Sök i Ratio Lex

Angående den statsun derstödda torrläggningsverksamheten

1945-03-02 · 138 sidor, varav 99 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 99 av 138 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:122, Angående den statsun derstödda torrläggningsverksamheten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 122.

1

Nr 122.

- Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående den statsun
derstödda

torrläggningsverksamheten; given Stockholms

slott den 2 mars 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet

hemställt.

GUSTAF.

Axel Rubbestad.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Mans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

2 mars 1945.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför statsrådet

Rubbestad.

I. Inledning.

I årets statsverksproposition (IX H. T. p. 5, 6 och 151) har Kungl. Majit

på min hemställan föreslagit riksdagen att i avbidan på särskild proposition

angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten för budgetåret

1945/46 beräkna dels till Lantbruksingenjörer och deras biträden! Avlöningar

ett förslagsanslag av 606 000 kronor, dels till Lantbruksingenjörer

Bihanr) till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 122.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

och deras biträden: Omkostnader ett förslagsanslag av 265 000 kronor, dels

ock till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag ett förslagsanslag av

2 900 000 kronor.

Beträffande utlåning från statens avdikningslånefond under budgetåret

1945/46 och anstånd med erläggande av annuiteter å lån från odlingslånefonden

och statens avdikningslånefond uttalade jag (Kapitalbudgeten: bil.

7 p. 25) att av lantbruksstyrelsen i dessa hänseenden gjorda framställningar

torde komma att upptagas till övervägande vid framläggande för 1945 års

riksdag av proposition rörande den statsunderstödda torrläggningsverksamheten.

Jag torde nu ånyo få anmäla dessa frågor för Kungl. Maj:t. Vissa i samband

därmed stående spörsmål örn ändringar i vattenlagen anmälas av chefen

för justitiedepartementet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 september 1942 tillkallade

statsrådet Domö samma dag sakkunniga för att verkställa utredning och

avgiva förslag angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten. De

sakkunniga, som antagit benämningen 1942 års torrläggningssakkunniga, lia

varit f. d. statssekreteraren B. Näsgård, ordförande, professorn vid lantbrukshögskolan

G. H. Flodqvist, förvaltaren B. E. Hj. Eklundh, Hamra, lantbruksingenjören

A. H. Welin-Berger, sekreteraren i Skaraborgs läns hushållningssällskap

P. E. Enderstein och tillförordnade revisionssekreteraren, assessorn i

Svea hovrätt, G. U. Schiren, tillika sekreterare. Vid behandlingen av frågor

örn båtnad av jords torrläggning m. m. lia de sakkunniga biträtts av häradshövdingen

E. M. Holm och f. d. vattenrättsingenjören S. Aspegrén och

vid behandlingen av avlöningsfrågor av kanslirådet A. Carlsson. De sakkunniga

ha den 28 november 1944 avgivit betänkande med förslag angående

den statsunderstödda torrläggningsverksamheten (SOU 1944: 56).

Över de sakkunnigas förslag ha yttranden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, egnahemsstyrelsen,

riksräkenskapsverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenöverdomstolen

och rikets vattenrättsdomare, allmänna lönenämnden, lantbrukshögskolans

styrelse och lärarråd, tekniska högskolans styrelse och

lärarkollegium, samtliga länsstyrelser och hushållningssällskap, 1942 års

jordbrukskommitté, överlantmätaren i Blekinge län, fiskeriintendenten i Mellersta

distriktet, ett flertal lantbruksingenjörer, Föreningen statens lantbruksingenjörer,

Föreningen lantbruksingenjörsassistenter, Föreningen Sveriges

jordbrukskonsulenter, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens

folk (RLF), Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund, Sveriges

agronom- och lantbrukslärareförbund, Svenska flottledsförbundet, Statsverkens

ingenjörsförbund, Tekniska läroverkens ingenjörsförbund, Svenska

naturskyddsföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Dalelfvames

flottningsförening.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj.ts proposition nr 122.

3

II. Huvuddragen av de sakkunnigas förslag m. m.

Gällande bestämmelser.

De bestämmelser, som nu gälla örn torrläggning av mark genom dikning,

vattenavledning och invallning, återfinnas i 7 kap. vattenlagen. Ett företag

för sådant ändamål skall i regel planläggas vid syneförrättning. Stadganden

därom äro meddelade i 10 kap. samma lag. Bestämmelser örn statsunderstöd

till torrläggningsföretag som nyss nämnts äro upptagna dels i kungörelse den

30 juni 1939 (nr 431) angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag

och dels i kungörelse samma dag (nr 432) angående villkoren

för lån från statens avdikningslånefond. Om statens understödjande av

täckdikningen stadgas i kungörelse den 30 juni 1933 (nr 434) angående

statsbidrag till täckdikning och kungörelse den 22 juni 1920 (nr 332) angående

villkoren för lån från täckdikningslånefonden.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia i sitt betänkande i första hand framlagt en grundläggande

utredning om principerna för torrläggningsverksamhetens understödjande

med statsmedel och som följd därav föreslagit vissa ändringar i nu

gällande bestämmelser. Torrläggningsverksamheten bör enligt de sakkunnigas

mening främst betraktas som en jordbruksekonomisk åtgärd och i huvudsak

lia till ändamål att förbättra redan odlad jord. Emellertid ha de

sakkunniga förordat att även torrläggningsföretag, med vilka avses att bereda

möjlighet till nyodling, i vissa fall skola kunna understödjas med statsmedel.

Villkoret härför skulle vara att torrläggningen avser tillskottsjord till ofullständiga

jordbruk eller att den eljest är av synnerlig betydelse för ett rationellt

jordbruk. Däremot bör enligt de sakkunnigas mening nyodling för en

allmän utökning av jordbruksarealen eller för bildande av nya brukningsdelar

som regel icke uppmuntras. Undantag härifrån har dock föreslagits

för sådana delar av Norrland, där försörjningsförhållandena göra nyodling

önskvärd.

Vid bedömande av frågan huruvida ett torrläggningsföretag skall understödjas

med statsmedel bör enligt de sakkunnigas mening hänsyn i främsta

rummet tagas till företagets jordbruksekonomiska förutsättningar och betydelse.

Även båtnad av social natur bör beaktas. Enligt gällande bestämmelse

i vattenlagen betraktas vid planläggningen av ett torrläggningsföretag såsom

båtnad av jordens torrläggning endast den vunna eller möjliggjorda ökningen

i dess alstringsförmåga. Denna båtnadsbedömning lägges till grund för kostnadernas

fördelning mellan delägarna och är i vissa fall av betydelse för

avgörandet örn ett företag skall få komma till stånd trots motstående intressen.

Gällande bestämmelser örn statsunderstöd ha anknutits till vattenlagens

stadganden så till vida som rätt till understöd i regel föreligger endast örn det

vid syneförrättningen uppskattade värdet av båtnaden överstiger eller tipp
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

går till samma belopp som kostnaden för företaget. De sakkunniga ha som

sin mening uttalat, att den båtnadsuppskattning som sålunda äger rum enligt

vattenlagen icke är tillfyllest för bedömande av ett torrläggningsföretags

jordbruksekonomiska lämplighet eller behov av understöd. Båtnadsuppskattningen

har föreslagits ändrad så till vida som hänsyn bör tagas även till förbättrade

brukningsmöjligheter, vilka kunna vinnas till exempel genom att

öppna avlopp igenläggas till täckta ledningar. I vattenlagen skall därför enligt

förslaget införas begreppet brukningsbåtnad och båtnad av detta slag

skulle likställas med alstringsbåtnaden. Frågan om rätt till statsunderstöd har

vidare föreslagits skola i väsentlig mån frigöras från det nuvarande beroendet

av syneförrättningens båtnads- och kostnadsbedömning. I stället har som huvudregel

uppställts, att statsbidrag skall kunna beviljas om torrläggningsföretaget

befinnes ur allmän och enskild synpunkt nyttigt och önskvärt. Vid

bedömandet därav skall hänsyn i främsta rummet tagas till företagets jordbruksekonomiska

lämplighet. Även social båtnad av torrläggningen skall beaktas,

dock att det alltid måste tillses att värdet av jordförbättringen (alstrings-

och brukningsbåtnaden) står i skäligt förhållande till kostnaden för

torrläggningsarbetets utförande. Med hänsyn till att vissa delägare tvångsvis

anslutas till torrläggningsföretagen har det ej ansetts möjligt att för varje

företag fordra en upprättad plan över den torrlagda jordens blivande användning

utan man får enligt förslaget nöja sig med en allmän fordran att företaget

skall vara ägnat att befordra en ekonomiskt ändamålsenlig jordbruksdrift

på de fastigheter det berör.

Statsbidrag till torrläggningsföretagen utgår nu efter varierande procenttal,

högst 50 procent av kostnaden, därvid bidragets storlek bestämmes av förhållandet

mellan kostnaden och värdet av jordförbättringen. Då de sakkunniga

ansett detta förhållande icke ensamt utgöra bevis för örn företaget är

önskvärt eller i behov av understöd, ha de föreslagit, att den nuvarande graderingen

av bidraget skall ersättas med två i huvudsak fasta bidragsklasser.

Till den högre bidragsklassen skola enligt förslaget hänföras de ur det allmännas

synpunkt särskilt önskvärda företagen, främst sådana med en betydande

social båtnad. Statsbidrag till dem skulle i regel utgå med hälften av

kostnaden. Till den lägre bidragsklassen skola höra företag, vilka mera äro att

betrakta som ur enskild synpunkt önskvärda rationaliseringsåtgärder. Dessa

skola i regel erhålla statsbidrag med en tredjedel av kostnaden. I undantagsfall

kan beträffande båda bidragsklasserna jämkning av bidragsprocenten

ske, om ett företag är särskilt förmånligt för delägarna. Enligt förslaget kommer

en del av de företag, som nu kunna erhålla statsbidrag upp till hälften

av kostnaden, att tillhöra den lägre bidragsklassen och de sakkunniga ha

därför räknat med att de nya reglerna icke skola ställa ökade anspråk på

statskassan utan att medelprocenten för bidraget snarare kommer att minskas.

Det föreslagna mera allsidiga bedömandet av torrläggningsföretagens önskvärdhet

och lämplighet skall enligt förslaget möjliggöras genom inrättande

av nya lokala nämnder, kallade torrläggningsnämnder. En sådan skall finnas

inom varje hushållningssällskaps område och ersätta den nuvarande täck
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

5

dikningsnämnden. Torrläggningsnämnd skall enligt förslaget bestå av fem

ledamöter. Ordföranden, som utses av länsstyrelsen, skall vara en i administrativa

frågor erfaren person. 1 övrigt skall nämnden bestå av vederbörande

lantbruksingenjör och jordbrukskonsulent, hushållningssällskapets

sekreterare, tillika sekreterare i nämnden, samt en i jordbruk kunnig och

erfaren person, utsedd av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

När statsbidrag sökes till ett avdikningsföretag, skall nämnden enligt förslaget,

eventuellt genom besök på platsen, verkställa utredning örn företagets

jordbruksekonomiska förutsättningar och lämplighet samt däröver avgiva betänkande

till lantbruksstyrelsen jämte förslag i understödsfrågan. Genom en

sådan prövning avses bland annat att minska risken för misslyckade torrläggningsföretag.

Beträffande täckdikningsföretagen ha vederbörande hushållningssällskap

enligt förslaget lämnats möjlighet att till nämnden överlåta avgörandet

av understödsärendena. Även andra grundförbättringsfrågor skola

kunna överlämnas till nämnden. Denna skall vidare inom sitt distrikt leda

och övervaka torrläggningsverksamheten, lämna råd och anvisningar i torrläggningsfrågor

samt sörja för ett effektivt samarbete mellan de inom verksamheten

sysselsatta.

I fråga om torrläggningsverksamhetens organisation innefattar förslaget

bibehållande i huvudsak av nuvarande fördelning av arbetsuppgifterna mellan

lantbruksingenjörerna och hushållningssällskapens förrättningsmän. De

senare skola alltså i huvudsak planlägga täckdikningar och lantbruksingenjörerna

övriga torrläggningsföretag. Emellertid har föreslagits att jordbrukskonsulenterna

under vissa villkor även skola få behörighet att handlägga

enklare syneförrättningar för planläggning av täckdikningsavlopp.

Beträffande utbildningen av lantbruksingenjörer ha de sakkunniga uttalat

den meningen, att det skulle vara fördelaktigt om hela utbildningen kunde

förläggas till en enda utbildningsanstalt, och därvid förordat lantbrukshögskolan.

Med hänsyn till aspiranternas ringa antal och till det vid en förläggning

till lantbrukshögskolan uppkommande behovet av nya lärarkrafter för undervisningen

ha dock de sakkunniga ansett en sådan anordning icke kunna

vidtagas annat än i samband med en överflyttning till lantbrukshögskolan

jämväl av lantmätarnas utbildning. Som ett provisorium ha de sakkunniga

förordat, att lantbruksingenjörernas jordbruksutbildning överflyttas från lantbrukshögskolan

till avdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan. Dessutom

har föreslagits ökad jordbrukspraktik samt tjänstgöring hos hushållningssällskap

för aspiranterna. I förevarande avseende har professorn Flodkvist

uttalat en så till vida skiljaktig mening, att han ansett att lantbruksingenjörernas

utbildning i sin helhet bör, även utan samband med lantmäteriutbildningen,

förläggas till lantbrukshögskolan.

I betänkandet bär liven upptagits förslag till lönereglering för lantbruksingenjörerna

och deras biträden. Förrättningsmännens nuvarande taxeinkomster

lia föreslagits skola indragas till statsverket och grunder för nya taxebestiimmelser

lia utarbetats. En icke obetydlig ökning av biträdespersonalen

har föreslagits.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

I fråga om täckdikningen ha de sakkunniga understrukit vikten av stödjande

och främjande åtgärder från statens sida samt föreslagit vissa mindre jämkningar

i understödsvillkoren. Sålunda skulle med hänsyn till den ökning

av täckdikningskostnaderna som inträtt under de senaste åren det högsta

tillåtna lånebeloppet för hektar vid täckdikning med rör höjas från 500 till

600 kronor.

De sakkunniga lia därjämte förordat åtskilliga mera speciella åtgärder i

syfte att rationalisera torrläggningsverksamheten, såsom anlitande av särskild

sakkunskap för bedömande av torv- och gyttjejordar samt limnologiska frågor,

samverkan mellan jordbrukets torrläggningsorgan och skogsdikningens

samt förbättrad kontroll över underhållet av utförda företag. Vidare ha förordats

ökade anslag till forsknings- och försöksverksamhet på torrläggningens

område och ett statligt ingripande har ansetts påkallat för att befordra användningen

av vissa arbetsmaskiner.

Rörande den framtida omfattningen av statens understödsverksamhet för

torrläggningen lia de sakkunniga uttalat, att omfattningen närmast bör bliva

beroende av i vilken utsträckning markägarna själva vilja igångsätta torrläggningsföretag,

men att staten givetvis har möjlighet att om så behöves öka

de enskildas intresse genom att förbättra möjligheterna till understöd. För

den närmaste tiden bör, bland annat med hänsyn till påräknat behov av ökade

arbetstillfällen efter ett fredsslut, enligt de sakkunnigas mening räknas med

en icke obetydlig ökning av torrläggningsverksamheten och därmed även av

understödsbehovet. De sakkunniga lia ansett behovet av statsbidrag till torrläggningsverksamheten

— bortsett från de anslagsbehov, som kunna komma

att föreligga vid eventuellt inträffande större arbetslöshet — för närvarande

böra beräknas till 4 000 000 kronor årligen. Det har emellertid understrukits,

att snara åtgärder därjämte böra vidtagas för att undanröja den långa väntan

på statsbidrag som de därtill berättigade företagen nu på grund av bristande

anslag få underkasta sig och som leder till alt företagen avsevärt fördröjas

eller måste utföras med lånemedel, vilka delägarna anskaffa på privat väg.

För att avskaffa den rådande balansen på inneliggande bidragsansökningar

lia de sakkunniga förordat ett ytterligare anslag under de tre närmaste budgetåren

av 2 000 000 kronor årligen. De sakkunniga ha ansett det fulla för

statligandet av lantbruksingenjörsorganisationen kunna genomföras fr. o. m.

den 1 juli 1945 och beräknat att därav komme att föranledas en kostnadsökning

för statsverket under budgetåret 1945/46 av omkring 180 000 kronor.

Genomförandet av förändringen beräknas därjämte föranleda en engångsutgift

å samma belopp.

Yttrandena.

I de yttranden, som avgivits över de sakkunnigas betänkande, lia de framlagda

förslagen i allmänhet vunnit anslutning eller lämnats utan erinran. I

ett flertal yttranden har uttalats, att förslagen befunnits välbetänkta och

lämpliga att läggas till grund för nya författningsbestämmelser. Tekniska

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

7

högskolans lärarkollegium har däremot givit uttryck för den uppfattningen

att torrläggningsverksamhetens problem icke kunna lösas särskilt för sig utan

böra upptagas i samband med en omprövning av samtliga frågekomplex som

röra landsbygdens fastighetsbildning och hemställt örn en förutsättningslös

utredning rörande landsbygdens fastighetsbildningsväsende i dess helhet.

Jämväl statskontoret har i huvudsak avstyrkt de sakkunnigas förslag. Bland

invändningar som i övrigt gjorts må nämnas att i några yttranden uttalats

önskemål örn klarare bestämmelser i fråga om understödsvillkoren, särskilt

rörande den inverkan som social båtnad skulle äga på rätten till understöd

och storleken därav. I några yttranden har påyrkats ökning av statsbidraget

i den lägre bidragsklassen till 40 procent av kostnaden. I tre yttranden lia

önskemål framställts örn en enda bidragsklass med ett statsbidrag av 50 procent

av kostnaden. Beträffande torrläggningsverksamhetens organisation har

från ett par håll föreslagits verksamhetens inordnande under hushållningssällskapen.

1942 års jordbrukskommitté har ej velat avstyrka den av de

sakkunniga förordade organisationen men understrukit att inrättandet av

torrläggningsnämnderna borde betraktas som ett provisorium i avbidan på

en definitiv lösning av frågan om de organ, som borde omhänderhava de

statliga åtgärderna för jordbrukets rationalisering överhuvud taget. Torrläggningsnämnderna

ha även i några andra yttranden mötts med tveksamhet.

Det har sålunda ifrågasatts örn de skola mäkta fylla de stora anspråk som

skulle ställas på dem. Beträffande nämndernas sammansättning har i några

yttranden påyrkats ökat inflytande för det praktiska jordbruket. Å andra

sidan har av en länsstyrelse påpekats att nämnderna enligt förslaget bliva

alltför ensidigt sammansatta till förmån för jordbrukets intressen för att man

av desamma skall kunna förvänta objektiva och oberoende uttalanden örn

torrläggningsföretagens lämplighet och önskvärdhet. Den föreslagna ökningen

av jordbrukskonsulenternas behörighet har allmänt mötts med tillfredsställelse.

Emot lantbruksingenjörsorganisationens fulla förstatligande ha endast

få invändningar rests. Från flera håll har emellertid ifrågasatts örn

den av de sakkunniga beräknade personalökningen kan vara tillräcklig för

att fylla behovet. Ifråga örn den för lantbruksingenjörerna erforderliga utbildningen

och lämpligaste sättet för dess meddelande ha mycket delade meningar

kommit till synes. I övrigt lia endast vissa detaljerinringar framställts

mot förslagen.

Frågan örn den statsunderstödda torrläggningsverksamhetens fortsatta bedrivande

och organisation har sedan länge stått på dagordningen. Ett flertal

utredningar på förevarande område lia utförts under det senaste årtiondet.

Senast statsmakterna togo ställning till de nied torrläggningsverksamlieten

sammanhängande frågorna var år 19.''!9, då verksamheten i flera hänseenden

underkastades mindre organisatoriska förändringar. Härvid förutsattes

att denna verksamhets omorganisation skulle ske i etapper och avsågs att frågan

efter fortsatt utredning ånyo .skulle upptagas för förnyat övervägande av

statsmakterna. Donna utredning har nu verkställts och såsom framgår av

Före
draganden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

vad jag förut anfört ha de sakkunniga, åt vilka utredningen varit uppdragen,

framlagt ett flertal förslag avseende olika delar av verksamheten. Samtliga

dessa förslag finner jag mig emellertid icke beredd att nu förelägga Kungl.

Majit för övervägande. Jag torde här få anmäla dels förslagen till nya principer

för torrläggningsverksamhetens understödjande med statsmedel, dels

de förordade ändringarna i torrläggningsverksamhetens organisation samt i

lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens anställnings- och avlöningsförhållanden,

dels ock förslagen till vissa rationaliseringsåtgärder inom

torrläggningsverksamheten samt villkor för täckdikningens understödjande.

Slutligen torde jag nu få upptaga frågorna om anslag till torrläggningsverksamhetens

understödjande under nästkommande budgetår.

Spörsmålet om lantbruksingenjörernas teoretiska utbildning synes såsom

de sakkunniga uttalat äga ett intimt samband med frågan om utbildningen

av lantmätare. Då enligt vad jag inhämtat chefen för ecklesiastikdepartementet

har för avsikt att föreslå Kungl. Majit att genom särskilda sakkunniga

låta utreda berörda fråga, synes lämpligt att i sammanhang därmed

även utbildningen av lantbruksingenjörema upptages till övervägande. Därvid

bör jämväl prövas frågan örn ökning av aspiranternas jordbrukspraktik.

De sakkunniga ha framlagt ett förslag att lantbruksingenjörsaspiranternas

lantbruksutbildning provisoriskt skulle överflyttas från lantbrukshögskolan till

avdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan. Enligt min uppfattning

bör emellertid den förbättring av lantbruksutbildningen som avsetts med en

sådan överflyttning åtminstone för närvarande kunna vinnas genom att vid

lantbrukshögskolan anordnas viss specialundervisning för ingenjörsaspiranterna.

Styrelsen för lantbrukshögskolan har ock i sitt yttrande över de sakkunnigas

betänkande förklarat sig beredd att vidtaga åtgärder för att lantbruksundervisningen

för aspiranterna ordnas på ett fullt tillfredsställande sätt.

Med hänsyn härtill finner jag icke heller denna fråga nu böra upptagas till

slutligt avgörande.

III. Den statsunderstödda torrläggningsverksamhetens

nuvarande omfattning.

1. Förrättningarnas antal och omfattning m. m. åren 1935—1943.

De sakkunniga ha i sitt betänkande lämnat en redogörelse för antalet i

lantbruksingenjörsdistrikten under nioårsperioden 1935—1943 utförda förrättningar

ävensom arealen av de torrläggningsföretag, till vilka arbetsplaner

upprättats under samma tidsperiod. Därav framgår, att medeltalet förrättningar

per år under perioden varit 4 288, varav 1811 laga syner och 2 477

andra förrättningar. Den sammanlagda arealen av torrläggningsföretagen har

i medeltal utgjort 31 498 hektar per år, varav dikning, vattenavledning och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

9

invallning 30 763 hektar och täckdikning 735 hektar. Under periodens tidigare

år har torrläggningsverksamheten enligt utredningen företett en markerad

ökning i förhållande till tidigare medan däremot en nedgång ägt rum

under de senaste krisåren.

De sakkunniga lia emellertid framhållit, att antalet för varje år till lantbruksingenjörerna

inkomna ansökningar överstigit antalet utförda förrättningar

och att sålunda en balans uppstått. Härom ha de sakkunniga vidare

yttrat.

Uppkomsten av balansen har vad beträffar första delen av ifrågavarande

nioårsperiod sin grund däri, att antalet förrättningsmän och tjänstebiträden

i lantbruksingenjörsdistrikten varit otillräckligt med hänsyn till den i samband

med jordbrukets allmänna utveckling inträffade stegringen i torrläggningsverksamheten,

och är vad angår de senaste krisåren, då balansen ökat

oaktat samtidigt såväl antalet inkomna som antalet avslutade förrättningar

väsentligt nedgått, huvudsakligen beroende på bristande tillgång på teknisk

biträdespersonal samt rit- och skrivbiträden. Till följd härav har den av 1934

års avdikningssakkunniga konstaterade balansen av icke medhunna förrättningar

icke kunnat avarbetas utan på det hela taget ökat år efter år. Förhållandet

belyses närmare av efterföljande sammanställning över den omfattning,

vari på lantbruksingenjörernas handläggning beroende förrättningar

hunnit avslutas under åren 1935—1943.

Kalender-

år

Under året

avslutade

Till

nästa år överförda

Under året

inställda

Summa

antal

delvis handlagda

icke handlagda

Antal

*

Antal

%

Antal

%

Antal

*

1935

3 238

50

1395

22

1551

24

293

4

6 477

1936

3 567

54

1463

21

1 353

20

360

5

6 743

1437

3 508

53

1496

23

1281

19

306

5

6 591

1938

3 367

53

1376

21

1 320

21

315

5

6378

1939

3 233

53

1381

23

12u4

20

268

4

6(186

1940

2 349

44

1135

22

1376

26

423

8

5 283

1941

2 271

44

1 187

23

1343

26

360

7

5161

1943

2 502

45

1259

22

1511

27

350

6

5622

1943

2 518

44

1379

24

1551

27

277

5

5 725

Som av sammanställningen framgår har under åren 1935—1939 antalet

avslutade förrättningar hållit sig mellan 3 200 och 3 600 under det att

krisåren 1940—1943 upptaga siffror, som äro ungefär ett tusental lägre. Balansen

av oavslutade, till ett följande år överförda förrättningar uppgår för

de först angivna fem åren till i genomsnitt 43 procent men för de fyra sistnämnda

till 49 procent av hela antalet under året inneliggande förrättningar.

2. Omfattningen av statens stöd åt torrläggningsverksamheten.

De sakkunniga ha härom anfört, bland annat, följande.

Den hittillsvarande utvecklingen av torrläggningsverksamheten har kraftigt

befordrats genom det understöd, som av statsmakterna lämnats densamma.

Vad beträffar formerna för medelsanvisningen tillämpas å såväl bidrag

som lån det förfarandet, att riksdagen dels medgiver ett högsta belopp, vartill

bidrag respektive lån under nästföljande budgetår må beviljas, dels ock

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kanal. Maj:ts proposition nr 122.

anvisar de anslag, som beräknas bliva erforderliga under budgetåret för täckande

av utbetalningarna av beviljade understöd.

De av riksdagen medgivna högsta bidrags- och lånebeloppen under vart

och ett av de tio senaste budgetåren framgå av följande sammanställning.

Budgetår

Bidrag ur

statens avdik- ningsanslag

Lån ur statens

avdikningslåne- fond

Budgetår

Bidrag ur

statens avdik- ningsanslag

Lån ur statens

{ avdikningslåne- fond

1935/36

5 400 000

3 800 000

1940/41

4 800 000

2 800 000

1936/37

3 300 000

3 000 000

1941/42

1 800 000

2 800 000

1937/38

3 800 000

2 900 000

1942/43

3 500 000

3 000 000

1938/39

2 400 000

2 8<''0 000

1943/44

3 500 000

3 000 000

1939/40

3 800 000

2 800 000

1944/45

3 500 000

3 000 000

Den av riksdagen under de senaste åren medgivna bidragstilldelningen

vad beträffar statsbidrag utan återbetalningsskyldighet har visat sig otillräcklig

för tillgodoseende av de ansökningar örn sådana bidrag, som inkommit

till lantbruksstyrelsen. Därigenom har hos styrelsen förorsakats en

anhopning av ansökningar, vilken närmare framgår av följande uppställning.

Tidpunkt

Antal icke av- gjorda ärenden

Beräknat bidrag,

kronor

Tidpunkt

Antal icke av- gjorda ärenden

Beräknat bidrag,

kronor

Vt 1937

242

1 220 000

Vt 1941

700

3 900 000

» 1938

282

1 800 000

» 1942

1 113

5 800 000

> 1939

725

3 400 000

» 1943

1 055

5 300 000

» 1940

1060

4 500000

» 1944

1 251

5 825 000

Den efterfrågan på bidrag, som sålunda icke kunnat tillgodoses, har föranlett

allt längre dröjsmål med bidrags beviljande. Örn företagen icke varit

sådana, att de såsom särskilt önskvärda kunnat vinna förtur, har dröjsmålet

under senaste tiden utgjort omkring två år. Ofta har det hänt att

företag under väntetiden blivit utförda med hjälp av på privat väg upplånade

medel.

Vad åter angår lånen lia de av riksdagen medgivna högsta beloppen icke

för något år i sin helhet tagits i anspråk. Detta har berott på att en avsevärd

del av företagen — något mer än hälften, representerande närmare en tredjedel

av företagens sammanlagda kostnad —- utförts med understöd allenast

i form av bidrag. Avdikningslån lia av lantbruksstyrelsen och i förekommande

täll av Kungl. Maj:t under de senaste budgetåren beviljats nied tillhopa följande

belopp.

Budgetår

Kronor

Budgetår

Kronor

Budgetår

Kronor

1935/36

2 529 570

1938/39

1993110

1941/42

1 231 530

1936/37

2 134 645

1939/40

1 202 200

1942/43

2 572 740

1937/38

2 024165

1940/41

2 799 820

1943/44

2 180 240

Under nioårsperioden 1935—1943 lia torrläggningsföretagen omfattat en

areal av tillhopa i runt tal 184 400 hektar. Kostnaderna för företagen ha beräknats

till sammanlagt omkring 54 366 000 kronor. Räknade per hektar av

företagens totala areal uppgå kostnaderna under nioårsperioden till i medeltal

295 kronor. Sammanlagda antalet med statsmedel understödda torrläggningsföretag

har varierat ganska betydligt, från 286 under budgetåret 1941/42

till 1 214 under budgetåret 1935/36.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122. i1

De arbeten, till vilka utgått enbart statsbidrag, ha till övervägande del omfattat

icke odlad jord under det att beträffande företag, som kommit i åtnjutande

av såväl bidrag som lån, förhållandet varit det motsatta. Redan odlad

jord har sålunda i förstnämnda fallet utgjort i medeltal omkring 36 procent

och i de senare fallen omkring 76 procent av hela den planlagda arealen.

IV. Principerna för torrläggningsverksamhetens understödjande

med statsmedel.

Nuvarande bestämmelser örn statsbidrag samt tillämpningen därav.

Jämlikt kungörelse den 30 juni 1939 (nr 431) angående statsbidrag från

statens avdikningsanslag gäller nu i huvudsak följande.

Statsbidrag må anvisas till utförande av sådana torrläggningsföretag, vilka

avse höjande av alstringsförmågan lios mark med hänsyn till dess utnyttjande

såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall. Därjämte kan

bidrag från anslaget anvisas till kostnad för planläggning av dylikt företag

även för det fall, alt statsbidrag icke utgår till företagets utförande.

Förslag till utförande av företag, vartill statsbidrag sökes, skall i allmänhet

vara upprättat vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen,

varjämte beträffande företaget skall vara verkställd utredning

enligt närmare av lantbruksstyrelsen meddelade föreskrifter. Sökes emellertid

statsbidrag till företag av mindre betydelse och omfattning, erfordras

icke för beviljande av bidrag att förslaget är upprättat vid syneförrättning,

som nyss nämnts. Förslaget skall för sådant fall uppgöras i den ordning,

sorn lantbruksstyrelsen föreskriver. Avser företaget upptagande av i täckdikningsplan

ingående, för täckdikning erforderligt mindre avlopp, må, därest

den beräknade kostnaden för företaget icke överstiger 1 000 kronor, förslaget

rörande detsamma upprättas av jordbrukskonsulent. Ansökning örn

statsbidrag skall, åtföljd av nyssnämnda förslag och utredning insändas

till lantbruksstyrelsen, vilken myndighet som regel har att pröva frågan

örn beviljande av statsbidrag samt att fastställa arbetsplan. I vissa fall skall

emellertid ansökningen av lantbruksstyrelsen med eget utlåtande överlämnas

till Kungl. Majit för avgörande, nämligen där företaget berör allmänna

intressen av större betydelse såsom urtappning eller reglering av mera betydande

sjö eller vattendrag, mera påtaglig förändring av landskapsbilden,

naturskydd eller dylikt, eller fråga uppkommer att vid beviljandet av statsbidrag

göra avsteg från vedertagna principer, eller på grund av mera avsevärd

kostnadsökning eller förändring i företagets utförande fråga uppstår

örn beviljande av ökat statsbidrag, eller lantbruksstyrelsen eljest finner

ärendet på grund av särskilda omständigheter böra underställas Kungl.

Maj:ts prövning. Statsbidrag kan beviljas under förutsättning att lantbruksstyrelsen

finner kostnaden för del företag, vartill bidrag sökes, understiga

eller högst uppgå till värdet av båtnaden i de avseenden, som tidigare omförmälts.

dock att där kostnaden för företaget överstiger värdet av nämn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

da båtnad, statsbidrag i undantagsfall kan beviljas, när särskilda skäl därtill

äro. Den omständigheten, att för samma företag, som bidraget avser,

lån ålnjutes från statens avdikningslånefond, utgör icke hinder för bidrags

beviljande. Statsbidrag kan beviljas till högst hälften av den godkända kostnaden

såväl för torrläggningsarbetet, tegdikning eller dränering däri ej inräknad,

som ock för förslag och utredning beträffande företaget. Därest

kostnaden understiger båtnadsvärdet, skall bidraget undergå skälig minskning.

Beträffande de undantagsfall, där kostnaden överstiger båtnadsvärdet,

kan bidraget motsvara högst hälften av nämnda värde.

Rörande tillämpningen av bestämmelserna må nämnas att den begränsningen

införts att statsunderstöd beviljas endast för den händelse kostnaden

motsvarar högst 110 procent av båtnadsvärdet. Vidare är att anteckna

lantbruksstyrelsens föreskrifter den 9 november 1942, innebärande att bidrag

från avdikningsanslaget kan beviljas intill högst hälften av kostnaden

allenast under förutsättning att vederbörande företag antingen i mera avsevärd

grad är ägnat att skapa tillskottsjord för ofullständiga jordbruk eller

huvudsakligen avser förbättring av redan odlad jord, under det att därest

ingen av nämnda förutsättningar är uppfylld, statsbidrag kan beviljas med

högst en tredjedel av kostnaden. Ett företag anses härvid vara i mera avsevärd

grad ägnat att skapa tillskottsjord för ofullständiga jordbruk, när tillskottsjordens

areal utgör minst 20 procent av hela den areal, som förbättras

genom företaget, samt för samtliga av företaget berörda ofullständiga

jordbruk uppgår till i medeltal minst ett hektar. Såsom ofullständigt räknas

jordbruk med en sammanlagd åkerareal ej överstigande 20 hektar. Ett företag

anses huvudsakligen avse förbättring av redan odlad jord när båtnadsvärdet

å den i företaget ingående odlade jorden motsvarar minst en tredjedel

av värdet å hela den genom företaget uppkommande jordförbättringen.

Nuvarande bestämmelser om statslån.

De bestämmelser, som enligt kungörelse den 30 juni 1939 (nr 432) angående

villkoren för lån från statens avdikningslånefond gälla för erhållande av

låneunderstöd, äro uppbyggda efter samma grunder som bestämmelserna

rörande statsbidrag. För erhållande av lån till utförandet av torrläggningsföretag

gälla sålunda i fråga om det ändamål, för vilket understöd kan beviljas,

upprättandet av förslag till företags utförande samt förhållandet mellan

båtnad och kostnad enahanda villkor, som fastställts för beviljande av

bidrag. Förslag till utförande av företag, vartill statslån sökes, skall dock

städse vara upprättat vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap.

vattenlagen. I fråga om ärendenas handläggning, tillsynen över och slutligt

godkännande av torrläggningsarbete, till vars utförande lån beviljats, ävensom

beträffande underhållsskyldighet av sådant arbete gälla motsvarande

bestämmelser som för arbeten, vilka komma i åtnjutande av bidrag. Därjämte

gälla för låneunderstöden i huvudsak följande särbestämmelser. Lån

kan beviljas intill den godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 122.

13

tegdikning eller dränering däri ej inberäknad, som ock för förslag och utredning,

efter avdrag för det bidrag, som för samma företag kan varda lämnat

från statens avdikningsanslag, dock med iakttagande av att lånet ej må

för någon i företaget ingående fastighet överstiga 70 procent av det genom

torrläggningsarbetet uppkommande, av lantbruksstyrelsen godkända båtnadsvärdet.

Å lånesumman beräknas de tre första åren efter första lyftningsdagen

icke någon ränta. Därefter beräknas ränta efter tre och sex tiondels

procent, vilken till och med sjätte året lägges till lånesumman. Med sjunde

året börjar amorteringen, vilken är så beräknad, att amorteringstiden blir

omkring 26 år. Sedan kontrakt mellan lantbruksstyrelsen och låntagare avslutats,

har lantbruksstyrelsen att därom underrätta statskontoret samt lämna

statskontoret uppgift å den eller de fastigheter, för vilka lånet beviljats.

En första del av lånet må utanordnas sedan bland annat till statskontoret

överlämnats med behörig borgen eller annan säkerhet försedd skuldförbindelse,

som skall innefatta vederbörandes åtagande att, intill dess beslut enligt

2 § lagen den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån

eller motsvarande äldre stadganden meddelats och vunnit laga kraft, ansvara

för lånets återbetalning. Återstoden av lånet utbetalas i mån av arbetets

fortgång. Då lånet eller första delen därav utbetalats, skall lantbruksstyrelsen

därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen och därvid överlämna

uppgift om lånet samt å den eller de fastigheter, för vilka lånet beviljats.

Länsstyrelsen åligger att omedelbart översända uppgiften till inskrivningsdomaren.

Det ankommer slutligen på lantbruksstyrelsen, då lån, som helt

eller delvis utbetalats, blivit indraget, och på statskontoret, då lån helt eller

delvis återfordrats, att därom underrätta länsstyrelsen, som i sin ordning

har att om åtgärden meddela inskrivningsdomaren. Sedan med lån understött

torrläggningsarbete blivit slutligen avsynat och av lantbruksstyrelsen

godkänt, åligger det styrelsen att därom meddela statskontoret underrättelse,

varefter länsstyrelsen har att efter framställning från statskontoret meddela

beslut om ordningen för lånets återbetalning samt, där flera fastigheter

skola svara för återbetalningen, örn lånets fördelning å dessa fastigheter.

Statens avdikningslånefond förvaltas av statskontoret, som dessutom har

att pröva och godkänna säkerhetsförbindelser för utbetalande av lån från

fonden samt övervaka att bestämda annuiteter erläggas och att statsverkets

intressen i övrigt beträffande dessa lån tillvaratagas. Utbetalningen av beviljade

lån ankommer däremot på lantbruksstyrelsen.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha i sitt betänkande redogjort för vissa uttalanden av tidigare

utredningar rörande förekomsten i vårt land av vattensjuk mark, som

med fördel kan bliva föremål för torrläggning. Av dessa uttalanden ha de

sakkunniga ansett framgå, att behovet av torrläggning i och för sig vore tämligen

obegränsat för lång tid framåt. Frågan vore därför närmast i vilken utsträckning

verksamheten borde uppmuntras genom stöd av det allmänna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

I fråga om tor rläggningsverksam heten s framtida inriktning

ha de sakkunniga uttalat i huvudsak följande.

Det svenska jordbrukets stora framsteg i kvalitativt hänseende under .senare

årtionden, som möjliggjorts icke minst genom den snabba utvecklingen

på växtförädlingens och maskinteknikens områden samt den ökade tillgången

på och mera rationella användningen av växtnäringsämnen för att nämna

några exempel, ha medfört minskat beroende av den kvantitativa utvecklingen.

Spörsmålet torde nu icke längre vara huruvida torrläggningsverksamheten

bör stimuleras i större eller mindre utsträckning nied hänsyn till det

önskvärda — eventuellt icke önskvärda — i att utvidga den odlingsbara jordens

areal, utan i stället böra de jordbruksekonomiska synpunkterna vara

avgörande. Tyngdpunkten av torrläggningsverksamheten har alltmera förskjutits

i den riktningen, att verksamheten kommit att avse förbättrad torrläggning

av redan odlad jord. Företag som avse bildande av nya jordbruk förekomma

numera sällan och nästan uteslutande i landets nordligare delar. I

ett avseende lia dock nyodlingsmöjligheterna i samband med torrläggning bibehållit

och kanske till och med ökat sin betydelse, nämligen när fråga är

om komplettering av ofullständiga jordbruk.

Med det läge i fråga örn jordbruksproduktionens kvalitativa och kvantitativa

möjligheter, som nu måste anses föreligga, ha de sakkunniga icke funnit

anledning att till närmare diskussion upptaga frågan i vad mån jordbruksproduktionens

sammanlagda omfattning jämte avsättnings- och liknande förhållanden

kunna vara ägnade att påverka målsättningen för torrläggningsverksamheten.

Skulle det befinnas önskvärt att åstadkomma en ökning av det

samlade produktionsresultatet, kan en sådan antagligen både snabbare och

för mindre kostnad vinnas genom intensifiering av driften än genom nyodling.

Förbättrad torrläggning av redan odlad jord kan dock här spela en viktig

roll. Stundom kan det emellertid vara önskvärt att genom torrläggning möjliggöra

utvinning av ny mark. Behovet av nya brukningsdelar i vissa trakter

av Norrland är omvittnat, och i fråga örn de ofullständiga jordbruken torde

enighet råda därom att komplettering bör ske även genom nyodling, där så

är möjligt. Kompletteringen behöver för övrigt icke uteslutande avse ofullständiga

jordbruk i vedertagen bemärkelse, varvid syftet är att bringa lipp

mindre jordbruksenheter, som utgöra brukarens enda eller huvudsakliga förvärvskälla,

till en storlek, som efter ortsförhållandena svarar mot vad som

brukar räknas som s. k. familjejordbruk, utan den kan även gälla större jordbruk,

som för en ändamålsenlig drift ha behov av en utökning av arealen.

Ganska vanligt är att beteskulturens utveckling medför behov av ökade arealer,

som ofta icke kunna erhållas på annat sätt än genom att vattensjuk mark

tages i anspråk. Som bekant finns det dessutom i ej ringa utsträckning odlad

jord, som på grund av dålig beskaffenhet eller ofördelaktigt läge rätteligen

borde läggas ut till skogsmark. Dylik rationalisering underlättas givetvis, örn

möjlighet finnes att exempelvis genom torrläggningsåtgärder utvinna för odlingsändamål

mera tjänlig mark som ersättning.

Vad gäller komplettering av ofullständiga jordbruk upp till familjejordbrukets

nivå torde skäl ofta föreligga till understöd av statsmedel i särskild

ordning, då kostnaderna för kompletteringen kunna bliva så höga, att de enskilda

jordbruken icke kunna bära dem, men kompletteringen av jordbruket

i en ort kan vara av betydelse för ortsbefolkningens framtida försörjningsmöjligheter.

I fråga om större jordbruk av mera affärsmässig struktur torde nian

böra utgå från att understödet skall beräknas enligt vanligen tillämpade grunder

även om det gäller komplettering av ena eller andra slaget. Man får utgå

ifrån, att omläggningar av detta slag äro lönande ur driftsekonomisk syn
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Klum!. Majlis proposition nr 122.

15

punkt och att de därför komma till stånd i den utsträckning som ur allmän

ekonomisk synpunkt kan anses önskvärt med regelmässigt understöd av

statsmedel. Att vägra statsunderstöd till dylika rationaliseringssträvanden

synes däremot icke vara lämpligt, då det även ur samhällets synpunkt mäste

anses som en fördel att företagsenheterna driftsekonomiskt sett bliva så effektiva

som möjligt. Del kan även inträffa att ägaren till eli sådant jordbruk,

ehuru en omläggning kalkylmässigt framstår som lönande, icke ser sig i

stånd att bära eller icke anser sig kunna riskera härmed förenade kostnader,

som vanligen innebära en investering på tämligen lång sikt.

De sakkunniga vilja alltså som sin mening framhålla, att vid bedömande

av frågan örn torrläggningsverksamhetens inriktning och omfattning den samlade

jordbruksproduktionens storlek i och för sig numera icke bör tillmätas

någon egentlig betydelse. Att särskilt inrikta torrläggningsverksamlieten på

att framskapa nyodlingsmöjligheter är således icke nödvändigt för att öka

produktionen. Skulle den samlade produktionen å andra sidan till äventyrs

anses vara för stor i ett givet läge, kan detta förhållande icke heller behöva

påverka en rätt ledd torrläggningsverksamhet, då denna alltid bör vara inriktad

på att förbättra det ekonomiska utbytet av sådan jord, som under rådande

förhållanden måste anses värd att göras till föremål för kulturåtgärder.

Mången gång kan det ur driftsekonomisk synpunkt vara önskvärt att nyodling

möjliggöres genom torrläggning, men däremot bör nyodling för en

allmän utökning av arealen som regel icke uppmuntras, såvida icke försörjningsförhållandena,

t. ex. inom vissa delar av Norrland, gör bildandet av

nya brukningsdelar särskilt önskvärt.

Enligt de sakkunnigas mening bör alltså torrläggningsverksamheten i

främsta rummet betraktas sorn en jordbruksekonomisk åtgärd. Då god torrläggning

är ett grundvillkor för att den i anspråk tagna jorden skall lämna

bästa möjliga ekonomiska resultat, måste torrläggningsverksamheten anses

som ett viktigt led i strävandena att underlätta en rationell jordbruksdrift och

statens stöd till verksamheten bör avvägas med hänsyn tagen härtill.

De sakkunniga ha därefter rörande behovet av ändrade statsbidragsbestämmelse

r anfört i huvudsak följande.

Nuvarande bestämmelser örn statsunderstöd ha i vad avser torrläggningens

ändamål nära anknutits till vattenlagens stadganden örn grunderna för tvångsdelaktighet

och kostnadsfördelning. 1 vardera av de båda kungörelserna angående

villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag och angående

villkoren för lån från statens avdikningslånefond har i 1 § första stycket

torrläggningsändamålet angivits genom bestämmelsen, att statsunderstöd må

anvisas till utförande av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av

alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker

eller ständig slåtter- och betesvall. Enligt vattenlagen är det också den båtnad,

som höjningen i markens alstringsförmåga medför, som skall ligga till

grund för avgörandet örn tvångsdelaktighet och kostnadsfördelning. Mot den

bestämning av det understödsberättigade företagets ändamål, som sålunda

skett, vore måhända i och för sig intet att invända. Som villkor för understöd

bar emellertid i 4 § av kungörelserna ytterligare uppställts förutsättningen,

att lantbruksstyrelsen skall finna kostnaden för det företag, vartill understöd

sökes, understiga eller högst uppgå till värdet av båtnaden i de avseenden,

som omförmälas i 1 § första stycket, d. v. s. värdet av den båtnad, som

består i ökad alstringsförmåga hos åker, slåtter- och betesvall. Härmed synes

en mindre lycklig sammankoppling med vattenlagens bålnadsbestämmelser

ha skett. Del torde nämligen med bestämdhet kunna sägas, ali den båtnadshedömning,

som skall äga rum enligt vattenlagen, tillkommen för annat än
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

danial, icke är av sådant slag att den bör vara avgörande även för frågan örn

företaget bör understödjas med statsmedel. För att statsunderstöd skall ifrågakomma

torde böra fordras, att företaget i varje fall på längre sikt skall

vara ekonomiskt bärkraftigt och fördelaktigt för delägarna. För bedömandet

härav kräves en fri och allsidig prövning av företagets ekonomiska förutsättningar.

Båtnadsbedömningen enligt vattenlagen är emellertid inskränkt till

att omfatta den jordförbättring, som vinnes i form av ökad alstringsförmåga.

Den omständigheten att värdet av jordförbättringen överstiger kostnaden för

torrläggningen utgör icke tillräckligt bevis för att företaget är ekonomiskt

väl grundat, liksom icke heller den omständigheten att kostnaden överstiger

jordförbättringen utesluter att företaget har sitt berättigande.

Någon anledning att väsentligen ändra det enligt vattenlagen föreskrivna

båtnadsbegreppet och därigenom lägga en ny grund för båtnadsuppskattningen

vid syneförrättningen synes emellertid icke föreligga. Även om vissa

former av s. k. brukningsbåtnad äro så påfallande att det måste övervägas

örn icke hänsyn hör tagas även till dem, torde det kunna fastslås, att båtnadsbegreppet

på det hela taget väl fyller sina uppgifter enligt vattenlagen: med

ledning av den i enlighet därmed verkställda uppskattningen prövas örn och

i vad mån tvångsdelaktighet skall föreligga, uppskattningen tjänar som grundval

för en rättvis kostnadsfördelning mellan delägarna och den utgör en viss

värdemätare på nyttan av företaget vid bedömande av dettas tillåtlighet i

förhållande till motstående intressen.

Vad som nu i understödshänseende gäller innebär sålunda i första hand

att hänsyn icke får tagas till annan nytta eller förmån av torrläggning än

den, som ingår under beteckningen jordförbättring i betydelsen ökning av

alstringsförmågan. Detta leder närmast till reflexionen, att därmed beretts

en säkerhetsmarginal mot att båtnaden uppskattas för högt. En båtnadsberäkning,

som bygger endast på hänsyn till jordens alstringsförmåga, kan

emellertid — även örn denna måste anses fullt tillförlitligt uppskattad -—

vara missvisande antingen så att ett jordbruksekonomiskt oförmånligt företag

framstår såsom lönande eller tvärtom. Den enskildes verkliga fördel eller

båtnad av jords torrläggning torde helt allmänt kunna betecknas som den

varaktiga värdeökning, som tillföres en ändamålsenligt brukad fastighet genom

att en torrläggning planenligt genomföres och fullföljes. För att bedöma

om företaget är ekonomiskt ändamålsenligt är det av vikt att hänsyn tages

i synnerhet till hur den vunna eller möjliggjorda jordförbättringen bör och

kan väntas komma att tillgodogöras.

I allmänhet ingår i ett torrläggningsföretag mark tillhörig ett flertal ägare.

Torrläggningen kan för dem vara av mycket olika betydelse även om den förbättrade

marken för dem alla är tämligen likartad. För några ägare kunna

de vunna förmånerna vara av stor vikt för deras utkomst. Andra ha måhända

ringa eller intet behov av de ökade möjligheter att utvidga jordbruksdriften,

som torrläggningen kan innebära. Mark för vilken vid syneförrättningen beräknats

värde såsom blivande åker kommer kanske, enär ägaren icke anser

det för sin jordbruksdrift förmånligt att uppodla den, att användas som

betesmark. Tillgång till kapital och arbetskraft för att nyttiggöra de öppnade

förbättringsmöjligheterna, ekonomibyggnadernas storlek, förut befintlig tillgång

eller brist på jord av det slag som vinnes och många andra omständigheter

kunna inverka på den enskilde jordägarens handlande i denna fråga.

Det sagda leder till slutsatsen, att största avseende måste fästas vid den

torrlagda jordens blivande användning och att nyttan av torrläggningen måste

bedömas med hänsyn till de driftsenheter, vari de berörda jordområdena ingå.

Anknytning till bestämmelserna i vattenlagen torde i främsta rummet ha

förestavats av en önskan att skapa garantier för torrläggningsföretagens be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 122.

17

höriga underhåll. Trygghet i detta hänseende vinnes emellertid redan om det

kravet uppställes, att syneförrättning skall ha ägt rum för att möjlighet till

statsunderstöd skall föreligga.

Som sammanfattning torde kunna fastslås, att den båtnadsberäkning, som

skall ske enligt vattenlagen, icke är tillfyllest för bedömande av ett företags

lönsamhet. Då denna båtnadsberäkning hittills varit av avgörande betydelse

för statsbidragsfrågan, kan det anses förklarligt om synemännen stundom

mer eller mindre avsiktligt, anpassat båtnadsberäkningen så att möjlighet

till statsunderstöd beretts de företag som ur en vidare synvinkel befunnits

nyttiga och önskvärda. Den kalkyl, som innefattas i syneförrättningens kostnads-

och båtnadsberäkning, har måst utvisa att företaget skulle vara i sig

självt lönande, oaktat rätta förhållandet ofta kan ha varit, att det endast under

förutsättning att statsbidrag erhölles tett sig lönande ur enskild synpunkt.

De sakkunniga ha framfört vissa synpunkter på den båtnad som torrläggning

kunde medföra för det allmänna och härom uttalat

följande.

Örn det anses att en ökad eller förbilligad jordbruksproduktion är till gagn

för samhället, torde det stå klart att det ligger i statens intresse att de torrläggningsföretag

komma till stånd, vid vilka båtnaden för markägarna uppväger

kostnaden och vilka sålunda äro lönande ur enskild synpunkt. Med

sådana företag kan alltså sägas följa, utöver båtnaden för de enskilda, även

en allmän båtnad. I regel är den allmänna båtnaden parallell med de enskildas

båtnad, den är detsamma som fördelarna ur allmän synpunkt av ett

för de enskilda nyttigt företag. Att uppdraga någon bestämd gräns mellan vad

som därvid skall anses som allmän båtnad och som enskild båtnad är icke

möjligt.

Utöver eventuell fördel i form av allmän båtnad kan emellertid för staten

inträda särskild nytta av vissa företag, och detta kan ske även örn företagen

icke äro direkt lönande för de enskilda intressenterna. Ett torrläggningsföretag

kan medföra även båtnad av social natur. Till dylik båtnad kunna räknas

sådana fördelar som att tillskottsjord skapas för ofullständiga jordbruk, varigenom

utkomstmöjligheterna vid jordbruket ökas och ortsbefolkningens ekonomiska

läge förbättras, att möjlighet beredes att vidmakthålla en önskvärd

jordbruksdrift, samt att hygieniska eller andra ur samhällets synpunkt beaktansvärda

fördelar stå att vinna. Båtnad av detta slag synes lämpligen kunna

benämnas social båtnad. Denna båtnad kommer visserligen indirekt i större

eller mindre mån markägarna tillgodo men den bör dock huvudsakligen betraktas

som en vinst för det allmänna. Det kan t. ex. förekomma fall då ett

någorlunda utvecklat jordbruk utgör en förutsättning för bedrivande av annan

närings- och förvärvsverksamhet eller för utnyttjande av förefintliga naturtillgångar.

Företag med social båtnad torde få anses ur statens synpunkt särskilt

behjärtansvärda. Till de sociala fördelar som företagen medföra kan

emellertid hänsyn icke tagas vid båtnadsuppskattning enligt vattenlagen.

I gällande lagstiftning har icke tillräckligt beaktats vilken ställning i understödshänseende

som bör tillkomma företag med social båtnad. En möjlighet

att med statsmedel särskilt stödja sådana företag finns dock redan nu, ehuru

den är mycket begränsad.

Sålunda gäller att, där kostnaden för företaget överstiger värdet av båtnaden

_ jordförbättringen — statsbidrag och lån i undantagsfall kan beviljas, när

särskilda skäl därtill äro. Bidraget kan då motsvara högst hälften av det godkända

båtnadsvärdet. Genom den vid tillämpningen införda begränsningen,

att statsunderstöd beviljas endast för den händelse kostnaden motsvarar högst

Bihang tilt riksdagens protokoll 1945. 1 saini. Nr 122. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 122.

110 procent av båtnadsvärdet, kan sägas för närvarande vara medgivet att de

10 procent, varmed kostnaden må överstiga jordförbättringen, få uppvägas

av social båtnad. Enligt lantbruksstyrelsen föreskrifter den 9 november 1942

ha även företag med social båtnad i form av lillskottsjord för ofullständiga

jordbruk —- i likhet med företag som avse förbättring av redan odlad jord —

kunnat erhålla bidrag upp till hälften av kostnaden, medan bidraget eljest

kunnat uppgå till högst en tredjedel av kostnaden. När förutsättningar för

statsbidrag i vanlig ordning icke förelegat, har riksdagen i enstaka fall med

hänsyn till sociala skäl ställt medel till förfogande, vanligen såsom hjälp till

redan utförda företag, vilka kommit i nödläge.

Det principiellt riktiga synes vara att om ett företag, trots att det icke kan

anses ekonomiskt försvarbart ur delägarnas enskilda synpunkt, dock av sociala

skäl betraktas som nyttigt och önskvärt, staten bör dels helt svara för

den del av kostnaden, som överstiger värdet av de enskildas båtnad, dels ock

därjämte lämna bidrag till företaget efter samma normer, som tillämpas på

företag utan social båtnad.

De sakkunniga ha vidare diskuterat behovet av statsunderstöd

till torrläggningsföretagen. Erfarenheten har enligt de sakkunnigas mening

visat att, även då det gällde företag om vilkas förmånlighet för delägarna

det icke syntes behöva råda tvekan, statliga stödåtgärder dock erfordrades.

Bland de anledningar som kunde motivera de enskildas obenägenhet att på

egen risk och bekostnad sätta i gång torrläggningsföretag ha de sakkunniga

nämnt bristande företagsamhet, oförmåga att bedöma företagets lönsamhet

eller svårighet att anskaffa erforderliga medel. Vidare ha de sakkunniga

framhållit, att de förbättringsmöjligheter som torrläggningen medförde ofta

icke kunde tillgodogöras utan ytterligare arbete och kostnader, nämligen

för detalj dikning, odling och gödsling. Vattenlagens bestämmelser om tvångsanslutning

kunde tvinga en markägare att deltaga i en torrläggning även

vid för honom olämplig tidpunkt, då t. ex. brist på kapital eller arbetskraft

orsakade att han ej förrän i en mer eller mindre avlägsen framtid kunde

tillgodogöra sig nyttan av företaget. Såväl med hänsyn härtill som även

till jordbrukets skuldbörda ha de sakkunniga ansett statsunderstöd nödvändigt

som en stimulans även till företag, som understödet förutan skulle

vara lönande för delägarna. I än högre grad vöre enligt vad de sakkunniga

uttalat statens medverkan av nöden då det gällde företag, vilkas fördelar

för de enskilda med större eller mindre sannolikhet icke uppvägde kostnaderna

men vilka dock med hänsyn till allmänna intressen måste anses

nyttiga och önskvärda, eller med andra ord företag, vilkas tillkomst till avgörande

del motiverades av den sociala båtnad de medförde.

Vid behandling av frågan om vilka företag som borde understödjas

ha de sakkunniga framhållit, att den nu ifrågavarande understödsverksamheten

liksom hittills borde avse företag för upptagande av huvudavlopp

för en eller flera fastigheter, medan frågan örn stöd åt detaljdikningen,

främst täckdikningen, borde behandlas i särskild ordning. I övrigt

ha de sakkunniga ansett avseende böra fästas vid företagets ändamål och

lönsamhet. Företaget borde enligt de sakkunnigas mening avse torrläggning

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12%,

19

av mark för jordbruksändamål, dari inbegripet även förbättring av tidigare

utförd torrläggning t. ex. genom ändring av öppet dike till täckt. I fråga om

företagets lönsamhet ha de sakkunniga för de fall då båtnaden vore av uteslutande

enskild natur ansett sig böra fasthålla vid principen att företaget

skulle vara att anse som lönande även om statsbidrag icke utginge. Statsbidragets

funktion skulle alltså för sådana företag huvudsakligen bliva att

tjäna som en stimulans och en riskersättning. Också när social båtnad förelåge

måste enligt de sakkunnigas mening hänsyn tagas till örn företaget vore

ekonomiskt fördelaktigt, därvid emellertid som båtnad av företaget borde

räknas även andra fördelar än den direkta vinsten för delägarna. Även då

båtnaden vöre av uteslutande enskild natur kunde prövningen om ett företag

vore sådant, att det borde anses förtjänt av statsunderstöd, ofta icke ske

uteslutande efter siffermässiga beräkningar. De fördelar, som stöde att vinna

genom torrläggningen, vore delvis av sådant slag, att de näppeligen läte sig

uppskattas till vissa penningbelopp, och vissa skador och olägenheter, såsom

förlust av naturskönhet, skada å växt- eller djurliv, vore av samma beskaffenhet.

Med hänsyn härtill ha de sakkunniga ansett, att man vid prövningen

finge nöja sig med att fastslå, att nyttan av företaget ansåges överväga

kostnad och skada, vilket även uttryckts så att företaget skulle vara ur

allmän och enskild synpunkt nyttigt och önskvärt. För detta bedömande förutsattes

en fri och allsidig prövning av företagets vikt för enskilda och allmänna

intressen.

I fråga om den betydelse som enligt förslaget skulle tillmätas den vid

syneförrättningen företagna kostnads- och båtnadsberäkningen ha de sakkunniga

uttalat att, i synnerhet som jordförbättringen alltid torde komma

att utgöra den väsentliga vinsten av jords torrläggning för jordbruksdrift,

det villkoret borde uppställas, att rätt till understöd endast finge tillkomma

företag, vid vilka jordförbättringen stöde i skäligt förhållande till kostnaden

för torrläggningens utförande. Därigenom uteslötes från möjlighet till

understöd i förevarande ordning företag, vilkas huvudsakliga ändamål vore

att tillgodose sociala behov. Om ett företag befunnes icke lönande för markägarna,

finge det prövas om företaget på grund av tillkommande allmänna

intressen vore så förmånligt, att nyttan kunde anses överväga kostnad och

skada, eller sålunda örn värdet av den båtnad, vartill hänsyn icke kunnat

tagas vid syneförrättningen, vore så stort att det uppvägde det konstaterade

underskottet i jordförbättring.

De sakkunniga lia uppställt ytterligare vissa normer, som ansetts höra

tjäna till ledning för bedömandet av förelagets önskvärdhet och lämplighet.

Sålunda lia de sakkunniga funnit hänsyn böra tagas till beskaffenheten av

den jord som skulle torrläggas, syftet med torrläggningen, jordens blivande

användning, markägarnas intresse för torrläggningen m. m. Härom har framhållits

följande.

Av de torrläggningsföretag, som kunna anses ekonomiskt försvarbara ur

markägarnas enskilda synpunkt, torde de vara mest förtjänta av stöd, som

bäst överensstämma med torrläggningsverksanihetens önskvärda jordbruks
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

politiska inriktning. Hit höra för närvarande i främsta rummet företag, som

avse förbättrad torrläggning av redan odlad jord. De äga bland annat det

företrädet att snara resultat kunna väntas i ökade skördar och att båtnadsberäkningen

vid dem kan ske med största säkerhet. Även företag som avse

nyodling böra emellertid anses gagneliga för det allmänna om de äro av

synnerlig betydelse för en rationell jordbruksdrift. Nyodling av försumpad

mark kan vara en lämplig form för att bereda tillskottsjord till ofullständiga

jordbruk och på sina håll torde förutsättningar föreligga för genomförande

av invallningsföretag, örn vilkas lämplighet och önskvärdhet tvivel icke synes

behöva råda. I Norrland förekomma även vissa torrläggningsföretag med

huvudsakligt ändamål att skapa nya jordbruk, vilka med hänsyn till rådande

förhållanden kunna anses ekonomiskt och socialt önskvärda.

Att vinna säker kännedom om den torrlagda jordens blivande användning

kan möta svårighet till följd av bestämmelserna om tvångsanslutning. En

avsevärd del av den jord som torrlägges ingår i företagen trots att ägarna

icke sökt torrläggning och stundom äro direkt motståndare till densamma.

Under sådana förhållanden måste hinder ofta föreligga för förrättningsmännen

att —- i varje fall i samverkan med ägarna — planlägga den framtida

användningen. Meningen jämväl hos de intressenter, som äro motståndare

till företaget, synes då böra få komma till uttryck innan företagets

lämplighet och önskvärdhet bedömes. Det synes vidare rimligt att fasthålla

vid en allmän fordran att företaget skall vara ägnat att befordra en ur

ekonomisk synpunkt ändamålsenlig jordbruksdrift på de fastigheter det

berör.

Även om vid undersökningen av företagets lönsamhet skulle befinnas, att

de ekonomiska förutsättningarna för statsbidrags beviljande föreligga, torde i

undantagsfall ansökan om understöd böra avslås örn t. ex. hos flertalet delägare

råder ringa intresse för eller rent av motvilja mot företaget. Äro förhållandena

sådana, att det kan befaras att avsevärd del av de förbättringsmöjligheter

som vinnas icke inom rimlig tid komme att tillgodogöras av delägarna,

torde med statsunderstödet i varje fall böra anstå till dess större

intresse visat sig.

De sakkunniga ha såsom grundläggande för avvägningen av statsbidragets

storlek framfört vissa synpunkter på statsbidragets syfte och därom

yttrat i huvudsak följande.

Bidraget har att fylla följande ändamål: det skall tjäna som en stimulans

för att framkalla önskvärda torrläggningsföretag, det bör vara en riskersättning

för delägarna, det skall beträffande företag, som äro önskvärda av sociala

skäl, bereda täckning för så stor del av kostnaden, som kan anses svara

mot den sociala båtnaden, och det kan slutligen uppfattas som ett statens anslag

till jordbrukets rationalisering.

Ser man bidraget uteslutande från de båda förstnämnda synpunkterna,

som en stimulans och en riskersättning, torde med skäl kunna ifrågasättas

om en så hög bidragsprocent som den högsta hittills medgivna kan vara erforderlig.

Bidragsbehovets storlek blir givetvis beroende bland annat av den

grad av säkerhet, med vilken företagets förmånlighet för delägarna kan på

förhand bedömas. Kostnaderna för utförandet kunna väsentligt påverkas av

oförutsedda arbetssvårigheter och ändrade konjunkturer. Båtnadsberäkningen

måste grundas på en förhandsbedömning, som av många skäl långt ifrån

alltid kan vinna motsvarighet i verkligheten. För att minska den förlustrisk,

som följer av en alltför hög båtnadsuppskattning, är ett icke alltför obetydligt

statsbidrag av nöden, särskilt med hänsyn till delägare vilka med tvång

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 122.

21

anslutas till företaget. Om emellertid ett företag vid en allsidig och omsorgsfull

bedömning befunnits ur enskild synpunkt förmånlig, torde det få antagas

att även ett väsentligt mindre bidrag än som motsvarar hälften av kostnaden

skulle vara tillräckligt som uppmuntran och stöd till utförandet.

Betraktas statsbidraget tillika som ett statens anslag till skapande av sociala

förbättringar och till rationalisering av jordbruket, kunna tydligtvis andra

synpunkter läggas på frågan om vilken bidragsprocent som kan anses vara

skälig och erforderlig. Den sociala båtnaden kan uppenbarligen vara så avsevärd

att staten bör svara för en väsentlig del av torrläggningskostnaden. Vid

beaktande av rationaliseringssynpunkten må man ej bortse från att den torrläggningsverksamhet,

till vilken bidraget lämnas, allenast avser avloppens

upptagande och därför icke alltid direkt tillför markägarna fördelar i form

av ökad produktion. Mången gång öppnar den endast möjlighet till förbättrande

av jordbruksdriften, och innan produktionsökning vinnes krävas ytterligare

kostsamma åtgärder. Då statsbidraget enligt detta sistnämnda betraktelsesätt

har till ändamål alt möjliggöra och stimulera en ur det allmännas

synpunkt önskvärd rationalisering inom vår viktigaste näringsgren, kan uppenbarligen

även en hög bidragsprocent anses försvarad.

De sakkunniga ha vidare diskuterat frågan huruvida bidragsprocenten

borde vara fast eller växlande i förhållande till företagets

önskvärdhet eller behov av understöd. Härom ha de sakkunniga inledningsvis

anfört.

Den nu gällande bestämmelsen att statsbidraget, därest kostnaden understiger

båtnaden, skall undergå skälig minskning tillämpas i enlighet med av

Kungl. Majit godkända grunder så att bidragets storlek blir direkt beroende

av förhållandet mellan kostnad och båtnad (relativa kostnaden). Som exempel

kan nämnas att, örn kostnaden är lika med båtnaden, d. v. s. relativa

kostnaden är 1, statsbidraget för de i bidragshänseende förmånsberättigade

företagen utgör 50 procent av kostnaden, medan vid en relativ kostnad av

0,50, d. v. s. då kostnaden är hälften av båtnaden, statsbidraget uppgår till

32,50 procent av kostnaden. I fall då det högsta bidraget är begränsat till Vs

av kostnaden, bliva bidragen vid nyssnämnda relativtal i stället 33,33 respektive

21,70 procent av kostnaden.

Gällande föreskrift bygger på grundsatsen att statsbidraget i varje särskilt

fall skall lämpas efter företagets ekonomiska ställning. Intressenterna i ett

ekonomiskt gynnsamt företag ha ansetts icke vara i samma mån beroende

av understöd i form av statsbidrag som deltagarna i ett annat företag, varav

vinsten blir väsentligt mindre eller ingen.

De sakkunniga lia funnit det icke motiverat att statsbidraget utgår med varierande

belopp beräknade efter den relativa kostnaden, i synnerhet som denna

kostnad grundar sig på en icke fullständig eller tillförlitlig kalkyl över

företagets ekonomiska förutsättningar och därför ej utgör något säkert bevis

om företagets större eller mindre behov av stöd. Än mindre anse de sakkunniga

den relativa kostnaden ensam visa huruvida ett företag är ur allmän

eller enskild synpunkt ändamålsenligt och önskvärt.

De sakkunniga lia i betraktande av det anförda föreslagit, att vid bestämmandet

av statsbidragets storlek, hänsyn skulle tagas huvudsakligen till företagets

.större eller mindre önskvärdhet ur allmän synpunkt men i någon mån

även lill dess behov av understöd. De bidragsberättigade företagen borde enligt

de sakkunnigas uttalande visserligen alla fylla kravet att vara ur allmän

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

och enskild synpunkt nyttiga och önskvärda, men en viss inbördes gradering

mellan dem kunde dock ske såväl med avseende på deras önskvärdhet

ur statens synpunkt som med hänsyn till deras förmånlighet för intressenterna.

Denna gradering syntes kunna läggas till grund vid bestämmandet av

statsbidragets storlek. På grund av bedömandets vansklighet ha de sakkunniga

emellertid icke velat föreslå en längre gående differentiering än en uppdelning

av företagen i två grupper. Till den ena gruppen, den lägre b idragsklassen,

syntes böra hänföras företag, genom vilka vunnes huvudsakligen

enskild båtnad, d. v. s. närmast sådana, vid vilka icke avsåges att i

mera betydande utsträckning skapa tillskottsjord till ofullständiga jordbruk

eller andra sociala fördelar ulan som väsentligen borde betraktas som ur

jordbruksekonomisk synpunkt påkallade rationaliseringsåtgärder, vilka vid

tillförlitlig kostnads- och båtnadsberäkning tedde sig ur enskild synpunkt lönande.

Den andra gruppen, den högre bidragsklassen, syntes

böra omfatta företag, vilka måste anses ur allmän synpunkt vara av synnerlig

betydelse, d. v. s. i huvudsak sådana som medförde avsevärd social båtnad

och som — emedan den enskilda båtnaden stundom icke uppvägde kostnaden

— vore i särskilt behov av stöd från det allmännas sida.

Den nu föreslagna ordningen för lämnande av bidrag till företag med social

båtnad avviker från vad de sakkunniga betecknat som den principiellt riktiga

lösningen av bidragsfrågan vid sådana företag. Sålunda ha de sakkunniga

framhållit, att staten bolde helt svara för den del av kostnaden, som

överstege värdet av delägarnas enskilda båtnad, samt därjämte lämna bidrag

till företaget efter samma normer, som tillämpades på företag utan social

båtnad. Vid en lösning enligt denna linje skulle det emellertid enligt de sakkunnigas

mening bliva nödvändigt att först göra en värdering av delägarnas

enskilda båtnad för att fastställa det belopp, för vilket delägarna själva hade

att svara med hjälp av vanligt statsbidrag. Återstående kostnad skulle vila

på statsverket. Då värdet av jordförbättringen, brukningsbåtnaden inberäknad,

ej med visshet utgjorde ett riktigt uttryck för delägarnas båtnad, skulle

en särskild uppskattning därav behöva göras. I stället för en sådan lösning

efter principiella linjer ha de sakkunniga funnit mera praktiskt, att dessa

företags berättigade anspråk på särskilt stöd av det allmänna tillgodosåges

genom att för dem öppnades möjlighet till ett procentuellt högre statsbidrag,

enhetligt beräknat på hela kostnaden för företaget.

De sakkunniga ha ansett de sålunda föreslagna två bidragsklasserna böra

vara i huvudsak fasta, så att följaktligen för vardera klassen skulle gälla en

enhetlig bidragsprocent. I undantagsfall skulle emellertid, när de ekonomiska

betingelserna gåve anledning därtill, jämkning av bidragsprocenten kunna

vidtagas. Detta skulle ske när en torrläggning enligt kalkylerna ställde sig

särskilt fördelaktig ur enskild synpunkt. Jämkningsmöjligheten syntes de

sakkunniga få betydelse i synnerhet med avseende på den högre bidragsklassen.

Samtidigt som ett företag medförde betydande social båtnad och därför

bleve hänförligt till denna klass, kunde det nämligen ur enskild synpunkt vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma]:ts proposition nt 122.

2ä

så lönande att ett bidrag understigande det högsta medgivna vore tillfyllest

för att trygga företagets tillkomst.

I fråga örn statsbidragets storlek ha de sakkunniga föreslagit,

att statsbidraget i regel skulle utgöra till företag i den lägre bidragsklassen

en tredjedel av kostnaden och till företag i den högre bidragsklassen hälften

av kostnaden. Härom ha de sakkunniga ytterligare anfört följande.

Det kan måhända befaras att, då statsbidraget i allmänhet skulle utgå

efter de båda andelstal, hälften och en tredjedel, som hittills betecknat de

högsta gränserna för bidraget, den nya ordningen skulle komma att föranleda

förhöjda bidrag till företagen och därmed ställa ökade anspråk på

statskassan. Under det att statsbidragets storlek hittills varit beroende av

förhållandet mellan kostnad och båtnad och statsbidraget sålunda i vissa

fall kunnat utgå efter procenttal, som avsevärt understigit de högsta medgivna,

skulle enligt de nu föreslagna reglerna bidragen fixeras. Emellertid

äro de sakkunniga av den meningen, att, om än åtskilliga företag skulle erhålla

högre bidrag enligt den nya ordningen än enligt den nuvarande, detta

bör mer än väl uppvägas därav att andra företag, vilka med nu gällande

regler äro förmånsberättigade och sålunda kunna erhålla bidrag upp till

hälften av kostnaden, i fortsättningen komma att hänföras till den lägre

bidragsklassen.

Det är i detta sammanhang av intresse att kasta en blick på hur de nuvarande

bestämmelserna verkat med avseende på bidragsprocentens storlek.

Enligt uppgift från lantbruksstyrelsen har under budgetåret 1943/44 statsbidrag

från statens avdikningsanslag utgått

med

högst 30 procent

av

kostnaden

till

5 företag

»

30-1—35

»

»

»

5

»

»

35-1—40

»

»

»

»

19

»

»

40-1—42

»

»

»

»

10

»

»

42-1—44

»

»

T>

17

441—46

»

»

»

»

29

»

»

46-1—48

»

»

»

»

100

»

»

48-1—50

»

»

»

387

»

och

med 50

»

»

båtnaden

»

58

»

summa 630 företag

(varjämte bidrag utgått endast till förrättningskostnad till 12 företag).

Bidragsprocenten har alltså i mer än två tredjedelar av fallen legat över

48 procent och beträffande 545 av 630 företag, eller i 86 procent av fallen,

varit högre än 46 procent.

Att bidragsprocenten allmänt blivit så hög har sin förklaring i den nu

gällande tillämpningsföreskriften att företag, som huvudsakligen avse förbättring

av redan odlad jord, äga rätt till bidrag efter den förmånligare

skalan, eller upp till hälften av kostnaden. I följd av den inriktning på

odlad jord, som torrläggningsverksamheten under senare år erhållit, har

detta medfört, att det stora flertalet företag blivit hänförliga till denna

grupp. Detta generella premierande av alla företag med huvudsakligen odlad

jord kan ha föranlett att statsbidrag i vissa fall utgått efter högre procentsats

än som strängt taget varit erforderlig för att trygga företagens genomförande.

Enligt de föreslagna nya bestämmelserna komma en del av

de nu förmånsberättigade företagen, nämligen de som medföra huvudsak
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj-.ts proposition nr 122.

ligen enskild båtnad, att tillhöra den lägre bidragsklassen och därigenom

erhålla mindre statsbidrag än de nu skulle få. Det torde därför kunna påräknas

att medelprocenten för bidraget snarare kommer att minskas än

ökas.

Någon motsvarighet till nu gällande föreskrift örn statsbidragets storlek

för det fall att kostnaden överstiger båtnaden skulle icke vara behövlig.

Enligt de sakkunnigas förslag skall nämligen för rätt till statsbidrag alltid

fordras att båtnaden, bedömd ur en vidare synvinkel än hittills, överstiger

eller åtminstone motsvarar kostnaden.

De sakkunniga ha vidare behandlat frågan till vilka kostnader

statsbidrag bör givas och i sådant hänseende föreslagit, att bidrag

skulle lämnas till kostnaden för själva torrläggningsarbetet, tegdikning och

dränering däri ej inräknade, samt till planläggnings- och hantlangningskostnad.

Under det att de sakkunniga i princip avvisat tanken på statsunderstöd

även till underhållskostnaden, ha de sakkunniga emellertid förordat, att kostnaden

för en första rensning av avloppen, vilken rensning rätteligen vöre

att betrakta som en sista åtgärd för ett företags färdigställande, skulle inräknas

i kostnaden för torrläggningsarbetet och sålunda inbegripas i de

kostnader till vilka statsbidrag lämnades. I fråga om planläggningskostnad

för företag, vilka icke komme till utförande, ha de sakkunniga föreslagit,

att statsbidrag, när särskilda skäl därtill vore, skulle kunna beviljas till

hela planläggningskostnaden i stället för hittills medgivna 75 procent av

nämnda kostnad. Denna ökning har nämligen ansetts för vissa undantagsfall

billig och skälig. Särskilt ha nämnts företag vilka icke finge komma till

utförande på grund av att naturskydds-, försvars- eller andra allmänna intressen

skulle bliva lidande av torrläggningen. Ett sådant förhållande bleve

ofta uppenbart först sedan planläggningen utförts. De sakkunniga ha vidare

icke funnit tillräcklig anledning föreligga till att frågan om bidrag till planläggningskostnad

i förevarande fall skulle såsom nu vara förbehållen Kungl.

Maj:ts prövning. I synnerhet som det här gällde förhållandevis små belopp

ha de sakkunniga ansett bidragsfrågan kunna prövas i vanlig ordning och

sålunda i allmänhet avgöras av lantbruksstyrelsen och endast i undantagsfall

hänskjutas till Kungl. Majit.

1 fråga om tilläggsbidrag till företag för vilka kostnaden blivit större än

beräknat ha de sakkunniga uttalat sig för bibehållande av nuvarande bestämmelser.

Dessa innebära att, därest företaget trots kostnadsökningen fyller

bestämmelserna för erhållande av statsunderstöd, Kungl. Majit kan bevilja

tilläggsbidrag inom ramen för högsta tillåtna statsbidrag, men att däremot,

örn företaget på grund av kostnadsökningen framstår som icke bidragsberättigat,

beviljande av tilläggsbidrag kräver riksdagens medverkan.

Även beträffande minskning av statsbidraget, när verkliga kostnaden understigit

den beräknade, ha de sakkunniga ansett gällande bestämmelse

böra bibehållas. Denna innebär att, där skillnaden mellan den beräknade och

den verkliga kostnaden är av någon betydelse, lantbruksstyrelsen äger föreskriva

motsvarande minskning av statsbidraget. I anledning av yppad tveksamhet

vid tillämpningen ha de sakkunniga uttalat, att reduceringen i fort
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

sättningen borde ske så att understödet minskades i samma proportion som

kostnaden.

Med avseende å frågan huruvida odlingsskyldighet borde föreskrivas som

villkor för åtnjutande av statsunderstöd ha de sakkunniga hävdat den meningen,

att ett sådant villkor icke borde uppställas.

De sakkunniga lia förordat att beviljat statsbidrag skulle tillkomma

torrläggningsföretaget såsom sådant och icke de särskilda

delägarna var för sig. Härom ha de sakkunniga yttrat följande.

Frågan om statsbidraget bör tilldelas företaget eller de särskilda delägarna i

detta blir av betydelse i det fall då kostnaden för torrläggningens utförande

visar sig överstiga den vid syneförrättningen beräknade båtnaden. Enligt 7 kap.

27 § vattenlagen är delägare, som icke sökt företaget eller förenat sig med sökanden,

ej skyldig vidkännas större bidrag till kostnaden än som svarar mot

värdet av hans båtnad.

Om statsbidraget tillkommer företaget i dess helhet, kan i första hand bidraget

användas till bestridande av kostnaderna för utförandet, varefter kostnad,

som ej täckes av bidraget, uppdelas på delägarna efter de i kostnadsfördelningslängden

angivna procenttalen. Därvid tillses att belopp, som en icke

sökande har att tillskjuta, begränsas till värdet av hans båtnad.

Anses däremot de särskilda delägarna i företaget var för sig ha rätt till sina

andelar av statsbidraget, kommer den som icke sökt företaget i en förmånligare

ställning. Hans andel i kostnaderna är då från början begränsad till värdet

av hans båtnad, och hans maximiutgift för torrläggningen blir — oberoende

av om den verkliga kostnaden för företaget är större eller mindre — lika med

beloppet av hans båtnadsvärde med avdrag av hans andel av statsbidraget.

Om statsbidrag utgår med 50 procent av båtnadsvärdet är sålunda en icke

sökandes delaktighet i praktiken begränsad, icke till hans båtnadsvärde

utan till halva detta värde. Då överskjutande kostnad faller på de sökande,

kommer förhållandevis större risk att vila på dem, och detta sätt att fördela

kostnad och statsbidrag har följaktligen ansetts ägnat att hålla tillbaka ekonomiskt

ofördelaktiga företag. I praktiken torde det emellertid verka återhållande

på intressenternas benägenhet att ställa sig som sökande även till

ekonomiskt fördelaktiga företag.

Någon direkt bestämmelse örn vem statsbidraget skall tillkomma finns ej.

Bland annat formuleringen av föreskriften i 9 § bidragskungörelsen, att beviljat

statsbidrag skall utbetalas till vederbörande bidragstagare eller dennes

befullmäktigade ombud synes närmast peka på att bidraget tillkommer de

särskilda delägarna. Frågan har varit föremål för högsta domstolens prövning

i ett den 26 februari 1937 avgjort mål. (Nytt juridiskt arkiv 1937, s. 148).

Högsta domstolen omfattade — i motsats till hovrätten över Skåne och Blekinge

— sistnämnda mening och förklarade, att en delägare, som icke sökt

företaget och således ej var pliktig vidkännas större bidrag till kostnaden än

som svarade mot värdet av hans båtnad, vid fullgörandet av sin betalningsskyldighet

ägde tillgodoräkna sig hela den å hans båtnadsvärde belöpande

andelen av statsunderstödet.

Spörsmålet har även behandlats vid överläggning inom föreningen statens

lantbruksingenjörer. Dess medlemmar synas så gott som enhälligt ansluta sig

till den motsatta meningen, eller att en icke sökandes andel i kostnaderna bör

utgöra vad som, sedan statsbidraget förbrukats, belöper på honom, hans utgift

dock begränsad till båtnadsvärdet. Som skäl för denna ståndpunkt bar anförts

bland annat att stadgandet i 7 kap. 27 8 vattenlagen hade till ändamål att

skydda icke sökande mot förlust men ej alt bereda dem vinst på de sökandes

bekostnad genom billigare torrläggning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition nr 122.

Bestämmelsen i 7 kap. 27 § vattenlagen ägde beträffande dikning sin motsvarighet

i 1879 års dikningslags stadgande att den, som ej fordrat dike, icke

vore skyldig lämna större bidrag än som svarade mot den nytta hans jord

genom diket bereddes. I fråga örn vattenavledning har bestämmelsen ersatt

vad som tidigare gällde örn rätt att undandraga sig delaktighet i ett torrläggningsföretag

genom att avsäga sig båtnaden av detsamma. Ändamålet med

avsägelserätten var, såsom framhölls av nya lagberedningen, att bereda en

jordägare, som icke frivilligt velat ansluta sig till företaget, ett korrektiv mot

oskäligt betungande dels i de fall, då själva företaget såsom sådant vore osäkert,

och dels för den händelse jordägaren icke hade den ekonomiska bärkraft,

som erfordrades för utgörande av den å honom belöpande kostnaden för

företaget. Genom den nya bestämmelsen örn begränsning av icke sökandes bidragsskyldighet

avsågs, enligt vad som anfördes vid förarbetena til] vattenlagen,

att mot förlustbringande och dåligt beräknade företag erhålla en garanti

av större trygghet för den enskilde än den till sina verkningar tvivelaktiga

avsägelserätten.

Av det anförda framgår, att en tolkning enligt vilken statsbidraget tillkommer

företaget skulle medföra att de icke sökande bibehölles vid det skydd mot

förlust, som tillkommer dem enligt 7 kap. 27 § vattenlagen, men berövades

möjligheten att, då kostnaden överstege den vid syneförrättningen beräknade

båtnaden, vinna en fördel på de sökandes bekostnad. En sådan förändring

torde få ökad praktisk betydelse för den händelse tillvaron av social båtnad

vartill ju hänsyn icke kan tagas vid syneförrättningen — kommer att motivera

genomförandet av företag, vilka enligt beräkningarna vid syneförrättningen

framstår som icke lönande. Då den nu diskuterade ordningen sålunda

i vissa fall skulle leda till en rättvisare kostnadsfördelning, vilja de sakkunniga

förorda dess införande.

Att statsbidraget tillkommer företaget bör givetvis icke hindra att viss andel

av Indraget räknas belöpa på varje enskild fastighet, vilket kan vara av

betydelse bland annat för bestämmande av storleken å statslån till de särskilda

jordägarna.

De sakkunniga ha vidare behandlat frågan örn understöd till avhjälpande

av skador förorsakade genom tilledande av

vatten. De sakkunniga lia framhållit, att klagomål emellanåt anförts över

att genomförda torrläggningsföretag efter någon tid icke längre medförde

avsedd båtnad på grund av att andra torrläggningar, som kommit till stånd

längre upp i samma vattendrag, orsakat ändrade avrinningsförhållanden med

åtföljande temporära stegringar av vattenstånden. Sålunda försämrade förhållanden

kunde inträda även beträffande marker som icke ingått i något

torrläggningsföretag. Det vore uppenbart att om genom sjösänkningar eller

andra större vattenavledningar förefintliga vattenmagasin avsevärt minskades,

flodavrinningen lätt kunde ökas i sådan grad att de dimensioner på nedanliggande

delar av vattendraget, som funnes av naturen eller blivit bestämda

vid syneförrättningar, komme att visa sig otillräckliga för tillfredsställande

torrläggning av närliggande mark. Omfattande skogsdikningar kunde medföra

samma verkan. I regel medverkade till de otillfredsställande torrläggningsförhållandena

sådana omständigheter som marksjunkning, knappa dimensioner

hos avloppen, ovanliga nederbördsmängder m. m. En undersökning av

vattenlagens bestämmelser i förevarande avseende gåve vid handen, att dessa

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

27

inneslöte möjlighet att tillgodose den nedanför liggande bygdens intressen.

Synemännen vid förrättning för torrläggningsföretag torde nämligen vara

skyldiga att utsträcka sina undersökningar till att omfatta även ett bedömande

av företagets verkningar på nedanför belägen mark. De sakkunniga ha framhållit

angelägenheten av att förrättningsmännen ägnade tillbörlig uppmärksamhet

åt ifrågavarande företeelser så att sådana sjösänkningar och andra

större vattenavledningar, vilka kunde förväntas orsaka förhållandevis betydande

skador på nedanför belägen mark, förhindrades eller i varje fall icke

tillätes komma till stånd med mindre gällande bestämmelser om skyddsåtgärder

och skadestånd noggrant iakttoges. I övrigt kunde olika sätt att trygga

de nedanliggandes rätt diskuteras men att finna något i allo tillfredsställande

syntes icke möjligt. Det kunde övervägas att samtidigt företaga planläggning

av alla torrläggningsföretag, som borde komma till stånd inom ett vattendrags

hela nederbördsområde, eller att föreskriva en avgift till en fond med ändamål

att bestrida kostnaderna för skadeavhjälpande åtgärder eller ock att införa

en allmän förpliktelse för torrläggningssamfälligheter att framdeles taga del

i sådana torrläggningsföretag längre ned i samma vattendrag, vilka helt eller

delvis hade till ändamål att avhjälpa olägenheter som vållats av ovanför utförda

torrläggningar. Då emellertid av olika anledningar ingen av dessa lösningar

synts de sakkunniga lämplig, lia de sakkunniga ansett någon annan

utväg icke stå öppen än att bereda de skadelidande en förmånlig ställning

med avseende å möjlighet till statsunderstöd för skadornas avhjälpande. På

grund av svårigheten att samordna de statsunderstödda torrläggningsföretagen

så att utförandet av det ena icke vållade skada å det andra, har det synts

de sakkunniga rimligt att, när skador genom tilledande av vatten kunde påvisas

och ersättning ej erhölles av någon skadevållande, staten toge på sig en

betydande del av kostnaderna för skadornas avhjälpande. De sakkunniga lia

övervägt huruvida för dessa fall särskilda bidragsvillkor, förmånligare än de

vanliga, vore befogade. Ehuru så otvivelaktigt av flera skäl kunde anses vara

förhållandet, ha emellertid de sakkunniga, bland annat för att undvika att

för dessa relativt fåtaliga fall inrätta en särskild bidragsklass, icke velat gå

längre än att förorda deras hänförande till den högre statsbidragsklassen med

möjlighet till bidrag intill hälften av kostnaden.

De sakkunniga lia tillagt följande.

En särskild svårighet vid genomförande av torrläggningsföretag av nu behandlat

slag synes böra beaktas. Sålunda torde tvivel ibland kunna uppstå

om ett företag uppfyller det för statsunderstöd i allmänhet uppställda villkoret

att kostnaden för arbetets utförande skall stå i skäligt förhållande till

värdet av jordförbättringen. Enär de arbeten som ingått i en tidigare torrläggning

i allmänhet torde lia givits den utsträckning, som ansetts ekonomiskt

möjlig, lärer en ytterligare fördjupning eller vidgning av ett vattendrag

eller avlopp stundom komma alt draga kostnader, vilka överstiga det värde

vartill skadan av mer eller mindre tillfälliga översvämningar eller eljest förhöjda

vattenstånd kan skattas. För att de skadelidande då icke skola bliva

ohjälpta torde en välvillig tillämpning av bidragsvillkoren vara att för dessa

falt rekommendera. Skulle emellertid befinnas ali bidrag icke kan beviljas

enligt vanliga regler, bör, där så anses påkallat, understödsfrågan underställas

riksdagens prövning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

I fråga om villkoren för lån från statens avdikningslånef

o n d ha de sakkunniga icke funnit anledning föreslå andra ändringar än

dem som betingades av att lånevillkoren i tillämpliga delar syntes böra anpassas

efter vad som föreslagits skola gälla örn statsbidrag. Statslån syntes

icke böra tilldelas företaget utan liksom hittills de särskilda delägare som

önskade komma i åtnjutande därav.

Beträffande den framtida omfattningen av Statens understödsverksamhet

ha de sakkunniga framhållit, att möjlighet icke förelåge

att för någon längre framtid förutsäga vilka anspråk, som för torrläggningens

understödjande kunde komma att ställas på statskassan. Detta berodde

på att torrläggningsverksamhetens omfattning alltid bleve beroende

av markägarnas initiativ och av sökta företags tillåtlighet enligt vattenlagen.

De sakkunniga ha därför icke ansett möjligt att framlägga någon plan över

verksamhetens beräknade eller önskvärda framtida omfattning. Den erforderliga

omfattningen av statens understödsverksamhet ha de sakkunniga

funnit kunna angivas så att anslag borde beviljas i den utsträckning som

vore behövlig för att företag, vilka fyllde de uppställda fordringarna för

understöd, kunde utan uppskov tilldelas sådant. Skulle det vid viss tid befinnas

ur det allmännas synpunkt önskvärt att öka torrläggningsverksamhetens

omfattning, syntes detta utan svårighet kunna ske genom att rikligare

anslagsmedel ställdes till verksamhetens förfogande och bidragsprocenten

eventuellt ökades.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag till principer för torrläggningsverksamhetens understödjande

med statsmedel ha i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av vattenöverdomstolen, rikets vattenrättsdomare, domänstyrelsen,

skogsstyrelsen, egnahemsstyrelsen, flertalet länsstyrelser och hushållningssällskap,

Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter, Sveriges agronom- och

lantbrukslärareförbund, Sveriges allmänna lantbrukstjånstemannaförbund,

Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet

landsbygdens folk.

Ur de inkomna yttrandena må här återgivas följande.

Egnahemsstyrelsen har funnit de föreslagna grunderna för avdikningsföretagens

understödjande väl ägnade att medverka till en rationell utveckling

av torrlägningsverksamheten. I likhet med de sakkunniga ansåge styrelsen

nyttan av företagens genomförande böra mera allmänt bedömas ur jordbruksekonomiska

synpunkter i stället för blott efter jordförbättringsvärdet.

Förslaget att hänsyn skulle tagas till social båtnad ville styrelsen hälsa med

särskild tillfredsställelse. Därigenom borde i många fall förutsättningar skapas

för vinnande av jord till förstärkning av ofullständiga jordbruk genom

torrläggningsföretag, vilka, om de bedömdes ur enbart allmänna jordbruksekonomiska

synpunkter, icke skulle komma till stånd. De föreslagna bidragskvoterna

syntes väl avvägda. Därmed vunnes förutom i jämförelse med

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

29

nuvarande bidragsgrunder viss besparing av statsmedel, att ur social synpunkt

särskilt önskvärda företag kunde komma till stånd utan att bidragsmöjligheterna

i andra fall stimulerade till genomförande av tvivelaktiga torrläggningsföretag.

Lantbruksstyrelsen har förklarat, att styrelsen icke kunde underlåta att

giva uttryck för en stark tveksamhet mot införandet av social båtnad såsom

en i stort sett avgörande faktor vid tillmätandet av statsbidrag. Nämnda begrepp

måste betecknas såsom till sin innebörd mycket svävande. Härtill

komme att några bestämda och enhetliga grunder för värdesättandet av social

båtnad knappast kunde fastställas. Det förefölle anmärkningsvärt att,

ehuru de sakkunniga själva betecknat bedömandet av social båtnad såsom

vanskligt, de likväl ansett sig kunna föreslå, att vid bestämmandet av statsbidragets

storlek hänsyn huvudsakligen skulle tagas till dylik båtnad. Det

vore uppenbart, att härvid fritt spelrum lämnades för godtyckliga eller i

varje fall särskilt svårkontrollerbara uppskattningar av med företagen förenade

enskilda och allmänna fördelar, varigenom enligt lantbruksstyrelsens

mening knappast kunde undvikas, att bidragstilldelningen komme att få en

i viss mån slumpartad prägel. Under alla förhållanden borde en starkare

precisering ske i statsbidragskungörelsen angående vad som skulle förstås

med social båtnad samt angående den sociala båtnadens inverkan på statsbidragstilldelningen

vid torrläggningsföretag av olika storleksordning, d. v. s.

den sociala båtnadens relativa betydelse i ett torrläggningsföretag. I fråga

om övriga i det föregående omförmälda förslag till villkor och bestämmelser

för torrläggningsverksamhetens understödjande med statsmedel hade lantbruksstyrelsen

i huvudsak icke funnit anledning till erinran.

Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol har funnit det böra

understrykas att, bortsett från företag som väsentligen hade till ändamål att

avhjälpa skada förorsakad genom tilledande av vatten, allenast sådana företag

borde hänföras till den högre bidragsklassen, som ur allmän synpunkt

måste anses vara av synnerlig betydelse och medföra avsevärd social båtnad.

Därest dessa fordringar icke strängt upprätthölles, syntes en tendens lätteligen

kunna uppstå att normalt hänföra företagen till den högre klassen, varigenom

ett icke avsett och ej heller önskvärt resultat torde bliva följden.

Frågan örn statsbidrag till torrläggningsintressenter i ett enligt 8 kap. vattenlagen

kombinerat kloaklednings- och torrläggningsföretag syntes icke ha ägnats

särskild uppmärksamhet men att utesluta dem från understöd torde

icke lia avsetts.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat att de föreslagna väsentligt

friare bedömningssynpunkterna vid prövning av statsbidragsfrågan måste

anses ändamålsenliga. Vidare har länsstyrelsen anslutit sig till förslaget att

företag, som vore av särskilt intresse ur allmän synpunkt, borde tilldelas

högre statsbidrag än de företag som enbart främjade delägarnas enskilda

intressen. Emellertid funne länsstyrelsen svårigheter kunna uppstå alf hedonia,

när social båtnad förelåge, som horde berättiga lill det högre statsbidraget,

och särskilt att bedöma örn sådan båtnad vore av varaktig natur.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl, Afaj.ts proposition nr 1%%.

Länsstyrelsen i Hallanäs län, som förklarat sig i allt väsentligt ansluta sig

till de av de sakkuqniga uppdragna riktlinjerna för en reformering av understödsverksamheten,

har vidare framhållit, att i kungörelserna örn statsbidrag

och statslån till torrläggningsföretag syntes böra tydligt angivas, att i

den kostnad, som nyttan av företaget skulle anses överväga, i förekommande

fall även skulle inräknas den skada som uppstode genom företagets utförande*

t. ex. förlust av naturskönhet eller skada å växt- och djurliv. Införandet av

två i huvudsak fasta bidragsklasser innebure en förbättring och förenkling

av gällande bestämmelser. Det kunde av statsfinansiella skäl ifrågasättas

om icke bidraget i den lägre bidragsklassen kunde bestämmas till lägre andel

av kostnaden än en tredjedel, men då det även beträffande denna grupp

av företag förelåge ett allmänt intresse av att de komme till stånd, ansåge

sig länsstyrelsen sakna anledning att föreslå sänkning av bidragsprocenten,

särskilt som bidraget enligt förslaget skulle kunna nedsättas när så funnes

skäligt med hänsyn till företagets förmånlighet för delägarna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit, att principen om att vid

batnadsberäkningen hänsyn borde tagas även till brukningsbåtnad redan i

praktiken hade tillämpats inom länet och där visat sin stora betydelse, en

betydelse som kunde förväntas bliva än större därest statsbidragsbestämmelserna

så ändrades att understöd kunde utgå även för kostnader, varmed

avsåges att åstadkomma bättre brukningsförhållanden.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har

uttalat följande.

Utskottet finner det framlagda förslaget innebära en i stort sett god lösning

av föreliggande problem. Även om en viss tvekan kan råda om föreskriften,

att bidrag i allmänhet må beviljas till en tredjedel av den av

lantbruksstyrelsen godkända kostnaden för torrläggningen, innebär föreskriften,

att den nuvarande graderingen av statsbidraget skall ersättas med

tva i huvudsak fasta bidragsklasser, en avsevärd förbättring av gällande

bestämmelser och bör, sedd i samband med de ändrade bestämmelserna för

batnadsberäkningen, kunna godtagas. Härvid bör dock beaktas, att för torrläggning

av sådana områden, vilka äro uppdelade i tomter, huvudsakligen

avsedda för bostads- eller andra ändamål, som ej avse jordbruks- eller

trädgårdsskötsel, eller som kunna antagas inom snar framtid komma att

disponeras för sådant ändamål, statsbidrag och statslån ej må utgå. Utskottet

förutsätter, att vad i betänkandet sägs om jordbruksändamål även avser

jord för yrkesmässig trädgårdsskötsel. Utskottet vill jämväl framhålla angelägenheten

av att sådana bidragsansökningar, som hopats i lantbruksstyrelsen

på grund av att de medel, som under de senaste åren anvisats till statens

avdikningsanslag, icke varit tillräckliga, böra handläggas enligt nu gällande

villkor för bidrags utgående, vilket framför allt är av betydelse i fråga om

sådana företag, vilkas utförande redan påbörjats.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört

bland annat följande.

Vad de sakkunniga föreslagit synes förvaltningsutskottet i flera hänseenden

innebära väsentliga förbättringar i jämförelse med nu rådande förhallanden

och vara i stort sett väl ägnat att främja en ur jordbruksekono
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

31

misk och social synpunkt berättigad torrläggningsverksamhet. Förvaltningsutskottet

finner det motiverat, att den statsunderstödda torrläggningsverksamheten

i främsta rummet skall avse i huvudsak odlad jord. Med odlad jord bör

emellertid enligt utskottets mening jämställas mark, som är lämplig till och

för berörda fastigheter behövlig som kulturbete. Utskottet förutsätter därjämte,

att till torrläggning, som är av synnerlig betydelse för ett rationellt

jordbruk, kommer att räknas t. ex. sådan torrläggning, genom vilken förutsättningar

skapas för uppodling av godartad och lättodlad jord till värdefull

åker. Utskottet åsyftar därvid främst sådana kärrtorvjordar invid sjöar,

som på flera håll i Östergötland under det senaste tjugotalet år med gott

ekonomiskt resultat blivit föremål för invallning. Förvaltningsutskottet anser

det värdefullt, att hänsyn tages till brukningsbåtnad och att begreppet

social båtnad införes vid bedömande av huruvida och till vilken andel av

kostnaden statsbidrag och lån till torrläggningsföretag bör utgå. Då emellertid

en uppskattning av den sociala båtnaden alltid måste ställa sig svår,

synes det nödvändigt, att torrläggningsnämndema iakttaga varsamhet vid

beräkning av denna form av båtnad.

De sakkunniga mena, att ansökan om understöd till ett i övrigt anslagsberättigat

företag bör avslås, om t. ex. hos flertalet delägare råder ringa

intresse för eller rent av motvilja mot företaget i fråga. Vattenlagen giver i

ett sådant fall en markägare möjlighet att få sin jord torrlagd och att tvinga

andra, även de motvilliga, att deltaga i kostnaderna. De motvilliga skulle

sålunda kunna tvingas att deltaga i kostnaderna, men de skulle enligt det

föreliggande förslaget på grund av sin motvilja ej få fördelen av statsbidrag

till företaget. I praktiken synes detta komma att leda till att i ett dylikt

fall understöd till en början vägras. Örn emellertid sökanden trots detta

påbörjar företaget och de motvilliga sålunda krävas på sina kostnadsandelar,

torde de förklara sig icke längre lia något att invända mot företaget, varefter

statsunderstöd beviljas i vanlig ordning. Det synes på denna punkt

råda bristande överensstämmelse mellan vattenlagens stadganden och förslaget

till regler för understöd.

Nuvarande system med bidrag enligt en glidande skala allt efter den relativa

kostnaden har i praktiken visat sig medföra betydande olägenheter.

Med hänsyn härtill vill förvaltningsutskottet understryka värdet av en fast

bidragsprocent. Mot uppdelningen av bidragen i två grupper och mot de

föreslagna huvudgrunderna, efter vilka bidrag skola beräknas, har förvaltningsutskottet

intet att erinra. Emellertid vill utskottet ifrågasätta lämpligheten

av att den glidande skalan i viss mån bibehålies genom den föreslagna

särbestämmelsen, att när så finnes skäligt med hänsyn till företagets

förmånlighet för markägarna, bidraget må bestämmas lägre än eljest.

För att markägarna redan från början skola kunna beräkna bidragsprocentens

storlek, synes det önskvärt, att nämnda bestämmelse utgår.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit

följande.

Beträffande brukningsbåtnaden anser utskottet ingen tvekan råda örn att

dennas medtagande innebär en stor förbättring jämfört med nuvarande båtnadsberäkning,

och dess beräknande torde ej heller i praktiken stöta på några

större svårigheter. Även den sociala båtnaden måste uppenbarligen i många

fall tillmätas stor betydelse. I fråga om dess beräknande torde dock svårigheter

av helt annat slag möta. Då några normer här knappast kunna uppställas

eller utbildas måste det bliva Iråga örn en tämligen subjektiv uppskattning,

sorn måhända kan befaras leda lill mindre önskvärda konsekven
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

ser. Förvaltningsutskottet anser därför att hänsyn till social båtnad som regel

endast bör tagas där det gäller att förstärka ofullständiga jordbruk antingen

genom att vinna tillskottsjord eller att torrlägga förut odlad jord. Utskottet

anser den föreslagna indelningen i bidragsklasser i praktiken kunna komma

att stöta på svårigheter. Då statsbidraget utgår till torrläggningsföretaget i

dess helhet, och ett och samma företag omfattar ett flertal olikartade brukningsdelar,

kan det nämligen inträffa att på en del av fastigheterna det

främst blir fråga örn enskild båtnad och följaktligen det lägre bidraget,

under det att för en del fastigheter med hänsyn till framträdande social båtnad

bidrag skulle beräknas enligt den högre bidragsklassen. Förvaltningsutskottet

vill därför föreslå att i stället för olika bidragsklasser en fast bidragskvot

fastställes, förslagsvis 40 procent av kostnaden, vilken i regel

skall tillämpas men med reglering uppåt intill hälften av kostnaden för

torrläggningsföretag, vilka i huvudsak beröra ofullständiga jordbruk eller

där skada av tilledande vatten uppenbarligen föreligger, samt med reglering

nedåt intill en tredjedel för företag med framträdande god enskild båtnad

i förhållande till kostnaden.

Ett liknande uttalande har gjorts av örebro läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott.

I några yttranden har framhållits att godkännande av den av de sakkunniga

föreslagna bidragskvoten för den lägre bidragsklassen, en tredjedel av

kostnaden, skulle innebära en icke önskvärd sänkning av det nu med i

genomsnitt 47—48 procent utgående statsbidraget. Bidraget borde för att

intresset för jordens torrläggning icke skulle avtaga, för företagen i den lägre

bidragsklassen ej bestämmas lägre än till 40 procent av kostnaden. Uttalanden

av detta innehåll lia gjorts av förvaltningsutskotten hos hushållningssällskapen

i Kalmar läns norra landstingsområde och Skaraborgs län, Föreningen

statens lantbruksingenjörer samt Sveriges lantbruksförbund. Mot

sänkning av statsbidragen ha vidare uttalat sig Blekinge, Hallands, Västernorrlands

och Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit de sakkunnigas

förslag innebära en god och följdriktig utveckling av nuvarande

principer men uttalat önskemål om klarare och mera detaljerade anvisningar

för företagens uppdelning i bidragsklasser.

Kristianstads samt Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

lia ansett begreppet social båtnad böra införas i vattenlagens

7 kap. 22 §, varmed skulle följa att hänsyn till sådan båtnad kunde

tagas även vid bedömande av företagets tillåtlighet. Det förstnämnda utskottet

har i övrigt uttalat följande.

Utskottet anser, att en uppdelning i två bidragsklasser ej är bra. Under

sådana förhållanden komma sökande till torrläggningsförrättning att såvitt

möjligt söka få med något, som är av social natur, för att därigenom komma

i åtnjutande av den högre bidragsprocenten. Det torde ej kunna undvikas, att

vid tillämpningen av denna bestämmelse i praktiken ett visst godtycke kan

göra sig gällande vid avgörande av, till vilken bidragsklass företaget skall hänvisas.

Skola sökandena vinna något med ett begärt torrläggningsföretag få de

utom företaget så stora kostnader för täckdikning, grundgödsling och eventuellt

för anskaffande av flera maskiner och större byggnader, att de tveka

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kanot. Maj.ts proposition nr 122.

33

med igångsättning av företaget, om ej tillräckliga bidrag verka lockande.

Tidigare ha statsbidragen utgått med 46—48 procent. Utskottet anser att en

sänkning ej är tillrådlig, och vill därför föreslå, att statsbidrag till alla godkända

företag må utgå med 50 procent av den av lantbruksstyrelsen godkända

kostnaden.

Även Malmöhus och Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ha uttalat sig för en enhetlig bidragsprocent uppgående till 50 procent

av kostnaden.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat sig

i princip intet ha att erinra mot de föreslagna grunderna för understödsverksamheten

men velat erinra om att betydande svårigheter komme att uppstå

vid bedömande av den sociala båtnaden, då denna skulle inverka på bidragets

storlek. De sakkunniga syntes vid utformningen av författningsförslagen

ha frångått det villkoret att särskilt behov av stöd från det allmännas

sida skulle föreligga för att ett företag skulle hänföras till den högre

bidragsklassen. Den föreslagna bestämmelsen om möjlighet att när så med

hänsyn till företagets förmånlighet funnes skäligt bestämma bidraget lägre

hade icke samma innebörd som nämnda villkor om särskilt behov av stöd.

Till den högre bidragsklassen borde hänföras sådana företag med betydande

social båtnad som på grund av de höga relativa kostnaderna icke kunde väntas

komma till utförande därest det lägre bidraget tillämpades.

Föreningen statens lantbruksingenjörer har anfört bland annat följande.

Att vid statsunderstöds beviljande hänsyn bör tagas jämväl till förefintligheten

av social båtnad synes motiverat, ehuru föreningen har en annan mening

örn utformningen av detaljbestämmelserna. Mot de sakkunnigas förslag

att till företag med social båtnad bevilja bidrag efter ett högre procenttal än

till företag utan sådan båtnad tala många praktiska skäl. För det första kan

ju ej den omständigheten, att ett företag medför jämväl social båtnad, antagas

göra det mindre tilldragande ur enskild synpunkt. Skäl för det allmänna

att kraftigare understödja ett företag med social båtnad synes därför föreligga,

endast om företaget för de enskilda delägarna ställer sig ogynnsammare

än de normala företag, som anses värda att understödjas, d. v. s. om företagets

kostnad överstiger den enskilda båtnaden. Men dessutom och framför

allt kommer företagets placering i den ena eller andra bidragsgruppen enligt

de sakkunnigas förslag mycket ofta att bero på slump eller godtycke. Man

kan t. ex. tänka sig det fallet, att ägaren till en större egendom söker en torrläggningsförrättning,

avseende fördjupning av huvudavloppet genom egendomen.

Denna fördjupning beräknas exempelvis kosta 10 000 kronor, som täcks

av en något högre enskild båtnad. Är han ensam om företaget, får han enligt

de sakkunnigas förslag 3 330 kronor i statsbidrag, men örn ägare till

ofullständiga jordbruk komma med, får han 5 000 kronor. Bidraget bör naturligtvis

i båda fallen utgå med samma belopp. Endast för det fall, att kostnaden

överstiger den enskilda båtnaden bör företaget gynnas med särskilt

bidrag, och detta särskilda bidrag bör då utgå nied just det belopp, varmed

kostnaden överstiger den enskilda båtnaden, ålit i fullständig överensstämmelse

med de sakkunnigas egna principuttalanden. Emellertid äro grunderna

flir den sociala båtnadens beräkning så osäkra, alt det kan ifrågasättas, huruvida

icke tilldelningen av den särskilda bidragsdelen till ifrågavarande före
Iiihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sand. Nr 122. ö

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

tag bör på något sätt maximeras, åtminstone till dess erfarenhet vinnes om

tillämpningen. Det synes rimligt att såsom maximibelopp sätta 50 procent

av den enskilda båtnadens värde, men procenttalet kan givetvis diskuteras.

Vad de sakkunniga föreslagit angående bidragets beviljande till företaget

och ej till de enskilda delägarna, tillstyrkes kraftigt. Den tolkning av nuvarande

bestämmelser härutinnan, som högsta domstolen fastställt, innebär

stora risker för sökandena och kan i vissa fall medföra orimliga konsekvenser.

Understöd till avhjälpande av skador, förorsakade genom tilledande av

vatten tillstyrkes likaledes.

I ytterligare några yttranden har uttalats den meningen att staten till

företag med betydande social båtnad borde dels helt svara för den del av

kostnaden som överstege värdet av de enskildas båtnad dels ock därjämte

lämna bidrag till företaget efter samma normer som tillämpades på företag

utan social båtnad.

Svenska naturskyddsföreningen har understrukit vikten av en strängare bedömning

ur ekonomisk synpunkt, särskilt av torrläggningsföretag som gällde

icke odlad jord. Föreningen delade uppfattningen att hänsyn borde tagas

även till social båtnad. Därav följde emellertid att även olägenheter ur social

synpunkt borde tillmätas beaktande. En förstöring av naturvärden

innebure en allvarlig social olägenhet. Föreningen ville ifrågasätta, om det

icke kunde anses riktigt att odlingstvång i princip genomfördes som villkor

för statsunderstöd.

Beträffande villkoren för lån från statens avdikningslånefond

ha de sakkunnigas förslag icke blivit föremål för erinringar.

I två yttranden har emellertid väckts fråga om ändring av gällande regler för

förvaltning av avdikningslånefonden.

Statskontoret har framhållit, att de sakkunniga icke föreslagit någon ändring

i reglerna för förvaltning av avdikningslånefonden och sättet för utbetalning

av lån från fonden. Den nuvarande uppdelningen av låneverksamheten

på två myndigheter vilka båda vore huvudförvaltningar, torde emellertid

icke kunna betecknas som rationell. Statskontoret måste finna, att starka

skäl talade för alt förvaltningen och redovisningen av fonden helt överlätes

på lantbruksstyrelsen, varigenom en välbehövlig avlastning av arbetsbördan

å statskontorets fondbyrå skulle ernås. Den nu på ombudsmansexpeditionen

ankommande prövningen av de särskilda säkerhetsförbindelserna vörö av

den förhållandevis enkla beskaffenhet, att den icke torde ställa krav på tillförandet

av nya juiädiskt skolade arbetskrafter till lantbruksstyrelsen enbart

för denna uppgift. I övrigt skulle en överflyttning av bestyret med förvaltningen

av statens avdikningslånefond från statskontoret till lantbruksstyrelsen

möjliggöra frigörandet av en e. o. befattningshavare i 21 lönegraden och

två kvinnliga biträden, vilka finge övertagas av lantbruksstyrelsen.

Riksräkenskapsverket har i förevarande avseende uttalat samma mening

som statskontoret.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Rimpi. Maj.ts proposition nr 122.

35

Beträffande torrläggningsverksamhetens framtida inriktning torde det som

de sakkunniga påpekat främst vara av vikt att den jord som redan är odlad

försättes i sådant skick att den kan giva bästa möjliga avkastning. Erforderlig

torrläggning av sådan jord synes därför i första liand böra understödjas

med statsmedel. Det torde emellertid vara uppenbart, att nyodlingens

betydelse för vårt jordbruks utveckling och för folkförsörjningen icke heller

får underskattas. Av särskild vikt äro sålunda åtgärder, genom vilka åt

ofullständiga jordbruk kan beredas behövlig utvidgning av den odlade arealen.

Även annan nyodling kan emellertid befordra en rationell utveckling

av jordbruket. I detta sammanhang må endast erinras om det mångenstädes

föreliggande behovet av nya marker för anläggande av kulturbeten. Såsom

betydelsefulla och önskvärda synas även böra anses sådana ekonomiskt

bärande torrläggningsföretag, genom vilka möjliggöres uppodling av lämplig

och lättodlad åker. Den av de sakkunniga förordade grundsatsen för

statsunderstöd åt torrläggningsföretag för upptagande av ny mark, nämligen

att företaget bör avse komplettering av ofullständiga jordbruk eller

eljest vara av synnerlig betydelse för ett rationellt jordbruk, synes mig i

huvudsak bereda tillfredsställande möjlighet till stöd åt den nyodlingsverksamhet,

varav behov i nuvarande läge kan anses föreligga.

De nu gällande bestämmelsenia örn statsunderstöd lia uppbyggts på grundval

av vattenlagens stadganden om båtnads- och kostnadsberäkning. Huvudsakligen

för att möjliggöra en rättvis fördelning av kostnaderna mellan delägarna

i ett torrläggningsföretag verkställes vid syneförrättning enligt vattenlagen

en uppskattning av den båtnad, som tillskyndas varje delägares mark.

Som båtnad betraktas därvid den jordförbättring som på grund av ökad

alstringsförmåga kan anses uppkomma för varje särskilt jordområde. För

att ett företag skall vara berättigat till statsunderstöd kräves för närvarande,

att lantbruksstyrelsen vid prövning av planen för företaget finner kostnaden

understiga eller högst uppgå till värdet av jordförbättringen, beräknad

på sätt nyss angivits. Det är enligt min mening uppenbart att en på

sådant sätt begränsad båtnadsbedömning endast giver en ofullständig bild

av ett företags ekonomiska förutsättningar och betydelse. Icke minst med

hänsyn till jordbrukets allt längre gående utveckling mot maskinell drift,

för vilken bland annat minskade brukningssvårigheter äro av betydelse, synes

nyttan av en torrläggning böra bedömas jämväl med hänsyn till de

fördelar den kan medföra ur brukningssynpunkt. Vid torrläggning för nyodlingsändamål

torde företagets önskvärdhet böra prövas särskilt med utgångspunkt

från de däri ingående fastigheternas behov av ökad jordbruksareal

och avseende fästas icke blott vid möjligheterna till ökad avkastning

i och för sig utan även vid de större anspråk på ekonomibyggnader, maskiner

och arbetskraft, som följa med en utvidgning av jordbruksdriften. Helt

allmänt torde kunna fastslås, att jordens blivande användning är av avgörande

betydelse för ett företags önskvärdhet. En friare prövning av önskvärdheten

av företaget, därvid hänsyn kan tågås till alla inverkande omständigheter,

torde därför vara erforderlig. Jag vill för den skull ansluta mig

Före
draganden.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

till de sakkunnigas mening rörande behovet av en ändring i de nuvarande

villkoren för statsunderstöds beviljande.

Vad angår den båtnad av marks torrläggning, vartill hänsyn bör tagas vid

prövning av ett företags önskvärdhet, synes mig ett riktigt bedömande därav

förutsätta, att avseende fästes icke blott vid den direkta nyttan för delägarna

utan även vid sociala och andra ur allmän synpunkt beaktansvärda

fördelar som kunna vinnas av företaget. Till social båtnad lia de sakkunniga

ansett böra räknas sådana fördelar som att tillskottsjord skapas för

ofullständiga jordbruk, varigenom utkomstmöjligheterna för befolkningen

ökas, att möjlighet beredes att vidmakthålla en önskvärd jordbruksdrift

samt att hygieniska eller andra ur allmän synpunkt beaktansvärda fördelar

kunna vinnas. Vad de sakkunniga sålunda anfört kan jag biträda.

Att torrläggningsverksamheten alltjämt är i behov av ett icke ringa stöd

från statens sida är uppenbart och har även kraftigt understrukits i flera

av de inkomna yttrandena. Särskilt bör beaktas att upptagande av huvudavloppen

ofta endast medför en möjlighet till förbättring av jordbruksdriften

och att ytterligare betydande insatser krävas av markägarna i form av

arbete och kostnader för detaljdikning, odling och gödsling. En fortsatt understödsverksamhet

torde därför vara en nödvändig förutsättning för vidmakthållande

av intresset för denna viktiga del av jordbrukets rationalisering.

För att ett företag skall få komma i åtnjutande av statsbidrag och statslån

i den ordning, varom nu är fråga, synes företaget såsom de sakkunniga

föreslagit böra avse torrläggning av mark för jordbruksändamål. I sådan

torrläggning böra enligt min mening även inbegripas dikningsåtgärder, varmed

huvudsakligen avses att förbättra brukningsförhållandena. Med jordbruk

torde, liksom sker i ett flertal andra avseenden, få likställas yrkesmässig

trädgårdsskötsel. Att däremot jordområden, som styckats till tomter eller

inom en nära framtid kunna förväntas bliva uppdelade för sådant ändamål,

böra vara uteslutna från understöd i denna ordning torde få anses självfallet.

Torrläggningsintressenter i kombinerade kloaklednings- och torrläggningsföretag

synas för sin andel i kostnaden böra vara berättigade till understöd

under samma villkor som delägarna i rena torrläggningsföretag.

För att trygga en sund utveckling av torrläggningsverksamheten är det

nödvändigt att strängt fasthålla vid kravet, att nyttan av företaget skall

överstiga den med detta förenade kostnaden. Är båtnaden av uteslutande enskild

natur torde alltså böra fordras, att företaget ter sig ur rent ekonomisk

synpunkt lönande. Statsbidraget skulle alltså för sådana fall närmast fylla

uppgiften att stimulera till företagets igångsättande. I vissa fall synas emellertid,

såsom de sakkunniga förutsatt, även företag som uppvisa ett måttligt

underskott i enskild båtnad böra få komma till stånd med stöd av det allmänna.

Förutsättningen torde emellertid då böra vara, att icke obetydliga

sociala fördelar göra företaget önskvärt trots att det icke är ur enskild synpunkt

lönande. Även i dessa fall måste sålunda påräknad nytta av torrläggningen

överstiga kostnaden. Att angiva någon bestämd storleksgräns för den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

37

del av kostnaden som bör få täckas av social båtnad torde icke vara nödvändigt

utan synes kunna överlämnas till den understödsbeviljande myndighetens

bedömande i varje särskilt fall. Skulle ett sådant förhållande föreligga

att genom en torrläggning skapas rationella jordbruk och möjliggöras

förbättrade livsvillkor för en hel, kanske förut efterbliven bygd, synes även

ett icke ringa underskott i enskild båtnad böra kunna anses läckt av social

båtnad. Vinnande av jordförbättring bör dock, såsom de sakkunniga föreslagit,

vara det huvudsakliga ändamålet med varje torrläggningsföretag. Ett

omdömesgillt iakttagande av den i detta avseende föreslagna regeln, att värdet

av jordförbättringen skall stå i skäligt förhållande till kostnaden för torrläggningens

utförande, är också en nödvändig förutsättning för att förhindra

att ekonomiskt oförmånliga företag komma till stånd. Enligt min uppfattning

är det av största betydelse att staten i möjligaste mån stöder en sund

och ekonomiskt sett välbetänkt torrläggningsverksamhet.

Då i några yttranden framhållits de svårigheter som möta att beräkna värdet

av social båtnad — ett påpekande som i och för sig måste anses riktigt

— synes det böra uppmärksammas att för bedömande av ett företags rätt till

understöd i de fall, då denna kan vara beroende av tillvaron av social båtnad,

det icke torde vara erforderligt att direkt angiva värdet å förekommande

sådan båtnad. Möjlighet synes det oaktat böra förefinnas att avgöra, huruvida

de sociala fördelarna av torrläggningen få anses uppväga ett konstaterat

underskott i båtnad av enskild natur.

Vid bedömande av ett företags större eller mindre önskvärdhet böra även

beaktas de olägenheter och skador, som kunna befaras uppkomma därav,

till exempel genom förlust av naturvärden, förstöring av växt- eller djurliv,

ökad fara för vattenförorening eller möjlighet till klimatförsämring.

Emot de sakkunnigas uttalande att med statsunderstöd åtminstone borde

få anstå när bland flertalet delägare rådde ringa intresse för det planerade

företaget har i ett yttrande invänts, att enligt vattenlagen möjlighet dock

förelåge för en markägare att framtvinga företaget och att nämnda uttalande

därför ej väl överensstämde med vattenlagens stadganden. Den sålunda

påpekade möjligheten att med begagnande av tvångsrätt enligt vattenlagen

driva fram ett företag torde emellertid icke te sig särskilt lockande, örn delägarna

stå inför utsikten att få genomföra företaget utan statsunderstöd. För

ifrågavarande fall synes återhållsamhet med beviljande av understöd ägnad

att hålla tillbaka vissa mindre önskvärda företag.

Storleken av det statsbidrag, som kan tillkomma ett torrläggningsföretag,

är enligt nu gällande bestämmelser beroende av förhållandet mellan kostnaden

och båtnaden, den s. k. relativa kostnaden. När kostnad och båtnad

beräknats bliva lika stora, utgår statsbidraget med högsta belopp, 50 procent

av kostnaden till företag, som huvudsakligen avse torrläggning av redan odlad

jord eller komplettering av ofullständiga jordbruk, samt 33,33 procent

till övriga företag. Minskas den relativa kostnaden, d. v. s. ter sig företaget

enligt beräkningarna ekonomiskt fördelaktigare, så minskas även statsbidraget.

Med denna anordning torde lia avsetts att kraftigare stödja de mindre

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

lönande företagen med hänsyn till dessas större behov av stöd. Emellertid

torde understödsbehovet vara beroende även av andra förhållanden än dem

som avspeglas i förenämnda båtnads- och kostnadsberäkning. Då därjämte

nuvarande understödsbestämmelser icke medgiva att hänsyn tages till en så

betydelsefull omständighet som företagets större eller mindre önskvärdhet,

delar jag de sakkunnigas mening att behov av ändring i dessa bestämmelser

föreligger.

De vanskligheter som möta då det gäller att inbördes gradera olika torrläggningsföretags

lämplighet och behov av understöd kunde visserligen utgöra

skäl för att låta statsbidrag utgå efter en och samma procentsats för

alla företag. Emellertid anser jag dock i likhet med de sakkunniga så påtagliga

skiljaktigheter föreligga att en viss differentiering både är möjlig

och önskvärd. Med hänsyn härtill finner jag mig böra förorda den föreslagna

indelningen av företagen i två bidragsklasser.

Såsom villkor för ett företags hänförande till den högre bidragsklassen

bör enligt de sakkunnigas förslag gälla, att genom företaget i avsevärd utsträckning

beredes tillskottsjord för ofullständiga jordbruk, förbättrade levnadsvillkor

för den jordbrukande befolkningen i orten eller eljest betingelser

för jordbruksdriftens uppehållande i önskvärd omfattning eller att företaget

har till huvudsakligt ändamål att avhjälpa skada, som förorsakas genom

att vatten tilledes från andra torrläggningsområden. Till den lägre bidragsklassen

skulle hänföras övriga företag, d. v. s. i huvudsak sådana som

innebära närmast ur enskild synpunkt önskvärda rationaliseringsåtgärder.

Emot den sålunda uttalade principen att företagets allmännyttighet bör

vara huvudsakligen avgörande för statsbidragets storlek, synas berättigade

invändningar icke kunna göras. De erinringar som i förevarande fråga framställts

i yttrandena ha heller icke avsett denna grundsats. Vad som däremot

gjorts gällande ha varit önskemål om en mera bestämd gräns för indelningen

i bidragsklasser. Enligt min mening torde det emellertid med hänsyn till

företagens ständigt skiftande beskaffenhet och betydelse icke vara möjligt att

på förhand uppställa några mera detaljerade regler för jämförelsen dem emellan

än som skett i förslaget. Att utforma sådana regler torde få ankomma

på den praktiska tillämpningen. Då avgörandet för samtliga fall kommer att

ligga hos en och samma myndighet, lantbruksstyrelsen, — eller i undantagsfall

av lantbruksstyrelsen hänskjutas till Kungl. Maj:t — synas mig några

större farhågor för ojämnheter vid bidragstilldelningen icke böra hysas.

I några yttranden har uttalats önskvärdheten av ett fasthållande vid den

grundsats, som de sakkunniga ursprungligen ansett sig böra uppställa för

understöd till företag med betydande social båtnad. Sådana företag syntes

principiellt böra understödjas med dels ett statsbidrag motsvarande hela den

del av kostnaden som överstege de enskildas båtnad dels ock bidrag till återstående

del av kostnaden efter samma grunder som tillämpades för företag

utan social båtnad. Såsom i betänkandet anförts torde emellertid de svårigheter

som skulle möta vid den praktiska tillämpningen härav utgöra tillräckliga

skäl för att söka finna en annan beräkningsgrund för statsbidraget i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

39

dessa fall. Det synes därför vara försvarligt att av praktiska skäl frångå den

nämnda grundsatsen och i stället medgiva ett procentuellt högre statsbidrag,

enhetligt beräknat å hela kostnaden för företaget.

Den föreslagna statsbidragskvoten för den högre bidragsklassen, motsvarande

hälften av den av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden, har undantagslöst

godtagits i de avgivna yttrandena. Däremot Ira ett flertal myndigheter

och sammanslutningar framhållit, att det av de sakkunniga, delvis av

besparingsskäl förordade statsbidraget för den lägre bidragsklassen, en tredjedel

av kostnaden, komme att för de till denna klass hänförda företagen innebära

en icke önskvärd sänkning av det nu med genomsnittligen 47—48

procent av kostnaden utgående statsbidraget. I detta hänseende vill jag

framhålla, att det enligt min mening skulle varit önskvärt, att bidraget i den

lägre klassen hade kunnat, såsom i flera yttranden förordats, bestämmas

till 40 procent av kostnaden. Emellertid finner jag mig icke för närvarande

kunna tillstyrka högre bidragsprocent än den av de sakkunniga föreslagna.

Jag vill emellertid betona angelägenheten av att den av de sakkunniga föreslagna

möjligheten att i vissa fall vidtaga jämkning nedåt av bidragsprocenten

i synnerhet för företag i den lägre bidragsklassen kommer att betraktas

som en ren undantagsåtgärd, vilken bör tillgripas endast när ett företag befinnes

särskilt fördelaktigt ur enskild synpunkt. Jämkningsmöjligheten synes

dock kunna få en viss betydelse beträffande sådana till den högre bidragsklassen

hänförliga företag, för vilka behovet av ett högt understöd icke

är påfallande.

Särskilt med anledning av vad Föreningen statens lantbruksingenjörer

framhållit därom att det skulle kunna bliva beroende av slumpen om till

torrläggningen av ett visst område bidrag komme att lämnas efter den högre

eller den lägre bidragsklassen, synes mig böra erinras örn att avgörandet

härav givetvis förutsätter ett grannlaga bedömande av företagets huvudsakliga

natur. Då statsbidraget, såsom de sakkunniga förordat, synes böra tillkomma

företaget och icke de enskilda delägarna skulle — liksom för övrigt

nu är fallet —- en enhetlig bidragsprocent bliva tillämplig å hela kostnaden

för företaget. Därest torrläggning å en större egendom samtidigt kommer att

inbegripa förbättring för ett flertal ofullständiga jordbruk och företaget därigenom

medför betydande sociala fördelar, synes det mig fullt försvarligt

att hänföra detsamma till den högre bidragsklassen. Givetvis kunna emellertid

här uppkomma svårbedömda gränsfall. Det må i detta sammanhang

erinras örn att en enskild jordägare endast i ringa mån torde kunna inverka

på bestämmandet av ett företags omfattning, varom avgörandet ankommer

på förrättningsmännen.

I fråga örn de kostnader till vilka statsbidrag skulle lämnas synes mig den

av de sakkunniga förordade nya bestämmelsen örn bidrag även till kostnaden

för en första rensning av avloppen innebära en beaktansvärd förbättring

av hittills gällande villkor. I övrigl torde bidrag i förevarande ordning liksom

hittills böra lämnas till kostnaden för själva torrläggningsarbetet, tegdikning

och dränering undantagna, samt planläggnings- och hanllangnings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

kostnad. I fråga om planläggningskostnad för sådana företag, vilka icke komma

till utförande, synes det mig vara av vikt att möjlighet öppnas till beviljande

i vissa fall av statsbidrag motsvarande hela nämnda kostnad. Särskilt

när av markägarna oförutsedda hinder visa sig föreligga mot ett företag,

exempelvis genom uppkommande skada å växt- eller djurliv, kan det mången

gång synas hårt, att de skola få vidkännas kostnad för en planläggning

som visat sig ändamålslös. Jag vill därför i detta hänseende ansluta mig till

de sakkunnigas förslag. I likhet med de sakkunniga anser jag att åt lantbruksstyrelsen

böra kunna anförtros att i regel besluta om bidrag till planläggningskostnad.

Med avseende på frågorna om tilläggsbidrag till företag, för vilka kostnaden

blivit större än beräknat, och om minskning av statsbidraget, när verkliga

kostnaden understigit den beräknade, kan jag ansluta mig till vad de

sakkunniga anfört.

En form av skador genom torrläggningsföretag, som på senare tid blivit

uppmärksammad, är den som uppkommer genom att den temporärt ökade

vattenavrinningen från torrläggningsområden kan vid starkare flöden förorsaka

översvämningar eller eljest förhöjda vattenstånd å nedanför vid samma

vattendrag belägna marker. Jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag

att bereda företag med huvudsakligt ändamål att avhjälpa sådana skador en

fördelaktig ställning i statsbidragshänseende. Därjämte vill jag emellertid

tillägga, att det enligt min mening förtjänar tagas under övervägande att åt

skadelidande jämväl bereda möjlighet till skälig gottgörelse av statsmedel

för lidna förluster.

Med hänsyn såväl till de ur företagens synpunkt genomgripande ändringar

i understödsvillkoren, vilka innefattas i de nu framlagda förslagen, som ock

till angelägenheten av att rubbningar icke uppstå i den bidragsbeviljande

myndighetens''verksamhet torde det vara lämpligt att beträffande torrläggningsföretag,

för vilka ansökningar örn understöd inkommit till lantbruksstyrelsen

vid tiden för införandet av de ändrade villkoren, hittills gällande

understödsbestämmelser få tillämpas.

Villkoren för lån från statens avdikningslånefond torde såsom de sakkunniga

föreslagit böra i tillämpliga delar anpassas efter vad som kommer att

föreskrivas rörande statsbidrag, dock att lån icke torde böra tilldelas företaget

såsom sådant utan de särskilda delägare som önska erhålla lån. Statskontoret

och riksräkenskapsverket ha givit uttryck för önskvärdheten av

att förvaltningen och redovisningen av statens avdikningslånefond helt överflyttades

till lantbruksstyrelsen. Jag finner visserligen skäl tala för en sådan

åtgärd men är, bland annat med hänsyn till de förändringar i organisatoriskt

avseende som därav bleve påkallade, icke beredd att för närvarande

framlägga förslag om en överflyttning.

I fråga om torrläggningsverksamhetens framtida behov av statsunderstöd

kan jag endast i likhet med de sakkunniga uttala, att möjlighet icke torde

föreligga att därom nu verkställa beräkningar, samt framhålla angelägenheten

av att de löpande understödsbehoven i möjligaste mån tillgodoses så att stockning

i verksamheten må kunna undvikas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

41

V. Torrläggningsverksamhetens organisation.

1. Organisationens huvuddrag.

Nuvarande förhållanden.

Den centrala ledningen av den statsunderstödda torrläggningsverksamheten

utövas av lantbruksstyrelsen, som enligt instruktion den 15 augusti 1933

(nr 509), ändrad den 4 .januari 1940 (nr 12) och den 12 maj 1944 (nr 301)

har att bland annat handlägga tekniska och administrativa ärenden angående

sådana torrläggnings- och odlingsföretag för jordbrukets höjande, för vilka

understöd av statsmedel sökts eller beviljats. Under lantbruksstyrelsen lyda

lantbruksingenjörerna och deras biträden. Alltsedan år 1924 är riket indelat i

24 lantbruksingenjörsdistrikt, vilka med några få undantag sammanfalla med

landets länsindelning.

Förrättningsmän med uppgift att planlägga och leda utförandet av torrläggningsföretag

äro de ordinarie lantbruksingenjörerna, en i varje distrikt,

samt extra lantbruksingenjörer och sådana lantbruksstipendiater, vilka av

Kungl. Majit tillerkänts behörighet att hålla syneförrättning enligt vattenlagen

rörande torrläggning av jord. De extra lantbruksingenjörerna och lantbruksstipendiaterna,

vilka för närvarande till antalet äro högst respektive 7

och 5, fördelas av lantbruksstyrelsen till tjänstgöring inom distrikt, där arbetets

omfattning påkallar behov av biträde.

Till torrläggningsföretag som icke avse endast detaljdränering skola förslag

i regel upprättas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, därvid förrättningsmannen

biträdes av två gode män. Biträde av gode män är dock

icke erforderligt i vissa fall, nämligen i huvudsak då vid förrättningen ej är

fråga örn ersättning till delägare eller annan och förrättningsmannen ej heller

finner båtnadsuppskattning behövlig för bestämmande av markägarnas delaktighet

i företaget.

De nämnda statsanställda förrättningsmännens verksamhet har alltmera

kommit att inriktas på företag med ändamål att planlägga avlopp för vattenavlednings-

och dikningssamfälligheter, medan däremot detaljdräneringen,

främst täckdikningen, i allt större utsträckning omhändertagits av hushållningssällskapen.

Bestämmelsen om ordningen för hushållningssällskapens befattning

med täckdikningsarbeten, till vilka utgår understöd av statsmedel i form

av lån eller bidrag, äro meddelade i kungörelserna den 22 juni 1920 (nr 332)

angående villkoren för lån från täckdikningslånefonden med däri vidtagna

ändringar genom kungörelserna nr 358/1921, 239/1922, 84/1930, 306/1933 och

434/1939 samt den 30 juni 1933 (nr 434) angående statsbidrag lill täckdikning,

ändrad genom kungörelsen nr 572/1937. Enligt dessa bestämmelser

skola hushållningssällskapen vid utövandet av sin här ifrågavarande verksamhet

stå under uppsikt och kontroll av lantbruksstyrelsen, lill vilken myndighet

sällskapen lia att årligen avgiva vissa redogörelser och uppgifter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Inom varje hushållningssällskaps område handläggas ärenden, som avse

det direkta ledandet och övervakandet av täckdikningsarbetena, av en nämnd,

bestående av tre till fem personer. Självskrivna ledamöter i nämnden äro dels

inom området tjänstgörande lantbruksingenjör, dels ock ledaren av täckdikningsverksamheten

om denne är annan än lantbruksingenjör.

Till ledare av täckdikningsverksamheten skall av förvaltningsutskottet utses

inom området bosatt lantbruksingenjör, länsagronom, jordbrukskonsulent

eller annan person, som utskottet prövar för uppdraget kompetent.

Härför kräves alt ha efter avlagd agronomexamen antingen under minst tre

månader med gott vitsord tjänstgjort som assistent hos lantbruksingenjör eller

med sådant vitsord genomgått särskild av staten anordnad utbildningskurs

för förrättningsmän vid täckdikningsföretag eller ock att ha på annat sätt

förvärvat sig sådan insikt som lantbruksstyrelsen vid prövning av företedda

betyg och intyg finner sig kunna för ändamålet godkänna.

Förrättningsmän för handläggning av täckdikningsärenden äro i regel jordbrukskonsulenter,

men därjämte anlitas även extra förrättningsmän och vandringsrättare.

I hushållningssällskapens arbete med täckdikningen ingår även utövande

av arbetsledning samt övervakning och kontroll av arbetenas utförande. För

dessa uppgifter anlitas bland annat täckdikningsförman.

Såsom framgår av det anförda är den statsunderstödda torrläggningsverksamheten

nu organisatoriskt uppdelad mellan lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen.

Mellan de båda verksamhetsgrenarnas förrättningsmän förekommer

dock i viss omfattning ett organiserat samarbete i och genom täckdikningsnämnderna.

Med föreskriften att såväl lantbruksingenjören som ledaren

för hushållningssällskapets täckdikningsverksamhet skall vara ledamot

av nämnden har avsetts att tillgodose behovet av samarbete mellan torrläggningsverksamhetens

olika grenar (prop. nr 204/1939 s. 102). I syfte att bereda

utrymme för agronomiska synpunkter vid prövningen av torrläggningsförslag,

som upprättats av de statliga förrättningsmännen, har vidare — i instruktion

den 26 januari 1923 (nr 30) för statens lantbruksingenjörer, extra

lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater § 3 punkt 7), sådant detta författningsrum

lyder enligt kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 436) — föreskrift

lämnats därom, att lantbruksingenjören, respektive inom hushållningssällskapets

område verksam extra lantbruksingenjör eller lantbruksstipendiat,

skall inför nämnden lämna redogörelse för planerade torrläggningsföretag. I

konsekvens därmed äga jämväl de statliga förrättningsmän, vilka icke äro

ledamöter av nämnden, närvara vid föredragningen av täckdikningsärenden

inför nämnden eller eljest taga del av föreslagna täckdikningsföretag. Beträffande

ordningen för avlämnande av nyssnämnda redogörelse samt vad därvid

är att iakttaga skola lända till efterrättelse vissa av lantbruksstyrelsen i skrivelse

den 2 november 1939 till befattningshavarna givna föreskrifter. Enligt

dessa skall bland annat redogörelsen avlämnas vid lämplig tidpunkt före avslutandet

av syneförrättningen angående företaget. Redogörelsen skall innehålla

så fullständiga uppgifter örn företagets omfattning, kostnad, av det
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

43

samma påräknad båtnad m. m., att med ledning därav ett bedömande kan

ske av företagets ekonomiska förutsättningar. Vidare föreskrives att, om redogörelsen

skulle föranleda särskilt yttrande av täckdikningsnämnd, sådant

yttrande skall biläggas den utredning rörande statsunderstöd till företaget,

som av förrättningsmannen kan komma att avgivas. Utöver sålunda föreskrivet

samarbete förekommer enligt uppgifter från hushållningssällskap och

lantbruksingenjörer i vissa fall samverkan mellan förrättningsmännen genom

utbyte av kartmaterial och annan utredning, rådplägning rörande förläggning

och dimensionering av täckdikesavlopp m. m.

Enligt vad de sakkunniga anfört har från åtskilliga hushållningssällskap

uppgivits, att de förväntningar som ställts på täckdikningsnämndemas möjligheter

att öva inflytande på torrläggningsverksamheten icke infriats utan att

nämndernas befattning med avloppsföretagen blivit av huvudsakligen formell

natur.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia för sin del stannat för att föreslå bibehållande i huvudsak

av nuvarande organisation. Verksamheten skulle alltså fortfarande vara

uppdelad mellan lantbruksstyrelsen med de denna underställda lantbruksingenjörerna,

eller i vissa fall jordbrukskonsulenter, som förrättningsmän

samt hushållningssällskapen, hos vilka jordbrukskonsulenterna skulle vara

förrättningsmän. Som motivering härför ha de sakkunniga anfört följande.

Beträffande torrläggningsverksamhetens organisation föreligger möjlighet

att välja mellan tre alternativ: verksamhetens inordnande i sin helhet under

hushållningssällskapen eller verksamhetens ställande i sin helhet direkt under

statlig ledning eller slutligen bibehållande av hittillsvarande uppdelning

av verksamheten på lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen.

De två förstnämnda alternativen innebära, att hela verksamheten skulle

erhålla en organisatorisk enhetlighet, som utan tvivel skulle medföra vissa

givna fördelar. Så t. ex. borde man kunna förutsätta ett bättre och jämnare

utnyttjande av arbetskraften inom distrikten, särskilt vad beträffar den biträdande

personalen, om hela torrläggningsverksamheten vore enhetligt organiserad.

Inom en del län har den av hushållningssällskapen bedrivna täckdikningsverksamheten

en ganska ringa omfattning, varför den personal som

har denna verksamhet om hand under större delen av året måste sysselsättas

med andra uppgifter och således endast blir i tillfälle att skaffa sig jämförelsevis

liten erfarenhet i torrläggningsfrågor. Inom åtskilliga län är däremot

hushållningssällskapens täckdikningsverksamhet av en mycket betydande

omfattning, varför också personalen erhåller en motsvarande grundlig och

allsidig erfarenhet på området.

Det torde råda en ganska enstämmig uppfattning inom hushållningssällskapen,

att det skulle vara olyckligt ur jordbrukssynpunkt, örn täckdikningsverksamheten

skildes från sällskapen och hela torrläggningsverksamheten

bleve förstatligad. Som elt av de starkaste skälen för denna uppfattning framhålles,

att hushållningssällskapen ha helt andra möjligheter att genom upplysningsverksamhet

befordra täckdikningsarbetet, särskilt vid de mindre

jordbruken, än statliga myndigheter eller tjänstemän. För att denna upplysningsverksamhet

skall kunna bedrivas med framgång måste emellertid sällskapen

till sitt förfogande lia tjänstemän med praktisk erfarenhet från torr
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

läggningsarbetet, då upplysningsverksamheten annars icke fyller det avsedda

ändamålet.

Enhetlighet i organisationen skulle även kunna uppnås genom att överflytta

hela torrläggningsverksamheten till hushållningssällskapen. Man finge

därvid förutsätta, att lantbruksingenjörerna och de hos dem sysselsatta statsanställda

tjänstemännen genom utfärdade instruktioner underställdes vederbörande

hushållningssällskap som chefsmyndighet, under det att högsta ledningen

fortfarande utövades av lantbruksstyrelsen. En olägenhet härvidlag

är emellertid, att vissa hushållningssällskap hittills i ganska ringa utsträckning

sysslat med torrläggningsverksamhet, varför en överflyttning, som torde

böra ske samtidigt över hela landet, för närvarande kunde möta svårigheter

på sina håll. Någon mera utbredd önskan att övertaga verksamheten torde

icke heller förefinnas hos hushållningssällskapen. Däremot har i olika sammanhang

framhållits, att gränserna för den av hushållningssällskapen bedrivna

torrläggningsverksamheten äro alltför snävt dragna.

För att effektivisera och förbättra den nuvarande organisationen ha de

sakkunniga förordat vissa ändringar däri, varav den viktigaste skulle innebära

tillskapande av nya lokala organ, förslagsvis kallade torrläggningsnämnder,

med uppgift bland annat att taga en väsentlig del av ansvaret för

den stalliga underslödsverksamheten på torrläggningens område samt ute i

de särskilda landsdelarna utöva en enhetlig ledning av torrläggningsverksamheten

och samordna förrättningsmannens arbete. En torrläggningsnämnd

skulle finnas för varje hushållningssällskaps område. Nämnderna skulle

övertaga de nuvarande täckdikningsnämndernas befogenheter men dessutom

erhålla åtskilliga andra och mera betydande uppgifter.

De sakkunniga lia beträffande torrläggningsnämnds sammansättning

anfört följande.

Varje nämnd föreslås skola bestå av fem personer och ha följande sammansättning:
ordförande,

en i administrativa frågor erfaren och i övrigt för uppdraget

lämplig person, utsedd av länsstyrelsen;

inom området tjänstgörande ordinarie lantbruksingenjör;

hushållningssällskapets sekreterare;

den hushållningssällskapets jordbrukskonsulent, som utövar ledningen av

sällskapets täckdikningsverksamhet; och

en i jordbruk kunnig och erfaren person, utsedd av hushållningssällskapets

förvaltningsutskott.

Av detta förslag rörande torrläggningsnämnds sammansättning framgår,

att de sakkunniga funnit skäligt att två ledamöter skola kunna anses som

statliga representanter och tre som företrädare för hushållningssällskapet.

Den majoritetsställning, som sålunda beretts sällskapet, ha de sakkunniga

funnit motiverad därav, att sällskapet, om så anses önskvärt, bör äga möjlighet

att uppdraga åt nämnden att träffa avgörande i vissa understödsfrågor,

som eljest skulle tillkomma sällskapets förvaltningsutskott. Av det sagda

följer, att till ordförande i nämnden icke bör utses person, som tillhör hushållningssällskapets

ledning.

I ärenden, som röra ofullständiga jordbruk, bör det åligga nämnden att

inhämta yttrande från egnahemsnämnden eller egnahemsdirektören. Den sistnämnde

torde stundom lämpligen böra beredas tillfälle att närvara vid torrläggningsnämnds

sammanträde och deltaga i nämndens överläggningar.

Nämndens ordförande och den av hushållningssällskapet utsedde ledamoten

torde böra förordnas för en tid av fyra år i sänder.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 122.

45

I samband med omorganisationen bör sådan ändring företagas i fråga örn

ledningen av täckdikningsverksamheten, att i mom. 15 kungörelsen den 22

juni 1920 (nr 332) angående villkoren för lån från täckdikningslånefonden

(senaste lydelse: 1921 nr 358) kommer att föreskrivas, att till ledare av täckdikningsverksamheten

skall utses inom området tjänstgörande jordbrukskonsulent.

Detta torde endast innebära stadfästande av en redan allmänt tillämpad

praxis.

I samband med frågan örn torrläggningsnämndcrnas uppgifter ha de sakkunniga

rörande nuvarande planläggning och för prövning

av torrläggningsföretagen uttalat följande.

Vid betraktande av det sätt på vilket den statsunderstödda avdiknings- och

vattenavledningsverksamheten i detalj arbetar är det av vikt att skilja mellan

upprättandet av planen för ett torrläggningsföretag, prövningen huruvida

företaget är rättsligen tillåtligt samt bedömandet, om företaget ur agronomiska

och jordbruksekonomiska synpunkter är sådant, att det bör komma till stånd.

Företaget skall i regel planläggas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen.

Vid planläggningen ankommer det på förrättningsmannen bland annat

att finna den ur ekonomiska och agronomiska synpunkter bästa lösningen av

det föreliggande torrläggningsproblemet, såsom fördelaktigaste torrläggningsdjup,

lämpligaste utsträckning av öppna diken och täckta ledningar, mest

ändamålsenliga läge för broar o. s. v. På förrättningsmannen såsom sakkunnig

rådgivare åt markägarna bör även ankomma att undersöka och uttala sig om

företagets lönsamhet och betydelse för deras jordbruksdrift. Vid den rättsliga

bedömning av torrläggningsföretaget, som syneförrättningen innefattar, tages

däremot i regel icke hänsyn till örn företaget är lönande eller ej. Därvid avgöres,

huruvida företaget är tillåtligt med hänsyn till motstående allmänna

intressen och enskilda rättigheter, och regleras tillika delägarnas inbördes

förpliktelser. Endast i vissa fall skola vid avgörandet av frågan örn företagets

tillåtlighet anläggas ekonomiska bedömningsgrunder, nämligen då fråga är

om rätt att vidtaga sjösänkning eller annan vattenavledning, utrivning eller

förändring av vattenverk m. m. (7 kap. 38 § vattenlagen). Därvid prövas,

örn den på visst sätt uppskattade båtnaden av torrläggningen (jordförbättringen)

står i sådant förhållande till kostnaden och skadan, att företaget kan

tillåtas. Det innebär emellertid ej en tillfredsställande prövning, örn företaget

är ur allmänt ekonomiska synpunkter önskvärt. Befinnes vid syneförrättningen,

att laga hinder icke möter mot företaget, lia synemännen alt förklara

detta lagligen tillåtligt. I praktiken torde emellertid, om det under utredningen

visat sig att kostnaderna överstiga fördelarna, sökandena efter rådplägning

med förrättningsmannen i allmänhet återkalla sin ansökan och syneförrättningen

inställas. För det fall att så icke sker gälla enligt vattenlagen föreskrifter,

vilka fritaga den som ej är sökande från skyldighet att bära större

del av kostnaden än som svarar mot hans båtnad, men de ogynnsamma ekonomiska

förutsättningarna utgöra däremot intet rättsligt hinder för dem, som

äro beredda att själva taga på sig de överskjutande kostnaderna, att driva

företaget igenom. Det kan alltså sägas, att vid syneförrättningen undersökes

örn torrläggningsföretaget kan och får, men icke örn det bör komma lill stånd.

I)å någon annan bedömning av företagets lönsamhet i regel ej varit tillgänglig,

torde emellertid i verkligheten såväl för markägarna själva som för utomstående

bedömare den båtnadsuppskattning, som ägt rum med huvudsakligt

ändamål att ligga till grund för en rättvis fördelning av kostnaderna, mellan

delägarna, lia kommit att framstå som ett uttryck för de ekonomiska fördelar

som påräknats av torrläggningen. Genom alt planläggningen av torrläggnings
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

företagen på sätt som skett kommit att sammankopplas med den rättsliga

bedömningen har enligt de sakkunnigas mening de skäl, som äro av betydelse

för denna bedömning, fått en dominerande ställning i förhållande till de

ekonomiska omständigheter, vilka borde vara avgörande för frågan om ett

företags praktiska berättigande. Som därjämte rätten till statsunderstöd regelmässigt

varit direkt beroende av syneförrättningens kostnads- och båtnadsberäkning

har icke heller efter denna förrättning blivit från det allmännas

sida fråga om någon allsidig prövning av företagets önskvärdhet och lämplighet.

Enligt de sakkunnigas uppfattning tala starka skäl för en viss revidering

av vattenlagens nuvarande båtnadsbegrepp, så att bland annat större hänsyn

tages till torrläggningens inverkan på brukningsförhållandena. Såsom båtnad

av torrläggning bör med andra ord anses även brukningsbåtnad. Därmed

skulle en i någon mån förbättrad överensstämmelse åvägabringas mellan

syneförrättningens båtnadsberäkning och den jordbruksekonomiska bedömningen

av företaget. I vidare mån än så synes det emellertid varken möjligt

eller lämpligt att vid själva syneförrättningen bereda ökat utrymme för jordbruksekonomiska

bedömningsgrunder. Dessa böra däremot anläggas dels vid

den föregående planläggningen och dels vid den efterföljande prövning, vid

vilken det gäller att avgöra, huruvida ett tekniskt möjligt och rättsligen tillåtlig!

företag bör utföras med stöd av allmänna medel.

I fråga om torrläggningsnä rander nas uppgifter ha de sakkunniga

föreslagit följande.

Torrläggningsnämnd skulle åligga

1. alt genom råd och upplysningar till förrättningsmän och jordbrukare

verka för en ändamålsenlig torrläggningsverksamhet,

2. att beträffande sådana torrläggningsföretag för jordbruksändamål, som

skola planläggas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, mottaga

och till länsstyrelsen vidarebefordra ansökningar om förordnande av

förrättningsmän och därvid för varje företag avgiva förslag å lämplig

förrättningsmän; i fråga örn andra torrläggningsföretag, varom framställningar

göras hos nämnden, fördela planläggningsuppdragen mellan

förrätiningsmännen; föra register över sökta förrättningar samt ha

uppsikt över planläggningsarbetenas behöriga fortgång och, om brist

därutinnan iattages, anmäla förhållandet för lantbruksstyrelsen eller vidtaga

annan åtgärd som befinnes lämplig,

3. att, då statsbidrag från statens avdikningsanslag eller statslån från statens

avdikningslånefond sökes till utförande av planlagd torrläggning, i

enlighet med närmare föreskrifter av lantbruksstyrelsen verkställa utredning

och till lantbruksstyrelsen avgiva betänkande rörande företagets

jordbruksekonomiska förutsättningar och betydelse samt övriga omständigheter

av vikt för understödsfrågans bedömande jämte förslag i nämnda

fråga,

4. att till hushållningssällskapet avgiva yttrande i ärenden rörande statsbidrag

till täckdikning och lån från täckdikningslånefonden så ock, i den

omfattning hushållningssällskapet finner skäligt, uppdraga åt nämnden

att meddela beslut i sådana ärenden, samt

5. att efter hushållningssällskapets uppdrag handlägga andra ärenden rörande

grundförbättringar inom jordbruket.

De sakkunniga ha beträffande torrläggningsnämnds uppgift att pröva torrläggningsföretagens

lämplighet i sin motivering anfört följande.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj.ts proposition nr 122.

47

Det är uppenbarligen betydelsefullt för markägarna att på ett så tidigt stadium

som möjligt kunna erhålla ett sakkunnigt utlåtande, huruvida ett planerat

torrläggningsföretag är tillrådligt eller ej. För förrättningsmannen är

det av vikt att före planens utarbetande bland annat torrläggningens ändamål

och jordens blivande användning klarläggas, så att planläggningen kan

anpassas med hänsyn därtill. En väckt torrläggningsfråga synes därför redan

före syneförrättningen böra upptagas till behandling av vederbörande torrläggningsnämnd

i den utsträckning som på detta förberedande stadium

kan ske.

Den viktigaste uppgiften för torrläggningsnämndema blir emellertid att

taga ställning till frågan, huruvida av förrättningsmännen planlagda torrläggningsföretag

böra med statsunderstöd komma till utförande eller ej.

Nämndens ståndpunkttagande till denna fråga torde få olika form beroende

på om ett företag avser uteslutande täckdikning eller om däri ingår

upptagande av avlopp. I det förra fallet lia hittills hushållningssällskapen

haft att — efter det vederbörande täckdikningsnämnd eller sakkunnig ledamot

av denna avgivit yttrande — besluta om lån och bidrag. I många fall

torde hushållningssällskap ha på täckdikningsnämnderna överlåtit att självständigt

och utan sällskapens hörande avgöra, örn understöd skall utgå eller

ej. Betänkligheter synas med hänsyn till de föreslagna torrläggningsnämndernas

kompetens icke böra möta mot att dessa övertaga de uppgifter, som i

förevarande avseende åvilat hushållningssällskapen. Då det emellertid icke

torde vara lämpligt att ställa statliga anslagsmedel direkt till nämndernas

förfogande, synes det böra ankomma på hushållningssällskapen, vilka liksom

hittills böra disponera medlen, att avgöra huruvida sällskapen vilja på

nämnderna överlåta berörda uppgifter. Vederbörande hushållningssällskap

bör därför få bestämma, om torrläggningsnämnden inom dess verksamhetsområde

skall lia i uppdrag antingen att till sällskapet avgiva yttrande i frågor

örn understöd till täckdikningsföretag eller ock, i den omfattning sällskapet

finner lämpligt, själv pröva ansökningar om bidrag och lån, bevilja

understöd inom ramen för tilldelat anslag, avsluta kontrakt med vederbörande

bidrags- respektive låntagare samt utbetala beviljade understöd.

I fråga om andra torrläggningsföretag än täckdikningar bör avgörandet

rörande statsbidrag eller statslån liksom hittills tillkomma lantbruksstyrelsen

eller i vissa fall Kungl. Maj:t. Nämndens uppgift att taga ståndpunkt till ett

sådant företags lämplighet synes böra fullgöras i den formen, att nämnden

åligger att till lantbruksstyrelsen avgiva utlåtande rörande företaget, dä bidrag

eller lån sökes. Den skyldighet, som nu åvilar förrättningsmannen att

verkställa utredning i understödsfrågan och däröver avgiva betänkande,

skulle alltså överflyttas på nämnden. Ansökan om statsunderstöd synes böra

ingivas till nämnden, som därefter, sedan den behandlat ärendet, Ilar att

vidarebefordra handlingarna till lantbruksstyrelsen.

De sakkunniga ha i fråga om det betänkande rörande ansökan om statsunderstöd,

som torrläggningsnämnd skulle lia att avgiva till lantbruksstyrelsen,

uttalat i huvudsak följande.

Enligt nu gällande tjänsteföreskrifter för statens lantbruksingenjörer, extra

lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater (lantbruksstyrelsens kungörelse

den 27 april 1940 nr 2, § 17) skall vad beträffar torrläggningsföretag,

vartill förslag upprättats vid syneförrättning enligt vattenlagen, utredning

intagas i ett av förrättningsmannen avgivet betänkande enligt av lantbruksstyrelsen

fastställt formulär. Betänkandet skall innehålla en allmän orientering

örn företagets ändamål, omfattning och ekonomiska förutsättningar ävensom

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

beträffande av företaget berörda motstående intressen. Vidare skall antecknas

bland annat dels om statsunderstöd tidigare utgått lill torrläggning av

i företaget ingående mark, dels ock av förrättningsmannen beräknade statsunderstöd.

Om kostnaderna överstiga båtnaden, skola de särskilda skäl angivas,

vilka synas tala för att statsunderstöd likväl bör utgå. Likaså skall

uppgift lämnas örn bidrags- och lånesökandenas andelar av den i företaget

ingående marken, på dem belöpande båtnad och kostnad samt för varje

sökande beräknade bidrags- och lånebelopp.

Enligt 2 § andra stycket kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 431) angående

villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag kan statsbidrag

(men icke lån) beviljas till företag av mindre betydelse och omfattning,

även örn förslaget till företaget icke är upprättat vid syneförrättning enligt

vattenlagen. Förslaget skall för sådant fall uppgöras i den ordning som

lantbruksstyrelsen föreskriver. Lantbruksstyrelsen har i 18 § i sin förenämnda

kungörelse beträffande dessa företag såsom allmänna förutsättningar för

statsbidrag uppställt, dels att företaget skall vara beläget inom eller i nära

anslutning till inägojorden och beröra allenast en eller ett fåtal jordägare,

dels ock att eventuell försummelse av företagets underhåll skulle få ingen

eller endast obetydlig inverkan på redan förefintlig eller blivande dränering

av i företaget ingående mark samt att med hänsyn härtill beviljandet av

statsbidrag till företaget finnes icke böra förenas med underhållstvång för

delägarna i detsamma. Båtnadsuppskattning får ske utan biträde av gode

män. Även beträffande dessa företag skall förrättningsmannen avgiva utredning

angående statsbidrag i form av ett betänkande. Detta skall innefatta

»samtliga de uppgifter rörande företaget, som för ett bedömande av dess

rättsliga, ekonomiska och tekniska betingelser äro erforderliga». Uppgift

skall även lämnas huruvida statsunderstöd förut utgått till torrläggning av

samma mark.

De sålunda gällande bestämmelserna örn utredning till ledning för avgörande

av frågan om statsunderstöd synas i huvudsak lämpliga. Av förestående

redogörelse torde framgå, att de frågor som skola avhandlas i betänkandena

till väsentlig del äro av sådan beskaffenhet, att ett säkrare och mera

allsidigt bedömande av desamma bör kunna påräknas, örn det kommer att

åligga torrläggningsnämnden och icke endast förrättningsmannen att taga

ståndpunkt till dem. Vad angår betänkandets detaljer bör särskilt understrykas

betydelsen av den orientering, som skall lämnas rörande förslagets

ekonomiska förutsättningar. Det må tilläggas att nämnden, när anledning

därtill föreligger, synes böra uttala sig även örn kostnadsberäkningens tillförlitlighet

och örn båtnadsuppskattningen. Föreligger enligt nämndens uppfattning

social båtnad, vartill hänsyn icke kunnat tagas vid syneförrättningen,

bör utredningen därom förebringas. Detta får särskild betydelse för den händelse

ett företag, för vilket vid syneförrättningen befunnits, att kostnaden

överstiger alstrings- och brukningsbåtnaden, av nämnden anses vara av sådan

beskaffenhet, att det ändock bör komma till stånd och därvid understödjas

av det allmänna. Föreligger brukningsbåtnad utöver vad vid syneförrättningen

kunnat lagas i beaktande måste det för torrläggningsnämnden

bliva en uppgift att även förebringa utredning om den ur driftsekonomisk

synpunkt betydelsefulla inverkan på brukningsmöjligheterna, som torrläggningen

kan medföra för därav berörda fastigheter. Betänkandet synes böra

innehålla ett direkt uttalande, huruvida enligt nämndens mening företaget

bör bringas till utförande med statsunderstöd eller ej, ävensom i förstnämnda

fall förslag rörande understödets form och storlek.

1 likhet med vad nu gäller torde det böra ankomma på lantbruksstyrelsen

att meddela de närmare föreskrifterna om utredningen.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

49

Den praktiska handläggningen hos nämnden av en understödsfråga ha

de sakkunniga ansett böra ordnas så att, då ansökan om statsunderstöd ingivits,

vederbörande förrättningsman skulle lia att snarast möjligt föredraga

torrläggningsärendet i nämnden och därvid tillika framlägga av honom förebragt

utredning jämte utarbetat förslag till betänkande. För att bilda sig

en säker uppfattning örn föreslagna torrläggningsföretags lämplighet borde

nämnden äga att, örn den funne erforderligt, antingen i sin helhet företaga

besiktning på platsen eller ock uppdraga åt någon sin ledamot att verkställa

dylik besiktning och däröver avgiva yttrande till nämnden.

De sakkunniga ha givit uttryck åt den förmodan, att den av dem föreslagna

ordningen för understödsfrågans prövning skulle bidraga till att minska faran

för tillkomsten av misslyckade torrläggningsföretag. De sakkunniga ha

visserligen ansett det icke uteslutet att någon nämnd av missriktad omtanke

eller kanske för att bereda ökade arbetstillfällen kunde vilja medverka till

statsunderstöd även åt något torrläggningsföretag av tvivelaktigt värde, men

med de möjligheter till ett riktigt bedömande, som nämnderna måste anses

besitta, kunde de enligt de sakkunnigas mening, örn de bruste i omsorg eller

omdöme, icke undgå ett tungt ansvar för misslyckade företag. Även om avgörandet

i understödsfrågan vilade hos annan myndighet, komme dock med

hänsyn till nämndernas sakkunskap och lokalkännedom ansvaret för avgörandena,

i den mån de överensstämde med nämndernas förslag, enligt de

sakkunnigas uppfattning att huvudsakligen vila på nämnderna.

I fråga örn torrläggningsnämndernas uppgift att leda och övervaka torrläggningsverksamheten

lia de sakkunniga uttalat följande.

Denna uppgift innefattar i första hand övertagande av täckdikningsnämndernas

befogenheter i förevarande hänseende men även utövande av rådgivande

och kontrollerande verksamhet i övrigt. Uppgiften innebär icke, att

nämnderna skola öva ett direkt inflytande på själva förrättningarna. Lantbruksingenjörer

och övriga därtill behöriga förrättningsmän böra som hittills

handlägga syneförrättningar under tjänsteansvar i enlighet med vattenlagens

stadgande!! och lantbruksstyrelsen föreskrifter. Jämväl täckdiknings- och

andra torrläggningsförrättningar, som icke behandlas vid syneförrättning,

böra av förrättningsmännen, i regel jordbrukskonsulenterna, handläggas på

förrättningsmännens ansvar med ledning av allmänna direktiv.

För att kunna leda och övervaka torrläggningsverksamheten måste torrläggningsnämnd

redan på ett tidigt stadium få kännedom örn varje inom dess

område förekommande torrläggningsärende. Detta synes lämpligast kunna

ske genom att, då fråga är örn företag, som skall planläggas vid syneförrättning,

ansökningen örn förordnande av förrättningsman ingives till nämnden,

vilken sedan får vidarebefordra den till länsstyrelsen. Nämnden bör

därvid avgiva förslag å lämplig förrättningsman. Då länsstyrelsen förordnat

förrättningsman, bör underrättelse om förordnandet tillställas nämnden.

Ärendet skulle sålunda redan före syneförrättningen bliva föremål för en

preliminär behandling i nämnden, och denna bör därefter i fortsättningen

hålla sig underrättad örn förrättningens fortskridande. Då nämnden skall

lia eli avsevärt inflytande i fråga örn statsunderstödet, kan det givetvis för

förrättningsmännen, ehuru han i sådan egenskap har en självständig och

oberoende ställning, vara av vikt att redan på ett förberedande stadium av

förrättningen kunna inhämta nämndens mening örn en torrläggningsplan som

Bihang lill riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 122. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

han håller på att utarbeta. Det synes också angeläget, att förrättningsmannen

i tveksamma fall eller där olika lösningar av ett torrläggningsproblem

kunna tänkas anmäler ärendet till behandling i nämnden och därvid under

hand eller möjligen genom ett principuttalande av nämnden får del av dess

synpunkter.

De sakkunniga ha föreslagit, att — i syfte att främja ett gott och effektivt

samarbete mellan de inom torrläggningsverksamheten sysselsatta — rätt

skulle föreligga för samtliga inom vederbörande torrläggningsnämnds område

tjänstgörande förrättningsmän att närvara vid föredragning av torrläggningsärenden

inför nämnden och taga del av hos nämnden förvarade torrläggningsplaner.

Då förrättningsmännen därigenom skulle erhålla bättre kontakt

med varandra och kännedom om varandras arbeten, hade planering av

gemensamma arbetsuppgifter synts komma att underlättas och dubbelarbete

kunna förebyggas.

De sakkunniga lia uttalat, att varje torrläggningsnämnd måste ha ett

kansli och äga tillgång till erforderlig kontorspersonal. Då nämndens arbetsuppgifter

till stor del bleve sådana, som nu ankomme på vederbörande hushållningssällskap,

lia de sakkunniga ansett dettas sekreterare böra bliva självskriven

sekreterare hos nämnden och hushållningssällskapets expedition kunna

tjäna jämväl som kansli för nämnden. För att nämnderna skulle kunna

på tillfredsställande sätt leda och övervaka torrläggningsverksamheten inom

sina distrikt samt fullgöra sina övriga uppgifter lia de sakkunniga föreslagit,

att de skulle sammanträda regelbundet, lämpligen en gång i månaden efter

en på förhand fastställd plan.

I fråga om kostnaderna för torrläggningsnämndernas verksamhet ha de

sakkunniga uttalat, att dessa borde stanna å statsverket. De sakkunniga ha

därvid gjort jämförelse mellan den huvudsakligen ekonomiska kontroll över

upprättade torrläggningsplaner, som avsåges äga rum hos nämnderna, och

den tekniska kontroll som ägde rum hos lantbruksstyrelsen. Efter att ha erinrat,

att täckdikningsnämndemas ledamöter enligt de grunder, som i allmänhet

tillämpades av hushållningssällskapen, ägde rätt till rese- och traktamentsersättning

men icke till dagarvode, ha de sakkunniga anfört följande.

Beträffande lantbruksingenjör och jordbrukskonsulent synes ledamotskapet

i torrläggningsnämnd böra anses som ett tjänsteåliggande och följaktligen

icke motivera särskild ersättning. Däremot torde det vara ofrånkomligt,

att ordföranden, sekreteraren och den av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

utsedde ledamoten erhålla ersättning för sina uppdrag, de båda förstnämnda

i form av årsarvode och den sistnämnde i form av dagarvode. Årsarvodet

till ordföranden och sekreteraren torde böra avpassas efter arbetets

omfattning i vederbörande distrikt och synes i genomsnitt kunna beräknas

till 500 kronor för envar av dem. I likhet med vad som enligt Kungl. Maj:ts

brev den 7 juni 1940 gäller för annan ledamot i egnahemsnämnd än egnahemsdirektör

synes dagarvodet till den av förvaltningsutskottet utsedde ledamoten

böra fastställas till 20 kronor för varje sammanträdesdag. Till arvoden

torde följaktligen böra beräknas ett årligt anslag av 35 000 kronor. Resekostnads-

och traktamentsersättning bör för ordförande och samtliga ledamöter

i torrläggningsnämnd, likaledes i överensstämmelse med vad som

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

51

gäller i fråga om egnahemsnämnderna, utgå enligt klass II C i allmänna resereglemente!.

Till expenser torde böra beräknas ett årligt belopp av 10 000

kronor.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag om bibehållande i huvudsak av den nuvarande

uppdelningen av torrläggningsärendena på statens och

hushållningssällskapens organ och om inrättandet av torrläggningsnämnder

ha i flertalet avgivna yttranden vunnit anslutning. I

ett icke ringa antal yttranden ha emellertid betänkligheter framförts såväl

beträffande lämpligheten av att lösa frågan om torrläggningsverksamhetens

organisation utan samband med den jämväl aktuella frågan om åtgärder för

jordbrukets rationalisering som ock beträffande torrläggningsnämndernas

behövlighet och förmåga att fullgöra de för dem avsedda uppgifterna.

Styrelsen för tekniska högskolan har ansett torrläggningsnämnderna kunna

bliva nyttiga redskap för en ekonomiskt och socialt sund torrläggningsverksamhet.

Liknande uttalanden rörande torrläggningsnämndernas väntade betydelse

för en ändamålsenlig torrläggningsverksamhet ha gjorts av länsstyrelserna

i Kalmar, Skaraborgs och Kopparbergs lån, förvaltningsutskotten hos hushållningssällskapen

i Uppsala, Södermanlands och Jönköpings län samt Kalmar

läns norra och södra landstingsområden.

Tillstyrkande uttalanden rörande torrläggningsnämnderna ha även gjorts

av förvaltningsutskotten hos Gotlands, Kristianstads, Skaraborgs, Västmanlands

och Gävleborgs läns hushållningssällskap.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län, som varmt förordat

torrläggningsnämndernas inrättande, ha framhållit, att därmed syntes komma

att skapas en betryggande garanti för att de jordbruksekonomiska synpunkterna

bliva tillräckligt beaktade vid beviljande av statsunderstöd.

Länsstyrelsen i Hallands län har tillstyrkt bibehållande av nuvarande uppdelning

av torrläggningsverksamheten, dock under framhållande av att förutsättningen

härför borde vara att de föreslagna torrläggningsnämnderna

komme till stånd för verkställande av granskning av företagens lämplighet

och ett tillförlitligt beaktande av de nya principerna för erhållande av understöd.

Sveriges lantbruksförbund har funnit förslaget om inrättande av torrläggningsnämnder

innebära en värdefull utveckling. Förbundet kunde dock icke

underlåta framhålla, att nämndens uppdrag att verkställa ekonomisk utredning

om torrläggningsförtagens lämplighet måste anses mycket maktpåliggande.

Torrläggningsnämnd syntes därför böra ha möjlighet att i förekommande

fall till sakkunnig, inom eller utom nämnden uppdraga viss undersökning

för nämndens räkning. För att ett gott resultat skulle ernås av torrläggningsnämndernas

verksamhet, syntes det förbundet vara av vikt, att

nämndernas arbete leddes och kontrollerades av lantbruksstyrelsen.

Föreningen statens lantbruksingenjörer har uttalat följande.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majlis proposition nr 122.

De föreslagna torrläggningsnämnderna få många och maktpåliggande

uppgifter. Den viktigaste synes oss vara att bidraga till samordnandet av statens

och hushållningssällskapens torrläggningsverksamhet. Örn de i övrigt

rätt fylla sin uppgift, borde fordringarna på förrättningsmannens jordbrukskunnighet

kunna i någon mån minskas. För alt nämnderna skola bliva kapabla

att väl fullgöra sina betydelsefulla uppgifter och för att deras verksamhet

skall kunna bedrivas efter rationella och enhetliga linjer, torde en

viss likriktande påverkan och kontroll från lantbruksstyrelsen sida vara

nödvändig icke blott genom granskning av inkommande understödsförslag

utan även genom anordnande av gemensamma överläggningar med representanter

för nämnderna.

Lantbruk sing enjör en i Uppsala län har framhållit att det syntes kunna

bliva av värde för förrättningsmännen att rörande tveksamma torrläggningsfrågor

få rådgöra med torrläggningsnämnderna i stället för att besluta på

egen hand.

Egnahemsstyrelsen har ifrågasatt om icke, vid en kommande intensifiering

av arbetet för skapande av rationellare brukningsdelar, torrläggningsorganisationen

borde fastare knytas till de organ, som skulle omhänderhava

sagda verksamhet. Styrelsen förutsatte att, därest den föreslagna organisationen

nu genomfördes, detta icke skulle utgöra hinder för en sådan anknytning.

Den föreslagna anordningen med torrläggningsnämnder funne styrelsen

mycket beaktansvärd, då därigenom företagen torde bliva föremål fölen

allsidigare prövning och bedömning än som nu ibland torde vara fallet.

Styrelsen hade i och för sig icke något att erinra emot de sakkunnigas förslag

rörande torrläggningsnämndernas inrättande.

Skogsstyrelsen har framhållit, att enligt förslaget hushållningssällskapen

syntes komma att praktiskt taget frikopplas från en i deras verksamhet så

central arbetsuppgift som åtgärderna för torrläggning av jord och kanske

även andra grundförbättrande åtgärder. Detta har skogsstyrelsen funnit betänkligt.

Enligt styrelsens åsikt vöre det organisatoriskt rationellt att inordna

de lokala förrättningsmännen under hushållningssällskapen. Innan frågan

örn torrläggningsverksamhetens organisation och förhållande till hushållningssällskapen

slutligt avgjordes, borde den omprövas mera ingående, exempelvis

i samband med den inom lantbruksstyrelsen och 1942 års jordbrukskommitté

pågående behandlingen av hithörande frågor.

1942 års jorbrukskommitté har framhållit att de av de sakkunniga framlagda

förslagen, såvitt kommittén haft anledning att ingå i prövning av dem,

representerade betydande framsteg i förhållande till nu gällande bestämmelser

men att det vore angeläget, att man ej nu vidtoge sådana åtgärder i anledning

av förslagen, att man föregrepe den prövning i ett större sammanhang

av olika åtgärder för jordbrukets rationalisering, som torde bliva nödvändig

i en nära framtid.

Rörande torrläggningsverksamhetens organisation har kommittén vidare

anfört i huvudsak följande.

Kommittén har kommit till den uppfattningen att omfattande statliga åtgärder

måste vidtagas för att få till stånd rationella jordbruk. Dessa åtgärder

böra bland annat gå ut på att planlägga, hur rationaliseringen skall ske,

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

53

samt på att genom bidrag till jordägare och på annat sätt söka förverkliga

dessa planer. Inom kommittén har diskuterats, hur denna verksamhet bör

vara organiserad. Enighet har härvid rått örn att verkställigheten av rationaliseringsåtgärderna

hör anförtros åt särskilda lokalorgan, ett i varje hushållningssällskaps

förvaltningsområde. Dessa lokalorgan, som skulle stå i

nära samarbete med hushållningssällskapen, skulle bland annat övertaga de

uppgifter beträffande förbättring av brukningsdelar, som nu omhänderhavas

av egnahemsnämnder och nämnda sällskap.

Kommittén har även under sina överläggningar övervägt, huruvida det ej

kan befinnas lämpligt att beslutanderätten rörande den nu av lantbruksingenjörerna

handhavda torrläggningsverksamheten åtminstone till större delen

överflyttas till dessa nya organ och att i samband därmed lantbruksingenjörerna

få ställning som tjänstemän hos dessa organ. Beträffande de

skäl, som tala för en dylik överflyttning, vill kommittén här endast framhålla

angelägenheten av att samtliga rationaliseringsåtgärder inom ett visst

område bliva föremål för en enhetlig planläggning och ett enhetligt bedömande.

Sker en sådan överflyttning, torde de i betänkandet föreslagna torrläggningsnämnderna

bliva överflödiga. Man torde nämligen kunna utgå från

att de nya rationaliseringsorganen skola få sådan sammansättning, att man

kan överlåta åt dem att avgöra, om statligt stöd bör utgå för ett planerat

torrläggningsföretag (möjligen med undantag för särskilt stora avdikningsföretag),

ävensom att i övrigt handhava de funktioner som i betänkandet avsetts

skola tillkomma torrläggningsnämndema.

Enligt jordbrukskommitténs åsikt kan det — med hänsyn till det samband

de i betänkandet berörda organisationsfrågorna sålunda äga med de

organisationsfrågor, som äro under behandling inom jordbrukskommittén,

— knappast anses lämpligt, att man nu täger definitiv ställning till frågan örn

de organ, under vilka torrläggningsverksamheten bör sortera.

Vad särskilt gäller frågan om inrättande av torrläggningsnämnder vill

kommittén framhålla, att det i fråga om täckdikningsverksamheten ej torde

vara förenat med någon egentlig olägenhet att tills vidare behålla den nuvarande

anordningen för beslutande om lån och bidrag. Med hänsyn till den

sakkunskap på det jordbruksekonomiska området, som finnes hos hushållningssällskapen,

torde man nämligen här knappast behöva befara, att under

övergångstiden statligt stöd skall lämnas till icke lämpliga företag. I fråga

örn andra torrläggningsföretag torde däremot den nuvarande organisationsformen

ej kunna anses innebära tillräcklig trygghet för att statligt stöd endast

skall lämnas till sådana företag, som äro önskvärda ur de av de sakkunniga

angivna synpunkterna, och den verksamhet, som skulle utövas av

de föreslagna torrläggningsnämndema, skulle otvivelaktigt giva vissa ytterligare

garantier härvidlag. Kommittén vill därför ej avstyrka, att man i samband

med genomförandet av de av de sakkunniga föreslagna sakliga ändringarna

av bestämmelserna örn statligt stöd åt torrläggningsverksamheten inrättar

särskilda torrläggningsnämnder med ungefärligen flen sammansättning

och de uppgifter, som angivits i betänkandet. I så fall torde emellertid

böra understrykas, att denna åtgärd endast får betraktas som ett provisorium

i avbidan på en definitiv lösning av frågan örn de organ, som böra omhänderhava

de statliga åtgärderna för jordbrukets rationalisering överhuvudtaget.

Örn man — i avbidan på lösningen av de organisationsproblem som äro

under behandling inom jordbrukskommittén — ej vill taga definitiv ställning

till frågan om de organ, linder vilka torrläggningsverksamheten bör

sortera, torde hinder dock ej miila för att man oberoende härav fattar beslut

angående lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens anställ
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

nings- och avlöningsförhållanden ävensom angående en del andra i betänkandet

berörda organisationsfrågor.

Gävleborgs samt Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ha likaledes ifrågasatt lämpligheten av att torrläggningsverksamhetens

organisation nu avgöres särskilt för sig.

Lantbruksstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

Lantbruksstyrelsen ställer sig skeptisk i fråga örn nyttan och värdet av

att torrläggningsnämnder inrättas. Särskilt synes det kunna starkt ifrågasättas,

huruvida det kan bliva möjligt att på denna väg åstadkomma önskvärd

enhetlighet vid behandlingen av hithörande ärenden. Avsevärda och för

intressenterna menliga dröjsmål med avgörandet av frågor om företagens

understödjande med statsmedel bliva oundvikliga, detta icke minst av den

anledningen, att nämnderna skulle sammanträda i allmänhet endast en gång

i månaden, och därav, att den åt nämnderna anförtrodda kontrollen över

torrläggningsföretagens lämplighet och önskvärdhet ur ekonomisk och social

synpunkt är avsedd att, i den mån så kan ske, utövas redan före syneförrättningen.

De fordringar, som komma att ställas på nämnderna måste

betecknas såsom mycket krävande. Redan med lorrläggningsverksamhetens

nuvarande omfattning lärer det icke finnas möjlighet att utan avsevärd och

för delägarna i torrläggningsföretagen förlustbringande tidsspillan uppfylla

dessa fordringar, med mindre antingen antalet nämnder eller hos dem anställd

personal utökas.

Torrläggningsnämndernas ställning i förhållande till hushållningssällskapen

framgår icke tydligt av betänkandet. Lantbruksstyrelsen anser för sin

del nödvändigt, alt nämnderna vid fullgörandet av de på dem ankommande

betydelsefulla arbetsuppgifterna skola vara fullständigt obundna och helt

fristående från vederbörande hushållningssällskap. De böra sålunda ha en

i viss män statlig karaktär. Med hänsyn härtill ävensom till den betydande

arbetsbörda, som kan förväntas bliva lagd på dessa nämnder, torde det

icke böra komma i fråga någon överflyttning på desamma, på sätt de sakkunniga

föreslagit, av sådana på hushållningssällskapens täckdikningsnämnder

ankommande ärenden, som beröra täckdikning eller annan grundförbättring

inom jordbruket.

Statskontoret har anfört bland annat följande.

Då torrläggningsverksamheten intimt sammanhänger med vissa av de på

hushållningssällskapen ankommande uppgifterna, däribland den praktiska

handläggningen av läckdikningsärenden, synes det enligt statskontorets mening

förtjänt att ytterligare övervägas, huruvida icke hushållningssällskapen

äro bäst skickade att övertaga torrläggningsverksamheten i sin helhet och

lantbruksingenjörerna för ändamålet böra inordnas bland hushållningssällskapens

tjänstemän. Därmed skulle ernås, att enklare och tekniskt mera

komplicerade företag kunde på ett ur arbetssynpunkt praktiskt sätt fördelas

mellan befattningshavare med alltefter uppgiftens olika art lämpligt avvägda

teoretiska och praktiska kvalifikationer. Man har att räkna med tre huvudgrupper

av torrläggningsföretag: 1) täckdikningsföretag och avdiknings
företag

av mindre räckvidd, 2) torrläggningsföretag av den typ, som nu vanligen

ankommer på lantbruksingenjörs handläggning samt 3) viktigare sjösänknings-

och liknande tekniskt krävande företag, vilka förutsätta omfattande

såväl agronomisk som teknisk utbildning. Därtill kan såsom en fjärde

kategori fogas skogsdikningsföretagen, vilka i fråga om svårighetsgraden

torde vara närmast jämförliga med ovannämnda grupp 1. Verksamheten är

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

55

nu och skulle enligt förslaget även i fortsättningen vara i princip uppdelad

på sådant sätt, att företag av grupp 1 handläggas av hushållningssällskapen,

varvid jordbrukskonsulenter fungera som förrättningsmän, medan grupperna

2 och 3 ankomma på lantbruksingenjörerna. Skogsdikningsföretagen ombesörjas

av vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Att en dylik splittring av verksamheten icke är i alla avseenden fördelaktig,

torde vara uppenbart och bestyrkes även av den verkställda utredningen.

De sakkunnniga ha sökt lösa samarbetsfrågan genom tillskapande av nya

organ, s. k. torrläggningsnämnder, en inom varje hushållningssällskaps verksamhetsområde.

Statskontoret måste ställa sig tvivlande beträffande värdet

av denna nya organisatoriska påbyggnad, som skulle draga en beräknad

merkostnad av 60 000 kronor. Ämbetsverket kan fördenskull icke biträda

förslaget i denna del. Enligt verkets mening skulle förslagets syfte på ett

betydligt enklare sätt tillgodoses genom att inordna den huvudsakliga delen

av torrläggningsverksamheten under hushållningssällskapen på sätt i det

föregående antytts. Sålunda torde de under grupperna 1 och 2 redovisade

företagen naturligt hänföra sig till dessa sällskaps verksamhetsområde. Skogsdikningsföretagen

lära däremot alltjämt böra ankomma på skogsvårdsstyrelserna.

Vad angår företag av grupp 3, d. v. s. viktigare sjösänknings- och

liknande tekniskt krävande företag, torde dessa intaga en särställning på

grund av de speciella krav, som komma att ställas på förrättningsmännens

kvalifikationer.

Även lantbrukshögskolans lärarråd och Hallands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott ha uttalat sig för samtliga förrättningsmäns inordnande

under hushållningssällskapen. Sistnämnda utskott har i likhet med

Stockholms låns och stads samt Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ävensom Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter förordat

ett av hushållningssällskapens ombud år 1941 framlagt förslag att den ene

av de gode män som hade att biträda vid syneförrättning skulle utses bland

2—4 för varje län utvalda särskilt kvalificerade personer, länsgodemän.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett den

av de sakkunniga föreslagna organisationen komma att innebära en sammanblandning

mellan hushållningssällskapen och torrläggningsnämnderna

i fråga om ärendenas handläggning och den ansvariga ledningen, som icke

syntes försvarbar eller tillrådlig. Utskottet ville tillråda, att ifrågavarande

nämnder anslötes till hushållningssällskapen och underordnades dessas förvaltningsutskott.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att

då de uppgifter, som skulle åligga torrläggningsnämnd, syntes väl omfattande,

risk förelåge alt ärendenas handläggning fördröjdes, och att ansvaret

för företagens planläggning överflyttades från förrättningsmännen till torrläggningsnämnderna.

Förvaltningsutskottet funne alltså en sådan nämnd

icke önskvärd eller behövlig. Hushållningssällskapens täckdikningsverksamhet

och det samarbete, som erfordrades mellan sällskapen och lantbruksingenjörerna,

borde liksom hittills kunna handhavas av täckdikningsnämnderna.

Ett liknande uttalande har gjorts av Västerbottens läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott.

Riksräkenskapsverket har ifrågasatt örn icke de önskemål, som enligt

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

förslaget skulle fyllas genom torrläggningsnämndernas inrättande, enklast

och med minsta kostnad skulle tillgodoses genom bestämmelser om skyldighet

för lantbruksstyrelsen att i frågor rörande torrläggningsföretag inhämta yttranden

från hushållningssällskapen och deras för täckdikningen anställda

förrättningsmän.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har uttalat följande.

Den nuvarande organisationen av torrläggningsverksamheten har fungerat

väl inom domsområdet. Något behov att ersätta de nuvarande täckdikningsnämnderna

i Norrland med torrläggningsnämnder synes ej föreligga. Misslyckade

torrläggningsföretag torde ej ha kommit till utförande inom domsområdet

i nämnvärd omfattning. Genom de förbättringar i anseende till

verksamhetens organisation, som under de senare åren införts av lantbruksstyrelsen,

och genom förrättningsmännens förbättrade utbildning har risken

för misslyckade företag blivit allt mindre. Torrläggningsnämndernas möjligheter

att öva inflytande på torrläggningsverksamheten i Norrland torde bliva

begränsade och måhända huvudsakligen av formell natur. Nämnden torde

knappast ha förutsättningar att lämna väsentligt bidrag till ett företags

bedömande utöver vad förrättningsmannen lämnat i sitt utlåtande vid syneförrättningen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har förklarat sig icke kunna finna att

förslaget om torrläggningsnämnder innefattade en lämplig lösning av torrläggningsverksamhetens

organisation. Man torde ha anledning befara att

nämndernas medverkan komme att göra förfarandet mera omständligt än

nödvändigt och nämndinstitutionen syntes även i viss mån innebära en överorganisering.

Länsstyrelsen vore därför av den uppfattningen, att man borde

söka lägga hela torrläggningsverksamheten under lantbruksingenjörernas ledning,

varvid samtidigt borde närmare undersökas på vad sätt den erfarenhet

och de intressen hushållningssällskapen representerade kunde tillvaratagas.

Jämväl Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt

om anordnandet av särskilda torrläggningsnämnder vore erforderligt

och om icke nuvarande förhållanden innebure en smidigare och lika tillfredsställande

anordning.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört

följande.

Utskottet håller före att torrläggningsnämnden visserligen kommer att medföra

vissa fördelar bland annat i form av bättre möjligheter till samarbete

mellan respektive hushållningssällskap och lantbruksingenjör, något som i

detta län dock icke är av något aktuellt intresse. Däremot torde ifrågavarande

nämnder knappast komma att motsvara de sakkunnigas förhoppningar beträffande

utgallring av oräntabla företag. Då därtill kommer att torrläggningsnämnderna

ej tilldelats någon egentlig befogenhet beträffande bidragstilldelningen,

något som mycket väl kunnat ske beträffande mindre företag, är utskottet

tveksamt huruvida dylika nämnder böra tillskapas.

Riksräkenskapsverket har avstyrkt förslaget att på torrläggningsnämnd

överlåta utbetalandet av beviljade understöd till täckdikningsföretag. Sådana

understöd borde allt fortfarande utbetalas av vederbörande hushållningssällskap.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

57

I fråga om torrlägg ningsnämn demas sammansättning

och arbetssätt lia i vissa yttranden gjorts erinringar mot de sakkunnigas

förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört följande.

Med den sammansättning, torrläggningsnämnden enligt förslaget fått, kan

man tveka örn, huruvida inrättandet av en sådan nämnd kommer att få den

betydelse som man förmodar. Enligt länsstyrelsens mening lyser nämligen

ensidigheten i sammansättningen och de enskilda ledamöternas inriktning

— vare sig det är fråga om den tekniska eller allmänt jordbruksekonomiska —

till förmån för jordbrukets intressen väl starkt igenom för att man skall våga

tillmäta någon nämnvärdare betydelse åt tillkomsten av en sådan institution

såsom återhållande faktor i vad gäller att taga ställning till framkomna torrläggningsprojekt.

I all synnerhet får detta anses vara fallet, då understödjande

av ett visst torrläggningsföretag sammankopplats med och ställts i

relation till ett så rörligt och tänjbart begrepp som frågan örn den sociala

båtnaden av företaget. Med tanke på nämndernas sammansättning torde

även kunna ifrågasättas, huruvida nämndernas uttalanden komma att i allmänhetens

ögon få den prägel av oberoende och objektivitet, som man uppenbarligen

eftersträvar med förslaget.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört.

Enligt förslaget skola vid behandling i torrläggningsnämnd av fråga örn

statsunderstöd två tjänstemän, vilka planlagt företag, varom fråga är, deltaga

i nämndens beslut såsom röstberättigade ledamöter. Detta förefaller länsstyrelsen

principiellt icke riktigt. Det synes för ärendenas behöriga handläggning

vara tillräckligt, att dessa två tjänstemän, var och en beträffande

sitt verksamhetsområde, inför nämnden föredraga ärendena samt framlägga

förslag till betänkande, yttrande eller beslut. De skulle ha rätt att få till

protokollet antecknad sin mening, örn denna icke överensstämde med nämndens.

Torrläggningsnämnderna skulle med en sådan uppfattning sålunda bestå

av tre personer i stället för fem samt vara beslutmässiga endast, om alla ledamöterna

voro vid sammanträdet närvarande. För ordföranden och ledamöterna

böra härjämte utses suppleanter, varjämte det synes böra direkt utsägas, att

ordföranden i nämnden skall vara lagfaren. Därest antalet ledamöter anses

böra vara fem, vill länsstyrelsen föreslå, att torrläggningsnämnderna sammansättas

på det sätt, att ordförande utses av Kungl. Majit, samt att en ledamot

utses av vardera lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott. Hushållningssällskapets sekreterare skulle enligt båda alternativförslagen

vara självskriven. Jämväl för sistnämnda fall (nämnd med

fem personer) erfordras närmare bestämmelser örn, när nämnden är beslutför.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har gjort följande uttalande.

Man måste fråga sig om icke det inflytande, som hushållningssällskapets

representanter .skulle erhålla, kunde leda till ett icke önskvärt motsatsförhållande

mellan dessa och de övriga ledamöterna i nämnden. Länsstyrelsen

vill därför förorda, att hushållningssällskapens representation i torrlägggningsnämnden

begränsas till två ledamöter, nämligen hushållningssällskapets sekreterare

och den jordbrukskonsulent, som utövar ledningen av sällskapets täckdikningsverksamhet,

samt att det anförtros åt länsstyrelsen att förutom ordförande

i nämnden utse ytterligare en ledamot. Det kunde även tänkas, att

nämnden finge bestå av sex ledamöter, varvid hushållningssällskapet kunde

erhålla den föreslagna representationen av tre ledamöter. Länsstyrelsen kunde

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

då lämpligen utse ordförande och en ledamot, vartill komme lantbruksingenjören

som sjätte ledamot. Ordföranden borde i så fall tillerkännas utslagsröst.

Egnahemsstyrelsen har ifrågasatt om icke en ledamot av egnahemsnämnden,

förslagsvis egnahemsdirektören borde vara ledamot av torrläggningsnämnd.

En motsatt uppfattning har hävdats av Jämtlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, som anfört följande.

Bestämmelsen om skyldighet för nämnden att höra vederbörande egnahemsnämnd

eller egnahemsdirektör, då ifrågasatt torrläggning har till ändamål

att i avsevärd omfattning bereda tillskottsjord till ofullständiga jordbruk,

bör helt utgå. Då den statliga bidragsverksamheten för förstärkning av

ofullständiga jordbruk handhaves av hushållningssällskapen, torde egnahemsnämnden

knappast besitta någon större sakkunskap på detta område än den,

som finnes inom hushållningssällskapet och som därigenom torde bliva tillfredsställande

representerad i nämnden. Möjligen kunde det vara motiverat,

att egnahemsnämnden eller egnahemsdirektören hördes i de fall, då ett ifrågasatt

torrläggningsföretag i avsevärd omfattning berörde fastighet, för vilken

egnahemsnämnden utlämnat lån, men någon särskild föreskrift därom torde

icke vara erforderlig.

Styrelsen för tekniska högskolan har ifrågasatt om icke överlantmätaren i

varje län borde vara bisittare i torrläggningsnämnden såsom sakkunnig beträffande

fastighetsbildningen.

Ökat inflytande i nämnden för det praktiska jordbruket har påyrkats av

Kronobergs och Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

länsstyrelsen och förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Skaraborgs

län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län

och Riksförbundet landsbygdens folk ha som sin mening uttalat att ordföranden

borde vara en i praktiskt jordbruk kunnig person. Två länsstyrelser

och åtta hushållningssällskaps förvaltningsutskott lia ansett bärande skäl icke

föreligga att från ordförandeskapet utesluta person som tillhör hushållningssällskapets

ledning. Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter samt Sveriges

agronom- och lantbrukslärareförbund ha uttalat samma mening. Sistnämnda

föreningar ha vidare i likhet med länsstyrelsen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Hallands lån samt Riksförbundet landsbygdens folk ansett

hushållningssällskapets sekreterare icke skäligen böra betungas med uppdraget

att vara självskriven sekreterare i torrläggningsnämnd utan att nämnden

borde inom eller utom sig kunna utse sekreterare. Lantbruksstyrelsen och

förvaltningsutskottet hos Norrbottens läns hushållningssällskap, som varit av

samma mening, lia ansett sekreterarbefattningen lämpligen kunna anförtros

åt jordbrukskonsulent. Behovet av på förhand utsedda ersättare för nämndens

ledamöter har påpekats av valtenöverdomstolen samt länsstyrelsen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Jämtlands län.

Sveriges allmänna lantbrukstjånstemannaförbund och Föreningen lantbruksingenjörsassistenter

ha ifrågasatt huruvida det icke vore lämpligt och

ändamålsenligt, att även förste assistent och assistent på uppdrag av den

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

59

förrättningsman, som planlagt företaget, finge vara föredragande inför nämnden.

Assistenterna, vilka för övrigt stundom tjänstgjorde som föredragande

inför täckdikningsnämnderna, hade ofta alltifrån fältundersökningarna deltagit

i arbetet och kände således även till jordbruksdriften vid de berörda

fastigheterna. De hade också i regel ingående kännedom om företagets olika

detaljer.

Några länsstyrelser och hushållningssällskap ha uttalat den uppfattningen

att arvodena till torrläggningsnämndernas ledamöter och kostnaderna för

nämndernas verksamhet blivit för lågt beräknade av de sakkunniga.

Riksräkenskapsverket har för den händelse förslaget om inrättande av

torrläggningsnämnder komme att genomföras, förordat att för nämndernas

verksamhet anvisas särskilda riksstatsanslag för avlöningar och omkostnader

att utbetalas och disponeras av lantbruksstyrelsen.

Rörande lämpligaste sättet att ordna torrläggningsverksamhetens organisation

har sedan länge rått delade meningar. Alt så i viss mån fortfarande är

fallet framgår av den nu föreliggande utredningen med de däröver avgivna

yttrandena. I något yttrande har förordats hela verksamhetens förstatligande,

medan däremot från andra håll uttalats önskemål om dess inordnande under

hushållningssällskapen. En tredje möjlighet, till vilken de sakkunniga anslutit

sig, är att i huvudsak bibehålla den nuvarande uppdelningen mellan staten

och hushållningssällskapen och sålunda låta pa de statsanställda förrättningsmännen,

lantbruksingenjörerna, ankomma att i främsta rummet planlägga

och övervaka utförandet av sådana avloppsföretag som handläggas vid syn

enligt vattenlagen — diknings-, vattenavlednings- och invallningsföretag —

under det att däremot planläggning och övervakning, av detaljdräneringen,

huvudsakligen täckdikningen, i allmänhet skulle få ombesörjas av hushållningssällskapens

förrättningsmän, jordbrukskonsulenterna.

Ett sammanförande av hela torrläggningsverksamheten i en gemensam

organisation kan givetvis ur vissa synpunkter framstå såsom den mest rationella

lösningen av förevarande fråga. Emellertid torde ett förstatligande

av verksamheten medföra så betydande olägenheter att jag icke finner mig

vilja ifrågasätta denna utväg. En dylik omorganisation kunde befaras medföra

alt den upplysningsverksamhet rörande täckdikningens betydelse och

nytta för jordbruket, vilken för närvarande bedrives av hushållningssällskapen,

skulle i stort sett upphöra eller i varje fall i hög grad minska i värde och

betydelse. Såsom de sakkunniga anfört ha sällskapen nämligen helt andra

möjligheter att genom upplysning befordra täckdikningsarbetet än statliga

myndigheter och tjänstemän. En förutsättning för detta upplysningsarbete

är dock att hushållningssällskapen lia tillgång på personal med praktisk

erfarenhet från torrläggningsverksamheten. En stark opinion mot en lösning

av förevarande spörsmål genom hela verksamhetens förstatligande torde också

finnas ute bland sällskapen och på landsbygden.

Å andra sidan skulle även ett överförande av vattenavledningsverksamheten

till hushållningssällskapen medföra vissa olägenheter med hänsyn lill att säll
-

Föredraganden

.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

skapen sakna närmare erfarenhet rörande bedrivandet av denna del av torrläggningsverksamheten.

Det skulle också möta vissa svårigheter att på tillfredsställande

sätt inordna den redan nu till huvudsaklig del statsanställda

personalen inom lantbruksingenjörsorganisationen under vederbörande hushållningssällskap

som chefsmyndighet.

Den uppdelning av torrläggningsverksamheten som nu råder torde ha varit

betingad, förutom av de särskilda omständigheter varunder de olika verksamhetsgrenarna

tillkommit, jämväl av de avvikelser som täckdikningen företer

i förhållande till torrläggningsverksamheten i övrigt och av de olika anspråk

som ställas på förrättningsmännen. Dessa skiljaktigheter synas närmast leda

till att bibehålla en tämligen fristående organisation av vardera verksamheten.

Härvid måste dock tillses att nödig kontakt upprätthålles mellan förrättningsmännen

så att de särskilda arbetsuppgifterna kunna anpassas efter varandra.

I detta hänseende är av vikt såväl att planerade täckdikningar icke försenas

genom att avloppsfrågorna förbliva olösta som ock att områden, för vilka

huvudavloppen blivit ordnade, därefter så snart som möjligt kunna genom

erforderlig täckdikning bringas i kultur och torrläggningen därmed till fullo

utnyttjas. För besparing av arbete måste jämväl tillses att utredningsmaterial

i form av avvägningsresultat och kartläggning, som utförts vid planläggning

av det ena företaget, står till förfogande för det andra.

Vid övervägande av det föreliggande problemet har jag kommit till den

uppfattningen att den nuvarande organisationen i vad den innefattar en uppdelning

av verksamheten mellan staten och hushållningssällskapen bör kunna

bibehållas. I flera av de inkomna yttrandena har även omvittnats att den nuvarande

ordningen i stort sett fungerat tillfredsställande. Emellertid måste betryggande

garantier skapas för uppehållande av den kontakt mellan verksamhetsgrenarna,

varom jag nyss talat. Den av de sakkunniga förordade anordningen

för verksamhetens sammanhållande synes mig innebära en lämplig

lösning. Enligt denna skulle vattenavledningen och täckdikningen såsom i huvudsak

fristående verksamhetsgrenar sortera under lantbruksstyrelsen, men

därjämte skulle organiseras en mera enhetlig lokal ledning och samordning

av förrättningsmännens arbete genom inrättande av vissa nya organ, kallade

torrläggningsnämnder. Den av mig i det föregående förordade ändringen i de

allmänna bidragsgrundema synes även påkalla inrättandet av ett lokalt organ

med större förutsättningar än de nuvarande täclcdikningsnämnderna att till

ledning vid bedömande av torrläggningsföretagens lämplighet och behov av

statsunderstöd avgiva betänkanden till lantbruksstyrelsen och däri framlägga

utredning örn företagens ekonomiska betingelser och sociala betydelse.

I vissa av de avgivna yttrandena har ifrågasatts huruvida icke spörsmålet

om torrläggningsverksamhetens organisation lämpligen borde lösas i ett större

sammanhang. Enligt vad 1942 års jordbrukskommitté i sitt yttrande uttalat

kunde från kommittén förväntas ett förslag om inrättande av andra lokala

nämnder med den mera vittomfattande uppgiften att överhuvudtaget sörja

för brukningsdelarnas rationalisering. Då det vore angeläget att samtliga

rationaliseringsåtgärder inom ett område bleve föremål för enhetlig planlägg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 122.

61

ning, har kommittén ansett att, därest dylika nämnder komme till stånd,

dessa jämväl borde behandla torrläggningsfrågor. Med hänsyn till vikten

av att spörsmålet örn torrläggningsverksamhetens organisation och bedrivande

snarast vinner sin lösning, anser jag icke försvarligt att ytterligare uppskjuta

avgörandet i avvaktan på förslag, vilka eventuellt kunna framdeles

komma att beröra ifrågavarande verksamhets organisation. Om de av jordbrukskommittén

omförmälda nämnderna i en framtid skulle inrättas, torde

det icke möta något större hinder att dessa då övertaga torrläggningsnämndernas

uppgifter.

På grund av det anförda anser jag mig böra till omedelbart genomförande

förorda den ändring av den nuvarande organisationen inom torrläggningsverksamheten,

som innefattas i förslaget örn inrättande av torrläggningsnämnder.

Vad angår torrläggningsnämndernas sammansättning kan jag biträda de

sakkunnigas förslag att antalet ledamöter i nämnderna bestämmes till fem.

Däremot finner jag det tveksamt om den av de sakkunniga föreslagna sammansättningen

av nämnderna är den lämpligaste. Enligt min mening synes

en starkare förankring av nämnderna till det praktiska jordbruket vara önskvärd.

Såsom de sakkunniga föreslagit att nämnderna skulle vara sammansatta,

skulle dessa komma att bestå av endast en jordbruksrepresentant. De

frågor, som torrläggningsnämnderna skola handlägga, torde i stor utsträckning

vara av praktisk art. Under sådana förhållanden synes lämpligast, att

i nämnderna insättes ett större antal jordbrukare. Jag vill därför förorda att

ordföranden, vilken såsom de sakkunniga föreslagit bör utses av länsstyrelsen,

skall vara en i jordbruk kunnig person, varjämte två andra ledamöter,

som utses av hushållningssällskapet, skola vara jordbrukare. Den omständigheten

att en för uppdraget lämplig person tillhör vederbörande hushållningssällskaps

ledning synes icke böra utgöra hinder för att han utses till ordförande

i nämnden.

I fråga om torrläggningsnämnds sammansättning i övrigt torde det vara

av särskild vikt att vederbörande lantbruksingenjör och jordbrukskonsulent

såsom obligatoriska ledamöter samarbeta inom nämnden och därigenom erhålla

överblick över torrläggningsverksamheten i dess helhet inom distriktet

samt möjlighet att därefter anpassa var sina särskilda arbetsuppgifter. Ehuru

det givetvis skulle vara till stort gagn att även hushållningssällskapets sekreterare

vore ledamot i nämnden, anser jag mig likväl i betraktande av önskvärdheten

av att antalet ledamöter begränsas icke böra tillstyrka de sakkunnigas

förslag i denna del. För att emellertid nämnden skall bliva i tillfälle att tillgodogöra

sig hushållningssällskapssekreterarens sakkunskap i fråga örn jordbruket

inom sällskapets verksamhetsområde, synes lämpligt att denne utses

till nämndens sekreterare. Under sådana förhållanden kan hushållningssällskapets

expedition jämväl utgöra kansli för torrläggningsnämnden.

Då så finnes påkallat, torde nämnden böra söka kontakt med vederbörande

egnahemsnämnd eller egnahemsdirektör.

De sakkunnigas förslag rörande torrläggningsnämndernas uppgifter ut
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majlis proposition nr 122.

över vad jag förut anfört kan jag i huvudsak biträda. Nämnderna böra sålunda

genom råd och upplysningar verka för en ändamålsenlig torrläggningsverksamhet.

Beträffande andra torrläggningsföretag än sådana, som

skola planläggas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, böra nämnderna

fördela planläggningsuppdragen mellan förrättningsmännen. På nämnderna

skall ankomma att föra register över sökta förrättningar samt ha uppsikt

över planläggningsarbetenas behöriga fortgång och, om brist därutinnan

iakttages, anmäla förhållandet till lantbruksstyrelsen eller vidtaga annan

lämplig åtgärd. Det torde även böra kunna uppdragas åt nämnderna,

där vederbörande hushållningssällskap så finner lämpligt, att fatta beslut

rörande statsbidrag till täckdikning och lån från täckdikningslånefonden.

Likaledes kan jag ansluta mig till vad de sakkunniga anfört rörande innehållet

i det betänkande som enligt vad jag förut anfört skall avgivas av

nämnden över ansökan örn statsunderstöd.

Med hänsyn såväl till vikten av att de olika nämnderna vid bedömande av torrläggningsföretagen

tillämpa enhetliga grunder som även till angelägenheten

av att verksamheten i övrigt blir från början rationellt organiserad torde det

vara lämpligt, att lantbruksstyrelsen beredes tillfälle att kort efter det ledamöter

i nämnderna utsetts sammankalla ordförandena för instruktion och

överläggning rörande verksamheten.

Örn torrläggningsnämnderna komma till stånd, torde något behov icke

föreligga av sådana länsgodemän som i några yttranden påyrkats.

Bestridandet av expenser för torrläggningsnämnderna synes böra ombesörjas

av hushållningssällskapen, vilka emellertid torde böra härför tilldelas

vissa årliga bidrag av statsmedel. I likhet med åtskilliga remissmyndigheter

anser jag att kostnaderna för torrläggningsnämndernas verksamhet blivit

för lågt beräknade. Med hänsyn härtill ävensom med anledning av den ändring

i nämndernas sammansättning, som jag i förhållande till de sakkunnigas

förslag förordat, föreligger anledning att beräkna kostnaderna något

högre än de sakkunniga gjort. Då även någon ökning av den för resekostnader

avsedda posten torde vara erforderlig, synas kostnaderna i avvaktan på

närmare erfarenhet böra kunna beräknas till 70 000 kronor årligen. Med

detta belopp har avsetts att täcka kostnader för arvode åt ordförande och

sekreterare, omkring 500 kronor för vardera, dagarvoden till de två av hushållningssällskapet

utsedda ledamöterna efter 20 kronor för dag, reseesättningar

beräknade till 20 000 kronor och expenser med 10 000 kronor.

Därest förslaget örn inrättande av torrläggningsnämnder vinner riksdagens

bifall, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda instruktion

för nämnderna, däri jämväl inbegripet föreskrifter örn ersättare för ledamöterna

med mera.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

63

2. Gränsdragningen mellan lantbruksingenjörernas och jordbrukskonsulenternas

behörighetsområden.

Såsom i det föregående anförts planlägga lantbruksingenjörerna nu i huvudsak

förrättningar rörande huvudavlopp medan jordbrukskonsulenterna i

allmänhet handlägga täckdikningsförrättningar. Emellertid har bland villkor

för statsbidrag upptagits den bestämmelsen, att jordbrukskonsulent äger

att upprätta förslag — dock icke genom syneförrättning enligt vattenlagen

— till för täckdikning erforderligt mindre avlopp, därest den beräknade

kostnaden för företaget icke överstiger 1 000 kronor. Som skäl för införandet

av denna bestämmelse, som tillkom år 1939, uttalade departementschefen i

propositionen nr 204/1939 att anordningen, förutom att den medförde fördelar

för den enskilde jordbrukaren, jämväl syntes bliva av betydelse därigenom,

att en viss avlastning skedde av lantbruksingenjörernas arbetsbörda.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia framhållit, att de i nyssnämnda proposition uttalade

förväntningarna icke infriats. Endast i ett fåtal fall hade det förekommit, att

jordbrukskonsulenter begagnat sig av den medgivna behörigheten, och bestämmelsen

ansåges därför numera vara utan praktisk betydelse. Anledningen

till att bestämmelsen icke i nämnvärd omfattning kommit att tillämpas

syntes i främsta rummet ha varit, att syneförfararsde i allmänhet ansetts

påkallat för att bereda garanti för det framtida underhållet eller för

att öppna möjlighet till erhållande av statslån, men i någon mån torde förhållandet

även kunna förklaras av en viss obenägenhet hos konsulenterna

att giva sig i kast med de för dem nya arbetsuppgifterna samt svårigheten

att på förhand bedöma om kostnaden komme att stanna under den angivna

kostnadsgränsen. Denna gräns hade betraktats som olämplig, i synnerhet som

den icke kunde tjäna som måttstock för en förrättnings svårighetsgrad.

De sakkunniga ha funnit betänkligheter icke böra möta mot att medgiva

behörighet för jordbrukskonsulent att, i annan ordning än vid syneförrättning,

utan begränsning med hänsyn till kostnaderna upprätta förslag

till sådana avdikningsföretag av mindre betydelse och omfattning, vilka inginge

i täckdikningsplaner.

I fråga örn rätt för jordbrukskonsulent att hålla syneförrättning för jords

torrläggning lia de sakkunniga till en början erinrat om vad som nu gällde

om syneförrättare enligt 10 kap. 32 § 1 mom. vattenlagen, nämligen att till

förrättningsman för handläggande av sådan förrättning skulle förordnas

lantbruksingenjör eller annan enligt särskilt stadgande därtill behörig tjänsteman

eller ock annan person, vilken på grund av avlagda kunskapsprov och

praktisk erfarenhet i hithörande ämnen av Kungl. Maj:t förklarats behörig

att hålla dylik förrättning. De sakkunniga ha framhållit, att under de två

senaste årtiondena någon annan person än lantbruksstipendiat icke hade

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

blivit av Kungl. Majit förklarad behörig som förrättningsman. Emellertid

förelåge sålunda icke något formellt hinder för jordbrukskonsulent, som befunnes

för uppgiften kompetent, att erhålla behörighetsförklaring.

De sakkunniga lia föreslagit införande av en bestämmelse örn behörighet

för jordbrukskonsulent att såsom syneförrättare planlägga avlopp för täckdikning,

där företaget vore av mindre omfattning och enkel beskaffenhet

och ej kunde antagas beröra motstående intresse av någon betydelse. Som

motivering för detta sitt förslag lia de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

I de distrikt, där en mera omfattande täckdikningsverksamhet förekommer,

måste det enligt de sakkunnigas mening anses ändamålsenligt, att

enklare avlopp för täckdikningar kunna planläggas av jordbrukskonsulent

även i fall, då syneförrättning enligt vattenlagen finnes påkallad. Detta

skulle medföra den praktiska fördelen, att jordbrukarna i sådana fall icke

behöva anlita mer än en förrättningsman, tidsutdräkt samt dubbelarbete vid

avvägningar och kartläggning kunna undvikas och lantbruksingenjörerna frigöras

från vissa planläggningsuppgifter, vid vilka några större tekniska eller

rättsliga problem icke föreligga. För handläggningen av sådana syneförrättningar

torde, utöver den kunskap, som en erfaren täckdikningsledare i

denna sin egenskap måste besitta, allenast erfordras kännedom om det synerättsliga

förfarandet och tillämpliga lagbestämmelser samt en ytterligare

inblick i vissa tekniska frågor. För att anspråken på teknisk och rättslig fortbildning

skola kunna på lämpligt sätt begränsas, torde de ifrågakommande

dikningsföretagen kunna närmare bestämmas så, att de böra vara av mindre

omfattning och enkel beskaffenhet och ej kunna antagas beröra motstående

intresse av någon betydelse. För behörighet att handlägga ifrågavarande

syneförrättningar bör enligt de sakkunnigas mening fordras, att befattningshavaren

avlagt fullständig avgångsexamen från lantbrukshögskolans jordbrukslinje,

under minst ett år såsom assistent eller tekniskt biträde fullgjort

aspiranttjänstgöring hos lantbruksingenjör, tjänstgjort minst tre år i större

täckdikningsverksamhet hos hushållningssällskap samt med godkänt vitsord

genomgått av staten anordnad fortbildningskurs i till jords torrläggning hörande

ämnen. Det förutsattes att tjänstgöringen hos lantbruksingenjör kan

anordnas på sådant sätt, att aspiranten därunder får en liknande sysselsättning

och handledning, som de sakkunniga avse skola tillkomma ingenjörsaspirant.

De sakkunniga lia för nuvarande jordbrukskonsulenter föreslagit underlättande

av möjligheten att förvärva nyssnämnda begränsade behörighet som

syneförrättare och därom anfört följande.

Man torde få räkna med att även i de distrikt, där en större täckdikningsverksamhet

nu bedrives, denna under den närmaste tiden kommer att handhavas

av befattningshavare, vilka icke i alla avseenden uppfylla de förut för

behörighet som syneförrättare angivna kraven. Frågan örn dessa befattningshavares

kompetens för den ifrågasatta behörigheten synes böra efter ansökan

prövas av Kungl. Majit från fall till fall. De sakkunniga anse sig emellertid

böra förorda åtgärder i ändamål att för jordbrukskonsulenter, som nu handhava

ledningen av en mera betydande täckdikningsverksamhet, underlätta

möjligheten att vinna den avsedda kompetensen. Med hänsyn till dessa

konsulenters redan förvärvade utbildning och erfarenhet på torrrläggningens

område torde ytterligare erforderliga kunskaper lämpligen kunna bibringas

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

65

dem vid en för ändamålet anordnad fortbildningskurs av kortare varaktighet.

Kursen synes lämpligen böra äga rum under ledning av lantbruksstyrelsen,

på vilken myndighet bör ankomma att, efter samråd med lantbrukshögskolans

styrelse, upprätta och för Kungl. Maj:t framlägga plan för kursen. Genom

rese- och traktamentsersättningar torde böra sörjas för att den kan bevistas

utan kostnad för deltagarna.

Yttrandena.

Förslaget örn utökning av jordbrukskonsulenternas behörighet att handlägga

torrläggningsförrättningar har i flertalet yttranden mötts med tillfredsställelse.

I ett par yttranden har dock gjorts gällande att något behov av en

dylik anordning icke förelåge.

Tillstyrkande yttranden ha avgivits av egnahemsstyrelsen, länsstyrelsen i

Skaraborgs län, flertalet hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Föreningen

Sveriges jordbrukskonsulenter, Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund

samt Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund.

örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit angelägenheten

av att hushållningssällskapens befattningshavare icke finge handlägga

mål, dari intressemotsättningar funnes eller kunde uppstå. Tillika har

utskottet uttalat, att de sakkunnigas förslag örn målens fördelning genom torrläggaiingsnämndens

försorg vore välbetänkt.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har ifrågasatt lämpligheten

av att handläggandet av syneförrättningar anförtros åt jordbrukskonsulenter

samt härom anfört följande.

Till förrättningsman vid syn enligt 1879 års dikningsanslag skulle enligt

nämnda lag förordnas statens lantbruksingenjör, lantmätare eller annan efter

ty särskilt stadgas därtill behörig tjänsteman. På förslag av vattenrätts- och

dikningslagskommittéerna i betänkande 1910 och av torrläggningssakkunniga

i betänkande 1919, infördes i nya vattenlagen en skärpning av villkoren för

behörighet att hålla syneförrättning. I 1910 års betänkande föreslogs sålunda,

att den behörighet, sorn dikningslagen tillagt lantmätare, skulle upphöra.

Därvid anfördes att det icke kunde vara lämpligt att anförtro lagens

tillämpande åt personer, vilkas huvudverksamhet tåge inom annat område

och som icke vare sig teoretiskt eller praktiskt i allmänhet haft tillfälle att

skaffa sig verklig kunskap om den nya vattenlagens innehåll. Likaledes

föreslogs att den befogenhet, som enligt dikningslagen tillkomme länsstyrelsen,

att vid dikningsföretag till förrättningsman förordna person, som ej eljest

innehade den stadgade behörigheten härför, skulle upphöra. Kommitterade

motiverade sitt sedermera genomförda förslag med att dikningslagens bestämmelser

i denna del icke verkat gynnsamt. Såsom stöd för den föreslagna

skärpningen av kompetensvillkoren framhölls de stora fordringar i

avseende å teknisk kunskap, författningskännedom och praktisk erfarenhet,

sorn efter den nya vattenlagens antagande måste ställas på ledaren av en

syneförrättning samt att brister i den formella handläggningen ofta vållat

rättegångar och olägenheter av andra slag.

Vad som sålunda anfördes före vattenlagens tillkomst äger alltjämt full

giltighet. Det synes därför kunna ifrågasättas örn det är lämpligt att de fordringar

på kompetens, sorn hittills uppställts som villkor för annan än lantbruksingenjör

att erhålla behörighet att handlägga syneförrättning jämlikt

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 122.

&

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

10 kap. 32 § vattenlagen 1 och 2 inom., böra jämkas på sätt sorn de sakkunniga

föreslagit. Täckdikning förekommer i Norrland i jämförelsevis ringa

omfattning. En förrättnings karaktär, omfattning och svårighetsgrad framträder

stundom först sedan handläggningen fortgått en tid. En förrättningsman

som ej är fullt kompetent kan lätt underskatta svårigheterna och avsluta

förrättningen med ett förslag, som därest förrättningen vinner laga kraft

och företaget genomföres, kan komma att medföra förluster och olägenheter

för delägarna.

Jämväl vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol har ifrågasatt

lämpligheten av att generellt medgiva behörighet för befattningshavare, anställd

hos hushållningssällskap och med närmare angiven, för normala fall

ej tillräcklig kompetens, att handlägga syneförrättning rörande dikningsföretag

enligt 7 kap. vattenlagen. Större fördel av den föreslagna anordningen

syntes icke kunna vinnas, och glansén för behörigheten torde ofta vara svår

att draga.

Värmlands läns hushållningsällskaps förvaltningsutskott har ansett betydelsen

av den utsträckta behörigheten för jordbrukskonsulenterna diskutabel,

enär de redan med nuvarande uppgifter hade en så stor arbetsbörda, att

denna icke kunde ökas.

Beträffande villkoren för jordbrukskonsulents behörighet alt handlägga

enklare syneförrättningar lia i några yttranden gjorts invändningar mot de

sakkunnigas förslag.

Uppsala och Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

lia ansett villkoret om ett års tjänstgöring hos lantbruksingenjör böra utgå

och kunna ersättas av tjänstgöring inom hushållningssällskap, där ledaren av

dikningsverksamheten vore behörig att handlägga syneförrättningar.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att

tjänstgöringen hos lantbruksingenjör borde kunna begränsas till ett halvt år.

Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter och Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund

ha uttalat den meningen, att det föreslagna tjänsteåret

som assistent eller biträde hos lantbruksingenjör borde utgå. Den sorn efter

avlagd agronomexamen från lantbrukshögskolans jordbrukslinje tjänstgjort

3 år i större täckdikningsverksamhet hos hushållningssällskap och genomgått

av staten godkänd fortbildningskurs i jords torrläggning syntes även utan

detta ytterligare tjänsteår hos lantbruksingenjör vara väl meriterad för erhållande

av den behörighet varom här vore fråga. Det kunde i detta sammanhang

erinras om att krav på tjänsteår hos lantbruksingenjör icke funnes

uppställt för jägmästare, då det gällde liknande begränsad behörighet för

skogsdikningsförrättningar.

Sveriges allmänna lantbrukst jaust emannaförbund och Föreningen lantbruksingenjör

sassistenter ha framhållit, att praktiska skäl talade för att möjlighet

borde beredas jämväl förste assistent att bliva förklarad behörig att

handlägga syneförrättning avseende mindre och enklare företag. Förste

assistententerna hade lång praktisk utbildning, mestadels 20—30 år. De torde

även ha för detta ändamål fullt tillräckliga teoretiska kunskaper. Dessa för
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122. 67

hållanden syntes borga för att även denna anordning skulle komma att visa

sig ändamålsenlig. Den skulle dessutom medföra viss besparing såväl för

statsverket som för sakägarna.

Vid planläggning av täckdikning inträffar det icke sällan, att huvudavloppet

befinnes vara i behov av utvidgning eller fördjupning. Enligt hittills gällande

bestämmelser har rätten för jordbrukskonsulent att fullfölja torrläggningen

genom att upprätta plan även för avloppets förbättring varit mycket

begränsad. Endast där syneförrättning icke erfordrats och kostnaden understigit

1 000 kronor har jordbrukskonsulent ägt utföra planläggningen. När

tekniska eller rättsliga svårigheter icke lägga hinder i vägen synes det emellertid

praktiskt att den som upprättar plan för en täckdikning även får verkställa

utredning örn avloppets förbättrande. De krav i fråga örn kunskaper

som numera ställas på hushållningssällskapens förrättningsmän torde vara

tillräckligt betryggande för att åt dessa skall kunna anförtros såväl att planlägga

avloppsföretag för täckdikning i de fall då detta kan ske utan syn som

ock att handlägga sådana enklare syneförrättningar enligt vattenlagen, vid

vilka icke möta motstående intressen av någon betydelse. Jag finner mig

därför böra förorda genomförandet av det framlagda förslaget om en utsträckning

av dessa förrättningsmäns behörighet i nämnda avseenden.

Vad angår den utbildning, som bör krävas av jordbrukskonsulent för rätt

att handlägga syneförrättningar rörande enklare avlopp för täckdikningar,

kan jag i huvudsak ansluta mig till vad de sakkunniga förordat. Den föreslagna

ettåriga aspiranttjänstgöringen hos lantbruksingenjör synes mig dock

kunna inskränkas till ett halvt år. Att alldeles avstå från krav på sådan

tjänstgöring torde däremot icke vara tillrådligt. För vinnande av överblick

över de problem som möta vid syneförrättningama torde det nämligen vara

av vikt att aspiranten får tillfälle att hos en erfaren förrättningsmän följa

även någon planläggning, som icke är av enklaste beskaffenhet. Den ifrågasatta

fortbildningskursen vill jag tillstyrka.

Tillräckliga skäl att även för förste assistenter bereda behörighet att handlägga

enklare syneförrättningar torde icke för närvarande föreligga.

3. Lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens anställnings- och

avlöningsförhållanden samt personalbehovet.

Beträffande den tidigare behandlingen av frågan örn lantbruksingenjörsorganisationens

fulla förstatligande torde jag få hänvisa till de sakkunnigas

betänkande s. 119—123 och 126—129.

De sakkunniga lia nu förordat en omläggning av lantbruksingenjörernas

avlöningsförhållanden i ändamål att göra lantbruksingenjörerna helt statsavlönande

samt att i anslutning härtill bereda statsanställning åt samtliga de

hos dem anställda tjänstebiträdena.

I det följande lämnas för varje personalgrupp en översikt av nuvarande

anställnings- och avlöningsförhållanden samt de sakkunnigas förslag.

Före
draganden.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

a. Lant b r u k singe Hjäre r.

Nuvarande förhållanden.

Vid 1930 års riksdag genomfördes på framställning av Kungl. Maj:t

(IX H. T., punkt 3, och r. skr. nr 77, punkt 1) en allmän lönereglering för

lantbruksingenjörerna. I enlighet med nämnda riksdags beslut inordnades

lantbruksingenjörema under avlöningsreglementet för befattningshavare vid

statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,

av den 22 juni 1921 (nr 451), jfr nr 270 år 1925). Befattningen såsom

lantbruksingenjör hänfördes till 21 lönegraden, avd. B, av den i 9 §

av nämnda reglemente intagna löneplanen. I pensionshänseende skulle befattningen

anses tillhöra 26 lönegraden. Vid sidan av lön enligt löneplan

bibehöllos lantbruksingenjörerna vid dem tidigare tillkommande förmånen

att för utförda förrättningar av sakägare uppbära ersättning enligt taxa

(lantbruksingens jörs taxan). En revision av lantbruksingenjörstaxan i sänkande

riktning genomfördes i samband med löneregleringen och ny taxa

utfärdades den 27 juni 1930 (nr 303). Denna taxa är alltjämt gällande.

Genom löneregleringen kommo lantbruksingenjörerna i de nordligaste länen

(Umeå, Skellefteå och Luleå) i åtnjutande av särskilda kallortstillägg

vid sidan av lönen i enlighet med i avlöningsreglementet därom meddelade

föreskrifter. I likhet med vad som skett beträffande statens övriga,

för det dåvarande nyreglerade befattningshavare tillerkändes även lantbruksingenjörerna

dyrtidstillägg, däri inbegripet förhöjning av dyrtidstillägg

för barn (barntillägg), enligt de grunder som gällde för statens nyreglerade

verk (nr 265/1923, 4 §). Genom riksdagsbeslut åren 1931 och 1935 angående

provisoriskt dyrortstillägg till vissa befattningshavare i statens tjänst blevo

lantbruksingenjörerna å vissa dyrorter (Stockholm, Östersund och Luleå)

delaktiga av sistnämnda tillägg och genom 1937 års riksdags beslut angående

provisorisk avlöningsförstärkning åt vissa statens befattningshavare

kommo samtliga under 1921 års avlöningsreglemente lydande lantbruksingen - jörer i åtnjutande av sådan avlöningsförstärkning.

Vid antagande från och med den 1 juli 1939 av det nu gällande civila

avlöningsreglementet av den 4 januari 1939 (nr 8; jfr nr 272 s. å.) inordnades

lantbruksingenjörsbefattningen under sistnämnda reglemente utan förändring

i avseende å lönegradsplaceringen. I följd härav tillhör befattningen

såsom lantbruksingenjör numera 21 lönegraden av den i 5 § av reglementet

intagna löneplanen A. A lön i befattningen utgår rörligt tillägg enligt i reglementet

angivna grunder, vartill numera även kommer kristillägg enligt bestämmelser,

som innefattas i särskild kungörelse av den 17 januari 1941

(nr 29). Kallortstillägg utgår alltjämt till lantbruksingenjör, som är placerad

i Umeå, Skellefteå eller Luleå, ehuru med de förhöjda belopp som innefattas

i det nya reglementet. Lantbruksingenjör, som före övergången till

det nya avlöningsreglementet åtnjutit förhöjning av dyrtidstillägg för barn,

äger övergångsvis uppbära barntillägg enligt de närmare bestämmelser, som

meddelats i kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 428).

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

69

I 59 § 1 mom. c) av det nya civila avlöningsreglementet (jfr 66 § 1 mom. c)

kungörelsen den 15 juni 1939, nr 272) hade intagits ett stadgande av innehåll,

att beti-äffande tjänsteman, vilken vid reglementets ikraftträdande innehade

befattning som i reglementet avsåges, skulle såsom förutsättning för reglementets

tillämpning gälla, bland annat, att tjänstemannen ej före viss av

Kungl. Maj :t fastställd tidpunkt gjort anmälan, att han icke ville underkasta

sig reglementets villkor och bestämmelser. I anledning av nämnda stadgande

inkommo sådana anmälningar från samtliga dåvarande ordinarie lantbruksingenjörer

med undantag av en. Civila avlöningsreglementet kom följaktligen

under den närmaste tiden efter dess ikraftträdande att tillämpas, förutom å

denne ende lantbruksingenjör, allenast å sådana lantbruksingenjörer, som

efter nämnda dag utnämndes till sina befattningar. Sedan emellertid Kungl.

Majit efter riksdagens hörande i särskild kungörelse den 30 juni 1942 (nr 594)

lörordnat, att tjänsteman, som enligt därom meddelade bestämmelser varit berättigad

att övergå till civila avlöningsreglementet men till följd av gjord

anmälan kvarstode å äldre lönestat, finge under vissa förutsättningar — bland

annat att anmälan därom gjordes till vederbörande myndighet före den 15

augusti 1942 —- övergå till civila avlöningsreglementet, med tillämpning av

samma övergångsbestämmelser som jämlikt kungörelsen den 15 juni 1939 (nr

274) gällt vid övergången den 1 juli 1939, anmälde 11 av de å 1930 års lönestat

kvarstående lantbruksingenjörerna inom den föreskrivna tiden sin önskan att

underkasta sig civila avlöningsreglementets villkor och bestämmelser. I följd

härav och sedan en av dessa sedermera avgått från tjänsten med pension är

det civila avlöningsreglementet — med inräknande jämväl av de 5 lantbruksingenjörer,

som efter den 1 juli 1939 utnämnts å sina befattningar — för

närvarande tillämpligt å tillhopa 16 av rikets 24 ordinarie lantbruksingenjörer.

Övergången till civila avlöningsreglementet har icke medfört någon förändring

i den lantbruksingenjör tillkommande rätten att för förrättningar i tjänsten

åtnjuta ersättning enligt lantbruksingenjörstaxan.

A 1930 ars lönestat kvarstå sålunda fortfarande 8 lantbruksingenjörer.

1 enlighet med vad förut anförts åtnjuta dessa befattningshavare fortfarande

den lön och de övriga förmåner, som tillkomma dem enligt 1921 års avlöningsreglemente.

Jämlikt särskilt stadgande under IV, punkt 3, förenämnda

kungörelse den 15 juni 1939 (nr 274), äro ifrågavarande, å äldre stat kvarstående

befattningshavare berättigade att uppbära dyrtidstillägg enligt samma

grunder, som före den 1 juli 1939 voro för dem gällande, dock att förhöjning

av dyrtidstillägg (barntillägg) icke utgår beträffande barn, för vilka försörjningsplikt

inträtt efter utgången av mars 1939. Därjämte utgår lill dem numera

även kristillägg enligt de i kungörelsen den 17 januari 1941 (nr 29)

angivna grunderna. Däremot äga ifrågavarande å äldre stat kvarstående lantbruksingenjörer

icke åtnjuta vare sig provisoriskt dyrortstillägg eller provisorisk

avlöningsförstärkning.

Lantbruksingenjör är, vare sig Iian tillhör äldre lönestat eller är underkastad

civila avlöningsreglementet, skyldig att av sina inkomster av tjänsten

avstå vissa belopp såsom bidrag till avlönande av statsanställt biträde, som

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

placeras lill tjänstgöring hos honom. För utgifter i tjänsten i övrigt, såsom

för grundavlöningar till av lantbruksingenjören anställda tekniska biträden,

utgifter för tjänstelokal samt för materiel- och expeditionskostnader har lantbruksingenjören

att själv svara.

Antalet ordinarie lantbruksingenjörer är för närvarande 24. Tjänsigöringsdistrikt,

stationeringsorter samt stationeringsorternas placering i dyrortsgrupp

framgå av följande sammanställning.

Distrikt

Stockholms län...................

Uppsala län......................

Södermanlands län...........

Östergötlands län.................

Jönköpings län...................

Kronobergs län...................

Kalmar län.......................

Gotlands län.....................

Blekinge län.....................

Kristianstads län.................

Malmöhus län....................

Hallands län samt Älvsborgs läns

södra del......................

Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs

läns norra del...........

Skaraborgs län..................

Värmlands län................

Örebro län......................

Västmanlands län.................

Kopparbergs län.................

Gävleborgs län...................

Västernorrlands län...............

Jämtlands län ..................

Västerbottens läns södra del.......

Västerbottens läns norra del och

Norrbottens läns södra del.......

Norrbottens läns norra del.........

stationeringsort ortsgrupp

Stockholm............ I

Uppsala.............. F

Nyköping............. E

Linköping ............ F

Jönköping............ E

Växjö................ C

Kalmar............... E

Visby ................ D

Karlskrona ........... F

Kristianstad........... D

Malmö............... F

Halmstad............. D

Vänersborg........... D

Skara ................ C

Karlstad.............. F

Örebro............... F

Västerås.............. F

Falun ................ E

Gävle ................ F

Härnösand ........... F

Östersund ............ H

Umeå ................ G

Skellefteå............. F

Luleå ................ H.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia för bedömandet av frågan om lantbruksingenjörernas

löneställning efter övergång till ett system med uteslutande statsavlöning ansett

det vara av betydelse att erfara storleken av de inkomster av taxa, som

tillkommit lantbruksingenjörerna under senare år. Från lantbruksingenjörerna

ha införskaffats uppgifter härom för tiden 1936—1943. Med anlitande tillika

av 1934 års avdikningssakkunnigas uppgiftsmaterial rörande tidigare år har

det varit möjligt för de sakkunniga att göra en sammanställning av inkomstuppgifterna

för en period av 10 år räknat från och med år 1934. Sammanställningen

hade enligt vad de sakkunniga anfört givit vid handen att, örn hänsyn

toges allenast till de befattningshavare, till antalet 17, som under hela perioden

innehaft ordinarie lantbruksingenjörstjänst, den behållna inkomsten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

71

(nettoinkomsten) av taxa — d. v. s. bruttoinkomsten efter avdrag av utgifter

i tjänsten för löner till biträden, hyra för expeditionslokal samt expeditionsocli

materielkostnader — i genomsnitt utgjort omkring 8 800 kronor. En beräkning

av nettoinkomsten av taxa för samtliga nuvarande ordinarie lantbruksingenjörer,

d. v. s. med inräknande jämväl av de lantbruksingenjörer,

som under större eller mindre del av perioden innehaft anställning såsom

extra lantbruksingenjörer, visade att inkomstbeloppet i medeltal för år belöpt

sig till omkring 7 800 kronor.

De sakkunniga ha förordat, att befattningen som ordinarie lantbruksingenjör

inplaceras i lönegrad A 29. En sådan lönegradsplacering skulle jämväl

överensstämma med vad 1934 års avdikningssakkunniga i sitt betänkande förordade.

Som skäl för sitt förslag lia de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Om man utgår från ett belopp av 8 800 kronor såsom en beräknelig genomsnittsinkomst

av taxa för en ordinarie lantbruksingenjör, skulle de sammanlagda

årliga förmånerna av fast lön enligt lönegrad A 21 civila avlöningsreglementet,

inklusive rörligt tillägg och kristillägg, samt av taxa för förrättningar

i tjänsten för närvarande kunna beräknas till följande (avrundade) belopp.

C-ort

D-ort

E-ort

F-ort

G-ort

H-ort

I-ort

I begynnelselöneldassen

I slutlöneklassen .....

17100

18 800

17 400

19100

1

17 700

19 400

18 000

19 700

18 300

20 000

18 600

20 300

18 800 !

20 600 |

Det är emellertid tydligt, att med de stora variationer i inkomsterna av

tjänsten, som det för lantbruksingenjörerna nu gällande lönesystemet möjliggör,

kunna icke enbart de nuvarande inkomstförhållandena läggas, till grund

för lantbruksingenjörstjänsternas inplacering i lönegrad enligt civila avlÖningsreglementet

viel ett slopande av de nuvarande taxeinkomsterna. Även i

fråga om dessa befattningar böra de allmänna principer för löneställningens

bestämmande följas, som tillämpats i fråga om andra befattningshavargrupper.

Härvid kommer då i betraktande den lönegradsplacering, som beretts

med lantbruksingenjörerna närmast jämförliga befattningshavare inom

andra grenar av statsförvaltningen.

De sakkunniga ha till en början övervägt, huruvida den nuvarande tillsättningsformen

med fullmakt (löneplan A) alltfort bör bibehållas eller huruvida

en övergång lämpligen borde ske till den numera för åtskilliga kvalificerade

befattningar inom statsförvaltningen tillämpade anställningsformen med förordnande

på viss tid (löneplan G).

Denna fråga kan sägas ha vunnit viss aktualitet genom att några med

lantbruksingenjörstjänsterna likartade befattningar tillsättas genom förordnande.

De sakkunniga syfta härvid närmast på befattningarna såsom vägdirektör

och länsarkitekt. Vid den omorganisation av vägadministrationen, som

genomfördes vid 1943 års riksdag i samband med vägväsendets förstatligande

och som innebar inrättandet av särskilda vägförvallningar i de olika länen,

med en vägdirektör som chef, samt indragning av de förutvarande, i 28 lönegraden

placerade vägingenjörerna, bestämdes, att vägdirektörsbefattningen

skulle tiilsättas genom förordnande på viss tid och placeras i lönegrad C 5,

såvitt angår befattningarna i Gotlands och Blekinge län, och i lönegrad C 6

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

såvitt angår övriga vägdirektörsbefattningar. Vid samma riksdag genomfördes

ock en omorganisation av länsarkitekttjänsterna, därvid dessa befattningar

hänfördes till lönegrad C 5.

I berörda fråga ha emellertid de sakkunniga för sin del kommit till den

uppfattningen, att tillräckliga skäl icke föreligga för en ändring av den hittillsvarande

ordningen för lantbruksingenjörstjänsternas tillsättande. De arbetsuppgifter,

som åvila lantbruksingenjörema äro av den speciella art, att de

kräva lång praktisk utbildning och erfarenhet inom denna förvaltningsgren,

och man är fördenskull vid tillsättande av ordinarie lantbruksingenjörsbefattningar

hänvisad till den tämligen begränsade krets av aspiranter, som

omedelbart efter högskoleexamen sökt sig in på lantbruksingenjörsbanan och

där under en längre följd av år tjänstgjort i icke-ordinarie anställning. Motivet

för en tillämpning av förordnandesystemet med dess möjlighet till Mare

och förmånligare lönesättning än eljest väger därför ur synpunkten av bästa

möjliga rekrytering icke lika tungt i fråga om lantbruksingenjörstjänstema

som i fråga om vissa andra kvalificerade befattningar inom statsförvaltningen,

beträffande vilka ofta en önskan kan förefinnas att genom ett förhållandevis

förmånligt löneläge göra dem lockande även för särskilt kvalificerade

sökande från andra förvaltningsområden än det förhandenvarande eller från

det enskilda förvärvslivet. Härtill kommer, att karaktären av vissa av de på

lantbruksingenjörema ankommande arbetsuppgifterna, exempelvis uppgiften

som syneförrättare, synes de sakkunniga utgöra grund för att de i sin tjänsteutövning

innehava den oberoende ställning, som följer av utnämning medelst

fullmakt.

De sakkuniga utgå alltså från att lantbruksingenjörsbefattningarna allt

fortfarande skola tillsättas genom fullmakt och i likhet med flertalet andra

fullmaktstjänster inom statsförvaltningen inplaceras å löneplan A i civila

avlöningsreglementet.

Fråga uppkommer då till vilken lönegrad de skäligen böra hänföras. Avdikningssakkunniga

föreslogo för sin del, att lantbruksingenjörsbefattningen

skulle inplaceras i 29 lönegraden, medan statskontoret ansåg 26 lönegraden

vara tillfyllest, och riksräkenskapsverket, allmänna civil förvaltningens lönenämnd

och lantbruksstyrelsen uttalade sig för en placering i 28 lönegraden.

För egen del anse de sakkunniga, att med hänsyn till de ansvarsfulla och ur

ekonomisk synpunkt synnerligen viktiga tjänsteåligganden, lantbruksingenjörema

lia att fullgöra, den chefsställning de intaga i sin tjänsteutövning i

länen samt i betraktande jämväl av de inkomster av tjänsten, som hittills

varit förenade med lantbruksingenjörsbefattning, nämnda befattning skäligen

bör erhålla en något högre löneställning än exempelvis yrkesinspektörema

och statsinspektörerna inom den elektriska inspektionen, vilka tillhöra

lönegrad A 28. De sakkunniga ansluta sig till det förslag beträffande lönegradsplaceringen,

som framlades av avdikningssakkunniga, och vilja sålunda

förorda, att befattningen såsom ordinarie lantbruksingenjör placeras i lönegrad

A 29.

I denna lönegrad böra enligt de sakkunnigas mening även placeras lantbruksingenjörstjänsterna

i de mindre länen, exempelvis i Gotlands och Blekinge

län. De sakkunniga vilja i avseende härå framhålla, att inom finansdepartementet

tillkallade sakkunniga för revision av tjänsteförteckningen till

civila avlöningsreglementet i betänkande den 18 juni 1942, Del II (stat. off.

utr. 1942: 30), föreslagit, att den nuvarande differentieringen i lönegradsplaceringen

för överlantmätarna skall upphöra. Erinras må ock, att differentiering

i olika lönelägen icke förekommer för exempelvis förste provinsialläkare

och länsveterinärer, vilka liksom överlantmätarna och flertalet lantbruksingenjörer

lia länet till arbetsområde.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

73

De sakkunniga anse sig böra föreslå att, därest det nuvarande lönesystemet

slopas och lantbruksingenjörerna och deras tjänstebiträden bliva helt statsavlönade,

uttryckligt förbud i instruktionen stadgas för lantbruksingenjör

och dennes biträdande tjänstemän att från kommuner eller enskilda mot ersättning

mottaga uppdrag berörande lantbruksingenjörsverksamheten.

Vad beträffar det erforderliga antalet lantbruksingenjörsbefattningar ha de

sakkunniga omförmält hurusom de sakkunniga i skrivelse till lantbruksstyrelsen

den 14 april 1944 hemställt, att styrelsen ville upprätta och till de

sakkunniga överlämna förslag till personalstat för den statsunderstödda torrläggningsverksamheten

byggt på sådana förutsättningar, att arbetsfördelningen

mellan hushållningssällskapen och lantbruksingenjörerna bibehölles,

att lantbruksingenjörerna och deras tjänstebiträden bleve helt statsanställda

samt att verksamhetens omfattning förbleve väsentligen oförändrad. I svarsskrivelse

den 24 maj 1944 hade styrelsen, under framhållande av det vanskliga

i att under nämnda förutsättningar beräkna personalbehovet för framtiden,

föreslagit viss ökning i det nuvarande personalbeståndet i lantbruksingenjörsdistrikten,

därvid styrelsen dock utgått från att denna ökning kunde

åstadkommas endast efter hand och under en relativt lång följd av år. I fråga

om lantbruksingenjörerna hade styrelsen anfört som sin mening, att antalet

skulle behöva ökas från 24 till 32. Detta skulle betyda inrättande av 8 nya

distrikt, varvid givetvis en omreglering av de nuvarande distriktsområdena

finge vidtagas. De sakkunniga ha för sin del för den närmaste framtiden

ansett sig icke böra räkna med någon utökning av antalet Iantbruksingenjörer.

b. / c k e - o r di nar i e ingenjörspersonal.

Nuvarande förhållanden.

Vid 1930 års lönereglering för lantbruksingenjörerna fastställdes det till

extra lantbruksingenjör av statsmedel utgående arvodet till ett belopp av

4 800 kronor för år. Å arvodet beräknades dyrtidstillägg enligt för statens

nyreglerade verk gällande grunder. På förslag i 1939 års proposition (nr

204) förändrades arvodesbeloppet till 5 400 kronor genom inräknande i arvodet

av dyrtidstillägg, varvid samtidigt bestämdes, att dyrtidstillägg icke

skulle utgå å det sålunda förhöjda arvodesbeloppet. Vid 1942 års riksdag

höjdes arvodet ytterligare, så att det nu utgör 5 700 kronor.

I brev till lantbruksstyrelsen den 14 april 1944 har Kungl. Majit förordnat,

att för extra lantbruksingenjör skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna

i civila icke-ordinariereglementets 10—15 §§ (semester, tjänstledighetsavdrag),

19 § (ersättning vid vikariat) samt 20 § 1 mom. första stycket

(ersättning vid resa), därvid befattningshavaren skall anses tillhöra lönegraden

Eo 18, löneklasscn 18.

I avlöningsstaten för lantbruksingenjörer och deras biträden för budgetåret

1944/45 äro medel beräknade för arvoden till 7 extra lantbruksingenjörer.

För närvarande innehava emellertid endast 6 befattningshavare förordnande

såsom extra lantbruksingenjör.

opaginerad Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Vid förenämnda lönereglering fastställdes arvodet till lantbruksstipendiat

till 250 kronor för månad, vartill kom dyrtidstillägg. Jämväl detta arvode

har vid 1939 och 1942 års riksdagar undergått höjningar och utgår för närvarande

med 295 kronor. Ej heller å detta arvode beräknas dyrtidstillägg.

Enligt förcnämnda brev den 14 april 1944 skola för lantbruksstipendiat

i fråga om semester, tjänstledighetsavdrag, ersättning vid vikariat och ersättning

vid tjänsteresa i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i 31—35 §§,

37 § och 38 § civila icke-ordinariereglementet, varvid befattningshavaren

skall anses tillhöra lönegraden Ex 10, löneklassen 8.

Förutom nämnda, av statsmedel utgående arvode torde sådan stipendiat,

som är tjänstemedhjälpare åt lantbruksingenjör, efter överenskommelse med

denne i regel kunna påräkna särskild tilläggsersättning till växlande belopp.

I avlöningsstaten för innevarande budgetår äro medel beräknade för arvoden

till lantbruksstipendiater med en sammanlagd anställningstid av 60

månader, vilket innebär att 5 helårsavlönade stipendiater kunna anställas.

För närvarande äro emellertid endast 2 befattningshavare förordnade såsom

stipendiater.

Extra 1 anlb mksingenjör liksom även sådan lantbruksstipendiat, som efter

av Kungl. Maj:t tillerkänd behörighet att handlägga förrättning jämlikt 10

kap. 32 § 1 och 2 mom. vattenlagen tjänstgör såsom förrättningsman, äger

vid förrättningar i tjänsten — utöver av statsmedel utgående arvode — åtnjuta

ersättning enligt lantbruksingenjörstaxan.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia till en början framhållit, att det för en tillfredsställande

rekrytering av lantbruksingenjörsbefattningarna vore en angelägenhet av

största vikt, att avlöningsförmånerna under den icke-ordinarie anställningstiden

så tillmättes, att unga ingenjörer med håg och fallenhet för lantbruksingenjörens

arbetsuppgifter vid val av levnadsbana icke av ekonomiska skäl

såge sig förhindrade att söka inträde på denna bana. Det sagda syntes de

sakkunniga så mycket mera vara förtjänt av beaktande som den, vilken vunne

anställning inom denna gren av statsförvaltningen, hade att räkna med

en tämligen lång anställningstid innan han vunne befordran till ordinarie

tjänst. I sistnämnda hänseende erinrade de sakkunniga örn att de 5 lantbruksingenjörer,

som sedan år 1939 tillträtt ordinarie lanlbruksingenjörstjänst,

vid befordringstillfället uppnått en ålder av: en 42 år, en 41 år, en

40 år och två nära 39 år. I allmänhet syntes utnämning till ordinarie tjänst

nu icke kunna beräknas ske förrän vid en ålder av 40 år eller däröver.

I fråga örn behovet av lönereglering för ifrågavarande personal ha de

sakkunniga vidare framhållit, bland annat, att det nu till stipendiat utgående

arvodet måste anses alltför lågt, särskilt med hänsyn till att stipendiattjänstgöringen

kunde sträcka sig över en tidrymd av i vissa fall upp till 8

å 10 år. Vidare ha de sakkunniga påpekat det mindre tillfredsställande förhållandet

att pensionsberättigande befattning icke kunde vinnas förrän vid

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Majda proposition nr 122.

en ålder av omkring 40 år och först efter 12—15 års icke-ordinarie anställningstid.

Av inhämtade upplysningar rörande anställningsförhållanden för den ickeordinarie

ingenjörspersonalen inom vissa andra grenar av statsförvaltningen,

hade framgått, att vid telegrafverket, statens järnvägar, vattenfallsstyrelsen

samt patent- och registreringsverket nyanställda ingenjörer med civilingenjörsutbildning

redan efter 1 ä 2 års prövnings- och utbildningstid kunde påräkna

extra ordinarie anställning, i regel med placering i 20 lönegraden.

Med hänsyn härtill och med beaktande av den långvariga praktiska specialutbildning,

som en aspirant till lantbruksingenjörsbefattning måste underkasta

sig, lia de sakkunniga förordat en ändring i befordringsgången på lantbruksingenjörsbanan

efter ungefär följande linjer.

Aspirant till lantbruksingenjörsbefattning antages av lantbruksstyrelsen

efter därom gjord ansökan och anställes tills vidare för högst ett år. Under

denna anställningstid benämnes den antagne ingenjörsaspirant. Ingenjörsaspiranten

placeras till tjänstgöring hos någon lämplig, för aspirantutbildningen

intresserad lantbruksingenjör, som får till uppdrag att leda denna hans utbildning.

Aspiranttiden bör vara en prövo- och utbildningstid, avsedd att

ådagalägga aspirantens lämplighet för lantbruksingenjörsbanan. Aspiranten

bör därför deltaga i och biträda lantbruksingenjören och dennes assistenter

vid fältarbeten, åtfölja lantbruksingenjören vid syne-, kontroll- och inspektionsförrättningar

samt i övrigt beredas tillfälle att vinna närmare inblick i

de en lantbruksingenjör åvilande arbetsuppgifterna. Under den del av året då

fältarbeten ej pågå sysselsättes han å lantbruksingenjörens expedition, varvid

det åligger honom alt biträda i utarbetande av planer till torrläggnings- och

andra jordbrukskulturen berörande företag samt vid utarbetande av kartor

och andra handlingar, som tillhöra lantbruksingenjörens verksamhet.

Befinnes ingenjörsaspiranten enligt av vederbörande lantbruksingenjör

utfärdat intyg rörande hans tjänstgöring böra erhålla fortsatt anställning

å lantbruksingenjörsbanan, antages han efter första anställningsårets utgång

av lantbruksstyrelsen på därom gjord ansökan till extra tjänsteman med

benämning extra ingenjör. Anställningstiden såsom extra ingenjör bör vara

en fortsatt utbildningstid, varunder vederbörande inhämtar de praktiska

kunskaper och den erfarenhet i tjänsten, som hittills krävts för erhållande

av behörighetsförklaring jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 17 oktober

1941 (nr 847) om utverkande av behörighet som förrättningsman enligt 10

kap. 32 § vattenlagen. Den extra ingenjören placeras följaktligen av lantbruksstyrelsen

för fortsatt tjänstgöring under minst ett år i något lantbruksingenjörsdistrikt

såsom tjänstemedhjälpare åt lanbruksingenjören. Därefter

bör han förordnas att under ett år tjänstgöra hos hushållningssällskap tor

att vinna erfarenhet i grundförbätlrings- och växtodlingsfrågor m. m. Efter

fullgörandet härav bör han beordras till tjänstgöring under ett halvt år å

lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå, därvid tillfälle beredes honom att

deltaga i behandlingen av olika på denna byrå förekommande ärenden. Såsom

ett sisla led i den praktiska utbildningen bör följa förordnande att under

en viss, ej alltför kort tid, förslagsvis ett år, tjänstgöra såsom kontrollant

eller arbetsledare vid större arbetsföretag inom lantbruksingenjörsdistrikt eller

vid annat arbete, sorn av lantbruksstyrelsen kan befinnas lämpligt.

De sakkunniga lia ansett, att den teoretiska kurs i vissa lantbruksämnen

vid lantbrukshögskolan ävensom i vissa juridiska ämnen, vilka ansetts böra

ingå i den nuvarande stipcndiatutbildningen, skulle förläggas till tekniska

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

högskolan och inordnas såsom ett led i högskoleexamen för sådan högskoleelev,

som har för avsikt att ägna sig åt lantbruksingenjörsverksamheten.

Därest detta förslag icke skulle komma att realiseras, torde den praktiska

utbildningen under extraingenjörsstadiet böra jämkas i syfte att undvika, att

genom lantbrukshögskolekursen nämnvärd förlängning uppstår i tiden för

anställning såsom extra ingenjör.

Efter det den extra ingenjören på tillfredsställande sätt fullgjort tjänstgöring

som nu angivits, bör anställning beredas honom såsom extra ordinarie

lantbruksingenjör. De sakkunniga anse sålunda, att extra ordinarie anställning

normalt bör kunna vinnas inom 41/2 eller högst 5 år efter det vederbörande

blivit antagen till aspirant. Förutsättning för befordran till extra

ordinarie lantbruksingenjör bör emellertid under alla omständigheter vara,

att den extra ingenjören under utbildningstiden förskaffat sig sådan kompetens,

som erfordras för behörighetsförklaring enligt förenämnda kungörelse

den 17 oktober 1941 (nr 847). Med den placering i lönegrad av befattningen

såsom extra ordinarie lantbruksingenjör, som de sakkunniga i

det följande föreslå, bör förordnande att tills vidare innehava sådan befattning

meddelas av Kungl. Maj:t. Med förordnandet synes utan vidare böra

följa behörighet att handlägga syneförrättning enligt 10 kap. 32 § 1 och 2

mom. vattenlagen. Härom bör uttrycklig föreskrift införas i instruktionen

för lantbruksingenjörerna.

De sakkunniga lia förklarat sig vara väl medvetna om att utsikten att inom

behörig tid vinna befordran till extra ordinarie befattning måste bliva beroende

av det antal extra ordinarie lantbruksingenjörstjänster, som stöde till

förfogande för ändamålet. Då ifrågavarande tjänster syntes böra beslutas av

Kungl. Majit och riksdagen och uppföras å särskild tjänsteförteckning, skulle

följaktligen antalet sådana tjänster komma att i stat upptagas till bestämt antal.

De sakkunniga förutsatte emellertid dels att så många extra ordinarie befattningar

inrättades, som kunde anses oundgängligen nödvändigt för fyllande

av rekryteringsbehovet på lantbruksingenjörsbanan och för tillgodoseende

av behovet av biträdande förrättningsmän i de mera arbetstyngda lantbruksingenjörsdistrikten,

dels ock att ej större antal ingenjörsaspiranter anställdes

än som vore förenligt med angelägenheten av en jämn befordringsgång.

De sakkunniga lia härefter upptagit till övervägande frågan örn den ickeordinarie

ingenjörspersonalens avlöningsförhållanden. De sakkunniga ha ansett,

att högskoleutbildad ingenjör som antoges till ingenjörsaspirant liksom

hittills borde erhålla ersättning i form av arvode. Med hänsyn till den ersättning,

som nu tillerkändes nyanställda ingenjörer med högskoleutbildning

vid andra statens verk, ansåge sig de sakkunniga icke kunna förorda lägre

arvode för ingenjörsaspirant än 500 kronor för månad. Vissa särskilda förmåner

borde medgivas aspirant, såsom semester enligt för extra tjänstemän

gällande grunder samt ersättning vid tjänsteresa. Vad anginge befattningen

som extra ingenjör, i vilken befattning tjänstetiden skulle uppgå till 3 V2 å 4

år, så borde denna enligt de sakkunnigas mening hänföras till 21 lönegraden

av löneplan Ex, varav skulle följa att begynnelseavlöningen bomme att utgå

enligt 18 löneklassen av samma löneplan. Med nu gällande rörligt tillägg och

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

77

kristillägg skulle den extra ingenjörens avlöning belöpa sig till vid tjänstgöring

å C-ort 578 kronor, å D ort 598 kronor, å E-ort 618 kronor, å F-ort

639 kronor, å G-ort 659 kronor, å H-ort 679 kronor och å I-ort 700 kronor.

De sakkunniga ville erinra därom, att assistenterna å länsarkitektkontoren

ägde åtnjuta lön enligt lönegraden Eo 21.

Enligt 1934 års avdikningssakkunnigas förslag skulle extra ordinarie lantbruksingenjör

placeras i 25 lönegraden av löneplanen för extra ordinarie

tjänstemän, vilket då innebure en begynnelseavlöning enligt 23 löneklassen.

De sakkunniga lia förklarat att de till följd av ofullständighet i de uppgifter

rörande inkomster av taxa, som influtit från de nuvarande extra lantbruksingenjörerna,

icke kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning rörande

den beräkneliga sammanlagda årsinkomsten för en extra lantbruksingenjör

under senare år, men holle före, att den för närvarande genomsnittligt sett icke

torde understiga 10 000 kronor. En löneinkomst å detta belopp syntes, därest

den lades till grund för en inplacering å den extra ordinarie löneskalan, närmast

anvisa en löneställning i lönegrad Eo 24. Då de sakkunniga ansåge sig

böra föreslå, att befattningen såsom extra ordinarie lantbruksingenjör hänfördes

till nämnda lönegrad, hade de sakkunniga funnit stöd för detta sitt

förslag även i det förhållandet att en med de extra lantbruksingenjörema

jämförlig grupp befattningshavare, nämligen de biträdande länsarkitekterna,

enligt beslut av 1939 års riksdag inplacerades i samma lönegrad efter att

dessförinnan såsom tjänstemän å extra stat ha tillhört 24 lönegraden. De

sakkunniga ha påpekat, att en extra ordinarie lantbruksingenjör skulle ha

att, liksom de nuvarande extra lantbruksingenjörema, fullt självständigt och

med samma ansvar som en ordinarie lantbruksingenjör utföra de förrättningar,

han förordnades att handlägga. Då begynnelselönen i lönegrad Eo

24 utginge enligt 23 löneklassen sammanfölle de sakkunnigas förslag med

vad 1934 års avdikningssakkunniga i förevarande hänseende förordade.

I förutnämnda .skrivelse den 24 maj 1944 till de sakkunniga angående förslag

till personalstat för den statsunderstödda torrläggningsverksamheten hade

lantbruksstyrelsen, enligt vad de sakkunniga vidare anfört, upptagit antalet

extra lantbruksingenjörer till 10 oell antalet lantbruksstipendiater likaledes

till 10. Vid beräknandet för den allra närmaste framtiden av antalet befattningar

såsom extra ordinarie lantbruksingenjör och såsom extra ingenjör har

det emellertid synts de sakkunniga som om man borde kunna utgå från det

antal extra lantbruksingenjörer respektive lantbruksstipendiater, som för

närvarande funnes anställda. Därjämte borde enligt de sakkunnigas mening

ingenjörsaspiranter få antagas i den omfattning, som motsvarade det beräkneliga

rekryteringsbehovet, därvid hänsyn även borde tagas till att viss

gallring av aspiranterna kunde behöva ske. Om ock de sakkunniga förutsett,

att antalet icke ordinarie befattningar framdeles kunde behöva utökas, lia

de sakkunniga likväl förordat, att å tjänsteförteckningen för första budgetåret

efter den nya organisationens ikraftträdande uppfördes allenast 6 befattningar

såsom extra ordinarie lantbruksingenjör samt att medel beräknades

för anställande av 2 extra ingenjörer och 2 ingenjörsaspiranter.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

c. Assistenter.

Nuvarande förhållanden.

På framställning i propositionen nr 204 godkände 1939 års riksdag ett

förslag om överförande till statsanställning av ett antal hos lantbruksingenjörerna

anställda förste assistenter och assistenter och beredande åt dem av

extra ordinarie befattningar. Förste assistent placerades i lönegraden Eo 17

och assistent i lönegraden Eo 15. Avlöning till dessa statsanställda extra ordinarie

tjänstemän skall utgå av statsmedel, men lantbruksingenjörerna åligger

att till statsverket inbetala bidrag till deras avlönande med månatligen

175 kronor för första assistent och 150 kronor för assistent. Antalet förste

assistenter utgör 24 och antalet assistenter 20.

I samband med inrättandet av extra ordinarie befattningar såsom förste

assistent och assistent infördes i instruktionen för lantbruksingenjörerna

särskilda bestämmelser angående de kompetenskrav, som skulle erfordras

för att kunna antagas till förste assistent och assistent (nr 436/1939). I enlighet

härmed gäller numera, att förste assistent och assistent skola ha genomgått

statsunderstödd lantbruks- eller lantmannaskola, avlagt examen å

byggnadslinjen vid statligt tekniskt läroverk samt genomgått kurs för utbildning

av förrättningsmän vid täckdikningsföretag därest sådan kurs anordnas

med understöd av statsmedel.

Därutöver erfordras för assistent att minst två år med goda vitsord ha

varit anställd såsom tekniskt biträde och för förste assistent att minst fem

år med goda vitsord ha varit anställd såsom assistent hos lantbruksingenjör

eller lantbruksstipendiat.

Enligt uttryckligt stadgande i instruktionen må dock lantbruksstyrelsen

godtaga annan teoretisk eller praktisk utbildning, som kan befinnas likvärdig

med den nyss angivna.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat den meningen, att goda skäl kunde anföras för

att vid ett mera definitivt ordnande av lantbruksingenjörsorganisationen

förste assistentbefattningen omändrades till ordinarie. Denna befattning bleve

för vederbörande innehavare sluttjänst och den ställning förste assistenten

intoge såsom lantbruksingenjörens närmaste medhjälpare syntes väl motivera

den fasta anställning som följde med ordinarie tjänst. De sakkunniga

ha fördenskull förordat, att befattningen såsom extra ordinarie förste assistent

förändrades till ordinarie.

Även i fråga om de extra ordinarie assistenterna har ett överförande på

ordinarie stat synts de sakkunniga vara berättigat, bland annat på grund

av det förhållandet att assistenter och förste assistenter i stort sett hade att

utföra samma göromål. Då emellertid de sakkunniga föreslagit en betydande

utökning av antalet assistenttjänster, lia de sakkunniga ansett en viss begränsning

i antalet ordinarie dylika befattningar befogad. De sakkunniga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

79.

ha föreslagit, alt å ordinäre stat upptoges 20 assistentbefattningar, övriga

assistenttjänster borde enligt de sakkunnigas mening inrättas såsom extra

ordinarie.

Beträffande lönegradsplaceringen lia de sakkunniga framhållit, att de icke

kunnat bortse från det förhållandet, att inom vägorganisationen tillskapats

ett antal ordinarie ingenjörsbefattningar, för vilka icke vore föreskriven högre

teknisk utbildning och som placerats i högre lönegrad (A 21 och A 19) än som

för närvarande gäller för förste assistent hos lantbruksingenjör. Enligt ut-,

talande i propositionen nr 224 till 1943 års riksdag (s. 94) kunde det förväntas,

att till nämnda ingenjörsbefattningar vid vägväsendet skulle komma

att befordras även vägmästare (A 13) och övervägmästare (A 16) med framstående

duglighet och erforderlig teknisk underbyggnad.

Med hänsyn härtill och till de krav på teknisk utbildning och föregående

praktisk verksamhet inom lantbruksingenjörsorganisationen, som ställdes på

innehavare av förste assistentbefattning, lia de sakkunniga funnit fullt motiverat,

att denna befattning i samband med dess överförande på ordinarie

stat uppflyttades till 19 lönegraden. De sakkunniga ha sålunda föreslagit, att

befattningen såsom ordinarie förste assistent hänfördes till lönegrad A 19.

De skäl, som anförts för den nu föreslagna löneställningen för förste

assistent, motiverade enligt de sakkunnigas mening jämväl, att befattningen

såsom assistent placerades i högre lönegrad än som nu vöre för denna befattning

gällande. De sakkunniga lia därför föreslagit, att ordinarie assistentbefattning

hänfördes till lönegrad A 16 och extra ordinarie assistentbefattning

till lönegrad Eo 16.

I fråga om det erforderliga antalet befattningar i förste assistent- och

assistentgraderna ha de sakkunniga omnämnt, att lantbruksstyrelsen i sin

skrivelse den 24 maj 1944 ansett sig böra räkna med 42 förste assistenter

och 52 assistenter. De sakkunniga lia emellertid hållit före, att antalet förste

assistenter tills vidare borde bibehållas vid det nuvarande. Härvid lia de

sakkunniga förutsatt, att en förste assistent skulle vara placerad i ett vart

lantbruksingenjörsdistrikt. Vad anginge assistenterna ha de sakkunniga ansett

en avsevärd ökning av deras anta! icke kunna undvikas. Enligt de sakkunnigas

mening krävde ett rationellt utnyttjande av arbetskraften att varje

extra ordinarie lantbruksingenjör tilldelades en extra ordinarie assistent, ökningen

av assistentantalet vore enligt de sakkunnigas mening vidare påkallad

av behovet att sörja för arbetets behöriga fortgång inom lantbruksingenjörsdistrikten

till förebyggande av för markägarna menliga dröjsmål med planläggningen

av begärda företag. För detta ändamål hade den nuvarande biträdespersonalen

enligt de sakkunnigas mening visat sig otillräcklig. Hänsyn

borde i detta sammanhang även lagas till vissa nya viktiga arbetsuppgifter,

som ökade arbetsbördan inom distrikten. 1 sådant hänseende vore främst att

beakta de arbeten med planläggning av kloakledningar på landsbygden,

stundom kombinerade med torrläggningsföretag, vilka tillkommit som en

följd av år 1941 genomförda ändringar i vattenlagen och vilkas antal visat

sig alltmera tilltaga. Vidare komrne en utökad kontroll över underhållet av

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

utförda torrläggningsföretag jämte åtföljande planläggning av underhållsarbeten

till väsentlig del att ankomma på lantbruksingenjöremas tekniskt

utbildade biträden. Med hänsyn till det nu anförda ha de sakkunniga funnit

sig böra beräkna en ökning av antalet assistentbefattningar från nuvarande

20 till 32.

De sakkunniga lia i detta sammanhang även betonat, att det förslag i fråga

örn antalet biträdande tjänstemän hos lantbruksingenjörerna, som de sakkunniga

framlagt, icke vore att betrakta såsom definitivt utan fastmera vore avsett

att tjäna såsom grund för beräkning av avlöningsstat för lantbruksingenjörsorganisationen

under det första budgetåret efter den nya ordningens genomförande.

d. Tekniska biträden.

Nuvarande förhållanden.

Tekniskt biträde antages av lantbruksingenjören (extra lantbruksingenjör,

lantbruksstipendiat) efter medgivande av lantbruksstyrelsen. Någon teoretisk

kompetens är författningsenligt icke föreskriven för anställning som tekniskt

biträde. Hittills ha dock anställda tekniska biträden ofta plägat innehava

särskild teoretisk utbildning av varierande art, såsom examen från lantbruksinstitut,

tekniskt gymnasium, studentexamen m. m. Ett stort antal biträden

ha dock haft en utbildning av lägre kvalitet.

Avlöning till tekniskt biträde bestrides av arbetsgivaren. Genom beslut

av 1942 års riksdag ha de tekniska biträdena därutöver kommit i åtnjutande

av avlöningsförbättring av statsmedel. Enligt Kungl. Majlis brev den 14

april 1944 gälla för närvarande i huvudsak följande grunder för avlöningsförbättringens

åtnjutande.

Tekniskt biträde, som efter lantbruksstyrelsens medgivande innehaft anställning

i sådan egenskap eller såsom assistent under tre år eller mera med

en sammanlagd effektiv tjänstgöringstid av minst 24 månader, erhåller avlöningsförbättring

genom ålderstillägg å 240 kronor för därefter infallande kalenderår

om minst 8 effektiva tjänstgöringsmånader. På enahanda villkor

må efter ytterligare tre anställningsår ålderstillägget utgå med 480 kronor,

efter ytterligare tre år med 720 kronor, efter ytterligare tre år med 960 kronor

och slutligen efter ytterligare tre år med 1 200 kronor.

Det åligger lantbruksstyrelsen att övervaka, att obehörig nedsättning i tekniskt

biträdes avlöningsförmåner ej sker då biträdet tillerkännes avlöningsförbättring

av statsmedel. Avlöningsförbättringen utbetalas vid ingången av

kalenderåret näst efter det, för vilket densamma skall utgå.

Antalet hos lantbruksingenjörerna anställda tekniska biträden är icke

konstant år från år utan växlar alltefter behovet av dylika arbetskrafter. Enligt

uppgift i de sakkunnigas betänkande utgör för närvarande hela antalet

omkring 25. Av dessa erhöllo för år 1943 11 befattningshavare statlig avlöningsförbättring.

De sammanlagda avlöningsförmånerna av lön från arbetsgivaren

jämte avlöningsförbättring av statsmedel, uppgingo enligt de sakkun
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

81

nigas uppgift, fördelade på kalendermånad, för nedanstående antal befattningshavare

till följande belopp.

5 .......................... 250—300 kronor

3 .......................... 300—350

1 .......................... 350—400

2 .......................... 400—450 »

De sakkunniga.

Anställningen som tekniskt biträde borde enligt de sakkunniga huvudsakligen

betraktas som en passagetjänst för befordran lill assistent och förste assistent.

Med hänsyn härtill vore det enligt de sakkunnigas mening att förorda.

att vid nyantagning av tekniska biträden anställning bereddes ett så stort

antal med för assistentbefattning erforderlig teoretisk kompetens, som erfordrades

för rekrytering av ledigblivande assistentbefattningar. Avlöning till de

tekniska biträdena borde utgå i form av arvode. Som begynnelsearvode ha

de sakkunniga funnit ett belopp av 300 kronor i månaden lämpligt och skäligt.

Detta arvodesbelopp skulle utgå även till agronomer, ingenjörer m. fl.,

vilka, utan att ha för avsikt att ägna sig åt lantbruksingenjörsverksamheten,

önskade under någon kortare tid såsom tekniskt biträde praktisera på förevarande

verksamhetsområde.

De sakkunniga ha funnit antagligt, att man framgent liksom hittills för

fyllande av behovet av tekniska biträden med fördel skulle kunna anlita även

personer, som saknade den för befordran till assistent erforderliga tekniska

utbildningen och på grund därav bomme att längre eller kortare tid kvarstå i

tjänst såsom tekniskt biträde. De sakkunniga ha därför ansett det rimligt,

att arvodesbeloppet efter viss tjänstetid höjdes, och föreslagit att detta efter

3 år bestämdes till 350 kronor, efter ytterligare tre år till 400 kronor och efter

ytterligare tre år till 450 kronor för månad. Tekniskt biträde med arvode har

ansetts, åtminstone efter någon kortare prövningstid, i övrigt böra få komma

i åtnjutande av vissa av de förmåner, som i civila icke-ordinariereglementet

vore stadgade för extra tjänstemän, exempelvis semester, lön under sjukledighet

och ersättning för tjänsteresa.

Med ledning av de från lantbruksstyrelsen inhämtade uppgifterna ha de

sakkunniga beräknat antalet erforderliga tekniska biträden för nästa budgetår

till omkring 30.

De sakkunniga lia som sin mening framhållit, att ett överförande till extra

ordinarie anställning av de tekniska biträdena under vissa förhållanden borde

anses skäligt. De ha härmed avsett sådana fall, då tekniskt biträde kvarstått i

tjänst under en avsevärd tid, 10 å 12 år eller mera, eller då tekniskt biträde

befunnes så dugligt, att det ur statsverkets synpunkt vore önskvärt att biträdet

finge en fastare anställning. I dylika fall borde åtgärder vidtagas för beredande

åt biträdet av extra ordinarie anställning med därav följande pensionsrätt,

därvid en placering i lönegrad Eo 13 syntes kunna ifrågakomma.

Med hänsyn till svårigheten att för närvarande bedöma behovet av dylika

Bihang lill riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 122.

G

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

extra ordinarie befattningar ha de sakkunniga förklarat sig icke kunna framlägga

något förslag i detta hänseende.

e. Rit- och skrivbiträden.

Nuvarande förhållanden.

I enlighet med förslag i propositionen nr 204 till 1939 års riksdag godkände

riksdagen anställande hos lantbruksingenjörerna av 24 extra ordinarie

ritbiträden med placering i lönegraden Eo 7 samt 10 extra ordinarie kontorsbiträden

med placering i lönegraden Eo 4. Lantbruksingenjörerna ha att

för avlönande av dylika statsanställda biträden till statsverket inbetala bidrag

med 175 kronor för varje ritbiträde och 125 kronor för varje kontorsbiträde,

allt för månad räknat.

I enlighet med beslut av 1941 års riksdag (IX H. T., p. 8) har antalet ritbiträden

nedsatts från 24 till 21.

För närvarande finnas statsanställda rit- och kontorsbiträden till ett antal

av 32. Härtill komma enligt uppgift av de sakkunniga ett 10-tal rit- och skrivbiträden

avlönade helt och hållet av lantbruksingenjörerna själva.

De sakkunniga.

Med motiveringen att befattningen såsom ritbiträde i de allra flesta fall

för innehavaren bleve en sluttjänst, ha de sakkunniga ansett skäligt, att sådan

befattning nu uppfördes å ordinarie stat. I betraktande av den huvudsakliga

arten av de göromål, som vore förenade med denna befattning, ha

de sakkunniga ansett, att befattningen samtidigt borde erhålla benämningen

kanslibiträde. De sakkunniga ha förutsatt, att vid första tillsättandet av de

ordinarie befattningarna såsom kanslibiträde tillsåges, att endast sådana sökande

därtill befordrades, som hunnit prövas i icke-ordinarie anställning,

samt att, där kvalificerad sökande icke anmälde sig, befattningen tills vidare

uppehölles på förordnande.

Befattningen såsom kontorsbiträde borde enligt de sakkunnigas mening

även i fortsättningen bibehållas såsom extra ordinarie i lönegrad Eo 4.

De sakkunniga ha beräknat ett ordinarie kanslibiträde för varje lantbruksingenjörsdistrikt.

Beträffande biträdesbehovet i övrigt för framtiden ha de

sakkunniga av skäl, som anförts i fråga om behovet av ökat antal assistenter,

funnit att en viss ökning av antalet extra ordinarie kontorsbiträden bleve

nödvändig. Därutöver har biträdesbehovet ansetts böra tillgodoses genom

inrättande av ett antal befattningar som extra skrivbiträde i lönegrad Ex 2

och genom anlitande av tillfällig skrivhjälp. Varje e. o. lantbruksingenjör

borde enligt de sakkunnigas mening tilldelas ett kontors- eller skrivbiträde.

De sakkunniga ha föreslagit, att för nästkommande budgetår medel beräknades

för 24 extra ordinarie kontorsbiträden och 10 extra skrivbiträden, varjämte

ett mindre belopp, förslagsvis 5 000 kronor, upptoges för att möjliggöra

anlitande av tillfällig biträdeshjälp.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 83

f. dverg å ngsersåttning till vissa lant b r u k s i ngenjöre r.

De sakkunniga.

Inledningsvis lia de sakkunniga behandlat frågan om skyldighet för de

nuvarande lantbruksingenjörerna att underkasta sig den av de sakkunniga

föreslagna löneregleringen. Härom lia de sakkunniga anfört följande.

I propositionen nr 204 till 1939 års riksdag uttalade föredragande departementschefen,

att i avvaktan på en blivande lönereglering ledigblivande lantbruksingenjörsbefattningar

borde uppehållas allenast på förordnande. I enlighet

med detta uttalande, mot vilket riksdagen icke framställde någon erinran,

förklarade Kungl. Majit i brev den 9 juni 1939, att då lantbruksingenjörsbefattning

vore eller bleve ledig, densamma skulle, i avvaktan på lönereglering

för statens lantbruksingenjörer, tillsättas allenast medelst förordnande

tillsvidare. Med upphävande av detta beslut förklarade sedermera

Kungl. Majit genom brev den 19 juli 1940 att lanlbruksingenjörsbefattning,

som vöre eller bleve ledig, skulle i vederbörlig ordning tillsättas, dock med

det villkoret, att den utnämnde skulle vara skyldig underkasta sig den lönereglering

för statens lantbruksingenjörer, som statsmakterna framdeles kunde

komma att besluta.

Efter utfärdandet av sistnämnda brev ha fyra ordinarie lantbruksingenjörer

transporterats och förordnats att vara lantbruksingenjörer i annat län

samt fem extra lantbruksingenjörer utnämnts och förordnats att vara lantbruksingenjörer.

I de fullmakter, som utfärdats för ifrågavarande nio lantbruksingenjörer,

har intagits ett förbehåll örn skyldighet för dem att vara

underkastade den lönereglering för statens lantbruksingenjörer, som statsmakterna

framdeles kunde komma att besluta. Nu nämnda befattningshavare

äro sålunda pliktiga att övergå till de nya avlöningsbestämmelser de sakkunniga

föreslå.

övriga femton ordinarie lantbruksingenjörer torde med de för dem hittills

gällande avlöningsbestämmelserna icke kunna anses skyldiga att mot sitt

bestridande låta sig överföras till ny lönestat.

De sakkunniga lia vidare framhållit, att de föreslagna nya avlöningsbestämmelserna

bomme att för åtskilliga av de nuvarande lantbruksingenjörerna

medföra en icke oväsentlig beskärning av de inkomster, som de hittills

uppnått och även i fortsättningen kunde beräknas komma att uppnå, därest

det nuvarande lönesystemet ägde tillämpning. Detta bar föranlett de sakkunniga

att till behandling upptaga frågan huruvida åtgärder borde vidtagas

för att bereda dessa lantbruksingenjörer kompensation för inträffande

inkomstminskning. Efter en redogörelse för 1934 års avdikningssakkunnigas

förslag i denna del —- vilket innefattade att personliga lönetillägg å belopp

varierande mellan 1 500 och 5 400 kronor skulle utgå oavkortade under de

fem första åren från löneregleringens genomförande samt därefter avskrivas

med en sjättedel årligen — ävensom däröver avgivna yttranden lia de sakkunniga

för egen del anfört i huvudsak följande.

1 likhet med avdikningssakkunniga och de myndigheter, som yttrat sig

liver deras betänkande, finna de sakkunniga skäligt, att de lantbruksingenjörer,

som vid övergång till ny lönestat komma att lida minskning i sina inkomster

av tjänsten, erhålla viss kompensation för sådan inkomstminskning.

De sakkunniga anse sig böra framhålla angelägenheten av alt denna ersätt
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

ning göres så pass förmånlig, att de lantbruksingenjörer, sorn icke kunna

anses skyldiga att övergå till ny lönestat, skola finna det med sin fördel förenligt

att underkasta sig de nya avlöningsbestämmelserna. Det ligger i sakens

natur att, sedan all den hos lantbruksingenjörerna anställda biträdespersonalen

blivit överförd till statsanställning, med avlöning uteslutande av statsmedel,

det skulle bliva förenat med stora olägenheter icke minst i administrativt

hänseende, därest ett större eller mindre antal av dessa lantbruksingenjörer

skulle föredraga att kvarbliva vid det hittillsvarande lönesystemet.

Vad angår frågan om grunderna för beräknande av en övergångsvis utgående

ersättning till lantbruksingenjörerna för minskad inkomst av tjänsten

torde de sakkunniga till en början få erinra om att liknande spörsmål under

de senare åren vid olika tillfällen varit föremål för övervägande och föranlett

positiva beslut. I sådant hänseende må nämnas, att i samband med

ikraftträdandet den 1 juli 1939 av de civila avlöningsreglementena genom

kungörelse den 22 juni 1939 (nr 334) meddelades föreskrift om att befattningshavare,

å vilken civila avlöningsreglementet eller civila icke-ordinariereglementet

bleve tillämpligt, icke skulle efter ingången av år 1940 äga räkna

sig tillgodo den provision för försäljning av stämplar, varom förmäldes i 42 §

första stycket förordningen angående stämpelavgiften. I kungörelsen intogs

emellertid en övergångsföreskrift av innehåll, att befattningshavare, som före

den 1 juli 1939 varit berättigad till stämpelprovision och för år 1939 ägt

uppbära dylik provision med minst 100 kronor, skulle för år 1940 äga tillgodoräkna

sig oavkortad stämpelprovision, varefter denna för varje år skulle

minskas med en femtedel och således upphöra med ingången av år 1945.

Där provisionen med tillämpning härav under något år understege 100 kronor,

skulle rätten till provision upphöra med det året.

Vidare må nämnas, att vid behandlingen vid 1942 års riksdag av frågan om

lönereglering för häradshövdingarna bestämdes, att övergångsersättning skulle

tillkomma häradshövding, som genom övergången till ny lönestat komme att

lida löneminskning. Nämnda ersättning skulle beräknas på grundval av medelinkomsten

under tioårsperioden 1933—1942. Under det första övergångsåret

budgetåret (1943/44) skulle ersättningen utgå med fyra femtedelar av

skillnaden mellan lön i lönegrad B 2, i förekommande fall ökad med avlöningsförstärkning,

å ena sidan, och nämnda medelinkomst, å andra^ sidan.

Övergångsersättningen finge dock icke överstiga 10 000 kronor för år. Vid

jämförelsen skulle även rörligt tillägg och kristillägg inräknas.

På grundval av uppgifter som lämnats av de lantbruksingenjörer, vilka

under hela 10-årsperioden 1934—1943 varit ordinarie, ha de sakkunniga

gjort följande sammanställning över medeltalet av deras brutto- och nettoinkomster

av taxa.

År

Brutto-

inkomst

kr.

Netto-

inkomst

kr.

År

Brutto-

inkomst

kr.

Netto-

inkomst

kr.

1934

21 360

8 720

1939

20 210

8 790

1935

20 »70

8 820

1940

18 680

8 920

1936

22 930

11 560

1941

17 470

7 600

1937

21 530

9 600

1942

19 430

7910

1938

20 530

8 340

1913

19 650

8 030

De sakkunniga lia påpekat, att taxeinkomsterna visat betydande variationer

år från år ävensom att stora olikheter i inkomsthänseende rått de

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

85

olika lantbruksingenjörerna emellan. Detta framginge närmare av nedanstående

av de sakkunniga upprättade sammanställningar över nettoinkomst

av taxa i medeltal per år och befattningshavare under förenämnda 10-årsperiod,

därvid under B. redovisats de befattningshavare som icke under hela

perioden innehaft ordinarie lantbruksingenjörstjänst.

j Nettoinkomst

av taxa

kr.

Antal be- fattnings- havare

Nettoinkomst

av taxa

kr.

Antal be- fattnings- havare

A.

3 000-4 000

1

8 000— 9 000

3

4 000 - 5 000

1

9 000—10 000

1

5 000-6 000

—

10 000-11000

1

6 000-7 000

3

11000-12 000

5

7 000-8 000

1

mera än 12 000

1

B.

3 000-4 000

1

5 000-6 000

1

4 000-5 000

4

mera än 6 000

1

De sakkunniga ha framhållit, att den genomsnittliga nettoinkomst, vilken

lantbruksingenjörerna intjänat med tillämpning av en av Kungl. Majit fastställd

taxa, i de flesta fall utgjort en mycket avsevärd del av lantbruksingenjörernas

inkomster av tjänsten och i vissa fall uppgått till eller rentav

överskridit den fasta lön med därtill hörande tillägg, som tillerkänts dem

genom deras inordnande å löneplan. Att i sistnämnda fall löneinkomsten

varit resultatet av en högst betydande arbetsinsats från vederbörande befattningshavares

sida ha de sakkunniga ansett ligga i öppen dag. Efter övergången

till den nya lönestaten skulle möjligheten för lantbruksingenjörerna

att genom ökad arbetsprestation inverka på löneinkomstens storlek ej längre

förefinnas. Vid sådant förhållande och då de föreliggande medeltalssiffrorna

rörande lantbruksingenjörernas inkomster av förrättningar hänförde

sig till en så lång tidsperiod som tio år, ha de sakkunniga funnit det i och

för sig billigt och skäligt, att till grund för beräknande av kompensation

för uppkommande löneminskning Indes summan av befattningshavarens årslön

omedelbart före övergången och hans genomsnittliga årliga nettoinkomst

av förrättningar åren 1934—1943. I regel borde enligt de sakkunnigas mening

skillnaden mellan denna summa och årslönen å. den nya lönestaten

utgå såsom kompensation, lämpligen benämnd övergångsersättning under

det första övergångsåret. Med hänsyn till de grundsatser, som i andra liknande

fall tillämpats, lia emellertid de sakkunniga funnit sig böra för de

lantbruksingenjörer, vilka åtnjutit de högsta taxeinkomsterna, förorda viss

begränsning av övergångsersättningen. Sålunda lia de sakkunniga föreslagit,

att i fall, då övergångsersättningen under första övergångsåret skulle

överstiga 0 000 kronor, densamma fastställdes till detta belopp och i fall,

då övergångsersättningen skulle ligga mellan 6 000 och 5 000 kronor, densamma

begränsades till sistnämnda belopp.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Majlis proposition nr 122.

I anslutning till vad som bestämdes beträffande övergångsersättningens

avskrivande för häradshövdingarna bör enligt de sakkunnigas förslag övergångsersättningen

till lantbruksingenjörema avskrivas med en tiondel under

vart och ett av de följande åren. Om det nya avlöningssystemet tillämpades

från och med den 1 juli 1945, skulle följaktligen övergångsersättningen

komma att upphöra senast med utgången av budgetåret 1954/55.

Vid jämförelsen mellan löneinkomsten före och efter övergången till den

nya lönestaten borde enligt förslaget rörligt tillägg (dyrtidstillägg) och kristillägg

liksom även, i förekommande fall, kallortstillägg inräknas.

De sakkunniga ha även övervägt frågan huruvida de lantbruksingenjörer,

som enligt vad förut nämnts på grund av i fullmakt inryckt förbehåll vore

skyldiga att underkasta sig de nya avlöningsbestämmelserna, borde tillerkännas

övergångsersättning för löneminskning till följd av övergången till

ny lönestat. I detta avseende ha de sakkunniga erinrat örn att vid bestämmande

av övergångsersättning till häradshövdingarna undantag — utom i

ett fall — icke gjordes för de häradshövdingar, som vid sin utnämning genom

i fullmakten intaget villkor ålagts skyldighet att övergå på ny lönestat

(prop. nr 198/1943; r. skr. nr 290/1943). De sakkunniga ha ansett, att

även nyssnämnda lantbruksingenjörer borde få komma i åtnjutande av övergångsersättning

enligt de av de sakkunniga förordade grunderna.

De sakkunniga ha med tillämpning av nyssnämnda grunder beräknat övergångsersättningarna

under det första övergångsåret för de nuvarande lantbruksingenjörerna

till följande belopp. (Inom parentes angivas de belopp,

vartill övergångsersättningarna skulle ha uppgått, därest ovan nämnda begränsningar

icke vidtagits.)

Lantbruks- Belopp

ingenjör kronor

Kindblom, K. G......... 6 000 (8 100)

Wallér, C.-H............ 6 000 (6 700)

Risberg, N. E............ 6 000 (6 600)

Olsson, F. M............ 6 000 (6 400)

Welin-Berger, A. II...... 6 000 (6 400)

Wadman, G............ 5 000 (5 900)

Berner, C.............. 5 000 (5 100)

Helin, I. P.............. 4 400

Hägglund, J. M.......... 4 300

Lantbruks- Belopp

ingenjör kronor

Hegethorn, G. H........... 3 600

Lindqvist, E. G............ 3 500

Welin-Berger, A. E......... 3 100

Zielfelt, E.................. 2 200

Hallin, S. G. V............ 2 000

Westling, K. F............. 1 900

Gustafsson, N. G........... 1 400

Öjefors, K. E.............. 800

Lingström, L. M............ 200.

Av sammanställningen framgår, att övergångsersättning skulle tillkomma

inalles aderton lantbruksingenjörer. De övriga sex lantbruksingenjörema

skulle enligt de sakkunnigas beräkningar genom övergången till ny lönestat

icke komma att lida någon beräkningsbar löneminskning. Det sammanlagda

beloppet av övergångsersättningar skulle under det första övergångsåret

uppgå till 67 400 kronor.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

87

g. Kompensation till extra lantbruksingenjörer och

lantbruk sstipendiater för minskade inkomster.

De sakkunniga.

I yttrande över avdikningssakkunnigas betänkande yrkade föreningen statens

lantbruksingenjörer, att även extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater

skulle tillerkännas kompensation för uppkommande löneminskning.

De sakkunniga ha framhållit, att därest lönefrågan för denna ickeordinarie

personal ordnades på sätt de sakkunniga i det föregående föreslagit,

anledning till åtgärd som nyss nämnts i allmänhet icke torde komma

att förefinnas. Skulle det visa sig, att vid extra lantbruksingenjörs eller stipendiats

inplacering i löneklass å löneplan i civila icke-ordinariereglementet

någon nämnvärd löneminskning uppkomme, syntes framställning få göras

hos Kungl. Maj:t om placering i sådan löneklass inom den för honom

fastställda lönegraden, att löneskillnaden i möjligaste mån eliminerades.

h. Övergångsanordn ingar.

De sakkunniga.

I fråga om de särskilda anordningar och bestämmelser som påkallas av den

föreslagna löne- och omregleringen inom lantbruksingenjörsorganisationen

ha de sakkunniga anfört följande.

Lantbruksingenjör som övergår på den nya lönestaten torde i fråga om löneklassplacering

inom lönegraden A 29 böra få taga i beräkning den tid han

tillhört lönegrad A 21 eller, vad angår lantbruksingenjör å äldre lönestat, lönegrad

B 21. Den som vid övergången till den nya lönestaten exempelvis tillhör

24 löneklassen inom lönegrad A 21 eller samma löneklass inom lönegrad

B 21 bör sålunda enligt de sakkunnigas mening inplaceras i 32 löneklassen

av lönegrad A 29. Den som vid övergången exempelvis tillhör 21 löneklassen

inom lönegrad A 21 eller samma löneklass inom lönegrad B 21 bör erhålla

placering i 29 löneklassen samt därjämte för uppfattning i högre löneklass

få taga i beräkning den tid han tillhört 21 löneklassen.

I fråga om placering i löneklass av extra lantbruksingenjör såsom extra

ordinarie tjänsteman inom lönegrad Eo 24, lantbruksstipendiat såsom extra

ingenjör inom lönegrad Ex 21, förste assistent såsom ordinarie tjänsteman

inom lönegrad A 19, assistent såsom ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman

inom lönegrad A 16 respektive Eo 16 samt ritbiträde såsom kanslibiträde

inom lönegrad A 7 torde de i vederbörande avlöningsreglemente meddelade

allmänna föreskrifterna rörande löneklassplacering böra äga tillämpning.

Vid beräknande av arvoden till tekniska biträden synes del skäligt, att vederbörande

tjänstemän få för erhållande av förhöjt arvode tillgodoräkna sig den

tid de hos lantbruksingenjör innehaft anställning såsom tekniskt biträde, varvid

de sakkunniga förutsätta, att ingen skall behöva lida minskning i nuvarande

avlöningsförmåner vid övergången till statsanställning. Ordinarie lantbruksingenjör,

som övergår till den nya lönestaten, bör efter övergången få

uppbära övergångsvis utgående barntillägg i enlighet med de bestämmelser,

som meddelats i kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 428) angående barntillägg

åt vissa befattningshavare i statens tjänst.

Enär hittills åtnjuten inkomst enligt taxa för verkställda förrättningar i

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kunni. Maj.ts proposition nr 122-

tjänsten skulle efter löneregleringens ikraftträdande komma att inlevereras till

statsverket, erfordras föreskrifter i fråga örn beräknande av ersättning för

sådan förrättning, som vid övergången icke avslutats. Sådan föreskrift påkallas

jämväl av det förhållandet, att enligt de sakkunnigas förslag vissa ändringar

i taxebestämmelserna skulle träda i kraft samtidigt med löneregleringen.

Lantbruksingenjör, extra lantbruksingenjör eller lantbruksstipendiat som

vid tidpunkten för övergången icke avslutat påbörjad förrättning torde, örn

förrättningen kan komma att avslutas inom ett år från övergången, ha att i

samband med avslutandet upprätta räkning enligt före övergången gällande

taxa samt insända denna till lantbruksstyrelsen med angivande av de förrättningsåtgärder,

som härröra från tiden före övergången oell de som utförts

efter nämnda tidpunkt. På lantbruksstyrelsen bör därefter ankomma

att besluta örn det i räkningen upptagna beloppets fördelning på statsverket

och förrättningsmannen. I fråga om förrättning, vilken icke kan avslutas inom

nämnda tid av ett år,-torde det böra åligga förrättningsmannen att inom

samma tid upprätta och till lantbruksstyrelsen insända räkning å den honom

enligt dittills gällande taxa tillkommande gottgörelsen för intill tiden för övergången

verkställda förrättningsåtgärder jämte förteckning över sagda åtgärder.

Belopp, som på grund av nämnda räkningar tillkomma iorrättningsmännen,

torde böra till dem utbetalas i den mån betalning inflyter från sakägarna.

De sakkunniga hålla före, att med hänsyn till de övergångsersättningar som

föreslagits och de förmåner i övrigt som skulle följa med övergången, samtliga

nuvarande ordinarie lantbruksingenjörer skola finna det med sina intressen

förenligt att underkasta sig den nya löneregleringen. Då emellertid vissa

av dem icke torde kunna mot sitt bestridande överföras på ny lönestat, synes

en föreskrift höra meddelas om att icke övergångspliktig lantbruksingenjör,

som ej vill underkasta sig den nya löneregleringen, har att till lantbruksstyrelsen

därom göra anmälan före viss av Kungl. Majit fastställd dag.

För det fall att lantbruksingenjör efter sålunda gjord anmälan kvarstår å

nu gällande lönestat erfordras — särskilt med hänsyn till att de biträdande

tjänstemännen i distriktet skulle avlönas uteslutande med statsmedel — före

skrifter för reglerande av hans inkomster av verkställda förrättningar. I detta

avseende torde man icke kunna bortse från det beslut, som av 1942 års

riksdag fattades med avseende på löneförmånerna för häradshövding, som i

samband med genomförande av ny lönereglering icke ville underkasta sig

denna. Enligt sagda beslut skulle sådan häradshövding bibehållas vid sina

löneförmåner — lilli och tjänstgöringspengar, partiell löneförbättring, dyrtidstillägg

och kristillägg — enligt före löneregleringen gällande grunder. Därjämte

skulle ersättning tillkomma honom för den minskning i inkomster av

tjänsten, som föranleddes av indragning till statsverket av häradshövdingarna

tillkommande sportler. Denna ersättning skulle bestämmas till sådant

belopp, att häradshövdingens samtliga löneförmåner komme att ungefärligen

motsvara hans hittillsvarande genomsnittliga inkomst — med visst avdrag

— i den mån denna inkomst icke överstege löneförmånerna för befattningshavare

i lönegrad B 2, d. v. s. de löneförmåner, som å den nya lönestaten

skulle tillkomma häradshövding i domsaga utan rätt till avlöningsiörstärkning.

Enligt de grundsatser som sålunda tillämpades för häradshövdingarna torde

Kungl. Majit äga föreskriva begränsning jämväl av taxeinkomst som skall

tillkomma lantbruksingenjör, vilken kvarstannar å hittills gällande lönestat.

I anslutning härtill synes sådan lantbruksingenjör böra äga i fortsättningen

uppbära — förutom lön enligt nu gällande lönegrad samt rörligt tillägg (dyrtidstillägg),

kristillägg och, i förekommande fall, kallortstillägg— ersättning

enligt gällande taxa för förrättningar i tjänsten. De sammanlagda inkomster
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj.ts proposition nr 122.

89

na av lön jämte tillägg saint ersättning enligt taxa torde dock icke böra av

honom få uppbäras till sammanlagt högre belopp än som skulle i lön jämte

rörligt tillägg och kristillägg samt, i förekommande fall, kallortstillägg lia tillkommit

honom, om han vid löneregleringens genomförande övergått på den

nya lönestaten. Överskjutande taxeersättning bör inlevereras till statsverket

såsom ersättning för de utgifter, statsverket genom löneregleringen åtoge sig

i avseende å den biträdande personalens i distriktet avlönande, hyres- och

materielkostnader m. m. Enligt de sakkunnigas mening bör sålunda förstatligandet

av förvaltningen i distriktet ske oberoende av örn lantbruksingenjören

övergår till ny lönestat eller han vill kvarstå vid det nuvarande lönesystemet.

Därest emellertid lantbruksingenjörens nuvarande sammanlagda inkomster

av tjänsten —- lön jämte tillägg samt genomsnittlig nettoinkomst av taxa -—

i nämnvärd mån överstiga vad som med nyss anförda inkomstbegränsning

skulle tillkomma honom, torde framställning eventuellt få göras till riksdagen

om beredande åt honom av personligt lönetillägg.

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag till lönereglering för personalen

i lantbruksingenjörsdistrikten påkallar vissa ändringar i gällande avlönings-

och andra författningar. Sålunda torde vad civila avlöningsreglementet

angår stadgandet i 56 § 2 mom. böra utgå. Vidare böra i tjänsteförteckningen

till reglementet göras de ändringar, som betingas av den nya lönegradsplaceringen

för lantbruksingenjörerna samt av uppförande å ordinarie stat av

befattningarna såsom förste assistent, assistent och kanslibiträde. Befattningen

extra ordinarie assistent synes böra intagas i den bilaga, som tinnes fogad

vid kungörelsen den 30 juni 1944 (nr 471) med föreskrifter i fråga örn placering

i lönegrad av vissa extra ordinarie tjänstemän. Då vidare lantbruksingenjör

efter omregleringen skall i avseende å rese- och traktamentsklass

följa den för hans lönegrad gällande, bör det i tilläggsbestämmelserna till allmänna

resereglementet under A införda särskilda stadgandet angående lantbruksingenjör

rese- och traktamentsklass upphävas. I resereglementet för

lantbruksingenjörerna böra vidtagas de ändringar, som påfordras genom de

av de sakkunniga föreslagna nya traktamentsbeloppen. Slutligen torde ett

flertal ändringar och kompletteringar bliva erforderliga i instruktionen för

lantbruksingenjörerna.

i. Statens övertagande av l a ntb r u k singenjörsorga
n

i s atio ne n.

De sakkunniga.

Utöver de kostnader för lantbruksingenjörsorganisationen, som statsverket

redan nu svarade för, såsom rese- och traktamentsersättningar samt

sjukvård till statsanställd personal, borde enligt de sakkunnigas mening

statsverket efter löneregleringens genomförande övertaga ansvaret för de omkostnader

för tjänsten, som hittills burits av lantbruksingenjörerna själva.

Hit hörde utgifter för hyra för tjänstelokal med uppvärmning, lyse, städning

och telefon samt vidare möbler och kontorsmaskiner, rit- och skrivmateriel

samt instrument och annan fältutrustning, som erfordrades för verksamhetens

bedrivande. Vad som av sådana inventarier m. m. vid övergången

innehades av lantbruksingenjörerna, borde i den mån det befunnes för statsverket

ändamålsenligt, efter förslag och värdering av för ändamålet tillsatta

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

värderingsman, inlösas av statsverket. Därest extra ordinarie lantbruksingenjör

befunnes böra stadigvarande stationeras på samma ort som ordinarie

lantbruksingenjör, syntes böra undersökas möjligheten av att anordna gemensam

lokal för båda befattningshavarnas verksamhet.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag om övergång till en sådan ordning att

lantbruksingenjörerna skulle erhålla uteslutande statsavlöning

och samtliga deras tjänstebiträden bliva statsanställda har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar

med undantag av länsstyrelsen och förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet

i Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört följande.

Borttagandet av lantbruksingenjörernas rätt till förrättningsersättning står

i god överensstämmelse med den allmänna tendensen inom statsförvaltningen

att avskaffa alla sportelinkomster. När det gäller befattningshavare med

så självständigt och vad angår arbetsprestationens storlek okontrollerbart arbete

som lantbruksingenjörerna måste man emellertid ställa sig tveksam till

lämpligheten av denna anordning. Det torde vara obestridligt, alt lantbruksingenjörernas

arbetsvecka är betydligt längre än den, som i allmänhet tilllämpas

för tjänstemän i verk med reglerad arbetstid. Berövas lantbruksingenjörema

helt sina sportelinkomster, måste man räkna med att de komma att

upphöra med allt nu förekommande övertidsarbete. Och följden härav lärer

bliva ett ökat behov av arbetskraft med samma kompetens som lantbruksingenjörerna.

Ur ekonomisk synpunkt lärer sportlernas avskaffande därför

otvivelaktigt komma att föra med sig ökade löneutgifter. Då emellertid för

närvarande torde föreligga brist å personer med lantbruksingenjörs kompetens,

synes den omedelbara påföljden av löneregleringen också komma att

bliva brist på arbetskraft för torrläggningsföretagens planläggning och genomförande.

Med hänsyn till den eftersläpning, som redan förekommer på

detta område, måste denna påföljd anses synnerligen oläglig. Frånsett den

rent principiella inställningen, att statstjänstemän böra vara helt statsavlönade,

lärer till stöd för yrkandet om avskaffandet av sportlerna för lantbruksingenjörerna

icke ha andragits något annat förhållande än att dessa på

grund av sitt sportelintresse i vissa fall kunnat visa sig benägna att förorda

torrläggningsföretag, vilkas ekonomiska bärighet varit tvivelaktigt. Även örn

påståendena härom ej äro helt ogrundade, lärer med tillkomsten av de föreslagna

torrläggningsnämnderna tillräckliga garantier skapas för att dylika

mindre bärkraftiga företag framdeles icke komma till stånd. Under hänvisning

till det sålunda anförda anser sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka den

av de sakkunniga föreslagna löneregleringen för lantbruksingenjörerna.

Förvaltningsutskottet hos Malmöhus läns hushållningssällskap har uttalat

den meningen att lantbruksingenjörernas fulla avlönande med statsmedel

skulle komma att försinka torrläggningsärendenas handläggning och öka

kostnaderna, varför utskottet ansåge nuvarande avlöningsformer böra i huvudsak

bibehållas.

Liknande synpunkter ha anförts av Föreningen statens lantbruksingenjörer,

som emellertid ej motsatt sig genomförandet av de sakkunnigas förslag.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ls proposition nr 122.

91

Lantbruksstyrelsen har förklarat sig tillstyrka den föreslagna omläggningen

av lantbruksingenjörernas avlöningsförhållanden m. m., icke med hänsyn till

den ofta helt ovederhäftiga kritiken mot verksamheten utan huvudsakligen

av den anledningen, att en dylik omläggning finge anses utgöra en nödvändig

förutsättning för att jämväl tjänstebiträdena skulle kunna beredas hel statsanställning

och därmed tillförsäkras större trygghet i existensvillkoren än

vad som under hittillsvarande anställningsförhållanden varit möjligt.

I fråga om lönegrads placeringen för lantbruksingenjöjerna

innehålla yttrandena i huvudsak följande.

Statskontoret har i samband med uttalanden rörande lantbruksingenjörernas

utbildning givit uttryck för den meningen, att ett av besparingsberedningen

framfört förslag örn två slag av förrättningsmän för planering av torrläggningar

hade goda skäl för sig. Enligt detta förslag skulle flertalet förrättningsmän

ha en huvudsakligen på agronomexamen grundad utbildning

och ett mindre antal, såsom chefer för större distrikt, såväl agronomisk som

teknisk utbildning. Anställnings- och avlöningsvillkoren påverkades enligt

statskontorets mening givetvis av den organisation, som slutligen kunde bliva

bestämd för torrläggningsverksamheten och de kompetenskrav, som uppställdes

för förrättningsmännen. Även vid ett accepterande av de sakkunnigas

organisationsförslag måste emellertid bestämda invändningar resas mot

de föreslagna lönevillkoren. Sålunda ansåge statskontoret en placering högre

än i 27 lönegraden utesluten.

Till närmare utveckling av sin mening har statskontoret anfört.

Nuvarande löneläge för lantbruksingenjörer — lönegrad A 21 jämte ersättning

enligt taxa — utgår från beräkningen, att summan av en lantbruksingenjör

årsinkomst av avlöning och taxa skulle ligga vid omkring 12 000 kronor,

varav taxeinkomsterna antagits i medeltal belöpa sig till 4 000 kronor. I pensionshänseende

skall befattningen anses tillhöra 26 lönegraden. Emellertid

visar den nu verkställda utredningen, att den beräkneliga genomsnittsinkomsten

av taxa för en ordinarie lantbruksingenjör ligger väsentligt högre än som

tidigare antagits, eller vid 8 800 kronor för år, varför totalinkomsterna inom

olika ortsgrupper ligga mellan 17 100 och 18 800 kronor i begynnelselön och

mellan 18 800 och 20 600 kronor i slutlön. Det förefaller uppenbart, att de

sakkunniga i sitt förslag till lönegradsplacering av lantbruksingenjörstjänsterna

i samband med indragning av taxeinkomsterna till statsverket starkt påverkats

av detta i förhållande till statens vanliga avlöningsprinciper onormalt

höga löneläge. I anslutning till ett av 1934 års avdikningssakkunniga tididigare

framlagt förslag förordas sålunda, att befattningen såsom ordinarie

lantbruksingenjör placeras i lönegrad A 29. Statskontoret, som i yttrande

över avdikningssakkunnigas förslag på angivna skäl förklarade sig icke kunna

tillstyrka högre placering än i 26 lönegraden, måste alltjämt vidhålla sin

uppfattning, att med ifrågavarande befattningar förenade arbetsuppgifter och

ansvar svårligen göra en högre löneställning sakligt motiverad. Det må sålunda

erinras, att till 26 lönegraden bl. a. hänförts jägmästare vid domänverket,

vilka i fråga om utbildning, tjänsteåligganden och ansvar torde få anses

minst jämställda med lantbruksingenjörema. Vill man taga hänsyn jämväl

lill de åt vissa revirförvaltare utgående särskilda lönetilläggen lärer man i allt

fall icke vid en dylik jämförelse kunna komma högre än till 27 lönegraden

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

eller samma lönegrad som tillämpas för vissa högre ingenjörstjänster vid

kommunikationsverken. Men att i lönehänseende likställa lantbruksingenjörer

med Överjägmästare bör enligt statskontorets mening vara uteslutet.

Skulle däremot lantbruksingenjörerna uppdelas på två kategorier, kommer

lönefrågan i delvis ändrat läge. Det kan då måhända visa sig motiverat att

hänföra ett mindre antal förste lantbruksingenjörer till lönegrad A 29 med

hänsyn till de större kompetenskrav och det vidgade ansvar, som skulle vara

förenade med chefskapet för större distrikt, medan för övriga lantbruksingenjörer

en löneställning, motsvarande ungefär 24 lönegraden, sannolikt skulle

visa sig tillräcklig.

Riksräkenskcipsverket har erinrat örn alt ämbetsverket i yttrande över 1934

års avdikningssakkunnigas betänkande föreslagit, att lantbruksingenjörerna

skulle placeras i 28 lönegraden. Riksräkenskapsverket har funnit så mycket

mindre anledning frångå detta sitt ställningstagande som de sakkunniga för

aspiranterna på lantbruksingenjörsbanan föreslagit en förhållandevis mycket

gynnsam befordringsgång.

Allmänna löne nämnd en, som förordat lantbruksingenjörernas inplacering

i lönegrad A 28, har anfört följande.

Beträffande frågan om lantbruksingenjörstjänsternas bibehållande såsom

fullmaktstjänster ha enligt lönenämndens mening tillräckliga skäl blivit anförda

härför, varför lönenämnden ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning

härutinnan. Vad åter angår lönegradsplaceringen, framgår av betänkandet,

att allmänna civilförvaltningens lönenämnd i utlåtande över 1934 års

avdikningssakkunnigas betänkande fann sig böra förorda, att lantbruksingenjörerna

hänfördes till 28 lönegraden. Allmänna lönenämnden har på denna

punkt kommit till samma resultat som nyssnämnda lönenämnd. Framhållas

må, att en inplacering av lantbruksingenjörerna i 29 lönegraden kan förväntas

medföra konsekvenser inom andra områden av statsförvaltningen. Vidare

bör beaktas, att aspiranterna på lantbruksingenjörstjänst ha att enligt de sakkunnigas

förslag emotse en tämligen gynnsam befordringsgång, vilken regelmässigt

kan förväntas resultera i erhållande av ordinarie befattning såsom

lantbruksingenjör. Då ej heller i övrigt sådana omständigheter kunna anses

föreligga, att lantbruksingenjörernas placering i högre lönegrad än A 28 är

tillräckligt motiverad, finner sig lönenämnden böra förorda, att inplaceringen

sker i sistnämnda lönegrad.

Skiljaktig mening har anförts av ledamoten, förste vice talmannen Karl

Magnusson, som yttrat följande.

Lantbruksingenjörernas arbetsuppgifter synas mig vara av sådant slag alt

tjänstens placering på C-planen är synnerligen befogad även om detta skulle

anses böra medföra en något högre lön än vid placering enligt A-planen. Deras

arbete är nämligen av den ansvarsfyllda och ömtåliga beskaffenhet att

större möjligheter böra förefinnas att avlägsna eller omflytta en uppenbarligen

olämplig tjänsteman än som är möjligt med en fullmaktstjänsteman. Det är

härvid tillräckligt att erinra om de talrika torrläggningsföretag, vilka misslyckats

eller föranlett orimliga kostnader på grund av mindre tillfredsställande

handläggning av lantbruksingenjör. Jag har därför inom lönenämnden

förordat att lantbruksingenjörerna avlönas enligt G-planen.

Länsstyrelsen i Jämtlands lån har funnit en jämförelse med andra befattningshavare

inom statsförvaltningen med ungefärligen enahanda arbets
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kunr/l. Majlis proposition nr 122.

93

uppgifter giva vid handen, att den föreslagna placeringen i lönegrad A 29

vore väl högt tilltagen. Länsstyrelsen kunde därför ej tillstyrka, att lanthruksingenjörerna

hänfördes till högre lönegrad än A 28.

Lantbruksstyrelsen, som tillstyrkt de sakkunnigas förslag om placering av

lantbruksingenjörstjänsten i lönegrad A 29, har framhållit i huvudsak följande.

I yttrande över 1934 års avdikningssakkunnigas förslag anförde lantbrulÄstyrelsen

i denna fråga bland annat följande.

»Såsom särskilt motiv för den relativt höga placeringen i 29 lönegraden

åberopa de sakkunniga den för lantbruksingenjörerna föreskrivna långa utbildningstiden

samt den ansvarsfulla arten av deras tjänsteuppgifter, vilka

kunna få verkningar av djupgående ekonomisk räckvidd för såväl det allmänna

som den enskilde. De sakkunniga uppdraga jämväl uti förevarande

avseende en jämförelse med vägingenjörerna, som äro placerade i 28 lönegraden,

och förklara de sakkunniga, att lantbruksingenjör bör erhålla något

högre avlöning än den som fastställts för vägingenjör.

Beträffande placeringen i lönegrad av ordinarie lantbruksingenjör vill det

förefalla lantbruksstyrelsen, som om den av de sakkunniga föreslagna placeringen

skulle vara väl hög. Lantbruksstyrelsen vill med avseende härå

exempelvis erinra, att byrådirektörerna i lantbruksstyrelsen med egen föredragning

äro hänförda till 26 lönegraden, att fiskeriintendenterna, för vilka

en lika lång utbildningstid är föreskriven som för lantbruksingenjörerna,

likaledes äro tillförda 26 lönegraden samt att slutligen föredraganden för

insjöfisket, som har byrådirektörs titel och för vilken en avsevärt längre

utbildningstid är fastställd, är placerad i 28 lönegraden. Givetvis böra lantbruksingenjörerna

på intet villkor hänföras till lägre lönegrad än vägingenjörerna.

Under angivna förhållanden finner lantbruksstyrelsen för sin del,

att en placering i 28 lönegraden av lantbruksingenjörerna är en väl avvägd

och skälig sådan.»

Vad sålunda anfördes anser lantbruksstyrelsen fortfarande äga giltighet.

Styrelsen finner sig emellertid, med särskild hänsyn till det förhållandet att

en placering av lantbruksingenjörerna i lägre lönegrad än vad nu av de

sakkunniga föreslagits kan befaras komma att allvarligt äventyra en tillfredsställande

rekrytering av denna tjänstemannakår, böra förorda, att lantbruksingenjörerna

placeras i lönegrad A 29. Med avseende härå förtjänar

nämnas att — synbarligen med anledning av lantbruksingenjörsorganisationens

förestående omläggning och därav befarad nedgång i lantbruksingenjörernas

inkomster av tjänsten — rekryteringen till kåren under de senare

åren så gott som helt avstannat, något som kan få^ de allvarligaste konsekvenser

för verksamhetens fortsatta behöriga uppehållande.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har tillstyrkt placering

i lönegrad A 29.

Föreningen statens lantbruksingenjörer har under framhållande, att de

av de sakkunniga uträknade medelinkomsterna för lantbruksingenjörer

ogynnsamt påverkats av krisförhållandena (inkallelser, högre biträdeslöner,

dyrare materiel, borttagande av viss taxeinkomst m. lii.), som sin mening

uttalat, alt de argument, de sakkunniga anfört för tjänstens placering i lönegrad

A 29, väl motiverade en placering i lönegrad A 30. Härigenom skulle

också de personliga lönetilläggen för vissa nuvarande distriktsinnehavare,

vilka måste bliva i viss mån beroende på tillfälligheter och ovidkommande

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

omständigheter, kunna minskas i motsvarande mån. Men framför allt med

hänsyn till en nu mera än någonsin påkallad hastigt förbättrad rekrytering,

måste en mot den långa utbildningstiden svarande lönegradsplacering anses

motiverad. Av 8 lantbruksstipendiatbefattningar vore för närvarande 6 vakanta,

och några aspiranter funnes föreningen veterligen ej. Om snabb ändring

därutinnan ej åstadkommes, torde örn ett fåtal år stor brist på förrättnftigsmän

uppstå.

Även Statsverkens ingenjörsförbund har ansett lantbruksingenjörsbefattningens

placering i lönegrad A 30 motiverad.

I fråga örn den icke-ordinarie ingenjörs perso nalén har

i yttrandena anförts i huvudsak följande.

Statskontoret har förklarat att de föreslagna lönerna för den icke-ordinarie

ingenjörspersonalen förefölle statskontoret anmärkningsvärt höga. Ett

begynnelsearvode av 500 kronor för månad för ingenjörsaspirant måste i

jämförelse med såväl till lantbruksstipendiat nu utgående arvode, 295 kronor,

som den tingsmeriterade juristen under provtjänstgöringstiden i departement

och vissa större centrala ämbetsverk vanligen tillkommande ersättningen,

beräknad efter lönegrad Ex 11:8, anses rikligt tillmätt. Ett arvode

å 400 kronor borde vara tillfyllest. Ej heller kunde statskontoret tillstyrka

högre löneställning för extra ingenjör än lönegrad Ex 20 eller för extra ordinarie

lantbruksingenjör än Eo 22.

Allmänna lönenämnden har funnit den av de sakkunniga föreslagna befordringsgången

upp till lönegrad Eo 24 kunna förefalla väl snabb men

med hänsyn till önskvärdheten av att trygga en fullgod rekrytering och under

förutsättning, att här regelmässigt bleve fråga örn högskoleutbildade

ingenjörer, icke velat göra någon erinran mot förslaget i denna del.

Lantbruksstyrelsen har erinrat örn sitt yttrande över 1934 års avdikningssakkunnigas

förslag i förevarande avseende, däri lantbruksstyrelsen med

hänsyn till dels sannolik befordringsålder, dels ock det förhållandet, att

extra lantbruksingenjörsbefattning skulle vara den första tjänst, vartill befordran

kunde vinnas å lantbruksingenjörsbanan, förklarat sig icke kunna

tillstyrka högre lönegrad än den 23. Styrelsen har nu förmält att, ehuru

styrelsen för sin del fortfarande vöre av den uppfattningen att 23 lönegraden

kunde ur sakliga synpunkter anses fullt tillräcklig för här ifrågavarande

befattningshavare, styrelsen dock funne sig av hänsyn till speciella rekryteringssvårigheter,

nu böra tillstyrka, att de extra lantbruksingenjörerna placerades

i lönegrad Eo 24. Styrelsen funne de sakkunnigas förslag om inrättande

av befattningar som ingenjörsaspirant med ett årsarvode av 6 000

kronor och extra ingenjör i lönegrad Ex 21 välbetänkt och måhända ägnat

att i någon mån stimulera rekryteringen på lantbruksingenjörsbanan. Styrelsen

ville med avseende å de extra ingenjörernas utbildning framhålla,

att det skulle för blivande lantbruksingenjörer vara av synnerligt värde, örn

de kunde beredas tillfälle att under aspiranttiden genom någon tids tjänstgöring

hos vattendomstol förskaffa sig närmare kännedom örn torrläggningsärendenas

behandling i denna instans. Enligt vad styrelsen inhämtat

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 122.

95

mötte från vattendomstolarnas sida intet hinder mot en sådan anordning.

För ifrågavarande tjänstgöring borde lämpligen anslås en tid av ett halvi

år. Det torde emellertid å andra sidan få anses angeläget, att den sammanlagda

utbildningstiden för extra ingenjör icke förlängdes utöver vad de sakkunnigas

förslag innebure. Detta önskemål kunde tillgodoses genom en avkortning

av tjänstgöringen bos hushållningssällskap till ett halvt år.

Föreningen statens lantbruksingenjörer har anfört bland annat följande.

Vad beträffade de föreslagna extra ordinarie lantbruksingenjörernas, de

extra ingenjörernas och ingenjörsaspiranternas löne- och anställningsförhållanden

ville föreningen framhålla angelägenheten av, att deras villkor

icke gjordes sämre än för annan i statens tjänst anställd personal med likartad

utbildning, på det att en tillfredsställande rekrytering måtte kunna

ordnas. Detta syntes ej ha tillräckligt beaktats av de sakkunniga. Föreningen

ville särskilt understryka skäligheten och behovet av, att de extra ordinarie

lantbruksingenjörerna placerades i lönegrad Eo 26. Härför talade bland annat

deras långa och dyrbara utbildning, deras i allmänhet sena befordran

till ordinarie befattning och deras verksamhet som självständiga förrältningsmän

med i stort sett samma uppgifter och ansvar som distriktsinnchavama,

vilket gjorde att de borde placeras i minst samma lönegrad som

vägingenjörema.

I fråga örn de extra ingenjörernas utbildning har föreningen framfört

samma förslag örn tjänstgöring i vattendomstol och avkortning av tjänstgöringen

hos hushållningssällskap som lantbruksstyrelsen.

Statsverkens ingenjörs förbund har framhållit i huvudsak följande.

Enär inkomsten för särskilt de högre befattningshavarna genom löneregleringen

kommer att minskas, är det nödvändigt, att begynnelselönerna hållas

tillräckligt höga för att banan skall få erforderlig rekrytering. Detta

tycks ej lia tillräckligt beaktats av de sakkunniga. De föreslå ett arvode på

500 kronor i månaden, d. v. s. något 100-tal kronor mindre än som utgår

i ett flertal andra statliga verk och inom den kommunala och privata företagsamheten

till nyutexaminerade civilingenjörer. Även i fortsättningen ligga

de föreslagna lönerna åtskilligt under genomsnittsnivån.

Förbundet anser dessutom systemet med arvoden vara olämpligt i andra

fall än då det rör sig örn rent tillfälliga uppdrag. I föreliggande fall bör

inplacering ske i viss löneklass, varigenom dyrortsgruppering blir tillämplig

på de utgående lönerna. Efter ett eller högst två års anställning böra ingenjörerna

bliva extra ordinarie i likhet med i flertalet andra civila verk.

Hänsyn bör därjämte vid löneplaceringarna tagas till alt de blivande lantbruksingenjörerna

väl i regel, på grund av den agronomiska utbildningen,

få underkasta sig ett års längre studietid än civilingenjörer i allmänhet. Pä

grund av det ringa antalet befattningar inom yrket äro befordringsutsikterna

dessutom i hög grad beroende på åldersfördelningen bland befattningshavarna.

I anslutning till det anförda får förbundet föreslå följande befordringsgång.

En nyantagen ingenjör placeras alt börja med i Ex 19. Sedan han

efter bortåt ett års tjänstgöring hos lantbruksingenjör erhållit intyg örn lämplighet

för fortsatt anställning placeras han ett år efter anställningens början

(eller vid nästföljande kvartalsskifte) i Ex 21. Efter ytterligare ett år sker

befordran lill Eo 21.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

I fråga om den närmast följande utbildningen ha de sakkunniga föreslagit

bl. a. ett helt års tjänstgöring lios hushållningssällskap. Enligt uppfattningen

hos berörda ingenjörer kan denna tid ej anses väl utnyttjad och

torde utan större olägenhet kunna nedskäras till ett halvt år. I stället får

förbundet föreslå ett halvt års tjänstgöring vid någon av vattendomstolarna,

som torde vara av stort värde för den framtida verksamheten som lantbruksingenjör.

De s. k. extra ordinarie lantbruksingenjörerna ha samma förrättningsmannakompetens

som de ordinarie lantbruksingenjörerna men sakna särskilt

distrikt. Deras placering i Eo 24, fem lönegrader under de ordinarie

lantbruksingenjörerna, måste med hänsyn till de likartade arbetsuppgifterna

anses vara alldeles för låg och medföra den konsekvensen, att en aldrig så

lång tjänstgöring icke kan få tillgodoräknas i lönehänseende genom suddning

efter befordran till ordinarie lantbruksingenjör. Sådan befordran, som

är den enda inom denna befordringsgång, varigenom ordinarie befattning kan

erhållas, sker därjämte först vid en relativt hög levnadsålder (40 å 45 år).

Förbundet får därför föreslå, att den grupp, som motsvarar de sakkunnigas

extra ordinarie lantbruksingenjörer, placeras i 26 lönegraden och att

hälften gives ordinarie ställning. De senare komma sålunda att bliva ordinarie

lantbruksingenjörer utan särskilt distrikt i motsats till lantbruksingenjörerna

med särskilt distrikt. Härvid kan tänkas, att de sistnämnda för att markera

skillnaden i ställning och lönegrad givas titeln »lantbruksöveringenjör».

Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund har anfört i huvudsak

följande.

Förbundet har icke kunnat undgå att finna det anmärkningsvärt, att enligt

förslaget icke mindre än 32 tjänstemän, nämligen två ingenjörsaspiranter

och 30 tekniska biträden, skulle bibehållas som arvodister. Arvodisterna ha

icke ordnade allmänna anställningsvillkor. Under de senare åren lia de endast

i otillräcklig omfattning och ibland icke alls erhållit kompensation för

levnadskostnadsstegringen. Anställningsformen bör tillgripas endast då alldeles

särskilda skäl — tillfällig anställning eller dylikt — föranleda härtill.

Sådana skäl föreligga icke i dessa fall.

1936 års lönekommitté gör i detta hänseende i sitt betänkande med förslag

till militärt icke-ordinariereglemente vissa betydelsefulla principuttalanden.

Kommittén fann en utjämning av de skiftande lönevillkor, som tillämpas inom

kontraktsanställningen, önskvärd. För personal med mera fortlöpande

arbetsuppgifter och stadigvarande anställning måste denna anställningsform

enligt kommitténs åsikt betraktas som otillfredsställande.

Befattningarna som ingenjörsaspiranter och tekniska biträden äro visserligen

passagetjänster. Vederbörande ha emellertid utan varje spår av tvekan

fortlöpande arbetsuppgifter. I den mån de passerat utbildnings- och prövostadiet

böra de alltså enligt vedertagna principer erhålla anställning som

extra ordinarie och dessförinnan som extra.

Lantbruksingenjörs och extra ordinarie lantbruksingenjörs likartade arbetsuppgifter

motivera en högre lönesättning för de sistnämnda än lönegrad

Eo 24. Många skäl tala otvivelaktigt för en placering av de extra ordinarie

lantbruksingenjörerna i lönegrad Eo 29. För att uppnå en lämplig befordringsgång

torde emellertid en placering i lönegrad Eo 26 vara att förorda.

I lägst denna lönegrad synes i vart fall böra placeras samtliga nuvarande

extra lantbruksingenjörer, som icke i samband med omorganisationen bliva

ordinarie. För framtiden kunde däremot — alltjämt med hänsyn till befordringsgången

— en differentiering möjligen vara motiverad med en del

tjänster i lönegrad Eo 26 och en del i Eo 24.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 122.

97

De extra ingenjörernas placering i lönegrad Ex 21 är uppenbarligen för

låg. Andra motsvarande befattningshavare inom statsförvaltningen äro i regel

placerade i högre lönegrader. En placering i lägst lönegrad Ex 23 synes

vara väl motiverad.

Ingenjörsaspiranterna böra enligt vår bestämda åsikt inplaceras i löneplan

Ex, vilket ju bland annat är avsedd att innefatta just befattningshavare på

utbildningsstadiet. Vid en inplacering i löneplan Ex synas ingenjörsaspiranterna

skäligen böra hänföras till lönegrad Ex 19. Därest tjänsterna bliva arvodestjänster

torde arvodet icke böra bestämmas till lägre belopp än 6 600

kronor om året.

Vid lönesättningen för extra ordinarie lantbruksingenjörer, extra ingenjörer

och ingenjörsaspiranter torde hänsyn böra tagas bl. a. till följande förhållanden.

De ingenjörer som ägna sig åt lantbruksingenjörsverksamheten ha

som bekant ej endast civilingenjörsexamen utan därjämte jordbruksutbildning.

De ha alltså längre utbildning än vanliga civilingenjörer. För att civilingenjörer

skola föranledas att skaffa sig den extra lantbruksutbildningen,

är det därför nödvändigt, att lönesättningen för kåren blir sådan, att den

lockar vederbörande alt underkasta sig den extra tidsutdräkt och de ökade

kostnader, som denna utbildning medför. Lönesättningen har hittills varit

sådan, att de för lantbruksingenjörsverksamheten kvalificerade civilingenjörerna

under utbildningsåren i yrket haft sämre inkomster än de civilingenjörer,

som sakna lantbruksutbildning. Detta förhållande har helt naturligt

medfört, att nyrekryteringen så gott som avstannat och alt avgången

från yrket bland de yngre varit stor. De sakkunniga lia visserligen föreslagit

betydande förbättringar. Dessa förbättringar torde emellertid icke vara tillräckliga

för att framdeles tillförsäkra lantbruksingenjörsverksamheten en

tillfredsställande nyrekrytering. Även örn de av oss här ovan föreslagna

lönegradsplaceringarna skulle komma att godtagas, torde lönesättningen för

kåren med hänsyn såväl till utbildningsförhållanden som till det högt kvalificerade

och ansvarstyngda arbetet få betraktas som synnerligen låg.

Beträffande assistenter och tekniska biträden innehålla yttrandena

i huvudsak följande.

Statskontoret har ansett anledning att rubba den av 1939 års riksdag godkända

lönegradsplaceringen för förste assistenter (Eo 17) och assistenter (Eo

15) ej föreligga. Beträffande de tekniska biträdena har statskontoret funnit

det rimligt, att sådana som uppfyllde kompetensfordringarna för befordran

till assistent efter något års prov tjänstgöring vinna anställning som extra

tjänstemän med placering i förslagsvis lönegrad Ex 11.

Allmänna lönenämnden har anfört följande.

Lönenämnden har, med beaktande av förste assistenternas självständiga

ställning med avseende å dem åvilande arbetsuppgifter, funnit sig kunna biträda

förslaget örn deras uppfattning till A 19. Beträffande assistenterna har

inom lönenämnden yppats viss tvekan, huruvida deras arbetsuppgifter kunna

anses motivera samma löneställning som tillkommer övervägmästare. Lönenämnden

vill emellertid icke motsätta sig de sakkunnigas förslag beträffande

de ordinarie assistenterna. I fråga örn de assistenter, som enligt förslaget

skulle bliva extra ordinarie, synes det lönenämnden förtjänt av övervägande,

örn de icke lämpligen borde kvarstå i Eo 15. Beträffande de tekniska biträdena

får lönenämnden fästa uppmärksamheten vid, all anställning såsom tekniskt

biträde enligt betänkandet bör betraktas såsom passagetjänst men att

dylik anställning, enligt vad de sakkunniga anfört, kan komma att fortfara

Bihang till riksdagens protokoll lota. 1 sinni. Nr 122. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

under 10—12 år eller ännu längre tid. Detta tyder på, att befattningarna såsom

tekniskt biträde icke över lag kunna betraktas såsom passagetjänster.

Enligt lönenämndens mening är de sakkunnigas förslag rörande de tekniska

biträdena i behov av viss överarbetning. För sådana biträden, som icke taga

kortvarig eller säsongbetonad anställning såsom tekniskt biträde i syfte att

skaffa sig praktik för annan verksamhet, synes lönenämnden en befordringsgång

böra tillskapas, varvid efter viss tids anställning mot arvode, förslagsvis

under 1 år, antagning till extra tjänsteman i lämplig lönegrad skulle kunna

äga ruin; efter skälig prövotid skulle därefter befordran till extra ordinarie

i viss utsträckning regelmässigt kunna påräknas. Beträffande lönestäliningen

finner lönenämnden ett begynnelsearvode av 300 kronor för månad lämpligt

avvägt men hyser tvekan, om så pass hög lönegrad som Eo 13 bör fastställas

såsom slutlönegrad.

Lantbruksstyrelsen har under framhållande av det angelägna i att erhålla

väl kvalificerade tjänstebiträden i lantbruksingenjörsdistrikten tillstyrkt de

sakkunnigas förslag till avlöningsbestämmelser för förste assistenter, assistenter

och tekniska biträden.

Kalmar låns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt

huruvida icke assistenterna bort föreslås i högre löneklasser än som

skett.

Lantbruksingenjören i Uppsala län och Tekniska läroverkens ingenjörsförbund

ha uttalat sig för placering i lönegraderna A 21 respektive A 19.

Föreningen statens lantbruksingenjörer har yttrat följande.

Föreningen vill framhålla angelägenheten av att tjänstebiträdenas anställnings-

och avlöningsförhållanden icke bliva sämre, än som nu gälla för

andra befattningshavare i statens tjänst med likvärdig utbildning, då en

tillräcklig rekrytering härigenom skulle omöjliggöras. För närvarande är

situationen härutinnan allt annat än tillfredsställande och den blir ohållbar,

så snart den nuvarande stora knappheten på arbetskraft för torrläggningsföretagens

utförande upphör, såvida icke dessförinnan avlöningsförhållandena

hunnit på tillfredsställande vis regleras. De sakkunnigas förslag synes oss

härutinnan tarva justering i åtskilliga avseenden.

Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund, vars yttrande jämväl

åberopats av Föreningen lantbruksingenjör sassistenter, har anfört i huvudsak

följande.

I likhet med vad som kräves beträffande ingenjörsbefattning inom vägorganisationen,

fordras det av assistent och förste assistent, att vederbörande

skall vara läroverksingenjör, d. v. s. ha avlagt examen vid statligt tekniskt

läroverk. Härutöver måste emellertid nu ifrågavarande tjänstemän ha genomgått

även lantbruks- eller lantmannaskola. Det är önskvärt med bättre

jordbruksutbildning för assistenterna och därför bör krav uppställas på att

vederbörande genomgått statsunderstödd lantbruksskola. Den jordbruksutbildning

som förvärvas vid lantmannaskola är nämligen icke tillräcklig

med hänsyn till de krävande arbetsuppgifter som åvila förste assistent och

assistent. Vid prövning av förste assistents lönegradsplacering ha de sakkunniga

tydligen förbisett att utöver ingenjörsutbildning även kräves lantbruksutbildning.

Förste assistenterna ha i verkligheten en mycket självständig

ställning. Stora fordringar ställas på dem i deras egenskap av lantbruksingenjörernas

närmaste män.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

99

Av det stora antal förrättningar lantbruksingenjörerna ha att utföra mäste

i praktiken så gott som allt arbete med förslagens utformning anförtros åt

förste assistenterna och assistenterna. Dessa ha alltså i verkligheten långt

mera kvalificerade arbetsuppgifter än vad som kan utläsas av författningarna.

Klyftan mellan lantbruksingenjör och hans närmaste man -—- 10 lönegrader

— är emellertid betydligt större än vad som eljest brukar förekomma

inom statsförvaltningen.

Erinras må, att exempelvis å lönestaten för byggnadsstyrelsen finns upptagen

en tjänst som assistent i lönegrad A 21 samt att för befordran till

denna tjänst icke kräves högre utbildning än för lantbruksingenjörsassistenterna.

Alla skäl tala därför enligt vår mening för en placering av förste assistent

i lägst lönegrad A 21.

För assistent äro de teoretiska kompetensfordringarna desamma som för

förste assistent. Det föreligger ej heller någon annan skillnad beträffande

själva arbetsuppgifterna än att de större och svårare uppdragen enligt sakens

natur i regel anförtros åt de mera erfarna förste assistenterna. Ej sällan ankommer

det dock även på assistenterna att handlägga dylika ärenden. Såväl

assistenterna som förste assistenterna ha uppnått relativt hög ålder. (Medelålder

resp. 51 och 45 år.) Även assistenttjänsterna bliva i många fall sluttjänster.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden synes ordinarie assistent

icke böra placeras i lägre lönegrad än A 19. En placering av jämväl de extra

ordinarie assistenterna i 19 lönegraden skulle vara väl motiverad. Med hänsyn

till bl. a. önskvärdheten av en jämn befordringsgång vilja vi dock icke

ifrågasätta högre lönegradsplacering för de extra ordinarie assistenterna än

lönegrad Eo 18.

Även för de tekniska biträdena böra fastslås bestämda kompetensfordringar.

Av dessa bör krävas både examen från statligt tekniskt läroverk och

jordbruksutbildning. Det vöre vidare önskvärt, örn tekniskt biträde finge under

någon tid, förslagsvis sex månader, tjänstgöra å lantbruksstyrelsens kulturtekniska

byrå.

Benämningen tekniskt biträde är ur alla synpunkter olämplig. Den säger

ingenting och användes aldrig som titel. Ingenjörsbiträde är bättre. Även de

tekniska biträdena böra placeras som extra ordinarie och extra tjänstemän.

Vad lönegradsplaceringen och fördelningen mellan nyssnämnda båda anställningsformer

beträffar föreslås en begynnelseplacering i lönegrad Ex 13

med uppflyttning efter ett år till lönegrad Ex 15. Efter högst två års väl

vitsordad tjänstgöring synes vederbörande därefter böra uppflyttas till lönegrad

Eo 15, i vilken lönegrad man torde böra räkna med förslagsvis 15

tjänster. En liknande befordringsgång lärer numera förekomma tämligen

allmänt för läroverksingenjörer inom statsförvaltningen.

Under alla förhållanden måste de föreslagna arvodesbeloppen anses helt

otillfredsställande. Då det här säkerligen kommer att bliva fråga om relativt

långa tjänstgöringstider är det icke lärlingslöner utan tjänstemannalöner,

som här skola bestämmas. För högre lönesättning talar jämväl den otillräckliga

eller helt obefintliga dyrtidskompensalion, som brukar utmärka arvodestjänsterna.

Lägre arvodesbelopp än 5 400 resp. 4 200 kronor örn året

lära därför icke skäligen böra ifrågakomma.

I fråga örn avlöningsförhållandena för rit- och s k r i v h i t r ä d e n innehålla

yttrandena i huvudsak följande.

Allmänna lönenämndcn har framhållit, alt vissa av de extra ordinarie

kon torsin Irädest jäns terna syntes efter närmare undersökning höra överfö
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

ras till ordinarie stat. Vidare har nämnden understrukit, att den omständigheten

att medel för nästa budgetår beräknades för 10 extra skrivbiträden i

Ex 2, givetvis icke uteslöte, att ifrågavarande befattningshavare framdeles

efter skälig prövotid kunde befordras till extra ordinarie.

Lantbruksstyrelsen har funnit förslaget örn inrättande av ordinarie kanslibiträdestjänster

i lönegrad A 7 väl motiverat och ej haft något att erinra

mot att kontorsbiträdena bibehölles i lönegrad Eo 4. Beträffande de extra

skrivbiträdena i Ex 2 har styrelsen framhållit, att den föreslagna lönegradsplaceringen

onekligen förefölle ganska låg, särskilt i betraktande därav, att

det varit förenat med stora svårigheter att få lämpliga sökande till de nuvarande

extra ordinarie kontorsbiträdestjänsterna. Då emellertid ifrågavarande

biträdens tjänstgöring torde i avsevärd grad böra betraktas vara avsedd

att bibringa vederbörande utbildning i på lantbruksingenjörsexpeditionerna

förekommande göromål (elevtjänstgöring), syntes den föreslagna lönegradsplaceringen

böra tills vidare godtagas.

Föreningen statens lantbruksingenjörer har framhållit, att det under senare

tid visat sig omöjligt att få lämpliga sökande till de nu i lönegrad Eo 4

placerade befattningarna, emedan konkurrensen från andra håll varit för

svår.

Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund har anfört i huvudsak

följande.

I fråga om kanslibiträdena har förbundet för närvarande icke något att

erinra örn den föreslagna lönegradsplaceringen. Redan de nuvarande arbetsuppgifterna

skulle emellertid väl motivera en högre lönesättning beträffande

en del tjänster. Arbetsuppgifterna kunde emellertid göras mera kvalificerade

om kraven på god skolunderbyggnad, fackutbildning som kartriterska och

färdighet i maskinskrivning något skärptes. Särskilt för sådan händelse torde

framdeles de högst kvalificerade kanslibiträdena böra uppflyttas till kansliskrivare

i lönegrad All. Möjligen kunde också en kontoristtjänst i lönegrad

A 9 inrättas. En dylik anordning skulle icke behöva medföra några ökade

kostnader för statsverket. De arbetsuppgifter vederbörande kansliskrivare eller

kontorist i så fall skulle komma att fullgöra, skulle nämligen eljest ha

måst anförtros åt ingenjörsbiträde eller assistent.

De sakkunniga ha räknat med 24 extra ordinarie kontorsbiträden i lönegrad

Eo 4. Vid omorganisationen år 1939 anställdes 10 kontorsbiträden i lönegrad

Eo 4. En del av dessa kvarstå alltjämt i samma befattning. Andra ha

tjänstgjort i denna längre eller kortare tid. Samtliga dessa befattningshavare

torde få anses ha genomgått tillräcklig -—de flesta för övrigt alltför lång —

prövotid i icke-ordinarie anställning. Skäligen böra minst 10 av de föreslagna

24 tjänsterna i lönegrad Eo 4 i stället uppföras som ordinarie.

Beträffande personalbehovet inom lantbruksingenjörsorganisationen

lia följande yttranden avgivits.

Lantbruksstyrelsen har ansett den av de sakkunniga beräknade personalen

otillräcklig och härom anfört i huvudsak följande.

De sakkunniga lia föreslagit ett oförändrat antal lantbruksingenjörer eller

24 ävensom inrättandet av 6 befattningar såsom extra ordinarie lantbruksingenjör.

Enligt lantbruksstyrelsens mening kunna med detta antal förrättnings
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

101

män de berättigade anspråk på skyndsam handläggning av förrättningarna,

som kunna ställas av förrättningssökandena, under inga förhållanden tillgodoses.

Det kan nämligen med säkerhet förulses, att lantbruksingenjörema,

sedan deras taxeinkomster bortfallit, komma att allmänt tillämpa en arbetsdag

örn sju timmar samt, i motsats mot vad bitlills varit fallet, helt uttaga

dem tillkommande semesterledighet. En icke obetydlig nedgång i arbetsprestationerna

måste härav bliva en oundviklig följd. Storleken av denna nedgång

kan givetvis icke i förväg med någon högre grad av säkerhet beräknas. Lantbruksstyrelsen

anser sig emellertid kunna approximativt uppskatta densamma

till 20 å 25 procent. Härjämte bör i detta sammanhang beaktas den betydande

stegring av arbetsuppgifterna, som kommer att bliva en följd av att,

på sätt de sakkunniga föreslagit, lantbruksingenjörema skola handhava en

fortgående kontroll av underhållet av med statsmedel understödda torrläggningsföretag.

En ökning av antalet förrättningsmän utöver vad i betänkandet

föreslagits måste därför bliva ofrånkomlig, för den händelse det skall bliva

möjligt att tillgodose förrättningssökandenas berättigade anspråk på att utan

orimligt långa dröjsmål erhålla biträde av lantbruksingenjör. Den av de sakkunniga

föreslagna ökningen av antalet tjänstebiträden hos lantbruksingenjörema

är härvidlag ingalunda tillfyllest för verksamhetens uppehållande i

önskvärd omfattning. Härtill behövs ovillkorligen nya självständigt arbetande

förrättningsmän. Med avseende härå må även framhållas, att överlåtandet av

en del mindre torrläggningsföretag på jordbrukskonsulenterna torde sakna

nämnvärd betydelse i förevarande avseende, enär dessa lia full sysselsättning

redan nied sina nuvarande arbetsuppgifter.

En ökning av antalet ordinarie lantbruksingenjörer finner lantbruksstyrelsen

vara påkallad med hänsyn till torrläggningsverksamheten i Norrland, och

särskilt i övre Norrland. Framförallt i sistnämnda landsdel torde det nämligen

med hänsyn till det synnerligen stora antalet förrättningar och lantbmiksingen

järs distink tens stora geografiska utsträckning bliva nödvändigt att

verkställa en uppdelning och omreglering av distrikten. Med avseende härå

må framhållas, att tidigare under en lång följd av år, intill dess torrläggningsverksamheten

genom krigets inverkan avsevärt inskränktes på grund av bristande

tillgång på arbetskraft, icke mindre än fem extra lantbruksingenjörer

varit förutom tre ordinarie lantbruksingenjörer fullt sysselsatta såsom förrättningsmän

inom Västerbottens och Norrbottens län. På grund av nuvarande

otillräckliga tillgång på arbetskraft är emellertid sedan ett par år tillbaka

endast en extra lantbruksingenjör placerad i Norrbottens län, varjämte en

extra lantbruksingenjör tillfälligtvis förordnats tjänstgöra inom Västerbottens

län. Denna inskränkning har fått till följd en betydande arbetsbalans hos förråt

iningsmännen i nämnda båda län, något som måste betraktas såsom synnerligen

beklagligt med hänsyn till nuvarande strävanden att höja jordbruket

i Norrland.

Jämväl inom de mellersta och södra delarna av landet torde det bliva nödvändigt

att under nämnda förulsiiltning i fråga örn verksamhetens bibehållande

vid ålminslone dess nuvarande omfattning utöka antalet förrättningsmän,

utöver vad de sakkunnigas förslag innebär.

Lantbruksstyrelsen finner sig på grund av det anförda nödsakad föreslå, att

det av de sakkunniga föreslagna antalet förrättningsmän utökas med minst

tre ordinarie och tre extra ordinarie lantbruksingenjörer. Såsom följd härav

måste jämväl antalet tjänstebiträden ökas. Som tjänstebiträden hos var och

en av sagda tre ordinarie lantbruksingenjörer böra nämligen anställas en

förste assistent och ett kanslibiträde, varför man måste räkna med ytterligare

tre ordinarie förste assistenter och tre ordinarie kanslibiträden. Här
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 122.

jämte synes av rekryteringsskäl ytterligare en extra ingenjör förutom de två

av de sakkunniga föreslagna böra anställas.

Enligt lantbruksstyrelsens mening skulle följaktligen inom lantbruksingenjörsorganisationen

erfordras följande befattningshavare.

Ordinarie tjänstemän.

Löngrad

1) 27 lantbruksingenjörer...................................... A 29

2) 27 förste assistenter ........................................ A 19

3) 20 assistenter .............................................. A 16

4) 27 kanslibiträden ........................................... A 7

lcke-ordinarie tjänstemän.

1) 9 extra ordinarie lantbruksingenjörer ....................... Eo 24

2) 12 extra ordinarie assistenter ............................... Eo 16

3) 24 » » kontorsbiträden .......................... Eo 4

4) 3 » ingenjörer......................................... Ex 21

5) 10 » skrivbiträden ...................................... Ex 2

6) 2 ingenj Örsåspiranter med arvode å 6 000 kronor

7) 30 tekniska biträden med arvoden från 3 600 kronor till 5 400

kronor allt efter anställningstidens längd.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit, att den orimligt långa tid, som

under nuvarande förhållanden ofta förflöte, innan vissa förrättningar bleve

slutförda, borde vid ett förstatligande av tjänstemannaorganisationen kunna

avsevärt nedbringas. Det syntes emellertid ovisst om, även med den föreslagna

ändringen beträffande lantbruksingenjörernas avlöningsförhållanden,

ett fullt tillfredsställande resultat kunde nås. En utökning av antalet tjänstemän

torde även bliva erforderligt. Inom länet syntes arbetsbelastningen i

förening med länets betydande längd och bristfälliga kommunikationer kräva

tillsättandet av ytterligare en lantbruksingenjör.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har påpekat

vikten av att torrläggningsärendena handläggas snabbare än hittills. Förhållandena

inom sällskapets område vore snart sagt olidliga. En utökning av

befattningshavarnas antal vore ofrånkomlig så att inom varje hushållningssällskaps

område komme att finnas en lantbruksingenjör med nödigt antal biträden.

För sällskapets eget vidkommande kunde en som nu i Kalmar stationerad

lantbruksingenjör icke i längden anses vara tillfyllest för nödig

kontakt med torrläggningsnämnden och tillfredsställande handläggning av

verksamheten.

Länsstyrelserna i Uppsala och Kristianstads län samt förvaltningsutskottet

hos hushållningssällskapet i Uppsala län ha vänt sig mot de sakkunnigas förslag,

att förste assistenterna skulle placeras en hos varje ordinarie lantbruksingenjör.

I yttrandena har framhållits, att inom vissa distrikt för närvarande

finnas två förste assistenter och att ett genomförande av de sakkunnigas förslag

skulle föranleda icke önskvärda tvångsförflyttningar av befattningshavare

med upp till 20 års tjänstgöring inom respektive distrikt. Hushåll
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

103

ningssällskapet har föreslagit utökning av antalet förste assistenter till 30.

Som skäl härför har anförts, att inom Uppsala län arbetet icke skulle kunna

bedrivas med den intensitet, som fordrades, om antalet t jäns temedhjälpare

skulle minskas. Det kunde nämnas att på lantbruksingenjörsexpeditionen

förelåge vid senaste årsskiftet icke mindre än 52 icke påbörjade under föregående

år inkomna framställningar örn laga syneförrättning.

Länsstyrelsen i Västmanlands lån har ansett sig böra på det kraftigaste

understryka behovet av ytterligare arbetskrafter i lantbruksingenjörsdistrikten.

Att biträdespersonalen hittills varit otillräcklig med påföljd att slutförandet

av företag fördröjts till stort men för markägare kunde länsstyrelsen

för sin del av egen erfarenhet vitsorda. Inom länet hade nämligen sedan

många år tillbaka två större företag (sjön Tämnaren och Sagån) varit föremål

för utredningar avseende sänkningar och regleringar i övrigt, vilka företag

emellertid fått stå tillbaka för en hel del mindre sådana och därför icke

kunnat slutföras. Verkningarna av denna ordning hade icke heller uteblivit.

Stora arealer produktiv åkerjord hade gång efter annan blivit satta under

vatten, vilket på sina håll nära nog inneburit ekonomisk katastrof för därav

berörda jordbrukare.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har understrukit

nödvändigheten av att lantbruksingenjörerna tilldelades biträden i sådan

omfattning, att balansen av icke handlagda förrättningar nedbringades till

ett minimum. I Skaraborgs län med dess omfattande torrläggningsverksamhet

hade antalet balanserade förrättningar visat en oroväckande tendens att

stiga.

Lantbruksingenjören i Skaraborgs län har anfört bland annat följande.

Torrläggningsintressets mycket märkbara ökning i Skaraborgs län under

senare år nödvändiggör snarast möjliga ökning av antalet i länet tjänstgörande

förrättningsmän och biträden. Under en lång följd av år har den

statliga torrläggningsverksamheten i länet handlagts av distriktsinnehavaren

och en i länet stationerad extra lantbruksingenjör och deras tjänstebiträden.

Under de allra sista åren lia dessutom ett mindre antal förrättningar överlåtits

på ett par utanför länet stationerade extra lantbruksingenjörer. Samtliga

dessa ingenjörer lia fått så många förrättningar, som de uppgiva sig

hinna utföra. Av nyförordnade syneförrättningar kvarstodo på distriktsinnehavaren:
-

Är 1939 .................... 25 st.

» 1940 .................... 19 >

» 1941 .................... 22 »

» 1942 .................... 25 »

» 1943 .................... 31 »

» 1944 .................... 74 » (den 21 12).

Om denna ökning fortsätter, behövs omedelbart och oberoende av ändringen

i avlöningsförhållandena två nya förrättningsmän, vardera nied två

ingenjörs- och elt ritbiträde. Örn en av jordbrukskonsulenterna i länet blir

förklarad kompetent att handlägga enklare syneförrättningar, skulle detta

hjälpa upp situationen i någon mån, dock endast om hushållningssällkapet

anställer annan arbetskraft, som kan övertaga en del av hans nuvarande

arbetsbörda.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Föreningen statens lantbruksingenjörer har ansett de 12 föreslagna extra

ordinarie assistentbefattningarna otillräckliga och förordat, att antalet sådana

befattningar ökades till det dubbla för att förhindra det för närvarande

mycket vanliga förloppet att ett tekniskt biträde, så snart det

något så när blivit insatt i sina arbetsuppgifter, finge annan bättre betald

anställning. Vidare skulle det ur rekryteringssynpunkt vara synnerligen

lämpligt, om ett mindre belopp, förslagsvis 6 000 kronor per år, finge disponeras

till ersättning åt praktikanter. Det hade under senare tid visat sig

omöjligt att få lämpliga sökande till de nu i lönegrad Eo 4 placerade kontorsbiträdesbefattningarna,

då konkurrensen från andra håll varit för svår.

Det vore också uppenbart, att ett mera kvalificerat biträde behövdes icke

blott i vart och ett av de 24 distrikten utan även hos var och en av de 6

föreslagna extra-ordinarie lantbruksingenjörerna. Dessutom funnes redan

nu två mera kvalificerade biträden i flera distrikt. Behovet av sådana biträden

kunde därför för närvarande uppskattas till 34. För att fylla behovet

och möjliggöra en tillfredsställande rekrytering har föreningen föreslagit,

att 10 befattningar som skriv- och ritbiträden i lönegrad Eo 6 utöver de av

de sakkunniga föreslagna befattningarna inrättades. Möjligen kunde i så

fall antalet föreslagna kontorsbiträdesbefattningar i lönegrad Eo 4 minskas

något. ..lil il

Sveriges allmänna lantbrukstjånstemannaförbund och Föreningen lantbruksingenjörsassistenter

ha framhållit, att antalet ordinarie lantbruksingenjörer

borde ökas till 27. För att möjliggöra att vart och ett av de mest arbetstyngda

distrikten skulle kunna få två förste assistenter och för att förebygga

tvångsförflyttningar borde antalet sådana befattningar bestämmas till

30. Assistentbefattningarna borde av skäl som de sakkunniga anfört bliva

minst 38, varav förslagsvis 20 ordinarie och 18 extra ordinarie. Inom vartdera

av två distrikt tjänstgjorde för närvarande två ritbiträden. Jämväl andra

distrikt hade behov av mera än ett kanslibiträde. Såväl med hänsyn härtill

som för att undgå tvångsförflyttningar kunde antalet kanslibiträden icke

sättas lägre än 30. Dessa beräkningar avsåge endast budgetåret 1945/46. Sedan

erfarenhet vunnits av den nya organisationen, finge det bliva en fråga för

sig att taga ståndpunkt till spörsmålet om de ytterligare tjänster, varav behov

säkerligen komme att uppstå.

Enligt förbundets och föreningens mening borde för budgetåret 1945/46

beräknas följande organisation.

27 lantbruksingenjörer

30 förste assistenter ..

20 assistenter........

30 kanslibiträden.....

10 kontorsbiträden ...

3 lantbruksingenjörer

18 assistenter........

15 ingenjörsbiträden .

14 kontorsbiträden ...

2 ingenjörer........

i

lönegrad A 29

»

»

A 21

»

»

A 19

»

»

A 7

»

»

A 4

»

»

Eo 26

»

»

Eo 18

»

»

Eo 15

»

»

Eo 4

»

»

Ex 23

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

105

2 ingenjörsaspiranter.............. i lönegrad Ex 19

15 ingenjörsbiträden ............... » » Ex 13

10 skrivbiträden ................... » » Ex 2

Statskontoret har rörande den beräknade ökningen av antalet assistentbefattningar

från nuvarande 20 till 32 påpekat, hurusom assistentbehovet bleve

beroende av den framtida omfattningen av torrläggningsverksamheten och

den planerade underhållskontrollen. Med hänsyn till statskontorets uppfattning

att avdikningsanslaget icke borde ökas syntes varsamhet vara påkallad

vid utökning av personal, som vore avsedd att vinna stadigvarande anställning.

Beträffande frågan om övergångsersättning till vissa lantbruksingenjörer

ha följande yttranden avgivits.

Allmänna lönenämnden har förklarat, att vad i de sakkunnigas betänkande

anförts angående övergångsersättning till vissa lantbruksingenjörer föranledde

intet annat uttalande från lönenämndens sida, än att ersättningen borde

jämkas uppåt, därest lönenämndens förslag örn lantbruksingenjörernas placering

i lönegrad A 28 vunne beaktande.

Lantbruksstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

Lantbruksstyrelsen, som icke haft tillgång till de sakkunnigas undersökningsmaterial

och sålunda icke kunnat i detalj pröva de sakkunnigas förslag

örn övergångsersättning, finner sig icke kunna göra något mera bestämt uttalande

i berörda fråga. Styrelsen kan emellertid icke underlåta att giva uttryck

åt vissa betänkligheter med avseende pa de sakkunnigas beräkning av

de till de olika lantbruksingenjörerna utgående ersättningsbeloppen. Dessa ha,

enligt vad de sakkunniga framhållit, grundats på av vederbörande lantbruksingenjörer

uppgivna nettoinkomster enligt taxa för uppdrag i tjänsten. Med

avseende härå vill lantbruksstyrelsen framhålla, att taxebestämmelsema i förevarande

avseende äro gemensamma för samtliga förrättningsmän, ävensom

att förrättningarna äro i samtliga distrikt av i stort sett likartad karaktär.

Vid sådant förhållande hade det kunnat förutsättas, att nettoinkomstens storlek

bort i de särskilda fallen bliva i stort sett beroende av förrättningarnas antal

och verksamhetens areala omfattning. Av lantbruksstyrelsen verkställda

stickprov ha emellertid härutinnan givit mycket överraskande resultat. Såsom

exempel härpå må nämnas, att en lantbruksingenjör, som under åren 1935—

1943 årligen i medeltal handlagt endast 85 förrättningar med en sammanlagd

areal av 475 hektar, föreslagits skola erhålla en övergångsersättning under

det första övergångsåret av 5 000 kronor, medan motsvarande ersättning

till en annan lantbruksingenjör, som under samma period årligen i medeltal

handlagt 278 förrättningar med en sammanlagd areal av 1 912 hektar,

skulle komma att uppgå till allenast 800 kronor. Dylika i detta och andra

fall förekommande, mer eller mindre avsevärda divergenser synas lantbruksstyrelsen

svårförklarliga och giva ett bestämt intryck av att vid avgivandet

från vederbörande lantbruksingenjörers sida .av uppgifter örn nettoinkomstens

storlek icke tillämpats enhetliga grunder. Lantbruksstyrelsen vill med anledning

härav ifrågasätta, huruvida icke för ernående av full likställighet och

rättvisa i förevarande avseenden det slutliga bestämmandet av övergångsersättningarnas

belopp borde föregås av en ny undersökning i fråga örn storleken

av lantbruksingenjörernas hittillsvarande nettoinkomster enligt lantbruksingenjörstaxan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10G

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Föreningen statens lantbruksingenjör er har yttrat följande.

Ett konsekvent tillämpande av principerna för övergångsersättning fordrar,

att viss kompensation gives även åt några av de återstående åtta ordinarie

lantbruksingenjörerna och åt samtliga nuvarande extra lantbruksingenjörer.

Efter vad vi erfarit, torde det förhålla sig så, att åtminstone fyra av de förstnämnda

nu sitta med högre årsinkomst, än som blir fallet efter övergång

till nya lönestaten enligt de sakkunnigas förslag, och vad beträffar de nuvarande

extra lantbruksingenjörerna, så ha de under mycket ogynnsamma förhållanden

genomgått sin utbildning i förhoppning att få kompensation härför

genom de möjligheter, som det nuvarande taxesystemet ger. Någon juridisk

rätt att få ersättning härför ha de givetvis ej, men skäligheten synes

tala för, att kompensation i någon form herodes dem.

Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund har funnit starka billighetsskäl

tala för de sakkunnigas förslag om övergångsersättning samt beträffande

extra lantbruksingenjörerna anfört samma synpunkter som Föreningen

statens lantbruksingenjörer.

Lantbruksingenjörerna A. S. A. Danielsson, P. G. von Heideken, S. O. Berg

och W. J. R. Arfwedson, vilka icke föreslagits skola tillerkännas övergångsersättning,

ha gjort gällande att de sakkunnigas uppfattning, att de ej komme

att lida någon beräkningsbar inkomstminskning ej vore med verkliga förhållandet

överensstämmande. För dem, vilka utnämnts till lantbruksingenjörer

under åren 1941—1943, gällde att tjänsten först under de sista åren,

till vilka hänsyn ej syntes ha tagits vid de sakkunnigas beräkning, medfört

de inkomster, som torde få anses som normala inom vederbörande distrikt.

De årliga inkomstminskningar, som uppkomme vid jämförelse mellan å ena

sidan deras medelinkomster av tjänsten under åren 1943—1944 och å andra

sidan lön enligt lönegraden A 29, inberäknat rörligt tillägg och kristillägg

samt i förekommande fall kallortstillägg, utgjorde för Danielsson 3 900 kronor,

för von Heideken 3 200 kronor, för Berg 3 200 och för Arfwedson 2 400

kronor. De lia därför hemställt att tillerkännas övergångsersättning enligt av

de sakkunniga angivna grunderna med nyssnämnda belopp.

Lantbruksingenjören L. M. Lingström har framhållit, att en lantbruksingenjörs

inkomster vore i hög grad beroende av dugligheten hos de biträden han

hade att tillgå. Även den större eller mindre noggrannhet, varmed förrättningarna

handlagts, inverkade på inkomsten. Att till grund för blivande löneförmåner

endast lägga en förutvarande inkomst, som därtill beräknats under

ogynnsamma kristidsförhållanden, syntes därför icke vara rättvist. Lingström

hade under nära två år av den tid, som de sakkunnigas undersökningar avsåge,

saknat ritbiträde, till vars avlönande bidrag eljest skolat utgå av statsmedel.

1934 års avdikningssakkunniga hade för honom föreslagit en övergångsersättning

av 2 000 kronor. Med hänsyn såväl till nämnda omständigheter

som till det förhållandet, att hans nettoinkomst av förrättningar under

år 1944, 7 167 kronor, med omkring 3 000 kronor överstigit hans beräknade

medelinkomst av taxa för åren 1934—1943, hemställde han att bliva tillerkänd

en övergångsersättning för första året av 3 000 kronor.

Riksräkenskapsverket har under erinran om sitt uttalande i yttrande över

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

107

1934 års avdikningssakkunnigas betänkande ifrågasatt om tillräckliga skäl

förelåge att utsträcka avvecklingsperioden för övergångsersättningen utöver

nio år.

De sakkunnigas förslag rörande över gång sanordningar saint

statens övertagande av 1 an tbruksingenjörsorganisationen

ha i yttrandena lämnats utan huvudsakliga erinringar. Från några

håll har understrukits vikten av att tillräckligt lång tid får förflyta mellan

riksdagens beslut rörande omorganisationen och dess ikraftträdande för

att ej reda, ordning och rättvisa skola äventyras.

i

Vid den behandling av frågan om lantbruksingenjörsorganisationens fulla

förstatligande som i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 204 ägde rum

vid 1939 års lagtima riksdag, anslöt sig riksdagen till den i propositionen uttalade

meningen, att lantbruksingenjörerna borde göras oberoende av taxeinkomster

och deras tjänstebiträden beredas statsanställning. Emellertid ansågs

det lämpligt att låta omorganisationen äga rum i två etapper. I följd

härav beslöts att staten då endast skulle övertaga ansvaret för den del av

biträdespersonalen, varav ett mera stadigvarande behov förelåge. Övrig biträdespersonal

skulle som dittills anställas och avlönas av förrättningsmännen

själva. Frågan örn lantbruksingenjörernas, extra lantbruksingenjörernas och

lantbruksstipendiaternas framtida avlöningsförmåner skulle göras till föremål

för fortsatt övervägande.

Såsom framgår av de sakkunnigas betänkande tala flera skäl för att tiden

nu är inne att genomföra den tilltänkta omorganisationen. Förhållandena

inom torrläggningsverksamheten ha sålunda i vissa hänseenden icke varit tillfredsställande.

Betydande förseningar av torrläggningsföretagens planläggning

ha förekommit. Den omständigheten att de blivande anställnings- och av(löningsförhållandena

på lantbruksingenjörsbanan icke varit fastställda torde

ha varit en viktig anledning till att banan under senare år icke förmått locka

ett tillräckligt antal aspiranter. Sålunda har ett flertal befattningar som extra

lantbruksingenjör och lantbruksstipendiat till men för torrläggningsverksamheten

varit obesatta. Behov har även visat sig föreligga av en icke obetydlig

ökning av biträdespersonalen. Med hänsyn till det anförda anser jag mig böra

förorda att frågan örn löne- och anställningsförhållandena för den till torrläggningsverksamheten

knutna personalen nu upptages till slutligt avgörande.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget till anställnings- och avlöningsvillkor

synes mig vara av beskaffenhet att kunna med vissa mindre avvikelser

godtagas.

Vad angår lantbruksingenjörerna anser jag visserligen i likhet med de sakkunniga

vissa skäl kunna åberopas för befattningens placering i lönegrad

A 29. I anslutning lill vad allmänna lönenämndens majoritet funnit skäligt

finner jag mig dock icke böra föreslå tjänstens placering i högre lönegrad

än A 28. Denna lönegrad synes mig böra gälla för tjänsterna i samtliga län.

Såsom de sakkunniga förordat torde såväl för lantbruksingenjörerna som för

Före
draganden.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

dessas biträdande tjänstemän böra föreskrivas förbud att från kommuner

eller enskilda mot ersättning mottaga uppdrag som beröra lantbruksingenjörsverksamheten.

Den nu föreliggande stora arbetsbördan inom lanlbruksingenjörsdistrikten

har som jag tidigare berört på många håll förorsakat en betydande balans

av oavgjorda ärenden. Som i några yttranden framhållits föranledes

därav för markägarna ofta en mycket lång väntan på de torrläggningsplaner

varom de ansökt. Fall lia även förekommit då förrättningar dragit oskäligt

långt ut på tiden. Huruvida dessa missförhållanden bero på att antalet

förrättningsmän varit otillräckligt eller av brist på biträdespersonal är svårt

att avgöra. I syfte att få bättre förhållanden till stånd vill jag förorda en viss

icke alltför obetydlig utökning av biträdespersonalen. Det synes även kunna

övervägas att öka antalet förrättningsmän. Innan denna fråga upptages till

slutligt avgörande, torde det dock vara skäl att avvakta verkningarna av

den av mig nu förordade åtgärden. Emellertid förutsätter jag att detta spörsmål

följes med uppmärksamhet så att, därest ytterligare kvalificerade förrättningsmän

skulle visa sig av behovet påkallade, åtgärder så snart som möjligt

kunna vidtagas i syfte att få bristen avhjälpt.

Beträffande befordringsgången för den icke-ordinarie ingenjörspersonalen

kan jag med i det följande angivna avvikelser ansluta mig till de sakkunnigas

förslag i förevarande avseende. Aspirant på lantbruksingenjörsbefattning synes,

sedan han förvärvat för lantbruksingenjörsbanan föreskriven teknisk utbildning,

böra av lantbruksstyrelsen antagas till ingenjörsaspirant för högst

ett år. Under denna tid bör aspiranten fullgöra provtjänstgöring i enlighet med

vad de sakkunniga närmare angivit. Såsom jag inledningsvis framhållit synes

mig ingenjörsaspiranternas lantbruksutbildning tills vidare böra som hittills

vara förlagd till lantbrukshögskolan. Till den därstädes anordnade ettåriga

utbildningskursen för lantbruksingenjörsaspiranter bör av lantbruksstyrelsen

hänvisas aspirant, som under nämnda provtjänstgöring befunnits lämplig

för banan. Efter att ha med godkänt vitsord genomgått kursen vid lantbrukshögskolan

skall aspiranten av lantbruksstyrelsen kunna antagas till

extra ingenjör, varefter han såsom de sakkunniga förordat bör tjänstgöra

minst ett år som tjänstemedhjälpare åt lantbruksingenjör, ett halvt

år å lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå och omkring ett år som

kontrollant eller arbetsledare vid lämpligt arbetsföretag. Härefter torde

extra ingenjören, örn han på tillfredsställande sätt fullgjort sin tjänstgöring

och befinnes kompetent att självständigt handlägga syneförrättningar

rörande marks torrläggning, böra kunna förordnas till extra ordinarie

lantbruksingenjör. Den nu angivna befordringsgången avviker såtillvida

från de sakkunnigas förslag som antagningen till extra ingenjör kommer

att ske omkring ett år senare än de sakkunniga förordat och tjänstgöringen

hos hushållningssällskap uteslutits. Sistnämnda åtgärd har jag ansett

nödvändig för att motverka den förlängning av utbildningstiden som ett bibehållande

av lantbruksutbildningen vid lantbrukshögskolan innebär i förhållande

till de sakkunnigas förslag. Om nämnda utbildning, såsom jag fin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

109

ner önskvärt, framdeles kan äga rum samtidigt med den tekniska utbildningen,

synes mig aspiranten i likhet med vad de sakkunniga förordat böra

efter ett års provtjänstgöring antagas till extra ingenjör samt därefter under

anställningen som extra ingenjör jämväl fullgöra tjänstgöring hos hushållningssällskap

under ett halvt år och, såsom i ett flertal yttranden föreslagits,

vid vattendomstol under likaledes ett halvt år.

I några yttranden har framhållits, att avlöningsförhållandena för den ickeordinarie

ingenjörspersonalen enligt de sakkunnigas förslag skulle bliva väl

förmånliga i betraktande av den gynnsamma befordringsgången. Med hänsyn

till de anställningsvillkor som i nuvarande läge gälla för ingenjörer med

högskoleutbildning samt vikten av att till torrläggningsverksamlieten må

kunna förvärvas goda krafter anser jag mig emellertid icke kunna tillstyrka,

att dessa befattningshavare erhålla sämre löneställning än de sakkunniga

föreslagit. Följaktligen torde till ingenjörsaspirant böra utgå arvode med

500 kronor i månaden, befattningen som extra ingenjör bör hänföras till

lönegrad Ex 21 och befattningen som extra ordinarie lantbruksingenjör till

lönegrad Eo 24. Vad särskilt angår ingenjörsaspirant och extra ingenjör bör

emellertid understrykas, att den nu förordade, jämförelsevis gynnsamma

löneställningen är betingad av den rådande svårigheten att förvärva lämplig

arbetskraft och således icke får betraktas som prejudicerande för framtiden.

Såsom de sakkunniga föreslagit lärer ingenjörsaspirant böra medgivas vissa

särskilda förmåner, såsom semester enligt för extra tjänstemän gällande grunder

samt ersättning vid tjänsteresa.

Antalet befattningar som extra ordinarie lantbruksingenjör bör som de

sakkunniga uttalat bestämmas så att .rekryteringsbehovet på lantbruksingenjörsbanan

fylles och behovet av biträdande föi-rättningsmän i de mera arbetstyngda

distrikten kan tillgodoses. Ingenjörsaspiranter böra antagas till

det antal som är förenligt med en jämn befordringsgång. För nästkommande

budgetår vill jag förorda, att å tjänsteförteckningen uppföras 6 befattningar

som extra ordinarie lantbruksingenjör samt att medel beräknas för

anställande av 2 extra ingenjörer. Den minskning som detta innebär i förhållande

till nu medgivet antal befattningshavare är betingad därav att på

banan icke torde under samma budgetår vara att tillgå ett större antal för

sådana befattningar kompetenta ingenjörer än nu angivits.

Medel torde dessutom böra beräknas till avlöning av 2 ingenjörsaspiranter.

I likhet med de sakkunniga anser jag goda skäl tala lör att förste assistenterna,

vilka nu äro placerade i lönegrad Eo 17, upptagas såsom ordinarie

befattningshavare i lönegrad A 19. En sådan befattningshavare torde böra

avses för varje lantbruksingenjörsdistrikt. För alt undvika mindre önskvärda

tvångsförflyttningar bör emellertid övergångsvis ordnas så alt, där i ett

distrikt nu finnas två förste assistenter, denna anordning tillsvidare får fortbestå

och de distrikt som under övergångstiden nödgas avstå från förste

assistent i stället tillgodoses med väl kvalificerad arbetskraft i assistentgraden.

Vad angår assistenterna, vilka för närvarande tillhöra lönegrad Eo 15,

anser jag, i anslutning lill vad de sakkunniga föreslagit, en viss förbättring

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

av deras anställningsförhållanden vara motiverad. Av skäl som i det föregående

framhållits och som närmare utvecklats av de sakkunniga erfordras

en icke obetydlig ökning av denna personalgrupp. Jag vill därför ansluta

mig till förslaget om inrättande av 20 assistentbefattningar i lönegrad A 16

och 12 i lönegrad Eo 16. Frågan örn det för framtiden erforderliga antalet

assistenter bör såsom de sakkunniga anfört tagas under vidare övervägande

sedan närmare erfarenhet vunnits örn personalbehovet efter omorganisationen.

Befattningarna som tekniskt biträde torde i allmänhet böra utgöra rekryteringstjänster

till assistentbefattningarna. Det är därför angeläget att de

för antagning till assistent gällande kompetenskraven i regel uppfyllas av

den som skall anställas som tekniskt biträde. Att föreskriva detta som oeftergivligt

villkor torde emellertid icke vara önskvärt, enär möjligheten synes

böra lämnas öppen att för vissa arbetsuppgifter anställa även annan lämplig

arbetskraft.

Anslagsbehovet till avlöningar för tekniska biträden torde i överensstämmelse

med de sakkunnigas förslag böra för nästa budgetår avvägas för ett

personalbehov av 30 biträden och upptagas till 117 000 kronor. Det lärer få

ankomma på Kungl. Majit att efter närmare övervägande taga ställning till

anställningsformen och avlöningsvillkoren för denna personal.

De nuvarande befattningarna som ritbiträde i lönegrad Eo 7 synas som

de sakkunniga förordat böra omändras till kanslibiträden i lönegrad A 7,

därvid en sådan befattning beräknas för varje lantbruksingenjörsdistrikt.

Vad jag i det föregående anfört om åtgärder till förebyggande av tvångsförflyttning

av förste assistenter synes böra äga motsvarande tillämpning i

fråga örn kanslibiträdena.

Anslag synes mig vidare böra beräknas för anställande av 24 kontorsbiträden

i lönegrad Eo 4 och 10 skrivbiträden i lönegrad Ex 2, varjämte ett

belopp av 5 000 kronor bör upptagas för tillfällig biträdeshjälp.

För flertalet av de nuvarande lantbruksingenjör er na föranleder en övergång

till de föreslagna nya avlöningsbestämmelserna en mer eller mindre

betydande minskning i deras avlöningsförmåner. I överensstämmelse med

de grundsatser som tillämpats vid löneregleringar för andra personalgrupper,

senast häradshövdingarna, torde det vara skäligt, att sålunda uppkommande

inkomstminskningar i viss mån kompenseras genom övergångsersättningar.

I fråga om grunderna för dessa ersättningars beräknande kan jag ansluta

mig till vad de sakkunniga anfört. Vad beträffar ersättningens storlek för

varje särskilt fall synes endast böra framhållas att ett mera tillförlitligt material

för dess beräknande än det de sakkunniga haft att tillgå näppeligen

torde stå till buds. Då jag med frångående av de sakkunnigas förslag om

lantbruksingenjörstjänsternas placering i lönegrad A 29 anslutit mig till allmänna

lönenämndens förslag om en placering i lönegrad A 28 synes, såsom

lönenämnden i sitt yttrande framhållit, en viss höjning av övergångsersättningama

utöver vad de sakkunniga föreslagit vara påkallad. Höjningen torde

skäligen böra beräknas till ungefärliga skillnaden i löneförmåner mellan

28 och 29 löneklasserna jämte därå beräknat rörligt tillägg och kristillägg,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

lil

eller i runt tal 600 kronor. Övergångsersättning med sistnämnda belopp synes

böra utgå även till de sex lantbruksingenjörer som enligt de sakkunnigas beräkningar

icke vid en placering i lönegrad A 29 skulle lida beräkningsbar

löneminskning.

Övergångsersättningar böra i enlighet med vad jag sålunda anfört efter

en övergång till den föreslagna nya lönestaten utbetalas till nedannämnda

lantbruksingenjörer med följande belopp, att utgå till fullo under budgetåret

1945/46 och därefter avskrivas med en tiondel för varje budgetår.

Lantbruksingenjör

Belopp

kronor

Lantbruksingenj ör

Belopp

kronor

Kindblom, K. G.

. ... 6 600

Zielfelt, E.................

2 800

Wallér, C.-H. . .

____ 6 600

Hallin, S. G. V.............

2 600

Risberg, N. E. . .

. .. . 6 600

Westling, K. F.............

2 500

Olsson, F. M. . .

____ 6 600

Gustafsson, N. G...........

2 000

Welin-Berger, A.

H.....

____ 6 600

Öjefors, K. E...............

1 400

Wadman, G. . . .

____ 5 600

Lingström, L. M............

800

Berner, C......

____ 5 600

Larsson, D.................

600

Helin, I. P.....

____ 5 000

Möller, J. T................

600

Hägglund, J. M.

____ 4 900

Danielsson, A. S. A.........

600

Hegethorn, G. H.

____ 4 200

Arfwedson, W. J. R.........

600

Lindqvist, E. G.

. .. . 4100

von Heideken, P. G.........

600

Welin-Berger, A.

E.....

____ 3 700

Berg, S. O.................

600.

Det sammanlagda beloppet av övergångsersättningar-skulle under det

första övergångsåret uppgå till i runt tal 82 000 kronor.

Beträffande de nuvarande extra lantbruksingenjörerna och lantbruksstipendiaterna

torde, därest löneregleringen skulle för någon av dem på grund av

hittills åtnjuten inkomst av taxa medföra nämnvärd inkomstminskning, frågan

om eliminerandet därav genom placering i lämplig löneklass böra få av

Kungl. Majit övervägas från fall till fall.

Beträffande de särskilda övergångsanordningar som påkallas av den av

mig förordade löneregleringen inom lantbruksingenjörsorganisationen kan

jag ansluta mig till vad de sakkunniga anfört. Vad särskilt angår taxeinkomsterna

för de förrättningar som icke avslutats vid tiden för löneregleringens

genomförande böra dessa beträffande åtgärder som vidtagits före

nämnda tidpunkt tillkomma förrättningsmännen och för senare utförda arbetsuppgifter

tillfalla staten. Fördelningen av dessa belopp bör i den ordning

som de sakkunniga förordat verkställas av lantbruksstyrelsen. Förstatligandet

av förvaltningen i lanlbruksingenjörsdistrikten torde böra ske oberoende

av om distriktsinnehavaren övergår till ny lönestat eller han vill kvarstå vid

det nuvarande lönesystemet. För lantbruksingenjör, som .önskar kvarstanna

å hittills gällande lönestat, torde Kungl. Majit äga föreskriva begränsning

av taxeinkomst. Sålunda böra de sammanlagda inkomsterna av lön jämte

stadgade tillägg samt ersättning enligt taxa icke få av honom uppbäras till

sammanlagt högre belopp än som skulle i löneförmåner tillkomma honom

om han övergår på den nya lönestaten. Överskjutande taxeinkomster böra

opaginerad Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

inlevereras till statsverket såsom ersättning för dess utgifter för lantbruksingenjörsorganisationen.

Såsom de sakkunniga föreslagit torde, därest lantbruksingenjörs

nuvarande sammanlagda inkomster av tjänsten i nämnvärd

mån överstigit vad som med nyss anförda inkomstbegränsning skulle tillkomma

honom, frågan om personligt lönetillägg till honom böra hänskjutas

till riksdagens prövning.

Ett genomförande av löneregleringen för personalen inom lantbruksingenjörsorganisationen

påkallar vissa ändringar i civila avlöningsreglementet.

De sakkunniga ha vidare föreslagit i betänkandet närmare angivna ändringar

i allmänna tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet.

Dessa frågor anmälas i annat sammanhang för Kungl. Majit av chefen

för finansdepartementet.

Statsverket bör, såsom de sakkunniga förutsatt, efter löneregleringen övertaga

ansvaret för de omkostnader för lantbruksingenjörsorganisationen, som

befattningshavarna hittills haft att själva besörja. Möbler och kontorsmaskiner,

rit- och skrivmateriel samt instrument och annan fällutrustning, som

förrättningsmännen vid övergången innehava, böra i den mån så befinnes

ändamålsenligt inlösas av statsverket. Lösesummans storlek torde för varje

befattningshavare bestämmas av lantbruksstyrelsen efter värdering av en

eller flera av lantbruksstyrelsen utsedda värderingsmän jämte ägarna. Närmare

föreskrifter rörande förfarandet vid inlösningsförrättningen torde få

meddelas av Kungl. Majit.

Den av mig förordade omorganisationen torde böra vinna tillämpning från

och med nästa budgetår.

4. Lantbruksingcnjörstaxan.

De sakkunniga.

I de sakkunnigas betänkande har framhållits, att de föreskrifter, som enligt

förordningen den 27 juni 1930 (nr 303) (lantbruksingenjörstaxan) gällde angående

gottgörelse, som lantbruksingenjör ägde av förrättningssökande uppbära

för verkställt arbete, vore mycket detaljerade och invecklade. De sakkunniga

ha därför ansett lämpligt att i samband med den föreslagna omläggningen

av avlöningsförhållandena för lantbruksingenjörerna en genomgripande

förändring och förenkling av grunderna för förrättningsarvodenas bestämmande

genomfördes. Som principer att iakttaga vid en omläggning ha

de sakkunniga anfört, att det å ena sidan kunde anses önskvärt att inflytande

medel, vilka hädanefter skulle tillkomma statsverket, täcka en så stor

del som möjligt av kostnaderna för lantbruksingenjörsorganisationen, men

att det å andra sidan också vore angeläget att den allmänhet, som önskade

biträde av lantbruksingenjör, ej betungades med högre kostnader därför än

nödvändigt. Någon Väsentlig ökning av vad förrättningssökande hittills haft

att erlägga för biträde av lantbruksingenjör lia de sakkunniga ansett icke

böra bliva en följd av omorganisationen. Å andra sidan kunde någon genomgående

nedsättning av nu gällande arvoden ej heller anses av behovet påkallad.

Om sålunda rekvirenternas utgifter för förrättningarna i allmänhet

icke borde stegras, ha de sakkunniga dock funnit lämpligt föreslå vissa icke

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 122.

113

obetydliga ändringar i taxan för att avhjälpa olägenheter, som vidlådde nuvarande

taxesystem. Särskilt ha de sakkunniga beaktat, att arvodet för mindre

syneförrättningar med tillämpning av gällande taxa kunde bliva oproportionerligt

högt och betungande för sakägarna, medan däremot exempelvis arbetsledning

vid torrläggningsföretag, utredningar rörande markskador vid

uppdämning för kraftändamål, förslag till kloakledningar m. m. debiterades

alltför lågt i förhållande till de arvoden, som i den allmänna marknaden utginge

för likvärdiga tjänster.

De nämnda ändringarna skulle komma att medföra en viss ökning i de

statsverket tillkommande förrättningsavgifterna jämfört med vad lantbruksingenjörerna

själva nu finge uppbära. Enligt de sakkunnigas beräkningar hade

Iantbruksingenjörernas sammanlagda bruttoinkomster av förrättningsavgifter

enligt taxan de senaste åren uppgått till något över 500 000 kronor för

år. Statens sammanlagda inkomst av förrättningsavgifter har efter de av de

sakkunniga föreslagna ändringarna i taxebestämmelserna ansetts kunna beräknas

till i runt tal 650 000 kronor för år, därvid emellertid de sakkunniga

förutsatt, att torrläggningsverksamheten finge behålla minst samma omfattning,

som den haft under det senaste årtiondet, samt att organisationens arbetskapacitet

kunde hållas på minst nuvarande höjd, vilket kunde väntas

bliva fallet örn den personalökning komme till stånd, som de sakkunniga

föreslagit.

De sakkunniga ha framhållit, att de endast i stora drag kunnat angiva de

huvudgrunder, efter vilka arvodena syntes böra beräknas, varemot det torde

få ankomma på lantbruksstyrelsen att i detalj utforma och till Kungl. Majit

avgiva förslag till erforderliga närmare bestämmelser. Beträffande de sålunda

anförda huvudgrunderna för förrättningsavgifternas bestämmande torde jag

få hänvisa till betänkandet sid. 161—170. Här må endast tilläggas att uppbörden

av förrättningsavgifterna enligt de sakkunnigas förslag skulle handhavas

av lantbruksstyrelsen samt att de sakkunniga avsett, att ändringarna

i lantbruksingenjörstaxan skulle genomföras samtidigt med löneregleringen.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag i denna del har i huvudsak lämnats utan erinran.

Lantbruksstyrelsen har emellertid framhållit, att då de sakkunnigas förslag

till personalorganisation icke innefattade ökning av antalet förrättningsmän,

det med tämligen stor visshet kunde förväntas, att statsverkets av de sakkunniga

beräknade årliga inkomst av lantbruksingenjörsverksamheten,

650 000 kronor, icke komme att uppnås.

Riksräkenskapsverket har förklarat sig biträda de sakkunnigas förslag, att

det skulle ankomma på lantbruksstyrelsen såväl alt utöva kontroll över förrättningsmännens

debitering av avgifterna som att därom utfärda de närmare

bestämmelser, som befinnas erforderliga. Riksräkenskapsverket förutsatte

att dess medverkan i förevarande avseende i sinom tid bleve påkallad.

I likhet med de sakkunniga finner jag en förenkling av bestämmelserna

örn beräknande av förrättningsavgifter inom lantbruksingenjörsorganisatio
tiihnng

lill riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 122.

Före
draganden.

8

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

nen behövlig. Med hänsyn till att avgifterna efter löneregleringen för lant-- bruksingenjörerna ej skola tillkomma de enskilda befattningshavarna torde

det icke längre vara erforderligt att beräkna avgifterna på grundval av de

i varje förrättning ingående särskilda detaljarbetena. Det synes mig även vara

önskvärt, att i detta sammanhang verkställa en översyn av de ersättningsbelopp

som skola uttagas, så att dessa bliva lämpligt avvägda såväl för olika

slag av förrättningar inbördes som i förhållande till de arvoden, som i allmänna

marknaden betingas för likvärdigt arbete. De av de sakkunniga angivna

huvuddragen för bestämmande av förrättningsavgifter finner jag kunna

tjäna som grundval för närmare bestämmelser i ämnet. Lantbruksstyrelsen

torde därför böra erhålla i uppdrag att i huvudsaklig anslutning till vad de

sakkunniga förordat framlägga förslag till erforderliga bestämmelser.

VI. Vissa åtgärder för torrläggningsverksamhetens

rationalisering.

De sakkunniga.

I sitt betänkande ha de sakkunniga givit anvisning på ett flertal åtgärder,

som ansetts påkallade för torrläggningsverksamhetens rationalisering. Sålunda

har, i anledning av pågående utredning rörande Svenska vall- och mosskulturföreningens

verksamhet, framhållits att sådan sakkunskap för bedömande

av torv- och gyttjejordar som hittills stått till förfogande hos nämnda förenings

kulturingenjörer alltjämt måste finnas tillgänglig för tillgodoseende av

torrläggningsverksamhetens behov. I fråga om sjösänkningar ha de sakkunniga

förordat anlitande av limnologisk sakkunskap, vilket borde ske genom

begagnande av den enligt 10 kap. 46 § vattenlagen föreliggande möjligheten

för förrättningsman att tillkalla sakkunnigt biträde. Erinran härom borde

enligt förslaget införas i de av lantbruksstyrelsen utfärdade tjänsteföreskrifterna

för förrättningsmännen. Undervisning i limnologiska frågor föreslås

skola anordnas vid fortbildningskurser för förrättningsmän. Sådana kurser

skulle anordnas jämväl för torrläggningspersonalens fortbildning i övrigt och

såväl för statens som hushållningssällskapens befattningshavare. Kurser borde

hållas under lantbruksstyrelsens ledning ungefär vartannat år. De sakkunniga

ha vidare framhållit angelägenheten av att myndigheter och förrättningsmän

vid behandling av torrläggningsfrågor ägnade tillbörlig uppmärksamhet

åt bevarandet av naturvärdena. Frågan om statligt stöd åt markägare,

som av hänsyn till naturskydd eller annat allmänt intresse hindrades att torrlägga

sin jord, har ansetts böra göras till föremål för närmare övervägande.

Uppmärksamhet har av de sakkunniga ägnats åt förhållandet mellan torrläggning

för jordbruksändamål och skogsdikning, därvid de sakkunniga föreslagit

dels utfärdande av bestämmelser om registrering av torrläggningsföretag

hos lantbruksstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna samt vederbörande förrättningsman

till förebyggande av att statsbidrag obehörigen uppbures, dels

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

115

ock åläggande för förrättningsmännen vid skogsdikning att för fall, då sådan

dikning avsåges skola mer eller mindre direkt anslutas till redan befintligt avlopp

för jordbruksjord, innan planläggningen slutfördes samråda med eliel

inhämta yttrande från vederbörande lantbruksingenjör angående sättet föi

anslutningen och om de särskilda åtgärder, som till följd av denna kunde

behöva vidtagas till förebyggande av skador genom dikningen.

Beträffande torrläggningsföretagens utförande ha de sakkunniga framhållit

vikten av att lantbruksingenjörerna i största möjliga utsträckning anlitades

för arbetsledning och kontroll. Denna verksamhet borde innefatta biträde

vid företagets utsättande å entreprenad, prövning av inkomna anbud,

upprättande av entreprenadkontrakt med arbetsakter, utsättning av avvägningspålar

m. m. samt erforderlig, regelbundet återkommande kontroll med

uppmätning av utfört arbete och uträkning av utgående likvider ävensom

hjälp med uppläggning av företagets räkenskaper samt fördelning på sakägarna

av kostnaderna för företaget.

De sakkunniga ha vidare förordat införandet av en mera effektiv kontroll

från statens sida över underhållet av utförda torrläggningsföretag. Kontrollen

skulle fullgöras genom besiktningar av lantbruksingenjör vart femte år

intill dess 30 år förflutit från företagets avsyning. Vid utgången av denna tid

skulle det ankomma på lantbruksstyrelsen att för varje särskilt fall bestämma

huruvida med hänsyn till företagets beskaffenhet och övriga omständigheter

regelbundna underhållsbesiktningar alltjämt skulle vidtagas. De sakkunniga

ha även föreslagit bestämmelser om förhandsmeddelanden till de underhållsskyldiga

rörande stundande besiktning ävensom föreskrifter örn skyldighet

för lantbruksingenjörerna att till lantbruksstyrelsen lämna rapport örn verkställda

besiktningar. Beträffande kostnaderna för underhållskontrollen ha de

sakkunniga uttalat, att besiktningarna liksom nu borde verkställas utan kostnad

för markägarna, medan däremot för erforderliga planer över underhållsarbeten

borde av intressenterna erläggas avgift efter gällande taxa.

Särskilt med hänsyn till vikten av att få ådagalagt huruvida besparingar

kunna vidtagas med avseende på dikningskostnaderna genom minskning av

torrläggningens intensitet ha de sakkunniga ansett, att medel borde ställas till

förfogade för en ökning av nu pågående forsknings- och försöksverksamhet

på torrläggningens område. Därvid syntes även böra undersökas andra ekonomiska

spörsmål med avseende på torrläggningen, såsom betydelsen av

igenläggning av öppna diken till rörledningar, lämpligaste metoder för förstärkning

av kanal- och dikesslänter m. m. De sakkunniga ha framhållit,

att den utökade forsknings- och försöksverksamheten särskilt borde inriktas

på praktiskt användbara resultat. Den har synts böra bedrivas vid lantbrukshögskolan

men i intimt samarbete med de på torrläggningsområdet verksamma

förrättningsmännen.

I anslutning till riksdagens i skrivelse den 6 maj 1944, nr 256, gjorda hemställan

lia de sakkunniga förordat vidtagande av erforderliga åtgärder för en

allsidig vetenskaplig undersökning av frågan örn avdikningens inverkan på

frostländigheten.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Föredragande??.

De sakkunniga ha slutligen behandlat frågan om möjligheten att åstadkomma

en omfördelning av jorden inom torrläggningsområden, där detta med

hänsyn till rådande otillfredsställande fastighetsindelning och äganderättsförhållanden

befunnes nödigt för att i synnerhet ofullständiga jordbruk skulle

få verklig nytta av torrläggningen. Utan att föreslå någon ändring i gällande

lagbestämmelser ha de sakkunniga anvisat en utväg att lösa nämnda problem,

byggd på intimt samarbete mellan vederbörande lantbruksingenjör och lantmätare

samt medverkan av länets egnahemsnämnd. I ändamål att befordra

en såvitt möjligt allmän anslutning från markägarnas sida till genomförande

av plan till ändrad fastighetsindelning ha de sakkunniga ansett böra i kungörelsen

örn statsbidrag från statens avdikningslånefond intagas en bestämmelse

om att statsbidrag icke finge beviljas till kostnader, som belöpte på

delägare, vilken ej vore villig att medverka till sådan ändring av fastighetsindelningen,

som lantbruksstyrelsen funnit skäligt föreskriva såsom villkor

för företagets rätt till statsunderstöd. För att ifrågavarande ur det allmännas

synpunkt önskvärda rationalisering icke skulle hindras eller motverkas av

därmed förenade utgifter för jordägarna ha de sakkunniga funnit lämpligt,

att kostnaderna för upprättande och fastställande av fastighetsindelningsplan

skulle stanna å statsverket och täckas från avdikningsanslaget.

Beträffande de nu behandlade frågorna tillåter jag mig att i övrigt hänvisa

till betänkandet.

Yttrandena.

De nu nämnda av de sakkunniga framlagda förslagen till rationaliseringsåtgärder

ha i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de inkomna

yttrandena. I några avseenden, särskilt beträffande förslaget till förbättrad

kontroll över underhållet och till ökad forsknings- och försöksverksamhet,

har behovet av de förordade åtgärderna livligt vitsordats. Den av de sakkunniga

anvisade utvägen att i samband med torrläggning åstadkomma en rationalisering

av vissa brukningsdelar genom ändring av fastighetsindelningen har

emellertid i flera yttranden betecknats såsom alltför svårframkomlig, varför

en förenkling härav borde övervägas i samband med pågående lagstiftningsarbete

på fastighetsbildningens område. Innan en sålunda förenklad ordning

komme till stånd, borde den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om

möjlighet att från andel i statsbidrag utesluta den som icke vore villig medverka

till ändrad fastighetsindelning icke införas.

Flertalet av de önskemål om åtgärder för torrläggningsverksamhetens rationalisering

som de sakkunniga framfört finner jag förtjänt av beaktande.

Det torde sålunda vara av vikt, att erforderlig sakkunskap alltjämt ställes

till förrättningsmännens förfogande för bedömande av torv- och gyttjejordar.

Det är vidare betydelsefullt, att förrättningsmännen vid bedömande av de

problem av limnologisk natur, vilka kunna föreligga vid sjösänkningar, anlita

tillgänglig sakkunskap. Erforderliga åtgärder i nu nämnda syften torde

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

117

böra vidtagas genom Kungl. Majlis försorg. Fortbildningskurser för torrläggningspersonalen

böra framdeles efter förslag av lantbruksstyrelsen anordnas

i den mån behov därav visas föreligga.

Huruvida gottgörelse av statsmedel bör beredas markägare, som av hänsyn

till naturskydd eller annat allmänt intresse hindras att torrlägga sin jord,

är en fråga örn vilken råda delade meningar. Med hänsyn till dess praktiska

betydelse för de markägare som beröras synes den förtjänt av vidare uppmärksamhet

och överväganden. För närvarande är jag emellertid icke beredd

att taga slutlig ståndpunkt till densamma.

Förslaget om registrering av vissa skogsdiknings- och andra torrläggningsföretag

till förebyggande av obehöriga statsbidrag torde jag framdeles, sedan

riksdagen fattat beslut rörande de av mig ifrågasatta åtgärderna rörande torrläggningsverksamheten,

få anmäla för Kungl. Maj:t. Det av de sakkunniga

förordade samarbetet mellan förrättningsmännen för skogsdikning å ena

samt lantbruksingenjörerna å andra sidan till förebyggande av skador genom

skogsdikning synes böra komma till stånd. I lantbruksingenjöremas arbetsuppgifter

bör ingå skyldighet att utöva arbetsledning och kontroll vid torrläggningsföretagens

utförande i den omfattning som de sakkunniga angivit.

I de kontrakt, som upprättas vid beviljande av statsbidrag och statslån, bör

intagas erinran om skyldighet för företaget att vara underkastat sådan kontroll.

Såsom i de sakkunnigas betänkande och ett flertal yttranden betonats

är det såväl ur statens som markägarnas synpunkt av vikt, att med statsunderstöd

utförda torrläggningsföretag bliva vederbörligen underhållna. Åtgärder

torde därför böra vidtagas för anordnande av kontroll över underhållsskyldighetens

fullgörande i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas

förslag.

De av de sakkunniga berörda frågorna örn ökat stöd åt forsknings- och

försöksverksamhet på torrläggningens område torde jag, i likhet med frågan

om undersökning rörande avdikningens inverkan på frostländigheten, få

framdeles underställa Kungl. Majit.

Av synnerlig betydelse är det av de sakkunniga behandlade spörsmålet om

möjligheten att i samband med torrläggning av mark vid föreliggande behov

åstadkomma en omfördelning av jordinnehavet så att med torrläggningen

kan vinnas verklig rationalisering av de därav berörda jordbruken. Vid en

målmedveten .samverkan mellan förrättningsmän, myndigheter och markägare

torde, som i betänkandet påvisats, möjlighet icke vara utesluten alt under

efterkommande av de lagbestämmelser, som nu gälla i olika hithörande

avseenden, genomföra en erforderlig omfördelning. Såsom i ett flertal yttranden

framhållits är emellertid åtgärden förenad med så stora svårigheter

att införandet av ett förenklat förfarande måste anses påkallat. Åtgärder

härför synas böra övervägas i samband med pågående utredningsarbeten

rörande fastighetsbildningslagstiftningen och jordbrukets rationalisering. För

närvarande torde markägares rält lill andel i statsbidrag icke böra göras beroende

av hans vilja alt medverka till omfördelning av mark som ingår i

företaget.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

VII. Åtgärder för att befordra användning av maskiner inom

torrläggningsverksamheten.

De sakkunniga.

I ändamål att i vissa fall möjliggöra en rationalisering av torrläggningsarbetet

och minska kostnaderna för detsamma ha de sakkunniga förordat ett

statligt ingripande för att befordra användningen av vissa arbetsmaskiner

inom torrläggningsverksamheten. Detta skulle ske genom inrättande av en

fond, förslagsvis benämnd statens torrläggningsmaskinfond, för vars medel

skulle anskaffas ett antal arbetsmaskiner, företrädesvis grävningsmaskiner,

mudderverk och traktorer, vilka skulle av staten till självkostnadspris uthyras

till styrelserna för torrläggningsföretag eller till mindre entreprenörer.

Fonden, för vilken under den närmaste tiden en kapitaltillgång av 1 000 000

kronor ansetts erforderlig, skulle enligt förslaget förvaltas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

på vilken myndighet jämväl skulle ankomma att anskaffa

och handhava maskinerna samt ombesörja uthyrningsverksamheten.

I motiveringen till sitt förslag lia de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Maskinellt torrläggningsarbete utföres nu i viss omfattning inom några

av de viktigare jordbruksdistrikten, medan det däremot i övrigt förekommer

endast i undantagsfall. Det torde dock kunna sägas vara regel att, där

möjlighet att välja arbetssätt föreligger, det maskinella utförandet kan avsevärt

nedbringa kostnaderna. Företag, vilka vid beräknat utförande för

hand ej kunna komma till stånd på grund av att båtnaden icke uppväger

kostnaden, skulle icke sällan kunna bliva lönande om exempelvis större avlopp

och vallbyggnader utfördes med maskin.

Torrläggningsarbeten med maskin utföras nu endast av ett fåtal entreprenörer.

De priser dessa betinga sig torde därför i regel ställa sig högre

än som kunde förväntas vid konkurrens mellan flera företagare. Frånvaron

av konkurrens beror givetvis på att det stora flertalet mindre torrläggningsentreprenörer

icke kunnat eller icke velat i sin rörelse investera de betydande

belopp, som erfordras för anskaffande av maskiner. Även om kapital stått

till buds, kan det ofta ha tett sig icke lönande att binda detta i maskiner

vilka kunde beräknas få stå oanvända under långa tider. För att maskinanskaffning

skall vara lönande för en entreprenör måste denne ha möjlighet

att undan för undan skaffa sig nya arbeten av sådant slag, att maskinerna

kunna hållas i bruk i den omfattning, som erfordras för deras amortering

inom rimlig tid.

Det bör i detta sammanhang icke förbises, att torrläggningsföretag ofta

anlitats som reservarbeten vid arbetslöshet, därvid som skäl för deras

lämplighet såsom .sådana bland annat framhållits förekomsten av manuellt

arbete i stor omfattning. Även i framtiden torde sådana lägen kunna uppstå,

att det ur arbetsförsörjningens synpunkt kan befinnas önskvärt att

torrläggningsarbete i största utsträckning utföres för hand. Härifrån synes

man emellertid kunna bortse vid en undersökning av möjligheterna att rationalisera

torrläggningsverksamheten så att den ur produktionssynpunkt

skall ställa sig så förmånlig som möjligt. Det bör även erinras om att

själva tillkomsten av större maskinellt utförda företag skapar behov av

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

119

manuell arbetskraft för kompletterande dikningsarbeten. I en hel del fall

torde en förutsättning för att snabbt kunna bereda ökad sysselsättning vid

torrläggningsarbeten vara, att lämpliga maskiner för upptagning av huvudavloppen

finnas tillgängliga.

Ett ingripande av staten i ändamål att befordra användningen av maskiner

synes kunna medföra betydande fördelar för torrläggningsverksamheten

i form av billigare arbetskostnader. Om staten anskaffade ett antal

arbetsmaskiner av olika slag och ställde dessa till verksamhetens förfogande,

skulle det maskinella torrläggningsarbetet otvivelaktigt vinna ökad

spridning och kostnaderna för detsamma minskas. Även en allmän påverkan

av torrläggningskostnaderna i för jordbruket förmånlig riktning torde

i viss mån kunna vinnas i synnerhet i tider med brist på arbetskraft. Om

maskiner, åtföljda av van personal, stöde till företagens direkta förfogande

skulle arbetsstyrelserna i större utsträckning än nu kunna utföra arbetena

i egen regi med lantbruksingenjören som arbetsledare och kontrollant. En

lämplig form för statens tillhandahållande av maskinerna torde vara att

desamma kunde hyras ut till arbetsstyrelser eller mindre entreprenörer. Uthyrning

torde, såvitt avser entreprenörer, böra ske för utförande av i varje

särskilt fall angivet statsunderstött torrläggningsföretag, som entreprenören

visar att han åtagit sig. I hyra bör betalas vad som motsvarar statens

självkostnader, varför verksamheten icke skulle ha understödskaraktär eller

behöva medföra några fortsatta ekonomiska uppoffringar från statens sida.

Skötsel och underhåll av maskinerna under hyrestid bör givetvis bekostas

av hyrestagaren.

Inköp av maskiner samt bestämmande av villkoren för uthyrningen torde

böra ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med

lantbruksstyrelsen. Huruvida i framtiden kan behövas ytterligare anslag för

maskinbeståndets utökning blir givetvis beroende på vilken efterfrågan på

maskiner som visar sig föreligga. Skulle denna icke tillfredsställas på annat

sätt, torde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med lantbruksstyrelsen

böra göra framställning om ytterligare anslag.

De sakkunniga lia vid behandlingen av förevarande fråga samrått med

den nu arbetande kommittén för maskinell täckdikning. Därvid har befunnits,

att något direkt samband icke råder mellan den maskinanskaffning

som nu föreslagits och det eventuella behov av maskiner för täckdikningen,

som utgör föremål för nämnda kommittés utredning.

Beträffande antal och beskaffenhet av de maskiner som skulle behövas

ha de sakkunniga åberopat en av ledamoten, lantbruksingenjören H. Welin - Berger upprättad, vid betänkandet fogad promemoria (bilaga B), till vilken

jag torde få hänvisa. De sakkunniga lia ansett maskinbehovet kunna tillfredsställande

fyllas genom en successiv anskaffning under två eller tre

budgetår.

Yttrandena.

Lantbruksstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

Lantbruksstyrelsen delar de sakkunnigas uppfattning i fråga örn betydelsen

av alt vid torrläggningsarbeten den manuella arbetskraften ersättes

med maskinkraft, så snart förutsättningar därför i ekonomiskt avseende föreligga.

Styrelsen bortser härvid från sådana med arbetslöshet eller andra

sociala förhållanden sammanhängande faktorer, vilka, även örn därigenom

en kostnadsstegring uppenbarligen skulle bliva en följd, kunna motivera

insättandet av manuell arbetskraft vid torrläggningsföretagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Majus proposition nr 122.

Enligt styrelsens mening torde insättandet i större utsträckning än hittills

av maskinkraft få anses såsom ett betydelsefullt steg framåt mot önskvärt

förbilligande av ifrågavarande arbeten. Styrelsen ansluter sig därför

till de sakkunnigas förslag. Den ifrågavarande verksamheten torde dock

tills vidare, lill dess närmare erfarenhet därom vunnits, få betraktas som

försök, enär onekligen en del svårigheter bliva förenade med en dylik statlig

verksamhet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län samt Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott ha förklarat sig livligt tillstyrka de

sakkunnigas förslag i förevarande avseende.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat

att åtgärder borde vidtagas för att befordra användningen av maskiner i

torrläggningsverksamheten. Icke minst hade begagnandet av maskiner visat

sig fördelaktigt vid de invallningsföretag på östgötaslätten, vilka under senare

tid i icke ringa antal utförts. Utskottet befarade emellertid, att den

av de sakkunniga föreslagna uthyrningsverksamheten skulle ådraga staten

icke oväsentliga kostnader utan att de avsedda fördelarna till fullo vunnes.

Utskottet har i stället föreslagit, att bestämmelserna för utlämnande av lån

ur jordbrukets maskinlånefond så ändrades, att lån ur fonden kunde beviljas

till vid torrläggningsarbeten verksamma entreprenörer för inköp av

arbetsmaskiner. De för torrläggningsarbeten avsedda maskinerna torde under

sådana förhållanden komma att skötas och utnyttjas bättre, än örn de skulle

vara statens egendom och utlämnas mot hyra.

Statskontoret och riksräkenskapsverket ha avstyrkt inrättandet av en särskild

»statens torrläggningsmaskinfond» och förordat, att medel för ifrågavarande

maskinanskaffning anvisas såsom investering i väg- och vattenbyggnadsväsendets

förrådsfond.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ifrågasatt huruvida det föreslagna

beloppet av 1 000 000 kronor för inköp av arbetsmaskiner vore tillräckligt

för ändamålet. Mindre kranar, tippvagnar, räls, elektriska strålkastare m. m.

borde inköpas separat för varje särskilt företag på samma sätt, som nu tilllämpades

vid av styrelsen bedrivna arbetsföretag. Styrelsen har förutsatt att

frågan om uttagning av hyresersättningar och anslag till maskinparkens förnyelse

ordnades på samma sätt, som nu skedde inom styrelsens maskincentralförråd.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen har avstyrkt de sakkunnigas förslag

och framhållit i huvudsak följande.

Möjligheterna att använda maskiner för utförande av torrläggningsarbeten

bör icke överskattas. Kostnaderna för lastning, transport, uppsättning och

nedtagning av större arbetsmaskiner äro ofta så betydande, att det vid mindre

arbetsobjekt kan vara mera ekonomiskt att utföra schaktningsarbeten för

hand. Många gånger äro även markförhållandena sådana, att tunga maskiner

överhuvudtaget icke kunna användas. Vid grävning med maskin, särskilt

vid utförande av kanaler och diken av liten sektion, bliva därjämte

kostnaderna för nödvändig manuell efterjustering av slänter och botten ofta

så betydande, att maskinarbetet härigenom blir oekonomiskt. Vid utförande

för hand sker nämligen dylik justering samtidigt med grävningen och kräver

därför icke extra kostnader.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

121

Av de under budgetåren 1934/35—1942/43 understödda torrläggningsföretagen

utgöras ca 94 procent av företag med en kostnad icke överstigande

25 000 kronor. För sådana arbeten ställa sig större arbetsmaskiner i regel

icke ekonomiska. Ett försök att genom statsinköp av till uthyrning avsedda

maskiner, rationalisera den betydande del av torrläggningsverksamheten,

som de övervägande mindre företagen utgöra, torde därför endast ha ringa

utsikt att lyckas.

Någon brist på lämpliga arbetsmaskiner inom landet föreligger icke. Snarare

förhåller det sig tvärtom. De privata entreprenörernas innehav av större

och mindre grävmaskiner uppgår sannolikt till ett hundratal. Någon svårighet

att i fria marknaden förhyra grävmaskiner föreligger icke. Tillgången på

planeringstraktorer är visserligen för närvarande i knappaste laget, beroende

på att importmöjligheterna under kriget varit avskurna. Så snart importvägarna

öppnas — och dessförinnan föreligger ju icke heller möjlighet

till nyanskaffning från statsverkets sida — kommer emellertid genom privat

initiativ säkerligen så många traktorer att inköpas, att även dylika

maskiner vid behov skola kunna förhyras i tillräcklig omfattning. För maskinkranar,

grävspel, tippvagnsutrustning o. d. äro anskaffningskostnaderna

så ringa, att något behov av statsinköp näppeligen bör ifrågakomma. Det

kan nämligen ur beställarens synpunkt knappast vara till någon fördel att

anlita entreprenörer med så svaga ekonomiska resurser, att de icke kunna

hålla sig med maskiner representerande ett värde av endast några tusen

kronor.

Ett motiv för ett tillhandahållande av maskiner genom statens försorg

skulle kunna föreligga, därest hyrespriserna i den fria marknaden vore

högre än de staten komme att betinga sig. Någon risk för att detta skulle

bliva fallet, föreligger dock icke. Byggnadsentreprenörföreningen har nämligen

i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utarbetat en hyresprislista

för de flesta i marknaden förekommande arbetsmaskinerna.

En investering av stora belopp från statens sida för inköp av arbetsmaskiner

måste vid det förhållandet, att hos entreprenörerna redan tillräcklig

maskinutrustning föreligger, leda till att entreprenörernas maskinutrustning

skulle bliva mindre utnyttjad än eljest och mindre än som är förenligt med

god samhällsekonomi, vilket ytterst måste komma att oförmånligt, till beställarnas

nackdel, påverka entreprenadpriserna och därmed motverka, vad

man avsett att vinna. Någon ökad konkurrens från ur beställarens synpunkt

önskvärda ekonomiskt och tekniskt vederhäftiga entreprenörer torde icke

kunna uppnås på denna väg.

I fråga om utförande av torrläggningsarbeten i arbetsstyrelsernas egen

regi vill föreningen framhålla, att arbetsstyrelserna och lantbruksingenjörerna

icke gärna kunna lia samma tekniska erfarenhet som entreprenadfirmorna,

vilka ständigt .sysselsätta sig med dessa problem och dessutom lia tillgång

på speciellt utbildade ingenjörer, arbetsledare och specialarbetare. Entreprenörernas

erfarenheter även från andra vattenarbeten utgöra i detta

avseende en värdefull tillgång. Vid utförande i arbetsstyrelsernas egen regi

kan det ekonomiska resultatet av många torrläggningsföretag komma att

äventyras. Det bör även beaktas, att infordrande av entreprenadanbud giver

en värdefull möjlighet till kontroll av förhandskalkylernas riktighet.

Föreningen har slutligen uttalat, afl den närmast lill hands liggande utvägen

ali åstadkomma ökat intresse hos och därmed ökad konkurrens mellan

entreprenörerna vore ali tillhandahålla dessa tillräckligt utförliga och

tekniskt riktiga anbuds- och konlraktshandlingar, med ledning av vilka

entreprenadåtagandena bleve möjliga att beräkna utan onödiga riskmoment.

1 della hänseende hade hittills mycket brustit.

opaginerad Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Före
draganden.

Användandet av maskiner för utförande av torrläggningsarbetet är ofta en

nödvändig förutsättning för att ett företag skall vara ekonomiskt genomförbart.

I vissa andra fall skulle de ekonomiska betingelserna för företaget avsevärt

förbättras genom arbetets utförande med maskiner. Goda erfarenheter

av maskinarbete torde ha gjorts icke minst vid utförande av vissa invallningsföretag.

Såsom de sakkunniga framhållit har emellertid maskinanvändningen

inom torrläggningsverksamheten hittills icke blivit så allmän som önskvärt

vore och kostnaderna för arbetens utförande med maskiner torde i vissa

fall ställa sig högre än nödvändigt. Ehuru det därför såväl från statens som

markägarnas synpunkt är av vikt att en rationalisering av torrläggningsverksamheten

i förevarande avseende kommer till stånd, synes behov icke föreligga

att för ändamålet inrätta den särskilda fond som de sakkunniga föreslagit.

Lämpligt torde vara att erforderliga maskiner anskaffas genom vägoch

vattenbyggnadsväsendets förrådsfond för att ställas till torrläggningsverksamhetens

förfogande. Medel för ändamålet torde, enligt vad jag inhämtat,

i viss omfattning kunna förskottsvis bestridas från anslag, som anvisats

eller äskats såsom förlag för förrådsfonden. Fråga örn beredande av

täckning för sådana förskottsvis bestridda utgifter ävensom för den ytterligare

anskaffning av maskiner som kan visa sig erforderlig torde böra upptagas

längre fram.

VIII. Täckdikningens understödjande nied statsmedel.

Nuvarande förhållanden.

Till täckdikning lämnar staten stöd dels genom statsbidrag och dels genom

lån.

Örn bidragsverksamheten, vilken ursprungligen tillkom som ett led i arbetslöshetens

bekämpande, ha föreskrifter meddelats i kungörelse den 30

juni 1933 (nr 434) angående statsbidrag till täckdikning (ändrad genom

kungörelse nr 572/1937). I huvudsak gäller följande. Bidrag lämnas i den

mån tillgängligt anslag det medgiver åt ägare eller brukare av åker eller

annan odlad jord. Bidrag må enligt kungörelsen utlämnas oberoende av

storleken av den fastighet, därå täckdikningsarbetet är avsett att utföras. I

samband med begränsning av anslag till bidragsverksamheten uttalade

emellertid riksdagens jordbruksutskott år 1936 (uti. nr 1) att för att möjliggöra

en fördelning av anslagsbeloppet å så många håll som möjligt det syntes

böra eftersträvas, att statsbidrag i största utsträckning lämnades till mindre

och medelstora jordbruk. I enlighet härmed har Kungl. Majit i årliga brev

till lantbruksstyrelsen (det första den 25 september 1936) angående beviljade

anslagsbelopps fördelning mellan hushållningssällskapen, vilka handhava utdelningen

av bidrag, föreskrivit att bidrag icke må utlämnas till innehavare

av fastigheter med större åkerareal än 75 hektar. Bidrag må utgå till högst 25

procent av den beräknade kostnaden. Bidrag jämte lån kan beviljas samma

person med högst 5 000 kronor under ett och samma år. Ej må någon utan

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

123

Kungl. Maj:ts tillstånd innehava bidrag och häfta i skuld för lån till högre

belopp sammanlagt än 10 000 kronor. Sammanlagda beloppet av statsbidrag

och täckdikningslån får vid täckdikning med rör uppgå till hela kostnaden,

dock högst 500 kronor för hektar, och vid täckdikning med annat material

till 4/6 av kostnaden, dock högst 350 kronor för hektar. Bidrag skall främst

tillkomma dem, som äro mest i behov därav. Hänsyn bör även tagas till

önskvärdheten att genom bidrags beviljande rådande arbetslöshet lindras

eller motverkas.

Storleken av de under budgetåren 1934/35—1943/44 till förfogande ställda

medlen och de av hushållningssällskapen sökta bidragsbeloppen framgår av

följande sammanställning.

Budgetår

Av riksdagen till

förfogande ställda

medel

kronor

Av hushållningssäll- skapen sökta

bidragsbelopp

kronor

1934/35

1 500 000

1 903 000

1935/36

1500 000

2 022 000

1936/37

1 000 000

2 557 000

1937/38

5O0 000

1827 OCX)

1938/39

600 000

1 569 259

1939/40

500 000

1 496 044

1940/41

200 000

897 459

1941/42

200 000

1 084 202

1942/43

200 000

1 147 270

1943/44

4UOOOO

1228 321

För budgetåret 1944/45 har beviljats ett anslag å 400 000 kronor, varjämte

medel beräknats å allmän beredskapsstat II och III för bland annat ifrågavarande

ändamål.

I årets statsverksproposition (IX H. T. p. 153) har Kungl. Majit föreslagit

riksdagen att till Grundförbätlringar: Bidrag till täckdikningar för budgetåret

1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 400 000 kronor. I propositionen

har uttalats, att vid tilldelningen av bidrag särskild hänsyn bör tagas

till vederbörandes ekonomiska förhållanden och att sålunda sökande, som

beträffande storleken av brukad åkerareal är berättigad till bidrag men

som har en god ekonomisk ställning, antingen icke tilldelas bidrag eller allenast

erhåller ett reducerat bidrag.

Örn låneverksamheten gäller kungörelsen den 22 juni 1920 (nr 332) angående

villkoren för lån från täckdikningslånefonden, ändrad genom kungörelser

358/1921, 239/1922, 84/1930, 375/1932, 306/1933 och 434/1939. För

täckdikning med rör kan lån lämnas till hela den beräknade kostnaden,

dock högst 500 kronor för hektar, för dikning med annat material lämnas

lån till 75 procent av kostnaden, högst 350 kronor för hektar. Maximibelopp

till samme låntagare är under ett år 5 000 kronor och han må ej på grund av

särskilda täckdikningslån samtidigt häfta i skuld till högre belopp än 10 000

kronor eller, efter särskilt medgivande av Kungl. Majit, 15 000 kronor. Täckdikningslån

är ränte- och amorteringsfrilt under tre år och löper sedan med

4 procent ränta samt amorteras på tolv år. Lån förmedlas av hushållnings
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

Före
dragande?''.

.

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

sällskapen, vilka äga att bestämma de närmare villkoren, tid för arbetets fullgörande

m. m.

I statsverkspropositionen (Kapitalbudgeten: bil. 7 p. 26) har Kungl. Majit

förordat, att det belopp, med vilket låntagare må häfta i skuld, höjes till

20 000 kronor.

De sakkunniga.

Vid övervägande av frågan örn täckdikningens understödjande med statsbidrag

ha de sakkunniga givit uttryck för den uppfattningen, att täckdikningen

innebure en rationalisering som, därest prissättningen på jordbrukets

produkter vore skälig, måste anses i sig själv lönande och som därför under

normala tider kunde förväntas komma att utföras utan stöd av statsmedel i

annan form än genom lån. I varje fall tills vidare måste emellertid en lämpligt

avvägd bidragsverksamhet under alla förhållanden anses önskvärd såsom

en stimulans åt mindre jordbrukare att förbättra sin jord och öka sina utkomstmöjligheter.

För sådant ändamål, vore det angeläget, att anslag till

statsbidrag alltjämt ställdes till förfogande i åtminstone samma omfattning

som nu. De sakkunniga lia ej funnit anledning att för närvarande förorda

höjning av gällande procentsats för bidraget eller föreslå annan ändring i

villkoren därför, än att den nu tillämpade begränsningen av bidragsrätten

till att avse fastigheter med en åkerareal av högst 75 hektar intoges i författningstexten.

De nu gällande lånevillkoren lia av de sakkunniga ansetts tillfredsställande,

dock att högsta lånebeloppet för hektar beträffande täckdikning med rör på

grund av de stegrade kostnaderna syntes böra ökas till 600 kronor.

Yttrandena.

Flertalet hushållningssällskap lia i sina yttranden understrukit vikten och

behovet av statligt stöd åt täckdikningen. Vidare har framhållits önskvärdheten

av att högre anslag anvisades till bidragsverksamlieten så att sällskapen

kunde få möjlighet att lämna bidrag upp till författningsenligt medgivna 25

procent av kostnaden, vilket nu icke vore fallet. I några yttranden har

framhållits, att bidragsverksamheten ej borde vara begränsad till mindre

fastigheter. Även de större jordbruken vore i stort behov av stöd till täckdikningen.

Med rationalisering av dylika jordbruk följde även möjlighet att

förbättra villkoren för de vid dem anställda. I fråga om lånevillkoren har i

ett flertal yttranden hemställts att högsta lånebeloppet per hektar för täckdikning

med rör måtte bestämmas till 700 kronor. I några fall har även yrkats

höjning av högsta lånebeloppet per hektar för täckdikning med annat material

än rör samt höjning av det högsta belopp till vilket lån under ett år må beviljas

och av den sammanlagt tillåtna högsta lånesumman för täckdikningslån.

I fråga örn täckdikningens understödjande med statsbidrag kan jag i huvudsak

ansluta mig till vad de sakkunniga anfört och finner följaktligen icke

anledning att för närvarande föreslå någon annan ändring i gällande bidragsvillkor

än att den nu tillämpade begränsningen av bidragsrätten till att avse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 122.

125

fastigheter med en åkerareal av högst 75 hektar intages i författningen. Vad

angår bestämmelserna örn lån från täckdikningslånefonden finner jag i likhet

med de sakkunniga skäligt, att med hänsyn till den ökning av täckdikningskostnaderna

som inträtt under de senaste åren det högsta tillåtna lånebeloppet

för hektar beträffande täckdikning med rör ökas till 600 kronor.

IX. Kostnadsberäkningar och anslagsfrågor.

1. Statens avdikningsanslag.

För statsbidrag från statens avdikningsanslag är i riksstaten för innevarande

budgetår uppfört ett förslagsanslag av 2 900 000 kronor. Från anslaget

må enligt riksdagens beslut under budgetåret beviljas statsbidrag å tillhopa

högst 3 500 000 kronor.

Lantbruksstyrelsen har i sina anslagsäskanden till 1945 års riksdag hemställt,

att anslaget för budgetåret 1945/46 måtte uppföras med 4 000 000 kronor

samt alt bidragstilldelningen från anslaget för samma budgetår måtte bestämmas

till högst 5 000 000 kronor. Styrelsen har därvid anfört i huvudsak

följande.

Under budgetåret 1943/44 lia bidrag från avdikningsanslaget beviljats dels

av Kungl. Majit till 14 företag med tillhopa 9 430 kronor, dels ock av lantbruksstyrelsen

till 628 företag med tillhopa 3 490 550 kronor eller sammanlagt

3 499 980 kronor.

Vid ingången av budgetåret 1944/45 funnos hos lantbruksstyrelsen inneliggande

ansökningar örn statsbidrag till 1 251 torrläggningsföretag, representerande

ett bidragsbelopp av omkring 5 800 000 kronor. Utöver nämnda ansökningar

torde under budgetåret nya dylika ansökningar kunna förväntas inkomma

i ungefärligen samma omfattning som under det sist förflutna budgetåret

eller till ett sammanlagt belopp av omkring 4 000 000 kronor, därvid

dock förutsättes, att gällande bestämmelser om tillståndstvång för byggnadsarbete

icke komma att i mera avsevärd grad lägga hinder i vägen för utförandet

av torrläggningsföretag.

För tillgodoseende under löpande budgetår av samtliga såväl föreliggande

som under året motsedda ansökningar skulle sålunda erfordras en bidragslilldelniug

av (5 800 000 + 4 000 000 =) 9 800 000 kronor. För ändamålet må

emellertid beviljas bidrag från statens avdikningsanslag till ett belopp av endast

3 500 000 kronor. Av för budgetåret 1944/45 föreliggande och påräknade

ansökningar örn statsbidrag kunna sålunda under nyss angivna förutsättningar

ansökningar å ett belopp av (9 800 000 — 3 500 000 =) 6 300 000 kronor

förväntas bliva överförda till budgetåret 1945/46. Jämväl under sistnämnda

budgetår torde under förutsättning att byggnadstillstånd kan erhållas nya

ansökningar örn statsbidrag kunna förväntas inkomma till ett belopp av omkring

4 000 000 kronor. För tillgodoseende under ifrågavarande budgetår av

ansökningar örn statsbidrag skulle sålunda erfordras i runt tal (6 300 000 +

4 000 000 =) 10 300 000 kronor.

Till undvikande av att, såsom tidigare varit fallet, ansökningarna om statsbidrag

på grund av brist på medel hopas i lantbruksstyrelsen och lill allvarlig

olägenhet för avdikningsverksamheten bliva avgjorda först efter flera års

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

väntan, synes bidragstilldelningen böra så avvägas, att anhopningen av torrläggningsärenden

hos lantbruksstyrelsen må om möjligt kunna successivt

minskas. Med hänsyn härtill torde bidragstilldelningen från anslaget under

budgetåret 1945/46 icke böra sättas lägre än till 5 000 000 kronor. Även med

en bidragstilldelning av denna storleksordning torde det i varje fall icke bliva

möjligt att under budgetåret tillgodose andra än de med hänsyn till nyttighetsgraden

mest angelägna företagen.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha i sitt betänkande anfört i huvudsak följande.

Anslagstilldelningen till statens avdikningsanslag har under senare år icke

varit tillräcklig för att tillgodose de företag, vilka enligt gällande bestämmelser

befunnits berättigade lill bidrag. Den därigenom uppkomna stora balansen

av antalet oavgjorda ansökningar om bidrag från avdikningsanslaget har

tidigare varit föremål för uppmärksamhet. Enligt uttalande av föredragande

statsrådet i statsverkspropositionen till 1944 års riksdag avsågs med den då

föreslagna bidragstilldelningen om 3 500 000 kronor att möjliggöra en viss

avverkning av denna balans. Enligt de sakkunnigas mening är det för torrlä

ggningsverksamhetens rationella bedrivande synnerligen angeläget, att den

nu rådande långa väntan på statsunderstöd med därav vållade svårigheter för

markägare och arbetsstyrelser icke fortsätter att bestå, och de sakkunniga

vilja därför förorda en anslagstilldelning tillräcklig för att snarast möjligt avlägsna

anhopningen av bidragsansökningar. Balansen har emellertid nu nått

en sådan storlek, att det icke torde vara möjligt att räkna med dess omedelbara

avskaffande genom anslag i vanlig ordning. Skulle däremot förhållandena

på arbetsmarknaden bliva sådana att arbetslöshetsanslag kunna komma

torrläggningsverksamheten tillgodo, bör det beaktas att här föreligger en

betydande arbetsresor som lätt kan ställas till marknadens förfogande.

Räknar man emellertid med att balansens undanröjande utsträckes över tre

budgetår, erfordras att möjlighet herodes att under vart och ett av dessa bevilja

bidrag med 2 000 000 kronor utöver vad som för närvarande får anses

normalt.

Vad beträffar det normala bidragsbehovet må erinras örn vad de sakkunniga

i det föregående uttalat om att det icke synes möjligt att uppgöra någon

plan för understödsverksamhetens omfattning under någon längre tid på

grund av att torrläggningsverksamheten alltjämt med nödvändighet synes bliva

beroende av de enskildas initiativ och sökta företags tillåtlighet enligt

vattenlagen. Då de av de sakkunniga föreslagna ändrade bidragsvillkoren

icke i och för sig torde komma att föranleda ökade anspråk på statsbidrag,

samt bidragsberättigade företag böra under den närmaste tiden beräknas

framkomma i ungefär samma omfattning som under de senaste åren, synes

i förevarande avseende böra för närvarande räknas med ett årligt bidragsbehov

av 4 000 000 kronor.

Från statens avdikningsanslag torde vidare böra täckas kostnaderna för

torrläggningsnämndernas organisation och verksamhet. De sakkunniga ha

beräknat årliga kostnaden för arvoden till ordförande och ledamöter i torrläggningsnämnderna

samt expenser till 45 000 kronor. Därtill kommer kostnad

för rese- och traktamentsersättningar, vilken för närvarande torde kunna

upptagas till förslagsvis 15 000 kronor. Det av torrläggningsnämndernas

inrättande föranledda anslagsbehovet skulle alltså uppgå till 60 000 kronor

årligen.

Slutligen torde till föreslagen fortbildningskurs för de jordbrukskonsulenter,

som avses skola förvärva behörighet som förrättningsmän vid vissa syne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

127

förrättningar, böra beräknas ett anslag av 15 000 kronor. Enligt de sakkunnigas

mening böra även dessa medel kunna utgå från avdikningsanslaget.

Vid bedömande av erforderlig medelsanvisning under avdikningsanslaget

för budgetåret 1945/46 bör hänsyn tagas till att bidragstilldelningen under

budgetåret enligt det ovan anförda skulle uppgå till 6 000 000 kronor. Vid sådant

förhållande synes anslagsbehovet för bidragsändamål kunna beräknas

till 4 300 000 kronor, vartill komma de ovannämnda kostnaderna för torrläggningsnämnderna

60 000 kronor och för fortbildningskurs 15 000 kronor.

På grund av det sålunda anförda ha de sakkunniga förordat, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att medgiva, att under budgetåret 1945/46 finge

beviljas statsbidrag från statens avdikningsanslag å tillhopa högst 6 000 000

kronor samt till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag för budgetåret

1945/46 anvisades ett förslagsanslag av 4 375 000 kronor.

Yttrandena.

I flera av de avgivna yttrandena har understrukits behovet av ökade anslag

till lorrläggningsverksamheten och angelägenheten av att den nuvarande

långa väntan på statsbidrag bringas att upphöra.

I övrigt må ur yttrandena anföras följande.

Lantbruksstyrelsen har anslutit sig till de sakkunnigas förslag örn en bidragstilldelning

under budgetåret 1945/46 av 6 000 000 kronor samt icke haft

något att erinra mot de sakkunnigas beräkning av anslagsbehovet till

4 300 000 kronor.

Lantbruksstyrelsen har vidare framhållit följande.

Kostnaderna för torrläggningsnämnderna och deras verksamhet synas vara

räknade i underkant. Detta gäller icke minst expensutgifterna, vilka upptagits

till ett sammanlagt årligt belopp av endast 10 000 kronor för samtliga

nämnder. Lantbruksstyrelsen vill föreslå, att hushållningssällskapen tilldelas

vissa belopp för nämndernas förseende med skrivmaterialier och tillhandahållande

av skrivhjälp. I avvaktan på närmare erfarenhet härutinnan

torde detta belopp tills vidare kunna bestämmas till 500 kronor per sällskap

och år. Det av de sakkunniga till 60 000 kronor beräknade anslagsbehovet

för nämnderna torde med hänsyn härtill böra höjas med 3 000 kronor till

63 000 kronor.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke till bestridande av kostnaderna

för torrläggningsnämndernas verksamhet borde anvisas ett särskilt anslag å

riksstaten. Då hinder emellertid icke torde möta mot att beloppet upptages

under avdikningsanslaget vill lantbruksstyrelsen icke framställa något yrkande

örn att särskilt anslag upptages för ändamålet.

Beträffande däremot det föreslagna beloppet av 15 000 kronor till kostnaderna

för fortbildningskursen för jordbrukskonsulenter synes detta belopp

lämpligen böra inräknas under det i riksstaten uppförda reservationsanslaget

till Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till särskilda utbildningskurser.

Lantbruksstyrelsen vill därför föreslå, att så sker.

Vid bifall till vad lantbruksstyrelsen förut föreslagit skulle medelsanvisning

under förevarande anslag erfordras med (4 375 000 + 3 000 — 15 000 —)

4 363 000 kronor eller i runt tal 4 350 000 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Statskontoret Ilar yttrat följande.

Med avseende å den framtida omfattningen av statens understödsverksamhet

till torrläggningsföretag lia de sakkunniga såsom ett önskemål uttalat, att

anslag bör beviljas i den utsträckning, som är behövlig för att företag, vilka

uppfylla de uppställda fordringarna för understöd, må kunna utan uppskov

tilldelas sådant. Statskontoret har icke kunnat undgå att finna en dylik princip

utgöra en ur såväl ekonomiska som praktiska synpunkter olämplig grundval

för beräkning av det framtida medelsbehovet. Det är en på fackmannahåll

omtvistad fråga, huruvida torrläggningsveksamheten bör bedrivas i samma

takt som hittills. Erfarenheten av tidigare verksamhet synes ock göra det

berättigat att draga i tvivelsmål, örn effekten av torrläggningen i stort sett

motsvarat förväntningarna. Statskontoret vill i detta hänseende särskilt framhålla

de ofördelaktiga rubbningar i klimathänseende, som på sina håll —

exempelvis på Gotland — tillskrivits en alltför långt driven torrläggning.

Det är även att förvänta, att lantbruksingenjöremas frikopplande från alla

privatekonomiska intressen i torrläggningsföretagen genom indragning av taxeinkomsterna

till statsverket skall verka i viss mån återhållande på igångsättandet

av nya företag, vilka måhända ur formellt tekniska synpunkter uppfylla

villkoren för statsbidrag men om vilkas nytta ur allmän synpunkt tvivel

kan råda. Därtill kommer, att torrläggningsföretag torde vara synnerligen

lämpliga arbetsobjekt under en arbetslöshetsperiod, varför det måste anses

motiverat att låta omfattningen av torrläggningsverksamheten bliva i viss

mån konjunkturbetonad. På grund av vad sålunda anförts vill statskontoret

förorda, att statens avdikningsanslag för nästkommande budgetår bibehålies

vid nuvarande belopp 2 900 000 kronor, medan de ytterligare medel, som

finnas böra ifrågakomma för ändamålet, anvisas å beredskapsstat.

2. Statens avdikningslåncfond.

Jämlikt riksdagens beslut har det belopp, vartill lån ur fonden årligen fått

beviljas, för vart och ett av budgetåren 1942/43—1944/45 uppgått till högst

3 000 000 kronor.

Lantbruksstyrelsen har i sina anslagsäskanden till 1945 års riksdag hemställt,

att beloppet för utlåning från avdikningslånefonden under budgetåret

1945/46 måtte bestämmas till högst 3 300 000 kronor, samt därvid anfört i

huvudsak följande.

Under budgetåret 1943/44 ha lån från fonden av lantbruksstyrelsen beviljats

till 248 företag med tillhopa 2 180 240 kronor. Vid utgången av budgetåret

1943/44 funnos hos lantbruksstyrelsen inneliggande ansökningar örn lån från

fonden till 503 företag, representerande ett lånebelopp av i runt tal 3 075 000

kronor. Under nu löpande budgetår kunna med ledning av erfarenheterna

från de närmast föregående åren nya ansökningar örn lån beräknas inkomma

till ett belopp av omkring 2 400 000 kronor. Sammanlagt synes lånebehovet

för budgetåret 1944/45 sålunda kunna beräknas till (3 075 000 + 2 400 000=)

5 475 000 kronor eller i runt tal 5 500 000 kronor. Till företag av ifrågavarande

slag sökes i regel jämväl bidrag från statens avdikningsanslag. Under

innevarande budgetår må från sistnämnda anslag beviljas statsbidrag å tillliopa

högst 3 500 000 kronor. Med ledning av förhållandet under de närmast

föregående budgetåren mellan beviljade statsbidrag och lån kan beräknas,

att till de företag, vilka under budgetåret 1944/45 bliva delaktiga av nämnda

statsbidrag, omkring 2 200 000 kronor av det för budgetåret tillgängliga låne
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 122.

129

beloppet, 3 000 000 kronor, komma att tagas i anspråk. En förutsättning bärför

är emellertid, att torrläggningsverksamheten icke kommer att i mera avsevärd

grad inskränkas till följd av gällande bestämmelser om tillståndstvång

för byggnadsarbete, övriga under budgetåret 1944/45 föreliggande ansökningar

örn lån, representerande ett lånebelopp av (5 500 000 — 2 200 000 =)

3 300 000 kronor, komma sålunda att balanseras till budgetåret 1945/46. Det

kan under nyssnämnda förutsättningar antagas att även under sistnämnda

budgetår ansökningar om lån inkomma i ungefärligen samma omfattning

som beräknas bliva fallet innevarande budgetår eller till ett sammanlagt belopp

av omkring 2 400 000 kronor. Under budgetåret 1945/46 föreliggande

ansökningar örn lån skulle därigenom komma att motsvara ett lånebelopp

av (3 300 000 + 2 400 000 =) 5 700 000 kronor. För samma budgetår lia ansökningarna

örn statsbidrag till torrläggningsföretag i lantbruksstyrelsens förslag

örn medelsanvisning å avdikningsanslaget beräknats representera ett

bidragsbelopp av 10 300 000 kronor.

Under åberopande av vad i detta avseende anförts i nyssberörda förslag,

vill lantbruksstyrelsen bär ytterligare understryka angelägenheten av att en

dylik stor anhopning hos styrelsen av arbetsplaner rörande torrläggningsföretag

så vitt möjligt undvikes. I sådant syfte har lantbuksstyrelsen för budgetåret

1945/46 föreslagit en bidragstilldelning ur avdikningsanslaget av 5 000 000

kronor, varigenom lämplig reducering av balansen av de hos lantbruksstyrelsen

inneliggande ansökningarna bör bliva möjlig. För tillgodoseende av

ansökningarna om lån till de företag, vilka kunna förväntas erhålla del av

sagda statsbidrag, torde under samma budgetår ett belopp av sammanlagt

omkring 3 300 000 kronor bliva erforderligt.

Vad beträffar de utbetalningar av lån från fonden, som kunna komma att

påfordras under budgetåret 1945/46, så synas desamma böra beräknas till

omkring 2 500 000 kronor. Enligt från statskontoret inhämtade upplysningar

beräknas kapitaltillgången å fonden komma att under ifrågavarande budgetår

uppgå till så stort belopp, att densamma blir tillräcklig för mötande av utbetalningar

till nämnda belopp. Något kapitaltillskott till fonden synes därför

ej erforderligt för budgetåret 1945/46.

Lantbruksstyrelsen har därjämte i sin skrivelse hemställt, att Kungl. Majit

måtte hos riksdagen göra framställning om bemyndigande att under tiden

1 juli 1945—30 juni 1946 medgiva anstånd med erläggande av annuiteter å

lån från odlingslånefonden och statens avdikningslånefond.

De sakkunniga.

I förevarande hänseende lia de sakkunniga anfört följande.

Örn bidragstilldelningen från avdikningsanslaget i enlighet med de sakkunnigas

förordnande för budgetåret 1945/46 fastställes till 6 000 000 kronor,

torde den summa, intill vilken lån under samma budgetår må beviljas från

avdikningslånefonden, böra bestämmas till 4 000 000 kronor. Utbetalningarna

från fonden under nämnda budgetår torde kunna beräknas till

3 000 000 kronor. Enligt från statskontoret inhämtad upplysning kan fondens

kapitaltillgång beräknas vara tillräcklig för en sådan utbetalning och

något nytt kapital sålunda icke behöva tillföras fonden.

De sakkunniga vilja alltså förorda, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

medgiva, alt under budgetåret 1945/46 må beviljas lån från statens avdikningslånefond

å tillhopa högst 4 000 000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 122. ''.t

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Yttrandena.

Lantbruksstyrelsen har förordat de sakkunnigas förslag, vilket i övriga

yttranden lämnats utan erinran.

3. Lantbruksingenjörsorganisationen.

I. Avlöningsstaten.

De sakkunniga.

I enlighet med de sakkunnigas förslag till lönereglering för tjänstemän i

lantbruksingenjörsdistrikten och med utgångspunkt från nuvarande dyrortsplaceringar,

i den mån sådana ansetts kunna läggas till grund för en kostnadsberäkning,

ha de sakkunniga beräknat kostnaderna för den nya organisationen

för budgetåret 1945/46 på följande sätt, därvid de sakkunniga

utgått från antagandet, att samtliga nuvarande lantbruksingenjörer överginge

på den nya lönestaten.

A. Avlöningar till tjänstemän d ordinarie stat.

24 Lantbruksingenjörer (A 29) kronor 355 251

24 Förste assistenter (A 19) » 148 074

20 Assistenter (A 16) ..........*...................... » 102 360

24 Kanslibiträden (A 7) .............................. » 82 728

Summa kronor 688 413

Avgår pensionsavdrag ............................ kronor 41940

Summa kostnad för ordinarie tjänstemän kronor 646 473.

B. Avlöningar till icke-ordinarie personal.

6 Extra ordinarie lantbruksingenjörer (Eo 24) ........ kronor 47 250

12 Extra ordinarie assistenter (Eo 16) ................ » 58 320

24 Extra ordinarie kontorsbiträden (Eo 4) .............. » 63 648

2 Extra ingenjörer (Ex 21) .......................... » 12 828

2 Ingenjörsaspiranter (arvode) ...................... » 12 000

30 Tekniska biträden (arvode) ........................ » 117 000

10 Extra skrivbiträden (Ex 2) ........................ » 21 660

Tillfällig arbetskraft ............................. » 5 000

Vikariatsersättningar ............................. » 5 000

Summa kronor 342 706

Avgår pensionsavdrag ............................kronor 10 656

Summa kostnad för icke-ordinarie personal kronor 332 050.

C. Rörligt tillägg till ordinarie och icke-ordinarie personal.

Beräknad kostnad ............................... kronor 119 100.

I enlighet med förestående beräkningar skulle avlöningsstaten för lantbruksingenjör

sorganisationen erhålla följande utseende.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

AvlUnlngsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis..... kronor 646 500

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis. ... » 332 100

3. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................ » 119 100

Summa kronor 1 097 700.

De sakkunniga lia tillagt, att anslagsposterna 1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän och 3. Rörligt tillägg upptagits förslagsvis såsom eljest plägade

ske vid statberäkningar samt att även anslagsposten 2. Avlöningar till ickeordinarie

personal hade ansetts tills vidare och i avvaktan på närmare erfarenhet

rörande personalbehovet böra upptagas förslagsvis, varvid dock förutsattes,

att densamma icke finge utan Kungl. Maj:ts medgivande överskridas.

I enlighet med de sålunda utförda kostnadsberäkningarna ha de sakkunniga

förordat, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att till Lantbruksingenjörsorganisationen:

Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag

av 1 097 700 kronor.

II. Omkostnadsstaten.

De sakkunniga.

Beträffande omkostnaderna för lantbruksingenjörsorganisationen ha de

sakkunniga anfört följande.

I den för budgetåret 1944/45 fastställda omkostnadsstaten för lantbruksingenjörerna

och deras tjänstebiträden har anslagsposten till Sjukvård m. m.

upptagits till 2 000 kronor. Med hänsyn till den i de sakkunnigas statförslag

ingående ökningen av sjukvårdsberättigad personal, ha de sakkunniga ansett

nämnda anslagspost böra upptagas med ett till 3 000 kronor förhöjt belopp.

För Reseersättningar är i omkostnadsstaten för innevarande budgetår angivet

ett belopp av 263 000 kronor. I sina anslagsäskanden för budgetåret

1945/46 har lantbruksstyrelsen med hänsyn till den budgetåret 1943/44

konstaterade medelsåtgången upptagit sagda anslagspost till 285 000 kronor,

därvid styrelsen i fråga om traktamentsersättningar givetvis utgått från de

bestämmelser i sådant hänseende, som för närvarande äro gällande.

Efter löneregleringens genomförande komma, såsom förut framhållits, resetraktamenten

till tjänstemännen i lantbruksingenjörsdistrikten att i allmänhet

utgå med högre belopp än hittills. En höjning av anslagsposten till

reseersättningar torde därför bliva nödvändig. Med hur stort belopp höjning

bör ske är vanskligt att på förhand bedöma, särskilt som även andra faktorer

kunna komma att inverka på belastningen av denna anslagspost. De

sakkunniga lia emellertid ansett sig böra räkna med ett belopp av 300 000

kronor.

I samband med omorganisationen blir det nödvändigt alt medel beredas

för anskaffande av möbler, skriv- och räknemaskiner, fältutrustning och

dylikt för personalen i lantbruksingenjörsdistrikten. Avdikningssakkunniga

beräknade för ifrågavarande ändamål ett engångsanslag av 164 000 kronor.

I betraktande av de prisförhöjningar, som skett sedan avdikningssakkunniga

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

avgåvo sitt betänkande, ha de sakkunniga ansett sig böra förorda, att för

ifrågavarande ändamål beräknas ett belopp av 180 000 kronor. Beloppet

torde böra upptagas såsom en särskild post under benämningen Kontorsinventarier

m. m. i omkostnadsstaten för budgetåret 1945/46, för att sedermera

med utgången av sagda budgetår utgå ur omkostnadsstaten.

För årlig förnyelse av kontorsinventarier torde böra avses ett belopp av

20 000 kronor. Därjämte böra medel beräknas för rit- och skrivmateriel,

att fördelas på de olika distrikten. De sakkunniga förutsätta att upphandling

därav, tryckning av blanketter m. m. skall ske centralt genom lantbruksstyrelsen.

Det av avdikningssakkunniga för detta ändamål angivna

beloppet 31 000 kronor torde böra ökas till 40 000 kronor. I enlighet härmed

synes anslagsposten till Expenser böra i omkostnadsstaten upptagas till ett

sammanlagt belopp av 60 000 kronor.

För lokalhyror, uppvärmning, lyse, telefon m. m. räknade avdikningssakkunniga

med en årlig kostnad av 35 000 kronor. Med nuvarande prisförhållanden

lärer detta belopp bliva för ändamålet otillräckligt. Oaktat de svårigheter,

som förefinnas att i förväg bilda sig någon uppfattning örn storleken

av ifrågavarande kostnad, ha dock de sakkunniga funnit sig böra föreslå,

att för ändamålet avses ett belopp av 70 000 kronor.

I överensstämmelse med det sålunda anförda torde omkostnadsstaten be
-

räknas på följande sätt:

Omkostnadsstat.

1. Sjukvård m. m., förslagsvis......................... kronor 3 000

2. Reseersättningar, förslagsvis ........................ » 300 000

3. Expenser, förslagsvis............................... » 60 000

4. Lokalhyror, uppvärmning m. m., förslagsvis .......... » 70 000

5. Kontorsinventarier m. m., förslagsvis ............. .. . »__180 000

Summa kronor 613 000.

På grund av det anförda få de sakkunniga förorda, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att till Lantbruksingenjörsorganisationen: Omkostnader för

budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 613 000 kronor.

Yttrandena.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande uttalat, att posten Expenser, i vilken

borde inräknas jämväl kostnader för lyse och telefon, icke syntes böra upptagas

med lägre belopp än 90 000 kronor. Kostnader för lokalhyror och uppvärmning

borde bestridas från byggnadsstyrelsens delfond av statens allmänna

fastighetsfond. Medel för detta ändamål borde därför icke inräknas i

förevarande omkostnadsanslag. Från posten Kontorsinventarier m. m. syntes

böra utgå jämväl resekostnads- och traktamentsersätlning till de värderingsmän,

som skulle anlitas vid inlösen till statsverket av instrument och inventarier

från lantbruksingenjörerna.

Riksräkenskapsverket har förordat, alt åt byggnadsstyrelsen uppdroges

anskaffandet av för lantbruksingenjörsexpeditionerna erforderliga möbler.

På sagda myndighet syntes jämväl böra ankomma att i den utsträckning,

som kunde befinnas erforderlig, förhyra för lantbruksingenjörerna behövliga

lokaler. Enligt riksräkenskapsverkets mening borde för berörda engångsanskaffning

av inventarier särskilt anslag anvisas. Kostnader för lokalhyror

borde avföras från vederbörlig anslagspost å statens allmänna fastighetsfond.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

133

lil. Uppbär d s m edel.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia rörande vissa uppbördsmedel anfört följande.

Enligt Kungl. Maj:ts brev den 21 juli 1939 skola de bidrag till tjänstebiträdens

avlönande, som lantbruksingenjörerna för närvarande äro skyldiga att

erlägga, redovisas såsom inkomster å driftbudgeten under A. Egentliga statsinkomster.

II. Uppbörd i statens verksamhet, för vilket ändamål finnes

inrättad en särskild inkomsttitel, benämnd Inkomster av lantbruksingenjörsförrättningar.

Denna inkomst är för innevarande budgetår beräknad till

140 000 kronor. I .stället för sagda bidrag, som bortfalla, torde å nämnda inkomsttitel

hädanefter böra redovisas de avgifter enligt taxa, som inflyta till

statsverket från förrättningar i lantbruksingenjörsdistrikten. Inkomsttiteln

torde i fortsättningen lämpligen böra i anslutning till motsvarande inkomsttitel

för länsarkitektorganisationen benämnas Inkomster vid lantbruksingenjörsorganisationen.

De sakkunniga lia uppskattat här ifrågavarande inkomstmedel efter skedda

jämkningar i lantbruksingenjörstaxan till 650 000 kronor för år.

Yttrandena.

Lantbruksstyrelsen har framhållit följande.

Enär omfattande åtgärder beträffande ett stort antal av de förrättningar,

som komma att avslutas under budgetåret 1945/46 och för vilka förrättningsarvode

då skall erläggas, blivit verkställda före sagda budgetårs ingång, och

avgifter enligt lantbruksingenjörstaxan för dessa tidigare åtgärder sålunda

skola tillkomma vederbörande lantbruksingenjörer, torde endast en del av det

beräknade beloppet, 650 000 kronor, komma att inflyta under budgetåret

1945/46. Vidare kan den huvudsakliga delen av sagda avgifter för under budgetåret

1945/46 handlagda förrättningar beräknas bliva inlevererad till statsverket

först under de närmast följande budgetåren, i den mån som förrättningarna

bliva avslutade. En ytterligare anledning, varför under budgetåret

1945/46 icke kan förväntas till statsverket inflyta så stora inkomster av lantbruksingenjörsverksamheten,

som de sakkunniga räknat med, är att det kan

förväntas draga avsevärd tid, innan organisationen med avseende å inlevererandet

av ifrågavarande avgifter kommer i gång. Försiktigheten torde därför

bjuda att för sagda budgetår icke räkna med större inkomst av ifrågavarande

verksamhet än på sin höjd 400 000 kronor. Sett på längre sikt, det

vill säga sedan de före ingången av budgetåret 1945/46 påbörjade förrättningarna

blivit avslutade, torde däremot inkomstberäkningen under förutsättning

av en till omfattningen i stort sett oförändrad torrläggningsverksamhet kunna

godtagas. Den av de sakkunniga föreslagna ändrade benämningen å den inkomsttitel,

under vilken ifrågavarande inkomster skulle redovisas, vill lantbruksstyrelsen

icke för sin del förorda, utan synes den nuvarande benämningen

å motsvarande inkomsttitel böra bibehållas, då densamma giver ett

mera adekvat uttryck åt inkomsternas karaktär.

Under de senare åren lia ansökningar örn statsbidrag från statens avdikningsanslag

i så stor utsträckning hopat sig i lantbruksstyrelsen att de nu

motsvara ett bidragsbelopp av inemot 6 000 000 kronor. Detta medför för

markägarna en långvarig väntan på understöd med åtföljande försening av

Före
draganden.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

företagens utföi-ande. I likhet med de sakkunniga anser jag, att det skulle

varit önskvärt att genom ökad bidragstilldelning kunna med det snaraste

undanröja de otillfredsställande förhållanden som sålunda råda, men jag

finner mig emellertid under nuvarande förhållanden icke kunna tillstyrka

åtgärder i sådant syfte. Då det normala årliga bidragsbehovet från avdikningsanslaget

som de sakkunniga framhållit för närvarande bör kunna beräknas

till 4 000 000 kronor, torde för budgetåret 1945/46 böra medgivas en

bidragstilldelning med nämnda belopp. Anslagsbehovet torde i anslutning härtill

kunna beräknas till 3 600 000 kronor, vilket belopp torde böra för ändamålet

äskas för nästa budgetår. Från avdikningsanslaget synes kunna utgå

den engångsutgift, som erfordras för anordnande av den av mig i det föregående

tillstyrkta fortbildningskursen för jordbrukskonsulenter, vilka avses

skola förvärva behörighet att handlägga vissa enklare syneförrältningar.

Kostnaden härför kan beräknas till 15 000 kronor.

Till kostnaderna för torrläggningsnämndernas organisation och verksamhet,

vilka kostnader av mig i det föregående beräknats till 70 000 kronor,

synes under nionde huvudtiteln å riksstaten för nästa budgetår böra anvisas

ett särskilt anslag, benämnt Kostnader för torrläggningsnämnder.

I betraktande av den sålunda föreslagna bidragstilldelningen från statens

avdikningsanslag torde den summa, intill vilken lån under nästa budgetår må

beviljas från avdikningslånefonden, böra bestämmas till 3 500 000 kronor.

Såsom framgår av vad de sakkunniga anfört torde en utlåning av denna storlek

icke föranleda, att nytt kapital behöver tillföras fonden. Då jämväl under

nästa budgetår svårigheter kunna uppstå för återbetalning av erhållna lån

vid vissa torrläggningsföretag, bör nytt bemyndigande för Kungl. Majit att

medgiva betalningsanstånd utverkas för tiden till och med den 30 juni 1946.

Vid bedömande av anslagsbehovet till avlöningar inom lantbruksingenjörsorganisationen

bör beaktas, att lantbruksingenjörsbefattningarna enligt mitt

i det föregående framlagda förslag skola placeras i lönegrad A 28, i stället för

i lönegrad A 29 såsom de sakkunniga ifrågasatt. Den besparing som skulle

ske genom den lägre placeringen uppväges emellertid under det första budgetåret

av den av mig föreslagna ökningen av övergångsersättningarna. Utgiften

för avlöningar till lantbruksingenjöreraa kan därför beräknas till det

av de sakkunniga angivna beloppet. Med hänsyn härtill och då anledning

icke heller synes föreligga att i annat avseende frångå de sakkunnigas beräkningar

i denna del torde anslag för nästa budgetår böra beräknas till avlöningar

till ordinarie tjänstemän med 646 500 kronor, till icke-ordinarie personal

med 332 100 kronor och till rörligt tillägg med 119 100 kronor eller sålunda

med tillhopa 1 097 700 kronor. Såsom de sakkunniga föreslagit torde

anslaget till avlöningar till icke-ordinarie personal tills vidare och i avvaktan

på närmare erfarenhet rörande personalbehovet böra upptagas förslagsvis,

varvid dock får förutsättas att detsamma icke må utan Kungl. Majits medgivande

överskridas.

I detta sammanhang torde jag få framhålla att, därest ordinarie lantbruksingenjör

som icke är förpliktad att övergå till den nya lönestaten, förklarar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

] 35

sig vilja kvarstå å hittills för honom gällande lönestat, han torde böra från

och med den 1 juli 1945 uppföras å övergångsstat, därvid motsvarande lantbruksingenjörsbefattning

i lönegrad A 28 förutsättes skola hållas vakant tills

vidare så länge den till övergångsstat överförde bestrider sin tjänst. Bemyndigande

härom torde böra utverkas av riksdagen.

Omkostnaderna för lantbruksingenjörsorganisationen torde för nästkommande

budgetår kunna beräknas till följande belopp, nämligen för sjukvård

m. m. till 3 000 kronor, för reseersättningar till 300 000 kronor, för expenser,

däri inräknat lyse och telefon, till 90 000 kronor och för anskaffning av kontorsinventarier

m. m. till ett engångsbelopp av 180 000 kronor. Sistnämnda

post bör efter budgetårets utgång avföras ur omkostnadsstaten. Kostnaden

för lokalhyror torde böra bestridas av byggnadsstyrelsen och avföras från

vederbörlig anslagspost å statens allmänna fastighetsfond. Till omkostnader

skulle sålunda för nästkommande budgetår avses tillhopa 573 000 kronor.

Den inkomst i form av förrättningsavgifter som efter löneregleringens genomförande

skall tillkomma statsverket synes efter det förordade ändringar

i lantbruksingenjörstaxan vidtagits normalt kunna beräknas till omkring

650 000 kronor om året. Såsom lantbruksstyrelsen framhållit kan emellertid,

särskilt på grund av att uppbörd skall äga rum först efter det förrättningarna

avslutats, det nu angivna beloppet icke beräknas inflyta under första

budgetåret. För denna tid torde statsverkets inkomst av lantbruksingenjörsverksamheten

icke böra beräknas till högre belopp än 400 000 kronor. Beloppet

synes böra redovisas som inkomst å driftbudgeten under A. Egentliga

statsinkomster. II. Uppbörd i statens verksamhet och under för ändamålet

särskilt inrättad inkomsttitel, benämnd Inkomster vid lantbruksingenjörsorganisationen.

En jämförelse mellan de årliga kostnaderna för den nya av mig föreslagna

lantbruksingenjörsorganisationen och kostnaderna för den nuvarande organisationen

visar följande.

Blivande organisation.

Avlöningsstaten, frånsett övergångsersätt
ningar

............................ kronor 1 015 700

Omkostnadsstaten, frånsett engångsanslag

1945/46 ........................... » 393 000

kronor

1 408 700

Avgår uppbörd i statens verksamhet

.... kronor

650 000 kronor 758 700

Nuvarande

organisation.

Avlöningsstaten ..................

Omkostnadsstaten ................

»

606 000

265 000

kronor

871 000

Avgår uppbörd i statens verksamhet

. ... kronor

140 000 » 731 000

Kostnadsökning kronor 27 700.

opaginerad Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

Kostnadsökningen skulle alltså uppgå till omkring 30 000 kronor. Emellertid

är beträffande den nuvarande avlöningsstaten att märka, att dyrtidstilllägg

till de å 1930 års stat kvarstående befattningshavarna, beräknade till

omkring 16 000 kronor, icke äro däri inräknade utan utgå från det under

nionde huvudtiteln upptagna gemensamma förslagsanslaget till dyrtidstilllägg.

Kostnadsökningen minskas alltså med motsvarande belopp. A andra

sidan komma utgifterna för kristillägg, vilka överhuvudtaget icke äro inräknade

i staterna, att ökas med omkring 48 000 kronor. Den föreslagna

nya organisationen skulle sålunda, efter den nya lönestatens ikraftträdande

därest ytterligare utökning av personalen icke behöver vidtagas, föranleda

en årlig kostnadsökning för statsverket av omkring 60 000 kronor.

Under de tio första budgetåren tillkommer övergångsersättning till lantbruksingenjörerna,

för budgetåret 1945/46 utgående med i runt tal 82 000 kronor

och därefter minskad med en tiondel årligen.

För budgetåret 194546 tillkomma vidare i det föregående beräknat engångsanslag

för kontorsinventarier m. m. av 180 000 kronor och en utebliven

uppbörd i förhållande till vad förut beräknats av 250 000 kronor, varför

kostnadsökningen för detta budgetår utgör omkring 570 000 kronor.

X. Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att

1) godkänna att den statsunderstödda torrläggningsverksamheten

må bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med

vad jag i det föregående anfört;

2) för lantbruksingenjörsorganisationen fastställa följande

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

24 lantbruksingenjörer ........................... A 28

24 förste assistenter.............................. A 19

20 assistenter.................................... A 16

24 kanslibiträden................................ A 7

Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad

än 2 0.

6 extra ordinarie lantbruksingenjörer............ Eo 24;

3) för lantbruksingenjörsorganisationen godkänna följande

avlöningsstat, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1945/46

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 137

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsvis ....................... kronor 646 500

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal,

förslagsvis....................... » 332 100

3. Rörligt tillägg, förslagsvis............ » 119 100

Summa kronor 1 097 700;

4) å riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln

anvisa

a) till Lantbruksingenjörsorganisalionen: Avlöningar ett

förslagsanslag av...................... kronor 1 097 700;

b) till Lantbruksingenjörsorganisationen: Omkostnader ett

förslagsanslag av...................... kronor 573 000;

c) till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag ett

förslagsanslag av ...................... kronor 3 600 000;

d) till Kostnader för torrläggningsnämnder ett förslagsanslag

av .............................. kronor 70 000;

5) bemyndiga Kungl. Majit att till övergångsstat överföra

lantbruksingenjör, som efter den 30 juni 1945 kvarstår å hittills

för honom gällande lönestat;

6) medgiva att under budgetåret 1945/46 må beviljas statsbidrag

från statens avdikningsanslag å tillhopa högst 4 000 000

kronor;

7) medgiva att under budgetåret 1945/46 må beviljas lån

från statens avdikningslånefond å tillhopa högst 3 500 000

kronor;

8) medgiva att ändring må vidtagas i bestämmelserna om

villkoren för lån från täckdikningslånefonden i huvudsaklig

överensstämmelse med vad jag förut anfört.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall och förordnar,

att proposition i ämnet av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Per Eldin.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 122.

10

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Register.

Sid.

I. Inledning .................................................... 1

II. Huvuddragen av de sakkunnigas förslag m. m..................... 3

III. Den statsunderstödda torrläggningsverksamhetens nuvarande omfattning 8

IV. Principerna för torrläggningsverksamhetens understödjande med stats
medel

...................................................... 11

V. Torrläggningsverksamhetens organisation .......................... 41

1. Organisationens huvuddrag .................................. 41

2. Gränsdragningen mellan lantbruksingenjörernas och jordbrukskon
sulenternas

behörighetsområden ............................ 63

3. Lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens anställnings- och

avlöningsförhållanden samt personalbehovet.................. 67

4. Lantbruksingenjörstaxan .................................... 112

VI. Vissa åtgärder för torrläggningsverksamhetens rationalisering ........ 114

VII. Åtgärder för att befordra användningen av maskiner inom torrläggnings
verksamheten.

........................................... 118

VIII. Täckdikningens understödjande med statsmedel.................... 122

IX. Kostnadsberäkningar och anslagsfrågor............................ 125

1. Statens avdikningsanslag .................................... 125

2. Statens avdikningslånefond .................................. 128

3. Lantbruksingenjörsorganisationen.............................. 130

X. Hemställan.................................................... 136

467218. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:257 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den statsunderstödda t or flaggning sverksamheten jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. JoU 1945:30 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. 2LU 1945:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i 7, 10 och 11 kap. vattenlagen. s. 10 i texten