Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff

14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:7, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

1

Nr 7.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 20 § lagen den 9 april 1937

(nr 119) om verkställighet av bötesstraff; given Stockholms

slott den 17 december 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den

9 april 1937 (nr 119) örn verkställighet av bötesstraff.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 7.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 9 april 1937 (ur 119) om

verkställighet av bötesstraff.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av

bötesstraff skall erhålla följande ändrade lydelse.

20 §.

Vad i 27 kap. rättegångsbalken samt 12 § lagen den 14 juni 1901 örn vad

iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn ändring i vissa delar av

samma balk finnes stadgat för det fall att part hålles häktad i målet skall ock

gälla i fråga om klagan över beslut varigenom förvandlingsstraff ålagts, där

detta gått i verkställighet eller den dömde på grund av annai brott enligt

meddelat beslut är förlustig sin frihet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms

slott den 1 oktober 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Rubbestad.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler fråga

om ändring av 20 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff

samt anför därvid följande.

Gällande bestämmelser.

Beträffande verkställighet av utslag varigenom förvandlingsstraff för böter

ålagts gäller enligt 17 § nämnda lag, att vad som är stadgat i fråga om utslag

varigenom någon dömts till frihetsstraff skall äga motsvarande tillämpning.

Såsom undantag härifrån stadgas dock, att domstolen må förordna att

sådant utslag skall verkställas utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

I 20 § föreskrives, att vad i 27 kap. rättegångsbalken samt 12 § lagen den

14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om

ändring i vissa delar av samma balk finnes stadgat för det fall att part hålles

i målet häktad också skall gälla, där på grund av beslut i mål om förvandling

av böter ådömt förvandlingsstraff gått i verkställighet utan hinder därav

att det ej vunnit laga kraft.

Rörande innebörden av bestämmelsen i 20 § må nämnas följande. Enligt

27 kap. 1 § rättegångsbalken, som innehåller föreskrifter örn ingivande till

hovrätten av besvär över underrätts utslag, står det part, som vill överklaga

utslag i mål däri han hålles häktad, öppet att intill besvärstidens utgång

avlämna besvärsskrift till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen

vid häktet. 12 § promulgationslagen den 14 juni 1901 innehåller närmare

föreskrifter örn vad Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen

lia att iakttaga i fall, då häktad vill i målet anföra besvär. Har klagande,

som i målet hålles häktad, underlåtit att till hovrätten ingiva underrättens

protokoll, skall jämlikt 27 kap. 4 § rättegångsbalken felande protokoll

införskaffas genom hovrättens försorg. Enligt 12 § samma kapitel

gäller, att örn part i målet hålles häktad och han eller annan skall höras över

besvär, hovrätten har att genom Konungens befallningshavande infordra

förklaring på sätt tjänligast finnes.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Framställning’ om lagändring.

I skrivelse till Konungen den 31 december 1940 har riksdagens justitieombudsman

anfört, att i ett av honom behandlat ärende, däri länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län avgivit yttrande, länsstyrelsen framhållit, att starka

skäl syntes tala för att 20 § lagen örn verkställighet av bötesstraff ändrades

så, att lagrummet bleve tillämpligt jämväl i vissa andra fall än då på

grund av beslut i mål om bötesförvandling ådömt förvandlingsstraff gått i

verkställighet utan hinder därav att förvandlingsbeslutet ej vunnit laga

kraft.

Gm nämnda ärende har justitieombudsmannen bl. a. meddelat följande.

Sedan en person av olika domstolar ådömts böter för åtskilliga förseelser,

ålades honom förvandlingsstraff för böterna med fängelse i 31 dagar.

Den dömde, som vid tiden för meddelandet av detta utslag undergick honom

tidigare ådömt frihetsstraff, överlämnade till direktören vid fängelset en till

hovrätten ställd skrift vari han anförde besvär över utslaget. Sedan denna

skrift från fängelset avlämnats till länsstyrelsen och därefter översänts till

hovrätten, förklarade hovrätten, att enär det enligt lag och meddelad besvärshänvisning

ålegat den dömde att till hovrätten ingiva sina besvär men

besvären blivit med posten insända till hovrätten från Konungens befallningshavande,

funne hovrätten besvären icke kunna till prövning upptagas.

I klagoskrift till justitieombudsmannen gjorde den dömde gällande att han

förlorat sin talan på grund av felaktigt förfarande av fängelsemyndigheten

eller någon tjänsteman vid länsstyrelsen. I infordrat yttrande uppgav direktören

vid fängelset, att enligt förklaring av en vid ifrågavarande tid såsom

direktör tjänstgörande assistent vederbörande tjänsteman vid länsstyrelsen

på förfrågan sagt sig kunna mottaga den till assistenten avlämnade besvärsskriften.

I sitt yttrande till justitieombudsmannen i nämnda ärende hade länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län anfört bl. a.:

Beträffande mål, i vilket någon hölles häktad, hade i rättegångsbalken

medgivande lämnats den häktade att för överklagande av meddelat utslag

avlämna besvärsskrift till vederbörande länsstyrelse eller tillsyningsmannen

vid häktet. Anledningen därtill vöre givetvis, alf häktade på grund av det

frihetsberövande, som de vore underkastade, svårligen kunde iakttaga de

bestämmelser, som i detta hänseende gällde för parter å fri fot. Nämnda förmån

tillkomma däremot icke häktad vid klagan i annat mål än det, i vilket

han häktats, och ej heller fånge som avtjänade straff. Uppenbarligen förelåge

emellertid samma svårighet för fånge att ingiva sina besvär till hovrätten,

då besvären gällde annat mål än liäktningsmålet, som då de avsåge

detta. Något behov att genom lagändring giva alla fångar samma lättnad

med avseende på besvärs ingivande, som gällde för häktad i häktningsmålet,

syntes tidigare icke med styrka hava gjort sig gällande. I och med tillkomsten

av lagen om verkställighet av bötesstraff torde det dock komma att inträffa

ganska ofta, att fånge eller häktad klagade i mål, i vilket han icke

hölles häktad, nämligen förvandlingsmålet. Eftersom förvandlingsstraffet

avklippte den dömdes möjlighet att betala böterna, finge man räkna med

att den dömde sökte vinna ytterligare respit genom att överklaga förvandlingsdomen.

För den händelse rätten förordnat, att förvandlingsstraffet

skulle gå i verkställighet utan hinder därav att utslaget ej vunnit laga kraft,

ägde visserligen den dömde jämlikt 20 § lagen om verkställighet av bötesstraff

rätt att liksom vissa häktade ingiva sina besvär till länsstyrelsen, men

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

5

dylikt förordnande torde icke komma i fråga annat än i undantagsfall.

Fånge som ådömts förvandlingsstraff utan dylikt förordnande erhölle tydligen

icke denna förmån. Enligt länsstyrelsens förmenande talade emellertid

starka praktiska skäl för att alla fångar och häktade personer medgåves

rätt att vid klagan över förvandlingsstraff ingiva sina besvär till länsstyrelsen

eller tillsyningsmannen vid häktet. Länsstyrelsen ville därför ifrågasätta,

huruvida icke anledning kunde föreligga att fråga örn lagändring i sådant

hänseende väcktes.

Justitieombudsmannen, som med hänsyn till föreliggande omständigheter

fann berörda ärende icke föranleda något ingripande från hans sida mot någon

tjänsteman, har vidare anfört:

Åtskilliga förmåner äro beredda häktade personer i fråga örn besvär i

mål, däri de hållas häktade. De skäl, som föranlett dessa lättnader för häktade

beträffande avlämnande av besvärsskrift och jämväl rörande besvärsproceduren

i övrigt, kunna åberopas för en utsträckning av dessa processuella

förmåner att gälla även med avseende å de fall, där någon som ej är på

fri fot klagar över utslag i annat mål än det, vari han berövats friheten. Frågan

om en dylik utsträckning har också upprepade gånger varit föremål

för omprövning. Tungt vägande praktiska skäl hava emellertid gjort, att frågan

fått förfalla. Med rätta, har särskilt framhållits, att en utvidgning av de

ifrågavarande stadgandenas tillämpningsområde till andra än dem, som genom

beslut i målet äro berövade friheten, skulle öka svårigheten att vinna

säker upplysning örn den laga kraft, som kunde hava åkommit utslag.

I det avseende, varom här är fråga, synas mig mål örn bötesförvandling

intaga en särställning. Det torde ofta inträffa, att en person under det han

avtjänar frihetsstraff blir dömd till bötesförvandlingsstraff. Jag erinrar om

att vid verkställighet av frihetsstraff undersökning brukar ske, huruvida fången

ådömts böter som ännu äro oguldna. Endast under den i 20 § lagen örn

verkställighet av bötesstraff angivna förutsättningen äger emellertid den till

förvandlingsstraff för böter dömde åtnjuta de lättnader i fråga om anförande

av besvär m. m., som tillkomma häktad. Liksom länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län anser jag det med skäl kunna ifrågasättas, örn icke dessa lättnader

alltid borde tillkomma fångar och med dem jämställda vid klagomål

över bötesförvandlingsutslag, alltså även ifall deras frihetsberövande icke

grundats på beslut i målet om förvandling. Beträffande bötesförvandlingsutslag

tala icke med samma styrka som i andra fall de skäl, som anförts mot

att tillerkänna ifrågavarande processuella förmåner åt klagande, vilken undergår

frihetsstraff utan sammanhang med det mål vari klagan föres. Det

må härutinnan framhållas, att bevis om att laga kraft åkommit utslag örn

bötesförvandling sällan torde begäras av annan än myndighet, som har att

bringa utslaget till verkställighet. Någon enskild målsägande i mål om bötesförvandling

finnes ju icke. Ett annat förhållande att beakta är, att da bötesförvandlingsstraff

ådömes den, som håller på att avtjäna frihetsstraff, meningen

är, att de båda straffen skola sammanläggas. Ett visst samband mellan

straffen kan alltså sägas föreligga.

Vad nu anförts synes mig tala för att det undantagssta ägande, som innefattas

i bestämmelsen i 20 § lagen örn verkställighet av bötesstraff, får ett

vidare tillämpningsområde.

Tidigare utredning.

Såsom justitieombudsmannen erinrat har frågan örn utsträckt tillämpning

av bestämmelserna rörande besvär av häktad tidigare varit föremal för över
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

vägande. I skrivelse den 26 juni 1925 anmodade sålunda chefen för justitiedepartementet

hovrätterna och vissa andra myndigheter att inkomma med

yttranden angående lämpligheten av en lagändring, varigenom det i 27 kap.

1 § och motsvarande bestämmelse i 30 kap. 35 § rättegångsbalken stadgade

förfarandet för besvärs ingivande av part, som i målet hölles häktad, erhölle

en vidsträcktare tillämpning, ävensom angående innehållet av de bestämmelser

vilka i sådant hänseende kunde vara erforderliga. I skrivelsen

framhölls, hurusom av vissa avgöranden i rättspraxis framgått, att rätt att

i omförmälda ordning ingiva besvär ansetts icke tillkomma den som underginge

frihetsstraff utan sammanhang med det mål i vilket klagan fördes,

eller den som underginge tvångsarbete, och ej heller den som intagits i allmän

uppfostringsanstalt.

I de med anledning av remissen avgivna yttrandena framställdes ingen erinran

mot en sådan ändring av reglerna för besvärsförfarandet, att med häktad

person i förevarande hänseende likställdes den som enligt i målet meddelat

beslut intagits i allmän uppfostringsanstalt. Mot en liknande lagändring

jämväl beträffande övriga i remisskrivelsen åsyftade personer ställde sig

Svea och Göta hovrätter avvisande, under det att yttrandena eljest gingo i

huvudsakligen tillstyrkande riktning även i denna del. Av Sven hovrätts yttrande

må här återgivas följande.

Den i remisskrivelsen ifrågasatta utsträckningen av tillämpningsområdet

för omförmälda stadganden i 27 och 30 kapitlen rättegångsbalken möter

enligt hovrättens uppfattning såtillvida betänklighet, som en dylik lagändring

skulle försvåra möjligheten att anskaffa säker upplysning om den laga

kraft, som kan hava åkommit underrätters och hovrätters utslag i alla rättegångsmål,

som genom besvär kunna dragas under högre rätts prövning. Såsom

bevis i sådant avseende skulle icke vidare kunna åberopas ett av veder - börade diarieförare i besvärsinstansen utfärdat intyg, att besvär icke blivit

i denna instans ingivna. Icke ens i det fall att vid tiden för intygets utfärdande

en avsevärd tid hunnit förflyta från besvärstidens utgång skulle ett intyg

att besvär ej inkommit gärna kunna godtagas såsom bevis om laga kraft.

Vid fråga om verkställighet av det utslag, intyget avsåge, kunde man nämligen

knappast undgå att taga i betraktande den, låt vara i varje särskilt fall

föga sannolika möjligheten att besvär, som någonstädes — ovisst var — ingivits

till myndighet för att insändas till överinstansen, av förbiseende ej

blivit befordrade eller förkommit under vägen. Skulle på detta sätt de på

hovrätternas och nedre revisionens besvärsdiarier grundade bevisen om laga

kraft över huvud förlora sitt värde, läge häri en mycket stor olägenhet för

myndigheter och målsägande. I betraktande härav anser sig hovrätten, utan

att förbise det behjärtansvärda i den uti remisskrivelsen framkastade tanken,

föranlåten att avstyrka en lagändring, varigenom möjlighet bereddes

den, som undergår frihetsstraff eller befinner sig i rannsakningshäkte, att

i besvärsmål av rättegångsmålsnatur, som ej äger samband med frihetsstraffet

eller häktningsåtgärden, fullfölja klagan genom besvärs ingivande till

annan myndighet än vederbörande högre rätt.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 27 november 1925 framhöll föredragande

departementschefen, statsrådet Nothin, hurusom från principiell

synpunkt väl näppeligen något vöre att invända mot att de lättnader i besvärsförfarandet,

vilka i vissa fall medgivits part som vore berövad frihe
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr 7.

7

ten, utsträcktes till andra fall i vilka för vederbörande part förelåge hinder

eller svårighet av samma slag att iakttaga de för det ordinära förfarandet

gällande föreskrifterna. Vid en lagändring i detta syfte kunde emellertid av

praktiska skäl vissa begränsningar vara påkallade, och departementschefen

hade funnit nödigt att göra skillnad mellan sådana fall där klagan avsåge

det mål, som medfört interneringsbeslutet, och de fall i vilka förekomme en

talan utan samband med nämnda mål. Vad anginge de förstnämnda fallen

syntes ett likställande med häktad kunna ifrågakomma allenast beträffande

den som jämlikt domstols förordnande skulle intagas i allmän uppfostringsanstalt.

— Beträffande åter de fall då någon, som vore förlustig sin frihet,

ville anföra besvär i mål som icke innefattade beslut örn hans internerande

syntes de skäl som framhållits av Svea hovrätt tala för att icke till dessa

fall helt utsträcka de processuella förmåner, vilka enligt gällande lag vore

medgivna person som i målet hålles häktad. Den klagandes intresse i förevarande

hänseende syntes bliva i skälig mån tillgodosett, om han berättigades

att till Konungens befallningshavande eller vederbörande föreståndare

avlämna sin besvärsskrift inom sådan tid att besvären kunde med allmänna

posten inkomma till besvärsinstansen före besvärstidens utgång.

I ett den 31 maj 1926 avgivet utlåtande över enligt angivna grunder upprättade

lagförslag anförde lagrådet, att lagrådet ansåge sig icke böra avstyrka

en lagändring i syfte att med den, som i visst mål hölles häktad, beträffande

fullföljd av talan i målet likställa den som på grund av i visst mål

meddelat förordnande vore intagen i allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan

å sådant intagande hölles i förvar. Vad anginge förslagen i återstående

del fann lagrådet, under framhållande bl. a. att behovet av lagändringen

visat sig föga kännbart, desamma icke böra tillstyrkas.

De upprättade förslagen föranledde ej någon vidare åtgärd i nämnda sammanhang.

Genom lagstiftning under år 1934 genomfördes emellertid en lagändring,

åsyftande att, beträffande fullföljd av talan, med den som i målet

hålles häktad likställa den som enligt i målet meddelat beslut är intagen i

allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan å sådant intagande hållen i förvar.

Vid remiss till lagrådet den 29 september 1933 av lagförslaget härom

anförde föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, att tillräcklig

anledning ej syntes föreligga att i detta sammanhang företaga en rubbning av

gällande bestämmelser jämväl med avseende å de fall där klagan fördes utan

sammanhang med det mål vari den klagande berövats friheten. De skäl, som

vid framläggandet av 1925 års förslag anförts mot tanken att även till dessa

fall helt utsträcka de förmåner i fråga örn besvärsförfarandet, vilka vöre

medgivna part som i målet hölles häktad, syntes alltjämt äga giltighet. Och

alt införa speciella regler för desamma syntes, ej minst i betraktande av den

förestående allmänna rätlegångsreformcn, knappast kunna anses vara av behovet

påkallat.

Enligt nya rättegångsbalken 51 kap. 1 § skall parl, som vill vädja mot underrätts

dom i brottmål, inom tre veckor från den dag, då domen gavs, till

underrätten inkomma med vadeinlaga. I motiven lill denna bestämmelse

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

har processlagberedningen anmärkt, att med hänsyn till de ändringar som

föresloges beträffande sättet för fullföljd av talan några särskilda bestämmelser

rörande fullföljdsinlaga från häktade och med dem jämställda icke

erfordrades. Genom att inlaga finge insändas med posten underlättades fullföljande

av talan. I administrativ ordning borde stadgas skyldighet för tillsyningsman

vid häkte och föreståndare för allmän uppfostringsanstalt att

mottaga och till underrätten insända fullföljdsinlaga.

Yttranden över justitieombudsmannens framställning.

över justitieombudsmannens framställning ha, efter remiss, yttranden

avgivits av hovrätterna, fångvårdsstyrelsen, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Malmöhus, Örebro och Jämtlands län.

I de avgivna yttrandena har den ifrågasatta lagändringen i huvudsak tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

Med hänvisning till hovrättens förut omförmälda år 1925 avgivna yttrande

har Svea hovrätt anfört, att de skäl som läge till grund för hovrättens

då intagna ståndpunkt icke förlorat sin giltighet men att hovrätten, med hänsyn

till det av justitieombudsmannen berörda förhållandet att det vid klagan

över bötesförvandlingsutslag oftare än eljest torde förekomma att klaganden

vore bei’övad sin frihet på grund av beslut i annat mål än besvärsmålet, icke

ville motsätta sig en lagändring av den begränsade innebörd justitieombudsmannen

ifrågasatt. Hovrätten ansåge sig dock icke kunna tillstyrka att lagändringen

vidtoges, med mindre samtidigt föreskrift utfärdades, att lagakraftbevis

å bötesförvandlingsutslag ej finge läggas till grund för verkställighet

av utslaget, om beviset utfärdats tidigare än å tredje dagen efter besvärstidens

utgång. Till stöd härför har hovrätten framhållit att därest den ifrågasatta

lagändringen genomfördes det ej längre bleve möjligt att såsom bevis

örn laga kraft å ett bötesförvandlingsutslag godtaga ett vid klagotidens

slut utfärdat intyg, att besvär ej anförts i vederbörande hovrätt. Teoretiskt

sett mötte vissa betänkligheter mot att såsom lagakraftbevis godtaga

ett intyg av sådant innehåll, även örn det utfärdats först avsevärd tid efter

besvärstidens utgång. Det kunde ju alltid befaras, att besvär blivit ingivna

exempelvis till en länsstyrelse men av förbiseende ej blivit vidarebefordrade

eller förkommit under vägen. Möjligheten härav vore emellertid

sa föga sannolik, att den i praktiken ej behövde beaktas. Däremot måste

hänsyn tagas till att besvär kunde hava ingivits till vederbörlig administrativ

myndighet så sent, att de ej hunnit komma in till besvärsinstansen före

klagotidens slut. Enligt vad hovrätten inhämtat förekomme det för närvarande

icke sällan, att besvär av häktad inkomme till hovrätten först en eller

två dagar efter det att den ordinarie besvärstiden gått till ända.

Göta hovrätt har anfört följande.

Justitieombudsmannen har i sin framställning uttalat, att han ansåge det

med skäl kunna ifragasättas, örn icke de lättnader i fråga örn anförande av

besvär m. m., som tillkomma häktad, alltid borde tillkomma fångar och

med dem jämställda vid klagomål över bötesförvandlingsutslag, alltså även

ifall frihetsberövande! icke grundats på beslut i målet örn förvandling. Vad

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

9

med uttrycket »fångar och med dem jämställda» i förevarande sammanhang

åsyftas framgår icke fullt tydligt, men hovrätten utgår från att därmed

avses personer, som genom domstols beslut i brottmål berövats friheten eller

på grund av annan myndighets beslut hållas häktade i dylikt mål. Med utgångspunkt

från denna tolkning får hovrätten -— utan att ingå i bedömande

av frågan om och i vad mån lättnader av nämnda art möjligen borde beredas

jämväl andra personer, som genom myndighets beslut berövats friheten

— såsom sin uppfattning uttala, att de av justitieombudsmannen anförda

skälen böra föranleda, att lagändring i angivet avseende kommer till stånd,

och får hovrätten alltså tillstyrka sådan lagändring.

Om en fånge eller en med honom i nu förevarande avseende jämställd,

som under vistelse å anstalt i den för häktade angivna ordning anfört besvär

över bötesförvandlingsbeslut, därefter men innan hovrätten avgjort besvären

försättes på fri fot, böra i fortsättningen allmänna processuella regler

i fråga om besvärsmåls behandling i hovrätt gälla för honom. Då det avdylik

anledning är av betydelse för hovrätt att äga kännedom om, huruvida

medan besvärsmål rörande bötesförvandlingsbeslut är anhängigt i hovrätten

ändring kommer till stånd i fråga örn det frihetsberövande, som för den klagande

vid besvärens anförande förelåg, torde det vara erforderligt, att föreskrifter

meddelas, genom vilka det ålägges vederbörande myndighet att underrätta

hovrätten örn den klagandes frigivande, där detta inträffat eller kan

beräknas inträffa under den tid, då målet är anhängigt i hovrätten.

Det kan förtjäna framhållas, att en klagande, som fått ingiva sina besvär

i den ordning, som angives i 27 kapitlet 1 § 2 stycket rättegångsbalken, härav

kan föranledas tro, att han för sin talans bevarande i hovrätten icke har

något vidare att iakttaga, även örn han, medan besvärsmalet är i hovrätten

anhängigt, kommer på fri fot, samt att av sadan orsak rättsförlust kan uppkomma

för den klagande. Med hänsyn härtill kan det måhända anses lämpligt,

att stadgande meddelas därom att vederbörande anstalts föreståndare

skall i någon form erinra den klagande örn den förändring, soln frigivandet

för honom kommer att medföra i processuellt avseende beträffande de av

honom anförda besvären.

Fångvårdsstyrelsen bär förklarat sig kunna bestyrka, att begränsningen av

undantagsstadgandet i 20 § lagen örn verkställighet av bötesstraff visat sig

vålla missförstånd och svårigheter vid tillämpningen. Styrelsen funne därför

starka skäl tala för en ändring av denna bestämmelse i enlighet med

justitieombudsmannens förslag. Styrelsen ville emellertid framhålla, att lättnader

i besvärsförfarandet vore påkallade även i övriga fall, där en a fangvårdsanstalt

intagen person klagade över utslag i annat mål än det, vari han

berövats sin frihet. Bestämmelsen att besvären skulle »ingivas», ledde nämligen

lill omständlighet och andra olägenheter i förfarandet. Enligt styrelsens

mening borde därför ånyo övervägas, huruvida icke de förmåner, som

bereus häktade i fråga om besvär i mål, däri de hålles häktade, kunde utsträckas

till att gälla de i fängelserna intagna i allmänhet.

Departementschefen.

Ett utsträckande av de lättnader i fråga om besvärsförfarandet, som

gälla för häktade m. fl. vid klagan i det mål vari de berövats friheten, till

ali omfatta järnvä! fall då klagan avser utslag i annat mål är, såsom fram
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 7-

går av det anförda, förenat med vissa olägenheter med hänsyn till möjligheten

att utfärda bevis om att dylika utslag vunnit laga kraft. Vid tidigare

överväganden av denna fråga har därför tanken på en allmän utvidgning

av ifrågavarande regler i sådan riktning icke ansetts böra fullföljas.

Vad justitieombudsmannen anfört synes emellertid innefatta fullgoda skäl

att göra undantag för fall då någon som är berövad sin frihet vill klaga över

utslag varigenom han dömts till förvandlingsstraff för böter. Såsom justitieombudsmannen

framhållit inträffar det jämförelsevis ofta, att mål om bötesförvandling

anhängiggöres mot någon som avtjänar frihetsstraff. Några

nämnvärda praktiska olägenheter av en dylik begränsad lagändring torde

icke behöva uppkomma. I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna vill

jag alltså förorda, att den nuvarande bestämmelsen i 20 § lagen örn verkställighet

av bötesstraff erhåller ett vidgat tillämpningsområde.

Jämte de fall, då förvandlingsstraff gått i verkställighet utan hinder därav

att det ej vunnit laga kraft, synes bestämmelsen böra avse de fall, då

någon, som vill klaga över utslag varigenom han dömts till förvandlingsstraff,

är häktad eller avtjänar honom i annat mål ådömt frihetsst

r a f f. Rörande den som undergår tvångsuppfostran, ungdomsfängelse,

förvaring eller internering finnas i 18 § lagen den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran,

23 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse, 12 § lagen

den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, 13 §

lagen den 22 april 1927 om internering av återfallsförbrytare samt 17 §

lagen den 18 juni 1937 örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt bestämmelser

som innebära, att frågan örn förvandling av den dömde ålagda

böter eller örn verkställighet av ådömt förvandlingsstraff i regel förfaller.

Beträffande tvångsuppfostran gäller dock, att förordnande därom,

såframt ej domstolen annorlunda bestämmer, skall verkställas utan hinder

av att det ej äger laga kraft och att domstolen i sådant fall må förordna att

den dömde skall tagas i förvar i avbidan på verkställigheten. Med avseende

å sådan förtida verkställighet föreskrives i 18 § tvångsuppfostringslagen att

beslut rörande verkställighet av därmed sammanträffande botes- eller förvandlingsstraff

ej må meddelas förrän frågan om tvångsuppfostran slutligen

avgjorts. På grund härav synes det vara påkallat att — liksom skett i 27 kap.

rättegångsbalken — med häktad likställa den som är intagen i allmän uppfostringsanstalt

eller i avbidan på sådant intagande hållen i förvar. Även

beslut om ungdomsfängelse skall i regel gå i omedelbar verkställighet. Då

emellertid ungdomsfängelse, i motsats till tvångsuppfostran, är att anse som

ett frihetsstraff, lärer den därtill dömde omfattas av den nyss föreslagna bestämmelsen

örn den som undergår honom i annat mål ådömt frihetsstraff.

Enligt 6 § i 1937 års lag kan i visst fall också beslut örn förvaring verkställas

innan det vunnit laga kraft, men någon särbestämmelse i ifrågavarande hänseende

för detta fall torde icke erfordras. På grund av de särskilda regler om

bortfallande av förvandlingsstraff som finnas upptagna i 9 § lagen om verkställighet

av bötesstraff torde det slutligen ej heller vara erforderligt att i

20 § samma lag medtaga de fall då den dömde är intagen å allmän alkoho
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 7.

11

listanstalt eller tvångsarbetsanstalt eller för skyddsuppfostran i skyddshem

eller allmän uppfostringsanstalt.

Svea hovrätt Ilar vid tillstyrkan av förslaget förutsatt, att föreskrift meddelades

att lagakraftbevis å beslut om bötesförvandling ej finge läggas till

grund för verkställighet av utslaget, örn beviset utfärdats tidigare än å tredje

dagen efter besvärstidens utgång. En dylik till verkställighetsmyndigheterna

riktad föreskrift torde emellertid knappast innebära en ändamålsenlig reglering

av spörsmålet. Det synes vara lämpligare att, såsom för närvarande torde

iakttagas vid utfärdande av lagakraftbevis i mål vari den tilltalade är

häktad, vederbörande tjänsteman i hovrätten väntar med att avgiva sådant

bevis till dess skälig tid förflutit efter besvärstidens utgång. Någon uttrycklig

bestämmelse härom torde ej vara erforderlig. Vad Göta hovrätt anfört

om behovet för vederbörande hovrätt att veta, huruvida den dömde, när

utslag meddelas, alltjämt är berövad friheten, synes ej heller böra föranleda

någon särskild bestämmelse. I förekommande tveksamma fall lärer hovrätten

utan svårighet själv kunna inhämta upplysning därom. Det torde

slutligen ej heller vara behövligt att för sådana fåtaliga fall stadga skyldighet

för fängelsemyndighet att erinra den som frigives om vad han har

att iakttaga vid fullföljande av sin talan mot det beslut varigenom förvandlingsstraff

ålagts.

Den föreslagna lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1944.

I enlighet med vad sålunda anförts har upprättats förslag till lag angående

ändrad lydelse av 20 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet

av bötesstraff.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över nämnda lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 20 § lagen den 9 april 1937 (nr 119) om

verkställighet ay bötesstraff.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet

av bötesstraff skall erhålla följande ändrade lydelse.

20 §.

Vad i 27 kap. rättegångsbalken samt 12 § lagen den 14 juni 1901 örn vad

iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar

av samma balk finnes stadgat för det fall att part hålles häktad i målet

skall ock gälla i fråga om klagan över beslut varigenom förvandlingsstraff

ålagts, där förvandlingsstraffet gått i verkställighet utan hinder därav att

det ej vunnit laga kraft eller den dömde enligt beslut i annat mål är häktad

eller intagen i allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan å sådant intagande

hållen i förvar eller avtjänar honom ådömt frihetsstraff.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

13

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 1 november

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 18 oktober 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 1 oktober 1943, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den

9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Nils Regner.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Nu förevarande bestämmelse om viss lättnad i besvärsförfarandet, då någon

vill klaga över beslut varigenom förvandlingsstraff ålagts honom, skall

enligt förslaget avse bland annat de fall, när den klagande undergår ungdomsfängelse

eller är intagen i allmän uppfostringsanstalt. Beträffande den

till tvångsuppfostran dömde skall bestämmelsen ock gälla då han i avbidan

på intagandet hålles i förvar. Enär emellertid enahanda skäl som kunna

anföras för sistnämnda stadgande synas tala för motsvarande regel, då den

som dömts till ungdomsfängelse tagits i förvar i avbidan på undergående

av straffet (se 5 och 25 §§ lagen om ungdomsfängelse), torde följdriktigheten

kräva att bestämmelsen omfattar jämväl detta fall. Det synes även kunna

ifrågasättas huruvida icke — med bibehållande av ramen för förslaget -—

den ytterligare utvidgning borde komma till stånd (jfr exempelvis promulgationslagen

till strafflagen 19 § 12 samt den nya lagen om villkorlig frigivning

16 §), som ligger i ett mera allmänt angivande av tillämpningsområdet,

förslagsvis sålunda »där detta (förvandlingsstraffet) gått i verkställighet

eller den dömde på grund av annat brott enligt meddelat beslut är förlustig

sin frihet».

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 17 december 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf. Rubbestad.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler lagrådets

den 1 november 1943 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 1 oktober

1943 remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den

9 april 1937 (nr 119) örn verkställighet av bötesstraff.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden, att ifrågavarande

bestämmelse på sätt lagrådet uttalat syntes böra utvidgas till att avse

de fall då förvandlingsstraff gått i verkställighet eller den dömde på grund

av annat brott enligt meddelat beslut vore förlustig sin frihet.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad sålunda anförts ändrade

förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A, Norstedt & Söner.

432997

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:337 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 9 april 1937 a1 i texten
  2. 1LU 1944:39 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 9 april 1937 s. 14 i texten