Sök i Ratio Lex

Med förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364)

1945-02-23 · 169 sidor, varav 156 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 156 av 169 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:119, Med förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

1

Kr 119.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 20 november

1931 (nr 364); given Stockholms slott den 23 februari

1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden, inhämta riksdagens yttrande

över härvid fogade förslag till kungörelse örn ändring i byggnadsstadgan

den 20 november 1931 (nr 364).

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 119.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Förslag

till

Kun gö reise

om ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

Härigenom förordnas, dels att 2 och 49—53 §§, 53 a § 1 och 2 morn.,

54—58 §§, 61 § 1 morn., 70 §, 73 § 1 morn., 79 a, 105, 108 och 116 §§ samt

124 § 1 mom. byggnadsstadgan den 20 november 19311 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma stadga skola införas fem

nya paragrafer, betecknade 56 a, 60 a, 60 b, 60 c och 109 a §§, med nedan angivet

innehåll samt, beträffande 60 c §, med den överskrift som i det följande

angives.

2 §.

1 mom. Byggnadsordning skall uppgöras med ledning av normalförslag,

som upprättas av byggnadsstyrelsen, samt antages av stadsfullmäktige efter

byggnadsnämndens hörande.

Byggnadsordning skall för att bliva gällande efter byggnadsstyrelsens hörande

fastställas av Konungens befallningshavande; har byggnadsstyrelsen avstyrkt

fastställelse av byggnadsordning, mot vilken Konungens befallningshavande

icke har något att erinra, skall dock frågan om fastställelse hänskjutas

till Konungen. Vägras fastställelse, skall skäl därtill givas.

Vad i första och andra styckena stadgats skall äga tillämpning jämväl i

fråga om ändring i eller tillägg till byggnadsordning.

2 mom. Saknar stad byggnadsordning och har sådan ej blivit av stadsfullmäktige

antagen inom två år efter det denna stadgas bestämmelser angående

stad blivit för staden gällande, ankommer det å Konungens befallningshavande

att anmäla förhållandet hos Konungen.

49 §.

1 mom. Alla i en byggnad ingående bärande delar skola, där ej byggnadsstyrelsen

för visst fall medgivit avvikelse, hava sådana mått, att påkänningarna

icke överskrida de värden, vilka angivas i anvisningar som utfärdas av

1 Senaste lydelse, se beträffande 53 § SFS 1936: 218, 53 a och 108 SS SFS 1944: 545 och 631,

54 § SFS 1940: 121 och 79 a § SFS 1937:293.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

3

byggnadsstyrelsen, samt jämväl i övrigt utformas i enlighet med byggnadsstyrelsens

anvisningar.

2 mom. Boningsrums golv, väggar och tak, som gränsa mot det fria eller

mot icke uppvärmt utrymme, skola hava minst den värmeisoleringsförmåga,

som angives i anvisningar av byggnadsstyrelsen.

Boningsrum skall, där tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles, förses med

tjänlig eldstad eller annan tillfredsställande anordning för rummets uppvärmning.

Vad i första och andra styckena föreskrives om boningsrum skall gälla

jämväl om arbetsrum; dock att med hänsyn till arten av den verksamhet, för

vilken rummet är avsett, eftergift i skälig mån må av byggnadsnämnden

medgivas.

3 mom. Byggnad, som inrymmer bonings- eller arbetsrum, skall i enlighet

med anvisningar av byggnadsstyrelsen uppföras så att tillfredsställande

ljudisolering erhålles.

4 mom. För vinnande av tillfredsställande luftväxling inom byggnad skall

iakttagas:

att i bonings- och arbetsrum samt bad- och duschrum finnes erforderlig

anordning för införande av frisk luft och för avlägsnande av den förbrukade;

att i kök eller annat utrymme för matlagning samt tvättstuga anordnas imrör;
att

skafferi förses med friskluftsintag;

att klosettrum förses med utsugningskanal; samt

att till pannrum anordnas luftintag direkt utifrån, där ej undantag finnes

kunna medgivas med hänsyn till anläggningens ringa storlek eller andra särskilda

omständigheter.

Beträffande sättet för luftväxlingens ordnande skola, där ej byggnadsstyrelsen

för visst fall medgivit avvikelse, iakttagas anvisningar, som byggnadsstyrelsen

utfärdar.

5 mom. I varje boningsrum skall finnas fönster, som skall vara tillräckligt

stort och lämpligt anbragt samt så vetta omedelbart åt det fria, att rummet

erhåller god dager. Vad nu sagts gälle ock om arbetsrum; dock att med

hänsyn till arten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett, eftergift i

skälig mån må av byggnadsnämnden medgivas.

6 mom. Till skydd mot fukt i bonings- och arbetsrum skola iakttagas

anvisningar, som byggnadsstyrelsen utfärdar.

50 §.

1 mom. I boningsrum skall---tillhör bostadslägenhet.

2 mom. Golv i tvättstuga, bad- och duschrum skall utföras av för vatten

ogenomträngligt ämne samt läggas i lutning mot avlopp. Bjälklag under dylikt

utrymme skall, där så lämpligen kan ske, utföras av betong. Utföres

bjälklaget av trä, får fyllning ej förekomma.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

51 §.

1 mom. Bostadslägenhet skall så anordnas, att den bereder möjlighet till

trevnad och god hygien. Den skall sålunda erbjuda lämpliga och tillräckliga

möbelplatser, vara försedd med tambur, nödiga garderobsutrymmen och

behövlig sanitär utrustning samt i övrigt tillgodose skäliga anspråk på utrymme

och bekvämlighet. Lämplig förbindelse bör anordnas mellan rummen

med undvikande såvitt möjligt av mörka eller otillräckligt dagerbelysta utrymmen.

Vid planläggande av bostadslägenhet bör tillses, att den får så soligt läge

som möjligt och, där så lämpligen kan ske, göres genomluftbar.

2 mom. Boningsrums golvyta får icke understiga 9 kvadratmeter; dock må

golvytan i matrum med direkt anslutning till kök inskränkas till 6

kvadratmeter. Undantag må ock av byggnadsnämnden medgivas för sovrum,

avsett för endast en person, eller eljest, där särskilda förhållanden föreligga.

I intet fall får golvytan understiga 6 kvadratmeter.

I bostadslägenhet örn ett eller flera rum och kök skall golvytan hos ett av

rummen eller köket vara minst 18 kvadratmeter. I annan bostadslägenhet

med endast ett rum må golvytan icke understiga 15 kvadratmeter, om till

lägenheten hör kokvrå eller annat utrymme för matlagning, samt eljest 12

kvadratmeter. Undantag må av byggnadsnämnden medgivas för lägenhet,

vars användning står under betryggande tillsyn, liksom eljest i särskilda fall.

Kök, varmed skall förstås utrymme för matlagning med en golvyta av

minst 6 kvadratmeter, får icke hava mindre bredd än 1,50 meter och skall

hava fönster, som är öppningsbart mot det fria.

Kokvrå får icke hava mindre golvyta än 2 kvadratmeter eller mindre bredd

än 1,40 meter och bör vara försedd med fönster, som är öppningsbart mot

det fria.

Beträffande minsta tillåtna golvytan hos bad-, dusch- och klosettrum skola

iakttagas anvisningar, som byggnadsstyrelsen utfärdar.

3 mom. Våningshöjden i bonings- och arbetsrum skall, räknat från golv

till golv, vara minst 2,90 meter.

Utan hinder av vad nu sagts må våningshöjden vara lägst 2,70 meter i

byggnad, som ej inrymmer flera än två för familj avsedda lägenheter, och

lägst 2,60 meter å vinden till enfamiljshus.

Möter svårighet att för något enstaka rum i bostadslägenhet eller eljest i

särskilt fall ernå föreskriven minimihöjd, må byggnadsnämnden tillåta

mindre våningshöjd, dock ej under 2,40 meter.

Där tjockleken av bjälklag är större än 32 centimeter, skola ovan angivna

våningshöjder ökas med minst det mått, varmed tjockleken av bjälklaget

överstiger 32 centimeter.

Ej må i något fall boningsrums kubikinnehåll understiga 15 kubikmeter.

A mom. Beträffande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Konungen

eller av byggnadsstyrelsen, eller beträffande annan allmän byggnad, som till
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

hör kronan, må mindre avvikelse från vad som föreskrives i 2 och 3 mom.

medgivas av den myndighet, som har att pröva ritningar till byggnaden.

52 §.

1 mom. Grund skall läggas på marklager av tillräcklig bärförmåga eller,

där sådan finnes endast å större djup, säkerställas genom pålning eller på

annat sätt.

2 mom. Grundmur eller grundpelare, som icke lägges på berg, skall nedföras

till frostfritt djup. Lägges grund på berg, skola, där så erfordras, pallar

utsprängas för densamma, och skall för byggnad i gatulinje berget invid gatan

nedsprängas minst 30 centimeter under gatuplanet.

3 mom. Uppföres byggnad av mer än en vånings höjd i gräns mot grannfastighet,

skall grundmur eller grundpelare i gränsen nedföras till vanligt

källardjup, ändock att källare i byggnaden ej ifrågakommer.

Vad sålunda stadgats skall ej gälla, där marken utgöres av berg och källare

ej anordnas i byggnaden närmare gränsen än 3 meter. Undantag från stadgandet

i första stycket må därjämte efter grannens hörande medgivas av

byggnadsnämnden, där nämnden med hänsyn till höjdförhållanden eller markens

beskaffenhet eller eljest prövar skäligt.

A morn. Där källare anordnas, skola grundmur och källargolv så utföras

eller behandlas samt omgivande mark så dräneras, att erforderligt skydd

erhålles mot fukt i källaren. Vad här sagts om källargolv gäller även annat

golv, som lägges direkt på marken.

Där källare ej anordnas, skall marken invid grundmurarna och under

byggnaden på tillfredsställande sätt dräneras, varjämte matjord under byggnaden

skall bortschaktas, bottenvåningens bjälklag väl isoleras mot kyla,

fukt, dunster och annan olägenhet samt det fria utrymmet därunder väl

ventileras.

5 morn. Murar och väggar skola medelst betryggande fuktisolering avskiljas

från grunden.

53 §.

1 mom. Byggnad, som uppföres i gräns mot grannfastighet, skall, såvida

ej framförvarande område till minst 12 meters bredd är undantaget från

bebyggande, avskiljas från grannfastigheten medelst brandmur.

Där särskilda---bestridande hävas.

Då särskilda---- avsevärt ökas.

2 mom. Byggnad av trä med större planyta än 300 kvadratmeter skall,

där ej byggnadsnämnden efter brandchefens hörande på grund av särskilda

skäl medgiver undantag, genom brandmur avdelas så, att ingen del överstiger

nämnda mått.

3 mom. Brandmur skall uppföras antingen av bränt tegel med en volymvikt

av minst 1,4 kilogram per kubikdecimeter, varvid muren skall hava

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

en tjocklek av minst 23 centimeter, eller ock i annan, av byggnadsstyrelsen

godkänd likvärdig konstruktion; dock gäller för brandmur, som utgör yttervägg

till bonings- eller arbetsrum och ej är motbyggd, i tillämpliga delar

vad i 49 § 2 mom. stadgas.

4 mom. Införes imrör eller annan luftkanal i brandmur, skola kanalens

ytter- och innerväggar sammanlagda hålla minst den för muren föreskrivna

godstjockleken. Införes slits i brandmur, skall vad nu sagts äga motsvarande

tillämpning. Vid luftkanal, vars bredd i murens längdriktning ej överstiger

15 centimeter, och vid vertikal slits av samma bredd må dock godstjockleken

vara mindre men får ej understiga 11 centimeter mot murens yttersida.

Angående rökrör i brandmur samt angående luftkanal i brandmur, som

ej är motbyggd, skall vad i 56 § 2, 6 och 7 mom. stadgas äga motsvarande

tillämpning.

Anbringas balk- eller bjälkändar i brandmur, skall murens tjocklek på yttersidan

vara minst 11 centimeter.

Utföres brandmur i särskild, av byggnadsstyrelsen godkänd konstruktion,

må medgivas de undantag från bestämmelserna i detta moment, som påkallas

av omständigheterna.

5 mom. Brandmur skall uppföras från grunden till byggnadens tak. Är

taket av samma höjd som grannhusets, skall brandmur vid eller inom byggnad

för industriellt ändamål uppdragas 50 centimeter och annan brandmur

30 centimeter över taket; dock må byggnadsnämnden, där faran för elds uppkomst

prövas ringa, efter brandchefens hörande medgiva att, i stället för

brandmurens uppdragande över taket, dettas undersida förses med brandhärdig

beklädnad till en bredd av minst 60 centimeter närmast brandmuren.

Takpanel eller annat trävirke än yttre väggbeklädnad får icke framdragas

över brandmur.

6 mom. Brandmur, som helt eller delvis icke är motbyggd, skall behandlas

såsom fasad och färgas i lämplig färgton. Uppför granne byggnad mot

sådan brandmur, är murens ägare skyldig att å delar som motbyggas borttaga

^springande isolering, listverk och dylikt.

53 a §.

1 mom. Uppföres byggnad i tre eller flera våningar, skola vertikala bärverk,

bjälklag över källare samt översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk

vilande bjälklag utföras brandsäkert. Uppföres byggnad i flera än fyra

våningar, skola jämväl övriga bjälklag utföras brandsäkert.

Undergår byggnad,--— vilande bjälklag.

Vid tillämpning---än hälften.

2 mom. Vid uppförande av större stationsbyggnad till järnväg eller av

därmed jämförlig större byggnad, avsedd att nyttjas för den allmänna samfärdseln,

eller byggnad för industriellt ändamål, i vilken i regel minst femtio

personer samtidigt äro sysselsatta, skola, oavsett antalet våningar, vertikala

bärverk och samtliga bjälklag utföras brandsäkert. Vad nu sagts skall

ock gälla med avseende å byggnad, som inrymmer undervisningsanstalt och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

7

är avsedd att hysa minst hundra personer, ävensom byggnad, som inrymmer

vårdanstalt, hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst femtio

personer.

Undergår byggnad,---motsvarande tillämpning.

54 §.

1 mom. Efter brandchefens hörande må byggnadsnämnden föreskriva,

i vad mån källare eller vind eller byggnad i sin helhet skall avdelas med brandsäkra,

brandhärdiga eller flamskyddande väggar och huru takets undersida

invid sådan vägg å vind skall skyddas mot brand, öppning i dylik avskiljande

vägg skall förses med dörr av åtminstone brandhärdig konstruktion.

2 mom. Å hanbjälkarna eller inom utrymme ovan inredd vind må i byggnad

med två eller flera våningar, vindsvåningen inräknad, boningsrum ej

anordnas; ej heller må skiljeväggar uppsättas i vidare mån än byggnadsnämnden

kan finna nödigt föreskriva till skydd mot brands spridning. Är

sådant utrymme eller någon del därav avsett att användas till upplag för

brännbara föremål, skall det vara avskilt från undervarande vindsvåning

medelst ett med brandbotten försett eller i brandsäker konstruktion utfört

bjälklag, vilande på brandsäker stomme; och må i sådant fall utrymmet för

tillgodoseende av i huset boende personers behov av förvaringsrum uppdelas

medelst skärmar av metalltrådsnät eller på annat sätt som kan av byggnadsnämnden

godkännas.

3 mom. I byggnad med två eller flera våningar, inredd vindsvåning inräknad,

skola, om byggnaden inrymmer flera än fyra lägenheter för bostadseller

affärsändamål, inre takytor och lägenhetsskiljande väggar ovan källarbjälklaget

åtminstone flamskyddande beklädas. I byggnad för bostads- eller

affärsändamål med tre eller flera våningar skola motsvarande byggnadsdelar

förses med åtminstone brandhärdig beklädnad.

I källarrum med eldstad skola väggar och tak förses med åtminstone

flamskyddande beklädnad, där ej byggnadsnämnden annat föreskriver beträffande

viss byggnad.

Där i fabriker, verkstäder eller dylika anläggningar, som kunna medföra

eldfara, väggar och tak av trä förekomma, skola dessa åtminstone flamskyddande

beklädas, såvida ej byggnadsnämnden efter brandchefens hörande

finner skäligt medgiva undantag eller föreskriva annan åtgärd.

55 §.

Byggnad skall, därest icke själva taklaget utgöres av brandsäker betongkonstruktion,

täckas med taktegel, skiffer, plåt eller annat av byggnadsstyrelsen

godkänt material, som erbjuder betryggande skydd mot antändning

genom gnistor eller flygbränder samt äger tillräcklig hållfasthet. Vid bestämmande

av taktäckningsmaterialet bör avseende fästas jämväl vid vad

som kan vara lämpligt från utseendesynpunkt, särskilt med hänsyn till det

material som använts å närliggande byggnader.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 119.

Tak och altaner skola hava tillräcklig lutning för vattnets avledande mot

erforderliga takrännor och stuprör, vilka senare, om de icke förbindas med

avloppsnät, skola neddragas till ett avstånd av högst 30 centimeter från marken,

byggnadsnämnden likväl obetaget att föreskriva annat mått. Tak får

ej anordnas så, att vatten därifrån faller å grannes tomt.

Täckning över byggnad, terrass, altan eller dylikt skall isoleras från därunder

belägna lokaler, såframt täckningen är plan eller har endast ringa

lutning i förhållande till horisontalplanet.

56 §.

1 mom. Skorsten skall utföras av bränt tegel med en volymvikt av minst

1,4 kilogram per kubikdecimeter samt skall från grunden vila på brandsäker

konstruktion. Skorsten skall uppdragas genom yttertaket i eller så nära intill

taknocken som möjligt och i allmänhet till en meler över denna eller till

den högre höjd, som byggnadsnämnden med hänsyn till särskilda omständigheter

kan finna skäl föreskriva, samt skall i skärningen med yttertaket kringklädas

med plåt eller förses med annan lämplig tätning. Skorsten skall väl

fogstrykas, kalkrappas eller plåtbeklädas.

Skorsten må ock utföras på annat sätt än nu sagts, därest konstruktionen

blivit godkänd av byggnadsstyrelsen.

2 mom. Rökrör bör skyddas mot avkylning, örn så erfordras för undvikande

av inre kondensering och inrökning.

Rökrör bör icke anbringas intill garderober, skafferier eller andra utrymmen,

som kunna besväras av värme. Kan detta ej undvikas, skall rökröret

på lämpligt sätt isoleras mot sådant utrymme.

3 mom. Varje eldstad skall hava eget rökrör. Vid inrättande av ny eldstad

i äldre hus må utan hinder av vad nu sagts byggnadsnämnd, örn svårighet

möter att för sådan eldstad anordna eget rökrör eller örn eljest särskilda skäl

därtill äro, medgiva, att gemensamt rökrör användes för högst två kakelugnar

eller kaminer, därvid emellertid nödiga försiktighetsmått mot eldfara

samt spridning av rök till annan lägenhet skola iakttagas.

4 morn. Rökrör får icke uppföras i större lutning mot lodlinjen än 45°;

dock må byggnadsnämnden, där mekanisk ventilationsanordning finnes eller

eljest särskilda skäl föreligga, medgiva undantag härifrån.

Avgasningsrör från gasspis skall, där sådant med hänsyn till spisens storlek

erfordras, indragas i imröret.

5 mom. Där eldstad icke kan direkt anslutas till rökrör i skorsten, må förbindelserör

av betryggande beskaffenhet användas. Sådant rör må göras av

plåt, varvid dock skall tillses, att röret anbringas på betryggande sätt och

icke närmare oskyddat trävirke än 45 centimeter och ej heller närmare trävirke,

som är försett med brandhärdig beklädnad, än 23 centimeter.

6 mom. Imrör och andra luftkanaler skola utföras av varaktigt, icke

brännbart material med tillräcklig hållfasthet samt på ett mot eldfara betryggande

sätt.

Imrör bör icke uppföras i större lutning mot lodlinjen än 45°.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 119.

9

7 mom. Beträffande utförande av skorsten, rökrör, imrör och andra luftkanaler

skola, utöver vad i 1—6 mom. stadgas, iakttagas anvisningar, som

byggnadsstyrelsen utfärdar.

56 a §.

1 mom. Byggnadsdelar av trä eller annat brännbart material må ej förekomma

på mindre avstånd från rökrörs eller eldstads insida än 23 centimeter.

Beträffande rökrör från värmepanna, som har en eldyta av 5 kvadratmeter

eller däröver, samt eldstad i sådan värmepanna skall avståndet vara

minst 35 centimeter. Mellanrum mellan trävirke samt rökrör eller eldstad

skall, där ej fråga är örn kakelugn, fristående kamin eller dylikt, fyllas med

sten eller annat icke brännbart material.

Vad i första stycket sägs skall icke äga tillämpning å sådana till golv och

tak hörande byggnadsdelar som golvbeläggning och takpanel, ej heller å listverk

av trä; dock att sådana byggnadsdelar icke må anbringas närmare rökrörs

eller eldstads insida än 11 centimeter.

Träpropp får icke anbringas i rökrörs vägg närmare rörets insida än 23

centimeter. I vägg till rökrör från värmepanna må bilning ej verkställas

närmare rörets insida än 23 centimeter, ej heller får i sådan vägg upplag

anbringas för balkar eller bjälkar.

2 morn. Eldstads botten i kakelugn, murad spis eller kamin må icke läggas

närmare byggnadsdelar av trä eller annat brännbart material än 23 centimeter.

Beträffande köksspis må motsvarande avstånd icke vara mindre än

35 centimeter.

3 mom. Kakelugnar och murade spisar skola uppföras på mur, i mur fästade

bär järn eller brandsäkert bjälklag. Framför eldstad skall läggas plan av

sten, betong eller dylikt till en bredd av minst 45 centimeter för spis och minst

30 centimeter för kakelugn och kamin. Sådan plan skall utsträckas åt sidorna

för kakelugn till sockelns bredd samt för spis till 15 centimeter och för kamin

till 10 centimeter på vardera sidan utöver spisens eller kaminens bredd.

4 mom. Från vad i 1 mom. första och andra styckena samt 2 mom. stadgas

beträffande rökrör och eldstäder må avvikelse medgivas, i den mån särskilda

anordningar, som erbjuda motsvarande skydd mot eldfara, vidtagas.

Bestämmelserna i 2 och 3 mom. gälla ej spisar, kaminer eller andra apparater,

inrättade för eldning med gas, fotogen eller dylikt eller för elektrisk

drift. Särskilda till byggnad hörande anordningar för uppställande av sådana

apparater skola utföras så, all apparaterna isoleras på ett mot eldfara betryggande

sätt.

57 §.

1 mom. Byggnad skall hava utgångar, förstugor och trappor till erforderligt

antal och lämplig storlek samt så belägna och anordnade, att de vid

eldfara bereda största möjliga trygghet för i byggnaden varande personer.

Trappa skall hava lämplig stigning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

2 mom. I byggnad med fyra eller flera våningar, vindsvåning inräknad,

skola trappor jämte tillhörande planer och omslutningsväggar göras brandsäkra.

Trappa i sådan byggnad skall hava förbindelse med vind samt vara

försedd med åtminstone brandhärdiga dörrar mot vind och källare, där ej

byggnadsnämnden medgiver undantag.

3 mom. Vad i 2 mom. stadgats skall icke äga tillämpning med avseende

å trappa för inre kommunikation mellan våningar, örn erforderliga åtgärder

vidtagas till undvikande av ökad eldfara.

4 mom. Trappa, förstuga och trapplan skola hava minst den bredd som

angives i anvisningar av byggnadsstyrelsen.

5 mom. Trappa skall vara försedd med ledstång. Undantag härifrån må

dock av byggnadsnämnd medgivas, om särskilda skäl därtill äro.

6 mom. Dörrar i utrymningsväg från lokal för industriell verksamhet eller

lokal, avsedd att samtidigt inrymma ett större antal personer, skola göras

utåtgående.

58 §.

I fråga om uppförande och inredande av byggnader, som innehålla fabrikseller

verkstadslokaler, eldfarliga upplag, hissar eller andra särskilda inrättningar

eller lokaler, avsedda att samtidigt inrymma ett större antal människor,

skola, utöver bestämmelser som meddelats i denna stadga eller eljest, iakttagas

anvisningar, som byggnadsstyrelsen med hänsyn till sådan byggnads

beskaffenhet och ändamål utfärdar till skydd mot eldfara.

60 a §.

Finnes med hänsyn till ortsförhållandena eller andra särskilda omständigheter

avvikelse från de enligt 49—53 och 54—57 §§ gällande bestämmelserna

påkallad, må därom förordnas i byggnadsordning. För särskilt fall må sådan

avvikelse beslutas av Konungens befallningshavande eller, där fråga är

om mindre avvikelse som ej innebär skärpning, av byggnadsnämnden, om

nämnden till sitt biträde har stadsarkitekt och denne tillstyrkt åtgärden.

60 b §.

Anvisningar, som av byggnadsstyrelsen utfärdas i de i 49, 51, 56, 57 och

58 §§ angivna hänseendena, skola för att bliva gällande godkännas av Konungen.

Örn rivning.

60 c §.

Innan byggnad rives, skall tillses, att den är fri från ohyra.

61 §.

1 mom. Nybyggnad må---byggnadsnämndens lov.

Byggnadsnämndens lov---av lägenheter;

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

11

varje ändring, som berör eldstad eller rök- eller imrör;

återställande av---eller materialgårdar.

70 §.

Byggnadslov erfordras---tillhör kronan.

I byggnadsärende, som skall underställas Konungens eller byggnadsstyrelsens

prövning, skall byggnadsnämnden beredas tillfälle att yttra sig före

underställningen. Innan arbetet påbörjas, skall anmälan om detsamma ingivas

till byggnadsnämnden. Anmälan skall vara åtföljd av karta med kopia,

som i 62 § sägs, ävensom för arkivering lämpliga byggnadsritningar med tillhörande

beskrivning.

Skall för---lov därtill.

73 §.

1 mom. För tillsyn---färdigt skick.

Innan byggnad tages i bruk, skall anmälan om arbetets avslutande göras

hos byggnadsnämnden. Härvid skall företes bevis av skorstensfejare^ att

eldstäder och rökrör samt imrör och ventilationsanordningar blivit av honom

undersökta och godkända. Där så påfordras av byggnadsnämnden, skall

undersökningen omfatta jämväl provtryckning av skorstenen.

Då arbete---hälsovårdsnämnden åvägabringas.

79 a §.

I fråga---ytterligare följande:

1. Byggnad, som ej sammanbygges eller kan förväntas komma att sammanbyggas

med byggnad å grannes fastighet, må icke läggas på mindre avstånd

från fastighetens gräns än som motsvarar hälften av den för byggnaden

tillåtna största höjden, ej heller i något fall närmare gränsen än 4,5

meter. Uppföres byggnad av trä med två våningar jämte vindsvåning, må

avståndet till gräns mot grannfastighet ej understiga 6 meter.

2. Avståndet mellan---större våningshöjd.

105 §.

Våningshöjden i boningsrum skall, räknat från golv till golv, i allmänhet

vara minst 2,70 meter, med rätt för byggnadsnämnden att, där så befinnes

lämpligt, i övre våningen eller i vindsrum eller eljest i enstaka rum samt i

sommarstugor medgiva lägre våningshöjd, dock ej under 2,40 meter.

Där tjockleken av bjälklag är större än 32 centimeter, skola nu angivna

våningshöjder ökas med minst det mått, varmed tjockleken av bjälklaget

överstiger 32 centimeter.

108 §.

Skorstenar och---— antändligt material.

Trävirke må ej anbringas närmare rökrörs insida än 23 centimeter; och

skall mellanrummet fyllas med sten eller annat icke brännbart material.

Å golvet---eller järnplåt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ls proposition nr 119.

109 a §.

För område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,

må Konungens befallningshavande, i den mån så med hänsyn till bebyggelsens

art och omfattning samt omständigheterna i övrigt finnes lämpligt,

i byggnadsordning förordna, att i stället för 104—108 och 109 §§ skall i

tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i 49—53 och 54—60 c §§ är

stadgat; Konungens befallningshavande obetaget att härvid medgiva de avvikelser

från sistnämnda föreskrifter, som må finnas påkallade.

116 §.

1 mom. För tillsyn---hos byggnadsnämnden.

2 mom. Där så med hänsyn till bebyggelsens art och omfattning eller

eljest finnes lämpligt, må Konungens befallningshavande i byggnadsordning

för område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,

förordna, att bestämmelserna i 75—78 §§ i tillämpliga delar skola lända till

efterrättelse vid byggande inom området.

124 §.

1 mom. Den allmänna uppsikten över stadsplane- och byggnadsväsendet

i städer, samhällen och områden, som i denna stadga avses, tillkommer byggnadsstyrelsen,

som för ändamålet äger att meddela erforderliga föreskrifter,

formulär, råd och anvisningar.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1946.

Bestämmelser, som vid denna kungörelses ikraftträdande finnas intagna

i byggnadsordning för stad eller stadsliknande samhälle å landet, skola, i

den mån de avvika från bestämmelserna i 49—53, 54—57 och 73 §§, upphöra

att gälla.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

13

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf,

Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations- och

ecklesiastikdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Bergquist, fråga om ändringar i vissa delar av byggnadsstadgan.

Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1941 tillkallade

dåvarande chefen för justitiedepartementet den 19 december 1941 statssekreteraren,

numera häradshövdingen K. E. Elliot, ordförande, generaldirektören

O. H. Malmberg, stadsarkitekten G. M. W. Wetterling och föredraganden

för stadsplaneärenden i kommunikationsdeparementet, numera e. o.

kanslirådet N. E. J. Aurén att verkställa utredning om regionplanelagstiftning

och översyn av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten jämte

vad därmed äger samband. För att deltaga i överläggningar med utredningsmännen

utsågos samtidigt särskilda sakkunniga. Utredningsmännen, vilka

antagit benämningen stadsplaneutredningen 1942, ha, på sätt i direktiven förutsattes,

gjort vissa avsnitt av ämnet till föremål för behandling vart för

sig. Sedan utredningen i enlighet härmed den 16 april 1942 avgivit ett särskilt

betänkande med förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplan-

och tomtindelningsärenden (SOU 1942: 27), vilket förslag lett till lagstiftning

i ämnet, har utredningen företagit en granskning av föreskrifterna

i gällande lokala byggnadsordningar i syfte att åstadkomma mera rationella

och enhetliga bestämmelser. Resultatet av denna granskning har utredningen

framlagt i ett den 17 juni 1943 avgivet betänkande med förslag till vissa

ändringar i byggnadsstadgan (SOU 1943: 30). Yttranden över detta betänkande

lia inhämtats från ett flertal myndigheter och sammanslutningar.

.lag anhåller nu att få upptaga utredningens sistnämnda förslag till behandling.

I samband härmed synes även böra upptagas i annat sammanhang väckt

fråga örn ändring av vissa bestämmelser i 53 a § byggnadsstadgan, vilka tillkommit

i samband med utfärdandet av den nya civilförsvarslagen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mcij:is proposition ni 119.

Inledning.

Bestämmelser om det tekniska utförandet av olika byggnader meddelas i

byggnadsstadgan den 20 november 1931 samt i de för städer, samhällen och

andra orter fastställda lokala byggnadsordningarna. Vissa föreskrifter rörande

byggnads utförande med hänsyn till hälsovård och luftskydd ha därjämte

meddelats i andra författningar.

Beträffande stad lämnas i 36—60 §§ byggnadsstadgan vissa mera allmänna

föreskrifter örn byggnads yttre och inre anordnande m. m., exempelvis

angående byggnads läge å tomt, bonings- och arbetsrums höjd, brandmur,

taktäckning, skorstenar, eldstäder och trappor. Åtskilliga av dessa paragrafer

innehålla, att närmare föreskrifter skola eller må meddelas i byggnadsordning.

Ifrågavarande bestämmelser gälla enligt 82 § även för stadsliknande

samhälle. De äro liksom föreskrifterna i byggnadsordning

tillämpliga å stadens eller samhällets hela område, således även å ytterområdena,

där stadsplan ej finnes. Beträffande område på landet,

för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, innehålla

102—109 §§ vissa föreskrifter i ämnet.

Örn byggnadsordning för stad stadgas i 1—3 §§ byggnadsstadgan. Enligt

1 § skall sålunda för stad finnas byggnadsordning, upptagande de bestämmelser

som, utöver vad i allmän lag eller byggnadsstadgan eller eljest i vederbörlig

ordning föreskrivits, äro erforderliga för ordnande av stadens byggnadsväsen.

Byggnadsordning eller ändring däri skall jämlikt 2 § antagas av

stadsfullmäktige efter byggnadsnämndens hörande men skall för att bliva

gällande fastställas av länsstyrelsen. Vad som sålunda föreskrivits för stad

skall enligt 82 § äga motsvarande tillämpning för stadsliknande samhälle.

Även för område på landet, beträffande vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts, kan enligt 95 § byggnadsordning utfärdas. Fråga

därom kan väckas av jordägare eller byggnadsnämnd inom området eller

av vederbörande kommun eller länsstyrelsen. Sedan frågan utretts, utfärdas

byggnadsordning av länsstyrelsen.

Till ledning vid uppgörande av byggnadsordning har byggnadsstyrelsen

på uppdrag av chefen för kommunikationsdepartementet utarbetat normalförslag

(SOU 1932:6—9, 1933:28 och 1937:57): för städer, köpingar

och större municipalsamhällen (normalförslag I); för mindre municipalsamhällen

(normalförslag II); för byggnadsplaneområden (normalförslag III A)

och för utomplansområden (normalförslag III B).

Yrkanden om ändrade och mera enhetliga bestämmelser.

För att stimulera byggnadsverksamheten och särskilt bostadsbyggandet ha

under de senaste åren omfattande åtgärder vidtagits. Genom ekonomiskt stöd

från det allmänna har man sökt åvägabringa en för bostadsbristens avhjälpande

tillräcklig byggnadsproduktion till så låga kostnader som möjligt. I

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

15

samband med dessa stödåtgärder har betonats vikten av att möjligheterna

till förbilligande av de till material och bostadsstandard hänförliga kostnaderna

tillvaratagas. Storleken av ifrågavarande byggnadskostnader är givetvis

till en viss grad beroende av bestämmelserna i gällande författningar

om byggnads tekniska utformning.

I sitt den 29 januari 1941 avgivna betänkande angående byggnadskostnaderna

(SOU 1941:4) framhöllo 1940 års bgggnadskostnadssakkunniga bl. a.,

att konstruktionsföreskrifterna inom byggnadsbranschen rymde vissa säkerhetsmarginaler,

vilkas storlek bestämts med hänsyn till den starkt växlande

utförandestandard man dittills måst räkna med. Örn säkerhetsföreskrifterna

kunde mildras, skulle stora besparingsmöjligheter uppstå.

I yttranden över de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende påyrkades

från flera håll en genomgripande omarbetning av gällande byggnadsbestämmelser.

Socialstyrelsen uttalade sålunda, att för många samhällen gällde

byggnadsföreskrifter, vilka tilläte användandet av moderna byggnadsmaterial

och byggnadsmetoder endast efter dispens. Här hade man att söka en av

de krafter som motverkade byggnadsverksamhetens rationalisering. Även

svenska stadsförbundet ifrågasatte, örn icke en mera genomgående revidering

på olika punkter av såväl allmänna som lokala byggnadsföreskrifter — med

hänsyn till en sannolikt bestående försämring i de ekonomiska utsikterna —

borde ske i syfte att på olika punkter genomföra besparingar. Av Sveriges

industriförbund framhölls, att de sinsemellan ofta starkt växlande regler i

fråga om byggnadsdetaljer som de lokala myndigheterna, särskilt byggnadsnämnderna,

tillämpade borde bringas till större samstämmighet och enhetlighet.

Slutligen påyrkade svenska teknolog/öreningen, att konstruktionsbestämmelser

gällande hela landet fastställdes, varvid viss klassindelning borde

göras med hänsyn till byggnadernas ändamål m. m. I samband härmed

borde enligt föreningens mening vederbörande normalförslag till byggnadsordning

omarbetas, varefter borde tillses, att det tillämpades så enhetligt

som möjligt i hela landet. I samband med framläggandet av proposition

(nr 251) till 1941 års riksdag angående åtgärder för främjande av ökad

bostadsproduktion m. m. framhöll även chefen för socialdepartementet vikten

av att byggnadsordningarna bleve föremål för en allmän granskning i syfte

att åstadkomma ett billigare byggnadssätt. I den mån formella hinder reste

sig mot kostnadsbesparande byggnadssätt, borde dessa enligt departementschefens

mening undanröjas, och detta gällde såväl örn hindren förekomme

i byggnadsstadgan som om de funnes i de lokala byggnadsordningarna.

Civila byggnadsutrcdningcns förslag.

1940 års civila byggnadsutrcdning har i sitt den 15 februari 1943 avgivna

betänkande I (SOU 1943: 10) (ill granskning upptagit bl. a. sådana bestämmelser

rörande byggnads tekniska utförande, som kunde vara ägnade att i

onödan stegra kostnaderna för den offentliga byggnadsverksamheten, samt i

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

anslutning härtill föreslagit åtskilliga ändringar i byggnadsstadgan, innebärande

förenklingar och rationaliseringar i gällande byggnadsbestämmelser

i avsikt att åstadkomma större enhetlighet och att nedbringa byggnadskostnadema.

1 betänkandet framhåller byggnadsutredningen att bestämmelserna i byggnadsstadgan

åt lokala byggnadsordningar inrymde ett avgörande inflytande

på byggnadsverksamhetens reglering i detalj. Utredningen hade den bestämda

uppfattningen att från ekonomisk synpunkt en dylik uppdelning icke

kunde anses tillfredsställande. Vid olika tillfällen hade det också inträffat, att

av utredningen förordade förenklingsförslag befunnits strida mot den för

vederbörande ort gällande byggnadsordningen och att genomförandet av föreslagna

åtgärder fördenskull blivit beroende av vederbörlig dispens. Byggnadsstadgan

borde till undvikande av att de byggande komme att åläggas

större förpliktelser än som från olika synpunkter kunde anses försvarliga,

avfattats på sådant sätt att byggnadsordning i princip icke finge uppställa

strängare krav än byggnadsstadgan. Däremot syntes betänkligheter icke kunna

möta mot att åt vederbörande byggnadsnämnd inrymma befogenhet att

under givna förutsättningar medgiva tillämpningen av mindre rigorösa krav

än de som normalt skulle gälla liksom också att för vissa, närmare angivna

fall bestämma om tillämpningen av undantagsvis medgivna lättnader.

Ett konsekvent genomförande av en dylik ordning förutsatte emellertid, att

byggnadsstadgans föreskrifter i åtskilliga hänseenden erhölle en väsentligt

mera detaljerad utformning än för närvarande. Vid den av byggnadsutredningen

verkställda granskningen hade eftersträvats att principiellt söka utmönstra

alla stadganden, som åt byggnadsnämnderna inrymde befogenhet

att under den ena eller den andra förutsättningen skärpa generellt tillämpliga

föreskrifter av ekonomisk räckvidd eller meddela sådana inom områden,

där stadgan lämnat förhållandena oreglerade eller bristfälligt reglerade. Härvid

hade den ordningen ansetts böra tillämpas, att vissa delar av det av

byggnadsstyrelsen utarbetade normalförslag I till byggnadsordning efter en

del jämkningar inarbetats i stadgan.

Vissa av de ändrings- och kompletteringsförslag, som civila byggnadsutredningen

framlagt, åsyfta i första hand att bereda möjlighet till förenklingar,

som äro av beskaffenhet att medgiva ett bättre utnyttjande av tomtutrymmet.

I detta syfte har utredningen föreslagit en jämkning av 36 och

79 a §§ byggnadsstadgan, varjämte utredningen föreslagit ändringar i stadgandena

om rumshöjden i bonings- och arbetsrum.

Vissa andra av byggnadsutredningen föreslagna jämkningar i byggnadsstadgan

betingas av utredningens ståndpunkt, att mera väsentliga byggnadstekniska

föreskrifter hade sin plats i stadgan och icke i byggnadsordningarna,

vilka undandroge sig statsmakternas omedelbara kontroll. Utredningen framhåller,

att i den mån de föreslagna bestämmelserna underskrede kraven i nu

gällande byggnadsordningar, jämväl dessa förslag vore ägnade att främja

den utveckling i förenklande riktning som utredningen åsyftade. I detta

hänseende har utredningen framhållit vissa av utredningen föreslagna de
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 119.

17

taljföreskrifter angående luftväxlingsanordningar, utförandet av grund- och

yttermurar samt tak- och golvbeläggningar, skorstenar, rökgångar och utluftningskanaler

ävensom trappors konstruktion. Hithörande bestämmelser

ha upptagits i 49, 50, 52, 55, 56 och 57 §§.

Byggnadsutredningen har slutligen föreslagit en ändring i 70 § byggnadsstadgan,

enligt vilken bl. a. byggnadslov icke skulle erfordras för arbete berörande

allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Kungl. Maj:t eller enligt

Kungl. Maj:ts förordnande av central statlig myndighet, eller annan allmän

byggnad som tillhör kronan.

Särskilda framställningar om ändringar i byggnadsstadgan.

Även i fråga om vissa speciella byggnadsföreskrifter lia krav på ändringar

framförts. Svenska brandskyddsföreningen har i skrivelse den 28 augusti

1942 till chefen för kommunikationsdepartementet anhållit om åtgärder för

åstadkommande av statliga och för hela landet gällande garageföreskrifter

för motorfordon och motorredskap. Vidare har Svenska försäkringsbolags

riksförbund i skrivelse den 20 januari 1943 till chefen för justitiedepartementet

hemställt örn vissa ändringar i bestämmelserna angående utförandet

av skorstenar, rökrör m. m. Slutligen ha vissa förslag, som i förevarande

sammanhang äro av betydelse, framlagts av 1936 års hantverkssakkunniga

i betänkande den 15 augusti 1939 med utredning angående behovet av legala

kompetensföreskrifter för utövande av hantverksyrken (SOU 1939:46) samt

i det av medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan den 13 januari

1941 avgivna betänkandet rörande bekämpande av väggohyra (SOU 1941:15).

Stadsplaneutredningcns förslag.

Stadsplaneutredningen, som verkställt en genomgång av byggnadsordningar

från skilda delar av landet, framhåller att byggnadsföreskrifterna,

enligt vad undersökningen givit vid handen, varierade mycket för olika städer

och samhällen. Olikheterna berörde praktiskt taget alla områden, såsom

ventilation, grundmurs anordnande och beskaffenhet, bonings- och arbetsrums

storlek i plan och höjd, tak- och väggbeklädnad, skorstenar, rök- och

imrör, trappors bredd m. m. Mången gång syntes olikheterna helt meningslösa.

Olägenheterna av det rådande tillståndet hade kommit att tydligare

framträda mot bakgrunden av de standardiseringssträvanden och den industrialisering

över huvud taget av byggnadsverksamheten, som mer och

mer gjort sig gällande. Medan det tidigare endast ganska sällan inträffat, att

en byggmästare förläde sin verksamhet utanför den egna stadens gränser,

hade det numera blivit allt vanligare med större företag i byggnadsbransclien,

som hade sitt verksamhetsfält förlagt till ett flertal orter i olika delar

av landet. Stora företag funnes också, som inrättat sig för industriell

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. I sami. Nr 119.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

produktion av byggnadsdelar eller färdiga byggnader. För sådana byggmästare

och företag vore olikheterna mellan byggnadsordningarna till stort

förfång. De försvårade planering samt lade hinder i vägen för en genomförd

standardisering av byggnadsdetaljer och hustyper. Även för byggmästarna

vore olikheterna uppenbarligen till skada genom att de hindrade den rationalisering

av byggnadsverksamheten som allmänt eftersträvades.

För att råda bot på dessa missförhållanden föreslår stadsplaneutredningen,

att vissa byggnadsföreskrifter av större betydelse överflyttas från byggnadsordningarna

till byggnadsstadgan, varigenom man i erforderlig mån skulle

erhålla enhetliga bestämmelser. Åtskilliga lokala föreskrifter vore av beskaffenhet

att kunna och böra erhålla allmän giltighet. Huvudmålet härvid

borde vara att underlätta byggnadsverksamheten. Förutom genom enhetliga

bestämmelser kunde detta ske genom att i besparingssyfte medgiva förenklingar

i byggnadssättet, där sådana kunde föreskrivas utan olägenhet.

Stadsplaneutredningen uttalar, att då den förordade, att reformen verkställdes

genom ändring i byggnadsstadgan och ej på så sätt, att de ifrågavarande

bestämmelserna sammanfördes i en särskild författning, detta skedde

under den förutsättningen att bestämmelserna framdeles kunde bli föremål

för jämkning utan onödig omgång och tidsutdräkt. Den praxis som hittills

tillämpats beträffande byggnadsstadgans bestämmelser, eller att förslag

i ämnet alltid, innan Kungl. Maj:ts beslut meddelades, underställdes riksdagen

för yttrande, borde sålunda icke vidare följas. Åtskilliga av stadgans

bestämmelser vore visserligen otvivelaktigt av den beskaffenhet, att riksdagens

medverkan kunde vara motiverad, och härutinnan åsyftades ej något

avsteg från den regel som tidigare följts. Skäl kunde alltså finnas för att, om

Kungl. Majit i sak ansåge utredningens förslag böra följas, riksdagen bereddes

tillfälle att yttra sig beträffande själva principen om enhetligare byggnadsbestämmelser.

Huvuddelen av utredningens förslag omfattade emellertid

ett ämne, som lämpligen kunde regleras av Kungl Majit utan riksdagens

hörande. Dessa föreskrifter, särskilt de som gällde byggnads yttre och inre

anordnande, vöre av beskaffenhet att behöva tid efter annan underkastas

översyn och omarbetas med hänsyn till utvecklingen på det byggnadstekniska

området. Särskilt örn föreskrifterna utformades på det detaljerade

sätt, som föreslagits av stadsplaneutredningen, syntes det icke rimligt, att

Kungl. Majit, varje gång ändring kunde finnas påkallad, skulle vara nödsakad

att underställa ärendet riksdagen och avvakta dess besked, innan ändringen

i fråga kunde genomföras.

Stadsplaneutredningen framhåller, att civila byggnadsutredningen vid framläggandet

av sitt förslag till ändring i byggnadsstadgan vägletts av synpunkter

liknande dem, vilka läge till grund för stadsplaneutredningens förslag.

Beträffande vissa detaljer hade stadsplaneutredningen visserligen icke

kunnat biträda byggnadsutredningens förslag. I stort sett vore dock detta

förslag välbetänkt. Oaktat sistnämnda förslag tagit sikte endast på sådana

föreskrifter, som ansetts kunna öva mera påtaglig inverkan på kostnaderna

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 119.

19

för offentliga byggnader, vore det av betydelse även för den privata byggnadsverksamheten.

För att bättre tillgodose denna byggnadsverksamhets behov

borde det dock göras något mera omfattande. Enligt byggnadsutredningens

förslag skulle till byggnadsstadgan från städernas och samhällenas byggnadsordningar

överföras vissa detaljföreskrifter, huvudsakligen angående

luftväxlingsanordningar, grund- och yttermurar, tak- och golvbeläggningar,

skorstenar, rökgångar samt trappor. Därjämte hade byggnadsutredningen

föreslagit jämkning av bland annat stadgandena om rumshöjden i boningsoch

arbetsrum samt om byggnadsnämnds befattning med statliga byggnadsföretag.

För att byggnadsutredningens förslag skulle erhålla erforderlig fullständighet

borde det, anför stadsplaneutredningen vidare, kompletteras med

ett antal bestämmelser, avseende bl. a. beskaffenheten av byggnads bärande

delar, värme- och ljudisolering, dagerbelysning, rums- och lägenhetsstorlek

samt brandmurs beskaffenhet och utförande. Åtskilliga föreskrifter örn

byggnads anordnande borde däremot liksom hittills regleras lokalt. Hit hörde

stadgandena angående exempelvis rätt att låta grundmur skjuta utanför

gatulinjen, portomfattningar, sockel, burspråk, fönster, balkonger, ytterluckor,

gemensamma brandmurar, fönsteröppningar i brandmur, skyltar, reklamanordningar,

gård och dess anordnande m. m. I dessa hänseenden borde

byggnadsordningarna sålunda innehålla de bestämmelser som erfordrades

utöver de nuvarande föreskrifterna i byggnadsstadgan. Anledning att i förevarande

sammanhang reformera stadgandena i övrigt i byggnadsordningarna,

såsom angående byggnadsnämnd, byggnadslov och tillsyn över byggandet,

funnes enligt stadsplaneutredningens åsikt i stort sett icke.

Härutöver har stadsplaneutredningen föreslagit ändring i fråga om sättet

för fastställande av städernas och samhällenas byggnadsordningar. Till stöd

härför anför utredningen, att städerna och samhällena icke ansett sig förpliktade

att ens i någon mån följa de normalförslag till byggnadsordningar,

vilka upprättats och ställts till ortsmyndigheternas förfogande. Länsstyrelserna

hade fastställt byggnadsordningarna utan att fästa större avseende vid

örn de överensstämde med normalförslagen eller ej. Följden hade blivit att

byggnadsordningarna företedde stora och omotiverade olikheter sinsemellan.

De i det föregående påtalade mera betydande olägenheterna därav komme

visserligen att avhjälpas vid bifall till förslaget örn överflyttande av vissa

bestämmelser från byggnadsordningarna till byggnadsstadgan. Åtskilliga mer

eller mindre omotiverade avvikelser från normalförslagen komme emellertid

alt kvarstå. För att så småningom få fram större enhetlighet i byggnadsordningarna

även i de delar, som icke nu föresloges normaliserade genom

vissa föreskrifters överförande till byggnadsstadgan, förordade utredningen,

att prövningen av byggnadsordningarna överflyttades från länsstyrelsen till

Kungl. Maj:t. Genom denna ändring kunde därjämte vinnas en rationalisering

av granskningsarbetet, vilket i detta fall kunde verkställas både bättre

och billigare centralt än bos länsstyrelsen. Ändring av byggnadsordning syntes

emellertid, örn den ej innefattade väsentlig avvikelse från vad som förut

varit gällande, böra få alltjämt fastställas av länsstyrelsen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Stadsplaneutredningen betonar, att dess förslag icke innebure någon förändring

av byggnadslagstiftningens grundlinjer. De bestämmelser förslaget

innehölle hade emellertid utformats med tanke på att icke behöva i sakligt

hänseende omarbetas i följd av vad utredningen i sitt slutbetänkande komme

att föreslå. Ehuru förslaget åsyftade att åstadkomma besparingar i byggnadskostnaderna,

hade även vissa skärpningar i gällande bestämmelser föreslagits,

särskilt från brandskyddssynpunkt. Liksom civila byggnadsutredningen

hade stadsplaneutredningen eftersträvat att ur byggnadsstadgan utmönstra

de bestämmelser, som gåve byggnadsnämnderna befogenhet att

skärpa generellt tillämpliga föreskrifter av ekonomisk räckvidd. 1 åtskilliga

fall hade stadsplaneutredningen därvid förordat den anordningen, att byggnadsstyrelsen

skulle utfärda särskilda anvisningar angående vissa byggnadsdetaljer,

under det att byggnadsstadgan endast skulle innehålla hänvisning

till dessa anvisningar. Härigenom skulle uppnås erforderlig enhetlighet och

samtidigt stor smidighet utan att byggnadsstadgan i onödan belastades med

detaljföreskrifter. De bestämmelser som överförts til! byggnadsstadgan från

byggnadsordningarna överensstämde i huvudsak med motsvarande föreskrifter

i normalförslaget till byggnadsordning för städer och större samhällen.

Åtskilliga omarbetningar och ändringar hade dock vidtagits. Sådana

bestämmelser i byggnadsordningarna, som strede mot föreskrifter i byggnadsstadgan,

skulle omedelbart upphöra att gälla. Utredningen räknade med

alt byggnadsordningarna komme att omarbetas så, att därur uteslötes upphävda

bestämmelser. Möjlighet att i byggnadsordning på nytt införa föreskrifter,

som avveke från byggnadsstadgan, därest detta påkallades med hänsyn

till ortsförhållandena eller eljest, funnes enligt förslaget (60 a §). I synnerhet

i de största städerna kunde behovet av att kunna meddela särskilda

föreskrifter angående vissa byggnadsdetaljer vara framträdande. För särskilda

fall finge länsstyrelsen eiler under vissa villkor byggnadsnämnden

meddela dispens.

Stadsplaneutredningens nu återgivna förslag gäller städer och stadsliknande

samhällen. I fråga om landsbygdsområden har den av stadsplaneutredningen

verkställda undersökningen visat, att byggnadsordningarnas bestämmelser

icke i högre grad avvika från varandra. Utredningen anser detta sammanhänga

med att frågan om fastställande av byggnadsordning för sådant

område i regel upptages av länsstyrelsen utan förslag av ortsmyndighet.

Någon reform i likhet med den som föreslagits för städer och samhällen

vore därför enligt stadsplaneutredningens åsikt icke påkallad för landsbygdsområdena.

Däremot torde, anför utredningen, i vissa fall finnas behov av att

kunna komplettera de för byggnadsplane- och ulomplansområden gällande

enkla bestämmelserna om byggnads inre anordnande m. m. och om tillsyn

över byggandet. Stadsplaneutredningen har fördenskidl framlagt förslag,

som ger länsstyrelse befogenhet att i viss utsträckning förordna härom.

Stadsplaneutredningen har i sitt betänkande uttalat att den icke underskattade

de invändningar som kunde resas mot att, innan utredningens slut
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

21

liga förslag förelåge, byggnadsordningarna omarbetades i väsentliga delar.

Huruvida så borde ske, vore en lämplighetsfråga, vars avgörande närmast

berodde på örn det nuvarande läget på byggnadsmarknaden ansåges vara

sådant, att en förenkling och besparing i enlighet med det framlagda förslaget

påkallades snarast möjligt eller om ett uppskov i avbidan på den slutliga

behandlingen av byggnadslagstiftningen ansåges kunna utan olägenhet medgivas.

Skulle övervägande skäl tala för att det framlagda förslaget icke nu i

sin helhet genomfördes, ville stadsplaneutredningen — med hänsyn till ändamålet

med civila byggnadsutredningens arbete — såsom ett alternativ förorda

att omedelbart vidtaga de ändringar i byggnadsstadgan som kunde

verkställas till gagn för den offentliga byggnadsverksamheten utan att motsättning

uppstode mellan byggnadsstadgan och de gällande byggnadsordningarna

samt sålunda utan att ändring behövde ske i de senare. Reformen

borde enligt ett sådant alternativt förslag lämpligen inskränkas till dels viss

ändring av 70 § byggnadsstadgan, dels ock att till 51 §, som upptager bestämmelser

om rumshöjd, fogades ett nytt moment av innehåll, att bestämmelserna

i denna paragraf icke skulle gälla beträffande allmän byggnad,

vartill ritningar prövades av Kungl. Majit eller enligt Kungl. Maj:ts förordnande

av central statlig myndighet, eller beträffande annan allmän byggnad,

såframt den tillhörde kronan.

Av stadsplaneutredningen i enlighet med dess huvudförslag utarbetat förslag

till ändringar i byggnadsstadgan torde få såsom bilaga fogas vid protokollet

i detta ärende (Bilaga A).

Yttranden.

Yttranden över stadsplaneutredningens förslag Ira efter remiss inkommit

från byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, luftskyddsinspektionen,

riksförsäkringsanstalten, statens byggnadslånebyrå, civila byggnadsutredningen,

Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Vid överståthållarämbetets

och länsstyrelsernas yttranden voro fogade utlåtanden av

stadsfullmäktige och byggnadsnämnderna i flertalet städer och vissa stadsliknande

samhällen. Åtskilliga länsstyrelser lia därjämte överlämnat yttranden

från länsarkitekter m. 11. Stadsfullmäktige i vissa städer ha i sina

utlåtanden åberopat yttranden från andra myndigheter och personer. Slutligen

lia yttranden över förslaget avgivils av svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund, hyresgästernas

sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund, svenska arkitekters riksförbund,

svenska kommunaltekniska föreningen, svenska teknologföreningen,

svenska brandskyddsföreningen, kommittén för brandsläckningsväsendets

ordnande i Sveriges städer och köpingar, föreningen Sveriges stadsarkitekter,

Sveriges standardiseringskommission, svenska byggnadsentrepienörföreningen,

föreningen svenska riksbyggen samt svenska brandbefälsförbundet.

Behovet av enhetligare bestämmelser rörande bygg
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

nääs tekniska utförande har vitsordats av de flesta myndigheter

och sammanslutningar, som uttalat sig härom. Socialstyrelsen finner den allmänna

innebörden och syftet med stadsplaneutredningens förslag — att nedbringa

byggnadskostnaderna genom en reformering av gällande bestämmelser

angående byggnads tekniska utförande — vara erkännansvärda. Det nu rådande

starka bostadsbehovet gjorde en rationalisering av- byggnadsverksamheten,

varigenom byggnadskostnaderna skulle kunna nedbringas, i hög grad

påkallad. Även länsstyrelsen i Uppsala län uttalar, att syftet med förslaget

vore övervägande gott, då därigenom befrämjades en standardisering, som

måste underlätta och förbilliga bostadsproduktionen. Statens byggnadslånebyrå

anser det synnerligen angeläget, att de för olika orter gällande byggnadsordningarna

bleve mera enhetliga till sitt innehåll än vad nu vore fallet.

Stockholms stads byggnadsnämnd framhåller, att enhetlighet med avseende

å mått och konstruktionsbestämmelser förvisso vore av stor betydelse för

genomförande av en standardisering av byggnadselement och konstruktioner,

som kunde göras till föremål för fabriksmässig framställning, och därför

vöre ägnad att främja den rationalisering av byggandet som man hoppades

ernå genom vidgad industrialisering av byggnadsyrket. Även standardiseringskommissionen

understryker det värdefulla i att frågan örn skapande av enhetliga

byggnadsbestämmelser för hela landet tagits upp till behandling.

Å andra sidan ifrågasätter länsstyrelsen i Jönköpings lån lämpligheten av

att på föreslaget sätt likrikta byggnadsverksamheten. Även i några andra yttranden

uttalas tvivel örn lämpligheten att tillskapa bestämmelser, som bleve

lika för storstäder och små kommunbildningar. Stadsarkitekts-, stadsingenjörs-

och stadsplanekontoren i Göteborg framhålla att, även om en standardisering

av byggnadsproduktionen hade vissa fördelar, det dock vore obestridligt

att ett överdrivet förenhetligande kunde hindra en fri utveckling.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län betonar, att strävan efter enhetlighet icke

finge drivas så långt, att välmotiverade krav på lokala avvikelser från byggnadsstyrelsens

normalförslag underkändes. Det vore lämpligt att normalförslagen

i fråga örn vissa bestämmelser upptoge olika alternativ. Även svenska

stadsförbundet understryker vikten av att bestämmelserna gåves ett sådant

innehåll, att de olikheter i byggnadssättet, som förekomme i skilda landsdelar,

bleve vederbörligen beaktade, i den mån de vöre sakligt grundade.

Svenska landskommunernas förbund anför, alt den differentiering av byggnadsföreskriftema,

som nu åstadkommes genom att byggnadsstadgan blott

innehölle allmänna stadganden, medan byggnadsordningarna innehölle detaljföreskrifter,

möjliggjort byggnadsverksamhetens smidiga anpassning efter

de lokala förhållandena.

Stadsplaneutredningens i första hand förordade förslag (i det följande betecknat

huvudförslaget) har till sina grunder tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens

byggnadslånebyrå, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Malmöhus, Hallands, Kopparbergs,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 119.

23

Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län samt a.v svenska arkitekters riksförbund,

svenska brandskyddsföreningen, kommittén för brandsläckningsvåsendcts

ordnande i Sveriges städer och köpingar, standardiseringskommissionen,

civila byggnadsutredningen och svenska brandbefålsförbundet. Huvudförslaget

har vidare till sina huvuddrag tillstyrkts av borgarrådsberedningen,

stadskollegiet, byggnadsnämnden, fastighetskontoret, fastighetsnämnden

och st ads plane nämnd en i Stockholm, av stadsfullmäktige i Malmö och

Hälsingborg, av byggnadsnämnderna och stadsfullmäktige i Solna, Eskilstuna,

Linköping, Halmstad, Borås, Karlstad och Karlskoga samt av de kommunala

myndigheterna i flertalet mindre städer och samhällen.

Flera av nu nämnda myndigheter och sammanslutningar framhålla, att

förslagets genomförande vore ägnat att förverkliga syftet att underlätta och

förbilliga byggnadsverksamheten. Civila byggnadsutredningen anser behovet

av åtgärder i syfte att nedbringa kostnaderna för byggnadsproduktionen

under nu rådande förhållanden vara så tvingande, att förslaget borde genomföras

snarast möjligt. Standardiseringskommissionen anför, att de föreslagna

ändringarna i byggnadsstadgan i och för sig vore ägnade att i erforderlig

grad förhindra, att enskilda kommuner genom omotiverade föreskrifter

i byggnadsordning försvårade en rationell byggnadsverksamhet. Det borde

dock, tillägger kommissionen, observeras, att en stor del — kanske den

övervägande delen — av de svårigheter, som mötte byggnadsverksamheten i

form av starkt varierande lokala föreskrifter för byggandet, icke så mycket

vore att hänföra till föreskrifter i byggnadsordningarna som till föreskrifter,

lämnade av andra myndigheter än byggnadsnämnd, såsom hälsovårdsnämnd,

brandchef samt gasverk, vattenverk och elektricitetsverk. Det vore därför

nödvändigt att åtgärder snarast vidtoges för att begränsa möjligheten även

för andra kommunala organ än byggnadsnämnden att meddela lokalt betonade

föreskrifter, vilka ej vore sakligt motiverade. Borgarrådsberedningen

och stadskollegiet i Stockholm finner förslaget, med hänsyn till önskvärdheten

av enhetliga och från teknisk synpunkt väl övervägda grunder för den

alltmera standardiserade byggnadsverksamheten, motiverat och icke böra

ur stadens synpunkt föranleda erinran. Stockholms stads byggnadsnämnd

anser det enbart riktigt att genom bestämmelser i byggnadsstadgan fastställa

enhetliga regler i fråga om rumsstorlekar, trappbredder, rök- och ventilationskanaler

och dylikt ävensom beträffande dimensioneringen av byggnadskonstruktioner

med hänsyn till materialens hållfasthet, krav på värmeoch

ljudisoleringsförmåga m. m. att tillämpas lika för alla landets samhällen.

I fråga örn de föreslagna ändringarnas betydelse för byggnadsproduktionens

förbilligande borde emellertid en viss skepsis vara tillåten. Några förenklingar

ägnade att påtagligt minska byggnadskostnaderna hade icke kunnat utfinnas.

Det snart sagt enda i förslaget, som obestridligt kunde medföra en

viss, dock ej avsevärd kostnadsminskning vore rumshöjdens nedpressning,

men detta .skulle innebära en avgjord standardsänkning.

Åtskilliga av de myndigheter, som anslutit sig till huvudförslagets syfte,

ha förordat uppskov med förslagets genom förande. Uppskov har sålunda

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 119-

förordats av länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands,

Västernorrlands och Västerbottens län samt av svenska stadsförbundet och

ett antal kommunala myndigheter. Till stöd härför har anförts, att lagstiftning

i etapper borde undvikas och att det kunde tänkas att ändringar i förevarande

förslag visade sig erforderliga på grund av vad som komme att föreslås

i det slutbetänkande rörande byggnadslagstiftningen som vore att förvänta

från stadsplaneutredningen. Då ändring av byggnadsstadgan i allmänhet

nödvändiggjorde omarbetning av de lokala byggnadsordningarna, vore

det önskvärt att ändringar i byggnadsstadgan såvitt möjligt genomfördes på

en gång till förekommande av onödiga kostnader, besvär och tidsspillan för

olika myndigheter. Upprepade omarbetningar ledde till oreda och osäkerhet.

Man borde även avvakta de resultat, till vilka pågående byggnadsforskning,

särskilt rörande ventilation och isolering, kunde komma. Den slutliga prövningen

av förslaget borde anstå, till dess anvisningar och nya normalförslag

utarbetats av byggnadsstyrelsen.

Huvudförslaget har avstyrkts av länsstyrelsen i Jönköpings län, svenska

landskommunernas förbund, svenska kommunaltekniska föreningen, föreningen

Sveriges stadsarkitekter, stadsfullmäktige, stadskollegiet, drätselkammaren,

byggnadsnämnden och stadsarkitekts-, stadsingenjörs- och stadsplanekontoren

i Göteborg samt byggnadsnämnderna och stadsfullmäktige i

Uppsala, Strängnäs, Motala, Tranås, Västervik, Ronneby, Eslöv, Mariestad,

Sala och Falun.

Till stöd för avstyrkandena har främst anförts, att förslagets genomförande

skulle leda till en icke önskvärd standardsänkning. Stockholms stads bostadsinspektör

och hälsovårdsnämnd uttala sålunda, att den föreslagna

minskningen av rumshöjden och inskränkningen av ventilationen skulle

medföra en påtaglig standardsänkning och innebära ett bestämt steg bakåt

beträffande hygieniska krav för vilka de hälsovårdande myndigheterna hittills

målmedvetet kämpat. Den besparing som därigenom skulle vinnas vore

dessutom relativt liten.

Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Uppsala anföra i detta sammanhang:
Även

om förslagets allmänna princip om förenhetligande av byggnadsbestämmelserna

kan godtagas, måste dock förslagets genomförande, sådant det

i vissa hänseenden utformats, väcka betänkligheter. I en del samhällen,

däribland Uppsala, ha medelst de genom kommunal självbestämmanderätt tillkomna

byggnadsordningarna kunnat upprätthållas en relativt hög byggnadsoch

framför allt bostadsstandard. Jämförelser torde visa att byggkostnaderna

i sådana samhällen därigenom icke påverkats så, att de blivit i någon

nämnvärd grad högre, än vad som samtidigt varit förhållandet i orter med

likartade byggpriser, men med mindre höga krav i sin byggnadsordning.

Det kan föreligga en fara för alf de mindre eller minst högt ställda behovsfordringarna

för rumsmått m. m. i de nuvarande byggnadsordningarna

tagas till utgångspunkt vid prövningarna av de bestämmelser, som skola fastställas

i de blivande. Härigenom kan det önskvärda förenhetligandet leda

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:ts proposition nr 119.

25

till en sänkning av by ggnadss tandar den lill en nivå, som kan komma att

ligga under den nuvarande medelnivån för landet, i de enligt iörslaget till

stadgan överförda bestämmelserna förefinnas några föreskrifter, som i vissa

avseenden, direkt eller indirekt kunna medföra en sjunkande tendens.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser de föreslagna ändringarna, utan att

nämnvärt förbilliga byggnadskostnaderna, innebära alltför stora avsteg från

vad som hittills ansetts såsom önskvärt i fråga om tillgodoseende av krav på

allmän säkerhet, hygien, trevnad och social standard.

Från flera håll framhålles, att den nuvarande krissituationen icke borde

bliva normgivande för en byggnadslagstiftning som avsåges gälla för lång

tid framåt. Förslaget kunde befaras hämma den fria utvecklingen på det bostadssociala

området.

Socialstyrelsen, som tillstyrkt förslaget, betonar vikten av att de nya bostäderna

icke få en väsentligt lägre standard än den nu vanliga. Enligt styrelsens

uppfattning hade emellertid stadsplaneutredningen icke förbisett den

stora sociala betydelsen av att bostäderna hade ett tillräckligt utrymme.

Mot huvudförslaget har vidare anmärkts att detsamma medförde en opåkallad

minskning av de kommunala myndigheternas inflytande.

Byggnadsnämnden i Tranås anser det mindre lämpligt att byggnadsverksamhetens

reglering skulle i viktiga hänseenden bli beroende av

bestämmelser, som administrativ myndighet tid efter annan utfärdade utan

medverkan av de lokala myndigheterna. Byggnadsnämnden i Kalmar framhåller

faran av en för långt driven centralisering med uniforma bestämmelser,

varigenom lokala myndigheter och organ kunde berövas den förmåga till anpassning

efter förhandenvarande förhållanden som i varje särskilt fall medförde

det ändamålsenligaste resultatet. Drätselkammaren i Göteborg anser

att de centraliseringssträvanden, som utmärkte förslaget, skulle, om de

realiserades, i betydande grad försvåra tillgodoseendet av de lokala myndigheternas

synpunkter på byggnadsproblemen. Byggnadsnämnden i Kiruna

ifrågasätter örn förslagets syfte motiverade det relativt stora ingripande i den

kommunala självbestämmanderätten, som förslaget innebure. Tvivel kunde

hysas därom, huruvida den sakkunskap beträffande olika platsers byggnadsfrågor,

som representerades av byggnadsnämnder och länsarkitekter, i

fortsättningen i tillfredsställande grad kunde komma till tals. Stadsarkitekts-,

stadsingenjörs- och stadsplanekontoren i Göteborg anföra, att byggnadsstyrelsen

skulle från att vara en övervakande bli en så gott som lagstiftande

myndighet. Olägenheterna härav borde icke underskattas. Stadganden om

rätt för byggnadsnämnderna ali framföra lokala synpunkter saknades. Som

förhållandena nu vore, förelåge det möjlighet för byggnadsnämnderna att

utifrån lokala förhållanden och lokal hävd vidtaga åtgärder i förbättrande

syfte samt att bromsa försämrande tendenser. Denna möjlighet borde ej

beskäras.

Mot huvudförslagets grunder lia riktats anmärkningar även i åtskilliga

andra hänseenden. Länsstyrelsen i Jönköpings Ilin anser sålunda betänkligt,

att byggnadsverksamheten i riket i stor utsträckning skulle bero av föreskrif
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

ter, som utfärdades i administrativ ordning. Det kunde ifrågasättas, örn en

anordning med minst tre urkunder (byggnadsstadga, byggnadsordning och

anvisningar) vore ägnad att underlätta byggnadsverksamheten. Länsstyrelsen

i Kristianstads ian har icke något att erinra mot strävandena att ur byggnadsstadgan

utmönstra de bestämmelser, som gåve byggnadsnämnderna befogenhet

att skärpa generellt tillämpliga föreskrifter av ekonomisk räckvidd,

i den mån sådana föreskrifter upptagits i de lokala byggnadsordningarna utan

bärande skäl, men anser att, örn en stad eller ett samhälle nått en hög byggnadskultur

just genom förekomsten av sådana bestämmelser, det knappast

vöre försvarbart att vrida utvecklingen tillbaka genom en plötslig lättnad i

bestämmelsen ifråga. Det syntes därför efter prövning från fall till fall böra

kunna medgivas, att dylika skärpande bestämmelser finge intagas i vederbörande

lokala byggnadsordning till bevarande av ortens höga byggnadsstandard

och därmed i viss mån dess särprägel.

Beträffande omfattningen av den föreslagna överflyttningen

av bestämmelser från byggnadsordningarna

till byggnadsstadgan ha mycket olika meningar kommit till uttryck.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter anser det tveksamt, örn detaljerade tekniska

bestämmelser bort inflyta i byggnadsstadgan i en sådan omfattning

som föreslagits. Nyheter i fråga om material och utförande gjorde nämligen,

att föreskrifter av denna art lätt bleve föråldrade och därigenom kunde verka

hämmande på utvecklingen. Ett ytterligare utnyttjande av anvisningsvägen

hade varit att föredraga under förutsättning, att vederbörlig hänsyn

foges till de olikheter i fråga om klimat, materialtillgång och tradition, som

vore rådande på olika håll. Det syntes ej lämpligt att låta i stadgan inflyta

bostadsbestämmelser av föreslagen specificerad art. Det skulle, därest föreskrifter

härutinnan icke som hittills finge inrymmas i byggnadsordningarna,

vara av värde att få dem meddelade i mera rörlig och anpassbar form. Även

härvidlag skulle metoden med anvisningar kunna tillämpas. Även byggnadsnämnden

i Göteborg uttalar sig för en begränsning av byggnadsstadgans

föreskrifter. I stadgan borde upptagas endast sådana, mestadels tekniska bestämmelser,

som uppenbarligen kunde och borde vara desamma för hela

riket. Alla övriga bestämmelser, anpassade efter de lokala förhållandena,

borde införas i byggnadsordningarna.

Medicinalstyrelsen tillstyrker, att detaljbestämmelser överföras från byggnadsordningarna

till byggnadsstadgan i stort sett i den omfattning och på det

sätt som föreslagits av stadsplaneutredningen.

I ett flertal yttranden förordas överflyttning till byggnadsstadgan av ytterligare

en del föreskrifter, som nu förekomma i byggnadsordningarna, avseende

bland annat grund och sockelmur, portar, fönster, dörrar, yttertrappor,

burspråk och dylika utsprång, brandmurar, skyltar m. m.

Byggnadsstyrelsen uttalar, att erfarenheten givit vid handen att berörda

byggnadsdetaljer med fördel kunde regleras genom generellt gällande föreskrifter,

samt anför vidare:

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kunpl. Majda proposition nr 119.

27

En sålunda ytterligare kompletterad byggnadsstadga, upptagande allmängiltiga

bestämmelser rörande alla de förhållanden, som innefattas i kap. 2 och

3 i byggnadsstyrelsens normalförslag till byggnadsordning för stad, köping

och större municipalsamhälle skulle även vara ägnad att mera fullständigt

än enligt utredningens begränsade överflyttningstörslag avlägsna den med

fog anmärkta bristande enhetligheten hos gällande föreskrifter angående

byggnads anordnande och byggnadsföretags tekniska utförande. Med hänsyn

till de avsevärda fördelar i praktiskt och ekonomiskt avseende, som härigenom

uppenbart kunde ernås, förordar styrelsen alltså en mera fullständig

överarbetning och komplettering av stadgan i berörda avseende.

De ytterligare föreskrifter, som sålunda synas böra överflyttas till stadgan,

skulle icke komma att beröra på respektive orter förefintlig byggnadstradition

i vidare mån än de till överflyttningen av utredningen föreslagna. Eventuella

avvikelser, som med hänsyn till vissa ortsförhållanden eller andra särskilda

omständigheter befinnas erforderliga, avses ju att kunna angivas i de

lokala byggnadsordningarna enligt förslagets 60 a § första meningen. Sådana

för orterna säregna byggnadsförhållanden förekomma emellertid numera

jämförelsevis sällan, i den mån de icke äga samband med olika klimatförhållanden

inom skilda delar av landet. Hänsyn till sistnämnda förhållanden

kan givetvis även tagas i de anvisningar i fråga om byggnads material

och konstruktion, som enligt förslaget skall upprättas och tillhandahållas av

byggnadsstyrelsen.

Vad sålunda föreslagits angående lämpligheten att i vidare omfattning låta

byggnadsstadgan övertaga byggnadsordningarnas föreskrifter synes emellertid

icke böra förhindra, att den av utredningen nu föreslagna partiella kompletteringen

av byggnadsstadgans bestämmelser omedelbart vidtages. Därigenom

skulle utan ytterligare tidsuldräkt främjas den enhetlighet i byggnadsförhållandena,

som i besparingssyfte kan vara av betydelse.

Länsarkitekten i Uppsala län anser, att alla föreskrifter rörande förhållanden,

som äro oberoende av lokala variationer i klimat, byggnadstraditioner

eller dylikt, böra inflyta i byggnadsstadgan. Liknande uppfattning uttalas av

länsstyrelsen i Jämtlands län. Till stöd för en mera omfattande överflyttning

av bestämmelser från byggnadsordningarna till byggnadsstadgan anföres i

några yttranden, att det vore en stor olägenhet med splittring på olika författningar.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Hallands län anse byggnadsordningarna

böra reserveras för rena undantagsfall. Byggnadsnämnden och

stadsfullmäktige i Ystad uttala, att man borde taga steget fullt ut och helt

slopa byggnadsordningarna. -—- Länsstyrelsen i Värmlands län anser nödvändigt

att samtliga föreskrifter rörande byggnadsverksamheten sammanföras

i en författning.

I flera yttranden har förordats att med hänsyn til! luftskvdd, brandskydd

och hälsovård i olika författningar meddelade föreskrifter rörande byggnads

tekniska utförande gjordes till föremål för översyn och infördes i byggnadsstadgan.

De nuvarande föreskrifternas placering i skilda författningar hade

givit upphov till en viss osäkerhet örn vilka bestämmelser som vore gällande.

Byggnadsnämnden i Stockholm anser högeligen önskvärt, att alla bestämmelser

av byggnadsteknisk karaktär i brandstadga och skyddsrumslag samt

säkerhetsföreskrifter rörande hissar, garage och skyddsanordningar på tak

inarbetades i byggnadsstadgan, så att alla olika bestämmelser rörande bygg
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

nääs planering och utförande funnes samlade i en enda författning. Länsstyrelsen

i Stockholms län anser önskvärt, att en allmän översyn av samtliga

författningar och lokala bestämmelser rörande byggnadsväsendet företoges,

så att en bättre överensstämmelse dem emellan åstadkommes och större överskådlighet

erhölles.

Riksförsäkringsanstalten anför i detta sammanhang bland annat:

I nu gällande byggnadsstadga finnas intagna ett flertal bestämmelser, vilka

beröra arbetsrums uppförande och inredning. Med arbetsrum torde här

avses icke endast sådana arbetsrum, som förekomma i vanliga bostadslägenheter,

utan även sådana lokaler, varå lagen om arbetarskydd äger tillämpning.

Dessa bestämmelser i byggnadsstadgan beröra sålunda områden, som

det tillkommer yrkesinspektionen att övervaka. Ifrågavarande bestämmelser

äro emellertid icke anpassade efter bestämmelserna i lagen om arbetarskydd,

och ej heller göres i byggnadsstadgan någon hänvisning till nämnda lag. Detta

förhållande har vållat yrkesinspektionen avsevärda olägenheter, i det att arbetslokaler

i stor utsträckning blivit uppförda och inredda, utan att arbetarskyddslagens

krav i hygieniskt eller skyddstekniskt avseende blivit tillbörligt

beaktade. Ett ingripande av vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare

har icke kunnat äga rum på grand av att denne icke på förhand blivit underrättad

örn föreliggande planer på uppförande av byggnad.

En omarbetning av byggnadsstadgan med hänsynstagande till bestämmelserna

i lagen örn arbetarskydd och de intressen, som yrkesinspektionen i anslutning

därtill har att tillvarataga vid arbetslokals uppförande och inredning,

är till följd av nämnda missförhållanden högeligen påkallad. En framställning

om sådan omarbetning torde även vara att förvänta i anslutning till eller

efter antagandet av det förslag till ny arbetarskyddslag, som för närvarande

är under utarbetande inom 1938 års arbetarskyddskommitté.

I stadsplaneutredningens nu föreliggande förslag ha bestämmelserna i

lagen örn arbetarskydd och med stöd därav utfärdade föreskrifter och anvisningar

rörande arbetslokaler ej heller på något sätt beaktats. I vissa avsnitt

hava sådana förändringar eller tillägg föreslagits, att nämnda bestämmelser

i än högre grad än tidigare komma att beröras av byggnadsstadgan, i händelse

ändringsförslaget genomföres. ''■

Den av stadsplaneutredningen föreslagna metoden med anvisningar

har i allmänhet tillstyrkts av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.

Statens byggnadslånebyrå uttalar, alt genom den föreslagna utbrytningen

av vissa tekniska detaljer och sammanförandet av dessa i särskilda

av byggnadsstyrelsen utfärdade anvisningar, till vilka byggnadsstadgan endast

skulle hänvisa, utan tvivel skulle uppnås erforderlig enhetlighet och dessutom

stor smidighet utan att byggnadsstadgan i onödan belastades med tyngande

detaljföreskrifter. Länsarkitekten i Gävleborgs län anser anvisningssystemet

särskilt värdefullt, enär därigenom stadgan kunde på ett utomordentligt smidigt

sätt följa den alltjämt fortgående utvecklingen inom byggnadstekniken.

Det kunde ifrågasättas, örn icke dylika anvisningar bort komma till användning

i ännu större utsträckning än som föreslagits. Även byggnadsnämnden

och stadsfullmäktige i Eskilstuna anse metoden med anvisningar böra komma

till större användning. I stort sett borde byggnadsstadgan innehålla

endast mera allmängiltiga bestämmelser och begreppsbestämningar

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

med hänvisning till detaljbestämmelser, som utfärdades centralt i intim kontakt

med fortgående forskning och bearbetning av vunna erfarenheter. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län förordar däremot att anvisningarna begränsas

till sådant som ej är alltför mycket beroende av lokala förhållanden.

Länsarkitekten i Norrbottens län samt byggnadsnämnden och stadsfullmäktige

i Varberg anse oklart vilken rättsverkan anvisningarna avses skola få.

Det borde i samtliga fall angivas, att anvisningarna vore bindande. Även föreningen

Sveriges stadsarkitekter förordar ett klarläggande härutinnan. En

skiljelinje kunde här tänkas mellan tekniska och säkerhetsföreskrifter, å ena,

samt bostadstekniska och sociala föreskrifter, å andra sidan, varvid de förra

kunde tänkas bli obligatoriska eller ovillkorligen gällande, medan de senare

finge en mera rådgivande karaktär. Åt byggnadsnämnd kunde sålunda i viss

utsträckning överlämnas att pröva från fall till fall med skyldighet dock att

icke utan grundad anledning frångå anvisningarna. Svenska teknologföreningen

uttalar, att beträffande särskiljandet av vad som borde ingå i byggnadsstadgan

och vad som borde hänföras till anvisningarna vore en mera

klar och konsekvent gränsdragning önskvärd än den som framginge av förslaget.

I ett flertal yttranden förordas, att anvisningarna av byggnadsstyrelsen utarbetas

i samråd med därav berörda statliga och kommunala myndigheter

och organ, enskilda sammanslutningar och andra sakkunniga. Länsstyrelsen

i Uppsala län utgår från att byggnadsstyrelsen vid utfärdandet av anvisningar

komme att eftersträva den bästa avvägningen mellan byggnadsstandard och

byggnadskostnader, som kunde erhållas genom ett nära samarbete mellan

teknisk, ekonomisk och hygienisk samt även estetisk sakkunskap. Medicinalstyrelsen

hemställer, att den måtte erhålla tillfälle deltaga i utarbetandet av

anvisningarna. Hälsovårdssynpunktema borde nämligen aldrig släppas ur

sikte. Sveriges fastighetsägareförbund, som förutsätter att förbundet och dess

lokala sammanslutningar få tillfälle att yttra sig över anvisningarna, innan

de utfärdas, hyser den förvissningen att anvisningarna för att leda till praktiskt

och ekonomiskt goda resultat måste baseras jämväl på den fond av erfarenhet,

som representerades av fastighetsägarna i landets olika delar.

Stockholms stads byggnadsnämnd anför i detta sammanhang bland annat:

Byggnadsstyrelsens befattningstagande med praktisk byggnadsverksamhet

gäller i huvudsak statens husbyggande med dess i regel mycket noggrant och

speciellt kontrollerade byggnadsföretag, medan däremot beröringen med den

enskilda byggnadsverksamheten, som åtminstone under normala förhållanden

sammanlagt representerar ojämförligt mycket större producerad byggnadsvolym

än den statliga, är mera tillfällig och i vart fall sällan mera ingående.

Då dessutom de erfarenheter som byggnadsnämnderna runtom i landet äga

med all rätt synas böra få göra sig gällande vid utformandet av de normer

som skola ligga till grund för deras tillsynsverksamhet, ifrågasättes, att normeringsarbetet

uppdrages icke åt byggnadsstyrelsen ensam utan — i viss

analogi med del förfaringssätt som tillämpats vid utarbetandet av de för

statens byggande verk gällande normalbestämmelsema för järnkonstruktioner,

för cementleveranser samt betongkonstruktioner — åt en delegation under''

byggnadsstyrelsens ledning av sakkunniga, utsedda av de största stä

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

demas byggnadsnämnder, förslagsvis Stockholms, Göteborgs och Malmös,

samt möjligen dessutom någon Norrlandsstads. Ett på så sätt ordnat samarbete

mellan byggnadsstyrelsen och byggnadsnämndsdelegerade skulle vara

ägnat att förtaga eljest lätt uppstående intryck av intrång på kommunernas

självstyrelse och motviljan mot den av tidsläget främjade benägenheten för

skärpt centralisering av administrationsärenden.

1 Statens byggnadslånebyrå, svenska arkitekters riksförbund och svenska

teknologföreningen ifrågasätta, om det icke vore lämpligt att inrätta ett byggnadsstyrelsens

tekniska råd, vilket skulle äga taga initiativ och verkställa erforderliga

undersökningar och utredningar samt utarbeta förslag till behövliga

anvisningar.

Förslaget att fastställelse av byggnadsordning ävensom

av ändring däri skall med visst undantag överflyttas å Kungl. Maj:t har

blivit föremål för mycket skiljaktiga uttalanden. Förslaget härom har

tillstyrkts av byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, civila byggnadsutredningen,

standarcliseringskommissionen samt länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings,

Blekinge, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län, länsarkitekterna

i Östergötlands, Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och

Västernorrlands län samt byggnadsnämnderna och stadsfullmäktige i Eskilstuna,

Strängnäs, Visby, Kungsbacka och Kungälv samt byggnadsnämnderna

i några mindre samhällen.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Älsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och Jämtlands

län, svenska stadsförbundet ävensom stadsfullmäktige, stadskollegiet, drätselkammaren,

byggnadsnämnden och stadsarkitekts-, stadsingenjörs- och

stadsplanelcontoren i Göteborg samt byggnadsnämnderna och stadsfullmäktige

i Tranås, Växjö, Kristianstad, Halmstad, Marstrand, Lysekil, Mariestad,

örebro och Arboga ha avstyrkt eller ifrågasatt lämpligheten av förslaget.

De som tillstyrkt förslaget anföra till stöd härför främst nödvändigheten att

åstadkomma större enhetlighet på det byggnadstekniska området. Mot fastställelseprövningens

överflyttande å Kungl. Majit åberopas bland annat att

Kungl. Maj:ts prövning oundgängligen skulle medföra mycken skriftväxling

och onödig tidsutdräkt samt — därest fastställelse icke följde å det första förslaget

utan detta av en eller annan anledning återförvisades — ett omständligt

remissförfarande. Förslagets genomförande skulle därjämte medföra en

icke önskvärd arbetsbelastning hos den centrala myndigheten. Länsstyrelserna

och deras rådgivande organ, länsarkitekterna, ägde därjämte större möjlighet

än en central myndighet att bedöma behovet av lokalt betonade föreskrifter

för byggnadsverksamheten. Därest byggnadsordningarna allenast komme

att i huvudsak innefatta de undantag från byggnadsstadgans generella bestämmelser

och de organisatoriska föreskrifter, som helt lokalt erfordrades,

torde samhörigheten mellan stadsplanebestämmelser och byggnadsordningar

i och för sig ej behöva hindra, att länsstyrelserna fortfarande fastställde

byggnadsordningarna. För vinnande av erforderlig enhetlighet skulle kunna

lämnas särskilda direktiv i vilka avseenden avvikelser från ett enhetligt för
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

31

slag vore tillåtna. Garanti för att olämpliga bestämmelser icke bleve fastställda

kunde vinnas genom föreskrift örn att avvikelse från normalförslag

icke finge göras utan synnerliga skäl. Den eftersträvade enhetligheten kunde

vidare vinnas genom att medgiva byggnadsstyrelsen klagorätt över länsstyrelsens

beslut.

Som förut nämnts har stadsplaneutredningen även framlagt ett mera begränsat

alternativförslag för den händelse att utredningens huvudförslag

icke ansåges böra genomföras för närvarande. Alternativförslaget har

förordats av länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, örebro, Västmanlands,

Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, svenska landskommunernas

förbund samt byggnadsnämnderna och stadsfullmäktige i Sundbyberg,

Jönköping, Växjö, Lund, Laholm, Skövde, Filipstad, Västerås, Arboga, Falun,

Ludvika, Örnsköldsvik och Umeå ävensom byggnadsnämnderna i några

mindre samhällen. Till stöd för detta förord ha åberopats samma skäl sorn''

anförts för ett uppskov med huvudförslagets genomförande. Även länsstyrelsen

i Stockholms län förordar alternativförslaget, om det kunde antagas

att stadsplaneutredningen hunne slutföra sitt uppdrag inom en jämförelsevis

kort tid efter det byggnadsstyrelsen utarbetat anvisningar och normalförslag.

Statens byggnadslånebyrå avstyrker alternativförslaget under framhållande,

att den slutliga revisionen av byggnadslagstiftningen ej torde hinna slutföras

och den ändrade lagstiftningen träda i kraft förrän efter två å tre år.

Då man kunde förvänta, att fredsslutet komme att giva anledning till en mycket

stor byggnadsverksamhet, skulle ett antagande av det alternativa förslaget

medföra, att under en tämligen lång period av livlig byggnadsverksamhet

nuvarande olägenheter av olikartade lokala bestämmelser alltjämt skulle

bestå.

Samma uppfattning har uttalats av svenska arkitekters riksförbund.

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter, huruvida stadsplaneutredningens syfte att

förbilliga byggnadsverksamheten, utan åsidosättande av bland annat hygieniska

minimikrav, lämpligen kunde tillgodoses endast genom alternativförslaget.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Värmlands län anse, att ändringarna

hellre borde ske snarast och successivt än att en obestämd tidpunkt

skulle avvaktas, då hela byggnadslagstiftningskomplexet kunde komma att

föreligga i slutgiltigt skick.

Förslag av byggstandardiseringen rörande vissa måttbcstämmelscr.

I skrivelse den 29 september 1944 har byggstandardiseringen, som är ett

av standardiseringskommissionen upprättat organ med uppgift att söka

åstadkomma en standardisering på byggnadsområdet och härigenom bidraga

till att nedbringa byggnadskoslnaderna, föreslagit ändrad lydelse av vissa

bestämmelser i stadsplaneutredningens förslag.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Till stöd för denna framställning har byggstandardiseringen framhållit den

stora betydelsen av att de måttbestämmelser som komme att meddelas i byggnadsstadgan

utformades så, att de icke strede mot och äventyrade resultatet

av den utredning angående ett enhetligt måttsystem för byggnadsindustrien

(den s. k. modulutredningen), vilken nied stöd av Sveriges industriförbund

igångsatts inom byggstandardiseringen. Redan från början av byggstandardiseringens

verksamhet hade det slått klart, att enhetliga måttregler måste skapas

för anslutningsmåtten hos olika byggnadsdelar. Sålunda borde t. ex.

fönsteryttermåtten passa lill formaten på olika väggmaterial, såsom tegel, lättbetong

m. m. Kakel, sintrade plattor och övriga beklädnadsmaterial borde

passa såväl till stommaterialen som till väggöppningama. Spisar, diskbänkar,

kylskåp och övrig köksinredning borde måttsättas på ett sådant sätt att de

utan särskilda åtgärder och nied god utrymmesekonomi kunde sammanfogas

på byggnadsplatsen. Utan ett sådant enhetligt måttsystem måste en standardisering

av de olika detaljerna leda till kaos. Ett enhetligt måttsystem vore

också en nödvändig förutsättning för att överhuvudtaget överföra tillverkningen

av olika byggnadsdelar från byggnadsplatsen till fabriker. Ehuru

byggstandardiseringens utredningsarbete ännu icke avslutals, hade det redan

utförda arbetet likväl givit bestämda anvisningar om modulens lämpliga storlek

och örn vissa allmänna synpunkter, vilka om möjligt borde beaktas vid

utformningen av ändringarna i byggnadsstadgan.

Härom har byggstandardiseringen anfört följande.

Reglerna för ansiri tningsmåIlen bygga på ett s. k. modulnät. Härvid avses

ett tämligen finmaskigt rutnät, vilket tänkes lagt över såväl planprojektionen

som vertikalprojektionen av en byggnad. Maskvidden i delta nät, den s. k.

modulen, är den grundläggande måttenheten. Väggar, dörrar, fönster, inredning

m. m. placeras och dimensioneras så att anslutningarna mellan de olika

delarna sammanfalla nied rutnätet. De olika rumsmåtten äro sålunda alltid ett

helt antal moduler. Väggöppningar för fönster och dörrar placeras likaledes

i rutnätet och inredningsdelar täcka alltid ett helt antal rutor. En viktig förutsättning

är, att mellanväggarnas tjocklek, där så är möjligt, är ett helt antal

moduler. Stommaterialen bör utformas så, att man med ett minimum av

spill kan åstadkomma öppningar i väggar och bjälklag, som sammanfalla

med rutnätet. Alla byggnadsdelar dimensioneras alltså så att dimensionerna

bli ett helt antal moduler. Man får då ett begränsat antal storleksvariationer,

vilka kunna standardiseras och lagertillverkas. Härvid gälla samma måttregler

för alla delarna i t. ex. en köksinredning, så att spisar, diskbänkar,

kylskåp, värmeskåp och övriga köksskåp passa till varandra. Genom att anslutningsmåtten

för alla färdiga byggnadsdelar från början kunna överblickas,

kunna halvfabrikat såsom murstenar, rörpipor m. m. tillverkas i bestämda

dimensioner, vilka ej behöva kapas på byggnadsplatsen. Härigenom reduceras

materialförlusterna genom spill till ett minimum.

Endast med hjälp av ett sådant klart måttsystem kan det i längden bliva

möjligt att på byggnadsplatsen till en organisk helhet sammanfoga hundratals

olika byggnadsdelar, tillverkade vid industrier i vitt skilda delar av landet.

Ett sådant måttsystem är sålunda en väsentlig förutsättning för den industrialisering

av byggandet, som nu allmänt framhålles som nödvändig.

För att utröna vilken modul, som för svenska förhållanden skulle vara

lämpligast, lia ingående utredningar verkställts för att studera modulen med

hänsyn till

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

33

1. byggnadsmaterialen,

2. bostads- och övriga byggnadsfunktioner,

3. allmänna principer för måttsätlning av byggnadselement i helt monteringsfärdiga

byggnader samt toleranser m. m.,

4. modulsystem i andra länder.

Utredningarna, vilka ej här närmare kunna refereras, lia tydligt visat, alt

10 cm är den ur alla synpunkter lämpligaste modulen, medan 12,5 resp. 15

cm-måtten, vilka också allvarligt diskuterats, i olika avseenden medföra betydande

olägenheter. 15 cm-måttet är bl. a. alltför grovt som modulmätt, medan

12,5 cm-måttet för till måttserier, vilka icke på något sätt överensstämma med

dem, som hittills brukats inom materialindustrin och därför skulle medföra

mycket stora omläggningskostnader.

Utredningarna lia bl. a. visat, att tegelformatet genom små ändringar kan

anpassas till 10 cm modulen, vilket i viss utsträckning även gäller andra murstenar.

Rörläggningsarbetena skulle avsevärt kunna förenklas genom konsekvent

tillämpning av 10 cm-modul, och för inredning såsom fönster, dörrar,

köksinredning, garderober m. m. är 10 cm-måttet mycket lämpligt och ansluter

sig väl till tillämpad praxis. Hissar kunna bättre standardiseras med

10 cm-måttet än med andra modulmått, och 10 cm-måttet passar också väl

till standardisering av trappor, vilket torde framgå av motiveringen till förslag

till ändrad lydelse av 57 §.

De berörda materialindustrierna ha också visat ett mycket positivt intresse

för en övergång till en sådan 10 cm-modul, och det är därvid anmärkningsvärt,

att detta gäller även sådana industrier, för vilka en måttändring i överensstämmelse

med 10 cm-modulen skulle medföra betydande omläggningskostnader.

Av väsentlig betydelse är också, att andra länder, som bearbetat modulfrågan,

även stannat för en modul på cirka 10 cm. Sålunda har American

Standards Association fastställt ett modulmått på 4", vilket överensstämmer

med 10 cm-måttet så mycket som överhuvudtaget är möjligt med användning

av tummått. Aven i Frankrike har en bestämd byggnadsmodul på 10 cm fastställts.

Det torde därför finnas stor sannolikhet för att 10 cm kan bli ett internationellt

fastställt modulmått, även örn man i Tyskland anslutit sig till ett

modulmått på 12,5 cm.

över byggstandardiseringens förslag ha utlåtanden efter remiss avgivits av

byggnadsstyrelsen och svenska arkitekters riksförbund.

Byggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande funnit den inom byggstandardiseringen

pågående utredningen i syfte att utforma ett enhetligt måttsystem för olika

i en byggnad ingående delar synnerligen beaktansvärd. Ehuru byggnadsstadgans

bestämmelser genom sin karaktär av minimibestämmelser icke kunde

anses hindra genomförande av ett visst modulsystem, vore det dock av praktiska

skäl önskvärt, att vid fastställandet i stadgan av minimimått så långt det

vore görligt hänsyn foges till måttenheten.

Svenska arkitekters riksförbund uttalar, att den systematisering och ordning

av måtten inom byggnads- och byggmaterialindustrierna, vartill byggstandardiseringens

modulutredning syftade, med all sannolikhet torde komma alt

bli av den största betydelse för utvecklingen av byggnadsindustriens produktionsförhållanden.

Då det av byggstandardiseringens skrivelse syntes framgå,

att byggnadsmaterial indus! lien i mycket stor utsträckning vöre beredd att

Bihang till riksdagens protokoll 19\5. 1 saini. Nr Ilo.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

anpassa sig till det av byggstandardiseringen föreslagna modul-systemet, ville

förbundet för sin del även understryka vikten av att byggnadsstadgan icke

erhölle en utformning, som strede mot och äventyrade resultatet av byggstandardiseringens

modul-system.

Departementschefen.

Den av stadsplaneutredningen verkställda undersökningen av byggnadsordningar

från skilda delar av landet giver vid handen, att byggnadsordningarnas

föreskrifter rörande byggnads tekniska utförande variera mycket för

olika städer och samhällen. Dessa olikheter äro delvis föranledda av historiska

skäl. Före tillkomsten av 1874 års byggnadsstadga saknades för hela riket gemensamma

byggnadsbestämmelser. De erforderliga föreskrifterna rörande

byggnads utförande meddelades i stället för varje stad för sig och sammanfattades

i stadens byggnadsordning. 1874 års byggnadsstadga och den nu gällande

byggnadsstadgan av år 1931 ha endast mycket ofullständigt förmått

ändra det av ålder rådande systemet med olika byggnadsföreskrifter för nästan

varje stad eller samhälle.

Olikheterna äro, såsom stadsplaneutredningens undersökning visar, ofta ej

sakligt motiverade. På sätt stadsplaneutredningen framhållit och i de avgivna

yttrandena vitsordats äro dessa olikheter till stort men för byggnadsverksamheten.

Civila byggnadsutredningen har upplyst, att det vid flera tillfällen

förekommit att av utredningen förordade förenklingsförslag befunnits strida

mot vederbörande byggnadsordning, varför genomförandet av föreslagna åtgärder

blivit beroende av dispens. Genom att byggnadsordningarna innehålla

olika bestämmelser rörande en och samma byggnadsdetalj försvåras en standardisering

av byggnadsdelar och industrialisering av deras tillverkning. Olikheterna

äro på grund härav ägnade att fördyra bostadsproduktionen. Med

hänsyn härtill är det angeläget, att berörda hinder mot en rationalisering av

byggnadsverksamheten undanröjes.

De i några yttranden anförda betänkligheterna mot ett förenhetligande av

vissa byggnadsföreskrifter äro enligt min mening överdrivna. Väl måste ett

genomförande av stadsplaneutredningens huvudförslag, såsom ock från några

håll anmärkts, medföra en viss begränsning av de lokala myndigheternas inflytande.

Detta innebär emellertid icke att de skulle komma att sakna möjlighet

att framföra sina synpunkter. Strävandena efter större enhetlighet få

självfallet icke drivas så långt att välmotiverade krav på lokala avvikelser från

normalbestämmelserna lämnas obeaktade. Möjlighet att taga skälig hänsyn

till lokala förhållanden måste sålunda finnas. Stadsplaneutredningen har också

i sitt förslag under 60 a § upptagit ett stadgande, enligt vilket, därest med

hänsyn till ortsförhållandena eller andra särskilda omständigheter avvikelse

från de under 49—57 §§ upptagna bestämmelserna finnes påkallad, föreskrift

härom må meddelas i byggnadsordning. Jag vill i detta sammanhang fram
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

35

hålla att de föreslagna bestämmelserna icke äro av den natur att de hindra en

anpassning till de skiftande bostadsvanorna i olika landsdelar. Från några

håll ha uttalats farhågor att ett förenhetligande av byggnadsföreskriftema

skulle leda till en sänkning av bostadsstandarden. Så torde emellertid icke behöva

bliva fallet. Generella föreskrifter kunna uppenbarligen meddelas beträffande

åtskilliga byggnadsdetaljer utan att bostadsstandarden påverkas

härav, och bestämmelserna böra givetvis utformas så, alt skäliga krav på

hygien, trevnad och social standard icke eftersättas.

På grund av vad sålunda anförts finner jag övervägande skäl tala för att

gällande föreskrifter rörande byggnads tekniska utförande göras till föremål

för översyn i syfte att åstadkomma större enhetlighet på delta område.

Detta önskemål kan tänkas tillgodosett på flera olika sätt. 1 ett pär yttranden

har förordats att i byggnadsstadgan skulle intagas alla de föreskrifter som

nu innehållas i byggnadsordningarna. De senare skulle alltså helt försvinna.

Det torde emellertid icke vara lämpligt att i alla avseenden meddela för hela

riket enhetliga bestämmelser rörande byggnads tekniska utförande. Såsom

nyss nämnts måste hänsyn kunna tagas till lokala förhållanden. En annan

väg, som prövats av stadsplaneutredningen. är att lämna byggnadsstadgan i

allt väsentligt oförändrad men omarbeta de lokala byggnadsordningarna efter

enhetliga riktlinjer. Ej heller denna metod torde kunna förordas. De ändringar

i byggnadsbestämmelsema som tid efter annan påkallas av utvecklingen skulle

nämligen endast med stora svårigheter kunna genomföras, örn de funnes upptagna

i ett stort antal byggnadsordningar.

Stadsplaneutredningen har i stället förordat, att reformen verkställes genom

en ändring av byggnadsstadgan och i huvudsak på så sätt, att vissa byggnadsföreskrifter

av större betydelse överflyttas från byggnadsordningarna till

byggnadsstadgan. I vilken omfattning stadgan bör innehålla reglerande bestämmelser

angående byggnads anordnande är en lämplighetsfråga. Då erfarenheten

visat, att den fördelning av föreskrifterna mellan byggnadsstadgan

och byggnadsordningarna som skedde år 1931 medfört alltför stor oenhetlighet

med avseende å olika orters byggnadsföreskrifter, bör byggnadsstadgan

enligt min mening ingripa reglerande i större utsträckning än nu är fallet.

Jag vill därför i princip ansluta mig till stadsplaneutredningens förslag örn

överflyttning av vissa byggnadsföreskrifter från byggnadsordningarna till

byggnadsstadgan.

Många av de myndigheter, vilka förklarat sig icke ha något att erinra mot

stadsplaneutredningens huvudförslag i och för sig, ha emellertid förordat

uppskov med förslagets genomförande. För ett sådant uppskov ha, på sätt

framgår av redogörelsen för yttrandena i denna del, anförts åtskilliga vägande

skäl. Därvid har främst framhållits, att ändringar av de bestämmelser

som enligt förslaget nu skulle upptagas ,i byggnadsstadgan kunde föranledas

av vad stadsplaneutredningen komrne alt föreslå i sitt slutbetänkande.

Utredningen har emellertid framhållit, att de bestämmelser, örn vilka nu vore

fråga, utformats med tanke på att icke behöva i sakligt hänseende omarbetas

till följd av vad utredningen i sitt slutbetänkande kunde komma att föreslå.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Någon omarbetning med hänsyn till det sakliga innehållet lärer vid sådant

förhållande icke erfordras inom den närmaste tiden, och den omständigheten

att bestämmelserna kunna behöva i formellt hänseende jämkas under

den fortsatta överarbetningen av byggnadslagstiftningen torde icke böra tillmätas

så stor betydelse, om ett skyndsamt förenhetligande av vissa byggnadsföreskrifter

från andra synpunkter finnes påkallat. Som skäl för ett uppskov

med reformen har vidare anförts, att stadsplaneutredningens slutbetänkande

jämväl torde komma att föranleda nya ändringar i byggnadsordningarna,

samt att upprepade omarbetningar av dessa självfallet borde undvikas. Av

skäl som jag i det följande i samband med behandlingen av övergångsbestämmelserna

skall närmare angiva bör den överarbetning av byggnadsordningarna

som föranledes av förevarande reform kunna tills vidare anstå och

ske först i samband med de ändringar i byggnadsordningarna som föranledas

av vad stadsplaneutredningen kommer att föreslå i sitt slutbetänkande. I

några yttranden har ifrågasatts att uppskjuta reformens genomförande i avbidan

på resultatet av pågående byggnadsforskning. Det är visserligen sannolikt,

att forskningsresultaten kunna komma att påkalla jämkning av de bestämmelser,

om vilkas införande i byggnadsstadgan nu är fråga. Det är dock

icke antagligt att så betydelsefulla resultat skulle vara att förvänta inom den

närmaste tiden, att ett uppskov fördenskull vore motiverat.

På grund av vad sålunda anförts och då behovet av enhetligare byggnadsföreskrifter

måste anses synnerligen trängande nied hänsyn till den omfattande

byggnadsverksamhet som kan förväntas, när krissvårighetema lättat,

synes mig ett sådant förenhetligande böra genomföras utan uppskov.

Beträffande frågan, i vilken utsträckning byggnadsordningarnas detaljföreskrifter

böra ersättas genom generella bestämmelser i byggnadsstadgan,

ha olika meningar uttalats. Såväl civila byggnadsutredningen som stadsplaneutredningen

har förordat, att till byggnadsstadgan överflyttas föreskrifter

angående luftväxlingsanordningar, grund- och yttermurar, tak- och golvbeläggningar,

skorstenar, rökgångar samt trappor. Stadsplaneutredningen har

därjämte föreslagit, att stadgan skall kompletteras även med vissa andra bestämmelser

angående påkänning^'' på byggnads bärande delar, värme- och

ljudisolering, dagerbelysning, rums- och lägenhelsstorlek samt brandmurs

beskaffenhet och utförande m. m.

På några håll har man ansett den föreslagna överflyttningen av byggnadsföreskrifter

till byggnadsstadgan alltför omfattande. Sålunda har hävdats,

att i byggnadsstadgan borde intagas endast sådana mestadels tekniska föreskrifter

som borde vara desamma för hela riket samt att alla övriga bestämmelser

borde — anpassade efter ortsförhållandena — upptagas i byggnadsordningarna.

Om överflyttningen av byggnadsföreskrifter till stadgan begränsas

på sistnämnda sätt, torde det emellertid icke vara möjligt att bota

bristen på enhetlighet hos gällande föreskrifter angående byggnads tekniska

utförande För att vinna det med reformen avsedda syftet —- att skapa förutsättningar

för en standardisering och industrialisering av byggnadsverk
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

37

samheten — torde det vara nödvändigt, att förenhetligandet av byggnadsföreskrifterna

genomföres i så stor utsträckning som möjligt. I enlighet härmed

är det enligt min mening principiellt önskvärt, att till byggnadsstadgan

överflyttas bestämmelser rörande allt sådant som icke nödvändigtvis

måste regleras lokalt på grund av variationer i klimat, byggnadstraditioner

eller dylikt. Otvivelaktigt skulle härigenom vinnas avsevärda praktiska fördelar.

Med nu angivna uppfattning kan jag icke omfatta den i några yttranden

framförda åsikten, att det av stadsplaneutredningen föreslagna förenhetligandet

av byggnadsföreskrifter skett i för stor omfattning. I likhet med

stadsplaneutredningen anser jag, att de byggnadsdetaljer som beröras av utredningens

förslag kunna med fördel regleras genom generella föreskrifter.

Möjligen kan ifrågasättas, om icke överflyttningen av bestämmelser från

byggnadsordningarna till byggnadsstadgan bort göras mera omfattande än

vad stadsplaneutredningen föreslagit. I ett flertal yttranden har förordats,

att även byggnadsdetaljer rörande grund och sockelmur, portar, fönster,

dörrar, yttertrappor, burspråk m. m. skulle regleras genom föreskrifter i

byggnadsstadgan. En överflyttning till denna av föreskrifterna härom torde

emellertid icke vara möjlig utan ytterligare utredning. Jag anser mig därför

för närvarande i stort sett böra godtaga stadsplaneutredningens förslag med

avseende å överflyttningen av detaljföreskrifter från byggnadsordningarna till

byggnadsstadgan.

I flera yttranden har förordats, att de föreskrifter i fråga om byggnads

tekniska utförande med avseende å luftskydd, brandskydd, hälsovård m. m.

som meddelats i olika författningar måtte göras till föremål för översyn och

sammanföras i byggnadsstadgan. Därefter har genom en den 15 juli 1944

utfärdad kungörelse (nr 545) redan vissa med hänsyn till luftskydd givna

byggnadsbestämmelser, vilka förut varit upptagna i lagen om skyldighet för

ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m., intagits

i byggnadsstadgan, och den nya brandlagen den 15 juli 1944 liksom brandstadgan

samma dag innehåller icke några bestämmelser rörande byggnads

tekniska utförande. Då under den närmaste tiden nya brandordningar skola

fastställas, torde böra tillses att dessa icke — såsom förut skett i de gamla

brandordningarna — komma att upptaga föreskrifter rörande byggnads tekniska

utförande. Ett överflyttande lill byggnadsstadgan av de med hänsyn

till hälsovården meddelade byggnadsföreskrifterna synes önskvärt men torde

på grund av frågans omfattning icke kunna ske i förevarande sammanhang.

Riksförsäkringsanstalten har i sitt yttrande över stadsplaneutredningens

förslag förklarat sig anse, att en omarbetning av byggnadsstadgan med hänsynstagande

till bestämmelserna i lagen örn arbetarskydd och de intressen

som yrkesinspektionen i anslutning därtill har att tillvarataga vid arbetslokals

uppförande och inredning vöre i hög grad påkallad. Även örn en sådan

översyn måste anses önskvärd, torde den dock böra anstå till dess det

förslag till arbetarskyddslag som för närvarande är under utarbetande framlagts

och prövats.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Beträffande åtskilliga byggnadsdetaljer har stadsplaneutredningen förordat

den anordningen att byggnadsstyrelsen skall utfärda särskilda anvisningar.

Härigenom skulle man kunna vinna erforderlig enhetlighet utan att byggnadsstadgan

belastas med alltför många detaljföreskrifter. Örn till anvisningarna

hänföras sådana mindre betydelsefulla bestämmelser som kunna

förväntas ofta behöva jämkas, exempelvis angående tillåtna material, torde

det vidare bliva möjligt att smidigt anpassa byggnadsbestämmelserna med

hänsyn lill utvecklingen på byggnadsteknikens område utan att byggnadsstadgan

behöver ändras alltför ofta. Den föreslagna anordningen synes därför

ändamålsenlig.

Jag vill emellertid framhålla, att även om gränserna för byggnadsstyrelsens

befogenhet att meddela anvisningar angivas så tydligt som möjligt, tvekan

ej sällan torde kunna uppstå beträffande omfattningen av befogenheten.

Med hänsyn härtill och till den ekonomiska betydelsen för de enskilda

av den reglering av byggnadsverksamheten som sålunda skulle ankomma

på byggnadsstyrelsen ansel'' jag lämpligen böra föreskrivas, att anvisningarna

för att bliva gällande skola ha godkänts av Kungl. Majit. Med

en sådan kontroll från den högsta förvaltningsmyndighetens sida torde man

utan betänklighet kunna i anvisningarna införa detaljbestämmelser i något

större utsträckning än som förutsatts i stadsplaneutredningens förslag.

Frågan, huruvida en viss byggnadsföreskrift bör upptagas i byggnadsstadgan

eller bland anvisningarna, torde böra avgöras med ledning av vad nyss

anförts till stöd för anordningen med särskilda anvisningar. I enlighet härmed

synes lämpligt att i byggnadsstadgan upptaga allmänna grunder för utförandet

av olika byggnadselement, medan däremot tillämpningsbestämmelsema

rörande detaljerna i så stor utsträckning som möjligt skulle få sin

plats bland anvisningarna. Sådana detaljbestämmelser som äro av större

räckvidd böra dock städse meddelas i byggnadsstadgan.

Från några håll Ilar uttalats tvekan om den rätisverkan anvisningarna

skola äga. Stadsplaneutredningen har uppenbarligen avsett, att anvisningarna

skola vara bindande. Detta torde också vara nödvändigt, om den eftersträvade

enhetligheten skall kunna vinnas. Byggnadsnämnd skall sålunda

icke, utan att detta uttryckligen medgivits, kunna uppställa strängare krav

än som föreskrivits i anvisningarna eller medgiva undantag därifrån.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att Kungl. Majit den 25 februari

1944 uppdragit åt byggnadsstyrelsen att utarbeta och inkomma med förslag

till anvisningar i den omfattning, som vöre förutsatt för genomförande i huvudsak

av stadsplaneutredningens förslag till ändringar i byggnadsstadgan,

ävensom därutöver i den mån så kunde befinnas erforderligt vid den överarbetning

av sistnämnda förslag, som med anledning av de avgivna utlåtandena

eller eljest kunde komma att verkställas. Byggnadsstyrelsen har därefter

nied skrivelse den 30 november 1944 till Kungl. Maj :t inkommit med sådant

förslag. Förslaget, som utarbetats efter samråd med ett flertal av chefen

för kommunikationsdepartementet utsedda experter och representanter för

byggnadsnämnder, innefattar tillämpningsföreskrifter i något större omfattning

än stadsplaneutredningen förutsatt i sitt förslag.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 119.

39

Det är uppenbarligen av vikt att även de överarbelningar av anvisningarna,

som tid efter annan måste företagas för att anpassa bestämmelserna till

utvecklingen på byggnadsverksamhetens område, ske efter samråd med representanter

för statliga och kommunala organ samt för annan teknisk, ekonomisk

och hygienisk sakkunskap. Från flera håll har ifrågasatts inrättande

av ett byggnadsstyrelsens tekniska råd, där nyssnämnda sakkunskap skulle

vara representerad och som skulle äga taga initiativ och framlägga erforderliga

förslag till behövliga anvisningar. Denna fråga torde komma att närmare

övervägas inom kommunikationsdepartementet. Jag vill emellertid framhålla

att, om anvisningarna, såsom jag förordat, skola för att bliva gällande

godkännas av Kungl. Majit, förefintlig sakkunskap i allt fall bör genom remissförfarande

få tillfälle att göra sig hörd. Byggnadsstyrelsens förenämnda

förslag är också för närvarande föremål för remissbehandling.

Enligt praxis bruka förslag till ändringar i byggnadsstadgan underställas

riksdagen för yttrande. Under framhållande att de nu föreslagna detaljerade

bestämmelserna örn byggnads yttre och inre anordnande äro av beskaffenhet

att tid efter annan behöva underkastas översyn och omarbetas med

hänsyn till utvecklingen på det byggnadstekniska området, har stadsplaneutredningen

uttalat, att det icke vöre rimligt att Kungl. Majit varje gång

ändring kunde finnas påkallad skulle vara nödsakad att underställa ärendet

riksdagen och avvakta dess beslut, innan ändringen i fråga kunde genomföras.

Utredningen anser därför, att hittillsvarande praxis icke längre bör

följas.

Med hänsyn till den snabba utvecklingen på det byggnadstekniska området

måste man helt visst räkna med att de föreskrifter som nu föreslås skola

överflyttas från byggnadsordningarna till byggnadsstadgan behöva omarbetas

efter någon tid. Det är givet, att genomförandet av erforderliga ändringar

i stadgan kan fördröjas något, därest fråga härom alltid först måste underställas

riksdagen. Det dröjsmål som härav föranledes kan dock enligt min

mening icke vara av någon större betydelse; och jag vill framhålla, att de

detaljföreskrifter, som i särskild grad påverkas av utvecklingen, i allmänhet

torde komma att få sin plats bland anvisningarna, övervägande skäl tala enligt

min mening för bibehållande av nuvarande praxis i fråga örn riksdagens

hörande.

För vinnande av mera enhetliga byggnadsföreskrifter har stadsplaneutredningen

även föreslagit ändring i fråga örn sättet för fastställande av byggnadsordning.

I det förslag som ligger lill grund för nu gällande byggnadsstadga

förordades, att byggnadsordning skulle fastställas av Kungl. Majit.

Vid förslagets framläggande för riksdagen förklarade emellertid departementschefen,

att lian icke velat motsätta sig i yttranden över förslaget framkomna

krav all länsstyrelsen skulle bibehållas såsom fastställelsemyndighet.

Ilan utgick därvid från att vissa av de fördelar som man avsett att vinna

genom att prövningen förlädes till Kungl. Majit skulle kunna ernås genom att

normalförslag till byggnadsordningar upprättades och ställdes till ortsmyn
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

dighetemas förfogande. Den förhoppning som sålunda knöts till normalförslagen

har icke infriats. Städerna och samhällena ha icke ansett sig förpliktade

att följa dessa förslag. Länsstyrelserna ha fastställt byggnadsordningar

utan att fästa större avseende vid om de överensstämde med normalförslagen

eller ej. En del av de olikheter mellan byggnadsordningarna som blivit en följd

härav komma att försvinna, om vissa av byggnadsordningarnas föreskrifter,

såsom jag förordat, ersättas av enhetliga bestämmelser i byggnadsstadgan eller

anvisningarna. Åtskilliga mer eller mindre omotiverade avvikelser från normalförslagen

skulle emellertid komma att kvarstå. Sådana avvikelser skulle

kunna för framtiden undvikas, om fastställelseprövningen av byggnadsordning,

på sätt stadsplaneutredningen föreslagit, överflyttas från länsstyrelserna

till Kungl. Majit. Mot en sådan överflyttning ha emellertid starka betänkligheter

anförts i ett flertal yttranden. För ett bibehållande av länsstyrelsen

såsom fastställande myndighet har bland annat åberopats dels att Kungl.

Majits prövning av byggnadsordning skulle medföra mycken skriftväxling

och onödig tidsutdräkt samt en icke önskvärd arbetsbelastning hos Kungl.

Majit, dels ock att länsstyrelserna hade större möjlighet att bedöma behovet

av lokalt betonade föreskrifter.

De anförda synpunkterna sakna icke berättigande, och syftet med stadsplaneutredningens

förslag i denna del torde kunna vinnas även utan en

så genomgripande reform som den utredningen förordat. Erforderlig enhetlighet

synes sålunda kunna ernås, därest beträffande fastställelseprövning

av byggnadsordning föreskrives, att länsstyrelse skall inhämta yttrande av

byggnadsstyrelsen samt att länsstyrelsen, om byggnadsstyrelsen avstyrker

fastställelse av byggnadsordning, mot vilken länsstyrelsen ej har något att

erinra, skall hänskjuta ärendets avgörande till Kungl. Maj :t. En sådan mindre

jämkning av gällande bestämmelser är enligt min mening att föredraga

framför ett överflyttande av fastställelseprövningen i dess helhet från länsstyrelserna

till Kungl. Majit.

Såsom byggstandardiseringen i sin förenämnda skrivelse framhållit torde

ett enhetligt måttsystem för olika i en byggnad ingående delar vara en viktig

förutsättning för den eftersträvade standardiseringen på byggnadsområdet.

Jag anser därför att de föreslagna bestämmelserna i byggnadsstadgan

angående minimimått böra utformas så, att hänsyn, där det är möjligt, tages

till den av byggstandardiseringen förordade måttenheten.

Jag övergår nu till att närmare redogöra för de särskilda bestämmelserna

i stadsplaneutredningens föreliggande förslag.

Speciell motivering.

2 §■

Stadsplaneutredningen.

Såsom i den allmänna motiveringen omnämnts har stadsplaneutredningen

föreslagit sådan ändring av bestämmelserna rörande byggnadsordning, att

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

41

prövning av fråga om fastställelse av byggnadsordning och om ändring däri

skall ankomma på Kungl. Majit, dock att länsstyrelse skall äga fastställa sådan

ändring av byggnadsordning, som ej innefattar väsentlig avvikelse från

vad som förut varit gällande.

Stadsplaneutredningen har vidare i denna paragraf intagit en erinran örn

att normalförslag skall finnas till ledning vid upprättandet av byggnadsordning.

Utredningen har övervägt att i författningen intaga uttrycklig föreskrift,

att byggnadsordning icke finge avvika från normalförslag, om ej skäl

därtill vore. Även utan sådan föreskrift torde emellertid, anför utredningen

vidare, Kungl. Majit vid sin fastställelseprövning komma att tillse, att omotiverade

avvikelser icke göras från normalförslaget vare sig i sakligt hänseende

eller i fråga om den allmänna uppställningen och paragraf följ den.

Yttrandena.

Riksförsåkringsanstalten har uttalat, att byggnadsordning icke borde antagas

eller fastställas, med mindre yrkesinspektionen granskat förslaget i vad

det eventuellt berörde arbetarskyddslagens bestämmelser.

För yttrandena i övrigt beträffande bestämmelserna i denna paragraf har

jag redogjort i det föregående.

Departementschefen.

För att så småningom åstadkomma större enhetlighet i byggnadsföreskrifterna

även i de delar, som icke omfattas av den förut berörda överflyttningen

av vissa bestämmelser till byggnadsstadgan, torde vissa jämkningar av förevarande

paragraf i stadgan vara nödvändiga.

Det synes mig vara ett viktigt önskemål, att de normalförslag som utarbetas

av byggnadsstyrelsen komma att i erforderlig utsträckning följas vid uppgörandet

av byggnadsordningar. För att understryka vikten härav bör i byggnadsstadgan

intagas en erinran om att byggnadsordning skall uppgöras med

ledning av normalförslag som upprättas av byggnadsstyrelsen.

I betänkandet liksom i några yttranden har ifrågasatts att i stadgan intaga

en uttrycklig bestämmelse örn att byggnadsordning icke får avvika från normalförslag,

om ej skäl därtill äro. Något behov av en dylik föreskrift torde

emellertid icke föreligga, örn fastställelseprövningen sker i den ordning jag

förordat.

Såsom jag i den allmänna motiveringen framhållit bör det även framdeles i

regel ankomma på länsstyrelse att pröva och fastställa av fullmäktige antagen

byggnadsordning. Det torde emellertid ej sällan vara svårt att bedöma,

huruvida föreskrift i byggnadsordning i det särskilda fallet är ändamålsenlig

eller om ifrågasatt avvikelse från normalförslaget är motiverad.

Med hänsyn härtill torde det böra åligga länsstyrelsen att före fastställelseprövningen

inhämta byggnadsstyrelsens utlåtande rörande byggnadsordning.

I syfte att förekomma obefogad avvikelse från byggnadsstyrelsens uppfattning

bör därjämte föreskrivas, att länsstyrelsen — örn den anser bygg
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

nadsordning, vars fastställande avstyrkts av byggnadsstyrelsen, likväl böra

godkännas — skall hänskjuta frågan härom till Kungl. Maj:ts prövning.

Erfarenheten från andra områden, där samverkan mellan central myndighet

och länsstyrelse ordnats på liknande sätt, ger anledning antaga, att eventuella

skiljaktigheter mellan byggnadsstyrelsen och vederbörande länsstyrelse

skola kunna sammanjämkas under hand så att ett hänskjutande av fastställelseprövningen

till Kungl. Majit skall behöva förekomma endast undantagsvis.

Den föreslagna anordningen skulle enligt min mening vara ägnad

att tillgodose önskemålet om enhetlighet i nära nog samma utsträckning

som om fastställelseprövningen överflyttas till Kungl. Majit. Anordningen

innebär samtidigt en viss säkerhet för att de lokala intressena bliva behörigen

beaktade samt medför mindre besvär och tidsspillan än stadsplaneutredningens

förslag.

Vad nu sagts om antagande och fastställande av byggnadsordning bör äga

tillämpning jämväl i fråga om ändring eller tillägg till byggnadsordning, och

detta även om byggnadsordningen fastställts av Kungl. Majit.

I anledning av vad riksförsäkringsanstalten i sitt yttrande anfört vill jag

uttala, att jag förutsätter att länsstyrelse vid prövning av byggnadsordning

eller ändring däri inhämtar yrkesinspektionens utlåtande, där så påkallas av

omständigheterna. Någon bestämmelse härom torde icke lämpligen böra

meddelas i byggnadsstadgan. Det torde emellertid böra ankomma på byggnadsstyrelsen

att med stöd av 124 § byggnadsstadgan meddela erforderliga

föreskrifter örn samarbete i detta liksom i vissa andra hänseenden som behandlas

i det följande.

49 § 1 mom.

49 § byggnadsstadgan innehåller för närvarande vissa allmänna bestämmelser

örn luftväxling och om skyddsåtgärder mot fukt och kyla.

Bgggnadskostnadssakkunniga ha framhållit, att det vore en bland byggnadsfackmän

känd sak, att konstruktionsföreskriftema inom byggnadsbranschen

rymde vissa säkerhetsmarginaler, vilkas storlek bestämts med hänsyn

till den starkt växlande utförandestandard man hittills måst räkna med.

Detta innebure, att stora besparingsmöjligheter torde yppa sig, i den mån

säkerhetsföreskrifterna kunde mildras. En förutsättning härför vore dock, att

konstruktionernas utförande och beräkning garanterades genom ett förbättrat

kontrollsystem. I åtskilliga yttranden över byggnadskostnadssakkunnigas betänkande

har riktigheten av dessa uttalanden vitsordats, bl. a. av byggnadsstyrelsen,

som framhöll, att omarbetning av de statliga normalbestämmelsema

för cement- och betongarbeten samt för järnkonstruktioner till byggnadsverk

påginge och att resultatet torde bliva, att de tillåtna påkänningarna

på materialen komme att ökas, varigenom kostnadsbesparingar kunde vinnas.

Chefen för socialdepartementet förklarade sig också vid framläggandet år

1941 av den på betänkandet grundade propositionen (nr 251) i huvudsak instämma

med de sakkunniga i detta avseende.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

43

Stadsplaneutredningen.

Stadsplaneutredningen har under 49 § 1 mom. upptagit bestämmelse om

att alla i en byggnad ingående bärande delar skola givas sådana mått, att påkänningarna

icke överskrida de värden som angivas i av byggnadsstyrelsen

utfärdade anvisningar samt att sådana byggnadsdelar i övrigt skola utformas

i enlighet med vad nämnda anvisningar därom innehålla.

I motiveringen till förslaget i denna del framhålles, att enhetliga regler i

detta viktiga hänseende härigenom komme att bli gällande för hela landet

På byggnadsstyrelsen ankomme att tillse, att reglerna finge ett lämpligt innehåll

och smidigt anpassades efter rådande förhållanden. Vid anvisningarnas

utarbetande borde byggnadsstyrelsen beakta de besparingsmöjligheter som

uppkomme genom ökningen av de tillåtna påkänningarna på olika byggnadsmaterial.

Styrelsen förutsattes komma att i erforderlig mån samarbeta med

bl. a. de kommittéer som vöre sysselsatta med att omarbeta de statliga normalbestämmelserna

för cement- och betongarbeten samt för järnkonstruktioner.

I den mån särskild kontroll erfordrades över arbeten av ifrågavarande

slag torde det enligt 73 § åligga byggnadsnämnden att ombesörja densamma.

Till ledning för byggnadsnämnden härutinnan kunde byggnadsstyrelsen, om

så erfordrades, utfärda anvisningar.

Yttrandena.

Förslaget i denna del har i yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Det har därvid understrukits, att bestämmelserna beträffande tillåtna påkänningar

kunde göras enhetliga för hela landet. Länsarkitekten i Malmöhus

län ifrågasätter, huruvida icke staten måste sörja för ökad kontroll genom

speciellt sakkunniga i konstruktionsfrågor, örn förslaget genomfördes. Man

kunde nämligen icke förutsätta, att kommunerna komme att ombesörja den

ökade kontrollen.

Departementschefen.

Allmänna bestämmelser rörande beskaffenheten av byggnadsmaterial samt

rörande grunder för statisk beräkning och dimensionering av byggnadskonstruktioner

finnas för närvarande endast i begränsad omfattning. Hittills ha

sålunda normalbestämmelser meddelats endast beträffande järn-, cement- och

betongkonstruktioner för byggnadsverk som utföras av de statliga tekniska

ämbetsverken eller för deras räkning eller under deras kontroll. Då avsaknaden

av allmänna bestämmelser i förevarande hänseende ej sällan torde

leda till att påkänningarna å olika slags material göras väsentligt mindre än

materialen från säkerhetssynpunkt tillåta, lärer meddelandet av sådana bestämmelser

kunna medföra ett effektivare utnyttjande av materialens hållfasthetsegenskaper

än vad nu är fallet och följaktligen vara ägnat att minska

byggnadskostnaderna. Föreskrifter rörande tillåtna påkänningar å olika slags

material böra därför meddelas. Med hänsyn till bestämmelsernas natur och

då jämkningar ofta torde föranledas av utvecklingen böra bestämmelserna

icke intagas i byggnadsstadgan utan, såsom stadsplaneutredningen förordat,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

meddelas i form av anvisningar. I stadgan torde därför endast böra införas

föreskrift örn att alla i en byggnad ingående bärande delar skola hava sådana

mått att påkänningarna icke överskrida de värden som angivas i anvisningarna

samt att sådana byggnadsdelar i övrigt skola utformas i enlighet

med vad anvisningarna därom innehålla.

Enligt byggnadsstyrelsens förslag till anvisningar i förevarande hänseeende

äger styrelsen medgiva avvikelser från anvisningarna i den mån det med

hänsyn till särskilda omständigheter prövas lämpligt. En sådan dispensmöjlighet

torde böra upptagas.

I den mån särskild kontroll erfordras över iakttagandet av konstruktionsbestämmelserna

torde det enligt 73 § byggnadsstadgan åligga byggnadsnämnden

att ombesörja densamma. I ett yttrande har ifrågasatts ökad kontroll

i detta hänseende från det allmännas sida. Jag har emellertid icke

funnit tillräckliga skäl föreligga att föreslå några nya föreskrifter i sådant

syfte.

49 § 2 mom.

Stadsplaneutredningen.

Första stycket av förevarande moment i förslaget upptager föreskrift om

att boningsrums golv, väggar och tak, som gränsa mot det fria eller mot

icke uppvärmt utrymme, skola så utföras att de erhålla minst den värmeisoleringsförmåga

som angives i av byggnadsstyrelsen utfärdade anvisningar.

Stadsplaneutredningen framhåller att denna föreskrift i viss mån motsvarade

§ 9 i normalförslag I. I olikhet mot detta hade emellertid i utredningens förslag

murtjockleken icke preciserats utan i stället överlåtits åt byggnadsstyrelsen

att även i detta hänseende utfärda erforderliga anvisningar. Dessa

torde nämligen med hänsyn till klimatförhållandena böra vara olika för skilda

delar av landet, vilket alltså borde indelas i ett lämpligt antal zoner. Inom

varje zon borde bestämmelserna däremot vara enhetliga. Föreskriften örn

värmeisolering av boningsrums vägg vore icke avsedd att gälla, örn väggen

utgjordes av brandmur och denna vöre motbyggd. I sådant fall trädde i stället

bestämmelserna i 53 § i tillämpning.

Andra stycket av detta moment innehåller föreskrift örn att boningsrum

skall, där tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles, förses med tjänlig eldstad

eller annan tillfredsställande anordning för rummets uppvärmning.

Stadsplaneutredningen framhåller, att föreskriften härom hämtats från 8 §

2 mom. tredje stycket hälsovårdsstadgan. Utredningen hade nämligen av

praktiska skäl ansett lämpligt att ersätta den nuvarande hänvisningen i 49 §

tredje stycket byggnadsstadgan med direkta från hälsovårdsstadgan hämtade

bestämmelser. En viss motsvarighet till nuvarande 49 § tredje stycket

hade upptagits i förevarande moments tredje stycke. Enligt detta skola föreskrifterna

om boningsrum i momentets första och andra stycken gälla även

om arbetsrum; dock att med hänsyn till arten av den verksamhet, för vilket

rummet är avsett, eftergift i skälig mån skall av byggnadsnämnden medgivas.

Såsom arbetsrum bör enligt utredningen anses bland annat kök och

kokvrå samt tvättstuga.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

45

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Malmöhus län utgår från att de föreslagna ändringarna av

49 § icke komma att föranleda ändring av 8 § 2 mom. hälsovårdsstadgan,

enär bestämmelserna vöre av hälsovårdande karaktär, och har framhållit, att

det borde tillkomma hälsovårdsnämnden att ingripa i händelse att de överträddes.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån finner möjligheten till eftergift beträffande

arbetsrum mindre lycklig, enär den sannolikt skulle fresta många byggande

att såsom arbetsrum beteckna rum som i själva verket vore avsedda

till bostadsrum. Länsarkitekten i Kopparbergs län anser det svårt att i praktiken

skilja mellan bostads- och arbetsrum — exempelvis vid inredande av

kontor eller syateljé i bostadsvåning —- varför det tredje stycket borde utgå,

oaktat kostnadsminskning här kunde ernås. Riksförsäkringsanstalten uttalar,

att värmeisolering och uppvärmning av arbetslokal vore angelägenheter som

det tillkomme yrkesinspektionen att övervaka. Byggnadsnämnd borde därför

icke medgiva någon eftergift från bestämmelser härom, med mindre yrkesinspektör

eller bergmästare tillstyrkt sådant medgivande.

Departementschefen.

I likhet med stadsplaneutredningen anser jag lämpligt, att utförandet av

golv, väggar och tak i boningsrum med avseende å värmeisoleringsförmågan

regleras genom anvisningar av byggnadsstyrelsen.

Bestämmelsen i 8 § 2 mom. tredje stycket andra punkten hälsovårdsstadgan,

att boningsrum, där tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles, skall vara

försett med tjänlig eldstad eller annan från hälsovårdssynpunkt tillfredsställande

anordning för rummets uppvärmning till lämplig värmegrad, är av

den natur att den — med en mindre jämkning — bör lia sin plats i byggnadsstadgan.

Jag biträder därför stadsplaneutredningens förslag om bestämmelsens

upptagande i sistnämnda författning. Föreskriften synes i samband därmed

lämpligen kunna utgå ur hälsovårdsstadgan. Därigenom upphäves givetvis

icke hälsovårdsnämnds befogenhet att tillse, att boningsrum uppvärmes i

erforderlig grad. Denna framgår med tillräcklig tydlighet av hälsovårdsstadgans

föreskrift i 8 § 2 mom. tredje stycket första punkten, att boningsrum

skall kunna hållas tillbörligt varmt.

Mot det av stadsplaneutredningen föreslagna stadgandet i tredje stycket

har jag i sakligt hänseende icke något att erinra. I anledning av riksförsäkringsanstaltens

yttrande vill jag framhålla, att eftergift från vad som enligt

detta moment eljest skall gälla beträffande arbetsrum i regel icke bör av

byggnadsnämnd medgivas utan att yttrande av vederbörande yrkesinspektör

eller bergmästare först inhämtats (jfr s. 42). Sådant yttrande behöver givetvis

icke inhämtas, örn eftergiften avser kök eller kokvrå.

49 § 3 mom.

Stadsplaneutredningen.

I betänkandet erinras, att bostadslägenhet enligt 20 § p. 3 i normalförslag

I skall i fråga örn såväl bjälklag som väggar i mån av behov ljudisoleras mot

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

angränsande lokaler. Denna bestämmelse gåve icke tillräckliga möjligheter

åt byggnadsnämnd att förordna örn ljudisoleringens utförande på lämpligt

sätt. Ljudisoleringen i byggnad med bonings- eller arbetsrum vore också

mången gång otillfredsställande. En av anledningarna till behovet av ljudisolering

vore den allmänna spridning som högtalande radioanläggningar

under senare år fått i vårt land. Dålig ljudisolering nedsatte fastighetens värde

och användbarhet samt kunde medföra vådor från hälsovårdssynpunkt.

Ej sällan kunde för en ringa kostnad avsevärd förbättring av ljudisoleringen

vinnas.

Under åberopande av vad sålunda anförts har utredningen under förevarande

moment upptagit ett stadgande, enligt vilket byggnad som inrymmer

bonings- eller arbetsrum skall uppföras så, att nöjaktig ljudisolering erhålles.

Närmare föreskrifter härom skola enligt stadgandet meddelas av byggnadsnämnden

enligt anvisningar som utfärdas av byggnadsstyrelsen.

Yttrandena.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att i den mån isolering i arbetslokal

erfordrades av yrkeshygieniska skäl, det tillkomme vederbörande yrkesinspektör

eller bergmästare att i varje särskilt fall meddela erforderliga anvisningar.

Särskilda bestämmelser örn ljudisolering torde för övrigt komma att

införas i det förslag till ny arbetarskyddslag som vore under utarbetande

inom 1938 års arbetarskyddskommitté.

Departementschefen.

I huvudsaklig anslutning till stadsplaneutredningens förslag torde i byggnadsstadgan

böra införas bestämmelse örn att byggnad, som inrymmer bonings-

eller arbetsrum, skall uppföras så, att tillfredsställande ljudisolering

erhålles. Frågan, vilka åtgärder som skola vidtagas för detta ändamål, synes

lämpligen böra regleras genom anvisningar av byggnadsstyrelsen.

I anledning av riksförsäkringsanstaltens yttrande må framhållas, att avfattningen

av stadgandet icke utesluter att yrkesinspektör eller bergmästare

kan ingripa, om av yrkeshygieniska skäl särskilda ljudisoleringsåtgärder erfordras

beträffande arbetsrum.

49 § 4 mom.

Stadsplaneutredningen.

Enligt förevarande moment i stadsplaneutredningens förslag skall för vinnande

av tillfredsställande luftväxling iakttagas, att bonings- och arbetsrum

samt bad- och duschrum förses med erforderlig anordning såväl för införande

av frisk luft som för avlägsnande av den förbrukade, att i kök eller annat

utrymme för matlagning samt tvättstuga anordnas imrör, att skafferi förses

med friskluftsintag, att klosettrum förses med utsugningskanal, samt att till

pannrum med eldstad anordnas luftintag direkt utifrån, där ej undantag finnes

kunna medgivas med hänsyn till anläggningens ringa storlek eller andra

särskilda omständigheter. Närmare föreskrifter örn luftväxlingens ordnande

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

47

skola enligt förslaget meddelas av byggnadsnämnden enligt anvisningar som

utfärdas av byggnadsstyrelsen.

I motiveringen till förevarande stadgande erinrar stadsplaneutredningen,

att hälsovårdsstadgan i detta hänseende fordrade endast att till varje rum

skulle finnas öppningsbart och lämpligt placerat fönster. Byggnadsstyrelsens

normalförslag till byggnadsordningar förutsatte, att det skulle ankomma på

byggnadsnämnden att i varje särskilt fall avgöra, om annan ventilationsanordning

behövdes. I praxis hade normalförslagens bestämmelser härom tilllämpats

så, att särskilda luftväxlingsanordningar i de flesta fall ansetts icke

kunna undvaras (se t. ex. R. 1941 not. K 85). I särskilda fall, då möjligheter

ändock ansetts finnas för tillfredsställande luftväxling, hade emellertid öppningsbara

fönster ansetts tillfyllest eller i varje fall evakueringskanaler icke

påfordrats (se R. 1938 not. K 332). Civila byggnadsutredningen, som funnit

särskilda luftväxlingsanordningar erforderliga i arbetsrum samt i bad- och

duschrum, där fönster saknades, hade däremot ansett sådana anordningar

umbärliga i boningsrum. Ett genomförande av civila byggnadsutredningens

förslag skulle väl medföra en viss besparing i byggnadskostnaderna men också

en ytterligare betydande försämring i fråga om ventilation i boningsrum

med vådor för folkhälsan som följd.

Stadsplaneutredningen anför vidare bl. a.:

Enligt stadsplaneutredningens mening kunna särskilda ventilationsanordningar

i bonings- och arbetsrum samt bad- och duschrum sålunda i de flesta

fall ej undvaras. Ibland kan det dock vara tillräckligt med öppningsbart

fönster. Exempel härpå lämna boningsrum i vissa enfamiljshus. Stundom

kan vidare luftväxlingen i något enstaka rum anses tillfredsställande ordnad

genom springor över och under dörrar lill angränsande, med fullgod

ventilation utrustade utrymmen. Vad angår bad- och duschrum torde det i

regel vara erforderligt, att dessa förses med särskild evakuering, oavsett huruvida

öppningsbart fönster finnes eller ej. Sker icke detta, uppstår lätt

fuktbildning och andra olägenheter. Däremot torde särskilt luftintag kunna

undvaras i bad- och duschrum, örn fönster eller fläktventilation finnes. Enligt

stadsplaneutredningens mening bör byggnadsnämnden liksom hittills äga

att meddela föreskrifter angående luftväxlingens ordnande. Till byggnadsnämndernas

ledning och efterrättelse böra emellertid anvisningar utfärdas

av byggnadsstyrelsen. Anvisningarna böra innehålla ej endast bestämmelser

örn luftväxlingsanordningarnas tekniska utförande, såsom t. ex. angående

minsta genomskärningsytan av evakueringskanal (jfr § 23 p. 6 normalförslaget),

utan även uppgifter för bedömande av frågan, i vilka fall sådana

kanaler kunna helt undvaras.

Stadsplaneutredningen framhåller, alt då i utredningens förslag talades

örn »anordning såväl för införande av frisk luft som för avlägsnande av den

förbrukade» avsåges i enlighet med den terminologi, som kommit till användning

i normalförslag I, att det i vissa fall enligt anvisningar, som meddelades

av byggnadsstyrelsen, kunde vara tillfyllest med öppningsbart fönster.

Yttrandena.

Civila byggnadsutredningen erinrar, att utredningen i sitt förslag förordat

en bestämmelse av innehåll, att arbetsrum ävensom bad- och duschrum.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

där fönster saknades, samt andia liknande lokaler skulle förses med anordning

såväl för införande av frisk luft som för avlägsnande av den förbrukade,

samt anför i anslutning härtill följande.

Bestämmelserna i stadsplaneutredningens och byggnadsutredningens förslag

skilja sig således åt, förutom i formellt hänseende, genom de olika krav,

som ställas på ventilationen i boningsrum samt bad- och duschrum. Byggnadsutredningens

förslag innebar, att författningsenlig skyldighet att förse

sådana rum med såväl fönster som mekanisk eller annan särskild luftväxlingsanordning

icke skulle föreligga. Stadsplaneutredningen har velat lämna

byggnadsnämnderna frihet att, enligt anvisningar från byggnadsstyrelsen,

besluta om ventilationsanordningarnas beskaffenhet. Vad särskilt gäller boningsrum,

har i betänkandet anförts, att byggnadsutredningens förslag skulle

medföra en betydande försämring i jämförelse med rådande förhållanden

»med vådor för folkhälsan som följd». Byggnadsutredningen kan för sin del

icke finna de skäl, som andragits till stöd för denna ståndpunkt, bärande. Enligt

av dr G. Nordgren på utredningens anmodan utförda undersökningar

kan den naturliga ventilationen — d. v. s. den luftväxling, som äger rum genom

golv, väggar, tak, otätheter i fönster och dörrar m. m. — beräknas medföra

en luftomsättning större än rumsvolymen per 4 timmar. Då särskilda

luftväxlingsanordningar under alla förhållanden finnas inrättade inom vissa

utrymmen av lägenheten t. ex. i kök, varigenom under alla omständigheter

viss luftväxling inom lägenheten i dess helhet åstadkommes, kan det enligt

byggnadsutredningens mening icke ur hälsosynpunkt anses erforderligt att

förse boningsrummen med kontinuerligt verkande ventilationsanordningar.

Erfarenheten har ock till fullo ådaglagt, att evakueringskanaler i avsevärd

utsträckning av lägenhetsinnehavarna sättas ur funktion och således torde

anordnas väsentligen med tanke på bostadsinspektionens syn av fastigheten.

Härtill kommer, att, i den mån anordningarna verkligen få fungera, uppvärmningskostnaderna

komma att onödigtvis fördyras. Beträffande bad- och

duschrum är byggnadsutredningen alltjämt av den uppfattningen, att dubbla

luftväxlingsanordningar icke äro behövliga. Byggnadsutredningen utgår härvid

ifrån, att utsugningskanal skall finnas i sådant bad- eller duschrum, som

jämväl inrymmer klosett. Författningsföreskrifterna böra på grund härav

enligt byggnadsutredningens mening så avfattas, att det icke kan åläggas nå

gon att i bonings- samt bad- och duschrum i åsyftade fall jämte fönster ut

föra annan anordning för luftventilation.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund uttalar,

att den förvirring, som nu rådde med avseende å bestämmelserna rörande

byggnaders ventilation, förorsakade stora svårigheter och onödiga kostnader.

Ingen visste vad han hade att hålla sig till och tjänstemännens uppfattning i

olika byggnadsnämnder växlade från år till år. Den utformning bestämmelserna

fått i förslaget avspeglade ovissheten. Det utsädes ej klart, att ett

fönster kunde betraktas som »erforderlig anordning såväl för införande av

frisk luft som för avlägsnande av den förbrukade». Så vore dock stundom

fallet. När erfarenheten visade, att folk i allmänhet hyste en intensiv fruktan

för drag och korsdrag samt tillgrepe värjo tänkbar åtgärd för att förhindra

sådant, t. ex. genom att av myndigheterna föreskrivna dyrbara ventilationsanordningar

igenstoppades eller överklistrades, borde detta niana till att man

i byggnadsekonomiens intresse enade sig om något mindre kostsamma åtgär
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Majlis proposition nr 119.

der, till dess ett på ingående tekniska utredningar grundat förslag kunde

framläggas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar, att den besparingsmöjlighet, som

slopandet av evakueringskanalerna i boningsrums väggar erbjöde, tillvaratoges.

Även byggnadsnämnden i Hälsingborg anser, att den obligatoriska föreskriften

om evakueringskanaler till bonings- och arbetsrum borde utgå, då

tiden ännu ej syntes vara mogen härför och föreskriften komme att verka

fördyrande. Sveriges fastighetsägareförbund — som finner angeläget att den

föreslagna föreskriften icke tolkas så, att evakueringskanaler måste utföras

i varje bonings- och arbetsrum — framhåller, att på platser, där bestämmelse

med dylikt syfte icke funnes intagen i byggnadsordningen, komme eljest

den föreslagna föreskriften att förorsaka en avsevärd fördyring och stundom

även försvåra planlösningen. Särskilt i nuvarande tidsläge syntes bestämmelser

med sådan verkan icke försvarliga, så mycket mindre som det praktiska

värdet av dylika ventilationsåtgärder av allt att döma vore mycket omtvistat.

Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Uppsala anse särskilt friskluftsintag

kunna undvaras i fribelägna egna hem och genomluftbara lägenheter,

där utsugningsventiler funnes. Då springventiler, där sådana förekomme,

nyttjades ytterst sällan och då deras anskaffande och anbringande medförde

en icke ringa kostnad, borde stadgan icke innehålla bestämmelse om annan

anordning för införande av frisk luft i bonings- och arbetsrum än öppningsbart

fönster. Frågan om springventiler och dylikt borde regleras genom byggnadsstyrelsens

anvisningar.

Stockholms stads hälsovårdsnämnd och bostadsinspektör tillstyrka livligt

stadsplaneutredningens förslag, att i bad- och duschrum i regel skulle finnas

särskild evakuering, oavsett huruvida öppningsbart fönster funnes eller ej.

Badrummet användes ofta för torkning av småbarnstvätt, då ingen annan

lämplig plats i regel funnes. God ventilation erfordrades då, varvid även friskluftstillförsel

vore önskvärd. Vintertid ställdes fönstret icke gärna öppet,

varemot en friskluftsventil av naturliga skäl lättare kunde lämnas öppen.

Borgarrådsberedningen och stadskollegiet i Stockholm förutsätta, att de

enhetliga föreskrifterna angående ventilation, som efter ytterligare teknisk

utredning vore att förvänta, komme att taga tillbörlig hänsyn till de särskilt

av bostadsinspektören framhållna synpunkterna örn vikten av god ventilation

i de ofta tättbefolkade smålägenheterna.

Stockholms stads byggnadsnämnd hävdar, alt någon standardsänkning

icke får ske. De sista årtiondenas hygieniska landvinningar på detta område

finge icke spolieras. Förslagen att minska rumshöjden och inskränka på ventilationen.

vilka bägge omhuldats av civila bvggnadsutredningen men avvisats

av stadsplaneutredningen, gjorde ett beklämmande intryck av klenmodighet

och bristande framtidstro på vårt lands och folks förmåga att i de

tider som man närmast hade alt se fram emot hävda och vidare höja den

ekonomiska standard som Sverige under mellankrigsåren lyckats arbeta sig

upp till.

Bihang lill riksdagens protokoll 1945. 1 saini. Nr lis.

•1

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Riksf försäkring sanstalten uttalar att det för vinnande av tillfredsställande

ventilation i en arbetslokal oftast erfordrades helt andra anordningar än som

omnämndes i utredningens ändringsförslag. Detta gällde även sådana lokaler

som restaurangkök, pannrum, varå arbetarskyddslagen ägde tillämpning,

o. s. v. Hithörande frågor, såframt de avsåge yrkeshygieniska spörsmål, skulle

med hänsyn till arbetarskyddslagens bestämmelser handläggas av yrkesinspektionen.

Skärpta bestämmelser rörande ventilation av arbetslokaler

komme troligen även att införas i förslaget till ny arbetarskyddslag. Några

föreskrifter eller anvisningar rörande luftväxling eller ventilation av arbetslokaler

borde därför ej införas i byggnadsstadgan utan hänvisning ske till

arbetarskyddslagen.

Vidkommande förslaget, i vad det avser ventilation av kök och skafferi,

finner länsstyrelsen i Malmöhus län önskvärt, att i byggnadsstadgan klarlädes

ej blott huru friskluftsintaget till skafferi skulle vara anordnat utan

även när och hur evakueringskanal därifrån skulle anbringas. Byggnadsnämnden

och stadsfullmäktige i Norrköping anse matkällare böra upptagas

bland de utrymmen som skulle förses både med friskluftsintag och evakueringskanal.

Samma förhållande borde gälla skafferi som icke vore placerat

intill yttervägg. Skafferierna utfördes för närvarande oftast med väggar av

tunna fiberplattor och placerades långt från yttervägg, varför en tillfredsställande

luftväxling vore absolut nödvändig.

Stockholms stads hälsovårdsnämnd och bostadsinspektör framhålla, att

frågan, huruvida sitsventilation eller rumsventilation skulle anordnas i klosettrum,

icke blivit tillfredsställande utredd. I varje fall borde hänsyn tagas

till örn vatten- eller torrklosett förekomme. Länsarkitekten i Stockholms län

uttalar, att klosettrums dörr borde så anordnas, att luft tillfördes rummet,

enär eljest någon utsugning knappast kunde ske. i

Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Uppsala anse, att friskluftsanordning

för pannrum vore behövlig under alla förhållanden, oberoende av pannrummets

eller pannans storlek. Uppsala byggnadsordning innehölle föreskrift

örn att evakueringskanal skulle anordnas jämväl från pannrum. Funnes

utom det nödiga friskluftsintaget även en evakueringskanal från utrymmet,

ägde alltid sådan luftcirkulation rum att fara för kolosförgiftning förhindrades.

Det syntes därför kunna ifrågasättas, örn icke föreskrift borde införas

att sådan kanal borde finnas i pannrum. Från denna bestämmelse syntes

dock byggnadsnämnden med hänsyn till särskilda omständigheter, såsom

rummets storlek i förhållande till eldningsanläggningens omfattning, kunna

medgiva undantag.

Överståthållarämbetet förordar i likhet med Stockholms stads byggnadsnämnd

en bestämmelse örn att från varje bostadslägenhet skulle finnas anslutning

till minst en skorstenspipa, användbar till rökavlopp vid vedeldning.

Även om det under normala förhållanden vore möjligt att utnyttja en bostad

utan begagnande av vedeldning, kunde läget ändras med påföljd, att eldning

med ved bleve praktiskt sett enda utvägen för att få bostaden uppvärmd

eller kokning av mat möjlig där. Samma uppfattning har, såvitt avser kök

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119. 51

eller utrymme för matlagning samt tvättstuga, uttalats av länsstyrelsen i Jönköpings

län.

Svenska brandbefålsförbundet uttalar, att för möjliggörandet av röks avlopp

föreskrift borde införas att trapphus skulle förses med fönster. I varje

fall borde undantag härifrån endast få ske, då särskilda förhållanden föranledde

detta.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Gävleborgs lån anse, att enär de föreslagna

bestämmelserna eventuellt kunde komma att strida mot resultatet

av den utredning i luftväxlingsfrågan som för närvarande påginge, de lämpligast

borde helt regleras genom anvisningar från byggnadsstyrelsen.

Departementschefen.

Såsom yttrandena giva vid handen råda mycket olika meningar om vilka

luftväxlingsanordningar som erfordras i bonings- och arbetsrum samt badoch

duschrum. Frågan härom är för närvarande föremål för ingående forskning

och utredning. Den omständigheten att resultatet härav kan nödvändiggöra

en revision av de bestämmelser rörande ventilation, om vilkas införande

nu är fråga, bör dock med hänsyn till de betydande olägenheter som

bristen på enhetliga föreskrifter i förevarande hänseende medför icke hindra

att frågan nu göres till föremål för reglering.

Stadsplaneutredningen har i sitt förslag intagit det i byggnadsordningarna

vanligen förekommande stadgandet, att bonings- och arbetsrum samt

bad- och duschrum skola förses med erforderlig anordning såväl för införande

av frisk luft som för avlägsnande av den förbrukade. I åtskilliga yttranden

har häremot invänts, att särskilda evakueringskanaler icke behövdes

i rum med öppningsbara fönster samt att de föreslagna åtgärderna vore

mera omfattande och kostsamma än som betingades av behovet. Det har

även framhållits, att evakueringskanaler, där sådana funnes, ofta gjordes

oanvändbara för att förekomma drag.

Givetvis böra bestämmelserna örn ventilationens ordnande icke avfattas på

sådant sätt att byggnadsverksamheten belastas med onödiga kostnader. Ä

andra sidan mäste tillses, att erinran mot bestämmelserna icke med fog

kan riktas ur hälsovårdssynpunkt. Man torde ännu sakna tillräcklig kännedom

örn de faktorer, som äro avgörande för bedömande av frågan, i vilken utsträckning

särskilda luftväxlingsanordningar kunna vara påkallade. Såsom utredningen

framhållit innebär dess förslag, att, på samma sätt som för närvarande,

öppningsbart fönster i vissa fall kan vara tillfyllest. Vad sålunda

föreslagits synes ändamålsenligt. Frågan örn behovet av ytterligare luftväxlingsanordningar

får avgöras med hänsyn till omständigheterna, därvid det

förutsättes att icke mera omfattande åtgärder påfordras än som befinnes

oundgängligen erforderligt. Närmare föreskrifter i förevarande hänseenden

torde, på sätt stadsplaneutredningen jämväl föreslagit, böra intagas i anvisningar

av byggnadsstyrelsen. Av dessa anvisningar bör sålunda framgå,

under vilka förutsättningar särskilda ventilationsanordningar skola kunna

hell eller delvis undvaras. Då förhållandena därtill föranleda, bör dispens

från anvisningarna kunna meddelas av byggnadsstyrelsen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Mot de föreslagna bestämmelserna rörande ventilation av kök, skafferi,

klosettrum och pannrum har jag ej heller funnit anledning till erinran. Det

av byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Uppsala framförda förslaget,

att pannrum skall vara försett med särskild utsugningskanal synes ej böra

genomföras, enär sådant utrymme genom rökröret från pannan torde erhålla

tillräcklig evakuering. Även i nu nämnda hänseenden böra, i den mån så

erfordras, närmare anvisningar meddelas av byggnadsstyrelsen.

Riksförsäkringsanstalten har ansett några föreskrifter rörande ventilation

av arbetslokaler icke böra meddelas i byggnadsstadgan, enär oftast helt

andra anordningar än de i förslaget upptagna erfordrades. Den föreslagna

bestämmelsen är emellertid, även i vad den avser arbetslokal, av den natur

att den har sin plats i byggnadsstadgan samt står i överensstämmelse med

den i arbetarskyddslagen nu förekommande föreskriften att i sluten arbetslokal

skall finnas tillräckligt luftutrymme, i regel ej understigande tio kubikmeter

för varje där sysselsatt arbetare, jämte erforderlig lämpligt anordnad

luftväxling. Därest denna föreskrift i arbetarskyddslagen skärpes beträffande

vissa slags arbetslokaler, torde måhända i samband därmed i byggnadsstadgan

böra upptagas en hänvisning till arbetarskyddslagen. För närvarande

är en sådan hänvisning icke påkallad.

I några yttranden har förordats en bestämmelse om att från varje bostadslägenhet

skall finnas anslutning till minst en skorstenspipa, användbar till

rökavlopp vid vedeldning. Vägande skäl kunna anföras till stöd härför. Jag

är dock icke beredd att utan mera ingående utredning taga ställning till

detta, vilket närmast är av betydelse från civilförsvarssynpunkt.

49 § 5 mom.

Stadsplaneutredningen.

Under detta moment har stadsplaneutredningen upptagit stadgande om att

i varje boningsrum skall finnas fönster, som skall vara tillräckligt stort och

lämpligt anbragt samt så vetta omedelbart åt det fria att rummet erhåller god

dager. Vad sålunda stadgats skall även gälla arbetsrum; dock att med hänsyn

till arten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett, eftergift i skälig

mån skall av byggnadsnämnden medgivas.

Yttrandena.

Länsarkitekten i Södermanlands län anser föreskriften, att fönster »skall

vara tillräckligt stort och lämpligt anbragt» vara alltför vag. Stadsarkitekts-,

stadsingenjörs- och stadsplanekontoren i Göteborg ifrågasätta, huruvida uttrycket

»god dager» fyllde någon uppgift och örn ej även beträffande dagerbelysningen

anvisningar från byggnadsstyrelsen vöre behövliga, utformade

med hänsyn till användning, rumshöjd, rumsdjup och andra samverkande

omständigheter.

I flera andra yttranden förordas mera detaljerade bestämmelser i förevarande

hänseende än de föreslagna, önskemål ha salunda uttalats om meddelande

av föreskrifter rörande minimistorlek av fönster i förhållande till

rumsytan ävensom rörande dagerbelysning i kök.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

53

Riksförsäkringsanstalten anser, att eftergift från bestämmelser rörande belysning

av arbetslokal borde få medgivas först efter hörande av yrkesinspektör

eller bergmästare med hänsyn till arbetarskyddslagens bestämmelser i

ämnet.

Departementschefen.

1 8 § 2 mom. andra stycket hälsovårdsstadgan föreskrives, att i varje boningsrum

skall finnas fönster som skall vara tillräckligt stort och lämpligt

anbragt och så vetta omedelbart åt det fria att rummet erhåller god dager.

Enligt 49 § tredje stycket byggnadsstadgan i dess nu gällande lydelse skall

vad i hälsovårdsstadgan föreskrives örn boningsrums dagerbelysning gälla

jämväl om arbetsrum, dock att med hänsyn till arten av den verksamhet, för

vilken rummet är avsett, eftergift må medgivas. Mot det av stadsplaneutredningen

föreslagna stadgandet, som i sak helt överensstämmer med nu gällande

föreskrift, har jag, bortsett från en redaktionell jämkning, icke något att

erinra. Något behov av att komplettera detsamma med föreskrifter om minimistorlek

av fönster eller örn dagerbelysning i kök synes ej föreligga. Icke

heller synas några närmare anvisningar rörande fönsters anordnande erforderliga.

I likhet med riksförsäkringsanstalten anser jag eftergift från de föreslagna

bestämmelserna rörande belysning av arbetslokal i regel böra medgivas först

efter hörande av vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Någon särskild

föreskrift härom synes dock icke behöva meddelas. Emellertid torde

byggnadsstyrelsen såsom förut antytts böra med stöd av 124 § byggnadsstadgan

anbefalla byggnadsnämnderna och länsarkitekterna att i förevarande

liksom andra fall, då så erfordras, samarbeta med yrkesinspektionen.

Då nyssnämnda bestämmelse i hälsovårdsstadgan berör även redan uppförda

byggnader, synes dess upptagande i byggnadsstadgan icke böra föranleda

att den skall utgå ur hälsovårdsstadgan.

49 § 6 mom.

Stadsplaneutredningen.

Till skydd mot fukt i bonings- och arbetsrum skola, enligt detta stadgande

i stadsplaneutredningens förslag, iakttagas de anvisningar som byggnadsstyrelsen

härom utfärdar.

Yttrandena.

Riksförsäkringsanstalten uttalar, att av yrkeshygieniska skäl särskilda åtgärder

mot fukt i arbetslokal ofta vore påkallade. Där så erfordrades, lämnades

anvisningar härom av vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare.

Departementschefen.

I likhet med stadsplaneutredningen anser jag lämpligt att erforderliga föreskrifter

till skydd mot fukt i bonings- och arbetsrum meddelas av byggnadsstyrelsen

i form av anvisningar. Styrelsen — som ansett fuktbildningar

i bonings- och arbetsrum vanligtvis vara föranledda av bristfälligt utförda

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 119■

grundisoleringar eller ventilationssystem — har i sitt förslag till anvisningar

meddelat vissa föreskrifter till skydd mot fukt i sammanhang med bestämmelserna

om husbyggnadskonstruktioner och om ventilation.

Stadgandet i detta moment utgör icke något hinder för yrkesinspektör eller

bergmästare att ingripa, om av yrkeshygieniska skäl särskilda åtgärder erfordras

mot fukt i arbetslokal.

50 § 2 mom.

Stadsplaneutredningen.

De i 50 § byggnadsstadgan i dess nu gällande lydelse upptagna bestämmelserna

om golv i boningsrum och vissa andra lokaler ha av stadsplaneutredningen

bibehållits oförändrade såsom 1 mom. i paragrafen. I denna har vidare

intagits ett nytt moment, däri stadgas att golv i tvättstuga, bad-, duschoch

klosettrum skall utföras av för vatten ogenomträngligt ämne samt i tvättstuga,

bad- och duschrum läggas i lutning mot avlopp. Bjälklag under sistnämnda

utrymmen skall, där så lämpligen kan ske, utföras av betong. Utföres

bjälklaget av trä, får fyllning ej förekomma.

Stadsplaneutredningen, vars förslag i denna del överensstämmer med det

av civila byggnadsutredningen framlagda, framhåller, att i förslaget icke

upptagits stadgandet i § 21 p. 1 i normalförslag I, att i byggnad med mer

än tre våningar golv i förstuga skall utföras av sten eller liknande material.

Enligt 7 § 1940 års lag om skyldighet att anordna skyddsrum m. m. — som

numera ersatts av 53 a § byggnadssladgan — skulle i byggnad med mer än

två våningar bjälklag över källare utföras brand säkert. Med hänsyn härtill

hade det ansetts vara utan betydelse, huruvida föreskrift meddelades om att

golvet i förstugan gjordes brandsäkert eller icke.

Yttrandena.

Stockholms stads byggnadsnämnd framhåller, att enligt för Stockholm

gällande bestämmelser golv av för vatten ogenomträngligt ämne krävdes

endast för bad- och duschrum, varemot för klosettrum icke fordrades mera

än att golvet försåges med vattenavvisande beläggning. Särskilt med tanke

på svårigheten att i byggnad av trä uppfylla det strängare kravet förordades

en ändring till likhet med Stockholmsbestämmelserna. — Även svenska arkitekters

riksförbund anser det vara onödigt strängt att kräva, att golv i

klosettrum skulle utföras av för vatten ogenomträngligt ämne, vilket i praktiken

måste innebära att membranisolering utfördes under golvbeläggningen.

Beläggning med så kallad golvmassa utan membranisolering bade sedan

länge godtagits av de flesta byggnadsnämnder. Huru golv under i momentet

nämnda utrymmen lämpligen skulle utföras, kunde bäst angivas i anvisningar

(eventuellt med typritningar) från byggnadsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar sådan ändring av den föreslagna

bestämmelsen i andra punkten av förevarande moment i förslaget, att bjälklag

under där ifrågakomna utrymmen finge utföras endast av betong.

Byggnadsnämnden i Malmö befarar, att föreskriften i sista punkten av mo
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

mentet komme att leda till att bjälklag under tvättstuga och badrum m. m.

hädanefter i största utsträckning komme att utföras av trä. Bestämmelsen

vore synnerligen olämplig, enär röta lätt kunde uppstå i träbjälklaget genom

nedträngande vatten eller kondensering. Önskvärt vore, att dessa bjälklag

såsom hittills utfördes av betong i byggnader av sten och att den föreslagna

bestämmelsen endast tillämpades i trähus för en familj.

Departementschefen. .

Vad Stockholms stads byggnadsnämnd och svenska arkitekters riksförbund

anmärkt torde böra beaktas.

I övrigt finner jag mig böra godtaga förevarande moment i förslaget. Stadgandet,

att bjälklag under tvättstuga, bad- och duschrum skall utföras av

betong, därest så lämpligen kan ske, innebär, att betongbjälklag under dylika

utrymmen i regel böra inrättas i byggnad med väggar av sten, dock synes träbjälklag

kunna godtagas i särskilda fall, t. ex. i enfamiljshus. I trähus däremot

torde kravet på betongbjälklag oftast vara praktiskt taget omöjligt att

uppfylla. Av stadgandet framgår, att i dylika fall träbjälklag får komma till

användning.

51 § 1 mom.

Stadsplaneutredningen.

51 § byggnadsstadgan innehåller enligt nu gällande lydelse bestämmelser

om höjden av bonings- och arbetsrum. Stadsplaneutredningen har i denna

paragraf upptagit föreskrifter ej allenast härom utan även angående boningsrums

och bostadslägenhets storlek samt beskaffenhet i övrigt. I 1 mom.

av denna paragraf har sålunda föreskrivits, att bostadslägenhet skall så

anordnas att den bereder möjlighet till trevnad och god hygien. Den skall

sålunda erbjuda lämpliga och tillräckliga möbelplatser, vara försedd

med tambur, nödiga garderobsutrymmen och behövlig sanitär utrustning

samt i övrigt tillgodose skäliga anspråk på utrymme och bekvämlighet.

Lämplig förbindelse bör anordnas mellan rummen med undvikande

i möjligaste mån av mörka eller otillräckligt dagerbelysta utrymmen.

Vidare stadgas i andra stycket av momentet, att vid planläggning av bostadslägenhet

bör tillses, att den får i möjligaste mån soligt läge och, där så

lämpligen kan ske, göres genomluftbar.

Stadsplaneutredningen påpekar, alt 1 mom. överensstämmer i huvudsak

med § 31 i byggnadsordningen för Stockholm.

Yttrandena.

I flera yttranden uttalas tillfredsställelse med förslaget i denna del. Medicinalstyrelsen

förklarar sig biträda förslaget men föreslår, att till förslaget

fogas en erinran alt bostadslägenhet även i övrigt bör så anordnas, att vad

i hälsovårdsstadgan i sådant hänseende vore föreskrivet iakttoges. Länsarkitekten

i Södermanlands län framhåller, att föreskriften angående soligt läge

vore i hög grad en stadsplaneåtgärd. Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige

i Uppsala anföra, alt det genom den föreslagna formuleringen kunde

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

bliva synnerligen vanskligt för byggnadsnämnd att hävda kravet på solbelysning

och sannolikt skulle en sådan lydelse medföra att denna för de största

delarna av vårt land betydelsefulla fråga komme att bli mindre beaktad än

hittills vid bostadsplanlösningar. I stället borde stadgas att bostadslägenhet

skulle planläggas så, att åtminstone ett rum finge soligt läge. Sveriges fastighetsägareförbund

befarar, att föreskriften i andra stycket kunde komma

att lägga svårigheter i vägen för lämpliga förändringar av befintliga byggnader.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund uttalar,

att det förhållandet att en lägenhet vore genomluftbar icke hade den

betydelse från vädringssynpunkt man velat tillskriva detsamma. Att den

hade ljus från två motsatta håll kunde vara en fördel, men en helt i söder

liggande lägenhet vore, även om den ej vore genomluftbar, säkert från hygenisk

synpunkt lika god som en till hälften mot söder och till hälften mot

norr liggande lägenhet. Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Eskilstuna

föreslå, att bestämmelserna i detta moment kompletteras med föreskrift om

att till varje bostadslägenhet skall höra matkällare.

Departementschefen.

Mot de av stadsplaneutredningen i detta moment angivna allmänna grunderna

för anordnande av bostadslägenhet har jag icke funnit anledning till

erinran.

Då det enligt 67 § byggnadsstadgan åligger byggnadsnämnd att vid prövning

av fråga örn byggnadslov iakttaga de sundhetsföreskrifter i fråga om

byggnads uppförande eller inredande, vilka meddelats i eller med stöd av

hälsovårdsstadgan, synes en sådan erinran i förevarande moment som medicinalstyrelsen

föreslagit ej erforderlig.

51 § 2 mom.

Stadsplaneutredningen.

Under detta moment har stadsplaneutredningen upptagit bestämmelser om

storleken av bonings- och arbetsrum.

Utredningen anför härom bl. a.:

En av de främsta anmärkningar, som bruka riktas mot de nutida bostäderna,

är att dessa icke bereda tillräckligt utrymme för de däri boende. Att

råda bot härför är ett socialt intresse av stor betydelse. För den enskilda

fastighetens ekonomi är det därjämte av största vikt, att de bostäder, som

inredas däri, bli tillräckligt rymliga.

Med hänsyn till frågans stora sociala och ekonomiska betydelse har stadsplaneutredningen

ansett vissa enkla föreskrifter angående storleken av bonings-

och arbetsrum m. m. böra i detta sammanhang införas i byggnadsstadgan.

De föreslagna minimifordringarna överensstämma i stort sett med

vad som kan anses vara allmän sedvana inom våra städer och samhällen.

I möjligaste mån överensstämma de även med byggnadslånebyråns anvisningar.

Genom förslaget avses visserligen icke att åstadkomma någon direkt

besparing i byggnadskostnaderna. Snarare kan följden bli en viss fördyring

genom att de byggande förhindras att begränsa rummens storlek

efter egna önskningar. Denna fördyring uppväges dock av fördelar i socialt

och hygieniskt avseende samt i fråga örn rummens användbarhet, sär
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 119.

57

skilt för det fall att en ändring skalle inträda på bostadsmarknaden. Därest

tillgången på bostäder åter blir riklig, torde nämligen risk föreligga, att lägenheter

med alltför små rum bli mindre begärliga och byggnaderna därför förlora

i värde. En annan fördel med bestämmelsernas införande i byggnadsstadgan

är, att därigenom uppnås större enhetlighet.

De föreslagna föreskrifterna inledas med ett i första stycket inlaget^ allmänt

stadgande, att bonings- och arbetsrum skola givas en ur hälso vårdssynpunkt

och med beaktande av övriga i varje fall inverkande omständigheter

tillfredsställande storlek (jfr g 20 p. 1 normalförslaget).

Föreskrifter lämnas därefter angående golvytan hos boningsrum. Denna

får enligt förslaget i regel icke understiga 9 kvadratmeter. Beträffande matrum

med direkt anslutning till kök, som är en i moderna lägenheter vanlig

typ av boningsrum, medgives dock, att golvytan får vara lägst 6 kvadratmeter.

Byggnadsnämnden får därjämte medgiva en golvyta av lägst 6 kvadratmeter

för sovrum, avsett för högst en person, eller eljest, där särskilda förhållanden

föreligga.

I fråga om bostadslägenhets storlek har föreslagits, att om lägenheten omfattar

ett rum och kök eller flera rum och kök, skall golvytan hos det största

rummet vara minst 17 kvadratmeter. För lägenhet örn ett rum utan kök

skall rummets golvyta vara minst 15 kvadratmeter, örn till lägenheten hör

kokvrå eller annat utrymme för matlagning, t. ex. kokskåp, samt minst 12

kvadratmeter, om lägenheten saknar sådant utrymme. Stundom kan det dock

vara motiverat att underskrida de sålunda angivna minimimåtten, t. ex. i en

av allmän inrättning eller stiftelse uppförd byggnad för äldre eller ensamstående

personer. Vidare vill utredningen peka på det fall, att genom minskning

av golvytan i det största rummet möjlighet uppkommer att inrätta ytterligare

ett rum i lägenheten. På grund härav har byggnadsnämnden tillagts

befogenhet att förordna om undantag från de angivna reglerna för lägenhet,

vars användning står under betryggande tillsyn, liksom eljest i särskilda fall.

Ytterligare ha vissa föreskrifter lämnats angående storleken av kök och

kokvrå samt bad-, dusch- och klosettrum. Kokvrås golvyta skall enligt förslaget

vara minst 2 kvadratmeter. Bredden av kokvrå får ej understiga 135

meter och bredden av kök ej 1\5 meter. Minsta tillåtna golvytan hos bad-,

dusch- och klosettrum skall bestämmas av byggnadsnämnden enligt anvisningar,

som utfärdas av byggnadsstyrelsen. Eftersom kök och kokvrå

liro att anse som arbetsrum, följer redan av 49 § 5 mom. att de i regel

skola förses med fönster och av 49 § 4 mom. att lämpliga luftväxlingsanordningar

skola finnas. Med hänsyn till det uppenbara behovet av att kunna

hastigt vädra ut matos från kök och kokvrå, har det emellertid ansetts lämpligt

att i förevarande sammanhang erinra om alt sådant utrymme bör vara

utrustat med fönster, sorn kan öppnas mot det fria.

För att förhindra missbruk av de ovannämnda bestämmelserna angående

rummets golvyta i lägenhet med ett rum och kokvrå, vilka äro lindrigare

än för lägenhet med ett rum och kök, har slutligen lämnats föreskrift örn

den högsta tillåtna golvyta, som ina givas ett för matlagning avsett utrymme

utan att detta behöver anses såsom kök.

Även i andra fall än sådana som förut angivits kan det stundom vara motiverat

att underskrida de av utredningen föreslagna minimimåtten. Å andra

sidan bör det ej heller vara uteslutet alt i vissa städer eller samhällen höja

kraven på rummens och lägenheternas storlek. I dylika fall erbjuder stadgandet

i 60 a § möjlighet att föreskriva undantag från ifrågavarande föreskrifter,

antingen generellt i byggnadsordning eller genom beslut från fall till

fall. För allmänna byggnader har därjämte, såsom närmare angiven i det

följande, en allmän undantagsregel införts i 51 g 4 mom.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Yttrandena.

I flera yttranden har tvekan yppats angående lämpligheten av en

reglering av frågan om bonings- och arbetsrums storlek.

Civila byggnadsutredningen uttalar såsom sin mening, att det icke kunde

anses tillräckligt motiverat att i byggnadsstadgan införa detaljerade ytföreskrifter.

Enligt byggnadsutredningens mening kunde det icke ens i fråga

om familjebostäder under alla omständigheter vara påkallat, att de i 51 §

2 mom. meddelade föreskrifterna tillämpades. Då stadsplaneutredningen funnit

sig böra föreslå en undantagsbestämmelse rörande allmänna byggnader,

vore tydligen också denna utredning av den uppfattningen, att ett iakttagande

av berörda ytmått icke vore att anse som ett obetingat hygieniskt krav.

Det från social synpunkt betydelsefulla vore enligt utredningens förmenande,

att icke en allmän produktion av lägenheter med för familjebostäder otillräckligt

ytinnehåll komme till stånd. Anledning att befara en sådan utveckling

torde emellertid icke föreligga. För den mycket betydelsefulla bostadsproduktion,

som skedde med understöd av statsmedel, hade vissa minimifordringar

uppställts med avseende å lägenheternas storlek. Även statens

byggnadslånebyrå ifrågasätter — under framhållande att ett i författning

föreskrivet minimimått hade benägenhet att betraktas såsom standardmått

vid tillämpningen -— lämpligheten av att i byggnadsstadgan fastlåsa minimimått

för boningsrum. Stockholms stads stadsplanenämnd, som avstyrker

förslaget i denna del, framhåller, att visserligen skulle genom den föreslagna

regleringen en ytterligare minskning av bostadslägenheternas storlek förhindras,

något som hittillsvarande utveckling på detta område kunde motivera,

men å andra sidan torde vid återgång till normala förhållanden på bostadsmarknaden

lägenheter med mindre utrymmen än de nuvarande svårligen

vinna avsättning. De föreslagna föreskrifterna kunde komma att bidraga till

ett konserverande av de nu förekommande, ofta otillräckliga rumsmåtten.

borgarrådsberedningen och stadskollegiet i Stockholm biträda stadsplanenämndens

ståndpunkt. Den nuvarande tidpunkten, då lägenheternas storlek

av skäl, sammanhängande med krisförhållandena, vore föremål för stark

pressning, vore knappast den rätta för lagfästande av sådana minimifordringar.

I väsentlig omfattning stöde produktionen av smålägenheter för närvarande

under kontroll av statens byggnadslånebyrå, och de erfarenheter i

fråga örn lägenheternas planläggning och rumsstorlek, som därvid vunnes,

syntes, liksom även resultatet av flera pågående utredningar i dessa ämnen,

böra avvaktas, innan generellt gällande minimimått lagfästes.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Gävleborgs län anse, att förevarande

frågor borde tillsvidare regleras genom anvisningar av byggnadsstyrelsen

med hänsyn till den bostadssociala utredning som påginge och det byggnadstekniska

forskningsarbete, som vid sidan därav bedreves. Även länsarkitekten

i Uppsala län anser det vara bättre att låta erforderliga föreskrifter om minsta

rumsstorlek utfärdas av byggnadsstyrelsen. Till stöd härför anföres, att då

erfarenheten visade att åsikterna örn den lämpliga utformningen av en lägen
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

59

het växlade från tid till annan, det syntes mindre välbetänkt att i byggnadsstadgan

fastslå minimistorleken av bostadsrum.

Länsstyrelsen i Stockholms län — som finner de angivna minimimåtten

möjligen godtagbara i de större städerna men icke lämpliga för riket i dess

helhet — ifrågasätter, om icke till förekommande av en icke önskvärd standardsänkning

för bostäderna i landsortens samhällen, minimibestämmelserna

borde utformas olika för olika samhällstyper och således icke införas i

byggnadsstadgan utan i stället i de lokala byggnadsordningarna. — Samma

uppfattning har uttalats av länsarkitekten i Stockholms län, som till stöd

härför anfört att —- ehuru bostadslägenhet skulle så anordnas, att den beredde

möjlighet till trevnad, och erhålla den storlek som med beaktande av

i varje fall inverkande omständigheter kunde anses tillfredsställande — det

dock för en byggnadsnämnd torde bliva svårt att utöver stadgans ytsiffror

kräva en större och lämpligare yta mot den som ville genomdriva de knappare

måtten. Om minimimåtten angåves i byggnadsordningarna och länsstyrelserna

sålunda bleve i tillfälle att uttala sig, skulle en lämpligare avvägning

av måtten komma till stånd och en för olika samhällstyper i olika

landsändar lämpligt avpassad rymlighet hos bostaden ernås.

Beträffande grunderna för den av st a dsplaneut redningen

föreslagna regleringen av denna fråga uttalar statens byggnadslånebyrå,

att om minimimått faställdes på förevarande område, de borde

hänföras till lägenheten, samt anför i anslutning härtill följande.

För en lägenhet örn endast ett rum och kök kan föreskrift om viss minimiyta

vara befogad. Här finns ingen möjlighet att fördela utrymmet. Rummet

måste här ensamt fylla sina uppgifter och dess storlek får därför ej

pressas för hårt. Det föreslagna minimimåttet 17 kvadratmeter synes ur denna

synpunkt väl knappt och torde böra ökas till 18 kvadratmeter, en rumsstorlek,

som för denna bostadstyp upprätthålles vid prövning av ansökningar

om statligt stöd åt bostadsbyggandet och vilken redan börjat vinna hävd.

Av motsvarande skäl böra de av stadsplaneutredningen föreslagna minimimåtten

beträffande enkelrum godtagas. Vid större lägenheter är förhållandet

emellertid ett annat. En framtida utveckling och förändring av bostadsvanoraa

kan här ge anledning lill ett annat disponerande av lägenhetsytan

än det för närvarande vanliga. I detta sammanhang må hänvisas till en lägenhetstyp,

som utöver ett s. k. bostadskök innehåller ett eller flera ruin. Denna

typ förekommer i viss utsträckning redan nu och kan för vissa kategorier

av boende förväntas alltmera komma till användning. Att här utöver bostadsköket,

för vilket en yta ej understigande ca 20—22 kvadratmeter kan

anses skälig, kräva 17 kvadratmeter för ett av rummen, torde icke vara

behövligt och ej heller möjligt att ekonomiskt genomföra.

Aven svenska arkitekters riksförbund ifrågasätter, örn rumsytornas fördelning

inom en flerrumslägenhet bör bindas genom en sådan bestämmelse

som alt det största rummet skall vara minst 17 kvadratmeter. Vid enrumslägenheten

däremot, där bostadens rumsyta icke kunde fördelas på olika

sätt, torde det vara riktigast att genom bestämmelser förhindra att bostadsrummets

yta minskades under vad som från hygienisk synpunkt kunde be
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

traktas som minimum. Förbundet ansåge därför, att minimimått för boningsrums

golvyta i byggnadsstadgan infördes endast för lägenheter örn ett rum

med eller utan kök. Övriga i paragrafen intagna måttbestämmelser såsom

storleken av kök eller kokvrå ävensom rumshöjder kunde lämpligare ingå i

anvisningar, utfärdade av byggnadsstyrelsen.

Svenska kommunaltekniska föreningen anför i sitt yttrande bl. a.:

De detaljerade måtten och införda benämningarna kunna i många fall

hindra planlösningar av typ, som kunna vara nog så goda och mera lämpade

än de, från vilka utredningen schematiskt synes Ira utgått, och kunna

därigenom motverka önskvärda förbättringar i våra bostadsvanor. Sålunda

kan villkoret om lägenhetens största rum gynna en fortsättning av den typiskt

svenska ovanan med s. k. finrum och hindra en kanske i vissa fall mera önsklig

utveckling mot kombinerat kök och familjerum. Det moderna begreppet

»matrum i direkt anslutning till kök» är alltså diskutabelt, då detta utrymme

många gånger icke nyttjas på avsett vis. Bestämmelserna kunna sålunda motverka

en lämpligare differentiering av bostadsytan och det synes — om överhuvudtaget

några så detaljerade bestämmelser som föreslagits skola ingå i

stadgan — vara önskvärt att avvakta nu pågående bostadsutredningar m. m.

I en del fall bär stadsplanentredningen, som framgår av motiven till föreskrifterna

om enkelrum, infört förbud mot utrymme för matlagning vid

mindre yta än 15 kvadratmeter »för att förhindra missbruk». Denna tankegång,

som även på andra ställen kommer till synes i förslaget, kan man

icke dela. Det kan nämligen icke vara rimligt att beröva en exempelvis ensamboende

person möjligheten att lia tillgång till en viss bekvämlighet, blott

därför att han icke behöver ett sovutrymme av minst detta mått. Byggnadsförfattningar

böra och kunna icke skrivas så, att de förhindra missbruk. De

skola ge uttryck för behov vid normalt användningssätt och ett olämpligt

eller felaktigt nyttjande skall beivras på annan väg, i detta fall genom bostadsinspektionen.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund anser det

vara långt viktigare att de nu allmännast förekommande lägenhetstyperna

utökades med ytterligare ett rum än att rummens storlek ökades i en- och

tvårumslägenheter. Skulle man söka övergå till tre-rumsstandard, läge det

för närvarande utom de ekonomiska möjligheternas gräns att öka även rumsytorna

nämnvärt.

Beträffande lämpligheten av de föreslagna måtten framhåller

medicinalstyrelsen, att måtten för bonings- och arbetsrum i allmänhet med

en eller annan enhet understege de minimimått som angåves i styrelsens anvisningar.

Förhållandet föranledde dock icke något styrelsens ändringsförslag.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund framhåller,

att de angivna minimimåtten överensstämde med de mått byggnadslånebyrån

föreskrivit. Då dessa i allmänhet innefattade någon ökning av

förut tillämpade mått, kunde de betecknas som väl avvägda och lämpliga att

fastställas. Byggnadsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke vissa av minimimåtten

å de i bostadslägenhet ingående lokalernas golvytor borde ökas. I

särskild grad gällde detta rummet i sådan enrumslägenhet som kunde komma

att användas som familjebostad. Enligt styrelsens mening borde av sociala

och hygieniska skäl så små lägenheter som ett rum och kök överhuvudtaget

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 119.

Cl

icke få användas såsom familjebostad, men då detta nu skedde i mycket stor

utsträckning och tyvärr på grund av ekonomiska skäl sannolikt alltjämt

måste tillsvidare förekomma, så borde i varje fall tillses, att den sammanlagda

lägenhetsytan icke gjordes alltför snäv. Det ville därför förefalla som örn bestämmelserna

i 2 mom. borde kompletteras med föreskrift, att lägenhet med

mindre sammanlagd golvyta än exempelvis 40 kvadratmeter icke finge upplåtas

till eller användas såsom familjebostad. Länsstyrelsen i Västmanlands

län uttalar, att sparsamhetskraven under nu rådande ekonomiska förhållanden

icke borde få göra sig alltför mycket gällande, då det vore fråga

om tillgodoseendet av bostadsbehov för långa tider framåt. Länsarkitekten

i Stockholms län anför, att om minimimåtten bleve de vanliga i landsortssamhällena,

vilket vore att befara på grund av standardiseringen av monleringsfärdiga

hus, innebure detta en allvarlig och från trevnadssynpunkt

ödesdiger standardsänkning. Bostaden hade med hänsyn till livsföringen en

långt större betydelse i ett litet samhälle än i en större stad med dess tillgång

på förströelse av alla slag. I municipalsamhället, köpingen och den mindre

staden syntes möjligheterna till samvaro i stor utsträckning vara begränsad

till bostaden, som alltså krävde betydligt större utrymme än storstadsbostaden.

De föreslagna bestämmelserna om boningsrums golvyta i

andra stycket ha föranlett åtskilliga erinringar. Länsstyrelsen i Norrbottens

län anmärker, att bestämmelserna om rums golvyta hade givits en sådan

formulering att fordringarna på rummets storlek i viss mån bleve beroende

av utrymmet för matlagning. En konsekvens härav, som ej förefölle tilltalande,

bleve att ett rum, vartill hörde ett rymligt kök med matplats, måste

vara större än ett rum med endast kokvrå eller annat mindre matlagningsutrymme,

som ej kunde användas för intagande av måltider. Länsstyrelsen

i Kristianstads län framhåller, att i pensionärshem och dylika inrättningar

kontroll kunde vinnas över att rum, avsett för en person, verkligen också

användes allenast av en person, men i övrigt komme bestämmelsen om

minimistorleken av sovrum, avsett för en person, i stort sett att stanna på

papperet. Byggnadsnämnderna borde därför erinras om stor försiktighet

vid bestämmelsens tillämpning, åtminstone såvitt avsåge mindre lägenheter.

I ett flertal yttranden har framhållits, att enär betryggande garanti ej

kunde erhållas för rums utnyttjande till sovrum för endast en person, allt

syntes tala för att ej under några omständigheter tillåta att bonings- och arbetsrum

gåves mindre areal än 9 kvadratmeter. Därigenom skulle ej heller

bestämmelsen i 3 mom. sista stycket, att boningsrums kubikinnehåll ej i

något fall må understiga 15 kubikmeter, erfordras. Byggnadsnämnden i Hälsingborg

anser bestämmelse betra meddelas om möjlighet att utan särskilt

medgivande i större lägenheter anordna jungfrukammare o. d. örn endast 6

kvadratmeters golvyta. Sveriges fastighetsägare!örbund framhåller, att i den

nyare bebyggelsen de för hembiträden avsedda rummen ofta —- kanske oftast

— hölles vid en minimiyta av 6 kvadratmeter. Med den nu föreslagna bestämmelsen

(i regel minst 9 kvadratmeter) synes följden komma att bli, att

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

en bostad med jungfrukammare i framtiden komme att bli dyrare än hittills,

en fördyring som hårdast komme att drabba de barnrika familjerna.

Frågan hade också stor betydelse för de enskilda familjemedlemmarna under

uppväxtåren. Vore dessa av olika kön uppstode det ett bestämt behov av

skilda sovrum, om än små. Likaså måste det anses som en stor fördel, örn

de unga av samma kön kunde få var sitt rum. De föreslagna bestämmelserna

komme att motverka dessa strävanden. Visserligen skulle byggnadsnämnden

ha en viss dispensmöjlighet, men saken måste anses för viktig för att

överlämnas åt lokalt gottfinnande.

Länsarkitekten i Södermanlands län förordar, att minimigolvytan höjes

från 6 lill 7 kvadratmeter.

Beträffande bestämmelserna örn smålägenheter i tredje stycket

framhålla länsstyrelsen och länsarkitekten i Kalmar län, att det ej sällan

förekomme att köket vore det centrala rummet och även det största och

så beskaffat att familjen där kunde intaga sina mål och husmodem under

sitt arbete övervaka de mindre barnens lekar. Av tredje styckets formulering

syntes framgå, att med »det största rummet» icke avsåges kök. Föreskriften

skulle följaktligen påfordra, att även om köket gjordes större än

17 kvadratmeter, ytterligare ett rum om 17 kvadratmeter skulle ingå i lägenheten,

därest den innehölle flera rum. Föreskriften syntes böra formuleras

så att med rum avsåges även kök.

Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Uppsala anföra bl. a.:

Bestämmelsen i tredje stycket synes leda till att örn en enkelrumslägenhet

förses med kokskåp, rummet skall ha en golvyta av 15 kvm. Detta måste,

särskilt i en stad som Uppsala med dess många enkelrum för studenter,

pensionärer och andra, bliva synnerligen besvärligt. Man bör icke förhindra

de ensamma personer, för vilka ett enkelrum med mindre golvyta än 15

kvadratmeter är fullt tillräckligt, att få komma i åtnjutande av den bekvämlighet,

som ett kokskåp för tekokning och liknande dock utgör. I praktiken

är det att befara, att en så rigorös bestämmelse leder lill att portativa matlagningsanordningar

av varjehanda slag anbringas.

Fordran på att enkelrums ytmått icke får understiga 12 kvadratmeter är

ofta olämplig. Många ensamstående, studerande och arbetande m. fl., vilka

lia sid arbete och sina måltider m. m. ute, kunna nöja sig med något mindre

yta, då enkelrummet för dem blir allenast ett sovrum på samma sätt, som

sovrummet i en familjelägenhet. Som förslagets bestämmelser beträffande

enkelrumslägenheter äro utformade kunna de befaras leda till, att en önskvärd

differentiering av boendeformerna motverkas. Jämlikt de föreslagna

stadgandena torde två ensamstående hellre slå sig tillsammans och hyra gemensamt

ett enkelrum om minst 15 kvadratmeter med matlagningsmöjlighet

eller bli inneboende i familj, än hyra var sin örn minst 12 kvadratmeter

utan sådan möjlighet. Det synes ur bostadssocial synpunkt betydligt

bättre att låta dem få var sin lägenhet om minst 9 kvadratmeter och matlagningsmöjlighet.

Varför skall den lilla ensamma bostaden med egna bekvämligheter förhindras,

när förhållandevis små enheter medgivas i något större lägenhet med

blott delade bekvämligheter?

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

63

Beträffande de i fjärde stycket bestämda rumsmåtten för kök

och kokvrå har byggstandardiseringen föreslagit, att minsta bredden av

kokvrå skulle ändras i överensstämmelse med 10 cm-modulen till 1,40 meter.

Byggnadsstyrelsen och svenska arkitekters riksförbund ha förklarat sig icke

ha något att erinra mot detta ändringsförslag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, att skillnaden mellan kök och

kokvrå, såvitt länsstyrelsen kunnat finna, bestode endast i storleken. Om en

byggherre icke ville uppfylla fordringarna på att kökets bredd skulle vara

minst 1,6 meter, hade han endast att minska dess längd så att golvytan blev

högst 4 kvadratmeter och köket förvandlades till kokvrå. Därmed följde

också, att boningsrummets yta kunde minskas. Dessa bestämmelser syntes

icke utgöra hinder mot att en lägenhet, bestående av bostadskök, gåves en

yta av endast 12 kvadratmeter, vilket måste anses otillfredsställande.

Med anledning av förslagen i tredje och fjärde styckena anför medicinalstyrelsen,

att erfarenheten visat att möjlighet funnes att ha en säng placerad

1 ett utrymme av 4 kvadratmeter och att de föreslagna måtten därför kunde

föranleda missbruk på det sätt, att kokvrå användes jämväl såsom sovrum.

Såsom en första åtgärd för att komma till rätta med denna svårlösta detaljfråga

föresloge styrelsen ett stadgande, att kök, varmed skulle avses utrymme

för matlagning med en golvyta av minst 6 kvadratmeter, måste vara

försett med öppningsbart fönster. Med utgångspunkt från en sådan föreskrift

syntes man därefter böra medgiva mörk kokvrå, men då minska dess

maximala yta till 3 kvadratmeter samt därutöver föreskriva, att kokvrå med

en yta av 3 till 6 kvadratmeter skulle vara försedd med öppningsbart

fönster.

Vidkommande minimibredden av kök uttalar länsstyrelsen i

Malmöhus län, att enär köksinredningen krävde ett utrymme av 3I* meter

skulle enligt förslaget endast återstå 3A meter för passage. Om mer än en

person funnes i köket, borde den fria golvytan vara så bred, att den medgåve

obehindrad förbipassage. Bredden av köket syntes därför böra ökas till

2 meter. — Även ett flertal byggnadsnämnder har föreslagit en ökning av

köks minimibredd. — Statens byggnadslånebyrå framhåller, att ett fastställande

av köks minimibredd icke kunde ske utan samband med sättet för

inredningens utformning. Det föreslagna breddmåtlet 1,5 meter kunde möjligen

godtagas vid ensidig köksinredning men vore otillräckligt, där inredningen

vore utformad efter två varandra motstående väggar.

Vad därefter angår det föreslagna stadgandet att kokvrå och

kök böra vara försedda med fönster som är öppningsbart mot

det fria uttalar statens byggnadslånebyrå, alt detta beträffande kök i själva

verket vöre ett kategoriskt krav, vilket följde av hälsovårdsstadgan. Däremot

syntes det värdefullt att motsvarande stadgande föreslagits gälla även kokvrå.

Måhända torde dock här, med tanke på vissa allmännyttiga och liknande

inrättningar, böra medgivas undantag för lägenhet, vars användning

stöde under betryggande tillsyn. — Även ett pär byggnadsnämnder bär yrkat,

att bestämmelsen skärpes. -— Länsstyrelsen i Norrbottens län ifråga
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

sätter däremot, om stadgandet, som icke vore tvingande, vore behövligt. Enligt

länsstyrelsens mening förelåge lika stor anledning att rekommendera

fönster i badrum. Sveriges fastighetsägareförbund påpekar de svårigheter

som en sådan bestämmelse som den föreslagna medförde vid företagande av

de numera ofta förekommande ombyggnader som bestode i att en större lägenhet

uppdelades i mindre. Vid sådan uppdelning hade kokvrå hittills

kunnat anordnas vid hjärtmuren, där befintliga vatten- och avloppsstammar

möjliggjort detta. Då de här åsyftade avskilda lägenheterna om ett å två

rum samt kokvrå i allmänhet ej uthyrdes såsom familjebostäder utan till

ensamstående personer utan egentligt hushåll, hade de sociala och hygieniska

olägenheterna av att kokvrån sålunda blivit mörk haft mycket ringa

betydelse. Tillstånd till sådan anordning borde fortfarande kunna medgivas.

En för närvarande ofta använd och omtyckt typ av kök vöre det som visserligen

icke vore försett med fönster, som vore öppningsbart mot det fria,

men vore kombinerat med en med fönster försedd matvrå, vilken vore avskild

från köket med glasvägg och skjutdörr. Även en dylik anordning som

kommit till användning i betydande omfattning i 1930-talets och senare årens

bebyggelse, syntes med den föreslagna bestämmelsen komma att omöjliggöras.

Detta kunde icke anses välbetänkt.

Statens bgggnadslånebyrå uttalar, att föreskriften i femte stycket att »såsom

kök skall anses utrymme för matlagning med större golvyta än 4 kvadratmeter»

i verkligheten innebure ett godlagande av denna yta som minimimått

för kök, vilket icke kunde anses tillfredsställande. — Hälsovårdsnämnden

i Stockholm har i detta sammanhang uttalat, att kokskåp borde vara försett

med vatten och avlopp samt imavlopp. Vidare borde fordras inrättande

av skafferi med friskluftsintag eller kylskåp. Med hänsyn till den sanitära

vådan av att i så små utrymmen, som här vore i fråga, använda gas, borde

även krävas, att kokanordning i kokskåp finge uppvärmas endast med

elektricitet. Vidare borde kokskåp icke tillåtas annat än till enkelrum, enär

sådan anordning icke lämpade sig för familjebostad.

Medicinalstyrelsen har med hänsyn till önskvärdheten att säkerställa tillgången

på familjebostäder ifrågasatt, om icke de föreslagna föreskrifterna

om golvyta borde kompletteras med en föreskrift om att i varje hyreshus

skulle finnas familjebostäder till visst antal. Detta borde preciseras till det

tal som angåve en normal proportion mellan antalet familjer och befolkningen

i dess helhet.

Vidare må nämnas att byggnadsnämnden i Karlskoga ifrågasatt, huruvida

icke undantag från bestämmelserna i 2 mom. borde kunna medgivas för provisoriska

bostäder, sommarstugor o. d.

Slutligen framhåller riksförsäkringsanstalten, att arbetslokals storlek bestämdes

i viss mån av arbetarskyddslagen med hänsyn till arbetarantalet.

Detta gällde även personalrum, till vilka förekommande bad-, dusch- och

klosettrum räknades och för vilka särskilda anvisningar funnes utfärdade

av yrkesinspektionens chefsmyndighet.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119

65

Departementschefen.

I 8 § 2 mom. första stycket hälsovårdsstadgan bär föreskrivits, att boningsrum

skall lia sadan storlek, att däri boende icke genom bristande utrymme

hos rummet utsättas för sanitär olägenhet. Enligt de av stadsplaneutredningen

föreslagna bestämmelserna i 1 mom. av förevarande paragraf skall

boningslägenhet så anordnas, att den bl. a. bereder möjlighet till trevnad

och god hygien samt tillgodoser skäliga anspråk på utrymme.

Mot en mera fullständig reglering av frågan örn boningsrums storlek än

vad de angivna bestämmelserna innehålla ha i några yttranden anförts betänkligheter.

Det har därvid gjorts gällande, att i författning föreskrivna

minimimått hade en benägenhet att betraktas såsom standardmått, vilket

skulle vara att beklaga. Vidare har framhållits, att för den mycket betydelsefulla

bostadsproduktion som skedde med understöd av statsmedel vissa minimifordringar

uppställts med avseende å lägenheternas storlek och att anledning

därför saknades att befara en utveckling mot bostäder med otillräckligt

utrymme.

Från social och hygienisk synpunkt är dock av stor betydelse, att produktion

av bostäder med otillräckliga rumsytor hindras. Visserligen torde man

beträffande den del av bostadsproduktionen som sker med understöd av

statsmedel icke behöva befara, att rummen göras alltför små. En väsentlig

del av bostadsproduktionen regleras emellertid icke av de villkor som

uppställts för erhållande av statliga byggnadslån. Beträffande denna del av

bostadsproduktionen kan man, särskilt i betraktande av den hittillsvarande

utvecklingen, icke med säkerhet påräkna, att kravet på tillräckliga rumsutrymmen

alltid blir tillgodosett utan att föreskrifter meddelas om rummens

storlek. Även om en reglering skulle, såsom i några yttranden gjorts gällande,

medföra att de fastställda minimimåtten bleve standardmått — en förmodan

vars riktighet dock torde på goda grunder kunna ifrågasättas —- skulle

man genom en reglering vinna, att standardmåtten icke bliva ännu mindre än

de minimimått, om vilkas införande nu är fråga, och att ytterligare minskning

av bostadslägenheternas storlek salunda förhindras. Särskilt under en

övergångsperiod efter det krissvårighetema lättat torde detta vara till nytta,

under det man för tiden därefter kan förmoda att konkurrensen skall verka

i riktning mot större rumsmått. Jag finner därför övervägande skäl tala för

att frågan om boningsrummens storlek nu göres till föremål för reglering.

I några yttranden har förordats, att regleringen måtte ske genom anvisningar

av byggnadsstyrelsen. Jag anser emellertid, att frågan örn bostadsrummens

storlek är av sådan betydelse från social synpunkt att bestämmelserna härom

böra upptagas i byggnadsstadgan.

De av stadsplaneutredningen löreslagna bestämmelserna örn storleken av

rum inledas med ett i första stycket av detta moment intaget allmänt stadgande,

att bonings- och arbetsrum skola lia en från hälsovårdssynpunkt och

med beaktande av övriga i varje fall inverkande omständigheter tillfredsställande

storlek. Då emellertid i 1 mom. av förevarande paragraf beträffande

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 119.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr-119.

bostadslägenhet upptagits bestämmelser av i huvudsak samma innebörd

som de i första stycket av detta moment föreslagna och då i arbetarskyddslagen

meddelats vissa föreskrifter rörande storleken av arbetslokal, synes

mig bestämmelsen i första stycket icke giva någon ytterligare ledning för

bedömande av hithörande spörsmål. Bestämmelsen torde därför böra utgå.

Mot grunderna för den av stadsplaneutredningen föreslagna regleringen i

denna del har anmärkts, att minimimåtten bort hänföras — icke till rummen

såsom utredningen föreslagit — utan till lägenheten såsom sadan. Bostadsbehovet

är emellertid mycket olika. Med hänsyn härtill synes regleringen,

såsom stadsplaneutredningen funnit, böra hänföras till rummens och

icke till lägenhetens storlek. Från social synpunkt är givetvis önskvärt, att

mycket små lägenheter icke användas till familjebostad såsom nu ofta är

fallet. Bestämmelse härom har emellertid icke sin plats i byggnadsstadgan.

Jag har i stort sett icke något att erinra mot de av stadsplaneutredningen

föreslagna minimimåtten, vilka i huvudsak överensstämma med de av statens

byggnadslånebyrå uppställda minimikraven med avseende å storleken av

lägenheter i byggnader, till vilkas uppförande byggnadslån lämnas av statsmedel.

Såsom stadsplaneutredningen funnit bör boningsrums golvyta i regel icke

understiga 9 kvadratmeter. Matrum med direkt anslutning till kök må dock

enligt förslaget lia en golvyta av endast 6 kvadratmeter. Då denna typ av rum

är vanlig i moderna lägenheter och kan vara ändamålsenlig, torde någon be

fogad erinran häremot icke kunna göras. Mera tveksamt är stadsplaneutredningens

förslag, att byggnadsnämnd må medgiva undantag från huvudregeln

om en minsta golvyta av 9 kvadratmeter beträffande sovrum, avsett för

endast en person, eller eljest, där särskilda förhållanden föreligga. Frånsett

allmänna inrättningar saknas i de flesta fall möjlighet att kontrollera att

sådana sovrum användas av endast en person. Emellertid kunna dock bärande

skäl anföras för att medgiva sovrum med mindre golvyta än 9 kvadratmeter,

dock ej under 6 kvadratmeter. Jag anser mig därför böra godtaga

den föreslagna undantagsbestämmelsen men förutsätter, att byggnadsnämnderna

iakttaga synnerlig försiktighet vid lämnande av sådan eftergift, särskilt

då fråga är örn mindre lägenheter.

I fråga örn lägenhet, som omfattar ett rum och kök eller flera rum och kök,

har stadsplaneutredningen föreslagit, att det största rummet i lägenheten skall

lia en golvyta av minst 17 kvadratmeter. Det för detta fall föreslagna minimimåttet

synes väl knappt och torde därför böra ökas till 18 kvadratmeter. En

sådan rumsstorlek står i överensstämmelse med de av statens byggnadslånebyrå

uppställda normerna för denna bostadstyp och har vunnit viss hävd. Jag

anser stadgandet böra jämkas jämväl så, att därav tydligt framgår att det

är tillfyllest, örn köket har en golvyta av 18 kvadratmeter.

Såsom stadsplaneutredningen funnit bör i bostadslägenhet med endast ett

rum dettas golvyta i regel icke understiga 15 kvadratmeter, örn till lägenheten

hör kokvrå eller annat utrymme för matlagning, samt eljest 12 kvadratmeter.

Då undantag från denna regel ej sällan påkallas, exempelvis då fråga

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

67

är om en av allmän inrättning eller stiftelse uppförd byggnad för äldre eller

ensamstående personer, bör byggnadsnämnd, såsom stadsplaneutredningen

också föreslagit, äga befogenhet att medgiva ett underskridande av de angivna

minimimåtten.

Vad härefter angår måtten på kök och kokvrå vill jag, i överensstämmelse

med vad medicinalstyrelsen förordat, föreslå att med kök skall förstås utrymme

för matlagning med en golvyta av minst 6 kvadratmeter. Vidare torde

böra stadgas, alt kök alltid skall vara försett med öppningsbart fönster, medan

föreskriften om fönster beträffande kokvrå torde böra ha den mindre

kategoriska lydelse stadsplaneutredningen förordat. Slutligen anser jag, att

den minsta bredden av kokvrå bör i enlighet nied byggstandardiseringens

hemställan jämkas till 1,40 meter.

Mot den i sjätte stycket föreslagna bestämmelsen har jag ej någon erinran.

Den av medicinalstyrelsen berörda frågan örn meddelande av föreskrift, att

i varje hyreshus skola finnas familjebostäder till ett visst antal, är jag ej

beredd att upptaga i detta sammanhang.

Någon särskild bestämmelse beträffande provisoriska bostäder, sommarstugor

o. d. torde icke böra upptagas i byggnadsstadgan. Undantag kan emellertid

i mån av behov medgivas enligt 60 a § i förslaget.

51 § 3 mom.

Enligt nu gällande bestämmelser i 51 § byggnadsstadgan skall bonings- och

arbetsrum ha en höjd av minst 2,70 meter. Från denna generella föreskrift

medgivas dock vissa undantag. I byggnadsordning må sålunda stadgas dels att

vid öppet byggnadssätt eller i andra i byggnadsordningen närmare angivna

fall rumshöjden må minskas till 2,40 meter, dels att på byggnadsnämndens

prövning må bero, huruvida i enstaka rum inom lägenhet eller eljest i särskilda

fall höjden må vara mindre. I intet fall må dock höjden understiga

2,10 meter.

Byggnadskostnadssakkunniga lia föreslagit minskning av rumshöjderna

från 2,70 meter till 2,50 meter. De ha därvid dock förutsatt, att den lägre

rumshöjden endast skulle tillåtas vid öppet byggnadssätt, vartill syntes kunna

räknas lamellhusbebyggelse, samt att rimliga krav rörande rummens och

lägenheternas storlek, ventilation och belysning uppfylldes. I yttranden över

byggnadskostnadssakkunnigas betänkande uttalades från många håll mer

eller mindre starka betänkligheter mot förslaget. Chefen för socialdepartementet

framhöll emellertid vid framläggandet för 1941 års riksdag av propositionen

angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m.,

att han icke hade något att erinra mot de sakkunnigas förslag i denna del;

dock ville departementschefen starkt understryka vikten av att någon reducering

av de redan knappt tilltagna lägenhetsytorna ej borde ifrågakomma.

Även civila byggnadsutredningen har föreslagit minskning av höjden i bonings-

och arbetsrum samt har härvid yttrat följande.

Kraven i detta avseende äro uppenbarligen av väsentlig betydelse, och utredningen

har vid sin fortlöpande granskningsverksamhet konsekvent sökt

tillvarataga de besparingsmöjligheter, som förelegat i ett eftergivande av de

opaginerad Kontrollera mot PDF

08

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

hittills upprätthållna kraven härutinnan, såväl i vad det gäller arbetslokaler

sorn boningsrum. 1 betydande utsträckning hava de av utredningen framhållna

synpunkterna godtagits av statsmakterna beträffande skolhus, vetenskapliga

institutioner, ålderdomshem, sjukvårdsanstaller och bostäder. De

lägsta rumshöjder, som därvid ifrågasatts, ha varit 2,6 meter respektive i

ovanvåning 2,4 meter.

Oavsett spörsmålet om den generellt lämpliga minimihöjden i bonings- och

arbetsrum ger den nuvarande utformningen uppenbarligen alltför stort utrymme

åt byggnadsnämndens diskretionära prövning i en byggnadsdetalj av

ganska avsevärd ekonomisk räckvidd. Utredningen håller fördenskull före,

att byggnadsstadgan bör så avfattas, att dess stadganden genom kompletterande

föreskrifter i byggnadsordningen endast i mindre väsentlig mån må

kunna jämkas.

Detta önskemål synes kunna vinnas genom en generell sänkning av nnnimisiffran

så långt detta låter sig förena med hygieniska och lämplighetssynpunkter.

I sådant avseende torde en minimihöjd av 2,6 meter få anses fullt

tillfredsställande. .

1 likhet med byggnadskostnadssakkunniga finner utredningen betänkligheter

icke möta mot en ytterligare reduktion av den nu stadgade lägsta rumshöjden

vid ett mera öppet byggnadssätt. Enligt utredningens mening bör under

vissa förutsättningar rumshöjden kunna begränsas till 2,40 meter. Härvid

måste emellertid trygghet vinnas för att tillfredsställande belysningsförhållanden

föreligga. 1 detta syfte bör tillses, dels att rumsdjupet inom byggnadens

bonings- och arbetsrum hålles inom måttliga gränser, dels också att

avståndet till motliggande byggnad är tillräckligt stort. I förstnämnda avseende

synes ett villkor om ett maximerat rumsdjup av 5 meter tå anses

tillfyllest. Och ifråga om avståndet till motliggande byggnad lära skäliga

krav tillgodoses, örn detta fastställes till minst en och en halv gång höjden av

sagda byggnad. . . . . .

Iakttagas nu angivna villkor böra befogade erinringar icke kunna göras

mot den sänkning av lägsta rumshöjden till 2,40 meter, som utredningen funnit

sig ur ekonomiska synpunkter kunna förorda vid ett öppet byggnadssätt.

Stadsplaneutredningen.

Stadsplaneutredningen har i sitt betänkande beträffande rumshöjden anfört

bland annat:

Det synes tveksamt, huruvida en generell sänkning av minimihöjden i bonings-

och arbetsrum nu lämpligen bör förordas. De faktorer, som inverka

på bedömandet av denna fråga, äro icke tillräckligt kända. En utredning

av frågan, därvid främst ventilationsproblemet måste närmare undersökas,

kan taga åtskillig tid i anspråk. Sedan särskilda statsunderstödda organ för

byggnadsforskning numera tillkommit, torde det vara att vänta, att problemet

upptages till bearbetning. Innan en sådan utredning verkställts, är enligt

stadsplaneutredningens mening en generell sänkning av rumshöjden icke

tillrådlig. . , ..., . „ ,

Emellertid kan anföras, att genom sänkning av rumshöjden skulle kunna

vinnas en minskning av byggnadskostnaderna, som, ehuru den icke synes

vara särskilt stor, dock ej är betydelselös. Givetvis bör allt göras för att

nedbringa kostnaderna i den mån så kan ske utan att andra viktiga intressen

åsidosättas. En mindre sänkning av rumshöjden torde i vissa fall kunna företagas

utan vådliga konsekvenser ur hälsovårdssynpunkt, örn blott ventilationen

ordnas på ett tillfredsställande sätt. 1 detta hänseende erbjuda genomluftbara

lägenheter, eller sådana som äro försedda med öppningsbart fönster

mot minst två olika fasader i byggnaden, uppenbara fördelar framför andra.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 119.

69

både med hänsyn (ill den luftväxling, som sker genom fönstren och andra

ventilationsanordningar, samt till följd av den s. k. ofrivilliga ventilationen

genom fönster och väggar. Smala hus äro vidare förmånligare ur ventilationssynpunkt

än andra. I jämförelse med ventilationsfrågan äro belysningsförhållandena

av sekundär betydelse. En mindre sänkning av rumshöjden kan,

örn detta finnes önskvärt, lätt kompenseras genom en obetydlig jämkning av

fönstrens storlek och beskaffenhet. Några särskilda krav i syfte att säkerställa

en god belysning behöva därför enligt stadsplaneutredningens mening

ej uppställas såsom villkor för rumshöjdens sänkning. Att märka är emellertid,

att den moderna bebyggelsen med genomluftbara lägenheter i smalhus

erbjuder stora fördelar i förhållande till den äldre bebyggelsen även ur belysningssynpunkt.

Stadsplaneutredningen föreslår fördenskull, att huvudregeln, att höjden i

bonings- och arbetsrum skall vara minst 2,70 meter, bibehålies. I genomluftbar

lägenhet inom helt fribelägen byggnad samt i genomluftbar lägenhet inom

byggnad med ett djup av högst 11 meter föreslås dock rumshöjden få begränsas

till 2,50 meter. Möjlighet torde härigenom som regel öppnas att använda

den lägre rumshöjden vid den moderna punkt- och lamellhusbebyggelsen.

Den minskning av rumsvolymen, som uppstår vid denna sänkning av

rumshöjden, uppgår till omkring 7,5 procent, under det att kostnadsbesparingen

torde utgöra cirka 2 procent av de totala byggnadskostnaderna, oberäknat

tomt.

Då punkt- och lamellhusbebyggelse allmänt förekommer i moderna stadsplaner,

blir den praktiska betydelsen av det föreslagna undantagsstadgandet

avsevärd. Den i angivna fall medgivna sänkningen av rumshöjden torde, såsom

framgår av det anförda, kunna ske utan att olägenheter därav behöva

befaras. Huruvida motsvarande gäller, därest rumshöjden generellt sänkes,

kan enligt vad förut nämnts för närvarande icke med bestämdhet sägas. I

Danmark har visserligen minimihöjden i boningsrum blivit bestämd till 2,50

meter, men detta sammanhänger med att golvytan i lägenheterna där regelmässigt

torde vara väsentligt större än i Sverige samt att på grund av klimatförhållandena

i vårt land ytterväggarna måste göras tätare och bättre

värmeisolerande än i Danmark, varav följer att den ofrivilliga ventilationen

minskas. Anmärkas må också, att samtliga sakkunniga på det byggnadstekniska

området, med vilka utredningen samrått i detta ämne, varit eniga om

det förslag, vid vilket utredningen stannat.

Vidare får enligt stadsplaneutredningens förslag rumshöjden i byggnad,

som ej inrymmer flera än två för familj avsedda lägenheter, begränsas till

lägst 2,40 meter samt å vinden till enfamiljshus till lägst 2,30 meter. Därjämte

äger enligt utredningens förslag liksom enligt normalförslaget byggnadsnämnden

i särskilda fall tillåta än mindre rumshöjd, dock ej under 2,10 meter.

Slutligen har utredningen för att förhindra, att luftvolymen i boningsrum

med liten rumshöjd blir alltför ringa, föreslagit, att boningsrums kubikinnehåll

ej i något fall skall få understiga 15 kubikmeter, vilket motsvarar volymen

i ett rum med 6 kvadratmeters golvyta och 2,50 meters höjd.

En av utredningsmännen, kanslirådet Aurén, har i en reservation förklarat

sig väl hålla för troligt att tiof föreslagna 2,50-metersmåttet skulle komma att

tillämpas i de flesta fall vid bebyggelse i enlighet med stadsplaner, som

uppgjorts enligt den nu gängse uppfattningen, örn hur en modern stadsplan

borde se ut. Säkert vore emellertid att gällande stadsplaner landet runt i stor

omfattning tilläto en sådan bebyggelse, att 2,70-metersmåttet alltjämt skulle

komma att tillämpas i mycket stor utsträckning.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Kanslirådet Aurén anför vidare i sin reservation bl. a.:

En av stadsplaneutredningens uppgifter i detta sammanhang torde vara att

så långt möjligt är undanröja sådana formella hinder, som stå i vägen för

en förenkling och ett förbilligande av vår byggnadsverksamhet, särskilt med

tanke på den nu rådande krisen på bostadsmarknaden. Det torde även vara

sådana synpunkter, som i denna fråga dikterat utredningens förslag örn utsträckt

tillämpning av minimihöjden 2,50 meter.

Det förefaller emellertid som om man härvidlag borde kunna komma ännu

längre och åtminstone sänka den generella minimihöjden från 2,70 meter till

2,60 meter. De av stadsplaneutredningen i övrigt föreslagna reglerna angående

huru bostadslägenhet skall vara beskaffad torde innebära tillräckliga garantier

för att några vådor ur bostadshygienisk eller social synpunkt icke skulle

uppkomma därigenom. Här ifrågasättes ju ingalunda att slopa den ventilation,

som sker på annat sätt än genom att öppna fönster, t. ex. genom ventiler

av olika typer.

Då en sänkning av den generella minimihöjden från 2,70 meter till 2,60

meter torde komma att i praktiken medföra en i dessa tider icke alldeles

oväsentlig minskning av byggnads- och underhållskostnaderna och då det

icke lärer kunna påvisas, att en sådan sänkning skulle medföra ett eftersättande

av de fordringar, som ur olika synpunkter böra uppställas på en god

familjebostad, synes den kunna godtagas. Därest den godtages, torde det vara

angeläget att därav betingad ändring i byggnadsstadgan sker med det snaraste.

Yttrandena.

Förslagen om en sänkning av minimihöjden ha föranlett mycket delade

meningar i yttrandena. Åtskilliga myndigheter ha ansett, att någon åtgärd i

sådan riktning överhuvud icke borde vidtagas.

För bibehållande i huvudsak av de nuvarande minimihöj

derna ha följande myndigheter uttalat sig, nämligen länsstyrelserna

i Stockholms och Uppsala län, svenska kommunaltekniska föreningen samt

byggnadsnämnden, hälsovårdsnämnden, bostadsinspektören, borgarrådsberedningen

och stadskollegiet i Stockholm ävensom byggnadsnämnderna och

stadsfullmäktige i Uppsala, Lund, örebro och Falun. Länsstyrelsen i Stockholms

län uttalar sålunda, att huvudregeln beträffande minimihöjd borde

bibehållas, till dess det blivit konstaterat, huruvida en sänkning lämpligen

kunde ske utan vådor från hälsovårdssynpunkt. Länsstyrelsen i Uppsala län

ifrågasätter lämpligheten av förslagets bestämmelser om minimimått på rumshöjder

och rumsstorlekar. Då en kombination av sålunda föreslagna mått

syntes medföra en alltför liten rumskub, avstyrkte länsstyrelsen att lägre

rumshöjd medgåves än 2,70 meter för i 51 § 3 mom. första stycket angivna

fall.

Svenska kommunaltekniska föreningen uttalar, att förslaget möjliggjorde

en sänkning av den nuvarande bostadsstandardens medelnivå. Möjligheterna

för en ort alt söka hålla uppe sin byggnadsstandard på den nuvarande nivån

genom att i ortens byggnadsordning införa skärpta bestämmelser förefölle

enligt motiven till undantagsparagrafen 60 a så ringa, att de frånsett de största

städerna, såsom Stockholm och Göteborg, finge betraktas som praktiskt taget

uteslutna. Vidare hade befolkningens medellängd ökats ca 9 centimeter

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 119.

71

under 100 år och man hade anledning att antaga, att denna ökning skulle

fortsätta. I betraktande härav måste man ställa sig tveksam inför förslaget

att minska nu gällande minimihöjd för bostads- och arbetsrum från 2,70 till

2,50 meter, så mycket mer som de i förslaget angivna förutsättningarna för

tillämpande av det lägre måttet vore oklara och i praktiken kunde komma

att i många fall verka orättvist. De möjligheter för tillämpande av mindre

rumshöjd än 2,70 meter, som funnes i nu gällande stadga, torde, intill dess

att cn fullständig och saklig utredning kunde framläggas, vara tillfyllest

och erbjöde — rätt tillämpade med hänsyn till bebyggelsesätt m. m. — icke

de nackdelar som den av stadsplaneutredningen föreslagna bestämmelsen

skulle kunna medföra.

Stockholms stads bygnadsnåmnd uttalar, att en allmän sänkning av rumshöjden

under nuvarande standard skulle, utan mycket detaljerade bestämmelser

örn förhållandet mellan våningsyta och rumshöjd, endast leda till en

allmän inskränkning av lägenhetskuben och till försämrad hygien. För den

fribelägna enfamiljsbostaden syntes å andra sidan bestämmelser angående

rumshöjd kunna göras betydligt liberalare. Rumshöjden hade inflytande på

möjligheten att ordna tillfredsställande artificiell belysning. Takytan vore en

värdefull ljusreflektor, och en taklampa kunde lämpligen icke anbringas

närmare taket än 0,60—0,70 meter för att takets reflexion skulle väl utnyttjas

och borde lägst hänga 2,10—2,00 meter över golv. En rumsvolym av ända ned

till 15 kubikmeter syntes betänklig. Ehuru så små rum någon gång tillåtits

även i hyreshus, hade detta dock skett endast då särskilda förhållanden förelegat.

Även socialstyrelsen har ställt sig tveksam inför utredningens förslag, enär

ett medgivande av en lägre rumshöjd än den nu såsom regel tillåtna kunde

på vissa håll komma att innebära en icke önskvärd sänkning av den nu

vanliga bostadsstandarden. En rumshöjd av 2,50 meter — som ju redan nu

kunde medgivas i lokala byggnadsordningar — vöre icke ovanlig i villor

och andra byggnader på landsbygden, men därmed vöre icke sagt, att denna

rumshöjd även skulle vara lämplig för bostadslägenheter i hyreshus, där

lägenheternas golvyta genomsnittligt sett vore väsentligt mindre än i villor.

Försiktighet borde efter styrelsens mening iakttagas på detta område med

hänsyn till de möjliga hygieniska olägenheterna av en minskning av de redan

nu många gånger mycket små bostädernas volym. En annan sak bleve

det givetvis, örn en sänkning av rumshöjden kompenserades med en ökad

golvyta, en utveckling som styrelsen för sin del funne önskvärd.

Riksförsäkringsanstalten anför, att i förslaget till ny arbetarskyddslag torde

komma att införas en bestämmelse om minsta höjd av en arbetslokal ävensom

alt vid fastställande av takhöjd hänsyn måste tagas lill behovet i varje särskilt

fall. En minimihöjd av 2,70 meter vore ofta otillräcklig med hänsyn till

de hygieniska krav som måste ställas på en arbetslokal. Omfattningen och

beskaffenheten av de ventilationsanläggningar, som ofta måste uppföras, hade

även stor betydelse vid bedömandet av den minsta takhöjd, som i sådana

fall finge användas. Någon bestämmelse örn takhöjd i arbetslokal borde med

hänsyn härtill ej införas i byggnadsstadgan.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Gävleborgs län anse frågorna om rumshöjd

lämpligen böra tillsvidare regleras genom anvisningar från byggnadsstyrelsen

med hänsyn till den bostadssociala utredning som påginge och det

byggnads tekniska forskningsarbete som vid sidan härav bedreves. Samma

uppfattning har uttalats av svenska arkitekters riksförbund och byggnadsnämnden

i Gävle. Statens byggnadslånebyrå och svenska teknolog!öreningen

uttala, att den i stadsplanen tillåtna hushöjden nära sammanhängde med

höjden av boningsrum. Rumshöjden borde därför fastställas i anslutning till

de stadsplanebestämmelser, som gällde för bebyggelse av tomt. Allmänna bestämmelser

rörande de principer, som borde ligga till grund för bestämmandet

av boningsrums höjd, borde inrymmas i de till stadgan hörande anvisningarna,

förslagsvis i en särskild avdelning för stadsplaner. Då det inginge

i byggnadsstyrelsens uppgifter att pröva förslag till stadsplaner, kunde härvid

lätt tillses, att dessa utformades under hänsynstagande till de utfärdade anvisningarna.

Stadsplaneutredningens förslag i denna del har i huvudsak

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

statens byggnadslånebyrå, länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads,

Hallands och Norrbottens län, länsarkitekterna i Stockholms, Kalmar,

Kristianstads, Hallands, Kopparbergs och Jämtlands län samt hyresgästernas

sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund och svenska teknologföreningen.

Vidare har förslaget förordats av byggnadsnämnderna och stadsfullmäktige

i Nyköping och Växjö, stadsfullmäktige i Luleå, byggnadsnämnden

i Kalmar, stadsarkitekten i Hälsingborg och stadsingeniören i Sundsvall.

Byggnadsstyrelsen framhåller särskilt, att de på bedömandet av frågan örn

en generell sänkning av rumshöjderna inverkande faktorerna, exempelvis i vad

avsåge bland annat rumsventilationens lämpliga anordnande samt lägenhetsoch

rumsstorlekarnas ändamålsenliga anpassning till rumshöjderna, ännu

icke vore tillräckligt kända för att en generell sänkning av rumshöjden skulle

kunna anses tillrådlig.

Statens byggnadslånebyrå och svenska teknologföreningen anse, att i enfamiljshus

borde en rumshöjd av lägst 2,40 meter samt å vinden lägst 2,30

meter vara tillräcklig. Däremot syntes dessa mått icke böra gälla för tvåvåningshus

med skilda lägenheter i botten- och övervåning. För den slutna bebyggelsen

i städernas inre delar borde alltjämt måttet 2,70 meter fastställas som

minsta tillåtna rumshöjd, medan för den fritt liggande lamell- och punkthusbebyggelsen

borde gälla en lägsta rumshöjd av 2,50 meter. Dessutom borde,

med den begränsning som i utkastet föresloges, alltjämt en höjd av 2,10 meter

i undantagsfall kunna komma till användning. Den föreslagna bestämmelsen

örn den lägre våningshöjden 2,50 meter vid genomluftbara lägenheter i hus

av 11 meters bredd skulle motverka den numera ibland förekommande planlösningen

med en enkelsidigt belägen lägenhet om ett rum och kök eller ett

rum och kokvrå.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund anför

bl. a.:

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 119.

73

En planlösning med två genomgående lägenheter och en ensidig lägenhet

mot söder kring varje trapplan i en fastighet med flera trappuppgångar skulle

enbart på grund av de ensidiga lägenheterna tvinga den byggande att giva

samtliga lägenheter 2,70 m höjd, fastän den ensidiga lägenheten är lika bra

som de genomgående lägenheter som ej ligga vid gavel. Detta är givetvis

olämpligt. Örn något villkor skall sättas för att få begagna höjden 2,50 m

hör det icke baseras på uttrycket »genomluftbar». Det är givet att med nuvarande

små rumsmått är det bättre örn rumskullen tages ut med större golvyta

och mindre höjd än tvärtom. Ur belysningssynpunkt spelar höjddifferensen

föga roll om man vid jämförelsen utgår från, att fönstren alltid sitta med

sin överkant på samma avstånd från taket. Räknar man med en infallsvinkel

för det direkta ljuset på 45° vid byggnader vid innerstadsgator, blir ju minskningen

på den direktbelysta golvytan endast 10 respektive 20 cm örn takhöjden

minskas från 2,70 till 2,60 respektive 2,50 m. Om olika takhöjder tilllåtas

torde det bliva svårt att skriva sådana bestämmelser, att de icke i en

mängd gränsfall skulle ge anledning till oklarhet om när en lägre takhöjd

finge användas. Det enklaste är därför att medgiva höjden 2,50 m överallt.

Genom statens byggnadslånebyrås under senaste åren genomförda krav på

ökad golvyta i rummen, torde luftkuben bli i stort sett densamma som den

varit förut. Med de ytmått rummen i allmänhet ha ger höjden 2,50 m hemtrevligare

rum än höjden 2,70 m, såsom t. ex. synes i de många villabyggnader

som uppförts med den lägre höjden.

Örn sedan ventilationsfrågan löses så som förbundet föreslagit följer säkert

ingen olägenhet av den här föreslagna sänkningen av minimihöjden till 2,50

m, vilken däremot möjliggör en avsevärd minskning av byggnadskostnaderna.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Kristianstads län uttala, att med hänsyn

till föreslagna minimimått för rumsarealer kunde möjligen en generell sänkning

av rumshöjden till 2,60 meter vara motiverad. I vilket fall som helst kunde

— med erfarenhet från nuvarande rumshöjder å landsbygden — anses riktigt,

att för smalhus vid fritt läge en rumshöjd av 2,50 meter vore tillräcklig.

Under förutsättning att lägenheten vöre genomluftbar borde en rumshöjd av

2,40 meter kunna godtagas. Erfarenheten visade emellertid, att en större höjd

i bonings- och arbetsrum vöre motiverad inom de centrala delarna av en

stad. Damm och olukt förekomme i mycket högre grad inom stadskärnan —

särskilt i de lägst liggande luftlagren — än i samhällsperiferien. Att enbart

genom ventilation erhålla tillräcklig omsättning — utan drag —- och tillräckligt

syremättad luft i bonings- och arbetsrum med en låg rumshöjd syntes

för stadskärnans del för närvarande icke möjligt, utan måste i dessa fall luftkonditionering

tillgripas.

Den av kanslirådet Aurén avgivna reservationen har tillstyrkts av

länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs och Örebro län, av länsarkitekterna i Södermanlands,

Älvsborgs, Skaraborgs och örebro län, av Sveriges fastighetsägareförbund

samt av stadsplanenåmnden i Stockholm, stadsarkitekts-, stadsingenjörs- och

stads plane kont oren i Göteborg, byggnadsnämnderna och stadsfullmäktige i

Nässjö, Kalmar, Kungälv, Marstrand, Alingsås, Karlskoga och Östersund

samt byggnadsnämnderna i Nynäshamn, Nacka, Gamla Uppsala, Vännäs, Boden,

Luleå och Kiruna.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majda proposition nr 119.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Södermanlands lån anse, alt huvudförslaget

uppvisade en påtaglig nackdel genom att det hindrade tillskapandet

av lägenhetstypen »enkelrum med kokvrå». Sådana rum, som vore avsedda

för ensamstående personer och särskilt eftersökta inom industriorter med

kvinnlig arbetskraft, kunde ytterst sällan anordnas genomluftbara från den

ena fasaden till den andra. Örn det svarades att dylika rumslägenheter borde

förläggas i därför särskilt planlagda hus, såsom skedde i större städer, och

där korridorsystemet då måste tillämpas, frågade man sig, varför sådana lägenheter

skulle tvingas ha 2,70 meters höjd och således bliva dyrare. Romme

icke dispens från 2,70-metershöjden att fortfarande lika lätt kunna erhållas?

Resonemanget ledde till att den föreslagna villkorliga rumssänkningen bleve

illusorisk, d. v. s. höjden 2,70 meter bleve ej tillämpad i några fall. Under sådana

förhållanden förordades kanslirådet Auréns förslag. Man finge då också

utgå från att dispens från den av honom förordade höjden, 2,60 meter, bleve

betydligt svårare att erhålla än nu från 2,70 meter.

Stockholms stads stadsplanenämnd, som tillstyrkt reservationen, anser en

sådan mindre sänkning som där förordas icke behöva medföra några olägenheter

från bostadshygienisk synpunkt, samtidigt som den vore ägnad att

medföra en viss minskning av byggnadskostnad^-^ och av kostnaderna för

lägenheternas uppvärmning. Vid medgivande av sådan sänkning förutsattes,

att byggnadsnämnd sökte tillse, att den härav föranledda minskningen av luftkuben

kompenserades av motsvarande ökning av golvytan.

Stadsarkitekts-, stadsingenjörs- och stadsplanekontoren i Göteborg framhålla,

att särskilt beaktande i detta sammanhang borde ägnas åt saneringsproblemen.

Vid kvarterssaneringar måste ofta »slutet byggnadssätt» accepteras

och att därvid genom bestämmelser i byggnadsstadgan omöjliggöra eller

försvåra tillämpning av en lägre rumshöjd kunde dels vara omotiverat från

hygieniska och trevnadssynpunkter, dels fördröja saneringens genomförande.

Varje lättnad, som kunde beviljas nybyggnadsverksamheten, påskyndade

äldre bebyggelses saneringsmognad. Vidare borde möjlighet inrymmas för

tillämpning av höjder ned till 2,10 meter icke blott för »enstaka rum», för vilka

svårighet mötte att ernå större höjd, utan generellt där byggnadens planlösning

och konstruktion fordrade detta, dock att den eventuellt för viss del

av en lägenhet minskade volymen per enhet golvyta kompenserades genom

motsvarande ökning av höjden i återstående delar av lägenheten. Härvid

åsyftades de hustyper med entresolerade lägenheter, som eventuellt kunde

underlätta en allmän övergång från bredare till smalare huskroppar även

för större våningsantal än tre eller fyra. Sådana hustyper hade visserligen

hittills icke i större utsträckning byggts i vårt land men så kunde framdeles

mycket väl bli fallet, och byggnadsstadgan borde icke lägga hinder i vägen

för en sådan utveckling.

Länsstyrelsen i Gotlands län uttalar, att ett fastställande av ett minimimått

av 2,10 meter för enstaka rum i bostadslägenhet kunde vid ombyggnad

medföra svåra ekonomiska konsekvenser utan motsvarande vinst

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

75

i hygieniskt avseende och skulle beträffande kulturhistoriskt värdefulla

byggnader kunna äventyra dessa byggnaders karaktär och konstruktion. Då

det här endast gällde rena undantagsfall kunde ifrågasättas, om det ej skulle

kunna anförtros åt byggnadsnämnd att giva dispens utan att fasthålla vid

något minimimått. Synpunkten vore av särskild betydelse för Visby.

Byggstandardiseringen framhåller, att enligt nuvarande praxis och en

ligt stadsplaneutredningens förslag våningshöjderna fixerades såsom rumshöjd,

d. v. s. från golv till tak, samt anför i anslutning härtill följande.

Detta medför, att de variationer i bjälklagstjocklek, som alltid äro ofrånkomliga,

medföra motsvarande variationer i våningshöjden, varigenom standardisering

av framför allt rörstammar och trappor omöjliggöres. En standardisering

av dessa viktiga byggnadsdetaljer är möjlig endast om våningshöjden

räknas från golv till golv eller från tak till tak och är bestämd till

ett fåtal mått, vilka böra vara modulmått. Mot detta kan sägas, att man i

stället får en motsvarande variation i rumshöjderna, vilket emellertid ur

standardiseringssynpunkt har ringa betydelse. Variationer i rumsmått behöva

icke hindra standardisering av väggbeklädnadsskivor i rumshöjd, ty

de små måttvariationer som ifrågakomma kunna upptagas i sockeln. Väsentligt

är emellertid, att den effektiva rumshöjden icke avsevärt minskas örn

bjälklagen göras tjockare än normalt. Därför har av byggstandardiseringen

föreslagits, att våningshöjden skall ökas, där bjälklagstjockleken överstiger

35 cm. Det kunde ur vissa synpunkter vara önskvärt, att en sådan ökning

av våningshöjden alltid skedde med 10 cm intervaller, men det har

icke ansetts möjligt, att i byggnadsstadgan påbjuda större ökning av våningshöjden

än som i varje fall är absolut nödvändigt.

De ändringar av i 3 mom. angivna mått, som här föreslagits, innebära

endast att själva metoden för måttangivelserna ändrats från att gälla rumshöjd

till att gälla våningshöjd. Då just frågan örn rumshöjden tidigare varit

föremål för mycken diskussion, har byggstandardiseringen icke ansett det

lämpligt att på nuvarande stadium föreslå någon sakändring i denna paragraf.

Det bör dock bär framhållas, alt det ur standardiseringssynpunkt

är mycket olyckligt, om byggnadsstadgan ger anvisning till ett så stort antal

varierande rumshöjder som fern. vilka ej heller bilda någon bestämd mattserie.

Byggstandardiseringen har vidare, utan att direkt välja föreslå någon sakändring,

ifrågasatt om icke de av stadsplaneutredningen föreslagna rumshöjderna,

vilka komme att motsvara våningshöjderna 3 meter, 2,8 meler,

2,7 meter, 2.6 meter och 2,4 meter, kunde ersättas av måttserien 3 meter,

2.8 meter och 2,6 meter samt i undantagsfall 2,4 meter. Detta skulle innebära

en viss sänkning av rumshöjden i de hus, där stadsplaneutredningen föreslagit

en lägsta tillåten rumshöjd av 2,4 meler, motsvarande en våningshöjd

av 2,7 meter.

Svenska arkitekters riksförbund har uttalat sin fulla anslutning till byggstandardiseringens

förslag i denna del. Icke heller byggnadsstyrelsen har funnit

anledning till erinran mot principen att bonings- och arbetsrums minsta

höjd skall angivas genom mått från golv till golv i .stället för från golv

till tak. Beträffande de av byggstandardiseringen förordade våningshöjderna

erinrar byggnadsstyrelsen, att dessa icke få understiga de matt som från

hygienisk synpunkt måste fordras samt anför i anslutning härtill följande.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Föreslagna minsta våningshöjder motsvara de i stadgeförslaget angivna

rumshöjderna, ökade med 30 centimeter. Under förutsättning att bjälklagsijockiekarna

icke överstiga 30 centimeter, innebär byggstandardiseringens

förslag alltså icke någon ändring av stadgeförslagets rumshöjder. Byggstandardiseringen

förutsätter emellertid, att bjälklagstjocklekar om upp till 35

centimeter skola få ifrågakomma utan att ökning av våningshöjden pålordras.

Betongbjälklag i bostadshus utföras numera så gott som undantagslöst med

massiva betongplattor som bärande konstruktion. Den totala bjälklagstjockleken

varierar därvid mellan 25 och 30 centimeter. Endast undantagsvis och

vid större spännvidder torde denna tjocklek behöva överskridas. Träbjälklag

i sådana byggnader torde däremot, åtminstone där något ljudisolerande

mellanlägg användes, komma att normalt erhålla en tjocklek av 30—32 centimeter.

Andra bjälklagstyper än dessa två förekomma numera i regel icke.

Ehuru det sålunda kan förmodas, att rumshöjderna, där hetongbjälklag

användes, icke alls och vid träbjälklag endast med någon centimeter komma

att understiga de i stadgeförslaget angivna, medgiver dock byggstandardiseringens

förslag möjlighet till en sänkning av de redan i stadgeförslaget ganska

pressade höjdmåtten med 5 centimeter. Detta är enligt styrelsens mening icke

lämpligt och kan icke förordas, varför styrelsen vill föreslå, att bjälklagstjockleken

icke får överstiga 32 centimeter utan att våningshöjden ökas.

Byggstandardiseringen har i motiveringen till sitt förslag uttalat, att antalet

i stadgeförslaget angivna olika rumshöjder borde minskas från fem till

fyra. De av byggstandardiseringen i detta samband föreslagna höjdmåtten

skulle emellertid innebära en sänkning med 10 centimeter av den i stadgeförslaget

föreskrivna minsta rumshöjden inom byggnad för högst två för

familj avsedda lägenheter. Detta skulle enligt styrelsens mening innebära en

betänklig minskning av rumshöjden för dessa bostäder.

Departementschefen.

De nu gällande bestämmelserna om rumshöjd lämna åt städerna möjlighet

att inom en tämligen vid ram genom föreskrift i byggnadsordning bestämma

örn rumshöjden. Bestämmelserna giva därjämte ett rätt stort utrymme åt

byggnadsnämnds diskretionära prövning i hithörande frågor. Med hänsyn

till rumshöjdens betydelse kan det icke vara lämpligt att låta frågan härom

i så stor utsträckning avgöras lokalt. På grund härav och för vinnande av

större enhetlighet synes — vilken uppfattning man än må lia beträffande

den lämpligaste rumshöjden -— en överarbetning av gällande bestämmelser

påkallad.

I några yttranden har föreslagits, att regleringen av frågan om rumshöjden

skall ske genom anvisningar av byggnadsstyrelsen. Med hänsyn till frågans

sociala och ekonomiska betydelse anser jag emellertid frågan böra regleras

genom bestämmelser i byggnadsstadgan.

På sätt redogörelsen för yttrandena giva vid handen äro uppfattningarna

örn den lämpligaste rumshöjden mycket delade. För en sänkning av den

nu gällande minimihöjden talar onekligen den minskning av byggnads- och

driftskostnaderna som härigenom skulle vinnas. Enligt uppgift av stadsplaneutredningen

skulle man genom en minskning av rumshöjden från 2,70 till

2,50 meter ernå en kostnadsbesparing av omkring 2 procent.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

77

Mot den sänkning av rumshöjden, som angivna besparingsmöjlighet kan

motivera, har anförts, att en sänkning skulle medföra olägenheter från hygienisk

synpunkt, främst på grund av minskningen av rummens volym men

även på grund av något försämrade belysningsförhållanden.

Stadsplaneutredningen har avrått från en sänkning av den nu gällande generella

minimihöjden i bonings- och arbetsrum, enär de faktorer som inverka

på bedömandet av denna fråga, särskilt ventilationsproblemet, ännu

icke äro tillräckligt kända. En av utredningsmännen har emellertid i en reservation

förordat en sänkning av den generella minimihöjden från 2,70 till

2,60 meter. Sistnämnda förslag har tillstyrkts i ett stort antal yttranden.

Erfarenheten synes giva vid handen att den nu vanliga rumshöjden, 2,70

meter, icke medför några olägenheter från hälsovärdssvnpunkt. En sänkning

av rumshöjden från 2,70 meter till 2,60 meter synes icke heller behöva möta

betänkligheter. De av mig förordade bestämmelserna om rummens storlek

och beskaffenhet i övrigt samt om ventilationsanordningar torde sålunda innebära

tillräckliga garantier för att en sådan sänkning av den generella rumshöjden

icke skall medföra några vådor från hygienisk synpunkt. På grund

härav och då den skulle medföra en icke oväsentlig minskning av byggnadsoch

driftskostnaderna, anser jag mig böra biträda reservantens förslag.

Vad härefter angår stadsplaneutredningens förslag att medgiva en rumshöjd

av allenast 2,50 meter i genomluftbar lägenhet inom helt fribelägen

byggnad eller inom en byggnad med ett djup av högst 11 meter synas några

avgörande invändningar från hälsovårdssynpunkt icke kunna framställas

däremot. Om emellertid den generella minimihöjden, på sätt jag förordat,

bestämmes till 2,60 meter, synes behovet av att i nu nämnda fall kunna tilllåta

en minimihöjd av 2,50 meter icke vara så stort. Härtill kommer, att det

från standardiseringssynpunkt anses önskvärt, att antalet tillåtna minimihöjder

blir så litet som möjligt. Det föreligger anledning antaga, att en enhetlig

minimihöjd för hyreshus i längden skall visa sig billigare. Jag anser

därför, att något undantag från den generella minimihöjden icke bör

göras för genomluftbara lägenheter.

I byggnad som ej inrymmer flera än två för familj avsedda lägenheter torde

däremot en lägre rumshöjd än den generella minimihöjden böra tillåtas.

Mot den av stadsplaneutredningen föreslagna bestämmelsen beträffande

rumshöjderna i sådan byggnad har anmärkning framställts endast av statens

byggnadslånebvrå och svenska teknologföreningen, som anse att en rumshöjd

av 2,40 meter icke borde tillåtas för tvåvåningshus med skilda lägenheter

i botten- och övervåning. Tillräckliga skäl att kräva en högre rumshöjd,

örn lägenheterna anordnas på dylikt sätt, synas dock icke föreligga.

Icke heller i övrigt har jag något att erinra mot stadsplaneutredningens förslag

i denna del.

Stundom kan det möta svårighet att för något enstaka rum i bostadslägenhet

ernå föreskriven minimihöjd. Såsom stadsplaneutredningen funnit bör

byggnadsnämnd örn så är förhållandet eller eljest i särskilda fall äga belo
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

genhet att medgiva mindre rumshöjd, som dock ej bör få understiga 2,10

meter. I ett yttrande har ifrågasatts befogenhet för byggnadsnämnd att medgiva

undantag från de fastställda minimihöjderna i alla fall, där byggnadens

planlösning och konstruktion fordrade detta. En dylik utvidgning av möjligheten

att lämna dispens anser jag mig dock icke kunna tillråda.

För att förhindra, att luftvolymen i boningsrum med liten rumshöjd blir

alltför ringa, bör föreskrivas, att rums kubikinnehåll icke i något fall får

understiga 15 kubikmeter.

I stadsplaneutredningens förslag till bestämmelser i förevarande hänseende

ha måtten i enlighet med nu gällande praxis hänförts till rumshöjd,

d. v. s. nivåskillnaden mellan golv och tak. På de av byggstandardiseringen

angivna skälen torde emellertid måtten böra hänföras till våningshöjd,

vilket innebär att höjden skall räknas från golv till golv.

De av byggstandardiseringen föreslagna våningshöj derna motsvara de av

stadsplaneutredningen föreslagna rumshöjderna, ökade med 30 centimeter.

Under förutsättning att bjälklagen ha en tjocklek av 30 centimeter innebär

byggstandardiseringens förslag icke någon ändring av de av utredningen

föreslagna rumshöjderna. Byggnadsstyrelsen har upplyst att bjälklagen bruka

ha en tjocklek av 20—25 centimeter, örn de äro av betong, och av 30—32

centimeter, örn de äro av trä. De angivna våningshöjderna skulle följaktligen

i allmänhet innebära vid användande av betongbjälklag en obetydlig ökning

och vid användande av träbjälklag en obetydlig minskning av de rumshöjder,

stadsplaneutredningen förordat. Byggstandardiseringen har emellertid

förutsatt användandet av bjälklag med en tjocklek av ända till 35 centimeter

utan att våningshöjden skulle behöva ökas. Detta skulle kunna medföra

en sänkning av rumshöjden av 5 centimeter i förhållande till stadsplaneutredningens

förslag. Då emellertid måttens hänförande till våningshöjderna

icke bör kunna medföra en så stor sänkning, bör våningshöjden ökas, örn

och i den mån tjockleken av bjälklaget överstiger 32 centimeter.

Örn rummen skola erhålla de av mig förordade höjdmålten, böra våningshöjderna

räknade från golv till golv bestämmas till 2,90, 2,70, 2,60 och 2,40

meter.

Om det här angivna beräkningssättet införes i förevarande moment, torde

motsvarande jämkningar böra vidtagas i 105 §, där vissa bestämmelser meddelas

för den egentliga landsbygden.

Riksförsäkringsanstalten har — under framhållande att bestämmelser örn

minsta höjd i arbetslokal torde komma att upptagas i det förslag till ny

arbetarskyddslag som vore under utarbetande — uttalat att föreskrifter örn

höjden av arbetsrum icke borde meddelas i byggnadsstadgan. Då emellertid

föreskrift härom meddelats i 51 § byggnadsstadgan i dess nu gällande lydelse

och då frågan om höjden av arbetsrum icke bör lämnas helt oreglerad i

avbidan å prövningen av det förslag till ny arbetarskyddslag som är att förvänta,

anser jag att de av mig förordade bestämmelserna örn våningshöjd

höra åtminstone tills vidare gälla även för arbetsrum.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

79

51 § 4 mom.

Stadsplaneutredningen.

Under detta moment har stadsplaneutredningen upptagit stadgande, enligt

vilket vad i 2 morn., med undantag av första stycket, samt 3 morn. sägs icke

skall gälla beträffande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Konungen

eller enligt Konungens förordnande av central statlig myndighet, eller beträffande

annan allmän byggnad, såframt den tillhör kronan.

Till stöd för detta stadgande anföres i betänkandet, att de förut angivna

minimifordringama på rumshöjden icke alltid behövde upprätthållas i fråga

om allmänna byggnader. Ej heller de i 2 mom. angivna särskilda kraven pa

golvytans storlek i boningsrum m. m. torde behöva vidhållas i sådana fall.

Dessa fordringar hade uppställts för att förhindra, att utrymmet i lägenheter

och boningsrum minskades mer än som kunde anses försvarligt från

hälsovårdssynpunkt. Beträffande allmänna byggnader syntes emellertid erforderliga

garantier finnas att dylika olägenheter ej uppstode, även örn de ifrågavarande

bestämmelserna icke gällde.

Yttrandena.

Byggnadsstyrelsen avstyrker nu ifrågavarande bestämmelse, enär den lätt

kunde giva anledning till den föreställningen, att de hygieniska minimikraven

kunde eftersättas beträffande allmänna byggnader. Vid tillkomsten av

gällande lagstiftning var man tvärtom angelägen att tillse, att ingen mannamån

skulle göras för statens vidkommande, och i motsats till vad som tidigare

varit förhållandet gjordes därför ingen åtskillnad beträffande de regler,

som gällde för bebyggelse för statliga respektive kommunala eller enskilda

ändamål. De i paragrafens 2 och 3 mom. föreslagna minimimåtten vore så

små att de i regel icke borde få understigas. Skulle behov av avvikelser undantagsvis

tänkas uppkomma, kunde sådana medgivas i dispensväg.

Även ett stort antal byggnadsnämnder har yrkat, att detta moment skall

helt utgå, därvid bl. a. gjorts gällande att förslaget i denna del vore olämpligt

och orättvist. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån anser förslaget

att undantaga allmänna byggnader från bestämmelserna örn rumshöjd böra

i avbidan på närmare undersökningar begränsas till mindre avvikelser.

Departementschefen.

Stadsplaneutredningen har beträffande allmänna byggnader ej ansett några

författningsföreskrifter erforderliga till förekommande av att utrymmet i

lägenheter och boningsrum minskas mer än som kan anses försvarligt från

hälsovårdssynpunkt. I enlighet härmed har utredningen förordat, att de i 2

och 3 mom. givna bestämmelserna örn minimimått ej skola gälla beträffande

allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Konungen eller enligt Konungens

förordnande av central statlig myndighet, eller beträffande annan allmän

byggnad, såframt den tillhör kronan.

Man torde helt visst kunna utgå från att de hygieniska synpunkterna —

även örn de statliga myndigheterna ej äro bundna av bestämmelserna i 2 och

3 morn. — i allmänhet komma att beaktas av de myndigheter som lia att

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

pröva ritningar till allmän byggnad. Det föreslagna stadgandet kan emellertid

giva anledning till den missuppfattningen, att de i nämnda moment meddelade

bestämmelserna icke behöva iakttagas. Det är dock uppenbart, att

ifrågavarande föreskrifter böra i regel lända till efterrättelse även med avseende

å allmänna byggnader, ehuru möjlighet bör finnas att besluta om sådana

avsteg från de givna föreskrifterna som kunna av byggnadsnämnd dispensvis

medgivas samt om andra mindre avvikelser. I överensstämmelse med

vad jag kommer att föreslå under 70 § torde denna befogenhet böra begränsas

till att avse allmänna byggnader, till vilka ritningar prövas av Kungl.

Majit eller byggnadsstyrelsen, och andra allmänna byggnader, som tillhöra

kronan. Därest nu ifrågavarande stadgande jämkas i enlighet härmed, synes

det icke kunna möta betänkligheter.

Det föreslagna stadgandet synes på grund av vad sålunda anförts böra jämkas

så, att beträffande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Konungen

eller av byggnadsstyrelsen, eller beträffande annan allmän byggnad, som

tillhör kronan, mindre avvikelse från vad som föreskrives i 2 och 3 mom.

må medgivas av den myndighet som har att pröva ritningar till byggnaden.

52 §.

De nuvarande bestämmelserna i 52 § byggnadsstadgan angående utförandet

av grundmur i visst fall har i stadsplaneutredningens förslag kompletterats

med närmare föreskrifter angående grundmur och källare, i samband

varmed paragrafen uppdelats på fem moment.

52 § 1 mom.

Stadsplaneutredningen.

I 52 § 1 mom. i förslaget stadgas, att grund skall läggas på marklager av

tillräcklig bärförmåga eller, där sådan finnes endast å större djup, säkerställas

genom pålning eller på annat sätt.

Yttrandena.

Svenska arkitekters riksförbund anser bestämmelserna i 52 § kunna erhålla

en ännu mera allmängiltig utformning. Anvisningar som närmare preciserade

kraven på grundläggning borde lämpligen utfärdas av byggnadsstyrelsen.

Även svenska teknologi öreningen anser det böra övervägas, om icke sådana

delar av 52 § som vore av rent teknisk art borde överföras till anvisningarna.

Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Norrköping föreslå införande

av en föreskrift örn att för fastställande av markens bärighet, där grunden

utgöres av lera, bevis om undersökning och provtagning rörande underliggande

marklagers beskaffenhet borde ingivas till byggnadsnämnden.

Departementschefen.

Den föreslagna bestämmelsen, mot vilken jag icke har något att erinra,

synes vara av den natur att den bör upptagas i byggnadsstadgan. Frågan, hu
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

81

ruvida bestämmelsen bör kompletteras med särskilda anvisningar av byggnadsstyrelsen,

lärer icke kunna prövas utan ytterligare utredning. Jag vill

emellertid redan nu framhålla, att vissa anvisningar rörande grundläggning

torde böra meddelas i anslutning till föreskrifterna i 52 § 2 mom. I anledning

av byggnadsnämndens och stadsfullmäktiges i "Norrköping yttranden vill jag

t framhålla, att utredning rörande underliggande marklagers beskaffenhet torde

kunna av byggnadsnämnd påfordras även utan särskild föreskrift härom.

52 § 2 mom.

Stadsplaneutredningen.

Enligt detta moment skall grundmur eller grundpelare, som icke lägges

på berg, nedföras till frostfritt djup. Lägges grund på berg, skola, där så erfordras,

pallar utsprängas för densamma, och skall för byggnad i gatulinje

berget invid gatan nedsprängas minst 30 centimeter under gatuplanet.

Yttrandena,

Byggnadsstyrelsen anser förslaget böra kompletteras med uppgifter rörande

läget av frostfritt djup i landets olika delar. Förslagsvis borde i momentet intagas

föreskrift örn att byggnadsstyrelsen i detta hänseende ägde att utfärda

erforderliga föreskrifter. Stadsarkitekts-, stadsingenjörs- och stadsplanekontoren

i Göteborg förorda, att normer för bedömande av läget av »frostfritt

djup» med stöd av klimatiska förhållanden fastslås i byggnadsordningarna.

Vidare ifrågasättes, örn icke stadgandet borde kompletteras med föreskrift

om att frostfritt djup skall hållas icke blott vid byggnads huvuddel utan även

vid nedfarter till källare, garage och soprum m. in.

Departementschefen.

Det torde vara lämpligt att byggnadsstyrelsen gör en sammanställning rörande

läget av frostfritt djup i olika delar av landet. Med hänsyn till växlande

lokala förhållanden bör emellertid vad däri angives icke vara bindande.

Jag har ej heller i övrigt någon erinran mot förevarande moment.

52 § 3 mom.

Stadsplaneutredningen.

Detta moment motsvarar nuvarande 52 § byggnadsstadgan, vari stadgas,

att om byggnad av mer än en vånings höjd uppföres i gräns mot grannes fastighet,

grundmur eller grundpelare i gränsen i regel skall nedföras till vanligt

källardjup, ändock att källare i byggnaden ej ifrågakommer. Stadsplaneutredningen

anser, att undanlag från detta stadgande bör medgivas för det

fall, att marken utgöres av berg och källare ej anordnas i byggnaden närmare

gränsen än 3 meter. I dylikt fall funnes nämligen möjlighet för grannen,

i vars intresse det ifrågavarande stadgandet tillkommit, att anordna källare

Hiliana till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 119.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

på sin fastighet, oavsett huruvida grundmuren på den angränsande tomten

nedförts till källardjup eller icke. Även i andra fall kan enligt förslaget liksom

hittills undantag medgivas av byggnadsnämnden, dock skall härvid

grannens mening inhämtas före ärendets avgörande.

Yttrandena.

•

Byggnadsstyrelsen uttalar, att medgivandet att i visst fall icke nedföra

grundmur eller grundpelare till vanligt källardjup under byggnad i grannes

gräns syntes kunna motverka utförandet av sammanhängande förbindelseleder

i respektive fastigheters källarvåningar. Med hänsyn härtill och

då möjlighet till den lättnad för de byggande, som avsåges i ifrågavarande

föreskrift, i tillräcklig grad vore tillgodosedd i gällande stadgas motsvarande

bestämmelse vore någon ändring i detta hänseende icke erforderlig.

I ett par yttranden har förordats att uttrycket »vanligt källardjup» definieras

och ersättes med ett bestämt mått, enär uttrycket kunde ge anledning till

tvist, särskilt vid byggnadsföretag i kuperad terräng.

Departementschefen.

Det av stadsplaneutredningen föreslagna undantaget från nu föreskriven

skyldighet att nedföra grundmur eller grundpelare till vanligt källardjup under

byggnad i gräns mot grannes fastighet har avstyrkts av byggnadsstyrelsen,

enär undantaget kunde motverka utförandet av källarmursgenombrott.

Då de av stadsplaneutredningen till stöd för undantagsbestämmelsen anförda

skälen emellertid synas bärande, biträder jag vad utredningen sålunda föreslagit.

Liksom hittills bör byggnadsnämnd äga befogenhet att medgiva undanlag

från skyldigheten att nedföra grundmur eller grundpelare till vanligt

källardjup, där marken ej utgöres av berg. Innan sådant undantag medgives,

bör dock byggnadsnämnd vara pliktig att höra grannen.

Något förtydligande av uttrycket »vanligt källardjup», såsom i ett par yttranden

förordats, synes ej erforderligt.

52 § 4 mom.

Stadsplaneutredningen.

Enligt detta moment i förslaget skola, där källare anordnas, grundmur och

källargolv så utföras eller behandlas samt omgivande mark så dräneras, att

erforderligt skydd erhålles mot fukt i källaren. Vad som nu sagts örn källargolv

gäller även annat golv, som lägges direkt på marken. Där källare ej anordnas,

skall marken invid grundmurarna och under byggnaden på tillfredsställande

sätt dräneras, varjämte matjord under byggnaden skall bortschaktas.

bottenvåningens bjälklag väl isoleras mot kyla, fukt, dunster och annan

olägenhet samt det fria utrymmet därunder väl ventileras.

Yttrandena.

Luftskyddsinspektionen har i sitt yttrande förordat införandet i byggnadsstadgan

om bestämmelser rörande källarmursgenombrott.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

83

Departementschefen.

Mot de i detta moment upptagna bestämmelserna har jag icke något att

erinra.

I anledning av luftskyddsinspektionens förslag om införande i byggnadsstadgan

av bestämmelser om källarmursgenombrott vill jag erinra att numera

genom kungörelse den 15 juli 1944 (nr 545) i byggnadsstadgan under

53 a § 4 mom. intagits en erinran att angående anordnande av skyddsrum

och källarmursgenombrott i byggnad är särskilt stadgat. Vid sådant förhållande

och då i 24 och 26 §§ civilförsvarslagen meddelats föreskrifter, enligt

vilka skyldighet kan åläggas att i samband med uppförande av byggnad anordna

källarmursgenombrott, där så erfordras (jfr prop. 268/1944 s. 167), synes

något behov av att i byggnadsstadgan införa bestämmelser härom ej förefinnas.

52 § 5 mom.

Stadsplancutredningen.

Under detta moment har i förslaget upptagits stadgande om att murar och

väggar skola medelst betryggande fuktisolering avskiljas från grunden.

Departementschefen.

Mot det sålunda föreslagna stadgandet, som i yttrandena lämnats utan anmärkning,

har jag icke något att erinra.

53 §.

Stadsplaneulredningen har föreslagit en komplettering av byggnadsstadgans

nuvarande bestämmelser i 53 § angående brandmur med föreskrifter i

huvudsak motsvarande 10 § p. 1, 4, 5, 7 och 8 i normalförslag I. Bestämmelserna

i paragrafen ha i samband därmed uppdelats i 6 moment.

53 § 1 mom.

Stadsplaneutredningen.

I förevarande moment ha upptagits föreskrifter som motsvara nuvarande

53 §. Första stycket i denna paragraf innehåller, att byggnad, som uppföres

i gräns mot grannfastighet, skall, såvida ej framförvarande område till minst

12 meters bredd är undantaget från bebyggande, avskiljas från denna fastighet

medelst brandmur. Enligt 79 a § p. 1 i den av utredningen föreslagna lydelsen

får avståndet mellan icke sammanbyggda byggnader på angränsande

fastigheter ej i något fall understiga 9 meter. I analogi härmed har stadsplaneutredningen

ansett skyldigheten alt förse byggnad i fastighetsgräns med

brandmur böra göras beroende av om framförvarande område till minst 9

meters bredd är undantaget från bebyggande. Ur brandskyddssynpunkt syntes,

anför utredningen, större avstånd än nu nämnts ej vara erforderligt, även

om byggnad uppfördes i flera våningar. Att märka vore, att byggnad med

mer än två våningar i regel icke finge utföras av trä samt att för sådan byggnad

även i andra hänseenden i regel gällde strängare bestämmelser till skydd

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

mot brandfaran än för lägre byggnader. Däremot kunde det ur andra synpunkter,

särskilt för att byggnaden i dess helhet skulle nås av direkt solljus,

vara nödvändigt att fordra större avstånd mellan flervåningsbyggnader än 9

meter. Gällande stadsplanebestämmelser kunde emellertid antagas föreskriva

sådant större avstånd, där det från dylika synpunkter erfordrades.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter, huruvida den föreslagna ändringen

är fullt försvarbar från brandskyddssynpunkt. Luftskyddsinspektionen

har uttalat, att något tungt vägande skäl för den i första stycket föreslagna

ändringen från 12 till 9 meter icke syntes föreligga. Ändringen innebure

i stället en avsevärd försämring från såväl byggnadsteknisk som brandteknisk

luftskyddssynpunkt. Enligt 79 a § i förslaget skulle visserligen det

minsta avståndet mellan två byggnader å granntomter vid ej sammanhängande

bebyggelse icke få understiga 9 meter, när brandmur ej uppfördes. Häremot

syntes intet vara att erinra. Då emellertid 53 § 1 mom. i regel bomme

att gälla för hela stadsområden och 79 a § endast undantagsvis för enstaka

byggnader, ansåge inspektionen det vara av vikt, att, trots olikheterna i fråga

om avstånd, det nu gällande avståndet 12 meter bibehölles, så att bebyggelsen

ej onödigtvis bleve sammanträngd. — Även länsstyrelsen i Jönköpings

län och svenska brandskyddsföreningen ha uttalat sig för ett bibehållande

av det nu gällande avståndet 12 meter.

Svenska brandbefålsförbundet anser det både ologiskt och olämpligt att i

53 § fastställa den lägre gränsen — 9 meter — utan att på något sätt göra

reservationer vare sig för byggnadshöjd, byggnadssätt eller byggnadsmaterial.

Departementschefen.

Enär den föreslagna ändringen icke kan anses försvarlig från brandskyddssynpunkt,

anser jag det nu föreskrivna avståndet, 12 meter, böra bibehållas

oförändrat. Då föreskrifter om brandmurs beskaffenhet enligt min

mening böra för vinnande av större enhetlighet införas i byggnadsstadgan

^53 § 2—6 morn.), torde den i slutet av 53 § första stycket nu förekommande

bestämmelsen, att brandmur skall vara av sådan beskaffenhet som i byggnadsordningen

angives, böra utgå.

53 § 2 mom.

Stadsplaneutredningen.

Stadsplaneutredningen har under detta moment upptagit stadgande örn att

byggnad av trä, innehållande bonings- eller arbetsrum, med större planyta

än 300 kvadratmeter skall, där ej byggnadsnämnden på grund av särskilda

skäl medgiver undantag, genom brandmur avdelas så, att ingen del överstiger

nämnda mått.

Yttrandena.

Luftskyddsinspektionen har uttalat, att det vore av stor betydelse att även

industri- och magasinsbyggnader av trä med större planyta än 300 kvadrat
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

85

meter avdelades med brandmurar. Det kunde därför ifrågasättas, örn icke

inskränkningen »innehållande bonings- och arbetsrum» borde utgå. Det syntes

dessutom böra bestämmas, att en dylik brandmur skulle förläggas så,

att ytan av de olika sektionerna bleve av ungefär samma storleksordning.

På grund av svårigheten att placera murarna så, att bestämmelsen att en

planyta av 300 kvadratmeter ej finge överskridas bleve iakttagen, borde efter

brandchefens hörande mindre avvikelser kunna medgivas beträffande hörnfastigheter

och industribyggnader. — Svenska brandbefålsförbundet befarar,

att den rätt till undantag, som skulle läggas i byggnadsnämndens hand,

kunde missbrukas. Den åt byggnadsnämnden lämnade möjligheten att lämna

befrielse borde därför icke intagas i byggnadsstadgan i annan män än att

med hänsyn till svårigheterna vid planlösning hörnfastighet upp till en planyta

av 400 kvadratmeter borde kunna tillåtas utan brandmur. — Även i

ett par andra yttranden har givits uttryck åt den uppfattningen, att beträffande

hörnhus en byggnadsareal av 400 kvadratmeter borde kunna tillåtas,

innan brandmur erfordrades.

Länsarkitekten i Jämtlands län har ansett, att maximiplanytan för träbyggnad

som ej avdelades med brandmur kunde utan olägenhet minskas till

250 kvadratmeter.

Departementschefen.

Från brandskyddssynpunkt torde i regel alla slags byggnader av trä med

större planyta än 300 kvadratmeter böra avdelas genom brandmur, så att

ingen del överstiger nämnda mått. Den i det föreslagna stadgandet förekommande

inskränkningen »innehållande bonings- och arbetsrum» synes

därför böra utgå. I likhet med stadsplaneutredningen anser jag emellertid,

att byggnadsnämnd bör äga befogenhet att medgiva undantag från bestämmelsen

om byggnads avdelande genom brandmur. Innan sådant medgivande

lämnas, bör dock byggnadsnämnden vara skyldig att inhämta yttrande från

brandchefen. Någon fara för att befogenheten skall missbrukas torde i så

fall icke föreligga. Det har i ett par yttranden föreslagits, att hörnhus med

en planyta, ej överstigande 400 kvadratmeter, icke skulle behöva avdelas genom

brandmur. Ett dylikt generellt medgivande synes dock betänkligt och

torde knappast vara erforderligt med hänsyn till den dispensrätt som skulle

tillkomma byggnadsnämnd.

53 § 3 mom.

Stadsplaneutredningen.

Enligt detta moment i förslaget skall brandmur uppföras av bränt tegel

med en volymvikt av minst 1,6 kilogram per kubikdecimeter och med väl

fyllda fogar samt hava en tjocklek av minst 25 centimeter. Brandmur får

emellertid även uppföras i annan likvärdig konstruktion, därest denna blivit

godkänd av byggnadsstyrelsen. Därjämte innehåller detta moment en erinran

om att ej motbyggd brandmur, som utgör yttervägg till bonings- eller arbets
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

rum, skall utföras så, att den erhåller i 49 § 2 mom. stadgad värmeisoleringsförmåga.

Yttrandena.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Gävleborgs län uttala, att då en mångfald

olika material framkommit eller använts under senare tid och vissa nya

erfarenheter vunnits från luftskyddssynpunkt, vore även här en generell

hänvisning till anvisningar från byggnadsstyrelsen motiverad. Liknande uttalanden

ha gjorts av svenska teknologföreningen, svenska arkitekters riksförbund

och svenska riksbyggen.

Byggnadsstyrelsen framhåller, att i vissa delar av landet byggnader i stor

utsträckning uppfördes av bränt murtegel med volymvikten 1,4 kg per kubikdecimeter.

Enär resultatet av utförda brandprovningar utvisat, att till och

med tegel med volymvikten 1,2 kg per kubikdecimeter ägde god förmåga att

motstå inverkan av brand (jfr statens provningsanstalts meddelande nr 66),

syntes åtminstone tegel med volymvikten 1,4 kg per kubikdecimeter böra

tillåtas för användning till brandmurar. — Även i flera andra yttranden har

förordats, att tegel med en volymvjkt av 1,4 eller 1,5 kg per kubikdecimeter

skulle få användas för brandmur. Sveriges standardiseringskommission, som

uttalat sig för en volym vikt av 1,5 kg, framhåller, att i förslaget angivna

minsta volymvikt hos tegel för brandmur och skorsten icke överensstämde

med de normer för murtegel, vilka år 1942 antagits av Sveriges tegelindustriförening,

tegelbrukens centralförbund och svenska teknologföreningen. Av

allt att döma avsåges i förslaget s. k. lättmurtegel 1,6, vilket emellertid enligt

normalbestämmelsema skulle ha en volymvikt av högst 1,6 kg per kubikdecimeter.

Stockholms stads byggnadsnämnd anför i sitt yttrande följande.

Här uppträder första gången i förslaget ett mått beroende av sedvanligen

använt tegel. Emellertid förekomma i de svenska tegelnormema förutom

250 X 120 X 75 och 250 X 120 X 65 mm formaten även det i södra och

delvis i västra Sverige i avsevärd omfattning nyttjade formatet 230 X 110 X

62 mm. Anledning är att antaga, att man i de trakter som hittills företrädesvis

använt det mindre formatet kommer att hålla fast därvid och att

25 cm-teglet icke har utsikt att framdeles slå igenom överallt, såsom det

gjort i mellersta och norra Sverige. För att av tegelformatet beroende minimimått

skola kunna gälla över hela landet skulle de behöva rättas efter den

minsta tegelstorleken, eftersom det eljest vid det minsta tegelformatet icke

vore möjligt att med normalt murningssätt åstadkomma den tjocklek å brandmur

eller de mått å rökrör och andra murade pipor, som fastställts såsom tilllåtligt

minimum. Med hänsyn till den övervägande användningen av de större

tegelformaten torde dock såsom i betänkandet skett dessa format böra råda

vid angivande av normerande, av stenformatet avhängiga mått. Men då

måste också rimligen, med hänsyn till byggnadsvanorna i de sydsvenska landsdelar

där 23 cm-teglet är brukligt, särskilda bestämmelser givas för mur- och

pipdimensioner vid byggande med sådant tegel.

Eftersom betonghus bliva alltmer vanligt förekommande och brandmurarna

i sådana hus av naturliga skäl också måste göras av betong, bör

brandmur av betong uttryckligen godkännas vid sidan av tegelbrandmur.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

87

Momentet bör då formuleras: »Brandmur--— fogar eller av armerad

betong, varvid muren skall givas en tjocklek av minst 25 centimeter, eller

ock---stadgas.»

Byggnadsstyrelsen har i samband med överlämnandet av sitt förslag till

anvisningar uttalat, att där mått på tegelstens längd och bredd förekomme i

stadsplaneutredningens förslag, dessa måtte ändras från föreslagna 25 och

12 centimeter till 23 och 11 centimeter. Styrelsen har vidare uttalat, att uttrycket

»och med väl fyllda fogar» borde uteslutas ur författningstexten. Det

måste nämligen förutsättas, att byggnadsarbetet alltid utfördes på ett fackmässigt

sätt, till vilket hörde bl. a. att vid sådan tegelmurning, som åsyftades

i detta fall, fogarna väl fylldes. Uttryckets bibehållande skulle kunna giva

anledning till sådant oriktigt förmodande som att fogarnas omsorgsfulla fyllande

kunde underlåtas i trots av förekommande behov i de fall som icke särskilt

angåves.

Svenska arkitekters riksförbund framhåller, att föreskriften att byggnadsstyrelsen

skall godkänna viss brandmurskonstruktion syntes innebära ett

frångående av den i gällande lagstiftning tillämpade regeln att statens provningsanstalt

utförde provning och klassificering av byggnadskonstruktioner

med hänsyn till deras brandskyddsförmåga.

Departementschefen.

Det har i några yttranden ifrågasatts, om icke bestämmelserna i detta

moment lämpligen borde ersättas av anvisningar av byggnadsstyrelsen. Enligt

min mening måste emellertid övervägande skäl anses tala för att hithörande

spörsmål, särskilt med hänsyn till deras betydelse från brandskyddssynpunkt,

regleras genom bestämmelser i byggnadsstadgan. Byggnadsstyrelsen

bör dock, såsom stadsplaneutrecningen jämväl föreslagit, äga befogenhet

att generellt medgiva användandet av andra material än det i momentet

särskilt angivna.

Vad härefter angår innehållet av de föreslagna bestämmelserna torde, såsom

i några yttranden framhållits, böra vidtagas den ändringen i förslaget,

att minsta volymvikten av tegel, som må användas för uppförande av brandmur,

bestämmes till 1,4 kg per kubikdecimeter.

För att det i stora delar av landet förekommande tegelformatet 230 X 110

X 62 millimeter skall kunna komma till användning vid uppförandet av

brandmur, torde den i förslaget angivna minimitjockleken av brandmur böra

jämkas lill 23 centimeter. Detta mått torde vara fullt betryggande.

Enligt förslaget skall brandmur uppföras »med väl fyllda fogar». Då detta

synes självfallet och då föreskriften, såsom byggnadsstyrelsen framhållit,

kan leda till missförstånd, torde bestämmelsen böra utgå.

I ett yttrande har förordats, att det föreslagna stadgandet måtte jämkas

så, att armerad betong där angåves kunna komma till användning vid uppförandet

av brandmur. Det synes mig emellertid lämpligare att godkännandet

av betong såsom material vid uppförandet av brandmur lämnas av

byggnadsstyrelsen, som i samband därmed bör närmare angiva under vilka

förutsättningar brandmur må utföras av betong.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

53 § 4 mom.

Stadsplaneutredningen.

Detta moment i förslaget innehåller föreskrifter om införande i brandmur

av luftkanaler, slitsar och bjälkändar. Bestämmelserna härom i normalförslag

I ha utbyggts och kompletterats, delvis med byggnadsordningen

för Stockholm såsom förebild. Enligt de givna föreskrifterna skola ytteroch

innerväggar till luftkanal och slits vid införande i brandmur sammanlagda

hålla minst den för muren föreskrivna godstjockleken. Vid luftkanal,

vars bredd i murens längdriktning ej överstiger 15 centimeter, och vid vertikal

slits av samma bredd må dock gods tjockleken vara mindre men får ej

understiga 12 centimeter mot murens yttersida. Angående rökrör i brandmur

samt angående luftkanal i brandmur, som ej är motbyggd, skall gälla vad

i 56 § 1, 2 och 6 mom. föreslås örn väggar kring sådana kanaler. Anbringas

bjälkändar i brandmur, skall — enligt tredje stycket i förevarande moment —

murens tjocklek på yttersidan vara minst 12 centimeter. Därjämte har stadgats,

att om brandmur utföres i särskild av byggnadsstyrelsen godkänd konstruktion,

undantag får medgivas från föreskrifterna i momentet.

Yttrandena.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Kalmar län framhålla, att då föreskrifterna

endast avsåge brandmur i tomtgräns eller yttre brandmur, det

syntes lämpligt att momentet kompletterades med föreskrifter för sådan

brandmur som omtalades i 2 mom.

Byggnadsstyrelsen anser, att då även i brandmur anbringade järnbalkar

borde förses med täckande murverk på yttersidan, ordet »bjälkändar» i momentets

tredje stycke lämpligen borde ersättas med uttrycket »balk- eller

bjälkändar».

Stockholms stads byggnadsnämnd uttalar, att en begränsning av slitsbredd

i brandmur till allenast 15 centimeter vore för hård och strede mot praxis. En

ökning till 25 centimeter vore försvarlig. Samma uppfattning har uttalats av

byggnadsnämnden i Hälsingborg.

I några yttranden har uttalats den uppfattningen, att föreskrifterna i detta

moment vore av den natur att de borde upptagas bland anvisningarna.

Departementschefen.

I anledning av länsstyrelsens och länsarkitektens i Kalmar län yttranden

må framhållas att bestämmelserna i detta moment avse alla slags brandmurar

och alltså även sådan brandmur som avses i 2 mom.

Såsom byggnadsstyrelsen anmärkt böra även järnbalkar, som anbringas i

brandmur, förses med täckande murverk på yttersidan. Föreskriften i tredje

stycket torde därför böra jämkas i enlighet härmed.

För att tegelformatet 230 X 110 X 62 millimefer skall kunna komma till

användning vid utförandet av luftkanaler och brandmurar torde, i överensstämmelse

med vad jag härom anfört vid 3 morn., de i första och tredje

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

89

styckena av detta moment angivna måtten å godstjockleken av luftkanal samt

å tjockleken av yttersidan av brandmur, i vilken införts balk- eller bjälkändar,

böra jämkas från 12 till 11 centimeter.

I övrigt har jag icke funnit anledning till erinran mot de föreslagna bestämmelserna,

vilka synas vara av den natur att de böra upptagas i byggnadsstadgan.

53 § 5 mom.

Stadsplaneutredningcn.

Enligt föreskrift i detta moment skall brandmur uppföras från grunden

till byggnadens tak. Är taket av samma höjd som grannhusets, skall antingen

muren uppdragas 30 centimeter däröver eller takets undersida förses med åtminstone

brandhärdig beklädnad till en bredd av minst 60 centimeter närmast

brandmuren. Vidare stadgas, att takpanel eller annat trävirke än yttre

väggbeklädnad icke får framdragas över brandmur.

Stadsplaneutredningen påpekar, att de sålunda föreslagna bestämmelserna

överensstämma med normalförslag I; dock har undantag från det i sistnämnda

förslag upptagna förbudet att framdraga takpanel eller annat trävirke över

brandmur ansetts kunna eftergivas för yttre väggbeklädnad.

Yttrandena,

Luftskyddsinspektionen har i sitt yttrande framhållit, att erfarenheten visade

att en brandmur, som uppdroges minst 30 centimeter över tak, från alla

synpunkter vore att föredraga framför en mur, som uppdroges endast till

taktäckningen och till en bredd av minst 60 centimeter närmast brandmuren

bekläddes brandhärdigt. Den senare typen hade ofta visat sig släppa fram

elden. Alla brandmurar borde därför utföras efter det första alternativet. På

grund av att industribyggnader i allmänhet vore mera eldfarliga borde emellertid

beträffande dessa byggnader föreskrivas, att brandmur skulle hava en

höjd av minst 50 cm över tak. Det borde även beaktas, att brandmur skulle

gå utanför taklist och att väggbeklädnad av trä icke finge gå utanför brandmur.

Svenska brandbefälsförbundet, som anser föreskrifterna i detta moment

ägnade att väcka allvarliga betänkligheter från brandskyddssynpunkt, har

förordat att brandmur ovillkorligen skall gå över tak. En överskjutande del

av 30 centimeter kunde betecknas som i minsta laget. Vid hög takresning eller

då fråga vore om brandmurar vid eller inom industriföretag vore denna

höjd ej tillräcklig, utan 50 centimeter borde föreskrivas. Momentet borde vidare

innehålla föreskrifter, att brandmur skulle gå utanför taklist och vidare

vore det icke lyckligt att yttre väggbeklädnad ginge utanför brandmuren.

Genom murens putsning och avfärgning kunde samma prydliga utseende ernås.

Det vore visserligen sant, att väggbeklädnaden endast i undantagsfall

sprede eld förbi brandmur. Brandkåren byggde emellertid sin eldsläckning på

brandmurarna, varför deras läge genom alt de tydligt framginge å fasaden

borde redovisas. Sådana misstag som att brandkåren dragit upp den första

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

slangledningen på fel sida av en dylik dold brandmur borde om möjligt undvikas.

Brandmur som icke ginge över tak borde principiellt icke förekomma.

Endast vid monumentalbyggnader och då brandmur icke skilde särskilt

farliga brandobjekt från varandra inom samma fastighet borde brandmur

kunna medgivas på sätt de sakkunniga föreslagit.

Liknande uttalanden lia gjorts av svenska brandskyddsföreningen, av kommittén

för brandsläckningsväsendets ordnande i Sveriges städer och köpingar

samt av ett flertal kommunala myndigheter. Det har i dessa yttranden bl. a.

understrukits, att brandhärdig beklädnad av tak icke visat sig innebära något

egentligt skydd vid de påfrestningar, som uppkomma vid vinds- eller takbrand.

I ett par yttranden förordas emellertid, att åt byggnadsnämnden inrymmes

möjlighet att efter brandchefens hörande medgiva undantag från

skyldighet att uppdraga brandmuren.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Örebro län ifrågasätta, om ej måttet 60

centimeter för brandhärdig beklädnad vore i minsta laget och borde ökas till

åtminstone en meter, vilket mått närmast motsvarade avståndet mellan vanliga

tättställda takstolar. Därvid skulle taket invid brandmuren lämpligen

kunna utföras av plattor av siporex eller liknande, upplagda på brandmuren

och den närmast muren befintliga takstolen, som sålunda ej behövde ställas

närmare muren än ca en meter. Takpanelen skulle vid en sådan konstruktion

ej behöva framdragas till muren.

Departementschefen.

Då uppdragande av brandmur till en höjd av 30 centimeter över taket torde,

såsom i flera yttranden framhållits, giva bättre skydd mot elds spridning

än ett brandhärdigt beklädande av taks undersida till en bredd av 60 centimeter

närmast en endast till taket uppdragen brandmur, anser jag den förra

metoden alltid böra komma till användning, där ej byggnadsnämnden efter

brandchefens hörande medgivit användning av den senare metoden. Sådant

medgivande bör dock icke lämnas annat än där brandrisken bedömes såsom

ringa. Som faran för uppkomsten av eld inom industribyggnad i allmänhet

år större än inom andra byggnader, bör brandmur vid och inom industribyggnad

uppdragas till en höjd av minst 50 centimeter över taket.

I övrigt har jag icke funnit anledning till erinran mot de föreslagna bestämmelserna.

53 § 6 mom.

Stadsplaneutredningen.

Stadsplaneutredningen framhåller, att byggnadsnämnden såvitt möjligt

borde förhindra uppkomsten av brandmurar, som ej kunde väntas bli motbyggda

inom rimlig tid. Skulle en icke motbyggd brandmur ej kunna undvikas,

borde den dock givas ett prydligt utseende, t. ex. genom att den putsades

och färgades på lämpligt sätt samt försåges med taklist. För åstadkommande

av tillräcklig värmeisolering kunde det vidare erfordras, att icke mot
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

91

byggd brandmur på utsidan isolerades genom ett särskilt isoleringslager. Enär

själva brandmuren skulle anbringas i tomtgränsen, komme isolering och listverk

att skjuta in på grannens tomt. Man torde få förutsätta, att grannen icke

hade något att erinra häremot. Uppfördes brandmur senare på granntomten,

bleve emellertid isolering och listverk till hinder. De borde därför då

borttagas, och detta skulle göras av den som anbringat dem. Erinran om de

skyldigheter, som sålunda ålåge brandmurens ägare, hade — i huvudsaklig

överensstämmelse med § 10 p. 8 i normalförslag I —- införts i detta moment

av utredningens förslag.

Yttrandena.

Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Lund påpeka, att brandmur i

vissa fall kunde utföras i fasadtegel. Föreskriften om avfärgning av fasad i

lämplig färgton borde därför utgå. Även länsarkitekten i Jämtlands län ifrågasätter

lämpligheten av denna bestämmelse.

Byggnadsnämnden i Örnsköldsvik har beträffande föreskriften örn skyldighet

för ägare att, när granne byggde mot brandmur, borttaga utspringande

isolering, anfört, att då avsikten tydligen vore att tillåta, att isolering av brandmur

skulle kunna ske med intrång å grannes mark, om huset ej vore motbyggt,

i stadgan borde särskilt angivas, att fastighetsägare hade rätt att förfara

på sådant sätt och att isoleringens utsprång utöver tomtgränsen icke

finge överstiga visst maximimått.

Departementschefen.

Vad i yttrandena anförts torde ej påkalla ändring av de föreslagna bestämmelserna

i detta moment.

54 §.

Det nuvarande stadgandet i 54 § har av stadsplaneutredningen utbyggts

genom upptagande av föreskrifter örn byggnads avdelande med brandsäkra,

brandhärdiga eller flamskyddande väggar, om användning av utrymme ovan

hanbjälkarna eller inredd vind ävensom om inre vägg- och takytors samt

bjälklags och vertikala bärverks utförande med hänsyn till brandfaran. De

sålunda föreslagna föreskrifterna, vilka uppdelats på 4 moment, motsvara i

huvudsak §§ 13, 15 och 22 i normalförslag I.

54 § 1 mom.

Stadsplaneutredningen.

Enligt detta moment i förslaget må byggnadsnämnd för minskande av

fara för brands spridning efter brandchefens hörande föreskriva, i vad mån

källare eller vind eller byggnad i sin helhet skall avdelas med brandsäkra,

brandhärdiga eller flamskyddande väggar, och huru takets undersida invid

sådan vägg å vind skall skyddas mot brand, öppning i avskiljande vägg skall

förses med dörr av åtminstone brandhärdig konstruktion.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Yttrandena.

Luftskyddsinspelctionen har uttalat, att bestämmelsen borde kompletteras

med en föreskrift av innehåll, att källare och vindar eller byggnad i sin helhet

skulle avdelas i sektioner på högst 300 kvadratmeter genom brandsäkra,

brandhärdiga eller flamskyddande väggar. Det syntes nämligen inspektionen

önskvärt, att ett maximimått infördes för en osektionerad byggnad, vilket

mått lämpligen borde sättas lika med vad som föreslagits i 53 § 2 mom.

Samma uppfattning har uttalats av svenska brandbefälsförbundet, som

ifrågasätter om icke exempelvis i 53 § 2 mom. bort sägas: »Byggnad för bostadsändamål,

uppförd av brandsäkert material, skall i källare och vind uppdelas

medelst brandmur så att planytan av varje del ej överstiger 300 kvadratmeter.

» Uppenbart vore, att för större brandrisker, vilka väl här närmast

avsåges, byggnadsnämnden skulle efter brandchefens hörande kunna föreskriva

en inre sektionering. Med hänsyn till de många skiftande förhållanden,

som i dylika för speciella ändamål avsedda byggnader kunde möta, vore den

i momentet angivna avfattningen lämplig.

Svenska arkitekters riksförbund anser sista meningen böra ändras till »förses

med dörr av samma brandlekniska klass som väggen eller, om väggen är

brandsäker, med åtminstone brandhärdig dörr». Ett liknande förslag har

framförts av Stockholms stads byggnadsnämnd.

Departementschefen.

Den i ett pär yttranden uttalade meningen, att bestämmelse bör meddelas

om att källare och vindar eller byggnad i sin helhet skola genom brandsäkra,

brandhärdiga eller flamskyddande väggar avdelas i sektioner om högst 300

kvadratmeter, kan jag icke biträda. Med hänsyn till de skiftande förhållanden,

efter vilka byggnaderna måste anpassas, synes lämpligare, att byggnadsnämnd,

på sätt stadsplaneutredningen föreslagit, efter brandchefens

hörande föreskriver, i vad mån en dylik avdelning skall ske. Det torde även

utan särskilt stadgande kunna förutsättas, att en sådan sektionering i regel

föreskrives, där brandrisken prövas stor.

Icke heller i övrigt anser jag vad i yttrandena anförts böra föranleda ändring

av de föreslagna bestämmelserna.

54 § 2 mom.

Stadsplaneutredningen.

Under detta moment har upptagits föreskrift örn att å hanbjälkarna eller

inom utrymme ovan inredd vind i byggnad med mer än två våningar,

vindsvåningen inräknad, boningsrum ej må anordnas och skiljeväggar ej må

uppsättas i vidare mån än byggnadsnämnden kan finna nödigt föreskriva till

skydd mot spridning av brand. Ej heller må sådant utrymme eller någon del

därav användas som upplag för brännbara föremål, för såvitt detsamma ej

är avskilt från undervarande vindsvåning medelst ett med brandbotten försett

eller i brandsäker konstruktion utfört bjälklag, vilande på brandsäker

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

93

stomme, i vilket fall utrymmet må uppdelas medelst skärmar av metalltrådsnät

eller på annat sätt, som kan av byggnadsnämnden godkännas, för

tillgodoseende av i huset boende personers behov av förvaringsrum.

Stadsplaneutredningen framhåller, att enligt § 13 p. 2 i normalförslag I

å hanbjälkarna eller inom utrymme ovan inredd vind i byggnad med mer

än en våning lägenheter i regel ej finge anordnas och att ej heller skiljeväggar

finge uppsättas eller utrymmet användas som upplag för brännbara

föremål. I stadsplaneulredningens förslag hade ifrågavarande bestämmelse så

avfattats, att förbudet gällde byggnad med mera än två våningar, vindsvåningen

inräknad. Vidare hade den jämkningen vidtagits i jämförelse med normalförslaget,

att ej blott anordnandet av lägenheter utan även anordnandet av

enstaka boningsrum på hanbjälksvinden förbjudits. Det sålunda avfattade

stadgandet kunde i vad därigenom förbjudits anordnandet av upplag stundom

vara onödigt strängt, särskilt i stora städer med väl utvecklat brandväsen.

Särskilda undantagsregler kunde i dylikt fall införas i stadens byggnadsordning.

Yttrandena.

Överståthållarämbetet, som icke har något att erinra mot innehållet i den

föreslagna bestämmelsen i sakligt hänseende, anser, att plats för densamma

borde beredas icke i byggnadsstadgan utan i brandstadgan. Kontroll över

användningen av en byggnad vore icke en uppgift för byggnadsnämnd, med

det förbehåll som följde av stadgandet under 60 § i byggnadsstadgan om

tillsyn över byggnads underhåll.

Svenska arkitekters riksförbund uttalar stora betänkligheter beträffande

förevarande moment. Flertalet dödsolyckor vid eldsvådor torde inträffa inom

inredda vindar. Det numera vanliga byggnadssättet vid trähus med en invändig

beklädnad av porösa träfiberplattor, som snabbt flammade upp, men

som i motsats till en pappspänning samtidigt innehölle tillräcklig näring åt

branden, för att träkonstruktionen skulle hinna varaktigt antändas, innebure

en kraftig ökning av faran för de å vinden boende. Det kunde därför

ifrågasättas om andra bostadsrum å vind än vid envåningshus över huvud

taget borde tillåtas i trähus. — Även svenska brandskyddsföreningen anser,

att varje anordnande av bostadsrum på hanbjälkarna borde förbjudas, enär

dylika rum ofta visat sig vara synnerligen svåråtkomliga för eldsläckningsarbete

samt där boende personer många gånger hade stora svårigheter att

taga sig ut vid eldsvåda. Svenska brandbefäls förbundet uttalar, att utnyttjandet

av hanbjälksvindar icke vore lyckligt med hänsyn lill brandskyddet.

Medgivandet alt nyttjande finge ske borde i sin avfattning mera preciseras,

så att brandbotten över vindsvåning helt skulle avskilja den egentliga

vindsvåningens träkonstruktioner från hanbjälksvindens brännbara byggnadsdelar.

Dessutom borde trapphuset föra upp till hanbjälksvinden med de

ytterligare brandskyddsåtgärder som med hänsyn till hushöjd o. d. vore påkallade

med avseende å den egentliga vinden.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Luftskyddsinspektionen har — under framhållande att det från luftskyddssynpunkt

vore av betydelse, att en hanbjälksvind bleve lätt åtkomlig för

släckningsmanskap — föreslagit att 54 § 2 mom. erhölle en bestämmelse

av innebörd, att trapphus som förde upp till hanbjälksvinden skulle anordnas.

För ett så anordnat trapphus borde gälla samma bestämmelse som för

trappa till den egentliga vinden.

Departementschefen.

Enär erfarenheten giver vid handen, att personer, som uppehålla sig i

boningsrum, inredda å hanbjälkama eller inom utrymme ovan vindsvåning,

ha svårt att taga sig ut i händelse av eldsvåda och då sådana rum äro svåråtkomliga

vid eldsläckningsarbete, bör anordnande av boningsrum inom dylika

utrymmen, i överensstämmelse med vad nu finnes föreskrivet i normalförslag

I, ej tillåtas i byggnad med två eller flera våningar, vindsvåning inräknad.

Om rätten att anordna boningsrum begränsas på av mig sålunda förordat

sätt, torde särskilt trapphus till hanbjälksvinden ej erfordras.

Bestämmelserna synas såsom stadsplaneutredningen föreslagit lämpligen

böra upptagas i byggnadsstadgan men torde med anledning av vad Överståthållarämbetet

anmärkt böra jämkas något i syfte att utmärka att fråga är

om vad som skall iakttagas i samband med prövning av fråga om byggnadslov.

54 § 3 mom.

Stadsplaneutredningen.

I detta moment i förslaget stadgas, att i byggnad med två våningar eller

med två våningar jämte inredd vind skola, om byggnaden inrymmer mer än

fyra lägenheter för bostads- eller affärsändamål, ovan källarbjälklaget inre

vägg- och takytor åtminstone flamskyddande beklädas. I byggnad för bostads-

eller affärsändamål med tre eller flera våningar skola motsvarande

byggnadsdelar förses med åtminstone brandhärdig beklädnad. Vidare har i

momentets andra stycke föreskrivits, att i källarrum med eldstad, väggar och

tak skola förses med åtminstone flamskyddande beklädnad. Slutligen har

i tredje stycket stadgats, att där i fabriker, verkstäder eller dylika anläggningar,

som kunna medföra eldfara, väggar och tak av trä förekomma, dessa skola

åtminstone flamskyddande beklädas, såvida ej byggnadsnämnden efter

brandchefens hörande finner skäligt medgiva undantag eller föreskriva annan

anordning.

Yttrandena.

Sveriges fastighetsägareförbund anser bestämmelsen angående tak- och

väggytors beklädande på flamskyddande sätt böra utgå, enär det vore svårt

att på ett tillfredsställande sätt ytbehandla de i marknaden förekommande

såsom flamskyddande godkända byggnadsmaterielen. Örn avsikten med bestämmelsen

— såsom fallet syntes vara — vore att skapa ett skydd mot eldfara,

så förefölle flamskyddsbehandlingen ganska onödig, enär antändning

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

95

inifrån rummen i moderna värmeledningshus torde vara någonting ganska

sällsynt. Riskerna för större bränder i trähus vore för övrigt eliminerade genom

den i 53 § 2 mom. intagna föreskriften örn skyldighet att genom brandmur

avdela byggnaden så att ingen del av byggnaden finge större planyta än

300 kvadratmeter. Föreskriften vore även i så måtto anmärkningsvärd, att

den vore tvingande, under det att i fabrikslokaler, där eldfaran väl under de

flesta förhållanden vöre större än i affärs- och bostadslägenheter, flamskyddsbehandlingen

icke vore obligatorisk.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnderna i Borås, Skellefteå och Luleå

samt byggnadsnämnderna i Örnsköldsvik, Boden och Kiruna ha givit uttryck

åt den uppfattningen att bestämmelserna i första stycket äro alltför stränga

och medföra en avsevärd fördyring av byggnadskostnaderna. Föreskrifterna

borde därför i görligaste mån mildras. Länsarkitekten i Jämtlands län anför,

att på de ställen i länet, där dylik bestämmelse funnits, den synts alltför

sträng, vilket framginge av att många dispensansökningar förekommit. Frågan

vöre om icke fordran på sådan beklädnad kunde begränsas till att avse

de lägenhetsskiljande väggarna, ytterväggarna och takytorna. I stället kunde

utan olägenhet maximiarealen för träbyggnad som ej avdelades med brandmur

(enligt 53 § 2 mom.) sänkas till 250 kvadratmeter.

Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Borås uttala, att föreskriften att

inre vägg- och takytor skulle åtminstone flamskyddande beklädas, från byggnadsteknisk

synpunkt syntes svår att genomföra med nuvarande material

(eternit eller plåt). I stället borde — i överensstämmelse med gällande byggnadsordning

för Borås — under motsvarande förutsättningar i övrigt alla inre

tak ävensom väggar i lägenhetsgräns göras brandhärdiga. Kostnaderna för de

av stadsplaneutredningen föreslagna åtgärderna motsvarades ej av de fördelar,

man avsåge att vinna. Flamskyddande material vore sålunda ett skydd

endast under en ganska kort tid. I själva verket torde den av byggnadsnämnden

föreslagna föreskriften giva ett mera effektivt brandskydd än stadsplaneutredningens

förslag. Byggnadsnämnden i Kalmar förordar, att bestämmelserna

avfattas så, att i byggnader för bostads- eller affärsändamål, som hade

två eller flera våningar i höjd och inrymde mer än två lägenheter, tak skulle

åtminstone brandhärdigt beklädas samt att i byggnader som hade mer än två

våningar väggar skulle brandhärdigt beklädas. Lägenhetsskiljande väggar

skulle i hus med två våningar göras brandhärdiga och i hus med mer än två

våningar göras brandsäkra.

Svenska brandskyddsföreningen håller före, att ej allenast lägenheternas

antal bör vara avgörande för frågan, örn flamskyddande beklädnad skall anordnas

eller ej. Även om det i regel vore så, att ett större antal lägenheter

medförde att flera personer bebodde fastigheten och därmed utsattes för fara

yid eldsvåda, förekomme dock ofta, att en mängd människor vistades i byggnad,

vars lägenbetsantal icke uppginge till fyra. Den nämnda förutsättningen

för skyldighet att anordna flamskyddande beklädnad borde därför kompletteras

med bestämmelse örn att sådan beklädnad skulle förekomma jämväl

därest exempelvis våningarnas ytinnehåll uppginge till en viss storleksord
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

ning. — Luftslcyddsinspektionen uttalar, att begreppet lägenhet kunde giva

anledning till olika tolkningar. Föreskriften borde följaktligen kompletteras

med ett fastställt ytmått. Som momentet nu vore utformat, kunde en byggnad

inrymma likaväl flera lägenheter på ett rum och kök som fyra lägenheter på

t. ex. fem rum och kök, vilket från brandsynpunkt icke vore likgiltigt. —

Även svenska brandbefålsförbundet och några byggnadsnämnder anse föreskrifterna

om brandskyddsåtgärder böra knytas till viss byggnadsyta.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Kalmar län anse föreskriften i andra

stycket icke stå i överensstämmelse med hotellstadgan, som i 9 § tredje stycket

föreskreve, att i källare belägna lokaler, där eldstad förekomme, tak skulle

vara försedda med åtminstone brandhärdig beklädnad. Byggnadsnämnden i

Borås föreslår beträffande källarrum med eldstad ett mera effektivt brandskydd

i form av brandhärdig beklädnad av väggar och tak i stället för endast

flamskyddande. Källareldsvådor upptäcktes ofta sent, varför flamskyddande

beklädnad icke vore tillfyllest. Byggnadsnämnden i Kalmar förordar, ait bestämmelsen

skärpes så att i källarrum med eldstad väggar och tak göras

brandsäkra. Vidare borde inarbetas bestämmelse, att tak och väggar i tvättstuga

skulle göras i brandsäker konstruktion. Tvättstugan bleve vanligtvis

även skyddsrum för enfamiljshuset och därest betongbjälklag gjordes över

detta rum kunde ett splitterskyddat utrymme ganska lätt erhållas.

Riks försäkring sanstalten framhåller, att frågor rörande skydd mot eldfara

i arbetslokaler kunde avse förhållanden, vilka berörde arbetarskyddslagens

bestämmelser eller med stöd därav utfärdade anvisningar. Byggnadsnämnd

borde därför ej utan vederbörande yrkesinspektör eller bergmästares hörande

medgiva undantag eller föreskriva »annan anordning».

Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Sundbyberg anse rätten för byggnadsnämnderna

att medge eftergifter från brandsäkerhetssynpunkt böra

komma i fråga endast i rena undantagsfall. Det kunde därför ifrågasättas,

om icke ordet »skäligt» borde utbytas mot ett starkare uttryck, exempelvis

»synnerliga skäl föreligga».

Departementschefen.

De i första stycket av detta moment upptagna bestämmelserna överensstämma

i sak helt med vad som föreskrivits i 22 § p. 1 i normalförslag I och

som nu tillämpas på åtskilliga håll, särskilt i de större städerna. Det har i

flera yttranden gjorts gällande, att bestämmelserna äro alltför stränga. Enligt

vad jag inhämtat torde också bestämmelserna bliva ekonomiskt alltför betungande.

Jag har därför ansett kravet på flamskyddande beklädnad böra

begränsas till inre takytor och lägenhetsskiljande väggar ovan källarbjälklaget.

Ytterväggar avses icke skola inbegripas under stadgandet.

I några yttranden har — under framhållande att det från brandskyddssynpunkt

ej vore likgiltigt om en lägenhet omfattade ett eller flera rum —

anförts att frågan om flamskyddande beklädnad av väggar och tak i byggnad,

som ej omfattade två eller flera våningar, icke borde, såsom stadsplaneulredningen

föreslagit, avgöras efter lägenheternas antal, utan att hänsyn

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kunni. Majlis proposition nr 119.

97

borde tagas även till lägenheternas storlek. Då emellertid i de byggnader, beträffande

vilka skyldigheten att giva väggar och tak en flamskyddande beklädnad

ej skulle gälla, endast sällan finnas större lägenheter, torde någon

ändring i detta avseende icke böra vidtagas.

Den i ett par yttranden förordade skärpningen av föreskriften i andra

stycket, enligt vilket väggar och tak i källarrum med eldstad skola förses med

åtminstone flamskyddande beklädnad, kan jag ej biträda. En erinran torde

emellertid böra göras om bestämmelsen i 9 § tredje stycket hotellstadgan,

vari föreskrives att i sådana inom källare belägna lokaler, där eldstad förekommer,

tak skall vara försett med åtminstone brandhärdig beklädnad.

Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit bör byggnadsnämnd i regel icke

utan vederbörande yrkesinspektör eller bergmästares hörande medgiva undantag

beträffande arbetslokal från föreskriften i tredje stycket eller föreskriva

annan än där nämnd anordning. Någon särskild bestämmelse härom

torde dock icke behöva meddelas (jfr s. 42).

54 § 4 mom.

Stadsplaneutrcdningen.

Detta moment i förslaget innehåller en erinran om att angående bjälklags

och vertikala bärverks utförande i brandsäker konstruktion samt byggnads

inrättande i övrigt med hänsyn till luftskyddet skall gälla vad därom är

särskilt stadgat.

Departementschefen.

Bestämmelser angående bjälklags och vertikala bärverks utförande i

brandsäker konstruktion äro numera upptagna i byggnadsstadgan under

53 a § 1—3 mom. I 4 mom. av sistnämnda paragraf har därjämte intagits

en erinran örn att angående anordnande av skyddsrum och källarmursgenombrott

i byggnad är särskilt stadgat. Vid sådant förhållande bör den av

stadsplaneutredningen föreslagna hänvisningen i förevarande moment utgå.

55 §.

Rörande taktäckning och därmed sammanhängande förhållanden innehåller

55 § i dess nuvarande lydelse endast allmänt hållna föreskrifter, vilka

förutsättas skola finnas närmare utförda i byggnadsordningarna.

Civila byggnadsutredningen har — i enlighet med den principståndpunkt

som denna utredning intagit — ansett de huvudsakliga bestämmelserna i

förevarande hänseende böra meddelas i stadgan. Utredningen föreslog därför,

att paragrafen skulle utbyggas med bestämmelserna i § 16 i normalförslag

I. Därvid borde emellertid vissa mindre jämkningar vidtagas. Sålunda

kunde kraven på taktäckningsmaterialets brandskyddande egenskaper begränsas,

när själva taklaget utgjordes av brandsäker betongkonstruktion.

Vidare syntes skyldigheten att vid branta takkonstruktioner vidtaga särskilda

åtgärder till förekommande av olycksfall vid arbeten å taket böra få

Bihang lill riksdagens protokoll 1945. 1 saini. Nr 119. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

eftergivas allenast genom uttryckligt beslut av byggnadsnämnden. Sistnämnda

skärpning vore en konsekvens av i annan ordning meddelade föreskrifter.

Stadsplaneutredningen.

Stadsplaneutredningen, som förklarat sig i stort sett icke ha något att

erinra mot civila byggnadsutredningens förslag, har i första stycket av paragrafen

upptagit stadgande, att byggnad skall, därest icke själva taklaget

utgöres av brandsäker betongkonstruktion, täckas med taktegel, skiffer,

plåt eller annat av byggnadsstyrelsen godkänt material, som erbjuder betryggande

skydd mot antändning genom gnistor eller flygbränder. Vid bestämmande

av taktäckningsmaterialet bör avseende fästas jämväl vid vad

som kan vara för utseendet lämpligt, särskilt med hänsyn till det material

som brukades å närliggande byggnader. I anslutning till detta stadgande har

stadsplaneutredningen framhållit, att intagandet i byggnadsstadgan av de

huvudsakliga bestämmelserna om taktäckning vore ägnat att medföra större

enhetlighet och därmed billigare byggnadssätt. För att ytterligare främja

ett enhetligt bedömande borde såsom villkor för användande till taktäckning

av annat material än taktegel, skiffer eller plåt fordras, att detsamma

blivit från brandsäkerhetssynpunkt godkänt av byggnadsstyrelsen. Enligt

civila byggnadsutredningens förslag förutsattes däremot sådan prövning skola

verkställas av byggnadsnämnden.

Enligt andra stycket av denna paragraf i stadsplaneutredningens förslag

skola tak och altaner hava tillräcklig lutning för vattnets avledande mot erforderliga

takrännor och stuprör, vilka, om de icke förbindas med avloppsnät,

skola neddragas till ett avstånd av högst 30 centimeter från marken,

byggnadsnämnden likväl obetaget att föreskriva annat mått. Tak får ej anordnas

så, att vatten därifrån faller å grannes tomt. I betänkandet anföres

beträffande detta stadgande bl. a„ att gällande byggnadsordningar angående

det avstånd från marken, till vilket stuprör skulle neddragas, innehölle ganska

olika mått, varierande mellan omkring 15 och 30 centimeter. Ehuru denna

byggnadsdetalj icke hade större betydelse, borde för vinnande av större enhetlighet

ett visst mått, förslagsvis 30 centimeter, angivas i byggnadsstadgan,

byggnadsnämnden likväl obetaget att föreskriva annat mått.

Stadsplaneutredningen anför vidare, att frågan örn meddelande av utförligare

och strängare föreskrifter till skydd mot olycksfall vid arbeten å tak

vore under utredning i annan ordning. I avbidan på resultatet av denna utredning

hade stadsplaneutredningen icke funnit skäl att frångå vad civila

bvggnadsutredningen föreslagit härom i tredje stycket av förevarande paragraf.

Yttrandena.

Byggnadsstyrelsen uttalar, att det i vissa fall vore angeläget, att till taktäckning

även andra material finge användas än de i 55 § första stycket

angivna, exempelvis för bibehållande av en kulturhistoriskt intressant byggnadsmiljö.

Byggnadsstyrelsen hade emellertid ansett sig böra tolka det i

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

99

styckets första mening intagna uttrycket »eller annat av byggnadsstyrelsen

godkänt material, som erbjöde skydd mot antändning genom gnistor eller

flygbränder» så, att i dylika fall viss valfrihet angående taktäckningsmaterialet

funnes även om detta i och för sig icke hade samma motståndsförmåga

mot eld som de särskilt angivna materialen, därest vid materialets användning

nöjaktiga eldskyddsåtgärder vidtoges. Riksförsäkringsanstalten

anser bestämmelserna om taktäckningsmaterial böra kompletteras med

föreskrift att tak skulle vara så utfört, att det holle att gå på. Eternit utan

underlag bolle exempelvis icke. Detta hade medfört olycksfall, även sådana

med dödlig utgång. Svenska arkitekters riksförbund har uttalat, att godkännande

av taktäckningsmaterial med hänsyn till skydd mot antändning genom

gnistor eller flygbränder borde tillkomma statens provningsanstalt och

ej byggnadsstyrelsen.

Byggnadsstyrelsen har framhållit, att den i andra stycket upptagna föreskriften

syntes innebära att tak och altaner alltid skulle förses med takrännor

och stuprör. Byggnader, som vore indragna från tomt eller lomtgräns, brukade

emellertid ofta icke förses med stuprör och borde givetvis möjlighet till

undantag för sådant fall infogas i föreskriften. Stockholms stads fastighetskontor

ifrågasätter, örn det inte borde stadgas, att i stad eller samhälle, där

avloppsnätet tilläte det, stuprör skulle anslutas till detsamma. Stockholms

stads fastig hetsnämnd anser, att den av fastighetskontoret föreslagna föreskriften

visserligen skulle vara lämplig från allmän synpunkt men dock

komme att innebära en icke oväsentlig ekonomisk belastning för de mindre

fastigheterna.

Slutligen har byggnadsstyrelsen i den förut omnämnda skrivelsen den 30

november 1944 i samband med överlämnandet av förslag till anvisningar

förordat införandet i förevarande paragraf av bestämmelse örn att plana

övertäckningar över byggnader, terrasser, altaner och dylikt skulle isoleras

från undervarande lokaler med för vatten ogenomträngligt ämne.

Departementschefen.

Då olycksfall vid arbeten å tak föranletts av att vissa taktäckningsmaterial

icke varit tillräckligt hållfasta för att man skulle kunna gå på dem,

torde föreskrifterna i första stycket av förevarande moment böra kompletteras

med en bestämmelse att sådant material skall äga tillräcklig hållfasthet.

I ett yttrande har uttalats den uppfattningen att det borde ankomma på

statens provningsanstalt och ej på byggnadsstyrelsen att godkänna taktäckningsmaterial.

Med hänsyn till de befogenheter i övrigt med avseende å

byggnadsverksamheten, som tillkomma byggnadsstyrelsen, torde emellertid

även ifrågavarande uppgift böra ankomma på styrelsen. Jag förutsätter, att

styrelsen i ärenden av detta slag samråder med statens provningsanstalt.

Såsom byggnadsstyrelsen i sitt yttrande funnit bör styrelsen vid prövning

av fråga örn godkännande av visst taktäckningsmaterial kunna taga hänsyn

även till andra faktorer än materialets brandhärdighet och hållfasthet, exempelvis

önskvärdheten att kunna använda visst material för bibehållande av

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

viss historisk byggnadsmiljö. Någon särskild föreskrift härom torde dock

icke vara nödvändig.

Det föreslagna stadgandet i andra stycket första punkten torde ej, såsom

byggnadsstyrelsen antagit, kunna givas den tolkningen att stuprör alltid skola

uppsättas för avledande av vatten från tak och altaner. Mindre byggnader

som äro belägna ett stycke in på tomten behöva enligt min mening icke

vara försedda med stuprör. 1 ett yttrande har ifrågasatts meddelande av

föreskrift om att stuprör skola anslutas till avloppsnät. En sådan anslutning

torde dock med hänsyn till den ökning av byggnadskostnaderna som

skulle föranledas därav icke böra föreskrivas.

Då bestämmelser om takluckor och särskilda anordningar till förekommande

av olycksfall vid arbete å tak numera meddelats i 59 § byggnadsstadgan,

torde något behov av de av stadsplaneutredningen föreslagna bestämmelserna

i tredje stycket icke föreligga.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad byggnadsstyrelsen föreslagit

torde i denna paragraf böra upptagas föreskrift om att täckning över byggnad,

terrass, altan och dylikt skall isoleras från underliggande lokaler med

för vatten ogenomträngligt ämne, där täckningen är plan eller har endast

ringa lutning i förhållande till horisontalplanet.

56 §.

I nuvarande 56 § meddelas föreskrifter angående skorstenar, eldstäder,

luftkanaler m. m. Paragrafen förutsätter, att erforderliga bestämmelser härom

skola meddelas i byggnadsordningarna.

Civila byggnadsutredningen har förordat, att även i detta hänseende mera

detaljerade föreskrifter skola inflyta i stadgan.

Stadsplaneutredningen framhåller, att bestämmelserna i gällande byggnadsordningar

angående skorstenar, rökrör m. m. enligt vad den av utredningen

verkställda undersökningen utvisat företedde stora olikheter utan

rimlig anledning. Enhetliga föreskrifter borde fördenskull införas i byggnadsstadgan.

Föreskrifterna i ämnet hade ansetts böra uppdelas på två paragrafer,

56 och 56 a §§. 56 § i stadsplaneutredningens förslag motsvarade

§ 23 i normalförslag I med vissa ändringar och tillägg.

56 § 1 mom.

Stadsplaneutredningen.

Stadsplaneutredningen har beträffande bestämmelserna i detta moment

anfört följande.

Jämlikt 2 mom. första stycket i civila byggnadsutredningens förslag, som

motsvarar 1 mom. första stycket i stadsplaneutredningens förslag, skall

skorsten muras av bränt tegel med väl fyllda fogar, där ej annat medgives

av byggnadsnämnden. Enligt stadsplaneutredningens mening bör i författningen

angivas, att tegel till skorsten skall ha en volymvikt av minst 1,6

kilogram per kubikdecimeter. Vidare bör, därest skorsten ej uppföres av tegel,

konstruktionen vara godkänd av byggnadsstyrelsen. Utom större enhetlighet

vinnes därigenom även ett säkrare bedömande. Skorsten skall enligt

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

101

civila byggnadsutredningens förslag i allmänhet uppdragas 1 meter över

taknocken. Fall kunna dock förekomma, då det är erforderligt att skorsten

uppdrages högre. Byggnadsnämnden har fördenskull tillagts befogenhet att,

då särskilda skäl föreligga, förordna härom.

Enligt 2 mom. fjärde stycket i det av civila byggnadsutredningen framlagda

förslaget, vilket stycke närmast motsvarar 1 mom. andra stycket i

stadsplaneutredningens förslag, skola skiljetungor kring rökrör hava en tjocklek

av minst 12 centimeter. Stadsplaneutredningen anser emellertid anledning

saknas att i fråga örn skiljeväggar mellan rökrör från vanlig eldstad

uppställa strängare krav än normalförslaget (§ 23 p. 4), vilket härutinnan

godtager en väggtjocklek av endast 6,5 centimeter. Beträffande rökrör från

värmepanna bör dock enligt stadsplaneutredningens mening tjockleken av

skiljetungor vara minst 12 centimeter eller, om värmepannan har en eldyta

av 5 kvadratmeter eller däröver, minst 25 centimeter. Tillhör skorsten byggnads

bärande delar, måste den givetvis städse utföras så, att skorstenen erhåller

tillräcklig bärförmåga enligt därom i 49 § 1 mom. givna föreskrifter.

Särskild erinran härom i författningstexten har ansetts överflödig.

Yttrandena.

Svenska brandskyddsföreningen finner de från normalförslag I överflyttade

bestämmelserna angående eldstäder, skorstenar, imrör och luftkanaler

ävensom de nytillkomna föreskrifterna vara väl avvägda.

Byggnadsstyrelsen uttalar, att skorstenskrön kunde förutom med plåtbeklädnad

täckas även med annat material, exempelvis natursten, konststen,

hårdbränt murtegel, taktegel och dylikt utan att olägenhet därigenom uppkomme.

Föreskriften syntes böra kompletteras med mindre begränsande bestämmelser

i berörda hänseende. Uttrycket »och med väl fyllda fogar» borde,

av samma skäl som anförts i fråga om 53 §, uteslutas ur författningstexten.

Länsarkitekten i Älvsborgs län anser principiellt olämpligt att i byggnadsstadgan

föreskriva visst byggnadsmaterial, om också ett med så stadgat anseende

som tegel. Hade ej undantagsbestämmelsen funnits, skulle bestämmelsen

lia helt avstyrkts. Att man skulle behöva gå till byggnadsstyrelsen för

att få göra en avvikelse, innebure ett underkännande av stadsarkitekts eller

länsarkitekts bedömningsförmåga, för så vitt ej 60 a § finge anses ge byggnadsnämnd

och länsstyrelse befogenhet att handla i en dylik fråga.

Byggnadsnämnderna i Luleå, Boden och Kiruna anföra, att det i Norrbotten

vanligast förekommande teglet hade en volymvikt av ca 1,5 kg, vilket borde

kunna godtagas.

Luftskyddsinspektionen anser föreskriften i andra stycket, att väggar till

rökrör från värmepannor skola vara 25 centimeter tjocka, synnerligen välbetänkt

men finner önskvärt, att denna föreskrift utsträcktes att avse även

mindre byggnader, som hade värmepannor med en mindre eldyta än 5

kvadratmeter. Den stipulerade eldytan på 5 kvadratmeter borde därför sänkas

till 2 kvadratmeter. — Samma uppfattning har uttalats av länsstyrelsen

och länsarkitekten i Kalmar län, som särskilt framhålla alt det kunde ligga

nära till hands alt installera panna med otillräcklig eldyta i syfte att spara

på rökkanalens murverk.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Majda proposition nr 119.

Svenska brandbefålsförbundet anser, att tjockleken av skorstensmuren

kring rökgång från värmepanna skall i alla fall uppgå till 25 centimeter.

Den gräns om 5 kvadratmeter eldyta, som de sakkunniga angåve, vöre under

alla förhållanden för hög. Till verkliga småpannor räknades endast dylika i

småstugor etc. på 1—2 kvadratmeter. Mindre pannor vore emellertid med

hänsyn till eldning med onormalt bränsle såsom ved och torv de som lättast

utsattes för tjärbildning och därav följande soteld, varför samma hållfasthet

och skyddsförmåga fordrades även för dessa rökgångar. En byggnad

uppfördes i regel för så lång tid, att densamma kunde beräknas få stå kvar

över mer än en krigs- och krisperiod, liknande den vi nu genomlevde.

Sveriges fastighetsägareförbund har däremot givit uttryck åt den uppfattningen,

att en tjocklek av 25 centimeter icke kunde anses erforderlig annat

än örn pannan hade en eldyta av 8 kvadratmeter eller därutöver.

Svenska brandbefålsförbundet har vidare uttalat, att skiljetungor, utförda

av kantställd sten, alltså med tjockleken 0,5 centimeter, icke visat sig tillräckligt

kraftiga kring värmeledningsrökgångar. Skiljetunga borde där vara

av 1/2 stens tjocklek eller 12 centimeter. Även Stockholms stads byggnadsnämnd,

fastighetskontor och fastig hets nämnd anse skiljeväggar mellan rökrör

icke böra göras tunnare än 1/2 sten. Erfarenheten visade, att skiljetungor

av kantställt tegel icke vore hållbara utan skadades vid sotning. I Stockholm

hade sedan åtskilliga år krävts V2 stens skiljevägg för såväl rökrör som

imrör. — Samma uppfattning har uttalats av ett flertal byggnadsnämnder.

Sveriges fastighetsägareförbund har däremot funnit den föreslagna ökningen

i skorstensmurarnas och skiljetungornas tjocklek vara tilltagen i överkant.

Det borde övervägas, örn det kunde anses nödvändigt med denna, i vissa fall

till det dubbla föreslagna ökning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att tillbörlig hänsyn

icke tagits till i västra Sverige förekommande byggnadsmaterial. Sålunda

borde minimimåttet på rökrör angivas så, att det därstädes vanliga mindre

tegelformatet fortfarande kunde användas.

I flera yttranden har förordats, att bestämmelserna i förevarande paragraf

skola ersättas av anvisningar.

Departementschefen.

Det har i ett yttrande i anslutning till bestämmelsen i första stycket av

förevarande moment i förslaget, att skorsten skall utföras av tegel, uttalats,

att det vore principiellt olämpligt att i byggnadsstadgan föreskriva användandet

av visst byggnadsmaterial. Säkerhet för att endast godtagbart material

kommer till användning vid uppförandet av skorsten torde emellertid

icke kunna vinnas, om icke generella föreskrifter härom meddelas. Det synes

då lämpligt att i byggnadsstadgan angiva det vanligast förekommande

byggnadsmaterialet och i samband därmed föreskriva att jämväl annat material,

som blivit i vederbörlig ordning godkänt, må komma till användning.

Då de lokala myndigheterna icke ha samma möjlighet som byggnadsstyrel
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

103

sen att pröva, huruvida nya material äro ändamålsenliga, böi prövningen

av fråga härom ankomma på byggnadsstyrelsen.

Minsta volymvikt av tegel, som må komma till användning vid uppförandet

av skorsten, torde i överensstämmelse med vad jag härom anfört vid

53 § 3 mom. böra bestämmas till 1,4 kilogram per kubikdecimeter.

Av förut anförda skäl synes ej erforderligt att i författningstexten angiva

att utförandet av skorsten skall ske »med väl fyllda fogar».

I anledning av vad byggnadsstyrelsen i sitt yttrande anmärkt om att skorstens

krön kunde täckas förutom med plåtbeklädnad även med annat material

utan att olägenhet därigenom uppkomme, må framhållas att den byggnadsstyrelsen

enligt förslaget tillkommande befogenheten att godkänna annan

konstruktion av skorsten än den i momentet angivna omfattar även

denna byggnads detalj. Då styrelsen kan generellt godkänna annat sätt för

täckningen, synes någon ändring av det föreslagna stadgandet ej påkallad.

De av stadsplaneutredningen föreslagna bestämmelserna i andra stycket

synas mig vara av den beskaffenhet att de lämpligen böra meddelas av

byggnadsstyrelsen i form av anvisningar. Ett stadgande om befogenhet för

styrelsen att utfärda vissa anvisningar rörande utförandet av skorstenar,

rökrör, imrör och andra luftkanaler har upptagits i ett särskilt moment

(7 mom.) av denna paragraf.

56 § 2 mom.

Stadsplaneutredningen.

I detta moment stadgas, att rökrör bör, för undvikande av inre kondensering

och inrökning, om så erfordras, skyddas mot avkylning. Där riik rör

framdrages i annan yttervägg än motbyggd brandmur, skall rörets vägg på

yttersidan ha en värmeisoleringsförmåga motsvarande minst 25 centimeters

vägg av murtegel.

I andra stycket av momentet har upptagits bestämmelse örn att rökrör

icke bör anbringas intill garderober, skafferier eller andra utrymmen, som

kunna besväras av värme. Kan detta ej undvikas, bör rökröret på lämpligt

sätt isoleras mot sådant utrymme.

Yttrandena.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Hallands län anmärka beträffande första

stycket andra punkten, att murteglets volymvikt bör angivas. Samma uppfattning

har uttalats av länsarkitekten i Kristianstads län.

Byggnadsstyrelsen har i sin skrivelse den 30 november 1944 förordat, att

bestämmelsen i fråga upptages bland anvisningarna.

Medicinalstyrelsen och Överståthållarämbetet uttala, att föreskriften i andra

stycket andra punkten bör skärpas så att där kommer att föreskrivas att

rökrör, örn det ej kan undvikas att del anbringas intill angivna utrymmen,

skall isoleras på lämpligt sätt. Samma ändringsyrkande har framställts av

Stockholms stads hälsovårdsnämnd och bostadsinspektör.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 119-

Departementschefen.

Den i första stycket andra meningen av förevarande moment upptagna

bestämmelsen att, där rökrör framdrages i annan yttervägg än motbyggd

brandmur, rörets vägg på yttersidan skall ha viss värmeisoleringsförmåga

torde, såsom byggnadsstyrelsen funnit, böra upptagas bland anvisningarna.

Vid sådant förhållande behöver någon föreskrift om murteglets volymvikt ej

meddelas i detta moment.

På sätt i några yttranden framhållits bör föreskriften i andra stycket andra

meningen skärpas så, att den kommer att innehålla, att rökrör, som anbringas

intill garderob, skafferi eller liknande utrymme, alltid skall isoleras

på lämpligt sätt.

56 § 3 mom.

Stadsplaneutredningen.

I detta moment i förslaget har föreskrivits, att i hus, som nybygges, varje

eldstad skall hava eget rökrör. Detsamma skall gälla beträffande inrättande

av ny eldstad i äldre hus; dock att om svårighet möter att för sådan eldstad

anordna eget rökrör eller eljest särskilda skäl föreligga, byggnadsnämnden

må medgiva, att för högst tvä kakelugnar eller kaminer gemensamt rökrör

användes, därvid emellertid nödiga försiktighetsmått mot eldfara samt spridning

av rök till annan lägenhet skola iakttagas.

Yttrandena.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Hallands län anse, att föreskriften om

hur man skall förfara, när ny eldstad anlägges i äldre hus, vore onödig och

kunde utgå, då dylika anläggningar utfördes ytterst sällan och i sådant fall

dispens borde kunna medgivas. Normalt insattes värmeledning vid ombyggnad

av äldre hus. Momentet syntes kunna givas följande lydelse: »Varje eldstad

skall hava sin egen skorstenspipa.»

Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Alingsås ha uttalat, att om med

eldstad här avsåges gasspis och elektrisk spis, bestämmelsen stöde i full

överensstämmelse med av byggnadsstyrelsen tidigare utfärdat meddelande om

önskvärdheten av anordnande av skorstenspipa från varje lägenhet, vilken

pipa skulle så utföras, att densamma kunde utnyttjas för vedeldning. Ett förtydligande

av begreppet eldstad syntes i detta sammanhang böra ske.

Departementschefen.

Såsom försiktighetsmått mot eldfara och till förekommande av spridning

av rök bör i överensstämmelse med vad stadsplaneutredningen föreslagit i

byggnadsstadgan införas föreskrift örn att varje eldstad skall ha eget rökrör.

Med eldstad avses i detta sammanhang icke gasspis eller elektrisk spis.

Något förtydligande av begreppet eldstad torde ej erfordras.

Då det vid anläggande av ny eldstad i äldre hus ej sällan torde möta svårighet

att anordna eget rökrör för eldstaden, bör — även om anläggande av

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 119.

105

ny eldstad i äldre hus endast sällan förekommer — bestämmelse meddelas

om befogenhet för byggnadsnämnd att medgiva undantag från huvudregeln.

56 § 4 mom.

Stadsplaneutredningen.

I första stycket av detta moment ha meddelats bestämmelser om den

minsta genomskärningsytan av rökrör, därvid föreskrivits att rökrör, som göres

fyrkantigt, skall hava en genomskärningsyta av minst 13 X 13 centimeter,

rökrör från öppen spis dock minst 13 X 26 centimeter. Genomskärningsytan

av fyrkantigt rökrör från värmepanna bestämmes av byggnadsnämnden

med ledning av anvisningar, som utfärdas av byggnadsstyrelsen; dock får

genomskärningsytan av sådant rökrör ej understiga 13 X 20 centimeter.

Rökrör må dock, enligt föreskrift i andra stycket, utföras på annat sätt än

i första stycket sägs, därest konstruktionen blivit godkänd av byggnadsstyrelsen.

Vidare har i tredje stycket stadgats, att rökrör icke får uppföras i

större lutning mot lodlinjen än 45 grader; dock må byggnadsnämnden, där

mekanisk ventilationsanordning finnes eller eljest särskilda skäl föreligga,

medgiva undantag härifrån. I rökiör skall, där så erfordras, renslucka anbringas.

Slutligen har i fjärde stycket stadgats att avgasningsrör från gasspis

skall, därest sådant med hänsyn till spisens storlek erfordras, indragas i

imröret.

Yttrandena.

Stockholms stads byggnadsnämnd framhåller, att i nutida byggnadspraxis,

särskilt i betonghus, cirkulärcylindriska pipor ofta användas. Den vanliga förekomsten

av sådana borde föranleda, att bestämmelserna i detta moment

kompletterades med minimimått å runda pipor. Stadsarkitekts-, stadsingenjörs-

och stadsplanekontoren i Göteborg uttala, att tillverkning och användning

av eldrör med cirkulär sektion skulle stimuleras om i stadgan fastsloges

att den fria genomskärningsarean för runda rör från vanlig mindre

eldstad skulle vara förslagsvis minst 130 kvadratcentimeter. Beträffande dylika

rör med kvadratisk sektion borde ingen sida vara mindre än förslagsvis

12 centimeter. Det föreslagna måttet 13 Xl3 syntes medföra att för städer,

där småtegel på grund av måttet ej kunde användas, en kostnadsökning framtvingades.

Vad beträffar genomskärningsarean för rökrör frän värmepanna

vore 13 X 20 ej alltid erforderligt utan rent av för stort och följaktligen

olämpligt i ordinära enfamiljsvillor och byggnader med motsvarande storlek

och värmebehov. Storleken av rökrör för öppen spis borde sättas i relation

till luftintagets storlek. — Även i flera andra yttranden har framhållits, att

rökrör från öppna spisar av litet format lämpligen kunde vara av mindre

dimension än den föreslagna.

Sveriges fastighetsägareförbund uttalar, att bestämmelsen att rökrör från

öppen spis skulle ha en genomskärningsyta av minst 13 X 26 centimeter

hade, med tanke på ändringar i befintliga byggnader, kritiserats inom för
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

bundet. Det angivna måttet omöjliggjorde nämligen insättande av sådant

rökrör med anslutning till de gamla kakelugnspiporna, vilka brukade hålla

15 X 15 centimeter. Sådan anslutning hade dock visat sig utmärkt, örn eldstadsöppningen

begränsades till 50 X 60 centimeter. En dispensbestämmelse

av bär antytt innehåll borde följaktligen införas.

I ett par yttranden framhålles, att de föreslagna bestämmelserna omöjliggjorde

användandet av det på västkusten nu vanliga mindre tegelformatet.

Byggnadsstyrelsen har förordat, att bestämmelserna i första och andra

styckena av detta moment överföras till anvisningarna.

Länsarkitekten i Stockholms län uttalar, att det i tredje stycket förekommande

uttrycket »lutning mot lodlinjen» borde undvikas, då lutning i regel

räknades i förhållande till horisontalplanet och ej till lodlinjen.

Riksförsäkringsanstalten har anfört, att begreppet »imrör» i sista stycket

ej vore fullt klart. Där mekanisk ventilation vore ordnad, borde avgasrör

från gasspis anslutas till utsugningssystemet.

Departementschefen.

I likhet med byggnadsstyrelsen anser jag lämpligt, att de i första och

andra styckena av detta moment berörda frågorna regleras genom anvisningar

av byggnadsstyrelsen.

Vad i ett yttrande anmärkts mot avfattningen av tredje stycket synes mig

ej böra föranleda ändring av detsamma. Bestämmelsen örn renslucka torde

lämpligen kunna överföras till anvisningarna.

Riksförsäkringsanstalten har i sitt yttrande anfört, att uttrycket »imrör»

i fjärde stycket av förslaget icke vore fullt klart samt att avgasrör från

gasspis borde, där mekanisk ventilation vore ordnad, anslutas till utsugningssystemet.

Imrör torde emellertid vara ett vedertaget uttryck för evakueringskanaler

från kök och tvättstuga. Uttrycket omfattar sålunda även

utsugningskanal och mekanisk ventilation. Någon jämkning av stadgandet

torde med hänsyn härtill ej erfordras.

56 § 5 mom.

Stadsplaneutredningen.

I detta moment har införts föreskrift örn att, där eldstad ej kan direkt

anslutas till rökrör i skorsten, förbindelserör av betryggande beskaffenhet

må användas. Sådant rör må göras av plåt, varvid dock skall tillses, att röret

icke anbringas närmare oskyddat trävirke än 45 centimeter och ej heller

närmare trävirke, försett med brandhärdig beklädnad, än 25 centimeter.

Yttrandena.

Svenska brandbefälsförbundet uttalar, att föreskriften, som i och för sig

kunde vara behövlig, borde ges sådan form att den dels gällde allenast i rena

undantagsfall och dels för provisoriska eldstäder e. d.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Örebro län ha anfört, att föreskriften

örn hur rökavloppet skulle ordnas från eldstad, som icke kunde direkt an
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

107

slutas till rökrör i skorsten, icke syntes hindra, att plåtröret droges oskyddat

hur långt som helst genom lokaler, där eldfarliga ämnen kunde vara samlade

i rökrörets omedelbara närhet, exempelvis genom en garderob. En komplettering

av föreskriften i fråga syntes sålunda erforderlig.

Departementschefen.

Man torde kunna förutsätta, att byggnadsnämd vid prövning av fråga om

byggnadslov tillser, att förbindelserör icke kommer till användning annat än

där så påkallas av omständigheterna ävensom att förbindelserör av plåt anordnas

på betryggande sätt. Detta synes likväl böra framgå av författningstexten.

En mindre jämkning i avfattningen av det föreslagna stadgandet torde

därför böra ske. I överensstämmelse med vad jag anfört under 53 § 3 mom.

torde vidare måttet 25 centimeter böra ändras till 23 centimeter.

56 § 6 mom.

Siadsplaneutredningen.

I detta moment lia upptagits föreskrifter rörande imrör. Sålunda har stadgats,

att fyrkantigt imrör skall ha en genomskärningsyta av minst 13 X 20

centimeter och imrör från tvättstuga minst 13 X 26 centimeter. Imrör må

dock, enligt vad i andra stycket stadgas, utföras på annat sätt än nu sagts,

därest konstruktionen blivit av byggnadsstyrelsen godkänd. Vidare skall vad

örn rökrör stadgats i 4 mom. tredje stycket äga motsvarande tillämpning i

fråga om imrör. Sådana rör och andra luftkanaler skola utföras av varaktigt,

icke brännbart material av tillräcklig hållfasthet samt på ett mot eldfara betryggande

sätt. Det ankommer på byggnadsstyrelsen att meddela de närmare

anvisningar härom, som finnas erforderliga. Slutligen har i femte stycket

föreskrivits att, där luftkanal med naturligt drag framdrages i annan yttervägg

än motbyggd brandmur, kanalens vägg skall på yttersidan ha en värmeisoleringsförmåga

motsvarande minst 25 centimeters vägg av murtegel.

Yttrandena.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund ifrågasätter,

huruvida det med hänsyn till den massa imrör, utförda som evakueringskanaler,

som redan funnes, vore lämpligt att plötsligt giva imrören en konstruktion

som liksom auktoriserade deras användande som rökrör, allra helst

som denna omläggning hade betydande ekonomiska konsekvenser. Farhågorna

för att i ett imrör inträdde för hög temperatur, när det användes som tillfälligt

rökrör för sparspis eller när soteld uppstode i det fela damm, som

samlats i imröret, syntes vara överdrivna. Förbundet hade genom statens

provningsanstalt låtit utföra vissa prov som visade att vid imrörs användande

som rökrör för sparspis liksom vid i imrör uppstående soteld temperaturstegringarna

vore långt mindre än man väntat sig.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att den föreslagna genomskärningsytan

av imrör bör med hänsyn till allmänt förekommande format å tegel

ändras att avse 13 X 26 respektive 26 X 26 centimeter.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Kalmar län förorda, att paragrafens

andra stycke erhåller en tydligare formulering, exempelvis »Imrör må ock

utföras med annat tvärsnitt än i första stycket sägs, därest konstruktionen

blivit godkänd av byggnadsstyrelsen».

I ett flertal ytiranden har hävdats, att en mindre lutning å imrör än 45

grader borde kunna godtagas. I träbyggnader droges imrör för närvarande

ofta horisontellt. Dyggnadsnäminden i Kiruna uttalar, att ett stadgande, som

ej tilläte att imrör droges horisontellt, skulle innebära ökade byggnadskostnader,

då stadgandet skulle försvåra imrörens sammanförande till centrala,

vertikalt gående evakueringstrummor.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Kalmar län anse föreskriften i sista

stycket böra kompletteras med bestämmelser örn att luftkanals vägg skall

tätas på lämpligt sätt för att icke draget skall motverkas.

Riksförsåkringsanstalten anför, att bestämmelserna i detta moment och i

56 § 4 mom. icke borde avse restaurangkök eller liknande arbetslokal, enär

ventilationsproblemet för sådan arbetslokal ofta måste lösas efter helt andra

principer än som tillämpats i nämnda bestämmelser.

Byggnadsstyrelsen har förordat, att de i första, andra och femte styckena i

förslaget upptagna bestämmelserna skola överflyttas till anvisningarna.

Departementschefen.

I likhet med byggnadsstyrelsen anser jag de föreslagna bestämmelserna i

första, andra och femte styckena vara av beskaffenhet att lämpligen böra

meddelas av byggnadsstyrelsen i form av anvisningar. Såsom jag förut

nämnt har ett stadgande om befogenhet för styrelsen att utfärda vissa anvisningar

rörande utförandet av skorstenar, rökrör, imrör och andra luftkanaler

upptagits i ett särskilt moment av denna paragraf. Vid sådant förhållande

synes den föreslagna bestämmelsen i fjärde stycket andra punkten,

att byggnadsstyrelsen har att meddela de närmare anvisningar om utförandet

av imrör och andra luftkanaler som finnas erforderliga, böra utgå.

Enligt stadsplaneutredningens förslag skall vad om rökrör stadgas i 4

mom. tredje stycket (4 mom. första stycket i departementsförslaget) äga

motsvarande tillämpning i fråga om imrör. Imrör må följaktligen enligt

förslaget icke uppföras i större lutning mot lodlinjen än 45 grader, dock må

byggnadsnämnden, där mekanisk ventilationsanordning finnes eller eljest

särskilda skäl föreligga, medgiva undantag härifrån. I ett flertal yttranden

har hävdats att en mindre lutning än 45 grader borde kunna godtagas. Då

denna anmärkning synes befogad, torde hänvisningen till 4 mom. böra utgå

och i stället stadgas att imrör icke bär utföras i större lutning mot lodlinjen

än 45 grader. Jag förutsätter, att byggnadsnämnderna tillse att imrören icke

uppföras med större lutning än som påkallas av omständigheterna.

Riksförsäkringsanstalten har uttalat, att de föreslagna bestämmelserna i

detta moment och i 56 § 4 mom. icke borde avse restaurangkök eller liknande

lokal, enär ventilationsproblemet för sådana lokaler ofta måste lösas

efter helt andra principer än som kommit till uttryck i nämnda be
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

109

stämmelser. Därest regleringen av hithörande spörsmål i byggnadsstadgan

begränsas på förut angivet sätt, torde de av mig förordade bestämmelserna

böra äga tillämpning även å ventilationsanordningar i restaurangkök och

liknande lokaler.

56 § 7 mom.

Departementschefen.

I enlighet med vad jag förut anfört torde i detta moment böra meddelas

föreskrift om att beträffande utförandet av skorstenar, rökrör, imrör och

andra luftkanaler skola, utöver vad i 1—6 morn. stadgas, iakttagas anvisningar,

som byggnadsstyrelsen utfärdar.

56 a § 1 mom.

Stadsplaneutredningen.

I första stycket av detta moment i förslaget har stadgats, att byggnadsdelar

av trä ej få förekomma på mindre avstånd från rökrörs eller eldstads

insida än 25 centimeter. Beträffande rökrör från värmepanna, som har

en eldyta av 5 kvadratmeter eller däröver, samt eldstad i sådan värmepanna

skall avståndet vara minst 38 centimeter. Mellanrum mellan trävirke samt

rökrör eller eldstad skall fyllas med sten eller annat icke brännbart ämne.

Vidare har i momentets andra stycke föreskrivits, att vad i första stycket

sägs icke skall äga tillämpning å byggnadsdelar av trä, som tillhöra rums

omfattningsytor, såsom golvbeläggning, takpanel, foder och lister; dock att

sådana byggnadsdelar icke må anbringas närmare rökrörs eller eldstads insida

än 12 centimeter. Enligt tredje stycket får träpropp icke anbringas i

rökrörs vägg närmare rörets insida än 25 centimeter. I vägg till rökrör från

värmepanna må ej verkställas bitning närmare rörets insida än 25 centimeter,

ej heller får i sådan vägg anbringas upplag för balkar.

Stadsplaneutredningen har beträffande detta moment anfört följande.

I normalförslagets 24 §, som motsvarar 56 § 4 mom. i civila byggnadsutredningens

förslag, föreskrives, att bjälkar, takstolar och andra konstruktiva

byggnadsdelar av trä icke få anbringas intill skorsten utan skola avväxlas

på minst 25 centimeters avstånd från rökrörs insida. Beträffande icke

konstruktiva byggnadsdelar av trä finnas däremot inga motsvarande föreskrifter.

Risken för uppkomsten av eldsvåda är emellertid lika stor, om sådana

byggnadsdelar anbringas närmare rökrörs eller eldstads insida än 25

centimeter, som om detta sker med konstruktiva byggnadsdelar. Enligt andra

stycket i byggnadsstadgans 108 §, som gäller för landsbygdsområden, får

trävirke överhuvud ej anbringas närmare rökrörs insida än 25 centimeter.

Denna bestämmelse är sålunda strängare än normalförslagets motsvarande

föreskrift för stad. Vad som bör lörstås med konstruktiv byggnadsdel är

därjämte oklart. På grund av vad sålunda anförts har i enlighet med svenska

försäkringsbolags riksförbunds därom gjorda anhållan bestämmelsen i 24^ §

normalförslaget utvidgats att gälla alla byggnadsdelar av trä. Undantag från

bestämmelsen, som införts i 1 mom. av 56 a §, har dock medgivits för sådana

byggnadsdetaljer som golvbeläggning, takpanel, foder och lister m. m.

En allmän undantagsbestämmelse bär därjämte upptagits i 4 moni. Bestämmelsen

i t mom. har även i övrigt kompletterats; bland annat har förbjudits

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

anbringande av träpropp i rökrörs vägg närmare rörets insida än 25 centimeter

samt bitning i vägg till rökrör från värmepanna närmare rörets insida

än nyss nämnts.

Yttrandena.

Svenska teknologföreningen, svenska arkitekters riksförbund och föreningen

svenska riksbgggen ifrågasätta, om icke bestämmelserna i denna paragraf

borde helt ersättas av anvisningar från byggnadsstyrelsen.

Byggnadsstyrelsen framhåller, att det funnes andra brännbara byggnadsmaterial

än trä, exempelvis vissa ljud- och värmeisolerande material. Detta

borde beaktas genom att i 1 och 2 mom. efter orden »trä» och »trävirke»

insattes uttrycket »eller annat brännbart material». Föreskriften i 1 mom.

första meningen medgåve, att brännbara byggnadsdelar kunde förläggas på

ett avstånd av endast 25 centimeter från eldstads insida. Detta innebure en

avsevärt förminskad brandsäkerhet i jämförelse med av ålder i detta avseende

tillämpad regel. Den i normalförslag I intagna föreskriften, att vägg

bakom eldstad, som ej läge på minst 45 centimeters avstånd från eldstaden,

skulle vara brandsäker, syntes böra bibehållas. Föreskriften i sista punkten

av samma moment, att mellanrum mellan trävirke samt rökrör eller eldstad

skulle fyllas med sten eller annat icke brännbart ämne borde självfallet icke

gälla med avseende å fristående eldstad, såsom exempelvis kakelugn, järnkamin

och dylikt. Luftskyddsinspektionen anser, att alla skäl tala för att

de nu gällande bestämmelserna om utkragning borde bibehållas att gälla

jämväl i fortsättningen. Man torde kunna utgå ifrån att denna metod från

brandsynpunkt vore avsevärt mycket säkrare än den nu föreslagna med utfyllning

av sten eller annat icke brännbart ämne. Även svenska brandbefälsförbundet

förordar, att föreskriften om utkragning alltjämt vidhålles.

Avväxling och fyllning med sten eller annat obrännbart material kunde

från brandskyddssynpunkt icke motsvara vad hitintills tillämpats och vunnit

hävd. — Samma uppfattning har hävdats även i andra yttranden.

Byggnadsnämnderna i Kalmar och Kiruna lia ifrågasatt, om icke bestämmelserna

i första stycket borde gälla samtliga i skorstensstocken befintliga

kanaler för att förhindra att ventilationskanal i framtiden av misstag utnyttjades

såsom rökrör.

Beträffande bestämmelserna i andra stycket har svenska brandskyddsföreningen

anfört, att förevarande moment enligt stadsplaneutredningens motivering

skulle innebära en skärpning av nu enligt normalbyggnadsordningen

gällande föreskrifter, i det att i stället för »konstruktiva byggnadsdelar»

införts endast begreppet »byggnadsdelar». Genom det undantag, som införts,

att föreskriften icke skulle tillämpas beträffande »byggnadsdelar av trä, som

tillhörde rums omfattningsytor», syntes emellertid exempelvis en hel trävägg

kunna tillåtas på endast 12 centimeters avstånd från rökrörs eller eldstads

insida. Detta torde icke lia varit utredningens avsikt. Andra stycket

borde därför förslagsvis lia följande lydelse: »Vad i första stycket sägs skall

icke äga tillämpning å byggnadsdelar av Irä, som tillhöra rums omfattnings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

lil

ytor i golv och tak, såsom golvbeläggning och takpanel, och ej heller beträffande

listverk av trä.» — Liknande ändringsyrkanden ha framställts av

byggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen och länsarkitekten i örebro län.

Byggnadsstyrelsen har förordat, att det i tredje styckets sista mening in

tagna förbudet att anordna upplag för balkar i vägg till rökrör från värmepanna

borde givetvis omfatta även träbjälkar. Orden »eller bjälkar» borde

således insättas efter ordet »balkar». Stockholms stads byggnadsnämnd anser

förbudet böra utsträckas att avse även att i murverksfogarna inslå krokar

för rörfästen o. dyl.

Departementschefen.

De i detta moment upptagna bestämmelserna, som äro av stor betydelse från

brandskyddssynpunkt, äga knappast den natur av tekniska tillämpningsföreskrifter,

att de böra hänföras till anvisningarna. Vid sådant förhållande har

jag ansett övervägande skäl tala för att bestämmelserna upptagas i byggnadsstadgan.

Enligt föreskrifterna i första stycket få byggnadsdelar av trä ej förekomma

på mindre avstånd från rökrörs eller eldstads insida än 25 centimeter

eller, örn eldstaden har en eldyta av 5 kvadratmeter eller därutöver, 38 centimeter.

Rökrör och eldstad få givetvis icke heller förekomma intill byggnadsdelar

av annat brännbart material. Detta synes böra uttryckligen angivas i

stadgandet.

Byggnadsstyrelsen har förordat, att bestämmelserna i första stycket kompletteras

med den i normalförslag I intagna föreskriften, att vägg, som ej ligger

på minst 45 centimeters avstånd från eldstad, skall vara brandsäker. En

sådan skärpning av stadsplaneutredningens förslag har dock icke ifrågasatts

av någon av brandskyddsorganisationerna och synes knappast erforderlig.

Beträffande bestämmelsen i sista punkten i första stycket, att mellanrum

mellan trävirke samt rökrör eller eldstad skall väl fyllas med sten eller annat

icke brännbart ämne, har i ett par yttranden anmärkts, att nämnda metod

icke vore från brandskyddssynpunkt lika säker som det hittills tillämpade

bruket med utkragning. Sistnämnda metod torde emellertid icke vara lämplig

vid betongkonstruktioner. På grund härav och då den föreslagna bestämmelsen,

som icke utesluter tillämpning av bruket med utkragning, torde

medföra tillräcklig säkerhet från brandskyddssynpunkt har jag ansett mig

kunna godtaga bestämmelsen. En jämkning i avfattningen av densamma

torde dock böra ske till utmärkande att föreskriften icke avser kakelugnar

och fristående kaminer eller dylika fristående eldstäder.

Då undantagsbestämmelsen i andra .stycket i några yttranden givits den

tolkningen, att en trävägg kunde tillåtas på endast ett avstånd av 12 centimeter,

torde avfattningen till förekommande av missförstånd böra jämkas.

Det i tredje stycket stadgade förbudet mot anbringande i rökrör av upplag

för balkar torde böra utsträckas att gälla även bjälkar. Det av Stockholms

stads byggnadsnämnd förordade förbudet mot anbringande i murverksfogarna

av krokar för rörfästen och dylikt synes knappast erforderligt.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

För att möjliggöra att tegelformatet 230 X 110 X 62 millimeter skall kunna

komma till användning vid utförandet av eldstäder och rökrör torde, i överensstämmelse

med vad jag härom förut anfört, vissa av de i förevarande moment

angivna måtten böra jämkas något. En motsvarande ändring synes böra

vidtagas i 108 §, som upptager vissa bestämmelser för den egentliga landsbygden.

56 a § 2 mom.

Stadsplaneutredningen.

I detta moment har införts en bestämmelse örn att eldstads botten icke

må läggas närmare därunder befintligt trä än för kakelugn, murad spis och

kamin 25 centimeter samt för köksspis 40 centimeter.

Yttrandena.

Svenska brandbefälsförbundet anför att det under vintrarna 1939—1940

och 1940—1941 förekom ett stort antal eldsvådor, vilka förorsakades därav

att öppna spisars botten legat för nära underliggande trävirke. Eldstads botten

borde därför icke ligga närmare trävirke än 38 cm eller lika med 1 V2

sten. Stockholms stads byggnadsnämnd har förordat, att avståndet mellan

oskyddat trä och järnkamin icke skall få underskrida 40 cm. Byggnadsstyrelsen

uttalar, att efter ordet »trä» i det nu föreslagna stadgandet borde

insättas orden »eller annat brännbart material».

Departementschefen.

För att möjliggöra att tegelformatet 230 X 110 X 62 millimeter skall kunna

komma lill användning torde, i överensstämmelse med vad jag härom förut

anfört, de i förevarande moment angivna måtten böra jämkas något.

Då golv kan utföras av annat material än trä, bör stadgandet även jämkas

på sätt byggnadsstyrelsen förordat. I övrigt synes ej någon ändring vara påkallad.

56 a § 3 mom.

Stadsplaneutredningen.

I detta moment har upptagits föreskrift örn att kakelugnar och murade

spisar skola uppföras på mur, i mur fästade bärjärn eller brandsäkert bjälklag.

Framför eldstad skall läggas plan av sten, betong eller dylikt till minst 45

centimeters bredd för spis och minst 30 centimeters bredd för kakelugn och

kamin med utsträckning åt sidorna, för kakelugn till sockelns bredd samt för

spis till 15 centimeter och för kamin till 10 centimeter på vardera sidan utöver

spisens eller kaminens bredd.

Departementschefen.

Mot de i detta moment upptagna bestämmelserna har jag i sakligt hänseende

icke något att erinra.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 119.

113

56 a § 4 mom.

Stadsplaneutredningen.

Enligt den av stadsplaneutredningen i första stycket av detta moment föreslagna

bestämmelsen må avvikelse från vad i 1 mom. första och andra styckena

samt 2 mom. stadgats beträffande rökrör och eldstäder medgivas i den

mån särskilda anordningar vidtagas, som erbjuda motsvarande skydd mot

eldfara. Vidare har i andra stycket stadgats, att föreskrifterna i 2 och 3 mom.

ej skola gälla spisar, kaminer eller andra apparater, inrättade för eldning med

gas, fotogen eller dylikt eller för elektrisk drift. Sådana apparater skola

uppställas och isoleras på ett mot eldfara betryggande sätt.

Beträffande detta moment har stadsplaneutredningen anfört följande.

Undantag från föreskrifterna i 1 mom. första och andra styckena samt

2 mom. om minsta tillåtna avstånd mellan rökrör eller eldstad å ena och trä

å andra sidan har synts utredningen böra stadgas för det fall, att särskilda

anordningar vidtagas, som erbjuda motsvarande skydd mot eldfara. Bestämmelse

härom har fördenskull intagits i 56 a § 4 mom. I detta moment meddelas

därjämte vissa bestämmelser angående spisar, kaminer och andra apparater,

som äro inrättade för eldning med gas, fotogen eller dylikt eller för

elektrisk drift. Sådana apparater skola enligt förslaget uppställas och isoleras

på ett mot eldfara betryggande sätt. Byggnadsnämnden har att tillse att

detta sker och kan, om den finner skäl därtill, liksom hittills utfärda särskilda

anvisningar i ämnet. Motsvarighet till dessa bestämmelser saknas såväl

i normalförslaget som i civila byggnadsutredningens förslag men finnes

i vissa byggnadsordningar (t. ex. byggnadsordningen för Stockholm § 42 p. 3).

Yttrandena.

Överståthållarämbetet anser bestämmelsen örn att spisar, kaminer eller

andra apparater, inrättade för eldning med gas, fotogen eller dylikt eller för

elektrisk drift, skola uppställas och isoleras på ett mot eldfara betryggande

sätt vara i sak riktig men höra hemma i brandstadgan och ej i byggnadsstadgan.

I flera yttranden har föreslagits, att föreskrifterna i detta moment skulle

ersättas av anvisningar från byggnadsstyrelsen.

Departementschefen.

Mot de i första stycket samt andra stycket första meningen upptagna bestämmelserna

har jag icke något att erinra.

Då avsikten med föreskriften i andra stycket andra punkten måste antagas

vara att särskilda till byggnad hörande anordningar för uppställande

av spisar, kaminer eller andra apparater, inrättade för eldning med gas, fotogen

eller dylikt eller för elektrisk drift, skola utföras så, att apparaterna

isoleras på ett mot eldfara betryggande sätt, torde föreskriften böra jämkas

till utmärkande härav.

57 §.

Denna paragraf innehåller enligt nu gällande lydelse vissa föreskrifter rörande

utgångar, förstugor och trappor. Beträffande dessa föreskrifter har

civila bgggnadsutredningen anfört följande.

Bihang lill riksdagens protokoll 19å5. 1 sami. Nr 119.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

I nuvarande 57 § föreskrives allenast, att anordningarna skola bereda

största möjliga trygghet vid eldfara. Tillika bestämmes i fråga örn byggnader,

som innesluta offentliga samlingslokaler, att dessa skola förses med utåtgående

dörrar, där ej andra betryggande åtgärder vidtagas. Enligt 58 § skola i

byggnadsordningen intagas närmare bestämmelser i avseende å byggnads

uppförande och inredande till förekommande av eldsvåda. Normalförslagets

§§17 och 18 innehålla de kompletteringar, som ansluta sig till innehållet i

stadgans 57 §. Sakligt torde dessa dock giva anledning till erinran i vissa

avseenden. Sålunda lär det få anses önskvärt, att de i punkt 1 intagna minimimåtten

å trappbredd närmare preciseras. Tvekan kan nämligen råda, huruvida

normalförslagets breddmått avser avståndet från väggen eller från ledstången.

Enligt utredningens mening är det förstnämnda alternativet mest

närliggande och bestämmelsen har avfattats i enlighet med denna tolkning.

Vidare torde den i normalförslagets punkt 5 meddelade föreskriften, att trappuppgång

icke får leda till flera än fyra med kök försedda lägenheter i varje

våning, där ej byggnadsnämnden finner särskilda omständigheter föranleda

undantag, få anses vara av beskaffenhet att kunna medföra onödig fördyring

av exempelvis personalbostadshus. Då något vägande skäl för en så restriktiv

inställning icke synes stå att anföra, håller utredningen före, att den angivna

begränsningen bör bortfalla. I övrigt torde normalförslagets avfattning

kunna med vissa mindre jämkningar väsentligen av formell natur utnyttjas

för paragrafens komplettering. I ett sista moment har utredningen i något

jämkat skick infogat stadgans nuvarande specialföreskrift rörande allmänna

samlingslokaler.

I stadsplaneutredningens förslag, som ansluter sig till civila byggnadsutredningens

förslag, har 57 § uppdelats på sex moment.

57 § 1 mom.

Stadsplaneutredningen.

Detta moment i förslaget innehåller en allmän föreskrift örn att byggnad

skall hava utgångar, förstugor och trappor i erforderligt antal och lämplig

storlek samt så belägna och anordnade, att de vid eldfara bereda största

möjliga trygghet för i byggnaden varande personer. Vidare har såsom andra

stycke upptagits stadgande att trappa skall ha lämplig stigning.

Yttrandena.

I några yttranden har uttalats att den allmänna bestämmelsen örn att

»byggnad skall hava utgångar, förstugor och trappor i erforderligt antal och

lämplig storlek» borde givas en mera bestämd formulering, exempelvis på

så sätt att antalet lägenheter i varje trapplan finge bestämma trappornas

och utgångarnas antal och storlek. I andra yttranden har påtalats, att föreskrifter

om trappas dagerbelysning och luftväxlingsanordningar saknades.

Byggnadsnämnden i Kalmar anser, att mörka ej dagerbelysta trappor icke

borde tillåtas, åtminstone ej i den typ av bebyggelse som förekomme i medelstora

landsortsstäder. Statens bgggnadsiånebyrå anser den nu medgivna

rätten till anordnande av icke dagerbelysta trappor böra förtydligas i 57 §.

I en del byggnadsordningar vöre ett sådant utförande icke tillåtet; däremot

godtoges en planlösning, där trappan blott erhölle ljus genom en smal föns
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

115

teröppning i fasaden med en bredd av ibland blott 75 centimeter. Denna

öppning gåve förutom en knapp dagerbelysning till själva trappan även —

ehuru alldeles otillräckligt — ljus till ofta åt sidorna mycket långt utsträckta

trapplan. En trappa, vars utformning däremot baserades på att trappan

ständigt måste hållas elektriskt upplyst, vore därför ur belysningssynpunkt avgjort

bättre än en dåligt dagerbelyst trappa. En anordning nied icke dagerbelyst

trappa möjliggjorde också en mera ekonomisk planlösning med ofta

mindre djupa rum än vad eljest vore fallet. — Samma uppfattning har uttalats

av svenska teknologföreningen.

Byggnadsstyrelsen anser, att föreskriften i andra stycket, att trappa skall

hava lämplig stigning, borde såsom obehövlig utgå. Det måste nämligen förutsättas,

att varje byggnadsdel bleve utformad på ett för det avsedda ändamålet

tillfredsställande sätt, även örn så icke särskilt angåves i stadgetexten.

Riksförsäkringsanstalten och några byggnadsnämnder ifrågasätta, om icke

bestämmelsen att trappa skulle lia lämplig stigning borde kompletteras med

anvisning örn vad som menades härmed. Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige

i Uppsala framhålla, att en tendens till brantare trappor med större

stighöjder gjort sig märkbar under senare tid. Då enligt förslaget de övriga

minimimåtten för trappor föresloges preciserade i byggnadsstadgan,

borde även mått över tillåten trappstigning inflyta på samma ställe. — Även i

liera andra yttranden av kommunala myndigheter har förordats meddelande

av bestämmelser örn största sleghöjd och minsta stegbredd.

Föreningen svenska riksbyggen anser, att föreskrifterna i 57 § borde i huvudsak

ersättas av anvisningar.

Byggstandardiseringen har beträffande 57 § föreslagit — förutom ändringar,

som betingades av anslutningen till modulmåttet 10 centimeter -—

vissa andra ändringar, avsedda att ge bestämmelserna en sådan form, att

de å ena sidan lämnade största möjliga frihet för nykonstruktioner och å

andra sidan underlättade standardisering av trappor genom att dels minska

antalet förekommande typvariationer och dels undvika sådana formuleringar

sorn gåve olika byggnadsnämnder möjlighet till varierande tolkningar.

Enligt byggstandardiseringens förslag skulle 1 mom. hava följande lydelse.

Byggnad skall hava utgångar, förstugor och trappor i erforderligt antal

och lämplig storlek samt så belägna och anordnade, att de vid eldfara bereda

största möjliga trygghet för i byggnaden varande personer.

Trappa skall hava lämplig stigning. I huvudtrappa i annan byggnad än

enfamiljshus bör stegbredden, mätt i den s. k. gånglinjen på ett avstånd av

50 centimeter från ledstång, icke göras mindre än 27 centimeter. I intet fall

får dock stegbredden, mätt som ovan sagts, i sådan trappa göras mindre än

25 centimeter, varjämte steghöjden ej får göras större än 18 centimeter. Då

trappa som här avses göres svängd, får stegbredden, mätt på ett avstånd

av 75 centimeter från ledstång, ej heller göras mindre än 15 centimeter.

Med slegbredd förstås vågräta avståndet mellan framkanterna av två på

varandra följande plansteg.

Byggstandardiseringen har i anslutning härtill anfört att erfarenheten visade,

att olika byggnadsnämnder hade mycket olika uppfattning örn vad

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

som skulle anses som lämplig stigning. De föreslagna gränserna för stegmåtten

hade bestämts dels med hänsyn till inom byggstandardiseringen verkställd

statistisk undersökning över vanligen förekommande stegmått och dels

på grundval av uppmätningar och prov, som utförts på ett större antal trappor

i Stockholm. Det hade ansetts angeläget att vid svängda trappor reglera

stegbredden i den del av trappan, som måste beträdas vid möte. Avståndet

från ledstång till gånglinje hade baserats på uppmätningar av nednötningen

i olika trappor, enär förekommande litteraturanvisningar i frågan avsevärt

varierade.

Svenska arkitekters riksförbund anser sig icke kunna ansluta sig till byggstandardiseringens

förslag att hänföra i byggnadsstadgan fastslagna minimimått

för olika trappbredder till något så vagt som avståndet mellan ledstängerna.

Dessa mått borde i stället gälla avståndet mellan de planbestämmande

väggarna. Då stadsplaneutredningens formulering av 57 § icke hindrade

en tillämpning av modulsystemet, borde denna paragraf formuleras i

enlighet med utredningens utformning.

Byggnadsstyrelsen uttalar, att det av byggstandardiseringen föreslagna tilllägget

angående gånglinje, stegbredd och steghöjd för huvudtrappa enligt

styrelsens mening icke vore grundat på några av erfarenheten betingade

praktiska behov. Bestämmelser av dylik art borde icke onödigtvis belasta

byggnadsförfattningarna.

Departementschefen.

De i detta moment upptagna bestämmelserna äro av den allmänna natur,

att de böra upptagas i byggnadsstadgan och icke, såsom i ett yttrande ifrågasatts,

bland anvisningarna,

I åtskilliga yttranden har föreslagits att bestämmelserna i förevarande moment

skulle kompletteras med föreskrifter i olika hänseenden. Bland annat

har förordats, att i stadgan skulle uttryckligen angivas att trappornas och

utgångarnas antal och storlek skulle bestämmas av antalet lägenheter. Det av

stadsplaneutredningen föreslagna stadgandet — att byggnad skall ha utgångar,

förstugor och trappor i erforderligt antal och lämplig storlek samt så belägna

och anordnade, att de vid eldfara bereda största möjliga trygghet för

i byggnaden varande personer — synes mig emellertid med tillräcklig tydlighet

angiva, att trappornas antal och storlek skola avpassas efter det antal

personer som förväntas komma att vistas i huset. Att närmare precisera

antalet och storleken av trappor, utöver de i 4 och 5 mom. upptagna föreskrifterna

om minsta bredd av trappa i vissa fall, torde ej vara erforderligt.

Det har vidare förordats, att bestämmelser skulle givas om trappas dagerbelysning.

Att föreskriva att trappa alltid skall anordnas så, att den erhåller

dagerbelysning, skulle ej sällan försvåra en ändamålsenlig planlösning och

kan knappast motiveras av något verkligt behov. En trappa, som helt upplyses

elektriskt, bör därför kunna godtagas.

Slutligen har förordats, att föreskriften i andra stycket örn att trappa skall

ha lämplig stigning borde kompletteras med bestämmelser, som närmare

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

117

preciserade innebörden härav. Såsom byggnadsstyrelsen funnit torde emellertid

något praktiskt behov av preciserade bestämmelser i berörda hänseende

knappast föreligga. Det är att märka, att den av stadsplaneutredningen

föreslagna bestämmelsen icke hindrar en tillämpning av den av byggstandardiseringen

förordade modulenheten. Jag anser därför, att närmare bestämmelser

om trappas stigning icke behöva meddelas vare sig i stadgan

eller anvisningarna eller i byggnadsordningarna. Byggnadsstyrelsens åsikt,

att den av stadsplaneutredningen föreslagna allmänna föreskriften borde såsom

obehövlig helt utgå, kan jag dock icke dela. Föreskriften innefattar enligt

min mening en lämplig erinran om att trappas stigning skall avpassas med

hänsyn till vad i varje särskilt fall kan anses lämpligt,

57 § 2 mom.

Stadsplaneutredningen.

I detta moment har införts en bestämmelse om alt i byggnad med mer

än tre våningar, vindsvåning inräknad, trappor jämte tillhörande planer och

omslutningsväggar skola göras brandsäkra. I sådan byggnad skola trapporna

hava förbindelse med vinden men kunna avstängas mot källare och vind

med åtminstone brandhärdiga dörrar.

Stadsplaneutredningen har i anslutning till detta stadgande uttalat, att det

i civila byggnadsutredningens förslag intagna medgivandet att i byggnad med

mer än tre våningar utföra trappstegen och trapplanens golv av trä med

brandsäkert underlag kunde utgå såsom obehövligt. Ett dylikt utförande

torde nämligen, även utan uttryckligt stadgande, icke nödvändigt uteslutas

av den i förevarande moment intagna huvudbestämmelsen, att trappor jämte

tillhörande planer skulle göras brandsäkra. För övrigt torde numera sådant

utförande sällan användas.

Yttrandena.

Svenska brandbefälsförbundet anser det för ett gott eldsläckningsarbele

vara av stor betydelse att trapphusen äro brandsäkra. På grund härav och

för att säkerställa en i möjligaste mån skyddad utrymning borde stadgandet

avse byggnad med mer än två våningar. — Samma uppfattning har uttalats

även av några byggnadsnämnder. — Med hänsyn lill den mycket olikartade

bebyggelsen i olika delar av landet och önskvärdheten av kontinuitetens bevarande

uttalar byggnadsnämnden i Lund som sin mening, att t. ex. en lokal

avvikelse från byggnadsstadgans föreskrift örn att trätrappor må vara

tillåtna i byggnad med tre inredda våningsplan finge anses tillräckligt välmotiverad

för ernående av fastställelse, då framställning avsåge ort, där trähusbebyggelse

knappast förekomme.

Stadsarkitekt-, stadsingenjörs- och stadsplanekontoren i Göteborg uttala,

alt brandsäkerheten vore beroende av såväl antalet dörrpartier lill trappplan

som dessas utförande. De i synnerhet tidigare ofta använda stora glasdörrpartierna

mellan lägenhetens entré och trapphuset minskade otvivel

aktigt trapphusets brandisolerande förmåga — i synnerhet med stort antal

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

så anordnade dörrpartier. För konsekvensens skull borde åtminstone svårantändliga

dörrar krävas samtidigt som hänsyn foges till antalet dörrar.

För att tydligare klargöra, att trapporna skola kunna avstängas mot källare

och vind, förordar byggnadsstyrelsen att föreskriften i sista meningen

formuleras sålunda: »I sådan byggnad skola trapporna hava förbindelse med

vinden, men mot denna ävensom mot källare vara försedda med åtminstone

brandhärdiga dörrar.» Föreskriften borde emellertid rimligtvis icke gälla i

de fall där vindsutrymmet vore så lågt, att det ej kunde utnyttjas för något

ändamål. Där så vore förhållandet syntes icke böra krävas annan förbindelse

till vindsutrymmet än en stegöppning i vindsbjälklaget, som skulle

kunna avstängas med åtminstone brandhärdig lucka. Förslagsvis borde föreskriften

kompletteras med bestämmelse i detta hänseende.

Svenska brandskyddsföreningen uttalar, att i vissa typer av bostadshus

vinden gjorts så låg att den ej kunde utnyttjas. För byggnader med dylik

vind torde förbindelsen till vinden kunna ske utan trappa genom öppning,

som skulle kunna tillslutas med brandhärdig lucka. Denna undantagsbestämmelse

för låg vind borde kunna utfärdas av byggnadsnämnd efter

brandchefens hörande.

Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter, örn ej särskilda bestämmelser borde

intagas angående reservutgångar. För arbetslokaler tillämpades av yrkesinspektionen

vissa regler med hänsyn till arbetarskyddslagens bestämmelse

i ämnet.

Stockholms stads fastighetskontor och faslighetsnämnd anse det icke nödvändigt,

att samtliga trappor i en byggnad med flera trapphus lia förbindelse

med vinden. Samma uppfattning har uttalats även av några byggnadsnämnder.

Departementschefen.

Svenska brandbefälsförbundet och några byggnadsnämnder lia förordat,

att skyldigheten att göra trappor jämte tillhörande planer och omslutningsväggar

brandsäkra skall avse alla byggnader med flera än två våningar.

Brandsäkra trapphus torde emellertid med hänsyn till kostnaderna knappast

böra påfordras i byggnader med endast tre våningar. Ifrågavarande

skyldighet synes därför, på sätt stadsplaneutredningen föreslagit, böra begränsas

till byggnad med flera än tre våningar. I ett yttrande har ifrågasatts,

att skyldigheten skulle kunna skärpas i ort, där trähusbebyggelse knappast

förekomme. Strängare bestämmelser än de generellt gällande kunna enligt

förslaget lokalt föreskrivas med stöd av stadgandet i 60 a §. Skäl till en

allmän skärpning i förevarande hänseende torde icke föreligga.

I byggnad med flera än tre våningar skola trapporna enligt stadsplaneutredningens

förslag lia förbindelse med vinden. Finnas flera trappor i en

sådan byggnad, torde det dock icke alltid vara nödvändigt att alla trapporna

ha förbindelse med vinden. Örn vindsutrymmet är mycket litet, torde det

mången gång kunna vara tillräckligt att förbindelsen till vinden ordnas genom

stegöppning i vindsbjälklaget, vilken kan avstängas med brandhärdig

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

119

lucka. I sådana fall bör byggnadsnämnd äga befogenhet att efter brandchelens

hörande medgiva undantag från den uppställda regeln.

Riksförsäkringsanstalten har ifrågasatt, om bestämmelse icke borde meddelas

rörande reservutgångar. Behovet av sådana är emellertid beroende

bl. a. av lokalernas läge och det antal personer som kunna beräknas komma

att vistas i byggnaden. Det är med hänsyn härtill ej lämpligt att meddela

generella föreskrifter. Frågan härom synes böra bedömas från fall till fall.

På grund härav och då i 1 mom. föreskrivits, att byggnad skall ha utgångar

till erforderligt antal, torde några särskilda föreskrifter örn reservutgångar

icke behöva meddelas.

Vad i övrigt anförts i yttrandena synes icke vara av beskaffenhet att böra

föranleda ändring i de föreslagna bestämmelserna.

57 § 3 mom.

Stadsplaneutrcdningen.

I detta moment har stadgats, att byggnadsnämnd må för inre kommunikation

mellan våningarna, utan binder av vad i 2 mom sägs, kunna lämna tillstånd

till anordnande av trappa under villkor att erforderliga åtgärder vidtagas

till undvikande av ökad eldfara.

Yttrandena.

Svenska brandbefälsförbundet anser inre, oskyddade trappor vara fran

brandskyddssynpunkt synnerligen farliga. Normalt borde dylik inre trappa

endast tillåtas mellan två våningsplan. Denna grundläggande princip borde

1''å något uttryck i stadgan.

Departementschefen.

Då tillstånd till anordnande av inre kommunikation mellan våningar förutsättes

skola göras beroende av att erforderliga åtgärder vidtagas till undvikande

av ökad eldfara, synes det knappast erforderligt att begränsa undantagsbestämmelsen

till att avse endast trappa mellan två våningsplan, i all synnerhet

som inre kommunikation mellan flera än två våningsplan endast sällan

ifrågakommer.

57 § 4 mom.

Stadsplaneutrcdningen.

Stadsplaneutredningen har under detta moment upptagit bestämmelse om

att huvudtrappas lopp i byggnad örn tre eller fyra våningar, vindsvåning inräknad,

skall ha en bredd av minst 1,35 meter och i hus med färre våningar

minst 1,20 meter. Förekommer större antal våningar än fyra, skall bredden

vara minst 1,50 meter. Örn trappa göres rak oell trapploppen skiljas endast

genom räcken, må bredden enligt föreskrit t i momentets andra stycke kunna

minskas med högst 15 centimeter. I byggnad, som har högst två våningar,

vindsvåning inräknad, och som inrymmer högst fyra lägenheter, må trappbredden

minskas till en meter. Vid mätning av trappbredd skall avdrag ej

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

ske för ledstång eller räcke. Från här meddelade föreskrifter må byggnadsnämnden

medgiva undantag för trappa i enfamiljshus.

Yttrandena.

Riksförsäkringsanstalten anför, att trappor för dubbeltrafik inom industribyggnader

syntes kräva större minimimått än som angåves i förslaget. Det

förelåge för övrigt behov av utförligare bestämmelser rörande trappors utförande

och beskaffenhet än vad detta moment innehölle.

Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Falkenberg ha förordat, att bestämmelsen

örn att trappbredden i visst fall må kunna begränsas till en meter

skall utgå. En rak trappa med endast en meters bredd skulle möjligen

kunna bliva ändamålsenlig men en svängd trappa med en sådan bredd skulle

säkerligen vid åtskilliga tillfällen visa sig synnerligen obekväm, exempelvis

vid transport av möbler eller vid en hastig utrymning i händelse av eldsvåda.

Den vanligaste utformningen av en trappa i ifrågavarande hustyp

vore just en svängd trappa. — Byggnadsnämnderna i Nyköping, Växjö och

Karlskoga ha förordat, att minimibredden av trappa ökades till 1,10 meter,

i varje fall om trappan icke gjordes rak.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Kalmar län ifrågasätta, huruvida icke

avdrag borde göras för räcke, emedan räcke kunde utformas så att det fria

avståndet mellan räcke och vägg inskränkes på olämpligt sätt. Detta gällde

även trapplan.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Hallands län uttala, att då bostadslägenhet

inom ett flerfamiljshus i vissa fall kunde omfatta delar av två våningsplan

och då större krav knappast borde ställas på trappa inom en dylik lägenhet

än på trappa i enfamiljshus, orden »i enfamiljshus» syntes böra utbytas

mot »inom bostadslägenhet».

Byggstandardiseringen har — under framhållande, att minsta bredd av

trappa borde angivas med mått, som hänförde sig till avståndet mellan ledstängerna,

enär det vore detta avstånd som vöre avgörande för persontransport

— föreslagit, att förevarande moment skulle erhålla följande lydelse.

I rak huvudtrappa skall såväl trappkupa som trapplopp hava en bredd avminst

1,0 meter i byggnad med högst fyra våningar, vindsvåning inräknad,

och minst 1,10 meter i byggnad med större antal våningar. I svängd huvudtrappa

skall samma mått vara minst 1,20 meter i byggnad med högst fyra

våningar, vindsvåning inräknad, och minst 1,30 meter i byggnad med större

antal våningar. Med trapplopps bredd förstås fria avståndet mellan ledstängerna

eller mellan ledstång och räcke, vägg eller spindel.

Rak huvudtrappa med enkelt lopp skall därjämte hava en total bredd av

minst 1,20 meter. Rak huvudtrappa med dubbla lopp skall hava en total

bredd av minst 2,40 meter i byggnad med högst fyra våningar, vindsvåning

inräknad, och minst 2,60 meter i byggnad med större antal våningar. Med

total bredd förstås bredden mellan trapphusets innerväggar eller bredden

av det hål, som trappan utskär ur bjälklagen.

I byggnad med högst två våningar, vindsvåning inräknad, och som inrymmer

högst fyra lägenheter må samtliga breddmått kunna minskas med högst

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

121

10 centimeter, dock att totala bredden i rak trappa med dubbelt lopp må

kunna minskas med högst 20 centimeter.

I huvudtrappa i enfamiljshus må ovanstående mått kunna minskas, dock

att trappkupa och trapplopp ej må göras smalare än 0,90 meter.

Byggstandardiseringen framhåller i anslutning till de, sålunda föreslagna

bestämmelserna, att trappa borde vara tillräckligt bred för att tillåta trafik

med två personer i bredd och transport av möbler, samt anför vidare:

Undersökningar av förekommande möbeltyper lia visat, att de föremål,

som kräva största transportutrymmet äro sjukbårar, vilket också bekräftats

av brandmyndigheterna. För närvarande äro två olika bårtyper aktuella, dels

ambulansbårar, vilka inklusive handtag äro relativt långa, men som lia inskjutbara

handtag för transport i trängre passager, och dels luftskyddsinspektionens

standardbår, som är längre än ambulansbårarna med indragbara

handtag, men vilka utan alltför stora svårigheter kunna ändras till något

mindre mått. Transport av sjuka på ambulansbårar med indragna handtag

är möjlig men blir vid längre transporter mycket påfrestande för ambulansmanskapet.

Det har därför ansetts rimligt, att trappor i högre hus skola

vara så dimensionerade, att sjuktransport med ambulansbår med utdragna

handtag kan ske, medan man i lägre byggnader godtar trappor, där endast

ambulansbårar med indragna handtag eller luftskyddsbår kan transporteras.

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter örn icke det av byggstandardiseringen föreslagna

måttet för svängd trappa i hus örn tre eller fyra våningar borde

ökas från 1,30 till 1,40 meter. Då tre- eller fyravåningshus i regel saknade hiss,

komme nämligen trapporna där att trafikeras i praktiskt taget samma omfattning

som exempelvis i fem- eller sexvåningshusen. I övrigt hade styrelsen

icke funnit skäl till några sakliga anmärkningar mot de av byggstandardiseringen

föreslagna ändringarna av detta moment.

I några yttranden har förordats, att måttbestämmelserna skola givas i anvisningarna,

särskilt med tanke på att en standardiseringsutredning angående

trappbredden för olika slag av byggnader sannolikt komme att framtvingas.

Departementschefen.

De av stadsplaneutredningen föreslagna bestämmelserna i detta moment synas

till huvudsaklig del äga karaktär av tillämpningsföreskrifter till det

i 1 mom. upptagna allmänna stadgandet. Med hänsyn härtill torde de böra

ersättas av anvisningar av byggnadsstyrelsen.

I stället för de föreslagna bestämmelserna i detta moment bör därför stadgas,

att trappa skall hava minst den bredd som angives i anvisningar som

byggnadsstyrelsen utfärdar.

57 § 5 mom.

Stadsplaneutredningen.

I detta moment har stadgats, att förstuga och trappan, från vilket finnas

ingångar till flera än två lägenheter, skola vid huvudtrappa ha minst den

bredd som föreslagits i 4 mom. första stycket. Annat trapplan vid luivudlrappa

skall lia minst den bredd som föreslagits i 4 moni. andra stycket.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Yttrandena.

Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Örebro lia förordat ett förtydligande

av momentet i de delar som gällde bredd av trapplan vid hxivudtrappa.

Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Skövde ha med hänsyn

till möbeltransporter föreslagit en undantagslös minimibredd av 1,20

meter för »annat trapplan».

By ggstandardi seri agen har föreslagit, att detta moment skall erhålla följande

lydelse.

Förstuga och trapplan i huvudtrappa skola hava ett djup av minst 1,40

meter. Dock må detta mått minskas med högst 20 centimeter, där trappa,

räcke m. m. givas sådan utformning att transport av sjukbår ändock kan

ske, eller byggnaden ej Ilar större antal våningar än två, vindsvåning inräknad,

och ej innehåller mera än fyra lägenheter. I enfamiljshus må nämnda

djupmått kunna minskas till 1,0 meter. Vid svängd trappa skall förstugas

eller trapplans djup mätas från gånglinjens ändpunkt.

Förstuga och trapplan skola även i övrigt så utformas att transport av

sjukbår möjliggöres och härför erforderligt utrymme får ej inkräktas av

räcken, sopnedkast, radiatorer m. m.

Transport av sjukbår skall anses möjlig där överallt förstugas eller trappplans

fria utrymme medger framförande av en rektangel med planmåtten

0,55 X 2,25 meter för byggnad med högst 4 våningar, vindsvåning inräknad,

och 0,55 X 2,45 meter för byggnad med större antal våningar.

Byggstandardiseringen uttalar i anslutning härtill, att beträffande de i detta

moment föreslagna bestämmelserna gällde samma principiella synpunkter,

som förut framförts beträffande 4 mom. Vidare anföres bl. a.:

Det bör observeras, att det relativt stoi*a djupmåttet hos trapplanet 1,40

meter, som för vissa fall föreslagits av byggstandardiseringen, icke i praktiken

behöver förekomma i sådana fall, då vederbörande arkitekt genom ett

grundligare studium av trappans utformning underlättar bårlransport. Det

bär emellertid ansetts önskvärt, att bestämmelserna ges en sådan formulering

att arkitekten göres uppmärksam på, att det mindre trapplanets djup 1,20

meter kan godtagas endast, där trappans transportutrymme oi-dentiigt studerats.

Det föi’ekomer nu ofta att sopnedkast, radiatorer m. m. inkräkta på transportutrymmet

på sådant sätt, att bårtranspoi’t omöjliggöi-es i ett eljest godtagbart

trapplopp. Det har därför ansetts nödvändigt att genom en särskild

bestämmelse reglera detta.

Vidare har eftersträvats att klart definiera vad som avses med de angivna

måtten, så att olika tolkningar ej behöva förekomma. Detta är också orsaken

till formuleringen av sista stycket 5 morn., varigenom den byggande

resi), byggnadsnämnderna icke behöva fundera över hur mycket plats, som utöver

de egentliga bårmåtten skall reserveras för ambulansmanskapet.

Med de valda formuleringarna har man också sökt uppnå att bestämmelserna

skola vara giltiga för såvitt möjligt alla tänkbara slag av trappor och ej

endast de mera reguljära trappor, som vanligen förekomma i bostadshus.

Byggnadsstyrelsen, som förklarat sig i huvudsak icke ha funnit skäl till

några sakliga anmärkningar mot byggslandardiseringens förslag, har uttalat,

att vad byggstandardiseringen i 5 morn. föreslagit angående sjukbår syntes

lämpligare böra upptagas i stadgeförslagets motivtext. Minimimått beträffan
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

123

de trappa, trapplan och förstuga i enfamiljshus syntes icke erforderliga. Stadgeförslagets

undantagsbestämmelse i 4 mom. borde göras tillämplig för både

4 och 5 mom.

Departementschefen.

Av samma skäl, som anförts till stöd för att till anvisningarna överflytta

bestämmelserna om minsta bredd för trappor, torde de i förevarande moment

i förslaget upptagna föreskrifterna böra ersättas av anvisningar av byggnadsstyrelsen.

I stället för de av stadsplaneutredningen föreslagna bestämmelserna i 4 och

5 mom. torde sålunda under 4 inom. böra upptagas ett gemensamt stadgande,

att trappa, förstuga och trapplan skall hava minst den bredd som angives

i byggnadsstyrelsens härom utfärdade anvisningar. Härav föranledes omnumrering

av G och 7 mom. i stadsplaneutredningens förslag.

57 § 6 mom.

Stadsplaneutredningen.

I detta moment har stadsplaneutredningen infört en bestämmelse örn att

trappa skall vara försedd med ledstång, såvitt den icke endast förbinder skilda

våningar inom samma lägenhet eller dess ändamål eljest föranleder undantag.

Yttrandena.

Riksförsåkringsanstalten framhåller, att bestämmelsen ej överensstämde

med arbetarskyddslagens fordringar på ledstänger i trappor. Föreskriften

borde därför ej avse trappor, ledande till eller belägna inom arbetslokal. Medicinalstyrelsen

har uttalat, att då trappor, som förbunde skilda våningar inom

samma lägenhet, ofta vore särskilt branta och trånga, undantagsstadgandet

borde givas följande avfatlning: »där icke byggnadsnämnd av särskilda skäl

finner anledning medgiva undantag». — I flera yttranden understrykes, att

ledstång bör finnas å trappas båda sidor och sålunda icke endast å räcke

vid trappspindeln, där den i många fall icke vore till stor nytta.

Departementschefen.

Tillräckliga skäl att skärpa deli föreslagna bestämmelsen så, att ledstänger

skola finnas å ömse sidor om trappa, synas mig icke föreligga.

Trappor mellan våningar inom samma lägenhet utföras otta så, att behov

av ledstång i sådan trappa föreligger. Något generellt undantag från stadgandet

bör därför icke gälla beträffande sådana trappor. Byggnadsnämnd bör

dock, om särskilda skäl därtill äro, äga befogenhet att medgiva undantag från

skyldigheten att förse trappa med ledstång.

Stadgandet i detta moment synes icke stå i strid nied bestämmelsen i 4 §

arbetarskyddslagen, vari stadgas att å ställen, där arbetarna äro utsatta för

fara att skadas genom fall, särskilda skyddsåtgärder, bl. a. anbringande av

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

ledstänger i trappa, skola vidtagas, och utesluter icke att särskilda anordningar

med avseende å ledstänger kunna påbjudas med stöd av sistnämnda

lag. Vid sådant förhållande synes det knappast påkallat att i förevarande

moment göra undantag för trappor, ledande till eller belägna inom arbetslokal.

57 § 7 mom.

Stadsplaneutredningcn.

I detta moment i stadsplaneutredningens förslag har införts föreskrift, att

i fråga örn byggnader, som upptaga lokaler, avsedda att samtidigt inrymma

ett större antal människor, skall särskilt iakttagas, att dörrarna göras utåtgående.

Yttrandena.

Överståthållarämbetet framhåller, att enär det givetvis icke vore påkallat,

att alla dörrar i byggnad av här åsyftat slag gjordes utåtgående utan allenast

de dörrar, som hade samband med samlingslokalerna, syntes bestämmelsen

böra omformuleras med beaktande därav.

Riksförsäkringsanstalten uttalar, att dörrar i utrymningsväg från arbetslokal

alltid borde vara utåtgående, oavsett arbetarantalet.

Departementschefen.

Avsikten med det föreslagna stadgandet i detta moment torde icke vara all

alla dörrar i byggnad, som innehåller lokal, avsedd att samtidigt inrymma

ett större antal människor, skola göras utåtgående. Stadgandet bör därför

jämkas till utmärkande av att skyldigheten avser endast dörrar i utrymningsväg

från sådan lokal. Föreskriften bör å andra sidan utsträckas att gälla varje

lokal, avsedd för industriell verksamhet, oavsett arbetarantalet.

58 §.

Enligt 58 § byggnadsstadgan i dess nu gällande lydelse skola i byggnadsordningen

intagas de bestämmelser, som utöver de i byggnadsstadgan eller

eljest meddelade finnas erforderliga i avseende å byggnads uppförande och

inredande till förekommande av eldsvåda, varvid särskilda föreskrifter böra

lämnas angående försiktighetsåtgärder vid eldfarliga inrättningar. I enlighet

med detta stadgande ha i byggnadsordningarna införts vissa föreskrifter

angående anordnande av fabriks- och verkstadslokaler m. m. (jfr § 27 i

normalförslag I) samt angående garage. I sistnämnda hänseende ha genom

Kungl. Maj:ts cirkulär den 4 december 1925 till länsstyrelserna angående

införande i vederbörande orters byggnadsordningar av vissa bestämmelser

rörande garage meddelats vissa normalföreskrifter. Det av byggnadsstyrelsen

upprättade normalförslaget till garagebestämmelser (SOU 1932: 9) överensstämmer

i huvudsak med normalföreskrifterna i fråga.

Svenska brandskyddsföreningen har i skrivelse den 28 augusti 1942 begärt

utarbetande av statliga och för hela landet gällande garageföreskrifter.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

125

Anledningen till framställningen är närmast den ökning av brandriskerna,

som uppkommit vid övergången från bensin- till gengasdrift. Föreningen har

bland annat framhållit, att normalbestämmelserna för garage vore avsedda

endast för motorfordon eller motorredskap, som dreves med eldfarlig olja

av första klass. Fordon, som dreves med gengas, finge sålunda uppställas

och förvaras i vilka byggnader som helst, trots att gengasdrivna bilar visat

sig vara väsentligt mera brandfarliga än bensindrivna. Därjämte kunde anföras,

att på landsbygden, där dock brandfaran genom gengasdrivna fordon

visat sig särskilt stor, icke funnes några som helst av myndigheterna utfärdade

generella föreskrifter för förvaring av motordrivna fordon. Enligt föreningens

åsikt borde för utarbetande av erforderliga bestämmelser i ämnet

tillsättas en kommitté, inrymmande brandtekniskl och motortekniskt sakkunniga

samt representant för yrkesinspektionen.

Civila byggnadsutredningen har ansett den i 58 § stadgade skyldigheten att

i byggnadsordning meddela särskilda brandskyddsföreskrifter böra inskränkas

till sådana byggnadsdetaljer, som icke regleras i byggnadsstadgan. Enligt

byggnadsutredningens mening borde därför stadgandet i 58 § avfattas så,

att däri påbjödes intagande i byggnadsordningen av de bestämmelser, som

i andra hänseenden än de i byggnadsstadgan berörda funnes erforderliga till

förekommande av eldsvåda. Till motivering härför har bvggnadsutredningen

anfört bl. a.:

Vad angår 58 §, kan viss tvekan råda, huruvida efter de förordade kompletteringarna

tillräckliga skäl föreligga för det oinskränkta bemyndigande, som

där lämnas de lokala myndigheterna att meddela ytterligare bestämmelser

rörande byggnads uppförande och inredande till förekommande av eldsvåda,

särskilt som utredningen saknar närmare kännedom örn innehållet i det förslag

till brandlag, som avses underställt riksdagens prövning. I förevarande

läge har utredningen dock funnit sig icke böra överväga paragrafens slopande.

I de hänseenden, som enligt förslaget skulle komma att i detalj regleras

av stadgan, böra några skärpta föreskrifter icke i byggnadsordningen upptagas.

Däremot böra hinder icke resas emot att i fråga om exempelvis garage

eller andra eldfarliga inrättningar skärpta krav uppställas. Paragrafens ordalydelse

ger uttryckligt stöd härför.

Stadsplancutrcdningcn.

Stadsplaneutredningen har i förevarande hänseende anfört följande.

Avsikten med nuvarande stadgande torde närmast vara att möjliggöra

införandet i byggnadsordning av föreskrifter angående uppförande och inredande

av byggnader, avsedda ali inrymma lokaler för sådana ändamål

som medföra särskilda faror ur brandskyddssynpunkt, exempelvis vissa fabriks-

och verkstadslokaler, eldfarliga inrättningar, samlingslokaler, större varuhus

m. m. Beträffande sådana byggnader erfordras ofta strängare bestämmelser

angående brandsäkra väggar, branddörrar, utgångar, trappor m. m.

än som för normala fall förekomma i byggnadsstadgan och byggnadsordningen.

I själva verket torde sålunda de på grund av 58 § meddelade särskilda

bestämmelserna ofta innehålla föreskrifter i samma hänseenden, som redan

förut ehuru för normala fall reglerats i byggnadsstadgan. Det av civila byggnadsutredningen

föreslagna stadgandet, enligt vilke! särskilda föreskrifter

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

skulle få meddelas allenast »i andra hänseenden än de i denna stadga berörda»,

torde därför knappast vara lämpligt. Enligt stadsplaneutredningens

mening bör stadgandet liksom för närvarande innehålla, att i byggnadsordningen

skola intagas de bestämmelser, som utöver de i byggnadsstadgan eller

eljest meddelade finnas erforderliga till skydd mot eldfara. Stadgandets

tillämplighet synes emellertid böra inskränkas till vad som därvid närmast

torde hava avsetts, nämligen att reglera uppförandet och inredningen av byggnader

i den mån de innehålla fabriks- eller verkstadslokaler, eldfarliga upplag,

hissar eller andra särskilda inrättningar eller lokaler, avsedda att samtidigt

inrymma ett större antal människor.

I likhet med svenska brandskyddsföreningen anser stadsplaneutredningen

särskilda föreskrifter erforderliga angående anordnandet av garage. Dessa

bestämmelser torde böra gälla e.j endast för städer, samhällen och andra

tättbebyggda orter utan jämväl för sådana områden, där byggnadsstadgan

icke är tillämplig. De böra fördenskull icke införas vare sig i byggnadsstadgan

eller i byggnadsordningarna. I stället torde — på samma sätt som t. ex.

vissa bestämmelser angående inrättande av biograflokaler upptagits i 1932

års förordning angående biografer och filmförevisning — föreskrifterna

om garage böra intagas i en särskild författning. För utarbetande av sådan

författning synes, såsom föreningen föreslagit, böra tillkallas särskilda sakkunniga.

En annan möjlighet är dock, att förslag i ämnet utaxbetas av byggnadsstyrelsen

i samband med de anvisningar av olika slag, som påkallas av

stadsplaneutredningens förslag. Till byggnadsstyrelsens förfogande böra i så

fall ställas de särskilda experter, som kunna erfordras.

I enlighet med det anförda har stadsplaneutredningen i förevarande paragraf

upptagit stadgande örn att i fråga om byggnader, som innehålla fabri Eseher

verkstadslokaler, eldfarliga upplag, hissar eller andra särskilda innit t - ningar eller lokaler, avsedda att samtidigt inrymma ett .större antal människor,

skola i byggnadsordningen intagas de bestämmelser angående byggnadens

uppförande och inredande, som utöver de i stadgan eller eljest meddelade

finnas med hänsyn till byggnadens beskaffenhet eller ändamål erforderliga

till skydd mot eldfara.

Yttrandena.

Svenska arkitekters riksförbund ifrågasätter, om icke bestämmelserna lämpligen

borde överföras till anvisningarna. De byggnader, det här i-örde sig örn.

utgjorde en så stor och omfattande grupp, att det vore väsentligt, att enhetliga

normer, i den mån detta ginge att genomföra, komme till stånd även för

dem. Dessutom vore det ofta fi''åga om ur tekixisk synpunkt komplicei-ade

uppgifter, för vilkas bedömande anvisningar utarbetade av särskilda fackmän

skulle vara till god hjälp för byggnadsnämnderna. — Samma uppfattning

har kommit till uttryck i länsarkitektens i Stockholms län och några

byggnadsnämnders yttranden. Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförcningars

riksförbund har betonat angelägenheten av att byggnadsstyrelsen

medverkade vid dessa bestämmelsers utformande, så att de ej bleve beroende

av lokala brandmyndigheters olika uppfattning. I detta sammanhang borde

även enhetliga bestämmelser utfärdas örn hur garage i enfamiljsbyggnad

skulle vara utfört med hänsyn till ventilation och brandskydd. — Även ett

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

127

par länsarkitekter ha understrukit vikten av att byggnadsstyrelsen i förevarande

hänseende utarbetade särskilda föreskrifter, till vilka hänvisning kunde

göras. — Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, om icke de mera allmängiltiga

föreskrifterna rörande garage lämpligen borde inarbetas i byggnadsstadgan

samt de närmare föreskrifter, som därutöver kunde anses erforderliga,

intagas i särskilda av byggnadsstyrelsen utarbetade anvisningar.

Riksförsäkringsanstalten har uttalat, att i byggnadsordning icke borde införas

några särskilda bestämmelser rörande fabriks- och verkstadslokaler

eller arbetslokaler överhuvud taget, med mindre yrkesinspektionen lämnat

sin tillstyrkan därtill.

Departementschefen.

Vid uppförande och inredande av byggnad, som innehåller fabriks- eller

verkstadslokaler, eldfarliga upplag, hissar eller andra särskilda inrättningar

eller lokaler, avsedda att samtidigt inrymma ett större antal människor,

måste särskilda åtgärder till skydd mot eldfara i stor utsträckning vidtagas

med hänsyn till byggnadens beskaffenhet och ändamål. Utöver de i byggnadsstadgan

eller eljest givna föreskrifterna måste därför, såsom stadsplaneutredningen

funnit och i yttrandena vitsordats, ytterligare bestämmelser meddelas.

Stadsplaneutredningen har föreslagit, att dessa bestämmelser skola intagas

i byggnadsordningarna. Något behov att vid bestämmelsernas utarbetande

taga hänsyn till lokala förhållanden förefinnes emellertid i regel icke.

Fastmera torde det vara synnerligen önskvärt, att för hela riket enhetliga

föreskrifter gälla i förevarande hänseende. Väl torde dessa, även om de intagas

i byggnadsordningarna, kunna förväntas bliva tämligen lika, därest

byggnadsordningarna fastställas i den av mig förordade ordningen. Jag anser

dock lämpligare att generella för hela riket gällande bestämmelser meddelas

beträffande hithörande spörsmål. På grund härav och då föreskrifterna

icke gärna kunna intagas i byggnadsstadgan, torde de böra meddelas av

byggnadsstyrelsen i form av anvisningar. Härigenom vinnes även den fördelen,

att bestämmelserna kunna smidigt anpassas med hänsyn till utvecklingen.

Självfallet bör byggnadsstyrelsen även vid utarbetandet av anvisningarna

i denna del samråda med experter. I fråga örn arbetslokaler bör samråd

äga rum med yrkesinspektionen. Jag vill erinra, att anvisningarna, för

att bliva gällande, skola godkännas av Kungl. Maj:t.

60 a g.

Stadsplaneutredningen.

Stadsplaneutredningen har beträffande delta stadgande anfört följande.

De ändringar, utredningen i det föregående förordat, innebära i främsta

rummet, att lill byggnadsstadgan överflyttas ett antal i de lokala byggnadsordningarna

tidigare upptagna bestämmelser angående byggnads inre anordnande

m. m. Föreskrifterna i byggnadsordningarna, i den mån de strida mot

de nya bestämmelserna i byggnadsstadgan, skola alltså upphöra att gälla.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Möjlighet måste emellertid finnas till undantag från byggnadsstadgans ifrågavarande

bestämmelser, i den mån detta prövas oundgängligen erforderligt

för att giva uttryck för den lokala särprägeln i byggnadssättet eller av andra

skäl. Generella sådana undantag böra komma till uttryck i vederbörande

byggnadsordning. De komma därför i regel att prövas av Kungl. Maj:t.

Undantag måste emellertid även kunna medgivas från fall till fall såväl i

skärpande som i mildrande riktning. Undantag från bestämmelserna i byggnadsordning

kan för närvarande, då särskilda skäl föreligga, medgivas av

Konungens befallningshavande; dock brukar denna befogenhet vara överlåten

till byggnadsnämnden, därest nämnden till sitt förfogande bar sakkunnigt

biträde med stadsarkitekts kvalifikationer. Överföras byggnadsordningarnas

bestämmelser delvis till byggnadsstadgan, är det naturligt, att en

liknande regel lämnas beträffande de sålunda utbyggda bestämmelserna. Från

övriga bestämmelser i byggnadsstadgan torde däremot alltjämt i regel endast

Kungl. Majit böra äga medgiva undantag.

På grund av vad nu anförts har i 60 a § införts stadgande, att örn med

hänsyn till ortsförhållandena eller andra särskilda omständigheter avvikelse

påkallas från de enligt 49—57 §§ gällande bestämmelserna, må därom förordnas

i byggnadsordning, samt att för .särskilt fall sådan avvikelse må på

byggnadsnämndens framställning beslutas av länsstyrelsen eller, där fråga

är örn mindre avvikelse, som ej innebär skärpning, samt byggnadsnämnden

till sitt biträde har stadsarkitekt vilken tillstyrkt åtgärden, av nämnden. Avvikelserna

kunna avse ej blott bestämmelserna i själva byggnadsstadgan utan

jämväl de anvisningar, som byggnadsstyrelsen med stöd av samma bestämmelser

meddelar. Den föreslagna inskränkningen i byggnadsnämndens dispensbefogenhet

till mindre avvikelser, som tillstyrkts av stadsarkitekt, överensstämmer

nied en liknande inskränkning i nämndens rätt att medgiva

avvikelse från stadsplan enligt det för 1943 års riksdag framlagda förslaget

till 118 § 2 moni. byggnadsstadgan (prop. 153/1943).

I synnerhet i de största städerna, såsom Stockholm oell Göteborg, torde

behovet av att kunna meddela särskilda föreskrifter angående vissa byggnadsdetaljer

vara framträdande. Det kan där även ofta vara nödvändigt att

komplettera de i stadgan införda föreskrifterna med utförligare eller strängare

föreskrifter, som visat sig lämpliga för större förhållanden. Förevarande

paragraf erbjuder möjlighet härtill. För att syftet med den ifrågavarande

reformen icke skall förfelas, bör emellertid möjligheten att i byggnadsordning

intaga generella avvikelser från byggnadsstadgan användas restriktivt.

Yttrandena.

Civila bgggnadsulredningen har i sitt yttrande över stadsplaneutredningens

förslag hemställt, att förevarande paragraf måtte utgå. Till stöd härför har

anförts, att genom dessa bestämmelser den eftersträvade enhetligheten i byggnadsregleringen

skulle tillspillogivas. Varje anledning att såsom med förslaget

åsyftats skapa möjlighet för storstäderna att hålla en högre bostadsstandard

än mindre städer och samhällen saknades enligt byggnadsutredningens

uppfattning. Även länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker de anvisade

möjligheterna att besluta avvikelse från bestämmelserna i 49—57 §§,

åtminstone i vad gällde byggnadsnämnd. Medicinalstyrelsen har förordat,

att andra punkten i paragrafen skulle utgå.

Byggnadsstyrelsen har uttalat, att behovet av särpräglade bestämmelser

för bebyggelsen inom landets olika delar numera i verkligheten vore tämligen

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

129

föga framträdande. Det syntes emellertid vara riktigt att i byggnadsstadgan,

såsom i 60 a § första punkten avsetts, bereda möjlighet till sådana avvikelser

från föreskrifter som påkallades av ortsförhållandena eller andra särskilda

omständigheter. Sådana avvikelser borde dock med hänsyn till vad som

åsyftades med den förevarande författningsrevisionen icke medgivas i strid mot

byggnadsstadgans grunddrag eller huvudsakliga syfte. De avvikelser som

åsyftades i paragrafens andra punkt torde endast avse för särskilt fall erforderligt

undantag från 49—57 §§ och av byggnadsstyrelsen utfärdade anvisningar.

Att så vore förhållandet syntes framgå av att respektive samhällens

beslutande myndigheter icke avsåges att höras. Det kunde emellertid

ifrågasättas, huruvida skärpning av de generellt gällande bestämmelserna i

stadgan och i byggnadsstyrelsens anvisningar borde åvägabringas i sådan

ordning. Paragrafen syntes böra förtydligas i berörda hänseende.

Svenska brandskyddsföreningen understryker starkt vikten av restriktiv

tillämpning av bestämmelsen i första punkten. Beträffande bestämmelsen i

andra punkten framhåller föreningen, att det ej tydligt framginge, att fråga

om mindre avvikelse skulle hänföra sig till särskilt fall. Föreningen förutsatte

dock, att detta vore avsikten. I annat fall skulle mycket av stadgeförslagets

andemening, nämligen ett förenhetligande av byggnadsbestämmelserna

för hela landet, gå förlorat. Erfarenheten visade, att begreppet mindre avvikelse

kunde fattas mycket olika. Vid tillämpning av nu gällande byggnadsbestämmelser

hade det sålunda inträffat, att genom felbedömning från lokal

byggnadsmyndighet dispens lämnats från ur brandteknisk synpunkt mycket

betydelsefulla byggnadsföreskrifter. Ett förtydligande av nämnda punkt vore

enligt föreningens mening på sin plats, så att bestämmelser av principiell natur

icke skulle kunna eftersättas.

Kommittén för brandsläckningsväsendets ordnande i Sveriges städer och

köpingar anser önskvärt, att dispensmöjligheten uttryckligen begränsades till

sådana bestämmelser som från brandskyddssynpunkt icke vore av betydelse.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Värmlands län anmärka, att det av

förslaget icke framginge, huruvida sådana avvikelser, om vilka länsstyrelsen

ägde besluta, skulle införas som tillägg i byggnadsordningen. Ej heller framginge

det på vad sätt av byggnadsnämnd beslutad åtgärd skulle offentliggöras

till allmänhetens efterrättelse. Det torde emellertid kunna förutsättas, att regler

härför upptoges i byggnadsordning. Länsarkitekten i Jämtlands län har

förordat, att uttrycket »mindre avvikelse» utbyttes mot »obetydlig avvikelse»

e. d. Riksförsäkringsanstalten har uttalat, att avvikelse från sådan bestämmelse,

som berörde förhållanden å vilka arbetarskyddslagen ägde tillämpning,

icke borde beslutas utan yrkesinspektionens tillstyrkan.

Departementschefen.

Såsom jag i den allmänna motiveringen betonat få strävandena efter större

enhetlighet icke drivas så långt att välmotiverade krav på lokala avvikelser

från normalbestämmelserna lämnas obeaktade. Möjlighet att taga skälig hänsyn

till lokala förhållanden måste därför finnas. De generella avvikelser

Bihang till riksdagens protokoll 19U5. I saini. Nr 119.

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

från byggnadsstadgans bestämmelser i 49—53 och 54—57 §§ om byggnads

inre anordnande, som beträffande viss ort påkallas av ortsförhållandena eller

andra särskilda omständigheter, torde såsom stadsplaneutredningen föreslagit

böra föreskrivas i byggnadsordningen för orten. Med den av mig förordade

ordningen för fastställande av byggnadsordning torde man icke behöva befara

att omotiverade avvikelser göras. Ifrågavarande bestämmelse torde icke

böra avse 53 a §, som tillkommit efter det stadsplaneutredningen avgav sitt

förslag, och som innehåller vissa föreskrifter rörande vertikala bärverk och

örn bjälklag.

Beträffande viss byggnad kan avvikelse från de i byggnadsstadgan eller

anvisningarna givna bestämmelserna ej sällan påkallas av särskilda omständigheter.

Sådan avvikelse, vartill möjlighet givetvis måste finnas, kan visserligen

medgivas av Kungl. Maj:t. Det synes dock icke lämpligt att Kungl.

Majit skall belastas med alla sådana dispensansökningar. Då här endast är

fråga om avvikelse i särskilda fall och ett medgivande av dispens beträffande

viss byggnad icke kan bliva av så stor betydelse från allmän synpunkt,

bör sådan avvikelse kunna medgivas av länsstyrelsen. Enligt förslaget

har befogenheten att medgiva avvikelse begränsats till det fall, att framställning

härom göres av byggnadsnämnd. Tillräckliga skäl att begränsa nämnda

befogenhet på detta sätt synas icke föreligga. Dispens bör sålunda kunna

medgivas av länsstyrelsen även på framställning av annan än byggnadsnämnd

och oavsett om nämnden, som dock alltid bör höras, tillstyrkt eller

avstyrkt framställningen.

Stadsplaneutredningen har vidare föreslagit, att mindre avvikelse, som ej

innebär skärpning, skall för särskilt fall kimna medgivas även av byggnadsnämnd

som till sitt biträde har stadsarkitekt, om denne tillstyrkt åtgärden.

Nämndens dispensbefogenhet i förevarande hänseende skulle sålunda

enligt förslaget vara av ungefär samma omfattning som den nämnden enligt

118 § 2 mom. tillkommande befogenheten att medgiva avvikelse från

stadsplans, stomplans, byggnadsplans eller utomplansbestämmelsers detaljreglering

av bebyggandet. Även om i vissa fall olika meningar kunna råda örn

vad som är att anse såsom mindre avvikelse, lärer knappast med de villkor,

som i övrigt uppställts för befogenheten att medgiva avvikelse från bestämmelserna

örn byggnads inre anordnande, vara att befara att befogenheten

kommer att utnyttjas på ett olämpligt sätt. Jag anser mig därför kunna biträda

stadsplaneutredningens förslag i denna del. Jag vill emellertid betona,

att dispens icke bör medgivas, örn den ifrågasatta avvikelsen kan anses stå

i strid med byggnadsstadgans grunddrag. Dispens bör icke heller lämnas från

sådana föreskrifter som äro av väsentlig betydelse från brandskyddssynpunkt.

Avvikelse från bestämmelse, som berör förhållanden å vilka arbetarskyddslagen

äger tillämpning, bör icke medgivas utan yrkesinspektionens hörande

(jfr s. 42).

60 b §.

Medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan avgåvo den 13 januari

1941 ett gemensamt betänkande rörande bekämpande av väggohyra (SOU

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

131

1941: 15). De förklarade därvid bland annat, att det givetvis vore av stor betydelse,

om i städernas byggnadsordningar kunde inflyta sådana bestämmelser,

som avsåge förhindrande av väggohyrans spridning. Sådana bestämmelser

funnes redan i vissa städers byggnadsordning eller hälsovårdsordning,

varvid i regel stadgades, att fyllning eller trävirke från gamla hus ej

finge användas i nybyggnad, med mindre det genom intyg av hälsovårdsnämnden

för byggnadsnämnden styrktes, att materialet vore fritt från ohyra.

I andra städer hade stadgats, att byggnad icke finge rivas, förrän det styrkts,

att den vore fri från ohyra. Enligt det av medicinalstyrelsen och statens institut

för folkhälsan framlagda förslaget skulle i hälsovårdsstadgan införas

bemyndigande för medicinalstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter örn

ohyrans bekämpande. Dylika föreskrifter skulle enligt upprättat förslag

bland annat innehålla »förbud mot rivning av ohyrebemängda bostäder, innan

de befriats från ohyra», samt »förbud att vid uppförande av bostadshus

använda material från ohyrebemängda byggnader».

Stadsplaneutredningen.

Stadsplaneutredningen anser, att syftet med de sålunda föreslagna bestämmelserna

lämpligen bör vinnas genom föreskrift i byggnadsstadgan. Med

anledning härav har i 60 b § stadgats, att innan byggnad rives skall tillses,

att den är fri från ohyra.

Yttrandena.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Kalmar län ha — med hänsyn till stadgandena

i 60 § i byggnadsstadgan i vad de avse rätt för byggnadsnämnd att

föreskriva att byggnad skall helt eller delvis nedrivas — föreslagit att 60 b §

förtydligades så, att det framginge vem som skulle tillse att byggnad skulle

vara fri från ohyra, innan rivning ägde rum. — Samma ändring har förordats

i ett flertal yttranden. — I ett par yttranden har uttalats, att stadgandet

borde kompletteras med föreskrifter i byggnadsordningarna om erforderliga

åtgärder i berörda syfte. Medicinalstyrelsen uttalar, att paragrafen borde

kompletteras med en föreskrift i hälsovårdsstadgan med närmare bestämmelser

örn ohyras bekämpande.

Departementschefen.

Då det är vanligt att trävirke och andra byggnadsmaterial från nedrivna

hus komma till användning vid nybyggnad, är det till förhindrande av spridning

av väggohyra av vikt, att hus, innan de rivas, äro fria från ohyra. Jag

vill med hänsyn härtill förorda den av stadsplaneutredningen föreslagna bestämmelsen.

Underlåtenhet att ställa sig föreskriften till efterrättelse kan

medföra ansvar enligt 120 § byggnadsstadgan. Beträffande frågan vem som

skall tillse, att byggnad, innan den rives, är fri från ohyra, gäller vad som

stadgas i 75—78 §§.

I övrigt erforderliga föreskrifter till bekämpande av ohyra torde icke böra

meddelas i byggnadsstadgan.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

På sätt framgår av vad jag förut anfört vid behandlingen av 49, 51, 56,

57 och 58 §§ förutsättes byggnadsstyrelsen skola utfärda anvisningar i vissa

angivna hänseenden rörande byggnads inre anordnande. Såsom i den allmänna

motiveringen framhållits böra dessa anvisningar, för att bliva gällande,

först hava godkänts av Kungl. Majit. Föreskrift härom har ansetts böra

upptagas under 60 b §. Den av stadsplaneutredningen såsom 60 b § föreslagna

bestämmelsen torde i stället böra upptagas såsom 60 c §.

61 §.

Enligt 61 § byggnadsstadgan erfordras byggnadsnämndens lov för vidtagande

av bland annat varje till-, på- eller ombyggnad ävensom för varje

annan ändring, som berör byggnads konstruktion. Byggnadslov erfordras enligt

§ 35 i normalförslag I jämväl för anläggning eller ändring inom byggnad

av ledning för vatten, avlopp, gas och elektricitet, i den mån sådan åtgärd

berör byggnadens konstruktion eller åsyftar att möjliggöra lokals användning

till visst ändamål.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har hemställt, att krav måtte uppställas

på byggnadslov även för ändring av eldstäder, rökrör eller imrör.

Det kunde nämligen icke anses tillräckligt med den besiktning, som utövades

vid sotning eller brandsyn, eftersom en längre tid kunde komma att förflyta

från det ändringen vidtagits till dess densamma bleve föremål för

uppmärksamhet vid sådan förrättning. Sotning av rökgång jämte kamin

och kakelugn, som användes uteslutande för rums uppvärmning, skedde i

regel endast en gång örn året — på vissa platser blott vart tredje år — och

rensning av imrör tillhörande bostad för enskilt hushåll i regel endast var

sjätte till var tolfte månad.

Stadsplaneutredningen.

Stadsplaneutredningen har funnit det av förbundet sålunda framställda

förslaget lämpligt och har fördenskull i 61 § infört föreskrift, att byggnadslov

erfordras för varje ändring som berör eldstad, rök- eller imrör.

Departementschefen.

Vad stadsplaneutredningen sålunda föreslagit har icke föranlett erinran i

något yttrande och synes lämpligt.

70 §.

I 70 § byggnadsstadgan meddelas vissa föreskrifter rörande byggnadsnämnds

befogenhet i fråga om allmänna byggnader. Den härutinnan uppställda

huvudregeln innebär, att byggnadslov icke erfordras för arbete berörande

allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Konungen eller av byggnadsstyrelsen,

eller annan allmän byggnad, såframt den tillhör kronan.

Civila byggnadsutredningen har föreslagit utvidgning av denna regel att

gälla allmänna byggnader, vartill ritningar enligt Konungens förordnande

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

133

prövas av central statlig myndighet över huvud — således ej endast av byggnadsstyrelsen.

Till motivering av förslaget har byggnadsutredningen anfört

följande.

Avsikten med stadgandet i 70 § lär få anses vara, att byggnad till vilken

ritningar föreläggas Kungl. Maj:t och som av Kungl. Majit fastställas att lända

till huvudsaklig efterrättelse, är undandragen byggnadsnämnds prövning. Däremot

äger byggnadsnämnden enligt förenämnda paragrafs sista stycke viss

granskningsbefogenhet i fråga örn nybyggnad för kronans räkning, vartill

ritningar icke prövas av Kungl. Majit eller byggnadsstyrelsen, ehuru denna

befogenhet begränsas till att avse rätt att hos vederbörande förvaltning begära,

att frågan underställes Kungl. Majit.

I praxis lära sålunda alla statliga byggnader, för vilka speciella anslag

anvisas å budgeten, vara helt fritagna från granskning av byggnadsnämnd.

Beträffande exempelvis vissa byggnader inom försvarsväsendet ävensom hela

järnvägsstyrelsens byggnadsverksamhet torde däremot byggnadsnämnd äga

den nyss omförmälda granskningsrätten. I sak synes erinran icke böra göras

mot en dylik ordning.

Vad däremot angår kommunala byggnader, torde bestämmelserna icke

kunna sägas i tillräcklig grad beakta det nuvarande läget. Då den situationen

understundom kan uppkomma, att Kungl. Majit nödgas ålägga kommunala

myndigheter att vid utförande av byggnadsarbeten vidtaga förenklingsåtgärder,

för vilka lokalt intresse icke allestädes kan påräknas, synes anledning

föreligga att överväga viss jämkning av de gällande bestämmelserna. En grupp

kommunala byggnader är genom särskilt stadgande uttryckligen underställd

byggnadsstyrelsens prövning. Jämlikt läroverksstadgans § 213 skall nämligen

förslag till byggnads- eller reparationsföretag avseende allmänt läroverk insändas

till skolöverstyrelsen, som efter granskning av förslaget överlämnar

detsamma till byggnadsstyrelsen för slutlig prövning. Beträffande här åsyftade

byggnadsföretag har sålunda enligt det anförda författningsrummet

byggnadsnämnd icke någon granskningsbefogenhet.

Nu nämnda förfaringssätt föreskrives emellertid icke i fråga om kommunala

byggnader för folkskoleväsendets eller de högre kommunala skolornas

behov, ej heller i fråga örn offentliga sjukhus eller personalbostäder för

sådana.

Uppmärksammas må, att statsbidrag utgår till folkskolebyggnader och att

i samband med handläggningen av dylikt ärende vederbörliga ritningar äro

föremål för granskning av skolöverstyrelsen före konseljprövningen. Den

form, under vilken Kungl. Majits beslut meddelas, torde i varje fall numera

vara sådan, att någon tvekan icke kan råda därom, att beslutet innebär fastställelse

av de företedda ritningarna. Beträffande sjukhusbyggnader, till vilka

statsbidrag utgår, är förhållandet emellertid ett annat. Någon fastställelse ifrågakommer

härvid icke. Emellertid torde det kunna sägas, alt medicinalstyrelsen

fastställer ritningarna med hänsyn till de siirskilda bestämmelser,

som meddelats beträffande godkännande av dylika byggnadsföretag. I sjukhuslagens

9 § stadgas nämligen, att anläggning av sjukhus ej må påbörjas,

förrän medicinalstyrelsen efter inhämtande av byggnadsstyrelsens yttrande

godkänt såväl den för sjukhuset avsedda tomten som byggnadsritningar för

sjukhusanläggningen samt ritningar över uppvärmnings- och sanitärtekniska

anordningar vid densamma. Tillika föreskrives, att vad sålunda stadgas skall

i tillämpliga delar gälla i fråga örn avsevärd lill- eller ombyggnad av befintligt

sjukhus.

Nu inträffar emellertid, ali kostnaderna för senast omförmälda byggnadsföretag

i regel helt eller delvis bestridas genom lån, och Kungl. Majit har elfir
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

vid att i finansdepartementet pröva framställning om lånetillstånd. I samband

härmed har i senare tid alltemellanåt hänt, att Kungl. Maj:t förbundit tillståndet

med vissa villkor i fråga örn byggnadens utförande. Enahanda gäller

givetvis beträffande andra av allmänna medel bekostade byggnadsföretag,

t. ex. ålderdomshem, tandpolikliniker och prästgårdsbyggnader.

Under dylika omständigheter synes det med visst fog kunna göras gällande,

att ritningarna verkligen »prövats» av Kungl. Majit och byggnadslov skulle

sålunda vid en formell tolkning icke erfordras jämlikt 70 g byggnadsstadgan.

I de fall åter, då av beslutet icke framgår, att sådan prövning verkställts, vilket

inträffar, då särskilt villkor av nu nämnd innebörd icke uppställes, skulle

byggnadslov i vanlig ordning vara påkallat, och det skulle därvid icke kunna

uteslutas, att tillämpningen av lokala bestämmelser kan framtvinga ett eftersättande

av det krav på förenklingar i byggnadsstandarden, som av Kungl.

Majit uppställts vid låneärendets prövning.

Én dylik ordning synes utredningen föga tillfredsställande. Inför de bestämda

krav på största möjliga återhållsamhet vid planläggning och utförande

av offentliga byggnader, som från statsmakternas sida hävdas, lär man

också böra sörja för att nödiga garantier vinnas för att kraven i fråga helt och

fullt respekteras.

Den tankegång, åt vilken utredningen här givit uttryck, leder till att paragrafens

första stycke bör bliva föremål för viss jämkning. Därvid synes man

kunna anknyta till gällande ordning för prövning genom skilda statsmyndigheter

av föreliggande byggnadsförslag och sålunda icke begränsa undantaget

till byggnadsstyrelsen. Byggnadsstyrelsen lärer för övrigt under ärendets beredning

hava blivit satt i tillfälle att avgiva yttrande.

Den föreslagna jämkningen avser givetvis icke att föranleda inskränkning

i den kontroll, som tillkommer byggnadsnämnd enligt 73 §.

Någon saklig ändring av det i tredje stycket stadgade förfarandet ifrågasättes

icke, utan bör detta tillämpas å samtliga övriga statliga byggnadsföretag.

Beträffande motsvarande stadgande för den egentliga landsbygden, meddelat

i byggnadsstadgans 115 §, ansluter sig detta nära till vad utredningen nu

förordat. Anledning till ändring föreligger alltså icke.

Stadsplaneutredningen.

Stadsplaneutredningen har biträtt det av civila byggnadsutredingen sålunda

framlagda förslaget samt i anslutning härtill anfört följande.

Ehuru man givetvis icke kan fordra, att ritningar till allmän byggnad

städse skola ha granskats av byggnadsstyrelsen, är det ett önskemål att så

sker i största möjliga utsträckning. Särskilt örn byggnadsnämnden i orten

framställt anmärkning mot byggnadsföretaget i fråga, är det av vikt att byggnadsstyrelsens

mening inhämtas. Uttryckligt stadgande härom synes dock

icke erforderligt.

Enligt 70 § andra stycket bör vid underställning av ärende rörande allmän

byggnad utlåtande av byggnadsnämnden åtfölja handlingarna. I åtskilliga

yttranden över det inom justitiedepartementet upprättade utkast till byggnadsstadga,

som låg till grund för det riksdagen år 1931 underställda förslaget,

påyrkades, att i 70 § skulle tydligt utsägas att utlåtande av byggnadsnämnden

skall åtfölja handlingarna vid underställning av ärende rörande

allmän byggnad. Departementschefen fann dock dessa yrkanden icke böra

bifallas. Erfarenheterna av byggnadsstadgans tillämpning lia emellertid enligt

stadsplaneutredningens mening ådagalagt behovet av en något strängare

bestämmelse än den nu gällande i förevarande hänseende. Stadsplaneutred
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

135

ningen har fördenskull föreslagit, att byggnadsnämnden städse skall beredas

tillfälle alt yttra sig, innan underställning sker.

Stadsplaneutredningen har påpekat att de föreslagna jämkningarna i 70 §

icke medföra någon inskränkning i den kontroll, som tillkomme byggnadsnämnden

enligt 73 §. Även örn byggnadslov icke erfordrades för allmän

byggnad, skulle byggnadsnämnden sålunda i regel öva tillsyn å byggnadsföretaget.

Endast beträffande arbete, som utfördes av staten eller under dess

ledning, vore byggnadsnämnden befriad från skyldigheten att öva tillsyn,

ehuru nämnden även i sådant fall ägde verkställa besiktningar i den mån så

funnes nödigt.

Yttrandena.

Betänkligheter mot förslaget i denna del ha anförts i ett stort antal yttranden.

Det har därvid särskilt gjorts gällande, att det icke kunde vara riktigt

och lämpligt att för landet i övrigt gällande byggnadsföreskrifter icke skulle

behöva iakttagas vid statliga byggnadsföretag. Något bärande motiv för att

staten i förevarande hänseende skulle åtnjuta en undantagsställning förelåge

ej.

Byggnadsstyrelsen har förklarat sig icke kunna tillstyrka den föreslagna

ändringen, att kravet på byggnadslov skulle kunna eftersättas för arbete, berörande

jämväl sådan allmän byggnad, vartill ritningar prövades av annan

central statlig myndighet än byggnadsstyrelsen, åtminstone där frågan gällde

andra än rent militära försvarsanordningar. För att sålunda träda i byggnadsnämnds

ställe och enligt en mera gängse uppfattning därigenom även befria

den lokala byggnadsnämnden från allt ansvar beträffande det ifrågakomna

byggnadsföretaget, krävdes av den prövande statliga myndigheten både fullt

kompetent sakkunskap och ingående kännedom om varje byggnadsorts stadsplan-

och byggnadsförhållanden. En sådan mera allmän kännedom om berörda

lokalförhållanden i skilda delar av landet torde väl endast byggnadsstyrelsen

vara i tillfälle att förvärva genom de till styrelsen hörande länsarkitektkontoren

och genom sin omfattande verksamhet med granskning av

stadsplane- och byggnadsärenden från alla delar av landet ävensom sin instruktionsmässigt

ålagda allmänna uppsikt över rikets stadsplane- och byggnadsväsen.

Statens byggnadslånebyrå uttalar att förslaget syntes bland annat innebära,

att folkskolor, ålderdomshem med flera kommunala byggnader, till vilka

statliga bidrag eller lån lämnades, skulle kunna uppföras utan byggnadslov

eller i strid mot byggnadsnämndens uppfattning. Redan nuvarande bestämmelser

torde av flertalet byggnadsnämnder icke utan visst fog betraktas som

väsentliga inskränkningar i deras möjlighet att på dessa byggnadsfrågor

hävda lokala synpunkter med avseende å förläggning och utformning med

hänsyn till omgivning och andra förhållanden på platsen. Den av civila

byggnadsutredningen framförda motiveringen för förslaget eller att hänsyn

till lokala bestämmelser kunde framtvinga ett eftersättande av det krav på

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

förenklingar i byggnadsstandarden, som Kungl. Majit uppställt vid exempelvis

låneärendets prövning, syntes ej ha alltför stor slagkraft, då vid ett genomförande

av stadsplaneutredningens nu framlagda förslag i övriga delar

nuvarande opåkallade olikheter i själva bestämmelserna å hithörande område

skulle undanröjas. Samma mening har uttalats av svenska arkitekters

riksförbund och svenska teknologföreningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner förslaget icke godtagbart.

Även om det vore önskvärt att centrala myndigheter tillerkändes ett visst

inflytande och kontroll över den kommunala byggnadsverksamheten, så måste

dock vederbörlig hänsyn tagas till de lokala synpunkterna. Gällande stadsplanebestämmelser

och lokala byggnadsföreskrifter måste beaktas. Den

granskning av kommunala byggnadsföretag, som verkställdes av andra centrala

statliga myndigheter än Kungl. Majit eller byggnadsstyrelsen, torde i

många fall närmast avse en kontroll av att vissa av statsmakterna uppställda

krav blivit uppfyllda men icke en allsidig granskning av byggnadsföretaget.

Vidare hade centrala statsmyndigheter över huvud icke samma förtrogenhet

med stadsplaneväsendet som Kungl. Majit och byggnadsstyrelsen. Länsstyrelsen

ansåge sig därför böra bestämt avstyrka utredningens förslag att i nu

angivna hänseende inskränka byggnadsnämndernas befogenhet.

Svenska stadsförbundet uttalar, att förslagets genomförande syntes få till

följd, att på den statliga myndigheten, som icke torde ha anledning att särskilt

beakta de synpunkter en byggnadsnämnd hade att iakttaga, komme att

överflyttas den granskning av byggnads förläggning å tomt och inplacering i

stadsplanen samt tekniska utförande i detalj m. m., som nu ankomme på

byggnadsnämnden. Härav skulle åter följa, att ett kommunalt byggnadsföretag

måste underställas i mera utarbetat skick än som nu ansåges erforderligt,

med risk att onödiga kostnader komme att drabba kommunen för

omarbetning av icke godkänt förslag. Byggnadsnämnderna borde därför bibehållas

vid den rätt till prövning av ritningar till kommunala byggnadsföretag,

som de hittills ägt.

Föreskriften om inhämtande av byggnadsnämnds utlåtande i fråga om sådana

allmänna byggnadsföretag, vartill ritningarna prövas av Kungl. Majit

eller central statlig myndighet, har tillstyrkts av alla de myndigheter, som yttrat

sig om förslaget i denna del. Förslaget härutinnan borde genomföras snarast

möjligt. Det vore av vikt att byggnadsnämnden, som ägde kännedom om

ortens förhållanden, erhölle del av alla allmänna byggnadsföretag i god tid,

så att nämnden kunde lämna de upplysningar och framställa de anmärkningar,

som vore ägnade att göra företaget ändamålsenligt, samt vidtaga de åtgärder,

som kunde föranledas med hänsyn till såväl byggnadsföretaget i sig

självt som angränsande bebyggelse, stadsplan, markfrågor m. m. Det vore

önskvärt, att anvisningar för dessa ärendens handläggning utfärdades av

byggnadsstyrelsen. Erfarenheten visade en anmärkningsvärd brist på enhetlighet

beträffande handläggningen såväl i olika statliga verk som på olika tider.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Värmlands län erinra i detta sammanhang,

att det förekommit, att byggnad för offentligt ändamål uppförts

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119-

137

inom område, där byggnadsförbud jämlikt stadsplanelagen förelegat, utan att

länsstyrelsen bereus tillfälle upptaga frågan till prövning. Med hänsyn till

bestämmelserna i 124 § 2 mom. syntes det angeläget, att en sådan bestämmelse

infördes att, där tillstånd till byggnadsföretaget vore beroende på länsstyrelsens

prövning, byggnadsnämndens yttrande skulle ingivas genom länsstyrelsen,

som därvid hade att pröva tillståndsfrågan. Någon ändring hade

icke föreslagits i 115 §, som avsåge landsbygden. Det syntes emellertid vara

angeläget, att länsstyrelsen bereddes tillfälle avgiva det yttrande, som i stadssamhälle

åvilade byggnadsnämnd, då fråga vore om byggnader, som avsåges

i 70 §. Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Borås uttala, att även om

byggnadsnämnds granskning icke föranledde erinran i de i tredje stycket

omförmälda avseendena, frågan likväl borde kunna underställas Kungl.

Majus prövning, exempelvis på grund av att byggnadsföretaget stöde i strid

med stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelse.

Svenska stadsförbundet anmärker, att den föreslagna ändringen i tredje

stycket syntes beröva byggnadsnämnden den granskningsbefogenhet som nu

tillkomme nämnden beträffande vissa kronans byggnader, t. ex. järnvägsstyrelsens.

Riksförsäkringsanstalten har framhållit, att det ofta visat sig påkallat att

byggnadsritningar beträffande arbetslokaler underkastades sakkunnig granskning

med hänsyn till arbetarskyddslagens fordringar. Bestämmelse örn att

tillfälle skulle beredas yrkesinspektör eller bergmästare att pröva sådana^

arbetsplaner borde därför införas.

Departementschefen.

Enligt nu gällande bestämmelse i 70 § första stycket erfordras icke byggnadslov

för arbete, berörande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av

Kungl. Maj :t eller av byggnadsstyrelsen, eller annan allmän byggnad, såframt

den tillhör kronan. Enligt den föreslagna ändringen skulle byggnadslov ej

heller erfordras beträffande sådan allmän byggnad, vartill ritningar prövas

av annan central statlig myndighet än byggnadsstyrelsen. Då alla allmänna

byggnader, som tillhöra kronan, redan förut äro undantagna från föreskriften

om skyldighet att söka byggnadslov, avser ändringen endast sådana allmänna

kommunala byggnader, vartill ritningar i samband med beviljande av statsbidrag

eller eljest prövas av annan central myndighet än byggnadsstyrelsen.

Syftet med den sålunda ifrågasatta ändringen har särskilt angivits vara

att förhindra, att av statliga myndigheter krävda förenklingar i byggnadsstandarden

för allmänna byggnader ej iakttagas på grund av lokala särbestämmelser.

Jag vill till en början i anledning av de missförstånd, som kommit till uttryck

i åtskilliga yttranden, framhålla, att de statliga myndigheterna, där ej

dispens i vederbörlig ordning meddelats, självfallet äro bundna av de i byggnadsstadgan

och anvisningarna meddelade föreskrifterna. De statliga myndigheterna

äro även bundna av de särbestämmelser som meddelats i de lokala

byggnadsordningarna. Vid sådant förhållande skulle den föreslagna ändringen

opaginerad Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

för de statliga myndigheterna icke medföra befrielse från hänsynstagande

till andra lokala särbestämmelser än sådana som må av byggnadsnämnd föreskrivas

i samband med beviljandet av byggnadslov. Jag vill dock erinra om

de mindre avvikelser som må medgivas enligt 51 § 4 mom. i förslaget. Det är

givetvis av betydelse, att genomförandet av sådana förenklingar i utförandet

av nu ifrågakomna allmänna byggnader, som påfordras av statlig myndighet

i samband med beviljandet av bidrag eller eljest, icke förhindras genom att

byggnadsnämnd vid beviljandet av byggnadslov meddelar föreskrifter som

icke låta sig förenas med anbefallda förenklingar.

Mot den föreslagna ändringen har bl. a. invänts, att den skulle medföra

en väsentlig inskränkning i byggnadsnämndernas möjlighet att hävda lokala

synpunkter i avseende å byggnads läge och utformning med hänsyn till omgivning

och andra förhållanden. För att behörig hänsyn skall kunna tagas till

lokala önskemål och för att vinna säkerhet för att gällande stadsplanebestämmmelser

beaktas är byggnadsnämndens medverkan vid granskning av

planerade byggnadsföretag otvivelaktigt av vikt. Då emellertid tillfälle enligt

förslaget städse skall beredas nämnden att yttra sig i sådant ärende, lärer

uppställandet av krav på byggnadslov icke vara nödvändigt för att nämnden

skall få tillfälle att framföra lokala synpunkter.

Det har vidare gjorts gällande att andra centrala statliga myndigheter än

Kungl. Maj:t och byggnadsstyrelsen icke ägde tillräcklig sakkunskap och

kännedom om de, olika orternas stadsplane- och byggnadsförhållanden för att

kunna verkställa den allsidiga granskning av byggnadsföretag, som ankommer

på byggnadsnämnd i samband med prövning av fråga om byggnadslov.

Denna invändning lärer icke kunna frånkännas fog.

Härtill kommer att något större behov av den föreslagna ändringen av

första stycket knappast finnes. Ritningarna till kommunala allmänna byggnader,

vartill bidrag lämnas av staten, prövas i viss utsträckning av Kungl.

Majit eller byggnadsstyrelsen i samband med bidragsbeviljandet. Där så skor,

erfordras redan enligt gällande bestämmelser icke byggnadslov. Vad åter

angår de fall, där ritningarna till kommunala allmänna byggnader enligt nu

vedertagen ordning prövas av annan statlig myndighet än Kungl. Majit eller

byggnadsstyrelsen, skulle det med den föreslagna ändringen avsedda syftet

kunna på ett mera ändamålsenligt sätt vinnas genom att Kungl. Majit förordnar

att ritningarna även i dessa fall skola överlämnas till byggnadsstyrelsen

för granskning. Om byggnadsstyrelsen i enlighet härmed prövar ritningarna,

skulle enligt gällande bestämmelser byggnadslov ej heller i dessa fall

erfordras. En sådan ordning synes vara att föredraga, då det från andra

synpunkter måste anses önskvärt att byggnadsstyrelsen, såsom för övrigt

även stadsplaneutredningen framhållit, prövar ritningar till allmänna byggnader

i så stor utsträckning som möjligt.

Av nu anförda skäl anser jag mig ej kunna tillstyrka den föreslagna ändringen

av första stycket i förevarande paragraf.

Enligt nu gällande föreskrift i andra stycket rörande handläggningen av

sådana byggnadsärenden, vilka skola underställas Kungl. Majlis eller bygg
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

139

nadsstyrelsens prövning, bör utlåtande av byggnadsnämnd åtfölja handlingarna

vid underställningen. Som yttrande av byggnadsnämnd alltid bör föreligga

vid prövningen, torde ifrågavarande föreskrift böra i enlighet med stadsplaneutredningens

förslag ändras så, att tillfälle städse skall beredas byggnadsnämnd

att yttra sig, innan underställning sker.

På sätt i några yttranden omnämnts har det förekommit att allmän byggnad

— utan att tillstånd därtill lämnats i behörig ordning — uppförts inom

område, beträffande vilket byggnadsförbud gällt enligt stadsplanelagen. Jag

vill i anledning härav framhålla, att det föreskrivna undantaget från skyldigheten

att söka byggnadslov icke medför rätt att utan beslut härom i vederbörlig

ordning uppföra byggnad inom sådant område. I den mån byggnadsstyrelsen

prövar ritningar till allmänna byggnader, torde dylika överträdelser

av byggnadsförbud ej vara att befara. Tillräcklig anledning att, såsom i ett

par yttranden förordats, meddela föreskrifter örn att handlingarna i vissa fall

skola passera länsstyrelsen eller att länsstyrelsen skall höras synes mig icke

föreligga.

Riksförsäkringsanstalten har i sitt yttrande framhållit, att det ofta visat

sig påkallat att ritningar beträffande allmän byggnad underkastades sakkunnig

granskning med hänsyn till arbetarskyddslagens fordringar och att bestämmelse

därför borde meddelas om att tillfälle skulle beredas yrkesinspektör

eller bergmästare att pröva sådana arbetsplaner. Det torde emellertid

kunna förutsättas, att vederbörande centrala myndighet i de tämligen få fall,

där behov av granskning av ritningar till allmän byggnad föreligger från sistnämnda

synpunkt, kommer att inhämta yttrande av yrkesinspektör eller

bergmästare även utan att särskild föreskrift meddelas härom.

Någon ändring av tredje stycket i paragrafen torde ej erfordras.

73 §.

För tillsyn å byggnadsföretag och annat arbete skola enligt 73 § byggnadsstadgan

i dess nuvarande lydelse genom byggnadsnämndens försorg verkställas

erforderliga besiktningar. Vid uppförande av byggnad böra besiktningarna

i främsta rummet avse att utröna beskaffenheten av grundbottnen,

stommen samt byggnaden i färdigt skick. Närmare föreskrifter örn besiktning

av byggnadsföretag och annat arbete skola meddelas i byggnadsordning.

Enligt § 36 i normalförslag I skall brandchefen i god tid underrättas innan

slutbesiktning verkställes, där byggnadsföretagets beskaffenhet därtill föranleder.

I den förutvarande normalbrandordningen för stad fanns upptaget ett stadgande,

enligt vilket det ålåg skorstensfejare att med noggrann uppmärksamhet

följa byggnadsförslag och därvid tillse, att alla rökgångar, eldstäder, imrör

och ventilationsrör bleve författningsenliga och för sitt ändamål lämpliga.

Örn anledning förekom till anmärkning, skulle skorstensfejaren göra anmälan

härom lill byggnadsnämnden. Nybyggnad eller byggnad, som undergått

till nybyggnad hänförlig ändring, lick, såframt eldstad eller rökgång däri

förekom, ej tagas i bruk, innan densamma på av byggnadsnämnden gjord

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

anmodan blivit av skorstensfejaren undersökt och godkänd, varom hans

skriftliga besked skulle till nämnden avlämnas.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har i skrivelse den 20 januari 1943

framhållit, att tillräcklig samordning icke åstadkommits mellan ifrågavarande

bestämmelser i byggnadsstadga eller byggnadsordning, å ena sidan, samt i

brandordning, å den andra. Tillräckliga garantier kunde nämligen icke anses

ha skapats för att tillsyn under själva uppförandet av skorstenar och eldstäder

verkligen skedde. Vad som härutinnan skulle ankomma på byggnadsnämnden

borde enligt förbundets mening komma till ett mera exakt uttryck.

Stadsplaneutredningen.

Även stadsplaneutredningen har ansett lämpligt, att föreskrifter meddelas

angående besiktning i samband med utförandet av skorstenar, rökgångar

m. m. Utredningen framhåller, att föreskrifterna i fråga vore av den allmängiltiga

beskaffenhet att de borde lämnas icke i byggnadsordning utan i byggnadsstadgan.

I 73 § hade utredningen fördenskull infört stadgande, att vid

den anmälan om avslutande av byggnadsarbete, som skulle göras innan byggnad

toges i bruk, skulle företes bevis av skorstensfejaren, att eldstäder och

rökrör samt imrör och ventilationsanordningar blivit av honom undersökta

och godkända. Ett liknande stadgande funnes redan för närvarande i åtskilliga

byggnadsordningar (t. ex. byggnadsordningarna för Växjö och Ängelholm).

Där så påfordrades av byggnadsnämnden, skulle enligt förslaget

undersökningen omfatta jämväl provtryckning av skorstenen.

Yttrandena.

Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Eskilstuna framhålla beträffande

föreskriften örn skyldighet att förete bevis av skorstensfejare, att intyget

borde företes under byggnadsarbetets gång vid den s. k. stombesiktningen.

En dylik bestämmelse hade i praktiken visat sig fungera till belåtenhet, särskilt

för de byggande, då påfordrade förändringar på detta stadium vore

väsentligt enklare och billigare att verkställa, vartill komme att kontrollen

av desamma bleve lättare. En ändrad formulering, eventuellt med hänvisning

till byggnadsordningen angående tidpunkten för sådant intygs avlämnande,

vöre därför önskvärd. Av värde vore att i byggnadsstadgan inrymdes bestämmelser

örn att inflyttning i ny fastighet icke finge ske utan byggnadsnämndens

tillstånd. Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Örebro anse, att en

skorstensfejare icke vore kompetent att bedöma om ventilationsanordningarna

i en byggnad vore fullgoda. Däremot torde han böra undersöka örn erforderliga

kanaler vore i föreskrivet skick. Detta torde även vara meningen med

föreskriften i paragrafen. Texten borde därför ändras i anslutning härtill,

varvid orden »imrör och ventilationsanordningar» borde ersättas med orden

»kanaler för luftväxling». Riksförsåkringsanstalten uttalar, att skorstensfejares

undersökning och godkännande av ventilationsanordningar i arbetslokal

endast borde avse anordningarnas beskaffenhet från brandteknisk synpunkt.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

141

Departementschefen.

Då det är av betydelse, att eldstäder, rök- och imrör samt ventilationsanordningar

äro i ett från brandskyddssynpunkt fullgott skick, synes lämpligt föreskriva

att vid anmälan om byggnadsarbetes avslutande bevis skall företes om

att ifrågavarande anordningar blivit av skorstensfejare undersökta och godkända.

I anledning av vad i några yttranden anförts om skorstensfejares kompetens

att bedöma ventilationsanordningar må framhållas, att hans undersökning

och godkännande av sådana anordningar endast avse deras beskaffenhet

från brandskyddssynpunkt. Att såsom i ett yttrande förordats föreskriva, att

intyget skall företes vid en tidigare tidpunkt än stadsplaneutredningen föreslagit

synes ej erforderligt. Det torde ligga i den byggandes eget intresse, att

skorstensfejare^ besiktning äger rum å en tidpunkt, då eventuella brister

kunna avhjälpas med minsta kostnad.

79 a §.

I fråga om byggande inom område, som ingår i stadsplan, finnas i 79 a §

meddelade vissa bestämmelser, vilka skola tillämpas i den mån ej annat föreskrives

genom stadsplanebestämmelser. Sålunda stadgas i punkt 1 bland

annat, att byggnad, som ej sammanbygges med byggnad å grannes fastighet,

icke får lägggas på mindre avstånd från fastighetens gräns än som motsvarar

hälften av den för byggnaden tillåtna största hushöjden och ej heller

i något fall närmare gränsen än 4,5 meter. I övrigt innehåller paragrafen föreskrifter

angående avstånd mellan skilda byggnader på samma tomt, våningsantal

och vindsinredning i trähus, höjd av uthus eller annan gårdsbyggnad

m. m.

Civila bgggnadsutredningen har föreslagit sådan jämkning av stadgandet i

första punkten, att avståndet mellan byggnad och fastighetsgräns skall kunna

understiga 4,5 meter, därest byggnadens avstånd till byggnad på grannfastigheten

ändock uppgår till minst 9 meter. Till motivering härför har byggnadsutredningen

anfört:

Nuvarande stadgande förutsätter, att byggnad, som ej sammanbygges med

byggnad å grannes fastighet, icke under några omständigheter får läggas

närmare fastighetens gräns än 4,5 meter. Fall kunna emellertid tänkas, där

grannen icke skäligen kan tillfogas något intrång, även om nämnda avstånd

icke iakttages. Det har därför ansetts befogat att icke vidhålla kravet ifråga

såsom oeftergivligt. Lämpligen synes åt byggnadsnämnden kunna inrymmas

befogenhet att jämka, i den mån avståndet till byggnad å grannes fastighet i

allt fall uppgår till minst 9 meter, eller det nu stadgade minimiavståndet mellan

de bägge fastigheternas byggnader.

Stadsplaneutredningen.

Stadsplaneutredningen har förklarat sig i huvudsak icke lia något att erinra

mot det av byggnadsutredningen sålunda framlagda förslaget. Uppfördes

byggnad närmare fastighetsgränsen än 4,5 meter, borde emellertid tillses,

att byggnad senare icke uppfördes på grannfastigheten alltför nära den förra

fastigheten. Som allmän regel syntes böra gälla, att icke sammanbyggda bygg
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

nåder å angränsande fastsigheter icke i något fall finge uppföras närmare

varandra än 9 meter. Med hänsyn till det intrång i grannes byggnadsrätt, som

sålunda kunde uppstå genom tillstånd att bygga närmare gränsen än 4,5

meter, borde för sådant tillstånd fordras uttryckligt medgivande av grannen.

I syfte att utmärka att tillstånd till byggande i själva fastighetsgränsen borde

kunna meddelas även om byggnad i gränsen ej redan funnes uppförd på

grannfastigheten men sådan byggnad kunde förväntas komma att uppföras

där, borde stadgandet vidare underkastas en mindre jämkning.

Yttrandena.

Stadsingenjörskontoret i Malmö har framställt vissa invändningar mot den

föreslagna ändringen av paragrafen samt därvid anfört bl. a.:

I syfte att utröna innebörden av den föreslagna ändringen ha de nya bestämmelserna

antagits tillämpade på ett antal tomter här i staden. Undersökningen

har givit vid handen, att å helt obebyggd mark bestämmelserna torde

vara invändningsfria och innebära en förbättring av nu gällande regler,

att en byggnad, förlagd närmare gräns mot grannes fastighet än 4,5 meter,

kan medföra förbud för grannen att lägga sin byggnad så nära gränsen som

huvudregeln medgiver, d. v. s. på ett avstånd motsvarande hälften av den

tillåtna största hushöjden, dock minst 4,5 meter; detta trots att den förstnämnda

byggnadens läge icke medgivits av grannen, alt, örn tvenne byggnader

på angränsande fastigheter uppförts på mindre inbördes avstånd än

9 meter, nybyggnadsförbud gäller för båda, även örn den ena ligger rätt efter

huvudregeln, och att den nya 9-metersbestämmelsen således kommer att innebära

ett avsteg från rådande praxis om fördelningen grannar emellan av

minsta byggnadsfria avstånd mellan hus å ömse sidor om en fastighetsgräns.

79 a § anses ha den innebörden, att om däri reglerade förhållanden icke omnämnas

i stadsplanebestämmelserna, paragrafens bestämmelser gälla vid sidan

av stadsplanebestämmelserna. Efter vad nu är bekant, har i stadsplaner det

inbördes avståndet mellan byggnader å angränsande fastigheter icke någonsin

innefattats i en så generell och kategorisk bestämmelse, som förevarande 9- metersföreskrift. Då föreskriften emellertid innehåller delvis helt nya synpunkter,

kommer den att gälla för ett mycket stort antal stadsplaner, äldre

såväl som yngre. Eftersom paragrafen tillkom bl. a. för att, genom en praktiskt

sett mycket lämplig åtgärd, komplettera äldre, ofullständiga stadsplaner,

torde den äga giltighet oberoende av, när stadsplanen fastställdes.

Stadsplaner innehålla mången gång byggnader, som uppförts för nära

fastighetsgräns efter nu gällande regler. Efter den nya bestämmelsen skulle

dessa komma att drabbas av nybyggnadsförbud. Då byggnaderna i stort antal

fortfarande representera höga värden, blir följden av den nya bestämmelsen,

att stadsplanerna måste kompletteras med dispensbestämmelser.

Denna verkan av bestämmelserna i 79 a § synes icke vara den avsedda, ty

i Kungl. Maj:ts proposition nr 174 för år 1937 uttalas avsikten med §:ns

tillkomst bl. a. vara att bespara kommunerna kostnader och arbete för små

kompletteringar. Huruvida, sedan det nya stadgandet kommit till, fastställelse

av en bestämmelse, som avser avvikelse från 9-metersföreskriften, överhuvud

taget är möjlig att erhålla, synes ovisst med den hittills vunna erfarenheten.

En bestämmelse, som synes likna 9-metersföreskriften, ligger dold i kravet

på minst 4,5 meters avstånd från gräns, ävenså har en sådan förekom
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. May.ts proposition nr 119.

i

mit inom stadsplaner med enbart helt ny bebyggelse. Likheten är emellertid

icke fullständig, ty i gällande bestämmelser uppstår icke en sådan konflikt,

som skulle bliva fallet, örn den nya 9-metersföreskriften stadfästes. Efter

denna föreskrift kommer nämligen en å tomten A uppförd byggnad, som

ligger efter bestämmelsernas huvudregler, att träffas av nybyggnadsförbud,

därför att en byggnad å angränsande fastighet ligger på mindre avstånd än

9 meter. Sådan bebyggelse, förorsakad av den begränsade giltigheten av

1874 års byggnadsstadga, är icke lokaliserad enbart till Malmö utan förekommer

i stor utsträckning över hela landet.

Med hänsyn till det anförda ävensom till vad som uttalats i motiveringen

till stadsplaneutredningens och civila byggnadsutredningens förslag, torde

omformulering av meningen: »Avståndet mellan icke sammanbyggda byggnader

på angränsande fastigheter må ej i något fall understiga 9 meter», vara

erforderlig. Sålunda bör detta villkor utgöra en förutsättning för att byggnadsnämnden

skall kunna lämna medgivande till mindre avstånd till fastighetsgräns

än 4,5 meter; t. ex.:

»— --för byggnaden tillåtna största höjden, dock minst 4,5 meter;

byggnadsnämnden likväl obetaget att tillåta mindre avstånd, därest grannen

det medgiver och avståndet mellan byggnader på angränsande fastigheter

icke därigenom kommer att understiga 9 meter.»

Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Strängnäs anse stadgandet innehålla

en i och för sig önskvärd bestämmelse, som dock i nu föreslagen fonn

i tillämpningen kunde befaras medföra komplikationer mellan grannar och

deras rätt. Det kunde ifrågasättas om hithörande spörsmål icke i stället borde

regleras genom stadsplanebestämmelser eller i varje fall kompletteras med

föreskrift om sådana bestämmelsers uppgörande för varje särskilt fall. — Liknande

uttalanden ha gjorts av svenska kommunaltekniska föreningen och ett

par byggnadsnämnder.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i örebro län ha uttalat, att om den föreslagna

ändringen genomfördes, byggnader med större höjd än 9 meter å skilda

fastigheter skulle kunna förläggas på endast 9 meters avstånd från varandra,

under det att byggnader å samma fastighet fortfarande ej finge förläggas

närmare varandra än vad som motsvarade hushöjden (punkt 2 i

79 a §). Detta syntes inkonsekvent. För övrigt förefölle den ifrågasatta ändringen

mindre lämplig, enär den innebure ett väsentligt avsteg från vad som

avsetts alt säkerställas med stadgans nuvarande avståndsbestämmelser. Förelåge

skäl för avvikelser från de i stadgan angivna avståndsmåtten, syntes

frågan härom böra lösas genom stadsplaneändring i vanlig ordning, vilket

torde vara den enda möjligheten att skapa garantier för att byggnad å den

fastighet, som medgåve avståndsmåttets minskning, senare icke uppfördes

alltför nära den fastighet, som utnyttjat dispensrätten.

Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Eskilstuna anse bestämmelsen, att

byggnad, som ej sammanbyggdes eller kunde förväntas komma att sammanbyggas

med byggnad å grannes fastighet, icke finge läggas närmare gränsen

än halva den tillåtna höjden, onödigt restriktiv. Man kunde ifrågasätta, örn det

icke vore riktigare alt indragningen från gränsen i stället bestämdes till halva

den höjd vartill byggnaden verkligen uppfördes. Praktiska exempel härå flin
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

nes i stor utsräckning vid industriområden, där en tillåten hushöjd av generellt

12 meter eller mera gällde och där således de oftast förekommande byggnaderna

i en våning icke skulle få läggas på det omnämnda minimiavståndet

4,5 meter. Länsarkitekten i Skaraborgs län anför, att beträffande smärre

uthus ett mindre avstånd än 4,5 meter från gräns eller 9 meter från uthus å

granntomt kunde vara önskvärt. Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i

Örebro anse, att byggnadsnämnd, om byggnad ej mötte på mindre avstånd

än det som motsvarade byggnadens största tillåtna höjd, borde kunna medgiva

avvikelse från paragrafens bestämmelser.

Luftskyddsinspektionen har uttalat, att första punkten av denna paragraf

borde kompletteras med föreskrifter av innehåll, att områdena mellan byggnader

utan brandmur skulle vara fria från brännbart upplag. Som förhållandet

nu vore, kunde dessa områden, vilka vore avsedda att vara brandavskiljare,

vara belamrade med brännbara upplag, varigenom brandfaran många

gånger bleve större än örn området vore bebyggt. — Samma mening har uttalats

av svenska brandskyddsförenmgen och svenska brandbefälsförbundet.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Gävleborgs län framhålla, att enligt förslaget

dispensmöjlighet ej skulle komma att föreligga beträffande tvåvåningsbyggnader

av trä med vindsinredning. Sådana byggnader borde såsom en

konsekvens av vad som föreslagits beträffande övriga byggnader kunna förläggas

på mindre avstånd från gräns mot grannfastighet än 6 meter, därest

avståndet till byggnad å grannfastigheten icke understege 12 meter. Byggnadsnämnden

i Strängnäs finner den i paragrafen berörda möjligheten att

uppföra trähus i två våningar med inredd vind betänklig, då det kunde ifrågasättas,

huruvida dylika byggnader i framtiden komme att anses önskvärda, i

varje fall ej i tättbebyggda orter.

Länsstyrelsen och länsarkitekten i Gävleborgs lån framhålla, att föreskrifter

av den i 79 a § angivna lydelse nästan undantagslöst brukade intagas i

bestämmelser för byggnadsplan. Det kunde därför ifrågasättas, om icke byggnadsstadgan

borde kompletteras så, att 79 a § komma att gälla eller kunde

förordnas att gälla även för byggande inom område som inginge i byggnadsplan,

i den mån ej annat föreskreves genom byggnadsplanebestämmelser.

Departementschefen.

Den av stadsplaneutredningen förordade befogenheten för byggnadsnämnd

att i vissa fall medgiva undantag från det nu gällande förbudet att lägga

byggnad, som ej sammanbygges med byggnad å grannes fastighet, närmare

gränsen än 4,5 meter innebär otvivelaktigt ett icke oväsentligt avsteg från

vad man velat vinna med förbudet. Men även om en uppmjukning av

detta kan anses försvarlig från brandskyddssynpunkt med hänsyn till

9-metersregeln, kunna vägande anmärkningar riktas mot de föreslagna

bestämmelserna från andra synpunkter. Örn en byggnad lägges närmare

gränsen än 4,5 meter, kan nyssnämnda 9-metersregel för grannfastigheten

medföra en icke oväsentlig belastning och värdeminskning. Befogenheten att

medgiva undantag från huvudregeln har visserligen med hänsyn härtill gjorts

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 119.

145

beroende av samtycke av grannen. För inteckningshavarna måste dock en

dylik belastning anses betänklig. De föreslagna bestämmelserna kunna därjämte

medföra vissa komplikationer i förhållandet mellan fastigheter, som nu

äro bebyggda. För närvarande finnas på många håll byggnader, som uppförts

närmare fastighetsgräns än nu gällande bestämmelser medgiva. Beträffande

byggnad, som nu ligger på mindre avstånd än 9 meter från hus å

grannfas tighet, medför 9-metersregeln att byggnaden, om den rives eller

brinner ned, icke kan återuppföras på samma plats, även om så varit möjligt

enligt huvudregeln; och detta oavsett om ägaren medgivit, att byggnad å

grannfastighet uppföres närmare gränsen än 4,5 meter, eller ej.

Det är visserligen av vikt, att onödiga hinder mot ett effektivt utnyttjande

av tomtmarken icke uppställas. Tillämpningen av undantagsbestämmelsen

torde emellertid huvudsakligen ifrågakomma inom sådana områden, där betydelsen

av nu nämnda synpunkt icke är så stor.

På grund av vad sålunda anförts och då förevarande spörsmål kan, på

sätt i några yttranden framhållits, lösas genom ändring av bestämmelserna i

de för de olika städerna och samhällena fastställda stadsplanerna, anser jag

mig icke kunna tillstyrka införandet av den föreslagna undantagsbestämmelsen.

Såsom stadsplaneutredningen funnit bör avfattningen av stadgandet i

första punkten av förevarande paragraf jämkas i syfte att utmärka, att tillstånd

till byggande i själva fastighetsgränsen bör kunna meddelas även om

byggnad i gränsen ej redan finnes uppförd på grannfastigheten, men sådan

byggnad kan förväntas komma att uppföras där.

Luftskyddsinspektionen har föreslagit, att bestämmelserna i paragrafens

första punkt borde kompletteras med föreskrifter av innehåll att områdena

mellan byggnader utan brandmur skulle vara fria från brännbart upplag. Sådana

föreskrifter synas dock icke ha sin rätta plats i byggnadsstadgan.

I ett par yttranden har ifrågasatts, örn icke förevarande paragraf borde

göras gällande även med avseende å byggande inom område, för vilket fastställts

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Att göra ifrågavarande

föreskrifter generellt tillämpliga på alla sådana områden synes dock icke

lämpligt. Jag vill emellertid framhålla, att hinder icke föreligger att i byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser för visst område införa sådana bestämmelser

som finnas upptagna i förevarande paragraf.

109 a §.

Stadsplaneutredningen.

T stadsplaneutredningens betänkande framhålles, att bebyggelsen inom åtskilliga

områden med byggnadsplan nått en sådan omfattning, att bestämmelserna

i 104—109 §§ uppenbarligen icke vore till fyllest för en tillfredsställande

reglering av densamma. I viss utsträckning forde detsamma även gälla

områden med utomplansbestämmelser. Det syntes lämpligt, att länsstyrelsen

i dylika fall ägde frihet att i mån av behov ersätta berörda bestämmelser i

104—109 §§ med motsvarande föreskrifter för stad. Länsstyrelsen borde här
Bihang

till riksdagens protokoll 1945. i sam!. Nr lin. 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

vid äga medgiva de lindringar i sistnämnda föreskrifter som funnes påkallade

med hänsyn till ortsförhållandena eller eljest. Länsstyrelsens föreskrifter i

dessa hänseenden borde lämpligen meddelas i byggnadsordning.

I enlighet härmed har stadsplaneutredningen under förevarande paragraf

upptagit stadgande om att för område, för vilket fastställts byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser, länsstyrelsen må, i den mån så med hänsyn till bebyggelsens

art och omfattning samt omständigheterna i övrigt finnes lämpligt,

i byggnadsordning förordna, att i stället för bestämmelserna i 104—109 §§ de

i 49—60 b §§ meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar skola lända till

efterrättelse; länsstyrelsen obetaget att härvid medgiva de avvikelser från sistnämnda

föreskrifter, som må finnas påkallade.

Yttrandena.

Det föreslagna stadgandet har icke föranlett erinran från något håll. Länsarkitekten

i Kristianstads län har i detta sammanhang föreslagit, att frågan

om en enkel byggnadsstadga för landsbygden upptoges till prövning.

Departementschefen.

De i 104—108 och 109 §§ byggnadsstadgan givna bestämmelserna beträffande

område på landet, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,

kunna icke, om bebyggelsen inom sådant område har större

omfattning, anses utgöra en tillräcklig reglering av frågan örn byggnads inre

anordnande. För sådant fall bör länsstyrelsen, i enlighet med vad stadsplaneutredningen

ansett, kunna föreskriva, att bestämmelserna i 49—53 och 54—

60 c §§ i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse, med rätt för länsstyrelsen

att medgiva de lindringar i bestämmelserna som med hänsyn till ortsförhållandena

finnas påkallade. Jag vill i detta sammanhang erinra om att

bestämmelserna i 53 a § på grund av stadgandet i 108 a § med visst undantag

äger motsvarande tillämpning å landsbygden.

För områden på landet med tätare bebyggelse kunna byggnadsbestämmelserna

på sätt framgår av det anförda smidigt anpassas efter förhandenvarande

förhållanden. Beträffande sådana områden torde behov av någon

mera ingående reglering ej förefinnas. Huruvida byggnadsverksamheten på

den egentliga landsbygden bör, på sätt i ett yttrande ifrågasatts, göras till

föremål för reglering, utgör en fråga, till vilken jag icke är beredd att nu

taga ställning.

116 § 2 mom.

1936 års hantverkssakkunniga anförde i sitt den 15 augusti 1939 avgivna

betänkande (SOU 1939: 46), att de ansågo en tillämpning av stadssamhällenas

kompetensbestämmelser för byggnadsledare på den egentliga landsbygden

vara i många fall påkallad. De föreslogo därför ett nytt stadgande, 116

a § i byggnadsstadgan, enligt vilket länsstyrelse, där så med hänsyn till byggnadsverksamhetens

omfattning å viss ort eller eljest funnes lämpligt, skulle

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

147

äga förordna, att vad i 75—78 §§ stadgats i tillämpliga delar skulle lända

till efterrättelse i orten. Innan dylikt förordnande meddelades, skulle kommunalnämndens

samt kommunalfullmäktiges eller kommunalstämmans yttrande

i ärendet inhämtas. Funnes ej särskild byggnadsnämnd utsedd i kommun,

för vilket sådant förordnande vore gällande, skulle kommunalnämnden

fullgöra vad enligt 76—78 §§ ålåge byggnadsnämnden.

Byggnadsstyrelsen förklarade i avgivet yttrande bland annat, att styrelsen

icke hade något att erinra i sak mot den ifrågasatta utvidgningen av

gränserna för byggnadsstadgans tillämpning, men styrelsen anmärkte på bestämmelsens

formella avfattning och placering i byggnadsstadgan, överhuvud

ansåge byggnadsstyrelsen det kunna ifrågasättas, huruvida det kunde

anses vara lämpligt att i byggnadsstadgan intaga den ifrågasatta bestämmelsen

utan att utredning först verkställts, huruvida icke byggnadsstadgan

jämväl i andra avseenden än beträffande kompetensfordran på arbetsledare

borde givas en vidare tillämpning för landsbygden i dess helhet. Det syntes

nämligen vara av minst lika stor betydelse, att krav uppställdes på tillsättande

av byggnadsnämnd för utövande av den sakliga tillsynen och uppsikten över

byggnadsverksamheten inom de områden, där särskilda kvalifikationer på

arbetsledare nu ansåges erforderliga. Att kommunalnämnd skulle ersätta

byggnadsnämnd måste anses olämpligt.

Stadsplaneutredningen.

Stadsplaneutredningen har i sitt betänkande anfört, att hantverkssakkunnigas

förslag ägde visst samband med det som nu framlagts av utredningen.

örn nämligen länsstyrelsen enligt 109 a § meddelade föreskrift om tillämpning

helt eller delvis för område med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

av stadgandena i 49—60 b §§, kunde det vara påkallat, att även bestämmelserna

i 75—78 §§ bringades i tillämpning för området i fråga. Befogenhet

till dylik åtgärd syntes därför böra givas länsstyrelsen.

Departementschefen.

I likhet med stadsplaneutredningen, vars förslag i denna del icke föranlett

någon erinran i yttrandena, anser jag lämpligt, att bestämmelserna i

75—78 §§ byggnadsstadgan om arbetsledare för byggnadsföretag och hans

kompetens m. m. kunna vid behov göras tillämpliga även på område, för

vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.

124 § 1 mom.

Stadsplaneutredningen.

I stadsplaneutredningens betänkande erinras, att i förslaget upptagits bestämmelser

örn att anvisningar skulle meddelas av byggnadsstyrelsen beträffande

åtskilliga närmare angivna byggnadsdetaljer. Den nuvarande allmänt

hållna bestämmelsen i 124 § 1 morn., att byggnadsstyrelsen ägde meddela

erforderliga föreskrifter, formulär, råd och anvisningar bade med anledning

härav underkastats viss formell jämkning.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Majlis proposition nr 119.

Departementschefen.

Förevarande moment torde böra jämkas så, att därav tydligt framgår att

byggnadsstyrelsens där angivna befogenhet att utfärda föreskrifter, formulär,

råd och anvisningar avser allenast sådant som gäller den allmänna uppsikten

över stadsplane- och byggnadsväsendet.

Övergångsbestämmelserna.

Stadsplancutredningen.

Stadsplaneutredningen har med avseende å genomförandet av sitt förslag

anfört följande.

Genom det framlagda förslaget komma vissa i de lokala byggnadsordningarna

hittills intagna bestämmelser att ersättas med enhetliga föreskrifter

i byggnadsstadgan. Bestämmelse i byggnadsordning, som strider mot stadgans

föreskrifter, måste därför upphöra att gälla. Om sålunda exempelvis

en byggnadsordning innehåller, att kokvrå ej får givas mindre golvyta än

1,5 kvadratmeter, blir detta stadgande ogiltigt, emedan 51 § 2 mom. fjärde

stycket innehåller en därifrån avvikande bestämmelse, nämligen att kokvrås

golvyta skall vara minst 2 kvadratmeter. Samma blir förhållandet, örn

byggnadsordning innehåller t. ex., att kokvrås golvyta ej får vara mindre än

3 kvadratmeter.

De bestämmelser i byggnadsordningarna, som sålunda skola upphöra att

äga tillämpning, avse följande ämnen:

tillåtna påkänningar å och utförande i övrigt av byggnads bärande delar

(49 § 1 morn.);

värme- och ljudisolering, dagerbelysning och skydd mot fukt i boningsoch

arbetsrum samt luftväxling inom byggnad (49 § 2—6 morn.);

beskaffenhet av golv i tvättstuga, bad-, dusch- och klosettrum samt av

bjälklag under sådana utrymmen (50 § 2 morn.);

storlek och höjd av bonings- och arbetsrum, kök och kokvrå samt storlek

och beskaffenhet av bostadslägenhet (51 §);

grundmurs eller grundpelares beskaffenhet och anordnande, dock ej i fråga

örn rätt att låta grundmur skjuta utanför gatulinjen, samt byggnads behandling

till skydd mot fukt från grunden eller marken därinvid (52 §);

brandmurs beskaffenhet och anordnande samt införande i densamma av

slitsar, kanaler eller bjälkändar, dock ej beträffande anordnande i brandmur

av fönster eller dörrar eller i fråga om befrielse från eller anstånd med

skyldighet att uppföra brandmur eller rörande gemensam brandmur (53 §);

byggnads avdelande med brandsäkra, brandhärdiga eller flamskyddande

väggar, användning av utrymme ovan hanbjälkarna eller inredd vind ävensom

inre vägg- och takytors samt bjälklags och vertikala bärverks utförande

med hänsyn till brandfaran (54 §);

taktäckning (55 §);

skorstens, rökrörs, eldstads samt imrörs och andra luftkanalers beskaffenhet

och anordnande (56 och 56 a §§);

trappor och därtill hörande anordningar (57 §); samt

besiktning av rökgångar, eldstäder, impipor och andra ventilationsanordningar

(73 § 1 mom. andra stycket).

Civila byggnadsutredningen har för sin del icke diskuterat frågan, huruvida,

vid genomförande av dess förslag, byggnadsordningarna böra omarbetas i

anslutning till detsamma. Man torde dock kunna antaga, att byggnadsutredningen

utgått ifrån att de bestämmelser, som genom reformen upphöra att

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

149

gälla, uteslutas ur byggnadsordningarna. Samma fråga uppkommer vid bifall

till det av stadsplaneutredningen framlagda förslaget. Ur ordningssynpunkt

är det givetvis icke tillfredsställande, att byggnadsordningarna alltjämt

innehålla föreskrifter, som upphävts genom ändringar i stadgan. Mången

gång kan även, därest byggnadsordningarna skulle bibehållas i sitt nuvarande

skick, tvekan uppstå, huruvida genom stadgeändringarna viss bestämmelse

i byggnadsordning blivit upphävd eller ej. Svårigheter vid den

praktiska tillämpningen kunna sålunda uppkomma. Enligt stadsplaneutredningens

mening är det därför lämpligt att, om utredningens föreliggande

förslag antages, omarbetning av byggnadsordningarna i anslutning därtill

snarast möjligt äger rum. Till ledning vid en sådan omarbetning bör ett nytt

normalförslag till byggnadsordning utarbetas och ställas till ortsmyndigheternas

förfogande. Samma normalförslag synes kunna gälla både för städer

och samhällen. Något normalförslag liknande det, som nu tillämpas för

mindre municipalsamhällen, synes alltså icke erforderligt. Hänvisning från

byggnadsordning till byggnadsstadgans paragrafnumrering bör med hänsyn

till de ytterligare ändringar av stadgan, som äro att förvänta i samband

med stadsplaneutredningens slutliga förslag till ny byggnadslagstiftning,

undvikas i möjligaste mån. Vid byggnadsordningarnas omarbetning bör vidare

eftersträvas, att normalförslaget följes i största möjliga utsträckning,

även om icke byggnadsstadgans avfattning direkt nödvändiggör detta. Kungl.

Majit, som skall fastställa de nya byggnadsordningarna, lärer komma att

tillse, att avvikelser från byggnadsstadgans bestämmelser icke medgivas utan

skäl.

Yttrandena.

Svenska arkitekters riksförbund ifrågasätter, örn man icke för att undvika

upprepade omarbetningar av byggnadsordningarna nu skulle kunna

låta sig nöja med att de nya bestämmelserna i byggnadsstadgan satte ur

kraft mot dessa stridande föreskrifter i byggnadsordningarna utan att därför

omarbetning av dessa skulle påfordras. Ett sådant förfarande hade godtagits

i andra fall t. ex. vid genomförande av luftskyddslagstiflningen. Detta

behövde ju icke innebära något hinder för kommuner, som så önskade, att

verkställa redaktionella omarbetningar av sina byggnadsordningar. Någon

större olägenhet syntes icke behöva uppstå, om byggnadsordningarna under

några år, i avvaktan på den kommande grundliga revideringen, finge denna

delvis provisoriska karaktär.

Liknande uttalanden ha gjorts av byggnadsstyrelsen, länsarkitekten i Södermanlands

län och svenska teknolog!öreningen.

Sveriges fastighetsägareförbund har upptagit till prövning frågan i vad mån

de nya bestämmelserna skola bliva tillämpliga på äldre byggnader samt har

härom anfört följande.

Örn man ur synpunkten av de intressen som förbundet har att bevaka, går

att bedöma det föreliggande förslaget, uppställer sig främst frågan på vad

sätt de föreslagna bestämmelserna skulle komma att få verkan på de redan

befintliga byggnaderna. Örn man bortser från den i 56 § 3 mom. intagna bestämmelsen

om eget rökrör till nyinrättad eldstad i »äldre» hus, ger den föreslagna

författningstexten icke i och för sig något svar på denna fråga. Några

övergångsbestämmelser, som direkt taga sikte på frågan, äro icke föreslagna.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

överhuvud vill det synas, att de nya bestämmelserna icke äro avsedda att

tillämpas i fråga örn befintliga byggnader, förrän det blir fråga örn att å dem

företaga någon viss byggnadsåtgärd. Frågan, huruvida eller på vilka villkor

sådan åtgärd må företagas, skall då bedömas efter de nya reglerna.

Såvitt vi kunna finna, skulle det sålunda icke komma i fråga att de nya

reglerna automatiskt skulle tillämpas på befintliga byggnader, så snart byggnadsstadgan

i sin ändrade lydelse trätt i kraft. Det kan ju icke heller rimligen

komma i fråga att äldre byggnader, som, för att taga ett par exempel, icke ha

rökrör med den genomskämingsyta som föreskrives i de nya bestämmelserna

eller som icke ha den trappbredd som föreskrives i dessa bestämmelser, skulle

behöva bringas i överensstämmelse med de nya reglerna.---

Hur klart det än synes vara, att de nya bestämmelserna icke i och för sig

skulle medföra skyldighet att ens efter hand företaga sådana ändringar å befintliga

byggnader, att dessa bomme att till sitt yttre och inre anordnande

motsvara alla dessa bestämmelser, erfordras det dock att i samband med bestämmelsernas

antagande ett bekräftande uttalande därutinnan göres av föredragande

departementschefen eller på annat för praxis vägledande sätt.

Intresset av ett sådant klarläggande är så mycket större som praxis i fråga

om nuvarande tillämpning utvisar, att tillstånd att å byggnader på stadsplanelagt

område företaga t. ex. ombyggnadsåtgärder, som icke i och för sig strida

mot stadsplanen, göres beroende av att byggnaden, till den del den strider

mot stadsplanen, bringas i överensstämmelse med denna. Om det t. ex. är

fråga örn att genom påbyggnad på en äldre byggnad utnyttja den byggnadshöjd

som stadsplanen medger, så kan tillståndet att få företaga denna byggnadsåtgärd

göras beroende exempelvis av att en gårdsflygel, som är belägen

på sådan del av tomten, som enligt den nya stadsplanen icke får bebyggas,

bortrives. Skulle de ändrade bestämmelser som nu föreslås komma att tilllämpas

på motsvarande sätt, kunde konsekvenserna lätt bli synnerligen betänkliga.

Det synes icke heller rimligen kunna ha varit avsikten, att, om man

i en befintlig byggnad exempelvis vill anordna en del nya eldstäder, därav

skall följa skyldighet att t. ex. företaga sådana anordningar, att, på sätt föreskrives

i förslagets 51 § 2 mom. tredje stycket, i alla husets bostadslägenheter

om ett eller flera rum och kök golvytan av det största rummet icke kommer

att understiga 17 m2.

Självfallet är, att man inom byggnadsväsende! bör tillse, att alla ombyggnads-

och förändringsarbeten, som ha ett förnuftigt syfte, på allt sätt underlättas.

Stadsplaneutredningen har antagligen syftat därtill med sin i 60 a §

inrymda bestämmelse, att avvikelser med hänsyn till ortsförhållandena och

andra särskilda omständigheter kunna regleras i den för orten gällande byggnadsordningen.

Man hade emellertid här bort taga steget fullt ut och i byggnadsstadgan

införa exempelvis en sådan bestämmelse, som för närvarande

gäller enligt 44 § byggnadsordningen för Stockholm, där det stadgas följande:
»Vid

förändring av äldre byggnader liksom vid underhållsarbeten och reparationsåtgärder

må byggnadsnämnden i särskilt fall, där svårighet och kostnad

eller vanprydnad eljest skulle uppstå, medgiva sådana avvikelser---

vilka prövas kunna ske, utan att sundheten, byggnadens bestånd eller säkerhet

mot eldfara äventyras.»

Förbundet finner det ur rättsskyddssynpunkt erforderligt, att en sådan bestämmelse

intages i byggnadsstadgan.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

151

Departementschefen.

De i det föregående förordade ändringarna i byggnadsstadgan torde lämpligen

böra träda i kraft den 1 januari 1946. I samband därmed bör, för att

det med reformen avsedda syftet skall uppnås, föreskrivas att de bestämmelser

i de lokala byggnadsordningarna som strida mot de under 49—53, 54—57

och 73 §§ föreslagna föreskrifterna i byggnadsstadgan skola upphöra att gälla.

Stadsplaneutredningen har förutsatt, att omarbetningen av byggnadsordningarna

skall äga rum snarast möjligt efter förslagets genomförande.

Av vad i betänkandet anförts framgår emellertid, att en överarbetning av

byggnadsordningarna i vissa andra delar än de av förevarande reform berörda

torde bliva nödvändig vid ett genomförande av vad stadsplaneutredningen

kan komma att föreslå i det slutbetänkande som utredningen avser

att avgiva under den närmaste tiden. Omarbetandet av landets alla byggnadsordningar

medför otvivelaktigt kostnader, besvär och tidsspillan. Upprepade

omarbetningar böra med hänsyn härtill undvikas. Det är givetvis

önskvärt, att en överarbetning av byggnadsordningarna sker så snart som

möjligt så att ovisshet örn vad som gäller icke kvarstår. Omarbetningen bör

dock kunna anstå till dess den pågående revisionen av byggnadsstadgans

bestämmelser slutförts. Olägenheterna härav torde helt visst vara mindre

än de som skulle följa av upprepade omarbetningar. Jag anser sålunda, att

den överarbetning av byggnadsordningarna, som nödvändiggöres av förevarande

reform, bör kunna anstå till dess nu pågående utredningsarbete avslutats

och därvid framkomna förslag prövats.

I överensstämmelse med de av mig förordade bestämmelserna i 2 § byggnadsstadgan

bör omarbetningen av byggnadsordningarna ske med ledning

av normalförslag som utarbetas av byggnadsstyrelsen. Såsom stadsplaneutredningen

funnit bör ett gemensamt normalförslag till byggnadsordning för

städer och stadsliknande samhällen utarbetas. Något särskilt normalförslag

för mindre municipalsamhällen torde icke erfordras.

Med anledning av vad fastighetsägareförbundet anfört vill jag vitsorda, att

de nya bestämmelserna ej bliva att tillämpa med avseende a äldre byggnader

annat än i samband med byggnadsarbeten som beröra sådana byggnader.

Givetvis skola de icke heller tillämpas i vidare mån än som föranledes av det

byggnadsarbete som är i fråga. Någon särskild dispensbestämmelse för äldre

byggnader synes mig icke erforderlig.

Ifrågasatt ändring av 53 a § byggnadsstadgan.

Jag övergår härefter till den av mig inledningsvis omnämnda frågan örn

viss ändring av bestämmelserna i 53 a § byggnadsstadgan.

I samband med utfärdandet av civilförsvarslagen infördes genom kungörelse

den 15 juli 1944 (nr 545) under nyssnämnda paragraf i byggnadsstadgan

vissa föreskrifter rörande utförandet av vertikala bärverk och bjälklag. Örn

byggnad uppföres i tre eller flera våningar eller däröver, skola enligt före
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

skrift i 1 moni. i nämnda paragraf vertikala bärverk, bjälklag över källare

samt översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag utföras

brandsäkert. Uppföres byggnad i flera än fyra våningar, skola jämväl

övriga bjälklag utföras brandsäkert. Undergår sådan byggnad till nybyggnad

hänförlig ändring eller ändras annan byggnad så att den kommer att bestå

av tre eller flera våningar, skall brandbotten, där sådan saknas, anordnas

å översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag. Vidare har

i 2 mom. föreskrivits, att vid uppförande av stationsbyggnad till järnväg

eller av därmed jämförlig byggnad, som är av vikt för allmänna samfärdseln,

byggnad för industriellt ändamål, i vilken i regel minst 25 personer samtidigt

äro sysselsatta, eller byggnad, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt,

hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst 25 personer, vertikala

bärverk och samtliga bjälklag skola, oavsett antalet våningar, utföras brandsäkert.

Undergår sådan byggnad till nybyggnad hänförlig ändring, skall vad

i 1 mom. sagts om ombyggnad äga motsvarande tillämpning. I 3 mom. har

stadgats, att om tillämpning av de i 1 och 2 mom. meddelade bestämmelserna

skulle medföra oskälig kostnad eller örn särskilda skäl för undantag

från sagda bestämmelser eljest skulle föreligga, sådant undantag må medgivas

av länsstyrelsen.

Enligt 108 a § skola bestämmelserna i 53 a § äga motsvarande tillämpning

å landsbygden. Vad nu sagts skall gälla även inom område, för vilket byggnadsplan

eller utomplansbestämmeler icke fastställts, dock ej i fråga örn

ekonomibyggnad till jordbruksfastighet.

Nu angivna bestämmelser överensstämma i allt väsentligt med ett av stadsplaneutredningen,

i yttrande den 15 oktober 1943 över av 19A3 års civilförsuarsutredning

avgivet betänkande, utformat förslag i ämnet, som i huvudsak

överensstämde med vissa av sistnämnda utredning angivna riktlinjer. Mot

civilförsvarsutredningens förslag i denna del framställdes i de i övrigt avgivna

yttrandena, frånsett ett par detaljanmärkningar, erinran endast av

byggnadsstyrelsen, som i synnerhet beträffande industriell anläggning samt

anläggning, som inrymde undervisnings- eller vårdanstalt av viss minimistorlek,

ifrågasatte, huruvida det vore lämpligt eller behövligt alt generellt

fordra, att i byggnad med mindre än tre våningar bärande konstruktioner

skulle utföras brandsäkert. Fordringarna i detta avseende syntes lämpligen

böra göras beroende av anläggningens art. Byggnadsstyrelsen ville för sin

del framhålla, att de föreslagna restriktionerna syntes alltför stränga och

ägnade att medföra obehövliga kostnader. Genom föreskrifterna skulle det

sålunda icke tillåtas att å landsbygden uppföra exempelvis mindre verkstäder,

skolhus och sjukstugor i en eller två våningar av trä. Åtminstone

för byggnader, där bostäder icke vore inrymda, syntes kraven kunna väsentligt

reduceras.

Vid behandlingen i statsrådet den 21 april 1944 av frågan örn gemensam

lagstiftning för de i hemortsförsvaret ingående verksamhetsgrenarna (prop.

nr 268) uttalade föredraganden, att byggnadsstyrelsens anmärkning, som visserligen

icke saknade fog, dock icke syntes böra föranleda ändring i förslaget.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 119.

153

De flesta olägenheterna av förslaget syntes kunna undanröjas genom dispensförfarande,

därvid hinder icke borde möta för länsstyrelse att meddela generella

dispenser.

Skolöverstyrelsens framställning.

I skrivelse den 28 november 1944 till Kungl. Majit har skolöverstyrelsen

uttalat, att bestämmelserna i 53 a och 108 a §§ kunde beträffande byggnader

för folkskoleväsendet få vittgående ekonomiska konsekvenser icke blott

för staten utan även för vederbörande kommuner. Det torde därför kunna

förutses, att den möjlighet till dispens, som bestämmelserna anvisade, komme

att i stor utsträckning utnyttjas. Det syntes angeläget, att vid dylikt dispensförfarande

största möjliga enhetlighet ernåddes. Detta syfte kunde enligt

styrelsens mening vinnas genom utfärdande av cirkulär till statens folkskolinspektörer,

skoldistrikt m. fl. Då styrelsen ansåge frågan härom böra underställas

Kungl. Majits prövning, hemställde styrelsen örn bemyndigande att utfärda

sådant cirkulär.

I ett vid skrivelsen fogat utkast till sådant cirkulär anföres bl. a.:

Bestämmelsen att vid uppförande av byggnad, som inrymmer undervisnings-

eller vårdanstalt och är avsedd att hysa minst tjugufem personer, vertikaia

bärverk och samtliga bjälklag skola, oavsett antalet våningar, utföras

brandsäkert, innebär, att sådan byggnad såväl i stad som på landsbygden

måste uppföras av tegel och betong.

Kostnadsskillnaden mellan byggnad av brandsäker konstruktion samt träbyggnad

kan beräknas utgöra mellan 10 och 25 procent. I Norrland, där

transportkostnaderna spela en större roll än i södra och mellersta Sverige,

torde man i flertalet fall böra räkna med den högsta procentsatsen. Med

hänsyn till dessa variabla procentsatser är det synnerligen önskvärt att en

ungefärlig fixering sker av den kostnadsökning, som kan anses motivera,

att dispens ur kostnadssynpunkt bör kunna ifrågasättas. Självfallet kan intet

bestämt uttalande göras härom. Beräknas kostnadsökningen komma att

uppgå till 12 å 15 procent eller däröver, synas dock skäl kunna föreligga

för en tillämpning av dispensförfarandet, särskilt beträffande skoldistrikt

med svag ekonomisk bärkraft. Givetvis kunna jämväl andra faktorer inverka

på bedömandet av denna fråga.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas de ekonomiska konsekvenserna av

krav på uppförandet av fristående eller med skolbyggnad löst sammanfogade

gymnastiklokaler i brandsäker konstruktion. Det är härvid speciellt

taklagets konstruktion man har att taga hänsyn till. Utrymmen av denna

storleksordning med spännvidder mellan 10 och 12 m eller större övertäckas

praktiskt taget alltid med träkonstruktion, oberoende av byggnadens

storleksordning eller om byggnaden är förlagd till stad eller på landsbygden.

Ett konstruktionssystem med takbjälklag av betong — massivplatta eller

plattor mellan järnbalkar — skulle troligen innebära en fördyring, som icke

oväsentligt skulle överstiga nyssnämnda 25 procent. Då ett frångående av

den gängse konstruktionsprincipen icke torde böra ifrågasättas, synes det

icke heller kunna (''Iler böra krävas, alt gymnastikbyggnadens vertikala bärverk

utföras brandsäkert. Oberoende av huru en skolbyggnad i övrigt konstrueras

synes därför gymnastikbyggnad, därest den är fristående eller löst

sammanfogad med skolbyggnad i övrigt, böra få uppföras i träkonstruktion.

Bestämmelsen att skolbyggnad, som avses att hysa minst 25 personer,

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

måste uppföras i brandsätter konstruktion, innebär, att kravet på brandsäker

konstruktion eftergives endast för skolbyggnader, inrymmande en läraravdelning.

Dispens blir alltså erforderlig bl. a. beträffande skolor av andra

och första B-formen samt enkla A-skolor. Större skolanläggningar torde

här kunna lämnas ur räkningen, då byggnaderna för desamma nära nog undantagslöst

planeras i brandsäker konstruktion.

Det synes överstyrelsen synnerligen önskvärt, att sådan generell dispens

lämnades beträffande mindre skolanläggningar. Förslagsvis kunde dispensen

gälla skolbyggnader, avsedda för högst 100 lärjungar, vilket elevantal endast

undantagsvis överskrides i en skola av B-form. Dispensförfarandet bleve då

icke erforderligt beträffande skolor av andra och första B-formen. Därigenom

vunnes jämväl en viss överensstämmelse med nu tillämpad praxis, att

skolbyggnader, avsedda för minst 100 barn, skola i fråga örn de sanitära

anordningarna inredas på visst sätt för att kunna tagas i bruk för beredskapsändamål.

I fråga örn byggnadsföretag, avsedda att uppföras av trä och beträffande

vilka Kungl. Maj:t redan meddelat byggnadstillstånd eller för vilka ritningar,

arbetsbeskrivningar och kostnadsberäkningar upprättats, föreligga synnerligen

starka skäl för att undantag från tillämpningen av de nya bestämmelserna

i största möjliga utsträckning medgives. I annat fall kommer vederbörande

skoldistrikt att åsamkas betydande merkostnader och igångsättandet

av byggnadsföretagen avsevärt fördröjas.

Yttranden.

över skolöverstyrelsens framställning ha yttranden efter remiss inkommit

från byggnadsstyrelsen, stadsplaneulredningen, civila byggnadsutredningen,

riksbrandinspektören och civilförsvarsstyrelsen. Vid byggnadsstyrelsens utlåtande

fanns fogat yttrande av svenska brandskyddsföreningen.

Bgggnndsstgrelsen har i sitt yttrande uttalat, att styrelsen alltjämt ansåge

bestämmelserna i 53 a och 108 a §§ väl stränga. De eftergifter i kraven å

brandsäkerhet, som erfarenheten givit vid handen vara nödvändiga beträffande

vissa anläggningar, syntes lämpligen böra åstadkommas genom författningsändring

i stället för genom generella dispenser. Därvid kunde även

vissa mindre tydliga uttryck givas en klarare formulering. Sålunda borde

bl. a. uttrycket »vertikala bärverk» i 53 a § utbytas mot »bärande konstruktioner».

Byggnadsstyrelsen anför vidare i sitt yttrande bl. a.:

Skolöverstyrelsen framhåller önskvärdheten av att sådan generell dispens

lämnas för skolbyggnader för högst 100 elever. Detta elevantal överskrides

endast undantagsvis i skolor av B-typ. Sådan skolbyggnad av typ B 1 innehåller

tre eventuellt fyra klassrum, en mindre gymnastiksal, skolkök, slöjdsal.

frukostrum och vissa bilokaler samt brukar uppföras i två våningar fölen

kostnad av omkring 150 000 kronor. Närmast mindre skolanläggning, typ

B 2, innehåller två klassrum jämte ovannämnda utrymmen, dock icke skolkök,

och kostar ca 120 000 kronor. Den minsta skoltypen B 3 innehåller

endast ett klassrum och slöjdsal, eventuellt gymnastiksal i vinden och uppföres

i en våning.

Byggnadsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att nyssnämnda

skolbyggnader enligt nu vunna erfarenheter icke utgöra de enda byggnader,

där en mera allmän dispens synes vara motiverad. Sålunda torde dispens

kunna lämnas även för vissa industribyggnader, särskilt sådana avsedda för

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 119.

155

framställning av våta varor. Styrelsen har följaktligen för avsikt att, därest

ifrågavarande stadgande icke ändras, i samråd med bland annat statens

brandinspektion uppgöra förslag till anvisningar och underställa dem Kungl.

Majit för godkännande. Dessa skulle i så fall kunna läggas till grund för

behandlingen av hithörande dispensärenden inom länsstyrelserna, där de närmast

torde komma att handläggas av länsarkitekterna. Till ledning vid ärendenas

behandling borde dessa anvisningar även innehålla erforderliga förklaringar

och förtydliganden till författningstexten. Till belysande av, att

denna i sin nuvarande formulering kan ge anledning till tveksamhet, kan

till exempel nämnas frågan örn innebörden av begreppet vertikala bärverk.

Vidare kan ifrågasättas, huruvida starkt lutande yttertak skola räknas som

bjälklag, till exempel vid fabriks- eller lagerbyggnader i en våning utan särskilt

vindsbjälklag, eller om en byggnad med bjälklag och pelare av armerad

betong med icke bärande ytter- och innerväggar av till exempel trä eller glas

kan anses vara tillåten.

Byggnadsstyrelsen anser för sin del, att skolbyggnader av B-typ, uppförda

i en våning, böra kunna erhålla generell dispens att uppföras i trä. B 1- och B 2-skolor torde kunna uppföras med en sousterrängvåning och en våning

i trä, mot vilken byggnadstyp ur brandskyddssynpunkt icke lärer kunna

göras några invändningar. Ej heller bör hinder möta mot att gymnastikbyggnad

med omklädningsrum i källare utföres av trä.

Civila byggnadsutredningen anser, att bestämmelserna i 53 a och 108 a §§

komme att i betydande mån fördyra statens och kommunernas byggnadskostnader.

Därest utredningen varit i tillfälle att framföra sina synpunkter

före bestämmelsernas införande i byggnadsstadgan, skulle utredningen ha

bestämt avstyrkt desamma. Vid sådant förhållande anser sig utredningen nu

böra förorda, att föreskrifterna så långt görligt jämkas i syfte att i skälig

utsträckning bereda utrymme för mindre kostnadskrävande konstruktioner.

En sådan utväg vore att föredraga framför generella dispenser. Härvid borde

emellertid uppmärksammas icke blott skolbyggnaderna utan jämväl mindre

vårdanstalter samt sjukstugor. Utredningen hade i fråga örn vårdanstalterna

i sitt den 15 februari 1943 avgivna betänkande med förslag till ändringar i

byggnadsstadgan förordat vissa normerande bestämmelser, därvid förutsatts,

att för byggnadens utförande skulle kunna väljas det material, som med hänsyn

till förhållandena i orten eller eljest funnes från ekonomisk synpunkt

lämpligast. I det betänkande rörande lasarettsbyggnader, som utredningen

under den närmaste tiden komme att avgiva, hade likaledes förutsatts, att

sjukstugebyggnad finge under enahanda betingelser utföras i trä. Det syntes

utredningen icke heller påkallat att exempelvis mindre stationsbyggnad till

järnväg ovillkorligen skulle utföras av sten. Utredningen förordade därför

att stadgandet i 53 a § 2 mom. upphävdes.

Riksbrandinspektören bär i sitt yttrande anfört bl. a.:

Vid bedömandet av en byggnads ekonomi bör emellertid ej enbart byggnadskostnaderna

läggas till grund utan fastmer byggnadens driftkostnader.

De solidare, brandsäkrare byggnaderna torde i regel bliva billigare i drift

jämfört med träbyggnader genom alt de hava längre amorteringstid, mindre

årligt underhåll, lägre försäkringspremier etc. Den högre anläggningskostnaden,

vilken skolöverstyrelsen beräknat uppgå till 10 å 25 °/o för brand
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Muj:ts proposition nr 119.

säkra byggnader jämfört med träbyggnader, torde därför till slör del uppvägas

av de lägre driftkostnaderna.

Skolöverstyrelsen förbigår emellertid i sin anhållan om dispens de anledningar,

som framkallat ifrågavarande byggnadsbestämmelser, nämligen

civilförsvaret och det därmed sammanhängande brandskyddet. Att skapa ett

bättre civilförsvar genom ett bättre byggnadssätt å såväl landsbygden som

i städerna har redan vid luftskyddslagens tillkomst varit en erkänd nödvändighet.

Vad skolor beträffar tillkommer därjämte kravet på att genom

ett ur brandsäkerhetssynpunkt tillfredsställande byggnadssätt minska faran

för att barnen vid eldsvådor skola förolyckas.

Riksbrandinspektören anser sålunda, att någon generell dispens från byggnadsstadgans

53 a och 108 a §§ ej bör medgivas. Emellertid anser riksbrandinspektören,

att bestämmelserna enligt dessa båda paragrafer i vissa fall äro

onödigt stränga och att de därför borde omarbetas. För skolbyggnader å

landsbygden inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

icke fastställts, vill riksbrandinspektören sålunda föreslå, att envånings

byggnader få uppföras av trä under förutsättning, att vinden icke inredes

för undervisningsändamål eller för förläggning av skolbarn, och att

väggar och tak utföras åtminstone brandhärdiga i pannrum samt i slöjdsal

eller annan undervisningslokal, som är förlagd till källarvåning. Därjämte

böra självfallet skyddsrum, i den mån sådana skola förekomma, utföras

enligt därför gällande bestämmelser. För fribelägen gymnastikbyggnad inom

område, som här sagts, bör enahanda lindring i nu gällande byggnadsbestämmelser

kunna medgivas.

Civilförsvarsstyrelsen har anslutit sig till vad riksbrandinspektören sålunda

anfört.

Stcidsplaneutredningen har i sitt yttrande uttalat, att nu ifrågakomna bestämmelser

medförde en ej oväsentlig kostnadsökning, därest, såsom mången

gång vore fallet, byggnaden eljest skulle lia kunnat uppföras av trä. Särskilt

inom mera avlägsna bygder, t. ex. i de nordligaste delarna av landet,

där trä vore det vanligaste byggnadsmaterialet, kunde följderna bli betydande.

Olägenheterna ökades ytterligare, om, såsom i nuvarande krissituation,

tillgången på brandsäkert material vore knapp samt svårigheter därjämte

förelåge att erhålla erforderliga transportmedel för materialets forslande

till byggnadsplatserna.

Stadsplaneutredningen anför vidare bl. a.:

Stadsplaneutredningen har icke något att erinra mot att dispenser under

rådande förhållanden meddelas i huvudsakligen den utsträckning, som skolöverstyrelsens

cirkulär innebär. En utväg vore naturligtvis att — till undvikande

av ett så omfattande dispensförfarande — i stället vidtaga vissa

jämkningar i 53 a § 2 mom. byggnadsstadgan, exempelvis sålunda att från

dess tillämpning direkt uteslötes alla undervisningsanstalter, avsedda att

rymma mindre än 100 personer. Av vad ovan anförts framgår emellertid,

att de svårigheter, vilka föranlett skolöverstyrelsens skrivelse, icke förbisågos

vid bestämmelsernas tillkomst. Några nya förhållanden av beskaffenhet att

inverka på frågans bedömande torde icke lia inträffat, sedan densamma helt

nyligen prövades av statsmakterna. Ur brandskyddssynpunkt torde bestämmelserna

i nuvarande skick få anses vara i och för sig väl motiverade.

Såsom nämnts äro de praktiska besvärligheter, vilka bestämmelsernas tilllämpning

föra med sig, dels beroende av knappheten på erforderligt material

samt av andra förhållanden, som sammanhänga med krisläget, dels ock

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 119.

157

av ekonomisk art. I den mån besvärligheterna hänföra sig till krisen, äro de

av övergående natur. De erinringar, som ur ekonomisk synpunkt kunna riktas

mot bestämmelserna, torde däremot i viss utsträckning kunna göras gällande

även sedan krissituationen upphört.

Den av departementschefen framhållna möjligheten att generellt dispensera

synes särskilt lämplig att använda under krisförhållanden, sådana som

de nu rådande. En generell dispens beträffande byggnader för undervisningsändamål,

avsedda för högst 100 elever, torde undanröja de flesta olägenheter,

som bestämmelsernas tillämpning för närvarande kunna medföra

i fråga örn skolbyggnader. Dispensen kan, såsom författningen förutsätter,

meddelas av varje länsstyrelse för sig. Det kan härvid vara lämpligt att för

vinnande av större enhetlighet direktiv rörande undantagsstadgandets utfärdande

lämnas länsstyrelserna. Undantag kan emellertid också medgivas

av Kungl. Maj:t på en gång för hela riket med stöd av den allmänna befogenhet,

som Kungl. Maj :t äger att dispensera från byggnadsstadgans bestämmelser.

De ytterligare dispenser, som kunna erfordras i enlighet med vad skolöverstyrelsen

i sitt cirkulär förordat, torde knappast vara av beskaffenhet

att böra meddelas generellt. Behovet av dylika dispenser torde få prövas av

vederbörande länsstyrelse med hänsyn till omständigheterna i det särskilda

fallet.

Sedan krissituationen upphört, torde kvarstående olägenheter merendels

lämpligen kunna motverkas genom dispenser av länsstyrelserna från fall

till fall. Stundom torde dock även här generella dispenser vara motiverade,

exempelvis för att lätta de ekonomiska verkningarna av bestämmelsernas

tillämpning inom mera avlägset belägna landsdelar med höga transportkostnader.

Framhållas må att i 53 a § 3 mom. byggnadsstadgan ekonomiska

hänsyn särskilt omnämnts såsom grund för dispensrättens utövande.

Svenska brandskyddsföreningen har i sitt yttrande anfört bl. a.:

Avfattningen av 53 a § i byggnadsstadgan har redan i många hänseenden

medfört tveksamhet örn huru de nya brandtekniska föreskrifterna skola tolkas,

och generella dispenser ha redan begärts från olika myndigheter och

organisationer.

Enligt föreningens åsikt bör det tagas i övervägande huruvida ej ifrågavarande

paragraf bör omarbetas. En del av däri intagna föreskrifter synas

därvid böra överföras från byggnadsstadgan till de »anvisningar», som för

närvarande äro under utarbetande inom byggnadsstyrelsen och som äro avsedda

att ge direktiv om utförandet av sådana byggnadsdetaljer, som ej

lämpligen böra införas i byggnadsstadgan. Om en ändring i sådan riktning

kommer till stånd, kunna bestämmelserna eller anvisningarna ändras i man

av behov och i enlighet med byggnadsteknikens utveckling av Kungl. Majit

utan riksdagens hörande.

I avvaktan på sådan ändring synes det föreningen oriktigt att generella

dispenser medgivas för närvarande.

I sitt förslag till cirkulärskrivelse anger skolöverstyrelsen såsom gräns för

generell dispens skola för högst 100 lärjungar. Enligt föreningens åsikt är

det emellertid icke endast lärjungeantalet, som bör avgöra, huruvida en

skolbyggnad skall uppföras i brandsäker eller icke brandsäker konstruktion.

Av mera utslagsgivande betydelse är nämligen våningsantalet och de utrymningsmöjligheter,

som stå till lärjungarnas förfogande i händelse av

eldsvåda. Sålunda måste högre krav givetvis ställas på byggnadens utformning

ur brandskyddssynpunkt vid en flervåningsbyggnad än örn byggnaden

uppföres endast i en våning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Stadts proposition nr 119.

I sin cirkulärskrivelse har skolöverstyrelsen vidare antytt de ekonomiska

olägenheter, som ett mera brandsäkert utförande skulle medföra för stat och

kommun. I detta samband har angivits att kostnadsskillnaden mellan byggnad

i brandsäker konstruktion samt träbyggnad kan beräknas utgöra mellan

10 och 25 procent. För en dylik uppskattning av kostnadsskillnaden böra

emellertid icke endast själva anläggningskostnaderna läggas till grund, utan

böra även inberäknas de årliga kostnaderna för underhåll och brandförsäkring,

vilka kostnader i flera fall kunna medföra, att ett mera brandsäkert

byggnadssätt ställer sig gynnsamt även ur ekonomisk synpunkt.

Beträffande gymnastiksalarnas utförande bör även denna fråga bedömas

från fall till fall. Medan sålunda en friliggande gymnastiksal i ett fall kan

anses kunna utföras av trä utan att brandskyddet i högre grad blir eftersatt

måste i ett annat fall, då salen hopbygges med en större skolbyggnad eller

då den är belägen intill andra byggnader, ökade krav ställas på utförandet.

Ibland kan då fordras, att väggarna utföras brandsäkert, medan de i andra

fall kunna tillåtas vara endast brandhärdiga eller obrännbara.

Med anledning av vad ovan anförts anser sig föreningen icke kunna tillstyrka

bifall till att skolöverstyrelsen bemyndigas utsända ett cirkulär i det

skick, som föreslagits. I avvaktan på de anvisningar, som byggnadsstyrelsen

kommer att utarbeta angående här berörda bestämmelser, bör enligt föreningens

åsikt cirkuläret endast omfatta uppgifter örn de föreskrifter, som

nu gälla enligt 53 a och 108 a §§ i byggnadsstadgan samt örn sättet för erhållande

av dispens.

I skrivelse den 8 februari 1945 har svenska arkitekters riksförbund, under

åberopande av att bestämmelserna i 53 a och 108 a §§ byggnadsstadgan medförde

högre byggnadskostnader än som vore rimligt, hemställt örn revidering

av desamma.

Departementschefen.

De i 53 a § 1 och 2 mom. byggnadsstadgan meddelade föreskrifterna innebära,

att därmed avsedda byggnader måste uppföras av tegel eller betong.

Användandet av sådant material för uppförandet av byggnader med tre eller

flera våningar och övriga i paragrafen angivna anläggningar måste väl från

brandskyddssynpunkt anses önskvärt. I flera yttranden har emellertid hävdats,

att bestämmelserna äro för stränga och ägnade att medföra alltför stora

kostnader. Enligt stadgandet i 3 mom. äger länsstyrelse visserligen meddela

dispens, om en tillämpning av bestämmelserna skulle medföra oskäliga kostnader

eller örn eljest särskilda skäl till undantag föreligga. Den numera förebragta

utredningen synes giva vid handen, alt en tillämpning av nämnda

föreskrifter i ett stort antal fall komme att medföra en större ökning av

byggnadskostnaderna än som kan anses skälig i förhållande till den ökade

brandsäkerhet som skulle vinnas. Med hänsyn härtill synes en författningsändring

påkallad.

Civila byggnadsutredningen har förordat, att bestämmelserna i 2 mom. skola

helt upphävas. Det måste emellertid från brandskyddssynpunkt anses angeläget,

att åtminstone större anläggningar i regel få en brandsäker konstruktion.

Jag kan därför icke biträda byggnadsutredningens uppfattning. Hänsynstagandet

till de ekonomiska synpunkterna synes i stället böra ske på det sättet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

159

att föreskrifterna om brandsäker konstruktion av byggnad med mindre antal

våningar än tre begränsas att avse allenast större anläggningar. Från bestämmelsernas

tillämpningsområde torde i enlighet härmed böra undantagas sådana

byggnader för undervisningsändamål, som icke äro avsedda att inrymma

minst 100 personer. Härav lärer följa, att byggnad för gymnastiklokal,

som uppföres i anslutning till skola, i allmänhet icke behöver ha brandsäker

konstruktion. Då det vidare från brandskyddssynpunkt knappast kan anses

erforderligt att vertikala bärverk och samtliga bjälklag utföras brandsäkert

vid uppförandet av mindre stationsbyggnader och andra därmed jämförliga

mindre byggnader för den allmänna samfärdseln, synas bestämmelserna härom

böra begränsas att avse allenast större byggnader för sådant ändamål.

Det torde utan mera avsevärd olägenhet kunna anförtros åt byggnadsnämnderna

och centrala statliga myndigheter att avgöra, om viss byggnad är att

anse såsom större eller mindre och föreskrifterna om brandsäker konstruktion

följaktligen äro tillämpliga eller ej. Härvid bör komma i betraktande,

huruvida byggnaden är avsedd för en talrik personal och örn den skall

kunna samtidigt inrymma ett stort antal resande. Beträffande byggnad

för industriellt ändamål torde kravet på brandsäker konstruktion

lämpligen böra inskränkas att avse byggnad, i vilken i regel minst 50

personer samtidigt äro sysselsatta. I fråga örn vårdanstalt, hotell eller

pensionat torde sådan konstruktion böra krävas endast om byggnaden är

avsedd att inrymma minst 50 personer. Utföras här ifrågavarande anläggningar

i tre eller flera våningar, framgår av vad jag nyss sagt, att kravet

på brandsäker konstruktion alltjämt skall gälla.

I samband med nu ifrågavarande ändringar i 2 mom. torde en redaktionell

jämkning böra vidtagas i 1 mom.

Att såsom byggadsstyrelsen förordat utbyta uttrycket »vertikala bärverk»

mot »bärande konstruktioner» synes mig icke påkallat. I detta sammanhang

må framhållas, att takkonstruktioner icke torde innefattas under benämningen

»bjälklag».

I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931

(nr 364).

Föredraganden hemställer, att Kungl. Majit måtte besluta inhämta riksdagens

yttrande över förslaget.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

T höre Wisén.

opaginerad Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 •

Bilaga.

Stat! splaneutredn ingens förslag

till

Kungörelse

om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931

(nr 361).

Härigenom förordnas, dels att 2, 49—58, 61, 70, 73, 79 a, 116 och 124 §§

byggnadsstadgan den 20 november 19311 skola erhålla följande ändrade lydelse,

dels ock att i samma stadga skola införas fyra nya paragrafer, betecknade

56 a, 60 a, 60 b och 109 a §§, av nedan angivna innehåll samt, beträffande

60 b §, med den överskrift, som i det följande angives:

2 §•

Byggnadsordning antages av stadsfullmäktige, efter byggnadsnämndens

hörande, men skall, för att bliva gällande, fastställas av Konungen.

Av stadsfullmäktige antagen byggnadsordning insändes till Konungens befallningshavande,

som har att med eget utlåtande överlämna densamma till

Konungen.

Vad nu sagts galle ock i fråga om ändring av byggnadsordning; dock må

ändring, som ej innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande,

fastställas av Konungens befallningshavande.

Saknar stad byggnadsordning och har sådan ej blivit av stadsfullmäktige

antagen inom två år efter det denna stadgas bestämmelser angående stad

blivit för staden gällande, ankommer det å Konungens befallningshavande

att anmäla förhållandet hos Konungen.

Till ledning vid uppgörandet av byggnadsordning skall byggnadsstyrelsen

upprätta ett eller flera normalförslag.

49 §.

1 mom. Alla i en byggnad ingående bärande delar skola givas sådana

mått, att påkänningarna icke överskrida de värden, som angivas i av byggnadsstyrelsen

utfärdade anvisningar, samt skola i övrigt utformas i enlighet

med vad nämnda anvisningar härom innehålla.

2 mom. Boningsrums golv, väggar och tak, som gränsa mot det fria eller

mot icke uppvärmt utrymme, skola så utföras, att de erhålla minst den värmeisoleringsförmåga,

som angives i av byggnadsstyrelsen utfärdade anvisningar.

Boningsrum skall, där tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles, förses med

tjänlig eldstad eller annan tillfredsställande anordning för rummets uppvärmning.

Vad i första och andra styckena föreskrives om boningsrum skall gälla

jämväl om arbetsrum; dock att med hänsyn till arten av den verksamhet,

för vilken rummet är avsett, eftergift i skälig mån skall av byggnadsnämnden

medgivas.

1 Senaste lydelse, se beträffande 53 § SFS 1936:218, beträffande 54 § SFS 1940:121 och

beträffande 79 a § SFS 1937:293.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119-

161

3 mom. Byggnad, som inrymmer bonings- eller arbetsrum, skall uppföras

så, att nöjaktig ljudisolering erhålles. Närmare föreskrifter härom meddelas

av byggnadsnämnden enligt anvisningar, som utfärdas av byggnadsstyrelsen.

4 mom. För vinnande av tillfredsställande luftväxling inom byggnad skall

iakttagas:

att bonings- och arbetsrum samt bad- och duschrum förses med erforderlig

anordning såväl för införande av frisk luft som för avlägsnande av den

förbrukade;

att i kök eller annat utrymme för matlagning samt tvättstuga anordnas

i mrör;

att skafferi förses med friskluftsintag;

att klosettrum förses med utsugningskanal; samt

att till pannrum med eldstad anordnas luftintag direkt utifrån, där ej undantag

finnes kunna medgivas med hänsyn till anläggningens ringa storlek

eller andra särskilda omständigheter.

Närmare föreskrifter om luftväxlingens ordnande meddelas av byggnadsnämnden

enligt anvisningar, som utfärdas av byggnadsstyrelsen.

5 mom. I varje boningsrum skall finnas fönster, som skall vara tillräckligt

stort och lämpligt anbragt samt så vetta omedelbart åt det fria, att rummet

erhåller god dager. Vad nu sagts gäde ock örn arbetsrum; dock att med

hänsyn till arten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett, eftergift i

skälig mån skall av byggnadsnämnden medgivas.

6 mom. Till skydd mot fukt i bonings- och arbetsrum skola iakttagas de

anvisningar, som byggnadsstyrelsen härom utfärdar.

50 §.

/ mom. I boningsrum---- tillhör bostadslägenhet.

2 mom. Golv i tvättstuga, bad-, dusch- och klosettrum skall utföras av för

vatten ogenomträngligt ämne samt i tvättstuga, bad- och duschrum laggas i

lutning mot avlopp. Bjälklag under sistnämnda utrymmen skall, där så lämpligen

kan ske, utföras av betong. Utföres bjälklaget av trä, får fyllning ej

förekomma.

51 §.

1 mom. Bostadslägenhet skall så anordnas, att den bereder möjlighet till

trevnad och god hygien. Den skall sålunda erbjuda lämpliga och tillräckliga

möbelplatser, vara försedd med tambur, nödiga garderobsutrymmen och behövlig

sanitär utrustning samt i övrigt tillgodose skäliga anspråk på utrymme

och bekvämlighet. Lämplig förbindelse bör anordnas mellan rummen

med undvikande i möjligaste mån av mörka eller otillräckligt dagerbelysta utrymmen.

Vid planläggande av bostadslägenhet bör tillses, att den får i möjligaste

mån soligt läge och, där så lämpligen kan ske, göres genomluftbar.

2 mom. Bonings- och arbetsrum skola givas den storlek, som från hälsovårdssynpunkt

och med beaktande av övriga i varje fall inverkande omständigheter

kan anses tillfredsställande.

Boningsrums golvyta får icke understiga 9 kvadratmeter; dock må för matrum

med direkt anslutning till kök golvytan vara minst 6 kvadratmeter. Undanlag

må ock medgivas av byggnadsnämnden för sovrum, avsett för högst

en person eller eljest, där särskilda förhållanden föreligga. I intet fall får golvytan

understiga 6 kvadratmeter.

I bostadslägenhet örn ett eller flera rum och kök får golvytan hos det största

rummet ej understiga 17 kvadratmeter, och må i annan bostadslägenhet med

endast eli rum dettas golvyta icke understiga 15 kvadratmeter, örn till lägen
Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr lii). 11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 119-

heten hör kokvrå eller annat utrymme för matlagning, samt eljest 12 kvadratmeter.

Undantag härifrån må av byggnadsnämnden medgives för lägenhet,

vars användning står under betryggande tillsyn, liksom eljest i särskilda

fall.

Kokvrå får icke givas mindre golvyta än 2 kvadrameter och icke mindre

bredd än 1,35 meter. Bredden av kök får ej understiga 1,5 meter. Kokvrå och

kök böra vara försedda med fönster, som är öppningsbart mot det fria.

Såsom kök skall anses utrymme för matlagning med större golvyta än 4

kvadratmeter.

Minsta tillåtna golvytan hos bad-, dusch- och klosettrum bestämmes av

byggnadsnämnden enligt anvisningar, som utfärdas av byggnadsstyrelsen.

3 mom. Bonings- och arbetsrum skola hava en höjd av minst 2,70 meter;

dock må i genomluftbar lägenhet inom helt fribelägen byggnad samt i genomluftbar

lägenhet inom byggnad med ett djup av högst 11 meter rumshöjden

begränsas till 2,50 meter.

Utan hinder av vad nu sagts må rumshöjden i byggnad, som ej inrymmer

flera än två för familj avsedda lägenheter, vara lägst 2,40 meter samt å vinden

till enfamiljshus vara lägst 2,30 meter.

Möter svårighet att för något enstaka rum i bostadslägenhet eller eljest i särskilda

fall ernå föreskriven minimihöjd, må byggnadsnämnden tillåta mindre

rumshöjd, dock ej under 2,10 meter.

Ej må i något fall boningsrums kubikinnehåll understiga 15 kubikmeter.

4 mom. Vad i 2 morn., med undantag av första stycket, samt 3 mom. sägs

skall icke gälla beträffande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Konungen

eller enligt Konungens förordnande av central statlig myndighet, eller

beräffande annan allmän byggnad, såframt den tillhör kronan.

52 §.

1 mom. Grund skall läggas på marklager av tillräcklig bärförmåga eller,

där sådan finnes endast å större djup, säkerställas genom pålning eller på

annat sätt.

2 mom. Grundmur eller grundpelare, som icke lägges på berg, skall nedföras

till frostfritt djup. Lägges grund på berg, skola, där så erfordras, pallar

utsprängas för densamma, och skall för byggnad i gatulinje berget invid

gatan nedsprängas minst 30 centimeter under gatuplanet.

3 mom. Uppföres byggnad av mer än en vånings höjd i gräns mot grannes

fastighet, skall grundmur eller grundpelare i gränsen nedföras till vanligt

källardjup, ändock att källare i byggnaden ej ifrågakommer.

Vad i första stycket stadgas skall ej gälla, där marken utgöres av berg

och källare ej anordnas i byggnaden närmare gränsen än 3 meter. Undantag

från stadgandet i första stycket må därjämte efter grannens hörande medgivas

av byggnadsnämnden, där nämnden med hänsyn till höjdförhållanden

eller markens beskaffenhet eller eljest prövar skäligt.

4 mom. Där källare anordnas, skola grundmur och källargolv så utföras

eller behandlas samt omgivande mark så dräneras, att erforderligt skydd erhålles

mot fukt i källaren. Vad här sagts örn källargolv gäller även annat golv,

som lägges direkt på marken.

Där källare ej anordnas, skall marken invid grundmurarna och under

byggnaden på tillfredsställande sätt dräneras, varjämte matjord under byggnaden

skall bortschaktas, bottenvåningens bjälklag väl isoleras mot kyla,

fukt, dunster och annan olägenhet samt det fria utrymmet därunder väl ventileras.

5 mom. Murar och väggar skola medelst betryggande fuktisolering avskiljas

från grunden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition nt 119.

1G3

53 g.

/ inom. Byggnad, som uppföres i gräns mot grannfastighet, skall, såvida

ej framförvarande område till minst 9 meters bredd är undantaget från bebyggande,

avskiljas från denna fastighet medelst brandmur.

Där särskilda---bestridande hävas.

Då särskilda — -— — avsevärt ökas.

2 mom. Byggnad av trä, innehållande bonings- eller arbetsrum, med större

planyta än 300 kvadratmeter skall, där ej byggnadsnämnden på grund av

särskilda skäl medgiver undantag, genom brandmur avdelas så, att ingen del

överstiger nämnda mått.

3 mom. Brandmur skall uppföras antingen av bränt tegel med en volymvikt

av minst 1,6 kilogram per kubikdecimeter och med väl fyllda fogar, varvid

muren skall givas en tjocklek av minst 25 centimeter, eller ock i annan,

av byggnadsstyrelsen godkänd, likvärdig konstruktion; dock gäller för ej

motbyggd brandmur, som utgör yttervägg till bonings- eller arbetsrum, i

tillämpliga delar vad i 49 § 2 mom. stadgas.

A morn. Vid införande i brandmur av imrör eller annan luftkanal skola

kanalens ytter- och innerväggar sammanlagda hålla minst den för muren föreskrivna

godstjockleken. Införes slits i brandmur, skall vad nu sagts äga

motsvarande tillämpning. Vid luftkanal, vars bredd i murens längdriktning

ej överstiger 15 centimeter, och vid vertikal slits av samma bredd må dock

god.st.jockleken vara mindre men får ej understiga 12 centimeter mot murens

yttersida.

Angående rökrör i brandmur samt angående luftkanal i brandmur, som ej

är motbyggd, gäller vad i 56 § 1,2 och 6 mom. stadgas om väggar kring

sådana kanaler.

Anbringas bjälkändar i brandmur, skall murens tjocklek på yttersidan

vara minst 12 centimeter.

Utföres brandmur i särskild, av byggnadsstyrelsen godkänd konstruktion,

må medgivas de undantag från bestämmelserna i detta moment, som påkallas

av omständigheterna.

5 mom. Brandmur skall uppföras från grunden till byggnadens tak. Är

taket av samma höjd som grannhusets, skall antingen muren uppdragas 30

centimeter däröver eller takets undersida förses med åtminstone hrandhärdig

beklädnad till en bredd av minst 60 centimeter närmast brandmuren. Takpanel

eller annat trävirke än yttre väggbeklädnad får icke framdragas över

brandmur.

6 mom. Brandmur, som helt eller delvis icke är motbyggd, skall behandlas

såsom fasad och avfärgas i lämplig färgton. Uppför granne byggnad mot sådan

brandmur, är murens ägare skyldig att å delar som motbyggas borttaga

^springande isolering, listverk och dylikt.

54 §.

1 mom. För minskande av fara för brands spridning må byggnadsnämnden

efter brandchefens hörande föreskriva, i vad mån källare eller vind eller

byggnad i sin helhet skall avdelas med hrandsäkra, brandhärdiga eller flamskyddande

väggar, och huru takets undersida invid sådan vägg å vind skall

skyddas mot brand, öppning i dylik avskiljande vägg skall förses med dörr

av åtminstone hrandhärdig konstruktion.

2 mom. Å hanbjälkarna eller inom utrymme ovan inredd vind må i byggnad

med mer än två våningar, vindsvåningen inräknad, boningsrum ej anordnas

och ej heller uppsättas skiljeväggar i vidare mån jin byggnadsnämnden

kan finna nödigt föreskriva till skydd mot brands spridning. Ej heller

må sådant utrymme eller någon del därav användas som upplag för bränn
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 119-

bara föremål, för såvitt detsamma ej är avskilt från undervarande vindsvåning

medelst ett med brandbotten försett eller i brandsäker konstruktion utfört

bjälklag, vilande på brandsäker stomme, i vilket fall utrymmet må uppdelas

medelst skärmar av metalltrådsnät eller på annat sätt, som kan av

byggnadsnämnden godkännas, för tillgodoseende av i huset boende personers

behov av förvaringsrum.

3 mom. I byggnad med två våningar eller med två våningar jämte inredd

vind skola, om byggnaden inrymmer mer än fyra lägenheter för bostads- eller

affärsändamål, ovan källarbjälklaget inre vägg- och takytor åtminstone flamskyddande

beklädas. I byggnad för bostads- eller affärsändamål med tre eller

flera våningar skola motsvarande byggnadsdelar förses med åtminstone

brandhärdig beklädnad.

1 källarrum med eldstad skola väggar och tak förses med åtminstone flamskyddande

beklädnad.

Där i fabriker, verkstäder eller dylika anläggningar, som kunna medföra

eldfara, väggar och tak av trä förekomma, skola dessa åtminstone flamskyddande

beklädas, såvida ej byggnadsnämnden efter brandchefens hörande

finner skäligt medgiva undantag eller föreskriva annan anordning.

4 mom. Angående bjälklags och vertikala bärverks utförande i brandsäker

konstruktion samt byggnads inrättande i övrigt med hänsyn till luftskyddet

gäller vad därom är särskilt stadgat.

55 §.

Byggnad skall, därest icke själva taklaget utgöres av brandsäker betongkonstruktion,

täckas med taktegel, skiffer, plåt eller annat av byggnadsstyrelsen

godkänt material, som erbjuder betryggande skydd mot antändning

genom gnistor eller flvgbränder. Vid bestämmande av taktäckningsmaterialet

bör avseende fästas jämväl vid vad som kan vara för utseendet lämpligt,

särskilt med hänsyn till det å närliggande byggnader använda.

Tak och altaner skola givas tillräcklig lutning för vattnets avledande mot

erforderliga takrännor och stuprör, vilka senare, om de icke förbindas med

avloppsnät, skola neddragas till ett avstånd av högst 30 centimeter från marken,

byggnadsnämnden likväl obetaget att föreskriva annat mått. Tak får

ej så anordnas, att vatten därifrån faller å grannes tomt.

Å takfall med brantare lutning än 1: 3 skola, där ej byggnadsnämnden

medgiver undantag, lämpliga anordningar vidtagas till skydd mot olycksfall

vid arbeten å taket. Byggnad med mer än en våning skall utrustas med erforderligt

antal lätt åtkomliga takluckor eller tillräckligt stort öppningsbart

takfönster i järnram.

56 §.

1 mom. Skorsten skall utföras av bränt tegel med en volymvikt av minst

1,6 kilogram per kubikdecimeter och med väl fyllda fogar samt skall från

grunden vila på brandsäker konstruktion. Skorsten skall uppdrags genom

yttertaket i eller så nära intill taknocken som möjligt och i allmänhet till

en meter över denna eller den högre höjd, som byggnadsnämnden med

hänsyn till särskilda omständigheter kan finna skäl föreskriva, samt skall i

skärningen med yttertaket kringklädas med plåt eller förses med annan

lämplig tätning. Skorsten skall väl fogstrykas, kalkrappas eller plåtbeklädas.

Skorstens omslutningsväggar skola hava en tjocklek av minst 12 centimeter

samt skiljeväggar mellan rökrör en tjocklek av minst 6,5 centimeter;

dock skola väggarna kring rökrör från värmepanna hava en tjocklek av

minst 25 centimeter, örn värmepannan har en eldyta av 5 kvadratmeter eller

däröver, och i annat fall 12 centimeter. För skorsten till ångpanna och dylikt

eller för fristående skorsten anpassas ytterväggarnas tjocklek efter skorstenens

höjd och beskaffenhet.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119-

165

Skorsten må ock utföras på annat sätt än i första och andra styckena sägs,

därest konstruktionen blivit godkänd av byggnadsstyrelsen.

2 mom. Rökrör bör, för undvikande av inre kondensering och krökning,

örn så erfordras skyddas mot avkylning. Där rökrör framdrages i annan yttervägg

än motbyggd brandmur, skall rörets vägg på yttersidan hava en värmeisoleringsförmåga

motsvarande minst 25 centimeters vägg av murtegel.

Rökrör bör icke anbringas intill garderober, skafferier eller andra utrymmen,

som kunna besväras av värme. Kan detta ej undvikas, bör rökröret på

lämpligt sätt isoleras mot sådant utrymme.

3 mom. I hus, som nybygges, skall varje eldstad hava eget rökrör. Detsamma

skall gälla beträffande inrättande av ny eldstad i äldre hus; dock att

örn svårighet möter att för sådan eldstad anordna eget rökrör eller eljest särskilda

skäl föreligga, byggnadsnämnden må medgiva, att för högst två kakelugnar

eller kaminer användes gemensamt rökrör, därvid emellertid nödiga

försiktighetsmått mot eldfara samt spridning av rök till annan lägenhet skola

iakttagas.

A mom. Rökrör, som göres fyrkantigt, skall hava en genomskärningsyta av

minst 13 X 13 centimeter, rökrör från öppen spis dock minst 13 X 26 centimeter.

Genomskärningsytan av fyrkantigt rökrör från värmepanna bestämmes

av byggnadsnämnden med ledning av anvisningar, som utfärdas av

byggnadsstyrelsen; dock får genomskärningsytan av sådant rökrör ej understiga

13 X 20 centimeter.

Rökrör må ock utföras på annat sätt än i första stycket sägs, därest konstruktionen

blivit godkänd av byggnadsstyrelsen.

Rökrör får icke uppföras i större lutning mot lodlinjen än 45 grader; dock

må byggnadsnämnden, där mekanisk ventilationsanordning finnes eller eljest

särskilda skäl föreligga, medgiva undantag härifrån. I rökrör skall, där så

erfordras, anbringas renslucka.

Avgasningsrör från gasspis skall, därest sådant med hänsyn till spisens

storlek erfordras, indragas i imröret.

5 mom. Där eldstad icke kan direkt anslutas till rökrör i skorsten, ma förbindelserör

av betryggande beskaffenhet användas. Sådant rör ma göras av

plåt, varvid dock skall tillses, att röret icke anbringas närmare oskyddat trävirke

än 45 centimeter och ej heller närmare trävirke, försett med brandhärdig

beklädnad, än 25 centimeter.

6 mom. Fyrkantigt imrör från kök skall hava en genomskärningsyta av

minst 13 X 20 centimeter och imrör från tvättstuga en genomskärningsyta

av minst 13 X 26 centimeter.

Imrör må ock utföras på annat sätt än i första stycket sägs, därest konstruktionen

blivit godkänd av byggnadsstyrelsen.

Vad örn rökrör stadgas i 4 § mom. tredje stycket skall äga motsvarande tilllämpning

i fråga om imrör.

Imrör och andra luftkanaler skola utföras av varaktigt, icke brännbart material

av tillräcklig hållfasthet samt på mot eldfara betryggande sätt. Det ankommer

på byggnadsstyrelsen att meddela de närmare anvisningar härom,

som finnas erforderliga.

Där luftkanal med naturligt drag framdrages i annan yttervägg än motbyggd

brandmur, skall kanalens vägg på yttersidan hava en värmeisoleringsförmåga

motsvarande minst 25 centimeters vägg av murtegel.

56 a §.

1 mom. Byggnadsdelar av trä få ej förekomma på mindre avstånd från

rökrörs eller eldstads insida än 25 centimeter. Beträffande rökrör från värmepanna,

som har en eldyta av 5 kvadratmeter eller däröver, samt eldstad i

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 119-

sådan värmepanna skall avståndet vara minst 38 centimeter. Mellanrum

mellan trävirke samt rökrör eller eldstad skall fyllas med sten eller annat

icke brännbart ämne.

Vad i första stycket sågs skall icke äga tillämpning å byggnadsdelar av

trä, som tillhöra rums omfattningsytor, såsom golvbeläggning, takpanel, foder

och lister; dock att sådana byggnadsdelar icke må anbringas närmare

rökrörs eller eldstads insida än 12 centimeter.

Träpropp får icke anbringas i rökrörs vägg närmare rörets insida än 25

centimeter. I vägg till rökrör från värmepanna må ej verkställas bitning

närmare rörets insida än 25 centimeter, ej heller få i sådan vägg anbringas

upplag för balkar.

2 mom. Eldstads botten må icke läggas närmare därunder befintligt trä

än för kakelugn, murad spis och kamin 25 centimeter samt för köksspis 40

centimeter.

3 morn. Kakelugnar och murade spisar skola uppföras på mur, i mur

fästade bärjärn eller brandsäkert bjälklag. Framför eldstad lägges plan av

sten, betong eller dylikt till minst 45 centimeters bredd för spis och minst

30 centimeters bredd för kakelugn och kamin med utsträckning åt sidorna,

för kakelugn till sockelns bredd samt för spis till 15 centimeter och för

kamin till 10 centimeter på vardera sidan utöver spisens eller kaminens bredd.

4 mom. Från vad i 1 mom. första och andra styckena samt 2 mom. stadgas

beträffande rökrör och eldstäder må avvikelse medgivas i den mån särskilda

anordningar vidtagas, som erbjuda motsvarande skydd mot eldfara.

Bestämmelserna i 2 och 3 morn. gälla ej spisar, kaminer eller andra apparater,

inrättade för eldning med gas, fotogen eller dylikt eller för elektrisk

drift. Sådana apparater skola uppställas och isoleras på ett mot eldfara betryggande

sätt.

57 §.

1 mom. Byggnad skall hava utgångar, förstugor och trappor i erforderligt

antal och lämplig storlek samt så belägna och anordnade, att de vid eldfara

bereda största möjliga trygghet för i byggnaden varande personer.

Trappa skall hava lämplig stigning.

2 mom. I byggnad med mer än tre våningar, vindsvåning inräknad, skola

trappor jämte tillhörande planer och omslutningsväggar göras brandsäkra.

I sådan byggnad skola trapporna hava förbindelse med vinden men kunna

avstängas mot källare och vind med åtminstone brandhärdiga dörrar.

3 mom. För inre kommunikation mellan våningarna må byggnadsnämnden,

utan hinder av vad i 2 mom. sägs, kunna lämna tillstånd till anordnande

av trappa under villkor att erforderliga åtgärder vidtagas till undvikande av

ökad eldfara.

4 mom. Huvudtrappas lopp i byggnad örn tre eller fyra våningar, vindsvåning

inräknad, skall hava en bredd av minst 1,35 meter och i hus med

färre våningar minst 1,20 meter. Förekommer större antal våningar än fyra,

skall bredden vara minst 1,50 meter.

Örn trappan göres rak och trapploppen skiljas endast genom räcken, må

bredden kunna minskas med högst 15 centimeter.

I byggnad, som har högst två våningar, vindsvåning inräknad, och som

inrymmer högst fyra lägenheter, må trappbredden begränsas till en meter.

Vid mätning av trappbredd skall avdrag ej ske för ledstång eller räcke.

Från här meddelade föreskrifter må byggnadsnämnden medgiva undantag

för trappa i enfamiljshus.

5 mom. Förstuga och trapplan, från vilket finnas ingångar till flera än

två lägenheter, skola vid huvudtrappa minst hava den bredd, som stadgas i

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 119-

4 mom. första stycket. Annat trapplan vid huvudtrappa skall minst hava

den bredd, som stadgas i 4 mom. andra stycket.

6 mom. Trappa skall vara försedd med ledstång, såvitt den icke endast

förbinder skilda våningar inom samma lägenhet eller dess ändamål eljest

föranleder undantag.

7 mom. I fråga om byggnader, som upptaga lokaler, avsedda att samtidigt

inrymma ett större antal människor, skall särskilt iakttagas, afl dörrarna

göras utåtgående.

58 §.

I fråga örn byggnader, som innehålla fabriks- eller verkstadslokaler, eldfarliga

upplag, hissar eller andra särskilda inrättningar eller lokaler, avsedda

att samtidigt inrymma ett större antal människor, skola i byggnadsordningen

intagas de bestämmelser angående byggnadens uppförande och inredande,

som utöver de i denna stadga eller eljest meddelade finnas med hänsyn till

byggnadens beskaffenhet eller ändamål erforderliga till skydd mot eldfara.

60 a §.

Finnes med hänsyn till ortsförhållandena eller andra särskilda omständigheter

avvikelse från de enligt 49—57 §§ gällande bestämmelserna påkallad,

må därom förordnas i byggnadsordning. För särskilt fall må sådan avvikelse

på byggnadsnämndens framställning beslutas av Konungens betallningshavande

eller, där fråga är örn mindre avvikelse, som ej innebär skäroning,

samt byggnadsnämnden till sitt biträde bär stadsarkitekt vilken tillstyrkt

åtgärden, av nämnden.

Om rivning.

60 b §.

Innan byggnad rives skall tillses, att den är fri från ohyra.

61 §.

1 mom. Nybyggnad må---byggnadsnämndens lov.

Byggnadsnämndens lov-----av lägenheter;

varje ändring, som berör eldstad eller rök- eller imrör;

återställande av---eller materialgårdar.

2 mom. I byggnadsordningen -----och plantering.

70 §.

Byggnadslov erfordras icke för arbete, berörande allmän byggnad, vartill

ritningar prövas av Konungen eller enligt Konungens förordnande av central

statlig myndighet, eller annan allmän byggnad, såframt den tillhör kronan.

I byggnadsärende, som skall underställas Konungens eller central statlig

myndighets prövning, skall byggnadsnämnden beredas tillfälle att yttra sig

före underställningen. Innan arbetet påbörjas, skall anmälan örn detsamma

ingivas till byggnadsnämnden. Anmälan skall vara åtföljd av karta med kopia,

som i 62 § sägs, ävensom för arkivering liimpliga byggnadsritningar

med tillhörande beskrivning.

Skall för kronans räkning verkställas nybyggnad, varlin ritningar icke prövas

av Konungen eller central statlig myndighet, skall anmälan örn byggnadsföretaget,

åtföljd av handlingar, som nyss sagts, ingivas till byggnadsnämnden.

Finner nämnden byggnaden ej motsvara skäliga anspråk på sundhet,

säkerhet mot eldfara, prydlighet eller hänsyn till stadsbilden och ortsförhållandena,

eller är anledning till erinran i fråga om byggnadens ändamål,

läge eller inverkan å grannes rätt, må nämnden inom en månad efter

handlingarnas mottagande bos vederbörande förvaltning begära, att frågan

underställes Konungens prövning, och må i ty fall byggnaden ej uppföras,

innan Konungen givil lov därtill.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj-.ts proposition nr 119-

73 §.

1 mom. För tillsyn —--- färdigt skick.

Innan byggnad tages i bruk, skall anmälan om arbetets avslutande göras

hos byggnadsnämnden. Härvid skall företes bevis av skorstensfejaren, att

eldstäder och rökrör samt imrör och ventilationsanordningar blivit av honom

undersökta och godkända. Där så påfordras av byggnadsnämnden, skall

undersökningen omfatta jämväl provtryckning av skorstenen.

Då arbete---hälsovårdsnämnden åvägabringas.

2 mom. Vid arbete —--hos Konungen.

3 morn. Närmare föreskrifter ---—-i byggnadsordningen.

79 a §.

I fråga----ytterligare följande:

1. Byggnad, som ej sammanbygges eller kan förväntas komma att sammanbyggas

med byggnad å grannes fastighet, må icke läggas på mindre avstånd

från fastighetens gräns än som motsvarar hälften av den för byggnaden

tillåtna största höjden. Ej heller må sådan byggnad läggas närmare gränsen

än 4,5 meter, därest icke byggnadsnämnden efter medgivande av grannen

tillåter det. Avståndet mellan icke sammanbyggda byggnader på angränsande

fastigheter må ej i något fall understiga 9 meter. Uppföres byggnad av trä

med två våningar jämte vindsvåning, må avståndet till gräns mot grannfastighet

ej understiga 6 meter.

2. Avståndet mellan---4,5 meter.

3. Finnes uthus ——--sådant medgiva.

4. Framför fönster--- -— annat fönster.

5. Boningshus av —- —- — dess yta.

6. Uthus eller---större våningshöjd.

109 a §.

För område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,

må Konungens befallningshavande, i den mån så med hänsyn till bebyggelsens

art och omfattning samt omständigheterna i övrigt finnes lämpligt,

i byggnadsordning förordna, att i stället för bestämmelserna i 104—

109 §§ de i 49—60 b §§ meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar skola

lända till efterrättelse; Konungens befallningshavande obetaget att härvid

medgiva de avvikelser från sistnämnda föreskrifter, som må finnas påkallade.

116 §.

1 mom. För tillsyn--— hos byggnadsnämnden.

2 mom. Där så med hänsyn till bebyggelsens art och omfattning eller eljest

finnes lämpligt, må Konungens befallningshavande i byggnadsordning

för område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,

förordna, att vid byggande inom området bestämmelserna i 75—78 §§ i tilllämpliga

delar skola lända till efterrättelse.

124 §.

1 mom. Den allmänna uppsikten över stadsplane- och byggnadsväsende!

i städer, samhällen och områden, som i denna stadga avses, tillkommer byggnadsstyrelsen,

som äger att meddela erforderliga föreskrifter, formulär, råd

och anvisningar även i andra hänseenden än de i stadgan förut angivna.

2 mom. Konungens befallningshavande —- — — giva anledning.

Denna förordning träder i kraft den

I byggnadsordning för stad eller stadsliknande samhälle på landet vid denna

förordnings ikraftträdande intagna bestämmelser, som strida mot bestämmelserna

i 49—57 och 73 §§, skola omedelbart upphöra att gälla

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119. 169

Innehållsförteckning.

Sid.

Proposition.......................................................... 1

Författningsförslag.................................................... 2

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsörenden .................... 13

Inledning............................................................ 14

Yrkanden om ändrade och mera enhetliga bestämmelser .................. 14

Civila byggnadsulredningens förslag.................................... 15

Särskilda framställningar örn ändringar i byggnadsstadgan................ 17

Stadsplaneutredningens förslag........................................ 17

Yttranden över stadsplaneutredningens förslag............................ 21

Förslag av byggstandardiseringen rörande vissa mdttbestämmelser .......... 31

Departementschefens uttalande ........................................ 34

Speciell motivering

2 § ............................................................ 40

49 § ............................................................ 42

50 § ............................................................ 54

51 § ............................................................ 55

52 § ............................................................ 80

53 § ............................................................ 83

54 § ............................................................ 91

55 § ............................................................ 97

56 § ............................................................ 100

56 a § .......................................................... 109

57 § ....................... 113

58 § ............................................................ 124

60 a § .......................................................... 127

60 b § .......................................................... 130

61 § ............................................................ 132

70 § ............................................................ 132

73 § ............................................................ 139

79 a § .......................................................... 141

109 a § .......................................................... 145

116 § ............................................................ 146

124 § ................................................ 147

Övergångsbestämmelserna............................................ 148

Ifrågasatt ändring av 53 a §.......................................... 151

Bilaga: stadsplaneutredningens författningsförslag.......................... 160

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 119. 12

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 2LU 1945:78 Memorial angående ersättning åt hovrättsrådet A. Bexelius, vilken inom andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor. För behandling av Kungl. Maj s. 1 i texten
  2. Rskr. 1945:343 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse örn ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 a1 i texten
  3. 2LU 1945:56 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 s. 1 i texten