Sök i Ratio Lex

Angående tandvården vid försvaret

1945-03-02 · 47 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 45 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:171, Angående tandvården vid försvaret

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunell. Majlis proposition nr 171.

Nr 171.

Klmr/!. Majlis proposition till riksdagen angående tandvården vid

försvaret; given Stockholms slott den 2 mars 1945.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slolt den 2 mars

1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Peiirsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Bergquist, Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson,

Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och ecklesiastikdepartementen

anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet

Sköld, fråga om tandvården inom försvaret samt anför därvid följande.

Inledning.

Frågan örn en utbyggnad och effektivisering av tandvården inom försvaret

har sedan flera år varit föremål för utredning såväl inom försvarets

centrala förvaltningsmyndigheter som genom särskilt tillkallade sakkunniga.

Sålunda framlade arméförvaltningen, på grundval av vissa inom dess dåvarande

sjukvårdsstyrelse verkställda undersökningar, i sina medelsäskanden

för budgetåret 1939/40 vissa förslag rörande organisationen av tandvårBihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 171. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 171.

2

den inom armén. Sedan 1940 års lagtima riksdag, i anledning av en inom

riksdagen väckt motion, hemställt örn utredning av frågan örn ordnande av

tandvården inom marinen samt denna utredning uppdragits åt marinförvaltningen,

framlade vidare detta ämbetsverk den 23 maj 1940 en genom särskilt

tillkallade sakkunniga verkställd utredning i ämnet, den s. k. marinens

tandvårdsutredning.

Då det emellertid befanns erforderligt att, innan slutlig ståndpunkt togs

till sistnämnda utredning, hela frågan örn tandvården inom försvaret underkastades

allsidig utredning, bemyndigade Kungl. Maj.t genom beslut den

30 november 1941 chefen för försvarsdepartementet att tillkalla högst sex

utredningsmän att inom försvarsdepartementet biträda med utredning i ämnet.

I samband med tillkomsten av detta beslut anförde jag till statsrådsprotokollet

bland annat följande.

Vid denna utredning bör klarläggas på vad sätt den nuvarande tandvårdsorganisationen

bör för minsta möjliga kostnad ersättas med en ändamålsenligare

organisation. Ett viktigt led i utredningsarbetet blir att utröna, om

och i vad mån fördelar kunna ernås genom samordning av tandvården mellan

truppförband tillhörande olika försvarsgrenar. Även bör undersökas huruvida

någon koordination med folktandvården lämpligen kan genomföras.

I dessa båda hänseenden har visserligen den marina utredningen givit negativt

resultat; frågan synes mig dock vara av den vikt, att ett förnyat övervägande

bör äga rum. Vid tandvårdsorganisationens utgestaltning bör självfallet

enhetlighet i planläggningen eftersträvas så långt det av praktiska skäl

befinnes lämpligt. Hänsyn bör dock i den mån kostnaderna icke lägga hinder

i vägen tagas till de särskilda försvarsgrenarnas speciella önskemål. Vid

utredningen böra uppmärksammas gällande föreskrifter i manskapsavlöningsreglementet,

enligt vilka manskap äger erhålla tandvård i större omfattning

än andra befattningshavare i statens tjänst, och klarläggas de konsekvenser,

som vid tillämpning av dessa bestämmelser följa i avseende å

tandvårdens organisation inom försvarsväsendet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts nyssnämnda bemyndigande anmodade jag överläkaren

vid Malmö allmänna sjukhus, professor M. J. J. Ljungdahl, byrådirektören

i medicinalstyrelsen, leg. läkaren och tandläkaren A. B. Maunsbach,

dåvarande överfältläkaren, nuvarande generalfältläkaren O. Nordlander,

docenten vid Karolinska institutet, nuvarande professorn vid tandläkarinslitutet

G. E. N. Westin och ledamoten av riksdagens första kammare,

direktören K. K. Wistrand att verkställa utredningen, varvid åt Ljungdahl

uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsmännens arbete. Till utredningens

förfogande ha sedermera ställts ett antal särskilt tillkallade experter,

nämligen professorn vid Uppsala universitet G. Dahlberg, avdelningschefen

G. Bjerne, aktuarien i socialstyrelsen G. Hävermark, landstingsdirektören

G. Bejbom, tandvårdsinspektören i Södermanlands län O. Ekdahl och

professorn vid Uppsala universitet H. Wold.

Sedan utredningsmännen — vilka antagit benämningen försvarsväsendets

tandvårdsutredning 1941 — den 20 mars 1943 avgivit förslag till proviso
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

3

riska åtgärder till förbättrande av tandvården inom försvaret, framlade

Kungl. Majit i propositionen 1943:235 (s. 143 ff.) ett därå grundat förslag

i ämnet, vilket av riksdagen (skr. nr 321) godkändes.

Försvarsväsendets tandvårdsutredning 1941 har nu med skrivelse den 19

november 1944 överlämnat slutligt betänkande med utredning och förslag

angående tandvården vid försvarsväsendet (SOU 1944:61). Över betänkandet

ha utlåtanden avgivits av överbefälhavaren, chefen för armén efter inhämtande

av yttranden från militärbefälhavarna samt arméöverläkaren, chefen

för marinen efter inhämtande av yttranden från marindistrikts- och kustartilleriförsvarscheferna

samt chefen för kustflottan och marinöverläkaren,

chefen för flygvapnet, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning,

marinförvaltningen, medicinalstyrelsen efter inhämtande av yttranden

från huvudmännen för folktandvården, statskontoret, allmänna lönenämnden

och försvarsväsendets lönenämnd gemensamt, kanslern för rikets

universitet efter hörande av karolinska mediko-kirurgiska institutets kollegienämnd

och tandläkarinstitutets lärarråd, 1944 års utredning rörande

tandläkarutbildningen m. m., Sveriges tandläkareförbund, svenska tandläkaresällskapet

och odontologiska föreningen — i det följande benämnda

tandläkareorganisationerna — svenska läkaresällskapet, svenska militärläkareföreningen,

försvarets civila tjänstemannaförbund, svenska tandsköterskeförbundet,

svenska stadsförbundet samt svenska landstingsförbundet.

Innan jag närmare ingår på tandvårdsutredningens förslag torde böra

lämnas en kortfattad orientering rörande folktandvårdens och den militära

tandvårdens nuvarande organisation.

Folktandvården, vilken tillkommit enligt beslut av 1938 års riksdag

och står under ledning av medicinalstyrelsen, är avsedd att skapa förutsättningar

för beredande av tandvård åt hela vårt folk mot en för det stora

flertalet medborgare överkomlig kostnad. Vårdsökande, som är obemedlad

eller mindre bemedlad, skall därjämte kunna beredas lindring i dessa kostnader.

Den övervägande delen av rikets folktandvårdsbehov avses skola tillgodoses

vid distriktstandpolikliniker. Inom varje landstingsområde eller stad

utom landsting skall därjämte finnas åtminstone en i anslutning till lasarett

anordnad centralpoliklinik, avsedd främst för mera komplicerade tandvårdsfall

samt för det vid lasarettet inneliggande klientelet. Slutligen avses folktandvård

skola anordnas vid vissa anstalter, såsom vanföreanstalter, skyddshem,

fängelser samt kropps- och sinnessjukhus. Huvudmän för folktandvårdens

distrikts- och cenfralpolikliniker äro landsting och städer utom

landsting.

Folktandvården är avsedd ali i första hand tillgodose vårdbehovet hos det

uppväxande släktet, varför man vid organisationens utbyggnad först och

främst haft att taga hänsyn till barntandvårdens krav. Även ungdomen och

den vuxna befolkningen avses emellertid kunna erhålla möjligheter ali till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

begränsade kostnader få sin tandvård tillgodosedd, i likhet med vad som

länge varit fallet med andra former av sjukvård. Bestämmelser ha meddelats

örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader.

Statsbidrag för folktandvård utgår enligt vissa villkor till vederbörligt

landsting med dels ett engångsbelopp för anskaffande av erforderlig utrustning

av distriktspoliklinikerna, dels ock ett årligt belopp för avlönande av

distriktstandläkare och distriktstandsköterskor. Bidrag av statsmedel utgå

vidare för täckande av kostnader för mindre bemedlades tandvård.

Omkring 1 100 tandläkare och lika många tandsköterskor jämte ett antal

tandtekniker ha beräknats bliva sysselsatta inom folktandvården, sedan

denna blivit fullt utbyggd. Vid beslutet om igångsättande av folktandvården

förutsattes en utbyggnadstid av omkring tio år. Organisationen har

emellertid av olika skäl icke kunnat utbyggas så hastigt som avsetts, och i

november 1944 hade endast 265 tandläkare och lika många tandsköterskor

anställts inom folktandvården.

Folktandvården kompletteras av den tandvård, som bedrives under tillsyn

av socialstyrelsen (mödrahjälptandvården), pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.

Social tandvård utövas även i svenska röda korsets

och i kommunal regi.

Det allmännas årliga kostnader för den sålunda organiserade sociala tandvården

— militärtandvården frånräknad — kunna för närvarande uppskattas

till omkring 7 900 000 kronor.

Den genom 1943 års riksdagsbeslut genomförda provisoriska tandvårdsorganisationen

inom försvaret står under ledning av

försvarets sjukvårdsförvaltning, vilken för delta ändamål förstärkts med en

arvodesanställd tandvårdsinspektör.

För den omedelbara uppsikten över tandvården inom de olika militärområdena

svara militärbefälstandläkare. Enär militärbefälstandläkare ansetts

under nuvarande förhållanden kunna undvaras inom VII. militärområdet,

finnas för närvarande sex militärbefälstandläkare i tjänst. Befattningarna

uppehållas av värnpliktiga tandläkare, som hållas inkallade i genomsnitt

3 månader om året. Sammanlagt 24 tandläkare tagas således i anspråk för

ifrågavarande uppgifter.

Det praktiska tandvårdsarbetet utövas vid tandpolikliniker, i regel anordnade

i anslutning till militära förläggningar. Såsom föreståndare för fasta

polikliniker inom försvaret ha anställts 27 civila tandläkare med halvtidstjänstgöring.

En väsentlig del av tandvårdsarbetet åvilar emellertid tandläkare,

som inkallas till tjänstgöring enligt värnpliktslagen eller tjänstepliktslagen.

Sammanlagt omkring 520 tandläkare tagas på detta sätt i anspråk för

tandvård inom försvaret under i genomsnitt 2 månader per år, motsvarande

omkring 85 helårstjänstgörande tandläkare. Såsom biträden åt tandläkarna

ha anställts ett antal tandsköterskor och tandtekniker.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

5

Kostnaderna för den sålunda genomförda provisoriska tandvårdsorganisationen

inom försvaret ha för innevarande budgetår beräknats till 485 000

kronor. I detta belopp ingå dock icke kostnaderna för avlöningar m. m. till

personal, som inkallats enligt värnplikts- och tjänstepliktslagarna, liksom

icke heller materialkostnader m. m. Dessa kostnader bestridas nämligen i

samma ordning som övriga med beredskapens upprätthållande sammanhängande

kostnader.

Grunder för beräkningen av tandvårdsbehovet inom försvaret.

Tandvårdsutredningen.

Tandvårdsutredningen har framhållit, att det redan på ett tidigt stadium

av tandvårdsutredningens verksamhet stått klart, att material, som kunde

läggas till grund för en något så när tillförlitlig beräkning av den militära

tandvårdens behov och kostnader, saknades. För förvärvandet av för sådana

beräkningar nödvändiga uppgifter och siffror hade år 1942 på utredningens

initiativ igångsatts åtskilliga omfattande undersökningar.

Sålunda hade utredningen företagit undersökningar för att få så exakta

uppgifter som möjligt angående den tid och de materialkostnader, som behandlingar

av olika slag krävde. En av dessa undersökningar, som jämväl

omfattat patienternas förflyttningstider, hade planlagts så, att den skulle

möjliggöra jämförelser mellan vården vid militära tandpolikliniker och folktandvårdspolikliniker.

Vidare hade erforderliga uppgifter beträffande storleken av de personalgrupper,

som under fredstid skulle erhålla tandvård, inhämtats. Av dessa

franninge, att den årliga värnpliktskontingenten kunde beräknas till omkring

40 000 man. Antalet stamanställda med avlöning enligt löneplan Ma

— vilken personalkategori enligt gällande bestämmelser kan erhålla tandvård

i större omfattning än annan fast anställd personal — beräknades till

omkring 22 000 man, varav 4 000 man utgörande årskontingenten på stat

nyanställt manskap i åldern i allmänhet mellan 17 och 20 år. Av återstoden

beräknades omkring 2 000 man komma att kvarstå i pensionsberättigande

långtjänstunderbefälsbefattningar. Utöver det sålunda angivna antalet

stamanställt manskap räknade utredningen med överstatsanställt manskap

under det s. k. provhalvåret. Övrig personal — officerare och underofficerare

med vederlikar samt civil personal — beräknades utgöra omkring

15 500.

Enligt tandvårdsutredningens uppfattning har utredningen erhållit ett tillförlitligt

underlag för den för bedömningen av tandvårdsbehovet nödvändiga

beräkningen av den procentuella frekvensen inom det militära klientelet

av tandsjukdomar av olika art och grad genom en stort upplagd och på

ett mycket ingående sätt förberedd och genomförd undersökning, som verk
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

ställdes i samband med inskrivningen av värnpliktiga år 1942 och för vilken

en närmare redogörelse lämnats i utredningens betänkande. Dessa undersökningar

ha samtidigt bl. a. avsett att giva svar på frågan, om tandvårdsbehovet

är lika över hela landet eller örn större geografiska olikheter förefinnas.

Med hjälp av vid dessa undersökningar erhållna resultat har tandvårdsutredningen

räknat ut det enligt rent odontologiska synpunkter föreliggande

tandvårdsbehovet. På grund av den utbredning och grad, som tandsjukdomarna

ännu så länge hade, vore det emellertid, enligt vad utredningen anfört,

utan vidare klart, att detta behov kunde tillgodoses endast i viss utsträckning.

Genom att sammanställa sagda behov med de gjorda kostnadsberäkningarna

och under hänsynstagande till vad ur tandvårdssynpunkt och

för det allmänna vore bäst och riktigast hade tandvårdsutredningen sökt

finna normer för omfattningen och standarden av den tandvård, som rimligtvis

kunde lämnas åt de olika personalgrupperna. På grundval av dessa

normer hade sedan behovet av tandläkare och annan personal beräknats.

Yttranden.

I vissa yttranden ha de av utredningen sålunda verkställda undersökningarna

särskilt berörts.

Sålunda har tandläkarinstitutets lärarråd ansett utredningens förslag vila

på statistiskt grundligt värderade undersökningar, varvid avseende i första

rummet fästs vid den stora tandmönstringen hos 1942 års värnpliktiga inskrivningsskyldiga.

Tandläkarorganisationerna ha anfört, att ifrågavarande undersökning genom

sin omfattning och grundlighet kunde tillmätas utomordentlig betydelse.

Tandvårdsutredningen syntes på ett föredömligt sätt ha genom ändamålsenliga

undersökningar och infordrade expertutlåtanden lagt en säker

grund för bedömandet av inom utredningsuppdraget fallande frågor.

Även svenska militärläkareföreningen har funnit den verkställda utredningen

angående de värnpliktigas tandvårdsbehov såväl i fråga örn bredden

av den upplagda undersökningen som beträffande bearbetningen av det

inkomna materialet av mycket stort värde.

Departement- De undersökningar, som tandvårdsutredningen för utredningsuppdragets

fullgörande låtit verkställa, äro såsom närmare framgår av utredningens betänkande

mycket omfattande och belysa på ett uttömmande sätt de för bedömandet

av hithörande spörsmål betydelsefulla frågorna rörande tandvårdsbehovets

omfattning främst bland de värnpliktiga. Jag kommer därför

i det följande att lägga de av utredningen framlagda undersökningsresultaten

till grund för mitt ställningstagande till frågorna om den militära

tandvårdens organisation.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

Frågan om den militära tandvårdens samordning nied folktandvården.

Tandvårdsutrcdningen.

Tandvårdsutredningen har framhållit, att den tandvård, som bekostades

av allmänna medel i vårt land, redan nått en betydande omfattning. Denna

tandvård vore dock för närvarande organisatoriskt sett splittrad på skilda,

från varandra fristående verksamhetsgrenar. Det vore emellertid tydligt, att

man ur folkhälsans synpunkt och för erhållande av en ekonomisk överblick

över de kostnader, som nedlades på denna tandvård, vid bedömandet av en

gren av denna verksamhet icke kunde helt bortse från övriga grenar därav.

Ville man uppnå en bärkraftig och på sunda ekonomiska principer vilande

organisation för den militära tandvården, kunde man icke bortse från detta

faktum. Den tandvård, som skulle givas del militära klientelet, måste bygga

på den tandvård, som lämnats före den tidpunkt, då vederbörande inträdde

i militär tjänstgöring. Vidare måste den under militärtjänstgöringen och därförinnan

lämnade tandvården sedermera underhållas, för att de medel, som

nedlagts på denna tandvård, skulle kunna anses vara ur folkhälsans och försvarets

synpunkt väl använda.

Utredningen har med hänsyn härtill ansett angeläget, att åtgärder vidtoges

för effektivisering av småbarns- och ungdomstandvården. Utredningen

ansåge nämligen, att en slutgiltig militärtandvård icke kunde uppbyggas,

innan dessa frågor nått tillfredsställande lösningar. Hur dessa frågor än

kunde komma att lösas, konune folktandvårdsorganisationen att härigenom

erhålla ytterligare belastning. Vidare måste det tandstatus, som uppnåtts

bland annat genom militärtandvårdens insatser, vidmakthållas, vilket arbete

även i stor utsträckning komme att åvila folktandvården. Det vöre sålunda

ur skilda synpunkter synnerligen angeläget, att denna så snart som möjligt

utbyggdes åtminstone till den omfattning den ursprungligen beräknats erhålla.

Avsikten hade varit, att hela folktandvårdsorganisationen skulle vara

utbyggd på en tidsperiod av tio år, räknat från den 1 januari 1939. Den

programenliga takten för utbyggnaden hade emellertid på grund av skilda

omständigheter icke kunnat hållas, ehuruväl planeringsarbetet för denna

utbyggnad till största delen hade utförts.

Särskilda utredningar och åtgärder hade vidtagits för hävande av bristen

på tandvårdspersonal inom folktandvården. Tandvårdsutredningen iirågasatte

emellertid, huruvida de åtgärder, som sålunda vidtagits, vore tillräckliga

för ali folktandvården så skyndsamt som önskligt vore skulle nå den

utbyggnad, den förutsatts att få. Ur den samlade sociala tandvårdens synpunkt

vöre det av så grundläggande betydelse, att detta ägde rum, att tandvårdsutredningen

starkt ifrågasatte, huruvida icke vissa provisoriska ytterligare

åtgärder, exempelvis införande av deltidstjänster, borde tagas under

omprövning för ernående av detta mål.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Vid sitt bedömande av frågan örn den lämpligaste organisationsformen för

den militära tandvården bär utredningen främst beaktat tandvårdsbehovet

hos de värnpliktiga. Utredningen har nämligen funnit, att

omfattningen av tandvårdsbehovet hos de värnpliktiga vore synnerligen stor

och nödvändiggjorde en ingående diskussion av frågan, i vilken utsträckning

statens ekonomiska resurser och förefintlig tillgång på tandläkare, tandsköterskor

och tandtekniker holde utnyttjas för meddelande av kostnadsfri

tandvård under värnpliktstjänstgöringen.

På grundval av de verkställda undersökningarna har utredningen funnit,

att om de 40 000 värnpliktiga, som utredningen räknat med som årlig värnpliktskontingeni,

samtliga finge den behövliga tandvården utan inskränkningar,

detta innebure, att minst 160 heltidsanställda tandläkare, minst 160

tandsköterskor och 24 tandtekniker fordrades för vårdens utövande. Det

syntes orimligt att med hänsyn tagen såväl till statens ekonomiska situation

sorn även till föreliggande påtagliga brist på tandläkare, tandsköterskor och

tandtekniker nu förorda genomförandet av en tandvårdsorganisation av

denna omfattning för de 40 000 värnpliktiga. Delta gällde alldeles oavsett

organisationens eventuella utformning, antingen inom den militära sjukvårdsorganisationen

eller inom folktandvårdens ram. I båda fallen bleve

statsutgil terna ungefär desamma och kraven på personal likartade.

1 detta sammanhang har utredningen närmare anfört i huvudsak följande.

Teoretiskt sett är del kanhända möjligt, att, under förutsättning av goda

anställnings- och lönevillkor, binda 160 av landets nuvarande eller i utbildning

sladda tandläkare till en militär tandvårdsorganisation eller att inom

folktandvården avdela 160 tandläkare alt enbart användas för de värnpliktigas

tandvård. Antalet tandläkare, tandsköterskor och tandtekniker, tillgängliga

för anställning i statens och kommunens tjänst eller för verksamhet inom

den privata tandvården, är emellertid starkt begränsat. Även om en kraftig

utökning av antalet årligen utexaminerade tandläkare äger rum och även örn

i samband därmed tandsköterske- och tandteknikerstaben proportionerlig!

utökas genom utbildning från statliga skolor, torde del dröja minst 6 å 8 år

framåt i tiden, innan de första gynnsamma verkningarna av denna utökning

börja göra sig gällande. Samtidigt stegras för de närmaste årtiondena tandvårdsbehovet

såväl i privat praktik som inom folktandvården. Skulle man

därför binda 160 tandläkare och tandsköterskor samt 24 tandtekniker till

försvarsväsendets tandvård för de värnpliktiga, vinner man visserligen härmed,

att den befolkningsgrupp, de värnpliktiga utgör, snabbt får tandvårdsbehovet

tillfredsställt, varigenom vårt aktuella soldatmalerial blir gynnsamt

ställt i fråga om bett- och tandstatus. Men denna vinst motsvaras av lika

stora förluster i övriga folkgruppers tandvård. Även en annan synpunkt förtjänar

beaktas. Folktandvården är möjliggjord därigenom, att den ekonomiskt

vilar på taxeavgiften från det klientel, som besöker folktandvårdspolikliniker.

Denna taxeinkomst är så stor, att statsbidraget och landstingsutgiften

bliva proportionsvis ringa i förhållande till den utövade vårdens storlek.

Visserligen bör beräknas, att vid folktandvårdens fortsatta utökning till att

omfatta nya, av tandvård hittills oberörda folklager, taxeinkomsten från

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

9

tandpoliklinikerna icke torde komma att stegras i proportion lill de ökade

utgifterna. Detta därför, att vid folktandvårdens omhändertagande av dessa

nya folklager förhållandevis större grupper av låga inkomsttagare komma att

utnyttja densamma. Klientelets möjlighet att i full utsträckning betala folklandvårdspoliklinikernas

taxor kan sålunda förväntas bliva mindre och det

allmännas utgifter i motsvarande grad större. Men detta kommer sannolikt

att göra sig gällande med full styrka först efter ett par årtionden. Tandvården

för de värnpliktiga måste emellertid vara helt kostnadsfri. Inga inkomster

kunna beräknas från det klientel, som besöker militärtandpoliklinikerna.

Vid förhandenvaro av en tandvårdstaxa giva de svårast skadade fallen,

som fordra den största behandlingen för varje tand, särskilt stora bruttoinkomster.

Göres däremot behandlingen kostnadsfri för patienten, förvandlas

de stora taxeinkomsterna från de svårare fallen till lika stora utgifter.

Det är ur denna synvinkel tand vårdsproblemet för de värnpliktiga måste

betraktas. Därur framställer sig frågan, huruvida det icke vore lämpligare

att gå andra vägar i det social-medicinska arbetet för att tillfredsställa kravet

på fullgod tandvård åt de värnpliktiga. Besvarandet av den frågan förutsätter

en diskussion örn orsakerna till den stora omfattningen av bettoch

tandförstörelsen hos de värnpliktiga.

Med stöd av verkställda undersökningar har utredningen konstaterat, att

de värnpliktigas behandlingsbehov endast i begränsad utsträckning bestämdes

av tandsjukdomarnas frekvens. Den tillgång på tandvård och den möjlighet

att utnyttja denna, som förelegat före värnpliktsåldern, utövade det

bestämmande inflytandet på den vårdform, som de värnpliktiga fordrade.

Utredningen hade funnit, att det förelåge stora olikheter i tandvårdsbehovet

mellan områden, där tandsjukdomarnas frekvens vore likartad. Detta vore

av avgörande betydelse för ståndpunkt.stagande till fragan örn de värnpliktigas

tandvårdsbehov inom den blivande fredsorganisationen.

I anslutning härtill har utredningen närmare anfört i huvudsak följande.

Det är påtagligt, att det nu konstaterade tandvårdsbehovet hos 1942 års

inskrivningsskyldiga icke kan anses förbliva oförändrat. Den svenska samhällsbyggnaden

synes i allt högre utsträckning urbaniseras. Därmed föijer

ökad munhygien och förbättrad tandvård. Samtidigt genomföres barntandvården

i alltmer ökad omfattning, varjämte folktandvardsorganisationen i

övrigt utbygge», så att den kommer att omfatta minst 1 100 anställda tandläkare.

Tandvårdsutredningen vågar därjämte hoppas, att av utredningen

betonade krav på intensifiering av mödravård, spädbarnsvård och tandvård

i förskolestadiet beaktas, samt att åtgärder snarast vidtagas för tandvårdens

ordnande under perioden mellan barntandvårdens avslutande och den militära

tjänstgöringen. Dessa omfattande åtgärder för tandvårdens fiiibättring

inom riket måste samtidigt med urbaniseringen för värjo ny^ årsgrupp

av värnpliktiga medföra en förändring av tandvårdsbehovet i sadan riktning,

att de fall, som kunna saneras och betlrestitueras enbart med enkel

kirurgisk-konserverande behandling, öka i antal, medan samtidigt antalet

komplicerade fall proportionellt minskar.

Utredningen bar emellertid varnat för optimism beträffande den tidpunkt,

då de genomförda tandvårdsförbättringarna före värnpliktsåldern givit en

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

markerad förändring i de värnpliktigas tandvårdsbehov. Det komme nämligen

att dröja avsevärd tid, kanske två årtionden, innan en dylik förändring

utövade avgörande inflytande. Under sådana förhållanden funne tandvårdsutredningen

det nödvändigt all för den militära tandvården föreslå en

bärkraftig organisation, som snarast möjligt skulle träda i verksamhet. Med

hänsyn till vad i detta sammanhang anförts och till den nuvarande bristen

på tandläkare, tandsköterskor och tandtekniker måste denna tandvårdsorganisation

erhålla en tämligen elastisk byggnad.

Utredningen har erinrat om att tandvårdsbehovet med urbaniseringen och

gynnsammare vårdförhållanden under perioderna före värnpliktsåldern förskötes

i en bestämd riktning, nämligen hän mot ökningen av antalet fall,

som kunde saneras och bettrestitueras med enbart enkel kirurgisk-konserverande

vård. Denna behandlingsform, som otvivelaktigt bleve framtidens,

borde från början prägla den militära tandvårdsorganisationens arbete. Vården

av de komplicerade fallen, där proteskonstruktioner och pulpakirurgi

dominerade komme för varje år alltmera att minska i omfattning och syntes

därför kunna skjutas i bakgrunden. Behovet av komplicerad tandvård kunde

och bolde, enligt tandvardsutredningens uppfattning, för närvarande icke

tillfredsställas på statens bekostnad. Den militära tandvårdsorganisationen

borde helt inriktas på sanering och sådan konserverande vård, som med

enkla åtgärder lämnade fullgod restitution och vore ägnad att uppehålla en

under tidigare perioder oftast med stöd av allmänna medel lämnad tandvård.

Däremot kunde det icke anses rimligt, att den militära tandvårdsorganisationen

i de komplicerade fallen foges i anspråk för en tandvård enligt

odontologins alla fordringar, vilken enbart för sig .skulle kräva ett stort

antal tandläkare, tandsköterskor, tandtekniker och arbetsplatser samt medföra

väldiga materialkostnader. Den militära tandvårdsorganisationen borde

därför lills vidare laga hänsyn till denna beräknade utveckling, vilket i

extrem formulering betydde, alt under övergångsåren de komplicerade fallen

endast beräknades erhålla vård för akuta skador.

Utredningen har emellertid framhållit, att avsteg från denna princip av

praktiska skäl måste göras i många fall. De komplicerade fallen, vilka principiellt

sett endast skulle erhålla vård för akuta skador, dominerade inom

många områden klientelet på tandpoliklinikerna så att den värnpliktige

tandläkarens verksamhet därstädes icke uteslutande kunde ägnas åt de

enklare fallen. Här borde därför den konserverande vården även utsträckas

till de komplicerade behandlingsfallen. De tänder, som fordrade pulpakirurgiska

ingrepp eller protetiska konstruktioner, kunde skyddas från fortsatt

kariös förstörelse genom provisoriska behandlingsåtgärder. De tänder däremot,

som genom enkel konserverande vård kunde färdigbehandlas, skulle

i den utsträckning, så vore möjligt, erhålla denna vård. Fallet borde därefter

fran den militära tandvardspolikliniken på därför lämpade remisskort remitteras

till hemortens folktandvårdspoliklir.ik eller, i det fall sådan sakna
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Mcij:ts proposition nr 171.

des, till privat tandläkare. Örn behandlingen skedde på tid, som i remissen

angivits, vore det fördelaktigt, att ifrågavarande fall kunde tillerkännas

samma rätt till tandvård mot nedsatta kostnader, som för närvarande tillkomme

ungdom i åldern 16—19 år. Med konserverande vård enligt denna

princip syntes de militära tandpoliklinikerna kunna göra en betydelse!ull

insats. Givetvis toge man risken, att i en del av dessa remissfall behandlingen

icke fullföljdes på grund av fattigdom, likgiltighet eller brist på tandvårdsmöjligheter.

Men i många fall kunde dock intresset beräknas ha väckts för

fortsatt tandvård.

Med dessa utgångspunkter har utredningen beräknat, att för de värnpliktigas

tandvård skulle erfordras 65 tandläkare med heltidstjänstgöring.

För tandvård åt fast anställt manskap med lön enligt

löneplan Ma i manskapsavlöningsreglementet har utredningen — som förutsatt

att denna personalkategori skall erhålla fullständig tandvård — beräknat

13 heltidstjänstgörande tandläkare erforderliga. För tandvården åt övriga

personalkategorier inom försvaret har utredningen icke beräknat särskild

tandvårdspersonal.

Utredningen har förutsatt, att tandvården åt de värnpliktiga skulle i huvudsak

handhavas av värnpliktiga tandläkare under dessas värnpliktstjänstgöring,

medan den militära tandvården i övrigt borde ombesörjas av andra

tandläkare. Utredningen har räknat med att belastningen å folktandvården

vid av utredningen förutsatt tandvård åt värnpliktiga komme att ökas. Hur

stor denna ökning komme att bliva och huru lång tid som komme att förflyta,

innan den gjorde sig fullt gällande, syntes erfarenheterna få utvisa.

Vid bedömandet av frågan, vilken organisationsform en militär

tandvård i den omfattning som sålunda angivits borde erhålla, har

tandvårdsutredningen enligt sina direktiv haft att undersöka, huruvida den

militära tandvården skulle kunna samordnas med folktandvården. Utredningen

har framhållit, att ingående diskussioner härom förts inom utredningen.

Vidare hade utredningen i denna fråga föranstaltat örn en konferens

med representanter för olika tandläkarsammanslutningar, vissa i folktandvårdens

tjänst arbetande tandläkare och vissa tandläkare, som under

nuvarande bcrcdskapstid erhållit erfarenheter fran den därunder givna tandvården

i militär regi. Vid sagda tillfällen hade i fråga örn problemställningen en

mångfald synpunkter framförts, över vilka tandvårdsutredningen lämnar

följande referat.

Från företrädarna för folktandvårdslinjen har andragits i huvudsak följande.

I ett land, där man planlagt och vidtagit åtgärder för cn folket i dess

helhet omfattande tandvård, kunde den militära tandvården icke tillåtas att

stå såsom en isolerad företeelse. Örn statsmakterna i stället för att nedlägga

medel på en särskild militär tandvårdsorganisation erbjöde landstingen

samma ekonomiska möjligheter för ett snabbare och vidgat utbyggande av

folktandvården, skulle denna i mycket stor utsträckning kunna tjäna den

militära tandvården. Därigenom skulle dels stora besparingar kunna göras.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

dels aven de ekonomiska risker bortfalla, som alltid äro förbundna med

upprättande av nya militära organisationer, vilka vid en förändring av läget

kunde raseras. Ben tillit utbyggda folktandvården i riket har beräknats

komma att omfatta över en miljon patienter. Den ytterligare utökning av

folktandvården, som skulle erfordras, för att denna också skulle kunna

taga hand örn det militära klientelet, kunde — sedd i relation till den stora

civila tandvårdsuppgiften — icke Idiva avskräckande stor, allra helst som

tandvårdslokaler med utrustningar redan i viss utsträckning funnes eller

enligt gällande planer skulle anskaffas å flertalet garnisonsorter och särskild

administration och organisation vore uppbyggd. Från principiell synpunkt

kunde även starkt ifrågasättas det berättigade i att för de civila och

militära patientkategorierna skilda vårdprinciper vunne tillämpning. Den

11 * byggd a folktandvården komme att liga polikliniker, bildande ett hela landel

omfattande nät, och kunde därför lätt apteras för krigstillfällen. De

värnpliktiga tandläkarna borde i största möjliga utsträckning under sin

värnpliktstjänstgöring utnyttjas för meddelande av tandvård åt militära

patienter på folktandyårdspoliklinikerna. De värnpliktiga tandläkarna borde

mycket väl kunna givas sådan militär utbildning, att de i krigstid kunde

utnyttjas vid de ambulatoriska och provisoriska polikliniker, som då mäste

finnas vid sidan av de för krigsbruk apterade folktandvårdspoliklinikerna.

Häremot har från företrädarna för den militära linjen argumenterats i

huvudsak följande. Av organisatoriska orsaker, framför allt i ändamål att

säkerställa försvarsberedskapen lör krigsförhållanden, hade den militära

.Iso- och sjukvården sidoordnats med den civila. Den militära hälso- och

sjukvården inginge sålunda såsom en särskild detalj i den militära organisationen

men samarbetade inom gemensamma intresseområden med det

civila medicinalväsendet. Den militära tandvården vore allenast en del av

den militära hälso- och sjukvården. Teoretiskt sett skulle under fredstid

folktandvården kunna taga hand örn den militära tandvården. En av de viktigaste

förutsättningarna härför vöre dock, att distriktstandpolikliniker inom

rimlig tid funnes anordnade och i verksamhet inom de olika militära förläggningsorterna

eller i dessas omedelbara närhet samt att de lokala myndigheterna

skulle linna det vara förenat med sin eller allmän fördel att så utvidga sina

poliklinikers arbetskapacitet, att dessa kunde uppfylla militära önskemål

samt krav på ett effektivt och ändamålsenligt meddelande av tandvård enligt

de för militär personal givna normerna. Dessa normer kunde med hänsyn

till att vården skulle helt bekostas av staten icke vara desamma som

för betalande patienter. Folktandvården kunde emellertid ännu icke på

lång tid taga emot alla de civila patienter, för vilka denna vore avsedd. Det

syntes då riktigare, att folktandvårdens krafter insattes att nå sitt ursprungliga

mal och, därest den önskade erhålla ytterligare arbetsuppgifter, inriktade

sig på övrig social tandvård utanför militärtandvårdens ram. Erfarenheten

hade emellertid visat, att folktand vårdsinstitutionerna ingenstädes saknade

arbetsuppgifter eller krävde särskilda åtgärder för tillförande av klientel.

Detta innebure, att, om en militärtandvård, som krävde ett visst antal

tandläkare — exempelvis 100 —, skulle anordnas inom folktandvårdens

ram, särskilda lokaler och utrustningar måste anskaffas för dessa. Anordnandet

av lokaler för militär tandvård i anslutning till en folktandvårdspoliklinik

kunde näppeligen bliva billigare än örn de anordnades i anslutning

till en militär institution. Den mindre vinst, som eventuellt skulle kunna

uppkomma genom att röntgenapparater, laboratorieutrustningar m. m.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

13

kunde vara gemensamma, uppvägdes flerfaldigt av den ekonomiska förlust,

som medföljde den genom undersökningar påvisade längre förflyttningstiden

till folktandvårdspoliklinik än till tandpoliklinik inom kasernområde. Möjligheten

att i krigstid aptera folktandvårdsorganisationen för krigsbruk vore

knappast tänkbar, då tandvården i krigstid, i långt större utsträckning än

man i allmänhet antagit, erfordrades till och med i de främsta linjerna. En

bärkraftig organisation för krigstandvården kunde för övrigt icke improviseras,

vilket bevisats under nuvarande beredskapstid.

Tandvårdsutredningen har ansett sig sakna anledning att ingå på nu anförda

synpunkter eller den mångfald skäl, som i övrigt andragits för och

emot ett intimare samgående mellan folktandvård och militärtandvård. De

av tandvårdsutredningen utförda undersökningarna hade visat, att tandvård

åt den militära personalen fordrade ett stort antal tandläkare. Folktandvårdens

slutliga utbyggnad kunde beräknas föreligga först vid en relativt avlägsen

tidpunkt. Härav följde, att den tandvårdsorganisation, som skulle

efterträda beredskapstidens provisorium, icke finge möjlighet att i större

utsträckning koordinera militärtandvården med folktandvården. Tandvårdsutredningen

ansåge sig därför nu böra föreslå, att de för den militära tandvården

erforderliga tandläkarna användes i en militär tandvårdsorganisation

gemensam för hela försvarsväsendet.

Utredningen har emellertid ansett, alt den sålunda förordade tandvårdsorganisationen

borde göras i viss mån provisorisk. Den militära tandvårdens

organisation och omfattning vore nämligen beroende av folktandvårdens,

och den organisation, som utredningen förordade, hade till stor del

utformats mot bakgrunden av folktandvårdens jämförelsevis ringa omfattning

i närvarande stund. När folktandvården fullt utbyggts oell rationaliserats,

så att en effektiv tandvård kommit hela folket till godo, borde frågan,

huruvida en särskild militär tandvårdsorganisation vore behövlig, tagas

under omprövning och, om den fortfarande behövdes, dess organisation

mera definitivt fastställas.

I särskilt yttrande till utredningens betänkande ha två av utredningens

ledamöter, professor Ljungdahl och byrådirektör Maunsbach, bland annat

framhållit, att örn folktandvården vore så utbyggd, att alla barn bereddes

fullgod tandvård och denna barntandvård konsekvent fullföljdes under

ungdomsåren, tandvården för de värnpliktiga skulle kräva en tid, ej väsentligt

överstigande 1 timme per man oell år. Som förhållandena nu vore,

komme, enligt vad utredningen genom sina undersökningar kunnat visa, en

militär tandvård — om den något så när .skulle kunna tillgodose försvarsväsendets

behov —- att utgöras av behandlingar, som i medeltal krävde en

tid av i det närmaste 3V2 timme per man och år, en i motsvarande grad

ökad personal och i än högre grad ökade materialkostnader, och dock

komme denna tandvård vad effektivitet och fullständighet anginge ej att

ge på långt när så mycket, som en till en fullt utbyggd folktandvård ansluten

militärtandvård skulle kunna ge. På grund av dessa och andra skäl hade

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

ifrågavarande ledamöter från början intagit och intoge i princip alltjämt

den ståndpunkten, att man vid utvecklingen av tandvården i riket borde

eftersträva, att den militära tandvården — i stor utsträckning även rent

organisatoriskt sett — borde utformas som ett led i en allmän folktandvård.

Genom tandvårdsutredningens undersökningar hade det emellertid bevisats,

att försvarsväsendets tandvårdsbehov vore av den storleksordning, att

det vore omöjligt att tillgodose detsamma inom den nuvarande folktandvårdens

ram. Frånsett de svårigheter av organisatorisk art, som i nuvarande

stund reste sig mot en samordning av den militära tandvården och folktandvården,

vore den senares bärkraft ännu för ringa för att tillåta en sådan

belastning. I likhet med tandvårdsutredningens övriga ledamöter ansåge

ifrågavarande ledamöter vidare, att en effektiv tandvård för försvarsväsendet

snarast möjligt borde ordnas. Deras uppfattning vore även, att det

komme att dröja flera år, innan folktandvården fått en sådan omfattning

och kapacitet, att den kunde åtaga sig en dylik belastning. På grund av

dessa skäl, men också enbart på grund av dem, hade nämnda ledamöter

ansett en särskild militär tandvårdsorganisation vara nödvändig och därför

efter förmåga medverkat vid utarbetandet av i utredningens betänkande

framlagda förslag till en sådan.

Yttranden.

Tandvårdsutredningens ställningstagande till frågan om den militära tandvårdens

anknytning lill folktandvården har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar. Uttalanden

i denna riktning ha salunda gjorts av överbefälhavaren, samtliga försvarsgrenschefer,

försvarets civilförvaltning och sjukvårdsförvaltning, karolinska

institutets kollegienämnd, tandläkarinstitutets lärarråd, tandläkarorganisationerna

samt svenska stadsförbundet. Även fyra av huvudmännen för folktandvården

ha tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat detsamma utan

erinran.

Mot utredningens ställningstagande i denna fråga lia däremot invändningar

rests av medicinalstyrelsen och flertalet huvudmän för folktandvården,

statskontoret och svenska landstingsförbundet.

Svenska läkarsällskapet har tillstyrkt förslaget endast under förutsättning,

att hänvisning av vissa kategorier värnpliktiga till folktandvården möjliggjordes

redan under värnpliktstjänstgöringen samt att viss översyn av anställningsformerna

vid folktandvården företoges i syfte att vinna likformighet

med dem vid försvarsväsendet. Snabba och effektiva åtgärder borde

även vidtagas för att öka antalet tandläkare.

I vissa av de tillstyrkande yttrandena har särskilt understrukits utredningens

uttalande, att fragan örn den militära tandvårdens organisation

borde upptagas till förnyad prövning, sedan folktandvården blivit fullt ut
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

15

byggd. Å andra sidan har marinförvaltningen framhållit att, även om i en

framtid ett intimare samarbete med folktandvården allteftersom denna utbyggdes

kunde åstadkommas, ansvaret för truppen i detta liksom i andra

avseenden i sista hand måste ligga på de militära myndigheterna och försvarets

centrala förvaltningar, vilka för utövande av sin verksamhet måste

lia sakkunniga organ till sitt förfogande. Marinförvaltningen ansåge därför,

att i den militära organisationen ingående tandläkare även vid en fullt utbyggd

folktandvård komme alt vara erforderliga. Vad särskilt marinen beträffade

finge marinförvaltningen erinra om att tjänstgöringsförhållandena

vid marinen i stor utsträckning förhindrade, att tandvård för marinens manskap

kunde komma att förläggas till folktandvården, även sedan denna

utbyggts till full kapacitet. Vid nyare större fartygsbyggen räknades med att

den sjögående personalen skulle kunna få sin tandvård ombord. Även vid

ombyggnader av äldre större fartyg hade tandpolikliniker inrättats därstädes.

Den decentralisering av tandvården för den sjögående personalen, som

sålunda under senare år verkställts, hade visat sig vara mycket lämplig och

vore ur bl. a. ekonomiska synpunkter givetvis att föredraga framför att

skicka vederbörande i land till civil eller militär tandpoliklinik. Marinförvaltningen

ansåge att något avbrott i denna utveckling icke borde äga rum.

Vad nu sagts gällde även i viss utsträckning kustartilleriets mera avsides belägna

förläggningar. Den militära tandvårdsorganisationen syntes därför

kunna nu definitivt fastställas.

Liknande synpunkter ha anförts av tandläkarorganisationerna.

Även försvarets sjukvårdsförvaltning har ansett vissa omständigheter tala

för att den militära tandvårdens verksamhetsområde komme att kvarstå

obeskuret jämväl efter det folktandvårdsorganisationen blivit slutligt utbyggd.

Försvarets civilförvaltning har understrukit betydelsen av att den militära

tandvården gåves en fastare organisation och därvid erinrat om att

den militära tandvården såväl tidigare under fredstid som under de första

beredskapsåren bedrivits under i flera hänseenden otillfredsställande förhållanden.

Civilförvaltningen ville här endast erinra örn att riksdagens

under år 1943 församlade revisorer i sin berättelse framlagt vissa synpunkter

på de brister i avseende å den militära tandvården, som kommit till synes

under den dittills rådande förstärkta försvarsberedskapen. De provisoriska

åtgärder till förbättrande av tandvården inom försvarsväsendet, som på förslag

av tandvårdsutredningen genomförts under budgetåret 1943/44, syntes

verksamt ha bidragit till avhjälpande av de förefintliga bristerna. Uppenbart

vore dock, att de sålunda redan vidtagna åtgärderna — även med bortseende

från deras karaktär av provisorium -— icke vore tillfyllest, utan att

den militära tandvården för att fylla sin uppgift måste utbyggas och erhålla

en fast organisation.

Tandläkarinstitutcts lärarråd har ansett den av utredningen föreslagna

militära tandvårdsorganisationen vara den enda möjliga lösningen av ifrågavarande

spörsmål.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 171.

Medicinalstyrelsen har — med erinran om att flertalet huvudmän för folktandvården

uttalat betänkligheter mot utredningens förslag — för egen del

anfort, att utredningens betänkande ur såväl odontologisk som statistisk

synpunkt ägde mycket stora förtjänster. Styrelsen funne tillika, att det förslag,

som tandvårdsutredningen framlagt, i och för sig vore av sådan beskaffenhet,

att det skulle ha kunnat genomföras, därest tillgången på tandläkare

hade varit tillfredsställande. Emellertid vore bristen på tandläkare

mycket svår. Denna tandläkarbrist hade utgjort och utgjorde alltjämt det

väsentliga hindret för folktandvårdens snabba och planenliga utbyggande.

Under dylikt förhållande måste den av utredningen föreslagna samverkan

mellan å ena sidan militärtandvården och å andra sidan folktandvården

respektive privattandvården betraktas såsom otillfredsställande. Militärtandvården

vore i förslaget grundad på i många avseenden alltför optimistiska

beräkningar, folktandvården saknade för närvarande möjlighet att mottaga

del tänkta remissklientelet och privattandvården syntes, av hittillsvarande

erfarenheter all döma, komma att visa föga villighet till samarbete med

militärtandvården mot av staten reglerade taxor. Den omständigheten, att

den tilltänkta tandvårdsorganisationen skulle givas en elastisk utformning

med hänsyn till den mångfald svårbedömda faktorer, som förelåge, svntes

icke innebära en garanti för förslagets lyckliga genomförande.

En konkurrens örn arbetskraft de två organisationerna emellan syntes

bliva ofrånkomlig och verka förlamande på båda. För folktandvårdens del

skulle denna konkurrens medföra en försvårad situation speciellt för ungdomstandvården.

Betraktade man tandvårdsfrågan ur en enhetlig synpunkt

skulle därför förslagets realiserande innebära ett eftersättande av tandvården

i åldrarna 15—19 år för att bereda möjlighet till ett intensifierande av

tandvården å de värnpliktiga efter denna ålder. Styrelsen ville bestämt

hävda, att detta strede mot odontologisk! och ekonomiskt riktiga och förnuftiga

principer.

De av styrelsen påtalade olägenheterna i samband med den föreslagna

militärtandvårdsorganisationen vöre av den karaktär och storleksordning,

att man enligt styrelsens förmenande icke utan tvingande skäl borde definitivt

genomföra densamma. Såvitt styrelsen kunde bedöma, förelåge icke

någon dylik tvingande nödvändighet, i synnerhet som genom tandvårdsutredningens

försorg en provisorisk organisation för tillgodoseendet av försvarsväsendets

tandvård redan trätt i verksamhet.

Under åberopande av vad sålunda anförts har styrelsen uttalat önskvärdheten

av att det av försvars väsendets tandvårdsutredning avgivna betänkandet

gjordes till föremål för en grundlig överarbetning. Detta syntes vara

påkallat även av den anledningen, att det av utredningen förutsatts, bland

annat, att Kungl. Maj:t skulle utfärda bestämmelser angående villkoren för

att pa folktandvardspoliklinikerna skulle utföras den mera komplicerade

tandvården at de värnpliktiga. Redan lösningen av detta spörsmål tarvade

givetvis ytterligare övervägande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. \laj:ts proposition nr 171.

17

Medicinalstyrelsen ansåge det emellertid icke tillfyllest, att det fortsatta

utredningsarbetet begränsades till att avse tandvårdsutredningens betänkande.

Orsakerna till de nu föreliggande svårigheterna beträffande svenska

folkets tandvård läge så djupt, problemen vore så stora och så intimt med

varandra sammanflätade och deras lösande vore av så utomordentlig betydelse

ur socialmedicinsk och ekonomisk synpunkt, att medicinalstyrelsen

ansåge det icke kunna längre bero vid åtgärder i enstaka riktningar. Enligt

styrelsens uppfattning måste man i nuvarande läge hysa de allvarligaste

farhågor för hela den sociala tandvårdsfrågan.

Problemet måste nu angripas i hela dess vidd, och alla därmed förknippade

spörsmål måste upptagas till behandling i ett sammanhang.

Farhågor för en icke önskvärd konkurrens om tandläkarna mellan folktandvården

och den militära tandvården ha även uttalats av flera av folktandvårdens

huvudmän, vilka befarat att folktandvårdens utbyggnad därigenom

skulle försenas.

Svenska landstingsförbundets styrelse har framhållit, att en del av de

svårigheter, folktandvården nu hade att kämpa med, orsakades av att åtskilliga

tandläkare vore inkallade till beredskapstjänst. En viss lättnad

härutinnan hade förutsetts, när beredskapen väsentligt minskade, och landstingen

hade räknat med att då kunna utbygga folktandvården i snabbare

takt. Skulle emellertid i enlighet med det föreliggande förslaget en särskild

militär tandläkarkår av betydande omfattning nu tillskapas, bleve folktandvårdens

utbyggnad ytterligare fördröjd. I detta läge kunde man fråga sig,

vilket som vore lämpligast, att söka bereda det svenska folket i gemen en

tillfredsställande tandvård snarast möjligt eller att, med tillbakasättande av

detta behov, för en viss grupp skapa tillfredsställande tandvårdsmöjligheter.

Det syntes styrelsen, som örn den samhälleliga allmänna tandvården borde

i första hand utbyggas. De åtgärder, som därefter erfordrades för ett tillgodoseende

av den rent militära tandvårdens behov, syntes då kunna bliva

av relativt blygsam karaktär.

Emellertid kunde man ej med säkerhet förutse, när folktandvården kunde

vara fullt genomförd. Under sådana förhållanden måste tydligen för tillgodoseende

av försvarsväsendets tandvårdsbehov särskilda åtgärder nu vidtagas.

Viktigt vore emellertid därvid, att dessa åtgärder finge en sådan

karaktär, att de lätt kunde anpassas efter det ändrade läge, som en fullt utbyggd

folktandvård vore ägnad att medföra. Med hänsyn härtill ansåge

styrelsen angeläget, att man nu icke fastlåste den militära tandvårdsorganisationen

i former, som avsåges skola bliva bestående för lang tid. Det

vore en betydande arbetsbörda, som genom det av utredningen föreslagna

remissförfarandet skulle påläggas folktandvården och som syntes motsvara

åtminstone 50 tandläkares arbetskapacitet. Huruvida folktandvården i nuvarande

läge, utan åsidosättande av det civila klientelets intressen, kunde

påläggas denna uppgift, hade ej närmare undersökts. Det syntes enligt sty
llihang

lill riksdagens protokoll 1945. I saini. Nr 171. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 171.

relsens mening nödvändigt, att denna fråga klariades, innan man genomförde

den föreslagna reformen. Kunde ej folktandvården i nuvarande läge

påtaga sig denna uppgift, måste tydligen den militära tandvårdsorganisationen

högst väsentligt utbyggas.

Statskontoret har anslutit sig till de synpunkter, som anförts i det till utredningen

fogade särskilda yttrandet. Jämväl statskontoret funne det angeläget,

att staten i första hand använde sina resurser för att snabbast möjligt

utbygga folktandvården till avsedd kapacitet i stället för att skapa en dyrbar

militär tandvårdsorganisation, som på ett föga lyckligt sätt komme att

konkurrera med folktandvården örn landets knappa tillgång på lämpliga

tandläkare och dessutom försvårade ett genomförande av folktandvårdens

idé att få till stånd en kontinuerligt och jämnt fungerande tandvård för alla

åldrar. Velskapen om att staten under värnpliktstiden tillhandahölle fri

tandbehandling åt den, som under tiden efter skoltandvårdens upphörande

försummat sina tänder, måste nämligen förutsättas komma att motverka

strävandena att få bort den s. k. luckan i tandvården under åldern 16—19 år.

De skäl, som utredningens majoritet särskilt åberopat till förmån för en

fristående militär tandvårdsorganisation, kunde statskontoret heller icke

finna övertygande. Utredningen vore sålunda knappast fullt konsekvent

vare sig i fråga om målsättningen för den militära tandvården eller beträffande

principerna för den militära tandvårdsorganisationens uppbyggande.

Enligt statskontorets uppfattning, som vunne stöd av reservanternas uttalanden,

kunde en militärt organiserad tandvård svårligen taga sikte på annat

än de relativt enkla vårdfallen, medan de mera komplicerade fallen,

icke minst de svårare käkskadorna, i såväl fred som krig måste hänvisas

till sjukhus eller civila kliniker bakom fronten. Om bristen på tandläkare

gjorde folktandvårdsorganisationen otillräcklig för övertagande av den militära

tandvården, borde åtgärder i första hand vidtagas för att utbilda

flera tandläkare. Detta syntes vara en mer rationell väg än att utöka den

militära utbildningstiden för värnpliktiga tandläkare. Statskontoret kunde

icke inse, att en dylik extra utbildning kunde vara av betydelse för meddelande

av konserverande tandvård åt militär personal. Genom att i stället

skapa förutsättningar för ett utökat anlitande av folktandvårdspoliklinikerna,

kunde även kvinnliga tandläkare i stor utsträckning anlitas för meddelande

av militär tandvård. Och för den egentliga fronttjänsten syntes ett

begränsat antal värnpliktiga tandläkare vara till fyllest.

Lika med utredningen ansåge statskontoret, att en slutgiltig militärtandvård

icke kunde uppbyggas, innan frågorna örn småbarns- och ungdomstandvården

natt tillfredsställande lösning, vilket i sin tur vore avhängigt

av folktandvårdens framtida organisation och utbyggnad. Under sådana

förhallanden kunde det icke vara tillrådligt att tillskapa ett militärt provisorium

av den fasta natur, som inrättandet av en civilmilitär tandläkarkår

skulle innebära, detta så mycket mindre som ett dylikt provisorium måste

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr lii. 19

antagas komma att fördröja och försvåra folktandvårdsreformens genomförande.

Frågan örn den omfattning, i vilken tandvård borde meddelas de värnpliktiga,

har berörts i några yttranden. Sålunda har chefen för armén ansett

det vara ett oavvisligt krav ur militär synpunkt, att det med tandvården

förenade intrånget i de värnpliktigas tjänstgöringstid bleve så litet som

möjligt. Med hänsyn härtill vöre det önskvärt, att tandvården under militärtjänstgöringen

i största möjliga utsträckning begränsades. I sådant syfte

borde värnpliktiga, vilkas åkommor vore av lindrigare ari, beredas möjlighet

att erhålla civil tandvård under tiden mellan inskrivning och inryckning

till tjänstgöringens början.

Å andra sidan har chefen för marinen ansett nödvändigt att den militära

tandvården, intill den tidpunkt, då gynnsamma verkningar av en utbyggd

folktandvård medförde minskat behov av tandvård under värnpliktstjänstgöringen,

omhändertoge även de komplicerade fallen.

Tandläkarorganisationerna ha betonat betydelsen ur såväl sociala som

allmänna hälsovårdssynpunkter av att de värnpliktiga bereddes fullständig

tandvård. Liknande synpunkter ha anförts av svenska läkaresällskapet.

Den militära tandvården, vilken under de första krigsåren fungerade Deparfemen?

mindre tillfredsställande, synes genom de år 1943 beslutade provisoriska

åtgärderna ha erhållit en för rådande förhållanden i stort sett tillräckligt

effektiv organisation. Emellertid bygger denna provisoriska organisation i

väsentlig mån på tandläkare, som enligt värnpliktslagen hållas inkallade

till beredskapstjänstgöring eller ock tagas i anspråk jämlikt tjänstepliktslagen.

Organisationen kan således i sin nuvarande utformning icke fungera

nöjaktigt efter återgång till fredsförhållanden. Därtill kommer, att de civilanställda

tandläkare, som utnyttjas i organisationen -— tandvårdsinspektören

i försvarets sjukvårdsförvaltning och tandpoliklinikföreståndarna

— äro allenast tillfälligt anställda och att en dylik anställningsform icke

torde kunna användas på längre sikt, därest fullgoda krafter skola kunna

förvärvas.

Det nu föreliggande sakkunnigförslaget, vilket framlagts av samma utredning,

som på sin tid uppdrog riktlinjerna för den nu gällande provisoriska

organisationen, åsyftar att bereda de värnpliktiga och försvarets fast

anställda manskap en effektiv tandvård även efter beredskapens upphörande.

Förslaget innebär i huvudsak ett fortsatt utbyggande av den nuvarande

organisationen efter i stort sett oförändrade riktlinjer. Tandvårdsbehovet

åt de värnpliktiga har därvid förutsatts skola väsentligen tillgodoses

genom anlitande av värnpliktiga tandläkare under dem enligt värnpliktslagen

åliggande värnpliktstjänstgöring. Genom viss omläggning av utbildningsplanerna

för de värnpliktiga skulle dessas tjänstgöringstid kunna utnyttjas

för facktjänstgöring i större utsträckning än enligt gällande utbild
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

ningsbestämmelser. Antalet fast anställda tandläkare har ansetts kunna hållas

nere.

Förslaget har i huvudsak tillstyrkts av flertalet hörda myndigheter. Vissa

av folktandvårdens målsmän — medicinalstyrelsen, svenska landstingsförbundet

och ett antal huvudmän för folktandvården — ävensom statskontoret

ha däremot rest invändningar mot förslaget och ansett, att i stället åtgärder

borde vidtagas för effektivisering av folktandvården.

För egen del vill jag till en början framhålla, att jag i likhet med tandvårdsutredningen

och flera av remissmyndigheterna anser, att en slutgiltig

militärtandvård icke kan uppbyggas, förrän småbarns- och ungdomstandvården

blivit tillfredsställande ordnad. En fullt genomförd tandvård för

barn och ungdom före värnpliktsåldern måste nämligen väsentligt minska

tandvårdsbehovet under värnpliktstjänstgöringen. Emellertid torde det —

även om de av tandvårdsutredningen ifrågasatta åtgärderna för förstärkning

av folktandvården vidtagas — dröja många år, innan en sådan minskning

av tandvårdsbehovet i värnpliktsåldern gör sig gällande i större omfattning.

Den omständigheten, att barn- och ungdomstandvården icke förrän om

åtskilliga år kan beräknas bliva tillräckligt effektiv, synes mig icke böra

föranleda, att tandvården under värnpliktstjänstgöringen nu försummas. Tvärtom

måste det vid sådant förhållande betraktas som särskilt betydelsefullt,

att de nuvarande möjligheterna till beredande av tandvård åt de värnpliktiga

bibehållas och örn möjligt ökas. Jag anser därför i likhet med tandvårdsutredningen,

att den militära tandvården snarast möjligt bör givas en

effektiv och för såväl freds- som krigsförhållanden lämpad organisation,

samtidigt som den bör erhålla erforderlig elasticitet. Den militära tandvård,

som sålunda bör finnas organiserad, synes icke lämpligen kunna rymmas inom

ramen för folktandvårdens organisation med den begränsade omfattning

denna nu har. Men den omständigheten, att den militära tandvården nu

organiseras för att icke ett olyckligt avbrott skall uppkomma i den militära

tandvårdsverksamhet som redan påbörjats, får givetvis icke hindra

att frågan örn den militära tandvårdens inordnande i folktandvården, i den

mån så kan ske, upptages till bedömande framdeles, då gynnsammare förutsättningar

härför föreligga. Självfallet bör tillses, att icke folktandvårdens

^byggande onödigtvis försvåras eller försenas genom de åtgärder som vidtagas

med avseende å militärtandvården.

Det av tandvårdsutredningen framlagda förslaget synes ur dessa synpunkter

vara väl ägnat att i huvudsak läggas till grund för den militära tandvårdsorganisationens

utformning. Genom utnyttjande av de värnpliktiga

tandläkarnas värnpliktstjänstgöring har behovet av fast anställda tandläkare

kunnat begränsas till — förutom viss arvodesanställd personal med

kortare årlig tjänstgöring — 44 tandläkare, samtliga halvtidsanställda, innebärande

en ökning i förhållande till den nuvarande organisationen motsvarande

8 å 9 heltidstjänstgörande tandläkare. Det må anmärkas, att to
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

21

talbehovet av tandläkare inom folktandvården beräknats till 1 100, av vilka

omkring 800 ännu icke tillsatts. Den fast anställda tandläkarpersonalens

utökning inom försvaret torde således icke kunna nämnvärt inverka på folktandvårdens

utbyggande. Icke heller omläggningen av de värnpliktiga tandläkarnas

utbildning lärer kunna tillmätas större betydelse vid denna frågas

avgörande.

Utredningen har vid beräkningarna rörande personalbehovet för den militära

tandvården förutsatt, att denna såvitt avser de värnpliktiga skulle

omfatta allenast de mindre komplicerade fallen, medan övriga tandvårdsfall

skulle hänvisas till folktandvården och den privata tandvården. I olika

remissyttranden ha uttalats farhågor för att folktandvården icke skulle

kunna mottaga det tänkta remissklientelet, varjämte framhållits, att privattandvården

troligen komme att visa föga villighet till samarbete med militärtandvården

mot av staten reglerade taxor. Självfallet kunna här svårigheter

möta med hänsyn till den begränsade omfattning folktandvårdens organisation

hittills erhållit. Jag kan dock ej finna, att detta bör föranleda

uppskov med lösandet av frågan om militärtandvården. I den mån folktandvårdsorganisationen

utökas, torde för övrigt berörda svårigheter komma

att minskas. Huruvida, på sätt utredningen föreslagit, värnpliktiga, som för

mera komplicerad tandvård remitterats från militärtandvården, böra tillerkännas

samma rätt till tandvård mot nedsatta avgifter, som för närvarande

tillkommer ungdom i åldern 16—19 år, torde böra ytterligare övervägas.

Med beaktande av vad här anförts föreslår jag, att den nuvarande provisoriska

tandvårdsorganisationen inom försvaret utbygges till en fastare organisation

i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits

av tandvårdsutredningen. Jag förutsätter emellertid som nämnts, i likhet

med tandvårdsutredningen, att frågan om den militära tandvårdens organisation

upptages till förnyad omprövning sedan folktandvården blivit utbyggd

så att den kan bereda samtliga åldersgrupper effektiv tandvård.

Till frågan örn den militära tandvårdens organisation mera i detalj återkommer

jag i det följande.

Den militära tandvårdens organisation.

Tandvårdsutredningen.

Såsom förut anförts har tandvårdsutredningen räknat med att tandvården

åt de värnpliktiga skall i huvudsak åvila värnpliktiga tandläkare

under dessas värnpliktstjänstgöring. Utredningen har utgått från att samtliga

från tandläkarinstitutet utexaminerade manliga tandläkare i egenskap

av värnpliktiga skola uttagas för specialutbildning såsom tandläkare.

Enligt 27 § 1 mom. D i 1941 års värnpliktslag kan värnpliktig, som idkar

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj-.ts proposition nr 171.

studier för utbildning till tandläkare, åläggas att — utöver honom enligt

27 § 1 mom. A åliggande tjänstgöring å 450 dagar — åläggas att därutöver

fullgöra fortsatt tjänstgöring under högst 180 dagar. Den fortsatta tjänstgöringen

kan i omgångar fördelas på hela värnpliktstiden. Värnpliktstjänstgöringen

i fredstid utgör alltså för ifrågavarande personalkategori högst

630 dagar.

Enligt gällande utbildningsplaner för armén och flygvapnet fördelas

denna tid sålunda, att tillhopa 285 dagar utnyttjas för soldat- och befälsutbildning,

165 dagar avses för fackutbildning, varav 90 dagar i form av

en fackutbildningskurs och återstoden såsom assistenttjänstgöring vid kirurgisk

avdelning, samt 180 dagar användas för facktjänstgöring vid staber

och förband, fördelad på högst sex omgångar under hela värnpliktstiden.

Utredningen har ansett en förlängning och koncentration av facktjänstgöringen

önskvärd och i syfte att få möjligheterna härtill klarlagda haft

överläggningar med representanter för militära och mililärmedicinska myndigheter.

Med ledning av vad som vid överläggningarna framkommit har utredningen

såvitt avser värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupperna 1 och

2 ansett sig kunna föreslå en begränsning av den militära utbildningen till

210 dagar och av fackutbildningen till 90 dagar, varav 60 dagars assistenttjänstgöring.

Återstoden av värnpliktstjänstgöringen, 330 dagar, har avsetts

för facktjänstgöring. Beträffande värnpliktiga, som hänförts till besiktningsgrupperna

3 och 4, har utredningen föreslagit begränsning av den militära

utbildningen till 120 dagars rekrytskola samt slopande av fackutbildningen,

varför facktjänstgöringen beräknats skola kunna förlängas till 510 dagar.

Huvuddelen av facktjänstgöringen har föreslagits skola äga rum året närmast

efter landläkarexamen.

För tandläkare, som tilldelas marinen, har utredningen räknat med militärutbildning

liksom nu under 150 dagar samt fackutbildning liksom vid

armen under 90 dagar, medan återstoden av värnpliktstjänstgöringen skulle

fullgöras i form av facktjänstgöring.

Därest sålunda framlagda förslag genomföras, skulle den militära tandvårdsorganisationen

enligt utredningens beräkningar ha att inom icke alltför

många år räkna med mellan 60 och 70 helårstjänstgörande värnpliktiga

tandläkare, eller det minsta antal tandläkare, som enligt tidigare angivna

normer skulle vara erforderligt för de värnpliktigas tandvård. Utredningen

har härvid beräknat antalet från tandläkarinstitutet årligen utexaminerade

manliga tandläkare till ungefär 80. En förutsättning härför har emellertid

angivits vara, att nu gällande bestämmelser, enligt vilka värnpliktiga studerande

vid poängberäkningen för intagandet å institutet få tillgodoräkna

sig V2 poäng för varje månads fullgjord värnpliktstjänstgöring, bibehållas.

Utredningen har befarat, att antalet manliga studerande i annat fall skulle

komma att nedgå.

Utredningen har erinrat om att medicinalstyrelsen enligt lagen den 30 juni

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

23

1943 (nr 467) om viss begränsning av legitimation som tandläkare — vilken

lag gäller till den 1 oktober 1946 — ägde att, örn tillräckligt antal tandläkare

icke vore att tillgå för folktandvårdens behov, begränsa legitimationen till

att under ett år allenast gälla folktandvården. Detta innebure således ett års

förskjutning i angivet tidprogram. För den händelse legitimationsbegränsningen

förlängdes för ytterligare en treårsperiod, bomme den militära tandvården

att för samina tid drabbas av motsvarande försening i användningen

av värnpliktiga tandläkare. Intet hinder förelåge emellertid för att examinerad

tandläkare, som fullgjorde facktjänstgöring, även erhölle till militärtjänstgöring

begränsad legitimation.

För utnyttjande av de värnpliktiga tandläkarnas arbetskapacitet, för övervakande

av deras tjänstgöring, för organisationen av tandpoliklinikernas

verksamhet samt för erhållande av största möjliga effektivitet av denna och

bästa möjliga behandlingsresultat har tandvårdsutredningen ansett nödvändigt

att inrymma ett antal tandpoliklinik föreståndare i organisationen.

De under provisoriet vunna erfarenheterna ha enligt utredningen

tillfullo bestyrkt nödvändigheten av att sådana föreståndare finnas anställda.

Utredningen har, såsom av det föregående framgår, beräknat behovet heltidsanställda

tandläkare, i första hand avsedda för det stamanställda manskapets

tandvård, till 13. Emellertid har utredningen ansett sig icke böra

föreslå anställning av heltidsanställda tandläkare. Såväl ur rekryteringssynpunkt

som med hänsyn till önskvärdheten av att tandvårdsorganisationens

tandläkare skulle kunna ytterligare utveckla och bibehålla sina kunskaper

vore det nämligen lämpligast att räkna med halvtidsanställd personal. Utredningen

ansåge sålunda, att i stället för 13 heltidsanställda 26 halvtidsanställda

tandläkare skulle avses för ifrågavarande ändamål. Utredningen

hade funnit det mest rationellt, att dessa för de stamanställdas tandvård

beräknade mera fast anställda tandläkare utnyttjades inom den militära

tandvårdsorganisationen såsom poliklinikföreståndare. Vid sådant förhållande

måste det beräknade antalet halvtidsanställda tandläkare ökas med

det antal, som representerade den tid, som åtginge i administrativt arbete för

poliklinikföreståndare.

Enligt utredningens beräkningar erfordrades i anledning härav 9 halvtidsanställda

tandläkare. Tandvårdsorganisationen skulle alltså kunna räkna

med 35 halvtidsanställda tandläkare, tjänstgörande såsom poliklinikföreståndare

och i största möjliga grad omhändertagande de stamanställdas

tandvård.

Tandvårdsutredningen har funnit, att, med hänsyn till den bevisbara tidsförlust

som uppkomme, därest tandpoliklinik vore belägen utanför vederbörligt

kasernområde, del vöre lämpligast, att som regel varje förband hade

sin egen tandpoliklinik. På vissa båll, där förbanden vore varandra relativt

närbelägna, kunde dock gemensam poliklinik användas, vilket för övrigt

redan skett å skilda orter. Ehuru gemensamma tandpolikliniker ansetts icke

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

i alltför stor utsträckning böra anordnas, hade dock tandvårdsutredningen

förutsatt, att i åtskilliga fall tandpoliklinikföreståndare kunde vara gemensam

för flera å en ort befintliga polikliniker.

I enlighet med erhållna direktiv har tandvårdsutredningen haft alt undersöka,

örn och i vad mån fördelar kunde ernås genom samordning av tandvården

mellan truppförband tillhörande olika försvarsgrenar. Med hänsyn

till enahanda skäl, som föranlett tandvårdsutredningen att föreslå, att varje

förband i allmänhet borde ha sin tandpoliklinik, hade utredningen funnit,

att några fördelar sannolikt icke stöde att vinna genom samordning av tandvården

mellan truppförband tillhörande olika försvarsgrenar.

Enligt utredningens beräkningar skulle behovet av tandpolikliniker inom

försvaret, flottans fartygspolikliniker oräknade, utgöra 76.

Utredningen har anfört, att tandpoliklinikerna inom varje militärområde

— oberoende av till vilken försvarsgren de hörde — borde stå under ledning

och övervakning av en militärbefälstandläkare. Erfarenheterna

från provisoriet hade givit vid handen, att militärbefälstandläkarna

därunder haft en mycket betydelsefull uppgift. De vore nu desto nödvändigare

att ha såsom permanenta inspektionskrafter, som icke mindre än sammanlagt

21 tandpolikliniker komme att tvingas att arbeta utan egen poliklinikföreståndare

och sålunda stå under militärbefälstandläkares omedelbara

översyn. Militärbefälstandläkarna syntes enligt tandvårdsutredningens

uppfattning kunna vara halvtidstjänstgörande, därvid dock förutsattes, att

vederbörandes tjänstgöringstid skulle kunna delvis sammanföras till kortare

sammanhängande perioder under vilka inspektioner skulle verkställas. Utredningen

ansåge 7 halvtidsanställda militärbefälstandläkare vara erforderliga,

d. v. s. en för varje militärområde, därvid dock den för VII. militärområdet

avsedde militärbefälstandläkaren skulle vid sidan av sin inspekterande

verksamhet utföra praktiskt tandvårdsarbete å någon av tandpoliklinikerna

i Visby.

Utredningen har framhållit, att samtliga i det föregående angivna beräkningar

av antalet inom den militära tandvårdsorganisationen erforderliga

tandläkare utgått från totalsiffrorna stamanställda och värnpliktiga. Den

jämna fördelning av klientelet på varje tandläkare, på vilken beräkningen

sålunda byggt, existerade i praktiken självfallet icke. I verkligheten vöre

nämligen klientelet uppdelat på en mångfald förband av varierande storlek.

Den ojämna fördelningen måste öka behovet tandläkare utöver det antal,

som beräknats på den exakt jämna fördelningen. Härtill komme, att den

beräknade tillgången på värnpliktiga tandläkare, omkring 65 per år, uppnåddes

endast under förutsättning, att av utredningen angivna önskemål

beträffande disponerandet av värnpliktiga tandläkares tjänstetid ginge i

verkställighet. Beräkningen av antalet tandläkare för de stamanställdas

tandvård hade även gjorts synnerligen snäv. Det syntes därför vara ofrånkomligt

att utöver angivna antal halvtidsanställda tandläkare räkna med

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Mctj:ts proposition nr 171.

vissa extra tandläkarkrafter. Dessa skulle i första hand avses för

de tandpolikliniker, som på grund av större inryckningar till militär tjänstgöring,

sammandragna skolor och andra omständigheter bleve särskilt belastade.

De kunde vidare vid behov utnyttjas för vakanser och vikariat. Antalet

sålunda erforderliga tandläkare vore synnerligen svårt att beräkna.

Tandvårdsutredningen hade emellertid utgått fran att detta antal icke borde

vara mindre än det sammanlagda antalet poliklinikförestandare och militärbefälstandläkare,

och därför räknat med att omkring 45 sådana tandläkare

behövdes. Av dessa borde emellertid 20 erhålla viss fastare anställning med

en månads obligatorisk tjänstgöring årligen.

Poliklinikföreståndarna, militärbefälstandläkarna och nyssnämnda 20

extra tandläkarkrafter med viss fastare anställning borde, jämte de ytterligare

två tandläkare, som utredningen enligt det följande beräknade lör

organisationens ledning, utgöra en civilmilitär tandläkarkar,

gemensam för de tre försvarsgrenarna. Tandvårdsutredningen ansåge, att

några bärande skäl icke kunde förebringas för att ifrågavarande personal

med sina strängt avgränsade arbetsuppgifter skulle uppdelas på skilda,

mindre och för de olika försvarsgrenarna avsedda kårer. Tillkomsten av

den för hela försvaret gemensamma sjukvårdsförvaltningen utgjorde även

ett ytterligare stöd för tandvårdsutredningens uppfattning, att -— oavsett

hur det i framtiden bomme att gestalta sig med de skilda militära läkarkårerna

— den nytillkomna militära tandläkarkåren borde organiseras

såsom en för de skilda försvarsgrenarna gemensam sådan. Placering till

tjänstgöring av kårens medlemmar borde däremot i förekommande fall ske

till de skilda försvarsgrenarna och dessas tandpolikliniker.

De under provisoriet vunna erfarenheterna hade, enligt vad utredningen

vidare framhållit, visat nödvändigheten av att en tjänsteman motsvarande

nuvarande tandvårdsinspektören innehade ledningen av den militära

tandvården. Denne tandläkare — försvarsövertandläkaren —

borde vara ledare för den militära tandvårdsorganisationen. Han skulle vara

chef (souschef) för den militära tandläkarkåren och ha inspektionsrält över

denna samt poliklinikerna och dessas verksamhet ävensom biträda vid planeringen

av de värnpliktiga tandläkarnas utbildning och tandläkarnas i allmänhet

ianspråktagande. Närmast skulle det förefalla lämpligast, att placera

honom i försvarets sjukvårdsförvaltning under generalläkaren. Emellertid

ville utredningen erinra örn att generalläkaren icke vore personalchef ens

för någon av de militära läkarkårerna. Vid en placering av nu ifrågavarande

tandläkare inom sjukvårdsförvaltningen skulle sålunda behov uppstå av en

särskild personaldetalj med redovisningsförfarande m. m. Utredningen hade

därför ansett sig böra föreslå, ali nu ifrågavarande tandläkare under arméöverläkarens

chefskap placerades på arméinspektionens sjukvardsavdelning.

Visserligen hade erfarenheterna från provisoriet visat, att denne övertandläkare

(land vårdsi (ispektor) måst därunder vara heltidstjänstgörande, men

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition nr 171.

under normala tider syntes tjänstgöringsskyldigheten kunna reduceras till

4 å 5 timmar dagligen.

I sjukvårdsförvaltningen handlades frågor om tandvårdsmaterielens anskaffning,

underhåll och vård m. m. Det syntes icke vara möjligt för den i

arméinspektionen placerade tandläkaren att samtidigt i sjukvårdsförvaltningen

vara föredragande i nyssnämnda frågor. Dessa vore för övrigt av

så stor ekonomisk innebörd för statsverket, att särskild sakkunnig med ämbetsmannaansvar

måste kunna disponeras härför. En sådan särskild föredragande

borde i övrigt kunna vid behov biträda den i arméinspektionen

placerade tandläkaren och vara dennes ställföreträdare. Tandvårdsutredningen

förutsatte dock icke mer än i allmänhet halvtidstjänstgöring för

denne tandläkare.

Enligt utredningens beräkningar skulle alltså 100 tandläkare regelbundet

komma att utöva den militära tandvården, därav 65 i heltidstjänst och 35

i halvtidstjänst. För att största möjliga effekt skulle kunna uttagas av tandläkarna

erfordrades, att dessa hade tillräckliga hjälpkrafter. En tandsköterska

borde beräknas för varje heltidstjänstgörande tandläkare. Detta

skulle innebära, att 65 tandsköterskor behövdes för de 65 heltidstjänstgörande

tandläkarna och 18 för de 35 halvtidstjänstgörande, eller inalles 83

tandsköterskor.

Med den organisation av de värnpliktigas tandvård, som av utredningen

angivits, och om tandvårdsutredningens föreslagna fordran på gott bettillstand

hos anställt manskap förverkligades, syntes behovet av proteskonstruktioner

inom den militära tandvården successivt komma alt minskas.

Tandvårdsuli edningen ansage därför, att någon utökning av nuvarande antal

laboratorier, 14 stycken, icke borde äga ruin. En militär tandvårdsorganisation

för fredstid med tandvård enligt angivna normer skulle kunna nedskära

antalet laboratorier och minska antalet där anställd personal. Hur

stor denna nedskärning kunde bliva, undandroge sig för närvarande varje

bedömning, utan finge erfarenheten här giva vägledning. Tandvårdsutredningen

föresloge, att i denna punkt av det militära tandvårdsprogrammet

nuvarande provisorium tills vidare finge oförändrat kvarstå.

Särskilda åtgärder måste vidtagas för att under fredstid tillförsäkra ifrågavarande

laboratorier nödig arbetskraft. I överensstämmelse med principen,

att de värnpliktiga tandläkarnas arbetskraft i största möjliga grad skulle

utnyttjas i praktiskt tandvårdande arbete, syntes de värnpliktiga med tandteknikerutbildning

eller de, som holle på att förvärva sådan, vid inskrivningsförrättningarna

böra uttagas för specialtjänst inom tandvårdsorganisationen

med tjänstgöring å proteslaboratorierna.

Slutligen ville tandvårdsutredningen framhålla, att det vore nödvändigt,

att den å arméinspektionens sjukvårdsavdelning placerade tandläkaren till

sitt förfogande för såväl skrivarbete som diarieföring och annat kontorsarbete

finge ett kvalificerat kontorsbiträde.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

27

Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår har tandvårdsutredningen

vid sina beräkningar rörande behovet av tandläkare räknat

med att fast anställt manskap med avlöning enligt löneplan Ma i manskapsavlöningsreglementet

skall erhålla fullständig tandvård på statens bekostnad.

Beträffande berörda personalkategori stadgas i 28 § manskapsavlöningsreglementet,

att till läkarvård må, enligt de närmare föreskrifter

som meddelas av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av

vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, hänföras tandvård jämväl

i vidare mån än som gäller för andra personalkategorier.

Tandvårdsutredningen har enligt sina direktiv haft att uppmärksamma

denna föreskrift samt att klarlägga de konsekvenser, som vid tillämpning

därav följa i avseende å tandvårdens organisation inom försvaret.

Med erinran härom har utredningen framhållit, att grundprincipen för

avlönandet av till löneplan Ma hörande manskapskategorier ju vore, att

staten i alla avseenden .skulle sörja för detta manskap. Med den relativt

låga kontanta lön, som detta stammanskap uppbure, kunde vederbörande

icke själva bekosta sin tandvård. Ifrågavarande befattningshavare behövde

icke heller såsom övriga statstjänstemän vid sjukdom i allmänhet på visst

sätt bidraga till likvideringen av sjukvårdskostnaderna. Tandvårdsutredningen

ansåge sålunda, att, liksom ifrågavarande stammanskap i full utsträckning

erhölle sjukvård, det även borde erhålla fullständig tandvård.

Denna tandvård borde betraktas såsom en löneförmån inom ramen för de

naturaförmåner, som inräknades i vederbörandes avlöningsvillkor. Den

tandvård, som sålunda .skulle givas det enligt löneplan Ma avlönade stammanskapet,

kunde icke såsom för de värnpliktiga i allmänhet inskränkas

till enkel kirurgisk-konserverande vård, utan måste vara fullständig med

sanering och betlrestitution i de fall så erfordrades, och därefter bettrevision

en eller två gånger årligen under tjänstgöringstiden.

Utredningen har framhållit, att det för begränsning av tandvårdsutgifterna

för det fast anställda manskapet vöre nödvändigt att vid rekryteringen

taga tilbörlig hänsyn till ett gott bettillslånd. Rekryteringen borde sålunda

ske icke blott på grundval av läkarutlåtande angående allmänna hälsotillståndet

utan även på tandläkarutlåtande, företrädesvis från tjänstetandläkare,

över bettets tillstånd.

Den av utredningen föreslagna tandvårdsorganisationen har förutsatts

skola allenast i undantagsfall tagas i anspråk för andra fast anställda befattningshavares

tandvård. Enligt utredningens mening borde dock officerare,

underofficerare och andra i försvarets tjänst anställda, när de vore

placerade å ort, där tjänstetandläkare eller privatpraktiserande tandläkare

icke kunde anlitas, eller när de tjänstgjorde ombord å marinens fartyg, kostnadsfritt

kunna erhålla enkel vård för tandsjukdom i akut stadium, örn å

orten (fartyget) tandvårdspoliklinik för de stamanställda och dc värnpliktiga

funnes inrättad.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

Yttranden.

Utredningens förslag rörande den militära tandvårdens organisation har

i huvudsak tillstyrkts av de myndigheter, som i princip anslutit sig till utredningens

uppfattning rörande den militära tandvårdens samordning med

folktandvården.

I vissa yttranden ha erinringar framförts mot de av utredningen föreslagna

grunderna för de värnpliktiga tandläkarnas värnpliktstjänstgöring.

Sålunda har chefen för armén, med instämmande av överbefälhavaren,

framhållit, att tiden för assistenttjänslgöring och fackutbildning, under vilka

utbildningsperioder tandläkarna främst bibringades de insikter, vilka

erfordrades för tjänstgöring vid mobiliserat förband, icke borde nedskäras i

den omfattning utredningen föreslagit.

Armé öv erläkaren, vilkens yttrande biträtts av chefen för armén, har i

denna fråga bl. a. framhållit, att befälsutbildning och fackutbildning icke

borde, såsom utredningen föreslagit, slopas för värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupperna

3 och 4. Fackutbildningen borde icke heller i övrigt begränsas

i den omfattning utredningen föreslagit. Arméöverläkaren förordade

en fackutbildning av 150 dagar, varav 90 dagar såsom assistenttjänstgöring

vid kirurgisk avdelning. Därvid skulle 270 dagar återstå för facktjänstgöring.

19U års utredning rörande tandläkarutbildningen m. m. har uttalat sig i

samma riktning. Även tandläkarinstitutets lärarråd och svenska militärläkareföreningen

ha uttalat vissa betänkligheter mot den förkortning av

fackutbildningen, som utredningen föreslagit.

Tandlåkarorganisationerna ha anfört, att förslaget till nedskärning av befälsutbildning,

fackutbildning och assistenttjänstgöring enligt organisationernas

uppfattning icke medgåve en ändamålsenlig utbildning. Orsaken till

nedskärningen vore emellertid även den, att tillgången till tandläkare för

försvarstandvården av utredningen gjorts beroende av vissa tillskottspoäng

vid tandläkarinstitutet för fullgjord militärtjänst. Om avvägningen mellan

manliga och kvinnliga studerande i stället gjordes genom föreskrift, att eli

visst antal av de årligen intagna skulle utgöras av manliga studerande, syntes

möjlighet till en friare planläggning av värnpliktstidens utnyttjande vinnas.

Vidare borde facktjänstgöringen få fullgöras antingen i en följd eller

i två eller flera perioder.

Å andra sidan har chefen för marinen ansett, att den allmän-militära utbildningen

för marinens tandläkare skulle kunna minskas med 60 dagar.

Kanslern för rikets universitet har, liksom tandläkarinstitutets lärarråd,

framfört erinran mot utredningens förslag, att proportionen mellan manliga

och kvinnliga elever vid tandläkarinstitutet skulle regleras genom det

vissa värnpliktiga tilldelade poängtillägget.

Frågan om de nyutexaminerade tandläkarnas legitimation har be
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majlis proposition nr 171.

rörts i några yttranden. Sålunda har medicinalstyrelsen förklarat sig hysa

stora betänkligheter mot den i förslaget ifrågasatta åtgärden, att de värnpliktiga

tandläkarna omedelbart efter examen skulle erhålla till militärtjänstgöring

begränsad legitimation. Detta skulle i hög grad under de närmaste

åren medföra rubbningar i fråga örn folktandvårdens utbyggande,

som för närvarande till stor del måste baseras på lagen den 30 juni 1943

om begränsad legitimation, vilken tillkommit i syfte att underlätta rekryteringen

av tandläkare till folktandvården.

Tandlåkarorganisationerna lia anfört, att den belastning, som skyldigheten

att fullgöra ett års tjänstgöring i folktandvården, innan obegränsad legitimation

erliölles, i olika hänseenden medförde och som utgjorde en inom

samhället enastående tjänstepliktsform, vore tillräckligt skäl för att en ytterligare

förlängning därav borde undvikas. Örn en sådan förlängning efter

den 1 oktober 1946 emellertid ansåges oundgängligen nödvändig och facktjänstgöringen

ansåges böra fullgöras före tjänstgöringen i folktandvården,

ville organisationerna föreslå, att i nyssberörda lag gjordes ett tillägg av innehåll,

att tandläkare med begränsad legitimation, som beordrades till fullgörande

av militärtjänstgöring, därunder skulle anses inneha legitimation

utan begränsning.

Utredningens förslag rörande fast anställda tandläkare har

mött erinringar i några yttranden.

Sålunda har chefen för armén anfört, att den militära tandvården, för att

de värnpliktigas utbildningstid skulle kunna rationellt utnyttjas, borde ombesörjas

inom vederbörliga truppförband. För beredande av möjlighet härtill

borde antalet tandpoliklinikföreståndare ökas med 10, varvid samtidigt 5

av de föreslagna militärbefälstandläkarna borde utnyttjas såsom poliklinikföreståndare.

Chefen för marinen har framhållit, att utredningen icke närmare behandlat

tandvårdsbehovet för örlogsfartygens besättningar. För närvarande avsåges

i fredstid 5—9 rustade fartyg vara försedda med mindre tandvårdspolikliniker

(en stol). På grund av fartygens rörliga förläggning syntes det

svårligen kunna åläggas någon militärbefälstandläkare att inspektera tandvården

vid dessa polikliniker, varför sådan inspektion borde ordnas på annat

sätt. överhuvudtaget utgjorde tandvården en del av hälso- och sjukvården

inom respektive försvarsgren, varför vederbörande försvarsgrensöverläkare

borde lia tillgång till tandläkare för att samordna denna viktiga

del av hälsovården med den övriga inom egen försvarsgren. Örn de marina

tandpoliklinikerna undantoges från vederbörande militärbefälstandläkares

inspektionsområde och i stället en marintandvårdsinspektör förordnades att

under marinöverläkaren handhava tillsynen över de 6 större och 5 9

mindre tandpoliklinikerna, skulle dessutom ett lämpligt avgränsat arbetsområde

för en dylik inspektör erhållas. Örn i stället poliklinikerna inom

II. och VI. militärområdena underställdes en gemensam militärbefälstand
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

läkare, skulle marinen kunna tilldelas en tandvårdsinspektör utan ökning

av i betänkandet föreslagen personalkader.

Utredningens motivering för anställande av 45 extra tandläkare har marinchefen

icke funnit övertygande. Uppstode behov av extra tandläkarkrafter,

som icke kunde tillgodoses med värnpliktiga, syntes detta från fall till

fall böra fyllas genom tillfälligt anställd vikarie. Detta måste otvivelaktigt

hilva billigare för staten än systemet med mot fast arvode anställd extra

personal.

Något skäl att sammanföra de föreslagna extra ordinarie tandläkarna till

en särskild kår kunde marinchefen icke finna. Just systemet att de skulle

anställas såsom extra ordinarie med halvtidstjänstgöring gjorde det naturligt,

att de anställdes av vederbörande chef, varvid dock ansökningarna

borde ingivas genom försvarets sjukvårdsförvaltning, som skulle äga avgiva

förslag och förord.

1 samma riktning har svenska militärläkareföreningen uttalat sig.

Chefen för flygvapnet har ansett nödvändigt, att en poliklinikföreståndare

beräknades även för Västmanlands flygflottiljs poliklinik, vilken tillika vöre

avsedd för flygvapnets centrala skolor.

Försvarets civilförvaltning har funnit tveksamt huruvida anledning företage

att hänföra tandläkarna till kategorien civilmilitär personal. Mot inrättande

av en för hela försvaret gemensam försvarstandläkarkår under

ledning av arméöverläkaren hade civilförvaltningen med utgångspunkt från

den nuvarande organisationen av militärsjukvården intet att erinra. Hithörande

spörsmål kunde dock komma att påverkas av de resultat, till vilka

den pågående utredningen rörande militärsjukvårdens organisation kunde

komma att leda.

Försvarets sjukvårdsförvaltning har biträtt förslaget örn inrättande av en

för försvaret gemensam personalkår, varvid framhållits, att en uppdelning

på tre kårer, en för varje försvarsgren, skulle medföra ökade kostnader för

statsverket och dessutom risk för att den militära tandvården icke finge

den enhetlighet, som ur alla synpunkter vore nödvändig.

Enligt sjukvårdsförvaltningens mening borde antalet tandpoliklinikföreståndare

ökas med ytterligare två, nämligen en vid Västmanlands flygflottilj

i Västerås, på vars tandpoliklinik replierade ett klientel till storlek fullt

jämförligt med ett infanteriregementes, och en vid Gotlands kustartillerilegemenle

i Fårösund, där ortens belägenhet och verksamhetens omfattning

väl syntes motivera en poliklinikföreståndare.

Till stöd för att tandläkarna borde vara halvtidsanställda har sjukvårdsförvaltningen

bland annat framhållit, att tandläkaryrkets psykiska struktur

vöre sådan, att yrket mindre väl lämpade sig för heltidsverksamhet inom ett

och samma klientel. En långt driven specialisering medförde gärna en yrkesmässig

ensidighet, som icke vore önskvärd för tjänstgöringen såsom försvarstandläkare.

Alt i sin privatpraktik komma i beröring med klientel av

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

31

olika åldrar och ur olika folkskikt utgjorde för tandläkaren en psykisk stimulans

och skapade en mångkunnighet i yrket av värde för hans arbete

inom militärtandvården. Å större polikliniker, där föreståndaren inräknad

tre eller flera tandläkare tjänstgjorde, borde vid behov få anställas ett

skrivbiträde.

Svenska stadsförbundets sjukhusdelegation, vars yttrande fogats vid

stadsförbundets utlåtande, har bestämt avstyrkt deltidstjänster i offentlig

tandvård med rätt för befattningshavarna att därjämte driva privatpraktik.

Frågan om den militära tandvårdens ledning har berörts

av överbefälhavaren, som anfört att, även örn skäl funnes, som talade för

att försvarstandläkarkåren anknötes till generalläkaren, syntes densamma

dock i enlighet med utredningens förslag böra underställas arméöverläkaren.

Chefen för armén har framhållit, att den ifrågasatta befattningen såsom

försvarsövertandläkare syntes kunna utgå. För handläggandet av med försvarstandläkarkåren

sammanhängande personalärenden erfordrades emellertid

vid den i arméinspektionen ingående sjukvårdsavdelningens personaldetalj

en halvtidstjänstgörande tandläkare med kaptens tjänsteställning. I

samband därmed borde med hänsyn till de ökade arbetsuppgifterna personaldetaljens

chef uppflyttas från Ca 26 till Ca 28.

Tandvårdsutredningens uppfattning i fråga om det fast anställda

manskapets rätt till tandvård delas av försvarets civilförvaltning,

som — särskilt med hänsyn till de återverkningar med avseende å

rekryteringen som därav kunde föranledas —- icke kunnat förorda några

inskränkningar i denna rättighet.

Lönenämnderna ha uttalat samma uppfattning.

Statskontoret — som tidigare gjort sig till tolk för den uppfattningen, att

några bärande skäl icke kunde åberopas för att stamanställt manskap under

normala förhållanden skulle intaga en förmånligare ställning än övriga

statstjänstemän — har numera icke velat bestrida, att den omständigheten,

att manskapet erhölle huvuddelen av sin avlöning in natura, borde beaktas

vid bedömande av omfattningen av den tandvård som skulle tillerkännas

det. Tandvården borde emellertid av kostnadsskäl även för denna personalgrupp

begränsas till enkel kirurgisk-konserverande vård, och det läge särskild

vikt uppå, alt anställningsvillkoren toge tillbörlig hänsyn till ett gott

bettillstånd. Att man såsom utredningen syntes förutsätta i händelse av

rekryteringssvårigheter skulle godkänna anställningssökande oberoende av

tand- och bettillstånd borde således enligt statskontorets mening icke ifrågakomma.

1 anledning av utredningens förslag att officerare och underofficerare

m. fl. under vissa omständigheter skulle äga åtnjuta kostnadsfri

tandvård vid de militära tandvårdspoliklinikerna har försvarets civilförvaltning,

med instämmande av lönenämnderna, framhållit, att sådana befattningshavare

under förhållanden sorn av utredningen angivits givetvis borde

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majlis proposition nr 171.

äga anlita de militära tandvårdspoliklinikerna. Däremot borde icke ifrågakomma,

att dessa personalkategorier skulle erhålla kostnadsfri tandvård och

därigenom komma i annan och bättre ställning än övriga statstjänstemän.

Civilförvaltningen föresloge därför att, där tandvård vid militära tandpolikliniker

undantagsvis meddelades dylik personal, vederbörande skulle lia att erlägga

avgift enligt för folktandvården gällande taxa.

Dep<chefennts~ av * det föregående i princip förordade förslaget rörande den

militära tandvårdens organisation förutsätter, att de värnpliktigas tandvårdsbehov

i huvudsak skall tillgodoses genom anlitande av de värnpliktiga

tandläkarna under dessas värnpliktstjänstgöring. Tandvårdsutredningen har

i sådant syfte föreslagit en viss omläggning av värnpliktstjänstgöringen

inom ramen för den i värnpliktslagen föreskrivna tjänstgöringstiden, innebärande

minskning av den militära utbildningen och fackutbildningen samt

ökning av facktjänstgöringen. Med hänsyn till vad som i vissa remissyttranden

anförts rörande behovet av fackutbildning synes det mig tveksamt,

huruvida denna bör begränsas i så stor utsträckning som utredningen föreslagit.

Denna fråga lärer böra i vanlig ordning avgöras av Kungl. Maj:t.

En begränsning av facktjänstgöringen skulle medföra en viss minskning

av tillgången på värnpliktig tandläkarpersonal för tillgodoseende av tandvården

åt de värnpliktiga. Någon ökning av antalet fast anställda tandläkare

av denna anledning anser jag mig emellertid icke böra nu ifrågasätta.

Det torde icke vara erforderligt att i detta sammanhang taga ställning till

frågan om eventuella åtgärder i syfte att förhindra minskning av antalet

manliga elever vid tandläkarinstitutet.

I syfte att snarast möjligt öka tillgången på värnpliktiga tandläkare inom

militärtandvårdsorganisationen har utredningen föreslagit, att huvuddelen

av facktjänstgöringen skulle fullgöras året närmast efter tandläkarexamen.

Mot en dylik koncentration av facktjänstgöringen, vilken godtagits av de

militära myndigheterna, synes i och för sig intet vara att erinra i den mån

densamma befinnes kunna genomföras utan att folktandvårdens intressen

i för hög grad trädas för när. I samband med prövning av frågan om förlängning

av lagen den 30 juni 1943 om viss begränsning av legitimation som

tandläkare torde denna fråga böra närmare övervägas.

Ett avsevärt effektivare utnyttjande av de värnpliktiga tandläkarna och

av tillgängliga poliklinikutrustningar har kunnat ernås genom de poliklinikföreståndare,

som anställts med stöd av 1943 års riksdagsbeslut rörande

den militära tandvårdens provisoriska organisation. Det synes vara välbetänkt

att, såsom tandvårdsutredningen föreslagit, något utöka antalet sådana

befattningshavare, vilka liksom nu böra vara halvtidsanställda. Jag

kan emellertid icke, såsom i vissa remissyttranden föreslagits, för närvarande

tillstyrka större antal befattningar för poliklinikföreståndare än utredningen

föreslagit, eller 35.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

33

Poliklinikföreståndarnas praktiska tandvårdsverksamhet har i första

hand avsetts för det fast anställda manskapet med avlöning enligt löneplan

Ma i manskapsavlöningsreglementet. Enligt berörda reglemente kan manskap

av denna kategori enligt Kungl. Maj:ts bestämmande beredas tandvård

i större utsträckning än övriga personalkategorier. I avvaktan på tandvårdsutredningens

betänkande lia bestämmelser i anslutning till berörda föreskrift

i manskapsavlöningsreglementet ännu icke utfärdats. Tandvårdsutredningen

har nu anfört, att ifrågavarande personalkategori, som redan åtnjuter

sjukvård i full utsträckning, även borde erhålla fullständig tandvård,

vilken borde betraktas såsom en löneförmån inom ramen för de naturaförmåner

som inräknas i vederbörandes avlöningsvillkor. Jag ansluter mig

till vad .sålunda anförts. Chefen för finansdepartementet torde sedermera

komma att för Kungl. Majit anmäla frågan om meddelande av erforderliga

bestämmelser i ämnet. I sammanhang därmed torde böra övervägas, huruvida

på sätt tandvårdsutredningen föreslagit tandläkarutlåtande bör krävas

vid sökande av fast anställning vid krigsmakten.

Anledning synes icke föreligga att, såsom tandvårdsutredningen föreslagit,

bereda officerare och underofficerare lii. fl. under vissa förhållanden

kostnadsfri tandvård i vidare mån än som framgår av gällande avlöningsbestämmelser.

Därest sådan personal under av utredningen angivna förhållanden

behöver anlita militära tandpolikliniker, synas vederbörande på sätt

försvarets civilförvaltning med instämmande av lönenämnderna föreslagit

böra erlägga avgift enligt för folktandvården gällande taxa.

Erfarenheterna från den nuvarande organisationen av militärtandvården

torde lia styrkt behovet av militärbefälstandläkare under beredskapsförhållanden.

Emellertid synes detta behov komma att kvarstå även i fredstid,

om tandvårdsorganisationen skall kunna erhålla tillräcklig effektivitet och

stadga. Utredningen har nied hänsyn härtill framlagt förslag örn inrättande

av 7 befattningar såsom militärbefälstandläkare. Chefen för marinen har

föreslagit, att för tillsynen över marinens fasta och rörliga tandpolikliniker

skulle inrättas en särskild befattning såsom marintandvårdsinspektör, varvid

i stället ifrågasatts en gemensam militärbefälstandläkare för II. och VI.

militärområdena. Enär det synes mig vara av vikt att hela försvarets tandvård

sammanhålles under gemensam ledning, kan jag icke biträda detta

förslag. Jag tillstyrker alltså utredningens förslag örn inrättande av 7 befattningar

såsom militärbefälstandläkare. Militärbefälstandläkaren på Gotland

hör samtidigt fungera såsom poliklinikföreståndare. I likhet med poliklinikföreståndarna

böra militärbefälstandläkarna vara halvtidsanställda, varvid dock

förutsättes, att deras tjänstgöringstid skall ordnas så att erforderliga inspektionsresor

kunna företagas.

Tandvårdsutredningen har beräknat, att ett visst behov av extra tandläkarkraftcr

kominer att föreligga utöver den fastare anställda personal, som

i det föregående berörts. Till denna fråga återkommer jag i del följande.

Hilumg lill riksdagens protokoll IDAS. I sand. Nr 171. ,‘j

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

Ledningen av den nuvarande provisoriska tandvårdsorganisationen handhaves

av en inom försvarets sjukvårdsförvaltning mot arvode anställd tandvårdsinspektör.

Enligt utredningens förslag skulle denna befattning utbytas

mot en befattning såsom försvarsövertandläkare, vilken skulle placeras på

arméinspektionens sjukvårdsavdelning. I ett den 22 december 1944 avgivet

betänkande rörande den militära sjukvårdens ledning, utbildningsfrågor

och personalorganisation (SOU 1944:66) har emellertid 1944 års militärsjukvårdskommitté

föreslagit en omorganisation av försvarets sjukvårdsledning,

innebärande ett sammanförande av samtliga hälso- och sjukvårdsfrågor

under försvarets sjukvårdsförvaltnings chef, generalläkaren, vilken

därmed skulle bliva chef för såväl sjukvårdsförvaltningen som en nyinrättad,

för försvaret gemensam sjukvårdsinspektion. Förslaget innebär även ett

sammanförande av försvarets läkare till en gemensam personalkår. I avvaktan

på att ställning kan tagas till detta förslag kan jag icke tillstyrka

den av tandvårdskommittén föreslagna överflyttningen av ledningen för den

militära tandvården från sjukvårdsförvaltningen till arméinspektionen. Av

samma skäl synes med prövning av frågan om inrättande av en civilmilitär

försvarstandläkarkår böra tills vidare anstå. Jag vill dock redan nu

framhålla, att jag icke finner det styrkt, att de fast anställda tandläkarnas

arbetsuppgifter bliva av den art, att de i fredstid kräva civilmilitär ställning.

För ledningen av tandvården inom försvarets sjukvårdsförvaltning erfordras

enligt inhämtade uppgifter för närvarande förutom tandvårdsinspektören,

vilken har heltidstjänstgöring, ytterligare en tandläkare, vilken

för detta ändamål inkallats till beredskapstjänstgöring. Omfattningen av arbetsuppgifterna

i fredstid torde emellertid, sedan organisationen blivit helt

genomförd, komma att minska, och jag anser mig därför i avvaktan på närmare

erfarenheter icke kunna tillstyrka, att för tandvårdsledningen beräknas

iner än en tandläkare, motsvarande den av tandvårdsutredningen för

arméinspektionen beräknade försvarsövertandläkaren. Vid förfall för denne

torde militärbefälstandläkaren i IV. militärområdet böra inträda som ersättare.

Därest förstärkning av sjukvårdsförvaltningens biträdespersonal befinnes

erforderlig med anledning av den nya organisationen av tandvården,

torde tills vidare få anställas tillfällig arbetskraft.

Tandvårdsutredningens beräkningar rörande behovet av tandsköterskor

och tekniska biträden ha icke givit mig anledning till erinran. Sjukvårdsförvaltningen

har hemställt, att å större polikliniker, där — föreståndaren inräknad

— ire eller flera tandläkare tjänstgöra, måtte få anställas ett skrivbiträde.

I avvaktan på erfarenheter rörande möjligheterna att för ändamålet anlita

vid vederbörande förband redan tillgänglig biträdespersonal kan jag icke

biträda detta förslag.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kully!. Melias proposition nr lil. 35

Avlöningsfrågor m. m.

Tandvårdsulredningen.

Med hänsyn till den i viss mån provisoriska karaktär, som den av landvårdsutredningen

föreslagna organisationen skulle erhålla, har utredningen

ansett, att inga ordinarie tjänster borde inrättas. Från den nuvarande arvodesanställda

personalens sida hade emellertid, enligt vad till utredningen

anmälts, kritik riktats mot att vederbörande icke åtnjöte de förmåner, som

statstjänstemän i allmänhet erhölle. Även utredningen konstaterade, att en

alltför lös anställningsform för nu ifrågavarande tandläkare icke borde

väljas. Utredningen hade därför funnit, att de föreslagna hel- och halvtidsanställda

tandläkarna borde erhålla extra ordinarie anställning. Samma

ställning borde givas tandsköterskorna och det föreslagna kontorsbiträdet.

Föreståndarna för tandteknikerlaboratorierna, vilka beräknades att efter

hand delvis kunna avvecklas, borde dock tills vidare bibehålla den arvodesanställning

de för närvarande hade, därvid utredningen ville erinra örn att

ifrågavarande föreståndare redan enligt för provisoriet gällande bestämmelser

vore tillförsäkrade rätt till 15 dagars årlig semester.

De nuvarande poliklinikföreståndarna hade ett efter ortsgrupp fluktuerande

arvode, vilket i Stockholm utginge med i ett för allt 8 160 kronor vid

en arbetstid av 3 timmar dagligen. Utredningen hade föreslagit, att denna

arbetstid skulle utsträckas till 3V2 timmar dagligen, därvid dock semesterrätt

m. fl. förmåner i händelse av extra ordinarie anställning bomme att

tillerkännas vederbörande. Utredningen erinrade örn att vid tandläkarinstitutets

nyligen genomförda omorganisation avdelningstandläkarbefattningarna

placerats i lönegrad Eo 18 och att med den oavkortade lönen i denna

lönegrad vore förbunden en tjänstgöringsskyldighet av omkring 21 timmar

per vecka. Vidare erinrade tandvårdsulredningen örn att manliga distriktstandläkare

vid folktandvården för närvarande kunde beräknas uppnå en

årsinkomst av i genomsnitt 13 000—14 000 kronor, varvid lönen dock icke

vore dyrortsgrupperad.

Vid bestämmandet av de fast anställda tandläkarnas löneställning måste

beaktas, att någon konkurrens med folktandvården om befattningshavare

icke borde äga rum, utan att poliklinikföreståndarnas löner i möjligaste mån

borde vara i nivå med distriktstandläkarnas vid folktandvården inkomster.

Hänsyn måste därjämte tagas till bristen på tandläkare och de med privat

tandläkarpraktik förenade inkomsterna. Dessa vore för närvarande sådana,

att det syntes vara omöjligt ali placera tandläkarna inom försvarsväsendet

i en sådan lönegrad, alt man kunde påräkna en framgångsrik konkurrens

med den privata praktiken. Erfarenheterna från folktandvården gåve belägg

därför. En relativt fast anställning, som, fastän tämligen lågt avlönad,

vore förenad med åtskilliga förmåner som t. ex. pension, hade dock sina

lockelser. Nämnda omständigheter bade övertygat utredningen örn att den

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majlis proposition nr 171.

bästa vägen att tillförsäkra försvarsväsendets tandvård nödig tillgång på

kvalificerade tandläkare vore den tidigare föreslagna, alltså att i allmänhet

anställa sådana i halvtidstjänst mot relativt låga löner men med möjlighet

att genom privatpraktik skaffa sig extra inkomster. Av utredningen för poliklinikföreståndare,

militärbefälstandläkare och den i försvarets sjukvårdsförvaltning

anställde tandläkaren föreslagna löner avsåges sålunda oavkortade

skola utgå för halvtidstjänst (= 3V2 timmar för dag eller i allmänhet

omkring 21 timmar per vecka).

Med beaktande av samtliga dessa faktorer har tandvårdsutredningen funnit,

att poliklinikföreståndarna i likhet med avdelningstandläkarna vid tandläkarinstitutet

borde placeras i lönegrad 18, medan för militärbefälstandläkarna

och den för försvarets sjukvårdsförvaltning avsedde tandläkaren

föreslagits placering i lönegrad 21. Den tandläkare, som avsetts för den

militära tandvårdens ledning, har ansetts böra placeras i lönegrad 28.

Såsom motivering för de föreslagna löneställningarna har utredningen anfört

i huvudsak följande.

Visserligen syntes avdelningstandläkarna vid tandläkarinstitutet kunna

anses innehava något högre kompetens än vad som i allmänhet kunde fordras

av poliklinikföreståndarna, men utredningen ville erinra om att dessa

föreståndare komme att tämligen självständigt sköta polikliniker av i åtskilliga

fall rätt betydande storleksordning. Utredningen ville dock framhålla,

att med denna relativt låga lönesättning det icke vöre osannolikt, att svårigheter

komme att uppstå att å orter nied lägre dyrortsgruppering erhålla

lämpliga innehavare till befattningarna och att den sålunda föreslagna löneställningen

vore den lägsta, som kunde ifrågakomma, för att erhålla kvalificerad

personal.

Vad militärbefälstandläkarna anginge, måste beaktas, dels att de skulle

intaga en överordnad ställning i förhållande till poliklinikföreståndarna, dels

att de hade mindre möjligheter än dessa att bedriva en ordnad privatpraktik

på grund av de inspektionsresor, som utgjorde en väsentlig del av deras

tjänsteåligganden. Den tandläkare, som föresloges skola anställas i försvarets

sjukvårdsförvaltning, linge ett betydande ekonomiskt ansvar. Vidare måste

hail lia fallenhet för och vana vid administrativt arbete, varför man icke

kunde förvänta sig, alt det bleve någon större konkurrens om tjänsten och

mångå att välja emellan.

Den tandläkare, som avsågs skola anställas vid arméinspektionens sjukvårdsavdelning,

måste med hänsyn till sin överordnade ställning och större

ansvar samt till det förhållandet att hans dagliga tjänst beräknades komma

att taga en tid av 4—5 timmar, ibland avsevärt mer, i anspråk, erhålla en

väsentligt högre löneställning. För förvärvande och bibehållande av en för

ifrågavarande tjänst fullt kompetent och lämplig person ansåges det nödvändigt,

att denne tandläkare icke placerades lägre än i lönegrad 28, alltså

i samma lönegrad som fältläkare.

Enligt utredningens förslag skulle utöver nu nämnd personal även finnas

vissa extra tandläkarkrafter. Av kostnadsskäl har tandvårdsutredningen förordat,

att endast 20 av dessa skulle erhålla en mera fast anställning. Denna

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

37

borde lämpligen motsvara bataljonsläkares vid fältläkarkåren samt marinläkares

och flygläkares av 2. graden. Med denna ställning följde visst årsarvode

jämte dagersättning vid tjänstgöring. De borde ha heltidstjänst och

deras tjänstetid bestämmas till en månad årligen. Deras tjänstgöring kunde

förläggas till vilken militär tandpoliklinik i riket som helst och under den

tid denna varade, måste de i regel nedlägga sin privata praktik. Tandvårdsutredningen

funne ett årsarvode till ifrågavarande tandläkare av 1 200 kronor

vara befogat samt att dagersättning vid tjänstgöring borde utgå, vid

tjänstgöring å egen bostadsort med 12 och vid tjänstgöring utom egen bostadsort

med 18 kronor. De återstående tandläkarna borde kontraktsmässigt

engageras för viss tid å platser, där behov av extra tandläkare förelåge,

i likhet med vad som å vissa orter praktiserats med avseende å arméns

sjukvård. Dessa tandläkare kunde vara hel- eller halvtidstjänstgörande.

De fast anställda tandläkarna borde i likhet med vid försvarsväsendet

anställda läkare och veterinärer utgöra en civilmilitär kår, benämnd försvarstandläkarkåren.

Tandläkarna borde benämnas försvarstandläkare.

Den inom arméinspektionens sjukvårdsavdelning placerade tandläkaren

borde benämnas försvarsövertandläkare, militärbefälstandläkarna och den

vid försvarets sjukvårdsförvaltning placerade tandläkaren förste försvarstandläkare,

poliklinikföreståndarna försvarstandläkare av 1. graden och de

mot årsarvode anställda extra tandläkarkrafterna försvarstandläkare av

2. graden.

Ehuru försvarstandläkarna syntes kunna inplaceras i förenämnda lönegrader

i löneplan MEo enligt militära icke-ordinariereglementet (SFS 1939:

276), syntes det tandvårdsutredningen — med hänsyn till att dessa i likhet

med de vid försvarsväsendet anställda läkarna borde erhålla militär tjänsteställning

och vara uniformerade — dock lämpligare, att för försvarstandläkarkåren

i principiell överensstämmelse med vad som gällde för de extra

ordinarie underofficerarna inom militära avlöningsreglementet inrymdes en

särskild löneplan med löner enligt angivna lönegrader. Därest vederbörande

likväl ansåges böra inplaceras enligt militära icke-ordinariereglementet, syntes

särskilda bestämmelser angående ekiperingshjälp m. m. vara erforderliga,

enär de i detta reglemente intagna bestämmelserna om tjänstedräkt

m. m. icke lämpligen syntes böra tillämpas beträffande förevarande personal.

Befattningshavarna inom försvarstandläkarkåren borde i likhet med vad

som gällde för motsvarande tjänstemän inom folktandvården kvarstå i tjänst

till 65 års ålder.

Tandsköterskorna ha föreslagits skola erhålla extra ordinarie anställning

i lönegrad MEo 4, utom de 5 tandsköterskorna i ledande ställning å arméns

tandpolikliniker i Boden, Skövde och Göteborg samt flottans tandpolikliniker

i Stockholm och Karlskrona, vilka föresloges inplacerade i lönegrad

MEo 6. Pensionsåldern för tandsköterskorna föresloges vara 60 år i likhet

med vad fallet vore inom folktandvården.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

Såsom redan tidigare anförts har utredningen med avseende å tandteknikerna

tills vidare icke förutsatt någon förändring i nuvarande provisorium.

Det kontorsbiträde, som föreslagits skola anställas hos försvarsövertandläkaren,

borde anställas i lönegrad MEo 4.

Yttranden.

Statskontoret har såsom allmänt omdöme anfört, att ersättningarna förefölle

väl rikligt tillmätta. Att exempelvis i lönehänseende jämställa poliklinikföreståndare

med avdelningstandläkarna vid tandläkarinstitutet, vilka

vid sidan av sin verksamhet som tandläkare jämväl hade att meddela handledning

åt de studerande vid institutet, syntes knappast vara riktigt. En

omprövning av lönefrågan syntes därför vara påkallad.

Även svenska stadsförbundets sjukhusdelegation har i sitt vid förbundets

utlåtande fogade yttrande ställt sig tveksam till de föreslagna löneställningarna

för tandläkarna. Avlöningarna syntes ligga icke obetydligt över

den för den allmänna tandvården godtagna lönestandarden. De förmåner,

som för halvtidstjänst föreslagits, läge blott oväsentligt under dem som i

Stockholm bjödes de heltidsanställda assistenttandläkarna vid Eastmaninstitutet.

I vissa yttranden från folktandvårdens huvudmän ha även uttalats betänkligheter

mot de föreslagna lönerna.

Svenska landstingsförbundets stgrelse har anfört att, även om landstingen

i praktiken blivit tvungna att ej oväsentligt höja lönerna inom folktandvården,

kunde det dock befaras, att den föreslagna lönesättningen för de

militära tandläkarna komme att försvåra rekryteringen till folktandvården.

Även de föreslagna pensionsförmånerna bidroge till att sätta folktandvården

i en mindre gynnad ställning. En heltidsanställd tandläkare i folktandvården

hade nämligen ett pensionsunderlag örn endast 4 500 kronor, medan

motsvarande underlag för den halvtidsanställde militäre poliklinikföreståndaren

vore 4 235 kronor. Styrelsen ställde sig tveksam till förslaget, att de

militära halvtidstjänstgörande tandläkarna uppfördes på extra ordinarie

stat och erhölle pensionsrätt. Ett lämpligt avvägt arvodessystem syntes i

detta fall utgöra en bättre ersättningsgrund och kunde sedermera medgiva

en smidig anpassning efter förhållandena, när folktandvårdsorganisationen

blivit fullt utbyggd.

Å andra sidan ha tandläkarorganisationerna erinrat örn utredningens uttalande,

att det med den relativt låga lönesättning, som föreslagits, icke vore

osannolikt, att svårigheter komme att uppstå att å orter med lägre dyrortsgruppering

erhålla lämpliga innehavare till befattningarna. Organisationerna

ville för sin del starkt understryka sagda förhållande och framhålla att detsamma

motiverade en förhöjd löneställning, därest kvalificerade krafter

överhuvud skulle kunna erhållas. Samtidigt betonades, att organisationerna

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj-.ts proposition nr lil

icke funne sig kunna godtaga en inplacering av försvarstandläkarebefattningarna

å lägre stat än extra ordinarie.

Försvarets civilförvaltning har funnit de skäl, som av utredningen lörebragts

till stöd för förslaget om beredande av extra ordinarie anställning åt

innehavarna av vissa befattningar inom den militära tandläkarorganisationen

bärande. Mot de föreslagna lönegradsplaceringarna syntes intet vara

att invända. Förslaget att tandläkarna under tjänstgöring skulle vara skyldiga

att bära uniform funne ämbetsverket sig kunna biträda med hänsyn

till de förhållanden, under vilka tjänstgöringen skulle fullgöras.

En jämförelse mellan den för försvarstandläkare av 2. graden föreslagna

ersättningen och den ersättning som tillkomme bataljonsläkare vid 1''ältläkarkåren

visade, att den förra vore förhållandevis högt beräknad. Då anledning

knappast syntes föreligga att för tandläkarnas del beräkna högre ersättning

än för bataljonsläkare vid fältläkarkåren, ifrågasatte civilförvaltningen,

huruvida icke de föreslagna dagersättningarna borde reduceras till

samma belopp som för sistnämnda personalkategori och alltså bestämmas

till 6 kronor för tjänstgöring inom och 12 kronor för tjänstgöring utom förläggningsorten.

Med en sålunda beräknad dagersättning skulle en tandläkare

för en månads tjänstgöring äga åtnjuta ersättning med ungefärligen samma

belopp som en bataljonsläkare eller, under vissa av ämbetsverket angivna

förutsättningar, 1 380 kronor.

Vidkommande löneställningen för tandsköterskorna har utredningen funnit

denna böra bestämmas till 4 lönegraden för tandsköterskor i allmänhet

och 6 lönegraden för vissa tandsköterskor i ledande ställning. För närvarande

vore motsvarande befattningshavare placerade såsom extra tjänstemän

i 1 :a respektive 4:e lönegraden. Försvarets sjukvårdsförvaltning hade

emellertid i sin medelsframställning för budgetåret 1945/46 föreslagit, att

tandsköterskorna skulle med bibehållen extra anställning hänföras till 4:e

respektive 6:e lönegraden. Bifall till utredningens förslag skulle sålunda innebära

— förutom att tandsköterskorna erhölle extra ordinarie anställning —

en höjning av deras löneställning i förhållande till den nuvarande med fem

respektive fyra löneklasser, medan enligt sjukvårdsförvaltningens förslag

ökningen skulle inskränkas till två löneklasser. Då utredning saknades om

de förmåner, som tillkomme motsvarande personal anställd inom folktandvården

eller hos privatpraktiserande tandläkare, kunde civilförvaltningen

icke avgöra, huruvida den föreslagna löneställningen kunde anses befogad.

Vid bedömandet härav syntes hänsyn också få tågås till de numera utgående

provisoriska lönetilläggen.

Civilförvaltningen kunde för sin del knappast finna några fördelar vara

att vinna genom införandet av en särskild löneplan för försvarstandläkarna,

utan syntes dessa böra hänföras till löneplan MEo i militära icke-ordinariereglementet.

Civilförvaltningen har slutligen föreslagit, att två vid sjukvårdsförvalt
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kunni. Maj:ts proposition nr 171.

ningarna vid Ostkustens och Sydkustens marindistrikt från sakanslag avlönade

befattningar i lönegrad MEo 4 med tjänstebenämningen tandläkarbiträde

skola ingå bland den för försvaret gemensamma tandvårdspersonalen.

I betraktande av de göromål, som ankomme på innehavarna av befattningarna,

syntes de böra upptagas såsom kontorsbiträdesbefattningar i lönegrad

MEo 4.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har föreslagit, att sistnämnda två

befattningshavare såsom expeditionsföreståndare vid tandpoliklinik skola

uppföras i 10 lönegraden. Förbundet har funnit märkligt, att tandvårdsutredningen

vidhållit vad som i anställningshänseende gällde för tandtekniker

under nuvarande provisorium och icke föreslagit en fastare och förbättrad

anställningsform för dessa. Detta syntes nämligen vara nödvändigt, örn lämpliga

befattningshavare skulle kunna erhållas, vilket hittills ej lyckats vid

samtliga laboratorier. Förbundet hemställde att tandteknikerna måtte beredas

extra ordinarie anställning i 11 lönegraden.

F örsvarets sjukvårdsförvaltning har biträtt förslaget örn inplacering av

tandsköterskorna i lönegraderna MEo 6 och MEo 4. Beträffande tandteknikernas

anställningsvillkor borde vissa jämkningar vidtagas. Ämbetsverket

ifragasatte lämpligheten av den för försvarstandläkarna föreslagna pensionsåldern,

65 år. För ett stort antal tandläkare syntes 60 år utgöra en betydligt

lämpligare pensionsålder. De tandläkare, som vid 60 års ålder så önskade

och därtill prövades lämpliga, borde dock beredas möjlighet till förlängd

anställning.

Svenska fandsköterskeförbundet har förklarat den av utredningen föreslagna

lönegradsplaceringen för tandsköterskor vara att betrakta såsom ett

minimikrav.

Lönenämnderna lia ansett de föreslagna lönegradsplaceringarna väl höga.

I fråga om befattningen såsom försvarsövertandläkare funne lönenämnderna

sålunda, att en placering i 26:e lönegraden tills vidare, i avvaktan på närmare

erfarenheter, linge anses tillfyllest. För militärbefälstandläkarna kunde nämnderna

icke tillstyrka högre placering än i 20:e lönegraden. Poliklinikföreståndarna

syntes lämpligen böra placeras i 16:e eller möjligen 17:e lönegraden.

Tandsköterskorna borde, med hänsyn till lönevillkoren för motsvarande befattningshavare

i folktandvården, efter viss kortare prövotid placeras såsom

extra ordinarie i 2:a lönegraden. Förslagsvis hälften av befattningarna borde

hänföras till 4:e lönegraden, och det borde ankomma på försvarets sjukvårdsförvaltning

att efter prövning i vanlig ordning vid uppkommande ledighet

besluta om uppfattning av tandsköterskor från 2:a till 4:e lönegraden. De av

utredningen angivna tandsköterskorna i ledande ställning borde placeras i 6:e

lönegraden. Samtliga extra ordinarie befattningar borde tills vidare uppföras

i löneplan MEo.

Lönenämnderna lia anslutit sig till civilförvaltningens förslag beträffande

dagarvode till arvodesanställd tandläkare.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majlis proposition nr 171.

Ledamoten av allmänna lönenämnden Jane Broström bär anmält avvikande

mening och anfört, att examinerade tandsköterskor borde placeras i 0:e lönegraden.

För att den militära tandvårdsorganisationen skall erhålla tillräcklig Dep^f!^nts''

stadga synes det erforderligt att, såsom tandvardsutredningen föreslagit, bereda

poliklinikföreståndarna, militärbefälstandläkarna och den för tandvårdens

ledning avsedde tandläkaren extra ordinarie anställning, varvid avlöning

bör utgå enligt löneplan Eo i civila icke-ordinariereglementet. Tandläkarna

.synas lämpligen böra anställas av försvarets sjukvårdsförvaltning

med undantag av den för tandvårdens ledning avsedde tandläkaren, vilken

bör förordnas av Kungl. Maj:t.

Tandvårdsutredningen har föreslagit, att poliklinikförestandarna skola placeras

i 18 lönegraden. Med beaktande bl. a. av de pensionsförmåner, som

bliva förenade med befattningarna, anser jag emellertid en placering i 17 :e

lönegraden tillräcklig. Löneställningen för militärbefälstandläkarna synes

på sätt lönenämndema föreslagit kunna bestämmas till 20 :e lönegraden. Jag

förutsätter, att såväl poliklinikföreståndare som militärbefälstandläkare skola

fullgöra i genomsnitt minst 3Va timmars tjänstgöring per dag.

Enligt tandvårdsutredningens förslag skulle den av utredningen för den

militära tandvårdens ledning avsedde tandläkaren placeras i 28 :e lönegraden.

Den av mig föreslagna organisationen innebär viss ökning av ifrågavarande

befattningshavares arbetsuppgifter och ansvar. Då det emellertid möter svårigheter

att för närvarande bedöma arbetsomfånget under normala förhållanden

samt därjämte omorganisation av sjukvårdsledningen är under övervägande,

anser jag försiktigheten bjuda, att ifrågavarande befattningshavare,

vilken torde kunna benämnas tandvårdsinspektör, i enlighet med lönenämndernas

förslag tills vidare placeras i 26:e lönegraden.

Jag har intet att erinra mot att därutöver försöksvis anställas 20 tandläkare

mot ett årligt arvode av 1 200 kronor med skyldighet att fullgöra

tjänstgöring en månad årligen. Dagersättning synes i enlighet med civilförvaltningens

av lönenämndema biträdda förslag böra utgå med 6 kronor vid

tjänstgöring å egen bostadsort och med 12 kronor vid tjänstgöring utom

egen bostadsort.

Flertalet av de i den provisoriska tandvårdsorganisationen anställda tandsköterskorna

åtnjuter avlöning enligt lönegrad MEx 1 i militära icke-ordinariereglementel.

De i ledande ställning stående tandsköterskorna vid arméns

polikliniker i Boden, Skövde och Göteborg samt flottans tandpolikliniker

i Stockholm och Karlskrona äro dock placerade i lönegrad MEx 4. Tandvårdsutredningen

har nu föreslagit, att tandsköterskorna skola placeras i

lönegraderna MEo 4 respektive MEo 6. Framställningar örn förbättring av

tandsköterskornas löneställning lia tidigare gjorts av svenska tandsköterskeförbundet

och försvarets civila tjänstemannaförbund samt av försvarets

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

sjukvårdsförvaltning, varvid en placering i lönegraderna MEx 4 respektive

MEx 6 föreslagits. Det synes mig uppenbart, att den nuvarande löneställningen

är alltför låg för att en tillfredsställande rekrytering av tandsköterskor

skall kunna säkerställas. Då emellertid den av utredningen för flertalet

sköterskor föreslagna lönegradsplaceringen vid jämförelse med lönevillkoren

för motsvarande personal vid folktandvården synes något för hög,

förordar jag i enlighet med lönenämndernas förslag, att av de 77 befattningar,

som enligt utredningens förslag skulle placeras i lönegrad MEo 4,

omkring hälften inplaceras i lönegrad MEo 2. Det bör ankomma på försvarets

sjukvårdsförvaltning att besluta örn befattningarnas tillsättande. 1

enlighet med det anförda utgår jag vid mina anslagsberäkningar från att

för landsköterskor skola inrättas 38 befattningar i lönegrad MEo 4 och 39

befattningar i MEo 2. Mot utredningens förslag, att för de största klinikerna

skulle avses 5 befattningar i MEo 6 har jag intet att erinra. Jag förutsätter,

att sköterskorna icke erhålla extra ordinarie anställning, förrän de blivit

prövade under erforderlig tid.

I likhet med tandvårdsutredningen anser jag, att anställningsvillkoren för

tandteknikerna vid försvarets proteslaboratorier tills vidare böra bibehållas

oförändrade.

Pensionsåldern för tandläkarna respektive tandsköterskorna synes i enlighet

med tandvårdsutredningens förslag böra bestämmas till 65 år respektive 60 år.

Såsom försvarets civilförvaltning föreslagit, synas medel för avlöningar

till tva tandläkarbiträden, som med anlitande av sakanslag anställts vid

Ostkustens och Sydkustens marindistrikts sjukvårdsförvaltningar, böra beräknas

bland övriga för försvarets tandvård erforderliga avlöningskostnader.

Befattningarna, vilka för närvarande äro uppförda i lönegrad MEo 4

och innehavas av manliga befattningshavare, ha av försvarets civila tjänstemannaförbund

föreslagits skola inplaceras i lönegrad MEo 10 såsom expeditionsföreståndare.

Jag är emellertid icke beredd att tillstyrka berörda

lönegradsuppflyttning. Det synes mig nämligen kunna ifrågasättas, huruvida

icke kvinnlig personal lämpligen bör anställas för ändamålet. Innan

ställning tages till förslaget synes vidare böra förebringas fullständigare utredning

rörande behovet i fredstid av biträdespersonal vid ifrågavarande

polikliniker.

Materielanskaffning.

Tandvårdsutredningen.

Med erinran att 1943 års riksdag anvisat medel för då erforderlig komplettering

av försvarets tandpoliklinikutrustningar har tandvårdsutredningen

anfört, att vissa ytterligare förband sedan berörda tid upprättats eller inom

kort komme att upprättas, nämligen Norrbottens regementes jägarbataljon i

Kiruna, Göta pansarlivgarde i Enköping, luftvärnsskjutskolan å Väddö, Gus
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 171.

tavsviks örlogsdepå, Göteborgs örlogsstation, Älvsborgs kustartilleriregemente

i Göteborg, Härnösands kustartilleridetachement, marinens underofficersskola

å Berga, Hälsinge flygflottilj vid Söderhamn och Södertörns flygflottilj

vid Tullinge. Utrustning för tandpoliklinik erfordrades även för arméns

underofficersskola i Uppsala, vilken inom kort beräknades erhålla n> tt

sjukhus.

Sammanlagt skulle alltså erfordras 11 nya poliklinikutrustningar. Emellertid

bleve genom nedläggandet av under nuvarande beredskapstid organiserade

polikliniker tvenne fullständiga utrustningar disponibla, vilket gjorde,

att nyanskaffningsbehovet endast vore 9 utrustningar. Tandvårdsutredningen

ansåge att poliklinikerna vid Gustavsviks örlogsdepå och luftvärnsskjutskolan

å Väddö tills vidare kunde vara utrustade med allenast fältutrustningar,

vilka syntes kunna ställas till förfogande från redan förefintliga sjukvårdsmaterielförråd.

Med anledning av vad salunda anförts skulle allenast 7 utrustningar

behöva nyanskaffas. Enär kostnaden för varje utrustning beräknats

till 9 000 kronor, utgjorde medelsbehovet för ifrågavarande materielanskaffning

63 000 kronor.

Yttrande.

Chefen för marinen har framhållit, att utrustning för Gustavsviks örlogsdepå

icke erfordrades samt att gemensam utrustning borde avses för Göteborgs

örlogsstation och Älvsborgs kustartilleriregemente.

I likhet med chefen för marinen anser jag, att tandpoliklinik icke bör an- Pchefen.

ordnas vid Gustavsviks örlogsdepå, vilken enligt 1944 års riksdags beslut

icke skall organiseras i tidigare planerad omfattning. Den utrustning, som

beräknats för ifrågavarande depå, synes lämpligen i stället kunna avses för

Härnösands kustartilleridetachement och de till Härnösand förlagda stabsorganen,

därest militär tandpoliklinik anses böra där anordnas, vilket med

hänsyn till den ringa personalstyrkan synes tveksamt.

För Göteborgs örlogsdepå och Älvsborgs kustartilleriregemente bör på sätt

chefen för marinen anfört beräknas gemensam poliklinikutrustning. Härigenom

uppkommande besparing torde dock bliva obetydlig.

Nu angivna begränsningar i fråga örn tandpoliklinikerna påverka ej personalbehovet.

Under det i årets statsverksproposition (fjärde huvudtiteln, punkt 103)

äskade anslaget till Flygvapnet: Engångsanskaffning av sjukvårdsmateriel

ha medel beräknats för anskaffning av poliklinikutrustning för Hälsinge

flygflottilj. Enär motsvarande materiel för Södertörns flygflottilj icke torde

erfordras under nästa budgetår, synas medel för anskaffning därav bora

beräknas under flygvapnets anslag för budgetåret 1946/47.

Med hänsyn till vad sålunda anförts böra i detta sammanhang beräknas

medel för anskaffning av allenast fyra poliklinikutrustningar. Medelsbeho
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 171.

vet härför kail på grundval av de av tandvårdsutredningen uppgivna kostnaderna

beräknas lill 36 000 kronor.

Kostnadsberäkningar och anslagsfrågor.

Tandvårdsutredningen.

Utredningen har beräknat de årliga personalkostnaderna vid

bifall till utredningens förslag till i runt tal 650 000 kronor enligt följande

sammanställning (inom parentes angivas motsvarande kostnader enligt nuvarande

provisoriska organisation):

Extra ordinarie tandläkare (avlöning enligt lägsta

löneklass) ................................

Försvarstandläkare av 2. graden..............

Tillfälligt anställda tandläkare ................

Tandsköterskor .............................

Tandtekniker ..............................

Kontorsbiträde ..............................

Rörligt tillägg ..............................

Ekiperingshjälp och ekiperingsbidrag.........

Rese- och traktamentsersättningar ............

kronor 237 585 (234 000)

» 33 000

» 20 000

» 207 855 (180 000)

» 71 000 ( 71 000)

> 2 781

» 70 000

» 4 000

» 4 000

Summa kronor 650 221 (485 000)

De årliga materialkostnaderna har utredningen beräknat till

180 000 kronor.

För underhall och nyanskaffning av tandvårdsmaleri

e I bär utredningen beräknat ett årligt medelsbehov av 80 000 kronor.

De sammanlagda årskostnaderna ha i enlighet med det anförda

beräknats till (650 000 + 180 000 + 80 000 =) 910 000 kronor.

Härtill komma enligt utredningens beräkningar förenämnda engång skostnader

å 63 000 kronor.

Yttrande.

Försvarets civilförvaltning har framhållit, att utredningen icke avgivit något

förslag rörande sättet för det budgeltekniska ordnandet av de för tandvårdsorganisationen

erforderliga medelsanvisningarna. Med hänsyn till de

svårigheter, som förelåge att göra någon uppdelning av kostnaderna de olika

försvarsgrenarna emellan, ville civilförvaltningen för sin del föreslå, att för

tandvårdsorganisationen i riksstaten uppfördes för försvarsväsendet gemensamma

anslag till dels avlöningar, dels omkostnader, dels ock, i den mån så

under uppsättningsperioden vore erforderligt, engångsanskaffning. Det syn
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

les också lämpligast, att samtlig extra ordinarie personal uppfördes å en gemensam

personalförteckning. Den omständigheten, att viss personal avsages

skola vara placerad inom arméinspektionen och försvarets sjukvårdsförvaltning,

syntes icke utgöra hinder mot en dylik anordning.

I årets statsverksproposition (fjärde huvudtiteln, punkt 186), har Kungl.Dep<^J^nU

Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till

Provisoriska åtgärder till förbättrande av tandvården inom försvarsväsendet

för budgetåret 1945/46 beräkna ett reservationsanslag av 485 000 kronor.

På sätt försvarets civilförvaltning föreslagit synas erforderliga anslag för

bestridande av kostnaderna för den nu föreslagna tandvårdsorganisationen

böra uppföras under rubriken D. Vissa för försvaret gemensamma ändamål.

Anslagen böra uppföras under samlingsrubriken Försvarets tandvård

samt avse dels avlöningar, dels omkostnader och dels engångsanskaffning.

Anslaget till avlöni n g a r, vilket bör lia karaktären av förslagsanslag,

synes böra fördelas på två anslagsposter, den ena till avlöningar till ickeordinarie

personal och den andra till rörligt tillägg.

Anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal avses i första

hand för avlöningar till den extra ordinarie personalen. Ehuru jag icke

funnit mig kunna tillstyrka bifall lill tandvårdsutredningens förslag örn inrättande

av en särskild personalkår för försvarets tandläkare, synas praktiska

skäl tala för att medel i detta sammanhang beräknas för samtliga av

mig tillstyrkta tandläkarbefattningar. Befattningen för tandvårdsinspektör

bör i vanlig ordning upptagas å personalförteckning. Kostnaderna för avlöningar

till extra ordinarie tandläkare beräknar jag till 216 000 kronor,

varvid jag anser mig kunna räkna med lägsta löneklasserna i respektive

lönegrader. Medelsbehovet för avlöningar till extra ordinarie tandsköterskor

och till förenämnda tandläkarbiträde!! vid Ostkustens och Sydkustens

marindistrikts sjukvårdsförvaltningar kan enligt sedvanliga beräkningsgrunder

uppskattas till 200 000 kronor. Från ifrågavarande anslagspost böra

vidare bestridas kostnader för arvoden till de tandläkare, som enligt vad i

det föregående anförts skulle anställas för en månads obligatorisk tjänstgöring

per år. Medelsbehovet för årsarvoden till denna personal utgör

(20 X 1 200 =) 24 000 kronor. Till dagarvoden torde kunna beräknas omkring

5 000 kronor. Anslagsbelastningen för della ändamål kan emellertid

icke med säkerhet överblickas, varför anslagsposten synes böra upptagas

förslagsvis. Jag förutsätter härvid, att anslagsposten må överskridas allenast

örn kostnaderna för dagarvoden till här avsedda tandläkare överstiga nyssberörda

belopp av 5 000 kronor.

Under anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal böra även

beräknas medel för tillfälligt anställande av tjänstemän, i första hand de

redan anställda tandteknikerna samt i mån av behov även tandläkare och

biträdespersonal. Medelsbehovet för ifrågavarande ändamål ävensom för

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition m 171.

övertidsersättningar m. m. torde med utgångspunkt från utredningens uppgifter

kunna beräknas till 95 000 kronor.

Anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal bör i enlighet

med det anförda upptagas med ett belopp av (216 000 + 200 000 + 24 000

+ 5 000 -j- 95 000 =) 540 000 kronor.

lill rörligt tillägg beräknar jag 70 000 kronor, varför det sammanlagda

medelsbehovet under avlöningsanslaget skulle utgöra (540 000 + 70 000 =)

610 000 kronor.

tander anslaget till omkostnader, vilket även bör givas förslagsanslags

karaktär, upptager jag medel för bestridande av de av tandvårdsutredningen

beräknade material- samt underhålls- och nyanskaffningskostnaderna,

tillhopa 260 000 kronor. Medel böra vidare under delta anslag beräknas

för rese- och traktamentsersättningar. Medelsbehovet för detta ändamål

uppskattar jag till 4 000 kronor. Det sammanlagda medelsbehovet under

anslaget skulle således uppgå till (260 000 + 4 000 =) i avrundat tal 265 000

kronor. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa stat för anslaget.

För engångskostnader torde i enlighet med det föregående böra

anvisas ett reservationsanslag av 36 000 kronor.

De sammanlagda kostnaderna för nästa budgetår kunna således vid bifall

till mitt förslag uppskattas lill (610 000 + 265 000 + 36 000 =) 911 000 kronor,

varav 36 000 kronor för engångskostnader.

Som jämtörelse må erinras örn att kostnaderna för den provisoriska tandvårdsorganisationen

för innevarande budgetår beräknats till 485 000 kronor.

Enär omkostnaderna för närvarande bestridas från andra anslag, innefattar

detta belopp uteslutande avlöningskostnader.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna de av mig i det föregående angivna grunderna

för organisationen av tandvården inom försvaret,

dels fastställa följande personalförteckning för försvarets

tandvård, alt tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1945/46:

Personalförteckning.

Extra ordinarie tjänsteman i högre lönegrad än 20.

Befattning Lönegrad

1 tandvårdsinspektör........................... Eo 26,

dels godkänna följande avlöningsstat för försvarets tandvård,

att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1945/46:

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171. 47

Avlöniugsstat.

1. Avlöningar till icke-ordinarie personal,

förslagsvis .......................... kronor 540 000

2. Rörligt tillägg, förslagsvis............. 8_70 000

Summa kronor 610 000

dels ock för budgetåret 1945/46 anvisa

till Försvarets tandvård: Avlöningar ett förslagsanslag av

610 000 kronor,

till Försvarets tandvård: Omkostnader ett förslagsanslag

av 265 000 kronor samt

till Försvarets tandvård: Engång sanskaffning av materiel

ett reservationsanslag av 36 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll ut
-

visar.

Ur protokollet:

A. Broberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:429 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tandvården vid försvaret. s. 5 i texten
  2. SU 1945:180 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående tandvården vid försvaret jämte i ämnet väckt motion. s. 1 i texten