Angående den centrala organisationen för utlänningskontrollen
1944-04-14 · 39 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 38 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1944:254, Angående den centrala organisationen för utlänningskontrollen
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition nr 254.
1
Nr 254.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående den
centrala organisationen för utlänningskontrollen; given
Stockholms slott den 14 april 1944.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 14 april 1944.
Närvarande:
Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson,
Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för justitie- och finansdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, fråga angående den centrala organisationen för utlänningsärendenas
handläggning och anför följande.
Krigsårens starkt ökade tillströmning av utlänningar till vårt land har
medfört betydande påfrestningar för den centrala utlänningskontrollen. En
omprövning av den nuvarande, år 1937 tillkomna organisationen har i olika
sammanhang dryftats. Senast har förslag till viss omorganisation framlagts
av 1943 års utlänningssakkunniga1, vilka jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
1 De sakkunniga lia varit justi tierådet G. Dahlman, tillika ordförande, pressombudsmannen
R. Casparsson, utrikesrådet G. Engzell, ledamoten av första kammaren, professorn
Å. Holmback och t. f. byråchefen i socialstyrelsen C. Schmidt.
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 254.
795 44
2
Kungl. Majlis proposition nr 254.
den 21 april 1943 tillkallats för att inom justitiedepartementet biträda med
en översyn av gällande utlänningslag och vad därmed äger samband. Sedan
remissbehandlingen av utlänningssakkunnigas förslag, som överlämnades
med skrivelse den 13 februari 1944, avslutats och ärendet varit föremål för
ytterligare beredning inom socialdepartementet, får jag nu anmäla frågan örn
den centrala organisationen av utlänningskontrollen.
Gällande bestämmelser och organisation.
Såsom en bakgrund till den följande redogörelsen för nuvarande organisation
för behandling av utlänningsärendena må, i huvudsaklig anslutning till
de sakkunnigas framställning, lämnas en kortfattad översikt över gällande
bestämmelser rörande utlänningar.
Utlänning som ankommer till riket kan i vissa särskilt angivna fall avvisas
härifrån av polismyndighet. Påstår utlänningen att han är politisk flykting
och kan ej med skäl antagas, att påståendet är oriktigt, skall frågan örn avvisning
av polismyndigheten överlämnas till socialstyrelsen.
Utlänning får icke uppehålla sig här i riket längre tid än tre månader
utan att hava särskilt uppehållstillstånd. Sådant tillstånd meddelas av socialstyrelsen.
I ärende angående uppehållstillstånd skall socialstyrelsen, där ej
ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter
föreligga, inhämta yttrande av länsstyrelsen i det län, där utlänningen
vistas, eller, örn denna befinner sig utom riket, av svensk beskickning eller
svenskt konsulat. Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid samt må
förbindas med de förbehåll, som med hänsyn till vistelsens syfte och därmed
sammanhängande omständigheter finnas påkallade.
Vill utlänning antaga arbetsanställning här i riket, måste han hava särskilt
arbetstillstånd. Även sådant tillstånd meddelas av socialstyrelsen. Därvid
skall styrelsen, där ej ärendet är av synnerligen brådskande natur eller
andra omständigheter föreligga, inhämta utlåtande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt
för den ort, där arbetsanställningen skall innehavas, ävensom
bereda sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet
tillfälle att uttala sig. Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid
och avse visst slag av arbete.
Utlännings legitimationshandling skall, där Konungen det förordnar, vara
försedd med visering, d. v. s. med påteckning örn tillstånd att inresa och vistas
här i landet. Viseringstvång gäller för närvarande för alla utlänningar.
Visering medför befrielse från skyldighet att hava uppehålls- eller arbetstillstånd.
Bestämmelserna örn dessa tillstånd äga således för närvarande icke
tillämpning, men de skola enligt utlänningsförfattningarna hava motsvarande
tillämpning å visering.
I utlänningsförfattningarna skiljes mellan inresevisering och uppehållsvisering.
Inresevisering avser tillstånd till inresa och kbrtare vistelse i riket.
Uppehållsvisering åter, som avser fortsatt vistelse här, motsvarar uppehållstillståndet.
Såväl inrese- som uppehållsvisering kan meddelas tillsammans
nied tillstånd till arbetsanställning. Uppehållsvisering, som innefattar tillstånd
till arbetsanställning, brukar benämnas uppehålls- och arbetsvisering
och tillstånd till arbetsanställning för viseringspliktig utlänning, som förut
har uppehållsvisering, kallas ofta arbetsvisering.
Inresevisering, vare sig med eller utan tillstånd till arbetsanställning, meddelas
av vederbörande tjänsteman i utrikesdepartementet eller vid svensk
Kungl. May.ts proposition nr 254. 3
beskickning eller konsulat. Uppehållsvisering och arbetsvisering meddelas
av socialstyrelsen.
En särskild form av inresevisering är s. k. nödfallsvisering. Sådan visering
må, i motsats till all annan visering, meddelas även å annan legitimationshandling
än giltigt pass eller därmed enligt utlänningsförfattningarna jämställd
handling. Denna form har de sista åren kommit till stor användning
vid mottagandet av flyktingar.
Utlänning, som uppehåller sig här i riket, kan avlägsnas härifrån, örn han
gör sig skyldig till brottslig handling eller uraktlåter att ställa sig till efterrättelse
vad i utlänningslagen eller vad med stöd därav blivit i författning
eller eljest föreskrivet, örn han kvarbliver efter utgången av den tid han äger
rätt att vistas här i riket eller dylikt. Utlännings avlägsnande ur riket kan
ske genom förpassning eller utvisning. Förpassningsbeslut meddelas av
socialstyrelsen, utvisningsbeslut av Kungl. Majit eller länsstyrelse.
Med anledning av krigsförhållandena och därav uppkommet behov av särskilda
säkerhetsåtgärder mot vissa utlänningar har socialstyrelsen bemyndigats
att, där beslut örn avvisning, förpassning eller utvisning ej kunnat
verkställas eller eljest särskild anledning föreligger, förordna om omhändertagande
av utlänning i förläggning.
Förbud har vidare meddelats för utlänningar att vistas i vissa delar av
riket. Från detta förbud kan dispens meddelas av socialstyrelsen samt, när
fråga är örn kortare tids besök inom sådant område, av länsstyrelse eller polismyndighet.
Innan socialstyrelsen meddelar förpassningsbeslut eller beslut örn omhändertagande
av utlänning i förläggning, skall yttrande inhämtas från utlänningsnämnden.
Denna nämnd består av tre personer, förordnade av Kungl.
Majit, av vilka en skall vara eller ha varit innehavare av domarämbete och
en äga erfarenhet rörande internationella rättsfrågor. Yttrande från nämnden
skall jämväl inhämtas, innan beslut meddelas i ärende, som avser arbetstillstånd
för ett större antal utlänningar eller som kan antagas vara av synnerlig
betydelse utöver det föreliggande fallet.
" I anslutning till nu berörda regler örn tillstånd av olika slag för utlänningar,
som uppehålla sig här, ha föreskrifter meddelats örn kontrollåtgärder för
övervakandet av att tillståndsreglerna iakttagas. Utlänning skall således göra
särskild anmälan vid inresa i eller utresa ur riket. Vidare skall en var som
upplåter bostad åt utlänning eller anställer utlänning i sin tjänst göra anmälan
därom. Med ledning av anmälningarna skall socialstyrelsen föra re-,
gister över utlänningar, som vistas i riket, samt övervaka, att utlänning icke
vistas här utan erforderligt tillstånd.
Förutom av Kungl. Majit handläggas utlänningsärendena sålunda i huvudsak
av fyra olika slag av myndigheter, nämligen utrikesdepartementet, socialstyrelsen,
länsstyrelserna och polismyndigheterna. Beträffande utrikesdepartementets
och socialstyrelsens organisation för utlänningsärendenas
handläggning gäller i huvudsak följande.
Enligt kungörelse den 2 juni 1939 (nr 427) om ändring i vissa delar av
instruktionen den 14 juni 1928 (nr 199) för utrikesdepartementet
skall å departementets rättsavdelning finnas en expedition för utländska
passärenden för handläggning av ärenden rörande utlänningars legitimationshandlingar
ävensom lagstiftning, konferenser, kongresser och avtal i hithörande
ämnen. Den som förordnats att förestå expeditionen åligger att fullgöra
vad som enligt gällande författningar om utlännings rätt att här i riket
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
vistas ankommer på vederbörande tjänsteman i utrikesdepartementet. Föreståndaren
för passexpeditionen är således inom landet beslutande i frågor
rörande inreseviseringar. Enligt praxis brukar han emellertid underställa
utrikesministern eller annan överordnad principiella eller eljest tveksamma
ärenden. Förutom föreståndaren består passexpeditionen för närvarande av
två biträdande tjänstemän samt ett antal skrivbiträden.
Inom socialstyrelsen handläggas utlänningsärendena dels å utlänningsbyrån
dels å avdelningen för utlänningsförläggningar.
Å utlänning sbyrån, som tillkom i samband med ikraftträdandet av 1937
års utlänningslag, handläggas huvudsakligen ärenden rörande meddelande
och förlängning av uppehålls- och arbetsvisering samt ärenden rörande avvisning,
förpassning och internering. I februari 1944 utgjordes byrån av en
byråchef som chef, tre sekreterare, en byråinspektör, en biträdande byråinspektör,
fyra notarier och fyra amanuenser som föredragande ävensom cirka
etthundratjugu kvinnliga biträden och två expeditionsvakter. Ärendena äro
så fördelade att dnterneringsärenden jämte avvisnings- och förpassningsärenden
handläggas av två föredragande, norska ärenden av tre föredragande,
danska och finska av fyra föredragande, tyska av en föredragande samt ärenden
rörande övriga nationaliteter av en föredragande.
Enligt socialstyrelsens instruktion skola samtliga utlänningsärenden, bortsett
från ett fåtal, som behandlas av generaldirektör och ledamöter gemensamt,
avgöras av generaldirektören ensam. På grund av dennes arbetsbörda och
ärendenas ökning — från 47 000 år 1938 till 105 000 år 1943 — har chefen
för utlänningsbyrån enligt beslut av socialstyrelsen den 13 december 1943
med stöd av 16 § i verkets instruktion erhållit i uppdrag att från och med
den 1 januari 1944 övertaga avgörandet av de flesta av utlänningsbyråns
ärenden, dock att ärenden av principiell betydelse och ärenden, i vilka avvikelse
från tidigare praxis ifrågasattes eller vilka eljest vore av synnerlig
vikt eller gåve anledning till stor tveksamhet, fortfarande skulle föredragas
för generaldirektören.
Överflyttandet av avgörandet av nämnda utlänningsärenden till utlänningsbyråns
chef innebär givetvis icke, att denne i sak prövar varje ärende. Då
för närvarande i medeltal cirka 350 ärenden per dag handläggas på utlänningsbyrån,
kommer det faktiska avgörandet i övervägande antalet fall att träffas
av den sekreterare, notarie eller amanuens, som handhar ärendena såsom
föredragande. Endast i tveksamma fall föredragas ärenden rörande uppehållsoch
arbetsvisering för byråchefen.
Ärenden rörande avvisningar, förpassningar och interneringar äro däremot
i regel av karaktär att föranleda föredragning för byråchefen och i vissa
fall för generaldirektören.
På avdelningen för utlänningsförläggningar, som inrättades jämlikt Kungl.
Majits förordnande den 17 maj 1940, handläggas på socialstyrelsen ankommande
ärenden rörande planläggning, anordnande och drift av för utlänningars
omhändertagande avsedda förläggningar, ärenden rörande disciplinen
och ordningen inom sådana förläggningar samt rörande där omhändertagna
utlänningars förflyttning till andra förläggningar eller deras tagande i förvar.
Avdelningen förestås av en särskilt förordnad chef, benämnd överinspektör
för utlänningsförläggningar. Denna har till uppgift att i egenskap av
adjungerad ledamot av socialstyrelsen handlägga till avdelningen hörande
ärenden ävensom utföra erforderlig inspektion av utlänningsförläggningar.
I övrigt utgöres avdelningen av två sekreterare, en kamrerare, en notarie, en
revisor, två amanuenser, två kuratorer samt nio kvinnliga biträden och en
expeditionsvakt.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
Till avdelningen för utlänningsförläggningar är på visst sätt ansluten statens
flyktingsnämnd. Nämnden, som består av fem personer, förordnade av Kungl.
Maj :t, har till uppgift att handlägga ärenden örn bidrag av statsmedel till flyktingskommittéer
samt örn direkt understöd av statsmedel åt utlänning, som icke
erhåller hjälp genom flyktingskommitté. Såsom nämndens kansli tjänstgör
socialstyrelsens avdelning för utlänningsförläggningar, på vilken det ankommer
att bringa nämndens beslut i verkställighet, överinspektören för utlänningsförläggningar
äger närvara vid och deltaga i nämndens överläggningar
samt få avvikande mening antecknad till protokollet. Han äger dock
icke i nämnda egenskap deltaga i nämndens beslut.
Förslag till omorganisation av den centrala utlänningskontrollen.
Det av 1943 års utlänningssakkunniga i en den 13 februari 1944 dagtecknad
promemoria framlagda förslaget avser inrättandet av ett fristående centralt
organ för handläggningen av utlänningsärendena, förslagsvis benämnt utlänningsinspektionen.
Detta organ skulle i huvudsak övertaga både socialstyrelsens
och utrikesdepartementets utlänningsärenden.
De sakkunniga framhålla inledningsvis de stora påfrestningar, för vilka
den nuvarande organisationen för utlänningsärendenas behandling utsatts
under den senaste tiden till följd av den väsentliga ökningen, särskilt under
år 1943, av antalet härvarande utlänningar. Antalet utländska medborgare
i riket, som vid utgången av år 1942 uppgått till 29 000, hade vid 1943 års
utgång ökats till 49 000. Den härav föranledda ökade arbetsbelastningen hade
huvudsakligen drabbat socialstyrelsen såsom det centrala ämbetsverket för
utlänningsärenden. De sakkunniga yttra härom vidare.
Vid tillkomsten av den nuvarande organisationen för utlänningsärendenas
behandling år 1937 var syftet att till en myndighet centralisera ärenden angående
utlänningars uppehåll och arbete samt utlänningskontrollen, dock
bortsett från inreseviseringsärendena, vilka fortfarande skulle kvarligga hos
utrikesdepartementet men som vid denna tid på grund av visen ngsfriheten
för medborgare i de flesta europiska stater uppgingo till ett jämförelsevis
ringa antal. Då lagens tillståndssystem främst åsyftade att skydda den
svenska arbetsmarknaden mot utländsk konkurrens och socialstyrelsen vid
denna tid handlade arbetsmarknadsfrågor i allmänhet var det naturligt att
utlänningsärendena centraliserades hos styrelsen. För denna uppgift inrättades
den nuvarande utlänningsbyrån i socialstyrelsen.
Antalet utlänningsärenden som ankom på socialstyrelsen var de första
åren efter utlänningsbyråns inrättande tämligen konstant, omkring 50 000,
men därefter inträdde en kraftig stegring. År 1942 uppgick antalet sålunda
till omkring 70 000 och år 1943 till över 105 000, trots att under sistnämnda
år åtgärder vidtogos för att nedbringa ärendenas antal, bland annat av
skaffande av skyldighet för skandinaver och estlandssvenskar att hava arbetstillstånd.
Även ärenden av ny art lia under årens lopp tillkommit. På grund
av de av kriget föranledda förhållandena ha måst upprättas förläggningar
för omhändertagande av utlänningar, vilka icke syntes önskvärda här med
hänsyn till statens intressen men som på grund av politiskt flyktingskap icke
ansetts kunna avlägsnas ur riket. Härigenom fick utlänningsbyrån ett nytt
slags ärenden, vilka voro av mycket invecklad och ömtålig beskaffenhet. För
förvaltningen av förläggningarna inrättades under våren 1940 inom social
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 354.
styrelsen en särskild avdelning, avdelningen för utlänningsförläggningar med en
överinspektör som närmaste chef. Mottagandet av de stora flyktingströmmarna
under de allra senaste åren Ilar vidare medfört behov av särskilda mottagningscentraler
och läger av olika slag. Anordnandet av dessa centraler och läger
har även handhafts av avdelningen för utlänningsförläggningar, som tillika
omhänderhar den av statens flyktingsnämnd ledda understödsverksamheten.
De sakkunniga'' framhålla, hurusom den ökade arbetsbelastningen för
socialstyrelsen inverkat på formerna för ärendenas handläggning inom
styrelsen, och anföra härom följande.
Beträffande utlänningsärendenas handläggning inom socialstyrelsen hade
utvecklingen redan före tillkomsten av utlänningsbyrån gått i den riktningen,
att huvudmassan enskilda ärenden i första hand prövades av underordnade
tjänstemän. Dessa hade därvid att för chefen för styrelsens första byrå,
till vilken utlänningsärendena då jämte sociala frågor i allmänhet hänfördes,
anmäla sådana ärenden, som voro av principiell betydelse, i vilka avvikelser
från tidigare praxis ifrågasattes eller vilka eljest voro av synnerlig vikt eller
gåvo anledning till tveksamhet. Där byråchefen icke ansåg sig kunna taga
ansvaret för ärende, som anmäldes för honom, föredrogs detta inför generaldirektören,
därvid ibland även en eller flera andra byråchefer voro närvarande.
Den formella beslutanderätten i samtliga ärenden tillkom dock
generaldirektören.
Tillskapandet av utlänningsbyrån och den särskilda avdelningen för utlänningsförläggningar
medförde icke någon ändring i systemet för utlänningsärendenas
handläggning. Utvecklingen gick dock i den riktningen, att andra
byråchefer mera sällan närvoro vid föredragning av utlänningsärenden inför
generaldirektören. Härigenom kommo utlänningsärendena att behandlas
mera fristående från socialstyrelsens ärenden i övrigt. Detta sammanhängde
med att arbetsmarknadsfrågorna i allmänhet, vilkas behandling i socialstyrelsen
var en väsentlig anledning till att även utlänningsärendena förlädes
dit, våren 1940 överflyttades till statens arbetsmarknadskommission. En annan
anledning till den fristående behandlingen av utlänningsärendena var, att
dessa ärenden i allt högre grad krävde hänsynstagande till särskilda förhållanden,
som voro främmande för socialstyrelsens verksamhet i övrigt,
såsom utrikespolitiska synpunkter, ordnings- och säkerhetsskäl m. m.
För bemästrandet av den under senaste tiden inträffade ökningen av i
synnerhet utlänningsbyråns arbetsuppgifter har i första hand tillgripits den
åtgärden att öka antalet föredragande. Detta har dock icke medfört någon
arbetsminskning för byråchefen eller generaldirektören. Byråchefen har
blivit överbelastad med arbetsuppgifter och fått svårt att hinna taga ställning
till alla de frågor, som enligt tidigare praxis brukat underställas honom. Föredragandenas
ansvar för utlänningsärendenas behandling har därför blivit
större, varigenom faran för osäkrare avgöranden ökat. Fara föreligger även
att den tidigare individuella prövningen av varje utlännings angelägenheter
övergår till en mera schablonmässig handläggning. Men utlänningsärendenas
ökade antal har även medfört att proportionsvis färre ärenden kunnat underställas
generaldirektören, vilken naturligen icke kan ägna hela sin arbetstid
åt den del av socialstyrelsens verksamhet, som utlänningsärendena utgör.
Möjligheterna för generaldirektören att utöva tillsyn över utlänningsärendenas
handläggning och att vara en sammanhållande kraft ha genom denna utveckling
minskats. De ofta mycket svårbedömda ärenden, som sammanhänga med
utlänningars omhändertagande i utlänningsförläggningar samt örn flyktinghjälp
av olika slag, ha uppenbarligen ytterligare ökat generaldirektörens
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
arbetsbörda. Även i övrigt ha utlänningsärendena under de senaste åren ökat
i vikt och betydelse.
Enligt de sakkunnigas mening kan den inträdda ökningen av utlänningsärendenas
antal icke anses vara tillfällig. Man måste tvärtom räkna med
möjligheten av att nya stora grupper utlänningar komma att söka sig till
vårt land. De sakkunniga yttra i detta hänseende:
Så länge krigsförhållandena vara, kunna de av härvarande utlänningar, som
äro flyktingar, i regel icke lämna landet. Å andra sidan kan förutses, att
nya stora flyktingströmmar komma att söka sig till vårt land. Man måste
därför räkna med att antalet utlänningar och därmed antalet utlänningsärenden
bli i ständig tillväxt, så länge kriget varar. Vilka förändringar, ett fredsslut
kommer att medföra i detta avseende är utomordentligt svårt att förutse, v isserligen
torde man kunna antaga, att manga av de utlänningar, vilka för
närvarande uppehålla sig här, komma att återvända till sitt hemland tämligen
omedelbart, men samtidigt måste man räkna med möjligheten att invandringstrycket
mot våra gränser kommer att öka väsentligt. De förhållanden beträffande
utlänningsfrågorna, som kunna uppkomma efter ett fredsslut, torde
i varje fall vara sådana, att stora krav mäste ställas pa den centrala myndighetens
förmåga att ständigt lämpa ärendenas behandling efter den förevarande
situationen. Detta förutsätter i första hand att den centrala myndighetens
chef kan ägna stor del av sin tid åt dessa med säkerhet mycket, svåra
problem. Ett fredsslut måste emellertid även väntas medföra en ökning
i antal och betydelse av övriga å socialstyrelsen ankommande arbetsuppgifter,
varför även i detta avseende ökade anspråk komma att ställas på ämbetsverkets
chef.
Med hänsyn till vad sålunda anförts ha de sakkunniga ansett angeläget,
att en bättre organisation tillskapas för utlänningsärendenas behandling. De
sakkunniga, som i sådant syfte övervägt olika möjligheter och i första hand
diskuterat en förstärkning av socialstyrelsens organisation men funnit en
dylik lösning icke tillfredsställande, ha stannat vid att föreslå en överflyttning
av utlänningsärendena från socialstyrelsen till ett fristående organ, utlänningsinspektionen,
under ledning av en överdirektör. De sakkunniga framhålla
emellertid, att detta förslag icke innebure någon slutgiltig lösning av
frågan örn utlänningsärendenas centrala behandling. Organisationen skulle
endast vara att betrakta som ett provisorium i avbidan på erfarenheter rörande
behovet av ett fristående centralt organ för utlänningsärenden även
under normala förhållanden. Möjligheterna borde hållas öppna för bade
ett återförande av utlänningsinspektionen till socialstyrelsen, örn så skulle
befinnas lämpligt, och ett inordnande under annat centralt ämbetsverk, om
det befinnes lämpligare.
Hörande förhållandet till socialstyrelsen framhålla de sakkunniga bland
annat följande.
Utlänningsärendenas överflyttande från socialstyrelsen till ett särskilt centralt
organ bör givetvis medföra att erforderlig kontakt mellan utlänningsinspektionen,
å ena, samt socialstyrelsen, å andra sidan, upprätthålles. Utlänningsinspektionen
bör genom remisser eller underhandsförfrågningar söka
8
Kungl. Majlis proposition nr 254.
tillgodogöra sig socialstyrelsens erfarenhet och kunskap rörande sociala frågor
i allmänhet. Sådan samverkan har sedan länge jämväl funnits mellan
socialstyrelsens utlänningsavdelningar samt utrikesdepartementet, försvarsstaben,
säkerhetschefen, statens arbetsmarknadskommission ävensom andra
verk och myndigheter, och denna samverkan bör naturligen fortsättas av utlänningsinspektionen.
Icke heller beträffande utlänningsnämndens medverkan
vid prövningen av utlänningsärenden eller i fråga örn samverkan med
statens flyktingsnämnd innebär ärendenas överflyttande till utlänningsinspektionen
någon saklig ändring.
De sakkunniga ha jämväl till övervägande upptagit frågan om överflyttande
av inreseärendena från utrikesdepartementet till utlänningsinspektionen
och ha därvid funnit övervägande skäl tala för en
sådan överflyttning. Därvid skulle dock ärenden rörande viseringar för utländska
diplomater och likställda, å vilka utlänningsförfattningarnas allmänna
föreskrifter icke äro tillämpliga, fortfarande handläggas i utrikesdepartementet.
De sakkunniga anföra som motiv för denna överflyttning huvudsakligen
följande.
Utrikesdepartementets befattning med inreseärendena torde hava sin grund
i att de utrikespolitiska synpunkterna ansetts äga särskild betydelse i fråga
örn sådana ärenden. Därtill kommer att handläggningen av inreseärendena i
ej ringa utsträckning ankommer på svenska beskickningar och konsulat utomlands,
vilka äro direkt underställda utrikesdepartementet och därifrån erhålla
sina direktiv. Uppdelningen av utlänningsärendena mellan utrikesdepartementet
och socialstyrelsen är emellertid icke helt konsekvent. I vissa
fall ankommer det nämligen å socialstyrelsen att pröva frågor örn mottagande
av utlänningar i riket. Detta är förhållandet exempelvis när polismyndighet
på grund av att utlänning påstått att han är politisk flykting underställer
socialstyrelsen fråga örn avvisning. De stora flyktingskaror, som under senare
år ankommit till riket, ha nödvändiggjort en enklare form för prövningen
av deras mottagande här i landet. Därvid har tillämpats nödfallsvisering, som
enligt gällande bestämmelser meddelas efter direktiv av utrikesdepartementet.
I utlänningsförfattningarna är icke angivet, när den ena eller andra formen
av inresetillstånd för politiska flyktingar skall användas, utan detta beror
på gränsmyndigheternas bedömande i de särskilda fallen, samt ofta på till
vilken myndighet gränsmyndighetens anmälan riktas.
Beträffande de betydande olägenheterna av nuvarande uppdelning anföra
de sakkunniga:
Det ligger i sakens natur att ett nära samband finnes mellan inrese- och
uppehållsärendena. En inresa kan nämligen, även då detta icke kommer
fram i samband med inresetillståndets beviljande, föranleda bosättning kär
i riket eller i varje fal] uppehåll under längre tid. Det förhållandet, att inresetillstånd
beviljas av utrikesdepartementet, är i ej ringa utsträckning ägnat att
minska den centrala utlänningsmyndighetens möjlighet att reglera utlänningars
inflyttning här i riket. På grund av krigsförhållandena har sambandet
mellan inrese- och uppeliållsärenden kommit att särskilt framträda. Detta sammanhänger
med svårigheterna för utlänningar, som äro flyktingar, att lämna
riket efter utgången av gällande viseringstid. Prövningen av frågor om inresetillstånd
för sådana utlänningar måste i realiteten omfatta bedömande
av örn uppehållsvisering senare bör beviljas dem av socialstyrelsen. Då in
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
reseärendena för flyktingar ofta äro av mycket brådskande natur, medhinnes
emellertid icke alltid remiss till socialstyrelsen, varför utrikesdepartementets
beslut örn deras inresa faktiskt blir avgörande för deras fortsatta vistelse här.
Utlänningsärendenas uppdelning mellan utrikesdepartementet och socialstyrelsen
medför, såsom tidigare i olika sammanhang framhållits, ett icke
obetydligt dubbelarbete. Beträffande utlänningar, vilka efter erhållen inresevisering
söka uppehållsvisering, måste dossiéer uppläggas och anteckningar
göras i båda ämbetsverken. Materialet blir dock icke fullständigt på någotdera
hållet, i följd varav handlingarna i det ena verket ej sällan måste lånas
av det andra. För allmänheten medför uppdelningen ofta onödig tidsförlust
och omgång och ger anledning till ej ringa villrådighet. Kompetensfördelningen
kan även medföra bristande enhetlighet vid ärendenas avgörande.
Étt sammanförande av inreseärendena med uppehålls- och arbetstillståndsärendena
skulle givetvis medföra ökade förutsättningar för enhetlig handläggning
av dessa ärenden. Även ur organisatorisk synpunkt skulle sammanförandet
innebära stora fördelar, varjämte en icke obetydlig kostnadsbesparing
säkerligen skulle vinnas. Å andra sidan har gjorts gällande, att inreseärendenas
bortflyttande från utrikesdepartementet skulle kunna medföra svårigheter
för detta att tillvarataga de intressen av utrikespolitisk natur, som
kunna sammanhänga med dessa ärendens avgörande.
Ett överflyttande av inreseärendena från utrikesdepartementet till utlänningsinspektionen
bör emellertid enligt de sakkunnigas mening icke föranleda
ändring i Kungl. Maj:ts stadga angående statsdepartementen, enligt
vilken det tillkommer utrikesdepartementet att handlägga på Kungl. Hajd
ankommande ärenden rörande tillstånd för utlänningar att inkomma i riket.
Detta innebär i realiteten att överinseendet över utlänningsinspektionens
handläggning av inreseärenden skulle tillkomma utrikesministern. Genom
att intim samverkan i det dagliga arbetet uppehälles mellan utlänningsinspektionen
och utrikesdepartementet böra de utrikespolitiska synpunkter,
som kunna vara av betydelse särskilt vid inreseärendenas behandling., kunna
bliva tillgodosedda, Detta samarbete kan i hög grad underlättas örn tjänstemän
i utrikesdepartementet placeras med tjänstgöringsskyldighet i inspektionen
för att där biträda vid inreseärendenas handläggning och uppehålla kontakten
med departementet. Utlänningsinspektionen skulle visserligen meddela
direktiv för viseringsmyndigheterna utomlands men detta skulle icke
få ske utan samråd med utrikesdepartementet. Samarbete bör naturligen äga
rum även för anordnande av post-, telefon- och telegrafförbindelser med utlandsmyndigheterna.
Med hänsyn till detta torde anledning ej föreligga att
befara att de utrikespolitiska synpunkter, som kunna vara av betydelse vid
inreseärendenas behandling, icke skulle efter överflyttandet av dessa ärenden
till utlänningsinspektionen vinna tillbörligt beaktande.
De sakkunniga ha härefter övergått till frågorna örn den föreslagna utlänningsinspektionens
ämbetsbefattning, organisation, personal m. m.
Yad angår utlänningsinspektionens ämbetsbefattning framhålla
de sakkunniga, att denna i huvudsak vore given i och med att inspektionen
ålades de uppgifter, som för närvarande ankomme å socialstyrelsens
utlänningsbyrå och avdelning för utlänningsförläggningar ävensom utrikesdepartementets
expedition för utländska passärenden med undantag av ärenden
angående viseringar för utländska diplomater och likställda.
Beträffande utlänningsstatistikens förläggning anse de sakkunniga, att då
förslaget om inrättandet av en central utlänningsmyndighet endast innebure
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
en provisorisk anordning och ett överförande av statistiken till denna myndighet
skulle medföra praktiska svårigheter, denna statistik fortfarande bör
ankomma på socialstyrelsens statistiska byrå.
Beträffande utlänningsinspektionens organisation ha de sakkunniga
funnit sig böra förorda, att inspektionen uppdelas i en passbyrå, en
kontrollbyrå och en social byrå samt ett kansli. Yid denna uppdelning ha
de sakkunniga utgått från nu föreliggande förhållanden men framhållit, att
förändringar beträffande utlänningsärendena kunde medföra ändringar i organisationen,
varjämte vissa jämkningar kunde visa sig erforderliga, sedan
erfarenheter vunnits av utlänningsinspektionens verksamhet. Förslaget rörande
ärendenas fördelning å de olika avdelningarna inom inspektionen innefattar
följande.
Å passbyrån skall ankomma att handlägga ärenden rörande rätt för utlänning
att inresa och uppehålla sig i riket samt att här antaga eller innehava
arbetsanställning. Förutom ärenden rörande uppehålls- och arbetstillstånd
och motsvarande viseringar skall byrån handlägga inreseviseringsärenden
samt de därmed nära sammanhängande ärendena örn avvisning av utlänning
jämlikt 20 § i utlänningslagen. Därjämte skall å byrån handläggas ärenden
örn utrese- eller förpassningsbeslut, som meddelas i omedelbart sammanhang
med vägrat uppehållstillstånd eller förlängning av sådant tillstånd.
Kontrollbyrån bör handhava den löpande individuella utlänningskontrollen.
Härunder ingår förandet av register av olika slag över utlänningar som
vistas i riket eller som sökt tillstånd att inkomma hit, kontroll över att utlänningar
icke uppehålla sig eller innehava arbetsanställning här utan vederbörligt
tillstånd, att de icke vistas inom områden där de icke äga uppehålla
sig samt att de i övrigt följa i utlänningsförfattningarna eller med stöd av
dessa meddelade föreskrifter. Med utlänningskontrollen sammanhänga även
ärenden rörande reaktioner av olika slag mot utlänningar, som icke ställa
sig bestämmelserna till efterrättelse. De reaktioner, som här avses, kunna
bestå i begränsning av gällande uppehållstillstånd, omhändertagande i förläggning
eller förpassning ur riket m. m. Även ärenden av denna art böra
handläggas å kontrollbyrån, förpassningsärenden dock endast i den män
dylika ärenden enligt vad förut angivits icke skola handläggas å passbyrån.
Frågor rörande behandlingen av i förläggning omhändertagna utlänningar
böra även handläggas å denna byrå. Kontrollbyrån bör vidare hava närmaste
inseendet över passkontrollen.»
Sociala byrån torde böra handhava de ärenden rörande mottagandet av
större flyktingströmmar samt utövandet av hjälpverksamhet för nödställda
utlänningar i landet, som för närvarande ankommer å socialstyrelsens avdelning
för utlänningsförläggningar. Denna hjälpverksamhet innefattar bland
annat anordnande av flyktingläger och anskaffande av utrustning åt flyktingar.
I denna sin verksamhet bör byrån söka kontakt med statliga myndigheter,
sammanslutningar och enskilda, vilka ägna sig åt verksamhet av denna art.
Byrån bör tillika vara kansli åt statens flyktingsnämnd. Sociala byrån bör
därjämte omhänderhava frågor rörande anordnande och skötsel av sådana
utlänningsförläggningar som avses i kungörelsen den 10 februari 1940 (nr
93) med vissa föreskrifter angående omhändertagande av utlänning i förläggning.
Å kansliet bör ankomma att bereda ärenden rörande utlåtanden av allmän
natur, i den mån överdirektören ej finner dem böra beredas å någon av
byråerna, samt att handlägga personalärenden och ärenden rörande inspek
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
tionens organisation ävensom att handhava utlänningsinspektionens medelsförvaltning
och övriga administrativa angelägenheter.
Vad härefter angår utlänningsinspektionens personal ha de sakkunniga,
som förut nämnts, föreslagit, att inspektionen skulle stå under ledning
av en överdirektör, förordnad allenast tills vidare. Då ansvaret för utlänningsärendenas
handläggning komme att ställa stora krav på innehavaren
av befattningen, anse de sakkunniga, att denna icke bör placeras lägre än
i lönegraden C 10.
Beträffande personalen i övrigt ha de sakkunniga med hänsyn till den
föreslagna organisationens provisoriska karaktär icke räknat med inrättande
av ordinarie eller extra ordinarie befattningar i utlänningsinspektionen. De
sakkunniga ha i stället ansett lämpligt att tillämpa samma förfarande, som
tillämpats vid överförande för tjänstgöring hos statens arbetsmarknadskommission
av vissa befattningshavare hos socialstyrelsen (Kungl, brev den 7 maj
1940). Föreskrift borde sålunda meddelas örn fullgörande tillsvidare av den
tjänstgöringsskyldighet, som ålåge ordinarie och extra ordinarie befattningshavare
å socialstyrelsens utlänningsavdelningar, i utlänningsinspektionen. Befattningshavarna
skulle därvid i tjänsten vara underställda inspektionen, vilken
i socialstyrelsens ställe skulle giva föreskrifter örn deras tjänstgöring samt
örn deras semester och annan ledighet. Ändring skulle icke ske i befattningshavarnas
rätt till avlöning och andra förmåner av tjänsten. Avlöningarna
till dessa tjänstemän skulle bestridas av medel, som ställdes till inspektionens
förfogande. Även i övrigt syntes beträffande såväl denna som annan
erforderlig personal böra gälla motsvarande avlöningsbestämmelser, som tilllämpades
för arbetsmarknadskommissionens personal.
Vid beräkningen av utlänningsinspektionens personalbehov ha de sakkunniga
i huvudsak utgått från den för utlänningsärendenas handläggning nu
tillgängliga personalen i socialstyrelsen och utrikesdepartementet. De sakkunniga
ha därvid beaktat, att redan nu ett visst behov av personalförstärkning
kunde anses föreligga på grund av den senaste tidens utveckling.
Vad först angår tjänstemän med amanuens- eller högre tjänsteställning anföra
de sakkunniga följande.
Personalen i denna ställning å socialstyrelsens utlänningsavdelningar
består för närvarande av en byråchef i lönegraden A 30, en överinspektör
med ett arvode av 14 000 kronor per år, fem sekreterare, varav två
i lönegraden Eo 24, två med vardera ett arvode av 11 000 kronor per år
och en med ett arvode av 10 600 kronor per år, en kamrerare med ett arvode
av 11 000 kronor per år, fem notarier, varav tre i lönegraden Eo 21, en med
ett arvode av 9 000 kronor per år och en med ett arvode motsvarande lönegraden
Eo 21, en revisor med ett arvode motsvarande lönegraden Eo 18
samt sex amanuenser, varav två i lönegraden Ex 15, två i lönegraden Ex 11,
en med ett arvode motsvarande lönegraden Ex 15 och en med ett arvode motsvarande
lönegraden Ex 11. Därtill komma en byråinspektör i lönegraden
Eo 22 och ett polisutbildat biträde åt denne med ett arvode av 450 kronor
per månad samt två sociala kuratorer med vardera ett arvode av 400 kronor
per månad. .
För handläggningen av de från socialstyrelsen överflyttade utlännings
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
ärendena torde, enligt de sakkunnigas beräkningar, erfordras följande personal
i utlänningsinspektionen. Å passbyrån, vilken på grund av ärendenas
mängd blir den ojämförligt största byrån, torde erfordras en byråchef, en
sekreterare, fyra notarier och fyra amanuenser. Kontrollbyråns arbetsuppgifter
torde kunna fullgöras av en byråchef, en sekreterare och en amanuens
samt byråinspektören och det polisutbildade biträdet. Sociala byrån synes
böra bestå av en byråchef, en sekreterare, kamreraren,två notarier, revisorn,
två amanuenser och de två kuratorerna, Föreståndare för kansliet bör vara
en sekreterare med en amanuens som biträde. Skillnaden i personaluppsättning
mellan den del av utlänningsinspektionen, som motsvarar de nuvarande
utlänningsavdelningarna i socialstyrelsen, och den nuvarande personaluppsättningen
för utlänningsärenden i socialstyrelsen skulle således bliva att en
av sekreterarna i socialstyrelsen ersättes med en byråchef i utlänningsinspektionen,
varjämte organisationen ytterligare förstärkts med en notarie och två
amanuenser. Denna ökning torde vara motiverad av den väsentligt ökade
omfattning socialstyrelsens uppgifter beträffande utlänningskontroll och flvktingshjälp
tagit under senaste tiden.
Överflyttande av inreseärendena från utrikesdepartementet till utlänningsinspektionen
medför givetvis behov av ytterligare arbetskrafter än de förut
nämnda. Personalen i nu ifrågavarande tjänsteställning å utrikesdepartementets
expedition för utländska passärenden utgöres för närvarande av ett
legationsråd i 30:e lönegraden samt en attaché och en extra tjänsteman med
ett arvode av 480 kronor per månad. För dessa ärendens handläggning inom
utlänningsinspektionen med tjänstgöring å dess passbyrå torde erfordras en
tjänsteman, förslagsvis i förste sekreterares ställning, samt en attaché. Emellertid
torde utlänningsärendena även efter en sådan överflyttning medföra
visst personalbehov i utrikesdepartementet. Dels skola där fortfarande handläggas
de s. k. diplomatviseringarna och dels torde besök av utländska diplomater
i utrikesdepartementet rörande utlänningsärenden fordra särskild beredning
och föredragning där. För dessa uppgifter torde erfordras en särskild
tjänsteman i utrikesdepartementet, vilken även bör tjänstgöra såsom
förmedlingslänk mellan departementet och utlänningsinspektionen. Denne
torde dock icke bli fullt sysselsatt med dessa uppgifter utan även kunna
utföra annat arbete inom departementet. Sammanfattningsvis torde man
kunna beräkna, att den arbetskraft som för närvarande finnes i utrikesdepartementet
för inreseärendenas behandling, efter överflyttningen av dessa
ärenden till utlänningsinspektionen i huvudsak motsvarar det sammanlagda
personalbehovet för inreseärendena i departementet och inspektionen.
I anslutning till det anförda lia de sakkunniga påpekat, att sammanförandet
av utlänningsbyråns tjänstemän med den på förläggningsavdelningen
tjänstgörande personalen till en enhetlig organisation komme att medföra
vissa ojämnheter i avlöningshänseende mellan tjänstemän i jämförlig tjänsteställning.
De sakkunniga ha därför förutsatt, att en översyn av tjänstemännens
löneställning vidtages.
Yad härefter angår personalen i biträdes grad framhålla de sakkunniga
huvudsakligen följande.
Å socialstyrelsens båda utlänningsavdelningar tjänstgjorde i början av
februari 1944 tillhopa 128 befattningshavare i biträdesgrad, nämligen en
kansliskrivare i lönegraden Eo 11, åtta kanslibiträden i lönegraden Eo 7, ett
biträde med ett arvode av 350 kronor per månad, ett biträde med ett arvode
av 340 kronor per månad, ett kontorsbiträde i lönegraden A 4, aderton kon
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
torsbiträden i lönegraden Eo 4, ett kontorsbiträde i lönegraden Ex 4, trettionio
skrivbiträden i lönegraden Eo 2, tjugonio extra biträden samt tjugonio
tillfälliga befattningshavare. Dessutom tjänstgöra i den för hela styrelsen
gemensamma telefonväxeln, som är belägen inom utlänningsbyråns lokaler,
ett kontorsbiträde i lönegraden Eo 4, ett skrivbiträde i lönegraden Eo 2 samt
en tillfällig befattningshavare. Härtill komma tre expeditionsvakter, som
tjänstgöra på utlänningsavdelningarna.
Vid bedömandet av personalbehovet i fråga örn befattningshavare i biträdesgrad
inom utlänningsinspektionen ha de sakkunniga utgått från att detsamma
måste anpassas efter växlande förhållanden. Med hänsyn härtill ha
de icke funnit anledning ingå på någon närmare prövning av behovet av
antalet sådan personal utan i sina beräkningar i huvudsak utgått från den
nuvarande. Det har emellertid ansetts angeläget att påpeka att den kvinnliga
personalens nuvarande lönegradsplacering icke synes giva tillräckligt
utrymme för att åt personal i arbetsledande ställning bereda en i förhållande
till arbetsuppgifter och ansvar riktig löneställning. De sakkunniga förutsätta
att en allmän översyn av hithörande spörsmål vidtages.
För närvarande äro sexton kvinnliga biträden anställda å utrikesdepartementets
expedition för utländska passärenden, nämligen en kansliskrivare
i lönegraden A 11, två kanslibiträden i lönegraden A 7, ett kanslibiträde i
lönegraden Eo 7, fyra kontorsbiträden i lönegraden Eo 4, ett kontorsbiträde
i lönegraden Ex 4, två biträden i lönegraden Ex 3 samt fem biträden med
vardera ett arvode av 265 kronor per månad.
De arbetsuppgifter, som utföras av denna personal, fullgöras samtidigt
i viss utsträckning å socialstyrelsens utlänningsbyrå. Den dubbla registreringen
i utrikesdepartementet och socialstyrelsen samt uppläggningen i båda
ämbetsverken av dossiéer för utlänningarna medför större personalbehov
än som skulle åtgå örn ärendena sammanfördes hos en myndighet. Viss personal
å utrikesdepartementets passexpedition kommer att erfordras även efter
utlänningsinspektionens övertagande av inreseärendena, bland annat för behandlingen
av de s. k. diplomatviseringarna. Det torde emellertid kunna
beräknas, att den för inreseviseringsärendenas handläggning erforderliga
kvinnliga biträdespersonalen kan minskas från sexton till åtta, varav sex
i utlänningsinspektionen och två i utrikesdepartementet.
Yad beträffar formerna för ärendenas handläggning inom utlänningsinspektionen
framhålla de sakkunniga följande.
Avgörandet av de å utlänningsinspektionen ankommande ärendena torde
böra ankomma å överdirektören. På grund av ärendenas stora antal synes
emellertid ett system, motsvarande det som för närvarande tillämpas å socialstyrelsens
utlänningsavdelningar, böra genomföras. Inspektionen bör således
äga överlämna åt byråchef eller annan tjänsteman att avgöra ärenden, vilka
icke kunna anses påkalla handläggning inför högre tjänsteman.
Vid handläggningen inför överdirektören bör ärende föredragas av vederbörande
byråchef eller annan särskilt förordnad föredragande, därest överdirektören
ej finner lämpligt att själv övertaga beredning och föredragning
av viktigare ärende. Utom vederbörande föredragande böra samtliga byråchefer
närvara vid handläggning av ärenden av synnerlig vikt. Föredragande
eller annan befattningshavare, som tillkallats att biträda vid ärendes slutliga
handläggning skall vid skiljaktig mening anteckna sin avvikande mening till
protokollet.
En av byråcheferna bör förordnas att i egenskap av överdirektörens ställföreträdare
övertaga dennes göromål vid förfall eller jäv.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
De sakkunniga ha verkställt en preliminär beräkning rörande kostnaderna
för utlänningsinspektionen. Avlöningskostnaderna ha därvid
beräknats med utgångspunkt från det nyss angivna personalbehovet,
medan medelsbehovet för omkostnader beräknats med ledning av utgifterna
för socialstyrelsens utlänningsavdelningar för motsvarande ändamål under
år 1943. Med dessa utgångspunkter ha de sakkunniga framlagt följande
preliminära förslag till utgiftsstat för utlänningsinspektionen.
Avlöning sstat.
Arvode till överdirektör (C 10)............................................ 20 500
Arvode till överdirektörens ställföreträdare .............................. 1 200
Skillnad mellan sekreterare (Eo 24) och byråchef (Eo 30) .............. 3 000
Arvode till en notarie (Eo 21) ............................................ 9 000
Arvoden till två amanuenser (Exl5) ...................................... 13 000
Arvode till en sekreterare (Eo 26) från utrikesdepartementet............ 12 000
Arvode till en attaché (Eo 18) från utrikesdepartementet................ 7 500
Arvoden till sex biträden från utrikesdepartementet .................... 22 000
Socialstyrelsens utlänningsbyrå ............................................ 516 000
Socialstyrelsens avdelning för utlänningsförläggningar och flyktingsnämnden
................................................................ 125 000
Omkostnadsstat.
Sjukvård m. m...................................
Reseersättningar..................................
Expenser:
Bränsle, lyse, vatten ..........................
Övriga expenser:
Renhållning och städning..................
Skrivmaterialier m. m.......................
Telegram, telefon ..........................
Möbler m. m...............................
Bokinköp m. m.............................
Summa kronor 729 200
6 000
35 000
5 000
4 000
52 000
20 000
10 000
3 000 89 opp 94 Q00
Summa kronor 135 000
I anslutning till dessa kostnadsberäkningar påpeka de sakkunniga, att
omorganisationen medförde vissa engångskostnader, vilka kunde beräknas
till omkring 50 000 kronor. Utöver kostnader för nyanskaffningar (stämplar,
möbler m. m.) har i detta belopp inräknats kostnaden för anordnandet av
en ny telefonväxel eller utbyggnad av den gamla växeln med 30 000 kronor.
Den nuvarande växeln i socialstyrelsen vore emellertid redan otillräcklig
enligt de sakkunnigas mening, varför ett behov av utbyggnad kunde anses
föreligga oberoende av det nu framlagda förslaget.
De sakkunniga ha slutligen framlagt vissa författningsförslag, nämligen
dels förslag till lag örn överflyttande å utlänningsinspektionen av vissa uppgifter,
som enligt utlänningslagen tillkomma socialstyrelsen, dels förslag till
kungörelse med vissa bestämmelser i anledning av lagen örn överflyttande å
utlänningsinspektionen av vissa uppgifter, som enligt utlänningslagen tillkomma
socialstyrelsen, dels ock förslag till instruktion för utlänningsinspektionen.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
Mot förslaget örn överflyttande av inreseviseringsärendena från utrikesdepartementet
till utlänningsinspektionen kar reservation anförts av
två av de sakkunniga (herrar Engzell och Holmbäck), vilka ansett, att dessa
ärenden fortfarande borde handläggas i utrikesdepartementet. Reservanterna
erinra örn att 1936 års utlänningssakkunniga, vilkas förslag låg till grund för
1937 års lagstiftning, hade motiverat inreseärendenas bibehållande i utrikesdepartementet
med att utrikespolitiska hänsyn ofta gjorde sig gällande i ej ringa
grad beträffande dessa ärenden samt att viseringsbefogenhetens handhavande av
beskickningar och konsulat krävde utfärdandet av detaljerade instruktioner.
Kontrollen och tillämpningen av dessa utövades även bäst av utrikesförvaltningens
ordinarie chefsmyndighet. Reservanterna anse, att vikten av dessa
synpunkter under senare tid än mera framträtt. Viseringspolit-iken hade
under de senaste åren i avsevärd grad blivit ett medel för eller ett led i den
förda utrikespolitiken. Detta gällde icke blott principiella eller eljest mera
betydande avgöranden utan hade jämväl avseende å en stor del av de enskilda
ärendena. Det vore därför enligt deras mening nödvändigt icke blott att utrikesministern
hade möjlighet att direkt taga del i avgörandena utan även att
ärendena handlades av tjänstemän, som vore förtrogna med de ofta skiftande
utrikespolitiska förhållandena.
Reservanterna anföra vidare.
Yad majoriteten av de sakkunniga anfört örn utvägarna att vid en överflyttning
av inreseärendena tillgodose de utrikespolitiska synpunkterna torde
icke utesluta möjligheten av att icke önskvärda kompetenskonflikter mellan
utrikesministern och utlänningsinspektionen kunna uppkomma. Med hänsyn
härtill synes det rent principiellt betänkligt att genomföra en ändring i den
nuvarande ordningen för inreseärendenas behandling. Detta gäller naturligtvis
alldeles särskilt under de nu rådande förhållandena.
Givetvis kan man icke frånkänna önskemålet att såväl inreseärendena som
ärendena örn fortsatt uppehåll i landet skola sammanföras till samma myndighet
ett visst berättigande. De svårigheter, som påtalats i anledning av
att dessa frågor handläggas av olika myndigheter, torde dock med det goda
samarbete, som äger rum mellan dessa myndigheter, icke vara av den betydenhet,
att en överflyttning av inreseärendena från utrikesdepartementet
skulle betingas därav. Vad särskilt beträffar de större flyktingströmmarnas
ankomst till riket har frågan därom i realiteten handlagts av socialstyrelsen,
även örn de meddelade nödfallsviseringarna givits efter instruktioner av utrikesdepartementet,
som därvid handlat i samråd med socialstyrelsen.
Det av de sakkunniga förordade systemet med tjänstemän från utrikesdepartementet
tjänstgörande i ett annat ämbetsverk synes ur olika synpunkter
icke kunna anses utgöra en tillräcklig garanti för utrikesministerns
eller utrikesdepartementets inflytande över dessa ärenden.
En annan orsak till inreseviseringarnas förläggande till utrikesdepartementet
ligger däri, att handhavandet av viseringsärendena utomlands måste
åligga beskickningarna och konsulaten. Förbindelserna med dessa måste gå
genom utrikesdepartementet. Instruktioner till dem böra meddelas av utrikesdepartementet
och kontrollen över deras verksamhet utövas av departementet.
Den kännedom departementet och dess tjänstemän äger om utlandsmyndigheterna
och deras verksamhet samt den dagliga kontakten departementet har
med dem genom telegram, telefonsamtal och skriftväxling tala jämväl för att
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 254.
dessa ärenden böra bibehållas i departementet. I varje fall måste — därest
inreseärendena överflyttas från utrikesdepartementet — ett icke obetydligt
arbete utföras i departementet i avseende å dessa ärenden.
Det har som ett vägande skäl för sammanförandet av inrese- och uppehållsärendena
anförts, att ett betydande dubbelarbete därigenom skulle undvikas.
Det dubbelarbete, som i viss grad förekommer, är dock icke av sådan storlek,
att någon betydande besparing skulle vinnas genom nämnda sammanförande.
I huvudsak måste nämligen samma arbete fullgöras även örn inreseärendena
överflyttas från departementet och sannolikt torde därför ungefär lika stor
personal som för närvarande bliva erforderlig. Därjämte måste som förut
nämnts för sådant fall ett icke obetydligt arbete utföras i departementet,
vilket delvis icke skulle behövas örn ärendena avgjordes där.
Slutligen bör framhållas att de främmande ländernas representationer i
Sverige i avseende å frågor rörande utlänningars inresor till landet hava rätt
och böra vända sig till utrikesdepartementet. Så sker också i betydande utsträckning
och förhandlingar äga ofta rum mellan departementet och beskickningarna
i dessa frågor. Det är givetvis härvid en stor fördel att beslutanderätten
ligger i departementet.
Med anledning av vad de sakkunniga påpekat därom att en viss oklarhet
förelåge vid tillämpningen av bestämmelserna örn socialstyrelsens prövning
av politiskt flyktingskap enligt 20 § utlänningslagen och örn meddelande av
nödfallsvisering framhålla reservanterna, att det, därest det av dem förordade
förslaget genomfördes, borde tagas under övervägande, örn ej alla inreseärenden,
som avsåge redan till riket ankomna utlänningar, borde sammanföras
till utlänningsinspektionen. Detta skulle ske därigenom att frågor örn meddelande
av nödfallsvisering i stället för att som för närvarande ankomma på
utrikesdepartementet skulle tillkomma utlänningsinspektionen. De av reservanterna
anförda skälen för bibehållandet av inreseviseringsärendena i utrikesdepartementet
gjorde sig nämligen icke lika starkt gällande beträffande
sådana viseringar, varjämte det syntes vara önskvärt att särskilt vid större
flyktingströmmars anländande till riket utlänningsinspektionen erhölle
möjlighet att lämna instruktioner och anvisningar för deras mottagande.
Yttranden.
Över den av utlänningssakkunniga framlagda promemorian lia yttranden
avgivits av socialstyrelsen, statskontoret, chefen för försvarsstaben, säkerhetschefen,
statens arbetsmarknadskommission, Överståthållarämbetet samt
länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län ävensom
landsfogden i Värmlands län.
De sakkunnigas förslag örn tillskapande av en särskild central
myndighet för utlänningsärendenas handläggning har i princip
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga de hörda myndigheterna utom
Överståthållarämbetet.
Socialstyrelsen tillstyrker sålunda livligt, att utlänningsärendena nu utbrytas
från styrelsens verksamhetsområde och överföras till ett självständigt
organ. Styrelsen anför följande.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
Förslaget om överförande, i varje fall provisoriskt, av den centrala utlänningskontrollen
till ett fristående organ innebär en genomgripande förändring
av socialstyrelsens ämbetsuppgifter, som styrelsen Rälsar med tillfredsställelse.
Det bär redan länge stått klart för styrelsen, att utlänningsärendenas organiska
samband med styrelsens övriga arbetsuppgifter efter hand starkt försvagats.
Arbetsmarknadssynpunkterna tillmätas visserligen fortfarande stor betydelse
vid de enskilda ärendenas avgörande, och själva hjälpproblemen ha med
ökningen av antalet flyktingar fått en allt större omfattning, men det ligger i
sakens natur, att de polisiära och övervakande synpunkterna erhållit en betydligt
ökad vikt med den utveckling, som de olika problem, vilka skapats av utlänningars
vistelse i landet, erhållit under de senaste åren. Utlänningsärendenas
oerhörda ansvällning har medfört, att verkets chef nödgats använda en
oproportionerligt stor del av arbetstiden för dessa ärenden, trots att mycket
långtgående åtgärder vidtagits för att avlasta arbetsbördan från honom. Samtidigt
som utlänningsärendenas antal och betydelse starkt tillvuxit, har en
kraftig expansion ägt rum även inom styrelsens övriga arbetsområden. Sålunda
förgår knappast något år utan att nya arbetsuppgifter av stor social betydelse
tillkomma å styrelsens fattigvårdsbyrå. Socialstyrelsen bör alltmera övergå
till att bliva en verklig chefsmyndighet för socialvården. Även arbetslöshetsförsäkringens
utveckling har under de senaste åren medfört en väsentligt ökad
arbetsbörda för styrelsen. De statistiska utredningarna ha samtidigt ökat i
antal och vikt.
Det måste betecknas såsom en oundgänglig förutsättning för en socialvårdsreform,
varigenom styrelsen skulle bliva verklig chefsmyndighet för hela
socialvården, att styrelsen befriades från sådana ärenden, som ej oundgängligen
måste handläggas av styrelsen. Om icke förr, måste sålunda i varje fall
i samband med en socialvårdsreform utlänningsärendena brytas ut från socialstyrelsen.
Styrelsen kan för sin del svårligen föreställa sig, att det kan bliva
möjligt att vid ett avlösande av den nu föreslagna provisoriska ordningen
återgå till att förlägga utlänningsärendena till socialstyrelsen. En som ett
provisorium anordnad utlänningsinspektion måste en gång komma att avlösas
av ett centralt ämbetsverk på ordinarie stat, eller också måste inspektionen
inordnas under annat ämbetsverk än socialstyrelsen. Man bör inrikta sig på
att provisoriet icke får längre varaktighet än vad tidsförhållandena göra nödvändigt.
T. f. chefen för försvarsstaben framhåller bland annat följande.
Den av de sakkunniga föreslagna organisationen synes innebära väsentliga
fördelar i förhållande till nu gällande system. I detta hänseende må till en
början framhållas betydelsen av att utlänningsärendena sammanföras under
en chef, som helt kan ägna sig åt uppgiften. Denna anordning torde komma
att befrämja effektiviteten i arbetet och säkerheten i avgörandena. Genom att
handläggningen sker inom en från socialstyrelsen fristående institution torde
vidare förutsättningar kunna skapas för att ärendena skärskådas mera allsidigt
och att därvid större hänsyn tages till vad ordning och säkerhet kräver i nuvarande
läge. Slutligen synes utlänningsinspektionen kunna bliva ett mera
smidigt instrument för att snabbt kunna vidtaga de åtgärder, som i växlande
situationer kunna bli nödvändiga.
Vidare har framhållits önskemål örn ett vidgat militärt inflytande på avgörandet
av utlänningsärendena, därvid ifrågasatts, att den nuvarande anord
ningen med en sambandsofficer skulle utbytas mot en vid utlänningsinspek
tioncn såsom militärassistent tjänstgörande officer ur försvarsstaben.
Bihang till riksdagens protokoll 19-14. 1 sami. Nr 254. 795 44 -2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
Länsstyrelsen i Värmlands län förklarar sig av egen erfarenhet ha funnit
det synnerligen önskvärt, att en central organisation för utlänningsärendenas
handläggning inrättas.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det framlagda omorganisationsförslaget
ägnat att öka effektiviteten av utlänningskontrollen ävensom undanröja de
olägenheter, som varit förbundna med vissa ärendens splittring på olika myndigheter.
Länsstyrelsen i Norrbottens län finner sig ha av utredningen bestyrkts i
sin uppfattning, att den nuvarande administrationsapparaten för utlänningsärendena
icke vore lämpad för sin uppgift under nu rådande förhållanden.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att erfarenheten redan nu visade,
att utlänningsärendena vore så omfattande, att socialstyrelsen endast med
svårighet kunde medhinna den på styrelsen ankommande handläggningen
därav. Då man måste räkna med att nya omfattande flyktingsströmmar under
den närmaste tiden kunde nå vårt land, utgjorde enligt länsstyrelsens meningskapandet
av en central utlänningsmyndighet av erforderlig kapacitet endast
en nödvändig beredskapsåtgärd.
Statens arbetsmarknadskommission anser det i och för sig icke vara något
att erinra mot tanken att under nuvarande förhållanden provisoriskt tillskapa
en starkare organisation för utlänningsärendenas behandling. Utlänningssakkunnigas
förslag anser kommissionen dock icke böra genomföras i oförändrat
skick, då detta icke skulle komma att medföra sådana organisatoriska förändringar,
att de brister som för närvarande vidlåda handläggningen av utlänningsärendena,
därigenom skulle bliva avhjälpta. Utlänningsfrågorna utgjorde
till väsentliga delar ett problem örn utlänningarnas uppträdande på den svenskaarbetsmarknaden.
Även örn i nuvarande läge — då de flesta utlänningar, som
ankomme till riket, vore att betrakta som flyktingar — något större utrymme
icke funnes för en invandringspolitik i egentlig mening, måste dock enligt
kommissionens mening även nu vid utlänningsärendenas handläggning arbetsmarknadssynpunkterna
tillmätas stor betydelse. Dessa synpunkter hade icke i
rimlig grad beaktats i sakkunnigförslaget. Kommissionen har i ett längre utlåtande,
för vilket redogörelse lämnas i fortsättningen, framlagt ett förslag
rörande handläggningen av frågor örn arbetstillstånd för utlänningar, avsett
att tillförsäkra kommissionen såsom det centrala arbetsmarknadsorganet ett
avgörande inflytande på dylika frågor. Prövningen av ärenden örn arbetstillstånd
för här i riket varande utlänningar skulle enligt detta förslag helt omhänderhavas
av kommissionen och vid avgörande av frågor örn arbetstillstånd
i samband med inreseviseringar skulle det centrala utlänningsorganet vara
bundet av avstyrkande utlåtanden från kommissionens sida.
Överståthållarämbetet har avstyrkt tillskapandet av ett nytt centralt ämbetsverk
för handläggningen av utlänningsärendena, Ämbetet framhåller, att ökningen
av utlänningsärendenas antal hade sin grund i de utomordentliga förhållanden,
som förorsakats av nu pågående världskrig, samt att det med visshet
kunde antagas, att dessa förhållanden icke komme att bestå. Redan av denna
anledning syntes det ämbetet betänkligt att inrätta ett nytt ämbetsverk som,
19
Kungl. Maj:ts proposition nr Säd.
även om det i början gåves provisoriets natur, med visshet komme att visa
samma benägenhet till långvarighet som andra provisorier inom förvaltning
och lagstiftning. Ändamålsenligare syntes vara att inom socialstyrelsens ram
tillskapa den organisation, som erfordrades för en tillfredsställande handlägg
ning av utlänningsärendena. Ämbetet anför vidare.
Även ur saklig synpunkt anmäla sig allvarliga erinringar mot tillskapandet
av ett nytt ämbetsverk för utlänningsärenden. Vid handläggningen av dessa
ärenden äro ju främst tvenne synpunkter att beakta, sysselsättningsfrågan, där
otvivelaktigt socialstyrelsen med sin ingående kännedom örn förhållandena på
arbetsmarknaden äger särskilda förutsättningar att bedöma utlänningsärendena,
och säkerhetsfrågan, där länsstyrelserna och polismyndigheterna måste
anses företräda sakkunskapen. Redan den omständigheten, att socialstyrelsen
sålunda varit sakkunnig myndighet beträffande allenast en del av de synpunkter,
som äro att anlägga på utlänningsärendena, har visat sig medföra
allvarliga olägenheter. Dessa skulle bliva än större, örn nämnda ärenden nu
skulle överflyttas till en tredje myndighet. Inrättandet av den föreslagna utlänningsinspektionen
skulle sålunda föranleda en tungrodd handläggning av
utlänningsärendena samt onödig omgång, enär inspektionen ovillkorligen
måste hava ett intimt samarbete med socialstyrelsen. Om utlänningsärendena
däremot även framgent handläggas inom socialstyrelsen, kan ett sådant sam
arbete lättare ske under hand och överhuvud i smidigare former.
För vinnande av en bättre organisation inom socialstyrelsens ram för utlänningsärendenas
handläggning föreslår ämbetet, att styrelsens chef under
krigstiden befrias från handläggningen av utlänningsärendena och att i hans
ställe förordnas en ställföreträdare att helt ansvara för dessa ärenden. Den
nuvarande avdelningen för utlänningsärenden inom styrelsen borde vidare erhålla
en utökad och förbättrad organisation, varvid den av de sakkunniga föreslagna
organisationen av utlänningsinspektionen kunde tjäna som förebild.
Beträffande organisationen av det föreslagna centralorganet
för utlänningsärendena har socialstyrelsen förklarat sig icke ha något
att erinra mot de sakkunnigas förslag. Den förordade fördelningen av åren
dena på de olika byråerna anser styrelsen i stort sett godtagbar. Utlänningsinspektionen
borde dock äga verkställa den mindre överflyttning av ärenden
mellan byråerna, som kunde visa sig vara lämplig. Mot förslaget att utlänningsstatistiken
fortfarande skulle omhänderhavas av styrelsen vore ej heller
något att erinra.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om den centrala utlänningsmyndigheten
icke bör erhålla ett råd vid sin sida eller ock organiseras såsom en
kommission, samt anför härom:
Enligt länsstyrelsens mening är oundgängligt, att utlänningsmyndigheten
erhåller bekväm tillgång till sakkunskap å de olika specialområden, som beröras
av utlänningsfrågorna. Enklaste utvägen att vinna detta syfte synes vara
att till utlänningsmyndigheten knyta ett råd av sakkunniga, bestående av
representanter för utrikesdepartementet, säkerhetstjänsten, arbetsmarknadskommissionen,
livsmedelskommissionen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen
och överbefälhavaren. Alternativt kan tänkas, att utlänningsmyndigheten inrättas
icke såsom ett centralt ämbetsverk utan som en statlig kommission, be
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
stående av ledamöter, vilka representera nyssnämnda centralmyndigheter. I
själva verket synes sistnämnda lösning bäst stå i överensstämmelse med utlänningsmyndighetens
natur av en provisorisk kristidsmyndighet.
Statens arbetsmarknadskommission understryker de sakkunnigas uttalande,
att centralorganet bör få en rent provisorisk karaktär i avbidan på erfarenheter
rörande behovet av ett fristående centralt organ för utlänningsärenden även
under normala förhållanden. Med hänsyn härtill finner kommissionen det
riktigare, att centralmyndigheten organiseras som en kommission eller nämnd
med representanter exempelvis för socialstyrelsen, utrikesdepartementet och
säkerhetstjänsten men även för kommissionen, så att arbetsmarknadssynpunkter
kunde framföras och vinna beaktande redan vid principavgöranden om utlänningars
inresa och uppehåll i riket. Möjligen borde även arbetsmarknadens
parter vara representerade i centralorganets ledning.
I detta sammanhang har kommissionen till behandling upptagit frågan örn
utlänningsnämndens och flyktingsnämndens framtida uppgifter och härom
anfört:
Innan socialstyrelsen meddelar beslut i ärende, som avser arbetstillstånd
för ett större antal utlänningar eller som kan antagas vara av synnerlig betydelse
utöver det föreliggande fallet, har den att inhämta yttrande från utlänningsnämnden.
Nämndens yttrande torde endast sällan inhämtats i ärenden
av detta slag. Den främsta anledningen härtill torde vara, att ingen av nämndens
ledamöter besitter särskild sakkunskap i arbetsmarknadsfrågor. Nämnden
har icke heller till huvuduppgift att uttala sig i ärenden av detta slag,
utan dess viktigaste åliggande är att uttala sig i ärende, som angår utrese-,
avvisnings- eller förpassningsbeslut. Av denna anledning har även föreskrivits,
att en av ledamöterna skall vara eller ha varit innehavare av domareämbete
och en äga erfarenhet rörande internationella rättsfrågor. Örn man
inom den kommission eller nämnd, som enligt arbetsmarknadskommissionens
åsikt borde inrättas för utlänningsärendenas behandling, finge motsvarande
sakkunskap representerad, skulle utlänningsnämnden icke längre ha någon
funktion att fylla.
Statens flyktingsnämnd har enligt kommissionens mening tidigare, under
den provisoriskt uppbyggda organisationen för utlänningsärendenas handläggning,
uppenbart haft en viktig mission att fylla. På grund av den anhopning
av bagatellärenden, som efter hand kommit att läggas på nämnden, torde dess
kontrollerande uppgift allt mer ha blivit av fiktiv karaktär. Ärendena beredas
och verkställas inom socialstyrelsens avdelning för utlänningsförläggningar,
och i realiteten har avdelningen kommit att bli det beslutande organet
i fråga örn den statliga hjälpverksamheten bland flyktingarna. Arbetsmarknadskommissionen
har även anmodats övertaga vissa uppgifter, som nu ankomma
på flyktingsnämnden. Örn den centrala utlänningsorganisationen får karaktären
av en kommission eller nämnd med representanter för olika verksamhetsområden,
bör centralorganet lämpligen kunna övertaga flyktingsnämndens uppgift
att fatta viktigare principbeslut i frågor, som röra bidrag av statsmedel
till flyktingkommittéer och enskilda utlänningar, medan avgörandena i de
enskilda fallen — i den mån de ej skulle ankomma på arbetsmarknadskommissionen
eller dess lokala, organ — skulle kunna fattas av centralorganets ordförande
eller av chefen för sociala byrån. Härigenom skulle statens flyktingsnämnds
funktioner kunna övertagas av centralorganet, och större enhetlighet
vinnas i flyktingärendenas handläggning.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
I förnyat yttrande i anledning av arbetsmarknadskommissionens utlåtande
har socialstyrelsen rörande organisationsfrågan framhållit följande.
Enligt socialstyrelsens mening är den enda praktiskt möjliga utvägen att få
en snabbt och effektivt arbetande organisation på här ifrågavarande område,
att utlänningsinspektionen ställes under ledning av en chef, som på tjänstemannaansvar
får träffa de erforderliga avgörandena. Inspektionen torde lätt
kunna upprätthålla kontakten med de olika myndigheter och organisationer,
som av arbetsmarknadskommissionen föreslagits skola bli representerade i
den ifrågasatta kommissionen. Socialstyrelsen kan av flerårig erfarenhet betyga,
att detta väl låter sig göra även under tider som de nuvarande. Skulle
man däremot låta alla dessa representanter för olika intressen och synpunkter
också deltaga i och bli ansvariga för besluten, bleve organisationen ytterligt
tungrodd och kunde med hänsyn till ärendenas art knappast fungera.
Den av arbetsmarknadskommissionen föreslagna kommissionen eller nämnden
skulle emellertid fylla icke endast de uppgifter, som ankomma på socialstyrelsen
och på utlänningsnämnden, utan därjämte de uppgifter, som ankomma
på statens flyktingsnämnd. Vidare skulle i kommissionen sitta representanter
för socialstyrelsen, utrikesdepartementet, säkerhetstjänsten och
arbetsmarknadskommissionen. I kommissionen måste sålunda bli representerad
sakkunskap av ett flertal olika slag, men samtliga dessa representanter
måste bli medansvariga för kommissionens beslut i olika avseenden. Ledamöter,
vilka företräda den sakkunskap, som nu är representerad i flyktingsnämnden,
måste taga ställning till frågor rörande förpassning, omhändertagande
i förläggning m. m. dylikt och ledamöter, vilka företräda utlänningsnämndens
område eller säkerhetstjänsten, måste deltaga i beslut rörande
understödsnivåns höjd m. m. dylikt. Styrelsen måste beteckna en sådan organisation
som rent olämplig, även örn man bortser från dess nyss berörda
bristande effektivitet.
Beträffande uppfattningen att flyktingsnämnden och utlänningsnämnden
skulle bli obehövliga har socialstyrelsen anfört följande.
Att två skilda organ pröva utlänningens sak, varvid denne får besvärsrätt,
om enighet ej föreligger, innebär ur rättslig synpunkt en trygghet, som icke
har någon motsvarighet i kommissionens förslag. Styrelsen finnér det ligga
i öppen dag, att nämndens funktioner icke kunna övertagas av den ifrågasatta
kommissionen och vill för sin del bestämt avstyrka, att utlänningsnämnden avskaffas.
Vad beträffar statens flyktingsnämnd har kommissionen helt felbedömt
dess uppgifter. Socialstyrelsen vill uttala den uppfattningen, att nämnden
såsom ansvarig för alla avgöranden i principiella frågor fyller en viktig
uppgift. Det är ett misstag att tro, att dylika principavgöranden förekommo
endast under den första tiden av nämndens verksamhet. Vidare representerar
nämnden genom sin sammansättning en värdefull kontakt till olika sakkunniga
instanser. Styrelsen anser därför att statens flyktingsnämnd bör bibehållas.
Vad angår frågan örn överflyttande av inre sedrén de na från utrikesdepartementet
till den föreslagna centralmyndigheten
understryker socialstyrelsen behovet av att organisationen göres enhetlig även
beträffande handläggningen av dessa ärenden. Styrelsen hänvisar härutinnan
till vad styrelsen anfört i ett hösten 1941 avgivet utlåtande, vari hemställts att
inreseärendena måtte överflyttas från utrikesdepartementet till socialstyrelsen.
Styrelsen hade bland annat anfört följande.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
Det nuvarande systemet måste anses betänkligt ur synpunkten av enhetlighet
i invandringspolitiken. Det är uppenbarligen föga tillfredsställande att
i falk då en utlänning önskar vistas härstädes längre tid, först en myndighet
skall besluta angående utlänningens hitresa och sedan, då utlänningen val befinner
sig här i landet, en annan myndighet skall besluta, huruvida han verkligen
skall få stanna härstädes den avsedda tiden. Detta har ock uppmärksammats
och man har sökt korrektiv härför. I 16 § kungörelsen den 26 november
1937 stadgas beträffande inresevisering, att viseringsmyndigheten skall
inhämta yttrande från socialstyrelsen, där ansökan jämväl avser rätt till arbetsanställning,
för vilken tillstånd erfordras. Vidare har elen praxis uppkommit,
att utrikesdepartementet inhämtar socialstyrelsens mening beträffande även
potentiella arbetsmarknads- eller bosättningsfall, en praxis som är naturlig,
även ur den synpunkten att socialstyrelsen torde få anses vara närmast att
bedöma invandringsspörsmål. Emellertid är steget härifrån till en enhetligt
ledd invandringspolitik betydande.
Till belysande av detta senare må påpekas, att det nyss omtalade remissförfarandet,
förutom att vara i sig självt tidsödande och arbetskrävande, i
mycket stor utsträckning innebär utredningar från socialstyrelsens sida, vilka
påkallas därav, att den sökande icke erhållit erforderlig ledning beträffande
lämnandet av uppgifter, varå ett bedömande av ärendet från styrelsens synpunkter
kan grundas. Man måste fråga sig, hur det nuvarande systemet överhuvudtaget
skall kunna fungera efter ett kommande fredsslut i Europa. Ett
fredsslut torde nämligen för en avsevärd tid framåt komma att skärpa anspråken
på utlänningskontrollen i stället för att minska den. Det synes antagligt
att, liksom efter det förra världskriget, en omfattande och svårbekämpad
arbetslöshet skall uppträda världen över och framkalla ansatser till
utvandring i stor skala från de starkast berörda länderna. Samtidigt yppas
möjligheter för olika länder att förvärva sådana utländska yrkesspecialister,
som till följd av krigsavspärrningar icke kunnat erhållas. Därmed blir invandringspolitiken
åter i främsta rummet arbetsmarknadsbetonad. Då det emellertid
vidare kan antagas, att det nu rådande viseringstvånget endast långsamt
och stegvis kan avvecklas, blir med all sannolikhet följden, att ärendena örn
inresevisering komma att kraftigt öka i antal efter fredsslutet, för att länge
hålla sig på en hög nivå.
Vid sidan av de nu berörda olägenheterna av viseringsärendenas splittring
på olika myndigheter, göra sig även rent organisationstekniska gällande.
Uppenbart torde vara, att det nuvarande systemet leder till dubbelregistreringar
och liknande i betydande omfattning. Det tynger emellertid arbetet
även på andra sätt. Dagligen och stundligen erfares i socialstyrelsen olika
och mångskiftande praktiska olägenheter av kompetensfördelningen. Detta
gäller icke minst utövandet av den mera polisiärt betonade kontroll, som centraliserats
till styrelsen genom överförandet på sin tid av statens polisbyrå
till styrelsens utlänningsbyrå.
I den utsträckning skälen mot inreseärendenas överflyttning på socialstyrelsen
basera sig på organisationstekniska svårigheter, torde de icke behöva
tillmätas alltför avgörande betydelse. Hithörande svårigheter ställa, såvitt
styrelsen kan se, inga olösliga problem. I fråga örn ingivandet till svensk
utlandsmyndighet av en ansökan örn inresevisering, i fråga örn ansökans
eventuella vidarebefordrande till socialstyrelsen med yttrande och slutligen
också i fråga örn bemyndigande från styrelsen att meddela visering finnas
direkta förebilder för ändrade föreskrifter i bestämmelserna rörande uppehålls-
och arbetstillstånd. Yad åter angår anvisningar av mera allmän natur
till svensk utlandsmyndighet rörande handläggningen av ärenden örn inresevisering
är det med hänsyn till utrikespolitiska synpunkter självfallet, att
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
sådana direktiv icke kunna meddelas med mindre de godkänts av utrikesdepartementet.
Men i och med att så är förhållandet, är det också naturligt,
att direktiven, efter förslag från socialstyrelsen, givas av departementet. Det
torde knappast behöva nämnas, att någon fråga örn förmansställning för socialstyrelsen
gentemot de svenska utlandsmyndigheterna icke uppkommer i sammanhanget.
... ......
Vad åter gäller de synpunkter av utrikespolitisk natur, som stå i vägen för
en överflyttning, må villigt erkännas att dessa väga tungt, särskilt under politiska
orostider, då ytterst ömtåliga och vittutseende ärenden örn inresevisering
eller örn direktiv till viseringsberättigade svenska utlandsmyndigheter
kunna uppkomma. Emellertid spänner samarbetet mellan utrikesdepartementet
och socialstyrelsen redan nu över en mångfald hithörande frågor; beslut
eller direktiv rörande inreseviseringar kunna ofta ej behandlas fristående
från spörsmål, som tillhöra socialstyrelsens kompetensområde. Sålunda är
samråd mellan departementet och styrelsen i viktiga angelägenheter någonting
ofta förekommande. Betydelsefulla informationer gå från departementet till
styrelsen eller ibland vice versa. Direkta direktiv från departementet till
styrelsen förekomma även, något som icke behöver stöd i lag eller förordning
utan är att betrakta såsom en självklar sak i angelägenheter av utrikespolitisk
betydelse. En överflyttning till styrelsen av ärendena örn inresevisermg —
givetvis med undantag av sådana, som avse s. k. diplomatvisering — skulle
sålunda icke innebära en så stor förändring, som det vid första påseende kan
förefalla.
Styrelsen framhåller nu i utlåtande över utlänningssakkunnigas förslag, att
den fortsatta utvecklingen ytterligare understrukit nackdelarna med den nuvarande
dualismen i utlänningsärendenas handläggning. Styrelsen kan för sin
del ej finna något berättigande i farhågorna för att de utrikespolitiska synpunkterna
på invandringspolitiken ej skulle fa tillbörligt beaktande, örn inreseärendena
överfördes till utlänningsinspektionen. Det vore självfallet, att
inspektionen komme att låta sig angeläget vara, att vid avgörandet av frågor
örn inresetillstånd stå i intim kontakt med utrikesdepartementet.
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att vid ett bifall till reservanternas
förslag i fråga örn handläggningen av inreseärendena olägenheterna av
bristen på enhetlighet inom den centrala utlänningskontrollen i viss mån alltjämt
skulle kvarstå.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att det ur länsstyrelsens synpunkt
vore önskvärt, att jämväl inreseärendena överflyttades till den nya centralmyndigheten.
Landsfogden i Värmlands län yttrar.
För de lokala polismyndigheterna har det ofta visat sig olägligt, att utlänningsärenden
handläggas av såväl utrikesdepartementet som socialstyrelsen
såsom överordnade myndigheter. De lokala polismyndigheterna hava vid behandling
av utlänningsärenden att beakta rent polisära synpunkter, som ofta
synas bliva förbisedda hos centralmyndigheterna. Det torde därför för de
lokala polischeferna framstå såsom önskvärt, att alla utlänningsfrågor handläggas
av en central myndighet, varest politiska, sociala, polisiära cely säkerhetssynpunkter
bliva prövade. Inreseärendena böra sålunda enligt mitt förmenande
även överflyttas till denna centrala myndighet.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 254.
Säkerhetschefen har funnit de skäl reservanterna anfört mot ett överflyttande
av inreseviseringarna vägande och tillstyrker deras yrkande om bibehållande
av dessa ärenden i utrikesdepartementet.
Överståthållarämbetet, som avstyrkt inrättandet av ett nytt centralt ämbetsverk
för handläggningen av utlänningsärendena, anser däremot påkallat, att
inreseärendena överflyttas från utrikesdepartementet till socialstyrelsen i
dennas egenskap av central utlänningsmyndighet och framhåller bland annat
följande.
Härigenom skulle de olägenheter undanröjas, som vållas av den nuvarande
uppdelningen av utlänningsärendena på två myndigheter, och garantier vidare
erhållas för att säkerhetssynpunkterna vid handläggningen av inreseärendena
bil beaktade på likartat sätt som vid prövningen av övriga utlänningsärenden.
I detta sammanhang framhåller Överståthållarämbetet dessutom, att utrikesdepartementets
befattning med nödfallsviseringar borde upphöra och övertagas
av socialstyrelsen. Det gällde här utlänningar som redan anlänt till
riket, och gränsen mellan de av socialstyrelsen handlagda avvisningsärendena
och de fall, då nödfallsvisering borde meddelas, vore icke fullt tydlig. Vid
den föreslagna överflyttningen måste emellertid utrikesdepartementet, som
naturliga organet, da det gällde att ur utrikespolitiska synpunkter
träffa avgörande, huruvida större eller mindre tillmötesgående borde visas i
förhållande till visst land, hålla socialstyrelsen underrättad om de aktuella
politiska förhållandena.
I detta sammanhang må nämnas, att inom bespavingsberedningens organisationsavdelning
hösten 1941 verkställdes en kontorsteknisk utredning angående
vissa organisatoriska förändringar å socialstyrelsens utlänningsbyrå. Därvid
företog avdelningen bland annat en undersökning rörande fördelningen av utlänningsärendena
mellan socialstyrelsen och utrikesdepartementet. Av undersökningen
framgick, att en sammanslagning av socialstyrelsens utlänningsbyrå
och utrikesdepartementets expedition för utländska passärenden, med bibehållande
dock i utrikesdepartementet av passärenden för utländska diplomater,
skulle medföra en årlig besparing, vilken kunde beräknas till 91 200 kronor.
Här må anmärkas, att besparingsberedningens beräkning avsåg förhållanden,
då personalen å utrikesdepartementets passexpedition var något större än för
närvarande.
Beträffande den centrala utlänningsmyndighetens ämbetsuppgifter
i övrigt Ilar statens arbetsmarknadskommission, som förut nämnts,
föreslagit en väsentlig begränsning i förhållande till sakkunnigförslaget, nämligen
genom en överflyttning av ärendena örn arbetstillstånd för här i riket
varande utlänningar till kommissionen jämte viss begränsning av utlänningsmyndighetens
prövningsrätt rörande arbetstillstånd i samband med inreseviseringar.
I det följande torde i ett sammanhang få lämnas redogörelse för kommissionens
synpunkter och förslag, i den mån de ej förut berörts. Som en bakgrund
till sitt ståndpunktstagande har kommissionen till en början redogjort
för den av kommissionen och dess underlydande organ bedrivna utlänningsverksamheten,
vilken av de sakkunniga helt förbigåtts. Kommissionen har
bland annat anfört följande.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
För att kunna bemästra uppgiften att anskaffa arbete åt det allt större
antalet flyktingar i landet har kommissionen varit nödsakad att tillskapa en
särskild organisation, för närvarande bestående av en inom arbetsförmedlingsbyrån
upprättad sektion, utlänningssektionen, samt särskilda befattningshavare,
benämnda utlänningsamanuenser, vid flertalet länsarbetsnämnder.
Utlänningssektionen, som för närvarande har aderton befattningshavare, varav
en chef och nio assistenter, har till uppgift att följa verksamheten med utlänningarnas
placering i arbete inom de olika länen. Sektionen handhar de ansökningar
örn arbetsvisering, som genom den offentliga arbetsförmedlingen ingivas
till socialstyrelsen. Sektionen har även till uppgift att hålla kommissionens
övriga av utlänningsproblemet berörda byråer och sektioner orienterade
örn dess verksamhet och samordna deras arbete för utlänningarna. Med
utlänningsproblemen syssla bland annat tekniska byrån, som omliänderhar
kommissionens vägarbeten, där även flyktingar till stor del beredas arbete,
förråds- och intendenturbyrån, som sköter kommissionens verksamhet med
utrustning av flyktingarna, socialhjälpsbyrån, som tager befattning med arkivarbete
(assistentarbete) och musikerhjälp för utlänningar, samt kommissionens
utbildningssektion, som i mån av tillgång ställer platser vid olika beredskapskurser
till förfogande för flyktingar. Dessutom har sektionen till uppgift att
hålla kontakt med olika legationers flyktingskontor i de angelägenheter dessa
ha gemensamt med kommissionen samt att samarbeta med svenska organ såsom
socialstyrelsen, statens flyktingsnämnd och olika för flyktingar verksamma
hjälporganisationer.
Utlänningsamanuens har till uppgift att handlägga vid länsarbetsnämnd
förekommande utlänningsärenden och följa arbetsförmedlingsverksamheten
för utlänningar inom vederbörande län. Han skall göra sig väl förtrogen med
utlänningsförhållandena inom länet genom att taga del av verksamheten för
utlänningar vid kontor och mottagningsförläggningar samt genom att besöka
utlänningarnas arbetsplatser. Han skall även samarbeta med sådana tjänstemän,
vilka äro representanter för utländska legationers flyktingsverksamhet
ävensom med de hjälpkommittéer, som kunna vara verksamma för understödjande
av flyktingar.
Till den offentliga förmedlingen inkommo under januari månad 1944 3 130
ansökningar örn arbete från utlänningar, representerande 23 olika nationer,
och 2 145 platser tillsattes med utländsk arbetskraft.
Utöver den nu nämnda arbetsförmedlande verksamheten driver kommissionen
även verksamhet, som närmast kan anses vara av social natur. Sedan
hösten 1942 ha sålunda alla norrmän, som anvisats skogsarbete, erhållit arbetsklädesutrustning
genom kommissionens försorg. Kommissionen har vidare
åtagit sig att genom sina organ på norska flyktingkontorets bekostnad ordna
inkvartering åt medellös arbetssökande norsk flykting, medan han väntar på
anvisning av arbetsanställning eller (tidigare) avvaktade beslut med anledning
av hos socialstyrelsen gjord ansökan örn arbetsvisering. När danska
flyktingar började anlända till landet påtog sig kommissionen samma uppgifter
beträffande de danska flyktingarna som den redan tidigare omhändcrhade
för de norska. På framställning från socialstyrelsen åtog sig kommissionen
därutöver även att förse samtliga danska flyktingar med nödvändiga
gångkläder. Danska flyktingkontoret har vidare påkallat kommissionens medverkan
beträffande de danska flyktingarnas utrustande med arbetskläder. På
grund härav ombesörjer kommissionens organ att do danska flyktingarna förses
med nödvändiga arbetskläder icke endast då de anvisas skogsarbete utan
i alla de fall då särskild utrustning kan anses erforderlig. Beträffande den
danska flyktingverksamheten kan vidare nämnas att arbetsförmedlingarna för
danska flyktingkontorets räkning vid flyktingarnas avresa till erhållen an
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
ställning utbetala såväl ett resetraktamente som en fickpenning. Den första
tidens uppehälle på anställningsorten ordnas också av arbetsförmedlingen därigenom
att förmedlingen träder i kontakt med t. ex. ett pensionat, som åtager
sig att tillhandahålla flyktingen kost och logi. Iläkningen å dessa förmåner
tillställes danska flyktingkontoret. Kommissionen har vidare efter framställning
från holländska flyktingkontoret åtagit sig att medverka vid anskaffandet
av arbetskläder samt ordnandet av kost och logi för holländska
arbetssökande flyktingar. Efter framställning av statens flyktingsnämnd har
kommissionen slutligen åtagit sig att i fråga örn andra flyktingar, beträffande
vilka icke redan träffats särskilda överenskommelser med vederbörande legation
eller flyktingkontor, fullgöra i stort sett samma uppgifter i fråga örn
klädesutrustning, ordnande av kost och logi m. m. som fullgöras beträffande
de danska flyktingarna. Kommissionen erhåller sålunda en mycket ingående
befattning med hela flyktingproblemets rent sociala sida och i stort sett kommer
all utrustning av nyanlända flyktingar att åvila kommissionen.
Beträffande arbetsförmedlingens betydelse för lösningen av utlänningsproblemen
har kommissionen framhållit följande.
Den grundläggande förutsättningen för att flyktingproblemet skall kunna
bemästras på ett tillfredsställande sätt får anses vara, att kommissionen och
dess organ kunna bereda flyktingarna arbetsanställningar, med vilka de kunna
känna sig någorlunda till freds. Örn detta ej skulle lyckas, måste uppenbarligen
följden bli att det centrala utlänningsorganets och polismyndigheternas övervakande
verksamhet högst väsentligt försvåras. Det bör emellertid även påpekas,
att flyktingarnas utplacerande i arbete måste äga rum under hänsynstagande
jämväl till den svenska arbetskraften, så att denna icke känner sig
obehörigen tillbakasatt i förhållande till utlänningarna. Det är med hänsyn
til] vad nu anförts önskvärt, att flyktingarnas inpassande på den svenska arbetsmarknaden
kan ske på ett så smidigt sätt som möjligt. Arbetsmarknadskommissionen
och dess organ böra därvid icke vara bundna av föreskrifter, meddelade
av det centrala utlänningsorganet, i vidare mån än som kan anses erforderligt
med hänsyn till den uppsikt och övervakning, som utlänningarna i
större eller mindre grad måste vara underkastade under sin vistelse här i
riket. Det är angeläget att arbetsförmedlingsorganen vid anvisandet av
arbetsplatser åt flyktingarna kunna handla med den snabbhet som är nödvändig
för att det erbjudna arbetstillfället icke skall gå förlorat. I icke ringa
omfattning måste nämligen arbetsplatserna, särskilt åt den icke yrkeskunniga
utländska arbetskraften, anskaffas genom särskild ackvisitionsverksamhet från
förmedlingsorganets sida, och de därigenom erhållna arbetstillfällena stå icke
till buds under någon längre tid.
Med dessa utgångspunkter har kommissionen till behandling upptagit
spörsmålet huru de i utlänningsärendena ingående arbetsmarknadsfrågorna
för framtiden böra handläggas och härom anfört:
Enligt kommissionens mening är det av vikt, att man vid den ifrågasatta
omorganisationen av det centrala utlänningsorganet beaktar angelägenheten
av att kommissionen i sin egenskap av arbetsförmedlingsorgan för flyktingarna
erhåller all den rörelsefrihet, som ur säkerhetssynpunkt är möjlig. Betydelsen
härav framstår som desto större, om man betänker att konjunkturen på arbetsmarknaden
för närvarande karakteriseras av en viss avmattning och att,'' örn
denna tendens fortsätter, svårigheterna måste bli avsevärt större än tidigare
att utplacera flyktingarna på arbetsmarknaden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 254.
Utlänningssakkunniga synas icke lia tänkt sig någon annan ändring i arbetstillståndsärendenas
handläggning än att dessa skulle överflyttas från socialstyrelsens
utlänningsbyrå till utlänningsinspektionens passbyrå. Förslaget
innebär alltså icke någon principiell ändring i den nu gällande ordningen.
Då denna ordning emellertid enligt kommissionens mening otvivelaktigt är
behäftad med vissa brister, vilka det synes angeläget att snarast avhjälpa, har
kommissionen ansett sig böra framföra vissa ändringsförslag, vilka — oberoende
av den pågående revisionen av utlänningslagstiftningen i dess helhet
—- borde beaktas vid inrättandet av ett centralt organ för utlänningsärendenas
handläggning.
En av orsakerna till att frågor örn arbetstillstånd för utlänningar för närvarande
avgöras av socialstyrelsen och icke av arbetsmarknadskommissionen
är givetvis den, att socialstyrelsen vid utlänningslagens tillkomst var det centrala
arbetsmarknadsorganeh Därav förklaras också den annars svårbegripliga
föreskriften att styrelsen, innan arbetstillstånd beviljas, skall höra ett lokalt
arbetsförmedlingsorgan och icke centralorganet, d. v. s. numera kommissionen.
I praktiken har emellertid remissförfarandet under de senaste åren icke så
ofta tillämpats. För utlänning, som befinner sig inom landet, upprättas ansökan
örn arbetstillstånd i många fall vid de lokala arbetsförmedlingsorganen
och insändes därefter till vederbörande länsarbetsnämnd. Från länsarbetsnämnden
går ansökningen vidare till utlänningssektionen under kommissionens
arbetsförmedlingsbyrå, varefter ärendet vidarebefordras till socialstyrelsen.
I dessa fall, då ansökan sålunda kommer från arbetsförmedlingsanstalt,
har remiss ansetts obehövlig.
Då ansökan örn arbetstillstånd ingives direkt till socialstyrelsen, har remiss
förekommit allenast i relativt begränsad omfattning. Anledningen härtill torde
vara den, att man inom socialstyrelsen ofta ansett situationen på den del av
arbetsmarknaden, som beröres av ansökningen örn arbetstillstånd, så klar, att
remiss befunnits överflödig. Då ärende angående arbetstillstånd remitterats,
har remiss efter utlänningssektionens tillkomst i allmänhet ställts till denna,
men remiss sker fortfarande i viss utsträckning till de lokala arbetsförmedlingsorganen.
I frågor örn arbetstillstånd förekomma därjämte icke sällan
muntliga överläggningar mellan socialstyrelsens och kommissionens tjänstemän.
Frågor örn förlängning av arbetstillstånd avgöras enligt praxis alltid
utan remiss till arbetsmarknadsorganen.
Nu nämnda förhållanden ha medfört, att man inom kommissionen icke äger
någon samlad överblick hur de utlänningar, som för arbetsanställning äro beroende
av att de erhållit arbetstillstånd (i det följande benämnda »tillståndspliktiga»),
fördela sig på arbetsmarknaden.
De tillståndspliktiga utlänningarna utgöra emellertid endast en jämförelsevis
liten del av samtliga utlänningar i riket. I kungörelsen den 1 oktober 1943
(nr 716) har nämligen föreskrivits, att dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare
samt estlandssvcnsk äger antaga eller innehava arbetsanställning utan
arbetstillstånd. Vidare äger annan utlänning utan arbetstillstånd antaga eller
innehava arbetsanställning i husligt arbete eller, med vissa undantag, såsom
skogs-, jordbruks- eller torvarbetare. Kommissionen har icke nu någon möjlighet
att överblicka den icke tillståndspliktiga utländska arbetskraftens fördelning
på arbetsmarknaden. Visserligen sker förmedling av denna arbetskraft
i stor utsträckning genom arbetsförmedlingsorganen, men en stor del av
utlänningarna skaffar sig arbete utan att anlita dessa organ.
Om man, såsom de sakkunniga framhållit, måste bereda sig på att mottaga
större flyktingströmmar och örn man bör räkna med möjligheten av att, invandringstrycket
mot våra gränser ökar, räcker det icke med att man inrättar en
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
utlänningsinspektion, som övertager socialstyrelsens och utrikesdepartementets
nuvarande uppgifter med avseende på utlänningskontrollen och utlänningarnas
omhändertagande. Även arbetsmarknadsorganen måste stå beredda att sörja
för utlänningarnas placering på arbetsmarknaden.
Skall kommissionen kunna bemästra de arbetsmarknadsproblem, som skulle
uppkomma i samband med en större flyktingström eller ett ökat invandringstryck,
erfordras enligt kommissionen ovillkorligen dels att kommissionen får
avgörande inflytande på alla frågor örn tillståndspliktig utländsk medborgares
placering på den svenska arbetsmarknaden, dels att kommissionen får möjlighet
att kontrollera samtliga — således även icke tillståndspliktiga — utlänningars
fördelning på olika arbetsområden. Det sistnämnda är nödvändigt av
det skälet att en avsevärt förändrad arbetsmarknadssituation kan tvinga statsmakterna
till att åter utsträcka bestämmelserna örn tillståndsplikt att gälla
även dem som nu icke behöva söka tillstånd.
Vid tillgodoseendet av kommissionens bestämmanderätt i fråga örn till
ståndspliktig utlännings placering på arbetsmarknaden torde man enligt kommissionens
mening av praktiska skäl få skilja på fall, då arbetstillstånd sökes i
samband med utlännings inresa i landet, och de fall, då tillstånd sökes för utlänning,
som redan befinner sig i riket.
Då fråga örn arbetsanställning för utlänning uppkommer i samband med
att han söker inresetillstånd, borde frågan enklast kunna lösas genom att kommissionen
— således icke det lokala arbetsförmedlingsorganet — bleve obligatorisk
remissinstans. I dessa fall syntes det nämligen vara lämpligt att det
centrala utlänningsorganet utåt svarar för alla beslut, som äga samband med
inresetillståndets beviljande. Emellertid borde centralorganet i fråga om
arbetstillstånd, men givetvis icke i fråga örn uppehållstillstånd, vara bundet
av kommissionens uttalande på sådant sätt, att arbetstillstånd icke finge beviljas
i de fall, då kommissionen avstyrkt sådant tillstånd.
T samtliga fall då utlänning redan ankommit till riket borde arbetstillstånd
däremot meddelas av kommissionen. Rent tekniskt syntes detta i det stora
flertalet fall icke stöta på större svårigheter. Bevis örn meddelat arbetstillstånd
borde utfärdas av arbetsmarknadskommissionen och anbringas å utlännings
pass på sätt, som nu skedde i socialstyrelsen. Om utlänningen tillfälligtvis
icke hade tillgång till passet, exempelvis på grund av att det insänts till
socialstyrelsen för att förses med bevis örn uppehållstillstånd, borde bevis om
tillfälligt arbetstillstånd kunna utfärdas av arbetsmarknadskommissionen. Motsvarande
bevis utfärdades nu stundom av socialstyrelsen.
Kommissionens rättighet att meddela arbetstillstånd borde uppenbarligen
vara begränsad till att avse det område, inom vilket utlänningen erhållit uppehållstillstånd.
Därest det i samband med behandling av ärende angående
arbetstillstånd skulle befinnas att ändring av uppehållstillstånd erfordrades
för att utlänningen skulle kunna erhålla arbete på viss ort, skulle kommissionen
liksom hittills vara utlänningen behjälplig att insända ansökan härom till
det centrala utlänningsorganet.
Kommissionen framhåller, att man vid avgörande av fråga örn rätt för utlänning
att taga arbetsanställning givetvis icke endast finge anlägga rena
29
Kungl. May.ts proposition nr 254.
arbetsmarknadssynpunkter, utan att hänsyn även måste tagas till ordningsoch
säkerhetsskäl. Kommissionen anför härom bland annat följande.
Det kan till en början förekomma, att utlänningar över huvud taget eller
vissa kategorier av utlänningar icke böra få tillstånd att taga visst slag av
arbete, exempelvis inom en krigsviktig industri. I dessa fall, där beslutet att
vägra arbetstillstånd grundar sig på själva arbetets art och icke har något
med den enskilde flyktingens person att skaffa, torde kommissionen äga minst
lika goda förutsättningar som socialstyrelsen att träffa välgrundade avgöranden.
Kommissionen äger nämligen god kännedom örn vilka företag som äro
av den natur att de icke böra anvisas utländsk arbetskraft och kommissionen
kan även utan svårighet hålla sin kunskap i sadant hänseende aktuell.
Härutöver kan emellertid även uppkomma fråga örn lämpligheten ur personliga
synpunkter att viss utlänning erhåller visst slag av arbete eller arbete
inom visst företag. För avgörande härav fordras tillgång till uttömmande uppgifter
angående utlänningens personliga förhållanden, hans politiska uppfattning,
hans allmänna pålitlighet o. s. v. Arbetsmarknadsorganen äga nu icke
tillgång till sådana uppgifter, men väl socialstyrelsen eller framdeles det centrala
utlänningsorganet. Örn man liksom kommissionen finner övervägande
skäl tala för att arbetstillstånd skall beviljas av kommissionen, uppkommer
frågan hur kommissionen enklast skall kunna erhålla uppgift, angående vilka
utlänningar som av ordnings- och säkerhetsskäl böra hindras från att taga visst
slag av arbete, som står öppet för utlänningar i allmänhet. Då man får förutsätta
att här endast skulle röra sig om ett mindre antal personer, synes det
kommissionen väl tänkbart att socialstyrelsen (det centrala utlänningsorganet),
i samband med att frågor om utlännings inrese- eller uppehållstillstånd avgjordes,
meddelade kommissionen örn särskilda skäl förelage att vid beredande
av arbetsanställning åt viss utlåning iakttaga särskild försiktighet. Innan
arbetstillstånd utfärdades för sådan utlänning, skulle det åligga kommissionen
att inhämta det centrala utlänningsorganets utlåtande, av vilket kommissionen
skulle vara bundet.
För att kommissionen skall lia möjlighet att kontrollera samtliga utlänningars
fördelning på den svenska arbetsmarknaden anser kommissionen erforderligt
att ha tillgång till ett centralt register över alla i arbete varande utlänningar.
Redan nu funnes ett sådant register hos socialstyrelsen. Detta borde
enligt kommissionens mening överflyttas till kommissionen. Härom anföres
bland annat:
Genom överflyttningen av registret skulle den erforderliga överblicken över
ali utländsk arbetskraft i landet kunna erhållas i kommissionen. En förutsättning
för en sådan åtgärd är emellertid att kommissionen blir beslutande organ
ifråga örn arbetstillstånd för här i riket befintliga utlänningar och ovillkorlig
remissinstans med vetorätt i fråga örn arbetstillstånd, som beviljas i samband
med utlännings inresa i landet. För framtiden bör anmälan örn utlännings
arbetsanställning eller örn upphörande av sådan anställning av ortens polismyndighet
insändas till länsarbetsnämnden för vidare befordran till arbetsmarknadskommissionen.
.
De av kommissionen föreslagna åtgärderna torde icke komma att medföra
någon nämnvärd ökning av personalbehovet vare sig vid kommissionen
eller vid do lokala arbetsförmedlingsorganen. Den personal, som skulle erfordras
för skötseln av det centrala utlänningsregistret, torde i huvudsak motsvaras
av den personal, som nu erfordras inom socialstyrelsen for dess register
över uppgifter från arbetsgivare.
30
Kungl. Maj-.ts proposition nr 254.
Med anledning av arbetsmarknadskommissionens utlåtande har förnyat
yttrande avgivits av socialstyrelsen, som däri framhållit, att kommissionens
förslag syftade väsentligt längre än till den avsedda provisoriska lösningen av
frågan örn utlänningsärendenas organisation och i väsentliga delar saknade
principiellt samband med sakkunnigförslaget samt därjämte skulle nödvändiggöra
betydelsefulla ändringar i utlänningslagen m. fl. författningar.
Beträffande förslaget örn överföring av arbetstillståndsärendenas handläggning
till kommissionen anför socialstyrelsen bland annat följande.
Detta förslag innebär ett uppseendeväckande avsteg från de sakkunnigas
tankegång, som syftar till att den sökande allmänheten såvitt möjligt endast
skall ha en instans att hänvända sig till i fråga örn utlänningsärenden. Uppehålls-
och arbetstillstånd kunna emellertid icke åtskiljas i praktiken. Avgörandet
av den ena viseringsfrågan är synnerligen ofta beroende av hur man önskar
ställa sig beträffande den andra. Som exempel härå under nuvarande förhållanden
kan nämnas, att uppehållsvisering, vilken ju kan begränsas till ett
visst område, får betydelse för kontroll av arbetsanställning med hänsyn särskilt
till förekomsten av krigsviktiga industriföretag, vid vilka utlänningar
icke böra beredas sysselsättning. Under normala tider kan frågan örn fortsatt
uppehållsrätt i riket ofta bli beroende av örn utlänningen kan medgivas inneha
viss av honom önskad arbetsanställning. Styrelsen vill därför på det bestämdaste
avstyrka kommissionens nu ifrågavarande förslag, vilket enligt styre!
sens mening skulle vara ägnat att i hög grad försvåra utlänningskontrollens
handhavande. Härtill kommer, att förslaget med säkerhet skulle i väsentlig
grad fördröja ärendenas handläggning, verka förvirrande på den sökande allmänheten,
ej minst utlänningarna själva, och föranleda onödigt dubbelarbete.
Betydelsen av att arbetsmarknadssynpunkterna bli beaktade i samband med
utlänningsärendenas handläggningar säger socialstyrelsen sig vara livligt medveten
örn samt anför vidare:
Styrelsen har under sin befattning med utlänningsärendena städse sökt upprätthålla
nära kontakt med arbetsmarknadskommissionen och med arbetsförmedlingsorganen
och har den uppfattningen, att samarbetet fungerar på ett i
stort sett utmärkt sätt. Styrelsen föreställer sig att även en blivande utlänningsinspektion
skall låta sig angeläget vara att vårda den utomordentligt betydelsefulla
kontakten med centralorganet för arbetsmarknadsfrågor, vilket ju
under nu rådande exceptionella förhållanden nödgats vidtaga speciella organisatoriska
anordningar för att tillgodose behovet av arbetsförmedling åt utlänningar.
En helt annan sak är, huru anknytningen till det centrala arbetsmarknadsorganet
skall göras under kommande fredliga tider. Denna fråga
torde icke nu kunna få inverka på bedömandet av spörsmålet om inrättande av
ett särskilt utlänningsverk och detta verks organisation.
Anordningen att den blivande utlänningsinspektionen skulle i sin handläggning
av inreseviseringar för arbetssökande utlänningar vara bunden av de
beslut, som arbetsmarknadskommissionen i de enskilda ärendena delgiver inspektionen
i av denna infordrade yttranden, avstyrker socialstyrelsen bestämt
under framhållande av att arbetsmarknadssynpunkterna icke kunna eller böra
vara de enda utslagsgivande vid bedömande av inreseärendena. Det måste
enligt sakens natur tillkomma den ansvariga myndigheten, utlänningsinspektionen,
att fritt pröva de uppkommande ärendena.
Beträffande den av kommissionen föreslagna överflyttningen av registret
över arbetsanställda utlänningar och deras arbetsgivare anför styrelsen:
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
Detta register är av betydande värde ur ordnings- och säkerhetssynpunkt,
och socialstyrelsen anser, att registret icke utan avsevärd olägenhet kan skiljas
från det organ, som har att handlägga utlänningsärenden i övrigt, ens om kommissionens
förslag örn handläggandet av frågor örn arbetsvisering bifölles. I
sådant fall finge man tänka sig en anordning med dubbel rapportering till såväl
kommissionen som inspektionen. Styrelsen är fullt införstådd med att det
ur arbetsmarknadssynpunkt kan vara av betydande intresse att äga kännedom
örn den utländska arbetskraftens fördelning geografiskt och på olika yrkesområden,
detta särskilt i tider då arbetsmarknadssituationen i vårt land förändrar
sig och synpunkter sammanhängande med konkurrens om arbetstillfällena
med större styrka göra sig gällande än vad för närvarande är fallet.
Man torde böra upptaga till närmare övervägande, huru det material, som
finnes samlat i ifrågavarande register, skall kunna utnyttjas för att tillgodose
arbetsmarknadskommissionens behov av en sådan orientering. Denna fråga
lärer icke behöva beröra det nu aktuella spörsmålet om inrättande av ett särskilt
utlänningsverk.
Beträffande det nya centralorganets personalbehov samt personalens
lönevillkor anför socialstyrelsen bland annat följande.
I fråga örn storleken av den erforderliga personalen är det svårt a,tt nu
avgiva något bestämt omdöme. Att märka är emellertid, att arbetsbördan
under kriget hittills oavlåtligen vuxit, Vid en granskning av de sakkunnigas
förslag rörande fördelningen av högre tjänster på utlänningsinspektionens
olika avdelningar har styrelsen emellertid observerat, att den sociala byrån
erhållit endast en sekreterare. På avdelningen för utlänningsförläggningar
tjänstgöra för närvarande två sekreterare. Den enda förändringen i sociala
byråns arbetsuppgifter mot avdelningens nuvarande är, att ärenden rörande
disciplinära förhållanden och permissioner på utlänningsförläggningarna hänförts
till kontrollbyrån. Denna minskning uppväges mer än väl av den i
övrigt starkt stigande arbetsbördan för avdelningen för utlänningsförläggningar.
Såvitt styrelsen kan finna, är det därför nödvändigt att tillföra sociala
byrån ytterligare en sekreterare. Troligen lärer det även komma att visa sig,
att ej heller passbyrån kan fullgöra sina arbetsuppgifter med allenast en
sekreterare. För denna byrå bli emellertid förändringarna gentemot den nuvarande
utlänningsbyråns arbetsuppgifter större, varför styrelsen härvidlag
icke vågar avgiva något bestämt omdöme örn behovet av arbetskraft. Det är
över huvud taget icke troligt, att det med den alltjämt fortskridande tillströmningen
av flyktingar till vårt land skall visa sig vara möjligt att hålla ett i
stort sett oförändrat antal tjänstemän på utlänningsinspektionen i jämförelse
med nuvarande förhållanden. Troligt är, att en ytterligare förstärkning av
arbetskrafterna relativt snart skulle visa sig vara erforderliga, även örn den
nuvarande förläggningen av utlänningsärendena förbleve oförändrad. Detta är
bland annat beroende på att personalen i alla grader hittills pressats till det
yttersta och att därför en lättnad i arbetsbördan oundgängligen måste genomföras.
..
I likhet med de sakkunniga anser socialstyrelsen, att en justering bor aga
rum av arvodena till do nuvarande sekreterarna på utlänningsbyrån och avdelningen
för utlänningsförläggningar, så att samtliga erhålla arvode enligt enhetliga
principer. Arvodet bör därvid enligt styrelsens mening motsvara lön för
tjänsteman i lönegraden Eo 24, jämte rörligt tillägg och kristillägg. Motsvarande
omräkning bör jämväl ske av arvodena till notarierna.
Socialstyrelsen understryker de sakkunnigas uttalande, att lönegradsplaceringen
för den kvinnliga personalen å styrelsens utlänningsavdelningar icke
syiies giva tillräckligt utrymme för att åt personal i arbetsledande ställning
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
bereda en i förhållande till arbetsuppgifter och ansvar riktig löneställning.
Styrelsen anser det oundgängligt, att i samband med genomförandet av den
föreslagna organisationen verkställa en länge efterlängtad justering av dessa
förhållanden, vilka uteslutande betingats av att styrelsen saknat erforderliga
medel för ändamålet.
Socialstyrelsen har beräknat behovet av biträdestjänster i arbetsledande
ställning på följande sätt.
På kansliavdelningen erfordras en tjänsteman i kansliskrivargrad (Eo 11)
för registrators- och kassagöromål. Härutöver erfordras ett kanslibiträde i
lönegrad Eo 7 för att förestå själva kansliarbetet. På passbyrån bör den nuvarande
kansliskrivaren på utlänningsbyråns expedition bibehållas. Därutöver
bör inrättas en ny kansliskrivare anst å centralregistret. Styrelsen vill
särskilt understryka det stora ansvar, som ligger på denna i verklig mening
arbetsledande befattning. På utlänningsbyrån finnas nu åtta kanslibiträden i
lönegrad Eo 7. För passbyråns och kontrollbyråns del erfordras utöver dessa
åtta kanslibiträdestjänster ytterligare minst sex sådana tjänster. Samtliga
dessa fjorton kanslibiträden skulle erhålla arbetsledande ställning.
På sociala byrån synes böra inrättas en kontoristtjänst (Eo 9) som chef för
byråns hela kansli. Vidare erfordras på byrån tre kanslibiträden i lönegrad
Eo 7, vilka skulle förestå avdelningarna för kanslimässiga, kamerala och flyktingsnämndsärenden.
Härjämte synes det styrelsen vara rimligt att med fördelning på samtliga
byråer räkna med ytterligare omkring 20 kontorsbiträdestjänster (Eo 4) i förhållande
till det nuvarande antalet.
Arbetsmarknadskommissionen har funnit anmärkningsvärt, att den sociala
byrån förutsatts kunna övertaga de uppgifter, som nu ankomma på socialstyrelsens
avdelning för utlänningsförläggningar, samt därutöver vissa andra
uppgifter, trots att byrån skulle få en kvalificerad tjänsteman mindre än den
nuvarande förläggningsavdelningen.
Statskontoret anser, att överdirektören icke borde placeras i högre lönegrad
än den för luftskyddsinspektionens chef gällande, d. v. s. C 8. Med hänsyn
till att utlänningsinspektionen skulle organiseras på allenast tre byråer,
syntes vidare enligt ämbetsverkets mening särskild ställföreträdare för överdirektören
icke böra förordnas. Vid förfall för överdirektören syntes i stället
äldste byråchefen böra inträda i hans ställe, varvid vanlig vikariatsersättning
komme att utgå enligt 3 § kungörelsen den 22 juni 1939 med tilläggsbestämmelser
till civila avlöningsreglementet.
Med anledning av de sakkunnigas förslag, att å inspektionens passbyrå
skulle tjänstgöra en befattningshavare från utrikesdepartementet i förste
sekreterares ställning med arvode, motsvarande lönen i lönegrad Eo 26, påpekar
statskontoret, att de sekreterare, som skulle överflyttas till inspektionen
från socialstyrelsen, vore placerade i lönegrad Eo 24 eller tillförsäkrade arvode
motsvarande lönen i sistnämnda lönegrad. Då det knappast kunde vara av de
sakkunniga avsett, att från utrikesdepartementet skulle överföras en befattningshavare,
vilken redan innehade förste sekreterares löneställning, anser
ämbetsverket, att ersättningen till ifrågavarande tjänsteman icke borde utmätas
efter förmånligare grunder än ersättningen till de från socialstyrelsen
överflyttade sekreterarna.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 254,
Vad slutligen angår kostnaderna för det föreslagna nya ämbetsverket
har socialstyrelsen i anslutning till vad styrelsen anfört i fråga örn personalbehovet
verkställt en omräkning av avlöningsanslaget och därvid ansett detta
för innevarande budgetår kunna beräknas till 783 000 kronor. Styrelsen erinrar
emellertid örn den stora svårigheten att i detta hänseende göra några hållbara
kalkyler.
Departementschefen.
Den starkt ökade flyktingströmmen under sista åren har onekligen utsatt
den centrala organisationen för handläggning av utlänningsärendena för stora
påfrestningar och stundom ställt de berörda myndigheterna inför svårigheter,
som de icke förmått att på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt bemästra.
Då organisationen utformades i samband med antagandet av den ännu gällande
utlänningslagen av år 1937, hade man knappast heller anledning att
räkna med uppkomsten av utlänningsproblem av sådan räckvidd, som vi haft
att möta under sista åren. Huru situationen kan komma att gestalta sig under
den närmaste framtiden, är omöjligt att nu bedöma. En återgång till normala
förhållanden torde dock icke vara att förvänta omedelbart efter ett fredsslut,
och vi måste vara beredda på att möta utlänningsproblem av än större räckvidd.
Det förslag, som 1943 års utlänningssakkunniga framlagt i en promemoria
den 13 februari 1944, avser att råda bot på de organisatoriska olägenheter, som
framträtt under de gångna åren, och att få till stånd en enhetlig, effektivt
arbetande organisation för handläggning av utlänningsärendena.
Det av utlänningssakkunniga framhållna behovet av en starkare och enhetligare
central organisation för handläggningen av utlänningsärendena kan jag
väl vitsorda. För att ernå den erforderliga förbättringen av utlänningsorganisationen
synes man ha att välja mellan tre olika vägar, antingen att vidtaga
åtgärder för att inom socialstyrelsens ram få till stånd en mera fristående,
effektivt arbetande utlänningskontroll eller att överflytta utlänningsärendena
till statens arbetsmarknadskommission eller slutligen att i enlighet med sakkunnigförslaget
för ändamålet, åtminstone provisoriskt, tillskapa en särskild
självständig organisation. Av de hörda remissmyndigheterna har endast Överståthållarämbetet
avstyrkt bortflyttandet av utlänningsärendena från socialstyrelsen.
Ämbetet har därvid bland annat framhållit de speciella förutsättningar,
styrelsen genom sin kännedom örn arbetsmarknadsförhållandena hade
för att bedöma utlänningsärendena. Alternativet att överflytta utlänningsärendena
i allmänhet till statens arbetsmarknadskommission har icke närmare
dryftats av myndigheterna. Kommissionen har själv endast påyrkat, att handläggningen
av arbetstillståndsärenden för härvarande utlänningar skulle överflyttas
till kommissionen. Flertalet remissmyndigheter har tillstyrkt de sakkunnigas
förslag örn ett särskilt organ för utlänningsärendena. Ett par myndigheter
har därvid ifrågasatt, örn centralmyndigheten icke hellre borde organiseras
såsom kommission eller nämnd än som ämbetsverk; detta skulle enligt
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sand. Nr 254.
7 95 44 3
34 . Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
deras uppfattning bättre svara mot dess karaktär av provisorisk kristidsmyndighet.
Jag delar uppfattningen örn önskvärdheten att åtminstone tills vidare flytta
bort utlänningsärendena från socialstyrelsens ämbetsområde. En sådan åtgärd
framstår för närvarande såsom påkallad även av hänsyn till behovet att styrelsen
mera skulle kunna ägna sig åt sina egentliga, socialvårdande arbetsuppgifter.
Ett viktigt motiv till utlänningsärendenas förläggning till socialstyrelsen
var styrelsens uppgifter såsom tillsynsmyndighet för den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten.
Ärendena rörande den offentliga arbetsförmedlingen
överflyttades emellertid under våren 1940 tills vidare till arbetsmarknadskommissionen.
Att nu låta kommissionen omhändertaga utlänningsärendena skulle
innebära ett fullföljande av denna linje. Även örn tillgodoseendet av de vid
utlänningskontrollen nödvändiga säkerhetssynpunkterna kan sägas vara en
för kommissionen relativt främmande uppgift, synes man i vart fall icke i prim
cip kunna avvisa tanken på en sådan överflyttning. Den nuvarande omfattningen
av socialstyrelsens utlänningsavdelningar måste emellertid framkalla
tvekan örn den organisatoriska lämpligheten av en dylik åtgärd för närvarande.
Härtill kommer, att förhållandena på arbetsmarknaden snabbt nog kunna för
ändras och ställa kommissionen inför mera maktpåliggande uppgifter än för
närvarande. Jag har för den skull icke ansett mig nu böra ifrågasätta en sådan
vidgning av kommissionens ämbetsområde.
Den möjlighet, som dä återstår, är att för handläggning av utlänningsärendena
tillskapa ett självständigt centralorgan. Denna linje anser jag
för närvarande vara den lämpligaste utvägen.
Det nya centrala utlänningsorganet bör, såsom från olika håll framhållits, i
avbidan på erfarenheter från mer normala förhållanden erhålla karaktären av
ett provisorium. Med denna karaktär överensstämmer bäst att organisera utlänningsmyndigheten
såsom kommission och icke, på sätt de sakkunniga föreslagit,
såsom ett ämbetsverk under ledning av en överdirektör. Även örn den
ena eller andra organisationsformen icke torde behöva ha avgörande betydelse
för provisoriets varaktighet, har jag efter övervägande av olika på frågan
inverkande omständigheter stannat vid att i detta fall förorda formen av
kommission. I denna utlänningskommission böra finnas representanter för
de viktigare intressen, som äro att beakta vid bedömningen av utlänningsären
dena. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att meddela föreskrifter rörande
kommissionens sammansättning. Av vikt är att ordföranden instruktionsmässigt
erhåller sådan beslutanderätt, att organisationen kan arbeta tillräckligt
snabbt.
Beträffande utlänningskommissionens ämbetsområde ha, såvitt angår in
reseärendenas handläggning, olika meningar gjort sig gällande bland
de sakkunniga. Dessa ärenden omhänderhavas nu av passexpeditionen i utrikesdepartementet.
De sakkunnigas majoritet har med hänsyn till det nära
sambandet mellan inrese- och uppehållsärendena samt de betydande olägenheter,
som följt av den nuvarande uppdelningen, föreslagit en överflyttning
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
till den nya centrala utlänningsmyndigheten jämväl av inreseviseringarna
utom i fråga örn utländska diplomater och likställda, medan två reservanter
ansett nuvarande ordning i huvudsak böra bibehållas med hänsyn till dessa
ärendens utrikespolitiska betydelse. Enligt majoritetens mening skulle överflyttningen
medföra även betydande organisatoriska och statsfinansiella fördelar.
I samband härmed må erinras örn den av besparingsberedningen tidigare
beräknade kostnadsminskning, som skulle följa av en sammanslagning av
passexpeditionen och utlänningsbyrån och uppgå till något över 90 000 kronor
för år. Majoriteten har emellertid understrukit betydelsen av att en intim samverkan
upprätthålles mellan utlänningsmyndigheten och utrikesdepartementet
samt i sådant syfte föreslagit, att tjänstemän från departementet skulle placeras
där med uppdrag att handlägga inreseärendena och ombesörja den dagliga
kontakten med departementet. Någon ändring av Kungl. Maj:ts stadga
angående statsdepartementen har i samband därmed icke föreslagits, utan på
Kungl. Majit ankommande inreseärenden skulle alltfort anmälas på utrikesdepartementets
föredragning. Sakkunnigmajoriteten har betonat, att överinseendet
över inreseärendenas behandling sålunda även i fortsättningen skulle
utövas av utrikesministern. Reservanterna ha ansett de nu nämnda anordningarna
icke utgöra en tillräcklig garanti för utrikesledningens inflytande
över dessa ärenden. Som ett praktiskt skäl för inreseärendenas handläggning
i utrikesdepartementet ha de framhållit, att viseringsärendena utomlands ålåge
beskickningarna och konsulaten, till vilka förbindelserna måste gå över departementet
och för vilka instruktioner borde meddelas av departementet. Frågor
örn nödfallsviseringar kunde dock enligt reservanternas mening utan olägenhet
överflyttas till utlänningsmyndigheten.
Remissmyndigheterna ha, med undantag av säkerhetschefen, förordat en
överflyttning av inreseärendena till den särskilda utlänningsmyndigheten. I
flera fall ha"olägenheterna av den nuvarande uppdelningen i handläggningen
av utrikesärendena särskilt understrukits.
Jag delar uppfattningen örn olämpligheten att en myndighet beviljar tillstånd
till inresa och cn annan tillstånd till uppehåll; prövningen av de förra
ärendena måste nämligen åtminstone för närvarande merendels innefatta en
bedömning av örn uppehållstillstånd senare skall beviljas. Å andia sidan äi
det uppenbart att utrikesledningen måste äga utöva ett betydande inflytande
på inreseärendenas avgörande. Efter samråd med ministern för utrikes ärendena
tillstyrker jag, att inreseärendena överflyttas från utrikesdepartementet
till utlänningskommissionen, utrikesministern dock obetaget att besluta i de
fall, han själv så ur utrikespolitiska synpunkter finner påkallat.
Jag anser mig även böra tillstyrka, att kommissionen i princip skall omhänderhava
arbets t ilis tåndsgivningen för utlänningar. Det synes olämpligt,
icke minst med hänsyn till utlänningarna själva, att uppdela arbets-och uppehållstillstånden
på olika myndigheter, särskilt då dessa tillstånd beviljas samtidigt.
Jag delar visserligen arbetsmarknadskommissionens uppfattning, att det
centrala arbetsmarknadsorganet för att kunna bemästra arbetskraftsproblemen
i vissa situationer bör kunna utöva inflytande på arbetstillstånden för utlän
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
ningar och ha möjlighet till kontroll över fördelningen av den utländska arbetskraften
på olika arbetsområden. För närvarande torde emellertid denna kontroll
endast i begränsad omfattning kunna utövas genom arbetstillståndsgivningen.
Danska, finska, isländska och norska medborgare samt estlandssvenskar,
d. v. s. de flesta av de utländska medborgare, vilka som flyktingar
inkomma i landet, kunna nämligen antaga eller innehava arbetsanställning
utan arbetstillstånd enligt en den 1 oktober 1943 utfärdad kungörelse. Förhållandena
kunna emellertid ändras därhän, att tillståndstvång föreskrives för
huvudparten av de i landet varande utlänningarna. I ett sådant läge blir frågan
örn arbetsmarknadskommissionens inflytande på tillståndsgivningen av stor
vikt. De föreskrifter, som i olika lägen kunna befinnas erforderliga för att
trygga samarbetet mellan arbetsmarknads- och utlänningskommissionerna,
torde det få ankomma på Kungl. Majit att utfärda.
Från arbetsmarknadskommissionens sida har ifrågasatts, att det å socialstyrelsens
utlänningsbyrå förda registret över arbetsanställda utlänningar
och deras arbetsgivare skulle överflyttas till kommissionen. Med hänsyn
till den betydelse, som detta register har för övervakningen av utlänningarna
ur ordnings- och säkerhetssynpunkter, anser jag mig icke böra tillstyrka
detta förslag. Kommissionens behov av en överblick över utlänningarna i
arbete, vare sig de äro tillståndspliktiga eller icke, är uppenbart, försåvitt
kommissionen skall kunna bemästra arbetsmarknadsproblemen i kritiska
lägen. Kommissionen behöver därvid dock icke individuella uppgifter rörande
utlänningarna utan endast statistiska översikter över de arbetsanställda utlänningarnas
yrkesmässiga och lokala fördelning. Ett dylikt behov bör kunna
genom samarbete med utlänningsmyndigheten tillgodoses även utan överflyttning
av nyssnämnda register.
Beträffande organisationen av utlänningskommissionens kansli synes
man kunna taga till utgångspunkt utlänningssakkunnigas förslag till organisation
av utlänningsinspektionen. Enligt detta skulle inspektionen uppdelas
i tre byråer, nämligen passbyrån, kontrollbyrån och sociala byrån,
samt ett kansli. Passbyråns viktigaste uppgifter skulle vara att handlägga
ärenden om inrese-, uppehålls- och arbetstillstånd. Kontrollbyrån skulle
handhava den löpande individuella utlänningskontrollen och sålunda främst
svara för övervakningen över utlänningarna ur säkerhetssynpunkt. Sociala
byrån skulle ombesörja dels hjälpverksamhet för nödställda flyktingar genom
anordnande av flyktingläger, anskaffande av utrustning m. m., dels skötsel av
de utlänningsförläggningar, som av säkerhetsskäl upprättats för omhändertagandet
av vissa utlänningar. Enligt de sakkunniga skulle sociala byrån därjämte
handha ärenden rörande mottagandet av större flyktingströmmar. Denna
uppgift bör givetvis åvila kommissionen endast i den mån särskilda anordningar
icke träffats för denna uppgift; sådana anordningar äro givetvis
nödvändiga vid flyktingströmmar av mera betydande omfattning. Slutligen
skulle på en kansliavdelning ankomma att skriva utlåtanden av allmän
natur, i den mån sådana ärenden icke anförtros någon av byråerna,
att handlägga personalärenden och administrativa angelägenheter samt att
37
Kungl. Maj.-ts proposition nr 254.
omhänderha inspektionens medelsförvaltning. Det synes kunna ifrågasättas,
om man icke tills vidare kan låta organisationen stanna vid de
tre byråerna. De för kansliet angivna arbetsuppgifterna synas kunna fördelas
på lämpliga befattningshavare å byråerna. Jag är angelägen att
betona, att den sålunda föreslagna byråorganisationen och fördelningen
av ärendena endast är att betrakta såsom en preliminär plan, vilken Kungl.
Majit i samband med organisationens uppbyggande närmare torde få pröva.
Den nya organisationen torde böra träda i verksamhet den 1 juli detta år.
Vad angår kommissionens personal och lönevillkor vill jag till en
början förorda, att i spetsen för denna sättes en ordförande, som kan ägna
hela sin tid åt kommissionens verksamhet. Ordförandens arvode torde Kungl.
Majit böra äga bestämma efter vad som finnes skäligt med hänsyn till vederbörandes
tidigare löneställning m. m.
Beträffande den övriga personalen är det givet att några nya ordinarie eller
extra ordinarie tjänster icke skola inrättas i utlänningsko mmissionen. Personalen
från socialstyrelsen synes böra överföras till det nya ämbetsverket enligt
samma förfarande, som tillämpades vid överföring av vissa befattningshavare
hos socialstyrelsen för tjänstgöring hos arbetsmarknadskommissionen. Föreskrift
bör sålunda meddelas örn Mlgörande tills vidare i utlänningskommissionen
av den tjänstgöringsskyldighet, som åligger ordinarie och extra ordinarie
befattningshavare å socialstyrelsens utlänningsavdelningar. Befattningshavarna
skola därvid bibehållas vid sin ratt till avlöning och andra förmåner av tjänsten,
men avlöningskostnaderna m. m. bestridas av medel, som ställas till
kommissionens förfogande.
Utgångspunkten för de sakkunnigas beräkning av personalbehovet för utlänningsinspektionen
har varit den nuvarande personalstyrkan på socialstyrelsens
utlänningsbyrå och avdelning för utlänningsförläggningar samt personalen
å utrikesdepartementets expedition för utländska passärenden. De
tjänster i amanuens- eller högre löneställning, som av de sakkunniga ansetts
erforderliga, motsvara de nuvarande tjänsterna å nämnda avdelningar i socialstyrelsen
minskade med en sekreterare, men utökade dels för fullgörande av
nuvarande socialstyrelseuppgifter med en byråchef, en notarie och två amanuenser,
dels ock för handläggning av nu på utrikesdepartementet ankommande
inreseärenden med en förste sekreterare och en attaché. För inreseärendenas
handläggning i inspektionen beräknas sålunda en något lägre personalstyrka
än den nuvarande å passexpeditionen, som utgöres av ett legationsråd,
en attaché och en extra tjänsteman med ett arvode av 480 kronor för
månad. Den totalt sett något vidgade personalorganisationen ha de sakkunniga
motiverat med att socialstyrelsens uppgifter beträffande utlänningskontroll
och flyktingshjälp erhållit en betydligt ökad omfattning under den senaste
tiden. Vid remissbehandlingen har ifrågasatts, huruvida sociala byrån, som
närmast skulle motsvara socialstyrelsens avdelning för utlänningsförläggningar,
icke borde liksom denna avdelning vara utrustad med två sekreterartjänster
i stället för en sådan tjänst enligt de sakkunnigas förslag.
Enligt min mening kan personalorganisationen för utlänningskommissionen
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
icke närmare fastställas på förhand. Organisationen måste kunna anpassas
efter omfattningen av de utlänningsproblem, som vid olika tider möta. Förhållandena
kunna växla från månad till månad. Det är därför nödvändigt att
bibehålla rörlighet i organisationen både uppåt och nedåt. Då utlänningsantalet
nedgår, bör det vara en angelägen uppgift för kommissionen att
i möjlig mån begränsa sin personalstyrka. Vid en ökning av antalet ärenden
bör försiktighet iakttagas vid utvidgning av organisationen och möjligheterna
att rationalisera arbetet noga prövas, innan personalförstärkning begäres.
Med nu angivna utgångspunkter anser jag mig för närvarande icke
böra förorda den av de sakkunniga föreslagna ökningen av den för socialstyrelsens
nuvarande utlänningsuppgifter avsedda personalen i annan mån än
att jag biträder det föreslagna utbytet av en sekreterartjänst mot en byråchefstjänst.
Beträffande ersättningarna å olika tjänster torde det få ankomma på Kungl.
Majit att fastställa dessa i huvudsaklig anslutning till nu utgående arvodesbelopp.
Beräkningen av avlöningskostnaderna för utlänningskommissionen
torde i enlighet med de sakkunnigas förslag få grundas på nuvarande personalförhållanden
med de ändringar, som funnits påkallade för den nya organisationen.
De sakkunniga ha, med inräknande av kostnaderna för rörligt tillägg
och kristillägg i förekommande fall, preliminärt beräknat avlöningskostnaderna
till sammanlagt 729 200 kronor. Socialstyrelsen har däremot i anslutning till
styrelsens förslag örn bland annat ett betj^dligt ökat antal extra ordinarie
tjänster och en uppräkning av vissa arvoden kommit till en siffra av 783 000
kronor. Med de av mig i det föregående angivna begränsningarna i förhållande
till de sakkunnigas förslag synas avlöningskostnaderna kunna uppskattas
till i runt tal 700 000 kronor. Jag är angelägen att betona osäkerheten i denna
kalkyl. Kostnadernas storlek bli väsentligen beroende av flyktingströmmens
storlek. För ändamålet torde å riksstaten under femte huvudtiteln böra anvisas
ett förslagsanslag, benämnt Utlänningskommissionen: Avlöningar, å nu
nämnda belopp. De erforderliga anslagsmedlen torde böra liksom för vissa
andra krisorgan efter Kungl. Maj:ts prövning kvartalsvis ställas till kommissionens
förfogande.
De löpande omkostnaderna för utlänningsmyndigheten ha av de sakkunniga
med ledning av utgifterna för samma ändamål vid socialstyrelsens utlänningsavdelningar
under år 1943 beräknats till sammanlagt 135 000 kronor, varav
till sjukvård m. m. 6 000 kronor, reseersättningar 35 000 kronor, bränsle, lyse och
vatten 5 000 kronor samt övriga expenser tillhopa 89 000 kronor. Huvudparten
av de under sistnämnda post beräknade utgifterna avser skrivmaterialier m. m.
(främst blankettryck) 52 000 kronor, telegram, telefon och annonsering 20 000
kronor samt inköp och underhåll av möbler, skriv- och räknemaskiner m. m.
10 000 kronor. I samband med omorganisationen finge man därjämte enligt
vad de sakkunniga anfört räkna med vissa engångskostnader å sammanlagt
50 000 kronor, avseende utom vissa nyanskaffningar av stämplar och möbler
m. m. anordnandet av en ny telefonväxel eller utbyggnad av den gamla växeln
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 254.
i socialstyrelsen. Denna vore redan nu otillräcklig för sitt ändamål, varför
behov av utbyggnaden enligt de sakkunnigas uppfattning förelåge oberoende
av deras förslag om utlänningsinspektion.
I stort sett har jag ingen erinran att göra mot de sakkunnigas beräkning,
vilken icke synes vara för hög, örn man beaktar utgiftsnivån även under första
kvartalet 1944. Medel till de för telefonväxeln beräknade kostnaderna böra
emellertid ställas till förfogande redan under löpande budgetår och torde få
bestridas från socialstyrelsens omkostnadsanslag. Med hänsyn härtill vill jag
förorda att till utlänningskommissionens omkostnader anvisas ett förslagsanslag
för nästa budgetår av i runt tal 150 000 kronor.
De författningsändringar, som påkallas av de här föreslagna organisatoriska
förändringarna, anmälas av chefen för justitiedepartementet.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att
å riksstaten för budgetåret 1944/45 anvisa följande förslagsanslag,
nämligen
till Utlänningskommissionen: Avlöningar ...... kronor 700 000
samt till Utlänningskommissionen: Omkostnader » 150 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (5)
5 kopplingar.
- BevU 1944:48 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 19 november 1914 s. 1 i texten
- BevU 1944:46 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 19 november 19U s. 6 i texten
- Rskr. 1944:363 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den centrala organisationen för utlänningskontrollen. s. 6 i texten
- 1LU 1944:54 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 54 och 56 §§ utlänningslagen den 11 juni 1937 s. 2 i texten
- SU 1944:162 Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition angående den centrala organisationen för utlänningskontrollen. s. 24 i texten