Angående pensionsrätt för innehavare av professurerna i idé- och lärdomshistoria samt i biokemi vid universitetet i Uppsala
1944-01-08 · 8 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1944:34, Angående pensionsrätt för innehavare av professurerna i idé- och lärdomshistoria samt i biokemi vid universitetet i Uppsala
Dokumentets text
Kungl. Majds proposition nr 34.
9
Nr 34.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående pensionsrätt
för innehavare av professurerna i idé- och lärdomshistoria
samt i biokemi vid universitetet i Uppsala;
given Stockholms slott den 8 januari 1944.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 januari 1944.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge,
Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet fråga örn pensionsrätt
för innehavare av professurerna i idé- och lärdomshistoria samt i
biokemi vid universitetet i Uppsala och anför därvid.
Genom donationsbrev den 30 november 1932 överlämnade grosshandlaren
Guslaf Carlberg till universitetet i Uppsala ett belopp av 350,000 kronor, avsett
till upprättande och vidmakthållande vid universitetet av en professur i
idé- och lärdomshistoria.
Enligt donationsföreskrifterna skulle professuren tillsättas i samma ordning
som andra professurer vid universitetet, men det vore donators önskan,
att till förste innehavare av professuren, utan att den ansloges till ansökan
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
ledig, kallades dåvarande docenten vid universitetet Johan Nordström. Av
den årliga räntan å donationen, vilken av universitetet skulle förvaltas efter
enahanda grunder som andra till detsamma donerade fonder, skulle utgå avlöning
till professurens innehavare med samma belopp som vore tillförsäkrat
professorer i allmänhet vid universitetet eller 12,000 kronor örn året med
ett ålderstillägg å 1,000 kronor efter fem års tjänstgöring. Vidare meddelades
i donationsbrevet vissa föreskrifter örn dyrtidstillägg m. m. Skulle i
framtiden mot förmodan räntan å donationen så sjunka, att det professorn
tillförsäkrade avlöningsbeloppet därmed icke kunde bestridas, skulle professorn
vara skyldig att underkasta sig den minskning i lön, som därav kunde
påkallas. Huruvida och efter vilka grunder pension kunde ur avkastningen
av donationen tillförsäkras innehavaren av professuren, finge bero på
framtida prövning av vederbörande myndigheter.
Genom beslut den 30 december 1932 bemyndigade Kungl. Maj:t universitetet
i Uppsala att till förvaltning på föreskrivna villkor mottaga donationen
samt medgav, att vid universitetet finge, med iakttagande av i donationsbrevet
meddelade villkor och bestämmelser, från och med den 1 januari 1933
inrättas en professur, benämnd »Emilia och Gustaf Carlbergs professur
i idé- och lärdomshistoria». Därjämte förordnade Kungl. Majit, att professurens
innehavare skulle i avseende å tjänsteställning och befogenheter vara
likställd med övriga professorer vid universitetet, att han skulle vara underkastad
de skyldigheter i avseende på vetenskaplig forskning och under - visningsskyldighet, som av kanslern för rikets universitet bestämdes, samt
att han skulle vara berättigad åtnjuta de löneförmåner, som i donationsbrevet
angåves, ävensom vara skyldig att ingå i universitetets pensionsinrättning
för tjänstemäns änkor och barn. Tillika utnämnde och förordnade
Kungl. Majit Nordström att från och med den 1 januari 1933 vara innehavare
av professuren.
Genom donationsbrev den 31 december 1937 överlämnade majoren Herbert
Jacobsson och hans hustru Karin Jacobsson, född Broström, till universitetet
i Uppsala ett belopp av 500,000 kronor, avsett till upprättande och
vidmakthållande vid universitetet av en professur, vars innehavare skulle
ägna sig at forskning och undervisning beträffande de för livsprocesserna
grundläggande kemiska och fysikaliska lagbundenheterna! Professuren skulle
tillsättas i samma ordning som andra professurer vid universitetet, men det
vore donatorernas önskan, att till förste innehavare av densamma, utan att
professuren kungjordes till ansökan ledig, kallades dåvarande docenten i
kemi vid universitetet A. W. K. Tiselius. Av den årliga räntan å det donerade
kapitalet, vilket av universitetet skulle förvaltas efter enahanda grunder
som gällde för andra till detsamma donerade fonder, skulle utgå avlöning till
professurens innehavare jämte dyrtidstillägg och ålderstillägg enligt samma
bestämmelser, som gällde för professorer i allmänhet vid universitetet. Vidare
skulle av årsräntan även de avgifter bestridas, vilka erfordrades för att tillförsäkra
innehavaren av professuren pension. Skulle i framtiden räntan
11
* Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
på donationskapitalet så sjunka, att det professorn tillförsäkrade avlöningsbeloppet
icke kunde bestridas med densamma, skulle professorn vara skyldig
att underkasta sig den minskning i lön, som därav kunde påfordras.
I ett den 24 februari 1938 dagtecknat tillägg till nyssnämnda donationsbrev
hava därefter donatorerna föreskrivit, dels att de innehavaren av professuren
åvilande pensionsavgifterna skulle i lika mån som beträffande
professorer i allmänhet vid universitetet betalas av professorns egna lönemedel
och alltså icke ntöver dessa belasta avkastningen av donationskapitalet,
dels ock att de besparingar av denna avkastning, vilka kunde uppstå
sedan professorn åtnjutit föreskrivna löneförmåner skulle bilda en donationsfondens
reservfond, som finge, efter förslag av universitetsmyndigheterna,
av kanslersämbetet anslås att användas för ändamål, avsett med professuren.
Genom beslut den 20 maj 1938 bemyndigade Kungl. Hajd universitetet i
Uppsala att till förvaltning på föreskrivna villkor mottaga ifrågavarande
donation samt medgav, att vid universitetet finge, med iakttagande av de i
donationsbrevet med därtill fogat tillägg meddelade villkor och bestämmelser,
från och med den 1 juni 1938 inrättas en professur, benämnd
Karin och Herbert Jacobssons professur i biokemi. Därjämte förordnade
Kungl. Maj :t, bland annat, att professurens innehavare skulle i avseende å
tjänsteställning och befogenhet vara likställd med övriga professorer vid
universitetet samt att han skulle vara berättigad åtnjuta de löneförmåner,
som i donationsbrevet med tillägg angåves. Vidare föreskrev Kungl. Maj .t,
att innehavaren av professuren skulle vara skyldig att avgå från sin professorsbefattning
vid 65 års ålder, samt att han skulle vara pliktig dels att
av sina årliga avlöningsförmåner avstå den för professor bestämda pensionsavgiften
för egen pension, vilken avgift skulle avsättas och särskilt
bokföras, dels ock att ingå i universitetets pensionsinrättning för tjänstemäns
änkor och barn. Tillika utnämnde och förordnade Kungl. Majit Tiselius att
från och med den 1 juni 1938 vara innehavare av professuren.
I samband med att professorerna vid universiteten samt vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet genom beslut vid 1939 ars riksdag (proposition nr
277; bankoutsk. uti. nr 66; riksd. skr. nr 409) blevo underkastade bestämmelserna
i civila tjänstepensionsreglementet, intogs i 2 § 1 mom. c) i reglementet
en bestämmelse om att från dettas tillämpning vore undantagen
innehavare av professorsbefattning, därest avlöningsbelopp för tjänsten
icke vore angivna i vederbörande för professorer gällande avlöningsstat
samt Kungl. Majit särskilt förordnat, att reglementet icke skulle äga
tillämpning å tjänsten. Sedan Kungl. Majit därefter genom beslut den 24
november 1939 uppdragit at statskontoret att till Kungl. Maj.! inkomma
med förslag till de föreskrifter, som borde meddelas av Kungl. Majit i anslutning
till nyss omförmälda bestämmelse, avgav statskontoret förslag härutinnan
i skrivelse den 16 januari 1940. Ämbetsverket framhöll däri, att stadgandet
tillkommit för att möjliggöra för Kungl. Majit att från reglementets till
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
lämpning undantaga, bland andra, innehavarna av vissa från särskilda fonder
eiler med donationsmedel avlönade professorsbefattningar, som för det
dåvarande icke vore förenade med tjänstepensionsrätt. Då professorsbefattningarna
i idé- och lärdomshistoria samt i biokemi avlönades från särskilda
uonationsfonder, borde de undantagas från civila tjänstepensionsreglementets
tillämpning. Efter att lia erinrat örn att Mimi Althainz’ professur i radioterapi
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet i enlighet med uttryckligt villkor
1 donationsurkunden beträffande denna professur jämlikt riksdagens beslut
blivit förenad med pensionsrätt, förklarade sig statskontoret närmast vilja förorda,
att åtgärder vidtoges för beredande av en motsvarande pensionsrätt
åt innehavarna av de båda nyssnämnda professurerna. Enligt statskontorets
förmenande syntes det nämligen knappast rimligt, att innehavarna av sagda
professorsbefattningar — vilka befattningar såsom icke personliga vöre avsedda
att äga bestånd jämväl för framtiden — ej bomme i ånjutande av
samma rätt till pension, som tillkomme de med statsmedel avlönade professorerna.
Därest åtgärder i nu antydda riktning likväl icke skulle anses böra
vidtagas, finge statskontoret förorda, att Kungl. Maj:t måtte förordna, att
reglementet icke skulle äga tillämpning å de båda befattningarna.
Genom beslut den 15 november 1940 förordnade Kungl. Majit med stöd av
2 § 1 morn. c) civila tjänstepensionsreglementet, att detta icke skulle äga tilllämpning
å, bland andra, innehavarna av de nu berörda båda professurerna.
Sedermera har Kungl. Majit genom beslut den 30 juni 1942 förordnat, att ej
heller allmänna tjänstepensionsreglementet skall äga tillämpning å deni.
Större akademiska konsistoriet i Uppsala har i skrivelse den 17 december
1941 hemställt, att förslag matte föreläggas riksdagen örn beredande av pensionsrätt
at innehavarna av de bada nu ifrågavarande professurerna enligt de
bestämmelser, som gällde för övriga professorer vid universitetet. Efter att ha
erinrat örn statskontorets uttalanden i förenämnda skrivelse den 16 januari
1940 har konsistoriet anfört, bland annat, följande.
I likhet med vad statskontoret anfört, synes det också konsistoriet skäligt,
att pensionsrätt beredes innehavarna av ifrågavarande två professurer. De ha
samma skyldighet som de med statsmedel avlönade professorerna att vid uppnådd
pensionsålder avgå fran sin tjänst. Att de då skola beredas pension,
synes naturligt. Det är också rimligt, att pensionsrätt tillförsäkras dem i förväg,
så att ovissheten på denna punkt blir undanröjd.
Sammanlagda beloppen av de den 1 juli 1941 hos universitetet fonderade
pensionsavgifter, som de nuvarande innehavarna av ifrågavarande två professurer
erlagt, utgjorde för Carlbergska professuren 4,194 kronor 21 öre och
för Jacobssonska professuren 1,415 kronor 77 öre.
Beträffande frågan, huruvida bidrag till pensioneringen av innehavarna
av dessa professurer kunde utgå ur donationsmedlen, vill konsistoriet meddela,
att avkastningen av Carlbergska donationen redan nu är otillräcklig till
full avlöning åt professor Nordström, och att ett personligt lönetillägg därför
anslagits åt honom på riksstaten. Av denna donation kan sålunda intet bidrag
utgå till pension. Vad beträffar den Jacobssonska donationen, lämnade
donatorerna i ett den 24 februari 1938 dagtecknat tillägg till donationsbrevet
opaginerad Kontrollera mot PDF
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
vissa föreskrifter dels rörande de innehavaren av professuren åvilande pensionsavgifterna,
dels ock rörande en donationens reservfond, som skulle bildas
av de besparingar av den avkastning av donationskapitalet, vilka kunde
uppstå sedan professorn åtnjutit föreskrivna löneförmåner. Denna reservfond
uppgick den 1 juli 1941 till 15,865 kronor 20 öre. Syftet med denna torde i
främsta rummet lia varit att bereda möjlighet till inköp av instrument och
andra materialier och till bekostnad av biträde vid forskningsarbetet. Konsistoriet
anser sig därför icke kunna föreslå, att denna reservfond till någon
del tages i anspråk för pensionering av professurens innehavare.
Kanslern för rikets universitet bar i utlåtande den 7 januari 1912 tillstyrkt
framställningen.
Statskontoret har i ett den 27 januari 1942 avgivet yttrande hemställt, att
framställningen icke för närvarande måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts
åtgärd, och därvid anfört i huvudsak följande.
Avgörande för Kungl. Maj:ts ståndpunkt vid meddelandet av beslutet den
15 november 1940, då Kungl. Maj:t förordnat, att civila tjänstepensionsreglementet
icke skulle äga tillämpning å innehavarna av nu förevarande professorsbefattningar,
torde hava varit, att statsverket genom mottagandet av de
donationsmedel, vilka möjliggjort inrättandet av sagda professurer, icke iklätt
sig några som helst förpliktelser beträffande innehavarnas av professurerna
blivande pensionering eller i fråga om deras löneförmåner. 1 motsats lill vad
som var fallet med exempelvis den vid karolinska institutet inrättade Mimi
Althainz’ professur i radioterapi har nämligen i respektive donationsbrev icke
uppställts något villkor, att staten skulle svara för pensioneringen och med
avseende å avlöningsförhållandena har förutsatts, att — därest donationernas
ränteinkomster i framtiden skulle sjunka så, att de professorerna tillförsäkrade
avlöningsbeloppen därmed icke kunde bestridas vederböiande
skulle vara skyldiga att underkasta sig den minskning i lön, som därav kunde
påkallas. I betraktande av sistnämnda förbehåll kunna följaktligen ifrågavarande
professorer komma i det läge, att deras avlöningsförmåner understiga
vad som utgår till motsvarande med statsmedel avlönade befattningshavare.
Vad den nuvarande innehavaren av professuren i idé- och lärdomshistoria,
professorn J. Nordström, beträffar, torde för övrigt detta redan nu
vara förhållandet. Med hänsyn till vad sålunda förekommit, finner sig statskontoret
icke kunna tillstyrka förevarande framställning.
Statskontoret vill härutöver framhålla, att donationsbrevens avfattning enligt
ämbetsverkets mening måste anses giva vid handen, att blivande tjänstepensioner
avsetts skola utgå av avkastningen av de donerade medlen. Den
tolkning av den till det Jacobssonska donationsbrevet gjorda, den 24 februari
1938 dagtecknade tilläggsklausulen, åt vilken konsistoriet i ärendet givit uttryck,
kan statskontoret för sin del icke biträda. Det i klausulen uppställda
förbehållet örn avsättning till en reservfond, vilken finge användas lör med
professuren avsett ändamål, lärer nämligen icke kunna givas den innebörd,
att nämnda fondmedel icke skulle få anlitas för att bereda professurens innehavare
pension. Tilläggets huvudsakliga syfte har uppenbarligen varit, att
de vederbörande åvilande pensionsavgifterna skulle i lika mån som beträffande
professorer i allmänhet vid universitet bestridas av honom tillförsäkrade
avlöningsmedel och således icke utöver dessa belasta donationskapilalels av
kaSpörsinålet,
huruvida statsverket bör träda emellan för bestridande — helt
eller delvis — av kostnaderna för blivande tjänstepensioner, torde vid sådant
opaginerad Kontrollera mot PDF
14
Kungl. Majda proposition nr 34.
förhållande^ ytterst bliva beroende av, om och i vad mån donationsmedlen
lämna tillgång för gäldandet av dessa kostnader. Med hänsvn härtill lärer
frågan om statens medverkan i detta avseende i vart fall icke böra upptagas
till prövning förrän vid den tidpunkt, då spörsmålet örn de nuvarande innehavarnas
av professurerna avgång ur tjänst blir aktuellt.
>
Kanslern för rikets universitet har med anledning av vad statskontoiet sålunda
anfört avgivit förnyat utlåtande i ärendet den 3 mars 1942 och därvid
överlämnat ett av det större akademiska konsistoriet den 21 februari 1942
avgivet yttrande, vari konsistoriet förklarat sig vidhålla sin tidigare gjorda
hemställan samt ytterligare anfört bland annat följande.
Med statskontoret är konsistoriet ense därom, att någon juridisk förpliktelse
för statsverket att bereda innehavarna av dessa professurer pensionsrätt icke
linnés. Konsistoriets framställning vilar på billighetshänsyn. Dessa professurer
omfatta ämnen, som äga en stor och självständig vetenskaplig betydelse.
Den omständigheten, att dessa vetenskapsgrenars företrädande vid ett svenskt
universitet beror på enskild frikostighet, synes icke böra utesluta, att statsverket
pa det sättet träder emellan, att innehavarna av professurerna beredas
den trygghet, som pensionsrätt innebär. Det är också skäligt, att de erhålla
denna pensionsrätt redan innan fräsan om de nuvarande innehavarnas avgång
blir aktuell. Detta förutsattes redan av den känsla av trygghet, som pensionsrätten
vill skapa. Det är också ur praktisk synpunkt av betydelse, enär dessa
pi ofessorer eljest måhända skulle känna sig föranlåtna att söka på andra vägar
belnda sig det uppehälle under ålderdomen, som pensionen avser att giva.
Statskontoret självt har ju ock i sitt utlåtande den 16 januari 1940 funnit
pensionsrätt böra beredas innehavarna av dessa professurer och därvid åberopat
Mimi Althainz’ professur i radioterapi samt förordat att åtgärder vidtagas
för beredande av motsvarande pensionsrätt åt nu ifrågavarande professurer
. Konsistoriet har ingalunda förbisett den olikhet i det rättsliga läget,
som föreligger mellan nämnda professur och nu ifrågavarande professurer,
men har abeiopat det uttalande av departementschefen, som gjordes rörande
pensionsrätt för innehavaren av Mimi Althainz’ professur, och som gick ut på
att pension av statsmedel tidigare medgivits beträffande vissa genom donationsmedel
upprättade professurer, även om villkor därom icke uppställts vid
professurernas tillkomst. Ett sådant fall är den genom Kempeska donationen
tillkomna professuren i växtbiologi vid Uppsala, universitet, rörande vilken
1919 års riksdag efter proposition av Kungl. Maj:t (VIII ht, p. 85) beslöt dels
att nödigt tillskott av statsmedel för avlöningsförmånernas höjande skulle
utgå och dels att professorn skulle äga samma rätt till pension från staten
som tillkommer övriga vid universitetet anställda professorer.
Konsistoriet vill slutligen tillägga, att donationsbreven till de nu ifrågavarande
piofessui erna icke gärna, såsom statskontoret förmenar, kunna anses
giva vid handen, att blivande tjänstepensioner avsetts skola utgå av avkastningen
av de donerade medlen. Häremot talar redan den för båda professurerna
gällande regeln, att innehavarna skola av sina årliga avlöningsförmåner
avstå den för professor bestämda pensionsavgiften för egen pension, vilken
avgift avsättes och bokföres särskilt. Vad särskilt angår professuren i biokemi
har konsistoriet icke påstått, att den reservfond, som upplägges för denna
professur, »icke skulle fa anlitas för att bereda professurens innehavare pension».
Konsistoriet har framhållit, att syftet med reservfonden i främsta rummet
torde ha varit att bereda möjlighet till inköp av instrument och andra
materiaher och till bekostande av biträde vid forskningsarbetet. Denna tolk
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
ning är ock den naturligaste. Professurens ämne förutsätter till sin natur i rikt
mått sådana möjligheter, och det är självklart, att, då donatorerna lingö sin
uppmärksamhet riktad härpå, de också sökte tillgodose delta behov, lilläggsklausulen
den 24 februari 1938 har uppenbarligen tillkommit i detta syfte.
Kanslern för rikets universitet har i sitt förnyade utlåtande framhållit,
att för innehavaren av professuren i idé- och lärdomshistoria icke stadgats
skyldighet att avgå vid 65 års ålder. Därest pension i erforderlig utsträckning
ej kunde beredas honom från uppnådda 65 år, syntes konsekvensen
böra bliva, att han kvarstode i tjänst utöver denna ålder. I fråga örn
innehavaren av den andra befattningen hade Kungl. Maj :t föreskrivit, att
han skulle vara skyldig att avgå vid 65 års ålder. Emellertid syntes man
även beträffande honom få utgå ifrån att förutsättningen vore, att hans pensionsfråga
ordnats. Skulle så ej vara fallet, borde han tydligen medgivas rätt
att kvarstå i tjänsten även efter uppnådda 65 år. I utlåtandet anföres vidare.
Såtillvida kan det med visst fog sägas, att en reglering av pensionsrätter ej
är särskilt brådskande. Å andra sidan torde det vara tydligt, att donationsmedlen
ej förslå såväl till avlöning av tjänstgörande professor — en sådan bör
enligt donatorernas mening alltid finnas — som lill pensionering av en hans
företrädare. Vidare tillkommer den omständigheten, att innehavarna av dessa
båda lärostolar äro i en sämre ställning än övriga universitetsprofessorer med
hänsyn till pensioneringen av de efterlevande i händelse av dödsfall, emedan
de såsom ej pensionsberättigade enligt civila tjänstepensionsreglementet icke
kommit i åtnjutande av den förbättring i fråga örn familjepensioneringen, som
tillförsäkrats övriga professorer i samband med statens övertagande av universitetens
familjepensionskassor.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen blev vid inrättandet av pro- Departementsfessurerna
i idé- och lärdomshistoria samt i biokemi vid universitetet i Upp- chefensala
frågan om pensionsrätt åt innehavare av professurerna icke föremål för
närmare övervägande. Enär det är angeläget att redan vid mottagandet av
donationer av förevarande slag få de ekonomiska konsekvenserna för statsverkets
vidkommande klarlagda, synes det lämpligt att i framdeles uppkommande
liknande fall från början taga ställning även till sådana frågor som
de nu förevarande.
Vad beträffar ifrågavarande två professurer anser jag skäl tala för att
spörsmålet om pensionsrätt för innehavarna tages under omprövning. Med
hänsyn till de kostnader, som skulle föranledas av att befattningarna förenas
med pensionsrätt, torde frågan härom böra underställas riksdagens
prövning. Det må härvid framhållas, att professurerna äro avsedda att äga
bestånd för framtiden samt omfatta ämnen av stor betydelse. I betraktande
härav förefaller det rimligt, att innehavarna genom statsmakternas försorg
komma i åtnjutande av pension enligt allmänna tjänstepensionsreglementet på
samma sätt som professorer i allmänhet. Såsom universitetskanslern framhållit
skulle man för övrigt svårligen kunna kräva, att de skulle avgå vid den
vaniiga pensionsåldern, örn ej pensionsrätt då bereddes dem. Alt på sätt i
ärendet ifrågasatts uppskjuta pensionsfrågan till den tidpunkt, då spörsmålet
opaginerad Kontrollera mot PDF
16
Kungl. Maj-.ts proposition nr 34.
om de nuvarande innehavarnas avgång ur tjänst blir aktuellt, synes icke
lämpligt med hänsyn till den därmed förenade otryggheten för befattningshavarna.
Därest tjänstepensionsfrågan ordnas på nu angivet sätt, komma befattningshavarna
att i familjepensionshänseende bliva underkastade bestämmelserna
i allmänna familjepensionsreglementet. Det synes emellertid därvid
skäligt att låta professurernas nuvarande innehavare —- som vid statens övertagande
år 1939 av universitetets pensionsinrättning för tjänstemäns änkor
och barn voro delägare i inrättningen — erhålla samma ställning i familjepensionshänseende
som de övriga delägare i inrättningen, för vilka allmänna
familjepensionsreglementet blivit tillämpligt. Detta innebär, bland annat, att
befattningshavarna bibehållas vid de lägre familjepensionsavgifter, som de
haft att vidkännas enligt bestämmelserna för pensionsinrättningen.
Hos universitetet fonderade tjänstepensionsavgifter, som de nuvarande
innehavarna av professurerna haft att erlägga, torde böra tillgodoföras universitetets
avlöningsanslag.
De nu föreslagna åtgärderna synas böra genomföras förslagsvis från och
med den 1 juli 1944. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att, sedan riksdagen
fattat sitt beslut i ärendet, utfärda de närmare föreskrifter, som må
befinnas påkallade.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att innehavare av Emilia och Gustaf Carlbergs professur i
idé- och lärdomshistoria samt Karin och Herbert Jacobssons
professur i biokemi vid universitetet i Uppsala må erhålla
pensionsrätt i överensstämmelse med de av mig i det föregående
angivna grunderna.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Arne Björnberg.
447043. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1944.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1944:68 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maurts proposition angående pensionsrätt för innehavare av professurerna i idé- och lärdomshistoria samt i biokemi a1 i texten
- BU 1944:9 Bankoutskottets utlåtande nr 9 s. 10 i texten