Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker

1944-01-28 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:87, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

1

Nr 87.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni 1923

(nr 286) om sparbanker; given Stockholms slott den

11 februari 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen

den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Mimny lill riksdagens protokoll 19H. i sami. Nr 87—SS.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni 1923

(nr 286) om sparbanker.

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

27 §.

Utan hinder — — — sagda tid.

Lån, som i första stycket avses, må utlämnas högst till ett sammanlagt

belopp motsvarande tre tiondelar av summan av insättarnas behållning och

sparbankens fonder enligt senaste bokslut. Högst en femtedel av nämnda

belopp må ställas att förfalla under ett och samma år. Lånen må icke ställas

på längre återbetalningstid än tio år.

Innan lån,--— lånet sökes.

Såsom säkerhet må godtagas allenast inteckning i fastighet inom sparbankens

verksamhetsområde, vilken är av beskaffenhet, som i 25 § sägs,

och ligger inom hälften av fastighetens uppskattningsvärde. I fråga örn större

städer eller delar av dem, så ock eljest beträffande jordbruksfastigheter må

dock Konungens befallningshavande, efter sparbanksinspektionens hörande,

medgiva, att inteckning inom sex tiondelar av såväl taxeringsvärdet som uppskattningsvärdet

må godtagas såsom säkerhet; i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet

må därvid icke i något fall inräknas värdet av växande skog.

Sparbank skall---för uppsägning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Senaste lydelse, se 1937: 364.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28

januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet fråga om vissa ändringar

i 27 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker samt anför

därvid följande.

Beträffande sparbankernas utlåningsrörelse har i 26 § sparbankslagen

såsom huvudregel fastslagits, att bundna inteckningslån icke må beviljas.

Vissa undantagsbestämmelser med begränsad räckvidd återfinnas emellertid

i 27 § sparbankslagen. I sistnämnda lagrum stadgas sålunda, att utan

hinder av bestämmelserna i 26 § sparbank må, där summan av insättarnas

behållning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut uppgår till sammanlagt

minst fem miljoner kronor, under närmare angivna villkor mot

säkerhet av inteckning i fast egendom utlämna lån, ställt på längre återbetalningstid

än sex månader utan förbehåll om uppsägningsrätt inom sagda

tid. Sådana lån få utlämnas högst till ett sammanlagt belopp motsvarande

20 procent av summan av insättarbehållning och fonder. Högst en femtedel

av nämnda belopp får ställas att förfalla under ett och samma år.

Äterbetalningstiden är maximerad till tio år. Innan lån beviljas skall särskild

värdering verkställas beträffande fastighet, varå lån sökes. Såsom säkerhet

får endast godtagas inteckning inom hälften av senast fastställda

taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet

än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, därvid i taxeringsvärdet

å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets

bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande skog.

Därjämte skall inteckningen ligga inom hälften av fastighetens uppskattningsvärde.

Vederbörande länsstyrelse äger dock efter sparbanksinspektionens

hörande i fråga örn större städer eller delar av dem medgiva,

att inteckning inom 60 procent av såväl taxeringsvärdet som uppskattningsvärdet

må godtagas såsom säkerhet. Fastighet, varå bundet lån lämnas, skall

vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde. Sparbank skall vidare

förbehålla sig rätt att till betalning uppsäga ifrågavarande lån, därest den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 87-

intecknade fastigheten till följd av vanvård eller av annan anledning undergår

sådan värdeminskning, att säkerheten i märklig mån försvagas. Nedsättning

av fastighetens taxeringsvärde utgör icke i och för sig grund för uppsägning.

I en den 3 februari 1943 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ingiven skrift bär

Svenska sparbanksföreningen hemställt om sådan ändring av 27 § sparbankslagen

att dels den för fastighetslån i större städer gällande 60-procent regeln

måtte vinna tillämpning jämväl i fråga om jordbruksfastigheter dels ock

den i samma paragraf angivna begränsningen av rätten att bevilja bundna

fastighetslån till 20 procent av summan av insättarbehållning och fonder

måtte utgå.

Innan jag går närmare in på den av sparbanksföreningen gjorda framställningen,

torde jag i korthet få beröra tillkomsten av bestämmelserna i

27 § sparbankslagen.

I 1923 års sparbankslag stadgades i dess ursprungliga lydelse, att örn lån,

för vilket kommun eller dylik samfällighet ej vore i egenskap av huvudgäl - denär eller löftesman ansvarig, icke vore ställt att betalas inom tre månader

eller, där fråga vore örn lån, för vilket säkerheten utgjordes av inteckning

i fast egendom, inom sex månader, skulle sparbanken förbehålla sig rätt

att uppsäga lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall

sagts. Detta stadgande innebar alltså, bortsett från kommun- och därmed

jämställda lån, ett generellt förbud för sparbank att utlämna bundna d. v. s.

för längre tid ouppsägbara lån.

Sedermera — år 1935 — hemställde sparbanksföreningen hos Kungl. Maj:t,

under åberopande att förbudet mot bindning av inteckningslån vållat vissa,

i synnerhet större sparbanker allvarsamma olägenheter, att Kungl. Majit

måtte föranstalta om utredning av spörsmålet, huruvida och under vilka

villkor det kunde medgivas sparbankerna att utlämna bundna lån mot säkerhet

av fastighetsinteckning.

Sedan jag i anledning av denna framställning den 15 november 1935 tillkallat

särskilda sakkunniga att verkställa översyn av bestämmelserna rörande

sparbankernas kreditgivning, avgåvo de sakkunniga den 9 juni 1936

betänkande med förslag till lag angående ändring i vissa delar av sparbankslagen

(SOU 1936:25). I detta betänkande hävdade de sakkunniga, att

ett medgivande för sparbankerna att utlämna bundna inteckningslån, om detsamma

utnyttjades i större omfattning, icke skulle kunna undgå att påverka

sparbankernas likviditet, soliditet och räntabilitet. Enligt de sakkunnigas

mening måste det nied hänsyn till sparbankernas förpliktelser mot sina

insättare och övriga fordringsägare ingiva starka betänkligheter att tillstädja,

att de av sparbankerna förvärvade medlen i någon mera väsentlig

utsträckning placerades i bundna inteckningslån. Det vöre dessutom enligt

de sakkunniga angeläget att undvika att sparbankerna uppträdde i konkurrens

med hypoteksinrättningarna och försäkringsföretagen om långfristiga in
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

5

teckningslån, som skulle föranleda olägenheter för dessa i avseende å deras

medelsplacering. Emellertid ansågo de sakkunniga vissa undantagsbestämmelser

av begränsad räckvidd med avseende å förbudet mot bindning av lån

vara befogade.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget upptogs — efter överarbetning

•— i propositionen nr 2i3 till 1937 års riksdag med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av sparbankslagen. I detta sammanhang uttalade jag,

att med de i propositionen föreslagna bestämmelserna angående bindningsrätt

— d. v. s. i huvudsak de nu gällande —■ endast åsyftades att inom

gränser, som i tillbörlig mån förringade riskerna för sparbankerna av en

bunden utlåningsrörelse, bereda de större sparbankerna möjlighet att under

tider med lågt ränteläge kunna bevara sin ställning såsom långivare på fastighetskreditens

område i större utsträckning än under dåvarande räntekonjunktur

visat sig vara möjligt. En rätt till bindning av inteckningslån i begränsad

omfattning och avseende jämförelsevis korta tidsperioder behövde

icke förvägras sparbankerna vare sig med hänsyn till deras egen säkerhet eller

av allmänna konkurrenshänsyn.

Propositionen tillstyrktes, med viss jämkning, av 1937 års bankoutskott

(betänkande nr 65), och utskottsbetänkandet bifölls av riksdagen.

Svenska sparbanksföreningens framställning. I

I sin framställning den 3 februari 1943 bar sparbanksföreningen till en

början omnämnt, att den s. k. 5-miljonersgränsen hade till följd, att omkring

310 av landets 467 sparbanker överhuvud icke kunde bevilja bundna lån.

Av de återstående omkring 160 sparbankerna hade endast omkring 100 över

10 milj. kronor och av dessa endast 3 över 100 milj. kronor kapital. En 10- miljonersbanlc ägde att binda sammanlagt 2 milj. kronor, varav högst 400 000

kronor finge ställas att förfalla under ett och samma år. För en 100-miljonersbank

vore beloppen 20 milj. kronor respektive 4 milj. kronor. I anslutning

härtill har föreningen anfört:

De lämnade uppgifterna kunna vara av intresse, när det gäller att bedöma

frågan om sparbankernas bundna lån. Denna fråga är av stor betydelse för

ett flertal sparbanker, för somliga av dem av alldeles särskild betydelse. Uppgifterna

visa, dels att den nu gällande bindningsrätten icke berör sparbanksväsendet

i dess helhet utan endast ungefär en tredjedel av sparbankerna, och

dels att de nuvarande bestämmelserna ytterst strängt begränsa den bundna

fastighetskreditgivningen, bl. a. genom att högst 4 procent av ett belopp motsvarande

insättarbehållningen och fonderna få ställas att förfalla ett och

samma kalenderår. Denna i och för sig mycket blygsamma bindningsrätt

krympes ytterligare samman därigenom, att de bundna lånen i regel torde

beviljas för 10 år och att en sparbank, örn den skall kunna fördela en lånebindning

på 10 år något så när jämnt i tiden, borde låta i genomsnitt en tiondel

förfalla varje år, alltså i genomsnitt 2 procent i stället för 4 procent av insättarbehållning

och fonder.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

Härefter har föreningen närmare utvecklat sina synpunkter på frågan, i

vad mån en begränsning av bindningsrätten numera är behövlig med hänsyn

till sparbankernas soliditet, likviditet och förräntning av insatta medel samt

med hänsyn till återverkningarna av sparbankernas konkurrens med hypoteksinrättningarna

om bundna lån. Härutinnan har föreningen anfört:

Vad solidi teten beträffar — farhågor i fråga örn denna synas egentligen

endast ha avsett försämring av fastigheten under lånetiden — torde här endast

behöva framhållas, att en långivare självfallet förbehåller sig uppsägningsrätt

för fall av värdeminskning av säkerheten och att 27 § sparbankslagen

uttryckligen ålägger sparbankerna ali förbehålla sig sådan uppsägningsrätt.

I likviditetsfrågan kan det vara av intresse att se, hur det ställde

sig för sparbankerna under de stora krisperioderna vid krigsutbrottet 1931)

och vid ockupationen av Danmark och Norge i april 1940. En undersökning

av förhållandena hos 10 av de större sparbankerna i skilda delar av landet

visar, alt bruttouttagen under hela september 1939 — alltså utan frånräkning

av insättningarna under månaden — utgjorde mellan 1,47 och 3,50 procent

av förvaltade medel och bruttouttagen under hela april 1940 lägst 2,07

och högst 5,37 procent av förvaltade medel. För de 49 största sparbankerna,

representerande över 60 procent av sparbankernas kapital, voro genomsnittstalen

1,66 procent i september 1939 och 2,3S procent i april 1940. Eftersom enbart

kassareserven skall utgöra minst 10 procent av insättarbehållningen, kan

man konstatera, att bär avsedda, starkt krisbetonade uttagsmånader icke beredde

sparbankerna några svårigheter av den natur, som man år 1937 synes

ha antagit skola uppkomma under dylika krisförhållanden. Stabiliteten hos

sparbankerna är alltså jämförelsevis mycket stark, ett förhållande som bestyrkts

av erfarenheterna från Finland under de svåra kriser, som träffat

detta land. Det må också erinras örn att möjlighet beretts sparbankernas insättare

— liksom andra insättare — att under vissa extrema förhållanden

uttaga medel å sina motböcker hos andra kreditinstitut och postsparbanken,

en möjlighet som uppenbarligen är ägnad att minska insättarnas behov av

likvida medel i fall av evakuering eller dylikt.

Från förräntningssynpunkt kan däremot bindningsrätten och

dess omfattning lia sin betydelse men knappast så rent negativ och farofylld,

sorn man år 1937 ville göra gällande. Förräntningsrisken ligger i att

sparbankerna i ett lågt ränteläge binda relativt stora summor mot räntesatser,

vilka framdeles måhända bli för låga i förhållande till en höjd inlåningsränta.

I ett sådant läge står emellertid sparbankernas val i regel icke mellan bundna

och obundna fastighetslån utan mellan bundna fastighetslån och — i allmänhet

— för längre tid bundna obligationer. Vid detta val förete de vanligen

på 10 år bundna fastighetslånen även från förräntningssynpunkt åtskilliga

fördelar framför obligationerna. I själva verket är den påtalade förräntningsrisken

förbunden just med den nu gällande starka begränsningen av bindningsrätten.

Det är naturligt, att en sparbank, som kan binda endast en liten

del av sina för utlåning tillgängliga medel, nödgas spara denna bindningsmöjlighet

till tider, då konkurrensen från kreditinrättningar, som ha större möjligheter

i detta hänseende, är särskilt skarp, d. v. s. då räntan är låg. Hade

sparbankerna fria händer i fråga örn bindningsrätten, skulle detta tvång

att utnyttja bindningsrätten särskilt under perioder med låg ränta bortfalla

och sparbankerna alltså få möjligheter att placera sina inteckningslån på ett

från förräntningssynpunkt gynnsammare sätt.

Vad slutligen angår konkurrensen med hypoteksinrättningarna

må framhållas, att en utvidgning av sparbankernas rätt att bevilja

bundna lån bär sin betydelse huvudsakligen därför att den skulle möjlig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

göra för sparbankerna att bibehålla lån, som eljest överflyttas från sparbankerna

till hypoteksinrättningarna. Skulle en fastighetsägare önska flytta

lån i motsatt riktning, kan för övrigt knappast någon bärande invändning

riktas häremot. Hypoteksinrättningarnas verksamhet är förvisso av stor betydelse

för det svenska fastighetsväsendet, men det kan icke vara något primärt

samhällsintresse att monopolisera en viss lånetyp för dessa institutioner.

Med fog kan också i konkurrensfrågan framhållas det irrationella i att

hypoteksinrättningarna, som finansiera sin utlåning genom att placera obligationer

bl. a. hos sparbankerna, skola i en given situation behöva göra dylika

placeringar för att övertaga fastighetslån från sparbankerna. Och sparbankerna

måste i sin tur köpa dessa obligationer för att erhålla placering

av sina ledigblivna medel och, väl att märka, med sämre resultat i förräntningshänseende

för sparbankerna, eftersom nämnda obligationer med nödvändighet

ge en lägre ränta än det bundna inteckningslånet vid samma tidpunkt

och dessutom regelmässigt löpa längre tid. En dylik utveckling verkar

alltså i just den räntabilitetsförsämrande riktning, som man trott sig undvika

genom att begränsa sparbankernas bindningsrätt.

Föreningen har vidare anfört, att i nuvarande ränteläge, då tendensen att

binda fastighetslånen vöre jämförelsevis stark och pådreves av en livlig

propaganda från hypoteksinrättningarnas sida, föreningen funnit sig böra

till ny prövning föra fram frågan örn sparbankernas rätt att binda fastighetslån.

Enligt föreningens mening vore de nuvarande bindningsreglerna i två

avseenden för snäva, nämligen dels därutinnan att lån i jordbruksfastigheter

icke finge bindas över 50 procent av fastighetens uppskattningsvärde dels

ock i det hänseendet att högst ett belopp, motsvarande 20 procent av summan

av insättarbehållningen och fonderna, finge placeras i bundna inteckningslån.

Vad angår den nu gällande begränsningen av sparbankernas rätt att bevilja

bundna lån i jordbruksfastighet har föreningen i sin framställning erinrat

örn att hypoteksföreningarna till år 1930 i likhet med sparbankerna

varit underkastade 50 procentregeln, men att procentsatsen då höjdes till

55 procent för att redan år 1935 höjas till nuvarande 60 procent. Likaså uppginge

den stående delen av egnahemslånen till 60 procent. Överhuvud taget

torde denna procentsats allt allmännare betraktas såsom den vanliga för

primärkredit. Den tillämpades också på jordbrukskassornas primärlån och

i stor utsträckning av sparbankerna för obundna lån. I detta sammanhang

borde ock uppmärksammas, att t. o. m. lånen ur statens sekundärkreditlånefond

löpte med fast ränta under hela lånetiden, 20 eller 30 år.

Föreningen har i förevarande hänseende anfört ytterligare följande:

Föreningen kan icke finna något skäl föreligga, att sparbankerna till skillnad

från hypoteksföreningarna icke skola äga binda lån upp till 60 procent

av fastighetens värde. Föreningen vill därvid framhålla, att den nuvarande

begränsningen till 50 procent givetvis medför svårigheter för sparbankerna

i konkurrensen med andra kreditgivare. Dessa svårigheter innebära icke endast

att nya låntagare söka sig till andra kreditinstitut utan även att dc låntagare

hos sparbankerna, som önska binda sin primärkredit till 60 procent,

överflytta lån till andra kreditinstitut. Å andra sidan synes det icke — med

hänsyn till sparbankerna själva — vara förenat med någon risk att höja

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

bindningsrätten till 60 procent. Sparbankerna äro väl förtrogna med förhållandena

inom sina begränsade verksamhetsområden; de ha i själva verket

större möjligheter än hypoteksföreningarna att följa skötseln av de belånade

jordbruksfastigheterna, och slutligen torde ekonomiskt sett risken för

sparbankerna att förlora placeringar och placeringsmöjligheter betyda mera

än den ganska obetydliga risken för förlust på ett 60-procent lån. Härtill

kommer att denna befogade och påkallade ändring av sparbankslagen endast

skulle likställa jordbruksfastigheterna med fastigheterna i större städer,

vilket innebär att 60-procent lan skulle få beviljas endast med Konungens

befallningshavandes, efter sparbanksinspektionens hörande, givna tillstånd.

I fråga om begränsningen av sparbankernas rätt att bevilja bundna lån

till högst 20 procent av insättarbehållningen och fonderna har föreningen uttalat,

att de förut anförda synpunkterna gjorde sig gällande även såvitt anginge

den nu ifrågavarande begränsningen, men att härtill komme omständigheter,

som gällde för bundna lån överhuvud taget, alltså även för jordbrukslån.

Föreningen har vidare anfört:

Sparbankerna äro ett av de främsta bland samhällets organ för främjandet

av sparsamhet. I sparbankslagen angives detta uttryckligen såsom sparbankernas

uppgift. Sparbankerna ha alltid, med större eller mindre kraft,

arbetat i detta syfte. Under numera rådande förhållanden och för överskådlig

framtid är det ökade sparandet en synnerligen angelägen samhällelig uppgift.

Trots en kraftig inlåning och samtidigt därmed ökade placeringssvårigheter

exempelvis genom bostadsproduktionens krisartade begränsning —

ha sparbankerna beredvilligt och med stor kraft verkat för det ökade sparandet.

Men denna verksamhet förutsätter uppenbarligen, att hinder icke

uppställas, när det gäller möjligheterna att placera insättarnas medel

För åtskilliga sparbanker, och framdeles säkerligen för än flera, är det

av största betydelse att bindning av inteckningslån kan ske i den omfattning,

som med hänsyn till placeringsbehovet och medlens placering i övrigt

befinnes lämplig, utan någon för sparbankernas verksamhet mer eller

mindre hindrande begränsning med avseende å totalbeloppet. Sparbankerna

ha icke och kunna helt naturligt icke lia någon önskan att själva positivt

verka för att binda alla sina inteckningslån, lika litet som det ligger i deras

intresse att eftersträva en alltför ensidig placering. De önska endast erhålla

den större smidighet i begagnandet av olika lånetyper, som nyss antytts.

Med den principiella grundsyn pa hithörande problem, som föreningen

framfört och som numera torde vara allmänt omfattad, finner föreningen

någon begränsning av sparbankernas rätt att bevilja bundna fastighetslån

icke erforderlig. Å andra sidan anser sig föreningen icke nu böra hemställa

örn annan ändring i sparbankslagen än som betingas av de aktuella behoven.

Föreningen vill därför icke föreslå någon utvidgning av den krets av sparbanker,

som överhuvud taget äger att bevilja bundna lån, utan begränsar

sig till de två frågor, som här särskilt angivits.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Afaj:ts proposition nr 87.

9

Yttranden över framställningen från Svenska sparbanksföreningen.

Efter remiss ha yttranden över nämnda framställning avgivits av fullmäktige

i riksbanken, sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen (med

överlämnande av yttranden från Svenska bankföreningen och Svenska jordbrukskreditkassan)

, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län samt av Sveriges allmänna

hypoteksbank (med överlämnande av yttranden från hypoteksföreningarna),

konungariket Sveriges stadshypotekskassa, svenska bostadskreditkassan

och Sveriges fastighetsägareförbund.

Vad först angår sparbanksföreningens hemställan örn borttagande

av begränsningen i rätten att bevilja bundna inteckningslån

till 20 procent av insättarbehållningen och fonderna

ha olika meningar i detta hänseende uttalats av remissinstanserna.

Sålunda har sparbanksföreningens ifrågavarande hemställan utan någon

särskild reservation tillstyrkts av Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i

Västernorrlands län.

I ett flertal fall har en begränsad utvidgning av rätten för sparbankerna

att bevilja bundna inteckningslån förordats. Uttalanden i denna riktning ha

gjorts av fullmäktige i riksbanken samt av länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och

Norrbottens län ävensom av svenska jordbrukskreditkassan.

Däremot har sparbanksföreningens förevarande förslag helt avstyrkts av

sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen, Svenska bankföreningen,

Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och Svenska bostadskreditkassan.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har förordat ett dispensförfarande, innebärande

att sparbankernas rätt att utlämna bundna inteckningslån utöver den

nuvarande bindningsspärren skulle vara beroende av dispens av Kungl. Maj :t

i varje särskilt fall.

Slutligen har Sveriges fastighetsägareförbund i sitt remissyttrande anmält,

att delade meningar förelåge i berörda fråga såväl bland lokalföreningarna

som inom förbundets styrelse.

Av de myndigheter, som tillstyrkt sparbanksföreningens ifrågavarande

hemställan, har öv er st åt håll nr ömhet et anfört:

Sparbankerna ha till syfte att befordra sparsamheten. För genomförande

därav, inkluderande stimulering av intresset att spara bland de enskilda till

dessas eget och samhällets gagn, böra sparbankerna visa sig lia förmåga att

lämna skälig ränteavkastning å insatta medel utan eftersättande av rimliga

krav på soliditet och likviditet. Sparbankerna kunna sägas lia i stort sett

framgångsrikt fullföljt sin uppgift. Givna bestämmelser till reglerande av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 87

sparbankernas verksamhet skulle därför kunna anses vara tillfredsställande

avpassade. Under senare tider lia emellertid för vissa av de större sparbankerna

— bland dem i främsta rummet Stockholms stads sparbank — framträtt

symptom av besvärligheter att i en omfattning, som är erforderlig för

rörelsens vidmakthållande och önskvärda utveckling, placera insatta medel

på ett sätt, som skänker ej blott god säkerhet utan även nöjaktig ränteavkastning.

Det ligger i öppen dag, att, om ej svårigheter av det slaget bemästras,

sparbankerna icke kunna tillfredsställande förränta insättarnas medel,

vilket i sin tur är ägnat leda till hämmande av sparbankernas rörelse

och ytterst är till men för sparsamhetssträvandena i landet.

Den meningen har hävdats, att i en kristid av allvarligt slag kan inträffa,

att insättarna massvis önska uttaga sina medel, vilket —- örn sparbanken

har sina medel i stor omfattning placerade i bundna lån — kan för sparbanken

medföra oöverstigliga svårigheter att tillgodose kraven på uttag. Erfarenheten

synes emellertid stödja den meningen, att den påbjudna minsta

kassareserven till belopp motsvarande 10 procent av insättarnas behållning

vid senaste bokslut i regel är tillräcklig vid situationer av antydda slag. Ifrågasättas

kan emellertid, om sparbankerna över huvud kunna, vid en verklig^

panik, tillgodose insättarnas krav på uttagningar. Skulle de det kunna,

måste likvida medel hållas tillgängliga i en omfattning, som utesluter för

sparbankerna att giva en ränta, som stimulerar till sparsamhet. Huvudsaken

är, att sparbankernas soliditet är god. I så fall må det i en panikartad situation

tillkomma riksbanken att såsom centralbank träda emellan till hjälp

för en sparbank i likviditetssvårighet ehuru solid. De skäl, som tala för den

avsedda lagändringen, måste anses väga väsentligt tyngre än de, som kunna

anföras emot. Sparbanksföreningens framställning synes alltså värd beaktande.

I

I de remissyttranden, däri sparbanksföreningens förslag helt avstyrkts,

ha olika skäl anförts till stöd för en sådan ståndpunkt.

Sålunda har i dessa remissyttranden i första hand gjorts gällande, afl

något behov av en dylik ändring icke visats föreligga vare sig ur sparbankernas

eller ur allmän synpunkt.

Sparbanksinspektionen har i detta hänseende anfört, att då det av sparbanksföreningen

så starkt betonade behovet för sparbankerna att nu få

till stånd en ökad bindningsrätt beträffande inteckningslån icke, såsom varit

att förvänta, styrkts med siffror, inspektionen ansågc det erforderligt

att till belysande av utvecklingen hos sparbankerna sedan år 1934 — för

utvecklingen dessförinnan hade redogörelse lämnats av 1935 års sparbankssakkunniga

— lämna vissa uppgifter angående in- och utlåning, bindningsrättens

utnyttjande m. m. I enlighet härmed har inspektionen företett vissa

statistiska utredningar rörande sparbankerna för tiden från och med år 1934.

Det av inspektionen framlagda siffermaterialet visar bland annat följande:

Sparbankernas inlåning (i milj. kr.) utgjorde under åren 1939—1942

respektive 3 679, 3 596, 3 808 och 4 137. I fråga om sparbankernas utlåning

voro motsvarande siffror 3 217, 3 172, 3 197 och 3 303, därav utlåningen mot

inteckning eller inteckning och borgen 2 632, 2 648, 2 693 och 2 771. — Antalet

sparbanker, vilka den 31 december 1941 varit berättigade att meddela

bundna lån, bade utgjort 156; av detta antal hade dock endast 41 begagnat

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

11

sig av ifrågavarande bindningsrätt. Det sammanlagda belopp, intill vilket

bundna lån kunnat beviljas, hade nämnda dag utgjort 711 616 000 kronor,

medan den utnyttjade bindningsrätten vid samma tid avsett ett belopp om

82 241 200 kronor eller alltså 11,6 procent av den totala bindningsrätten. —

Av de 41 sparbanker, som beviljat bundna lån, hade den 31 december 1941

36 sparbanker utnyttjat bindningsrätten till högst 25 procent, 2 sparbanker

till 31,2 procent och 3 sparbanker till 63,0 procent. — Beträffande Stockholms

stads sparbank, Stockholms läns sparbank och Uppsala sparbank hade den

outnyttjade bindningsrätten den 31 december 1941 omlattat respektive 19,8,

6,7 och 6,9 milj. kronor. Motsvarande siffror utgjorde den 31 december 1942

respektive 15,7, 5,7 och 5,3 milj. kronor.

Under hänvisning till de lämnade sifferuppgifterna har inspektionen anfört

följande:

Den starka ökningen i inlåningen under åren 1941 och 1942, som inberäkna!

räntor överstiger en halv miljard kronor, kan .icke anses utgöra^en

normal företeelse. Den kan på långt när ej förklaras enbart med ett ökat

sparande. I viss mån torde det i stället vara insättningar, som ha sin upprinnelse

i minskade kreatursbesättningar och lager, mer än normala skogsavverkningar,

lagerrealisationer och andra under dessa år rådande säregna

förhållanden på det ekonomiska området. Det synes ej heller uteslutet, att

personer, som genom affärsbankernas räntedifferentiering sett sin avkastning

å insatta medel sjunka, sökt i viss omfattning omplacera dessa. Sparbankernas

villighet och möjlighet att skydda sig mot dylika, delvis icke

önskvärda insättningar ha varit mycket skiftande. Helt torde man icke heller

kunna bortse från att sparbankernas kraftiga reklam inverkat. Den kan

särskilt ha föranlett sådana innehavare av kapital, för vilka reklamen egentligen

icke varit avsedd, att söka utnyttja den förmånligare sparbanksräntan.

Flera exempel finnas på personer och företag, som med växlande framgång

genom cirkulärskrivelser sökt hos ett betydande antal sparbanker få

insätta högsta tillåtna belopp.

Vidare har inspektionen uttalat, att siffermaterialet gåve vid handen, att

Stockholms stads sparbank, Stockholms läns sparbank och Uppsala sparbank

i hög grad kunnat utöka den obundna inteckningsbelåningen, och att

siffermaterialet i övrigt icke vittnade örn några mera framträdande svårigheter

med avseende på möjligheterna att finna placering för stigande inlåning.

Beträffande behovet av utvidgad bindningsrätt med hänsyn till bestämmelsen

i 27 § sparbankslagen, att högst en femtedel av de bundna lån, som

sparbank må utlämna, få ställas att förfalla ett och samma år, har inspektionen

anfört, ali örn bindningstiderna jämnt fördelades på fem till tio år,

kunde en sparbank redan första aret utnyttja hela sin bindningsrätt och

även örn den visst år icke bundit en femtedel i Ian på tio ar påföljande ai

utlåna det återstående beloppet i på nio år bundna lån. Det saknades anledning

utgå från alf samtliga låntagare, som önskade binda lån, skulle

ovillkorligen påfordra tio års bindningslid.

Svenska bankföreningen har i sitt yttrande framhållit i huvudsak samma

synpunkter i förevarande hänseende som sparbanksinspektionen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

1 detta sammanhang må omnämnas, att fullmäktige i riksbanken uttalat,

att de begränsningar i rätten att utlämna bundna lån, som sparbanksföreningen

önskade upphävda, hade för flertalet sparbanker ingen betydelse.

Sålunda hade icke någon sparbank ännu uppnått det högsta tillåtna totalbeloppet

för ifrågavarande lån, och endast för ett fåtal sparbanker hade

maximeringen av det belopp, som finge ställas att förfalla under ett och

samma år, påverkat utlåningen.

Bank- och fondinspektionen har gjort gällande, att något mera allmänt

behov av den ifrågasatta förändringen icke förefunnes, helst som den lånesökande

allmänhetens behov av långfristig fastighetskredit kunde fullt tillfredsställande

tillgodoses av hvpoteksinrättningar och försäkringsbolag.

Vidare har i remissyttrandena mot sparbanksföreningens hemställan invänts,

att ett borttagande av ifrågavarande begränsning i rätten att bevilja

bundna inteckningslån skulle stå i strid med de principer, som härutinnan

gälla för sparbankernas utlåningsrörelse.

Sparbanksinspektionen har sålunda anfört, att bundna lån ur soliditetssynpunkt

icke kunde anses jämställda med obundna enbart på den grund

att i sparbankslagen stadgades, att långivare skulle förbehålla sig att vid fall

av värdeminskning uppsäga lån. Om lånen vore bundna, kunde nämligen

inga dispositioner till förebyggande av allenast en befarad värdeminskning

vidtagas, utan vederbörande sparbank måste invänta att värdeminskningen

verkligen inträtt. Även svårigheten att rätta till vid låns utlämnande inträffade

felbedömningar — och exempel härpå saknades icke — gjorde de bundna

lånen underlägsna de obundna ur soliditetssynpunkt.

I likviditetsfrågan har inspektionen framhållit, att det icke kunde anses

tillräckligt att — såsom sparbanksföreningen gjort — basera sitt påstående

på erfarenheten från 1939 och 1940 års mera övergående krissituationer,

då ju t. ex. vid långvariga och bestående nedgångsperioder, om vilkas verkningar

sparbankerna hittills saknade erfarenhet, faran med bundna lån

kunde accentueras. Vad härefter anginge räntabilitetssynpunkten måste

denna enligt inspektionens mening anses vara av stor betydelse vid bedömandet

av frågan om bindningsrätt. Placering i obligationer kunde i nuvarande

läge i vissa fall göras delvis på avsevärt kortare sikt än man i framställningen

räknade med som normalt för de bundna inteckningslånen. Härtill

komme att man vid obligationsplacering alltid hade större möjlighet att

begagna sig av ändrade lägen och utnyttja uppkommande möjligheter till

omplacering i till exempel obundna inteckningslån. Inspektionen vore för sin

del förvissad örn att, därest sparbankerna gåves friare händer med avseende

å bindningsrätten, man i vissa sparbanker hade att räkna med en ökad bindning

av placeringarna och förmenade att detta kunde komma att medföra

svårigheter.

I sitt remissutlåtande har inspektionen beträffande konkurrenssynpunkten

framhållit, att stor hänsyn måste tågås till kreditväsendets uppbyggnad,

som icke minst med hänsyn till sättet för medelsanskaffningen vore

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

13

grundad på den principen, att särskilda institut funnes för obunden och för

långtidsbunden utlåning.

De av sparbanksinspektionen uttalade synpunkterna beträffande de bundna

lånens inverkan på sparbankernas soliditet, likviditet och räntabilitet

samt på sparbankernas konkurrens med andra kreditinrättningar ha understrukits

jämväl i ett flertal andra remissutlåtanden.

Vad beträffar soliditetssynpunkten har Svenska bankföreningen påpekat

att bundna lån vid en räntestegring alltid underginge en viss värdeminskning,

och i anslutning därtill framhållit de risker som på den grund vore

förenade med en alltför omfattande placering av en sparbanks tillgångar

i dylika lån, detta icke minst med hänsyn till att sparbankernas fonder i

regel vore relativt små i förhållande till omslutningen.

Bank- och fondinspektionen har anfört, att inspektionen icke kunde omfatta

den av sparbanksföreningen hävdade meningen i likviditetsfrågan.

Det hade nämligen av ålder varit och vore alltjämt en allmänt ledande princip,

att en kreditinrättning icke borde binda sin utlåning på andra återbetalningsvillkor

än de som gällde i fråga om de medel, vilka komme till användning

vid utlåningen. I den mån hos en sparbank inläningsmedel, vilka ju

vore bundna för kort tid, komme till användning vid utlåning, måste enligt

inspektionens förmenande utlåningen principiellt vara kortvarig. Inspektionen

medgåve dock, att ett visst avsteg från denna regel kunde vara påkallat

såtillvida som inlåningen delvis om icke formellt så dock reellt vore långsiktig.

Bank- och fondinspektionen har vidare beträffande förräntningssynpunkten

anfört, att sparbanksföreningen medgåve, att viss risk förelåge därigenom att

sparbankerna i ett lågt ränteläge bunde relativt stora summor med räntesatser,

vilka framdeles måhända bleve för låga i förhållande till en höjd inlåningsränta.

Det borde då framhållas, att förevarande lagstiftning tillkom för tilllämpning

just i ett lågt ränteläge, där sparbankerna vore i behov av möjlighet

att kunna bevara sin ställning som långivare på fastighetskreditens område,

men att tidsbundna fastighetslån vid ett högt ränteläge borde komma till användning

inom sparbanksväsendet endast i ringa omfattning. Den risk, som

ur nu behandlad synpunkt vore förenad med lånebindningen, vore därför

ingalunda så obetydlig som sparbanksföreningen syntes göra gällande. I

I förenämnda remissyttranden, däri sparbanksföreningens framställning örn

utökad bindningsrätt helt avstyrkts, lia dessa avstyrkanden ytterligare motiverats

med, att frågan borde lösas endast i samband med en allmän omarbetning

av sparbankslagen. Denna synpunkt har understrukits av sparbanksinspektionen,

som framhållit, att en dylik omarbetning enligt inspektionens

mening numera icke kunde uppskjutas någon längre tid.

Bank- och fondinspektionen bär i detta hänseende anfört följande:

Att för tillgodoseende av en eller annan sparbanks särintresse vidtaga en

lagstiftning av så tvivelaktigt allmänt värde bör enligt inspektionens mening

vara uteslutet. I varje fall hör en utvidgning av bindningsrätten i det här

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

ifrågasätta avseendet icke ske, utan att spörsmålet varit föremål för en allsidig

utredning, där även andra synpunkter än de rent sparbanksmässiga få

göra sig gällande. Då det här gäller ett utbredande av sparbanksverksamheten

inom ett område, som i första hand bör tillkomma de av staten understödda

hypoteksinrättningarna med deras för långfristig fastighetsbelåning organiserade

kapitalanskaffning, synes det vara av särskild vikt, att dessa inrättningar

bliva representerade vid den utredning, som sålunda ifrågasatts. Inspektionen

har i annat sammanhang framfört tanken på en revision av sparbankslagstiftningen

i visst hänseende, och andra sparbanksfrågor lära även

vänta pa en lösning i lagstiftningsväg. Det nu behandlade spörsmålet synes

böra i det sammanhanget upptagas till utredning.

Ur de remissyttranden, i vilka en begränsad utsträckning av rätten alt

bevilja bundna inteckningslan förordats, må till en början omnämnas vad

fullmäktige i riksbanken anfört. Fullmäktige ha förklarat, att fullmäktige

icke ville motsätta sig att en utvidgning av sparbankernas rätt att utlämna

bundna lån i begränsad omfattning genomfördes. Därvid hade fullmäktige

beaktat det stora inlåningsöverskott, som förelåge, och vissa tendenser till

ökad bindning av primärlån som kunde motivera en något ökad rörelsemarginal.

Fullmäktige ville i detta sammanhang betona angelägenheten av att

läget icke försvårades genom opåkallad konkurrens om fastighetskrediterna.

En höjning av maximibeloppet för bundna lån från 20 till 30 procent av

summan av insättarbehållningen och fonderna syntes vara tillräcklig för att

eliminera de olägenheter, som nuvarande bestämmelser medförde för vissa

sparbanker. Höjningen syntes möjliggöra för sparbankerna att medverka till

den bindning av redan utlämnade lån, som kunde komma att påfordras av

låntagarna, ävensom att utlämna nya bundna lån i viss omfattning.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, alt med hänsyn till de speciella

krav på likviditet och möjlighet till anpassning efter ränteläget, som i insättarnas

intresse måste uppställas i fråga om penninginrättningar av förevarande

slag, den största varsamhet syntes vara motiverad i vad det gällde utflyttning

av gränsen för beviljande av bundna fastighetslån.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit det tveksamt, huruvida tillräckliga

skäl förebragts för åvägabringande av så genomgripande lättnader,

att den nu gällande begränsningen av rätten att bevilja bundna fastighetslån

till 20 procent av summan av insättarnas behållning och sparbankernas fonder

helt skulle bortfalla. Länsstyrelsen ansåge sig därför böra föreslå, att

gränsen i fråga endast modifierades genom en måttlig höjning av procenttalet.

Vidare har länsstyrelsen i Kristianstads lån uttalat, att därest det nuvarande

låga ränteläget och rådande kapitalöverflöd skulle medföra ökade svårigheter

för sparbankerna att placera insatt kapital, det syntes föreligga anledning att

överväga, huruvida icke till gagn för det allmänna och utan nämnvärt ökade

risker för av frågan berörda sparbanker, någon utvidgning av bindningsrätten

kunde ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att en mindre utvidgning av rätten

att bevilja bundna fastighetslån kunde utan olägenhet ske, förslagsvis så att

sammanlagda beloppet av utestående bundna fastighetslån finge uppgå till

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

15

högst 25 procent av summan av sparbankens insättarbehållning och egna

fonder. Av länsstyrelsen i Kopparbergs län har ifrågasatts en höjning av detta

procenttal till 40 eller 50.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att det syntes kunna

ifrågasättas att medgiva sparbank, att sammanlagda beloppet av utestående

bundna inteckningslån finge uppgå till högst 30 procent av sparbanks insättarbehållning

och egna fonder samt att i konsekvens därmed högst ett belopp

motsvarande 6 procent av nyssnämnda summa finge ställas att förfalla under

ett och samma år.

Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län kunde visserligen ur likviditetssynpunkt

en viss mindre höjning ske av de bundna fastighetslånens procentuella

andel i insättarbehållning och fonder, men en sådan höjning måste avpassas

så, att sparbankerna icke frestades att genom konkurrens på lånemarknaden

slå under sig lån, för vilka lämpligare låneformer erbjödes allmänheten

hos hypoteksinrättningarna.

Vad härefter angår sparbanksföreningens hemställan örn rätt att utlämna

bundna lån intill 60 procent av jordbruksfastighets

taxerings- och uppskattningsvärde har framställningen

i denna del tillstyrkts i flertalet remissyttranden. Endast fullmäktige i riksbanken

och Sveriges allmänna hypoteksbank ha ställt sig avvisande mot

berörda framställning.

Av de remissinstanser, vilka tillstyrkt sparbanksföreningens hemställan,

har sparbanksinspektionen förklarat, att inspektionen principiellt anslöte

sig till sparbanksföreningens förslag. Denna fråga syntes dock enligt inspektionens

uppfattning icke äga den betydelse, att den nu motiverade en

isolerad lagstiftningsåtgärd.

Svenska bankföreningen har anfört, att en utvidgning av rätten att utlämna

bundna inteckningslån i jordbruksfastigheter icke i och för sig skulle

inverka på likviditeten, då ju den sammanlagda maximisumman av bundna

inteckningslån icke därigenom skulle ökas. Risken för förluster å inteckningslån

komme ej heller att nämnvärt ökas, därest belåningsgränsen

även för jordbruksfastigheter finge höjas till den för hypoteksföreningarna

bestämda.

Bank- och fondinspektionen har anfört, att inspektionen för sin del icke

hade annat att erinra emot framställningen i denna del än att de grunder,

efter vilka vederbörande länsstyrelse skulle lia att pröva ansökan av sparbank

om dispens i förevarande hänseende, syntes böra på något sätt angivas,

samt att för utnyttjande av den högre belåningsgränsen borde lända

till efterrättelse samma villkor som gällde för hypoteksföreningarnas utlåning.

Emellertid ifrågasatte inspektionen, örn denna fråga, ställd isolerad,

vore av sådan betydelse, att den borde bliva föremål för särskild lagstiftningsåtgärd.

Överståthållarämbetet har ansett, att ett bifall till sparbanksföreningens

framställning härutinnan, som i sin mån skulle öka sparbankernas utlå
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Departement»■

chefen.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

ningsmöjligheter, ej syntes behöva befaras komma att vedervåga kravet på

god säkerhet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har uttalat, att det förefölle omotiverat,

att 27 § i sin nuvarande utformning godtoge 60-procentgränsen i fråga

om större städer men begränsade kreditgivningen inom 50 procent beträffande

jordbruksfastigheter. Något skäl för att i kredithänseende premiera

fastigheter i större städer syntes svårligen kunna förebringas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anfört, att det icke syntes påkallat, att

i förevarande avseende göra någon åtskillnad mellan olika kreditinstitutioner;

skulle hypoteksföreningarna bibehållas vid sin nuvarande rätt att

binda lån intill 60 procent av fastighetens värde, syntes det länsstyrelsen

rimligt, att jämväl sparbankerna tillerkändes motsvarande rättighet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har motiverat sin tillstyrkan med att hänvisa

till sparbankernas utomordentliga betydelse för jordbrukskrediten.

Å andra sidan lia fullmäktige i riksbanken anfört, att den omständigheten,

att hypoteksföreningarna ägde utlämna bundna primärlån intill 60

procent av jordbruksvärdet och, i viss utsträckning, skogsvärdet, icke kunde

anses motivera en höjning av belåningsgränsen beträffande sparbankernas

utlåning.

Sveriges allmänna hypoteksbank, som jämväl avstyrkt sparbanksföreningens

ifrågavarande framställning, har i sitt remissyttrande anfört bland annat

följande:

Sparbanksföreningens framställning förefaller lia tillkommit under intrycket

av nu rådande förhållanden på penningmarknaden, kännetecknade

av ett stigande penningöverskott och en som följd härav ökad konkurrens

mellan penninginrättningarna om placeringsobjekten. Det är icke endast

sparbankerna, som fått känning härav. Även hypoteksutlåningen är påverkad

av läget, för att icke tala om affärsbankerna. Den livligaste propaganda

kan för närvarande icke avsevärt ändra förhållandena härvidlag. För övrigt

framstår hypoteksbanken och hypoteksföreningarnas propagandaverksamhet

såsom skäligen begränsad och försiktig i jämförelse med sparbankernas

egen. Dessutom är att märka, att sparbankernas jordbruksbelåning avsevärt

överstiger hypoteksföreningarnas. Men den ekonomiska situationen kan

snabbt nog och lätt nog undergå en sådan förändring att förslag, sådana

som de, vilka nu framställts från sparbanksföreningen, framstå såsom mycket

litet aktuella. Det vore säkerligen ett missgrepp att under tillfälliga

stämningar och förhållanden genomföra åtgärder, vilka vid ett ändrat läge

på penningmarknaden kunna få ödesdigra verkningar för stora befolkningsgrupper.

Sparbanksföreningen har i sin nu förevarande framställning hemställt örn

sådan ändring av bestämmelserna rörande sparbankernas utlåningsrörelse, att

den i 27 § sparbankslagen fastställda begränsningen av rätten att bevilja

bundna fastighetslån till 20 procent av summan av insättarnas behållning och

fonder skulle helt borttagas. Vidare har föreningen påyrkat, att den för fastighetslån

i större städer eller delar av dem gällande särbestämmelsen att

lån efter dispens må beviljas inom 60 procent av fastighetens taxerings
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

17

och uppskattningsvärden skulle utsträckas att äga tillämpning jämväl i fråga

om jordbruksfastigheter.

Vad först angår sparbanksföreningens förslag om borttagande av den begränsningen,

att bundna fastighetslån må beviljas intill högst 20 procent av

summan av insättarbehållningen och fonderna, har sparbanksföreningen till

stöd för sin framställning härutinnan särskilt åberopat, att sparbankerna

vore ett av de främsta bland samhällets organ för främjandet av sparsamhet,

samt att denna verksamhet uppenbarligen förutsatte, att hinder icke uppställdes

när det gällde möjligheterna att placera insättarnas: medel. Enligt

sparbanksföreningens mening vore det för åtskilliga sparbanker — och framdeles

säkerligen för än flera — av största betydelse att bindning av inteckningslån

kunde ske i den omfattning, som med hänsyn till placeringsbehovet

och medlens placering i övrigt befunnes lämplig, utan någon för sparbankernas

verksamhet mer eller mindre hindrande begränsning med avseende å totalbeloppet.

Härtill komme, att de synpunkter, som föranlett den nu gällande

begränsningen i sparbankernas rätt att bevilja bundna fastighetslån, enligt

sparbanksföreningen hade överskattats och numera i allt väsentligt förlorat

sin betydelse.

Mot sparbanksföreningens ifrågavarande förslag ha under remissbehandlingen

framställts olika erinringar, främst av de båda statliga tillsynsmyndigheterna

över bankväsendet samt från andra kreditinrättningars sida. Sålunda

har anförts, att något behov av den föreslagna utvidgningen av rätten

att bevilja bundna fastighetslån icke visats föreligga, och att ett bifall till

förslaget skulle medföra mindre gynnsamma återverkningar med avseende

å sparbankernas soliditet och likviditet samt i fråga om förräntning av inlånade

medel. Vidare lia uttalats farhågor för att en utvidgning av sparbankernas

rätt att bevilja bundna fastighetslån kunde komma att medföra rubbningar

i vissa andra kreditinrättningars verksamhet. Å andra sidan ha ett

flertal myndigheter ävensom fullmäktige i riksbanken framhållit, att det nu

rådande läget syntes motivera en viss mindre utvidgning av möjligheterna för

sparbankerna att placera de inlånade medlen i bundna fastighetslån. Slutligen

ha två myndigheter helt tillstyrkt sparbanksföreningens hemställan i denna

del.

Den av sparbanksföreningen väckta frågan prövades av statsmakterna

så sent som år 1937, då rätt till investering i bundna inteckningslån

för förslå gången tillerkändes sparbankerna. Att frågan nu ånyo aktualiserats

beror på flera samverkande omständigheter. Utvecklingen på penningmarknaden

har medfört en stark ökning av insättningarna i sparbankerna,

medan placeringsmöjligheterna icke ökats i samma utsträckning. De farhågor

för stigande räntor som tidvis gjort sig gällande lia lett till en tendens

hos fastighetsägarna att binda sina inleckningslån. Denna tendens har påverkat

långivningen från sparbankerna, som för att behålla sitt klientel och

såvitt möjligt erhålla nya inteckningslån i ökad utsträckning gått med på

bindning av fastighetskrediterna även i ränlehänseende. I samband nied en

stabilisering av sparbankernas inlåningsräntor ha sparbankerna vidare haft

Bihang till riksdagens protokoll 194b. 1 sami. Nr 87—88. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majis proposition nr 87.

vissa svårigheter att finna sådana investeringar, att räntabiliteten i tillfredsställande

grad kunnat upprätthållas, vilket givetvis ökat intresset för placering

j bundna lån. Det bör emellertid tillfogas, att här berörda förhållanden

endast för tre sparbankers del lett till ett sådant utnyttjande av rätten till

lånebindning, att de nu ifrågasatta vidgade befogenheterna skulle bli av

omedelbar praktisk betydelse.

Att i anledning av svårigheter som kunna väntas vara övergående modifiera

bestämmelser, som blott relativt kort tid varit gällande, är givetvis icke

tilltalande. Betänkligheterna ökas därav, att sparbankslagen ändå torde böra

bli föremål för översyn inom en nära framtid, varför det vöre naturligt att

låta den nu föreliggande frågan vila till dess den kunde behandlas i ett

större sammanhang. Då emellertid de olägenheter, som nuvarande bestämmelser

medföra för vissa sparbanker, torde kunna övervinnas redan genom

en obetydlig uppmjukning av gällande regler, har jag icke ansett angivna

omständigheter böra hindra, att sparbanksföreningens framställning i viss

utsträckning tillmötesgås. Innan jag går in på frågan, vilka modifikationer

av gällande regler som kunna ifrågakomma, torde jag få i korthet beröra

ett par frågor av allmännare räckvidd som aktualiserats i detta sammanhang.

De invändningar som bruka framföras mot en placering av sparbanksmedel

i bundna lån (med bunden ränta) äro, såsom sparbanksinspektionen

framhållit, i första hand de risker investeringssättet anses medföra för dels

sparbankernas likviditet, dels deras solvens.

Det faktum, att likviditetsrisken icke aktualiserades i allvarligare form under

det första krigsåret och att den alltid kan tänkas avvärjd genom ingripande

från riksbanken, får icke dölja, att alltför stora dylika placeringar äro

ur likviditetssynpunkt olämpliga. Särskilt framträder detta förhållande om

inlåningen kan befaras vara relativt labil. Det synes ej osannolikt att nuvarande

insättningar i rätt stor utsträckning komma att disponeras efter krigets

slut. Inom de gränser för en bindning av placeringarna som nu föreslås

torde likviditetsrisken enbart på grund av denna bindning emellertid sakna

praktisk betydelse.

Solvensrisken uppkommer därigenom, att sparbankernas inlåningsräntor

äro rörliga och vid en stegring av den allmänna räntenivån sannolikt måste

följa denna, även om deras utlåningsräntor i viss utsträckning äro låsta på

en lägre nivå. Risken i fråga måste därför beaktas främst om bindning sker

vid ett lågt ränteläge, då möjlighet kan föreligga för en räntestegring. Såsom

redan antytts, är det emellertid just i ett sådant läge, som bindningen kan

ha större betydelse för sparbankernas strävan att finna placeringar, eftersom

det är uppenbart att farhågorna för en räntestegring då göra allmänheten

mer benägen att binda sina lån. I ett högt ränteläge med utsikt till fallande

räntor ha sparbankerna intet större behov av denna placeringsform

men då är den heller icke betänklig ur risksynpunkt.

Olämpligheten av att finansiera en kreditgivning med bunden ränta med

medel inlånade på räkning med rörlig ränta har gjort, att särskilda finansieringsformer

tillskapats för de bundna fastighetskrediterna. Hypoteksvä
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

19

sendet anskaffar sålunda medel för ifrågavarande behov genom upplåning

mot obligationer. Vid en räntestegring uppkommande förluster slås därvid

såsom kursfall på obligationerna ut på marknaden.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att lån med bunden ränta icke äro

någon särskilt lämplig placeringsform för sparbankerna. I de lägen då marknaden

föredrar bundna krediter, sker medelsanskaffningen för kreditgivningen

med fördel i andra former än som stå sparbankerna till buds. Hypoteksväsendet

har här sitt naturliga verksamhetsområde. Trots detta kan en viss

begränsad placering av sparbanksmedel i bundna lån vara motiverad.

Därest frågan om den naturliga avgränsningen mellan sparbankernas och

hypoteksväsendets verksamhetsområden i vad avser bundna lån bedömes

på här angivet sätt, är det tydligen angeläget, att man i konkurrensen mellan

de olika kreditinstituten örn placeringsmöjligheterna undviker att trycka

på möjligen föreliggande risker för en räntestegring. Ges sådana farhågor

spridning, försvåras sparbankernas placeringsmöjligheter så, att en bindning

av lånen i olämplig utsträckning kan pressa sig fram eller också sparbankerna

drivas att sänka hela sin räntenivå i syfte att behålla sitt klientel.

Olämpligheten av en sådan utveckling är uppenbar, i synnerhet om statsmakterna,

såsom för närvarande, inrikta sig på en stabilisering av ränteläget.

Vid övervägande av sparbanksföreningens framställning har jag från

här angivna utgångspunkter ansett mig kunna tillstyrka att sparbankernas

rätt att bevilja bundna fastighetslån utvidgas i den omfattning som föreslagits

av bankofullmäktige. Därest utvidgningen i enlighet med detta förslag

begränsas till att avse rätt för sparbankerna att binda fastighetslån intill

30 procent av summan utav insättarnas behållning och sparbankens fonder,

torde de principiella invändningar som kunna framföras mot en vidgad

bindningsrätt icke behöva tillmätas avgörande betydelse, men likväl de svårigheter,

inför vilka vissa sparbanker äro ställda, undanröjas. Jag förordar

alltså en utvidgning av bindningsrätten intill nyss angivna procentsats. En

ändring härutinnan kommer jämväl att medföra, att den del av summan av

insättarnas behållning och sparbankens fonder, som högst må ställas att förfalla

under ett och samma år, ökas från fyra till sex procent av nämnda

summa.

Den här förordade utvidgningen av bindningsrätten i dess år 1937 godkända

principiella utformning bör icke hindra, att man vid den förnyade utredning,

som sparbankslagstiftningen, enligt vad jag nyss anfört, synes böra

underkastas, till förutsättningslös omprövning upptager såväl bindningsrättens

omfattning som dess tekniska utformning. Vid denna omprövning

bör ställning också tagas till frågan, huruvida räntebindningen kan anses

böra medföra krav på skärpt avskrivningspolitik.

Beträffande härefter sparbanksföreningens hemställan örn sådan ändring

i sparbankslagen, att sparbankerna skulle erhålla rätt alt, efter dispens, utlämna

bundna lån mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet inom sextio

procent av fastighetens taxerings- och uppskattningsvärden, har sparbanksföreningen

i denna del hänvisat lill att nämnda belåningsgräns numera

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

vöre den allmänt tillämpliga för s. k. primärlån, och att det icke förelåge något

skäl, varför sparbankerna till skillnad från hypoteksföreningarna icke

skulle äga binda fastighetslån intill 60 procent av fastighetens värde, särskilt

som den påkallade ändringen i sparbankslagen endast skulle likställa jordbruksfastigheter

med fastigheter i större städer.

Sparbanksföreningens förslag om höjning av belåningsgränsen för jordbruksfastigheter

har tillstyrkts av de flesta remissinstanserna. Även för egen

del är jag av den uppfattningen, att en höjning av denna belåningsgräns till

60 procent av jordbruksfastighetens taxerings- och uppskattningsvärden är

väl motiverad. Med hänsyn härtill förordar jag, att i 27 § sparbankslagen

vidtages den ytterligare ändringen, att Konungens befallningshavande må efter

sparbanksinspektionens hörande medgiva, att inteckning i jordbruksfastigheter

må, även om dessa fastigheter icke äro belägna i större städer, godtagas

såsom säkerhet för bundna lån, där inteckningen ligger inom sex liondelar

av såväl taxeringsvärdet som uppskattningsvärdet. Emellertid torde härvid

böra fastställas en sådan begränsning i sparbankernas ökade utlåningsrätt,

att i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke i något fall må inräknas värdet

av växande skog.

De nu förordade nya bestämmelserna i sparbankslagen torde böra träda

i kraft den 1 juli 1944.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 29

juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga1 vid detta protokoll utvisar, måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Ivar Löfqvist.

1 Denna bilaga, vilken frånsett en formell jämkning är lika lydande med det vid propositionen

fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 21 Kontrollera mot PDF

/

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

21

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 10 februari

1944.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 8 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 28

januari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni 1923

(nr 286) om sparbanker.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Henning Nilsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 februari

19 AA.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,

Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 10 februari

1944 avgivna utlåtande över det den 28 januari 1944 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni

1923 (nr 286) om sparbanker, därvid föredraganden hemställer, att förslaget,

som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter viss formell jämkning jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Rolf Arfwedson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:206 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjd familjepension åt t. f. föredraganden i regeringsrätten, förste amanuensen, i a1 i texten
  2. BU 1944:44 Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring i visst avseende av gällande bestämmelser örn sparbanks utlåningsrörelse. s. 5 i texten