Sök i Ratio Lex

Angående ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom m. m

1944-03-03 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:224, Angående ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

1

Nr 224.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning

i vissa fall i anledning av yrkessjukdom m. m.;

given Stockholms slott den 3 mars 1944.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, varom föredragande departementschefen under punkterna

l:o—9:o hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 3 mars 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, uppkomna frågor angående

ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom, m. m., samt anför:

l:o.

Gällande lagbestämmelser.

Lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni 1929

och trädde i kraft den 1 januari 1930. Enligt 1 § skall den, som jämlikt

lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad

för skada till följd av sådant olycksfall, anses vara försäkrad jämväl för

yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom

inverkan av vissa i paragrafen uppräknade ämnen. Genom lagändring den

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 224.

277 44

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

12 september 1930 upptogs bland de uppräknade ämnena även stendamm,

varigenom lagen erhöll tillämplighet å den genom stendamm framkallade

yrkessjukdomen silikos. Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1931

men jämlikt övergångsbestämmelse skulle den icke äga tillämpning i fråga

örn sådan av stendamm framkallad yrkessjukdom, som yppats före nämnda

dag, och ej heller beträffande dylik yrkessjukdom, som yppats senare, därest

arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet,

där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat

sjukdomen.

Såsom förutsättning för ersättningsrätt för silikos gäller vidare enligt 3 §

i lagen (enligt paragrafens lydelse efter lagändring den 26 juni 1936), att

arbetaren inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt

med arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen.

Tidigare fall, då ersättning av statsmedel

beviljats.

Efter förslag av Kungl. Maj:t (prop. nr 179) medgav 1937 års riksdag, att

ersättning av statsmedel utbetalades åt fyra av silikos drabbade arbetare,

å vilka lagens bestämmelser icke voro tillämpliga på grund av att sjukdomen

yppats vid röntgenundersökning, som på anmodan av deras arbetsgivare

företagits ett fåtal dagar före den 1 januari 1931. 1939 års riksdag

beviljade därjämte i anledning av förslag i proposition nr 121 ersättning av

statsmedel åt en person, förre gjutgodsskrotarén A. L. Leonardsson, i anledning

av silikos, som ansetts yppad vid läkarundersökning redan 1927,

ehuru varken den sjuke själv eller den undersökande läkaren vid denna

tidpunkt ägt kännedom örn sjukdomens beskaffenhet.

Vidare har 1939 års riksdag bemyndigat Kungl. Maj:t att av statsmedel

utbetala ersättning för vissa fall av silikos, å vilka lagens bestämmelser

icke äro tillämpliga på grund av vissa övergångsbestämmelser till ändringar

i 3 och 7 §§ yrkessjukdomsförsäkringslagen, vilka genomförts genom lag

den 26 juni 1936. I två fall av sådan art, som avses i detta bemyndigande,

hade ersättning tidigare beviljats av 1938 års riksdag.

Framställning örn ersättning.

I skrivelse den 6 maj 1943 har Carl Filip Grundström, Säter, uppgivit

att han vid röntgenundersökning den 26 augusti 1942 befunnits lida av

silikos, som han uppenbarligen ådragit sig under anställning såsom slipare

vid Aktiebolaget Säters Yxfabrik under tiden 1 oktober 1925—30 april 1931,

samt anhållit att av statsmedel erhålla ersättning härför, då ersättning enligt

yrkessjukdomsförsäkringslagen icke kunnat utgå med hänsyn till att sjukdomen

icke yppats inom tio år efter anställningens slut. I skrivelsen har

Grundström uppgivit, att han ända sedan 1935 lidit av kraftnedsättning

men att han tillskrivit denna andra orsaker, varför han icke kunnat göra

framställning örn ersättning förrän han genom den nämnda läkarundersökningen

fått kännedom örn att kraftnedsättningen berodde på silikos. I fråga

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

om sina personliga förhållanden har Grundström uppgivit, att han är född

den 21 februari 1895, är gift och har sju barn, varav tre äro minderåriga,

samt att han på grund av sjukdomen numera icke kan utföra annat än

mycket lätta arbeten.

Yid skrivelsen var fogat ett av sanatorieläkaren Sigurd Berg den 27

februari 1943 utfärdat intyg'' av innehåll, bl. a., att Grundström, som av

honom undersökts senast den 26 augusti 1942, lede av stendamm slunga

(silikos stadium II) + hjärtfel samt att han endast vore i stånd att utföra

mycket lätt arbete (cirka 2/3 nedsättning).

Grundström har gjort framställning om ersättning hos riksförsäkringsanstalten,

som emellertid genom beslut den 3 november 1942 avslagit framställningen,

enär han icke inom tio år före dagen för sjukdomens yppande

varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara förelåge för sjukdomen.

Försäkringsrådet har genom utslag den 11 februari 1943 funnit av Grundström

anförda besvär över beslutet icke föranleda någon åtgärd.

Utlåtanden över framställningen.

Utlåtanden i ärendet lia avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet

och statskontoret.

Riksjbrseilermgsanstalten anför: Ehuru sjukdomen stendammslunga av läkare

konstaterats först efter det mer än tio år förflutit från det Grundström upphört

med det för honom farliga arbetet har sjukdomen förefunnits tidigare

och även givit påtagliga besvär. Först efter röntgenundersökningen den 26

augusti 1942 erhöll Grundström emellertid vetskap örn att han led av sjukdomen.

Enligt ett av läkaren vid riksförsäkringsanstaltens arbetarskyddsbyrå,

docenten doktor Torsten Bruce avgivet yttrande i ärendet får man

med hänsyn till den samtidiga förhandenvaron av hjärtfel tillmäta silikosen

större betydelse än om den varit den enda sjukdom, som nedsatt det cardiopulmonala

systemets funktion. Med hänsyn härtill och till det konstaterade

stadiet av stendammslunga har doktor Bruce ansett nedsättningen av Grundströms

arbetsförmåga till följd av sistnämnda sjukdom böra uppskattas till

75 procent. Efter två till tre år får man räkna med progress av sjukdomen.

Därest ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen skulle lia utgivits

i detta fall, skulle riksförsäkringsanstalten ha tillerkänt Grundström livränta

efter en årlig arbetsförtjänst, som skäligen skulle ha beräknats till

3 000 kronor och efter en invaliditetsgrad av 75 procent. Livräntan, som

alltså skulle lia utgjort 1 500 kronor årligen, skulle ha bestämts att tillsvidare

utgå under en tid av tre år, räknat från och med den 26 augusti

1942. Frågan örn den invaliditetsgrad, som för tid därefter skolat läggas till

grund vid livräntans beräknande, skulle ha upptagits till prövning sedan

förnyad läkarundersökning av Grundström då ägt rum. Med hänsyn till

omständigheterna hemställer riksförsäkringsanstalten, att Grundström måtte

av statsmedel tillerkännas den ersättning, som skulle ha tillkommit honom

om lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar i förevarande fall varit

tillämplig.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Försäter ingsrådet åberopar ett utlåtande av sin medicinskt sakkunnige,

överläkaren vid S:t Görans sjukhus, docenten Alf Westergren, i vilket denne

uttalar, att hjärtfelet icke synes representera den huvudsakliga sjukdomen

utan att den föreliggande invaliditeten helt kan tillskrivas silikosen samt att

den av riksförsäkringsanstalten föreslagna invaliditetsgraden, 75 procent,

visserligen läge något över den påyrkade (2/s) men för treårsperioden i fråga

icke torde vara för hög.

För egen del biträder försäkringsrådet riksförsäkringsanstaltens hemställan,

att Grundström måtte av statsmedel tillerkännas ersättning motsvarande

den, som skulle ha tillkommit honom, därest lagen örn försäkring för

vissa yrkessjukdomar varit tillämplig, och har icke något att erinra mot

riksförsäkringsanstaltens uppskattning av invaliditetsgraden och beräkning

av den årliga arbetsförtjänsten.

Statskontoret framhåller, att dispens från gällande preskriptionsbestämmelser

endast bör medgivas, där alldeles särskilda förhållanden av ömmande

art föreligga, men att statskontoret dock med hänsyn till tidigare riksdagsbeslut

i fall, då vederbörandes familjeförhållanden och ekonomiska ställning

varit i huvudsak likartade med Grundströms, icke ansåge sig böra göra

erinran mot bifall till den föreliggande ansökningen. I överensstämmelse

med tidigare tillämpade principer syntes dock livräntan icke böra utgå

förrän från och med dagen för ansökans ingivande till riksförsäkringsanstalten.

Handlingarna utvisa, att Grundström ådragit sig silikos under arbete

såsom slipare vid Säters Yxfabrik under åren 1925—1931 samt att hans

arbetsförmåga får anses vara genom sjukdomen nedsatt med 75 % åtminstone

från den 26 augusti 1942, då sjukdomen genom röntgenundersökning

först konstaterats. Därest sjukdomen skulle ha upptäckts inom tio år efter

det han slutat det farliga arbetet skulle han ha varit berättigad till ersättning

enligt de grunder, som stadgats i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Att Grundström, trots att han ända sedan 1935 besvärats av

alltmera tilltagande andfåddhet och kraftlöshet, icke sökt läkare förrän 1942

synes bero dels på att han icke misstänkt, att dessa symptom kunde bero

på lungsjukdom, och dels på hans ambition att i det längsta försöka klara

sig själv. Med hänsyn härtill samt till att Grundström är familjeförsörjare

med sju barn, därav tre minderåriga, finner jag starka skäl av humanitär

natur tala för att ersättning av statsmedel beredes Grundström i samma

omfattning, som skulle blivit fallet därest lagen örn försäkring för vissa

yrkessjukdomar varit tillämplig å honom. Då sjukdomen kan förväntas

efter någon tid medföra ökad nedsättning av arbetsförmågan, synes något

definitivt livräntebelopp icke böra nu fastställas.

Med hänvisning till det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till Carl Filip Grundström må av det under femte huvudtiteln

uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande,

av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycks
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 224.

5

fall i arbete m. m. utbetalas ersättning med belopp, som skulle

lia utgått därest lagen den 14 juni 1929 om försäkring för

vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å honom.

2:o.

Gällande bestämmelser m. m.

I fråga örn gällande lagbestämmelser och tidigare fall, då ersättning av

statsmedel beviljats, tillåter jag mig att hänvisa till vad jag anfört under l:o.

Framställning om ersättning.

I skrivelse den 27 februari 1943 har förre porslinsformaren Hans Gustav

Paulus Möller, Gustavsberg, uppgivit, att han under anställning åren 1895

—1938 vid porslinsfabriken i Gustavsberg ådragit sig silikos, som gjort honom

helt oförmögen till arbete. Då en av honom gjord framställning örn

ersättning jämlikt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar avslagits

på grund av att sjukdomen skulle anses yppad före den 1 januari 1931,

hemställdes, att Kungl. Majit måtte bevilja honom ersättning av statsmedel

med belopp, som skulle lia utgått därest nämnda lag varit tillämplig.

Av handlingar, som fogats vid skrivelsen, framgår att Möller redan år

1925 i samband med andra sjukdomar blivit röntgenundersökt och att därvid

konstaterats sådana förändringar i lungorna, som bruka förorsakas av

silikos, men att Möller icke förrän genom en förnyad undersökning år 1934

erhållit vetskap örn att han lede av silikos. Framställningar örn ersättning

jämlikt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar ha gjorts dels 1935,

sedan Möller fått kännedom örn sjukdomen, och dels 1938, då han på grund

av sjukdomen tvingats att sluta sitt arbete. Båda dessa framställningar

ha emellertid avslagits.

Utlåtanden över framställningen.

Utlåtanden i ärendet ha avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet

och statskontoret.

Riksförsäkring sanstalten har anfört:

Av anstalten verkställd utredning har givit vid handen, att Möller och

hans hustru sakna förmögenhet och att de erhållit sin försörjning dels genom

till Möller sedan april månad 1940 utgående folkpension med tillägg,

för närvarande 454 kronor 80 öre per år, däri ej inräknat dyrtidstillägg, dels

genom bidrag från deras två söner, som båda bott hos föräldrarna. Den

ene av sönerna ämnar dock inom den närmaste tiden ingå äktenskap och

avflytta från hemmet.

Med hänsyn till föreliggande omständigheter i detta fall synes det anstalten

skäligt att — i likhet med vad som ägt rum enligt Kungl. Maj:ts

beslut den 12 maj 1939 beträffande ersättning till förre gjutgodsskrotaren

A. L. Leonardsson — Möller genom särskilda åtgärder beredes ersättning

av statsmedel. Denna ersättning torde böra utgå från och med den 10 mars

1943, då ifrågavarande ansökan inkom till Kungl. Majit. Därest lagen örn

försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig i förevarande fall skulle

till Möller hava utgått en ersättning med 2 000 kronor för år räknat, efter

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

en beräknad invaliditetsgrad av 100 % och en årlig arbetsförtjänst av 3 000

kronor. Från den sålunda beräknade ersättningen torde emellertid böra

avdragas, dels förenämnda från folkpensioneringen till Möller utgående

grundpension jämte tilläggspension i vad den hänför sig till tiden från och

den 10 mars 1943 till den dag, då ersättningen först utbetalas, dels ock för

tiden därefter grundpensionen, utgörande för år räknat 104 kronor 70 öre.

Försäkring srådet har låtit verkställa viss ytterligare utredning rörande

Möllers arbetsförtjänst, varav framgått att denna utgjort under de tre åren

närmast före den 26 februari 1938, då arbetet avbrutits, resp. 2 648, 2 524

och 2 637 kronor och under två år närmast före den 21 januari 1925, då

sjukdomen ansetts yppad, resp. 3 504 och 2 813 kronor. I anslutning härtill

har uppgivits, att ackordsförtjänsterna omkring år 1925 reducerats rätt

kraftigt, att Möllers arbetsförmåga under perioden 1935—1937 varit något

nedsatt samt att en arbetskamrat till Möller i samma arbete haft en arbetsinkomst

år 1936 av ca 2 700 kronor och år 1937 av 2 587 kronor.

Försäkringsrådet har för egen del tillstyrkt, att med hänsyn till tidigare

beslut beträffande Leonardsson åtgärder vidtoges för beredande av ersättning

åt Möller för tiden från och med den 10 mars 1943. Härjämte har

försäkringsrådet anfört:

Beträffande beräkningen av Möllers årliga arbetsförtjänst må erinras om,

att den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen

beräknas efter de i lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete givna regler för bestämmande av den årliga arbetsförtjänsten

vid utgivande av ersättning enligt sistnämnda lag, därvid enligt särskild bestämmelse

i yrkessjukdomsförsäkringslagen dagen för sjukdomens yppande

skall anses motsvara dagen för olyckfallet. Såsom av handlingarna i ärendet

framgår yppades Möllers ifrågavarande lungsjukdom år 1925. Beträffande

olycksfall, som inträffat under åren 1920—1926, gäller att den årliga arbetsförtjänsten

enligt olycksfallsförsäkringslagen icke må beräknas till högre

belopp än 2 400 kronor. Därest yrkessjukdomsförsäkringslagen ägde tilllämpning

å yrkessjukdom, som yppats under nämnda år, skulle således vid

utgivande av ersättning för sådan sjukdom maximum för den årliga arbetsförtjänsten

utgöra 2 400 kronor. Med hänsyn härtill bör ersättningen till

Möller icke beräknas efter högre årlig arbetsförtjänst än 2 400 kronor.

I likhet med riksförsäkringsanstalten anser försäkringsrådet att lungsjukdomen

från och med den 10 mars 1943 medfört förlust av Möllers

arbetsförmåga.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit, att från den ersättning, som enligt

den beräknade årliga arbetförtjänsten och invaliditetsgraden skulle tillkomma

Möller, visst avdrag skulle ske med hänsyn till att Möller åtnjuter folkpension.

Därest — såsom försäkringsrådet hemställt — ersättningen bestämmes

i enlighet med de i yrkessjukdomsförsäkringslagen angivna grunder,

kommer avdrag å ersättningen för ifrågavarande pensionsförmåner icke att

äga rum. Enligt rådets mening föreligga icke heller skäl att i förevarande

hänseende beträffande ersättningen till Möller föreskriva avvikelse från vad

som följer av bestämmelserna i nämnda lag.

Chefen för försäkringsrådet samt ledamöterna Haynez, Lindahl och Aman

voro skiljaktiga från övriga i beslutet deltagande ledamöter (Geijer, Ronny,

Löfmark, Aae, Carell och Hultman), såvitt anginge beräkningen av den årliga

arbetsförtjänsten, och anförde härom:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 224.

7

Såsom i utlåtandet framhålles utgör dagen för sjukdomens yppande utgångspunkten

för beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten vid ersättning

enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen. Denna lagtillämpning Ilar i praktiken

mången gång visat sig leda till otillfredsställande resultat. Särskilt gäller

detta sådana fall, då vederbörande med tämligen obruten arbetsförmåga

fortsatt med sitt arbete till en tidpunkt, långt senare än den, då sjukdomen

enligt vedertagna grunder skall anses yppad (ex. sjukdomen konstaterad

på tidigt stadium genom röntgenfotografering, kanske av samtliga

arbetare vid ett visst företag). Ersättningen har då ofta måst beräknas efter

en lägre lön än den som gällde, då vederbörande många år senare avbrutit

sitt arbete och allmänna löneläget varit avsevärt högre. Beviljad ersättning

kommer i sådana fall icke att stå i proportion till vederbörandes verkliga

ekonomiska förlust. I de fall, då ersättning i extraordinär ordning finnes

böra utgivas, är intervallen mellan de båda angivna tidpunkterna oftast ännu

större och risken för disproportion mellan ersättning och ekonomisk förlust

mera framträdande. Även örn i dessa fall yrkessjukdomsförsäkringslagens

grunder böra tillämpas vid ersättningarnas fastställande, synes undantag

från denna allmänna regel böra göras i fråga örn den årliga arbetsförtjänsten

och densamma i stället bestämmas efter skälighetsprövning, därvid inkomsten

vid tidpunkten för arbetsavbrottet bör tillmätas betydelse. Vidare må

framhållas, att någon yrkessjukdomsförsäkringslag ej fanns vid den tidpunkt,

då stendammslunga skall anses yppad hos Möller. Då yrkessjukdomsförsäkringslagen

infördes gällde i olycksfallsförsäkringslagen såsom högsta årliga

arbetsförtjänst för livränta ett belopp av 3 000 kronor. Den årliga arbetsförtjänsten

bör i förevarande fall med tillämpning av skälighetsberäkning

bestämmas till 2 700 kronor.

Statskontoret vill med hänsyn till i detta fall föreliggande särskilda förhållanden

icke motsätta sig, att Möller må komma i åtnjutande av ersättning

efter yrkessjukdomsförsäkringslagens grunder och biträder även försäkringsrådets

förslag i fråga örn beräkningen av Möllers årliga arbetsförtjänst

och i fråga örn avdrag för folkpension. I sistnämnda avseende tilllägger

statskontoret, att det lärer ankomma på pensionsstyrelsen att undersöka

i vad mån Möller tillerkänd gottgörelse för sjukdomen kan komma att

medföra minskning i den nu utgående folkpensionen.

Handlingarna i ärendet visa, att Möller varit anställd vid porslinsfabriken Departementsi

Gustafsberg sedan 1895 och därunder ådragit sig yrkessjukdomen silikos, chefen.

vilken från 1938 gjort honom helt oförmögen till arbete. Vid en röntgenundersökning,

som i anledning av andra sjukdomar företagits år 1925, hade

sådana förändringar konstaterats i hans lungor, att sjukdomen ansetts i

yrkessjukdomsförsäkringslagens mening yppad sagda år, ehuru Möller vid

denna tid icke haft några nämnvärda besvär därav och först år 1934 torde

ha fått kännedom örn att han lede av ifrågavarande sjukdom. Då sjukdomen

emellertid skall anses yppad före yrkessjukdomsförsäkringslagens tillkomst,

har någon ersättning jämlikt denna lag med hänsyn till övergångsbestämmelserna

icke kunnat tillerkännas honom. I ett likartat fall har emellertid

1939 års riksdag beviljat ersättning av statsmedel. Även i förevarande fall

finner jag starka skäl av humanitär art tala för att Möller beredes ersättning

av statsmedel. I fråga örn ersättningens belopp synes denna böra i

princip bestämmas efter de i yrkessjukdomsförsäkringslagen angivna grun
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

derna, men då sjukdomen i detta fall yppats redan före lagens tillkomst synes

den för livräntan avgörande årliga arbetsförtjänsten skäligen böra beräknas

med hänsyn till den förtjänst, Möller under de sista åren före arbetets avbrytande

skulle kunnat påräkna, därest sjukdomen icke nedsatt hans arbetsförmåga,

eller till 2 700 kronor. Då Möller får anses vara helt oförmögen

till arbete, skulle livräntan utgå med två tredjedelar av nämnda belopp eller

1 800 kronor. Ersättningen torde böra utgå från och med den 10 mars 1943,

då ansökningen till Kungl. Majit ingavs. Någon anledning att göra avdrag

för den Möller tillkommande folkpensionen synes icke föreligga, i varje fall

icke såvitt angår grundpensionen. Tilläggspensionen kommer givetvis att

bortfalla eller minskas, sedan livräntan börjat utgå.

Med hänvisning till det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till Hans Gustav Paulus Möller må från och med den

10 mars 1943 av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.

utbetalas en årlig livränta med belopp, som skulle lia utgått

därest lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

varit tillämplig å honom och hans årliga arbetsförtjänst

därvid beräknats till 2 700 kronor.

3:o.

Gällande bestämmelser m. m.

I fråga örn gällande lagbestämmelser och tidigare fall, då ersättning av

statsmedel beviljats, tillåter jag mig att hänvisa till vad jag anfört under Ilo.

Framställning örn ersättning.

I skrivelse den 7 april 1943 har arbetaren Oscar Wilhelm Litzén, Rosenfors

fabrik, Skogstorp, under uppgift att han lede av silikos, för vilken han

icke kunnat erhålla ersättning jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen, anhållit,

att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för att bereda honom samma

sjukpenning och livränta, som örn lagen varit tillämplig.

Verkställd utredning och utlåtanden

över framställningen.

Utlåtanden i ärendet ha avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet

och statskontoret.

Av utredning, som riksförsäkringsanstalten verkställt, framgår att Litzén,

som är född den 2* november 1876 och sedan 1906 anställd såsom slipare

vid ovannämnda, Eskilstuna Jernmanufaktur Aktiebolag tillhöriga fabrik,

under åren 1906—1919 varit sysselsatt med slipning å natursandstenar, vilket

arbete medför fara för silikos. Efter 1919 har han endast sysslat med slipning

å slipmaskiner med konstskivor eller smärgling å limmade skivor, vilket

arbete knappast anses kunna hänföras till sådant, där fara föreligger för

uppkomst av silikos. Fram till 1928 har dock arbetet utförts i lokal, där

sandstensslipning samtidigt förekommit i viss omfattning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Vid röntgenundersökning den 22 mars 1941 konstaterades tämligen starkt

utbredda lungförändringar, som antagligen härrörde från silikos i förening

med tuberkulos. Försäkringsrådets läkare, docenten Westergren, har uttalat,

att de å röntgenbilden synliga silikosförändringarna vore så uttalade, att

diagnosen stendammslunga vore befogad med hänsyn jämväl till att Litzén

under åren 1906—1919 varit sysselsatt i farligt arbete, lliksförsäkringsanstaltens

läkare, docenten Torsten Bruce, har med ledning av en senare, den

18 april 1942 verkställd röntgenundersökning ställt diagnosen silikos i stadium

III med betydande skrumpning av lungorna samt förklarat, att det

vore ovisst örn något inslag av tuberkulos förelåge samt att sjukdomen vore

så långt framskriden, att man hade anledning att, trots vissa inträdda åldersförändringar,

räkna med att den medförde oförmåga till kroppsarbete (100

procent invaliditet).

Litzén har varit sjukskriven för silikos 136 dagar i tre omgångar under

1941, 20 dagar under 1942 och 13 dagar under första halvåret 1943. För

dessa tider har han uppburit ersättning från Södermanlands-Yästmanlands

erkända centralsjukkassa. Hans arbetsinkomst under tid, då han varit i

arbete, uppgives vara i genomsnitt densamma som före sjukdomens inträffande

och har under första halvåret 1943 uppgått till i genomsnitt c:a 78 kronor

per vecka.

Litzén har den 2 oktober 1941 begärt ersättning hos Arbetsgivarnas

ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, där han är försäkrad för olycksfall

i arbete, men bolaget har genom beslut den 3 mars 1942, som fastställts

av försäkringsrådet den 23 mars 1943, avslagit framställningen emedan Litzén

icke efter ikraftträdandet av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

varit sysselsatt i farligt arbete.

Biksförsäkringsanstalten har såsom yttrande i ärendet anfört, att den med

hänsyn till vad som blivit utrett skulle, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen

varit tillämplig, tillerkänna Litzén livränta från och med den 23 mars

1941 efter en beräknad årlig arbetsförtjänst av 3 000 kronor och en invaliditetsgrad,

som från och med samma dag och tillsvidare, så länge Litzén

utan hinder av sjukdomen hade nuvarande arbetsförtjänst, skäligen skulle

uppskattas till 25 % men som i mån av arbetsförmågans ytterligare nedsättning

på grund av denna sjukdom skulle höjas. Anstalten hemställde vidare

med hänsyn till omständigheterna, att Kungl. Maj:t måtte av statsmedel

bereda Litzén ersättning i enlighet med vad sålunda anförts.

Försäkringsrådet har anfört, att enligt dess mening Litzén icke varit

sysselsatt i farligt arbete efter ikraftträdandet av yrkessjukdomsförsäkringslagen,

och att rådet med hänsyn härtill knappast ansåge skäl föreligga att

vidtaga åtgärder för beredande av ersättning av statsmedel åt Litzén för

sjukdomen. Därest Kungl. Maj:t emellertid i överensstämmelse med riksförsäkringsanstaltens

förslag skulle finna, att ersättning av statsmedel borde

beredas Litzén, hade försäkringsrådet icke något att erinra mot de grunder,

efter vilka anstalten ansett ersättningen böra beräknas.

Försäkringsrådet Geijer var av skiljaktig mening och anförde:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Departementschefen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Då det gäller ersättnings utbetalande av statsmedel till personer, som

lida av silikos, men som på grund av yrkessjukdomsförsäkringslagens formelia

begränsningar (3 och 7 §§ samt övergångsbestämmelserna i lagen)

icke kunna erhålla ersättning enligt lagen, borde det enligt min mening

principiellt sett vara av underordnad betydelse, örn vederbörande faller utanför

lagen på grund av den ena eller andra av dessa bestämmelser. Då ersättning

redan i ett flertal fall av statsmedel tillerkänts silikossjuka, som

av den ena eller andra orsaken — t. ex. sjukdomens yppande före lagens

ikraftträdande •— fallit utanför yrkessjukdomsförsäkringslagen, anser jag följaktligen

att några giltiga skäl knappast föreligga, varför ett strängare betraktelsesätt

nu skulle tillämpas på den som efter lagens ikraftträdande

icke varit sysselsatt med farligt arbete.

Vid bestämmande av huruvida ersättning skall utgå samt vid beräknande

av ersättningens storlek anser jag emellertid, att hänsyn skäligen bör tagas

ej allenast till silikosens svårighetsgrad samt till den minskning i arbetsförtjänst,

som genom sjukdomen tillskyndas vederbörande, utan även i någon

mån till den sjukes ekonomiska ställning i allmänhet och särskilt till antalet

minderåriga barn och andra, som för sitt uppehälle varit beroende av hans

arbetsförtjänst.

Då fullständig utredning för ärendets bedömande från ovan angivna synpunkter

icke föreligger, kan jag i ärendets nuvarande skick icke föreslå något

belopp, med vilket ersättning i förevarande fall bör utgå.

Statskontoret har framhållit, att Litzén alltjämt är arbetsför och innehar

anställning med i genomsnitt samma inkomst som före det han drabbades

av yrkessjukdomen, samt anfört att sådana omständigheter av ömmande art

icke kunde anses föreligga, att dispens från gällande ersättningsbestämmelser

enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen borde medgivas.

Av utredningen framgår, att Litzén varit anställd såsom slipare vid Bosenfors

fabrik sedan 1906 och att han härunder ådragit sig silikos, vilken numera

enligt läkarutlåtandena befinner sig i stadium III. Arbetsförhållandena under

anställningstiden lia emellertid växlat och de lia i varje fall icke efter ikraftträdandet

av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar ansetts vara

sådana, att fara för silikos förelegat. På grund härav har ersättning enligt

nämnda lag med hänsyn till övergångsbestämmelserna icke kunnat utgivas.

Då Litzén emellertid ända tills sjukdomen under år 1941 yppades arbetat

inom samma fabrik och med i huvudsak likartat arbete, kommer det givetvis

att te sig svårförklarligt för vederbörande, att ersättning icke kunnat utgivas.

Under sådana förhållanden anser jag, att starka skäl av humanitär natur

tala för att Litzén tillerkännes ersättning av statsmedel motsvarande vad

som skulle ha tillkommit honom därest lagen varit tillämplig. Från ersättningen

torde dock böra avdragas vad Litzén i anledning av förevarande

sjukdom uppburit från sjukkassa.

Med hänvisning till det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till Oscar Wilhelm Litzén må av det under femte huvudtiteln

uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av

andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall

i arbete m. m. utbetalas ersättning med belopp, som skulle ha

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

utgått därest lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa

yrkesjukdomar varit tillämplig å honom, dock med avdrag för

belopp, som Litzén i anledning av nu ifrågavarande sjukdom

uppburit från sjukkassa.

4:o.

Gällande bestämmelser m. m.

I fråga örn gällande lagbestämmelser och tidigare fall, då ersättning av

statsmedel beviljats, tillåter jag mig att hänvisa till vad jag anfört under l:o.

Framställning örn ersättning.

I en till riksförsäkringsanstalten ingiven skrivelse den 1 juni 1943 har

gruvarbetaren Lars Anton Wäppling, Malmberget, som under anställning

hos Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag ådragit sig silikos, för vilken ersättning

enligt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar icke kunnat

erhållas, anhållit att få komma i åtnjutande av ersättning av statsmedel för

nämnda sjukdom.

Av handlingar, som bifogats skrivelsen, framgår att Wäpplings arbete

intill oktober 1927 bestått i borrning och skrädning i gruva, vilket arbete

är av sådan natur, att fara för silikos därvid föreligger. Därefter har Wäppling

under några år haft sitt arbete förlagt till det fria och från 1931 i sovringsverken.

Den 1 september 1941 har Wäppling, som är född den 10

november 1875, slutat sin anställning hos bolaget och därvid tillerkänts

pension med 900 kronor per år jämte dyrtidstillägg, f. n. 20,7 procent.

Vid röntgenundersökning den 26 augusti 1936 konstaterades hos Wäppling

silikosbetingade förändringar i lungorna, men han hade då icke några sjukdomssymptom.

Enligt ett år 1942 utfärdat läkarintyg är Wäppling sedan

1940 och för framtiden oförmögen att utföra sitt tidigare arbete men skulle

däremot kunna utföra stillasittande arbete. Omkring ett år efter pensioneringen

gjordes anmälan örn yrkessjukdomen till Arbetsgivarnes ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolag, där Wäppling försäkrats för olycksfall i arbete.

Bolaget fann emellertid genom beslut den 13 oktober 1942, som fastställts

av försäkringsrådet den 14 april 1943, att ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen

icke kunde utgå, då Wäppling icke varit sysselsatt i farligt

arbete inom ett år före sjukdomens yppande.

Utlåtanden över framställningen.

Utlåtanden i ärendet lia avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet

och statskontoret.

Kiksförsäkringsanstalten har verkställt utredning rörande arten av Wäpplings

arbete efter 1931 och beträffande den sililcosfara, som där kunde föreligga.

Anstaltens arbetarskyddsbyrå har härom uttalat, att arbete i sovringsverk

icke kan anses utgöra arbete i verksamhet, där fara föreligger för

stendammslunga, då i vårt land icke något fall av sjukdomen förekommit

vid arbete i sovringsverk, ehuru omfattande undersökningar verkställts av

s. 12 Kontrollera mot PDF

Departementschef

en.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

personalen vid norrländska sovringsverk, däribland av ett flertal arbetare,

som varit sysselsatta med dylikt arbete under en tid av 15—25 år.

Rörande Wäpplings sjukdomstillstånd har ett flertal läkarutlåtanden avgivits.

Läkaren vid riksförsäkringsanstaltens arbetarskyddsavdelning doktor

Torsten Bruce har i yttrande den 1 juli 1943 anfört, att Wäppling led av

silikos i stadium III, att någon skrumpning av lungorna ej hade inträtt,

varför anledning ej funnes att antaga, att silikosen medförde synnerligen

hög invaliditet, och att med hänsyn till att Wäppling därjämte led av viss

sjukdom av åldersnatur (cardioscleros med hypertoni) den av yrkessjukdomen

orsakade nedsättningen av Wäpplings arbetsförmåga kunde uppskattas

till 60 procent.

RiJcsförsäJcringsanstalten har för egen del anfört, att anstalten därest lagen

örn försäkring för vissa yrkessjukdomar i förevarande fall vore tillämplig

skulle tillerkänna Wäppling årlig livränta att utgå från och med den 1

september 1941 efter en beräknad årlig arbetsförtjänst av 3 000 kronor och

en invaliditetsgrad av tills vidare 662/3 procent, varjämte anstalten, ehuru

det generella bemyndigandet till utbetalning av ersättning i vissa fall av

stendammslunga icke syntes vara tillämpligt i förevarande fall, med hänsyn

till omständigheterna föreslagit, att Kungl. Maj:t måtte av statsmedel bereda

Wäppling ersättning i enlighet med vad sålunda anförts.

Försäkringsrådet samt dess ledamot, försäkringsrådet Geijer, ha avgivit

utlåtanden av enahanda innehåll som beträffande det under 3:o här förut

refererade fallet.

Statskontoret har framhållit, att Wäppling åtnjuter ålderspension från

arbetsgivaren med 900 kronor för år jämte dyrtidstillägg, samt anfört att

sådana omständigheter av ömmande art icke kunde anses föreligga, att

dispens från gällande bestämmelser enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen

borde medgivas.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Wäppling under en långvarig anställning

hos Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag ådragit sig silikos, vilken

numera enligt läkarutlåtandena befinner sig i stadium III. Efter att en

längre tid hava sysslat med borrning och skrädning under jord, i vilket

arbete fara för silikos föreligger, flyttades har år 1928 till annat arbete, där

dylik fara icke ansetts föreligga. På grund av att Wäppling sålunda icke

efter yrkessjukdomsförsäkringslagens ikraftträdande varit sysselsatt i s. k.

farligt arbete har ersättning för yrkessjukdomen enligt gällande bestämmelser

icke kunnat utbetalas. Emellertid synas i detta fall, som är likartat

med det under 3:o behandlade, starka skäl av humanitär natur föreligga för

att Wäppling tillerkännes ersättning av statsmedel motsvarande vad som

skulle ha utgått därest lagen varit tillämplig. Ersättningen torde böra utgå

för tiden från och med den 1 juni 1943, då framställningen örn ersättning

av statsmedel ingavs.

Under åberopande av det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Marits proposition nr 224.

att till Lars Anton Wäppling må av det under femte huvudtiteln

uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande,

av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall

i arbete m. m. för tiden från och med den 1 juni 1943 utbetalas

ersättning med belopp, som skulle lia utgått därest

lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

varit tillämplig å honom.

5:o.

Gällande bestämmelser m. m.

I fråga örn gällande lagbestämmelser och tidigare fall, då ersättning av

statsmedel beviljats, tillåter jag mig hänvisa till vad jag anfört under l:o.

Framställning örn ersättning.

Den 12 maj 1941 inkom till riksförsäkringsanstalten en av Surahammars

Bruks Aktiebolag gjord anmälan örn yrkessjukdom, som den 2 april 1932

skulle hava yppats hos reparatören Nils Gustav Andersson, Surahammar.

Enligt anmälan hade Andersson, som var född den 20 september 1886 och

varit anställd hos bolaget sedan den 12 april 1904, till följd av sjukdomen

måst avbryta arbetet den 6 februari 1941. Beträffande Anderssons sysselsättning

uppgavs, att han under åren 1904—1918 utfört diverse arbeten i martinverk

och från år 1919 verkstadsarbete, bestående i maskinmontage och maskinreparation.

Enligt ett vid anmälan fogat läkarintyg hade Andersson uppgivit,

att han åren 1904—1907 arbetat som sandblandare i gjuteri och åren 1907—

1937 varit behjälplig med silikattegelmurning, i vilken verksamhet arbetstiden

dock varit i hög grad intermittent. Hans arbete som reparatör hade även

varit förenat med exposition för stendamm. På grund härav hade fallet

anmälts för vederbörlig bedömning. Sedermera anmäldes till riksförsäkringsanstalten,

att Andersson avlidit den 9 juni 1941. Vid obduktionen hade framgått,

att Andersson, förutom av lungtuberkulos och tuberkulos hjärtsäcksinflammation,

även lidit av silikos. I ett till riksförsäkringsanstalten avgivet

utlåtande över införskaffade röntgenbilder av Anderssons lungor meddelade

docenten Erik Lysholm, Stockholm, att den ursprungliga bilden från en år

1934 verkställd undersökning röntgenologiskt liknade tuberkulos, men att

bilden vid senare undersökningar i viss mån ändrat karaktär, varför det

röntgenologiskt icke kunde uteslutas, att en viss grad av silikos inginge i

bilden. Emellertid meddelade bolaget vid av riksförsäkringsanstalten framställd

förfrågan, att de av Andersson lämnade uppgifterna beträffande hans

sysselsättning vore oriktiga, i det att Andersson sedan år 1919 ej haft befattning

med murning av något slag, samt vidhöll uppgiften, att Andersson under

åren 1919—1941 varit verkstadsarbetare och reparatör och att hans arbete

under denna tid icke varit förenat med exposition för stendamm. Åren

1904—1907 hade Andersson varit sandblandare i gjuteriet. Åren 1908—1911

hade han arbetat som kokillrensare i martinverket och åren 1912—1917 sysselsatts

med diverse arbeten därstädes, varvid det ej vore uteslutet, att han

vid något enstaka tillfälle varit behjälplig med murning av silikattegel. Åren

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

1917—1918 hade Andersson tjänstgjort som skänkskötare, varvid han i mindre

utsträckning handskats med murbruk, vari inginge, bland annat, malda silikattegel,

vilket arbete vore förenat med en viss exposition för stendamm.

Med anledning av vad sålunda förekommit meddelade riksförsäkringsanstalten

Anderssons stärbhus den 1 november 1941, att då, såvitt av handlingarna

i ärendet framginge, Andersson icke efter ikraftträdandet den 1

januari 1931 av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, i den del densamma

avsåge yrkessjukdom, framkallad genom inverkan av stendamm, varit

sysselsatt med arbete i verksamhet, där han varit utsatt för inverkan av den

art, som kunde framkalla sjukdomen ifråga, någon ersättning med hänsyn

till övergångsbestämmelserna i nämnda lag icke kunde utgå.

Över riksförsäkringsanstaltens beslut anförde den avlidnes änka Signe

Josefina Andersson, född Kohlin, besvär hos försäkringsrådet, vari hon gjorde

gällande, att Andersson år 1932 och åren närmast därefter under arbete som

reparatör i järnverkets olika avdelningar mycket ofta hade varit utsatt för

stendamm, varför hon yrkade, att riksförsäkringsanstalten måtte åläggas att

till stärbhuset utgiva ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen. I yttrande

över besvären tillbakavisade bolaget påståendet, att Andersson efter år

1919 skulle hava utfört arbete, vari han varit utsatt för stendamm. Sedan

Signe Andersson delgivits detta yttrande, ingav hon till försäkringsrådet ett

av svenska metallindustriarbetareförbundets avdelning i Surahammar avgivet

intyg, vari anfördes, att Anderssons arbete som reparatör i allmänhet utförts

under omständigheter, där risk förelåge för uppkomsten av silikos. Åratals

gammalt damm, även stendamm, rördes upp under reparationsarbetena och

enär arbetaren ej kunde iakttaga försiktighet, måste han inandas detta damm.

Riksförsäkringsanstaltens läkare för arbetarskyddsärenden, doktor Torsten

Bruce, framhöll i ett den 17 september 1942 avgivet yttrande, att det ej med

absolut säkerhet kunde uteslutas, att hos Andersson det arbete, som utförts

efter den 1 januari 1931, påverkat och bidragit till att vidareutveckla den

yrkessjukdom, varav Andersson avled, men att det dock vore mera sannolikt,

att silikoskomponenten hos Andersson helt kunde tillskrivas det arbete,

som utförts före den 1 januari 1931. Vidare uttalade riksförsäkringsanstaltens

arbetarskyddsbyrå i utlåtande den 24 maj 1943, att den medicinska litteraturen

i ämnet eller i vårt land vunnen erfarenhet icke gåve stöd för antagandet,

att det arbete, som av Andersson utförts efter den 1 januari 1931, skulle

för en person med friska lungor kunna anses hava varit arbete i verksamhet,

där fara förelåge för stendammslunga, men att det däremot icke syntes vara

uteslutet, att i fråga örn Andersson nämnda arbete varit att anse som farligt

arbete.

Genom utslag den 25 juni 1943 förklarade sig härefter försäkringsrådet ej

finna skäl göra ändring i överklagade beslutet.

I skrivelse den 20 januari 1944 har svenska metallindustriarbetareförbundet

hemställt, att Kungl. Majit av nåd måtte medgiva ersättning för den yrkessjukdom,

varav Andersson led under sin levnad.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Utlåtande över framställningen.

I utlåtande över framställningen har riks för säkrings anstalten anfört:

Andersson har under sin anställning hos Surahammars Bruks Aktiebolag

obestridligen ådragit sig silikos. Vid prövning av frågan, i vad mån denna sjukdom

bidragit till dödsfallet, har riksförsäkringsanstalten i anslutning till yttrande,

som i denna fråga avgivits av den hos anstalten anställde specialisten

på lungsjukdomarnas område, överläkaren A. Gullbring, funnit dödsfallet ha

inträffat under sådana förhållanden, att ersättning i anledning av detsamma

jämlikt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar skolat utgivas, därest

Andersson på grund av sin ådragna yrkessjukdom befunnits berättigad till

ersättning jämlikt samma lag. Även örn vid det försäkringsrättsliga bedömandet

det icke kunnat anses ådagalagt, att Andersson efter 1931 års ingång utfört

arbete i verksamhet, där fara förelegat för sjukdomen, har likväl vid ärendets

behandling inom riksförsäkringsanstalten den möjligheten icke kunnat anses

helt utesluten, att Andersson efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt i dylikt

arbete. Med hänsyn härtill finner sig riksförsäkringsanstalten för sin del icke

vilja motsätta sig, att åtgärder vidtagas i syfte att av statsmedel bereda

Anderssons änka understöd i anledning av dödsfallet. Därest sådant understöd

befinnes böra utgivas, torde detsamma böra utgå enligt samma grunder,

som skulle hava gällt, därest lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

varit tillämplig. Jämlikt bestämmelserna i 7 § lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete, vilka bestämmelser i fråga om ersättning för yrkessjukdom skola

äga motsvarande tillämpning, skall, örn olycksfallet medfört arbetarens död, till

änka, när äktenskapet slutits före olycksfallet, i ersättning utgivas en livränta

från dödsfallet, så länge hon lever ogift, å ett årligt belopp, motsvarande en

fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Denna torde härvid kunna

beräknas hava uppgått till 3 000 kronor.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Andersson under sin anställning hos

Surahammars Bruks Aktiebolag ådragit sig silikos ävensom att sjukdomen i

fråga varit bidragande till hans död. Då det emellertid icke kunnat anses ådagalagt,

att Andersson efter den 1 januari 1931 varit sysselsatt med arbete i

verksamhet, där fara förelegat för silikos, har någon ersättning icke kunnat

utgå till hans änka Signe Josefina Andersson, född Kohlin. Emellertid har

riksförsäkringsanstalten uttalat, att vid ärendets behandling inom anstalten

den möjligheten icke kunnat anses helt utesluten, att Andersson efter nämnda

den 1 januari 1931 varit sysselsatt med nyss nämnt arbete. Med hänsyn härtill

och då även starka skäl av humanitär natur synas mig tala för att änkan beredes

ersättning av statsmedel i anledning av makens dödsfall, finner jag mig böra

tillstyrka, att sådan ersättning må utgå till henne. Ersättningen synes på sätt

riksförsäkringsanstalten föreslagit böra bestämmas efter samma grunder som

skulle lia gällt därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig. Ersättningen

torde alltså böra utgå i form av livränta, därvid livräntebeloppet med

utgångspunkt från den avlidnes årliga arbetsförtjänst, av riksförsäkringsanstalten

beräknad till 3 000 kronor, synes böra bestämmas till 750 kronor om

året, att utgå för tiden från och med den 10 juni 1941.

Med hänvisning till det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen medgiva,

Departements
chefen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

att till Signe Josefina Andersson, född Kohlin, må från och

med den 10 juni 1941 så länge hon lever ogift av det under femte

huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande,

av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall

i arbete m. m. utbetalas en livränta med belopp, som skulle

ha utgått till henne därest lagen den 14 juni 1929 örn försäkring

för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å den yrkessjukdom,

som föranledde hennes mans död, samt mannens årliga arbetsförtjänst

därvid befunnits uppgå till 3 000 kronor.

6:o.

Gällande bestämmelser.

Enligt 7 § lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete

skall, då olycksfall medfört en arbetares död, utgivas begravningshjälp med

en tiondel av hans årliga arbetsförtjänst, dock minst 250 kronor, samt livräntor

till vissa efterlevande, bl. a. till den avlidnes änka, när äktenskapet

slutits före olycksfallet, så länge hon lever ogift, å ett årligt belopp

motsvarande en fjärdedel av arbetsförtjänsten och till vart och ett av hans

barn, som ej fyllt sexton år, evad det fötts inom eller utom äktenskapet,

eller adoptivbarn under nämnda ålder, som adopterats före olycksfallet, till

dess barnet uppnått samma ålder, ett årligt belopp motsvarande en sjättedel

av arbetsförtjänsten.

Framställning örn ersättning.

Den 18 november 1942 omkom bergarbetaren Karl Oskar Gustafsson,

Vänersborg, genom olyckshändelse (stenras) under arbete hos statens vattenfallsverk.

Gustafsson var ogift och saknade egna barn. Han hade emellertid

sedan nio år tillbaka sammanlevat med Svea Osine Konstantia Larsson,

född Berg, och lysning till äktenskap dem emellan hade avkunnats

två gånger (den 8 och den 15 november 1942) innan äktenskapet omöjliggjordes

genom Gustafssons död. Svea Larsson, som är född den 7 september

1904 och tidigare varit gift men blivit änka 1931, har i det tidigare

äktenskapet tre barn, därav ett under 16 år, nämligen sonen Frank Ragnvald

Larsson, född den 10 juni 1928.

I anledning av olycksfallet har riksförsäkringsanstalten beslutat att utgiva

begravningshjälp till den avlidnes dödsbo enligt bestämmelserna i

olycksfallsförsäkringslagen med 390 kronor, beräknat efter en årlig arbetsförtjänst

å 3 900 kronor, men kunde livränta till Svea Larsson och hennes

minderårige son icke utgå, då äktenskap mellan henne och den avlidne

icke slutits före olycksfallet.

I en den 18 mars 1943 ingiven ansökning har Svea Larsson anhållit, att

Kungl. Maj:t måtte medgiva henne och hennes minderårige son rätt till livränta

i anledning av olycksfallet som örn äktenskapet hade blivit dessförinnan

fullbordat. I skrivelsen anföres vidare i huvudsak följande: Gustafsson

och Svea Larsson hade under nio års tid levat som man och hustru,

varunder Gustafsson ägnat full faderlig omsorg örn de tre barnen. De hade

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

gemensamt skaffat ett eget kem genom att bygga en bostadsfastighet. Gustafsson

hade vidare upprättat ett testamente till förmån för Svea Larsson.

Det hade varit deras avsikt att ingå äktenskap omedelbart efter tredje lysningsdagen.

Gustafsson hade sedan 1935 varit anställd vid statens vattenfallsverk

med undantag för smärre avbrott.

Av handlingar, som fogats vid skrivelsen, framgår vidare, att bouppteckningen

efter Gustafsson visar en behållning å ca 5 500 kronor, vilken jämlikt

testamente tillfallit Svea Larsson, att hon i övrigt icke äger några tillgångar

utom ett torftigt lösbo, att Svea Larsson sedan 15 år lidit av kroniska

ledgångsbesvär i de flesta leder och av nervositet samt att hennes

arbetsförmåga på grund härav är betydligt nedsatt och med säkerhet kommer

att förbli så i framtiden.

Utlåtanden över framställningen.

Utlåtanden i ärendet lia avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet

och statskontoret.

Hiksför sahr ing saust ali en anför, att det knappast torde ankomma på anstalten

att uttala sig i frågan, huruvida i fall, där ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens

bestämmelser icke kan utgå, åtgärder skäligen böra

vidtagas för beredande av ersättning i särskild ordning enligt lagens grunder,

men att omständigheterna i förevarande fall enligt anstaltens mening

på ett särskilt sätt torde fylla de fordringar, som kunde uppställas härför.

Försäkring srådet finner särskilda skäl föreligga för bifall till förevarande

framställning, såvitt avser livränta till Svea Larsson.

Statskontoret erinrar örn vissa fall då statsmakterna tidigare beviljat pension

åt sådana efterlevande efter i statens tjänst anställda personer, som

vid en ordnad familjepensionering icke skulle åtnjutit pensionsrätt (se proposition

nr 159: 1925) och anför vidare, att omständigheterna i det föreliggande

fallet äro sådana, att särskilda skäl kunna anses tala för att åtgärder

vidtagas för beredande av understöd av statsmedel åt Svea Larsson. Understödet

syntes böra jämställas med livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen

samt uppgå till belopp, som skulle ha utgått, därest Svea Larsson varit

gift med Gustafsson, eller 975 kronor.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Gustafsson då han omkom till

följd av olycksfall i arbetet sammanlevat med Svea Larsson under nio års

tid och att det varit deras avsikt att legalisera förbindelsen genom giftermål,

vilket skulle lia fullbordats genom vigsel blott någon vecka efter dagen

för olycksfallet. Svea Larsson har under nämnda tid för sin försörjning

varit helt beroende av Gustafssons arbete och likaså hennes tre barn i den

mån de icke kunnat försörja sig själva. Hennes egen arbetsförmåga är därjämte

på grund av sjukdom väsentligt nedsatt. Under sådana förhållanden

synes det mig skäligt, att staten, som vid olyckstillfället och under ett flertal

år dessförinnan varit Gustafssons arbetsgivare, utgiver livränta till Svea

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 224. *77 44 2

Departementschefen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj-.ts proposition nr 224.

Larsson efter samma grunder, som skulle lia gällt därest äktenskapet blivit

fullbordat före olycksfallet. I enlighet med myndigheternas förslag synes

livräntan böra bestämmas till 975 kronor örn året, räknat från den 19 november

1942. Däremot synas tillräckliga skäl icke föreligga för att av statsmedel

bevilja ersättning till Svea Larssons minderårige son, då denne icke

skulle varit berättigad till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen även

om äktenskapet varit fullbordat före olycksfallet.

Med hänvisning till det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl. Maj-.t

måtte föreslå riksdagen att medgiva,

att till Svea Osine Konstantia Larsson, född Berg, må av

det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till

Diverse pensioner och understöd m. m. utbetalas en livränta

å 975 kronor från och med den 19 november 1942 så länge

hon lever ogift.

7:o.

Gällande bestämmelser.

Enligt lagen den 11 juni 1937 om krigsförsäkring för ombord å fartyg

tjänstgörande personer skall till dylik person, som är försäkrad jämlikt lagen

örn försäkring för olycksfall i arbete och till följd av krigsåtgärd drabbas

av olycksfall i eller utom arbetet, utgå viss ersättning, som beräknas efter

förmånligare grunder än olycksfallsförsäkringslagens. Vid bestämmande av

livränta skall sålunda den skadades årliga arbetsförtjänst beräknas till minst

3 600 kronor och högst 6 240 kronor och vidare skall vid dödsfall eller bestående

invaliditet utöver livränta utgivas ett engångsbelopp, uppgående till

minst 9 000 kronor vid fullständig förlust av arbetsförmågan och vid nedsättning

av densamma det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen.

Framställning om ersättning.

I skrivelse den 29 januari 1943 har svenska sjöfolksförbundet anhållit,

att sjömannen Wiktor Metz, vilken skadats genom olyckshändelse ombord

å ångfartyget »Torne» i Narviks hamn i samband med tyska stridskrafters

ockupation av hamnen den 9 april 1940, men som icke erhållit ersättning

enligt krigsförsäkringslagen, emedan skadan icke ansetts direkt förorsakad

av krigsåtgärd, måtte av statsmedel beredas motsvarande ersättning som

om lagen varit tillämplig.

Metz har av vederbörande försäkringsbolag tillerkänts livränta för tiden

den 4 september 1941—den 31 augusti 1943 efter 380 kronor för år, räknat

efter en invaliditetsgrad av 20 procent och en årlig arbetsförtjänst av

2 850 kronor. Framställning örn ersättning enligt krigsförsäkringslagen har

däremot avslagits.

Utlåtanden över framställningen.

Utlåtanden i ärendet lia avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet

och statskontoret.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224. 19

Riksförsäkringsanstalten Ilar avstyrkt framställningen och därvid anfört,

bland annat:

Vid ifrågavarande tillfälle hade till följd av stridshnndlingar mellan norska

och tyska sjöstridskrafter order givits örn fartygets kvarliggande i hamnen.

Under härav föranledd ankarfällning hade wiren råkat slira, varvid de personer

som ombesörjde arbetet släppte wiren och lä* den löpa ut. Metz hade

då kommit i vägen för wiren och fått högra benet avslaget. Under arbetet

i fråga förekommo ej några stridshandlingar, men sådana hade kunnat väntas

när som helst. Enligt befälhavarens mening kunde, fast någon direkt

brådska med ankarfällningen ej förelåg, nervositet möjligen varit orsak till

olycksfallet och vidare den omständigheten, att fartygets back varit täckt av

snö och is. Det arbete, varunder olycksfallet inträffade, har sålunda företagits

med hänsyn till krigsåtgärder. Arbetet var ett å fartyg förekommande

vanligt sådant. Anstalten anser emellertid, att orsakssammanhang i

den mening, som förutsättes för rätt till ersättning enligt krigsförsäkringslagen,

icke kan anses föreligga mellan olycksfallet och de företagna krigsåtgärderna.

I ett annat ur ersättningssynpunkt likartat fall har ersättning

enligt krigsförsäkringslagen vägrats för ett olycksfall, som inträffat under

vanligt arbete medan ett svenskt fartyg på order av engelska myndigheter

och under befäl av engelsk prisbesättning färdats från en engelsk hamn till

en annan för att i den senare lossa en del av lasten.

Försäkring srådet har i sammanhang med förevarande ärende även avgivit

yttrande över ett av sjöfolksförbundet framfört förslag till ändring i krigsförsäkringslagen

i ändamål att under lagen skulle hänföras icke blott sådana

olycksfall, som äro en direkt följd av krigsåtgärd, utan även olycksfall,

som med all sannolikhet kunnat undvikas, därest icke särskilda krigsförhållanden

förelegat. Eörsäkringsrådet avstyrker förslaget till lagändring och

anför beträffande framställningen örn ersättning att örn en sådan lagändring

bomme till stånd, att det ifrågavarande olycksfallet enligt lagens ändrade

lydelse skulle omfattats av krigsförsäkringen, så skulle detta utgöra ett skäl

för att bereda Metz ersättning av statsmedel enligt de i krigsförsäkringslagen

angivna grunderna, med avdrag dock för den ersättning, som utgått

och kommer att utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Statskontoret avstyrker framställningen på de av riksförsäkringsanstalten

anförda skälen.

Av utredningen framgår, att Metz skadats vid arbete, som föranletts av Departementskrigsåtgärder,

nämligen tyska sjöstridskrafters ockupation av Narviks hamn chefen.

den 9 april 1940. Då emellertid det arbete, varunder olyckan inträffade,

var sådant som vanligen förekommer ombord å fartyg (ankarfällning), och

det icke ansetts bevisat att krigsåtgärder direkt eller indirekt förorsakat

olyckan, har han icke erhållit ersättning enligt krigsförsäkringslagen utan

allenast efter de mindre förmånliga grunder, som gälla enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Emellertid synes i förevarande fall sambandet mellan krigsåtgärderna

och olycksfallet vara tämligen starkt markerat och talar i varje fall

stor sannolikhet för att krigsförhållandena åtminstone så till vida inverkat på

olycksfallet, att de hos besättningen förorsakat en viss nervositet, som i sin

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

tur medfört risk för olycksfall. Under sådana förhållanden synes det mig

skäligt att Metz, trots att krigsförsäkringslagen icke är formellt tillämplig

på det ifrågavarande olycksfallet, beredes motsvarande ersättning av statsmedel.

Därvid torde avdrag böra göras för vad som utgivits jämlikt olycksfallsförsäkringslagen

.

Under hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen att medgiva,

att till Wiktor Metz må av det under femte huvudtiteln

uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra

medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete

m. m. utbetalas ersättning av statsmedel enligt de i lagen den

11 juni 1937 örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande

personer angivna grunder, med avdrag dock för den

ersättning, som utgått och kommer att utgå till Metz jämlikt

lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

8:o.

Framställning om ersättning.

Genom olycksfall i arbete den 18 september 1905 ådrog sig textilarbetaren

Karl Adrian Karlsson, född den 13 februari 1886, en skada å vänstra foten.

Skadan föranledde amputation å basfalangen till de fyra inre tårna å nämnda

fot nära leden mot mellanfotsbenen. På grund av försäkring i riksförsäkringsanstalten

enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete tillerkände anstalten Karlsson en årlig livränta

å 45 kronor, motsvarande nedsättning av arbetsförmågan med 15 procent, från

och med den 29 oktober 1905.

I 6 § nyssnämnda lag stadgas, att för tid, varunder någon till livränta

enligt lagen berättigad är bosatt utom riket, han ej må uppbära sådan ränta.

Då enligt till riksförsäkringsanstalten inkomna meddelanden Karlsson varit

bosatt utom riket sedan slutet av år 1926, har med hänsyn till nyssnämnda

bestämmelse livräntan ej utbetalats till Karlsson för tiden från och med

den 1 oktober 1926.

I en till riksförsäkringsanstalten den 18 oktober 1943 inkommen skrivelse

gjorde Karlsson, då bosatt i Malmö, framställning örn utbetalning av den

honom tillerkända livräntan.

Genom beslut den 29 oktober 1943 fann riksförsäkringsanstalten, enär

framställning örn utbekommande av livränta gjorts först sedan mer än tio år

förflutit efter det livränta senast lyfts av Karlsson, med tillämpning av förordningen

den 4 mars 1862 örn tioårig preskription och örn kallelse å okända

borgenärer Karlssons rätt att utbekomma livränta vara förverkad och ytterligare

livränta i anledning av olycksfallet den 18 september 1905 alltså icke

kunna utgivas till honom.

I skrivelse den 12 november 1943 har Karlsson hemställt, att den honom

tillerkända livräntan måtte få utgå även i fortsättningen. I skrivelsen har

han uppgivit, att han sedan 1926 varit bosatt i Hamburg, där han 1936 ingått

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

äktenskap, men att han efter bombangreppen å staden, därvid all hans egendom

gått förlorad, blivit, utvisad därifrån. Han vore fortfarande gift men

utan barn, vore bosatt i Malmö men hade icke lyckats erhålla något arbete.

Utlåtanden över framställningen.

Utlåtanden i ärendet ha avgivits av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att Karlsson, efter det att utbetalandet

av livräntan upphört, d. v. s. den 1 oktober 1926, icke låtit sig avhöra

hos anstalten förrän genom ovannämnda, den 18 oktober 1943 till anstalten

inkomna skrivelse. Hans rätt till livränta vore på grund härav preskriberad,

varför någon ersättning ur olycksfallsförsäkringsfonden ej kunde utgivas till

honom. Örn ersättningsrätten ej varit preskriberad, skulle livränta åter ha

börjat utbetalas till honom från det han styrkt sig ånyo vara bosatt i Sverige.

Med hänsyn till det jämförelsevis ringa menet efter olycksfallet funne anstalten

det kunna ifrågasättas, örn tillräckliga skäl förelåge till att livränta av

statsmedel utgåves till honom. Anstalten hemställer därför, att den gjorda

framställningen icke måtte föranleda någon åtgärd.

Försäknngsrådet har instämt i riksförsäkringsanstaltens hemställan.

Enligt allmänt tillämpad praxis är Karlssons rätt till ytterligare livränta

i anledning av olycksfallet den 18 september 1905 preskriberad, enär vid

tidpunkten för ingivandet av hans framställning till riksförsäkringsanstalten

om utbekommande av livränta mer än tio år förflutit, sedan han senast lyft

sådan ränta. Emellertid finner jag billighetsskäl tala för att Karlsson, som

enligt vad han uppgivit förlorat samtliga sina tillhörigheter vid bombangreppen

å Hamburg samt saknar arbete, av statsmedel erhåller ytterligare livränta

med samma belopp, som skolat utgå, därest preskription ej mellankommit.

Livräntan ifråga synes böra utgå från den dag, då ansökan om utbetalande

av livräntan inkom till riksförsäkringsanstalten eller den 18 oktober

1943.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till textilarbetaren Karl Adrian Karlsson må av det under

femte huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Statsverket

åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning

av olycksfall i arbete m. m. för tiden från och med den 18 oktober

1943 utbetalas den ytterligare livränta, som, därest preskription

icke mellankommit, skulle ha utgått till honom i anledning

av ett honom den 18 september 1905 övergånget olycksfall.

9:o.

Gällande bestämmelser.

Enligt förordningen den 21 april 1943 örn ersättning i vissa fall i anledning

av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, skall där någon

Departementschefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 224:.

under fullgörande av tjänsteplikt skadas till följd av olycksfall eller annorledes

ådrager sig sjukdom, ersättning utgivas av allmänna medel. Ersättningen

utgår i huvudsak enligt olycksfallsförsäkringslagens regler och är, då olycksfallet

eller sjukdomen medfört döden, den avlidnes änka sålunda berättigad

till livränta, så länge hon lever ogift, å ett årligt belopp motsvarande en fjärdedel

av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Enligt särskild föreskrift i förordningen

skall arbetsförtjänsten dock beräknas till lägst 2 300 kronor.

Framställning om ersättning.

Den 30 oktober 1942 blev verkstadsarbetaren Erik Axel Konrad Holmberg,

född den 27 februari 1880, i närheten av Mellansjö järnvägsstation i Gävleborgs

län överkörd och dödad av tåget. Holmberg, som sedan den 1 juni 1934

var anställd vid Aktiebolaget Alpha i Sundbyberg, deltog sedan den 6 augusti

1942 tillsammans med ett antal arbetskamrater från nämnda bolag i en i närheten

av ovannämnda station anordnad skogshuggarkurs (s. k. riksarbetslag),

vid vilken ett skogsbolag var att anse som arbetsgivare. Av den i ärendet

föreliggande utredningen framgår, att Holmberg, som tidigare vid några tillfällen,

senast omkring tio år före dödsfallet, vårdats å sjukhus på grund av

övergående epileptiska omtöckningstillstånd, den 30 oktober 1942 under

skogsarbetet ånyo drabbades av ett sådant tillstånd. I nämnda tillstånd gick

han på kvällen samma dag rakt emot ett framrusande snälltåg å järnvägslinjen

i närheten av arbetsplatsen och blev omedelbart dödad.

Frågan örn rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen i anledning

av Holmbergs dödsfall har prövats av Arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag,

där Holmberg var försäkrad för olycksfall i arbete under

skogsarbetet. Bolaget har genom beslut den 6 april 1943 förklarat, att enär

det olycksfall, på grund varav Holmberg omkommit, icke inträffat under

sådana omständigheter, att olycksfall i arbete kunde anses föreligga, ersättning

till efterlevande icke skulle utgå. Detta beslut har efter besvär fastställts

av försäkringsrådet genom utslag den 22 juni 1943.

I skrivelser den 9 januari och den 11 augusti 1943 har den avlidnes son

N. Holmberg hemställt, att hans moder, Vilhelmina Karolina Holmberg, född

Olsson, som vore född 1880 och genom sin makes dödsfall förlorat möjligheterna

för fortsatt existens, måtte av statsmedel erhålla ersättning i anledning

av dödsfallet.

Utlåtanden över framställningen.

Utlåtanden i ärendet ha avgivits av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten har funnit omständigheterna i ärendet tala för att

av billighetsskäl ersättning i anledning av dödsfallet utgives enligt grunderna

för olycksfallsförsäkringslagen.

Försäkringsrådet åberopar ett utlåtande av professorn B. Jacobowsky, i

vilket denne uttalar, att det skogsarbete, vari Holmberg var sysselsatt, ej

blott var ovant för honom utan även mycket tungt och uppenbarligen tröt
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

tade honom mycket. Dessa omständigheter, sedda i samband med Holmbergs

ålder, 62 år, gjorde att ett samband mellan det ansträngande skogsarbetet

och Holmbergs iråkade epileptiska undantagstillstånd icke kunde anses

osannolikt.

För egen del bar försäkringsrådet framhållit, att de skogshuggarkurser

(riksarbetslag), varom nu vore fråga, anordnats av samma skäl —- bristen på

arbetskraft för tillgodoseende av landets bränsleförsörjning — som sedermera

föranledde utfärdandet av kungörelsen den 13 november 1942 om tjänsteplikt

för män, födda år 1923. Deltagarna i skogshuggarkurserna syntes beträffande

förläggnings- och arbetsförhållanden ha varit i huvudsak likställda med

dem, som på grund av tjänsteplikt sysselsattes i skogsarbete. Även örn något

tvång att deltaga i skogshuggarkurserna icke förelegat, syntes det dock för

många arbetare ha framstått som en plikt att anmäla sig till deltagande i

desamma. Genom förordningen den 21 april 1943 örn ersättning i vissa fall

i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, hade

ersättningsrätten vid olycksfall och sjukdom för tjänstepliktiga utsträckts att

avse även andra fall än dem, som reglerades av lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete och lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Därest tjänsteplikt^

omkommit under samma omständigheter som Holmberg, syntes enligt

bestämmelserna i nämnda förordning ersättning av allmänna medel skolat

utgå i anledning av dödsfallet. På grund härav ansåge försäkringsrådet billighetsskäl

tala för att ersättning av statsmedel utginge i anledning av Holmbergs

död. Ersättningen syntes böra bestämmas enligt de i nämnda förordning

angivna grunderna, dock att bestämmelsen i 5 § i förordningen örn viss

minimigräns för den årliga arbetsförtjänsten icke borde äga tillämpning i

förevarande fall.

Arbetet under skogshuggarkursen har uppenbarligen varit mycket ansträngande

för Holmberg. Enligt det av professor Jacobowsky i ärendet

avgivna yttrandet kan samband mellan den av arbetet förorsakade uttröttningen

och det omtöckningstillstånd, vari Holmberg befann sig, då dödsfallet

inträffade, icke anses osannolikt. Med hänsyn härtill och till de ekonomiska

svårigheter, vari Holmbergs änka råkat genom makens död, finner

jag billighetsskäl tala för att änkan av statsmedel tillerkännes livränta enligt

samma grunder, som skulle ha gällt, därest förordningen den 21 april 1943

om ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande

av tjänsteplikt, varit tillämplig.

Med hänvisning till det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till Vilhelmina Karolina Holmberg, född Olsson, må av det

under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Statsverket

åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning

av olycksfall i arbete m. m. i anledning av hennes make

Erik Axel Konrad Holmbergs den 30 oktober 1942 inträffade

Departements
chefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majda proposition nr 224.

dödsfall utbetalas livränta av statsmedel enligt de i förordningen

den 21 april 1943 om ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada,

ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, angivna

grunder.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda under punkterna l:o—9:o med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans

Hajd Konungen, att proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Stig Wernstedt.

Stockholm 1944. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:300 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom m. m., i vad avser punkt 6 angåen a1 i texten
  2. Rskr. 1944:265 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom m. m. a1 i texten
  3. BU 1944:49 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom m. m., i vad avser punkt 6 angående livränta til s. 5 i texten