Sök i Ratio Lex

Angående befrielse för stationsmästaren F. E. Pettersson från utgivande av visst skadeståndsbelopp

1945-02-23 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:110, Angående befrielse för stationsmästaren F. E. Pettersson från utgivande av visst skadeståndsbelopp

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

1

Nr 110.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse

för stationsmästaren F. E. Pettersson från utgivande

av visst skadeståndsbelopp; given Stockholms slott

den 23 februari 1945.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj-.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf,

Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Domö.

Den 28 augusti 1942 inträffade på linjen Torp—Alingsås å västra stambanan

sammanstötning mellan persontåget 1033 från Torp och en från

Alingsås kommande dressin, å vilken färdades signalingenjören Thorsten

887 45

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Marits proposition nr 110.

Almqvist samt tre andra personer. Vid kollisionen dödades Almqvist. Viss

passagerarna tillhörig egendom skadades, varjämte dressinen förstördes.

Körande orsaken till olyckan inhämtas följande av handlingarna i ärendet.

Omkring kl. 14.15 hade anmälan ingått till Torp, att dressinen skulle

möta tåg 1033 i Torp. Anmälan hade mottagits av stationsmästaren Frans

Erik Pettersson, vilken då tjänstgjorde såsom tågklarerare i Torp. Sedan

tåg 1033 inkommit till Torps station, omkring fyra minuter försenat, hade

Pettersson kl. 14.44, innan dressinen hunnit anlända till Torp, utan tanke

på det begärda mötet, utklarerat tåg 1033 till Alingsås. Några minuter

senare inträffade kollisionen.

Allmänne åklagaren ställde härefter Pettersson under åtal vid Vättle, Ale och

Kullings domsagas häradsrätt samt yrkade ansvar å honom för det han

genom vårdslöshet i sin tjänst vållat sammanstötningen och Almqvists död.

Statens järnvägar yrkade i målet skadestånd av Pettersson med tillhopa

10 163 kronor 25 öre, varav 6 000 kronor avsåg ersättning för dressinen och

återstoden, 4 163 kronor 25 öre, statens järnvägars regressfordran för vissa

till passagerare å dressinen samt till Almqvists dödsbo utbetalade ersättningsbelopp.

Sedan häradsrätten förordnat örn undersökning av Petterssons sinnesbeskaffenhet,

avgav medicinalstyrelsen den 9 mars 1943 det utlåtandet, att

Pettersson vid tiden för åtalade gärningens begående befunnit sig i sådant

sinnestillstånd, som avses i 5 kap. 5 § strafflagen.

Vättle, Ale och Kullings domsagas häradsrätt fann enligt utslag den 5 april

1943, att Pettersson visserligen genom försummelse i tjänsten gjort sig

skyldig till vållande av annans död men att Pettersson i anseende till sin

sinnesbeskaffenhet icke härför kunde fällas till ansvar i målet. I skadeståndsfrågan

uttalade häradsrätten däremot, att Pettersson, som finge anses

hava ensam vållat olyckan, borde vara ersättningsskyldig för därvid uppkommen

skada. Häradsrätten ålade på grund härav Pettersson att till statens

järnvägar i skadestånd utgiva fordrade beloppet, 10163 kronor 25 öre.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

I en den 14 maj 1943 dagtecknad skrift har stationsmästaren Frans Erik

Pettersson anhållit att av nåd bliva befriad från skyldigheten att utgiva det

utdömda skadeståndet.

Till stöd för sin anhållan har Pettersson anfört i huvudsak följande.

Att nu nödgas utgiva utdömt skadestånd skulle för mig innebära ekonomisk

ruin. Efter ett helt livs sparande har jag kunnat samla en mindre behållning,

som ligger i den fastighet, som jag nu äger. Vid en eventuell

utmätning skulle sålunda en del av det utdömda skadeståndet eventuellt

kunna uttagas. Men följden skulle bliva, att all min strävan att föra ett

sparsamt levnadssätt och därmed trygga min hustrus och min egen ålderdom

vore tillspillogiven. Härtill kommer, att av mina tre barn min yngste son

fortfarande är beroende av mina möjligheter att kunna giva honom en god

uppfostran. Min hustru och mina barn, som också alltid varit sparsamma

och därmed bidragit till att jag nu kunnat insätta ett mindre kapital i fastigheten,

skulle hårt drabbas, därest utdömt skadestånd skulle utmätas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Jag och min familj skulle sålunda i ekonomiskt avseende omänskligt få

lida för vad som skett. Själva händelsen och dess konsekvenser ha för oss

alla i min familj varit ett lidande och en prövning, som synes oss vara mer

än tillräckliga.

En ytterligare omständighet, som också svårt drabbar mig och därmed

min familj, är den, att det är synnerligen ovisst, huruvida jag hädanefter

kan räkna med någon befordran i min tjänst.

Enligt en av Pettersson den 7 juni 1943 lämnad uppgift över hans ekonomiska

ställning belöpa sig hans tillgångar till omkring 26 000 kronor,

varav lösöre för 1 000 kronor och en fastighet taxeringsvärderad till 25 000

kronor. Härifrån avgå enligt samma uppgifter lån å 19 000 kronor, oguldna

räntor, skatter och rättegångskostnader m. m. på omkring 2 000 kronor samt

»garantikostnad» för sons utbildning på 2 000 kronor eller sålunda sammanlagt

omkring 23 000 kronor.

Järnvägsstyrelsen har i utlåtande den 12 augusti 1943 tillstyrkt bifall till

Petterssons framställning. Till styrelsens motivering härför återkommer jag

i det följande.

Statskontoret har på grund av remiss yttrat sig i ärendet den 3 september

1943 och därvid föreslagit, att Pettersson efter inbetalande till statensjärnvägar

av förslagsvis 1 000 kronor måtte erhålla befrielse från återstående del

av skuldbeloppet. Statskontoret har härom anfört.

Enligt uttalande av 1935 års riksdag (riksdagens skrivelse nr 156 i anledning

av Kungl. Maj:ts proposition nr 112 angående befrielse för marindirektören

av första graden vid mariningenjörkåren i flottans reserv I. J. Falkman

från viss betalningsskyldighet) bör efterskänkande av ådömd skadeståndsskyldighet

ifrågakomma endast när särskilda skäl föranleda därtill och då allenast

i den utsträckning, som kan vara av omständigheterna påkallad. I anslutning

härtill hava framställningar örn befrielse från utgivande till kronan av

ådömt skadestånd som regel bifallits på sådant sätt, att vederbörande först

efter inbetalande av visst delbelopp erhållit befrielse från återstoden.

Enligt statskontorets mening tala i förevarande fall vissa skäl för att

statsverket icke obetingat vidhåller sin fordran mot sökanden. Ämbetsverket

har sålunda beaktat, att vid lindrigare skadegörelse å statens järnvägar

tillhörig egendom några ersättningsanspråk som regel icke riktas mot

den vållande, vilken i stället i disciplinär väg dömes till viss tids förlust

av lönen. Någon anledning torde emellertid här icke föreligga till avsteg

från den vedertagna principen, att visst delbelopp bör inbetalas, innan eftergift

av fordringsanspråket sker.

Järnvägsstyrelsen har den 19 januari 1944 avgivit utlåtande i anledning

av vad statskontoret sålunda anfört och därvid såsom sin mening uttalat,

att skadestånd, som kunde åvila statens järnvägars befattningshavare på

grund av ansvar för olyckor och missöden, vilka uppkommit genom tågdriften,

borde utkrävas endast i fall, då uppsåt eller grovt vållande förelåge

från den skyldige befattningshavarens sida.

Styrelsen har i sina utlåtanden anfört följande allmänna synpunkter till

stöd för sin ståndpunkt.

Det ligger i järnvägsdriftens natur, att missöden och olyckor måste uppkomma.

Skadorna kunna många gånger uppgå till avsevärda belopp, och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

den skadeståndsskyldigliet, som åvilar befattningshavaren vid t. ex. ett

växlingsmissöde, kan ofta stå i stark disproportion till den försummelse,

varigenom skadan uppkommit. Järnvägstjänstemännens arbete vid tågdriften

är förenat med helt andra risker än vad fallet är med tjänstutövning på

annat håll inom statsverket, och avlöningen till tjänstemännen är icke beräknad

med hänsyn till dessa risker. Fråga har tidigare väckts om att

järnvägstjänstemännen skulle försäkras för sådana risker, varvid förutsattes,

att premierna skulle erläggas av statens järnvägar. Utredningen visade, att

premierna skulle komma att uppgå till mycket avsevärda belopp. För övrigt

torde det vara principiellt riktigt, att statens järnvägar i detta som i andra

avseenden bära självrisk, varför tanken på försäkring förfallit.

I fråga örn det av statskontoret åberopade uttalandet av 1935 års riksdag

anför styrelsen, att det med all sannolikhet kunde antagas, att uttalandet

icke avsett skadeståndskrav av nu ifrågavarande karaktär. Såvitt järnvägsstyrelsen

kunnat utröna, hade riksdagen vid de framställningar, som gjorts

örn avskrivning av ådömda skadeståndsbelopp på grund av järn vägsolyckor,

icke i något fall avkrävt befattningshavaren något delbelopp, utan fordringarna

hade i sin helhet efterskänkts (jfr emellertid propositionen 1931:22 och riksdagens

skrivelse 1931: 18).

Styrelsen meddelar vidare, att statens järnvägar under lång tid tillämpat

det förfaringssättet att icke framställa några ersättningskrav mot befattningshavarna

för skador, uppkomna genom tågdrift. Den försumlige befattningshavaren

hade i stället fått undergå disciplinär bestraffning, varvid

han allt efter förseelsens allvarliga karaktär fått erlägga ett visst antal böter,

motsvarande hans dagsavlöning. Endast i de undantagsfall, då rättegång

förts vid allmän domstol, hade skadeståndsbelopp blivit utdömda, varefter,

sedan hänvändelse gjorts till Kungl. Maj:t och riksdagen, avskrivning av

fordringsbeloppet ägt rum. Principiellt förelåge, enligt styrelsens mening,

icke någon skillnad i skadeståndshänseende vid exempelvis växlingsmissöden,

som handlades i disciplinär ordning, och vid större järnvägsolyckor,

då skadeståndskraven kommit under domstols bedömande. Ifall skadeståndet

skulle helt efterskänkas vid växlingsmissöden, borde samma princip

vinna tillämpning beträffande av domstol ådömda skadeståndsbelopp. I

många fall kunde försummelsen vid ett växlingsmissöde vara lika klart ådagalagd

som vid en större järnvägsolycka, ehuru endast den senare bomme

under domstols prövning. Det skulle leda till stora svårigheter att utkräva

ett rättvist delbelopp vid de mångfaldiga missöden, som inträffade inom

järnvägsdriften och berodde på mer eller mindre stor försummelse hos befattningshavaren.

Aven örn mycket skonsamma delbelopp skulle utkrävas,

måste dock antagas, att med den ekonomiska ställning, som järnvägens befattningshavare

i allmänhet hade, utkrävandet av beloppet skulle bliva

mycket kännbart och många gånger kännas som en orättvisa.

Styrelsen har vidare erinrat örn stadgandena i förordningen den 22 juni

1939 med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare

av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av

staten (nr 286/1939, ändrad genom nr 401/1941). Enligt denna förordning

må staten av fordonets förare utkräva ersättning för skada i följd av trafik

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

med fordonet endast om denne under färden gjort sig skyldig till brott

mot 1 eller 2 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande

av motorfordon eller örn lian orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov

vårdslöshet eller om lian brukat fordonet utan lov. Järnvägsstyrelsen förmenar,

att handkavandet av tågdriften måste betraktas som en farlig verksamhet

jämförlig med framförandet av motorfordon och att järnvägspersonalen

borde komma i åtnjutande av samma förmån, som gällde för förare

av statens motorfordon.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker järnvägsstyrelsen på det bestämdaste,

att beträffande skadestånd för järnvägsolyckor det av statskontoret

föreslagna tillvägagångssättet kommer till tillämpning, och hävdar i

stället, att ersättning för uppkomna skador genom tågdriften endast bör utkrävas

i fall, då uppsåt eller grovt vållande föreligger från den skyldige

befattningshavarens sida.

Jag torde här få erinra örn att den från och med den 1 april 1944 gällande,

av järnvägsstyrelsen fastställda allmänna tjänsteordningen vid statens

järnvägar stadgar (§ 7, punkten 4), att befattningshavare, som uppsåtligen

eller genom grov vårdslöshet förorsakat skada å eller förlust av statens

järnvägars egendom eller järnvägen anförtrott gods, efter befälets beprövande

kan åläggas skälig skadeersättning (statens järnvägars författningssamling,

särtryck nr 140). Motsvarande regel gäller enligt av svenska järnvägsforeningen

utfärdade bestämmelser för personal vid enskilda järnvägar.

Det i det föregående berörda allmänna stadgandet örn begränsning av

motorfordonsförares skadeståndsskyldighet har kommit till uttryck i gällande

kollektivavtal för arbetare vid statens järnvägars biltrafikrörelse. Enligt

14 § 5 punkten i de för trafikpersonalen gällande avtalsbestämmelserna

stadgas nämligen, att arbetsgivaren ansvarar för skador, som under tjänstutövning

uppstå på all hans egendom eller annan person eller egendom,

såvida ej skadorna orsakats av uppsåt eller genom onykterhet eller grov

vårdslöshet från arbetarens sida.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att stationsmästaren Pettersson

vid ifrågavarande tillfälle under tjänstgöring såsom tågklarerare genom försummelse

i tjänsten varit vållande till annans död samt till skador å statens

järnvägar och tredje man tillhörig egendom. På grund härav har Pettersson

genom numera lagakraftvunnet utslag ålagts att till statens järnvägar i skadestånd

utgiva 10 163 kronor 25 öre.

Järnvägsstyrelsen har för sin del tillstyrkt, att Pettersson måtte av nåd

helt befrias från skyldigheten att utgiva det ådömda skadeståndet.

Statskontoret har däremot ansett skäl icke föreligga att i förevarande fall

göra avsteg från en eljest i vissa skadeståndsfall tillämpad princip att visst

delbelopp bör inbetalas, innan eftergift av fordringsanspråket sker. I anslutning

härtill har statskontoret, som funnit skäl tala för att statsverket icke

obetingat vidhåller sin fordran mot Pettersson, föreslagit, att Pettersson

måtte efter inbetalande till statens järnvägar av förslagsvis 1 000 kronor

erhålla befrielse från återstående del av skuldbeloppet.

Departements
chefen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

Järnvägsstyrelsen har grundat sin från statskontorets ståndpunkt avvikande

mening därpå, att enligt styrelsens uppfattning ersättning för skador

av här avsedd natur bör utkrävas av trafikpersonal, knuten till tågdriften,

allenast i fall, då uppsåt eller grovt vållande ligger vederbörande till last.

I överensstämmelse härmed har, enligt vad styrelsen upplyser, i disciplinmål

vid statens järnvägar utvecklat sig den praxis att, då nämnda förutsättningar

med avseende å befattningshavarens skuld till en olycka av här avsedd

art icke äro för handen — och så lärer regelmässigt vara fallet —

skadeersättning icke ålägges befattningshavaren. Överhuvudtaget torde —

såsom framgår av det förut återgivna stadgandet i den allmänna tjänsteordningen

vid statens järnvägar (§ 7, punkten 4) — järnvägsbefälet för närvarande

icke äga behörighet att i fall av lindrigt vållande från en befattningshavares

sida ålägga denne skadeersättning. Ehuru formella hinder icke

torde möta att till allmän domstol fullfölja ersättningsfrågor, som uppkomma

i disciplinmål, har enligt vad jag inhämtat från järnvägsstyrelsen så icke

plägat ske.

På sätt järnvägsstyrelsens utlåtande utvisar, plägar emellertid i de undantagsfall,

då rättegång föres vid allmän domstol, styrelsen föra ersättningstalan

även för det fall att allenast lindrigt vållande ligger vederbörande

till last, och skadeståndsbeloppen komma då i allmänhet att bliva utdömda.

Härigenom uppstår regelmässigt en olikhet i behandlingen av skadeståndsfrågorna

allteftersom de avgöras i disciplinär ordning eller avdömas av allmän

domstol. En sådan ordning är uppenbarligen mindre tillfredsställande,

och en utväg bör sökas att åvägabringa principiell likformighet i ärendenas

behandling. Ett ytterligare skäl härför är, att den i statens järnvägars biltrafikrörelse

tjänstgörande trafikpersonalen, på grund av stadgande i förenämnda

förordning den 22 juni 1939 samt gällande kollektivavtal åtnjuter

frihet från skyldighet att till staten utgiva ersättning för skada i följd av

trafik med järnvägens motorfordon, under förutsättning bland annat att

skadan icke orsakats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet.

Inom finansdepartementet hava vissa överväganden ägt rum beträffande

den allmänna, av riksdagen i olika sammanhang berörda frågan örn rätten

att avstå från kronans fordringsanspråk samt örn tillvägagångssättet i dylika

mål. Denna fråga är dock ännu beroende av Kungl. Maj:ts prövning. Med

hänsyn härtill finner jag mig icke nu böra taga slutlig ställning till den av

järnvägsstyrelsen berörda principfrågan. Intill dess ett avgörande i principfrågan

blir möjligt, torde icke heller någon ändring i det hittills tillämpade

förfaringssättet i nu avsedda fall böra vidtagas med avseende vare sig å

disciplinmålen eller å de mål, som handläggas av allmän domstol. Jag förutsätter

sålunda, att det tills vidare liksom hittills skall få ankomma på avgöranden

i varje särskilt fall att bestämma, huruvida full befrielse från ådömd

ersättningsskyldighet skall medgivas, varvid självfallet även förhållandena

beträffande järnvägsdriftens natur och därav betingade särskilda risker för

trafikpersonalen torde få beaktas.

Vad angår den i nådeärendet föreliggande olyckan finner jag den örn

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

ständigheten, att Pettersson enligt häradsrättens på utlåtande av medicinalstyrelsen

grundade utslag vid tillfället ifråga lidit av sådan svårare rubbning

av själsverksamheten, som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, i förening med vad

i ärendet blivit upplyst rörande Petterssons ekonomi och förekommande

omständigheter i övrigt utgöra tillräckligt skäl för att tillstyrka, att Pettersson

helt befrias från skyldigheten att utgiva honom ådömt skadestånd.

Under åberopande av vad jag här anfört hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att stationsmästaren Frans Erik Pettersson må befrias från

honom åliggande ersättningsskyldighet till statens järnvägar

med 10163 kronor 25 öre jämlikt Yättle, Ale och Kullings

domsagas häradsrätts utslag den 5 april 1943.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. von Krusenstierna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:142 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för telegrafverkets räkning av riksbankens fastighet i Kalmar. s. 3 i texten
  2. SU 1945:59 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för stationsmästaren F. E. Pettersson från utgivande av visst slcadeståndsbelopp. s. 10 i texten