Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar, m. m

80 sidor, varav 79 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 79 av 80 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:50, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis ‘proposition nr 50.

1

Nr 50.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen

den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa

yrkessjukdomar, m. m.; given Stockholms slott den

28 januari 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929

(nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235)

örn försäkring för olycksfall i arbete.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 samt. Kr 50.

2088 48

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131)

örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 om försäkring

för vissa yrkessjukdomar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §■

Den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i

arbete är försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, skall anses vara

försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del

framkallats genom inverkan av

arsenik eller förening därav,

bly eller legering eller förening därav,

kvicksilver eller amalgam eller förening därav,

fosfor eller förening därav,

stendamm,

bensol eller någon av dess homologer (såsom toluol eller xylol) eller något

av deras nitro- eller aminoderivat (såsom nitrobensol eller trinitrotoluol,

anilin eller parafenylendiamin),

klorderivat av fenol eller naftol eller deras salter,

halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien (såsom kloroform eller

trikloretylen),

koloxid,

cyan eller förening därav,

kolsvavla,

svavelväte,

klor, hypoklorit eller klorkalk,

kloramin,

nitrösa gaser,

kromsyra eller förening därav,

strålande värme eller ljus,

röntgenstrålar, radium eller annat radioaktivt ämne.

Såsom yrkessjukdom omfattad av försäkringen skall jämväl anses här nedan

angiven sjukdom, där den uteslutande eller till övervägande del förorsakats

av den försäkrades arbete, nämligen:

1) senskideinflammation (senknarr), därest i arbetet ingår ensidiga eller

för arbetaren ovanliga rörelser av arm eller hand eller ovanlig ansträngning

av ben eller fot;

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1938: 211.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 50. 3

2) inflammation av slemsäck eller underhudsvävnad vid knä eller armbåge,

därest arbetet utföres under fortgående eller upprepat eller för arbetaren

ovanligt tryck mot knä- eller armbågstrakten;

3) sjukdom i vävnaderna kring överarmens epikondyler (epikondylit),

därest i arbetet ingår ensidiga eller för arbetaren ovanliga rörelser av armen;

4) kramp eller darrning i armens eller handens muskler eller annan rubbning

i dessa musklers samverkan (koordination) vid skrivning för hand eller

med maskin eller vid telegrafering, piano- eller fiolspelning, spinning, mjölkning

eller annan därmed jämförlig verksamhet, därest arbetet består i fortgående

ensidig verksamhet;

5) sådana sjukdomar i ben, leder eller muskler eller i blodkärlen i armar

elier händer, som förorsakas av skakningar eller vibrationer av tryckluftdrivna

borrar, hammare, nitapparater eller därmed jämförliga verktyg eller av bankningsmaskiner

vid tillverkning av skodon;

6) dövhet eller svår hörselnedsättning, därest arbetaren varit utsatt för

inverkan av ihållande buller eller skakningar från maskiner eller tryckluftdrivna

verktyg;

7) smittsam sjukdom, som omförmäles i 2 § epidemilagen den 19 juni 1919

eller varom förordnande utfärdats enligt 24 § samma lag, därest arbetet består

i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård

eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under allmän

tillsyn, eller, beträffande sjukdomen undulantfeber, jämväl då arbetet

består i vård eller skötsel av husdjur eller i slakteriverksamhet;

8) mjältbrand,

mul- och klövsjuka,

djup trichofyti,

erysipeloid,

kokoppor,

rots;

9) primär hudkräfta (kancer).

Beträffande försäkringen--— nedan stadgas.

Arbete i---farligt arbete.

4 §■

Har försäkringsinrättning anmodat där försäkrad arbetare att, till förebyggande

av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller förvärras, under någon

tid avhålla sig från det farliga arbetet, skall arbetaren, därest icke omständigheterna

till annat föranleda, äga att för den tid han avhåller sig från detta

arbete uppbära skälig ersättning motsvarande högst hel sjukpenning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945 men skall icke äga tillämpning

i fråga örn yrkessjukdom, som icke omfattas av förut gällande lag, därest sjukdomen

yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik sjukdom, som

yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit utsatt för

inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse a? 1 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring

för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Envar arbetare---i arbetet.

Såsom föranledd av olycksfall skall även anses skada som, utan att hänföras

till yrkessjukdom enligt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,

förorsakats genom inverkan under högst några få dagar

antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår eller blåsor,

eller av temperaturförhållandena under arbetet, örn skadan utgöres avvärmeslag,

solsting eller förfrysning,

eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, såsom svavelsyra,

salpetersyra, kalk eller kalksalpeter, eller blandning, vari dylikt ämne

ingår;

skolande i dessa fall såsom dagen för olycksfallet anses den dag skadan

yppades.

Ersättning på--— är indraget.

Såsom olycksfall---med arbetsanställningen.

Kostnaden för---av arbetsgivaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

1 Senaste lydelse se SFS 1939: 818.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 50.

5

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet ä Stockholms

slott den 31 december 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö,

Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn ändringar i lagen

om försäkring för vissa yrkessjukdomar m. m. samt anför.

Inledning.

Lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar antogs av 1929 års riksdag

och utfärdades den 14 juni 1929 (nr 131). Ändringar i densamma ha vidtagits

genom lagar den 12 september 1930 (nr 335), den 26 juni 1936 (nr 384)

och den 3 juni 1938 (nr 211).

Lagen är anknuten till lagen örn försäkring för olycksfall i arbete på det

sättet, att var och en som enligt olycksfallsförsäkringslagen är försäkrad för

skada till följd av olycksfall i arbete även skall anses vara försäkrad för vissa

närmare angivna yrkessjukdomar. Ersättning i anledning av dylik sjukdom

utgår enligt i huvudsak samma grunder som för olycksfall i arbete. Beträffande

frågan, vilka yrkessjukdomar som skulle inbegripas under lagen,

framhölls vid lagens tillkomst att det måste strängt fasthållas, att lagen bör

avse endast sådana sjukdomar, vilka utan större svårighet kunna ledas tillbaka

till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. På grund härav

måste uteslutas dels sådana yrkessjukdomar, som icke i regel kunna tillräckligt

tydligt skiljas från andra åkommor, och dels sådana sjukdomar, vilka

kunna uppkomma både till följd av inverkan av arbetsförhållandena och av

andra orsaker utan att uppkomstsättet i det speciella fallet med tillräcklig

grad av säkerhet låter sig fastställa. Med utgångspunkt från dessa synpunkter

medtogs vid lagens tillkomst 1929 allenast yrkessjukdom, som uteslutande

eller till övervägande del framkallats genom inverkan av vissa uppräknade

giftiga ämnen, viss strålning eller mjältbrandssmitta. Genom de verkställda

lagändringarna har emellertid lagens tillämplighetsområde utan frångående av

den från början intagna principståndpunkten kunnat vidgas dels genom utökning

av antalet i lagen uppräknade sjukdomsframkallande ämnen och dels

genom att under lagen hänförts jämväl sådana smittsamma sjukdomar, å

vilka epidemilagen äger tillämpning, samt primär hudkräfta under den förutsättningen,

att sjukdomarna uteslutande eller till övervägande del förorsakats

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

av den försäkrades arbete samt, såvitt angår de epidemiska sjukdomarna, att

arbetet består i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller

barnmorskevård eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som

står under allmän tillsyn.

1940 års lagtima riksdag har i skrivelse nr 360 anhållit, att Kungl. Maj :t ville

låta verkställa utredning angående orsakerna till och omfattningen av sådana

sjukdomar i muskler och leder, som kunna förorsakas genom inverkan på övervägande

mekanisk väg av arbetet, samt för riksdagen framlägga de förslag, till

vilka utredningen kunde föranleda. Vidare har 1942 års riksdag i skrivelse

nr 150 anhållit, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning i frågan, örn

och i vad mån sådana smittsamma sjukdomar, som kunna överföras från djur

till människor, böra inbegripas under lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde

föranleda.

Utredning och förslag av riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen och

statens institut för folkhälsan.

De av riksdagen begärda utredningarna ha enligt lämnat uppdrag verkställts

av riksförsäkringsanstalten i samråd med medicinalstyrelsen och statens

institut för folkhälsan, vilka den 26 mars 1943 i ärendet avgivit ett utlåtande,

vilket torde få såsom bilaga (Bilaga B) fogas vid statsrådsprotokollet i detta

ärende. Jag ämnar i det följande lämna en översiktlig framställning av de

överväganden, till vilka den av ämbetsverken och institutet verkställda utredningen

givit anledning, och de förslag, som framlagts såsom resultat av utredningen.

Beträffande det närmare innehållet av utredningen hänvisar jag

till bilaga B.

Sjukdomar i muskler oell leder, som

kunna förorsakas på övervägande mekanisk

väg av arbetet.

T de motioner (I: 83 och II: 138), som föranledde 1940 års riksdagsskrivelse,

berördes blott yrkessjukdomarna skrivkramp och telegrafistkramp. I anledning

av vad som anförts i inhämtade yttranden gavs emellertid riksdagens

begäran örn utredning den vidsträcktare formulering, som förut angivits.

Riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen ha verkställt utredning

rörande förekomsten och arten av de sjukdomar, tillhörande ifrågavarande

grupp, som kunde ifrågakomma såsom berättigande till ersättning enligt

yrkessjukdomsförsäkringslagen. Därvid ha uppgifter inhämtats från yrkesinspektör

och bergmästare, yrkesinspektrisen samt skogs- och flottledsinspektören,

vissa vid statsförvaltningen förordnade verksläkare och läkare,

som brukat behandla arbetare vid vissa större enskilda företag. Yttranden

ha vidare inhämtats från svenska metallindustriarbetareförbundet, svenska

gruvindustriarbetareförbundet, svenska stenindustriarbetareförbundet, svenska

gjutareförbundet, svenska sko- och läderindustriarbetareförbundets avdelningar

i örebro och Kumla samt vissa centralsjukkassor. Genom svenska

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

bankmannaföreningen, försäkringstjänstemannaföreningen och kvinnliga kontoristföreningen

i Stockholm lia slutligen insamlats vissa uppgifter.

Med stöd av utredningsresultatet lia ämbetsverken och institutet ansett sig

kunna förorda, att vissa till ifrågavarande grupp hörande sjukdomar införas

i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. De synpunkter, som härvid

lagts till grund, ha i huvudsak varit följande.

Såsom redan inledningsvis framhållits har den för yrkessjukdomsförsäkringslagen

grundläggande principen varit att endast medtaga sådana sjukdomar,

som utan större svårighet kunna ledas tillbaka till arbetet och därmed

sammanhängande förhållanden. Härutöver har vid avgörandet, huruvida en

viss yrkessjukdom skall omfattas av försäkringen eller ej, hänsyn tagits till

örn sjukdomen i regel utövar en väsentlig inverkan på den sjukes förvärvsförmåga

samt örn den mera allmänt eller konstant uppträder i vissa yrken.

Dessa principer lia ansetts böra fortfarande gälla.

Genom lag den 26 juni 1936 örn ändring i olycksfallsförsäkringslagen har

till olycksfall hänförts skada, som förorsakats genom inverkan under högst

några få dagar på mekanisk väg av arbetet. Såsom exempel på dylika skador

anger lagen skavsår, blåsor eller senskideinflammation (senknarr). Dylika

åkommor ha under den nyss angivna förutsättningen, att de uppkommit

genom inverkan under helt kort tid, ansetts ligga närmare olycksfallen

än yrkessjukdomarna. I praktiken har ersättning beviljats, då tiden för

skadans uppkomst uppgått till högst fem dagar. Att åkommor, som

uppkommit genom längre tids inverkan, hittills icke berättigat till ersättning

enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen beror därpå att utredningen

om sambandet med arbetet i dylika fall ansetts svårare att åstadkomma. Under

tillämpningen av de nu nämnda nya lagbestämmelserna har riksförsäkringsanstalten

emellertid gjort den erfarenheten, att dylika åkommor i åtskilliga fall

sannolikt till övervägande del förorsakats av vederbörandes arbete, ehuru med

hänsyn till att arbetet fortgått under längre tid ersättning icke kunnat utgå.

Det vore emellertid icke möjligt att utan vidare låta den begränsning bortfalla,

som ligger i kravet på kortvarigheten av arbetets mekaniska inverkan,

ty då det är fråga örn mera långvarig inverkan är det, såsom nämnts, svårare

att skilja mellan sjukdomar, som uppkommit på grund av arbetet, och andra

sjukdomar. På grund härav måste beträffande varje särskild sjukdom, som

kunde komma ifråga, en undersökning verkställas, i vilken mån den kunde

inbegripas under yrkessjukdomsförsäkringen.

Med ledning av vad som framkommit genom de verkställda undersökningarna

ha ämbetsverken och institutet ansett sig kunna utvälja ett antal sjukdomar

eller åkommor, vilka ur de synpunkter, som ovan angivits såsom vägledande,

kunna upptagas såsom ersättningsberättigande enligt yrkessjukdomsförsäkringslagon.

Såsom allmän förutsättning för ersättningsrätt skulle gälla,

liksom för närvarande är fallet beträffande smittsamma sjukdomar och hudkräfta,

att sjukdomen i det särskilda fallet kan härledas från den försäkrades

arbete. Dessutom skulle i fråga om vissa sjukdomar gälla vissa särskilda

förutsättningar beträffande arbetets art. De sjukdomar och åkommor, som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

skulle berättiga till ersättning, äro med angivande tillika i förekommande fall

av nyssnämnda särskilda förutsättningar beträffande arbetets art följande:

1) senskideinflammation (senknarr), därest i arbetet ingår ensidiga eller

för arbetaren ovanliga rörelser av arm eller hand eller ovanlig ansträngning

av ben eller fot;

2) inflammation av underhudsvävnad eller slemsäcksinflammation vid knä

eller armbåge, därest arbetet utföres under fortgående eller upprepat eller för

arbetaren ovanligt tryck mot knä- eller armbågstrakten;

3) sjukdom i vävnaderna kring överarmens epikondyler (epikondylit),

därest i arbetet ingår ensidiga eller för arbetaren ovanliga rörelser a''v armen;

4) kramp eller darrning i armens eller handens muskler eller rubbning

eljest i dessa musklers samverkan (koordination) vid skrivning för hand eller

med maskin eller vid telegrafering, piano- eller fiolspelning, spinning, mjölkning

eller annan därmed jämförlig verksamhet, därest arbetet består i fortgående

ensidig verksamhet;

5) sådana sjukdomar i ben, leder eller muskler eller i blodkärlen i händer

eller armar, som förorsakas av skakningar eller vibrationer av tryckluftdrivna

borrar, hammare, nitapparater eller därmed jämförliga verktyg eller av bankningsmaskiner

vid tillverkning av skodon;

6) dövhet eller svår hörselnedsättning, därest arbetaren varit utsatt för inverkan

av ihållande buller eller skakningar från maskiner eller tryckluftdrivna

verktyg.

Då det icke kan anses lämpligt, att ifrågavarande sjukdomar i vissa fall

behandlas såsom olycksfallsskador och i andra fall såsom yrkessjukdomar, föreslås

såsom en konsekvens av att de upptagas i yrkessjukdomsförsäkringslagen

att ett häremot svarande förbehåll göres i olycksfallsförsäkringslagen samt

att senskideinflammationen utgår såsom exempel på sådana åkommor, som

berättiga till ersättning enligt sistnämnda lag.

Smittsamma sjukdomar, som kunna överföras

från djur till människor.

Enligt nu gällande lag omfattar yrkessjukdomsförsäkringen av de typiska

kreaturssjukdomarna endast mjältbrand, varjämte undulantfeber och Weds

sjukdom under vissa förutsättningar i fråga örn arbetets beskaffenhet berättiga

till ersättning. Å dessa båda sjukdomar äro nämligen epidemilagens bestämmelser

tillämpliga, vid vilket förhållande sjukdomarna skola anses såsom

yrkessjukdomar om arbetet består i yrkesmässigt meddelande eller utövande

av sjukvård eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som

står under allmän tillsyn. På grund av denna inskränkning är yrkessjukdomsförsäkringslagen

tillämplig huvudsakligen endast beträffande veterinärer och

veterinärassistenter (»stjärnsystrar») samt laboratoriepersonal. Vidare ha

vissa sjukdomar, bland annat erysipeloid och kokoppor, med hänsyn till att

smittämnet i dessa fall alltid måste intränga i kroppen genom ett skadat hudparti,

i många fall kunnat berättiga till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

1942 års riksdagsskrivelse i denna fråga var föranledd av en motion (II: 115),

vari framhölls, att yrkessjukdomsförsäkringslagen borde utvidgas att gälla

även för de arbetare inom lantbruket, som under arbetet ådroge sig dylika

smittsamma sjukdomar.

I ämbetsverkens och institutets utredning framhålles beträffande dessa

sjukdomar följande. Även i fråga örn denna grupp av sjukdomar bör den

regeln vidhållas, att i lagen endast sådana sjukdomar medtagas, vilkas uppkomst

utan större svårigheter kan ledas tillbaka till arbetet eller därmed

sammanhängande förhållanden. På grund härav kunna infektionssjukdomar

endast undantagsvis komma i fråga, nämligen då arbetet medfört en påtagligt

större smittfara än den som människor i allmänhet äro utsatta för. Ur denna

synpunkt spelar sättet för smittans överförande en väsentlig roll. Vidare

bör hänsyn tagas till i vilken utsträckning de ifrågavarande sjukdomarna förekomma

i vårt land och vilka slag av yrkesarbete som medföra särskild fara i

detta hänseende.

Från dessa utgångspunkter och med hänsyn till den närmare utredning,

som återgives i Bilaga B, ha ämbetsverken och institutet ansett sig kunna

förorda, att såsom ersättningsberättigande yrkessjukdomar i lagen införas:

raul- och klövsjuka, djup trichofyti, erysipeloid, rots och undulantfeber, sistnämnda

sjukdom under förutsättning att arbetet består i vård eller skötsel

av husdjur eller i slakteriverksamhet. I fråga örn vissa andra sjukdomar, som

varit under övervägande, har däremot tillräckligt underlag för deras upptagande

i yrkessjukdomsförsäkringslagen icke befunnits föreligga. Detta gäller

sjukdomarna ringorm (= ytlig trichofyti), skabb, Weds sjukdom, bovin tuberkulos

och tularemi.

Vissa auclra sjukdomar.

Ämbetsverken och institutet ha i sammanhang med den i anledning av riksdagsskrivelserna

verkställda utredningen även övervägt en viss komplettering

av den ifrågavarande lagstiftningen i övrigt. På de skäl, som närmare återgivas

i bilaga B, ha de härvid föreslagit, att bland de farliga ämnen, som

kunna förorsaka ersättningsberättigande yrkessjukdom, skola upptagas kolsvavla

och svavelväte.

I samband härmed har även behandlats en av svenska gruvindustriarbetareförbundet

den 9 oktober 1942 till Kungl. Maj:t ingiven framställning rörande

vissa besvär, som uppkommit för arbetare vid Falu kopparverk vid rostning

av fanadiwhaltig malm, vilken sedan något år bearbetas vid verket. Då vederbörande

yrkesinspektör meddelat, att vissa skyddsåtgärder vidtagits eller påbjudits,

vilka vore ägnade att i huvudsak undanröja riskerna för sjukdomsfall

av dylikt slag, ha ämbetsverken och institutet ansett skäl för närvarande ej

föreligga att i yrkessjukdomsförsäkringslagen nu medtaga ämnet vanadin.

Vidare har i detta sammanhang ånyo tagits under övervägande frågan örn

medtagande i lagen av vissa ämnen, beträffande vilka nämnda fråga redan

förut varit aktuell, särskilt terpentin samt kalk och cement, vilka ämnen i förhållandevis

ej obetydlig utsträckning kunna medföra hudsjukdomar. Ämbets
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

verken och institutet ha emellertid ej funnit att sådana skäl tillkommit, som

föranledde att något av dessa ämnen för närvarande borde medtagas i lagstiftningen.

Beträffande terpentin åberopas därvid, att för närvarande särskilda

undersökningar pågå för avlägsnande i möjligaste män av de hudretande verkningarna

av den svenska terpentinen. I fråga örn kalk och cement har motivet

för ståndpunktstagandet varit det att de eksem eller liknande hudåkommor,

som förorsakas härav, för närvarande icke kunna tillfredsställande skiljas

från åtskilliga liknande sjuklighetstillstånd, som härröra av andra orsaker.

Höjd sjukpenning för den som på anmodan

av försäkringsinrättning avhåller

sig från farligt arbete.

Enligt 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen äger arbetare, som på anmodan

av försäkringsinrättning, i syfte att förebygga att yrkessjukdom uppstår, återuppstår

eller förvärras, avhåller sig från det farliga arbetet, i regel rätt till

skälig ersättning, icke överstigande halv sjukpenning. Erfarenheterna från tilllämpningen

av denna paragraf ha emellertid visat, att ersättningen icke är tillräckligt

hög för att förmå arbetare att ställa sig till efterrättelse sådan anmodan

från försäkringsinrättningens sida. Med anledning härav ha ämbetsverken

och institutet föreslagit, att den ifrågavarande ersättningen må, allt efter som

det i det särskilda fallet finnes skäligt, bestämmas till högre belopp upp till

hel sjukpenning (motsvarande i det stora flertalet fall omkring -Is av den

vanliga arbetsförtjänsten). Härvid har förutsatts, att vid bestämmandet av

ersättningens storlek i det särskilda fallet hänsyn skall tagas till vederbörandes

möjligheter att försörja sig genom annat arbete.

Yttranden över förslaget.

Över ämbetsverkens och institutets förslag ha inhämtats yttranden av

socialstyrelsen, försäkringsrådet, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening,

svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen,

landsorganisationen i Sverige, de anställdas centralorganisation (Daco) och

kvinnliga kontoristföreningen.

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget och framhåller, att dess realiserande

skulle innebära att ytterligare ett steg tages mot det principiellt önskvärda

likställandet av yrkessjukdomar med olycksfallsskador i ersättningshänseende.

Försäkringsrådet har icke funnit skäl till annan erinran mot förslaget än

att lagändringen såvitt anginge sjukdomen erysipeloid syntes överflödig, då

enligt praxis ersättningsrätt enligt olycksfallsförsäkringslagen redan förelåge

för denna sjukdom örn den ådragits i arbete för annans räkning. Örn det

ändock skulle anses lämpligt att överföra denna sjukdom till yrkessjukdomsförsäkringslagen,

syntes för likformighetens skulle även kokoppor böra medtagas,

eftersom uppkomstsättet för dessa båda åkommor vore likartat.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har förklarat sig icke ha

något att erinra mot förslaget under förutsättning att det icke befunnes på

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

någon punkt avvika från principen att medtaga endast sådana sjukdomar,

vilkas uppkomst utan större svårighet kunde ledas tillbaka till arbetet eller

därmed sammanhängande förhållanden.

Svenska arbetsgivareföreningen erinrar i sitt yttrande om att föreningen

tidigare intagit den principiella ståndpunkten, att yrkessjukdomar i ersättningshänseende

borde ha behandlats i sjukförsäkringens form i stället för

i olycksfallsförsäkringens samt framhåller, att i varje fall vid ifrågasatta utvidgningar

av yrkessjukdomsförsäkringslagens tillämplighetsområde den

principen noga borde fasthållas, att endast sådana sjukdomar medtoges, som

utan större svårighet kunde ledas tillbaka till arbetet. Föreningen fortsätter:

Ingen av de sjukdomar, som i det remitterade förslaget föreslås upptagna

i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, torde emellertid fylla detta

krav. Beträffande senskideinflammationen har sålunda doktor Erik Norrman

i den i remisshandlingarna åberopade uppsatsen framhållit, att sambandet

mellan senskideinflammationen och en av patienten utförd sysselsättning till

sin natur är tämligen oklart och att de faktorer, som bidraga till uppkomsten

av senskideinflammationen, icke kunna sägas vara enhetliga utan representera

i stället alla övergångar från det objektivt fastslagna, direkta traumat till den

mera subjektivt betonade »överansträngningen». Beträffande slemsäcksinflammationen

uttala sig de förslagsställande myndigheterna i detta avseende

tämligen vagt, i det att de framhålla, att sjukdomens härledning i det särskilda

fallet från visst arbete » i regel» ej »torde» behöva möta större svårighet.

Beträffande epikondylit gäller detsamma. Beträffande skrivkrampen

framgår av utredningen, att denna i ren form är en mycket sällsynt sjukdom.

Den i promemorian åberopade doktor Kasch har sålunda anfört, att han i sitt

material icke har något enda rent fall av denna sjukdom. Av promemorian

framgår i övrigt, att åtskilliga sjukdomstillstånd finnas, som kunna utvisa

en viss likhet med den äkta skrivkrampen. Det synes oss tydligt, att på grund

av svårigheterna med diagnostiseringen skrivkrampen icke bör upptagas

bland yrkessjukdomarna. Yad beträffar sjukdomar, som förorsakas av vibrerande

verktyg (andra än senskideinflammation och epikondylit), uttalas i den

remitterade promemorian, att de äro av beskaffenhet att kunna uppkomma på

annat sätt än såsom en följd av det här ifrågavarande arbetet och att det därför

kan vara förenat med vissa svårigheter att härleda sjukdomen från arbetet.

Man måste härvid sannolikt ofta —- uttalas vidare i promemorian — såsom

måste ske i utlandet, nöja sig med, att vid läkarundersökning sådana sjukliga

förändringar konstateras, som, med hänsyn till det i det särskilda fallet

ifrågakominande arbetssättet och vad därmed sammanhänger — varom alltså

närmare upplysningar måste föreligga —- enligt erfarenhet uppstå på grund

av detsamma. Även i dessa fall synes det oss ogörligt att säkert konstatera

sambandet mellan sjukdomen och arbetet. Beträffande dövhet och hörselnedsåttning

är det uppenbarligen svårt att kunna konstatera, att densamma orsakats

av starkt buller i arbetet. Icke heller denna bör därför upptagas såsom

yrkessjukdom. Beträffande sjukdomarna nild- och klövsjuka, frichofyti, erysipeloid,

rots och unäidantfeber hänvisa vi till vad svenska lantarbetsgivareföreningen

anfört i sitt i ärendet avgivna yttrande. Beträffande sjukdomar

förorsakade av kolsvavla och svavelväte torde, såsom också framgår av docent

Jan Waldenströms i promemorian avgivna yttrande, diagnosen ofta vara

mycket svår. Under sådana omständigheter böra icke heller dessa sjukdomar

medtagas i lagen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller i fråga om sjukdomar, som

på mekanisk väg förorsakas av arbetet, att det i den verkställda utredningen

vitsordats, att svårigheterna att med säkerhet härleda sjukdomarna från

arbetet öka, då det är fråga örn inverkan under någon längre tid. Gränsdragningen

mellan sjukdomar, som böra jämställas med olycksfall, och andra sjukdomar

borde därför lämnas åt rättstillämpningen enligt de principer, som

hittills tillämpats. Vidare måste fasthållas vid kravet på att de yrkessjukdomar,

som berättiga till ersättning, skola vara allmänt förekommande inom

visst yrke. Även örn den verkställda utredningen skulle anses visa, att detta

vore fallet beträffande senskideinflammation, kunde det i varje fall icke sägas

örn sjukdomarna epikondylit och den koordinatoriska yrkesneuros, som förorsakades

av mjölkning. Beträffande de smittsamma sjukdomarna, som kunna

överföras från djur till människor, anför föreningen:

Förutsättningen för dylika sjukdomars hänförande under lagen bör vara,

att det kan fastslås att sjukdomen måste överföras från djur till människa vid

arbetet och ej genom t. ex. konsumtion av mjölk eller kött. Sjukdomen måste

dessutom vara mera allmänt förekommande. Ingen av förutsättningarna uppfylles

av sjukdomen erysipeloid. Utredningen giver sålunda vid handen, att

nämnda sjukdom ofta förorsakas genom konsumtion av kött. över huvud

måste sägas att utredningen beträffande de smittsamma sjukdomarna är

mycket knapphändig. Sålunda saknas i det stora hela statistiskt material för

bedömandet av sjukdomarnas frekvens. Mul- och klövsjuka har förekommit

bland människor i ett mycket litet antal fall. Sålunda inträffade allenast ett

10-tal fall under epizootien i Malmöhus län 1938—1939, då omkring 5,000 ladugårdsbesättningar

nedsmittades. Sjukdomen kan enligt vad utredningen ger

vid handen jämväl överföras genom konsumtion. Icke heller den djupare

trichofytin synes förekomma i någon nämnvärd utsträckning. Däremot synes

härledningen av sjukdomen tillfredsställande kunna ordnas, därest utgivande

av ersättning förutsätter utförd hudprövning. Beträffande sjukdomen undulantfeber

medgives i utredningen, att den i största utsträckning överföres

genom konsumtion av mjölk. Utredningen föreslår nu, att den formella begränsningen

göres, att sjukdomen endast hänföres under lagen, därest densamma

drabbat arbetstagare vid vård eller skötsel av husdjur eller i slakteriverksamhet.

Ifrågavarande arbetstagare skulle alltså erhålla ersättning även

örn sjukdomen överförts genom konsumtion av mjölk. Av motiveringen framgår

visserligen, att sjukdomen skall ha överförts vid arbetet, men på grund av

svårigheter med härledningen av sjukdomen kan man befara, att, därest sjukdomen

faller under lagen, vederbörande läkare i tveksamma fall (och tveksamma

bli säkerligen de flesta fall av denna sjukdom vad härledningen beträffar)

antager, att sjukdomen förorsakats av arbetet. Eftersom sjukdomen

i största utsträckning överföres genom konsumtion av mjölk finnes knappast

någon anledning att särställa kreatursskötare. Inom jordbruket förekommer

det synnerligen ofta, att en arbetstagare, sorn huvudsakligen sysselsättes

med annat arbete än kreatursskötsel, under en eller annan dag sysselsättes

med kreatursskötsel. Bör detta sysslande vara tillräckligt för att arbetstagaren

får ersättning? Eller har man tänkt sig ett mera varaktigt sysslande? Av vad

ovan anförts torde framgå, att den föreslagna gränsdragningen icke är lämplig.

Yad slutligen beträffar sjukdomen rots har densamma ännu ej uppträtt här

och det torde för den skull vara för tidigt att hänföra densamma under lagstiftningen

örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Landsorganisationen i Sverige tillstyrker de föreslagna utvidgningarna av

yrkessjukdomsförsäkringen och hemställer i sammanhang härmed, under åberopande

av yttranden från åtskilliga fackförbund, att åtgärder vidtagas för

inbegripande av ytterligare en del yrkessjukdomar under lagen. I sådant hänseende

framhålles i fråga örn det i ämbetsverkens och institutets utredning

berörda ämnet vanadin, att de vidtagna skyddsåtgärderna icke visat sig fullt

effektiva utan att sjukdomsbesvär alltjämt kunna konstateras hos arbetare,

vilka syssla med bearbetning av vanadinhaltig malm. På grund härav hemställes,

att detta ämne upptages i lagen eller att i varje fall ytterligare undersökning

av sjukdomens förekomst måtte verkställas. Vidare framhålles

att terpentin i ett mycket stort antal fall framkallat yrkessjukdom och

att de beträffande detta ämne företagna utredningarna tillerkänts alltför

ringa vikt. Under åberopande av dessa utredningar, vilka redan pågått under

lång tid, hemställes örn åtgärder för sjukdomarnas upptagande i lagen. Tilllika

erinras örn de av kalk och cement förorsakade hudåkommorna samt örn

åtskilliga andra i olika yrken uppträdande sjukdomar. Slutligen anför landsorganisationen,

att de vid olika tider uppträdande nya yrkessjukdomarna, i

en del fall förorsakade av ersättningsmedel, som till följd av krigsförhållandena

kommit till användning, starkt aktualiserat frågan örn andra principer

för bedömande av vad som är att anse såsom en yrkessjukdom, då de nuvarande

reglerna, enligt vilka ersättning utgår endast för vissa i lagen särskilt

angivna fall, måste anses otillfredsställande.

De mställdas centralorganisation (Daco) uttrycker sin tillfredsställelse

med de föreslagna utvidgningarna av yrkessjukdomsförsäkringen samt hemställer

dels att bland de ersättningsberättigande smittsamma djursjukdomarna

upptagas även ringorm (ytlig trichofyti) och djurskabb, dels ock örn sådant

förtydligande, att jämväl inom husdjursskötsel sysselsatta kontrollassistenter

inbegripas bland den personal, som är berättigad till ersättning på grund

av sjukdomen undulantfeber.

Kvinnliga kontoristföreningen tillstyrker förslaget men finner det icke

tillfredsställande, att endast skrivkramp i inskränkt bemärkelse kunnat medtagas.

Vidare framhåller föreningen vikten av förebyggande åtgärder genom

kontroll över skrivundervisningen samt hemställer, att den föreslagna lagstiftningen

måtte få tillämpning även beträffande sjukdomsfall, som inträffat

under de närmaste åren före lagens ikraftträdande.

Kompletterande utredning beträffande sjukdomar, förorsakade ay terpentin

och cement.

I anledning av de av landsorganisationen framförda synpunkterna beträffande

sjukdomar, förorsakade av terpentin och cement, samt en av Dorch,

Bäcksin & C:is Aktiebolag ingiven framställning örn upptagande av terpentinolja

i yrkessjukdomsförsäkringslagen ha riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen

närmare redogjort för den utredning, som legat till grund för

deras ståndpunktstagande i detta avseende. Ur denna utredning må anföras

följande:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Departements
chefen.

Kungl. Mai:ts proposition nr 50.

Sedan slutet av 1942 pågå vid S:t Görans sjukhus i Stockholm med understöd

av Bergvik & Ala Nya Aktiebolag undersökningar av den ur sulfatträmassa

framställda s. k. svenska terpentinen i avsikt att genom studier av

olika terpentinfraktioner få fram en terpentinsort, som är så fri från eksemframkallande

egenskaper som möjligt. Undersökningarna ledas av professor

Hellerström och doktor Tottie, vilken sistnämnde uttalat att undersökningarna

synas tala för att ett verkligt resultat kan ernås med i så fall utomordentligt

stort inflytande på frekvensen av terpentinskadorna. Beträffande

hudåkommor, förorsakade av cement och kalk, åberopas ett uttalande av professor

Hellerström, att eksem, framkallade av dessa ämnen, i längre framskridet

stadium icke gå att kliniskt skilja från ett vanligt kroniskt eksem.

Vidare framhålles att de ifrågavarande hudsjukdomarna i regel icke äro av

allvarligare beskaffenhet samt att frågan örn hudsjukdomar såsom yrkessjukdomar

torde böra ses i ett sammanhang, då det kunde ifrågasättas, huruvida

icke en omläggning av de grundläggande principerna borde ske i detta avseende,

t. ex. efter mönster av ett i Danmark föreliggande förslag. Enligt

detta utgår man vid avgränsningen av de ersättningsberättigande hudsjukdomarna

fran sjukdomstillståndet (t. ex. eksem) medan det ämne, som framkallat

sjukdomen, endast får en mera sekundär betydelse. En dylik omläggning

fordrar emellertid ytterligare ingående utredningar och överväganden.

Ur allmänna sociala synpunkter måste det anses önskvärt, att de sjukdomar,

som uppenbarligen förorsakas av vederbörandes arbete, i största möjliga

utsträckning inbegripas under yrkessjukdomsförsäkringen. Att lagstiftningen

på detta område från början fått ett strängt begränsat tillämplighetsområde

är helt beroende av tekniska skäl, nämligen svårigheten att med tillräcklig

grad av säkerhet fastställa, huruvida en sjukdom förorsakats av vederbörandes

arbete eller av andra faktorer. Hedan tidigare har emellertid lagens

tillämplighetsområde kunnat i viss mån vidgas. Den nu föreliggande utredningen

synes mig klart ådagalägga, att man med hänsyn till läkarvetenskapens

nuvarande ståndpunkt kan genomföra ytterligare en betydande utvidgning av

detta område utan att därför göra något avsteg från de principer, som från

början varit grundläggande för ifrågavarande lagstiftning.

Det av riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen och statens institut

för folkhälsan gemensamt framlagda förslaget synes mig väl motiverat, och

de framställda erinringarna synas endast på någon oväsentlig punkt böra föranleda

ändring i förslaget. Sålunda torde med hänsyn till vad försäkringsrådet

anfört även kokoppor böra upptagas i lagen, då det icke synes föreligga

skäl för att behandla denna sjukdom på annat sätt än sjukdomen erysipeloid.

Att behandla båda dessa sjukdomar enligt olycksfallsförsäkringslagen

synes även vara mindre tillfredsställande ur såväl principiell som praktisk

synpunkt.

Under det i lagen upptagna uttrycket vård eller skötsel av husdjur torde

även de inom husdjursskötsel sysselsatta kontrollassistenternas verksamhet

kunna inrymmas, varför något sådant förtydligande, som av Daco ifrågasatts,

icke erfordras. I övrigt ha i lagförslaget vidtagits några smärre jämkningar

av huvudsakligen formell natur.

På de skäl som anförts av riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 15

finner jag att hudsjukdomar, förorsakade av cement och terpentin, icke för

närvarande böra inbegripas under yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Med hänsyn till att lagen är utformad såsom en obligatorisk försäkring,

bekostad av arbetsgivarna, finner jag det icke möjligt att, såsom kvinnliga

kontoristföreningen påyrkat, göra lagändringen tillämplig å sjukdomsfall, som

yppats före dess ikraftträdande. Övergångsbestämmelserna böra därför utformas

på samma sätt som tidigare skett vid utvidgning av lagens tillämplighetsområde.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1945.

Såsom en konsekvens av den föreslagna utvidgningen av yrkessjukdomsförsäkringsiagens

tillämplighetsområde bör, såsom ämbetsverken och institutet

föreslagit, viss ändring i 1 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete

företagas.

Även den föreslagna ändringen i 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen —

innebärande höjning av sjukpenningen för den, som på anmodan av försäkringsinrättning

avhåller sig från farligt arbete — mot vilken ändring ingen

erinran framställts, synes böra genomföras.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över de inom departementet överarbetade förslagen till lag angående

ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 (pr 131) örn försäkring

för vissa yrkessjukdomar och lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den

17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete, av den lydelse

bilaga (Bilaga A)1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sten-Eric Heinrici.

1 Denna bilaga, vilken frånsett, vissa jämkningar av redaktionell natur är lika lydande

med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

20 januari 1944.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

jnstitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 14 januari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 31

december 1943, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni

1929 (nr 131) om försäkring Jör vissa yrkessjukdomar samt till lag angående

ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för

olycksfall i arbete.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av hovrättsassessorn Erik Alexanderson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

17

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 28 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Dusander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 20 januari

1944 avgivna utlåtande över de den 31 december 1943 till lagrådet remitterade

förslagen till lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14

juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar och lag angående

ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för

olycksfall i arbete samt hemställer, att förslagen, vilka av lagrådet lämnats

utan erinran, måtte efter vissa redaktionella jämkningar, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. 0. Aurelius.

Bihang till riksdagens protokoll 1943

1 sami. Nr 50.

2628 43 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

Bilaga B.

R1KSFÖRSÄKRINGSANSTALTENS, MEDICINALSTYRELSENS

OCH STATENS INSTITUTS FÖR FOLKHÄLSAN

utredning och förslag rörande ändring i lagen om

försäkring för vissa yrkessjukdomar m. m.

Till KONUNGEN.

I skrivelse den 12 juni 1940 (nr 360) har riksdagen, under åberopande av

vad som anförts i andra lagutskottets utlåtande nr 36, anhållit, att Kungl.

Majit ville låta verkställa utredning angående orsakerna till och omfattningen

av sådana sjukdomar i muskler och leder, som kunna förorsakas genom inverkan

på övervägande mekanisk väg av arbetet, samt för riksdagen framlägga

de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Med anledning

härav har Kungl. Majit den 21 juni 1940 uppdragit åt riksförsäkringsanstalten

att, i samråd med medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan, verkställa

den av riksdagen begärda utredningen samt inkomma med de förslag,

vartill utredningen kan föranleda.

Sedermera har riksdagen i skrivelse den 25 april 1942 (nr 150), under

åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets utlåtande nr 16, anhållit,

att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning i frågan, örn och i vad mån

sådana smittsamma sjukdomar, som kunna överföras från djur till människor,

böra inbegripas under lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, samt

för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Med

anledning härav har Kungl. Majit den 12 juni 1942 anbefallt riksförsäkringsanstalten

och medicinalstyrelsen att gemensamt verkställa den av riksdagen

begärda utredningen samt inkomma med de förslag, vartill utredningen kan

föranleda.

A. Sjukdomar i muskler och leder, som kvinna förorsakas

på övervägande mekanisk väg av arbetet.

Riksdagens ovannämnda skrivelse den 12 juni 1940 (nr 360) i detta ämne

är föranledd av motioner (nr 83 i första kammaren av herr Strömberg och

och nr 138 i andra kammaren av fröken Hesselgren) vari hemställdes, att

riksdagen måtte besluta örn skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning

angående orsakerna till och omfattningen av yrkessjukdomen skrivkramp

och telegrafistkramp samt förslag örn denna sjukdoms inbegripande

under lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Andra lagutskottet inhämtade

yttranden över motionerna av försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten

och medicinalstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen

i Sverige, de anställdas centralorganisation, handelstjänstemannaförbundet,

Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund och de kvinnliga

kårsammanslutningarnas centralråd.

Försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten och landsorganisationen erinrade

i sina yttranden örn vad socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och

medicinalstyrelsen anfört i det av dessa ämbetsverk den 21 november 1935

avgivna förslaget till ändring i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,

vilket förslag låg till grund för lagen den 26 juni 1936 örn ändring av

samma lag.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majlis ■proposition nr 50 (Bilag-a B).

Ämbetsverken anförde där under rubriken »Vissa sjukdomar på grund av

mekanisk inverkan» följande:

»Ämbetsverken hava haft under övervägande, huruvida såsom yrkessjukdomar

borde upptagas vissa åkommor, som kunna vara att tillskriva visst ensidigt

arbete och merendels äro att uppfatta såsom överansträngning av vissa

muskler eller organsystem. I den män sålunda av mekanisk inverkan beroende

sjukdomar ej äro att anse såsom föranledda av olycksfall, betraktas

vissa av dem understundom i utlandet såsom yrkessjukdomar. Till sådana

sjukdomar äro att hänföra vissa sjukdomar, som föranledas av vibrerande

maskiner eller av starkt buller, ävensom krepiterande senskideinflammation,

vissa slemsäcksinflammationer, epikondylit (särskilt vid armbågen), skrivkramp,

telegrafistkramp lii. fl. sjukdomar.» •— »I fråga om dessa och vissa

andra liknande sjukdomar gäller i mindre eller högre grad, att svårighet

möter att i det särskilda fallet avgöra, örn de föranletts av visst arbete eller

av annan’mekanisk inverkan eller eventuellt av nervös eller infektiös eller

liknande orsak, som oftast ej sammanhänger med arbetet. En del av dessa

sjukdomar, t. ex. skrivkramp och telegrafistkramp, uppkomma, i den mån de

äro att hänföra till arbete (och ej bero på t. ex. nervösa orsaker), i regel först

efter långvarigt arbete, medan åter de övriga, i den mån de ej anses såsom

följder av olycksfall, ofta i allt fall bero på mer kortvarig inverkan.» I den

mån så vöre förhållandet inbegrepes de under det av riksförsäkringsanstalten

år 1934 avgivna förslaget till utvidgning av olycksfallsförsäkringslagens omfattning.

Enligt detta förslag — vilket ledde till lag den 26 juni 1936 örn

ändring av sistnämnda lag -— skulle nämligen såsom föranledda av olycksfall

i arbete överhuvud anses skador, som förorsakas av inverkan på mekanisk

väg under jämförelsevis kort tid av arbetet eller de förhållanden, varunder

det bedrives. Då, därest sistnämnda förslag skulle hava lett till lagstiftning,

sådan erfarenhet om hithörande fall och örn deras avgränsning

från andra sjukdomar syntes böra avvaktas, som då saknades men som skulle

vinnas av den nya lagstiftningens tillämpning, hade ämbetsverken för det

dåvarande icke ansett sig böra avgiva något förslag i vad angick denna grupp

av sjukdomar.

Försäkringsrådet anförde i sitt yttrande över den ovannämnda motionen

— under hänvisning till ämbetsverkens berörda yttrande — att enligt rådets

mening frågan örn den av motionärerna föreslagna utvidgningen av yrkessjukdomsförsäkringslagens

tillämplighetsområde borde upptagas i det större sam,

manhang, i vilket den tidigare varit föremål för ämbetsverkens omprövning.

Riksförsäkringsanstalten anförde — i anslutning till ämbetsverkens förenämnda

yttrande den 21 november 1935 om sjukdomar i allmänhet av mekanisk

inverkan under arbetet — att erfarenheten örn tillämpningen av den

genom ovanberörda lag den 26 juni 1936 i olycksfallsförsäkringslagen införda

bestämmelsen om rätten till ersättning för dylika skador, som orsakas av

inverkan under jämförelsevis kort tid, givit vid handen, att åtskilliga fall

av senknarr visserligen sannolikt till övervägande del förorsakats av visst

den skadades arbete. Då emellertid arbetet fortgått under viss längre tid,

hade ersättning icke kunnat tillerkännas. Vad i övrigt angick skador, som

uppkommit genom inverkan på mekanisk väg av arbete under längre tid,

hade yrkesinspektionen länge haft sin uppmärksamhet riktad på förekommande

av skador, som förorsakas av vibrerande maskiner. Vidkommande

den av motionärerna föreslagna utredningen rörande skrivkramp och telegrafistkramp

måste det av anförda skäl visserligen enligt anstaltens mening

anses ovisst, huruvida en utredning kunde leda till, att denna sjukdom borde

upptagas i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Riksförsäkringsanstalten

hade dock icke något att erinra mot, att en dylik utredning kom

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B).

till stånd, men i så fall borde av anförda skäl enligt anstaltens mening utredningen

omfatta sådana sjukdomar i allmänhet i muskler och leder, vilka

må förorsakas av inverkan på övervägande mekanisk väg av arbetet.

Landsorganisationen yttrade, att den för sin elei gärna skulle ha sett, att

utredningsförslaget omfattat även åtskilliga andra påtagliga yrkessjukdomar,

men kunde, såsom motionärerna framhållit, under nuvarande tidsläge skäl

anföras för utredningens begränsning på sätt som av dem föreslagits.

I en till riksförsäkringsanstalten ingiven skrift av den 26 november 1940

har svenska grov- och fabriksarbetarförbundet hemställt, att åtgärder måtte

vidtagas för att ersättning måtte beredas gruvarbetare i Skåne för vissa knäskador,

som de voro utsatta för på grund av att arbetet måste utföras i knäliggande

ställning.

1) Allmänna utgångspunkter.

I sitt utlåtande den 21 april 1928 med förslag till lag om försäkring för

vissa yrkessjukdomar anförde ämbetsverken, att det vid olycksfall i regel

icke vore förenat med svårighet att konstatera, huruvida samband mellan

arbetet och olycksfallet förelåge. Helt annat vore förhållandet rörande yrkessjukdomar.

Att diagnostisera dessa och ställa dem i samband med arbetet

inom visst yrke ställde sig ofta mycket vanskligt. På grund av bland annat

här antydda svårigheter vore det givetvis av största betydelse, att den ifrågasatta

likställigheten med olycksfallsskadorna inskränktes till sådana sjukdomar,

där diagnostiseringen och klarläggandet av samband mellan arbete

och sjukdom icke erbjöde alltför stora svårigheter. Vid framläggande av den

proposition (1929 nr 184), som ledde till nu gällande lag örn försäkring för

vissa yrkessjukdomar, gjorde också föredragande departementschefen i anslutning

till vad ämbetsverken anfört följande principiella uttalande rörande

frågan örn den blivande lagstiftningens tillämpningsområde: »Vid bestämmande

av de sjukdomar, som skola omfattas av den föreslagna lagen, bör

såsom jag redan berört strängt fasthållas, att denna bör avse endast sådana

sjukdomar, vilkas uppkomst utan större svårighet kan ledas tillbaka till arbetet

eller därmed sammanhängande förhållanden. Med hänsyn härtill böra

alla sådana åkommor utmönstras, beträffande vilka — även örn de genom

arbetet eller därmed förbundna omständigheter kunna främjas i sin uppkomst

eller utveckling — det icke kan antagas för visst, att de hava sin grund

i själva arbetet eller vad därmed har samband. Nödvändigt är därför, att

försäkringen begränsas till sådana yrkessjukdomar, som i regel kunna tydligt

skiljas från andra åkommor.» Till departementschefens sålunda tillkännagivna

uppfattning anslöt sig även riksdagen, och erhöll lagstiftningen sin

utformning i enlighet härmed.

Ämbetsverken ansågo i sitt förenämnda förslag den 21 november 1935 till

ändring i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar de riktlinjer, som

sålunda uppdragits för den ifrågavarande lagstiftningen, fortfarande böra

gälla.

Vad beträffar den ovanberörda lagstiftning av den 26 juni 1936, varigenom

skador, som orsakas genom inverkan under jämförelsevis kort tid

på övervägande mekanisk väg av arbetet, likställdes med skador till följd

av olycksfall i arbete, utgick man, såsom framgår av förarbetena, från att

endast sådan avvikelse skulle ske från vad som eljest gällde i fråga om olycksfall,

att fordringarna på plötslighet och kortvarighet i fråga örn det därvid

grundläggande händelseförloppet skulle i viss utsträckning eftergivas. Likasom

vid olycksfall skulle alltså även här något i erforderlig mån ovanligt

och oförutsett med avseende å händelseförloppet vara för handen. Ämbets
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga It).

verken framhöllo i sitt ovanberörda yttrande den 21 november 1935 med förslag

till ändring i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, att tankegången

i det förslag (av den 26 november 1934), som låg till grund för omförmälda

ändring i olycksfallsförsäkringslagen av den 26 juni 1936, var att

likställa vissa ! arbete ådragna sjukdomar, vilka dittills ej ansetts föranledda

av olycksfall i arbete, med olycksfall, emedan de i avseende å orsaksverkan

ansågos ligga närmare olycksfallen än yrkessjukdomarna. Man hade sålunda

här avsett att, såsom vid olycksfall i arbete, kunna bereda ersättning för

vissa genom arbete ådragna sjukdomar, vilka i allmänhet ej kunna anses

orsakade av sådant »farligt» arbete, som -— i 1 § lagen örn försäkring för

vissa yrkessjukdomar — det arbete benämnes, vilket hänför sig till verksamhet,

där fara föreligger för yrkessjukdom enligt sistnämnda lag. I fråga örn

samtliga sålunda medtagna fall, som skulle likställas med olycksfall, hade

särskild betydelse tillerkänts åt den omständigheten, att, örn den i olika fall

erforderliga utredningen om sjukdomstillståndets härledande från arbetet

kunde hänföras till en verksamhet, därvid sådan inverkan, varom vore fråga,

gjort sig gällande endast under helt kort tid, utredningen och bevisningen

skulle bli lättare att åvägabringa, än om den måste hänföras till längre tider.

Under dessa förutsättningar medtogos i den omförmälda lagstiftningen

av den 26 juni 1936 — förutom skador av temperaturförhållandena under

arbetet samt av frätande eller etsande ämne — alla av inverkan på mekanisk

väg under arbetet förorsakade skador. De därvid särskilt nämnda skadorna

— skavsår, blåsor eller senskideinflammation (senknarr) — angåvos endast

såsom exempel bland andra. I enlighet härmed har också, såsom var avsikten,

bestämmelsen i fråga tillämpats ej blott i fall av nyssnämnda slag, utan även

beträffande bland annat vissa slemsäcksinflammationer i knä eller armbågsutskott

på grund av hårt tryck, vissa överansträngningar i armens eller benets

muskler (epikondylit), vissa fall av ryggåkommor, s. k. ryggskott, som kunnat

tillskrivas under några dagar fortgående arbete i olämplig kroppsställning

eller som eljest för arbetaren varit av mera ovanlig och ansträngande art,

vissa mer eller mindre partiella förlamningar i muskler till följd av stående

eller stillasittande i olämplig ställning under någon eller några arbetsdagar etc.

Den av nu anförda skäl gjorda hittills gällande begränsningen av alla de

genom inverkan på mekanisk väg orsakade skadorna, som kortvarigheten (och

den däri liggande ovanligheten) av samma inverkan innebär, kan icke utan

vidare bortfalla. När fråga icke är om kortvarig och därför i viss mån ovanlig

anledning, uppkomma nämligen en del av här ifrågavarande sjukdomar och

sjuklighetstillstånd mycket oftare, än när så är förhållandet, av andra orsaker

än av arbetet. De här ifrågavarande sjukdomarna, som till natur och svårighetsgrad

äro mycket växlande, kunna därför i åtskilliga fall antingen icke

härledas från ett bestämt för arbetaren skadligt arbete eller ock kan så tillfredsställande

ske endast nied alltför stora svårigheter.

Så t. ex. påverkas huden i händerna av nästan allt slags kroppsarbete, så

att småningom förhårdnader och arbetsträlar uppkomma; i vissa fall särskilt

å otränad hud uppstå, merendels genom kortvarig inverkan, blåsor eller skavsår

och, särskilt där vatten eller vattenhalt.)ga eller flytande ämnen komma

till användning, oftast efter längre tids inverkan sprickor och såra ader m. m.

Mer ansträngande vanligt långvarigt kroppsarbete kari, beroende på arbetsförhållanden

och intensiteten i arbetet, småningom påverka inre organ och

framkalla sjukliga förändringar i hjärta och blodkärl m. m. Dylika förändringar

sammanfalla i sin mån med de normala åldersförändringarna, men

kunna på grund av arbete tidigare framträda i synnerhet hos personer, som

från början lia disposition för dylika sjukdomar. Ihållande vanligt arbete

med tungt lyftande eller annan verksamhet i böjd kroppsställning kan små
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

ningom framkalla sjukdomssymptom från ryggraden och dess rörelseapparat

m. m. Ensidigt användande eller fortgående påfrestning av vissa muskler

och senor under upprepade rörelser kunna efter växlande tider (och ej blott

genom kortvarig inverkan) samt under växlande förhållanden ge upphov till

retningstillstånd i dessas fästpunkter och andra åkommor särskilt i lederna.

Arbete med maskiner och verktyg, som utsätta armar och händer för fortgående

vibration, kunna — i regel dock först efter jämförelsevis lång tid —

medföra även andra sjukliga förändringar. Arbeten, som utsätta knän eller

armbågar för mer fortgående tryck, kunna i här belägna slemsäckar m. m.

framkalla samma slags sjukdomar, vilka kunna uppkomma vid mer kortvarig

eller tillfällig påverkan. Bullrande arbete kan framkalla hörselnedsättning

eller fullständig dövhet. Stillastående i arbetet behöver vanligen icke medföra

men, men kan, i den mån det blir allt mer förekommande, stundom,

och särskilt hos därför disponerade individer, småningom utlösa mer eller

mindre markerade sjukdomssymptom från nedre extremiteterna såsom t. ex.

åderbråck, plattfot m. m. (bagare, frisörer, affärsbiträden, tandläkare m. fl.).

»För mycket» stillasittande i vanligen förekommande obekväma ställningar

(t. ex. skräddare, skomakare m. fl.) kan leda till sammantryckning av bröstkorgen,

störningar i blodcirkulationen eller förändringar i ryggen och ryggtrakten,

hemorrojder m. m. Genom fortgående påverkan av visst arbete på

vissa muskler och nerver kunna särskilt hos därför disponerade personer

neuralgier och förlamningar uppkomma. Så kan inställa sig t. ex. den överansträngning,

som i många fall går under benämningen skrivkramp, samt

även rubbningar av annan mer eller mindre nervös art. En annan sjukdom,

ischias, anses också kunna framkallas av bland andra orsaker långvarig nötning,

i det tryck och slitningar på ryggradens mellanbroskskivor kunna ge

upphov till s. k. diskbråck, vilket genom kompression av ryggmärgen eller

delar därav åstadkomma retning på ischiadicusnervens banor. Även ischias,

som icke har denna orsak, anses i en del fall kunna uppträda såsom en följd

till viss grad av lokal vävnadsutnötning, varibland mycket stillastående eller

mycket stillasittande i olämpliga ställningar kan spela roll.

De begränsningar, varom under alla de här skiftande förhållandena i detta

sammanhang måste bli fråga, måste sökas efter två linjer. Den ejla måste

enligt utgångspunkten taga sikte på, att fråga är örn inverkan uteslutande

eller till övervägande del på mekanisk väg av arbetet och ej av annan anledning,

såsom inverkan av, bland andra, övervägande psykiska och nervösa eller

reumatiska orsaker. Men inom den därefter återstående vidsträckta ramen av

åkommor och sjuklighetstillstånd, som förorsakas av inverkan på övervägande

mekanisk väg av arbete, måste en begränsning ske, varigenom bland dessa

urskiljas vissa sjukdomar, som hänföra sig till arbetets särskilda natur och

sjukdomens därav beroende beskaffenhet. I bägge hänseendena bör gälla den

ovan omförmälda utgångspunkten, att diagnostiseringen och klarläggandet av

sambandet mellan arbetet och sjukdomen ej bör erbjuda allt för stora svårigheter.

I detta sammanhang må erinras, att på grund av den ursprungliga begränsningen

i vårt land av lagstiftningen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

till endast sådana sjukdomar, som förorsakas av inverkan av vissa »ämnen»,

prövningen av frågan, örn en viss sjukdom förorsakats av den försäkrades

arbete eller icke, var — och i denna del fortfarande är — väsentligen begränsad

till frågan örn ett dylikt »ämne» använts i den försäkrades arbete under

sådana förhållanden, att sjukdomen måste anses hava framkallats därav. När

sedermera genom lag den 26 juni 1936 försäkringen utsträcktes till att omfatta

även vissa andra sjukdomar — nämligen viss smittosam sjukdom och

primär hudkräfta — angavs i lagen såsom uttrycklig förutsättning därvid, att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B). 23

sjukdomen skulle lia — i det särskilda fallet — »uteslutande eller till övervägande

del förorsakats av den försäkrades arbete». Utvidgning av lagstiftningens

omfattning i enlighet med vad nu avses kan komma att medföra en

viss utvidgning från fall till fall av den sålunda erforderliga prövningen.

Medan i vårt land från början i själva lagen endast angivits sjukdomen och

i administrativ väg utfärdats en förteckning, upptagande (endast såsom exempel)

dels sjukdomsformer, dels ock de slag av verksamheter, vari sjukdomarna

eller sjukdomsformerna bruka framträda, måste redan vid medtagande genom

berörda lag den 26 juni 1936 av däri avsedda smittosamma sjukdomar viss

avvikelse göras härifrån. I analogi med vad som i allmänhet på här ifrågavarande

lagstiftningsområde brukar gälla i utlandet, fästes nämligen därutinnan

i lagen då det villkoret, att sjukdomen inträffat i viss av arbetaren

utövad verksamhet, nämligen huvudsakligen »yrkesmässigt meddelande eller

utövande av sjukvård». Örn sjukdomen inträffar i annan verksamhet, anses

den ej såsom yrkessjukdom i här ifrågavarande mening. Den sålunda tillämpade

metoden bör beträffande vissa av de här ifrågavarande sjukdomarna erbjuda

möjlighet till underlättande vad dem angår av den förenämnda erforderliga

prövningen i det särskilda fallet av sambandet mellan sjukdomen och

arbetet. Yad nu sagts gäller även örn vissa av de ovan omförmälda smittosamma

sjukdomar, örn vilka riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen

nu även ha att yttra sig (jfr under B liämedan).

Vägledande vid avgörandet, huruvida viss yrkessjukdom skulle omfattas av

försäkringen eller ej, borde enligt vad som framhölls under förarbetena till

1929 års lagstiftning vara förutom att sjukdomen skulle kunna tillfredsställande

härledas från arbetet — örn den i regel utövar en väsentlig inverkan på

den sjukes förvärvsförmåga samt örn den mera allmänt eller konstant uppträder

i vissa yrken.

2) Verkställda undersökningar.

Genom föreskrift den 10 februari 1935 i allmänna läkarinstruktionen hava

visserligen läkare ålagts skyldighet att enligt fastställt formulär göra anmälan

till medicinalstyrelsen om varje under hans behandling kommande sjukdomsfall,

som kan vara föranlett av hälsofarligt arbete, utan att det inbegripits

under lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Med hänsyn till den

ringa omfattning, vari denna skyldighet fullgöres, har emellertid på denna

väg något material av värde för bedömande av här föreliggande frågor icke

kunnat hämtas.

Kiksförsäkringsanstalten anmodade i cirkulärskrivelse den 13 september

1940 samtliga yrkesinspektör er och bergmästare, yrkesinspektrisen samt skogsoch

flottledsinspektören att avgiva yttranden i ämnet samt därvid angiva, inom

vilka slag av verksamhet sjukdomar av ifrågavarande slag enligt erfarenheten

brukat uppträda, huruvida de uppträtt i större eller mindre omfattning i de

särskilda verksamhetsgrenarna samt i vad mån sjukdomarna varit av lättare

eller svårare art ävensom uttala sig om i vad mån åtgärder vidtagits eller anses

kunna vidtagas till förebyggande av uppkomsten av dessa sjukdomar. De sålunda

inkomna yttrandena hava sedermera i en del fall kompletterats.

Vidare har medicinalstyrelsen inhämtat yttranden från vissa vid statsförvaltningen

förordnade verksläkare och läkare, som brukat behandla arbetare

vid vissa större enskilda företag, samt därför på grund av sin verksamhet antagits

hava viss erfarenhet örn åkommor av hithörande slag, som förorsakas av

arbete.

Vissa av anstaltens tjänstemän hava besökt åtskilliga här ifrågakommande

arbetsplatser samt därvid inhämtat upplysningar från arbetsgivare, arbetare

och läkare.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

Sedermera hava även yttranden inhämtats från svenska metallindustriarbetarförbundet,

svenska gruvindustriarbetarförbundet, svenska stenindustriarbetarförbundet

och svenska gjutareförbundet. Därvid uppmanades förbunden

att särskilt uttala sig örn förekomsten inom deras verksamhetsområden av sjukdomar,

som uppstått i samband med hanterande av vibrerande tryckluftsverktyg

(pneumatiska borrar, mejslar, hammare, nitapparater m. m.) och som

yttrat sig i värk och trötthetskänsla i hand- och armbågsleder eller känsla av

kyla och domning i fingrarna. Forså vit t andra slags sjukdomar i muskler och

leder, som kunnat föranledas på mekanisk väg av arbetet genom inverkan under

längre tid än högst några få dagar, i avsevärdare utsträckning förekommit inom

verksamhetsområdet, skulle upplysning örn sjukdomen och örn anledningen

till densamma även lämnas. Samtidigt hava svenska sko- och läderindustriarbetarförbundens

avdelningar i örebro och Kumla på begäran avgivit yttranden

angående förekomsten av sjukdomar på grund av tillbankningsarbete inom

den därvarande skoindustrin samt deras inverkan på arbetsförmågan.

Vidare har enligt uppdrag doktor R. Biyngel med stöd av de år 1935 å serafimerlasarrettets

nervpoliklinik förda journalerna särskilt sammanställt sådana

å denna poliklinik behandlade m. fl. fall av vissa sjukdomar i nervsystemet,

som kunde hänföras till vederbörandes yrkesarbete.

Läkaren vid postverket i Stockholm doktor W. Rasch har därjämte ställt

till förfogande av honom nyligen gjorda undersökningar rörande funktionssmärtor

vid kontorsarbete hos personal vid sistnämnda verk.

Kiksförsäkringsanstalten har därjämte hos Stockholms stads, Göteborgs

stads och Malmö stads erkända centralsjukkassor m. fl. anhållit örn uppgifter

rörande förekomsten inom deras verksamhetsområden av vissa sjukdomar i

muskler, nerver och leder samt deras verkningar. Till svar härå hava dessa

sjukkassor — jämte i annat sammanhang Mellersta Norrlands erkända centralsjukkassa

—- avgivit särskilda redogörelser för dylika sjukdomar, som under

vissa tidsperioder förekommit bland deras medlemmar.

Även hava vissa verksläkare vid postverket och telegrafverket samt verksläkaren

hos riksförsäkringsanstalten jämte vissa övriga läkare enligt åtagande

särskilt observerat under deras behandling under viss period komna fall av

åkomma med symptom från annamas muskler, nerver och leder, uppträdande

i samband med överansträngning i yrkesarbetet, samt rörande vart och ett

av fallen lämnat de upplysningar, som angivits i ett för ändamålet särskilt

uppgjort formulär. Samma formulär har genom pensionsstyrelsens försorg

tillställts läkarna vid dess kuranstalter i Nynäshamn och Tranås, i vad angår

där under september 1942 vårdade patienter med liknande åkommor, försåvitt

de satts i samband med deras yrkesarbete. Det sålunda erhållna materialet

har även bearbetats.

Ytterligare hava svenska bankmannaföreningen, för säkringst jänstemannaföreningen

(genom Daco) och kvinnliga kontoristföreningen i Stockholm insamlat

vissa uppgifter rörande de sist avsedda sjukdomarna bland föreningens

medlemmar.

De omförmälda av doktor Bringel och doktor Kasch gjorda undersökningarna

samt de erhållna ujipgifterna från vissa sjukkassor ävensom de

gjorda bearbetningarna och sammanställningarna enligt de nämnda formulären

och från föreningarna hava sammanförts i bilaga A1 till detta utlåtande.

3) Särskilda sjukdomar.

Senskideinflammation (= senknarr).

I en i Svenska läkartidningen år 1934 nr 45 införd uppsats »Tendovaginitis

crepitans ur olycksfallsförsäkringssynpunkt» har doktor Erik Norrman efter

1 Här ej avtryckt.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

undersökning sammanställt 444 till riksförsäkringsanstalten för erhållande av

olycksfallsersättning under tiden 1918—1930 anmälda fall av tendovaginitis

crepitans eller s. k. senskideinflammation.

I denna uppsats omförmäles först en av professor Troell i svenska läkarsällskapets

handlingar 1915 sid. 580 gjord undersökning angående av honom

på serafimerlasarettets poliklinik behandlade fall av nämnda sjukdom. Dessa

fall hava av professor Troell uppdelats sålunda: 1) I 20 fall synes sjukdomen

hava uppkommit spontant med reservation dock för den betydelse, som kan

ha legat i vederbörandes yrke. 2) I 15 fall omtalas en sedan länge pågående

ensidig ansträngning, 3) i 17 fall en under kortare tid förefintlig kroppslig

ansträngning, som till en viss grad kan anses lia karaktär av olycksfall, 4) i

3 fall en ensidig ansträngning av ifrågavarande extremitetdel jämte ett färskt

olycksfall samt 5) i 8 fall ett tydligt färskt olycksfall. Härom anför Norrman:

»Det torde sålunda genom vunna erfarenheter få anses som åtminstone ytterst

sannolikt, att det i många fall av T. C.» (= senskideinflammation) »föreligger

något slags samband mellan en av patienten utförd sysselsättning och den

senare uppkomna åkomman. Detta samband är dock till sin natur tämligen

oklart och de faktorer, som bidraga till uppkomsten av T. C., kunna icke sägas

vara enhetliga, utan representera de i stället alla övergångar från det objektivt

fastslagna, direkta traumat till den mera subjektivt betonade ''överansträngningen’.

»

Av de av doktor Norrman undersökta, under perioden 1918—1930 anmälda

444 fallen tillhörde med hänsyn till lokalisation 410 fall de övre och 34 fall

de nedre extremiteterna.

Beträffande de 305 såsom föranledda av olycksfall i arbete godtagna fallen

skiljer Norrman mellan sådana fall, där ett direkt våld (slag, stöt, klämning)

drabbat kroppsdelen ifråga, och sådana fall, där något otvetydigt olycksfall

icke kunnat påvisas, men där ett olycksfallsmoment likvisst ansetts föreligga

(exempelvis sträckning, vridning och dylikt). De förra fallen voro till antalet

97 stycken, de senare 208 stycken.

Vad angår de 103 i undersökningen inbegripna fall, vilka icke ansetts förorsakade

av olycksfall i arbete anför Norrman: »I dessa fall saknas helt och

hållet ett vare sig direkt eller indirekt trauma, åtminstone av sådan grad och

karaktär, att det uppmärksammats av den sjuke. Därmed är icke sagt, att icke

den krepiterande tendovaginiten här likväl står i visst orsakssamband med

vederbörandes arbete, men andra faktorer, såsom ovana vid arbetet, upprepade

ensidiga ansträngningar ha i övrigt varit de enda påvisbara etiologiska

momenten.»

Efter ikraftträdande av den ovanberörda lagen den 26 juni 1936 örn ändring

i olycksfallsförsäkringslagen har enligt densamma ersättning utgått även för

sistnämnda slags fall, försåvitt den inverkan, som förorsakat sjukdomen, varit

av högst några få dagars varaktighet. Denna förutsättning har i allmänhet

ansetts vara för handen, när vederbörande börjat med det slags arbete, som

haft denna inverkan, endast några få dagar, d. v. s. enligt praxis i allmänhet

högst 5 dagar, innan sjukdomen givit sig tillkänna. Det för vederbörande på

sådant sätt markerade ovanliga i arbetet har i så fall kunnat anses såsom

tillräcklig anledning att framkalla sjukdomen.

Ensamt under år 1939 anmäldes till riksförsäkringsanstalten 499 fall av

senskideinflammation, som drabbat i anstalten försäkrade arbetare. I 397 av

dessa fall tillerkändes den skadade ersättning, medan i de övriga 102 fallen

ersättning befanns icke kunna utgivas. År 1941 anmäldes till anstalten 664

liknande fall, av vilka 588 ersattes, medan 76 icke godkändes. Av de sålunda

godkända fallen skulle, såvitt kunnat utrönas, ersättning ha utgått i minst 220

fall redan före ikraftträdandet av nyssnämnda lag den 26 juni 1936, under det

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 50 {Bilaga B).

att i de övriga 368 fallen ersättning utgivits på grund av den utvidgning av

olycksfallsbegreppet, som skedde genom sistnämnda lag.

Av de under år 1941 avslagna 76 fallen hänförde sig 73 till armarna och

endast 3 till de nedre extremiteterna. De ifrågavarande 73 fallen hava här

nedan uppdelats i två huvudgrupper. Den ena omfattar fall, där vederbörande

arbetare, efter att förut ha haft ett visst yrke, övergått till annan verksamhet,

som varit ägnad att — i varje fall påtagligt mera än det föregående yrket eller

verksamheten ■—■ framkalla sjukdomen. Denna har emellertid framträtt först

efter sedan verksamheten utövats under en tid, som ''visserligen varit jämförelsevis

kort, men dock ostridigt längre än »några få dagar». Den andra

gruppen omfattar fall, där arbetaren, när sjukdomen yppas, sedan längre tid,

i allmänhet flera år, haft ett och samma yrke eller eljest likartad verksamhet.

I så gott som alla sist avsedda fall har verksamheten varit av den art, att den

kunnat framkalla sjukdomen. Att sjukdomen likväl inställt sig så sent, har

i en del fall befunnits hava berott på, att omständigheter inträffat, som — låt

I. Ovanligt arbete.

Den sysselsättning, i vilken

åkomman uppträtt

Tiden för denna

sysselsättning: i

omedelbar följd

före åkommans

uppträdande

Antal

fall

Yrke i vanliga fall

Skogsarbete, vedhuggning o. dyl.

10—30 dagar

9

5 specialutb. arbetare.

4 jordbruks- och grovarbetare.

Bet- och torvupptagning......

8—14 dagar

3

Chaufför, grovarbetare.

Olika slag av verkstadsarbete

med ensidiga armrörelser ..

12—60 dagar

6

Verkstadsarbetare, som börjat

nytt slags arbete.

Lastningsarbete o. dvl.........

1—2 mån.

2

Grovarbetare

Fiskrensning..................

11 dagar

1

Fabriksarbeterska.

Summa

21

II. Vanligt arbete.

Den sysselsättning, i vilken

åkomman uppträtt

Tiden för denna

sysselsättning i

omedelbar följd

före åkommans

uppträdande

Antal

fall

Yrkesgrupper

Olika slag av verkstadsarbete

med ensidiga armrörelser ..

Längre tid —

12

Verkstadsarbetare.

d:o

flera år

1—2 mån.

3

d:o

Skogsarbete, vedhuggning o. dvl.

Längre tid —

14

Skogsarbetare.

d:o

flera år

1 — 2 män.

6

d:o

Lastningsarbete o. dvl.........

Flera år

4

Utkörare, bud, m. fl.

d:o

14 dagar — 1 män.

3

d:o

Stenhuggning ................

Flera år

3

Stenhuggare.

Konservinläggning o. dyl.....

Flera år

3

Konservarbeterska och pake-

Mjölkning, skyddling m. m.....

Flera år

3

tererskor.

Jordbruks- och trädgårds-

d:o

14 dagar

1

arbetare.

d:o

Summa

52

.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majit.s proposition nr 50 (Bilaga B).

vara först efter längre tid än högst några få dagar — gjort vederbörande mer

mottaglig för sjukdomen, t. ex. mer ensidiga elier mer ansträngande rörelser

än förut, nya slags redskap eller maskiner, viss tids vila från arbetet och därefter

viss ovana vid detsamma etc. I andra fall lämna handlingarna icke upplysning

om dylika omständigheter, något som dock ingalunda utesluter, att

även i dessa fall sådana omständigheter kunna förutsättas.

Till de ovan omförmälda till riksförsäkringsanstalten anmälda fallen av

ifrågavarande sjukdom komma de, som anmälts hos de ömsesidiga försäkringsbolagen.

Då emellertid antingen arbetaren eller hans arbetsgivare eller i regel åtminstone

den behandlande läkaren är underkunnig örn, att enligt gällande

bestämmelser ersättning för sjukdomen ifråga icke utgår, med mindre den

inverkan, som framkallat sjukdomen, varit helt kortvarig, är givetvis antalet

anmälda fall ingen säker mätare på antalet fall, som verkligen förekommit.

Detta antal måste vara åtskilligt större än som framgår av vad ovan anförts.

De erhållna ovan omförmälda uppgifterna från centralsjukkassorna i Stockholm,

Göteborg, Malmö och Mellersta Norrland upptaga tillhopa 90 fall (jfr

Bil. A) av senskideinflammation hos arbetare i växlande sysselsättningar.

Kassorna sakna emellertid upplysning örn tid och närmare omständigheter,

varunder sjukdomen ådragits. Av denna bilaga framgår, att sjukdomen ifråga

kan förorsakas även av arbete med t. ex. bokföringsmaskiner eller annat ansträngande

kontorsarbete.

Åkomman kan, om det arbete, som framkallat densamma, tidigt avbrytes,

gå över efter några dagar. I de till riksförsäkringsanstalten (bland där försäkrade

arbetare) anmälda fallen har sjukdomen medfört arbetsoförmåga

under i allmänhet endast några veckor, blott undantagsvis längre tid; invaliditet

inträder ytterst sällan. Sjukdomen synes ej heller lia visat särskild

tendens att efter fullt tillfrisknande recidivera.

I Danmark har hittills den här ifrågavarande sjukdomen icke ingått bland

yrkessjukdomarna. Emellertid har den danska olycksfallsförsäkringslagens

''bestämmelse, att lika med olycksfall skola betraktas »skadelige Paavirkninger

af höjst nogle faa Dages Varighed» sedan länge, när fråga är om senskideinflammation,

i praxis så tillämpats, att ersättning tillerkänts, även örn patienten

under en avsevärd tid varit sysselsatt i sådant arbete, att det ansetts

hava framkallat sjukdomen. I Schweiz utgår på grund av särskilda bestämmelser

ersättning för vissa åkommor, som orsakas av upprepade ansträngande

rörelser, varibland särskilt krepiterande senskideinflammationer, försåvitt

åkomman med bestämdhet kan hänföras till arbetet. Hedan år 1932 tillerkändes

sålunda ersättning i 1,125 fall av senskideinflammation. I England

är såsom yrkessjukdom upptagen bland annat »inflammation av handledens

och senskidornas synovialhinnor», under förutsättning att sjukdomen inträffat

i bergsbruk (huvudsakligen gruvdrift).

Den ifrågavarande åkomman är visserligen ingalunda begränsad ensamt

till senor och senskidor. Smärtförnimmelser iakttagas i allmänhet i de muskler,

som från underarmen över strålbenet gå ned till tummen. Då patienten

rör på ifrågavarande muskler och sonor, inställer sig en knarrande förnimmelse

(senknarr), som av läkaren iakttages genom palpation. Åkomman låter

sig därför, när den -—- såsom är ojämförligt vanligast —- är lokaliserad i de

övre extremiteterna, utan svårighet tämligen säkert diagnostiseras av läkaren.

Frågan om åkommans härledande från visst arbete, även när det ej gäller

olycksfall eller endast kortvarig inverkan av arbetet, bör i det särskilda fallet

ej heller behöva möta för stor svårighet.

Vid överansträngning av nedre extremiteterna, t. ex. genom ensidigt maskinellt

arbete eller långvarigt gående, kan åkomman lokalisera sig till hälsenan

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

eller sträckmuskulaturen i underbenets framsida. Dylika fall äro såsom följder

av arbete jämförelsevis sällsynta.

Av ovan anförda skäl hava ämbetsverken och institutet ansett, att sjukdomen

ifråga bör — på sätt som framgår av nedanstående förslag -—• inrangeras

bland yrkessjukdomarna.

Slemsäcksin damin ati on.

Slemsäcksinflammation är en åkomma, som lokaliseras i underhudsvävnaden

till knäet eller knäledstrakten eller till armbågen. Den kan uppkomma

antingen genom olycksfall (stöt eller slag) eller genom upprepat eller fortgående

tryck mot knä eller armbåge. Sålunda uppstår antingen förstoring av

slemsäcken (hygrom) eller inflammation av densamma (bursit). I båda fallen

kan en infektion med vangt innehåll tillstöta. När åkomman ej föranledes

av olycksfall, drabbar den därför företrädesvis arbetare i knästående eller

knäliggande ställning, t. ex. gruvarbetare, rörläggare, parkettläggare, städerskor,

hembiträden. Härvid eller eljest kan även armbågen vara utsatt för

liknande slags tryck med liknande verkningar, något som emellertid, såvitt

kunnat utrönas, endast sällan förekommer.

Även denna åkomma hör till dem, för vilka ersättning utgår icke blott vid

olycksfall i arbete i vanlig mening, utan även vid sådan inverkan under högst

några få dagar av arbetet, som avses i förenämnda lag den 26 juni 1936 örn

ändring i olycksfallsförsäkringslagen.

Under år 1941 anmäldes till riksförsäkringsanstalten bland där försäkrade

arbetare — varvid ansågs föreligga antingen olycksfall i arbete eller ock kortvarig

inverkan under högst några få dagar av arbetet — 63 fall av slemsäcksinflammation.

Ersättning utgavs i 53 fall, medan i övriga 10 fall ersättningsanspråket

avslogs. Därvid hade i 5 fall åkomman drabbat hembiträden under

upprepat skurningsarbete under längre tider. I de övriga fallen utgjordes

arbetet av läggning av golv, målning, formningsarbete i övervägande knästående

ställning m. m., som likaledes fortgått tämligen lång tid.

Härtill komma hos de ömsesidiga bolagen anmälda liknande fall.

Den enligt ovanberörda lag gällande begränsningen av ersättningsrätten

— som numera är känd åtminstone av den behandlande läkaren — har även

här medfört, att försäkringsinrättningama iclce få kännedom örn det stora

flertalet fall, där sjukdomen föranledes av inverkan under längre tid än högst

några få dagar.

Såsom ovan omförmälts har svenska grov- och fabriksarbetarförbundet i en

till riksförsäkringsanstalten ingiven skrift den 26 november 1940 hemställt,

att åtgärder måtte vidtagas för att ersättning måtte beredas gruvarbetare i

Skåne för vissa knäskador, som de voro utsatta för under sitt arbete. Förbundet

har sedermera i en till socialdepartementet ingiven skrift den 3 juli

1942 förnyat denna framställning. De sålunda åsyftade skadorna vore en följd

av det tryck mot knäet, som arbetarna, trots av arbetsledningen tillhandahållet

och begagnat knäskydd, voro utsatta för vid arbetes utförande i knästående

ställning. Skadorna bestode huvudsakligen antingen i utgjutning i

slemsäcken vid knäskålen (slemsäcksinflammation) eller också däri, att kolpartiklar

inträngde i huden i knätrakten och förorsakade kvisslor, bölder eller

annan infektion. Vid den förra av dessa framställningar fanns fogad en redogörelse

för sådana fall, som inträffat under arbete i vissa gruvor, där arbetet

mäste utföras i låga arbetsorter.

På föranstaltande av riksförsäkringsanstalten har särskilt undersökts antalet

under åren 1938—30 september 1942 inträffade sålunda åsyftade sjukdomsfall

vid två av de ifrågavarande gruvorna med ett sammmaniagt arbetarantal,

som under perioden växlat mellan 560 och 900. Resultatet av denna

undersökning framgår av följande sammanställning:

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

29

Åkommans art

Antal fall

Sjukdom stiden8

längd

A. Bursler och. likartade affektioner i knäledsregionea

31

5—15 dagar.

12

16—30 dagar.

11

1—3 mån.

3

2—3 mån.

Återfall ........................................

G

5—15 dagar.

16—30 dagar.

3

i

1—2 mån.

3

2—15 mån.

B. Knäbölder och. andra yttre knäåkommor..........

23

6—15 dagar.

3

16—20 dagar.

Återfall ........................................

6

5—15 dagar.

Summa

102

A. I 38 fall Ilar det arbete, vari sjukdomen ådragits, uppgivits hava fortgått

2—17 år;

i 15 fall har sjukdomen uppgivits hava ådragits »gradvis»;

» 15 » » » » » » »plötsligt»;

» 2 » » uppgift härom ej lämnats.

B. I 29 fall har det arbete, vari sjukdomen ådragits, uppgivits hava fortgått

2—17 år;

i 3 fall saknas uppgift.

Enligt uppgift bruka i dessa företag icke förekomma liknande åkommor i

armbågstrakten.

Vad beträffar de ovan under B upptagna åkommorna lära desamma få anses

uppkomma antingen så, att enstaka kolpartiklar kunna hava egenskapen

att, mer eller mindre plötsligt, skära sig in i huden och därefter åstadkomma

infektion, eller ock så att de över och i huden (småningom) samlade kolpartiklarna

kunna, liksom vanligt damm, tilltäppa porerna så att, förr eller

senare, bulnad uppstår. I förra fallet skulle, örn ett därvid avsett händelseförlopp

kan påvisas eller göras sannolikt, ett olycksfall eller en sådan inverkan

under högst några få dagar, som även avses i olycksfallsförsäkringslagen,

anses föreligga. I senare fallet lär en på sålunda eller liknande vanliga

sätt uppkommen åkomma knappast kunna upptagas såsom yrkessjukdom.

Övriga i svenska grov- och fabriksarbetarförbundets berörda framställning

avsedda sjukdomar hava i regel bestått i sådan inflammation i underhudsvävnaden

till knäet eller knäledstrakten (slemsäcksinflammation), som ovan

nämnts.

Det lär icke vara förenat med någon svårighet för läkaren att diagnostisera

sist avsedda åkomma. Likaså torde, även när fråga ej är örn olycksfall eller

om därmed likställd kortvarig inverkan, sjukdomens härledande i det särskilda

fallet från visst arbete i regel ej behöva möta större svårighet.

På grund av vad nu anförts föreslå ämbetsverken och institutet, att denna

sjukdom upptages såsom yrkessjukdom, därest det arbete, som orsakat sjukdomen,

utföres under fortgående eller upprepat eller för arbetaren ovanligt

tryck mot knä- eller armbågstrakten.

I Schweiz och England gälla liknande bestämmelser om slemsäcksinflammation

såsom yrkessjukdom som, enligt vad förut sagts, örn senskideinflammation.

Sjukdomen rubriceras i England såsom inflammation av underhudsvävnad

eller akut slemsäcksinflammation i knäet eller knäledstrakten eller i armbågen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Majlis ''proposition .nr 50 (Bilaga B).

Epikondylit.

Epikondylit kan uppkomma genom olycksfall, men synes dock oftare bero

av viss överansträngning vid ensidiga rörelser. Det uppstår ett retningstillstånd

i vävnaden omkring epikondylen i nedre överarmen vid här befintliga

muskel- och senfästen. Smärtorna kunna vara svåra, neuralgiska, och stråla

ofta ned i handen. Åkomman föranleder, om den når sin kulmen, i allmänhet

arbetsoförmåga minst en å två månader, men kan ofta vara mer långvarig.

Den överansträngning av armen, som, när fråga ej är örn olycksfall, orsakar

sjukdomen, kan i anseende till den tid, varunder den verkat vara kortvarig

— t. ex. när arbetaren är ovan vid vissa ensidiga rörelser i arbetet — och

alltså falla inom ramen av högst några få dagar. I så fall utgår enligt gällande

bestämmelser ersättning såsom för olycksfall. Men sjukdomen kan också,

vilket oftare torde vara fallet, giva sig till känna först efter längre tids

inverkan.

Sjukdomen, vare sig den är en följd av olycksfall i mera begränsad mening

eller av överansträngning på grund av vissa rörelser i arbetet, är emellertid

förhållandevis ganska sällan förekommande.

I de till riksförsäkringsanstalten under åren 1941 och 1942 anmälda, bland

där försäkrade arbetare inträffade fallen av epikondylit utgavs ersättning,

förutom vid olycksfall, i 6 fall år 1941 och 11 fall år 1942. I de avslagna

respektive 5 och 6 fallen voro omständigheterna följande:

Yrke

Den sysselsättning,

i vilken åkomman

framträtt

Tid för denna

sysselsättning

i omedelbar

följd före

åkommans

framträdande

Vanligt eller ovanligt

arbete

1941.

Målare ................

Y edhuggning

30 dagar

Vanligt under vintertid.

Trädgårdsmästare ......

Skogshuggning

3 veckor

Ovanligt.

Konditoribiträde........

Skärning av bröd hela

dagarna

14 dagar

Förut samma arbete, men

endast en kort stund

varje dag.

Kontorsbiträde ........

Skrivning

Flera år

Vanligt arbete.

Scenarbetare ..........

Sågning och spikning

Flera år

Vanligt arbete, men i

forcerat tempo den

senaste tiden.

19 42.

Stensättare ............

Stensättning och kant- stensläggning

30 dagar

Vanligt under sommar- tid.

Eörledningsentreprenör

Uppspikning av ett skjul

30 dagar

Ovanligt arbete.

Skogsarbetare..........

Barkning av träd

5 veckor

Ovanligt arbete.

Hantverksföreståndare . .

Murning och putsning

2 månader

Ovanlig, ensidig arm- rörelse.

Kyrkogårdsarbetare ....

Gravgrävning..........

Flera år

Vanligt arbete.

Chaufför................

Lastning av lådor ....

Flera år

Vanligt arbete.

Bland riksförsäkringsanstaltens kontorspersonal har under den senare tiden

inträffat 1 fall av epikondylit, förorsakat av stansning, samt 2 fall av dylik

sjukdom i förening med viss nervåkomma i armen. Det ena av de senare

fallen var föranlett av stämpling och sortering i kortregister och det andra

av stenografi och maskinskrivning.

Doktor Rasch har i sin förutnämnda utredning örn vissa sjukdomar i sam
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

band med kontorsarbete upptagit såsom föranledda av olika slags dylikt

arbete 7 fall av epikondylit samt 4 fall av samma sjukdom i förening med

viss nervåkomma i armen.

Den här ifrågavarande sjukdomen anses i regel ej vara svår för läkaren

att diagnostisera. Yad angår frågan örn sjukdomens härledande — även i de

fall, när fråga ej är om olycksfall eller örn kortvarig inverkan — från visst

arbete, torde gälla detsamma som ovan sagts örn senskideinflammation i de

övre extremiteterna.

Vid medtagande av sistnämnda sjukdom såsom yrkessjukdom hava av anförda

skäl ämbetsverken och institutet ansett, att även den nu ifrågavarande

sjukdomen bör medtagas, därest i arbetet ingår ensidiga eller för arbetaren

ovanliga rörelser av armen.

Skrivkramp, telegrafistkramp och liknande

sjukdomar.

a) SjukdomsfÖrmer och deras samband

med visst arbete.

I de inom riksdagen år 1940 väckta motionerna örn införande av sjukdomarna

skriv- och telegrafistkramp i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

nämnas såsom huvudsakliga orsaker till skrivkrampen handskrivning,

maskinskrivning, arbete vid bokförings- och stansningsmaskiner. I det

av medicinalstyrelsen såsom utlåtande över motionen åberopade yttrandet av

professorn i neurologi vid Karolinska medikokirurgiska institutet N. Antoni

anföres, att beträffande de orsaker, som medföra skrivkramp, inordnas denna

sjukdom — likasom den mycket sällsyntare telegrafistkrampen — i den större

sjukdomsgruppen yrkesneuroser, vilken innefattar många med skrivkrampen

analoga sjukdomstillstånd i övre extremiteterna. I ett vid riksförsäkringsanstaltens

utlåtande över motionen fogat yttrande av anstaltens överläkare professor

A. Troell framhölls, att det gives en mängd till uppkomst och natur

växlande åkommor, vilka ha större eller mindre likhet med vad som går under

benämningarna skrivkramp och telegrafistkramp. I det av andra lagutskottet

avgivna utlåtandet över motionerna talas örn »skrivkramp och liknande

åkommor». Och fann utskottet framgå av den av utskottet verkställda utredningen,

att det ofta vore synnerligen vanskligt att bedöma, örn och i vad

mån skriv- och telegrafistkramp vore en följd av det speciella arbetet och ej

av andra faktorer. Den starka mekaniseringen av kontorsarbetet, som på

senare år inträtt, hade emellertid ytterligare aktualiserat kravet på ett klarläggande

av orsakerna till och omfattningen av skriv- och telegrafistkramp.

Utskottet ville därför och med hänsyn till sjukdomarnas verkningar förorda,

att en utredning i ämnet kom till stånd. Utredningen skulle i första hand kunna

leda till vidtagande av vissa förebyggande åtgärder. Genom undersökningen

syntes jämväl säkrare hållpunkter kunna vinnas för ett bedömande av frågan

örn dessa sjukdomar borde införas under lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Såsom en förutsättning för att så skulle kunna bliva förhållandet

angavs beträffande dessa sjukdomar — såväl som beträffande de övriga slags

sjukdomar, som skulle inbegripas under utredningen — att de skulle kunna

härledas från inverkan på övervägande mekanisk väg av arbetet.

Redan förut härovan har framhållits, att, då ensidigt eller för vederbörande

ovanligt arbete överhuvud med armar och händer kan framkalla senskideinflammation

(senknarr), slemsäcksinflammation och epikondylit, dessa

sjukdomar — de förra mer undantagsvis, den sistnämnda oftare — kunna förorsakas

även av visst kontorsarbete. Försåvitt sådant arbete medför någon

av dessa sjukdomar — vilka ansetts utan större svårighet kunna diagnosti
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

seras såsom följder av visst arbete — skulle, enligt vad redan härförut föreslagits,

sjukdomen anses såsom yrkessjukdom.

För närmare klarläggande, i den mån det på vetenskapens nuvarande ståndpunkt

låter sig göra, av naturen av här ifrågavarande sjukdom, skrivkramp

eller telegrafistkramp, och dess samband med vissa övriga ifrågakommande

sjukdomar få ämbetsverken och institutet hänvisa — förutom till förenämnda

yttrande av professor Antoni samt till en i medicinska föreningens tidskrift

1938 nr 3 intagen av honom hållen föreläsning örn »Smärtsamma tillstånd i

skuldra och arm med särskild hänsyn till s. k. neuralgier» — dels till förenämnda

av doktor R. Bringel gjorda sammanfattning av vissa av honom verkställda

undersökningar med stöd bland annat av journaler för kvinnliga

patienter å Serafimerlasarettets nervpoliklinik (se Bil. A), dels ock till en

av läkaren vid postverket i Stockholm doktor Wilh. Rasch nyligen gjord

undersökning, vilken numera publicerats i svenska läkartidningen 1943 nr 7

(se sistnämnda bilaga).

Härvid samt av And i övrigt inhämtats i detta ämne faller det genast i

ögonen, att benämningen skrivkramp förekommer i två bemärkelser, en i

trängre medicinsk begränsad mening och en mer omfattande, som inbegriper

flera av de mer eller mindre besläktade smärtförnimmelser och sjukdomstillstånd

i skuldror, armar och händer, vilka framträda i samband med skrivning

för hand eller med maskin (understundom även senskideinflammation, slemsäcksinflammation

och epikondylit) med eller utan förening även av annat

sådant mer ensidigt kontorsarbete, som ofta utföres vid sidan örn skrivning

såsom stansning, kortbläddring, kortinsättning, aktinläggning, lyftning av

akter m. m.

Skrivkramp i trängre medicinsk mening (mogigraphia) hör till den särskilda

begränsade grupp av sjukdomar (yrkesneuroser), som bero på rubbning

i den ordnade samverkan, koordinationen, mellan musklerna i handen

och armen. Denna koordinationsneuros — som härleder sig från centrala

nervsystemet —- är till sitt väsen en hos personer med ensidigt yrkesarbete

uppträdande oförmåga att utföra komplicerade handrörelser: skrivning för

hand eller med maskin (bokförin g smaskin, räknemaskin, vanlig skrivmaskin),

telegraf ering, fiolspelning, piano spelning, mjölkning etc. De ifrågakommande

musklerna bli oförmögna till (vägra att göra tjänst vid) just de speciella rörelser,

som de förut utfört alltför mycket eller kanske på ett för dem oekonomiskt

sätt. Den nämnda rubbningen tager sig uttryck på olika sätt. Kramp inträder

i handens småmuskler, Aulket omöjliggör deras finare smårörelser.

Ibland sträcker den sig uppåt underarmen (dess »Auidmuskler»), någon gång

drabbas hela armen. En annan form kallas »skrivtremor», varvid handen

råkar i darrning, som efter kort stund gör skriften oläslig. Sällsyntare i ren

form är den tredje varianten, den paralytiska, »skrivförlamningen», där handen

alldeles vägrar vid skrivning, men dock är brukbar vid vilken annan

syssla som helst. Sjukdomen gör sig, när den framträder okomplicerad, i

regel gällande blott uti den särskilda verksamhet, vari den framträtt, t. ex.

skrivning, medan andra till och med tyngre verksamheter i allmänhet kunna

utföras av samma muskler. Oftast föregås kramptillståndet (darrningen eller

hämningen) av en mer eller mindre utvecklad trötthetskänsla i de ifrågavarande

musklerna. I detta stadium kan den ännu gå tillbaka genom vila. I

det typiska mer utvecklade stadiet är sjukdomen alltid kronisk och oftast

obotlig. Vederbörande måste lära sig skriva med andra handen, men det

lyckas sällan att hindra åkomman uppträda även i denna. Övergång till

maskinskrift kan lyckas. Ofta utvecklar sig dock liknande besvär även vid

sådan skrivning, varefter övergång till annat yrke är det enda som återstår.

Kanske oftare än i ren form anses sjukdomen — likasom hela den grupp av

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

koordinationsneuroser, dit den hänföres — förekomma i förening med trötthetstillstånd

även i övriga muskler i armen, vilka då ofta giva överansträngningssmärtor

i dessa muskler eller i leder. Med eller utan sådan förening är

skrivkramp i denna begränsade mening en förhållandevis ganska sällsynt

åkomma, representerande — likasom vardera av sjukdomarna senskideinflammation

(slemsäcksinflammation) och epikondylit -—■ enligt erfarenheten endast

en begränsad del av de smärttillstånd i de övre extremiteterna, som

eljest kunna förekomma vid skrivning.

Den s. k. telegrafistkrampen har på senare år kommit i ett annat läge, i

och med att morse-systemet kommit till allt mindre användning. Vid detta

system användes ett finger på höger hand, varvid överansträngning lätt uppkom.

Numera användes i övervägande graci det s. k. teletypsystemet, där man

använder sig av skrivmaskinsklaviatur (i stället för vid morse-systemet s. k.

nyckel). På de större telegrafstationerna är emellertid arbetet mycket forcerat,

och vid telegrafering fordras ett särskilt distinkt anslag, som orsakar

spänning och trötthet.

I England har såsom yrkessjukdomar upptagits, utom skrivkramp och telegrafistkramp,

även kramp till följd av tvinning av bomullsgarn. Sjukdomen

har emellertid där upptagits endast med ovan angivna begränsade betydelse

(såsom koordinationsneuros). Enligt tillgängliga uppgifter har det i England

endast sällan förekommit, att ersättning utgått för sålunda ifrågakomna

sjukdomsfall. Skrivkramp och telegrafistkramp upptagas såsom yrkessjukdomar

även i Mexiko (»yrkeskramp hos skrivare, pianister, violonister, telegrafister»),

I Ryssland upptages såsom särskild yrkessjukdom »koordinatoriska

yrkesneuroser» (= »Névrose professionelle coordinée») uppkomna

genom »överansträngning av ifrågakommande korresponderande muskelgrupper».

Såsom exempel på yrken, där sådan slags sjukdom övervägande förekommer,

hava där angivits: telegraf ister, stenograf er, dactylografer (= maskinskrivare),

ritare, tecknare, violonister, pianister, svarvare. Vid sidan härom

har i Ryssland såsom en annan yrkessjukdom även upptagits »Neuralgier och

neuriter i extremiteterna», orsakade av »överansträngning av eller tryck på

nervstammarna», varvid såsom exempel på yrken, där sådan sjukdom förekommer,

nämnas »smeder, tvätterskor, pålastare». I Tyskland hava icke —

likasom i allmänhet icke heller eljest i Europa — hithörande sjukdomar medtaga

såsom yrkessjukdomar. I den tyska litteraturen (F. Koelsch »Handbuch

der Berufskrankheiten» 1935) behandlas emellertid under rubriken

»yrkesneuroser» •— åkommor beroende på av viss ansträngning förorsakad

bristande koordination i fråga örn musklers samverkan (utgående från centrala

nervsystemet) -— icke blott skrivkramp och telegrafistkramp, utan även

liknande eller analoga krampyttringar, förorsakade av pianospelning, fiolspelning,

sömnad (sykramp), vävning, spinning (kättingknytarkramp och spinnarkramp),

rakning, mjölkning, smide (frisörkramp, mjölkerskekramp och smedskramp)

.

I sin rena utvecklade form äro de nu omförmälda speciella sjukdomar, som

ansetts kunna huvudsakligen hänföras till bristande samverkan av vissa

muskler eller muskelgrupper, i regel ej svåra att av läkare diagnostiseras såsom

följder av det ifrågakomna speciella arbetet. På tidigare stadier, som i

här ifrågavarande sammanhang naturligtvis främst förtjäna uppmärksamhet,

och i förening med andra åkommor (neuralgier och neuriter m. m.) i de berörda

regionerna kan säker sådan diagnostisering ställa sig svårare.

De smärttillstånd i de övre extremiteterna, som populärt ofta hänföras till

skrivkramp i mera vidsträckt bemärkelse utgöras — förutom av senskideinflammationer,

slemsäcksinflammationer och epikondyliter -— av åkommor i

och omkring leder (artriter, periartriter, peritendiniter), i muskler (myalgier),

Bihang till riksdagens protokoll Ibid. 1 sami. Nr 50. 2«28 u 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 50 (Bilaga B).

i härisystemet och i nerver (kärlneuroser, neuriter och neuralgier). Dessa

senare sinsemellan olika sjukdomstyper kunna emellertid i praktiken icke alltid

med tillräcklig säkerhet särskiljas ifrån varandra. De gripa dessutom in

i varandra och uppträda sålunda ofta ej ensamt för sig utan i förening.

Man synes i detta sammanhang först kunna avskilja sådana slags smärtförnimmelser

i armar och händer — artriter, periartriter och peritendiniter samt

sjukdomar i kärlsystemet (paraestesier) m. fl. sjukdomstillstånd — vilka, på

sätt här nedan under rubriken »Sjukdomar, som förorsakas av vibrerande

verktyg» närmare omförmälas, bruka framträda såsom följder av hanterande

av sådana verktyg. Dylika sjukdomstillstånd, vare sig de bestå i degenerativa

förändringar, atrofier i leder eller i muskler m. m., eller i domningar med

stickningar och krypningar, eventuellt med krampyttringar i blodkärlen (paraestesier),

inkludera eller åstadkomma även rubbningar i nervernas och nervstammarnas

funktioner och därmed även smärtförnimmelserna. Såsom följder

av annat arbete än nyss nämnda verksamheter kunna emellertid dessa sjukdomar,

vilka eljest ha eller kunna ha andra orsaker än som bero av visst arbete,

icke lämpligen upptagas såsom yrkessjukdomar.

De åkommor i musklerna, som i allmänhet benämnas myalgier, kunna vara

primära sjukdomstillstånd och i så fall vara föranledda av visst ansträngande

arbete, men framträda lika ofta såsom yttringar av andra sjukdomar i leder

m. m. De äro ofta av reumatisk art (något som ofta kan anses liktydigt med

frånvaron av känd eller påvisbar orsak utöver viss konstitutionell disposition).

Vad därefter beträffar neuriter (inflammationer och degenerationer i nerverna)

och neuralgier i de övre extremiteterna (brachialgier) tillhöra även dessa

sjukdomstillstånd en annan grupp av sjukdomar än den förenämnda, som

beror av den (från det centrala nervsystemet härledda) särskilda rubbningen

av koordinationen mellan muskler (koordinationsneuroser). Neuriter och

neuralgier i olika kroppsdelar kunna — vilket väl knappast är förhållandet

beträffande förutnämnda typiska sjukdomsgrupp — uppträda av övervägande

andra orsaker (anatomiska, psykiska eller reumatiska) än visst yrkesarbete.

Men när fråga är örn de övre extremiteterna, kunna de till synes oftare än

eljest även övervägande eller helt och hållet orsakas av ensidigt ansträngande

arbete av olika slag med dessa extremiteter. Sådant arbete kan vara skrivning

för hand eller med maskin. Men det kan lika väl vara annat arbete överhuvud,

varvid armar och händer fylla andra mer eller mindre ensidiga och ansträngande

funktioner. Arbetet kan sålunda visserligen utgöras av sådant slags

annat kontorsarbete, som ovan nämnts, än skrivning. Men det kan också bestå

t. ex. i sömnad, viss flätning, vävning, arbete i butiker, bokbinderier, slipning,

svarvning, pressning, smide, plåtslageri, murning etc. På grund av den särskilda

naturen av nu avsedda sjukdomar (i nervsystemet) är det emellertid

för dem karakteristiskt att de uppträda oftare och med svårare verkningar hos

personer med mindre (psykisk) motståndskraft än hos personer med mera motståndskraftigt

nervsystem.

De ifrågavarande sjukdomarna i de övre extremiteterna, neuriterna och

neuralgierna (= brachialgierna), äro växlande i avseende å den form, vari

de uppträda, och på vetenskapens nuvarande ståndpunkt i viss mån osäkra till

sitt ursprung. De äro även ofta svåra att med säkerhet skilja från vissa andra

sjukdomstillstånd, med vilka de, helt naturligt, som nämnts ofta uppträda tillsammans.

Bland de mer egentliga armneuralgierna och neuriterna erkänner man emellertid

givetvis en mer primär, till de övre extremiteterna lokaliserad form, där

själva sjukdomskällan har säte i en eller flera nerver eller nervstammar. Mera

sekundära former åter av sådan nervsjukdom föreligga — förutom såsom

följder av deformiteter och pareser (förlamningar) m. m. — när åkomman har

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

sin huvudsakliga orsak i anatomiska förändringar eller i mer påtagliga

psykiska eller reumatiska faktorer — konstitutionella eller icke. Detta sjukliga

tillstånd och symptomen därav i de övre extremiteterna ha jämförts med

och ansetts ha sin motsvarighet i sjukdomen ischias i de nedre extremiteterna.

För denna sistnämnda sjukdom är det nämligen på vetenskapens nuvarande

ståndpunkt karakteristiskt, att den, såsom redan här förut nämnts, visserligen

kan uppträda primärt utan att några anatomiska förändringar kunna påvisas

eller kunna antagas vara för handen (i sådana fall anses den även kunna vara

en följd av lokal »vävnadsutnötning»). Men på senare tid har det fullt klarlagts,

att denna sjukdom ofta är en följd av speciella anatomiska anomalier

bland annat s. k. »diskbråck», som bestå i rubbningar å ryggradens mellanbroskskivor,

vilka sekundärt, genom kompression på ryggmärgen, åstadkomma

retning på ischiadicusnerven.

En liknande »uttröttning», som sålunda kan åstadkomma ischias, måste

anses göra sig desto mera gällande beträffande de nerver (och muskler), vilka

ha sitt säte i skuldror och armar, som ju i det moderna ensidiga och tröttande

maskinmässiga arbetet med vad därtill hör huvudsakligen utföres med de

övre extremiteterna,

När man sålunda i fråga om nerverna såsom i fråga örn de flesta andra

organ erkänner primära sjukdomstillstånd, varibland även i en del fall inflammatoriska

eller degenerativa processer (neuriter), som kunna leda ända

till förlamningar, är det av erfarenheten bestyrkt, att dylika sjukdomstillstånd

kunna följa av visst ansträngande arbete. Härutinnan hava uppställts olika

teorier. De flesta gå ut på att vissa särskilt ihållande rörelser i arbete hindrar

blodförsörjningen för de därvid använda nerver och muskler samt icke medger

skadliga eller giftiga ämnesomsättningsprodukter att normalt undanskaffas,

varför de koncentreras lokalt och utöva giftverkan.

Ett exempel, bland andra, på armneurit, som sålunda förorsakas av ren

överanstängning, synes vara den s. k. ulnarisneuriten särskilt hos sömmerskor

— speciellt hos dem, där armbågsleden av naturen har mer utpräglad valgusställning

(så att den vid sträckt arm bildar en utåt vettande vinkel). Genom

att vid sömnad armbågsleden hålles starkt böjd tänjes ulnarisnerven, vilken

förser handens viktigaste och flesta småmuskler samt bildar känselnerv för

dess lillfingersida. Smärta eller domningskänsla i detta parti jämte svaghet

i åtskilliga handrörelser uppträda därför. (Åkomman behandlas operativt).

Såsom en sak för sig kan det anses tillkomma — likasom när det gäller

ischias — beträffande här ifrågavarande sjukdomar i armarnas nerver, att det

varit och alltjämt är en viktig uppgift för vetenskapen att efterforska alla

andra ifrågakommande mer eller mindre indirekt verkande eller medverkande

orsaker till dessa sjukdomar än ovannämnda, historiskt närmast till hands

liggande.

Härvid ifrågakomma i synnerhet ovan antydda speciella ofta medfödda

anatomiska anomalier, som intressera armens nervsystem. Professor Antoni

anför härom att, »man har i ej så alldeles få fall funnit vissa organiska skador

eller felbildningar i mera perifera kroppsdelar i fall av skrivkramp, som tillskrivits

väsentlig etiologisk betydelse, såsom halsrevben, deformerande spondylos

i halsryggraden, radialisneurit, muskelatrofi i handen m. m. Även dessa

fall kunna räknas till de symptomatiska och uteslutas genom sakkunnig undersökning».

Doktor Bringel anför, att sedan länge är bekant, ehuru relativt sällsynt,

det symtomkomplex, som orsakas av halsrevben, d. v. s. övertaliga från

nedersta halskotan utgående revben med eller utan senig förbindelse med

bröstbenet. Do vålla avvikelse uti nervflätornas och armartärernas förlopp

samt orsaka tryck på nerver och blodkärl med därav följande symptom. Genom

abnorm tjocklek eller abnormt läge av den s. k. sealenus-muskeln i halstrakten

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 (Bilaga B).

sker även åverkan på nerverna nedåt armarna. Betingelse för armneuralgi kan

även vara viss sänkning av skuldran (t. ex. genom olycksfall eller långvarig

olämplig ställning) med tänjning av dess upphängnings- eller vidfästningsapparat.

Vad angår de psykiska faktorerna och deras inverkan anför professor

Antoni: »Bent psykiska faktorer spela en erkänd roll för uppkomsten och vidmakthållandet

av många fall av yrkesneuros, och detta i så framträdande grad,

att nian ansett sig böra avskilja många fall som en grupp för sig, psykogena

skrivrubbningar tillhörande de hysteriska reaktionerna. Härmed är man åter

framme vid den praktiskt-diagnostiska frågan» —. »Det är nämligen mycket

svårt att i det enskilda fallet avgöra, i vilken mån konstitutionell neuropatisk

disposition eller av yrkesarbetet i egentlig mening oberoende personliga

själsliga faktorer spela en väsentlig, eventuellt den huvudsakliga rollen i

ekologiskt avseende.» Doktor Bringel framhåller, att den allmänt nervösa

läggningen innefattar benägenhet för allmänt neuralgiska besvär (ischias, armneuralgi)

likaväl som för allmän nervositet, huvudvärk, yrselbesvär etc. Doktor

Basch anför, att hans material visar, att det är de konstitutionellt (oftast

psykiskt) mindervärdiga, som i första hand angipas av de av honom skildrade

funktionsrubbningarna i samband med kontorsarbete. Även inverka tillfälliga

svaghetstillstånd.

De ifrågavarande sjukdomarna, neuriter och neuralgier, kunna på ett tidigare

stadium ofta förbättras genom vila för den ifrågakommande kroppsdelen.

I den mån sjukdomen är beroende av anatomiska orsaker, måste behandlingen

(såsom vid ischias) inriktas på undanröjande (numera ofta på kirurgisk väg)

av den sålunda inverkande orsaken. För övrigt äro dessa åkommor ofta långvariga

till sitt förlopp och understundom obotliga.

Med särskilt beaktande av ovan anförda omständigheter, som komplicera

de här ifrågavarande sjukdomsfallen, framhåller doktor Bringel att, för

erkännande av armneuriter och armneuralgier m. fl. ifrågakommande sjukdomstillstånd

i de övre extremiteterna såsom yrkessjukdomar, torde såsom

generell regel böra gälla, att den överansträngning, varom är fråga, den må

vara akut eller kronisk, verkligen förtjänar denna benämning. Det måste sålunda

verkligen ha förekommit krav på vederbörande extremitets prestationsförmåga,

vilka utan tvivel kunna betecknas såsom extraordinära. Detta krav

skärpes isynnerhet genom de diagnostiska svårigheter, som dessa sjukdomar

allt|ämt erbjuda.

Doktor Rasch anför som sammanfattning av sina ovan omförmälda undersökningar

huvudsakligen följande:

1. Skrivkrampen, mogigrafien, i ren form är en mycket sällsynt sjukdomsbild.

I mitt material har jag intet rent fall. Vad som populärt kallas skrivkramp

är en sammanfattning av ett flertal rubbningar, som kunna uppstå vid

ensidigt ihållande kontorsarbete. Denna sammanblandning av begreppen

har varit ägnad att trassla till problemet och försvåra utredningen. Det är nödvändigt

att söka definiera klara sjukdomsbegrepp, bland annat för att kunna

urskilja de fall, där huvudorsaken uppenbarligen ej varit arbetet, utan där

andra sjukliga processer ligga till grund för smärtorna.

2. Vid överansträngning av vissa muskelgrupper, uppträda i dessa smärttillstånd,

sannolikt i följd av nutritionsrubbningar. Fortgår överansträngningen

länge, sprida sig smärttillstånden till flera nervmuskelområden. På

så sätt kan även den svåra sjukdomen »brachialgia sui generis», uppstå, vilken

visar avsevärt försämrad prognos.

3. Vissa bestämda arbetsmetoder, främst sådana med ett itererat enformigt

utnyttjande av vissa muskelgrupper (tunga kontorsmaskiner), ge uppenbarligen

upphov till dessa smärttillstånd.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 (Bilaga B).

4. För att dessa skola uppstå böra vissa disponerande moment av framförallt

konstitutionell natur, men även tillfälliga svaghetstillstånd hos individen vara

för handen.

5. Hittills kan man med säkerhet utdifferentiera endast de crepiterande

tendovagniterna och epicondyliterna såsom säkert betingade av hälsofarligt

arbete, övriga sjukdomstillstånd böra ännu underkastas noggrannare utredning

för att klara linjer för bedömandet skola kunna erhållas.

b) Förekomsten av ifrågavarande sjukdomar.

Av samtliga yrkesinspektör er hava endast nedannämnda uttalat sig angående

skrivkramp, telegrafistkramp och liknande sjukdomar.

Yrkesinspektören i IY distriktet har framhållit, att vid företagen undersökning

skriv- och telegrafistkramp och liknande åkommor icke framkommit utom

i ett fall, som avsåg en tillfällig telegrafist, vilken arbetat med morsesignalsystem.

Yrkesinspektören i Yl distriktet har beträffande skrivkramp gjort förfrågningar

hos postdirektionen i västra distriktet samt telegrafverkets avdelning i Göteborg.

Enligt uttalande av postdirektören hava inom postdistriktet, där cirka 3,000 personer

äro anställda, endast 3 fall av liknande åkomma yppat sig, vilka fall måste

anses stå i samband med försvagad kroppskonstitution eller andra psykiska besvär.

Vid telegrafverket har intet fall av skrivkrampsliknande symtom förekommit. Utbildningen

av telegraftjänstemän är rationellt anordnad med särskilt utval och

övervakning för att förebygga uppkomst av bland annat telegrafistkramp. övergång

från morsesystemet till klaviatursystem har medfört, att denna sjukdom så

gott som försvunnit.

Yrkesinspektören i IX distriktet har likaledes låtit införskaffa uppgifter angående

förekomsten av skriv- och telegrafistkramp genom utsändande av särskilda

frågeformulär till vissa arbetsföretag bland annat postdirektionen i mellersta

distriktet och telegrafverket. Därvid hava inrapporterats 13 sjukdomsfall, varav

inalles 8 fall bland personer, som sysslat med skrivarbete för hand, och 5 fall på

grund av maskinskrivning eller liknande sysselsättning. Ett av yrkesinspektören

gjort sammandrag av de inrapporterade fallen, vari med arbetsperiod avses den

tidslängd vederbörande varit sysselsatt i beskrivet arbete, anger följande.

1. Postmästare. Ålder 57 år. Arbete med anilinpenna, skriv- och räknemaskin.

Blev vid ett tillfälle under 10 min. alldeles förlamad i högra armen. Behandling

vid sanatorium och av tjänsteläkare. Ej fullt återställd.

2. Kvinnlig postexpeditör. 56 år. Arbetsperiod 11 år. Efter 2 år muskelförlamning

i högra handen. Lider fortfarande av skrivkramp. Sökt läkare. Varit

sjukledig 2 månader.

3. Rikstelefonist. 50 år. Arbetsperiod 33 år. Efter 30 år förlamning i hand

och arm. Sökt läkare. Sjukledig över 7 månader. Nu frisk.

4. Rikstelefonist. 42 år. Arbetsperiod 21 år. Efter 20 år värk och darrning i

höger hand. Sökt läkare. Ej fullt frisk.

5. Landstelefonist. 37 år. Arbetsperiod 16 år. Efter 12 år nervsmärtor och

darrningar i höger arm och underarm. Sökt läkare. Återställd men med upprepade

recidiv.

6. Rikstelefonist. 43 år. Arbetsperiod 26 år. Efter 22 år värk i armbågslederna

och trötthet i armarna. Sökt läkare.

7. Rikstelefonist. 39 år. Arbetsperiod 22 år. Efter 19 år värk i händer och

handleder. Sökt läkare. Aldrig fullt återställd.

8. Landstelefonist. 37 år. Arbetsperiod 17 år, då värk i axel och arm yttrade

sig. Handen domnar. Sökt läkare. Ännu ej återinträtt i tjänstgöring.

9. Manligt skrivbiträde. 30 år. Arbetsperiod 14 år. Efter 4 år värk och förlamning

i arm. Sökt läkare. Nu endast ringa besvär.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Marits proposition nr 50 (Bilaga B).

10. Stenograf och maskinskriverska. 45 år. Arbetsperiod 25 år, då värk och

muskeltrötthet i höger arm yttrade sig. Sökt läkare. Sjukskriven i 3V2 månader.

11. Maskinskriverska. 20. Arbetsperiod 16 månader. Efter 9 månader förlamning,

värk och svullnad. Sökt läkare. Sjukskriven 3 veckor.

12. Stenograf och maskinskriverska. 51 år. Arbetsperiod 27 år. Efter 26 år

svullnad i handleder, värk i fingrar och armar. Sökt läkare. 1 månads ledighet.

13. Maskinskriverska. 38 år. Arbetsperiod 23 år. Efter 19 år svår värk och

stelhet. Fullkomligt omöjligt att gripa föremål. Under 2 års tid ur stånd att kläda

sig själv. Sökt läkare. Sjukskriven. Nu utföres arbete i mån av förmåga.

Medeltalet för latenstiden i de förenämnda 8 fallen har yrkesinspektören uppgivit

till 17 år och i de senare 5 fallen till 19 år och uttalat att, örn denna tid synes

vara relativt lång för yrkessjukdoms yppande, den dock icke därigenom torde

behöva intaga någon särställning. Enligt vrkesinspektörens uppfattning är den

angivna latenstiden ett ganska vägande skäl vid sjukdomens bedömande. Denna

långa tid talar snarare för än emot skrivåkommans karaktär av yrkessjukdom.

Skulle en arbetstagare redan vid anställningen haft neuropatiska anlag, är det

synnerligen troligt, att symptom yttrat sig långt tidigare. Som slutomdöme har

anförts, att inom posten och telegrafen, där stenograf^ skriv- och räknemaskin

m. m. komma till användning, skriv- och telegrafistkramp förekommer i större omfattning

än som förväntats.

Enligt vad yrkesinspektören i X distriktet erfarit genom hänvändelse till

Mellersta Norrlands erkända centralsjukkassa och ett trettiotal lokala sjukkassor

inom distriktet hava endast inträffat 3 fall av skrivkramp till följd av kontorsarbete.

Vid förfrågningar hos svenska handelsarbetarförbundet och handelstjänstemannaförbundet

angående förekomsten av sådan sjukdom har meddelats, att några

fall icke äro kända.

Yrkesinspektören i XI distriktet har genom utsändande av cirkulärskrivelser till

postverket, postdirektionen i övre norra distriktet, telegrafverket och de större

bankföretagen sökt utröna frekvensen av skriv- och telegrafistkramp och liknande

av ensidigt eller överansträngande arbete. Från postverket har intet fall rapporterats,

ehuru en postmästare meddelat, att »långvarigt användande av anilinpenna,

exempelvis för kvittering av mottagna postanvisningar och inbetalningskort, verkar

tröttande på finger- och handmuskulaturen och ger upphov till krampkänningar».

Postdirektionen har uppgivit, att 2 fall förekommit av skrivkramp eller liknande

åkomma, varav i ena fallet vederbörande, en yngre kvinnlig tjänsteman, förklarats

oförmögen att tjänstgöra under ett års tid på grund av skrivkramp. Beträffande

detta fall har meddelats, att tjänstemannens moder, som innehar anställning såsom

telegrafexpeditör, även lider av skrivkramp i utpräglad grad. Det andra fallet

gällde även en kvinnlig tjänsteman, som beviljats tjänstledighet under en veckas

tid och som därefter under någon tid stått under läkarbehandling. I båda nämnda

fall hade vederbörandes tjänstgöring huvudsakligen bestått i kassatjänst. Från

telegrafverket har rapporterats 7 fall av skrivkramp, varav ett av svårare art,

kroniskt, och ett fall av telegrafistkramp av lindrigare art. Bland riks telefonister

har förekommit 7 fall av armåkommor, av vilka ett karakteriserats som kramp i

vänster arm, fem som domning i vänster arm och ett som yrkesneuros. Dessa sistnämnda

åkommor hava framhållits vara orsakade av att telefonisterna nödgas

hålla mikrotelefonen lyft under relativt lång sammanlagd tid per dagvakt. Vid bankföretagen

inom distriktet — avdelningskontor i de större städerna inklusive underlydande

småkontor i andra mindre samhällen — har inträffat 8 fall av skrivkramp.

Av dessa hava 7 uppgivits vara av lindrigare art och ett av svårare. Några sjukdomsfall

från arbete vid skrivmaskiner, bokföringsmaskiner eller liknande på

kontor förekommande ha ej rapporterats från de tillfrågade företagen, statliga som

enskilda. Vid de mindre kontoren brukar arbetet i regel vara mer omväxlande,

varför anledning att befara förekomst av här ifrågavarande slag av åkommor i mer

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. May.ts proposition nr 50 (Bilaga B).

markerad grad icke finnes. I övrigt äro neuralgier och neuriter i lemmar, i den

män de förorsakas av mekanisk inverkan vid ensidigt ansträngande eller annat

arbete, ej kända från verksamhetsgrenar inom distriktet.

Yrkesinspektrisen meddelar, att sjukdomar och sjuklighetstillstånd av här

ifrågavarande slag äro ganska vanliga såväl inom kontorsvärlden, där kvinnor användas

till arbete, som vissa andra verksamheter.

Kontorsarbetet är så pass likartat, att man med erfarenheter från en undersökning

rörande ifrågavarande sjukdomsformer på ett begränsat antal arbetsplatser

kan draga en del slutsatser beträffande detta arbete i allmänhet. På grund härav

har yrkesinspektrisen tagit upp till behandling särskilt detta område, och undersökningar

ha företagits inom kvinnliga yrkesinspektionens fyra distrikt, varvid

ett 70-tal arbetsplatser med tillsammans cirka 8,000 anställda varit föremål för

undersökning. Trots att man icke kunnat genomforska problemet så grundligt som

det hade varit önskvärt, kan man dock med stöd av vad som framkommit, fastslå,

att sjukdomar i muskler och leder, som kunna förorsakas av arbetet, förekomma i

sådan omfattning inom denna yrkesgrupp, att det är i hög grad berättigat, att

ersättningsfrågan för de sjuka blir ordnad genom dessa sjukdomsformers upptagande

i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Olycksfallsrisken har varit ringa inom

denna yrkesgrupp och faran för ohälsa har icke ansetts vara så stor som i fabriksarbete.

Kontorsarbetet har enligt gängse uppfattning i allmänhet icke varit så

forcerat som t. ex. industriarbete. Kontorsarbetet har vanligtvis inneburit en viss

omväxling, den arbetande skriver kanske maskin några timmar, kollationerar en

stund, för upp anteckningar på kortregister någon tid av dagen o. s. v. Arbetet

har i allmänhet utförts i mindre lokaler och under relativt lugna former. Till följd

härav hava icke heller eventuella yrkessjukdomar ägnats större uppmärksamhet,

fall av neuriter och neuralgier i armarna och axlarna, ledåkommor och ryggvärk

m. m. sätter man icke i samband med arbetet, utan tar det som en allmän

svaghet, som det ur arbetets synpunkt icke är så mycket att göra åt. De senare

åren lia emellertid medfört en avsevärd förändring beträffande kontorsarbetet.

En långt gående effektivisering och rationalisering har medfört, att arbetet börjar

få en annan karaktär och i mångt och mycket påminner örn industriarbete. Omväxlingen

i arbetet har fått vika för specialisering och detaljarbete. För att få

överblick och bättre övervakning av arbetet har man börjat föra ihop personalen

i stora lokaler, maskinarbetet får en allt bredare plats, friheten och rörligheten i

arbetet är borta. Småkrämporna, som man tidigare har dragits med, bli under

sådana förhållanden till verkligt hinder. I vissa fall orkar man inte med det intensiva

arbetet. De överansträngda lemmarna strejka. Man har fått en sjukdom,

vars orsak mer eller mindre klart kan tillskrivas arbetet och som utestänger vederbörande

från arbetet för längre eller kortare tid, i extrema fall för alltid från det

speciella arbete, som orsakat sjukdomen. Dessa ytterlighetsfall och de få fall, som

av läkarna alldeles direkt karakteriserats som skrivkramp, ha varit relativt lätta

att få en klar redogörelse för och klart besked örn, att ett visst slags arbete orsakat

sjukdomen. Besvärligare ställer det sig med de lindrigare fallen och mera diffusa

fall, sådana som av läkaren karakteriseras som neuralgi, neurit och dylikt eller

sådana, där det organ, som blir angripet, icke är den lem, som omedelbart kommer

i kontakt med maskiner eller verktyget, exempelvis en maskinskriverska får ont

i axlarna eller ryggen. Införande av s. k. hålkortsmaskin, vare sig av märket Power

eller Hollerith, innebär otvivelaktigt en effektivisering, som i allmänhet når utöver

företagets alla olika avdelningar. Den registrering och den uppdelning, som

med dessa maskiner kan genomföras, medför över hela linjen en specialisering av

arbetet, som härigenom blir ensidigt och enformigt. Själva stansningen av kort

för hålkortsmaskinerna är synnerligen ensidig, utföres endast med höger hand

och sker för den tränade med stor hastighet. I allmänhet ha dessa maskiner ännu

icke varit i bruk någon längre tid, men man är på do flesta företag, där dylika

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

finnas, fullt på det klara med, att åtgärder måste vidtagas för att förebygga för

tidig uttröttning av arbetarna. Inom ett företag, som haft dylik maskin i 15 år,

har en stanserska, som hållit på med detta arbete i 12 år, blivit så svårt angripen

av skrivkramp, att hon helt måste avkopplas från detta arbete. På ett annat

större företag hade en kontorist arbetat vid stansmaskin oavbrutet under 11 år.

Hon har därvid länge haft en olämplig arbetsstol utan ryggstöd, på senare år har

man dock fått bättre stolar. Hon är nu sedan 5 månader tjänstledig på grund av

inflammation under skulderbladen och två ryggradskrökningar, som emellertid

med behandling kunnat rätas ut. Under cirka två års tid har hon haft mycket

svåra smärtor. Den läkare, som vårdat henne, har förklarat, att arbetet är den

direkta orsaken till sjukdomen, och själv säger hon sig tidigare ha haft en mycket

stark rygg. Räknemaskiner och bokföringsmaskiner ha i en hel del fall givit anledning

till uttröttning, som i sin tur resulterat i skrivkramp. Vid en skrivmaskin

med räkneverk av äldre typ, som icke drevs elektriskt, fick kontoristen efter några

års arbete skrivkramp. Vid de moderna, elektriskt drivna maskinerna är själva

tyngden i arbetet väsentligen borta, men andra omständigheter ha kommit i stället,

som göra faran för sjukdomar i armar och leder aktuell. Sålunda är motorn i allmänhet

placerad under maskinerna, vilket i hög grad försvårar en bekväm arbetsställning.

Många räknemaskiner och bokföringsmaskiner äro också numera komplicerade

och fordra stor uppmärksamhet vid användandet, exempelvis kan ett

tangentbord bestå av 9 X 13 tangenter, varmed sex olika sifferuppgifter registreras.

Den, som sköter maskinen, kan icke göra detta utan att se på tangentbordet, måste

dessutom se på manuskriptet och därtill kontrollera, att siffrorna komma riktigt

på det papper, maskinen skriver. Detta blir synnerligen ansträngande och då hon

dessutom intar en olämplig arbetsställning, är det givet, att vid längre tids arbete

vid en sådan maskin en överansträngning, som yttrar sig i armvärk, kramp, neurit

eller dylikt ligger nära. Arbetet kompliceras ofta ytterligare därigenom, att den

arbetande vid sidan har ett kortregister, som skall bläddras i. Vid ett företag med

en större bokföringsavdelning får ingen sitta mer än en månad vid en bokföringsmaskin.

Efter denna tid placeras kontoristen i annat arbete, plockning av kort

eller dylikt, i 14 dagar, för att sedan återigen arbeta vid bokföringsmaskin en

månad o. s. v. Trots att man här alltså sökt förebygga tröttheten i arbetet genom

omväxling, har man haft fyra fall av direkt skrivkramp på de senaste tre åren.

De personer det här gällt ha varit i tjänsten mellan 8 och 13 år. Vanligt skrivmaskinsarbete

erbjuder ur ifrågavarande synpunkt kanske icke lika stora risker.

Fall av skrivkramp förekomma emellertid. Arbetstakten är då vanligtvis högt uppdriven

och forcerad, och går man till de enskilda fallen äro arbetsställningarna

många gånger dåliga. På ett kontor, där en maskinskriverska, en av de dugligaste

på arbetsplatsen, ådragit sig skrivkramp, hade maskinen varit placerad på ett

vanligt skrivbord, och maskinskriverskan satt på en vanlig skrivbordsstol, alltså

varken bord eller stol var avpassad för detta speciella arbete. Maskinen kom för

högt och maskinskriverskan hade fått en bakåtlutande ställning på armarna.

Arbetet var dessutom mycket forcerat. På ett försäkringsbolag hade förekommit

en hel del fall av skrivkramp, bland annat bland stenograferna. Personalchefen

på detta bolag framhöll såsom sin erfarenhet, att stenografer i allmänhet ha

benägenhet för detta sjukdomssymptom. På ett kontor, där två skrivkrampsfall

förekommit tätt på varandra, voro uppenbarligen de dåliga arbetsställningarna den

väsentliga orsaken till sjukdomen. Maskinen var placerad på en hög gammaldags

pulpet, och kontoristen satt på en hög vinglig skrivstol utan ryggstöd. Distriktsinspektrisen

i södra distriktet skriver i sin undersökning beträffande maskinskriverskor:

»Maskinskriverskor, som under en följd av dagar haft övertidsarbete

och sedan under en längre tid fått arbeta med flera genomslag ofta vid illa anbragt

belysning, utsättas för en andlig påfrestning, som tycks resultera i armkramp och

en längre tids läkarvård. I de flesta fall har företaget berett den sjuka annat

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

arbete under sjukdomsperioden och låtit henne under en tid behålla detta, även

sedan tillfrisknandet skett; i några fall har den sjuka fortsatt med skrivmaskinsarbetet

under läkarbehandlingen, vilket försenat tillfrisknandet och förorsakat

henne svåra lidanden. Flera av de intervjuade ha framhållit, att de av en eller

annan orsak varit ovanligt »nere» strax innan krampen utbrutit och uttalat som

sin åsikt, att »skrivkrampen hör ihop med nervtrötthet och psykisk ohälsa». Handskrivning

orsakade förr i världen många skrivkrampsfall, och även om maskinskrivningsarbete

numera fått en mycket stor omfattning och i hög grad undanträngt

handskrivningen, förekommer dock en hel del skrivarbeten, som måste utföras

för hand, t. ex. utskrivande av vissa kvitton, registrering på kort, införande

av uppgifter i liggare o. s. v. På många kontor, däribland ofta på försäkringskontor,

handskrivas kvitton eller lappar med en eller flera kopior, härvid användes anilin,

alltså en mycket hård penna. Detta har givit anledning till åtskilliga skrivkrampsfall.

Skrivkramp har även förekommit bland personer, som skriva i liggare. Bidragande

orsak till tröttheten kan i dessa fall ofta vara, att vederbörande måste

lyfta och bära de tunga böckerna, som skola skrivas i. Distriktsinspektrisen i

västra distriktet anför, att en läkare som sin erfarenhet framhållit, att olämpliga

arbetsställningar ofta äro orsak till skrivkramp. Som exempel nämndes arbetare

på lager, som ofta stå och svara i telefon och samtidigt skola notera order och

dylikt. En sjukdom, som ligger skrivkrampen synnerligen nära, är då arbetande

få ont i händerna på grund av bläddring av olika slag. På ett försäkringskontor

hade en kontorist, som bläddrar i kvitton och därvid använder höger långfinger,

blivit överansträngd i fingret och armmuskeln, så att hon varit borta från arbetet

ganska länge. Hon blev avsevärt bättre efter behandling och vila, men känner

fortfarande en del besvär. Hon bläddrar emellertid nu även med tummen för att

vila det ansträngda fingret. På ett annat kontor fick en maskinbokförerska nervinflammation

i vänster arm beroende på en ensidig vridningsrörelse, hon gjorde,

då hon satt och maskinbokförde och bläddrade med vänster hand i de böcker, varur

siffrorna togos. En hel del fall ha förekommit bland kassörer, som ådragit sig sjukdomen

genom det intensiva räknandet av sedlar. Även i detta arbete torde arbetsställningen

vara av avgörande betydelse, lagom höjd på bordet, lämplig arbetsstol

m. m. Anmärkningsvärt med alla dessa ovan nämnda sjukdomar är, att de sällan

drabba unga och nyanställda personer. Först efter många års arbete börjar sjukdomen

göra sig märkbar och drabbar sålunda vanligen medelsålders arbetare efter

10 å 20 års tjänstgöring. Detta synes tyda på, att det gäller muskeltrötthet och

överansträngning, och att det är arbetet som sådant, som är den grundläggande

orsaken, det är alltså en yrkessjukdom, som man har att göra med. Kunde dessa

sjukdomar komma in under yrkessjukdomsförsäkringslagen skulle sannolikt många

kontors- och fabriksanställda, som nu på grund av ekonomiska skäl ej söka läkarhjälp,

i tid göra detta och därigenom hindras från den längre sjukdomsperioden och

därmed sammanhängande ekonomisk misär, som nu understundom uppstår. Man

har även skäl förmoda, att antal återfall i sjukdomen skulle minska, om vederbörande

finge möjlighet att så länge avhålla sig från arbete som vore nödvändigt

för fullständigt tillfrisknande. Invalidfallen, som allt för många gånger bero på

otillräcklig vila och vård, skulle med säkerhet även avsevärt minska i antal.

Enligt vad yrkesinspektörerna och yrkesinspektrisen meddelat skulle alltså

bland kontorsarbetare till deras kännedom ha kommit sammanlagt 52 särskilt

nämnda fall av »skrivkramp» och 2 fall av telegrafistkramp samt 1 fall av

yrkesneuros. Av de såsom »skrivkramp» betecknade fallen uppgivas 42 hava

uppstått på grund av arbete med hand- och maskinskrivning och 10 på grund

av arbete med stansning, kortbläddring m. m. Fallet av yrkesneuros hänför

sig till arbete med ensidigt lyftande.

Beträffande förekomsten av här ifrågavarande sjukdomar i de övre extremiteterna

inom sådana yrken och verksamheter, vilka cj avse kontorsarbete,

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

hava yrkesinspektörerna i allmänhet uttalat sig om dylika sjukdomar huvudsakligen

såsom följder av vibrerande lufttryckverktyg eller bankningsmaskiner

inom skoindustrien. Vissa ensidiga verksamheter (t. ex. bärning av järn i

handskopa, skötsel av vägmaskiner etc.) uppgivas (som nämnts) även hava

visat sig medföra överansträngning av armarnas muskler. Inom vissa yrken

har särskilt framhållits förekomsten av åkommor av reumatisk art.

Yrkesinspektrisen anför: Pressare och bageriarbetare ha fått ont i armar och

händer, liksom tillskärare vid klippning i tjocka tyger och text il arbeterskor genom

att år ut och år in skifta spolar vid spinnmaskiner. Väverskor förnimma en avsevärd

trötthetskänsla i höger arm vid inslagning av skyttlar med grovt inslag; man

anser dock, att armen får en viss vila under de tider man arbetar med fint inslag.

Införandet av exempelvis yllevävstolar med självväxling har, enligt uppgift på en

fabrik av såväl arbetare som arbetsledare, nedbringat armtrötthet och armvärk

med 50 procent. Madrasstopperskor och arbeterskor i spiralflätning med ståltråd

och spiralklamring anstränga sina fingrar och handleder, varigenom trötthet och

värk uppstår. Som förebyggande åtgärd användes omväxling i arbetet och läderbandage

för fingrar och handleder. Bland expediter förekomma vidare sjukdomar

i händer och armar, exempelvis i handskaffärer med anledning av pådragandet av

handskar på kunder, i konfektionsaffärer genom att taga ner och hänga upp tunga

plagg, i skoaffärer genom att ensidigt hålla på att sträcka höger arm upp och ner

för att taga ner och sätta in skokartonger, i affärer med metervaror genom den

ideliga sträckningen av armarna vid uppmätning av varor m. m. Inom frisörfacket

förekommer värk i händerna på grund av hanterande av sax och locktång.

Av verksläkare inom statsförvaltningen har doktor Basch i sin förenämnda

undersökning, avseende av honom såsom verksläkare vid postverket i Stockholm

iakttagna fall av funktionssmärtor vid kontorsarbete (se Bil. A), upptagit

följande fall:

Maskinbokföring = MB

Maskinskrivning = MSKB.

Räknemaskin = RM

Blädning = BL

Handskrivning = HSKR

Bokbinderi = BB

Telefon = T

Summa

MB

MSKR

RM

BL

HSKR

BB

T

antal

fall

»Tendovaginitis erep...........

1

__

_

_

_

__

_

i

Epicondylit ....................

—

—

3

4

—

—

—

7

Epicondylit + brach.............

''Skrivkramp’, brachialgi ........

3

1

—

—

—

—

—

4

—

—

—

—

1

—

—

1

Myalgier h. överarm............

1

—

—

—

—

—

—

1

Myalgier h. skuldra ............

2

—

—

—

—

—

—

2

Myalgier h. skuldra + brachialgi

1

—

—

—

—

—

—

1

Crepiterande subscapulit........

Tendinitis nod. poll. dx-tr. +

2

—

—

—

—

—

—

2

brachialgi....................

—

—

—

—

—

1

—

1

Brachialgia ....................

5

1

—

—

—

—

1

7

15

2

3

4

1

1

1

27»

Verksläkaren doktor V. Bane för Stockholms lista verksläkardistrikt, omfattande

riksförsäkringsanstalten m. fl. ämbetsverk inom den civila statsförvaltningen

har lämnat en redogörelse för 4 under tiden 1 juli 1939—31 oktober 1940 behand
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

lade fall av armåkommor genom inverkan av ensidigt arbete. De anförda fallen

hava, räknat på hela det till verksläkaren hänvisade antalet befattningshavare,

utgjort icke fullt 1 procent. Härutöver har uppskattningsvis ett tiotal fall av

smärtor i armarna förekommit, men symptomen hava icke varit av mera uttalad

art och hava förbättrats utan sjukledighet. Den omständigheten, att ett betydande

antal av befattningshavarna hava ett mycket enformigt arbete, innefattande

maskinskrivning, upprepade, likformiga handgrepp vid handskande med akter och

kort, stämpling av akter etc. utan att dock allvarligare symptom i större omfattning

uppträda, talar för att utom det yttre momentet (det itererade handgreppet)

ytterligare någon eller några faktorer erfordras för utlösande av symptomen. Som

sådana faktorer kunna antagas såväl konstitutionella som exogena moment (infektiösa,

toxiska). Med hänsyn till att en viss av arbetets art betingad faktor synes

vara medverkande vid uppkomsten av sjukdomstillstånd i muskler och leder, böra

dessa sjukdomar inbegripas under lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

I detta sammanhang må nämnas, att under åren 1927-—-1939 bland riksförsäkringsanstaltens

personal förekommit 12 fall av armåkommor, vilka ansetts hava

ådragits i tjänsten till följd av visst ensidigt arbete. Dessa åkommor hava företrädesvis

uppträtt efter arbete med maskinskrivning eller räknemaskin eller stansning,

men även i vissa fall satts i samband med ensidig hantering av arbetsmaterial

såsom lyftning och sortering av aktbuntar etc. De i samtliga dessa fall ställda

diagnoserna hava varit växlande såsom skrivkramp, brachialisneuralgi, neuralgisk

värk i arm eller armar, armneuriter, ulnarisneurit, epikondylit samt peritendinit.

Verksläkaren doktor G. von Koch för Stockholms lilie verksläkardistrikt, omfattande

departementen m. fl. ämbetsverk inom den civila statsförvaltningen anför:

Brachialgier av typen »skrivkramp» lia iakttagits särskilt efter skrivning med

hård (anilin) penna och bokföringsmaskiner i ett fåtal fall, uppskattningsvis cirka

5 promille av antalet anställda. Några fall hava uppkommit efter långvarig sedelräkning

samt tidningsurklippning. I endast ett fall har årslång arbetsoförmåga

förelegat. Eljest har några veckors vila eller mindre justeringar av arbetsförhållandena

medfört väsentligt minskade eller upphävda besvär.

Verksläkaren doktor K. Hanner för Stockholms IV:e verksläkardistrikt, omfattande

pensionsstyrelsen m. fl. ämbetsverk inom den civila statsförvaltningen

anför: De 3—4 fall, som förekommit bland 7—800 anställda, hava utgjorts av

neuriter i armarna och träffat kvinnliga anställda sysselsatta med skrivmaskinsarbete

eller i ett fall med enformigt plockande i kortregister. Arbetsoförmågan har

räckt 2—6 månader och åkomman har varit mycket resistent mot behandling.

Diagnosen är svår och simulation är icke lätt att utesluta.

En personalläkare vid industriföretag yttrar: Skriv- och telegrafistkramp och

liknande av ensidigt eller ansträngande arbete orsakade åkommor ha förekommit

inom yrkeskategorierna maskinskriverskor och Underskön Symptomen hava bestått

i muskulära smärtor vid arbete, muskulär tryckömhet eller peritendinös

exsudation, lokaliserad till en eller annan grupp av underarmsmuskler respektive

deras senor, oftast sträckarna. Åkommorna hava utan tvivel orsakats av ensidigt

eller överansträngande arbete och hos maskinskriverskorna uppträtt dubbelsidigt

och hos linderskorna ensidigt.

En bruksläkare anför: Skriv- och telegrafistkrampen har karakteriserats såsom

en uppträdande oförmåga uppkommen genom en bristande kongruens mellan handens

arbete och tankens. I fråga örn neuriter och neuralgier finnes för dessa sjukdomars

uppkomst ett predisponerande moment (en statisk anomali, en somatisk

åkomma, en bristsjukdom). Med hänsyn till att en viss individuell beredskap för

åkomman föreligger, kan neuralgien utlösas genom mekanisk inverkan eller ett

ensidigt arbete. Av brachialisneuralgier har iakttagits endast ett fåtal med mycket

tvivelaktigt samband med begreppet yrkesskada.

Lasar ettsläkaren vid lasarettet i Katrineholm anför: Några fall med skriv
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

krampsliknande symptom från armarna hava behandlats och samtliga hava efter

en viss tids vila samt framför allt korrigering av den sjukes sittställning samt det

inbördes förhållandet mellan bord- och stolhöjd m. fl. statiska moment gått

till hälsa.

Sjukstugeläkaren i Kiruna yttrar: Neuriter och neuralgier äro icke särskilt vanliga

i de övre extremiteterna och något grundat omdöme, om och i vad mån de

kunna vara mekaniskt betingade, kan icke givas, då man ej varit inställd på att

lägga en sådan synpunkt på dessa sjukdomar.

Provinsialläkaren i Bolidens distrikt anför: Beträffande neuriter och neuralgier

ha under år 1940 inträffat fem fall av brachialisneurit. Symptomen hava bestått

av envis värk, utstrålande i hela armen, domning och paraesthesier i vissa fingrar

samt kraftnedsättning. Do sjuka hade under lång tid arbetat i följande olika verksamhetsgrenar:

maskinarbete å mekanisk verkstad, malmsortering, malmkrossning,

spakstyrning och gruvarbete. Någon bestämd orsak har i något fall icke kunnat

fastställas. Samtliga fallen hava uppfattats som posttraumatiska, fastän traumat

varit så obetydligt, att vederbörande ej fäste något avseende vid detsamma. Ett

enda litet, men på ett speciellt sätt verkande, trauma kan förorsaka en neurit. I

de fall, där dylika små traumata på grund av arbetets art äro vanliga, torde det

vara berättigat att anse just dem som uppkomna genom mekanisk inverkan av

arbetet. Att den i Norrland vanliga B-hypovitaminosen (brist på antineuritisk

vitamin) kan medföra disposition för neuriter och därigenom utgöra en bidragande

orsak, kan i de flesta fall icke uteslutas.

Provinsialläkaren i Sandvikens distrikt yttrar: Skrivkramp har bland den till

cirka fyrahundrafemtio uppgående kontorspersonalen vid ett större industriföretag

iakttagits i något enstaka fall vart eller vartannat år. Diagnosen kan i dessa fall

vara svår. Icke så sällan avslöjar sig dylika mer och mindre oklara fall såsom

beroende av dolda ganglier i handledsregionen, submuskulära bursor (»epicondyliter»)

o. s. v. Av neuralgier, undantagandes lumbago-ischiassyndromet, har icke

förekommit någon sådan anhopning av fall, som berättiga till antagandet, att övervägande

ensidigt eller ansträngande arbete haft etiologisk betydelse. Frågan,

huruvida mekanisk påverkan under längre tid kan tänkas utgöra en till väsentlig

del sjukdomsframkallande faktor i muskler och leder, måste besvaras jakande.

För det principella avgörandet är det likgiltigt på vad sätt den mekaniska faktorn

gör sig gällande.

Provinsialläkaren i Karlskoga distrikt anför, att han under de senaste åren

endast haft två fall av skrivkramp till behandling. Åkomman var mycket hårdnackad

och förekom hos kontorister. Liknande av ensidigt arbete eller överansträngning

förorsakade åkommor torde nog hava förekommit men till obetydligt

antal. I fråga om neuriter och neuralgier framhålles, att de äro vanliga sjukdomar,

men att man, ehuru patienterna ofta som orsak därtill uppgiva sitt arbete, långt

ifrån alltid finner belägg för deras påstående.

Beträffande det övriga av ämbetsverken införskaffade i Bilaga A upptagna

materialet rörande här ifrågavarande slags sjukdomar huvudsakligen i nervsystemet,

vilka kunna hänföras till vederbörande yrkesarbetare, har doktor

Bringel i sin förenämnda sammanställning (se Bil. A) utgått från dels journalerna

år 1935 å serafimerlasarettets nervpoliklinik, i vad de avse kvinnliga

patienter, dels ock vissa i övrigt under hans behandling komna fall. Av de

i nämnda journaler upptagna tillhopa ett 30-tal fall (med angiven diagnos) av

här ifrågavarande slag samt av därtill kommande ett 10-tal övriga upptagna

fall kunna sammanlagt endast 8 fall sättas i samband med kontorsarbete; av

dessa angives skrivkramp i till synes ren form i 5 fall. 13 av de ur journalerna

hämtade fallen avse brachialgi och 4 fall viss pares eller liknande sjukdom, där

(i samtliga fall) vederbörande uppgivits hava varit sysselsatt i hushållsarbete.

Brachialgi angives vidare för 1 konditoribiträde, 1 sömmerska, 1 diskerska,

yrkesneurit för 1 lärarinna, myalgi för en portvakterska etc.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilag» 11).

De uppgifter angående här ifrågavarande sjukdomar, som lämnats från

centralsjukkassorna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt av Mellersta

Norrlands erkända centralsjukkassa (se även Bil. A), upptaga tillhopa 10 fall

av skrivkramp, 14 fall av neurit i arm och 31 fall av neuralgi i arm. Av dessa

neuriter och neuralgier uppgivas endast 2 fall avse kontorsarbete. I 3 fall av

dessa neuriter och 12 fall av neuralgierna har den sjuke uppgivits hava varit

sysselsatt i hushåll. I tillhopa 5 fall uppgives den sjuka hava varit sömmerska.

I de flesta övriga fall saknas möjlighet att med stöd endast av uppgiften örn

vederbörande yrke eller sysselsättning sluta till sjukdomens samband med

visst yrkesarbete. Från centralsjukkassorna i Göteborg, Malmö och Mellersta

Norrland hava därjämte uppgivits, förutom några få fall av neurit och neuralgi

i ben eller höft, tillhopa 53 fall av neurit och 137 fall av neuralgi utan angivande

av lokalisation till någon viss kroppsdel. Även i dessa fall saknas i regel

möjlighet att med stöd ensamt av uppgiften örn vederbörandes yrke eller sysselsättning

— som varit mycket växlande — sluta till, huruvida eller i vad mån

sjukdomen kan härledas från visst yrkesarbete eller icke (se Bil. A).

De ovan omförmälda av vederbörande behandlande läkare ifyllda, genom

ämbetsverkens försorg för förevarande ändamål särskilt uppgjorda formulär

avse till största delen kontorsarbete (däri inbegripet telefonering och telegrafering),

men hava samma formulär även ifyllts av vissa läkare, som behandlat personer,

vilkas ifrågavarande sjukdomar satts i samband med annat arbete än kontorsarbete.

Sammanställningen häröver (se Bil. A) upptager i sin helhet 96 fall,

av vilka 81 fall i samband med kontorsarbete (däri inräknat telefonering och

telegrafering) och 15 fall i samband med annat arbete. I de 81 fall, som hänföra

sig till kontorsarbete, angives sjukdomen hava framträtt under arbete huvudsakligen

med skrivning för hand eller med maskin i 65 fall, under huvudsakligen

telegrafering i 2 fall och under annat kontorsarbete i övriga 14 fall. De 15 fall,

som hänföra sig till annat arbete än kontorsarbete, hava inträffat i följande

verksamheter: 1 violonist, 1 cellist, 1 i bokbinderi, 3 sömmerskor, 1 manglerska,

1 städerska, 1 frisör, 1 konduktör, 1 chaufför, 1 affärsbiträde, 3 verkstadsarbetare.

Fallen — av vilka 15 avse män och 81 kvinnor — hava med

stöd av de av den behandlande läkaren lämnade uppgifter diagnostiserats av

doktor Bringel och i Bil. A ordnats, särskilt för kontorsarbete och särskilt för

annat arbete, efter den sålunda fastställda diagnosen. Resultatet härav framgår

av följande:

Arbete

t 8 art

Diagnos:

till övervägande del

Skrivning för

hand eller

med maskin

Annat kontors- arbete

Annat arbete

Summa

Antal

full

Senskideinflammation..............

i

i

1

3

Epikondylit........................

Skrivkramp i trängre bemärkelse

3

i

2

6

(mogigrafi) ......................

Telegrafistkramp ..................

26

2

—

28

—

2

—

2

Neuritl) ..........................

3

1

—

4

Brachialgi*) ......................

18

4

7

29

Myalgi '')..........................

5

4

2

11

Peritendinitl)......................

—

1

—

1

Arthrit ‘)..........................

3

—

1

4

Paraestesi*) ......................

3

—

2

5

Obestämt..........................

3

Tillhopa

3

96

l) So ovan sid. 34.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

På sätt närmare framgår av bilaga A bar doktor Bringel med stöd av de

i formulären lämnade uppgifterna för varje av de 96 fallen försöksvis angivit,

i vilken ungefärlig utsträckning för arbetet främmande anatomiska, nervösa

eller psykiska faktorer kunna anses hava medverkat till sjukdomen. Därvid

har framgått, att i åtminstone 56 av fallen arbetet till hälften eller mera skulle

hava orsakat sjukdomen. De nyssnämnda anatomiska orsakerna hava haft

avsevärt mindre inverkan än nervösa och psykiska. Sistnämnda bägge moment

hava gjort sig förhållandevis mest gällande beträffande sjukdomen

brachialgi.

I fråga örn de tider, varunder enligt de ifyllda formulären vederbörande,

som till följd av minst hälften av arbetet ådragit sig skrivkramp i trängre

bemärkelse eller telegrafistkramp eller brachialgi, dessförinnan arbetat i den

särskilda verksamhet, där sjukdomen framträtt, har uppgivit^ följande:

1 år och

därunder

Över 1 år

—5 år

Över 5 år

—10 år

Över 10 år

»Flerårig»

Tid ej

angiven

Skrivkramp i trängre bernar-

kelse, telegrafistkramp ....

—

3

4

ii

4

3

Brachialgi..................

5

1

1

4

1

1

De uppgivna tiderna för arbetsoförmåga på grund av sjukdomarna i fråga

äro mycket växlande alltefter sjukdomarnas art (se Bil. A), beroende som de

eljest ofta äro på möjligheten för vederbörande att erhålla annat arbete.

De av svenska bankmannaföreningen, försäkringstjänstemannaföreningen

(genom Daco) och kvinnliga kontoristföreningen i Stockholm införskaffade

skriftliga uppgifter (se Bil. A) från deras respektive medlemmar hava lämnats

enligt av vederbörande förening uppgjorda formulär, vilka endast upptagit

»skrivkramp» såsom den sjukdomsform, varom vore fråga. Vid ifyllandet

har uppenbarligen den sålunda åsyftade sjukdomen uppfattats i dess ovan

angivna vidsträckta mening såsom innefattande sjukdomar överhuvud i de

övre extremiteterna, så snart de kunnat sättas i samband med skrivarbete

(för hand eller med viss maskin). Sålunda hava ursprungligen av dessa

föreningsmedlemmar upptagits tillhopa 158 sjukdomsfall, av vilka 10 särskilt

uppgivits hava medfört arbetsoförmåga under längst 1 månad och 35 under

längre tid (se Bil. A). Sedan emellertid förut omförmälda genom ämbetsverkens

försorg uppgjorda formulär särskilt tillställts en stor del av de medlemmar,

som sålunda lämnat uppgifter, samt av vederbörande läkare ifyllda

formulär inkommit, hava dessa fall inordnats i den förenämnda sammanställningen

över inkomna dylika ifyllda formulär. De återstående övriga tillhopa

118 fallen —- därvid i 5 fall sjukdomssymptomen uttryckligen angivits

hava varit kramp och i 1 fall »skriftlåsning» — hava (i Bil. A) medtagits

såsom uppgivna av de förevarande föreningarnas medlemmar.

c) Förslag.

Av vad ovan anförts framgår, att hinder ej bör möta att, såsom skett i

vissa fall i utlandet, bland yrkessjukdomarna medtaga de särskilda ovannämnda

sjukdomar i armar och händer, vilka betecknats såsom koordinatonska

yrkesneuroser eller vissa av dem. Detta slag av sjukdomar äro, när

de nått viss utveckling, av kronisk natur och medföra alltså — vilket förhållandevis

mindre ofta är fallet beträffande andra ovan nämnda sjukdomstillstånd

— i allmänhet bestående invaliditet. Dylika sjukdomar kunna, i

varje fall i sin mer utvecklade form, i regel ganska säkert av läkare diagnostiseras

såsom följder av visst arbete. Dessa sjukdomar skulle alltså, örn de

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B).

47

medtagas bland yrkessjukdomarna, jämställas med senskideinflammationer

och slemsäcksinflammationer (i de övre extremiteterna) samt epikondyliter,

vilka ju enligt vad förut föreslagits (på grund av sin beskaffenhet) skulle

betraktas såsom yrkessjukdomar, oavsett örn de till äventyrs skulle bero av

visst arbete med skrivning eller visst annat kontorsarbete eller ensidigt eller

för arbetaren ovanligt arbete av annat slag. Den här avsedda yrkessjukdomen

torde i så fall kunna betecknas såsom kramp eller darrning i armens eller

handens muskler eller rubbning eljest i dessa musklers samverkan till sådana

(komplicerade) ordnade rörelser, som ingå i den i varje fall här ifrågakommande

verksamheten. Sjukdomens medtagande bland yrkessjukdomarna skulle

göras beroende — förutom (såsom bland annat i fråga örn senskideinflammation,

slemsäcksinflammation och epikondylit) av att den i det särskilda fallet

befinnes förorsakad av den försäkrades arbete''—-av att det arbete, vari sjukdomen

ådragits, bestått i fortgående ensidigt (och såsom sådant ansträngande)

utövande av skrivning för hand eller med maskin (eller till sin mekanism därmed

likvärdig verksamhet) eller telegraf ering, piano- eller fiolspelning, mjölkning,

sömnad, vävning, spinning, barbering eller annan därmed jämförlig verksamhet,

vilken på grund av sin beskaffenhet kan förorsaka enahanda sjukdomstillstånd

(rubbning i koordinationen mellan vissa muskler), som något av de

nyss nämnda. Det fullständiga uppräknandet av här ifrågakommande verksamheter

torde lämpligast ske i den särskilda förteckning, som omförmäles i 9 §

i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Inom kontorsarbetet skulle sålunda medtagas alla fall, där något av nu

nämnda särskilda sjukdomstillstånd yppats på grund av så ihållande skrivning

för hand eller med maskin, att denna verksamhet därför kan betecknas

såsom fortgående och ensidig. Likaså skulle medtagas fall, där sjukdomen

förorsakats av liknande fortgående ensidig hantering icke blott av vanlig

skrivmaskin, utan även av bokföringsmaskin, postgiromaskin, checkskrivningsmaskin,

kvitteringsmaskin, viss dupliceringsmaskin, räknemaskin, stansningseller

därmed jämförlig maskin etc. Därest i särskilt fall något av här angivna

sjukdomstillstånd skulle uppstå av arbete med sortering av kort s. k. blädning

eller dylikt, skulle den sjuke även vara berättigad till ersättning för yrkessjukdom.

Mot medtagande av nu omförmälda särskilda sjukdomstillstånd skulle

visserligen kunna invändas, att, såsom förut nämnts, innan de komma till

utbrott, de ofta — och måhända i större utsträckning, än som är förhållandet

beträffande t. ex. senskideinflammation och epikondylit -—- föregås av vissa

trötthets- eller smärttillstånd, vilkas orsak kan vara oviss och sålunda vid

fortsatt inverkan av arbetet icke nied säkerhet skulle komma att taga sig

sådant uttryck, som ovan angivits. I vissa sådana fall bör dock, med särskilt

beaktande av verksamhetens art, redan på ett tidigare stadium av sjukdomen

kunna å fallet tillämpas den bestämmelse i 4 § lagen om försäkring för vissa

yrkessjukdomar (vari för höjande av dess effektivitet här nedan föreslås viss

ändring), däri stadgas, att arbetaren, efter prövning av försäkringsinrättningen,

äger rätt till viss ersättning, när han till förebyggande av att yrkessjukdom

uppstår, återuppstår eller förvärras på försäkringsinrättningens

anmodan avhåller sig från det farliga arbetet.

Såsom framgår av vad ovan anförts skulle emellertid vid medtagande

såsom yrkessjukdomar förutom av senskideinflammationer, slemsäcksinflammationer

och epikondyliter även av nu omförmälda sjukdomar (koordinatoriska

yrkesneuroser) icke tillgodoses önskemålet att kunna bereda ersättning

såsom för yrkessjukdom för flera sjukdoms- eller smärttillstånd av här

ifrågavarande art, även fastän de i det särskilda fallet uppträda i samband

med skrivning eller visst annat kontorsarbete och kunna vara orsakade av

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

ansträngande sådant arbete — likasom givetvis också av visst arbete av

annat slag.

Det material, som ämbetsverken i detta sammanhang kunnat införskaffa,

är visserligen i sin mån begränsat. Det har dock framgått, att — likasom

t. ex. senskideinflammation och epikondylit, artrit, parestesi m. m. ingalunda

äro särskilt för kontorsarbete karakteristiska sjukdomar ■— så förekomma

även samtliga övriga här ifrågavarande sjukdomstillstånd i de övre extremiteterna

(med undantag av skrivkramp och telegrafistkramp i förenämnda

trängre bemärkelse) i stor utsträckning även utom ramen för sådant kontorsarbete,

som enligt de lämnade direktiven för utredningen i fråga, i detta

sammanhang närmast varit föremål för uppmärksamhet. Detta gäller icke

minst neuriter och neuralgier. Det är därvid tillsvidare ovisst, huruvida och

till vilken grad i olika fall yrkesarbete av olika slag (och ej endast kontorsarbete)

kan medverka till dylika sjukdomstillstånd med lokalisation även

i andra kroppsdelar än de övre extremiteterna (varibland även t. ex. ischias).

Redan de jämförelsepunkter mellan olika variationer, som härutinnan i ett

flertal olika fall föreligga, häntyda på svårigheter av liknande art redan vid

den förevarande frågans begränsning beträffande arbetare i allmänhet till

sjukdomar endast i de övre extremiteterna. Men även med sådan begränsning

göra sig, såsom härförut närmare omförmälts, svårigheterna gällande redan

vid den behandlande läkarens fastställande objektivt av arten (diagnostiseringen)

av den sjukdom varom är fråga -—- dess särskiljande såsom en

åkomma övervägande i muskler (myalgier) eller i nerver (neuriter och brachialgier)

eller i eller kring leder eller i kärlsystem m. m. samt sjukdomens sammanhang

med vissa anatomiska sjukdomstillstånd eller deformiteter. Härtill

skulle komma den ytterligare svårigheten att i det särskilda fallet bedöma

det till äventyrs fastställda sjukdomstillståndets (däri inbegripna de anatomiska

faktorernas) samband med vederbörande yrkesarbete eller mer eller

mindre övervägande beroende av vissa andra orsaker, som kunna vara främmande

för arbetet (varibland nervösa och psykiska).

Med beaktande särskilt av förekomsten i samband med det nutida kontorsarbetet

— förutom i sin mån av senskideinflammation, epikondylit och skrivkramp

(i förenämnda trängre bemärkelse) — i till synes anmärkningsvärt

stor utsträckning även av andra sjukdoms- och smärttillstånd i de övre extremiteterna,

har likväl övervägts, huruvida det icke redan nu skulle låta sig göra,

att, med begränsning möjligen endast till sådana fall, där det sjukliga tillståndet

kan sättas i samband med visst särskilt slag av sådant arbete, medtaga

även övriga smärttillstånd i skuldror, armar eller händer, än de nyss särskilt

nämnda, så snart de anses förorsakade av sådant slags ensidigt ansträngande

kontorsarbete. Ämbetsverken och institutet hava emellertid i anslutning till

vad ovan anförts och på läkarvetenskapens nuvarande ståndpunkt funnit en

sådan anordning -— som givetvis skulle förutsätta en ingående prövning

från fall till fall av alla föreliggande omständigheter — vara förbunden med

så stora svårigheter, att den nu icke ansetts kunna förordas.

Ämbetsverken och institutet hava alltså stannat vid att bland de sjukdomar,

som här kunna komma ifråga, tillsvidare medtaga — förutom senskideinflammation,

slemsäcksinflammation och epikondylit — endast skrivkramp

(i ovan angivna trängre mening) och telegrafistkramp samt övriga såsom

»koordinatoriska» betecknade yrkesneuroser. Under förutsättning att så

sker, lär vid tillämpning av en dylik eventuell ny lagstiftning viss erforderlig

ytterligare erfarenhet vinnas örn de närliggande övriga sjukdomarna.

Givetvis är det av stor vikt att, så snart det låter sig göra, de åtgärder

vidtagas för förebyggande av här avsedda sjukdomar i allmänhet, som här

nedan föreslås eller eljest lämpligen kunna ifrågakomma, och att därvid be
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B). 49

hörigt avseende fästes särskilt vid det ensidiga och påfrestande mer eller

mindre maskinella eller maskinmässiga kontorsarbetet.

d) F öreby g gande av här förevarande sjukdomar.

Yrkesinspektören i IX:de distriktet anför, att profylaktiska åtgärder vid maskinskrivningsarbete

torde vara användning av modärna maskiner (eventuellt

elektriska), dock framför allt omväxling i arbetet. Långvarig forcering bör undvikas.

Yrkesinspektören i XI:te distriktet anför, att inspektionsverksamheten inom

distriktet icke till någon del varit inriktad på förebyggande av skador, som sammanhänga

med skrivkramp, emedan skadorna icke varit kända av inspektionen.

Detta i enlighet med riktlinjerna i arbetarskyddslagens 25 §. Vid arbetsplatser,

där arbetarombud finnas, hava dessa särskilt vid inspektionstillfällen möjlighet

att rapportera hithörande skadefall, men detta har icke förekommit. I den mån

ifrågavarande arbeten hädanefter komme att ägnas uppmärksamhet, kommer erfarenhet

örn förebyggande medel att vinnas.

Yrkesinspektrisen anför, att mycket av den ansträngning och överansträngning,

som i detta sammanhang konstaterats, skulle motverkas genom att mera

tid och intresse ägnades åt upplärande av nya anställda. Utarbetande av anvisningar

rörande lämpliga arbetsmetoder vore av stor betydelse. Förebyggande åtgärder

äro i första hand lämplig arbetsställning, goda arbetslokaler med lämpligt

anordnade och ställbara ryggstöd, väl avpassad höjd för maskin och stol, så att

armarna komma i lämpligt läge. Det är också nödvändigt, att ordentlig och

bekväm plats beredes för armarna. Maskiner få icke placeras vid dragiga fönster.

Cirkulationsprincipen bör komma till användning så att arbetarna icke sysselsättas

mer än viss tid med visst arbete och därefter sättas till annat icke så

ensidigt ansträngande arbete. Rastfrågan spelar även sin roll. För att minska

risken för skrivkramp böra rätta skrivvanor inläras redan i barndomsskolorna.

Vid utbildningen av handelslärare vore nödvändigt att uppmärksamma, att eleverna

redan från början bibragtes det rätta skrivsättet. Vid diskussioner med

rektorer och lärare vid ett flertal skolor hade framhållits önskvärdheten av att

skolöverstyrelsen utarbetade särskilda direktiv för maskinskrivnings- och stenografundervisningen,

vari upptagas vissa fordringar för tillgodoseende av hälsosynpunkterna.

Bland skolor för handels- och kontorsanställda är undervisningen

ur här ifrågavarande spnpunkter i vissa fall undermålig och förståelse saknades

ofta för hithörande problem. I

I en till Kungl. Majit ingiven skrift den 31 juli 1940, som överlämnats till

riksförsäkringsanstalten, har f. d. rektorn vid Bröderna Påhlmans handelsinstitut

John M. Påhlman framhållit behovet av undervisning redan i småskolan

och eljest, när utbildning i skrivning ägde ram, av ett fysiologiskt

rätt pennhåll ävensom sin erfarenhet örn dess betydelse och verkningar. Den

av honom meddelade undervisningen av personer med överansträngningssjukdom

till följd av skrivning för hand hade också ofta haft goda verkningar.

Ämbetsverken och instituten hava inhämtat, att frågan örn nya normer för

skrivundervisningen är föremål för särskild uppmärksamhet inom skolöverstyrelsen.

Med hänsyn till den härovan framhållna vikten av att vid den allmänna

undervisningen i skrivning samt vid utbildningen av lärare behörigen beaktas

de risker för sjukdom och ohälsa, som enligt vad härförut påvisats, kunna

vara förbundna med skrivarbete, hemställa ämbetsverken och institutet, att

Kungl. Majit måtte uppdraga åt skolöverstyrelsen att i samråd med på området

sakkunniga till vidare undersökning upptaga detta spörsmål, i vad det

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 50. 2028 43 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

har avseende på skolor och läroanstalter under dess inseende — varibland

även yrkesskolor — samt i anledning därav vidtaga erforderliga åtgärder.

De resultat, som sålunda framkomma, böra i tillämpliga delar kunna tillgodogöras

vid enskilda handelsskolor och undervisningsanstalter samt vid utbildningen

av lärare för dessa.

Rörande den förebyggande verksamheten, i vad den skall hänföras till

ifrågakommande arbetsplatser, har på grund av omfattningen av de uppgifter,

som åvila yrkesinspektionen, dess verksamhet — jämlikt föreskrifterna i 25 §

arbetarskyddslagen — måst inriktas företrädesvis på sådana arbetsplatser,

där arbetet i allmänhet anses medföra fara för olycksfall eller ohälsa. Jämfört

med det omfattande och krävande arbetet i övrigt inom yrkesinspektionen,

har därför kontorsarbetet, där någon påfallande dylik fara i regel ej kunnat

anses vara för handen, i allmänhet fått stå mera tillbaka. Undantag utgör

dock härvid, såsom framgår av vad ovan anförts, den kvinnliga yrkesinspektionen,

som haft anledning att särskilt uppmärksamma även en del av det

allt vanligare kvinnliga kontorsarbetet och de maskinella metoder, varmed

även detta arbete numera oftast bedrives.

Denna fråga och de vidgade uppgifter för yrkesinspektionen, som äro erforderliga

i nu ifrågavarande avseenden, torde komma att beaktas vid den nu

pågående allmänna revisionen av arbetarskyddslagstiftningen.

Redan nu kunna emellertid, såsom yrkesinspektrisen ifrågasatt, av yrkesinspektionens

chefsmyndighet utfärdas vissa anvisningar i syfte att i möjligaste

mån motverka uppkomsten av sjukdomar, som här avses. Riksförsähringsanstalten

har också vidtagit förberedande åtgärder i detta avseende och

skall därjämte överväga, vilka åtgärder för ökad tillsyn och efterlevnad, som

redan nu låta sig genomföras.

Sjukdomar, sorn förorsakas av vibrerande

verktyg.

Innan ämbetsverken år 1928 avgåvo sitt förslag till lag örn försäkring för

vissa yrkessjukdomar, hade yrkesinspektörerna uppgjort en förteckning å

sjukdomar, som därvid borde ifrågakomma; och hade i denna förteckning

medtagits bland andra även »nervsjukdomar med krampartade yttringar, orsakade

av skakande maskiner». Med den begränsning, som då gavs åt den

nya lagstiftningen, ansågo ämbetsverken dylika sjukdomar icke böra medtagas.

Vid den sedermera efter ämbetsverkens förslag den 21 november 1935

år 1936 genomförda revisionen av denna lagstiftning ansågos, enligt vad förut

nämnts, verkningarna av det då även föreliggande förslaget örn att sjukdomar,

som förorsakades genom inverkan under högst några få dagar på övervägande

mekanisk väg av arbetet skulle likställas med olycksfall, böra avbidas med

hänsyn till hela den grupp av sjukdomar, varom sålunda var fråga.

Att här avsedda apparater och verktyg kunna medföra vissa skadeverkningar

för de med dem sysselsatta, bestyrkes alltjämt av erfarenheten. Enligt

kungörelsen den 26 september 1930 angående förbud mot minderårigs användande

till vissa farliga arbeten (nr 344) får minderårig icke utan yrkesinspektörens

tillstånd användas i arbete med »mekaniskt driven borr-, dikt-, mejseleller

nitapparat med stötverkan, anordnad så att stöten upptages av arbetaren».

De apparater och verktyg, som här komma ifråga, äro dels tryckluftverktyg

av olika slag, dels ock vissa verktyg och maskiner med annan drivkraft företrädesvis

tillbankningsmaskinerna inom skoindustrien.

Tryckluftverktyg, därvid arbetaren stöder och riktar verktyget samt därigenom

upptager dess rekylrörelser och vibrationer, förekomma i stor utsträckning

inom metall-, gruv- och stenindustrien. Dylika verktyg äro mycket växlande

— hammare, mejsel, stamp, nitapparater m. m. — med hänsyn till an
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts ‘proposition nr 50 (Bilaga B). 51

vändning, storlek, vikt, antal slag (växlande mellan t. ex. 300 och flera tusen

i minuten) etc.

De åkommor, som förorsakas av de ifrågavarande verktygen, äro beroende,

förutom av deras efter arten växlande stötverkan och materialets hårdhet

m. m., av arbetarens sätt att sköta verktyget och uppfånga stötarna samt

hans personliga mottaglighet emot dem, av intensiteten och omväxlingen i

arbetet, t. ex. ombyte av arbete under arbetsdagen eller efter vissa veckor

eller månader, av särskilda skyddsanordningar m. m. Trots till synes likartade

yttre förutsättningar, drabbas därför arbetarna mycket olika av här

ifrågakommande åkommor. Många arbetare skonas trots 20—30-årig regelmässig

verksamhet, andra erhålla besvär redan efter några månader. I allmänhet

uppträda sjukdomssymptomen först efter 2 års verksamhet. Mellan

den totala längden av verksamheten och skadornas svårighetsgrad finnes ingen

överensstämmelse.

Vid hanterandet av de pressluftdrivna verktygen är det mest höger hand-,

armhågs- och skulderleder samt muskelfästen och muskler däromkring, som

äro utsatta för påfrestningen. Dessutom uppträder, mindre på grund av

styrkan än frekvensen av vibrationerna, oftast i vänster hand — när den styr

verktyget — en annan sjukdomsform i kärlnervsystemet med domnings- och

kyljörnimmelser samt nedsatt känsel. Sistnämnda slag av sjuklighetstillstånd

äro desamma, som förorsakas av tillbankningsmaskinerna inom skoindustrien.

Sjukdomssymptomen av bägge de nu nämnda slagen framträda i regel långsamt,

merendels först efter flera år. Förändringarna i tidigare stadier medföra

oftast ingen eller ringa nedsättning av arbetsförmågan. De mer framskridna

stadierna kunna däremot medföra en understundom ej obetydlig invaliditet.

I de yttranden, som inkommit från yrkesinspektörerna m. fl. och från vissa

läkare, har beträffande sjukdomar till följd av arbete med här ifrågavarande

verktyg anförts följande:

Yrkesinspektören i I distriktet: Skador uppkomna genom vibrations verktyg

(elektriska som pneumatiska), vilka i många fall medfört allvarliga följder, hava

kommit till yrkesinspektörens kännedom. Åtgärder hava inriktats på att förebygga

upprepande, medan skadans art och utveckling icke kunnat bestämmas eller följas.

Yrkesinspektören i II distriktet: Till muskelsjukdomar torde få räknas de genom

fallhejare, fjäder- och lufthammare uppstående förlamningarna i finger- och armledsmusklerna,

vilka uppstå efter längre tids arbete. Fall av sådan förlamning

har inträffat i smedjan vid ett större bruk och förorsakat svårigheter för arbetarna

att hålla fast arbetsstycket med tången.

Yrkesinspektören i IV distriktet: Arbetare vid plåtverkstäder, där mejsling,

nitning och diktning sker med lufttryckverktyg, hava framhållit, att arbetet medför

ömhet och värk i handleder, armar och axlar, dock icke på sådant sätt, att de

behövt avbryta arbetet eller söka läkarvård. Vanligen förekommer omväxling i

arbetet och detta kan i sin mån motverka uppkomsten av kvarstående besvär i

hand och handled. Vid stenhuggerier för ornamentsten och liknande arbeten användes

lufttryckmejsel för grov- och släthuggning. Särskilt vid sistnämnda arbete,

där verktyget (s. k. bildhuggarehammare) måste föras med större noggrannhet,

förekommer, att arbetarens händer efter några års arbete bliva påverkade av

skakningarna och även av kylan vintertid, enär arbetet vanligen sker i öppna

verkstäder. Händerna bliva något stela och känslolösa. Åkomman uppträder i

ganska stor omfattning bland äldre arbetare, särskilt örn dessa icke till omväxling

med luftmejsling haft annan sysselsättning. Såvitt är känt, har avbrott i arbetet

i och för sökande av läkarvård icke förekommit.

Yrkesinspektören i VI distriktet: Sjukdomar i muskler och leder förekomma

företrädesvis bland arbetare inom ornamentstenhuggerierna och åkomman för
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

värvas genom de i arbetet använda pneumatiska bildhuggerihamrarna. Omväxling

i arbetet synes fördröja åkommans utbredning. Ingen av arbetarna har dock

blivit arbetsoför.

Yrkesinspektören i VIII distriktet: Beträffande frågan om muskel- och ledsjukdomar,

förorsakade genom inverkan av arbete med lufttryckverktyg, har denna

fråga varit föremål för oavbruten uppmärksamhet sedan ett tiotal år tillbaka.

Här föreligger en klar möjlighet till yrkessjukdom. De försök, som hittills gjorts

för att minska verkningarna genom användande av grova handskar o. s. v., har

ej lett till resultat. Pågår mejslingen blott cirka halva arbetsdagen, synes däremot

besvären bliva betydligt mildare. Klagomål hava framförts vid ett par arbetsställen

inom betongindustrien, där vibratorer användes. Det hör emellertid

till undantagen, att vederbörande söka läkarvård för sjukdomen ifråga.

Yrkesinspektören i IX distriktet: Vid verkställd utredning genom utsändande

av cirkulärskrivelse till samtliga metallindustriarbetarförbund och stenhuggerier

inom distriktet har framkommit, att inom metallindustrien inträffat 10 fall av

muskel- och ledsjukdomar till följd av arbete med vibrerande verktyg eller annat

arbete, vari arbetaren utsattes för vibrationer, och 5 fall inom stenhuggerierna.

Yrkesinspektören har anfört, att genom utredningen torde kunna fastställas, att

de flesta arbetare, som arbeta med exempelvis tryckluftmejsling, i mer eller

mindre grad påverkas av detta arbete. Då sambandet mellan orsak och verkan

är mycket klart, torde den av arbetet erhållna åkomman utan svårighet kunna

betecknas som typisk yrkessjukdom. Å andra sidan äro de uppträdande symptomen

av sådan karaktär, att arbetarna själva i många fall anse dem bero på

ovana i arbetet eller icke hava någon betydelse. Läkare har måst anlitas i 5 av

de vid utredningen framkomna fallen.

Yrkesinspektören i X distriktet: Kännedom örn förekomsten av sjukdomar av

ifrågavarande slag har erhållits i ytterst ringa omfattning. De arbetsställen inom

distriktet, som använda lufttryckhammare hava icke så specialiserad arbetsfördelning,

att arbetarna under längre tid i följd enbart arbeta med dylika verktyg.

Icke heller lufttryckdrivna bergborrmaskiner hava, såvitt är känt, förorsakat sjukdomar.

Risken är möjligen mindre vid dessa maskiner än vid verktygen på grund

av lägre slagfrekvens och större massa hos de icke rörliga delarna.

Yrkesinspektören i XI distriktet: Några sjukdomsfall förorsakade genom arbete

med pneumatiska verktyg äro icke kända. Arbeten såsom stenborrning, mejsling

och rötning medelst tryckluft, där sjukdomsfallen äro att söka, hava endast förekommit

i mycket begränsad omfattning.

Bergmästaren i östra distriktet: Med stöd av erhållna uppgifter från 17 olika

gruvindustriföretag torde man kunna draga den slutsatsen, att sjukdomar i muskler

och leder till följd av arbete i gruvor icke förekomma i någon nämnvärd utsträckning.

Bergmästaren i västra distriktet: Endast ett fåtal fall, icke överstigande 10

per år av sjukdomar av ifrågavarande slag hava kommit till bergmästareämbetets

kännedom. I samtliga fall har sjukdomen uppstått vid avputsning av marmorblock,

stenslagning eller andra dylika arbeten. De flesta inom sten- och marmorindustrierna

berörda fallen hava gällt nya eller ovana arbetare. Sjukdomen synes

kunna undvikas genom långsam och försiktig inövning av arbetssättet.

Bergmästaren i norra distriktet: Verkställd förfrågan till de större gruvfälten

har givit vid handen, att frekvensen av muskel- och ledsjukdomar förorsakade

genom inverkan på övervägande mekanisk väg av arbete icke synes vara stor

utan tvärtom i förhållande till arbetarantalet synnerligen ringa.

Stadsläkare: Vid ett industriföretag äro inemot 100 arbetare mer eller mindre

konstant sysselsatta med pneumatiska verktyg (mejsling), som orsaka en kraftig

vibration i armarna. Under 11 år har vid två tillfällen observerats pareser i överarm

i samband med detta arbete.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

53

Provinsialläkaren i Grängesbergs distrikt: De pneumatiska borrarna, som användas

i gruvorna, synas icke giva anledning till vibrationer av den art, att sjukdomstillstånd

i armarna framkallas.

Provinsialläkaren i Sandvikens distrikt: Bland de vid ett stålindustriföretag

anställda arbetarna, av vilka omkring 100 personer huvudsakligen äro sysselsatta

med pneumatiska verktyg, hava ett par fall av neuritliknande karaktär med

viss atrofi av hand- och underarmsmuskulaturen förekommit, föranledda genom

inverkan av vibrerande verktyg.

Provinsialläkaren i Karlskoga distrikt: Hos personer, som arbetat med vibrerande

verktyg, såsom lufthammare och luftmejslar, uppträder understundom domningar

och trötthetskänsla i armarna, men sjukdomstillstånd i övrigt i muskler

och leder synes dylikt arbete icke giva upphov till.

Metallindustriarbetarförbundet har lämnat vissa uppgifter örn bland dess

medlemmar inträffade sjukdomsfall av här ifrågavarande anledning. Härom

har uppgjorts följande sammanställning:

Sjukdomens art och

lokalisation

Antal

sjukdomsfall

Verksamhet

(siffrorna inom parentes angiva

antalet fall inom varje

verksamhetsgren)

Antal fall,

där läkare

sökts

Antal fall,

som föranlett

arbets- oförmåga

Värk och trötthets- känsla m. m. i

hand och hand- leder ........

ii

Mejsling (3), plåtslageri (3),

8

4

arm och arm- bågsleder. ...

45

slipning (2) samt borrning

Mejsling (15), nitning (11), plåt- slageri (8), gjut- och stål- godsrensning(5), smidning(3),

borrning (2) samt slipning

Slipning (10), gjut- och stålgods-

25

18

Domning och

kyla i

båda händerna

21

5

1

ena handen.. ..

27

rensning (3), plåtslageri (3),

mejsling (2), nitning (2), smid- ning

Mejsling (11), gjut- och stål-

7

3

fingerspetsarna

44

godsrensning (7), slipning (6),

nitning (2) samt plåtslageri

Gjut- och stålgodsrensning (29),

3

slipning (7), borrning (4),

mejsling (3) samt plåtslageri

Summa

148

—

48

26

Sjukdomen angives hava yppats under tiden 1907—1931 i 27 fall, 1932—1936

i 22 fall och 1937—1942 i 78 fall; i 21 fall saknas uppgift härom.

Metallindustriarbetareförbundet har anfört, att sjukdomen bestått i värk,

trötthetskänsla, förlamning i hand- och armbågsleder, darrhänthet samt domning,

krypningar och nedsatt känsel i fingrarna. Arbetare, som några år

arbetat med pneumatiska mejslar, lida även av dålig blodcirkulation i speciellt

vänstra handens fingrar. Vid kall väderlek, kallt regn, bad o. s. v. bli

fingrarna vita och stela från lillfingrets rot till pekfingrets topp. I ett flertal

fall har sjukdomen varit av sådan art, att arbetaren måst avbryta sitt arbete

för längre eller kortare tid, varierande från några veckor till ett par år. Anledningen

till att arbetarna uppsöka läkare är vanligen dragande smärtor,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 50 (Bilaga B).

huvudsakligen lokaliserade till ena underarmen. Dessa smärtor bruka vara

svårast i vila, särskilt på kvällarna efter arbetets slut.

Gruvindustriarbetarförbundet har lämnat liknande uppgifter enligt följande

sammanställning örn bland dess medlemmar inträffade nu kända fall,

dock att upplysning icke erhållits örn, när fallen inträffat.

Sjukdomen8 art och

lokalisation

Antal

sjukdomsfall

Yrkesgrupp

(siffrorna inom parentes angiva

antalet fall inom varje

yrkesgrupp)

Antal fall,

där läkare

sökts

Antal fall,

som föranlett

arbets- oförmåga

Värk och trötthets- känsla i

hand och hand-

leder........

arm och arm-

16

Maskinborrare (15), borrsmed

5

i

bägsleder. . ..

Domning och

kyla i

15

Maskinborrare

4

i

båda händerna

36

Maskinborrare (28), borrsm ed (6),

vagnsreparatör, verkstads- arbete

7

ena handen....

6

Maskinborrare (5), verktygs- arbetare

1

—

fingerspetsarna

4

Maskinborrare

—

—

Summa

77

—

17

2

Det av stenindustriarbetarförbundet avgivna yttrandet i ärendet ger vid

handen, att endast en och annan av de till förbundet hörande arbetare, som

syssla med tryckluftverktyg, besväras av värk och trötthetskänsla i hand- och

armbågsled, företrädesvis lokaliserad i den arm, med vilken borrmaskinen

hålles. Dessa sjukdomssymptom hava icke varit av den svårighetsgrad, att

vederbörande arbetare annat än i undantagsfall sökt läkare härför eller

nödgats avbryta arbetet. Mera allmänt uppträdande däremot äro besvär i

form av kyla och domningar i händerna. Fingrarna bli vita och känslolösa

framför allt vid kall väderlek, och detta gäller båda händerna och i synnerhet

den vänstra handen. Dessa besvär hade dock merendels icke medfört någon

egentlig inverkan på arbetarnas arbetsförmåga och icke heller föranlett anlitande

av läkare.

Gjutareförbundet har införskaffat yttranden från arbetare vid ett 25-tal

gjuteriföretag, där vibrerande tryckluftverktyg i mer eller mindre omfattning

komma till användning. Därav framgår, att särskilt de arbetare, som syssla

med gjutgodsrensning, varit utsatta för led- och muskelsjukdomar på grund av

användandet av lufttryckmejslar. Av rensare anställda vid sex olika gjuteriföretag

hava 13 framhållit, att de förutom domning i händerna känt värk och

trötthet i hand- och armbågsleder. Läkare har icke sökts annat än i ett fall,

och arbetaren har icke behövt avbryta arbetet. Arbetarna i övrigt vid dessa

och andra gjuterier hava anfört, att långvarig sysselsättning med vibrerande

verktyg förorsakat obehag, som yttrat sig däri, att fingarna domna vid minsta

kyla och bliva till hälften vita. Från sju företag har meddelats, att tryckluftverktyg

icke användas i sådan omfattning, att men uppkommit därav.

Att, enligt vad de olika förbunden sålunda anfört, sjukdomssymptomen

i fråga haft så olika omfattning och svårighetsgrad inom olika verksamheter,

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

är givetvis att tillskriva icke blott den olika omfattning, vari ifrågavarande

slags verktyg i olika fall komma till användning, utan också de förut omförmälda

olikheterna mellan olika tryckluftverktyg, som företrädesvis komma till

användning inom vederbörande verksamhet, och det material, för vilket de

användas. Men därjämte kommer även i betraktande de olika tider, varunder

i olika verksamheter arbetaren använder dessa verktyg eller utför annat arbete.

Enligt den danska lagen ingå såsom yrkessjukdomar sjukdomar i muskler

och leder, därest verksamheten består i arbete, vari tryckluftverktyg användas.

I Tyskland hava såsom yrkessjukdomar upptagits »sjukdomar i muskler, ben

och leder genom arbete med verktyg för komprimerad luft» och i Tjeckoslovakiet

»sjukdomar i muskler, ben och leder hos arbetare, som sysselsättas

med pneumatiska borrar, hammare, nitningsapparater och andra därmed jämförliga

apparater».

Under den tyska lagstiftningen inbegripas icke de sjukdomar i kärlsystemet,

som enligt vad ovan nämnts kunna vara en följd av tryckluftverktyg. Örn den

i Tyskland gjorda erfarenheten rörande de under där gällande lagstiftningen

inbegripna hithörande sjukdomar anföres i F. Koelsch »Handbuch der

Berufskrankheiten» 1935 följande:

Man har här att skilja mellan två typer av verkningar, dels skador på ledkapseln

och muskelfästena, dels skador på ledytorna och angränsande bendelar;

båda typerna kunna förekomma kombinerade. Uppkomsten av endera

formen beror på sättet att begagna verktyget. Först söker den vane arbetaren

att uppfånga stötarna; han belastar därvid muskler, senor och ledkapslar, vilka

reagera för dessa ständiga retningar med avnötningssymptom och kalkpålagringar

i ledernas omgivningar. När det gäller trötta eller ovana arbetare

uppfångas icke längre stötarna utan träffa i stället direkt på ledytorna respektive

benen; därvid uppkomma eventuella lokala trycknekroser i ledbrosken,

avslipning av ledytorna och dylikt, möjligen också lösslitning av småpartiklar

ur nabbarna, som bli till ledmöss.

Yad beträffar smärtorna äro initialsmärtan vid arbetets upptagande och

»vilosmärtan» efter arbetets slut och nattetid, vilken åter försvinner vid

arbete, karakteristiska, medan inflytande av väderleken är utan betydelse.

Arbete kan ofta utföras vid långt framskridet stadium av led- och andra förändringar,

då smärtorna äro relativt obetydliga. Utan tvivel tilltaga besvären

med åren, framförallt rubbningarna i rörelseförmågan, vilket också kan konstateras

genom röntgen eller med vinkelmått. Vid upphörande med arbete

med pressluftverktyg förbliva förändringarna stationära, för den händelse det

icke gått till nekros av små benbroskdelar, d. v. s. bildandet av ledmöss. I det

senare fallet utbildar sig så småningom genom varaktig retning en ospecifik

arthritis deformans.

Vad de enstaka lederna beträffar, så drabbas skulderleden mest sällan. I

enstaka fall förekomma smärtor och krepitationer, röntgenologiskt iakttagas

inflammatoriska retningssymptom, avslipning av överarmens ledhuvud, iörkalkning

av ledkapseln, m. m.

Armbågsleden drabbas oftast. Genom det direkta uppfångandet av stötarna

»hamras» ledytorna mot varandra. Därvid uppstår den såsom typisk betraktade

svampformiga uppdrivningen av strålbenet. På den plats, där ledkapseln

sitter fast, uppstå på ledens böj- och sträcksida benavlagringar, som starkt

inskränka ledens rörlighet. Dessutom ser man på den plats, där ledytorna

stöta mot varandra, broskförändringar i form av upprispningar och avsprängningar,

vilka på röntgenbilden kunna framträda som fria kroppar. Sjukdomen

för till en mer eller mindre stark inskränkning i ledernas rörlighet, men dock

mera sällan av höggradig art. Böjning och sträckning äro hindrade; böjning

mestadels mera, medan däremot vridningsrörelser nästan aldrig påverkas.

Krepitationer såsom vid arthrit kunna ofta förekomma utpräglat och besvä
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

rande, men ofta saknas. De ledbildande benändarna äro vanställda, mestadels

i form av lokala förtjockningar, utgjutning och mjukdelssvullnad saknas vanligen

men kunna ofta förekomma vid inklämningar av fria kroppar, som ofta

bildas på mera framskridna stadier. Utgjutningen är oftast klar. Röntgenologiskt

förekomma bilder av arthritis deformans, men även andra processer med

särskild tendens till ledmusbildning, utveckling av nabbformiga exostoser,

missbildningar på ledytskanterna, oregelbundenhet och oskärpa i konturerna,

strukturförändringar i de proximala ledändarna, särskilt förtjockningar av

radiushuvudet och en mellan kondylerna vid kapselfästet på den främre ytan

av humerusändan liggande pålagring.

I fråga om handleden förekommer ingen »stötdämpning», intet uppfångande

av stötar; här uppträda därför bennekroser i form av sjukdom i os lunatum

och os naviculare; ibland förekomma också skador på metacarpocarpalleden.

Under den tyska lagstiftningen äro icke inbegripna funktionella sjukdomar

i nerverna. Däremot faller en muskelatrofi med tillhörande degeneration av

tillhörande motoriska nerver in under lagen, då muskel och nerv bilda en

anatomisk enhet. I ett fall av malum coxae senile grundades avslaget därpå,

att det här rörde sig örn en progredierande arthrit med benatrofi. Traumatiskt

ödem är en sjukdom i underhudsvävnaderna, som icke är underkastad försäkringsskydd.

Skador på slemsäckarna (bursit) falla icke in under lagen.

Kaynaud’s sjukdom har avslagits, enär denna sjukdom utgör en kärlsjukdom,

som icke heller hör under lagen.

Vad tidsprövningen beträffar, så räcker i allmänhet icke en tillfällig och

övergående eller blott omkring 1—3 månader lång verksamhet som orsak.

Någon inskränkning i ersättningsrätten förefinnes i Tyskland icke med

hänsyn till bestämda yrkesgrupper. Följaktligen berättigar "arbete med pressluftverktyg

i alla yrkesgrupper till ersättningsanspråk vid förekomsten av hänförliga

sjukdomssymptom.

De sålunda i Tyskland gjorda erfarenheterna örn ifrågavarande där upptagna

yrkessjukdomar kunna —• då där t. ex. vid kolbrytningen i större utsträckning

användas tyngre och kraftigare apparater av ifrågavarande slag

än i vårt land —- med avseende på omfattning och svårighetsgrad ej utan

vidare överföras till i vårt land rådande förhållanden.

Här gjorda iakttagelser bestyrka emellertid, att även de här framträdande

sjukdomsformer, vilka i utländsk lagstiftning upptagits såsom yrkessjukdomar,

i en del fall även kunna vara tämligen svårartade samt därför i detta

sammanhang böra ägnas särskild uppmärksamhet.

Ett visst skydd mot ifrågavarande sjukdomar kan beredas genom anordnande,

där så låter sig göra, av stötdämpare, som mildrar de stötar, vilka

träffa arbetarna. Det enda fullt betryggande skyddet mot ifrågavarande sjukdomar

är emellertid avbrytande helt eller delvis av det farliga arbetet och

övergång — helt eller delvis — till annat arbete, så snart sjukdomssymptomen

börja inställa sig.

Vad _ beträffar de ovan omförmälda tillbankningsmaskinerna mom skoindustrien

samt de av dem förorsakade sjuklighetstillstånd i fingrar m. m. ■—- vilka enligt vad ovan nämnts äro av liknande slag, som kunna följa av de

vibrerande tryckluftverktygen — hava på grund av därom på sin tid gjord

framställning från sko- och läderindustriarbetarförbundet dessa sjukdomar

samt frågan om skyddsåtgärder mot dem varit föremål för särskild uppmärksamhet

av yrkesinspektionen. Vid förbundets framställning fanns fogad en

av läkare gjord undersökning av 13 vid vissa skofabriker inträffade fall av

här ifrågavarande åkommor. Inspektionens chefsmyndighet tillställde år

1931 samtliga yrkesinspektörer en cirkulärskrivelse angående sjukdomen

jämte anmodan att i sina årsberättelser för år 1932 meddela iakttagelser och

rön m. m.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. May.ts proposition nr 50 (Bilag-a B).

I anledning härav lämnade yrkesinspektörerna i sina berättelser för år

1932 de närmare upplysningar angående åkommorna ifråga — jämte vissa

förslag till skyddsåtgärder — som sammanfattas i socialstyrelsens tryckta

redogörelse för sistnämnda år över yrkesinspektionens verksamhet (sid.

41—44).

Av vad sålunda förekom inhämtas, att tillbankningsarbetarens yrkesbesvär

framkallas genom det för honom specifika arbetet. För att utjämna och glätta

de veck, som uppkomma vid lädrets omvikning och fästande vid bindsulan,

trycker arbetaren skon med sina händers och armars fulla kraft mot en hastigt

(1,200—2,000 varv i minuten) roterande trumma, som är försedd med små

rörliga hammare eller ringar. Dessa täta, snabba slag mot skon fortplanta

sig till arbetaren, framför allt till hans händer och armar, och utsätta dessa

för fortgående vibrationer.

Dylik s. k. bankning förekommer i första hand vid tillverkning av grövre

skodon. Det är i varje fall huvudsakligen endast vid bankning av dylika

skodon, som sådana starkare vibrationer uppstå, att de medföra avsevärda

besvär för arbetaren. Förekomsten av de ifrågavarande åkommorna är därför

beroende — förutom av arbetarens tillvägagångssätt samt ombyte av arbete

— av tillverkningens art och omfattning viel det särskilda företaget. Vid en

del skofabriker uppträder knappast åkomman eller saknar den betydelse,

medan den åter vid andra företag kan vara ganska vanlig.

Yrkesbesvåren bestå i att händerna och fingrarna bliva kalla och känslolösa,

se »vita» ut, kännas domnade och värka, särskilt om morgnarna och vid

kall och fuktig väderlek. Efter »upptinande» genom kraftiga arm- och handrörelser

bliva fingrarna under en stickande känsla (»myrkrypningar») varma,

abnormt rodnade och något svullna för att efter avkylning återtaga sitt

»döda» utseende. Även i underarmarna kännas stundom smärtor.

Vid objektiv undersökning kan konstateras abnormiteter i fingrarnas hudkärl

av liknande slag som enligt vad förut nämnts kunna uppträda vid hantering

av tryckluftverktyg. Fingrarna visa mer eller mindre kraftig avtrubbning

av hudkänseln dels i form av ett nedsatt beröringssinne, dels ock framför

allt i nedsatt eller upphävt smärtsinne samt likaledes nedsatt eller upphävt

köld- och värmesinne. Det anses här röra sig om en överretbarhet hos

de kärlförträngande blodkärlsnerverna, på grund varav det genom mekanisk

eller köldretning lätt uppkommer en kärlkramp i händer och fingrar, vilken

kramp å sin sida utlöser känselrubbningar m. m. Utbredningen av känselrubbningarna

är olika hos olika individer.

Fastän nu omförmälda sjukdomssymptom även i mera avsevärd grad förefinnas,

är den av dem angripna tillbankningsarbetaren dock i regel alltjämt

i stånd att utföra de flesta arbeten, som förekomma inom den mekaniska skoindustrien.

Utanför denna industri, t. ex. när arbetaren övergår till annan

verksamhet, kan dock hans förvärvsförmåga bliva inskränkt, i det att arbete

i det fria och sådana andra arbeten, där händerna bliva avkylda, bliva försvårade.

För de svåraste graderna av åkomman får man antaga en starkare

förvärvsinskränkning hos arbetaren.

De uppplysningar, som yrkesinspektörerna lämnat i sina svar å riksförsäkringsanstaltens

förutberörda cirkulärskrivelse av den 13 september 1940, giva

vid handen, att vissa åtgärder vidtagits för förekommande och mildrande av

åkommorna ifråga (bankningsarbetets uppdelning på flera arbetare, förbättring

av maskinerna m. m.). Do hade dock fortfarande tämligen stor utbredning.

Sko- och läderindustr{arbetarförbundets i ärendet hörda avdelningar i

örebro och Kumla hava i avgivna yttranden för sin del gjort gällande, att

inom deras verksamhetsområden sjukdomarna ifråga ej nedbringats eller

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

mildrats till sina verkningar. Snarare hade sjukdomsfallen ökats under

senare tiden på grund av det hårdare materiel i skodonen, som kom till användning

vid skofabrikerna i nyssnämnda orter. Antalet till nämnda avdelningar

anslutna arbetare, som hösten 1942 sysselsattes i skofabriker med

tillbankning, har uppgivits vara tillhopa 78. Samtliga dessa hade förklarat,

att de hade sådana typiska yrkesbesvär, som ovan angivits. En del hade känt

besvären redan efter ett halvt års bankningsarbete, andra hade ej känt obehag

förrän efter 1 å 2 år, i några fall först efter mycket längre tid. Ett 20-tal av

arbetarna hade sökt läkare för sina besvär. En av de läkare, som flera av

arbetarna under år 1942 sålunda sökt, har på förfrågan meddelat att dessa samtliga

hade typiska cirkulationsrubbningar i fingrarna samt dessutom besvärades

av den här vanligen förekommande värken och domningskänslan i armarna,

sannolikt även den beroende på kärlkramp med bristande blodtillförsel till

musklerna. Arbetsförmågan var i dessa fall ej direkt nedsatt. Örn en bankningsarbetare

ville eller måste övergå till annat arbete, inträdde dock nedsättning

eller förlust av arbetsförmågan med hänsyn till utomhusarbete

under den kalla årstiden. En arbetare, som led av åkomman, hade år 1942

förklarats tillfälligt oduglig till krigstjänst.

Förbundsavdelningarna meddela, att enligt arbetarnas mening ombyte av

arbete sjmtes dem vara den enda effektiva hjälp mot sjukdomen, som stöde

dem till buds, något som dock ej läte sig göra av ekonomiska skäl.

Hörande skyddsåtgärder mot ifrågavarande åkommor, i vad de orsakas av

bankningsarbete, har yrkesinspektör en i 8:e distriktet (omfattande bland

annat Örebro och Kumla) på förfrågan meddelat följande:

1. Skohållare finnas vid ett mindre antal fabriker och medföra en lättnad vid

bankning av bakkapporna, men ej av sulan, varför detta hjälpmedel endast till

en del minskar bankningsbesvären.

2 Även eljest hava åtgärder vidtagits för att göra vibrationerna mindre

kännbara för arbetarna.

3. Helautomatiska bankningsmaskiner hava provats vid vissa fabriker, men

befunnits olämpliga, varför de satts ur bruk.

4. Det förekommer endast i ett fåtal fall, att bankningsarbetarna vilja övergå

till annat arbete, enär de för bankningsarbetet erhållit högre betalning än för

annat maskinarbete. Vid småfabrikerna förekommer det ganska ofta, att partierna

äro så små, att bankningsarbete blott försiggår under en mindre del av

dagen. Skofabrikerna arbeta dock ofta ryckvis, beroende på ordertillgången.

Yrkesinspektörens mångåriga arbete med att söka få bankningsarbetarna i allmänhet

att skiftesvis hava annat arbete möter motstånd av mångahanda skäl.

Beträffande såväl de ovannämnda sjukdomarna i ben, leder eller muskler,

vilka orsakas av vibrerande tryckluftverktyg, som även de ifrågavarande

kärl sjukdomarna -— vare sig de förorsakas av dylika verktyg eller av tillbankningsmaskinerna

vid skotillverkningen — gäller alltså, att de på grund av

sin natur och förhållandevis långsamma utveckling i stor utsträckning kunna

förekommas, vilket dock i de flesta fall måste ske genom helt upphörande

med det farliga arbetet eller genom dess utförande allenast i begränsad omfattning

omväxlande med annat ofarligt arbete. Detta förhållande bör emellertid

enligt ämbetsverkens och institutets mening icke hindra deras medtagande

såsom yrkessjukdomar. Den omständigheten att så skett i fråga örn

vissa sjukdomar, har eljest ofta visat sig väl ägnad att ytterligare befordra

lämpliga skyddsåtgärder.

Av vad ovan anförts rörande senskideinflammation och epikondylit följer,

att, örn dylik sjukdom (i handen eller underarmen) orsakas av här avsedda

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

vibrerande verktyg eller maskiner, så skall, redan enligt de här förut föreslagna

bestämmelser beträffande nämnda sjukdomar, sjukdomen anses såsom

yrkessjukdom.

Vad angår de övriga sjukdomar, örn vilka här är fråga, äro de visserligen

av beskaffenhet att kunna uppkomma även på annat sätt än såsom en följd

av det här ifrågavarande arbetet. Det kan därför vara förenat med vissa

svårigheter att härleda sjukdomen från arbetet. Man måste härvid sannolikt

ofta, såsom måst ske i utlandet, nöja sig med, att vid läkarundersökning

sådana sjukliga förändringar konstateras, som med hänsyn till det i det

särskilda fallet ifrågakommande arbetssättet och vad därmed sammanhänger

— varom alltså närmare upplysningar måste föreligga — enligt erfarenheten

uppstå på grund av detsamma. Då emellertid här avsedda sjukdomar och

sjuklighetstillstånd, så ofta som även i vårt land är förhållandet, framträda

såsom typiska följder av ett för arbetarens hälsa farligt maskinellt arbete,

hava ämbetsverken och institutet ansett, att de i detta sammanhang höra

medtagas såsom yrkessjukdomar.

Dövhet och hörselnedsättning på grund

av starkt buller.

Frågan örn arbetarens skydd mot inverkan av starkt buller från maskiner

eller eljest under arbete har vid olika tillfällen varit föremål för uppmärksamhet

av yrkesinspektionen. I sådant avseende har förordats vissa åtgärder.

Vid yrkesinspektörernas sammanträde inför chefsmyndigheten år 1929 konstaterades,

att faran av öronskador genom starka ljud och vibrationer ofta

underskattades, enär dylika skador uppträdde först så småningom. Upplysningsverksamhet

i detta avseende vore därför önskvärd.

I den danska lagen har upptagits dövhet, därest verksamheten utgöres av

visst arbete för järn- och metallindustri (nitning, diktning och liknande). I

Tyskland har såsom yrkessjukdom upptagits »genom larm orsakad dövhet eller

till dövhet gränsande hörselnedsättning», i företag för bearbetning eller behandling

av metall. I Tjeckoslovakiet har upptagits »dövhet eller svår till

dövhet gränsande hörselnedsättning, orsakad genom larm och skakningar» i

samma slags företag, som i Tyskland.

De verksamheter, som här avses, äro i vårt land huvudsakligen följande:

I. Arbete med eller i närheten av pneumatiska nit- och borrmaskiner, mejslar

eller diktverktyg i

ångpanneverkstäder,

rensningsavdelningar vid järn- och metallgjuterier,

skeppsvarv samt

gruvor och stenbrott.

II. Arbete vid eller i närheten av

maskinhammare i smidesverkstäder,

vävmaskiner i textilfabriker,

kulkvarnar vid gruvor och anrikningsverk samt i cementfabriker,

bankningsmaskiner i skofabriker samt

maskiner för spiktillverkning.

Metallindustriarbetarförbundet har i sitt i ärendet avgivna yttrande upptagit

112 och gruvarbetarförbundet 37 fall bland nuvarande arbetare inträffade

fall av dövhet med eller utan öronsusningar.

De av metallindustriarbetarförbundet uppgivna 112 fallen uppgivas hava

inträffat:

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

Å r Antal fall

1907—1931 ...................................................... 34

1932—1936 ...................................................... 19

1937—1942 ...................................................... 32

Uppgift saknas om tidpunkten ........................... 27

Summa 112

Dessa fall uppgivas hava fördelat sig på olika verksamheter sålunda:

Antal fall

Plåtslageri ...................................................... 34

Gjut- och stålgodsrensning ................................. 20

Smide ............................................................ 18

Nitning ............................................................ 15

Mejdling ......................................................... 14

Slipning ......................................................... 5

Stålvalsning...................................................... 4

Borrning ...................... 2

Summa 112

Läkare uppgives hava sökts i 51 fall och längre eller kortare tids arbetsoförmåga

har förefunnits i 9 fall. Metallindustriarbetarförbundet framhåller,

att öronsjukdomarna ifråga sannolikt ha en långt större utbredning än det

förebragta materialet utvisar, framför allt bland nitare och plåtslagare. Förbundet

anför vidare, att arbetarna till följd av dövheten haft svårigheter

t. ex. att uppfatta tillsägelser i arbetet. Även örn arbetarna eljest i det dagliga

arbetet icke hade större olägenheter av dövheten, torde dock deras allmänna

befinnande utom arbetet, framför allt i hemmen, påverkas. Arbetare, som

övergå till andra sysselsättning^ där tillfredsställande hörsel erfordras,

äro handikapade och böra därför erhålla ersättning enligt den här ifrågavarande

lagstiftningen.

Gruvindustriarbetarförbundet har upptagit tillhopa 37 fall av lomhördhet

på grund av yrkesarbete, av vilka 34 fall hänföra sig till maskinborrning.

Läkare skulle ha sökts i 14 fall.

Svenska stenindustri- och gjutarförbunden hava endast meddelat, att öronåkommor,

som bestå i nedsatt hörsel och öronsusningar rätt allmänt förekomma

bland arbetare sysselsatta med tryckluftverktyg, beroende på det

skarpa ljudet vid verktygens vibrationer.

Doktor 1. Vennerholm har i svenska läkartidningen 1939 nr 18 publicerat

en uppsats örn »Yrkeslomhördheten och samhällets åtgärder däremot», vari

meddelats resultaten av vissa av honom gjorda undersökningar angående de

ifrågavarande sjukdomarna. Undersökningen omfattade 91 lomhörda arbetare,

de flesta nitare, resten plåtslagare. Av dessa visade sig 84, d. v. s. 92 procent,

vara lomhörda på grund av buller. Hur hörseln avtog i proportion till ökad

anställningstid, framgår av följande sammanställning

Viskstämma i medeltal

Anställningstid .. ,... .

° Hoger ora Vänster ora

1—10 år ............................................................ 1.71 meter l.si meter

11—20 år ............................................................ 0.27 » 0.17 »

21—40 år ............................................................ 0.08 » 0.07 »

Doktor Vennerholm meddelar, att han senare undersökt 133 arbetare, även

friska, vid ett annat företag inom samma yrkesgrupp, som den förra undersökningen

avsåg. Av 133 sålunda undersökta hade 77 procent yrkesdövhet.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

Det stod länge strid om — anför vidare Vennerholm — huruvida dessa

hörselskador uppstodo av ljudvågor, överförda till örat genom luftledning eller

örn orsaken var de skakningar, som från golvet eller direkt från verktygen

genom kroppen överfördes till örat. Numera vet man att det som regel är fråga

örn luftledning.

Doktor Vennerholm framhåller, att omkring hälften av de arbetare, som

sålunda äro lomhörda, även lida av öronsus, och nästan lika vanlig är yrsel.

Buller påverkar även nervsystemet, och det var även en vanlig klagan bland

de undersökta arbetarna, att de blevo nervösa och retliga och fingo dålig

sömn som en följd av det starka larmet. En måttlig lomhördhet behövde

visserligen icke spela någon stor roll för förmågan att fortfarande utöva sitt

yrke, men utanför arbetet medförde den olägenheter. Vid de mera avancerade

fallen tillkomma vissa risker och svårigheter i arbetet, i det att arbetaren t. ex.

ej hör varningsrop eller tillsägelser eller ej kan uppfatta ojämnheter i gången

av en maskin m. m.

I en i svensk socialmedicinsk tidskrift intagen uppsats år 1938 nr 11 har

doktor V. Nastell behandlat frågan »Örn hörselskador hos larmarbetare och

deras förebyggande» samt därvid även uttalat sig örn profylax beträffande

sjukdomen.

Enligt gängse praxis inom olycksfallsförsäkringen anses —- när fråga ej är

örn arbete, som i sitt yrke äro mer utpräglat beroende av god hörsel —- fullständig

dövhet å båda öronen medföra 50 procents invaliditet, svår hörselnedsättning

å båda öronen 20—25 procent och fullständig dövhet å ena örat

10 procents invaliditet. När yrket har större betydelse för den skadade, tages

skälig hänsyn härtill. I detta sammanhang erinras, att t. ex. enligt vid statens

järnvägar gällande föreskrifter fordras för erhållande av fortsatt anställning

såsom aspirant ävensom för att kunna antagas till elev eller i ordinarie tjänst,

att vederbörande äger så god hörselförmåga, att »medelstark viskning kan uppfattas

av vartdera örat för sig på ett avstånd av 4 meter». Vid telegrafverket

gäller, att anställning ej kan erhållas, örn hörselförmågan å båda öronen är

nedsatt i sådan grad, att viskning icke uppfattas på 3 meters avstånd. I vissa

befattningar erfordras, att viskning skall kunna uppfattas av vartdera örat på

ett avstånd av 5 meter etc.

Beträffande de ifrågavarande sjukdomarnas natur samt möjligheten att

fastställa sambandet mellan dem och arbetet har docenten vid karolinska

institutet medicine doktor Lennart Holmgren på begäran avgivit utlåtande

och därvid anfört huvudsakligen följande:

Normalörats förmåga att uppfatta toner av olika höjd (frekvens) sträcker

sig nedåt till några få ljudsvängningar i sekunden, uppåt till omkring 16,000—

20,000. Ytterområdena äro utan nämnvärd betydelse för uppfattningen av

vanligt tal, som ligger ungefär mellan frekvenserna 100—8,000.

Bullerskador på ljudledningsorganen (trumhinna — hörselben) förekomma

endast vid mycket starka ljud av detonationskaraktär, och äro även här

ovanliga.

Bullerskador på örats nervdel äro däremot lika vanliga som typiska. De

medföra nedsatt känslighet, stegrad till okänslighet (= degeneration = fullständig

dövhet), som först drabbar tonområdet omkring frekvensen 4,000, och

som sedan kontinuerligt utbreder sig på såväl djupet som bredden, framför allt

uppåt men även nedåt. Omkring frekvensen 2,000 avstannar processen och

går därefter betydligt långsammare. Det kliniska förloppet är nära överensstämmande

med utvecklingen av den vanliga åldersnedsättningen av hörseln

och innebär alltså förtidig »gubbhörsel».

Skakningarnas inverkan på örats nervfunktion är ej så väl känd och jämförelsevis

sällan förekommande. Här inträder en sänkning av känsligheten

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

inom hörselns basområde, dock ej ned till total dövhet. Även mellanområdet,

upp till frekvensen 1,500—2,000 kan angripas.

Symptomen av den inom diskantområdet fortskridande degenerationen

observeras sällan och medföra ej konsultation av läkare, förrän talfrekvonsområdet

kraftigt angripits. Mellan frekvens 8,000 och 4,000 ligga de flesta

toniösa konsonanterna, som därigenom delvis eller helt fallit bort. Ytterligare

nedåt mellan frekvens 4,000 och 2,000, ligga de tonande konsonanterna, som

också börja höras allt svagare. Basområdet för hörseln, där vokalerna ligga,

höras fortfarande normalt.

Subjektiva och objektiva symptom. Hörselprov.

Subjektiva symptom: A. Primära = tilltagande svårighet att uppfatta 1) viskning

2) vanligt samtal på något avstånd (mellan flera personer) 3) vanligt tal

i bullrande omgivning, framför allt korta meningar, såsom order, tillrop och

dylikt. B. Sekundära = uttröttningsfenomen: huvudvärk, irritabilitet, depression,

»yrsel». C. Susningar, såväl organiskt betingade genom retningstillstånd

med hypersensibilitet, huvudsakligen inom gränsområdet för nervdegenerationen,

som funktionellt såsom delsymptom i B.

Objektiva symptom: A. Vid otoskopisk undersökning av örat vid ren nervskada:

0. B. Hörselprov: 1) Kvantitativt prov: Nedsättning av framför allt

viskningsavståndet med i lindriga fall relativt oförändrat konversationsavstånd.

Vid prövning med enkla siffror kan även för viskstämma hörseln förefalla

praktiskt taget normal (gissning), vid svårare prov betydligt sämre

resultat (jfr ovan A. 2 och B.). Det kvantitativa hörselprovet får därför ej

utföras med enkla siffror. För att erhålla såväl tillförlitlig uppskattning av

den praktiskt användbara hörseln som likformighet i provet måste det göras

i enlighet med anvisningar i nordisk medicin 1940, sid. 1146 och följande.

2) Kvalitativt prov: Kan ej med erforderlig grad av tillförlitlighet utföras

med stämgafflar. Sedan 1942 finnes å så gott som samtliga öronavdelningar

i landet s. k. audiometer, varmed relativt korrekta hörseldiagram, audiogram,

upptagas.

Bullerskadorna ge typiska audiogram med en sänkning (= defekt) av

hörselkurvan omkring frekvens 4,000. Vid fortskridande process fördjupas

defekten och ökar samtidigt i bredd med ett brant fall från det normala basområdet

och en svagare stigning uppåt det måttligt sänkta, högsta tonområdet.

Den starkaste sänkningen kvarstå fortfarande omkring frekvens 4,000. Vid

mycket höggradiga bullerskador kommer stigningen uppåt det högsta tonområdet

ej längre att synas på audiogrammet, varjämte den sjunkande delen av

kurvan förlöper mindre brant. Kurvorna för de båda öronen visa vanligen stor

överensstämmelse, särskilt beträffande defektens gränsfrekvens nedåt. Övre

tongränsen är vid lindriga och även måttliga bullerskador ungefär normal för

åldern.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas bullerskadan såsom pålagring till

annan hörselnedsättande sjukdom eller vice versa.

1) Bullerskada vid primär hörselnedsättning av ledningstyp, lättare fall.

Dessa fall komma tidigt till diagnos genom att summerade effekten av de båda

hörselnedsättande faktorerna ge intryck av snabbt förlöpande process. Den

primära nedsättningen blir dock av underordnad betydelse i hela sjukdomsbilden,

som bestämmes av bullerskadans omfång, både med avseende på

möjligheten att sätta säker diagnos och såsom delsymptom i den totala hörselnedsättningen.

2) Bullerskada vid primär hörselnedsättning av ledningstyp, svårare fall.

Här spelar luftbullret mindre roll, då det bromsas upp av elen defekta ljudledningsmekanismen.

— Skakningar kunna däremot påverka nervapparaten.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B). 63

Någon möjlighet att i den totala hörselnedsättningen särskilja skakningskomponenten

finnes ej.

3) Bullerskada vid hörselnedsättning av neurogen typ. Den gamla defekten,

vare sig lindrig eller höggradig, kommer för visst bullertrauma att

accentueras och utvecklas betydligt snabbare än vad som motsvarar förhållandena

för »normalöra». Då de individer, som tidigare drabbats av neurogen

hörselskada, måste anses predisponerade för dylik (konstitutionellt moment,

nedsatt resistens), blir bullertraumat likväl det väsentliga i sjukdomsgenesen

ur försäkringssynpunkt. Den ena eller andra faktorens inflytande på sjukdomens

utvecklingshastighet låter sig ej bedöma vid gränsfall. Anamnestiska

uppgifter kunna möjligen säkra diagnosen.

4) Primär bullerskada, som manifesterar sig först vid begynnande lomhördhet

på grund av hög ålder. Örn besvären först sätta in flera år efter det

traumat upphört, bli de ur försäkringssynpunkt utan betydelse. Om bullerskadan

fortsätter fram till och fortskrider samtidigt med lomhördhet på grund

av ålder, sammanfaller den endast med en normal fysiologisk process och är

därjämte av en helt annan storleksordning, både i fråga örn bredd och snabbhet

i förloppet.

Sammanfattningsvis Jean anföras:

De lätta bullerskadorna äro vanliga vid ihållande, starkt buller, de svåra

ovanliga och uppträda först efter åratals arbete i mycket starkt (öronbedövande)

buller.

De lätta skadorna ge vanligen föga besvär eller observeras ej alls vare sig

i eller utanför arbetet.

De svåra skadorna besvära höggradigt såväl i som framför allt utanför

arbetet.

Symptomen äro dubbelsidig hörselnedsättning, varigenom uppfattningsförmågan

för vanligt tal avsevärt försämras; besvärande susningar, huvudvärk

och yrsel i nämnd ordning ej vanliga till sällsynta.

Diagnos sättes i de flesta fall lätt med hjälp av audiomet er under sökning.

Audiogram kunna erhållas å landets samtliga öronavdelningar (för närvarande

ej i Jönköping och Malmö).

Samma kliniska sjukdomsbild erhålles framför allt vid lomhördhet på grund

av ålder. Kan vanligen endast genom audiogram skiljas från bullerskador.

Andra sjukdomar av hörselnedsättande art försvåra, men omöjliggöra ej

differentialdiagnosen i de fall, där bullerskadan är den väsentliga komponenten

i hela sjukdomsbilden.

De skyddsåtgärder, som stå till förfogande för förekommande av här ifrågavarande

sjukdomar, böra givetvis så långt möjligt fullföljas. Man måste

emellertid räkna med att de förebyggande åtgärderna på detta område endast

kunna få en begränsad verkan. Med hänsyn till den omfattning, vari dessa sjukdomar

förekomma, och då enligt vad ovan anförts hinder numera ej synes

behöva möta att i det särskilda fallet fastställa sjukdomens samband med visst

ifrågavarande slags arbete, anse ämbetsverken och institutet, att de förevarande

sjukdomarna böra även i vårt land upptagas såsom yrlcessjukdomar.

För att ersättning skall utgå har, försåvitt fullständig dövhet ej inträtt, ansetts

böra fordras, att hörseln är nedsatt i så hög grad, att den kan betecknas

såsom svår, något som ansetts lämpligast böra överlåtas åt tillämpningen att

med hänsyn till omständigheterna i olika fall bedöma.

Det torde vara önskvärt, att före arbetares anställande vid vissa företag,

varom här är fråga — och eventuellt även eljest — sådan läkarundersökning

äger rum, som avses i 41 § i lagen om arbetarskydd.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj-.ts proposition nr 50 (Bilaga B).

B. Smittsamma sjukdomar, som kunna överföras från djur

till människor.

Riksdagens här ovan nämnda skrivelse den 25 april 1942 (nr 150), däri

riksdagen anhöll, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning av frågan

om och i vad mån sådana smittsamma sjukdomar, som kunna överföras från

djur till människor, böra inbegripas under lagen örn försäkring för vissa

yrkessjukdomar, är föranledd av en av herrar Eriksson i Sandby och Andersson

i Surahammar år 1942 inom andra kammaren väckt motion (nr 115). I

motionen hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

örn skyndsam utredning rörande utvidgning av nyssnämnda lag att gälla jämväl

för de arbetare inom lantbruket, som genom under arbetet ådragen smitta

eller infektion etc. falla offer för yrkessjukdom. Riksdagens andra lagutskott,

som hade motionen under behandling, inhämtade yttranden över densamma

av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, medicinalstyrelsen, de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska ^^arbetsgivarföreningen

och svenska lantarbetarförbundet.

Riksförsäkringsanstalten anförde, att lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

omfattade av smittsamma sjukdomar, vilka ej äro av natur, som

avses i 2 § epidemilagen eller varom förordnande utfärdats enligt 24 § samma

lag, endast mjältbrandssmitta. Beträffande sjukdomar, som avses i 2 § epidemilagen

eller varom förordnande utfärdats enligt 24 § samma lag, omfattade

lagen varje sådan sjukdom, som uteslutande eller till övervägande

del förorsakats av den försäkrades arbete, därest arbetet består i yrkesmässigt

meddelande eller utövande av sjukvård, eller utgöres av medicinsk

undersökning å laboratorium, som står under allmän tillsyn. I enlighet härmed

hade i kungörelsen örn särskilda föreskrifter i anledning av lagen örn

försäkring för vissa yrkessjukdomar bland sjukdomar, som avses i lagen,

upptagits bland andra undulantfeber och Weds sjukdom samt bland i lagen

avsedda verksamheter även sådan verksamhet, som utövades av veterinärer

och veterinärassistenter (»stjärnsystrar») samt verksamhet, som bedrives av

veterinär och annan personal å laboratorier eller dit hänförliga lokaler. Vidare

anmärkte riksförsäkringsanstalten, att för vissa andra i detta, sammanhang

ifrågakommande sjukdomar, nämligen kokoppor och erysipeloid, där smittämnet

ansågs kunna överföras till människan endast genom förut skadad

eller läderad hud, ersättning utginge enligt olycksfallsförsäkringslagen. Anstalten

erinrade även örn vissa övriga i detta sammanhang ifrågakommande

sjukdomar, nämligen huvudsakligen trikofyti, rots och djurskabb.

Rörande särskilt sjukdomen undulantfeber anförde riksförsäkringsanstalten,

att, när en människa infekterades av det därvid förefintliga smittämnet,

det vore svårt att i olika fall avgöra, örn infektionen vore en följd av

skötsel av djur eller om sjukdomen uppkommit genom. infekterad mjölk.

Den av medicinalstyrelsen i ärendet åberopade sakkunnige (föreståndaren

för statens bakteriologiska laboratorium professor Carl A. Kling) anmärkte,

att, när enligt gällande lag denna sjukdom ansåges såsom yrkessjukdom,

endast örn veterinär eller veterinärassistent under sin verksamhet drabbades

av densamma, men icke örn en lantarbetare infekterades av sjukdomen, detta

torde lia sin förklaring däri, att det vore mycket svårt att avgöra, örn den

sistnämnde infekterats vid skötseln av de kastsjuka djuren eller genom förtäring

av mjölk från sjuka djur. Svenska lantarbetsgivarföreningen erinrade,

att undulantfeber ej drabbade ladugårdspersonal i större utsträckning än

mjölkkonsumenterna.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 50 (Bilas''» B). 65

1) Allmänna synpunkter.

Även i fråga om här förevarande slag av sjukdomar måste efter ämbetsverkens

mening vidhållas den här förut angivna regeln, att i lagen örn försäkring

för vissa yrkessjukdomar böra upptagas endast sjukdomar, vilkas

uppkomst utan större svårighet kan ledas tillbaka till arbetet eller därmed

sammanhängande förhållanden. Med denna utgångspunkt låter det sig svårligen

göra att i denna lagstiftning i allmänhet eller i större omfattning upptaga

infektionssjukdomar. Härutinnan framhöllo ämbetsverken i sitt förenämnda

förslag den 21 november 1935 till ändring i sistnämnda lag, att vid

smittoöverföring i allmänhet andra faktorer ansåges vara huvudsakligen bestämmande

än som i ifrågakommande fall höra samman med själva arbetet.

Endast i viss verksamhet torde man normalt kunna tala örn en större smittofara

i eller av arbetet än den vanliga och alldagliga. I den mån sådan större

med verksamheten eller yrket sammanhängande fara (»farligt arbete») kunde

anses föreligga, kunde yrkessjukdomsförsäkringen komma till tillämpning.

När i nämnda lag ■— i enlighet med vid dess antagande föreliggande och

sedermera av Sverige biträdd internationell konvention -—- bland infektionssjukdomar

från början medtogs endast mjältbrandssmitta, var en anledning

härtill även att smittämnet hos människan i regel ansågs kunna härledas

från direkt beröring av (undantagsvis genom inandning av mjältbrandssporer)

under arbete med sjuka eller i sjukdomen döda djur (nötkreatur, får, häst).

I den mån, såsom oftast anses vara förhållandet, små sår eller obetydliga

skador å hudytan härvid tjäna såsom inträdesport, betraktades sjukdomen

(i likhet med kokoppor och erysipeloid) såsom föranledd av olycksfall och

ersattes enligt olycksfallsförsäkringslagen redan innan densamma erkändes

såsom yrkessjukdom enligt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Såsom verksamheter, där mjältbrandssmitta huvudsakligen förekommer, hava

i anslutning till de omständigheter, varunder smittan här överföres, i den i

lagens 9 § omförmälda kungörelsen med särskilda föreskrifter i anledning

av sistnämnda lag upptagits dels arbete i slakterier och garverier samt arbete

nied lastning och lossning av hudar, dels ock boskapsskötsel.

Även när fråga är örn sådan epidemisk sjukdom som undulantfeber samt

sjukdomen drabbat någon, vilken yrkesmässigt meddelat sjukvård åt djur,

som därvid varit behäftat med sjukdomen, har också, enligt vad ovan redan

nämnts, sjukdomen ansetts kunna tillfredsställande härledas från den beröring

med det sjuka djuret, som ägt rum under detta vårdnadsarbete. Däremot

framhölls vid förarbetet till lagbestämmelsen örn denna yrkessjukdom,

att under densamma i allmänhet icke skulle inordnas den slags omvårdnad,

som under vanliga förhållanden endast utgjorde ett led i annat huvudsakligt

arbete eller anställning eller som mer eller mindre tillfälligt ägnades den

sjuke av någon, som eljest utförde arbete av annat slag »för den sjukes räkning».

Att under bestämmelsen ifråga inbegrepos endast de nämnda båda

sjukdomarna, undulantfeber och Weds sjukdom, och icke även andra sjukdomar,

som kunna överföras från djur till människa, t. ex. den s. k. djupa

trichofytin, berodde väl icke på att hinder häremot i och för sig ansågs mota,

utan på att i sammanhanget huvudsakligen var fråga örn sjukvård åt människor,

samt att det därvid ej ansågs erforderligt eller — eftersom sjukdomens

samband med arbetet måste kunna fastställas — lämpligt att medtaga de

lindrigare infektionssjukdomarna.

I anslutning till vad ovan anförts äro de frågor, som för var och en av

de här förevarande sjukdomar i detta sammanhang äro av närmare intresse,

huvudsakligen följande, nämligen

1) hur och under vilka förhållanden smittöverföringen från djur till människa

eller eljest (eventuellt från en människa vidare till en annan) i ali:

mänhet försiggår;

bihang till riksdagens protokoll lilli. 1 saini. Ar 50.

2028 IS 1)

opaginerad Kontrollera mot PDF

6<> Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

2) i vilken utsträckning och nied vilka verkningar i vårt land människor

drabbas av smittsamma sjukdomar av ifrågavarande slag;

3) vilka slags yrkesarbetare, som drabbas eller kunna antagas merendels

drabbas av någon av dessa sjukdomar.

2) Hudsjukdomar.

Till hudsjukdomar av här ifrågavarande slag torde huvudsakligen få räknas

förutom kokoppor, ringorm (= ytlig trichofyti), djup trichofyti, erysipeloid

och skabb.

Rörande sjukdomen trichofyti anför professorn i dermatologi och syfilidologi

vid karolinska institutet S. Hellerström i ett till riksförsäkringsanstalten

den 21 februari 1942 avgivet yttrande: »Trichophytia är en smittsam hudsjukdom,

vilken förekommer såväl hos människor som hos många djurarter

och som orsakas av flera olika arter svampar och överföres vid beröring.

Svamparna växa i och angripa i första hand överhuden (epidermis) och dess

bildningar (hår och naglar) således den friska och oskadda huden även örn

de stundom, och detta är ofta fallet med flera av de arter, som överföras

från våra husdjur till människan, kunna framkalla mera djupgående inflammationer

(trichophytia profunda). Den ytliga trichofytin är mången gång

mycket svår och ibland omöjlig att säkert avskilja från vanlig eczem och den

orsakas i övervägande antalet fall av från människan själv stammande svampar

(humana svamparter). Den djupa trichofytin med sin s. k. Kerion celsiibildning

(djupgående böldliknande inflammationer) är relativt lättdiagnostiserbar

och orsakas oftast av sådana svamparter, vilka överföras från djur

till människa (ommåla svamparter). Hos husdjuren är trichofytin i stort tämligen

lätt diagnostiserbar. Härtill kommer slutligen, att det som regel egentligen

endast är den djupa trichofytin, som åsamkar den sjuke arbetsoförmåga.

I det enstaka fallet bör påvisande i direktprov eller vid odling av svamp

hos såväl människan som husdjuret ifråga i görligaste mån ske för att ersättning

skall kunna utgå. Utförd hudprövning med trichofytin bör föreligga.

Enär lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar bör avse endast sådana

sjukdomar, vilkas uppkomst utan större svårighet kunna ledas tillbaka till

arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden och nödvändigt är, att

försäkringen begränsas till sådana yrkessjukdomar, som i regel tydligt kunna

skiljas från andra åkommor, kan enligt mitt förmenande endast den djupa

trichofytin (trichofytia profunda) komma ifråga bland de egentliga hudsjukdomarna.

»

Inkubationstiden för sjukdomen, när den drabbar människan, anses vara

relativt kort.

Enligt årsberättelsen för S:t Görans sjukhus för år 1939 har å polikliniken

för hud- och könssjukdomar bland kvinnor behandlats 4 fall av nageltrichofyti,

35 fall av ytlig trichofyti och ett fall av djup trichofyti. Motsvarande siffror

för 1941 har uppgivits till respektive 2, 12 och 0. För män saknas liknande

siffror. Antalet å nämnda poliklinik behandlade fall av trichofyti bland män

uppskattades år 1941 till omkring 25. Bland dessa ingå endast ett fåtal fall

av djupare trichofyti. Antalet inom hela riket förekommande dylika fall uppskattas

till ett 100-tal årligen.

Det smittämne som karakteriserar den djupare trichofytin — och som

förekommer mest hos hästar och nötkreatur men även påträffas hos t. ex.

kaniner, råttor etc. — överföres alltså till människan endast genom beröring

av djur, veterligen knappast från hudar efter sjuka djur och knappast ej

heller från människa till människa.

När, såsom i regel är fallet, fråga är örn husdjur, drabbar sjukdomen därför,

förutom veterinärer, huvudsakligen kreatursskötare, inbegripet mjölkerskor,

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B). 67

samt även stallpersonal, jämte andra lantarbetare, som kunna komma i beröring

med sjukt husdjur, ävensom slakteripersonal.

Rörande sjukdomen skabb anför professor Hellerström i sitt ovan berörda

yttrande den 21 februari 1942: »Djurskabben parasiterar på människan endast

så länge som den kontinuerligt tillföres från det skabbsjuka djuret. Så snart

kontakten med det sjuka djuret brytes, dör djurskabben av sig själv ut hos

människan. Diagnosen är oftast mycket svår även för specialisterna och

sjukdomssymptomen icke lätta att skilja från andra åkommor.»

Erysipeloicl är hos människan en hudsjukdom, förorsakad av den bakterie,

som hos svin framkallar rödsjuka. Smittämnet överföres till människan genom

beröring av sjukt svin eller av kött från sådant djur. Bakterierna förekomma

också ofta på vissa matvaror såsom fågel, fisk, kräftor och grönsaker och

kunna därifrån även överföras till människan. Ingångsporten för bakterierna

anses vara små sårnader eller ytliga hudskador, vanligen på händerna. Hos

människan yttrar sig sjukdomen med att efter en å två dagar kliande och

hettande, vinröda ansvällningar av huden uppträda i omgivningen av infektionsstället.

Dessa ansvällningar, som först äro ungefär två-öresstora, smälta

snart tillsammans till ett sammanhängande parti, som antar en blåröd färg.

Ibland sprider sig sjukdomsprocessen från ett finger till ett annat eller uppöver

handryggen. I flertalet fall förlöper sjukdomen utan feber och utan

störningar av allmäntillståndet. Sjukdomen smittar icke från människa till

människa.

Sjukdomen kan drabba icke blott svinskötare i eller utom lantarbete, veterinärer,

slaktare och charkuteriarbetare, utan även fisk- och fågelhandlare,

kökspersonal m. fl.

3) Övriga här ifrågavarande sjukdomar.

Hit äro att hänföra huvudsakligen mul- och klövsjuka, undulantfeber,

.Welis sjukdom, bovin tuberkulos samt rots.

Mul- och klövs juha, som angriper alla arter av klövbärande djur såväl tama

som vilda, drabbar förhållandevis mycket sällan en människa. Under den

senaste epizootien i Malmöhus län 1938—1939 hade omkring 5,000 ladugårdsbesättningar

smittats av sjukdomen. Sammanlagt uppgivas härunder ett 10- tal fall hava verifierats hos människor. Alla dessa fall hade ett ganska lindrigt

förlopp. Några hade utslag på händerna, i några fall förefunnos blåsot å

händerna, i något fall även på fotterna, i ett fall förekom infektion och blåsot

i munnen. Samtliga patienter hade vistats på gårdar, där sjukdomen förekommit

bland kreaturen, och flera av dem hade mjölkat djur med blåsot på

spenarna. Smittan anses ha överförts genom den manuella beröringen med

smittade djur eller möjligen med av smittämnet förorenade föremål. Infektionsporten

har kunnat vara ett sår. Att förtäring av mjölk från sjukt djur

spelat någon roll, har veterligen icke kunnat påvisas, men misstankes även

mjölk eller smör såsom möjlig smittkälla. Ett infekterat djur anses vara

smittförande endast 4—9 dagar efter biåsbristningen. Sjukdomen drabbar

därför huvudsakligen endast kreatursskötare samt tilläventyrs även andra

personer, om de komma i beröring med sjukt djur. Smittämnet antages

endast undantagsvis finnas i hudar efter sjuka djur. När en människa drabbas

av sjukdomen, anses inkubationstiden vara ganska kort.

Undulantfeber är en sjukdom, där smittämnet hos människan är någon av

de av brucella-gruppens bakterier, som hos vissa djurslag, huvudsakligen get,

nötkreatur och svin, framkallar kastning. Som redan förut nämnts anses

smittämnet överföras till människan genom viss beröring av det sjuka djuret

(varvid i allmänhet huden hos människan förutsattes förut läderad), men även,

och i ett större antal fall, genom förtäring av mjölk från infekterade djur.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilag-a B).

Huruvida i visst fall smittan överförts på det ena eller andra sättet, låter

sig icke fastställas. Smittämnet hos ett infekterat hon-djur kan utsöndra sig

genom mjölken under förhållandevis lång tid. När en människa drabbas

av sjukdomen, inställer sig periodvis feber, som sålunda har ett undulerande

förlopp och givit sjukdomen dess namn. Trots den i regel höga febern hiden

sjuke oftast anmärkningsvärt litet påverkad beträffande allmäntillståndet.

Besvärande muskelsmärtor i olika delar av kroppen inställa sig emellertid

ofta, och häftiga svetfningar äro också vanligt förekommande. Sjukdomens

duration företer stora växlingar i de olika fallen, ibland sker tillfrisknandet

redan efter ett par veckor, i andra fall först efter flera månader. I genomsnitt

får man emellertid räkna med en sjukdomstid på omkring tre månader,

innan febern är definitivt övervunnen. Ej ens därefter är dock den sjuke i

stånd att återupptaga sitt arbete; en konvalescenstid av ungefär samma längd

är icke ovanlig. I enstaka fall uppträda komplikationer i form av lunginflammation,

ledförändringar, blodpropp etc. De dödsfall, som, ehuru sällan, inträffa

i denna sjukdom, förorsakas nästan alltid av komplikationer av sådan

art. Dödligheten uppskattas i allmänhet till omkring 2 procent av sjukdomsfallen.

Överföring av smitta från hudar efter sjuka djur har icke kunnat fastställas,

ej heller smittämnets överföring från människa till människa. Inkubationstiden

anses vara omkring 14 dagar.

Förekomsten av undulantfebern i Sverige har enligt den officiella hälsooch

sjukvårdsstatistiken varit

ir 1937

ir 1938

År 1989

År 1940

Hela riket ........................

181

lf>7

114

lil

Ilikets landsbygd..................

88

113

80

66

» städer......................

93

54

34

45

Weils sjukdom är en infektionssjukdom hos människor, för vars uppkomst

råttan spelar en dominerande roll utan att själv lida av infektionen. Sjukdomen

orsakas vanligen av en mikroorganism (spirochaete ikterogenes), som

utsöndras genom råttans urin. Men även en annan mikroorganism (spirochaete

canicola), som påvisats hos hundar, kan giva upphov till sjukdomen. Spirochaeterna

äro särskilt livaktiga i vattendrag och smärre vattensamlingar.

Smittämnet överföres till människan dels genom inträngande genom hudén

antingen via smärre sårnader eller även genom till synes oskadad hud dels

genom munnens eller tarmkanalens slemhinnor vid förtäring av mat och dryck.

Sjukdomen uppträder omkring 6—10 dagar efter infektionstillfället och yttrar

sig i form av hög feber med gulsot, muskelsmärtor särskilt i vad- och lårmuskulaturen.

Blodkärlen på ögonens bindehinna och kring hornhinnan äro

starkt ansvällda. Även tecken på njur- och hjärnhinneinflammation kunna

uppträda. Sjukdomen smittar icke från människa till människa.

De yrkesgrupper, på vilkas arbetsplatser förutsättningar för smitta finnas

genom förekomst av råttor och vattensamlingar, äro t. ex. slaktare, kreatursskötare,

gruv- och kloakarbetare. Även andra personer drabbas, när tillfällig

kontakt med smittkällan förelegat såsom vid bad — merendels ofrivilliga sådana

— i vattensamlingar, som förorenats av råttor.

Förekomst av "Weds sjukdom i Sverige har enligt den officiella hälso- och

sjukvårdsstatistiken varit

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B).

69

År 1937

År 1938

År 1939

Hela riket ..........

. i 10

34

17

Rikets landsbygd ....

4

29

14

» städer........

• 1 ö

5

3

I en av docent B. Malmgren, karolinska sjukhuset, utgiven skrift »Studien

tiber die Wetsche Krankhet» (sid. 90) finnes intagen nedanstående tabell,

upptagande 94 fall av Weds sjukdom under åren 1932—1939:

Sjukdomsfallens indelning efter omständigheter, som sannolikt varit

bestämmande för sjukdomens uppkomst

Antal fall

Summa

I. Yrke eller sysselsättning:

a) Lantarbetare och kreatursskötare....................

36

b) Slakteriarbetare ....................................

12

c) Fiskare ............................................

3

d) Vissa andra sysselsättningar ........................

16

67

II. »Vatteninfektion»:

a) Bad ................................................

13

b) Olyckshändelse......................................

5

e) Självmordsförsök....................................

2

20

III. Infektion av olika härkomst:

a) Alimentär infektion ................................

3

b) Bättbett............................................

1

c) Särskilda omständigheter i övrigt....................

O

7

Summa

94

Bovin tuberkulos: Under senaste åren har vid åtskilliga tillfällen visat

sig, att tuberkulos överförts från djur till människa, som handhaft deras skötsel.

Beträffande den humana tuberkulosen kommer alltid svårighet att föreligga,

då det gäller att föra i bevis, att vederbörande smittats av djur. Beträffande

åter bovin tuberkulos, anses typbestämning av tuberkelbacillen vara

tillräckligt bevisande beträffande bacillens ursprung.

Överläkaren vid akademiska sjukhusets centralsanatorium i Uppsala doktor

Erik Hedvall — som ingående behandlat frågan örn den bovina tuberkulosen

(»Acta Medica Scandinav^» 1941) — har i ett på begäran till ämbetsverken

avgivet yttrande anfört, att den bovina tuberkulosen överföres från

kreatur till människa väsentligen på tre olika sätt, nämligen genom förtäring

av tuberkelbacillhaltig föda, genom inhalation samt genom impregnering av

baciller i ögonen. Det förstnämnda sättet är otvivelaktigt det vanligaste.

Vid inhalation av bovina tuberkelbaciller, vilket uppenbarligen sker oftare

än vad man i allmänhet föreställt sig, påträffas primära tuberkulosen i lungorna,

i körtlarna vid lungroten eller båda dessa platser samtidigt. Förändringarna

antaga därvid samma utseende som vid primärtuberkulos av human

etiologi. Impregnering av tuberkelbacillhaltigt damm sker framför allt i

ögonen, varvid uppkomma kroniska ögonbesvär och praeauriculärt belägna

tnberkulösa lymfkörtlar.

Då djurskötaren i sin lön ofta har rätt till en viss mängd mjölk för sig

och sin familj, förtäres mjölk mera regelbundet och i större kvantiteter, än

vad som eljest är fallet i familjer. Då mjölken därjämte som regel förtäres

rå (ej pasteuriserad eller på annat sätt behandlad), utsattes såväl djurskötaren,

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:t.s ''proposition nr 50 (Bilaga 15).

sorn hans eller hennes familj, för större risk för bovin smitta, än familjer i

allmänhet. Också är det huvudsakligen inom denna kategori av befolkningen

som flertalet fall av bovin tuberkulos påträffas. Inhalat ion av bovina tuberkelbaciller

möjliggöres på grund av samma förhållanden, som gälla för humana

baciller. Kor, behäftade med lungtuberkulos, hosta och slunga därvid

små vätskedroppar ut i luften, vilka efter hand fastna på olika föremål eller

sjunka till marken. Med dessa droppar följa tuberkelbaciller. Antingen genom

att inandas dessa bacillhaltiga droppar, eller — säkerligen mera vanligt

—- genom att mandas det damm, som vid djurens skötsel eller vid rengöring

i stallet virvlas upp i luften, inkomma tuberkelbacillerna i lungorna

och kunna där framkalla förändringar. Med rätta anföra vissa författare, att

ett stall, där tuberkulösa kor hållas under vintern, ger samma möjlighet för

förvärvandet av tuberkulos (genom inhalation), som vistelsen för friska personer

på ett sanatorium. Tuberkulinnegativa djurskötare och deras barn äro

sålunda vid vistelse i ett sådant stall utsatta för mycket stor infektionsrisk.

Bovin tuberkulos kan emellertid som nämnts även förvärvas genom impregnering

av bacillhaltigt damm.

Den bovina tuberkulosen kan även överföras från människa till människa.

Detta sker på samma sätt som den humana smittan, sålunda genom hosta

och inandning av bovina baciller innehållande hostdroppar eller damm.

Då bovin tuberkulos förhåller sig i allt annat som human tuberkulos hos

människa, torde med till visshet gränsande sannolikhet inkubationstiden

kunna fastställas till högst 3 månader, i allmänhet dock 6—8 veckor.

Bovin tuberkulos hos människa har i Sverige framträtt vid olika tillfällen

mer eller mindre epidemiskt mestadels till följd av förtäring av mjölk från

bacillbemängda djur. Vid en av doktor Hedvall företagen undersökning i

Skåne, avseende åren 1936—1939, påträffades tillhopa 94 fall, av vilka dock

ett förhållandevis ringa antal avsåg veterinärer och kreatursskötare, som

drabbats av sjukdomen.

Rots är en infektionssjukdom, som företrädesvis förekommer hos hästar

och som kan överföras till människan. Sjukdomen förekommer emellertid

för närvarande icke i vårt land. Smittorisk föreligger framför allt vid skötsel

av sjuka djur genom infekterat sekret från näsa och lungor samt från rotssår

i huden. Även vid hanterande av infekterade stallredskap kan smitta

uppstå. Vidare kan sjukdomen överföras till människan genom förtäring av

kött från infekterade djur. Kotsbacillen anses kunna bibehålla sin virulens

även utom djurkroppen upptill 1 månad. Smittämnet överföres till människan

genom sår eller mindre hudläsioner. Efter en inkubationstid av 4—8 dagar

utbryter sjukdomen med huvudvärk, feber och ledsmärtor. På ingångsstället

för infektionen uppträder svullnad, som sedermera utsöndrar ett vangt innehåll.

Särskilt på nässlemhinnan uppstå sårnader med smittförande avsöndringar.

Sjukdomen anses kunna smitta från människa till människa.

Särskilt kreatursskötare, slaktare, veterinärer ävensom laboratoriepersonal

kunna drabbas av sjukdomen.

Rabies (= vattuskräck) är en infektionssjukdom, som framför allt uppträder

hos hundar, men även hos andra husdjur samt vissa vilda djur och

kan från dessa överföras till människan. I det stora flertalet fall sker smittöverföringen

genom bett av hundar, som lida av rabies. Sjukdomens orsak

är ännu icke påvisad, men anses med all sannolikhet vara ett virus, som förefinnes

i djurets saliv och därifrån infekterar bitsåret. De första sjukdomstecknen

hos människan uppträda i regel 20—60 dagar efter bettet och börja

med förändringar i sinnesstämningen med häftiga vredesutbrott. Sedermera

övergår sjukdomen i krampanfall samt förlamningar i olika muskelgrupper.

Företrädesvis kan smittorisk anses föreligga för sådana personer, som hand
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

hava hundars skötsel vid hundkliniker, hundgårdar och kennlar. Fall av

rabies har emellertid icke sedan många årtionden tillbaka förekommit i

vårt land.

T viar emi tillhör de infektionssjukdomar, som förekomma framför allt hos

djur, tillhörande gnagaresläktet såsom bl. a. harar och vildkaniner. Sjukdomen

överföres till människan dels genom beröring av djuren, varvid bakterierna

äga förmåga att intränga även genom till synes oskadad hud, dels

ock genom bett av insekter. Särskilt fästingar och den s. k. blindbromsen

äro betydelsefulla spridare av tularensebakterierna. Hos människan uppträder

sjukdomen vanligen efter 2—3 dagar med muskelsmärtor, huvudvärk,

feber och svullna lymfkörtlar. Efter ytterligare några dagar bildas oftast vid

inträdesporten för infektionen ett litet skarpkantat sår. I många fall är sjukdomen

lokaliserad till ögonbindehinnan, varvid en sårig inflammation utvecklar

sig på ögonlockens insida. Särskilt jägare, när de passa en hare, och

andra personer, som i sitt yrke äro sysselsatta med nyslaktade harar, äro

utsatta för sjukdomen. Även tillrett kött från dessa djur och vildkaniner halvisa!

sig kunna innehålla levande tularensebakterier och därmed utgöra en

smittkälla för människan, överföring av tularemi från människa till människa

är icke känd.

Förekomst av tularemi i Sverige har enligt den officiella hälso- och sjukvårdsstatistiken

varit

År 1937

År 1938

År 1939

Hela riket ............

115

57

20

[ Rikets landsbygd......

114

54

20

» städer ..........

1

3

Av vad ovan anförts torde framgå, att ur de synpunkter, som här äro bestämmande,

sjukdomarna mul- och klövsjuka, djup trichofyti och erysipeloid

böra medtagas såsom yrkessjukdomar. Detsamma torde gälla sjukdomen

rots, då under nuvarande förhållanden påtaglig fara anses föreligga för dess

uppträdande ånyo i vårt land.

Vad beträffar undulantfeber är såsom ovan nämnts denna sjukdom redan

upptagen såsom yrkessjukdom, när den ådragits (yrkesmässigt) av veterinär

eller veterinärassistent eller av någon, som arbetar å laboratorium. Då smittämnet

överföres från djur till människa icke blott — såsom vanligen är förhållandet,

när det gäller sådan slags yrkesutövning, som nyss nämnts —

genom direkt kontakt med det sjuka djuret eller dess foster, utan också oftare

genom förtäring av mjölk från sådant djur, kan häri ligga en svårighet, att,

när andra personer drabbas av sjukdomen, härleda densamma från vederbörandes

yrkesutövning. Sjukdomen, som har en tämligen kort inkubationstid,

låter sig emellertid utan större svårighet diagnostiseras av läkare. Ämbetsverken

hava ansett sig kunna förorda, att sjukdomen medtages såsom

yrkessjukdom, så snart den förorsakats av den försäkrades arbete (och sålunda

anses hava föranletts av sådan direkt kontakt som nyss nämnts), även

därest — i andra fall än här förut berörts — arbetet består i vård eller

i skötsel av husdjur eller ock i slakteriverksamhet.

Då enligt vad ovan anförts sjukdomen rabies i regel överföres till människa

genom bett av hund eller annat djur samt alltså i förekommande fall

ersättning till den därav drabbade skall utgå enligt lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete, lär anledning saknas att upptaga denna sjukdom såsom

yrkessjukdom.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B).

Körande Welis sjukdom och tularerni torde framgå av vad ovan anförts,

att på grund av de förhållanden, varunder dessa sjukdomar uppträda hos

människan, det skulle möta alltför stora svårigheter, att (utöver vad som beträffande

den förra sjukdomen redan gäller) tillfredsställande härleda dem

från ett visst arbete.

Yad slutligen angår den bovina tuberkulosen hava ämbetsverken ansett

frågan örn dess upptagande såsom yrkessjukdom i vissa fall, då den drabbar

människa, böra sättas i samband med frågan örn beredande av liknande skydd

för viss vårdpersonal m. fl. emot smitta av human tuberkulos. Sistnämnda

fråga avhandlades i det förenämnda av riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen

och socialstyrelsen den 21 november 1935 avgivna utlåtande, som

låg till grund för de år 1936 beslutade ändringar i lagen örn försäkring för

vissa yrkessjukdomar. Ämbetsverken funno sig av anförda skäl då icke kunna

förorda sjukdomens upptagande såsom yrkessjukdom.

Från numera för handen varande utgångspunkter anse emellertid ämbetsverken

av vikt, att nu berörda ganska omfattande frågor i ett sammanhang

göras till föremål för vidare utredning. Ämbetsverken komma därför att

omedelbart gå i författning örn sådan utredning samt därefter till Kungl.

Maj:t avgiva de förslag, som därav kunna föranledas.

C. Alissa övriga sjukdomar.

Ehuru fallande utom ramen för de ovannämnda ämbetsverken och institutet

lämnade uppdrag, har i detta sammanhang även övervägts viss komplettering

av den ifrågavarande lagstiftningen i övrigt. I sådant avseende har

undersökts, huruvida och i vad mån särskild anledning numera kunde finnas

att medtaga även vissa andra farliga ämnen än de, som för närvarande finnas

uppräknade i 1 § lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Arad därvid beträffar sådana ämnen, som vid 1936 års revision av denna

lag ämbetsverken funno då ej böra medtagas, hava företrädesvis uppmärksammats

terpentin samt kalk och cement, vilka ämnen som bekant i förhållandevis

ej obetydlig utsträckning kunna medföra hudsjukdomar. Ämbetsverken

och institutet hava emellertid ej funnit skäl hava tillkommit, som böra

föranleda medtagande för närvarande av något av dessa ämnen. De nuvarande

tidsförhållandena hava visserligen medfört ökad användning av terpentin,

tillverkad av vissa inhemska produkter, samt ämnen, vari sådan terpentin

ingår. Emellertid pågår sedan någon tid ingående särskilda undersökningar

för borteliminering i möjligaste mån av de hudretande verkningarna av denna

terpentin. Ifråga örn kalk, cement, murbruk och andra blandningar, vari kalk

ingår, har av ytterligare verkställda undersökningar framgått, att vid den omfattande

användningen därav uppkommande mer utvecklade eczem eller liknande

hudåkommor ej kunna — med de metoder, varöver vetenskapen eljest

ofta numera förfogar — skiljas från åtskilliga liknande sjuklighetstillstånd

av andra orsaker.

För övrigt hava de av ämbetsverken och institutet gjorda undersökningarna

beträffande nedanstående ämnen lett till följande resultat.

1) Kolsvavla oell svavelväte.

Kolsvavla har under den nuvarande kristiden kommit till ökad användning

som rengörings- och lösningsmedel. I textil- och läderindustrien användes

detta ämne för avfettning av ylle och hudar, i lysgasfabrikationen för extraktion

av svavel ur gasreningsmassan, i den kemiska industrien vid framställ

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B).

ning av svavelföreningar och koltetraklorid m. fl. ämnen samt i betydande

utsträckning i konstsilkefabrikationen för framställnig av viskossilke. I gummiindustrien

användes kolsvavla för vulkanisering, för tillverkning av slangar,

bollar m. m.

Upptagning av kolsvavla sker företrädesvis i gas- eller ångform genom

inandning, i flytande form även genom huden. Kolsvavla är i själva verket

ett ämne med ansenlig giftighetsgrad. Redan några milligram härav kunna

framkalla förgiftningar. Specialundersökningar, som företagits, göra det antagligt,

att redan en kvantitet av omkring 0.15 mg per liter luft under längre

tids inverkan medför förgiftning, låt vara att den största mängden härav

(80—90 procent) utandas. Expirationsluften får vid den akuta förgiftningen

en karaktäristisk lukt, en omständighet som är synnerligen värdefull vid diagnosen

i nyss timade fall. Förgiftningen kan antingen vara akut med symptom

av omtöckning, huvudvärk, illamående, magbesvär m. m., eller kronisk med

symptom av trötthet, huvudvärk, svindel, synstörningar, kroniska magbesvär,

hjärtåkommor, darrningar, sensibilitetsstörningar, neuriter och eventuellt

psykisk påverkan.

Riksförsäkringsanstalten har i cirkulärskrivelse till yrkesinspektörerna

den 30 januari 1943 anhållit örn deras yttrande angående deras erfarenhet

av användningen av kolsvavla samt faran därav för arbetarnas hälsa.

Härvid hava några av yrkesinspektörerna lämnat följande upplysningar.

Yrkesinspektören i I distriktet har anfört, att kolsvavla huvudsakligen har

kommit till användning inom den litografiska industrien för rengöring av gummidukar

och gummivalsar. Vid ett bokindustriföretag inträffade för något år sedan

ett flertal förgiftningsfall. De förgiftade arbetarna ledo av trötthet, illamående

och yrsel, varjämte känslolöshet förekom i fingrarna. Till förebyggande av ytterligare

sjukdomsfall förbjöds företaget att använda kolsvavla och anmodades begagna

annat ofarligare lösningsmedel. Samtliga insjuknade arbetare tillfrisknade.

Yrkesinspektören i III distriktet har uttalat, att kolsvavla visserligen tidigare

har använts på sina håll, men att den nuvarande större användningen torde i

väsentlig grad bero på krisförhållandena.

Yrkesinspektören i V distriktet har meddelat, att förfrågningar, som framställts

till olika industrier beträffande användande av kolsvavla, givit vid handen, att

vissa kemiska industrier och gummifabriker använda sig därav bland annat för tillblandning

av preparat för rengöring och regummering av gummidukar. Vid besök

hos ett av dessa företag framkom, att två kvinnliga arbetare, som voro sysselsatta

med kolsvavla, förvarat i mindre burkar, klagade över yrsel och obehag på grund

av avdunstningar från burkarna. Såsom förebyggande åtgärd föreslogos anbringande

av sughuvar över burkarna med anslutning till en utsugningsanordning. I övrigt

har något fall av sjukdom genom inverkan av ifrågavarande ämne icke kommit

till ämbetets kännedom.

Yrkesinspektören i VI distriktet har framhållit, att ett sjukdomsfall, som kan

misstänkas hava uppkommit till följd av kolsvavla, har inträffat vid ett arbetsställe,

där vederbörande arbetare sysslade med pensling av skosulor medelst en lösning

av rågummit i kolsvavla, vilken procedur brukade företagas högst en till två

gånger per dag.

Yrkesinspektören i VII distriktet har anfört, att av ett flertal inom distriktet

belägna textil-, garveri-, lysgas-, gummi- och tändsticksindustrier endast tre företag

begagna kolsvavla. Därav hava två företag meddelat, att någon förgiftning eller

annan sjukdom på grund av nämnda ämne icke konstaterats. Det tredje företaget

åter har rapporterat två fall av sjukdom, som skulle kunna sättas i samband med

användningen av kolsvavlan.

Yrkesinspektören i VIII distriktet har yttrat, att kolsvavla användes i relativt

liten utsträckning inom mindre försökslaboratorier lill ett par företag, och att

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B).

några olyckstillbud därstädes ej har inrapporterats. I större omfattning däremot

kommer ifrågavarande ämne att förbrukas vid en arbetsplats för tillverkning av

cellull. Några erfarenheter därifrån kunna emellertid icke meddelas, enär fabrikationen

ännu ej är igångsatt.

Övriga yrkesinspektörer hava ej kunnat lämna några upplysningar i frågan.

Under år 1942 och den gångna delen av år 1943 har till riksförsäkringsanstalten

(enligt läkarinstruktionen 59 § mom. 4) anmälts 11 fall av yrkessjukdom,

förorsakad av inverkan av kolsvavla vid en silkescellulosafabrik. I

två av dessa fall angives inverkan samtidigt av svavelväte såsom orsak till

sjukdomen. De flesta av dessa sjukdomsfall hava inträffat till följd av inverkan

under förhållandevis längre tid. (Härtill komma 7 fall, vilka enligt

uppgift inträffat under sådana förhållanden, att de anmälts såsom olycksfall.)

I åtskilliga av fallen uppgivas sjukdomssymptomen hava bestått i nervösa

besvär med ängslan och oro eller i sömnighet och dåsighet, i andra fall i

huvudvärk med tyngdkänsla över bröstet och andfåddhet. I de flesta fallen

har enligt lämnad uppgift arbetsoförmågan på grund av sjukdomen varat några

veckor, varefter vederbörande kunnat återupptaga annat arbete vid företaget

än det, som han förut utfört. Några fall hava medfört sjukhusvård under

någon eller några månader. Vid ifrågavarande företag göras med hänsyn till

förgiftningsfaran periodiska läkarundersökningar av arbetarna. Sådana undersökningar

äro avsedda att äga rum även före anställningen. Vederbörande

läkare har föreslagit vissa särskilda åtgärder för att förekomma sjukdomen.

Till riksförsäkringsanstaltens kännedom hava även kommit en del andra

fall av sjukdom förorsakad av kolsvavla och svavelväte i samband med konstsilke-

och cellullfabrikation.

Svavelväte är en färglös illaluktande gas, något tyngre än luft. Lukten är

märkbar redan vid en koncentration av O.ooi vol. O/o o.

T Sverige erhålles svavelväte bland annat vid skifferoljeverken i jämförelsevis

stora mängder och användes här för framställning av svavel. I övrigt uppträder

svavelväte som farlig faktor bland annat i konstsilkes- och cellullsfabrikationen;

vid kolsvaveltillverkningen; i gasverksindustrien; i sulfatcellulosaindustrien;

i garverier, vid förruttnelse av all svavelhaltig organisk substans,

t. ex. i brunnar och avloppsledningar till slakterier, limkokerier, sockerfabriker;

i reningsanläggningar för avloppsvatten; i öppna vattendrag, som starkt

förorenats (exempelvis Norrström, Konnebyån).

Gasen stör vävnadernas förmåga att upptaga syre och nedsätter nervernas

funktionsduglighet. Upptagandet sker genom inandning. En koncentration

av 1.8 mg per liter luft och däröver medför ögonblicklig död, vid 0.5 mg och

däröver uppträda vissa hjärnsymptom, såsom förlamning av viktiga cerebrospinala

centra medförande medvetslöshet, i vissa fall plötsligt sammanbrott

av apoplektisk form. Lokalt framträda slemhinneretningar, etsverkan

på hornhinnan och liknande.

Vid den almia svavelväteförgiftningen uppträda illamående, kväljningar,

svindelkänsla, hjärtklappning och påskyndad hjärtverksamhet, diarré, anfall

av medvetslöshet och orostillstånd. Upprepad inverkan synes stegra mottagligheten.

Den kronislca förgiftningen medför förutom retningssymptom från

luftvägarna även ökad salivavsöndring, magstörningar, diarréer, viktminskning,

nervösa besvär (trötthet, aptitlöshet, sömnlöshet, tankesvaghet, hjärtklappning

o. s. v.).

Fall av kronisk förgiftning av svavelväte äro i vårt land kända i mindre utsträckning

än dylika fall av kolsvavla. En del sådana fall hava dock förekommit.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B). 75

I Tyskland äro sedan år 1936 såsom yrkessjukdomar upptagna sjukdomar

till följd av kolsvavla och svavelväte.

Docenten i medicin vid Uppsala universitet Jan Waldenström har på begäran

om yttrande rörande upptagande även i vårt land av ifrågavarande båda

ämnen i lagstiftningen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar anfört, att

diagnosen av omförmälda av dem följande sjukdomar i regel är lätt vid de

akuta förgiftningarna, men svårare vid de kroniska formerna. Dessa giva

nämligen ej några specifika symptom. Diagnosen i varje enskilt fall måste

därför i hög grad bygga på ett säkert fastställande av möjlighet till förgiftning.

Genom luftanalyser på platsen torde i många fall denna fråga bestämt

kunna avgöras. Det syntes, som örn möjligheten till förgiftning under arbete

med dessa ämnen skulle vara så pass utbredd, att en lagstiftning vore önskvärd.

Då likväl allvarliga svårigheter vid bedömande av hälsotillståndet hos

dem, som kunna komma i åtnjutande av ersättning, kunde uppstå, borde läkarundersökning

ske av varje arbetare, varom kunde vara fråga, före anställningen

samt en å två gånger per år.

Ämbetsverken och institutet hava av anförda skäl funnit kolsvavla böra

upptagas bland de farliga ämnen, som kunna förorsaka yrkessjukdom. Då

svavelväte stundom förekommer tillsammans med kolsvavla, och sjukdomssymptomen

av dessa båda ämnen även kunna vara likartade, hava bägge

ämnena ansetts böra samtidigt medtagas i lagstiftningen. Därvid bör det tagas

under övervägande, huruvida för förekommande av dessa sjukdomar samt för

tillfredsställande fastställande av sjukdomens samband med arbetet å arbetsplatser,

där ett större antal arbetare bliva utsatta för inverkan av dessa ämnen,

läkarundersökningar, som avses i 41 § lagen örn arbetarskydd, böra komma

till stånd även i andra fall än där sådana undersökningar redan nu anordnats.

2) Framställning från svenska grnvindustriarbetarförlmndet rörande

vanadin.

I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift av den 9 oktober 1942 — vilken för

utlåtande överlämnats till riksförsäkringsanstalten — har svenska gruvindustriarbetarförbundet

anhållit örn undersökning, huruvida den vid Falu

kopparverk nyligen igångsatta röstningen av vanadinhaltig malm medför fara

för ohälsa, samt, därest undersökningen utvisade, att så är förhållandet, Kungl.

Majit måtte överväga, att i lagstiftningen rörande försäkring för vissa yrkessjukdomar

inrangera sålunda uppkommande sjukdom. Hos arbetarna hade

besvären yppats i retningar i slemhinnor och luftrör samt hosta och matthet.

Vidare hade rubbad hjärtverksamhet uppkommit, vilket besvär varit mest

framträdande hos äldre arbetare. De uppkomna sjukliga tillstånden hade

även medfört avbrott i arbetet.

Yrkesinspektör en i IX distriktet har på begäran av riksförsäkringsanstalten

den 27 november 1942 avgivit yttrande i ärendet och därvid anfört bland annat:

Kisk för kronisk förgiftning genom inandning av vanadinpentoxid (vanadinsyra)

föreligger genom dammbildning, när detta ämne användes vid framställning

av vanadinstål, vid färgning oell vid preparering av vanadinföreningar. Förgiftning

av den mänskliga organismen visar sig genom irritation av slemhinnorna i

näsa och strupe, konjunktivit, genom anemi, attacker av torrhosta, slemavsöndring

från näsan och blodspottningar, mer eller mindre allvarliga rubbningar i matsmältningen

och njurarna, nervösa besvär (såsom darrning, huvudvärk, psykiska rubbningar

och även blindhet på grund av inflammation i synnerven).

Den vid Falu kopparverk igångsatta driften med vanadinhaltigt material började

i oktober 1941. Då verkets arbetsledniug vid denna tidpunkt icke ägde kännedom

örn de med vanadinmaterialets behandling förenade yrkesriskerna, utfördes erfor
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B).

derliga driftsanordningar i enlighet med vissa tidigare tillämpade allmänna driftsmetoder

för liknande materialbehandling med beaktande av de gamla lokalernas

karaktär och användbarhet. Ehuru under tiden närmast efter igångsättningen

vissa sjukdomssymptom uppträdde bland arbetarna, speciellt bland dem, som

arbetade i krossverket, sattes dessa symptom icke i samband med tillverkningen.

Först när symptomen började uppträda mera allmänt bland arbetarna, började

arbetsledningen och arbetarna misstänka, att vanadinmaterialet var orsaken till

sjukdomsfallen. Att dessa fall mera allmänt började ge sig till känna berodde

enligt yrkesinspektörens uppfattning på befintliga yrkeshygieniska riskmoment.

Av insjuknade 17 arbetare hade 6 stycken besökt läkare. Några av patienterna

uppvisade akut konjunktivit och tecken på akut retning av respirationsorganen.

Symptomen gick under behandling tillbaka efter 3—4 dagar, men återkom så gott

som omedelbart vid återgång till samma arbete. En arbetare hade bronkit med

andnöd och hosta under flera veckor. En annan hade hosta och svalgkatarr.

Sammanfattningsvis har yrkesinspektören meddelat, att vanadin hos arbetare,

som sysselsättas härmed, framkallar en verkan, som måste karakteriseras som

yrkessjukdom. I viss utsträckning kunde sjukdomen vara föranledd av den i

materialblandningen ingående mängden soda. Manganens närvaro i materialet,

syntes icke hos arbetarna hava framkallat någon sjukdomsform, som är karakteristisk

för detta ämne. Å andra sidan framgår, att symptomen hos arbetarna

ganska allmänt upphört eller nästan upphört, så snart de erhållit annat arbete eller

vistats ute i friska luften en längre tid. Huruvida detta beror på fallens måhända

godartade karaktär eller ej, kunde yrkesinspektören icke avgöra. En lagstiftning

av här berörd art torde måhända vara motiverad, örn de visade symptomen bleve

av mera varaktig karaktär, och örn det visade sig, att dylika förgiftningar mera

allmänt förekomme.

Yrkesinspektören har för förekommande av dessa sjukdomar meddelat vissa

av honom beskrivna anvisningar rörande åtgärder, vilkas genomförande förväntas

komma att i avsevärd grad nedbringa dammbildningen dels genom föreskrivna

utsugningsanordningar, dels genom ändrade transportförhållanden

m. m.

Sedermera har yrkesinspektören på förfrågan meddelat, att de vidtagna åtgärderna

visat sig vara ägnade att i hög grad begränsa inträffande sjukdomsfall

vid företaget ifråga, samt att, sedan numera ytterligare åtgärder vidtagits,

sjukdomsfall av ifrågavarande anledning knappast borde behöva alls förekomma.

Vid nu anförda förhållande och med hänsyn även till den sålunda och eljest

i vårt land rådande ringa erfarenheten örn verkningarna å arbetarnas hälsa av

det ifrågavarande ämnet — vilka hittills endast varit av lindrig beskaffenhet

— hava ämbetsverken och institutet för närvarande ej ansett skäl föreligga att

i den ifrågavarande lagstiftningen nu medtaga detta ämne.

D. Ändring av 4 § i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Av förarbetena till denna § framgår, att frågan, huruvida i här avsedda fall

ersättning bör utgå, ävensom frågan om ersättningens belopp inom angivet

maximum — hälften av hel sjukpenning — böra bedömas efter förhållandena

i det särskilda fallet, främst den omständigheten, huruvida arbetaren bör

kunna under ifrågavarande tid skaffa sig annan arbetsinkomst. Erfarenheten

har emellertid visat, att det med denna låga ersättning är svårt att förmå

arbetare att ställa sig till efterrättelse sådan anmodan från försäkringsinrättningen

att avhålla sig från farligt arbete, som bär avses.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

Med hänsyn till vikten av att den i denna § meddelade bestämmelsen

erhåller önskvärd effektivitet — även vid den nu föreslagna utvidgningen av

den ifrågavarande lagstiftningens omfattning — bör därför möjlighet beredas

försäkringsinrättningen att, där omständigheterna göra det påkallat, under

erforderlig tid utgiva högre ersättning till den skadade än den nyss nämnda.

Ämbetsverken och institutet föreslå därför sådan ändring i denna §, att, därest

ersättning, som här avses, anses böra utgå, försäkringsinrättningen skall

kunna, allteftersom det i det särskilda fallet befinnes skäligt, bestämma ersättningen,

per dag räknat, upp till hel sjukpenning (motsvarande i det stora flertalet

fall omkring 1 2/s av den vanliga dagliga arbetsförtjänsten).

E. Ändring- av 1 § olycksfallsförsäkringslagen.

Då enligt vad ovan föreslagits sjukdomen senskideinflammation (senknarr)

— likasom även slemsäcksinflammation och epikondylit — skulle i de fall, där,

utan att olycksfall i vanlig mening är för handen, sjukdomen föranletts av

inverkan av visst arbete, anses såsom yrkessjukdom, bör senskideinflammation

(senknarr) ej vidare vara upptaget bland de i 1 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen

upptagna exempel på sjukdom av sådan inverkan under

högst några få dagar, som där nu nämnas. I enlighet härmed föreslås här

nedan viss ändring i denna §.

F. Förslag.

Under åberopande av vad ovan anförts få ämbetsverken och statens institut

för folkhälsan avgiva följande

Förslag''

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 oell f §§ i lagen den lf juni 1929 (nr 131)

om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

1 §•

Den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i

arbete är försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, skall anses vara

försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del

framkallats genom inverkan av

arsenik eller förening därav,

bly eller legering eller förening därav,

kvicksilver eller amalgam eller förening därav,

fosfor eller förening därav,

stendamm,

bensol eller någon av dess homologer (såsom toluol eller xylol) eller något

av deras nitro- eller aminoderivat (såsom nitrobensol eller trinitrotoluol, anilin

eller parafenylendiamin),

klorderivat av fenol eller naftol eller deras salter,

halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien (såsom kloroform eller

trikloretylen),

koloxid,

cyan eller förening därav,

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B).

kolsvavla,

svavelväte,

klor, hypoklorit eller klorkalk,

kloramin,

nitrösa gaser,

kromsyra eller förening därav,

strålande värme eller ljus,

röntgenstrålar, radium eller annat radioaktivt ämne.

Såsom yrkessjukdom, omfattad av försäkringen, skall jämväl anses här

nedan angiven sjukdom, där den uteslutande eller till övervägande del förorsakats

av den försäkrades arbete, nämligen:

1) senskideinflammation (senknarr), därest i arbetet ingår ensidiga eller

för arbetaren ovanliga rörelser av arm eller hand eller ovanlig ansträngning

av ben eller fot;

2) inflammation av underhudsvävnad eller slemsäcksinflammation vid knä

eller armbåge, därest arbetet utföres under fortgående eller upprepat eller för

arbetaren ovanligt tryck mot knä- eller armbågstrakten;

3) sjukdom i vävnaderna kring överarmens epikondyler (epikondylit),

därest i arbetet ingår ensidiga eller för arbetaren ovanliga rörelser av armen;

4) kramp eller darrning i armens eller handens muskler eller rubbning

eljest i dessa musklers samverkan (koordination) vid skrivning för hand eller

med maskin eller vid telegraf ering, piano- eller fiolspelning, spinning, mjölkning

eller annan därmed jämförlig verksamhet, därest arbetet består i fort->

gående ensidig verksamhet;

5) sådana s jukdomar i ben, leder, eller muskler eller i blodkärlen i händer

eller armar, som förorsakas av skakningar eller vibrationer av try ekluff drivna

borrar, hammare, nitapparater eller därmed jämförliga verktyg eller av bankningsmaskiner

vid tillverkning av skodon;

6) dövhet eller svår hörselnedsättning, därest arbetaren varit utsatt för inverkan

av ihållande buller (eller skakningar) från maskiner eller try eklaf tdrivna

verktyg;

7) smittsam sjukdom, som omförmäles i 2 § epidemilagen den 19 juni 1919

eller varom förordnande utfärdats enligt 24 § samma lag, därest arbetet består

i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård

eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under

allmän tillsyn;

8) mjältbrand,

mul- och klövsjuka,

djup trichofyti,

erysipeloid,

rots;

9) undulantfeber, därest — i andra fall än som avses under 7) — arbetet

består i vård eller i skötsel av husdjur eller i slakteriverksamhet;

10) primär hudkräfta (kancer).

Beträffande försäkringen i vad den avser dylika yrkessjukdomar skola bestämmelserna

i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete äga motsvarande

tillämpning, dock med iakttagande av vad nedan stadgas.

Arbete i verksamhet, där fara föreligger för yrkessjukdom, som här avses,

benämnes i denna lag farligt arbete. 4

4 §■

Har försäkringsinrättning anmodat där försäkrad arbetare att, till förebyggande

av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller förvärras, under

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

någon tid avhålla sig från det farliga arbetet, skall arbetaren, därest icke omständigheterna

till annat föranleda, äga att för den tid han avhåller sig från

detta arbete uppbära skälig ersättning motsvarande högst hel sjukpenning.

Denna lag skall träda i kraft den , men skall i fråga om sådan

sjukdom, som icke finnes upptagen i nu gällande lag, icke äga tillämpning,

därest sjukdomen yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik

sjukdom, som yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande

varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan

av den art, som framkallat sjukdomen.

Förslag

till

L a g
angående

ändrad lydelse av 1 § i lagen den 17 juni 1916 (nr 235)

om försäkring för olycksfall i arbete.

Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna lag försäkrad

för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Såsom föranledd av olycksfall skall även anses skada, som ej medför rätt

till ersättning enligt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, men som

förorsakats genom inverkan under högst några få dagar

antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår eller blåsor,

eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, såsom svavelsyra,

salpetersyra, kalk, kalksalpeter eller blandning, vari dylikt ämne ingår,

eller av temperaturförhållandena under arbetet, om skadan utgöres av

värmeslag, solsting eller förf rysning;

skolande i dessa fall såsom dagen för olycksfallet anses den dag skadan

yppades.

Såsom olycksfall i arbetet anses ock olycksfall vid färd till eller från arbetsstället,

där färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna,

genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren.

Riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen hava samrått med statens

institut för folkhälsan i detta ärende i dess helhet.

I handläggningen av ärendet hava deltagit inom riksförsäkringsanstalten

förutom undertecknade Larsson och von Schulzenheim byråcheferna Östrand

och Gabrielson, inom medicinalstyrelsen undertecknade Höjer, Byttner och

Alegren och för statens institut för folkhälsan förutom undertecknad Abramson

t. f. professorn Sven Forssman; och har riksförsäkringsanstalten i ärendet

rådfört sig med sin överläkare professor A. Troell.

Underdånigst

SAM LARSSON. J. AXEL HÖJER. ERNST ABRAMSON.

H. v. SCHULZENHEIM. JOHN BYTTNER. AXEL ALEGREN.

Stockholm den 26 mars 1943.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

A. Sjukdomar i muskler och leder, som kunna förorsakas på övervägande mekanisk

väg av arbetet ................................................................ 18

1. Allmänna utgångspunkter................................................ 20

2. Verkställda undersökningar.............................................. 23

3. Särskilda sjukdomar.

Senskideinflammation .................................................... 24

Slemsäcksinflammation .................................................. 28

Epikondylit .............................................................. 30

Skrivkramp, telegrafistkramp och liknande sjukdomar ................ 31

Sjukdomar, som förorsakas av vibrerande verktyg .................... 50

Dövhet och hörselnedsättning på grund av starkt buller.............. 59

B. Smittsamma sjukdomar, som kunna överföras från djur till människor........ 64

1. Allmänna synpunkter.................................................... 65

2. Hudsjukdomar............................................................ 66

3. Övriga här ifrågavarande sjukdomar.................................... 67

C. Vissa övriga sjukdomar......................................................... 72

1. Kols va via och svavelväte................................................ 72

2. Framställning från svenska gruvindustriarbetarförbundet rörande

vanadin .................................................................. 75

D. Ändring av 4 § i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.............. 76

E. Ändring av 1 § i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete................ 77

F. Förslag ...................................................................... 77

Stockholm 1944. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:89 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 a1 i texten
  2. 2LU 1944:20 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 s. 1 i texten