Sök i Ratio Lex

Angående befrielse för E. V. Kingsäter m. fl. från ersättningsskyldighet

1944-01-21 · 34 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 33 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:48, Angående befrielse för E. V. Kingsäter m. fl. från ersättningsskyldighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 48.

1

Nr 48.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående befrielse

för E. V. Kingsäter m. fl. från ersättningsskyldighet;

given Stockholms slott den 21 januari

1944.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 21 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,

Andersson, Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

l:o.

Vid en sammanstötning den 13 april 1940 i korsningen av Östermalms- och

Sturegatorna i Stockholm mellan en av Svea livgarde disponerad lastbil, tillhörig

kronan, och en personbil skadades båda fordonen och föraren av personbilen.

Lastbilen framfördes i tjänsten av värnpliktige nr 1926—45—1932 Eric

Vilhelm Kingsäter. Personbilen, tillhörig köpmannen Teodor Torbiörnsson,

Stockholm, framfördes av fröken Sif Ingrid Elisabet Andersson, Hagalund.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 48.

170 44

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Stockholms rådhusrätt, där Kingsäter ställts under åtal för ovarsamhet

vid angivna tillfälle samt fröken Andersson och Torbiörnsson fört skadeståndstalan

mot Kingsäter, förklarade Kingsäter saker till ansvar för ovarsamt

förande av motorfordon samt hänvisade målet till fältkrigsrätten vid Svea

livgardes depå för fortsatt handläggning.

Genom utslag den 22 augusti 1940, som vunnit laga kraft, prövade fältkrigsrätten,

jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten samt 2 §, 4 § 5 mom.

och 38 § 1936 års vägtrafikstadga, rättvist döma Kingsäter för försummelse i

fullgörande av tjänsteplikt att undergå vaktarrest i sex dagar och för ovarsamt

förande av motorfordon att böta fyrtio dagsböter ä två kronor. Kingsäter

förpliktades att utgiva till fröken Andersson 31 kronor 75 öre, till Torbiörnsson

750 kronor för förlust till följd av avsaknad av personbilen under

viss tid — med rätt för Torbiörnsson att framdeles i särskild rättegång föra

talan mot Kingsäter örn ersättning för kostnaderna för reparation av personbilen

— samt till kronan för reparation av lastbilen 572 kronor 72 öre. Kingsäter

ålades därjämte att till envar av fröken Andersson och Torbiörnsson

utgiva i rättegångskostnader 25 kronor jämte protokollslösen.

Med förmälan örn vad sålunda förekommit anmälde arméförvaltningens tygoch

civila departement i gemensam skrivelse den 6 december 1940, att framställningar

gjorts örn ersättningar på grund av fältkrigsrättens utslag från de

enskilda målsägarna med, förutom däri fastställda och angivna belopp —

31 kronor 75 öre och 750 kronor jämte rättegångskostnader och protokollslösen

— 2 173 kronor 16 öre för reparation av personbilen samt från riksförsäkringsanstalten

med 5 kronor, motsvarande vad anstalten utgivit för läkarvård

åt fröken Andersson. I skrivelsen anförde departementen vidare, att

intet syntes vara att erinra mot de begärda ersättningarna, dock att ersättning

för rättegångskostnader och protokollslösen enligt praxis icke borde utgå av

statsmedel. Med hänsyn bland annat till antalet ådömda dagsböter ansåge

tygdepartementet, att Kingsäter måste anses ha gjort sig skyldig till groAr

vårdslöshet. Kronan syntes därför enligt föreskrifterna i förordningen den

22 juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten

för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra

eller nyttjas av staten, äga regressrätt mot honom beträffande belopp, som

kunde komma att utgivas i anledning av skadan. Tyg- och civila departementen

hemställde, att för beredande av ersättningar i förevarande avseenden

belopp örn tillhopa (31,75 + 750 + 2 173,16 + 5 =) 2 959 kronor 91 öre måtte

ställas till förfogande.

Med bifall till framställningen anvisade Kungl. Maj:t genom beslut den

17 januari 1941 det begärda beloppet från vederbörligt anslag till extra utgifter.

I samband därmed förklarade sig Kungl. Majit ej finna av utredningen

framgå, att i förevarande fall grov vårdslöshet läge Kingsäter till last.

Förenämnda förordning den 22 juni 1939 (nr 286) reglerar statens rätt att

av fordonsförare utkräva ersättning för skada i följd av trafik med staten tillhörigt

eller av staten nyttjat motorfordon. Enligt förordningen må staten

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majda proposition nr 48.

utkräva dylik ersättning endast om föraren förorsakat skadan uppsåtligen

eller genom grov vårdslöshet eller genom att han varit så påverkad av starka

drycker, att han kan antagas icke ha ägt nödigt herravälde över sina handlingar,

eller örn han brukat fordonet utan lov.

I en den 15 januari 1943 dagtecknad skrift har Kingsäter hos Kungl. Majit

anhållit att bliva befriad från ersättningsskyldighet i anledning av trafikolyckan.

Kingsäter har anfört, bland annat, att det kunde anses tveksamt,

huruvida han med hänsyn till bestämmelserna i förutnämnda förordning lagligen

vore skyldig att i förevarande fall till kronan utgiva skadestånd och ersättning

för kronans utgifter i anledning av fältkrigsrättens utslag. Till stöd

för sin anhållan har Kingsäter anföi-t, att han hade försörjningsplikt mot sjuklig

hustru och två minderåriga barn, att hans inkomster uppginge till 90 kronor

i veckan, att han saknade förmögenhet och resterade för skatter med omkring

800 kronor samt att med hänsyn därtill hans ekonomi skulle lida synnerligen

svårt avbräck, örn kronan av honom utkrävde det utdömda skadeståndet

och den regressrätt som kronan eventuellt ägde mot honom.

Tyg- och civila departementen ha i utlåtande den 16 april 1943 anfört i

huvudsak följande.

Till följd av skadefallet hade departementen med stöd av Kungl. Majis

beslut den 17 januari 1941 utgivit skadeersättning med sammanlagt 2 959 kronor

91 öre. Då Kingsäter enligt fältkrigsrättens utslag jämväl förpliktats att

till kronan utgiva ersättning med 572 kronor 72 öre för de å lastbilen uppkomna

skadorna, omfattade sålunda den Kingsäter åvilande ersättningsskyldigheten

3 532 kronor 63 öre. Enligt nämnda beslut hade emellertid Kungl

Majit icke funnit av utredningen framgå, att grov vårdslöshet läge Kingsäter

till last. Då kronan vid sådant förhållande syntes sakna rätt att av Kingsäter

utkräva ersättning för de vid tillfället uppkomna skadorna, ansåge departementen,

att Kingsäter borde helt befrias från den honom åvilande ersättningsskyldigheten,

varför departementen tillstyrkte, att Kingsäter befriades

från den ersättningsskyldighet till kronan, som åvilade honom på grund av

utslaget i målet.

Statskontoret har i utlåtande den 5 maj 1943 vidare anfört i huvudsak

följande.

Genom utslaget i målet hade Kingsäter dömts att, bland annat, utgiva viss

ersättning dels till såväl föraren som ägaren av personbilen, dels ock till

kronan för reparation av lastbilen. Då det enligt vad utredningen i ärendet

utvisade vore uteslutet, att någon annan av de i 1939 års förordning omförmälda

förutsättningarna för skadeståndsanspråk från statens sida än grov

vårdslöshet kunde föreligga, samt Kingsäter genom utslag dömts att till

statsverket utgiva ersättning för den genom hans ovarsamhet skadade lastbilen,

syntes detta få anses innebära, att enligt krigsrättens mening grov

vårdslöshet förelegat från Kingsäters sida. Kungl. Majit hade emellertid i

samband med anvisande av medel för beredande av ersättning för de uppkomna

skadorna uttalat, att Kungl. Majit ej funnit av utredningen framgå,

att i förevarande fall grov vårdslöshet legat Kingsäter till last, vilket även bestyrktes

av omständigheterna i målet. Med hänsyn därtill ville statskontoret

i likhet med tyg- och civila departementen icke motsätta sig, att Kingsäter helt

befriades från den honom ålagda ersättningsskyldigheten, vartill riksdagens

medverkan syntes vara erforderlig.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har flingsäter genom fältkrigsrättens

i målet meddelade utslag förpliktats att till kronan utgiva ersättning

med 572 kronor 72 öre för de skador, som vid olyckstillfället uppkommit

å kronans bil. På grund av Kungl. Marits förenämnda beslut den 17 januari

1941 ha i anledning av skadefailet och på grundval av samma utslag till enskilda

rättsägare av statsmedel utbetalats 2 954 kronor 91 öre, för vilket belopp

kronan såsom ägare av den av Kingsäter förda bilen varit skyldig att

solidariskt med föraren svara, varjämte riksförsäkringsanstalten gottgjorts med

5 kronor för viss utgift i samband med olyckshändelsen. I fall av regressrätt

för kronan mot Kingsäter skulle Kingsäters ersättningsskyldighet till kronan

härigenom uppgå till sammanlagt 3 532 kronor 63 öre. I nämnda beslut, vilket

tillkommit på min föredragning, har emellertid Kungl. Majit i och med förklaring,

att Kungl. Majit ej funnit av utredningen framgå att i förevarande

fäll grov vårdslöshet legat Kingsäter till last, avstått från eventuellt regresskrav

mot Kingsäter för de jämlikt beslutet utgivna ersättningarna örn tillhopa

2 959 kronor 91 öre. — Med hänsyn till föreliggande omständigheter torde

Kingsäter skäligen böra befrias jämväl från att utgiva det kronan tilldömda

skadeståndet.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Eric Vilhelm Kingsäter må befrias från den honom jämlikt

fältkrigsrättens vid Svea livgardes depå utslag den 22 augusti

1940 åliggande skyldigheten att till kronan utgiva skadestånd

med 572 kronor 72 öre.

2:o.

I en den 30 mars 1943 dagtecknad skrift har värnpliktige nr 319—1—1935

Hilvar Axel Gösta Carlsson gjort framställning om viss nedsättning i honom

ådömd skadeståndsskyldighet till kronan.

över framställningen ha utlåtanden avgivits av arméförvaltningens tyg- och

civila departement den 30 juli och av statskontoret den 18 september 1943.

Av handlingarna i ärendet inhämtas i huvudsak följande.

Under framförande den 17 augusti 1940 av en kronan tillhörig drivmedelsautomobil

å allmänna landsvägen LärkhoIrnen—Nordanå i Västorps socken.

Hallands län, körde Carlsson av vägbanan och mot ett träd, med påföljd att

bilen helt ramponerades samt Carlsson och en annan värnpliktig vid namn

Gustafsson, som medföljde i bilen, ådrogo sig vissa skador. Sedan Carlsson

och Gustafsson i anledning därav ställts under åtal vid fältkrigsrätten vid

förutvarande Smålands arméartilleriregementes depå samt av utredningen

framgått, att Carlsson och Gustafsson före bilfärden druckit sprit och att

de mot uttrvckliga order, örn vilka de ägt kännedom, brukat bilén utan lov,

prövade krigsrätten genom utslag den 27 september 1940 rattvist dorna Carlsson

vilken vid förande av bilen varit så påverkad av starka drycker att hail

kunde antagas icke ägt nödigt herravälde över sina handlingar vilket haft

till följd att han överskridit medgiven hastighet och visat uppenbar likgiltighet

för andra människors liv och egendom, jämlikt 100 § strafflagen för

rivikter, iämförd med 2 S i lagen den 7 juni 1934 om straff for vissa brott vid

förande av motorfordon, ävensom 4 kap. 1 § allmänna strafflagen att hållas i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 48. 5

fängelse i tre månader samt Gustafsson för delaktighet i nämnda oredlighetsbrott

till en månads fängelse. Carlsson förpliktades dessutom ersätta kronan

kostnaderna för reparation av bilen med 4 790 kronor jämte 5 % ränta därå

från utslagets dag tills betalning skedde. Fältkrigsrättens utslag har vunnit

laga kraft.

I sin förenämnda skrift har Carlsson anfört, att han vore född år 1915 och

ogift, att han av sin skuld till kronan enligt utslaget under tiden december

1942—mars 1943 betalat 151 kronor efter utmätning i lön, att han icke ägde

andra tillgångar än sin avlöning, vilken uppginge till i genomsnitt 70 kronor

per vecka, att han med fullmakt bemyndigat sin arbetsgivare att från den

30 mars 1943 tills vidare innehålla och till vederbörande landsfiskal redovisa

15 kronor i veckan för skuldens erläggande samt att han icke i längden kunde

uthärda den ekonomiska påfrestning som skadeståndets betalande innebure

för honom.

Carlsson har med anledning av det anförda anhållit, att hans skuld till

kronan enligt utslaget måtte nedsättas till 1000 kronor jämte 5 % ränta

därå från dagen för Kungl. Maj:ts beslut samt att sålunda fixerad skuld

— alltjämt med utslaget som exekutionsurkund — måtte få avbetalas med

15 kronor för vecka, att uttagas i den ordning förenämnda fullmakt utmärkte,

så att verkställighet av utslaget icke skulle förekomma i annan händelse än

att han bruste i sitt åtagande enligt fullmakten på grund av arbete vid annat

företag eller andra dylika omständigheter.

I ett Carlssons skrift bifogat intyg har landsfiskalen i Svedala distrikt

bestyrkt de av Carlsson lämnade uppgifterna.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement ha i sitt utlåtande anfört,

att, ehuru några i och för sig förmildrande omständigheter icke syntes kunna

åberopas i förevarande fall, departementen emellertid ansåge med hänsyn till

Carlssons svaga ekonomiska ställning och honom åvilande försörjningsplikt

skäl föreligga, att Carlsson i allt fall delvis borde vinna befrielse från honom

ådömd ersättningsskyldighet. Departementen tillstyrkte sålunda efter övervägande

av samtliga i ärendet föreliggande omständigheter, att Carlsson,

därest han förslagsvis före den 31 december 1944 till arméförvaltningen inbetalade

1 050 kronor, befriades från återstående betalningsskyldighet till kronan

enligt ifrågavarande utslag.

Statskontoret har — under framhållande att, på sätt tyg- och civila departementen

understrukit, några förmildrande omständigheter icke kunde åberopas

i förevarande fall, där Carlsson i berusat tillstånd åstadkommit skada

å kronan tillhörig egendom, vilken olovligen begagnats — avstyrkt bifall till

framställningen.

Såsom de i ärendet hörda myndigheterna framhållit måste omständighe

terna vid den bilolycka med anledning av vilken Carlsson dömts anses synnerligen

försvårande. Med beaktande av hans svaga ekonomiska ställning och den

avsevärda tid det skulle taga för honom att inbetala hela skadeståndsbeloppet

samt med hänsyn jämväl därtill, att han får anses ha visat beredvillighet att,

Departementschefen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. May.ts proposition nr 48.

såvitt i hans förmåga står, fullgöra sin betalningsskyldighet finner jag mig dock

icke böra motsätta mig viss nedsättning av betalningsskyldigheten. Av framställningen

i ärendet framgår, att Carlsson från och med april 1943 regelbundet

avbetalar sin skuld till kronan med visst belopp för vecka. Jag förordar,

att Carlssons betalningsskyldighet från nämnda tidpunkt bestämmes

till 1 500 kronor. Den partiella befrielsen torde såsom i andra liknande fall

skett böra göras beroende av att beloppet inbetalas inom viss tid, vilken det

torde få ankomma på Kungl. Majit att bestämma.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Hilvar Axel Gösta Carlsson må, därest han inom tid, som

av Kungl. Majit bestämmes, av den del av angivna skuld till

kronan, som den 1 april 1943 återstod ogulden, till försvarets

civilförvaltning inbetalar ett belopp av 1 500 kronor, befrias från

återstående skadeståndsskyldighet enligt fältkrigsrättens vid

förutvarande Smålands arméartilleriregementes depå utslag den

27 september 1940.

3:o.

Den 9 januari 1942 inträffade vid en järnvägsövergång å allmänna landsvägen

Luleå—Gammelstad sammanstötning mellan en av värnpliktige vid

Norrbottens artillerikår nr 607—74—1939 Gösta Hilding Aidanpää framförd,

kronan tillhörig lastbil och ett statens järnvägar tillhörigt malmtåg. Bilen

ramponerades och skador uppkommo å lokomotivet, varjämte viss bilen tillhörig

fordonsmateriel gick förlorad. Vidare tillfogades Aidanpää vissa kroppsskador,

för vilka han undergått sjukhusvård.

Vederbörande krigsfiskal ställde Aidanpää under åtal vid Norrbottens

artillerikårs regementskrigsrätt för ovarsamt framförande i tjänsten av krigsmakten

tillhörig bil, och förklarade därvid, att han, då han icke ansåge att

grov vårdslöshet förelåge, icke funne sig kunna föra ersättningstalan mot

Aidanpää Krigsrätten lät bero vid krigsfiskalens avstående av ersättningstalan

för krigsmakten eller statens järnvägar och prövade genom utslag den

22 april 1942, jämlikt 2 § och 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan samt 130 § strafflagen

för krigsmakten jämförda med 34 § 2 st. nämnda lag, rättvist döma

Aidanpää till vaktarrest i femton dagar. Krigsrättens utslag vann laga kraft.

Efter framställning av arméförvaltningens tygdepartement, som ansåge det

med hänsyn till i målet föreliggande omständigheter icke uteslutet, att

Aidanpää vid ifrågavarande tillfälle gjort sig skyldig till grov vårdslöshet

och till följd därav vore ersättningsskyldig för de å lastbilen uppkomna skadorna,

överlämnades åt krigsrätten att företaga undersökning angående skadorna

vid sammanstötningen och därvid förkommen materiel.

Genom utslag den 29 september 1942, som vunnit laga kraft, förpliktade

krigsrätten Aidanpää att, enär genom vad i målet förekommit måste anses

ådagalagt att Aidanpää genom grov vårdslöshet varit vållande till sammanstötningen,

utgiva dels till statens järnvägar 142 kronor, dels ock till kronan

för krigsmaktens räkning 5 073 kronor 73 öre.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

I en den 20 februari 1943 dagtecknad skrift har Aidanpää hos Kungl. Maj.t

anhållit att bliva befriad från den honom ådömda skadeståndsskyldigheten.

Som stöd för framställningen har han anfört, att hans redan tidigare svaga

ekonomi, som ytterligare försämrats med anledning av olyckshändelsen,

beredde honom svårigheter att utgiva skadeståndsbeloppet.

Av utredning rörande Aidanpääs ekonomiska förhallanden framgår, att han

till yrket är jordbruks- och skogsarbetare, att han är gift och har ett barn

samt torde sakna utmätningsbara tillgångar.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement ha i utlåtande den 18 maj

1943, med förmälan att det belopp, som tilldömts statens järnvägar, enligt

allmänna bilansvarighetsregler ersatts av arméförvaltningen, anfört i huvudsak

följande.

I utslaget hade den vårdslöshet, vartill sökanden gjort sig skyldig, uttryckligen

betecknats såsom grov. Sökanden, som icke syntes ha genomgått särskild

utbildning för förande av gengasdrivna fordon, hade själv ifrågasatt

bristande sikt till följd av imbildning på vindrutan såsom orsak till att han

icke i tid uppmärksammat vid övergången befintlig ljussignal, varefter han,

då han blivit varse tåget, ansett största möjligheten att undvika sammanstötning

ligga i ett försök att före tåget''passera övergången.

Även örn principiella skäl med hänsyn till graden av vållande talade mot

bifall till ansökningen, ansåge dock departementen, att såväl sökandens i förhållande

till ersättningsbeloppet svaga ekonomiska ställning som ock vissa

omständigheter i samband med sammanstötningen motiverade en nedsättning

av kronans skadeståndsanspråk. Departementen finge i detta sammanhang

erinra örn att Kungl. Majit i ett med det förevarande i stort sett likartat

fall efter riksdagens hörande medgivit viss nedsättning av ersättningsskyldighet

(proposition 1943:45, punkt 8, riksdagens skrivelse 1943:95).

Departementen ha hemställt, att Aidanpää, därest lian före viss tidpunkt

inbetalade ett efter hans ekonomiska omständigheter avpassat belopp, förslagsvis

200 ä 300 kronor, måtte befrias från sin skyldighet att erlägga återstoden.

Statskontoret har i utlåtande den 19 juni 1943 anslutit sig till vad tyg- och

civila departementen i ärendet anfört och hemställt.

I anslutning till vad de i ärendet hörda myndigheterna sålunda hemställt Departement,- finner jag mig kunna tillstyrka, att Aidanpää mot inbetalande inom viss tid c e en''

till statsverket av 200 kronor befrias från återstående skadeståndsskyldighet.

Det torde få ankomma på Kungl. Majit att bestämma den tidpunkt, inom vilken

betalningsskyldigheten skall vara fullgjord.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Gösta Hilding Aidanpää må, därest han inom tid, som av

Kungl. Maj:t bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar

ett belopp av 200 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet

till kronan enligt krigsrättens vid Norrbottens artillerikår

utslag den 29 september 1942.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr d8.

4:o.

Den 7 juli 1942 framförde värnpliktige nr 638—71—1939 Johan Artur

Lindberg i tjänsten en kronan tillhörig lastbil å allmänna landsvägen Kallsedet

Järpen. I en vägkurva körde bilen av vägbanan och skadades.

Efter åtal vid särskilda krigsrätten i Boden har krigsrätten, som funnit

utrett, att Lindberg vid tillfället hållit för hög hastighet, genom utslag den

21 september 1942 dömt Lindberg jämlikt 2 och 3 §§ samt 38 § 1 morn, 1936

åis vägtrafik stad ga samt 130 § strafflagen för krigsmakten för grov ovarsamhet

vid framförandet av bilen till vaktarrest i femton dagar. Därjämte förpliktades

Lindberg jämlikt förordningen den 22 juni 1939 med vissa bestämmelser rörande

skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap och

traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten, att till kronan utgiva ersättning

för de uppkomna skadorna tillhopa 1 619 kronor 87 öre. Krigsrättens utslag

har vunnit laga kraft.

I en av arméförvaltningens tyg- och civila departement, jämte såväl eget

yttrande som yttranden av kommendanten i Bodens fästning och militärbefälhavaren

för sjätte militärområdet, den 26 februari 1943 överlämnad skrift

har Lindberg anhållit örn befrielse från den ådömda skadeståndsskyldigheten

och därvid anfört i huvudsak följande. Lindbergs ekonomi vore redan förut

på grund av långvariga inkallelser till militärtjänstgöring ytterst hårt ansträngd.

Han hade mycket små inkomster och inga kontanta eller andra medel

utöver den lön han erhölle som jordbruksarbetare hos sin fader. Örn han

tvingades betala den för honom oerhört stora summan, skulle detta för mycket

lång tid framåt helt och hållet förstöra hans ekonomiska ställning.

Kommendanten i Bodens fästning har tillstyrkt bifall till ansökningen,

enär Lindberg i varje fall syntes sakna medel för beloppets gäldande.

Militärbefälhavaren har, med förmälan att några särskilt ömmande omständigheter

icke förebragts, ansett sig icke kunna tillstyrka bifall till ansökningen.

Tyg- och civila departementen ha i sitt yttrande anfört i huvudsak följande.

^Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat, att av det utdömda skadeståndet

899 kronor 87 öre avsåge ersättning för kostnader för reparation av

bilen och återstoden, 720 kronor, stilleståndsersättning. Då Lindberg, enligt

vad som syntes framgå av handlingarna, genom synnerligen grov vårdslöshet

vållat skadorna, ansåge departementen, att principiella skäl talade mot bifall

till ansökningen. Emellertid syntes med hänsyn till Lindbergs ekonomiska

omständigheter billighetsskäl kunna åberopas för en nedsättning av ersättningsbeloppet.

Medgivande till en dylik nedsättning syntes dock -— i överensstämmelse

med tidigare liknande fall — böra förbindas med det villkoret, att

det nedsatta beloppet inbetalades före en bestämd tidpunkt. Nedsättningen

syntes kunna omfatta hela den mot stilleståndsersättningen svarande delen av

det utdömda beloppet samt därutöver omkring två tredjedelar av ersättningen

för reparationskostnader. Departementen hade sålunda för sin del intet att erinra

mot att Lindberg, därest han inom viss tid till arméförvaltningen inbetalade

300 kronor, befriades från skyldighet att erlägga återstoden.

iStatskontoret har i utlåtande den 17 mars 1943 framhållit följande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

I likhet med tyg- och civila departementen ansåge statskontoret principiella

skäl tala mot bifall till ansökningen, då de uppkomna skadorna vållats

genom synnerligen grov vårdslöshet. Sied hänsyn till Lindbergs ekonomiska

förhållanden ville ämbetsverket dock icke motsätta sig, att denne delvis befriades

från ersättningsskyldighet. Statskontoret finge fördenskull förorda,

att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen, att Lindberg, därest han inom viss

av Kungl. Majit bestämd tid inbetalade av ovannämnda departement föreslagna

300 kronor, befriades från återstoden av honom åliggande ersättningsskyldighet.

På de skäl arméförvaltningens tyg- och civila departement samt statskontoret

anfört finner jag mig kunna tillstyrka, att Lindberg, mot inbetalande

inom viss tid till statsverket av 300 kronor befrias från återstående skadeståndsskyldighet.

Det torde få ankomma på Kungl. Majit att bestämma den

tidpunkt, inom vilken betalningsskyldigheten skall vara fullgjord.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Johan Artur Lindberg må, därest han inom tid, som av

Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar

ett belopp av 300 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet

till kronan jämlikt särskilda krigsrättens i Boden

utslag den 21 september 1942.

5:o.

Den 16 november 1942 påkörde värnpliktige vid Göta ingenjörkår nr 189—

20—1927 Karl Holger Vilhelm Tidholm under förande i tjänsten av en lastbil

å landsvägen mellan Finnebäck och Kil en kronan tillhörig motorcykel, som

under ett uppehåll i förflyttning parkerats på vägen framför bilen, med påföljd

att motorcykeln skadades.

Efter åtal vid regementskrigsrätten vid Göta ingenjörkår prövade krigsrätten

genom utslag den 25 februari 1943, enär Tidholm måste anses ha vid

tillfället i fråga grovt brustit i tillbörlig uppmärksamhet vid bilens förande,

rättvist förplikta Tidholm att ersätta kronan kostnaden för motorcykelns reparation

med 172 kronor 65 öre. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en av arméförvaltningens tyg- och civila departement överlämnad skrift

har Tidholm — under framhållande att hans ekonomiska ställning på grund

av långvarig militärtjänst betydligt försämrats, varför han omöjligt kunde

erlägga det ådömda skadeståndet — anhållit örn befrielse från ersättningsskyldigheten.

Vidare har Tidholm beträffande omständigheterna vid olyckstillfället

anfört, att han, när olyckan inträffat kl. 5 på natten, icke sovit på

ett dygn, varför han varit dåsig och sömnig.

Av i ärendet företett intyg av vederbörande familjebidragsnämnd inhämtas,

att Tidholm, som vore anställd vid Jönköpings stads gasverk, vore gift och hade

två barn samt väntade ytterligare ett, att hans inkomst utgjorde omkring 300

kronor i månaden, att han med 20 kronor i månaden avbetalade en till 100

kronor uppgående skuld på möbler, att han resterade för 200 kronor i skatt,

på vilken han likaledes gjorde avbetalningar, samt att han saknade kapital.

Departements
chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Militärbefälhavaren har tillstyrkt bifall till ansökningen, med hänsyn till

Tidholms ekonomiska förhållanden.

Tyg- och civila departementen ha i sitt yttrande anfört, att departementen

med hänsyn till de omständigheter, varunder ifrågavarande skada uppstått,

ävensom till Tidholms svaga ekonomiska ställning tillstyrkte, att Tidholm

befriades från betalningsskyldigheten.

Statskontoret har i utlåtande den 25 juni 1943 anfört, att, även örn viss

tvekan kunde råda, huruvida Tidholm borde helt befrias från ersättningsskyldighet,

ämbetsverket dock ansåge sig med hänsyn till Tidholms ekonomiska

förhållanden och övriga i ärendet föreliggande omständigheter icke

böra framställa någon erinran mot att Tidholm vunne hel befrielse från skadeståndsskyldigheten.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna finner jag mig böra tillstyrka,

att kronan avstår från sin fordran hos Tidholm på grund av omförmälda

domstolsutslag.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Karl Holger Vilhelm Tidholm må befrias från den honom

jämlikt regementskrigsrättens vid Göta ingenjörkår utslag den

25 februari 1943 åliggande skyldigheten att till kronan utgiva 172

kronor 65 öre.

6:o.

Under transport den 27 juli 1942 till Brändön av en luftvärnspjäs, kopplad

till en lastbil, lossnade vid passerandet av Kråksundsbron pjäsens fästanordning,

varefter pjäsen gick ned i vägdiket och skadades. Skador uppkommo

även å broräcket. Pjäsen tillhörde en luftvärnsautomatkanontropp, som stod

under befäl av konstituerade sergeanten Gösta Herman Berg. Som chef för

transporten tjänstgjorde en konstapel Borgelin ur ett luftvärnsbatteri, för

vilket fänriken i luftvärnets reserv Tore Ragnar August Bjarnekull var tjf

chef.

Efter det saken hänskjutits till regementskrigsrätten vid Norrbottens regemente

samt i målet utretts, att fästanordningen till pjäsen varit felaktigt anbringad

samt att för transporten över Kråksundsbron gällt vissa i försvarsområdesorder

meddelade bestämmelser, vilka varit okända för Borgelin och

därför icke iakttagits, meddelade krigsrätten den 14 december 1942 utslag av

i huvudsak följande innehåll: Enär det ålegat Berg såsom chef för luftvärnsautomatkanontroppen

och Bjarnekull såsom chef för Borgelin, vilken enligt

Bjarnekulls order utfört pjästransporten, att före transporten underrätta

Borgelin örn den i målet avsedda försvarsområdesorderns innehåll beträffande

transporten av pjäsen över bron vid Kråksundet, men sådan instruktion icke

givits Borgelin av Bjarnekull eller Berg, samt det dessutom ålegat Berg att

tillse, att dragkroken å den lastbil, varmed pjästransporten företagits, varit i

behörigt skick, men Berg brustit därutinnan, alltså och då de vid olyckstill
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

fället å pjäsen och broräcket uppkomna skadorna måste antagas ha föranletts

av att Bjarnekull och Berg, enligt vad i det föregående sagts, icke fullgjort

sina skyldigheter, prövade krigsrätten rättvist förplikta Bjarnekull och Berg,

vilkendera bäst gälda gitte, att till kronan utgiva ersättning med 1 300 kronor.

Efter besvär av Berg prövade krigshovrätten genom utslag den 20 april

1943, enär i målet vore utrett, att Berg, som i egenskap av chef för luftvärnsautomatkanontroppen

varit ansvarig för luftvärnspjäsen, underlåtit att, såsom

honom ålegat, före transporten tillse, att dragkroken varit rätt anbragd,

samt med hänsyn därtill varit vållande till de i målet omförmälda skadorna,

rättvist fastställa det slut, krigsrättens utslag innehölle såvitt anginge Berg.

Berg ägde icke fullfölja talan mot krigshovrättens utslag.

I en den 24 mars 1943 dagtecknad skrift har Bjarnekull — under framhållande

att en verkställighet mot honom av krigsrättens utslag, av vilket han

erhållit del så sent att han icke kunnat överklaga detsamma, skulle bliva synnerligen

kännbar med hänsyn till hans små inkomstmöjligheter — hos Kungl.

Majit anhållit örn befrielse från den honom ådömda skadeståndsskyldigheten,

eller, därest detta icke skulle bifallas, från Bergs andel i skadeståndsbeloppet,

för vilket han ålagts betalningsskyldighet solidariskt med Berg.

Av framställningen vidfogade intyg framgår, att Bjarnekull, som är född

1917 och vid tiden för framställningen studerade till byggnadsingenjör, saknade

egna inkomster och förmögenhet samt för sina studier och sitt uppehälle

vore helt beroende av sin fader.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement ha i utlåtande den 13 juli

1943 anfört i huvudsak följande.

Med hänsyn till Bjarnekulls ungdom och svaga ekonomiska ställning ävensom

omständigheterna i samband med skadans uppkomst, vilka komme Bjarnekulls

påtalade underlåtenhet att framstå såsom i viss mån ursäktlig, hade

departementen intet att erinra mot en nedsättning av beloppet till förslagsvis

200 kronor, under förutsättning dock att nämnda summa inbetalades till arméförvaltningen

inom viss av Kungl. Majit fastställd tidrymd.

Departementen finge i detta sammanhang framhålla, att en sålunda ifrågasatt

nedsättning syntes komma att återverka även å Bergs ersättningsskyldighet,

i det att den del av det solidariskt utdömda beloppet, som folie på

Bjarnekull, efter en dylik nedsättning icke syntes kunna uttagas av Berg.

Statskontoret har i utlåtande den 7 augusti 1943 anfört följande.

Med hänsyn till omständigheterna i målet hade statskontoret icke något att

erinra mot att Bjarnekulls ersättningsskyldighet nedsattes till det av tyg- och

civila departementen föreslagna beloppet, 200 kronor.

Då Bergs ansvarighet omfattade hela det utdömda beloppet, 1 300 kronor,

och frågan hur nedsättningen i Bjarnekulls ersättningsskyldighet påverkade

Bergs ansvarighet kunde föranleda tvekan, syntes det belopp, för vilket Berg

framdeles ensam skulle svara, böra fastställas i detta sammanhang. Ehuru

Berg otvivelaktigt i högre grad än Bjarnekull varit vållande till skadan, ville

statskontoret dock icke motsätta sig, att beloppet i fråga bestämdes till 650

kronor eller hälften av det utdömda beloppet.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att Bjarnekull genom lagakraftvunnet

utslag förpliktats att solidariskt med Berg i skadestånd till kronan

Departements
chefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

utgiva 1 300 kronor. Bjarnekull har hemställt om befrielse från den honom

enligt utslaget åvilande betalningsskyldigheten, helt eller till den del

skadeståndsbeloppet bör slutligt gäldas av Berg. Med hänsyn till omständigheterna

i ärendet finner jag mig kunna tillstyrka, att Bjarnekull villkorligt

medgives nedsättning i betalningsskyldigheten. I sådant hänseende föreslår

jag i enlighet med de i ärendet hörda myndigheternas förslag, att Bjarnekull

befrias från honom åliggande skadeståndsskyldighet mot inbetalande av ett

belopp av 200 kronor inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes. Då vid bifall

till detta förslag frågan örn Bergs ansvar för den solidariskt ådömda betalningsskyldigheten,

med hänsyn till att Bjarnekulls befrielse är villkorligt betingad,

under någon tid blir svävande, torde billighetsskäl tala för att i detta

sammanhang Bergs betalningsskyldighet bestämmes till hälften av det utdömda

beloppet eller 650 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Tore Dagnar August Bjarnekull må,därest han inom tid, som

av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar

ett belopp av 200 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet

till kronan enligt regementskrigsrättens vid

Norrbottens regemente utslag den 14 december 1942 samt att

den Gösta Herman Berg enligt krigshovrättens utslag den 20

april 1943 åliggande skadeståndsskyldigheten till kronan må begränsas

till 650 kronor.

l.o.

Natten till den 5 mars 1942, då sträng kyla rådde, frös cylinderblocket å en

kronan tillhörig, av Skånska trängkåren disponerad lastbil sönder.

Yid utredning har befunnits, att värnpliktige vid kåren nr 254—5—1940

Nils Erik Lennart Nilsson, som i egenskap av förare var ansvarig för vården

av bilen, underlåtit att antingen blanda tillräcklig mängd sprit i kylarvätskan

eller tappa vätskan ur kylarsystemet.

Efter åtal vid trängkårens krigsrätt prövade krigsrätten genom utslag den

31 mars 1942, enär Nilsson genom sin underlåtenhet gjort sig skyldig till försummelse

av tjänsteplikt, rättvist döma honom att undergå vaktarrest i sex

dagar. Därjämte förpliktades Nilsson gottgörd kronan kostnaden för bilens

iståndsättande med 1 365 kronor 53 öre.

Krigshovrätten, varest Nilsson anfört besvär över krigsrättens utslag, fann

genom utslag den 28 augusti 1942 ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag.

Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken ägde Nilsson icke fullfölja talan mot

krigshovrättens utslag.

I särskilda till Kungl. Majit överlämnade skrifter har Nilsson, som för

närvarande är fabriksarbetare — under åberopande, bland annat, att han saknade

Utmätningsbara tillgångar, att han vore försörjningspliktig för ett trolovningsbarn

samt att han, om hans ekonomiska villkor förbättrades, hade

för avsikt att ingå äktenskap med barnets moder — anhållit att bliva befriad

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 48. 13

från den ådömda skadeståndsskyldigheten eller att densamma måtte nedsättas.

Arméförvaltningens tyg- och intendenturdepartement lia i utlåtande den

13 april 1943 med hänsyn till Nilssons ekonomiska förhållanden och honom

åvilande försörjningsplikt tillstyrkt att Nilsson, därest han före viss angiven

tid till arméförvaltningen inbetalade förslagsvis 200 kronor, befriades från

återstående skadeståndsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 8 maj 1943 med hänsyn till föreliggande

omständigheter och i betraktande av Kungl. Maj:ts beslut i tidigare likartade

fall uttalat, att ämbetsverket ej ville framställa någon erinran mot bifall till

ansökningen på sätt tyg- och civila departementen föreslagit.

Med anledning av vad myndigheterna anfört finner jag mig böra tillstyrka,

att Nilsson befrias från viss del av den honom åliggande skadeståndsskyldigheten.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet — särskilt Nilssons ekonomiska

förhållanden, i vilket hänseende jag hänvisar jämväl till handlingarna

i ärendet — förordar jag en ytterligare begränsning av skadeståndsskyldigheten

till 100 kronor, vilket belopp bör inbetalas inom tid, som av Kungl.

Maj:t må bestämmas.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Nils Erik Lennart Nilsson må, därest han inom tid, som

av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar

ett belopp av 100 kronor, befrias från återstoden av den

honom jämlikt krigshovrättens utslag den 28 augusti 1942

åliggande skadeståndsskyldigheten.

8:o.

Värnpliktige sergeanten vid Södra skånska infanteriregementet Enar

Richard Urban Persson hade såsom materielredogörare att ansvara för vården

av en regementet tilldelad kokbil. Vid hempermittering den 19 december 1941

underlät Persson tillse, att kylarvattnet tappades ur kylarsystemet, med påföljd

att kylarvattnet frös och läckor uppstod i motorn.

Efter yrkande vid regementets krigsrätt prövade krigsrätten genom utslag

den 28 mars 1942, enär Persson brustit i vården örn bilen, rättvist förplikta

honom att till kronan utgiva 339 kronor 50 öre för reparation av motorn.

Krigshovrätten, där Persson anfört besvär över krigsrättens utslag, fann

genom utslag den 3 november 1942 lika med krigsrätten Persson pliktig

ersätta kronan den skada, som uppkommit å bilen. Enär kronan emellertid

icke tillförlitligen styrkt, till vilket belopp reparationskostnaden uppgått,

men denna kostnad, med hänsyn till vad i målet förekommit, åtminstone

kunde skattas till 150 kronor, prövade krigshovrätten rättvist på det sätt ändra

krigsrättens utslag, att krigshovrätten förpliktade Persson till kronan utgiva

150 kronor. Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken finge talan icke fullföljas

mot krigshovrättens utslag.

Departements

cliefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Departements
chefen.

Kungl. Majda proposition nr 48.

I en av hemortsbefälhavaren i första militärområdet den 23 december 1942

överlämnad skrift har Persson anhållit att bliva befriad från den ådömda

ersättningsskyldigheten. Han har framhållit, att han vid ifrågavarande tid

varit oerfaren i fråga örn motorers vård samt att han, då väderleken vid hempermitteringen

varit mild, inte kommit att tänka på att kylarvattnet borde avtappas.

Order örn avtappning hade meddelats först under Perssons bortovaro,

men av misstag hade ordern ej verkställts beträffande ifrågavarande bil.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Persson vore radioförsäljare, att

hans senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt uppginge till

1 910 kronor och att hans övriga tillgångar uppskattades till 1 350 kronor, som

han ämnade använda för bosättning vid sitt förestående giftermål.

Hemortsbefälhavaren har föreslagit, att, därest Kungl. Maj:t så funne skäligt,

skadeståndet måtte nedsättas till 75 kronor.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement ha i utlåtande den 16 mars

1943 med hänsyn till såväl de omständigheter under vilka skadan uppkommit

som Perssons svaga ekonomiska ställning ansett skäl föreligga att delvis

befria honom från ersättningsskyldighet. Departementen ha hemställt, att

Persson, därest han före viss angiven tid till arméförvaltningen inbetalade

förslagsvis 50 kronor, måtte befrias från skyldighet att erlägga återstoden av

det utdömda beloppet.

Statskontoret har i utlåtande den 3 april 1943 — under framhållande att i

ärendet föreliggande omständigheter knappast motiverade befrielse från

ersättningsskyldighet — hemställt, att ansökningen icke måtte föranleda någon

åtgärd.

I överensstämmelse med arméförvaltningens tyg- och civila departements

förslag förordar jag, med hänsyn till de omständigheter under vilka skadan

uppkommit samt Perssons svaga ekonomiska förhållanden, att Persson mot

inbetalande till statsverket av 50 kronor befrias från återstående skadeståndsskyldighet.

Det torde få ankomma på Kungl. Majit att bestämma den tidpunkt,

inom vilken betalningsskyldigheten skall vara fullgjord.

.Tåg hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Enar Eichard Urban Persson må, därest han inom tid, som

av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar

ett belopp av 50 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet

till kronan jämlikt krigshovrättens utslag den

den 3 november 1942.

9:o.

Värnpliktige vid Norra skånska infanteriregementet nr 564—7—1941 Viktor

Lennart Skogh framförde den 5 januari 1943 i tjänsten en kronan tillhörig

lastbil. Oaktat Skogh under färden hörde knackningar i motorn och oljetryckmätaren

ej gav utslag, fortsatte han körningen, med påföljd att motorlagren

nedkördes. Vidare underlät Skogh att efter körningen verkställa föreskriven

kontroll av kylarvätskans sprithalt, med påföljd att motorblocket frös sönder.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 48.

Efter åtal vid regementets krigsrätt dömdes Skogh genom utslag den 5

mars 1943 jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att för vårdslöshet och

slarv vid handhavandet av bilen hållas i vaktarrest åtta dagar ävensom till

kronan utgiva 450 kronor i ersättning för skadorna å bilen. Krigsrättens utslag

har vunnit laga kraft.

I en av arméförvaltningens tyg- och civila departement den 15 juni 1943

överlämnad skrift har Skogh med bifogande av intyg rörande sin ekonomiska

ställning anhållit att bliva befriad från den ådömda skadeståndsskyldigheten.

Av intyget framgår, att Skogh, som till yrket är jordbruksarbetare, år 1942

påförts en taxering av 800 kronor till såväl kommunal inkomstskatt som statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt samt att han helt saknar förmögenhetstillgångar.

Tjänsteförrättande chefen för Norra Skånska infanteriregementets depå och

militärbefälhavaren ha tillstyrkt bifall till ansökningen.

Tyg- och civila departementen ha, ehuru omständigheterna i samband med

skadan syntes departementen tyda på icke ringa grad av vårdslöshet vid

handhavandet av kronans materiel, uttalat, att departementen med hänsyn till

Skoghs synnerligen svaga ekonomiska ställning icke ville motsätta sig att

Skogh, därest han före viss av Kungl. Majit bestämd tid till arméförvaltningen

inbetalade ett belopp av 100 kronor, befriades från skyldighet att erlägga

återstoden.

Statskontoret har i utlåtande den 25 juni 1943 likaledes med hänsyn till

Skoghs ekonomiska förhållanden tillstyrkt delvis befrielse från ersättningsskyldigheten

men dock ifrågasatt, huruvida icke till kronan borde inbetalas

ett något högre belopp än vad tyg- och civila departementen föreslagit.

Oaktat Skogh synes ha gjort sig skyldig till svåra försummelser vid handhavandet

av lastbilen, anser jag mig med hänsyn till hans svaga ekonomiska

ställning böra tillstyrka, att Skogh, mot inbetalande till statsverket

av visst belopp inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes, befrias från återstående

skadeståndsskyldighet. Med hänsyn till omständigheterna i ärendet

föreslår jag, att det belopp, Skogh bör inbetala, bestämmes till 100 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Viktor Lennart Skogh må, därest han inom tid, som av

Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar

ett belopp av 100 kronor, befrias från återstoden av den

honom jämlikt krigsrättens vid Norra skånska infanteriregementet

utslag den 5 mars 1943 åliggande skadeståndsskyldigheten.

10:o.

Värnpliktige vicekorpralen vid Svea flygflottilj nr 8141—1—1940 Olof Anselm

Emanuel Ek startade den 20 mars 1943 i strid mot gällande instruktion

ett kronan tillhörigt flygplan utan att någon satt i förarsätet, med påföljd att

flygplanet ställde sig på nosen och skadades.

Departements
chefen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Efter åtal vid flygflottiljens krigsrätt prövade krigsrätten genom utslag

den 2 april 1943 rättvist döma Ek jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten

för tjänsteförsummelse att undergå vaktarrest två dagar, varjämte Ek förpliktades

att till kronan i ersättning för skadorna å flygplanet utgiva 305

kronor. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en av flygförvaltningen den 8 juni 1943 överlämnad skrift har Ek anhållit

att bliva befriad från skadeståndsskyldigheten. Han saknade fast civil anställning

och åtnjöte icke andra inkomster än de, som vore förenade med frivillig

tjänstgöring vid flottiljen, varför han vore ur stånd att erlägga skadeståndet.

Flottilj chef en har med hänsyn till att Eks försummelse icke syntes varit

förestavad av okynne utan uteslutande av hans strävan att snabbt kunna betjäna

flygplanets förare tillstyrkt bifall till ansökningen.

Flygförvaltningen har med hänsyn till att den ådagalagda vårdslösheten

vore lindrig samt med beaktande av Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut i

ett flertal lindrigare fall förklarat, att ämbetsverket icke ville motsätta sig

bifall till ansökningen.

Statskontoret har i utlåtande den 19 juni 1943 med beaktande av Eks ekonomiska

förhållanden och övriga omständigheter samt under hänvisning till

Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut i liknande ärenden (proposition 1943: 13,

punkterna 9 och 10) föreslagit att Ek, därest han inom viss av Kungl. Maj:t

bestämd tid inbetalade ett belopp av 50 kronor, befriades från återstående

ersättningsskyldighet.

I anslutning till statskontorets förslag finner jag mig böra föreslå, att Ek

befrias från den honom åliggande skadeståndsskyldigheten mot inbetalande

av 50 kronor inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Olof Anselm Emanuel Ek må, därest han inom tid, som av

Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar

ett belopp av 50 kronor, befrias från återstoden av den honom jämlikt

krigsrättens vid Svea flygflottilj utslag den 2 april 1943

åliggande skadeståndsskyldigheten.

Illo.

Den 3 februari 1943 ombesörjde furiren vid Södermanlands flygflottilj

Sten-Erik Holker bogsering av ett flygplan medelst en tankbil. Härvid sökte

han provisoriskt laga kopplingen, som saknade sprint, genom att ersätta sprinten

med en ståltråd. Vid en häftig inbromsning av bilen på order av Molker

brast kopplingen med påföljd att flygplanet rullade mot bilen och skadades.

Sedan Molker med anledning härav ställts under åtal vid flygflottiljens

krigsrätt, prövade krigsrätten genom utslag den 5 mars 1943, enär Molker

icke på betryggande sätt kopplat flygplanet till bilen och detta varit anledningen

till att kopplingen brustit, då bilen på order av Molker häftigt in
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj-.ts proposition nr 48.

bromsats, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten rättvist döma Molker för

försummelse i fullgörande av tjänsteplikt att undergå disciplinstraff av vaktarrest

i två dagar. Därjämte förpliktades Molker att till kronan utgiva ersättning

för den uppkomna skadan med 375 kronor 52 öre. Krigsrättens utslag

Ilar vunnit laga kraft.

I en av tjänsteförrättande chefen för flygstaben, för chefen för flygvapnet,

jämte eget yttrande, den 16 juli 1943 överlämnad skrift har Molker anhållit örn

befrielse från den ådömda skadeståndsskyldigheten.

Tjänsteförrättande chefen för flygstaben har under framhållande att vissa

förmildrande omständigheter syntes vara för handen tillstyrkt bifall till ansökningen.

Flygförvaltningen har i utlåtande den 13 augusti 1943 bland annat framhållit

följande.

Molker syntes ha varit av den uppfattningen, att den provisoriska kopplingen

skulle vara tillräckligt hållbar för transporten. Detta syntes även ha

varit sannolikt, därest ej transporten behövt bromsa. Den av Molker ådagalagda

felbedömningen innefattade en så ringa grad av vårdslöshet, att aet

knappast kunde anses med rättvisa och billighet överensstämmande att av

Molker utkräva hela den utdömda reparationskostnaden. Å andra sidan borde

—- enligt en vid upprepade tillfällen av riksdagen förordad princip — Molker

ersätta någon del av skadan, förslagsvis 50 kronor. Under åberopande av vad

sålunda anförts hemställde flygförvaltningen, att Molker, därest han inom

tid, som av Kungl. Majit bestämdes, till flygförvaltningen inbetalade 50 kronor,

måtte befrias från återstoden av sin betalningsskyldighet till kronan.

Statskontoret har i utlåtande den 18 september 1943 anslutit sig till vad

flygförvaltningen i ärendet anfört och hemställt.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Molker beordrat inbromsning, Departementsemedan

han befarat sammanstötning med ett landande flygplan. I anslutning chefentiH

vad myndigheterna i övrigt anfört anser jag mig böra tillstyrka, att Molker

mot inbetalande av 50 kronor befrias från återstående skadeståndsskyldighet.

Det torde få ankomma på Kungl. Majit att bestämma den tidpunkt, inom vilken

skadeståndsskyldigheten skall vara fullgjord.

•Jag hemställer därför, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva.

att Sten-Erik Molker må, därest han inom tid, som av Kungl.

Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar ett

belopp av 50 kronor, befrias från återstoden av den honom jämlikt

krigsrättens vid Södermanlands flygflottilj utslag den 5 mars

1943 åliggande skadeståndsskyldigheten.

12:o.

Under besök vid Skaraborgs flygflottilj den 8 juni 1942 använde dåvarande

kadetten vid Jämtlands flygflottilj, numera fänriken vid flygvapnet Yngve Carl

Eric Öhrlund handpumpen å ett på marken stående flygplan utan att ha förvissat

sig örn att reglaget för landningsstället och sporrhjulet stodo i läge ut,

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 48.

170 44 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

Dep artemcntschefen.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

med påföljd att landningsstället drogs in och flygplanet slog mot marken oell

skadades.

Efter åtal vid krigsrätten vid Skaraborgs flygflottilj prövade krigsrätten

genom utslag den 6 juli 1942, enär i målet vore utrett, att Öhrlund finge anses

ha gjort sig skyldig till vårdslöshet i tjänsten, rättvist döma Öhrlund att hållas

i arrest utan bevakning två dagar. Enär den skada, som uppstått å flygplanet,

finge anses vållad genom Öhrlunds vårdslöshet, förpliktades Öhrlund att till

kronan utgiva 500 kronor eller det lägre belopp, vartill reparationskostnaderna

kunde visa sig uppgå. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Uti en av chefen för flygstaben, för chefen för flygvapnet, jämte eget yttrande,

den 2 februari 1943 överlämnad skrift har Öhrlund framhållit, att den

ådömda ersättningsskyldigheten bleve i hög grad betungande för honom och

anhållit att bliva befriad från densamma.

Chefen för flygstaben har anfört att, enär de ekonomiska konsekvenserna

förefölle väl stora i förhållande till förseelsens art, en nedsättning av det

ådömda ersättningsbeloppet, förslagsvis med hälften, syntes skälig.

Flygförvaltningen har i utlåtande den 26 februari 1943 anfört.

Öhrlund vore född år 1921, ogift, och icke försörjningspliktig gentemot någon

närstående. Hans till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt senast taxerade

belopp uppginge till 1 500 kronor och hans skulder för närvarande till 1 73 7

kronor, utgörande kostnader för anskaffande av officersutrustning. Han ansåge

sig icke i stånd att betala ens någon del av skadeståndet. Statsverkets

kostnader för reparation av skadorna hade uppgått till 553 kronor 15 öre.

Enligt flygförvaltningens förmenande torde Öhrlunds vållande få ses mot

bakgrunden av det förhållandet, att han av yrkesintresse önskat lära känna

konstruktionen av en för honom ny flygplantyp. Öhrlund syntes därför ha

handlat av obetänksamhet och icke insett risken av sitt handlande. De omständigheter,

under vilka Öhrlund sålunda ådragit sig ersättningsskyldighet,

ansåge flygförvaltningen mildrande. Med hänsyn härtill syntes skäligt, att

fordringen nerskreves till ett belopp, som Öhrlund kunde antagas utan större

svårighet gälda. Beträffande storleken av detta belopp föresloge flygförvaltningen

250 kronor, varvid såsom villkor syntes böra föreskrivas, att detta

belopp skulle vara inbetalt före den 1 oktober 1944 vid äventyr att eljest hela

skadeståndet finge utbetalas.

Statskontoret har i utlåtande den 6 mars 1943 framhållit, att, även örn

ifrågavarande förseelse icke kunde anses vara av grövre beskaffenhet, utredningen

knappast gåve vid handen, att skäl av ömmande beskaffenhet talade

för bifall till ansökningen. På grund därav hemställde statskontoret — under

erinran tillika örn 1935 års riksdags uttalande (skrivelse nr 156), att efteiskänkande

från statens sida av ådömd betalningsskyldighet endast borde ske

i undantagsfall och när särskilda förhållanden betingade ett dylikt medgivande

— att ansökningen icke måtte till någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Av det anförda framgår, att Öhrlund av yrkesintresse önskat lära känna

konstruktionen av ett flygplan, som för honom varit obekant, och att skadan

därvid inträffat på grund av en felaktig åtgärd från Öhrlunds sida. Med hänsyn

till att Öhrlunds förseelse, såsom av straffsättningen framgår, bedömts

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

vara relativt ringa, finner jag mig böra föreslå, att Öhrlund, därest han inom

tid, som av Kungl. Majit bestämmes, inbetalar visst belopp, befrias från

återstående skadeståndsskyldighet. Då Öhrlund numera befordrats till fänrik

och därför torde äga större möjligheter att fullgöra skadeståndsskyldigheten,

förordar jag dock icke större sänkning- av skadeståndsskyldigheten än till

350 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Yngve Carl Eric Öhrlund må, därest han inom tid, som av

Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar

ett belopp av 350 kronor, befrias från återstoden av den honom

jämlikt krigsrättens vid Skaraborgs flygflottilj utslag den 6

juli 1942 åliggande skadeståndsskyldigheten.

13:o.

Då ett flygplan den 5 oktober 1942 kördes ut till uppställningsplatsen vid

Skaraborgs flygflottilj, kolliderade planet med en eldsläckare, med påföljd

att propellern skadades.

Vid företagen utredning har befunnits att korpralen vid flygflottiljen

Torsten Edvard Slättberg, vilken det som mekaniker ålegat att tillse att

ingen lös materiel kvarlåg, underlåtit att förvissa sig om att eldsläckaren

borttagits och ej heller givit anvisning till annan att göra detta, samt att

numera vicekorpralen vid flottiljen Bertil Carlsson givit klart-tecken till flygplanets

förare, innan han övertygat sig örn att allt var klart för förflyttning.

Med anledning av vad som sålunda förekommit ställdes Slättberg och

Carlsson samt en värnpliktig vid namn Freiholtz, den sistnämnde för att han

icke från sin plats invid flygplanet iakttagit eldsläckaren, av vederbörande

krigsfiskal under åtal vid flottiljens krigsrätt under yrkande, att samtliga

måtte ådömas ansvar för tjänsteförsummelse och åläggas att solidariskt ersätta

den skada, som uppstått å flygplanet, med 300 kronor.

Krigsfiskalen medgav under målets handläggning, att ett skadeståndskrav i

detta fall kunde synas hårt, men framhöll, att bestämmelsen i lagen den 7

mars 1929 (nr 28) om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg,

tillhörande krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd icke här

kunde tillämpas.

Genom utslag den 17 december 1942 prövade krigsrätten — med ogillande

av mot Freiholtz förd talan — rättvist döma Slättberg och Carlsson jämlikt

130 § strafflagen för krigsmakten att för vårdslöshet i tjänsten hållas i vaktarrest,

Slättberg tre dagar och Carlsson en dag. Därjämte förpliktades

Slättberg och Carlsson att solidariskt ersätta kronan kostnaden för reparation

av den skada, som till följd av deras försummelse uppstått å flygplanet,

med 300 kronor eller det lägre belopp, vartill reparationskostnaderna kunde

komma att uppgå. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en av chefen för flygstaben, för chefen för flygvapnet, jämte såväl eget

yttrande som yttrande av chefen för Skaraborgs flygflottilj, den 5 maj 1943

s. 20 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

20 Kungl. Maj-As proposition nr 48.

överlämnad skrift ha Slättberg och Carlsson — under åberopande att gäldandet

av den ådömda skadeersättningen innebure en tung och synnerligen

svåröverkomlig börda — anhållit att bliva befriade från skadeståndsskyldighet.

Flottilj chef en har avstyrkt ansökningarna, varemot chefen för flygstaben

tillstyrkt bifall till desamma.

Flygförvaltningen har i utlåtande den 29 juni 1943 anfört.

Reparationskostnaden uppginge till 168 kronor 37 öre. Beloppet syntes

icke vara större än att Slättberg och Carlsson borde kunna med sina löneförmåner

gälda detsamma. Med hänsyn till att den ådagalagda vårdslösheten

varit av synnerligen lindrig beskaffenhet, tillstyrkte emellertid flygförvaltningen

ansökningarna örn befrielse från ersättningsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 28 juli 1943 framhållit följande.

Under erinran örn 1935 års riksdags uttalande (skrivelse nr 156), att efterskänkande

från statens sida av ådömd betalningsskyldighet endast borde ske

i undantagsfall och när särskilda förhållanden betingade ett dylikt medgivande,

ansåge sig statskontoret icke kunna tillstyrka, att Slättberg och Carlsson helt

befriades från ersättningsskyldighet. Då emellertid den ådagalagda vårdslösheten

syntes ha varit av lindrig beskaffenhet, ville ämbetsverket med hänsyn

till vederbörandes ekonomiska förhållanden icke motsätta sig, att Slättberg

och Carlsson, därest var och en av dem inom viss av Kungl. Majit bestämd

tid inbetalade ett belopp av 50 kronor, befriades från återstoden av dem

åvilande betalningsskyldighet.

I överensstämmelse med statskontorets förslag förordar jag, att envar av

Slättberg och Carlsson mot inbetalande till statsverket av 50 kronor befrias

från återstående ersättningsskyldighet. Det torde få ankomma på Kungl.

Majit att bestämma den tid inom vilken betalningssk3ddigheten skall vara

fullgjord.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att envar av Torsten Edvard Slättberg och Bertil Carlsson

må, därest han inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets

civilförvaltning inbetalar ett belopp av 50 kronor, befrias

från återstående betalningsskyldighet till kronan jämlikt krigsrättens

vid Skaraborgs flygflottilj utslag den 17 december 1942.

14:o.

I samband med ombasering den 24 februari 1943 av flygplan sände värnpliktige

mekanikern vid Skaraborgs flygflottilj nr 553—15—1942 Sven Hjalmar

Källander en skinnrock och ett par handskar, tillhöriga kronan, med det

plan varå han brukade tjänstgöra som mekaniker. Planet, varå Källander icke

medföljde, havererade emellertid, varvid persedlarna förkommo.

Efter det vederbörande krigsfiskal förklarat sig föra ersättnings- men icke

ansvarstalan, prövade flygflottiljens krigsrätt genom utslag den 7 juni 1943

på grund av i målet framkomna omständigheter skäligt ålägga Källander att

med 63 kronor 30 öre ersätta kronan värdet av de förkomna persedlarna.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

I en av flygförvaltningen den 6 augusti 1943 överlämnad skrift har Källander

— under åberopande att han vore medellös — anhållit att bliva befriad

från den ådörnda ersättningsskyldigheten.

Tjänsteförrättande chefen för Skaraborgs flygflottiljs depå har med hänsyn

till att Källander på egen risk medsänt persedlarna avstyrkt ansökningen.

Flygförvaltningen har anfört bland annat följande.

Att persedlarna inlastats å planet hade icke varit stridande mot gällande

föreskrifter.

Enligt allmänna rättsgrundsatser skulle kronan såsom ägare till persedlarna

haft att svara för förlusten. Krigsrättens åläggande för Källander att ersätta

persedlarna syntes bygga på antagandet av ett vidsträcktare redovisningsansvar

än som följde av nämnda rättsgrundsatser. Huruvida denna ståndpunktvore

riktig syntes icke ankomma å flygförvaltningens bedömande.

Därest persedlarna tillhört Källander, hade enligt gällande bestämmelser

angående decentralisering av vissa försvarsväsendet berörande ersättningsärenden

flygförvaltningen ägt befogenhet att bereda Källander gottgörelse

för persedlarnas värde, och omständigheterna syntes ha motiverat användande

av denna befogenhet. Då persedlarna tillhört kronan, ägde flygförvaltningen

icke motsvarande befogenhet. Emellertid syntes det föga förenligt med rättvisa

och billighet, att Källander skulle komma i sämre rättsställning därför

att persedlarna tillhört kronan och icke honom.

På anförda skäl tillstyrkte därför flygförvaltningen bifall till framställningen.

Statskontoret har i utlåtande den 18 september 1943 anfört, att ämbetsverket

med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter icke hade något

att erinra mot att framställning gjordes till riksdagen örn hel befrielse för

Källander från den honom ådömda ersättningsskyldigheten.

T likhet med flygförvaltningen och statskontoret finner jag, att Källander

på grund av förekomna omständigheter bör helt befrias från ersättningsskyldigheten.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Sven Hjalmar Källander befrias från honom jämlikt krigsrättens

vid Skaraborgs flygflottilj utslag den 7 juni 1943 åliggande

skyldighet att till kronan utgiva ersättning med 63 kronor

30 öre.

15:o.

Under förläggning av ett artilleriförband i Rissne uppstod den 8 maj 1942

eld i ett tält, varvid såväl tältet som viss i detsamma befintlig egendom tillhörig

kronan och militär personal förstördes. Eldsvådan hade enligt företagen

utredning förorsakats av att värnpliktige vid Svea artilleriregemente

nr 129—47—1931 Johan Gunnar Viberg, sedan han obehörigen tänt eld i

kaminen i tältet, underlåtit att vakta elden.

Mod anledning härav ställdes Viberg under åtal vid Svea artilleriregementes

krigsrätt under yrkande, att denne måtte dömas till ansvar för vårdslöshet

och oaktsamhet samt förpliktas ersätta den kronan tillhöriga egendomen med

1 906 kronor 36 öre.

Departements
chefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr åS.

Viberg framhöll vid krigsrätten, att han uppgjort eld, emedan det varit

blåsigt och kallt. Han hade ej känt till att det varit förbjudet att utan order

uppgöra eld. Elden hade utbrutit medan han under ett par minuters tid

hämtat ris till elden utanför tältet.

Genom utslag den 24 juli 1942 prövade krigsrätten, enär Viberg, sedan

han obehörigen upptänt eld i en kamin inom tältet, underlåtit att behörigen

vakta elden och därigenom vållat, att eld uppkommit, rättvist döma Viberg

jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten att hållas

i vaktarrest fem dagar. Därjämte förpliktades Viberg, såvitt nu är i fråga,

att utgiva skadestånd till kronan med 953 kronor 18 öre, varemot kronans

ersättningstalan i övrigt såsom obestyrkt icke kunde bifallas.

Krigshovrätten, där arméförvaltningens tyg- och intendenturdepartement

anfört besvär över krigsrättens utslag, yttrade i utslag den 13 november 1942:

Enär av i hovrätten förebragt utredning finge anses framgå, att den nu ifrågavarande

materielen vid tiden för branden haft ett värde av 1 757 kronor 18 öre,

prövade krigshovrätten rättvist på det sätt ändra krigsrättens utslag, i vad

det överklagats, att Viberg förpliktades att i skadestånd till kronan utgiva

utöver av krigsrätten utdömda 953 kronor 18 öre ytterligare 804 kronor eller

alltså sammanlagt 1 757 kronor 18 öre. Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken

finge talan icke fullföljas mot krigshovrättens utslag.

Uti en av militärbefälhavaren för fjärde militärområdet den 17 februari

1943 överlämnad skrift har Viberg anhållit att bliva befriad från ifrågavarande

ersättningsskyldighet eller att densamma måtte väsentligt nedsättas. Omständigheterna

vid branden måste anses synnerligen förmildrande. Viberg saknade

för närvarande helt tillgångar att betala beloppet. Han hade enligt uppgift

den 13 februari 1943 till arméförvaltningens ombudsman förbundit sig

att verkställa avbetalning å skulden med 10 kronor i veckan.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Viberg, som till yrket är chaufför

och anställd hos ett bolag, är född år 1911 och ogift, att hans veckolön uppgår

till 77 kronor, att hans taxering för år 1942 till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

uppgår till 3 200/3 040 kronor samt att han har ett kapital å 200

kronor.

Regementschefen och militärbefälhavaren lia tillstyrkt bifall till ansökningen.

Arméförvaltningens tyg-, intendentur- och civila departement ha i utlåtande

den 11 maj 1943 anfört följande.

Då Vibergs ekonomiska ställning icke torde möjliggöra för honom att

inom rimlig tid erlägga hela det utdömda skadeståndsbeloppet, ansåge sig

departementen med hänsyn jämväl till omständigheterna i samband med uppkomsten

av branden böra tillstyrka viss nedsättning i fråga om Vibergs ersättningsskyldighet.

Departementen finge dock såsom sin uppfattning framhålla,

att Vibergs uppgörande av eld utan vederbörligt tillstånd samt hans

underlåtenhet att på ett effektivt sätt övervaka elden måste bedömas såsom

förhållandevis allvarliga försummelser, varför kronans ersättningsanspråk icke

syntes böra eftergivas i vidare mån än att erläggandet av återstående belopp

framstode såsom ekonomiskt kännbart för Viberg. Sistnämnda belopp, vilket

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

departementen ansåge skäligen böra bestämmas till 600 kronor, torde vidare

— i överensstämmelse med vad som i liknande fall plägade ske böra, för

att befrielse från återstoden skulle erhållas, inbetalas före viss bestämd tidpunkt.

I utlåtande den 19 juni 1943 har statskontoret förklarat sig icke ha något

att erinra mot bifall till vad tyg-, intendentur- och civila departementen i ärendet

hemställt.

Ehuru Viberg vid ifrågavarande tillfälle åsidosatt gällande föreskrifter och Departementsvisat

ovarsamhet, anser jag mig på grund av \ ibergs ekonomiska ställning

samt av honom visad beredvillighet att i mån av förmåga fullgöra sin skadeståndsskyldighet

böra föreslå, att Viberg, mot inbetalande till statsverket av

visst belopp inom tid, som av Kungl. Majit må bestämmas, befrias från återstående

skadeståndsskyldighet. Det belopp, Viberg bör ha att inbetala, synes

mig böra bestämmas till 500 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Johan Gunnar Viberg må, därest han inom tid, som av

Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar

ett belopp av 500 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet

till kronan enligt krigshovrättens utslag den

13 november 1942.

16:o.

Den 24 februari 1941 erhöll furillen vid Livregementet till häst Sten John

Ingvar Zackrisson order att, med biträde av annat manskap, vid sin förläggning

å Edsbergs gård rastrida fem hästar. Under utförandet av denna order

anordnade han hinderhoppning på ett snötäckt gärde vid gården, varvid en

av hästarna skadades så svårt, att den senare måste slaktas.

Efter åtal vid regementets krigsrätt har krigsrätten genom utslag den 19

april 1941 utlåtit sig. I målet vore upplyst, att Zackrisson vid hinderhoppningen

gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse genom att oaktat ett hinder

på banan skymtat under snön underlåta att undersöka beskaffenheten av

detta hinder, som utgjorts av en kullfallen grind, och därigenom orsakat, att

en av hästarna under hinderhoppningen skadats så att den senare måst

slaktas. Krigsrätten prövade därför rättvist döma Zackrisson jämlikt 130 §

strafflagen för krigsmakten för tjänsteförsummelse att hållas i vaktarrest tre

dagar, varjämte han jämlikt sitt medgivande förpliktades att såsom ersättning

för hästen utgiva 1 200 kronor till kronan.

Krigshovrätten, där Zackrisson anfört besvär, gjorde genom utslag den 17

oktober 1941 den ändringen i krigsrättens utslag, att beloppet av den ersättning,

Zackrisson skulle utgiva till kronan, minskades till 863 kronor 10 öre

med hänsyn därtill, att kronan vid försäljning av hästens kött och hud erhållit

336 kronor 90 öre. Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken finge talan icke

fullföljas mot krigshovrättens utslag.

I en den 19 januari 1943 dagtecknad skrift har Zackrisson anhållit örn befrielse

från den honom ådömda ersättningsskyldigheten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Departements

chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 48.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Zackrisson den 5 april 1943 beviljats

hemskillnad från sin hustru, att han åtnjuter en inkomst av 272 kronor 60

öre i månaden jämte kontant portionsersättning, att hans senaste taxering till

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är 3 550 kronor med ett beskattningsbart

belopp av 2 250 kronor, att hans skulder uppgå till omkring 900 kronor,

att han enligt skriftligt erkännande den 5 november 1943 örn faderskap

åtagit sig underhållsbidrag med 35 kronor i månaden för ett väntat barn tills

detta fyllt 18 år samt att han efter hemskillnadsårets utgång ämnar ingå

äktenskap med barnets moder.

Arméförvaltningens intendentur- och civila departement lia i utlåtande den

12 februari 1943, särskilt med hänsyn till vikten av att hos personalen inskärptes

betydelsen av att det dyrbara hästmaterialet handhades med erforderlig

omsorg, funnit sig icke kunna tillstyrka bifall till ansökningen.

Statskontoret har i utlåtande den 27 februari 1943, ehuru vissa billighetsskäl

måhända kunde anses tala för att ersättningsskyldigheten delvis eftergåves,

funnit sig med hänsyn till vad intendentur- och civila departementen

anfört icke böra tillstyrka bifall till ansökningen.

Ehuru Zackrisson icke iakttagit erforderlig omsorg vid anordnandet av

hinderhoppningen, vill jag ej motsätta mig att han befrias från återstående

skadeståndsskyldighet mot inbetalande av visst belopp inom tid, som av

Kungl. Majit må bestämmas. Med hänsyn till den ståndpunkt jag vid anmälan

av liknande ärenden tidigare intagit förordar jag — med beaktande av

jämväl den omständigheten att sökanden är anställd vid regementet — att

det belopp, som av Zackrisson skall inbetalas, bestämmes till 300 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Sten John Ingvar Zackrisson må, därest han inom tid, som

av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar

ett belopp av 300 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet

till kronan jämlikt krigshovrättens utslag den 17

oktober 1941.

17:o.

Enligt ett mellan chefen för Upplands regemente och småbrukaren Oskar

Arvid Hamberg i Johannesberg, Alsike, upprättat, den 20 och den 23 april

1942 dagtecknat kontrakt utackorderades till Hamberg såsom fodervärd en

regementet tillhörig ackordhäst. Enligt kontraktet ägde Hamberg icke utan

regementschefens medgivande använda hästen för annat än eget bruk. Örn

hästen under utackorderingstiden doge under sådana förhållanden, att

fodervärden måste anses ha genom oförstånd, bristande tillsyn och dylikt

varit vållande till hästens död, skulle hästen av fodervärden ersättas med

belopp, motsvarande det vartill hästens värde vid senaste i vederbörlig ordning

verkställd värdering blivit fastställd. Hästen hade värderats till 800

kronor.

Utan att inhämta regementschefens tillstånd utlånade Hamberg hästen på

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

en dag till en granne. Åtföljd av en elvaårig sonson, som ledde ackordhästen,

och själv ledande en häst skulle grannen den 17 juni 1942 återställa ackordhästen

till Hamberg. Därvid påkördes ackordhästen av ett tåg och dödades.

I en av arméförvaltningens intendenturdepartement den 21 december 1942

överlämnad skrift har Hamberg anhållit att bliva befriad från ersättningsskyldigheten.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Hamberg är född år 1882 samt

gift, att två barn vistas i hemmet varav en sjuklig och fullständigt arbetsoformögon

dotter, att han äger en fastighet, taxerad till 5 000 kronor och intecknad

för 4 000 kronor, samt att han enligt 1942 års kronodebetsedel icke har någon

beskattningsbar inkomst.

Chefen för regementets depå, militärbefälhavaren och intendenturdepartement

et ha tillstyrkt bifall till ansökningen.

Statskontoret har i utlåtande den 17 mars 1943 framhållit följande.

Med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter ville statskontoret

icke motsätta sig, att Hamberg delvis befriades från honom åliggande ersättningsskyldighet.

Ämbetsverket ansåge sig förty böra förorda, att Hamberg,

därest han före viss av Kungl. Majit bestämd tidpunkt inbetalade 100 kronor,

befriades från återstående betalningsskyldighet.

Av utredningen framgår, att Hamberg lever i knappa ekonomiska omständigheter

samt att det skulle möta stora svårigheter för honom att fullgöra

ersättningsskyldigheten. På grund härav och de förhållanden, under vilka

olyckan inträffat, anser jag mig därför, oaktat Hamberg icke ägt utlåna hästen,

böra föreslå, att Hamberg mot inbetalande av 50 kronor befrias från återstående

ersättningsskyldighet. Inbetalningen bör ske före tidpunkt, som

Kungl. Majit bestämmer.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att Oskar Arvid Hamberg må, därest han inom tid, som av

Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar

ett belopp av 50 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet

till kronan på grund av det mellan chefen för Upp

lands regemente och Hamberg den 20 och den 23 april 1942

upprättade kontraktet.

18:o.

I samband med en enskild, militär fälttävlan i september 1940, anordnad

av Sveriges militära idrottsförbunds Bodendistrikt, utkvitterade dåvarande

fänriken, numera löjtnanten vid Norrbottens regemente, Björn Olof Rundquist

från huvudförrådet vid regementets depå 28 lösa tältdelar men återredovisade

dem sedermera icke.

Vederbörande krigsfiskal förde med anledning härav ersättningstalan mot

Rundquist vid regementets krigsrätt samt yrkade, att Rundquist måtte förpliktas

ersätta kronan värdet av tältdelarna med 728 kronor.

Departements
chefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Departements
chefen.

Rundquist bestred ersättningsskyldighet samt anförde bland annat följande.

Han hade genom depåchefen beordrats tjänstgöra som funktionär vid

tävlingen. Ledaren för tävlingen hade tillsagt, att funktionärerna med hänsyn

till de ovissa väderleksutsikterna skulle förses med skyddstält. Efter tävlingen

hade Rundquist kontrollerat, att samtliga tält anlänt till målplatsen.

Han hade där beordrat vederbörande kontrollanter att tillse, att tälten fördes

till regementet. Rundquist hade återkommit till Boden omkring kl. 23. Efter

framkomsten hade han någon tid under natten och även under de två å tre

närmaste dagarna varit sysselsatt med att uträkna resultatet av tävlingen.

Enär han sålunda haft mycket att göra, hade han glömt bort att kontrollera,

att tälten återlämnats till regementet i behörig ordning. Rundquist medgåve

såsom skälig ersättning för tältdelarna i och för sig, då de varit begagnade,

endast 70 % av det av krigsfiskalen uppgivna nyanskaffningsvärdet, 26 kronor

per styck.

Krigsrätten prövade genom utslag den 27 augusti 1941, enär Rundquist

icke förmått redovisa tältdelarna samt icke förebragt någon omständighet av

beskaffenhet att skäligen böra befria honom från ersättningsskyldighet, men

tältdelarna icke visats lia större värde än det av Rundquist i målet medgivna,

509 kronor 60 öre, rättvist förplikta Rundquist att till kronan utgiva ersättning

med sistnämnda belopp.

Krigshovrätten, varest Rundquist anfört besvär över krigsrättens utslag,

fann enligt utslag den 24 juli 1942 ej skäl göra ändring i krigsrättens utslag.

Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken ägde Rundquist icke fullfölja talan mot

krigshovrättens utslag.

I en av arméförvaltningens intendentur- och civila departement den 9 juli

1943 överlämnad skrift har Rundquist, under framhållande att tältdelarna

troligen avlämnats till huvudförrådet utan avhämtande av kvitto hos förrådsförvaltaren,

anhållit att bliva befriad från den honom ålagda ersättningsskyldigheten.

Regementschefen har tillstyrkt bifall till ansökningen och därvid framhållit,

att Rundquist, som nyligen ingått äktenskap, genom inbetalning av

den ådömda ersättningen skulle bringas i stora ekonomiska svårigheter samt

att ifrågavarande tältdelar med största sannolikhet inlämnats till förrådet.

Militärbefälhavaren har likaledes tillstyrkt bifall till ansökningen.

Tjänstefanrättande chefen för Norrbottens regementes depå har i av intendenturdepartementet

infordrat yttrande framhållit, att några omständigheter,

som talade för att tältdelarna återfunnits, icke förelåge utöver vad som framginge

av krigsrättsprotokollet. Yid depåförrådet förefunnes enligt inventeringsbeskedet

den 15—30 juni 1942 ett överskott av 2 411 tältdelar.

Intendent- och civila departementen ha ansett sig av principiella skäl

icke kunna tillstyrka bifall till ansökningen.

Statskontoret har i utlåtande den 29 september 1943 icke ansett tillräckliga

skäl föreligga för bifall till ansökningen.

Då med hänsyn till de åtgärder, Rundquist vidtog efter tävlingens avslutande

— i detta hänseende torde jämväl få hänvisas till handlingarna i åren
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

clet — intet motsäger antagandet, att de ifrågavarande tältdelarna kunna ingå

i det överskott av sådan materiel, som numera konstaterats vid depåförrådet,

anser jag mig böra föreslå, att kronan avstår från sin fordran hos Rundquist.

•Jag hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Björn Olof Rundquist befrias från honom jämlikt krigshovrättens

utslag den 24 juli 1942 åliggande skyldighet att till

kronan utgiva ersättning med 509 kronor 60 öre.

19:o.

Vid uppbrott efter en rast under en fälttjänstövning med Värmlands regemente

i trakten av Arvika natten till den 15 september 1942 kvarglömde

värnpliktige vid regementet nr 148—50—1940 Harald Edvin Lundquist på

rastplatsen ett gevär modell 38. Geväret har sedermera ej kunnat anträffas.

Efter åtal vid regementets krigsrätt prövade krigsrätten genom utslag den

16 januari 1943, enär Lundquist genom försummelse i tjänsten förorsakat, att

geväret förkommit, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten rättvist döma

Lundquist att undergå disciplinstraff av vaktarrest i två dagar, varjämte han

förpliktades att till statsverket utgiva ersättning för geväret med 180 kronor.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en av arméförvaltningens tyg- och civila departement den 4 juni 1943

överlämnad skrift har Lundquist anhållit att bliva befriad från ersättningsskyldigheten.

Lundquist har framhållit följande. När händelsen inträffade,

hade han varit fullständigt uttröttad, enär förbandet under föregående dygn

befunnit sig på nästan oavbruten marsch med föga vila och sömn. Endast med

stor möda hade han kunnat hålla sin plats i förbandet. Även dagarna dessförinnan

hade han deltagit i två dagsmarscher. Uppbrottet från rastplatsen

hade skett hastigt och då Lundquist marscherat omkring 200 meter hade han

märkt, att han glömt geväret. Han hade då omedelbart återvänt. En mötande

värnpliktig hade meddelat honom, att geväret redan omhändertagits, men han

hade det oaktat begivit sig till rastplatsen och övertygat sig örn att geväret

ej funnits där. Han vore för närvarande arbetslös och saknade medel att

ersätta geväret. Kostnaderna för inställelsen vid krigsrätten hade uppgått

till 40 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Lundquist, som vore född år

1920 och till yrket typograflärling, genomginge handelsskola, samt att hans

uppehälle bekostades av fadern.

Chefen för Värmlands regementes depå, stabschefen vid femte militärbefälsstaben

och arméchefen ha tillstyrkt bifall till ansökningen.

Tyg- och civila departementen ha med hänsyn till de omständigheter, under

vilka geväret förkommit, samt Lundquists svaga ekonomiska ställning tillstyrkt

befrielse från ersättningsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 19 juni 1943 med hänsyn till omständigheterna

i ärendet förklarat, att ämbetsverket icke ville motsätta sig, att Lund
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Departementschefen■
-

quist befriades från ersättningsskyldighet, därest han inom viss av Kungl.

Majit föreskriven tid inbetalade ett belopp av 50 kronor.

Med hänsyn till Lundquists svaga ekonomiska ställning och med beaktande

av de omständigheter, under vilka geväret förkommit, tillstyrker jag, att

Lundquist befrias från den honom ålagda ersättningsskyldigheten.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Harald Edvin Lundquist befrias från honom jämlikt krigsrättens

vid Värmlands regemente utslag den 16 januari 1943

åliggande skyldighet att till kronan utgiva ersättning med 180

kronor.

20:o.

Då bogserbåten Gustafshög den 15 december 1942 skulle angöra en hjälpvedettbåt,

som med en wire låg förtöjd vid fyrskeppet Almagrundet, gick

Gustafshög mot wiren och skadades.

Efter utredning har befunnits, att befälhavaren å Gustafshög strax före

angöringen av hjälpvedettbåten beordrat full fart back i maskinen men att värnpliktige

vid fjärde beväringskompaniet nr 50—240—1927 Karl Beinhold Hammar,

som vid tillfället tjänstgjort såsom maskinist å Gustafshög, i stället

ställde maskinen på full fart framåt samt härigenom vållade kollisionen.

Efter åtal vid stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation prövade

krigsrätten genom utslag den 5 mars 1943, enär omständigheterna i målet

måste anses mildrande, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten rättvist

döma Hammar för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt att hållas i vaktarrest

i två dagar, varjämte Hammar förpliktades att till kronan utgiva ersättning

för reparation av de å bogserbåten uppkomna skadorna med 3 258 kronor

21 öre. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en den 26 mars 1943 dagtecknad skrift har Hammar anhållit att bliva

befriad från den ådömda skadeståndsskyldigheten. Vid ifrågavarande tid

skulle avlösning av Gustafshögs besättning, som tjänstgjorde som sjöfartskontroll,

ske, och Hammar hade då varit alldeles utarbetad och förbi av trötthet

efter mer än 30 timmars oavbruten tjänstgöring. Dessutom hade han varit

ovan vid Gustafshögs maskin, emedan han först föregående dag gått ombord

på Gustafshög såsom avlösning från annat fartyg. Maskintelegrafen hade

varit så placerad att han ej kunnat se den från manöverplatsen. Vidare hade

han svag syn och brukade bära glasögon. Vid kollisionstillfället hade han

emellertid icke kunnat använda glasögonen, enär han på grund av värmen i

maskinrummet och trötthet svettades kraftigt och svetten rann från pannan.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Hammar, som i det civila är eldare

vid länslasarettet i Sveg, åtnjuter en inkomst av 122 kronor i månaden jämte

dyrtidstillägg samt fri kost och logi samt att hans senaste taxering till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt uppginge till 1 440 kronor.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 4S.

29

Marinförvaltningen har i utlåtande den 3 juli 1943, då av utredningen i

ärendet framginge, att samverkande orsaker till olyckshändelsen vore dels

Hammars dåliga syn, dels hans ovana vid maskinens skötsel och dels den oavbrutna

långa tjänstgöringen, omkring 30 timmar, samt Hammars ekonomiska

ställning vore sådan, att han icke torde kunna inbetala skadeståndet,

tillstyrkt bifall till ansökningen.

Statskontoret har i utlåtande den 21 juli 1943 med hänsyn till i ärendet

föreliggande omständigheter och i betraktande av Hammars svaga ekonomiska

ställning uttalat, att ämbetsverket icke ville motsätta sig, att denne helt befriades

från ersättningsskyldighet.

I likhet med myndigheterna och under erinran, att krigsrätten funnit omständigheterna

i målet mildrande, förordar jag, att Hammar helt befrias från

den honom ådömda skadeståndsskyldigheten.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Karl Reinhold Hammar befrias från honom jämlikt stationskrigsrättens

vid Stockholms örlogsstation utslag den 5 mars

1943 åliggande skyldighet att till kronan utgiva skadestånd med

3 258 kronor 21 öre.

21:o.

Enligt ett mellan chefen för förutvarande Västgöta regemente, å kronans

vägnar, och byggmästaren J. M. Jansson i Växjö den 17 oktober 1916 upprättat

kontrakt åtog sig Jansson att utföra en för regementet avsedd skjutbaneanläggning

vid Vänersborg med alla erforderliga arbeten för en kostnad

av 40 000 kronor. Kontraktet innehöll bland annat följande bestämmelser:

Arbetena skulle vara fullt färdiga för besiktning den 1 januari 1917. Det

ålåge entreprenören att under tre år från arbetenas avsynande ansvara för

deras goda beskaffenhet. Vid besiktning anmärkta felaktigheter och brister

skulle av entreprenören ofördröjligen avhjälpas, vid äventyr att sådant avhjälpande

verkställdes på hans bekostnad genom statens försorg. — Sedan

arbetena utförts, konstaterades vid ansvars- eller efterbesiktning den 11 juni

1920 vissa bristfälligheter. Jansson anmodades att avhjälpa bristerna, vilket

han emellertid underlät. Sommaren 1921 försattes Jansson i konkurs vid

Konga häradsrätt. Konkursen avslutades den 28 december 1923.

Genom beslut den 29 juni 1921 anvisade dåvarande fortifikationsdepartementet

högst 4 000 kronor till bestridande av kostnaderna för erforderliga

arbeten för avhjälpande av de påtalade bristfälligheterna, varefter kronan uttog

stämning å Jansson till rådhusrätten i Växjö för utfående av ersättning

för sagda kostnader. Genom utslag den 6 oktober 1924 förpliktade rådhusrätten

Jansson att till kronan utgiva 4 000 kronor jämte sex % ränta därå

från den 1 januari 1922, ävensom att ersätta kronans rättegångskostnader

med 977 kronor. Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

Vid verkställighetsförsök år 1924 och 1933 har utrönts, att Jansson sak
-

Departements
chefen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

30 Kungl. Majis proposition nr 48.

nade utmätningsbar egendom. Kronans fordran uppgår numera till omkring

11 000 kronor.

I en av arméförvaltningens civila departement och fortifikationsstyrelse

den 2 juli 1943 överlämnad skrift har Jansson anhållit att få reglera sin skuld

till kronan enligt nämnda rådhusrättsutslag med ett 20 % ackord. Jansson

har i anslutning härtill framhållit följande.

Han vore 64 år och gift samt prokurist i en byggnadsfirma mot en årlig

lön av 8 000 kronor. Hustrun vore med åtta trettondelar delägare i firman och

ägde i firmans kapitalbehållning en andel av omkring 24 000 kronor. En

broder till Jansson ägde återstående fem trettondelar. Jansson och hans

hustru hade för närvarande försörjningsplikt, helt mot ett barnbarn och delvis

mot två barnbarn. -— Då Jansson vid konkursen haft att försörja nio omyndiga

barn, varav det yngsta nådde myndig ålder år 1942, hade någon uppsamling

av kapital icke kunnat äga rum under de gångna 21 åren. Janssons

tillgångar uppginge för närvarande till omkring 2 000 kronor och hans skulder

till omkring 38 000 kronor, varav till kronan omkring 11 000 kronor och till

aktiebolaget Skånska banken omkring 25 800 kronor. Banken hade utfäst sig

att biträda ett 10 % ackord.

Då Jansson på sin tid nödgats gå i konkurs hade detta ej föranletts av

ekonomiskt lättsinne utan av krisen efter förra världskriget. Det vore hårt

för Jansson vid hans ålder att alltjämt nödgas känna sig ekonomiskt omyndig,

då han hade att dragas med angivna oreglerade skulder. Med hänsyn till

dessa förhållanden och sin familj vore han mycket angelägen att reglera skulderna

genom ett ackord.

I en av Jansson under edlig förpliktelse den 21 mars 1942 upprättad tablå

lia hans tillgångar upptagits till 2 165 kronor 68 öre och skulderna till 38 675

kronor 55 öre, varav 11 000 kronor till kronan enligt nämnda utslag samt 25 835

kronor 48 öre till aktiebolaget Skånska banken. Två personer, som ha god

kännedom örn Janssons ekonomiska ställning, ha intygat, att Jansson i tablån

riktigt återgivit sin ekonomiska ställning.

Civila departementet och fortifikations styr elsen ha i sitt yttrande med

hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst tillstyrkt ansökningen samt hemställt,

att Kungl. Majit vid bifall härtill måtte förordna, att den del av kronans ifrågavarande

fordran, som efter Janssons inbetalning av ackordsbeloppet kunde

komma att återstå, måtte avskrivas.

Statskontoret har i utlåtande den 21 juli 1943 anfört följande.

Med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter ville statskontoret

icke motsätta sig, att Jansson delvis befriades från honom ålagd ersättningsskyldighet.

I betraktande av Janssons ekonomiska förhållanden ville ämbetsverket

dock ifrågasätta, örn icke Jansson borde vara i stånd att till kronan

inbetala honom ålagt skadeståndsbelopp å 4 000 kronor jämte ersättning för

rättegångskostnader med 977 kronor. Han syntes därför böra befrias allenast

från erläggande av den av rådhusrätten utdömda räntan.

Av utredningen i ärendet framgår, att Jansson icke kunnat avhjälpa vissa

brister i entreprenadarbetet huvudsakligen på grund därav att hans ekono
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

miska ställning undergrävts genom näringskrisen efter världskriget 1914—

1918 och därav följande svårigheter för honom att erhålla kredit och arbetskraft.

De omständigheter, under vilka Jansson ådragit sig betalningsskyldighet

till kronan, kunna därför anses mildrande. Enligt vad som nu kan förutses

lärer det med hänsyn till Janssons ålder och hans ekonomiska förhållanden

få anses vara i det närmaste uteslutet, att han skall kunna gälda den

skuld, vari han häftar till kronan. Med hänsyn härtill och med beaktande att

förutnämnda bank enligt lämnad uppgift redan avskrivit nio tiondelar av sin

fordran vill jag icke motsätta mig, att Jansson, därest han till statsverket

inbetalar en femtedel av sin nuvarande skuld till kronan, befrias från återstående

del av skulden. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att bestämma

den tidpunkt, inom vilken nämnda inbetalning skall vara fullgjord.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att J. M. Jansson må, därest han inom tid, som av Kungl.

Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar en

femtedel av sin nuvarande skuld till kronan jämlikt rådhusrättens

i Växjö utslag den 6 oktober 1924, befrias från återstående delen

av sagda skuld.

22:o.

Under övning i posttjänst den 29 november 1940 i trakten av Kaknäs skjutbana

i Stockholm med en pluton av ett gevärskompani vid Svea livgarde

avgick av våda ur ett av värnpliktige nr 3028—45—1936 Kurt Sigvard Gunnar

Sallberg buret gevär ett skott, som träffade värnpliktige nr 3225—45—1936

Kurt Hartvig Verner Dino, med påföljd att denne skadades till döds.

De närmare omständigheterna vid olyckstillfället voro följande. Nämnda dag

utförde kompaniet skolskjutning å skjutbanan, därvid såsom ledare tjänstgjorde

löjtnanten Carl Konstans Emil Ohly och såsom befäl inom plutonen

värnpliktige sergeanten Kuné Hermansson och värnpliktige furiren Harry

Hjalmar Håkansson, vilka vid tillfället erhöllo order av Ohly »att svara för

vardera» vissa skyttar inom plutonen, däribland Sallberg och en värnpliktig

vid namn Bredin. Under skjutningen skulle varje skytt avlossa sex skott, men

Bredin avlossade icke mer än fem skott, varefter han ställde det av honom

använda geväret, fortfarande laddat med ett skott, i ett gevärsställ å 200- metersvallen. Geväret flyttades sedermera av annan person till 300-metersvallen,

där det omhändertogs av Sallberg. Sedan skjutningen för plutonen

avslutats, erhöll Hermansson order att övertaga befälet över plutonen och

med denna öva posttjänst. Under övningen avgick av våda ur det av Sallberg

omhänderhavda förut nämnda geväret det skott, som träffade Dino.

Genom beslut den 31 januari 1941, som fastställts av försäkringsrådet den

28 februari samma år, tillerkände riksförsäkringsanstalten jämlikt bestämmelserna

i 1927 års militärersättningsförordning ej mindre änkan Sandy

Alexine Dino begravningshjälp med 176 kronor 40 öre än även dels henne

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

en årlig livränta av 441 kronor att utgå från och med den 30 november 1940,

så länge hon levde ogift, dels ock makarna Dinos den 31 december 1936

födda dotter en årlig livränta å 294 kronor att likaledes utgå från och med

den 30 november 1940, till dess hon uppnått 16 års ålder.

Med anledning av olycksfallet ställdes Ohly, Hermansson, Håkansson, Bredin

och Sallberg av vederbörande krigsfiskal under åtal vid fältkrigsrätten

vid Svea livgardes depå. I målet förde änkan Dino och riksförsäkringsanstalten

ersättningstalan.

Genom utslag den 19 april 1941 prövade fältkrigsrätten lagligt att —- med

ogillande av mot Ohly, Hermansson, Håkansson och Bredin förd talan örn

ansvar för vållande till annans död — döma dels nämnda fyra tilltalade jämlikt

130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse i tjänsteplikt att undergå

de tre förstnämnda arrest utan bevakning tolv, respektive åtta och sex dagar

samt Bredin att hållas i vaktarrest tio dagar, dels och Sallberg jämlikt 130

och 131 §§ strafflagen för krigsmakten och 14 kap. 9 § allmänna strafflagen

att för tjänsteförsummelse undergå vaktarrest femton dagar och för vållande

till annans död till kronan utgiva 30 dagsböter, varje dagsbot bestämd till

en krona.

Vidkommande härefter i målet förd skadeståndstalan förpliktade krigsrätten

—- med ogillande av den mot Ohly, Hermansson, Håkansson och Bredin

förda skadeståndstalan — Sallberg att i skadestånd utgiva dels — enär Sallberg

icke haft något att erinra mot riksförsäkringsanstaltens yrkande örn förpliktande

för honom att till anstalten återbetala vad anstalten enligt beslutet

den 31 januari 1941 utgivit eller kunde komma att utgiva —■ till anstalten ej

mindre 176 kronor 40 öre samt de livräntebelopp, som belöpte å tiden till

och med utgången av april månad 1941, än även därefter förfallande livräntebelopp

i enlighet med anstaltens ovan nämnda beslut i förskott den 30 i

varje månad med början den 30 maj 1941, varjämte det ålåge Sallberg att

ersätta anstalten dess kostnader i målet med 75 kronor, dels ock ej mindre

till änkan Dino begravningskostnader m. m. 528 kronor 57 öre samt livränta för

tiden den 30 november 1940—den 29 november 1941 efter 759 kronor örn året

samt för tiden därefter efter 159 kronor örn året, så länge hon levde ogift,

än även till förmyndaren för makarna Dinos dotter livränta från och med den

30 november 1940 efter 306 kronor örn året, tills dottern fyllt 16 år, samt därefter

efter 600 kronor örn året, tills dottern fyllt 18 år. Slutligen ålåge det

Sallberg att till statsverket återgälda dels 50 kronor, utgörande kostnader för

rättsmedicinsk besiktning och liköppning, dels ock det belopp 174 kronor 50

öre, som av allmänna medel utgått i kostnad för änkan Dino beviljad fri rättegång.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I anledning av en inom andra kammaren väckt motion (nr 28) hemställde

bankoutskottet i utlåtande den 28 april 1942, nr 38, att riksdagen måtte medgiva,

att till Dinos änka och makarnas dotter måtte från anslaget till diverse

pensioner och understöd m. m. utbetalas de skadeståndsbelopp i form av engångsbelopp

och årliga livräntor, som det jämlikt förenämnda krigsrättsut
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

V

Kungl. Majlis proposition nr 48.

33

slag ålåge Sallberg att till dem utgiva, under förutsättning likväl att den änkan

Dino och dottern tillhöriga fordringsrätten överflyttades på kronan.

I skrivelse 1942: 226 tillkännagav riksdagen, att riksdagen bifallit vad utskottet

hemställt.

Med anledning härav medgav Kungl. Majit genom brev den 5 juni 1942,

under förutsättning att nämnda fordringsrätt gentemot Sallberg överflyttades

på kronan, dels att ej mindre den änkan Dino tillkommande ersättningen för

begravningskostnader än även de henne och hennes dotter tillkommande, på

tiden den 30 november 1940—den 30 juni 1942 belöpande livräntorna, livräntan

till änkan Dino så länge hon levde ogift, finge bestridas från fjärde huvudtitelns

anslag till extra utgifter, dels ock att ifrågavarande livräntor finge från

och med budgetåret 1942/43 bestridas från anslaget till diverse pensioner och

understöd m. m., med iakttagande av att å beloppen icke finge åtnjutas sådan

tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser tillkomme pensionstagare.

Den änkan Dino och makarnas dotter tillhöriga fordringsrätten gentemot

Sallberg har sedermera genom en den 19 juni 1942 dagtecknad handling överlåtits

å kronan.

I en den 25 januari 1943 dagtecknad skrift har Sallberg — under framhållande

att han aldrig ens till någon mera avsevärd del torde kunna fullgöra

den honom åliggande betalningsskyldigheten -— hos Kungl. Majit anhållit

att bliva befriad från den betalningsskyldighet till kronan, som enligt

vad ovan angivits åvilade honom.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Sallberg, som till yrket är diversearbetare,

under år 1940 varit arbetslös i 40 veckor samt år 1941 i 39 veckor,

att han vid taxering till statlig inkomst och förmögenhetsskatt taxerats, år

1940 till 2 390 kronor och år 1941 till 1 250 kronor, att hans inkomst under

tiden den 13 mars—1 augusti 1942 utgjort 1 417 kronor 51 öre samt att han

under tiden den 1 augusti—7 november 1942 varit inkallad i skogsarbete.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement ha i utlåtande den 6 april

1943 anfört följande.

Av den i ärendet förebragta utredningen framginge, att Sällbergs ekonomiska

ställning vore mycket svag i förhållande till den omfattande skadeståndsskyldighet,

varom här vore fråga. Det torde få anses uteslutet, att

någon väsentlig ändring härutinnan skulle inträda inom överskådlig tid. Av

arméförvaltningens ombudsman gentemot Sallberg för bevakande av kronans

rätt vidtagna åtgärder hade endast i ringa mån lett till resultat. Sallberg hade

emellertid, trots att han saknade utmätningsbara tillgångar, frivilligt inbetalt

ett belopp av 50 kronor och linde sålunda försökt att fullgöra någon del av

den honom åvilande ersättningsskyldigheten.

Då vidare den händelse, med anledning varav Sallberg ådömts ifrågavarande

ersättningsskyldighet, i avsevärd mån syntes vara att tillskriva ett

sammanträffande av olyckliga omständigheter samt borde bedömas under

hänsynstagande till att Sallberg vid tiden för det inträffade hunnit förvärva

endast ett ringa mått av militär utbildning, funne departementen sig böra tillstyrka

bifall till ansökningen.

Statskontoret har i utlåtande den 28 april 1943 med hänsyn till i ärendet

föreliggande omständigheter ansett billighetsskäl tala för att Sallberg till

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 48. no u 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

34 Kungl. Maj:ts proposition m 48.

väsentlig del befriades från honom åliggande ersättningsskyldighet. I avseende

härå föresloge ämbetsverket, att Sallberg, därest han — utöver det belopp

å 50 kronor, som redan guldits — under ett vart av fem på varandra följande

år till kronan inbetalade 100 kronor, befriades från återstående betalningsskyldighet

på grund av fältkrigsrättens vid Svea livgardes depå den 19

april 1941 meddelade utslag.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 12 november 1943 lämnat en

redogörelse angående till änkan Dino och hennes dotter utgående livräntor

med tillhörande dyrtidstillägg.

Såsom arméförvaltningens tyg- och civila departement framhållit torde den

olyckshändelse, varigenom Dino dödats, i avsevärd mån vara att tillskriva ett

sammanträffande av olyckliga omständigheter samt böra bedömas med hänsyn

till att Sallberg vid tiden för olyckan hunnit förvärva endast ett ringa

mått av militär utbildning.

Uppenbart torde även vara att de ekonomiska konsekvenser, som drabbat

Sallberg till följd av hans vållande, icke stå i rimlig proportion till hans försummelse.

Med hänsyn härtill och jämväl till Sällbergs svaga ekonomi anser

jag mig böra i likhet med tyg- och civila departementen föreslå, att Sallberg

befrias från återstående honom nu åliggande betalningsskyldighet till kronan.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Kurt Sigvard Gunnar Sallberg befrias från återstående

honom nu åliggande betalningsskyldighet till kronan på grund

av omförmälda olyckshändelse.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,

under punkterna l:o—22:o hemställt förordnar

Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigurd Lind.

Stockholm 1944. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:195 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition angående befrielse för E. V. Ringsäter m. fl. från ersättningsskyldighet. s. 6 i texten
  2. SU 1944:79 Utlåtande i anledning av Kungl. Marits proposition angående befrielse för E. V. Kingsäter m. fl. från ersättningsskyldighet. s. 5 i texten