Angående ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom m. m
1944-03-03 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1944:224, Angående ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 224.
1
Nr 224.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning
i vissa fall i anledning av yrkessjukdom m. m.;
given Stockholms slott den 3 mars 1944.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, varom föredragande departementschefen under punkterna
l:o—9:o hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 3 mars 1944.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge,
Andersson, Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, uppkomna frågor angående
ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom, m. m., samt anför:
l:o.
Gällande lagbestämmelser.
Lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni 1929
och trädde i kraft den 1 januari 1930. Enligt 1 § skall den, som jämlikt
lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad
för skada till följd av sådant olycksfall, anses vara försäkrad jämväl för
yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom
inverkan av vissa i paragrafen uppräknade ämnen. Genom lagändring den
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 224.
277 44
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
12 september 1930 upptogs bland de uppräknade ämnena även stendamm,
varigenom lagen erhöll tillämplighet å den genom stendamm framkallade
yrkessjukdomen silikos. Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1931
men jämlikt övergångsbestämmelse skulle den icke äga tillämpning i fråga
örn sådan av stendamm framkallad yrkessjukdom, som yppats före nämnda
dag, och ej heller beträffande dylik yrkessjukdom, som yppats senare, därest
arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet,
där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat
sjukdomen.
Såsom förutsättning för ersättningsrätt för silikos gäller vidare enligt 3 §
i lagen (enligt paragrafens lydelse efter lagändring den 26 juni 1936), att
arbetaren inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt
med arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen.
Tidigare fall, då ersättning av statsmedel
beviljats.
Efter förslag av Kungl. Maj:t (prop. nr 179) medgav 1937 års riksdag, att
ersättning av statsmedel utbetalades åt fyra av silikos drabbade arbetare,
å vilka lagens bestämmelser icke voro tillämpliga på grund av att sjukdomen
yppats vid röntgenundersökning, som på anmodan av deras arbetsgivare
företagits ett fåtal dagar före den 1 januari 1931. 1939 års riksdag
beviljade därjämte i anledning av förslag i proposition nr 121 ersättning av
statsmedel åt en person, förre gjutgodsskrotarén A. L. Leonardsson, i anledning
av silikos, som ansetts yppad vid läkarundersökning redan 1927,
ehuru varken den sjuke själv eller den undersökande läkaren vid denna
tidpunkt ägt kännedom örn sjukdomens beskaffenhet.
Vidare har 1939 års riksdag bemyndigat Kungl. Maj:t att av statsmedel
utbetala ersättning för vissa fall av silikos, å vilka lagens bestämmelser
icke äro tillämpliga på grund av vissa övergångsbestämmelser till ändringar
i 3 och 7 §§ yrkessjukdomsförsäkringslagen, vilka genomförts genom lag
den 26 juni 1936. I två fall av sådan art, som avses i detta bemyndigande,
hade ersättning tidigare beviljats av 1938 års riksdag.
Framställning örn ersättning.
I skrivelse den 6 maj 1943 har Carl Filip Grundström, Säter, uppgivit
att han vid röntgenundersökning den 26 augusti 1942 befunnits lida av
silikos, som han uppenbarligen ådragit sig under anställning såsom slipare
vid Aktiebolaget Säters Yxfabrik under tiden 1 oktober 1925—30 april 1931,
samt anhållit att av statsmedel erhålla ersättning härför, då ersättning enligt
yrkessjukdomsförsäkringslagen icke kunnat utgå med hänsyn till att sjukdomen
icke yppats inom tio år efter anställningens slut. I skrivelsen har
Grundström uppgivit, att han ända sedan 1935 lidit av kraftnedsättning
men att han tillskrivit denna andra orsaker, varför han icke kunnat göra
framställning örn ersättning förrän han genom den nämnda läkarundersökningen
fått kännedom örn att kraftnedsättningen berodde på silikos. I fråga
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
om sina personliga förhållanden har Grundström uppgivit, att han är född
den 21 februari 1895, är gift och har sju barn, varav tre äro minderåriga,
samt att han på grund av sjukdomen numera icke kan utföra annat än
mycket lätta arbeten.
Yid skrivelsen var fogat ett av sanatorieläkaren Sigurd Berg den 27
februari 1943 utfärdat intyg'' av innehåll, bl. a., att Grundström, som av
honom undersökts senast den 26 augusti 1942, lede av stendamm slunga
(silikos stadium II) + hjärtfel samt att han endast vore i stånd att utföra
mycket lätt arbete (cirka 2/3 nedsättning).
Grundström har gjort framställning om ersättning hos riksförsäkringsanstalten,
som emellertid genom beslut den 3 november 1942 avslagit framställningen,
enär han icke inom tio år före dagen för sjukdomens yppande
varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara förelåge för sjukdomen.
Försäkringsrådet har genom utslag den 11 februari 1943 funnit av Grundström
anförda besvär över beslutet icke föranleda någon åtgärd.
Utlåtanden över framställningen.
Utlåtanden i ärendet lia avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet
och statskontoret.
Riksjbrseilermgsanstalten anför: Ehuru sjukdomen stendammslunga av läkare
konstaterats först efter det mer än tio år förflutit från det Grundström upphört
med det för honom farliga arbetet har sjukdomen förefunnits tidigare
och även givit påtagliga besvär. Först efter röntgenundersökningen den 26
augusti 1942 erhöll Grundström emellertid vetskap örn att han led av sjukdomen.
Enligt ett av läkaren vid riksförsäkringsanstaltens arbetarskyddsbyrå,
docenten doktor Torsten Bruce avgivet yttrande i ärendet får man
med hänsyn till den samtidiga förhandenvaron av hjärtfel tillmäta silikosen
större betydelse än om den varit den enda sjukdom, som nedsatt det cardiopulmonala
systemets funktion. Med hänsyn härtill och till det konstaterade
stadiet av stendammslunga har doktor Bruce ansett nedsättningen av Grundströms
arbetsförmåga till följd av sistnämnda sjukdom böra uppskattas till
75 procent. Efter två till tre år får man räkna med progress av sjukdomen.
Därest ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen skulle lia utgivits
i detta fall, skulle riksförsäkringsanstalten ha tillerkänt Grundström livränta
efter en årlig arbetsförtjänst, som skäligen skulle ha beräknats till
3 000 kronor och efter en invaliditetsgrad av 75 procent. Livräntan, som
alltså skulle lia utgjort 1 500 kronor årligen, skulle ha bestämts att tillsvidare
utgå under en tid av tre år, räknat från och med den 26 augusti
1942. Frågan örn den invaliditetsgrad, som för tid därefter skolat läggas till
grund vid livräntans beräknande, skulle ha upptagits till prövning sedan
förnyad läkarundersökning av Grundström då ägt rum. Med hänsyn till
omständigheterna hemställer riksförsäkringsanstalten, att Grundström måtte
av statsmedel tillerkännas den ersättning, som skulle ha tillkommit honom
om lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar i förevarande fall varit
tillämplig.
4
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
Försäter ingsrådet åberopar ett utlåtande av sin medicinskt sakkunnige,
överläkaren vid S:t Görans sjukhus, docenten Alf Westergren, i vilket denne
uttalar, att hjärtfelet icke synes representera den huvudsakliga sjukdomen
utan att den föreliggande invaliditeten helt kan tillskrivas silikosen samt att
den av riksförsäkringsanstalten föreslagna invaliditetsgraden, 75 procent,
visserligen läge något över den påyrkade (2/s) men för treårsperioden i fråga
icke torde vara för hög.
För egen del biträder försäkringsrådet riksförsäkringsanstaltens hemställan,
att Grundström måtte av statsmedel tillerkännas ersättning motsvarande
den, som skulle ha tillkommit honom, därest lagen örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar varit tillämplig, och har icke något att erinra mot
riksförsäkringsanstaltens uppskattning av invaliditetsgraden och beräkning
av den årliga arbetsförtjänsten.
Statskontoret framhåller, att dispens från gällande preskriptionsbestämmelser
endast bör medgivas, där alldeles särskilda förhållanden av ömmande
art föreligga, men att statskontoret dock med hänsyn till tidigare riksdagsbeslut
i fall, då vederbörandes familjeförhållanden och ekonomiska ställning
varit i huvudsak likartade med Grundströms, icke ansåge sig böra göra
erinran mot bifall till den föreliggande ansökningen. I överensstämmelse
med tidigare tillämpade principer syntes dock livräntan icke böra utgå
förrän från och med dagen för ansökans ingivande till riksförsäkringsanstalten.
Handlingarna utvisa, att Grundström ådragit sig silikos under arbete
såsom slipare vid Säters Yxfabrik under åren 1925—1931 samt att hans
arbetsförmåga får anses vara genom sjukdomen nedsatt med 75 % åtminstone
från den 26 augusti 1942, då sjukdomen genom röntgenundersökning
först konstaterats. Därest sjukdomen skulle ha upptäckts inom tio år efter
det han slutat det farliga arbetet skulle han ha varit berättigad till ersättning
enligt de grunder, som stadgats i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Att Grundström, trots att han ända sedan 1935 besvärats av
alltmera tilltagande andfåddhet och kraftlöshet, icke sökt läkare förrän 1942
synes bero dels på att han icke misstänkt, att dessa symptom kunde bero
på lungsjukdom, och dels på hans ambition att i det längsta försöka klara
sig själv. Med hänsyn härtill samt till att Grundström är familjeförsörjare
med sju barn, därav tre minderåriga, finner jag starka skäl av humanitär
natur tala för att ersättning av statsmedel beredes Grundström i samma
omfattning, som skulle blivit fallet därest lagen örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar varit tillämplig å honom. Då sjukdomen kan förväntas
efter någon tid medföra ökad nedsättning av arbetsförmågan, synes något
definitivt livräntebelopp icke böra nu fastställas.
Med hänvisning till det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till Carl Filip Grundström må av det under femte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycks
-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 224.
5
fall i arbete m. m. utbetalas ersättning med belopp, som skulle
lia utgått därest lagen den 14 juni 1929 om försäkring för
vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å honom.
2:o.
Gällande bestämmelser m. m.
I fråga örn gällande lagbestämmelser och tidigare fall, då ersättning av
statsmedel beviljats, tillåter jag mig att hänvisa till vad jag anfört under l:o.
Framställning om ersättning.
I skrivelse den 27 februari 1943 har förre porslinsformaren Hans Gustav
Paulus Möller, Gustavsberg, uppgivit, att han under anställning åren 1895
—1938 vid porslinsfabriken i Gustavsberg ådragit sig silikos, som gjort honom
helt oförmögen till arbete. Då en av honom gjord framställning örn
ersättning jämlikt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar avslagits
på grund av att sjukdomen skulle anses yppad före den 1 januari 1931,
hemställdes, att Kungl. Majit måtte bevilja honom ersättning av statsmedel
med belopp, som skulle lia utgått därest nämnda lag varit tillämplig.
Av handlingar, som fogats vid skrivelsen, framgår att Möller redan år
1925 i samband med andra sjukdomar blivit röntgenundersökt och att därvid
konstaterats sådana förändringar i lungorna, som bruka förorsakas av
silikos, men att Möller icke förrän genom en förnyad undersökning år 1934
erhållit vetskap örn att han lede av silikos. Framställningar örn ersättning
jämlikt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar ha gjorts dels 1935,
sedan Möller fått kännedom örn sjukdomen, och dels 1938, då han på grund
av sjukdomen tvingats att sluta sitt arbete. Båda dessa framställningar
ha emellertid avslagits.
Utlåtanden över framställningen.
Utlåtanden i ärendet ha avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet
och statskontoret.
Riksförsäkring sanstalten har anfört:
Av anstalten verkställd utredning har givit vid handen, att Möller och
hans hustru sakna förmögenhet och att de erhållit sin försörjning dels genom
till Möller sedan april månad 1940 utgående folkpension med tillägg,
för närvarande 454 kronor 80 öre per år, däri ej inräknat dyrtidstillägg, dels
genom bidrag från deras två söner, som båda bott hos föräldrarna. Den
ene av sönerna ämnar dock inom den närmaste tiden ingå äktenskap och
avflytta från hemmet.
Med hänsyn till föreliggande omständigheter i detta fall synes det anstalten
skäligt att — i likhet med vad som ägt rum enligt Kungl. Maj:ts
beslut den 12 maj 1939 beträffande ersättning till förre gjutgodsskrotaren
A. L. Leonardsson — Möller genom särskilda åtgärder beredes ersättning
av statsmedel. Denna ersättning torde böra utgå från och med den 10 mars
1943, då ifrågavarande ansökan inkom till Kungl. Majit. Därest lagen örn
försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig i förevarande fall skulle
till Möller hava utgått en ersättning med 2 000 kronor för år räknat, efter
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
en beräknad invaliditetsgrad av 100 % och en årlig arbetsförtjänst av 3 000
kronor. Från den sålunda beräknade ersättningen torde emellertid böra
avdragas, dels förenämnda från folkpensioneringen till Möller utgående
grundpension jämte tilläggspension i vad den hänför sig till tiden från och
den 10 mars 1943 till den dag, då ersättningen först utbetalas, dels ock för
tiden därefter grundpensionen, utgörande för år räknat 104 kronor 70 öre.
Försäkring srådet har låtit verkställa viss ytterligare utredning rörande
Möllers arbetsförtjänst, varav framgått att denna utgjort under de tre åren
närmast före den 26 februari 1938, då arbetet avbrutits, resp. 2 648, 2 524
och 2 637 kronor och under två år närmast före den 21 januari 1925, då
sjukdomen ansetts yppad, resp. 3 504 och 2 813 kronor. I anslutning härtill
har uppgivits, att ackordsförtjänsterna omkring år 1925 reducerats rätt
kraftigt, att Möllers arbetsförmåga under perioden 1935—1937 varit något
nedsatt samt att en arbetskamrat till Möller i samma arbete haft en arbetsinkomst
år 1936 av ca 2 700 kronor och år 1937 av 2 587 kronor.
Försäkringsrådet har för egen del tillstyrkt, att med hänsyn till tidigare
beslut beträffande Leonardsson åtgärder vidtoges för beredande av ersättning
åt Möller för tiden från och med den 10 mars 1943. Härjämte har
försäkringsrådet anfört:
Beträffande beräkningen av Möllers årliga arbetsförtjänst må erinras om,
att den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen
beräknas efter de i lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete givna regler för bestämmande av den årliga arbetsförtjänsten
vid utgivande av ersättning enligt sistnämnda lag, därvid enligt särskild bestämmelse
i yrkessjukdomsförsäkringslagen dagen för sjukdomens yppande
skall anses motsvara dagen för olyckfallet. Såsom av handlingarna i ärendet
framgår yppades Möllers ifrågavarande lungsjukdom år 1925. Beträffande
olycksfall, som inträffat under åren 1920—1926, gäller att den årliga arbetsförtjänsten
enligt olycksfallsförsäkringslagen icke må beräknas till högre
belopp än 2 400 kronor. Därest yrkessjukdomsförsäkringslagen ägde tilllämpning
å yrkessjukdom, som yppats under nämnda år, skulle således vid
utgivande av ersättning för sådan sjukdom maximum för den årliga arbetsförtjänsten
utgöra 2 400 kronor. Med hänsyn härtill bör ersättningen till
Möller icke beräknas efter högre årlig arbetsförtjänst än 2 400 kronor.
I likhet med riksförsäkringsanstalten anser försäkringsrådet att lungsjukdomen
från och med den 10 mars 1943 medfört förlust av Möllers
arbetsförmåga.
Riksförsäkringsanstalten har föreslagit, att från den ersättning, som enligt
den beräknade årliga arbetförtjänsten och invaliditetsgraden skulle tillkomma
Möller, visst avdrag skulle ske med hänsyn till att Möller åtnjuter folkpension.
Därest — såsom försäkringsrådet hemställt — ersättningen bestämmes
i enlighet med de i yrkessjukdomsförsäkringslagen angivna grunder,
kommer avdrag å ersättningen för ifrågavarande pensionsförmåner icke att
äga rum. Enligt rådets mening föreligga icke heller skäl att i förevarande
hänseende beträffande ersättningen till Möller föreskriva avvikelse från vad
som följer av bestämmelserna i nämnda lag.
Chefen för försäkringsrådet samt ledamöterna Haynez, Lindahl och Aman
voro skiljaktiga från övriga i beslutet deltagande ledamöter (Geijer, Ronny,
Löfmark, Aae, Carell och Hultman), såvitt anginge beräkningen av den årliga
arbetsförtjänsten, och anförde härom:
Kungl. Maj-.ts proposition nr 224.
7
Såsom i utlåtandet framhålles utgör dagen för sjukdomens yppande utgångspunkten
för beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten vid ersättning
enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen. Denna lagtillämpning Ilar i praktiken
mången gång visat sig leda till otillfredsställande resultat. Särskilt gäller
detta sådana fall, då vederbörande med tämligen obruten arbetsförmåga
fortsatt med sitt arbete till en tidpunkt, långt senare än den, då sjukdomen
enligt vedertagna grunder skall anses yppad (ex. sjukdomen konstaterad
på tidigt stadium genom röntgenfotografering, kanske av samtliga
arbetare vid ett visst företag). Ersättningen har då ofta måst beräknas efter
en lägre lön än den som gällde, då vederbörande många år senare avbrutit
sitt arbete och allmänna löneläget varit avsevärt högre. Beviljad ersättning
kommer i sådana fall icke att stå i proportion till vederbörandes verkliga
ekonomiska förlust. I de fall, då ersättning i extraordinär ordning finnes
böra utgivas, är intervallen mellan de båda angivna tidpunkterna oftast ännu
större och risken för disproportion mellan ersättning och ekonomisk förlust
mera framträdande. Även örn i dessa fall yrkessjukdomsförsäkringslagens
grunder böra tillämpas vid ersättningarnas fastställande, synes undantag
från denna allmänna regel böra göras i fråga örn den årliga arbetsförtjänsten
och densamma i stället bestämmas efter skälighetsprövning, därvid inkomsten
vid tidpunkten för arbetsavbrottet bör tillmätas betydelse. Vidare må
framhållas, att någon yrkessjukdomsförsäkringslag ej fanns vid den tidpunkt,
då stendammslunga skall anses yppad hos Möller. Då yrkessjukdomsförsäkringslagen
infördes gällde i olycksfallsförsäkringslagen såsom högsta årliga
arbetsförtjänst för livränta ett belopp av 3 000 kronor. Den årliga arbetsförtjänsten
bör i förevarande fall med tillämpning av skälighetsberäkning
bestämmas till 2 700 kronor.
Statskontoret vill med hänsyn till i detta fall föreliggande särskilda förhållanden
icke motsätta sig, att Möller må komma i åtnjutande av ersättning
efter yrkessjukdomsförsäkringslagens grunder och biträder även försäkringsrådets
förslag i fråga örn beräkningen av Möllers årliga arbetsförtjänst
och i fråga örn avdrag för folkpension. I sistnämnda avseende tilllägger
statskontoret, att det lärer ankomma på pensionsstyrelsen att undersöka
i vad mån Möller tillerkänd gottgörelse för sjukdomen kan komma att
medföra minskning i den nu utgående folkpensionen.
Handlingarna i ärendet visa, att Möller varit anställd vid porslinsfabriken Departementsi
Gustafsberg sedan 1895 och därunder ådragit sig yrkessjukdomen silikos, chefen.
vilken från 1938 gjort honom helt oförmögen till arbete. Vid en röntgenundersökning,
som i anledning av andra sjukdomar företagits år 1925, hade
sådana förändringar konstaterats i hans lungor, att sjukdomen ansetts i
yrkessjukdomsförsäkringslagens mening yppad sagda år, ehuru Möller vid
denna tid icke haft några nämnvärda besvär därav och först år 1934 torde
ha fått kännedom örn att han lede av ifrågavarande sjukdom. Då sjukdomen
emellertid skall anses yppad före yrkessjukdomsförsäkringslagens tillkomst,
har någon ersättning jämlikt denna lag med hänsyn till övergångsbestämmelserna
icke kunnat tillerkännas honom. I ett likartat fall har emellertid
1939 års riksdag beviljat ersättning av statsmedel. Även i förevarande fall
finner jag starka skäl av humanitär art tala för att Möller beredes ersättning
av statsmedel. I fråga örn ersättningens belopp synes denna böra i
princip bestämmas efter de i yrkessjukdomsförsäkringslagen angivna grun
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
derna, men då sjukdomen i detta fall yppats redan före lagens tillkomst synes
den för livräntan avgörande årliga arbetsförtjänsten skäligen böra beräknas
med hänsyn till den förtjänst, Möller under de sista åren före arbetets avbrytande
skulle kunnat påräkna, därest sjukdomen icke nedsatt hans arbetsförmåga,
eller till 2 700 kronor. Då Möller får anses vara helt oförmögen
till arbete, skulle livräntan utgå med två tredjedelar av nämnda belopp eller
1 800 kronor. Ersättningen torde böra utgå från och med den 10 mars 1943,
då ansökningen till Kungl. Majit ingavs. Någon anledning att göra avdrag
för den Möller tillkommande folkpensionen synes icke föreligga, i varje fall
icke såvitt angår grundpensionen. Tilläggspensionen kommer givetvis att
bortfalla eller minskas, sedan livräntan börjat utgå.
Med hänvisning till det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till Hans Gustav Paulus Möller må från och med den
10 mars 1943 av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.
utbetalas en årlig livränta med belopp, som skulle lia utgått
därest lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
varit tillämplig å honom och hans årliga arbetsförtjänst
därvid beräknats till 2 700 kronor.
3:o.
Gällande bestämmelser m. m.
I fråga örn gällande lagbestämmelser och tidigare fall, då ersättning av
statsmedel beviljats, tillåter jag mig att hänvisa till vad jag anfört under Ilo.
Framställning örn ersättning.
I skrivelse den 7 april 1943 har arbetaren Oscar Wilhelm Litzén, Rosenfors
fabrik, Skogstorp, under uppgift att han lede av silikos, för vilken han
icke kunnat erhålla ersättning jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen, anhållit,
att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för att bereda honom samma
sjukpenning och livränta, som örn lagen varit tillämplig.
Verkställd utredning och utlåtanden
över framställningen.
Utlåtanden i ärendet ha avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet
och statskontoret.
Av utredning, som riksförsäkringsanstalten verkställt, framgår att Litzén,
som är född den 2* november 1876 och sedan 1906 anställd såsom slipare
vid ovannämnda, Eskilstuna Jernmanufaktur Aktiebolag tillhöriga fabrik,
under åren 1906—1919 varit sysselsatt med slipning å natursandstenar, vilket
arbete medför fara för silikos. Efter 1919 har han endast sysslat med slipning
å slipmaskiner med konstskivor eller smärgling å limmade skivor, vilket
arbete knappast anses kunna hänföras till sådant, där fara föreligger för
uppkomst av silikos. Fram till 1928 har dock arbetet utförts i lokal, där
sandstensslipning samtidigt förekommit i viss omfattning.
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 224.
Vid röntgenundersökning den 22 mars 1941 konstaterades tämligen starkt
utbredda lungförändringar, som antagligen härrörde från silikos i förening
med tuberkulos. Försäkringsrådets läkare, docenten Westergren, har uttalat,
att de å röntgenbilden synliga silikosförändringarna vore så uttalade, att
diagnosen stendammslunga vore befogad med hänsyn jämväl till att Litzén
under åren 1906—1919 varit sysselsatt i farligt arbete, lliksförsäkringsanstaltens
läkare, docenten Torsten Bruce, har med ledning av en senare, den
18 april 1942 verkställd röntgenundersökning ställt diagnosen silikos i stadium
III med betydande skrumpning av lungorna samt förklarat, att det
vore ovisst örn något inslag av tuberkulos förelåge samt att sjukdomen vore
så långt framskriden, att man hade anledning att, trots vissa inträdda åldersförändringar,
räkna med att den medförde oförmåga till kroppsarbete (100
procent invaliditet).
Litzén har varit sjukskriven för silikos 136 dagar i tre omgångar under
1941, 20 dagar under 1942 och 13 dagar under första halvåret 1943. För
dessa tider har han uppburit ersättning från Södermanlands-Yästmanlands
erkända centralsjukkassa. Hans arbetsinkomst under tid, då han varit i
arbete, uppgives vara i genomsnitt densamma som före sjukdomens inträffande
och har under första halvåret 1943 uppgått till i genomsnitt c:a 78 kronor
per vecka.
Litzén har den 2 oktober 1941 begärt ersättning hos Arbetsgivarnas
ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, där han är försäkrad för olycksfall
i arbete, men bolaget har genom beslut den 3 mars 1942, som fastställts
av försäkringsrådet den 23 mars 1943, avslagit framställningen emedan Litzén
icke efter ikraftträdandet av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
varit sysselsatt i farligt arbete.
Biksförsäkringsanstalten har såsom yttrande i ärendet anfört, att den med
hänsyn till vad som blivit utrett skulle, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen
varit tillämplig, tillerkänna Litzén livränta från och med den 23 mars
1941 efter en beräknad årlig arbetsförtjänst av 3 000 kronor och en invaliditetsgrad,
som från och med samma dag och tillsvidare, så länge Litzén
utan hinder av sjukdomen hade nuvarande arbetsförtjänst, skäligen skulle
uppskattas till 25 % men som i mån av arbetsförmågans ytterligare nedsättning
på grund av denna sjukdom skulle höjas. Anstalten hemställde vidare
med hänsyn till omständigheterna, att Kungl. Maj:t måtte av statsmedel
bereda Litzén ersättning i enlighet med vad sålunda anförts.
Försäkringsrådet har anfört, att enligt dess mening Litzén icke varit
sysselsatt i farligt arbete efter ikraftträdandet av yrkessjukdomsförsäkringslagen,
och att rådet med hänsyn härtill knappast ansåge skäl föreligga att
vidtaga åtgärder för beredande av ersättning av statsmedel åt Litzén för
sjukdomen. Därest Kungl. Maj:t emellertid i överensstämmelse med riksförsäkringsanstaltens
förslag skulle finna, att ersättning av statsmedel borde
beredas Litzén, hade försäkringsrådet icke något att erinra mot de grunder,
efter vilka anstalten ansett ersättningen böra beräknas.
Försäkringsrådet Geijer var av skiljaktig mening och anförde:
10
Departementschefen,
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
Då det gäller ersättnings utbetalande av statsmedel till personer, som
lida av silikos, men som på grund av yrkessjukdomsförsäkringslagens formelia
begränsningar (3 och 7 §§ samt övergångsbestämmelserna i lagen)
icke kunna erhålla ersättning enligt lagen, borde det enligt min mening
principiellt sett vara av underordnad betydelse, örn vederbörande faller utanför
lagen på grund av den ena eller andra av dessa bestämmelser. Då ersättning
redan i ett flertal fall av statsmedel tillerkänts silikossjuka, som
av den ena eller andra orsaken — t. ex. sjukdomens yppande före lagens
ikraftträdande •— fallit utanför yrkessjukdomsförsäkringslagen, anser jag följaktligen
att några giltiga skäl knappast föreligga, varför ett strängare betraktelsesätt
nu skulle tillämpas på den som efter lagens ikraftträdande
icke varit sysselsatt med farligt arbete.
Vid bestämmande av huruvida ersättning skall utgå samt vid beräknande
av ersättningens storlek anser jag emellertid, att hänsyn skäligen bör tagas
ej allenast till silikosens svårighetsgrad samt till den minskning i arbetsförtjänst,
som genom sjukdomen tillskyndas vederbörande, utan även i någon
mån till den sjukes ekonomiska ställning i allmänhet och särskilt till antalet
minderåriga barn och andra, som för sitt uppehälle varit beroende av hans
arbetsförtjänst.
Då fullständig utredning för ärendets bedömande från ovan angivna synpunkter
icke föreligger, kan jag i ärendets nuvarande skick icke föreslå något
belopp, med vilket ersättning i förevarande fall bör utgå.
Statskontoret har framhållit, att Litzén alltjämt är arbetsför och innehar
anställning med i genomsnitt samma inkomst som före det han drabbades
av yrkessjukdomen, samt anfört att sådana omständigheter av ömmande art
icke kunde anses föreligga, att dispens från gällande ersättningsbestämmelser
enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen borde medgivas.
Av utredningen framgår, att Litzén varit anställd såsom slipare vid Bosenfors
fabrik sedan 1906 och att han härunder ådragit sig silikos, vilken numera
enligt läkarutlåtandena befinner sig i stadium III. Arbetsförhållandena under
anställningstiden lia emellertid växlat och de lia i varje fall icke efter ikraftträdandet
av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar ansetts vara
sådana, att fara för silikos förelegat. På grund härav har ersättning enligt
nämnda lag med hänsyn till övergångsbestämmelserna icke kunnat utgivas.
Då Litzén emellertid ända tills sjukdomen under år 1941 yppades arbetat
inom samma fabrik och med i huvudsak likartat arbete, kommer det givetvis
att te sig svårförklarligt för vederbörande, att ersättning icke kunnat utgivas.
Under sådana förhållanden anser jag, att starka skäl av humanitär natur
tala för att Litzén tillerkännes ersättning av statsmedel motsvarande vad
som skulle ha tillkommit honom därest lagen varit tillämplig. Från ersättningen
torde dock böra avdragas vad Litzén i anledning av förevarande
sjukdom uppburit från sjukkassa.
Med hänvisning till det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till Oscar Wilhelm Litzén må av det under femte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av
andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. m. utbetalas ersättning med belopp, som skulle ha
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
utgått därest lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa
yrkesjukdomar varit tillämplig å honom, dock med avdrag för
belopp, som Litzén i anledning av nu ifrågavarande sjukdom
uppburit från sjukkassa.
4:o.
Gällande bestämmelser m. m.
I fråga örn gällande lagbestämmelser och tidigare fall, då ersättning av
statsmedel beviljats, tillåter jag mig att hänvisa till vad jag anfört under l:o.
Framställning örn ersättning.
I en till riksförsäkringsanstalten ingiven skrivelse den 1 juni 1943 har
gruvarbetaren Lars Anton Wäppling, Malmberget, som under anställning
hos Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag ådragit sig silikos, för vilken ersättning
enligt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar icke kunnat
erhållas, anhållit att få komma i åtnjutande av ersättning av statsmedel för
nämnda sjukdom.
Av handlingar, som bifogats skrivelsen, framgår att Wäpplings arbete
intill oktober 1927 bestått i borrning och skrädning i gruva, vilket arbete
är av sådan natur, att fara för silikos därvid föreligger. Därefter har Wäppling
under några år haft sitt arbete förlagt till det fria och från 1931 i sovringsverken.
Den 1 september 1941 har Wäppling, som är född den 10
november 1875, slutat sin anställning hos bolaget och därvid tillerkänts
pension med 900 kronor per år jämte dyrtidstillägg, f. n. 20,7 procent.
Vid röntgenundersökning den 26 augusti 1936 konstaterades hos Wäppling
silikosbetingade förändringar i lungorna, men han hade då icke några sjukdomssymptom.
Enligt ett år 1942 utfärdat läkarintyg är Wäppling sedan
1940 och för framtiden oförmögen att utföra sitt tidigare arbete men skulle
däremot kunna utföra stillasittande arbete. Omkring ett år efter pensioneringen
gjordes anmälan örn yrkessjukdomen till Arbetsgivarnes ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolag, där Wäppling försäkrats för olycksfall i arbete.
Bolaget fann emellertid genom beslut den 13 oktober 1942, som fastställts
av försäkringsrådet den 14 april 1943, att ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen
icke kunde utgå, då Wäppling icke varit sysselsatt i farligt
arbete inom ett år före sjukdomens yppande.
Utlåtanden över framställningen.
Utlåtanden i ärendet lia avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet
och statskontoret.
Kiksförsäkringsanstalten har verkställt utredning rörande arten av Wäpplings
arbete efter 1931 och beträffande den sililcosfara, som där kunde föreligga.
Anstaltens arbetarskyddsbyrå har härom uttalat, att arbete i sovringsverk
icke kan anses utgöra arbete i verksamhet, där fara föreligger för
stendammslunga, då i vårt land icke något fall av sjukdomen förekommit
vid arbete i sovringsverk, ehuru omfattande undersökningar verkställts av
Departementschef
en.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
personalen vid norrländska sovringsverk, däribland av ett flertal arbetare,
som varit sysselsatta med dylikt arbete under en tid av 15—25 år.
Rörande Wäpplings sjukdomstillstånd har ett flertal läkarutlåtanden avgivits.
Läkaren vid riksförsäkringsanstaltens arbetarskyddsavdelning doktor
Torsten Bruce har i yttrande den 1 juli 1943 anfört, att Wäppling led av
silikos i stadium III, att någon skrumpning av lungorna ej hade inträtt,
varför anledning ej funnes att antaga, att silikosen medförde synnerligen
hög invaliditet, och att med hänsyn till att Wäppling därjämte led av viss
sjukdom av åldersnatur (cardioscleros med hypertoni) den av yrkessjukdomen
orsakade nedsättningen av Wäpplings arbetsförmåga kunde uppskattas
till 60 procent.
RiJcsförsäJcringsanstalten har för egen del anfört, att anstalten därest lagen
örn försäkring för vissa yrkessjukdomar i förevarande fall vore tillämplig
skulle tillerkänna Wäppling årlig livränta att utgå från och med den 1
september 1941 efter en beräknad årlig arbetsförtjänst av 3 000 kronor och
en invaliditetsgrad av tills vidare 662/3 procent, varjämte anstalten, ehuru
det generella bemyndigandet till utbetalning av ersättning i vissa fall av
stendammslunga icke syntes vara tillämpligt i förevarande fall, med hänsyn
till omständigheterna föreslagit, att Kungl. Maj:t måtte av statsmedel bereda
Wäppling ersättning i enlighet med vad sålunda anförts.
Försäkringsrådet samt dess ledamot, försäkringsrådet Geijer, ha avgivit
utlåtanden av enahanda innehåll som beträffande det under 3:o här förut
refererade fallet.
Statskontoret har framhållit, att Wäppling åtnjuter ålderspension från
arbetsgivaren med 900 kronor för år jämte dyrtidstillägg, samt anfört att
sådana omständigheter av ömmande art icke kunde anses föreligga, att
dispens från gällande bestämmelser enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen
borde medgivas.
Av handlingarna i ärendet framgår, att Wäppling under en långvarig anställning
hos Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag ådragit sig silikos, vilken
numera enligt läkarutlåtandena befinner sig i stadium III. Efter att en
längre tid hava sysslat med borrning och skrädning under jord, i vilket
arbete fara för silikos föreligger, flyttades har år 1928 till annat arbete, där
dylik fara icke ansetts föreligga. På grund av att Wäppling sålunda icke
efter yrkessjukdomsförsäkringslagens ikraftträdande varit sysselsatt i s. k.
farligt arbete har ersättning för yrkessjukdomen enligt gällande bestämmelser
icke kunnat utbetalas. Emellertid synas i detta fall, som är likartat
med det under 3:o behandlade, starka skäl av humanitär natur föreligga för
att Wäppling tillerkännes ersättning av statsmedel motsvarande vad som
skulle ha utgått därest lagen varit tillämplig. Ersättningen torde böra utgå
för tiden från och med den 1 juni 1943, då framställningen örn ersättning
av statsmedel ingavs.
Under åberopande av det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
13
Kungl. Marits proposition nr 224.
att till Lars Anton Wäppling må av det under femte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. m. för tiden från och med den 1 juni 1943 utbetalas
ersättning med belopp, som skulle lia utgått därest
lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
varit tillämplig å honom.
5:o.
Gällande bestämmelser m. m.
I fråga örn gällande lagbestämmelser och tidigare fall, då ersättning av
statsmedel beviljats, tillåter jag mig hänvisa till vad jag anfört under l:o.
Framställning örn ersättning.
Den 12 maj 1941 inkom till riksförsäkringsanstalten en av Surahammars
Bruks Aktiebolag gjord anmälan örn yrkessjukdom, som den 2 april 1932
skulle hava yppats hos reparatören Nils Gustav Andersson, Surahammar.
Enligt anmälan hade Andersson, som var född den 20 september 1886 och
varit anställd hos bolaget sedan den 12 april 1904, till följd av sjukdomen
måst avbryta arbetet den 6 februari 1941. Beträffande Anderssons sysselsättning
uppgavs, att han under åren 1904—1918 utfört diverse arbeten i martinverk
och från år 1919 verkstadsarbete, bestående i maskinmontage och maskinreparation.
Enligt ett vid anmälan fogat läkarintyg hade Andersson uppgivit,
att han åren 1904—1907 arbetat som sandblandare i gjuteri och åren 1907—
1937 varit behjälplig med silikattegelmurning, i vilken verksamhet arbetstiden
dock varit i hög grad intermittent. Hans arbete som reparatör hade även
varit förenat med exposition för stendamm. På grund härav hade fallet
anmälts för vederbörlig bedömning. Sedermera anmäldes till riksförsäkringsanstalten,
att Andersson avlidit den 9 juni 1941. Vid obduktionen hade framgått,
att Andersson, förutom av lungtuberkulos och tuberkulos hjärtsäcksinflammation,
även lidit av silikos. I ett till riksförsäkringsanstalten avgivet
utlåtande över införskaffade röntgenbilder av Anderssons lungor meddelade
docenten Erik Lysholm, Stockholm, att den ursprungliga bilden från en år
1934 verkställd undersökning röntgenologiskt liknade tuberkulos, men att
bilden vid senare undersökningar i viss mån ändrat karaktär, varför det
röntgenologiskt icke kunde uteslutas, att en viss grad av silikos inginge i
bilden. Emellertid meddelade bolaget vid av riksförsäkringsanstalten framställd
förfrågan, att de av Andersson lämnade uppgifterna beträffande hans
sysselsättning vore oriktiga, i det att Andersson sedan år 1919 ej haft befattning
med murning av något slag, samt vidhöll uppgiften, att Andersson under
åren 1919—1941 varit verkstadsarbetare och reparatör och att hans arbete
under denna tid icke varit förenat med exposition för stendamm. Åren
1904—1907 hade Andersson varit sandblandare i gjuteriet. Åren 1908—1911
hade han arbetat som kokillrensare i martinverket och åren 1912—1917 sysselsatts
med diverse arbeten därstädes, varvid det ej vore uteslutet, att han
vid något enstaka tillfälle varit behjälplig med murning av silikattegel. Åren
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
1917—1918 hade Andersson tjänstgjort som skänkskötare, varvid han i mindre
utsträckning handskats med murbruk, vari inginge, bland annat, malda silikattegel,
vilket arbete vore förenat med en viss exposition för stendamm.
Med anledning av vad sålunda förekommit meddelade riksförsäkringsanstalten
Anderssons stärbhus den 1 november 1941, att då, såvitt av handlingarna
i ärendet framginge, Andersson icke efter ikraftträdandet den 1
januari 1931 av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, i den del densamma
avsåge yrkessjukdom, framkallad genom inverkan av stendamm, varit
sysselsatt med arbete i verksamhet, där han varit utsatt för inverkan av den
art, som kunde framkalla sjukdomen ifråga, någon ersättning med hänsyn
till övergångsbestämmelserna i nämnda lag icke kunde utgå.
Över riksförsäkringsanstaltens beslut anförde den avlidnes änka Signe
Josefina Andersson, född Kohlin, besvär hos försäkringsrådet, vari hon gjorde
gällande, att Andersson år 1932 och åren närmast därefter under arbete som
reparatör i järnverkets olika avdelningar mycket ofta hade varit utsatt för
stendamm, varför hon yrkade, att riksförsäkringsanstalten måtte åläggas att
till stärbhuset utgiva ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen. I yttrande
över besvären tillbakavisade bolaget påståendet, att Andersson efter år
1919 skulle hava utfört arbete, vari han varit utsatt för stendamm. Sedan
Signe Andersson delgivits detta yttrande, ingav hon till försäkringsrådet ett
av svenska metallindustriarbetareförbundets avdelning i Surahammar avgivet
intyg, vari anfördes, att Anderssons arbete som reparatör i allmänhet utförts
under omständigheter, där risk förelåge för uppkomsten av silikos. Åratals
gammalt damm, även stendamm, rördes upp under reparationsarbetena och
enär arbetaren ej kunde iakttaga försiktighet, måste han inandas detta damm.
Riksförsäkringsanstaltens läkare för arbetarskyddsärenden, doktor Torsten
Bruce, framhöll i ett den 17 september 1942 avgivet yttrande, att det ej med
absolut säkerhet kunde uteslutas, att hos Andersson det arbete, som utförts
efter den 1 januari 1931, påverkat och bidragit till att vidareutveckla den
yrkessjukdom, varav Andersson avled, men att det dock vore mera sannolikt,
att silikoskomponenten hos Andersson helt kunde tillskrivas det arbete,
som utförts före den 1 januari 1931. Vidare uttalade riksförsäkringsanstaltens
arbetarskyddsbyrå i utlåtande den 24 maj 1943, att den medicinska litteraturen
i ämnet eller i vårt land vunnen erfarenhet icke gåve stöd för antagandet,
att det arbete, som av Andersson utförts efter den 1 januari 1931, skulle
för en person med friska lungor kunna anses hava varit arbete i verksamhet,
där fara förelåge för stendammslunga, men att det däremot icke syntes vara
uteslutet, att i fråga örn Andersson nämnda arbete varit att anse som farligt
arbete.
Genom utslag den 25 juni 1943 förklarade sig härefter försäkringsrådet ej
finna skäl göra ändring i överklagade beslutet.
I skrivelse den 20 januari 1944 har svenska metallindustriarbetareförbundet
hemställt, att Kungl. Majit av nåd måtte medgiva ersättning för den yrkessjukdom,
varav Andersson led under sin levnad.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
Utlåtande över framställningen.
I utlåtande över framställningen har riks för säkrings anstalten anfört:
Andersson har under sin anställning hos Surahammars Bruks Aktiebolag
obestridligen ådragit sig silikos. Vid prövning av frågan, i vad mån denna sjukdom
bidragit till dödsfallet, har riksförsäkringsanstalten i anslutning till yttrande,
som i denna fråga avgivits av den hos anstalten anställde specialisten
på lungsjukdomarnas område, överläkaren A. Gullbring, funnit dödsfallet ha
inträffat under sådana förhållanden, att ersättning i anledning av detsamma
jämlikt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar skolat utgivas, därest
Andersson på grund av sin ådragna yrkessjukdom befunnits berättigad till
ersättning jämlikt samma lag. Även örn vid det försäkringsrättsliga bedömandet
det icke kunnat anses ådagalagt, att Andersson efter 1931 års ingång utfört
arbete i verksamhet, där fara förelegat för sjukdomen, har likväl vid ärendets
behandling inom riksförsäkringsanstalten den möjligheten icke kunnat anses
helt utesluten, att Andersson efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt i dylikt
arbete. Med hänsyn härtill finner sig riksförsäkringsanstalten för sin del icke
vilja motsätta sig, att åtgärder vidtagas i syfte att av statsmedel bereda
Anderssons änka understöd i anledning av dödsfallet. Därest sådant understöd
befinnes böra utgivas, torde detsamma böra utgå enligt samma grunder,
som skulle hava gällt, därest lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
varit tillämplig. Jämlikt bestämmelserna i 7 § lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete, vilka bestämmelser i fråga om ersättning för yrkessjukdom skola
äga motsvarande tillämpning, skall, örn olycksfallet medfört arbetarens död, till
änka, när äktenskapet slutits före olycksfallet, i ersättning utgivas en livränta
från dödsfallet, så länge hon lever ogift, å ett årligt belopp, motsvarande en
fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Denna torde härvid kunna
beräknas hava uppgått till 3 000 kronor.
Av handlingarna i ärendet framgår, att Andersson under sin anställning hos
Surahammars Bruks Aktiebolag ådragit sig silikos ävensom att sjukdomen i
fråga varit bidragande till hans död. Då det emellertid icke kunnat anses ådagalagt,
att Andersson efter den 1 januari 1931 varit sysselsatt med arbete i
verksamhet, där fara förelegat för silikos, har någon ersättning icke kunnat
utgå till hans änka Signe Josefina Andersson, född Kohlin. Emellertid har
riksförsäkringsanstalten uttalat, att vid ärendets behandling inom anstalten
den möjligheten icke kunnat anses helt utesluten, att Andersson efter nämnda
den 1 januari 1931 varit sysselsatt med nyss nämnt arbete. Med hänsyn härtill
och då även starka skäl av humanitär natur synas mig tala för att änkan beredes
ersättning av statsmedel i anledning av makens dödsfall, finner jag mig böra
tillstyrka, att sådan ersättning må utgå till henne. Ersättningen synes på sätt
riksförsäkringsanstalten föreslagit böra bestämmas efter samma grunder som
skulle lia gällt därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig. Ersättningen
torde alltså böra utgå i form av livränta, därvid livräntebeloppet med
utgångspunkt från den avlidnes årliga arbetsförtjänst, av riksförsäkringsanstalten
beräknad till 3 000 kronor, synes böra bestämmas till 750 kronor om
året, att utgå för tiden från och med den 10 juni 1941.
Med hänvisning till det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,
Departements
chefen.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 224.
att till Signe Josefina Andersson, född Kohlin, må från och
med den 10 juni 1941 så länge hon lever ogift av det under femte
huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. m. utbetalas en livränta med belopp, som skulle
ha utgått till henne därest lagen den 14 juni 1929 örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å den yrkessjukdom,
som föranledde hennes mans död, samt mannens årliga arbetsförtjänst
därvid befunnits uppgå till 3 000 kronor.
6:o.
Gällande bestämmelser.
Enligt 7 § lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete
skall, då olycksfall medfört en arbetares död, utgivas begravningshjälp med
en tiondel av hans årliga arbetsförtjänst, dock minst 250 kronor, samt livräntor
till vissa efterlevande, bl. a. till den avlidnes änka, när äktenskapet
slutits före olycksfallet, så länge hon lever ogift, å ett årligt belopp
motsvarande en fjärdedel av arbetsförtjänsten och till vart och ett av hans
barn, som ej fyllt sexton år, evad det fötts inom eller utom äktenskapet,
eller adoptivbarn under nämnda ålder, som adopterats före olycksfallet, till
dess barnet uppnått samma ålder, ett årligt belopp motsvarande en sjättedel
av arbetsförtjänsten.
Framställning örn ersättning.
Den 18 november 1942 omkom bergarbetaren Karl Oskar Gustafsson,
Vänersborg, genom olyckshändelse (stenras) under arbete hos statens vattenfallsverk.
Gustafsson var ogift och saknade egna barn. Han hade emellertid
sedan nio år tillbaka sammanlevat med Svea Osine Konstantia Larsson,
född Berg, och lysning till äktenskap dem emellan hade avkunnats
två gånger (den 8 och den 15 november 1942) innan äktenskapet omöjliggjordes
genom Gustafssons död. Svea Larsson, som är född den 7 september
1904 och tidigare varit gift men blivit änka 1931, har i det tidigare
äktenskapet tre barn, därav ett under 16 år, nämligen sonen Frank Ragnvald
Larsson, född den 10 juni 1928.
I anledning av olycksfallet har riksförsäkringsanstalten beslutat att utgiva
begravningshjälp till den avlidnes dödsbo enligt bestämmelserna i
olycksfallsförsäkringslagen med 390 kronor, beräknat efter en årlig arbetsförtjänst
å 3 900 kronor, men kunde livränta till Svea Larsson och hennes
minderårige son icke utgå, då äktenskap mellan henne och den avlidne
icke slutits före olycksfallet.
I en den 18 mars 1943 ingiven ansökning har Svea Larsson anhållit, att
Kungl. Maj:t måtte medgiva henne och hennes minderårige son rätt till livränta
i anledning av olycksfallet som örn äktenskapet hade blivit dessförinnan
fullbordat. I skrivelsen anföres vidare i huvudsak följande: Gustafsson
och Svea Larsson hade under nio års tid levat som man och hustru,
varunder Gustafsson ägnat full faderlig omsorg örn de tre barnen. De hade
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
gemensamt skaffat ett eget kem genom att bygga en bostadsfastighet. Gustafsson
hade vidare upprättat ett testamente till förmån för Svea Larsson.
Det hade varit deras avsikt att ingå äktenskap omedelbart efter tredje lysningsdagen.
Gustafsson hade sedan 1935 varit anställd vid statens vattenfallsverk
med undantag för smärre avbrott.
Av handlingar, som fogats vid skrivelsen, framgår vidare, att bouppteckningen
efter Gustafsson visar en behållning å ca 5 500 kronor, vilken jämlikt
testamente tillfallit Svea Larsson, att hon i övrigt icke äger några tillgångar
utom ett torftigt lösbo, att Svea Larsson sedan 15 år lidit av kroniska
ledgångsbesvär i de flesta leder och av nervositet samt att hennes
arbetsförmåga på grund härav är betydligt nedsatt och med säkerhet kommer
att förbli så i framtiden.
Utlåtanden över framställningen.
Utlåtanden i ärendet lia avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet
och statskontoret.
Hiksför sahr ing saust ali en anför, att det knappast torde ankomma på anstalten
att uttala sig i frågan, huruvida i fall, där ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser icke kan utgå, åtgärder skäligen böra
vidtagas för beredande av ersättning i särskild ordning enligt lagens grunder,
men att omständigheterna i förevarande fall enligt anstaltens mening
på ett särskilt sätt torde fylla de fordringar, som kunde uppställas härför.
Försäkring srådet finner särskilda skäl föreligga för bifall till förevarande
framställning, såvitt avser livränta till Svea Larsson.
Statskontoret erinrar örn vissa fall då statsmakterna tidigare beviljat pension
åt sådana efterlevande efter i statens tjänst anställda personer, som
vid en ordnad familjepensionering icke skulle åtnjutit pensionsrätt (se proposition
nr 159: 1925) och anför vidare, att omständigheterna i det föreliggande
fallet äro sådana, att särskilda skäl kunna anses tala för att åtgärder
vidtagas för beredande av understöd av statsmedel åt Svea Larsson. Understödet
syntes böra jämställas med livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen
samt uppgå till belopp, som skulle ha utgått, därest Svea Larsson varit
gift med Gustafsson, eller 975 kronor.
Av handlingarna i ärendet framgår, att Gustafsson då han omkom till
följd av olycksfall i arbetet sammanlevat med Svea Larsson under nio års
tid och att det varit deras avsikt att legalisera förbindelsen genom giftermål,
vilket skulle lia fullbordats genom vigsel blott någon vecka efter dagen
för olycksfallet. Svea Larsson har under nämnda tid för sin försörjning
varit helt beroende av Gustafssons arbete och likaså hennes tre barn i den
mån de icke kunnat försörja sig själva. Hennes egen arbetsförmåga är därjämte
på grund av sjukdom väsentligt nedsatt. Under sådana förhållanden
synes det mig skäligt, att staten, som vid olyckstillfället och under ett flertal
år dessförinnan varit Gustafssons arbetsgivare, utgiver livränta till Svea
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 224. *77 44 2
Departementschefen.
18
Kungl. Maj-.ts proposition nr 224.
Larsson efter samma grunder, som skulle lia gällt därest äktenskapet blivit
fullbordat före olycksfallet. I enlighet med myndigheternas förslag synes
livräntan böra bestämmas till 975 kronor örn året, räknat från den 19 november
1942. Däremot synas tillräckliga skäl icke föreligga för att av statsmedel
bevilja ersättning till Svea Larssons minderårige son, då denne icke
skulle varit berättigad till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen även
om äktenskapet varit fullbordat före olycksfallet.
Med hänvisning till det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl. Maj-.t
måtte föreslå riksdagen att medgiva,
att till Svea Osine Konstantia Larsson, född Berg, må av
det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till
Diverse pensioner och understöd m. m. utbetalas en livränta
å 975 kronor från och med den 19 november 1942 så länge
hon lever ogift.
7:o.
Gällande bestämmelser.
Enligt lagen den 11 juni 1937 om krigsförsäkring för ombord å fartyg
tjänstgörande personer skall till dylik person, som är försäkrad jämlikt lagen
örn försäkring för olycksfall i arbete och till följd av krigsåtgärd drabbas
av olycksfall i eller utom arbetet, utgå viss ersättning, som beräknas efter
förmånligare grunder än olycksfallsförsäkringslagens. Vid bestämmande av
livränta skall sålunda den skadades årliga arbetsförtjänst beräknas till minst
3 600 kronor och högst 6 240 kronor och vidare skall vid dödsfall eller bestående
invaliditet utöver livränta utgivas ett engångsbelopp, uppgående till
minst 9 000 kronor vid fullständig förlust av arbetsförmågan och vid nedsättning
av densamma det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen.
Framställning om ersättning.
I skrivelse den 29 januari 1943 har svenska sjöfolksförbundet anhållit,
att sjömannen Wiktor Metz, vilken skadats genom olyckshändelse ombord
å ångfartyget »Torne» i Narviks hamn i samband med tyska stridskrafters
ockupation av hamnen den 9 april 1940, men som icke erhållit ersättning
enligt krigsförsäkringslagen, emedan skadan icke ansetts direkt förorsakad
av krigsåtgärd, måtte av statsmedel beredas motsvarande ersättning som
om lagen varit tillämplig.
Metz har av vederbörande försäkringsbolag tillerkänts livränta för tiden
den 4 september 1941—den 31 augusti 1943 efter 380 kronor för år, räknat
efter en invaliditetsgrad av 20 procent och en årlig arbetsförtjänst av
2 850 kronor. Framställning örn ersättning enligt krigsförsäkringslagen har
däremot avslagits.
Utlåtanden över framställningen.
Utlåtanden i ärendet lia avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet
och statskontoret.
Kungl. Maj:ts proposition nr 224. 19
Riksförsäkringsanstalten Ilar avstyrkt framställningen och därvid anfört,
bland annat:
Vid ifrågavarande tillfälle hade till följd av stridshnndlingar mellan norska
och tyska sjöstridskrafter order givits örn fartygets kvarliggande i hamnen.
Under härav föranledd ankarfällning hade wiren råkat slira, varvid de personer
som ombesörjde arbetet släppte wiren och lä* den löpa ut. Metz hade
då kommit i vägen för wiren och fått högra benet avslaget. Under arbetet
i fråga förekommo ej några stridshandlingar, men sådana hade kunnat väntas
när som helst. Enligt befälhavarens mening kunde, fast någon direkt
brådska med ankarfällningen ej förelåg, nervositet möjligen varit orsak till
olycksfallet och vidare den omständigheten, att fartygets back varit täckt av
snö och is. Det arbete, varunder olycksfallet inträffade, har sålunda företagits
med hänsyn till krigsåtgärder. Arbetet var ett å fartyg förekommande
vanligt sådant. Anstalten anser emellertid, att orsakssammanhang i
den mening, som förutsättes för rätt till ersättning enligt krigsförsäkringslagen,
icke kan anses föreligga mellan olycksfallet och de företagna krigsåtgärderna.
I ett annat ur ersättningssynpunkt likartat fall har ersättning
enligt krigsförsäkringslagen vägrats för ett olycksfall, som inträffat under
vanligt arbete medan ett svenskt fartyg på order av engelska myndigheter
och under befäl av engelsk prisbesättning färdats från en engelsk hamn till
en annan för att i den senare lossa en del av lasten.
Försäkring srådet har i sammanhang med förevarande ärende även avgivit
yttrande över ett av sjöfolksförbundet framfört förslag till ändring i krigsförsäkringslagen
i ändamål att under lagen skulle hänföras icke blott sådana
olycksfall, som äro en direkt följd av krigsåtgärd, utan även olycksfall,
som med all sannolikhet kunnat undvikas, därest icke särskilda krigsförhållanden
förelegat. Eörsäkringsrådet avstyrker förslaget till lagändring och
anför beträffande framställningen örn ersättning att örn en sådan lagändring
bomme till stånd, att det ifrågavarande olycksfallet enligt lagens ändrade
lydelse skulle omfattats av krigsförsäkringen, så skulle detta utgöra ett skäl
för att bereda Metz ersättning av statsmedel enligt de i krigsförsäkringslagen
angivna grunderna, med avdrag dock för den ersättning, som utgått
och kommer att utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Statskontoret avstyrker framställningen på de av riksförsäkringsanstalten
anförda skälen.
Av utredningen framgår, att Metz skadats vid arbete, som föranletts av Departementskrigsåtgärder,
nämligen tyska sjöstridskrafters ockupation av Narviks hamn chefen.
den 9 april 1940. Då emellertid det arbete, varunder olyckan inträffade,
var sådant som vanligen förekommer ombord å fartyg (ankarfällning), och
det icke ansetts bevisat att krigsåtgärder direkt eller indirekt förorsakat
olyckan, har han icke erhållit ersättning enligt krigsförsäkringslagen utan
allenast efter de mindre förmånliga grunder, som gälla enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Emellertid synes i förevarande fall sambandet mellan krigsåtgärderna
och olycksfallet vara tämligen starkt markerat och talar i varje fall
stor sannolikhet för att krigsförhållandena åtminstone så till vida inverkat på
olycksfallet, att de hos besättningen förorsakat en viss nervositet, som i sin
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
tur medfört risk för olycksfall. Under sådana förhållanden synes det mig
skäligt att Metz, trots att krigsförsäkringslagen icke är formellt tillämplig
på det ifrågavarande olycksfallet, beredes motsvarande ersättning av statsmedel.
Därvid torde avdrag böra göras för vad som utgivits jämlikt olycksfallsförsäkringslagen
.
Under hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att medgiva,
att till Wiktor Metz må av det under femte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
m. m. utbetalas ersättning av statsmedel enligt de i lagen den
11 juni 1937 örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer angivna grunder, med avdrag dock för den
ersättning, som utgått och kommer att utgå till Metz jämlikt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
8:o.
Framställning om ersättning.
Genom olycksfall i arbete den 18 september 1905 ådrog sig textilarbetaren
Karl Adrian Karlsson, född den 13 februari 1886, en skada å vänstra foten.
Skadan föranledde amputation å basfalangen till de fyra inre tårna å nämnda
fot nära leden mot mellanfotsbenen. På grund av försäkring i riksförsäkringsanstalten
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete tillerkände anstalten Karlsson en årlig livränta
å 45 kronor, motsvarande nedsättning av arbetsförmågan med 15 procent, från
och med den 29 oktober 1905.
I 6 § nyssnämnda lag stadgas, att för tid, varunder någon till livränta
enligt lagen berättigad är bosatt utom riket, han ej må uppbära sådan ränta.
Då enligt till riksförsäkringsanstalten inkomna meddelanden Karlsson varit
bosatt utom riket sedan slutet av år 1926, har med hänsyn till nyssnämnda
bestämmelse livräntan ej utbetalats till Karlsson för tiden från och med
den 1 oktober 1926.
I en till riksförsäkringsanstalten den 18 oktober 1943 inkommen skrivelse
gjorde Karlsson, då bosatt i Malmö, framställning örn utbetalning av den
honom tillerkända livräntan.
Genom beslut den 29 oktober 1943 fann riksförsäkringsanstalten, enär
framställning örn utbekommande av livränta gjorts först sedan mer än tio år
förflutit efter det livränta senast lyfts av Karlsson, med tillämpning av förordningen
den 4 mars 1862 örn tioårig preskription och örn kallelse å okända
borgenärer Karlssons rätt att utbekomma livränta vara förverkad och ytterligare
livränta i anledning av olycksfallet den 18 september 1905 alltså icke
kunna utgivas till honom.
I skrivelse den 12 november 1943 har Karlsson hemställt, att den honom
tillerkända livräntan måtte få utgå även i fortsättningen. I skrivelsen har
han uppgivit, att han sedan 1926 varit bosatt i Hamburg, där han 1936 ingått
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
äktenskap, men att han efter bombangreppen å staden, därvid all hans egendom
gått förlorad, blivit, utvisad därifrån. Han vore fortfarande gift men
utan barn, vore bosatt i Malmö men hade icke lyckats erhålla något arbete.
Utlåtanden över framställningen.
Utlåtanden i ärendet ha avgivits av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.
Riksförsäkringsanstalten framhåller, att Karlsson, efter det att utbetalandet
av livräntan upphört, d. v. s. den 1 oktober 1926, icke låtit sig avhöra
hos anstalten förrän genom ovannämnda, den 18 oktober 1943 till anstalten
inkomna skrivelse. Hans rätt till livränta vore på grund härav preskriberad,
varför någon ersättning ur olycksfallsförsäkringsfonden ej kunde utgivas till
honom. Örn ersättningsrätten ej varit preskriberad, skulle livränta åter ha
börjat utbetalas till honom från det han styrkt sig ånyo vara bosatt i Sverige.
Med hänsyn till det jämförelsevis ringa menet efter olycksfallet funne anstalten
det kunna ifrågasättas, örn tillräckliga skäl förelåge till att livränta av
statsmedel utgåves till honom. Anstalten hemställer därför, att den gjorda
framställningen icke måtte föranleda någon åtgärd.
Försäknngsrådet har instämt i riksförsäkringsanstaltens hemställan.
Enligt allmänt tillämpad praxis är Karlssons rätt till ytterligare livränta
i anledning av olycksfallet den 18 september 1905 preskriberad, enär vid
tidpunkten för ingivandet av hans framställning till riksförsäkringsanstalten
om utbekommande av livränta mer än tio år förflutit, sedan han senast lyft
sådan ränta. Emellertid finner jag billighetsskäl tala för att Karlsson, som
enligt vad han uppgivit förlorat samtliga sina tillhörigheter vid bombangreppen
å Hamburg samt saknar arbete, av statsmedel erhåller ytterligare livränta
med samma belopp, som skolat utgå, därest preskription ej mellankommit.
Livräntan ifråga synes böra utgå från den dag, då ansökan om utbetalande
av livräntan inkom till riksförsäkringsanstalten eller den 18 oktober
1943.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till textilarbetaren Karl Adrian Karlsson må av det under
femte huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Statsverket
åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. för tiden från och med den 18 oktober
1943 utbetalas den ytterligare livränta, som, därest preskription
icke mellankommit, skulle ha utgått till honom i anledning
av ett honom den 18 september 1905 övergånget olycksfall.
9:o.
Gällande bestämmelser.
Enligt förordningen den 21 april 1943 örn ersättning i vissa fall i anledning
av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, skall där någon
Departementschefen.
22
Kungl. Ma.j:ts proposition nr 224:.
under fullgörande av tjänsteplikt skadas till följd av olycksfall eller annorledes
ådrager sig sjukdom, ersättning utgivas av allmänna medel. Ersättningen
utgår i huvudsak enligt olycksfallsförsäkringslagens regler och är, då olycksfallet
eller sjukdomen medfört döden, den avlidnes änka sålunda berättigad
till livränta, så länge hon lever ogift, å ett årligt belopp motsvarande en fjärdedel
av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Enligt särskild föreskrift i förordningen
skall arbetsförtjänsten dock beräknas till lägst 2 300 kronor.
Framställning om ersättning.
Den 30 oktober 1942 blev verkstadsarbetaren Erik Axel Konrad Holmberg,
född den 27 februari 1880, i närheten av Mellansjö järnvägsstation i Gävleborgs
län överkörd och dödad av tåget. Holmberg, som sedan den 1 juni 1934
var anställd vid Aktiebolaget Alpha i Sundbyberg, deltog sedan den 6 augusti
1942 tillsammans med ett antal arbetskamrater från nämnda bolag i en i närheten
av ovannämnda station anordnad skogshuggarkurs (s. k. riksarbetslag),
vid vilken ett skogsbolag var att anse som arbetsgivare. Av den i ärendet
föreliggande utredningen framgår, att Holmberg, som tidigare vid några tillfällen,
senast omkring tio år före dödsfallet, vårdats å sjukhus på grund av
övergående epileptiska omtöckningstillstånd, den 30 oktober 1942 under
skogsarbetet ånyo drabbades av ett sådant tillstånd. I nämnda tillstånd gick
han på kvällen samma dag rakt emot ett framrusande snälltåg å järnvägslinjen
i närheten av arbetsplatsen och blev omedelbart dödad.
Frågan örn rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen i anledning
av Holmbergs dödsfall har prövats av Arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag,
där Holmberg var försäkrad för olycksfall i arbete under
skogsarbetet. Bolaget har genom beslut den 6 april 1943 förklarat, att enär
det olycksfall, på grund varav Holmberg omkommit, icke inträffat under
sådana omständigheter, att olycksfall i arbete kunde anses föreligga, ersättning
till efterlevande icke skulle utgå. Detta beslut har efter besvär fastställts
av försäkringsrådet genom utslag den 22 juni 1943.
I skrivelser den 9 januari och den 11 augusti 1943 har den avlidnes son
N. Holmberg hemställt, att hans moder, Vilhelmina Karolina Holmberg, född
Olsson, som vore född 1880 och genom sin makes dödsfall förlorat möjligheterna
för fortsatt existens, måtte av statsmedel erhålla ersättning i anledning
av dödsfallet.
Utlåtanden över framställningen.
Utlåtanden i ärendet ha avgivits av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.
Riksförsäkringsanstalten har funnit omständigheterna i ärendet tala för att
av billighetsskäl ersättning i anledning av dödsfallet utgives enligt grunderna
för olycksfallsförsäkringslagen.
Försäkringsrådet åberopar ett utlåtande av professorn B. Jacobowsky, i
vilket denne uttalar, att det skogsarbete, vari Holmberg var sysselsatt, ej
blott var ovant för honom utan även mycket tungt och uppenbarligen tröt
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
tade honom mycket. Dessa omständigheter, sedda i samband med Holmbergs
ålder, 62 år, gjorde att ett samband mellan det ansträngande skogsarbetet
och Holmbergs iråkade epileptiska undantagstillstånd icke kunde anses
osannolikt.
För egen del bar försäkringsrådet framhållit, att de skogshuggarkurser
(riksarbetslag), varom nu vore fråga, anordnats av samma skäl —- bristen på
arbetskraft för tillgodoseende av landets bränsleförsörjning — som sedermera
föranledde utfärdandet av kungörelsen den 13 november 1942 om tjänsteplikt
för män, födda år 1923. Deltagarna i skogshuggarkurserna syntes beträffande
förläggnings- och arbetsförhållanden ha varit i huvudsak likställda med
dem, som på grund av tjänsteplikt sysselsattes i skogsarbete. Även örn något
tvång att deltaga i skogshuggarkurserna icke förelegat, syntes det dock för
många arbetare ha framstått som en plikt att anmäla sig till deltagande i
desamma. Genom förordningen den 21 april 1943 örn ersättning i vissa fall
i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, hade
ersättningsrätten vid olycksfall och sjukdom för tjänstepliktiga utsträckts att
avse även andra fall än dem, som reglerades av lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete och lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Därest tjänsteplikt^
omkommit under samma omständigheter som Holmberg, syntes enligt
bestämmelserna i nämnda förordning ersättning av allmänna medel skolat
utgå i anledning av dödsfallet. På grund härav ansåge försäkringsrådet billighetsskäl
tala för att ersättning av statsmedel utginge i anledning av Holmbergs
död. Ersättningen syntes böra bestämmas enligt de i nämnda förordning
angivna grunderna, dock att bestämmelsen i 5 § i förordningen örn viss
minimigräns för den årliga arbetsförtjänsten icke borde äga tillämpning i
förevarande fall.
Arbetet under skogshuggarkursen har uppenbarligen varit mycket ansträngande
för Holmberg. Enligt det av professor Jacobowsky i ärendet
avgivna yttrandet kan samband mellan den av arbetet förorsakade uttröttningen
och det omtöckningstillstånd, vari Holmberg befann sig, då dödsfallet
inträffade, icke anses osannolikt. Med hänsyn härtill och till de ekonomiska
svårigheter, vari Holmbergs änka råkat genom makens död, finner
jag billighetsskäl tala för att änkan av statsmedel tillerkännes livränta enligt
samma grunder, som skulle ha gällt, därest förordningen den 21 april 1943
om ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande
av tjänsteplikt, varit tillämplig.
Med hänvisning till det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till Vilhelmina Karolina Holmberg, född Olsson, må av det
under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Statsverket
åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. i anledning av hennes make
Erik Axel Konrad Holmbergs den 30 oktober 1942 inträffade
Departements
chefen.
24
Kungl. Majda proposition nr 224.
dödsfall utbetalas livränta av statsmedel enligt de i förordningen
den 21 april 1943 om ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada,
ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, angivna
grunder.
Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda under punkterna l:o—9:o med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Hajd Konungen, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Stig Wernstedt.
Stockholm 1944. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1944:300 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom m. m., i vad avser punkt 6 angåen a1 i texten
- Rskr. 1944:265 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom m. m. a1 i texten
- BU 1944:49 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom m. m., i vad avser punkt 6 angående livränta til s. 5 i texten