Sök i Ratio Lex

Angående ombyggnad av järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö till normalspår

24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:107, Angående ombyggnad av järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö till normalspår

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

1

Nr 107.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ombyggnad av

järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö till normalspår;

given Stockholms slott den 23 februari 1945.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 23 februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf, Rubbestad,

Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Domö.

Med skrivelse den 23 oktober 1944 har 1943 års järnvägskommitté1 under
1

Kommittén, som tillsattes den 26 oktober 1943 för att inom kommunikationsdepartementet

biträda med utredning rörande ombyggnad av smalspåriga järnvägar m. m., består av ledamoten

av riksdagens första kammare Albert Forslund, ordförande, ledamoten av riksdagens

andra kammare, lantbrukaren Per A. Johnsson i Kastanjegården, byråchefen i järnvägsstyrelsen

Erik Malmkvist, professorn vid handelshögskolan i Göteborg Tord Palander, byråchefen i järnvägsstyrelsen

H. Sandström, ledamoten av riksdagens första kammare, bruksdisponenten Carl

Sundberg samt verkställande direktören i Västergötland—Göteborgs järnväg G. Söderling. I behandlingen

av förevarande ärende hava dock Palander och Sundberg icke deltagit.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 107.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 107.

ställt Kungl. Maj:ts prövning ett vid skrivelsen fogat, av kommittén med

Bergsjö järnvägskommitté ingånget avtal rörande den staten tillhöriga smalspåriga

järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö (Bergsjöbanan).

Avtalet, som torde få fogas till dagens statsrådsprotokoll (Bilaga A), är

träffat under förutsättning dels att Kungl. Maj:t senast den 1 juli 1945 godkänner

avtalet, dels ock att Bergsjö kommunalfullmäktige och Hudiksvalls

stadsfullmäktige var för sig senast den 31 december 1944 ävenledes godkänna

detsamma.

Av 1943 års järnvägskommittés skrivelse framgår, att en av Bergsjö kommun

utsedd kommitté, benämnd Bergsjö järnvägskommitté, i skrivelse den

22 februari 1944 hemställt hos 1943 års järnvägskommitté, att beslut måtte

fattas om breddning av järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö till normalspår.

I anledning härav har den statliga jämvägskommittén verkställt utredning

i ärendet och efter samråd med min företrädare i ämbetet haft överläggningar

med Bergsjö järnvägskommitté. Dessa överläggningar hava resulterat

i det inledningsvis omnämnda avtalet.

Såsom skäl för att den statliga jämvägskommittén såsom ett första led i

sitt utredningsuppdrag och utan avvaktande av kommitténs övriga utredningar

undersökt frågan örn Bergsjöbanans breddning till normalspår anför

kommittén, dels att en sådan undersökning —- vartill initiativet tagits av

Bergsjö järnvägskommitté — i vad anginge motiven synts stå utan närmare

samband med den statliga kommitténs allmänna utredningsuppgift, dels att

kommittén funnit ärendets upptagande till behandling angeläget med hänsyn

till förhållandet, att en sedan många år svävande tvistefråga därmed

kunde bringas till en slutlig lösning.

Jag kommer i det följande att lämna en redogörelse för det huvudsakliga

innehållet i 1943 års järnvägskommittés framställning samt i däröver avgivna

utlåtanden.

Bergsjöbanans tillkomsthistoria.

1927 års avtal lii. m.

Till belysande av Bergsjöbanans tillkomsthistoria och därmed sammanhängande

förhållanden må anföras följande.

Genom resolutioner den 22 december 1892 och den 16 augusti 1895 lämnade

Kungl. Majit koncession å en järnvägsanläggning från Hudiksvall till

Bergsjö. Järnvägen erhöll en spårvidd av 891 mm, hade en längd av 40 km

och öppnades för allmän trafik den 12 december 1896. Kungl. Majit fastställde

genom resolution den 1 juli 1918 sträckning för ostkustbanan norr

örn Hudiksvall och förklarade samtidigt bland annat, dels att Ostkustbanans

aktiebolag, i det följande kallat O. K. B., skulle med ägaren till Norra

Hälsinglands järnväg, Norra Hälsinglands järnvägsaktiebolag, i det följande

benämnt N. H. J., träffa överenskommelse i fråga om ersättning för det intrång

och den skada, som N. H. J. kunde komma att lida i sin rörelse, dels

att, om sådan överenskommelse ej kunde träffas, båda bolagen skulle vara

underkastade de bestämmelser i ämnet, som Kungl. Maj:t kunde finna lämpligt

utfärda.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 107.

3

Efter utredningar och långvariga förhandlingar under ledning av landshövdingen

Sven Lubeck träffades i februari 1927 mellan de båda bolagen i

enlighet med ett av Lubeck framlagt förslag överenskommelse om försäljning

av järnvägen till O. K. B. Denna överenskommelse godkändes av Kungl. Majit

den 26 juli 1927. Samtidigt erhöll O. K. B. tillstånd att uppbryta järnvägen å

sträckningen mellan Hudiksvall och en viss punkt vid Strömma, sedan ny

förbindelseled blivit anlagd mellan sagda punkt och Harmångers järnvägsstation

vid ostkustbanan. Överlåtandet av Norra Hälsinglands järnväg ägde

rum den 1 september 1927. Ostkustbanans linje förbi Harmånger och linjen

Strömma—Harmånger öppnades för allmän trafik den 1 november 1927.

Den 1 augusti 1933 införlivades ostkustbanan inklusive linjen Harmånger—

Bergsjö med statsbanenätet.

Beträffande innebörden av 1927 års avtal innehåller 1943 års järnvägskommittés

skrivelse följande redogörelse.

Överenskommelsen innebar bland annat, att O. K. B. övertog betalningsansvaret

för N. H. J:s samtliga skulder samt överlämnade till N. H. J:s intressenter

ett belopp av 216 360 kronor i räntefria skuldbevis. O. K. B. förband

sig vidare att, sedan järnväg mellan Strömma och Harmånger öppnats

för allmän trafik, allt fortfarande med minst två tåg örn dagen i vardera

riktningen trafikera linjen Harmånger—Bergsjö med anslutning till

söderut gående och söderifrån kommande tåg.

I syfte att främja ombyggnaden av linjen till normalspår åtog sig O. K. B.

slutligen att årligen den 1 januari — första gången den 1 januari 1929 —

till riksgäldskontoret inbetala ett belopp motsvarande 5 procent ränta å

216 360 kronor. De sålunda inbetalda medlen skulle av riksgäldskontoret

förvaltas såsom en särskild fond under namn av Bergsjö bredspårsfond.

Enligt åtagande Lomme riksgäldskontoret att å inbetalda belopp gottgöra

5 procent ränta på ränta.

Då fonden genom förevarande inbetalningar och genom räntetillägg eller

på annat sätt, exempelvis genom kontanta tillskott eller naturaprestationer

från kommuner eller enskilda, vuxit till ett belopp, som inberäknat ett av

Kungl. Majit åt O. K. B. beviljat låneunderstöd å 216 360 kronor svarade

mot minst en tredjedel av engångskostnaden för ombyggnad till bredspår

av järnvägen Harmånger—Bergsjö enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

godkänd beräkning, kunde O. K. B. eller Bergsjö kommun föreslå ombyggnadens

genomförande. För det fall att ombyggnaden bomme till stånd,

ägde O. K. B att fritt förfoga över Bergsjö bredspårsfond i och för ombyggnaden.

De förut omnämnda skuldbevisen skulle jämväl helt upphöra att

gälla samtidigt som ifrågavarande bandel bredspårig öppnades för allmän trafik,

och därmed skulle även upphöra den O. K. B. åliggande skyldigheten

alt fullgöra inbetalningar till Bergsjö bredspårsfond. Uppnåddes icke enighet

huruvida ombyggnaden skulle utföras eller icke, skulle frågan underställas

Kungl. Majit, som hade att avgöra densamma med hänsyn till innebörden

av förevarande avtal samt till rådande ekonomiska och finansiella förutsättningar.

Hade beslut rörande ombyggnaden icke fattats inom 20 år efter det

järnvägen Strömma—Harmånger öppnats för allmän trafik, vore Bergsjö

kommun och Hudiksvalls stad genom samstämmiga beslut berättigade påfordra,

att de förenämnda skuldbevisen inlöstes. Härtill skulle i första hand

användas Bergsjö bredspårsfond. Skulle densamma därtill ej förslå, finge,

i den mån det erfordrades, det omförmälda låneunderstödet å 216 360 kronor

tillgripas. Vad av Bergsjö bredspårsfond återslode, sedan erforderligt be
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

lopp för inlösen av nyssnämnda skuldbevis blivit avsatt, skulle tillfalla

O. K. B.

Ifrågavarande överenskommelse tillkom efter ingående förhandlingar mellan

N. H. J. och O. K. B., avseende att enligt föreskrift i förenämnda Kungl.

Maj:ts resolution den 1 juli 1918 lämna N. H. J. ersättning för det intrång

och den skada, som bolaget kunde komma att lida genom ostkustbanans

tillkomst. Det må framhållas, att ortsintressenterna därvid i första hand

sökte tillförsäkra orten möjlighet att framdeles få bandelen Harmånger—

Bergsjö ombyggd till normalspår samtidigt som den nye ägaren förpliktades

att i angiven utsträckning upprätthålla trafiken å samma bandel.

Kommittén upplyser, att behållningen i Bergsjö bredspårsfond den 30 juni

1944, inklusive upplupen ränta, i avrundat belopp utgjort 262 320 kronor.

Tillsammans med förenämnda låneunderstöd å 216 360 kronor stå alltså tillhopa

478 680 kronor till förfogande för eventuell ombyggnad. Då en sådan

av järnvägsstyrelsen beräknats kunna verkställas för i runt tal 1 miljon

kronor, får det i överenskommelsen stipulerade finansiella villkoret för ombyggnadsfrågans

upptagande till prövning sålunda anses vara uppfyllt.

Trafikutvecklingen å Bergsjöbanan.

Fråga om persontrafikens nedläggande.

1943 års järnvägskommitté övergår härefter till att behandla trafikutvecklingen

å Bergsjöbanan. Under hänvisning till att denna ur ekonomisk synpunkt

visat sig ogynnsam och att driften lämnat betydande underskott, erinrar

kommittén, att frågan om persontrafikens nedläggande vid skilda tillfällen

underställts Kungl. Maj :ts prövning, ehuru hittills utan resultat. Härutinnan

anför kommittén i huvudsak.

Redan i en till Kungl. Majit den 7 september 1932 ingiven skrivelse hemställde

O.K.B., att bolaget måtte befrias från skyldigheten att å järnvägslinjen

ombesörja persontrafik. Sedan nämnda linje i samband med statens

förvärv av ostkustbanan införlivats med statsbanenätet, fullföljde järnvägsstyrelsen

den av bolaget gjorda framställningen. I häröver den 14 december

1933 avgivet utlåtande framhöll länsstyrelsen i Gävleborgs län, att vad dittills

i ärendet framkommit gåve vid handen, att persontrafiken å ifrågavarande

linje i och för sig kunde utan olägenhet ersättas med redan befintlig eller

ytterligare ifrågasatt linjetrafik. Innan ändring skedde, borde emellertid enligt

länsstyrelsens mening undersökas, huruvida persontrafik med moderna

motorvagnar å järnvägen kunde med ekonomisk fördel eller utan avsevärd

ekonomisk förlust ifrågakomma för upprätthållande av den statens

järnvägar enligt avtal åliggande skyldigheten att trafikera järnvägen Harmånger—Bergsjö

med visst antal turer. Vidare borde en eventuell indragning

av persontrafiken föregås av en närmare utredning i fråga örn ordnande pa

bästa möjliga sätt av linjetrafiken inom järnvägens trafikområde.

Sedan Kungl. Majit anbefallt länsstyrelsen att i samråd med järnvägsstyrelsen

verkställa utredning i ämnet, redogjorde länsstyrelsen i skrivelse den

20 juni 1938 för resultaten därav samt förklarade sig anse, att frågan örn

indragning av persontrafiken å Bergsjöbanan för det dåvarande icke borde

föranleda åtgärd. Järnvägsstyrelsen avgav den 5 november 1938 anbefallt

utlåtande i ärendet och anförde därvid, att persontrafiken även efter övergång

till rälsbussdrift vållade ett betydande underskott. På grund härav och

då, såsom länsstyrelsen vitsordat i sitt år 1933 avgivna utlåtande, ifrågavarande

trafik i och för sig borde kunna utan olägenhet ersättas med redan

befintlig eller ytterligare ifrågasatt linjetrafik, fann sig järnvägsstyrelsen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

5

böra vidhålla sitt tidigare gjorda yrkande. Med hänsyn till föreliggande förhållanden

och särskilt de av statens järnvägar genom insättande av rälsbussar

vidtagna åtgärderna för persontrafikens upprätthållande under de

närmaste åren syntes emellertid med ett nedläggande av persontrafiken kunna

anstå ännu några år.

Genom beslut den 25 november 1938 förklarade Kungl. Majit därefter, att

vad i ärendet förekommit icke föranledde annan åtgärd än att handlingarna

i ärendet skulle överlämnas till järnvägsstyrelsen.

I skrivelse den 9 juni 1941 till Kungl. Majit föreslog järnvägsstyrelsen

ånyo, att frågan örn persontrafikens nedläggande å Bergsjöbanan med det

snaraste skulle upptagas till prövning med hänsyn till den ändring i förhållandena,

som inträtt sedan nyssnämnda beslut meddelades. Till stöd för

sin framställning anförde styrelsen i övrigt:

»Persontrafiken å ifrågavarande linje har under de senaste åren ombesörjts

medelst rälsbussar, vilka till i september 1939 dagligen utförde fyra

turer i vardera riktningen. Två av dessa turer måste då inställas på grund

av vidtagna restriktioner i bensintilldelningen, och den 15 maj 1940 inställdes

ytterligare en dubbeltur. Från nämnda tidpunkt har persontrafiken sålunda

hittills uppehållits med endast ett rälsbusståg i vardera riktningen.

Hela antalet resande under år 1940 uppgick till 13 000 och persontrafikinkomsten

till 7 400 kronor. Statens järnvägars kostnader under samma tid

för linjen Harmånger—Bergsjö framgå av följande sammanställning.

Hela kost- Härav beräknas bortnaden

under falla vid persontrafikens

år 1940 nedläggande

För drift och underhåll:

Kronor

Kronor

Banavdelningen..............

27 260

9 000

Maskinavdelningen...........

29 220

1 120

Trafikavdelningen............

24 000

8 500

Huvudverkstäderna ..........

4 825

325

Avsättning till förnyelsefond ....

15 320

8 910

Summa

100 625

27 855

Angivna summa, 27 855 kronor, torde böra höjas med 10 procent på grund

av att viss besparing uppkommer även å andra konton än dem, som nu varit

föremal för särskild utredning.

Kostnaderna för persontrafiken torde sålunda kunna uppskattas till i runt

tal 30 600 kronor. Då inkomsterna såsom nyss nämnts uppgingo till endast

7 400 kronor, vållade ifrågavarande trafik följaktligen en driftförlust av

23 200 kronor. Till jämförelse må nämnas, att Ostkustbanans aktiebolag år

1932 räknade med en driftförlust å persontrafiken av 32 000 kronor och

att järnvägsstyrelsen år 1935 uppskattade förlusten till 27 800 kronor. Någon

minskning av driftförlusten kan sålunda konstateras, beroende på dels övergången

till rälsbussdrift, dels ovannämnda tågindragning, som medfört viss

minskning av utgifterna utan att trafiken och inkomsterna nämnvärt påverkats

— resefrekvensen i det under år 1940 indragna tågparet var nämligen

mycket obetydlig — dels slutligen de med 10 procent höjda biljettavgifterna.

Driftförlusten måste emellertid trots de till nedbringande av densamma vidtagna

åtgärderna fortfarande betecknas som avsevärd såväl i och för sig

som ställd i relation till omfattningen och nyttan av den järnvägsledes ombesörjda

persontrafiken. Belysande härför är bland annat, att resandeantalet

å järnvägslinjen nedgått från 23 800 år 1932 lill 13 000 år 1940 och att som

följd härav driftförlusten pr resande stigit från 1,35 kronor år 1932 till 1,75

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

kronor år 1940. Driftresultatet är sålunda i själva verket relativt sett betydligt

sämre nu än för ett tiotal år sedan.»

Beträffande omfattningen av den inom Bergsjöbanans trafikområde bedrivna

landsvägstrafiken anmärkte järnvägsstyrelsen, att statens järnvägars

busslinjer i Hälsingland, de s. k. Hudiks vallslin jerna, under år 1940 utökats

dels genom förvärv av en busslinje mellan Hudiksvall och Harmånger över

Stocka och dels genom öppnandet av en ny linje mellan Harmånger och

Buter, vilken linje löpte i stort sett parallellt med järnvägslinjen Harmånger—

Bergsjö. För det fall att trafiken finge helt överflyttas från järnvägen till

landsvägen, vöre vidare ifrågasatt att bussturerna å linjen Bergsjö—Hudiksvall

skulle utökas med dels en dubbeltur å förmiddagen, dels en enkeltur

Hudiksvall—Bergsjö å eftermiddagen, dels ock ytterligare en dubbeltur å

lördags- och söndagskvällar. Även å den nya linjen Buter—Harmånger, som

för det dåvarande trafikerades med två bussturer i vardera riktningen, vöre

en ny dubbeltur vardagar avsedd att inläggas. Järnvägsstyrelsen framhöll, att

de sålunda ifrågasatta nya turerna bomme att bereda ortsbefolkningen avsevärt

förbättrade resemöjligheter. En dylik utökning av landsvägsturerna

med bibehållande av trafiken å järnvägen vöre emellertid icke ekonomiskt

försvarbar, i all synnerhet som trafikapparaten i detta område redan torde

få anses överdimensionerad.

I sin skrivelse berörde järnvägsstyrelsen även bestämmelsen i överenskommelsen

mellan O.K.B. och N.H.J. av innehåll, att O.K.B. — och sålunda numera

statens järnvägar — förbundit sig att med minst två tåg om dagen i

vardera riktningen trafikera sträckan mellan Bergsjö och Harmånger med

anslutning till söderut gående och söderifrån kommande tåg. Järnvägsstyrelsen

anförde härutinnan:

»Syftet med ovannämnda överenskommelse var uppenbarligen att säkerställa

den utmed Bergsjöbanan boende befolkningen mot den eventualiteten,

att ostkustbanans tillkomst skulle för dem kunna komma att medföra försämrade

kommunikationsförhållanden eller med andra ord att tillförsäkra

berörda befolkning ett visst minimum av resemöjligheter. Tack vare de efter

nämnda tidpunkt tillkomna busslinjerna, vilka samtliga äro i statens järnvägars

ägo, och de å dessa linjer uppehållna turerna torde befolkningen

emellertid i själva verket numera vara väsentligt bättre tillgodosedd i nämnda

hänseende än under Norra Hälsinglands järnvägs trafikeringstid, och så

torde alltjämt bliva fallet, även örn de få kvarvarande personturerna å järnvägen

helt inställas och på detta sätt hela persontrafiken inom ifrågavarande

trafikområde övertagas av busslinjerna. Under sådana förhållanden och då

såsom redan framhållits antalet turer å busslinjerna är avsett att utökas i

händelse persontrafiken å Bergsjöbanan nedlägges, bör ovannämnda bestämmelse

enligt järnvägsstyrelsens mening icke rimligen kunna få givas en

sa bokstavlig innebörd, att densamma kan få lägga hinder i vägen för vidtagande

av en i och för sig synnerligen väl motiverad rationaliseringsåtgärd.

Det torde härvid jämväl böra beaktas, att nu inträdd fullständig rubbning

i de ekonomiska förutsättningarna för upprätthållande av persontrafiken å

berörda järnväg, vilka lågo till grund för ovannämnda överenskommelse,

föranletts av åtgärder, över vilka järnvägsstyrelsen saknat inflytande. Koncession

har nämligen successivt beviljats å med järnvägen konkurrerande

busslinjer, vilket haft till följd att järnvägen förlorat nästan all betydelse

och att persontrafiken å densamma icke längre kan upprätthållas utan betydande

ekonomisk förlust. Att statens järnvägar sedermera förvärvat dessa

busslinjer ändrar icke detta förhållande, då ett nedläggande av busstrafiken

som ovan nämnts icke torde kunna ifrågasättas.»

Under åberopande av det sålunda anförda och vad i tidigare framställ
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

7

ningar anförts hemställde järnvägsstyrelsen om tillstånd att från tidpunkt,

som styrelsen kunde finna lämplig, helt nedlägga persontrafiken å förevarande

järnvägslinje.

Kommunalfullmäktige i Bergsjö socken anförde i avgivet yttrande, att

trafiken å järnvägen motarbetades på så sätt, att landsvägsbuss på morgonen

avginge från Bergsjö samtidigt med ett personförande tåg och att biljettpriset

mellan Hudiksvall och Bergsjö ställde sig billigare å busslinjen än

å järnvägen. På grund härav vidhöllo fullmäktige, att avtalsenlig trafik

skulle upprätthållas med minst två gods- och personförande tåg eller rälsbussar

i vardera riktningen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län fann sig i utlåtande den 2 september 1941

för det dåvarande icke böra fatta definitiv ställning till det ifrågasätta nedläggandet

av persontrafiken. Länsstyrelsen kunde nämligen icke värja sig

för den farhågan, att tidpunkten för nedläggandet av persontrafiken å järnvägslinjen

vöre med hänsyn till tidsläget olämpligt vald. Huru länge omnibuslinjetrafiken

kunde i betraktande av bristen på grova bilringar komma

att drivas, vore synnerligen ovisst. Den driftförlust, sorn av järnvägsstyrelsen

omförmäldes, syntes icke vara i förhållande till de berörda bygdernas

intressen av den storleksordning, att tvingande skäl till denna frågas återupptagande

nu förelåge. Länsstyrelsen förordade därför, att ärendet för det

dåvarande icke måtte föranleda till någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Chefen för försvarsstaben avgav den 13 september 1941 yttrande över

framställningen. I detta uttalades, att ur transportteknisk synpunkt intet

vore från militär sida att erinra mot bifall till framställningen. Med hänsyn

till försörjningsläget beträffande bilgummi borde dock överflyttningen

av persontrafiken från järnväg till landsvägsbuss icke äga rum i dåvarande

situation.

Genom beslut den 16 januari 1942 fann Kungl. Majit framställningen icke

föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Bergsjöbanans driftkostnader

vid olika spårvidder.

1943 års järnvägskommitté behandlar härefter kostnaderna beträffande

personalbehov, förvaltning, banunderhåll, förråd och verkstadstjänst samt

den direkta drifttjänsten ävensom anskaffning och underhåll av rullande

materiel vid nuvarande spårvidd och efter en eventuell ombyggnad av Bergsjöbanan

till normalspår. Kommittén upplyser, att järnvägsstyrelsen på föranledande

av kommittén verkställt en utredning härutinnan, varvid förutsatts

att persontrafiken kommer att besörjas med rälsbuss och godstrafiken

med ånglok. En sammanställning av järnvägsstyrelsens kostnader, räknade

efter 1938 års prisnivå, utvisar följande.

Banbevakning och underhåll ..........

Maskintjänsten kostnader inklusive verk-

stadskostnader......................

Trafiktjänsten kostnader ..............

891 mm

1 435 mm

1938 års

trafik

kr.

Sannolik

trafik

kr.

1938 års

trafik

kr.

Sannolik

trafik

kr.

30 000

53 000

27 300

30 000

37 400

27 300

34 000

52 500

21 400

34 000

37 700

21 400

Summa

110300

04 700

107 000

03 100

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

I anslutning till denna sammanställning hade järnvägsstyrelsen anfört, att

den övervägande delen av persontrafiken mellan Harmånger och Bergsjö

framfördes med landsvägsbussar och att persontrafiken på järnvägen vore

så obetydlig, att skäl alltjämt förelåge att till minskande av den betydande

driftförlust, som vållades statens järnvägar på grund av järnvägstrafiken

mellan Harmånger och Bergsjö, snarast möjligt slopa persontrafiken på denna

bandel. Järnvägsstyrelsen hade vidare framhållit, att godstrafiken, som

för närvarande omfattade vissa krisbetonade transporter av bränsle och gengasved,

vid återgång till fredstid måste beräknas bliva av synnerligen ringa

omfattning. Det kunde därför ifrågasättas, om ej även godstrafiken på bandelen

borde slopas och bandelen således helt nedläggas.

En ombyggnad av bandelen till normalspårsdrift väntades enligt järnvägsstyrelsen

icke i nämnvärd utsträckning vara av betydelse för trafikutvecklingen,

särskilt som befintliga överföringsvagnar möjliggjorde vagnslastgodsets

framförande till och från bandelen utan omlastning och några särskilda

omlastningsavgifter ej för närvarande beräknades.

1943 års järnvägskommitté omnämner i detta sammanhang, att den i samråd

med järnvägsstyrelsen underkastat förenämnda kostnadssiffror ytterligare

bearbetning, varvid förutsatts, att banan skulle ombyggas till normal

spårvidd och persontrafiken nedläggas. Kommittén meddelar, att de omnämnda

kostnadssiffrorna under den antagna förutsättningen ansetts kunna

reduceras till 22 000 kronor för bantjänsten, 20 000 kronor för maskintjänsten

och 16 000 kronor för trafiktjänsten. Den sammanlagda årskostnaden

skulle alltså kunna begränsas till 58 000 kronor. Kommittén uttalar, att vid

en jämförelse mellan sistnämnda belopp och de beräknade kostnaderna vid

både person- och godstrafik å normalspår framginge, hurusom en betydande

besparing i driftkostnaderna bleve möjlig, därest endast godstrafik ombesörjdes.

Denna besparing vore av samma storleksordning som den järnvägsstyrelsen

tidigare beräknat skulle uppkomma vid nedläggning av persontrafiken

på den nuvarande smalspårslinjen. __

I anslutning till det anförda finner kommittén den i ärendet förebragta

utredningen visa, att de nuvarande driftsformerna på Bergsjöbanan äro förenade

med ekonomiska förluster för det allmänna, samtidigt som de från

bygdens sida betecknas såsom ytterst otillfredsställande och uppgivas vara

ägnade att medföra en avfolkning av de av banlinjen berörda orterna.

Det framtida trafikbehovet i Bergsjöbygden.

Beträffande det framtida trafikbehovet i Bergsjöbygden omnämner järnvägskommittén,

att vid sammanträde mellan kommittén och representanter

för bygden bland annat framhållits, att den produktiva skogsarealen inom

Bergsjöbanans trafikområde uppginge till sammanlagt omkring 67 000 hektar

med en beräknad årlig avkastning av 167 000 m3 (fast mått). Av denna kvantitet

beräknades 68 500 m3 bestå av lövskogsvirke, specialsortiment och

brännved, som förutsattes komma att fraktas på järnväg. Återstoden, utgörande

timmer och massaved, antoges bäst kunna forslas flottledes. I fråga

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

9

om jordbrukets behov hade uttalats, att enligt senaste jordbruksräkning

Bergsjö socken innefattade 3 339 har brukad jord, Hassela socken 1 325 har

och den del av Harmångers socken, som inginge i banans trafikområde,

700 har. Antalet brukningsdelar i respektive kommuner utgjorde respektive

594, 285 och 115. De årliga transporterna för jordbrukets behov till banans

trafikområde bestode huvudsakligen av konstgödsel, utsäde, cement, byggnadsmateriel,

redskap och maskiner samt kraftfoder och andra fodermedel.

Produkter till avsalu vore framför allt hö och potatis. I detta sammanhang

hade erinrats örn den omfattande odling av jordgubbar, som bedreves i

Bergsjö med omnejd. Under säsongen, som varade 5 å 6 veckor, levererade

Bergsjö jordgubbsodlareförening varor till ett värde av cirka 500 000 kronor.

Föreningen hade dessutom tor avsikt att inom kort upptaga handel med

potatis och andra produkter i parti. Handel nied lingon och andra skogsbär

hade redan en stor omfattning. Dessutom vore föreningen betänkt på

att starta en fruktkonservfabrik för tillvaratagande av sekunda bär, så snart

sockertilldelning och befrakiningsanordningar gjorde det möjligt. I fråga

örn den inom Bergsjöbygden befintliga industriella verksamheten hade anförts,

att Gränsfors yxfabrik och Bergsjöverken vore de mest betydande

företagen. Det sistnämnda tillverkade tröskverk och andra lantbruksmaskiner.

Vidare funnes ett antal mindre verkstadsföretag av olika slag. Själva

Bergsjö samhälle vore en betydande handelsort för den omgivande bygden.

Kommitténs ståmlpunktstagande.

Kommittén övergår härefter till att utveckla de skäl, som varit bestämmande

för dess ställningstagande i föreliggande fråga. Såvitt angår Bergsjöbanans

ombyggnad till normalspår anför kommittén därvid

till en början.

Av de lämnade uppgifterna framgår, att inom Bergsjöbanans trafikområde

en jämförelsevis livlig verksamhet är rådande inom olika produktionsgrenar

och att ett påtagligt behov av förbättrade järnvägsförbindelser anses föreligga.

Missnöjet med de nuvarande järnvägskommunikationerna är så mycket

mer förklarligt som det här gäller en bygd, vilken på sin tid med egna

medel skapat en järnväg till närliggande stad, Hudiksvall, men sedermera

fått denna järnväg avbruten och i stället erhållit anslutning å en lantstation

till en järnväg med annan spårvidd. Det är alltså förståeligt, att man inom

bygden lagt särskild vikt vid bestämmelserna i 1927 års avtal om Bergsjö

bredspårsfond, då dessa bestämmelser betraktas såsom en i praktiken säker

garanti för, alt bygden framdeles skulle få tillbaka den obrutna spårförbindelsen

med Hudiksvall.

Med hänsyn till bygdens befolkning och näringsliv äro förbättrade möjligheter

till godstrafik genom linjens ombyggnad till normalspår av särskilt

intresse. Ett upprätthållande å järnvägen av persontrafiken synes däremot

icke lika angeläget. Statens järnvägars busslinjer i Hälsingland, de s. k. Hudiksvallslinjerna,

hava nämligen numera sådan omfattning, att befolkningen

inom bandelens trafikområde erhållit mycket bättre resemöjbgheter än tidigare,

då persontrafiken endast upprätthölls järnvägsledes — resemöjligheter,

vilka efter kriget väntas bliva betydligt förbättrade. Såsom en följd av

tillkomsten av busslinjerna har persontrafiken å järnvägen avtagit i mycket

hög grad. Järnvägsstyrelsen har i sin senaste framställning örn persontrati
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

.Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

kens nedläggande anfört, att en utökning av landsvägslurema med bibehållande

av trafiken å järnvägen icke synes ekonomiskt försvarbar. Vid de förhandlingar,

1943 års järnvägskommitté fört med bygdens representanter,

har från de sistnämndas sida emellertid framhållits, att det innebure en

halvmesyr, som icke kunde godtagas, att iordningställa en järnväg, som icke

kunde ombesörja personbefordran eller paket- och ilgodstrafik, och att upprätthållandet

av persontrafik vore en oundgänglig förutsättning för att Bergsjö

och Hudiksvalls kommuner skulle kunna gå med på ett upphävande av

nu bestående överenskommelse.

Kommittén finner det angeläget, att i föreliggande fråga en uppgörelse

träffas, som på ett rättvist sätt tillgodoser såväl bygdens som — i möjlig

mån — statens järnvägars intressen. Ett ryggande av de av O. K. B. ingångna,

av staten sedermera övertagna förpliktelserna synes enligt kommitténs

mening icke kunna komma ifråga gentemot bygderepresentanternas bestämda

gensaga. Vid sådant förhållande nödgas staten, därest överenskommelse

icke träffas, vidmakthålla en i drift synnerligen dyrbar järnvägsanordning

och därjämte årligen avsätta omkring 11 000 kronor till bredspårsfonden

samt förränta dessa medel efter 5 procent. Härav följer, att fonden inom

ca 15 år vuxit till ett så högt belopp, att den jämte omförmälda låneunderstöd

blir tillräcklig att bestrida den beräknade kostnaden för ombyggnad av järnvägen.

Det har redan framhållits, att Bergsjöbygden genom tillkomsten av

ostkustbanan blivit försatt i en ogynnsam undantagsställning gentemot närligggade

områden. Rättvisligen kan bygden icke i all framtid tvingas att förbliva

i en sådan.

Under hänvisning till det anförda och under erinran att en preliminär beräkning

rörande kostnaderna för en efter enkla tekniska normer verkställd

ombyggnad av Bergsjöbanan på kommitténs föranstaltande verkställts inom

järnvägsstyrelsen, slutande å ett belopp av omkring 1 miljon kronor, finner

kommittén det ur statens synpunkt icke behöva möta betänkligheter att åtgärder

nu vidtagas för att möjliggöra en ombyggnad av järnvägen, särskilt

som ombyggnadsföretaget kunde tjäna som sysselsättningsobjekt under en

arbetsmarknadskris. Kommittén tillägger, att arbetslönerna på platsen för

ombygggnaden eller den direkta lönekvoten beräknas uppgå till ca 50 procent

av den totala kostnaden för banans ombyggnad och motsvara arbete för

100 man under ett år, samt att arbetet beräknas kunna igångsättas efter

mycket kort varsel. I anslutning härtill uttalar kommittén, att det vid ett

behörigt hänsynstagande till samtliga på frågan inverkande omständigheter

förefallit kommittén, som skulle övervägande skäl tala för en sådan lösning

av förevarande sedan länge svävande ombyggnadsfråga, att staten nu medgåve,

att bredspårsfonden och förenämnda låneunderstöd å 216 360 kronor

disponerades för ombyggnaden, och dessutom ansloge de medel, som därutöver

kunde vara erforderliga för en ombyggnad enligt enkla tekniska

normer, i första hand avpassade efter godstrafikens krav.

Beträffande frågan om upprätthållande av persontrafiken

å Bergsjöbanan anför kommittén till utveckling av sin ståndpunkt.

Underhandlingsläget visade, att någon överenskommelse icke skulle kunna

komma till stånd, därest från statens sida krav restes på att omedelbart nedlägga

denna trafik. I anledning härav framfördes vid förhandlingar inför

länsstyrelsen i Gävleborgs län mellan de båda kommittéerna från länssty
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

11

relsens sida förslag om utredning rörande lämpligheten av det lokala trafikbehovets

tillgodoseende i viss utsträckning genom rälsbusstrafik, i vilken

utredning insättandet på prov under viss tid av rälsbuss mellan Hudiksvall

och Bergsjö borde ingå. Från båda sidor ansåg man sig böra i princip godtaga

detta förslag. Mellan kommittéerna uppnåddes sålunda enighet därom,

att utredningen lämpligen syntes böra anförtros åt järnvägsstyrelsen i samråd

med länsstyrelsen samt representanter för Bergsjö och Hudiksvalls kommuner

ävensom att den nämnda provdriften med genomgående rälsbuss mellan

Hudiksvall och Bergsjö borde genomföras under skälig tid och under omständigheter,

som tilläte ett tillförlitligt bedömande av det lämpliga och ekonomiskt

försvarbara i att tillgodose det lokala trafikbehovet i viss utsträckning

genom rälsbusstrafik. Resultatet av utredningen skulle därefter underställas

Kungl. Majit, som hade att avgöra, huruvida persontrafik i fortsättningen

borde upprätthållas eller icke.

Slutligen behandlar 1943 års järnvägskommitté de olika bestämmelserna

i avtalet och anför till närmare belysning av desamma.

Enligt den nu gällande överenskommelsen av år 1927 har staten åtagit sig

att trafikera järnvägslinjen med två tåg i vardera riktningen. I stället för

detta åtagande har nu enligt det träffade villkorliga avtalet trätt en förbindelse

för statens järnvägar att — sedan järnvägslinjen ombyggts — å densamma

vardagar upprätthålla regelbunden godstrafik med ett tåg i vardera

riktningen eller, örn trafikens omfattning så skulle kräva, med flera

tåg. Därest transportbehovet visade sig vara så ringa, att tåg icke skäligen

borde framföras regelbundet, finge trafiken efter Kungl. Maj: Is bestämmande

upprätthållas i den omfattning behovet krävde. Genom sagda bestämmelser

har Kungl. Majit — liksom beträffande statens järnvägars övriga linjer

— fått i sin hand att bestämma trafikens omfattning helt i enlighet med det

föreliggande behovet av godstransporter järnvägsledes. På samma sätt har

Kungl. Majit fått befogenhet att — sedan den förut omnämnda utredningen

verkställts rörande persontrafiken — avgöra, huruvida persontrafik skall

äga rum å järnvägen.

På grund av vad sålunda anförts föreslår 1943 års järnvägskommitté, att

Kungl. Majit måtte godkänna det av kommittén ingångna avtalet samt vidtaga

förberedande åtgärder för Bergsjöbanans ombyggnad i så god tid, att

ombyggnaden kunde komma till utförande så snart konjunkturläget befunnes

motivera dylika arbeten.

Avgivna utlåtanden.

Över järnvägskommitténs förslag hava på grund av remisser utlåtanden avgivits

av järnvägsstyrelsen, fullmäktige i riksgäldskontoret, länsstyrelsen i

Gävleborgs län samt investeringsutrcdningen.

Under hänvisning till att 1943 års järnvägskommitté i sin skrivelse framhållit,

att frågan om Bergsjöbanans ombyggnad på grund av förhållandena

vid ostkustbanans tillkomst och den i samband därmed träffade överenskommelsen

skilde sig från andra liknande frågor och att bär ifrågavarande

ärende därför borde bedömas efter andra grunder än dem, som eljest bomme

att vara bestämmande för kommitténs ställningstagande, förklarar järnvägsstyrelsen,

att den vore med kommittén ense därom, att den mellan Ostkust
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

banans aktiebolag och Norra Hälsinglands järnvägsaktiebolag år 1927 träffade

överenskommelsen och då särskilt vad i denna överenskommelse stadgats

i fråga örn Bergsjöbanans eventuella ombyggnad till normalspår ävensom

rörande skyldigheten att å densamma uppehålla trafiken i viss omfattning

utgjorde sådana särskilda omständigheter utan motsvarighet på andra

håll, vilka icke kunde förbises. Järnvägsstyrelsen anför vidare.

Då även föreliggande ombyggnadsprojekt — liksom alla dylika — ytterst

torde böra bedömas med hänsyn tagen till dess samhällsekonomiska och

järnvägsekonomiska betydelse, hade det, oaktat här föreliggande särskilda

förhållanden, emellertid enligt styrelsens mening varit önskvärt, att frågan

kunnat få ses i ett större sammanhang och med hänsyn jämväl tagen till

behovet och fördelarna av motsvarande åtgärder på andra håll. Endast

på detta sätt kunna nämligen några hållpunkter erhållas för bedömande av

den relativa angelägenhetsgraden och därmed av den lämpliga ordningsföljden

mellan de olika ombyggnadsförslag, som kommittén kan komma att

framlägga. Eftersom det enligt meddelade direktiv ingår i kommitténs —

liksom även i 1944 års trafikutrednings — uppdrag att även undersöka

möjligheterna att nedlägga driften å vissa bansträckor eller vidtaga andra

åtgärder, kan det dessutom befaras, att ett beslut i första hand rörande Bergsjöbanan

kan komma att i viss mån försvåra en framtida rationalisering och

sanering av järnvägsnätet även om, såsom ovan framhållits, särskilda omständigheter

föreligga i detta fall. Vidare må framhållas, att Bergsjö kommun

icke är berättigad att påfordra utan endast att under vissa förutsättningar

föreslå ombyggnadens genomförande. Det ankommer på Kungl. Maj:t

att »med hänsyn till innebörden av detta avtal samt till rådande ekonomiska

och finansiella förutsättningar» avgöra, huruvida ombyggnaden skall utföras

eller icke.

På grund av här berörda omständigheter uttalar järnvägsstyrelsen, att styrelsen

knappast kunde finna frågan örn ombyggnad av Bergsjöbanan mera

brådskande än att densamma utan olägenhet bort kunna anstå, till dess kommittén

framlagt resultaten av sitt utredningsuppdrag i övrigt.

Järnvägsstyrelsen upptager härefter till behandling de järnvägsekonomiska

förutsättningarna för en ombyggnad av Bergsjöbanan. Under erinran om

kommitténs uttalande, att uppehållandet av trafiken å banan medförde ekonomiska

förluster för det allmänna, anför järnvägsstyrelsen härutinnan.

Huruvida ombyggnaden kan i någon mera nämnvärd grad nedbringa denna

förlust för det allmänna, framgår ej av kommitténs uppgifter. En viss

förbättring av driftresultatet torde visserligen vara att motse genom banans

ombyggnad, i det att driftkostnaderna därigenom kunna beräknas nedbringade

från 94 700 kronor till 93 100 kronor eller alltså med 1 600 kronor

per år (vid en sannolik framtida trafikomfattning). Åtgärden torde även få

en viss stimulerande inverkan på trafikfrekvensen och därmed på inkomstgivningen.

Att effekten skulle bli så betydande, som från bygdens sida i inlagor

till och vid överläggningar med 1943 års järnvägskommitté gjorts

gällande, tillåter sig järnvägsstyrelsen emellertid att betvivla. Överhuvud

taget vill det synas, som om såväl ortsrepresentanterna som 1943 års järnvägskommitté

vid bedömande av förutsättningarna för och behovet av en

ombyggnad i allt för hög grad tagit intryck av kristidens förhållanden med

då rådande stora trafik och brist på såväl vanliga trafikvagnar som överföringsvagnar.

I den mån en bättre jämvikt återinträder i detta hänseende

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

13

— så har för övrigt redan skett i och med att ytterligare ett antal överföringsvagnar

kunnat ställas till Bergsjöbanans förfogande -—- lärer knappast

med fog kunna göras gällande, att befraktningsanordningarna lägga hinder

i vägen för den industriella utveckling å orten, vartill förutsättningar eljest

kunna föreligga.

Det är för övrigt icke på spårvidden i och för sig som det beror, huruvida

trafiken uppehälles på ett mer eller mindre tillfredsställande sätt utan härvidlag

inverka i lika hög eller kanske i ännu högre grad andra förhållanden.

Oberoende av spårvidden måste järnvägsförbindelserna nämligen anpassas

efter trafikunderlaget, och endast örn och i den mån detta så motiverar och

kräver, kan någon nämnvärd förbättring i tågförbindelserna därför ställas

i utsikt, även om banan göres normalspårig. Styrelsen bortser härvid från

vissa i detta sammanhang åberopade men enligt styrelsens mening mera

oväsentliga moment som exempelvis att berörda bygd genom ostkustbanans

tillkomst fått sin järnväg avbruten och i stället erhållit anslutning å en lantstation

till en järnväg med annan spårvidd. Å andra sidan är nämligen att

beakta, att ostkustbanan väl haft och har sin betydelse även för dem, som

närmast äro intresserade av Bergsjöbanan, och att dennas förra ägare dessutom

efter år 1947, om de så önska, kunna erhålla ersättning med 50 procent

av aktiernas värde för det intrång, som ostkustbanan medfört.

Att den nu ifrågasatta åtgärden skulle vara nära nog ett livsvillkor för berörda

bygd och med ett slag skapa betingelser för en så storartad uppryckning

och utveckling, som från dess sida gjorts gällande, vågar järnvägsstyrelsen

alltså på goda grunder betvivla. Sedd ur järnvägsekonomisk och samhällsekonomisk

synpunkt torde ombyggnaden fastmer få anses snarare

mindre än mera motiverad än som kan visa sig vara fallet i fråga om vissa

andra smalspåriga banlinjer.

I anslutning härtill uttalar järnvägsstyrelsen, hurusom den enda omständighet,

som kunde motivera att frågan örn Bergsjöbanans ombyggnad upptoges

till prövning för sig och före övriga tänkbara ombyggnadsprojekt, vore

angelägenheten att så att säga köpa sig fri från de förpliktelser, som på grund

av 1927 års överenskommelse kunde anses åvila staten. Järnvägsstyrelsen

anför härom i huvudsak.

Såsom framgår av den av kommittén lämnade redogörelsen har järnvägsstyrelsen

vid två tillfällen gjort framställning om tillstånd att nedlägga persontrafiken

å Bergsjöbanan. Styrelsen har också förebragt övertygande sakliga

skäl för en sådan åtgärd, vilket även vitsordats av länsstyrelsen. Det

oaktat hava de av styrelsen gjorda framställningarna icke föranlett någon

Kungl. Maj:ts åtgärd. Huruvida skälet härtill kan ha varit, att den i 1927

års överenskommelse stadgade skyldigheten i avseende å trafikens uppehållande

befunnits vara juridiskt bindande och på denna grund ansetts utgöra

hinder för ett bifall — vilket från ortens sida nu liksom tidigare gjorts gällande

— undandrager sig givetvis styrelsens bedömande. Styrelsen har med

sina sålunda tagna initiativ i varje fall icke velat rygga berörda förpliktelse

utan ansett avtalets syfte väl tillgodosett, även om persontrafiken å järnvägslinjen

nedlades, tack vare den goda omnibustrafik, som kommit till

stånd efter den tidpunkt, då nyssnämnda stadgande tillkom.

Eftersom det från orten så bestämt hävdats, att berörda stadgande skulle

äga juridiskt bindande verkan och kommittén i varje fall tydligen finner visst

fog föreligga för att så skulle kunna vara förhållandet, vore det emellertid,

som ovan framhållits, av viss betydelse att bringa hela 1927 års överenskommelse

alt upphöra.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.-ts proposition nr 107.

Syftet med det av kommittén framlagda förslaget synes också från början

ha varit att komma förbi denna överenskommelse och bereda möjlighet

till en fri och obunden prövning av frågan, huruvida och i vad mån persontrafik

i fortsättningen anses böra uppehållas å banlinjen. Sedan från bygdens

sida framhållits, att upprätthållandet av persontrafik vore en oundgänglig

förutsättning för att Bergsjö och Hudiksvalls kommuner skulle kunna

gå med på ett upphävande av nu bestående överenskommelse, har kommittén

för att åstadkomma en samförståndslösning emellertid givit efter på

denna punkt i så måtto, att i den föreslagna nya överenskommelsen intagits

en bestämmelse örn att utredning skall verkställas rörande möjligheterna

att å järnvägslinjen upptaga persontrafik i den omfattning resebehovet

påkallar och att i denna utredning skall ingå insättandet på prov av rälsbuss

mellan Hudiksvall och Bergsjö under skälig tid.

Beträffande innebörden av nämnda bestämmelse om utredning rörande

persontrafiken framhåller järnvägsstyrelsen, att bestämmelsen — utan vilken

någon ny överenskommelse tydligen icke skulle ha kunnat komma till

stånd — i förening med nämnda under förhandlingarna från ortsrepresentanternas

sida gjorda deklaration alltjämt komme att försvåra ett nedläggande

av persontrafiken, även örn den i den nya överenskommelsen bestämda

utredningen skulle ge vid handen, att fullgoda skäl för vidtagande av

en sådan åtgärd förelåge. Järnvägsstyrelsen erinrar tillika om att staten

enligt den nya överenskommelsen skulle förbinda sig att efter järnvägslinjens

ombyggnad upprätthålla regelbunden godstrafik i viss omfattning. Denna

skyldighet kunde visserligen begränsas, men den kunde aldrig helt upphöra

— godstrafiken skulle med andra ord alltid upprätthållas. Med hänsyn

härtill anser järnvägsstyrelsen, att 3 och 4 §§ i avtalet borde utgå, samt anför

härutinnan ytterligare.

På grund av dessa stadganden skidle ifrågavarande bandel alltjämt komma

att intaga en mera gynnad ställning än övriga statliga järnvägslinjer, för

vilka inga dylika förpliktelser gälla utan där det ankommer på järnvägsstyrelsen

och i sista hand på Kungl. Majit att anpassa tågantalet efter förhandenvarande

behov. Anses viss ort missgynnad står alltså den möjligheten

alltid öppen att hos Kungl. Majit påtala förhållandet och söka ändring

i administrativ väg. Vad särskilt angår fråga örn nedläggande helt eller delvis

av trafiken å viss bandel är det för övrigt alltid Kungl. Majit, som har

att träffa avgörande, medan järnvägsstyrelsen i dessa fall endast verkställer

utredning och framlägger förslag.

Styrelsen finner det under sådana förhållanden skäligt och rimligt, att den

särställning, som Bergsjöbanan hittills intagit, bringas att upphöra i samband

med att banan ombygges till normalspårig, i all synnerhet som staten

mi står som den ena avtalsslutande parten. Det ligger för övrigt i sakens

natur, att något nedläggande av trafiken icke kan och bör ifrågakomma

omedelbart efter det banan ombyggts till normalspårig utan att verkningarna

av denna åtgärd först böra noga studeras, innan frågan örn en trafikinskränkning

ånyo upptages till prövning. Skulle denna ombyggnad ha en så

storartad inverkan på trafikfrekvensen, som nu gjorts gällande, är det dessutom

tämligen självfallet, att det härefter icke kan bli tal om någon driftsinskränkning.

Slutligen uttalar järnvägsstyrelsen, att styrelsen — därest de för en ombyggnad

av Bergsjöbanan erforderliga medlen anvisades på sådant sätt, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

15

de icke ökade statens järnvägars räntepliktiga kapital —- i övrigt icke ville

motsätta sig ombyggnadens genomförande, så snart det befunnes motiverat

att igångsätta arbeten i syfte att bereda sysselsättning under en arbetsmarknadskris.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i sitt yttrande anfört bland annat

följande.

Med hänsyn till vad järnvägssstyrelsen i ärendet uttalat och den remitterade

framställningen i övrigt innehåller måste fullmäktige ställa sig synnerligen

betänksamma mot förslaget om banans ombyggande till normalspårig.

Ett dylikt arbete skulle näppeligen kunna anses ur ekonomisk synpunkt försvarligt

i betraktande av de ringa utsikter, som synas föreligga för det för

ombyggnaden erforderliga kapitalets framtida förräntning. Man måste tvärtom

befara, att betydande driftunderskott komma att bli oundvikliga även

efter en ombyggnad.

Såvitt fullmäktige kunna bedöma, borde trafiken till och från Bergsjö och

kringliggande orter för framtiden kunna tillfredsställande skötas vad beträffar

persontrafiken medelst statens järnvägars bussar, sedan linjetrafiken

efter krigets slut blivit utökad på sätt järnvägsstyrelsen antytt, och i fråga

om godstrafiken åtminstone tills vidare genom den nuvarande smalspåriga

banan med anlitande för vagnslastgods av överföringsvagnar, som numera

torde finnas i tillräckligt antal. Framdeles kunde måhända befinnas lämpligt

att, såsom järnvägsstyrelsen ifrågasatt, överflytta även godstrafiken till landsvägen.

Emellertid föreligga i fråga om Bergsjöbanan omständigheter, som medföra

att frågan om hanans eventuella ombyggnad till normalspårig måste

betraktas även ur andra synpunkter än de ekonomiska. Kommittén har lämnat

en utförlig redogörelse för det avtal, som år 1927 träffades mellan Ostkustbanans

aktiebolag och Norra Hälsinglands järnvägsaktiebolag, samt

andra på frågans bedömande inverkande omständigheter. Fullmäktige

kunna därför inskränka sig till att uttala, att berörda alltjämt bindande

avtal är av den innebörd, att fullmäktige oaktat sina ekonomiska betänkligheter

ej anse sig kunna avstyrka 1943 års järnvägskommittés förslag att

Kungl. Maj :t, med godkännande av det träffade preliminära avtalet, måtte

vidtaga förberedande åtgärder för Bergsjöbanans ombyggnad i så god tid, att

densamma kunde komma till utförande så snart konjunkturläget befunnes

motivera dylika arbeten.

Fullmäktige vilja emellertid särskilt understryka, att ombyggnadsarbetet,

örn det skall komma till stånd, ej bör igångsättas omedelbart utan verkställas

först då det kan tjäna som lämpligt sysselsättningsobjekt under en arbetsmarknadskris.

Riksgäldsfullmäktiges ordförande, generaldirektören Örne och riksgäldsfullmäktige

Magnusson hava, med instämmande av riksgäld sdirektören

Sandberg, uttalat skiljaktig mening och ansett, att de två sista styckena av

fullmäktiges yttrande bort ersättas av följande uttalande.

Emellertid föreligga i fråga om Bergsjöbanan omständigheter, som medföra,

att frågan om banans eventuella ombyggnad till bredspårig måste betraktas

även ur andra synpunkter än de ekonomiska. Enligt fullmäktiges

mening vore det dock föga lämpligt att under nu rådande förhållanden på

transportväsendets område skrida till ett avgörande av ombyggnadsfrågan.

Fullmäktige anse fastmer önskvärt, att frågan får vila ännu cn lid för att

upptagas till slutligt avgörande, så snart efter krigets avslutande förutsätt
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

ningar föreligga för ett bättre bedömande än nu är möjligt av trafikområdets

framtida transportvolym såväl beträffande person- som godstrafik och det

för orten lämpligaste sättet för trafikens ombesörjande för framtiden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län hemställer i sitt utlåtande, att det preliminära

avtalet måtte av Kungl. Majit godkännas. Länsstyrelsen uttalar den bestämda

uppfattningen, att banans ombyggnad till normalspår kommer att

bliva till stort gagn för den trakt, som beröres av järnvägen, samt att jämväl

det statliga intresset torde få anses på ett nöjaktigt sätt tillgodosett. Till närmare

utveckling av sin ståndpunkt har länsstyrelsen anfört.

Vid bedömande av frågan om ordnandet av trafiken mellan Bergsjö och

Hudiksvall måste hänsyn tagas till såväl buss- som järnvägstrafiken beträffande

hela den trakt, som beröres av trafiken. Av utredningen torde framgå,

att i såväl Bergsjö samhälle som omkringliggande orter råder en förhållandevis

livlig verksamhet och att dessa trakter äro i stort behov av bekvämare

förbindelser. Uppenbart torde vara, att trafikförbindelserna med Bergsjö med

omnejd för närvarande icke motsvara ortsbefolkningens berättigade anspråk.

Detta gäller särskilt med avseende på godstrafiken, som enligt vad i ärendet

framkommit icke på ett nöjaktigt sätt kan ombesörjas varken bussledes eller

genom järnvägstransport. Vad persontrafiken angår har från statens järnvägars

sida framhållits, att befolkningen vid resa mellan Hudiksvall och Bergsjö

numera använder sig av bussförbindelserna i stället för järnvägen. Detta

förhållande har emellertid sin orsak i den politik, som från järnvägens sida

drivits för att göra bussförbindelsen mera begärlig. Med obekväma tågförbindelser

och utbytande av förut använda boggivagnar eller rälsbussar mot

små skraltiga, utrangerade vagnar har ortsbefolkningen faktiskt nödgats anlita

de bättre tillrättalagda och även prisbilligare bussförbindelserna. Med bekväma

tågförbindelser och direktgående rälsbuss mellan Bergsjö och Hudiksvall

torde emellertid befolkningens inställning i berörda hänseende kunna

antagas bli helt förändrad. Åvägabringande av fullt tillfredsställande trafikförhållanden

nödvändiggör otvivelaktigt järnvägens ombyggnad till normalspår.

En dylik åtgärd får för övrigt anses lia utgjort en viktig förutsättning

för överlåtandet av Norra Hälsinglands järnväg till Ostkustbanans aktiebolag.

Huruvida en efter ombyggnaden fortsatt persontrafik å järnvägen kan bli

av den omfattning, att den blir ekonomiskt försvarbar, är en fråga, som

icke torde kunna besvaras innan den i avtalet förutsatta utredningen blivit

verkställd.

Enligt vad som upplysts i länsstyrelsens utlåtande hava kommunalfullmäktige

i Bergsjö socken och stadsfullmäktige i Hudiksvall genom belut den 24

september 1944, respektive den 18 oktober 1944 enhälligt godkänt det av 1943

års järnvägskommitté med Bergsjö järnvägslcommitté träffade avtalet.

Investeringsutredningen har anfört följande.

Enligt investeringsutredningens direktiv skola i investeringsreserv, varom

utredningen har att framlägga förslag, ingå företag av sådan angelägenhetsgrad,

bedömd med hänsyn till fredsmässiga angelägenhets- och produktivitetssynpunkter,

att företagen kunna förväntas komma till utförande i normal

ordning under en näraliggande framtid. Bedömning av företags normala angelägenhetsgrad

ankommer i fråga om statliga eller statsunderstödda företag

i första hand på de verk och myndigheter, till vilkas verksamhetsområ
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107-

17

den ärendena eller deras prövning är att hänföra. Investeringsutredningens

bedömning av här avsedda företags lämplighet att ingå i investeringsreserv

har i enlighet härmed huvudsakligen skett ur synpunkterna av det i en arbetsmarknadskris

emotsedda sysselsättningsbehovet samt med hänsyn till materialförsörjningen

m. m. I anslutning härtill finner utredningen det ligga utanför

dess uppdrag att yttra sig över frågan, huruvida den föreslagna ombyggnaden

av Bergsjöbanan till normalspår med hänsyn till föreliggande juridiska

och järnvägsekonomiska förhållanden bör komma till stånd eller ej. Därest

emellertid statsmakterna i anslutning till den ståndpunkt, som intagits av

1943 års järnvägskommitté, skulle finna ombyggnaden vara av sådan angelägenhet,

att företaget bör komma till stånd inom en näraliggande framtid, vill

investeringsulredningen för sin del endast understryka, att såväl genom företagets

egenskap att till väsentlig del utgöras av grovarbete som genom dess

belägenhet inom ett område, där behov av ökad sysselsättning i betydande

omfattning kan befaras uppstå vid en arbetsmarknadskris, detsamma är väl

lämpat att ingå i en sysselsättningsreserv.

Sedan 1943 års järnvägskommitté anbefallts att i ärendet yttra sig i anledning

av vad däri förekommit sedan kommittén framlade sitt förslag, har kommittén

den 17 januari 1945 inkommit med sådant yttrande. Kommittén utvecklar

i detta yttrande ånyo de skäl, som varit för kommittén bestämmande

vid dess ställningstagande, och anför härutinnan.

Från Bergsjö kommun hava krav rests, att beslut örn ombyggnaden nu bör

träffas av statsmakterna. Med hänsyn till de omständigheter, under vilka

bredspårsfonden tillkommit, synes det enligt kommitténs mening vara av avgörande

betydelse, att ortsrepresentanterna godtaga den ordning som avses

att ersätta den nuvarande. Kommittén vill hålla före, att det nu framlagda

förslaget till avtal erbjuder en ur allmänekonomiska synpunkter och med

hänsyn till statens intresse lämplig lösning, samtidigt som därigenom ortens

och trafikanternas intressen i möjligaste mån tillgodoses. Det får därvid ej

förbises, att Bergsjöbygden blivit eftersatt i fråga om järnvägskommunikationer,

beroende på att den till helt övervägande del med statsmedel byggda

ostkustbanan erhållit en sådan sträckning, att bygden icke direkt berörts av

ostkustbanan, trots att den själv fått anlägga och bekosta den smalspåriga

järnvägen mellan Bergsjö och Hudiksvall, som till större delen måst nedläggas

i samband med ostkustbanans tillkomst. Därigenom förlorade bygden

den direkta järnvägsförbindelsen med Hudiksvall och fick i ersättning en

smalspårig förbindelse mellan Bergsjö och Harmånger, där omlastning av allt

gods skall äga rum för vidarebefordran på ostkustbanan. Det synes därför

kommittén rimligt, att inom detta område investeringar göras för ernående

av en skälig förbättring av järnvägsförbindelserna.

Kommittén upptager i sitt yttrande härefter till granskning bestämmelserna

i 3 och 4 §§ i avtalet och erinrar, att dessa paragrafer båda avse statens skyldighet

att efter en ombyggnad upprätthålla trafiken å banan, därvid 3 §

reglerar godstrafiken och 4 § persontrafiken. I fråga om sistnämnda paragraf

uttalar kommittén, hurusom den icke kunde dela järnvägsstyrelsens farhågor,

att paragrafen komme att försvåra eli nedläggande av persontrafiken. Denna

uppfattning motiverar kommittén på följande sätt.

Avvägningen mellan de olika trafikmedlen järnvägar och bussar på i stort

sett samma sträckor är en vansklig sak. Eli slutligt ställningstagande till

Bihang tilt riksdagens protokoll 1 sami. Nr 107. i

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Departements

chefen.

bygdens olika kommunikationsproblem i fråga örn persontrafiken synes därför

lättare kunna ske, sedan de båda trafikmedlens olika förutsättningar och

deras samordning med varandra tydligt klarställts i det konkreta fallet. Vid

nu anförda förhållanden kan enligt kommitténs mening förevarande bestämmelse

icke lägga hinder i vägen för att persontrafiken framdeles anpassas i

överensstämmelse med utvecklingens krav. Härtill kommer att avgörandet,

om persontrafiken skall upprätthållas eller ej, lägges i Kungl. Maj:ts hand och

att behandlingen av förevarande spörsmål därmed göres likartad med andra

fall, då det gäller nedläggandet av persontrafik å en järnväg.

Gentemot vad järnvägsstyrelsen anfört därom att godstrafiken alltid måste

upprätthållas erinrar kommittén, att parterna vid träffande av avtalet utgått

från den förutsättningen, att godstrafiken skulle upprätthållas i den omfattning

trafikbehovet krävde. Sjönke trafiken ända därhän, att det icke vore

förenligt med allmänekonomiska synpunkter att upprätthålla godstrafiken,

borde denna trafik nedläggas. Prövningen härav tillkomme enligt avtalet

Kungl. Majit och bleve således att jämställa med den prövning, som ägde

rum i samband med nedrustning eller nedläggande av järnväg eller bandelar

i övrigt.

Kommittén anser giltig anledning saknas att utesluta ifrågavarande två

paragrafer ur avtalet samt anför härom.

Då avtalet avser att ersätta nu gällande överenskommelse, enligt vilken staten

är förpliktad trafikera banan med minst två tåg om dagen i vardera riktningen,

har det ansetts nödvändigt att angiva beskaffenheten av statens åtaganden

enligt det nya avtalet, varvid från Bergsjö järnvägskommittés sida

vid flera tillfällen uttalats vikten av att avgörandet härom lades i Kungl.

Majits hand. Detta tillmötesgående mot ortsintresset gör enligt 1943 års järnvägskommittés

förmenande här förevarande fall i stället likartat med övriga

liknande fall, nämligen att Kungl. Majit har avgörandet i sin hand rörande

nedläggning av trafiken å järnvägen.

• Den smalspåriga järnvägen mellan Bergsjö och Hudiksvall (Norra Hälsinglands

järnväg) öppnades år 1896 för allmän trafik. Sträckan Strömma—

Hudiksvall nedlades i samband med den normalspåriga ostkustbanans tillkomst.

Härigenom förlorade Bergsjöbygden sin direkta järnvägsförbindelse

med Hudiksvall och fick behålla endast en smalspårig förbindelse, som anknöts

till ostkustbanan vid Harmånger, där omlastning av gods i regel äger

rum för vidarebefordran på ostkustbanan.

I samband med att ostkustbanans nuvarande sträckning från Hudiksvall

norrut fastställdes, föreskrev Kungl. Majit, att Ostkustbanans aktiebolag

skulle lämna Norra Hälsinglands järnvägsaktiebolag ersättning för intrång

och skada genom ostkustbanans tillkomst. Efter utredningar och förhandlingar

under ledning av landshövdingen Sven Lubeck träffades härutinnan

mellan bolagen år 1927 en slutlig överenskommelse, innefattande försäljning

av den smalspåriga järnvägen till Ostkustbanans aktiebolag. Genom bestämmelser

i överenskommelsen sökte ortsintressenterna säkerställa, att trafiken

å den smalspåriga järnvägen skulle upprätthållas i viss omfattning, ävensom

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

19

tillförsäkra orten möjlighet att framdeles få Bergsjöbanan ombyggd till normalspår.

Vid försäljningen erhöllo intressenterna i Norra Hälsinglands järnväg

räntefria skuldbevis å belopp, motsvarande halva aktiekapitalets värde,

och avstodo alltså från kontant likvid och ränta i syfte att i enlighet med

ett av Lubeck framlagt förslag för sin del bidraga till att banan i framtiden

kunde bliva ombyggd till normalspår. Ostkustbanans aktiebolag åtog sig å

sin sida att årligen till riksgäldskontoret inbetala ett belopp motsvarande 5

procent ränta å skuldbevisen, vilka medel skulle av riksgäldskontoret förvaltas

och förräntas såsom en särskild fond, Bergsjö bredspårsfond. Sedan

ostkustbanan införlivats med statens järnvägar, har järnvägsstyrelsen övertagit

Ostkustbanans aktiebolags förpliktelser enligt överenskommelsen. Järnvägsstyrelsen

är alltså nödsakad att, så länge överenskommelsen är i kraft,

årligen tills vidare avsätta ca 11 000 kronor till bredspårsfonden, samtidigt

som staten genom riksgäldskontoret åtagit sig att efter en procentsats

av 5 procent förränta de avsatta medlen. Enligt uppgift från riksgäldskontoret

utvisar fonden — sedan inbetalningen per den 1 januari 1945 fullgjorts

— för närvarande en behållning av 279 541 kronor 9 öre.

I fråga om disposition av fonden bar i 1927 års avtal löreskrivits, att

Oslkustbanans aktiebolag eller Bergsjö kommun kunde föreslå ombyggnadens

genomförande, när fonden vuxit till ett belopp som, inberäknat ett åt

bolaget beviljat låneunderstöd å 216 360 kronor, svarade mot minst en

tredjedel av ombyggnadskostnaden. Romme ombyggnaden till stånd, ägde

bolaget i och för ombyggnaden fritt förfoga över bredspårsfonden. Uppnåddes

icke enighet i ombyggnadsfrågan, skulle denna avgöras av Kungl. Maj:t

med hänsyn till innebörden av det träffade avtalet samt till rådande ekonomiska

och finansiella förutsättningar. Om beslut rörande ombyggnaden

icke fattats inom 20 år efter det järnvägen Strömma—Harmånger öppnats

för allmän trafik, skulle Bergsjö kommun och Hudiksvalls stad genom samstämmiga

beslut äga påfordra, alt skuldbevisen inlöstes medelst de i bredspårsfonden

befintliga medlen.

Med hänsyn till avtalets här återgivna bestämmelser rörande ombyggnadsfrågans

avgörande synes det uppenbart, att någon juridiskt Ivingande skyldighet

för statsmakterna att låta verkställa ombyggnaden icke föreligger.

Oavsett detta finner jag emellertid i likhet med 1943 års järnvägskommitté

i betraktande av omständigheterna önskvärt, att en uppgörelse träffas, som

på ett rättvist sätt tillgodoser bygdens intressen. Det bör icke förbises, att

Bergsjöbygden själv anlagt och bekostat den smalspåriga järnvägen mellan

Bergsjö och Hudiksvall samt överlåtit järnvägen med allt vad därtill hörde

utan annat reellt vederlag än de räntefria skuldbevisen. På grund av att en

del av den överlåtna järnvägen nedlagts bar Bergsjöbygden mistat sin tidigare

direkta förbindelse med Hudiksvall och dess hamn samt blivit eftersatt

i fråga örn järnvägskommunikationer. Det framstår därför såsom rimligt, att

inom denna bygd vissa investeringar göras för ernående av en skälig förbättring

av järnvägsförbindelserna. Att behov av en dylik förbättring föreligger.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

synes mig genom den föreliggande utredningen vara ådagalagt. De nuvarande

trafikförhållandena å Bergsjöbanan äro — trots under senare tid vidtagen

ökning av antalet överföringsvagnar — icke tillfredsställande. Kostnaderna

för det trafikarbete, som utföres under de nuvarande otidsenliga driftformerna,

äro ock oproportionerligt höga i förhållande till arbetets resultat.

Av utredningen framgår, att driftunderskotten efter en ombyggnad anses

kunna avsevärt reduceras, särskilt örn trafiken — som man har skäl att

vänta -— får en ökad omfattning.

Även för statens vidkommande synes det mig vara av värde att i samförstånd

med ortsrepresentanterna få till stånd en uppgörelse, vilken reglerar

det nu rådande, i viss mån oklara avtalsförhållandet, undanröjer den särställning,

som Bergsjöbanan nu i vissa hänseenden intager i jämförelse med

övriga järnvägar samt upphäver skyldigheten för staten att avsätta och förränta

medel i en särskild fond.

På här angivna skäl har jag ansett mig böra förorda, att en ombyggnad av

Bergsjöbanan till normalspår kommer till stånd i enlighet med vad det föreliggande

preliminära avtalet förutsätter. Då förbättrade möjligheter till

godstrafik äro av särskilt intresse med hänsyn till bygdens näringsliv,

torde ombyggnaden på sätt 1943 års järnvägskommitté föreslagit böra ske

enligt enkla tekniska normer, i första hand avpassade efter godstrafikens

krav. Ombyggnaden bör icke komma till utförande förrän läget befinnes

motivera dylika arbeten såsom led i åtgärder för sysselsättning av friställd

arbetskraft. Av vad investeringsutredningen anfört framgår, att ombyggnaden

i detta avseende kan komma att bliva av värde.

Jag övergår härefter att behandla vissa bestämmelser i det av 1943 års

järnvägskommitté med Bergsjö järnvägskommitté ingångna preliminära avtalet.

Då avtalet avser att ersätta den tidigare överenskommelsen av år 1927,

vilken innehåller regler om viss bestämd trafikeringsskyldighet, har det ansetts

lämpligt att i det nya avtalet angiva omfattningen av statens åtagande i

trafikeringshänseende. I fråga om persontrafiken har 1943 års jämvägskommitté

ansett sig böra tillmötesgå ortsbefolkningens krav på att en utredning

skulle verkställas rörande möjligheterna att å banan upprätthålla persontrafik

i den omfattning resebehovet påkallar. Resultatet av utredningen skall

enligt avtalet underställas Kungl. Majit, som har att avgöra frågan, huruvida

persontrafiken skall i fortsättningen upprätthållas eller icke. Tydligt är, att

ett slutligt ställningstagande till bygdens olika kommunikationsproblem i

fråga om persontrafiken lättare kan ske, sedan utredningen kommit till stånd

samt de fördelar och nackdelar, de båda trafikmedlen järnväg och omnibus

var för sig erbjuda, blivit klarlagda. Att avgörandet örn persontrafikens upprätthållande

lagts i Kungl. Maj:ts hand innebär, att denna fråga i avseende

å behandlingen likställes med andra fall, som gälla nedläggandet av persontrafik

å en järnväg. På grund härav och då en genom Bergsjöbanans breddning

möjliggjord direkt rälsbussförbindelse mellan Bergsjö och Hudiksvall

skulle genomgripande ändra nuvarande trafikförbindelser samt därför san
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

21

nolikt skapa betingelser för en ökad resandetrafik, har jag ansett mig icke

böra framställa någon erinran mot förslaget, att en särskild utredning rörande

persontrafikens upprätthållande verkställes, innan avgörande träffas

om denna trafik. Därvid förutsätter jag, att detta avgörande kommer till

stånd så snart ske kan efter undersökningens utförande. Uppenbart är, att

vid avgörandet synnerlig hänsyn måst tagas till de ekonomiska förutsättningarna

för järnvägstrafikens upprätthållande och till önskvärdheten av den

samlade trafikapparatens lämpliga dimensionering efter trafikbehovet.

Även beträffande godstrafiken har enligt det preliminära avtalet befogenhet

tillagts Kungl. Majit att bestämma, i vilken omfattning sådan trafik

framdeles skall upprätthållas. Här förevarande fall blir härigenom likartat

med de fall, då Kungl. Majit eljest avgör frågor rörande nedläggande av

trafik å järnväg. Avtalet utgör sålunda, på sätt 1943 års järnvägskommitté

utvecklat, icke hinder för Kungl. Majit att besluta godstrafikens nedläggande,

därest trafikförhållandena i en framtid skulle visa sig icke motivera en fortsatt

godsbefordran å järnväg. Med hänsyn härtill torde även bestämmelserna

i förevarande avseende kunna ur statens synpunkt godtagas.

Jag anser mig sålunda böra förorda, att avtalet godkännes av statsmakterna.

I fråga örn kostnaderna för ombyggnaden må erinras, att järnvägsstyrelsen

med antagna tekniska förutsättningar beräknat desamma till omkring

1 miljon kronor. Dessa kostnader synas i första hand böra bestridas av

Bergsjö bredspårsfond, som för närvarande — enligt vad förut nämnts —

utvisar en behållning av 279 541 kronor 9 öre. Det belopp, som erfordras

utöver nyssnämnda fondbehållning och som torde kulina begränsas till omkring

700 000 kronor, bör lämpligen i sin helhet anvisas å allmän beredskapsstat.

Till frågan härom torde jag få återkomma i samband med behandlingen

av förslag till beredskapsstat för budgetåret 1945/46. Det Ostkustbanans

aktiebolag beviljade låneunderstödet å 216 360 kronor skulle således icke

tagas i anspråk utan sparas. Ur redovisningssynpunkt synes den nu förordade

lösningen vara att föredraga främst med hänsyn till att sistnämnda

belopp blivit anvisat i form av ett låneunderstöd.

I anslutning till vad järnvägsstyrelsen anfört förutsätter jag, att det anslagsbelopp,

som för ombyggnadsföretaget må komma att anvisas å beredskapsstat,

icke kommer att belasta statens järnvägars förränlningspliktiga

kapital. Det torde ankomma på chefen för finansdepartementet att framdeles

upptaga frågan örn den avskrivningsåtgärd, som härutinnan blir erforderlig.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen

att, med godkännande av härvid fogade avtal, besluta, att

järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö skall med anlitande av

Bergsjö bredspårsfond av staten ombyggas till normalspår.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. von Krusenstierna.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

23

Bilaga A.

Avtal

Mellan 1943 års järnvägskommitté å svenska statens vägnar, under förbehåll

av Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande, å ena sidan, samt

Bergsjö järnvägskommitté under förbehåll av godkännande i vederbörlig

ordning av Bergsjö kommunalfullmäktige och Hudiksvalls stadsfullmäktige,

å andra sidan, har denna dag avtalats följande rörande den smalspåriga

järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö.

1 §•

Järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö skall genom statens försorg ombyggas

till normalspår.

2 §.

Så snart detta avtal varder godkänt på sätt i 6 § förutsättes, äger svenska

staten fritt förfoga över Bergsjö bredspårsfond i och för ombyggnaden och

upphör dess skyldighet att göra inbetalningar till denna fond. Samtidigt

upphöra att gälla av Ostkustbanans Aktiebolag utfärdade skuldbevis, omförmälda

i en den 7 februari 1927 mellan bolaget och Norra Hälsinglands järnvägsaktiebolag

träffad överenskommelse.

3 §.

Svenska staten förbinder sig att sedan järnvägslinjen ombyggts å densamma

vardagar upprätthålla regelbunden godstrafik med ett tåg i vardera riktningen

eller, om trafikens omfattning så skulle kräva, med flera tåg. Därest

transportbehovet visar sig vara så ringa, att tåg icke skäligen böra framföras

regelbundet, må trafiken efter Kungl. Maj:ts bestämmande upprätthållas

i den omfattning behovet kräver.

4 §.

Järnvägsstyrelsen skall i samråd med länsstyrelsen i Gävleborgs län samt

representanter för Bergsjö och Hudiksvalls kommuner verkställa utredning

rörande möjligheterna att å järnvägslinjen upptaga persontrafik i den omfattning

resebehovet påkallar. I utredningen skall för åstadkommandet av

en lämplig avvägning mellan busstrafik landsvägsledes och eventuell persontrafik

järnvägsledes ingå insättandet på prov av rälsbuss mellan Hudiksvall

och Bergsjö under skälig tid och under omständigheter, som tillåta

ett tillförlitligt bedömande av det lämpliga och ekonomiskt försvarbara i

att tillgodose det lokala trafikbehovet i viss utsträckning genom rälsbusstrafik.

Resultatet av utredningen skall underställas Kungl. Majit, som har att

avgöra frågan huruvida persontrafik skall upprätthållas eller icke.

5 8.

Genom detta avtal upphör den i 2 § omnämnda överenskommelsen att

gälla.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

6 §.

Detta avtal är träffat under förutsättning att Bergsjö kommunalfullmäktige

och Hudiksvalls stadsfullmäktige var för sig senast den 31 december

1944 och Kungl. Majit senast den 1 juli 1945 godkänna detsamma. Om sådana

godkännanden inom angiven tid ej lämnats, har avtalet förfallit.

Stockholm den 18 oktober 1944. Bergsjö den 21 oktober 1944.

1943 ÅRS JÄRNVÄGSKOMMITTÉ:

Albert Forslund.

Öhr. Gemzell.

BERGSJÖ JÄRNVÄGSKOMMITTÉ:

O. Eriksson.

Ivar Karlén.

G. Lagergren.

Karl Nilsson.

E. Ekvall.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

450557

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:211 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition angående ombyggnad av järnvägslinjen Harmånger —Bergsjö till normalspår. a1 i texten
  2. SU 1945:107 Statsutskottets utlåtande nr 107 s. 1 i texten