Sök i Ratio Lex

Med förslag till brandlag och brandstadga m. m

1944-05-12 · 135 sidor, varav 127 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 127 av 135 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:265, Med förslag till brandlag och brandstadga m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

K gl. Maj.ts proposition nr 265.

Nr 265.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till brandlag

och brandstadga m. m., given Stockholms slott den 12

maj 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) brandlag;

2) lag angående ändrad lydelse av 87 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om

kommunalstyrelse på landet,

dels ock inhämta riksdagens yttrande över bilagda förslag till brandstadga.

GUSTAF.

Gustaf Andersson.

Bihang till riksdagens protokoll 19 ii. 1 sami. Nr 265.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

Förslag

till

Brandlag.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Varje kommun skall i enlighet med bestämmelserna i denna lag hålla ett

brandförsvar, som tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet mot skada av

brand.

Kommun äger besluta, att brandförsvaret såvitt angår skydd mot skogsbrand

skall ordnas för sig. Område för vilket särskilt skogsbrandförsvar avses

(skogsbrandrote) skall, där det ej omfattar kommunen i dess helhet, till

gränserna angivas i beslutet. Skogsbrandrote må, efter överenskommelse, bestå

av områden utav olika kommuner. Beslut om särskilt skogsbrandförsvar

skall för att vara gällande godkännas av länsstyrelsen. Länsstyrelse må ock,

efter kommuns hörande, förordna härom.

Vad i denna lag stadgas i fråga om stad skall äga motsvarande tillämpning

å köping, evad den utgör egen kommun eller ej, samt å municipalsamhälle,

som på grund av Konungens förordnande har att oberoende av kommunen i

övrigt själv handhava sitt brandförsvar. Handhaves brandförsvaret av kommunalförbund,

skola lagens bestämmelser örn kommun hava avseende å förbundet.

2 §•

Tillsyn över brandförsvaret inom riket utövas av en riksbrandinspektör.

Länsstyrelse skall tillse, att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande

ordnat.

3 §•

I varje kommun skall finnas brandstyrka av betryggande storlek och sammansättning.

Brandstyrkan skall utgöras

1. i stad av kommunal brandkår, bestående antingen av heltidsanställd

personal (grkesbrandkdr) eller av personal, som förbundit sig att vid sidan

av annan sysselsättning fullgöra brandtjänst (borgarbrandkår), samt

2. i annan kommun av borgarbrandkår eller av brandkår under ledning

av enskild sammanslutning eller enskilt företag (frivillig brandkår), vilken

gentemot kommunen åtagit sig att svara för brandsläckning, däri inbegripet

skyldighet att lämna annan kommun släckningshjälp.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

3

Till kommuns brandstyrka skall därjämte höra erforderlig reserv, grundad

å tjänsteplikt (reservbrandstyrka).

Länsstyrelse äger medgiva befrielse från skyldighet för kommun att hålla

brandkår, såframt kommunen träffat avtal om betryggande släckningshjälp

från brandkår i annan kommun, så ock för stad att hålla yrkesbrandkår eller

borgarbrandkår, såframt i staden finnes frivillig brandkår med förpliktelse

som ovan sägs.

4 §•

Ledningen av kommuns brandförsvar skall, närmast under den förvaltningsmyndighet

som handhar brandförsvaret, utövas av en brandchef. Är

skogsbrandförsvaret ordnat för sig, tillkommer ledningen därav en skogsbrandfogde

eller, om kommunen är uppdelad i skogsbrandrotar, en fogde för

varje rote.

För att biträda brandchefen eller skogsbrandfogden och vid förfall träda i

dennes ställe skola finnas en eller flera vice brandchefer eller vice skogsbrandfogdar.

I mån av behov skall därjämte finnas annat brandbefäl.

Om den utbildning, brandbefäl skall äga, förordnar Konungen.

5 §•

Brandchef, vice brandchef, skogsbrandfogde och vice skogsbrandfogde utses

för viss tid av kommunens beslutande myndighet eller, efter dess bestämmande,

av den förvaltningsmyndighet, som handhar brandförsvaret. Beslutet

skall underställas länsstyrelsen, som har att pröva den utseddes lämplighet

för uppdraget eller tjänsten. Den som utsetts av kommunen skall förordnas

av länsstyrelsen, om ej särskilda skäl däremot äro.

Ej må annan vägra att mottaga uppdrag, som i första stycket avses, än

den som av ämbete eller tjänst är hindrad att fullgöra uppdraget eller fyllt

sextio år eller eljest uppgiver giltigt hinder eller ock de fyra senaste åren innehaft

sådant uppdrag.

Brandchef, vice brandchef, skogsbrandfogde eller vice skogsbrandfogde

må på grund av visad olämplighet av länsstyrelsen skiljas från uppdraget

eller tjänsten.

6 §•

Den som innehar uppdrag som brandchef, vice brandchef, skogsbrandfogde

eller vice skogsbrandfogde skall med avseende å rätt till gottgörelse i anledning

av uppdraget vara likställd med vald ledamot av kommunal nämnd,

som utsetts till ordförande; dock att i fråga om ersättning för deltagande i

eller annan verksamhet för släckning av skogsbrand skall gälla vad nedan i

15 § föreskrives.

För skogsbrandfogdes eller vice skogsbrandfogdes deltagande i utbildningskurs

inom länet skall kommunen lämna denne skälig gottgörelse.

7 §•

Kommun är skyldig alt anskaffa och underhålla materiel, byggnader och

andra för brandförsvaret erforderliga anordningar, brandtorn likväl undan
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

tagna, samt att draga försorg om nödig vattentillgång för släckning av brand,

dock allenast i den mån oskälig kostnad därigenom icke åsamkas kommunen.

8 §•

I kommun skall brandsyn hållas och sotning verkställas i enlighet med de

föreskrifter, Konungen därom meddelar.

9 §•

Efter framställning av brandchef i kommun, där brand tagit eller hotar

att taga större omfattning, är annan kommun pliktig lämna släckningshjälp

i den utsträckning brandchefen i den kommunen prövar möjlig utan att skälig

hänsyn till dess egen säkerhet åsidosättes.

För kostnad, som åsamkats kommun i anledning av framställning om

släckningshjälp, är kommunen berättigad erhålla skälig ersättning. Kunna

kommunerna icke enas om ersättningen, skall denna fastställas av länsstyrelsen

i det län, där branden utbrutit.

10 §.

Då så erfordras för släckning av brand är envar, som fyllt femton men ej

sextiofem år och som vistas i orten, pliktig att, i den mån kroppskrafter och

hälsotillstånd tillåta, medverka vid släckningen.

Bland de i kommunen bosatta sålunda tjänstepliktiga må lämpliga personer

tagas i anspråk för brandtjänst i reservbrandstyrkan, i den mån behovet

ej tillgodoses genom frivillig personal. Den som uttagits är skyldig att deltaga

i brandövning under högst femton timmar årligen samt är för medverkan

vid brandsläckning berättigad till skälig ersättning av kommunen.

Uttagning verkställes av den förvaltningsmyndighet som handhar brandförsvaret

eller, efter dess bestämmande, av brandchefen.

Arbetsgivare eller arnetsledare må ej förvägra anställd erforderlig ledighet

för fullgörande av vad honom enligt denna paragraf åligger, såvitt ledigheten

utan synnerlig olägenhet kan medgivas.

11 §■

Ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning är skyldig att anskaffa

och underhålla erforderliga brand- och livräddningsredskap ävensom att i

övrigt vidtaga nödiga åtgärder till förebyggande och bekämpande av brand,

i den mån de ej medföra oskälig kostnad. För tillsyn, röjning eller annat

dylikt arbete efter brand, vilket ej är hänförligt till eftersläckning, har ägaren

att tillhandahålla erforderlig arbetskraft. Såsom ägare anses jämväl den,

som innehar egendom med fri förfoganderätt eller fideikommissrätt eller därmed

jämförlig rätt.

Sker skogsavverkning invid järnväg och vidtagas ej inom område på kortare

avstånd från närmaste järnvägsspår än trettio meter erforderliga åtgärder

till förhindrande av att genom avverkningen ökad fara för skogsbrand

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265. 5

uppkommer, må åtgärderna vidtagas av järnvägsförvaltningen på dess egen

bekostnad.

12 §.

Ej må någon så handhava eld eller eldfarligt föremål att brand därav lätt

kan uppstå.

13 §.

Uppstår brand eller är överhängande fara därför och kan ej den, som varsnar

branden eller faran eller eljest får kunskap därom, genast släcka branden

eller undanröja faran, skall han varsko dem, vilkas liv eller egendom är

i fara, samt tillkalla hjälp.

14 §.

Den som vid brand för befälet äger, där så finnes nödigt för släckning eller

räddning, företaga sådant ingrepp i annans rätt, som efter ett skäligt bedömande

finnes nödigt. Han äger sålunda bland annat bereda brandstyrka

tillträde till fastighet, avspärra brandplatsen, undanskaffa hägnad, nyttja

brunn, vattenledning, redskap, telefon, hästar eller fordon, fälla träd, anlägga

moteld samt riva eller spränga hus.

Ingrepp av ringa omfattning må jämväl företagas av annan, som deltager

i släcknings- och räddningsarbetet, därest befälhavarens föreskrift lämpligen

icke kan inhämtas.

15 §.

Den som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av brand

eller som deltagit i övning med brandkår må av statsmedel kunna bekomma

ersättning för skada, som därvid åsamkats honom.

Ersättning av statsmedel må jämväl kunna utgå för deltagande i eller

annan verksamhet för släckning av skogsbrand. Härjämte må av statsmedel

belöning tilldelas den, som vid släckning av skogsbrand visat rådighet och

nit.

Närmare bestämmelser i omförmälda hänseenden meddelar Konungen.

16 §.

Åsidosätter kommun sina skyldigheter enligt denna lag, skall länsstyrelsen

förordna om rättelse samt, där förordnandet ej efterkommes, förelägga

lämpligt vite.

Samma lag vare där ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning icke

fullgör vad honom enligt 11 § första stycket första punkten åligger. Tillhandahåller

ägaren icke erforderlig arbetskraft efter vad i samma stycke

andra punkten sägs, må arbetet på ägarens bekostnad utföras genom brandchefens

försorg.

17 §.

Den som uttagits till reservbrandstyrka äger att överklaga beslutet hos

länsstyrelsen inom en månad efter det han därav erhållit del.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

18 §.

Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse, må

föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för

överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

19 §.

Den som utan tillstånd eller giltigt skäl uteblir från övning eller brandsläckning,

vartill han genom brandsignal eller annorledes kallats, eller lämnar

honom anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och för

tjänsten befallt eller som bryter mot föreskrift i 10 § sista stycket, 12 § eller

13 § eller som hindrar eller söker hindra åtgärd, som i 14 § avses, straffes

med dagsböter.

Den som genom brandsignal eller annorledes obehörigen åstadkommer

brandstyrkas utryckning eller samling straffes med dagsböter eller fängelse

i högst sex månader.

20 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, skola tillfalla kronan.

21 §.

De närmare föreskrifter, som äro erforderliga för ett ändamålsenligt ordnande

av brandförsvaret, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945, från och med vilken dag 24

kap. byggningabalken, brandstadgan den 15 juni 1923 (nr 173) och lagen

den 7 maj 1937 (nr 222) om förekommande och släckning av skogseld upphöra

att gälla.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

7

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 87 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om

kommunalstyrelse pft landet.

Härigenom förordnas, att 87 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse

på landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

87 §.

Har Konungen förordnat, att för område på landet, som ej utgör egen

kommun, skall lända till efterrättelse:

a) ordningsstadgan för rikets städer,

b) vad i stadsplanelagen och byggnadsstadgan är föreskrivet om stad,

c) vad i brandlagen och brandstadgan är föreskrivet örn stad, eller

d) vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet örn stad,

skall området utgöra ett municipalsamhälle, som äger att oberoende av

kommunen i övrigt själv vårda alla gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,

som föranledas av de i sådant förordnande avsedda

föreskrifternas tillämpning inom samhället. Vad nu är sagt skall, oberoende

av sådant förordnande, gälla om köping, som ej utgör egen kommun, i avseende

å tillämpningen av därstädes gällande särskilda föreskrifter.

Ej må----särskilt municipalsamhälle.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

Förslag
till
Brandstadga.

Härigenom förordnas som följer.

AVDELNING I.

Bestämmelser angående stad.

Om brandordning samt örn förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter.

1 §•

För varje stad skall finnas brandordning, upptagande de bestämmelser,

som utöver vad j allmän lag eller denna stadga eller eljest i vederbörlig ordning

föreskrivits äro erforderliga för ordnande av stadens brandförsvar.

I brandordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter,

högst trehundra kronor, där ej å förseelsen kan följa straff efter allmän lag

eller denna stadga.

2 §•

1 mom. Brandordning antages av stadsfullmäktige. Beslut om antagande

av brandordning skall underställas länsstyrelsens prövning.

Beslut, som sålunda underställes, skall efter det riksbrandinspektören blivit

i ärendet hörd antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse,

skall skäl därtill angivas.

Då brandordning fastställts, skall meddelande om fastställelsen ofördröjligen

intagas i länskungörelserna. Ett exemplar av brandordningen skall insändas

till riksbrandinspektören.

Det åligger magistraten att dels skyndsamt besörja att kungörelse om fastställelsen

införes i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för

orten pläga införas, dels tillse att inom staden exemplar av brandordningen

finnas att tillgå för köpare.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga om ändring i

eller tillägg till brandordning.

2 mom. För brandstyrka, brandbefäl och skorstensfejare må stadsfullmäktige

utfärda särskilda reglementen.

3 §.

1 mom. Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter skall handhavas

av den kommunala förvaltningsmyndighet, som stadsfullmäktige därtill

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 265.

9

utse. Därest så befinnes lämpligt, må särskild brandstyrelse tillsättas. I

brandordningen skola i sådan händelse intagas föreskrifter om brandstyrelsens

sammansättning samt om dess arbetsformer m. m.

2 mom. Det tillkommer den myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter,

bland annat

1) att övervaka efterlevnaden av brandlagen, brandstadgan, brandordningen

och övriga brandförsvaret rörande föreskrifter;

2) att uppgöra förslag till brandordning, reglementen och sotningstaxa

samt till erforderliga ändringar i stadens brandorganisation;

3) att årligen avgiva förslag till inkomst- och utgiftsstat för stadens brandförsvar;

samt

4) att till vederbörande myndigheter avgiva yttranden och göra framställningar

i frågor av mera allmän betydelse för brandförsvaret.

Den förvaltande myndigheten äger icke taga befattning med fråga, som

faller under brandchefens befälsmyndighet.

Om brandstyrka och brandbeck

4 §.

I brandordningen skola intagas bestämmelser angående bland annat

1) vilka slag av brandstyrkor som skola finnas i staden;

2) det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som skall finnas i staden,

med angivande av lägsta antal brandmän för varje slag av brandstyrka;

3) det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som ständigt skall vara berett

till en första utryckning; samt

4) det lägsta antal övningar, som skall hållas med stadens brandstyrkor.

5 §•

Av yrkesbrandkår skall alltid en styrka av betryggande storlek vara kasernerad

å brandstation.

Borgarbrandkår skall genom särskild anordning kunna inkallas till tjänst

å varje tid av dygnet.

6 §•

1 mom. Uttagning av tjänstepliktiga till reservbrandstyrka skall ske namneligen.

2 mom. Då tjänst som brandchef eller vice brandchef vid yrkesbrandkår

skall tillsättas, skall kungörelse härom införas i allmänna tidningarna samt

i en eller flera tidningar inom orten med angivande av den tid, inom vilken

sökande har alt insända sina ansökningshandlingar till den myndighet, som

skall tillsätta tjänsten.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

7 §•

1 morn. I fråga om befäl vid yrkesbrandlcår skola följande kompetensföreskrifter

gälla.

Brandchef samt vice brandchef, som icke tillika är brandmästare, ävensom

andra därmed jämförliga befattningshavare skola hava genomgått

brandchefskurs kategori I vid statens brandskola. Vice brandchef, som tillika

är brandmästare, skall hava genomgått antingen nämnda kurs eller brandmästarekurs

kategori I vid brandskolan.

Brandmästare skall hava genomgått brandmästarekurs kategori I vid statens

brandskola.

Brandförman skall hava genomgått brandförmanskurs kategori I vid

nämnda skola.

2 mom. I fråga om befäl vid borgarbrandkår skola följande kompetensföreskrifter

gälla.

Brandchef samt vice brandchef, som icke tillika är brandmästare, skola

hava genomgått brandchefskurs kategori I eller kategori II vid statens brandskola.

Vice brandchef, som tillika är brandmästare, skall hava genomgått

antingen någon av nämnda kurser eller brandmästarekurs kategori I vid

brandskolan. Länsstyrelsen äger dock, när skäl därtill äro, för särskilda fall

förordna, antingen att brandchef eller vice brandchef skall hava genomgått

brandchefskurs kategori I eller att för sådan befattningshavare genomgång

av brandchefskurs kategori III vid brandskolan må anses tillfyllest.

Brandmästare och brandförmän skola, där länsstyrelsen icke på grund av

särskilda skäl medgiver undantag, hava genomgått antingen brandmästareoch

brandförmanskurs kategori II eller annan kurs kategori I eller II vid

statens brandskola.

3 mom. Skogsbrandfogde och vice skogsbrandfogde äro skyldiga att genomgå

sådan kurs i skogsbrandsläckning, som anordnas inom länet.

8 §•

1 mom. Det åligger brandchef att taga den befattning med stadens brandförsvar,

som i brandlagen, denna stadga eller eljest föreskrives.

2 mom. Brandchef är skyldig att föra befäl över stadens brandstyrkor

samt tillse, att de erhålla erforderlig övning. Då eldsläckningshjälp erhållits

från annan ort, skall den befälhavare, som erhållit hjälpen, utöva befälet, där

ej annat överenskommes.

Har brand tagit eller hotar den taga större omfattning, äger länsstyrelsen

förordna särskild befälhavare.

3 mom. Då brandchef erhållit kunskap örn brand eller överhängande fara

därför, skall han, så snart ske kan, underrätta polischefen i orten.

4 mom. Finner brandchef i särskilt fall omedelbar åtgärd till förhindrande

av brands uppkomst vara av nöden, åligger det honom att därom meddela

föreskrift.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majda proposition nr 265.

9 §•

I brandordning eller reglemente skola närmare bestämmelser meddelas

örn brandstyrkans och brandbefälets åliggånden samt vad därmed har samband.

Om vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar.

10 §.

Det åligger stad bland annat

1) att hålla brandtelegraf eller ock på annat lämpligt sätt träffa anordning,

varigenom brandkåren kan av allmänheten alarmeras;

2) att tillse att lämplig anordning finnes för inkallande av brandpersonalen;

3) att på lämpligt sätt anordna brandvakt för uppmärksammande av

brand.

Närmare bestämmelser härom samt om de övriga anordningar, som äro erforderliga

för stadens brandförsvar, skola införas i brandordningen.

Om brandsyn.

11 §•

1 mom. I stad skall allmän brandsyn äga rum en gång årligen å tid, som i

brandordningen bestämmes. Oberoende av vad sålunda föreskrivits skall, när

brandchefen så påfordrar, särskild brandsyn hållas.

Allmän brandsyn skall omfatta samtliga byggnader, upplag och andra

anläggningar i staden.

Den myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter, må efter

brandchefens hörande medgiva, att mindre eller avsides belägen byggnad

eller annan anläggning icke skall omfattas av den allmänna brandsynen.

Beviljas sådant undantag, skall den förvaltande myndigheten bestämma, om

och huru ofta brandsyn å anläggningen skall äga rum.

2 mom. Brandsyn förrättas av en nämnd, bestående av brandchefen eller

efter hans förordnande annan av brandbefälet såsom ordförande, skorstensfejaren

i sotningsdistriktet samt en av byggnadsnämnden förordnad person,

vilken bör hava byggnadsteknisk utbildning.

Genom kungörelse eller annorledes skall i förväg meddelande lämnas om

tid, då brandsyn skall hållas.

3 mom. Vid brandsyn skall noga undersökas

1) huruvida de föreskrifter, som meddelats till förebyggande av brands uppkomst

och spridning, till räddning vid brand av liv och egendom samt till

underlättande av brandsläckning, blivit iakttagna;

2) huruvida å eldstad, mur, rör, tak, skorsten, elektriska anläggningar och

därtill hörande ledningar eller annorstädes finnes brist, som kan medföra

brandfara, samt huruvida efter föregående brandsyn eldstad, rökgång eller

ventilations- eller avgasrör anordnats, borttagits eller ändrats; samt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

3) huruvida i övrigt anordning eller förhållande förefinnes, som kan medföra

fara för brands uppkomst och spridning eller svårighet att vid brand

utföra eldsläckning och räddning av liv och egendom.

A mom. I stad med yrkesbrandkår må i brandordningen stadgas

att brandchefen äger för särskilda fall besluta, att byggnad, upplag eller

annan anläggning icke årligen skall undergå brandsyn;

att brandchefen eller efter hans förordnande annan av brandbefälet ensam

äger verkställa brandsyn; samt

att den del av brandsyn, som avses i 3 mom. 2), må, utom såvitt angår

elektriska anläggningar och därtill hörande ledningar, i samband med sotning

utföras av skorstensfejare, därvid skorstensfejaren äger att meddela

föreläggande, som i 12 § 1 mom. första stycket avses.

12 §.

1 mom. Upptäckes vid brandsyn att fastighetsägare eller annan icke vidtagit

vad jämlikt lag eller annan författning åligger honom med avseende å

brandförsvaret, skall föreläggande meddelas honom att inom viss tid vidtaga

rättelse.

Har föreläggande givits, skall å förut kungjord tid efterbesiktning förrättas

på föranstaltande av den, som givit föreläggandet. Befinnes därvid föreläggandet

icke vara fullgjort, skall anmälan göras hos länsstyrelsen för den åtgärd,

som kan av förhållandena påkallas. I ärende, varom nu är fråga, må

länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.

2 mom. Befinnes vid brandsyn synnerlig fara för brand vara för handen,

åligger det syneförrättare att genast meddela föreskrift om omedelbar åtgärd

för farans undanröjande.

13 §.

1 mom. Vid brandsyn och efterbesiktning skall föras protokoll. Därest

protokollet innefattar anmärkning, skall avskrift av detsamma, i vad det rör

fastighetsägare eller annan, vid synetillfället eller ofördröjligen därefter tillställas

denne.

2 mom. Anteckning om vad vid brandsyn förekommit skall införas i en

för ändamålet inrättad, hos brandchefen förvarad förteckning över fastigheterna

i staden.

14 §.

Nekar någon utan godtagbar anledning syneförrättare tillträde till byggnad

eller annan anläggning, där brandsyn skall förrättas, skall handräckning

lämnas av polischefen i orten.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

13

Om sotning.

15 §.

I byggnad med eldstad skall sotning verkställas.

Vid sotning skola alla rökgångar ävensom eldstäder, som icke äro inrättade

för användning uteslutande av gas eller elektricitet, jämte tillhörande rökrör,

imrör och ventilationsrör noga rengöras.

Örn den tid, som för olika slag av eldstäder jämte rökgångar må förflyta

fran en sotning till nästa, skola bestämmelser intagas i brandordningen.

Denna tid får icke utsträckas längre än till två år. Brandchefen må, örn särskilda

skäl därtill äro, efter skorstensfejarens hörande medgiva undantag

från vad sålunda blivit stadgat.

16 §.

I brandordningen skall införas bestämmelse, huruvida staden skall utgöra

ett eller flera sotningsdistrikt. Skall uppdelning ske i flera distrikt, skola de

olika distriktens gränser angivas.

För varje sotningsdistrikt skall finnas en yrkesutbildad skorstensfejare,

som i enlighet med vad nedan sägs godkänts eller anställts såsom skorstensfejare

för distriktet.

17 §.

För att vinna godkännande eller anställning såsom skorstensfejare för sotningsdistrikt

fordras att hava uppnått 25 års ålder samt hava genomgått kurs

för skorstensfejaremästare vid statens brandskola.

18 §.

Då skorstensfejare för sotningsdistrikt skall utses, skall kungörelse därom

införas i allmänna tidningarna med angivande av den tid, inom vilken den,

som önskar vinna godkännande eller anställning såsom skorstensfejare för

distriktet, har att ansöka därom. Efter ansökningstidens utgång utfärdar den

myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter, för den av de sökande,

som prövas vara lämpligast, bevis att han godkänts eller anställts såsom

skorstensfejare för distriktet.

Finner nämnda myndighet skorstensfejaren icke vidare vara lämplig, må

myndigheten återkalla godkännandet eller häva anställningsavtalet.

19 §.

Det åligger skorstensfejaren att tillse, att föreskriven sotning verkställes inom

hans distrikt. Skorstensfejaren skall själv utföra sotningsarbetet eller

överlåta detta åt biträden, anställda hos honom. Annan må ej verkställa föreskriven

sotning, så framt icke brandchefen efter skorstensfejarens hörande

för särskilda fall medgiver undantag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

20 §.

Vid sotning skall sorgfälligt undersökas, huruvida å eldstad, mur, rör, tak,

skorsten och dylikt finnes felaktighet, som kan medföra brandfara, varjämte

uppmärksamhet skall ägnas jämväl åt annat, som kan utgöra föremål för

undersökning vid brandsyn. Upptäckes felaktighet eller iakttages annat missförhållande,

skall brandchefen ofördröjligen underrättas därom.

21 §.

För sotningsarbetes utförande skall skorstensfejare å förut tillkännagiven

tid äga tillträde till byggnad och lägenhet ävensom, när sådant för arbetets

verkställande är erforderligt, till bredvidliggande fastighet. Nekas skorstensfejaren

utan godtagbart skäl tillträde, skall polischefen i orten lämna handräckning.

22 §.

1 mom. Sotningstaxa antages av stadsfullmäktige samt skall, för att vara

gällande, fastställas av länsstyrelsen.

2 mom. Angående skorstensfejares åligganden i övrigt må bestämmelser

meddelas i brandordningen eller i reglemente.

3 mom. I brandordningen må införas de ytterligare bestämmelser i fråga

om sotning, som äro av nöden utöver vad i detta kapitel stadgas.

Om vissa med stad jämförliga samhällens skyldighet att ordna sitt brandförsvar.

23 §.

Vad i denna avdelning är föreskrivet för stad skall gälla även för köping

samt för annan tätare bebyggd ort, beträffande vilken de föreskrifter skola

tillämpas, som jämlikt brandlagen gälla stad.

AVDELNING II.

Bestämmelser angående landsbygden.

Örn brandordning samfom förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter.

24 §.

På landsbygden skall för varje kommun finnas brandordning, upptagande

de bestämmelser, som utöver vad i allmän lag eller denna stadga eller eljest i

vederbörlig ordning föreskrivits äro erforderliga för ordnande av kommunens

brandförsvar.

I brandordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter,

högst trehundra kronor, där ej å förseelsen kan följa straff efter allmän

lag eller denna stadga.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

25 §.

1 mom. Brandordning antages av kommunalfullmäktige. Beslut om antagande

av brandordning skall underställas länsstyrelsens prövning.

Beslut, som sålunda underställes, skall antingen oförändrat fastställas eller

ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl därtill angivas.

Då brandordning fastställts, skall meddelande om fastställelsen ofördröjligen

intagas i länskungörelserna. Ett exemplar av brandordningen skall insändas

till riksbrandinspektören.

Det åligger kommunalnämnden att dels skyndsamt besörja att kungörelse

om fastställelsen införes i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden

för orten pläga införas, och uppsättes å kommunens anslagstavlor, dels

tillse att inom kommunen exemplar av brandordningen finnas att tillgå för

köpare.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga om ändring i

eller tillägg till brandordning.

2 mom. För brandstyrka och brandbefäl må kommunalfullmäktige utfärda

särskilda reglementen.

26 §.

1 mom. Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter skall handhavas

av den kommunala förvaltningsmyndighet, som kommunalfullmäktige därtill

utse. Därest så befinnes lämpligt, må särskild brandstyrelse tillsättas. I brandordningen

skola i sadan händelse intagas föreskrifter örn brandstyrelsens

sammansättning samt örn dess arbetsformer m. m.

2 mom. Det tillkommer den myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter,

bland annat

1) att övervaka efterlevnaden av brandlagen, brandstadgan, brandordningen

och övriga brandförsvaret rörande föreskrifter;

2) att uppgöra förslag till brandordning och reglementen samt till erforderliga

ändringar i kommunens brandorganisation;

3) att årligen avgiva förslag till inkomst- och utgiftsstat för brandförsvaret

i kommunen; samt

4) att till vederbörande myndigheter avgiva yttranden och göra framställningar

i frågor av mera allmän betydelse för brandförsvaret.

Den förvaltande myndigheten äger icke taga befattning med fråga, som

faller under brandchefens befälsmvndighet.

Örn brand styrka oell brandbefäl.

27 §.

I brandordningen skola intagas bestämmelser angående bland annat

1) vilka slag av brandstyrkor som skola finnas i kommunen;

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

2) det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som skall finnas i kommunen,

med angivande av lägsta antal brandmän för varje slag av brandstyrka; samt

3) det lägsta antal övningar, som skall hållas med kommunens brandstyrkor.

28 §.

Borgarbrandkår och sådan frivillig brandkår, som gentemot kommunen

åtagit sig att svara för brandsläckning, skola genom telefon eller annan anordning

kunna inkallas till tjänst varje tid av dygnet.

29 §.

Uttagning av tjänsteplikt^ till reservbrandstyrka skall ske namneligen.

30 §.

1 mom. Brandchef skall, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, hava

genomgått eller vara skyldig att genomgå brandchef skurs kategori III eller

annan kurs för brandkårspersonal vid statens brandskola.

2 mom. Brandchef, vice brandchef, skogsbrandfogde och vice skogsbrandfogde

äro skyldiga att genomgå sådan kurs i skogsbrandsläckning, som

anordnas inom länet.

31 §.

1 mom. Det åligger brandchef att taga den befattning med kommunens

brandförsvar, som i brandlagen, denna stadga eller eljest föreskrives.

2 mom. Brandchef är skyldig att föra befäl över brandstyrkorna i kommunen

samt att tillse, att de erhålla erforderlig övning. Då släckningshjälp

erhållits från annan ort, skall den befälhavare, som erhållit hjälpen, utöva

befälet, där ej annat överenskommes.

Har brand tagit eller hotar den taga större omfattning, äger länsstyrelsen

förordna särskild befälhavare.

3 mom. Då brandchef erhållit kunskap örn brand eller överhängande fara

därför, skall han, så snart ske kan, underrätta polischefen i orten.

5 mom. Finner brandchef i särskilt fall omedelbar åtgärd till förhindrande

av brands uppkomst vara oundgängligen av nöden, åligger det honom att

därom meddela föreskrift.

32 §.

I brandordningen eller i reglemente skola närmare bestämmelser meddelas

örn brandstyrkans och brandbefälets åligganden samt vad därmed har samband.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Örn vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar.

33 §.

1 mom. I brandordningen skola införas bestämmelser om de särskilda anordningar,

som äro erforderliga för kommunens brandförsvar.

2 mom. I brandordningen må lödare intagas anvisningar örn vad som till

förebyggande av brands uppkomst och spridning bör iakttagas vid byggande

och underhåll av hus med eldstad.

Örn brandsyn.

34 §.

1 mom. På landsbygden skall allmän brandsyn äga rum en gång årligen å

tid, som i brandordningen bestämmes. Oberoende av vad sålunda föreskrivits

skall, när brandchefen så påfordrar, särskild brandsyn hållas.

Allmän brandsyn skall omfatta samtliga byggnader, upplag och andra anläggningar

inom kommunen.

Den myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter, må efter

brandchefens hörande medgiva, att mindre eller avsides belägen byggnad

eller annan anläggning icke skall omfattas av den allmänna brandsynen. Beviljas

sådant undantag, skall den förvaltande myndigheten bestämma, om och

huru ofta brandsyn å anläggningen skall äga rum.

2 mom. Brandsyn förrättas av en nämnd, bestående av brandchefen eller

efter hans förordnande av annan av brandbefälet såsom ordförande samt

en eller två därtill lämpliga personer, som utses av den förvaltande myndigheten.

För brandsyns förrättande må nämnda myndighet, indela kommunen

i distrikt, därvid en brandsynenämnd skall tillsättas för varje distrikt. I sådan

händelse äger den förvaltande myndigheten utse lämplig person, som

ej är brandbefäl, till ordförande i brandsynenämnd.

Vid brandsyn å fastighet, som är försäkrad mot skada av brand, äger

brandförsäkringsinrättning, hos vilken fastigheten är försäkrad, vara tillstädes

genom ombud med rätt att göra erinringar men icke att deltaga i besluten.

3 mom. Vid brandsyn skall noga undersökas

1) huruvida de föreskrifter, som meddelats till förebyggande av brands

uppkomst och spridning, till räddning vid brand av liv och egendom samt

till underlättande av brandsläckning, blivit iakttagna, därvid särskilt skall

tillses, att sotning ägt rum;

2) huruvida å eldstad, mur, rör, tak, skorsten, elektriska anläggningar och

därtill hörande ledningar eller annorstädes finnes brist, som kan medföra

brandfara, samt huruvida efter föregående brandsyn eldstad, rökgång eller

ventilations- eller avgasrör anordnats, borttagits eller ändrats; samt

3) huruvida i övrigt anordning eller förhållande förefinnes, som kan medföra

fara för brands uppkomst och spridning eller svårighet att vid brand

utföra eldsläckning och räddning av liv eller egendom.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 265.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

35 §.

1 mom. Upptäckes vid brandsyn att fastighetsägare eller annan icke vidtagit

vad jämlikt lag eller annan författning åligger honom med avseende å

brandförsvaret, skall föreläggande meddelas honom att inom viss tid vidtaga

rättelse.

Har föreläggande givits, skall å förut kungjord tid efterbesiktning förrättas

på föranstaltande av den, som givit föreläggandet. Befinnes därvid föreläggandet

icke vara fullgjort, skall anmälan göras hos länsstyrelsen för den åtgärd,

som kan av förhållandena påkallas. I ärende, varom nu är fråga, må

länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.

2 mom. Befinnes vid brandsyn synnerlig fara för brand vara för handen,

åligger det synenämnden att genast meddela föreskrift om omedelbar åtgärd

för farans undanröjande.

36 §.

1 mom. Vid brandsyn och efterbesiktning skall föras protokoll. Därest

protokollet innefattar anmärkning, skall avskrift av detsamma, i vad det rör

fastighetsägare eller annan, vid synetillfället eller ofördröjligen därefter tillställas

denne.

2 mom. Anteckning om vad vid brandsyn förekommit skall införas i en

för ändamålet inrättad, hos brandchefen förvarad förteckning.

37 §.

Nekar någon utan godtagbar anledning syneförrättare tillträde till byggnad

eller annan anläggning, där brandsyn skall förrättas, skall handräckning

lämnas av polischefen i orten.

Om sotning.

38 §.

I byggnad med eldstad skall sotning verkställas.

Vid sotning skola alla rökgångar ävensom eldstäder, som icke äro inrättade

för användning uteslutande av gas eller elektricitet, jämte tillhörande rökrör.

imrör och ventilationsrör noga rengöras.

I brandordningen skall föreskrift intagas om den tid, som för olika slag

av eldstäder jämte rökgångar må förflyta från en sotning till nästa, ävensom

meddelas de övriga bestämmelser örn sotning, som kunna vara erforderliga.

Det åligger fastighetsägare eller, om fastigheten är utarrenderad, arrendator

att tillse, att föreskriven sotning verkställes.

Såsom ägare anses jämväl den, som innehar egendom med fri förfoganderätt

eller fideikommissrätt eller därmed jämförlig rätt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

19

AVDELNING III.

Allmänna bestämmelser.

Olli åtgärder till förekommande och släckning av skogsbrand.

39 §.

I brandordningen skola intagas de föreskrifter, som utöver vad i allmän

lag eller denna stadga eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits äro erforderliga

för ordnande av skogsbrandförsvaret.

40 §.

Det åligger skogsbrandfogde, bland annat, att planlägga de åtgärder, som

skola vidtagas i händelse av skogsbrand samt att vid skogsbrand utöva befälet.

Har skogsbrandförsvaret icke organiserats för sig, skall nämnda planläggning

verkställas av brandchefen.

41 §.

Vill någon företaga kolning eller tjärbränning eller ock svedja eller bränna

gräs, ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra eld i skog eller så nära

skog, att elden lätt kan spridas dit, åligger det honom att, genom grävning

eller annorledes, vidtaga de särskilda anordningar, som kunna anses erforderliga

till förhindrande av eldens spridning.

Då stark torka råder eller i följd av stark blåst fara för skogsbrand föreligger,

må svedjning eller bränning av gräs, ris eller ljung icke förehavas

eller eljest, utom för utövande av näring eller i fall av trängande behov, eld

uPPgöras i skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit.

Eld, som uppgjorts å plats, varom ovan nämnts, må ej övergivas, förrän

den blivit fullständigt släckt.

42 §.

Uppkommer skogsbrand eller är överhängande fara därför för handen och

kan ej den, som varsnar branden eller faran eller eljest får kunskap därom,

genast släcka branden eller undanröja faran, åligger det honom dels att, örn

släckningsskyldiga veterligen uppehålla sig i närheten av brandstället, genast

giva dem underrättelse, dels ock att, så fort ske kan, underrätta skogsbrandfogden

eller annat brandbefäl eller polisman eller vid skogsstaten eller

hos skogsvårdsstyrelsen anställd person. Har polisman eller vid skogsstaten

eller hos skogsvårdsstyrelsen anställd person erhållit sådant meddelande,

skall han genast underrätta skogsbrandfogden därom.

Har skogsbrandfogde erhållit kunskap örn skogsbrand eller överhängande

fara därför, skall han ofördröjligen sammankalla nödigt manskap för bran
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

dens släckning samt, så fort ske kan, underrätta brandchefen samt polischefen

i orten.

Kallelse till skogsbrandsläckning skall av envar utan dröjsmål fortskaffas.

Envar släckningsskyldig är efter kallelse pliktig att, försedd med tillgängliga

släckningsredskap, genast begiva sig till anvisad plats och deltaga i släckningsarbetet.

Befinner släckningsskyldig sig i närheten av brandstället, skall

han, så snart han fått kunskap örn branden, utan kallelse skynda dit och

taga del i nämnda arbete.

För släckning av skogsbrand, som tagit eller hotar taga större omfattning,

skall befälhavaren, där så erfordras, göra framställning om militärhandräckning

hos länsstyrelsen eller annan myndighet, som är behörig att begära sådan

handräckning.

Om besiktning.

43 §.

Riksbrandinspektören samt brandchef, såvitt angår dennes verksamhetsområde,

ävensom annan av länsstyrelsen därtill förordnad person skola för

besiktning av anordningar till förebyggande av brands uppkomst och spridning

äga tillträde till byggnad, upplag eller annan anläggning å tid, som av

besiktningsmannen bestämmes.

Nekar någon utan godtagbar anledning besiktningsman tillträde för besiktning,

skall handräckning lämnas av polischefen i orten.

Ansvarsbestämmelser m. m.

44 §.

Den som vid brandsyn eller besiktning utan godtagbar anledning nekar

förrättningsman tillträde till byggnad eller annan anläggning, som skall undersökas,

eller som utan skäl vägrar skorstensfejare tillträde, då denne inställer

sig för verkställande av sotning, straffes med dagsböter.

Till samma straff vare den förfallen, som icke låter verkställa i 38 § avsedd

sotning, eller som bryter mot föreskrifterna i 42 § första, tredje eller

fjärde stycket.

45 §.

Uraktlåter skorstensfejare vad honom enligt denna stadga åligger, straffes

med dagsböter, där ej förseelsen anses böra föranleda varning.

46 §.

Förseelse mot denna stadga eller mot brandordning åtalas hos polisdomstol,

där sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

47 §.

1 mom. Till straff enligt denna stadga må icke dömas, om å förseelsen följer

straff enligt allmän lag.

2 mom. Böter och vitén, som ådömas på grund av denna stadga eller

brandordning, tillfalla kronan.

48 §.

1 mom. Den som är missnöjd med beslut vid brandsyn äger att överklaga

beslutet hos länsstyrelsen inom en månad efter det han skriftligen erhållit

del av detsamma.

2 mom. Över beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av denna stadga

eller brandordning, må besvär anföras hos Konungen i vederbörande statsdepartement

inom tid, som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut.

49 §.

1 mom. Vad i denna stadga är föreskrivet örn stadsfullmäktige skall i

fråga om köping, som utgör egen kommun, gälla kommunalfullmäktige

och i fråga om annan ort, som i 23 § avses, municipalfullmäktige. Finnas

ej stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige eller municipalfullmäktige,

skall vad därom är föreskrivet gälla allmän rådstuga, kommunalstämma eller

municipalstämma.

2 mom. Vad i denna stadga sägs om magistrat gäller för Stockholm Överståthållarämbetet,

för stad, där magistrat ej finnes, kommunalborgmästare

samt för köping och annan ort, som i 23 § avses, kommunalnämnd eller

municipalnämnd.

3 mom. Vad i denna stadga är föreskrivet om byggnadsnämnd skall,

därest sådan nämnd ej finnes, gälla kommunalnämnd eller municipalnämnd.

50 §.

Vad i denna stadga eller brandordning föreskrives gäller även beträffande

byggnad, upplag eller annan anläggning, som tillhör staten.

51 §.

Länsstyrelse må med avseende å icke planlagt område av stad, köping eller

annan ort, som i 23 § avses, medgiva de undantag från bestämmelserna

i avdelning I, vilka kunna anses vara av behovet påkallade.

52 §.

I länskungörelserna skall årligen införas en sammanställning, upptagande

alla brandchefer, vice brandchefer, skogsbrandfogdar och vice skogsbrandfogdar

i länet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

Övergångsbestämmelser.

Denna stadga skall jämte vad här nedan sägs träda i kraft den 1 januari

1945 med undantag för 7 § 1 och 2 morn., 17 § och 30 § 1 morn., som skola

träda i kraft den 1 januari 1948. Intill denna tidpunkt skall såsom fordran

för att vinna godkännande såsom skorstensfejare för sotningsdistrikt gälla,

att sökanden uppnått 25 års ålder samt antingen med godkända kunskapsbetyg

genomgått statsunderstödd fackskola för utbildande av skorstensfejare

eller ock minst fem år med goda vitsord arbetat i yrket.

Kompetensföreskrifterna i 7 § 1 och 2 morn., 17 § och 30 § 1 mom. skola

icke äga tillämpning å person, som före den 1 januari 1948 erhållit befattning

såsom brandbefäl eller vunnit godkännande såsom skorstensfejare för

sotningsdistrikt.

Så snart ske kan efter denna stadgas utfärdande och senast den 1 januari

1947 skall med iakttagande av stadgans föreskrifter förslag till brandordning

hava upprättats och underställts länsstyrelsens prövning. Brandordning, avsedd

att träda i kraft den 1 januari 1945 eller därefter, må jämväl före sistnämnda

dag antagas och fastställas i enlighet med bestämmelserna i denna

stadga.

Intill dess ny brandordning fastställts, skola hittills gällande brandordning

och skogsbrandordning fortfarande lända till efterrättelse, i den mån de icke

strida mot brandlagen eller denna stadga.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

23

Utdrag av protokollet över kommunikationsår enden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 20 november 19å2.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social-, finans- och

jordbruksdepartementen anmäler chefen för kommunikationsdepartementet,

statsrådet Andersson, fråga örn lagstiftning angående brandförsvarets organisation.

Föredraganden anför:

Inledning.

De huvudsakligaste föreskrifterna rörande rikets brandförsvar äro givna

i brandstadgan den 15 juni 1923 samt i lagen den 7 maj 1937 om förekommande

och släckning av skogseld.

I brandstadgan ha särskilda bestämmelser, sammanfattade i stadgans avdelning

I, upptagits för städer, köpingar och andra tätare befolkade orter.

Ä den egentliga landsbygden är stadgan i princip icke gällande. Länsstyrelse

äger dock förordna, att vissa föreskrifter, upptagna i stadgans avdelning II,

skola helt eller delvis äga tillämpning inom viss landskommun eller del

därav. I brandstadgans sisla avdelning, betecknad avdelning III, ha upptagits

gemensamma bestämmelser för orter, beträffande vilka föreskrifterna

i avdelning I eller avdelning II äro tillämpliga.

Enligt brandstadgans avdelning I skall i varje ort, å vilken föreskrifterna

i denna avdelning äro tillämpliga, finnas ett brandväsen, som kan anses tillfredsställa

skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand. I samma avdelning

givas vidare föreskrifter om förvaltningen av brandväsendets angelägenheter,

örn skyldighet att upprätta brandordning, om brandstyrka, brandchef

och vice brandchef, om brandtjänsteplikt, om brand- och livräddningsredskap

samt om brandsyn och sotning m. m. I brandstadgans avdelning II

lia upptagits liknande, ehuru betydligt mindre stränga föreskrifter. Avdelning

III innehåller allmänna bestämmelser örn tillsynen över brandväsendet i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj.-ts proposition nr 265.

riket, föreskrifter örn förfarandet vid eldsvåda m. m. samt ansvarsbestämmelser.

I lagen örn förekommande och släckning av skogseld straffbeläggas vissa

handlingar, som kunna innefatta fara för att skogseld skall uppstå. Vidare

innehåller lagen föreskrifter om rikets indelning i brandrotar. I varje brandrote

skall vidmakthållas ett skogsbrandväsen, som kan anses tillfredsställa

skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld. Länsstyrelse skall, var

inom sitt län, vaka över att skogsbrandväsendet är tillfredsställande ordnat.

Föreskrifter givas vidare örn förvaltningen av skogsbrandväsendets angelägenheter,

om skyldighet att upprätta skogsbrandordning, om brandstyrka,

brandfogde och vice brandfogde, om brandtjänsteplikt samt örn förfarandet

vid skogseld m. m. Härjämte ha straffbestämmelser meddelats.

Högst betydande värden förstöras årligen genom brand. Under tiden före

den nu rådande krisen uppgick sålunda värdet av brandskadorna i riket till

mellan 30 och 40 miljoner kronor örn året. I dessa siffror ha icke inräknats

de indirekta skador, som uppstå på grund av produktionsavbrott, arbetslöshet

och dylikt. Under år 1940 uppgick värdet av de direkta skadorna till

omkring 60 miljoner kronor. Skadorna under år 1941 ha uppskattats till

omkring 45 miljoner kronor. Att brandfrekvensen sålunda under sistförflutna

år visat en nedåtgående tendens torde åtminstone delvis vara att tillskriva de

åtgärder för brandförsvarets stärkande, som under den senaste tiden vidtagits

såväl av det allmänna som av enskilda organisationer.1

Till de nyss angivna siffrorna å direkta brandskador komma de indirekta

skadorna, vilkas värde för varje år torde kunna uppskattas till omkring 25

procent av de direkta skadornas värde.

De anförda siffrorna visa, att eldsolyckorna äro mycket förlustbringande

för vårt land. Det är därför angeläget, att dessa skador såvitt möjligt förebyggas.

Många exempel kunna också anföras på fall, då ett bättre brandförsvar

skulle kunnat förebygga betydande skador och förluster. Särskilt

under nuvarande förhållanden, då brandriskerna ökats genom användning

av ersättningsvaror, omläggning av vissa industriers drift o. s. v., samtidigt

som mycket av den egendom, som hotas av brand, på grund av krisförhållandena

icke kan ersättas eller i varje fall är svårersättligt, framstår kravet

på ett betryggande brandförsvar såsom särskilt betydelsefullt. Härtill kommer,

att brandskyddet är luftskyddets kanske viktigaste tjänstegren. Vid anfall

från luften orsakas i regel en väsentligt större värdeförstörelse genom brand

än genom sprängverkan. Sålunda kan nämnas, att under vinterkriget i Finland

80 % av den förödelse, som drabbade bostadsbebyggelse och industrianläggningar,

orsakades av brand.

Med framhållande bland annat av här berörda synpunkter begärde och

erhöll jag den 21 mars 1941 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga

för att verkställa utredning rörande lämpliga åtgärder för stärkande

1 En redogörelse för de viktigaste av dessa åtgärder är intagen i Statens off. utreda. 1942:10,

sid. 51—53.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 265.

o

5

av rikets brandförsvar. Med stöd av bemyndigandet tillkallade jag den 1 april

1941 sju sakkunniga för utredningens verkställande. Dessa sakkunniga, som

antagit namnet brandförsvarsutredningen, ha den 7 mars 1942 avgivit betänkande

med förslag till brandlag och brandstadga m. m. (Statens off. utredn.

1942: 10)-1

Brandförsvarsutredningen har utarbetat förslag till brandlag och brandstadga

samt vissa andra författningar. Förslagen innebära i huvudsak följande.

Icke blott städer och därmed likställda samhällen utan även landskommunerna

skulle åläggas en ovillkorlig skyldighet att vidmakthålla ett betryggande

brandförsvar. Vidare skulle skogsbrandförsvaret samordnas med

brandförsvaret i övrigt. För tillsynen över brandväsendet skulle tillsättas en

riksbrandinspektör samt länsbrandinspektörer. Härutöver skulle kunna finnas

särskilda länsinspektörer för skogsbrandförsvaret. I varje kommun eller

för brandförsvaret bildat kommunalförbund skulle finnas en brandstyrka

(yrkesbrandkår, borgarbrandkår eller frivillig brandkår). Kommun skulle

dock av länsstyrelsen kunna erhålla befrielse från skyldigheten att själv

hålla brandstyrka, därest kommunen träffat avtal örn släckningshjälp från

kommunal eller frivillig brandkår i annan kommun. I varje kommun (kommunalförbund)

skulle finnas brandchef samt, om länsstyrelsen prövade erforderligt,

även brandfogde, vilken såsom brandchefens tjänstegrenschef

skulle handhava den närmaste ledningen av skogsbrandförsvaret. Brandchefens

ställning skulle stärkas i åtskilliga avseenden. Kommun skulle vidare

vara pliktig att giva brandchef och brandfogde skälig avlöning, att i erforderlig

omfattning anskaffa och underhålla materiel, byggnader och andra

för kommunens brandförsvar erforderliga anordningar samt att draga försorg

om nödig vattentillgång för släckning av brand. Brandsyn skulle hållas och

sotning verkställas i samtliga kommuner, alltså även å landsbygden. Vidare

skulle regler givas om släckningshjälp kommuner emellan. Reglerna örn

brandtjänsteplikt skulle skärpas i jämförelse med vad som nu gäller. Härjämte

föreslår utredningen, att vissa statsbidrag skulle utgå till landskommunernas

engångskostnader för brandförsvaret.

Utredningens förslag till brandlag och brandstadga torde såsom bilagor få

fogas till statsrådsprotokollet (Bilaga D och E).

De av utredningen framlagda förslagen avse allenast de frågor, som angå

brandförsvarets organisation i fredstid. Åt särskilda inom socialdepartementet

tillkallade sakkunniga för utredning av frågan om samordning av hemortsförsvarets

olika grenar m. m. (1941 års hemortsförsvarssakkunniga) bar

uppdragits att utarbeta förslag angående brandförsvarets organisation i krig.

över brandförsvarsutredningens förslag ha yttranden, efter remiss, avgivits

av Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, chefen för försvarssta
1

Sakkunniga ha varit landshövdingen A. E. Rodhe, ordförande, brandchefen, överstelöjtnanten

H. Forssman, civilingenjören T. Gustafsson, brandinspektören K. A. Janzon, biträdande länsjägmästaren

S. Lindroth, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren V. J. Mattsson

samt civilingenjören A. Nylander. Landshövdingen Rodhe tillkallades som sakkunnig, tillika

ordförande, den 1 juli 1941 efter landshövdingen O. Jeppsson, som avlidit.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ls proposition nr 265.

Departements
thelen.

ben, statskontoret, luftskyddsinspektionen, byggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

domänstyrelsen, skogsstyrelsen, styrelsen för statens brandskola samt statens

arbetsmarknadskommission. Länsstyrelserna lia i ett flertal fall överlämnat

yttranden från myndigheter, representationer och organisationer i länen,

Domänstyrelsen har överlämnat yttranden från överjägmästarna. Härjämte

lia yttranden avgivits av svenska stadsförbundets styrelse, styrelsen för

svenska landskommunernas förbund, svenska brandskyddsföreningen, svenska

brandkårernas riksförbund (de två sistnämnda organisationerna ha avgivit

ett gemensamt yttrande, vartill riksförbundet fogat ett tillägg), svenska

brandbefälsföreningen, svenska kommunalarbetareförbundet, Sveriges skorstensfejaremästares

riksförbund, svenska skorstensfejeriarbetareförbundet,

brandförsvarskommittén (samarbetsorgan för de större brandförsäkringsanstalterna),

skogsbrandskyddskommittén (samarbetsorgan för skogsbrandförsäkringsbolagen

och svenska brandskyddsföreningen), svenska försäkringsbolags

riksförbund, svenska järnvägsföreningen och landsbygdens ömsesidiga

brandförsäkringsbolags förening, åt vilka tillfälle bereus att yttra

sig i ärendet. Svenska skogsvårdsföreningen och Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, vilka ävenledes erhållit tillfälle att avgiva utlåtande, ha icke

inkommit med yttranden.

Behovet av en ny brandorganisation vitsordas allmänt i de avgivna yttrandena.

I stort sett råder också enighet örn, att de sakkunnigas förslag böra

kunna läggas till grund för nya föreskrifter och åtgärder på brandväsendets

område. En del jämkningar av delvis betydande räckvidd har dock i vissa

yttranden föreslagits.

Redan i det anförande till statsrådsprotokollet, vari jag anmälde frågan om

utredning rörande brandförsvarets framtida organisation och vars innehåll i

det föregående delvis återgivits, gav jag uttryck åt min uppfattning om vikten

av att åtgärder vidtagas för att stärka rikets brandförsvar. Behovet av åtgärder

i detta syfte har genom utredningens betänkande och däröver avgivna utlåtanden

erhållit ytterligare belysning. Jag vill för min del tillstyrka, att en

ny lagstiftning på detta område nu kommer till stånd. För denna lagstiftning

synas mig brandförsvarsutredningens förslag i stort sett väl ägnade att läggas

till grund.

I det följande ämnar jag upptaga utredningens förslag till brandlag och

brandstadga till behandling punkt för punkt. Vid de olika avsnitten skall jag

i viktigare frågor lämna en sammanfattning av utredningens motiv samt av

de avgivna yttrandena. I den mån därvid icke annat angives, ha utredningens

förslag i de avgivna yttrandena i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan

erinran.

Förslaget till Ihrancllag.

Före behandlingen av de särskilda paragraferna torde frågan om författningsbestämmelsernas

uppdelning på brandlag och brandstadga böra beröras.

Utredningen har härom anfört följande:

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 265.

27

I förslaget till brandlag ha upptagits centrala regler rörande kommunernas

och de enskilda medborgarnas skyldigheter med avseende å brandförsvaret.

De föreskrifter, som mera i detalj utföra brandlagens bestämmelser, ha sammanförts

i brandstadgan. Med den uppdelning, som sålunda valts, komma

vissa av bestämmelserna i nu gällande brandstadga, vilken utfärdats av Kungl.

Maj:t efter riksdagens hörande, att erhålla lags natur. De i förslaget till

brandlag upptagna föreskrifterna ingripa nämligen i kommunernas och de

enskilda medborgarnas självbestämmanderätt i sådan grad, att det ur konstitutionell

synpunkt torde vara riktigast, att de utfärdas i form av lag. Till

stöd för denna mening kan åberopas, att föreskrifter av motsvarande typ

redan givits i form av lag på åtskilliga närstående rättsområden (jfr t. ex.

luftskyddslagstiftningen).

Länsstyrelsen i Malmöhus lån har i denna fråga yttrat:

Med den av utredningen valda uppdelningen följer en avsevärd praktisk

olägenhet. Å förevarande område bomme att tillämpas dels lag, dels stadga

och dels brandordning. Det är uppenbart, att för det stora antalet kommunala

förtroendemän och i viss mån även för allmänheten en dylik uppdelning

försvårar tillämpningen. Länsstyrelsen är icke övertygad örn att tvingande

skäl föreligga för denna uppdelning.

De av länsstyrelsen i Malmöhus län anförda betänkligheterna synas icke Departementsvara

ogrundade. Det torde emellertid av konstitutionella skäl ej låta sig göra cMenatt

ernå en lösning på annan väg än den av utredningen föreslagna. Sålunda

torde t. ex. reglerna örn tjänsteplikt, örn skyldighet för ägare till byggnad eller

anläggning att vidtaga brandförsvarsåtgärder jämte vissa andra bestämmelser

böra givas i form av lag, under det att åtskilliga detaljföreskrifter ej lämpligen

böra fastställas i sådan ordning. Det må även framhållas, att en motsvarande

uppdelning finnes t. ex. i författningskomplexet stadsplanelagen-byggnadsstadgan-byggnadsordningar.

Jag har därför anslutit mig till den av utredningen

omfattade meningen.

1 §■

Gällande bestämmelser. I 1 § gällande brandstadga föreskrives, att det

åligger varje stad — varmed jämlikt 23 § i stadgan vissa andra samhällen

jämställas — att i enlighet med bestämmelserna i stadgan vidmakthålla ett

brandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot

skada av brand. Någon motsvarande allmän bestämmelse finnes icke för

kommun å landsbygden, där avdelning II av stadgan skall tillämpas. Jämlikt

28 § skall dock i sådan kommun finnas brandstyrka av tillfredsställande

storlek och sammansättning, jämlikt 29 § skall där finnas brandchef o. s. v.

I 6 § skogseldslagen föreskrives, att det åligger brandrote att i enlighet med

bestämmelserna i lagen vidmakthålla ett skogsbrandväsen, som kan anses

tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld. I 5 § givas

bestämmelser angående vilka områden, som skola utgöra brandrotar. Varje

kommun å landet, som ej är köping, skall utgöra en brandrote; dock äger

länsstyrelsen efter framställning medgiva, att vad sålunda är stadgat ej skall

äga tillämpning i fråga örn viss kommun eller att två eller flera kommuner

må förenas lill en brandrote. Länsstyrelse äger ock efter vederbörandes hö
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

rande besluta, att landskommun skall utgöra mer än en blindrote och huru

i sådant fall kommunen skall till brandrotar indelas. Stads icke planlagda

område ävensom dylikt område inom köping, som utgör egen kommun, skola,

där länsstyrelsen efter vederbörandes hörande finner skäligt så förordna,

utgöra en eller flera brandrotar.

Utredningens förslag innebär i jämförelse härmed nyheter i huvudsakligen

två avseenden. Dels åläggas samtliga kommuner — alltså även landskommunerna

-—• att vidmakthålla ett brandförsvar, och dels samordnas skogsbrandförsvaret

med brandförsvaret i övrigt.

1. Böra även landskommunerna åläggas att

vidmakthålla ett brandförsvar?

Utredningen. Brandförsvarsutredningen erinrar med avseende å denna

fråga till en början om att förordnanden rörande tillämpning av avdelning

II i gällande brandstadga givits endast i förhållandevis ringa omfattning,

nämligen beträffande cirka 225 områden. Till jämförelse framhåller utredningen,

att i vårt land finnes ett par tusen tättbebyggda orter. Utredningen

anför därefter:

Att brandfrekvensen på landsbygden är omfattande framgår bl. a. av det

förhållandet, att av de under tioårsperioden 1930—1939 utbetalade brandskadeersättningarna,

vilka uppgingo till sammanlagt omkring 315 miljoner

kronor, avsågo cirka 60 % risker å den egentliga landsbygden. Vidare kan

nämnas, att medelskadeprocenten (d. v. s. förhållandet i genomsnitt mellan

brandskadevärdet och värdet före branden av objekt, som drabbats av brand)

under femtonårsperioden 1922—1936 för träbyggnader, hänförliga till civilrisker

(alltså ej industririsker) i städer, köpingar och municipalsamhällen

varit 29 °/o, under det att motsvarande procent för landsbygden för nedan

angivna fall varit:

Ej lantbruksrisker, hårda tak .......................... 45 %>

Ej lantbruksrisker, veka tak (spån- eller halmtak etc.) .... 62 °/o

Lantbruksrisker ...................................... 78 %>.

Det bör beaktas, att brandriskerna inom lantgårdarna numera äro väsentligt

större än förr, sedan lantbruket mer och mer industrialiserats genom

användning av automobiler, traktorer, brännoljemotorer, elektriska anläggningar

m. m.

Efter att hava erinrat om, bland annat, att första lagutskottet vid behandling

av motionen I: 35 vid 1941 års riksdag understrukit angelägenheten av

att åtgärder till förbättring av landsbygdens brandförsvar komme till stånd,

fortsätter utredningen:

En förbättring av brandförsvaret å landsbygden bör enligt brandförsvarsutredningens

mening i främsta rummet taga sikte på det förebyggande

brandskyddet. Enär de icke sällan långa avstånden medföra, att en utbruten

eldsvåda ofta icke kan släckas utan endast begränsas, torde kampen mot

brand å landsbygden i särskild grad böra inriktas på att förebygga eld. Även

släckningsväsendet å landsbygden påkallar emellertid uppmärksamhet. Vis
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

29

serligen finnas redan nu å landsbygden släckningsenheter i betydligt större

omfattning än som kunde antagas med ledning av uppgifterna om tillämpningen

av brandstadgans avdelning II. Till svenska brandkårernas riksförbund,

vars verksamhet huvudsakligen gäller landsbygden, äro sålunda närmare

1,800 brandkårer anslutna, därav dock en avsevärd del i samhällen,

där brandstadgans avdelning I är gällande. Den frivilliga brandkårsrörelsen

äger emellertid en alltför bräcklig ekonomisk grundval för att ensam kunna

svara för landsbygdens eldsläckningsväsen. Medel till verksamheten erhållas

genom bidrag från brandförsäkringsinrättningar samt i viss utsträckning

från kommunerna. Härutöver söka brandkårsföreningarna införskaffa medel

genom fester eller dylikt. Mycket ofta äro emellertid föreningarnas tillgångar

otillräckliga för sitt syfte.

Omsorgen om ett effektivt brandförsvar å landsbygden kräver därför enligt

utredningens mening, att det ålägges kommunerna som en plikt att tillse,

att såväl släckningsväsendet som det förebyggande brandskyddet äi''o ordnade

på ett betryggande sätt. Principiellt böra i varje landskommun finnas

brandchef och brandkår samt erforderlig materiel för brandsläckning m. m.,

varjämte brandsyn bör hållas och sotning verkställas. Givet är emellertid,

att samma fordringar, som i dessa avseenden ställas på städer och andra

tättbebyggda samhällen, icke kunna gälla landskommunerna.

Yttranden. I flertalet yttranden har framhållits, att det är av stor vikt,

att skyldighet ålägges även landskommunerna att vidmakthålla ett brandförsvar.

Sålunda yttrar styrelsen för svenska landskommunernas förbund:

Enligt styrelsens uppfattning utgöra den synnerligen omfattande brandfrekvensen

på landsbygden, de stora skador, som årligen genom densamma

åsamkas vårt land, den ökade brandrisken under senare år genom lantbrukets

industrialisering samt slutligen hänsynen till de krav på brandväsendet,

vilka inställa sig i händelse av krig, bärande skäl för effektivisering av

brandförsvaret. En sådan effektivisering skulle också otvivelaktigt bliva

följden, därest den föreslagna organisationen genomfördes. Såsom densamma

utformats torde den vidare, såvitt styrelsen kan finna, komma att utgöra

en ram, inom vilken det bör finnas möjlighet i varje särskilt fall att erhålla

ett brandförsvar, som motsvarar de krav, vilka föreligga med hänsyn till de

lokala förhållandena.

Svenska brandskyddsföreningen och svenska brandkårernas riksförbuiul

anföra i sitt gemensamma yttrande:

Visserligen hava många landskommuner på frivillig väg ordnat sitt brandförsvar,

och den frivilliga brandkårsrörelsen har särskilt under senare år

nått en betydande utveckling, men vår bestämda åsikt är, att ett tillfredsställande

brandförsvar på landsbygden endast kan erhållas genom en för hela

riket gällande brandlag. Brandskadestatistiken för de senaste tjugu åren ger

även klara bevis för denna vår åsikt. Sverige torde numera vara ett av de

få kulturländer, som ej har några statliga bestämmelser för landsbygdens

brandväsende. Vi få således livligt tillstyrka utredningens förslag, att icke

blott städer och därmed likställda samhällen utan även landskommunerna

åläggas ovillkorlig skyldighet all vidmakthålla ett brandförsvar,

Å andra sidan avstyrker Blekinge läns brandkårsförbund utredningens förslag

i denna del med motivering, bland annat, att den frivilliga brandkårsrörelsen

skulle försvagas eller upphöra, därest förslaget genomfördes.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Departements■

chefen.

Brandförsvarsutredningen har visat, att brandfrekvensen å landsbygden

är omfattande. I anledning härav föreslår utredningen, att tvingande brandskyddsföreskrifter

skola införas jämväl för landsbygden. Under senare år

lia vid skilda tillfällen förslag härom framställts även av de frivilliga organisationer,

som äro verksamma på brandförsvarets område. Också inom

riksdagen har frågan beaktats. I en motion till 1941 års riksdag framfördes

sålunda förslag om införande av obligatorisk brandordning i rikets samtliga

kommuner. Motionen avslogs visserligen med hänvisning till brandförsvarsutredningens

då pågående arbete, men i första lagutskottets av riksdagen

godkända utlåtande underströks angelägenheten av att åtgärder till

förbättring av landsbygdens brandförsvar komme till stånd.

Landsbygdens brandförsvar torde kunna erhålla nödig effektivitet endast

om obligatoriska brandskyddsföreskrifter meddelas. Jag förordar därför i

princip utredningens förslag i denna del. Givetvis böra — såsom utredningen

även förutsatt — dessa föreskrifter göras betydligt mindre stränga än motsvarande

bestämmelser för städer och andra tättbebyggda samhällen. Föreskrifterna

böra utformas med beaktande av förhållandena på de olika orterna.

Till det närmare innehållet i de av utredningen föreslagna bestämmelserna

skall jag återkomma i det följande.

Genomförandet av en lagstadgad brandorganisation för landsbygden kommer

givetvis att ställa den frivilliga brandkårsrörelsen inför ett förändrat

läge. Dess arbetsuppgifter komma åtminstone i viss omfattning att övertagas

av kommunala organ. Utredningen har beaktat denna konsekvens och

har också i olika sammanhang framhållit, att det frivilliga brandkårsarbetet

utgjorde en tillgång, som borde tillvaratagas. Utredningen har därför sökt

utforma den föreslagna brandorganisationen så, att den skulle lämna vidsträckt

utrymme för den frivilliga verksamheten. Den ståndpunkt, utredningen

sålunda intagit, synes vara principiellt riktig.

2. Samordnande av skogsbrandförsvaret och

bygdebrandförsvaret.

Utredningen. Brandförsvarsutredningen framhåller att, därest en obligatorisk

brandförsvarsorganisation för bygdebrandskyddet genomföres även

vad landsbygden angår, fråga uppstår örn samordning av skogsbrandförsvar

och bygdebrandförsvar. Utredningen anför härom bland annat följande:

Vidtages i sådant fall ingen ändring med avseende å skogsbrandförsvarets

organisation, skulle i landskommunerna jämsides finnas två brandförsvarsorganisationer,

den ena bestående av brandchef och brandstyrka m. m. för

bygdebrandförsvaret, och den andra bestående av brandfogde och brandstyrka

m. m. för skogsbrandförsvaret. Med hänsyn till att de båda organisationerna

i många avseenden fylla likartade och delvis samma uppgifter

samt till att delvis samma personal måste utnyttjas för dem båda ter sig

en samordning som en lämplig och naturlig åtgärd. Det kan även erinras

om att det blivit allt vanligare — åtminstone i södra och mellersta Sverige —

att brandkår anlitats för skogsbrandsläckning och att det ofta inträffat,

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

31

att brandkår släckt skogsbränder utan anlitande av skogsbrandorganisationen.

I Norrland äro, med hänsyn bl. a. till de långa avstånden, förhållandena

andra, men det får antagas att — örn flera brandkårer uppsättas i

denna del av landet — en samordning av skogsbrandväsendet med brandväsendet

i övrigt även i denna del av landet skulle bliva till gagn för brandförsvaret.

Med hänsyn till beredskapen för krig måste det vidare anses vara

en vinning, att den berörda dubbelorganisationen undvikes.

Utredningen föreslår därför, att bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret

samordnas. Örn principerna för denna samordning anför utredningen

bland annat:

Från flera håll har omvittnats, att den nuvarande skogsbrandorganisationen

fungerat väl. Enligt utredningens förslag skall också denna organisation

i allt väsentligt bibehållas; praktiskt taget varje stadgande i skogseldslagen

har till sitt innehåll i huvudsak oförändrat överflyttats till förslagen till

brandlag och brandstadga. Inga andra modifikationer ha gjorts än de, som

varit nödvändiga för att undanröja de uppenbara olägenheter, som skulle

följa av att två likartade brandorganisationer skulle finnas bredvid varandra.

Utredningen framhåller vidare, att enligt utredningens förslag kommunen

och icke brandroten skulle vara territoriell enhet för brandförsvaret. Denna

ändring innebure emellertid, enligt vad utredningen uppvisar, icke någon

större ändring i sak i jämförelse med vad som nu gäller.

För detaljerna i utredningens förslag till samordning skall redogörelse

lämnas vid behandlingen av de särskilda paragrafer i förslagen till brandlag

och brandstadga, vilka i detta avseende äro av betydelse. Det spörsmål,

som därvid i främsta rummet påkallar uppmärksamhet, gäller befälsförhållandena.

Härom må redan nu förutskickas följande.

Jämlikt 4 § i förslaget skall i varje kommun finnas en brandchef, vilken

skall handhava den närmaste ledningen av kommunens brandförsvar,

skogsbrandförsvaret däri inbegripet. Enligt samma paragraf skall vidare,

därest länsstyrelsen prövar detta vara erforderligt, i kommunen finnas brandfogde,

vilken såsom brandchefens tjänstegrenschef skall handhava den närmaste

ledningen av skogsbrandförsvaret. Om länsstyrelsen finner lämpligt att

för skogsbrandförsvarets vidmakthållande indela kommun i flera skogsbrandrotar,

skall en brandfogde utses för varje rote. För att biträda brandfogden

samt vid förfall för denne inträda i bans ställe skola, fortfarande enligt 4 §

i utredningens förslag till brandlag, utses en eller flera vice brandfogdar.

I motiven till de nu anförda bestämmelserna i 4 § anför utredningen bland

annat följande:

Utredningen har tänkt sig, att i vissa kommuner brandchefen skulle handhava

skogsbrandförsvaret utan biträde av brandfogde. En sådan anordning

synes lämpligen kunna genomföras särskilt i sådana kommuner, där skog

endast förekommer i mindre omfattning. I sådana kommuner böra nämligen

skogseldar kunna släckas av den kommunala brandkåren. Vägförhållandena

böra där möjliggöra ett hastigt framförande av motorsprutor och annan

släckningsmateriel till utbrutna skogseldar. Erfarenheten har också visat,

att skogseldar vid ett snabbt ingripande med motorsprutor kunnat släckas,

innan de hunnit taga större omfattning. Givetvis kan någon gång inträffa

att brandkåren icke ensam kan släcka elden. Att vid sådant tillfälle ortens

s. 32 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

32

släckningsskyldiga måste uppbådas torde dock icke få anses utgöra något

skäl att förordna särskild brandfogde. Brandchefen bör nämligen i dylika

fall mycket väl kunna utöva även de åligganden, för vilka brandfogden enligt

nu gällande bestämmelser svarar.

Med de betydande skogsarealer, som finnas i vårt land, kan det emellertid

på intet sätt förutsättas, att skogsbränderna alltid skulle kunna framgångsrikt

bekämpas av brandkårer, försedda med motorsprutor och annan

teknisk utrustning. Terrängförhållandena — och då särskilt bristen på vägar

— komma nämligen att omöjliggöra eller allvarligen försvåra framforslandet

av sprutorna. Härtill kommer i mångå fall svårigheten att anskaffa

för släckningen med motorsprutor erforderligt vatten. I trakter av nu

berörd karaktär måste skogseldarna — intill dess tekniken skapat nya och

effektivare medel för bekämpande av skogsbränder — släckas enligt en

mera defensiv taktik. Sålunda få enkla redskap, ruskor, yxor, spadar etc.

komma till användning, det blir måhända nödvändigt att upphugga brandgator

av betydande längd och bredd o. s. v. Släckningsarbetet blir under

sådana förhållanden ofta mycket tungt, och massuppbåd av befolkningen

måste mången gång tillgripas. Givetvis kunna brandkårer lämpligen utnyttjas

även vid släckning av denna typ, varvid de i likhet med militära avdelningar

böra ingå som slutna enheter och tilldelas särskilda uppgifter såsom

att skvdda hotade gårdar o. dyl.

Släckning av nu berört slag planlägges i nära anslutning till terrangforhållandena.

Vattendrag, vägar, stigar, vattensjuka marker, backkrön o. s. v.

utnyttjas som försvarslinjer. Hänsyn måste vidare tagas till den olika lättantändligheten

hos förekommande skogsbestånd. Det måste även beaktas,

att värdeminskningen genom eld är mycket varierande i olika bestånd. Det

kan sålunda visa sig ändamålsenligt att koncentrera släckningsmanskapet

för vissa" uppgifter, exempelvis för räddandet av mera värdefulla bestånd,

under det att man samtidigt låter andra mindre värdefulla brinna, utan att

större ekonomisk förlust härigenom uppstår.

Av nu berörda omständigheter torde framgå, att befälhavaren vid större

skogseldar bör äga särskilda kvalifikationer. Han bör sålunda hava skogsvana

och helst vara åtminstone i någon mån skogssakkunnig. Äger han icke

en ingående kännedom örn den skog, vari elden härjar, måste han vidare

äga förmåga att lätt orientera sig på karta och med hjälp av denna hastigt

skaffa sig en säker överblick av terrängen.

Det anförda torde giva vid handen att förhållandena ofta äro sådana att

— om brandchefen icke själv är skogsman — en särskild brandfogde bör

tillsättas med uppgift att förbereda släckningsarbetet vid skogsbrand samt

att, då sådan brand utbrutit, föra befälet. Brandchefens och brandfogdens

uppgifter böra emellertid av förut angivna skäl samordnas med varandia.

Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att brandfogde, om sådan tillsättes,

erhåller ställning som brandchefens tjänstegrenschef. Detta skulle innebära,

att brandchefen skulle hava ansvar för kommunens hela brandförsvar, alitsa

även skogsbrandförsvaret, också i de fall, då brandfogde tillsatts, varjamte

brandchefen som en följd därav skulle äga rätt att, örn synnerliga skal därtill

förelåge, själv övertaga brandfogdens befäl vid skogsbrand. Givet är att denna

rätt måste utövas med allra största försiktighet. 0

I fråga om särskilt stora kommuner torde det kunna vara lamnligt att, såsom

nu stundom skett, kommunen uppdelas i olika områden brandrotar

— samt en brandfogde förordnas för varje rote. Frågan om en sadan uppdelning

skall ske eller ej bör efter omständigheterna i det särskilda fallet avgöras

av länsstyrelsen.

Vid utformandet av det sålunda angivna förslaget till samordning av

brandchefs och brandfogdes uppgifter har utredningen beaktat de särskilda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

3:3

förhållanden, som råda i de nordliga länen. Det är klart att det med avseende

å dessa trakter, där skogsbrandförsvaret torde ra anses vara en väl så

viktig uppgift som brandförsvaret i övrigt, kan synas oegentligt att brandfogden

gives ställning som brandchefens tjänstegrenschef. Utredniugen härför

detta fall avsett, att till brandchef skulle utses en skogssakkunnig person,

t. ex. en nu förordnad brandfogde. I de stora skogskommuner, som äro

uppdelade i flera brandrotar, envar med sin brandfogde, bör lämpligen

en av dessa brandfogdar utses till brandchef, under det att de övriga bibehålla

sin ställning med den inskränkningen, att de skola fungera som brandchefens

tjänstegrenschefer. Önskar brandchefen icke själv taga mera direkt

befattning med detaljerna i bygdebrandförsvaret, bör han kunna överlåta

detta åt en vice brandchef, som i sådan händelse bör utses med hänsyn särskilt

till denna uppgift.

En av ledamöterna i brandförsvarsutredningen, biträdande länsjägmästaren

Lindroth, har förklarat sig icke kunna helt biträda förslaget om samordning

av bygdebrandförsvar och skogsbrandförsvar. Reservanten anser,

att en samordning borde äga rum endast i de trakter, där terrängförhållandena

äro sådana, att motorsprutor utan större svårigheter kunna framföras

till uppkommande skogseldar. Så vore i stora drag fallet i landets sydligare

delar men däremot icke i Norrland, Dalarna och Värmland. Reservanten

föreslår därför, att skogsbrandförsvar och övrigt brandförsvar skulle organiseras

vart för sig i Norrland, Dalarna och Värmland och samordnas i övriga

delar av landet.

Yttranden. Utredningens förslag på denna punkt tillstyrkes eller lämnas

utan erinran i flertalet yttranden. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands

län, att då både befintlig materiel och personal ofta syntes behöva

anlitas vid såväl .skogsbrand som andra eldsvådor samt uppkommen eid ej

sällan kunde hota skog och bebyggelse samtidigt, övervägande skäl talade

för den av de sakkunnigas majoritet förordade organisationsformen. Länsstyrelsen

i Jämtlands län framhåller, att det vore principiellt riktigt att

huvudansvaret för hela brandförsvaret inom kommunen lades i en hand.

Länsskogsbrandchefen i Östergötlands län yttrar, att principen att samordna

brandförsvaret såväl gentemot skogseldar som mot eldsvådor å byggnader

vore riktig med hänsyn dels till kostnaderna för materielanskaffning, dels

till de å landsbygden med dess glesa befolkning ofta förefintliga svårigheterna

att finna lämpliga personer till befälsposter. Samordnandet av brandförsvaret

hade så påtagliga fördelar framför en uppdelning, att dess genomförande

i hela landet vore önskvärt. Även flera andra länsskogsbrandehefer

framhålla fördelen av att skogsbrandförsvaret och bygdebrandförsvaret samordnas.

Skogsbrandskyddskommittén anför, att den föreslagna samordningen

vore av värde för skogsbrandförsvaret. En av kommitténs fem ledamöter

anser dock den av jägmästaren Lindroth reservationsvis angivna linjen vara

att föredraga.

Domänstyrelsen anför:

Styrelsen finner brandförsvarets samordnande kunna bliva av stort värde

särskilt under kritiska perioder och anser även det av utredningen fram
II

i hang till riksdagens protokoll 19ii. 1 sand. Nr 265. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

lagda förslaget lämpligt under förutsättning att utredningens i motiveringen

närmare angivna synpunkter med avseende å organiserandet av brandförsvaret

i skogskommunerna komme att förverkligas. Den utformning, lagtexten

i förslaget erhållit, är emellertid ägnad giva det intrycket, att bygdebrandförsvaret

under alla omständigheter måste anses som det viktigare.

Enligt styrelsens mening bör samordnandet innebära, att i de kommuner,

där särskild ledning för skogsbrandförsvaret prövas erforderlig, bygdebrandförsvar

och skogsbrandförsvar skola utgöra var sin tjänstegren under den

gemensamme brandchefen. Beträffande dennes kvalifikationer torde visserligen

den omständigheten, att personvalet skall stadfästas av vederbörande

länsstyrelse (se 5 § i förslaget), innebära en garanti för att fullt lämpliga

personer placeras å brandchefsposterna. På grund av fragans mycket stora

betydelse och med hänsyn till de olika uppfattningar, som kunna vara radande

om vilket intresse — skogsbrandförsvaret eller bygdebrandförsvaret

— som skall anses vara det för en viss kommun viktigaste, anser styrelsen

nödvändigt att i lagtexten införes en föreskrift av innebörd att i sådana

kommuner — oberoende av i vilken del av riket de äro belägna — där

skogsbrandförsvaret kan anses vara ett ännu viktigare intresse ån bygdebrandförsvaret,

till brandchef skall utses en för skogsbrandförsvaret fullt

kvalificerad person.

Även skogsbranclskgddskommittén anser, att det i lagtexten borde utsägas,

att brandchefen i de stora skogskommunerna skulle äga förtrogenhet med

skogliga förhållanden och i övrigt besitta de kvalifikationer, som vore erforderliga

för en ledare av skogsbrandförsvaret.

Samtliga Överjägmästare i norrlandsdistrikten hava anslutit sig till jägmästaren

Lindroths reservation. Överjägmästaren i Berg slag sdistriktet anför,

att det i skogssocknarna torde vara en fördel med ett självständigt

skogsbrandväsen, över jägmästarna i Gåvle-Dala, östra, västra och södra

distrikten ha tillstyrkt utredningens förslag.

Skogsstyrelsen, som berett skogsvårdsstgrelserna tillfälle att yttra sig i

ärendet, har givit följande sammanfattning av dessas yttranden:

I fråga om skogsbrandförsvarets samordnande med bygdebrandförsvaret

framträder en klar skillnad i uppfattning mellan de stora skogslänen och

övriga län. Skogsvårdsstyrelserna i Norrland ha sålunda genomgående bestämt

avstyrkt en samordning i den form, utredningen förordat. Härvid

framhålles bl. a. att det av utredningen främst anförda skälet, nämligen

brandkårernas och motorsprutornas utnyttjande vid skogseldsläckning, icke

kan åberopas för de norrländska skogskommunerna. Där måste — även

efter den föreslagna utökningen av antalet brandkårer — det övervägande

antalet skogseldar på grund av terräng- och bebyggelseförhållanden samt

brist på framkomliga vägar släckas utan att brandkår ens kan anlitas. Det

har därför synts styrelserna olämpligt att blott med utgångspunkt från de

efter förhållandena mindre omfattande fall, då brandkårerna och deras materiel

kan få någon nämnvärd betydelse vid släckning av skogsbrand, tillgripa

en fullständig samordning av allt brandförsvar. Det samarbete mellan

skogsbrandförsvaret och brandväsendet i övrigt, som givetvis bör finnas

anses kunna ordnas på ett enklare sätt.

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län meddelar i detta sammanhang, att

inom länet med goda resultat tillämpats metoden, att såväl brandchefen som

brandfogden inordnas såsom tjänstegrenschefer under den myndighet, som

förvaltar brandförsvaret.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kunell■ Maj:ts proposition nr 265.

35

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län föreslår, att nuvarande brandrotar

och ej kommunerna skola utgöra enheten för det vidgade brandförsvaret

och att inom varje sådant hrandförsvarsområde skall utses endast en chef,

lämpligen benämnd brandfogde.

De övriga norrländska skogsvårdsstyrelsena kritisera även den av utredningen

anvisade möjligheten att inom skogskommuner stärka skogsbrandförsvarets

ställning genom att utse en skogssakkunnig person till brandchef.

Det framhålles att skogstjänstemännen på grund av sitt rörliga yrke

icke äro lämpliga som brandchefer, då dessa helst böra uppehålla sig å lätt

tillgänglig plats inom kommunen. Även örn brandchefen i sådant fall kunde

överlåta vissa detaljer i bygdebrandförsvaret på en vice brandchef, bliva

dock arbetsuppgifterna av den art och omfattning, att en brandfogde knappast

kan förutsättas villig att åtaga sig sysslan.

Flertalet skogsvårdsstyrelser i södra delarna av landet ha lämnat förslaget

om samordning utan mera vägande erinran. Tvenne styrelser, nämligen

de i Stockholms och Gotlands län, anse att detsamma för skogsbrandförsvarets

vidkommande ej innebär någon förbättring; då det synes vara

av värde för det allmänna brandförsvaret lia de dock ej velat avstyrka förslaget.

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län har intet att erinra under förutsättning,

att säkra garantier skapas för att brandchef i skogskommun är

väl kvalificerad för skogseldsläckning. Eljest anses bestämmelserna örn

brandfogdes underordnade ställning väcka starka betänkligheter. Skogsvårdsstyrelsen

i Uppsala län ställer sig mycket tveksam, huruvida den föreslagna

anordningen kan vara för skogsbrandorganisationen av någon fördel,

vare sig i kostnadshänseende eller effektivitet. De av reservanten anförda

skälen för att i norra Sverige hålla skogsbrandorganisationen skild

från det övriga brandväsendet anser styrelsen gälla även i stora delar av

södra Sverige. Med hänsyn till de helt olika kvalifikationer, som^ mäste fordras

av en brandchef och en skogsbrandfogde, förordar skogsvårdsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län att i varje kommun tillsättes en brandchef jämte

en med denne sidoordnad brandfogde.

För egen del ställer sig skogsstyrelsen kritisk till utredningens förslag i

denna del. Styrelsen anför huvudsakligen följande:

Det bör påpekas, att hittills vunna erfarenheter av skogseldsläckning med

motorsprutor och dylikt i huvudsak torde hänföra sig till mindre bränder i

närheten av samhällen i södra och mellersta Sverige. Den tyngre materielens

användbarhet är självfallet direkt beroende av förekomsten av vägar och vattentillgången.

Vad i betänkandet anföres synes närmast giva vid handen att

de områden, där skogseldsläckning med sådan materiel lämpligen kan äga

rum, skulle vara betydande, överslagsberäkningar — låt vara mycket approximativa

— visa emellertid, att man inom det stora nordsvenska barrskogsområdet

-—- Norrland, Dalarna, Värmland — icke nu kan räkna med användning

av motorsprutor för skogseldsläckning på mer än en ringa del av

skogsmarksytan. Vidsträckta skogstrakter med glest vägnät finnas även annorstädes.

Man torde sålunda kunna utgå från att för niirvarande motorsprutorna

praktisk taget sakna betydelse på närmare två tredjedelar av hela

skogsarealen i riket.

Den omständigheten att förutsättningar för släckning med motorsprutor

finnas endast på en mindre del av landets skogsareal, får givetvis icke minska

intresset för de mera utvecklade tekniska hjälpmedlen. Det är förvisso angeläget

att på allt sätt befrämja en vidsträcktare användning av dessa i skogarna

och detta kanske främst på de vidsträckta områden, där de nu ej kunna ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26ö.

nyttjas. Utbyggandet av skogsvägnätet, frambringandet av lätta och effektiva

sprutor samt utprovning av lämpliga släckningsmetoder torde därvid ligga

närmast till hands. Även om sålunda den alltmer mekaniserade skogseldsläckningen

bör uppsättas som ett framtidsmål, måste konstateras att reella

betingelser ännu saknas för ett mera allmänt utnyttjande av sagda hjälpmedel.

Vad angår den av utredningen berörda dubbelorganisationen på brandförsvarets

område, torde den under vissa förhållanden icke enbart vara till olägenhet

och särskilt då i de kommuner, varest skogen har större betydelse.

Där lärer sålunda antalet chefsposter inom brandförsvaret icke komma att

minska enligt utredningens förslag. Förutom brandfogdarna äro nu i regel

endast några brandförmän och stundom ett mindre antal s. k. beredskapsmän

mera fast knutna till skogsbrandorganisationen. Även efter genomförandet

av en organisation i överensstämmelse med förslaget måste man sannolikt

anse brandförmännens arbete så betydelsefullt, att de — liksom brandfogdarna

— icke kunna undvaras. Beredskapsmännens uppgifter torde enligt

utredningens förslag väsentligen övertagas av brandkårerna och den s. k. reservstyrkan.

I de mera vidsträckta skogskommunerna med spridd bebyggelse

kan tvekan råda örn beredskapsmännen kunna ersättas av den kanske på

mycket långt avstånd från brandplatsen förlagda brandkåren.

Med de synpunkter, skogsstyrelsen ovan framfört, har styrelsen velat giva

uttryck för betänkligheter beträffande huruvida skogsbrandförsvaret som sådant

kan — bortsett från de fall där brandkårsformationer verkligen hava

nämnvärd betydelse för sagda brandförsvar — befrämjas av den föreslagna

organisationsformen. Denna tager av allt att döma väsentligen sikte på bygdebrandförsvaret;

skogsbrandförsvaret betraktas mera som en koordinationsfråga.

Det är givet att en sådan problemställning icke alltid kan medföra resultat

till båtnad för skogsbrandväsendet. I anslutning härtill vill skogsstyrelsen

framhålla, att man ej bör underskatta betydelsen av att nuvarande

brandfogdar kunna visa sig mindre villiga att åtaga sig uppgiften som brandchef,

vilken för dem ofta torde vara ganska främmande. Även om, som utredningen

föreslår, detaljerna i bygdebrandförsvaret kunna överlåtas på en

vice brandchef, måste brandchefen dock ytterst bära ansvaret även för denna

verksamhet.

Skogsstyrelsen är medveten om att genomförandet av ett obligatoriskt

bygdebrandförsvar icke kan lämna skogsbrandorganisationen helt oberörd.

Visserligen behöver i de utpräglade skogskommunerna, som i det föregående

antytts, en boskillnad mellan bygde- och skogsbrandförsvar ej i praktiken

innebära några kännbara nackdelar i organisationshänseende, men däremot

skulle i många av mellersta och södra Sveriges kommuner med små skogsarealer

ett särhållande av de två brandförsvarsgrenarna vara opraktiskt och

onödigt.

Den tid som stått skogsstyrelsen till buds för avgivande av detta remissvar,

har icke tillåtit mera ingående överväganden av spörsmålet om skogsbrandorganisationens

utformande vid det förändrade läge, som skulle inträda i

händelse av ett obligatoriskt bygdebrandförsvar i varje kommun. Styrelsen

ifrågasätter emellertid, om det ej skulle låta sig göra att finna en utväg, som

möjliggör ett smidigare hänsynstagande till de lokala förhållandena och skogsbrandskyddets

berättigade krav än utredningens system. Eftersom nuvarande

skogsbrandorganisation visat sig väl fylla sin uppgift, och då på en stor

del av landets skogsareal brandkårerna och deras materiel ännu ej kunna

göra sig gällande, tala otvivelaktigt många skäl för att i vissa fall alltjämt

låta skogsbrandförsvaret utgöra en enhet för sig, utan sammanblandning med

ett eventuellt bygdebrandförsvar. Samtidigt får givetvis ej försvåras eller för
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kunni. Majda proposition nr 265.

37

hindras en samorganisation i enlighet med utredningens riktlinjer i de kommuner,

där ett sådant arrangemang uppenbarligen är ändamålsenligt. Avgörandet

i detta hänseende skulle kanske lämpligen kunna läggas hos länsstyrelsen,

vilken för hithörande frågors bedömande kan höra sakkunskap av olika

slag och därigenom skaffa sig en allsidig kännedom om betingelserna i det

särskilda fallet. Ett bemyndigande av dylik innebörd synes stå i god överensstämmelse

med länsstyrelsernas skyldighet att i egenskap av länens högsta

brandmyndighet tillse, att kommunerna nöjaktigt ordna sitt brandförsvar.

Det må dock betonas att, oavsett hur brandorganisationen än gestaltas, sådana

dispositioner böra vidtagas, att förefintliga brandkårer och deras materiel

kunna utnyttjas vid skogseldsläckning, när så är lämpligt. Vid ett organisatoriskt

särhållande av bygde- och skogsbrandförsvar kunna exempelvis

bestämmelser härutinnan införas i vederbörande brandordningar.

Även i vissa andra yttranden framföres kritik mot utredningens förslag.

Sålunda har länsstyrelsen i Västmanlands län anfört i huvudsak följande:

I fråga örn till en början brandchefernas handhavande av skogsbrandväsendet

torde man icke kunna undgå fråga sig, huruvida säkerhet finnes för

att dessa befattningshavare jämväl bliva väl skickade att sköta skogsbranddetaljen.

Deras utbildning och praktiska arbete äro dock väsentligen inriktade

på det vanliga brandskyddet. Detta skall ock året örn kräva deras insatser

och uppmärksamhet, under det att skogsbrandfaran är begränsad till några

sommarmånader. Brandchefen i kommunen kan komma att helt få lita till

brandfogden både vid planläggningen och vid släckningen. Med hänsyn emellertid

till dels den ställning som tjänstegrenschef, brandfogden är avsedd att

intaga i förhållande till brandchefen, dels att denne sistnämnde under alla

förhållanden skall bära ansvaret för det hela, torde den av utredningen föreslagna

anordningen komma att erbjuda många möjligheter till oreda och samröre,

som kan befaras verka hindrande för genomförande av klara linjer i

fråga om befogenheter m. m. Någon olägenhet i fråga örn personalrekryteringen

vid skiljandet av de båda brandskydden från varandra behöver icke

befaras vid det förhållandet, att bygdebrandförsvaret väl skall upprätthållas

av en relativt fåtalig, speciellt för uppgiften utbildad styrka — borgarbrandkår

eller mindre frivillig brandkår — medan släckningen av skogsbrand i

regel kräver massuppbåd av befolkningen i orten och sålunda alltjämt måste

bygga på en allmän, för ändamålet föreskriven tjänsteplikt. Ehuru länsstyrelsen

med ovan deklarerade inställning helst skulle se, att skogsbrandskyddets

organisation fortfarande finge i hela landet bestå i huvudsak i enlighet

med nu gällande skogsbrandlag, så kan dock länsstyrelsen principiellt ansluta

sig till den Lindrothska reservationen. Vad som i denna föreslagits

skulle dock länsstyrelsen helst vilja lia genomfört på så sätt, att frågan örn

sammanslagning eller åtskillnad av de båda brandskydden bleve för varje

län efter länsstyrelsens framställning beroende på Kungl. Maj:ts bestämmande.

En liknande mening framföres av länsskogsbrandchefen i Kronobergs län.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar:

Aven örn det måste anses angeläget, att ett intimt samarbete mellan skogsbrandförsvaret

och övrigt brandförsvar åvägabringas, anser sig länsstyrelsen

likväl icke kulina godtaga utredningens kombinationsförslag, i vad angår de

stora skogrika kommunerna.

Med hänsyn tili vikten av att särskilt skogrika trakter skyddas för eldens

förödande verkningar bär inom detta län nedlagts ett målmedvetet arbete på

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majda proposition nr 265.

åstadkommande av ett så effektivt skogsbrandskydd som möjligt. Organisationen

har också visat sig fungera väl. Att såsom utredningen föreslagit lägga

ansvaret för skogsbrandförsvaret på brandcheferna och göra brandfogdarna

till tjänstegrenschefer under brandcheferna, vilka i regel måste uttagas från

helt andra kategorier med ringa eller ingen skogsvana, kan icke vara lyckligt.

Ej heller torde vara lämpligt eller ens möjligt att, såsom utredningen

tänkt sig, sätta de nuvarande brandfogdarna på brandchefernas platser för

att degradera de nuvarande brandcheferna till vice brandchefer. Mottot »rätt

man på rätt plats» torde även på detta område ha sin tillämpning. Länsstyrelsen

anser sig alltså böra ansluta sig till vad biträdande länsjägmästaren

Lindroth i särskilt yttrande anfört.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att skogsbrandförsvaret och bygdebrandförsvaret

böra organiseras vart för sig i Norrland. Länsstyrelsen i Norrbottens

län samt några kommunala representationer finna vissa skäl tala för

det av jägmästaren Lindroth framförda förslaget.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser sig icke kunna tillstyrka utredningens

förslag. Länsstyrelsen anför:

Särskilt i skogrika län, dit detta län måste hänföras, synas övervägande

skäl tala för att skogsbrandförsvaret organiseras för sig. Framförallt är det

av betydelse, att i spetsen för en skogrik kommuns skogsbrandförsvar står en

brandfogde, som har skogsvana och god kännedom örn kommunens terrängförhållanden.

Vid kritiska tillfällen synes det också mest ändamålsenligt, att

skogsbrandfogden, såsom den lämpligaste ledaren av skogsbrandförsvaret, får

utöva sin befälsrätt utan inskränkning. Det skulle icke leda till en effektivisering

av skogsbrandförsvaret, att skogsbrandfogden i en dylik kommun underordnas

brandchefen. Icke heller kan det alltid vara lämpligt, att i kommuner,

där skogsbrandförsvaret intar en framträdande plats, brandfogden

även skall vara brandchef. I många av länets skogskommuner erfordras såväl

brandfogde som brandchef.

Då för ett flertal av länets kommuner ett samordnande av brandförsvaret

icke synes komma att medföra någon effektivisering, utan ett samordnande

fastmer kan befaras i vissa fall medföra risk för försämring av skogsbrandförsvaret,

kan länsstyrelsen för sin del icke tillstyrka förslaget härutinnan.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län, länsslcogsbrandcheferna i Jönköpings

och Västernorrlands lån samt Blekinge läns brandkårsförbund anse, att

skogsbrandförsvaret icke borde samordnas med brandförsvaret i övrigt.

I fråga om de bestämmelser i 4 § i förslaget, vilka nyss återgivits, har

länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslagit, att brandfogde skulle finnas i alla

kommuner utom i dem, där länsstyrelsen prövade sådant icke vara erforderligt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i nämnda fråga yttrat:

Lagförslaget förutsätter, att kommun för skogsbrandförsvarets vidmakthållande

skall kunna indelas i flera skogsbrandrotar, därvid en brandfogde

skall utses för varje rote. Någon liknande uppdelning av kommunen, i brandkretsar

eller dylikt, för brandförsvaret i övrigt förutsättes icke. Ej heller förutsättes,

så vitt länsstyrelsen kan finna, att en dylik brandfogde skall taga

befattning med annat än skogsbrandskyddet inom sin rote. Länsstyrelsen vill

ifrågasätta, huruvida det ej, för vinnande av ett enhetligt brandförsvar, i

många fall kan vara lämpligt, att brandfogden får befogenhet att inom sin

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 265. 39

rote under brandchefens ledning taga befattning med brandskyddet i dess

helhet.

I vissa yttranden har härjämte föreslagits, att benämningen brandfogde

skulle utbytas mot skogsbrandfogde.

I det föregående har jag förordat, att tvingande brandskyddsföreskrifter Deparfemenfeskulle

icke blott för skogsbrandförsvarets vidkommande utan även ifråga om chefenbygdebrandförsvaret

meddelas jämväl beträffande landsbygden. Den frågan

uppställer sig då till besvarande, huruvida bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret

böra samordnas. Vidtages ingen ändring med avseende å

skogsbrandförsvarets organisation skulle, vilket brandförsvarsutredningen

också framhållit, i landskommunerna komma att jämsides finnas två brandförsvarsorganisationer,

den ena bestående av brandchef och brandstyrka

m. m. för bygdebrandförsvaret samt den andra bestående av brandfogde och

brandstyrka m. m. för skogsbrandförsvaret. Med hänsyn till att de båda organisationerna

i många avseenden skulle fylla samma uppgifter samt att delvis

samma personal skulle utnyttjas för dem båda har utredningen funnit en

samordning lämplig och naturlig. Utredningen har därför föreslagit att de

båda grenarna av brandförsvaret skulle samorganiseras. Samorganisationen

skulle verkställas under iakttagande av att den nuvarande skogsbrandorganisationen

i väsentliga delar skulle bibehållas. Med avseende å befälsförhållandena

har utredningen emellertid föreslagit vissa betydelsefulla ändringar i

jämförelse med vad som nu gäller.

Även enligt min mening bör en samordning av bygdebrandförsvaret och

skogsbrandförsvaret ske åtminstone i viss omfattning. Jag anser dock, att

utredningens förslag härutinnan bör något modifieras.

Som utredningen framhållit, äro förutsättningarna för frågans lösning olika

i skilda delar av landet. I vad avser kommuner med rikt utvecklat vägnät

och god vattentillgång kan man förutsätta, att en med motorspruta utrustad

brandkår skall kunna hastigt ingripa mot en skogseld och släcka densamma

innan elden tagit större omfattning. I sådana kommuner synes därför — såsom

utredningen även föreslagit — en total samordning av skogsbrandförsvaret

och bygdebrandförsvaret kunna och böra genomföras. Det torde sålunda

icke vara nödvändigt att där förordna särskild brandfogde, utan brandchefen

bör kunna svara för brandförsvaret i dess helhet.

I andra delar av landet däremot äro förhållandena av annan art. Vidsträckta

områden upptagas av skogar med få eller inga vägförbindelser, och

tillgången på vatten kan mångenstädes vara dålig. I sådana trakter kunna

brandkårer med motorsprutor i regel icke utnyttjas för släckning av skogseldar,

vilka i stället få bekämpas med omfattande folkuppbåd, kanske genom

tillkallande av militär, samt med användande av enkla redskap såsom ruskor

etc., med upphuggande av brandgator o. s. v. Man kan icke förvänta att

en brandkår, stationerad t. ex. i en kyrkby, skall kunna bliva till nämnvärd

nytta vid en skogsbrand, som utbrutit miltals därifrån, kanske på

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

långt avstånd från närmaste väg. Utredningen har med avseende å dessa

kommuner förordat, att befälsförhållandena ordnas så, att en brandfogde

tillsättes för att såsom brandchefens tjänstegrenschef handhava den närmaste

ledningen av skogsbrandförsvaret. Denna organisationsform innefattar

emellertid en uppdelning av befälsrätt och ansvar, som under ogynnsamma

omständigheter kan befaras leda till att skogsbrandförsvarets intressen

eftersättas. För kommuner av förevarande slag synes därför möjlighet

böra hållas öppen att organisera skogsbrandförsvaret och bygdebrandförsvaret

vart för sig. Därvid bör skogsbrandförsvarets ledning handhavas av

en person, vilken vid fullgörandet av sina åligganden icke har skyldighet

att taga direktiv av brandchefen. I detta sammanhang må nämnas, att

beteckningen skogsbrandfogde, som tydligt visar hän på de uppgifter,

tjänsten skall avse, synes mig vara att föredraga framför benämningen

brandfogde, vilken möjligen kan förväxlas med beteckningen brandchef.

Frågan, i vilka kommuner skogsbrandförsvaret bör organiseras för sig,

synes icke böra avgöras genom en schematisk indelning av landet i områden

efter mönster av den s. k. norrlandslagstiftningen. Varje kommun bör själv

ha att i första hand avgöra, vilken organisationsform som är lämpligast.

Beslut om särorganisation av skogsbrandförsvaret bör dock för att bliva

gällande vara godkänt av länsstyrelsen, som även bör äga möjlighet att på

eget initiativ förordna, att skogsbrandförsvaret i viss kommun skall organiseras

för sig. Innan sådant beslut meddelas, bör kommunen höras i ärendet.

Det bör emellertid även vara möjligt att tillskapa en anordning, som inom

ramen för en organisatorisk samordning särskilt tillgodoser skogsbrandförsvarets

intressen. Sålunda kan t. ex. i kommunens brandordning föreskrivas,

att vice brandchef eller annan befattningshavare inom brandväsendet skall

vara skogssakkunnig.

Övriga spörsmål rörande samordningen av bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret

torde få behandlas vid de särskilda paragraferna i förslagen

till brandlag och brandstadga.

3. Örn kommunalförbund.

I 1 § andra stycket förslaget till brandlag beröres kommunernas möjlighet

att bilda kommunalförbund för handhavande av brandförsvaret. I anslutning

härtill ifrågasätter länsstyrelsen i Kronobergs län, örn icke tillkomsten av

kommunalförbund för brandväsendets ordnande borde underlättas genom

stadgande av liknande innebörd som i 6 § lagen om fattigvården och 9 § lagen

om polisväsendet i riket.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar i detta ämne:

Länsstyrelsen måste tyvärr konstatera, att bildandet av kommunalförbund

enligt lagen om kommunalförbund i allmänhet varit förenat med sådana svårigheter

och sådan tidsutdräkt, att ett anlitande av detta förfarande i praktiken

visat sig synnerligt besvärligt och svårframkomligt. önskvärt vore därför,

att länsstyrelsen erhölle större befogenhet att förordna om sammanslutning

av mindre kommuner till större brandförsvarsenheter och att stadgande

härom inflöte i brandlagen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

41

De av nämnda länsstyrelser framhållna svårigheterna att för brandförsvarets

ordnande bilda kommunalförbund torde icke sakna fog. Erfarenheter

från skilda delar av landet bestyrka, att gällande lag om kommunalförbund

icke alltid erbjuder en lämplig form för samarbete kommuner emellan. Av

hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten bar jag emellertid icke

ansett mig böra förorda, att länsstyrelsen erhåller uteslutande befogenhet

att förordna om bildande av territoriella enheter för brandförsvaret. Det må

för övrigt framhållas, att frågan om ändrad lagstiftning, syftande till en rationell

kommunal indelning, överväges inom socialdepartementet.

2 §.

Örn behovet av tillsyn över brandförsvaret anför utredningen följande:

Föreskrifterna i brandlagen och brandstadgan avse icke att i detalj reglera

kommunernas brandorganisation utan utgöra i många hänseenden endast

en ram, inom vilken kommunerna kunna uppbygga den brandorganisation,

som med hänsyn till de lokala förhållandena befinnes lämpligast. Aven

örn kommunerna som regel med hänsyn till egen säkerhet kunna förväntas

tillämpa dessa föreskrifter på sådant sätt, att en betryggande brandorganisation

uppehälles, så visar dock erfarenheten att en statlig tillsyn härå har en

utomordentligt viktig uppgift att fylla. Om brandorganisationen, såsom utredningen

föreslår, utsträckes till att obligatoriskt omfatta jämväl landsbygden,

blir uppenbarligen behovet av tillsyn större än vad förut varit fallet.

Enligt utredningens förslag skulle denna tillsyn liksom hittills utövas av

länsstyrelserna samt, i sista hand, av Kungl. Maj:t. För att tillsynen skall

bliva effektiv anser utredningen emellertid med stöd av hittills vunna erfarenheter

erforderligt, att tillsynsmyndigheterna äga tillgång till brandteknisk

sakkunskap. För detta ändamål borde inrättas dels en befattning såsom brandinspektör

för hela riket, dels ock särskilda brandinspektörsbefattningar i länen.

1. Biksbrandinspektören.

Utredningen. Brandförsvarsutredningen erinrar, alt Kungl. Maj:ts behov

av brandteknisk sakkunskap för närvarande tillgodoses av luftskyddsinspektionen

samt av svenska brandskyddsföreningen och svenska brandkårernas

riksförbund. Detta system har dock enligt utredningen endast i begränsad

omfattning varit effektivt. Luftskyddsinspektionen har visserligen under de

senaste åren utfört ett betydelsefullt arbete för brandförsvarets stärkande,

men inspektionens verksamhet äi enligt sakens natur inriktad endast på de

av krig eller krigsfara betingade förhållandena. De nyssnämnda brandorganisationerna

lia sedan lång tid tillbaka gjort för rikets brandförsvar betydelsefulla

insatser, men deras verksamhet kan, framhåller utredningen, icke

jämföras med ett i offentliga former bedrivet arbete.

Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att en riksbrandinspektör tillsättes

för att öva tillsyn å brandförsvaret inom riket.

Riksbrandinspektören skulle enligt utredningens förslag hava i huvudsak

följande uppgifter.

Departements
chefen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

att förskaffa sig en såvitt möjligt fullständig och allsidig kännedom örn

brandförsvaret i riket, skogsbrandförsvaret däri inbegripet,

att med uppmärksamhet följa brandteknikens utveckling i teori och praktik

såväl i Sverige som i utlandet,

att besvara remisser från Kungl. Maj :t i alla frågor, som angå rikets brandförsvar,

att granska förslag till brandordningar eller ändringar däri,

att verka för enhetlighet i fråga om brandförsvarets organisation i olika

delar av landet,

att verka för standardisering av brandmateriel,

att, om brister i brandförsvaret upptäckas, anmäla förhållandet hos vederbörande

länsstyrelse, samt

att i övrigt till Konungen göra de framställningar till förbättring av brandförsvaret,

vilka kunna befinnas nödiga.

Örn riksbrandinspektörens verksamhet och härför erforderliga kvalifikationer

samt örn behovet av arbetshjälp åt inspektören anför utredningen vidare:
Av

största vikt är att riksbrandinspektören från början träder i nära samarbete

med de frivilliga organisationerna på brandväsendets område samt

med luftskyddsinspektionen och andra statliga myndigheter. Utredningen

förutsätter sålunda, att den verksamhet, som bedrives av svenska brandskyddsföreningen,

svenska brandkårernas riksförbund m. fl. frivilliga organisationer

skall fortsättas. Det bör måhända också framhållas, att riksbrandinspektören

icke skall övertaga handläggningen av de frågor rörande

det förebyggande brandskyddet, vilka nu handhavas av byggnadsstyrelsen,

vissa myndigheter inom försvarsväsendet m. fl. Inspektören skall vara en

rådgivande instans, icke en förvaltande myndighet. Han skall icke hava

rätt att själv ingripa mot brandchefer eller andra, utan skall, om missförhållanden

upptäckas, göra anmälan därom till vederbörande länsstyrelse.

Det torde vara lämpligt att riksbrandinspektören utses till ledamot av styrelsen

för statens brandskola.

Riksbrandinspektören bör enligt utredningens uppfattning vara väl förtrogen

med brandtjänstens organisation och praktiska utövning och helst

innehava högre teknisk utbildning, varjämte han bör besitta nödig administrativ

erfarenhet. Inspektören torde icke böra placeras såsom tjänsteman

i något verk, utan bör arbeta såsom en fristående myndighet i likhet med

t. ex. statens sprängämnesinspektör.

Med hänsyn till de mångskiftande uppgifter, som skola åvila riksbrandinspektören,

samt till den omständigheten att han genom resor bör skaffa

sig personlig kännedom örn förhållandena i olika orter och därför ofta

måste vara frånvarande från sin tjänstelokal, synes det vara nödvändigt att

han erhåller hjälp av en assistent. Under den tid, då en ny brandorganisation

växer fram, torde riksbrandinspektören dessutom behöva anlita extra

arbetskraft för särskilda uppgifter. Till hjälp med skrivning m. m. bör hos

riksbrandinspektören anställas ett kontorsbiträde.

Angående avlöningsförmåner till riksbrandinspektören och hos denne anställd

biträdande personal yttrar utredningen:

Det är för rikets brandförsvar av största vikt att till riksbrandinspektör

kan förvärvas en framstående kraft. Inspektörens anställningsförhållanden

böra därför vara goda. Enligt utredningens mening bör riksbrandinspektören

åtnjuta avlöning jämlikt lönegrad 5 i löneplan C i civila avlöningsreglementet,

motsvarande en årslön av 13,000 kronor, å vilken för närvarande

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 265-

43

utgå tillägg med tillhopa 2,916 kronor. Riksbrandinspektörens sammanlagda

årliga löneförmåner skulle sålunda under nuvarande förhållanden utgöra

15,916 kronor. Till jämförelse kan nämnas att brandcheferna i rikets största

städer åtnjuta löner av — i avrundade tal och med tillägg inberäknade —

mellan omkring 14,000 och omkring 23,000 kronor årligen. Tillsättandet torde

böra ske medelst förordnande för viss tid. Under de nu angivna förutsättningarna

skulle riksbrandinspektören äga rätt till pension jämlikt civila

tjänstepensionsreglementet.

Assistenten bör enligt utredningens mening erhålla avlöning enligt lönegrad

21 i löneplan Eo i civila icke-ordinariereglementet, motsvarande i ortsgrupp

I en årslön av 7,242 kronor, varå för närvarande utgå tillägg med tillhopa

1,955 kronor. Assistentens sammanlagda årliga löneförmåner skulle sålunda

under nuvarande förhållanden uppgå till 9,197 kronor.

Kontorsbiträdet torde böra placeras i lönegrad 4 i löneplan Eo i civila

icke-ordinariereglementet. De årliga löneförmånerna skulle i sådan händelse

utgöra, i ortsgrupp I, 2,922 kronor jämte tillägg, som enligt nu gällande grunder

uppgå till 789 kronor, eller sammanlagt 3,711 kronor.

Yttranden. Svenska stadsförbundets styrelse ställer sig välvillig till utredningens

förslag. Styrelsen yttrar:

En mycket stor del av de åligganden, som skulle tillkomma den nya

riksbrandinspektören, hör för närvarande hemma inom de arbetsområden,

där — i avsaknad av statliga organ — svenska brandskyddsföreningen, svenska

brandkårernas riksförbund och andra organisationer samlat en stor fond

av erfarenhet, som man gärna ville se även i fortsättningen tillgodogjord

brandväsendet. Utvecklingen på senare tid av det frivilliga arbetet inom

industribrandskyddets område är också betydande. Örn man i likhet med utredningen

finner, att de frivilliga organisationernas verksamhet »icke kan

jämföras med i offentliga former bedrivet arbete» men dock vill bibehålla

dessa, torde det vara nödvändigt att få till stånd en verklig gränsdragning

på detta område. Att ställa riksbrandinspektören helt utanför förvaltningen

synes föga ändamålsenligt men med hans inplacerande synes kunna anstå, till

dess frågan om hemortsförsvarets samordnande blir löst.

I flera yttranden, bland annat av länsstyrelsen i Älvsborgs län, svenska

brandskyddsföreningen, svenska brandkårernas riksförbund, brandförsvarskommittén

och svenska försäkringsbolags riksförbund, framhålles vikten av

att ett samarbete kommer till stånd mellan riksbrandinspektören och de frivilliga

brandorganisationerna.

Enligt statskontorets mening bör utredningens förslag i vissa avseenden

jämkas. Ämbetsverket anför härom bland annat följande:

En slutgiltig ståndpunkt lill frågan om riksbrandinspektörens ställning

kan enligt statskontorets mening icke tagas, innan 1941 års hemortsförsvarssakkunniga

slutfört sitt uppdrag. Enligt vad statskontoret har sig bekant

överväga dessa sakkunniga att för det civila hemortsförsvarets centrala ledning

föreslå inrättandet av eli särskilt ämbelsverk, vilket skulle övertaga

bl. a. de arbetsuppgifter, som för närvarande äro anförtrodda åt luftskyddsinspektionen.

Med hänsyn till den väsentliga betydelse, brandväsendet och

dess organisation äga ur luftskyddssynpunkt, vill det förefalla statskontoret

naturligt, att riksbrandinspektören knytes till den centrala luftskyddsmyndighelen,

vilken härigenom även skulle tillförsäkras erforderlig brandteknisk

sakkunskap.

Under sådana förhållanden kan statskontoret icke tillstyrka, alt riksbrandinspektören

nu uppföres på ordinarie stat, liksom ej heller att extra ordi
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

Departements

chefen.

Harie befattningar inrättas för en assistent och ett kontorsbiträde åt honom.

För den händelse riksbrandinspektören skulle anses höra tillsättas, innan

beslut fattats i anledning av det förslag, hemortsförsvarssakkunniga kunna

framlägga i berörda hänseende, torde såväl inspektören som hans biträden

tills vidare böra avlönas med arvoden. Riksbrandinspektörens och assistentens

arvoden torde därvid böra bestämmas till högst de belopp, som fastställts

för rektorn och brandmästaren vid statens brandskola eller 14,000, respektive

7,500 kronor. För erforderlig skrivhjälp synes ett belopp av 3,500 kronor

vara tillräckligt.

Lii]tskyddsinspektionen anför:

Inspektionen har icke blivit övertygad örn nödvändigheten och lämpligheten

av en fristående myndighet för tillsynen å brandförsvaret. Det vill i stället

förefalla som örn närmast till Ilands läge, att nämnda tillsyn, som redan

nu enligt Kungl. Ma,j:ts instruktion för inspektionen till en del åvilar inspektionen,

utövades av inspektionen i egenskap av central brand- och luftskyddsmyndighet.

Inspektionen torde redan i viss utsträckning besitta för

sagda uppgift erforderlig brandteknisk och administrativ sakkunskap. Även

örn de nytillkommande arbetsuppgifterna inom brandförsvaret skulle nödvändiggöra

viss utökning av inspektionens personal, torde statsverkets kostnader

härför icke obetydligt understiga de kostnader, som äro förbundna med

den av utredningen föreslagna myndigheten. Då inspektionen under alla förhållanden

måste följa det fredsmässiga brandförsvaret och därvid tillse, att

luftskyddets intressen beaktas, torde vid ett genomförande av utredningens

förslag dubbelarbete icke kunna undvikas, enär inspektionens och den fristående

riksbrandinspektörens arbetsuppgifter inom brandförsvaret i många

fall komma att gripa in i varandra, varjämte kompetenskonflikter och andra

olägenheter för arbetet kunna tänkas uppkomma.

Inspektionen föreslår därför, att åt inspektionen uppdrages att öva tillsyn

å brandförsvaret.

Skogsstyrelsen yttrar:

En nöjaktig effekt på brandskyddet under fredsförhållanden bör kunna

ernås utan att ett särskilt, centralt organ tillskapas för tillsynen över brandförsvaret.

Sagda uppgift kan nämligen påläggas redan existerande, för uppgiften

passande verk. I händelse den av utredningen föreslagna, från skogliga

myndigheter fristående riksbrandinspektören likväl skulle finnas böra tillsättas,

synes konsekvensen och den organisatoriska enhetligheten kräva, att

skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna ex officio icke bibehållas vid någon

funktion inom brandväsendet, vars olika uppgifter böra utan undantag handhavas

av specialadministrationen.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län -— som dock icke vill bestrida,

att en riksbrandinspektör skulle kunna vara till stort gagn — ifrågasätter,

örn man icke tills vidare bör ställa sig avvaktande beträffande tillskapandet

av en ny tjänst.

Enligt utredningens förslag skulle en riksbrandinspektör utöva tillsyn över

brandförsvaret inom riket. Riksbrandinspektören skulle, bland annat, tjänstgöra

som remissinstans i brandförsvarsärenden, vilkas avgörande ankommer

på Kungl. Maj:t. Han skulle vidare i samarbete med verk och myndigheter

samt med de frivilliga organisationerna på brandväsendets område bistå

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

45

kommuner och enskilda med råd och förslag i frågor rörande brandförsvarets

ordnande. Då rikets brandförsvar i hög grad torde komma att gagnas

av den sålunda angivna verksamheten, förordar jag att en befattning

som riksbrandinspelctör inrättas. Att åt luftskyddsinspektionen uppdraga tillsynen

över brandförsvaret synes mindre välbetänkt, då denna myndighets

arbete avser de av krig eller krigsfara betingade särskilda förhållandena.

I vissa yttranden har föreslagits, att frågan om riksbrandinspektörens ställning

i statsförvaltningen icke skulle slutgiltigt lösas innan 1941 års hemortsförsvarssakkunniga

fullbordat sitt arbete. Denna ståndpunkt synes välbetänkt.

Riksbrandinspektören torde därför åtminstone tills vidare icke böra inordnas

i något ämbetsverk, och hans anställningsvillkor torde böra provisoriskt så

bestämmas, att frågan örn hans ställning kan tagas under omprövning, då

hemortsförsvarssakkunnigas förslag bli föremål för ställningstagande från

statsmakternas sida. För detta ändamål torde riksbrandinspektörens löneförmåner

böra tills vidare utgå i form av arvode, därvid ett årligt belopp av

15,000 kronor synes vara skäligt. Ett bifall till detta förslag skulle innebära,

att riksbrandinspektören icke skulle äga rätt till pension. Då pensionsrätten

torde vara en viktig förutsättning för en fullgod rekrytering, förutsätter jag

emellertid, att pensionsfrågan regleras i samband med att spörsmålet om inspektörens

ställning i statsförvaltningen blir slutligen prövat.

Till biträde åt riksbrandinspektören torde, såsom utredningen föreslagit,

böra tillsättas en assistent. Även denna tjänst bör tills vidare utgöra en arvodessyssla.

Arvodet torde lämpligen böra beräknas till 9,000 kronor om året.

För skrivhjälp torde 3,500 kronor tills vidare vara tillräckligt.

Det torde få ankomma på Kungl. Majit att fastställa instruktion för riksbrandinspektören,

därvid frågan örn inspektörens samarbete med de frivilliga

organisationerna på brandväsendets område synes böra upptagas till

behandling.

2. Länsinspektöreraa.

Utredningen. Med avseende å länsstyrelsernas behov av brandteknisk

sakkunskap erinrar brandförsvarsutredningen om att sedan år 1940 statsmedel

anvisats för avlöning av särskilda läns- och distriktsskogsbrandchefer. I

fråga om annan brandteknisk sakkunskap hade länsstyrelserna i vidsträckt

omfattning anlitat de länskonsulenter, som avlönas av de frivilliga länsbrandkårsförbunden.

Dessa länskonsulenter utgjordes i regel av tjänstgörande

brandchefer eller andra befattningshavare inom brandväsendet.

Då den av utredningen föreslagna brandorganisationen skulle komma att

i väsentlig mån öka länsstyrelsernas arbetsuppgifter med avseende å brandförsvaret,

föreslår utredningen, att ett i fråga örn brandförsvaret sakkunnigt

biträde, en länsbrandinspektör, skulle knytas till envar av länsstyrelserna i

riket.

Länsbrandinspektören skulle hava lill uppgift, bland annat:

att biträda länsstyrelsen vid handläggning av sådana ärenden, där brandteknisk

sakkunskap är av behovet påkallad, därvid särskilt märkes granskning

av brandordningar,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

att bistå kommunerna inom länet med råd i frågor rörande brandförsvarets

ordnande,

att verkställa inspektioner av brandkårerna i länet,

att såsom länsstyrelsens representant organisera samarbete med länets

brandkårsförbund eller annan sammanslutning med samma syfte i avsikt

att höja utbildningen hos länets brandkårer,

att organisera samverkan mellan länets brandkårer,

att ur brandförsvarssynpunkt inspektera industrier eller andra anläggningar,

att med avseende å det förebyggande brandskyddet följa tillkomsten av

nya brandrisker och med hänsyn till dessa föreslå länsstyrelsen sådana förändringar

i viss oids brandförsvar, som förhållandena kunna betinga, samt

att, örn särskild länsinspektör för skogsbrandförsvaret icke är utsedd, öva

tillsyn över skogsbrandväsendet.

I fråga om tillsättandet av länsbrandinspektörer samt dessas arbete, avlöningsförmåner

m. m. anför utredningen följande:

Länsbrandinspektören bör enligt utredningens mening hava högre brandteknisk

utbildning samt erfarenhet i brandtjänst. Tjänsten, som bör tillsättas

av länsstyrelsen, bör vara en arvodestjänst, avsedd att utövas som bisyssla.

Till tjänsten torde i många fall lämpligen kunna utses en pensionerad

brandchef. En annan möjlighet är att anlita brandchef i tjänst. Det kan

emellertid tänkas, att den kommun, där brandchefen är anställd, skulle motsätta

sig tanken, att dess befattningshavare skulle anlitas för detta ändamål.

I sådan händelse torde det böra undersökas, huruvida icke avtal kan träffas

med kommunen av innebörd, att kommunen ställer sin brandchef eller vice

brandchef delvis till länsstyrelsens förfogande mot det att länsstyrelsen lämnar

bidrag till avlöning åt t. ex. en brandmästare i kommunens brandkår.

Länsbrandinspektörens uppgifter skulle, som framgår av vad ovan anförts,

icke sammanfalla med brandkonsulentens. Sammanfattningsvis skulle skillnaden

kunna angivas så, att brandkonsulentens uppgift är att bilda och öva

brandkårer, under det att länsbrandinspektören skulle verkställa inspektion

och kontroll över brandförsvaret i allmänhet inom länet. Naturligtvis kunde

det tänkas, att brandkonsulentens uppgifter överflyttades på länsbrandinspektören.

En sådan ordning kunde emellertid leda till att den frivilliga verksamhet,

som organiserats i svenska brandkårernas riksföi’bund, efter hand

förkvävdes. En sådan utveckling skulle enligt utredningens mening vara

olycklig. Utredningen anser det nämligen vara av vikt, att det frivilliga,

ideella brandkårsarbetet beredes möjlighet att även inom ramen för en ny

brandorganisation fortsätta sin vexdvsamhet, särskilt i fråga örn att bilda och

öva brandkårer å landsbygden. Denna uppfattning innebär emellertid icke,

att det skulle vara uteslutet att tjänsterna som brandkonsulent och länsbrandinspektör

skulle kunna förenas i samma hand. I regel torde det emellertid

åtminstone under den tid, då en ny brandorganisation utvecklas, bliva

en alltför stor arbetsbörda för en man att vid sidan av ordinarie tjänst vara

såväl länsbrandinspektör som brandkonsulent. Därest t. ex. brandchefen i

residensstaden blir länsbrandinspektör, kan det måhända vara lämpligt att

annan brandchef eller någon vice brandchef, brandmästax-e eller brandförman

blir brandkonsulent. Svårigheter torde knappast möta att på lämpligaste

sätt lösa de person- och samarbetsfrågor, som kunna uppstå i samband

med att länsbrandinspektörstjänster inrättas jämte det att brandkonsulenter11a

fortsätta sin verksamhet, bland annat därför att samarbetet mellan länsstyrelserna

och länsbrandkårsförbunden sedan gammalt är intimt. I så gott

som samtliga län är landshövdingen ordföi-ande i länsbrandkårsförbxxndet.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

47

Till länsbrandinspektör torde böra utgå ett årligt arvode av högst 2,000

kronor, beräknat efter arbetsbördans omfattning. För resor torde länsbrandinspektör

böra åtnjuta ersättning jämlikt rese- och traktamentsklass II C i

allmänna resereglementet.

Därest länsbrandinspektörstjänster införas, torde enligt utredningen de nuvarande

länsskogsbrandcheferna icke bliva överflödiga. Utredningen fortsätter

härom:

Särskilt i norra Sverige torde det vara nödvändigt att vid sidan av länsbrandinspektören

hava en särskild länsskogsbrandchef eller, som denne befattningshavare

enligt utredningens förslag bör benämnas, länsinspektör för

skogsbrandförsvaret. Även i södra och mellersta Sverige torde det åtminstone

under den närmaste tiden böra finnas särskilda länsinspektörer för skogsbrandförsvaret.

De nuvarande länsskogsbrandcheferna, som tillsättas av länsstyrelserna,

utgöras i regel av jägmästare i skogsvårdsstyrelserna. Dessa befattningshavare

sköta förstnämnda tjänst som en bisyssla. De erhålla härför

arvoden av omkring 1,000 kronor om året jämte reseersättningar. Någon

ändring med avseende härå torde icke böra förutsättas. Åtminstone under

någon tid framåt torde det även vara lämpligt att behålla de distriktsskogsbrandchefer,

som med avlöning av statsmedel på vissa håll tillsatts.

För Stockholms stad anser utredningen icke nödvändigt att tillsätta särskilda

inspektörer.

Yttranden. Länsstyrelsen i Jämtlands lån yttrar, att det i lagen borde intagas

föreskrift om att länsstyrelsen skall tillsätta länsbrandinspektör och

länsinspektör för skogsbrandförsvaret. Länsstyrelsen anför vidare:

Enligt föreliggande förslag skulle till länsbrandinspektör utgå ett arvode av

högst 2,000 kronor. Förslaget förutsätter alltså, att denna inspektörsbefattning

skulle bliva en bisyssla. Emellertid finnes inom Jämtlands län endast

en yrkesbrandkår, i Östersund, där för uppdraget kvalificerat brandbefäl —

d. v. s. brandbefäl med högre brandteknisk utbildning och ei''farenhet i brandtjänst

— är att söka. Det torde vara ovisst, huruvida staden skulle vara villig

medgiva, att någon av dess kvalificerade brandbefäl finge vid sidan av sin

egentliga tjänst åtaga sig ifrågavarande uppdrag, vilket givetvis kräver inspektionsresor

i rätt stor omfattning. Då en särskild arbetskraft enbart för

sagda uppdrag icke lärer kunna anställas med det föreslagna arvodet, kan det

därför förväntas, att personfrågans lösning kommer att möta svårigheter. I

varje fall bör den möjlighet, som av de sakkunniga antytts, lämnas öppen,

nämligen att länsstyrelsen får befogenhet att till kommun, som ställer brandchef

eller vice brandchef till förfogande för länsbrandinspektörsbefattningen,

härför utgiva kompensation i form av bidrag lill ersättningsbefäl.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter, om icke det högsta arvode, som

kunde utgå till länsbrandinspektör, borde höjas till åtminstone 3,000 kronor

per år. Eventuellt kunde arvodets storlek avpassas med hänsyn till antal

handlagda ärenden per år eller liknande grund. Även landsbygdens ömsesidiga

brandförsäkringsbolags förening och brandstyrelsen i Falköping föreslå,

att arvodet liöjes.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

Beträffande länsbrandinspektörens arbetsuppgifter skulle dessa såvitt länsstyrelsen

kan finna komma att delvis sammanfalla med brandkonsulenlens.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Mattts proposition nr 265.

Departements
chefen.

Denne verkställer nämligen inspektioner av de frivilliga brandkårerna och

organiserar samverkan mellan olika kårer. Det är möjligt att förhållandena

i detta hänseende äro andra inom övriga delar av riket. Den för Skåne anställde

konsulenten, som är heltidsanställd, har under längre tid varit sysselsatt

med planläggning av samverkan mellan de olika brandkårerna. Det vore

olämpligt att överflytta detta arbete å annan befattningshavare. Det har hittills

visat sig möjligt att jämväl anlita konsulenten för särskilda uppdrag

t. ex. för inspektion av ålderdomshem. Länsstyrelsen har emellertid icke något

att erinra mot förslaget att skapa en särskild sakkunnigbefattning för

länsstyrelsens räkning. Det vore dock för länets vidkommande icke lyckligt

om de i motiven angivna principerna för uppdelning av konsulentens och

inspektörens arbetsuppgifter skulle fastställas. I fråga om anvisningen att

som inspektör använda brandchefen i residensstaden bör framhållas, att

brandcheferna i de större städerna för närvarande torde vara fullt upptagna

med uppgifter å luftskyddets område. Vad angår övande av brandkårer torde

detta i fortsättningen såsom hittills kunna ske genom att befälet beredes

tillfälle till någon kortare tids utbildning hos en större stad och genom att

kurser anordnas för motorskötare. Manskapet torde kunna övas av det egna

befälet.

Länsstyrelserna i Gävleborgs och Kalmar lån samt brandkonsulenten i Kopparbergs

län ifrågasätta, huruvida ej den föreslagna länsbrandinspektörsbefattningen

och konsulentbefattningen kunde förenas.

Skogsstyrelsen meddelar, att de föreslagna brandinspektörstjänsterna i länen

i regel tillstyrkts av skogsvårdsstyrelserna. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms

län hade betonat vikten av att särskilda länsinspektörer tillsattes för

skogsbrandförsvaret, för att icke detta skulle skjutas i bakgrunden genom

den nya samorganisationen. Endast skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län

hade ifrågasatt, om icke inrättandet av dubbla inspektörsbefattningar innebure

en överorganisation. Vid tillsättandet av länsbrandinspektörerna borde

i stället beaktas deras kompetens att jämväl organisera och leda skogsbrandförsvaret

inom länet. För egen del anför skogsstyrelsen, att det borde

vara regel, att länsstyrelserna biträddes av en länsinspektör för skogsbrandförsvaret.

Dispens från en sådan regel skulle dock kunna medgivas.

Skogsbrandskyddskommittén framhåller, att länsinspektörer för skogsbrandförsvaret

borde obligatoriskt tillsättas i varje län.

I ett flertal yttranden betonas vikten av samarbete mellan länsinspektörerna

och de frivilliga organisationerna på brandväsendets område.

En effektivisering av brandförsvaret kräver enligt utredningens mening

att tillgång beredes länsstyrelserna till statligt avlönade, brandtekniskt sakkunniga

biträden. Utredningen föreslår därför, att särskilda länsbrandinspektörstjänster

inrättas. Utredningen har därvid förutsatt, att de redan verksamma

länsbrandkonsulenterna, som avlönas av länsbrandkårsförbunden, alltjämt

skulle utöva sin verksamhet. Länsbrandinspektörerna skulle hava allmän

översyn över brandförsvaret inom länet, under det att länsbrandkonsulenterna

skulle handhava mera rutinmässiga uppgifter såsom att bilda och

öva brandkårer etc. Vidare skulle de särskilda inspektörerna för skogs
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26b.

49

brandväsendet — läns- och distriktsskogsbrandcheferna — åtminstone tills

vidare bibehållas.

Enligt förslagen till brandlag och brandstadga komma länsstyrelserna

att erhålla en central ställning på brandförsvarets område. Det torde helt visst

i största omfattning komma att bero på länsstyrelsernas insatser, om den

föreslagna nya brandorganisationen skall kunna bliva till avsett gagn för rikets

brandförsvar. Med hänsyn härtill synes det angeläget, att länsstyrelserna

erhålla tillgång till statligt avlönade biträden i frågor, som röra brandförsvaret.

Den av utredningen föreslagna organisationsformen avser att tillgodose

detta önskemål utan att motverka de frivilliga insatser, som göras av länsbrandkårsförbunden

och deras konsulenter. Enligt min mening skulle emellertid

en större smidighet hos organisationen vara till fördel. I regel skulle enligt

förslaget i länen finnas både länsbrandinspektör, länsinspektör för skogsbrandförsvaret

och länsbrandkonsulent. Även örn det är sannolikt, att samtliga

dessa befattningshavare bliva erforderliga under den övergångstid, då den

nya brandorganisationen skall genomföras, torde en minskning av antalet befattningshavare

senare kunna genomföras. Då härtill kommer, att förhållandena

äro olikartade i skilda län, synes det icke vara lämpligt att organisationen

genom särskilt lagstadgande fastlåses i en viss form. Det torde få ankomma

på Kungl. Majit att efter omständigheterna besluta, i vilken utsträckning

och på vad sätt brandtekniskt sakkunniga biträden skola ställas till länsstyrelsernas

förfogande. För detta ändamål böra särskilda medel anvisas. Jag skall

i annat sammanhang återkomma till denna anslagsfråga.

S §.

I denna paragraf behandlas kommuns skyldighet att upprätta och underhålla

brandstyrka.

Gällande bestämmelser. I 5 § gällande brandstadga föreskrives, att i varje

stad skall finnas en brandstyrka av sådan omfattning, att stadens trygghet

mot skada av brand kan anses tillfredsställande. Brandstyrka skall som regel

vara sammansatt dels av avlönad personal och dels av personal, som inträder

på grund av medborgerlig plikt. Avlönad brandstyrka betecknas i gällande

brandstadga såsom yrkesbrandkår, när medlemmarna äro anställda med

skyldighet att för avtalad tid odelat ägna sig åt brandtjänsten samt som borgarbrandkår,

när medlemmarna äro för avtalad tid förbundna att, vid sidan

av sin borgerliga sysselsättning, ägna viss tid åt brandtjänst. Den på tjänsteplikt

grundade brandstyrkan benämnes allmän brandkår. Där avlönad brandstyrka

finnes av sådan storlek, att stadens trygghet mot skada av brand kan

anses tillfredsställande, äger länsstyrelsen på därom gjord framställning

medgiva, att allmän brandkår ej skall upprättas. Likaledes må i stad, där

så kallad frivillig brandkår finnes, denna kunna efter länsstyrelsens beprövande

helt eller delvis ersätta annan brandstyrka. Någon definition av

begreppet frivillig brandkår har icke upptagits i gällande brandstadga. Med

Bihang lill riksdagens protokoll 19U. 1 sami. Nr 265.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

avseende å landsbygden stadgas i 28 § gällande brandstadga, att kommun (där

stadgans avdelning II är gällande) skall upprätthålla en brandstyrka av tillfredsställande

storlek och sammansättning. I samma paragraf givas även regler

om tjänsteplikt.

I skogsbrandlagen finnas inga andra regler örn brandstyrka än de i 17 §

första stycket upptagna föreskrifterna om tjänsteplikt.

Utredningen. I förevarande fråga anför brandförsvarsutredningen bland

annat följande:

I 3 § förslaget till brandlag upptagas bestämmelser örn de brandstyrkor,

som skola finnas i varje kommun. Regler om tjänsteplikt givas i 10 § av förslaget.

Beträffande innehållet i denna paragraf må nu endast förutskickas,

att av de tjänstepliktiga kan uttagas ett mindre antal lämpliga personer att

bilda en reservstyrka. Medlemmarna av styrkan skulle icke erhålla ersättning

för övning men väl för arbetet i samband med utryckning (jfr 6 § första

stycket i förslaget).

Huvudregeln i 3 § har upptagits i 1 mom. första stycket och innehåller,

att i varje kommun skall finnas en brandstyrka av betryggande storlek och

sammansättning. I 1 mom. andra och tredje styckena preciseras huvudregeln

närmare.

Enligt andra stycket skola i stad finnas yrkesbrandkår eller borgarbrandkår

eller båda dessa slag av kårer samt reservstyrka. Reservstyrka är sålunda

enligt förslaget obligatorisk. Grunden härtill är att även en slagkraftig

yrkes- eller borgarbrandkår under påfrestande förhållanden kan behöva tillgång

till reservpersonal. Reservstyrkan äger även betydelse med hänsyn till

beredskapen för krig. Naturligtvis innefattar lagen icke hinder för att i staden

även finnes frivillig brandkår. Det kan sålunda stundom vara lämpligt,

att en redan organiserad frivillig brandkår uttages till reservstyrka. Med stad

likställes enligt 17 § i förslaget köping samt, därest länsstyrelsen så förordnar

genom beslut, som skall underställas Konungens prövning, även annan

tätare befolkad ort. Meddelas sådant beslut skall samhället jämlikt 87 § lagen

om kommunalstyrelse å landet utgöra ett municipalsamhälle.

I annan kommun än stad, köping eller sådant municipalsamhälle, som nyss

berörts, skola enligt 3 § 1 mom. tredje stycket i förslaget finnas borgarbrandkår

eller sådan frivillig brandkår, som enligt avtal är skyldig att verkställa

brandsläckning inom kommunen, eller båda dessa slag av kårer, samt

reservstyrka. Ordalydelsen i detta stycke bör enligt utredningens mening

icke utgöra hinder för landskommun att, om så skulle befinnas lämpligt, upprätta

yrkesbrandkår i stället för till exempel borgarbrandkår.

Därest kommun träffar avtal om släckningshjälp från kommunal eller frivillig

brandkår i annan kommun, kan kommunen erhålla befrielse från den

i 1 mom. första stycket stadgade förpliktelsen att det i kommunen skall finnas

brandstyrka av betryggande storlek och sammansättning. Sådan befrielse

är dock beroende av länsstyrelsens godkännande. Härom stadgas i 1 mom.

fjärde stycket i förslaget. Vid länsstyrelsens prövning synes böra uppmärksammas,

att avtal, varom nu är fråga, icke bör godkännas om detsamma innehåller

förbehåll, som kan innebära risk för att hjälp under vissa förhållanden

icke skulle givas.

I fråga örn 2 mom. anför utredningen bland annat, att de i detta moment

upptagna definitionerna på olika slag av brandstyrkor utformats i anslutning

till allmänt språkbruk.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

51

Yttranden. Styrelsen för statens brandskola anför:

Möjligheterna att i vissa städer alltjämt behålla frivilliga brandkårer skulle

otvivelaktigt stärka den frivilliga brandkårsrörelsen, vilken är värdefull såväl

ur ekonomisk synpunkt som med hänsyn till samhällsanda. I de krigförande

länderna har den stora betydelsen av en stark frivillig brandkårsrörelse i

flera fall tydligt framträtt. Viljan till frivilligt samhällsskydd bör med alla

medel understödjas. Dess moraliska värde kan knappast överskattas. Skäl

synas därför föreligga, att i vissa fall med länsstyrelsens tillstånd och efter

riksbrandinspektörens hörande i stad tillåta frivillig brandkår.

Motsvarande synpunkt anföres av länsstyrelsen i Malmöhus lån.

Stockholms stads gatunämnd anför i anslutning till ett yttrande av t. f.

brandchefen i Stockholm följande:

En reservstyrka, organiserad på sätt förslaget till brandlag angiver, kan,

enligt vad nämnden håller före, i fredstid icke anses behövlig i Stockholm och

andra städer med yrkesbrandlcårer av betryggande storlek och skulle i krigsfall

icke heller utgöra en tillräckligt fast grundval för då behövlig rekrytering

av brandpersonalen. Erfarenheterna under nuvarande beredskapstid ha visat,

att det även utan tillgång till reservstyrka i föreslagen form varit möjligt att

genomföra erforderliga utvidgningar av yrkesbrandkåren, och även för krigsfall

räknar man med att en med hjälp av brandelever, hjälpbrandmän och

framför allt värnpliktiga civilarbetare utbyggd brandkår skall, i samarbete

med luftskyddets olika organisationer, vara tillfyllest. Den i luftskyddsförfättningarna

stadgade tjänsteplikten torde följaktligen även i krigsfall göra

den föreslagna reservstyrkan överflödig.

Svenska brandskyddsföreningen och svenska brandkårernas riksförbund

lia i sitt gemensamma uttalande anfört, att det borde i lagen angivas, att frivillig

brandkår, som ersätter borgarbrandkår, skulle hava samma skyldighet

som borgarbrandkår att verkställa brandsläckning icke blott inom utan även

utom egen kommuns område.

Samma synpunkt anföres av brandkonsulenten i Kalmar län och länsskogsbrandchefen

i Älvsborgs län. I

I 3 § i utredningens förslag ha upptagits regler om kommuns skyldighet Departements.

att upprätta och underhålla brandstyrka. Genom föreskrifterna i denna para- chefen.

graf avses att fastställa en minimigräns för eldsläckningsväsendets personalorganisation.

Det skulle sedan ankomma på tillsynsmyndigheterna — och då

nännast länsstyrelserna — att tillse, att brandstyrkan i varje särskilt fall är av

betryggande storlek och sammansättning.

Utredningens förslag torde i allt väsentligt icke giva anledning till erinran.

Då det emellertid, såsom i vissa yttranden framhållits, stundom kan synas

tillräckligt att i stad, köping eller municipalsamhälle finnes allenast frivillig

brandkår, torde i lagen böra upptagas stadgande örn att länsstyrelse äger giva

tillstånd därtill. Vidare torde med hänsyn till vikten av ömsesidig eldsläckningshjälp

böra i lagen angivas, att frivillig brandkår skall kunna ersätta annan

kår endast örn den frivilliga kåren genom avtal förbundit sig icke blott

att verkställa brandsläckning inom kommunen utan även att lämna annan

kommun eldsläckningshjälp.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

Reservstyrka torde, såsom av utredningen föreslagits, böra finnas i alla

kommuner I det av Stockholms stads gatunämnd angivna fallet böra t. ex.

hjälpbrandmännen uttagas att bilda reservstyrka.

4 §.

I 6 § gällande brandstadga föreskrives, att närmaste inseendet över stadens

brandväsen utövas av en för sådant ändamål utsedd brandchef. För

att vid brandchefens frånvaro inträda i hans ställe skall finnas en vice

brandchef. Motsvarande bestämmelser gälla även för landsbygden jämlikt

29 § första och andra styckena samma stadga. I 9 § skogseldslagen föreskrives

att för varje brandrote skola finnas en brandfogde och en vice brandfogde.

I motiven till 4 § anför utredningen bland annat:

I 4 § första .stycket första punkten i förslaget stadgas, att i varje kommun

skola finnas brandchef, som handhar den närmaste ledningen av kommunens

brandförsvar, samt en eller flera vice brandchefer, som hava att biträda

brandchefen och vid förfall för denne träda i hans ställe. Möjlighet

att tillsätta flera vice brandchefer torde finnas redan enligt gällande bestämmelser,

men utredningen har ansett det lämpligt att denna möjlighet framhålles

i lagen. Särskilt inom kommuner, där befattningarna som brandchef

och vice brandchef ha karaktären av kommunala förtroendeuppdrag,

torde det vara lämpligt att tillsätta flera vice brandchefer, enär det

måste krävas att någon av brandchefen eller hans ställföreträdare alltid

uppehåller sig å lätt tillgänglig plats inom kommunen, ett krav som stundom

visar sig vara svårt att uppfylla, då endast en vice brandchef blivit tillsatt.

Det ankommer på den tillsättande myndigheten att avgöra, örn flera vice

brandchefer skola utses. Utses mera än en vice brandchef, skall jämlikt 4 §

tredje stycket i samband med tillsättandet den ordning angivas, i vilken de

vid förfall skola träda i brandchefens ställe.

Vad sålunda anförts om förordnande av flera vice brandchefer gäller,

framhåller utredningen, på motsvarande sätt även frågan om förordnande

av flera vice brandfogdar. Utredningen fortsätter:

I 4 § första stycket andra punkten har upptagits en föreskrift att i stad

skall utom brandchef och vice brandchef finnas övrigt brandbefäl i män av

behov. I anslutning härtill må framhållas, att utredningen i såväl författningstext

som motiv använt termen brandbefäl i annan mening än gällande

brandstadga. Denna stadga skiljer på brandbefäl och brandunderbefal (se

4 § 2 mom. fjärde punkten). Med hänsyn till att brandunderbefälet (brandmästare

och brandförmän) numera i genomsnitt äger större kompetens an

tidigare har utredningen, med tillmötesgående av önskemål fran dessa befattningshavare,

betecknat såväl brandbefäl som brandunderbefal — uttrycken

tagna i gällande brandstadgas mening — såsom brandbefal.

Motiven till 4 § andra stycket ha återgivits vid behandlingen av 1 §.

Departements■ Mot första, tredje och fjärde styckena i utredningens förslag till lydelse

chefen. av 4 § synes j ant väsentligt anledning ej finnas till erinran. Termen brandbefäl

torde lämpligen kunna användas i den av utredningen föreslagna innebörden.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

53

Andra stycket av förevarande paragraf har behandlats vid 1 §, och dess

lydelse torde böra jämkas i enlighet med vad därvid anförts.

5 §.

I denna paragraf upptagas regler örn tillsättande av brandchef, vice

brandchef, brandfogde och vice brandfogde.

Gällande bestämmelser m. m. Under förarbetena till brandstadgan och

skogseldslagen voro dessa frågor föremål för stor uppmärksamhet. Med avseende

å frågan om tillsättning av brandchef och vice brandchef må nämnas,

att de sakkunniga, som verkställde förarbeten till gällande brandstadga

(brandskyddskommissionen) föreslogo, att brandchef och vice brandchef

skulle utses av ortens beslutande myndighet (stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige

etc.). Mot detta förslag anförde föredragande departementschefen

vid ärendets föredragning i statsrådet (se proposition nr 123 till 1923 års riksdag

sid. 28, jfr sid. 36), att erfarenheten givit vid handen att, då den beslutande

myndigheten skulle tillsätta en befattningshavare i kommunens tjänst, för

frågans avgörande främmande synpunkter ofta bleve bestämmande. Detta

syntes, fortsatte departementschefen, vara att i mindre grad befara, örn den

förvaltande myndigheten (brandstyrelsen, kommunalnämnden etc.) hade avgörandet

i sin hand. Med anledning av vad sålunda anförts föreslogs i nyssnämnda

proposition, att brandchef och vice brandchef skulle tillsättas av den

förvaltande myndigheten. Vid behandlingen av denna fråga yttrade första

lagutskottet (utlåtande nr 21 till 1923 års riksdag sid. 9, jfr sid. 15 f.), att utskottet

i likhet med departementschefen ansåge lämpligast, att den beslutande

myndigheten icke finge någon befattning med brandbefälets tillsättande. Till

vad departementschefen härom anfört bomme, att den beslutande myndigheten,

som i regel bestode av ett stort antal ledamöter, knappast kunde antagas

hava samma möjlighet att ingående och allsidigt bedöma lämpligheten

hos olika sökande som den förvaltande myndigheten. Den sistnämnda måste

nämligen förutsättas besitta särskild sakkunskap på brandväsendets område

och bure dessutom det direkta ansvaret för brandväsendets handhavande

inom kommunen. Utskottet tillstyrkte därför Kungl. Majlis förslag i denna

del. Riksdagen godkände den av utskottet uttalade meningen.

I överensstämmelse härmed föreskrevs i 4 § 2 mom. fjärde punkten samt

29 § tredje stycket gällande brandstadga, att brandchef och vice brandchef

skola tillsättas av den myndighet, som förvaltar brandväsendets angelägenheter.

Tjänsterna tillsättas i stad och likställda samhällen för den tid och på

de villkor, stadsfullmäktige besluta (7 §), samt å landsbygden för den tid,

som i brandordningen bestämmes (29 §).

Vidare stadgades i 7 § att, vad angår stad och likställda samhällen, tillsättande

av brandchef och vice brandchef skall, för alt vara giltigt, fastställas

av länsstyrelsen, som har att pröva den tillsattes lämplighet för befattningen.

För de olika synpunkter, som anförts med avseende å tillsättningen av

brandfogde och vice brandfogde, må hänvisas till utredningens betänkande

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

sid. 75—77. Enligt 9 § skogseldslagen skola brandfogde och vice brandfogde

väljas för en tid av fyra år av dem, som utöva brandrotens beslutanderätt.

Då brandfogde eller vice brandfogde valts, skall länsstyrelsen genast underrättas,

och ankommer det på länsstyrelsen att pröva den valdes lämplighet

för uppdraget. Den valde skall av länsstyrelsen förordnas, där ej särskilda

skäl annat föranleda. Består brandroten av två eller flera kommuner

och enas kommunerna ej i valet av brandfogde eller vice brandfogde, skall

en av de valda av länsstyrelsen förordnas, där ej särskilda skäl annat föranleda.

I paragrafen stadgas vidare, att endast följande personer må avsäga

sig uppdrag att vara brandfogde eller vice brandfogde, nämligen: a) ämbets-

eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget;

b) den som uppnått sextio års ålder; c) den som eljest uppgiver

hinder, vilket godkännes av brandroten; eller d) den som de fyra senaste

åren tjänstgjort såsom brandfogde eller vice brandfogde. Befinnes brandfogde

eller vice brandfogde under tjänstgöringstidens lopp icke vidare vara för

befattningen lämplig, äger länsstyrelsen skilja honom från densamma. Vid

uppkommen ledighet äger länsstyrelsen förordna lämplig person att uppehålla

befattningen, intill dess densamma blivit i föreskriven ordning tillsatt.

Utredningen. Brandförsvarsutredningen anför om tillsättande av ifrågavarande

befälsposter bland annat följande:

Brandchef och vice brandchef tillsättas nu av den kommunala myndighet,

som förvaltar brandförsvarets angelägenheter. Anledning torde saknas att

på denna punkt verkställa ändring. Större tveksamhet kan emellertid möta

såvitt angår föreskriften, att tillsättning av brandchef och vice brandchef

i stad skall fastställas av länsstyrelsen, som har att pröva den tillsattes lämplighet

för befattningen. Denna föreskrift har tillkommit såsom en ersättning

för vissa av brandskyddskommissionen föreslagna kompetensföreskrifter.

Därest, såsom brandförsvarsutredningen nu föreslår, kompetensföreskrifter

bli införda (se 4 § sista stycket förslaget till brandlag samt 7 och 30 §§ förslaget

till brandstadga), kommer denna länsstyrelsens lämplighetsprövning

icke att äga samma betydelse som tidigare. Det kunde därför ifrågasättas, att

länsstyrelsens befattning med tillsättning av brandchef och vice brandchef

i stad skulle upphöra.

Enligt utredningens mening bör emellertid en sådan ordning icke väljas.

Brandförsvaret är visserligen en kommunal angelägenhet, men med hänsyn

till att länsstyrelsen har att öva tillsyn därå, synes länsstyrelsen böra äga inflytande

på den för brandförsvarets effektivitet så viktiga frågan vilka personer,

som skola handhava den närmaste ledningen av brandförsvaret i kommunerna.

Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att brandchef och vice

brandchef — såväl i stad som å landet — skola, liksom för närvarande, utses

av den förvaltande myndigheten, samt att myndighetens beslut skall underställas

länsstyrelsen. Därest länsstyrelsen finner den utsedde lämplig för

sitt uppdrag och icke särskilda skäl annat föranleda, skall den utsedde av

länsstyrelsen förordnas.

I fråga om tillsättning av brandfogde och vice brandfogde torde böra gälla

samma regler som i fråga om tillsättning av brandchef och vice brandchef.

Detta skulle i jämförelse med vad som nu gäller innebära huvudsakligen den

skillnaden, att rätten att utse brandfogde och vice brandfogde överflyttades

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

55

från kommunens beslutande myndighet till den myndighet, som förvaltar

brandförsvarets angelägenheter.

Under utredningens arbete ha önskemål framställts, att brandpersonalen

med avseende å tillsättning, avlöningsförmåner m. m. skulle erhålla en ställning

motsvarande vad som fallet är för polispersonalen. Tillsättning skulle

sålunda åtminstone beträffande högre befattningshavare verkställas av länsstyrelsen,

i lagen skulle upptagas regler om ordinarie tjänster, rätt till pension

m. m. Vid övervägande av denna fråga har utredningen funnit, att de

skäl, som medfört att polispersonalen erhållit en särställning bland kommunala

tjänstemän, icke kunna anses vara tillämpliga i vad avser brandpersonalen.

Det förefaller rimligare att likställa brandpersonalen med kommunala

tjänstemän i allmänhet (brandchefens ställning kan jämföras med stadsarkitektens,

stadsingenjörens eller byggnadschefens o. s. v.). Det måste också

anses vara ett viktigt intresse att den kommunala självbestämmanderätten så

vitt möjligt lämnas okränkt. Med hänsyn härtill har utredningen icke ansett

sig kunna tillmötesgå de angivna önskemålen i annan mån än vad som

framgår av 5 § 1 mom. förslaget till brandlag.

Yttranden. Svenska stadsförbundets styrelse motsätter sig utredningens förslag

om underställning av de kommunala tillsättningsbesluten m. m. och yttrar

härutinnan:

Utredningen framhåller, att brandförsvaret visserligen är en kommunal

angelägenhet men att det tillkommer länsstyrelsen »öva tillsyn därå» och

att länsstyrelsen därför också borde få inflytande på den för brandförsvarets

effektivitet så viktiga frågan örn den närmaste ledningen av brandväsendet.

Skälet förefaller knappast övertygande. Länsstyrelsen »övar tillsyn» också

över t. ex. fattigvården (fattigvårdslagen 43 §) och över städernas stadsplaneocli

byggnadsväsen (byggnadsstadgans 124 §) utan att krav veterligen framkommit

på någon rätt för länsstyrelsen att fastställa val av t. ex. fattigvårdssyssloman

eller stadsarkitekt. När de sakkunniga senare i betänkandet med

allt fog avvisa tanken på att i anställningshänseende likställa brandpersonalen

med polispersonalen, jämföra de själva brandchefens ställning med bl. a.

stadsarkitektens. I full anslutning till utredningens i samband därmed anförda

synpunkter vill styrelsen bestämt avstyrka förslaget om underställning

av beslut om antagande av brandchef, vice brandchef, brandfogde och

vice brandfogde. Av samma skäl kan styrelsen icke heller finna det riktigt,

att länsstyrelsen skulle äga skilja olämpligt brandbefäl från tjänsten. Bland

kommunens tjänstemän, till vilka här ifrågavarande befattningshavare hänförts,

torde i många fall finnas chefstjänstemän, vilkas betydelse ur allmänna

synpunkter kunna väl ställas i paritet med brandväsendets utan att mot

svarande bestämmelser örn avskedande på grund av olämplighet förutsatts.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker däremot utredningens förslag med

följande motivering:

Mot den föreslagna formen för tillsättandet av brandchef, vice brandchef,

brandfogde och vice brandfogde bär magistraten i Östersund framställt erinran,

enär enligt magistratens förmenande ett dylikt förfarande skulle innefatta

ett bestämt avsteg från vad som hittills gällt vid tillsättande av kommunala

tjänster och innebära en beskärning av kommunernas självbestämningsrätt.

Länsstyrelsen kan ej dela denna magistratens uppfattning. Enligt

2 $ i förslaget till brandlag skall länsstyrelsen vaka över att brandförsvaret

är tillfredsställande ordnat. 1 och med alt delta ansvar lägges på länsstyrelsen,

måste länsstyrelsen jämväl tillerkännas befogenhet alt pröva de ifrågavarande

befattningshavarnas lämplighet.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

Departements
chefen.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har beträffande frågan,

vilket kommunalt organ som skall meddela tillsättningsbeslut, yttrat bland

annat:

Hittills har ju varit brukligt, att förtroendemän och de mera betydelsefulla

befattningarna inom landskommunen tillsättas genom val å kommunalstämma

eller av kommunalfullmäktige, men enligt det föreliggande förslaget

är det meningen, att brandchefen och vice brandchefen skola utses av

det verkställande organ, som handhar brandförsvaret. Såvitt styrelsen kan

finna, måste kommunens beslutande församling anses kvalificerad att välja

brandbefäl lika väl som ordförande i kommunalnämnd och fattigvårdsstyrelse

eller kommunalkamrer. Det kan enligt styrelsens mening sättas ifråga, huruvida

man bör genom bestämmelser av förevarande art i viss mån sönderbryta

systemet för vår kommunala organisation, enligt vilken förvaltningsorganen

anförtrotts den verkställande myndigheten, under det att beslutanderätten,

däri inbegripet rätten att välja förtroendemän och tillsätta mera betydelsefulla

kommunala tjänstemän, såvitt landskommunerna angår, förbehållits

kommunalstämma eller kommunalfullmäktige.

Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår, att i 5 § skulle tilläggas att, om inom

kommunen funnes frivillig brandkår, dess chef borde utses till brandchef

samt till vice brandchef annan chef för frivillig brandkår inom kommunen

eller ställföreträdare för sådan chef.

Vissa erinringar ha även framställts mot de i 2 mom. i förslaget upptagna

avsägelsegrunderna.

Enligt utredningens förslag skola brandchef, vice brandchef, brandfogde

och vice brandfogde tillsättas av kommunens förvaltande myndighet (brandstyrelse,

kommunalnämnd) och icke av dess beslutande myndighet (stadsfullmäktige,

kommunalfullmäktige).

I det föregående har angivits, att under förarbetena till nu gällande brandstadga

åtskilliga skäl framförts mot tanken, att brandchef och vice brandchef

skulle utses av den beslutande myndigheten. Sålunda har gjorts gällande,

att för frågans avgörande främmande synpunkter ofta bleve bestämmande,

då den beslutande myndigheten skulle tillsätta en befattningshavare

i kommunens tjänst. Den beslutande myndigheten, som i regel består av

ett stort antal ledamöter, har ansetts knappast äga samma möjlighet att ingående

och allsidigt bedöma lämpligheten hos olika sökande som den förvaltande

myndigheten, vilken förutsättes besitta särskild sakkunskap på

brand väsendets område.

De sålunda framförda skälen synas mig icke vara bärande. Risken för

att främmande synpunkter få inverka på frågan blir enligt min mening icke

större, om tillsättandet anförtros åt den beslutande myndigheten. Icke

minst torde den offentlighet, varunder beredning och beslut i sådant fall

komma att äga rum, giva bättre garantier för en allsidig behandling av

frågan än om avgörandet förbehålles den slutna krets, som den förvaltande

myndigheten utgör. Det kan heller icke förutsättas, att den förvaltande

myndigheten alltid besitter särskild sakkunskap på brandväsendets område.

Framhållas må, att enligt nu gällande stadganden tillsättning av brandfogde

och vice brandfogde för skogsbrandförsvaret ankommer på den beslutande

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

57

myndigheten samt att, såvitt jag har mig bekant, denna anordning fungerat

väl. Med hänsyn till vad nu anförts samt i övrigt till de synpunkter, som i

detta hänseende framhållits av styrelsen för svenska landskommunernas förbund,

vill jag förorda, att brandchef och vice brandchef tillsättas av kommunens

beslutande myndighet. Med denna ståndpunkt anser jag självfallet anledning

icke finnas att beträffande tillsättning av brandfogde och vice brandfogde

frångå gällande ordning. Den beslutande myndigheten bör emellertid

äga möjlighet att, om så befinnes lämpligt, delegera sin nu avhandlade befogenhet

till den förvaltande myndigheten.

Mot utredningens förslag i övrigt har jag — bortsett från den ändring av

termen brandfogde till skogsbrandfogde, som här och i övrigt i lagförslaget

synts mig böra genomföras — icke funnit anledning till erinran. Det torde

sålunda icke vara opåkallat, att länsstyrelsen erhåller det inflytande på personvalet

vid tillsättning av de högsta befälsposterna inom det kommunala

brandförsvaret, som skulle följa av det av utredningen föreslagna underställningsförfarandet.

Denna ordning är redan gällande såväl beträffande

brandchef och vice brandchef i stad och därmed jämställda samhällen som

beträffande brandfogde och vice brandfogde.

6 5.

Denna paragraf upptager bestämmelser rörande kommuns skyldighet att

avlöna viss brandpersonal m. m. Gällande brand stadga behandlar denna fråga

endast så till vida, att i 5 § stadgas, att brandstyrka i stad med visst undantag

skall åtminstone delvis utgöras av avlönad personal.

Under förarbetena till skogseldslagen var frågan, huruvida brandfogde och

vice brandfogde skulle vara berättigade att erhålla arvode, föremål för livlig

uppmärksamhet. För redogörelse härom torde få hänvisas till utredningens

betänkande sid. 79—81. I 11 § skogseldslagen stadgas, att brandfogde och

vice brandfogde med avseende å rätt till gottgörelse i anledning av sitt uppdrag

äro likställda med vald ledamot av kommunal nämnd, som utsetts till

ordförande, dock att i fråga om ersättning för deltagande i eller annan verksamhet

för släckning av skogseld särskilda bestämmelser gälla.

Utredningen. I motiven till 6 § anföres bland annat följande:

För brandförsvarets effektivitet är det av synnerlig vikt alt brandpersonalen

erhåller skälig gottgörelse för sitt arbete. Med hänsyn härtill höra enligt

utredningens mening regler härom intagas i lagen.

I 6 § första stycket stadgas sålunda, att kommun är pliktig att skäligen avlöna

brandchef och vice brandchef samt övrig personal tillhörande yrkesbrandkår

eller borgarbrandkår utom sådan till borgarbrandkår hörande personal,

som förbundit sig till tjänstgöring utan ersättning. I fråga örn personal

tillhörande reservstyrka har föreskrivits, att skälig ersättning skall av kommunen

utbetalas för deltagande i brandsläckning och därmed sammanhängande

arbeten. För övningar skall enligt utredningens förslag ersättning icke

utgå till medlem av reservstyrka.

Enligt 11 § skogseldslagen äger brandrote rätt men icke skyldighet att avlöna

brandfogde och vice brandfogde. Denna ordning har, enligt vad vunna

erfarenheter bestyrka, icke varit gagnelig för skogsbrandförsvaret. Ofta ha de

till uppdraget som brandfogde eller vice brandfogde mest lämpade personer
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl Maj:ts proposition nr 265.

na icke velat ställa sig till förfogande, enär arvode icke utgått eller varit för

lågt. Med hänsyn härtill är det enligt utredningens mening ofrånkomligt att

i lagen fastslås skyldighet för kommunerna att giva brandfogde och vice

brandfogde skälig gottgörelse för det med uppdraget förenade arbetet. Gottgörelsen

bör avse det med brandberedskapen förenade besväret, alltså organisation

av skogsbrandväsendet, arbete med anskaffning och tillsyn av brandredskapen,

skrivgöromål etc. För deltagande i släckningsarbete bör, liksom

hittills, särskild ersättning kunna utgå av statsmedel.

Utredningen har icke ansett det nödvändigt att föreslå bestämmelse örn att

arvodesbeslut skola godkännas av länsstyrelsen. Risk att arvode skulle bestämmas

till för högt belopp torde knappast förefinnas. Skulle arvode bestämmas

till för lågt belopp, kan länsstyrelsen, som på grund av föreskriften

i 6 § sista stycket får kännedom örn beslutet, ingripa i den ordning, som är

stadgad i 16 § av förslaget.

I de flesta skogsbrandordningar har, i överensstämmelse med vad som föreslås

i den inom jordbruksdepartementet upprättade handledningen vid

utarbetandet av skogsbrandordningar, upptagits en föreskrift att det skall

åligga brandfogde och vice brandfogde att på kommunens bekostnad deltaga

i de kurser i skogseldsläckning m. m., som kunna bliva anordnade för

brandfogdar och vice brandfogdar. Då emellertid kommuner stundom vägrat

att bekosta deltagandet i sådana kurser och stadgande saknas om skyldighet

därtill, har det inträffat, att brand fogdar och vice brandfogdar icke

haft den ekonomiska möjligheten att deltaga i kurser, som anordnats. Då

en sådan ordning uppenbarligen icke är till gagn för skogsbrandförsvaret,

bör enligt utredningens mening i brandlagen föreskrivas, att kommun är

pliktig att giva brandfogde och vice brandfogde skälig gottgörelse för deltagande

i utbildningskurser. Skyldigheten synes dock böra inskränkas till

att gälla kurs, som anordnas inom länet. Med hänsyn till vad sålunda anförts

har 6 § andra stycket sista punkten avfattats.

Yttranden. Svenska stadsförbundets styrelse anser, att utredningens förslag

innefattar alltför långt gående ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten.

Styrelsen anför:

Ehuru utredningen avvisat tanken att jämställa brandpersonalen med polispersonalen

och således förutsätta skälighetsprövning av lönerna, föreslås det

att beslut om bl. a. avlöningen skall anmälas hos länsstyrelsen. Denna myndighet

skulle då med utgångspunkt från sin allmänna uppsikt över brandväsendet

kunna »förordna om rättelse» och därvid i sista hand förelägga lämpligt

vite. Som redan framhållits äger länsstyrelsen också på andra områden

»tillsyn» över olika grenar av kommunens förvaltning utan att detta ansetts

böra medföra något intrång i kommunens rätt att självständigt ordna för

respektive förvaltningsgren nödvändiga tjänstemäns avlöningsförhållanden.

En statlig översyn över kommunalt avlöningsväsen med vitesföreläggande

som yttersta remedium synes vara en föga rekommendabel nyhet.

När utredningen föreslagit så rigorösa former för statsuppsikten på nu avhandlade

område, sammanhänger väl detta med, att utredningen framför allt

funnit det nödvändigt att åstadkomma en högre standard på landsbygdens

brandväsen och därför velat tillskapa möjligheter för ett noggrant övervakande

av nyorganisationen där. För städernas del ligger frågan dock otvivelaktigt

till på ett annat sätt. Den fast anställda personalen är där ingen nyhet

och skulle denna finna sina löneförhållanden mindre tillfredsställande, torde

dess organisationer och numera föreliggande förhandlingsmöjligheter erbjuda

större garantier än en länsstyrelses vitesföreläggande. För stadssamhällenas

del i vart fall torde ett effektivt brandförsvar icke vara beroende av något

statligt inflytande på lönerna.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

59

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför i viss mån likartade

synpunkter. Styrelsen yttrar:

Såvitt styrelsen kan finna, är det meningen, att brandchef och vice brandchef,

som icke äro anställda vid yrkesbrandkår utan vilka på annat sätt leda

kommunernas brandförsvar, skola vara att betrakta som kommunala förtroendemän

i vanlig mening. Ett stöd härför utgör bland annat den omständigheten

att de skola vara skyldiga åtaga sig uppdragen, och att avsägelserätt

föreligger endast i de fall, då sådan rätt eljest förefinnes för kommunal förtroendeman.

Likväl skola emellertid för brandbefälet icke gälla vanliga regler

med avseende å arvode och ersättning, utan kommunen skall i förevarande

fall vara, som det heter i förslaget, »pliktig att skäligen avlöna brandchef

och vice brandchef». Uppdraget blir i detta fall principiellt avlönat med skäligt

belopp, under det att beträffande förtroendeman i övrigt uppdraget ju

anses vara principiellt oavlönat, ehuruväl kommunen äger att inom vissa

gränser bevilja mindre arvode.

Som skäl för sin ståndpunkt i sistnämnda fråga anföra de sakkunniga,

att det för brandförsvarets effektivitet är av synnerlig vikt att brandpersonalen

erhåller skälig gottgörelse för sitt arbete. Styrelsen kan emellertid för

sin del icke finna det mera angeläget att en brandchef i en mindre eller medelstor

landskommun erhåller viss i sista hand av länsstyrelsen fixerad minimilön

än att exempelvis den mera kvalificerade befattningen som ordförande

eller kassör i kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd

utrustas med förmånen av arvode. Man är i förevarande hänseende i färd

med att, med vissa bestämmelser i kristidslagstiftningen som förebild, föra

in något nytt i vår kommunalförvaltning, som kommer att vålla orättvisa och

ojämnhet och därigenom viss olägenhet.

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke jämväl brandchef och vice

brandchef vid borgarbrandkar borde av kommunen beredas skälig gottgörelse

för den utbildning i skogsbrandsläckning, som för dem torde vara erforderlig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför samma synpunkt beträffande brandchef

och vice brandchef å landsbygden.

På sätt utredningen framhållit, är det för brandförsvarets effektivitet av Departementsvikt

att brandpersonalen erhåller skälig gottgörelse för sitt arbete. I syfte att chefenskapa

garantier härför har utredningen föreslagit att tvingande regler i ämnet

skulle upptagas i lagen. Utredningen har därvid icke gjort skillnad mellan

befattningshavare, som äro yrkesmän, och befattningshavare, vilkas tjänster

inom brandväsendet äro att betrakta som kommunala förtroendeposter.

Yrkespersonalen torde redan nu i allmänhet vara väl tillgodosedd i avlöningshänseende.

För framförande av sina önskemål i avseende å löneförmåner

har denna personal ett instrument i sina fackorganisationcr. Med hänsyn

härtill samt i övrigt till de skäl, som i frågan anförts av svenska stadsförbundets

styrelse, synas yrkespersonalens avlöningsförhållanden icke böra

upptagas till särskild reglering i lag.

Vad angår de befattningshavare, som äro att betrakta såsom kommunala

förtroendemän, må till en början erinras, att enligt gällande skogseldslag

brandrote äger rätt men icke skyldighet att avlöna brandfogde och vice

brandfogde. Utredningen säger sig hava funnit, att denna ordning icke varit

gagnelig för skogsbrandförsvaret och föreslår därför, att skyldighet skulle

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kunql. Maj:ts proposition nr 265.

fastslås för kommunerna att giva brandfogde och vice brandfogde skälig gottgörelse

för det med uppdraget förenade arbetet. Den sålunda föreslagna bestämmelsen

synes emellertid vara alltför vittgående. Det kan uppenbarligen

ej sällan finnas fall, då det icke är erforderligt att bereda ersättning åt brandfogde

och vice brandfogde och då ett stadgande örn skyldighet härutinnan

alltså är opåkallat. Ett godtagande av utredningens förslag skulle alltför

mycket bryta mot principen att kommunala förtroendeuppdrag åtminstone

som regel böra vara oavlönade. Den i skogseldslagen upptagna grundsatsen

angående avlöning åt brandfogde och vice brandfogde synes därför även i

fortsättningen böra uppehållas.

De synpunkter, som sålunda anförts beträffande brandfogde och vice brandfogde,

gälla även brandchef och vice brandchef vid annan brandstyrka än

yrkesbrandkår. Att i lagen giva särskilda bestämmelser om ersättning åt sådan

till borgarbrandkår hörande personal, som icke förbundit sig till tjänstgöring

utan ersättning, torde ej vara av nöden.

I fråga om personal tillhörande reservstyrka har utredningen föreslagit,

att i lagen skulle intagas stadgande om att skälig ersättning skulle utgå för

deltagande i brandsläckning och därmed sammanhängande arbeten. Då reservstyrkan

kan rekryteras i kraft av regler örn tjänsteplikt, synes anledning

ej finnas till erinran mot detta förslag. De av utredningen föreslagna reglerna

om ersättning åt brandfogde och vice brandfogde för deltagande i utbildningskurs

i skogseldsläckning synas även vara ägnade att främja brandförsvaret.

I ett par yttranden har föreslagits, att ersättning för deltagande i sådan

utbildningskurs skulle utgå även till vissa brandchefer. Att så sker synes

lämpligt, men det torde icke vara nödvändigt att genom särskilt stadgande

förplikta kommunerna härtill.

I anslutning till vad jag sålunda anfört böra första och andra styckena i

paragrafen omredigeras. Vid denna ståndpunkt torde tredje stycket kunna

uteslutas.

7 §.

Denna paragraf upptager en allmän regel om kommuns skyldighet att anskaffa

och underhålla materiel, byggnader och andra för kommunens brandförsvar

behövliga anordningar samt att draga försorg om nödig vattentillgång

för släckning av brand.

I 9 § 1 morn. och 30 § gällande brandstadga givas vissa, delvis tämligen

detaljerade bestämmelser härom. I skogseldslagen saknas motsvarande föreskrifter.

Utredningen anför bland annat:

Principiellt böra de i 7 § behandlade skyldigheterna gälla även skogsbrandförsvaret,

därvid dock brandtornen undantagits. Enligt gällande bestämmelser

omhänderhavas bevakning och underhåll av de flesta i riksplanen upptagna

brandtornen av skogsvårdsstyrelserna (skogsstyrelsen), vilka för detta arbete

erhålla anslag från staten (för närmare uppgifter härom se t. ex. proposition

nr 311 till 1941 års riksdag). Skäl synas icke föreligga att frångå denna ordning,

särskilt med hänsyn därtill, att bevakningen från brandtorn mycket

ofta är en angelägenhet, som är gemensam för flera kommuner. Det synes

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

01

även rimligt att staten svarar för kostnaden för de i riksplanen upptagna

brandtornens underhåll och bemanning.

Yttranden. Byggnadsstyrelsen anför, att det vad beträffar landskommuner

mången gång torde möta oöverstigliga hinder att draga försorg örn nödig

vattentillgång för släckning av brand. Styrelsen finner önskvärt, att bestämmelsen

avfattas med hänsyn till detta förhållande.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att det föreslagna stadgandet innefattar

en väsentlig skärpning av föreskrifterna i 30 § i 1923 års brandstadga.

Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida så långtgående åligganden för närvarande

kunna anses påkallade eller lämpliga.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:

I fråga om kommuns skyldighet att anskaffa och underhålla materiel,

byggnader m. m. har undantag gjorts för brandtorn, som fortfarande, i den

mån de ingå i riksplanen, föreslås skötta av skogsvårdsstyrelserna. Att skötsel

och bevakning av dessa torn skall bekostas av statsmedel måste anses

riktigt, då enligt länsstyrelsens egen erfarenhet en uppdelning på de kommuner,

som hava nytta av tornet, icke kan genomföras. Länsstyrelsen ställer

sig emellertid tveksam, huruvida skogsvårdsstyrelserna fortfarande böra

handhava dessa angelägenheter. Det förefaller ligga närmare till hands att

övervakningen anförtros åt länsstyrelsen såsom högsta statliga brandmyndighet

i länet. Själva underhållet och bevakningen av dessa torn bör handhavas

av den kommun, inom vilken tornet är beläget. Härför bör kommunen

utfå ersättning av statsmedel.

Uttryckliga bestämmelser om dessa kommunens skyldigheter böra intagas

i lagen.

Även länsstyrelserna i örebro och Värmlands län anse, att länsstyrelserna

böra handhava tillsynen över skogsbrandtornen. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län yttrar, att det torde förtjäna att tagas i övervägande, huruvida icke tillsynen

över brandtornen borde flyttas till länsstyrelserna.

Skogsstyrelsen upplyser, att majoriteten av skogsvårdsstyrelserna i sina

yttranden till skogsstyrelsen anslutit sig till samma mening.

Även flera lånsskogsbrandchefer ha uttalat samma uppfattning.

För tillgodoseende av brandförsvaret synas kommunerna böra åläggas att Departementii

erforderlig omfattning anskaffa och underhålla materiel, byggnader och äitftn.

andra för kommunens brandförsvar behövliga anordningar ävensom att draga

försorg örn nödig vattentillgång för släckning av brand. Det är dock uppenbart,

att kraven å kommunerna i detta hänseende icke få ställas alltför

högt. Här är fråga om ett avvägningsproblem. De utgifter, som nedläggas å

brandförsvaret, böra stå i rimligt förhållande till de värden, som skola skyddas,

och till kommunens ekonomiska bärkraft. Vad angår anläggningar för

tryggande av vattentillgången — branddammar och brandbrunnar — synes

med hänsyn till därmed förbundna kostnader åläggande för kommun att

utföra dylika anläggningar i regel icke böra meddelas där ej bidrag till anläggningskostnaden

kan erhållas av staten eller från annat håll.

Med hänsyn till vad här anförts har jag ansett det böra i paragrafen utsägas,

alt vad däri är föreskrivet skall gälla allenast i den mån kommunen

icke genom åtgärdernas vidtagande skulle åsamkas oskälig kostnad.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Såsom utredningen föreslagit, torde anskaffning, underhåll och bemanning

av brandtorn icke vara angelägenheter, som böra handhavas och bekostas

av kommunerna. Bevakning från brandtorn gynnar regelmässigt ett stort

antal kommuner samtidigt, och det synes därför lämpligt, att de härmed förenade

utgifterna liksom hittills bestridas av statsmedel. Jag skall senare återkomma

till frågan örn anvisande av medel härför. Spörsmålet, huruvida

skogsvårdsstyrelserna (skogsstyrelsen) eller länsstyrelserna böra handhava

tillsynen över skogsbrandtornen, torde i annat sammanhang få avgöras av

Kungl. Majit.

5 §.

I 8 § upptages en allmän regel om att brandsyn skall hållas och sotning

verkställas i varje kommun i enlighet med de föreskrifter, Konungen därom

meddelar. Sådana föreskrifter ha upptagits i förslaget till brandstadga.

9 §.

I denna paragraf lia upptagits regler örn skyldighet för kommun att i

vissa fall giva annan kommun eldsläckningshjälp. Motsvarande bestämmelser

finnas icke i gällande författningar.

Utredningen. I detta ämne anför brandförsvarsutredningen bland annat

följande:

I praktiken har eldsläckningshjälp som regel givits i de fall, då sådan hjälp

behövts. Icke sällan ha också avtal träffats om eldsläckningshjälp i händelse

av brand. Vid enstaka tillfällen har emellertid inträffat, att en kommun av

ett eller annat skäl icke velat bispringa en grannkommun, då brand i större

omfattning härjat där. I andra fall ha uppställts så restriktiva förutsättningar

för att lämna begärd hjälp att denna, örn den utsänts, skulle blivit

till ringa eller ingen nytta. Utredningen har med hänsyn härtill ansett^ riktigast,

att det i lag fastslås skyldighet för kommunerna att lämna, sådan

hjälp. Nämnas kan, att regler i detta hänseende upptagits i Finlands år 1933

utfärdade brandlag (26—-28 §§).

Huvudregeln i fråga örn eldsläckningshjälp har av utredningen formulerats

så, att om i en kommun uppstår brand av större omfattning eller fara

för sådan brand är för handen, brandchefen äger påkalla eldsläckningshjälp

från annan kommun. Sistnämnda kommun är då skyldig att giva eldsläckningshjälp

i den utsträckning, som brandchefen i den hjälpande kommunen

prövar möjlig utan att säkerheten i den egna kommunen äventyras. För

kostnader, som kommun åsamkats i anledning av framställning om eldsläckningshjälp,

är den hjälpsökande kommunen skyldig att utgiva skälig ersättning.

Kunna kommunerna icke enas om ersättningens storlek, skall denna

fastställas av länsstyrelsen i det län, där branden utbrutit. Lämpligen torde

genom riksbrandinspektörens försorg en normaltaxa böra fastställas för beräkning

av dessa ersättningar.

Att förfarandet vid hemställan örn eldsläckningshjälp knutits till brandcheferna

i de båda kommunerna och icke till någon annan instans (brandstyrelse

eller dylikt) har sin grund bland annat däri, att förfarandet måste

så utformas, att det medgiver största möjliga snabbhet. Det torde för övrigt

icke vara möjligt för annan befattningshavare eller myndighet att

bättre bedöma behovet av och möjligheten till hjälp än just brandchefen.

Paragrafen innebär till en början att brandchefen i den kommun, där

branden härjar, äger en ovillkorlig rätt att, örn omständigheterna enligt hans

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

63

förmenande så påkalla, framställa begäran om eldsläckningshjälp från annan

kommun. Stundom lär ha inträffat att en brandchef icke vågat begära

eldsläckningshjälp, enär han befarat, att den egna kommunen icke skulle

vilja ikläda sig de kostnader, som härav skulle föranledas, vilket haft till

följd att branden erhållit betydligt större omfattning än vad annars skulle

ha blivit fallet. Med den föreslagna lydelsen av brandlagen skulle sådana

betänkligheter knappast behöva uppstå. Stadgandet innebär vidare att den

kommun, till vilken begäran om hjälp riktats, är ovillkorligen skyldig att

lämna sådan hjälp inom ramen för vad den egna säkerheten kan anses medgiva.

Brandchefen i den hjälpande kommunen äger sålunda icke pröva

t. ex. frågan om branden är av sådan omfattning, att hjälp verkligen kräves,

eller om avståndet till brandplatsen är alltför långt för att hjälp kan

hinna anlända inom rimlig tid etc. Dessa bedömanden böra tillkomma

brandchefen i den kommun, där branden pågår. Skulle den hjälpande

brandchefen hava rätt att bedöma lämpligheten att sända hjälp ur andra

synpunkter än frågan, vad den egna säkerheten kan medgiva, funnes risk

att förfarandet bleve för omständligt, vilket kunde medföra, att syftet med

den ömsesidiga hjälpen icke vunnes.

Yttranden. Bland de myndigheter, som i princip tillstyrka utredningens

förslag, må nämnas länsstyrelsen i Jämtlands län, som emellertid därjämte

anför:

Länsstyrelsen vill föreslå, att rätten för brandchef att påkalla hjälp från

annan kommun utsträckes att omfatta även fall, då den egna brandkåren

på grund av eldsläckning å annan ort, skada å brandmaterielen eller av

annan orsak är urståndsatt att verkställa eldsläckning. Genom en sådan

tilläggsbestämmelse till nämnda paragraf skulle de risker i olika avseenden,

för vilka den hjälpgivande kommunen i förevarande fall alltid utsätter

sig, bliva undanröjda.

Samma synpunkt anföres av svenska brandskyddsföreningen, svenska

brandkårernas riksförbund och landsbygdens ömsesidiga brandförsäkringsbolags

förening.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, om icke rätten att påkalla

eldsläckningshjälp från annan kommun borde tilläggas även brandfogde i de

fall, då denne förde befälet vid skogsbrand. Man kunde eljest befara, att omgången

över brandchefen kunde fördröja hjälpen.

I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Uppsala län.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:

Brandchefens rekvisitionsrätt enligt 9 § synes endast gälla, då krigstillstånd

icke är rådande, vilket framgår av ett utav 1941 års hemortsförsvarssakkunniga

avgivet förslag till kungörelse örn utövande under krig av vissa

befogenheter i avseende å luftskydd, skogsbrandskydd och utrymning, vilket

förslag länsstyrelsen i särskilt utlåtande tillstyrkt. Denna brist på överensstämmelse

mellan freds- och krigsorganisationen anser länsstyrelsen böra

undvikas, och detta kan ske genom att länsstyrelsen tillägges berörda rekvisilionsrätt.

För att undvika omgång vid behov av skyndsam eldsläcknings •

hjälp bör länsstyrelsen äga rätt att på förhand uppdraga åt brandchef respektive

brandfogde att verkställa nödig rekvisilion direkt hos vederbörande enligt

en av länsstyrelsen uppgjord plan för den ömsesidiga eldsläckningsh jällsén.

Denna plan bör upprättas i samråd med försvarsområdesbefälhavaren,

till vilken i händelse av krigstillstånd länsstyrelsens befogenhet att rekvirera

eldsläckningshjälp övergår.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Departements
chefen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Göteborgs stads drätselkammare

och svenska stadsförbundets styrelse ha anfört, att kommun, som lämnar eldsläckningshjälp

åt annan kommun, bör erhålla icke blott skälig utan full

ersättning för alla kostnader, som därigenom åsamkas den hjälpande kommunen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län befarar, att förslaget kunde leda till icke

önskvärda konsekvenser. Länsstyrelsen yttrar:

Enligt förslaget skulle den kommun som erhållit eldsläckningshjälp från

annan kommun utgiva ersättning till sistnämnda kommun för hjälpen. För

länets vidkommande torde denna bestämmelse komma att föranleda att eldsläckningshjälp

kommuner emellan blir mindre vanlig än som för närvarande

är fallet. Kostnaderna för brandkårernas utryckning å landsbygden

ersättas nämligen för närvarande oftast av försäkringsinrättningarna. Detta

beror därpå, att brandstadgan är tillämplig endast inom ett fåtal kommuner

och att således något kommunalt brandväsen i allmänhet icke finnes.

Brandkårschefen har således för närvarande i allmänhet icke behövt taga

hänsyn till den egna kommunens önskemål när det gällt att rekvirera

släckningshjälp. I fortsättningen kan det tänkas att brandchefen erhåller anmäi-kning

från vederbörande kommunala organ i fråga om den omfattning i

vilken han rekvirerar eldsläckningshjälp från annan kommun. Detta kommer

sannolikt att medföra, att brandchefen ofta avslår från dylik rekvisition.

Länsstyrelsen har inhämtat, att man inom den frivilliga brandkårsrörelsen

är mycket bekymrad inför denna konsekvens.

Av liknande skäl avstyrker brandkonsulenten i Uppsala län, att 9 § upphöjes

till lag.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför:

Hittills hava brandförsäkringsbolagen, såväl de till riksförbundet anslutna

som vissa läns- och häradsbolag, för att underlätta tillkallandet i förekommande

fall av eldsläckningshjälp efter vissa grunder lämnat bidrag till de

för eldsläckning på landsbygden anlitade brandkårerna. Riksförbundet utgår

därför ifrån att, då fråga är om landsbygden, bidrag skola kunna påräknas

från brandförsäkringsbolagens sida till ersättning för sådan eldsläckningshjälp,

som förutsättes i förslaget.

Motsvarande sjmpunkt anföres av brandförsvarskommittén.

Att regler om eldsläckningshjälp upptagas i lagen synes vara lämpligt. Visserligen

har sådan hjälp som regel givits, då behov därav uppstått, men det

har dock vid skilda tillfällen visat sig, att bristen på föreskrifter i ämnet

medfört att hjälp utan skäl fördröjts eller vägrats.

Utredningens förslag till lydelse av 9 § synes i allt väsentligt kunna godtagas.

Uttrycket i första stycket andra punkten »utan att säkerheten i den

egna kommunen äventyras» torde dock böra något uppmjukas.

I vissa yttranden har föreslagits, att rätten för brandchef att påkalla eldsläckningshjälp

skulle utsträckas att omfatta även fall, då den egna brandkåren

på grund av eldsläckning å annan ort, skada å brandmaterielen eller

av annan orsak vore urståndsatt att verkställa eldsläckning. Då emellertid

risk kan föreligga för att hjälp begäres utan att tillräckligt starka skäl härtill

föreligga, synes det vara välbetänkt att inskränka den ovillkorliga skyl
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 265.

65

digheten att lämna hjälp till de av utredningen föreslagna fallen. Att medgiva

även skogsbrandfogde rätt att begära eldsläckningshjälp torde icke vara

motiverat av praktiskt behov.

Att, såsom länsstyrelsen i Jönköpings län föreslagit, tillägga länsstyrelsen

rätten att begära eldsläckningshjälp synes olämpligt, då hjälpen härigenom

helt visst i många fall skulle försenas.

Med avseende å frågan om ersättning för lämnad eldsläckningshjälp är jag

ense med utredningen. Har vid hjälpens lämnande så förfarits, att oskäligt

stora kostnader uppstått, synes ersättningen böra jämkas till skäligt belopp.

10 §.

Med denna paragraf inledes den avdelning i lagförslaget, som behandlar

de enskildas skyldigheter med avseende å brandförsvaret.

Gällande bestämmelser. I 5 § 3 mom. gällande brandstadga föreskrives,

att i stad eller därmed likställda samhällen skyldighet att tjänstgöra i allmän

brandkår — varmed avses den på medborgerlig plikt grundade brandstyrkan

— föreligger för envar i samhället boende arbetsför man från och

med det år, under vilket han fyller 20 år, till och med det år, under vilket

han fyller 50 år. I brandstadgans avdelning för landsbygden finnes motsvarande

föreskrift (28 § tredje stycket) för det fall, att allmän brandkår ingår

i brandstyrkan.

I 17 § första stycket skogseldslagen stadgas, att envar i trakten, å landet

eller i stad bosatt arbetsför man, som fyllt 18 men icke 60 år, är skyldig

att deltaga i släckning av skogseld.

Utredningen. Efter en redogörelse för gällande bestämmelser samt vissa

i ärendet gjorda framställningar (betänkandet sid. 85—89) anför brandförsvarsutredningen

bland annat:

Det har av ålder ansetts som en medborgerlig plikt att biträda vid släckning

av brand. I det allmänna medvetandet torde denna plikt icke minst

å landsbygden uppfattas som om den gällde alla personer, vilka kunna utföra

ett arbete, som i något avseende är till nytta i kampen mot elden. De

i brandstadgan och skogseldslagen angivna, tämligen snäva gränserna för

tjänsteplikten torde icke vara mera allmänt kända.

Med hänsyn härtill synes det, icke minst i betraktande av att inkallelserna

till militär beredskapstjänst för närvarande medfört en stark minskning

av antalet släckningsskyldiga i hemorten, med skäl kunna ifrågasättas, huruvida

lagstiftningen icke borde bygga på den principen att envar, som kan

vara till nytta för brandsläckning, också bör vara tjänstepliktig. Tjänsteplikten

skulle i sådant fall omfatta icke blott män i de arbetsföra åldrarna

utan även kvinnor. Kvinnornas medverkan kan vara värdefull t. ex. vid

mindre påfrestande eldsläckningsarbete, vid vattenlangning o. s. v., varjämte

de kunna tjänstgöra såsom vägvisare, såsom telefonvakter och i sjukvårdsoch

förplägnadstjänst. Utredningen har också stannat för att föreslå en på

dessa grunder utformad brandtjänsteplikt.

Brandtjänsteplikten skall enligt utredningens förslag omfatta personer,

män eller kvinnor, som under kalenderåret fylla lägst 16 och högst 70 år.

Tjänsteplikten gäller dock blott i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd

medgiva samt avser tjänstgöring blott i vistelseorten och trakten däromkring.

Bihang lill riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 265. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Mcij:ts proposition nr 265.

Departements
chefen,

Åldersgränserna samt föreskriften rörande kroppskrafter och hälsotillstånd

överensstämma med vad som är föreskrivet i 16 § lagen den 30 december

1939 (nr 934) om tjänsteplikt. Den av utredningen föreslagna lokala

begränsningen för tjänsteplikten, torde i jämförelse med de i gällande brandstadga

och skogseldslag upptagna uttrycken »i staden boende» respektive

»i trakten, å landet eller i stad bosatt» innebära en lämplig och stundom

nödvändig utvidgning. Att uttrycket »i vistelseorten eller trakten däromkring»

är obestämt är en olägenhet, som icke torde kunna undvikas men

som knappast heller bör giva anledning till svårigheter i tillämpningen.

Tjänsteplikten skall enligt utredningens förslag kunna aktualiseras antingen

såsom tjänstgöring —■ såsom övning eller vid brandsläckning — i

reservstyrka (10 § andra stycket i förslaget) eller eljest såsom tjänst vid

brand (10 § tredje stycket i förslaget).

Reservstyrkan avser att ersätta den allmänna brandkåren och skall sålunda,

som namnet giver vid handen, vara en reserv till kommunens övriga

brandstyrkor. Styrkan skall bestå av ett mindre antal personer, som äro

lämpade för brandtjänst. Styrkan bildas så, att ett lämpligt antal av de

tjänstepliktiga uttagas för tjänst i densamma (se 6 § 1 mom. tredje stycket

och 29 § 1 mom. tredje stycket förslaget till brandstadga). Vid uttagningen

till reservstyrka bör hänsyn tagas till att ett tillräckligt antal icke krigstjänstskyldiga

övas, så att en beredskap för krig därigenom erhålles. Möjligen

kan det med hänsyn härtill vara lämpligt att till reservstyrkan uttaga

bland annat samvetsömma.

För att kunna fylla sin uppgift bör reservstyrkan övas under viss tid årligen.

Längden av denna tid bör avpassas efter de förhandenvarande förhållandena.

Icke i något fall torde dock övningstiden böra överstiga femton

timmar årligen. Denna maximitid har upptagits i lagförslaget. Ersättning

skall enligt utredningens förslag icke utgå för övningstimmarna men väl för

deltagande i brandsläckning och därmed sammanhängande arbeten (jfr 6 §

första stycket andra punkten i lagförslaget).

För tjänstepliktig, som icke uttagits till reservstyrka, aktualiseras tjänsteplikten

först vid brand och efter anmaning av den, som vid branden för befälet.

Vid skogsbrand gälla dock särskilda regler (se 42 § tredje stycket förslaget

till brandstadga).

Yttranden. Åldersgränserna för brandtjänsteplikten hava berörts i några

yttranden. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att den övre åldersgränsen

för tjänsteplikten borde vara 67 år. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län föreslår 65 år och länsstyrelsen i Norrbottens län 60 år.

Länsskogsbrandchefen i Älvsborgs län ifrågasätter lämpligheten av att jämväl

kvinnor skulle vara brandtjänstepliktiga under fred samt föreslår vidare,

att de tjänstepliktiga åläggas att deltaga i instruktionsövningar i skogsbrandsläckning

under högst fem timmar vartannat år.

Länsskogsbrandchefen i Västernorrlands län finner önskvärt, att tjänsteplikten

för släckningsskyldig, som icke blivit uttagen till reservstyrka, må

kunna aktualiseras även utan att skogseld uppkommit. Det anses nödvändigt

att åtminstone någon dag örn året anordna övningar, så att manskapet icke

står alldeles främmande för sina uppgifter, då det gäller allvar.

Jag biträder utredningens förslag i vad avser förevarande paragraf. De föreslagna

åldersgränserna för tjänsteplikten överensstämma med motsvarande

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

67

gränser i allmänna tjänstepliktslagen och synas böra godtagas. Att tjänsteplikten

omfattar jämväl kvinnor torde vara av behovet påkallat icke minst

med hänsyn till förhållandena under krig eller krigsfara. Att giva regler om

obligatoriska övningar i skogsbrandsläckning anser jag icke vara av nöden.

11 §■

De båda momenten i denna paragraf torde böra behandlas vart för sig.

1 mom. Vissa åligganden för ägare

av byggnad m. m.

Jämlikt 1 mom. första stycket i förslaget åligger det ägare av byggnad,

upplag eller annan anläggning att anskaffa och underhålla erforderliga brandoch

livräddningsredskap ävensom att i övrigt vidtaga de åtgärder, som till

förebyggande av brands uppkomst äro av nöden och som icke medföra oskälig

kostnad.

Utredningen. Det föreslagna stadgandet avser enligt vad utredningen

framhåller såväl åtgärder med syfte att förbereda eldsläckning (anskaffande

av sprutor m. m.) som förebyggande åtgärder av alla slag. I förstnämnda

avseende föreskrives i 9 § 2 mom. gällande brandstadga, att det —

i stad och likställda samhällen — må i brandordningen stadgas åläggande för

fastighetsägare att anskaffa och underhålla viss för gård, upplagsplats m. m.

erforderlig brand- och livräddningsredskap ävensom lämnas föreskrift om

denna redskaps förvaring. För landsbygden finnes en motsvarande bestämmelse

i 30 § gällande brandstadga, där det föreskrives, att i brandordningen

skola införas efter kommunens behov lämpade bestämmelser om i vad mån

det åligger fastighetsägare att anskaffa och underhålla för fastigheten erforderlig

brand- och livräddningsredskap. I skogseldslagen saknas föreskrift

av motsvarande innehåll.

Utredningen anför bland annat:

Under senare tid torde den uppfattningen alltmera ha trängt igenom, att

fastighetsägare och andra ha ett ansvar mot samhället för att erforderliga

brandskyddsåtgärder vidtagas. Även örn den enskilde efter en brand kan

få sin förlust täckt genom en försäkring, så har dock nationalförmögenheten

lidit en icke ersatt förlust. Av särskild vikt är, att ägare av anläggningar,

som äro av större betydelse för rikets ekonomiska liv, såsom industrier etc.,

vidtaga nödiga åtgärder för att motverka brandrisker. Erfarenheten visar,

att mycket i detta avseende brister och att stora värden stå på spel. Allvarliga

ekonomiska förluster, förstörelse av nyttigheter, som kanske icke kunna

ersättas, arbetslöshet m. m. kan bliva följden av underlåtenhet att vidtaga

enkla förebyggande åtgärder. Det av utredningen i 11 § 1 mom. första

stycket upptagna stadgandet skulle — tillämpat jämte föreskriften i 16 § ■—

bereda möjlighet för länsstyrelserna att effektivt ingripa mot missförhållanden

på detta område. Det blir en av länsbrandinspektörernas mest betydelsefulla

uppgifter att noga uppmärksamma särskilt de viktigare industririskerna

inom länet.

Uppenbart är emellertid, att kraven på brandskyddsåtgärder ej få sträckas

alltför långt. Med hänsyn härtill har i paragrafen uttryckligen utsagts, att

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

tvång icke föreligger att verkställa brandskyddsåtgärder, som medföra oskälig

kostnad.

I 11 § 1 mom. andra stycket har upptagits en föreskrift i ett ämne, som

avhandlas i 41 § gällande brandstadga. I sistnämnda paragraf föreskrives,

att ägare av fastighet, där eldsvåda timat, är pliktig att för eftersläckning,

grävning och andra efter branden nödiga arbeten, som ej lämpligen kunna

av brandkåren utföras, tillhandahålla erforderlig arbetsstyrka vid påföljd för

uraktlåtenhet härutinnan, att brandchefen på ägarens bekostnad anskaffar

det behövliga manskapet.

Utredningen anför härom följande:

Eftersläckning, som utgör en del av själva släckningsarbetet, bör enligt

utredningens mening utföras av brandmanskapet. Däremot synes det skäligt

att tillsyn, röjning och dylika åtgärder utföras av fastighetsägarens folk.

I överensstämmelse med denna mening har stadgandet i 11 § 1 mom.

andra stycket utformats. Fullgör fastighetsägaren icke vad honom sålunda

åligger, må jämlikt 19 § arbetet på hans bekostnad utföras genom brandchefens

försorg.

Yttranden. Beträffande här berörda spörsmål hava vissa myndigheter

påyrkat längre gående åtgärder. Härom yttrar Överståthållarämbetet följande:
I

avseende å 11 § 1 mom. synes det vara av stor betydelse att vinna klarhet,

huruvida detsamma kan medföra skyldighet för fastighetsägare etc. att

inom område med hopgyttrad och eldfarlig bebyggelse, s. k. konflagrationsområden,

vidtaga mera omfattande saneringsåtgärder. Inom Stockholm förekomma

ett antal områden av sådan beskaffenhet, varav flera tillhöra Stockholms

stad. Det mest rationella ur brandskyddssynpunkt vore, örn bebyggelsen

inom dessa områden kunde rivas och en ur brandsäkerhetssynpunkt

mera betryggande bebyggelse kunde komma till stånd. En sådan förändring

kan emellertid icke framtvingas genom myndigheternas påbud, varför den

nuvarande bebyggelsen kan komma att stå kvar lång tid ännu. I sådant läge

torde icke något annat återstå för åvägabringande av betryggande brandskydd

än att inom området anordnas brandgator eller brandmurar och, där

det är fråga om större byggnader, dessa sektioneras genom brandsäkra väggar.

Enligt ämbetets mening böra dessa åtgärder åligga, när det gäller framdragande

av brandgator eller uppsättande av brandmurar mellan olika byggnader,

områdets ägare och när det gäller brandväggar inom byggnader byggnadernas

ägare. Huruvida senast återgivna bestämmelse i förslaget kommer

att giva rätt för myndigheterna att påfordra dylika åtgärder, torde vara

tveksamt. Det synes emellertid nödvändigt, särskilt i nuvarande tid, då man

även måste vara rustad att möta eldsvådor på grund av luftangrepp, att

lagstiftningen erbjuder möjlighet till åstadkommande av brandskyddsanordningar

av antydd art. Överståthållarämbetet får därför hemställa, att nu

förevarande bestämmelse i brandlagen omarbetas på sådant sätt att därav

otvetydigt framgår, att myndigheterna med stöd av densamma kan ålägga

fastighetsägare att vidtaga sådana omfattande brandskyddsanordningar, som

ovan sagts.

Överståthållarämbetet anför vidare, att lagrummet borde avse icke endast

vidtagandet av åtgärder till förebyggande av brands uppkomst och spridning

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 265.

69

utan även undanröjande av anordningar, som vid brand kunde försvåra

räddning av liv eller egendom.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

Med hänsyn till angelägenheten av att särskilt industribyggnader på landsbygden,

där byggnadsbestämmelser merendels saknas, ur brandförsvarssynpunkt

ägnas uppmärksamhet synes vederbörande industriidkare jämväl

böra åläggas skyldighet att, innan ny-, till- eller ombyggnad utföres, rörande

de brandtekniska skyddsåtgärderna samråda med den befattningshavare, som

har att verkställa inspektion av brandväsendet inom länet. I annat fall kan

befaras, att sedan byggnadsföretaget färdigbyggts, företagandet av de förebyggande

åtgärderna skulle medföra oskälig kostnad.

Domänstyrelsen yttrar:

Vid utarrendera av fastighet på landet torde —- såsom förhållandet är vid

egendomar under domänstyrelsens förvaltning — vederbörande nyttjanderättshavare

genom arrendekontraktet i allmänhet vara tillförbunden att för

jordägarens räkning hava egendomens hus och anläggningar brandförsäkrade

samt att vid egendomen hålla erforderlig brandredskap. En bestämmelse i

allmän lag om skyldighet för ägaren att hålla denna redskap skulle kunna

tolkas som ett avlyftande av arrendatorns förpliktelser i detta hänseende.

För domänstyrelsen med dess över 5,000 arrendeställen, spridda över stora

delar av landet, skulle en sådan anordning vålla avsevärda praktiska olägenheter.

Svårigheter skulle även uppstå att på de olika platserna tillhandahålla

erforderlig arbetsstyrka för röjnings- och andra arbeten efter en eventuell

brand. Det torde därför böra övervägas, huruvida icke frågan kunde ordnas

så, att — i överensstämmelse med bestämmelsen i 38 § förslaget till brandstadga

— i 11 § i brandlagsförslaget uttryckligen utsäges, att förpliktelserna

skola åligga fastighetsägare eller, om fastigheten är utarrenderad, arrendatorn.

Den i 11 § 1 mom. första stycket av utredningens förslag upptagna bestäm-Departement».

melsén är mycket omfattande. Under uttrycket »i övrigt vidtaga de åtgärder, cA-/ensom

till förebyggande av brands uppkomst och spridning äro av nöden»,

kunna långtgående brandskyddsåtgärder hänföras. Ehuru till stadgandet

fogats den begränsande förklaringen, att åtgärderna icke få medföra oskälig

kostnad, förefinnes dock risk för att stadgandet i tillämpningen kan

leda till alltför stora krav på fastighetsägare och andra. Då stadgandet detta

oaktat av hänsyn till dess betydelse för brandförsvarets effektivitet — särskilt

vad angår industrier och andra större anläggningar — synes mig böra tillstyrkas,

vill jag samtidigt understryka, att tillämpningen måste ske med

måttfullhet och med iakttagande av att kostnaderna för brandskyddsåtgärderna

stå i rimligt förhållande till de värden, sorn skola skyddas. När det

gäller byggnader, vilka uppförts efter tillstånd av vederbörande byggnadsnämnd,

bör det icke få förekomma, att ett av byggnadsnämnd godkänt byggnadssätt

mäste ändras till följd av föreläggande, grundat på förevarande paragraf.

Önskvärt är givetvis — vilket även i stor omfattning torde ske — att

byggnadsnämnd före meddelande av byggnadslov konsulterar brandteknisk

sakkunskap, där sådan icke är representerad i nämnden. Även vid byggnadsföretagets

utförande bör — åtminstone när det gäller större byggnader å örn
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

råde, där byggnadsstadgan icke är gällande — samråd äga rum med brandtekniskt

sakkunnig person.

Överståthållarämbetet har i sitt yttrande berört frågan om sanering av s. k.

konflagrationsområden. Denna fråga torde genom kommunala initiativ kunna

lösas utan stöd av särskild lagstiftning. Det av domänstyrelsen anförda

spörsmålet torde — i den mån särskilda åtgärder över huvud äro erforderliga

—- böra regleras genom bestämmelser i arrendekontrakten.

2 mom. Regler angående röjning,

efter avverkning invid järnväg.

1 5 § första stycket av lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för

skada i följd av järnvägs drift stadgas, att örn eld kommer lös från lokomotiv

eller från eldstad i annat järnvägsfordon och därigenom skada sker å

fast egendom eller å lös egendom, som icke av järnvägens förvaltning eller

betjäning för befordran mottagits, järnvägens innehavare skall ersätta skadan.

I tredje stycket av samma paragraf stadgas, att järnvägens innehavare

skall vara fri från ersättningsskyldighet, örn skadan, utan att hava sin orsak

i vårdslöshet vid järnvägens drift, föranletts därigenom, att annan än järnvägens

innehavare, efter det järnvägens anläggning påbörjades, utanför järnvägens

område på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår än 30 meter

upplagt brännbart löst gods utan säkert skydd eller uppfört byggnad av lätt

antändligt ämne eller täckt förut uppförd byggnad med sådant ämne, eller

vidtagit annan dylik åtgärd, som uppenbarligen i väsentlig mån ökat den

från järnvägstrafiken hotande eldfaran. I övrigt saknas lagbestämmelser i

förevarande fråga. Problemet har emellertid i olika sammanhang upptagits

till diskussion och har även, senast i samband med antagandet av gällande

skogseldslag, varit föremål för behandling av såväl Kungl. Maj:t som

riksdagen. En närmare redogörelse för vad sålunda förekommit lämnas i utredningens

betänkande, sid. 92—96.

Utredningen. För egen del anför brandförsvarsutredningen i detta ämne

bland annat följande:

En icke obetydlig del av skogseldarna i vårt land uppkommer genom eldspridning

från lokomotiv. Enligt en av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund lämnad uppgift, grundad på skogsvårdsstyrelsernas riksstatistik,

ha under åren 1936—1940 22.8 % av samtliga skogseldar föranletts härav.

Under den senaste tiden, då järnvägarna i stor utsträckning övergått från

koleldning till vedeldning, varigenom risken för gnistspridning avsevärt

ökats, samt avverkningsarbeten utmed järnvägarna bedrivas i en betydligt

större omfattning än tidigare, har antalet skogseldar, som uppkommit genom

antändning från lokomotiv, avsevärt ökats. Det är enligt utredningens

mening ofrånkomligt att åtgärder måste vidtagas till minskande av denna

fara.

Den ur samhällelig synpunkt viktigaste uppgiften är därvid att tillse, att

röjning utmed järnvägslinjerna verkligen blir utförd. Den nu rådande ovissheten

om vem som i det särskilda fallet bör utföra och bekosta röjningen

har alltför ofta lett till att röjning icke blivit verkställd. Det är därför enligt

utredningens mening nödvändigt, att klara regler givas i detta avseende.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

71

Vid bedömande av frågan huruvida markägaren eller järnvägsförvallningen

bör bära kostnaden för röjningen synes det rimligt att särskilt fästa avseende

vid att järnvägen är farospridaren. Även örn vissa skäl kunna åberopas

till förmån för den meningen, att markägaren skulle svara för röjningskostnaderna,

så synes dock enligt utredningens mening järnvägens ställning

som farospridare böra medföra, att dessa kostnader skola bestridas av

järnvägsförvaltningen, därest markägaren icke själv verkställer röjningen. I

brandlagen torde därför böra intagas ett stadgande av innehåll, att sker

skogsavverkning invid järnväg och vidtagas ej inom område på kortare

avstånd från närmaste järnvägsspår än trettio meter erforderliga åtgärder

till förhindrande av att genom avverkningen ökad fara för skogsbrand uppkommer,

äger järnvägsförvaltningen eller brandchefen verkställa de behövliga

åtgärderna, varvid kostnaderna därför skola bäras av järnvägsförvaltningen.

Den med bestämmelsen avsedda verkan sträcker sig icke längre än till

själva utförandet av röjningsåtgärderna, och markägaren skulle icke med

avseende å straff- eller skadeståndsskyldighet komma i annan ställning än

som följer av gällande rätt.

Yttranden. Åtskilliga av remissmyndigheterna uttala tillfredsställelse över

att bestämmelser föreslås om röjning efter avverkning utmed järnväg. Bland

de myndigheter, vilka tillstyrka utredningens förslag, märkes domänstyrelsen,

som anför:

Styrelsen finner de av utredningen anförda synpunkterna riktiga. Att belasta

markägaren med särskilda, stundom rätt kännbara kostnader för undanskaffande

av avverkningsavfall och i vissa fall även för risröjning inom

ett bälte av 30 meter å ömse sidor örn järnvägsspåren vöre enligt styrelsens

mening icke rättvist. Beträffande själva utförandet av rensningen och röjningen

torde det i många fall kunna i ett sammanhang ordnas effektivare

och billigare genom järnvägsförvaltningen eller brandchefen än av respektive

markägare.

Å andra sidan hava några myndigheter framställt erinringar mot utredningens

ståndpunkt i förevarande fråga. Sålunda yttrar länsstyrelsen i Stockholms

län:

Länsstyrelsen är närmast böjd att förorda den lösning av frågan, som avsågs

i den efter lagrådets hörande framlagda propositionen till 1937 års

riksdag och som innebar, att kostnaden för ifrågavarande röjningsåtgärder

skulle åvila markägaren. Utredningen har emellertid ställt sig på annan

ståndpunkt och ålagt järnvägsförvaltningen att svara för kostnaden. Den

avfattning, som utredningen härvid givit förevarande bestämmelse, synes

länsstyrelsen under alla förhållanden kräva en översyn. Med utredningens

utgångspunkt beträffande kostnadsfrågan hade väl bestämmelsen närmast

bort utformas så, att den innefattade åläggande att vidtaga erforderliga röjningsåtgärder

i första hand för järnvägsförvaltningen och, vid underlåtenhet

av denna, i andra hand för markägaren eller brandc.hefen på järnvägsförvaltningens

bekostnad.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar, alt utredningens förslag i denna

del knappast syntes vara fullt skäligt. Örn förslaget realiserades, kunde

befaras, alt markägarnas intresse av att själva bortskaffa ris och dylikt

efter avverkning skulle bliva ytterst ringa. Detta kunde lätt bliva lill men

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

för skogsbrandskyddet. Skyldigheten att bekosta bortskaffandet av ris efter

avverkning syntes därför böra åvila markägaren eller avverkaren. Erfordrades

däremot eventuellt även andra åtgärder, borde järnvägen bekosta desamma.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar sig på liknande sätt.

Järnvägsstyrelsen hänvisar till ett tidigare utlåtande i frågan, avgivet den

6 maj 1935 i anledning av förarbetena till nu gällande skogseldslag. I detta

utlåtande anfördes bland annat:

De områden, det här rör sig om, äro av naturliga skäl för varje särskild

markägare i regel mycket begränsade, varför ock röjningskostnader för

denne bli obetydliga, i synnerhet om avröjningen sker i omedelbart sammanhang

med avverkningen. Men härtill kommer, att det endast torde vara

i överensstämmelse med god ordning å en fastighet, att upprensning sker

efter företagen avverkning, och lärer väl sådan även vara till fördel för befrämjande

av återväxt eller eventuellt bete. Då alltså nu ifrågavarande åtgärder

— icke blott ur brandskyddssynpunkt — äro i icke ringa grad ett

markägarens eget intresse, kan det icke anses vara med billighet och rättvisa

förenligt att lägga kostnaderna för desamma på järnvägarna, så mycket

mindre som järnvägarna redan vidtagit och alltjämt vidtaga omfattande

åtgärder till förhindrande av eldfara från lokomotiv. Styrelsen yrkar därför,

att markägaren måtte åläggas att på egen bekostnad vidtaga förevarande

åtgärder.

Svenska järnvägs föreningen anför:

Lagen skulle medföra betungande ekonomiska konsekvenser för järnvägarna.

Under det att markägaren kan utföra röjningsarbetet i samband med

avverkningen med eget folk och därigenom för en ringa kostnad, skulle det,

örn järnvägarna ålades utföra detta arbete utefter hela linjen, bliva nödvändigt

för förvaltningarna att anställa extra arbetskraft härför och således betala

arbetet med en högre kostnad. Vid den tidpunkt, då eldfara särskilt

hotar, är järnvägens egen personal i hög grad ansträngd med arbete för

trafiksäkerheten inte minst med brandbevakning efter tåg. För det fall att

tillfällig arbetskraft ej funnes att uppbringa, skulle inträffa, att riset finge

kvarligga och lagen skulle sålunda rent av motverka det avsedda syftet.

Föreningen vill ej heller underlåta fästa uppmärksamheten på det irrationella

i att järnvägens personal skall utföra arbete å annans markområden.

Det gäller härvid ej enbart bortförande av riset till 30 meters avstånd från

spåret, ty det kan icke ur brandskyddssynpunkt vara lämpligt att riset på

detta avstånd ligger kvar i högar eller kraftig sträng, utan avfallet bör brännas

upp, därest ej markägaren, sedan hopsamlingen skett, kör bort detsamma.

Meningsskiljaktigheter av olika slag kunna härvid lätt uppstå med

markägaren.

Brandförsvarsutredningen har utgått från att järnvägen framstår som

farospridare. Det måste då framhållas, att järnvägens roll i detta fall i alldeles

tillräcklig grad motväges av de direkta kostnaderna för brandskyddet,

gnistsläckare, minskad tågstorlek och tåghastighet samt den tidsödande brandbevakningsåkningen.

Att markägarna taga sin jämförelsevis ringa andel av

brandskyddet måste därför anses rättvist, särskilt med tanke på att skogseld

kan uppstå även utan järnvägens medverkan och snabbt spridas av det

kvarlämnade riset.

Föreningen framhåller därför som sin mening, att markägaren borde

vara skyldig verkställa röjningen samt att, om arbetet av någon orsak måste

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265. 73

ombesörjas av brandchef eller järnvägen, detsamma borde bekostas av

markägaren.

Även länsskogsbrandchefen i Jämtlands län anser, att röjningsplikten borde

läggas å markägaren.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför, att länsstyrelsen funne det skäligt,

att bestämmelserna ändrades därhän, att järnvägsförvaltningen, innan

brandchef verkställde de behövliga åtgärderna, skulle av denne anmodas att

själv låta vidtaga desamma.

I några yttranden föreslås en utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde.

Sålunda yttrar länsstyrelsen i Malmöhus län:

Rätten att vidtaga erforderliga åtgärder för att minska faran för skogsbrand

bör hänföra sig till även annat än bortförande av avfall efter skogsavverkning.

Sålunda böra sädes- och höstackar samt upplag av lättantändliga

ämnen kunna få bortskaffas eller skyddas på bekostnad av järnvägsförvaltningen.

Även i fråga om åtgärder avseende lättantändliga byggnader

böra bestämmelser meddelas.

Skogsbrandskyddskommittén anför:

På grund av den stora omfattningen av genom järnvägsdrift orsakade

skogsbränder anser kommittén det uppenbart, att åtgärder måste vidtagas

för att minska den skadegörelse å skogarna, som uppkommer till följd av

järnvägsdriften. Dessa åtgärder böra enligt kommitténs mening ej såsom

hittills begränsas till bortforslande av ris och avfall efter avverkningar från

området inom 30 meter från järnvägsspåret, utan böra verkligt förebyggande

åtgärder mot eldens spridning komma till stånd, såsom upptagandet av

skyddsdiken, brandgator m. m. å sådana platser, där stor risk för antändning

genom gnistor från lokomotiv kan förmodas förefinnas. För genomförandet

av sådana förebyggande brandskyddsåtgärder erfordras med nödvändighet

årliga besiktningar av skogsmarkerna utmed järnvägslinjerna, och

kommittén vill därför föreslå, att föreskrift örn dylik besiktning intages i

brandstadgan.

Länsskogsbrandchefen i Göteborgs och Bohus lån ifrågasätter, huruvida

icke röjningsplikten borde utsträckas att gälla ett område av 50 meter från

närmaste järnvägsspår såvitt anginge bana, som trafikerades med vedeldade

lokomotiv. I

I likhet med utredningen finner jag angeläget, att klara bestämmelser med- Departementsdelas

om utförande och bekostande av röjning efter avverkning utmed järn- rhefen.

väg. Det nuvarande tillståndet, då i brist på dylika bestämmelser röjning ofta

underlåtes, är icke tillfredsställande.

Vad först beträffar utförandet av röjning, torde problemet böra betraktas

med utgångspunkt från frågan vem som skall svara för skada, som uppstår

genom underlåten röjning. Enligt 1886 års lag örn ansvarighet för järnvägs

drift ligger ansvaret för eldskada i förevarande fall i princip på järnvägsförvaltningen.

Om däremot avverkare på visst närmare angivet sätt visat vårdslöshet,

vilar ansvaret å honom. Läget är sålunda i stort sett det, att järnvägsförvaltningen

svarar för den så att säga normala risken, under det att avverkaren

skall bära den extraordinära risk, som kan uppstå genom hans särskilda

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

vårdslöshet. Avverkaren har alltid möjlighet att genom röjning avvända den

risk, som kan komma att åvila honom. Härutöver bör järnvägsförvaltningen

erhålla laglig rätt att, örn avverkaren genom underlåten röjning ökar den

risk, som åvilar förvaltningen, själv avvända denna risk genom röjning. I

lagen bör därför utsägas, att örn röjning icke skett, järnvägsförvaltningen

skall äga rätt att verkställa röjningen.

Vad därefter angår frågan om bekostandet av röjningen, torde jämvägsförvaltningen,

om den låtit röja, böra själv bära kostnaden härför.

Jag förordar sålunda utredningens förslag. Den jämkningen synes emellertid

böra vidtagas i förslaget, att rätten att verkställa röjning, då markägaren

ej själv röjt, tillerkännes allenast järnvägsförvaltningen men icke

brandchefen. Örn brandchef eller skogsbrandfogde anse sig böra ingripa,

bör detta ske genom hänvändelse till järnvägsförvaltningen.

Vad i yttrandena anförts örn särskilda besiktningar eller om annan utvidgning

av de föreslagna bestämmelsernas räckvidd synes icke böra föranleda

åtgärd.

n §.

I denna paragraf har upptagits en allmän föreskrift angående handhavandet

av eld och eldfarliga föremål, avsedd att bilda grundval för straffbeläggning

av vårdslöshet i dessa avseenden. I fråga om utredningens motiv

torde få hänvisas till betänkandet, sid. 97—98.

Såsom gällande straffbestämmelser på detta område äro avfattade, kunna

fall tänkas, då vårdslöshet eller slarv med eld, varav skada ej uppkommit,

icke drabbas av straffpåföljd. Den föreslagna bestämmelsen, som i

de avgivna yttrandena lämnats utan erinran, torde undanröja denna brist.

Jag tillstyrker därför utredningens förslag.

13 §.

Paragrafen utgör resultatet av en sammanställning av vissa i 38 § 1 mom.

gällande brandstadga och 18 § skogseldslagen upptagna föreskrifter. I några

yttranden har föreslagits, att uttrycket »släckningshjälp» skulle utbjdas mot

annan beteckning, enär uttrycket vore en vedertagen term för det fall, att en

kommun lämnar annan kommun hjälp med eldsläckning. Efter jämkning

i anledning av vad sålunda erinrats synes stadgandet böra godkännas.

U §.

Gällande bestämmelser. I 38 § 2 mom. gällande brandstadga föreskrives,

att det åligger innehavare av telefon att medelst denna genast befordra inkommen

brandanmälan vidare samt att vid eldsvådetillfällen ställa telefonen

till förfogande för brandchef eller den, som går hans ärenden. I 39 § stadgas,

att brandchefen eller den, som i hans ställe för befälet, vid eldsvåda äger att,

när han anser sådant erfordras för hämmande av eldens spridning, låta

spränga eller riva hus, plank, staket eller annat; dock må i brandordningen

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

75

kunna bestämmas, att lian dessförinnan har att, därest omständigheterna det

medgiva, rådgöra med underlydande befäl eller annan. Jämlikt samma paragraf

må vatten för eldsläckning hämtas från enskilda tillhöriga brunnar eller

andra vattensamlingar, när brandchefen eller annan av brandbefälet giver befallning

därom. I 40 § föreskrives, att brandchefen är berättigad att för räddnings-

och släckningsarbetet vid eldsvåda bereda brandkåren tillträde till den

fastighet, där elden utbrutit, ävensom vid behov till annan fastighet samt att

för arbetets främjande låta avspärra brandplatsen, påkalla åtgärder för belysning

av densamma och dess närmaste omgivning samt för avstängning i erforderlig

utsträckning av vattenledning för annat ändamål än eldsläckning

ävensom förhindra belamring av gator, vägar och portgångar m. m. I 42 §

stadgas, att envar ägare av häst, fordon eller båt är pliktig att, när brandchefen

för släckningsarbetet det påfordrar, ställa dem till brandväsendets

förfogande emot ersättning, på sätt i brandordningen bestämmes.

I skogseldslagen föreskrives i 17 § andra stycket, att det vid skogseld eller

överhängande fara därför åligger ägare av häst, fordon eller båt att på begäran

av befälhavaren ställa sådant fortskaffningsmedel till hans förfogande

samt innehavare av telefon att upplåta densamma åt befälhavaren eller den,

som går hans ärenden. I 19 § samma lag stadgas, att släckningsmanskap må

för hämmande av skogseld fälla träd, anlägga moteld, undanskaffa hägnad

eller vidtaga andra dylika för ändamålets vinnande nödiga åtgärder, dock

att, där befälhavaren eller annat brandbefäl är tillstädes, hans föreskrift

först skall inhämtas.

Utredningen. Brandförsvarsutredningen har i 14 § förslaget till brandlag

sammanfört de sålunda angivna stadgandena i den allmänna formeln,

att den som vid brand för befälet äger att för släcknings- och räddningsarbetets

främjande företaga sådant ingrepp i annans rätt, som efter ett skäligt

bedömande kan finnas nödigt.

I motiven anför utredningen bland annat, att bedömandet bör avse frågan,

huruvida det intresse, som hotas, ur samhällelig synpunkt är av ojämförligt

större betydelse än det, som behöver offras för dess räddning (den straffrättsliga

nödfallsprincipen). Utredningen anför vidare:

Rätten att besluta huruvida nödfallsåtgärd skall vidtagas eller ej bör tillkomma

befälhavaren. I vissa situationer måste dock enligt sakens natur

annan än befälhavare äga rätt alt på eget ansvar vidtaga sådan åtgärd — så

måste t. ex. en brandman äga rätt att vid arbete på en vind slå in en dörr

etc. Det torde emellertid vara uppenbart, att endast ingrepp av ringa omfattning

böra företagas av annan än befälhavaren. Örn möjligt bör befälhavarens

föreskrift i förväg inhämtas. Med hänsyn till vad sålunda anförts

har 14 § andra stycket utformats.

I ett avseende innefattar utredningens förslag skiljaktighet i jämförelse

med gällande bestämmelser. Föreskriften att i brandordningen må bestämmas

att befälhavaren i vissa fall skall samråda med andra har ansetts böra

utgå. Det torde nämligen vara lämpligast att lägga avgörandet och ansvaret

å befälhavaren ensam; sedan står det honom naturligtvis fritt att, örn omständigheterna

det medgiva, taga råd av andra.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Med avseende å de ersättningsfrågor, som uppkomma i de av paragrafen

omfattade fallen, anför utredningen i huvudsak följande:

I fråga om ersättning för sådana ingrepp, som avses i 14 § förslaget till

brandlag, finnas i gällande rätt mycket ofullständiga bestämmelser. I 42 §

brandstadgan föreskrives, att om någon ställt bäst, fordon eller båt till brandväsendets

förfogande, ersättning skall utgå på sätt i brandordningen bestämmes.

I 59 § av den av kommunikationsdepartementet utgivna handledningen

vid utarbetandet av brandordningar för städer, köpingar och municipalsamhällen

samt 29 § motsvarande handledning för landskommuner har upptagits

en regel, att ifrågavarande ersättning skall utgå efter i orten gängse

pris. Det förutsättes därvid uppenbarligen att ersättningen skall utgå av kommunala

medel.

Regeln i 39 § i gällande brandstadga om sprängning eller rivning av bus,

plank, staket eller annat har icke kompletterats med någon föreskrift huruvida

och i så fall av vem ersättning skall utgå för sådant ingrepp. Ej heller

till bestämmelserna i 40 § brandstadgan och 19 § skogseldslagen ha några ersättningsföreskrifter

knutits. Ägare av häst, fordon eller båt, som jämlikt

17 § andra stycket skogseldslagen ställt sådant transportmedel till befälhavarens

förfogande, kan jämlikt kungörelsen den 2 december 1938 (nr 744)

av statsmedel bekomma ersättning för kostnader, som han fått vidkännas i

anledning av transportmedlets brukande, såsom kostnader för drivmedel,

lega av körkarl eller automobilförare eller dylikt. Användes transportmedlet

i yrkesmässig trafik, må ersättning utgivas jämväl för den inkomst ägaren

kan anses hava gått förlustig genom transportmedlets brukande vid släckning.

Har innehavare av telefon jämlikt sist angivna paragraf i skogseldslagen

upplåtit telefonen, må jämlikt nämnda kungörelse ersättning av statsmedel

utgivas för innehavaren därigenom åsamkade särskilda utgifter, såsom för avgiftsbelagda

samtal eller dylikt.

Det torde vara uppenbart, att de ersättningsfrågor, som kunna uppstå i anledning

av förfoganden jämlikt 14 § förslaget till brandlag. icke kunna lösas

efter en enhetlig grund. Det torde heller icke vara nödvändigt giva särskilda

bestämmelser härom. Några synpunkter i ämnet må dock anföras. Tagas

hästar, fordon, båtar eller annat dylikt i anspråk för brandväsendets räkning,

torde detta få betraktas som en komplettering av den kommunala brandmaterielen

och kommunen bör därför utgiva ersättning för den skada, som

genom ingreppet orsakas ägaren. Därest ägaren av fordonet tillika är ägare

av den fastighet, som hotas av brand eller eljest kan anses hava särskilt intresse

av att branden släckes, torde ersättning dock icke böra utgå. Ersättning

bör ej heller utgå för skador, som i eller för släckningsarbetet åsamkas den

brinnande fastigheten. Ingrepp som företagas å annans egendom utan att

avse komplettering av den kommunala brandutrustningen torde principiellt

böra bäras av den, till vars förmån ingreppet sker. Om t. ex. brandmanskapet

måste trampa ned en trädgårdsansläggning för att släcka en brand i ett närliggande

hus, bör husägaren principiellt giva ägaren av anläggningen ersättning

för skadan, för så vitt icke även trädgården var hotad av branden. Kan i

något fall, såsom t. ex. i fråga om rivning av hus för att skydda stora delar av

ett samhälle eller kanske hela samhället från brand, icke bestämt avgöras till

vems nytta ingreppet skett, torde ersättning böra utgivas av det allmänna (staten

eller kommunen). Med hänsyn till att sådana fall torde inträffa mycket

sällan, torde det icke vara nödvändigt att stadga särskild form eller föreslå anvisande

av särskilda medel för detta ändamål.

Yttranden. Länsstyrelsen i Uppsala län bar anfört, att det syntes mindre

lyckligt att ersättningsfrågan lämnades åsido. En laglig reglering borde ske

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

77

efter följande linjer. Skedde nödlallsåtgärden för att skydda annan ägare,

borde denne själv stå skadan. I den mån ingreppet ginge utöver sådant skydd,

borde kommunen anses ersättningsskyldig. Ett allmänt intresse syntes då

vara för handen, visserligen ofta förbundet med ett flertal enskilda intressen,

men en jämkning mellan dessa syntes i de flesta fall möta myckel stora svårigheter

och ej heller vara nödvändig.

Liknande synpunkter anföras även i en del andra yttranden.

Mot tanken att i ett stadgande sammanföra de olika föreskrifter, som behandla

sådana nödfallsatgärder vid brand, vilka innebära ingrepp i annans

rätt, synes intet vara att erinra. Det torde även vara nödvändigt, att av ingreppen

föranledda ersättningsfrågor i detta sammanhang lämnas utanför

lagstiftningen. Som utredningen påvisat, äro dessa frågor av invecklad karaktär.

Det torde sålunda icke vara möjligt att finna en lösning efter schematiska

grunder. Att, såsom länsstyrelsen i Uppsala län föreslår, lägga ett

vidsträckt ansvar på kommunerna skulle kunna leda till föga tilltalande eller

i varje tall svåröverskådliga konsekvenser. Örn t. ex. i en kommun med ringa

skatteunderlag stora nödfallsingrepp skulle behöva företagas, skulle med den

av länsstyrelsen föreslagna regeln kommunen kunna åsamkas opåräknade utgifter

av en i förhållande till bärkraften betungande storleksordning. Möjligt

är att här förevarande ersättningsfrågor åtminstone delvis skulle kunna lösas

genom en solidarisk fördelning mellan olika intressenter efter försäkringsmässiga

synpunkter. Detta problem synes vara förtjänt av närmare utredning

och övervägande. Intill dess en lösning på dylik eller annan framkomlig väg

kan befinnas möjlig, torde brandförsvarsutredningens förslag böra genomföras.

Jag tillstyrker sålunda utredningens förslag till lydelse av 14 § brandlagen.

15—19 §§.

Brandförsvarsutredningens förslag under dessa paragrafer synas, bortsett

från en mindre jämkning i 17 §, icke giva anledning till erinran.

20 §.

Utredningen har föreslagit, bland annat, att medlem av yrkesbrandkår,

borgarbrandkår, sådan frivillig brandkår, som enligt avtal är skyldig att

inom kommun verkställa brandsläckning, eller reservstyrka skall straffas

med dagsböter, därest han utan tillstånd eller godtagbar anledning utebliver

från eller lämnar övning eller brand eller därmed sammanhängande arbeten.

Denna föreskrift äger delvis motsvarighet i 43 § 4 mom. första stycket

gällande brandstadga. Stadgandet synes emellertid knappast behövligt. 1 den

mån det avser arbete vid brand, kunna reglerna om brandtjänsteplikt med

därtill knutna sanktioner tillgripas. Vad angår övning synes åtminslone beträffande

yrkespersonalen ett dagsbotsstraff sakna betydelse som tvångsmedel.

Risken för avsked eller disciplinära påföljder torde vara mera verkningsfull.

Härtill kommer, att i varje fall viss yrkespersonal torde vara att

Departements
chefen.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 265

Departementschef

en.

hänföra under 25 kap. strafflagen. Vad slutligen angår övningar med icke

yrkespersonal torde det vara tillräckligt att hänvisa kommunerna till att,

om så finnes erforderligt, intaga straffbestämmelser i brandordningarna.

I övrigt föranleder 20 § icke erinran från min sida.

21—23 §§.

Utredningens förslag torde böra genomföras.

Övergångsbestämmelserna.

Enligt utredningens förslag skulle vid brandlagens ikraftträdande 24 kap.

byggningabalken, brandstadgan den 15 juni 1923 och lagen den 7 maj 1937

örn förekommande och släckning av skogseld upphöra att gälla.

Med avseende å förslaget att 24 kap. byggningabalken skulle upphävas

har utredningen anfört följande:

Stadgandet i 1 § första punkten i detta kapitel att alla eldstäder och

skorstenar böra vara så ställda och förvarade, att eldskada förekommas

må, för vilken regel straffsanktion saknas, torde knappast vara av praktisk

betydelse. Dess syfte torde tillgodoses genom föreskriften i 33 § 2 mom. förslaget

till brandstadga, att i brandordning må intagas anvisningar om vad

som till förebyggande av brands uppkomst och spridning bör iakttagas vid

byggande och underhåll av hus med eldstad. Vad i övrigt är föreskrivet i

1 § torde — i den mån bestämmelserna numera äga betydelse -— ersättas

av 12 § brandlagen. Föreskrifterna i 2, 3 och 7 §§ av 24 kap. byggningabalken

torde numera sakna betydelse.

På de skäl, som utredningen framhållit, torde 24 kap. byggningabalken

böra vid brandlagens ikraftträdande upphävas. Självfallet böra gällande

brandstadga och skogseldslag vid samma tidpunkt sättas ur kraft.

Utredningen har vidare föreslagit en bestämmelse av innebörd att uppdrag

att vara brandchef eller vice brandchef, vilket tillkommit före det den nya

lagen trätt i kraft, icke skulle i följd av lagens ikraftträdande upphöra. Såvitt

angår fall då befattningshavaren är anställd i kommunens tjänst och

alltså icke kan betraktas såsom innehavare av kommunalt förtroendeuppdrag,

är en sådan föreskrift icke av nöden, enär den nya lagen icke i och för sig

kan häva anställningsförhållandet. Det torde ej heller få anses — vilket utredningen

synes förmena — att uppdrag som brandchef eller vice brandchef,

vilket har karaktären av kommunalt förtroendeuppdrag, skulle upphöra

vid den nya lagens ikraftträdande. Det av utredningen föreslagna stadgandet

torde därför, såsom överflödigt, kunna utgå ur lagen.

I fråga örn uppdrag att vara brandfogde och vice brandfogde har utredningen

ansett, att uppdraget i och med lagens ikraftträdande skulle upphöra.

Med hänsyn till den ställning, som enligt utredningens förslag skulle tillkomma

dessa befattningshavare, torde denna utredningens ståndpunkt vara befogad.

Enligt det av mig förordade förslaget skulle emellertid skogsbrandfogde

och vice skogsbrandfogde i de fall, där befattningarna bibehållas, vara

förenade med i stort sett samma uppgifter som förut. Under sådana omstän
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

diglieter torde redan meddelade uppdrag att vara brandfogde eller vice brandfogde,

därest icke befattningarna såsom sådana skola upphöra, utan särskilt

stadgande i lagen alltjämt komma att bestå, ett resultat som synes mig vara

ändamålsenligt.

Brandlagen synes lämpligen böra träda i kraft den 1 juli 1943.

Innan behandlingen av förslaget till brandlag avslutas, bör erinras om att

chefen för försvarsstaben föreslagit, att i brandlagen skulle införas en bestämmelse

av innebörd, att för tillämpningen av brandlagens stadganden å

militära anläggningar skulle gälla de föreskrifter, som meddelades av Konungen

eller den myndighet Konungen därtill bemyndigade. Anledning synes

emellertid saknas att undantaga militära anläggningar från de stadganden,

som givas beträffande brandförsvarsåtgärder. Däremot torde av hänsyn

till den militära sekretessen vissa inskränkningar böra göras i förrättningsmans

rätt att erhålla tillträde till krigsmaktens anläggningar för besiktning

etc. Denna fråga skall beaktas vid behandlingen av förslaget till

brandstadga.

Förslaget till brandstadga.

Utredningens förslag till brandstadga är liksom nu gällande stadga uppdelat

i tre avdelningar. Avdelning I upptager bestämmelser angående stad,

avdelning II bestämmelser angående landsbygden och avdelning III allmänna

bestämmelser, gemensamma för stad och landsbygd. Avdelning I

skall jämlikt 23 § i förslaget gälla även för köping samt för annan tätare

befolkad ort, beträffande vilken de föreskrifter skola tillämpas, som jämlikt

brandlagen gälla stad.

AVDELNING I.

Bestämmelser angående stad.

t §■

I 1 § upptagas grundläggande regler om brandordning. Paragrafen motsvaras

av 2 § första och andra styckena gällande brandstadga samt 12 §

första och sista styckena skogseldslagen.

Vid samordning av skogsbrandförsvaret med brandförsvaret i övrigt böra

de nuvarande skogsbrandordningarna och brandordningarna för bygdebrandförsvaret

sammanarbetas. Även örn de båda grenarna av brandförsvaret ordnas

för sig, vartill enligt vad jag förordat möjlighet skulle öppnas, torde det

vara lämpligt att för kommunen finnes endast en brandordning. De regler,

som angå endast skogsbrandförsvaret, böra därvid lämpligen upptagas i en

särskild avdelning i brandordningen.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

I fråga om straffet för överträdelse av bestämmelse i brandordning äro

något olika föreskrifter upptagna i skogseldslagen och gällande brandstadga.

Utredningen har i sitt förslag följt skogseldslagens bestämmelser, innefattande

böter, maximerade till 300 kronor. I denna fråga har länsstyrelsen i

Kalmar län anfört, att'' en höjning av bötesmaximum borde anses motiverad

med hänsyn såväl till vikten av ett effektivt brandförsvar som till det sjunkande

penningvärdet. Anledning synes mig emellertid saknas att frångå utredningens

förslag, som anknyter till innehållet i andra författningar av

motsvarande slag.

2 §.

I 2 § 1 mom. behandlas frågor örn antagande av brandordning m. m. Momentet

motsvaras av 3 § gällande brandstadga samt vissa bestämmelser i 12,

13 och 15 §§ skogseldslagen. Andra momentet av 2 § motsvaras av 2 §

tredje stycket gällande brandstadga.

Yttranden. Länsstyrelsen i Värmlands lån erinrar örn, att den nuvarande

bestämmelsen, att beslut örn antagande av brandordning skall av länsstyrelsen

antingen oförändrat fastställas eller ogillas, i utredningens förslag

bibehållits. Föreskriften vållade emellertid remisser och dröjsmål vid ärendenas

handläggning. Länsstyrelserna syntes därför kunna tilldelas befogenheten

att vidtaga erforderliga ändringar i underställda förslag till brandordning.

Det stöde ju vederbörande kommun fritt att besvärsvägen få sina

synpunkter prövade.

Länsstyrelsen i Kristianstads lån anför med anledning av utredningens

förslag örn brandordnings kungörande följande:

Länsstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida den i 2 § av förslaget till brandstadga

intagna bestämmelsen om att, då brandordning fastställts, densamma

ofördröjligen skall införas i länskungörelserna, bör bibehållas. Denna bestämmelse

finnes visserligen även i nu gällande brandstadga men med

hänsyn till föreliggande förslag örn fastställande av brandordning för varje

kommun samt kravet på en omarbetning av redan fastställda brandordningar

torde länskungörelserna, därest ifrågavarande bestämmelse bibehålies,

komma att erhålla en mindre önskvärd omfattning. Då därjämte flertalet

av de nya brandordningarna torde bliva av i huvudsak enahanda innehåll,

synes det länsstyrelsen lämpligare att -— i likhet med vad som nu är

fallet beträffande skogsbrandordningar — endast meddelande örn fastställelse

av brandordning intages i länskungörelserna. Även kostnadsfrågan spelar

ju härvidlag en viss roll.

Samma mening uttalas av länsstyrelserna i Södermanlands och Malmöhus

län.

Departements- Den av länsstyrelsen i Värmlands län föreslagna ändringen i utredningens

chefen. förslag synes icke böra vidtagas, enär det kommunala inflytandet på brandordningarnas

utformning därigenom skulle minskas.

Vad länsstyrelsen i Kristianstads län anfört synes däremot äga fog. Det

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

81

torde vara tillräckligt att endast ett meddelande om fastställelse av brandordning

intages i länskungörelsema.

I övrigt föranleder paragrafen icke erinran eller uttalande från min sida.

3 §■

Paragrafen motsvaras av 4 § gällande brandstadga samt 8 § första stycket

skogseldslagen. Överståthållarämbetet har erinrat om att ämbetet i

kraft av kungl, brev den 31 december 1923 fungerade som brandstyrelse i

Stockholm vad anginge sotningsärenden. Denna ordning vore lämplig och

borde bibehållas. I detta yrkande har Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund

instämt.

Jag biträder utredningens förslag beträffande paragrafens innehåll. Den Deparumenuav

Överståthållarämbetet berörda frågan torde sedermera få prövas av Kungl. chef«nMajit.

å—5 §§.

Utredningens förslag giva icke anledning till annan erinran från min sida

än att viss mindre jämkning synes böra vidtagas i anledning av vad jag

anfört vid behandlingen av 3 § förslaget till brandlag.

6 §.

1 mom. Tillsättande av vissa

befälsposter m. m.

Utredningen. Brandförsvarsutredningen har föreslagit, att i detta moment

skulle upptagas föreskrifter om tillsättning och avskedande av brandbefäl

— utom brandchef, vice brandchef, skogsbrandfogde och vice skogsbrandfogde

— samt av brandmän vid yrkes- och borgarbrandkårer. Motsvarighet

till dessa föreskrifter saknas i gällande brandstadga. Befälspostema skulle

enligt utredningens förslag tillsättas av den förvaltande myndigheten. Brandmän

skulle antagas av brandchefen, men frågor örn avsked för dem skulle

prövas av den förvaltande myndigheten. I motiven erinrar utredningen med

avseende å brandmännen om att antagningsförhållandena nu vore olika på

olika orter. På vissa håll tillsattes brandmännen av brandstyrelsen och på

andra håll av brandchefen. Brandchefen vore emellertid enligt utredningens

mening mest skickad att bedöma dessa frågor.

I momentet har även upptagits en föreskrift, alt intagning av tjänstepliktiga

till reservstyrka skulle verkställas av brandchefen.

Yttranden. I anslutning till ett yttrande av t. f. brandchefen i Stockholm

anför Stockholms stads gatunämnd att, då extra brandmän och brandelever

stöde under prövning för utrönande av deras lämplighet för brandtjänst,

det syntes böra ankomma å brandchefen att besluta örn deras avskedande.

Bihang till riksdagens protokoll 19U. 1 sami. Nr 265.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Mctj.is proposition nr 265.

För Stockholms vidkommande kunde nämnas, att enligt gällande tjänstereglemente

för icke-ordinarie tjänstepersonal extra tjänstemän entledigades av

förvaltningschefen, där ej vederbörande nämnd annat beslutade.

Överståthållarämbetet har funnit denna synpunkt förtjänt av närmare

övervägande. T. f. brandchefen i Stockholm anför, att frågorna rörande tillsättning

och avsked för hrandbefäl och brandmän borde upptagas till reglering

i brandordningarna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar, i anslutning till ett uttalande

av drätselkammaren i Göteborg, att möjlighet borde beredas kommunerna

att i brandordning stadga annan form för antagande av brandmän än

den i förslaget upptagna.

Svenska stadsförbundets styrelse erinrar, att i vissa städer brandmännen

nu tillsattes av den myndighet, som handlade ärenden angående brandväsendet.

Denna tillsättningsform borde få bibehållas.

Svenska kommunalarbetareförbundet anför:

Såvitt förbundet bär sig bekant torde det vid flertalet yrkesbrandkårer

förhålla sig så, att brandchefen bär att föreslå och brandstyrelsen att antaga

brandmännen, detta såvitt det gäller ordinarie anställning. Detta överensstämmer

också med den ordning, som ganska allmänt förekommer vid

tillsättning av tjänstemän i övrigt hos kommunerna. Det finnes enligt förbundets

uppfattning ingen anledning att beträffande brandmännens tillsättning

införa sådana bestämmelser, att de kommunala styrelserna skulle nödgas

tillämpa en ordning vid rekrytering av brandkåren och en annan vid anställning

av andra kommunala tjänstemän. Frihet synes böra råda för kommunerna

att själva bestämma sättet för antagningen.

Departementa- Enligt min mening saknas tillräcklig anledning att i brandstadgan införa

chefen. reg]er om tillsättning och avsked för brandbefäl och brandmän, som avses i

paragrafen. För närvarande tillämpas, såsom av det anförda framgår, åtminstone

beträffande brandmännen olika regler på detta område i olika städer,

och någon nackdel härav torde icke ha förmärkts. Det synes därför även

i fortsättningen böra finnas möjlighet att taga hänsyn till de lokala förhållandena.

Bestämmelser i ämnet torde alltså icke böra införas i brandstadgan

utan i brandordningarna.

Utredningens förslag att uttagning till reservstyrka skall verkställas av

brandchefen giver icke anledning till erinran.

2 inom. Kungörande av ledigblivna

befälsposter m. m.

I 2 mom. av förslaget stadgas bland annat, att kungörelse om lediga

tjänster såsom brandbefäl vid yrkesbrandkår skall intagas i allmänna tidningarna

samt i en eller flera tidningar inom orten. Denna bestämmelse

saknar motsvarighet i gällande stadga. Vidare har i förslaget upptagits en

föreskrift av innehåll att, då brandchef, vice brandchef, brandfogde eller

vice brandfogde förordnats, meddelande härom skall intagas i länskungörelserna.

Föreskriften motsvaras av en bestämmelse i 15 § skogseldslagen.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

83

Yttranden. Förslaget på denna punkt har mött vissa gensagor. Länsstyrelsen

i Västmanlands län anför sålunda, att det beträffande brandbefäl av

alla kategorier syntes vara onödigt att införa kungörelse i allmänna tidningarna

om ledigbliven tjänst. Sådant kungörande kunde utan olägenhet inskränkas

att avse endast tjänst som brandchef och vice brandchef. För övriga befälstjänster

— brandmästare och brandförmän —• syntes ett kungörande i

ortstidning vara tillräckligt. Däremot torde större effekt vinnas, örn kungörelsen,

i likhet med vad som ofta skedde inom polisväsendet, intoges i vederbörande

facktidning.

Stadsfullmäktige i Växjö anföra, med instämmande av länsstyrelsen i

Kronobergs län, att bestämmelserna om kungörelse i allmänna tidingarna

rörande tillsättandet av tjänst som brandbefäl innebure en onödig kostnad,

varför det syntes tillräckligt med föreskrift, att dylik tjänst skulle kungöras

till ansökan ledig.

Svenska kommunalarbetareförbundet yttrar:

Erinras må, att till brandförman hittills som regel befordras brandmän

inom den egna kåren. Det torde också förhålla sig så, att en sådan rekrytering

av det lägre brandbefälet kan vara ur många synpunkter lämplig. Med

hänsyn härtill förefaller det överflödigt, att annonsering av ledig brandförmansbefattning

ovillkorligen skall ske i tidningarna i sådana fall, där det

kan räcka med att platsen förklaras till ansökan ledig genom anslag inom

brandstationen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför, att det syntes tvivelaktigt örn

meddelande borde intagas i länskungörelserna, då brandchef, vice brandchef,

brandfogde och vice brandfogde förordnats. Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida

det ej vore av större praktiskt värde, om länsstyrelsen årligen i länskungörelserna

intoge en sammanställning av samtliga angivna befattningshavare

inom länet.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar:

Intagande i länskungörelserna av meddelande om förordnande av brandchef,

vice brandchef, brandfogde eller vice brandfogde torde ha föga praktisk

betydelse. Lämpligare synes vara att sådant meddelande, då fråga är

om tjänst som brandbefäl vid yrkesbrandkår, intages i allmänna tidningarna

och (eller) i tidning inom orten, såsom i första stycket av 6 § 2 mom. föreskrives

i fråga örn kungörande av ledig tjänst. Beträffande sådan tjänst vid

borgarbrandkår bör det vara tillfyllest med anslag å kommunens anslagstavla.

Kungörelseförfarandet vid tillsättning torde böra regleras i brandstadgan Departementsallenast

såvitt angår befattningarna såsom brandchef och vice brandchef vid »befen.

yrkesbrandkår. För dessa tjänster synes emellertid utredningens förslag kunna

godtagas. Erforderliga regler örn kungörande av övriga tjänster böra intagas

i brandordningarna.

Vad angår meddelandena i länskungörelserna synas de av länsstyrelsen i

Västernorrlands län anförda synpunkterna värda beaktande. Den av utredningen

föreslagna bestämmelsen bör ersättas av en föreskrift, att länsstyrelsen

årligen skall i länskungörelserna införa en sammanställning upptagande

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

alla brandchefer, vice brandchefer, skogsbrandfogdar och vice skogsbrandfogdar

i länet. Denna föreskrift bör infogas sist i stadgan.

7 §■

Denna paragraf upptager kompetensföreskrifter för viss brandpersonal. Syftet

med dessa föreskrifter är allmänt sett att höja brandbefälets och därmed

brandförsvarets effektivitet. För närmare motivering må hänvisas till utredningens

betänkande, sid. 110—lil, samt till brandskoleutredningens betänkande

(Statens off. utredn. 1941: 11) sid. 44 och följande.

Yttranden. Utredningens förslag beträffande kompetensföreskrifter hava

föranlett vissa erinringar i de avgivna yttrandena. Sålunda anför Stockholms

stads gatunämnd, i anslutning till ett uttalande av t. f. brandchefen i Stockholm,

följande:

Nämnden förbiser icke värdet av de garantier för en sakkunnig ledning av

brandväsendet, som vinnes genom 7 §, men såsom en undantagslös regel

torde bestämmelsen i fråga kunna för Stockholms del, tilläventyrs även för

andra stadssamhällen, medföra avsevärda olägenheter. I stigande omfattning

föreligga inom brandväsendet uppgifter, som hos vederbörande befäl förutsätta

god teknisk utbildning, och i vårt land torde icke tillräckliga skäl föreligga

för att hos statens nyorganiserade brandskola monopolisera den sålunda

erforderliga tekniska utbildningen. I många fall torde enligt gatunämndens

bestämda mening en vid annan teknisk läroanstalt vunnen utbildning samt

erfarenhet och träning i praktiska och administrativa värv jämte praktisk

aspirantutbildning vid brandkåren lämna väl så goda kvalifikationer för fullgörande

av brandbefälstjänst som genomgången av den långa kursen vid

brandskolan. Nämnden föreslår följaktligen stadgande darom, att länsstyrelse

må, när skäl därtill äro, äga medgiva undantag fran de såsom regel

stadgade kompetensföreskrifterna. Syftet med ett sådant dispensstadgande

är icke att minska de fordringar, som böra uppställas å brandbefälet, utan att

medgiva en bättre anpassning mellan de växande tekniska förvaltningsuppgifterna

och de olika sökandenas kvalifikationer. En undantagslös tillämpning

av den föreslagna regeln synes nämnden innebära ett obefogat ingrepp

i den kommunala självbestämmanderätten och kunna verka i riktning mot

en i och för sig onödig byråkratisering av brandväsendet.

Svenska stadsförbundets styrelse anför:

För befäl vid borgarbrandlcår lämnas vissa medgivanden om undantag

från eljest föreskriven utbildning vid statens brandskola. För befäl vid yrkesbrandkår

lämnas däremot — efter en övergångstid på tre år — ingen liknande

dispensmöjlighet. Styrelsen finner det nödvändigt med ett stadgande

att även där dispens, genom vederbörande länsstyrelse, skulle kunna lämnas

person, som förvärvat kompetens, fullt jämförlig med den vid brandskolan

förvärvade. Tillkomsten av en länge önskvärd utbildningsmöjlighet

bör dock icke få minska befordringsmöjligheterna för den, som i avsaknad

av brandskolan på annat sätt skaffat sig lämplig utbildning.

Stadsfullmäktige i Växjö anföra med instämmande av länsstyrelsen i Kronobergs

län:

I 7 § av förslaget till brandstadga föreskrives, att brandchef samt vice

brandchef, som icke tillika är brandmästare, ävensom andra därmed järn
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

85

förliga befattningshavare skola ha genomgått brandchefskurs kategori I vid

statens brandskola. Detta stadgande anse fullmäktige böra kompletteras

med föreskrift, som möjliggör att till nämnda poster antaga person, som,

ehuru han icke innehar sålunda angiven utbildning, visar sig äga motsvarande

insikter och jämväl i övrigt visar sig lämplig för dylik befattning.

Svenska brandbefålsföreningen anför, att det icke borde kategoriskt fastslås,

att elev skulle anses godkänd först örn han erhållit lägst vitsordet godkänd

i samtliga ämnen. En duglig brandman, som visat framstående praktiska

egenskaper, borde kunna godkännas eller anses lämplig som brandförman

även om han erhållit underbetyg i ett eller annat ämne av underordnad

betydelse.

Sistnämnda synpunkt anföres även av styrelsen för statens brandskola.

Införandet av kompetensföreskrifter för brandbefäl skulle uppenbarligen Departementsvara

till gagn för brandförsvaret. Då statens brandskola numera trätt i verk- ctefensamhet,

ter det sig naturligt att anknyta kompetensföreskrifterna till denna

skolas kurser. Förslag örn sådana föreskrifter ha också framlagts av såväl

brandskoleutredningen som brandförsvarsutredningen. Jag biträder dessa

förslag sådana de utformats av brandförsvarsutredningen, dock med den

jämkningen att föreskriften i 4 mom. bör utgå med hänsyn till vad svenska

brandbefälsföreningen och styrelsen för statens brandskola anfört.

I vissa yttranden har yrkats, att kompetensföreskrifterna skulle uppmjukas

därhän, att länsstyrelsen skulle erhålla rätt att för vissa eller samtliga

kategorier brandbefäl medgiva dispens från stadgans bestämmelser. Rätten

att meddela sådan dispens synes emellertid böra förbehållas Kungl. Maj:t.

Dispens bör därvid kunna medgivas såväl i särskilda fall som generellt för

personer, vilka genomgått visst slag av utbildning eller på annan grund äro

kvalificerade för viss befattning.

8 §■

Mot utredningens förslag finnes ingen annan erinran än att viss omredigering

av paragrafens lydelse är nödvändig med hänsyn till den av mig förordade

lösningen av frågan örn samordning av skogsbrandförsvaret med

brandförsvaret i övrigt.

9 §.

Paragrafen tillstyrkes.

10 §.

I denna paragraf föreskrives bland annat, att det skall åligga stad att genom

polispersonal eller på annat lämpligt sätt anordna brandvakt för uppmärksammande

av brand. Då staden ej äger befälsrätt över polispersonalen torde

detta stadgande böra omredigeras så, att staden allenast ålägges att på lämpligt

sätt anordna brandvakt. Kan detta ej ske genom polispersonalens försorg

— vilket dock i regel torde vara fallet — får särskild brandvakt anordnas.

I övrigt tillstyrker jag den av utredningen föreslagna lydelsen av paragrafen.

s. 86 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

11 §.

I 11—14 §§ behandlas brandsyn. Utredningen har föreslagit vissa ändringar

i jämförelse med vad som nu gäller därom. Ändringarna innebära

huvudsakligen att icke blott brandchef, vice brandchef, brandkaptener och

därmed jämställd befälspersonal utan även brandmästare och brandförmän

skulle äga rätt att tjänstgöra som ordförande i brandsynenämnd, att syneförrättaren

i samtliga fall skulle kunna meddela föreläggande (enligt gällande

bestämmelser må föreläggande i vissa fall meddelas endast av länsstyrelsen)

samt att polismyndighetens befattning med brandsyneärenden skulle upphöra.

För motivering till de föreslagna ändringarna hänvisas till betänkandet,

sid. 113—115.

Yttranden. Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund anser, att endast

brandbefäl, som äger samma kompetens som brandchefen, borde äga rätt

att i brandchefens ställe tjänstgöra såsom ordförande i brandsynenämnd.

Överståthållarämbetet ansluter sig till denna uppfattning. Riksförbundet

hemställer vidare, att befogenheten att förordna annan än brandchefen att

vara brandsynenämndens ordförande skulle tilläggas den förvaltande myndigheten.

Härjämte föreslår riksförbundet vissa andra mindre jämkningar

i författningstexten.

Svenska brandskyddsföreningen och svenska brandkårernas riksförbund

anföra:

Den hittills gällande och av utredningen bibehållna bestämmelsen, att

brandchefen äger att avgöra i vad mån han själv eller hans underlydande

skola verkställa årlig brandsyn av byggnad, upplag eller annan anläggning,

anse vi principiellt olämplig. Visserligen torde brandsyn å exempelvis bostadshus

inom större samhällen knappast kunna verkställas oftare än vart

tredje eller fjärde år, men brandsyn är av så stor betydelse, att bestämmelser

örn huru ofta den skall företagas böra givas av den förvaltande myndigheten

på brandchefens förslag.

Motsvarande synpunkter anföras av brandförsvarskommittén och länsskogsbrandchefen

i Älvsborgs län.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

Enligt § 11 mom. 4 må i brandordningen stadgas, bland annat, att den

i 3 mom. 2) föreskrivna besiktningen av eldstad m. m. må utföras av skorstensfejare

i samband med sotning. Motsvarande bestämmelse återfinnes i

nu gällande stadga. Då tveksamhet på visst håll varit rådande, huruvida

skorstensfejaren äger rätt att giva föreläggande i anledning av anmärkning

i samband med besiktningen, torde stadgandet böra förtydligas så, att föreläggande

skall meddelas av vederbörande brandsyne- eller besiktningsförrättare.

Utredningens förslag till ändringar i gällande bestämmelser örn brandsyn

ha till sitt huvudsakliga innehåll tillstyrkts eller lämnats utan erinran i yttrandena.

Förslagen synas även i allt väsentligt böra genomföras.

Viss jämkning bör emellertid vidtagas i författningstexten. Salunda bör,

i anslutning till vad länsstyrelsen i Gävleborgs län anfört, i 4 mom. tredje

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

87

att-satsen utsägas, att den befogenhet, som där avses, skall anses utgöra en

del av brandsyn och skall innefatta rätt att meddela föreläggande jämlikt

12 § 1 mom. första stycket. De betänkligheter, som till äventyrs kunna anföras

mot att uttryckligen tillerkänna skorstensfejaren denna rätt, torde

motvägas av det förhållandet, att befogenheten tillkommer skorstensfejaren

endast för det fall, att särskilt stadgande därom införes i brandordningen.

Övriga i yttrandena framställda anmärkningar synas icke böra föranleda

ändring av utredningens förslag.

12 §.

Utredningens förslag tillstyrkes med viss förtydligande jämkning i författningstexten.

13—U §§.

Utredningens förslag tillstyrkas.

15 §.

Denna paragraf inleder det avsnitt, som innehåller föreskrifter om sotning.

1. Fråga om sotningsväsendets

kommunalisering.

Utredningen. I motiven har brandförsvarsutredningen i detta sammanhang

upptagit frågan örn sotningsväsendets kommunalisering. Utredningen

upplyser, att i så gott som samtliga orter, där avdelning I av gällande brandstadga

tillämpas, skorstensfejaren äger ställning såsom fri näringsutövare

med viss monopolrätt. Utredningen omnämner därefter, att svenska skorstensfejarearbetareförbundet

i skrivelse till utredningen den 25 september

1941 anfört följande:

Skorstensfejareyrket är en mycket viktig del av det förebyggande brandskyddet.

Vi anse det principiellt oriktigt, att det förebyggande brandskyddet

skall sammankopplas med privat vinstintresse, vilket är fallet för närvarande,

därför att ju mindre antal biträden skorstensfejaren har anställt, dess

större blir dennes netto. Detta framskapar en klyvning i intresset för brandskyddet

och i intresset för inkomsten, vilket i vissa fall medför, att inkomsten

får företräde framför brandskyddet.

För att undvika detta anse vi, att skorstensfejaren skall ha fast lön och

därutöver ingen möjlighet till extra inkomster av sotningsarbetet. Då det

emellertid ställer sig svårt att omedelbart övergå till dylik ändring, föreslå

vi att respektive kommuner själva få avgöra, hur skorstensfejaren skall anställas.

Vi vilja ifrågasätta, om endast första alternativet bör intagas i stadgan

med den övergångsbestämmelsen, att alla nya skorstensfejarebefattningar

skola tillsättas enligt stadgan.

Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund, som erhållit tillfälle att yttra

sig över vad arbetareförbundet sålunda anfört, har i skrivelse den 13 oktober

1941 på anförda skäl, beträffande vilka må hänvisas till betänkandet, sid.

116—117, avstyrkt arbetareförbundets förslag.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

Departements
chefen.

För egen del anför utredningen, att utredningen icke kunde finna, att fördelar

för det allmänna skulle vinnas genom en kommunalisering av sotningsväsendet.

Erfarenheterna från de orter, där ett system med kommunalisering

försökts, manade icke till efterföljd. Utredningens förslag hade därför, liksom

gällande brandstadga, grundats på den huvudtanken, att skorstensfejaren

skulle hava ställning såsom fri näringsutövare med viss monopolrätt.

Yttranden. Svenska stadsförbundets styrelse anför, att styrelsen principiellt

anslöte sig till den uppfattningen, att sotningsväsendet icke borde kommunaliseras.

Styrelsen funne det dock önskvärt att brandstadgan erhölle en utformning,

som icke uteslöte varje möjlighet att överföra sotningsväsendet i

direkt kommunal regi.

Motsvarande synpunkt anföres av Stockholms stads gatunämnd.

Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet vidhåller sitt hos utredningen

framförda, nyss återgivna förslag samt fortsätter:

Vårt förslag innebär ej obligatorisk skyldighet utan endast rätt för kommunerna

att själva ombesörja skorstensfejeriarbetet, om de så önska. Uppenbara

skäl tala för att ifrågavarande uppgifter böra ombesörjas av det allmänna

direkt, och mot en sådan anordning kan vare sig i fråga om de ekonomiska

eller andra konsekvenserna anföras andra skäl, än som ur det enskilda

vinstintressets synpunkt städse förts fram mot varje åtgärd av kommunalisering

eller förstatligande. Det är av största vikt att i nuvarande läge

lämna dörren öppen för en utveckling, som förr eller senare måste komma

i denna fråga.

Svenska brandskyddsföreningen och svenska brandkårernas riksförbund

anföra, att det syntes nödvändigt, att skorstensfejarnas ställning till de kommunala

myndigheterna klargjordes i brandstadgan. Skorstensfejarna borde

anses som auktoriserade näringsidkare.

Det torde vara mindre välbetänkt att med föreskrifter i brandstadgan

binda kommunerna vid viss form för sotningsväsendets ordnande. Bestämmelserna

synas böra avfattas så, att kommunerna erhålla frihet att själva

avgöra, örn sotningsväsendet bör kommunaliseras eller ej. Med hänsyn härtill

böra mindre jämkningar vidtagas i vissa av de paragrafer i utredningens

förslag, Vilka avhandla sotning.

2. Sotningsfrister m. m.

Utredningen. I 15 § behandlas även vissa frågor rörande sotningsfrister

m. m. Utredningen omnämner, hurusom svenska skorstensfejeriarbetareförbundet

hemställt, att detaljerade regler om sotningsfrister måtte intagas i

brandstadgan, samt att Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund tillstyrkt

arbetareförbundets framställning. Utredningen fortsätter därefter:

Enligt utredningens mening är frågan om sotningsfristernas längd en angelägenhet,

som lämpligen bör avgöras med hänsyn till de särskilda lokala förhållandena.

Detaljerade regler härom torde därför icke böra intagas i brand
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

89

stadgan utan torde, liksom nu är fallet, få införas i ortens brandordning.

Önskvärd enhetlighet i fråga om sotningsfristernas längd torde vinnas genom

att vägledande föreskrifter upptagas i normalbrandordning. Den i gällande

brandstadga upptagna tiden för längsta sotningsfrist, tre år, är emellertid,

enligt vad erfarenheten visat, alltför lång. Fristen bör enligt utredningens

mening icke i något fall vara längre än ett år. Däremot bör möjlighet finnas

att, om särskilda skäl därtill äro, erhålla undantag från en i brandordningen

fastställd sotningsfrist. Sådant undantag bör beviljas av brandchefen efter

skorstensfejarens hörande. Utredningen har övervägt att föreslå, att undantag

i stället skulle beviljas av den myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter.

Med hänsyn till att frågan är av uteslutande teknisk art synes

det dock vara riktigare att prövningen handhaves av brandchefen.

Yttranden. Stockholms stads gatunämnd anser, att längsta sotningsfristen

alltjämt borde utgöra tre år. Överståthållarämbetet finner detta förslag vara

förtjänt av närmare övervägande.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför:

Vid granskning av brandordningar har länsstyrelsen funnit, att bestämmelserna

örn sotningsfristerna ofta äro föremål för skiljaktiga meningar.

Mångenstädes har man icke kommit till insikt om att den ökade vedeldningen

kräver kortare sotningsfrister. På vissa håll omfattar man rent av den

meningen, att ökad sotning medför ökad risk för brand. Skorstensfejeriarbetareförbundet

har hemställt, att detaljerade regler om sotningsfrister måtte

intagas i brandstadgan. Då ett bifall till denna hemställan skulle underlätta

granskningsarbetet beträffande brandordningarna, tillstyrker länsstyrelsen

förbundets hemställan.

Synpunkten understrykes även av Sveriges skorstensfejaremåstares riksförbund,

svenska skorstensfejeriarbetareförbundet samt brandkonsulenten i

Värmlands län.

Stockholms stads gatunämnd har vidare funnit beslutanderätt jämlikt 15 §

tredje stycket tredje punkten i förslaget böra tillkomma den förvaltande

myndigheten efter brandchefens och skorstensfejarens hörande. I samma

riktning uttalar sig Sveriges skorstensf ejaremåstares riksförbund.

Enligt vad jag inhämtat äro på grund av stadgande i brandordningarna Departements*

för åtskilliga städer sotningsfristerna för vissa slag av eldstäder två eller tre chefenår.

Anledning torde knappast förefinnas att genom en allmän bestämmelse

nedskära dessa frister så långt som till ett år. En längsta sotningsfrist av två

år synes vara bättre avvägd. Det ankommer på länsstyrelserna att inom den

sålunda angivna maximalfristen tillse, att för olika grupper av fall lämpade

sotningsfrister upptagas i brandordningarna.

I övrigt giver utredningens förslag — bortsett från en mindre jämkning i

andra stycket — icke anledning till erinran.

16—18 §§.

I paragraferna böra med anledning av vad förut anförts beträffande frågan

om sotningsväsendets kommunalisering vissa mindre ändringar genomföras.

Härutöver finnes icke anledning till erinran.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kuno!. Maj:ts proposition nr 265.

Departement
chefen.

Vid 18 § har utredningen berört frågan om avgångsålder för

skorstensfejare. Utredningen anför, att vissa skäl otvivelaktigt kunde

tala för att fastställa sådan ålder. Denna angelägenhet borde emellertid överlåtas

åt kommunernas avgörande.

Frågan har berörts i vissa yttranden. Sålunda anför Överståthållarämbetet:

Med avseende å de i 18 § förslaget till brandstadga givna bestämmelserna

angående godkännande av skorstensfejare har tjänstgörande brandchefen i

Stockholm framhållit önskvärdheten av att en allmän föreskrift gives örn att

meddelat godkännande för skorstensfejare skall upphöra att gälla, då skorstensfejaren

uppnått viss ålder, exempelvis 65 år. Såväl enligt gällande brandstadga

som enligt föreliggande förslag till ny brandstadga lämnas godkännande

tillsvidare och kan, därest skorstensfejaren icke längre finnes vara

lämplig, återkallas. Av lätt insedda skäl brukar sådan återkallelse i praktiken

icke äga rum annat än då verkligt allvarliga anmärkningar mot sotningens

handhavande föreligga. Däremot brukar återkallelse icke ske i de

fall, då skorstensfejaren på grund utav ålderdomssvaghet är oförmögen att

själv utföra eller leda sotningsarbetet inom distriktet, blott skorstensfejaren

hos sig har anställd verkmästare eller annan person, som övar tillsyn å att

sotningen verkställes på ett någorlunda försvarligt sätt. Det kan dock icke

undvikas, att då skorstensfejarmästaren på detta sätt under längre tid är ur

stånd att fullgöra sin tjänst, sotningen inom distriktet ofta blir allvarligt lidande

därpå. Fastställande av viss ålder, vid vilken skorstensfejare skulle

vara skyldig att frånträda sin befattning, bör därför enligt ämbetets mening

vara ägnat att främja sotningsväsendet.

Liknande synpunkter anföras av Stockholms stads gatunämnd och svenska

skorstensfejeriarbetareförbundet. Svenska stadsförbundets styrelse anför, att

det onekligen är ett intresse för kommunerna, att skorstensfejaren kan tvingas

av avgå vid viss ålder och att pensionsmöjligheter därför på ena eller andra

sättet öppnas. Brandstyrelsen i Lidköping anser, att en avgångsålder å förslagsvis

67 år bör fastställas.

På sätt utredningen anfört, tala otvivelaktigt vissa skäl för att fastställa

en avgångsålder för skorstensfejare. Lämpligast torde emellertid vara alt

åtminstone för närvarande lämna denna fråga till det kommunala initiativet.

Bestämmelser i ämnet kunna sålunda införas i brandordningarna.

19 §.

I 19 § behandlas skorstensfejarnas sotningsmonopol. Paragrafen motsvarar

19 § i gällande brandstadga.

Yttranden. I anledning av utredningens förslag under denna paragraf anför

Överståthållarämbetet:

Enligt 19 § förslaget till brandstadga sista punkten skall annan än skorstensfejare

eller hos honom anställda biträden ej få verkställa sotning, såframt

icke brandchefen efter skorstensfejarens hörande för särskilda fall

medgiver undantag. Förslaget innehåller icke någon straffbestämmelse till

garanterande av detta förbud. Ej heller i annan författning torde någon särskild

straffbestämmelse förekomma. För sin del påyrkar Stockholms stads

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

91

skorstensfejaremästareförening, att verkställandet av olovlig sotning skall beläggas

med straff. Ämbetet delar i stort sett föreningens mening men anser

en straffbestämmelse böra modifieras såtillvida, att något straffansvar icke

drabbar den, som själv eller genom hos honom anställd person verkställer

sotning i egen fastighet. Om däremot någon -— såsom numera icke sällan

förekommer — yrkesmässigt åtager sig att fullgöra sotning i andras fastigheter,

bör han vara förfallen till straff, såvida icke vederbörligt tillstånd till

sotningen erhållits.

I anslutning till nu behandlade sotningsförbud har Stockholms stads gatunämnd

förordat, att rätten att bevilja dispens från förbudet, som enligt utredningens

förslag skulle tillkomma brandchefen, i stället skall överflyttas å

brandstyrelsen. Med hänsyn till dessa dispensärendens jämförelsevis ringa

betydelse och då ärendena till stor del torde bedömas efter brandtekniska synpunkter,

anser ämbetet i likhet med brandförsvarsutredningen, att ärendenas

avgörande lämpligen bör ankomma på brandchefen.

Även Sveriges skorstensfejaremästcires riksförbund anser, att straff bör

stadgas för den, som obehörigen förrättar sotningsarbete.

Byggnadsstyrelsen yttrar:

Vid tolkning av motsvarande bestämmelse i gällande brandstadga hava

tvistigheter i en del fall uppstått beträffande gränserna för monopolrätt. Sålunda

har från skorstensfejares sida gjorts gällande att denna rätt skulle omfatta

all förekommande rengöring av rökgångar jämte tillhörande rökrör och

imrör m. m. och alltså även åtgärder, som, vid sidan av den med stöd av

brandstadgan föreskrivna sotningen, kunna vara önskvärda ur ren driftsekonomisk

synpunkt utan att påkallas med hänsyn till brandsäkerheten. Sådana

åtgärder torde överhuvud icke falla under brandstadgan, och det naturligaste

synes vara att desamma, på sätt som vanligen sker, vidtagas genom vederbörande

värmeledningsskötares försorg. Med hänsyn till vad sålunda anförts

finner byggnadsstyrelsen det önskvärt, att i 19 § tydligt utsäges att förbudet

för annan än skorstensfejare att verkställa sotning endast avser med

stöd av brandstadgan föreskriven sotning.

Skorstensfejarens sotningsmonopol bör innebära, att han — eller hans bi - DcpiriemerUtträden

—- skola ha uteslutande rätt att utföra den sotning, som brandstadgan ^/enoch

brandordningen föreskriva. Däremot bör det härjämte stå envar fritt

att själv eller genom hjälp av annan än vederbörande skorstensfejare eller

hans biträden verkställa sotning, men denna sotning kan naturligtvis icke få

ersätta den monopoliserade sotningen. Med hänsyn härtill synes stadgandet

böra förtydligas i den riktning byggnadsstyrelsen angivit. I övrigt biträder

jag utredningens förslag.

20—23 §§.

Dessa paragrafer tillstyrkas.

AVDELNING II.

Bestämmelser angående landsbygden.

En väsentlig nyhet i utredningens förslag är, som förut framhållits, att föreskrifterna

i avdelning II skola gälla obligatoriskt å landsbygden. Bestämmelserna

i avdelning II överensstämma i stor utsträckning med motsvarande

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

bestämmelser i avdelning I, ehuru förstnämnda bestämmelser givetvis äro

betydligt mildare. För motivering till de särskilda paragraferna torde en allmän

hänvisning få göras till motsvarande paragrafer i avdelning I.

24—32 §§.

Dessa paragrafer motsvaras av stadgandena i 25—29 §§ gällande brandstadga

samt i 8 §, 12 §, 13 § 1 morn., 15 och 16 §§ skogseldslagen. Motsvarande

bestämmelser i avdelning I äro 1—9 §§. Mot brandförsvarsutredningens

förslag har jag icke annan erinran än att i 25, 29, 30 och 31 §§ böra vidtagas

ändringar motsvarande dem, som föreslagits beträffande 2, 6, 7 och 8 §§.

33 §.

Paragrafens första moment motsvarar 30 § i gällande brandstadga och

10 § i avdelning I av förslaget. Momentet föranleder ingen erinran.

I fråga om 2 mom. har utredningen erinrat om att svenska brandskyddsföreningen

i skrivelse den 7 juni 1935 framhållit lämpligheten ur brandskyddssynpunkt

av att byggnadsföreskrifter utfärdas för de delar av landsbygden,

där sådana föreskrifter icke äro gällande. Utredningen fortsätter

därefter:

Utredningen kan ansluta sig till föreningens framställning så till vida, att

utredningen finner det uppenbart att brandförsvaret i hög grad skulle gagnas

av en effektiv kontroll över byggnadssättet för landsbygden. Det torde

emellertid åtminstone för närvarande icke vara lämpligt att genom författningsföreskrifter

åstadkomma en sådan kontroll. Kontrollen förutsätter nämligen

till en början, att sakkunniga kontrollorgan tillskapas, vilket skulle

föranleda avsevärda kostnader. Det må vidare erinras örn att kontrollen

rimligen borde utövas genom granskning av ritningar till planerade byggen.

I de flesta fall uppgöras emellertid vid byggen å landet icke sådana ritningar,

och det torde vara praktiskt sett otänkbart att åstadkomma en ändring

härutinnan. Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningen funnit sig

icke böra föreslå att obligatoriska byggnadsföreskrifter utfärdas för landsbygden.

För att emellertid i någon mån minska nackdelen av att sådana föreskrifter

icke utfärdas och kanske även bereda marken för en mera tillfredsställande

reglering vid senare tidpunkt har utredningen i 33 § 2 mom. av

förslaget till brandstadga upptagit en föreskrift att i brandordning må intagas

anvisningar om vad som till förebyggande av brands uppkomst och spridning

bör iakttagas vid byggande och underhåll av hus med eldstad. Det kan

erinras örn att vissa liknande föreskrifter bruka upptagas i redan utfärdade

brandordningar. I 25 § i den av kommunikationsdepartementet utgivna handledningen

vid utarbetandet av brandordningar för landskommuner ha sålunda

upptagits vissa regler angående vad som bör iakttagas vid nybyggnad av

hus med eldstad.

Yttranden. I en del yttranden har ansetts, att man i förevarande hänseende

borde gå längre än vad utredningen föreslagit. Sålunda anför landsbygdens

ömsesidiga brandförsäkring sbolags förening, att anvisningar om byggande

och underhåll av hus med eldstad vöre så nödvändiga, att sådana anvisningar

borde intagas i varje brandordning. Vidare ifrågasättes, huruvida

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

93

icke även bestämmelser angående eldfarliga anordningar i lantgårdars ekonomihus

borde införas, exempelvis om garage, motorrum m. m.

Liknande synpunkter anföres även av svenska försäkringsbolags riksförbund.

Brandkonsulenten i Västernorrlands län föreslår, att orden »med eldstad»

i 33 § 2 mom. skola utgå. Samma förslag framföres av brandchefen i Jönköping.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

Här föreslagna anvisningar erhålla icke obligatorisk karaktär. Detta är

nied hänsyn till saknaden av byggnadsföreskrifter å landsbygden synnerligen

otillfredsställande. Av eldsvådorna på skånska landsbygden torde omkring

hälften föranledas av brister å byggnader, särskilt å eldstäder och

skorstenar. Någon väsentlig nedgång i antalet dylika bränder torde icke kunna

uppnås med mindre tvingande bestämmelser om beskaffenheten av eldstäder

och skorstenar meddelas. Dylika bestämmelser böra intagas i den normalbrandordning

som skall utarbetas.

Svenska brandskyddsföreningen och svenska brandkårernas riksförbund

andraga:

Vi anse visserligen, att en paragraf i brandstadgan i överensstämmelse

med den föreslagna 33 § kan hava sin betydelse, men anse dock icke, att frågan

om brandtekniska byggnadsföreskrifter därigenom har funnit sin slutgiltiga

lösning utan anse, att det bör tagas i allvarligt övervägande, huruvida

ej tidpunkten nu är lämplig att genom sakkunniga verkställa en utredning

av här nämnda frågor. Enligt vad erfarenheten visar, synes det viktigt, att

statliga bestämmelser utfärdas icke blott för boningshus och andra byggnader

med eldstäder utan även för anordnandet av djurstallar med hänsyn til]

att djuren vid inträffad eldsvåda skola kunna räddas. Särskilt under nu rådande

utrikespolitiska förhållanden har även nödvändigheten av att på ett

ur brandskyddssynpunkt lämpligt sätt anordna byggnader, som inrymma inbärgad

gröda, .spannmål o. d„ allt kraftigare framträtt.

Det är uppenbarligen en angelägenhet av vikt att brandsäkerheten i erfor- Departement*- derlig grad tillgodoses vid uppförande av byggnader även inom områden, c^e/#ndär

byggnadsbestämmelser icke äro gällande. Utredningen har av praktiska

skäl avvisat tanken att byggnadsföreskrifter skulle utfärdas för hela riket. I

stället har utredningen föreslagit, att i brandordningarna skulle kunna intagas

anvisningar om vad som till förebyggande av brands uppkomst och spridning

borde iakttagas vid byggande och underhåll av hus med eldstad.

I yttrandena har fran vissa håll anförts, att längre gående åtgärder borde

'' idtagas. Det synes dock vara välbetänkt att i detta avseende framgå med

viss försiktighet i avbidan på det resultat som kan vinnas efter den av utredningen

anvisade linjen. Jag tillstyrker därför utredningens förslag.

34—37 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 31—35 §§ i gällande brandstadga och 11

—14 §§ i avdelning I i förslaget, avhandla brandsyn.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. May.ts proposition nr 265.

Utredningen anför bland annat:

Brandsynenämndens sammansättning enligt förslaget avviker från vad som

för närvarande är gällande. Ändringarna äro betingade främst därav, att

brandchefen, som enligt utredningens förslag skall hava viss utbildning, synes

böra intaga en central ställning vid brandsyneförrättningarna. Föreskriften

i 31 § 2 mom. sista punkten gällande brandstadga att ombud för brandförsäkringsinrättning

skall äga närvara vid brandsyn har ansetts böra utgå.

Örn skorstensfejare finnes i kommunen är det givetvis lämpligt, att denne

utses till ledamot i brandsynenämnd.

yttranden. Utredningens ståndpunkt i förevarande hänseenden har givit

anledning till vissa erinringar. Svenska försäkringsbolags riksförbund anför:

I 31 § 2 mom. gällande brandstadga föreskrives, att vid brandsyn inom

landskommun brandförsäkringsinrättning, hos vilken inom kommunen belägen

fastighet är brandförsäkrad, äger närvara genom ombud med rätt

att göra erinringar men icke att deltaga i besluten. Brandförsvarsutredningen

har utan närmare motivering ansett, att denna föreskrift bör utgå. Ifrågavarande

medgivande har, såvitt riksförbundet har sig bekant, mycket sällan

utnyttjats av försäkringsbolagen, varför det måhända kan göras gällande,

att föreskriften saknar betydelse. Frågan torde emellertid komma i

ett annat läge, om utredningens förslag genomföres. Enligt detta skall brandsyn

årligen förrättas inom varje kommun. En mängd industriella anläggningar,

som hittills i fråga om det förebyggande brandskyddet endast haft

att ta hänsyn till råd och anvisningar från vederbörande försäkringsbolags

sida, komma i fortsättningen att stå under kontroll av nyskapade kommunala

brandsynenämnder, vilka ej alltid torde komma att besitta tillfredsställande

sakkunskap på industribrandskyddets område. Viss risk föreligger,

att motstridiga anvisningar och förelägganden komma att meddelas av

brandsynenämnden och av försäkringsgivaren. Det måste vid sådant förhållande

vara enbart till fördel, att försäkringsbolagen bibehållas vid sin

rätt att genom ombud närvara vid brandsyn och därvid framlägga försäkringsgivarens

synpunkter på uppkommande brandskyddsspörsmål. Riksförbundet

hemställer därför, att här berörda föreskrift måtte intagas jämväl i

den nya brandstadgan.

Liknande synpunkter anläggas av länsstyrelsen i Malmöhus län samt av

landsbygdens ömsesidiga brandförsäkringsbolags förening.

Brandkonsulenten i Västernorrlands län yttrar:

Det torde vara lämpligt, att i brandstadgan intages bestämmelse örn att,

därest skorstensfejare finnes i kommun, skall denne utses till ledamot av

brandsynenämnd. Erfarenheten från Västernorrlands län visar, att trots

skorstensfejare funnits i kommun, har han ej utsetts till ledamot av brandsynenämnden,

utan ha andra mindre lämpade personer utsetts.

Samina yrkande framställes av länsstyrelsen i Kalmar län.

Brandchef en i Jönköping anser 34 § 2 mom. böra kompletteras med föreskrift,

att i brandsynenämnd en ledamot skall vara byggnadssakkunnig och

förtrogen med eldstäders och rökgångars konstruktion. Örn skorstensfejare

funnes i kommun, borde denne lämpligen tillhöra nämnden.

Även länsstyrelsen i Uppsala län anser att om möjligt en av brandsynenämndens

ledamöter borde vara byggnadssakkunnig. Härjämte föreslår läns
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

95

styrelsen en föreskrift att brandchefen och skorstensfejaren skulle, oavsett

ledamotskap i brandsynenämnden, närvara vid brandsyn.

Utredningens förslag torde i allt väsentligt böra genomföras. Några jämk- Departementsningar

synas dock böra verkställas. I det fall att kommun indelats i flera cheienbrandsynedistrikt

äger brandchefen enligt utredningens förslag rätt att utse

annan än brandbefäl till ordförande i brandsynenämnd. Denna rätt torde

dock böra förbehållas den förvaltande myndigheten bland annat med hänsyn

till uppdragets karaktär av förtroendeuppdrag och till att det i sådan händelse

torde vara lättare att förmå lämpliga personer att åtaga sig uppdraget.

Vidare bör på grund av vad svenska försäkringsbolags riksförbund

anfört den i gällande brandstadga upptagna bestämmelsen örn rätt för brandtörsäkringsinrättning

att närvara vid brandsyn bibehållas med sådan ändring,

att försäkringsinrättningens ombud äger närvara endast vid syn å fastighet,

som är försäkrad i inrättningen.

I 34 § 3 mom. 2) och 35 § 1 mom. böra vissa mindre jämkningar vidtagas

i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande 11 § 3 mom.

2) och 12 § 1 mom.

38 §.

Paragrafen, som motsvarar 36 § i gällande brandstadga och 15—22 §§ i

avdelning I i förslaget, avhandlar sotning.

Utredningen har under denna paragraf berört frågan örn sotningsmonopol

på landsbygden. Härom anför utredningen:

Utredningen har övervägt att i förevarande paragraf intaga en bestämmelse

av innehåll att i tättbebyggda samhällen på landsbygden, exempelvis samhällen,

för vilka utomplansbestämmelser gälla, sotning skulle få verkställas endast

av auktoriserad skorstensfejare. På landsbygden i övrigt skulle däremot

även annan kompetent person få utföra sotning. Till stöd för att införa en

bestämmelse av detta innehåll kunde åberopas, alf en motsvarande bestämmelse

för närvarande torde gälla för de flesta landsbygdssamhällen, beträffande

vilka avdelning II av gällande brandstadga är i tillämpning. Utredningen

har emellertid kommit till den uppfattningen att — ehuru det uppenbarligen

är önskvärt att sotning genom yrkesutbildad skorstensfejare i fortsättningen

bör verkställas i örn möjligt större omfattning än för närvarande —

det likväl torde vara lämpligast att ifrågavarande spörsmål löses efter prövning

av förhållandena i varje särskilt fall. Anses för viss ort sotning av auktoriserad

skorstensfejare böra vara obligatorisk, bör sålunda bestämmelse härom

intagas i brandordningen.

I syfte att förebygga tvekan med avseende å spörsmålet vem som har att

svara för att sotning verkslälles har i ett sista stycke i paragrafen, vilket saknar

motsvarighet i gällande brandstadga, upptagits en föreskrift härom. Föreskriften

anknyter till vad som torde få anses vara den allmänna uppfattningen

i frågan.

Yttranden. I några yttranden har påyrkats införande av skärpta bestämmelser

örn sotning, innebärande viss monopolrätt för eller vissa utbildningskrav

beträffande sotningsförrättare.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför i detta avseende:

Föreskrift bör meddelas, att sotning får verkställas endast av fackutbildad

skorstensfejare, såvitt icke länsstyrelsen medgivit undantag. De för närvarande

å länets landsbygd gällande brandordningarna innehålla i allmänhet

icke sådan föreskrift. Motsvarande föreskrift har vanligen den lydelse, att för

sotning endast den får anlitas, som blivit av brandstyrelsen för utförande av

dylikt arbete godkänd, samt att godkännandet må återkallas, när brandstyrelsen

finner skäl därtill föreligga. Därest det anses, att hinder möter för

obligatorisk föreskrift om sotning genom yrkesutbildad skorstensfejare, synes

åtminstone nyss angiven anordning böra träffas. I annat fall skulle genomförandet

av utredningens förslag vad länets landsbygd beträffar innebära en

lindring i fråga om sotningen, som icke är motiverad.

Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Uppsala län och brandstyrelsen

i Hova kommun samt brandchefen i Jönköping.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför:

Riksförbundet håller före, att det ur brandskyddssynpunkt vöre lyckligast,

om redan i brandstadgan infördes vissa normerande föreskrifter av

innebörd, att sotning ej må verkställas av annan än den som ådagalagt kunnighet

och erfarenhet på området. Med den utformning 38 § i förslaget til!

brandstadga erhållit uppställes intet hinder för att vilken oerfaren och osakkunnig

person som helst kan anlitas för utförande av sotning även i stora

stationssamhällen och andra mera tätt befolkade orter. Brandförsäkringsbolagen

besitta en rik erfarenhet av de vådor, som äro förenade med att sotning

utföres på otillfredsställande sätt. Örn bestämmelser i förevarande avseende

ej införas i brandstadgan, blir det för länsstyrelserna en angelägenhet

av största vikt att tillse, att erforderliga föreskrifter komma att inflyta i

brandordningarna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår, att åt länsstyrelse skulle inrymmas

befogenhet att föreskriva, att sotning inom vissa landskommuner

under avdelning II skulle utföras av yrkeskunnig skorstensfejare.

Svenska brandskyddsföreningen och svenska brandkårernas riksförbund

— som föreslå, att all sotning på landsbygden skulle ske av auktoriserade

skorstensfejare, därest länsstyrelse ej annat förordnade — anföra därjämte,

att skorstensfejare på landsbygden emellertid ej borde vara skyldig att genomgå

statens brandskola för erhållande av dylik auktorisation.

Svenska skorstensfejeriarbetare förbundet föreslår, att i brandstadgan

skulle införas bestämmelser om den kompetens, som skulle innehavas av

person, som utförde sotningsarbete å landsbygden. I detta avseende skulle

fordras genomgång av statens brandskolas kurs för skorstensfejaregesäller

eller minst fem års utbildning i skorstensfejareyrket under yrkesutbildad

skorstensfejare.

I några utlåtanden beröres frågan örn sotningsfrister. Byggnadstyrelsen

yttrar härom:

I de i 38 § intagna bestämmelserna örn sotning å landsbygden har det icke,

på sätt som skett i motsvarande bestämmelse i 15 § rörande sotning i stad.

angivits något maximum beträffande den tid, som må förflyta från en sotning

till den nästa. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

97

sotning å landsbygden erfordras minst lika ofta som i städerna med deras

bättre ordnade brandväsen.

I samma riktning uttalar sig brandchefen i Jönköping.

Länsstyrelsen i Värmlands län föreslår, att detaljerade regler örn sotningsfrister

skulle intagas i brandstadgan, enär detta skulle underlätta arbetet

med granskning av brandordningar.

Liksom utredningen finner jag, att frågan örn kvalifikationer för den departementssom

å landsbygden utför sotning, bör avgöras efter förhållandena i varje cAe/en.

särskilt fall. Jag kan sålunda icke tillstyrka de i yttrandena framställda förslagen

om skärpning härutinnan. Ej heller i övrigt finner jag — bortsett

från en jämkning i andra stycket — anledning till erinran mot utredningens

förslag.

AVDELNING III.

Allmänna bestämmelser.

I denna avdelning, som upptager allmänna bestämmelser, gällande för såväl

stad som landsbygd, givas först vissa föreskrifter om åtgärder till förekommande

och släckning av skogsbrand samt därefter regler om ett nytt

institut, kallat besiktning. Slutligen meddelas ansvarsbestämmelser m. m.

39 §.

Paragrafen tillstyrkes.

50 §.

Denna paragraf bör jämkas till överensstämmelse med den av mig intagna

ståndpunkten i frågan om samordning av skogsbrandförsvaret med

brandförsvaret i övrigt.

51—52 §§.

Utredningens förslag under dessa paragrafer föranleda ej erinran från

min sida.

53 §.

I denna paragraf upptagas regler om besiktning ur brandförsvarssynpunkt

av byggnader, upplag och andra anläggningar. Utredningen anför, att

dessa regler, som saknade motsvarighet i gällande rätt, avsåge att underlätta

kontrollen över att särskilt det förebyggande brandskyddet bleve i betryggande

mån tillgodosett.

Yttranden. Chefen för försvarsstaben anför, att ifrågavarande bestämmelse

icke i tillräcklig grad toge hänsyn till inom försvarsväsendet i vissa fall nödvändig

sekretess.

Bihang till riksdagens protokoll 19U. t sami. Nr 265. ~

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. May.ts proposition nr 265.

Departementschefen.

Svenska kommunalarbetareförbundet yttrar:

Den besiktning, som omförmäles i 43 §, torde i vissa fall kunna uppdragas

åt annat brandbefäl än i paragrafen angives. Det kan vara lämpligt, att

brandchefen uppdrager åt t. ex. vice brandchefen att i sitt ställe utföra en

speciell besiktning. Den, som i sådant fall utför besiktningen, synes böra

tillerkännas samma rätt som enligt 43 § tillkommer riksbrandinspektör,

länsbrandinspektör och brandchef eller av länsstyrelsen förordnad besiktningsman.

Det synes välbetänkt att, såsom utredningen föreslår, införa särskilda regler

om besiktning ur brandförsvarssynpunkt. Rätten att verkställa besiktning

bör tillkomma de av utredningen angivna tjänstemännen. Med hänsyn

till vad jag anfört vid behandlingen av 2 § brandlagen förordar jag dock,

att ordet länsbrandinspektör utgår ur paragrafens text.

Vissa undantagsföreskrifter torde vara erforderliga såvitt angår besiktning

samt även brandsyn och sotning av anläggningar, som äro av betydelse ur

försvarssynpunkt. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser

i detta avseende.

U—52 §§.

I 44 § synes den ändringen böra vidtagas, att föreskriften örn straff för brott

mot 41 § utgår. Förseelse mot sistnämnda paragraf torde nämligen vara straffbar

jämlikt 12 och 20 §§ brandlagen. Vidare bör 49 § utgå, enär allmänna

regler om sammanträffande av brott synas kunna gälla. Övriga paragrafer

tillstyrkas med vissa smärre jämkningar och med erforderlig ändring av paragrafföljden.

övergångsbestämmelserna.

Utredningens förslag tillstyrkes efter vissa redaktionella jämkningar.

Brandstadgan bör träda i kraft samtidigt med brandlagen.

I enlighet med vad sålunda anförts hava utredningens författningsförslag

inom kommunikationsdepartementet överarbetats. Såsom resultat av överarbetningen

torde föreliggande förslag till brandlag och brandstadga få fogas till

statsrådsprotokollet (Bilaga A och C).1

Vid bifall till dessa förslag böra, som också utredningen framhållit, formella

ändringar vidtagas i 87 § lagen örn kommunalstyrelse på landet. Ändring

i punkt c) föranledes av utredningens förslag till brandlag och brandstadga,

under det att ändring i punkt b) betingas av 1931 ars stadsplanelagstiftning.

Ändringarna böra träda i kraft samtidigt med brandlagen. Med

hänsyn till vad sålunda anförts torde till statsrådsprotokollet jämväl få fogas

1 Bilaga C (förslaget till brandstadga) är likalydande med det vid propositionen fogade stadgeförslaget

utom i vad avser viss jämkning av 6 § 1 morn., 29 § och 48 §, föranledd av lagradets

yttrande vid 10 § brandlagen, vissa smärre redaktionella ändringar samt tidsangivelserna i övergångsbestämmelserna.

Bilagan har här uteslutits.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

99

ett i anledning härav inom kommunikationsdepartementet upprättat förslag

till lag om ändrad lydelse av 87 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse

på landet (Bilaga B).1

Utöver de nu behandlade författningsförslagen har utredningen, som tidigare

antytts, föreslagit, att vissa statsbidrag skulle utgå till landskommunernas

engångskostnader för brandförsvaret. Två reservanter lia vidare anfört,

att landskommunerna borde erhålla statsbidrag jämväl för viss del av den

årliga kostnaden för brandväsendet. Utredningen har även diskuterat frågan,

örn de brandförsäkrande bolagen borde förpliktas att lämna bidrag till brandförsvaret.

Denna fråga har utredningen emellertid besvarat nekande.

Även jag anser, att landskommunerna böra erhålla statsbidrag till vissa

kostnader för brandförsvaret. Jag ämnar emellertid vid senare tillfälle återkomma

till de ekonomiska frågor, som sammanhänga med det föreliggande

förslaget.

Föredraganden hemställer därefter, att lagrådets utlåtande över förenämnda

inom kommunikationsdepartementet upprättade förslag till brandlag måtte

för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

'' Denna bilaga, som utom angivelsen av tiden för ikraftträdandet är likalydande med motsvarande

vid propositionen fogade lagförslag, har här uteslutits.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Bilaga A.

Förslag

till

Brandlag.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Varje kommun skall i enlighet med vad i denna lag finnes stadgat upprätta

och vidmakthålla ett brandförsvar, som kan anses tillfredsställa skäliga

anspråk på trygghet mot skada av brand.

Kommun äger besluta, att skogsbrandförsvaret skall organiseras för sig.

Sådant beslut skall, för att vara gällande, godkännas av länsstyrelsen. Länsstyrelse

må även själv upptaga fråga om skogsbrandförsvarets utbrytande

ur den allmänna brandorganisationen med rätt att, efter kommunens hörande,

besluta därom.

Vad i denna lag är stadgat örn kommun skall även gälla köping, som ej

utgör egen kommun, samt municipalsamhälle, såvida de i lagen upptagna

särskilda föreskrifterna för stad skola tillämpas i samhället. Bildas kommunalförbund

för handhavande av brandförsvaret skall vad i lagen stadgas om

kommun gälla kommunalförbundet.

2 §•

1 mom. Tillsyn över brandförsvaret inom riket utövas av en riksbrandinspektör.

Närmare bestämmelser om riksbrandinspektörens verksamhet meddelas

av Konungen.

2 mom. Länsstyrelse skall vaka över att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande

ordnat.

3 §•

1 mom. I varje kommun skall finnas brandstyrka av betryggande storlek

och sammansättning.

I stad skola finnas yrkesbrandkår eller borgarbrandkår eller båda dessa

slag av kårer.

I annan kommun skola finnas borgarbrandkår eller sådan frivillig brandkår,

som enligt avtal är skyldig att verkställa brandsläckning inom kommunen

samt att lämna annan kommun eldsläckningshjälp, eller båda dessa

slag av kårer.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

101

1 varje kommun skall härjämte finnas reservstyrka.

Länsstyrelse äger medgiva kommun befrielse från skyldighet, varom i

första samt andra eller tredje styckena stadgas, därest kommunen träffat

avtal om släckningshjälp från brandkår i annan kommun. Länsstyrelse må

även medgiva stad befrielse från skyldighet, varom i andra stycket sägs, därest

i staden finnes frivillig brandkår, som genom avtal åtagit sig att verkställa

brandsläckning inom staden samt att lämna annan kommun eldsläckningshjälp.

2 mom. I denna lag avses

med yrkesbrandkår: kommunal brandstyrka, bestående av heltidsanställd

personal,

med borgart)randkår: kommunal brandstyrka, vars medlemmar förbundit

sig att vid sidan av annan sysselsättning fullgöra brandtjänst, samt

med frivillig brandkår: brandstyrka, som står under ledning av brandkårsförening,

annan enskild sammanslutning eller enskilt företag.

Örn reservstyrka stadgas i 10 §.

4 §•

I varje kommun skall finnas brandchef, som handhar den närmaste ledningen

av kommunens brandförsvar. Härjämte skola finnas en eller flera

vice brandchefer, vilka hava att biträda brandchefen och vid förfall för denne

träda i hans ställe, samt övrigt brandbefäl i mån av behov.

Är skogsbrandförsvaret organiserat för sig, skall i kommunen finnas skogsbrandfogde,

vilken skall handhava den närmaste ledningen av skogsbrandförsvaret.

Finner länsstyrelse lämpligt att för skogsbrandförsvarets vidmakthållande

indela kommun i flera skogsbrandrotar, skall en skogsbrandfogde utses

för varje rote. För att biträda skogsbrandfogde samt vid förfall för denne inträda

i hans ställe skola utses en eller flera vice skogsbrandfogdar. I fall, som

i detta stycke avses, har brandchef icke att taga befattning med skogsbrandförsvarets

angelägenheter.

Utses mera än en vice brandchef eller mera än en vice skogsbrandfogde,

skall i samband med tillsättandet den ordning angivas, i vilken de vid förfall

skola träda i brandchefens eller skogsbrandfogdens ställe.

Om den utbildning, de i denna paragraf omförmälda befattningshavarna

skola hava genomgått eller hava att genomgå, förordnar Konungen.

5 §•

1 mom. Brandchef, vice brandchef, skogsbrandfogde och vice skogsbrandfogde

utses av kommunens beslutande myndighet, eller, örn denna myndighet

så beslutar, av den myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter.

Beslut, varigenom brandchef, vice brandchef, skogsbrandfogde

eller vice skogsbrandfogde utsetts, skall underställas länsstyrelsen. Den utsedde

skall av länsstyrelsen förordnas, därest länsstyrelsen finner honom lämplig

för uppdraget och icke särskilda skäl till annat föranleda.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Brandchef, vice brandchef, skogsbrandfogde och vice skogsbrandfogde tillsättas

för den tid och på de villkor, som den beslutande myndigheten bestämmer.

Brandchef, vice brandchef, skogsbrandfogde och vice skogsbrandfogde må

under löpande tjänstgöringstid av länsstyrelsen skiljas från sin befattning,

därest han befinnes vara olämplig för densamma.

2 mom. Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara brandchef, vice brandchef,

skogsbrandfogde eller vice skogsbrandfogde än:

a) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra

uppdraget;

b) den som uppnått sextio års ålder;

c) den som eljest uppgiver godtagbart hinder; eller

d) den som de fyra senaste åren tjänstgjort såsom brandchef, vice brandchef,

skogsbrandfogde eller vice skogsbrandfogde.

Vad i detta moment är föreskrivet skall icke gälla uppdrag att vara brandchef

eller vice brandchef vid yrkesbrandkår.

6 §■

Brandchef och vice brandchef vid annan brandstyrka än yrkesbrandkår

ävensom skogsbrandfogde och vice skogsbrandfogde skola med avseende å

rätt till gottgörelse i anledning av sitt uppdrag vara likställda med vald ledamot

av kommunal nämnd, som utsetts till ordförande; dock att i fråga om

ersättning för deltagande i eller annan verksamhet för släckning av skogsbrand

skall gälla vad nedan i 15 § föreskrives. Skogsbrandfogde och vice

skogsbrandfogde äga vidare att av kommunen erhålla skälig gottgörelse för

deltagande i sådan utbildningskurs i skogsbrandsläckning, som anordnas

inom länet.

Personal tillhörande reservstyrka är berättigad att av kommunen erhålla

skälig ersättning för deltagande i brandsläckning och därmed sammanhängande

arbete.

7 §.

Det åligger kommun att i erforderlig omfattning anskaffa och underhålla

materiel, byggnader och andra för kommunens brandförsvar behövliga anordningar,

brandtorn likväl undantagna, samt att draga försorg om nödig

vattentillgång för släckning av brand. Vad sålunda är föreskrivet skall dock

gälla allenast i den mån icke därigenom åsamkas kommunen oskälig kostnad.

8 §.

I kommun skall brandsyn hållas och sotning verkställas i enlighet med de

föreskrifter, Konungen därom meddelar.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

9 §•

Uppstår brand av större omfattning eller är fara för sådan brand för handen,

äger brandchefen påkalla eldsläckningshjälp från annan kommun. Kommun

är skyldig att efter sådan framställning giva eldsläckningshjälp i den

utsträckning, som brandchefen i den hjälpande kommunen prövar möjlig

utan att skälig hänsyn till den egna kommunens säkerhet åsidosattes.

För kostnad, som åsamkats kommun i anledning av framställning om eldsläckningshjälp,

är den hjälpsökande kommunen skyldig att utgiva skälig

ersättning. Kunna kommunerna icke enas om ersättningens storlek, skall denna

fastställas av länsstyrelsen i det län, där branden utbrutit.

10 §.

Person, som under kalenderåret fyller lägst sexton och högst sjuttio år,

är skyldig att, i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva, deltaga

i släckning av brand och därmed sammanhängande arbete i vistelseorten

och trakten däromkring.

Bland de inom kommunen boende sålunda tjänstepliktiga må inom varje

kommun, på sätt Konungen bestämmer, uttagas lämpliga personer att bilda en

reservstyrka. Medlem av reservstyrka är skyldig att deltaga i övningar i brandtjänst

under sammanlagt högst femton timmar årligen.

Vid brand är envar, som jämlikt första stycket är tjänstepliktig, skyldig

att på anmaning av den, som för befälet, biträda vid släckning och därmed

sammanhängande arbete.

11 §•

1 morn. Ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning är skyldig att

anskaffa och underhålla erforderliga brand- och livräddningsredskap ävensom

att i övrigt vidtaga de åtgärder, som till förebyggande av brands uppkomst

och spridning äro av nöden och som icke medföra oskälig kostnad.

Har brand timat i byggnad, upplag eller annan anläggning, är ägaren pliktig

att tillhandahålla erforderlig arbetsstyrka för tillsyn, röjning eller andra

arbeten, som utan att vara hänförliga till eftersläckning böra utföras efter

branden.

Såsom ägare anses jämväl den, som innehar egendom med fri förfoganderätt

eller fideikommissrätt eller därmed jämförlig rätt.

2 mom. Sker skogsavverkning invid järnväg och vidtagas ej inom område

på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår än trettio meter erforderliga

åtgärder till förhindrande av att genom avverkningen ökad fara för

skogsbrand uppkommer, äger järnvägsförvaltningen att utan rätt lill ersättning

verkställa de behövliga åtgärderna.

12 §.

Ej må någon så handhava eld eller eldfarliga föremål, att fara för brand

därav lätt kan uppstå.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

13 §.

Uppstår brand eller överhängande fara därför och kan ej den, som varsnar

branden eller faran eller eljest får kunskap därom, genast släcka branden

eller undanröja faran, skall han varsko dem, vilkas säkerhet kan av

branden äventyras, samt tillkalla hjälp.

14 §.

Den som vid brand för befälet äger att för släcknings- och räddningsarbetets

främjande företaga sådant ingrepp i annans rätt, som efter ett skäligt

bedömande kan befinnas nödigt. Han äger sålunda bland annat förfoga över

annan tillhöriga brandredskap, verktyg, fordon, hästar eller båtar, bereda

brandstyrka tillträde till fastighet, avspärra brandplatsen, spränga eller riva

hus, undanskaffa hägnad, fälla träd och anlägga moteld samt nyttja brunnar,

vattenledningar och telefonanläggningar.

Ingrepp av ringa omfattning må jämväl företagas av annan deltagare i

släcknings- och räddningsarbetet, därest befälhavarens föreskrift icke lämpligen

kan inhämtas.

15 §.

Den som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av

brand eller som deltagit i övning med brandkår må av statsmedel kunna

bekomma ersättning för skada, som därvid åsamkats honom.

Ersättning av statsmedel må jämväl kunna utgå för deltagande i eller

annan verksamhet för släckning av skogsbrand. Härjämte må av statsmedel

belöning tilldelas den, som vid släckning av skogsbrand visat rådighet

och nit.

Närmare bestämmelser i omförmälda hänseenden meddelar Konungen.

16 §.

Finner länsstyrelse, att kommun åsidosätter sina skyldigheter enligt denna

lag eller att ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning icke fullgör

vad honom jämlikt 11 § 1 mom. första stycket åligger, skall länsstyrelsen

förordna örn rättelse. Efterkommes ej förordnandet, äger länsstyrelsen

förelägga lämpligt vite.

17 §.

De särskilda föreskrifter, som jämlikt denna lag gälla stad, skola även

gälla köping samt, därest länsstyrelse så förordnar, annan tätare bebyggd ort.

Sådant förordnande skall underställas Konungens prövning.

18 §.

Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse, må

förås hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut

är bestämd.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

105

19 §.

Fullgör ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning icke vad honom

jämlikt 11 § 1 mom. andra stycket åligger, må arbetet på ägarens bekostnad

utföras genom brandchefens försorg.

20 §.

Med dagsböter straffes

den som ej ställer sig till efterrättelse vad i 12 eller 13 § är föreskrivet eller

som genom motvärn eller på annat dylikt sätt hindrar eller söker hindra

sådant förfogande, som i 14 § avses;

tjänstepliktig, som jämlikt 10 § tredje stycket kallats till tjänstgöring,

därest han utan tillstånd eller godtagbar anledning utebliver från eller lämnar

arbete, som han blivit satt att utföra;

arbetsgivare eller arbetsledare, som förvägrar anställd nödig ledighet för

deltagande i övning eller brandsläckning eller därmed sammanhängande arbete,

för så vitt ledigheten kunnat utan synnerlig olägenhet medgivas; samt

den som vid övning eller brand eller därmed sammanhängande arbete ej

åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten befaller.

21 §.

Den som giver eller föranleder falsk brandsignal eller annorledes obehörigen

åstadkommer brandstyrkas samling eller utryckning straffes med dagsböter

eller med fängelse i högst sex månader.

22 §.

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare.

23 g.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, skola tillfalla kronan.

24 §.

De närmare föreskrifter, som äro nödiga för ett ändamålsenligt ordnande

av brandförsvaret, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943, från och med vilken dag 24 kap.

byggningabalken, brandstadgan den 15 juni 1923 (nr 173) och lagen den 7

maj 1937 (nr 222) örn förekommande och släckning av skogseld upphöra

att gälla.

Ä ort, beträffande vilken meddelats sådant beslut, som i 23 § brandstadgan

den 15 juni 1923 avses, skola efter denna lags ikraftträdande tillämpas

de särskilda föreskrifter, som jämlikt lagen gälla stad.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Bilaga D.

Brandförsvarsutredningens förslag’ till brandlag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §

Varje kommun skall i enlighet med vad i denna lag finnes stadgat upprätta

och vidmakthålla ett brandförsvar, som kan anses tillfredsställa skäliga

anspråk på trygghet mot skada av brand, skogsbrand däri inbegripet.

Vad i denna lag är stadgat örn kommun skall även gälla köping, som ej

utgör egen kommun, samt annan tätare befolkad ort, som i 17 § omförmäles.

Bildas kommunalförbund för handhavande av brandförsvaret skall vad

i denna lag är stadgat örn kommun gälla kommunalförbundet.

2 §•

1 mom. Tillsyn över brandförsvaret inom riket utövas av riksbrandinspektören.

2 mom. Länsstyrelse skall vaka över att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande

ordnat. Länsstyrelse biträdes härvid av en länsbrandinspektör

samt, där så finnes erforderligt, av en särskild länsinspektör för skogsbrandförsvaret.

För Stockholms stad skola dock inspektörer, som i detta moment

avses, icke tillsättas.

3 mom. Närmare bestämmelser om inspektörernas verksamhet meddelas av

Konungen.

3 §■

1 mom. I varje kommun skall finnas brandstyrka av betryggande storlek

och sammansättning.

I stad skola finnas yrkesbrandkår eller borgarbrandkår eller båda dessa

slag av kårer samt reservstyrka.

1 annan kommun skola finnas borgarbrandkår eller sådan frivillig brandkår,

som enligt avtal är skyldig att verkställa brandsläckning inom kommunen,

eller båda dessa slag av kårer samt reservstyrka.

Länsstyrelse äger medgiva kommun befrielse från skyldighet, varom i detta

moment stadgas, därest kommunen träffat avtal om släckningshjälp från

kommunal eller frivillig brandkår i annan kommun, dock att reservstyrka

alltid skall upprättas.

2 mom. Med yrkesbrandkår avses i denna lag kommunal brandstyrka, bestående

av heltidsanställd personal.

Med borgarbrandkår avses i denna lag kommunal brandstyrka, vars medlemmar

förbundit sig att vid sidan av annan sysselsättning fullgöra brandtjänst.

Med frivillig brandkår avses i denna lag brandstyrka, som står under ledning

av brandkårsförening, annan enskild sammanslutning eller enskilt företag.

Örn reservstyrka stadgas i 10 §.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kaupi. Maj:ts proposition nr 265.

107

4 §•

I varje kommun skall finnas brandchef, som handhar den närmaste ledningen

av kommunens brandförsvar. Härjämte skola finnas en eller flera vice

brandchefer, som hava att biträda brandchefen och vid förfall för denne

träda i hans ställe. I stad skall därjämte finnas övrigt brandbefäl i mån av

behov.

Därest länsstyrelse prövar så vara erforderligt, skall i kommun finnas

brandfogde, vilken såsom brandchefens tjänstegrenschef skall handhava den

närmaste ledningen av skogsbrandförsvaret. Finner länsstyrelsen lämpligt att

för skogsbrandförsvarets vidmakthållande indela kommun i flera skogsbrandrotar,

skall en brandfogde utses för varje rote. För att biträda brandfogde

samt vid förfall för denne inträda i hans ställe skola utses en eller flera

vice brandfogdar.

Utses mera än en vice brandchef eller mera än en vice brandfogde, skall

i samband med tillsättandet den ordning angivas, i vilken de vid förfall skola

träda i brandchefens eller brandfogdens ställe.

Om den utbildning, de i denna paragraf omförmälda befattningshavarna

skola hava genomgått eller hava att genomgå, förordnar Konungen.

5 §•

1 mom. Brandchef, vice brandchef, brandfogde och vice brandfogde utses

av den myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter. Myndighetens

beslut skall underställas länsstyrelsen. Den utsedde skall av länsstyrelsen

förordnas, därest länsstyrelsen finner honom lämplig för uppdraget

och icke särskilda skäl annat föranleda.

Brandchef, vice brandchef, brandfogde och vice brandfogde tillsättas för

den lid och på de villkor, som kommunens beslutande myndighet bestämmer.

Brandchef, vice brandchef, brandfogde och vice brandfogde må under löpande

tjänstgöringstid av länsstyrelsen skiljas från sin befattning, därest han

befinnes vara olämplig för densamma.

2 mom. Ej må annan avsäga sig uppdrag att vara brandchef, vice brandchef,

brandfogde eller vice brandfogde än:

a) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra

uppdraget;

b) den som uppnått sextio års ålder;

c) den som eljest uppgiver godtagbart hinder; eller

d) den som de fyra senaste åren tjänstgjort såsom brandchef, vice brandchef,

brandfogde eller vice brandfogde.

Vad i detta moment är föreskrivet skall icke gälda uppdrag alt vara brandchef

eller vice brandchef vid yrkesbrandkår.

6 §.

Kommun är pliktig alt skäligen avlöna brandchef och vice brandchef samt

övrig personal tillhörande yrkesbrandkår eller borgarbrandkår idom sådan

lill borgarbrandkår hörande personal, som förbundit sig til! tjänstgöring utan

ersättning. Personal tillhörande reservstyrka är berättigad att av kommunen

erhålla skälig ersättning för deltagande i brandsläckning och därmed sammanhängande

arbeten.

Kommun är vidare pliktig att giva brandfogde oell vice brandfogde skälig

gottgörelse för det med uppdraget förenade arbetet; dock att i fråga örn ersättning

för deltagande i eller annan verksamhet för släckning av skogsbrand

gäller vad nedan i 15 § föreskrives. Brandfogde och vice brandfogde äga att

av kommunen erhålla skälig gottgörelse för deltagande i sådan utbildningskurs

i skogsbrandsläckning, som anordnas inom länet.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

Om beslut, som kommun fattar jämlikt denna paragraf eller eljest angående

brandförsvarets organisation, skall anmälan göras hos länsstyrelsen.

7 §•

Det åligger kommun att i erforderlig omfattning anskaffa och underhålla

materiel, byggnader och andra för kommunens brandförsvar behövliga anordningar,

brandtorn dock undantagna, samt att draga försorg om nödig

vattentillgång för släckning av brand.

8 §■

I kommun skall brandsyn hållas och sotning verkställas i enlighet med de

föreskrifter, Konungen därom meddelar.

9 §•

Uppstår brand av större omfattning eller är fara för sådan brand för handen,

äger brandchefen påkalla eldsläckningshjälp från annan kommun. Kommun

är skyldig att efter sådan framställning giva eldsläckningshjälp i den

utsträckning, som brandchefen i den hjälpande kommunen prövar möjlig

utan att säkerheten i den egna kommunen äventyras.

För kostnader, som kommun åsamkats i anledning av framställning örn

eldsläckningshjälp, är den hjälpsökande kommunen skyldig att utgiva skälig

ersättning. Kunna kommunerna icke enas om ersättningens storlek, skall

denna fastställas av länsstyrelsen i det län, där branden utbrutit.

10 §.

Person, som under kalenderåret fyller lägst sexton och högst sjuttio år,

är skyldig att, i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva, deltaga

i släckning av brand och därmed sammanhängande arbeten i vistelseorten

och trakten däromkring.

Bland de sålunda tjänsteplikt^ må, på sätt Konungen bestämmer, inom

varje kommun uttagas lämpliga personer att bilda en reservstyrka. Medlem

av reservstyrka är skyldig att deltaga i övningar i brandtjänst under sammanlagt

högst femton timmar årligen.

Vid brand är envar, som jämlikt första stycket är tjänstepliktig, skyldig

att på anmaning av den, som för befälet, biträda vid släckning och därmed

sammanhängande arbeten.

11 §•

1 mom. Ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning är skyldig att

anskaffa och underhålla erforderliga brand- och livräddningsredskap ävensom

att i övrigt vidtaga de åtgärder, som till förebyggande av brands uppkomst

och spridning äro av nöden och som icke medföra oskälig kostnad.

Har brand timat i byggnad, upplag eller annan anläggning, är ägaren

pliktig att för tillsyn, röjning eller andra arbeten, som utan att vara hänförliga

till eftersläckning böra utföras efter branden, tillhandahålla erforderlig

arbetsstyrka.

Såsom ägare anses jämväl den, som innehar egendom med fri förfoganderätt

eller fideikommissrätt eller därmed jämförlig rätt.

2 mom. Sker skogsavverkning invid järnväg och vidtagas ej inom område

på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår än trettio meter erforderliga

åtgärder till förhindrande av att genom avverkningen ökad fara för

skogsbrand uppkommer, äger järnvägsförvaltningen eller brandchefen verkställa

de behövliga åtgärderna. Kostnaderna därför skola bårås av järnvägsförvaltningen.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 265.

109

12 §•

Ej må någon så handhava elci eller eldfarliga föremål, att fara för brand

därav lätt kan uppstå.

13 §.

Uppstår brand eller överhängande fara därför, och kan ej den, som varsnar

branden eller faran eller eljest får kunskap därom, genast släcka branden

eller undanröja faran, skall han varsko dem, vilkas säkerhet kan av

branden äventyras, samt tillkalla släckningshjälp.

14 §.

Den som vid brand för befälet äger att för släcknings- och räddningsarbetets

främjande företaga sådant ingrepp i annans rätt, som efter ett skäligt

bedömande kan befinnas nödigt. Han äger sålunda bland annat att förfoga

över annan tillhöriga brandredskap, verktyg, fordon, hästar eller båtar, att

bereda brandstyrka tillträde till fastighet, att avspärra brandplatsen, att

spränga eller riva hus, att undanskaffa hägnad, att fälla träd och anlägga

moteld samt att nyttja brunnar och vattenledningar samt telefonanläggningar.

Ingrepp av ringa omfattning må jämväl företagas av annan deltagare i

släcknings- och räddningsarbetet, därest befälhavarens föreskrift icke lämpligen

kan inhämtas.

15 §.

Den som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av

brand eller som deltagit i övning med brandkår må av statsmedel kunna

bekomma ersättning för därvid åsamkad skada.

Ersättning av statsmedel må jämväl kunna utgå för deltagande i eller

annan verksamhet för släckning av skogsbrand. Härjämte må av statsmedel

belöning tilldelas den, som vid släckning av skogsbrand visat rådighet

och nit.

Närmare bestämmelser i omförmälda hänseenden meddelar Konungen.

16 §.

Finner länsstyrelse, att kommun åsidosätter sina skyldigheter enligt denna

lag eller att ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning icke fullgör

vad honom jämlikt 11 § 1 mom. första stycket åligger, skall länsstyrelsen

förordna om rättelse. Sker trots detta icke rättelse, äger länsstyrelsen

förelägga lämpligt vite.

17 §.

De särskilda föreskrifter, som jämlikt denna lag gälla stad, skola även

gälla köping samt, därest länsstyrelse så förordnar, annan tätare befolkad

ort. Sådant förordnande skall underställas Konungens prövning.

18 g.

Klagan över beslut, sorn enligt denna lag meddelats av länsstyrelse, må

förås hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut ar

bestämd.

19 g.

Fullgör ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning icke vad honom

jämlikt 11 g 1 mom. andra stycket åligger, må arbetet pa agarens bekostnad

utföras genom brandchefens försorg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

20 §.

Med dagsböter straffes

den som ej ställer sig till efterrättelse vad i 12 eller 13 § är föreskrivet eller

som motsätter sig sådant förfogande, som i 14 § avses;

medlem av yrkesbrandkår, borgarbrandkår, sådan frivillig brandkår, som

enligt avtal är skyldig att inom kommun verkställa brandsläckning, eller reservstyrka,

därest han utan tillstånd eller godtagbar anledning utebliver från

eller lämnar övning eller brand eller därmed sammanhängande arbeten;

tjänstepliktig, som jämlikt 10 § tredje stycket kallats till tjänstgöring,

därest han utan tillstånd eller godtagbar anledning utebliver från eller lämnar

arbete, som han blivit satt att utföra;

arbetsgivare eller arbetsledare, som förvägrar anställd nödig ledighet för

deltagande i övning eller brandsläckning eller därmed sammanhängande arbeten,

för så vitt ledigheten kunnat utan synnerlig olägenhet medgivas; samt

den som vid övning eller brand eller därmed sammanhängande arbeten

ej åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten befaller.

21 §.

Den som giver eller föranleder falsk brandsignal eller annorledes falskeligen

åstadkommer brandstyrkas samling eller utryckning, straffes med

dagsböter eller med fängelse i högst sex månader.

22 §.

Förseelse mot denna lag skall åtalas av allmän åklagare.

23 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, skola tillfalla kronan.

24 §.

De föreskrifter, som utöver vad i denna lag stadgas äro nödiga för ett

ändamålsenligt ordnande av brandförsvaret, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 194 , då 24 kap. bygg
ningabalken,

brandstadgan den 15 juni 1923 och lagen den 7 maj 1937

om förekommande och släckning av skogseld skola upphöra att gälla.

Å ort, beträffande vilken meddelats sådant beslut, som i 23 § brandstadgen

den 15 juni 1923 avses, skola efter denna lags ikraftträdande tillämpas

de särskilda föreskrifter, som jämlikt nämnda lag gälla stad.

Uppdrag att vara brandchef eller vice brandchef, vilket tillkommit före

det den nya lagen träder i kraft, skall icke i följd av lagens ikraftträdande

upphöra.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

lil

Bilaga E.

Brandforsvarsutrediiinyens förslag- till brandstadga.

Härigenom förordnas som följer:

AVDELNING I.

Bestämmelser angående stad.

Om brandordning samt örn förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter.

1 §.

För varje stad skall finnas brandordning, upptagande de bestämmelser,

som utöver vad i allmän lag eller denna stadga eller eljest i vederbörlig ordning

föreskrivits äro erforderliga för ordnande av stadens brandförsvar.

I brandordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter,

högst trehundra kronor, där ej å förseelsen kan följa straff efter allmän lag

eller denna stadga.

2 §.

1 mom. Brandordning antages av stadsfullmäktige. Beslut om antagande

av brandordning skall underställas länsstyrelsens prövning.

Beslut, som sålunda underställes, skall efter det riksbrandinspektören blivit

i ärendet hörd antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse,

skall skäl därtill uppgivas.

Då brandordning fastställts, skall den av länsstyrelsen ofördröjligen införas

i länskungörelserna. Ett exemplar av brandordningen skall insändas till

riksbrandinspektören.

Det åligger magistraten att dels skyndsamt besörja att kungörelse om fastställelsen

införes i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för

orten pläga införas, och dels tillse att inom staden exemplar av brandordningen

finnas att tillgå för köpare.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga om ändring i

eller tillägg till brandordning.

2 mom. För brandstyrka, brandbefäl och skorstensfejare må stadsfullmäktige

utfärda särskilda reglementen.

3 §.

1 mom. Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter skall handhavas

av den kommunala förvaltningsmyndighet, som stadsfullmäktige därtill

utse. Därest så befinnes lämpligt, må särskild brandstyrelse tillsättas. I brandordningen

skola i sådan händelse intagas föreskrifter örn brandstyrelsens

sammansättning samt om dess arbetsformer m. m.

2 mom. Det tillkommer den myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter,

bland annat:

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

1) att övervaka efterlevnaden av brandlagen, brandstadgan, brandordningen

och övriga brandförsvaret rörande föreskrifter;

2) att uppgöra förslag till brandordning, reglementen och sotningstaxa

samt till erforderliga ändringar i stadens brandorganisation;

3) att årligen avgiva förslag till inkomst- och utgiftsstat för stadens brandförsvar;

samt

4) att till vederbörande myndigheter avgiva yttranden och göra framställningar

i frågor av mera allmän betydelse för brandförsvaret.

Den förvaltande myndigheten äger icke taga befattning med fråga, som

faller under brandchefens befälsmyndighet.

Om brandstyrka oell brandbefäl.

4

I brandordningen skola intagas bestämmelser angående bland annat:

1) huruvida i staden skola finnas yrkesbrandkår eller borgarbrandkår eller

båda dessa slag av kårer;

2) det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som skall finnas i staden,

med angivande av lägsta antal brandmän för yrkesbrandkår, borgarbrandkår

och reservstyrka;

3) det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som ständigt skall vara berett

till en första utryckning; samt

4) det lägsta antal övningar, som skall hållas med stadens brandstyrkor.

5 §.

Av yrkesbrandkår skall alltid en styrka av betryggande storlek vara kaserner

ad å brandstation.

Borgarbrandkår skall genom särskild anordning kunna inkallas till tjänst

å varje tid av dygnet.

6 §.

1 mom. Befälsposter, som avses i 4 § första stycket sista punkten brandlagen,

tillsättas efter brandchefens hörande av den förvaltande myndigheten

för tid, som denna myndighet bestämmer.

Brandman vid yrkes- eller borgarbrandkår antages av brandchefen. Fråga

om avsked för sådan brandman skall handläggas av den förvaltande myndigheten.

Uttagning av tjänstepliktiga jämlikt 10 § andra stycket brandlagen skall

ske namneligen och skall verkställas av brandchefen.

2 mom. Då tjänst som brandbefäl vid yrkesbrandkår skall tillsättas, skall

kungörelse härom införas i allmänna tidningarna samt i en eller flera tidningar

inom orten med angivande av ''den tid, inom vilken sökande har att

insända sina ansökningshandlingar till den myndighet, som skall tillsätta

tjänsten.

Då brandchef, vice brandchef, brandfogde eller vice brandfogde förordnats,

skall meddelande härom av länsstyrelsen införas i länskungörelserna.

7 §■

1 mom. I fråga om befäl vid yrkesbrandkår skola följande kompetensföreskrifter

gälla:

Brandchef samt vice brandchef, som icke tillika är brandmästare, ävensom

andra därmed jämförliga befattningshavare skola hava genomgått brandchefskurs

kategori I vid statens brandskola. Vice brandchef, som tillika är

brandmästare, skall hava genomgått antingen nämnda kurs eller brandmästarekurs

kategori I vid brandskolan.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265. 113

Brandmästare skall hava genomgått brandmästarekurs kategori I vid statens

brandskola.

Brandförman skall hava genomgått brandförmanskurs kategori I vid nämnda

skola.

2 mom. I fråga om befäl vid borgarbrandkår skola följande kompetensföreskrifter

gälla:

Brandchef samt vice brandchef, som icke tillika är brandmästare, skola

hava genomgått brandchefskurs kategori I eller kategori II vid statens brandskola.

Vice brandchef, som tillika är brandmästare, skall hava genomgått

antingen någon av nämnda kurser eller brandmästarekurs kategori I vid

brandskolan. Länsstyrelsen äger dock, när skäl därtill äro, för särskilda fall

förordna, antingen att brandchef eller vice brandchef skall hava genomgått

brandchefskurs kategori I eller att för sådan befattningshavare genomgång

av brandchefskurs kategori III vid brandskolan må anses tillfyllest.

Brandmästare och brandförmän skola, där länsstyrelsen icke på grund av

särskilda skäl medgiver undantag, hava genomgått antingen brandmästareoch

brandförmanskurs kategori II eller annan kurs kategori I eller II vid

statens brandskola.

3 mom. Brandfogde och vice brandfogde äro skyldiga att genomgå sådan

kurs i skogsbrandsläckning, som anordnas inom länet.

4 mom. Kurs vid statens brandskola, för vilken betyg utdelas, skall anses

genomgången allenast av elev, som erhållit lägst vitsordet godkänd i samtliga

ämnen ävensom i praktisk tjänstgöring och uppförande, då vitsord därom

utdelas.

8 §.

f mom. Det åligger brandchef att taga den befattning med stadens brandförsvar,

som i brandlagen, denna stadga eller eljest föreskrives.

2 mom. Brandchef är skyldig att föra befäl över stadens brandstyrkor

samt tillse, att de erhålla erforderlig övning. Har särskild brandfogde utsetts,

skall denne vid skogsbrand utöva befälet, örn ej brandchefen av synnerliga

skäl annorlunda förordnar. Då eldsläckningshjälp erhållits från annan ort,

skall den befälhavare, som erhållit hjälp, utöva befälet, där ej annat överenskommes.

Har brand tagit eller hotar den taga större omfattning, äger länsstyrelsen

förordna särskild befälhavare.

3 mom. Då brandchef erhållit kunskap om brand eller överhängande fara

därför, skall han, så snart ske kan, underrätta polischefen i orten.

4 mom. Finner brandchef i särskilt fall omedelbar åtgärd till förhindrande

av brands uppkomst vara av nöden, åligger det honom att därom meddela

föreskrift.

9 §•

I brandordning eller reglemente skola närmare bestämmelser meddelas

örn brandstyrkans och brandbefälets åligganden samt vad därmed har samband.

Örn vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar.

10 §.

Det åligger stad bland annat:

1) att hålla brandtelegraf eller ock på annat lämpligt sätt träffa anordning,

varigenom brandkåren kan av allmänheten alarmeras;

2) att tillse att lämplig anordning finnes för inkallande av brandpersonalen;

3) att genom polispersonal eller på annat lämpligt sätt anordna brandvakt

för uppmärksammande av brand.

Bihang till riksdagens protokoll 10ii. 1 sand. Nr 205.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Närmare bestämmelser härom ävensom om de övriga anordningar, som

äro erforderliga för stadens brandförsvar, skola införas i brandordningen.

Om brandsyn.

11 §.

1 mom. I stad skall allmän brandsyn äga rum en gång årligen å tid, som i

brandordningen bestämmes. Oberoende av vad sålunda föreskrivits skall, när

brandchefen så påfordrar, särskild brandsyn hållas.

Allmän brandsyn skall omfatta samtliga byggnader, upplag och andra

anläggningar i staden.

Den myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter, må efter

brandchefens hörande medgiva, att mindre eller avsides belägen byggnad

eller annan anläggning icke skall omfattas av den allmänna brandsynen.

Beviljas sådant undantag, skall den förvaltande myndigheten bestämma om

och huru ofta brandsyn å anläggningen skall äga rum.

2 mom. Brandsyn förrättas av en nämnd, bestående av brandchefen eller

efter hans förordnande annan av brandbefälet såsom ordförande, skorstensfejaren

i sotningsdistriktet samt en av byggnadsnämnden förordnad person,

vilken bör hava byggnadsteknisk utbildning.

Genom kungörelse eller annorledes skall i förväg meddelande lämnas om

tid, då brandsyn skall hållas.

3 mom. Vid brandsyn skall noga undersökas:

1) huruvida de föreskrifter, som meddelats till förebyggande av brands

uppkomst och spridning, till räddning vid brand av liv och egendom samt

till underlättande av brandsläckning, blivit iakttagna;

2) huruvida å eldstad, mur, rör, tak, skorsten, elektriska anläggningar och

därtill hörande ledningar eller annorstädes finnes brist, som kan medföra

brandfara, samt huruvida efter föregående brandsyn eldstad eller rökgång

eller ventilationsrör anordnats, borttagits eller ändrats; samt

3) huruvida i övrigt anordning eller förhållande förefinnes, som kan medföra

fara för brands uppkomst och spridning eller svårighet att vid brand

utföra eldsläckning och räddning av liv och egendom.

A mom. I stad med yrkesbrandkår må i brandordningen stadgas;

att brandchefen äger besluta, att byggnad, upplag eller annan anläggning

icke årligen skall undergå brandsyn;

att brandchefen eller efter hans förordnande annan av brandbefälet ensam

äger verkställa brandsyn; samt

att den i 3 mom. 2) föreskrivna besiktningen må utom såvitt angår elektriska

anläggningar och därtill hörande ledningar utföras av skorstensfejare

i samband med sotning.

12 §.

1 mom. Upptäckes vid brandsyn att fastighetsägare eller annan icke vidtagit

vad på honom ankommer till förhindrande av brands uppkomst och

spridning, skall föreläggande meddelas honom att inom viss tid vidtaga rättelse.

Har föreläggande givits, skall å förut angiven tid efterbesiktning förrättas

på föranstaltande av den, som givit föreläggandet. Befinnes därvid föreläggandet

icke vara fullgjort, skall anmälan göras hos länsstyrelsen för den åtgärd,

som kan av förhållandena påkallas. I ärende, varom nu är fråga, må

länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.

2 mom. Befinnes vid brandsyn synnerlig fara för brand vara för handen,

åligger det syneförrättare att genast meddela föreskrift om omedelbar åtgärd

för farans undanröjande.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 265.

115

13 §.

1 mom. Vid brandsyn och efterbesiktning skall föras protokoll. Därest

protokollet innefattar anmärkning, skall avskrift av detsamma, i vad det rör

fastighetsägare eller annan, vid synetillfället eller ofördröjligen därefter tillställas

denne.

2 morn. Anteckning om vad vid brandsyn förekommit skall införas i en

för ändamålet inrättad, hos brandchefen förvarad förteckning över fastigheterna

i staden.

14 §.

Nekar någon utan godtagbar anledning syneförrättare tillträde till byggnad

eller annan anläggning, där brandsyn skall förrättas, skall handräckning

lämnas av polischefen i orten.

Om sotning.

15 §.

I byggnad med eldstad skall sotning verkställas.

Vid sotning skola alla rökgångar ävensom eldstäder, som icke äro inrättade

för användning uteslutande av gas eller elektricitet, jämte tillhörande rökrör

och imrör noga rengöras.

Om den tid, som för olika slag av eldstäder jämte rökgångar må förflyta

från en sotning till nästa, skola bestämmelser intagas i brandordningen.

Denna tid får icke utsträckas längre än till ett år. Brandchefen må, örn särskilda

skäl därtill äro, efter skorstensfejarens hörande medgiva undantag

från vad sålunda är stadgat.

16 §.

I brandordningen skall införas bestämmelse, huruvida staden skall utgöra

ett eller flera sotningsdistrikt. Skall uppdelning ske i flera distrikt, skola de

olika distriktens gränser angivas.

För varje sotningsdistrikt skall finnas en yrkesutbildad skorstensfejare,

som i enlighet med vad nedan sägs godkänts såsom skorstensfejare för distriktet.

17 §.

För att vinna godkännande såsom skorstensfejare för sotningsdistrikt fordras

att hava uppnått 25 års ålder samt hava med godkända vitsord genomgått

kurs för skorstensfejaremästare vid statens brandskola.

18 §.

Då skorstensfejare för sotningsdistrikt skall utses, skall kungörelse därom

införas i allmänna tidningarna med angivande av den tid, inom vilken den,

som önskar vinna godkännande såsom skorstensfejare för distriktet, har att

ansöka därom. Efter ansökningstidens utgång utfärdar den myndighet, som

förvaltar brandförsvarets angelägenheter, för den av de sökande, som prövas

vara lämpligast, bevis att han godkänts såsom skorstensfejare för distriktet.

Finner nämnda myndighet skorstensfejaren icke vidare vara lämplig, må

godkännandet återkallas.

19 §.

Det åligger skorstensfejaren att tillse, att föreskriven sotning verkställes inom

hans distrikt. Skorstensfejaren skall själv utföra sotningsarbetet eller

överlåta detta åt biträden, anställda hos honom. Annan må ej verkställa sotning,

såframt icke brandchefen efter skorstensfejarens hörande för särskilda

fall medgiver undantag.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

20 §.

Vid sotning skall sorgfälligt undersökas, huruvida å eldstad, mur, rör, tak,

skorsten och dylikt finnes felaktighet, som kan medföra brandfara, varjämte

uppmärksamhet skall ägnas jämväl åt annat, som kan utgöra föremål för

undersökning vid brandsyn. Upptäckes felaktighet eller iakttages annat missförhållande,

skall brandchefen ofördröjligen underrättas därom.

21 §.

För sotningsarbetes utförande skall skorstensfejare å förut tillkännagiven

tid äga tillträde till byggnad och lägenhet ävensom, när sådant för arbetets

verkställande är erforderligt, till bredvidliggande fastighet. Nekas skorstensfejaren

utan godtagbart skäl tillträde, skall polischefen i orten lämna handräckning.

22 §.

1 inom. Sotningstaxa antages av stadsfullmäktige samt skall, för att vara

gällande, fastställas av länsstyrelsen.

2 mom. Angående skorstensfejares åligganden i övrigt må bestämmelser

meddelas i brandordningen eller i reglemente.

3 mom. I brandordningen må införas de ytterligare bestämmelser i fråga

om sotning, som äro av nöden utöver vad i detta kapitel stadgas.

Om vissa med stad jämförliga samhällens skyldighet att ordna sitt

brandförsvar.

23 §.

Vad i denna avdelning är föreskrivet för stad skall gälla även för köping

samt för annan tätare befolkad ort, beträffande vilken de föreskrifter skola

tillämpas, som jämlikt brandlagen gälla stad.

AVDELNING II.

Bestämmelser angående landsbygden.

Örn brandordning samt örn förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter.

24 §.

På landsbygden skall för varje kommun finnas brandordning, upptagande

de bestämmelser, som utöver vad i allmän lag eller denna stadga eller eljest i

vederbörlig ordning föreskrivits äro erforderliga för ordnande av kommunens

brandförsvar.

I brandordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter,

högst trehundra kronor, där ej å förseelsen kan följa straff efter allmän

lag eller denna stadga.

25 §.

1 mom. Brandordning antages av kommunalfullmäktige. Beslut om antagande

av brandordning skall underställas länsstyrelsens prövning.

Beslut, som sålunda underställes, skall antingen oförändrat fastställas eller

ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl därtill uppgivas.

Då brandordning fastställts, skall den av länsstyrelsen ofördröjligen införas

i länskungörelserna. Ett exemplar av brandordningen skall insändas till riksbrandinspektören.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

117

Det åligger kommunalnämnden att dels skyndsamt besörja att kungörelse

örn fastställelsen införes i den eller de tidnignar, vari kommunala meddelanden

för orten pläga införas, och uppsättes å kommunens anslagstavlor, och

dels tillse att inom kommunen exemplar av brandordningen finnas att tillgå

för köpare.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga örn ändring i

eller tillägg till brandordning.

2 mom. För brandstyrka och brandbefäl må kommunalfullmäktige utfärda

särskilda reglementen.

26 g.

1 mom. Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter skall handhavas

av den kommunala förvaltningsmyndighet, som kommunalfullmäktige därtill

utse. Därest så befinnes lämpligt, må särskild brandstyrelse tillsättas. I

brandordningen skola i sådan händelse intagas föreskrifter om brandstyrelsens

sammansättning samt om dess arbetsformer m. m.

2 mom. Det tillkommer den myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter,

bland annat:

1) att övervaka efterlevnaden av brandlagen, brandstadgan, brandordningen

och övriga brandförsvaret rörande föreskrifter;

2) att uppgöra förslag till brandordning och reglementen samt till erforderliga

ändringar i kommunens brandorganisation;

3) att årligen avgiva förslag till inkomst- och utgiftsstat för brandförsvaret

i kommunen; samt

4) att till vederbörande myndigheter avgiva yttranden och göra framställningar

i frågor av mera allmän betydelse för brandförsvaret.

Den förvaltande myndigheten äger icke taga befattning med fråga, som

faller under brandchefens befälsmyndighet.

Om brandstyrka och brandbefäl.

27 §.

I brandordningen skola intagas bestämmelser angående bland annat:

1) huruvida i kommunen skall finnas borgarbrandkår eller avtal träffas

med frivillig brandkår eller huruvida kommunen skall dels hava borgarbrandkår

och dels träffa avtal, som nyss nämnts;

2) det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som skall finnas i kommunen,

med angivande av lägsta antal brandmän för borgarbrandkår, frivillig

brandkår och reservstyrka; samt

3) det lägsta antal övningar, som skall hållas med kommunens brandstyrkor.

28 §.

Borgarbrandkår och frivillig brandkår skola genom telefon eller annan

anordning kunna inkallas till tjänst varje tid av dygnet.

29 §.

1 mom. Befälsposter vid borgarbrandkår utom befattningarna som brandchef

och vice brandchef tillsättas efter brandchefens hörande av den förvaltande

myndigheten för tid, som denna myndighet bestämmer.

Brandman vid borgarbrandkår antages av brandchefen. Fråga om avsked

för sådan brandman skall handläggas av den förvaltande myndigheten.

intagning av tjänstepliktiga jämlikt 10 8 andra stycket brandlagen skall

ske namneligen och skall verkställas av den förvaltande myndigheten eller på

dess uppdrag av brandchefen.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Majlis proposition nr 265.

2 mom. Då brandchef, vice brandchef, brandfogde eller vice brandfogde

förordnats, skall meddelande härom av länsstyrelsen införas i länskungörelsema.

30 §.

1 mom. Brandchef skall, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, hava

genomgått eller vara skyldig att genomgå brandchefskurs kategori III eller

annan kurs för brandkårspersonal vid statens brandskola.

2 mom. Brandchef, vice brandchef, brandfogde och vice brandfogde äro

skyldiga att genomgå sådan kurs i skogsbrandsläckning, som anordnas inom

länet.

3 mom. Kurs vid statens brandskola, för vilken betyg utdelas, skall anses

genomgången allenast av elev, som erhållit lägst vitsordet godkänd i samtliga

ämnen ävensom i praktisk tjänstgöring och uppförande, då vitsord därom

utdelas.

31 §.

1 mom. Det åligger brandchef att taga den befattning med kommunens

brandförsvar, som i brandlagen, denna stadga eller eljest föreskrives.

2 mom. Brandchef är skyldig att föra befäl över brandstyrkorna i kommunen

samt att tillse, att de erhålla erforderlig övning. Har särskild brandfogde

utsetts, skall denne vid skogsbrand utöva befälet, örn ej brandchefen av

synnerliga skäl annorlunda förordnar. Då släckningshjälp erhållits från annan

ort, skall den befälhavare, som erhållit hjälp, utöva befälet, där ej annat

överenskommes.

Har brand tagit eller hotar den taga större omfattning, äger länsstyrelsen

förordna särskild befälhavare.

3 mom. Då brandchef erhållit kunskap om brand eller överhängande fara

därför, skall han, så snart ske kan, underrätta polischefen i orten.

4 mom. Finner brandchef i särskilt fall omedelbar åtgärd till förhindrande

av brands uppkomst vara oundgängligen av nöden, åligger det honom att

därom meddela föreskrift.

32 §.

I brandordningen eller i reglemente skola närmare bestämmelser meddelas

örn brandstyrkans och brandbefälets åligganden samt vad därmed har samband.

Om vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar.

33 §.

1 mom. I brandordningen skola införas bestämmelser om de särskilda anordningar,

som äro erforderliga för kommunens brandförsvar.

2 mom. I brandordningen må vidare intagas anvisningar om vad som till

förebyggande av brands uppkomst och spridning bör iakttagas vid byggande

och underhåll av hus med eldstad.

Om brandsyn.

34 §.

1 mom. På landsbygden skall allmän brandsyn äga rum en gång årligen å

tid, som i brandordningen bestämmes. Oberoende av vad sålunda föreskrivits

skall, när brandchefen så påfordrar, särskild brandsyn hållas.

Allmän brandsyn skall omfatta samtliga byggnader, upplag och andra anläggningar

inom kommunen.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

119

Den myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter, må efter

brandchefens hörande medgiva, att mindre eller avsides belägen byggnad

eller annan anläggning icke skall omfattas av den allmänna brandsynen. Beviljas

sådant undantag, skall den förvaltande myndigheten bestämma om och

huru ofta brandsyn å anläggningen skall äga rum.

2 mom. Brandsyn skall förrättas av en nämnd, bestående av brandchefen

eller efter hans förordnande av annan av brandbefälet såsom ordförande

samt en eller två därtill lämpliga personer, som utses av den förvaltande

myndigheten. För brandsyns förrättande må nämnda myndighet indela kommunen

i distrikt, därvid en brandsynenämnd skall tillsättas för varje distrikt.

I sådan händelse må brandchefen till ordförande i brandsynenämnd förordna

annan än brandbefäl.

3 mom. Vid brandsyn skall noga undersökas:

1) huruvida de föreskrifter, som meddelats till förebyggande av brands

uppkomst och spridning, till räddning vid brand av liv och egendom samt

till underlättande av brandsläckning, blivit iakttagna, därvid särskilt skall

tiilses, att sotning ägt rum;

2) huruvida å eldstad, mur, rör, tak, skorsten, elektriska anläggningar och

därtill hörande ledningar eller annorstädes finnes brist, som kan medföra

brandfara, samt huruvida efter föregående brandsyn eldstad eller rökgång

eller ventilationsrör anordnats, borttagits eller ändrats; samt

3) huruvida i övrigt anordning eller förhållande förefinnes, som kan medföra

fara för brands uppkomst och spridning eller svårighet att vid brand

utföra eldsläckning och räddning av liv eller egendom.

35 §.

1 mom. Upptäckes vid brandsyn att fastighetsägare eller annan icke vidtagit

vad på honom ankommer till förhindrande av brands uppkomst och

spridning, skall föreläggande meddelas honom att inom viss tid vidtaga

rättelse.

Har föreläggande givits, skall å förut kungjord tid efterbesiktning förrättas

på föranstaltande av den, som givit föreläggandet. Befinnes därvid föreläggandet

icke vara fullgjort, skall anmälan göras hos länsstyrelsen för den åtgärd,

som kan av förhållandena påkallas. I ärende, varom nu är fråga, må

länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.

2 mom. Befinnes vid brandsyn synnerlig fara för brand vara för handen,

åligger det synenämnden att genast meddela föreskrift örn omedelbar åtgärd

för farans undanröjande.

36 §.

1 mom. Vid brandsyn och efterbesiktning skall föras protokoll. Därest

protokollet innefattar anmärkning, skall avskrift av detsamma, i vad det rör

fastighetsägare eller annan, vid synetillfället eller ofördröjligen därefter tillställas

denne.

2 mom. Anteckning örn vad vid brandsyn förekommit skall införas i en

för ändamålet inrättad, hos brandchefen förvarad förteckning.

37 §.

Nekar någon utan godtagbar anledning syneförrättare tillträde till byggnad

eller annan anläggning, där brandsyn skall förrättas, skall handräckning

lämnas av polischefen i orten.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Om sotning.

38 §.

1 byggnad med eldstad skall sotning verkställas.

Vid sotning skola alla rökgångar ävensom eldstäder, som icke äro inrättade

för användning uteslutande av gas eller elektricitet, jämte tillhörande rökrör

och imrör noga rengöras.

I brandordningen skall föreskrift intagas om den tid, som för olika slag

av eldstäder jämte rökgångar må förflyta från en sotning till nästa, ävensom

meddelas de övriga bestämmelser om sotning, som kunna vara erforderliga.

Det åligger fastighetsägare eller, örn fastigheten är utarrenderad, arrendator

att tillse, att föreskriven sotning verkställes.

Såsom ägare anses jämväl den, som innehar egendom med fri förfoganderätt

eller fideikommissrätt eller därmed jämförlig rätt.

AVDELNING lil.

Allmänna bestämmelser.

Om åtgärder till förekommande och släckning av skogsbrand.

39 §.

I brandordningen skola intagas de föreskrifter, som utöver vad i allmän

lag eller denna stadga eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits äro erforderliga

för ordnande av skogsbrandförsvaret.

40 §.

Det åligger brandfogde, vilken jämlikt 4 § brandlagen såsom brandchefens

tjänstegrenschef skall handhava den närmaste ledningen av skogsbrandförsvaret,

bland annat, att planlägga de åtgärder, som skola vidtagas i händelse

av skogsbrand, samt att, örn ej brandchefen annorlunda förordnar, vid skogsbrand

utöva befälet.

Har brandfogde ej utsetts, skall nämnda planläggning verkställas av brandchefen.

41 §.

Vill någon företaga kolning eller tjärbränning eller ock svedja eller bränna

gräs, ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra eld i skog eller så nära

skog, att elden lätt kan spridas dit, åligger det honom att, genom grävning

eller annorledes, vidtaga de särskilda anordningar, som kunna anses erforderliga

till förhindrande av eldens spridning.

Då stark torka råder eller i följd av stark blåst fara för skogsbrand föreligger,

må svedjning eller bränning av gräs, ris eller ljung icke förehavas

eller eljest, utom för utövande av näring eller i fall av trängande behov, eld

uppgöras i skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit.

Eld, som uppgjorts å plats, varom ovan nämnts, må ej övergivas, förrän

den blivit fullständigt släckt.

42 §.

Uppkommer skogsbrand eller är överhängande fara därför för handen och

kan ej den, som varsnar branden eller faran eller eljest får kunskap därom,

genast släcka branden eller undanröja faran, åligger det honom dels att, örn

släcltningsskyldiga veterligen uppehålla sig i närheten av brandstället, genast

giva dem underrättelse, dels ock att, så fort ske kan, underrätta brand
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

121

fogden eller annat brandbefäl eller polisman eller vid skogsstaten eller hos

skogsvårdsstyrelsen anställd person. Har polisman eller vid skogsstaten eller

hos skogsvårdsstyrelsen anställd person erhållit sådant meddelande, skall

han genast underrätta brandfogden därom.

Har brandfogde erhållit kunskap om skogsbrand eller överhängande fara

därför, skall han ofördröjligen sammankalla nödigt manskap för brandens

släckning samt, så fort ske kan, underrätta brandchefen samt polischefen i

orten.

Kallelse till skogsbrandsläckning skall av envar utan dröjsmål fortskaffas.

Envar släckningsskyldig är efter kallelse pliktig att, försedd med tillgängliga

släckningsredskap, genast begiva sig till anvisad plats och deltaga i släckningsarbetet.

Befinner släckningsskyldig sig i närheten av brandstället, skall

han, så snart han fått kunskap örn branden, utan kallelse skynda dit och taga

del i nämnda arbete.

För släckning av skogsbrand, som tagit eller hotar taga större omfattning,

skall befälhavaren, där så erfordras, göra framställning om militärhandräckning

hos länsstyrelsen eller annan myndighet, som är behörig att begära sådan

handräckning.

Om besiktning.

43 §.

Riksbrandinspekören samt länsbrandinspektör och brandchef, envar inom

sitt verksamhetsområde, ävensom annan av länsstyrelsen därtill förordnad

person skola för besiktning av anordningar till förebyggande av brands

uppkomst och spridning äga tillträde till byggnad, upplag eller annan anläggning

å tid, som av besiktningsmannen bestämmes.

Nekar någon utan godtagbar anledning besiktningsman tillträde för besiktning,

skall handräckning lämnas av polischefen i orten.

Ansvarsbestämmelser m. m.

44 §.

Den som vid brandsyn eller besiktning utan godtagbar anledning nekar

förrättningsman tillträde till byggnad eller annan anläggning, som skall undersökas,

eller som utan skäl vägrar skorstensfejare tillträde, då denne inställer

sig för verkställande av sotning, straffes med dagsböter.

Till samma straff vare den förfallen, som icke låter verkställa i 38 § avsedd

sotning, eller som bryter mot föreskrifterna i 41 § eller i 42 § första eller

tredje stycket.

45 §.

Uraktlåter skorstensfejare vad honom enligt denna stadga åligger, straffes

han med dagsböter, där ej förseelsen anses böra föranleda varning eller

återkallelse av meddelat godkännande såsom skorstensfejare för sotningsdistrikt.

46 §.

Förseelse mot denna stadga eller mot brandordning åtalas av allmän åklagare

hos polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare

eller, där sådan icke finnes, vid allmän domstol.

47 §.

1 mom. lill straff enligt denna stadga må icke dömas, örn å förseelsen följer

straff enligt allmän lag.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

2 mom. Böter och vitén, som ådömas på grund av denna stadga eller

brandordning, tillfalla kronan.

48 §.

Därest den, som är ställd under åtal för förseelse mot denna stadga eller

brandordning, fortsätter samma förseelse, skall såsom särskild förseelse anses

vad han före varje åtal förbrutit.

49 §.

1 mom. Den som är missnöjd med beslut, som meddelats jämlikt 6 §

1 mom. tredje stycket eller 29 § 1 mom. tredje stycket eller med beslut vid

brandsyn äger att överklaga beslutet hos länsstyrelsen inom trettio dagar efter

det han skriftligen erhållit del av detsamma.

2 mom. Över beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av denna stadga

eller brandordning, må besvär anföras hos Konungen inom tid, som i allmänhet

är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut.

50 g.

1 mom. Vad i denna stadga är föreskrivet örn stadsfullmäktige skall i

fråga om köping, som utgör egen kommun, gälla kommunalfullmäktige och

i fråga om annan ort, som i 23 § avses, municipalfullmäktige. Finnas ej

stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige eller municipalfullmäktige, skall vad

därom är föreskrivet gälla allmän rådstuga, kommunalstämma eller municipalstämma.

2 mom. Vad i denna stadga sägs örn magistrat gäller för Stockholm Överståthållarämbetet,

för stad, där magistrat ej finnes, kommunalborgmästare

samt för köping och annan ort, som i 23 § avses, kommunalnämnd eller

municipalnämnd.

o 3 mom. Vad i denna stadga är föreskrivet om byggnadsnämnd skall därest

sådan nämnd ej finnes, gälla kommunalnämnd eller municipalnämnd.

A mom. Uttrycken yrkesbrandkår, borgarbrandkår, frivillig brandkår och

reservstyrka användas i denna stadga i samma betydelse som i brandlagen.

51 8-

Vad i denna stadga eller brandordning föreskrives gäller även beträffande

Byggnad, upplag eller annan anläggning, som tillhör staten.

52 §.

Länsstyrelse må med avseende å icke planlagt område av stad, köping eller

annan ort, som i 23 § avses, medgiva de undantag från bestämmelserna

i avdelning I, vilka kunna anses vara av behovet påkallade.

Övergångsbestämmelser.

Denna stadga skall jämte vad här nedan sägs träda i kraft den

194 med undantag för 7 § 1, 2 och 4 morn., 17 § och 30 § 1 och 3 morn.,

som skola träda i kraft den 194 (tre år senare). Intill denna

tidpunkt skall såsom fordran för att vinna godkännande såsom skorstensfejare

för sotningsdistrikt gälla, att sökande uppnått 25 års ålder samt antingen

med godkända kunskapsbetyg genomgått statsunderstödd fackskola

för utbildande av skorstensfejare eller ock minst fem år med goda vitsord

arbetat i yrket.

Kompetensföreskrifterna i 7 § 1, 2 och 4 morn., 17 § och 30 § 1 och

3 mom. skola icke äga tillämpning å person, som före sistnämnda tidpunkt

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

123

erhållit befattning såsom brandbefäl eller vunnit godkännande såsom skorstensfejare

för sotningsdistrikt.

Så snart ske kan efter denna stadgas utfärdande och senast den

194 (två år efter det stadgan i huvudsakliga delar skall träda i kraft) skall

med iakttagande av stadgans föreskrifter förslag till brandordning hava upprättats

och underställts länsstyrelsens prövning. Brandordning, avsedd att

träda i kraft den 194 (dagen då stadgan i huvudsakliga delar

skall träda i kraft), må jämväl dessförinnan antagas och fastställas i enlighet

med bestämmelserna i denna stadga.

Intill dess ny brandordning fastställts, skola hittills gällande brandordning

och skogsbrandordning fortfarande lända till efterrättelse, i den mån de ick«

strida mot brandlagen eller denna stadga.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Majlis proposition nr 265.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 16 december

1942.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 24 november 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll

över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 20 november 1942, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till brandlag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsfiskalen Bengt Petri.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Det remitterade, på brandförsvarsutredningens betänkande byggda förslaget

innefattar en allmän reglering av frågan om brandförsvarets ordnande

såväl i stad som på landet. Den föreslagna lagen — som avses skola fullständigas

med brandstadga och lokala brandordningar — upptager sålunda

bestämmelser örn brandförsvaret jämväl i vad det avser skydd mot skada

av skogsbrand och ersätter följaktligen i denna del skogseldslagen. Skyldighet

att hålla ett betryggande brandförsvar ålägges samtliga kommuner i riket,

regler givas örn släckningshjälp kommuner emellan och tillsyn av central

myndighet över brandförsvaret införes. De minimifordringar som enligt

lagen ställas på kommunerna och de förpliktelser som läggas å den enskilde

hava, till stärkande av brandförsvaret, närmare bestämts och i vissa hänseenden

utvidgats. Den ur olika synpunkter vanskliga avvägningen mellan å

ena sidan kommunernas intresse att de ej över hövan betungas och å andra

sidan det allmännas krav att brandförsvaret erhåller största möjliga effektivitet,

med beaktande jämväl att omfattningen av brandförsvaret ställes i

rimligt förhållande till de värden som skola skyddas, synes hava genomförts

på ett tillfredsställande sätt. Stadgandena lämna, såsom ock är önskvärt, möjlighet

öppen att anpassa brandförsvaret efter de växlande ortsförhållandena.

Författningsbestämmelsernas uppdelning å lag och stadga synes hava utförts

sakenligt. Den närmare utformningen av förslaget har givit lagrådet anled
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

125

ning till erinringar allenast i fråga om vissa lagens enskildheter av mindre

räckvidd, delvis av övervägande formell natur.

1 §•

I andra stycket av denna paragraf regleras frågan om kommuns rätt att

ur den allmänna brandorganisationen utbryta skogsbrandförsvaret och i 4 §

andra stycket meddelas bestämmelser, förutom beträffande skogsbrandfogde,

örn kommuns indelning i skogsbrandrotar. Förslaget innefattar i princip

en samordning av bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret men med

rätt för kommun att, om så finnes ändamålsenligt, ordna det senare särskilt

för sig. Denna lösning synes väl lämpa sig för de skiftande förhållandena i

olika delar av landet och jämväl i övrigt syfta till att så långt som möjligt

ansluta till den ordning som uppbyggts med stöd av skogseldslagen och som

i det stora hela visat sig motsvara förväntningarna. Endast beträffande en

mindre detalj torde erinran kunna göras. Enligt 1 § äger kommun själv

besluta om särskilt ordnande av skogsbrandförsvaret — ett beslut som skall

godkännas av länsstyrelsen — medan det enligt 4 § tillkommer länsstyrelse

att besluta om kommuns indelning i skogsbrandrotar. Naturligare synes vara

att kommunen, samtidigt med beslutet om ett särskilt skogsbrandförsvar, bestämmer

huruvida detta skall omfatta kommunen i dess helhet eller visst eller

vissa skogsområden (skogsbrandrotar), i vilka sistnämnda fall området eller

områdena böra till gränserna angivas i beslutet. Självfallet bör beslutet även

i denna del underställas länsstyrelsen, som jämväl härutinnan bör kunna

taga initiativ.

Enligt förslaget innebär begreppet skogsbrandrote icke, såsom enligt skogseldslagen,

en kommunal förvaltningsenhet utan allenast ett på marken bestämt

område. Då det synes önskvärt, att den föreslagna lagen icke kommer

att utgöra hinder för att den nuvarande uppdelningen på marken i brandrotar

bibehålies, och utvägen att bilda kommunalförbund för allenast ett mera

begränsat syfte torde vara mindre lämplig, bör skogsbrandrote — liksom

området för brandrote enligt skogseldslagen — efter överenskommelse kunna

bestå av områden utav olika kommuner. Detta har, ehuru måhända avsett,

icke kommit till uttryck i lagtexten.

På grund härav och då bestämmelserna om skogsbrandförsvaret i vad de

nu berörts lämpligen böra sammanföras, får lagrådet hemställa, att åt andra

stycket i förevarande paragraf gives det huvudsakliga innehåll, att kommun

äger besluta, att brandförsvaret i vad avser skydd mot skogsbrand skall ordnas

för sig, att för särskilt skogsbrandförsvar avsett område (skogsbrandrote)

skall, där det ej omfattar kommunen i dess helhet, till gränserna angivas i

beslutet, att skogsbrandrote, efter överenskommelse, må bestå av områden

utav olika kommuner, att beslut om särskilt skogsbrandförsvar skall för att

vara gällande godkännas av länsstyrelsen samt att länsstyrelse ock må, efter

kommuns hörande, förordna härom.

Enligt sista stycket första punkten av förevarande paragraf skall vad i la
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

gen är stadgat om kommun även gälla — förutom köping som ej utgör egen

kommun — municipalsamhälle, såvida de i lagen upptagna särskilda föreskrifterna

för stad skola tillämpas i samhället. Enligt 17 § skola de lagens

särskilda föreskrifter som gälla stad även gälla, förutom köping, annan tätare

bebyggd ort, därest länsstyrelse så förordnar, vilket förordnande skall

underställas Konungens prövning. Enligt övergångsbestämmelsen till lagen

skola å ort, beträffande vilken meddelats sådant beslut som avses i 23 §

brandstadgan -— innebärande att stadgans föreskrifter för stad skola i tilllämpliga

delar gälla beträffande viss tätare befolkad ort — efter lagens

ikraftträdande tillämpas de särskilda föreskrifter som jämlikt lagen gälla

stad. Syftet med nu nämnda stadganden är väsentligen att bestämma vilka

municipalsamhällen som skola vara underkastade lagens bestämmelser. Detta

mål torde kunna vinnas på ett något enklare sätt. I lagen om kommunalstyrelse

på landet, 87 §, stadgas bland annat att, örn Konungen förordnat att

för område på landet, som ej utgör egen kommun, skall lända till efterrättelse

vad i brandstadgan är föreskrivet örn stad, området skall utgöra ett municipalsamhälle,

som äger att oberoende av kommunen i övrigt själv vårda

alla gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, som föranledas

av de i sådant förordnande avsedda föreskrifternas tillämpning inom samhället.

Med hänsyn till innehållet i sistnämnda lagrum kan förslagets innebörd

uttryckas så, att de municipalsamhällen, som hava att oberoende av

kommunen i övrigt själva handhava brandförsvaret i samhället — både sådana

som finnas vid den föreslagna lagens ikraftträdande och nya sådana

som framdeles bildas på grund av Konungens förordnande — skola lyda under

brandlagen. Avfattas 1 § sista stycket första punkten i anslutning härtill,

lärer den föreslagna övergångsbestämmelsen (sista stycket) kunna utgå.

Angives tillika redan här, att det är bestämmelserna örn stad som skola äga

tillämpning, förutom å köpingar, å omförmälda municipalsamhällen, kan

jämväl 17 § uteslutas. Det i nämnda paragraf omförmälda förordnandet meddelas

visserligen av länsstyrelsen, men då förordnandet skall underställas

Konungens prövning, innebär länsstyrelsens befogenhet i verkligheten allenast

att taga initiativet till och framlägga förslag örn tillämpning av brandlagens

stadsbestämmelser inom viss tätare bebyggd ort. En föreskrift av denna innebörd

kan såsom av instruktionell natur lämpligen intagas i brandstadgan.

(Jfr i fråga örn reglering av motsvarande förhållanden å stadsplane- och

byggnadsväsendets område 56 och 57 §§ stadsplanelagen samt 83 § byggnadsstadgan.

)

Lagrådet förordar alltså, dels att åt sista stycket första punkten i förevarande

paragraf gives det huvudsakliga innehåll, att vad i denna lag stadgas

i fråga om stad skall äga motsvarande tillämpning å köping, evad den utgör

egen kommun eller ej, samt å municipalsamhälle, som på grund av Konungens

förordnande har att oberoende av kommunen i övrigt själv handhava

sitt brandförsvar, dels att 17 § och övergångsbestämmelsen utgå.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

127

3 §•

De i 2 mom. föreslagna bestämningarna av de olika slagen av brandkårer

giva åt föreskrifterna i 1 mom. deras väsentliga innehåll och synas därför

lämpligen böra inarbetas i sistnämnda moment.

4 §•

Bifall till lagrådets hemställan vid 1 § andra stycket föranleder ändring

i andra stycket av denna paragraf. Innehållet i tredje stycket av förevarande

paragraf torde med fördel kunna överföras till brandstadgan.

6 §•

I förevarande paragraf första stycket stadgas att brandbefäl som där omförmäles

skall med avsende å rätt till gottgörelse i anledning av sitt uppdrag

— varmed avses arvode och annan ersättning för det med brandberedskapen

förenade arbetet — vara likställt med vald ledamot av kommunal

nämnd som utsetts till ordförande. Till detta stadgande har fogats föreskriften

att i fråga om ersättning för deltagande i eller annan verksamhet

för släckning av skogsbrand dock skall gälla vad i 15 § föreskrives; av denna

paragraf följer att ersättning i sistnämnda hänseende kan erhållas av statsmedel.

Bestämmelserna äro hämtade från skogseldslagen, 11 §. Erinringen

om rätten till ersättning enligt 15 § lärer icke vara erforderlig. Även härförutan

torde nämligen gälla, att brandbefälet, vare sig kommunen beslutar

om ersättning eller ej i anledning av uppdraget, likväl är berättigat till

ersättning av statsmedel för arbete med släckning av skogsbrand i den mån

sådan rätt är eller må vara stadgad. Skulle emellertid osäkerhet härutinnan

anses kunna råda, torde förtydligande böra ske i den eller de författningsbestämmelser,

vari ersättningen av statsmedel regleras. I fråga om 15 § hänvisar

lagrådet till vad där anföres.

En mindre jämkning i avfattningen av första punkten i detta stycke torde

böra vidtagas till utmärkande att punkten, såsom avsett är, endast gäller

den som innehar ifrågavarande syssla som kommunalt förtroendeuppdrag.

Bestämmelsen i andra stycket om rätt till viss ersättning av kommunen för

personal tillhörande reservstyrkan torde lämpligen böra upptagas i 10 § i

sammanhang med det där givna huvudstadgandet om denna personal.

9 §•

Innebörden av den i denna paragraf upptagna förutsättningen för erhållande

av släckningshjälp synes lagrådet bättre komma till uttryck, därest stadgandet

avfattas i överensstämmelse med föreskrifterna i 8 § 2 mom. andra

stycket och 31 § 2 mom. andra stycket förslaget till brandstadga. Föreskriften

i andra stycket sista punkten örn vilken länsstyrelse som, i händelse kommunerna

ligga i olika län, skall bestämma ersättningen för släckningshjälp

torde såsom av ringa praktisk betydelse kunna utgå; även i andra motsvarande

fall skulle en dylik reglering kunna ifrågakomma.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

10 §.

I denna paragraf givas regler om den enskilde medborgarens skyldighet

att deltaga i släckning av brand. Medan för närvarande dylik tjänsteplikt

föreligger enligt brandstadgan för arbetsför man från och med det år under

vilket han fyller 20 år till och med det under vilket han fyller 50 år samt

enligt skogseldslagen för arbetsför man som fyllt 18 men icke 60 år, inträder

enligt förslaget tjänsteplikt för envar — man eller kvinna — som under kalenderåret

fyller lägst 16 och högst 70 år, dock blott i den mån kroppskrafter

och hälsotillstånd medgiva. Tjänsteplikten tages i anspråk antingen genom

tjänstgöring, vid övning eller brandsläckning, i reservstyrka — vilken skall

bestå av ett mindre antal för brandtjänst lämpliga personer och utgöra en del

av kommunens brandstyrka (3 §) — eller ock eljest genom biträde vid brandsläckning.

Med hänsyn till det begränsade personalbehovet för reservstyrkan lärer

denna ej sällan kunna rekryteras på frivillighetens väg. För sådant fall synes

någon åldersgräns överhuvud ej vara erforderlig. I den mån åter det blir

nödigt att genom utkrävande av tjänsteplikt göra reservstyrkan fulltalig, torde

i betraktande av dennas uppgift och jämförelsevis ringa omfattning något behov

ej föreligga att såsom medlemmar uttaga särskilt unga eller mera ålderstigna.

Om åldersgränserna, i likhet med de för närvarande i skogseldslagen

stadgade, sättas till 18 och 60 år, torde behovet av en betryggande rekrytering

av reservstyrkan bliva tillgodosett.

Vad härefter angår tjänsteplikt för medverkan i allmänhet vid släckning

av brand och särskilt skogsbrand ställer sig saken annorlunda. Det är här

fråga örn en sedan ålder gällande, i den allmänna uppfattningen fast förankrad

skyldighet för alla och envar att vid behov efter måttet av sina krafter

deltaga i bekämpandet av uppkommen brand. Beträffande sådana tjänstepliktiga

framstå därför de föreslagna åldersgränserna 16—70 år ej såsom

obilliga. Det synes fastmera kunna ifrågasättas om ej i detta fall varje åldersgräns

kan undvaras och den nödiga begränsningen i stället sökas däri att

tjänsteplikten utkräves blott i mån av förmåga. Med en sådan regel öppnas

möjlighet att, utan eftersättande av den enskildes rätt, anlita all den hjälp

som verkligen står till buds för eldens bekämpande.

1 6 § 1 mom. och 29 § förslaget till brandstadga meddelas föreskrifter örn

uttagning av tjänstepliktiga till reservstyrka. Bestämmelse örn rätt att överklaga

beslut om sådant uttagande meddelas i 48 § av stadgeförslaget. Då uttagning

till reservstyrka kan komma att ej oväsentligt ingripa i den enskildes

rätt, synas nämnda båda frågor böra behandlas i själva lagen. Sålunda torde

lämpligen föreskrifterna om uttagning kunna intagas i nu förevarande paragraf.

Skäl synas föreligga att i dem vidtaga den ändringen, att befogenheten

för brandchefen att verkställa uttagning städse göres beroende av vederbörande

förvaltningsmyndighets uppdrag. Bestämmelsen örn klagorätt synes

böra upptagas i en särskild paragraf närmast före den, vari rätten att överklaga

länsstyrelses beslut behandlas. Därvid torde — i anslutning till den

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 265.

129

uppfattning som vid tillkomsten av lagen om beräkning av lagstadgad tid

uttalades att i nya lagar månadsberäkning bör komma till användning —

klagotiden böra bestämmas till en månad i stället lör, såsom enligt förslaget

till brandstadga, trettio dagar.

t 20 § lagförslaget stadgas straff för arbetsgivare eller arbetsledare som

förvägrar anställd nödig ledighet för deltagande i övning eller brandsläckning

eller därmed sammanhängande arbete, försåvitt ledigheten kunnat utan

synnerlig olägenhet medgivas. I överensstämmelse med den ordning som kommit

till uttryck med avseende å dels motsvarande stadganden i skogseldslagen

(21 § andra stycket och 22 § andra stycket) dels vissa bestämmelser i förslaget

(12, 13, 14 och 20 §§) synes särskild föreskrift böra meddelas angående förbud

mot sådan vägran som nyss sagts —- vilken föreskrift lämpligen bör upplagas

i nu förevarande paragraf — samt påföljd för överträdelse av förbudet

stadgas i det lagrum (20 § förslaget) som innehåller straffbestämmelserna.

Lagrådet hemställer alltså, under hänvisning tillika till vad vid 6 § andra

stycket anförts, dels att åt 10 § gives det huvudsakliga innehåll, att i den

mån så erfordras för släckning av brand envar, som vistas i orten, är pliktig

att efter förmåga medverka vid släckningen, att envar i kommunen bosatt,

som fyllt aderton men ej sextio år och i övrigt finnes lämplig, må tagas i anspråk

för brandtjänst i reservstyrkan, i den mån behovet ej tillgodoses genom

frivillig personal, att den som uttagits är skyldig att deltaga i brandövning under

högst femton timmar årligen samt är för medverkan vid brandsläckning

berättigad till skälig ersättning av kommunen, att utlagning verkställes av

den förvaltningsmyndighet som handhar brandförsvaret eller, efter dess bestämmande,

av brandchefen samt att arbetsgivare eller arbetsledare ej må

förvägra anställd erforderlig ledighet för fullgörande av vad honom enligt

denna paragraf åligger, såvitt ledigheten utan synnerlig olägenhet kan medgivas,

dels ock att i särskild paragraf närmast före den, vari behandlas

rätten att överklaga länsstyrelses beslut, upptages etl stadgande av innehåll att

den som uttagits till reservstyrka äger att överklaga beslutet hos länsstyrelsen

inom en månad efter det han därav erhållit del.

11 §.

Förarbetena giva vid handen, att olika meningar yppats i fråga om utformningen

av de rättsregler, som böra gälla angående röjning efter skogsavverkning

utmed järnväg. Meningsskiljaktigheterna röra främst 1 rågan huruvida

järnvägsförvallningen eller markägaren skall i sista hand vidkännas kostnaden

för röjningen. Vid framläggande av förslaget lill 1937 års skogseldslag

intogs den ståndpunkten att järnvägsförvallningen ägde på markägarens bekostnad

verkställa de behövliga åtgärderna. Häremot framställdes icke någon

erinran av lagrådet. På hemställan av förslå lagutskottet kom emellertid det

föreslagna stadgandet ali utgå. Nu föreslås, att järnvägsförvaltningen skall

äga att ulan rätt till ersättning verkställa de behövliga åtgärderna. Den rådande

ovissheten örn vem som i det särskilda fallet får bära följderna av den

ökade fara, som kvarlämnat ris och annat avfall utgör, löranleder att såväl

Bihang tilt riksdagens protokoll 1944. I saini. Nr 265. ''■*

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 265-

markägaren som järnvägsförvaltningen nödgas räkna med denna risk. I motsats

till järnvägsförvaltningen har markägaren städse möjlighet att genom

röjning eller eljest avvärja risken. Underlåter han detta — ett tillvägagångssätt

som under vissa förhållanden icke torde vara oförenligt med god skogsskötsel

— får han vara beredd att själv stå för följderna. Skall järnvägsförvaltningen

komma i samma läge som markägaren, bör förvaltningen, såsom

ock skett i förslaget, erhålla rätt att å markägarens område vidtaga nödig

röjning till avvärjande av sin risk. Naturligen hade det varit önskvärt, örn

genom lagstiftningen båda de intresserade parterna kunde förmås att till allmän

båtnad samverka på detta område. Ej minst med hänsyn till svårigheterna

att finna en rättvis, för alla fall gällande norm för fördelningen av

kostnaden har denna väg tydligen icke funnits framkomlig. Lagrådet anser

sig sålunda, under erinran att genom den föreslagna bestämmelsen markägaren

i avseende å skadeståndsskyldigheten icke torde komma i annan ställning

än som följer av 1886 års ansvarighetslag, böra lämna det föreslagna

stadgandet utan anmärkning.

15 §.

Den rätt till ersättning och belöning av statsmedel, varom i denna paragraf

erinras, är närmare reglerad i två särskilda kungörelser av 1938. Under hänvisning

till vad anförts vid 6 § och då något behov knappast lärer finnas att

i lagen angiva ens huvuddragen av denna ersättningsrätt, förordar lagrådet

att i paragrafen meddelas allenast den hänvisning, att om ersättning och belöning

av statsmedel i anledning av deltagande i brandförsvaret är särskilt

stadgat.

16 §.

Till vinnande av större överskådlighet torde 16 och 19 §§ böra, utan saklig

ändring, sammanföras till en paragraf, betecknad 16 §.

17 §.

Bifall till lagrådets hemställan vid 1 § sista stycket föranleder att denna

paragraf utgår.

19 §•

Vid bifall till lagrådets hemställan vid 16 § skall denna paragraf utgå.

20 §.

Enligt den alltsedan 1924 gällande brandstadgan, 43 § 4 mom. första stycket,

inträder straff för medlem av brandstyrka, som utan giltigt förfall underlåter

att inställa sig vid övning eller eldsvåda (jfr 18 § fjärde stycket och

22 § skogseldslagen). En motsvarande bestämmelse hade föreslagits av brandförsvarsutredningen.

I förslaget har en dylik straffbestämmelse —- enligt remissprotokollet

såsom knappast behövlig —- icke upptagits. Sålunda framhåller

departementschefen att i vad gäller arbete vid brand reglerna om tjäns
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

teplikt med därtill knutna sanktioner kunna tillgripas. Detta uttalande synes

tyda på att förslagets straffbestämmelse beträffande tjänstepliktig, som

jämlikt 10 § tredje stycket kallats till tjänstgöring — det vill säga till arbete

vid brand — men utan giltigt skäl uteblir, avses skola omfatta jämväl medlem

av brandkår. Enligt lagrådets mening lärer avfattningen av bestämmelsen

svårligen medgiva en sådan tolkning. Vad därefter angår övning synes

enligt departementschefen åtminstone beträffande yrkespersonal ett dagsbotsstraff

sakna betydelse som tvångsmedel, enär andra sådana medel stöde

till buds, och i fråga om annan personal kunde, om så funnes erforderligt,

straffbestämmelser intagas i brandordningarna. Anledning synes icke föreligga

att beträffande sistnämnda personal avstå från varje straffrättsligt ingripande

för en försummelse av så allvarlig beskaffenhet som här är i fråga

och som sedan länge varit straffbelagd. Lagrådet kan ej heller förorda, att

erforderliga straffbestämmelser införas i de lokala brandordningarna; de

hava sin naturliga plats i lagen i sammanhang med övriga hithörande stadganden.

Vidkommande åter yrkespersonalen finnas väl vissa tvångsmedel,

som kunna vara mera verkningsfulla än ett dagsbotsstraff. Det torde emellertid

vara i och för sig mindre egentligt, att försummelse av annan än yrkespersonal,

vare sig straffet bestämmes i brandlagen eller i brandordning,

i straffrättsligt hänseende bedömes strängare än försummelse av den, som

inom samma verksamhetsområde brister i fullgörandet av sin särskilda yrkesplikt.

Departementschefen har ock erinrat, att i varje fall viss yrkespersonal

torde vara att hänföra under 25 kap. strafflagen, beträffande vilken

ett lindrigare bedömande således icke ifrågakommer. — En särskild fråga är i

vilken mån straff för utevaro må kunna följa jämlikt de föreslagna bestämmelserna

i 20 §, andra och fjärde meningarna. Oavsett huru härmed förhåller

sig må erinras, att eftersom dessa straffbestämmelser förutsätta personlig

anmaning eller brandbefäls i och för tjänsten givna befallning, desamma

icke äro tillfyllest för det fall, att vederbörande, efter att t. ex. genom

signalanordning hava kallats till brand eller övning, avsiktligen håller sig

borta och av en eller annan anledning icke kan nås av personlig kallelse.

På grund härav och under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 10 § om

arbetsgivare och arbetsledare får lagrådet hemställa, att åt förevarande paragraf

gives det huvudsakliga innehåll, att den som utan tillstånd eller giltigt

skäl uteblir från övning eller brandsläckning, vartill han genom brandsignal

eller annorledes kallats, eller lämnar honom anvisat arbete eller eljest

icke åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten befallt eller som bryter mot

föreskrift i 10 § sista stycket, 12 § eller 13 § eller som hindrar eller söker

hindra åtgärd, som i 14 § avses, straffes med dagsböter.

22 §.

De i 19 § första och andra punkterna promulgationslagen till strafflagen

givna bestämmelserna örn åtal för brott lära få anses gälla även i fråga örn

brott och förseelser utom strafflagens område. Vid sådant förhållande och

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kanal. Maj:ts proposition nr 265.

då, enligt vad lagrådet inhämtat, särskilt stadgande om åtalsplikt för allmän

åklagare i allmänhet icke plägat upptagas i författningar inom specialstraffrätten,

som tillkommit under senare tid, synes förevarande paragraf böra

utgå.

övergångsbestämmelsen.

Bifall till lagrådets hemställan vid 1 § sista stycket föranleder att övergångsbestämmelsen

utgår.

I övrigt torde vissa paragrafer i förslaget böra jämkas i formellt hänseende.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

133

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 12 maj 195A.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, anför efter

gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och jordbruksdepartementen

samt med statsrådet Rubbestad.

Den 20 november 1942 förordnade Kungl. Majit på min hemställan, att

lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över ett inom kommunikationsdepartementet upprättat förslag

till brandlag. Lagrådet avgav sitt utlåtande över förslaget den 16 december

1942.

Frågan om en ny brandförsvarsorganisation fick emellertid därefter vila i

avbidan på då pågående utredning om hemortsförsvarets ordnande. Utredningen

i detta ämne har numera avslutats, och på föredragning av statsrådet

Rubbestad har Kungl. Majit denna dag beslutat till riksdagen avlåta

propositioner om lagstiftning rörande civilförsvaret samt om civilförsvarets

anslagsfrågor m. m. Den organisation av civilförsvaret, som därvid föreslås,

förutsätter, att rikets brandförsvar för fredsförhållanden ordnas i huvudsaklig

överensstämmelse med nyssnämnda förslag till brandlag. Det förordade

förslaget till civilförsvarslag lärer icke annat än i viss detalj, på vilken

jag strax skall ingå, påkalla ändring i brandlagsförslaget. Däremot torde,

i anslutning till ordnandet av civilförsvarets administration, vissa jämkningar

vara erforderliga beträffande den organisation av riksbrandinspektionen

m. ni., för vilken jag preliminärt uttalat mig i samband med lagförslagets

remiss till lagrådet. Till detta spörsmål återkommer jag i annat sammanhang.

I det läge, som nu inträtt, anhåller jag att få anmäla lagrådets utlåtande

över förslaget till brandlag.

Lagrådet har funnit anledning till erinringar mot förslaget allenast i fråga

örn vissa lagens enskildheter av mindre räckvidd, delvis av övervägande formell

natur.

Vad lagrådet vid 1 § anfört örn kommuns indelning i skogsbrandrotar synes

böra beaktas. Med hänsyn härtill lia 1 och 4 §§ jämkats.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

Beträffande 6 § har lagrådet bland annat anfört, att den i remitterade förslaget

innefattade erinran om rätt till ersättning enligt 15 § icke torde vara

erforderlig. Lagen synes dock vinna i tydlighet om denna hänvisning, som

äger motsvarighet i 11 § skogseldslagen, bibehålies. Av samma skäl torde

det vara mindre lämpligt att förkorta 15 § på sätt lagrådet föreslagit. Den

i remissprotokollet föreslagna lydelsen av sistnämnda paragraf torde därför

böra bibehållas.

Vid 9 § har lagrådet yttrat, bland annat, att föreskriften i andra stycket

sista punkten örn vilken länsstyrelse som, i händelse kommunerna ligga i

olika län, har att bestämma ersättningen för släckningshjälp, såsom varande

av ringa praktisk betydelse skulle kunna utgå samt att även i andra motsvarande

fall en dylik reglering skulle kunna ifrågakomma. Vad sålunda anförts

synes mig dock icke utgöra skäl för underlåtande att giva en klar regel

med avseende å ett fall, då eljest osäkerhet kunde uppstå vid lagens tilllämpning.

Föreskriften torde därför böra upptagas i lagen.

Beträffande de i 10 § upptagna reglerna om tjänsteplikt har lagrådet till en

början föreslagit, att åldersgränserna 18—60 år skulle gälla för uttagning till

reservstyrka. Som skäl för frångående av de i remissprotokollet föreslagna

gränserna, 16—70 år, har lagrådet anfört, att behov ej syntes föreligga att

uttaga särskilt unga eller mera ålderstigna personer. Den i ärendet tidigare

förebragta utredningen synes emellertid visa, att sådant behov stundom och

icke minst i ett läge som det nuvarande kan förefinnas. I det denna dag framlagda

förslaget till civilförsvarslag ha upptagits regler om s. k. civilförsvarsplikt

för medborgare mellan 15 och 65 år. Av praktiska skäl synas samma

åldersgränser böra stadgas även för uttagning till reservstyrka. Vad därefter

angår tjänsteplikt för medverkan i allmänhet vid släckning av brand och

särskilt skogsbrand har lagrådet funnit, att varje åldersgräns kunde undvaras.

Med hänsyn särskilt därtill att vägran att fullgöra tjänsteplikt är

belagd med straff tala emellertid efter min uppfattning övervägande skäl för

att även i denna del behålla fixerade åldersgränser. Lämpligt torde vara,

att härvidlag tillämpas samma gränssiffror som beträffande uttagning till

reservstyrka.

Vad lagrådet anfört vid 20 § torde böra iakttagas.

Likaledes synas lagrådets erinringar av formell art nied undantag för

de nyss nämnda beträffande 6, 9 och 15 §§ böra beaktas. Vissa andra redaktionella

ändringar böra dessutom vidtagas.

I anledning av vad sålunda anförts har förslaget inom kommunikationsdepartementet

överarbetats.

Det sålunda överarbetade förslaget till brandlag ävensom det vid remissprotokollet

fogade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 87 § lagen

den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet torde nu böra föreläggas

riksdagen till antagande. Vidare synes riksdagens yttrande böra inhämtas

över det vid remissprotokollet fogade förslaget till brandstadga.

Enligt det framlagda förslaget till civilförsvarslag skall denna lag träda

i kraft den 1 juli 1944. Med hänsyn bland annat till de administrativa för
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

135

beredelserna för brandlagstiftningens genomförande vill jag förorda, att

brandlagen jämte därtill hörande författningar sättas i kraft den 1 januari

1945.

Jag ämnar senare denna dag upptaga till behandling de anslagsfrågor, som

äga sammanhang med förevarande förslag.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte genom proposition till riksdagen

dels föreslå riksdagen att antaga förenämnda två lagförslag;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över förslaget till brandstadga.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigurd Lang.

Doktrin (1)

  1. Vilhelm Persson, Skäligt brandskydd, FT 2009 nr 1 s. 27, på s. 33, 41 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:476 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majus proposition med förslag till brandlag och brandstadga m. m. s. 19 i texten
  2. Rskr. 1944:477 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till brandväsendet. s. 21 i texten
  3. 2LU 1944:69 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående ändrad Igdelse av 2 § 16:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 s. 1 i texten
  4. 2SärU 1944:3 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till brandlag och brandstadga m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar i 1 dokument.

  1. FT 2009 s. 27 Vilhelm Persson, Skäligt brandskydd s. 33 · s. 41 i texten