Kungl. Maj:ts proposition nr 185
1945-02-23 · 47 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 40 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1945:185, Kungl. Maj:ts proposition nr 185
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
1
Nr 185.
Kungl. Maj.ts proposition till. riksdagen angående avstående i
vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv; given
Stockholms slott den 23 februari 1945.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden under
punkterna 1 :o) -—21 :o) hemställt.
GUSTAF.
K. G. Ewerlöf.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 februari
1945.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf,
Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.
Statsrådet Ewerlöf anför efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet:
Jämväl
i år föreligga åtskilliga ansökningar om avstående av allmänna
arvsfondens rätt till arv, vilka torde böra underställas riksdagen. Utredning
i dessa ärenden har verkställts genom vederbörande länsstyrelser och kammaradvokatfiskalsämbetet,
vilka därvid i vissa fall ifrågasatt, att sökande
skulle komma i åtnjutande av ett årligt livräntebelopp. I anledning härav
får jag erinra att frågan örn det sätt, på vilket dylik livränta bör beredas,
såsom jag meddelat de båda sistförflutna åren vid anmälan av motsvarande
ansökningar ansetts böra bliva föremål för närmare utredning. Denna utBihang
till riksdagens protokoll 1955. 1 sami. Nr 185. 1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
redning har numera slutförts. Jag ber därför, alt, innan jag redogör för
de i år föreliggande ansökningarna, få framlägga resultatet av densamma.
Enligt 5 kap. 3 § i 1928 års arvslag må arv, som tillfallit allmänna arvsfonden,
där det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt, av Konungen
med riksdagens samtycke helt eller delvis avstås till arvlåtarens
skyldeman eller annan, som stått arvlåtaren nära. I fråga örn egendom, som
tillfallit fonden men icke sålunda avståtts, gäller enligt 1 § lagen om allmänna
arvsfonden, att denna skpll utan sammanblandning med andra medel
förvaltas av statskontoret såsom en särskild fond för främjande av
barns och ungdoms vård och fostran. Av medel, som under eli räkenskapsår
influtit, skall enligt sistnämnda paragraf vid årets utgång en tredjedel läggas
till fonden, medan återstoden jämte årets avkastning från och med nästföljande
år skall vara tillgänglig för utdelning.
Den nyss återgivna bestämmelsen i arvslagen har utformats i anslutning
till den praxis, som hade tillämpats vid efterskänkande av kronans rätt till
danaarv. Enligt denna praxis hade plägat efterskänkas rätten till antingen
hela arvet eller viss andel eller visst belopp av detsamma. Redan tidigt befanns
det emellertid, när det gällde frågor om avstående av allmänna arvsfondens
rätt till arv, att i en del fall syftemålet att ekonomiskt trygga ålderdomen
för vissa de avlidna närstående personer bättre uppnåddes genom
att dem tillförsäkrades årliga livräntor än genom att de erhöllo häremot svarande
kapitalbelopp. Alltifrån år 1931 ha därför, nästan årligen, beslut fattats,
att av allmänna arvsfonden tillfallna arvsmedel skulle avstås vad som
erfordrades för beredande av livräntor åt vissa personer. Sammanlagt föreligga
ett trettiotal sådana beslut.
Dessa livräntor hava icke ansetts kunna utgå ur allmänna arvsfonden.
En sådan anordning har nämligen förmenats strida mot de föreskrifter i lagen
örn allmänna arvsfonden, som här förut berörts. Enligt dessa bestämmelser
får fondens avkastning användas endast till främjande av barns och
ungdoms vård och fostran och av influtna medel skall en tredjedel läggas
till fonden och återstoden utdelas för nämnda ändamål. I stället hava två
andra sätt använts för att bereda sådana livräntor, örn vilka här är fråga.
Antingen hava livräntorna inköpts hos pensionsstyrelsen i enlighet med de
i pensionsförsäkringslagen meddelade bestämmelserna om s. k. frivillig försäkring
eller också hava livräntorna utgått ur en särskild för ändamålet
bildad fond, allmänna arvsfondens livräntefond.
När första gången, år 1931, fråga förelåg att bereda viss person livränta
i stället för att tillerkänna henne ett kapitalbelopp av kvarlåtenskap, som
tillfallit allmänna arvsfonden, beslöts, att livräntan skulle inköpas hos pensionsstyrelsen.
Redan samma år fattades emellertid i ett annat ärende beslut,
enligt vilket den andra anordningen skulle tillämpas för beredande av
livräntor åt vissa personer. Det var i sistnämnda ärende fråga örn ett flertal
livräntor på relativt höga belopp. För inköp av dessa hos pensionsstyrelsen
skulle åtgå en avsevärd summa ur kvarlåtenskapen, över 90 000 kronor.
Med hänsyn härtill ansågs det lämpligare, att erforderligt belopp — be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 18ö.
3
räknat till 2(50 000 kronor —• skulle överlämnas till särskild förvaltning hos
statskontoret, som skulle hava att med avkastningen gälda livräntorna. I
mån som livräntetagarna avlede borde därefter det sålunda avsatta kapitalet
överföras till arvsfonden. Först i och med att så skedde, bleve följaktligen
dessa medel att betrakta som influtna till fonden.
I anledning av sistnämnda beslut meddelade Kungl. \laj:t särskilda bestämmelser
i brev till statskontoret den 11 september 1931. I detta brev föreskrevs,
att för ändamålet erforderliga belopp av den kvarlåtenskap, varom
var fråga, skulle avsättas till en särskild under statskontorets förvaltning
stående fond, benämnd »Allmänna arvsfondens livräntefond». I övrigt föreskrevs,
bland annat, att vid fruktbargörande av livräntefondens tillgångar
skulle lända till efterrättelse de bestämmelser, som vid varje tid gällde angående
förvaltningen av allmänna arvsfondens tillgångar, att å livräntefonden
uppkommande ränteöverskott skulle tillföras allmänna arvsfonden samt
att vid livräntetagares frånfälle statskontoret skulle till allmänna arvsfonden
överföra för fullgörande av livräntefondens återstående förpliktelser ej längre
erforderliga medel.
Åren 1932 och 1933 meddelades vissa livräntebeslut. Det rörde sig härvid
örn livräntor till lägre belopp. Livräntorna skulle inköpas hos pensionsstyrelsen.
Följande år förelåg åter ett fall, där det ansågs att kostnaderna för inköp
av en viss livränta skulle uppgå till alltför högt belopp, varför det beslöts
att livräntan skulle utgå ur allmänna arvsfondens livräntefond, sedan erforderligt
kapital tillförts fonden.
Efter 1934 hava livräntorna, utan särskild motivering, alltid anvisats att
utgå ur livräntefonden utom i ett fall, där arvsmedlens ringa storleksordning
nödvändiggjorde inköp av livräntan för att denna skulle kunna bestämmas
till skäligt belopp.
Vid den nu verkställda utredningen angående sättet för beredande av
livräntor genom ianspråktagande av kvarlåtenskap, som tillfallit allmänna
arvsfonden, hava utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen och kammaradvokatfiskalsämbetet.
Statskontoret har i sitt utlåtande berört frågan, huruvida det för allmänna
arvsfonden är ekonomiskt fördelaktigare, att till livräntefonden avsätta kapital,
vars avkastning tages i anspråk för livräntan, eller att inköpa livräntan.
Ämbetsverket anför därvid.
Den omständigheten, att hela livräntekapitalet kan återföras till arvsfonden,
innebär icke i och för sig, att den valda metoden för livräntans finansiering alltid
medför en vinst för arvsfonden i jämförelse med det fall att en på sedvanligt
sätt beräknad livränta inköpts hos försäkringsanstalt. Uppgår det kapitaliscrade
värdet av den ränta, arvsfonden under en livräntetagares livstid genom
livräntefondens konstruktion måste avstå, till högre belopp än kapitalvärdet
av den livränta, som kunnat inköpas, uppstår i stället en förlust. Avgörande
för huruvida vinst eller förlust för arvsfonden skall uppkomma be
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
träffande viss livräntetagare är alltså — vid konstant ränteläge — uteslutande
den ålder livräntetagare]! kommer att uppnå. Denna faktor är okänd, varför
en kalkyl för varje livräntetagare icke låter sig utföras. Försäkringsbolag och
livränteanstalter räkna e.j heller med det enstaka fallet utan hava uträknat
dödlighetstabeller på grundval av ett omfattande .statistiskt material. Genom
försäkringstagarnas stora antal talar sannolikheten för att dödlighetskurvan
för försäkringstagarna föijer den kurva, på vilken tabellen bygger. Härigenom
sker även en utjämning av de vinster och förluster, sorn, alltid uppkomma i
fråga örn de enskilda försäkringstagarna. Genom rörelsens ringa omfattning
lärer någon sådan utjämning, varå försäkringsbolagen bygga sina kalkyler,
icke kunna beräknas inom livräntefonden.
Härefter har statskontoret behandlat frågan, i vilka fall livräntor borde utgå
ur livräntefonden och i vilka fall de borde inköpas. I detta avseende har ämbetsverket
till en början framhållit, att inköp alltid borde tillgripas, när de
arvsmedel. som skola bestrida livräntan, äro av den ringa storleksordning, att
beviljad livränta överstiger den tidsränta (ränta + del av kapitalet), som vid
en försiktig ränteberäkning kan erhållas av hela arvskapitalet under den tid
livräntetagaren högst kan beräknas leva. Vid en annan ordning kunde, framhåller
statskontoret, kapitalet hava förbrukats före livräntetagarens bortgång,
varvid några tillskott från andra arvsmedel ej kunnat påräknas.
Beträffande åter de fall, då arvsmedlen under alla förhållanden äro tillräckliga
för att bestrida beviljade livräntor, har statskontoret anfört följande.
Resultatet av statskontorets hittillsvarande livränterörelse kan överblickas
endast ifråga om sex fall, där livräntetagarna avlidit. En approximativ jämförelse
mellan kostnaderna för livräntor, därest sådana inköpts, och det kapitaliserade
värdet av utbetalda understödsRelopp utvisar, att arvsfonden genom
livräntefondens tillvaro erhållit vinst i fem och drabbats av förlust i ett
fall. Med hänsyn till alt två livräntetagare avlidit endast något år efter det livräntan
beviljats, torde den sammanlagda nettovinsten hittills hava varit ganska
betydande. Exakta siffror härpå kunna erhållas först genom en mera ingående
försäkringsteknisk kalkyl, vilken ämbetsverket på grund av ofullständiga
uppgifter ej varit i tillfälle att utföra. Huru den framtida utvecklingen
gestaltar sig, är omöjligt att förutsäga. På grund av klientelets beskaffenhet
synes det dock ej otroligt, att utvecklingen för arvsfondens del alltjämt kommer
att ställa sig gynnsam. Det torde nämligen icke vara uteslutet, att ifrågavarande
livräntetagare representera en högre dödlighetssiffra än det medeltal,
varå livränteberäkningen bygger, vilket i sin tur kan bero på att livräntorna
sökts och beviljats med hänsyn till vederbörandes sjukdom eller mindre goda
hälsotillstånd.
Föreliggande erfarenheter skulle sålunda närmast tyda på att det hittillsvarande
systemet borde bestå. Livräntefondens ringa omfattning, som medför,
att arvsfonden, försakringstekniskt sett, knappast torde kunna stå någon
självrisk, talar å andra sidan för att arvsfonden i samtliga fall skulle inköpa
livräntor. En lämplig lösning skulle måhända ernås därigenom, att livräntor
Hnge utgå ur livräntefonden i alla de fall beviljade understöd motiverats med
sökandens sjukdom eller kroppsliga svaghet. I sådana fall åter, där understöd
beviljades på grund av förpliktelser mot ekonomiskt nödlidande släktingar
eller mot underlydande av skilda slag, skulle däremot livräntor lämpligen
kunna inköpas hos livränteanstalt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
5
Kungl. Maj:ts proposition nr ISö.
Statskontorets förslag innebär således, att livräntor skulle inköpas dels när
arvsmedlens ringa storleksordning nödvändiggör detta, dels ock när livränta*
tagarna icke äro behäftade med sjukdom eller kroppslig svaghet. Inköpen
skulle ske hos pensionsstyrelsen. Emellertid ifrågasätter ämbetsverket ett undantag
för sådana fall, då livränta bestämts till så högt belopp, att galande
bestämmelser icke medgiva att den utgår från pensionsstyrelsen. I dessa fall
borde, om arvsmedlen äro tillräckliga, livräntefonden inträda och i annat fall
privat försäkringsbolag anlitas.
Slutligen har statskontoret till övervägande upptagit frågan, huruvida livräntefonden
alltjämt bör utgöra en självständig fond eller redovisas å särskdt
konto under allmänna arvsfonden. I samband därmed har statskontoret även
ifrågasatt, örn icke livräntorna skulle kunna direkt redovisas på allmänna arvsfonden.
I först angivna hänseende har statskontoret anfört.
Vid överförandet av kapitalmedel från allmänna arvsfonden till livräntefonden
måste samtidigt ske en överföring av de objekt, vari dessa kapitalmedel
äro placerade. Vid återförandet av medel till arvsfonden av ej längre erforderliga
kapitalmedel vidtages en motsvarande återföring av placeringsobjekten.
Då lång tid kan hava förflutit mellan över- och återföringen och objekten
därunder kunna ha undergått förändringar genom exempelvis konvertering av
obligationer, medför anordningen, att varje livränteavsättning praktiskt taget
måste behandlas sorn'' en fond för sig. En förenkling härutinnan skulle, kunna
ske, därest livräntefonden upphörde att vara en självständig fond och i stallet
finge överföras till och redovisas å ett särskilt konto under allmänna arvsfonden.
Fördelen härmed skulle vara, att tillgångarna placeringarna
skulle kunna redovisas gemensamt för de båda nu skilda fonderna, varigenom
den över- och återflyttning av placeringsobjekt, som med nuvarande ordning
är nödvändig, kunde undvikas. Livräntekapitalen skulle redovisas och balanseras
såsom skuld till arvsfonden och gottgöras ränta efter fondens medelförräntning.
Beträffande förslaget att i stället redovisa livräntorna direkt på allmänna
arvsfonden har statskontoret framhållit.
Nåaon saklig anmärkning lärer icke kunna riktas mot ett dylikt förfarande.
Genom det sätt, på vilket livräntorna beräknas, och genom att livräntor,
i de fall då arvsmedlen äro knappa, komma att inköpas hos pensionsstyrelsen,
har nämligen garanti vunnits för att vederbörande arv smedel verkligen
äro tillräckliga för bestridandet av de livräntor, som beviljats ur arvel, tillföres
arvet i sill helhet avsfonden, synes utgiften ävenledes kunna redovisas
där. All särredovisning i övrigt och det arbete denna medför skulle samtidigt
upphöra. Anordningen skulle icke medföra någon olägenhet vid dispositionen
av fondens tillgångar. Livräntorna, som vid varje tidpunkt aro leanda,
skulle nämligen vid beräkningen av arvsfondens för utdelning tillgängliga
medel först undantagas på samma sätt som sker beträffande beslutade
temporära utgifter. Sistnämnda förslag förutsätter emellertid en jämkning i
lagen om allmänna arvsfonden.
Riksräkenskcipsverket har i anledning av de av statskontoret framlagda
förslagen anfört följande.
Riksräkenskapsverket, som linner den hittillsvarande anordningen för beredande
av livräntor från kvarlåtenskap, som tillfallit allmänna arvsfonden,
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
böra bibehållas i oförändrad form, anser sig icke kunna biträda statskontorets
förslag. Den förenkling i fråga om redovisningen, som enligt statskontorets
förslag skulle vinnas genom att livräntefonden överflyttas till redovisning
undei arvsfonden, kan enligt riksräkenskapsverkets mening ernås med
genomförandet av ett av riksräkenskapsverket samtidigt framlagt förslag örn
placering i riksgäldskontoret av räntebärande fonders medel.
Pensionsstyreisen, som ansett att dess uttalande borde avse allenast de delar
av ärendet vilka berörde styrelsens verksamhetsområde, har bland annat
anfört.
Pensionsstyrelsen anser sig böra förorda inköp av livräntor i av statskontoret
ifrågasatt utsträckning, då en dylik anordning synes vara i princip
ekonomiskt riktig och torde ur administrativ synpunkt innebära en önskvärd
förenkling.
Lifligt kungörelsen den 6 december 1935 (nr 599) angående anordnande
av pensionsstyrelsens på frivilliga avgifter grundade försäkring gälla vissa
inskränkningar beträffande inbetalningarnas storlek ävensom beträffande
den alder fran vilken livränta tidigast kan utgå, då varaktig oförmåga till
arbete ej föreligger. Skulle inköp av livräntor för allmänna arvsfondens räk£!n".
komma afl ske i den utsträckning, som ifrågasatts av statskontoret,
tore!aller det dock, som örn Kungl. Majit lämpligen borde en gång för alla
bemyndiga pensionsstyrelsen, att utan hinder av de för dess frivilliga försäkring
eljest gällande försäkringsvillkoren, genom postsparbankens förmedling
emottaga inbetalning från allmänna arvsfonden för beredande av
omedelbart utgående livräntor till av statsmakterna fastställda belopp.
Försäkringsinspektionen har föreslagit, att vid beredande av livränta ur
allmänna arvsfonden tillkommande medel de belopp, som skulle överföras
till arvsfondens livräntefond, bestämdes till livräntans med hänsyn till ränta
och dödlighet beräknade kapitalvärde, att livräntefondens storlek vid utgången
av varje år, eller vid slutet av viss period av år, bestämdes till summan
av det vid ifrågavarande tidpunkt beräknade kapitalvärdet av icke upphörda
livräntor, samt att över- och underskott, som härvid konstaterades, utjämnades
genom överföring till eller från allmänna arvsfonden. Därest det
av formella skäl befunnes lämpligare att, såsom statskontoret alternativt föreslagit,
redovisa utbetalningarna direkt på arvsfonden, vilket i sak överensstämde
med den av inspektionen föreslagna anordningen, hade inspektionen
intet att erinra häremot. Inköp av livräntor hos pensionsstyrelsen hehövde,
örn detta förslag genomfördes, icke ifrågakomma.
Kammaradvokat fiskal sämbetet har bland annat anfört.
Enligt statskontorets förslag skulle livränta alltid inköpas i det fall, att sammanlagda
beloppet av den tillerkända livräntan kan tänkas komma att överstiga
tillgängligt arvskapital jämte därå belöpande ränta. Ämbetet är emellertid
av den uppfattningen, att i princip livränta icke bör tillerkännas med
ögre ärligt belopp än att det i varje särskilt fall tillgängliga arvskapitalet
jamte ränta med visshet kan väntas förslå till livräntans beredande under
sa lång tid, som livräntetagaren högst kan antagas leva.
Statskontoret har vidare ifrågasatt inköp av livränta, där understöd beviljats
pa grund av förpliktelser mot ekonomiskt nödlidande anförvanter eller
mot underlydande. Däremot skulle, där understödet motiverats med veder
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
börande sökandes sjukdom eller kroppsliga svaghet, livränta utgå ur livräntefonden.
Enligt ämbetets förmenande kommer den sålunda föreslagna gransdragningen
att visa sig synnerligen svår att i praktiken genomföra. De sinsemellan
olikartade omständigheter, som motivera ett efterskänkande av allmänna
arvsfondens rätt till arv, äro alltför mångskiftande för att kunna aterföras
allenast på de av statskontoret angivna faktorerna. Det torde även vara tvivel
underkastat, örn den förordade uppdelningen mellan livräntefonden och försäkringsinrättning
eller annan livränteanstalt i längden skulle visa sig lönande.
Visserligen borde ett systematiskt utmönstrande av vad som skulle
kunna benämnas »dåliga risker» och dessa riskers övervältrande pa någon livränteanstalt
ställa sig för arvsfonden ekonomiskt fördelaktigt. Emellertid
kan å andra sidan ifrågasättas, huruvida icke ett dylikt förfaringssätt skulle
medföra, att den försäkringsinrättning, som övertoge ansvaret för livräntans
utgivande, med hänsyn till det för inrättningen ogynnsamma urvalet, skulle
nödgas tillämpa särskilda, för arvsfonden mindre förmånliga grunder vid beräknande
av livräntans kapitalvärde. . , .... . ,
På grund av vad sålunda anförts finner ämbetet sig icke kunna tillstyrka
statskontorets förslag, såvitt nu är i fråga.
Kammaradvokatfiskalsämbetet har vidare ansett anledning saknas, att, på
sätt försäkringsinspektionen föreslagit, till livräntefonden avsätta allenast ett
på grundval av ränta och dödlighet beräknat kapitalbelopp, allrahelst som
ett dylikt tillvägagångssätt syntes medföra, att beviljad livränta finge anses
utgå ur arvsfonden och icke ur kvarlåtenskapen efter viss avliden person, något
som ej syntes stå i överensstämmelse med gällande lag om allmänna
arvsfonden.
I fråga örn statskontorets förslag om förändring av livräntefondens redovisning,
har kammaradvokatfiskalsämbetet åberopat riksräkenskapsverkets utlåtande.
■ Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen föranleddes inrättandet
av allmänna arvsfondens livräntefond därav, att i ett särskilt fall det för inköp
av vissa livräntor ansågs åtgå ett alltför betydande belopp av kvarlåtenskapen.
Någon större vikt synes mig icke kunna fästas vid detta ekonomiska
skäl. Det är uppenbarligen så, att avgörande för frågan, huruvida det beträffande
viss livräntetagare är ekonomiskt fördelaktigare för allmänna arvsfonden
att inköpa livräntan eller att låta den utgå ur livräntefonden,^ uteslutande
— örn man bortser från variationer i ränteläget är den ålder,
livräntetagaren kommer att uppnå. Då denna är okänd, kan likaväl merkostnad
uppstå genom den för egen räkning bedrivna verksamheten som kostnadsminskning.
Det är också otvivelaktigt så, att till följd av rörelsens ringa
omfattning någon sådan utjämning, vara försäkringsbolagen bygga sina kalkyler,
icke kan ske inom livräntefonden.
Statskontoret har i sitt förslag dragit konsekvenserna av de sålunda föreliggande
förhållandena. Ämbetsverkets förslag innebär nämligen i stort sett att
riskerna för merkostnader i förhållande till kostnaderna vid livränteköp
skulle avlyftas från eller i allt fall väsentligt minskas för den med allmänna
arvsfondens medel bedrivna livränteverksamheten. Detta skulle ske genom
Före
draganden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
att livräntor skulle utgå ur allmänna arvsfondens livräntefond i allmänhet
endast, då desamma motiverats med livräntetagarens sjukdom eller kroppsliga
svaghet. En sådan gränsdragning synes mig emellertid såväl svår att
genomföra som också ur andra synpunkter olämplig.
Även örn alltså med min inställning ekonomiska skäl icke lära kunna åberopas
för att icke alltid inköpa ifrågavarande livräntor, kunna givetvis andra
motiv tala härför. Det synes mig sålunda principiellt sett icke vara orimligt,
att allmänna arvsfonden står självrisk för den ifrågavarande understödsverksamheten.
Men i så fall borde enligt min mening livräntorna lämpligen bestridas
direkt från allmänna arvsfonden. Härmed skulle vinnas icke blott att
ali särredovisning av de olika livränteavsättningarna skulle upphöra _ åt
minstone
med nu gällande regler torde denna särredovisning bereda svårigheter
utan också att större del av de arvsmedel, som föranlett livräntorna,
omedelbart skulle vara tillgänglig för utdelning än vad som är möjligt med
nuvarande anordning.
En sådan omläggning av systemet, som nu angivits, kan genomföras först
efter det viss ändring vidtagits i lagen om allmänna arvsfonden. Emellertid
tala vissa skäl häremot. Den livränteverksamhet, varom här är fråga, är givetvis
främmande för allmänna arvsfondens syften. Den ligger även utanför
statskontorets vanliga verksamhetsområde. Det synes i och för sig naturligare,
. att verksamheten handhaves av det statliga organ, som det åligger att
bedriva en motsvarande verksamhet. Vid prövning av de olika på frågans bedömande
inverkande omständigheterna har jag också kommit till den uppfattningen
att övervägande skäl tala för att inköp av ifrågavarande livräntor
alltid sker hos pensionsstyrelsen. Härigenom skulle den nu bestående livräntefonden
så småningom komma att upphöra.
Såsom pensionsstyrelsen erinrat har Kungl. Majit i kungörelse den 6 september
1935 (nr 599) meddelat föreskrifter angående anordnande av pensionsstyrelsens
på frivilliga avgifter grundade försäkring. Härigenom har bestämts
inbetalningarnas högsta tillåtna storlek ävensom den ålder, från vilken
livränta tidigast får utgå. I de fall livräntor på sätt här förordats inköpas
enligt statsmakternas beslut, torde, där så erfordras, undantag böra av
Kungl. Majit medgivas från dessa föreskrifter.
Jag anhåller att härefter få övergå till de nu föreliggande ansökningarna.
1 :o.
Rätten till arv efter hemmansägaren Axel Andersson från Västerfärnebo
socken. Hemmansägaren Axel Andersson från Västerfärnebo socken, Västmanlands
län, vilken var född den 23 mars 1866, avled den 25 november 1943
utan att, såvitt framgår av en efter honom upprättad bouppteckning, efterlämna
någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet efter honom uppgick
enligt bouppteckningen till 108 kronor 74 öre. Kvarlåtenskapen efter den
avlidne har ännu icke redovisats till allmänna arvsfonden.
Hos Kungl. Majit hava Anna Maria Olsson, Axel Ragnar Olsson och Erik
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
9
Gunnar Olsson, samtliga i Västerfärnebo, anhållit, alt den avlidnes kvarlåtenskap
måtte avstås till förmån för dem.
Anna Maria Olsson, som är född den 6 januari 1896, var hushållerska hos
den avlidne. Axel Ragnar Olsson, som är född den 25 december 1916, var son
utom äktenskap till den avlidne. Erik Gunnar Olsson, som är född den 22 december
1930, var son utom äktenskap till den avlidne och Anna Maria Olsson.
Till stöd för ansökningen hava sökandena anfört, att de och den avlidne
levat tillsammans såsom en familj samt att den avlidne under senare år vid
flera tillfällen uttalat, att sökandena skulle erhålla hela hans kvarlåtenskap.
Gode mannen för allmänna arvsfonden har meddelat, att något yttrande,
som av sökandena kunde bevakas såsom testamentariskt förordnande efter
den avlidne, icke förelåge.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har tillstyrkt bifall till ansökningen.
Kammaradvokatfiskalsämbetet har bland annat anfört.
Av handlingarna i ärendet framgår, att samtliga sökandena få anses hava
stått den avlidne i livstiden nära samt att sökandenas ekonomiska ställning är
mindre god. Med anledning härav finner ämbetet skäl föreligga för ett avstående
av allmänna arvsfondens rätt till ifrågavarande arv till förmån för
sökandena. Med hänsyn emellertid till Kungl. Maj:ts beslut den 28 april 1944
angående avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv efter hemmansägaren
Lars Hansson från Skurups socken till förmån för hans utom äktenskapet
födde son Hans Gunnar Österling, varvid bemälde sons moder Olga
Konstantia Österlings ansökan om efterskänkande av bemälda arv till förmån
för henne lämnats utan bifall, vill ämbetet, då nyssnämnda fall torde få
anses vara av prejudicerande art, hemställa, att Kungl. Majit måtte i proposition
föreslå riksdagen medgiva, att nu ifrågavarande arv måtte avstås till
förmån för den avlidnes båda utom äktenskap födda söner, Axel Ragnar Olsson
och Erik Gunnar Olsson till hälften vardera.
I det nu förevarande fallet föreligga enligt min mening icke sådana särskilda
skäl, som i det av kammaradvokatfiskalsämbetet åberopade ärendet
föranledde efterskänkande av allmänna arvsfondens rätt till arv till förmån
för allenast en son utom äktenskap till arvlåtaren men däremot icke till
sonens moder. Jag förordar därför, att kvarlåtenskapen efter den avlidne
— i vars dödsbo den huvudsakliga tillgången utgöres av en till 11 000 kronor
taxeringsvärderad fastighet och gälden till betydande del utgöres av
skulder till två av sökandena — avstås till förmån för samtliga sökandena,
vilka enligt vad handlingarna utvisa stått den avlidne nära samt leva under
mindre goda ekonomiska förhållanden. Envar av sökandena torde böra erhålla
en tredjedel av kvarlåtenskapen.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
alt av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter hemmansägaren Axel Andersson från Västerfärnebo
socken må avstås en tredjedel lill envar av Anna Maria
Olsson, Axel Ragnar Olsson och Erik Gunnar Olsson.
Före
draganden.
10
Före
draganden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
2:o.
Rätten till arv efter förre hemmansägaren Erik Andersson från Hammerdals
socken. Förre hemmansägaren Erik Andersson från Hammerdals socken,
Jämtlands län, vilken var född den 9 maj 1865, avled den 16 april
1944 utan att, såvitt framgår av en efter honom upprättad bouppteckning,
efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet efter honom
uppgick enligt bouppteckningen till 29 596 kronor 21 öre. Av kvarlåtenskapen
har ett belopp av 29 300 kronor 58 öre inlevererats till allmänna arvsfonden.
Bland tillgångarna i boet upptogs i bouppteckningen en fordran hos Runa
Edlund, född Bohman, å 3 000 kronor enligt en av henne den 22 oktober
1937 utfärdad revers å samma belopp till den avlidnes syster Karin Andersson,
som avlidit den 24 april 1940, efterlämnande brodern som ende arvinge.
Hos Kungl. Maj:t har kyrkoherden i Hammerdals församling, kontraktsprosten
Erik Gustaf Bohman anhållit örn efterskänkande av allmänna arvsfondens
fordran hos Runa Edlund. I ansökningen har Runa Edlund instämt.
Sökanden, som är född den 7 mars 1873, är fader till Runa Edlund.
Till stöd för ansökningen har sökanden anfört, att han iklätt sig betalningsansvaret
för ifrågavarande lån, att han befunne sig i mindre goda ekonomiska
förhållanden, att lånet hade erhållits för att möjliggöra hans barns
studier samt att Karin Andersson, därest han hos henne anhållit om skuldens
efterskänkande, utan tvivel skulle bifallit en sådan ansökning.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört, att det belopp, örn vars avstående
fråga vore, utgjort studiebidrag samt sålunda använts för ändamål, som
avsett främjande av ungdomens fostran. På grund härav och med hänsyn till
de i övrigt genom utredningen förebragta omständigheterna har länsstyrelsen
för sin del funnit synnerligen starka skäl tala för bifall till ansökningen.
Kammaradvokatfiskalsåmbetet har anfört.
Av utredningen i ärendet kan icke sägas framgå, att sökanden stått de avlidna
syskonen i livstiden nära. Utredningen utvisar vidare, att sökanden
synes befinna sig i bekymmersamma örn ock icke betryckta ekonomiska omständigheter.
Sedvanliga förutsättningar för ett efterskänkande synas i förevarande
fall knappast vara för handen. Då emellertid sökandens uppgift, att
långivaren — därest detta föreslagits under hennes livstid —- säkerligen
skulle hava medgivit ett efterskänkande till sökanden av det förskrivna beloppet,
synes förtjäna tilltro, finner kammaradvokatfiskalsämbetet med hänsyn
härtill ävensom till övriga i ärendet anförda omständigheter billighetsskäl
tala för bifall till förevarande ansökning.
Såsom kammaradvokatfiskalsämbetet framhållit, äro i förevarande fall de
sedvanliga förutsättningarna för ett efterskänkande icke för handen. Sökanden
synes nämligen icke hava stått den avlidne nära och hans ekonomiska
förhållanden skilja sig från dem, som i allmänhet föreligga då efterskänkande
ifrågasättes. Emellertid har sökanden för att möjliggöra sina fyra barns
studier fått vidkännas betydande kostnader, för vilka han måst upptaga lån.
Å det nu ifrågavarande lånet står visserligen sökandens dofter Runa Edlund
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
11
som låntagare, men sökanden har iklätt sig betalningsansvaret för lånet och
hittills gäldat såväl räntorna å detsamma som premierna för en för lånet
pantförskriven livförsäkring å Runa Edlund. Såväl Runa Edlund som hennes
make synas befinna sig i små ekonomiska omständigheter. Med hänsyn
till de sålunda föreliggande förhållandena synes mig allmänna arvsfonden
icke skäligen böra göra gällande sin rätt på grund av ifrågavarande fordran.
Jag hemställer därför, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att en allmänna arvsfonden genom arv efter förre hemmansägaren
Erik Andersson från Hammerdals socken tillfallen
fordran å 3 000 kronor hos Runa Edlund, född Bollman,
må efterskänkas.
3:o.
Rätten till arv efter förre trädgårdsarbetaren Karl Alexander Andersson
från Göteborg. Förre trädgårdsarbetaren Karl Alexander Andersson från
Göteborg, vilken var född den 18 juni 1873, avled den 16 februari 1944, utan
att, såvitt framgår av en efter honom upprättad bouppteckning, efterlämna
någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet efter honom uppgick enligt
bouppteckningen till 15 880 kronor 64 öre. Kvarlåtenskapen efter den
avlidne har ännu icke redovisats till allmänna arvsfonden.
Bland tillgångarna i boet ingick en tredjedel av fastigheten Krokslätt 79
kvarteret Älgsjön nr 3 i Göteborg. Fastighetsandelen upptogs i bouppteckningen
till ett värde av 5 333 kronor 33 öre.
Hos Kungl. Majit har Sven Julius Johansson i Göteborg anhållit, att den
avlidnes kvarlåtenskap måtte avstås till honom.
Sökanden, som är född den 23 december 1885, var kusin till den avlidne.
Han äger två tredjedelar av nyss angivna fastighet.
Till stöd för ansökningen har sökanden anfört bland annat, att den avlidne
under den tid, han bott i den av honom och sökanden gemensamt ägda
fastigheten, behandlats som en medlem av sökandens familj, samt att den
avlidne vid flera tillfällen och senast strax före sin död yttrat, att han skulle
testamentera sin kvarlåtenskap till sökanden och hans hustru.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört.
Sökanden var kusin till den avlidne. Under en lång följd av ar hade denne
sin bostad tillsammans med sökanden och hans hustru i gemensamt ägd fastighet.
Av utredningen får anses framgå, att sökanden i livstiden stått den
avlidne mycket nära. Något bestämt uttalande örn kvarlåtenskapen och huru
denna skulle disponeras har icke kunnat åberopas eller bestyrkas. Därest ansökningen
på grund härav icke skulle kunna i sin helhet beviljas, vill det
dock synas, som örn särskilda förhållanden kunna åberopas beträffande
den gemensamt uppförda fastigheten. Det förefaller som örn den avlidne
särskilt intresserat sig för tillkomsten av detta bygge, då han därigenom kunde
beredas bostad och vård hos anhöriga. Fastighetens hela taxeringsvärde
utgör 20 000 kronor. Då det icke kan ifrågasättas att till utomstående över
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
låta den avlidnes andel i fastigheten, tala starka skäl för att arvet åtminstone
i denna del avstås till sökanden.
Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört.
Av utredningen i ärendet framgår, att sökanden är kusin lill den avlidne
och att han stått honom i livstiden synnerligen nära. Med hänsyn till sökandens
goda ekonomiska ställning anser ämbetet icke skäl föreligga för avstående
av ifrågavarande arv i dess helhet till förmån för denne. Däremot
torde det stå i överensstämmelse nied den avlidnes önskemål, att den av honom
ägda fastighetsandelen .skulle tillfalla sökanden efter den avlidnes död.
Ämbetet anser sig därför om ock med tvekan kunna förorda, att arvet i denna
del avstås till sökanden.
Före
draganden.
att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter förre trädgårdsarbetaren Karl Alexander Andersson från
Göteborg må till Sven Julius Johansson avstås en tredjedel
av fastigheten Krokslätt 79 kvarteret Algsjön nr 3 i Göteborg.
Även jag förordar, att den av den avlidne ägda andelen av omförmälda
fastighet avstås till sökanden, vilken äger återstoden av fastigheten, var kusin
till den avlidne och enligt vad handlingarna utvisa stått honom nära.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
4:o.
Rätten till arv efter förra cigarrarbeterskan Ida Bengtsson från Malmö.
Förra cigarrarbeterskan Ida Bengtsson från Malmö, vilken var född den 19
september 1860, avled den 23 september 1943 utan att, såvitt framgår av en
efter henne upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad släkting.
Behållningen i boet efter henne uppgick enligt bouppteckningen till
2 292 kronor 30 öre. Av kvarlåtenskapen har ett belopp av 1 413 kronor 55
öre inlevererats till allmänna arvsfonden. Slutredovisning beträffande ett till
utskylder avsatt belopp å 75 kronor har emellertid ännu ej avgivits.
Hos Kungl. Majit har nattvakten Oscar Waldemar Bengtsson i Malmö anhållit,
att kvarlåtenskapen efter den avlidna måtte avslås till honom.
Sökanden, som är född den 20 juli 1881, var son utom äktenskap till en
bror till den avlidna.
Till stöd för ansökningen har sökanden anfört, att han under den avlidnas
sista år tagit hand om henne samt att den avlidna inför flera personer yttrat,
att han skulle erhålla kvarlåtenskapen efter henne.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har tillstyrkt bifall till ansökningen.
Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört.
Beträffande förevarande ansökning har utretts, att sökanden väl befinner
sig i blygsamma men ej dåliga ekonomiska omständigheter, att han är son
utom äktenskap till den avlidnas broder, samt att han stått den avlidna i
livstiden nära. Vidare hava två personer under edlig förpliktelse avgivit intyg,
att den avlidna inför dem förklarat sig önska, att hennes kvarlåtenskap
skulle tillfalla sökanden. Bemälda personer hava visserligen ej kunnat förr
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
mås att inför domstol beediga sagda intyg, men hava dock inför gode mannen
vitsordat sina i intygen lämnade uppgifter. Med hänsyn till vad salunda
anförts anser sig ämbetet — om ock nied någon tvekan — kunna tillstyrka
bifall till ansökningen.
Jag tillstyrker, att ifrågavarande, allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskap,
såsom synes hava varit den avlidnas önskan, avstås till sökanden, vilken
enligt vad handlingarna utvisa stått den avlidna nära.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
Före
draganden.
att den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen efter
förra cigarrarbeterskan Ida Bengtsson från Malmö må
avstås till Oscar Waldemar Bengtsson.
5:o.
Rätten till arv efter Elna Blucker, född Persson, från Vellinge socken.
Änkan Elna Blucker, född Persson, från Vellinge socken, Malmöhus Ian, vilken
var född den 3 februari 1857, avled den 23 augusti 1942 utan att, såvitt
framgår av en efter henne upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad
släkting. Behållningen i boet efter henne uppgick enligt bouppteckningen
till 54 079 kronor 5 öre. Sedan en i kvarlåtenskapen ingående fastighet
jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande försålts, har till allmänna arvsfonden
inlevererats 14 000 kronor, varemot redovisning för dödsboets lösegendom
ännu ej avgivits.
Enligt ett av Elna Blucker och hennes man, sadelmakaren Anders Niisson
Blucker, den 26 januari 1901 upprättat testamente hade makarna Blucker
förordnat, att den av dem, som överlevde den andre, skulle med full äganderätt
äga och behålla all boets egendom, dock att deras enda barn, en dotter,
skulle den dag, hon blev myndig, erhålla sin laglott.
Makarna Bluckers dotter avled den 20 juni 1903.
Mannen Blucker avled den 28 maj 1929. Kvarlåtenskapen efter honom tillföll
såsom arv hans efterlevande maka. Emellertid bevakades i vederbörlig
ordning 1901 års testamente efter mannen Blucker. Mannen Bluckers närmaste
släktingar vid dödsfallet utgjorde tre syskon.
Elna Blucker har genom testamente den 20 november 1935 med tillägg
den 2 maj 1938 förordnat, att vissa legat å tillhopa 22 000 kronor skola utgå
av hennes kvarlåtenskap.
Hos Kungl. Majit har Nils Blucker anhållit, att hälften av kvarlåtenskapen
efter Elna Blucker måtte avstås till förmån för honom.
Sökanden, som är född den 12 augusti 1870, var vid Elna Bluckers död
ende kvarlevande av Anders Nilsson Bluckers syskon.
Till stöd för ansökningen har sökanden anfört, att han befunne sig i mindre
goda ekonomiska omständigheter, varjämte han — under hänvisning till
vid ansökningen fogade intyg — gjort gällande, att Elna Blucker haft den
uppfattningen, att sökanden såsom enda levande syskon till Anders Nilsson
Blucker skulle erhålla hälften av kvarlåtenskapen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
14
Före
draganden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har yttrat, bland annat, följande.
Av den i ärendet förebragta utredningen synes framgå, att den avlidna
varit av den uppfattningen, att hon icke ägt genom testamente förordna om
den hallt av kvarlåtenskapen, som, därest testamente mellan makarna icke
förelegat, skulle tillfallit Nils Blucker. Något förhållande, som skulle kunna
föranleda till antagande, att den avlidna, därest hon icke haft denna felaktiga
uppfattning örn sin dispositionsrätt över kvarlåtenskapen, skulle borttestamenterat
egendom till annan än sökanden, har icke framkommit Det
synes därför länsstyrelsen troligt, att den avlidna, därest hon förstått att
sökanden icke vore arvsberättigad, genom testamenlariska dispositioner
skulle sorjt för att han erhållit del av kvarlåtenskapen. Med hänsyn härtill
och vad i övrigt förekommit i ärendet, anser länsstyrelsen skäligt, att sökandens
framställning vinner bifall.
Kammaraclvokatfiskalsämbetet har anfört.
. I ärendet har utretts, att sökanden är den ende överlevande av syskonen
till den avlidnas förut avlidne man Anders Blucker, att sökanden befinner
sig i små omständigheter och är beroende till sin försörjning av sitt enda
barn, dottern Klara Blucker, samt att sökanden kan anses hava stått den
avlidna i livstiden nära. Med anledning härav finner ämbetet skäl föreligga
för ett efterskänkande till förman för sökanden av allmänna arvsfondens
rätt lill ifrågavarande arv. Med hänsyn till den mening, som kommit till uttryck
i Kungl. Maj:ts beslut den 28 april 1944 i fråga om efterskänkande av
allmänna arvsfondens rätt till arv efter Olof Bergren från Dalby socken, synes
så stor del av kvarlåtenskapen böra tillerkännas sökanden, som skulle
hava tillfallit honom, därest han ägt rätt till arv efter den avlidna i enlighet
med stadgandet i 2 kap. 1 § lagen örn arv den 8 juni 1928.
I likhet med myndigheterna finner jag skäligt att sökanden, som är den
ende kvarlevande av syskonen till Elna Bluckers avlidne man och enligt vad
handlingarna utvisa statt den avlidna nära samt lever i små ekonomiska
omständigheter, tillerkännes hälften av kvarlåtenskapen.
Jag hemställer alitsa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att hälften av behållningen i boet efter Elna Blucker, född
Persson, från Vellinge socken må avstås till Nils Blucker.
6:o.
Rätten till arv efter skräddaren Karl Erhard Frössman från Västerås.
Skräddaren Karl Erhard Frössman från Västerås, vilken var född den 8
januari 1896, avled den 20 maj 1944 utan att, såvitt framgår av en efter
honom upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad släkting.
Behållningen i boet efter honom uppgick enligt bouppteckningen till 57 786
kronor 72 öre. Kvarlåtenskapen efter den avlidne har ännu icke redovisats
till allmänna arvsfonden.
Hos Kungl. Majit har Alma Karolina Brunsberg i Västerås anhållit, att
någon del av kvarlåtenskapen, förslagsvis 6 000 kronor, måtte avstås till
henne.
Sökanden är född den 12 december 1882.
15
Kungl. Maj-.ts proposition nr 185.
Till stöd för ansökningen har sökanden anfört, att hon sedan år 1936 mot
ersättning av 20 kronor i månaden jämte förmånen av fri kost varit anställd
i Frössmans hem, först såsom vårdarinna åt hans föräldrar och efter deras
död år 1938 såsom hushållerska åt honom, samt att anledningen till att hon
trots den ringa ersättningen stannat kvar hos den avlidne varit den att den
avlidne vid flera tillfällen lovat, att hon skulle bliva »ihågkommen i framtiden».
Länsstyrelsen i Västmanlands län har tillstyrkt bifall till ansökningen.
Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört.
Av i ärendet verkställd utredning torde framgå, att sökanden stått den
avlidne i livstiden nära samt att sökanden befinner sig i små ekonomiska omständigheter.
Fog torde därför finnas för ett efterskänkande^ till förmån för
henne av viss del av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlatenskapen efter
den avlidne och anser ämbetet, att till sökanden bör avstås ett engångsbelopp,
vilket skäligen synes kunna bestämmas till det av sökanden föreslagna, 6 000
kronor.
Liksom förenämnda myndigheter förordar jag, att av ifrågavarande kvarlåtenskap
avstås ett belopp av 6 000 kronor till sökanden, som enligt vad
handlingarna utvisa stått den avlidne nära och lever under mindre goda
ekonomiska förhållanden.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter skräddaren Karl Erhard Frössman från Västerås må
avstås ett belopp av 6 000 kronor till Alma Karolina Brunsberg.
7 :o.
Rätten till arv efter Anna Maria Johansson, född Eriksson, från Fläckebo
socken. Anna Maria Johansson, född Eriksson, från Fläckebo socken, Västmanlands
län, vilken var född den 9 december 1862, avled den 5 februari
1944 utan att, såvitt framgår av en efter henne upprättad bouppteckning, efterlämna
någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet efter den avlidna
uppgick enligt bouppteckningen till 2 648 kronor. Kvarlåtenskapen har ännu
icke redovisats till allmänna arvsfonden.
Hos Kungl. Majit hava förre fjärdingsmannen Erik Wilhelm Johansson i
Kila och Ester Velin i Grällsta anhållit, att kvarlåtenskapen efter Anna Maria
Johansson måtte avstås till dem.
Erik Wilhelm Johansson var broder och Ester Velin systerdotter lill den
avlidnas make, som avlidit den 2 maj 1943. De äga på grund av stadgandet i
2 kap. 7 § lagen örn arv icke rätt till någon del av den avlidnas bo.
Genom beslut denna dag har Kungl. Majit funnit Ester Velins ansökning
icke föranleda någon Kungl. Majlis åtgärd.
Före
draganden,
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
Föredragande
.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har, under förmälan att Erik Wilhelm
Johanssons inkomst under år 1943 ej uppgått till beskattningsbart belopp,
föreslagit, att Johansson ensam måtte tillerkännas ifrågavarande arv.
Kammaradvokatfiskalsämbetet har ansett skäl föreligga för ett efterskänkande
av den avlidnas kvarlåtenskap till Erik Wilhelm Johansson, enär denne
dels vore i knappa ekonomiska omständigheter, dels ock enligt trovärdig
uppgift åsamkats ekonomisk förlust genom den avlidnas man.
I likhet med myndigheterna förordar jag, att hela kvarlåtenskapen tillerkännes
Erik Wilhelm Johansson, som enligt vad handlingarna utvisa lever
under små ekonomiska omständigheter. Av i ärendet lämnade upplysningar
synes framgå, att Erik Wilhelm Johansson bistått den avlidnas man med ett
belopp av 4 000 kronor.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter Anna Maria Johansson, född Eriksson, från Fläckebo
socken må avstås till förmån för Erik Wilhelm Johansson.
8:o.
Rätten till arv efter Ebon Hedvig Isabella Johansson från Göteborg. Ebon
Hedvig Isabella Johansson från Göteborg, vilken var född den 7 juli 1890,
avled den 13 december 1940 utan att, såvitt framgår av en efter henne upprättad
bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad släkting.
Hon hade alltsedan sin barndom varit sinnessjuk.
Ebon Johanssons moder Anna Lovisa Johansson, född Johansson, som avled
den 13 juli 1939, hade genom ett den 8 januari 1939 upprättat, efter hennes
död vederbörligen bevakat testamente förordnat, att vid hermes död —
sedan visst belopp avsatts för vården av hennes grav samt till envar av Gunhild
Hermansson, Lilly Hermansson och Elisabeth Andrén betalts 1 000 kronor,
vilka belopp vore avsedda att användas till resor och inköp av frukt
m. m. för besök hos den avlidnas å Lillhagens sjukhus intagna dotter —
hennes övriga kvarlåtenskap skulle med full äganderätt tillfalla dottern. Vid
dotterns död skulle den då befintliga kvarlåtenskapen med full äganderätt
fördelas på så sätt, att Elisabeth Andrén erhölle hälften och den andra hälften
delades lika mellan Gunhild och Lilly Hermansson. Behållningen i boet
efter Anna Lovisa Johansson uppgick till 21 429 kronor 52 öre. Testamentet
godkändes av Ebon Johanssons förmyndare under förbehåll att Ebon Johansson
skulle äga utbekomma sin laglott. Arvskifte efter Anna Lovisa Johansson
förrättades den 13 november 1940, därvid Ebon Johansson tillskiftades
16 836 kronor 66 öre, varav hennes laglott utgjorde 9 789 kronor 68
öre.
I den efter Ebon Andersson upprättade bouppteckningen antecknades Elisabeth
Andrén samt Gunhild och Lilly Hermansson såsom universaltestamentstagare.
Kungl. Majlis proposition nr 185.
17
Behållningen i boet efter Ebon Johansson uppgick enligt bouppteckningen
lill 16 315 kronor 72 öre.
Vid ett den 27 oktober 1941 förrättat arvskifte tillskiftades allmänna arvsfonden
9 017 kronor 55 öre av Ebon Johanssons kvarlåtenskap och resten
universaltestamentstagarna. Till arvsfonden bär inlevererats 9 003 kronor
28 öre.
Sedan företagen släktutredning givit vid handen, att Ebon Johansson såsom
arvsberättigad anhörig möjligen efterlämnat en å okänd ort vistande faster
Olivia Johansdotter, har denna på ansökan av Elisabeth Andrén genom numera
lagakraf t vunnet beslut av Indals södra tingslags häradsrätt den 25 januari
1944 förklarats skola för död anses, därvid såsom dödsdag antagits
den 30 november 1883.
Hos Kungl. Majit hava dels Alfhild Elisabeth Andrén i Göteborg, dels ock
Gunhild Katarina Hermansson och Ruth Lilly Hermansson, som äro systrar,
båda i Rydal, Seglora socken, Älvsborgs län, anhållit, att den allmänna arvsfonden
efter Ebon Johansson tillfallna kvarlåtenskapen måtte avstås till dem
i enlighet med vad Anna Lovisa Johansson i sitt testamente föreskrivit.
Av sökandena, vilka äro födda, Alfhild Elisabeth Andrén den 9 augusti
1879, Gunhild Katarina Hermansson den 25 oktober 1892 och Ruth Lilly
Hermansson den 29 maj 1896, var Alfhild Elisabeth Andrén kusin till Ebon
Johansson.
Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs lån hava tillstyrkt
bifall till ansökningarna.
Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört.
Av den i ärendet förebragta utredningen torde få anses framgå att samtliga
sökandena — av vilka Alfhild Elisabeth Andrén är kusin till Ebon
Johansson — stått den sistnämndas moder Anna Lovisa Johansson i livstiden
nära samt att det uppenbarligen varit Anna Lovisa Johanssons avsikt
att efter dottern Ebon Johanssons död behållna kvarlåtenskapen skulle tillfalla
sökandena Alfhild Elisabeth Andrén med hälften samt envar av systrarna
Hermansson med en fjärdedel. Med hänsyn härtill och på grund av
övriga i ärendet förekomna omständigheter finner ämbetet ansökningarna
av billighetsskäl böra förtjäna beaktande. Emot storleken av de belopp, som
med tillämpning av bestämmelserna i ovanberörda testamente skulle tillfalla
sökandena, synes icke vara något att erinra.
Då det, såsom kammaradvokatfiskalsämbetet framhållit, uppenbarligen
varit Anna Lovisa Johanssons avsikt att efter dottern Ebon Johanssons död
behållna kvarlåtenskapen efter dottern skulle tillfalla sökandena med hälften
till Alfhild Elisabeth Andrén och med en fjärdedel till vardera av systrarna
Hermansson samt dottern på grund av sinnessjukdom varit oförmögen att
förordna örn sin kvarlåtenskap, anser jag mig böra tillstyrka ansökningarna.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sami. Nr 1S5. 2
Före
draganden.
18
Kungl. Majlis proposition nr 185.
Före
draganden.
atl av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter Ebon Hedvig Isabella Johansson från Göteborg må
avstås hälften till Alfhild Elisabeth Andrén samt en fjärdedel
till vardera av Gunhild Katarina Hermansson och Ruth
Lilly Hermansson.
9:o.
Rätten till arv efter förre jordbruksarbetaren Janne Johansson från Grevie
socken. Förre jordbruksarbetaren Janne Johansson från Grevie socken,
Kristianstads län, vilken var född den 16 december 1875, avled den 8 juli
1942 utan att, såvitt framgår av en efter honom upprättad bouppteckning,
efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet efter honom
uppgick enligt bouppteckningen till 8 214 kronor 94 öre. Av kvarlåtenskapen
har ett belopp av 8 100 kronor 96 öre inlevererats till allmänna arvsfonden.
Därav har sedermera 800 kronor utanordnats till kyrkorådet i Grevie församling
för anskaffande av gravvård samt för framtida vård av den avlidnes
grav.
Hos Kungl. Majit hava Hilma Ekman, född Svensson, Hyllinge, och Anna
Andreasson, född Svensson, Ängelholm, anhållit, att ur kvarlåtenskapen måtte
till vardera av dem avstås ett belopp av 3 000 kronor.
Sökandena, som äro födda respektive den 13 augusti 1878 och den 11 augusti
1885, voro den avlidnes enda i livet varande kusiner.
Till stöd för ansökningen hava sökandena anfört, att de vore i små ekonomiska
omständigheter, att ett gott förhållande alltid varit rådande mellan
den avlidne och dem samt att den avlidne låtit förstå, att kvarlåtenskapen
efter honom skulle tillfalla dem.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har icke något att erinra mot att sökandena
erhålla någon del av ifrågavarande kvarlåtenskap, förslagsvis en fjärdedel
vardera.
Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört:
Av utredningen i ärendet framgår, att sökandena äro den avlidnes enda i
livet varande kusiner. På grund härav och då sökandena synas befinna sig
i blygsamma ekonomiska omständigheter, torde ansökningen av billighetsskäl
förtjäna beaktande. Beträffande storleken av de belopp, som vid ett
efterskänkande skulle avstås till förmån för sökandena, utgör enligt ämbetets
mening den arvsordning, som gällt före ikraftträdandet av lagen den 8 juni
1928 om arv, en lämplig grundval. Därest sagda arvsordning tillämpats,
skulle enligt 3 kap. ärvdabalken vardera sökanden hava erhållit hälften av
kvarlåtenskapen efter den avlidne. Emellertid anser ämbetet sig icke böra
tillstyrka ett efterskänkande utöver vad sökandena själva hemställt, utan synes
vardera sökandens andel lämpligen böra bestämmas till 3 000 kronor.
Även jag förordar, att viss del av ifrågavarande kvarlåtenskap avstås till
sökandena, vilka voro kusiner till den avlidne och enligt vad handlingarna
utvisa leva under mindre goda ekonomiska förhållanden. Beträffande stor
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
19
leken av de belopp, som sålunda böra efterskänkas, biträder jag kammaradvokatfiskalsämbetets
förslag.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter förre jordbruksarbetaren Janne Johansson från Grevie
socken må avstås ett belopp av 3 000 kronor till vardera av
Hilma Ekman, född Svensson, och Anna Andreasson, född
Svensson.
10:o.
Rätten till arv efter förra litografarbeterskan Maria Charlotta Jonsson
från Styrestads socken. Förra litografarbeterskan Maria Charlotta Jonsson
från Styrestads socken, Östergötlands län, vilken var född den 1 september
1867, avled den 13 mars 1944 utan att, såvitt framgår av en efter henne upprättad
bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen
i boet efter henne uppgick enligt bouppteckningen till 3 623 kronor 86 öre.
Av kvarlåtenskapen har ett belopp av 3 644 kronor 82 öre inlevererats till
allmänna arvsfonden.
Hos Kungl. Majit hava förre tegelbruksarbetaren Rudolf Emanuel Andersson
och dennes hustru Axelina Dorotea Andersson i Solhem, Styrestads socken,
anhållit, att den avlidnas kvarlåtenskap måtte avstås till dem.
Sökandena äro födda, Rudolf Emanuel Andersson den 26 april 1883 och
Axelina Dorotea Andersson den 14 juni 1874.
Till stöd för ansökningen hava sökandena anfört, att de varit den avlidnas
vänner sedan minst 45 år tillbaka, att den avlidna under sina sista år bott
hos och vårdats av dem samt att den avlidna vid upprepade tillfällen låtit
dem förstå, att hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla dem.
Länsstyrelsen i Östergötlands län bär tillstyrkt bifall till ansökningen.
Kammaradvokatfiskalsämbetet har — då av utredningen i ärendet framginge,
att sökandena stått den avlidna i livstiden nära — icke haft något att
erinra mot bifall till ansökningen.
Även jag tillstyrker, att ifrågavarande, allmänna arvsfonden tillfallna kvar- Före.
låtenskap avstås till sökandena, vilka enligt vad handlingarna utvisa stått draganden.
den avlidna nära och befinna sig i mindre goda ekonomiska omständigheter.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
a(tt den allmänna arvsfonden tillfallna kvhrlåtenskapen
efter förra litografarbeterskan Maria Charlotta Jonsson från
Styrestads socken må avstås till Rudolf Emanuel Andersson
och dennes hustru Axelina Dorotea Andersson.
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
11:0.
Rätten till arv efter resehandlaren Gustaf Emil Magnusson från Tegelsmora
socken. Resehandlaren Gustaf Emil Magnusson trän Tegelsmora socken,
Uppsala län, vilken var född den 20 mars 1879, avled den 11 november
1943 utan att, såvitt framgår av en efter honom upprättad bouppteckning,
efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet efter honom
uppgick enligt bouppteckningen till 14 276 kronor 43 öre. Av kvarlåtenskapen
har ett belopp av 10 574 kronor 15 öre inlevererats till allmänna arvsfonden.
Hos Kungl. Majit hava snickaren Ragnar Bengt Almgren i Reftele och
skomakaren Alfred Bolmgren i Bredaryd anhållit, att kvarlåtenskapen efter
Magnusson måtte avstås till dem.
Sökandena äro födda, Almgren den 27 maj 1903 och Bolmgren den 10
oktober 1873. Almgren och hans nio syskon voro den avlidnes enda kusiner
på fädernesidan. Bolmgren samt ytterligare en person, Emma Kristina Jonasson
i Forsheda, voro den avlidnes enda kusiner på mödernesidan.
Till stöd för ansökningen hava sökandena anfört, att Magnusson, enligt vad
två vid ansökningen fogade intyg utvisade, skulle vid vissa tillfällen hava
yttrat, att hans kvarlåtenskap skulle tillfalla sökandena. Vidare hava sökandena
framhållit, att de vore i små ekonomiska omständigheter.
Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört.
Av de uttalanden, som den avlidne i livstiden enligt utredningen gjort om
sin kvarlåtenskap, får anses framgå, att det varit hans avsikt, att kvarlåtenskapen
skulle tillfalla kusinen Bengt Almgren i Reftele samt ännu en i
Småland bosatt kusin, hos vilken han bott vid sina besök i hemtrakten. Genom
den verkställda utredningen har icke kunnat utrönas, vilken av den
avlidnes båda kusiner, sökanden Alfred Bolmgren i Bredaryd eller Emma
Jonasson i Forsheda, den avlidne därmed avsett. På grund härav anser
sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka den av Alfred Bolmgren gjorda framställningen.
Då sökanden Bengt Almgren synes leva under mindre goda ekonomiska
förhållanden samt någon tveksamhet icke råder om den avlidnes
avsikt att viss del av hans kvarlåtenskap skulle tillfalla Almgren, får länsstyrelsen
hemställa, att ansökningen på så sätt bifalles, att allmänna arvsfondens
rätt till arv efter den avlidne måtte, vad gäller hälften av kvarlåtenskapen,
avstås till förmån för sökanden Bengt Almgren.
Kammaradvokatfiskalsåmbetet har anfört.
Av utredningen i ärendet synes framgå, att sökandena båda stått den avlidne
i livstiden nära samt att de befinna sig i mindre goda ekonomiska omständigheter.
Stadgandet i 5 kap. 3 § lagen den 8 juni 1928 om arv får därför
anses vara tillämpligt å sökandena, varför ämbetet anser deras framställning
förtjäna beaktande, så mycket mera som den avlidne i livstiden
fällt yttranden av innebörd att hans kvarlåtenskap skulle tillfalla sökanden
Almgren samt ännu en i Småland bosatt kusin, hos vilken han bott vid sina
besök i hemtrakten, och i ärendet upplysts, att den avlidne vid flera tillfällen
bott hos sökanden Bolmgren. Beträffande storleken av de andelar av kvarlåtenskapen,
som vid ett efterskänkande må avstås till sökandena, anser ämbetet
den arvsordning, som gällt innan lagen om arv den 8 juni 1928 trätt i kraft,
utgöra en lämplig grundval för andelarnas beräknande. Enligt äldre arvsord
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
21
ning skulle sökanden Almgren och hans syskon tillsammans hava bekommit
hälften samt sökanden Bolmgren och ovannämnda Emma Jonasson vardera
en fjärdedel av arvet efter den avlidne. Då — såsom nämnts — den avlidne
gjort uttalanden beträffande sin kvarlåtenskap till förmån för sökanden Almgren
och utredningen icke utvisar, att den avlidne vid sina besök i Småland
skulle hava bott hos någon broder eller syster till sökanden Almgren, får ämbetet
föreslå, att hälften av kvarlåtenskapen efter den avlidne må avstås till
sökanden Almgren. Vad beträffar den avlidnes yttrande att kvarlåtenskapen
efter honom skulle — förutom sökanden Almgren — tillfalla en annan kusin
i Småland, hos vilken han bott vid sina besök därstädes, synes av utredningen
icke kunna med säkerhet utrönas, vilkendera av sökanden Bolmgren
eller Emma Jonasson som därmed åsyftats. Visserligen synes den avlidne vid
sina besök i hemtrakten hava vistats mera hos sökanden Bolmgren än hos
Emma Jonasson, men då full klarhet ej stått att vinna, huruvida den avlidne
med sina yttranden avsett Bolmgren, får ämbetet såsom en lämplig
lösning föreslå, att till sökanden Bolmgren må avstås vad som enligt äldre
arvsordning skulle hava tillfallit honom eller en fjärdedel av kvarlåtenskapen
efter den avlidne.
Emma Kristina Jonasson har i en till finansdepartementet inkommen
handling förklarat, att hon hade den uppfattningen, att den avlidne med sitt
yttrande i fråga om vilka kusiner, som skulle erhålla hans kvarlåtenskap,
avsett Almgren och Bolmgren, samt att hon tillstyrkte förevarande ansökning.
Det synes av utredningen i ärendet framgå, att det varit den avlidnes
önskan, att hans kvarlåtenskap skulle tillfalla sökandena, vilka voro hans
kusiner och, enligt vad handlingarna utvisa, stått honom nära samt befinna
sig i mindre goda ekonomiska omständigheter. Jag förordar därför, att vardera
av sökandena erhåller hälften av ifrågavarande kvarlåtenskap.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen efter
resehandlaren Gustaf Emil Magnusson från Tegelsmora
socken må avstås till Ragnar Bengt Almgren och Alfred
Bolmgren med hälften till vardera.
12:o.
Rätten till arv efter guldsmeden Lars Gustaf Hampus Malmström från
Boden. Guldsmeden Lars Gustaf Hampus Malmström från Boden, vilken
var född den 28 maj 1865, avled den 17 januari 1940, utan att, såvitt framgår
av en efter honom upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad
släkting. I bouppteckningen, som utvisade en behållning av
302 949 kronor, upptogos bland tillgångarna värdehandlingar till ett sammanlagt
belopp av 263 277 kronor 20 öre.
Genom ett den 14 mars 1925 upprättat, av kammaradvokatfiskalsämbetet
godkänt testamente hade Malmström förordnat, bland annat, att hans »egendom
i Boden med guldsmedslager, lagret av dyrbarare arbeten med perlor o.
Före
draganden.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
brillianter, samt lösa pedor och briljanler o. stenar, perlcolliers Äkta perion»
skulle omhändertagas av »Sveriges Guldsmeds- o. Juvelerareförbunds»
styrelse, som skulle av avkastningen därav utdela resestipendier till guldsmedslärlingar
under vissa närmare angivna villkor. Genom Kungl. Maj:ts
dom den 23 mars 1944 bär fastslagits, att omförmälda värdehandlingar icke
ingå i de tillgångar, som skola tillfalla förbundet.
Till allmänna arvsfonden har inlevererats dels kontant sammanlagt 98 013
kronor 61 öre, dels ock obligationer till ett nominellt värde av sammanlagt
196 000 kronor.
Hos Kungl. Majit har rörarbetaren Lars Jerker Martin Sundström i Stockholm
anhållit, att ifrågavarande, allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskap
måtte helt eller till skälig del avstås till honom.
Till stöd för ansökningen har sökanden anfört huvudsakligen följande.
Sökanden vore son utom äktenskap till den avlidne. Denne hade visserligen
icke lämnat sökanden någon nämnvärd hjälp till underhåll och uppfostran,
men dock besökt det fosterhem, där sökanden vuxit upp, vid ett par tillfällen.
Den avlidne hade vid den tidpunkt, då sökandens moder avlidit, umgåtts
med planer att taga sökanden till sig. Av särskilda skäl hade emellertid
så ej skett. Den avlidne syntes också hava upprättat ett testamente till
sökandens förmån, vilket dock icke kunnat återfinnas. Vid vissa tillfällen
under livstiden hade den avlidne uttalat, att sökanden skulle erhålla kvarlåtenskapen
efter honom. Det måste, ansåge sökanden, uppenbarligen anses
överensstämma med den avlidnes innersta vilja, att en väsentlig del av
hans kvarlåtenskap tillfölle sökanden.
För styrkande av sina påståenden har sökanden hänvisat dels till vissa
domstolsprotokoll, vari återgivas vittnesförhör, som för dödsfalls skull hållits
med sju personer, dels ock intyg av komministern Eijnar Öhnell i Stockholm
samt av kyrkoherden Oscar Håkansson och dennes hustru Margit Håkansson
i Boden.
Av vittnesmålen må framhållas, att två vittnen vitsordat, att den avlidne
vid besök i sökandens fosterhem, sedan sökandens moder avlidit, uttalat
sin avsikt att taga sökanden till sig samt att ett vittne, den avlidnes hushållerska,
såväl bestyrkt, att den avlidne vid ett tillfälle upprättat ett testamente
till sökandens förmån, vilket icke senare kunnat återfinnas, som
framhållit att den avlidne ofta talat örn sin son och bland annat haft ett
fotografi av denne i en skrivbordslåda.
Komministern öhnells intyg, som utfärdats den 13 mars 1941, är av följande
lydelse:
»I början av februari 1929 framlade jag i mitt hem i Boden inför ett antal
ledande personer i staden och Överluleå socken en plan till ett flergrenat och
mera omfattande allmänt ungdomsarbete framför allt i Bodens stad, vilket
förslag vann alla närvarandes gillande.
När jag under den följande tiden tänkte mig in i detaljerna för planens
realiserande och såg mig örn efter lokal och nödiga penningmedel för verksamheten,
folio tankarna på den ekonomiskt synnerligen välsituerade juve
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
leraren Lars Malmström, vilken möjligen kunde intresseras för att lämna
något belopp. , , .
Vid ett par samtal med Malmström ställde lian sig icke direkt avvisande.
Han sade sig t. o. m. med intresse ha hört talas örn mina planer och ansåg situationen
bland ungdomen vara sådan, att ett krafttag borde försökas. Emellertid
sade han sig själv hava förpliktelser på nära håll av samma art, vilka
han tyvärr försummat. Och så yppade han, att han hade en son, som han ofta
tänkte på, Lars Jerker. Denne kallade sig nu Sundström, men hade tidigare
burit namnet Malmström. Guldsmeden sade sig icke törstå namnändringen,
vilken syntes ha gjort honom ledsen.
Av skilda orsaker hade jag icke anledning återkomma till bidraget for
verksamheten. Jag började nämligen utreda möjligheten av samarbete med
en privatperson, vilken redan bedrev ett litet pojkarbete och härför disponerade
goda lokaler, och snart kom också min utnämning till kyrkoherdetjänsten
i Kumla-Tärna och därmed förestående avflyttning från orten.
Emellertid framkastade jag en gång, då vi sammanträffade utanför Malmströms
affär — vi möttes ibland där på mina promenader från min bostad
till pastorsexpeditionen — det förslaget att Malmström skulle ha församlingen,
enkannerligen ungdomsarbetet, i åtanke, då han skrev sitt testamente eller
genom en donation. På den icke sa allvarligt menade uppmaningen svarade
emellertid Malmström vid detta tillfälle mycket eftersinnande och överraskande
djupt allvarsamt, att han beslutat sig lör att fullgöra sina förpliktelser
mot den son han en gång talat om. Denne skulle hava hans kvarlatenskap.
Jag erinrar mig tydligt min förlägenhet och skamsenhet, da jag uppenbarligen
icke tagit mannen så allvarligt, som han förtjänat, och jag minnes,
att jag föll in i hans allvarliga ton, då jag en smula högtidligt och med hänsyftning
på en vanlig testamentsformulering upprepade en fras, som jag
ibland i mindre allvarliga sammanhang använder: ''Vilket Malmström alitsa
förklarar sin yttersta vilja och testamente vara?’ På den frågan svarade
Malmström ja och tilläde: ''Anser inte kyrkoherden det vara rätt och billigt?
Jag har nog ett samvete jag också, fast folk tycker jag är besynnerlig,
och jag ville nog, att mina besparingar skulle komma till nytta.’
Jag dristade mig dock till en liten invändning genom att fråga något om,
huruvida Malmström visste någonting örn sonens möjligheter att göra arvet
välsignelsebringande. Därpå svarades med en tystnad, som jag fattade som en
förebråelse för min närgångenhet. Jag borde ju ock ha erinrat mig, att han
någon gång tidigare antytt, att örn sonen icke vore som han borde eller kunde
vara, så ökade detta endast faderns skuld till sonen.
Sedermera kom denna sak icke mera pa tal. Jag har emellertid glatt mig
över det som jag tror speciella förtroende den gamle enstöringen visat mig.
Jag uppfattade det hela som något av bikt och såsom rörande förhållanden,
örn vilka han aldrig talade med sin vanliga omgivning, och jag Ilar också
bevarat hans yttrande som ett förtroende fran en gammal församlingsmedlem.
, . r - i »i
Ärendet aktualiserades emellertid för mig genom det egendomliga torhatlandet,
att jag förlida år. snart efter Malmströms bortgång, fick såsom präst
i Stockholm i uppdrag att söka utreda, huruvida sonen Lars Jerker Martin
Malmström-Sundström vistades i Stockholm eller ej samt huruvida här kunde
finnas anteckningar i ministerialböcker eller annorstädes, vilka kunde
styrka hans släktskap med guldsmeden Malmström. I det sammanhanget
kunde jag ej underlåta att vid eli tillfälle inför min uppdragsgivare, godsägare
Öskar Sundström i Boden, antyda mina samtal med Malmström. Dessa
ansågos dock icke, såvitt jag fattade rätt, vid den tidpunkten hava någon betydelse
ur arvssynpunkt, enär testamente förelage av senare datum än nämn
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
da våra samtal. Det må anmärkas, att jag ännu icke på något sätt trätt i förbindelse
med den ifrågavarande sonen, varken personligen eller genom någon
annan, och att min befattning med ärendet hittills varit av blott kyrkoboksföringsnatur.
Ovanstående redogörelse har föranletts av en anmodan
från nyssnämnda godsägare Sundström enligt brev av den 10 februari 1941
i sammanhang med en planerad framställning till arvtagaren-Arvsfonden om
avstående av någon del av arvet till Lars Jerker Martin Sundström.»
Det av kyrkoherden Håkansson lämnade intyget, som utfärdats den 29
februari 1943, lyder på följande sätt:
»En tidig sommarmorgon 1936 sammanträffade jag jämte min hustru med
numera avlidne guldsmeden Lars G. H. Malmström, Boden, på kyrkogården
invid Överluleå kyrka. Vi hade bada som ärende att tillse våra respektive
gravar. Jag kom da i samtal med herr Malmström, som den gången var
ganska meddelsam om sina minnen från hembygden, släktförhållanden,
m. m. Han berättade örn åtskilliga resor från skilda länder i Europa och örn
en resa till U. S. A. Vid tanken på sin tämligen ovårdade grav, som han ansag
sig skött mycket illa — det var ju dock moderns grav — befarade
han, att graven kanske även i framtiden skulle förbliva ovårdad. Jag frågade
honom då efter släktingar och anhöriga. På detta svarade herr Malmström,
att han icke hade någon, som skulle taga hand om hans grav och fortsatte:
Jag är ju ett »kärleksbarn». Men min får kom jag dock i förbindelse med
så småningom och vistades i hans hem i Trosa. Efter hans död hade jag att
mottaga ett mindre arv, vilket jag också skulle fördela bland andra halvsyskon
i U. S. A. Jag gjorde därför en resa till U. S. A. och sökte upp släktingarna.
Men den resan vållade mig endast obehag och förtret’. Jag frågade
då herr Malmström, vem som skulle komma att ärva hans förmögenhet, om
det skulle bli statens arvsfond. På detta svarade herr Malmström följande:
Jag har också ett »kärleksbarn», en son. Förresten har jag skrivit en liten
lapp’.»
Länsstyrelsen i Norrbottens län har, då utredningen i ärendet gåve vid
handen, att Sundström med största sannolikhet vore son utom äktenskap
till Malmström, anfört, alt det syntes länsstyrelsen med hänsyn till omständigheterna
billigt, att skälig del av arvet avstodes till förmån för Sundström.
Kammarcidvokatfiskalsämbetet har anfört.
Av den i ärendet förebragta utredningen anser ämbetet framgå, att sökanden,
som är född den 10 november 1902, är son utom äktenskap till den avlidne,
samt att han lever under förhållandevis mindre goda ekonomiska omständigheter.
Beträffande frågan, huruvida sökanden kan anses hava stått
den avlidne i livstiden nära, kan enligt ämbetets mening detta icke anses
hava varit fallet. Enligt vad som upplysts har sökanden endast flyktigt sammanträffat
med den avlidne vid ett par tillfällen under sökandens barnaår.
Därest den avlidnes avsikt att taga sökanden till sig, då denne ännu var barn,
kommit att verkställas, är det ej osannolikt, att den avlidne skulle hava ihågkommit
.sökanden i sitt testamente, men då sagda avsikt icke kom att fullbordas,
synes den avlidne snart hava kommit på andra tankar. Möjligen synes
sökandens ändring av sitt tillnamn från Malmström till Sundström hava
ingivit den avlidne den föreställningen, att sökanden icke ville kännas vid
honom, vilket synes hava verkat avkylande på den avlidnes känslor, och när
sökanden under sin värnpliktstjänstgöring — enligt hans egen till ämbetet
muntligen meddelade uppgift år 1924 — ville göra ett besök hos den avlidne,
blev han icke mottagen av denne. Följande år, närmare angivet den 14 mars
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
25
1925, upprättade den avlidne ett testamente, i vilket sökanden icke omnämnts.
Någon sinnesändring till sökandens förmån synes icke heller hava
ägt rum hos den avlidne de närmaste åren, enär han den 21 november 1932
inför två vittnen bekräftade innehållet i nämnda testamente utan att därtill
göra någon ändring eller tillägg. Ännu år 1935 har den avlidne uppenbarligen
haft samma ogynnsamma inställning till sökanden, vilket framgår av ett
av vittnet Olaus Wassdahl i Boden i ovannämnda rättegång avgivet vittnesmål
vid Överluleå tingslags häradsrätt, enligt vilket den avlidne för vittnet omtalat
att det varit hans avsikt att taga till sig sin son, men att han icke fått detta
för sonens fosterföräldrar, varför han icke vidare brydde sig om sonen eller —
som uttrycket lytt — »givit honom fan». År 1936 synes dock den avlidnes inställning
mot sonen hava blivit gynnsammare att döma av det av kyrkoherden
Oscar Håkansson avgivna, handlingarna i ärendet bifogade intyg, enligt vilket
den avlidne synes hava haft för avsikt att upprätta ett förordnande till
förmån för sonen, ehuru denna avsikt tydligen icke kommit att verkställas.
Med hänsyn till vad i ärendet förekommit anser sig ämbetet icke kunna tillstyrka,
att hela den behållning, som efter den avlidne tillfallit allmänna arvsfonden
avstås till förmån för sökanden. Däremot tala billighetsskäl för ett
avstående till sökanden av en del av sagda behållning, enär den omständigheten,
att sökanden icke lyckats komma i kontakt med den avlidne, berott
på förhållanden, över vilka sökanden icke kunnat råda. I sammanhang härmed
vill ämbetet åberopa Kungl. Maj:ts beslut dels den 26 maj 1939 angående
avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv efter kusken Anders
Andersson från Sinclairsholm i Gumlösa socken, dels ock den 28 april 1944
angående avstående av fondens rätt till arv efter hemmansägaren Lars
Hansson från Skurups socken. I det förra fallet förelåg icke visshet, endast
stor sannolikhet för att sökanden Elsa Jönsson, född Stjärnström, var den
avlidnes dotter utom äktenskap, och var icke visat, att hon stått den avlidne
i livstiden nära. 1 det senare fallet avstods till förmån för den avlidnes son
utom äktenskap Hans Gunar Österling hela den avlidnes kvarlåtenskap, enligt
bouppteckningen efter honom uppgående till ett belopp av 53 654 kronor
96 öre.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har ämbetet ansett sig kunna tillstyrka,
att av den kvarlåtenskap, som tillfallit allmänna arvsfonden efter den
avlidne, ett belopp av 50 000 kronor avstås till förmån för sökanden.
De upplysningar, som lämnats i förevarande ärende, giva enligt min mening
tydligt vid handen, att sökanden var utomäktenskaplig son till den avlidne.
Denne har visserligen icke i nämnvärd mån bidragit till sökandens underhåll
under uppväxttiden, men den senare har uppenbarligen icke varit
honom främmande. Av vittnesutsagor framgår, att den avlidne ofta talat om
sonen, vars fotografi han förvarat i sitt skrivbord, att han vid olika tillfällen
haft för avsikt alt skriva testamente till sonens förmån och en gång uppsatt
ett sådant, ehuru detta icke kunnat återfinnas, samt att han ett par gånger
besökt sonen och därvid hyst en önskan att taga denne till sig. Det synes
mig sannolikt, att de intyg, som avgivits av komministern Öhnell och kyrkoherden
Håkansson och vilka jag i det föregående återgivit, lämna en riktig
bild av den avlidnes tankar och känslor i fråga örn sonen. På grund härav
ansluter jag mig till den av länsstyrelsen i Norrbottens Isin och kammaradvokatfiskalsämbetet
omfattade meningen, att viss del av ifrågavarande arv
Före
draganden.
26
Kungl. Maj-.ts proposition nr 185.
bör avstås till sökanden. Det belopp, som ifrågasatts av kammaradvokatfiskalsämbetet,
synes mig lämpligt avvägt.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter guldsmeden Lars Gustaf Hampus Malmström från Boden
ett belopp av 50 000 kronor må avstås till Lars Jerker
Martin Sundström.
13:o.
Rätten till arv efter direktören Adolf Philip Möller från Hälsingborg.
Direktören Adolf Philip Möller från Hälsingborg, vilken var född den 8 augusti
1873, avled den 8 oktober 1942 utan att, såvitt framgår av en efter honom
upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen
i boet efter honom uppgick enligt bouppteckningen till 705 345 kronor
28 öre. Av kvarlåtenskapen har ett belopp av 704 034 kronor 59 öre inlevererats
till allmänna arvsfonden. Slutredovisning har emellertid ännu icke avgivits.
Till god man för allmänna arvsfonden vid boutredningen efter den avlidne
har förordnats advokaten C. J. Lindahl i Hälsingborg.
I proposition nr 131 till 1944 års riksdag, punkten 8, föreslog Kungl.
Majit riksdagen medgiva ej mindre att av den allmänna arvsfonden tillfallna
kvarlåtenskapen efter Möller finge avstås till Kristliga föreningen av unga
män i Hälsingborg dels ett belopp, motsvarande allmänna arvsfondens fordran
hos K.F.U.Mis i Hälsingborg fastighetsaktiebolag enligt två skuldebrev
å tillhopa 12 000 kronor jämte ränta, dels ock 10 aktier i fastighetsaktiebolaget,
till Karin Paulsson vissa lösören, i bouppteckningen efter Möller upptagna
till ett värde av 779 kronor 55 öre, till Ellen Cornelia Dalvig ett belopp av
4 000 kronor, ävensom vad som erfordrades för beredande av livräntor under
deras återstående livstid med 900 kronor om året åt Christina Dorotea Månsson
från och med den 1 januari 1944 och med 1 200 kronor om året åt Karin
Paulsson från och med den 1 april 1943, än även att allmänna arvsfondens i
anledning av arv efter Möller uppkomna fordringar hos Nils Folke Persson,
Bror Edvin Bernhardsson och Hedin Gotthard Andersson finge efterskänkas,
beträffande fordringen hos Andersson dock med undantag för en fordran
å 2 300 kronor enligt ett den 22 mars 1932 utfärdat skuldebrev jämte ränta
å sagda fordran från och med den 1 september 1942, samt att arvsfondens
av samma anledning uppkomna fordran hos Thyra Antipa Johansson, född
Andersson, finge nedsättas till 7 000 kronor. Riksdagen biföll förslaget (skrivelse
den 18 april 1944, nr 183).
Av förenämnda personer var Christina Dorotea Månsson kusin till den
avlidne.
Hos Kungl. Majit hava nu Hälsingborgs arbetsnämnd för blinda, sömmerskan
Karin Beata Holm i Ängelholm, lantarbetaren Janne Andersson i Rese
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
kroken, Jonstorp, förre byggnadsarbetaren Kristian Andersson i Klippan och
lantbrukaren Carl Leonard Persson i Tranekärr, Jonstorp, anhållit, att till
dem måtte avstås vissa delar av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter den avlidne.
Genom beslut denna dag har Kungl. Maj:t funnit den av Hälsingborgs
arbetsnämnd för blinda gjorda ansökningen icke föranleda någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.
Karin Beata Holm har anhållit, att henne måtte tillerkännas en årlig livränta
å 300 kronor.
Sökanden, som är född den 24 november 1873, var kusin till den avlidne.
Till stöd för ansökningen har sökanden anfört, att hon sedan flera år tillbaka
kunnat utföra endast obetydligt arbete samt att den avlidne under denna
tid bidragit till hennes uppehälle med belopp, uppgående till sammanlagt
minst 300 kronor örn året.
Gode mannen har anfört.
Enligt uppgift från ordföranden i Ängelholms stads fattigvårdsstyrelse åtnjuter
Karin Holm folkpension med 33 kronor 20 öre per månad jämte dära
utgående dyrtidstillägg. Hon erhåller dessutom från fattigvården hyresbidrag
med 30 kronor i månaden jämte fritt bränsle. Enligt ordförandens förmenande
vore Karin Holm numera helt arbetsoförmögen och förty hänvisad att leva
av sin folkpension och fattigvård. Då hon vore en skötsam och ordentlig människa
i stort behov av den hjälp, hon kunde fa, ansage ordföranden hennes
framställning av bidrag synnerligen behjärtansvärd. Den avlidnes husföreståndarinna
fröken Karin Paulsson har vid förfrågan förklarat sig väl känna
till, att Möller alltid ömmat såväl för sin fattiga kusin Karin Holm soln för
hennes framlidna moder samt att han brukat giva dem ekonomiskt bistånd.
Av Möllers senaste kassabok avseende tiden november 1941—augusti 1942
framgår, att Möller såsom gåva till Karin Holm utbetalat den 23 december
1941 kronor 100:— samt den 20 april 1942 kronor 100:—.
Ängelholms fattigvårdsstyrelse har enligt beslut den 8 februari 1944 förbundit
sig, att — därest Karin Beata Holm ur Möllers kvarlåtenskap tillerkändes
en livränta — icke ur livräntan utsöka styrelsens fordran på grund av
Holm lämnad fattigvård.
Magistraten i Hälsingborg har tillstyrkt bifall till ansökningen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört.
Av utredningen framgår att Möller under livstiden visat hjälpsamhet och
välvilja mot sökanden, varför det synes troligt att, därest lian lämnat efter
sig testamentariska föreskrifter, sökanden skulle därvid hava blivit ihågkommen.
Med hänsyn härtill och då sökanden, som har det ekonomiskt knappt,
stått i nära släktskapsförhållande till den avlidne, anser länsstyrelsen skäl
föreligga för bifall till framställningen.
Kammaradvokatfiskalsåmbetet har, då sökanden, som vore kusin till den
avlidne, levde i knappa ekonomiska omständigheter samt den avlidne under
sin livstid syntes hava bidragit lill sökandens uppehälle, tillstyrkt bifall till
ansökningen. Den ifrågasatta livräntan borde enligt ämbetet utgå fran och
med den 1 januari 1944 ur allmänna arvsfondens livräntefond.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
Janne Andersson bär anhållit, att honom måtte tillerkännas en årlig livränta
å 900 kronor.
Sökanden, som är född den 15 juni 1881, var kusin till den avlidne.
Till stöd för ansökningen har sökanden anfört, att han befunne sig i små
ekonomiska omständigheter, att Möller plägat skänka honom smärre penningbelopp
ävensom att Möller yttrat, att lian skulle ihågkomma sökanden
i sitt testamente.
Gode mannen har anfört.
Möller har haft ett flertal släktingar i ekonomiskt små omständigheter.
Han har visat stor hjälpsamhet mot sina fattiga släktingar. En del av dem
har hjälpts med lån, en del har fått tämligen regelbundna bidrag och en
del har hjälpts med mera tillfälliga gåvor vid förekommande behov. Janne
Andersson synes ha tillhört den sistnämnda kategorien. Den avlidnes hushållerska
fröken Karin Paulsson, som varit nära förtrogen med hans förhållanden,
har uppgivit, att Möller alltid ömmat för sin fattige kusin. Hon kände
till att Möller vid flerfaldiga tillfällen, då Janne Andersson haft det besvärligt,
hjälpt honom med kontanta gåvor, vars storlek hon dock icke närmare
kände till. Av Möllers senaste kassabok avseende tiden november 1941
—augusti 1942 framgår, att han i början av febuari månad 1942 såsom gåva
till Janne Andersson utbetalt 50 kronor. Såvitt framgår av kassaboken har
under ifrågavarande tid ingen annan utbetalning gjorts till Andersson. Även
örn de av Andersson erhållna gåvorna ej uppgått till något större belopp,
torde icke kunna bortses ifrån, att Andersson till följd av Möllers frånfälle
förlorat ett stöd, som vid Anderssons tilltagande ålder och därmed följande
nedsättning av arbetsförmågan sannolikt skulle hava blivit av större betydelse
för honom än tidigare. Med hänsyn härtill synes icke opåkallat, att
Andersson tillerkännes en mindre livränta ur kvarlåtenskapen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har tillstyrkt, att sökanden tillerkännes en
mindre livränta ur kvarlåtenskapen efter Möller.
Kammaradvokatfiskalsåmbetet har, då sökanden vore kusin till Möller och
det vore utrett att han i viss mån stått Möller i livstiden nära samt levde under
knappa ekonomiska omständigheter, ansett skäl föreligga för att någon
del av kvarlåtenskapen efter Möller avstodes till förmån för sökanden. Beträffande
storleken av denna kvarlåtenskapsdel har ämbetet ansett sig kunna
förorda, att av kvarlåtenskapen avstodes ett belopp tillräckligt för beredande
av en livränta å 600 kronor cm året åt sökanden. Livräntan borde utgå ur
allmänna arvsfondens livräntefond.
Kristian Andersson har anhallit att ur Möllers kvarlåtenskap erhålla antingen
visst belopp, förslagsvis 10 000 kronor, eller ock en lämplig livränta.
Sökanden, som är född den 23 november 1873, var kusin till Möller.
Till stöd för ansökningen har sökanden bland annat anfört, att han befunne
sig i små ekonomiska omständigheter samt att Möller vid flera tillfällen
skulle hava uttalat, att han ville hjälpa sökanden ekonomiskt.
Gode mannen har yttrat bland annat.
Möllers husföreståndarinna Karin Paulsson har på förfrågan uppgivit, att
hon icke kan erinra sig att Kristian Andersson någonsin besökt sin kusin
Möller eller att den sistnämnde omtalat, att han hjälpt eller lovat hjälpa An
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
dersson. Något närmare vänskapsförhållande synes följaktligen ej ha rått
dem emellan. Möllers senaste kassabok avseende tiden november 1941—
augusti 1942 innehåller ingen anteckning om någon utbetalning i form av
gåva eller annorledes till Kristian Andersson. Några andra skäl för bifall till
ansökningen än Anderssons svaga ekonomi och hans släktskap tili Möller
synes alltså icke föreligga. Därest dessa skäl skulle anses tillräckliga att
motivera ett bifall till ansökningen torde väl i varje fall något annat avstående
ur kvarlåtenskapen till Anderssons förmån ej böra ifrågakomma än
att tillerkänna honom en mindre årlig livränta.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har tillstyrkt, att sökanden tillerkännes en
mindre årlig livränta.
Kammaradvokatfiskalsämbetet har, då sökanden vore kusin till Möller och
levde under knappa ekonomiska omständigheter, funnit skäl föreligga, att
någon del av kvarlåtenskapen avstodes till förmån för sökanden, samt förordat
att ur kvarlåtenskapen avstodes ett belopp tillräckligt för beredande
av en livränta å 480 kronor örn året åt sökanden. Livräntan borde utgå ur
allmänna arvsfondens livräntefond.
Carl Leonard Persson har anhållit, att ett belopp av 3 500 kronor, som
han jämte därå belöpande ränta inbetalat till allmänna arvsfonden till gäldande
av arvsfonden på grund av ifrågavarande arv tillfallen fordran hos
honom, måtte återbetalas.
Sökanden är född den 9 september 1883.
Till stöd för ansökningen har sökanden anfört, att hans hustru var kusinbarn
till Möller samt att han befunne sig i små ekonomiska omständigheter.
Därjämte har sökanden framhållit, att Möller, då sökanden vissa år haft
svårighet att betala ränta å skulden, efterskänkt sin räntefordran samt även
ställt i utsikt att vid tillfälle helt avskriva sin fordran.
Gode mannen har anfört.
Enligt reversens lydelse skulle ränta å densamma utgå efter 5 procent, men
hade enligt för honom företedda räntekvitton och skrivelser ej beräknats
högre än efter 4 procent. Sagda ränta syntes i regel ha ordentligt betalts
av Persson, men han hade enligt uppgift av den avlidnes husföiestandarinna,
vid olika tillfällen, då Persson haft svårt att betala räntan,
fått densamma helt eller delvis efterskänkt. Däremot hade ej kunnat utrönas,
vare sig huruvida Möller därutöver ekonomiskt bisträckt familjen
Persson eller haft för avsikt att efterskänka ifrågavarande fordran. Perssons
uppgift, att hans hustru Heddas fader och Möller varit kusiner, hade bekräftats.
Likaså hade gode mannen inhämtat, att Möller städse visat största
intresse för sin kusindotter och uppenbarligen aldrig själv skulle ha vidtagit
någon åtgärd för indrivning av sin fordran.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har tillstyrkt bifall till ansökningen.
Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört.
Av i ärendet förebragt utredning får anses framgå, att Möller, med vars
kusinbarn sökanden är gift, hyst ett med hänsyn till föreliggande skyldskapsförhållande
förståeligt intresse för sökandens och hans familjs fortkomst.
Då sökanden sålunda får anses hava stått Möller i livstiden nära,
och då sökanden och hans familj befinna sig i mindre goda ekonomiska örn
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
Före
draganden.
ständigheter, synas billighetsskäl tala för bifall till ansökningen, så mycket
mera som tidigare under likartade omständigheter medgivits avstående av fonden
genom Möllers död tillfallna fordringar.
Ämbetet biar hemställt, att den allmänna arvsfonden såsom arvtagare efter
Möller tillkommande fordran hos sökanden å 3 500 kronor jämte å nämnda
belopp för tiden efter den 8 oktober 1942 till betalningsdagen den 5 augusti
1943 belöpande ränta måtte efterskänkas och att medlen måtte 1a återbetalas
till sökanden.
Även jag förordar, att envar av Karin Beata Holm, Janne Andersson och
Kristian Andersson, som voro kusiner till den avlidne och, enligt vad handlingarna
utvisa, leva under mindre goda ekonomiska förhållanden, herodes
en årlig livränta att utgå under återstående livstid.
Liksom kammaradvokatfiskalsämbetet finner jag, att de årliga livräntebeloppen
skäligen böra bestämmas till 300 kronor åt Karin Beata Holm,
600 kronor åt Janne Andersson och 480 kronor åt Kristian Andersson.
I enlighet med vad jag tidigare anfört böra livräntorna inköpas hos pensionsstyrelsen.
Om livräntorna börja utgå den 1 juli 1945 skulle, enligt
vad jag inhämtat, för desammas inköpande åtgå i runda tal respektive 3 000,
7 600 och 4 400 kronor.
För tiden från och med den 1 januari till och med den 30 juni 1945 synas
mig Karin Beata Holm, Janne Andersson och Kristian Andersson böra beredas.
understöd med respektive 25, 50 och 40 kronor i månaden eller alltså
med sammanlagt respektive 150, 300 och 240 kronor, att utgå av ifrågavarande
kvarlåtenskap.
Beträffande ansökningen av Carl Leonard Persson, vilken enligt vad handlingarna
i ärendet utvisa stått den avlidne nära och befinner sig i små ekonomiska
omständigheter, anser jag billighetsskäl tala för att det belopp av
3 500 kronor, som utgjorde allmänna arvsfondens fordran hos Persson och
som han inbetalat till fonden, återbetalas till honom.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter direktören Adolf Philip Möller från Hälsingborg må avstås
dels
vad som åtgår för beredande genom pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring av livräntor från och med den 1 juli
1945 åt följande personer under deras återstående livstid,
nämligen åt Karin Beata Holm med 300 kronor om året, åt
Janne Andersson med 600 kronor om året och åt Kristian Andersson
med 480 kronor om året,
dels, såsom understöd för tiden den 1 januari—den 30 juni
1945, 150 kronor åt Karin Beata Holm, 300 kronor åt Janne
Andersson och 240 kronor åt Kristian Andersson,
dels ock ett belopp av 3 500 kronor åt Carl Leonard Persson.
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
14:o.
31
Rätten till arv efter Ida Nilsson från Hällaryds socken. Ida Nilsson från
Hällaryds socken, Blekinge län, vilken var född utom äktenskap den 1 november
1864, avled den 19 juni 1943 utan att, såvitt framgår av en efter henne
upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen
i boet efter henne uppgick enligt bouppteckningen till 10 697 kronor
48 öre. Kvarlåtenskapen efter den avlidna har ännu icke redovisats till allmänna
arvsfonden.
Hos Kungl. Maj :t hava skräddarmästaren Ernst Joel Svensson i Trensum,
Hällaryds socken, Bernhardina Elvira Nilsson, född Svensson, i Gäddeviksås,
Tingsås socken, och grovarbetaren Julius Svensson i Froarp, Asarums
socken, anhållit, Ernst Joel Svensson, att han måtte erhålla ifrågavarande
allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskap, och de två andra sökandena,
att högsta möjliga belopp av kvarlåtenskapen måtte tilldelas dem.
Sökandena äro födda, Ernst Joel Svensson den 5 september 1908, Bernhardina
Elvira Nilsson den 13 januari 1883 och Julius Svensson den 19
oktober 1878. De två sistnämnda, som äro syskon, voro kusiner till den avlidna
å mödernesidan. Den avlidna efterlämnade ytterligare två kusiner å
mödernesidan i en annan gren. Ernst Joel Svensson är gift med Ruth Linnéa
Svensson, född Lundquist. Denna, som är född den 26 juli 1900, var kusinbarn
till den avlidna.
Ernst Joel Svensson har till stöd för sin ansökning anfört, att den avlidna
under en lång följd av år umgåtts i hans och hans hustrus hem och dessförinnan
i hustruns föräldrahem, att den avlidna därvid ofta mottagit gåvor i
form av mat och kläder och tidvis även åtnjutit fri kost samt att den avlidna,
på tal örn sin kvarlåtenskap, yttrat, att den skulle tillfalla sökanden och
dennes hustru.
Bernhardina Elvira Nilsson har till stöd för sin ansökning anfört, att den
avlidna under tidigare år vistats mycket i hennes hem och att hon vore sjuklig
och i små ekonomiska omständigheter.
Julius Svensson har till stöd för sin ansökning anfört, att den avlidna
tidigare vistats mycket i hans hem samt att hans arbetsförmåga på grund av
ålder avtoge för varje år.
Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört i huvudsak följande.
Ernst Joel Svensson är svärson till en kusin till den avlidna samt kan anses
hava stått den avlidna i livstiden nära. De båda övriga sökkandena äro kusiner
till den avlidna. Då skäl för bifall till de gjorda ansökningarna på grund
härav samt med hänsyn jämväl till sökandenas ekonomiska ställning torde
få anses föreligga, får länsstyrelsen för sin del föreslå, att allmänna arvsfondens
rätt till arv efter Ida Nilsson måtte till 1U avstås till förmån för envar
av sökandena.
Kammaradvokatfiskalsämbetet har i huvudsak anfört följande.
Av utredningen synes framgå, att sökanden Ernst Svensson stått den avlidna
i livstiden nära samt att Svensson befinner sig i små ekonomiska om
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
Före
draganden.
ständigheter. Beträffande de båda övriga sökandena kan av utredningen icke
sägas framgå, att de stått den avlidna i livstiden nära. Då sistnämnda sökande
äro kusiner till den avlidna, befinna sig i små ekonomiska omständigheter
samt hava uppnått en jämförelsevis hög ålder, får stadgandet i 5 kap. 3 §
lagen den 8 juni 1928 om arv emellertid anses vara tillämpligt jämväl å dessa
sökande. Fog torde därför finnas för bifall till samtliga förevarande ansökningar.
Ämbetet håller för sin del före, att sökanden Ernst Svensson, som
stått den avlidna i livstiden nära och i vilkens hem den avlidna åtnjutit förmåner
av skilda slag, bör tillerkännas en något större del av kvarlåtenskapen
efter den avlidna än Bernhardina Nilsson och Julius Svensson. Beträffande
storleken av de andelar, som skola avstås till sistnämnda båda sökande, anser
ämbetet den arvsordning, som gällt innan lagen den 8 juni 1928 om arv trätt
i kraft, utgöra lämplig grundval för andelarnas beräknande.
Ämbetet har i enlighet härmed föreslagit, att ett belopp av 3 000 kronor av
k vårlåt enskap en efter den avlidna skulle avstås till förmån för sökanden
Ernst Joel Svensson samt att av återstående behållning en fjärdedel skulle
avstås till förmån för vardera av sökandena Bernhardina Elvira Nilsson och
Julius Svensson.
För egen del förordar jag, att Ernst Joel Svensson och hans hustru Ruth
Linnéa Svensson, född Lundquist, vilka enligt vad handlingarna utvisa stått
den avlidna nära och leva under mindre goda ekonomiska förhållanden, tillerkännas
3 000 kronor av ifrågavarande kvarlåtenskap. Av återstående behållning
torde, såsom kammaradvokatfiskalsämbetet föreslagit, en fjärdedel avstås
till vardera av Bernhardina Elvira Nilsson och Julius Svensson, vilka
voro den avlidnas kusiner och leva under mindre goda ekonomiska förhållanden.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter Ida Nilsson från Hällaryds socken må avstås 3 000 kronor
åt Ernst Joel Svensson och dennes hustru Ruth Linnéa
Svensson, född Lundquist, samt att av härefter återstående
del av kvarlåtenskapen må avstås en fjärdedel åt vardera av
Bernhardina Elvira Nilsson, född Svensson, och Julius Svensson.
lärn.
Rätten till arv efter Mathilda Elfrida (Frida) Nilsson, född Liberg, från
Stockholm. Änkan Mathilda Elfrida (Frida) Nilsson, född Liberg, från
Stockholm, vilken var född den 3 november 1869, avled den 18 september
1943 utan att, såvitt framgår av en efter henne upprättad bouppteckning,
efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet efter henne
uppgick enligt bouppteckningen till 101 984 kronor 93 öre. Kvarlåtenskapen
efter den avlidna har ännu icke redovisats till allmänna arvsfonden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
Bland tillgångarna i boet upptogos i bouppteckningen bland annat lösören
till ett värde av 7 187 kronor 50 öre.
Till god man för allmänna arvsfonden vid boutredningen efter den avlidna
har förordnats förste amanuensen vid Stockholms rådhusrätt H. Sandberg.
Hos Kungl. Majit har Elsa Karolina Elisabet Nilsson, född Lidberg, anhållit,
att allmänna arvsfondens rätt till ifrågavarande arv måtte avstås till förmån
för henne.
Sökanden, som är född den 25 februari 1897, är änka efter Frida Nilssons
den 18 oktober 1931 avlidne son, legitimerade läkaren Gösta Nilsson.
Till stöd för ansökningen har sökanden anfört bland annat.
Sökandens svärmor hade under sin livstid vid upprepade tillfällen i olika
sammanhang uttalat, att sökanden skulle komma i åtnjutande av kvarlatenskapen
efter hennes död, och hon hade även företagit förberedande åtgärder
i syfte att tillförsäkra sökanden en betryggande årsinkomst redan dessförinnan,
då hon helt plötsligt och oväntat avled i följd av en hjärtgttack. Anledningen
till denna välvilliga inställning gentemot sökanden från Frida Nilssons
sida var dels den ömsesidiga tillgivenhet, som bestod dem emellan, dels
det förhållandet, att sökanden under sitt äktenskap, antagligen såsom följd
av tidvis ogynnsamma bostadsförhållanden, under vilka hennes man och
hon i hans läkaranställningar nödgades leva, ådragit sig en kronisk ledgångsreumatism,
som genom därav följande sjukliga förändringar i finger-, handoch
knäleder gjort henne oförmögen till arbete, vartill sedermera tillstött en
mycket kraftnedsättande och allvarlig astma, dels den omständigheten, att
sökandens man icke efterlämnat tillgångar, som kunnat förslå till sökandens
försörjning, och som nu vore i huvudsak förbrukade.
Till belysning såväl av det nära förhållandet, som ägt bestånd mellan sökanden
och den avlidna, och av den hjälp denna plägat lämna sökanden,
som också av den önskan, som den avlidna i livstiden hyst att söka åt
henne bereda en årlig årsinkomst av sådan storlek, att ekonomiska bekymmer
för henne icke vidare skulle behöva ifrågakomma, har sökanden åberopat
vissa vid ansökningen fogade intyg. Härefter har sökanden anfört.
Som av dessa intyg framginge, hade Frida Nilsson vid skilda tillfällen uttalat
sin avsikt att träffa sådana arrangemang för sökanden, att denna skulle
kunna erhålla en betryggande årsinkomst icke understigande 7 000 kronor,
och Frida Nilsson hade med en av intygsgivarna även diskuterat olika förslag
i sådant hänseende samt slutligen i början av juli 1943 givit sistnämnda intygsgivare
ett direkt uppdrag att söka genomföra hennes avsikt genom att inköpa
en fastighet, vars avkastning skulle tillkomma sökanden. Att denna plan
icke kom att realiseras före Frida Nilssons frånfälle hade icke berott av någon
ändring i hennes önskemål eller därav betingade andra instruktioner, utan
allenast av omständigheter, över vilka hon icke själv kunnat råda. Då Frida
Nilssons avsikt varit att tillförsäkra sökanden en betryggande årsinkomst,
och det för henne väsentliga givelvis vore att ernå möjlighet att bestrida sina
levnadsomkostnader, vore det för tillgodoseendet av det av Frida Nilsson omfattade
syftet och ändamålet med förevarande ansökning icke nödvändigt, att
kvarlåtenskapen efter Frida Nilsson, i den man den utgjordes av kontanta
medel eller räntebärande tillgångar, ställdes till sökandens fria förfogande,
utan kunde, därest ett avstående av kvarlåtenskapen lill sökanden icke skulle
Bihang tilt riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 1S5.
3
opaginerad Kontrollera mot PDF
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
anses kunna ifrågakomma, nämnda syfte vinnas därigenom att ifrågavarande
tillgångar ställdes under förvaltning av god man med föreskrift, att därå fallande^
avkastning skulle tillgodoföras sökanden. Vad däremot beträffade i
kvarlåtenskapen ingående lösörebo anhölle sökanden, att detsamma i dess helhet
måtte tillkomma henne, enär det icke syntes inbringa något mera avsevärt
belopp vid en eventuell försäljning men för henne representerade ett
affektionsvärde, sorn, i den ensamhet vari hon nu levde, finge anses mer än
uppväga de relativt obetydliga belopp, som vid en realisation av lösöreboet
skulle kunna åvägabringas.
Gode mannen har beträffande sökandens begäran att erhålla dödsboets lösöre
ansett det kunna ifrågasättas, huruvida hon ägde möjlighet att taga hand
örn och verkligen hade för avsikt att behålla detsamma eller örn det icke
snarare kunde med skäl befaras att hon komme att förvandla detsamma i
kontanter. Sökanden hade för övrigt, anför gode mannen, uppgivit, att en del
möbler i den av Frida Nilsson bebodda lägenheten, bl. a. en salongsmöbel,
vore hennes egendom och som skäl för att dessa vore stående i Frida Nilssons
lägenhet föreburit, att hon själv icke hade utrymme för desamma. Vid
försäljning å offentlig auktion av lösöret skulle detta enligt gode mannens
förmenande komma att inbringa en försäljningssumma, väsentligt överstigande
i bouppteckningen åsätta värdet.
Överståthållarämbetet har anfört.
Av de vid ansökningen fogade intygen synes utan tvivel framgå, att Elfrida
Nilsson och sökanden stått varandra nära samt att sökandens ekonomiska
förhållanden äro sådana, att hon är i behov av ekonomiskt bistånd för sitt
uppehälle. Överståthållarämbetet finner förty sådana omständigheter vara
för handen, som i 5 kapitlet 3 § lagen örn arv angivas såsom villkor för att
arvsfonden tillfallet arv må helt eller delvis avstås. Såsom sökanden själv
i ansökningen antytt, torde hon bliva till fullo betjänt med att tillgodonjuta
allenast avkastningen av en större eller mindre del av den avlidnas kvarlåtenskap
i form av värdehandlingar. I vilken omfattning arvsmedel efter Elfrida
Nilsson böra avskiljas från den avlidnas förmögenhet för att trygga sökandens
uppehälle, är givetvis beroende av storleken av den inkomst, som sökanden
anses skäligen böra få till sitt förfogande. Med hänsyn såväl till arten
av det yrke, sökandens framlidne make haft, som till de utgifter, sökandens
sjuklighet drager med sig, synes å ena sidan sökandens inkomstnivå icke
böra bestämmas för snävt. Å andra sidan må dock framhållas, att sökanden
själv har, låt vara jämförelsevis obetydliga, tillgångar men även skulder till
belopp av över 7 000 kronor. Hennes inkomstläge synes ämbetet i varje fall
böra vid bifall till ansökningen så bestämmas, att inkomsten skänker henne
ekonomisk möjlighet att kvarbo i sin »inköpta» bostadslägenhet. Den handlingarna
bifogade förteckningen över sökandens lösörebo synes giva vid handen,
att detta är tämligen oansenligt. Med hänsyn härtill och lill sökandens
egenskap av änka efter Elfrida Nilssons enda barn torde det få anses rimligt,
att det i arvet ingående lösöreboet i sin helhet avstås till sökanden.
Under åberopande av vad sålunda anförts har Överståthållarämbetet tillstyrkt,
att sökanden tillförsäkras rätt att uppbära avkastning till skäligt belopp
av det ifrågavarande, allmänna arvsfonden tillfallna arvet samt att sökanden
medgives rätt att övertaga det i arvet ingående lösöreboet.
Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört.
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
35
Av den i ärendet förebragta utredningen finner ämbetet framgå, att den
avlidna i viss omfattning ekonomiskt bistått sökanden, som är hennes svärdotter,
samt att den avlidna haft för avsikt att bidraga lill tryggande av sökandens
framtida försörjning, varför sökanden lärer få anses hava stått
den avlidna i livstiden nära. I anledning härav och då sökanden enligt intyg
av läkare är på grund av sjukdom oförmögen att genom eget arbete förvärva
sitt uppehälle samt inom en icke alltför avlägsen framtid kan förutsättas
hava förbrukat det kapital, hon på sin tid erhållit efter sin framlidne
make, synes ansökningen av billighetsskäl förtjäna beaktande. Beträffande
storleken av det belopp, som skulle efterskänkas till sökanden, finner ämbetet
lämpligast att viss årlig livränta tillerkännes henne. Med hänsyn tagen
till samtliga i ärendet förekomna omständigheter synes livräntan lämpligen
kunna bestämmas till 250 kronor i månaden eller sålunda 3 000 kronor örn
året. För beredande av den föreslagna livräntan torde erforderligt belopp
böra överföras till den genom Kungl. Maj:ts beslut den 11 september 1931
inrättade, under statskontorets förvaltning stående »allmänna arvsfondens
livräntefond». Vidkommande sökandens framställning alt erhålla den avlidnas
lösörebo kan ämbetet med särskilt beaktande av vad gode mannen för
arvsfonden uti avgivet yttrande anfört icke tillstyrka bifall till ansökningen
i denna del i vad sökanden därigenom skulle erhålla hela lösöreboet. Däremot
torde vissa billighetsskäl tala för att sökanden erhåller någon del av
lösöret. Ämbetet, som anmodat gode mannen att tills vidare icke vidtaga
åtgärder för lösöreboets föryttrande, ifrågasätter därför, huruvida sökanden
icke må förklaras berättigad att efter eget gottfinnande ur boet uttaga lösören
med sammanlagt bouppteckningsvärde av förslagsvis intill 3 500 kronor.
Den avlidna har uppenbarligen, enligt vad handlingarna i förevarande ärende
utvisa, hyst en önskan att kunna trygga sökandens framtida ekonomiska
försörjning. För tillgodoseende av detta önskemål synes det även mig lämpligt
att sökanden genom ianspråktagande av ifrågavarande arvsmedel herodes
en årlig livränta. Det är också med hänsyn till sökandens ställning
såsom änka elter den avlidnas ende son och den nära personliga förbindelse,
i vilken den avlidna och sökanden stått med varandra, samt med beaktande
av sökandens sjuklighet, som gör henne oförmögen till arbete, min åsikt, att
livräntebeloppet ej bör tillmätas för snävt. Att detta bäst överensstämmer med
den avlidnas önskan framgår av de åtgärder, som den avlidna i livstiden
vidtog men vilka icke före hennes död hunnit slutföras i syfte att tillförsäkra
sökanden en årsinkomst av minst 7 000 kronor.
Kammaradvokatfiskalsämbetet har ifrågasatt, att livräntan skulle bestämmas
till 250 kronor i månaden eller alltså till 3 000 kronor om året. Själv har
jag med beaktande av de omständigheter, som nyss angivits, samt av de
upplysningar, som i ärendet lämnats angående sökandens omkostnader för
sitt uppehälle och för lindring av sjukdomen och angående de medel, som
härför stå till sökandens förfogande, kommit lill den uppfattningen, alt
livräntan bör bestämmas till ett något högre belopp, .lag förordar, att livräntebeloppet
bestämmes till 3 000 kronor örn året, således 300 kronor i
månaden.
Livräntan bör, i överensstämmelse nied vad jag förut anfört, inköpas hos
pensionsstyrelsen. Enligt vad jag inhämtat skulle, om livräntan bestämmes
Före
drag
anden.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
till det av mig förordade beloppet och börjar utgå den 1 juli 1945, för inköp
av densamma åtgå ett belopp av i runt tal 70 800 kronor.
Då den avlidna under sin livstid ekonomiskt bistått sökanden, synes det
mig skäligt, att sökanden från och med kalenderåret efter ifrågavarande
dödsfall och till den 1 juli 1945 beredes understöd med 300 kronor i månaden
eller alltså med sammanlagt 5 400 kronor, att utgå av ifrågavarande kvarlåtenskap.
Vad angår ansökningen, i vad den avser rätt för sökanden att ur kvarlåten■skapen
utbekomma i bouppteckningen efter den avlidna upptagna lösören,
finner jag i likhet med kammaradvokatfiskalsämbetet, att sökanden bör förklaras
berättigad att efter eget gottfinnande ur boet uttaga lösören med ett
sammanlagt bouppteckningsvärde av högst 3 500 kronor.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
dels att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter Mathilda Elfrida (Frida) Nilsson, född Liberg,
från Stockholm må avstås vad som åtgår till beredande genom
pensionsstyrelsens frivilliga försäkring av livränta med
3 600 kronor örn året åt Elsa Karolina Elisabet Nilsson, född
Lidberg, från och med den 1 juli 1945 under hennes återstående
livstid ävensom 5 400 kronor såsom understöd åt
henne för tiden den 1 januari 1944—den 30 juni 1945,
dels ock att Elsa Karolina Elisabet Nilsson må ur ifrågavarande
kvarlåtenskap efter gottfinnande uttaga lösören med
ett sammanlagt bouppteckningsvärde av högst 3 500 kronor.
16:o.
Rätten till arv efter Ingrid Olsson, född Håkansson, från Köpinge socken.
Änkan Ingrid Olsson, född Håkansson, från Köpinge socken, Kristianstads
län, vilken var född den 30 januari 1850, avled den 14 januari 1935. Enligt
en efter henne upprättad bouppteckning uppgick behållningen i boet till
19 765 kronor 36 öre. Bland tillgångarna i boet voro i bouppteckningen upptagna
vissa fastigheter.
I bouppteckningen hade antecknats, att den avlidna såsom arvinge efterlämnat
sin till Amerika avresta, å okänd ort vistande halvbroder Ture Olsson,
född den 22 december 1842.
Sedan kungörelse om arvfallet jämlikt 9 kap. 1 § lagen den 8 juni 1928 om
arv utfärdats och införts i post- och inrikes tidningar den 9 juli 1935 samt
anspråk å arvet efter Ingrid Olsson icke framställts inom föreskriven tid,
inträdde allmänna arvsfonden såsom arvinge efter den avlidna. I anledning
härav inlevererades av kvarlåtenskapen ett belopp av 16 532 kronor 12 öre
till allmänna arvsfonden.
Den 25 februari 1935 hölls vid rådhusrätten i Kristianstad vittnesförhör
för dödsfalls skull angående vissa av den avlidna fällda yttranden, enligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
37
vilka lion skulle dels hava förordnat att två personer, Nels och Per Wennberg,
skulle dela köpeskillingen för hennes fasta egendom, dels ock avsett
att följande personer jämte tre andra, örn vilka nu ej är fråga, nämligen
småbrukaren Svante Jönsson, Stattena, Hörby, vägarbetaren Oskar Jönsson,
hemmansägaren Nils Jönsson, cykelreparatören Per Jönsson och jordbruksarbetaren
Bror Gösta Jönsson, de fyra sistnämnda i Nöbbelöv, skulle erhålla
någon del av kvarlåtenskapen, därvid dock ej angivits vad eller hur mycket
som skulle tillfalla dem. Dessa yttranden jämte ett av viss person den 1
mars 1935 avgivet intyg beträffande yttranden av den avlidna angående fördelningen
av hennes kvarlåtenskap bevakades den 7 juni samma år vid
Gärds och Albo domsagas häradsrätt såsom muntligt testamente av den avlidna.
Vittnesförhör för dödsfalls skull angående innehållet i berörda intyg
hölls sedermera vid rådhusrätten i Kristianstad den 10 november 1941.
Den i boet ingående fasta egendomen försåldes den 16 december 1936. Den
kontanta köpeskillingen härför utgjorde 7 997 kronor 72 öre.
Sedan det testamentariska förordnandet den 30 augusti 1941 delgivits
kammaradvokatfiskalsämbetet och ämbetet i skrivelse den 30 december 1941,
med hänsyn till bestämmelserna i 4 § lagen den 8 juni 1928 om allmänna
arvsfonden, underställt frågan om godkännande av förordnandet Kungl.
Maj:ts prövning, förordnade Kungl. Majit genom beslut den 23 januari 1942,
att klander mot ifrågavarande testamentariska förordnande skulle för allmänna
arvsfondens räkning äga rum.
Genom två särskilda domar den 22 april 1943, vilka vunnit laga kraft,
avgjorde hovrätten över Skåne och Blekinge dels en av kammaradvokatfiskalsämbetet
i anledning av Kungl. Maj :ts beslut anhängiggjord talan mot
Nels Wennberg örn klander mot det testamentariska förordnandet, dels ock en
av dödsboet efter Per Wennberg anhängiggjord talan mot allmänna arvsfonden
om utgivande av legat. Enligt domen i det första målet ogillades arvsfondens
klandertalan och enligt domen i det senare målet förpliktades arvsfonden
att till dödsboet utgiva hälften av köpeskillingen för den fasta egendomen
jämte ränta därå.
övriga av förordnandet berörda personer hade före eller under rättegångarna
förklarat sig avstå från varje anspråk på grund av förordnandet.
I anledning av hovrättens domar utanordnades av de till arvsfonden inlevererade
medlen ett belopp av sammanlagt 8 883 kronor 54 öre, därav 632
kronor utgjorde rättegångskostnadsersättning och 253 kronor 82 öre ränta
På grund av rättegångarna uppkom därjämte en särskild kostnad för arvsfonden
å 61 kronor 55 öre.
Hos Kungl. Majit hava Svante, Oskar, Nils, Per och Bror Gösta Jönsson
anhållit, att den avlidnas kvarlåtenskap, helt eller till viss del, måne avstås
till dem.
Sökandena äro födda, Svante Jönsson den 1 mars 1885, Oskar Jönsson den
14 september 1892, Nils Jönsson den 2 september 1897, Per Jönsson den 28
augusti 1903 och Bror Gösta Jönsson den 26 juni 1008.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
Före
draganden.
Till stöd för ansökningen hava sökandena anfört, att de befunne sig i små
ekonomiska omständigheter samt att de vore sjukliga.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har med hänsyn till i ärendet föreliggande
ömmande omständigheter tillstyrkt bifall till ansökningen.
Kammaradvokatfiskalsåmbetet har anfört bland annat.
Med ledning av det utav Ingrid Olsson upprättade testamenteriska förordnandet
kunde icke med visshet avgöras, vare sig på vad sätt hon avsett
att fördela lösegendomen i sin kvarlåtenskap eller vilka personer hon ämnat
tilldela andel av kvarlåtenskapen. Emellertid syntes kunna antagas, att de
såsom testamente av den avlidna bevakade muntliga yttrandena vore ett riktigt
uttryck för den avlidnas önskan, att av hennes efterlämnade kvarlåtenskap
ekonomisk hjälp skulle åtminstone i viss utsträckning utgå till sökandena.
Av vad nu i ärendet förekommit syntes framgå, såväl att sökandena stått den
avlidna i livstiden nära som att sökandena, som samtliga vöre mer eller mindre
sjukliga, befunne sig i små ekonomiska omständigheter. Billighetsskäl
syntes därför tala för ett efterskänkande till förmån för dem av åtminstone
någon del av den avlidnas kvarlåtenskap. Beträffande storleken av den del av
kvarlåtenskapen, som sålunda skulle kunna efterskänkas, borde till en början
uppmärksammas, att ett sammanlagt belopp av 8 945 kronor 9 öre av den till
allmänna arvsfonden inlevererade behållningen i boet efter den avlidna i samband
med rättegångarna frångått arvsfonden samt att, nied hänsyn härtill
behållningen i boet komme att uppgå till 7 587 kronor 3 öre. Härjämte vöre
att märka, att antalet personer, som av den avlidna omnämnts i testamentet
och som icke på grund av domarna tillerkänts något belopp ur kvarlåtenskapen
efter henne, uppginge till åtta. I fråga om nämnda personer gällde,
att den andel ,i kvarlåtenskapen, som den avlidna velat tilldela dem, beträffande
samtliga angivits i så svävande ordalag som »de ska lia». Med hänsyn
härtill ansåge ämbetet skäligt, att ett belopp, ungefärligen motsvarande en
åttondel av den numera återstående behållningen i boet eller i avrundat tal
950 kronor efterskänktes till envar av sökandena.
Med hänsyn till i ärendet upplysta omständigheter finner även jag skäligt,
att viss del av den numera återstående behållningen i boet efter den avlidna
avstås till sökandena. Mot storleken av de utav kammaradvokatfiskalsämbetet
föreslagna beloppen har jag intet att erinra.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter Ingrid Olsson, född Håkansson, från Köpinge socken,
må avstås 950 kronor till envar av Svante Jönsson, Oskar
Jönsson, Nils Jönsson, Per Jönsson och Bror Gösta Jönsson.
17 :o.
Rätten till arv efter filosofie doktorn Per Abraham Roman från Stocksunds
köping. Filosofie doktorn Per Abraham Roman från Stocksunds köping,
vilken var född den 16 november 1872, avled den 28 december 1943
utan att, såvitt framgår av en efter honom upprättad bouppteckning, efterlämna
någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet efter honom upp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
39
gick enligt bouppteckningen till 63 875 kronor 15 öre. Av kvarlåtenskapen
har ett belopp av 60 848 kronor 22 öre inlevererats till allmänna arvsfonden.
Hos Kungl. Majit har Gerda Maria Ericsson i örebro anhållit, att till henne
måtte av ifrågavarande kvarlåtenskap avstås antingen ett engångsbelopp
eller, om delta icke kunde ske, vad som erfordras för beredande åt henne av
en skälig ålderspension.
Sökanden är född den 28 december 1885.
Till stöd för ansökningen har sökanden anfört, att hon sedan oktober 1931
intill Romans död varit anställd hos honom såsom husföreståndarinna med
en månadslön av 60 kronor, att Roman till två personer enligt av dem under
edlig förpliktelse avgivna, vid ansökningen fogade intyg uttalat, att sökanden
skulle erhålla någon del av hans kvarlåtenskap, samt att hennes arbetsförmåga
på grund av sjuklighet enligt ett den 26 mars 1944 avgivet läkarintyg
vore nedsatt med omkring 50 procent.
Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört.
Av uti''edningen synes framgå, att sökanden under ett tiotal år varit anställd
som husföreståndarinna hos den avlidne samt att den avlidnes avsikt
varit att tilldela sökanden viss del av kvarlåtenskapen. På grund härav och
då sökanden befinner sig i mindre goda ekonomiska omständigheter och i
följd av ålder och försvagat hälsotillstånd har betydligt nedsatt arbetsförmåga,
torde fog finnas för ett efterskänkande till sökandens förmån av allmänna
arvsfondens rätt till viss del av kvarlåtenskapen efter den avlidne.
Detta avstående anser länsstyrelsen böra få formen av beviljandet av en årlig
livränta till sökanden under hennes återstående livstid. I fråga om storleken
av livräntan synes ett årligt belopp av 1 500 kronor vara skäligt och
lämpligt.
Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört.
Av den i ärendet verkställda utredningen framgår, att sökanden under tolv
år varit anställd som husföreståndarinna hos den avlidne, varför hon torde
få anses ha stått honom i livstiden nära. På grund härav och då sökandens
arbetsförmåga på grund av sjuklighet är väsentligt nedsatt, anser ämbetet
fog finnas för ett efterskänkande till hennes förmån av allmänna arvsfondens
rätt till viss del av kvarlåtenskapen efter den avlidne. Detta avstående
anser ämbetet böra få formen av beviljandet av en årlig livränta till sökanden
under hennes återstående livstid. Vad beträffar storleken av livräntan
har länsstyrelsen ansett ett årligt belopp av 1 500 kronor skäligt. Enligt ämbetets
åsikt måste emellertid detta belopp anses för högt med hänsyn till att
sökanden icke varit anställd hos den avlidne under längre tid än tolv år.
Hennes sparkapital utgör visserligen endast 400 kronor och hennes arbetsförmåga
har intygats vara nedsatt med 50 procent. Genom utförande av
lättare arbete synes hon emellertid kunna bereda sig någon inkomst. Enligt
uppgift i ärendet bor hon för närvarande tillsammans med en syster,
vilken hon är behjälplig med lättare hushållsarbeten. För detta arbete erhåller
hon fri bostad, medan matkostnaderna delas lika. Hennes levnadskostnader
synas sålunda icke vara stora. Ämbetet får föreslå, att sökanden
måtte beviljas en livränta av 1 000 kronor örn året att utgå från och med
den 1 april 1944 under hennes återstående livstid.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
Före
draganden.
För beredande av denna livränta har ämbetet föreslagit, att erforderligt
kapitalbelopp av ifrågavarande kvarlåtenskap skulle överföras till allmänna
arvsfondens livräntefond.
Sökanden har sedermera i en i ärendet ingiven skrift — under hänvisning
till ett den 2 november 1944 avgivet läkarintyg, enligt vilket sökandens
arbetsförmåga vore nedsatt med omkring 70 °/o — hemställt, att livräntan
till henne måtte bestämmas till 1 500 kronor.
Även jag anser, att sökanden, som enligt vad handlingarna utvisa stått
den avlidne nära och befinner sig i små ekonomiska omständigheter, bör
genom användande av dödsboets medel beredas en årlig livränta.
Sökanden var allenast under tolv år anställd såsom husföreståndarinna
hos den avlidne. Vad i ärendet blivit upplyst kan icke anses giva vid handen,
att den avlidne avsett tilldela henne någon mera betydande del av
kvarlåtenskapen efter honom. Vid angivna förhållanden förefalla mig de
livräntebelopp, som länsstyrelsen och kammaradvokatfiskalsämbetet ifrågasatt,
alltför höga. Enligt vad jag inhämtat skulle nämligen för ett livräntebelopp
åt sökanden av 1 500 kronor om året åtgå ett kapitalbelopp överstigande
23 000 kronor, och, om livräntan bestämdes till 1 000 kronor om
året, skulle den erforderliga kapitalinsatsen utgöra nära 16 000 kronor.
Dessa kapitalbelopp överstiga väsentligt vad som i likartade fall har plägat
avstås.
För egen del anser jag skäligt, att den årliga livräntan åt sökanden bestämmes
till 600 kronor. Härför skulle, om livräntan börjar utgå den 1 juli
1945, åtgå ett belopp av i runt tal 9 500 kronor.
För tiden från och med den 1 april 1944 till den 1 juli 1945 synes mig
sökanden böra beredas understöd med 50 kronor i månaden eller alltså
med sammanlagt 750 kronor, att utgå av ifrågavarande kvarlåtenskap.
I enlighet med vad jag tidigare anfört bör livräntan inköpas hos pensionsstyrelsen.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter filosofie doktorn Per Abraham Roman från Stocksunds
köping må avstås,
dels vad som åtgår för beredande genom pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring av livränta med 600 kronor örn
året åt Gerda Maria Ericsson från och med den 1 juli 1945
under hennes återstående livstid,
dels ock 750 kronor såsom understöd åt Ericsson för tiden
den 1 april 1944—den 30 juni 1945.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
41
18:o.
Rätten till arv efter förre domsagobiträdet Helge John Abraham Rundbäck
från Öjaby socken. Förre domsagobiträdet Helge John Abraham Rundbäck
från Öjaby socken, Kronobergs län, vilken var född den 22 juni 1870,
avled den 17 juni 1944 utan att, såvitt framgår av en efter honom upprattad
bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet
efter honom uppgick enligt bouppteckningen till 51 168 kronor 50 öre. Av
kvarlåtenskapen har ett belopp av 52 257 kronor 17 öre inlevererats till allmänna
arvsfonden.
Hos Kungl. Majit hava snickaren Karl Gustav Emanuel Boije och dennes
hustru Elsa Emilia Elisabet Boije, född Håkansson, i Värnamo anhållit, att
till dem måtte av kvarlåtenskapen efter den avlidne avstås 2 000 kronor eller
det belopp, som Kungl. Majit funne gott bestämma.
Till stöd för ansökningen hava sökandena anfört, att den avlidne under
en tid av 12 år fram till den 17 mars 1943, då han överförts till sjukhem i
Öjaby, varit inneboende hos sökandena, att han därvid erhållit god och omtänksam
omvårdnad, att den rumshyra, 25 kronor i månaden, han under
nämnda tid erlagt till sökandena enligt deras förmenande icke utgjort full
ersättning för den vård och passning, han åtnjutit, samt att anledningen till
att sökandena nöjt sig med beloppet ifråga varit den, att den avlidne lovat
dem att vid hans frånfälle få del i kvarlåtenskapen.
Länsstyrelsen i Kronobergs län — som ansett billighetsskäl tala för att sökandena
erhålla gottgörelse i någon mån för visat välförhållande mot den
avlidne — har tillstyrkt, att sökandena ur kvarlåtenskapen efter Rundbäck
tillerkännas 2 000 kronor.
Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört.
Av vad handlingarna i ärendet utvisa framgår, att den avlidne under tolv
års tid varit inneboende hos sökandena, samt att den rumshyra han till dem
erlagt icke kan anses ha utgjort full ersättning för den omvårdnad han åtnjutit
av sökandena. Då sökandena även i övrigt torde få anses hava i viss
mån stått den avlidne i livstiden nära samt deras ekonomiska stallning ar
mindre god, föreligger enligt ämbetets förmenande fog for bifall till den
gjorda framställningen örn efterskänkande. Vad beloppets storlek angar har
ämbetet ingen erinran mot det av sökandena föreslagna, 2 000 kronor.
I likhet med myndigheterna tillstyrker jag, att av ifrågavarande kvarlåtenskap
ett belopp av 2 000 kronor avstås till sökandena, som enligt vad handlingarna
utvisa stått den avlidne nära och leva under mindre goda ekonomiska
förhållanden.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter förre domsagobiträdet Helge John Abraham Rundbäck
från Öjaby socken må avstås ett belopp av 2 000 kronor till
Karl Gustav Emanuel Boije och dennes hustru Elsa Emilia
Elisabet Boije, född Håkansson.
Före
draganden.
42
Före
draganden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
19 :o.
Rätten till arv efter lägenhetsägaren Ulrik Sundqvist från Överluleå
socken. Lägenhetsägaren Ulrik Sundqvist från Överluleå socken, Norrbottens
län, vilken var född den 5 juni 1893, avled den 29 september 1943 utan
att, såvitt framgår av en efter honom upprättad bouppteckning, efterlämna
någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet efter honom uppgick enligt
bouppteckningen till 16 786 kronor 84 öre. Kvarlåtenskapen efter den
avlidne har ännu icke redovisats till allmänna arvsfonden.
Hos Kungl. Maj:t hava Emil Sundqvist, Adina Augustsson, född Sundqvist,
och Ossian Sundqvist, samtliga i Svartbjörsbyn, anhållit att ifrågavarande
kvarlåtenskap måtte helt eller delvis avstås till dem.
Sökandena äro födda, Emil Sundqvist den 28 juli 1891, Adina Augustsson
den 4 januari 1894 och Ossian Sundqvist den 31 januari 1899. De äro syskon
och bildade jämte två ytterligare syskon en gren av den avlidnes kusiner
på fädernesidan. Den avlidne efterlämnade dessutom en andra kusingren
på fädernesidan samt kusiner på mödernesidan.
Genom beslut denna dag har Kungl. Maj:t funnit ansökningarna av Emil
och Ossian Sundqvist icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Adina Augustsson har till stöd för sin ansökning anfört, att hon vore oförmögen
till förvärvsarbete och levde i ytterst små ekonomiska omständigheter.
Landsfiskalen i Överluleå distrikt har upplyst, att Adina Augustsson åtnjöte
pension med 135 kronor i månaden samt, med hänsyn härtill, avstyrkt
bifall till ansökningen.
Ej heller länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett skäl föreligga för bifall
till ansökningen.
Kammaradvokatfiskalsämbctet har, då av handlingarna i ärendet framginge,
att Adina Augustsson, vilken var kusin till den avlidne, levde i torftiga
ekonomiska omständigheter, funnit hennes ansökning förtjäna beaktande.
Beträffande storleken av det belopp, som vid ett efterskänkande skulle
avstås till henne, har ämbetet såsom lämpligt föreslagit ett belopp, motsvarande
vad hon skulle hava erhållit, därest den före ikraftträdandet’av lagen
den 8 juni 1928 örn arv gällande arvsordningen varit tillämplig. Enligt nämnda
arvsordning skulle hon hava erhållit V20 av kvarlåtenskapen efter den
avlidne.
Även jag förordar, att viss del av ifrågavarande kvarlåtenskap avstås till
Adina Augustsson, vilken var kusin till den avlidne och enligt vad handlingarna
utvisa lever i små ekonomiska omständigheter. Beträffande storleken
av det belopp, som bör efterskänkas, biträder jag kammaradvokatfiskalsämbetets
förslag.
Jag hemställer alitsa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter lägenhetsägaren Ulrik Sundqvist från Överluleå socken
en tjugondei må avstås till Adina Augustsson, född Sundqvist.
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
43
20:o.
Rätten till arv efter Inga Maria Westberg. Innehavarinnan av Westbergs
pensionat i Marstrand Inga Maria Westberg från Marstrand, vilken var född
den 30 september 1862, avled den 23 april 1943 utan att, såvitt framgår av
en efter henne upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad
släkting. Behållningen i boet efter henne uppgick enligt bouppteckningen till
184 056 kronor 13 öre. Kvarlåtenskapen efter den avlidna har ännu icke redovisats
till allmänna arvsfonden.
Genom beslut den 16 februari 1945 har Kungl. Maj:t, med stöd av 5 kap.
2 § lagen den 8 juni 1928 örn arv, förklarat, att klander för allmänna arvsfondens
räkning icke skall äga rum beträffande vissa av den avlidna fällda,
såsom testamentariskt förordnande bevakade yttranden, varigenom hon förordnat,
att den henne tillhöriga fastigheten Majoren nr 1 i Marstrand samt
inventarier och andra lösören, som använts i den av henne bedrivna pensionatsrörelsen,
allt till ett sammanlagt värde av 68 273 kronor 36 öre, skulle
tillfalla i rörelsen tidigare anställda Nancy Margareta Lundström och Ida
Matilda Österberg.
Hos Kungl. Majit hava Hildur Carolina Carlsson och Mariana Florentina
Andersson, båda i Marstrand, samt Ruth Margareta Fröberg i Göteborg anhållit,
att till dem måtte avstås någon del av kvarlåtenskapen efter den avlidna.
Sökandena äro födda, Hildur Carlsson den 14 januari 1880, Mariana Andersson
den 9 november 1880 och Ruth Fröberg den 5 januari 1901.
Till stöd för ansökningen hava sökandena anfört, att de varit anställda i
den avlidnas tjänst, Carlsson såsom servitris i 17 år, Andersson såsom tvätterska
i 29 år och Fröberg såsom Överstäderska i 11 år. Tjänstgöringen hade varit
synnerligen krävande. Anledningen till att de ändock kvarstannat i tjänst
hade varit den, att den avlidna vid flera tillfällen lovat att ihågkomma dem
i sitt testamente. Ruth Fröberg har för sin del åberopat ett av den avlidna
till henne avlåtet brev, vari den avlidna uttryckligen förklarat sig skola
ihågkomma henne i sitt testamente. Mariana Andersson och Hildur Carlsson
hava framhållit, att de på grund av tilltagande ålder icke längre vore
1 stånd att med eget arbete försörja sig.
Kommunalborgmästaren i Marstrand har föreslagit, att sökandena ur
ifrågavarande kvarlåtenskap skulle erhålla, Ruth broberg ett belopp av
2 000 kronor samt Hildur Carlsson och Mariana Andersson vardera en årlig
livränta å 600 kronor.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört bland annat.
Ehuru något testamente icke funnits efter fröken Westberg, ge samstämmiga
uttalanden vid handen, att hon haft sin personal i tankarna vid de
tillfällen, då fråga örn pensionatets framtida skötsel eller disposition av förmögenheten
blivit aktuell. Fröken Westberg har till följd av sin höga alder
icke aktivt deltagit i rörelsen under senare år. Endast en av de sökande,
Ruth Fröberg, kan åberopa skriftligt uttalande angående kvarlåtenskapen.
44
Före
draganden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
Enligt brev den 5 april 1938 gavs i samband med fortsatt anställning löftet:
»Jag skall komma ihåg Ruth i mitt testamente.» Av sökandena har Mariana
Andersson varit anställd såsom tvätterska åren 1910—1941. Hon är född
1880 och ej inkomsttaxerad. Hemorten är Marstrand. Hennes behov av understöd
är särskilt framträdande och länsstyrelsen tillstyrker förslaget om
en ärlig livränta av 600 kronor. Ruth Fröberg är född 1901 och har varit
anställd som Överstäderska över tio år. Hon är gift och bosatt i Göteborg.
Med hänsyn till löfte i brev och jämförelsevis lång anställningstid tillstyrkes
forslaget att låta till henne utgå en engångsersättning av 2 000 kronor. Vad
slutligen angår Hildur Carlsson har hon tjänstgjort såsom servitris under
arén 1914—1932. Därefter har hon anlitats som extra hjälp vid olika tillfällen.
Hon är född 1880 och hemmahörande i Marstrand. Under sistförflutna
aret åtnjöt hon inkomst som biljettförsäljerska med 656 kronor, uthyrning
av rum 250 kronor, varjämte folkpensionen utgick med 600 kronor.
Efter avdrag för vissa kostnader redovisades en inkomst av 1 481 kronor.
Även örn uttalandena till förman för henne icke äro lika bestämda, är
tjänstetiden likväl så lång, att vederlag skäligen bör utgå jämväl till henne.
Länsstyrelsen finner det tveksamt, huruvida i detta fall samma starka skäl
för livränta föreligga som beträffande Mariana Andersson. Understödsbehovet
är icke heller — åtminstone för närvarande — lika stort. Ett engångsbelopp
av förslagsvis 4 000 kronor torde med hänsyn till anställningstid och
övriga förhållanden få anses skäligt.
Kammaradvokatfiskalsåmbetet har anfört.
Av utredningen i ärendet framgår, att sökandena Andersson och Carlsson
befinna sig i synnerligen dåliga och sökanden Fröberg i blygsamma ekonomiska
villkor. Beträffande den av nämnda tre personer gjorda framställningen
anser ämbetet, att, da desamma kunna anses hava stålt den avlidna
i livstiden nära, fog finnes för avstående av viss del av kvarlåtenskapen
efter den avlidna till envar av dem. Vad angår storleken av de belopp som
sålunda skulle efterskänkas till sökandena, ansluter sig ämbetet till vad
länsstyrelsen i sitt yttrande föreslagit, dock att ämbetet hemställer, att till
Carlsson må avstås ett belopp av 6 000 kronor kontant.
Livräntan åt Mariana Andersson skulle enligt kammaradvokatfiskalsämbetets
förslag utgå ur allmänna arvsfondens livrän tefond.
I likhet med länsstyrelsen och kammaradvokatfiskalsämbetet finner jag billighetsskäl
tala för att sökandena, vilka enligt vad handlingarna utvisa stått
den avlidna nära och befinna sig, Hildur Carlsson och Mariana Andersson i
synnerligen dåliga och Ruth Fröberg i blygsamma ekonomiska villkor, erhålla
viss del av ifrågavarande kvarlåtenskap. Det synes mig lämpligt att
envar av Hildur Carlsson och Mariana Andersson beredes en årlig livränta,
vilken i enlighet med vad jag förut anfört bör inköpas hos pensionsstyrelsen.
Livräntebeloppen synas mig skäligen böra bestämmas, för Hildur Carlsson
till 400 kronor och för Mariana Andersson, såsom myndigheterna ifrågasatt,
till 600 kronor örn året. Enligt vad jag inhämtat skulle för inköp av
livräntorna, om de bestämmas till nämnda belopp och börja utgå den 1 juli
1945 åtgå i runt tal respektive 5 000 kronor och 8 100 kronor. För tiden
fran och med den 1 januari till den 1 juli 1945 synas mig ifrågavarande
sökande böra beredas understöd, Hildur Carlsson med 33 kronor 33 öre och
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 185.
Mariana Andersson med 50 kronor i månaden eller alltså med sammanlagt
respektive 200 kronor och 300 kronor att utgå av ifrågavarande kvarlåtenskap.
Vad angår Ruth Fröberg ansluter jag mig till myndigheternas förslag,
enligt vilket hon ur kvarlåtenskapen skulle erhålla 2 000 kronor.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter Inga Maria Westberg från Marstrand må avstås
dels vad som erfordras för beredande genom pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring av livräntor åt följande personer
från och med den 1 juli 1945 under deras återstående livstid,
nämligen åt Hildur Carolina Carlsson med 400 kronor örn
året och åt Mariana Florentina Andersson med 600 kronor
året,
dels, såsom understöd för tiden den 1 januari—den 30
juni 1945, 200 kronor åt Hildur Carolina Carlsson och 300
kronor åt Mariana Florentina Andersson,
dels ock 2 000 kronor till Ruth Margareta Fröberg.
21:o.
Rätten till arv efter Mathilda Josefina Österlind, född Jansson, från Uppsala.
Änkan Mathilda Josefina Österlind, född Jansson, från Uppsala, vilken
var född den 28 september 1876, avled den 4 april 1943 utan att, såvitt
framgår av en efter henne upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad
släkting. Delägare i boet efter henne voro, förutom allmänna arvsfonden,
modern och sex syskon till hennes tidigare avlidne man, Karl Johan
Österlind. Behållningen i boet uppgick till 11993 kronor 21 öre. Den allmänna
arvsfonden tillkommande andelen av kvarlåtenskapen efter den avlidna
har ännu icke redovisats till arvsfonden.
Karl Johan Österlind hade avlidit den 5 oktober 1934. Behållningen i boet
efter honom, vilket tillföll hans efterlevande maka, hade uppgått till 11 259
kronor 22 öre. ^
Hos Kungl. Majit hava förenämnda släktingar till Karl Johan Österlind,
nämligen hans moder Emma Lovisa Österlind, född Jansson, samt hans
syskon Susanna Josefina Ekh, född Österlind, Dorothea Grundin, född Österlind,
Gottfrid Österlind, Rickard Österlind, Edit Österlind och Hulda Lovisa
Österlind, anhållit, att den på arvfonden belöpande delen av kvarlåtenskapen
efter den avlidna måtte avstås till deni.
Sökandena äro födda, Emma Lovisa Österlind den 30 december 1856, Susanna
Josefina Ekh den 30 september 1878, Dorothea Grundin den 24 november
1882, Gottfrid Österlind den 11 oktober 1886, Rickard Österlind den
4 juli 1888, Edil Österlind den 4 april 1891 samt Hulda Lovisa Österlind den
21 oktober 1894.
46
Värnér
agander! .
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
Till stöd för ansökningen hava sökandena anfört, att de samtliga vore i
små ekonomiska omständigheter.
Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört.
Det torde få antagas, att Karl Johan Österlind under sin livstid genom
en varvsarbete hopsparat större delen av det nu efterlämnade arvet. Då vidaj®.
sökandena samtliga befinna sig i små ekonomiska omständigheter och
darfor torde vara i behov av ekonomiskt stöd, anser sig länsstyrelsen, örn än
med någon tvekan, bora tillstyrka bifall till den gjorda framställningen.
Kammaradvokatfiskalsåmbetet har anfört.
Då enligt vad i ärendet utretts samtliga sökande kunna anses hava stått
den avlidna i livstiden nära samt de alla leva under små ekonomiska omstandigheter
anser ämbetet fog finnas för ett efterskänkande till dem av den
allmänna arvsfonden tillkommande andelen av boet. Beträffande det sätt varpa
sagda kvarlåtenskapsandel skall mellan sökandena fördelas anser ämbetet
med stod av Kungl. Majlis beslut den 28 april 1944 angående avstående
av allmänna arvsfondens rätt till kvarlåtenskapen efter Olof Bergren från
Dalby socken, att sökandena skäligen böra tillerkännas vardera lika stor anr-au
,°!''.dens kyarhUenskapsandel, som redan tillfallit dem i egenskap av
dödsbodelägare etter Karl Johan Österlind. I sådant fall skulle Emma Lovisa
Åkande en tomedeL8 ^ kvarlåtenskaP och envar av övriga
Enligt vad i ärendet upplysts åtnjuta Emma Lovisa Österlind och Susanna
Josefina Ekh fattigvårdsunderstöd, den förra med 100 kronor om året från
Knutby sockens fattigvårdsstyrelse och den senare med 180 kronor om året
från Bälinge sockens fattigvårdsstyrelse. Vederbörande fattigvårdsstyrelser lia
förklarat, att de icke komme att göra anspråk på de belopp, som kunde tillerkännas
sökandena.
För egen del tillstyrker jag, att den på allmänna arvsfonden belöpande delen
av ifrågavarande kvarlåtenskap avstås till sökandena, av vilka Emma
Lovisa Österlind var moder och övriga sökande syskon till Mathilda Josefina
Österlinds avlidne man och som enligt vad handlingarna utvisa stått
den avlidna nara och leva i små ekonomiska omständigheter. Beträffande
storleken av de andelar, som böra tillkomma sökandena, biträder jag kammaradvokatfiskalsämbetets
förslag.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter Mathilda Josefina Österlind, född Jansson, från Uppsala
må avstås hälften till Emma Lovisa Österlind, född
Jansson, samt en tolftedel till envar av Susanna Josefina
Ekh, född Österlind, Dorothea Grundin, född Österlind, Gottfrid
Österlind, Rickard Österlind, Edit Österlind och Hulda
Lovisa Österlind.
Vad föredraganden under punkterna l:»—21 :o hemställt,
däri statsrådets övriga ledamöter instämma, bi
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 185.
47
faller Hans Majit Konungen samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Ivar Löfqvist.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1945:203 Skrivelse till Kungl. Maj:t i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa fall av alK manna arvsfondens rätt till arv jämte i ämnet väckta s. 1 i texten
- SU 1945:101 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten