delar ifrågasatt någon ändring

i förslaget.

Under hänvisning härtill och då granskningen i övrigt icke givit anledning

till anmärkning lämnas de remitterade förslagen utan vidare erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majlis -proposition nr 218.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 10 mars 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 9 mars 1944

avgivna utlåtande över de den 25 februari 1944 till lagrådet remitterade förslagen

till

arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer samt

lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning.

Efter redogörelse för innehållet i utlåtandet hemställer föredraganden, att

förslagen måtte efter smärre redaktionella jämkningar jämlikt § 87''regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. 0. Aurelius.

Stockholm 1944. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:393 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m. a1 i texten
  2. 2LU 1944:49 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger'' och kaféer, m. m., dels ock i ämnet väckta mot s. 1 i texten