Sök i Ratio Lex

Angående statsbidrag till hem för kroniskt sjuka

1945-02-16 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:113, Angående statsbidrag till hem för kroniskt sjuka

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

1

Nr 113.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsbidrag

till hem för kroniskt sjuka; given Stockholms

slott den 16 februari 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 16 februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson,

Andrén.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkterna 147 och 148, föreslagit riksdagen att, i avbidan

på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1945/46 beräkna

dels till bidrag till uppförande m. m. av hem för kroniskt sjuka ett reservationsanslag

av 300 000 kronor,

dels ock till bidrag till driften av hem för kroniskt sjuka ett förslagsanslag

av 1 250 000 kronor.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 113. 866 46

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Inledning.

Genom beslut den 17 oktober 1941 bemyndigade Kungl. Majit chefen för

socialdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga med uppdrag att inom

nämnda departement biträda med fortsatt utredning av frågan om reumatikervårdens

utbyggande och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reumatiska

sjukdomarnas bekämpande. På grund av detta bemyndigande tillkallades

såsom sakkunniga generaldirektören och chefen för medicinalstyrelsen J. Axel

Höjer, tillika ordförande, docenten i reumatologi och fysikalisk terapi vid

Lunds universitet Gunnar Edström, dåvarande ledamoten av riksdagens

andra kammare, numera landshövdingen Elof Lindberg, Umeå, ledamoten av

riksdagens första kammare, f. d. domänintendenten Bernhard Nilsson, Landeryd,

ordföranden i Uppsala läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning,

medicine doktorn Axel Petterson och professorn i medicin vid karolinska

institutet Nanna Svartz. De sakkunniga antogo benämningen 1941 års reumatikervårdssakkunniga.

I enlighet med de direktiv, som i statsrådsprotokollet angivits för utredningen,

borde denna i första hand undersöka lämpligheten av att anordna en

eller två, med erforderlig utrustning försedda specialavdelningar för reumatiskt

sjuka i anslutning till undervisningssjukhus eller annat lämpligt sjukhus.

Till fullgörande härav hava de sakkunniga den 24 februari 1942 framlagt

betänkande med förslag örn inrättande av kliniska reumatologiska avdelningar

i Stockholm och Uppsala samt en ortopedisk avdelning i Uppsala, avsedda

att tjäna utom sjukvården även undervisning och forskning. Nämnda förslag

är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Med vederbörligt medgivande hava de sakkunniga vidare föranstaltat örn

utredning rörande de reumatiska sjukdomarnas frekvens och behovet av

sluten vård för dessa sjukdomar. Denna utredning, vilken ännu icke är slutförd,

syftar till att klarlägga, i vilken utsträckning ytterligare sjukhusplatser av

den typ, som kallas A-platser, kan komma att krävas utöver de föreslagna nya

kliniska avdelningarna, och örn lämpligaste formen för en sådan utbyggnad.

Samtidigt med igångsättande av denna utredning upptogo de sakkunniga

till prövning frågan örn inrättande av enklare och billigare vårdplatser för

sådana reumatiskt sjuka, som utan att vara i behov av lasarettsvård å A-platser

erfordra sluten vård. På framställning av de sakkunniga — som ansågo

det vara mindre lämpligt att taga ställning till olika möjligheter att tillgodose

behovet av efterbehandling och konvalescentvård för de reumatiskt sjuka

såsom ett från övrig efterbehandling och konvalescentvård skilt problem —

medgav Kungl. Majit den 27 mars 1942, att de sakkunnigas uppdrag finge

utvidgas till att avse utredning och förslag rörande behovet av och formen

för statligt understöd till utbyggande av efterbehandling och konvalescentvård

i allmänhet.

Sistnämnda spörsmål hava de sakkunniga upptagit till närmare behandling

i ett särskilt, den 10 juni 1944 avgivet betänkande (SOU 1944:28). De sakkunniga

framhålla, att de först senare kunde framlägga sitt huvudbetänkande

och att de, då vägen att utvinna A-platser genom ordnande av vårdplatser för

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

efterbehandling och konvalescens vore den enklare och billigare, ansett sig

böra redan dessförinnan avgiva betänkande om eftervården.

Betänkandet utmynnar i en sammanfattning, däri de sakkunniga, framhålla

önskvärdheten av en utbyggnad av eftervården genom inrättande vid varje

lasarett eller likvärdig sjukvårdsinrättning av dels ett vårdhem för kroniskt

sjuka, där efterbehandling kunde givas åt sådana sängliggande patienter,

som icke längre borde upptaga A-plats men dock fortfarande vore i behov av

kvalificerad tillsyn, och dels en efterbehandlingsavdelning, till vilken uppegående

sjuka, som för fortsatt undersökning eller behandling ännu behövde

vara i nära kontakt med sjukhuset, kunde överföras. På sådana efterbehandlingsavdelningar,

av de sakkunniga benämnda E-avdelningar, borde också

vissa observationspatienter kunna placeras. Avdelningen skulle i sådant fall

tjänstgöra såsom ett s. k. poliklinikhem. Ävenså skulle de lämpligen kunna

tjänstgöra såsom väntehem för blivande mödrar. De sakkunniga hava vidare

bifogat mönsterritningar till allmänna sådana E-avdelningar samt till E-avdelningar

för tuberkulösa och för barn.

För att underlätta utbyggnaden av eftervårdsplatser föreslå de sakkunniga

i första hand vissa ändringar i gällande kungörelser örn statsbidrag till uppförande

och drift av hem för kroniskt sjuka, avseende bland annat ökade möjligheter

att erhålla statsbidrag till dessa hem. Vidare föreslås att statsbidrag

skulle utgå till såväl anordnande som drift av E-platser för vissa bestämda

patientkategorier, nämligen för reumatiker, tuberkulösa, sjuka barn samt

väntande och nyförlösta mödrar. De sakkunnigas förslag härutinnan ha utformats

efter principen, att staten för E-plats bör lämna motsvarande byggnadsbidrag

som för A-plats samt att även driftbidrag för E-plats bör utgå

enligt samma grunder som för patienter å A-plats. Såsom allmänt villkor för

statsbidrag för E-platser förordas, att utbyggnaden äger rum i enlighet med

en av medicinalstyrelsen godkänd plan.

Betänkandet har i vanlig ordning varit föremål för remiss, varvid yttranden

infordrats från medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,

statskontoret, samtliga länsstyrelser efter hörande av förste provinsialläkarna

och med dem jämställda stadsläkare, universitetskanslern efter hörande av

de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt karolinska institutets

lärarkollegium, direktionerna för karolinska sjukhuset och akademiska sjukhuset

i Uppsala, centrala sjukvårdsberedningen, socialvårdskommittén, statens

sjukhusutredning av år 1943, 1941 års befolkningsutredning, kommittén

för partiellt arbetsföra, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,

landskommunernas förbund, samtliga landsting, stadsfullmäktige i städerna

utom landsting, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska läkarsällskapet,

Sveriges läkarförbund, svenska lasarettsläkarföreningen, svenska

nationalföreningen mot tuberkulos och svenska sjukkasseförbundet.

Vid remissbehandlingen ha de sakkunnigas förslag rörande hemmen för

kroniskt sjuka praktiskt taget genomgående tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i alla väsentliga delar. Beträffande eftervårdens utbyggande i övrigt

har man i stort sett varit ense om angelägenheten av att landets lasarett

kompletteras med särskilda efterbehandlingsavdelningar för uppegående

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

patienter; i fråga om riktlinjerna för denna vårdforms närmare utbyggande

och finansiering hava däremot mycket delade meningar framkommit i de avgivna

yttrandena. Mot de sakkunnigas förslag härutinnan ha främst riktats

erinringar med avseende å klientelets avgränsning, som i allmänhet ansetts

vara för vid men i viss mån även för snäv. I en del yttranden har man

ställt sig tveksam till förslagets genomförande, innan en närmare utredning

verkställts angående driftkostnaderna för E-avdelningama samt dessa avdelningars

återverkan på motsvarande kostnader för A-avdelningarna, i vilket hänseende

erinrats örn det uppdrag, som givits åt statens sjukhusutredning av år

1943. Man har tillika framhållit vanskligheten av att utarbeta planer för eftervårdens

tillgodoseende inom landets olika sjukvårdsområden, innan riktlinjerna

för utbyggandet av A-vården för reumatikerfallen klarlagts. Vidare

har gjorts gällande, att behovet av A-platser för allmänt invärtesmedicinska

fall borde i första hand tillgodoses, samt betonats vikten av att sambandet

med den öppna eftervården beaktades. Härjämte ha erinringar framställts

mot det sätt, varpå statens bidrag till E-avdelningarna utformats, samt ifrågasatts,

huruvida statsbidrag överhuvudtaget borde utgå till dylika avdelningar.

Med hänsyn till vad vid remissbehandlingen sålunda framkommit är jag

icke beredd att nu till närmare behandling upptaga frågan örn utbyggande

med statligt stöd av efterbehandlingsavdelningar av den typ som de sakkunniga

föreslagit. Innan ställning tages till detta spörsmål, torde detsamma

böra göras till föremål för fortsatt beredning under beaktande av de utredningsresultat,

som kunna förväntas föreligga inom den närmaste tiden och

äro av beskaffenhet att påverka frågan örn den slutna efterbehandlingens utformning.

Jag vill i detta hänseende särskilt framhålla, att statens sjukhusutredning

av år 1943 såsom ett led i sina undersökningar rörande möjligheterna

att begränsa driftkostnaderna vid sjukhusen har att beakta, i vad mån en avlastning

av A-sjukhusen lämpligen kan befrämjas genom en överflyttning av

patienter till B-sjukhus av olika slag, samt att därvid i görligaste mån uppdraga

normer för en ur vård- och kostnadssynpunkt rimligt avvägd uppdelning

av sjukhusklientelet på A- och B-platser. Vid frågans bedömande torde

hänsyn även böra tagas till det förslag till normer för planläggning och utförande

av byggnad för enklare vårdavdelningar (s. k. annexsjukhus) i anslutning

till lasarett och sanatorier, som nyligen framlagts av 1940 års civila byggnadsordning

(SOU 1944: 68) och som för närvarande är föremål för remissbehandling.

Örn sålunda ett flertal omständigheter tala för ett uppskov med behandlingen

av de sakkunnigas förslag rörande anordnande av särskilda E-avdelningar

i anslutning till lasaretten, synes däremot hinder icke möta att nu till

prövning upptaga de sakkunnigas förslag till befrämjande av vården för kroniskt

sjuka. Anledning till en separat prövning av dithörande spörsmål synes

mig desto mera föreligga, som vid remissbehandlingen yrkande från flera håll

framställts örn en dylik åtgärd, därest proposition örn eftervårdens ordnande

i dess helhet icke kunde föreläggas årets riksdag.

Innan jag övergår till behandling av de sakunnigas förslag i denna del,

torde en kort redogörelse för gällande bestämmelser i ämnet böra lämnas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Gällande bestämmelser.

Enligt kungörelse den 27 juni 1927 (nr 245) med däri sedermera gjorda

ändringar må statsbidrag utgå till landsting, kommuner samt kommunalförbund

för anordnande — såsom fristående anstalt eller avdelning av

anstalt för annat ändamål — av hem för sådana kroniskt kroppssjuka, vilka

äro i behov av sjukhusvård men vilkas tillstånd icke berättigar till och vilka icke

heller kunna erhålla den särskilda vård, för vilken lasarett och sjukstugor

samt därmed jämförliga anstalter äro avsedda. Med kroniskt sjuka avses

enligt kungörelsen företrädesvis sådana obotligt eller svårbotligt kroppssjuka,

som lida av elakartade svulster såsom kräfta, sarkom, hjärn-och ryggmärgssjukdomar

samt andra nervsystemets sjukdomar, kronisk reumatism och denna

närstående sjukdomar, svår vanförhet, cirkulationsorganens sjukdomar, patologisk

senilitet samt kronisk astma.

Bidrag utgår med följande belopp, nämligen a) för nybyggnad med högst

hälften av byggnadskostnaderna, däri ej inräknade utgifter för anskaffande

av tomt eller inventarier, dock att bidraget ej må överstiga 1 500 kronor för

varje för fattiga sjuka, avsedd sjukplats, som hemmet med normal beläggning

beräknas rymma, b) vid inköp av byggnad med högst hälften av köpesumman

och av kostnaderna, för erforderliga örn- eller tillbyggnadsarbeten,

dock högst 1 000 kronor för varje sådan sjukplats som under a) sägs, samt c)

för i vederbörandes ägo befintlig byggnad, som ej av vederbörande uppförts

eller inköpts för sådant ändamål, med högst hälften av kostnaderna för erforderliga

örn- eller tillbyggnadsarbeten, dock högst 750 kronor för varje sådan

sjukplats som under a) sägs.

Bidrag må icke sammanlagt utgå för flera sjukplatser än för stad, som icke

deltager i landsting, en på varje tal av tvåtusen av stadens invånare och för

landstingsområde en på varje tusental av landstingsområdets invånare. Vid

beräkning av det antal sjukplatser, för vilket statsbidrag sålunda högst må

utgå, skall hänsyn icke tagas till anstalter, som äro avsedda för vård av sjuka

från hela riket utan företräde för sjuka från viss eller vissa kommuner eller

från visst landstingsområde.

För åtnjutande av bidrag skall sökande avgiva förbindelse, bland annat, att

dels icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande nedlägga anstalten eller i

sin helhet använda densamma till annat än det därmed avsedda ändamålet,

dels att ej utan medicinalstyrelsens medgivande å nyssnämnda sjukplatser

vårda andra än sådana sjuka, som avses i kungörelsen, dels att ej beträffande

sjukplatser, för vilka statsbidrag åtnjutits, för vård av sjuka från det område,

för vilket anstalten är i första hand avsedd, kräva högre avgift än 1 krona

50 öre för dag och patient, dels ock att för anstaltens del underkasta sig bestämmelserna

i kungörelsen samt de föreskrifter i övrigt, som kunna varda

i behörig ordning meddelade.

Bidragen beviljas av Kungl. Majit men må ej till vederbörande utbetalas,

förrän anstalten blivit genom medicinalstyrelsens försorg avsynad och godkänd

samt styrelsen granskat till riktigheten bestyrkta räkenskaper eller av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

utsedda revisorer upprättat räkenskapssammandrag över anskaffningskostnaden.

Anstalt, för vilken statsbidrag beviljats, skall stå under överinseende av

vederbörande förste provinsialläkare eller med denne likställd stadsläkare;

dock att anstalt, som är anordnad vid länslasarett eller därmed jämställd sjukvårdsinrättning,

skall stå under samma inseende, som vederbörande sjukvårdsinrättning

i övrigt är underkastad.

Enligt kungörelse den 27 juni 1927 (nr 246) med däri sedermera gjorda

ändringar må statsbidrag till driften av bern för kroniskt sjuka av det slag,

som avses i byggnadsbidragskungörelsen, utgå till såväl landsting, kommuner

och kommunalförbund som föreningar och enskilda. Bidrag utgår med 90

öre för dag och patient, vilken avses i kungörelsen och för vilken vårdavgiften

ej uppgår till högre belopp än 1 krona 50 öre örn dagen; dock att, där anstalten

är i första hand avsedd för sjuka, tillhörande viss eller vissa kommuner

eller visst landstingsområde, statsbidrag må utgå för vård av fattig sjuk från

annan ort, ändå att vårdavgiften för honom utgår med högre belopp. Även

beträffande driftbidragen gäller en begränsning till samma kvottal av befolkningen

inom sjukvårdsområdet som beträffande byggnadsbidragen.

Driftbidragen beviljas av medicinalstyrelsen och utbetalas halvårsvis i

efterskott. Beträffande anstalt, för vilken driftbidrag utgår, gälla samma

bestämmelser örn inspektion som meddelats i fråga om anstalt, för vilken

byggnadsbidrag åtnjutits.

De sakkunnigas förslag.

I sin allmänna motivering för eftervårdsplatser framhålla de sakkunniga,

att fordringarna för intagning av patienter å våra lasarett och därmed jämställda

sjukhus till följd av platsbrist alltmera stegrats samt att väntetiden för

mindre brådskande fall för vinnande av inträde å dessa sjukhus ofta är

mycket lång. Platsbristen på ifrågavarande sjukhus toge sig enligt de sakkunniga

även uttryck däri, att inneliggande patienter utskrevos tidigare än

som vore önskvärt, vilket för många sjuka vore synnerligen ödesdigert. De

sakkunniga yttra härom bland annat:

Ett typiskt exempel på en sådan kategori av patienter, som ofta erhåller en

alltför kortvarig sjukhusvård, utgör de reumatiskt sjuka. Deras tillstånd är

merendels icke alarmerande. Risk för akut försämring genom en transport

föreligger i regel icke. På grund härav utskrivas de ofta, då det gäller att

bereda plats för akuta sjukdomsfall med mera påtagligt vårdbehov. Ändock

råder det intet tvivel örn att ett avbrott i vila och övervakning av de reumatiskt

sjuka i ett för tidigt skede i hög grad ökar risken för försämring och

invaliditet med de konsekvenser, som detta innebär för individen och samhället,

även örn följderna först långt senare komma till synes.

Den av reumatikervårdssakkunniga företagna utredningen rörande de

reumatiskt sjuka i landet visar bland annat, att vårdtiden på våra lasarett för

ifrågavarande sjuka är synnerligen kort. Det största antalet patienter har

sålunda haft en vårdtid av endast 19 dagar. Alla sakkunniga på området

äro ense örn att dessa vårdtider för flertalet av sjukdomsfallen i fråga äro

mycket för korta. En ändring härutinnan är ur folkhälsans synpunkt påkallad.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

De sakkunniga tillägga, att det nu om reumatiskt sjuka sagda likaledes gäller

för patienter, lidande av ett flertal andra sjukdomstillstånd med långvarigt

förlopp.

För a,tt i viss utsträckning tillgodose de vårdbehov, som sålunda föreligga,

förorda de sakkunniga — jämte inrättande av särskilda efterbehandlingsavdelningar

vid lasaretten för uppegående patienter — ett vidgat och

forcerat utbyggande av hemmen för kroniskt sjuka. De sakkunniga framhålla,

att de nuvarande hemmen för kroniskt sjuka i allmänhet äro fullbelagda

och enligt uppgifter från åtskilliga lasarettsläkare icke hava platser lediga för

mottagande av patienter, som kunna utskrivas för fortsatt vård å dylika hem.

De sakkunniga erinra i detta sammanhang örn att statens bidrag till uppförande

och drift av hem för kroniskt sjuka enligt gällande bestämmelser äro begränsade

till viss kvot av befolkningsmängden i varje sjukvårdsområde ( 1 plats

för varje 1 000 invånare i landstingsområde och 1 plats för varje 2 000 invånare

i stad utanför landsting) samt hänvisa till följande sammanställning.

Tabell över antalet befintliga resp. statsbidragsberättigade platser

för kroniskt sjuka.

Vårdanstalter för kroniskt sjuka

Antal

befintliga

platser

Antal platser

för vilka

statsbidrag

erhållas eller

kunna utgå

Procentuell

utbyggnad

Stockholms stad...............................

322

300

107

Stockholms län ................................

228

290

79

Uppsala län....................................

124

139

89

Södermanlands län..............................

166

193

86

Östergötlands län (utom Norrköping)............

154

249

62

Norrköpings stad ..............................

5

35

14

Jönköpings län ................................

199

243

82

Kronobergs län ................................

143

151

95

Kalmar län ....................................

150

228

66

Gotlands län ..................................

57

59

97

Blekinge län....................................

104

145

72

Kristianstads län ..............................

136

249

55

Malmöhus län (utom Malmö och Hälsingborg) ..

194

312

62

Malmö stad....................................

78

79

99

Hälsingborgs stad..............................

25

31

81

Hallands län ..................................

151

152

99

Göteborgs och Bohus län (utom Göteborg)........

168

204

82

Göteborgs stad ................................

145

142

102

Älvsborgs län..................................

233

330

71

Skaraborgs län ................................

195

240

81

Värmlands län..................................

199

268

74

Örebro län ....................................

100

228

44

Västmanlands län ..............................

116

170

68

Kopparbergs län................................

161

250

64

Gävleborgs län (utom Gävle)....................

148

234

63

Gävle stad ....................................

19

20

95

Västernorrlands län ............................

129

275

47

Jämtlands län..................................

46

140

33

Västerbottens län ..............................

30

222

14

Norrbottens län................................

68

220

31

Summa

3 993

5 798

69

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Dessa platser fördela sig på i runt tal 190 hem. Härutöver redovisa de

sakkunniga 262 platser å enskilda hem, vilka åtnjuta statsbidrag men icke

inräknas i kvoten för det sjukvårdsområde, inom vilket hemmet är beläget.

Av sammanställningen framgår, att antalet befintliga platser i Stockholm

och Göteborg redan överskridit det antal, för vilket .statsbidrag kan erhållas,

samt att antalet befintliga platser i Kronobergs, Gotlands och Hallands län

ävensom Malmö och Gävle städer tangerar den gräns, intill vilken statsbidrag

må utgå.

Under hänvisning härtill och under framhållande av att de reumatiskt

sjuka, som kräva sängläge men icke vård å A-plats, ofta kunna rubriceras såsom

sådana kroniskt sjuka, för vilka statsbidrag må utgå, förorda de sakkunniga,

att gällande kvotbegränsning av statens bidrag helt slopas. Det

borde enligt de sakkunnigas uppfattning kunna lämnas åt medicinalstyrelsen

att vid sina inspektioner och genom den övervakning, som förste provinsialläkarna

utövade, bevaka, att icke kostnaderna för ålderdomsvården överflyttades

på staten i vidare mån än författningarna avsåge.

De sakkunniga anse, att en ytterligare avlastning av lasaretten borde åvägabringas

genom att bereda även andra fall än sådana, som enligt gällande bestämmelser

vore berättigade till statsbidrag, möjlighet att erhålla vård å

hem för kroniskt sjuka. Härutinnan yttra de sakkunniga följande.

En del sängliggande sjuka, t. ex. lårhalsfrakturer, som icke längre äro i

behov av att stanna på A-plats, kunna icke rubriceras som statsbidragsberättigade

kroniskt sjuka. För denna kategori finnas för närvarande knappast

några vårdmöjligheter utanför huvudsjukhuset. Dessa patienter bereda därför

ofta svårigheter, då det gäller utskrivning från lasarett. Från olika håll

har vid besvarandet av de sakkunnigas enquéte ifrågasatts att bereda dessa

patienter plats på efterbehandlingsavdelning. Skulle man blanda sådana

patienter med de uppegående på samma efterbehandlingsavdelning, skulle

de av de sakkunniga föreslagna efterbehandlingsavdelningarna icke kunna

byggas, inredas och drivas för de låga kostnader och på det sätt de sakkunniga

föreslagit. En sådan sammanblandning är oekonomisk och olämplig.

Återstår möjligheten att bereda dessa sjuka vård å annan avdelning. Rent

medicinskt skiljer sig deras vård, med hänsyn till de tekniska resurser, som

krävas, icke från vården av kroniskt sjuka. Även de kroniskt sjuka kunna skiljas

i två grupper: sådana som äro i behov av lasarettets tekniska utrustning,

och sådana som icke behöva denna. Från landstingshåll har emellertid uttalats

en mycket bestämd önskan, att man icke skulle skapa nya kategorier av vårdfall

eller anstalter med eller utan särskilda .statsbidragsbestämmelser, där så

icke är alldeles nödvändigt. De sakkunniga finna sig därför böra ifrågasätta,

örn icke de sängliggande efterbehandlingsfall, som för närvarande icke falla

under bestämmelserna i gällande kungörelser örn statsbidrag till hem för

kroniskt sjuka, borde beredas plats inom en utbyggd organisation av vården

för kroniskt sjuka utan att för dem statsbidrag skulle utgå i annan mån än

de redan därtill äro berättigade. Direktiven för intagning på hem för

kroniskt sjuka skulle i så fall behöva uppmjukas. Kontrollen av att icke för

dessa sjuka erhölles statsbidrag såsom för kroniskt sjuka enligt hittillsvarande

bestämmelser synes vara relativt enkel. I diariets statsbidragskolumn skulle

dessa patienter införas med en nolla såsom icke statsbidragsberättigade och

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

det vore därigenom möjligt att i efterhand kontrollera, huru många statsbidragsberättigade

patienter, som varje dag vårdats å anstalten.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang framhålla,, att det är ett allmänt

önskemål bland de för vården av kroniskt sjuka ansvariga läkarna och kommunalmännen,

att klientelet på detta sätt skall bliva uppblandat, så, att

hemmen för kroniskt sjuka förlora sin karaktär av asyler för hopplöst sjuka.

En sådan utveckling har redan i viss mån ägt rum. Från vårdhemmen

för kroniskt sjuka utskrivas numera de sjuka icke så sällan i ett så förbättrat

tillstånd, att hemvård åter blir möjlig.

De sakkunniga tillägga, att för närvarande omkring ett 60-tal hem för

kroniskt sjuka vore belägna i städer nied lasarett eller eljest hade anknytning

till lasarett, medan det övervägande antalet hem vore mera perifert placerade.

Den differentiering inom kategorien vårdhem för kroniskt sjuka, som sålunda

delvis förefunnes och alltmera vore på väg att utveckla sig, funne de sakkunniga

lycklig. En del sådana hem, ofta med ett större antal patienter, borde

alltså förläggas intill lasarett eller sjukstuga och kunde därigenom tillgodogöra

sig dessas tekniska vårdresurser och konsultationsmöjligheter. En del

mindre hem borde lämpligen placeras ute i bygderna, varigenom patienterna

hade större utsikt att uppehålla kontakten med hemorten (familj, närstående, vänner).

I den mån ett landsting anskaffade båda dessa vårdformer för kroniskt

sjuka, kunde man tänka sig en fördelning mellan dem allt efter patienternas

behov och eventuellt en förflyttning av patienter dem emellan. De sakkunniga

ansåge en sådan utveckling böra rekommenderas.

De sakkunniga beröra härefter frågan örn storleken av statens bidrag till

hemmen för kroniskt sjuka samt yttra härutinnan bland annat:

Den långsamma takt, i vilken denna vårdform tillgodosetts, kan måhända

sättas i samband med statsbidragets ringa storlek, som numera endast motsvarar

en mindre del av den del av utgifterna både för byggnads- och driftkostnad,

vartill statsbidraget utgick vid bestämmelsernas antagande år 1927.

Detta ärende är i samband med andra på liknande sätt liggande statsbidragsärenden

berört i en hemställan från svenska landstingsförbundet till Kungl.

Majit den 30 oktober 1942. Kungl. Maj:t fann framställningen i och för sig

berättigad men framlade med hänsyn till det statsfinansiella läget icke något

förslag för riksdagen. Enligt de sakkunnigas mening föreligger anledning att

nu aktualisera denna fråga för vårdhemmen för kroniskt sjuka. Orsaken härtill

är främst åldersförskjutningen, varigenom behovet av sådana platser för

varje år blir allt större, särskilt inom närmaste årtiondet. Det är därför av

synnerlig vikt att utan att invänta en ändring i den statsfinansiella situationen

söka stimulera landstingen att snarast möjligt sätta i gång med önskvärd utbyggnad

av vården för kroniskt sjuka. De sakkunniga vilja ånyo betona, att

en sådan utbyggnad av vården för kroniskt sjuka skulle bereda den lämpligaste

vården för många genom kroniska reumatiska ledlidanden invalidiserade

och alltså utgöra ett viktigt led i reumatikervårdens utbyggande.

Med hänsyn till kostnadernas stegring och i avvaktan på en allmän omprövning

av storleken av statens bidrag till huvudmännen för byggande av

och drift vid olika sjukvårdsanstalter finna de sakkunniga en fördubbling

såväl av de byggnadsbidrag, som i olika fall må högst utgå, som ock av driftbidraget

vara rimlig. Detta skulle vid nybyggnad motsvara en byggnadskostnad

av högst 6 000 kronor per vårdplats. Driftbidraget per dag, 1 krona

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

80 öre, skulle frånsett ett trettiotal av de vid annan sjukvårdsanstalt eller

i Stockholm, Göteborg och Malmö belägna hemmen — innebära täckande

av minst en tredjedel av driftkostnaderna, i flertalet fall något mera än en

tredjedel av länens genomsnittliga kostnader, vilket ungefär motsvarade den

ursprungliga fördelningen av driftkostnaderna för dessa hem.

Den föreslagna fördubblingen av bidragen till driften av hemmen för kroniskt

sjuka beräknas med nuvarande vårdplatsantal medföra en årlig merutgift

för staten av cirka 1 200 000 kronor. Beträffande den kostnadsökning

för statsverket, som de sakkunnigas förslag angående byggnadsbidragen

skulle föranleda, framläggas icke några beräkningar.

På grundval av det anförda hemställa de sakkunniga, att gällande kungörelser

angående statsbidrag till uppförande och drift av hem för kroniskt

sjuka måtte så ändras, att

dels den stadgade begränsningen av antalet statsbidragsberättigade

vårdplatser inom ett sjukvårdsområde bortfaller,

dels sängliggande efterbehandlingspatienter, som icke äro berättigade

till statsbidrag, där måtte få vårdas, ändock att statsbidrag icke utgår till

deras vård,

dels statsbidragens storlek snarast ökas, förslagsvis till det dubbla

både beträffande uppförande, inrättande och drift av hem för kroniskt sjuka.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag beträffande vården av kroniskt sjuka ha, som

tidigare nämnts, i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de

avgivna yttrandena. Ett stort antal myndigheter och sammanslutningar har

starkt understrukit behovet av en utbyggnad av hemmen för kroniskt

sjuka samt uttalat sig för ökade statsbidrag därtill.

Socialstyrelsen framhåller sålunda, att det ur socialvårdens synpunkt är

väsentligt, att en utbyggnad och differentiering av sjukvårdsmöjligheterna

verkligen kommer till stånd på de områden, där platsbrist gjort sig gällande.

Ett sådant område, där platsbristen verkligen utgjorde en allvarlig olägenhet

just ur social synpunkt, vore hemmen för kroniskt sjuka. Det vore därför i

hög grad önskvärt, att vården av kroniskt sjuka befrämjades genom ökade

statsanslag i enlighet med det remitterade förslaget. En välbehövlig avlastning

av den kommunala socialvårdens uppgifter kunde därmed ernås. Liknande

synpunkter framhållas av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Statens sjukhusutredning av år 1943 yttrar:

De sakkunnigas förslag, att gällande begränsning för anordnande och

drift av statsbidragsberättigade vårdplatser för kroniskt sjuka skall upphöra,

ävensom att dessa vårdplatser utan tillstånd, låt vara utan statsbidrag, skola

få beläggas med andra än av kronisk sjukdom lidande sängliggande sjuka,

finner sjukhusutredningen ändamålsenliga. Då stort behov otvivelaktigt

mångenstädes föreligger av en utökning av platsantalet å hem för kroniskt

sjuka, förefaller det utredningen tilltalande, att en dylik utbyggnad underlättas

och uppmuntras genom höjda statsbidrag till såväl anordnandet av nya

vårdplatser som driften. I likhet med de sakkunniga förmenar sjukhusutredningen,

att en fortsatt utbyggnad av denna vårdform mäste betraktas såsom

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

ett viktigt led i reumatikervårdens ordnande. Det torde icke heller sakna

psykologisk betydelse, att klientelet, i anslutning till den förordade uppmjukningen

av bestämmelserna rörande intagningen å hem för kroniskt sjuka,

kommer att bliva på ett sådant sätt uppblandat, att hemmen förlora något

av sin hittillsvarande karaktär av asyler för hopplöst sjuka.

Åtskilliga länsstyrelser, förste provinsialläkare och landsting hava jämväl

uttalat sin anslutning till de sakkunnigas förslag i nu berörda delar.

Angelägenheten av att gällande kvotbegränsning för statens bidrag

till hemmen för kroniskt sjuka uppmjukas har särskilt understrukits

av svenska landstingsförbundet, som härutinnan hänvisar till en av

förbundet den 3 april 1944 gjord framställning örn borttagande av denna begränsning

för landstingens vidkommande. I denna framställning anföres

bland annat följande.

När år 1927 den ifrågavarande begränsningen infördes i samband med att

statsbidrag för första gången beviljades till hem för kroniskt sjuka, motiverades

detta med dels statsfinansiella skäl, dels att enligt företagna undersökningar

det antal kroniskt sjuka, som vore i behov av anstaltsvård, skäligen

kunde antagas inrymmas under berörda kvot, dels att gränsen mellan

kroniskt sjuka och andra av vissa ålderdomssjukdomar lidande vore flytande,

varför, örn icke någon begränsning funnes, en överflyttning av vårdkostnader

på staten kunde befaras.

De beräkningar angående platsbehovet, som lago till grund för fixerande

av den angivna kvotsiffran, lågo emellertid långt tillbaka i tiden och utfördes

i huvudsak av 1907 års fattigvårdslagstiftningskommitté. Under de år, som

gått sedan dess, ha emellertid stora förändringar inträtt. Erinras må endast

örn den förskjutning av åldersammansättningen hos befolkningen mot de

högre åldersgrupperna, som varit ett karakteristiskt drag i de senare decenniernas

befolkningsutveckling. Då de kroniskt sjuka företrädesvis påträffas

inom de högre åldrarna, är det tydligt, att ett platsantal, som för ett trettiotal

år sedan kunde anses tillfyllest, i nuvarande situation måste vara otillräckligt.

Även andra förhållanden ha bidragit till denna utveckling. De moderna bostäderna

och bristen på hemhjälp ha sålunda medfört, att behovet av anstaltsplatser

för dessa sjuka avsevärt ökat.

Mot den stadgade bidragsspärren har tidigare riktats kritik. Sålunda framhöll

förbundet redan i yttrande år 1928 över ett av medicinalstyrelsen framlagt

förslag örn fordringar å statsbidragsberättigade hem för kroniskt sjuka, att

ett platsantal av 1 på 1 000 invånare icke motsvarade behovet och uttalade

sig för att denna begränsning borde upphävas för landstingsområdenas vidkommande.

I sitt år 1934 avgivna betänkande angående den slutna kroppssjukvården

ifrågasatte vidare statens sjukvårdskommitté, huruvida icke i sådana

landstingsområden, där primärkommunerna redan tagit så stor del av det

statsbidragsberättigade platsantalet i anspråk, att en rationell organisation

av vården ej kunde åstadkommas inom ramen för det medgivna kvottalet,

vederbörande landsting eller kommunalförbund borde medgivas möjlighet att

erhålla statsbidrag för ifrågavarande ändamål, oavsett om det medgivna kvottalet

därigenom skulle överskridas.

Det har sålunda länge stått klart, att den angivna begränsningen av statsbidraget

icke skulle vara förenlig med strävandena att bereda de kroniskt

sjuka tillfredsställande vårdmöjligheter. Självfallet är, att olägenheterna av

den angivna begränsningen framträda först, när det stipulerade kvottalet uppnåtts.

Så är nu på flera håll fallet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Det kan enligt förbundets mening icke anses rimligt, att landstingen ensamma

få påtaga sig kostnaderna för anskaffning och drift av dessa platser,

utan skäligt är, att staten lämnar sedvanligt bidrag härtill. Detta är så mycket

mer motiverat, som landstingen fått påtaga sig en väsentligt större andel av

kostnaderna för de kroniskt sjukas vård än man från början beräknat.

Ursprungligen räknades med en genomsnittlig dagkostnad för dessa hem örn

3 kronor, vilken efter avdrag av folkpension skulle delas lika mellan staten,

landsting och kommun. Enligt medicinalstyrelsens berättelse för Allmän

hälso- och sjukvård utgjorde dagkostnaden år 1941 vid hemmen för kroniskt

sjuka 5: 09 kronor. Den väsentliga kostnadsökning, som sålunda inträtt, ha

landstingen ensamma fått svara för, då såväl statsbidrag som patientavgift

äro till beloppet fixerade. En framställning örn höjning av statsbidraget, som

förbundsstyrelsen för några år sedan gjorde, har icke lett till något resultat.

Under sådana förhållanden synes det föreligga desto större skäl för staten,

att icke genom en snäv begränsning av statsbidragsmöjligheterna ytterligare

öka landstingens kostnader för denna vård och därigenom försvåra, att de

kroniskt sjuka snarast möjligt beredas tillfredsställande vårdförhållanden.

De farhågor, som framfördes 1927, nämligen att med hänsyn till den flytande

gränsen mellan kroniskt sjuka och andra åldersdomssjukdomar, staten

kunde komma att få bidraga till vård, som icke avsetts, torde icke böra tillmätas

någon större betydelse, därest dispens från den gällande kvotregeln

endast medgives landstingens anstalter för kroniskt sjuka, då å dessa anstalter

endast sådana kroniskt sjuka intagas, som äro i verkligt behov av anstaltsvård.

I sitt nu avgivna yttrande tillägger förbundet, att ett borttagande av ifrågavarande

begränsning även beträffande primärkommunerna kunde leda till att

en råd mindre primärkommunala hem tillkomme, som icke kunde rationellt

utnyttjas och icke ägde tillräckliga resurser i sjukvårdshänseende.

Svenska stadsförbundet åberopar ett av förbundets sjukvårdsdelegation

avgivet yttrande, däri delegationen uttalar sin fulla anslutning till de sakkunnigas

förslag i denna del.

Medicinalstyrelsen, som i övrigt tillstyrker de sakkunnigas förslag, finner

sig däremot icke kunna tillstyrka ett fullständigt borttagande av kvotbegränsningen.

Styrelsen yttrar:

Med de bestämmelser, som för närvarande gälla angående kroniskt sjuka,

är det egentligen endast storstäderna, som till fullo utnyttjat de möjligheter

till utbyggnad av vården av dessa sjuka, som den föreskrivna kvotsiffran medgiver,

medan knappast något enda landsting ännu utbyggt vården i full utsträckning.

Detta förhållande torde i viss mån lia sin förklaring däri, att de

fastställda statsbidragsbeloppen för såväl uppförande som drift av hem för

kroniskt sjuka med hänsyn till penningvärdets fall numera blivit oproportionerligt

små. De sakkunnigas förslag örn höjning av statsbidragens storlek

önskar styrelsen för den skull livligt tillstyrka, och styrelsen har icke något

att erinra mot en fördubbling av desamma. Däremot anser sig styrelsen av

flera skäl icke kunna biträda de sakkunnigas förslag örn slopande av de fastställda

kvotsiffrorna för högsta antalet till statligt byggnadsbidrag respektive

driftbidrag berättigade vårdplatser. Styrelsen finner dock en höjning av

ifrågavarande kvot till exempelvis 1 Va: 1 000 respektive 1V2:2 000 vara rimlig.

Ett slopande av berörda kvotsiffror skulle i förening med den av de sakkunniga

förordade utbyggda organisationen av vården för kroniskt sjuka

komma att ytterligare försvåra det redan nu synnerligen vanskliga bedömandet

av vilka fall, som äga rätt att vårdas å hem för kroniskt sjuka.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Styrelsen kan nämligen icke dela den av de sakkunniga uttalade uppfattningen,

att denna kontroll är och skulle förbliva relativt enkel. Vidare skulle

den tendens, som för närvarande gör sig gällande, att från fattigvården överskjuta

kostnaderna för ålderdomsvården, kunna befaras komma att fortskrida

med ökad kraft. Dragkampen mellan fattigvårds- respektive landstings- och

statsintressen skulle med andra ord komma att än mer skärpas. Med hänsyn

härtill har styrelsen stannat vid att för sin del förorda enbart en höjning av

ifrågavarande kvotsiffra.

Statskontoret finner för sin del anledning saknas att slopa begränsningen

i fråga örn antalet statsbidragsberättigade platser inom ett sjukvårdsområde,

då icke ens de nu gällande bidragskvoterna — utom i två områden — blivit

fullt utnyttjade. Ämbetsverket anser vidare, att statsbidragsbeloppen till uppförande

eller inrättande av hem för kroniskt sjuka böra bibehållas oförändrade

i avvaktan på en allmän omprövning av de till olika sjukvårdsanstalter utgående

statsunderstöden. Däremot vill statskontoret ej motsätta sig, att driftbidraget

höjes till 1 krona 50 öre eller det bidrag som av ämbetsverket föreslagits

böra utgå till driften av efterbehandlingsavdelningar.

Den föreslagna utvidgningen av klientelet vid hemmen för kroniskt

sjuka har i allmänhet hälsats med tillfredsställelse. I anslutning härtill

ha i några yttranden framhållits vissa önskemål och konsekvenser.

Svenska landstingsförbundet finner sålunda de sakkunnigas förslag att

även andra än kroniskt sjuka skola få vårdas å dessa vårdhem riktigt men

framhåller, att, därest hemmen för kroniskt sjuka på sätt de sakkunniga tänkt

sig skola ingå som led i en rationellt ordnad eftervård, det vore nödvändigt,

att de i större utsträckning än hittills skett förlädes intill lasarett.

Centrala sjukvårdsberedningen instämmer till fullo i önskvärdheten av att

få till stånd en uppblandning av klientelet på hemmen för kroniskt sjuka.

Beredningen anser sig dock böra påpeka, att erfarenheterna från de till lasaretten

anslutna avdelningarna för kroniskt sjuka tydde på, att dessa vore

ungefärligen lika personalkrävande som akutavdelningarna. De mera kvalificerade,

till lasarett anslutna avdelningarna för kroniskt sjuka betingade ej

heller några väsentligt lägre anläggningskostnader, då sjukavdelningarna i

stort sett måste utrustas på analogt sätt som A-avdelningarna.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation betonar, att den föreslagna

uppmjukningen av föreskrifterna rörande intagningen på de kroniska vårdhemmen

till att avse även »sängliggande efterbehandlingspatienter, som icke

äro berättigade till statsbidrag», icke bör få tagas till intäkt för att fattigvårdsorganen

i egen regi uppföra ytterligare vårdhem för kroniskt sjuka under

motiveringen, att där må intagas även ett annat klientel, som nu kanske

vårdas å fattigvårdsanstalterna.

Pensions styr elsen finner önskvärt örn med den utvidgade användning,

som hemmen för kroniskt sjuka skulle få, en namnändring — framför allt

av psykologiska skäl — kunde ske.

Svenska läkarsällskapet anser, att en viss garanti bör skapas för att de

kroniskt sjuka må äga företrädesrätt till dessa anstalter. I detta sammanhang

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

finner sig sällskapet böra påpeka de svåra barnförlamningsfallens nödläge

under tiden mellan utskrivningen från epidemisjukhus och intagningen på

vanf öreanstalt och förutsätter, att dessa fall skola kunna beredas motsvarande

statsunderstöd och möjlighet för vård på avdelningar för kroniskt sjuka som

reumatikerpatienterna.

Svenska lasarettsläkarföreningen befarar vissa komplikationer av förslaget

i denna del. Föreningen anför:

Vid behandlingen av frågan örn vården av vissa patienter på hemmen för

kroniskt sjuka, kommer man in på problem av den största samhällsbetydelse,

som framför allt aktualiserats pa senare tid i samband med karaktären hos

den allt vanligare bebyggelsen med små och trånga våningar och i samband

med den rådande bristen på hemhjälp och stegrat vårdbehov för åldringar

med växlande sjukdomar. Det synes föreningen vara på tiden, att en revision

sker i fråga örn de fall som rubriceras som statsbidragsberättigade kroniskt

sjuka. De sakkunniga anföra själva ett exempel på sjukdomsfall, som nu ej

anses som statsbidragsberättigat (vissa lårbensfrakturer), men vilka enligt

föreningens mening borde överföras till statsbidragsberättigade. Härtill vill

föreningen tillfoga en del prostatapatienter, kroniska bensår, vissa kroniska

njur-, hjärt- och leveråkommor m. m. I fråga örn de fall, som utan åtnjutande

av statsbidrag skulle få vårdas på hemmen för kroniskt sjuka, är de sakkunnigas

avgränsning ytterst vag. En mera bestämd utformning av bestämmelserna

synes önskvärd. Med de nu föreslagna bestämmelserna skulle en

betydande del av klientelet på de invärtes-medicinska avdelningarna kunna

överflyttas till hemmen för kroniskt sjuka, vilket skulle betyda, att dessa mer

eller mindre överfördes till att få karaktären av A-sjukhus. Beläggning av

hemmen för kroniskt sjuka med icke statsbidragsberättigade sjuka kommer

slutligen att åstadkomma tvister örn vilka sjuka, som äro statsbidragsberättigade,

och vilka, som ej äro det.

I ett flertal yttranden har slutligen till diskussion upptagits frågan, i vad

mån anordnande av ytterligare vårdhem för kroniskt sjuka bör ske i landstingens

respektive primär kommuner nas regi.

Socialstyrelsen anser det böra förutsättas, att uppförande av nya vårdhem

skall ske genom landstingens försorg. För närvarande vore detta redan fallet

på somliga håll, medan på andra håll respektive fattigvårdsstyrelser inrättat

avdelningar för kroniskt sjuka vid ålderdomshemmen, varjämte det även förekomme

dylika hem i enskild ägo. Det vore enligt socialstyrelsens mening

avgjort icke önskvärt, att ett sådant system bibehölles och utvidgades. Vården

av kroniskt sjuka borde, liksom vård av kroppsligt sjuka i övrigt, ankomma

på landstingen och städer utanför landsting. Ehuru det icke uttryckligen utsädes,

ville det synas, som om det i det remitterade betänkandet också hade

förutsatts, att landstingen borde ha hand örn både mindre och större hem för

kroniskt sjuka. Enligt styrelsens mening borde det i samband med erforderliga

ändringar i vederbörliga författningar fastslås, att statsbidrag till nya hem

för kroniskt sjuka såsom regel borde givas allenast, då de upprättades av

landsting eller städer utanför landsting.

Centrala sjukvårdsberedningen yttrar:

Tendensen torde vara den, att hem för kroniskt sjuka, som nu inrättas i landstingens

regi, alltmera förläggas i anslutning till lasarett eller sjukstugor med

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

hänsyn till möjligheterna att i sådant fall låta klientelet komma i åtnjutande

av dessa inrättningars behandlingsresurser. Det torde icke ligga i landstingens

intresse, att utöver de befintliga primärkommunala avdelningarna tillskapa

ytterligare små, perifera hem för kroniskt sjuka. De primärkommunala

hemmen kunna i allmänhet icke givas en sådan storlek och utrustning, att de

motsvara de krav man för närvarande har att ställa på vården av de kroniskt

sjuka. Ej heller synas dessa hem kunna ingå som ett led i den av de sakkunniga

föreslagna organisationen för eftervårdens ordnande. Med hänsyn

härtill bör enligt beredningens mening vid höjning eller slopande av nu gällande

kvotsiffror statsbidrag utöver hittillsvarande normer i första hand

lämnas landsting och städer utanför landsting.

Svenska landstingsförbundet har även uttalat sig för en utbyggnad av

vården för kroniskt sjuka genom landstingens försorg.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation erinrar örn att besparingsberedningen

i en år 1943 avgiven promemoria angående driften av hem för

kroniskt sjuka föreslagit, att statsbidrag borde utgå allenast till av landsting

eller stad utom landsting drivna hem. Sjukvårdsdelegationen hade anslutit

sig för sin del till denna s. k. landstingslinje. Därigenom skulle måhända

ernås en enhetlig planläggning av denna vårdform med ökade möjligheter

att effektivt utnyttja de tillgängliga resurserna. I förevarande sammanhang

ville förbundet ånyo understryka angelägenheten av att den kroniska vården

sammanföres med övrig sjukvård. Vid en ändring av statsbidragskungörelsen

örn statsbidragens storlek borde även ett avgörande av den organisatoriska

frågan komma till stånd.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet erinrar örn att förbundet i

yttrande över besparingsberedningens promemoria i ämnet bland annat

framhållit angelägenheten av att sjukvården icke centraliserades till alltför

stora anstalter, vilket skulle medföra, att de sjuka komme att vårdas på större

avstånd från hemorten. Förbundet ville i förevarande sammanhang uttala

den förhoppningen att differentieringen beträffande de kroniskt sjuka komme

att utveckla sig på sådant sätt, som de sakkunniga rekommenderat och funnit

lyckligt. Såvitt förbundet kunnat finna, skulle denna differentiering nämligen

giva plats icke bara för hem med större antal patienter, förlagda intill

lasarett eller sjukstuga, utan även för ett övervägande antal mindre hem, placerade

ute i bygderna, varigenom patienterna skulle hava större utsikt att kunna

uppehålla kontakten med hemorten och därmed med familj, närstående och

vänner.

Medelsbehovet för budgetåret 1945/46.

I skrivelser den 31 augusti och den 19 oktober 1944 har medicinalstyrelsen

avgivit förslag rörande beräkningen för nästa budgetår av anslaget till bidrag

till uppförande m. m. av hem för kroniskt sjuka, vilket anslag

för innevarande budgetår är upptaget till 300 000 kronor.

Styrelsen har därvid upplyst, att — sedan beviljade men ännu ej utbetalade

bidrag frånräknats — ett belopp av 395 000 kronor kunde beräknas återstå

å anslaget.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr US.

Styrelsen har vidare erinrat om att på Kungl. Maj:ts prövning vore beroende

fyra ansökningar, avseende erhållande av statsbidrag enligt gällande

grunder med ett belopp av tillhopa 265 500 kronor. Hos medicinalstyrelsen

innelåge en ansökning örn bidrag å 28 000 kronor. Enligt vad styrelsen genom

förfrågningar hos landstingens förvaltningsutskott samt de städer, som ej

deltaga i landsting, inhämtat kunde i anledning av framställningar, som beräknades

inkomma under den närmaste tiden, statsbidrag författningsenligt

komma att utgå med sammanlagt 519 750 kronor. Det kunde enligt medicinalstyrelsen

på grund härav antagas, att för ifrågavarande ändamål skulle under

nästa budgetår komma att föreligga ett medelsbehov av (265 500 + 28 000 +

519 750 — 395 000) 418 250 kronor eller i avrundat tal 420 000 kronor.

Styrelsen har avslutningsvis framhållit, att därest 1941 års reumatikervårdssakkunnigas

förslag godtoges av statsmakterna, anslaget måste undergå

en däremot svarande höjning.

I skrivelse den 31 augusti 1944 har medicinalstyrelsen framlagt förslag

rörande medelsbehovet för bidrag till driften av hem för kroniskt

sjuka under nästa budgetår, för vilket ändamål för innevarande budgetår

anvisats ett förslagsanslag av 1 250 000 kronor. Styrelsen uppgiver, att enligt

av styrelsen dittills fattade beslut kunde för år 1945 statsbidrag till driftkostnaderna

vid hem för kroniskt sjuka beräknas utgå för 4 277 vårdplatser.

Vidare har styrelsen förutsatt, att driftbidrag kunde komma att under hela

nämnda år utgå för 42 nya vårdplatser, till vilkas inrättande statsbidrag beviljats.

Därutöver har styrelsen ansett, att driftbidrag borde, åtminstone för

ett halvt år, beräknas för 57 nya vårdplatser, till vilkas inrättande ansökan

örn driftbidrag förelåge men ej slutligen prövats.

Med ledning av det sålunda erhållna sammanlagda platsantalet har styrelsen

beräknat totala driftbidraget för nästa budgetår enligt gällande grunder

till 1 428 153 kronor. Bortsett från ett belopp av 9 362 kronor, som belöpte

på sistnämnda 57 vårdplatser, vore denna summa, framhåller styrelsen,

att anse som en maximisumma, enär samtliga platser icke kunde förväntas

bliva belagda under hela kalenderåret 1945. För budgetåret 1943/44 hade

motsvarande maximisumma beräknats till 1424 022 kronor, medan belastningen

stannat vid 1 226 311 kronor. Antoges belastningen för budgetåret

1945/46 komma att stå i motsvarande förhållande till maximisumman för

samma år, skulle anslagsbehovet utgöra 1 230 000 kronor, vilket belopp styrelsen

ansåge böra avrundas till 1 250 000 kronor.

Styrelsen framhåller till sist, att, därest det av 1941 års reumatikervårdssakkunniga

framlagda förslaget örn ökade statsbidrag vunne godkännande, en

däremot svarande förhöjning av ifrågavarande anslag bleve erforderlig.

Departementschefen.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, avser de sakkunnigas förslag

att få till stånd en snabbare och mera omfattande utbyggnad av hemmen

för kroniskt sjuka än vad för närvarande är fallet. Till stöd härför anföres,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

att rådande platsbrist på lasaretten och därmed jämställda sjukhus nödvändiggör,

bland annat, anskaffande i ökad utsträckning av enklare och billigare

vårdplatser för sådana sängliggande sjuka, som icke kräva vård å s. k. A-plats.

Härvid åsyftas i första hand långvariga reumatikerfall och andra kroniskt

sjuka samt i andra hand vissa patientkategorier, vilka icke kunna rubriceras

såsom kroniskt sjuka i medicinsk bemärkelse men dock lämpligen skulle

kunna vårdas å hem för dylika sjuka. Som ett ytterligare motiv för en

forcerad och ökad utbyggnad av ifrågavarande vårdgren framhålles, att den

pågående åldersförskjutningen för varje år skapar behov av ytterligare vårdplatser

för kroniskt sjuka utöver den ursprungligen beräknade ramen, motsvarande

1 plats per 1000 invånare i landstingsområde och 1 plats per

2 000 invånare i stad utanför landsting.

För att underlätta en sådan utbyggnad föreslå de sakkunniga dels att

gällande kvotbegränsning av statens bidrag till hemmen för kroniskt sjuka

borttages, dels ock att statens bidrag till såväl anordnande som drift av

dessa hem fördubblas. Samtidigt föreslås, att författningsenlig möjlighet

beredes att å ifrågavarande hem intaga även andra sängliggande efterbehandlingspatienter

än kroniskt sjuka utan att dock driftbidrag för dessa

patienter utgår.

I likhet med de sakkunniga och det stora flertalet remissmyndigheter

finner jag det angeläget, att åtgärder vidtagas från statsmakternas sida i

syfte att befrämja en ytterligare utbyggnad av hemmen för de kroniskt

sjuka. Jag är också i stort sett ense med de sakkunniga örn arten av de

åtgärder, som böra vidtagas för vinnande av detta syfte. Innan ställning

tages till de sakkunnigas förslag härutinnan, synes dock den vid remissbe.

handling berörda frågan örn huvudmannaskapet för vårdens fortsatta

utbyggnad böra upptagas till prövning. I detta hänseende må framhållas

följande.

Enligt gällande bestämmelser må statsbidrag till uppförande eller inrättande

av hem för kroniskt sjuka utgå till såväl landsting som kommuner

och kommunalförbund. Driftbidrag må utgå även för hem, som drivas av

föreningar och enskilda. Utvecklingen har gått efter skilda linjer inom

olika sjukvårdsområden. I vissa län hava sålunda landstingen, i andra

primärkommunerna huvudsakligen tagit hand örn vården av de kroniskt

sjuka. I åter andra län tillämpas ett blandat system utan att någondera

linjen blivit särskilt framträdande. I en av besparingsberedningen med

skrivelse den 11 februari 1943 överlämnad promemoria påtalades svårigheterna

att med gällande definition av begreppet kroniskt sjuka avgränsa

dithörande patienter från ålderdomshemmens klientel och ifrågasattes med

hänsyn härtill bland annat, att statens bidrag till vården av kroniskt sjuka

skulle begränsas till hem, som dreves av landsting och städer utanför landsting,

eventuellt även till större fristående hem enligt en av medicinalstyrelsen

godkänd plan. Därigenom skulle ock en lämplig fördelning av vårdplatserna

inom sjukvårdsområdena och ett rationellt utnyttjande av desamma

befrämjas. Beredningen åberopade härutinnan statens sjukvårdskommitté,

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 118. 866 46 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

som i sitt år 1934 avgivna betänkande (SOU 1934:22, sid. 305—309) ur i

huvudsak enahanda synpunkter förordat ett utbyggande av ifrågavarande

vårdform efter den s. k. landstingslinjen. Vid remissbehandlingen av besparingsberedningens

promemoria tillstyrktes även en sådan utveckling i

princip av såväl medicinalstyrelsen och statskontoret som landstingsförbundet

och stadsförbundet. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet fann

jämväl, att både vårdtekniska och driftekonomiska skäl talade för ett utbyggande

av vården för de kroniskt sjuka enligt landstingslinjen, men betonade

samtidigt, att garantier måste skapas mot att vården koncentrerades

till ett fåtal större anstalter i varje län. Enligt förbundets mening vore

det nämligen ett humanitärt intresse av första ordningen att de kroniskt

sjuka, som ofta långa tider vore bundna vid sjukbädden, icke berövades

möjligheterna till det sällskap och den uppmuntran, som besök av anhöriga

och vänner innebure.

För egen del var jag vid ärendets anmälan i 1944 års statsverksproposition

icke beredd att taga ställning till ifrågavarande spörsmål utan

fann erforderligt att, innan slutlig prövning skedde, frågan bleve närmare

belyst, bland annat med avseende på de nuvarande vårdplatsernas

fördelning på land och stad och på de olika huvudmännen. Det syntes mig

jämväl önskvärt att erhålla en ungefärlig uppskattning av det nuvarande

platsbehovet samt få del av landstingens utbyggnadsplaner för vården.

Beträffande de närmare detaljerna i detta ärende torde jag få hänvisa till 1944

års statsverksproposition (sid. 225—234).

Den utredning, som nu föreligger från reumatikervårdssakkunnigas sida,

lämnar delvis svar på de av mig nyss berörda frågorna. Av denna utredning,

kompletterad med vissa andra tillgängliga uppgifter, framgår nämligen,

att det totala antalet platser, som medräknas vid bidragskvotens bestämmande,

uppgår till i runt tal 4 000, att därav cirka 1 800 drivas av landsting,

600 av städer utanför landsting samt återstoden av i landsting deltagande

primärkommuner och enskilda. Av landstingsplatserna äro omkring

700 belägna i städer med över 10 000 invånare; inemot två tredjedelar av

landstingsplatserna äro alltså belägna i orter med högst 10 000 invånare.

Medeltalet platser å landstingshemmen varierar i stort sett mellan 20—70

och utgör i genomsnitt 33. Uppgifter, som inhämtats från svenska landstingsförbundets

byrå, utvisa härjämte, att inom de olika landstingsområdena

föreligga planer på en väsentlig utbyggnad av vården för de kroniskt sjuka

genom landstingens försorg (omfattande över 1200 platser), icke minst i

sådana sjukvårdsområden, där landstingen hittills icke deltagit i vårdens

ombesörjande. Av de planerade platserna avses allenast en mindre del (cirka en

tredjedel) komma att förläggas i städer med 10 000 invånare och därutöver.

Yad sålunda framkommit synes mig giva vid handen, att någon markerad

tendens till stark centralisering av vården för de kroniskt sjuka för närvarande

icke föreligger och icke heller är att befara inom den närmaste framtiden.

"Vid sådant förhållande och då det i övrigt allmänt vitsordats, att

såväl sjukvårdsorganisatoriska som driftekonomiska skäl tala för en utbyggnad

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

av vården genom landstingens och de därmed jämställda städernas försorg,

anser jag mig böra förorda att staten, i vad det gäller nya hem för kroniskt

sjuka, i princip begränsar sina bidrag till sådana hem, som uppföras, inrättas

eller drivas av landsting och städer utanför landsting. Möjlighet bör

dock föreligga att, örn särskilda skäl därtill äro, bevilja även andra större

och från fattigvården fristående hem bidrag till såväl uppförande som drift.

En generell förutsättning för statsbidrag bör emellertid vara, att hemmen

ingå som led i en av medicinalstyrelsen för varje sjukvårdsområde godkänd

plan. Yid prövning av dylika planer för landstingsområdena bör det

åligga medicinalstyrelsen att särskilt beakta, att vården icke alltför mycket

centraliseras utan att såvitt möjligt en ur olika synpunkter lämplig fördelning

av vårdplatstillgången kommer till stånd. Beträffande städerna utanför

landsting torde det vidare böra tillses, att garantier i möjligaste män skapas

mot en sammanblandning av ålderdomshemsklientelet och de kroniskt sjuka.

I detta syfte men även av sjukvårdsorganisatoriska skäl torde en sådan utveckling

böra befrämjas, att hemmen för kroniskt sjuka ställas under inseende

av vederbörande kommunala sjukvårdsmyndighet i stället för, såsom

hittills i regel varit fallet, vederbörande fattigvårdsmyndighet. Angelägenheten

av en dylik ordning har för övrigt vid skilda tillfällen betonats av

svenska stadsförbundets styrelse och sjukvårdsdelegation.

Med den ställning jag sålunda intagit till frågan örn huvudmannaskapet

för vården torde några allvarligare betänkligheter ur de synpunkter, som

medicinalstyrelsen framhållit, icke behöva möta mot ett borttagande av

gällande kvotbegränsning av statens bidrag till ifrågavarande hem.

Emellertid anser jag andra skäl tala för att man icke nu helt släpper kvotbegränsningen.

Bådande läge påkallar sålunda alljämt en viss återhållsamhet

beträffande byggnadsverksamheten, icke minst den av staten understödda

delen därav. Någon utredning örn det totala platsbehovet har icke förebragts,

varför man för närvarande icke kan nöjaktigt bedöma konsekvenserna

av ett fullständigt slopande av kvotbegränsningen. Härtill kommer, att i

åtskilliga sjukvårdsområden en icke obetydlig marginal förefinnes, innan de

medgivna kvottalen uppnåtts. A andra sidan är läget i ett flertal sjukvårdsområden

otvivelaktigt sådant, att behov av en omedelbar utbyggnad av

vården för de kroniskt sjuka utöver den fastställda kvoten föreligger. Under

sådana förhållanden anser jag mig böra förorda, att man tills vidare begränsar

sig till en viss höjning av de fastställda kvottalen, förslagsvis med 50 %

på sätt medicinalstyrelsen tänkt sig. Detta innebär, att bidrag till såväl

uppförande som drift skulle utgå för U/a plats per 1 000 invånare i landstingsområde

och U/2 plats per 2 000 invånare i stad utanför landsting.

Förslaget att hemmen för kroniskt sjuka skulle i viss utsträckning få beläggas

med andra patienter än dem, som kunna betecknas såsom kroniskt

sjuka, ter sig onekligen ur sjukvårdssynpunkt tilltalande under förutsättning,

att platstillgången inom visst sjukvårdsområde lämnar utrymme

för en utvidgning av klientelet. Såsom medicinalstyrelsen påpekat, torde

emellertid en åtgiird av denna art vara ägnad att icke i ringa grad försvåra

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

kontrollen i statsbidragshänseende, enär bidrag förutsatts icke skola utgå

för andra patienter än de kroniskt sjuka. Därest statens bidrag till hemmens

drift på sätt jag förordat alljämt begränsas till visst mindre kvottal

av folkmängden, synes dock anledning icke föreligga att av hänsyn till kontrollsvårigheterna

motsätta sig, att hemmen för kroniskt sjuka, i den mån

platser finnas lediga och icke erfordras för sitt egentliga ändamål, må tillfälligtvis

beläggas med andra än statsbidragsberättigade patienter. Ett dylikt medgivande

bör dock tills vidare givas karaktären av ett provisorium under en

tid av förslagsvis tre år, och torde det sedan få bero av erfarenheterna,

huruvida och i så fall på vilka villkor en förlängning av detta medgivande

må lämnas.

Vad härefter angår storleken av statens bidrag lärer det icke kunna

bestridas, att de nuvarande maximibeloppen för såväl byggnads- som driftbidragen,

vilka fastställdes år 1927, framstå såsom väl låga, även örn man

bortser från det aktuella penningvärdet. En jämkning uppåt av dessa bidrag

synes därför befogad. A andra sidan skulle en fördubbling av bidragen

i enlighet med sakkunnigförslaget leda till en alltför gynnad ställning i statsbidragshänseende

för dessa hem vid jämförelse med andra statsunderstödda

kroppssjukvårdsanstalter. Jag'' förordar för egen del, att maximibeloppen

för statens bidrag till uppförande eller inrättande av hem för kroniskt sjuka,

vilka nu för olika fall äro bestämda till 750, 1 000 och 1 500 kronor per

plats, höjas till respektive 1 000, 1 500 och 2 000 kronor per plats samt att

driftbidraget, som nu utgår med 90 öre för dag och patient, höjes till 1

krona 50 öre för dag och patient. Därmed skulle viss överensstämmelse

vinnas med de för tuberkulosplatser av B-typ gällande bidragsbeloppen.

Det för byggnadsbidrag till tuberkulosanstalter fastställda maximibeloppet

av 2 000 kronor per plats gäller visserligen både för A- och B-platser. Att

skillnad härutinnan icke gjorts mellan dessa båda platstyper beror emellertid

därpå, att man, sedan A-platsvården i huvudsak tillgodosetts, velat uppmuntra

till utbyggande av B-platser.

Någon ändring i övrigt av grunderna för statens bidrag till vården av

kroniskt sjuka torde för närvarande icke böra vidtagas.

I detta sammanhang bör måhända nämnas, att jag jämlikt bemyndigande

av Kungl. Majit snarast ämnar tillkalla särskilda sakkunniga för att överarbeta

de av 1940 års civila byggnadsutredning i betänkande den 15 februari

1943 (SOU 1943: 10) framlagda förslagen till föreskrifter rörande planläggning

och utförande av byggnad för vissa vårdanstalter, däribland hemmen

för kroniskt sjuka. En omprövning av gällande norm i detta hänseende

torde därför i sinom tid vara att emotse.

De ändrade statsbidragsgrunderna torde böra träda i kraft den 1 juli

1945. Det synes dock rimligt, att landsting eller stad utanför landsting må

för byggnads- eller ändringsarbeten, som påbörjats men ej avslutats före

nämnda dag, erhålla bidrag enligt de nya grunderna under förutsättning,

att hemmet kan godtagas som led i utbyggnadsplanen för vederbörande

sjukvårdsområde. För andra arbeten, som påbörjats före den 1 juli 1945,

torde bidrag böra utgå enligt de gamla grunderna.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Såsom förut nämnts bär medicinalstyrelsen med utgångspunkt från gällande

grunder uppskattat anslagsbehovet för bidrag till uppförande

m. m. av hem för kroniskt sjuka till i runt tal 420000 kronor. Mot

denna uppskattning synes i och för sig intet vara att erinra. Med tillämpning

av de nya grunderna skulle motsvarande belopp, örn samtliga inneliggande

och väntade ansökningar medräknas, stiga till omkring 700 000

kronor. På grund av rådande materielbrist och andra omständigheter torde

man emellertid få räkna med att en del av de planerade byggnadsarbetena

icke kommer till stånd under nästa budgetår. Jag anser mig därför kunna

förorda, att anslaget för nästa budgetår begränsas till ett belopp av 400 000

kronor, innebärande en höjning med 100 000 kronor i förhållande till innevarande

budgetår.

Anslagsbehovet för bidrag till driften av hem för kroniskt sjuka har

av medicinalstyrelsen för nästa budgetår beräknats till samma belopp, som

upptagits å riksstaten för innevarande budgetår, eller 1 250 000 kronor. Vid

en tillämpning av de föreslagna nya bidragsgrunderna, inklusive bidragskvotens

utvidgning, skulle anslagsbehovet för helt år komma att öka med

omkring 850 000 kronor. Med hänsyn till att bidragen utbetalas halvårsvis

i efterskott, torde dock anslaget för nästa budgetår icke behöva upptagas

till högre belopp än (1 250 000 4- 425 000) 1 675 000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Majit måtte föreslås riksdagen att

dels godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till hem

för kroniskt sjuka, som av mig förordats, att tillämpas från

och med den 1 juli 1945,

dels och å driftbudgeten under femte huvudtiteln för budgetåret

1945/46 anvisa

a) till Bidrag till uppförande m. ni. av hem för kroniskt sjuka

ett reservationsanslag av 400 000 kronor,

b) till Bidrag till driften av hem för kroniskt sjuka ett förslagsanslag

av 1 675 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt

förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Jan-Erik Stenius.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:195 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag till hem för kroniskt sjuka. s. 3 i texten
  2. SU 1945:88 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till hem för kroniskt sjuka jämte i ämnet väckt motion. s. 1 i texten