Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 185

1945-02-23 · 47 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 40 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:185, Kungl. Maj:ts proposition nr 185

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

1

Nr 185.

Kungl. Maj.ts proposition till. riksdagen angående avstående i

vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv; given

Stockholms slott den 23 februari 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden under

punkterna 1 :o) -—21 :o) hemställt.

GUSTAF.

K. G. Ewerlöf.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 februari

1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf,

Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Statsrådet Ewerlöf anför efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet:
Jämväl

i år föreligga åtskilliga ansökningar om avstående av allmänna

arvsfondens rätt till arv, vilka torde böra underställas riksdagen. Utredning

i dessa ärenden har verkställts genom vederbörande länsstyrelser och kammaradvokatfiskalsämbetet,

vilka därvid i vissa fall ifrågasatt, att sökande

skulle komma i åtnjutande av ett årligt livräntebelopp. I anledning härav

får jag erinra att frågan örn det sätt, på vilket dylik livränta bör beredas,

såsom jag meddelat de båda sistförflutna åren vid anmälan av motsvarande

ansökningar ansetts böra bliva föremål för närmare utredning. Denna utBihang

till riksdagens protokoll 1955. 1 sami. Nr 185. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

redning har numera slutförts. Jag ber därför, alt, innan jag redogör för

de i år föreliggande ansökningarna, få framlägga resultatet av densamma.

Enligt 5 kap. 3 § i 1928 års arvslag må arv, som tillfallit allmänna arvsfonden,

där det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt, av Konungen

med riksdagens samtycke helt eller delvis avstås till arvlåtarens

skyldeman eller annan, som stått arvlåtaren nära. I fråga örn egendom, som

tillfallit fonden men icke sålunda avståtts, gäller enligt 1 § lagen om allmänna

arvsfonden, att denna skpll utan sammanblandning med andra medel

förvaltas av statskontoret såsom en särskild fond för främjande av

barns och ungdoms vård och fostran. Av medel, som under eli räkenskapsår

influtit, skall enligt sistnämnda paragraf vid årets utgång en tredjedel läggas

till fonden, medan återstoden jämte årets avkastning från och med nästföljande

år skall vara tillgänglig för utdelning.

Den nyss återgivna bestämmelsen i arvslagen har utformats i anslutning

till den praxis, som hade tillämpats vid efterskänkande av kronans rätt till

danaarv. Enligt denna praxis hade plägat efterskänkas rätten till antingen

hela arvet eller viss andel eller visst belopp av detsamma. Redan tidigt befanns

det emellertid, när det gällde frågor om avstående av allmänna arvsfondens

rätt till arv, att i en del fall syftemålet att ekonomiskt trygga ålderdomen

för vissa de avlidna närstående personer bättre uppnåddes genom

att dem tillförsäkrades årliga livräntor än genom att de erhöllo häremot svarande

kapitalbelopp. Alltifrån år 1931 ha därför, nästan årligen, beslut fattats,

att av allmänna arvsfonden tillfallna arvsmedel skulle avstås vad som

erfordrades för beredande av livräntor åt vissa personer. Sammanlagt föreligga

ett trettiotal sådana beslut.

Dessa livräntor hava icke ansetts kunna utgå ur allmänna arvsfonden.

En sådan anordning har nämligen förmenats strida mot de föreskrifter i lagen

örn allmänna arvsfonden, som här förut berörts. Enligt dessa bestämmelser

får fondens avkastning användas endast till främjande av barns och

ungdoms vård och fostran och av influtna medel skall en tredjedel läggas

till fonden och återstoden utdelas för nämnda ändamål. I stället hava två

andra sätt använts för att bereda sådana livräntor, örn vilka här är fråga.

Antingen hava livräntorna inköpts hos pensionsstyrelsen i enlighet med de

i pensionsförsäkringslagen meddelade bestämmelserna om s. k. frivillig försäkring

eller också hava livräntorna utgått ur en särskild för ändamålet

bildad fond, allmänna arvsfondens livräntefond.

När första gången, år 1931, fråga förelåg att bereda viss person livränta

i stället för att tillerkänna henne ett kapitalbelopp av kvarlåtenskap, som

tillfallit allmänna arvsfonden, beslöts, att livräntan skulle inköpas hos pensionsstyrelsen.

Redan samma år fattades emellertid i ett annat ärende beslut,

enligt vilket den andra anordningen skulle tillämpas för beredande av

livräntor åt vissa personer. Det var i sistnämnda ärende fråga örn ett flertal

livräntor på relativt höga belopp. För inköp av dessa hos pensionsstyrelsen

skulle åtgå en avsevärd summa ur kvarlåtenskapen, över 90 000 kronor.

Med hänsyn härtill ansågs det lämpligare, att erforderligt belopp — be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 18ö.

3

räknat till 2(50 000 kronor —• skulle överlämnas till särskild förvaltning hos

statskontoret, som skulle hava att med avkastningen gälda livräntorna. I

mån som livräntetagarna avlede borde därefter det sålunda avsatta kapitalet

överföras till arvsfonden. Först i och med att så skedde, bleve följaktligen

dessa medel att betrakta som influtna till fonden.

I anledning av sistnämnda beslut meddelade Kungl. \laj:t särskilda bestämmelser

i brev till statskontoret den 11 september 1931. I detta brev föreskrevs,

att för ändamålet erforderliga belopp av den kvarlåtenskap, varom

var fråga, skulle avsättas till en särskild under statskontorets förvaltning

stående fond, benämnd »Allmänna arvsfondens livräntefond». I övrigt föreskrevs,

bland annat, att vid fruktbargörande av livräntefondens tillgångar

skulle lända till efterrättelse de bestämmelser, som vid varje tid gällde angående

förvaltningen av allmänna arvsfondens tillgångar, att å livräntefonden

uppkommande ränteöverskott skulle tillföras allmänna arvsfonden samt

att vid livräntetagares frånfälle statskontoret skulle till allmänna arvsfonden

överföra för fullgörande av livräntefondens återstående förpliktelser ej längre

erforderliga medel.

Åren 1932 och 1933 meddelades vissa livräntebeslut. Det rörde sig härvid

örn livräntor till lägre belopp. Livräntorna skulle inköpas hos pensionsstyrelsen.

Följande år förelåg åter ett fall, där det ansågs att kostnaderna för inköp

av en viss livränta skulle uppgå till alltför högt belopp, varför det beslöts

att livräntan skulle utgå ur allmänna arvsfondens livräntefond, sedan erforderligt

kapital tillförts fonden.

Efter 1934 hava livräntorna, utan särskild motivering, alltid anvisats att

utgå ur livräntefonden utom i ett fall, där arvsmedlens ringa storleksordning

nödvändiggjorde inköp av livräntan för att denna skulle kunna bestämmas

till skäligt belopp.

Vid den nu verkställda utredningen angående sättet för beredande av

livräntor genom ianspråktagande av kvarlåtenskap, som tillfallit allmänna

arvsfonden, hava utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,

pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen och kammaradvokatfiskalsämbetet.

Statskontoret har i sitt utlåtande berört frågan, huruvida det för allmänna

arvsfonden är ekonomiskt fördelaktigare, att till livräntefonden avsätta kapital,

vars avkastning tages i anspråk för livräntan, eller att inköpa livräntan.

Ämbetsverket anför därvid.

Den omständigheten, att hela livräntekapitalet kan återföras till arvsfonden,

innebär icke i och för sig, att den valda metoden för livräntans finansiering alltid

medför en vinst för arvsfonden i jämförelse med det fall att en på sedvanligt

sätt beräknad livränta inköpts hos försäkringsanstalt. Uppgår det kapitaliscrade

värdet av den ränta, arvsfonden under en livräntetagares livstid genom

livräntefondens konstruktion måste avstå, till högre belopp än kapitalvärdet

av den livränta, som kunnat inköpas, uppstår i stället en förlust. Avgörande

för huruvida vinst eller förlust för arvsfonden skall uppkomma be
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

träffande viss livräntetagare är alltså — vid konstant ränteläge — uteslutande

den ålder livräntetagare]! kommer att uppnå. Denna faktor är okänd, varför

en kalkyl för varje livräntetagare icke låter sig utföras. Försäkringsbolag och

livränteanstalter räkna e.j heller med det enstaka fallet utan hava uträknat

dödlighetstabeller på grundval av ett omfattande .statistiskt material. Genom

försäkringstagarnas stora antal talar sannolikheten för att dödlighetskurvan

för försäkringstagarna föijer den kurva, på vilken tabellen bygger. Härigenom

sker även en utjämning av de vinster och förluster, sorn, alltid uppkomma i

fråga örn de enskilda försäkringstagarna. Genom rörelsens ringa omfattning

lärer någon sådan utjämning, varå försäkringsbolagen bygga sina kalkyler,

icke kunna beräknas inom livräntefonden.

Härefter har statskontoret behandlat frågan, i vilka fall livräntor borde utgå

ur livräntefonden och i vilka fall de borde inköpas. I detta avseende har ämbetsverket

till en början framhållit, att inköp alltid borde tillgripas, när de

arvsmedel. som skola bestrida livräntan, äro av den ringa storleksordning, att

beviljad livränta överstiger den tidsränta (ränta + del av kapitalet), som vid

en försiktig ränteberäkning kan erhållas av hela arvskapitalet under den tid

livräntetagaren högst kan beräknas leva. Vid en annan ordning kunde, framhåller

statskontoret, kapitalet hava förbrukats före livräntetagarens bortgång,

varvid några tillskott från andra arvsmedel ej kunnat påräknas.

Beträffande åter de fall, då arvsmedlen under alla förhållanden äro tillräckliga

för att bestrida beviljade livräntor, har statskontoret anfört följande.

Resultatet av statskontorets hittillsvarande livränterörelse kan överblickas

endast ifråga om sex fall, där livräntetagarna avlidit. En approximativ jämförelse

mellan kostnaderna för livräntor, därest sådana inköpts, och det kapitaliserade

värdet av utbetalda understödsRelopp utvisar, att arvsfonden genom

livräntefondens tillvaro erhållit vinst i fem och drabbats av förlust i ett

fall. Med hänsyn till alt två livräntetagare avlidit endast något år efter det livräntan

beviljats, torde den sammanlagda nettovinsten hittills hava varit ganska

betydande. Exakta siffror härpå kunna erhållas först genom en mera ingående

försäkringsteknisk kalkyl, vilken ämbetsverket på grund av ofullständiga

uppgifter ej varit i tillfälle att utföra. Huru den framtida utvecklingen

gestaltar sig, är omöjligt att förutsäga. På grund av klientelets beskaffenhet

synes det dock ej otroligt, att utvecklingen för arvsfondens del alltjämt kommer

att ställa sig gynnsam. Det torde nämligen icke vara uteslutet, att ifrågavarande

livräntetagare representera en högre dödlighetssiffra än det medeltal,

varå livränteberäkningen bygger, vilket i sin tur kan bero på att livräntorna

sökts och beviljats med hänsyn till vederbörandes sjukdom eller mindre goda

hälsotillstånd.

Föreliggande erfarenheter skulle sålunda närmast tyda på att det hittillsvarande

systemet borde bestå. Livräntefondens ringa omfattning, som medför,

att arvsfonden, försakringstekniskt sett, knappast torde kunna stå någon

självrisk, talar å andra sidan för att arvsfonden i samtliga fall skulle inköpa

livräntor. En lämplig lösning skulle måhända ernås därigenom, att livräntor

Hnge utgå ur livräntefonden i alla de fall beviljade understöd motiverats med

sökandens sjukdom eller kroppsliga svaghet. I sådana fall åter, där understöd

beviljades på grund av förpliktelser mot ekonomiskt nödlidande släktingar

eller mot underlydande av skilda slag, skulle däremot livräntor lämpligen

kunna inköpas hos livränteanstalt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr ISö.

Statskontorets förslag innebär således, att livräntor skulle inköpas dels när

arvsmedlens ringa storleksordning nödvändiggör detta, dels ock när livränta*

tagarna icke äro behäftade med sjukdom eller kroppslig svaghet. Inköpen

skulle ske hos pensionsstyrelsen. Emellertid ifrågasätter ämbetsverket ett undantag

för sådana fall, då livränta bestämts till så högt belopp, att galande

bestämmelser icke medgiva att den utgår från pensionsstyrelsen. I dessa fall

borde, om arvsmedlen äro tillräckliga, livräntefonden inträda och i annat fall

privat försäkringsbolag anlitas.

Slutligen har statskontoret till övervägande upptagit frågan, huruvida livräntefonden

alltjämt bör utgöra en självständig fond eller redovisas å särskdt

konto under allmänna arvsfonden. I samband därmed har statskontoret även

ifrågasatt, örn icke livräntorna skulle kunna direkt redovisas på allmänna arvsfonden.

I först angivna hänseende har statskontoret anfört.

Vid överförandet av kapitalmedel från allmänna arvsfonden till livräntefonden

måste samtidigt ske en överföring av de objekt, vari dessa kapitalmedel

äro placerade. Vid återförandet av medel till arvsfonden av ej längre erforderliga

kapitalmedel vidtages en motsvarande återföring av placeringsobjekten.

Då lång tid kan hava förflutit mellan över- och återföringen och objekten

därunder kunna ha undergått förändringar genom exempelvis konvertering av

obligationer, medför anordningen, att varje livränteavsättning praktiskt taget

måste behandlas sorn'' en fond för sig. En förenkling härutinnan skulle, kunna

ske, därest livräntefonden upphörde att vara en självständig fond och i stallet

finge överföras till och redovisas å ett särskilt konto under allmänna arvsfonden.

Fördelen härmed skulle vara, att tillgångarna placeringarna

skulle kunna redovisas gemensamt för de båda nu skilda fonderna, varigenom

den över- och återflyttning av placeringsobjekt, som med nuvarande ordning

är nödvändig, kunde undvikas. Livräntekapitalen skulle redovisas och balanseras

såsom skuld till arvsfonden och gottgöras ränta efter fondens medelförräntning.

Beträffande förslaget att i stället redovisa livräntorna direkt på allmänna

arvsfonden har statskontoret framhållit.

Nåaon saklig anmärkning lärer icke kunna riktas mot ett dylikt förfarande.

Genom det sätt, på vilket livräntorna beräknas, och genom att livräntor,

i de fall då arvsmedlen äro knappa, komma att inköpas hos pensionsstyrelsen,

har nämligen garanti vunnits för att vederbörande arv smedel verkligen

äro tillräckliga för bestridandet av de livräntor, som beviljats ur arvel, tillföres

arvet i sill helhet avsfonden, synes utgiften ävenledes kunna redovisas

där. All särredovisning i övrigt och det arbete denna medför skulle samtidigt

upphöra. Anordningen skulle icke medföra någon olägenhet vid dispositionen

av fondens tillgångar. Livräntorna, som vid varje tidpunkt aro leanda,

skulle nämligen vid beräkningen av arvsfondens för utdelning tillgängliga

medel först undantagas på samma sätt som sker beträffande beslutade

temporära utgifter. Sistnämnda förslag förutsätter emellertid en jämkning i

lagen om allmänna arvsfonden.

Riksräkenskcipsverket har i anledning av de av statskontoret framlagda

förslagen anfört följande.

Riksräkenskapsverket, som linner den hittillsvarande anordningen för beredande

av livräntor från kvarlåtenskap, som tillfallit allmänna arvsfonden,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

böra bibehållas i oförändrad form, anser sig icke kunna biträda statskontorets

förslag. Den förenkling i fråga om redovisningen, som enligt statskontorets

förslag skulle vinnas genom att livräntefonden överflyttas till redovisning

undei arvsfonden, kan enligt riksräkenskapsverkets mening ernås med

genomförandet av ett av riksräkenskapsverket samtidigt framlagt förslag örn

placering i riksgäldskontoret av räntebärande fonders medel.

Pensionsstyreisen, som ansett att dess uttalande borde avse allenast de delar

av ärendet vilka berörde styrelsens verksamhetsområde, har bland annat

anfört.

Pensionsstyrelsen anser sig böra förorda inköp av livräntor i av statskontoret

ifrågasatt utsträckning, då en dylik anordning synes vara i princip

ekonomiskt riktig och torde ur administrativ synpunkt innebära en önskvärd

förenkling.

Lifligt kungörelsen den 6 december 1935 (nr 599) angående anordnande

av pensionsstyrelsens på frivilliga avgifter grundade försäkring gälla vissa

inskränkningar beträffande inbetalningarnas storlek ävensom beträffande

den alder fran vilken livränta tidigast kan utgå, då varaktig oförmåga till

arbete ej föreligger. Skulle inköp av livräntor för allmänna arvsfondens räk£!n".

komma afl ske i den utsträckning, som ifrågasatts av statskontoret,

tore!aller det dock, som örn Kungl. Majit lämpligen borde en gång för alla

bemyndiga pensionsstyrelsen, att utan hinder av de för dess frivilliga försäkring

eljest gällande försäkringsvillkoren, genom postsparbankens förmedling

emottaga inbetalning från allmänna arvsfonden för beredande av

omedelbart utgående livräntor till av statsmakterna fastställda belopp.

Försäkringsinspektionen har föreslagit, att vid beredande av livränta ur

allmänna arvsfonden tillkommande medel de belopp, som skulle överföras

till arvsfondens livräntefond, bestämdes till livräntans med hänsyn till ränta

och dödlighet beräknade kapitalvärde, att livräntefondens storlek vid utgången

av varje år, eller vid slutet av viss period av år, bestämdes till summan

av det vid ifrågavarande tidpunkt beräknade kapitalvärdet av icke upphörda

livräntor, samt att över- och underskott, som härvid konstaterades, utjämnades

genom överföring till eller från allmänna arvsfonden. Därest det

av formella skäl befunnes lämpligare att, såsom statskontoret alternativt föreslagit,

redovisa utbetalningarna direkt på arvsfonden, vilket i sak överensstämde

med den av inspektionen föreslagna anordningen, hade inspektionen

intet att erinra häremot. Inköp av livräntor hos pensionsstyrelsen hehövde,

örn detta förslag genomfördes, icke ifrågakomma.

Kammaradvokat fiskal sämbetet har bland annat anfört.

Enligt statskontorets förslag skulle livränta alltid inköpas i det fall, att sammanlagda

beloppet av den tillerkända livräntan kan tänkas komma att överstiga

tillgängligt arvskapital jämte därå belöpande ränta. Ämbetet är emellertid

av den uppfattningen, att i princip livränta icke bör tillerkännas med

ögre ärligt belopp än att det i varje särskilt fall tillgängliga arvskapitalet

jamte ränta med visshet kan väntas förslå till livräntans beredande under

sa lång tid, som livräntetagaren högst kan antagas leva.

Statskontoret har vidare ifrågasatt inköp av livränta, där understöd beviljats

pa grund av förpliktelser mot ekonomiskt nödlidande anförvanter eller

mot underlydande. Däremot skulle, där understödet motiverats med veder
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

börande sökandes sjukdom eller kroppsliga svaghet, livränta utgå ur livräntefonden.

Enligt ämbetets förmenande kommer den sålunda föreslagna gransdragningen

att visa sig synnerligen svår att i praktiken genomföra. De sinsemellan

olikartade omständigheter, som motivera ett efterskänkande av allmänna

arvsfondens rätt till arv, äro alltför mångskiftande för att kunna aterföras

allenast på de av statskontoret angivna faktorerna. Det torde även vara tvivel

underkastat, örn den förordade uppdelningen mellan livräntefonden och försäkringsinrättning

eller annan livränteanstalt i längden skulle visa sig lönande.

Visserligen borde ett systematiskt utmönstrande av vad som skulle

kunna benämnas »dåliga risker» och dessa riskers övervältrande pa någon livränteanstalt

ställa sig för arvsfonden ekonomiskt fördelaktigt. Emellertid

kan å andra sidan ifrågasättas, huruvida icke ett dylikt förfaringssätt skulle

medföra, att den försäkringsinrättning, som övertoge ansvaret för livräntans

utgivande, med hänsyn till det för inrättningen ogynnsamma urvalet, skulle

nödgas tillämpa särskilda, för arvsfonden mindre förmånliga grunder vid beräknande

av livräntans kapitalvärde. . , .... . ,

På grund av vad sålunda anförts finner ämbetet sig icke kunna tillstyrka

statskontorets förslag, såvitt nu är i fråga.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har vidare ansett anledning saknas, att, på

sätt försäkringsinspektionen föreslagit, till livräntefonden avsätta allenast ett

på grundval av ränta och dödlighet beräknat kapitalbelopp, allrahelst som

ett dylikt tillvägagångssätt syntes medföra, att beviljad livränta finge anses

utgå ur arvsfonden och icke ur kvarlåtenskapen efter viss avliden person, något

som ej syntes stå i överensstämmelse med gällande lag om allmänna

arvsfonden.

I fråga örn statskontorets förslag om förändring av livräntefondens redovisning,

har kammaradvokatfiskalsämbetet åberopat riksräkenskapsverkets utlåtande.

■ Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen föranleddes inrättandet

av allmänna arvsfondens livräntefond därav, att i ett särskilt fall det för inköp

av vissa livräntor ansågs åtgå ett alltför betydande belopp av kvarlåtenskapen.

Någon större vikt synes mig icke kunna fästas vid detta ekonomiska

skäl. Det är uppenbarligen så, att avgörande för frågan, huruvida det beträffande

viss livräntetagare är ekonomiskt fördelaktigare för allmänna arvsfonden

att inköpa livräntan eller att låta den utgå ur livräntefonden,^ uteslutande

— örn man bortser från variationer i ränteläget är den ålder,

livräntetagaren kommer att uppnå. Då denna är okänd, kan likaväl merkostnad

uppstå genom den för egen räkning bedrivna verksamheten som kostnadsminskning.

Det är också otvivelaktigt så, att till följd av rörelsens ringa

omfattning någon sådan utjämning, vara försäkringsbolagen bygga sina kalkyler,

icke kan ske inom livräntefonden.

Statskontoret har i sitt förslag dragit konsekvenserna av de sålunda föreliggande

förhållandena. Ämbetsverkets förslag innebär nämligen i stort sett att

riskerna för merkostnader i förhållande till kostnaderna vid livränteköp

skulle avlyftas från eller i allt fall väsentligt minskas för den med allmänna

arvsfondens medel bedrivna livränteverksamheten. Detta skulle ske genom

Före
draganden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

att livräntor skulle utgå ur allmänna arvsfondens livräntefond i allmänhet

endast, då desamma motiverats med livräntetagarens sjukdom eller kroppsliga

svaghet. En sådan gränsdragning synes mig emellertid såväl svår att

genomföra som också ur andra synpunkter olämplig.

Även örn alltså med min inställning ekonomiska skäl icke lära kunna åberopas

för att icke alltid inköpa ifrågavarande livräntor, kunna givetvis andra

motiv tala härför. Det synes mig sålunda principiellt sett icke vara orimligt,

att allmänna arvsfonden står självrisk för den ifrågavarande understödsverksamheten.

Men i så fall borde enligt min mening livräntorna lämpligen bestridas

direkt från allmänna arvsfonden. Härmed skulle vinnas icke blott att

ali särredovisning av de olika livränteavsättningarna skulle upphöra _ åt
minstone

med nu gällande regler torde denna särredovisning bereda svårigheter

utan också att större del av de arvsmedel, som föranlett livräntorna,

omedelbart skulle vara tillgänglig för utdelning än vad som är möjligt med

nuvarande anordning.

En sådan omläggning av systemet, som nu angivits, kan genomföras först

efter det viss ändring vidtagits i lagen om allmänna arvsfonden. Emellertid

tala vissa skäl häremot. Den livränteverksamhet, varom här är fråga, är givetvis

främmande för allmänna arvsfondens syften. Den ligger även utanför

statskontorets vanliga verksamhetsområde. Det synes i och för sig naturligare,

. att verksamheten handhaves av det statliga organ, som det åligger att

bedriva en motsvarande verksamhet. Vid prövning av de olika på frågans bedömande

inverkande omständigheterna har jag också kommit till den uppfattningen

att övervägande skäl tala för att inköp av ifrågavarande livräntor

alltid sker hos pensionsstyrelsen. Härigenom skulle den nu bestående livräntefonden

så småningom komma att upphöra.

Såsom pensionsstyrelsen erinrat har Kungl. Majit i kungörelse den 6 september

1935 (nr 599) meddelat föreskrifter angående anordnande av pensionsstyrelsens

på frivilliga avgifter grundade försäkring. Härigenom har bestämts

inbetalningarnas högsta tillåtna storlek ävensom den ålder, från vilken

livränta tidigast får utgå. I de fall livräntor på sätt här förordats inköpas

enligt statsmakternas beslut, torde, där så erfordras, undantag böra av

Kungl. Majit medgivas från dessa föreskrifter.

Jag anhåller att härefter få övergå till de nu föreliggande ansökningarna.

1 :o.

Rätten till arv efter hemmansägaren Axel Andersson från Västerfärnebo

socken. Hemmansägaren Axel Andersson från Västerfärnebo socken, Västmanlands

län, vilken var född den 23 mars 1866, avled den 25 november 1943

utan att, såvitt framgår av en efter honom upprättad bouppteckning, efterlämna

någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet efter honom uppgick

enligt bouppteckningen till 108 kronor 74 öre. Kvarlåtenskapen efter den

avlidne har ännu icke redovisats till allmänna arvsfonden.

Hos Kungl. Majit hava Anna Maria Olsson, Axel Ragnar Olsson och Erik

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

9

Gunnar Olsson, samtliga i Västerfärnebo, anhållit, alt den avlidnes kvarlåtenskap

måtte avstås till förmån för dem.

Anna Maria Olsson, som är född den 6 januari 1896, var hushållerska hos

den avlidne. Axel Ragnar Olsson, som är född den 25 december 1916, var son

utom äktenskap till den avlidne. Erik Gunnar Olsson, som är född den 22 december

1930, var son utom äktenskap till den avlidne och Anna Maria Olsson.

Till stöd för ansökningen hava sökandena anfört, att de och den avlidne

levat tillsammans såsom en familj samt att den avlidne under senare år vid

flera tillfällen uttalat, att sökandena skulle erhålla hela hans kvarlåtenskap.

Gode mannen för allmänna arvsfonden har meddelat, att något yttrande,

som av sökandena kunde bevakas såsom testamentariskt förordnande efter

den avlidne, icke förelåge.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har tillstyrkt bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har bland annat anfört.

Av handlingarna i ärendet framgår, att samtliga sökandena få anses hava

stått den avlidne i livstiden nära samt att sökandenas ekonomiska ställning är

mindre god. Med anledning härav finner ämbetet skäl föreligga för ett avstående

av allmänna arvsfondens rätt till ifrågavarande arv till förmån för

sökandena. Med hänsyn emellertid till Kungl. Maj:ts beslut den 28 april 1944

angående avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv efter hemmansägaren

Lars Hansson från Skurups socken till förmån för hans utom äktenskapet

födde son Hans Gunnar Österling, varvid bemälde sons moder Olga

Konstantia Österlings ansökan om efterskänkande av bemälda arv till förmån

för henne lämnats utan bifall, vill ämbetet, då nyssnämnda fall torde få

anses vara av prejudicerande art, hemställa, att Kungl. Majit måtte i proposition

föreslå riksdagen medgiva, att nu ifrågavarande arv måtte avstås till

förmån för den avlidnes båda utom äktenskap födda söner, Axel Ragnar Olsson

och Erik Gunnar Olsson till hälften vardera.

I det nu förevarande fallet föreligga enligt min mening icke sådana särskilda

skäl, som i det av kammaradvokatfiskalsämbetet åberopade ärendet

föranledde efterskänkande av allmänna arvsfondens rätt till arv till förmån

för allenast en son utom äktenskap till arvlåtaren men däremot icke till

sonens moder. Jag förordar därför, att kvarlåtenskapen efter den avlidne

— i vars dödsbo den huvudsakliga tillgången utgöres av en till 11 000 kronor

taxeringsvärderad fastighet och gälden till betydande del utgöres av

skulder till två av sökandena — avstås till förmån för samtliga sökandena,

vilka enligt vad handlingarna utvisa stått den avlidne nära samt leva under

mindre goda ekonomiska förhållanden. Envar av sökandena torde böra erhålla

en tredjedel av kvarlåtenskapen.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

alt av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter hemmansägaren Axel Andersson från Västerfärnebo

socken må avstås en tredjedel lill envar av Anna Maria

Olsson, Axel Ragnar Olsson och Erik Gunnar Olsson.

Före
draganden.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Före
draganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

2:o.

Rätten till arv efter förre hemmansägaren Erik Andersson från Hammerdals

socken. Förre hemmansägaren Erik Andersson från Hammerdals socken,

Jämtlands län, vilken var född den 9 maj 1865, avled den 16 april

1944 utan att, såvitt framgår av en efter honom upprättad bouppteckning,

efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet efter honom

uppgick enligt bouppteckningen till 29 596 kronor 21 öre. Av kvarlåtenskapen

har ett belopp av 29 300 kronor 58 öre inlevererats till allmänna arvsfonden.

Bland tillgångarna i boet upptogs i bouppteckningen en fordran hos Runa

Edlund, född Bohman, å 3 000 kronor enligt en av henne den 22 oktober

1937 utfärdad revers å samma belopp till den avlidnes syster Karin Andersson,

som avlidit den 24 april 1940, efterlämnande brodern som ende arvinge.

Hos Kungl. Maj:t har kyrkoherden i Hammerdals församling, kontraktsprosten

Erik Gustaf Bohman anhållit örn efterskänkande av allmänna arvsfondens

fordran hos Runa Edlund. I ansökningen har Runa Edlund instämt.

Sökanden, som är född den 7 mars 1873, är fader till Runa Edlund.

Till stöd för ansökningen har sökanden anfört, att han iklätt sig betalningsansvaret

för ifrågavarande lån, att han befunne sig i mindre goda ekonomiska

förhållanden, att lånet hade erhållits för att möjliggöra hans barns

studier samt att Karin Andersson, därest han hos henne anhållit om skuldens

efterskänkande, utan tvivel skulle bifallit en sådan ansökning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört, att det belopp, örn vars avstående

fråga vore, utgjort studiebidrag samt sålunda använts för ändamål, som

avsett främjande av ungdomens fostran. På grund härav och med hänsyn till

de i övrigt genom utredningen förebragta omständigheterna har länsstyrelsen

för sin del funnit synnerligen starka skäl tala för bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsåmbetet har anfört.

Av utredningen i ärendet kan icke sägas framgå, att sökanden stått de avlidna

syskonen i livstiden nära. Utredningen utvisar vidare, att sökanden

synes befinna sig i bekymmersamma örn ock icke betryckta ekonomiska omständigheter.

Sedvanliga förutsättningar för ett efterskänkande synas i förevarande

fall knappast vara för handen. Då emellertid sökandens uppgift, att

långivaren — därest detta föreslagits under hennes livstid —- säkerligen

skulle hava medgivit ett efterskänkande till sökanden av det förskrivna beloppet,

synes förtjäna tilltro, finner kammaradvokatfiskalsämbetet med hänsyn

härtill ävensom till övriga i ärendet anförda omständigheter billighetsskäl

tala för bifall till förevarande ansökning.

Såsom kammaradvokatfiskalsämbetet framhållit, äro i förevarande fall de

sedvanliga förutsättningarna för ett efterskänkande icke för handen. Sökanden

synes nämligen icke hava stått den avlidne nära och hans ekonomiska

förhållanden skilja sig från dem, som i allmänhet föreligga då efterskänkande

ifrågasättes. Emellertid har sökanden för att möjliggöra sina fyra barns

studier fått vidkännas betydande kostnader, för vilka han måst upptaga lån.

Å det nu ifrågavarande lånet står visserligen sökandens dofter Runa Edlund

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

11

som låntagare, men sökanden har iklätt sig betalningsansvaret för lånet och

hittills gäldat såväl räntorna å detsamma som premierna för en för lånet

pantförskriven livförsäkring å Runa Edlund. Såväl Runa Edlund som hennes

make synas befinna sig i små ekonomiska omständigheter. Med hänsyn

till de sålunda föreliggande förhållandena synes mig allmänna arvsfonden

icke skäligen böra göra gällande sin rätt på grund av ifrågavarande fordran.

Jag hemställer därför, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att en allmänna arvsfonden genom arv efter förre hemmansägaren

Erik Andersson från Hammerdals socken tillfallen

fordran å 3 000 kronor hos Runa Edlund, född Bollman,

må efterskänkas.

3:o.

Rätten till arv efter förre trädgårdsarbetaren Karl Alexander Andersson

från Göteborg. Förre trädgårdsarbetaren Karl Alexander Andersson från

Göteborg, vilken var född den 18 juni 1873, avled den 16 februari 1944, utan

att, såvitt framgår av en efter honom upprättad bouppteckning, efterlämna

någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet efter honom uppgick enligt

bouppteckningen till 15 880 kronor 64 öre. Kvarlåtenskapen efter den

avlidne har ännu icke redovisats till allmänna arvsfonden.

Bland tillgångarna i boet ingick en tredjedel av fastigheten Krokslätt 79

kvarteret Älgsjön nr 3 i Göteborg. Fastighetsandelen upptogs i bouppteckningen

till ett värde av 5 333 kronor 33 öre.

Hos Kungl. Majit har Sven Julius Johansson i Göteborg anhållit, att den

avlidnes kvarlåtenskap måtte avstås till honom.

Sökanden, som är född den 23 december 1885, var kusin till den avlidne.

Han äger två tredjedelar av nyss angivna fastighet.

Till stöd för ansökningen har sökanden anfört bland annat, att den avlidne

under den tid, han bott i den av honom och sökanden gemensamt ägda

fastigheten, behandlats som en medlem av sökandens familj, samt att den

avlidne vid flera tillfällen och senast strax före sin död yttrat, att han skulle

testamentera sin kvarlåtenskap till sökanden och hans hustru.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört.

Sökanden var kusin till den avlidne. Under en lång följd av ar hade denne

sin bostad tillsammans med sökanden och hans hustru i gemensamt ägd fastighet.

Av utredningen får anses framgå, att sökanden i livstiden stått den

avlidne mycket nära. Något bestämt uttalande örn kvarlåtenskapen och huru

denna skulle disponeras har icke kunnat åberopas eller bestyrkas. Därest ansökningen

på grund härav icke skulle kunna i sin helhet beviljas, vill det

dock synas, som örn särskilda förhållanden kunna åberopas beträffande

den gemensamt uppförda fastigheten. Det förefaller som örn den avlidne

särskilt intresserat sig för tillkomsten av detta bygge, då han därigenom kunde

beredas bostad och vård hos anhöriga. Fastighetens hela taxeringsvärde

utgör 20 000 kronor. Då det icke kan ifrågasättas att till utomstående över
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

låta den avlidnes andel i fastigheten, tala starka skäl för att arvet åtminstone

i denna del avstås till sökanden.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört.

Av utredningen i ärendet framgår, att sökanden är kusin lill den avlidne

och att han stått honom i livstiden synnerligen nära. Med hänsyn till sökandens

goda ekonomiska ställning anser ämbetet icke skäl föreligga för avstående

av ifrågavarande arv i dess helhet till förmån för denne. Däremot

torde det stå i överensstämmelse nied den avlidnes önskemål, att den av honom

ägda fastighetsandelen .skulle tillfalla sökanden efter den avlidnes död.

Ämbetet anser sig därför om ock med tvekan kunna förorda, att arvet i denna

del avstås till sökanden.

Före
draganden.

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter förre trädgårdsarbetaren Karl Alexander Andersson från

Göteborg må till Sven Julius Johansson avstås en tredjedel

av fastigheten Krokslätt 79 kvarteret Algsjön nr 3 i Göteborg.

Även jag förordar, att den av den avlidne ägda andelen av omförmälda

fastighet avstås till sökanden, vilken äger återstoden av fastigheten, var kusin

till den avlidne och enligt vad handlingarna utvisa stått honom nära.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

4:o.

Rätten till arv efter förra cigarrarbeterskan Ida Bengtsson från Malmö.

Förra cigarrarbeterskan Ida Bengtsson från Malmö, vilken var född den 19

september 1860, avled den 23 september 1943 utan att, såvitt framgår av en

efter henne upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad släkting.

Behållningen i boet efter henne uppgick enligt bouppteckningen till

2 292 kronor 30 öre. Av kvarlåtenskapen har ett belopp av 1 413 kronor 55

öre inlevererats till allmänna arvsfonden. Slutredovisning beträffande ett till

utskylder avsatt belopp å 75 kronor har emellertid ännu ej avgivits.

Hos Kungl. Majit har nattvakten Oscar Waldemar Bengtsson i Malmö anhållit,

att kvarlåtenskapen efter den avlidna måtte avslås till honom.

Sökanden, som är född den 20 juli 1881, var son utom äktenskap till en

bror till den avlidna.

Till stöd för ansökningen har sökanden anfört, att han under den avlidnas

sista år tagit hand om henne samt att den avlidna inför flera personer yttrat,

att han skulle erhålla kvarlåtenskapen efter henne.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har tillstyrkt bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört.

Beträffande förevarande ansökning har utretts, att sökanden väl befinner

sig i blygsamma men ej dåliga ekonomiska omständigheter, att han är son

utom äktenskap till den avlidnas broder, samt att han stått den avlidna i

livstiden nära. Vidare hava två personer under edlig förpliktelse avgivit intyg,

att den avlidna inför dem förklarat sig önska, att hennes kvarlåtenskap

skulle tillfalla sökanden. Bemälda personer hava visserligen ej kunnat förr

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

mås att inför domstol beediga sagda intyg, men hava dock inför gode mannen

vitsordat sina i intygen lämnade uppgifter. Med hänsyn till vad salunda

anförts anser sig ämbetet — om ock nied någon tvekan — kunna tillstyrka

bifall till ansökningen.

Jag tillstyrker, att ifrågavarande, allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskap,

såsom synes hava varit den avlidnas önskan, avstås till sökanden, vilken

enligt vad handlingarna utvisa stått den avlidna nära.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

Före
draganden.

att den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen efter

förra cigarrarbeterskan Ida Bengtsson från Malmö må

avstås till Oscar Waldemar Bengtsson.

5:o.

Rätten till arv efter Elna Blucker, född Persson, från Vellinge socken.

Änkan Elna Blucker, född Persson, från Vellinge socken, Malmöhus Ian, vilken

var född den 3 februari 1857, avled den 23 augusti 1942 utan att, såvitt

framgår av en efter henne upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad

släkting. Behållningen i boet efter henne uppgick enligt bouppteckningen

till 54 079 kronor 5 öre. Sedan en i kvarlåtenskapen ingående fastighet

jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande försålts, har till allmänna arvsfonden

inlevererats 14 000 kronor, varemot redovisning för dödsboets lösegendom

ännu ej avgivits.

Enligt ett av Elna Blucker och hennes man, sadelmakaren Anders Niisson

Blucker, den 26 januari 1901 upprättat testamente hade makarna Blucker

förordnat, att den av dem, som överlevde den andre, skulle med full äganderätt

äga och behålla all boets egendom, dock att deras enda barn, en dotter,

skulle den dag, hon blev myndig, erhålla sin laglott.

Makarna Bluckers dotter avled den 20 juni 1903.

Mannen Blucker avled den 28 maj 1929. Kvarlåtenskapen efter honom tillföll

såsom arv hans efterlevande maka. Emellertid bevakades i vederbörlig

ordning 1901 års testamente efter mannen Blucker. Mannen Bluckers närmaste

släktingar vid dödsfallet utgjorde tre syskon.

Elna Blucker har genom testamente den 20 november 1935 med tillägg

den 2 maj 1938 förordnat, att vissa legat å tillhopa 22 000 kronor skola utgå

av hennes kvarlåtenskap.

Hos Kungl. Majit har Nils Blucker anhållit, att hälften av kvarlåtenskapen

efter Elna Blucker måtte avstås till förmån för honom.

Sökanden, som är född den 12 augusti 1870, var vid Elna Bluckers död

ende kvarlevande av Anders Nilsson Bluckers syskon.

Till stöd för ansökningen har sökanden anfört, att han befunne sig i mindre

goda ekonomiska omständigheter, varjämte han — under hänvisning till

vid ansökningen fogade intyg — gjort gällande, att Elna Blucker haft den

uppfattningen, att sökanden såsom enda levande syskon till Anders Nilsson

Blucker skulle erhålla hälften av kvarlåtenskapen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Före
draganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har yttrat, bland annat, följande.

Av den i ärendet förebragta utredningen synes framgå, att den avlidna

varit av den uppfattningen, att hon icke ägt genom testamente förordna om

den hallt av kvarlåtenskapen, som, därest testamente mellan makarna icke

förelegat, skulle tillfallit Nils Blucker. Något förhållande, som skulle kunna

föranleda till antagande, att den avlidna, därest hon icke haft denna felaktiga

uppfattning örn sin dispositionsrätt över kvarlåtenskapen, skulle borttestamenterat

egendom till annan än sökanden, har icke framkommit Det

synes därför länsstyrelsen troligt, att den avlidna, därest hon förstått att

sökanden icke vore arvsberättigad, genom testamenlariska dispositioner

skulle sorjt för att han erhållit del av kvarlåtenskapen. Med hänsyn härtill

och vad i övrigt förekommit i ärendet, anser länsstyrelsen skäligt, att sökandens

framställning vinner bifall.

Kammaraclvokatfiskalsämbetet har anfört.

. I ärendet har utretts, att sökanden är den ende överlevande av syskonen

till den avlidnas förut avlidne man Anders Blucker, att sökanden befinner

sig i små omständigheter och är beroende till sin försörjning av sitt enda

barn, dottern Klara Blucker, samt att sökanden kan anses hava stått den

avlidna i livstiden nära. Med anledning härav finner ämbetet skäl föreligga

för ett efterskänkande till förman för sökanden av allmänna arvsfondens

rätt lill ifrågavarande arv. Med hänsyn till den mening, som kommit till uttryck

i Kungl. Maj:ts beslut den 28 april 1944 i fråga om efterskänkande av

allmänna arvsfondens rätt till arv efter Olof Bergren från Dalby socken, synes

så stor del av kvarlåtenskapen böra tillerkännas sökanden, som skulle

hava tillfallit honom, därest han ägt rätt till arv efter den avlidna i enlighet

med stadgandet i 2 kap. 1 § lagen örn arv den 8 juni 1928.

I likhet med myndigheterna finner jag skäligt att sökanden, som är den

ende kvarlevande av syskonen till Elna Bluckers avlidne man och enligt vad

handlingarna utvisa statt den avlidna nära samt lever i små ekonomiska

omständigheter, tillerkännes hälften av kvarlåtenskapen.

Jag hemställer alitsa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att hälften av behållningen i boet efter Elna Blucker, född

Persson, från Vellinge socken må avstås till Nils Blucker.

6:o.

Rätten till arv efter skräddaren Karl Erhard Frössman från Västerås.

Skräddaren Karl Erhard Frössman från Västerås, vilken var född den 8

januari 1896, avled den 20 maj 1944 utan att, såvitt framgår av en efter

honom upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad släkting.

Behållningen i boet efter honom uppgick enligt bouppteckningen till 57 786

kronor 72 öre. Kvarlåtenskapen efter den avlidne har ännu icke redovisats

till allmänna arvsfonden.

Hos Kungl. Majit har Alma Karolina Brunsberg i Västerås anhållit, att

någon del av kvarlåtenskapen, förslagsvis 6 000 kronor, måtte avstås till

henne.

Sökanden är född den 12 december 1882.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 185.

Till stöd för ansökningen har sökanden anfört, att hon sedan år 1936 mot

ersättning av 20 kronor i månaden jämte förmånen av fri kost varit anställd

i Frössmans hem, först såsom vårdarinna åt hans föräldrar och efter deras

död år 1938 såsom hushållerska åt honom, samt att anledningen till att hon

trots den ringa ersättningen stannat kvar hos den avlidne varit den att den

avlidne vid flera tillfällen lovat, att hon skulle bliva »ihågkommen i framtiden».

Länsstyrelsen i Västmanlands län har tillstyrkt bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört.

Av i ärendet verkställd utredning torde framgå, att sökanden stått den

avlidne i livstiden nära samt att sökanden befinner sig i små ekonomiska omständigheter.

Fog torde därför finnas för ett efterskänkande^ till förmån för

henne av viss del av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlatenskapen efter

den avlidne och anser ämbetet, att till sökanden bör avstås ett engångsbelopp,

vilket skäligen synes kunna bestämmas till det av sökanden föreslagna, 6 000

kronor.

Liksom förenämnda myndigheter förordar jag, att av ifrågavarande kvarlåtenskap

avstås ett belopp av 6 000 kronor till sökanden, som enligt vad

handlingarna utvisa stått den avlidne nära och lever under mindre goda

ekonomiska förhållanden.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter skräddaren Karl Erhard Frössman från Västerås må

avstås ett belopp av 6 000 kronor till Alma Karolina Brunsberg.

7 :o.

Rätten till arv efter Anna Maria Johansson, född Eriksson, från Fläckebo

socken. Anna Maria Johansson, född Eriksson, från Fläckebo socken, Västmanlands

län, vilken var född den 9 december 1862, avled den 5 februari

1944 utan att, såvitt framgår av en efter henne upprättad bouppteckning, efterlämna

någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet efter den avlidna

uppgick enligt bouppteckningen till 2 648 kronor. Kvarlåtenskapen har ännu

icke redovisats till allmänna arvsfonden.

Hos Kungl. Majit hava förre fjärdingsmannen Erik Wilhelm Johansson i

Kila och Ester Velin i Grällsta anhållit, att kvarlåtenskapen efter Anna Maria

Johansson måtte avstås till dem.

Erik Wilhelm Johansson var broder och Ester Velin systerdotter lill den

avlidnas make, som avlidit den 2 maj 1943. De äga på grund av stadgandet i

2 kap. 7 § lagen örn arv icke rätt till någon del av den avlidnas bo.

Genom beslut denna dag har Kungl. Majit funnit Ester Velins ansökning

icke föranleda någon Kungl. Majlis åtgärd.

Före
draganden,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

Föredragande

.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har, under förmälan att Erik Wilhelm

Johanssons inkomst under år 1943 ej uppgått till beskattningsbart belopp,

föreslagit, att Johansson ensam måtte tillerkännas ifrågavarande arv.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har ansett skäl föreligga för ett efterskänkande

av den avlidnas kvarlåtenskap till Erik Wilhelm Johansson, enär denne

dels vore i knappa ekonomiska omständigheter, dels ock enligt trovärdig

uppgift åsamkats ekonomisk förlust genom den avlidnas man.

I likhet med myndigheterna förordar jag, att hela kvarlåtenskapen tillerkännes

Erik Wilhelm Johansson, som enligt vad handlingarna utvisa lever

under små ekonomiska omständigheter. Av i ärendet lämnade upplysningar

synes framgå, att Erik Wilhelm Johansson bistått den avlidnas man med ett

belopp av 4 000 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter Anna Maria Johansson, född Eriksson, från Fläckebo

socken må avstås till förmån för Erik Wilhelm Johansson.

8:o.

Rätten till arv efter Ebon Hedvig Isabella Johansson från Göteborg. Ebon

Hedvig Isabella Johansson från Göteborg, vilken var född den 7 juli 1890,

avled den 13 december 1940 utan att, såvitt framgår av en efter henne upprättad

bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad släkting.

Hon hade alltsedan sin barndom varit sinnessjuk.

Ebon Johanssons moder Anna Lovisa Johansson, född Johansson, som avled

den 13 juli 1939, hade genom ett den 8 januari 1939 upprättat, efter hennes

död vederbörligen bevakat testamente förordnat, att vid hermes död —

sedan visst belopp avsatts för vården av hennes grav samt till envar av Gunhild

Hermansson, Lilly Hermansson och Elisabeth Andrén betalts 1 000 kronor,

vilka belopp vore avsedda att användas till resor och inköp av frukt

m. m. för besök hos den avlidnas å Lillhagens sjukhus intagna dotter —

hennes övriga kvarlåtenskap skulle med full äganderätt tillfalla dottern. Vid

dotterns död skulle den då befintliga kvarlåtenskapen med full äganderätt

fördelas på så sätt, att Elisabeth Andrén erhölle hälften och den andra hälften

delades lika mellan Gunhild och Lilly Hermansson. Behållningen i boet

efter Anna Lovisa Johansson uppgick till 21 429 kronor 52 öre. Testamentet

godkändes av Ebon Johanssons förmyndare under förbehåll att Ebon Johansson

skulle äga utbekomma sin laglott. Arvskifte efter Anna Lovisa Johansson

förrättades den 13 november 1940, därvid Ebon Johansson tillskiftades

16 836 kronor 66 öre, varav hennes laglott utgjorde 9 789 kronor 68

öre.

I den efter Ebon Andersson upprättade bouppteckningen antecknades Elisabeth

Andrén samt Gunhild och Lilly Hermansson såsom universaltestamentstagare.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 185.

17

Behållningen i boet efter Ebon Johansson uppgick enligt bouppteckningen

lill 16 315 kronor 72 öre.

Vid ett den 27 oktober 1941 förrättat arvskifte tillskiftades allmänna arvsfonden

9 017 kronor 55 öre av Ebon Johanssons kvarlåtenskap och resten

universaltestamentstagarna. Till arvsfonden bär inlevererats 9 003 kronor

28 öre.

Sedan företagen släktutredning givit vid handen, att Ebon Johansson såsom

arvsberättigad anhörig möjligen efterlämnat en å okänd ort vistande faster

Olivia Johansdotter, har denna på ansökan av Elisabeth Andrén genom numera

lagakraf t vunnet beslut av Indals södra tingslags häradsrätt den 25 januari

1944 förklarats skola för död anses, därvid såsom dödsdag antagits

den 30 november 1883.

Hos Kungl. Majit hava dels Alfhild Elisabeth Andrén i Göteborg, dels ock

Gunhild Katarina Hermansson och Ruth Lilly Hermansson, som äro systrar,

båda i Rydal, Seglora socken, Älvsborgs län, anhållit, att den allmänna arvsfonden

efter Ebon Johansson tillfallna kvarlåtenskapen måtte avstås till dem

i enlighet med vad Anna Lovisa Johansson i sitt testamente föreskrivit.

Av sökandena, vilka äro födda, Alfhild Elisabeth Andrén den 9 augusti

1879, Gunhild Katarina Hermansson den 25 oktober 1892 och Ruth Lilly

Hermansson den 29 maj 1896, var Alfhild Elisabeth Andrén kusin till Ebon

Johansson.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs lån hava tillstyrkt

bifall till ansökningarna.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört.

Av den i ärendet förebragta utredningen torde få anses framgå att samtliga

sökandena — av vilka Alfhild Elisabeth Andrén är kusin till Ebon

Johansson — stått den sistnämndas moder Anna Lovisa Johansson i livstiden

nära samt att det uppenbarligen varit Anna Lovisa Johanssons avsikt

att efter dottern Ebon Johanssons död behållna kvarlåtenskapen skulle tillfalla

sökandena Alfhild Elisabeth Andrén med hälften samt envar av systrarna

Hermansson med en fjärdedel. Med hänsyn härtill och på grund av

övriga i ärendet förekomna omständigheter finner ämbetet ansökningarna

av billighetsskäl böra förtjäna beaktande. Emot storleken av de belopp, som

med tillämpning av bestämmelserna i ovanberörda testamente skulle tillfalla

sökandena, synes icke vara något att erinra.

Då det, såsom kammaradvokatfiskalsämbetet framhållit, uppenbarligen

varit Anna Lovisa Johanssons avsikt att efter dottern Ebon Johanssons död

behållna kvarlåtenskapen efter dottern skulle tillfalla sökandena med hälften

till Alfhild Elisabeth Andrén och med en fjärdedel till vardera av systrarna

Hermansson samt dottern på grund av sinnessjukdom varit oförmögen att

förordna örn sin kvarlåtenskap, anser jag mig böra tillstyrka ansökningarna.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sami. Nr 1S5. 2

Före
draganden.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 185.

Före
draganden.

atl av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter Ebon Hedvig Isabella Johansson från Göteborg må

avstås hälften till Alfhild Elisabeth Andrén samt en fjärdedel

till vardera av Gunhild Katarina Hermansson och Ruth

Lilly Hermansson.

9:o.

Rätten till arv efter förre jordbruksarbetaren Janne Johansson från Grevie

socken. Förre jordbruksarbetaren Janne Johansson från Grevie socken,

Kristianstads län, vilken var född den 16 december 1875, avled den 8 juli

1942 utan att, såvitt framgår av en efter honom upprättad bouppteckning,

efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet efter honom

uppgick enligt bouppteckningen till 8 214 kronor 94 öre. Av kvarlåtenskapen

har ett belopp av 8 100 kronor 96 öre inlevererats till allmänna arvsfonden.

Därav har sedermera 800 kronor utanordnats till kyrkorådet i Grevie församling

för anskaffande av gravvård samt för framtida vård av den avlidnes

grav.

Hos Kungl. Majit hava Hilma Ekman, född Svensson, Hyllinge, och Anna

Andreasson, född Svensson, Ängelholm, anhållit, att ur kvarlåtenskapen måtte

till vardera av dem avstås ett belopp av 3 000 kronor.

Sökandena, som äro födda respektive den 13 augusti 1878 och den 11 augusti

1885, voro den avlidnes enda i livet varande kusiner.

Till stöd för ansökningen hava sökandena anfört, att de vore i små ekonomiska

omständigheter, att ett gott förhållande alltid varit rådande mellan

den avlidne och dem samt att den avlidne låtit förstå, att kvarlåtenskapen

efter honom skulle tillfalla dem.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har icke något att erinra mot att sökandena

erhålla någon del av ifrågavarande kvarlåtenskap, förslagsvis en fjärdedel

vardera.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört:

Av utredningen i ärendet framgår, att sökandena äro den avlidnes enda i

livet varande kusiner. På grund härav och då sökandena synas befinna sig

i blygsamma ekonomiska omständigheter, torde ansökningen av billighetsskäl

förtjäna beaktande. Beträffande storleken av de belopp, som vid ett

efterskänkande skulle avstås till förmån för sökandena, utgör enligt ämbetets

mening den arvsordning, som gällt före ikraftträdandet av lagen den 8 juni

1928 om arv, en lämplig grundval. Därest sagda arvsordning tillämpats,

skulle enligt 3 kap. ärvdabalken vardera sökanden hava erhållit hälften av

kvarlåtenskapen efter den avlidne. Emellertid anser ämbetet sig icke böra

tillstyrka ett efterskänkande utöver vad sökandena själva hemställt, utan synes

vardera sökandens andel lämpligen böra bestämmas till 3 000 kronor.

Även jag förordar, att viss del av ifrågavarande kvarlåtenskap avstås till

sökandena, vilka voro kusiner till den avlidne och enligt vad handlingarna

utvisa leva under mindre goda ekonomiska förhållanden. Beträffande stor
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

19

leken av de belopp, som sålunda böra efterskänkas, biträder jag kammaradvokatfiskalsämbetets

förslag.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter förre jordbruksarbetaren Janne Johansson från Grevie

socken må avstås ett belopp av 3 000 kronor till vardera av

Hilma Ekman, född Svensson, och Anna Andreasson, född

Svensson.

10:o.

Rätten till arv efter förra litografarbeterskan Maria Charlotta Jonsson

från Styrestads socken. Förra litografarbeterskan Maria Charlotta Jonsson

från Styrestads socken, Östergötlands län, vilken var född den 1 september

1867, avled den 13 mars 1944 utan att, såvitt framgår av en efter henne upprättad

bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen

i boet efter henne uppgick enligt bouppteckningen till 3 623 kronor 86 öre.

Av kvarlåtenskapen har ett belopp av 3 644 kronor 82 öre inlevererats till

allmänna arvsfonden.

Hos Kungl. Majit hava förre tegelbruksarbetaren Rudolf Emanuel Andersson

och dennes hustru Axelina Dorotea Andersson i Solhem, Styrestads socken,

anhållit, att den avlidnas kvarlåtenskap måtte avstås till dem.

Sökandena äro födda, Rudolf Emanuel Andersson den 26 april 1883 och

Axelina Dorotea Andersson den 14 juni 1874.

Till stöd för ansökningen hava sökandena anfört, att de varit den avlidnas

vänner sedan minst 45 år tillbaka, att den avlidna under sina sista år bott

hos och vårdats av dem samt att den avlidna vid upprepade tillfällen låtit

dem förstå, att hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla dem.

Länsstyrelsen i Östergötlands län bär tillstyrkt bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har — då av utredningen i ärendet framginge,

att sökandena stått den avlidna i livstiden nära — icke haft något att

erinra mot bifall till ansökningen.

Även jag tillstyrker, att ifrågavarande, allmänna arvsfonden tillfallna kvar- Före.

låtenskap avstås till sökandena, vilka enligt vad handlingarna utvisa stått draganden.

den avlidna nära och befinna sig i mindre goda ekonomiska omständigheter.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

a(tt den allmänna arvsfonden tillfallna kvhrlåtenskapen

efter förra litografarbeterskan Maria Charlotta Jonsson från

Styrestads socken må avstås till Rudolf Emanuel Andersson

och dennes hustru Axelina Dorotea Andersson.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

11:0.

Rätten till arv efter resehandlaren Gustaf Emil Magnusson från Tegelsmora

socken. Resehandlaren Gustaf Emil Magnusson trän Tegelsmora socken,

Uppsala län, vilken var född den 20 mars 1879, avled den 11 november

1943 utan att, såvitt framgår av en efter honom upprättad bouppteckning,

efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet efter honom

uppgick enligt bouppteckningen till 14 276 kronor 43 öre. Av kvarlåtenskapen

har ett belopp av 10 574 kronor 15 öre inlevererats till allmänna arvsfonden.

Hos Kungl. Majit hava snickaren Ragnar Bengt Almgren i Reftele och

skomakaren Alfred Bolmgren i Bredaryd anhållit, att kvarlåtenskapen efter

Magnusson måtte avstås till dem.

Sökandena äro födda, Almgren den 27 maj 1903 och Bolmgren den 10

oktober 1873. Almgren och hans nio syskon voro den avlidnes enda kusiner

på fädernesidan. Bolmgren samt ytterligare en person, Emma Kristina Jonasson

i Forsheda, voro den avlidnes enda kusiner på mödernesidan.

Till stöd för ansökningen hava sökandena anfört, att Magnusson, enligt vad

två vid ansökningen fogade intyg utvisade, skulle vid vissa tillfällen hava

yttrat, att hans kvarlåtenskap skulle tillfalla sökandena. Vidare hava sökandena

framhållit, att de vore i små ekonomiska omständigheter.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört.

Av de uttalanden, som den avlidne i livstiden enligt utredningen gjort om

sin kvarlåtenskap, får anses framgå, att det varit hans avsikt, att kvarlåtenskapen

skulle tillfalla kusinen Bengt Almgren i Reftele samt ännu en i

Småland bosatt kusin, hos vilken han bott vid sina besök i hemtrakten. Genom

den verkställda utredningen har icke kunnat utrönas, vilken av den

avlidnes båda kusiner, sökanden Alfred Bolmgren i Bredaryd eller Emma

Jonasson i Forsheda, den avlidne därmed avsett. På grund härav anser

sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka den av Alfred Bolmgren gjorda framställningen.

Då sökanden Bengt Almgren synes leva under mindre goda ekonomiska

förhållanden samt någon tveksamhet icke råder om den avlidnes

avsikt att viss del av hans kvarlåtenskap skulle tillfalla Almgren, får länsstyrelsen

hemställa, att ansökningen på så sätt bifalles, att allmänna arvsfondens

rätt till arv efter den avlidne måtte, vad gäller hälften av kvarlåtenskapen,

avstås till förmån för sökanden Bengt Almgren.

Kammaradvokatfiskalsåmbetet har anfört.

Av utredningen i ärendet synes framgå, att sökandena båda stått den avlidne

i livstiden nära samt att de befinna sig i mindre goda ekonomiska omständigheter.

Stadgandet i 5 kap. 3 § lagen den 8 juni 1928 om arv får därför

anses vara tillämpligt å sökandena, varför ämbetet anser deras framställning

förtjäna beaktande, så mycket mera som den avlidne i livstiden

fällt yttranden av innebörd att hans kvarlåtenskap skulle tillfalla sökanden

Almgren samt ännu en i Småland bosatt kusin, hos vilken han bott vid sina

besök i hemtrakten, och i ärendet upplysts, att den avlidne vid flera tillfällen

bott hos sökanden Bolmgren. Beträffande storleken av de andelar av kvarlåtenskapen,

som vid ett efterskänkande må avstås till sökandena, anser ämbetet

den arvsordning, som gällt innan lagen om arv den 8 juni 1928 trätt i kraft,

utgöra en lämplig grundval för andelarnas beräknande. Enligt äldre arvsord
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

21

ning skulle sökanden Almgren och hans syskon tillsammans hava bekommit

hälften samt sökanden Bolmgren och ovannämnda Emma Jonasson vardera

en fjärdedel av arvet efter den avlidne. Då — såsom nämnts — den avlidne

gjort uttalanden beträffande sin kvarlåtenskap till förmån för sökanden Almgren

och utredningen icke utvisar, att den avlidne vid sina besök i Småland

skulle hava bott hos någon broder eller syster till sökanden Almgren, får ämbetet

föreslå, att hälften av kvarlåtenskapen efter den avlidne må avstås till

sökanden Almgren. Vad beträffar den avlidnes yttrande att kvarlåtenskapen

efter honom skulle — förutom sökanden Almgren — tillfalla en annan kusin

i Småland, hos vilken han bott vid sina besök därstädes, synes av utredningen

icke kunna med säkerhet utrönas, vilkendera av sökanden Bolmgren

eller Emma Jonasson som därmed åsyftats. Visserligen synes den avlidne vid

sina besök i hemtrakten hava vistats mera hos sökanden Bolmgren än hos

Emma Jonasson, men då full klarhet ej stått att vinna, huruvida den avlidne

med sina yttranden avsett Bolmgren, får ämbetet såsom en lämplig

lösning föreslå, att till sökanden Bolmgren må avstås vad som enligt äldre

arvsordning skulle hava tillfallit honom eller en fjärdedel av kvarlåtenskapen

efter den avlidne.

Emma Kristina Jonasson har i en till finansdepartementet inkommen

handling förklarat, att hon hade den uppfattningen, att den avlidne med sitt

yttrande i fråga om vilka kusiner, som skulle erhålla hans kvarlåtenskap,

avsett Almgren och Bolmgren, samt att hon tillstyrkte förevarande ansökning.

Det synes av utredningen i ärendet framgå, att det varit den avlidnes

önskan, att hans kvarlåtenskap skulle tillfalla sökandena, vilka voro hans

kusiner och, enligt vad handlingarna utvisa, stått honom nära samt befinna

sig i mindre goda ekonomiska omständigheter. Jag förordar därför, att vardera

av sökandena erhåller hälften av ifrågavarande kvarlåtenskap.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen efter

resehandlaren Gustaf Emil Magnusson från Tegelsmora

socken må avstås till Ragnar Bengt Almgren och Alfred

Bolmgren med hälften till vardera.

12:o.

Rätten till arv efter guldsmeden Lars Gustaf Hampus Malmström från

Boden. Guldsmeden Lars Gustaf Hampus Malmström från Boden, vilken

var född den 28 maj 1865, avled den 17 januari 1940, utan att, såvitt framgår

av en efter honom upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad

släkting. I bouppteckningen, som utvisade en behållning av

302 949 kronor, upptogos bland tillgångarna värdehandlingar till ett sammanlagt

belopp av 263 277 kronor 20 öre.

Genom ett den 14 mars 1925 upprättat, av kammaradvokatfiskalsämbetet

godkänt testamente hade Malmström förordnat, bland annat, att hans »egendom

i Boden med guldsmedslager, lagret av dyrbarare arbeten med perlor o.

Före
draganden.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

brillianter, samt lösa pedor och briljanler o. stenar, perlcolliers Äkta perion»

skulle omhändertagas av »Sveriges Guldsmeds- o. Juvelerareförbunds»

styrelse, som skulle av avkastningen därav utdela resestipendier till guldsmedslärlingar

under vissa närmare angivna villkor. Genom Kungl. Maj:ts

dom den 23 mars 1944 bär fastslagits, att omförmälda värdehandlingar icke

ingå i de tillgångar, som skola tillfalla förbundet.

Till allmänna arvsfonden har inlevererats dels kontant sammanlagt 98 013

kronor 61 öre, dels ock obligationer till ett nominellt värde av sammanlagt

196 000 kronor.

Hos Kungl. Majit har rörarbetaren Lars Jerker Martin Sundström i Stockholm

anhållit, att ifrågavarande, allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskap

måtte helt eller till skälig del avstås till honom.

Till stöd för ansökningen har sökanden anfört huvudsakligen följande.

Sökanden vore son utom äktenskap till den avlidne. Denne hade visserligen

icke lämnat sökanden någon nämnvärd hjälp till underhåll och uppfostran,

men dock besökt det fosterhem, där sökanden vuxit upp, vid ett par tillfällen.

Den avlidne hade vid den tidpunkt, då sökandens moder avlidit, umgåtts

med planer att taga sökanden till sig. Av särskilda skäl hade emellertid

så ej skett. Den avlidne syntes också hava upprättat ett testamente till

sökandens förmån, vilket dock icke kunnat återfinnas. Vid vissa tillfällen

under livstiden hade den avlidne uttalat, att sökanden skulle erhålla kvarlåtenskapen

efter honom. Det måste, ansåge sökanden, uppenbarligen anses

överensstämma med den avlidnes innersta vilja, att en väsentlig del av

hans kvarlåtenskap tillfölle sökanden.

För styrkande av sina påståenden har sökanden hänvisat dels till vissa

domstolsprotokoll, vari återgivas vittnesförhör, som för dödsfalls skull hållits

med sju personer, dels ock intyg av komministern Eijnar Öhnell i Stockholm

samt av kyrkoherden Oscar Håkansson och dennes hustru Margit Håkansson

i Boden.

Av vittnesmålen må framhållas, att två vittnen vitsordat, att den avlidne

vid besök i sökandens fosterhem, sedan sökandens moder avlidit, uttalat

sin avsikt att taga sökanden till sig samt att ett vittne, den avlidnes hushållerska,

såväl bestyrkt, att den avlidne vid ett tillfälle upprättat ett testamente

till sökandens förmån, vilket icke senare kunnat återfinnas, som

framhållit att den avlidne ofta talat örn sin son och bland annat haft ett

fotografi av denne i en skrivbordslåda.

Komministern öhnells intyg, som utfärdats den 13 mars 1941, är av följande

lydelse:

»I början av februari 1929 framlade jag i mitt hem i Boden inför ett antal

ledande personer i staden och Överluleå socken en plan till ett flergrenat och

mera omfattande allmänt ungdomsarbete framför allt i Bodens stad, vilket

förslag vann alla närvarandes gillande.

När jag under den följande tiden tänkte mig in i detaljerna för planens

realiserande och såg mig örn efter lokal och nödiga penningmedel för verksamheten,

folio tankarna på den ekonomiskt synnerligen välsituerade juve
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

leraren Lars Malmström, vilken möjligen kunde intresseras för att lämna

något belopp. , , .

Vid ett par samtal med Malmström ställde lian sig icke direkt avvisande.

Han sade sig t. o. m. med intresse ha hört talas örn mina planer och ansåg situationen

bland ungdomen vara sådan, att ett krafttag borde försökas. Emellertid

sade han sig själv hava förpliktelser på nära håll av samma art, vilka

han tyvärr försummat. Och så yppade han, att han hade en son, som han ofta

tänkte på, Lars Jerker. Denne kallade sig nu Sundström, men hade tidigare

burit namnet Malmström. Guldsmeden sade sig icke törstå namnändringen,

vilken syntes ha gjort honom ledsen.

Av skilda orsaker hade jag icke anledning återkomma till bidraget for

verksamheten. Jag började nämligen utreda möjligheten av samarbete med

en privatperson, vilken redan bedrev ett litet pojkarbete och härför disponerade

goda lokaler, och snart kom också min utnämning till kyrkoherdetjänsten

i Kumla-Tärna och därmed förestående avflyttning från orten.

Emellertid framkastade jag en gång, då vi sammanträffade utanför Malmströms

affär — vi möttes ibland där på mina promenader från min bostad

till pastorsexpeditionen — det förslaget att Malmström skulle ha församlingen,

enkannerligen ungdomsarbetet, i åtanke, då han skrev sitt testamente eller

genom en donation. På den icke sa allvarligt menade uppmaningen svarade

emellertid Malmström vid detta tillfälle mycket eftersinnande och överraskande

djupt allvarsamt, att han beslutat sig lör att fullgöra sina förpliktelser

mot den son han en gång talat om. Denne skulle hava hans kvarlatenskap.

Jag erinrar mig tydligt min förlägenhet och skamsenhet, da jag uppenbarligen

icke tagit mannen så allvarligt, som han förtjänat, och jag minnes,

att jag föll in i hans allvarliga ton, då jag en smula högtidligt och med hänsyftning

på en vanlig testamentsformulering upprepade en fras, som jag

ibland i mindre allvarliga sammanhang använder: ''Vilket Malmström alitsa

förklarar sin yttersta vilja och testamente vara?’ På den frågan svarade

Malmström ja och tilläde: ''Anser inte kyrkoherden det vara rätt och billigt?

Jag har nog ett samvete jag också, fast folk tycker jag är besynnerlig,

och jag ville nog, att mina besparingar skulle komma till nytta.’

Jag dristade mig dock till en liten invändning genom att fråga något om,

huruvida Malmström visste någonting örn sonens möjligheter att göra arvet

välsignelsebringande. Därpå svarades med en tystnad, som jag fattade som en

förebråelse för min närgångenhet. Jag borde ju ock ha erinrat mig, att han

någon gång tidigare antytt, att örn sonen icke vore som han borde eller kunde

vara, så ökade detta endast faderns skuld till sonen.

Sedermera kom denna sak icke mera pa tal. Jag har emellertid glatt mig

över det som jag tror speciella förtroende den gamle enstöringen visat mig.

Jag uppfattade det hela som något av bikt och såsom rörande förhållanden,

örn vilka han aldrig talade med sin vanliga omgivning, och jag Ilar också

bevarat hans yttrande som ett förtroende fran en gammal församlingsmedlem.

, . r - i »i

Ärendet aktualiserades emellertid för mig genom det egendomliga torhatlandet,

att jag förlida år. snart efter Malmströms bortgång, fick såsom präst

i Stockholm i uppdrag att söka utreda, huruvida sonen Lars Jerker Martin

Malmström-Sundström vistades i Stockholm eller ej samt huruvida här kunde

finnas anteckningar i ministerialböcker eller annorstädes, vilka kunde

styrka hans släktskap med guldsmeden Malmström. I det sammanhanget

kunde jag ej underlåta att vid eli tillfälle inför min uppdragsgivare, godsägare

Öskar Sundström i Boden, antyda mina samtal med Malmström. Dessa

ansågos dock icke, såvitt jag fattade rätt, vid den tidpunkten hava någon betydelse

ur arvssynpunkt, enär testamente förelage av senare datum än nämn
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

da våra samtal. Det må anmärkas, att jag ännu icke på något sätt trätt i förbindelse

med den ifrågavarande sonen, varken personligen eller genom någon

annan, och att min befattning med ärendet hittills varit av blott kyrkoboksföringsnatur.

Ovanstående redogörelse har föranletts av en anmodan

från nyssnämnda godsägare Sundström enligt brev av den 10 februari 1941

i sammanhang med en planerad framställning till arvtagaren-Arvsfonden om

avstående av någon del av arvet till Lars Jerker Martin Sundström.»

Det av kyrkoherden Håkansson lämnade intyget, som utfärdats den 29

februari 1943, lyder på följande sätt:

»En tidig sommarmorgon 1936 sammanträffade jag jämte min hustru med

numera avlidne guldsmeden Lars G. H. Malmström, Boden, på kyrkogården

invid Överluleå kyrka. Vi hade bada som ärende att tillse våra respektive

gravar. Jag kom da i samtal med herr Malmström, som den gången var

ganska meddelsam om sina minnen från hembygden, släktförhållanden,

m. m. Han berättade örn åtskilliga resor från skilda länder i Europa och örn

en resa till U. S. A. Vid tanken på sin tämligen ovårdade grav, som han ansag

sig skött mycket illa — det var ju dock moderns grav — befarade

han, att graven kanske även i framtiden skulle förbliva ovårdad. Jag frågade

honom då efter släktingar och anhöriga. På detta svarade herr Malmström,

att han icke hade någon, som skulle taga hand om hans grav och fortsatte:

Jag är ju ett »kärleksbarn». Men min får kom jag dock i förbindelse med

så småningom och vistades i hans hem i Trosa. Efter hans död hade jag att

mottaga ett mindre arv, vilket jag också skulle fördela bland andra halvsyskon

i U. S. A. Jag gjorde därför en resa till U. S. A. och sökte upp släktingarna.

Men den resan vållade mig endast obehag och förtret’. Jag frågade

då herr Malmström, vem som skulle komma att ärva hans förmögenhet, om

det skulle bli statens arvsfond. På detta svarade herr Malmström följande:

Jag har också ett »kärleksbarn», en son. Förresten har jag skrivit en liten

lapp’.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län har, då utredningen i ärendet gåve vid

handen, att Sundström med största sannolikhet vore son utom äktenskap

till Malmström, anfört, alt det syntes länsstyrelsen med hänsyn till omständigheterna

billigt, att skälig del av arvet avstodes till förmån för Sundström.

Kammarcidvokatfiskalsämbetet har anfört.

Av den i ärendet förebragta utredningen anser ämbetet framgå, att sökanden,

som är född den 10 november 1902, är son utom äktenskap till den avlidne,

samt att han lever under förhållandevis mindre goda ekonomiska omständigheter.

Beträffande frågan, huruvida sökanden kan anses hava stått

den avlidne i livstiden nära, kan enligt ämbetets mening detta icke anses

hava varit fallet. Enligt vad som upplysts har sökanden endast flyktigt sammanträffat

med den avlidne vid ett par tillfällen under sökandens barnaår.

Därest den avlidnes avsikt att taga sökanden till sig, då denne ännu var barn,

kommit att verkställas, är det ej osannolikt, att den avlidne skulle hava ihågkommit

.sökanden i sitt testamente, men då sagda avsikt icke kom att fullbordas,

synes den avlidne snart hava kommit på andra tankar. Möjligen synes

sökandens ändring av sitt tillnamn från Malmström till Sundström hava

ingivit den avlidne den föreställningen, att sökanden icke ville kännas vid

honom, vilket synes hava verkat avkylande på den avlidnes känslor, och när

sökanden under sin värnpliktstjänstgöring — enligt hans egen till ämbetet

muntligen meddelade uppgift år 1924 — ville göra ett besök hos den avlidne,

blev han icke mottagen av denne. Följande år, närmare angivet den 14 mars

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

25

1925, upprättade den avlidne ett testamente, i vilket sökanden icke omnämnts.

Någon sinnesändring till sökandens förmån synes icke heller hava

ägt rum hos den avlidne de närmaste åren, enär han den 21 november 1932

inför två vittnen bekräftade innehållet i nämnda testamente utan att därtill

göra någon ändring eller tillägg. Ännu år 1935 har den avlidne uppenbarligen

haft samma ogynnsamma inställning till sökanden, vilket framgår av ett

av vittnet Olaus Wassdahl i Boden i ovannämnda rättegång avgivet vittnesmål

vid Överluleå tingslags häradsrätt, enligt vilket den avlidne för vittnet omtalat

att det varit hans avsikt att taga till sig sin son, men att han icke fått detta

för sonens fosterföräldrar, varför han icke vidare brydde sig om sonen eller —

som uttrycket lytt — »givit honom fan». År 1936 synes dock den avlidnes inställning

mot sonen hava blivit gynnsammare att döma av det av kyrkoherden

Oscar Håkansson avgivna, handlingarna i ärendet bifogade intyg, enligt vilket

den avlidne synes hava haft för avsikt att upprätta ett förordnande till

förmån för sonen, ehuru denna avsikt tydligen icke kommit att verkställas.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit anser sig ämbetet icke kunna tillstyrka,

att hela den behållning, som efter den avlidne tillfallit allmänna arvsfonden

avstås till förmån för sökanden. Däremot tala billighetsskäl för ett

avstående till sökanden av en del av sagda behållning, enär den omständigheten,

att sökanden icke lyckats komma i kontakt med den avlidne, berott

på förhållanden, över vilka sökanden icke kunnat råda. I sammanhang härmed

vill ämbetet åberopa Kungl. Maj:ts beslut dels den 26 maj 1939 angående

avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv efter kusken Anders

Andersson från Sinclairsholm i Gumlösa socken, dels ock den 28 april 1944

angående avstående av fondens rätt till arv efter hemmansägaren Lars

Hansson från Skurups socken. I det förra fallet förelåg icke visshet, endast

stor sannolikhet för att sökanden Elsa Jönsson, född Stjärnström, var den

avlidnes dotter utom äktenskap, och var icke visat, att hon stått den avlidne

i livstiden nära. 1 det senare fallet avstods till förmån för den avlidnes son

utom äktenskap Hans Gunar Österling hela den avlidnes kvarlåtenskap, enligt

bouppteckningen efter honom uppgående till ett belopp av 53 654 kronor

96 öre.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har ämbetet ansett sig kunna tillstyrka,

att av den kvarlåtenskap, som tillfallit allmänna arvsfonden efter den

avlidne, ett belopp av 50 000 kronor avstås till förmån för sökanden.

De upplysningar, som lämnats i förevarande ärende, giva enligt min mening

tydligt vid handen, att sökanden var utomäktenskaplig son till den avlidne.

Denne har visserligen icke i nämnvärd mån bidragit till sökandens underhåll

under uppväxttiden, men den senare har uppenbarligen icke varit

honom främmande. Av vittnesutsagor framgår, att den avlidne ofta talat om

sonen, vars fotografi han förvarat i sitt skrivbord, att han vid olika tillfällen

haft för avsikt alt skriva testamente till sonens förmån och en gång uppsatt

ett sådant, ehuru detta icke kunnat återfinnas, samt att han ett par gånger

besökt sonen och därvid hyst en önskan att taga denne till sig. Det synes

mig sannolikt, att de intyg, som avgivits av komministern Öhnell och kyrkoherden

Håkansson och vilka jag i det föregående återgivit, lämna en riktig

bild av den avlidnes tankar och känslor i fråga örn sonen. På grund härav

ansluter jag mig till den av länsstyrelsen i Norrbottens Isin och kammaradvokatfiskalsämbetet

omfattade meningen, att viss del av ifrågavarande arv

Före
draganden.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj-.ts proposition nr 185.

bör avstås till sökanden. Det belopp, som ifrågasatts av kammaradvokatfiskalsämbetet,

synes mig lämpligt avvägt.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter guldsmeden Lars Gustaf Hampus Malmström från Boden

ett belopp av 50 000 kronor må avstås till Lars Jerker

Martin Sundström.

13:o.

Rätten till arv efter direktören Adolf Philip Möller från Hälsingborg.

Direktören Adolf Philip Möller från Hälsingborg, vilken var född den 8 augusti

1873, avled den 8 oktober 1942 utan att, såvitt framgår av en efter honom

upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen

i boet efter honom uppgick enligt bouppteckningen till 705 345 kronor

28 öre. Av kvarlåtenskapen har ett belopp av 704 034 kronor 59 öre inlevererats

till allmänna arvsfonden. Slutredovisning har emellertid ännu icke avgivits.

Till god man för allmänna arvsfonden vid boutredningen efter den avlidne

har förordnats advokaten C. J. Lindahl i Hälsingborg.

I proposition nr 131 till 1944 års riksdag, punkten 8, föreslog Kungl.

Majit riksdagen medgiva ej mindre att av den allmänna arvsfonden tillfallna

kvarlåtenskapen efter Möller finge avstås till Kristliga föreningen av unga

män i Hälsingborg dels ett belopp, motsvarande allmänna arvsfondens fordran

hos K.F.U.Mis i Hälsingborg fastighetsaktiebolag enligt två skuldebrev

å tillhopa 12 000 kronor jämte ränta, dels ock 10 aktier i fastighetsaktiebolaget,

till Karin Paulsson vissa lösören, i bouppteckningen efter Möller upptagna

till ett värde av 779 kronor 55 öre, till Ellen Cornelia Dalvig ett belopp av

4 000 kronor, ävensom vad som erfordrades för beredande av livräntor under

deras återstående livstid med 900 kronor om året åt Christina Dorotea Månsson

från och med den 1 januari 1944 och med 1 200 kronor om året åt Karin

Paulsson från och med den 1 april 1943, än även att allmänna arvsfondens i

anledning av arv efter Möller uppkomna fordringar hos Nils Folke Persson,

Bror Edvin Bernhardsson och Hedin Gotthard Andersson finge efterskänkas,

beträffande fordringen hos Andersson dock med undantag för en fordran

å 2 300 kronor enligt ett den 22 mars 1932 utfärdat skuldebrev jämte ränta

å sagda fordran från och med den 1 september 1942, samt att arvsfondens

av samma anledning uppkomna fordran hos Thyra Antipa Johansson, född

Andersson, finge nedsättas till 7 000 kronor. Riksdagen biföll förslaget (skrivelse

den 18 april 1944, nr 183).

Av förenämnda personer var Christina Dorotea Månsson kusin till den

avlidne.

Hos Kungl. Majit hava nu Hälsingborgs arbetsnämnd för blinda, sömmerskan

Karin Beata Holm i Ängelholm, lantarbetaren Janne Andersson i Rese
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

kroken, Jonstorp, förre byggnadsarbetaren Kristian Andersson i Klippan och

lantbrukaren Carl Leonard Persson i Tranekärr, Jonstorp, anhållit, att till

dem måtte avstås vissa delar av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter den avlidne.

Genom beslut denna dag har Kungl. Maj:t funnit den av Hälsingborgs

arbetsnämnd för blinda gjorda ansökningen icke föranleda någon Kungl.

Maj:ts åtgärd.

Karin Beata Holm har anhållit, att henne måtte tillerkännas en årlig livränta

å 300 kronor.

Sökanden, som är född den 24 november 1873, var kusin till den avlidne.

Till stöd för ansökningen har sökanden anfört, att hon sedan flera år tillbaka

kunnat utföra endast obetydligt arbete samt att den avlidne under denna

tid bidragit till hennes uppehälle med belopp, uppgående till sammanlagt

minst 300 kronor örn året.

Gode mannen har anfört.

Enligt uppgift från ordföranden i Ängelholms stads fattigvårdsstyrelse åtnjuter

Karin Holm folkpension med 33 kronor 20 öre per månad jämte dära

utgående dyrtidstillägg. Hon erhåller dessutom från fattigvården hyresbidrag

med 30 kronor i månaden jämte fritt bränsle. Enligt ordförandens förmenande

vore Karin Holm numera helt arbetsoförmögen och förty hänvisad att leva

av sin folkpension och fattigvård. Då hon vore en skötsam och ordentlig människa

i stort behov av den hjälp, hon kunde fa, ansage ordföranden hennes

framställning av bidrag synnerligen behjärtansvärd. Den avlidnes husföreståndarinna

fröken Karin Paulsson har vid förfrågan förklarat sig väl känna

till, att Möller alltid ömmat såväl för sin fattiga kusin Karin Holm soln för

hennes framlidna moder samt att han brukat giva dem ekonomiskt bistånd.

Av Möllers senaste kassabok avseende tiden november 1941—augusti 1942

framgår, att Möller såsom gåva till Karin Holm utbetalat den 23 december

1941 kronor 100:— samt den 20 april 1942 kronor 100:—.

Ängelholms fattigvårdsstyrelse har enligt beslut den 8 februari 1944 förbundit

sig, att — därest Karin Beata Holm ur Möllers kvarlåtenskap tillerkändes

en livränta — icke ur livräntan utsöka styrelsens fordran på grund av

Holm lämnad fattigvård.

Magistraten i Hälsingborg har tillstyrkt bifall till ansökningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört.

Av utredningen framgår att Möller under livstiden visat hjälpsamhet och

välvilja mot sökanden, varför det synes troligt att, därest lian lämnat efter

sig testamentariska föreskrifter, sökanden skulle därvid hava blivit ihågkommen.

Med hänsyn härtill och då sökanden, som har det ekonomiskt knappt,

stått i nära släktskapsförhållande till den avlidne, anser länsstyrelsen skäl

föreligga för bifall till framställningen.

Kammaradvokatfiskalsåmbetet har, då sökanden, som vore kusin till den

avlidne, levde i knappa ekonomiska omständigheter samt den avlidne under

sin livstid syntes hava bidragit lill sökandens uppehälle, tillstyrkt bifall till

ansökningen. Den ifrågasatta livräntan borde enligt ämbetet utgå fran och

med den 1 januari 1944 ur allmänna arvsfondens livräntefond.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

Janne Andersson bär anhållit, att honom måtte tillerkännas en årlig livränta

å 900 kronor.

Sökanden, som är född den 15 juni 1881, var kusin till den avlidne.

Till stöd för ansökningen har sökanden anfört, att han befunne sig i små

ekonomiska omständigheter, att Möller plägat skänka honom smärre penningbelopp

ävensom att Möller yttrat, att lian skulle ihågkomma sökanden

i sitt testamente.

Gode mannen har anfört.

Möller har haft ett flertal släktingar i ekonomiskt små omständigheter.

Han har visat stor hjälpsamhet mot sina fattiga släktingar. En del av dem

har hjälpts med lån, en del har fått tämligen regelbundna bidrag och en

del har hjälpts med mera tillfälliga gåvor vid förekommande behov. Janne

Andersson synes ha tillhört den sistnämnda kategorien. Den avlidnes hushållerska

fröken Karin Paulsson, som varit nära förtrogen med hans förhållanden,

har uppgivit, att Möller alltid ömmat för sin fattige kusin. Hon kände

till att Möller vid flerfaldiga tillfällen, då Janne Andersson haft det besvärligt,

hjälpt honom med kontanta gåvor, vars storlek hon dock icke närmare

kände till. Av Möllers senaste kassabok avseende tiden november 1941

—augusti 1942 framgår, att han i början av febuari månad 1942 såsom gåva

till Janne Andersson utbetalt 50 kronor. Såvitt framgår av kassaboken har

under ifrågavarande tid ingen annan utbetalning gjorts till Andersson. Även

örn de av Andersson erhållna gåvorna ej uppgått till något större belopp,

torde icke kunna bortses ifrån, att Andersson till följd av Möllers frånfälle

förlorat ett stöd, som vid Anderssons tilltagande ålder och därmed följande

nedsättning av arbetsförmågan sannolikt skulle hava blivit av större betydelse

för honom än tidigare. Med hänsyn härtill synes icke opåkallat, att

Andersson tillerkännes en mindre livränta ur kvarlåtenskapen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har tillstyrkt, att sökanden tillerkännes en

mindre livränta ur kvarlåtenskapen efter Möller.

Kammaradvokatfiskalsåmbetet har, då sökanden vore kusin till Möller och

det vore utrett att han i viss mån stått Möller i livstiden nära samt levde under

knappa ekonomiska omständigheter, ansett skäl föreligga för att någon

del av kvarlåtenskapen efter Möller avstodes till förmån för sökanden. Beträffande

storleken av denna kvarlåtenskapsdel har ämbetet ansett sig kunna

förorda, att av kvarlåtenskapen avstodes ett belopp tillräckligt för beredande

av en livränta å 600 kronor cm året åt sökanden. Livräntan borde utgå ur

allmänna arvsfondens livräntefond.

Kristian Andersson har anhallit att ur Möllers kvarlåtenskap erhålla antingen

visst belopp, förslagsvis 10 000 kronor, eller ock en lämplig livränta.

Sökanden, som är född den 23 november 1873, var kusin till Möller.

Till stöd för ansökningen har sökanden bland annat anfört, att han befunne

sig i små ekonomiska omständigheter samt att Möller vid flera tillfällen

skulle hava uttalat, att han ville hjälpa sökanden ekonomiskt.

Gode mannen har yttrat bland annat.

Möllers husföreståndarinna Karin Paulsson har på förfrågan uppgivit, att

hon icke kan erinra sig att Kristian Andersson någonsin besökt sin kusin

Möller eller att den sistnämnde omtalat, att han hjälpt eller lovat hjälpa An
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

dersson. Något närmare vänskapsförhållande synes följaktligen ej ha rått

dem emellan. Möllers senaste kassabok avseende tiden november 1941—

augusti 1942 innehåller ingen anteckning om någon utbetalning i form av

gåva eller annorledes till Kristian Andersson. Några andra skäl för bifall till

ansökningen än Anderssons svaga ekonomi och hans släktskap tili Möller

synes alltså icke föreligga. Därest dessa skäl skulle anses tillräckliga att

motivera ett bifall till ansökningen torde väl i varje fall något annat avstående

ur kvarlåtenskapen till Anderssons förmån ej böra ifrågakomma än

att tillerkänna honom en mindre årlig livränta.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har tillstyrkt, att sökanden tillerkännes en

mindre årlig livränta.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har, då sökanden vore kusin till Möller och

levde under knappa ekonomiska omständigheter, funnit skäl föreligga, att

någon del av kvarlåtenskapen avstodes till förmån för sökanden, samt förordat

att ur kvarlåtenskapen avstodes ett belopp tillräckligt för beredande

av en livränta å 480 kronor örn året åt sökanden. Livräntan borde utgå ur

allmänna arvsfondens livräntefond.

Carl Leonard Persson har anhållit, att ett belopp av 3 500 kronor, som

han jämte därå belöpande ränta inbetalat till allmänna arvsfonden till gäldande

av arvsfonden på grund av ifrågavarande arv tillfallen fordran hos

honom, måtte återbetalas.

Sökanden är född den 9 september 1883.

Till stöd för ansökningen har sökanden anfört, att hans hustru var kusinbarn

till Möller samt att han befunne sig i små ekonomiska omständigheter.

Därjämte har sökanden framhållit, att Möller, då sökanden vissa år haft

svårighet att betala ränta å skulden, efterskänkt sin räntefordran samt även

ställt i utsikt att vid tillfälle helt avskriva sin fordran.

Gode mannen har anfört.

Enligt reversens lydelse skulle ränta å densamma utgå efter 5 procent, men

hade enligt för honom företedda räntekvitton och skrivelser ej beräknats

högre än efter 4 procent. Sagda ränta syntes i regel ha ordentligt betalts

av Persson, men han hade enligt uppgift av den avlidnes husföiestandarinna,

vid olika tillfällen, då Persson haft svårt att betala räntan,

fått densamma helt eller delvis efterskänkt. Däremot hade ej kunnat utrönas,

vare sig huruvida Möller därutöver ekonomiskt bisträckt familjen

Persson eller haft för avsikt att efterskänka ifrågavarande fordran. Perssons

uppgift, att hans hustru Heddas fader och Möller varit kusiner, hade bekräftats.

Likaså hade gode mannen inhämtat, att Möller städse visat största

intresse för sin kusindotter och uppenbarligen aldrig själv skulle ha vidtagit

någon åtgärd för indrivning av sin fordran.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har tillstyrkt bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört.

Av i ärendet förebragt utredning får anses framgå, att Möller, med vars

kusinbarn sökanden är gift, hyst ett med hänsyn till föreliggande skyldskapsförhållande

förståeligt intresse för sökandens och hans familjs fortkomst.

Då sökanden sålunda får anses hava stått Möller i livstiden nära,

och då sökanden och hans familj befinna sig i mindre goda ekonomiska örn
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

Före
draganden.

ständigheter, synas billighetsskäl tala för bifall till ansökningen, så mycket

mera som tidigare under likartade omständigheter medgivits avstående av fonden

genom Möllers död tillfallna fordringar.

Ämbetet biar hemställt, att den allmänna arvsfonden såsom arvtagare efter

Möller tillkommande fordran hos sökanden å 3 500 kronor jämte å nämnda

belopp för tiden efter den 8 oktober 1942 till betalningsdagen den 5 augusti

1943 belöpande ränta måtte efterskänkas och att medlen måtte 1a återbetalas

till sökanden.

Även jag förordar, att envar av Karin Beata Holm, Janne Andersson och

Kristian Andersson, som voro kusiner till den avlidne och, enligt vad handlingarna

utvisa, leva under mindre goda ekonomiska förhållanden, herodes

en årlig livränta att utgå under återstående livstid.

Liksom kammaradvokatfiskalsämbetet finner jag, att de årliga livräntebeloppen

skäligen böra bestämmas till 300 kronor åt Karin Beata Holm,

600 kronor åt Janne Andersson och 480 kronor åt Kristian Andersson.

I enlighet med vad jag tidigare anfört böra livräntorna inköpas hos pensionsstyrelsen.

Om livräntorna börja utgå den 1 juli 1945 skulle, enligt

vad jag inhämtat, för desammas inköpande åtgå i runda tal respektive 3 000,

7 600 och 4 400 kronor.

För tiden från och med den 1 januari till och med den 30 juni 1945 synas

mig Karin Beata Holm, Janne Andersson och Kristian Andersson böra beredas.

understöd med respektive 25, 50 och 40 kronor i månaden eller alltså

med sammanlagt respektive 150, 300 och 240 kronor, att utgå av ifrågavarande

kvarlåtenskap.

Beträffande ansökningen av Carl Leonard Persson, vilken enligt vad handlingarna

i ärendet utvisa stått den avlidne nära och befinner sig i små ekonomiska

omständigheter, anser jag billighetsskäl tala för att det belopp av

3 500 kronor, som utgjorde allmänna arvsfondens fordran hos Persson och

som han inbetalat till fonden, återbetalas till honom.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter direktören Adolf Philip Möller från Hälsingborg må avstås
dels

vad som åtgår för beredande genom pensionsstyrelsens

frivilliga försäkring av livräntor från och med den 1 juli

1945 åt följande personer under deras återstående livstid,

nämligen åt Karin Beata Holm med 300 kronor om året, åt

Janne Andersson med 600 kronor om året och åt Kristian Andersson

med 480 kronor om året,

dels, såsom understöd för tiden den 1 januari—den 30 juni

1945, 150 kronor åt Karin Beata Holm, 300 kronor åt Janne

Andersson och 240 kronor åt Kristian Andersson,

dels ock ett belopp av 3 500 kronor åt Carl Leonard Persson.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

14:o.

31

Rätten till arv efter Ida Nilsson från Hällaryds socken. Ida Nilsson från

Hällaryds socken, Blekinge län, vilken var född utom äktenskap den 1 november

1864, avled den 19 juni 1943 utan att, såvitt framgår av en efter henne

upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen

i boet efter henne uppgick enligt bouppteckningen till 10 697 kronor

48 öre. Kvarlåtenskapen efter den avlidna har ännu icke redovisats till allmänna

arvsfonden.

Hos Kungl. Maj :t hava skräddarmästaren Ernst Joel Svensson i Trensum,

Hällaryds socken, Bernhardina Elvira Nilsson, född Svensson, i Gäddeviksås,

Tingsås socken, och grovarbetaren Julius Svensson i Froarp, Asarums

socken, anhållit, Ernst Joel Svensson, att han måtte erhålla ifrågavarande

allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskap, och de två andra sökandena,

att högsta möjliga belopp av kvarlåtenskapen måtte tilldelas dem.

Sökandena äro födda, Ernst Joel Svensson den 5 september 1908, Bernhardina

Elvira Nilsson den 13 januari 1883 och Julius Svensson den 19

oktober 1878. De två sistnämnda, som äro syskon, voro kusiner till den avlidna

å mödernesidan. Den avlidna efterlämnade ytterligare två kusiner å

mödernesidan i en annan gren. Ernst Joel Svensson är gift med Ruth Linnéa

Svensson, född Lundquist. Denna, som är född den 26 juli 1900, var kusinbarn

till den avlidna.

Ernst Joel Svensson har till stöd för sin ansökning anfört, att den avlidna

under en lång följd av år umgåtts i hans och hans hustrus hem och dessförinnan

i hustruns föräldrahem, att den avlidna därvid ofta mottagit gåvor i

form av mat och kläder och tidvis även åtnjutit fri kost samt att den avlidna,

på tal örn sin kvarlåtenskap, yttrat, att den skulle tillfalla sökanden och

dennes hustru.

Bernhardina Elvira Nilsson har till stöd för sin ansökning anfört, att den

avlidna under tidigare år vistats mycket i hennes hem och att hon vore sjuklig

och i små ekonomiska omständigheter.

Julius Svensson har till stöd för sin ansökning anfört, att den avlidna

tidigare vistats mycket i hans hem samt att hans arbetsförmåga på grund av

ålder avtoge för varje år.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört i huvudsak följande.

Ernst Joel Svensson är svärson till en kusin till den avlidna samt kan anses

hava stått den avlidna i livstiden nära. De båda övriga sökkandena äro kusiner

till den avlidna. Då skäl för bifall till de gjorda ansökningarna på grund

härav samt med hänsyn jämväl till sökandenas ekonomiska ställning torde

få anses föreligga, får länsstyrelsen för sin del föreslå, att allmänna arvsfondens

rätt till arv efter Ida Nilsson måtte till 1U avstås till förmån för envar

av sökandena.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i huvudsak anfört följande.

Av utredningen synes framgå, att sökanden Ernst Svensson stått den avlidna

i livstiden nära samt att Svensson befinner sig i små ekonomiska om
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

Före
draganden.

ständigheter. Beträffande de båda övriga sökandena kan av utredningen icke

sägas framgå, att de stått den avlidna i livstiden nära. Då sistnämnda sökande

äro kusiner till den avlidna, befinna sig i små ekonomiska omständigheter

samt hava uppnått en jämförelsevis hög ålder, får stadgandet i 5 kap. 3 §

lagen den 8 juni 1928 om arv emellertid anses vara tillämpligt jämväl å dessa

sökande. Fog torde därför finnas för bifall till samtliga förevarande ansökningar.

Ämbetet håller för sin del före, att sökanden Ernst Svensson, som

stått den avlidna i livstiden nära och i vilkens hem den avlidna åtnjutit förmåner

av skilda slag, bör tillerkännas en något större del av kvarlåtenskapen

efter den avlidna än Bernhardina Nilsson och Julius Svensson. Beträffande

storleken av de andelar, som skola avstås till sistnämnda båda sökande, anser

ämbetet den arvsordning, som gällt innan lagen den 8 juni 1928 om arv trätt

i kraft, utgöra lämplig grundval för andelarnas beräknande.

Ämbetet har i enlighet härmed föreslagit, att ett belopp av 3 000 kronor av

k vårlåt enskap en efter den avlidna skulle avstås till förmån för sökanden

Ernst Joel Svensson samt att av återstående behållning en fjärdedel skulle

avstås till förmån för vardera av sökandena Bernhardina Elvira Nilsson och

Julius Svensson.

För egen del förordar jag, att Ernst Joel Svensson och hans hustru Ruth

Linnéa Svensson, född Lundquist, vilka enligt vad handlingarna utvisa stått

den avlidna nära och leva under mindre goda ekonomiska förhållanden, tillerkännas

3 000 kronor av ifrågavarande kvarlåtenskap. Av återstående behållning

torde, såsom kammaradvokatfiskalsämbetet föreslagit, en fjärdedel avstås

till vardera av Bernhardina Elvira Nilsson och Julius Svensson, vilka

voro den avlidnas kusiner och leva under mindre goda ekonomiska förhållanden.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter Ida Nilsson från Hällaryds socken må avstås 3 000 kronor

åt Ernst Joel Svensson och dennes hustru Ruth Linnéa

Svensson, född Lundquist, samt att av härefter återstående

del av kvarlåtenskapen må avstås en fjärdedel åt vardera av

Bernhardina Elvira Nilsson, född Svensson, och Julius Svensson.

lärn.

Rätten till arv efter Mathilda Elfrida (Frida) Nilsson, född Liberg, från

Stockholm. Änkan Mathilda Elfrida (Frida) Nilsson, född Liberg, från

Stockholm, vilken var född den 3 november 1869, avled den 18 september

1943 utan att, såvitt framgår av en efter henne upprättad bouppteckning,

efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet efter henne

uppgick enligt bouppteckningen till 101 984 kronor 93 öre. Kvarlåtenskapen

efter den avlidna har ännu icke redovisats till allmänna arvsfonden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

Bland tillgångarna i boet upptogos i bouppteckningen bland annat lösören

till ett värde av 7 187 kronor 50 öre.

Till god man för allmänna arvsfonden vid boutredningen efter den avlidna

har förordnats förste amanuensen vid Stockholms rådhusrätt H. Sandberg.

Hos Kungl. Majit har Elsa Karolina Elisabet Nilsson, född Lidberg, anhållit,

att allmänna arvsfondens rätt till ifrågavarande arv måtte avstås till förmån

för henne.

Sökanden, som är född den 25 februari 1897, är änka efter Frida Nilssons

den 18 oktober 1931 avlidne son, legitimerade läkaren Gösta Nilsson.

Till stöd för ansökningen har sökanden anfört bland annat.

Sökandens svärmor hade under sin livstid vid upprepade tillfällen i olika

sammanhang uttalat, att sökanden skulle komma i åtnjutande av kvarlatenskapen

efter hennes död, och hon hade även företagit förberedande åtgärder

i syfte att tillförsäkra sökanden en betryggande årsinkomst redan dessförinnan,

då hon helt plötsligt och oväntat avled i följd av en hjärtgttack. Anledningen

till denna välvilliga inställning gentemot sökanden från Frida Nilssons

sida var dels den ömsesidiga tillgivenhet, som bestod dem emellan, dels

det förhållandet, att sökanden under sitt äktenskap, antagligen såsom följd

av tidvis ogynnsamma bostadsförhållanden, under vilka hennes man och

hon i hans läkaranställningar nödgades leva, ådragit sig en kronisk ledgångsreumatism,

som genom därav följande sjukliga förändringar i finger-, handoch

knäleder gjort henne oförmögen till arbete, vartill sedermera tillstött en

mycket kraftnedsättande och allvarlig astma, dels den omständigheten, att

sökandens man icke efterlämnat tillgångar, som kunnat förslå till sökandens

försörjning, och som nu vore i huvudsak förbrukade.

Till belysning såväl av det nära förhållandet, som ägt bestånd mellan sökanden

och den avlidna, och av den hjälp denna plägat lämna sökanden,

som också av den önskan, som den avlidna i livstiden hyst att söka åt

henne bereda en årlig årsinkomst av sådan storlek, att ekonomiska bekymmer

för henne icke vidare skulle behöva ifrågakomma, har sökanden åberopat

vissa vid ansökningen fogade intyg. Härefter har sökanden anfört.

Som av dessa intyg framginge, hade Frida Nilsson vid skilda tillfällen uttalat

sin avsikt att träffa sådana arrangemang för sökanden, att denna skulle

kunna erhålla en betryggande årsinkomst icke understigande 7 000 kronor,

och Frida Nilsson hade med en av intygsgivarna även diskuterat olika förslag

i sådant hänseende samt slutligen i början av juli 1943 givit sistnämnda intygsgivare

ett direkt uppdrag att söka genomföra hennes avsikt genom att inköpa

en fastighet, vars avkastning skulle tillkomma sökanden. Att denna plan

icke kom att realiseras före Frida Nilssons frånfälle hade icke berott av någon

ändring i hennes önskemål eller därav betingade andra instruktioner, utan

allenast av omständigheter, över vilka hon icke själv kunnat råda. Då Frida

Nilssons avsikt varit att tillförsäkra sökanden en betryggande årsinkomst,

och det för henne väsentliga givelvis vore att ernå möjlighet att bestrida sina

levnadsomkostnader, vore det för tillgodoseendet av det av Frida Nilsson omfattade

syftet och ändamålet med förevarande ansökning icke nödvändigt, att

kvarlåtenskapen efter Frida Nilsson, i den man den utgjordes av kontanta

medel eller räntebärande tillgångar, ställdes till sökandens fria förfogande,

utan kunde, därest ett avstående av kvarlåtenskapen lill sökanden icke skulle

Bihang tilt riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 1S5.

3

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

anses kunna ifrågakomma, nämnda syfte vinnas därigenom att ifrågavarande

tillgångar ställdes under förvaltning av god man med föreskrift, att därå fallande^

avkastning skulle tillgodoföras sökanden. Vad däremot beträffade i

kvarlåtenskapen ingående lösörebo anhölle sökanden, att detsamma i dess helhet

måtte tillkomma henne, enär det icke syntes inbringa något mera avsevärt

belopp vid en eventuell försäljning men för henne representerade ett

affektionsvärde, sorn, i den ensamhet vari hon nu levde, finge anses mer än

uppväga de relativt obetydliga belopp, som vid en realisation av lösöreboet

skulle kunna åvägabringas.

Gode mannen har beträffande sökandens begäran att erhålla dödsboets lösöre

ansett det kunna ifrågasättas, huruvida hon ägde möjlighet att taga hand

örn och verkligen hade för avsikt att behålla detsamma eller örn det icke

snarare kunde med skäl befaras att hon komme att förvandla detsamma i

kontanter. Sökanden hade för övrigt, anför gode mannen, uppgivit, att en del

möbler i den av Frida Nilsson bebodda lägenheten, bl. a. en salongsmöbel,

vore hennes egendom och som skäl för att dessa vore stående i Frida Nilssons

lägenhet föreburit, att hon själv icke hade utrymme för desamma. Vid

försäljning å offentlig auktion av lösöret skulle detta enligt gode mannens

förmenande komma att inbringa en försäljningssumma, väsentligt överstigande

i bouppteckningen åsätta värdet.

Överståthållarämbetet har anfört.

Av de vid ansökningen fogade intygen synes utan tvivel framgå, att Elfrida

Nilsson och sökanden stått varandra nära samt att sökandens ekonomiska

förhållanden äro sådana, att hon är i behov av ekonomiskt bistånd för sitt

uppehälle. Överståthållarämbetet finner förty sådana omständigheter vara

för handen, som i 5 kapitlet 3 § lagen örn arv angivas såsom villkor för att

arvsfonden tillfallet arv må helt eller delvis avstås. Såsom sökanden själv

i ansökningen antytt, torde hon bliva till fullo betjänt med att tillgodonjuta

allenast avkastningen av en större eller mindre del av den avlidnas kvarlåtenskap

i form av värdehandlingar. I vilken omfattning arvsmedel efter Elfrida

Nilsson böra avskiljas från den avlidnas förmögenhet för att trygga sökandens

uppehälle, är givetvis beroende av storleken av den inkomst, som sökanden

anses skäligen böra få till sitt förfogande. Med hänsyn såväl till arten

av det yrke, sökandens framlidne make haft, som till de utgifter, sökandens

sjuklighet drager med sig, synes å ena sidan sökandens inkomstnivå icke

böra bestämmas för snävt. Å andra sidan må dock framhållas, att sökanden

själv har, låt vara jämförelsevis obetydliga, tillgångar men även skulder till

belopp av över 7 000 kronor. Hennes inkomstläge synes ämbetet i varje fall

böra vid bifall till ansökningen så bestämmas, att inkomsten skänker henne

ekonomisk möjlighet att kvarbo i sin »inköpta» bostadslägenhet. Den handlingarna

bifogade förteckningen över sökandens lösörebo synes giva vid handen,

att detta är tämligen oansenligt. Med hänsyn härtill och lill sökandens

egenskap av änka efter Elfrida Nilssons enda barn torde det få anses rimligt,

att det i arvet ingående lösöreboet i sin helhet avstås till sökanden.

Under åberopande av vad sålunda anförts har Överståthållarämbetet tillstyrkt,

att sökanden tillförsäkras rätt att uppbära avkastning till skäligt belopp

av det ifrågavarande, allmänna arvsfonden tillfallna arvet samt att sökanden

medgives rätt att övertaga det i arvet ingående lösöreboet.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

35

Av den i ärendet förebragta utredningen finner ämbetet framgå, att den

avlidna i viss omfattning ekonomiskt bistått sökanden, som är hennes svärdotter,

samt att den avlidna haft för avsikt att bidraga lill tryggande av sökandens

framtida försörjning, varför sökanden lärer få anses hava stått

den avlidna i livstiden nära. I anledning härav och då sökanden enligt intyg

av läkare är på grund av sjukdom oförmögen att genom eget arbete förvärva

sitt uppehälle samt inom en icke alltför avlägsen framtid kan förutsättas

hava förbrukat det kapital, hon på sin tid erhållit efter sin framlidne

make, synes ansökningen av billighetsskäl förtjäna beaktande. Beträffande

storleken av det belopp, som skulle efterskänkas till sökanden, finner ämbetet

lämpligast att viss årlig livränta tillerkännes henne. Med hänsyn tagen

till samtliga i ärendet förekomna omständigheter synes livräntan lämpligen

kunna bestämmas till 250 kronor i månaden eller sålunda 3 000 kronor örn

året. För beredande av den föreslagna livräntan torde erforderligt belopp

böra överföras till den genom Kungl. Maj:ts beslut den 11 september 1931

inrättade, under statskontorets förvaltning stående »allmänna arvsfondens

livräntefond». Vidkommande sökandens framställning alt erhålla den avlidnas

lösörebo kan ämbetet med särskilt beaktande av vad gode mannen för

arvsfonden uti avgivet yttrande anfört icke tillstyrka bifall till ansökningen

i denna del i vad sökanden därigenom skulle erhålla hela lösöreboet. Däremot

torde vissa billighetsskäl tala för att sökanden erhåller någon del av

lösöret. Ämbetet, som anmodat gode mannen att tills vidare icke vidtaga

åtgärder för lösöreboets föryttrande, ifrågasätter därför, huruvida sökanden

icke må förklaras berättigad att efter eget gottfinnande ur boet uttaga lösören

med sammanlagt bouppteckningsvärde av förslagsvis intill 3 500 kronor.

Den avlidna har uppenbarligen, enligt vad handlingarna i förevarande ärende

utvisa, hyst en önskan att kunna trygga sökandens framtida ekonomiska

försörjning. För tillgodoseende av detta önskemål synes det även mig lämpligt

att sökanden genom ianspråktagande av ifrågavarande arvsmedel herodes

en årlig livränta. Det är också med hänsyn till sökandens ställning

såsom änka elter den avlidnas ende son och den nära personliga förbindelse,

i vilken den avlidna och sökanden stått med varandra, samt med beaktande

av sökandens sjuklighet, som gör henne oförmögen till arbete, min åsikt, att

livräntebeloppet ej bör tillmätas för snävt. Att detta bäst överensstämmer med

den avlidnas önskan framgår av de åtgärder, som den avlidna i livstiden

vidtog men vilka icke före hennes död hunnit slutföras i syfte att tillförsäkra

sökanden en årsinkomst av minst 7 000 kronor.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har ifrågasatt, att livräntan skulle bestämmas

till 250 kronor i månaden eller alltså till 3 000 kronor om året. Själv har

jag med beaktande av de omständigheter, som nyss angivits, samt av de

upplysningar, som i ärendet lämnats angående sökandens omkostnader för

sitt uppehälle och för lindring av sjukdomen och angående de medel, som

härför stå till sökandens förfogande, kommit lill den uppfattningen, alt

livräntan bör bestämmas till ett något högre belopp, .lag förordar, att livräntebeloppet

bestämmes till 3 000 kronor örn året, således 300 kronor i

månaden.

Livräntan bör, i överensstämmelse nied vad jag förut anfört, inköpas hos

pensionsstyrelsen. Enligt vad jag inhämtat skulle, om livräntan bestämmes

Före
drag

anden.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

till det av mig förordade beloppet och börjar utgå den 1 juli 1945, för inköp

av densamma åtgå ett belopp av i runt tal 70 800 kronor.

Då den avlidna under sin livstid ekonomiskt bistått sökanden, synes det

mig skäligt, att sökanden från och med kalenderåret efter ifrågavarande

dödsfall och till den 1 juli 1945 beredes understöd med 300 kronor i månaden

eller alltså med sammanlagt 5 400 kronor, att utgå av ifrågavarande kvarlåtenskap.

Vad angår ansökningen, i vad den avser rätt för sökanden att ur kvarlåten■skapen

utbekomma i bouppteckningen efter den avlidna upptagna lösören,

finner jag i likhet med kammaradvokatfiskalsämbetet, att sökanden bör förklaras

berättigad att efter eget gottfinnande ur boet uttaga lösören med ett

sammanlagt bouppteckningsvärde av högst 3 500 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

dels att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter Mathilda Elfrida (Frida) Nilsson, född Liberg,

från Stockholm må avstås vad som åtgår till beredande genom

pensionsstyrelsens frivilliga försäkring av livränta med

3 600 kronor örn året åt Elsa Karolina Elisabet Nilsson, född

Lidberg, från och med den 1 juli 1945 under hennes återstående

livstid ävensom 5 400 kronor såsom understöd åt

henne för tiden den 1 januari 1944—den 30 juni 1945,

dels ock att Elsa Karolina Elisabet Nilsson må ur ifrågavarande

kvarlåtenskap efter gottfinnande uttaga lösören med

ett sammanlagt bouppteckningsvärde av högst 3 500 kronor.

16:o.

Rätten till arv efter Ingrid Olsson, född Håkansson, från Köpinge socken.

Änkan Ingrid Olsson, född Håkansson, från Köpinge socken, Kristianstads

län, vilken var född den 30 januari 1850, avled den 14 januari 1935. Enligt

en efter henne upprättad bouppteckning uppgick behållningen i boet till

19 765 kronor 36 öre. Bland tillgångarna i boet voro i bouppteckningen upptagna

vissa fastigheter.

I bouppteckningen hade antecknats, att den avlidna såsom arvinge efterlämnat

sin till Amerika avresta, å okänd ort vistande halvbroder Ture Olsson,

född den 22 december 1842.

Sedan kungörelse om arvfallet jämlikt 9 kap. 1 § lagen den 8 juni 1928 om

arv utfärdats och införts i post- och inrikes tidningar den 9 juli 1935 samt

anspråk å arvet efter Ingrid Olsson icke framställts inom föreskriven tid,

inträdde allmänna arvsfonden såsom arvinge efter den avlidna. I anledning

härav inlevererades av kvarlåtenskapen ett belopp av 16 532 kronor 12 öre

till allmänna arvsfonden.

Den 25 februari 1935 hölls vid rådhusrätten i Kristianstad vittnesförhör

för dödsfalls skull angående vissa av den avlidna fällda yttranden, enligt

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

37

vilka lion skulle dels hava förordnat att två personer, Nels och Per Wennberg,

skulle dela köpeskillingen för hennes fasta egendom, dels ock avsett

att följande personer jämte tre andra, örn vilka nu ej är fråga, nämligen

småbrukaren Svante Jönsson, Stattena, Hörby, vägarbetaren Oskar Jönsson,

hemmansägaren Nils Jönsson, cykelreparatören Per Jönsson och jordbruksarbetaren

Bror Gösta Jönsson, de fyra sistnämnda i Nöbbelöv, skulle erhålla

någon del av kvarlåtenskapen, därvid dock ej angivits vad eller hur mycket

som skulle tillfalla dem. Dessa yttranden jämte ett av viss person den 1

mars 1935 avgivet intyg beträffande yttranden av den avlidna angående fördelningen

av hennes kvarlåtenskap bevakades den 7 juni samma år vid

Gärds och Albo domsagas häradsrätt såsom muntligt testamente av den avlidna.

Vittnesförhör för dödsfalls skull angående innehållet i berörda intyg

hölls sedermera vid rådhusrätten i Kristianstad den 10 november 1941.

Den i boet ingående fasta egendomen försåldes den 16 december 1936. Den

kontanta köpeskillingen härför utgjorde 7 997 kronor 72 öre.

Sedan det testamentariska förordnandet den 30 augusti 1941 delgivits

kammaradvokatfiskalsämbetet och ämbetet i skrivelse den 30 december 1941,

med hänsyn till bestämmelserna i 4 § lagen den 8 juni 1928 om allmänna

arvsfonden, underställt frågan om godkännande av förordnandet Kungl.

Maj:ts prövning, förordnade Kungl. Majit genom beslut den 23 januari 1942,

att klander mot ifrågavarande testamentariska förordnande skulle för allmänna

arvsfondens räkning äga rum.

Genom två särskilda domar den 22 april 1943, vilka vunnit laga kraft,

avgjorde hovrätten över Skåne och Blekinge dels en av kammaradvokatfiskalsämbetet

i anledning av Kungl. Maj :ts beslut anhängiggjord talan mot

Nels Wennberg örn klander mot det testamentariska förordnandet, dels ock en

av dödsboet efter Per Wennberg anhängiggjord talan mot allmänna arvsfonden

om utgivande av legat. Enligt domen i det första målet ogillades arvsfondens

klandertalan och enligt domen i det senare målet förpliktades arvsfonden

att till dödsboet utgiva hälften av köpeskillingen för den fasta egendomen

jämte ränta därå.

övriga av förordnandet berörda personer hade före eller under rättegångarna

förklarat sig avstå från varje anspråk på grund av förordnandet.

I anledning av hovrättens domar utanordnades av de till arvsfonden inlevererade

medlen ett belopp av sammanlagt 8 883 kronor 54 öre, därav 632

kronor utgjorde rättegångskostnadsersättning och 253 kronor 82 öre ränta

På grund av rättegångarna uppkom därjämte en särskild kostnad för arvsfonden

å 61 kronor 55 öre.

Hos Kungl. Majit hava Svante, Oskar, Nils, Per och Bror Gösta Jönsson

anhållit, att den avlidnas kvarlåtenskap, helt eller till viss del, måne avstås

till dem.

Sökandena äro födda, Svante Jönsson den 1 mars 1885, Oskar Jönsson den

14 september 1892, Nils Jönsson den 2 september 1897, Per Jönsson den 28

augusti 1903 och Bror Gösta Jönsson den 26 juni 1008.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

Före
draganden.

Till stöd för ansökningen hava sökandena anfört, att de befunne sig i små

ekonomiska omständigheter samt att de vore sjukliga.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har med hänsyn till i ärendet föreliggande

ömmande omständigheter tillstyrkt bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsåmbetet har anfört bland annat.

Med ledning av det utav Ingrid Olsson upprättade testamenteriska förordnandet

kunde icke med visshet avgöras, vare sig på vad sätt hon avsett

att fördela lösegendomen i sin kvarlåtenskap eller vilka personer hon ämnat

tilldela andel av kvarlåtenskapen. Emellertid syntes kunna antagas, att de

såsom testamente av den avlidna bevakade muntliga yttrandena vore ett riktigt

uttryck för den avlidnas önskan, att av hennes efterlämnade kvarlåtenskap

ekonomisk hjälp skulle åtminstone i viss utsträckning utgå till sökandena.

Av vad nu i ärendet förekommit syntes framgå, såväl att sökandena stått den

avlidna i livstiden nära som att sökandena, som samtliga vöre mer eller mindre

sjukliga, befunne sig i små ekonomiska omständigheter. Billighetsskäl

syntes därför tala för ett efterskänkande till förmån för dem av åtminstone

någon del av den avlidnas kvarlåtenskap. Beträffande storleken av den del av

kvarlåtenskapen, som sålunda skulle kunna efterskänkas, borde till en början

uppmärksammas, att ett sammanlagt belopp av 8 945 kronor 9 öre av den till

allmänna arvsfonden inlevererade behållningen i boet efter den avlidna i samband

med rättegångarna frångått arvsfonden samt att, nied hänsyn härtill

behållningen i boet komme att uppgå till 7 587 kronor 3 öre. Härjämte vöre

att märka, att antalet personer, som av den avlidna omnämnts i testamentet

och som icke på grund av domarna tillerkänts något belopp ur kvarlåtenskapen

efter henne, uppginge till åtta. I fråga om nämnda personer gällde,

att den andel ,i kvarlåtenskapen, som den avlidna velat tilldela dem, beträffande

samtliga angivits i så svävande ordalag som »de ska lia». Med hänsyn

härtill ansåge ämbetet skäligt, att ett belopp, ungefärligen motsvarande en

åttondel av den numera återstående behållningen i boet eller i avrundat tal

950 kronor efterskänktes till envar av sökandena.

Med hänsyn till i ärendet upplysta omständigheter finner även jag skäligt,

att viss del av den numera återstående behållningen i boet efter den avlidna

avstås till sökandena. Mot storleken av de utav kammaradvokatfiskalsämbetet

föreslagna beloppen har jag intet att erinra.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter Ingrid Olsson, född Håkansson, från Köpinge socken,

må avstås 950 kronor till envar av Svante Jönsson, Oskar

Jönsson, Nils Jönsson, Per Jönsson och Bror Gösta Jönsson.

17 :o.

Rätten till arv efter filosofie doktorn Per Abraham Roman från Stocksunds

köping. Filosofie doktorn Per Abraham Roman från Stocksunds köping,

vilken var född den 16 november 1872, avled den 28 december 1943

utan att, såvitt framgår av en efter honom upprättad bouppteckning, efterlämna

någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet efter honom upp
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

39

gick enligt bouppteckningen till 63 875 kronor 15 öre. Av kvarlåtenskapen

har ett belopp av 60 848 kronor 22 öre inlevererats till allmänna arvsfonden.

Hos Kungl. Majit har Gerda Maria Ericsson i örebro anhållit, att till henne

måtte av ifrågavarande kvarlåtenskap avstås antingen ett engångsbelopp

eller, om delta icke kunde ske, vad som erfordras för beredande åt henne av

en skälig ålderspension.

Sökanden är född den 28 december 1885.

Till stöd för ansökningen har sökanden anfört, att hon sedan oktober 1931

intill Romans död varit anställd hos honom såsom husföreståndarinna med

en månadslön av 60 kronor, att Roman till två personer enligt av dem under

edlig förpliktelse avgivna, vid ansökningen fogade intyg uttalat, att sökanden

skulle erhålla någon del av hans kvarlåtenskap, samt att hennes arbetsförmåga

på grund av sjuklighet enligt ett den 26 mars 1944 avgivet läkarintyg

vore nedsatt med omkring 50 procent.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört.

Av uti''edningen synes framgå, att sökanden under ett tiotal år varit anställd

som husföreståndarinna hos den avlidne samt att den avlidnes avsikt

varit att tilldela sökanden viss del av kvarlåtenskapen. På grund härav och

då sökanden befinner sig i mindre goda ekonomiska omständigheter och i

följd av ålder och försvagat hälsotillstånd har betydligt nedsatt arbetsförmåga,

torde fog finnas för ett efterskänkande till sökandens förmån av allmänna

arvsfondens rätt till viss del av kvarlåtenskapen efter den avlidne.

Detta avstående anser länsstyrelsen böra få formen av beviljandet av en årlig

livränta till sökanden under hennes återstående livstid. I fråga om storleken

av livräntan synes ett årligt belopp av 1 500 kronor vara skäligt och

lämpligt.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört.

Av den i ärendet verkställda utredningen framgår, att sökanden under tolv

år varit anställd som husföreståndarinna hos den avlidne, varför hon torde

få anses ha stått honom i livstiden nära. På grund härav och då sökandens

arbetsförmåga på grund av sjuklighet är väsentligt nedsatt, anser ämbetet

fog finnas för ett efterskänkande till hennes förmån av allmänna arvsfondens

rätt till viss del av kvarlåtenskapen efter den avlidne. Detta avstående

anser ämbetet böra få formen av beviljandet av en årlig livränta till sökanden

under hennes återstående livstid. Vad beträffar storleken av livräntan

har länsstyrelsen ansett ett årligt belopp av 1 500 kronor skäligt. Enligt ämbetets

åsikt måste emellertid detta belopp anses för högt med hänsyn till att

sökanden icke varit anställd hos den avlidne under längre tid än tolv år.

Hennes sparkapital utgör visserligen endast 400 kronor och hennes arbetsförmåga

har intygats vara nedsatt med 50 procent. Genom utförande av

lättare arbete synes hon emellertid kunna bereda sig någon inkomst. Enligt

uppgift i ärendet bor hon för närvarande tillsammans med en syster,

vilken hon är behjälplig med lättare hushållsarbeten. För detta arbete erhåller

hon fri bostad, medan matkostnaderna delas lika. Hennes levnadskostnader

synas sålunda icke vara stora. Ämbetet får föreslå, att sökanden

måtte beviljas en livränta av 1 000 kronor örn året att utgå från och med

den 1 april 1944 under hennes återstående livstid.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

Före
draganden.

För beredande av denna livränta har ämbetet föreslagit, att erforderligt

kapitalbelopp av ifrågavarande kvarlåtenskap skulle överföras till allmänna

arvsfondens livräntefond.

Sökanden har sedermera i en i ärendet ingiven skrift — under hänvisning

till ett den 2 november 1944 avgivet läkarintyg, enligt vilket sökandens

arbetsförmåga vore nedsatt med omkring 70 °/o — hemställt, att livräntan

till henne måtte bestämmas till 1 500 kronor.

Även jag anser, att sökanden, som enligt vad handlingarna utvisa stått

den avlidne nära och befinner sig i små ekonomiska omständigheter, bör

genom användande av dödsboets medel beredas en årlig livränta.

Sökanden var allenast under tolv år anställd såsom husföreståndarinna

hos den avlidne. Vad i ärendet blivit upplyst kan icke anses giva vid handen,

att den avlidne avsett tilldela henne någon mera betydande del av

kvarlåtenskapen efter honom. Vid angivna förhållanden förefalla mig de

livräntebelopp, som länsstyrelsen och kammaradvokatfiskalsämbetet ifrågasatt,

alltför höga. Enligt vad jag inhämtat skulle nämligen för ett livräntebelopp

åt sökanden av 1 500 kronor om året åtgå ett kapitalbelopp överstigande

23 000 kronor, och, om livräntan bestämdes till 1 000 kronor om

året, skulle den erforderliga kapitalinsatsen utgöra nära 16 000 kronor.

Dessa kapitalbelopp överstiga väsentligt vad som i likartade fall har plägat

avstås.

För egen del anser jag skäligt, att den årliga livräntan åt sökanden bestämmes

till 600 kronor. Härför skulle, om livräntan börjar utgå den 1 juli

1945, åtgå ett belopp av i runt tal 9 500 kronor.

För tiden från och med den 1 april 1944 till den 1 juli 1945 synes mig

sökanden böra beredas understöd med 50 kronor i månaden eller alltså

med sammanlagt 750 kronor, att utgå av ifrågavarande kvarlåtenskap.

I enlighet med vad jag tidigare anfört bör livräntan inköpas hos pensionsstyrelsen.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter filosofie doktorn Per Abraham Roman från Stocksunds

köping må avstås,

dels vad som åtgår för beredande genom pensionsstyrelsens

frivilliga försäkring av livränta med 600 kronor örn

året åt Gerda Maria Ericsson från och med den 1 juli 1945

under hennes återstående livstid,

dels ock 750 kronor såsom understöd åt Ericsson för tiden

den 1 april 1944—den 30 juni 1945.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

41

18:o.

Rätten till arv efter förre domsagobiträdet Helge John Abraham Rundbäck

från Öjaby socken. Förre domsagobiträdet Helge John Abraham Rundbäck

från Öjaby socken, Kronobergs län, vilken var född den 22 juni 1870,

avled den 17 juni 1944 utan att, såvitt framgår av en efter honom upprattad

bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet

efter honom uppgick enligt bouppteckningen till 51 168 kronor 50 öre. Av

kvarlåtenskapen har ett belopp av 52 257 kronor 17 öre inlevererats till allmänna

arvsfonden.

Hos Kungl. Majit hava snickaren Karl Gustav Emanuel Boije och dennes

hustru Elsa Emilia Elisabet Boije, född Håkansson, i Värnamo anhållit, att

till dem måtte av kvarlåtenskapen efter den avlidne avstås 2 000 kronor eller

det belopp, som Kungl. Majit funne gott bestämma.

Till stöd för ansökningen hava sökandena anfört, att den avlidne under

en tid av 12 år fram till den 17 mars 1943, då han överförts till sjukhem i

Öjaby, varit inneboende hos sökandena, att han därvid erhållit god och omtänksam

omvårdnad, att den rumshyra, 25 kronor i månaden, han under

nämnda tid erlagt till sökandena enligt deras förmenande icke utgjort full

ersättning för den vård och passning, han åtnjutit, samt att anledningen till

att sökandena nöjt sig med beloppet ifråga varit den, att den avlidne lovat

dem att vid hans frånfälle få del i kvarlåtenskapen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län — som ansett billighetsskäl tala för att sökandena

erhålla gottgörelse i någon mån för visat välförhållande mot den

avlidne — har tillstyrkt, att sökandena ur kvarlåtenskapen efter Rundbäck

tillerkännas 2 000 kronor.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört.

Av vad handlingarna i ärendet utvisa framgår, att den avlidne under tolv

års tid varit inneboende hos sökandena, samt att den rumshyra han till dem

erlagt icke kan anses ha utgjort full ersättning för den omvårdnad han åtnjutit

av sökandena. Då sökandena även i övrigt torde få anses hava i viss

mån stått den avlidne i livstiden nära samt deras ekonomiska stallning ar

mindre god, föreligger enligt ämbetets förmenande fog for bifall till den

gjorda framställningen örn efterskänkande. Vad beloppets storlek angar har

ämbetet ingen erinran mot det av sökandena föreslagna, 2 000 kronor.

I likhet med myndigheterna tillstyrker jag, att av ifrågavarande kvarlåtenskap

ett belopp av 2 000 kronor avstås till sökandena, som enligt vad handlingarna

utvisa stått den avlidne nära och leva under mindre goda ekonomiska

förhållanden.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter förre domsagobiträdet Helge John Abraham Rundbäck

från Öjaby socken må avstås ett belopp av 2 000 kronor till

Karl Gustav Emanuel Boije och dennes hustru Elsa Emilia

Elisabet Boije, född Håkansson.

Före
draganden.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Före
draganden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

19 :o.

Rätten till arv efter lägenhetsägaren Ulrik Sundqvist från Överluleå

socken. Lägenhetsägaren Ulrik Sundqvist från Överluleå socken, Norrbottens

län, vilken var född den 5 juni 1893, avled den 29 september 1943 utan

att, såvitt framgår av en efter honom upprättad bouppteckning, efterlämna

någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet efter honom uppgick enligt

bouppteckningen till 16 786 kronor 84 öre. Kvarlåtenskapen efter den

avlidne har ännu icke redovisats till allmänna arvsfonden.

Hos Kungl. Maj:t hava Emil Sundqvist, Adina Augustsson, född Sundqvist,

och Ossian Sundqvist, samtliga i Svartbjörsbyn, anhållit att ifrågavarande

kvarlåtenskap måtte helt eller delvis avstås till dem.

Sökandena äro födda, Emil Sundqvist den 28 juli 1891, Adina Augustsson

den 4 januari 1894 och Ossian Sundqvist den 31 januari 1899. De äro syskon

och bildade jämte två ytterligare syskon en gren av den avlidnes kusiner

på fädernesidan. Den avlidne efterlämnade dessutom en andra kusingren

på fädernesidan samt kusiner på mödernesidan.

Genom beslut denna dag har Kungl. Maj:t funnit ansökningarna av Emil

och Ossian Sundqvist icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Adina Augustsson har till stöd för sin ansökning anfört, att hon vore oförmögen

till förvärvsarbete och levde i ytterst små ekonomiska omständigheter.

Landsfiskalen i Överluleå distrikt har upplyst, att Adina Augustsson åtnjöte

pension med 135 kronor i månaden samt, med hänsyn härtill, avstyrkt

bifall till ansökningen.

Ej heller länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett skäl föreligga för bifall

till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbctet har, då av handlingarna i ärendet framginge,

att Adina Augustsson, vilken var kusin till den avlidne, levde i torftiga

ekonomiska omständigheter, funnit hennes ansökning förtjäna beaktande.

Beträffande storleken av det belopp, som vid ett efterskänkande skulle

avstås till henne, har ämbetet såsom lämpligt föreslagit ett belopp, motsvarande

vad hon skulle hava erhållit, därest den före ikraftträdandet’av lagen

den 8 juni 1928 örn arv gällande arvsordningen varit tillämplig. Enligt nämnda

arvsordning skulle hon hava erhållit V20 av kvarlåtenskapen efter den

avlidne.

Även jag förordar, att viss del av ifrågavarande kvarlåtenskap avstås till

Adina Augustsson, vilken var kusin till den avlidne och enligt vad handlingarna

utvisa lever i små ekonomiska omständigheter. Beträffande storleken

av det belopp, som bör efterskänkas, biträder jag kammaradvokatfiskalsämbetets

förslag.

Jag hemställer alitsa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter lägenhetsägaren Ulrik Sundqvist från Överluleå socken

en tjugondei må avstås till Adina Augustsson, född Sundqvist.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

43

20:o.

Rätten till arv efter Inga Maria Westberg. Innehavarinnan av Westbergs

pensionat i Marstrand Inga Maria Westberg från Marstrand, vilken var född

den 30 september 1862, avled den 23 april 1943 utan att, såvitt framgår av

en efter henne upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad

släkting. Behållningen i boet efter henne uppgick enligt bouppteckningen till

184 056 kronor 13 öre. Kvarlåtenskapen efter den avlidna har ännu icke redovisats

till allmänna arvsfonden.

Genom beslut den 16 februari 1945 har Kungl. Maj:t, med stöd av 5 kap.

2 § lagen den 8 juni 1928 örn arv, förklarat, att klander för allmänna arvsfondens

räkning icke skall äga rum beträffande vissa av den avlidna fällda,

såsom testamentariskt förordnande bevakade yttranden, varigenom hon förordnat,

att den henne tillhöriga fastigheten Majoren nr 1 i Marstrand samt

inventarier och andra lösören, som använts i den av henne bedrivna pensionatsrörelsen,

allt till ett sammanlagt värde av 68 273 kronor 36 öre, skulle

tillfalla i rörelsen tidigare anställda Nancy Margareta Lundström och Ida

Matilda Österberg.

Hos Kungl. Majit hava Hildur Carolina Carlsson och Mariana Florentina

Andersson, båda i Marstrand, samt Ruth Margareta Fröberg i Göteborg anhållit,

att till dem måtte avstås någon del av kvarlåtenskapen efter den avlidna.

Sökandena äro födda, Hildur Carlsson den 14 januari 1880, Mariana Andersson

den 9 november 1880 och Ruth Fröberg den 5 januari 1901.

Till stöd för ansökningen hava sökandena anfört, att de varit anställda i

den avlidnas tjänst, Carlsson såsom servitris i 17 år, Andersson såsom tvätterska

i 29 år och Fröberg såsom Överstäderska i 11 år. Tjänstgöringen hade varit

synnerligen krävande. Anledningen till att de ändock kvarstannat i tjänst

hade varit den, att den avlidna vid flera tillfällen lovat att ihågkomma dem

i sitt testamente. Ruth Fröberg har för sin del åberopat ett av den avlidna

till henne avlåtet brev, vari den avlidna uttryckligen förklarat sig skola

ihågkomma henne i sitt testamente. Mariana Andersson och Hildur Carlsson

hava framhållit, att de på grund av tilltagande ålder icke längre vore

1 stånd att med eget arbete försörja sig.

Kommunalborgmästaren i Marstrand har föreslagit, att sökandena ur

ifrågavarande kvarlåtenskap skulle erhålla, Ruth broberg ett belopp av

2 000 kronor samt Hildur Carlsson och Mariana Andersson vardera en årlig

livränta å 600 kronor.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört bland annat.

Ehuru något testamente icke funnits efter fröken Westberg, ge samstämmiga

uttalanden vid handen, att hon haft sin personal i tankarna vid de

tillfällen, då fråga örn pensionatets framtida skötsel eller disposition av förmögenheten

blivit aktuell. Fröken Westberg har till följd av sin höga alder

icke aktivt deltagit i rörelsen under senare år. Endast en av de sökande,

Ruth Fröberg, kan åberopa skriftligt uttalande angående kvarlåtenskapen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Före
draganden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

Enligt brev den 5 april 1938 gavs i samband med fortsatt anställning löftet:

»Jag skall komma ihåg Ruth i mitt testamente.» Av sökandena har Mariana

Andersson varit anställd såsom tvätterska åren 1910—1941. Hon är född

1880 och ej inkomsttaxerad. Hemorten är Marstrand. Hennes behov av understöd

är särskilt framträdande och länsstyrelsen tillstyrker förslaget om

en ärlig livränta av 600 kronor. Ruth Fröberg är född 1901 och har varit

anställd som Överstäderska över tio år. Hon är gift och bosatt i Göteborg.

Med hänsyn till löfte i brev och jämförelsevis lång anställningstid tillstyrkes

forslaget att låta till henne utgå en engångsersättning av 2 000 kronor. Vad

slutligen angår Hildur Carlsson har hon tjänstgjort såsom servitris under

arén 1914—1932. Därefter har hon anlitats som extra hjälp vid olika tillfällen.

Hon är född 1880 och hemmahörande i Marstrand. Under sistförflutna

aret åtnjöt hon inkomst som biljettförsäljerska med 656 kronor, uthyrning

av rum 250 kronor, varjämte folkpensionen utgick med 600 kronor.

Efter avdrag för vissa kostnader redovisades en inkomst av 1 481 kronor.

Även örn uttalandena till förman för henne icke äro lika bestämda, är

tjänstetiden likväl så lång, att vederlag skäligen bör utgå jämväl till henne.

Länsstyrelsen finner det tveksamt, huruvida i detta fall samma starka skäl

för livränta föreligga som beträffande Mariana Andersson. Understödsbehovet

är icke heller — åtminstone för närvarande — lika stort. Ett engångsbelopp

av förslagsvis 4 000 kronor torde med hänsyn till anställningstid och

övriga förhållanden få anses skäligt.

Kammaradvokatfiskalsåmbetet har anfört.

Av utredningen i ärendet framgår, att sökandena Andersson och Carlsson

befinna sig i synnerligen dåliga och sökanden Fröberg i blygsamma ekonomiska

villkor. Beträffande den av nämnda tre personer gjorda framställningen

anser ämbetet, att, da desamma kunna anses hava stålt den avlidna

i livstiden nära, fog finnes för avstående av viss del av kvarlåtenskapen

efter den avlidna till envar av dem. Vad angår storleken av de belopp som

sålunda skulle efterskänkas till sökandena, ansluter sig ämbetet till vad

länsstyrelsen i sitt yttrande föreslagit, dock att ämbetet hemställer, att till

Carlsson må avstås ett belopp av 6 000 kronor kontant.

Livräntan åt Mariana Andersson skulle enligt kammaradvokatfiskalsämbetets

förslag utgå ur allmänna arvsfondens livrän tefond.

I likhet med länsstyrelsen och kammaradvokatfiskalsämbetet finner jag billighetsskäl

tala för att sökandena, vilka enligt vad handlingarna utvisa stått

den avlidna nära och befinna sig, Hildur Carlsson och Mariana Andersson i

synnerligen dåliga och Ruth Fröberg i blygsamma ekonomiska villkor, erhålla

viss del av ifrågavarande kvarlåtenskap. Det synes mig lämpligt att

envar av Hildur Carlsson och Mariana Andersson beredes en årlig livränta,

vilken i enlighet med vad jag förut anfört bör inköpas hos pensionsstyrelsen.

Livräntebeloppen synas mig skäligen böra bestämmas, för Hildur Carlsson

till 400 kronor och för Mariana Andersson, såsom myndigheterna ifrågasatt,

till 600 kronor örn året. Enligt vad jag inhämtat skulle för inköp av

livräntorna, om de bestämmas till nämnda belopp och börja utgå den 1 juli

1945 åtgå i runt tal respektive 5 000 kronor och 8 100 kronor. För tiden

fran och med den 1 januari till den 1 juli 1945 synas mig ifrågavarande

sökande böra beredas understöd, Hildur Carlsson med 33 kronor 33 öre och

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

Mariana Andersson med 50 kronor i månaden eller alltså med sammanlagt

respektive 200 kronor och 300 kronor att utgå av ifrågavarande kvarlåtenskap.

Vad angår Ruth Fröberg ansluter jag mig till myndigheternas förslag,

enligt vilket hon ur kvarlåtenskapen skulle erhålla 2 000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter Inga Maria Westberg från Marstrand må avstås

dels vad som erfordras för beredande genom pensionsstyrelsens

frivilliga försäkring av livräntor åt följande personer

från och med den 1 juli 1945 under deras återstående livstid,

nämligen åt Hildur Carolina Carlsson med 400 kronor örn

året och åt Mariana Florentina Andersson med 600 kronor

året,

dels, såsom understöd för tiden den 1 januari—den 30

juni 1945, 200 kronor åt Hildur Carolina Carlsson och 300

kronor åt Mariana Florentina Andersson,

dels ock 2 000 kronor till Ruth Margareta Fröberg.

21:o.

Rätten till arv efter Mathilda Josefina Österlind, född Jansson, från Uppsala.

Änkan Mathilda Josefina Österlind, född Jansson, från Uppsala, vilken

var född den 28 september 1876, avled den 4 april 1943 utan att, såvitt

framgår av en efter henne upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad

släkting. Delägare i boet efter henne voro, förutom allmänna arvsfonden,

modern och sex syskon till hennes tidigare avlidne man, Karl Johan

Österlind. Behållningen i boet uppgick till 11993 kronor 21 öre. Den allmänna

arvsfonden tillkommande andelen av kvarlåtenskapen efter den avlidna

har ännu icke redovisats till arvsfonden.

Karl Johan Österlind hade avlidit den 5 oktober 1934. Behållningen i boet

efter honom, vilket tillföll hans efterlevande maka, hade uppgått till 11 259

kronor 22 öre. ^

Hos Kungl. Majit hava förenämnda släktingar till Karl Johan Österlind,

nämligen hans moder Emma Lovisa Österlind, född Jansson, samt hans

syskon Susanna Josefina Ekh, född Österlind, Dorothea Grundin, född Österlind,

Gottfrid Österlind, Rickard Österlind, Edit Österlind och Hulda Lovisa

Österlind, anhållit, att den på arvfonden belöpande delen av kvarlåtenskapen

efter den avlidna måtte avstås till deni.

Sökandena äro födda, Emma Lovisa Österlind den 30 december 1856, Susanna

Josefina Ekh den 30 september 1878, Dorothea Grundin den 24 november

1882, Gottfrid Österlind den 11 oktober 1886, Rickard Österlind den

4 juli 1888, Edil Österlind den 4 april 1891 samt Hulda Lovisa Österlind den

21 oktober 1894.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Värnér

agander! .

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

Till stöd för ansökningen hava sökandena anfört, att de samtliga vore i

små ekonomiska omständigheter.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört.

Det torde få antagas, att Karl Johan Österlind under sin livstid genom

en varvsarbete hopsparat större delen av det nu efterlämnade arvet. Då vidaj®.

sökandena samtliga befinna sig i små ekonomiska omständigheter och

darfor torde vara i behov av ekonomiskt stöd, anser sig länsstyrelsen, örn än

med någon tvekan, bora tillstyrka bifall till den gjorda framställningen.

Kammaradvokatfiskalsåmbetet har anfört.

Då enligt vad i ärendet utretts samtliga sökande kunna anses hava stått

den avlidna i livstiden nära samt de alla leva under små ekonomiska omstandigheter

anser ämbetet fog finnas för ett efterskänkande till dem av den

allmänna arvsfonden tillkommande andelen av boet. Beträffande det sätt varpa

sagda kvarlåtenskapsandel skall mellan sökandena fördelas anser ämbetet

med stod av Kungl. Majlis beslut den 28 april 1944 angående avstående

av allmänna arvsfondens rätt till kvarlåtenskapen efter Olof Bergren från

Dalby socken, att sökandena skäligen böra tillerkännas vardera lika stor anr-au

,°!''.dens kyarhUenskapsandel, som redan tillfallit dem i egenskap av

dödsbodelägare etter Karl Johan Österlind. I sådant fall skulle Emma Lovisa

Åkande en tomedeL8 ^ kvarlåtenskaP och envar av övriga

Enligt vad i ärendet upplysts åtnjuta Emma Lovisa Österlind och Susanna

Josefina Ekh fattigvårdsunderstöd, den förra med 100 kronor om året från

Knutby sockens fattigvårdsstyrelse och den senare med 180 kronor om året

från Bälinge sockens fattigvårdsstyrelse. Vederbörande fattigvårdsstyrelser lia

förklarat, att de icke komme att göra anspråk på de belopp, som kunde tillerkännas

sökandena.

För egen del tillstyrker jag, att den på allmänna arvsfonden belöpande delen

av ifrågavarande kvarlåtenskap avstås till sökandena, av vilka Emma

Lovisa Österlind var moder och övriga sökande syskon till Mathilda Josefina

Österlinds avlidne man och som enligt vad handlingarna utvisa stått

den avlidna nara och leva i små ekonomiska omständigheter. Beträffande

storleken av de andelar, som böra tillkomma sökandena, biträder jag kammaradvokatfiskalsämbetets

förslag.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter Mathilda Josefina Österlind, född Jansson, från Uppsala

må avstås hälften till Emma Lovisa Österlind, född

Jansson, samt en tolftedel till envar av Susanna Josefina

Ekh, född Österlind, Dorothea Grundin, född Österlind, Gottfrid

Österlind, Rickard Österlind, Edit Österlind och Hulda

Lovisa Österlind.

Vad föredraganden under punkterna l:»—21 :o hemställt,

däri statsrådets övriga ledamöter instämma, bi
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185.

47

faller Hans Majit Konungen samt förordnar, att proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ivar Löfqvist.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:203 Skrivelse till Kungl. Maj:t i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa fall av alK manna arvsfondens rätt till arv jämte i ämnet väckta s. 1 i texten
  2. SU 1945:101 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten