Sök i Ratio Lex

Angående livränta åt Irma Marianne Jansson m. rn

1944-01-28 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:66, Angående livränta åt Irma Marianne Jansson m. rn

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

1

Nr 66.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående livränta

åt Irma Marianne Jansson m. rn.; given Stockholms

slott den 28 januari 1944.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 28 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Skölp, Eriksson, Quensel, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Hubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, följande.

l:o.

Under färd i en roddbåt i samband med patrulltjänst den 3 augusti 1942 i

trakten av Fjällnäs blev värnpliktige nr 1543—46—1940 Arne Ingemar Karlsson

så svårt skadad i bröstet av ett vådaskott, som avlossades av en värnpliktig,

att han omedelbart avled.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 66.

231 44

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. May.ts proposition nr 66.

Uti en elen 20 september 1943 dagtecknad skrift har Irma Marianne Jansson,

Stockholm — under förmälan att hon varit trolovad med Karlsson, att vigsel

mellan dem varit utsatt att äga rum den 9 augusti 1942 samt att hon den 30

november 1942 nedkommit med ett barn, vartill den avlidne varit fader •—

anfört följande. Hennes fästmans frånfälle hade drabbat henne mycket hårt.

Hennes äktenskap hade gått om intet och barnet hade blivit fött utom äktenskapet.

Örn hon hunnit gifta sig före olyckshändelsen, hade hon för egen del

varit berättigad till livränta efter den avlidne. Hon vore nu hänvisad att försörja

icke blott sig själv utan även barnet med allenast den ringa hjälp, som

av riksförsäkringsanstalten beviljad livränta till barnet utgjorde. Hon kunde

icke finna det rättvist, att den omständigheten, att äktenskapet icke hunnit

ingås, skulle få en så avgörande betydelse för henne och barnets framtid. Hon

hemställde därför, att ersättning måtte beredas henne och barnet efter samma

grunder som örn äktenskap varit ingånget, då olyckan inträffade.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att rådhusrätten i Södertälje genom

utslag den 1 mars 1943, som vunnit laga kraft, förklarat, att Karlsson varit

fader till Irma Janssons barn Arne Ingemar och att barnet skulle anses såsom

trolovningsbarn, att Karlsson icke efterlämnat några tillgångar, att riksförsäkringsanstalten

genom beslut den 1 juni 1943 enligt förordningen den 18

juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring, tillerkänt barnet en årlig livränta av 294 kronor, jämte

dyrtidstillägg, att utgå från och med den 30 november 1942, till dess barnet

uppnått 16 års ålder, att Irma Jansson bodde hos sin moder, hos vilken barnet

vårdats till den 18 oktober 1943, men att, då modern befunnits behäftad med

hudtuberkulos, barnet från och med sistnämnda dag vårdats hos farföräldrarna,

att enär farföräldrarnas bostad befunnits olämplig för småbarn underhandlingar

påginge örn nytt fosterhem för barnet, varvid kostnaden beräknades

till 40 kronor i månaden, att Irma Jansson vid senaste taxering till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt taxerats för 1 530 kronor samt att hon den

22 oktober 1943 vunnit anställning som extra fabriksarbeterska hos en pappersfirma

i Stockholm med en avlöning av 50 kronor i veckan.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 5 november 1943 anfört bland

annat följande.

Då militärersättningsförordningen den 18 juni 1927 icke stadgade rätt till

livränta för trolovad, hade anstalten icke tillerkänt Irma Jansson sådan. Därest

dödsfallet inträffat, sedan äktenskap ingåtts, skulle Irma Jansson i egenskap

av änka emellertid tillerkänts en årlig livränta, så länge hon levat ogift, med

441 kronor jämte dyrtidstillägg, som enligt därom gällande särskilda bestämmelser

utginge med 30 % under åren 1942 och 1943 samt med 40 % under aren

1944 och 1945. Då enligt anstaltens mening skäl talade försatt Irma Janssons

framställning vunne beaktande, hemställde anstalten, att Kungl. Majit måtte

vidtaga åtgärder, varigenom Irma Jansson bereddes livränta jämlikt grunderna

för nämnda förordning.

Statskontoret har i utlåtande den 3 december 1943 i likhet med riksförsäkringsanstalten

funnit skäl tala för att Irma Jansson bereddes understöd av

statsmedel med belopp, som skulle ha utgått enligt militärersättningsförord
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66. 3

ningen, därest hon varit gift med den avlidne. Statskontoret hemställde alltså,

att till Irma Jansson måtte av anslaget till diverse pensioner och understöd

m. m. för tiden från och med den 4 augusti 1942 utbetalas 441 kronor för år

räknat.

I likhet med myndigheterna finner jag mig på grund av föreliggande ömmande

omständigheter böra tillstyrka, att Irma Jansson erhåller understöd

av statsmedel på grund av hennes trolovades död genom olyckshändelse under

militärtjänstgöring. Det synes skäligt, att Irma Jansson tillerkännes livränta

med belopp motsvarande vad som skulle utgått, därest hon vid tiden för

olycksfallet varit gift med Karlsson. Livräntan, 441 kronor, varå skäligen

torde böra utgå förekommande tillägg, synes böra räknat från och med den

4 augusti 1942 utgå från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till Irma Marianne Jansson må, så länge hon lever ogift,

från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. utbetalas

den ersättning, som med tillämpning av förordningen den 18

juni 1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring, skulle ha tillkommit henne, därest hon

vid Arne Ingemar Karlssons den 3 augusti 1942 inträffade död

varit gift med denne.

2:o.

Den 29 januari 1941 ägde sammanstötning rum å allmänna landsvägen

Hemse—Linde i Linde socken mellan en kronan tillhörig, av Gotlands artillerikår

disponerad lastbil och en cykel. Bilen framfördes i tjänsten av värnpliktige

nr 319—17—1939 Ture Erik Alfred Svensson och cykeln kördes av

slaktaren Axel Ernst Blomér från Hemse. Blomér skadades så svårt, att han

kort därefter avled.

Regementskrigsrätten vid Gotlands artillerikår prövade genom utslag den

22 mars 1941 rättvist döma Svensson jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten

för visad vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt att undergå disciplinstraff

av vaktarrest i sex dagar samt jämlikt 14 kap. 9 § allmänna strafflagen ävensom

4 och 38 §§ vägtrafikstadgan för vållande till annans död genom ovarsamt

förande av motorfordon att hållas i fängelse två månader, villkorlig dom.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Sedan Blomérs änka Wendela Maria Blomér vid Gotlands södra domsagas

häradsrätt anhängiggjort talan mot kronan, har Kungl. Majit, dit målet fullföljts,

genom dom den 29 mars 1943 fastställt Svea hovrätts dom av den 27

januari 1942, varigenom kronan förpliktats att såsom bilens ägare till änkan

utgiva, förutom visst på grund av Blomérs medvållande till hälften jämkat

skadestånd jämte ersättning för rättegångskostnader, en årlig livränta av 600

kronor, att utgå från den 29 januari 1941 samt att gäldas månadsvis i förskott,

ävensom att å utdömda till betalning förfallna belopp gälda ränta efter 5 %

tills betalning skedde.

Departements
chefen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Med förmälan härom anförde arméförvaltningens tyg- och civila departement

i skrivelse den 5 oktober 1943 bland annat följande.

Genom beslut den 4 och den 12 maj 1943 hade tygdepartementet med anlitande

av till departementets förfogande stående medel till förste stadsfogden

i Stockholm, till vilken Kungl. Maj:ts dom ingivits för verkställighet, utbetalat

den del av de utdömda livräntebeloppen, som avsåge tiden från och med

den 29 januari 1941 till och med den 30 april 1943, eller 1 433 kronor 45 öre,

därav 78 kronor 61 öre utgjorde ränta. Då Svensson icke torde ha gjort sig

skyldig till grov vårdslöshet vid tillfället i fråga, syntes kronan med hänsyn

till föreskrifterna i förordningen den 22 juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser

rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap

och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten, sakna regressrätt mot

honom beträffande belopp, som utgivits eller kunde komma att utgivas i anledning

av nu avsedda händelse. På grund av vad sålunda anförts hemställde

tyg- och civila departementen, att Kungl. Majit måtte, med godkännande av

den verkställda utbetalningsåtgärden, anvisa medel för utgivande till änkan

Blomér för tiden intill den 1 juli 1944 av livränta med sammanlagt 2 133 kronor

45 öre jämte ränta å 700 kronor enligt förut angiven grund.

Härjämte hemställde tyg- och civila departementen, att Kungl. Majit måtte

för riksdagen framlägga proposition örn anvisande av erforderliga medel att

utgå såsom livränta till änkan för tid från och med den 1 juli 1944 under

hennes återstående livtid, så länge hon levde ogift.

Genom brev den 22 oktober 1943 medgav Kungl. Majit med godkännande

av den verkställda betalningsåtgärden i vad livräntan belöpte å tiden från den

29 januari 1941, att kostnaderna i förevarande avseende för tiden allt intill

den 1 juli 1944, tillhopa 2 131 kronor 79 öre jämte på angivet sätt beräknad

ränta, finge bestridas av anslaget till reglering av skador i följd av trafik med

försvarets motorfordon. Härjämte förklarade Kungl. Majit Sig vilja framdeles

meddela beslut rörande bestridandet av kostnaderna för livränta till

änkan Blomér för tid därefter.

Statskontoret har i utlåtande den 2 november 1943 anfört följande.

Statskontoret hade icke något att erinra mot att, såsom tyg- och civila

departementen hemställt, hos riksdagen utverkades medgivande, att änkan

genom Kungl. Majits dom den 29 mars 1943 tillkommande livränta å 600 kronor

från och med budgetåret 1944/45 finge gäldas från tolvte huvudtitelns anslag

till diverse pensioner och understöd m. m.

På sätt skett i tidigare likartade fall, torde föreskrift böra meddelas därom,

att å livräntebeloppet i fråga icke finge åtnjutas någon sådan tilläggsförmån,

som enligt gällande bestämmelser eljest tillkomme pensionstagare.

Av riksdagen bör utverkas medgivande, att livräntan må för tiden efter den

30 juni 1944 gäldas av anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.

På sätt tidigare i likartade fall ägt rum bör föreskrift meddelas därom, att å

ersättningsbeloppet icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt

gällande bestämmelser tillkommer pensionstagare. Såsom tyg- och civila departementen

påpekat, torde kronan icke äga regressrätt mot Svensson beträffande

belopp, som utgivits eller kunna komma att utgivas i anledning av

skadan.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

att den änkan Wendela Maria Blomér jämlikt Kungl. Maj:ts

dom den 29 mars 1943 tillkommande årliga livräntan å 600 kronor

må från och med budgetåret 1944/45 bestridas från anslaget

till diverse pensioner och understöd m. m. med iakttagande att

å ersättningsbeloppet icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån,

som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

3:o.

Den 31 augusti 1941 framförde värnpliktige sergeanten Sture Gunnar Olsson

å allmänna landsvägen Väring—Tidavad en kronan tillhörig lastbil och påkörde

då en cyklist, hemmadottem Tyra Alice Frideborg Carlsson, som skadades

så svårt, att hon avled.

Vadsbo södra tingslags häradsrätt, där Olsson i anledning av det inträffade

ställdes under åtal samt Tyra Carlssons föräldrar, lantbrukaren Erland

Carlsson och hans hustru Augusta Carlsson, Knapegården, Ribbenås, Ekby,

förde skadeståndstalan mot Olsson och kronan, prövade genom utslag den 6

mars 1942 rättvist jämlikt 14 kap. 9 § strafflagen samt 2 och 38 §§ vägtrafikstadgan,

jämfört med 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, döma Olsson att för vållande

till Tyra Carlssons död till kronan utgiva 100 dagsböter var och en

örn tre kronor. Därjämte förpliktades Olsson och kronan, såvitt nu är i fråga,

att solidariskt till vardera av makarna Carlsson utgiva en med hänsyn till

Tyra Carlssons medvållande till två tredjedelar av vad eljest skolat utgå

jämkad livränta med 25 kronor för månad under makarnas återstående livstid,

räknat från Tyra Carlssons dödsdag den 31 augusti 1941, därav vad som

vore förfallet den 1 mars 1942 genast samt därefter 25 kronor förskottsvis

den 1 i varje månad.

Göta hovrätt, där kronan anfört besvär och bland annat yrkat befrielse

från den kronan gentemot makarna Carlsson ålagda ersättningsskyldigheten,

har genom lagakraftvunnet utslag den 13 oktober 1942 ej funnit skäl göra

ändring i häradsrättens utslag, såvitt talan däremot fullföljts.

Med förmälan härom anförde arméförvaltningens tyg- oell civila departement

i skrivelse den 2 mars 1943 i huvudsak följande.

Enär av häradsrättens utslag måste anses framgå, att Olsson icke gjort

sig skyldig till grov vårdslöshet vid tillfället, och då han ej heller eljest syntes

ha låtit komma sig till last något förfarande eller någon underlåtenhet av beskaffenhet,

varom förmäldes i förordningen den 22 juni 1939 (nr 286) med

vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon,

motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten, torde

kronan icke äga regressrätt mot honom beträffande belopp, som utgivits eller

kunde komma att utgivas i anledning av trafikolyckan. Tygdepartementet

hade enligt beslut den 20 november och den 1 december 1942 av tillgängliga

medel låtit till makarna Carlsson utanordna dem tillkommande livräntebelopp

för tiden till och med den 31 augusti 1942, utgörande tillhopa 600 kronor.

Emellertid borde fråga om utbetalning av livräntebelopp, jämlikt föreskrift i

Kungl. Maj:ts brev den 19 juni 1942 angående decentralisering av vissa försvarsväsendet

berörande ersättningsärenden, underställas Kungl. Maj:ts prövning.

På grund härav finge tyg- och civila departementen hemställa, att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Kungl. Majit måtte, med godkännande av den verkställda utbetalningen, anvisa

ett belopp av 1100 kronor för gäldande av de å tiden från och med den

1 september 1941 intill den 1 juli 1943 belöpande livräntorna.

Härjämte hemställde tyg- och civila departementen, att Kungl. Majit måtte

för riksdagen framlägga proposition örn anvisande av erforderliga livräntebelopp

att utgå till makarna Carlsson från och med den 1 juli 1943 under

deras återstående livstid.

Med godkännande av utbetalningen förordnade Kungl. Majit den 2 april

1943, att kostnaderna för makarna Carlsson enligt domstolsutslaget för tiden

intill den 1 juli 1944 tillkommande livräntebelopp, tillhopa 1 700 kronor,

skulle gäldas från anslaget till reglering av skador i följd av trafik med försvarsväsendets

motorfordon. Härjämte förklarade Kungl. Majit Sig vilja

framdeles meddela beslut rörande bestridandet av kostnaderna för livräntor

till vederbörande för tid därefter.

Statskontoret har i utlåtande den 27 april 1943 anfört följande.

Statskontoret hade icke något att erinra mot att, såsom tyg- och civila

departementen hemställt, hos riksdagen utverkades medgivande, att ifrågavarande

ersättningsbelopp finge gäldas av tolvte huvudtitelns anslag till

diverse pensioner och understöd m. m.

På sätt skett i tidigare liknande fall, torde föreskrift böra meddelas därom,

att å ersättningsbeloppen icke finge åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som

enligt gällande bestämmelser eljest tillkomme pensionstagare.

Vad jag under nästföregående punkt anfört äger motsvarande tillämpning

beträffande nu förevarande ersättningsfråga, varför jag hemställer, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att lantbrukaren Erland Carlsson och hans hustru Augusta

Carlsson jämlikt Göta hovrätts utslag den 13 oktober 1942 tillkommande

livräntor, uppgående till för vardera 25 kronor för

månad, må från och med budgetåret 1944/45 bestridas från anslaget

till diverse pensioner och understöd m. m. med iakttagande

att å ersättningsbeloppen icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån,

som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

4:o.

Den 27 november 1940 påkörde värnpliktige Nils Erik Jansson å Storgatan

i Luleå under framförande i tjänsten av en kronan tillhörig personbil

förre stenhuggaren Karl Johan Johansson, Luleå, vilken gående varit på

väg över gatan, med påföljd att Johansson åsamkades vissa kroppsskador.

Johansson förde vid rådhusrätten i Luleå skadeståndstalan mot Jansson,

varvid kronan inställde sig såsom mellankommande part och gjorde ett med

Jansson.

Genom lagakraftvunnen dom den 8 februari 1943 förpliktade rådhusrätten

Jansson att till Johansson — som genom eget vållande medverkat till olycksfallet

i sådan grad att honom tillkommande skadestånd skäligen borde jämkas

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 66. 7

till hälften av vad eljest skulle utgå, såvitt nu är fråga — utgiva en årlig livränta

av 250 kronor, att utgå för tiden från domens dag och erläggas kvartalsvis

i förskott med 62 kronor 50 öre.

Under erinran örn vad sålunda förekommit anförde arméförvaltningens

tyg- och civila departement i skrivelse den 22 oktober 1943 bland annat

följande.

Med anlitande av under händer varande medel hade tygdepartementet

låtit till Johansson utbetala — förutom ifrågakommande skadeståndsbelopp

— livränta för tiden från och med den 9 februari till och med den 8 november

1943 med 187 kronor 50 öre. Då Jansson icke torde ha gjort sig skyldig till

grov vårdslöshet vid tillfället, syntes kronan med hänsyn till föreskrifterna

i förordningen den 22 juni 1939 (nr 286) med bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten

för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg,

som tillhöra eller nyttjas av staten, sakna regressrätt mot honom beträffande

belopp, som utgivits eller kunde komma att utgivas i anledning av olycksfallet.

På grund av vad sålunda anförts hemställde tyg- och civila departementen,

att Kungl. Majit måtte, med godkännande av den verkställda betalningsåtgärden,

anvisa medel för utgivande till Johansson för tiden intill den

1 juli 1944 av livränta med sammanlagt 348 kronor 61 öre.

Härjämte hemställde tyg- och civila departementen, att Kungl. Majit

måtte för riksdagen framlägga proposition örn anvisande av erforderliga

medel att utgå såsom livränta till Johansson för tid från och med den 1 juli

1944 under hans återstående livstid.

Genom brev den 12 november 1943 medgav Kungl. Majit, med godkännande

av betalningsåtgärden, att kostnaderna för tiden intill den 1 juli 1944 finge

med ett belopp av 348 kronor 61 öre bestridas av anslaget till reglering av

skador i följd av trafik med försvarets motorfordon. Härjämte förklarade

Kungl. Majit Sig vilja framdeles meddela beslut rörande bestridandet av

kostnaderna för livränta till Johansson för tid därefter.

Statskontoret har i utlåtande den 1 december 1943 anfört följande.

Statskontoret ville icke göra erinran mot att framställning gjordes till

riksdagen om att Johansson tillkommande livräntebelopp från och med

budgetåret 1944/45 finge bestridas från tolfte huvudtitelns anslag till diverse

pensioner och understöd m. m. Såsom tidigare i likartade fall ägt rum, torde

föreskrift böra meddelas, att å ersättningsbeloppet icke finge åtnjutas någon

sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser eljest tillkomme

pensionstagare.

Vad under punkten 2:o. anförts äger motsvarande tillämpning i nu förevarande

fall. Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att den förre stenhuggaren Karl Johan Johansson jämlikt

rådhusrättens i Luleå dom den 8 februari 1943 tillkommande

årliga livräntan å 250 kronor må från och med budgetåret 1944/45

bestridas från anslaget till diverse pensioner och understöd

m. m. med iakttagande att å ersättningsbeloppet icke må åtnjutas

någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser

eljest tillkommer pensionstagare.

Departements
chefen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 66.

5:o.

Den 30 april 1942 ägde sammanstötning rum i korsningen av huvudleden

Falun- Borlänge och allmänna vägen Hönsarvet—Islingby mellan en kronan

tillhörig av Dalregementet disponerad lastbil, vilken vid tillfället i tjänsten

framfördes av värnpliktige nr 80—58—1932 Bror Erik Teodor Karlsson, och

en cykel, som kördes av järnverksarbetaren Emil Tyko Jansson från Mjälga,

Domnarvets socken. Jansson skadades så svårt, att han kort därefter avled.

Karlsson ställdes under åtal vid Falu domsagas södra tingslags häradsrätt.

Kronan har vid häradsrätten inträtt i rättegången såsom mellankommande

part. Enär Karlsson av ovarsamhet vållat påkörningen och

Janssons död, prövade häradsrätten, som emellertid funne omständigheterna

vara mildrande, jämlikt 14 kap. 9 § strafflagen samt 2 § och 38 §

1 mom. vägtrafikstadgan, jämförda med 4 kap. 1 § nämnda lag, lagligt

döma Karlsson att för vållande till annans död till kronan utgiva 30

dagsböter örn två kronor samt förpliktade honom, med hänsyn till att

Jansson genom eget vållande medverkat till olyckan, att i anledning av denna

utgiva ersättning med till två tredjedelar av vad eljest skolat utgå jämkade

belopp eller, såvitt nu är i fråga, livränta till Janssons änka Ester Karolina

Jansson med 1 000 kronor örn året, så länge hon levde ogift, dock ej längre

än till den 29 april 1954, med rätt för Karlsson att vid fullgörande av betalningsskyldigheten

avräkna två tredjedelar av vad på grund av dödsfallet

i motsvarande hänseende och för motsvarande tid utgått eller komme att utgå

till Ester Jansson från försäkringsaktiebolaget Nornan, där Jansson varit

olycksfallsförsäkrad.

Svea hovrätt, varest Karlsson samt Kungl. Majit och kronan anfört besvär

över häradsrättens utslag, har genom lagakraftvunnet utslag den 13 mars

1943 ej funnit skäl att göra ändring i överklagade utslaget.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement anförde i skrivelse den

24 september 1943 i huvudsak följande.

Genom beslut den 7 maj 1943 hade tygdepartementet med anlitande

av till departementets förfogande stående medel utbetalat —

förutom ifrågakommande stadeståndsbelopp m. m. — till Ester

Jansson ett belopp av 350 kronor samt till försäkringsaktiebolaget

Nornan ett belopp av 650 kronor, avseende livränta för tiden från och med

den 1 maj 1942 till och med den 30 april 1943. Då Karlsson icke torde ha

vid tillfället gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, syntes kronan med hänsyn

till föreskrifterna i förordningen den 22 juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser

rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon,

motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten, sakna

regressrätt mot honom beträffande belopp, som utgivits eller kunde komma

att utgivas i anledning av olycksfallet. På grund härav och vad i övrigt anförts

hemställde tyg- och civila departementen, att Kungl. Majit måtte, med

godkännande av de verkställda utbetalningarna, för här avsett ändamål för

tiden från och med den 1 maj 1942 till och med den 30 juni 1944 ställa

till departementens förfogande ett belopp av 2 166 kronor 66 öre, varav avsåges

att utbetalas till Ester Jansson 758 kronor 33 öre och till försäkringsaktiebolaget

Nornan 1 408 kronor 33 öre.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:ts proposition nr 66.

9

Härjämte hemställde tyg- och civila departementen, att Kungl. Maj:t måtte

för riksdagen framlägga proposition örn anvisande av erforderliga medel för

utgivande till Ester Jansson och försäkringsbolaget av de livräntebelopp,

vartill de kunde vara berättigade för tid från och med den 1 juli 1944.

Genom brev den 22 oktober 1943 medgav Kungl. Majit, med godkännande

av verkställda utbetalningar, att kostnaderna för tiden intill den 1 juli 1944

finge med ett belopp av 2 166 kronor 66 öre bestridas av anslaget till reglering

av skador i följd av trafik med försvarets motorfordon. Härjämte förklarade

Kungl. Majit Sig vilja framdeles meddela beslut rörande bestridandet

av kostnaderna för tid därefter.

Statskontoret har i utlåtande den 2 november 1943 anfört följande.

Statskontoret ville icke göra erinran mot att framställning gjordes till

riksdagen örn att änkan Jansson och försäkringsaktiebolaget Nornan jämlikt

Svea hovrätts lagakraftvunna utslag den 13 mars 1943 tillkommande

ersättningsbelopp måtte från och med budgetåret 1944/45 bestridas från

tolfte huvudtitelns anslag till diverse pensioner och understöd m. m. Såsom

tidigare i likartade fall ägt rum, torde föreskrift böra meddelas därom, att

å ifrågavarande ersättningsbelopp icke finge åtnjutas någon sådan tilläggsförmån,

som enligt gällande bestämmelser eljest tillkomme pensionstagare.

Såsom ägare till den av Karlsson förda bilen synes kronan jämlikt gällande Departementsbestämmelser

icke kunna undgå att på grund av ifrågavarande skada till chefenänkan

Jansson och försäkringsaktiebolaget Nornan utgiva ersättning utöver

vad som redan gäldats för tiden före den 1 juli 1944. Av riksdagen bör

utverkas medgivande, att ersättningen må för tiden därefter gäldas av anslaget

till diverse pensioner och understöd m. m. På sätt tidigare i likartade

fall ägt rum bör föreskrift meddelas därom, att å ersättningsbelopp icke må

åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser tillkommer

pensionstagare. Såsom tyg- och civila departementen påpekat, torde

kronan icke äga regressrätt mot Karlsson beträffande belopp, som utgivits

eller kunna komma att utgivas i anledning av olycksfallet.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att de ersättningsbelopp örn tillhopa 1 000 kronor för år, som enligt

vad ovan angivits på grund av förenämnda olycksfall tillkomma

Ester Karolina Jansson och försäkringsaktiebolaget Nornan, må

från och med budgetåret 1944/45 bestridas från anslaget till

diverse pensioner och understöd m. m. med iakttagande av att å

ersättningsbeloppen icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån,

som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

6:o.

Den 22 april 1942 påkörde å Erikslustvägen i Malmö krigsfrivillige nr

502—1—1913 Ernst Axel Alfred Bohman under framförande i tjänsten av

en kronan tillhörig och av Malmö försvarsområde disponerad lastbil rörläg
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr (16.

garell Elvir Lennart Sjöholm, vilken körde cykel i samma riktning som bilen.

Sjöholm skadades så svårt, att han senare samma dag avled.

Bohman ställdes under åtal vid rådhusrätten i Malmö. I målet förde

riksförsäkringsanstalten ersättningstalan mot Bohman, varjämte kronan inträdde

såsom mellankommande part å Bohmans sida.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att riksförsäkringsanstalten förbehållit

sig rätt att föra särskild talan örn ersättning för vad anstalten ytterligare

kunde komma att utgiva i anledning av olycksfallet på grund av lagen

den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

Genom utslag den 14 augusti 1942 förpliktade rådhusrätten Bohman, såvitt

nu är i fråga, att gälda livräntor årligen från den 22 april 1942 till Sjöholms

änka Elly Sjöholm, så länge hon levde ogift, med 1 020 kronor samt till

vardera av makarnas söner Leif Georg, född den 3 december 1934, och Tom

Valter, född den 1 mars 1940, till dess de fyllt sexton år, med 660 kronor,

dock att från dessa livräntebelopp skulle avdragas vad som redan i sådant

hänseende utgått och ytterligare kunde komma att utgå från riksförsäkringsanstalten.

Vidare förpliktades Bohman att till riksförsäkringsanstalten, som

genom beslut den 5 juni 1942 utfäst sig att betala livräntor från och med den

23 april 1942 till Elly Sjöholm, så länge hon levde ogift, med 975 kronor,

till vart och ett av barnen, tills det uppnått sexton års ålder, med 650 kronor

samt till Sjöholms föräldrar, Axel Sjöholm och Anna Sjöholm, gemensamt med

260 kronor, allt för år räknat, återgälda vad anstalten redan utgivit och framdeles

bomme att utgiva till dessa personer.

Hovrätten över Skåne och Blekinge fann genom den 9 april 1943 meddelat

och i denna del lagakraftvunnet utslag ej skäl göra ändring i rådhusrättens

utslag.

I skrivelse den 24 september 1943 anförde arméförvaltningens tyg- och

civila departement bland annat följande.

Genom beslut den 22 juni och den 16 juli 1943 hade tygdepartementet av

till departementets förfogande stående medel utbetalat — förutom ifrågakommande

skadeståndsbelopp m. m. —■ livräntor för ett år från och med

den 23 april 1942, efter avdrag av vad vederbörande för samma tid uppburit

från riksförsäkringsanstalten, nämligen till Elly Sjöholm för egen del 45

kronor och för vartdera av barnen 10 kronor ävensom till riksförsäkringsanstalten

2 535 kronor. Enär Bohman icke torde ha vid tillfället gjort sig skyldig

till grov vårdslöshet, syntes kronan jämlikt föreskrifterna i förordningen den

22 juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten

för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra

eller nyttjas av staten, sakna regressrätt mot honom beträffande belopp, som

utgivits eller kunde komma att utgivas i anledning av förevarande olycksfall.

På grund härav och vad i övrigt anförts hemställde tyg- och civila departementen,

att Kungl. Majit måtte, med godkännande av de verkställda utbetalningarna,

för här avsett ändamål för tiden intill den 1 juli 1944 ställa till förfogande

ett belopp av 5 691 kronor 11 öre, varav avsåges att utbetalas till Elly Sjöholm

och hennes barn 142 kronor 28 öre och till riksförsäkringsanstalten 5 548

kronor 83 öre.

Härjämte hemställde tyg- och civila departementen, att Kungl. Majit måtte

för riksdagen framlägga proposition örn anvisande från tolfte huvudtitelns

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

11

anslag till diverse pensioner och understöd m. m. av erforderligt belopp, att

såsom livränta utgå till Elly Sjöholm, så länge hon levde ogift, samt till

Leif Georg och Tom Valter Sjöholm tills de fyllt IG år ävensom till riksförsäkringsanstalten

för vad denna komme att utgiva till nämnda tre personer

samt till Axel Sjöholm och Anna Sjöholm.

Genom brev den 22 oktober 1943 medgav Kungl. Maj:t, med godkännande

av verkställda utbetalningar, att kostnaderna för tiden intill den 1 juli 1944

finge med ett belopp av 5 691 kronor 11 öre bestridas av anslaget till reglering

av skador i följd av trafik med försvarets motorfordon. Härjämte

förklarade Kungl. Majit Sig vilja framdeles meddela beslut rörande bestridandet

av kostnaderna i motsvarande hänseenden för tid därefter.

Statskontoret har i utlåtande den 2 november 1943 anfört följande.

Statskontoret finge föreslå, att Kungl. Majit utverkade riksdagens medgivande,

att änkan Sjöholm och hennes förenämnda barn tillkommande livräntor,

uppgående till — efter avdrag av de livräntebelopp, dessa personer

uppbure från riksförsäkringsanstalten — för änkan 45 kronor samt för ettvart

av barnen 10 kronor för år, finge gäldas från tolfte huvudtitelns anslag

till diverse pensioner och understöd m. m. Från sagda anslag torde däremot

enligt statskontorets mening icke böra utgå medel till ersättande av

förenämnda av riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete beviljade livräntebelopp.

På sätt tidigare skett i liknande fall torde föreskrift böra meddelas därom,

att å ersättningsbeloppen från anslaget till diverse pensioner och understöd

m. m. icke finge åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande

bestämmelser eljest tillkomme pensionstagare.

Genom hovrättens över Skåne och Blekinge ifrågavarande utslag har

Bohman förpliktats att —• utöver från riksförsäkringsanstalten på grund av

olycksfallsförsäkringslagen utgående livräntor, nämligen till änkan 975 kronor,

till vartdera barnet 650 kronor samt till den avlidnes föräldrar gemensamt

260 kronor, allt för år, vilka livräntor Bohman ålagts återgälda anstalten —

utgiva årliga livräntebelopp, till änkan med 45 kronor, så länge hon lever

ogift, samt till vartdera barnet med 10 kronor tills det fyllt 16 år.

Såsom ägare till bilen torde kronan icke kunna undgå ersättningsskyldighet

på grund av olycksfallet.

I likhet med statskontoret anser jag, att från tolfte huvudtitelns anslag

till diverse pensioner och understöd m. m. icke bör utgå ersättning till riksförsäkringsanstalten

för de av anstalten jämlikt olycksfallsförsäkringslagen utbetalade

livräntorna. Däremot synas livräntebeloppen örn 45 kronor till änkan

och 10 kronor till vartdera barnet böra bestridas från nämnda anslag. Av

riksdagen bör därför utverkas medgivande, att sistnämnda livräntebelopp,

vilka erlagts för tiden intill den 1 juli 1944, må för tiden därefter utgå av

anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. med iakttagande att å

ersättningsbeloppen icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt

gällande bestämmelser tillkommer pensionstagare. Såsom tyg- och civila

departementen påpekat, torde kronan icke äga regressrätt mot Bohman beträffande

belopp, som utgivits eller kunna komma att utgivas i anledning av

skadan.

Departements
chefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att änkan Elly Sjöholm och hennes barn Leif Georg och Tom

Valter jämlikt hovrättens över Skåne och Blekinge utslag den

9 april 1943 tillkommande årliga livräntor, uppgående till —

efter avdrag av de livräntebelopp, som de i anledning av Elvir

Lennart Sjöholms död uppbära från riksförsäkringsanstalten —

för änkan 45 kronor och för vartdera barnet 10 kronor för år,

må från och med budgetåret 1944/45 bestridas från anslaget till

diverse pensioner och understöd m. m. med iakttagande att å

ersättningsbeloppen icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån,

som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

7:o.

Under tiden den 22 augusti—den 18 november 1939 var löjtnanten i Svea

livgardes reserv Carl Johan Eric Tersmeden inkallad till militärtjänstgöring i

anledning av förstärkt försvarsberedskap. I oktober samma år insjuknade

han i barnförlamning och intogs på grund härav den 9 oktober på epidemisjukhuset

i Stockholm. Där kvarlåg han till den 1 mars 1940, då han överflyttades

till S:t Görans sjukhus i Stockholm för efterbehandling. Under

sjukdomstiden åtnjöt Tersmeden avlöning med vederbörligt tjänstledighetsavdrag

intill tjänstgöringsperiodens slut. Då vården å epidemisjukhuset var

avgiftsfri, åsamkades Tersmeden icke några kostnader för sjukvård under

tiden intill den 1 mars 1940. Kostnaderna för vård å halvenskilt rum å S:t

Görans sjukhus för tiden till och med den 15 juni 1940 samt för viss ambulanstransport

uppgingo till sammanlagt 959 kronor. Den 30 juni 1940 förflyttades

Tersmeden från sjukhuset till Skottorp för privat vård. Han har

under tiden därefter intill den 15 september 1942 undergått specialbehandling

för sin sjukdom.

Sedan Tersmeden hos Kungl. Majit gjort framställning örn ersättning på

grund av sjukdomen, som han förmenade ådragits i tjänsten, framhöll riksförsäkringsanstalten

bland annat följande.

Enär sjukdomen ej föranletts av något under tjänsten inträffat olycksfall,

vore bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen icke tillämpliga å Tersmeden.

Denne kunde ej heller beredas ersättning enligt 1927 års militärersättningsförordning,

enär han icke vore att hänföra till någon av de kategorier,

som omförmäldes i denna förordning. Ej heller kunde ersättning utgå

till Tersmeden jämlikt brev den 23 juli 1940 med provisoriska bestämmelser

örn särskilda förmåner åt viss personal vid försvarsväsendet, som drabbats

av kroppsskada. Bestämmelserna i detta brev gällde nämligen endast sådan

personal, å vilken krigsavlöningsreglementet vore tillämpligt, och vid ifrågavarande

tid hade reglementet endast partiellt varit tillämpligt med avseende

å Tersmeden. Anstalten ville emellertid framhålla, att Tersmedens sjukdom

syntes vara ådragen under sådana förhållanden, att samband mellan sjukdomen

och tjänstgöringen torde få anses föreligga.

Genom brev den 6 december 1940 medgav Kungl. Majit, att till Tersmeden

finge såsom ersättning för de kostnader han i följd av sjukdomen måst vid
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

kännas under tiden den 1 mars—den 15 juni 1940 från lantförsvarets anslag

till extra utgifter utbetalas ett belopp av 766 kronor, motsvarande vad som

under liknande omständigheter skulle ha utgått till beställningshavare på

aktiv stat.

I en den 28 maj 1943 överlämnad skrift har Tersmeden anhållit örn ytterligare

ersättning på grund av sin sjukdom och därvid framhållit bland annat

följande.

Då han hösten 1939 inbeordrats till militärtjänstgöring, hade han bevistat

andra årets lärokurs vid skogshögskolan för avläggande framdeles av civiljägmästarexamen.

Efter inkallelsen hade han emellertid på grund av de

relativt dåliga befordrings- och avlöningsförhållandena på skogsmannabanan

haft för avsikt att övergå till aktiv militär stat. Goda utsikter torde ha förefunnits

för ett förverkligande av dessa planer. Den under militärtjänstgöringen

inträffade sjukdomen omöjliggjorde emellertid en dylik övergång.

För att i någon mån trygga sin framtida utkomst ämnade Tersmeden nu fortsätta

de år 1939 avbrutna studierna och söka avlägga civiljägmästarexamen.

Han hade därefter för avsikt att söka anställning viel någon anstalt eller byrå,

där praktiskt skogsarbete ej vore utslagsgivande. Sannolikt måste han efter examen

fortsätta studierna i flera år för att specialisera sig i vissa ämnen. Genom

sjukdomen hade Tersmeden förlorat minst tre studieår med därav försenade

utkomstmöjligheter och härjämte komme givetvis hans invaliditet att framdeles

väsentligen nedsätta hans prestationsförmåga. För närvarande vore

Tersmeden tack vare specialbehandling så pass återställd, att han kunde, örn

ock långsamt, förflytta sig på slät och jämn mark kortare sträckor med tillhjälp

av två käppar samt med stöd av käpp och ledstång taga sig uppför och

utför ej alltför branta trappor.

I anslutning härtill har Tersmeden anhållit dels örn ersättning för vissa

kostnader m. m. dels ock örn invalidpension enligt följande beräkning:

1. för vårdkostnader å S:t Görans sjukhus den 16—den 30

juni 1940 ............................................................... kronor 135: —

2. för transport med sjukvagn den 30 juni 1940 Stockholm—Laholm

...................................................... » 78:60

3. för transport med sjuktransportbil den 30 juni 1940 Laholm—Skottorp

...................................................... » 9: —

4. för gymnastik- och massagebehandlingar den 1 juli 1940

—den 10 september 1942 .......................................... » 3 144: —

5. för läkararvoden ...................................................... » 135: —.

6. för försenade utkomstmöjligheter genom tre års försenade

studier vid skogshögskolan .............................. » 12 600: —

7. Invalidpension från och med den dag år 1944, då civiljägmästarexamen

under vanliga förhållanden kunnat avläggas, pensionen beräknad per månad

för de första fem åren till hela beloppet och därefter till 50 % av en civiljägmästares

månadslön i respektive befattningsgrupper i enlighet med bifogad

utredning.

Militärbefälhavaren har anfört att, enär samband finge anses föreligga

mellan Tersmedens sjukdom och militärtjänstgöringen, vissa skäl torde tala

för att Tersmeden bereddes ersättning utöver vad som medgivits enligt brevet

den 6 december 1940.

Riksförsäkringsanstalten har framlagt utredning beträffande Tersmedens

sjukvårdskostnader för tiden efter den 15 juni 1940 samt anfört följande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Riksförsäkringsanstalten hade funnit Tersmeden sjukdom vara ådragen

under sådana förhållanden, att samband mellan sjukdomen och militärtjänstgöringen

under tiden den 22 augusti—den 18 november 1939 torde få anses

föreligga.

Därest i förevarande fall krigsavlöningsreglementet varit tillämpligt med

avseende å Tersmedens tjänstgöring och denne sålunda blivit berättigad till

ersättning jämlikt brevet den 23 juli 1940, skulle ersättning jämlikt grunderna

i 1927 års militärersättningsförordning ha utgått från riksförsäkringsanstalten

enligt följande.

Enligt 8 § sista stycket omförmälda förordning skulle Tersmedens årliga

arbetsförtjänst ha bestämts till 3 000 kronor.

Enär Tersmedens militärtjänstgöring upphört från och med den 19 november

1939, skulle han jämlikt 20 § jämförd med 6 § i förordningen ha varit

berättigad till sjukpenning för tiden

den 19 november 1939—den 29 februari 1940 ...... med kronor 5: 50 för dag

» 1 mars—den 30 juni 1940 ........................ » » 2:75 » »

» 1 juli 1940—den 15 mars 1941 .................. » » 5:50 » »

Jämlikt bestämmelserna i 10 § av förordningen skulle nämligen för tiden

den 1 mars—den 30 juni 1940, då Tersmeden vårdats å S:t Görans sjukhus i

Stockholm, avdrag å sjukpenningen ha verkställts med hälften till täckande

av kostnaden för vården.

För tiden den 16 mars 1941—den 15 september 1942 skulle Tersmeden ha

varit berättigad till livränta efter en invaliditetsgrad av 100 % med 2 000

kronor för år räknat jämte 15 % dyrtidstillägg därå från och med den 1 januari

1942.

Då emellertid krigslön jämlikt bestämmelserna i krigsavlöningsreglementet

och sjukavlöning jämlikt 2 § i förenämnda brev för tiden den 19 november

1939—den 15 september 1942 skulle ha utgått till Tersmeden med belopp

överstigande den ersättning, som skulle lia tillkommit honom enligt militärersättningsförordningen,

skulle jämlikt bestämmelserna i 11 § av militärersättningsförordningen

någon sjukpenning eller livränta icke ha utgivits till

honom för nämnda tid.

För tiden den 16 september 1942—den 15 september 1944 skulle Tersmeden

ha tillerkänts livränta efter en invaliditetsgrad av 50 % med 1 000 kronor för

år räknat jämte 15 % dyrtidstillägg därå till och med den 31 december 1943.

Härjämte har anstalten, enligt vad i det följande närmare angivits, föreslagit

ersättning åt Tersmeden för läkarvård m. m.

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse ha i avgivet

yttrande anfört bland annat följande.

Med hänsyn till omständigheterna syntes starka skäl tala för att Tersmeden

bereddes ersättning av statsverket jämväl för tid efter den 15 juni 1940. Vad

anginge vårdkostnaderna å S:t Görans sjukhus för tiden den 16—30 juni 1940

finge departementet och styrelsen tillstyrka, att Tersmeden bereddes ersättning

härför efter de i brevet den 6 december 1940 tillämpade grunderna eller

med 7 kronor 25 öre för dag med tillhopa 108 kronor 75 öre. Beträffande de

av Tersmeden för tiden efter den 1 juli 1940 havda sjukvårdskostnaderna finge

departementet och styrelsen, i enlighet med den av riksförsäkringsanstalten

framlagda utredningen, tillstyrka, att dessa kostnader beräknades för gymnastiska

specialbehandlingar till 1 200 kronor, för ambulanstransport till 5

kronor, för läkararvoden till 135 kronor samt för en elektrisk invalidmotorvagn

till 450 kronor, eller sålunda sammanlagt till 1 790 kronor, med vilket

belopp Tersmeden borde i nu förevarande hänseenden beredas ersättning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Vidkommande Tersmedens yrkande örn ersättning för tre åra försenade

studier samt om invalidpension syntes det kunna ifrågasättas, örn icke Tersmeden

för tiden från och med den 1 juli 1940 borde erhålla ett engångsbelopp,

som svarade mot sjukpenning och invalidpension för tiden till och

med den 15 september 1942, eller i avrundat tal 4 500 kronor. Vad anginge

frågan örn invalidpension till Tersmeden för tid från och med den 16 september

1942 syntes densamma böra underställas riksdagens prövning. Tersmeden,

som vore född den 19 mars 1914, ägde att från och med den 1 april 1969

uppbära reservpension med 900 kronor för år eller att år 1956 efter fyllda 42

år utbekomma ett mot pensionens kapitaliserade värde svarande belopp.

I utlåtande den 3 augusti 1943 har statskontoret anfört bland annat följande.

Med hänsyn till föreliggande omständigheter ville statskontoret icke motsätta

sig, att viss ersättning tillerkändes Tersmeden jämväl för tiden efter

den 15 juni 1940. I likhet med arméförvaltningens civila departement och

sjukvårdsstyrelse tillstyrkte statskontoret, att Tersmeden bereddes ersättning

med sammanlagt (108: 75 + 1 790=) 1 898 kronor 75 öre, avseende kostnader

för sjukhusvård under tiden den 16—30 juni 1940, gymnastiska specialbehandlingar,

ambulanstransport, läkararvoden ävensom anskaffande av en invalidvagn,

att utgå från fjärde huvudtitelns anslag till extra utgifter.

Beträffande frågan örn utgivande av sjukpenning och livränta för tiden

efter den 30 juni 1940 hade civila departementet och sjukvårdsstyrelsen ifrågasatt,

örn icke Tersmeden borde erhålla ett engångsbelopp å — i avrundat tal

•—• 4 500 kronor motsvarande sjukpenning och livränta för tiden den 1 juli

1940—den 15 september 1942 enligt de beräkningsgrunder, som angivits av

riksförsäkringsanstalten. Frågan örn invalidpension för tiden efter den 15

september 1942 borde enligt nämnda myndigheter underställas riksdagens

prövning. Statskontoret ville för sin del framhålla, att det syntes ämbetsverket

mest följdriktigt, örn riksförsäkringsanstaltens beräkningsgrunder i

sin helhet foges till utgångspunkt vid bestämmandet av ersättningens storlek

efter den 30 juni 1940. Tersmeden skulle vid sådant förhållande erhålla dels

sjukpenning för tiden den 1 juli 1940—den 15 mars 1941 med sammanlagt

1 419 kronor, dels ock livränta för tiden den 16 mars 1941—den 15 september

1944 beräknad efter 2 000 kronor för år till och med den 15 september 1942

och därefter efter 1 000 kronor för år jämte dyrtidstillägg. Enligt statskontorets

mening borde dock ersättningsfrågan i vad anginge sjukpenning och

livränta icke avgöras utan riksdagens medverkan. Den sjukpenning och livränta,

som därvid kunde komma att beviljas, kunde lämpligen utgå från

fjärde huvudtitelns förslagsanslag till bidrag till ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Statskontoret ville i anslutning härtill erinra därom, att Kungl. Majit den

26 februari 1943 uppdragit åt riksförsäkringsanstalten att verkställa viss

översyn av 1927 års militärersättningsförordning. Enligt vad statskontoret

under hand inhämtat förefunnes anledning antaga, att anstalten därvid

komme att föreslå sådan ändring av sagda förordning, att ersättning för

kroppsskada enligt förordningen skulle kunna utgå till beställningshavare,

vilken fullgjort militärtjänstgöring under enahanda förhållanden som Tersmeden.

Därest en författningsändring i denna riktning genomfördes, syntes

det lämpligast, att dessa blivande bestämmelser -—- vilka statskontoret förutsatte

icke komme att givas retroaktiv verkan — lades till grund jämväl för

fastställande av livränta till Tersmeden från den dag bestämmelserna trädde i

kraft. Den omprövning av ersättningens storlek, som under angiven förutsättning

kunde komma att äga rum, krävde likaledes riksdagens medverkan.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Departements
chefen.

Genom brev den 8 oktober 1943 tillerkände Kungl. Majit i enlighet med

civila departementets och sjukvårdsstyrelsens förslag Tersmeden såsom ersättning

för havda kostnader, beräknade enligt den av riksförsäkringsanstalten

framlagda utredningen, ett belopp av 1 898 kronor 75 öre, att utgå av fjärde

huvudtitelns anslag till extra utgifter. Vidkommande frågan örn utgivande till

Tersmeden av ersättning i övrigt förklarade Kungl. Majit Sig vilja framdeles,

efter framställning till riksdagen, meddela beslut.

Av det anförda framgår, att Tersmeden ådragit sig sjukdomen under

sådana förhållanden, att samband mellan sjukdomen och den militära tjänstgöringen

ansetts föreligga. För tiden intill den 1 mars 1940 har Tersmeden

åtnjutit fri vård å epidemisjukhus. Genom särskilda beslut har Kungl.

Majit därefter tillerkänt Tersmeden ersättning dels för kostnader för sjukhusvård

under tiden den 1 mars—den 15 juni 1940 med 766 kronor, dels ock

för sjukhusvård under tiden den 16—30 juni 1940 med 108 kronor 75 öre

samt för specialbehandlingar m. m. med 1 790 kronor eller med tillhopa

1 898 kronor 75 öre.

Beträffande frågan örn sjukpenning och livränta för tiden efter den 30

juni 1940, då Tersmeden flyttades från sjukhus för privat vård, ha arméförvaltningens

civila departement och sjukvårdsstyrelse ifrågasatt, örn ej

Tersmeden borde tillerkännas ett engångsbelopp med i avrundat tal 4 500

kronor, motsvarande sjukpenning och livränta enligt riksförsäkringsanstaltens

beräkningsgrunder för tiden den 1 juli 1940—den 15 september 1942, då

behovet av sjukpenning upphörde, emedan Tersmeden efter denna tidpunkt

ej behövde sjukvård. Frågan örn invalidpension efter den 15 september 1942

borde underställas riksdagens prövning.

Statskontoret har däremot ansett mest följdriktigt, om riksförsäkringsanstaltens

beräkningsnormer i sin helhet tagas till utgångspunkt vid bestämmandet

av ersättningens storlek efter den 30 juni 1940. Enligt statskontorets

mening bör ersättningsfrågan i vad avser sjukpenning och livränta icke avgöras

utan riksdagens medverkan.

I likhet med de hörda myndigheterna finner jag mig böra på grund av föreliggande

omständigheter tillstyrka, att Tersmeden erhåller sjukpenning och

livränta för tiden efter den 30 juni 1940. Jag anser mig i detta hänseende

böra förorda bifall till statskontorets förslag, i enlighet varmed Tersmeden

bör tillerkännas dels sjukpenning för tiden den 1 juli 1940—den 15 mars 1941

med sammanlagt 1 419 kronor, dels ock livränta för tiden den 16 mars 1941 —

den 15 september 1944, beräknad efter 2 000 kronor för år till och med den

15 september 1942 och därefter efter 1 000 kronor för år jämte dyrtidstillägg.

Beloppen böra utgå från fjärde huvudtitelns anslag till bidrag till ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Med anledning av statskontorets yttrande i övrigt vill jag framhålla, att

det är min avsikt att föreslå Kungl. Majit att förelägga årets riksdag förslag

till vissa ändringar i gällande bestämmelser örn ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. I detta sammanhang synes

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

det icke vara erforderligt att upptaga den av statskontoret berörda frågan

huruvida den livränta, som må komma att utgå till Tersmeden, bör jämkas

med hänsyn till de ändringar i nämnda ersättningsbestämmelser, som kunna

bliva genomförda.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att löjtnanten i Svea livgardes reserv Carl Johan Eric Tersmeden

må från fjärde huvudtitelns anslag till bidrag till ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

uppbära dels sjukpenning med 1 419 kronor, dels ock livränta

för tiden den 16 mars 1941—den 15 september 1944, beräknad

efter 2 000 kronor för år till och med den 15 september

1942 och därefter efter 1 000 kronor för år, jämte 15 % dyrtidstillägg

å sålunda utgående livränta.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,

under punkterna l:o—7:o hemställt förordnar Hans Majit

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta af Sandeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 66.

331 44 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:135 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition angående livränta åt Irma Marianne Jansson m. m. a1 i texten
  2. BU 1944:23 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående livränta åt Irma Marianne Jansson m. m. s. 1 i texten