Sök i Ratio Lex

Angående elektrifiering av järnvägslinjen Stockholm—Tillberga—Köping

1944-05-12 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:279, Angående elektrifiering av järnvägslinjen Stockholm—Tillberga—Köping

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 279.

1

Nr 279.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående elektrifiering

av järnvägslinjen Stockholm—Tillberga—Köping; given

Stockholms slott den 12 maj 1944.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustaf Andersson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 12 maj 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson.

I proposition nr 186 till årets riksdag har Kungl. Maj:t på min hemställan

framlagt förslag om förvärv av aktier i Stockholm—Västerås—Bergslagens

nya järnvägsaktiebolag. Förslaget går ut på godkännande av överenskommelser,

enligt vilka aktiemajoriteten i nämnda bolag skulle från och med

den 1 juli 1944 förvärvas av staten. Det har förutsatts, att bolagets järnvägar

skulle så snart som möjligt inlemmas i det statliga järnvägsnätet, varvid

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 279.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

bolaget skulle träda i likvidation och avtal träffas om överlåtelse av dess

tillgångar och skulder till staten. Frågan härom har ansetts möjligen kunna

underställas 1945 års riksdag, varvid införlivandet skulle kulma ske från

och med den 1 juli 1945.

Riksdagens kamrar hava den 10 maj 1944 bifallit det i nämnda proposition

framlagda förslaget.

Vid avgivande av sitt utlåtande i frågan örn aktieförvärvet berörde järnvägsstyrelsen

spörsmålet om en elektrifiering av den i bolagets järnvägar

ingående linjen Stockholm—Tillberga—Köping. Styrelsen — som framhöll,

att det föreslagna förvärvet av aktier i bolaget och därmed indirekt av bolagets

järnvägar innebure möjligheter till betydande rationalisering i ett

flertal olika hänseenden — förklarade sig finna en elektrifiering av linjen

Stockholm—Tillberga—Köping naturlig, sedan statsförvärv skett. Styrelsen

hade därför redan igångsatt undersökningar beträffande förutsättningarna

för en sådan elektrifiering.

För egen del förklarade jag mig i nämnda sammanhang dela järnvägsstyrelsens

uppfattning att elektrifiering av Västeråsbanans linjer borde äga

rum i den omfattning detta visade sig ekonomiskt försvarbart. De påbörjade

undersökningarna härom borde utan uppskov fullföljas.

Sedan de av järnvägsstyrelsen igångsatta undersökningarna i elektrifieringsfrågan

slutförts, har styrelsen i skrivelse den 30 mars 1944 framlagt

utredning och förslag om elektrifiering av bandelen Stockholm (Tomteboda)

■—Tillberga—Köping.

Innan jag närmare redogör för styrelsens framställning torde jag få erinra

om följande.

I och med att linjen Långsele—Boden i början av år 1942 blev färdigställd

för elektrisk drift, voro statens järnvägars samtliga dåvarande huvudlinjer

och vissa till dessa anslutande sidolinjer, med en sammanlagd banlängd

av 4 245 km, elektrifierade. Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag i propositionen

1941: 95 beslöt riksdagen, att jämväl banorna Hälsingborg—

Hässleholm (77 km), Hälsingborg—Eslöv (45 km), Sundsvall—Ånge (95

km) och Gävle—Ockelbo (38 km) skulle elektrifieras, samt anvisade för

detta ändamål för budgetåret 1941/42 ett begynnelseanslag av 15 000 000

kronor. Som motiv härför anförde riksdagen (skrivelse nr 171) bland

annat, att starka, främst trafiktekniska, skäl talade för att järnvägselektrifieringama

ej omedelbart borde avbrytas, sedan norra stambanans

elektrifiering upp till Boden slutförts, utan att de åtminstone i viss minskad

takt borde få fortgå tills vidare. I den mån elektrisk drift införts på statsbanorna,

hade detta nämligen inneburit, att dessa erhållit en mera enhetlig

och tidsenlig utrustning, betydligt ökad kapacitet samt sist men icke minst

ett ökat oberoende av utländskt lokomotivbränsle, allt faktorer vilkas betydelse

i rådande för landet vanskliga situation mycket tydligt framträtt. Rent

arbetstekniskt innebure det dessutom en betydande lättnad, örn den för jämvägselektrifieringama

inrättade omfattande arbetsorganisationen med dess

arbetsledning, arbetarstam samt materialuppsättning kunde utan avbrott in
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

3

sättas på likartade arbetsuppgifter utefter nya järnvägslinjer. Slutligen erinrade

riksdagen — på sätt även skett vid tidigare beslut i elelttrifieringsfrågor

— om den centrala ställning, som statsbanorna alltjämt intoge i landets

samfärdselväsen, och om vikten av att de alltjämt underkastades förnyelse

och oavlåtligt anpassades efter den tekniska utvecklingen. I denna anpassning

borde den fortsatta elektrifieringen betraktas som ett naturligt led och

även rent ekonomiskt kunna anses försvarlig.

Förutom omförmälda begynnelseanslag av 15 000 000 kronor hava till

elektrifiering av nyss angivna fyra banlinjer ytterligare anvisats för budgetåret

1942/43 14 000 000 kronor och för budgetåret 1943/44 återstoden av de

beräknade medlen, 5 500 000 kronor.

Linjerna Gävle—Ockelbo och Sundsvall—Änge blevo färdigställda för

elektrisk drift i juni respektive november 1942. Med hänsyn härtill och då

även de båda återstående i 1941 års elektrifieringsprogram ingående bandelarna

Hälsingborg—Hässleholm och Hälsingborg—Eslöv beräknades kunna

öppnas för elektrisk drift under loppet av budgetåret 1943/44 — öppnandet

har sedermera skett i november 1943 respektive februari 1944 — upptog

järnvägsstyrelsen i slutet av år 1942 till prövning frågan, huruvida ytterligare

viss eller vissa bandelar därefter borde bliva föremål för elektrifiering. Resultatet

av denna undersökning framlades av styrelsen i skrivelse den 13

februari 1943, vilken utmynnade i förslag om elektrifiering av linjerna Östersund—Storlien

och Uddevalla—Herrljunga—Varberg.

Med anledning härav avläts i ärendet proposition, nr 195, till 1943 års

riksdag, varvid emellertid föreslogs elektrifiering endast av linjen Östersund—Storlien.

Som skäl för en sådan begränsning av elektrifieringsprogrammet

anförde jag, dels att det med hänsyn till kravet på återhållsamhet med

nya kapitalinvesteringar finge anses i och för sig naturligt att för det dåvarande

begränsa arbetena till det minst kapitalkrävande av de båda företagen,

nämligen linjen Östersund—Storlien, dels att omfattningen av arbetena

å nämnda sträcka ansåges innebära förutsättningar för att några år framåt

bibehålla statens järnvägars elektrifieringsorganisation vid godtagbar effektivitet

ur beredskapssynpunkt.

Under erinran bland annat örn sina tidigare vid olika tillfällen gjorda uttalanden

angående de fördelar, som den elektriska driftformen medförde i

form av en mera enhetlig och tidsenlig utrustning av bannätet, ökad kapacitet

samt ökat oberoende av utländskt lokomotivbränsle, biföll riksdagen (skrivelse

nr 270) även detta förslag och anvisade av Kungl. Majit i enlighet med

angivna riktlinjer äskat begynnelseanslag å 6 000 000 kronor. Av hänsyn till

det hårt ansträngda finans- och arbetsmarknadsläget ävensom till den utav

avspärrningen framtvingade nödvändigheten av hushållning med landets tillgångar

på koppar och annan för elektrifieringsarbetena erforderlig råmateriel

fann riksdagen i likhet med Kungl. Majit, att ett beslut om fortsatt elektrifiering

för det dåvarande borde begränsas till sträckan Östersund—Storlien.

Härtill borde dock, framhöll riksdagen, knytas en bestämd förväntan att, så

snart tidsförhållandena del medgåve, förslag framlades örn elektrifieringar
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

nas utsträckning även till de av järnvägsstyrelsen i detta avseende förordade

järnvägslinjerna Uddevalla—Herrljunga—Borås—Varberg.

Järnvägsstyrelsen tiar i sin nu förevarande skrivelse till en början erinrat

att — såsom framgår av den lämnade redogörelsen — det vid 1943 års beslut

om igångsättande av elektrifieringen Östersund—Storlien ansetts sannolikt

att detta företag jämte vissa med dubbelspårsbyggnaden och malmbanans

upprustning förenade elektrifieringsarbeten skulle giva tillräckligt underlag

för att elektrifieringsorganisationen skulle kunna bibehållas vid en ur beredskapssynpunkt

godtagbar effektivitet. Förhållandena hade emellertid, framhåller

styrelsen, gestaltat sig annorlunda än man då beräknade. Sålunda hade

styrelsen på grund av rådande förhållanden på arbetsmarknaden ålagts

vidtaga en kraftig begränsning av dubbelspårsarbelena, och arbetena å malmbanan

hade försvårats och delvis måst anstå till följd av de därstädes nu rådande

trafikförhållandena. Då de starkt klimatberoende arbetena på linjen

Östersund—Storlien på grund därav icke kunnat på beräknat sätt kompletteras,

hade det visat sig vara förenat med betydande och växande svårigheter

att rationellt utnyttja den till ett minimum reducerade elektrifieringsorganisationen.

Enligt styrelsen bleve, såvitt nu kunde bedömas, situationen ytterligare

förvärrad i slutet av år 1945, därest icke nya stolpsättningsarbeten

kunde igångsättas under sommaren samma år. För att så skulle kunna ske

borde emellertid, på grund av nu gällande långa leveranstider, beslut om arbetets

utförande örn möjligt fattas redan av innevarande års riksdag.

Med hänsyn till här berörda förhållanden och då arbetsmarknads- och

materialförsörjningsläget ansetts nu icke kräva fullt så sträng återhållsamhet

i fråga om elektrifieringsarbetenas omfattning som tidigare, förklarar sig

järnvägsstyrelsen hava funnit skäl föreligga att till omedelbar prövning upptaga

frågan, huruvida icke elektrifieringsprogrammet lämpligen bör utvidgas.

Beträffande spörsmålet, vilken järnvägslinje som vid en utvidgad elektrifieringsverksamhet

bör i första hand ifrågakomma för omläggning till elektrisk

drift, anför järnvägsstyrelsen härefter följande.

Enligt styrelsens år 1943 framlagda förslag och 1943 års riksdags förut

återgivna uttalande skulle härvid linjen Uddevalla—Herrljunga-—\ arberg

ifrågakomma i första hand. Under förutsättning att staten, i enlighet med

Kungl. Maj:ts förslag i propositionen 1944:186, förvärvar aktiemajoriteten

i Stockholm—Västerås—Bergslagens nya järnvägsaktiebolag och därmed i

realiteten blir ägare även av detta bolags järnvägslinjer, torde ordningsföljden

mellan de olika elektrifieringsprojekten emellertid böra undergå viss

ändring. Den av nämnda bolag ägda linjen Stockholm—Tillberga—Köping

måste nämligen — av skäl, som närmare utvecklas i det följande — givas

ett bestämt företräde framför linjen Uddevalla—Herrljunga—Varberg.

Såsom framhålles i nyssnämnda proposition 1944: 186 har linjen Stockholm—Tillberga—Köping

(146 km), oaktat att den icke kommit att byggas

som statsbana, i allt fall en utpräglad huvudbanekaraktär. Till belysning

av detta förhållande meddelas här några uppgifter angående omfattningen

av tågrörelsen och trafikarbetet dels å statens järnvägars huvudlinjer — vilka

samtliga nu äro elektrifierade — ävensom sådana till dessa anknytande

sidolinjer, där elektrisk drift redan är införd eller eljest planerad, dels å

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 279.

5

Västeråsbanan. Bandelarna äro härvid angivna i den ordning, i vilken elektrik

Hering av desamma beslutats (med angivande inom parentes av årtalet för

den sist öppnade elektrifierade sträckan inom respektive komplex). Uppgifterna

angående trafikomfattningen avse år 1938.

Luleå—Riksgränsen (1922).................

Stockholm—Göteborg (1926)...............

Järna—Malmö—Trelleborg (1933)..........

Katrineholm—Åby (1932).................

Mjölby—Krylbo (1934)....................

Falköping—Nässjö (1932)..................

Malmö—-Göteborg (1937)..................

Hässleholm—Veinge (1935)................

Stockholm—Ånge (1936)..................

Södertälje—Eskilstuna och Stålboga—Skebokvarn

(1936)...........................

Göteborgs—Borås (1936)...................

Laxå—Charlottenberg (1937)...............

Örebro—Svartå (1937)....................

Skövde—Karlsborg (1937)..........._......

Uppsala—Gävle (1937)....................

Östersund—Bräcke (1939).................

Göteborg—Uddevalla (1939) (approx.)......

Ånge—Långsele (1939)....................

Långsele—Boden (1942)...................

Gävle—Ockelbo (1942)....................

Ånge—Sundsvall (1942)...................

Hälsingborg—Eslöv (1943).................

Hälsingborg—Hässleholm (1944)............

Östersund—Storlien.......................

Varberg—Herrljunga......................

Uddevalla—Herrljunga....................

Alvesta—Karlskrona......................

Borås—Alvesta...........................

Ostkustbanan och Härnösand—Långsele ....

SWB (samtliga linjer).....................

Härav:

Stockholm—Köping (approx.)...............

Tågkm

per bankm

7 136

16 904

12 973

10 764

10 553

9 831

11 097

4 722

13 247

5 982

10 364

8 408

5 469

3 713

7 899

6 211

6 350

8 898

6 296

3 608

6 720

8 562

6 373

4 629

7 877

6 255

6 088

4 435

4 820

6 401

10 200

Vagnaxelkm

tusental

per bankm

627

551

436

199

321

215

263

77

459

71

190

186

52

44

136

152

110

268

166

37

131

1031

96/

82

121

84

102

74

76

127

220

Bruttotonkm

tusental

per bankm

5 940

5 002

3 942

1 670

2 832

1 857

2 319

606

4 063

560

1 422

1 587

406

335

1 151

1 388

920

2 267

1 390

277

1 125

712

750

865

546

692

516

618

933

1 600

Uppgifterna för linjen Stockholm—Köping äro härvid approximativt framräknade

med ledning av motsvarande för samtliga SWB-linjer tillhopa redovisade

trafiktal.

Av dessa uppgifter framgår, att Västeråsbanans trafikstarkaste linjer i

fråga om trafikomfattning väl kunna mäta sig med flera av statens järnvägars

huvudlinjer och överträffa samtliga sidolinjer. Med hänsyn härtill

och då å ifrågavarande delar av Västeråsbanan framföres en betydande

s. k. tung godstrafik samt en förhållandevis livlig persontrafik, som delvis

är av förortskaraktär, skulle en elektrifiering av nämnda bandelar med all

säkerhet hava kommit i fråga långt tidigare, örn desamma befunnit sig i

statens ägo. Det torde i detta sammanhang böra nämnas, att frågan örn

elektrifiering även varit föremål för övervägande från de nuvarande intressenternas

sida, ehuru elektrifieringsplanerna av olika anledningar icke kommit

till utförande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

c

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

I anslutning till de meddelade uppgifterna framhåller järnvägsstyrelsen, att

någon tvekan icke kunde råda därom, att vid en från allmän transporthushållningssynpunkt

rationell planering av förevarande åtgärder — d. v. s. ur

de synpunkter, som järnvägsstyrelsen i egenskap av förvaltare av ett statligt

affärsverk i första hand hade att anlägga på dylika frågor — Västeråsbanans

huvudlinjer borde ifrågakomma till elektrifiering framför såväl den

år 1943 föreslagna linjen Uddevalla—Herrljunga—Varberg som varje annan

ännu icke elektrifierad järnvägslinje, som nu befinner sig i statens ägo

och som hittills nämnts i samband med det fortsatta elektrifieringsarbetet.

Järnvägsstyrelsen hade därför — i syfte att snabbast möjligt kunna begagna

sig av den nya situation, som skulle inträda vid riksdagens bifall till

förenämnda proposition nr 186 — ansett sig böra på sedvanligt sätt utreda

de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en elektrifiering av de i

detta järnvägskomplex ingående huvudlinjerna och då i första hand linjen

Stockholm—Tillberga—Köping. Styrelsen hade därvid icke låtit hindra

sig av den omständigheten, att det nu föreliggande förslaget icke avsåge ett

direkt statsförvärv av berörda banor utan endast ett förvärv av aktiemajoriteten

i vederbörande bolag, vilket sålunda komme att fortbestå åtminstone

något år framåt. Härmed följde visserligen, att själva beslutet örn elektrifiering

ävensom detsammas förverkligande i första hand bleve en bolagets

angelägenhet, medan statens direkta insatser tillsvidare måste inskränkas till

meddelande av erforderligt låneunderstöd.

Järnvägsstyrelsen övergår härefter till de verkställda tekniska och ekonomiska

utredningarna rörande den för elektrifiering nu ifrågasatta bansträckan

Stockholm (Tomteboda)—Tillberga—Köping.

Beträffande energiförsörjningen till linjen anför styrelsen, att denna

är avsedd att ordnas genom en ny omformarstation, som uppföres i Tillberga

och anslutes till vattenfallsstyrelsens kraftledningsnät. Inmatning av

elektrisk energi är dessutom avsedd att äga rum dels i Tomteboda, dels från

en i Frövi befintlig omformarstation, vilken anordning dock förutsätter,

att jämväl den trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds järnvägar tillhöriga

linjen Köping—Frövi elektrifieras. Av skäl, som utvecklats i styrelsens

förenämnda utlåtande över förslaget om förvärv av aktier i Stockholm—

Västerås—Bergslagens nya järnvägsaktiebolag (se prop. 1944: 186, s. 17 o.

25), torde en sådan utvidgning av elektrifieringsprogrammet få anses önskvärd

och naturlig.

Med avseende å vissa andra med tillförseln av elektrisk energi förbundna

spörsmål anför styrelsen.

Vad angår inmatningen i Tomteboda är i detta sammanhang ytterligare

att framhålla att de omformarstalioner, som nu betjäna stockholmsområdet,

på grund av inträdd trafikstegring för närvarande äro överbelastade och att

en ny omformarstation därför under alla förhållanden är behövlig.

Läget för denna nya station har ännu icke kunnat exakt bestämmas, då

härför fordras uppgörelser med markägare och kraftleverantörer. Skall

stationen fylla sin uppgift att dels avlasta de nuvarande, hårt ansträngda omformarstationerna,

dels tjänstgöra som inmatningsstation för Västeråsbanan

ävensom för Nynäsbanan, till vars sannolika elektrifiering hänsyn i detta

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

7

sammanhang även torde böra tagas, måste den emellertid förläggas till Stockholms

omedelbara närhet, där också vissa möjligheter synas stå öppna.

Vid det slutliga bestämmandet av läget får hänsyn därjämte tagas till det

militära intresset. Den merkostnad, som kan komma att uppstå till följd

av att stationen anses böra .erhålla en av den militära beredskapen betingad

speciell förläggning, förutsättes emellertid skola bestridas av särskilt anslag

och ingår alltså icke i här nedan angivna kostnader.

Eftersom den nya omformarstationen invid Stockholm skall tillgodose flera

behov, har av den till 1 850 000 kronor beräknade kostnaden för densamma

i den här nedan angivna totalkostnaden för Västeråsbanans elektrifiering

endast inräknats ett belopp av 560 000 kronor, motsvarande denna

banas andel i stationen, medan återstoden — 1 290 000 kronor — betraktats

såsom hänförlig till redan elektrifierade, i statlig ägo varande järnvägslinjer.

Vad angår äganderätten till ifrågavarande omformarstation torde däremot

ingen liknande uppdelning böra förekomma, utan stationen synes alltifrån

början böra helt tillhöra och bekostas av statens järnvägar. På grund härav

förutsättes, att medel för densamma anvisas under rubriken Anläggningar

för elektrisk tågdrift.

Omformarstationen har, enligt vad från järnvägsstyrelsen senare meddelats,

beräknats jämväl skola inrymma lokaler för fortlöpande justering och

kontroll av i statens järnvägars samtliga omlormarstationer ingående, mera

ömtålig utrustning, för vars tillsyn hittills saknats tillfredsställande utrymme.

Under sålunda angivna förutsättningar beräknas de på Västeråsbanan belöpande

kostnaderna för erforderliga överföringsanlägg
-

ningar enligt 1944 års priser till följande belopp:

Kronor

Omformarstationer med maskiner och boställshus ............ 1 760 000

Kontaktledningar m. m..................................... 6 320 000

Hjälpkraftledningar ........................................ 530 000

Summa kronor 8 610 000

Liksom vid tidigare elektrifieringar måste även i detta fall förutsättas, att

befintliga luftledningar för belysning på järnvägsstationerna

ävensom utmed järnvägslinjerna framdragna svagströmsledningar

för telefon, telegraf och signaler ändras till kabelledningar. Vidare är —

likaledes som vid tidigare elektrifieringar — att räkna med vissa arbeten

på bangårdar, bana och broar. Sistnämnda arbeten äro emellertid

icke uteslutande påkallade av själva elektrifieringen, utan de äro av sådan

art, att desamma åtminstone delvis skulle komma till utförande förr

eller senare, även örn den nuvarande driftformen bibehålies. Elektrifieringen

föranleder med andra ord beträffande nyssnämnda arbeten endast en förskjutning

i tiden. En del av de till dessa arbeten hänförliga, i längden sannolikt

ofrånkomliga, kostnaderna anses därför av järnvägsstyrelsen kalkylator^!

rätteligen böra belasta andra konton än elektrifieringens. Ifrågavarande

kostnader hava av styrelsen vid 1944 års prisförhållanden beräknats

uppgå till följande belopp:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Kronor

Belysningsledningar å bangårdar ........................... 435 000

Svagströmsledningar ...................................... 3 570 000

Bana, broar m. m....................................... 6 790 000

Summa kronor 10 795 000

För undanflyttning av telegrafverkets ledningar är härtill

att lägga ett belopp av 1 400 000 kronor. Järnvägsstyrelsen nämner i detta

sammanhang, att i telegrafverkets normala arbetsprogram ingår en större

upprustning av anläggningarna utmed Västeråsbanan. Kostnaderna för denna

upprustning, vilka angivits vara av storleksordningen 9 000 000 kronor,

hava emellertid icke ansetts böra medräknas i förevarande kalkyl, även om

arbetet i händelse av en elektrifiering kan komma att — och även lämpligen

bör — utföras samtidigt med denna i stället för som eljest varit avsett omkring

år 1947.

Antalet erforderliga elektrolok har av järnvägsstyrelsen, under

antagande av ungefär samma trafikomfattning som år 1938, beräknats

till 17, motsvarande en kostnad av i runt tal 6 960 000 kronor. I nämnda antal

och kostnad ingår även ett för ledningsanläggningens underhåll behövligt

ackumulatorlok. Härtill äro enligt styrelsen att lägga vissa kostnader för sedvanliga

anordningar för tåguppvärmning m. m., vilka kostnader uppskattats

till 975 000 kronor.

Den sålunda vid 1944 års prisförhållanden beräknade totala kostnaden

för elektrifieringen av här ifrågavarande linje framgår av ne
-

danstående sammanställning:

Kronor

Överföringsanläggningar .................................. 8 610 000

Ändringsarbeten å belysningsledningar, svagströmsledningar samt

bana och byggnader .................................... 10 795 000

Telegrafverkets ledningar .................................. 1 400 000

Lok m. m............................................... 7 935 000

Summa kronor 28 740 000.

Järnvägsstyrelsen ingår härefter på frågan om de förändringar i

driftsutgifterna, som en elektrifiering av linjen Stockholm—Tillberga

—Köping kan beräknas medföra. Härom samt angående förräntningen

av elektrifieringskostnaderna anför styrelsen huvudsakligen följande.

Liksom vid beräkningen av antalet behövliga elektrolok har i detta avseende

räknats med en trafikomfattning av samma storlek som under år 1938.

Vid denna trafikstorlek beräknas den elektriska driften medföra en personalminskning

på 87 man och en minskad kolförbrukning på 21 500 ton, vilket

motsvarar en minskning i personalkostnaderna med 479 000 kronor och

i bränslekostnaderna — beräknade efter ett kolpris av 50 kronor per ton —

med 1 167 000 kronor. Med tillägg av en till cirka 179 000 kronor uppskattad

minskning i kostnaderna för lokunderhåll m. m. kunna driftsutgifterna så
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 279. 9

ledes beräknas minskade med (479 000 + 1 167 000 + 179 000 =) 1 825 000

kronor.

Häremot äro att ställa följande nied den elektriska driften tillkommande

kostnader, nämligen för elektrisk energi 386 000 kronor och för underhåll

och avskrivning av överföringsanläggningarna 238 000 kronor eller sammanlagt

624 000 kronor. Energikostnaden har härvid upptagits till belopp, motsvarande

statens järnvägars nuvarande energikostnader, ökade med visst indextillägg.

Besparingen, d. v. s. skillnaden mellan bortfallande och tillkommande driftkostnader,

kan sålunda beräknas till 1 201 000 kronor.

Denna besparing utgör 4,3 procent av den förut angivna totala anläggningskostnaden,

28 740 000 kronor. Motsvarande procenttal för de i styrelsens

skrivelse den 13 februari 1943 angående fortsatt elektrifiering (se prop.

1943: 195) angivna linjerna voro:

Procent

Varberg—Herrljunga .................... 3,0

Borås—Alvesta .......................... 2,5

Uddevalla—Herrljunga .................. 1,9

Östersund—Storlien ...................... 2,3

Karlskronalinjerna ...................... 2,2

En elektrifiering av Västeråsbanans nu ifrågavarande huvudlinje ger således

ett väsentligt bättre ekonomiskt utbyte än en elektrifiering av någon

av nyssnämnda linjer.

Vid bedömande av räntabiliteten är emellertid, såsom redan framhållits,

att beakta, att en del av de arbeten, som inräknats i förut angivna anläggningskostnader,

strängt taget icke äro erforderliga för elektrifieringens skull

utan huvudsakligen av lämplighetsskäl anses böra komma till utförande i

samband med en elektrifiering, medan de eljest skulle hava kunnat anstå

till en något senare tidpunkt. Bland dylika arbeten kunna nämnas kurvrätningar,

förstärkningar av spåröverbyggnad och broar, förlängning av mötesspår

å vissa stationer, en del av de planerade arbetena å svagströmsledningama

m. m., tillsammans ingående i anläggningskostnaderna med ett belopp

av 5 440 000 kronor. För den händelse en elektrifiering icke skulle komma

till stånd föreligger dessutom visst behov att anskaffa ånglok -— statens järnvägar

hava för närvarande 3 dylika utlånade till Västeråsbanan, vilka emellertid

i längden icke kunna avvaras — och på grund av detta behov, som i

och med en elektrifiering bortfaller, torde viss del —• förslagsvis 40 procent

eller 2 510 000 kronor — av kostnaderna för de erforderliga elektroloken vid

bedömande av räntabiliteten likaledes böra frånräknas förut angivna anläggningskostnader.

Elektrifieringen såsom sådan beräknas sålunda kräva en kapitalinsats av

20 790 000 kronor, vilket belopp ställt i relation till den beräkningsbara besparingen

i driftkostnader ger en kalkylator^ förräntning av 5,8 procent.

Motsvarande tal för de tidigare undersökta linjerna utgöra:

Procent

Varberg—Herrljunga ......................4,4

Borås—Alvesta............................3,6

Uddevalla—Herrljunga ....................2,6

Östersund—Storlien........................3,4

Karlskronalinjerna ........................3,2

Även bedömd på sist angivna sätt framstår en elektrifiering av Västeräsbanans

huvudlinje sålunda från företagsekonomisk synpunkt såsom icke obetydligt

fördelaktigare än en elektrifiering av övriga hittills undersökta linjer.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

Förestående räntabilitetskalkyler hava som nämnts grundats på ett kolpris

av 50 kronor per ton, vilket är något lägre än det av statens järnvägar under

de senare åren tillämpade konsumtionspriset, 65 kronor per ton. Huru

räntabiliteten — beräknad på anläggningskostnaderna för själva elektrifieringen

— ställer sig vid en nedgång av kolpriset till 25 kronor per ton, respektive

vid en höjning till 75 och 100 kronor per ton, framgår av nedanstående

sammanställning:

I anslutning till det senast anförda yttrar järnvägsstyreslen att, även örn

kolpriset åter skulle nedgå till förkrigsnivån, linjens omställning till elektrisk

drift nr ekonomisk synpunkt vore väl försvarlig, i all synnerhet örn hänsyn

jämväl foges till de fördelar, som därmed vore att vinna i form av ökad

transportkapacitet och snabbare trafik m. m., allt förhållanden som enligt all

erfarenhet vore ägnade att skapa ny trafik och öka inkomsterna, ehuru

deras inverkan svårligen kunde siffermässigt fastställas.

Järnvägsstyrelsen meddelar beträffande arbetstiden för den avsedda elektrifieringen

av linjen Stockholm—Köping, att elektrifieringen — därest den beslutades

innevarande år — kan beräknas vara genomförd vid årsskiftet 1946/

47, så att elektrisk drift då skulle kunna upptagas. Elektrifieringen kräver enligt

styrelsen en arbetsinsats, uppskattad till cirka 710 000 dagsverken. Dagsverkena

beräknas fördela sig på industri, montage och grovarbete med respektive

430 000, 42 000 och 238 000. Under budgetåret 1944/45 beräknas komma

att uttagas inalles cirka 450 000 dagsverken.

Vad angår materialbehovet har järnvägsstyrelsen meddelat, att för elektrifieringen

beräknas åtgå 4 720 ton järn — exklusive eventuellt erforderligt järn

för Täler och dylikt — 990 ton koppar och 650 ton bly samt att av den sålunda

beräkna kopparförbrukningen cirka 190 ton väntas belöpa sig på

första arbetsåret och cirka 400 ton på vartdera av de båda följande åren.

Vidare framhåller styrelsen att, örn elektrifieringen i enlighet med nyssnämnda

planläggning utföres under den närmaste treårsperioden, kostnaderna

och därmed medelsbehovet för densamma beräknas fördela sig med

13 000 000, 13 000 000 och 2 740 000 kronor på respektive budgetår. Frånräknas

den i det förstnämnda delbeloppet ingående, till 560 000 kronor beräknade

andelen av kostnaderna för en ny omformarstation i Stockholmstrakten,

för vilken medel på förut anförda skäl ansetts böra anvisas under annan anslagsrubrik,

minskas medelsbehovet för budgetåret 1944/45 för Västeråsbanans

del från 13 000 000 till i runt tal 12 500 000 kronor. Härtill kommer ett

på budgetåret 1944/45 belöpande medelsbehov av 1 850 000 kronor för nyssnämda

omformarstation.

Sammanfattningsvis anför järnvägsstyrelsen, att en elektrifiering av linjen

Stockholm—Tillberga—Köping finge anses väl motiverad såväl i betraktande

av linjens transportuppgifter som med hänsyn till det ekonomiska utfallet av

en sådan åtgärd. På grund härav och då de nu pågående elektrifieringsarbete
-

Kolpris

Räntabilitet

25 kr/ton

75 »

100 *

3.3 procent

8.3 »

10,8 »

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

11

na visat sig utgöra ett väl knappt arbetsunderiag för den ur beredskapssynpunkt

nödvändiga elektrifieringsorganisationen, har styrelsen funnit angeläget

och motiverat, att genom igångsättandet av Västeråsbanans elektrifiering

ett nytt arbetsobjekt snarast möjligt tillföres nämnda organisation.

Den omständigheten att det nuvarande bolaget kommer att — med staten

som praktiskt taget ensam aktieägare — bestå ännu något år framåt och att

berörda banlinje sålunda under denna tid fortfarande kommer att formellt tillhöra

bolaget har, såsom redan inledningsvis framhållits, synts styrelsen i och

för sig icke utgöra hinder för att en elektrifiering omedelbart kommer till stånd.

Under förutsättning att bolagets aktier på sätt i propositionen 1944: 186 föreslagits

förvärvas av staten, böra nämligen enligt styrelsen statens järnvägar

det oaktat kunna åtaga sig att — tillsvidare i egenskap av entreprenör —- utföra

arbetet. Enda skillnaden bleve att de medel, som erfordras för ändamålet,

tillsvidare och så länge den nuvarande förvaltningsformen består finge

tillskjutas av bolaget och att detta för finansiering av arbetena erhölle statslån

på för sådana vanliga villkor. När bolagets järnvägar sedermera efter

något år inlemmades i stalsbanenätet, komme ett sådant lån, i likhet med

vad som alltid skett vid förvärv av järnvägar som erhållit statslån, att

utan särskilt riksdagsbeslut omföras från fonden för låneunderstöd till statens

järnvägars fond. Efter ett sådant inlemmande finge elektrifieringsarbetet

självfallet bedrivas i statens järnvägars egen regi och finansieras med medel

från direkt anvisade investeringsanslag.

Under åberopande av vad sålunda anförts har järnvägsstyrelsen, under

förutsättning av bifall till Kungl. Majds i propositionen nr 186 till årets riksdag

framställda förslag, hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

dels att till elektrifiering av den Stockholm—Västerås—Bergslagens nya

järnvägsaktiebolag tillhöriga linjen Stockholm—Tillberga—Köping bevilja

bolaget ett lån å 12 500 000 kronor,

dels att till Anläggningar för elektrisk tågdrift för budgetåret 1944/45 anvisa

ett investeringsanslag av 1 850 000 kronor.

Över järnvägsstyrelsens framställning hava utlåtanden avgivits av statens

industrikommission den 12 april, av telegrafstyrelsen den 13 april, av riksräkenskapsverket

den 14 april och av chefen för försvarsstaben den 27 april

1944.

Statens industrikommission uppehåller sig i sitt utlåtande väsentligen vid

frågan om möjligheterna att tillgodose det för elektrifieringsföretaget förefintliga

kopparbehovet. Detta har av järnvägsstyrelsen angivits till

omkring 990 ton. Kommissionen omnämner, att med järnvägsstyrelsen diskuterats

möjligheten av att för den s. k. återledningen använda aluminium.

Härigenom skulle kopparbeliovel kunna nedbringas med 168 ton lill 822 ton,

varav 506 ton erfordrades under år 1945 och 316 ton under år 1946. Med

järnvägsstyrelsen hade även diskuterats möjligheten av att utföra återledningen

på den under byggnad varande järnvägslinjen Östersund—Storlien

med aluminium. Härigenom skulle kopparbehovet för sistnämnda linje mins
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

kas från 578 till 383 ton, fördelade nied 193 ton under år 1944 och 190 ton

under år 1945.

Kopparbehovet för linjen Östersund—Storlien skulle alltså härigenom

minskas med 195 ton, vilken kvantitet i sin helhet kunde överföras för täckande

av en del av kopparbehovet för Västeråsbanan under år 1945, varigenom

detsamma minskades från 506 till 311 ton. Genom denna överföring

komme behovet av ny koppartilldelning för Västeråsbanan att nedgå till totalt

311 + 316 = 627 ton.

För de båda järnvägslinjerna Östersund—Storlien och Stockholm—Tillberga—Köping

skulle alltså kopparbehovet — under förutsättning att återledningarna

utfördes med aluminium — bliva följande:

Av kommissionen tidigare reserverad

koppartilldelning för linjen Östersund

—Storlien ........................

Icke utnyttjad kvantitet för nyssnämnda

elektrifiering..............

Erforderlig ny koppartilldelning......

Järnvägslinje

1944

1945

1946

S:a

Ö storsund—Storlien

193

190

"I

578 ton

Västeråsbanan

—

195

-1

»

—

311

316

627 >

Summa

193

696

316

1 205 ton

Kommissionen upplyser, att koppartillgången inom landet under innevarande

och de nästföljande åren — under förutsättning att nuvarande importhinder

komme att bestå — beräknades komma att successivt minskas. Mot

bakgrunden härav funne kommissionen starka skäl tala för återhållsamhet i

fråga örn den fortsatta järnvägselektrifieringen. Därest enbart råvaruförsörjningssynpunkterna

vore avgörande vid bedömningen av förevarande förslag,

skulle kommissionen sålunda icke anse det tillrådligt, att ens den på

nyss angivet sätt reducerade kopparkvantiteten, 627 ton, ställdes till förfogande

för Västeråsbanans elektrifiering.

Järnvägsstyrelsen hade emellertid såsom ett starkt vägande skäl för den

ifrågasatta elektrifieringen anfört, att det ur försvarsberedskapssynpunkt vöre

av största vikt, att den vid statens järnvägar förefintliga elektrifieringsorganisationen

bibehölles, vilket enligt styrelsens mening knappast vore möjligt,

örn elektrifieringsarbetet icke finge drivas kontinuerligt. Kommissionen hade

från försvarsstabens kommunikationsavdelning inhämtat yttrande beträffande

värdet ur försvarssynpunkt av den av järnvägsstyrelsen omnämnda elektrifieringsorganisationen.

Av yttrandet framginge, att det ur riksförsvarets synpunkt

vore av utomordentlig betydelse, att en sådan beredskap sorganisation

funnes vid järnvägarna, och att det av militära skäl vöre av stor vikt, att

denna organisation bibehölles i nuvarande omfattning.

Med beaktande av de skäl, som ur försvarssynpunkt förebragts, hade kommissionen

icke ansett sig böra motsätta sig att 627 ton koppar ställdes till

förfogande för Västeråsbanans elektrifiering, därav 311 ton under år 1945

och 316 ton under år 1946, dock under förutsättning dels att försörjningsläget

icke ytterligare försämrades utöver vad nu kunde förutses, dels att

ytterligare anspråk på koppar för elektrifiering icke framkomma från statens

järnvägars sida under ifrågavarande år.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

13

Försörjningsläget i fråga om b 1 y kan enligt industrikommissionen för närvarande

icke bedömas med större säkerhet på längre sikt. Under förutsättning

att försörjningen icke försämras har den för Västeråsbanans elektrifiering

erforderliga kvantiteten •— beräknad till 650 ton — ansetts kunna ställas

till förfogande under år 1945. Detsamma gäller med enahanda förbehåll

den erforderliga järnkvantiteten, uppskattad lill 4 720 ton.

I övrigt får jag beträffande innehållet i industrikommissionens utlåtande

— vilket under nuvarande förhållanden ej torde böra i sin helhet här återgivas

— hänvisa till handlingarna i ärendet, vilka komma att tillhandahållas

riksdagens vederbörande utskott.

Telegrafstyrelsen har i sitt utlåtande i första hand redogjort för de ifrågasatta

elektrifieringarnas inverkan på telegrafverkets anläggningar vid de

berörda järnvägslinjerna och för de åtgärder, som i anledning härav ansetts

påkallade. Vid sitt ställningstagande till den föreliggande framställningen har

styrelsen förklarat sig icke lia något att erinra mot densamma under vissa i

utlåtandet angivna förutsättningar, vilka i allmänhet äro av beskaffenhet

att böra i hittills vanlig ordning beaktas i samband med avgörande av frågan

örn blivande koncession för de avsedda ledningsanläggningarna.

Med anledning av att järnvägsstyrelsen omnämnt, hurusom i telegrafverkets

normala arbetsprogram inginge en större upprustning av anläggningarna

utmed banan Stockholm—Västerås, för vilka kostnaderna uppginge till ca

9 000 000 kronor, upplyser telegrafstyrelsen, att denna uppgift avsåge utförande

av en rikskabel Stockholm—Enköping—Västerås—Riddarhyttan, vilken

enligt telegrafverkets preliminära planer skulle läggas omkring år 1947.

Enär järnvägsstyrelsen antytt möjligheten av att denna kabel skulle kunna

komma till stånd tidigare i samband med elektrifieringen, ville telegrafstyrelsen

framhålla, att en sådan förskjutning icke vore möjlig, då den skulle betyda

en genomgripande ändring av telegrafverkets kabelbyggnadsprogram och

därvid medföra försening av andra planerade nödvändiga kabelanläggningar.

En undersökning hade emellertid visat att, örn rikskabel Stockholm—Västerås

komme till stånd år 1947, de riksledningar som måste undanfly tias på grund

av elektrifieringen kunde provisoriskt erhålla plats i befintlig rikskabel.

Beträffande den i järnvägsstyrelsens framställning angivna kostnaden å

1 400 000 kronor för undanflyttning av telegrafverkets ledningar framhåller

telegrafstyrelsen, att denna kostnadsuppgift vore grundad på en av telegrafstyrelsen

verkställd preliminär utredning, varför reservation måste göras för

att kostnaden i verkligheten kunde bliva något annorlunda vid en mera

noggrann beräkning. I fråga örn denna kostnadspost anför telegrafstyrelsen

vidare, att nämnda flyttningskostnad avsåge, förutom vissa riksledningar,

övriga befintliga telefonblankledningars —- företrädesvis landsledningars —

ersättande med ledningar av samma slag, framdragna på ur störningssynpunkt

tillräckligt avstånd från banan. Nu förhölle det sig emellertid så, anför telegrafstyrelsen,

att på några delsträckor, vilkas sammanlagda längd uppginge

till flera mil, ledningarna vore så många, att det skulle innebära avsevärt

slöseri med material och arbete att bygga nya blankledningsstolplinjer, som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

med största sannolikhet inom kort måste ersättas med kablar, när nya förbindelser

erfordrades till följd av växande trafik. Den enda praktiskt tillämpliga

åtgärden bestode med hänsyn härtill däri, att redan i samband med

elektrifieringen de ersättande ledningarna förlädes i nya landskablar, för vilket

ändamål givetvis en viss kvantitet koppar och bly måste tagas i anspråk.

Det hade ej varit telegrafstyrelsen möjligt att under den korta tid, som stått till

buds, beräkna denna metallåtgång. I samband härmed borde nämnas, att

kablifieringens omfattning vore beroende av vissa andra ledningsomläggningar,

vilka ännu ej hunnit projekteras i detalj. En utredning beträffande den

erforderliga metallkvantitetens storlek vore emellertid igångsatt. Vid reserverande

av erforderliga metallkvantiteter för elektrifieringen vöre det således

nödvändigt att även medräkna metallåtgången för nyssnämnda landskablar.

Sedermera har från telegrafstyrelsen meddelats, att enligt företagen utredning

för telegrafverkets del till nödvändiga landskablar vid elektrifieringen

erfordrades 170 ton koppar och 335 ton bly. Vid elektrifieringen komme dessutom

att tagas i anspråk en del befintliga reserver i nuvarande rikskabel

Stockholm—Västerås—Göteborg såsom ersättning för blanka riksledningar,

vilka måste undanflyttas på grund av elektrifieringen. Härvid komme att

nedtagas ca 150 ton koppar.

Statens industrikommission, som erhållit meddelande om dessa telegrafverkets

metallbehov, har med hänsyn till den relativt obetydliga nettoökning

av metallåtgången, som telegrafverkets behov medförde, icke av denna anledning

velat motsätta sig elektrifieringen.

Riksräkenskapsverkets utlåtande är av följande lydelse.

Mot järnvägsstyrelsens föreliggande förslag har riksräkenskapsverket i sak

intet att erinra.

Då de ifrågasatta elektrifieringsarbetena skola utföras av statens järnvägar

för ett i realiteten av staten ägt järnvägsbolags räkning, har järnvägsstyrelsen

följdriktigt föreslagit, att lån för ändamålet anvisas under fonden för låneunderstöd.

När bolagets järnvägar örn något år införlivas med statsbanenätet,

skulle de å fonden för låneunderstöd för detta ändamål investerade medlen

omföras till statens järnvägars fond.

Såsom framgår av proposition nr 98 till 1938 års riksdag har lån till det

av vattenfallsstyrelsen ägda Motala ströms kraftaktiebolag utbetalats av

vatten!alls styr el sen.

Riksräkenskapsverket anser sig för nu ifrågavarande fall böra föreslå, att

anslag för ändamålet anvisas såsom investeringsanslag för statens järnvägars

fond samt att järnvägsstyrelsen följaktligen skall stå som långivare till bolaget

intill dess bolagets järnvägar blivit införlivade med statsbanenätet. Anslaget

bör benämnas »Förlag för lån till Stockholm—-Västerås—Bergslagens nya

järnvägsaktiebolag för elektrifiering av linjen Stockholm—Tillberga—Köping»

samt uppföras närmast under anslaget till förvärv av aktier i samma

bolag.

Chefen för försvarsstaben har anfört följande.

En fortsatt elektrifiering av landets järnvägar innebär bland annat dels

en ökad trafikkapacitet, dels ett minskat behov av importerade bränslen.

Ur riksförvarets synpunkt är det därjämte av en utomordentlig betydelse, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

15

vid järnvägarna finnes en sådan beredskapsorganisation, att på de elektrifierade

linjerna inträffade skador snabbt kunna repareras. I annat fall äventyras

stridskrafternas koncentrering och underhåll. Enligt vad som framgår

av järnvägsstyrelsens skrivelse är det nödvändigt, att statens järnvägars

elektrifieringsorganisation bibehålies i nuvarande omfattning, för att den

skall hava godtagbar effektivitet ur beredskapssynpunkt. Det är därför av

stor vikt att den befintliga elektrifieringsorganisationens bibehållande i nuvarande

omfattning möjliggöres genom att ytterligare elektrifieringsarbeten påbörjas

utöver de nu pågående på linjen Östersund—Storlien.

I princip föreligger således ur militär synpunkt önskemålet, att en fortsatt

elektrifiering av landets järnvägsnät genomföres, dock under förutsättning att

de elektrifierade järnvägarnas användbarhet i krig i erforderlig utsträckning

säkerställes.

Den föreslagna elektrifieringen av bansträckan Stockholm—Tillberga—

Köping är emellertid, särskilt som den icke framföres till banan Örebro—

Krylbo, ur riksförsvarets synpunkt av väsentligt mindre värde än elektrifieringen

av bland annat linjerna Boden—Haparanda och Uddevalla—Herrljunga.

Eftersom framförallt tillgången på erforderlig material gör en begränsning

av den fortsatta elektrifieringen nödvändig, böra därför ur försvarssynpunkt

framför allt linjerna Boden—Haparanda och Uddevalla—

Herrljunga i nu nämnd ordning elektrifieras tidigare än Stockholm—Tillberga—Köping.

Därest, trots vad ovan anförts, elektrifieringen av Stockholm—Tillberga—

Köping beslutas, är det ur militär synpunkt nödvändigt, att den utföres enligt

i Kungl. Maj ris brev den 25 april 1932 givna bestämmelser och att erforderlig

reparationsberedskap (reservmateriel, ångloksreserv o. s. v.) organiseras

enligt för statens järnvägar gällande grunder.

Vid anmälan av frågan om elektrifiering av järnvägslinjen Östersund— DepartementsStorlien

(propositionen 1943: 195) hade jag att taga ståndpunkt till spörs- dufén.

målet örn elektrifieringsarbetenas omfattning under de närmaste åren. I anslutning

till föreliggande utredning utgick jag därvid från att, även örn elektx-ifieringsarbetena

begränsades till enbart nämnda linje, förutsättningar

skulle kunna föreligga för att några år framåt bibehålla statens järnvägars

elektrifieringsorganisation vid godtagbar effektivitet ur beredskapssynpunkt.

Vid sådant förhållande och med beaktande såväl av kravet på återhållsamhet

i fråga om nya kapitalinvesteringar som av rådande knapphet på material och

arbetskraft förordade jag, med avvikelse från järnvägsstyrelsens i ärendet

framlagda förslag, att elektrifieringsarbetena skulle — bortsett från fullföljande

av pågående, numera färdigställda elektrifieringsföretag i Skåne —

tills vidare begränsas till linjen Östersund—Storlien, vilken beräknades kunna

öppnas för elektrisk drift i mitten av år 1946.

Enligt vad järnvägsstyrelsen framhållit har det nu visat sig vara förenat

med svårigheter att med enbart det år 1943 beslutade elektrifieringsföi''etaget

utnyttja den till ett minimum reducerade elektrifieringsorganisationen. De begränsningar

i möjligheterna till en rationell arbetsorganisation, som betingas

av klimatförhållandena i Norrland, göra det önskvärt att en komplettering av

arbetsprogrammet med något till sydligare delar av landet förlagt elekirifieringsförctag

kan komma till stånd. Utan en sådan komplettering torde med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majrts proposition nr 279.

hänsyn lill nu förebragta omständigheter det hittills beslutade elektrifieringsprogrammet

åtminstone mot slutet av nästkommande år och därefter bliva för

knappt såsom arbetsunderlag för den elektrifieringsorganisation inom statens

järnvägar, vars uppehållande måste anses vara av betydande vikt ur försvarsberedskapssynpunkt.

Då det gällt alt bedöma, vilket elektrifieringsföretag som vid en komplettering

av arbetsprogrammet borde i första hand ifrågakomma, har järnvägsstyrelsen

erinrat, att styrelsen år 1943 för sin del föreslagit en elektrifiering av

linjen Varberg—Borås—Herrljunga—Uddevalla parallellt med elektrifieringen

av linjen Östersund— Storlien samt att 1943 års riksdag uttalat sig för att

förstnämnda linje borde omläggas för elektrisk drift så snart tidsförhållandena

det medgåve. För egen del har jag i riksdagsdebatten örn elektrifiering

av linjen Östersund—Storlien anslutit mig till tanken på en turordning i elektrifieringsarbetena,

enligt vilken omläggning till elektrisk drift av linjen

Varberg—Borås—Herrljunga—Uddevalla borde komma närmast efter nu pågående

elektrifieringsarbeien. Fråga har sedermera uppkommit örn elektrifiering

inom en relativt nära framtid av linjen Lund—Kävlinge—Landskrona

med bilinjen Landskrona—Billeberga (jfr interpellationssvar i första kammaren

den 15 mars 1944, proh nr 10, s. 14).

Spörsmålet örn elektrifieringsprogrammets inriktning för den närmaste

framtiden har emellertid kommit i ett ändrat läge genom det beslut, som

numera fattats örn förstatligande av driften vid de järnvägar, vilka ägas

och drivas av Stockholm—Västerås—Bergslagens nya järnvägsaktiebolag. Enligt

det förslag, som nyligen godkänts av riksdagen, skall staten från och

med den 1 juli 1944 förvärva aktiemajoriteten i nämnda bolag. Vid framläggandet

av detta förslag har förutsatts, att bolagets järnvägar inom en nära

framtid skulle bliva direkt inlemmade i statsbanenätet. Vid sådant förhållande

har järnvägsstyrelsen funnit en elektrifiering av Västeråsbanans huvudlinjer

böra i första hand ifrågakomma. Den utredning, som järnvägsstyrelsen i

ärendet förebragt, har synts styrelsen giva vid handen, att ur de olika synpunkter,

vilka vid elektrifieringsfrågans behandling komma i betraktande,

Västeråsbanans trafikstarkaste bansträckor böra komma i fråga till elektrifiering

framför andra ännu icke elektrifierade järnvägar inom landet.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att investeringsutredningen i sitt nyligen

avgivna betänkande med förslag till investeringsreserv av statliga, kommunala

och statsunderstödda anläggningsarbeten för budgetåret 1944/45 (SOU

1944: 12 och 13) ingående behandlat frågan, vilka banelektrifieringsarbeten

som borde upptagas i en dylik reserv att utnyttjas vid en eventuell arbetsmarknadskris

i samband med ett vapenstillestånd. Investeringsutredningen

har därvid uttalat sig för att -—• sedan frågan om statsförvärv av Västeråsbanan

syntes komma att lösas inom den närmaste framtiden — elektrifiering av

linjen Stockholm—Tillberga—Köping borde komma i främsta rummet bland

elektrifieringsarbetena. Sedan utredningen erfarit, att järnvägsstyrelsen avsåge

att i vanlig ordning framlägga förslag om påbörjande av elektrifiering av

Västeråsbanan, har utredningen i sina investeringsplaner redovisat detta före
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

17

tåg bland de ordinarie arbetena för budgetåret 1944/45. Såsom investeringsreserv

har utredningen främst upptagit elektrifiering av linjen Lund—Kävlinge—Landskrona

med Landskrona—Billeberga samt påbörjande av elektrifiering

av linjen Varberg—Borås—Herrljunga—Uddevalla. Med hänsyn till

de speciella arbetsmarknadsförhållandena inom Västernorrlands län har utredningen

vidare såsom investeringsreserv upptagit vissa banförbättringsarbeten

å ostkustbanan med bilinjer, avsedda såsom förberedelse till en kommande

elektrifiering av nämnda bana.

Då staten enligt de av riksdagen godkända preliminära avtalen från och

med den 1 juli 1944 erhåller bestämmanderätten över Västeråsbanan, anser

jag för egen del starka skäl tala för att en elektrifiering av den i nämnda

bana ingående huvudlinjen Stockholm—Tillberga—Köping omedelbart kommer

till stånd. Bland de rationaliseringsåtgärder, för vilka statsförvärvet av

Västeråsbanan öppnar möjlighet, framstår med hänsyn till denna järnvägslinjes

särskilda transportuppgifter en elektrifiering såsom mycket betydelsefull.

Den föreliggande utredningen visar också, att en elektrifiering av ifrågavarande

linje kan väntas giva bättre ekonomiskt utbyte än omläggning till elektrisk

drift av varje annan i statens hand varande, ännu ej elektrifierad järnvägslinje.

Vad chefen för försvarsstaben i sitt utlåtande anfört synes mig icke vara ägnat

att föranleda ett frångående av det resultat, vartill järnvägsstyrelsen kommit.

Med anledning av vad försvarsstabschefens utlåtande innehåller beträffande

den militära betydelsen av elektrifieringens framförande till Örebro—Krylbobanan

vill jag erinra, hurusom i propositionen 1944: 186 förutsatts, att elektritleringen

jämväl borde omfatta den trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund

tillhöriga sträckan Köping—Frövi samt att järnvägsstyrelsen härom

skulle söka uppnå överenskommelse med nämnda bolag. Järnvägsstyrelsen har

också i sitt förslag beträffande energiförsörjningens ordnande räknat med en

sådan utsträckning av elektrifieringen.

På grund av vad här anförts är jag beredd att i enlighet med järnvägsstyrelsens

förslag tillstyrka en omedelbar elektrifiering av bansträckan Stockholm—Tillberga—Köping,

oavsett den förskjutning i det hittills tänkta elektrifieringsprogrammet,

som härav föranledes.

I likhet med järnvägsstyrelsen och investeringsutredningen anser jag, att

företaget bör upptagas såsom ordinarie arbete att utföras oavsett huruvida

förhållandena påkalla ianspråktagande av arbeten avsedda såsom investeringsreserv

vid en arbetsmarknadskris.

Av industrikommissionens utlåtande framgår, att svårigheter föreligga att

tillgodose det för elektrifieringen föreliggande behovet av vissa metaller,

främst koppar. I viss mån komma metallsvårigheterna att ökas på grund av

det behov av koppar och bly, som för elektrifieringsarbetets genomförande

uppslår jämväl för vissa kabelanläggningar i och för undanflyttning av

telegrafverkets ledningar. Kommissionen har dock ansett sig kunna tillstyrka

elektrifieringsföretagets genomförande under förutsättning bland annat, ali

koppar för vissa ändamål såväl vid detta företag som för elektrifieringen av

linjen Östersund—Storlien utbytes mot aluminium, varigenom en minskning

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 270. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

av kopparbehovet inträder. Enligt min mening är här ifrågavarande elektrifieringsföretag

såväl ur järnvägsekonomisk synpunkt som med hänsyn

till försvarsberedskai)en av den betydelse, att dess igångsättande bör

beslutas oavsett rådande vanskligheter i materialhänseende. Frågan örn möjligheterna

att förbättra kopparförsörjningen är för närvarande föremål för

övervägande. På resultaten av detta övervägande torde få bero, i vad mån

den av järnvägsstyrelsen planerade takten för företagets utförande kan behöva

jämkas.

Av vad jag yttrar i annat sammanhang denna dag framgår, att jag tillstyrker

investeringsutredningens förslag om upptagande å allmän beredskapsstat

för nästkommande budgetår a.v anslag, avsedda att möjliggöra

igångsättande av elektrifiering av linjerna Lund—Kävlinge—Landskrona

med Landskrona—Billeberga samt Varberg—Borås—Herrljunga—Uddevalla

ävensom utförande av vissa banförbättringsåtgärder å ostkustbanan såsom

förberedelse till en blivande elektrifiering av sistnämnda bana. Därjämte

förordar jag anvisande av medel för en del banförbättringsarbeten såsom

förberedelse till elektrifiering av linjen Uddevalla—Strömstad med bilinjen

Smedberg—Lysekil. Huruvida och i vad mån de såsom invesleringsreserv å

beredskapsstaten upptagna elektrifieringsföretagen kunna, örn arbetsmarknadsläget

det påkallar, komma till utförande inom den närmaste tiden, blir

uppenbarligen väsentligen beroende av materialförsörjningsfrågan och i första

hand av tillgången på koppar.

Järnvägsstyrelsens förslag beträffande sättet för ordnande av energitillförseln

för en elektrifiering av Västeråsbanan samt i fråga om övriga med

elektrifieringen förbundna detaljspörsmål hava ej givit mig anledning till

erinran. Mot styrelsens beräkningar rörande elektrifieringskostnaderna har

jag ej heller, såvitt nu kan bedömas, något att invända. Jag tillstyrker sålunda,

att av de beräknade kostnaderna — totalt angivna till 28 740 000

kronor — ett belopp av 12 500 000 kronor anvisas för budgetåret 1944/45

för arbetenas påbörjande. Jag biträder även styrelsens förslag örn anvisande

av ett särskilt anslag å 1 850 000 kronor för att täcka kostnaderna för den

omformarstation i närheten av Stockholm, som avses för inmatning av

elektrisk energi till såväl här ifrågavarande som vissa andra banlinjer. Anslaget

bör lämpligen anvisas såsom tilläggsanslag till det av riksdagen för

nästa budgetår redan beviljade anslagsbeloppet å 6 100 000 kronor till Anläggningar

för elektrisk tågdrift.

Med avseende å formerna för finansiering av de egentliga elektrifieringsarbetena

har järnvägsstyrelsen föreslagit, att erforderligt anslag skulle under

fonden för låneunderstöd upptagas för tillhandahållande åt Stockholm

—Västerås—Bergslagens nya järnvägsaktiebolag av lån till kostnaderna för

elektrifieringsarbetena, vilka skulle utföras av statens järnvägar i egenskap av

entreprenör åt bolaget. Riksräkenskapsverket har däremot förordat, att medel

för ändamålet skulle anvisas såsom investeringsanslag under statens järnvägars

fond samt att järnvägsstyrelsen följaktligen skulle stå såsom långivare

till bolaget intill dess bolagets järnvägar blivit infogade i statsbanenätet. Då

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 279-

19

elen av riksräkenskapsverket förordade finansieringsformen synes mig ur

praktiska synpunkter äga företräde, tillstyrker jag ämbetsverkets förslag.

På grund av vad jag här anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att å kapitalbudget^! under Statens affärsverksfonder,

Statens järnvägar, för budgetåret 1944/45 anvisa

dels till Förlag för lån till Stockholm—Västerås—Bergslagens

nya jårnvågsaktiebolag för elektrifiering av linjen Stockholm—Tillberga—Köping

ett investerings
anslag

av .......................... kronor 12 500 000,

dels ock till Ytterligare medel till anläggningar för elektrisk

tågdrift ett investeringsanslag av .. kronor 1 850 000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sigurd Lang.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:407 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering av järnvägslinjen Stockholm—Tilli) erga—Köping. s. 4 i texten
  2. SU 1944:196 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående elektrifiering av järnvägslinjen Stockholm—Tillberga —Köping. s. 1 i texten