Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk

1945-03-02 · 32 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 28 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:172, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

1

Kr 172.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287)

angående uppsikt å vissa jordbruk; given Stockholms

slott den 2 mars 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att dels antaga härvid fogade förslag

till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående

uppsikt å vissa jordbruk, dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande

lill riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 172.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående

uppsikt å vissa jordbruk.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å

vissa jordbruk skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §•

För uppsiktens utövande skall för varje hushållningssällskaps område finnas

en jordbrukskommission. Kommissionen skall bestå av en ordförande och

fyra ledamöter. Ordföranden utses av Konungen. Landstinget och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott välja vartdera två ledamöter, vilka skola

vara den ene ägare av jordbruksfastighet och den andre arrendator av sådan

fastighet. Ordföranden och ledamöterna utses för en tid av tre år. För envar

av dem utses för samma tid en suppleant.

Beträffande jäv mot ordförande och ledamot skall i tillämpliga delar gälla

vad om domarejäv är stadgat.

Närmare bestämmelser örn kommissionens verksamhet meddelas i reglemente,

som utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

16 februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Elter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet PehrssonBramstorp,

fråga om ändring i jordbrukskommissionernas sammansättning

m. m. samt anför därvid följande.

I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkt 155, har Kungl.

Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till

Jordbrukskommissioner för budgetåret 1945/46 beräkna ett förslagsanslag

av 40 000 kronor. Jag torde nu ånyo få anmäla detta ärende.

Sedan jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 januari 1944 tillkallats

två utredningsmän för att verkställa utredning rörande arrendebestämmelser

för kommunal jord m. m., har Kungl. Majit den 24 mars 1944 uppdragit

åt nämnda utredningsmän att jämväl verkställa utredning rörande

jordbrukskommissionernas sammansättning m. m. Utredningsmännen1 ha

den 30 december 1944 framlagt en promemoria angående jordbrukskommissionemas

organisation m. m.

över promemorian ha yttranden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen,

egnahemsstyrelsen, statens livsmedelskommission, länsstyrelserna,

jordbrukskommissionerna, hushållningssällskapens förvaltningsutskott, ett

flertal av landstingens förvaltningsutskott, 1942 års jordbrukskommitté, Sveriges

lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk samt Småbrukarnas

riksförbund.

Innan jag övergår till en närmare behandling av de i promemorian av

utredningsmännen framlagda förslagen och de däröver avgivna yttrandena,

torde jag få lämna en redogörelse för jordbrukskommissionernas tillkomst,

nuvarande organisation och uppgifter ävensom beträffande vissa tidigare

förslag örn ändring i jordbrukskommissionernas sammansättning och verksamhetsområden.

1 F. d. häradshövdingen N. Wihlborg, ordförande, och stiftssekreteraren T. V. K. Gynnerstedt.

Härjämte ha såsom särskilda sakkunniga i utredningsmännens överläggningar deltagit

ledamoten av riksdagens första kammare O. L. Tjällgren i Multrå, ledamöterna av riksdagens

andra kammare J. A. Andersson i Tungelsta, K. A. M. Andersson i Löbbo, S. Jansson i Frändesta

och G. K. Pettersson i Hällbacken ävensom lantbrukaren A. Nilsson i Steneberg och ombudsmannen

i Skånska hypoteksföreningen N. J. Falk i Lund.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Jordbrukskommissionernas tillkomst och nuvarande

organisation m. m.

Inrättandet av jordbrukskommissionerna skedde ursprungligen efter förslag

av den s. k. norrlandskommittén, vars uppgift var att utreda frågan huruledes

den självägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och

Dalarna kunde vidmakthållas och stärkas samt jordbrukets ställning i nämnda

landsdelar befrämjas. Bland den serie av lagförslag, som framlades av

nämnda kommitté i dess år 1904 avgivna betänkande, ingingo dels förslag till

lag angående vissa åtgärder för beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland

och Dalarna av lämpliga odlingslägenheter och dels förslag till lag

innefattande bestämmelser till förekommande av vanhävd å vissa jordbruk

i Norrland och Dalarna. Enligt det förra av dessa lagförslag skulle inom

varje län finnas en jordbrukskommission med uppgift att till främjande av

jordbruksnäringen vidtaga vissa i lagförslaget angivna åtgärder. Kommissionen

skulle bestå av en ordförande och två ledamöter, vilka samtliga skulle

utses av Kungl. Maj :t för en tid av tre år. I förslaget till lag innefattande bestämmelser

till förekommande av vanhävd upptogs den bestämmelsen att

uppsikt över att egendom ej vanvårdades skulle tillkomma förenämnda

jordbrukskommission.

Ehuru sålunda jordbrukskommissionerna ursprungligen tänkts skola erhålla

en vidsträcktare uppgift, blev emellertid förhållandet det, att deras befogenhet

begränsades till att avse endast åtgärder till förekommande av vanhävd.

Norrlandskommitténs förslag till lag angående åtgärder för beredande

av odlingslägenheter åt enskilda jordbrukare ledde nämligen icke till någon

lagstiftningsåtgärd. Däremot blev, i huvudsaklig överensstämmelse med de

grundprinciper som kommit till uttryck i norrlandskommitténs förslag till

vanhävdslag, vid 1909 års riksdag antagen en lag angående uppsikt å vissa

jordbruk i Norrland och Dalarna (den norrländska uppsiktslagen), vilken

lag utfärdades den 25 juni 1909 (nr 57). I 3 § av denna lag intogs, efter

förebild av norrlandskommitténs omnämnda förslag i fråga örn jordbrukskommissioner,

den bestämmelsen att till utövande av den uppsikt som med

lagen avsåges Kungl. Majit för varje län tillsatte en jordbrukskommission bestående

av ordförande och två ledamöter, vilka samtliga utsågos för en tid

av tre år.

Den norrländska uppsiktslagen ersattes sedermera av lagen den 27 juni

1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk. Även enligt denna lag, vars

tillämpningsområde omfattar hela riket, skall den uppsikt över jordbruken

som med lagen avses utövas av jordbrukskommissioner. I detta hänseende

föreskriver lagen i 4 § att för uppsiktens utövande skall för varje hushållningssällskaps

verksamhetsområde finnas en jordbrukskommission, som skall

bestå av tre ledamöter, nämligen en ordförande, utsedd av Kungl. Majit, och

två andra ledamöter, valda den ene av landstinget och den andre av hushåll
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

ningssällskapets förvaltningsutskott. Liksom förhållandet var enligt norrländska

uppsiktslagen skola samtliga ledamöter utses för en tid av tre år, varjämte

föreskrives att för samma tid skall för varje ledamot utses en suppleant.

Lagen innehåller även bestämmelse därom att kommissionen skall ställa

sig till efterrättelse det reglemente, som Kungl. Maj:t fastställer efter det kommissionen

avgivit förslag samt landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

däröver blivit hörda.

Ett för samtliga jordbrukskommissioner gemensamt reglemente utfärdades

av Kungl. Majit den 13 december 1929 (nr 390).

1927 års uppsiktslag gäller såsom förut nämnts för hela riket, men i likhet

med vad förhållandet var med den norrländska uppsiktslagen vänder den

sig endast mot vanhävd å fastigheter tillhöriga bolag och ekonomiska föreningar

samt s. k. spekulanter, varjämte lagens tillämpningsområde är begränsat

till fastigheter av viss storlek, därvid arealgränsen är bestämd nedåt

till 4 hektar odlad jord eller 4 hektar inrösningsjord samt uppåt till 25

hektar odlad jord. Emellertid har det ansetts att under rådande, av det pågående

världskriget förorsakade eller eljest därmed sammanhängande utomordentliga

förhållanden den vanhävdslagstiftning som innehålles i 1927 års

lag är otillräcklig eller föga lämpad för sitt ändamål och att förty en vanhävdslagstiftning

av vidsträcktare omfattning borde komma till stånd. För

avhjälpande av de brister, som sålunda funnos vidlåda 1927 års vanhävdslagstiftning,

antog 1942 års riksdag efter därom av Kungl. Majit framlagd

proposition en lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. Denna lag utfärdades

den 30 juni 1942 (nr 515); den trädde omedelbart i kraft och skall äga

giltighet till och med den 30 juni 1947. Så länge lagen äger gällande kraft

skall 1927 års uppsiktslag med vissa undantag icke vinna tillämpning.

Även 1942 års lag är konstruerad såsom en uppsiktslag. Beträffande den

i lagen föreskrivna uppsikten finns i 4 § intagen den bestämmelsen, att densamma

skall utövas av de jordbrukskommissioner, som tillsatts enligt 1927 års

lag, vars 4 § således fortfarande skall tillämpas.

Genom 1942 års lag har jordbrukskommissionernas verksamhet ökats i väsentlig

grad, vilket sammanhänger därmed att lagens tillämpningsområde är

betydligt vidsträcktare än förhållandet är med 1927 års lag. 1942 års lag är

sålunda generell så till vida som under densamma falla jordbruksfastigheter

oavsett vem som är ägare. Vidare stadgar lagen vad angår fastigheternas storlek

ej annan begränsning än den som följer av den i 1 § intagna bestämmelsen

att uppsikten skall avse brukningsdelar som innehålla odlad jord till en

vidd överstigande en hektar. Tillika må nämnas, att under del 1927 års lags

bestämmelser i allmänhet äro tillämpliga i avseende å en utarrenderad faslighet

endast beträffande nödiga byggnader, 1942 års lag utan någon motsvarande

begränsning är tillämplig även å utarrenderade fastigheter.

I samband med utfärdandet av 1942 års lag örn åtgärder mot vanhävd

av jordbruk utfärdades den 30 juni 1942 (nr 53G) nytt reglemente för jordbrukskommissionerna.

Giltighetstiden för delta reglemente har liksom för la
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

gen begränsats till och med den 30 juni 1947. Beträffande innehållet i detta

reglemente må erinras, att det förutsättes att jordbrukskommissionerna kunna

bliva i behov av biträde. För dylikt fall äger kommissionsordföranden enligt

föreskrift i 11 § av reglementet hos länsstyrelsen göra framställning örn

förordnande av sådant biträde. Härmed torde i första hand avses juridiskt

utbildad person.

Sedan vid 1943 års riksdag i huvudsaklig överensstämmelse med den av

Kungl. Majit därom framlagda propositionen nr 346 antagits åtskilliga ändringar

i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, utfärdades

därom lag den 22 december 1943, vilken lag trädde i kraft den 1 januari

1944. Genom dessa lagändringar, vilka gällde såväl de allmänna bestämmelserna

om arrende som även och i all synnerhet de s. k. sociala arrendebestämmelserna,

pålades jordbrukskommissionerna vissa nya uppgifter av icke obetydlig

omfattning. Stadganden härom finnas intagna i 2 kap. 54, 55, 66, 67

och 68 §§ nyttjanderättslagen sådana dessa lagrum lyda efter 1943 års lagändringar.

De nya uppgifterna hänföra sig till de sociala arrendena. Angående

deras innebörd må nämnas följande.

Där jordägaren eller arrendatorn, då den sistnämnde på grund av lagens

bestämmelser örn optionsrätt vid en arrendeperiods utgång äger rätt till nytt

arrende, vill påkalla ändring av arrendevillkoren, skola dessa vid bristande

överenskommelse mellan parterna bestämmas av skiljemän. Har ej mellan

parterna träffats skiljeavtal, skola ledamöterna i den jordbrukskommission,

inom vars verksamhetsområde den arrenderade fastigheten är belägen, vara

skiljemän (54 och 55 §§).

I syfte att förhindra jordägaren att kringgå lagens stadganden om optionsrätt

har det föreskrivits att, om optionsrätten förfallit på den grund att jordägaren

avsett att själv bruka fastigheten, jordägaren skall vara skyldig inhämta

jordbrukskommissionens tillstånd, därest han, innan två år förflutit

från arrendets upphörande, vill sälja fastigheten, eller örn han inom fem

år från samma tidpunkt vill ånyo upplåta fastigheten på arrende (67 §).

De sociala arrendebestämmelserna äro — med visst undantag — av tvingande

karaktär. Emellertid kan under vissa omständigheter efter därom gjord

ansökan dispens erhållas från en eller flera av nämnda bestämmelser. Förutsättning

för att dispens skall kunna medgivas är att avtalet innehåller

förbehåll att medgivande därtill må sökas. Dispensansökan prövas i första

hand av jordbrukskommissionen (68 §; jämför övergångsbestämmelserna,

femte stycket).

På jordbrukskommissionen ankommer även att, på begäran av jordägaren

eller arrendatorn, granska dem emellan slutet arrendeavtal samt meddela dem

underrättelse, huruvida avtalet innehåller bestämmelse, som enligt lagen är

utan verkan (66 §).

Enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 537) angående bestridande av

vissa kostnader för jordbrukskommissionerna äga ordförande och ledamöter

för närvaro vid sammanträde med kommissionen ävensom för nödiga resor

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172. 1

föranledda av uppdraget erhålla ersättning enligt rese- och traktamentsklass

II C i allmänna resereglementet. Härutöver har intill budgetåret 1944/45 någon

ersättning för uppdragets fullgörande icke varit tillerkänd jordbrukskommissionernas

ordförande och ledamöter. Dock har för varje budgetår en

var jordbrukskommission tilldelats ett i förhållande till dess beräknade arbetsbörda

bestämt belopp för bestridande av nödiga kostnader för sekreterar-

och skrivbiträde, hyra, uppvärmning och belysning av lokal, porton

samt telefon- och telegramavgifter, skrivmaterialier, renskrivning, annonser,

tryckning av blanketter och övriga expenser. För ändamålet har varit anvisat

ett förslagsanslag av 20 000 kronor örn året.

I skrivelse den 17 juni 1943 gjorde ordförandena i sex jordbrukskommissioner

framställning om vidtagande av åtgärder för beredande av arvode åt

ordförande i jordbrukskommission. Till motivering av framställningen anfördes

huvudsakligen följande.

Visserligen bar ordförande i jordbrukskommission rätt att pa statsverkets

bekostnad anlita sekreterare och skrivbiträde, men en stor del av hans åligganden

och göromål är uppenbarligen av den beskaffenhet, att de måste

stanna på ordföranden själv. På grund av de olika förhållanden, som råda

inom skilda landsdelar, är arbetsbelastningen för ordföranden mycket växlande.

Medan hos vissa kommissioner årligen handlägges blott ett fåtal ärenden,

uppgår årsantalet ärenden inom andra län till uppåt 150 å 200. Det anförda

torde giva vid handen, att gällande bestämmelser rörande ersättning

åt ordförande i jordbrukskommission icke äro tillfredsställande. Med hänsyn

till ordförandenas ansvarsfulla och på sina håll mycket krävande arbete synes

sålunda för ifrågavarande uppdrag böra utgå ett särskilt årsarvode vid

sidan av den traktaments- och reseersättning som för närvarande utgår. Ett

dylikt årsarvode torde böra bestämmas till olika belopp allt efter arbetsbördan

inom olika kommissioner och förslagsvis till lägst 500 kronor och högst

2 500 kronor. Till jämförelse må framhållas, att ordförandearvode utgår i

andra liknande fall, såsom exempelvis till ordförande i egnahemsnämnd.

Slutligen synes höra övervägas att ändra resekostnads- och traktamentsersättningar

till kommissionsordförande, vilken ersättning nu beräknas enligt

klass II C, till att utgå enligt klass I B. Den nuvarande traktamentsersättningen

har nämligen som regel visat sig vara alltför låg för att motsvara de

verkliga kostnader, som en ordförande har att vidkännas för ändamålet.

Den nu refererade framställningen anmäldes av mig i samband med de

frågor som tillhörde regleringen för budgetåret 1944/45 av utgiitema under

riksstatens nionde huvudtitel. Jag anförde därvid följande.

Arbetet för jordbrukskommissionerna har i icke oväsentlig grad ökats under

de senaste åren. Tillkomsten av lagen den 30 juni 1942 örn åtgärder mot

\ anhävd av jordbruk har sålunda utvidgat området för kommissionernas

verksamhet. Genom de av 1943 års riksdag beslutade ändringarna i arrendelagstiftningen

vilka i väsentliga delar trätt i kraft den 1 januari 1944 lia ylter1

ägare nya uppgifter pålagts kommissionerna. Det kan icke besh idas, alt den

ökade arbetsbördan för kommissionerna särskilt kommit att tynga dessas

ordförande, vilka torde tå ombesörja alskilhga tidskrävande göromål jämväl

vid sidan av sammanträden och besiktningar. Jag anser det därför befogat

att, utöver utgående resekostnads- och traktamentsersällning, särskilt årsarvode

skall kunna beredas kommissionernas ordförande. Av införskaffade

opaginerad Kontrollera mot PDF

'' Kungl. Maj.ts proposition nr 172-

uppgifter torde framgå, att arbetsbördan för olika kommissioner är starkt

varierande. Årsarvodena synas med hänsyn härtill böra kunna bestämmas

till skilda belopp för olika ordförande. Enligt mitt förmenande böra arvodena

dock icke överstiga 1 200 kronor för år. Det torde få ankomma på

Kungl. Maj .t att närmare fastställa arvodesbeloppen. Vad angår frågan örn

höjda resekostnads- och traktamentsersättningar finner jag icke skäl förorda

någon ändring härutinnan. För täckande av kostnaderna i anledning av arvodena

till kommissionernas ordförande samt ersättningarna för sekreterarhjälp

m. m. torde ifrågavarande anslag böra höjas med 20 000 kronor.

I anledning av vad jag sålunda anfört föreslog Kungl. Maj:t 1944 års riksdag

att till jordbrukskommissionema för budgetåret 1944/45 anvisa ett från

20 000 till 40 000 kronor förhöjt förslagsanslag, och blev detta förslag av

riksdagen bifallet.

Tidigare överväganden om ändring i jordbrukskommissionernas

sammansättning m. m.

I den till 1943 års riksdag framlagda propositionen nr 346 med förslag till

ändringar i 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom berörde jag även

frågan örn jordbrukskommissionernas sammansättning och verksamhetsområden.

Efter att ha förordat att, i den händelse vid en arrendeperiods utgång

överenskommelse mellan jordägaren och en optionsberättigad arrendator

i fråga om arrendevillkoren ej kunde ernås, dessa skulle bestämmas av

skiljemän och att, om skiljeavtal ej träffats, ledamöterna av vederbörande

jordbrukskommission skulle fungera såsom skiljemän, anförde jag vidare.

Härvid måste dock förutsättas att till ledamöter i jordbrukskommissionerna

kallas personer, som verkligen äro ägnade att uppfylla de krav på opartiskhet

och kunnighet, vilka måste ställas på förtroendemän av förevarande

slag. Kommissionernas verksamhet har hittills, i varje fall i stora delar av

landet, varit mycket begränsad. Genom den nu förordade lagstiftningen komma

kommissionernas verksamhet och uppgifter att bliva väsentligen utökade.

Det torde även kunna övervägas, huruvida icke jordbrukskommissionernas

verksamhetsområden höra utvidgas för att större enhetlighet vid behandlingen

av ifrågavarande ärenden skall vinnas. Det torde emellertid vara vanskligt

att avgöra den lämpliga omfattningen av dessa nya verksamhetsområden, då

eif arenhet saknas beträffande den utsträckning, vari kommissionerna komma

att anlitas för arrendevillkorens bestämmande. I

I två i riksdagen med anledning av nämnda proposition väckta likalydande

motioner (I: 337 och II: 500) hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj:t anhålla om skyndsam utredning och förslag rörande jordbrukskommissionernas

sammansättning och geografiska verksamhetsområden. I motionerna

uttalades, att jordbrukskommissionema tillkommit med tanke på

andra och betydligt mer inskränkta arbetsuppgifter än dem, som genom det

framlagda förslaget örn ändringar i nyttjanderättslagen skulle komma att

avila dem, och framhölls vidare, att med den utvidgning av kommissioner
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 172.

9

lias verksamhet som lagförslaget innebure det vore nödvändigt att underkasta

deras sammansättning en översyn. Lagens tillämpning i praktiken komme

att i stor utsträckning bero på kommissionernas sätt att handhava densamma.

Det vore då i högsta grad önskvärt, att representanter för de båda berörda

parterna, jordägarna och arrendatorerna, inginge i jordbrukskommissionerna,

så att kommissionernas sammansättning i och för sig gåve

största möjliga garanti för ett opartiskt dömande. Med den anordning efter

vilken kommissionerna nu tillsattes funnes inga garantier för att så bleve

fallet.

Tredje särskilda utskottet vid 1943 års riksdag, till vilket propositionen nr

346 hänvisades och som i samband med propositionen förehade nämnda två

motioner till behandling, framhöll i sitt utlåtande nr 2, att utskottet, vad anginge

de med förslaget förknippade organisatoriska problemen, uppmärksammat

att reformen i hög grad berörde jordbrukskommissionernas ställning. Sedan

utskottet härefter omnämnt de nya uppgifter, som enligt förslaget ålades

jordbrukskommissionerna, samt ytterligare påpekat den verkan, som en utvidgning

av uppsiktslagens tillämpningsområde kunde tänkas medföra, vilket

allt torde aktualisera vissa organisatoriska frågor beträffande jordbrukskommissionerna,

anförde utskottet, att utskottet delade det i motionerna framförda

önskemålet om skyndsam utredning och förslag rörande jordbrukskommissionemas

sammansättningar och geografiska verksamhetsområden

samt förväntade att Kungl. Majit snarast vidtoge de för lösningen av denna

fråga behövliga åtgärderna.

I skrivelse den 17 december 1943 (nr 533) anmälde riksdagen att den godkänt

utskottets utlåtande i förevarande del.

Utredningsmännens förslag.

Förslagets huvudsakliga innebörd.

För att tillgodose önskemålet att vid jordbrukskommissionernas behandling

av ärenden enligt den nya arrendelagstiftningen såväl jordägare som

arrendatorer skola vara representerade i kommissionerna, ha utredningsmännen

föreslagit, att för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde skulle

av landstinget utses två och av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

två ledamöter, vilka hade att tjänstgöra i kommissionen vid behandling av

ärende rörande fastighet inom det område för vilket de utsetts. Den ene av de

ledamöter som utsåges av landstinget och den ene av de ledamöter som utsåges

av hushållningssällskapets förvaltningsutskott skulle vara ägare av jordbruksfastighet

och den andre skulle arrendera sådan fastighet. För varje

ledamot skulle ock utses en suppleant. Härjämte skulle Kungl. Majit liksom

för närvarande utse en ledamot i kommissionen, vilken tillika hade att vara

ordförande, jämte suppleant för denne. Samtliga ledamöter och suppleanter

skulle alltjämt utses för en tid av tre år.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Utredningsmännen ha vidare förordat, att jordbrukskommissions verksamhetsområde

skulle kunna av Kungl. Majit bestämmas att omfatta större

område än det som utgjorde vederbörande hushållningssällskaps.

Den sålunda föreslagna ändringen i jordbrukskommissionernas sammansättning

förutsätter ändrad avfaltning av 4 § lagen den 27 juni 1927 angående

uppsikt å vissa jordbruk. Utredningsmännen, som upprättat förslag i sådant

hänseende, ha ansett, att lagändringen skulle träda i kraft den 1 januari 1946.

I syfte att tillföra jordbrukskommissionerna juridisk sakkunskap vid avgörande

framförallt av sådana frågor, som enligt arrendelagen kunde komma

under kommissionernas bedömande, skulle det enligt utredningsmännens

förslag ankomma på Kungl. Majit att för varje kommission eller gemensamt

för två eller flera kommissioner förordna en jurist med beprövad domarerfarenhet

eller eljest med hög kvalitet att såsom sakkunnig biträda kommissionerna.

På grund av den ökning som inträtt i jordbrukskommissionernas åligganden

ha utredningsmännen ansett, att den övre gränsen för arvodet till ordförandena

icke borde fastlåsas vid 1 200 kronor för år utan av Kungl. Majit bestämmas

på sätt som med hänsyn till de olika jordbrukskommissionernas

beräknade arbetsbörda kunde finnas skäligt.

För täckande av kostnaderna för jordbrukskommissionernas verksamhet

efter den sålunda föreslagna omorganisationen ha utredningsmännen ansett ett

årligt anslagsbelopp av 80 000 kronor, eller ett dubbelt så stort anslag som

anvisats för budgetåret 1944/45, bliva behövligt.

Motiveringen till utredningsmännens förslag.

Utredningsmännen ha i den allmänna motiveringen för sitt förslag

erinrat, att jordbrukskommissionernas verksamhet, ända till dess de år

1943 genomförda ändringarna i arrendelagstiftningen trädde i kraft, uteslutande

gällt utövande av uppsikt över att jordbruksjord ej utsattes för vanhävd.

Härvid ha utredningsmännen emellertid lämnat åsido det förhållandet,

att jordbrukskommissionerna dels jämlikt 8 § lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande

i fråga örn fast egendom ålagts att i förekommande fall göra

anmälan om bulvanförhållande och dels i allmänhet anmodas att avgiva yttrande

i ärenden angående ansökning om rätt att förvärva fast egendom enligt

förbudslagen den 18 juni 1925 eller inskränkningslagen den 30 maj 1916

ävensom i ärenden som röra fastighetsbildning. Sistnämnda uppgifter vilka

finge anses ligga utanför jordbrukskommissionernas egentliga verksamhetsområde

kunde, enligt vad utredningsmännen yttrat, icke antagas vara av

sådan omfattning att de i nämnvärd grad påverkade jordbrukskommissionernas

arbetsbelastning.

Vad angår jordbrukskommissionernas verksamhet såsom uppsiktsmyndighet

i fråga örn vanhävd å jordbruk ha utredningsmännen framhållit, att

denna även efter tillkomsten av 1927 års uppsiktslag, genom vilken uppsikten,

dock alltjämt inskränkt till fastigheter tillhöriga bolag och med dem lik
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Mai:ts proposition nr 172.

ställda jordägare, utsträcktes lill riket i dess helhet, för de särskilda jordhrukskommissionerna

helt naturligt varit av väsentligen olika omfattning

beroende på den varierande förekomsten av dylika fastigheter. Sålunda hade

enligt vad jordbrukskommissionernas årsberättelser utvisade de av kommissionerna

årligen behandlade ärendenas antal i allmänhet åtminstone varit

högst väsentligt större i de nordliga delarna av riket samt i Dalarna, Värmland

och bergslagsområdet än i övriga delar av landet. Beträffande jordbrukskommissionemas

verksamhet efter ikraftträdandet av lagen den 30

juni 1942 om åtgärder mot vanhävd av jordbruk lia utredningsmännen anmärkt,

att denna lag varit gällande endast under ett och ett halvt år, varför

det icke torde vara möjligt att ännu få någon tillförlitlig bild av dess inverkan

på de olika jordbrukskommissionernas arbetsbelastning. Dock torde man

enligt vad utredningsmännen uttalat, med hänsyn därtill att sistnämnda lag

gällde för alla enskilda jordbruksfastigheter av någon betydenhet oavsett

vem som vöre ägare, kunna obetingat utgå ifrån att lagen medfört en icke

obetydlig ökning i jordbrukskommissionernas arbete. Detta bestyrktes också

av de svar som inkommit på en av utredningsmännen till jordbrukskommissionernas

ordförande ställd skriftlig förfrågan i vad man det kunde anses

att efter ikraftträdandet av lagen den 30 juni 1942 örn åtgärder mot

vanhävd av jordbruk och i anledning av denna lag antalet ärenden som kommit

under jordbrukskommissionernas behandling ökats. Allenast ordförandena

i jordbrukskommissionerna i Kalmar läns norra och Kalmar läns södra

landstingsområden, i Gotlands län och i Hallands län hade i sina svar meddelat,

att efter ikraftträdandet av den omförmälda lagen någon ökning av

antalet behandlade vanhävdsfall icke kunnat förmärkas. Ordförandena i

samtliga övriga jordbrukskommissioner hade upplyst, att en ökning skett. Av

så gott som alla ordförandena hade tillagts antingen, att ärendenas antal fördubblats,

i ett län t. o. m. mångdubblats, eller att ökningen varit betydande,

avsevärd eller högst väsentlig. Det hade även av ett par av ordförandena

framhållits att arbetet blivit kvalitativt mera krävande än förut varit fallet.

I anslutning till det anförda ha utredningsmännen vidare yttrat följande.

Om sålunda redan 1942 års lag betydligt ökat arbetsbelastningen för jordbrukskommissionerna

och särskilt för deras ordförande, är det givet att genom

de nya uppgifter, som den ar 1943 antagna arrendelagstiftningen palagt

jordbrukskommisionerna, dessas arbetsbörda blivit än ytterligare ökad. I

fråga örn vanhävdslagstiftningen kan det möjligen vara att förvänta att ju

längre denna lagstiftning är gällande antalet vanhävdsfall skall förminskas

och att förty på grund av denna lagstiftning någon ytterligare stegring i jordbrukskommissionernas

arbetsbelastning icke skall inträda. Vad däremot angår

den jordbrukskommissionerna åliggande verksamhet som blivit en följd

av ändringarna i arrendelagstiftningen torde förhållandet bliva det motsatta

Ju längre den nya sociala arrendelagstiftningen kommer att vara i kraft

och ju mera dess bestämmelser bliva kända för allmänheten, i desto högre

grad komma, enligt vad antagas kan, jordbrukskommissionerna att anlitas, i

ali synnerhet dels för granskning av arrendeavtal i enlighet med vad som

sägs i 2 kap. 66 § nyttjanderättslagen och dels såsom dispensmyndighet enligt

68 § i samma kapitel.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 172.

Enligt uppgifter, som utredningsmännen införskaffat, ha vissa av jordbrukskommissionerna

redan under den korta tid den nya sociala arrendelagstiftningen

varit gällande i icke ringa omfattning anlitats för granskning

av arrendeavtal samt såsom dispensmyndighet. Dessa uppgifter framgå närmare

av följande av utredningsmännen utarbetade sammanställning.

Sammanställning över av jordbrukskommissionerna intill den 20 oktober 1944 behandlade

ärenden enligt 2 kap. 66 och 68 §§ lagen örn nyttjanderätt till last egendom.

Jordbrukskommission

Stockholms län

Uppsala »

Södermanlands »

Östergötlands »

Jönköpings »

Kronobergs »

Kalmar läns norra ...

* > södra . ..

Gotlands län

Blekinge »

Kristianstads »

Malmöhus »

Hallands

Antal ärenden

enligt

Jordbrukskommission

Antal ärenden

enligt

2: 63

2:68

2:66

2:68

6

9

Göteborgs o. Bohus län____

2

1

—

Älvsborgs läns

norra......

4

8

16

5

» >

södra ......

4

_

3

2

Skaraborgs

län....

2

2

—

Värmlands

T) ... .

_

1

—

—

örebro

> . . . .

1

1

1

—

Västmanlands

» . . . .

3

39

1

—

Kopparbergs

J ....

171

2

—

—

Gävleborgs

T> ... .

1

—

1

—

Västernorrlands » ....

_

_

2

4

Jämtlands

_

_

7

8

Västerbottens

T> . .

_

_ |

1

2

Norrbottens

»____;

—

—

Utöver de uppgifter, som innehallas i förestående sammanställning, ha enligt

vad utredningsmännen anfört vissa av ordförandena i jordbrukskommissionerna

meddelat, att den nya sociala arrendelagstiftningen föranlett åtskilliga

förfrågningar till ordförandena per telefon eller skriftligen angående

lagstiftningens innebörd och tolkning, varjämte uttalats att, i den mån lagstiftningen

bleve mera allmänt känd, det uppenbarligen kunde förväntas att

antalet arrendeärenden som komme under jordbrukskommissionernas behandling

skulle avsevärt ökas, något som även kunde antagas bliva fallet

alltefter som löpande arrendekontrakt upphörde att gälla.

Utredningsmännen ha även omnämnt att de som fått åt sig uppdraget

att verkställa utredning rörande arrendebestämmelser för kommunal jord

m. m., i början av år 1945 komme att framlägga förslag till lag med vissa

bestämmelser angående arrende av kommunal jord. Enligt detta lagförslag

skulle de år 1943 antagna sociala arrendebestämmelsema i allmänhet vara

tillämpliga även å arrende av kommunal jord. Emellertid hade genom en i

lagförslaget intagen särskild föreskrift bereus möjlighet för kommun att efter

därorn gjord ansökning på grund av särskilda omständigheter erhålla

dispens från tillämpning av de sociala arrendebestämmelserna. Vederbörande

jordbrukskommission har av utredningsmännen föreslagits vara dispensmyndighet.

Det torde kunna antagas att om lagförslaget bleve godkänt ansökning

om dispens komme, särskilt av städerna, att sökas i avsevärd omfattning.

Det vore utan vidare uppenbart att härigenom — och överhuvudtaget

genom förslaget att de sociala arrendebestämmelserna skulle tillämpas

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

13

•i ven å kommunala arrenden — jordbrukskommissionernas arbetsbörda komme

att än ytterligare ökas i icke ringa grad.

Den ökning av jordbrukskommissionernas arbetsbelastning, som sammanhängde

med 1942 års vanhävdslag med dess generella giltighetsområde, torde

enligt vad utredningsmännen yttrat, icke i och för sig vara av den beskaffenhet

att den kunde anses betinga någon förändring i jordbrukskommissionernas

sammansättning eller organisation. Det syntes utredningsmännen icke

vara oberättigat att örn jordbrukskommissionerna uttala det allmänna omdömet

att de med sin nuvarande organisation och sin nuvarande arbetsordning

väl ryktat det dem anförtrodda grannlaga värvet att med användande

av de medel som vanhävdslagstiftningen satt i deras hand förebygga att jordbruk

vanhävdades eller avhjälpa de för folkhushållningen skadliga verkningarna

av redan inträdd vanhävd. Ett sådant erkännande torde för ordförandenas

del vara så mycket mera motiverat som, ehuru deras arbete åtminstone

i åtskilliga län varit av betydande omfattning, de dock för detsamma

ända till under sista året ej haft någon nämnvärd ersättning.

Efter erinran örn de förut återgivna uttalandena vid 1943 års riksdag i

samband med behandling av förslag om ändringar i arrendelagstiftningen

rörande jordbrukskommissionernas verksamhetsområden och sammansättning

ha utredningsmännen i fråga om jordbrukskommissionernas

sammansättning anfört följande.

Utredningsmännen vilja till en början göra det uttalandet, att någon förändring

i jordbrukskommissionernas allmänna struktur icke torde vara betingad

av de ökade uppgifter som kommissionerna fått sig anförtrodda. Då

jordbrukskommissionerna enligt vad allmänt torde anses hittills fungerat

på ett tillfredsställande sätt i den sammansättning som de för närvarande

ha, nämligen med en ordförande utsedd av Kungl. Maj:t och ledamöter utsedda

av de lokala korporationerna landstinget och hushållningssällskapens

förvaltningsutskott, torde anledning ej föreligga att bryta härmed. Enligt

utredningsmännens uppfattning bör uppdraget alt vara ordförande i jordbrukskommission

alltjämt betraktas såsom en förtroendepost. Att kräva

juridisk utbildning hos ordföranden torde icke böra ifrågakomma. Den juridiska

sakkunskap som torde bliva erforderlig i all synnerhet vid avgörande

av de mången gång svårlösta frågor som på grund av den nya arrendelagstiftningen

komma under jordbrukskommissionernas bedömande torde böra

tillföras jordbrukskommissionerna på det sätt att dem herodes tillfälle att

anlita juridiskt biträde i större omfattning än nu är möjligt. Den omständigheten

att ordförandena utses av Kungl. Majit torde innebära erforderlig

garanti för att uppdraget icke anförtros annan än den som besitter för detsamma

lämpade egenskaper såsom ingående kännedom örn jordbruket och

vad därmed äger samband jämte praktisk kunnighet i allmänhet i förening

med vana att förhandla mellan stridiga intressen.

Örn sålunda någon förändring av principiell art i jordbrukskommissionernas

organisation icke, åtminstone för närvarande, synes vara av förhållandena

påkallad, torde dock såsom vid 1943 års riksdag motionsvis framhölls

de uppgifter, vilka genom den nya arrendelagstiftningen pålagts jordbrukskommissionerna

och vilka uppgifter i lika grad beröra jordägarnas

och arrendatorernas intresse, otvivelaktigt motivera, alt jordbrukskommis
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

H

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

sionerna erhålla en sådan organisation alt garanti vinnes för att såväl jordägarna

som arrendatorerna varda representerade inom kommissionerna. Vid

uppdragande av riktlinjerna för en sådan organisation bör man givetvis

bortse från ordförandena, vilka liksom hittills uppenbarligen böra utses utan

hänsynstagande till några vissa samhällsklasser. Däremot torde ledamöterna

i jordbrukskommissionerna, vilka förutsättas skola alltjämt utses till hälften

av landstinget och till hälften av vederbörande hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, böra till lika antal väljas bland ägarna av jordbruksfastighet

och bland arrendatorer av sådan fastighet. Ett sådant avvägande

av representantskapet för de olika intressen som jordbrukskommissionerna

ha att bedöma förutsätter att antalet ledamöter i kommissionerna utökas

från nuvarande två till fyra. Beträffande de fyra ledamöternas utseende

torde böra gälla, att två skola utses av landstinget och två av hushållningssällskapets

förvaltningsutskott samt att den ene av de ledamöter som utses

av landstinget och den ene av de ledamöter som utses av hushållningssällskapets

förvaltningsutskott skola vara ägare av jordbruksfastighet under det

att de båda andra skola arrendera sådan fastighet. Att motsvarande bör gälla

beträffande suppleanterna för de ordinarie ledamöterna är givet. Valet bör

liksom för närvarande gälla en tid av tre år.

Utredningsmännen ha framhållit, att den utökning av ledamotsantalet i

jordbrukskommissionerna som deras förslag innebure vore betingad uteslutande

av önskemålet att vid kommissionernas behandling av ärenden enligt

den nya arrendelagstiftningen såväl jordägare som arrendatorer skulle vara

representerade i kommissionerna. Med bibehållande av landstingen och hushållningssällskapens

förvaltningsutskott såsom väljande korporationer torde

enligt utredningsmännens uppfattning ett tillgodoseende av berörda önskemål

icke vara möjligt, med mindre ledamöternas antal sattes till minst fyra.

Att bibehålla ledamöternas antal vid två och föreskriva att den ena korporationen

skulle till ledamot utse en ägare av jordbruksfastighet och den

andra en arrendator av sådan fastighet medförde obestridligen en alltför

stark begränsning i väljarnas handlingsfrihet i det hänseende varom fråga

vöre. En sådan anordning syntes därför utredningsmännen ej böra förekomma.

Utredningsmännen lia förklarat sig vara medvetna om att mot en utökning

av antalet ledamöter i jordbrukskommissionerna kunde resas den invändningen

att en sådan utökning icke alls vore behövlig för kommissionernas

huvuduppgift, nämligen att utöva den i gällande vanhävdslagstiftning föreskrivna

uppsikten över jordbruk.

Härom lia utredningsmännen vidare anfört följande.

Det kan även förväntas att den anmärkningen framställes att utökningen

kommer att medföra stegrade kostnader för jordbrukskommissionerna. Gent

häremot kan, under hänvisning till vad förut nämnts angående erforderligheten

av den förändring i jordbrukskommissionernas sammansättning, som

den nya arrendelagstiftningen ansetts betinga, åberopas dels att det icke torde

böra ifrågakomma att jordbrukskommissionerna ha olika sammansättning

vid behandling av skilda slag av ärenden och dels att kostnadsökningen som

endast gäller traktaments- och reseersättning näppeligen är av sådan storleksgrad,

att den bör lägga hinder i vägen för en eljest rationell organisation

av jordbrukskommissionerna. Det torde tillika kunna tilläggas att där
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172

15

igenom att ett större antal personer knytes direkt lill jordbrukskommissionerna

uppmärksamheten på förekommande vanliävdslall kommer att okas,

varigenom också vanhävdslagstiftningen kan förväntas erhålla ökad effektivitet.

Beträffande den föreslagna utvidgningen av jordbruksko mmissionernas

verksamhetsområden ha utredningsmännen framhållit,

att en sådan utvidgning ingalunda framträdde som självklar, samt

vidare yttrat.

Vägande skäl tala förvisso såväl för bibehållandet av jordbrukskommissionernas

nuvarande geografiska områden vilka sammanfalla med hushållningssällskapens

verksamhetsområden som ock för en utvidgning av områdena.

Vid den nuvarande ordningen vinnes större garanti för att kommissionsordförandena

skola besitta nödig kännedom örn jordbruksförhållandena

var och en inom sitt distrikt, något vars betydelse ej får underskattas särskilt

då det gäller att på ett på samma gång effektivt och grannlaga sätt handhava

den uppsikt över jordbruk som vanhävdslagstiftningen föreskriver. A

andra sidan ernås, om jordbrukskommissionernas verksamhetsområden utvidgas,

större enhetlighet särskilt vid kommissionernas behandling av de

mångskiftande ärenden som på grund av den nya arrendelagstiftningen komma

under kommissionernas bedömande. Utredningsmännen tilltro sig icke

att på den utredning angående de olika jordbrukskommissionernas arbetsbelastning,

som hittills kunnat åstadkommas, kunna fatta någon bestämd ståndpunkt

till det uppkomna spörsmålet om eventuell utvidgning av jordbrukskommissionernas

verksamhetsområden. Sagda spörsmål torde böra göras till

föremål för ytterligare och mera ingående övervägande i samband med den

av Kungl. Majit förordnade utredningen angående en ny uppsiktslagstiftning

avsedd att träda i stället för 1942 års provisoriska lag om åtgärder mot vanhävd

av jordbruk. På det emellertid möjlighet skall finnas för Kungl. Majit

att om så finnes påkallat redan tidigare än i samband med den kommande

nya uppsiktslagstiftningens ikraftträdande göra förändringar i jordbrukskommissionernas

nuvarande verksamhetsområden, har det av utredningsmännen

uppgjorda förslaget till ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927

angående uppsikt å vissa jordbruk avfattats pa sadant sätt att at Kungl.

Majit givits möjlighet att bestämma det område för vilket jordbrukskommission

skall finnas.

Tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande har av utredningsmännen

föreslagits till den 1 januari 1946 med hänsyn till att mandattiden för de

nuvarande jordbrukskommissionerna utginge denna dag. Utseende av ledamöter

i jordbrukskommissionerna i enlighet med den nya ordningen borde

dock enligt utredningsmännens mening ske före den 1 januari 1946. Föreskrift

härom torde böra meddelas av Kungl. Majit.

Tillförandet av juridisk sakkunskap åt jordbrukskommissionerna

vore enligt utredningsmännens uppfattning av betydelse i ali

synnerhet för avgörandet av de Iragor, som pa grund av den nya arrendelagstiftningen

bomme under jordbrukskommissionernas bedömande. Berörda

frågor lia synts utredningsmännen otvivelaktigt vara av den art att de

för ett bedömande på sätt som överensstämde med lagens anda och mening

erfordrade en juridisk sakkunskap som jordbrukskommissionerna icke

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

utan vidare kunde antagas besitta. Det kunde ej heller förväntas att jordbrukskommissionema

vid avgörande av de i många fall svårlösta arrendefrågorna

vöre fullt betjänta av att anlita de biträden som vid nuvarande ordning

stöde dem till buds.

Utredningsmännen lia ansett, att tillförandet av erforderlig juridisk sakkunskap

åt jordbrukskommissionerna lämpligen borde ordnas efter följande

riktlinjer.

För varje jordbrukskommission eller eventuellt gemensamt för två eller

flera jordbrukskommissioner förordnas en jurist med beprövad domarerfarenhet

eller eljest av hög kvalitet med uppdrag att såsom sakkunnig biträda

jordbrukskommission vid avgörande av sådana frågor som i överensstämmelse

med den år 1943 genomförda nya arrendelagstiftningen komma under

kommissionernas bedömande och, örn jordbrukskommissionens ordförande

så finner påkallat, även vid behandling av andra ärenden. Nämnde sakkunnige

bör för erhållande av större auktoritet förordnas av Kungl. Majit.

Förordnandet bör gälla viss tid, förslagsvis två år i sänder. Den sakkunnige,

som bör av ordföranden kallas till alla sammanträden då arrendeärenden

behandlas, med undantag möjligen för ärenden som avses i 2 kap. 54 och

55 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom, skall icke äga rösträtt vid

sammanträdena men bör äga rätt att få en sin mening antecknad till protokollet.

Arvode till den sakkunnige, utöver rese- och traktamentsersättning,

lämpligen anpassat efter antalet ärenden vid vilka han biträder, bestämmes

av Kungl. Majit. Föreskrifter angående den sakkunniges utseende och hans

uppgifter böra intagas i det för jordbrukskommissionerna gällande reglementet,

vilket således och även med hänsyn till det framlagda förslaget om

ändrad sammansättning av jordbrukskommissionerna bör göras till föremål

för nödig omarbetning.

Beträffande förslaget örn arvode till jordbrukskommissionerna

s ordförande ha utredningsmännen anfört följande.

Då det otvivelaktigt är att förvänta att antalet ärenden som kommer under

.jordbrukskommissionernas behandling åtminstone under de närmaste åren

kommer att ökas i icke oväsentlig grad och då det också kan emotses att

åtskilliga av ärendena bliva av synnerligen svårbedömlig art, varigenom

större krav komma att ställas på kommissionsordförandena än vad förut varit

förhållandet, synes det vara väl motiverat att den övre gränsen för arvodet

till ordförandena icke fastlåses vid 1 200 kronor. Överhuvudtaget torde någon

övre gräns för arvodet icke böra fastställas utan torde Kungl. Majit böra

äga att, på sätt som med hänsyn till de olika jordbrukskommissionernas beräknade

arbetsbörda kan finnas skäligt, mellan de olika ordförandena fördela

de medel som för ändamålet finnas tillgängliga. Alt härvid, särskilt därest

de nuvarande geografiska områdena för jordbrukskommissionernas verksamhet

varda bibehållna, arvodet kan bliva väsentligt olika för olika ordförande

är uppenbarligen något som icke kan undvikas.

Den förändring i jordbrukskommissionernas organisation och arbetsordning

som förut skisserats kunde enligt utredningsmännens uppfattning helt

naturligt icke genomföras utan att det nu för jordbrukskommissionerna

utgående årliga anslaget höjdes. Att beräkna det belopp

vartill merkostnaden komme att uppgå syntes utredningsmännen nog så

vanskligt. Utredningsmännen holle emellertid före att för täckande av kost
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

17

naden för jordbrukskommissionernas verksamhet efter den eventuella omorganisationen

ett årligt anslagsbelopp av 80 000 kronor —- eller således ett

dubbelt så stort anslag som det för budgetåret 1944/45 beviljade — skulle

bliva behövligt.

Yttrandena.

Utredningsmännens förslag har i det övervägande flertalet yttranden tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Åtskilliga anmärkningar ha dock i vissa

yttranden framställts mot de särskilda förslag som framlagts av utredningsmännen.

I några yttranden har framhållit, att ändring i nuvarande ordning

å förevarande område icke vöre erforderlig.

Å andra sidan har i flera yttranden understrukits lämpligheten av att den

omorganisation som utredningsmännen föreslagit genomfördes. Sålunda har

Riksförbundet landsbygdens folk bland annat betonat önskvärdheten av att

den ifrågasatta omorganisationen av jordbrukskommissionerna snarast möjligt

komme till stånd. Kommissionerna vöre redan nu i arbete och antalet

av dem handlagda fall ökade snabbt. Med hänsyn till att deras avgöranden

i vissa fall ganska hårt kunde drabba parterna, vore det ett allmänt intresse

att kommissionerna utan dröjsmål finge sina arbetsformer definitivt fastställda.

19A2 års jordbrukskommitté, som lämnat utredningsmännens förslag utan

erinran, har anfört bland annat följande.

Jordbrukskommittén vill omnämna, att kommittén vid sina överväganden

rörande åtgärder för rationalisering av det svenska jordbruket bland annat

kommit till den uppfattningen, att särskilda organ, ett inom varje hushållningssällskaps

område, böra inrättas för omhänderhavande av den statliga

rationaliseringsverksamheten, ävensom att kommittén ansett sig böra räkna

med att de uppgifter i samband med vanhävdslagstiftningen, som nu omhänderhavas

av jordbrukskommissionerna, böra, i den mån dessa uppgifter

i fortsättningen kunna komma att finnas kvar, övertagas av förenämnda

rationaliseringsorgan. Däremot synes det icke lämpligt, att dessa rationaliseringsorgan

jämväl skulle omhänderhava de uppgifter rörande arrendeförhållanden,

som nu äro lagda på jordbrukskommissionerna. Vid ett förverkligande

av nu nämnda planer på inrättande av särskilda rationaliseringsorgan

skulle alltså fortfarande kvarstå behov av särskilda organ för handläggning

av sådana ärenden, som enligt arrendelagstiftningen ankomma på jordbrukskommissionerna.

Någon anledning att i avbidan på lösningen av de av

kommittén berörda organisationsfrågorna vänta med den av utredningsmännen

föreslagna ändringen av jordbrukskommissionernas sammansättning synes

alltså icke föreligga. Tvärtom är det enligt kommitténs uppfattning önskvärt,

att jordbrukskommissionerna snarast möjligt gives en sådan sammansättning,

att de bliva fullt skickade att handhava de grannlaga uppgifter,

som enligt arrendelagstiftningen anförtrotts dem.

Beträffande kommissionernas sammansättning har ett flertal

särskilda yrkanden framställts i yttrandena. Som förut nämnts har det övervägande

flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar emellertid givit

sin anslutning till utredningsmännens förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sand. Nr 172.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kunell. Maj:ts proposition nr 172.

I några yttranden har framhållits att det föreslagna antalet ledamöter i

jordbrukskommissionerna, nämligen fem, skulle göra arbetet i kommissionerna

onödigt tungt.

Sålunda har lantbruksstyrelsen framhållit, att det torde vara till obestridlig

fördel för jordbrukskommissionernas arbetsduglighet, att de icke gjordes

större än som vöre oundgängligen nödvändigt. Enligt styrelsens förmenande

skulle det icke medföra någon olägenhet att överlåta åt endera landstinget

eller hushållningssällskapets förvaltningsutskott att utse ledamöter i en

jordbrukskommission. För ifrågavarande uppgift torde dock hushållningssällskapens

förvaltningsutskott lämpa sig bäst, enär inom sällskapen jordägare

och arrendatorer möttes i gemensamma intressen och i sällskapens

nämnder och styrelser båda dessa samhällsgrupper vore representerade. Lantbruksstyrelsen

har även framhållit, att hushållningssällskapen och jordbrukskommissionerna

i sitt arbete hade många beröringspunkter. Då vidare anmälningar

av förekommande vanhävd i regel gjordes av andra än jordbrukskommissionernas

ledamöter, kunde icke heller vanhävdslagstiftningen förväntas

erhålla ökad effektivitet genom att antalet ledamöter i kommissionerna utökades.

På grund av det anförda har lantbruksstyrelsen funnit sig vilja förorda,

att antalet valda ledamöter i jordbrukskommission skulle bibehållas oförändrat

och att dessa ledamöter, av vilka en representerade jordägarna och en

arrendatorerna, skulle utses av hushållningssällskaps förvaltningsutskott ensamt.

Jordbrukskommissionen i Värmlands län har yttrat.

Jordbruksarrendatorerna i Värmland äro till övervägande del bolagsarrendatorer,

vilka genom sina organisationer på förhandlingsvägen torde komma

att lösa eventuella tvister. Jordbrukskommissionen befarar att med den föreslagna

sammansättningen, två ägare av jordbruksfastighet och två arrendatorer

av sådan fastighet, vissa motsättningar vid behandlingen av arrendeärenden

inom kommissionerna komma att uppstå. Fastighetsägarna och arrendatorerna

i kommissionerna komma helt naturligt att anse sig som representanter

för de respektive parterna. Jordbrukskommissionernas ordförande komma

därigenom i den mindre behagliga situationen att få fungera som skiljemän

mellan parterna. Det ökade antalet ledamöter i kommissionerna kommer också

med all sannolikhet att medföra, att arbetet blir mera tungrott. Härtill

komma ökade kostnader för traktamenten och resor för ledamöterna. Jordbrukskommissionen

anser för sin del att den nuvarande organisationen med

en ordförande utsedd av Kungl. Maj:t och två ledamöter, utsedda av landstinget

respektive hushållningssällskapet, alltjämt bör bestå. I det i varje fall

inom detta län säkerligen fåtal ärenden, som i anledning av den nya arrendelagstiftningen

kommer att handläggas av jordbrukskommissionerna, torde

arrendatorernas intressen på ett lika betryggande sätt tillgodoses med den

sammansättning av jordbrukskommissionerna, som enligt nuvarande organisation

förefinnes. Jordbrukskommissionerna kunna också vid handläggning

av ärenden enligt den nya arrendelagstiftningen i förekommande fall

lämna parterna tillfälle att inställa sig vid sammanträden inför kommissionerna

för att framlägga sina synpunkter.

I detta yttrande har länsstyrelsen i Värmlands län i huvudsak instämt.

Även hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län har,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

19

med instämmande av länsstyrelsen i länet, funnit det mycket önskvärt, att

antalet ledamöter i jordbrukskommissionerna kunde begränsas till tre. Enligt

förvaltningsutskottets mening borde ordföranden utses av Kungl. Majit

samt två ledamöter av länsstyrelsen, som emellertid skulle vara bunden av

förslag av landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Dessa

torde härvid vardera böra föreslå en ägare av jordbruksfastighet och en arrendator.

Länsstyrelsen skulle ha att utse den av landstinget föreslagne jordägaren

och den av hushållningssällskapets förvaltningsutskott föreslagne arrendatorn

eller tvärtom.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län har anfört.

Den föreslagna ökningen av antalet ledamöter skulle, enligt förvaltningsutskottets

mening, icke göra jordbrukskommissionerna mera arbetsdugliga eller

höja deras auktoritet. Arbetet torde snarare gå tyngre med ökat antal ledamöter,

och det allmännas kostnader skulle ökas utan motsvarande nytta.

Förvaltningsutskottet kan därför ej finna denna lösning ändamålsenlig. Det

utan gensägelse beaktansvärda syftet att säkra representation för både jordägare

och arrendatorer bör lika väl kunna vinnas på det sätt, att antalet valda

ledamöter bibehålies vid två, av vilka en, representerande ägare av jordbruksfastighet,

väljes av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och en representant

för arrendatorerna väljes av landstinget (eller dess förvaltningsutskott).

Invändningen att en sådan föreskrift skulle medföra en alltför stark

begränsning i väljarnas handlingsfrihet tillmäter förvaltningsutskottet ingen

större vikt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har funnit

det tveksamt, om en utökning av ledamotsantalet i jordbrukskommissionerna

vore ägnad att effektivisera deras verksamhet. Med hänsyn härtill har

förvaltningsutskottet ifrågasatt, om det icke kunde uppdragas åt länsstyrelserna

att, eventuellt efter hörande av hushållningssällskapens förvaltningsutskott,

utse två ledamöter, den ene representerande ägarna och den andre

arrendatorerna.

Jämväl de föreslagna kvalifikationerna för ledamöterna i jordbrukskommisionerna

ha föranlett vissa önskemål och förslag i några yttranden.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kopparbergs län har yttrat.

Det huvudsakligaste synes förvaltningsutskottet vara, att till ledamöter i

jordbrukskommissionerna utses personer, som verkligen äro ägnade att uppfylla

de krav på opartiskhet och kunnighet, vilka måste ställas på förtroendemän

av förevarande slag. Inom ett län som Kopparbergs med ett förhållandevis

ringa antal egentliga arrendatorer torde det bliva svårt nog att kunna utvälja

sådana, som äro för själva uppdragets fullgörande nöjaktigt kvalificerade.

Även vid sådant förhållande att de många mindre självägande jordbrukarna

inom länet, som för utökandet av sin åkerareal arrendera något eller

några hektar mark, .skulle kunna betraktas som arrendatorer av jordbruksfastighet,

anser förvaltningsutskottet, att ådagalagd kunnighet, god omdömesförmåga

och opartiskhet böra vara mera avgörande vid utväljandet av ledamöter

i kommissionerna, än att vederbörande är ägare av jordbruksfastighet

respektive arrendator av sådan. Framhållas må även att det numera icke

så sällan förekommer, att jordbrukare och därmed kanske främst sådana i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

förtroendeställning redan medan det de äro i sin krafts dagar överlåta sin

jordbruksfastighet till en son eller annan anhörig. Vid sådant förhållande att

en ägare av jordbruksfastighet på grund av kunnighet och lämplighet blivit

utsedd till ledamot av en jordbrukskommission, förefaller det orimligt, att

denne, blott på grund därav att han överlåter fastigheten, skulle nödgas avgå

från berörda uppdrag.

Liknande synpunkter lia framförts av länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Enligt den mening, som företrätts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Hallands län, skulle det vara tillräckligt att av jordbrukskommissionens

fem ledamöter en ledamot representerade jordägarna och en ledamot

arrendatorerna. Övriga ledamöter borde vara opartiska.

Jordbrukskommissionen i Malmöhus län har ifrågasatt, huruvida den föreslagna

begränsningen i fråga om valbarheten borde gälla beträffande de båda

ledamöter, som skulle utses av landstingen. Genom en ovillkorlig bestämmelse

av föreslaget innehåll kunde måhända mången kompetent och i övrigt sakkunnigt

lämplig person, exempelvis en f. d. jordbrukare eller arrendator,

komma att uteslutas från val till ledamot av jordbrukskommission. Å andra

sidan vore det uppenbart, att garantier måste finnas för att till ledamöter

valdes personer väl förtrogna med jordbruksfrågor. Jordbrukskommissionen

förmenade, att detta syfte skulle vinnas utan alltför sträng begränsning i fråga

om valbarheten, om de ledamöter som skulle utses av landstingen finge väljas

bland nuvarande eller förutvarande ägare eller arrendatorer av jordbruk.

Småbrukarnas riksförbund har ifrågasatt, örn man borde hålla så hårt

på ledamots formella ställning som jordägare eller arrendator som förutsatts

i förslaget. En person, som under större delen av sin arbetstid varit jordägare

eller arrendator men lämnat jordbruket, kunde enligt förbundets mening vara

lika väl kvalificerad för uppdraget som om han alltjämt vore aktiv yrkesutövare.

En möjlighet vore att låta den ena av de väljande korporationerna, t. ex.

landstinget, få större frihet i personvalet.

Liknande synpunkter ha anförts av förvaltningsutskotten i Stockholms läns

och Värmlands läns landsting.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott —- som befarade att vid utseende

av ledamöter i jordbrukskommission svårigheter i vissa fall kunde

uppstå att erhålla person med erforderlig sakkunskap bland dem som arrenderade

jordbruksfastighet — har funnit det önskvärt, att den ene av de av

landstingen och hushållningssällskapens förvaltningsutskott utsedda ledamöterna

antingen skulle vara arrendator av jordbruksfastighet eller annan

sakkunnig person, som icke vore ägare av jordbruksfastighet.

Enligt vad jordbrukskommissionen i Västerbottens län föreslagit borde det

få ankomma på Kungl. Majit att för de nordligaste länen fastställa antalet

ledamöter i jordbrukskommissionerna och jämväl bestämma om och i vilken

omfattning arrendatorerna skulle representeras i kommissionerna. Som skäl

för en sådan föreskrift har framhållits, att antalet arrendatorer i Västerbottens

län och väl i andra av de nordligaste länen vore synnerligen ringa. Den huvudsakligaste

uppgiften för jordbrukskommissionen i Västerbottens län vore

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 172.

21

och komme även för framtiden att förbliva uppsikt över jordbruk enligt gällande

uppsiktslag. Liknande synpunkter ha framförts av Västerbottens läns

landstings förvaltningsutskott.

IIushållsningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län har föreslagit

den undantagsbestämmelsen för de norrländska länen att två av jordbrukskommissionernas

ledamöter icke obetingat måste arrendera jordbruksfastighet.

Statens livsmedelskommission har anfört.

Livsmedelskommissionen delar den i promemorian uttalade uppfattningen,

att de nuvarande bestämmelserna rörande jordbrukskommissionernas sammansättning

icke erbjuda tillräckliga garantier för att de ärenden, som genom

de nyligen vidtagna ändringarna i arrendelagstiftningen lagts under

jordbrukskommissionernas bedömande, skola bliva behandlade på ett fullt

tillfredsställande sätt.

Det förslag till ändrade bestämmelser angående jordbrukskommissionernas

sammansättning, som utredningsmännen framlagt, synes även vara ägnat

att avhjälpa denna brist. Ur denna synpunkt har livsmedelskommissionen

sålunda intet att erinra mot förslaget. Däremot synes förslaget ej lika

tillfredsställande, då man tänker på jordbrukskommissionernas befattning

med vanhävdsärenden. Genom de föreslagna obligatoriska bestämmelserna

om de kategorier, från vilka ledamöterna i jordbrukskommissionerna skola

hämtas, komma nämligen åtskilliga personer att diskvalificeras, vilka i och

för sig äro väl lämpade att tjänstgöra såsom ledamöter av jordbmkskommission

vid dess handläggning av vanhävdsärenden. För närvarande torde

det sålunda exempelvis ej sällan förekomma, att hos hushållningssällskap

anställda jordbrukskonsulenter eller personer i liknande ställning äro ledamöter

av jordbrukskommission, något som förvisso ofta varit av värde. Om

förslaget genomföres, kommer det emellertid ej längre att bliva möjligt att

inom jordbrukskommissionerna inrymma dylika sakkunniga och opartiska

representanter för det allmänna. Det skulle synas livsmedelskommissionen

tilltalande, om denna synpunkt kunde i någon form beaktas vid den slutliga

utformningen av förslaget.

Jordbrukskommissionen i Jönköpings län har funnit det önskvärt, att det

allmänna jordpolitiska intresset på något sätt bleve representerat även inom

de fyra av hushållningssällskap och landsting utsedda ledamöterna, exempelvis

genom någon hushållningssällskapets eller egnahemsstyrelsens tjänsteman.

Även örn det kunde förutsättas, att kommissionens ordförande skulle

företräda nämnda intresse, förhölle det sig oftast så, att denne själv vore

jordbruksfastighetsägare och sålunda närmast representerade jordägarna.

Vidare har kommissionen framhållit att, örn samtliga fem ledamöter skulle

närvara vid alla de förundersökningar kommissionen hade att företaga i

ärenden som enbart berörde vanhävdslagstiftningen, detta komme att göra

arbetet över hövan tungrott. Det vore därför enligt kommissionens uppfattning

önskvärt, att kommissionens ordförande icke skulle vara skyldig alt

kalla alla kommissionens ledamöter vid inspcktionsresor till för vanhävd utsatta

fastigheter utan endast till sammanträden då dessa ärenden skulle föredragas

till avgörande.

Även jordbrukskommissionen i Älvsborgs län södra hushållningssällskaps

område har framhållit, att vissa tjänstemän hos egnahemsnämnderna och

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

hushållningssällskapen ofta besutte kvalifikationer och erfarenheter, som

gjorde dem väl lämpade som kommissionsledamöter. Det borde därför lämnas

fria händer åt hushållningssällskapets förvaltningsutskott vid utseende

av sina ledamöter.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ifrågasatt, om det vore lämpligt

att såsom jordägarerepresentant förklara varje ägare av jordbruksfastighet

valbar. Ett mycket stort antal jordbruksfastigheter innehölle en areal av

endast några få hektar, och ägarna av dessa jordbruksfastigheter torde knappast

kunna anses representera de jordägare varom här vore fråga. Det torde

därför böra krävas, att jordägarerepresentanterna vore ägare av åtminstone

ett jordbruk av den storlek att det kunde betecknas såsom ett fullständigt

jordbruk.

Jordbrukskommissionen i Gävleborgs län har anmärkt att en jordägare,

som valts till ledamot i jordbrukskommission och sedermera överläte sitt

jordbruk exempelvis till sin son, icke vidare skulle vara valbar. Likaså skulle

en arrendator, som inköpte sitt arrendejordbruk, icke kunna omväljas även

om han vöre lämplig för uppdraget. Det borde därför föreskrivas att den

som en gång varit valbar skulle kunna omväljas.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns södra område

har funnit att förslaget borde kompletteras med föreskrift om hur skulle förfaras,

där ledamot i jordbrukskommission under mandattiden upphörde

att vara jordägare respektive arrendator eller överginge från den ena kategorien

till den andra.

Enligt jordbrukskommissionens i Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps

område uppfattning kunde ifrågasättas, om det ej skulle vara lämpligt att

lämna kommissionerna möjlighet till viss uppdelning av arbetet med de

egentliga vanhävdsärendena, exempelvis genom bestämmelse att kommission

skulle vara beslutför da förutom ordföranden två ledamöter vore närvarande.

I ett flertal yttranden har föreslagits, att jordbrukskommissionerna skulle

vara beslutmässiga så snart tre ledamöter vore närvarande med en representant

för vardera jordägare och arrendatorer.

Länsstyrelsen i Uppsala län har föreslagit att med jordägare i förevarande

sammanhang skulle likställas innehavare av fideikommiss.

Även om flertalet myndigheter och sammanslutningar lämnat förslaget om

möjlighet till utvidgning av jorbrukskommissionernas verksamhetsområde

utan erinran, har förslaget i denna del bestämt avstyrkts

i ett stort antal yttranden. Som skäl mot en sådan utvidgning har anförts

att kommissionernas kännedom om lokala förhållanden därigenom

bleve mindre men kostnaderna större.

Å andra sidan har lantbruksstyrelsen funnit förslaget i denna del välbetänkt.

Särskilt borde enligt styrelsens uppfattning möjligheter att låta en

jordbrukskommissions område omfatta större område än ett hushållningssällskaps

stå öppna i de fall, där ett län vore uppdelat på två hushållningssällskap.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län Ilar framhållit, att förslaget i

denna del Romme att innebära att, i den mån Kungl. Majit skulle förordna

örn större verksamhetsområde för jordbrukskommission än ett hushållningssällskaps,

det i verkligheten Romme att föreligga skilda kommissioner för varje

hushållningssällskaps område, sammanhållna endast genom en gemensam

ordförande. Med hänsyn härtill har länsstyrelsen ifrågasatt, om icke den enklaste

lösningen vöre, att hushållningssällskaps och jordbrukskommissions

verksamhetsområden finge sammanfalla men att Kungl. Majit, där sa funnes

lämpligt, ägde utse gemensam ordförande för två eller flera jordbrukskommissioner.

Liknande synpunkter ha framförts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett att, därest tanken på enhetlighet

skulle kunna förverkligas, samtliga ledamöters i jordbrukskommission

kompetensområde borde helt sammanlåna med kommissionens som sadan.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns södra område

och länsstyrelsen i Kalmar län lia erinrat, att landstingens och hushållningssällskapens

områden icke helt sammanfölle i Kalmar län. Aspelands härad

hörde sålunda till länets södra hushållningssällskaps område men till dess

norra landstings område. Med hänsyn härtill har föreslagits, att ledamöter utsedda

av länets södra landsting skulle fa tjänstgöra även då ärenden rörande

fastigheter i Aspelands härad behandlades.

Frågan om tillförandet av juridisk sakkunskap åt jordbrukskommissionerna

ha föranlett olika yrkanden i yttrandena.

I flera yttranden har framhållits, att den juridiska sakkunskap, som erfordrades

för kommissionernas arbete, lämpligast kunde erhållas genom att

varje kommission erhölle en juridiskt utbildad sekreterare.

Sålunda har lantbruksstyrelsen uttalat att, sedan erfarenhet vunnits rörande

tolkningen av ifrågavarande bestämmelser i arrendelagen, det torde vara

tillfyllest, att den juridiska sakkunskapen i jordbrukskommissionerna företräddes

av person i sekreterarställning.

Å andra sidan har länsstyrelsen i Kronobergs län funnit, att den juridiska

sakkunskapen borde tillföras jordbrukskommissionerna genom att till ordförande

skulle utses en jurist med beprövad domarerfarenhet. Härom hai länsstyrelsen

anfört.

De nya åligganden som nu pålagts jordbrukskommissionerna äro enligt

länsstyrelsens uppfattning av den art, att en förändring av jordbrukskommissionernas

struktur verkligen är av behovet pakallad. De sociala arrendebestämmelserna

äro med visst undantag av tvingande karaktär. De parter, som

bliva skyldiga att ställa sig av en jordbrukskommission givet beslut till efterrättelse,

lia — särskilt som de själva icke, såsom är fallet med vanliga skiljenämnder,

haft något inflytande på kommissionens tillsättning — berättigade

anspråk såväl på kommissionens opartiskhet som att juridisk sakkunskap

inom kommissionen förefinnes. När kommissionerna fått en sådan ansvarsfylld

uppgift som verklig rättstillämpning sig anförtrodd, bör den juridiska

erfarenheten vara företrädd inom kommissionen och ej ställas till kommissionernas

förfogande såsom råd av sakkunnig. Härutinnan råder skillnad i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

jämförelse med kommissionernas ursprungliga verksamhetsområde, skyddet

mot vanhävd. Kunde överenskommelse ej i sådan fråga träffas mellan kommission

och jordägare blev det i sista hand domstol, som fick fälla avgörandet.

I arrendeärenden däremot kommer kommissionen att fatta de slutliga besluten.

Skall under angivna förhållanden nu påfordras, att även ordföranden

skall ha ingående kännedom om jordbruk, torde detta leda till att, därest ej i

undantagsfall till ordförande kunde utses person, som på grund av sin tjänst

sysslade med jordbruk, ej annat aterstode än en person, som vore jordägare

eller arrendator. Dessa gruppers intressen äro redan väl företrädda i kommissionerna

och böra representanterna för dem kunna inom dessa ställa till förfogande

all den sakkunskap rörande jordbruk, som kan anses vara nödvändig.

Sättes jurist med beprövad domarerfarenhet såsom ordförande i kommissionerna,

skulle man erhålla icke blott en fullt opartisk ordförande utan

även den juridiska sakkunskap, som är så välbehövlig för kommissionernas

utökade verksamhet. Härigenom skulle tillika den fördelen vinnas, att representanten

för den juridiska erfarenheten finge säte i kommissionen utan att

antalet ledamöter behöver ökas. Särskilt arvode till sakkunnig skulle ävenledes

inbesparas.

Liknande synpunkter ha framförts av länsstyrelsen i Jönköpings län, Sveriges

lantbruksförbund och Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott.

Förvaltningsutskottet har alternativt föreslagit att en av ledamöterna skulle

vara jurist.

Riksförbundet landsbygdens folk har föreslagit en centralisering av den

juridiska rådgivningen till jordbrukskommissionerna exempelvis så att två

eller tre till jordbruksdepartementet eller lagberedningen knutna jurister erhölle

i uppdrag att tjänstgöra som rådgivare samt även att inbördes samråda

i alla komplicerade fall. Liknande synpunkter ha framförts av jordbrukskommissionen

i örebro lån.

I några yttranden har framhållits som önskvärt att varje jordbrukskommission

erhölle en egen juridisk expert. Jordbrukskommissionen i Södermanlands

län har däremot framhållit, att de juridiskt sakkunniga borde tilldelas

sa stora områden som möjligt och alltså biträda flera kommissioner.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har motsatt sig att jordbrukskommissionernas

juridiska sakkunniga skulle utses av Kungl. Maj :t. Jordbrukskommissionen

i Kristianstads län har framhållit att såsom sakkunnig åt jordbrukskommissionerna

knappast kunde anlitas någon domare vid häradsrätt, då denne

därigenom såsom domare kunde komma att handlägga frågor som tidigare

avgjorts av kommissionen. Enligt länsstyrelsens i Kristianstads län uppfattning

skulle det visa sig svårt att förvärva en jurist med beprövad domarerfarenhet

för ifrågavarande uppdrag.

Länsstyrelsen i Skaraborgs lån har ansett att ifrågavarande rådgivning

borde handhavas av egnahemsstyrelsen.

I vissa yttranden bär framhållits, att jordbrukskommissionernas juridiske

radgivare i allmänhet icke skulle behöva närvara vid kommissionernas sammanträden.

Det har sålunda ansetts tillräckligt, om skriftligt ^brande avgavs.

Statskontoret har anmärkt, att det icke utretts, på vad sätt det nuvarande

systemet med att jordbrukskommissionerna kunde påkalla juridiskt biträde

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

genom hänvändelse till länsstyrelsen visat sig otillfredsställande. Innan utredning

i detta hänseende förebragts, Ilar statskontoret icke ansett sig kunna

tillstyrka att den nuvarande ordningen ändrades.

Beträffande den föreslagna ersättningen till jordbrukskommissionernas

ledamöter har statskontoret uttalat att, då ordförandena

i jordbrukskommissionerna först från och med innevarande budgetår

kommit i åtnjutande av särskilt arvode, ytterligare erfarenhet borde avvaktas,

innan en omprövning av arvodets storlek komme lill stånd.

I ett flertal yttranden har framhållits som synnerligen önskvärt, att även

jordbrukskommissionernas andra ledamöter komme i åtnjutande av arvoden

eller erhölle högre rese- och traktamentsersättning än för närvarande.

Sålunda har föreslagits, att ledamöterna i jordbrukskommissionerna skulle

erhålla ersättning efter samma grunder som gällde för ledamot i egnahemsnämnd.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län har föreslagit,

att visst belopp skulle ställas till varje jordbrukskommissions förfogande

för utbetalande av ersättning till den person, ledamot eller sekreterare,

som åtagit sig att handhava rådlrågningen och löpande ärenden.

Jordbrukskommissionen i örebro län och Västernorrlands läns landstings

förvaltningsutskott ha funnit, att jordbrukskommissionerna borde utrustas

med särskilt kansli. Härvid har ansetts såsom lämpligt och för statsverket

minst kostsamt att anknyta kanslien till hushållningssällskapens sekreterarexpedi

tioner.

Utredningsmännens anslagsberäkning har endast föranlett erinran

från statskontoret, som härom anfört följande.

Kostnaderna för jordbrukskommissionernas verksamhet efter genomförandet

av den av utredningsmännen föreslagna omorganisationen ha beräknats

till 80 000 kronor för år. Det för innevarande budgetår anvisade anslaget

uppgår till 40 000 kronor. Av detta belopp har enligt Kungl. Maj:ts beslut

den 25 augusti 1944 19 390 kronor avsetts att täcka expeditionskostnader

samt ersättningar till kommissionernas sekreterare. Återstående belopp — i

runt tal 20 000 kronor — har således ansetts tillräckligt för bestridande av

utgifterna i övrigt, främst resekostnads- och traktamentsersättningar till kommissionernas

ledamöter samt arvoden till kommissionernas ordförande.

Statskontoret har svårt att föreställa sig, att -— även om kommissionernas

arbetsuppgifter kunna förväntas öka — de av utredningsmännen

framlagda reformförslagen, nämligen dels utökning av antalet ledamöter

i kommissionerna från tre till fern, dels anställandet av särskilt juridiskt

biträde, dels ock borttagandet av den fastställda maximigränsen å de till

jordbrukskommissionernas ordförande utgående arvodena, kunna påfordra

en anslagshöjning med icke mindre än 40 000 kronor. Enligt ämbetsverkets

mening synes därför en väsentlig reducering av det av utredningsmännen

beräknade medelsbeloppet kunna vidtagas. Därest ändringsåtgärderna begränsas

till att avse allenast utökning av antalet ledamöter i kommissionerna,

torde endast en mindre anslagshöjning vara påkallad.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Departementschefen.

Jordbrukskommissionerna hade ursprungligen såsom sin huvudsakliga uppgift

att övervaka efterlevnaden av vanhävdslagstiftningen. Med hänsyn härtill

hade man vid bestämmandet av kommissionernas sammansättning framförallt

tagit sikte på att i desamma funnes män med beprövad erfarenhet rörande

jordbrukets bedrivande och skötsel samt med anknytning till och kännedom

örn de lokala förhallandena. Jordbrukskommissonerna hade sammansatts

efter i huvudsak samma grunder som i motsvarande hänseenden gällde beträffande

skogsvårdsstyrelserna. Från och med ingången av år 1944, då de nya

bestämmelserna i arrendelagstiftningen trädde i kraft, har emellertid kommissionerna

pålagts ett flertal uppgifter, vilka i väsentlig grad skilja sig från

deras tidigare arbete. Enligt den nya lagstiftningen skall det sålunda ankomma

på kommissionerna dels att handlägga frågor örn dispens från vissa tvingande

stadganden i nyttjanderättslagens bestämmelser angående arrende och dels

att på begäran av jordägare eller arrendator granska arrendeavtal samt lämna

meddelande, därest i avtalet förekomma villkor som äro utan laglig verkan.

Härjämte skola kommissionerna —- för den händelse tvist uppstår mellan jordägare

och optionsberättigad arrendator rörande nya arrendevillkor och parterna

icke träffat skiljeavtal — tjänstgöra såsom skiljenämnd. Redan vid

den nya arrendelagstiftningens tillkomst stod det också klart för statsmakterna,

att åtgärder borde vidtagas i syfte att bättre än för närvarande anknyta

jordbrukskommissionerna till deras nya arbetsområde. Såväl i propositionen

angående arrendelagstiftningen som i det av riksdagen godkända

utskottsutlåtande vari propositionen behandlades upptogs denna fråga, varvid

framhölls vikten av att densamma vunne en tillfredsställande lösning.

I och med att kommissionerna fått sig anförtrodda uppgifter av den grannlaga

och ofta svårbedömliga art som de förut berörda synes ofrånkomligt att

de måste så sammansättas, att de kunna på ett förtroendeingivande och insiktsfullt

sätt behandla dessa nya uppgifter. Härmed vill jag icke på något

sätt lia uttalat att kommissionerna i sin nuvarande sammansättning icke väl

löst sina även nu ofta svåra och ömtåliga uppgifter; tvärtom anser jag, såsom

ock i utredningens promemoria framhållits, att kommissionerna på ett synnerligen

förtjänstfullt sätt utfört sitt värv. Det är emellertid uppenbarligen

icke lämpligt att kommissionerna, sedan genom den år 1943 genomförda arrendelagstiftningen

åt dem uppdragits uppgifter som beröra parter med

skilda intressen, nämligen jordägare och arrendatorer, lia en sådan sammansättning,

att ledamöterna kunna synas företräda endast den ena partens intressen.

Så skulle bliva förhållandet örn jordbrukskommissionen helt eller till

övervägande delen bestod av jordägare eller arrendatorer. Det synes därför

lämpligt att såsom utredningsmännen förordat nyssnämnda intressen bliva på

ett jämbördigt sätt företrädda inom kommissionerna. En garanti härför

skulle erhållas därest i kommissionerna, jämte en ordförande vilken intoge

en förmedlande och sammanhållande ställning, alltid inginge representanter

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

för såväl jordägarna som arrendatorer!^ En sådan sammansättning av kommissionerna

kommer uppenbarligen icke att på något sätt göra dem mindre

lämpliga att handhava sina tidigare uppgifter i fråga örn övervakningen av

vanhävdslagens efterlevnad. I kommissionerna komma liksom hittills att finnas

insiktsfulla representanter för jordbruket endast med den skillnaden att

dessa dessutom skola äga sakkunskap rörande vissa speciella förhållanden.

I de avgivna yttrandena har väckts den frågan, huruvida icke kommissionernas

ordförande ovillkorligen borde vara juridiskt skolade med hänsyn till

de ofta svårbedömliga problem av rättslig art, som kunna komma att uppstå

för kommissionerna i samband nied avgöranden i olika arrendefrågor. Jag

anser emellertid, såsom framgår av vad jag förut anfört, att ett dylikt krav

icke bör uppställas. I den mån juridisk sakkunskap må finnas behövlig, kan

denna på annat sätt ställas till kommissionernas förfogande. Till denna fråga

återkommer jag i det följande.

Ett annat spörsmål som uppkommer i anslutning till den nu förordade

ändringen i kommissionernas sammansättning är det på vad sätt de olika

ledamöterna i kommissionerna böra utses till sitt uppdrag. Beträffande ordföranden

torde denne liksom hittills böra utses av Kungl. Maj:t. Härom synes

i stort sett enighet råda. Det torde icke heller finnas något skäl att frångå

denna ordning i anledning av kommissionernas nya uppgifter. Däremot lia

olika meningar framträtt i avseende å vilka organ som skola utse övriga ledamöter

i kommissionerna. Vid övervägande av de olika synpunkter som anförts

i denna fråga har jag stannat för den uppfattningen att icke heller härutinnan

påkallas någon ändring i rådande förhållanden. Hushållningssällskap

och landsting representera inom sina verksamhetsområden de lokala intressena

på ett sådant sätt att de äro väl lämpade att utse ifrågavarande ledamöter

i kommissionerna även med de förändrade uppgifter dessa skola ha.

En följd av att hushållningssällskaps förvaltningsutskott och landsting bibehållas

såsom valkorporationer torde emellertid bliva att dessa måste utse

envar en representant för vardera av de två i arrendeförhållanden intresserade

parterna, jordägare och arrendatorer. Antalet ledamöter i kommissionerna

kommer härigenom att ökas från tre till fem. Såsom i några yttranden framhållits

kan detta medföra en viss olägenhet, men jag anser icke denna vara av

den art, att man därför bör förändra grunderna för ledamöternas utseende.

Att så begränsa förvaltningsutskottens och landstingens handlingsfrihet att

t. ex. utskottet skall utse representanter för jordägarna och landstinget representanter

för arrendatorema måste medföra principiella betänkligheter. Någon

verklig grund för en dylik uppdelning mellan valkorporationerna torde

icke kunna åberopas. Farhågorna för att kommissionernas verksamhet skall

bliva alltför tungrodd tinner jag överdrivna. Jordbrukskommissionerna synas

böra vara beslutföra, då ordförande och två ledamöter, därav en representant

för jordägare och en för arrendatorer, äro närvarande och dessa äro

örn beslutet ense.

I likhet med utredningsmännen är jag icke beredd att nu taga någon bestämd

ståndpunkt till spörsmålet huruvida kommissionerna böra erhålla

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

större verksamhetsområden och deras antal inskränkas för uppnående av

större enhetlighet vid olika arrendefrågors bedömning. I betraktande av att

utredning pågår rörande en ny vanhävdslag, avsedd att träda i stället för

den nu provisoriskt gällande, vars giltighet utgår den 30 juni 1947, finner

jag knappast erforderligt att, såsom utredningsmännen föreslagit, Kungl.

Maj:t lämnas befogenhet att bestämma kommissionernas verksamhetsområden.

De nu gällande bestämmelserna torde därför i förevarande hänseende

böra bibehållas oförändrade.

Då jordbrukskommissionema genom de nya bestämmelserna i arrendelagen

erhållit en ställning som i viss mån har karaktären av skiljenämnd,

synes lämpligt att beträffande kommissionens ledamöter gälla samma regler

ifråga om jäv som för domare. Föreskrift härom torde böra införas i uppsiktslagen.

Med hänsyn till att mandattiden för de nu fungerande kommissionerna

utgår den 31 december 1945 synas de nya bestämmelserna böra träda i kraft

den 1 januari 1946.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den

27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk.

Såsom jag förut berört torde åt kommissionerna med hänsyn till de ofta

svårbedömliga rättsliga spörsmål som för dem kunna uppstå vid tolkningen

av den nya arrendelagstiftningen böra beredas möjlighet att anlita viss mera

kvalificerad juridisk sakkunskap än den som för närvarande står kommissionerna

till buds. Det bör därför ankomma på Kungl. Maj:t att i mån av

behov förordna lämplig jurist att vid behandling av dylika frågor biträda

kommissionerna. I avbidan pa närmare erfarenhet rörande omfattningen av

det juridiska biträde varav kommissionerna i nu förevarande hänseende

kan vara i behov, anser jag att det även må få ankomma på Kungl. Maj:t

att bestämma huruvida för varje kommission skall förordnas en juridisk

sakkunnig eller örn en sådan sakkunnig kan biträda två eller flera

kommissioner. Större enhetlighet synes kunna uppnås vid frågornas bedömande

därest antalet sakkunniga kan begränsas. Givet är att dessa sakkunniga

skola anlitas endast då rättsliga frågor av mera principiell eller svårbedömlig

art uppkomma för kommissionerna. För de mera löpande sekreterargöromålen

såsom protokollslöring o. d. synas kommissionerna böra få

anlita biträde på samma sätt som hittills. Det torde även vara önskvärt för

ernående av mera enhetlig behandling av de frågor som komma under kommissionernas

prövning liksom för lämnande av närmare informationer rörande

vissa rättsliga problem som mera ofta återkomma att kommissionernas

ordförande sammankomma till gemensamma överläggningar. Kostnaderna

för anlitande av juridisk sakkunskap samt sekreterarhjälp ävensom

för nyssberörda gemensamma överläggningar torde få bestridas från det å

nksstaten för jordbrukskommissionema uppförda förslagsanslaget. Grunderna

för ersättning till den juridiska sakkunskapen samt sekreterarhjälpen

torde få fastställas av Kungl. Maj:t under beaktande av arbetets omfattning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Likaledes bör det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta rörande den tid

för vilken förordnandet för de juridiskt sakkunniga skall bestämmas.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen bär jordbrukskommissionernas

arbetsbörda i hög grad ökats under de senaste åren,° dels till följd

av den utvidgning som vanhävdslagstiftningen fått och dels på grund av de

nya uppgifter kommissionerna pålagts genom den nya arrendelagstiftningen.

Därest den av utredningen berörda lagstiftningen angående kommunala arrenden

skulle komma till stånd, torde en ytterligare utökning av kommissionernas

arbetsbörda komma att äga rum. Det synes mig med hänsyn härtill

kunna ifrågasättas om icke den nuvarande begränsningen av arvodet till

1 200 kronor åt ordföranden är alltför snäv. Någon höjning av detsamma

torde under vissa förhållanden framstå såsom skälig. Jag vill därför förorda,

att arvodet må, där så finnes påkallat, höjas till 1 500 kronor.

Ökningen av kommissionernas arbetsbörda kan enligt min uppfattning

även motivera, att övriga ledamöter i kommissionerna erhålla någon ersättning

utöver resekostnads- och traktamentsersättning enligt resereglemente!.

I anslutning till vad i vissa yttranden föreslagits finner jag mig därför kunna

tillstyrka, att ersättning till annan ledamot i jordbrukskommission än

ordföranden må utgå — liksom till ledamot i egnahemsnämnd — i form av

dagarvode nied högst 20 kronor för dag. Någon ändring i den för ledamot

i jordbrukskommission gällande rese- och traktamentsklassen anser jag däremot

icke böra ifrågakomma.

Ehuru ändringen i jordbrukskommissionemas sammansättning är avsedd

att träda i kraft först den 1 januari 1946, torde hinder dock icke böra möta

att redan från ingången av nästa budgetar förordna juridiska sakkunniga att

stå till kommissionernas förfogande. Därest sa skulle finnas lämpligt, synes

även vad jag förordat beträffande arvoden åt kommissionernas ledamöter

böra vinna tillämpning från samma tidpunkt.

För tillgodoseende av medelsbehovet för kommissionerna under nästa budgetår

torde böra anvisas ett förslagsanslag av 70 000 kronor.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förenämnda

lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ulf Berglöf. i

i Denna bilaga, vilken frånsett jämkningar av redaktionell art är likalydande med det vid

propositionen fogade författningsförslaget, har här uteslutits.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Utdrag au protokollet, hållet i Kungl. Maj.-ts lagråd den 2 mars

1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 27 februari 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den

16 februari 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr

287) angående uppsikt å vissa jordbruk.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet hovrättsrådet P. O.

Palmquist.

Lagrådet yttrade:

Föredragande departementschefen har anfört, att jordbrukskommissionerna

syntes böra vara beslutföra, då ordförande och två ledamöter, därav en

representant för jordägare och en för arrendatorer, äro närvarande och dessa

äro örn beslutet ense. Avsikten torde vara, att bestämmelser härom skola

intagas i det reglemente, som skall av Kungl. Majit utfärdas i administrativ

ordning. Med hänsyn till att kommissionerna numera i viss omfattning

skola tjänstgöra såsom skiljenämnder och även i övrigt ha att pröva grannlaga

och svårlösta spörsmål, synes det riktigare, att föreskrifter om beslutförhet

givas i lag. Behovet av att dylika föreskrifter meddelas i lagform

framträder dock huvudsakligen såvitt angår kommissionernas befattning med

ärenden, som angå tillämpningen av arrendelagstiftningen. Det skulle därför

vara mindre lämpligt att låta de erforderliga bestämmelserna ingå i uppsiktslagen.

En utväg synes vara att vid den förestående omarbetningen av

vanhävdslagstiftningen ur uppsiktslagen utbryta föreskrifterna om jordbrukskommissionernas

sammansättning och i stället upptaga dessa bestämmelser

i en särskild lag, som jämväl bör innehålla regler örn jäv och beslutförhet.

I avbidan på tillkomsten av en sådan lag kunna, såsom nu är avsett,

föreskrifterna om beslutförhet intagas i reglementet. Härvid bör övervägas,

huruvida icke även för det fall, att flera än ordföranden och två ledamöter

äro tillstädes, bör stadgas, att bland ledamöterna företrädare för jordägare

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

och arrendatorer skola närvara till lika antal å vardera sidan. Det är nämligen

av vikt, att de intressen, som här stå mot varandra, bli i lika mån representerade.

Meddelas stadgande härom, synes det icke erforderligt att för

det fall, då endast ordföranden och två av ledamöterna äro närvarande, kräva,

att dessa skola vara ense om beslutet. Därest under angivna förutsättning

kravet på enhällighet eftergives, torde kommissionernas verksamhet underlättas

och kostnaderna minskas, utan att befogade intressen åsidosättas.

De nu anförda synpunkterna äga sitt berättigande främst såvitt angår behandlingen

av ärenden enligt arrendelagstiftningen. Beträffande handläggningen

av andra ärenden tala icke lika starka skäl för att de båda intressegrupperna

alltid böra erhålla likvärdig representation.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 72. I

Utdrag av protokollet över jordbruksar enden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

2 mars 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet PehrssonBramstorp,

lagrådets denna dag avgivna utlåtande över det den 16 februari

1945 till lagrådet remitterade förslaget lill lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen

den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Vad lagrådet anfört rörande jordbrukskommissionemas beslutförhet torde

fa upptagas till övervägande i samband med utfärdande av nytt reglemente för

kommissionerna. I lagförslaget ha vidtagits vissa jämkningar av redaktionell

art.

Såsom framgår av vad jag anfört i samband med remissen av förslaget till

lagrådet torde till bestridande av utgifterna för jordbrukskommissionema

böra å riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln äskas ett

förslagsanslag av 70 000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda och i förenämnda statsrådsprotokoll för

den 16 februari 1945 anförts hemställer jag

dels att omförmälda förslag till lag om ändrad lydelse av

4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa

jordbruk måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande;

dels ock att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att till

Jordbrukskommissioner för budgetåret 1945/46 under nionde

huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av .... kronor 70 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Per Eldin.

457272. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:350 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 a1 i texten
  2. Rskr. 1945:359 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 a1 i texten
  3. 2LU 1945:52 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 s. 1 i texten
  4. JoU 1945:23 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 s. 1 i texten