Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen

1944-02-04 · 33 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 32 av 33 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:63, Med förslag till lag om ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

1

Nr 63.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen; given Stockholms

slott den 4 februari 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag örn ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 63.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

Förslag:

till

Lag

om ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen.

Härigenom förordnas, att i 7 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)

skall införas en ny paragraf, betecknad 29 a §, av nedan angiven lydelse,

samt att 7 kap. 34, 45, 46 och 55 §§, 11 kap. 17 § 18, 27 § 1 morn., 35 §

2 morn., 45 § 3 morn., 56 §, 62 § 3 morn., 63 och 65 §§ samt 14 kap. 2 §

samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

7 kap.

29 a §.

Beredes mark, tillhörig den, som sökt företaget eller enligt vad i 27 §

sägs är likställd med sökanden, genom dikning sådan båtnad, som i 29 §

första stycket avses, må han, om skäl därtill anses föreligga, förpliktas att

ställa säkerhet för kostnad, som på den grund belöper på honom.

34 §.

Dike, som enligt denna lag varder upptaget, skall, där någons rätt kan

vara därav beroende, underhållas av deltagarna i företaget. Beträffande underhållsskyldighetens

fördelning och skyldighet att ställa säkerhet skall vad

i 23—26, 29 och 29 a §§ är stadgat med avseende å kostnaden för dikets

upptagande äga motsvarande tillämpning.

Leder någon---må föranledas.

45 §.

Vill någon---må göras.

Ansökan örn vattenavledning skall ingivas till Konungens befallningshavande

och varde frågan härom därefter prövad vid syneförrättning, som i

10 kap. 32 § sägs. Är företagets huvudsakliga ändamål att vinna sådan

båtnad, som avses i 29 § första stycket i förevarande kap., må ansökningen

i stället ingivas till vattendomstolen och varde målet därefter prövat i den

ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål; dock att, där det finnes

lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendomstolen äger förordna, att målet

skall behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. 32 § sägs.

1 Senaste lydelse av 7 kap. 34, 45, 45 och 55 §§ se SFS 1920: 459, av 11 kap. 17, 27, 45, 56,

62, 63 och 65 §§ se SFS 1941: 614 samt av 11 kap. 35 § 2 mom. se SFS 1919: 425.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

3

Avser vattenavledningsföretag sänkning eller Släppning av sjö eller reglering

av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller förändring av vattnets

djup eller läge i vattendrag, där kungsådra eller allmän farled eller allmän

flottled finnes, skall utlåtande, som avgivits av synemän, underställas

vattendomstolens prövning; dock må ej vattendomstolen ingå i bedömande

av frågor rörande ersättning i vidare mån än som föranledes av

anförda besvär eller av ändrade anordningar eller föreskrifter rörande företagets

utförande. Om underställning i visst fall av särskild fråga stadgas

i 10 kap. 52 §.

46 §.

Är fråga örn företag, som avser sänkning av eller reglering av vattnets avrinning

ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön

i Jämtland eller Siljan, skola bestämmelserna i 4 kap. 13 § om Konungens

prövningsrätt i vissa hänseenden och om skyldighet för vattendomstolen att

hemställa frågan Konungens avgörande äga motsvarande tillämpning; och

skall vad sålunda är stadgat jämväl gälla beträffande annat företag, varigenom

vattnets avrinning i större omfattning regleras eller vattenförhållandena

eljest väsentligt förändras, såframt Konungen förbehåller sig sådan prövning

och besked därom före målets avgörande lämnas synemännen eller i fall,

då enligt 45 § underställning skall ske eller målet prövas i den för ansökningsmål

stadgade ordning, vattendomstolen.

Finner vattendomstolen — -—• — Konungens avgörande.

55 §.

Å invallning, som sker i eller vid sjö eller i eller vid sådant vattendrag, som

i 45 § tredje stycket sägs, skola bestämmelserna i nämnda § om underställning

av synemännens utlåtande äga motsvarande tillämpning.

Vad i —---sådan prövningsrätt.

11 kap.

17 §.

18. ansökan jämlikt 7 kap. 45 § andra stycket örn prövning, utan förutgången

syneförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande vattenavledningseller

invallningsföretag, så ock ansökan jämlikt 8 kap. 38 § första stycket

om prövning, utan sådan förrättning, av fråga rörande företag, som avses i

8 kap.;

27 §.

1 mom. Ansökan enligt---anläggningen, uppgiven.

I fråga om ansökan enligt 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 8, 10 och 18 skall vad i första

stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock vare ej er
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

forderlig! att i ansökan enligt 17 § 18 rörande företag, som avses i 8 kap.,

uppgiva fastighet, vilken av företaget beröres allenast genom förorening,

i annat fall än då fråga är örn bestämmande av ersättning därför.

35 §.

2 mom. Finnes i---- den myndighet.

Är fråga örn företag enligt 7 kap., skall vad i 10 kap. 42 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

45 §.

3 mom. Där vid undersökning jämlikt denna § i mål rörande företag enligt

3, 7 eller 8 kap. någon sakägare vill förena sig med sökanden om företaget

eller yrka, att däråt gives större omfattning än sökanden äskat, gore det

skriftligen; och varde handlingen vitsordad medelst undersökningsförrättarens

påskrift samt översänd till vattenrättsdomaren.

56 §.

Vill sökanden----hos domstolen.

Har återkallelse —- — — bestämda ordning.

Vad i 10 kap. 48 § andra stycket stadgas i fråga om företag enligt 3, 7

eller 8 kap. skall i tillämpliga delar gälla jämväl, där sådant företag är föremål

för behandling i den för ansökningsmål stadgade ordning.

62 §.

3 mom. Vad i---andra ansökningsmål.

I mål---handläggning bildad.

I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering,

varde angivet, om regleringsföretaget är av beskaffenhet, att stadgandena i

4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning. I fråga örn

meddelande av bestämmelser rörande delaktighet i företag, som nu sagts,

eller företag enligt 7 eller 8 kap. skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna

i 10 kap. 67 §.

63 §.

I sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller

anläggande av vattentäkt eller utförande av företag enligt 3, 7 eller 8 kap.

medgives, bestämme vattendomstolen viss tid, i regel ej överstigande tio år

eller, där fråga är om anläggning för allmän flottled, två år, inom vilken

arbetet skall vara fullbordat.

Vad i---nämnda lagrum.

65 §.

Ändå att sökandens talan bifalles, varde honom ålagt att gottgöra motpart

sådana kostnader å målet, som prövas hava varit nödiga för tillvaratagande

av hans rätt; dock att i mål rörande företag enligt 5 eller 6 kap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63. ö

sakägare ej är berättigad till gottgörelse i annat fall än att han måst vidkännas

kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet.

I fråga om företag enligt 7 eller 8 kap. skall vad i 10 kap. 79 § tredje stycket

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Har svarandepart---åsamkats denne.

14 kap.

2 §•

I avseende---fast egendom.

Vad i denna lag stadgas angående rättigheter och skyldigheter, som äro

förenade med äganderätt till fast egendom, skall äga motsvarande tillämpning

med avseende å rätt till gruva, för vars tillgodogörande utmål anvisats

eller koncession meddelats.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1944.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks-, handels- och

folkhushållningsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Bergquist, fråga om ändringar i vattenlagen i syfte att underlätta

tillgodogörandet av mineral fyndigheter.

Föredraganden anför följande.

I skrivelse den 10 april 1943, nr 127, har riksdagen anhållit om utredning

dels beträffande frågan om rätt för gravinnehavare att i syfte att främja

gruvdrift påkalla tillämpning av vattenlagens bestämmelser rörande torrläggning

av mark dels ock angående frågan, huruvida och i vad mån tillstånd

till torrläggningsföretag i angivna syfte må kunna meddelas efter sådan

prövning som i vattenlagen stadgas för ansökningsmål.

Rörande de i riksdagens skrivelse nämnda frågorna har f. d. vattenrättsdomaren

greve H. A. Hamilton inom justitiedepartementet utarbetat en den

30 oktober 1943 dagtecknad promemoria i ämnet med förslag till lag om

ändring i vissa delar av vattenlagen.

Sedan yttranden inhämtats över promemorian jämte därvid fogat lagförslag,

anhåller jag att nu få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande bestämmelser.

I 7 kap. vattenlagen meddelas bestämmelser om torrläggning av mark genom

dikning, vattenavledning eller invallning. Lagen giver icke någon definition

å begreppet dikning men därmed torde i första hand avses sådana torrläggningsåtgärder,

som låta sig genomföras utan någon mera väsentlig förändring

av vattenförhållandena i sjöar och vattendrag. Såsom vattenavledning

betecknas i lagen åtgärd, varigenom någon vill för torrläggning av sin

mark sänka eller uttappa sjö eller annan vattensamling, fördjupa, utvidga eller

räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avleda vatten därifrån. Invallning

åter angives innebära, att någon vill för sin marks torrläggning vid eller i

vattendrag, sjö eller annan vattensamling eller havet göra vall eller annan

byggnad till skydd mot vattnet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 03.

Den som önskar genomföra ett torrläggningsföretag tillerkännes en viss

tvångsrätt gentemot utomstående. Denna innebär i princip rätt att framdraga

dike eller annat vattenavlopp över annans mark eller eljest vidtaga

åtgärd till skada för annan, där så erfordras för företagets genomförande.

För skada och intrång skall dock ersättning utgå. Det grundläggande stadgandet

om denna tvångsrätt upptages i 1 §, i vilket lagrum stadgas, att vill

någon för torrläggning av sin mark upptaga dike och möter mark som tillhör

annan, då må denne ej hindra vattnets avlopp.

Vad angår omfattningen av den tvångsrätt, som sålunda tillerkännes torrläggningsintresset,

finnas i fråga om dikning icke några särskilda inskränkande

bestämmelser. Beträffande vattenavledning och invallning gälla däremot

vissa inskränkningar. Sålunda kräves för rätt att vidtaga åtgärd, varigenom

annan tillhörigt strömfall borttages eller dess fallhöjd minskas eller

varigenom till men för annans egendom vattenförhållandena eljest föiändras,

att nyttan av åtgärden efter avdrag av kostnaden för dess verkställande

överstiger skadan eller intrånget å annans egendom, därvid i vissa fall skadan

eller intrånget skall räknas två gånger. Vidare finnas i fråga örn vattenavledning

och invallning vissa bestämmelser meddelade till skydd för

allmänna intressen.

Den som vill genomföra ett torrläggningsföretag kan gentemot annan

jordägare som har nytta av företaget göra gällande tvangsdelaktighet

i företaget. I detta hänseende stadgas beträffande dikning — vilket stadgande

äger motsvarande tillämpning i fråga om vattenavledning och invallning

—. att om dike som någon vill upptaga är till båtnad jämväl för annans

mark, denne är skyldig att taga del i dikningen. Vidare gäller, att

all mark, för vilken torrläggningen medför båtnad och vars ägare skola däri

taga del, skall utgöra en samfällighet i avseende å företaget. Är fråga örn

företag, som avser sänkning eller uttappning av sjö, skall dock jämlikt 44 §

vad sålunda är stadgat om tvångsdelaktighet icke äga tillämpning med mindre

den beräknade båtnaden av företaget med mer än hälften faller å egendom,

tillhörig den som sökt företaget, eller honom och andra vilka förenat sig med

honom därom. Detta krav på viss majoritet för rätt att påfordra tvangsanslutning

gäller även beträffande invallningsföretag. I fråga örn invallningsföretag

föreligger jämlikt 54 § ytterligare den särskilda inskränkningen med

avseende å tvångsdelaktigheten, att delägare, som icke sökt företaget eller

är likställd med sökande, äger påfordra alt honom tillhörig mark som ingår

i samfälligheten skall lösas för företagets räkning.

Som allmän regel gäller, att delägare i torrläggningssamfällighet är skyldig

att taga del i kostnaden för torrläggningen i mån av värdet å den båtnad

som därigenom beredes hans mark. För den som icke är sökande till företaget

eller frivilligt anslutit sig till företaget gäller emellertid den viktiga

inskränkningen, att han icke är pliktig att vidkännas större bidrag till kostnaden

än som svarar mot värdet å den båtnad han vinner genom företaget.

I vissa fall behöver vidare skyldigheten att taga del i kostnaden icke inträda

i och med företagets genomförande. Härom stadgas i 29 § första stycket med

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

avseende å dikning — vilket stadgande äger motsvarande tillämpning beträffande

vattenavledning och ^vallning — att örn båtnad utgöres av annat

än jordförbättring eller värdeökning av tomtmark eller av mark, som

eljest huvudsakligen har värde såsom byggnadsplats, torgplats, övningsfält

eller dylikt, delägare, som icke är sökande eller likställd med sökanden, icke

är pliktig att såvitt angår dylik båtnad taga del i kostnaden för företaget

förrän han begagnar sig av båtnaden.

Enligt 32 § räknas till kostnad för marks torrläggning förutom arbetskostnaden

jämväl skadestånd och annan ersättning som föranledes av företaget.

I 34 § stadgas vidare, att dike, som upptages enligt vattenlagen, skall

underhållas av delägarna i företaget, där någons rätt kan vara beroende

därav.

Beträffande det rättsliga förfarandet vid genomförande av torrläggningsföretag

gäller, att om någon vill begagna sig av den tvångsrätt som

tillkommer honom eller fråga är om tvångsdelaktighet, besked skall på förhand

inhämtas huru och under vilka villkor arbetet må göras. I fråga örn

vattenavlednings- och invallningsföretag skall sådant besked inhämtas även

då sannolika skäl föreligga att allmän eller enskild rätt förnärmas eller så

snart två eller flera skola med särskilda andelar taga del i företaget. Ansökan

örn tillstånd till torrläggningsföretag skall ingivas till länsstyrelsen,

varefter frågan prövas vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap.

Till förrättningsman skall förordnas statens lantbruksingenjör eller annan

som förklarats därtill behörig. Sedan alla vid syneförrättningen förefallande

frågor blivit utredda, skall utlåtande upprättas angående företaget. I vissa

fall skall utlåtandet underställas vattendomstolens prövning. Besvär över

utlåtandet anföres hos vattendomstolen.

I fråga örn företag, varmed avses att vinna ej allenast torrläggning av

mark utan även vissa andra ändamål, såsom beredande av ökad möjlighet

att utnyttja vattenkraft eller avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,

gälla särskilda regler. Beträffande företag för såväl torrläggning

som beredande av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft skall sålunda

ansökan göras direkt hos vattendomstolen. I fråga om företag, som avse

både torrläggning och avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,

finnes valrätt mellan att göra ansökan direkt hos vattendomstolen

eller hos länsstyrelsen. När ansökan skett hos vattendomstolen, kan målet

utan syneförrättning prövas i den för ansökningsmål stadgade ordningen

men, där så finnes lämpligt, äger vattenrättsdomaren eller vattendomstolen

förordna, att målet skall behandlas vid syneförrättning enligt bestämmelserna

i 10 kap. Det vid förrättningen upprättade utlåtandet skall i så fall underställas

vattendomstolens prövning, såvitt Konungen ej stadgar undantag

för vissa fall i fråga örn företag, som avse både torrläggning och avledande

av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten.

Enligt gruvlagen äger envar genom inmutning erhålla rätt att på de villkor

och med de inskränkningar i lagen stadgas undersöka och bearbeta å

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

9

egen eller annans grund belägen fyndighet, innehållande mineral av vissa

angivna slag. Den som vill förvärva sådan inmutningsrätt skall göra ansökan

härom. I anledning av sådan ansökan meddelas under i lagen angivna

förutsättningar den sökande rätt att med andras uteslutande inom närmare

bestämt område (inmutat område) anställa undersökningsarbete å inmutningsbara

mineral. Därest en inmutare efter verkställt försöksarbete finner

anledning att fullfölja sin avsikt att bearbeta förekommande mineralfyndigheter,

skall han ingå med ansökan om utmål. Visas att inom det inmutade

området finnes inmutningsbar fyndighet, som lämpar sig för teknisk bearbetning

och som förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt

kan göras till föremål för gruvdrift, äger inmutaren att få sig anvisat

visst arbetsområde (utmål) samt inom detta bryta och tillgodogöra sig inmutningsbara

mineral. Sökanden — som, efter det hans ansökan örn utmål

beviljats, i lagen benämnes gruvinnehavare — äger rätt att inom utmålet

bryta även icke inmutningsbara mineraliska ämnen, i den mån sådant erfordras

för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande i fråga om de inmutningsbara

mineralen, och har jämväl rätt att i viss omfattning tillgodogöra

sig sålunda brutna icke inmutningsbara mineraliska ämnen. Den rätt som

sålunda tillkommer en gruvinnehavare är icke begränsad till viss tid men

kan förverkas. Så sker därest gruvinnehavaren trots erhållen påminnelse underlåter

att erlägga föreskriven årlig försvarsavgift.

Enligt lagen den 28 maj 1886 angående stenkols fyndig heter m. m. äro särskilda

bestämmelser gällande beträffande rätten att eftersöka och bearbeta

stenkolsfyndigheter med flera fyndigheter. Beträffande fyndigheter av sådant

slag gäller, att rätten till dem är beroende på särskilt av Konungen

meddelat tillstånd (koncession). Inmutning av sådan fyndighet må alltså

icke äga rum.

Före vattenlagens tillkomst funnos bestämmelser om torrläggning av mark

i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten. Såsom

ändamål för dikning eller annat avledande av vatten nämnde denna lag

endast jords odling eller förbättring.

I det betänkande med förslag till vattenlag, som 1910 avgavs av vattenrätts-

och dikningslagskommittéerna, uttalades, att det vore tveksamt, huruvida

under sistnämnda uttryck jämväl innefattades vattens avledande för

möjliggörande eller underlättande av torviäkt eller för blottande av stenbrott,

ett ler- eller malmlager eller dylikt. Kommittéerna föreslogo i betänkandet,

att bestämmelserna i lagen, såvitt de avsåge rätten att över annans mark framdraga

dike eller annan ledning för vattnet, skulle tillämpas oavsett örn ändamålet

med företaget vore beredande av jordförbättring eller annan av markens

torrläggning beroende förmån. Med avseende å rätten att tvinga annan,

som hade båtnad av dikningen, att deltaga i företaget, föreslogs däremot,

att sådan rätt skulle föreligga endast beträffande företag, som hade till ändamål

jords odling eller förbättring eller värdeökning av tomtmark och därmed

likställd mark.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Kommittéernas förslag överarbetades sedermera av särskilda sakkunniga,

vilka 1919 avgåvo betänkande med förslag till ny lagstiftning angående torrläggning

av mark m. m. 1 sistnämnda förslag utsträcktes rätten att påfordra

tvångsanslulning att avse samtliga de intressen, i fråga örn vilka tvångsrätt

ansetts böra medgivas av kommittéerna, eller alltså även då ändamålet med

torrläggningen vore vinnande av ökad möjlighet till torvtäkt eller eljest till

jord- eller bergarters tillgodogörande. Förslaget härutinnan överensstämmer

med gällande lag.

Framställning om lagändring.

Vid 1940 års lagtima riksdag hemställde herr Holmbäck i väckt motion

(11:189), att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning angående

rätt att företaga sjösänkning till förman för gruva. Motionen, som

behandlades av andra lagutskottet, föranledde emellertid icke någon åtgärd,

enär lagändring icke ansågs erforderlig lör ändamålet.

Vid 1943 års riksdag väckte herr Holmbäck ånyo motion (I: 176) med yrkande

om utredning angående rätt att företaga sjösänkning till förmån för

gruva, varvid motionären hl. a. framhöll, att det sedan ar 1940 visat sig, att

den vattenrättsliga behandlingen av sjösänkningsföretag till förmån för gruva

stötte på så stora formella svårigheter, att man riskerade företagens genomförande.

I avgivet yttrande över motionen anförde vattenrätt sdomarna i österbygdens

och Söderbygdens vattendomstolar följande.

Ehuru i 7 kap. vattenlagen om torrläggning av mark icke direkt utsäges

att däri meddelade bestämmelser jämväl skola äga tillämpning i fråga om

torrläggning av mark till förmån för gruva, är likväl ställt utom allt tvivel

att detta varit avsett vid lagens tillkomst. Att så måste anses vara förhållandet

uttalades även av rikets vattenrättsdomare i avgivet yttrande till andra lagutskottet

år 1940 i anledning av den samma år i andra kammaren väckta

motionen nr 189. Det må emellertid anmärkas att, då rätten till gruva icke

är att betrakta som äganderätt, lagens ordalag icke kunna anses otvetydigt

giva uttryck för den tanken att bestämmelserna i 7 kap. även avse marks

torrläggning för gruvdrift. I 35, 36, 37 och 49 §§ talas sålunda om den, som

för sin marks torrläggning vill avdika kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt

mark, upptaga dike å annans mark, sänka eller uttappa sjö eller vid

eller i vattendrag, sjö eller annan vattensamling eller havet göra vall eller

annan byggnad till skydd mot vattnet.

Enligt vattenlagen skola frågor om utförande av dikning, vattenavledning

och invallning handläggas vid syneförrättning. Då fråga är om torrläggning

av mark för gruva, torde emellertid ett dylikt förfarande icke alltid vara erforderligt

utan ofta nog lämpligare, om frågan finge handläggas av vattendomstolen

såsom första instans. Detta synes särskilt vara förhållandet, då en

innehavare av en gruva önskar åvägabringa ett torrläggningsföretag utan att

påfordra förpliktande för annan än möjligen innehavare av annan gruva att

deltaga i kostnaden därför, för vilket fall någon särskild kartläggning av

mark icke erfordras för beräknande av båtnad genom företaget. En ändring

i vattenlagen i angivna hänseende synes därför önskvärd. En dylik ändring

bör emellertid icke inskränka sig till allenast sjösänkning utan omfatta även

dikning och invallning till förmån för gruva.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

11

Med hänsyn till vad ovan anförts synes ändamålsenligt att i 7 kap. införes

en bestämmelse, vari uttryckligen utsäges att vad i samma kapitel stadgas

jämväl skall gälla, örn någon för torrläggning av gruva vill utföra dikning,

vattenavledning eller invallning; dock att ansökan därom även må ingivas

till vattendomstolen, varefter målet handlägges i den ordning som stadgas i

11 kap. om ansökningsmål, därest ej vattenrättsdomaren eller vattendomstolen

finner lämpligt förordna att saken skall behandlas vid syneförrättning.

Även vattenrättsdomarna i Norrbygdens och Västerbygdens vattendomstolar

uttalade i avgivna yttranden att en lagändring borde övervägas.

I avgivet utlåtande (nr 17) anförde andra lagutskottet, som behandlade

motionen, att utskottet, på grund av den tveksamhet som syntes råda beträffande

frågan huruvida rätt att påkalla torrläggningsföretag tillkomme

gruvinnehavare, ville förorda en närmare utredning därutinnan, därvid

emellertid i enlighet med vad vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens

vattendomstolar framhållit utredningen icke borde inskränka sig

allenast till företag för sjösänkning utan avse samtliga torrläggningsföretag

med här avsett ändamål. Utskottet ville jämväl förorda en utredning beträffande

reglerna om förfarandet vid handläggning av mål angående vattenavledning

till förmån för gruva, vid vilken utredning emellertid motsvarande

spörsmål beträffande företag, som avsåge dikning eller invallning,

även borde tagas under övervägande. Utskottet hemställde, att riksdagen

i skrivelse till Konungen ville anhålla om utredning i nu angivna hänseenden,

och riksdagen biföll vad utskottet sålunda hemställt.

Promemoria med förslag i ämnet.

Såsom förut nämnts har f. d. vattenrättsdomaren greve Hamilton inom

justitiedepartementet upprättat en promemoria med förslag till lag om ändring

i vissa delar av vattenlagen.

I promemorian förklarades till en början, att vattenlagens bestämmelser

om torrläggning av mark måste anses tillämpliga även då fråga vore örn

torrläggning till förmån för gruva. Vidare uttalades den uppfattningen, att

en gruvinnehavare med avseende å den honom tillkommande rätten till

gruvan måste betraktas som enligt vattenlagen likställd med ägare av mark.

Då emellertid tvekan yppats angående den rättsliga ställningen enligt vattenlagen

för den som erhållit rätt att undersöka och bearbeta mineralfyndigheter,

borde ett förtydligande i detta hänseende ske.

I promemorian påpekades därefter, att i första hand måste besvaras den

frågan, på vilket stadium den som ville tillgodogöra sig ett malmlager skulle

vara berättigad att i stället för markägaren uppträda såsom ägare. Därvid

övervägdes i promemorian, huruvida redan den, som erhållit inmutningsrätt

och på grund därav fått sig anvisat visst område inom vilket han finge

utföra försöksarbete, borde få föra talan örn torrläggning av detta område

eller om det skulle krävas att vederbörande vore gruvinnehavare och

alltså fått sig anvisat visst område inom vilket han ägde tillgodogöra sig

förefintliga mineral. I promemorian uttalades, alt det sistnämnda borde

fordras, samt anfördes till stöd för denna ståndpunkt bl. a. följande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Försl i och nied det att utmål erhållits kan det sägas föreligga någon säkerhet

för att det förefinnes en mineralfyndighet, soln är av sådan betydelse

att densamma kan med fördel utnyttjas, och först i och med erhållande

av utmål får den, som vill tillgodogöra sig en mineralfyndighet, den

säkra ställning, som måste krävas för att honom skola kunna tillerkännas

de rättigheter eller åläggas de skyldigheter, som tillkomma en delägare uti

ett företag enligt vattenlagen. Detta ställningstagande till förevarande spörsmål

står också i överensstämmelse med i vattenlagen tillämpade principer.

För de många olika företag, beträffande vilka i vattenlagen meddelas bestämmelser,

gäller nämligen såsom en så gott som undantagslös regel att

endast ägaren av fastighet eller en anläggning äger att i vad angår tillstånd

till eller skyldighet att deltaga uti ett sådant företag föra talan för fastigheten

eller anläggningen.---Understrykas bör härvid särskilt att det är

fråga icke allenast örn rättigheter utan även örn skyldigheter.

Härefter påpekades i promemorian, att mot ställningstagandet till nu behandlade

spörsmål kunde invändas, att det just för den, som väl erhållit

inmutningsrätt men ej tilldelats utmål, kunde vara av betydelse att fa ett

torrläggningsföretag genomfört, enär först genom sänkning av vattenståndet

vid en mineralfyndighet kunde visa sig om densamma vore av sådan

beskaffenhet att den borde bliva föremål för bearbetning. Även om det ej

vore uteslutet att i vissa fall förhållandet kunde vara det nu angivna, borde

dock detta icke föranleda att i vattenlagen infördes en bestämmelse, som

stöde i bestämd strid mot vattenlagens principer. I detta sammanhang erinrades

i promemorian örn bestämmelsen i 14 kap. 5 § vattenlagen, enligt

vilket lagrum den, som för uppgörande av plan eller eljest såsom förberedelse

till företag enligt vattenlagen ville verkställa mätningar, avvägningar

eller andra undersökningsarbeten å fastighet som ägdes eller innehades

av annan, kunde av länsstyrelsen utverka föreskrift att erforderligt tillträde

till fastigheten skulle lämnas under viss tid. I promemorian framhölls, att

enligt denna bestämmelse syntes den, som erhållit inmutningsrätt men ej

fått utmål sig tilldelat, äga möjlighet att redan på ett tidigt stadium utföra

undersökningsarbeten för planerande av ett för honom önskvärt torrläggningsföretag.

Med utgångspunkt från den sålunda hävdade uppfattningen, att endast

den som fått utmål anvisat skulle i nu ifrågavarande hänseende likställas

med ägare, behandlades härefter i promemorian vissa gränsfall. Härom

anfördes följande.

Det ena av dessa gränsfall föreligger då vid en i vederbörlig ordning sökt

torrläggningsförrättning beräknas komma att vinnas förbättrad torrläggning

för ett område, beträffande vilket väl meddelats inmutningsrätt, men som

däremot icke såsom utmål tilldelats den som erhållit inmutningsrätten. Man

kan då fråga sig huru vid sådant förhållande bör förfaras vid förrättningen.

Att den, som erhållit inmutningsrätten, lämpligen, fastän han kanske icke

direkt kan anses vara sakägare, dock bör lämnas tillfälle inkomma med

yttrande synes obestridligt. Vidare synas i det utlåtande, som skall meddelas

vid förrättningen, kunna meddelas alternativa bestämmelser, nämligen

dels under förutsättning att den meddelade inmutningsrätten icke kommer

att leda till något tilldelande av utmål och dels under förutsättning att så

kommer att bliva förhållandet. Härvid möter visserligen den svårigheten att

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

13

vid denna tidpunkt gränserna för utmålet icke blivit bestämda, men i regel

torde man dock kunna på förhand ungefärligen riktigt beräkna gränserna

för ett blivande utmål. Skulle något väsentligt misstag härutinnan föreligga,

förefinnes såsom av vad nedan kommer att visas möjlighet att med tillämpning

av bestämmelserna uti 10 kap. 77 § vattenlagen sedermera härutinnan

vinna rättelse. I det angivna fallet kan man naturligen även tänka sig den

möjligheten, att den, som erhållit inmutningsrätten, för alt undvika att bliva

pliktig deltaga i kostnaderna för torrläggningsföretaget icke fullföljer sin

påbörjade aktion för erhållande av utmål utan avslår från sin inmutningsrätt

i avsikt att sedan torrläggningsärendet blivit slutligen avgjort göra ny

framställning om inmutningsrätt. I verkligheten torde dock knappast någon

risk för ett dylikt förfarande föreligga, enär, därest mineralfyndigheten har

något större värde, den, som erhållit inmutningsrätt beträffande densamma,

näppeligen torde vilja riskera att sedan han avstått från sin inmutningsrätt

någon annan skulle komma alt söka inmutning beträffande samma fyndighet.

Ett annat fall, vilket möjligen kan finnas anledning beröra, avser

det förhållandet att en inmutningsbar mineralfyndighet varder känd först

i sammanhang med en igångsatt torrläggningsförrättning eller kanske först

i sammanhang med utförandet av för ett torrläggningsföretag medgivna arbeten.

Det kan således mycket väl tänkas att man först i och med sänkning

av vattenståndet i en sjö erhåller kännedom örn en mineralfyndighet.

Vid själva förrättningen kan således icke någon hänsyn tagas därtill. Sedan

fyndigheten blivit känd erhålles däremot inmutningsrätt. Man kan då fråga

sig, hum under dessa förhållanden lämpligen bör förfaras. Härvid kan

naturligen icke utan fog göras gällande att man utan vidare skall helt bortse

från att sålunda vid torrläggningsförrättningen eller genom arbeten för

ett i laga ordning medgivet företag ifrågavarande fyndighet blivit känd och

kanske gjord möjlig att bearbeta, damnd givetvis kan framhållas att det ej

sällan kan inträffa att genom i ett eller annat avseende för helt annat ändamål

vidtagna åtgärder man erhåller kännedom om en mineralfyndighet utan

att delta föranleder till att den, som förvärvar rätt att bearbeta denna fyndighet,

blir pliktig att deltaga i kostnaderna för de vidtagna åtgärderna.

Detta är tydligen i och för sig riktigt, men å andra sidan kan det dock icke

anses fullt tillfredsställande för rättskänslan att låta den, sorn dock genom

torrläggningsföretaget vunnit en kanske avsevärd fördel, varda helt befriad

från skyldighet att taga del i kostnaderna. Det torde också enligt vattenlagen

finnas i någon mån möjlighet att få honom förklarad pliktig deltaga

i dessa kostnader. I 10 kap. 77 § vattenlagen finnes nämligen stadgat att

därest det sedan ett torrläggningsföretag blivit fullbordat visar sig att vid

den verkställda uppskattningen av värdet utav båtnaden av företaget detta

blivit till skada för någon oriktigt beräknat denne kan påkalla ny uppskattning

av båtnaden, varjämte närmare bestämmelser meddelas angående sättet

för denna uppskattning m. m. Med tillämpning av delta stadgande torde

således åtminstone i en del fall .skyldighet kunna åläggas den, som erhållit

rätt bearbeta en genom torrläggningsföretaget blottad mineralfyndighet, att

taga del i kostnaderna för företaget.

I promemorian behandlades härefter frågan, beträffande vilka olika företag

enligt vattenlagen en gruvinnehavare borde med avseende å honom

tillkommande rätt likställas nied markägare. Efter det i promemorian erinrats

örn att såväl vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar

i sitt över 1943 års motion i ämnet avgivna yttrande som

andra lagutskotlet framhållit, all man icke borde inskränka sig allenast till

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

företag för sjösänkning utan borde medtaga samtliga torrläggningsföretag

med här avsett ändamål, anfördes i promemorian följande.

Att så bör ske torde utan vidare vara uppenbart; oell bör härvid tydligen

icke allenast vara fråga örn sådana företag, som endast avse förbättrad torrläggning,

utan även om kombinerade företag eller dels företag enligt 3 kap.

vattenlagen för reglering av vattenframrinningen såväl för vinnande av förbättrad

torrläggning som för åstadkommande av bättre hushållning med

vattnet och dels företag enligt 8 kap. vattenlagen för såväl torrläggning som

avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten. Man torde emellertid

böra gå längre. Flera andra företag enligt vattenlagen kunna nämligen

vara av betydelse för en gruvinnehavare eller beröra honom tillkommande

rätt. Sålunda kan såsom framgår av vattenrättsdomarnas gemensamma

yttrande till 1940 års riksdag ett för kraftändamål genomfört vattenregleringsföretag

vara till båtnad för en gruvinnehavare så till vida att därigenom

vinnes minskad pumpningskostnad vid hans gruva; och kunna flera

andra liknande fall förekomma. Man synes således böra åt nu ifrågavarande

stadgande giva sådan omfattning att detsamma avser alla olika

företag enligt vattenlagen. Detta syfte synes enklast kunna vinnas genom

att giva ändrad lydelse åt nu i 2 § i 14 kap. vattenlagen förefintliga bestämmelser.

I detta lagrum finnes nu stadgat, att i avseende å rättigheter

och skyldigheter, som enligt vattenlagen äro förenade med äganderätt till

fastighet, skall med ägare vara likställd den, som med stadgad åborätt besitter

hemman eller lägenhet, tillhörande kronan eller allmän inrättning, så

ock den, som under fideikommissrätt innehar fast egendom. Lagrummet

synes nu böra ändras så att detsamma kommer att gälla för gruvinnehavare

beträffande honom tillkommande rätt till mineralfyndigheter inom honom

tilldelat utmål. Med gruvinnehavare torde härvid utan att detta behöver

särskilt utsägas vara likställd den, som enligt lagen den 28 maj 1886 erhållit

koncession att inom närmare angivet område tillgodogöra sig stenkolsfyndigheter

m. m. eller för utvinnande av olja alunskifferfyndighet.

I överensstämmelse med det nu anförda upptogs i 14 kap. 2 § i det vid promemorian

fogade lagförslaget den bestämmelsen, att i avseende å rättigheter

och skyldigheter, som enligt vattenlagen äro förenade med äganderätt till fast

egendom, skall med ägare vara likställd •—• förutom åborätts- och fideikommissrättsinnehavare

— även gruvinnehavare, såvitt angår den rätt som tillkommer

honom med avseende å honom tilldelat utmål.

I promemorian uppmärksammades härefter det fall, att rätten till gruva

förverkas efter det ett torrläggningsföretag till förmån för gruvan genomförts.

Härom anfördes följande.

Om man tänker sig att efter framställning av en gruvinnehavare ett torrläggningsföretag

blivit genomfört och att därvid andra, som beräknats vinna

båtnad av företaget, antingen frivilligt eller med tillämpning av bestämmelserna

om tvångsdelaktighet även mot sin vilja blivit pliktiga taga del i företaget,

så skulle dessa andra, därest gruvföretaget nedlades, bliva, om de fortfarande

vilja vidmakthålla företaget och komma i åtnjutande av den båtnad,

för vars vinnande de fått vidkännas kostnader, tvungna att ensamma vidkännas

hela underhålls- (och drift-)kostnaden. Detta skulle tydligen icke

vara överensstämmande med rättvisa och billighet och skulle även i vissa

fall, särskilt då den på gruvinnehavaren belöpande andelen av båtnaden är

avsevärd, kunna bliva för dem betungande. Enahanda är ju förhållandet då

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

15

fråga är om båtnad beträffande exempelvis ett stenbrott eller en torvtäkt, fastän

olägenheterna härvid icke äro så framträdande, då i allt fall ägaren till den

fasta egendom, varå stenbrottet eller torvtäkten finnes, bliver pliktig att med

fastigheten — vars enda värde emellertid kan bestå i stenbrottet eller torvtäkten

— svara för nu ifrågavarande kostnader. Det ovan angivna förhållandet

torde böra föranleda till införande i vattenlagen av en särskild bestämmelse

innefattande möjlighet att stadga skyldighet för den, som genom ett

torrläggningsföretag vinner båtnad av nu berörd beskaffenhet, att ställa säkerhet

för den kostnad, som belöper på honom såsom delägare i företaget,

därvid dock icke torde kunna ifrågakomma att stadga dylik skyldighet för

annan än den, som är sökande till företaget eller likställd med sökanden.

På grund av det anförda har såsom ett fjärde stycke i 7 kap. 29 § i det

vid promemorian fogade lagförslaget upptagits bestämmelse av innehåll, att

örn sökande till företaget eller den som enligt 27 § är likställd med sökanden

vinner sådan båtnad som i första stycket avses — d. v. s. båtnad av annat

slag än jordförbättring eller värdeökning av tomtmark eller av mark, som

eljest huvudsakligen har värde såsom byggnadsplats, torgplats, övningsfält

eller dylikt — lian, örn skäl därtill anses föreligga, må förpliktas att ställa

säkerhet för den kostnad, som på sådan grund belöper på honom.

1 promemorian behandlades slutligen frågan om beredande av möjlighet

för gruvinnehavare att få ansökan om genomförande av torrläggningsföretag

behandlad i den för ansökningsmål i vattenlagen stadgade ordning. Härom

anfördes i promemorian:

Syftet härmed skulle vara att på så sätt vinna en snabbare behandling. Det

synes vara möjligt att i vissa fall, särskilt då icke några mera vidlyftiga

markundersökningar skulle visa sig erforderliga, en tidsbesparing skulle vara

att vinna genom att ett mål av förevarande beskaffenhet bomme att handläggas

uti den i vattenlagen för ansökningsmål stadgade ordning. I många fall

torde emellertid så ej bliva förhållandet och i en del fall torde tvärtom en

extra tidsutdräkt kunna komma att uppstå. Man torde härvid böra utgå från

att, även om ett mål av förevarande beskaffenhet skulle av en gruvinnehavare

få anhängiggöras såsom ett ansökningsmål, dock liksom i andra motsvarande

fall finnes stadgat i vattenlagen vattenrättsdomaren eller vattendomstolen

skulle äga förordna att målet skulle behandlas vid syneförrättning, som

i 10 kap. 32 § vattenlagen sägs. Att så ej sällan skulle visa sig erforderligt

eller lämpligt torde vara visst, särskilt då mera vidlyftiga markundersökningar

äro behövliga för bestämmande av olika delägares delaktighet uti ett

företag. Detta gäller måhända alldeles särskilt i fråga om rena dikningsföretag

— beträffande vilka det för övrigt på grund av deras natur i varje fall måste

anses lämpligast att desamma komma att i första hand handläggas vid syneförrättning

— ävensom beträffande invallningsföretag. I fall då sålunda ett

ansökningsmål hänvisas till behandling vid syneförrättning kommer tydligen

icke någon tidsvinst att ernås utan kommer tvärtom i många fall att uppstå

tidsutdräkt, enär ju örn målet omedelbart handlagts vid syneförrättning det

kunnat vinna slutligt avgörande genom synemännens utlåtande. Det torde

därför vara tveksamt, huruvida verkligen skäl kan föreligga för en lagändring

uti nu ifrågasatt avseende. Anmärkas må härvid också, att redan nu i

många fall då fråga är om ett vattenavledningsföretag möjlighet torde föreligga

för en gruvinnehavare att med åberopande av bestämmelserna uti 2 kap.

eller 3 kap. vattenlagen få frågan om tillstånd till företaget behandlad uti den

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 63.

för ansökningsmål stadgade ordningen. Då emellertid i en del fall en tidsvinst

torde kunna ernås och då man torde äga rätt utgå från att en gruvinnehavare

kommer att begagna sig av honom beredd möjlighet att få frågan örn tillstånd

till ett torrläggningsföretag behandlad i den för ansökningsmål stadgade ordningen

endast i fall, då han kan beräkna att härigenom vinna tid, synas dock

övervägande skäl föreligga för att tillmötesgå det i förevarande hänseende

uttalade önskemålet, därvid dock såsom ovan framhållits icke torde böra

medtagas rena dikningsmål. Då det icke synes uteslutet att det jämväl för

annan, som avser att vinna båtnad av nu berörd beskaffenhet, än gruvinnehavare

kan vara av betydelse att kunna få frågan örn tillstånd till ett torrläggningsföretag

behandlad uti den i vattenlagen för ansökningsmål stadgade

ordningen, torde det nu ifrågasatta stadgandet böra givas sådan avfattning att

detsamma kommer att omfatta alla de fall, då fråga är om båtnad, som avses

i första stycket av 7 kap. 29 § vattenlagen.

I enlighet med det anförda har i det lagförslag, som bifogats promemorian,

efter det nuvarande stadgandet i 7 kap. 45 § andra stycket första punkten om

ansöknings ingivande till länsstyrelsen upptagits bestämmelse av innehåll, att

i fråga örn företag för vinnande av båtnad, som i 7 kap. 29 § första stycket

avses, ansökningen må ingivas till vattendomstolen och målet därefter prövas

i den ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål; dock att, där det

finnes lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendomstolen äger förordna, att

målet skall behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. 32 § sägs. De nu i

andra punkten av samma stycke återgivna bestämmelserna om underställning

i vissa fall av vid syneförrättning upprättat utlåtande ha i lagförslaget

i stället upptagits som ett tredje stycke i paragrafen. I lagförslaget har därjämte

den i 11 kap. 17 § förefintliga förteckningen över ansökningsmål kompletterats

i enlighet härmed.

Yttranden.

över promemorian jämte därvid fogat lagförslag ha efter remiss yttranden

avgivits av vattenöverdomstolen och samtliga vattenrättsdomare, kammarkollegiet,

lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, 1942 års torrläggningssakkunniga,

järnkontoret, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund

och föreningen statens lantbruksingenjörer. Kommerskollegium har vid

sitt yttrande fogat utlåtanden från samtliga bergmästare.

Det genom promemorian framlagda förslaget har i allt väsentligt vunnit

anslutning eller lämnats utan erinran i de över promemorian avgivna yttrandena.

Därvid har i några yttranden särskilt framhållits, att genomförandet

av förslaget vore av stor praktisk betydelse för gruvhanteringen och att

man i vissa fall avvaktade ikraftträdandet av de förordade lagändringarna

för att kunna vidtaga åtgärder för tillgodogörandet av vissa mineralfyndigheter,

vilka särskilt under nuvarande förhållanden vore av stort värde för

landet.

I ett par yttranden har uttalats tvekan angående riktigheten av den i promemorian

hävdade uppfattningen att redan enligt gällande lag gruvinnehavare

måste anses likställd med jordägaren såvitt anginge den honom tillkommande

rätten till gruvan. Kammarkollegiet har härom i samband med

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 63. 17

granskningen av det föreslagna tillägget till 14 kap. 2 § vattenlagen anfört

följande.

Kollegiet är för sin del ej övertygat om att det i detta lagrum föreslagna

tillägget icke innebär en nyhet i förhållande till vad som gäller enligt vattenlagen.

Med anledning av de skäl till stöd för en motsatt uppfattning, som utvecklats

av den sakkunnige, må erinras, att vid tillkomsten av den nya vattenlagen

jordägaren enligt 1884 års gruvestadga på grund av sin rätt till

jordägarandel i regel torde haft ett starkt ekonomiskt intresse av tillgodogörandet

av en inom hans fastighet anträffad mineralfyndighet och att man

därför i allmänhet kunnat räkna med initiativ från jordägarens sida till ett

torrläggningsföretag, om ett sådant erfordrats för underlättande av mineralfyndighetens

tillgodogörande. Efter ikraftträdandet den 1 januari 1940 av

1938 års gruvlag, vilken avskaffade jordägarandelen, har grunden för ett dylikt

initiativ från jordägarens sida väsentligen bortfallit och det torde med

hänsyn härtill vara motiverat att bereda gruvinnehavare en ställning, jämförlig

med en jordägares, under förutsättning att garantier, på sätt den sakkunnige

föreslagit, skapas för att de, som jämte en gruvinnehavare deltaga

i ett företag enligt vattenlagen, vid gruvans nedläggande icke oskäligt betungas

av kostnader för företaget.

Beträffande den i promemorian behandlade frågan, om endast gruvinnehavare

eller även den som erhållit inmutningsrätt men ej fått utmål sig anvisat

bör likställas med markägare, ha bergmästaren i norra distriktet, järnkontoret

och Sveriges industriförbund uttalat, att åtminstone för närvarande

allenast gruvinnehavare borde jämställas med ägare av mark. I samband härmed

har framhållits, att med nuvarande metoder undersökning av en mineralfyndighets

lämplighet för gruvdrift i allmänhet kunde ske även om fyndigheten

läge under vatten, varför en inmutare, innan utmål anvisats och

han därmed fått rätt att bryta och tillgodogöra sig mineral, knappast hade

behov av att torrläggning till förmån för fyndigheten ägde rum. Industriförbundet

har härom gjort följande uttalande.

Enligt 1884 års gruvestadga krävdes för utmåls erhållande, att fyndigheten

skulle vara blottad och att prov på malmen erhållits. Med fyndighetens

blottande avsågs, att fyndigheten skulle hava gjorts åtkomlig på sådant

sätt, att dess beskaffenhet kunde utrönas. Det var omstritt, huruvida

en fyndighet, som endast är känd genom diamantborrning, i sådant avseende

uppfyllde det stadgade kravet. Härutinnan har en ändring kommit till stånd

genom nya gruvlagen. Det kräves ej längre, att malmen skall vara blottad;

det är tillräckligt, örn det på annat sätt visats, att fyndigheten är av den beskaffenhet,

som enligt gruvlagen erfordras för utmåls anvisande. Av förarbetena

till lagen framgår, att man särskilt beaktat, att genom diamantborrning

beskaffenheten av en fyndighet kan vara på ett fullt tillförlitligt sätt

visad. En förutsättning är givetvis dock, att det uppvisade malmprovet bevisligen

härrör trän det avsedda området och att diamantborrningen verkställts

under sådana omständigheter, att tillvaron av en fyndighet, som kan bliva

föremål lör gruvdrift, därigenom gjorts sannolik. Några legala bevisregler

ha ej uppställts i förevarande avseende, utan det har överlämnats åt bergmästaren

att fritt bedöma den utredning, som åtföljer utmålsansökningen.

Undersökning medelst diamantborrning av fyndigheter under sjöar och

vattendrag kan i vissa fall verkställas genom att man från stranden driver

ett nedåtlutande, under vattnet gående borrhål. Borrningen kan även utföras

från flottar och pråmar eller från isen vintertid. I sistnämnda fall kan man

Bihang lill riksdagens protokoll 10H. 1 saini. Nr 63. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

dock endast driva vertikala borrhål. Vattendjupet kan förorsaka vissa svårigheter.

Borrningen i sjöar med ett vattendjup om upp till 20 meter ha dock

förekommit och kunnat genomföras, och det är ej uteslulet att borrningar

kunna utföras i ännu djupare sjöar. Grundförhållandena under sjön spela

dock härvidlag en stor roll.

Något tvingande behov att företaga sänkning av vattenståndet för att möjliggöra

undersökningsarbetet har, såvitt bekant, hittills ej förelegat. Vid dylikt

förhållande och då det för gruvhanteringen framstår såsom ett primärt

intresse, att en innehavare av utmål får rätt att i fall av behov erhålla sjösänkning

för att möjliggöra fyndighetens tillgodogörande, har förbundet ej

ansett sig för närvarande böra yrka på införandet av en dylik rätt för en inmutare.

Beträffande det i promemorian avhandlade fallet, då en mineralfyndighet

blir känd först i samband med ett påbörjat torrläggningsföretag, har

bergmästaren i norra distriktet uttalat, att skyldighet att deltaga i kostnaden

för företaget ej borde inträda för inmutaren innan han fått utmål sig anvisat.

I denna fråga har vidare bergmästaren i västra distriktet anfört följande.

Den genom torrläggningsföretaget nyvordne gruvägaren synes ej böra deltaga

i kostnaden för detsamma i annan mån än som motsvarar hans båtnad

därav genom förbilligad produktionskostnad av malmen (exempelvis genom

minskad ortdrivning på grund av att schaktanläggningen kan förläggas

intill malmen i stället för på sjöns strand, möjligen billigare vattenlänsning

etc.). Däremot synes ej gruvägaren böra vara pliktig deltaga i kostnaden

för torrläggningen för den båtnad, han vunnit genom själva upptäckten

av fyndigheten, helst denna kan inträffa långt efter sedan torrläggningen

ägt rum. I enlighet härmed bör båtnaden för gruvägaren beräknas

på samma sätt oavsett en under vatten belägen fyndighet tidigare varit känd

eller okänd.

Förslaget att gruvinnehavare bör likställas med fastighetsägare med avseende

å alla företag enligt vattenlagen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i yttrandena. I samband härmed har emellertid kammarkollegiet uttalat

tvekan örn stadgandet i 7 kap. 54 § vattenlagen — enligt vilket delägare i

invallningsföretag, som ej är sökande eller likställd med sökanden, äger

påfordra att honom tillhörig i samfälligheten ingående mark löses för företagets

räkning — borde äga motsvarande tillämpning beträffande gruvinnehavare,

något som skulle kunna medföra skyldighet för invallningsföretag

att inlösa gruvan.

19A2 års torrläggningssakkunniga ha behandlat frågan om rätt att påfordra

tvångsanslutning bör finnas vid torrläggningsföretag till förmån för gruva

samt härom anfört följande.

En fråga som synes oviss är den huruvida tvångsdelaktighet bör föreligga

vid torrläggningsföretag till förmån för gruva. Skälet till tveksamhet

i detta avseende är den uppenbara svårighet som föreligger att något så när

tillförlitligt uppskatta båtnaden för gruvinnehavaren. Detta förhållande berördes

redan under förarbetena till vattenlagen. I sitt betänkande den 17

december 1910 påpekade vattenrätts- och dikningslagskommittéerna, i vad

avsåg icke odlingsbara torvmossar, de vanskligheter, som mötte vid båtnadsuppskattningen,

och därav följande svårighet att erhålla någon tillförlitlig

grund för fördelning av kostnaderna mellan ägare av torvmosse å ena samt

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

19

jordägare som vunne båtnad i jordbrukshänseende å andra sidan. Att vad

sålunda anförts ännu mera gällde i fråga om den båtnad, som undantagsvis

kunde beredas ägaren av en mineralfyndighet, funno kommittéerna påtagligt.

De uttalade den slutsatsen, att för en båtnad av sistnämnda slag

icke kunde sättas i fråga att stadga tvungen delaktighet. — I de sakkunnigas

betänkande den 19 december 1919 intogs däremot den motsatta ståndpunkten,

nämligen att tvångsdelaktigheten borde utsträckas till att avse samtliga

de intressen för vilka tvångsrätt ansetts böra medgivas. De sakkunniga åberopade

uttalanden av statens lantbruksingenjörer, vilka framhållit bland

annat, att uppskattning av värdestegring borde ske i alla särskilda fall där

nytta kunde äga rum, och att större svårighet icke förelåge att uppskatta

båtnaden för torvmossar än för tomtmark och dylikt. Vattenlagens föreskrift

överensstämmer med de sakkunnigas förslag. Till skydd för den, som

icke är i stånd eller i tillfälle att tillgodogöra sig båtnad varom nu är fråga

har införts bestämmelsen i 7 kap. 29 g vattenlagen örn att bidragsskyldighet

i vissa fall skall föreligga först då båtnaden begagnas.

I den mån frågan örn tvångsdelaktighet vid torrläggningsföretag som beröra

gruva sålunda var föremål för uppmärksamhet, diskuterades den till

synes endast ur synpunkten om krav på delaktighet borde få göras gällande

mot gruvinnehavare. Att gruvinnehavares rätt att av annan kräva delaktighet

i kostnaderna för ett torrläggningsföretag ej behandlades är så

mycket naturligare som i förslaget till vattenlag icke utsädes, att torrläggning

skulle kunna ske i ändamål att underlätta gruvdrift. Då nu avses att

lagfästa en sådan rätt — vilken enligt den verkställda utredningen redan

anses förefinnas — synes det icke obefogat att på nytt skärskåda frågan

huruvida tvångsdelaktighet under alla förhållanden bör föreligga vid företag

som berör gruva. När det gäller att på förhand uppskatta den båtnad

ett torrläggningsföretag kommer att medföra för en gruva, uppstå frågor

rörande bland annat mineralfyndighetens värde och övriga ekonomiska förutsättningar

för gruvdriften, om vilka frågor säkerligen mången gång föga

eller intet då kan vara med visshet känt. Oftast torde ett någorlunda exakt

bedömande kunne ske först sedan omfattande undersökningar vidtagits eller

rent av efter det torrläggningsföretaget genomförts och mineralfyndigheten

en tid bearbetats. Det måste då synas föga tilltalande att vid en förrättning,

som sökts av en gruvinnehavare, till grund för kostnadsfördelningen lägga

en båtnadsberäkning vid vilken, å ena sidan, för den i företaget ingående

jordbruksjorden båtnad beräknats i detalj för ägofigur efter ägofigur medan,

å andra sidan, för gruvan endast en mycket approximativ uppskattning

av båtnaden kunnat ske, en uppskattning som kanske sedermera kommer

att visa sig uppenbart oriktig. I sistnämnda fall föreligger visserligen

möjlighet att vinna rättelse genom ny uppskattning av båtnaden enligt 10

kap. 77 § vattenlagen, men mera tillfredsställande synes vara om dylika

osäkra båtnadsuppskattningar sida vid sida med mera exakta över huvud

taget icke behövde äga ruin. Detta mål torde kunna nås örn visst undantag

göres från vattenlagens allmänna bestämmelser örn tvångsdelaktighet. En

föreskrift synes i varje fall påkallad alt tvångsdelaktighet icke skall föreligga

vid torrläggningsföretag lill förmån för gruva i det fall att båtnaden för annan

mark lin den som hör lill gruvområdet kan antagas vara ringa i förhållande

till båtnaden för gruvan. Med hänsyn till alt i trakter där gruvor

förekomma odlings jorden och den mera värdefulla betesmarken som regel

torde vara av förhållandevis obetydlig omfattning, synes man kunna förvänta,

alt med en sådan bestämmelse tvångsdelaktighet vid torrläggning till

förmån för gruva endast sällan skall komma i fråga.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Om en föreskrift av nu ifrågasatt innehåll införes, uppställer sig naturligen

spörsmålet huruvida en gruvinnehavare som vinner båtnad av ett för

annat ändamål än mineralfyndighetens tillgodogörande igångsatt torrläggningsföretag,

alltid skall vara pliktig deltaga i kostnaderna för detta företag,

eller med andra ord, örn tvångsdelaktighet under vissa förhållanden bör vara

utesluten även då kravet riktas mot gruvinnehavaren. Vad som ovan anförts

om svårigheten vid båtnadsuppskattningen gäller tydligtvis även för detta

fall. Det kan jämväl synas stötande för rättskänslan örn ömsesidighet icke

skulle föreligga beträffande torrläggningsintressenternas skyldigheter. Genom

bestämmelsen i 7 kap. 29 § vattenlagen örn ersättningsskyldighet först när

båtnad begagnas synes dock ett betryggande skydd redan hava bereus gruvinnehavare,

och vidare torde man kunna räkna med att gruvinnehavare icke

ålägges bidragsskyldighet i fall då båtnaden för gruvan är oviss eller tvivelaktig.

I fråga om det i lagförslaget upptagna tillägget till 14 kap. 2 § — enligt

vilket med ägare likställes gruvinnehavare, såvitt angår den rätt som tillkommer

honom med avseende å honom tilldelat utmål —- har kommerskollegium

anfört:

I motiveringen till förslaget uttalas, att det icke behövde särskilt utsägas,

att koncessionshavare å stenkol eller alunskiffer enligt stenkolslagen skulle

anses i förevarande avseende likställd med gruvinnehavare. Kollegium finner

emellertid icke utan vidare klart, att innehavaren av koncession på alunskiffer,

som brytes mestadels i vidsträckta dagbrott av ganska ringa djup,

inbegripes under termen »gruvinnehavare». Ett förtydligande synes därför

önskvärt.

Kollegium finner vidare den föreslagna formuleringen kunna föranleda

till det missförståndet att gruvinnehavare för det honom tilldelade utmålet

skulle i förevarande avseende få samma rätt som fastighetsägare för sin fasta

egendom. Att detta icke avses framgår av motiveringen, där det uttalas, att

ifrågavarande likställighet avser gruvinnehavare endast beträffande honom

tillkommande rätt till mineralfyndigheter inom utmålet. Detta borde komma

till uttryck även i lagtexten, därvid det torde böra beaktas, att även örn enligt

52 § i gruvlagen gruvinnehavaren har en viss rätt till icke inmutbara mineraliska

ämnen, inmutningsrätten icke får missbrukas så, att gruvägaren under

förevändning att utvinna inmutbara mineral huvudsakligen bryter icke inmutbara

mineral, som måste uttagas för att de inmutbara skola åtkommas.

Kollegium får på grund härav föreslå följande lydelse av denna paragraf.

»I avseende---innehar fast egendom ävensom gruvinnehavare såvitt

angår den rätt till inmutningsbara mineral som tillkommer honom med

avseende å honom tilldelat utmål samt innehavare av koncession enligt lagen

den 28 maj 1886 angående stenkolsfvndigheter m. m. i vad avser de mineraliska

ämnen, som äro föremål för koncessionen.»

Beträffande det föreslagna stadgandet i 7 kap. 29 § örn skyldighet för sökande

att ställa säkerhet för kostnaderna, då båtnaden av företaget utgöres

av annat än jordförbättring eller värdeökning av tomtmark eller därmed likställd

mark, har vattenrcittsdomaren i Norrbygdens vattendomstol yttrat följande.

Beträffande det förslagna tillägget till 7 kap. 29 § vattenlagen må framhållas.

I 32 § i samma kap. anges vad som räknas till kostnad för marks

torrläggning. Bestämmelserna örn underhåll av dike återfinnas i 34 §. Det

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

21

föreslagna tillägget avser otvivelaktigt att säkerhet skall kunna fordras såväl

för kostnad enligt 32 § som för fullgörande av underhållsskyldighet enligt

34 §. Med hänsyn till att 34 § icke är upptagen under samma rubrik som

29 och 32 §§ kan det ifrågasättas, huruvida tillägget till 29 § tillräckligt tydligt

utmärker att säkerhet kan fordras även för kostnader enligt 34 §.

Även kammarkollegiet har ifrågasatt, huruvida icke, med hänsyn till att

stadgandet om ställande av säkerhet skulle avse i 34 § omnämnd underhållskostnad,

detsamma borde erhålla annan placering. I detta sammanhang har

kollegiet förklarat sig förutsätta, att den kostnad, för vilken säkerheten skulle

gälla, inbegrepe även exempelvis fiskeavgift enligt 2 kap. 10 §, samt, om så

icke vore fallet, hemställt om ändring i denna riktning.

I fråga om det föreslagna tillägget till 7 kap. 29 § har vidare föreningen

statens lantbruksingenjörer anfört följande.

Av motiveringen framgår, att denna bestämmelse avser det fall, då dels

vidmakthållandet av den avsedda torrläggningen kan väntas draga avsevärda

kostnader och dels risk för en hastig värdeminskning av sökandens utmål är

att befara. Man kan emellertid tänka sig det specialfall härav — och det

torde kanske bli det vanligaste — att när malmfyndigheten är slutbruten, så

lönar det sig ej längre att vidmakthålla företaget. Detta innebär, att det

skulle ställa sig billigare för utmålsinnehavaren att betala övriga delägare i

företaget ett belopp, motsvarande deras andel i kostnaderna för företagets

utförande. Det vöre då olämpligt att med lagens hjälp tvinga fram ett fortsatt

underhåll av ett torrläggningsföretag, som ur nationalekonomisk synpunkt

icke längre är värt att underhålla. Det är ju inte uteslutet, att uttrycket

»om skäl därtill föreligga» kan anses innefatta en möjlighet för synemännen

att vid bestämmandet av storleken av den säkerhet för framtida underhållet,

som av utmålsinnehavaren skall ställas, ta hänsyn jämväl till nu anförda

synpunkter, men fullt klart är det ej, och därför skulle vi vilja föreslå,

att till 29 § fogas ytterligare ett förtydligande tillägg.

I detta sammanhang må även återgivas följande uttalande av vattenrättsdomaren

i Norrbggdens vattendomstol.

Vid sjösänkning för tillgodogörande av en mineralfyndighet kan det stundom

— särskilt där man avser att tillvarataga fyndigheten på jämförelsevis

kort tid och där sjösänkningen medför betydande olägenheter för andra intressen

— vara ändamålsenligt att från början planlägga företaget med tanke

på att förhållandena, sedan fyndigheten tillvaratagits, i större eller mindre

utsträckning böra återställas. Till ledning för synemännen vid förrättning

enligt 7 kap. bör en erinran härom intagas i 10 kap. 62 § vattenlagen. Delta

kan förslagsvis ske genom att i nämnda lagrum efter satsen »huru i fråga

om---bör förfaras» insättes följande: huruvida och på vad sätt i fråga

örn företag, där båtnaden huvudsakligen utgöres av annat än jordförbättring,

återställelse av förut rådande förhållanden framdeles bör ske».

Med anledning av förslaget, att frågan om tillstånd till vattenavledningsoch

invallningsföretag för vinnande av sådan båtnad som avses i 7 kap. 29 §

första stycket må kunna handläggas såsom ansökningsmål, bär''7.942 års torrläggningssakkunniga

yttrat följande.

Vad beträffar frågan huruvida ärende rörande torrläggning till förmån för

gruva bör handläggas vid syneförrättning eller av vattendomstol som första

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

instans har utredningsmannen i fråga om vattenavledningsföretag efter tvekan

föreslagit frihet för sökande att välja förfarande. — Det torde utan syn

icke vara möjligt att ålägga den, som anses vinna båtnad i jordbrukshänseende,

skyldighet att deltaga i kostnaden för ett torrläggningsföretag. Då en

gruvinnehavare, som begagnat möjligheten att med sin ansökan vända sig

till vattendomstol, fordrar jordbrukares deltagande i kostnaderna, måste man

följaktligen förutsätta att vattenrättsdomaren eller vattendomstolen regelmässigt

hänvisar ärendet till syneförrättning. Det kan därför ifrågasättas

huruvida i dylika fall något är att vinna med ärendets handläggande som

ansökningsmål.

Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol har — efter att lia påpekat

att enligt det föreslagna tillägget till 45 § andra stycket mål som anhängiggjorts

vid vattendomstolen som ansökningsmål kunde av domstolen eller

domaren hänvisas till behandling vid syneförrättning — anfört följande.

Föreskrifter, motsvarande det föreslagna tillägget, finnas i 3 kap. 11 §, 6

kap. 21 § och 8 kap. 38 § vattenlagen. Det är emellertid att märka, att i

dessa fall stadganden föreligga därom att synemännens utlåtande alltid —- i

fråga örn företag enligt 8 kap. såvitt ej Konungen för vissa fall stadgar undantag—

skall underställas vattendomstolens prövning (se 3 kap. 11 § tredje

stycket, 6 kap. 21 § jfrd med 3 § 1 mom. andra stycket och 8 kap. 38 §

tredje stycket). Beträffande vattenavlednings- och invallningsföretag är däremot

underställning av synemännens utlåtande föreskriven allenast i de fall,

som närmare angivas i 7 kap. 45 § andra stycket vattenlagen —• motsvarande

7 kap. 45 § tredje stycket i föreliggande förslag — samt 7 kap. 55 §

första stycket samma lag. Då emellertid ansökan gjorts hos vattendomstol

och saken därefter hänskjuta till syneförrättning, bör väl utlåtandet därvid

oavsett företagets beskaffenhet alltid underställas domstolens prövning, och

dylikt förfarande synes också i promemorian hava förutsatts. Uttryckliga bestämmelser

härutinnan synas emellertid erforderliga och torde lämpligen kunna

upptagas i 7 kap. 45 § tredje stycket lagförslaget och 7 kap. 55 § första

stycket vattenlagen.

Med avseende å syneförrättningar rörande företag till förmån för gruva

har föreningen statens lantbruksingenjörer framhållit, att särskilda svårigheter

kunde uppstå vid sådana förrättningar av den orsak att lantbruksingenjörerna,

vilka komme att handlägga förrättningarna, i allmänhet saknade

utbildning och praktisk erfarenhet i fråga om värdering av malmfyndigheter

och gruvor. Föreningen har emellertid tillika påpekat, att dessa svårigheter

torde kunna lösas genom att där så erfordras sakkunnig person i enlighet

med bestämmelserna i 10 kap. 3 och 46 §§ vattenlagen tillkallades för

att biträda vid förrättningen.

Departementschefen.

Bestämmelserna i lagen den 20 juni 1879 örn dikning och annan avledning

av vatten hade avseende endast å torrläggningsföretag för jords odling

eller förbättring, varmed torde lia åsyftats höjande av jordens alstringsförmåga

såsom åker, äng eller skogbärande mark. I den nu gällande vattenlagen

finnes däremot ej någon motsvarande inskränkning utan stadgandena

om marks torrläggning äga i princip tillämpning oberoende av örn syftet

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

23

med torrläggningen är att vinna jordförbättring eller annan förmån. Då under

förarbetena till vattenlagen frågan om utsträckning av torrläggningslagstiftningens

tillämpningsområde att omfatta företag i annat syfte än beredandet

av möjlighet till högre jordkultur var föremål för övervägande, hade

man uppmärksamheten i första hand riktad på torrläggningsföretag för underlättande

av torvmossars tillgodogörande såsom bränntorv. Vid sidan av

företag för beredande av ökad möjlighet till torvtäkt nämndes emellertid

även torrläggning för blottande av stenbrott, lertag, malmlager och dylikt

eller i ändamål att vinna värdeökning i fråga om sådana fyndigheter.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att genom motioner inom

riksdagen fråga väckts i vad mån vattenlagens bestämmelser om torrläggning

av mark kunna anses äga tillämpning å sjösänkning eller andra torrläggningsföretag

i syfte att möjliggöra eller underlätta gruvdrift. I samband

med behandlingen av dessa motioner har å ena sidan framhållits, att med

hänsyn till bestämmelsernas utformning det kunde vara föremål för tvekan

örn gruvinnehavare, som icke ägde marken där gruvan vore belägen, ägde

vitsord till torrläggningsföretag i ändamål att främja gruvdriften. Å andra

sidan har under hänvisning till förarbetena till vattenlagen gjorts gällande,

att stadgandena om torrläggning måste anses i allo äga avseende å företag

till förmån för gruva och att alltså innehavare av rätt till gruva i de hänseenden

varom här är fråga måste anses likställd med markägare. Med hänsyn

till den tveksamhet som sålunda syntes rådande beträffande gruvinnehavares

rättsställning i förevarande avseende har såsom förut nämnts 1943

års riksdag begärt utredning i ämnet.

Beträffande denna fråga må till en början erinras örn att enligt gruvlagstiftningen

envar äger att genom inmutning erhålla rätt att bearbeta å egen

eller annans grund belägen mineralfyndighet av inmutningsbar beskaffenhet.

Rätten till gruvbrytning å sådan fyndighet är alltså ej beroende av äganderätten

till marken, där fyndigheten är belägen, utan skild från denna. Då

gruvrättens objekt således icke är en viss avgränsad del av jordytan med

allt vad däri och därpå är, utan rätten är begränsad till att endast avse ett

tillgodogörande av vissa beståndsdelar i jorden, är rätten till gruva ej heller

att anse som fast egendom. Vattenlagens stadgande!! örn torrläggning av

mark äro emellertid utformade med tanke närmast på att genom markens

torrläggning fastigheten såsom sådan förbättras samt att fastighetsägaren i

denna sin egenskap kan utnyttja denna förmån. Något uttryckligt stadgande

som utvidgar fastighetsbegreppet att omfatta jämväl gruva finnes ej. Med

hänsyn härtill synes den tvekan icke obefogad, som kommit till uttryck beträffande

frågan om nämnda bestämmelsers tillämplighet i det fall, att genom

torrläggning av mark båtnad beredes en i marken upptagen gruva genom

att gruvbrytningen underlättas.

Såsom framgår av de i ärendet avgivna yttrandena saknar frågan örn

torrläggningslagstiftningens tillämplighet å företag till förmån för gruva icke

praktisk betydelse. Det har bland annat framhållits, att man beträffande

vissa mineralfyndigheter av värde för folkförsörjningen endast avvaktade lös
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

ningen av denna fråga för att kunna vidtaga åtgärder i ändamål att genom

torrläggning av marken underlätta eller möjliggöra mineralbrytningen. Det

bör enligt min mening tillses, att torrläggningslagstiftningen möjliggör utnyttjande

i full utsträckning av mineralfyndigheterna i landet Då tvekan yppats

med avseende å spörsmålet om den rättsställning som enligt denna lagstiftning

tillkommer innehavare av rätt till gruva, torde denna fråga böra klarläggas

genom uttrycklig lagbestämmelse.

Även örn rätten till gruva lärer böra uppfattas som en sakrätt av särskilt

slag, vilken ej kan anses härledd ur jordäganderätten, är dock alt märka,

att gruvrätten hänför sig till jorden såsom det reella underlaget för rättighetens

utövande. Såsom förut antytts kan alltså, på samma sätt som ett torrläggningsföretag

medför nytta för marken för jordbruksändamål, torrläggningen

vara till gagn även för den till marken i fråga anknutna gruvrätten.

Tydligast framträder denna likhet vid en jämförelse mellan det fallet, att

båtnaden av marks torrläggning består i ökad möjlighet att utnyttja marken

till stentäkt eller såsom lertag eller dylikt, och det fallet att genom torrläggningen

tillgodogörandet av de i jorden befintliga mineraltillgångarna underlättas.

Skillnaden i förevarande avseende är endast den, att i det förra

fallet förmånen tillkommer jordägaren medan det i det senare fallet är

gruvinnehavaren som har nytta av torrläggningen. Med hänsyn härtill synes

det ligga nära till hands att beträffande rättigheter och skyldigheter i fråga

örn torrläggningsföretag med jordägare jämställa den som erhållit rätt till

mineralbrytning. Uti den i ämnet upprättade promemorian har även föreslagits

införande i vattenlagen av ett stadgande av sådan innebörd. Då emellertid

på sätt i promemorian uttalas — även om företag i torrläggningssyfte

tilldraga sig största intresset i förevarande sammanhang — jämväl andra

företag enligt vattenlagen kunna vara av betydelse för en gruvinnehavare eller

beröra honom tillkommande rätt, har enligt förslaget detta stadgande icke

begränsats att avse endast torrläggningsföretag utan givits sådan räckvidd

att det äger avseende å samtliga företag enligt vattenlagen. Mot detta förslag

har någon erinran av principiell innebörd icke riktats i de över förslaget

avgivna yttrandena. Även jag finner en regel i syfte att vinna likställighet i

förevarande avseende mellan gruvinnehavare och ägare av fast egendom utgöra

en godtagbar lösning av det föreliggande problemet. Såsom i promemorian

föreslagits torde man härvid icke böra begränsa sig till att medtaga

endast den som erhållit rätt till fyndighet av inmutningsbar beskaffenhet utan

regeln torde böra ha avseende även å den som enligt bestämmelserna i lagen

den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m. på grund av koncession

erhållit rätt att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndighet eller annan

i lagen avsedd fyndighet. Till frågan, örn i följd av förhållandenas natur

undantag i vissa avseenden bör ske från en regel med nu angivet syfte, torde

jag senare få återkomma.

I promemorian har ingående behandlats spörsmålet, örn den som efter

vederbörlig ansökan erhållit rätt att inom anvisat område anställa undersökningsarbete

å inmutningsbara mineral skall likställas med markägare, eller

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

25

om för sådan likställighet skall krävas, att inmutaren fått visst arbetsområde,

utmål, sig tilldelat med rätt att inom detta bryta och tillgodogöra sig sådana

mineral. Enligt vad i promemorian uttalas bör det sistnämnda fordras. Till

stöd härför har framhållits bland annat, att först i och med att utmål erhållits

kunde det sägas föreligga säkerhet för att det funnes en fyndighet

lämplig för gruvdrift och först därefter hade den som ämnade tillgodogöra

sig fyndigheten erhållit den säkra ställning, som måste krävas för att honom

skulle kunna tillerkännas de rättigheter eller åläggas de skyldigheter som tillkomme

en delägare i ett företag enligt vattenlagen. Förslaget i denna del har ej

mött erinran i yttrandena. I några yttranden har beträffande detta spörsmål

särskilt framhållits, att med nuvarande metoder undersökningsarbete å mineral

kunde bedrivas med tillfredsställande resultat även om fyndigheten läge under

vatten. Något behov synes således icke föreligga av att på ett tidigare

stadium bereda inmutaren samma rättsställning som en markägare. Med hänsyn

till det anförda torde sådan likställighet böra genomföras endast med

avseende å den som fått utmål sig tilldelat.

Den nu angivna regeln innebär alltså, att först sedan gruvinnehavaren fått

sig anvisat utmål denne äger vitsord till ett företag enligt vattenlagen. En annan

följd av denna regel är, att vattenlagens bestämmelser om skyldighet att

deltaga i ett av annan sökt företag icke kunna vinna tillämpning gentemot en

inmutare, som ännu ej erhållit utmål. Med utgångspunkt härifrån har i promemorian

uppmärksamheten fästs på det fall att, vid en i vederbörlig ordning

sökt torrläggningsförrättning, förbättrad torrläggning beräknas komma att

vinnas för ett markområde, beträffande vilket inmutningsrätt meddelats men

vilket däremot icke såsom utmål tilldelats den som erhållit inmutningsrätten.

Vidare har uppmärksammats det förhållandet, att en mineralfyndighet kan

bliva känd först efter det tillstånd till ett torrläggningsföretag meddelats.

Även om i dylika fall företaget icke utföres med tanke på att genom torrläggningen

bereda marken där fyndigheten är belägen särskild båtnad ur

gruvbrytningssynpunkt, kan dock torrläggningen komma att lända till stadigvarande

nytta för en gruvinnehavare, som efter det medgivande till företaget

lämnats fått området i fråga åt sig anvisat såsom utmål. Det torde som

i promemorian framhållits i princip få anses skäligt, att gruvinnehavare, som

sålunda vinner nytta av torrläggningen, även deltager i kostnaden härför.

Jag har dock ej ansett erforderligt att föreslå några särskilda bestämmelser

i detta hänseende. På sätt i promemorian anförts torde det icke vafa uteslutet

att i vissa fall — med tillämpning av bestämmelserna i 10 kap. 77 §

vattenlagen örn ny uppskattning av värdet av den båtnad som genom torrläggning

beredes till samfälligheten hörande mark — skyldighet att bidraga

till företagets kostnader kan inträda för gruvinnehavare, som efter det

tillstånd till företaget lämnats fått utmål sig tilldelat.

Enligt det genom promemorian framlagda förslaget skall gruvinnehavare

i allo jämställas med ägare av fast egendom. Vad angår vattenlagens regler

om tvångsdelaktighet i torrläggningsföretag innebär detta, å ena sidan, att

en gruvinnehavare kan påkalla tillämpning av dessa regler gentemot mark
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

ägare vilkas mark beredes båtnad av torrläggningen, samt, å andra sidan,

att en gruvinnehavare, vilkens gruva vinner båtnad av ett för annat ändamål

än mineralfyndighetens tillgodogörande sökt företag, kan åläggas skyldighet

att deltaga i kostnaderna för detta. 1942 års torrläggningssakkunniga ha beträffande

förslaget i denna del ifrågasatt, om bestämmelserna örn tvångsdelaktighet

borde äga tillämpning då torrläggning sökts i syfte att vinna båtnad

för gruva. I varje fall vore enligt de sakkunnigas mening en föreskrift påkallad

av innebörd, att tvångsdelaktighet icke skulle föreligga vid företag

till förmån för gruva i det fall att båtnaden för annan mark än den som

hörde till gruvområdet kunde antagas vara ringa i förhållande till båtnaden

för gruvan. Som skäl för sin ståndpunkt i detta hänseende ha de sakkunniga

framhållit, att uppenbara svårigheter förelåge att på förhand något så

när tillförlitligt uppskatta båtnaden för gruvinnehavare samt att det under

sådant förhållande syntes föga tilltalande att vid en förrättning, som sökts

av gruvinnehavaren, till grund för kostnadsfördelningen lägga en båtnadsberäkning,

vid vilken å ena sidan för den i företaget ingående jordbruksjorden

båtnad beräknats i detalj för ägofigur efter ägofigur medan å andra

sidan för gruvan endast en mycket approximativ uppskattning av båtnaden

kunnat ske. Såsom de sakkunniga framhållit möta givetvis svårigheter att

på förhand beräkna den båtnad som en gruva kan erhålla av ett torrläggningsföretag.

Det må emellertid framhållas, att svårigheter av liknande art

förefinnas även när i andra fall fråga är om uppskattning av båtnad som icke

utgöres av jordförbättring, t. ex. värdeökning av tomtmark eller sådan värdeökning,

som genom torrläggning beredes mark till följd av ökade möjligheter

till torvtäkt, grustäkt eller dylikt. Med hänsyn till svårigheterna att

i dessa fall med tillförlitlighet bestämma den genom torrläggningen åvägabragta

värdehöjningens belopp var även under förarbetena till vattenlagen

fråga om utsträckning av reglerna om tvångsdelaktighet att avse fall, då båtnaden

utgöres av annat än jordförbättring, föremål för ingående överväganden.

Härvid stannade man slutligen för den nu gällande ordningen, enligt

vilken i fråga om rätt att påkalla tvångsanslutning likställighet råder oavsett

om sökanden avser att vinna jordförbättring eller om sökanden åsyftar

annan av markens torrläggning beroende förmån. Några särskilda olägenheter

av lagens ståndpunkt i detta hänseende ha ej under tillämpningen försports.

Enligt min mening föreligga näppeligen tillräckliga skäl för att nu

med avseende å gruva frångå denna grundsats genom att betaga gruvinnehavare

rätt att påkalla tvångsanslutning av sådana markägare för vilkas

mark torrläggningen medför båtnad. Det må i detta sammanhang erinras

örn att den som med tillämpning av reglerna örn tvångsdelaktighet blivit

skyldig att inträda som delägare i ett torrläggningsföretag icke är pliktig att

vidkännas större bidrag till kostnaden för företaget än som svarar mot värdet

å den båtnad som beredes hans mark.

Kammarkollegiet har i ett annat avseende ifrågasatt, örn gruvinnehavare

med avseende å honom tillkommande rätt till gruvan borde i allo likställas

med ägare av fast egendom. I sådant hänseende har kollegiet påpekat, att

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

27

enligt 7 kap. 54 § vattenlagen vöre markägare, som tvingats med i ett invallningsföretag,

berättigad påfordra att honom tillhörig i samfälligheten

ingående mark skulle lösas för företagets räkning, samt uttalat tvekan om

motsvarande rätt borde tillkomma gruvinnehavare. Detta spörsmål synes

emellertid sakna egentlig praktisk betydelse. Är rätten till gruvan av något

värde, torde sålunda gruvinnehavaren näppeligen påfordra inlösen av densamma.

Med hänsyn härtill finner jag ej av behovet påkallat att i detta

hänseende föreslå någon särregel beträffande gruva.

Den förordade regeln om gruvinnehavares likställighet med markägare har

i det vid promemorian fogade lagförslaget kommit till uttryck genom stadgande

i 14 kap. 2 § att i avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt

vattenlagen äro förenade med äganderätt till fast egendom, skall med

ägare vara likställd gruvinnehavare, såvitt angår den rätt som tillkommer

honom med avseende å honom tilldelat utmål. Kommerskollegiet har mot

den föreslagna formuleringen invänt, att denna skulle kunna föranleda den

missuppfattningen att gruvinnehavare beträffande utmålet skulle få samma

rätt som fastighetsägare för sin fasta egendom, medan avsikten vore att

ifrågavarande likställighet skulle avse endast gruvinnehavarens rätt till mineralfyndigheter

inom utmålet. Med hänsyn härtill har kollegiet föreslagit,

att med ägare av fast egendom skulle likställas gruvinnehavare såvitt angår

den rätt till inmutningsbara mineral som tillkommer honom med avseende

å honom tilldelat utmål. I anledning av denna invändning må framhållas,

att rätten till gruva enligt gruvlagen innefattar rätt att inom utmålet bryta

och tillgodogöra sig, förutom inmutningsbara mineral, även i viss omfattning

icke inmutningsbara sådana. Då uppskattning skall ske av den båtnad

som genom ett företag beredes en gruva bör hänsyn tagas till alla moment

som sålunda ingå i gruvrätten. Detta utesluter icke att marken till utmålet

i andra hänseenden kan vinna båtnad av företaget samt jämväl markägaren

på den grund vara att anse som sakägare med avseende å företaget.

Mot det i promemorian föreslagna stadgandet torde vissa invändningar

av formell art kunna framställas. Syftet med stadgandet synes bäst vinnas

genom att, i fråga örn rättigheter och skyldigheter som äro förenade med

fast egendom, med fastighet i vattenlagen likställa gruva som erhållit utmål.

Härav följer, att gruvinnehavaren med avseende å gruvan och vad därtill

hörer skall behandlas på samma sätt som ägare till fastighet med avseende

å denna. Med gruva torde i detta sammanhang böra förstås ej endast

sådan gruva där fyndigheten är av inmutningsbar beskaffenhet utan även

stenkolsgruva eller annan fyndighet som avses i 1886 års lag angående stenkolsfyndigheter

m. m. I detta fall ersättes utmålet av koncessionsområdet.

Delägare i ett torrläggningsföretag har att svara ej allenast för sin del av

kostnaden för företagets genomförande utan även för den å hans fastighet

belöpande andel av framtida underhållskostnad. Skulle fastigheten övergå

till ny ägare, är jämväl denne pliktig att taga del i kostnaden för företaget.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

De bidrag som fastighetens ägare sålunda bär att gälda kunna självfallet

om så erfordras uttagas ur fastigheten. Därest gruva på sätt föreslagits likställes

med fast egendom kommer gruvan att på motsvarande sätt svara för

gruvinnehavarens skyldigheter beträffande företaget. Gruvrätten kan emellertid

på sätt framhållits i promemorian förverkas, varför den ej har samma

värde som underlag för en fortlöpande skyldighet som en jordbruksfastighet.

Motsvarande gäller i viss mån även beträffande fastighet, vars huvudsakliga

värde utgöres av därå befintlig torvmosse, stenbrott eller dylik tillgång

som på jämförelsevis kort tid kan förbrukas. I den mån kostnaden för

ett gemensamt företag belöper på gruva eller fastighet av angiven beskaffenhet

kunna nu anförda omständigheter medföra, att övriga intressenter

utsättas för särskilda risker. Med hänsyn härtill har i promemorian föreslagits

införande i 7 kap. 29 § av ett fjärde stycke av innehåll, att om sökande

till företaget eller den som är likställd med sökanden vinner sådan båtnad

som i första stycket avses — d. v. s. båtnad som utgöres av annat än jordförbättring

eller värdeökning av tomtmark eller av mark, som eljest huvudsakligen

har värde såsom byggnadsplats, torgplats, övningsfält eller dylikt

— han må om skäl därtill anses föreligga förpliktas att ställa säkerhet för

den kostnad som på sådan grund belöper på honom. Detta förslag torde

böra genomföras, varvid dock bestämmelsen, som saknar närmare samband

med innehållet i övrigt i 29 §, torde böra upptagas såsom en med 29 a betecknad

paragraf. Genom en sådan bestämmelse synas delägare i ett torrläggningsföretag

kunna i nu avsedda fall erhålla säkerhet för att icke på

grund av initiativtagarnas insolvens behöva svara för de sistnämndas andel

av kostnaderna. Någon erinran av saklig innebörd mot förslaget i denna

del har ej framställts i yttrandena. Däremot har anmärkts, att med hänsyn

till stadgandets placering ej fullt tydligt framginge om skyldigheten att ställa

säkerhet omfattade även kostnad för underhåll av dike, varom stadgas i

34 § under rubriken »Om förbättring och underhåll av dike». Att bestämmelsen

bör avse även sådan kostnad torde vara uppenbart. För att detta

klart skall framgå torde i 34 § lämpligen böra intagas en hänvisning till

29 a §. I anledning av vad kammarkollegiet yttrat därom att säkerheten

borde omfatta även exempelvis fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § må framhållas,

att detta lagrum icke äger tillämpning å torrläggningsföretag. I övrigt vill

jag anmärka att till torrläggningskostnad räknas enligt 7 kap. 32 § förutom

arbetskostnaden jämväl skadestånd och annan ersättning som föranledes av

företaget.

Föreningen statens lantbruksingenjörer har i samband med behandlingen

av det föreslagna stadgandet örn skyldighet att ställa säkerhet framhållit, att

det sedan en malmfyndighet blivit slutbruten kunde visa sig att vidmakthållandet

av företaget icke längre vöre lönande. I sådant fall kunde det ställa

sig billigare för gruvinnehavaren att betala övriga delägare i företaget ett

belopp motsvarande deras kostnader för företaget i stället för att för framtiden

erlägga på gruvan belöpande del av underhållskostnaden. Häremot må

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr G3.

29

erinras, att intet hindrar en sökande att från början bestämma sig för att icke

påfordra delaktighet av annan, varigenom han alltså själv kan bestämma

hur länge företaget lämpligen bör vidmakthållas. Att stadga rättighet för

sökanden att efter det företaget fullbordats mot erläggande till övriga delägare

av deras utgifter för företaget erhålla befrielse från skyldighet att

gälda framtida underhållskostnad torde stöta på praktiska svårigheter. Sålunda

kan en fastighet under den tid företaget ägt bestånd ha bytt ägare, varjämte

hänsyn måste tagas till att under denna tid delägarna i regel torde lia

nedlagt särskilda kostnader för att kunna tillgodogöra sig torrläggningen.

Givetvis är det emellertid intet som hindrar att i här avsedda fall delägarna

träffa frivillig överenskommelse om företagets upphörande.

Det av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol väckta förslaget,

att vid syneförrättning i fråga örn företag där båtnaden huvudsakligen utgöres

av annat än jordförbättring skulle bestämmas hur återställelse av förut

rådande förhållanden framdeles borde ske, synes icke lämpligen böra genomföras.

Det torde möta stora svårigheter att på förhand meddela bestämmelser

härom. En allmän princip i vattenlagen är även att företag skola planeras

med tanke på att de komma att äga bestånd för framtiden.

Enligt 7 kap. vattenlagen skall i allmänhet innan ett torrläggningsföretag

påbörjas inhämtas besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras.

Ansökan om företaget skall ingivas till länsstyrelsen, varefter frågan prövas

vid syneförrättning enligt 10 kap. I regel vinner det utlåtande vilket sedermera

i saken avgives av synemännen laga kraft, om det ej överklagas hos

vattendomstolen. I vissa fall skall emellertid utlåtandet underställas vattendomstolens

prövning. 1943 års riksdag har såsom förut nämnts uttalat tvekan

om denna ordning för prövning av torrläggningsfrågor vore lämplig beträffande

företag i syfte att främja gruvdrift samt hemställt om utredning angående

frågan om tillstånd till dylika företag skulle kunna meddelas efter sådan

prövning som stadgas för ansökningsmål, d. v. s. handläggas direkt av

vattendomstolen. I den upprättade promemorian har även föreslagits möjlighet

för gruvinnehavare eller annan som vinner båtnad av annat slag än jordförbättring

eller värdeökning av tomtmark eller därmed likställd mark att

vid vattenavledning eller invallning välja mellan att ingiva ansökan om medgivande

till företaget antingen till vattendomstolen eller till länsstyrelsen. I

förra fallet bestämmer enligt förslaget vattenrättsdomaren eller vattendomstolen,

huruvida det erfordras att ärendet behandlas vid särskild syneförrättning.

I det senare fallet skall däremot ärendet alltid handläggas vid sådan

förrättning. Då såsom i promemorian anförts åtminstone i en del fall en

tidsvinst torde kunna ernås genom ärendets handläggning av vattendomstolen

såsom första instans, torde den föreslagna valrätten böra genomföras.

Härvid torde dock den inskränkningen böra ske, att valrätt skall vara för

handen endast i det fall att med företaget avses att vinna huvudsakligen sådan

båtnad som nyss nämnts. Beträffande prövningen av dikningsmål, vilka

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

alltid synas böra handläggas vid syneförrättning såsom första instans, torde

däremot någon ändring icke vara påkallad. Det synes ligga i sakens natur,

att prövning av ansökan örn vattenavledning eller invallning utan förutgången

syneförrättning företrädesvis torde komma i fråga i de fall då företaget

berör endast ett fåtal intressenter eller tvångsanslutning icke påfordras.

Med det genom promemorian framlagda förslaget torde vara avsett, att —

i fall vattenrättsdomaren eller vattendomstolen föreskrivit att genom ansökning

hos vattendomstolen anhängiggjort mål skulle behandlas vid syneförrättning

— synemännens utlåtande städse skall underställas vattendomstolens

prövning. I ett yttrande har anmärkts, att detta emellertid icke kommit till

uttryck i den föreslagna ändringen av 7 kap. 45 §. Anmärkningen synes i

och för sig riktig. Emellertid bör enligt min mening den omständigheten att

ansökningen ingivits till vattendomstolen icke utan vidare föranleda därtill

att underställning alltid skall ske. Det bör i stället övervägas, huruvida skäl

av saklig innebörd tala för att underställning i dessa fall skall ske i vidare

omfattning än som nu är förhållandet i fråga örn utlåtande som avgivits vid

syneförrättning vilken verkställts efter ansökan som ingivits till länsstyrelsen.

Då sådana skäl icke synas föreligga, torde underställning av synemännens

utlåtande — oavsett om detta avgivits sedan vattenrättsdomaren eller

vattendomstolen förordnat om syneförrättningen eller ej — böra ske endast

i de fall som nu finnas angivna i 45 § andra stycket. I enlighet härmed har

paragrafen omarbetats, i samband varmed vissa följdändringar vidtagits

i 46 och 55 §§.

De bestämmelser som i 11 kap. meddelats rörande förfarandet vid vattendomstol

i ansökningsmål torde i allmänhet vara väl ägnade att tillämpas jämväl

i de fall då i enlighet med vad förut anförts mål som avses i 7 kap. prövas

i den för ansökningsmål stadgade ordningen. Vissa mindre jämkningar ha

dock ansetts böra vidtagas i följd av förslaget, alt ansökan om vattenavledning

eller invallning må kunna prövas utan förutgången syneförrättning. I

fråga om underrättelse till kammarkollegiet m, m. har sålunda i 35 § 2 mom.

intagits en hänvisning till 10 kap. 42 §. Vidare har vad i 45 § 3 mom. stadgas

för det fall, att någon sakägare vill förena sig med sökanden om företag enligt

3 eller 8 kap. eller yrka att däråt gives större omfattning, utvidgats att

gälla jämväl företag enligt 7 kap. Bestämmelsen i 56 § tredje stycket angående

återkallelse av ansökan, när sökandena äro flera, har likaledes utvidgats att

omfatta ansökningsmål rörande företag enligt 7 kap. Även stadgandena i 62 §

3 mom. tredje stycket örn meddelande av bestämmelser rörande delaktigheten

i vissa företag och i 63 § första stycket om bestämmande av viss tid för

arbetes utförande ha ändrats så att de bliva tillämpliga jämväl beträffande

företag enligt 7 kap. Slutligen har i 11 kap. 65 § gjorts en hänvisning beträffande

företag enligt 7 kap. till 10 kap. 79 § tredje stycket, varjämte en redaktionell

följdändring vidtagits i 11 kap. 27 § 1 mom.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 april 1944.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

31

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över detta lagförslag, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

1 Denna bilaga, vilken frånsett vissa jämkningar av redaktionell natur är likalydande med

det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 4 februari

1944.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 31 januari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 21 januari 1944, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn S. Å. Edling.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

33

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 4 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks-, handels- och

folkhushållningsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Bergquist, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över det till lagrådet

den 21 januari 1944 remitterade förslaget till lag om ändring i 7, 11

och 14 kap. vattenlagen; därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som

av lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter vissa redaktionella jämkningar

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

Hiliana till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 63.

1

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:60 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om ändring i 7, 11 och 14 kap. vattenlagen. s. 1 i texten
  2. 2LU 1944:15 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i 7, 11 och U kap. vattenlagen. s. 1 i texten