Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 23 maj 1924 (nr 130) örn förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap

1944-02-18 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:94, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 23 maj 1924 (nr 130) örn förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

1

Nr 94.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 5 § lagen den 23 maj 1924

(nr 130) örn förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap;

given Stockholms slott den 18 februari

1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:! härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den

23 maj 1924 (nr 130) om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll lim. 1 sami. Nr 04.

I

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 23 maj 1924 (nr 130) örn

förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 23 maj 1924 om förvärvande och

förlust av svenskt medborgarskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

5 §.

Konungen äger---sin familj.

Finnes sökandens upptagande till svensk medborgare medföra gagn för

riket, eller har sökanden förut ägt svenskt medborgarskap, eller föreligga eljest

med hänsyn till sökandens förhållanden synnerliga skäl för hans upptagande

till svensk medborgare, må svenskt medborgarskap honom beviljas

utan hinder av här ovan under punkterna 1 och 2 stadgade villkor. Har sökanden

förut ägt svenskt medborgarskap, må avvikelse ske jämväl från vad

ovan under punkt 4 stadgats.

Upphör ej---Konungen beviljas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Q

O

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Bergquist, fråga örn ändringar i medborgarskapslagstiftningen samt anför

därvid följande.

Hällande rätt.

Enligt 1 § lagen den 23 maj 1924 (nr 130) om förvärvande och förlust av

svenskt medborgarskap förvärvas svenskt medborgarskap, på grund av födsel,

av barn i äktenskap, vars fader är svensk medborgare, samt av barn

utom äktenskap, vars moder är svensk medborgare.

Utländsk man eller utländsk ogift kvinna, som är född här i riket och oavbrutet

här haft sitt hemvist, blir enligt 2 § svensk medborgare vid uppnådd

ålder av tjugutvå år, såvida ej under sista året avsägelse sker i viss angiven

ordning. Utländsk kvinna, som ingår äktenskap med svensk medborgare, förvärvar

enligt 3 § genom giftermålet svenskt medborgarskap. Ha makarna

barn samman före äktenskapet, blir jämväl barnet svensk medborgare, såframt

det är ogift och ännu ej fyllt tjuguett år.

I 4 § stadgas, att den som, på grund av födseln, varit svensk men förlorat

sitt svenska medborgarskap utan att bliva medborgare i annat land, återvinner

svenskt medborgarskap genom att taga hemvist här i riket. Den som

på grund av födseln varit svensk men sedermera blivit annat lands medborgare,

återvinner svenskt medborgarskap, såframt han, efter förlust av det

utländska medborgarskapet, tager hemvist här i riket eller också, medan han

har hemvist här i riket, gar sitt utländska medborgarskap förlustig.

Enligt 5 § äger Konungen, på ansökan, till svensk medborgare upptaga

(naturalisera) utlänning, som 1. fyllt tjuguett år; 2. sedan fem år har hemvist

här i riket; 3. gjort sig känd för hederlig vandel; samt 4. har möjlighet

att försörja sig och sin familj.

Einnes sökandens upptagande till svensk medborgare medföra gagn för

riket, eller har sökanden förut ägt svenskt medborgarskap, eller föreligga

eljest med hänsyn till sökandens förhållanden synnerliga skäl för hans upp
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

tagande till svensk medborgare, må svenskt medborgarskap honom beviljas

utan hinder av de under punkterna 1 och 2 stadgade villkoren.

Upphör ej sökanden enligt rätten i det Iand, han tillhör, i och med sin

naturalisation som svensk medborgare att vara medborgare i det landet, utan

fordras härför medgivande av landets regering eller annan myndighet därstädes,

skall, såframt ansökningen bifalles och sökanden ej redan styrkt att

sådant medgivande lämnats, som villkor för medborgarskapets förvärvande

stadgas, att sökanden skall inom viss tid och inför den länsstyrelse, som

Konungen bestämmer, styrka att dylikt medgivande lämnats. Det åligger

länsstyrelsen att pröva, huruvida behörigt bevis företetts, och att därom meddela

beslut. Kan sökanden ej förete bevis som nyss nämnts, må, där synnerliga

skäl därtill äro, medborgarskap honom ändock av Konungen beviljas.

I 6 § första stycket stadgas, att örn utländsk man blir svensk medborgare

enligt 2 eller 4 §, detta medför svenskt medborgarskap jämväl för hans hustru

och ogifta hain i äktenskap under tjuguett år, såframt de ha hemvist här i

riket. lia de ej hemvist här i riket, men tager sedermera hustrun under äktenskapets

bestånd eller barn, som ännu är ogift och tinder tjuguett år, under

faderns livstid hemvist härstädes, vinner hustrun eller barnet svenskt

medborgarskap, om mannen fortfarande är svensk medborgare. Vad sålunda

stadgats skall enligt andra stycket av 6 § ej äga tillämpning å barn, som efter

äktenskaps återgång eller äktenskapsskillnad står under moderns vårdnad,

ej heller, medan hemskillnad består, å hustrun och barn, örn vilket hon har

vårdnaden. I 6 § tredje stycket stadgas, att örn utländsk man, på ansökan enligt

5 §, varder upptagen till svensk medborgare, Konungen bestämmer,

huruvida detta skall medföra svenskt medborgarskap även för hans hustru

och ogifta barn i äktenskap under tjuguett år. Hustrun skall, där ej särskilda

skäl föranleda annat, beredas tillfälle att i ärendet avgiva yttrande. Förblir

hon, trots mannens förvärv av svenskt medborgarskap, medborgare i främmande

stat, må svenskt medborgarskap ej tilläggas henne med mindre hon

samtyckt därtill.

Enligt 7 § skall vad i 6 § är stadgat därom, att barn i äktenskap förvärvar

svenskt medborgarskap tillsammans med fadern, äga motsvarande tillämpning:

1. å förhållandet mellan barn utom äktenskap och barnets moder, såframt ej

fadern är utländsk man och har vårdnaden örn barnet; 2. å förhållandet

mellan barn i äktenskap och moder, som är änka; samt 3. å förhållandet mellan

barn i äktenskap och moder, vars äktenskap eljest är upplöst eller som

är hemskild, såframt barnet står under moderns vårdnad.

I 8 § stadgas, att svenskt medborgarskap förloras av den som, genom naturalisation

eller giftermål eller ock eljest, blir medborgare i annat land och

där har eller efter förvärvet av medborgarskapet tager sitt hemvist. Oberoende

av hemvistet förloras svenskt medborgarskap av ogift barn under tjuguett

år, som blir utländsk medborgare genom föräldrarnas äktenskap.

Enligt 9 § förlorar svensk man eller svensk ogift kvinna, som är född

utom riket och aldrig här haft hemvist, sitt svenska medborgarskap vid

uppnådd ålder av tjugutvå år, såframt ej dessförinnan Konungen, på an
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

5

sökan, medgivit att medborgarskapet ändock må bibehållas. Med hemvist

bär i landet skall till sin verkan vara likställd vistelse här för fullgörande

av värnplikt eller för deltagande i undervisningen vid svensk läroanstalt

eller ock eljest under förhållanden, som tyda på samhörighet med Sverige.

Förlust av svenskt medborgarskap enligt denna paragraf för svensk man

medför, enligt andra stycket av paragrafen, förlust av sådant medborgarskap

även för hans hustru samt barn i äktenskap. Vad sålunda stadgats äger

motsvarande tillämpning å förhållandet mellan en kvinna och hennes barn

utom äktenskap.

Närmare bestämmelser angående ansökan, som avses i 5 §, och den utredning,

som erfordras för prövningen av sådan ansökan, ha meddelats genom

kungörelse den 19 december 1924 (nr 525, ändrad 1926: 223) örn vad iakttagas

skall vid ansökning om svenskt medborgarskap. Vissa ytterligare föreskrifter

beträffande tillämpning av medborgarskapslagen lia meddelats i

kungörelse den 18 juni 1926 (nr 224), upptagande bl. a. bestämmelser om

förfarandet vid ansökning om medgivande enligt 9 § medborgarskapslagen.

Angående tillkomsten av bestämmelserna om naturalisation i 5 § medborgarskapslagen

må följande nämnas.

Under år 1921 utarbetades av delegerade för Sverige, Norge och Danmark

förslag till särskilda lagar för de tre länderna örn förvärvande och förlust av

medborgarrätt. I det svenska förslaget upptogos i 5 § första stycket bestämmelser

av i huvudsak samma innehåll som de nu gällande. Vidare stadgades i paragrafen,

att örn utlänning förut ägt svensk medborgarrätt eller eljest synnerliga

skäl förelåge för hans upptagande till svensk medborgare, svensk

medborgarrätt finge beviljas honom utan hinder av de förut i paragrafen stadgade

villkoren. 1 stort sett motsvarande bestämmelser upptogos i det norska

förslaget, varemot det danska på denna punkt allenast hänvisade till grundlovens

bestämmelser örn naturalisation.

I propositionen nr 29 till 1923 års riksdag med förslag till lag om förvärvande

och förlust av medborgarrätt upptogos bestämmelser om Kungl. Maj :ts

rätt att medgiva dispens från naturalisationsvillkoren av samma innehåll som

i de delegerades förslag. Såsom skäl för dispens upptogs emellertid också, att

sökandens upptagande till svensk medborgare funnes medföra gagn för riket.

I propositionen framhölls, att genom de delegerades förslag — enligt vilket

dispens finge ske ej blott från viss förutsättning för vinnande av naturalisation

utan från varje därför uppställt villkor — åt stadgandet skänkts en smidighet,

som skulle möjliggöra för Kungl. Maj:! att anpassa sitt handlingssätt

efter de konkreta förhållandena i varje särskilt fall. Såsom exempel på fall

då behov förelåge av en så allmänt hållen dispensföreskrift nämndes, att

därigenom skulle beredas möjlighet dels till upptagande till svenska medborgare

av här i riket, kanske allt ifrån sin födelse, bosatta utländska ynglingar,

som ännu ej uppnått tjuguett års ålder, något som ej sällan visat sig önskvärt,

då vederbörande velat välja ett yrke för vilket fordrades innehav av

svenskt medborgarskap, dels och■ lill återupptagande tili svenska medborgare

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

av utomlands bosatta rent svenska element, vilka av en eller annan anledning

förvärvat medborgarrätt i annat land och sålunda förlorat sin svenska

medborgarrätt.

I utlåtande nr 15 anförde konstitutionsutskottet på denna punkt följande.

Vad angår de villkor för erhållande av naturalisation, som i förevarande paragraf

stadgas, finner utskottet det välbetänkt att, på sätt i propositionen föreslås,

i regel kräva fem i stället för tre års hemvist i landet såsom villkor för

naturalisations erhållande. En förbättring är ock enligt utskottets mening ali

kravet på sökandens vandel icke, såsom nu är fallet, inskränkes till att allenast

beslå däri, att han ej blivit dömd till sådan straffpåföljd, som i 2 kap.

19 § strafflagen sägs. Det krav, som i Kungl. Maj:ts förslag ersatt det förut

gällande stadgandet — nämligen att den sökande skall under sin vistelse här i

landet lia fört en hederlig vandel — går emellertid enligt utskottets mening å

ena sidan i visst hänseende något för långt, medan det å andra sidan så till vida

synes böra skärpas, att uppmärksamhet jämväl bör fästas vid vederbörandes

vandel, innan han inkommit i riket, detta i all .synnerhet örn naturalisation

förekommer efter kortare vistelse i riket än feni år. I överensstämmelse härmed

anser utskottet i likhet med lagrådet det av Kungl. Maj:t föreslagna stadgandet

lämpligen kunna ersättas med föreskrift om att den sökande skall lia

»gjort sig känd för hederlig vandel». Kungl. Majit har på goda grunder föreslagit,

att det krav på den naturalisationssökandes försörjningsförmåga, som

av lagen uppställes, skall avse hans förmåga att försörja ej blott sig själv utan

även sin familj. Däremot har utskottet ansett det såväl i nu gällande iag som i

Kungl. Majits förslag använda ordet »utväg» (att försörja sig och sin familj)

lämpligen kunna ersättas med »möjlighet», vilket ord torde få anses innefatta

ett anspråk av något mindre räckvidd.

Enligt utskottets mening kunna goda skäl anföras för den av departementschefen

hävdade uppfattningen, att Kungl. Majit i vissa hänseenden bör erhålla

friare händer, än nu är fallet, vid beviljande av naturalisation. Huru angeläget

det än är att fasthålla, att staten ej kan erkänna något den enskildes

rättsanspråk på att erhålla naturalisation, kan del dock icke förbises, att fall

äro tänkbara, då tillämpningen av de i förevarande paragraf givna bestämmelserna

om naturalisation, liksom av de i lagen i övrigt uppställda reglerna

örn förvärv och förlust av medborgarskap kunde leda till obilliga konsekvenser.

Ur denna synpunkt finner utskottet för det första rimligt, att, såsom Kungl.

Majit föreslagit, undantag från de i lagen stadgade villkoren för naturalisation

möjliggöras icke allenast i de fall, som i den nu gällande lagstiftningen

avses, nämligen i huvudsak då vederbörandes upptagande till svensk medborgare

finnes för riket medföra gagn, utan även, om sökanden förut ägt

svenskt medborgarskap eller eljest med hänsyn till sökandens förhållanden

synnerliga skäl för hans upptagande till svensk medborgare föreligga. För

det andra finnes, med hänsyn till ovan antydda omständigheter, anledning

att, såsom Kungl. Majit föreslagit, medgiva undantag ej blott som hittills från

villkoret om viss tids vistelse i landet utan även från kravet, att sökanden

överhuvud taget skall ha hemvist här i riket, liksom även från regeln att

han skall lia uppnått 21 års ålder. Goda skäl lia såväl i det till grund för

propositionen liggande betänkandet som i ett yttrande av en ledamot av lagrådet

anförts för möjliggörande av undantag i dessa hänseenden. Däremot

anser utskottet föga tilltalande att medgiva möjlighet till undantag från de

krav, som uppställas i avseende å hederlig vandel och försörjningsförmåga.

I de fall, då en sökande brister i fullgörandet av de fordringar, som härutinnan

av lagen uppställts, synes det utskottet uppenbart, att medborgarskap

ej bör beviljas honom. En sådan uppfattning kan utskottet med så mycket

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

7

större styrka hävda, som utskottet genom smärre jämkningar i formuleringen

något mildrat innebörden av de krav, som i sist nämnda hänseenden uppställas.

Utskottet hemställde att riksdagen måtte för sin del antaga ett av utskottet

framlagt lagförslag. I en vid utlåtandet fogad reservation hemställde herr

Reuterskiöld, att riksdagen, under förklaring att Kungl. Maj:ts proposition

icke kunnat i föreliggande skick antagas, ville i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla, att Kungl. Maj :t, eventuellt efter samarbete med de norska och danska

regeringarna, måtte taga den i propositionen behandlade frågan i förnyat

övervägande samt därefter för riksdagen framlägga nytt förslag till lag om

förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.

Vid behandlingen inom riksdagens kamrar biföll första kammaren nämnda

reservation, varemot andra kammaren godkände det av utskottet framlagda

lagförslaget. Då någon sammanjämkning icke lät sig göra (se konstitutionsutskottets

memorial nr 18), hade frågan för den riksdagen förfallit.

Genom proposition, nr 137, framlade Kungl. Majit för 1924 års riksdag

ett nytt förslag till lag örn förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.

I detta förslag hade 5 § ändrats på sätt konstitutionsutskottet hemställt vid

1923 års riksdag, och paragrafen hade i förslaget samma lydelse som den nu

gällande lagen. Propositionen bifölls av riksdagen.

Socialstyrelseus utredning.

I skrivelse den 25 maj 1938 (nr 328) anhöll riksdagen, i anledning av en

inom andra kammaren väckt motion (nr 1 av herr Nylander), örn skyndsam

allsidig utredning angående utlandssvenskarnas rättigheter och skyldigheter i

syfte att fastare knyta banden mellan dem och hemlandet. Riksdagen hemställde

tillika att Kungl. Majit måtte med ledning av utredningen framlägga

förslag till riksdagen.

Sedan Kungl. Majit den 18 november 1938 anbefallt socialstyrelsen att

verkställa den utredning, varom riksdagen gjort framställning, samt att inkomma

med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, överlämnade

socialstyrelsen med skrivelse den 30 september 1941 utredning och förslag

i ärendet (SOU 1941: 36).

I kapitel II av betänkandet lia upptagits till behandling frågor örn utlandssvenskarnas

medborgarskap. Efter en framställning av svensk och utländsk

lagstiftning om medborgarskap har redogjorts för vissa till socialstyrelsen inkomna

yttranden i frågan. Däribland omnämnes en från dåvarande sekreteraren

i svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, kyrkoherde C. E. Rohdin

inkommen skrivelse, vari uttalades önskemålet att hemvändande svenskar,

som erhållit medborgarrätt i utlandet, efter anhållan måtte bliva erkända

såsom svenska medborgare. Därmed åsyftades, att samtliga de i medborgarskapslagens

5 § uppställda villkoren för beviljande av svenskt medborgarskap

måtte kunna eftergivas för det fall att den sökande tidigare varit svensk

medborgare. Vidare redogöres för en från riksföreningen för svenskhetens

bevarande i utlandet inkommen skrivelse, vari uttalades att föreningen fält

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

den uppfattningen, att bland utlandssvenskar, som på det ena eller andra

sättet förlorat sitt svenska medborgarskap, ett utbrett missnöje rådde med

den tunga och omständliga procedur som måste anlitas för återfående av

svenskt medborgarskap; även kostnaderna spelade en roll. Föreningen ansåge

en bättre anpassning av proceduren efter de skilda omständigheterna vara påkallad.

Här åsyftades t. ex. det för en utlandssvensk ej sällan betydande besväret

att angiva sådan församling i Sverige, där han tidigare varit skriven,

ävensom den möjligtvis alltför opraktiska beskaffenheten av de formulär som

i vissa fall skulle ifyllas hos länsstyrelse i riket. En lättillgänglig upplysning

örn tillvägagångssättet i det hela kunde efter riksföreningens mening också

vara välkommen. Socialstyrelsen omnämner tillika, att såväl i kyrkoherden

Rohdins skrivelse som i yttranden från professorn S. Wall och kyrkoherden i

svenska församlingen i London uttalats önskemål, avseende rätt för svensk

kvinna, som ingår äktenskap med utlänning, att även efter sin flyttning till

mannens hemland få behålla sitt svenska medborgarskap.

I sitt yttrande har socialstyrelsen till en början uttalat, att övergång till annat

medborgarskap ofta föranletts av praktiska skäl och att styrelsen funne

från en del håll uttalade varningar för en missriktad propaganda för det

svenska medborgarskapets bevarande värda att beaktas.

Vidare anför styrelsen:

Önskemål lia å andra sidan framställts örn lättnader i villkoren för återvinnande

av svenskt medborgarskap vid utlandssvenskars återflyttning till

Sverige. Kyrkoherde Rohdins förslag med hänsyftning på bestämmelserna i

medborgarskapslagens 5 § angående naturalisation av annat lands medborgare

torde bär böra uppmärksammas. I fråga om före detta svenska medborgare

kan nu undantag av Kungl. Majit beviljas beträffande föreskrifterna

med avseende på minimiålder och viss tids hemvist i riket men icke i fråga

örn de två andra villkor för naturalisation, som därjämte uppställas i nämnda

lagparagraf och som avse hederlig vandel samt försörjningsförmåga. Särskild

det sist berörda villkoret, innebärande att vederbörande person skall ha

»möjlighet att försörja sig och sin familj», kan utan tvivel i vissa fall te sig

onödigt hårt, och det torde få anses vara helt i sin ordning, att Kungl. Maj :t

även här erhåller befogenhet att medgiva undantag i fråga om personer, som

tidigare varit svenska medborgare. Det bör visserligen icke förbises, att i

somliga fall den svenska staten sålunda skulle kunna komma att påtaga sig

vissa förpliktelser, som eljest skulle ha åvilat en främmande stat. Sådana förpliktelser

böra emellertid efter styrelsens mening den svenska staten rimligtvis

kunna påtaga sig gentemot en före detta svensk medborgare, och i synnerhet

föreligga skäl härtill, när denne är född i Sverige.1 Det torde också

kunna ifrågasättas, huruvida icke en liknande möjlighet till undantag från

lagens bestämmelser för före detta svenska medborgare skulle kunna vara på

sin plats jämväl i fråga örn det uppställda villkoret, att vederbörande skall

ha »gjort sig känd för hederlig vandel». Kravet är i och för sig självklart

berättigat men kan komma att te sig oskäligt i vissa behjärtansvärda undantagsfall,

där de officiella aktstyckena kunna ha givit en alltför ensidig orientering

i fråga om personens »vandel». Beträffande i Sverige födda personer

1 Styrelsen har härmed även velat förorda det i motion vid 1941 års riksdag (I: 72) framställda

önskemålet om underlättandet särskilt för svenskfödda kvinnor, som genom giftermål

med utlänningar förlorat sitt svenska medborgarskap, att återvinna detta, trots att de saknade

tillfredsställande möjligheter att försörja sig och sina familjer.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kimot. Majlis proposition nr 91.

9

synes det även i andra fall kunna vara rimligt, att en möjlighet till dispens

från det här nämnda villkoret står till buds. Det bör härvid också tagas

hänsyn till den omständigheten, att en svenskfödd utländsk medborgare icke

lär komma att hemsändas enligt fatligvårdslagen, även örn föreliggande omständigheter

eljest skulle motivera sådant förfaringssätt, samt att förpassning

ur riket i enlighet med utlänningslagen beträffande denna kategori ej

heller kommer i fråga annat än i undantagsfall, där personliga omständigheter

av synnerligen graverande art kunna föreligga. Det må till sist nämnas,

alt det ursprungliga lagförslaget (jfr Kungl. Maj:ts proposition nr 29 till 1923

års riksdag) hade förbehållit Kungl. Majit befogenhet att i fråga örn före

detta svenska medborgare medgiva undantag från lagens stadganden i bägge

de hänseenden, som här nämnts.

Med åberopande av vad ovan anförts — och med betonande av att det sålunda

här gäller endast en rätt, som må tagas i anspråk för särskilda fall

— får styrelsen förorda, alt Kungl. Majit erhåller befogenhet att medgiva

dispens även från de två sista i medborgarskapslagens 5 § uppställda villkoren

för förvärv av svenskt medborgarskap, när fråga är örn före detta svenska

medborgare. Självfallet är, att vid tillämpning av en sådan befogenhet konsekvenserna

av ett bifall till en föreliggande ansökning även få betraktas ur

invandringspolitiska synpunkter. Sådana hänsyn bliva alldeles särskilt påkallade

under en krigssituation som den närvarande.

De av riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet framförda

anmärkningarna med avseende på den tekniska proceduren vid återförvärv av

svenskt medborgarskap torde knappast i det hela kunna anses befogade.

Goda skäl synas motivera kravet på att den sökande skall angiva den församling

i Sverige, där han tidigare varit skriven, och därmed tillhandahålla

en möjlighet att identifiera honom efter hans tidigare kyrkobokföring här.

Endast i särskilda fall bör detta krav kunna eftergivas. De vid uppgiftslämnandet

använda formulären lära näppeligen kunna anses alltför omständliga

i sak, med hänsyn till att de skola kunna vara användbara för många olika

kategorier av sökande. Om en begärd uppgift eller handling icke kan tillhandahållas,

kan alltid meddelande härom lämnas^ på formuläret, och påföljden

blir icke ovillkorligen, att ansökningen avslås. Emellertid lär den anmärkningen

kunna med fog framställas med avseende på de formulär, som

komma till användning vid utlandssvenskars ansökningar örn svenskt medborgarskap,

att de bär och var i sin formella uppställning synas vara mer

än nödigt svårbegripliga. En mera populär avfattning — med anlitande i större

utsträckning även av frågeformen — vore önskvärd.

En i viss mån liberalare praxis kan sättas i fråga med avseende på tilllämpningen

av föreskriften i gällande lags 9 § örn möjlighet till fortsatt

svenskt medborgarskap beträffande sådana utomlands födda svenskar, som

lia gjort ansökan härom bos Konungen före uppnådda 22 år. Ett bifall till

ansökningar om bevarandet av medborgarskapet enligt den nämnda föreskriften

borde sålunda i en vidare omfattning kunna ifrågakomma beträffande

svenskfödda i senare led. Kungl. Majit bär befogenhet att giva en mer eller

mindre utsträckt tillämpning av lagens ifrågavarande stadgande. Den iakttagna

begränsningen i hittillsvarande praxis på denna punkt är väl i allmänhet

principiellt välgrundad, men detta behöver icke utesluta en liberalare

tillämpning av lagbestämmelsen, där särskilda förhållanden kunna motivera

ett avsteg från den lagtillämpning, som i regel praktiseras.

De hos styrelsen framställda förslag, som avse en lagändring i den riktningen,

att svensk kvinna, som gifter sig med utlänning, skulle få rätt att även

efter sin flyttning till mannens hemland behålla sitt svenska medborgarskap,

må här endast i korthet beröras. Det synes vara uppenbart, att en sådan aud
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr .9=/.

ring av gällande svensk lag skulle möjliggöra uppkommandet av ett dubbelt

medborgarskap för kvinnan i de fall där hon genom giftermålet förvärvar

medborgarskap i mannens hemland. Detta kan medföra rättsliga konsekvenser,

beträffande vilka en närmare undersökning för olika länders vidkommande

skulle vara påkallad. Viktiga rent principiella spörsmål komma här

tydligtvis också i betraktande. Styrelsen har för sin del icke funnit skäl till

ändring i nu gällande bestämmelser på detta område.

Behovet av en förbättrad upplysning om medborgarskapslagens bestämmelser

borde efter styrelsens mening tillgodoses.

Yttranden över socialstyrelsens förslag.

Över socialstyrelsens utredning avgåvos efter remiss yttranden av ärkebiskopen,

upplysningsnämnden, kommerskollegium, medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen,

riksförsäkringsanstalten, statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen,

telegrafstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,

järnvägsstyrelsen, aktiebolaget radiotjänst, svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse,

svenska kyrkans missionsstyrelse, sällskapet svenska baptistmissionen,

Sveriges allmänna exportförening, svenska sparbanksföreningen, riksföreningen

för svenskhetens bevarande i utlandet, svensk-amerikanska nyhetsbyrån,

svenska bokförläggareföreningen, institutet för svensk utlandstjänst,

utlandssvenskarnas förening, folkbildningsförbundet, kooperativa förbundet,

tidningarnas telegrambyrå, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige samt

Sverige- Amerikastiftelsen.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha ej yttrat

sig över den del av socialstyrelsens förslag som avser ändringar i medborgarskapslagstiftningen.

Socialstyrelsens förslag i nämnda del har uttryckligen tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av ärkebiskopen, kommerskollegium, länsstyrelserna i

Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge,.Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens

län, svenska kyrkans missionsstyrelse, Sveriges allmänna exportförening,

riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, institutet för

svensk utlandstjänst och utlandssvenskarnas förening.

Kommerskollegium anför följande.

Arnd angår förutvarande svenska medborgares möjligheter att återvinna sitt

svenska medborgarskap, anser sig kollegium böra tillstyrka förslaget att

Kungl. Maj:t skall bemyndigas medgiva dispens från samtliga de i medborgarskapslagens

5 § uppställda villkoren för förvärv av svenskt medborgarskap,

alltså även från kraven att vederbörande skall ha gjort sig känd för hederlig

vandel samt lia möjlighet att försörja sig och sin familj. Det framstår såsom

mindre tilltalande, att exempelvis en förutvarande i Sverige född svensk medborgare,

som söker återvinna sitt svenska medborgarskap, med nödvändighet

skall visa sig vara i stånd att försörja sig för att kunna återfå sitt medborgarskap.

Den djupa samhörighet med moderlandet, som kan föreligga i dylika

fall, motiverar otvivelaktigt, att möjlighet herodes Kungl. Maj:t att medgiva

dispens från nyssnämnda krav.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 94.

11

Länsstyrelsen i Blekinge län har understrukit lämpligheten av att den i 5 g

medborgarskapslagen stadgade rätten för Kungl. Maj:t att i särskilda fall

dispensera från de där stadgade villkoren för naturalisation utsträckes till

att gälla samtliga dessa villkor. Länsstyrelsen har därvid erinrat örn att en

dylik utsträckt dispensrätt föreslagits redan av den skandinaviska delegation,

som framlade det förslag till ny medborgarskapslag, som legat till grund

för 1924 års lagstiftning i ämnet. Ej minst erfarenheten från de senaste åren

— bl. a. svenskbybornas och estlandssvenskars överflyttande till Sverige —

syntes lia bestyrkt behovet av en dylik utsträckt dispensmöjlighet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att ej sällan i medborgarärenden,

vari länsstyrelsen haft att yttra sig, fordran på förhandenvarande

av de lagstadgade förutsättningarna för återvinnande av svenskt medborgarskap

i deras fulla utsträckning framträtt såsom alltför rigorös.

Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet bar framhållit, att

frågan örn utlandssvenskens medborgarskap icke borde tillmätas den vikt

att svenska åtgärder vidtoges för att söka förmå utlandssvenskar att behålla

sitt medborgarskap, då ekonomiska eller andra skäl talade för övergång till vistelselandets.

Denna inställning medförde å andra sidan en önskan, att varje

tänkbar åtgärd vidtoges för att underlätta för till Sverige återvänd utlandssvensk

att återvinna svenskt medborgarskap. Den rationella lösningen skulle

då vara, att förutvarande svensk medborgare, som bosatt sig i riket och

där viss tid varit mantalsskriven, på ansökan utan prövning åter upptoges

till svensk medborgare. Riskerna för dubbelt medborgarskap finge i

så fall undanröjas genom överenskommelse med främmande makter. Då

denna utväg icke syntes för tillfället användbar, förefölle den av socialsty.

reisen föreslagna metoden, att medborgarskapslagen ändrades därhän, att

Kungl. Majit medgåves rätt att lämna dispens även från de i 5 § av lagen

stadgade villkoren om intyg på vandel och möjlighet att försörja sig, väl

grundad. Stadgandet att svensk kvinna genom giftermål med utländsk man

förlorade sitt svenska medborgarskap hade, såsom socialstyrelsen påpekat,

en principiell bakgrund, som icke i detta sammanhang borde diskuteras. Det

förefölle emellertid uppenbart, att den situation, som nu rådde, motiverade

långtgående lättnader för kvinna, som återvänt till Sverige och som förlorat

sitt medborgarskap genom giftermål. I sådana fall borde svenskt medborgarskap

kunna beviljas utan krav på bevis som omförmäldes i 5 § medborgarskapslagen

och utan hänsyn till frågan om det dubbla medborgarskapet.

Dubbelt medborgarskap kunde ju redan nu uppstå därigenom att gift

kvinna icke tagit hemvist i mannens hemland. Skäl förefölle icke föreligga

att behandla med utlänning gift kvinna, som för kortare eller längre tid

lagit hemvist i mannens hemland och som därefter återvänt till Sverige, så

alt hon komme i märkbart sämre ställning än örn hon icke avflyttat från

riket. I det stora flertalet fall torde sådan återflyttning ske på grund av

förhållanden utanför vederbörandes egen kontroll. Någon ökning i frekvensen

torde knappast bliva resultatet av ändring i antydd riktning i gällande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

Utlandssvenskarnas förening har anfört bl. a. följande.

Föreningen ber att tili alla delar få instämma i socialstyrelsens uppfattfattning

om lämpligheten av en uppmjukning av gällande bestämmelser i

medborgarskapslagen till förmån för utlandssvenskarna. I främsta rummet

är naturligtvis av vikt, att återvinnandet av förlorat svenskt medborgarskap

på alla sätt underlättas.

I detta syfte bör enligt föreningens åsikt Kungl. Majit erhålla befogenhet

att medge dispens från samtliga de i 5 g medborgarskapslagen uppställda

villkoren för förvärv av svenskt medborgarskap, när sökanden tidigare varit

svensk medborgare. Sålunda må denne i allmänhet kunna befrias från nu

föreliggande skyldighet att bevisa, att han gjort sig känd för hedrande vandel

och att han har möjlighet att försörja sig och sin familj. Samhörigheten

mellan utlandssvensken och moderlandet fordrar otvivelaktigt, att det beredes

möjlighet till dispens från sådana krav.

Särskilt bör framhållas de fall, där svenskfödda kvinnor genom giftermål

med utlänningar förlorat sitt svenska medborgarskap och önska återvinna

detta, trots att de sakna tillfredsställande möjligheter att försörja sig och sin

familj och i varje fall sakna möjlighet att bevisa detta. Vi anse det under

de rådande förhållandena ute i världen vara synnerligen önskvärt, att största

möjliga lättnader beredas sådana kvinnor.

På grund av att många i nuvarande situation möta oöverstigliga svårigheter

för bibehållandet av sitt .svenska medborgarskap, har föreningen i fråga

örn 9 § medborgarskapslagen ingått med ett förslag till Kungl. Majit den

6 november 1941, vilket emellertid hittills icke föranlett någon åtgärd från

regeringens sida. Föreningens hemställan går ut på att genom ändring av

lagen eller genom en fristående lag sådana bestämmelser utfärdas, att personer,

vilka efter krigets utbrott eiler den senare dag, som må finnas lämplig,

uppnått 22 års ålder, erhålla rätt att viss tid efter krigets slut här taga

hemvist eller göra ansökan örn bibehållande av svenskt medborgarskap med

verkan enligt 9 § medborgarskapslagen. Föreningen ber att få framhålla

önskvärdheten av att en sådan lagändring genomföres.

Svensk, som blivit amerikansk eller argentinsk medborgare, återvinner

utan vidare sitt svenska medborgarskap, då han i två års tid haft hemvist

i Sverige. Detta sammanhänger med den amerikanska lagbestämmelsen, att

vederbörande, som avflyttat från Amerikas Förenta Stater resp. Argentina

och uppehåller sig i ursprungslandet minst två år. automatiskt förlorar sitt

amerikanska resp. argentinska medborgarskap. Det vöre önskvärt att genom

avtal med andra stater, särskilt transoceana sådana, liknande förmåner kunde

tryggas åt utlandssvenskar, som där erhållit medborgarskap.

Föreningen vill fästa uppmärksamheten på att .särskilt tinder de senaste

årtiondena många utlandssvenskar direkt eller indirekt tvungits att förvärva

medborgarskap inom det land, där han har sin verksamhet; konkurrens,

nationalistiska strömningar ävensom främmande lands lagstiftning, varigenom

föreskrives att viss del av de i industri- och handelsföretag sysselsatta

skola vara landets medborgare, liro faktorer, som ofta tvinga fram ett byte

av medborgarskap; ekonomiska och familjeskäl kunna även tala för övergång

till annat medborgarskap. Det är ej lämpligt att då söka förmå vederbörande

att behålla sitt svenska medborgarskap, men man bör å andra sidan

söka undanröja varje hinder för återförvärvandet av detsamma. Man

bör tillse, att vederbörande snarast möjligt och på ett smidigt sätt åter skall

kunna bliva svensk medborgare.

Pension s s t g reisen — som yttrat sig över socialstyrelsens förslag till ändring

i 5 § medborgarskapslagen endast i råd detsamma avsåge-befogenhet

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 91.

13

för Kungl. Majit att medgiva dispens från det för naturalisation uppställda

kravet på försörjningsförmåga — har uttalat, att i styrelsens verksamhet understundom

inträffade, att folkpension måst förvägras före detta svenska

medborgare, som vore och under större delen av sitt liv varit bosatta i Sverige,

endast av den anledningen att de på grund av oförmåga att försörja

sig och sin familj icke kunde återfå sitt svenska medborgarskap. Elt utvidgande

av Kungl. Majlis dispensrätt till att omfatta även punkt 4 i 5 §

medborgarskapslagen skulle bl. a. medföra, att dessa personer, vilka för närvarande

vore uteslutna från rätt till folkpension, skulle beredas möjlighet

att erhålla sådan. En utveckling i denna riktning funne pensionsstyrelsen

lämplig och tillstyrkte därför socialstyrelsens förslag i förevarande avseende.

1 de yttranden som avgivits av Överståthållarämbetet och länsstyrelsen

i Jämtlands län har socialstyrelsens förslag örn dispensrätt för Kungl. Majit

från kravet på försörjningsmöjlighet lämnats utan erinran, varemot dessa

myndigheter avstyrkt förslaget i vad detsamma avser rätt till dispens från

kravet på hederlig vandel. Överståthållarämbetet har i detta hänseende anfört

följande.

Överståthållarämbetet kan icke finna någon anledning att medgiva dispens

från villkoret att sökanden skall ha gjort sig känd för hederlig vandel. Enligt

socialstyrelsens mening skulle detta villkor kunna komma att te sig

oskäligt i vissa behj ärtans värda undantagsfall, där de officiella aktstyckena

kunna giva en alltför ensidig orientering ifråga om personens vandel. Förutom

denna motivering, vilken till sin innebörd synes Överståthållarämbetet

oklar, anför socialstyrelsen, att det beträffande i Sverige födda personer

även i andra fall synes kunna vara rimligt, att en möjlighet till dispens

från villkoret ifråga står till buds. Häremot vill Överståthållarämbetet framhålla,

att innebörden av begreppet »känd för hederlig vandel» ytterst torde

vara beroende av den tolkning, som de rättstillämpande myndigheterna

alltefter det föreliggande ärendets art finna böra ifrågakomma, och att den nu

befintliga lagtexten sålunda icke torde lägga hinder i vägen för att Kungl.

Majit vid tillämpningen av ifrågavarande villkor täger de hänsyn, som rimligen

böra föranledas av speciella förhållanden. Det synes Överståthållarämbetet

ock böra bemärkas, att den sökande, som fått ansökan örn medborgarskap

avslagen, emedan han icke ansetts vara känd för hederlig vandel, har

möjlighet att avvakta tiden och återkomma med ny ansökan, sedan hans

vandel blivit ytterligare prövad.

Vissa särskilda framställningar.

I en den 19 mars 1942 till chefen för justitiedepartementet inkommen skrivelse

har direktören vid Stockholms stads rättshjälpsanstalt Gösta Swartling

anfört i huvudsak följande.

Den 23 mars 1930 ingick härstädes en svensk kvinna äktenskap med en

tysk undersåte. Genom Stockholms rådhusrätts utslag den 10 oktober 1934

upplöstes äktenskapet, varvid kvinnan tillerkändes vårdnaden örn makarnas

den 4 juni 1930 här födda dotter. Då kvinnan genom födseln var svensk

medborgare och under äktenskapet bibehöll hemvist i riket, förblev hon

trots äktenskapet med en utlänning svensk medborgare. Dottern åter blev såsom

född i äktenskap tysk undersåte.

Därest kvinnan genom äktenskapets ingående eller därefter förlorat sitt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

svenska medborgarskap och efter äktenskapets upplösning återvunnit det,

skulle jämlikt 7 § medborgarskapslagen jämväl dottern erhållit svenskt medborgarskap.

Den särskilda samhörigheten mellan barnet och den av föräldrarna,

som har vårdnaden om det. måste antagas vara grunden till denna lagbestämmelse.

Då det syntes rimligt att den omständigheten, att kvinnan icke förlorat

sitt svenska medborgarskap genom äktenskap med en utlänning, icke

skulle försämra dotterns möjlighet att förvärva samma medborgarskap, som

modern hade efter äktenskapets upplösning, hemställde modern i underdånig

ansökan, att dottern jämlikt 11 § ovannämnda lag och grunderna för 4, 6

och 7 §§ samma lag måtte förklaras vara svensk medborgare. Ansökningen

blev den 10 november 1939 avslagen.

Det synes otillfredsställande, att barnet i en situation som den ovan beskrivna

icke kan bliva svensk medborgare i samband med äktenskapets upplösning.

Såsom regel torde bifall till ansökan örn naturalisation icke kunna

påräknas med hänsyn till det icke dispensabla villkoret i 5 § 4. medborgarskapslagen.

Jag får under hänvisning till ovanstående ifrågasätta, örn icke förevarande

spörsmål borde lösas genom lagändring. Då de internationella förbindelserna

åter bliva normala, torde fall, som det ovan beskrivna, komma att bliva

allt vanligare och frågans lösning erhålla en ej så ringa praktisk betydelse.

Utlandssvenskarnas förening har i den i föreningens yttrande omnämnda

underdåniga skrivelsen den 6 november 1941 framhållit, att svenska medborgare,

som vistades utomlands, på grund av nuvarande förhållanden mötte

ökade och i många fall oöverstigliga svårigheter för bibehållande av sitt

svenska medborgarskap. Efter att ha redogjort för bestämmelserna i 9 § medborgarskapslagen

örn förlust av medborgarskap vid tjugutvå års ålder folden

som är född utom riket och aldrig här haft hemvist, uttalar föreningen,

att det efter stormaktskrigets utbrott och särskilt med den utbredning det sedan

april 1940 tagit i många fall ställde sig omöjligt att vidtaga erforderliga

åtgärder för att förebygga förlusten av svenskt medborgarskap. Föreningen

hemställde att genom ändring av medborgarskapslagen eller genom en fristående

lag sådana bestämmelser utfärdades, att personer, vilka efter krigets

utbrott eller den .senare dag som kunde finnas lämplig uppnått tjugutvå års

ålder, erhölle rätt att viss tid efter krigets slut här taga hemvist eller göra

ansökan örn bibehållande av svenskt medborgarskap med verkan enligt 9 §

medborgarskap slagen.

I skrivelsen erinras slutligen om att i Danmark genom lag den 25 juni 1940

införts bestämmelser av den innebörd föreningen nu föreslagit.

Inom riksdagen väckta motioner.

I två motioner (I: 72 och II: 107) vid IQil års riksdag föreslogs, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa örn utredning i syfte att

underlätta för svenskfödda personer, vilka förlorat sitt svenska medborgarskap,

att återvinna detsamma, ehuru de saknade tillfredsställande möjligheter

att försörja sig och sin familj. Motionerna avstyrktes av konstitutionsutskottet

(utlåtande nr 9) under framhållande av att den visserligen indispensabla

regeln, att sökanden för erhållande av svenskt medborgarskap skulle ha

möjlighet att försörja sig och sin familj, avsiktligen så formulerats, att den i

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

15

tillämpningen medgåve ett visst mått av diskretionärt bedömande. Vidare

erinrade utskottet om att ifrågavarande naturalisationsvillkor i praxis icke

heller alltid upprätthållits med större stränghet beträffande personer, som

tidigare varit svenska medborgare, och att det ytterst sällan inträffat, att

svenskfödda personers ansökningar örn naturalisation avslagits på grund

av bestämmelsen i medborgarskapslagen örn försörjningsförmågan. Utskottet

hänvisade därjämte till att spörsmålet komme att beaktas vid den förut

nämnda, inom socialstyrelsen pågående utredningen. —- Utskottets hemställan

bifölls av riksdagen.

Vid 19h2 års riksdag väcktes en motion (II: 159), vari hemställdes, att riksdagen

ville för sin del besluta sådana ändringar i 5 § medborgarskapslagen,

att f. d. svenska medborgare efter dispens av Kungl. Maj:t kunde återförvärva

svenskt medborgarskap även om de icke kunde uppfylla däri uppställda

villkor angående försörjningsförmåga. Motionen behandlades av konstitutionsutskottet,

som i sitt utlåtande (nr 2) hänvisade till att socialstyrelsens

förut omnämnda utredning nu vore fullbordad och att den i motionen berörda

frågan jämte vissa andra medborgarskapslagen vidkommande spörsmål

däri upptagits till behandling. Då emellertid socialstyrelsens betänkande remitterats

till ett antal myndigheter och enskilda organisationer, och då en

lagändring i motionens syfte utan större olägenhet borde kunna anstå till

dess utredningen slutförts, avstyrkte utskottet, som erkände det beaktansvärda

i syftemålet med motionen, bifall till densamma. — I enlighet med

utskottets hemställan avslog riksdagen motionen.

Vid 19A3 års riksdag framfördes frågan ånyo i en motion (II: 40) med

samma yrkande som i den vid 1942 års riksdag väckta motionen.

I utlåtande (nr 5) över motionen anförde konstitutionsutskottet att, enligt

vad utskottet inhämtat, under år 1942 intet fall förekommit, där Kungl. Maj:t

avslagit en före detta svensk medborgares ansökning om återfående av svenskt

medborgarskap, därför att denne ej fyllt medborgarskapslagens krav beträffande

försörjningsförmågan. Något trängande behov av en omedelbar

lagändring i motionens syfte kunde sålunda icke anses föreligga. Denna

syntes utskottet lämpligen kunna anstå, till dess den inom justitiedepartementet

pågående överarbetningen av socialstyrelsens förslag till såväl den nu ifrågasatta

som vissa andra ändringar i medborgarskapslagen blivit slutförd. Utskottet

förväntade, alt detta skulle kunna ske inom en snar framtid, så att

proposition i ämnet senast skulle kunna föreläggas 1944 års lagtima riksdag.

Under hänvisning till nu anförda omständigheter ansåge sig utskottet för

närvarande ej böra tillstyrka bifall till det i motionen framförda förslaget

örn en omedelbar ändring i medborgarskapslagen. Utskottet hemställde, afl

motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I en vid utlåtandet fogad reservation av sju ledamöter av utskottet åberopades,

att de myndigheter och organisationer, som avgivit yttranden över

socialstyrelsens utredning, i den mån de direkt yttrat sig i förevarande spörsmål,

tillstyrkt att Kungl. Majit erhölle befogenhet att medgiva dispens från

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

villkoret om försörjningsförmågan. Enligt reservanterna borde i utskottets

utlåtande lia gjorts följande uttalande.

Då utskottet föregående år avstyrkte och riksdagen avslog en motion av i

huvudsak samma innehåll som den nu föreliggande, skedde detta under erkännande

av det beaktansvärda i motionens syftemål samt i förväntan att

Kungl. Majit utan onödig tidsutdräkt skulle inför riksdagen framlägga de

förslag till ändringar i medborgarskapslagen, vartill den fortsatta utredningen

gåve anledning. Vad som under remissbehandlingen framkommit i ärendet

har ytterligare styrkt angelägenheten av att den i föreliggande motion ifrågasatta

lagstiftningen snarast möjligt kommer till stånd. I detta sammanhang

vill utskottet i anslutning till vad pensionsstyrelsen härutinnan anfört särskilt

understryka det otillfredsställande i att för närvarande före detta svenska

medborgare, som kanske större delen av sitt liv varit bosatta i Sverige, på

grund av oförmåga att försörja sig och sina familjer icke kunna återfå sitt

.svenska medborgarskap, ett förhållande som gör att de utestängas från

folkpension. Men även i andra avseenden äro de missgynnade. De kunna sålunda

i princip icke erhålla invalidunderstöd, barnbidrag och blindhetsersättning.

Vad åter fattigvården beträffar äga de visserligen samma rätt som

svenska medborgare till fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen, till vilket lagrum

bestämmelser i 60 § samma lag anknyta sig. Enligt dessa bestämmelser

har staten att gottgöra fattigvårdssamhälle för obligatorisk fattigvård, som

lämnats till utländsk medborgare. Då emellertid någon motsvarande gottgörelse

till fattigvårdssamhälle icke utgår för frivillig fattigvård enligt 2 §

fattigvårdslagen, har det blivit praxis, att dylik fattigvård icke lämnas till utlänningar.

Otvivelaktigt är också att ett genomförande av den i motionen

föreslagna lagstiftningen utan samtidig ändring i bestämmelserna om statens

skyldighet att ersätta fattigvårdssamhälle för fattigvård i vissa fall

kan komma att betunga sådana mindre och ekonomiskt svagare kommuner,

där före detta svenska medborgare för närvarande vistas. Med hänsyn härtill

men även till att den bristande förmågan att försörja sig understundom

kan vara beroende av främmande stats åtgärd, varigenom den nödlidande

exempelvis förhindrats att fritt förfoga över honom tillhörig, i utlandet befintlig

egendom, synes det utskottet motiverat att, i samband med de föreslagna

ändringarna i medborgarskapslagen, sådana ändringar vidtagas i

gällande lagstiftning, att statens skyldighet att ersätta fattigvårdssamhälle dess

kostnader för obligatorisk fattigvård av före detta svenska medborgare får

fortbestå även sedan dessa genom kungl, dispens förvärvat svenskt medborgarskap.

Enligt reservanterna hade utskottet bort föreslå riksdagen att i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla om framläggande snarast möjligt och senast vid 1944

års riksdag av förslag till sådana ändringar i medborgarskapslagen, att före

detta svenska medborgare kunde återförvärva svenskt medborgarskap även

örn de icke uppfyllde däri uppställda villkor angående försörjningsförmåga.

Vid behandlingen inom riksdagen biföll första kammaren utskottets hemställan,

varemot andra kammaren biföll reservationen. Frågan hade alltså

förfallit.

De övriga nordiska ländernas lagstiftning.

I Danmark kan naturalisation av utlänning ske allenast genom lag (grundloven

§ 50). Några allmänna villkor för naturalisation finnas icke bestämda.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

17

Enligt § 6 i lov den 18 april 1925 om Erhvervelse o g Fortabelse af Infodsret

— vilken lag tillkom efter förut angivna samarbete mellan delegerade

för Sverige, Danmark och Norge — förlorar dansk man och dansk

ogift kvinna, som är född i utlandet och aldrig har bott i Danmark, sitt

danska medborgarskap vid fyllda 22 år. Genom kungl, resolution kan dock

medgivas att han skall bibehålla sitt danska medborgarskap. Den som har

fullgjort dansk värnplikt eller uppehållit sig i Danmark för sin utbildning

eller eljest under förhållande som tyder på samhörighet med Danmark skall

vid tillämpningen av denna paragraf anses lia bott i Danmark.

Genom en tillfällig lag den 25 juni 1940, som omedelbart trätt i kraft, har

bestämts, att nyssnämnda stadgande om förlust av danskt medborgarskap

icke skall äga tillämpning å den som fyller 22 år efter lagens ikraftträdande.

Genom kungl, förordning skall bestämmas när stadgandet i § 6 av 1925 års

lag åter skall träda i kraft. Tidpunkten härför skall bestämmas till minst

ett år efter förordningens offentliggörande. I motiven till 1940 års lagstiftning

framhölls, att det under de rådande förhållandena kunde vara förbundet

med förhållandevis stora svårigheter för unga danska medborgare, som

vore bosatta i utlandet, att göra besök eller bosätta sig i Danmark, liksom

det kunde vara svårt att få ansökningar om bibehållande av danskt medborgarskap

behandlade i vanlig ordning.

I Finlaud gäller enligt 4 § 1 mom. i lag den 9 maj 1941 om förvärvande

och förlust av finskt medborgarskap, att utlänning må på ansökan antagas

till finsk medborgare om 1) han fyllt 21 år, 2) han under de närmast föregående

fem åren haft sitt egentliga bo och hemvist i Finland, 3) hans vandel

veterligen varit oförvitlig samt 4) han är och med fog kan antagas även framdeles

vara i stånd att försörja sig och sin familj. För ogift utlänning under

21 år gälla särskilda bestämmelser. Enligt 6 § må under vissa förutsättningar

finskt medborgarskap medgivas utan hinder av bestämmelsen i 4 § 1 mom.

2 punkten. Där synnerliga skäl äro, kan ansökan av förutvarande infödd

finsk medborgare bifallas utan hinder av bestämmelsen i 4 § 1 mom. 4 punkten.

Sådan eftergift må enligt 14 § även ske beträffande i Finland bosatt

ingermanländsk eller östkarelsk flykting av finsk härstamning.

I 11 § stadgas, att om den, som på grund av födsel förvärvat såväl finskt

medborgarskap som medborgarskap i främmande land, ej haft sitt egentliga

bo och hemvist i Finland, ej heller såsom värnpliktig fullgjort eller begynt

fullgöra aktiv tjänstgöring därstädes eller under minst två år där åtnjutit undervisning

vid finsk- eller svenskspråkig läroanstalt och han icke heller haft

annan sådan förbindelse med Finland, som vidhandengiver samhörighet med

detta land, han går sitt finska medborgarskap förlustig vid uppnådd ålder av

22 år, ifall han då är medborgare i främmande land.

1 Norge gäller enligt § 5 i lov den 8 augusti 1924 om norsk statsborgerrett

— vilken lag tillkom efter förut omnämnda samarbete mellan delegerade för

Sverige, Danmark och Norge — att norskt medborgarskap kan genom beslut

av konungen eller den han bemyndigar beviljas en utlänning som 1) bär

tylli 21 år; 2) har fast bostad i Norge och har bott där under de sist förflul
Itihang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sand. Nr 94. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

na fem åren; 3) har fört en hederlig vandel och 4) är i stånd att försörja

sig själv och sin familj. Har sökanden tidigare varit norsk medborgare, eller

föreligga andra särskilda skäl, kan norskt medborgarskap beviljas en utlänning,

som icke uppfyller de förut nämnda villkoren.

I § 9 av samma lag stadgas, att norsk man eller norsk ogift kvinna, som

är född i utlandet och aldrig har bott i Norge, förlorar sitt norska medborgarskap

vid fyllda 22 år. Konungen eller den han bemyndigar kan dock

medgiva att medborgarskapet bibehålies. Den som har fullgjort norsk värnplikt

eller uppehållit sig i Norge för sin utbildning eller eljest under förhållande

som tyder på samhörighet med Norge, skall vid tillämpningen av detta

stadgande anses ha bott i Norge.

Departementschefen.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår ha vissa förslag framkommit

om ändringar i 1924 års lag om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.

Sålunda lia till en början ifrågasatts vissa lättnader i villkoren för

upptagande till svensk medborgare genom naturalisation.

För att någon skall kunna upptagas till svensk medborgare genom naturalisation

fordras enligt 5 § medborgarskapslagen, att sökanden 1) fyllt 21 år,

2) sedan fem år har hemvist här i riket, 3) gjort sig känd för hederlig vandel

och 4) har möjlighet att försörja sig och sin familj. Kungl. Majit må

emellertid bevilja svenskt medborgarskap utan hinder av kraven på viss ålder

och viss tids hemvist i riket, örn sökandens upptagande till svensk medborgare

finnes medföra gagn för riket eller sökanden förut ägt svenskt medborgarskap

eller eljest med hänsyn till sökandens förhållanden synnerliga

skäl föreligga för hans upptagande till svensk medborgare. Däremot må eftergift

ej ske från kraven på hederlig vandel och försörjningsförmåga.

I den av socialstyrelsen verkställda utredningen om utlandssvenskarna har

styrelsen föreslagit viss ändring i 5 § medborgarskapslagen i syfte att bereda

lättnader i villkoren för återvinnande av svenskt medborgarskap. Enligt förslaget

skulle Kungl. Majit erhålla befogenhet att, när fråga är om förutvarande

svenska medborgare, medgiva dispens även från de i paragrafen uppställda

villkoren om hederlig vandel och försörjningsförmåga.

Detta förslag har mottagits med så gott som enhälligt gillande i de yttranden

som avgivits över styrelsens betänkande. Endast såtillvida har erinran

framställts som ett par myndigheter väl tillstyrkt förslaget örn rätt för Kungl.

Majit att medgiva dispens från kravet på försörjningsförmåga men avstyrkt

förslaget i vad det avsåge möjlighet lill eftergift från kravet att sökanden

skulle ha gjort sig känd för hederlig vandel.

Vad först angår kravet att sökanden skall äga möjlighet att försörja sig och

sin familj är det uppenbart, att detta i princip bör upprätthållas. Emellertid

kunna obestridligen, särskilt då fråga är om personer som tidigare varit

svenska medborgare, fall förekomma, då ett upprätthållande av kravet

med hänsyn till omständigheterna framstår såsom obilligt. Väl torde den i

lagen givna formuleringen av kravet lämna utrymme för en tämligen fri prov
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

ningsrätt för Kungl. Maj:t beträffande vad som i detta hänseende skall fordras,

men om exempelvis sökanden under de senaste åren åtnjutit fattigvårdsunderstöd,

som ej återbetalats, lärer hinder för naturalisation fa

anses föreligga. Särskilt under nuvarande förhållanden kan det inträffa

att en svenskfödd kvinna, som genom äktenskap med utlänning och utflyttning

till mannens hemland förlorat sitt svenska medborgarskap, efter mannens

död eller eljest efter äktenskapets upplösning icke kan återvinna svenskt

medborgarskap på grund av att hon icke kan anses fylla lagens krav på försörjningsförmåga.

Fall av denna art, då sålunda ansökan örn naturalisation

måst avslås av Kungl. Maj :t, ha hittills icke förekommit i något större antal.

Det kan emellertid icke anses tillfredsställande att möjlighet saknas att i

dylika fall göra avvikelse från det nu i lagen uppställda kravet. Jag ansluter

mig därför till socialstyrelsens förslag om en uppmjukning av medborgarskapslagen

på denna punkt.

Enligt socialstyrelsens förslag skulle det nya undantaget gälla endast de

fall då sökanden tidigare varit svensk medborgare. Även i andra fall kunna

visserligen starka skäl tala för att eftergift från kravet på försörjningsförmåga

medgåves, såsom exempelvis då sökanden bott här i landet mycket lång tid,

kanske nästan hela sitt liv, och först då den egna försörjningsförmågan tryter

söker svenskt medborgarskap. De skäl som tala för dispensmöjlighet ha

emellertid icke samma tyngd när det gäller personer som icke tidigare varit

svenska medborgare. Försiktigheten synes därför bjuda att nu begränsa dispensmöjligheten

till de fall då sökanden tidigare varit svensk medborgare.

Enligt socialstyrelsens förslag skulle, när sökanden tidigare varit svensk

medborgare, eftergift kunna ske även från kravet att sökanden skall ha

gjort sig känd för hederlig vandel. Såsom i ett par yttranden anförts möta

emellertid från principiell synpunkt betänkligheter att medgiva dispens från

ett dylikt krav. Redan genom formuleringen av det uppställda villkoret lärer

Kungl. Majit ha befogenhet att bortse från förhållanden som ligga långt tillbaka

i tiden, såframt sökandens därefter förda vandel icke giver anledning

till anmärkning. Tillräckliga skäl för en vidgad dispensmöjlighet för Kungl.

Majit i detta avseende lia enligt min mening icke förebragts. Jag anser mig

därför icke böra föreslå någon ändring av medborgarskapslagen på denna

punkt.

Såsom i den förut lämnade redogörelsen omnämnts, har vid 1943 års riksdag

ifrågasatts, om icke i samband med sådan ändring av medborgarskapslagen,

att Kungl. Majit ägde naturalisera förutvarande svenska medborgare

även om de ej uppfyllde kravet på försörjningsförmåga, borde vidtagas ändring

i fattigvårdslagstiflningen så alt statens skyldighet att ersätta fattigvårdssamhälle

dess kostnader för obligatorisk fattigvård av förutvarande svenska

medborgare finge fortbestå, även sedan dessa genom dispens förvärvat svenskt

medborgarskap. Jag vill i anledning härav framhålla, att endast svenska medborgare

lia hemortsrätt enligt fattigvårdslagen och att den, som genom naturalisation

blir svensk medborgare, icke förvärvar hemortsrätt så länge han åtnjuter

annan obligatorisk fattigvård enligt l § fattigvårdslagen än vissa kost
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

nåder för skolgång, läkarvård o. d. Om en utländsk medborgare, som åtnjuter

obligatorisk fattigvård av nu ifrågavarande art, upptages till svensk medborgare

trots den bristande försörjningsförmågan, lärer därför fattigvårdssamhällets

rätt till gottgörelse av staten kvarstå, så länge fattigvård utgår.

Vidare gäller, att den som fyllt sextio år icke därefter kan förvärva ny hemortsrätt.

I fråga örn person, som naturaliseras vid högre ålder, föreligger således

städse rätt för fattigvårdssamhälle till gottgörelse av staten för sådan

fattigvård som nu angivits. Vad åter angår de fall, då en utlänning som icke

åtnjuter fattigvård upptages till svensk medborgare och han, efter att genom

mantalsskrivning före sextio års ålder ha vunnit hemortsrätt i visst fattigvårdssamhälle,

skulle under något följande år komma i behov av fattigvård,

gäller redan nu att fattigvårdssamhället icke har någon rätt till gottgörelse av

staten för den fattigvård som sålunda utgives. Den av mig föreslagna lättnaden

i kravet på försörjningsförmåga vid naturalisations beviljande kan visserligen

tänkas föranleda en något ökad risk för att den som naturaliserats

framdeles kan bliva i behov av fattigvård. Denna möjlighet kan dock icke anses

utgöra tillräcklig anledning att frångå nyssnämnda princip i fattigvårdslagen.

I direktören Svartlings förut berörda framställning ifrågasättas vissa

ändringar i bestämmelserna om medborgarskapet för barn till utländsk fader

och svensk moder. Därvid åsyftas det förhållandet, att barn i äktenskap mellan

utländsk man och svensk kvinna, vilken även efter äktenskapets ingående

kvarstannar här i riket och sålunda behåller sitt svenska medborgarskap,

icke förvärvar svenskt medborgarskap, om äktenskapet upplöses och

vårdnaden om barnet av domstol tillerkännes modern. Enligt medborgarskapslagen

är barnet från födseln utländsk medborgare, eftersom fadern

är utlänning. Det synes ej lämpligt att låta domstols beslut om skillnad i äktenskapet

och vårdnaden om barnet utan vidare medföra att barnet skall anses

ha förvärvat moderns svenska medborgarskap. En sådan bestämmelse

skulle i tillämpningen vålla svårigheter för myndigheter och andra, som ha

att taga ställning till frågan om barnet är att anse som svensk medborgare

eller ej. Skall barnet tillerkännas svenskt medborgarskap, bör detta för undvikande

av osäkerhet ske i form av ett beslut av auktoritativ myndighet. Enligt

medborgarskapslagen sker detta genom naturalisation. Några olägenheter

av att detta förfaringssätt användes torde icke föreligga. Enligt Swartlings

mening skulle visserligen hinder för naturalisation såsom regel föreligga med

hänsyn till kravet på försörjningsförmåga. Kungl. Majit torde dock i sådana

fall som det förevarande ha tämligen fri prövningsrätt i nämnda hänseende.

Jag anser därför någon ändring av medborgarskapslagen icke böra ske i anledning

av den föreliggande framställningen. Jag vill påpeka, att barnet, om

det sedan födseln oavbrutet haft hemvist i Sverige, enligt 2 § medborgarskapslagen

automatiskt vinner svenskt medborgarskap vid uppnådd ålder av

tjugutvå år.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. MaJ:ts proposition nr 94.

21

I den framställning från utlandssvenskarnas förening, för vilken förut redogjorts,

har ifrågasatts en tillfällig utvidgning av möjligheterna för utomlands

födda svenskar att bibehålla sitt svenska medborgarskap även efter

uppnådda tjugutvå år. Enligt 9 § medborgarskapslagen gäller, att svensk

man eller svensk ogift kvinna, som är född utom riket och aldrig här haft

hemvist, förlorar sitt svenska medborgarskap vid nyssnämnda ålder, såframt

ej dessförinnan Kungl. Maj:t på ansökan medgivit att medborgarskapet ändock

må bibehållas. Föreningen har hemställt, att genom ändring av medborgarskapslagen

eller genom en fristående lag sådana bestämmelser måtte

utfärdas, att personer, vilka efter krigets utbrott eller den senare dag som

kunde finnas lämplig uppnått tjugutvå år, erhölle rätt att viss tid efter

krigets slut här taga hemvist eller göra ansökan örn bibehållande av svenskt

medborgarskap med verkan enligt 9 § medborgarskapslagen. Såsom skäl

till lagändringen åberopar föreningen, att under nuvarande förhållanden svårigheter

föreligga för de svenska medborgare som vistas utomlands att vidtaga

de åtgärder som avses i nämnda lagrum. Föreningen hänvisar vidare

till att tillämpningen av motsvarande stadgande i dansk lag genom en provisorisk

lagstiftning tills vidare uppskjutits.

Det är obestridligt, att vissa svårigheter kunna föreligga för utomlands

bosatta svenska medborgare att vidtaga åtgärder för bibehållande av svenskt

medborgarskap enligt bestämmelserna i 9 § medborgarskapslagen. Läget kan

dock ej anses jämförbart med det som råder för utom Danmark bosatta

danskar. I stort sett torde ännu tillfällen stå öppna för de nu ifrågavarande

utomlands bosatta svenskarna att komma i förbindelse med svenska diplomatiska

eller konsulära myndigheter och genom deras förmedling göra ansökan

enligt 9 § medborgarskapslagen, även om förfarandet givetvis drager

längre tid än under normala förhållanden. Jag anser mig därför icke

böra förorda att, såsom skett i Danmark, tillämpningen av regeln i 9 § medborgarskapslagen

om förlust av medborgarskap vid uppnådda tjugutvå år

skulle tillfälligt upphävas för alla dem, som uppnå denna ålder. En dylik

lagstiftning skulle omfatta även sådana utomlands bosatta svenskfödda, som

icke önska behålla sitt svenska medborgarskap. Jag vill vidare erinra om

att bestämmelsen i 9 § medborgarskapslagen icke innebär någon ovillkorlig

rätt för vederbörande att få behålla sitt svenska medborgarskap utan

alt det ankommer på Kungl. Majit att pröva huruvida medgivande därtill

skall lämnas. Skulle de nuvarande förhållandena medföra, att ett beslut

av Kungl. Majit enligt 9 § medborgarskapslagen ej kan erhållas före den

i lagen bestämda tiden, synes frågan om vederbörandes medborgarskap

böra prövas enligt reglerna om naturalisation i 5 § av lagen. Därest vad

jag förut förordat vinner bifall, kommer Kungl. Majit att i dylika fall äga

eftergiva samtliga de för naturalisation uppställda villkoren utom kravet

att sökanden skall lia gjort sig känd för hederlig vandel. Kungl. Majit torde

därför kunna pröva frågan örn naturalisation efter samma principer som

om ärendet rört medgivande enligt 9 § medborgarskapslagen. Någon ytterligare

lagstiftningsåtgärd i det av föreningen avsedda syftet finner jag med

hänsyn härtill icke böra vidtagas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

I sin utredning har socialstyrelsen avstyrkt vissa framställda förslag om

lagändring i den riktningen, att svensk kvinna som ingår äktenskap med utlänning

skulle få rätt att även efter det hon flyttat till mannens hemland behålla

sitt svenska medborgarskap. De nu gällande bestämmelserna i detta

avseende sammanhänga med principen att gift kvinna i regel följer mannen i

medborgarskapshänseende. Från denna princip har redan i 1924 års medborgarskapslag

gjorts vissa icke oväsentliga undantag. Skäl torde otvivelaktigt

kunna anföras för att frågan om gift kvinnas ställning i medborgarrättsavseende

bör bliva föremål för förnyat övervägande. Då emellertid flertalet

andra länder upprätthålla den nyss angivna principen, torde för undvikande

av bl. a. dubbelt medborgarskap frågan om möjligt böra lösas internationellt.

I varje fall bör frågan, huruvida en revision i sådan riktning av vår medborgarskapslagstiftning

skall vidtagas, föregås av gemensamma överläggningar

med våra nordiska grannländer. Då de nuvarande förhållandena icke medgiva

detta, synes frågan böra för närvarande anstå.

Den av socialstyrelsen berörda frågan örn en förbättrad upplysning om

medborgarskapslagens bestämmelser torde få upptagas i annat sammanhang.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 23 maj 1924 (nr 130)

om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

23

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 februari

1944.

Närvarande:

justitieråden j Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 9 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 21 januari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 23

maj 1924 (nr 130) om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn Sven

Romanus.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Bergquist, lagrådets den 14 februari 1944 avgivna utlåtande över det till

lagrådet den 21 januari 1944 remitterade förslaget till lag angående ändrad

lydelse av 5 § lagen den 23 maj 1924 (nr 130) om förvärvande och förlust

av svenskt medborgarskap; därvid föredraganden hemställer, att förslaget,

som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

440391

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:132 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av viss anslagspost i avlöningsstaten för statens brandskola. s. 9 i texten
  2. KU 1944:10 Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om ändring i gällande lagstiftning i vad angår kvinnas förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap s. 11 i texten