Sök i Ratio Lex

Angående livräntor dt vissa befattningshavare och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar

1945-03-02 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:150, Angående livräntor dt vissa befattningshavare och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

1

Nr 150.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående livräntor dt

vissa befattningshavare och f. d. befattningshavare

vid statens järnvägar; given Stockholms slott den 2

mars 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 2 mars 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning nied cheferna för social- och finansdepartementen

anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Domö.

Genom befullmäktigat ombud hava i särskilda skrivelser, vilka samtliga

inkommit den 25 oktober 1944, vissa nuvarande och förutvarande befattningshavare

vid statens järnvägar —- nämligen stationskarlarna Knut Johan

Larsson och Axel Håkansson, förre stationskarlen Olof Alfred Ferdinand

Holmberg, trafikbiträdet David Sigfrid Emanuel Jansson samt expeditionsvakten

Oskar Ferdinand Pålsson — anhållit envar dels att få sig tillerkänd

livränta enligt grunderna i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skafå''

hany till riksdagens protokoll 1945. 1 sand. Nr 150.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

da till följd av olycksfall i arbete, dels att livräntan måtte få utgå för tio år

retroaktivt fränden dag framställningen inkommit till Kungl. Majit.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

beträffande Larsson,

att han är född den 14 januari 1897;

att han anställdes vid statens järnvägar i oktober 1915 och numera innehar

befattning såsom stationskarl i lönegraden A 5;

att han genom olycksfall i arbetet den 28 oktober 1916 svårt skadades i

båda underbenen;

samt att han i oktober 1940 framställde anspråk på livränta till följd av

skadan, vilken framställning järnvägsstyrelsen den 23 januari 1941 förklarade

sig icke kunna bifalla, då anspråket ej framställts inom i 1901 årsolycksfallsersättningslag

föreskriven tid;

beträffande Håkansson,

att han är född den 21 mars 1889;

att han anställdes vid statens järnvägar i april 1913 och numera är stationskarl

i lönegraden A 5;

att han genom olycksfall i arbetet den 6 november 1913 skadade vänster

arm så svårt, att amputation måste företagas av armen mellan armbågsleden

och axelleden;

samt att Håkansson i oktober 1938 anhöll att, sedan han blivit pensionsberättigad,

utöver pensionen erhålla livränta, vilken ansökan järnvägsstyrelsen

den 10 februari 1939 förklarade sig vilja upptaga till prövning först i

samband med Håkanssons pensionering;

beträffande Holmberg,

att han är född den 24 maj 1886;

att han anställdes vid statens järnvägar år 1904 och blev ordinarie stationskarl

den 1 april 1908;

att han genom olycksfall i arbetet den 16 april 1909 skadade höger ben

så svårt, att detsamma måste amputeras tio cm nedanför knäleden;

att Holmberg den 31 december 1931 på grund av dövhet avgick ur tjänst

med avkortad pension beräknad efter 24 tjänstår;

samt att järnvägsstyrelsen den 19 augusti 1940 på därom gjord förfrågan

meddelat, att livränta icke kunde tillerkännas Holmberg, då han ej framställt

anspråk därom inom i 1901 års olycksfallsersättningslag föreskriven

tid;

beträffande Jansson,

att han är född den 29 september 1885;

att han anställdes vid statens järnvägar den 26 juni 1906 och numera är

trafikbiträde i lönegraden A 6;

att han genom olycksfall i arbetet den 26 juli 1912 ådrog sig en krosskada

i vänstra foten, vilken medförde viss invaliditet, som enligt ett den 3 juni

1944 utfärdat läkarintyg fortfarande kvarstår;

att Jansson icke inom föreskriven tid hos järnvägsstyrelsen ansökt om

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 150.

3

skadereglering, då läkare till en början förklarat, att han skulle bliva tulli

återställd utan framtida men; samt

beträffande Pålsson,

att han är född den 6 december 1888;

att han anställdes vid statens järnvägar den 4 april 1915 och numera är

expeditionsvakt i lönegraden A 5;

samt att han genom olycksfall i arbetet den 14 maj 1915 skadades så svårt

i vänstra armen, att densamma måste amputeras mellan armbågsleden och

axelleden.

Samtliga sökandena förklara, att de på grund av de skador, som de ådragit

sig i arbetet, lidit avsevärt ekonomiskt avbräck. Härutinnan har bland annat

anförts, att deras möjligheter att erhålla befordran minskats, att de icke kunnat

skaffa sig några extrainkomster o. s. v. Larsson, Håkansson, Holmberg och

Pålsson hava anfört, att de hyst den uppfattningen, att något krav på livränta

enligt 1901 års olycksfallsersättningslag ej behövde framställas mot statens

järnvägar, då olycksfallen blivit i vederbörlig ordning rapporterade. De

hade utgått från, att de ulan egna åtgöranden skulle erhålla all den ersättning,

vartill de kunde vara berättigade.

Utlåtanden över ifrågavarande framställningar hava avgivits av riksförsäkringsanstalten

den 3 november 1944, av järnvägsstyrelsen den 4 december

1944 och av statskontoret den 12 januari 1945.

Riksförsäkringsanstalten har till en början vitsordat de i framställningarna

lämnade uppgifterna, att den verksamhet, vari vederbörande ådragit sig förenämnda

skador, omfattades av lagen den 5 juli 1901 angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete. De ifrågavarande personerna hade

först efter nämnda lags ikraftträdande vunnit anställning vid statens järnvägar

och vore sålunda icke undantagna från lagens tillämpning jämlikt 27 §

i lagen. Vidare hade de ådragit sig skadorna under sådana omständigheter,

att olycksfall i arbete enligt lagen måste anses föreligga.

Efter att hava lämnat upplysningar, efter vilka grunder och med vilka belopp

livräntor till de skadade skulle utgått, därest försäkring varit gällande i

riksförsäkringsanstalten, har anstalten anfört att, örn livräntor Lomme att

tillerkännas nu ifrågavarande personer, samma grunder i första hand borde

tillämpas, som örn livräntorna blivit beviljade i vanlig ordning. Enär statens

järnvägar icke haft sina arbetare försäkrade hos riksförsäkringsanstalten

enligt 1901 års olycksfallsersättningslag, hade anstalten icke utbetalat livräntor

till statens järnvägars arbetare enligt nämnda lag. Anstalten ägde ej heller

kännedom örn den praxis eller de överenskommelser, som därutinnan tilllämpats

av statens järnvägar. Det borde därför ankomma på järnvägsstyrelsen

att angiva de grunder, som brukat tillämpas vid utbetalandet av sådana

livräntor.

Oavsett nämnda grunder funne anstalten emellertid det böra föreskrivas,

att de skadade icke skulle komma i bättre ställning än örn bestämmelserna i

11 § lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete och kun
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

Departements
chefen.

görelsen den 8 april 1938 (nr 112) angående viss tillämpning av 11 § nämnda

lag varit tillämpliga å dem och örn de vid olycksfallet varit innehavare av

ordinarie befattning i statens järnvägars tjänst.

Järnvägsstyrelsen har i sitt utlåtande meddelat, att det så många år efter

olycksfallen ej kunnat utrönas, varför inga åtgärder vidtagits för att fastställa

ersättningar enligt 1901 års olycksfallsersättningslag. I regel hade vid bestämmandet

av dylika ersättningar förfarits så, att, sedan till styrelsen inkommit

utredning om olycksfallet, styrelsen inhämtat riksförsäkringsanstaltens

utlåtande rörande den procentuella nedsättningen av vederbörandes arbetsförmåga

och därefter träffat överenskommelse med den skadade om visst

livräntebelopp att utgå efter dennes avgång ur statens järnvägars tjänst.

Då i samtliga förevarande fall krav om ersättning icke framställts eller

överenskommelse örn dylik icke träffats inom två år, räknat från respektive

olycksfall, ansåge sig järnvägsstyrelsen på grund av 13 § i 1901 års olycksfallsersättningslag

sakna befogenhet att medgiva utbetalning av livräntor.

Det vore emellertid skäligt och önskvärt, att vederbörande erhölle livräntor

enligt 1901 års lag, och från järnvägsstyrelsens sida vore intet att erinra

mot att sådana utginge enligt av riksförsäkringsanstalten angivna grunder.

Järnvägsstyrelsen ansåge anledning icke föreligga att i förevarande fall

frångå hittillsvarande praxis, att livräntor enligt 1901 års lag utginge först

efter vederbörandes avgång ur tjänst. Ett sådant avsteg skulle innebära en

orättvisa mot andra i statens järnvägars tjänst skadade, med vilka överenskommelse

träffats örn livräntor enligt samma lag. Styrelsen måste därför på

det bestämdaste motsätta sig framställningen om att livräntorna skulle utgå

retroaktivt — utom beträffande Holmberg, som avgått ur statens järnvägars

tjänst med utgången av år 1931.

Statskontoret har för sin del förordat, att Kungl. Majit måtte hos riksdagen

utverka bemyndigande åt järnvägsstyrelsen att, i överensstämmelse med

de principer, som styrelsen i regel tillämpat vid beviljande av livräntor enligt

1901 års olycksfallsersättningslag, träffa överenskommelse örn livräntor med

de skadade, om vilka nu vore fråga.

Trafikbiträdet Jansson, expeditions vakten Pålsson, stationskarlama Larsson

och Håkansson samt förre stationskarlen Holmberg hava samtliga under

tjänstgöring vid statens järnvägar skadats under sådana förhållanden, att

lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i

arbete varit tillämplig å skadefallen. Den rätt till ersättning, som kan hava

tillkommit de skadade, har emellertid i samtliga fall preskriberats, då ingen

av de skadade framställt krav mot statens järnvägar inom tid. som angives

i 13 § nämnda lag. Detta oaktat finner jag i likhet med de hörda myndigheterna

skäligt, att livräntor tillerkännas ifrågavarande personer enligt grunderna

i 1901 års olycksfallsersättningslag. På sätt myndigheterna förordat torde

bemyndigande böra utverkas för järnvägsstyrelsen att i överensstämmelse

med de principer, som styrelsen i regel tillämpat vid beviljande av dylika liv
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

6

räntor, träffa överenskommelse med förevarande personer om dem tillkommande

livräntebelopp. Självfallet böra därvid beaktas de av riksförsäkringsanstalten

angivna principiella synpunkterna. För Holmberg torde livräntebeloppet

böra utgå retroaktivt för tio år räknat från dagen för framställningens

ingivande, medan de övriga sökandena böra erhålla livräntor räknat

från tidpunkten för blivande avgång.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att järnvägsstyrelsen må med här angivna befattningshavare

och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar träffa

överenskommelse om livräntor enligt grunderna i lagen den

5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall

i arbete.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:225 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livräntor åt vissa befattningshavare och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar a1 i texten
  2. BU 1945:32 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livräntor åt vissa befattningshavare och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar. s. 1 i texten