Med förslag till lantarbetstidslag
1945-03-09 · 44 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 42 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1945:196, Med förslag till lantarbetstidslag
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
1
Nr 196.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lantarbetstidslag;
given Stockholms slott den 9 mars 1945.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lantarbetstidslag.
GUSTAF.
Tage Erlander.
linning lill
s protokoll 1945
1 sami. Nr 196.
1
2
Kungl. Majlis proposition nr I9fi.
(Gällande lag:)
(Kungl. Maj.ts förslag:)
Nr 651.
Lantarbetsti dslag;
given Särö den 18 juli 1942.
Lagens tillämpningsområde.
Förslag till
Lantarbetstidslag.
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde.
1 §•
Denna lag äger tillämpning:
1) å jordbruk jämte därtill hörande
binäringar, vilka icke bedrivas
såsom självständiga företag, samt å
byggnadsarbete för jordbruk eller
sådan dess binäring som nu nämnts,
allt för såvitt i företaget till arbete
för arbetsgivares räkning i regel användas
minst tre arbetare, häri icke
inräknad arbetare, som användes till
arbete, vilket avses under a)—f) här
nedan; samt
2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom
självständigt företag, för såvitt
däri till arbete för arbetsgivares räkning
i regel användes minst en arbe
-
1 §■
Denna lag äger tillämpning:
1) å jordbruk jämte därtill hörande
binäringar, vilka icke bedrivas
såsom självständiga företag, samt å
byggnadsarbete för jordbruk eller
sådan dess binäring som nu nämnts,
allt för såvitt i företaget till arbete
för arbetsgivares räkning i regel användas
minst två arbetare, häri icke
inräknad arbetare, som användes till
arbete, vilket avses under a)—f) här
nedan; samt
2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom
självständigt företag, för såvitt
däri till arbete för arbetsgivares räkning
i regel användes minst en arbetare
enligt samma beräkning.
tare enligt samma beräkning.
Från lagens tillämpning undantagas:
a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;
b) kolning i mila;
c) mjölkning, skötsel och upptagning av rotfrukter, dikning, skogsarbete,
upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, allt i den
mån dessa arbeten utföras mot ackordsersättning;
d) husligt arbete;
e) arbete, som bedrives av staten; samt
f) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning.
2 §■
Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas:
a) medlem av arbetsgivarens familj;
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
3
(Gällande lag:) (Kungl. Maj-.ts förslag:)
b) lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning;
eller
c) bokhållare eller annat kontorsbiträde.
3 §•
På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars
rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete
är att hänföra till sådant, varå denna lag äger tillämpning, eller huruvida
viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare.
Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första
stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta fragan till arbetsrådet, näi part
sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av
domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.
I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses
har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör
eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.
Ordinarie arbetstid.
4§-
1 mom. Till arbete, som avses i
1 § första stycket under 1), må arbetsgivare
icke använda arbetare under
längre tid, raster oräknade, än
för dygn 10 timmar samt för arbetsvecka
under
januari, februari och december
Al timmar,
under mars, oktober och november
46 timmar samt
under tiden april—september 54
timmar.
Från vad sålunda stadgats skola
gälla följande undantag:
a) För varje brukningsdel må en
arbetare, som i regel användes till
såväl djurskötsel som annat arbete
(arbetare med blandat arbete), användas
till arbete under januari,
februari och december högst 47 timmar
för arbetsvecka samt under
mars, oktober och november högst
52 timmar för arbetsvecka.
Vad nu sagts gällö ock den, som
ersätter arbetare med blandat arbete
under ledighet.
b) För arbetare, som huvudsakligen
användes till djurskötsel (djurskötare),
samt för arbetare, som un
-
Ordinarie arbetstid.
4 §•
1 mom. Till arbete, som avses i
1 § första stycket under 1), må arbetsgivare
icke använda arbetare under
längre tid, raster oräknade, än
för dygn 10 timmar samt för arbetsvecka
under
januari, februari och december
43 timmar,
under mars, oktober och november
48 timmar samt
under tiden april—september 52
timmar.
Från vad sålunda stadgats skola
gälla följande undantag:
a) För varje brukningsdel må en
arbetare, som i regel användes till
såväl djurskötsel som annat arbete
(arbetare med blandat arbete), användas
till arbete under januari,
februari och december högst 45 timmar
för arbetsvecka samt under
mars, oktober och november högst
50 timmar för arbetsvecka.
Vad nu sagts gällö ock den, som
ersätter arbetare med blandat arbete
under ledighet.
b) För arbetare, som huvudsakligen
användes till djurskötsel (djurskötare),
samt för arbetare, som un
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
(Gällande lag:)
(Kungl. Majrts förslag:)
der minst en vecka ersätter djurskötare,
må arbetstiden icke överstiga
för dygn nio timmar och för två arbetsveckor
i följd 108 timmar.
För att ersätta djurskötare under
kortare tid än en vecka må annan
arbetare användas till djurskötsel utöver
den i första stycket angivna
tiden för arbetsvecka, dock att den
sammanlagda arbetstiden icke må
överstiga 54 timmar för arbetsvecka.
der minst en vecka ersätter djurskötare,
må arbetstiden icke överstiga
för dygn nio timmar och för två arbetsveckor
i följd 100 timmar.
För att ersätta djurskötare under
kortare tid än en vecka må annan
arbetare användas till djurskötsel utöver
den i första stycket för oktober
—mars angivna tiden för arbetsvecka.
Den sammanlagda arbetstiden
för arbetsvecka, varunder sådan arbetare
användes även till djurskötsel,
må varken under nämnda månader
eller under året i övrigt överstiga
50 timmar.
2 mom. Till arbete, som avses i 2 mom. Till arbete, som avses i
1 § första stycket under 2), må ar- 1 § första stycket under 2), må ar
betsgivare
icke använda arbetare un- betsgivare icke använda arbetare
der längre tid, raster oräknade, än under längre tid, raster oräknade,
för dygn 10 timmar samt för arbets- än för dygn 10 timmar samt för
vecka arbetsvecka
antingen 48 timmar antingen 48 timmar
eller ock under januari, februari, eller ock under januari, februari,
november och december 42 timmar, november och december 43 timmar,
under mars och oktober 45 timmar under mars och oktober 46 timmar
samt under tiden april—.september samt under tiden april—september
53 timmar. 52 timmar.
3 mom. Med arbetsvecka förstås i fall, som avses i 1 morn., tiden från
och med måndag till och med söndag samt i fall, som avses i 2 morn., tiden
från och med fredag till och med torsdag. Vad i 1 mom. föreskrivits beträffande
två arbetsveckor i följd skall gälla för perioder om två arbetsveckor,
räknade från första måndagen i november månad varje år.
För viss månad given föreskrift örn arbetstid skall tillämpas under arbetsvecka
eller tvåveckorsperiod, som nyss sagts, vars första dag infaller under
månaden.
5 §•
1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna
arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än
i nämnda paragraf sägs.
2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes
längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.
3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet
medgivas, då det av uttalanden av arbetarnas sammanslutning eller
sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de
arbetare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och
arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)
Arbete å övertid.
6 §■
1 inom. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som
ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drif t eller ock medfört öveihängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,
må arbetare, i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete å övertid. Örn sådant arbete samt dess anledning, omfattning
och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn
från dess början göra anmälan till arbetsrådet.
Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill
sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet
att ofördröjligen meddela beslut.
Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma
i betalt brev avlämnats till posten.
2 mom. Arbetare må utan sådan anmälan eller ansökan, som i 1 mom.
sägs, användas till arbete å övertid, som föranledes av födelser, sjukdomsfall
eller olycksfall bland djuren.
7 §■
1 mom. Erfordras för driftens ohindrade gång nödvändigtvis att förberedelse-
eller avslutningsarbeten utföras före eller efter den allmänna arbetstiden
eller såvitt angår trädgårdsskötsel att sa kallad vakttjänst utföres utom
den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetare därtill användas å över
-
tid under högst sju timmar för arbetsvecka.
2 mom. Finner arbetsgivare i annat
fall än som avses i 6 § med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetare till arbete å
övertid, vare därtill berättigad för
högst 48 timmar under loppet av
fyra arbetsveckor och 200 timmar
under en tidrymd av 12 månader i
följd.
2 mom. Finner arbetsgivare i annat
fall än som avses i 6 § med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetare till arbete å
övertid, vare därtill berättigad för
högst 48 timmar under loppet av
fyra arbetsveckor eller, örn arbetsrådet
finner skäl sådant medgiva,
högst 50 timmar under loppet av en
kalendermånad; dock icke för mer
än 200 timmar under en tidrymd av
12 månader i följd.
3 mom. Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, ina sådan,
dock för högst 100 timmar under en tidrymd av 12 månader i följd, meddelas
av arbetsrådet.
4 morn. I fråga örn arbetares skyldighet alt utföra arbete, som avses i
denna paragraf, gäller vad därom kail anses vara med arbetsgivaren överenskommet,
men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetaren genom
användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.
8 §■
Arbetsgivaren bör anskaffa och å arbetsstället förvara överlidsjournal,
upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet.
Rörande arbetares användande till arbete å övertid enligt 0 § 1 moni. eller
7 § åligger del arbetsgivaren all göra anteckning i sådan överlidsjournal
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
(Gällande lag:)
(Kungl. Maj:ts förslag:)
senast den första söckendagen i näst därpå följande arbetsvecka eller, därest
då icke kan avgöras, huruvida arbetstiden är att hänföra till sådan, som avses
i nämnda lagrum, så snart sådant kan bedömas. Arbetsrådet äger dock
föreskriva, att anteckning örn arbete å övertid får verkställas å annan tid
och på annat sätt än nu angivits. I fråga om sådant arbete å övertid, som
avses i 7 § 1 morn., är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning,
där övertiden finnes behörigen upptagen å arbetstidschema, anslaget å
arbetsstället och angivande tiden för det dagliga arbetets början och slut.
Arbetare åge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran
erhålla del av övertidsjournalen såvitt honom rörer.
Beslut av arbetsrådet enligt 6 § Beslut av arbetsrådet enligt 6 §
1 mom. eller 7 § 3 mom. skall biläg- 1 mom. eller 7 § 2 eller 3 mom, skall
gas journal eller annan handling,
däri anteckning enligt andra stycket
skall göras, och skall journalen eller
handlingen jämte bilagda beslut förvaras
å arbetsstället under minst tre
år, räknat beträffande journalen
eller handlingen från den tid, då
sista anteckningen gjordes däri, och
beträffande beslutet från detsammas
datum.
biläggas journal eller annan handling,
däri anteckning enligt andra
stycket skall göras, och skall journalen
eller handlingen jämte bilagda
beslut förvaras å arbetsstället under
minst tre år, räknat beträffande
journalen eller handlingen från den
tid, då sista anteckningen gjordes
däri, och beträffande beslutet från
detsammas datum.
Allmänna bestämmelser.
9 §•
För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i
denna lag, utser Konungen för viss tid två med jordbruksförhållanden förtrogna
ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, föreslagna av de
.svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring i
arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar;
en ledamot skall utses bland personer, föreslagna
av landsorganisationen i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta
en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar.
För var och en av ledamöterna utses i enahanda ordning minst två suppleanter,
av vilka en bör vara förtrogen med förhållandena inom trädgårdsskötseln.
Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola, med
iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning
stadgas, närvara båda de ledamöter, vilka utsetts i här nämnd
ordning, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna
i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.
10 §.
1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst
verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense om viss eftergift i något
avseende, varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 morn., må Konungen på framställning
av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må
inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
7
(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)
2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter
inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller företag,
att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen på
framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena
påkallat undantag från lagens tillämpning.
11 §> ..
Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid
skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande
tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.
12 §.
Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är
stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med
dagsböter. Var arbetaren under 18 år, vare den, som har vårdnaden örn
arbetaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen till
böter från oell med fem till och med femtio kronor.
13 §.
Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives
i 6 § 1 morn., eller att iakttaga vad enligt 8 § andra, tredje eller fjärde
stycket åligger honom, straffes med dagsböter.
Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,
som avses i 8 § andra stycket, straffes med dagsböter ej under fem.
14 §.
Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad,
men eljest vid allmän domstol.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
15 §.
Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun eller hushållningssällskap,
skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.
Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit
viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.
16 §.
Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande
användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning
lända till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft, såvitt den
avser arbetsrådets befogenhet och
verksamhet, den 1 augusti 7942 och
i övrigt den 1 november 7942 samt
gäller till och med den 31 oktober
7945. Beträffande förseelse mot lagen,
som begåtts under tiden för
dess giltighet, skall dock vad i lagen
är stadgat fortfara att gälla efter
sistnämnda dag.
Denna lag träder i kraft, såvitt den
avser arbetsrådets befogenhet och
verksamhet, den 1 augusti 7945 och
i övrigt den 1 november 7945 samt
gäller till och med den 31 oktober
7948. Beträffande förseelse mot lagen,
sorn begåtts under tiden för dess
giltighet, skall dock vad i lagen är
stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda
dag.
8
Kungl. Muj:ts proposition nr 196.
Utdrag av protokollet över socialärenden hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 februari
1945.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander,
Danielson, Andrén.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Erlander fråga örn ny lantarbetstidslcig samt anför:
Inledning.
Den första lagliga regleringen av arbetstiden inom jordbruk och trädgårdsskötsel
infördes genom 1936 års lantarbetstidslag, vilken tillkom på
grundval av en av den s. k. lantarbetstidsutredningen verkställd utredning
(S. O. U. 1935:48). Redan följande år undergick denna lag en genomgripande
revision, huvudsakligen i följande hänseenden: lagens tillämpningsområde
utvidgades från att omfatta företag med flera än fyra arbetare till
att omfatta företag inom jordbruket med minst tre arbetare och företag
inom trädgårdsskötseln med minst en arbetare; djurskötsel, som förut var
undantagen, inbegreps under lagen; den ordinarie arbetstiden begränsades
ytterligare från i genomsnitt 52—53 timmar i veckan till 48—49 timmar i
veckan. Vid de åren 1939 och 1942 vidtagna revisionerna av lantarbetstidslagen
företogos inga väsentliga ändringar i lagen. Den sistnämnda år av
riksdagen antagna lantarbetstidslagen utfärdades den 18 juli 1942 (nr 651)
och gäller till och med den 31 oktober 1945.
Då giltighetstiden för lantarbetstidslagen sålunda utlöper under året,
måste statsmakterna dessförinnan taga ståndpunkt till frågan, i vilken form
lagen skall förnyas. Kungl. Maj:t har också genom skrivelse den 22 september
1944 lämnat i uppdrag åt arbetsrådet att, efter hörande av de myndigheter
och sammanslutningar vilkas hörande rådet funne lämpligt, verkställa
utredning om och i vad mån ändringar vore erforderliga i lantarbetstidslagen
samt till Kungl. Majit inkomma med berörda utredning jämte
det förslag, vartill densamma kunde föranleda.
I anledning härav har arbetsrådet berett följande myndigheter och orga
-
9
Kungl. Majlis proposition nr 196.
nisationer tillfälle att till rådet inkomma med de erinringar, vartill bestämmelserna
i lagen givit anledning, nämligen riksförsäkringsanstalten, lantblänsstyrelsen,
Sveriges lantbruksförbund, svenska arbetsgivareföreningen,
svenska lantarbetsgivareföreningen, svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen,
Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, Sveriges skogsägaieföreningars
riksförbund, föreningen skogsarbeten, riksförbundet landsbygdens folk,
landsorganisationen i Sverige, svenska lantarbetareförbundet, svenska transportarbetareförbundet
samt tjänstemännens centralorganisation. \ ttranden
ha inkommit till arbetsrådet från samtliga de nämnda myndigheterna och
sammanslutningarna. Härvid har dock enbart hänvisning skett, av svenska
arbetsgivareföreningen till det yttrande, som avgivits av svenska lantarbetsgivareföreningen,
och av Sveriges skogsägareföreningars riksföibund till det
yttrande, som avgivits av Sveriges lantbruksförbund. Riksförbundet landsbygdens
folk har icke ansett sig böra göra något eget uttalande rörande detaljerna
i nuvarande lagstiftning utan därutinnan hänvisat till det uttalande
som lämnats av svenska lantarbetsgivareföreningen. Föreningen skogsarbeten
har icke heller ansett sig böra avgiva något yttrande i frågan om eventuella
ändringar i lantarbetstidslagen. Svenska transportarbetareförbundet
har slutligen meddelat, att förbundet icke kunde bidraga med utredning
eller förslag i nämnda fråga.
Arbetsrådet har därefter med skrivelse den 25 november 1944 redovisat
det av Kungl. Maj:t erhållna uppdraget. Rådet föreslår härvid att lantarbetstidslagen,
efter allenast en mindre ändring i 7 § 2 morn., förlänges
för en tid av tre år. Rådets yttrande i ämnet är emellertid icke enhälligt
utan skiljaktiga meningar ha anmälts å ena sidan av arbetsgivarrepresentanterna
i rådet (ledamöterna Söderbäck och Sigmund) och å andra sidan
av arbetarrepresentanterna i rådet (ledamöterna Thörnberg och Sträng).
De nämnda rådsledamöterna lia å ömse sidor framlagt olika förslag till
ändring av lantarbetstidslagen utöver det av rådet förordade.
Över de förslag som framställts av arbetsrådet eller dess särskilda ledamöter
eller framkommit i yttranden som avgivits till rådet lia, efter remiss,
yttranden inhämtats från riksförsäkringsanstalten, lantbruksstyrelsen, socialstyrelsen,
statens arbetsmarknadskommission och statens livsmedelskommission.
Vidare har tillfälle till yttrande över nämnda förslag beretts
Sveriges lantbruksförbund, svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen,
svenska trädgård sarbetsgivareföreningen, Sveriges
handelsträdgårdsmästareförbund, riksförbundet landsbygdens folk, landsorganisationen
i Sverige, svenska lantarbetareförbundet, svenska transportarbetareförbundet
och tjänstemännens centralorganisation. Samtliga de
nämnda organisationerna utom trädgårdsarbetsgivareföreningen lia begagnat
sig av det givna tillfället att avgiva yttrande. Svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen lia i sina yttranden instämt, den torra i
lan t arbetsgivareföreningens yttrande och (leii senare i lantarbetareförbundets.
10
Kungl. Majus proposition nr 196.
Principfrågan om lantarbetstidslagen nu bör underkastas
saklig revision.
Beträffande principfrågan om iantarbetstidslagen nu bör göras till föremål
för saklig revision framhåller arbetsrådet att de nuvarande förhållandena
inom jordbruk och trädgårdsskötsel vore, i vad avsåge tillgången
på arbetskraft och nödvändigheten att hålla produktionen på högsta
möjliga nivå, på grund av det alltjämt pågående världskriget desamma
som rådde vid 1942 års revision av lagen. Lika litet som då funne arbetsrådet
att det under nuvarande krisläge med därav betingade ovissa utsikter
om hur de framtida förhållandena komme att gestalta sig vore tillrådligt att
företaga genomgripande ändringar i lagen. Med nämnda utgångspunkt
och med stöd av de erfarenheter, som arbetsrådet vunnit under lantarbetstidslagens
giltighetstid, hade rådet funnit sig böra föreslå allenast förutberörda
mindre ändring i 7 § 2 mom. av lagen. I det följande skall närmare
redogöras för nämnda ändringsförslag. Såsom av den kommande
redogörelsen framgår delas icke arbetsrådets inställning till principfrågan
av de ledamöter i rådet som anmält skiljaktig mening.
I yttrandena till Kungl. Majit förklarar riks försäkring sanstallen,
att anstalten, efter yrkesinspektörernas hörande, delade de synpunkter
arbetsrådet anfört. Lantbruksstyrelsen uttalar, att styrelsen, ehuru styrelsen
gärna ville erkänna att de från arbetarhåll framkomna ändringsförslagen
i och för sig kunde ha ett socialt berättigande, likväl på grund av
rådande läge inom jordbruket icke ansåge sig kunna förorda förslagens
genomförande.
Socialstyrelsen anser, att arbetsrådet anfört bärande skäl för att inga
ändringar i lantarbetstidslagen bortsett från förutberörda obetydliga ändring
av dess 7 § 2 mom. borde vidtagas under nuvarande förhållanden.
En sådan ståndpunkt innebure i sig själv icke något avvisande av de krav
på mera väsentliga förbättringar av lagen, som gjorde sig gällande. En
förnyad omprövning av lagens innehåll borde snarast möjligt företagas
efter krigets slut, varvid från olika håll redan framställda förslag till ändringar
borde beaktas.
Livsmedelskommissionen finner i likhet med arbetsrådet, att det icke
under nuvarande krisläge med därav betingade ovissa utsikter om hur de
framtida förhållandena komme att gestalta sig vore tillrådligt att företaga
genomgripande ändringar i lagen. Kommissionen ville kraftigt understryka
vad av arbetsrådet anförts om nödvändigheten att hålla produktionen på
högsta möjliga nivå och måste förty bestämt motsätta sig varje ändring,
som kunde antagas komma att medföra risker för rubbningar i produktionen.
11
Kungl. M(ij:ts proposition nr W6.
Två ledamöter av kommissionen (fru Nordgren och herr Johansson) ha
emellertid i avgiven reservation biträtt vissa från arbetarsidan framförda
viktigare ändringsförslag.
Arbetsmarknadskommissionen delar icke arbetsrådets principiella uppfattning,
att lantarbetstidslagens bestämmelser skulle anknyta till det aktuella
försörjningsläget, samt anför härutinnan:
Även om lagen formellt sett förblir ett provisorium, mot vilket kommissionen
icke har något att erinra, har den dock reellt sett karaktären av
en permanent lagstiftning. Med hänsyn härtill finner kommissionen att
man icke på grund av det aktuella läget inom de delar av arbetsmarknaden,
varom här är fråga, bör motsätta sig i och för sig skäliga ändringar
i lantarbetstidslagen. I varje fall örn frågan ses på lång sikt torde jordbrukets
arbetskraftsproblem kunna lösas endast om lantarbetarnas arbetsförhållanden,
bl. a. med avseende på arbetstidens längd och fördelning på
året, göras likartade med andra arbetargruppers, så långt detta låter sig
göra med hänsyn till jordbrukets speciella produktionsförhållanden. Om
lagens tillämpning skulle medföra särskilda svårigheter, återstår antingen
den i 10 § 2 morn. lantarbetstidslagen angivna möjligheten att Kungl. Majit
beträffande viss del av riket eller för visst arbete eller företag medgiver
undantag från lagens tillämpning, eller att Kungl. Majit jämlikt lagen den
14 juni 1940 (nr 484) örn undantag från gällande bestämmelser rörande
arbetstidens reglering m. m. förordnar, att lantarbetstidslagen, i den omfattning
det prövas nödigt, icke skall äga tillämpning. Kommissionen vill
i detta sammanhang erinra örn att Kungl. Majit dels den 17 april 1940 efter
framställning från bl. a. statens livsmedelskommission, vilken framställning
tillstyrktes av arbetsmarknadskommissionen, jämlikt 10 § 2 mom.
lantarbetstidslagen förordnade, att nämnda lag under tiden till och med
den 17 juli samma år icke skulle äga tillämpning inom 18 uppräknade län,
dels den 14 juni 1940 jämlikt 1 § i den samma dag utfärdade undantagslagen
förordnade, att lantarbetstidslagen under tiden till och med den 17
juli samma år icke heller skulle äga tillämpning inom återstående lan,
dels ock den 28 juni 1940 (nr 612) efter framställning från svenska lantarbetsgivareföreningen,
vilken framställning tillstyrktes av arbetsmarknadskommissionen,
jämlikt 1 § i nyssnämnda undantagslag förordnade, att lantarbetstidslagen
icke skulle äga tillämpning under tiden från och med den
18 juli till och med den 15 oktober 1940. Det organiserade jordbruket var
visserligen fortfarande bundet av samma arbetstidsbestämmelser som tidigare,
men genom överenskommelse mellan de bada därav berörda organisationerna
sattes de avtalsenliga arbetstidsbestämmelserna ur kraft för
samma tid som lagens bestämmelser. Då jordbrukarna måste betala den
utsträckta tiden enligt övertidsbeslämmelserna, torde upphävandet knappast
lia lett till en mera allmän utökning av arbetstiden. Efter 1940 har
Kungl. Majit icke vidare förordnat örn undantag från lantarbetstidslagens
tillämpning.
Arbetsmarknadskommissionen uttalar vidare i väsentliga delar sin anslutning
till de ändringsförslag som framförts av arbetarrepresentanterna
i arbet srådet. Härutinnan liro emellertid Ire ledamöter av kommissionen
(herrar Carell, Andersson och Styrman) av skiljaktig mening.
12
Kungl. Maurts proposition nr 196.
''öredragan
den.
Av de organisationer, som avgivit yttrande, instämma i stort sett de å
arbetsgivarsidan med arbetsgivarrepresentanterna i rådet och de å arbetarska
n med arbetarrepresentanterna i rådet.
Då giltigheten av gällande lantarbetslidslag upphör med utgången av
oktober månad innevarande år, måste lagen dessförinnan förnyas. Härvid
uppkommer frågan örn lagen i samband därmed även bör göras till föremål
för revision i sakligt hänseende. Särskilt från lantarbetarnas sida ha framförts
olika önskemål örn ändrade bestämmelser. Flera myndigheter, däribland
arbetsrådet, lantbruksstyrelsen och livsmedelskommissionen, ha
icke ansett tillrådligt att nu företaga några mera genomgripande ändringar
i lagen. De ha därvid särskilt hänvisat till nödvändigheten att under rådande
krisläge hålla jordbruksproduktionen uppe på högsta möjliga nivå.
Nämnda synpunkt mäste självfallet tillmätas den största betydelse. Att
mörka är emellertid att, såsom ock av arbetsmarknadskommissionen framhållits,
lantarbetstidslagen reellt sett har karaktären av en permanent lagstiftning.
Och även örn den nya lagen förlänas en relativt kort giltighetstid,
exempelvis ett eller annat år räknat från den 1 nästinstundande november,
torde kunna antagas att den försörjningspolitiska situationen under
tiden för lagens tillämpning blir väsentligt annorlunda än den som för
närvarande råder. Det synes med hänsyn härtill icke vara rimligt att vid
lagstiftningens utformning uteslutande taga hänsyn till dagsläget på försörjningsområdet.
Skulle iakttagandet av lagens föreskrifter på grund av tillspetsade
krisförhållanden komma att medföra särskilda svårigheter finnes,
såsom arbetsmarknadskommissionen påpekat, möjlighet för Kungl. Majit
jämlikt 10 § 2 mom. lantarbetstidslagen att i viss utsträckning medgiva undantag
från lagens tillämpning. Erinras må därom att Kungl. Majit våren
1940 med stöd av nämnda lagrum undantog stora delar av landet från
lagens tillämpning under ett par månaders tid. Därest sådant av förhållandena
pakallas lärer även lagen den 14 juni 1940 (nr 484) örn undantag från
gödande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m., vilken lag
upphör att gälla den 30 juni i år, komma att av statsmakterna förlänas
fortsatt giltighet; jämlikt nämnda lag äger Kungl. Majit, i den omfattning
det prövas nödigt, förordna att lantarbetstidslagen icke skall äga tillämpning.
I anslutning till det sagda har, efter granskning av gällande lag ur de
synpunkter som anförts till stöd för de från olika håll framställda erinringarna
mot lagens sakliga innehåll, inom socialdepartementet upprättats
lörslag till en i vissa hänseenden reviderad lantarbetstidslag. Då jag i
nämnda förslag ansett mig på flera punkter böra tillmötesgå lantarbetarnas
krav, har detta skett icke endast därför att jag funnit kraven vara i och för
sig socialt berättigade ulan även därför att det för mig framstår såsom uppenbart
att en lösning av jordbrukets arbetskraftsproblem på längre sikt icke
kan åvägabringas så länge jordbrukets arbetsförhållanden te sig väsentligt
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
ogynnsammare än arbetsförhållandena inom andra områden, särskilt industriens.
Jag övergår härefter lill att behandla de särskilda föreskrifter i lanlarbetstidslagen
som nu böra göras till föremål för övervägande. Någon sammanhängande
redogörelse för innehållet i gällande lag torde så mycket mindre
vara nödig som, till jämförelse med departementsförslaget, den nuvarande
lagtexten i dess helhet återgivits i en bilaga, som torde få fogas till protokollet
i detta ärende.
De särskilda stadgandena i lantarbetstidslagen.
Lagens tillämpningsområde.
Jämlikt 1 § första stycket lantarbetstidslagen är lagens tillämpningsområde,
i vad avser jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas
såsom självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller
sådan dess binäring som nu nämnts, inskränkt till företag, vari till arbete
för arbetsgivares räkning i regel användas minst tre arbetare, häri icke inräknad
arbetare, som sysselsättes med visst enligt andra stycket av samma
paragraf från lagens tillämpning undantaget arbete, däribland mjölkning
som utföres mot ackordsersättning. Anmärkas må, att lantarbetstidslagen
är tillämplig å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för
såvitt däri i regel användes minst en arbetare enligt nyssnämnda beräkning.
I yttrandena till arbetsrådet har svenska lantarbetareförbundet
med instämmande av landsorganisationen föreslagit, i lörsta hand att
lagen skall även i fråga örn jordbruk lii. m. bli tillämplig å företag, vari
regelmässigt sysselsättes en arbetare, samt i andra hand att lagen skall omfatta
företag, som i regel använda minst två arbetare.
Till stöd för sitt yrkande har lantarbetareförbundet anfört, dels att det
måste anses synnerligen otillfredsställande att med nuvarande lagregel endast
omkring 28 procent av de inom jordbruket med binäringar sysselsatta
arbetarna omfattas av laglig arbetstidsreglering och dels att det utan att
medföra några praktiska svårigheter varit möjligt inom trädgårdsskötseln
och detaljhandeln att reglera arbetstiden för företag med minst en arbetare.
Landsorganisationen har framhållit, bland annat, att den omständigheten,
att arbetskraftssvårigheterna inom jordbruket under senare tid varit
särskilt framträdande just i fråga örn de smärre jordbruken, säkeiligen i
icke oväsentlig mån kunde tillskrivas de oreglerade arbetstidsförhållandena.
Lantbruksstyrelsen har å andra sidan erinrat om att det med hänsyn till
den starka bristen på arbetskraft inom jordbruket och den skärpning i detta
förhållande, som beredskapstjänstgöringen föranledde, vore av största betydelse
och jämväl absolut nödvändigt, all småbruket samt de mindre och
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
medelstora bondejordbruken fortfarande ställdes utanför lagen, så att dessa
mindre jordbruk, särskilt vid brådskande säsongarbeten, icke vore bundna
av de restriktiva bestämmelserna i lagen. Lantbruksstyrelsen har därför bestämt
avstyrkt eventuellt framkommande förslag om att utsträcka lagens
tillämpningsområde till även de mindre jordbruken, d. v. s. sådana med ett
arbetarantal under tre.
Arbetsrådet anför för egen del:
Några officiella statistiska uppgifter, som utvisa arbetarantalets fördelning
på jordbruksföretag av olika storlek, finnas ej. Frågan örn hur många
nya företag och arbetare, som skulle beröras av lantarbetstidslagen vid
genomförande av den av svenska lantarbetareförbundet föreslagna utvidgningen
av lagen, kan därför endast uppskattningsvis bedömas. Enligt uppgift
från svenska ^^arbetsgivareföreningen, som därvid stöder sig dels på
viss av professor Nanneson företagen utredning och dels på föreningens
egen statistik, skulle nu gällande lag vara tillämplig å 7 000—8 000 företag,
sysselsättande över 60 000 arbetare. En utvidgning av lagen till att omfatta
företag med minst två arbetare skulle enligt föreningens beräkningar innebära,
att hela antalet företag, som folie under lagen, ökades med 11 000—
12 000, omfattande ett arbetarantal av omkring 25 000. — Enligt en utredning
av lantarbetareförbundet, som baserar sina siffror på förbundets statistik
över företag, för vilka kollektivavtal gäller, skulle samma lagändring
medföra en ökning av antalet företag med omkring 4 500 och av antalet
arbetare med omkring 9 000. Av nämnda arbetare vore omkring 2 700, anställda
å cirka 1 350 företag, på grund av kollektivavtal tillförsäkrade en
arbetstidsreglering, som motsvarade den i lantarbetstidslagen givna. — De
ovan återgivna uppgifterna om antalet företag och arbetare avse endast
jordbruket men icke den självständiga trädgårdsskötseln.
Av det ovanstående framgår, att de av organisationerna lämnade uppgifterna
örn den ifrågasatta lagändringens verkan i avseende å antalet nya
företag och arbetare skilja sig avsevärt från varandra. Arbetsrådet anser
sig icke utan ytterligare, genom offentlig myndighets medverkan företagen
utredning kunna bedöma vilken betydelse i nyss angivet hänseende den
föreslagna lagändringen skulle få. Då en dylik utredning emellertid torde
bli ganska tidsödande och resultatet knappast lär svara mot kostnaderna
för densamma, vill arbetsrådet icke förorda, att en sådan utredning kommer
till stånd. Arbetsrådet anser nämligen, att, även med godkännande av
de av lantarbetareförbundet lämnade siffrorna, den av förbundet förordade
utvidgningen av lagens tillämpningsområde till företag med minst två arbetare
skulle — i jämförelse med det antal jordbruk, som för närvarande falla
under lagen -—- komma att omfatta ett betydande antal företag. Å andra
sidan synes, fortfarande enligt förbundets uppgifter, antalet av den ifrågasatta
lagändringen berörda arbetare bli relativt ringa. Med hänsyn härtill
och under åberopande av vad inledningsvis anförts anser sig arbetsrådet icke
böra föreslå ändring i nu gällande bestämmelser om lagens tillämpningsområde.
Arbetarrepresentanterna i arbetsrådet föreslå emellertid att lagen, i vad
avser jordbruk och vad därmed sammanhänger, göres tillämplig på företag,
där regelmässigt minst två arbetare sysselsättas, samt anföra till stöd för
denna sin mening:
15
Kungl. Majlis proposition nr 190.
Såväl landsorganisationen som svenska lantarbetareförbundet har i sitt
remissvar lill arbetsrådet föreslagit, att lagens tillämpningsområde utsträckes
att gälla företag, som regelmässigt sysselsätter två årsarbetare. Arbetsrådets
majoritet har ej velat biträda denna uppfattning under motivering,
att det pågående världskriget och landets försörjningspolitiska situation icke
inbjuder till några förändringar av så omfattande art, som här iirågasatts.
Till detta kan anföras, alt tiden för lantarbetstidslagens förnyade giltighet
av arbetsrådet föreslagits till 1 november 1945—31 oktober 1948. Utan att
i något avseende försöka förutsäga utvecklingen kan man dock på goda
grunder räkna med att det för dagen aktuella försörjningspolitiska läget kan
vara åtskilligt annorlunda under den tid den nya lagen föreslås äga giltighet.
Beträffande skälen för en skärpning av reglerna för lagens tillämpningsområde
skall följande anföras. Den under senare tid starkt forcerade rationaliseringen
inom det svenska jordbruket har framför allt återverkat på den
manuella arbetskraften, dess arbetsförhållanden och dess effektiva utnyttjande.
Enligt lantbruksstyrelsens undersökningar har för det större jordbruket
— jordbruk som regelbundet sysselsätter löneanställd arbetskraft —
antalet manstimmar per har under perioden 1920 1940 reducerats med
hälften. Även med en skärpning av tillämpningsområdet till egendomar
som »regelmässigt sysselsätter 2 arbetare» kommer man, med hänsyn till
att familjens eget arbete står utanför lagens reglering, således fortfarande
att lagreglera arbetstiden endast för relativt stora egendomar.
En undersökning, som företagits inom lantarbetareförbundets avtalsreglerade
område, totalt omfattande 7 577 egendomar och 47 773 arbetare, visar
att man får räkna med en storleksordning av i genomsnitt 44 har för att
egendomen regelbundet skall sysselsätta 2 löneanställda årsarbetare. I detta
sammanhang vilja vi hänvisa till alt enligt den officiella jordbruksstatistiken
totalantalet egendomar i storleksklassen 30—50 har utgör 10 969 st.
omfattande en areal av 421 621 har, eller som medeltal 38,5 har. Harav
föijer, att mindre än hälften av dessa brukningsdelar ligger i storleksklassen
40_50 har, d. v. s. den storleksklass, som motsvaras av de i lantarbetare
förbundets
undersökning redovisade 1 351 egendomarna med 2 årsarbetare.
Här har uppskattningsvis räknats med att brukningsdelar i storleksklassen
40_50 har totalt utgör 4 500. Den av lanlarhetareförbundet företagna
undersökningens representativitet utgör då 30 procent. På de 1 351 egendomarna
sysselsättas 2 702 arbetare, vilka redan genom kollektivavtalsreglerade
förhållanden ha sin arbetstid ordnad i överensstämmelse med lantarbctstidslagen.
En utökning av lagens tillämpningsområde till 2 arbetare
skulle således med hänvisning lill lantarbetareförbundets siffror innebära,
att 4 500 nya företag komma under lagen, vilka antagas sysselsätta 9 000
arbetare. 30 procent av dessa såväl företag som arbetare lia emellertid, som
ovan anförts, i praktiken tillämpat lantarbetslidslagen genom kollektivavtalets
giltighet för arbetsplatserna utan att någon olägenhet därmed uppstått.
I detta sammanhang kan också anföras, att man för den självständiga
trädgårdsskötseln sedan lagstiftningens tillkomst i avseende på tillämpningen
räknat företag som regelbundet sysselsätter cn årsarbetare. Denna tillämpningsregel
har icke medfört några praktiska svårigheter, utan lia saväl
arbetare som arbetsgivare inom trädgårdsskötseln såväl vid lagens tillkomst
sorn vid senare omarbetningar varit (''lise på denna punkt. Som trädgårdsskötseln
närmast kan betraktas som jordbrukets mest intensiva diiftsform
ha vi icke kunnat finna något sakligt bärande skäll lör den stora skillnad
i avseende på tillämpningsområde som nu föreligger.
opaginerad Kontrollera mot PDF
lfi
lynne/!. Maina proposition nr 190.
I yttrandena till Kungl. M a j : t förklarar arbetsmarknadskommissionen
(majoriteten) att kommissionen ansåge, att det vore principiellt
riktigast ali utsträcka lagens tillämpningsområde lill att omfatta
jordbruk vari regelmässigt sysselsattes en arbetare, men funne, att konsekvenserna
av en sådan utvidgning måste närmare utredas innan den kömöte
till stånd. Däremot ansåge kommissionen — som funne att den beräkning
av antalet jordbruk nied två årsarbetare, som verkställts av svenska lantarbetareförbundet
finge anses vara i stort sett riktig — att inga bärande skäl
kunde anföras mot förslaget att lagen skulle göras tillämplig på jordbruksföretag,
där regelmässigt minst tua arbetare sysselsattes. Svenska lantarbetareförbundet
och tjänstemännens centralorganisation uttala också sin anslutning
till sagda förslag. Den sistnämnda organisationen anför härom:
Det vore principiellt önskvärt, att lantarbetstidslagen erhölle generell giltighet
och sålunda skulle komma att gälla för alla företag med anstäld arbetskraft.
Enligt deni principiella uppfattning, som centralorganisationen
hävdade, syntes det överhuvudtaget önskvärt, att den sociala skyddslagstiftningen
icke gjordes beroende av antalet arbetstagare hos en viss arbetsgivare.
De arbetstagare, som vore anställda i de mindre och minsta företagen, hade
ofta större behov av lagstiftningsskydd än de som vore anställda vid större
företag. Önskvärt vore sålunda alt lagen kunde bli tillämplig vid alla företag
med anställd arbetskraft. Då det emellertid kunde tänkas uppstå stora
svårigheter, örn lantarbetstidslagen omedelbart komme alt tillämpas på även
de allra minsta företagen, hade centralorganisationen för sin del icke något
emot, att lagen som en övergångsform tills vidare begränsades att gälla företag
med minst 2 arbetstagare.
Av dem, som avstyrka förevarande utsträckning av lagens tillämpningsområde,
understryker lantbruksstyrelsen sina hos arbetsrådet anförda synpunkter.
Livsmedelskommissionen (majoriteten) anser att en utvidgning av
lagens tillämpningsområde till de mindre jordbruken i nuvarande läge med
största sannolikhet skulle medföra ökade svårigheter för dessa jordbruk att
få sitt behov av arbetskraft tillfredsställt. Sveriges lantbruks!örbund och
svenska Jantarbetsgivareföreningen förklara att — såsom lantarbetstidsutredningen
på sin lid uttalade — det måste bliva förenat med hart när
oöverkomliga svårigheter att anordna en vaksam kontroll över lagstiftningens
efterlevnad å de synnerligen talrika små jordbruken med spridd och
avlägsen belägenhet samt att de minsta jordbruken torde vara i stort behov
av att få mera självständigt ordna sina arbetstider för att kunna bemästra
de svårigheter, som ogynnsam väderlek och små möjligheter till arbetsväxling
medförde. Lantarbetsgivareföreningen tillägger, i anslutning till
ett uttalande av arbetarrepresentanterna inom arbetsrådet, att möjligheten
att rationellt ordna arbetet och utnyttja arbetstiden vore betydligt större i
fråga om trädgårdsskötseln än beträffande jordbruket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
17
Vad beträffar undantagandet från lagens tillämpning av mjölkning utförd
mot ackordsersättning åberopas i yttrandet till ar betsrådet
från tjänstemännens centralorganisation ett av Sveriges allmänna lantbruksIjänstemannaförbund
avgivet yttrande, vari hemställes att härvid det avgörande
skulle vara icke att mjölkningen utfördes mot ackordsersättning utan
att mjölkningen utfördes av arbetare som icke fullgjorde annat arbete varå
lagen ägde tillämpning.
Detta yrkande har icke föranlett något uttalande av arbetsrådet.
I yttrandena till Kungl. Majit ha Sveriges lantbruksförbund
och lantarbetsgivareföreningen avstyrkt detta förslag, därvid föreningen
framhållit att en dylik lagändring skulle medföra allvarliga svårigheter,
främst för det medelstora och mindre jordbruk, varå lagen ägde tillämpning.
Tillämpningsområdet för den gällande lantarbetstidslagen är vad beträf- Föredraganfar
jordbruk inskränkt till företag, vari i regel användas minst tre arbetare.
Detta medför att en stor del av lantarbetarna icke bliva delaktiga av det
skydd lagen avser att åstadkomma. Olägenheten härav blir desto större som
arbetarna i de små företagen ofta icke äga samma möjligheter som arbetarna
i de stora att gentemot arbetsgivaren hävda sina intressen. Emot en utsträckning
av lagens tillämplighet till även de mindre jordbruksföretagen
har främst invänts att dessa företag hade särskilt stort behov att få mera
självständigt ordna sina arbetstider. Ehuru denna invändning torde äga
visst fog, bör betydelsen av densamma icke överskattas. Såsom från lantarbetarhåll
påpekats, har det visat sig möjligt att inom ett jordbruket så
närbesläktat område som trädgårdsskötseln reglera arbetstiden för alla företag
som regelmässigt använda lejd arbetskraft. Vidare må framhållas, att de
särskilt inom det mindre jordbruket framträdande svårigheterna att anskaffa
arbetare i icke obetydlig grad torde bottna i de oreglerade arbetsförhållandena
vid dessa företag. Enligt min mening tala övervägande skäl för
att en ny lantarbetslidslag erhåller ett vidare tillämpningsområde än den nu
gällande. Då det ur principiell synpunkt måste anses önskvärt, att tillämpligheten
av den sociala skyddslagstiftningen icke är beroende av antalet arbetare
hos en viss arbetsgivare, anser jag att lantarbetstidslagen bör gälla
för alla jordbruksföretag vari lejd arbetskraft användes. Emellertid finner
jag mig nödsakad att nu stanna vid att föreslå en sådan utvidgning av lagen
att därunder hänföras företag med minst två stadigvarande arbetare. En
utsträckning av lagens tillämplighet även till det minsta jordbruket skulle
nämligen under rådande krisförhållanden kunna komma att medföra vissa
svårigheter. Möjligheten för det minsta jordbruket att genomföra en rationalisering
av driften är för närvarande i hög grad beskuren.
Frågan örn en utsträckning av lantarbetstidslagens tillämpning till hela
jordbruksområdet torde böra upptagas till förnyat övervägande senast då den
Bihang lill riksdagens protokoll 1945. I saini. Nr 190.
*>
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
nya lagen vilken enligt vad jag i det följande kommer att förorda bör
gälla under en tid av tre år — skall förnyas.
I den gällande lagen undantagas vissa slag av arbete från lagens tillämpning.
Häri avses ej att göra ändring. Ett önskemål att mjölkning mot
ackordsersättning icke skulle såsom hittills skett undantagas från lagens
tillämpning finner jag mig sålunda icke kunna nu tillmötesgå. Då det emellertid
ur principiell synpunkt får anses oriktigt att avlöningsformen är avgörande
för frågan huruvida ett visst arbete skall vara underkastat arbetstidsreglering
eller ej, synes nämnda undantagsbestämmelse böra i fortsättningen
uppmärksammas.
Arbetstiden för utearbetare.
4 § 1 inom. första stycket innehåller bestämmelser örn den ordinarie
arbetstidens begränsning för jordbrukets arbetare i allmänhet. Enligt dessa
bestämmelser varierar arbetstiden allt efter årstiderna, så att den under
januari, februari och december får uppgå till högst 41 timmar, under mars,
oktober och november till högst 46 timmar och under tiden april—september
till högst 54 timmar, allt räknat för arbetsvecka.
I sina yttranden till arbetsrådetha svenska lantarbetareförbundet
och landsorganisationen föreslagit en utjämning av den under olika
säsonger växlande arbetstiden sålunda, att denna skulle för arbetsvecka räknat
begränsas under januari, februari och december till 43 timmar, under
mars, oktober och november till 48 timmar och under tiden april—september
till 52 timmar. Till motivering härav har anförts, att den nu gällande differentieringen
av arbetstiden från en årstid till en annan måste anses olämplig.
Jordbruksarbetet vore framför allt under sommaren ett fysiskt mycket
påfrestande arbete, på grund varav en arbetsvecka örn 54 timmar finge anses
allt för lång. Å andra sidan kunde utan olägenhet i fysisk bemärkelse
en utökning av arbetstiden företagas under vinterhalvåret. Att detta vore
fallet framginge även av att man enligt kollektivavtal, träffade före ikraftträdandet
av 1936 års lantarbetstidslag, både på arbetsgivar- och arbetarson
varit ense om att några praktiska hinder icke förelegat för uttagandet
av längre arbetstid under vinterhalvåret än vad lagen för närvarande
medgåve.
Arbetsrådet anser det för sin del vara osäkert, huruvida med begränsning
av arbetstiden till 52 timmar i veckan under sommarhalvåret jordbrukets
behov av arbetskraft under denna tid vore möjligt att tillgodose utan
tillgripande av regelbunden övertid i avsevärd utsträckning — en åtgärd, som
icke torde stå i överensstämmelse med lagens anda och mening. Med hänsyn
till svårigheten att bedöma verkningarna av en sänkning av maximiarbetstiden
under sommarhalvåret och då en sådan åtgärd i varje fall kunde
tänkas medföra en ur produktionssynpunkt ogynnsam verkan, funne sig
arbetsrådet under rådande försörjningsläge icke kunna förorda den före
-
Kungl. Majas proposition nr 196.
19
slagna lagändringen. Att utöka arbetstiden under vinterhalvåret syntes —
med hänsyn bland annat till att ej ens från arbetsgivarhåll yrkande härom
framställts — ej vara motiverat. Det vore ingalunda olänkbart, att en fortsatt
rationalisering av driften inom jordbruket och en eventuell framtida
strukturell omläggning av jordbruket kunde skapa förutsättningar för ett
närmande av arbetstiden inom jordbruket till den vid industrin gällande.
Ännu syntes emellertid tiden härför ej vara inne.
Arbetarrepresentanterna i arbetsrådet äro härutinnan av skiljaktig mening
och anföra:
De i gällande lag angivna maximitiderna per vecka fördelas enligt kollektivavtal
och allmän praxis sålunda: under 41-timmarsveckan med 7 timmar
per dag måndag—fredag och 6 timmar på lördag; under 46-timmarsveckan
med 8 */4 timmar per dag måndag—fredag och 4 3/é timmar på lördag;
under 54-timmarsveckan med 9 3/i timmar per dag under måndag—
fredag och 5 1/i timmar på lördag.
Skillnaden mellan sommartid och vintertid är således mycket starkt markerad.
Per vecka uppgår den till 13 respektive 8 timmar, och per dag till
2 3/4 respektive 11h timmar. Av flera skäl måste en så stark differentiering
av arbetstiden från en årstid till annan anses olämplig. Jordbruksarbetet är
framför allt under sommaren ett fysiskt mycket påfrestande arbete. Under
sådana förhållanden är en arbetsvecka örn 54 timmar ordinarie tid enligt vår
mening för lång. Ä andra sidan kan utan olägenhet i fysisk bemärkelse en
utökning av arbetstiden företagas under vinterhalvåret. De skäl som föranlett
differentieringen av arbetstiden med hänsyn till säsongväxlingarna är
helt naturligt så starka att en enhetlig ordinarie arbetstid året om knappast
kan tänkas. Vi har emellertid den uppfattningen att dagsljusförhållanden
o. dyl. icke motiverar så stark skillnad i arbetstidens längd som nu gällande
lag föreskriver. Som skäl för denna vår ståndpunkt vill vi hänvisa till 1935
års riksavtal för jordbruket och dess arbetstidsparagraf, vilken får betraktas
som representativ för den arbetstid som av naturliga betingelser vunnit hävd
innan lantarbetstidslagen genomfördes. Vi meddela här nedan en tabellarisk
sammanställning av denna tid.
Halland
Älvsborgs
Skara-
Värmland,
örebro län
Uppland,
Skåne
län
borgs o.
Bohus län
borgs län
Östergöt-
land
Västman-
land
Söderm.
8
8
8
8
8
8
8
1—15......
8
8
8
8
sy2
8]/2
9
8 Vi
8 Vi
9
00 00
Februari ,6_28......
8
8 Vi
9
8 Vi
9
8
9
9
9
.. l—15..........
10
10
10
10
10
10
9
APn 16 30
10
10
10
10
10
10
10
10
10
10
10
10
10
10
1—15 ......
9
9
10
9
9
9
9
Oktober ,G_31 ......
9
9 yt
9
9
9
9
9
, 1—15 ____
9
9
8 Vi
8 Vi
8
8
November 1fi_^
9
8
8 Vi
8 Vi
8 Vi
8
8
_ . 1—15 ____
8
8
7>/2
7
8
7 Vi
7 Vi
December ^
8
8
7%
7
7
7 Vt
7 Vi
20
Kungl. Maj:ts proposition nr liff).
Enskild arbetsgivare äger rätt att vid uppgörandet av personliga avtal
träffa överenskommelse om förlängning av den ordinarie arbetstiden med
högst en respektive en halv timme per dag under var och en av högst tua
respektive fyra månader linder året. dock ej linder de månader, då arbetstiden
enligt ovanstående uppgår till 10 timmar per dag.
Det bör i ovanstaende observeras att under vinterhalvåret understiger icke
arbetstiden i södra delarna av landet 8 timmar per dag och i övriga delar
7 V2 limmar per dag utom i Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län, där under
december månad arbetstiden nedgår till 7 timmar, och i Skaraborgs län,
där arbetstiden under sista hälften av december nedgår till 7 timmar per dag.
Dagstid under 8 timmar förekommer endast under december månad. Som
en ytterligare komplettering härtill kan anföras, att man i avtalet gav arbetare
och arbetsgivare rätt att mot särskild ersättning förlänga den ordinarie
tiden under vinterhalvåret med en respektive en halv timme per dag under
två respektive fyra vintermånader.
Med hänsyn till vad ovan anförts kan konstateras att parterna tidigare
varit ense örn att några praktiska hinder för uttagandet av längre arbetstid
under vinterhalvåret än vad lantarbetstidslagen medgiver icke förelåg.
Arbetsrådets majoritet ifrågasätter, huruvida vid en begränsning av arbetstiden
under sommarhalvåret till 52 timmar i veckan jordbrukets behov av
arbetskraft kan tillgodoses utan tillgripande av regelbunden övertid i avsevärd
utsträckning. Denna frågeställning är enligt vår mening icke relevant
i förevarande fall. Skulle denna synpunkt vara avgörande, skulle överhuvud
aldrig någon arbetstidsförkortning lagstiftningsvägen kunnat genomföras.
Problemet måste enligt vår mening betraktas från den utgångspunkten, att
man får bedöma örn erforderligt antal arbetare står till förfogande för att
jordbruket i en lramtid skall kunna brukas rationellt och med en ordinarie
arbetsvecka under sommarhalvåret av 52 timmar.
För det första kan då konstateras, att man räknar med en fortgående rationalisering
av det svenska jordbruket som reducerar behovet av manlig arbetskraft
per år med en procent. Denna beräkning har officiell karaktär.
En rationalisering av det svenska jordbrukets brukningsdelar i avseende på
storlek och sammansättning, en åtgärd som har uppenbar dagsaktualitet,
kommer också att lösgöra en ganska avsevärd del av jordbrukets arbetskraft.
Denna utrationaliserade arbetskraft kan naturligtvis tänkas övergå till annan
vanligtvis industriell verksamhet, örn nu placeringsmöjligheter förefinnas.
Det ligger dock närmast till hands att tro, att de söker sin utkomst i den
verksamhet där de fått sin vana och utbildning, nämligen jordbruket.
Med hänsyn till denna utveckling, om vars riktighet väl allmän enighet råder,
behöver man knappast räkna med en sådan brist på arbetskraft inom
jordbruket som skulle medföra ett regelbundet uttagande av övertid, därest
sommartiden reduceras med två timmar per vecka.
Vi vill därför föreslå att arbetstiden enligt lagens 4 § för jordbruksarbetare
fördelas sålunda
a) under januari, februari och december 43 timmar per vecka
b) » mars, oktober och november . . 48 » » »
c) » april—september ............ 52 » » » I
I yttrandena till Kungl Majit tillstyrkes arbetarrepresentanternas
förslag av arbetsmarknadskommissionen (majoriteten) och svenska lantarbetare
förbandet.
Kanyl. Muj:ts proposition nr 196.
21
Lantbruksstyrelsen avstyrker bestämt nämnda förslag. Den nuvarande utsträckta
arbetstiden under sommarhalvåret vore ju tillkommen för att möjliggöra
för jordbrukaren-arbetsgivaren att så långt möjligt utnyttja arbetskraften
under den för jordbruksnäringen brådaste tiden vid sådd och skörd. Den för
närvarande katastrofala bristen på arbetskraft inom jordbruket under sommarhalvåret,
beroende på bland annat pågående inkallelser till beredskapstjänst,
torde i och för sig helt avvisa varje lanke på en dylik utjämning i arbetstiden.
Icke endast jordbruksekonomiska utan även allmänna folkförsörjningssynpunkler
motiverade ett avståndstagande beträffande detta reformförslag.
Livsmedelskommissionen, som även avstyrker ifrågavarande förslag, anför
till utveckling av sin mening följande.
Den föreslagna minskningen av arbetstiden per vecka från 54 till 52 timmar
under sommarhalvåret innebär en nedskärning av den nuvarande arbetstiden
med ungefär en tjugufemtedel. Därest den arbetskraft, som jordbruket sålunda
går förlustig, i stället för i arbetstimmar beräknas i antalet arbetare samt det
totala antalet jordbruksarbetare, som beröras av lagen, i enlighet med beräkningar
i de remitterade handlingarna, uppskattas till 60 000, kan den föreslagna
minskningen av arbetstiden sägas motsvara en minskning av antalet
arbetare inom dessa jordbruk med i runt tal 2 400. För den händelse den föreslagna
nedskärningen genomföres, skulle därför jordbruket —- örn någon försämring
av den nuvarande tillgången på arbetskraft skall kunna undvikas —
såsom kompensation behöva tillföras ytterligare 2 400 arbetare under sommarhalvåret.
Det måste betecknas såsom tveksamt huruvida man kan räkna med
att en sådan ökning av antalet jordbruksarbetare för närvarande kan komma
till stånd. Sker icke någon ökning av arbetarantalet, blir konsekvensen av den
ordinarie arbetstidens nedskärning, därest jordbruksarbetet icke skall på ett
för produktionen menligt siitt eftersättas, endast den, att övertid måste anlitas
i motsvarande mån. Härigenom fördyras produktionen — enligt vad erfarenheten
redan nu utvisat ofta i den grad att jordbrukarna icke anse sig kunna
bära merkostnaden — samtidigt som det av lantarbetareförbundet i främsta
rummet åberopade skälet för ändringsförslaget, nämligen önskemålen att undvika
arbetarnas överansträngning, bortfaller. Kommissionen vill i detta sammanhang
även erinra om den stora brist på arbetskraft inom jordbruket, som
varit l ådande under de senast förflutna somrarna och särskilt då under skördeoch
bärgningstiderna. Det har på grund härav varje år blivit erforderligt att
vidtaga särskilda åtgärder för att i möjlig mån fylla jordbrukets behov av
arbetskraft. Förutom alt utsträckt ledighet bereus de till beredskapstjänst inkallade
har sålunda extra ledighet under viss tid beviljats statsanställda tjänstemän
för deltagande i skördearbetet, och därjämte har genom den s. k. ungdomsberedskapen
en icke obetydlig myckenhet arbetskraft tillförts jordbruket.
Genom dylika åtgärder har det dock icke varit möjligt att under skördetiden
helt fylla jordbrukets behov av arbetskraft. Det måste då förefalla mindre
lämpligt att just vid en sådan tid minska den ordinarie arbetsstyrkans arbetstid
under de brådaste månaderna.
De båda reservanterna i livsmedelskommissionen framhålla att en kortare
arbetstid under sommarmånaderna — den årstid då det största utbytet av fritid
erhölles — vore lika eftersträvansvärd för jordbrukets arbetare som för
industriens, och en likställighet härvidlag vöre säkerligen i lika hög grad som
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
den kontanta löneersättningen ägnad att kvarliålla framför allt de yngre årsklasserna
vid jordbruket. Det måste anses särskilt angeläget att bevara just
dessa årsklassers intresse för att stanna vid jordbruksarbete, eftersom det vore
ungdomen, vilken det visat sig vara svårast att kvarhålla.
Svenska lantarbetsgivareföreningen, som likaledes avstyrker nu ifrågavarande
förslag, framhåller, att möjligheten att vid jordbruksdriften utnyttja längre
vinterarbetstid ej från något håll bestritts. Vad som från arbetsgivarehåll anförts
i denna sak vore allenast att en längre vinterarbetstid än den nu medgivna
på grund av dagsljusförhållandena i regel ej kunde helt nyttjas till utearbete
samt att den förlängda vinterarbetstiden ej ens i någon mån kunde ersätta en
minskning av sommararbetstiden. Hänvisningen till den avtalsenliga arbetstiden
under tiden före lantarbetstidslagens ikraftträdande verkade f. ö. som
en bumerang: den drabbade kärnpunkten i arbetarrepresentanternas förslag,
som vore förkortning av sommararbetstiden. Ty denna var enligt åberopade
tidigare kollektivavtal avsevärt längre än den lagreglerade, nämligen 56—58
timmar för vecka. Skulle man åberopa de äldre kollektivavtalens bestämmelser
i fråga om vinterarbetstiden, funnes än större skäl att göra så även beträffande
sommararbetstiden. Arbetarreservanternas förslag till minskning av sommararbetstiden
byggde — såvitt föreningen kunde förstå — på förutsättningen att
arbetsgivarna under den bråda tiden av året skulle tvingas att i ökad utsträckning
använda arbetarna på övertid. Detta syntes föreningen vara i strid mot
lagstiftningens anda. Förslaget syntes sålunda mindre avse en verklig arbetslidsminskning
under sommaren, något som under förhandenvarande förhållanden
torde vara i stort sett ogenomförbart, utan i stället syfta till att via
lagen tillförsäkra arbetarna en ökad arbetsförtjänst. Arbetarreservanterna anförde
i fråga örn produktionssynpunkten, att man först borde undersöka huru
mycket arbetarna kunde utnyttjas, och därefter beräkna arbetskraftsbehovet.
Reservanterna hade dock ej kunnat eller ens sökt visa att nu gällande arbetstid
under sommarhalvåret ur fysiologisk synpunkt eller hälsosynpunkt i övrigt
skulle vara för drygt tilltagen. Man kunde enligt föreningens mening icke, som
arbetarreservanterna tydligen gjorde, hysa förhoppningar om att den pågående
rationaliseringen av jordbruket på åtskilliga år framåt skulle möjliggöra en
begränsning av arbetstiden. Snarare förhölle det sig väl så, att rationaliseringen
måste i hög grad påskyndas, för att arbetskraftsbehovet skulle kunna tillgodoses
genom den allt mera minskade arbetarstammen. Sveriges lantbruks förbund har
anfört liknande synpunkter.
Tjänstemännens centralorganisation hänvisar, utan att själv laga ställning
till denna fråga, till ett yttrande av Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund.
I nämnda yttrande anföres, att arbetarrepresentanterna i arbetsrådet
anfört starka skäl för sin förevarande ståndpunkt. Såvitt förbundet kunde finna
syntes emellertid tillgången på arbetskraft icke möjliggöra en dylik reform
redan nu. Förbundet vill därför icke för närvarande ifrågasätta någon ändring
i lagen i denna del.
Kungl. Majas proposition nr 196.
23
I detta sammanhang må nämnas att lantbruksstyrelsen i sitt yttrande
till arbetsrådet, under hänvisning till de skiftande ljusförhållandena
i olika delar av landet, föreslagit införande i lagen av två valfria alternativ
för elen ordinarie arbetstidens uttagande. Det ena alternativet skulle upptaga
den i lagen nu fastställda arbetstidsfördelningen för olika månader, medan
det andra alternativet skulle innebära, att arbetstiden under november månad
finge minskas till 41 timmar mot nuvarande 46 timmar per vecka och arbetstiden
under februari månad ökas till 46 timmar mot nuvarande 41 timmar
per vecka. Den arbetsgivare som så önskade skulle med andra ord kunna överflytta
5 timmar per vecka från november till februari månad.
Lantbruksstyrelsens förevarande förslag, vilket framfördes även vid lagrevisionen
1942 men då avstyrktes av arbetsrådet under hänvisning bl. a. till dispensmöjligheten,
har icke nu föranlett något särskilt uttalande av arbetsrådet.
I sina yttranden till Kungl. Majit tillstyrka Sveriges lantbruksförbund
och svenska lantarbetsgivareföreningen lagändring i enlighet med
lantbruksstyrelsens ifrågavarande förslag. Föreningen anför härutinnan:
Lagstiftningen är för närvarande ej särskilt väl avpassad för de skiftande
arbetsförhållandena inom olika delar av riket. Särskilt i mellansverige finns ett
stort behov av längre arbetstid under februari månad, då arbetskraften i stor
utsträckning användes till skogskörningar. Februari månad är f. ö. den lämpligaste
tiden för dylikt arbete. Under november månad å andra sidan medgiva
dagsbelysningsförhållandena i mellansverige ej att hela den i lagen medgivna
arbetstiden uttages. För Sydsveriges vidkommande är däremot den i lagen föreskrivna
arbetstiden lämpligare. Arbetsrådet har tidigare ansett, att förevarande
olägenheter kunna undvikas genom dispensmöjligheter. Härtill mäste sägas, att
det knappast är förenligt med god lagteknik att stifta en lag, som är uppenbart
olämplig för vissa delar av landet och för att råda bot härför hänvisa intresserade
till dispensmöjligheten. Om man genom en så enkel anordning som genom
införande av en alternativ lagbestämmelse kan undvika, att myndigheterna belastas
med onödigt arbete, bör man anlita denna utvägen. Föreningen vill framhålla
vikten av att den knappa, numera relativt väl avlönade arbetskraften
utnyttjas på ett effektivt sätt.
Här må omnämnas, att Örebro läns lantarbetsgivareförening i skrivelse till
Kungl. Majit hemställt om en bestämmelse, som medgåve jordbrukarna rätt
att alternativt till lantarbetstidslagens nuvarande bestämmelser tillämpa en
veckoarbetstid örn 41 timmar under november månad med rätt att uttaga den
lid, som därigenom ej utnyttjades, under februari eller mars månader. Såsom
skäl för sin anhållan har föreningen bl. a. anfört, alt den för februari och mars
månader medgivna veckoarbetstiden vore för snävt tilltagen, medan å andra
sidan — vad beträffade örebro län —- arbetstiden för november månad på
grund av dagsljusförhållandena ej helt kunde utnyttjas för fältarbeten. Omtalas
må även att Upplands lantarbetsgivareförening i skrivelse anhållit alt Kungl.
Majit måtte, jämlikt 10 § 2 mom. lantarbetslidslagen, för Uppsala och Stockholms
län bevilja generellt undantag från nämnda lags arbetstidsbestämmelser
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
Föredragan
den.
genom förordnande att för andra arbetare än dem, som vore sysselsatta med
djurskötsel, arbetstiden under de två sista veckorna i november minskades till
41 timmar per vecka samt ökades under de två sista veckorna i februari till
46 timmar per vecka. Sistnämnda framställning har avstyrkts av cirbetsrådet,
som ansett att berörda behov av överflyttning av arbetstid lämpligast borde tillgodoses
genom att arbetsrådet i individuella fall lämnade dispenser jämlikt
5 § 1 mom. i lagen.
I den gällande lagen äro veckoarbetstiderna för jordbrukets utearbetare
differentierade efter årstiderna så att veckoarbetstiden är längre under sommarhalvåret
(54 timmar) än under vinterhalvåret (41 resp. 46 timmar). Från
lantarbetarhåll har föreslagits att en viss utjämning därvidlag måtte företagas,
därvid veckoarbetstiden under sommarhalvåret skulle minskas från
54 till 52 timmar. Till stöd för förslaget har bl. a. framhållits att den nuvarande
längden av arbetstiden under sommaren i fysiskt avseende vore alltför
påfrestande för arbetaren. Emot förslaget har förnämligast anförts att
ett genomförande av detsamma bomme att medföra att, därest jordbruksarbetet
icke skulle på ett för produktionen menligt sätt eftersättas, övertid
måste anlitas regelbundet. En sådan anordning vore stridande mot lagens
syfte och skulle leda till en fördyring av produktionen.
Enligt min mening synas de nu stadgade säsongvariationerna i arbetstiden
för jordbrukets utearbetare böra något utjämnas. Icke blott med hänsyn till
jordbruksarbetarnas fysiska hälsa utan även av sociala skäl torde nämligen
en arbetsvecka om 54 timmar få anses alltför lång. Lämpligt synes vara att
nämnda timantal, på sätt föreslagits, nedsättes till 52 i samband med eri
motsvarande utökning av veckoarbetstiden under vinterhalvåret. En sådan
omfördelning av årsarbetstiden synes icke behöva medföra några mera betydande
olägenheter för jordbruksproduktionen eller prispolitiken beträffande
jordbruksalster. Jag vill därför föreslå att veckoarbetstiden bestämmes för
januari, februari och december till 43 timmar, för mars, oktober och november
till 48 timmar och för april—september till 52 timmar.
I detta sammanhang vill jag även beröra det av lantbruksstyrelsen framförda
förslaget att arbetsgivaren skulle tillerkännas rätt att överflytta 5 arbetstimmar
i veckan fran november till februari. Såsom även framgår av ett
pär i det föregående omnämnda framställningar till Kungl. Majit, synas
önskemål i liknande riktning vara ganska allmänna bland särskilt arbetsgivarna
i Mellansverige. De framkomna yrkandena ha emellertid erhållit
en något olika innebörd, beroende på de skiftande geografiska och andra
betingelserna för vederbörande jordbruk. Jag anser därför att dessa önskemål,
i den mån de befinnas befogade, lämpligen böra tillgodoses dispensvägen.
Till detta mitt ståndpunktstagande har bidragit, att det är av ett icke
ringa intresse att de i lagen intagna reglerna äro så enkla och enhetliga
sorn möjligt. Påpekas må även att den av mig enligt vad nyss nämnts för
-
Kungl. Majlis proposition nr 196.
25
ordade utjämningen av säsongvariationerna i fråga om arbetstiden kommer
att medföra en generell utökning av veckoarbetstiden under februari med
2 timmar.
Arbetstiden för arbetare med blandat arbete.
A § 1 mom. a) innehåller bestämmelse örn viss utsträckning av arbetstiden
för arbetare, som i regel användes till såväl djurskötsel som annat arbete
(arbetare med blandat arbete). För dylik arbetare får nämligen den för »utearbetare»
medgivna veckoarbetstiden under vinterhalvåret utökas med 6
timmar i veckan och sålunda utgöra under januari, februari och december
högst 47 timmar och under mars, oktober och november högst 52 timmar,
allt för arbetsvecka räknat. Den sålunda medgivna utsträckningen av
arbetstiden får för varje brukningsdel utnyttjas endast för en arbetare.
Bestämmelsen erhöll sin nuvarande lydelse vid 1942 års revision av lantarbetstidslagen.
Tidigare hade arbetstiden för arbetare med blandat arbete
varit reglerad så, att av dylik arbetare fick under vinterhalvåret uttagas, utöver
den för »utearbetare» gällande veckoarbetstiden, en tilläggsarbetstid, maximerad
per tvåveckorsperiod och bestämd till 12 timmar under januari, februari
och december samt till 10 timmar under mars, oktober och november.
I sina yttranden till arbetsrådet ha lantbruksstyrelsen, Sveriges
lantbruks förbund och svenska lantarbetsgivareföreningen föreslagit,
att arbetstiden för arbetare med blandat arbete — i viss överensstämmelse
med vad som gällde före ikraftträdandet av 1942 års lantarbetstidslag
— maximeras till 94 limmar för två arbetsveckor under januari,
februari och december samt lill 104 timmar för två arbetsveckor under
mars, oktober och november. Till stöd härför har anförts bland annat
följande: Arbetare med blandat arbete, vilken utför sitt arbete jämväl å söndagar,
vöre enligt gällande kollektivavtal tillförsäkrad 27 fridagar per ar eller
i regel en fridag varannan vecka. Den tid, som frigjordes genom att fridag
infölle i en vecka, måste — med lagens nuvarande formulering — utslås på
veckans övriga dagar. Arbetstiden borde därför bindas vid tvaveckorsperioder,
då i dylikt fall den frigjorda arbetstiden kunde fördelas på två veckor,
varigenom undvekes, att dagsarbetstiden bleve olika lang under olika veckor.
I den mån arbetsgivarna ej kunde tillrättalägga förhållandena genom uttagande
under olika veckor av olika lång tid för förberedelse- och avslulningsarbete,
stöde de för den skull inför valet att antingen tillämpa olika långa
dagsarbetstider under olika veckor eller också avstå från att uttaga den
genom fridagens infallande frigjorda arbetstiden. I sistnämnda fall bleve de
limavlönade arbetarna, vilkas förtjänst ju stöde i förhållande till anlalet arbetade
limmar, onekligen försatta i ett sämre läge än de statavlönade arbetarna.
sorn erhölle sin lön oavkortad, även när arbetstiden minskades. För
arbetsgivaren vore det en avsevärd olägenhet — i synnerhet med hänsyn till
knappheten å arbetskraft — alt behöva avstå från alt uttaga deli tid, som
lagen faktiskt medgåve. Svårigheterna med det nuvarande systemet vore
26
Kungl. Majlis proposition nr 196.
emellertid så stora, att arbetsgivarna i många fall hellre avstode från att uttaga
den genom fridags infallande frigjorda arbetstiden.
Arbetsrådet vidhåller för sin del den mening härvidlag som kommit
till uttryck i en av arbetsrådet den 24 februari 1942 avlåfen underdånig skrivelse
med förslag till 1942 års lantarbetstidslag. I nämnda skrivelse anförde
arbetsrådet vid behandlingen av förevarande spörsmål följande.
Enligt arbetsrådets mening är den nuvarande ordningen ur praktisk synpunkt
otillfredsställande. Det är givet bättre, att arbetstiden begränsas enhetligt
under hela året, antingen för vecka eller för tvåveckorsperiod. Vid valet
mellan dessa alternativ synes en begränsning av arbetstiden för vecka av
både principiella och praktiska skäl vara att föredraga, såvida möjligheterna
att av dessa arbetare med blandat arbete utan tillgripande av allmän övertid
uttaga erforderlig arbetstid härigenom bliva tillgodosedda. Detta är enligt
arbetsrådets uppfattning också fallet. Örn för nu ifrågavarande arbetare med
blandat arbete den för vanliga »utearbetare''» medgivna arbetstiden utökas
med sex timmar i veckan under hela vinterhalvåret, blir, enligt rådets mening,
den till 47 respektive 52 timmar för vecka utsträckta ordinarie arbets
tiden i de allra flesta fall fullt tillräcklig, särskilt örn hänsyn tages till möjligheten
att utnyttja i 7 § 1 mom. medgiven övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten.
Med hänsyn härtill har föreslagits en lagändring i nu angiven
riktning.
Arbetsgivarrepresentanterna i arbetsrådet äro härutinnan av skiljaktig mening
samt anföra:
Enligt gällande lag beräknas arbetstiden för djurskötare pr tvåveckorsperiod
men för arbetare med blandat arbete pr vecka. Denna skillnad i
arbetstidsberäkningen torde ha upprättats med hänsyn till det förhållandet
att en arbetare med blandat arbete ej huvudsakligen är djurskötare. Det väsentliga
är emellertid ej om arbetare av ifrågavarande slag huvudsakligen är
sysselsatt med djurskötsel eller med annat arbete. Utan det avgörande måste
vara, att hans arbetstid måste förläggas på samma sätt som arbetstiden för
egentliga djurskötare, d. v. s. till såväl söndag som vardag. I regel erhålla
såväl djurskötare som arbetare med blandat arbete en fridag varannan
vecka. För djurskötaren, vars arbetstid beräknas pr tvåveckorsperiod, innebär
detta intet problem: periodens arbetstid fördelas jämnt på 13 dagar och
den 14 :e blir fridag. För arbetaren med blandat arbete, som enligt gällande
lag har sin arbetstid utmätt pr vecka, orsaka fridagarna däremot svårigheter.
Örn veckoarbetstiden skall uttagas, blir den dagliga arbetstiden olika
lång varannan vecka, nämligen med hänsyn till att veckoarbetstiden i vecka
med fridag skall fördelas på sex dagar och i annan vecka på sju dagar. Olägenheten
härav måste anses vara stor för såväl arbetsgivare som arbetare.
Den begränsade möjlighet, som finnes att utjämna dagsarbetstiden olika veckor
emellan genom att uttaga mera förberedelsetid i den ena veckan än i den
andra, är besvärlig att utnyttja.
Den här anförda olägenheten kan helt elimineras om för arbetare med
blandat arbete arbetstiden finge beräknas på samma sätt som för djurskötare,
nämligen pr tvåveckorsperiod.
I yttrandena till Kungl. Majit har nu ifrågavarande förslag
endast i ett par fall gjorts till föremål för särskilda uttalanden. Svennes
lantbruksförbund och svenska lantarbelsgi vare för ellingen vidhålla sålunda
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
förslaget. Föreningen tillägger, att det av principiella skäl syntes minst lika
riktigt att jämföra ifrågavarande arbetare med djurskötare som med utearbetare.
Arbetsmarknadskommissionen instämmer på denna punkt i arbetsrådets
uttalande. Tre reservanter förorda emellertid att arbetstiden föl abetare
med blandat arbete bindes vid tvåveckorsperioder.
I sina yttranden till arbetsradet ha vidare Sveriges lantbruksförbund
och svenska lanturbetsgivareföreningen framhållit, att bestämmelsen,
att den särskilda arbetstidsutökningen för arbetare med
blandat arbete finge utnyttjas endast beträffande en arbetare för varje
brukningsdel, visat sig vara alldeles för snäv. Pa åtskilliga gardar förefunnes
nämligen behov av att ha anställda flera arbetare med blandat arbete.
Det förekomme ej sällan, att en av »utearbetarna» mäste sköta häststallet
och en annan svinhuset eller ladugården. Då arbetet i djurstallarna måste
utföras i första hand, läte det sig ofta ej göra att kombinera nötboskaps- eller
hästskötarearbete med exempelvis svinskötarearbete. Föreningen har därför
påyrkat, att uttrycket »en arbetare» i lagrummet måtte ändras till »enstaka
arbetare».
Arbetsrådet förklarar att, såvitt rådet kunde bedöma, det vid det
stora flertalet jordbruk vore tillräckligt med en arbetare med blandat arbete.
Inom vissa jordbruksföretag torde dock, såsom ^^arbetsgivareföreningen anfört,
på grund av djurbesättningens art och storlek förhållandena vara sådana,
att behov förelåge att utnyttja flera än en arbetare med blandat arbete. För
dessa relativt fåtaliga företag syntes emellertid nämnda behov av utökad
arbetstid utan större olägenhet kunna tillgodoses genom lämnande av dispens
enligt 5 § 2 eller 3 mom. Enligt arbetsrådets mening förelåge på grund
härav ingen anledning till sådan lagändring, som föreslagits av lantarbetsgivareföreningen.
Arbetsgivarrepresentanterna i arbetsrådet reservera sig häremot och förmena,
att lagstiftningen ej borde lägga hinder i vägen för att mer än en
arbetare med blandat arbete funnes anställd på en egendom. Visserligen
kunde som arbetsrådets majoritet anfört, dispens från bestämmelsen erhållas,
men denna lösning innebure dock, att ett låt vara dispensivt hinder lagts
för anställandet av två dylika arbetare, ett hinder, som måste anses onödigt,
då missbruk av fri möjlighet härtill icke torde ifrågakomma.
I sitt yttrande till Kungl. Majit förmenar svenska lantarbetsgivareföreningen
att det enda skäl, som skulle kunna anföras mot ifrågavarande
lagändring, vöre det, att bestämmelsen skulle kunna missbrukas, vilket
enligt föreningens mening icke torde bliva fallet. Sveriges lantbruksförbund
tillstyrker även förslaget. Arbetsmarknadskommissionen — även här
med tre reservanter — delar däremot arbetsrådets mening härutinnan.
Tjänstemännens centralorganisation anser att det i fråga örn arbetare med
blandat arbete borde vara möjligt att begränsa arbetstiden, sa att denna ick(
Föredragan
den
28 Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
bleve längre än för utearbetarna respektive djurskötarna. Infördes denna
ändring, bleve bestämmelsen om hur många arbetare med blandat arbete
arbetsgivaren finge använda en bisak, varom icke behövde lagstiftas.
- Vad beträffar förslaget, att arbetstiden för arbetare med blandat arbete
skulle maximeras för tvåveckorsperioder under vinterhalvåret, må erinras
om att frågan örn enveckas- eller tvåveckorsperioder skulle begagnas härvidlag
var föremål för överväganden vid 1942 års revision av lantarbetstidslagen.
Statsmakterna funno därvid en begränsning av arbetstiden veckovis
vara att föredraga. Anledning att nu frångå denna ståndpunkt torde icke
föreligga.
Ej heller synes det förslag böra bifallas som avser att i lagen införa rätt
att utnyttja den utsträckta arbetstid, som medgives för arbetare med blandat
aibete, för mer än en arbetare vid varje brukningsdel. Såsom arbetsrådet påpekat
torde det nämligen finnas endast ett relativt litet antal företag, där det
icke är tillräckligt med en arbetare med blandat arbete; för dessa företag
står alltid möjligheten öppen att ansöka örn dispens.
I det följande kommer jag att förorda en nedsättning av arbetstiden för
djurskötare från 108 timmar per tvåveckorsperiod till 100 timmar per sådan
period. Under förutsättning att nämnda förslag bifalles torde den maximala
veckoarbetstiden för arbetare med blandat arbete böra bestämmas för januari,
februari och december till 45 timmar och för mars, oktober och november
till 50 timmar.
Arbetstiden för djurskötare.
^ § 1 mom. b) innehåller bestämmelser om arbetstiden för arbetare, som
huvudsakligen användes till djurskötsel (djurskötare). Dennes arbetstid må
enligt stadgandet icke överstiga för dygn 9 timmar och för två arbetsveckor
i följd 108 timmar. För att ersätta djurskötare under kortare tid än en vecka
ma annan arbetare användas till djurskötsel utöver den för utearbetare bestämda
tiden, dock att den sammanlagda arbetstiden icke må överstiga 54
timmar för arbetsvecka.
I sina yttranden till arbetsrådet lia svenska lantarbetareförbundet
och landsorganisationen förordat en lagändring av innebörd, att djurskötarnas
arbetstid skall beräknas för vecka och fastställas till högst 50 timmar
med bibehållande av nu gällande dygnsmaximum, 9 timmar.
Som motivering till den föreslagna lagändringen har anförts, att det principiellt
måste anses oriktigt att en speciell yrkesgrupp av jordbrukets arbetare
skall sättas i en särställning med en årsarbetstid, som med 400 timmar
överstiger vad övriga arbetare inom näringen behöva räkna med. Sedan
tiden för lagens tillämpning å djurskötseln tillämpades i allmänhet en dagstid
av 8 timmar 18 minuter, vilket gjorde, att djurskötarna lagenligt endast
kunde räkna med en fridag varannan vecka. Den långa arbetstiden per år
och det begränsade antalet fridagar för denna grupp hade också utgjort en
Kungl. Majds proposition nr 196.
29
av de bidragande faktorerna lill alt jordbruket stöde inför en permanent
brist på djurskötare. Det funnes ej heller något sakligt skäl till att arbetstiden
för djurskötare skulle till skillnad mot arbetstiden för övriga arbetare
beräknas per tvåveckorsperiod. Veckobegränsning av arbetstiden skulle
möjliggöra, alt djurskötarna erhölle en fridag per vecka.
Tjänstemännens centralorganisation har åberopat ett yttrande av Sveriges
allmänna lantbrukstjänstemannaförbund, vari föreslagits, dels att djurskötarnas
arbetstid maximeras till 48 timmar för vecka med högst 9 timmar
för dygn och dels att i lagen införes bestämmelse om skyldighet att lämna
djurskötare en sammanhängande ledighet en gång i veckan av minst 41
timmar.
Arbetsrådet förmenar, alt det vore ett i och för sig rimligt krav att
djurskötare i avseende å arbetstidsregleringen erhölle samma ställning som
andra arbetare. En ytterligare begränsning av arbetstiden kunde emellertid,
framför allt med hänsyn till den rådande knappheten på arbetskraft, medföra
svårigheter för jordbrukarna att få djurskötseln tillfredsställande utförd.
På grund härav och med åberopande av vad inledningsvis anförts
funne sig arbetsrådet för närvarande böra föreslå, att nu gällande lagregel
upptoges oförändrad i den nya lagen.
Arbetarrepresentanterna i arbetsrådet biträda emellertid icke detta förslag
utan anföra:
Då arbetstidsregleringen för djurskötarna ursprungligen anknöts till tvåveckorsperioder,
skedde detta efter mönster av vad som då föreslogs beträffande
trädgårdsskötseln, där anordningen motiverades främst med önskemålet
att kunna rationellt organisera det s. k. vaktarbetet. Tvåveckorsregleringen
för trädgårdsskötseln ansågs 1936 från företagarhåll mycket betydelsefull;
redan 1938 års sakkunniga — och av dessa hörda representanter
för båda parterna — ansågo emellertid alt det avsedda syftet likaväl kunde
vinnas genom beräkning av arbetstiden per vecka, och en dylik beräkning
genomfördes också 1939. Några tvingande skäl synas knappast förefinnas
för att i fråga om gruppen djurskötare göra undantag från den i övrigt
genomgående beräkningen i enkla veckor.
Före djurskötarnas inrymmande under lagen hade de en genomsnittlig
årsarbetstid av 3 450 timmar (nettoarbetstimmar och frånsett övertidsarbete).
Lagstiftningen betydde för deras del en med drygt 15 procent reducerad
arbetstid. Likväl utgör denna fortfarande i runt tal 2 800 timmar per
år. I praktiken tillämpas i flertalet fall — de avtalsslutande organisationerna
räkna med 2/3 — en dagsarbetstid av 8 timmar 18 minuter, vilket
innebär, att djurskötarna lagenligt endast kunna räkna med en fridag varannan
vecka. Från laglig rätt till semesterledighet äro djurskötarna undantagna.
Det kan inte råda delade meningar örn alt denna ordning är förkastlig
såväl ur arbetarskyddssynpunkt som ej minst ur jordbruksnäringens
egen synpunkt: att däri är att söka deli huvudsakliga anledningen lill svårigheterna
att rekrytera djurskötarepersonalen står för oss fullt klart. Lantarbetareförbundets
i anledning av arbetsrådets remiss avgivna förslag i
denna del innebär en reduktion av årsarbetstiden till 2 600 timmar och
möjliggör regelbunden veckovila. I varje fall för de större och medelstora
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
jordbruken — och arbetare, som uteslutande eller huvudsakligen användas
för djurskötsel, torde regelmässigt endast förekomma vid dylika — torde
det inte möta några oöverkomliga svårigheter att genom anlitande av andra
lejda arbetare resp. familjemedlemmar organisera arbetet så att en nedskärning
av arbetstiden i enlighet med förbundets förslag kan genomföras
utan fara för kreaturs vården; härtill kommer den möjlighet arbetsgivarna
äga att genom lagens övertidsregler — delvis utformade med speciell hänsyn
till djurskötseln — tillgodose arbetskraftbehovet i särskilda fall.
Arbetsrådets majoritet delar principiellt den meningen att en reduktion
av djurskötarnas årsarbetstid rimligtvis bör äga rum, men anser med hänvisning
till den rådande knappheten på arbetskraft att några åtgärder för
närvarande ej skall vidtagas i form av lagändring. Till detta vilja vi anföra
följande:
Då lantarbetstidslagen 1937 gavs tillämpning även för djurskötseln reducerades
därmed arbetstiden för djurskötarna med drygt 15 procent. Svenska
lantarbetareförbundet gjorde i samband härmed en undersökning i vad mån
denna arbetstidsminskning föranledde nyanställning av djurskötare. Undersökningen
omfattade 4 197 egendomar sysselsättande 8 197 djurskötare. Ett
år efter lagens tillämpning hade på dessa gårdar nyanställts endast 50 djurskötare.
Arbetstidsminskningen på 15 procent föranledde således en nyrekrytering
av djurskötareantalet med 0,6 procent, vilket utgör en god
illustration till den outnyttjade rationaliseringsmöjlighet som förelegat
inom djurskötseln. Denna rationalisering har fortsatt sedan 1937—38, vilket
bl. a. visas av att man nu i allmänhet medhinner djurskötseln med en dagsarbetstid
av 8 timmar 18 minuter.
Med hänsyn till vad ovan anförts föreslå vi att djurskötarnas arbetstid
beräknas per vecka och fastställes till 50 timmar med per dygn maximum
9 timmar. I praktiken skulle detta, med en fridag per vecka, ge möjlighet
till en dagsarbetstid av 8 timmar 20 minuter, således den dagstid som
för närvarande vunnit dominerande tillämpning. Denna reducerade arbetstid
kommer ändock per år att med 200 timmar överstiga årsarbetstiden för
övriga arbetare.
I yttrandena till Kungl. Majit tillstyrkes arbetarrepresentanternas
nu berörda förslag av arbetsmarknadskommissionen (majoriteten),
svenska lantarbetarförbundet och tjänstemännens centralorganisation. Arbetsmarknadskommissionen
anser att den rådande bristen på djurskötare
icke kunde åberopas som skäl mot en sådan begränsning av arbetstiden som
med nämnda förslag avsåges. Den långa arbetstiden per år och det begränsade
antalet fridagar för djurskötare hade säkerligen också utgjort en bidragande
orsak till att jordbruket stöde inför en permanent brist på djurskötare.
Förslaget avstyrkes uttryckligen av lantbruksstyrelsen, livsmedelskommissionen,
Sveriges lantbruksförbund och svenska lantarbetsgivareföreningen.
Lantbruksstyrelsen framhåller därvid, att djurens vård och passning icke
kunde eftersättas och att ett genomförande av förslaget med nödvändighet
skulle påkalla anställande av ytterligare arbetskraft, som emellertid för närvarande
icke ginge att uppbringa. För djurskötarnas del torde därför liksom
hittills den längre arbetstiden få kompenseras genom högre löneförmåner.
Enligt lantbruksstyrelsens förmenande kunde här framförda spörsmål
Kungl. Maj:ts proposition nr 1!)6.
31
icke upptagas till allvarligt dryftande, förrän mera normala tider inträtt.
Livsmedelskommissionen understryker bl. a. nödvändigheten ur försörjningssynpunkt
av att kreatursstammen icke minskades på grund av brist på
arbetskraft. Lantarbetsgivareföreningen anför bl. a.:
Anledningarna till hittillsvarande brist på kreatursskötare ha varit mångå.
En bland dem, nämligen för låg lön i förhållande till andra arbetare, har
tillrättalagts vid senaste avtalsuppgörelse. En annan är den olägliga fördelningen
av dagsarbetstiden, som på grund av arbetets natur i regel måste
förläggas mellan kl. 4—18. Häri skulle en avkortning av dagsarbetstiden
ej kunna medföra någon ändring. Då arbetet numera i regel betalas per
timme eller med en efter timantalet beräknad månadslön, måste det sägas
att påståendet örn den längre arbetstiden som huvudorsak till bristen på
kreatursskötare ej förtjänar beaktande.
Vad härefter beträffar möjligheten att organisera djurskötseln så att densamma
utan skada skall kunna ombesörjas på kortare tid än den nu medgivna,
vill föreningen uttala som sin bestämda mening att detta ej utan våda
kan ske.
Enligt föreningens mening omöjliggör den knappa tillgången pa arbetskraft
för djurskötseln att arbetstiden för djurskötare minskas. Vårt land
torde — såvitt föreningen har sig bekant — vara det enda i världen, där
arbetstiden för jordbrukets djurskötare är lagligen reglerad. Det kan f. ö.
erinras om att arbete med djurskötsel ursprungligen undantogs från lantarbetstidslagens
tillämpningsområde. Men örn stora betänkligheter förelegat
mot djurskötares inrymmande under lantarbetstidslagen överhuvud taget,
böra desto större betänkligheter nu föreligga mot ytterligare inskränkning
av djurskötarnas arbetstid. Det bör ock beaktas att det i flertalet fall är
fråga örn ladugårdar, där blott en eller ett pär arbetare äro sysselsatta. En
inskränkning av arbetstiden kan i dylika fall ej mötas med anställning av
ytterligare arbetskraft, enär det ökade arbetskraftsbehovet ofta blott skulle
avse en eller annan timme pr dag och arbetskraft.
Mot förslaget örn beräkning av kreatursskötarnas arbetstid pr vecka vdl
föreningen framhålla att detta innebär en synnerligen allvarlig olägenhet
för jordbruket. Såsom reservanterna själva anfört tillämpa jordbrukarna i
regel 8 timmar 18 minuters daglig arbetstid i ladugårdarna. Nedpressningen
av dagarbetstiden till detta timantal, som flerstädes kunnat genomföras
endast genom eftersättande av önskvärda arbeten såsom middagsmjölkning,
rykt och rengöring av djuren m. m., har sannerligen ej skett
utan tvingande skäl. Och de skälen lia varit svårigheten att anskaffa ersättare.
Vid en arbetstid örn 8 timmar 18 minuter pr dag uppkommer nämligen
blott en fridag pr tvåveckorsperiod, medan lägre daglig arbetstid leder till
två fridagar för samma period. Det av reservanterna framlagda förslaget
örn arbetstidens beräknande pr vecka i stället för såsom hittills pr tvåveckorsperiod
har till enda syfte all framtvinga ökat antal lridagai för djuiskötarna.
Örn kreatursskötarens fridagar förläggas lill söndagarna, som i
regel och i vart fall under vegetationsperioden måste ske, örn ersättare skola
kunna anskaffas, skulle det underliga förhållandet inträffa att kreatursskötaren
bleve ledig alla söndagar, medan utearbetarna linge arbeta i ladugården
på söndagarna, och detta trots att deras arbetstid på veckans vardagar
sommartiden är längre än kreatursskötarnas. Föreningen måste bestämt
avstyrka detta lörslag. Redan nu möler det mycket stora svårigheter
Föredragan
den.
32 Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
att anskaffa ersättare till kreatursskötarnas fridagar. Utearbetarna visa stor
obenägenhet för att använda en del av sina eljest lediga söndagar till arbete
i ladugården. På en gård med en ladugårdskarl, en stallare (som sköter hästarna)
och tre utearbetare skulle dessa senare, örn förslaget genomfördes,
få göra ersättartjänst i ladugård eller stall var eller varannan söndag. Det
råder ingen tvekan örn att de starkt skulle reagera häremot. Den sannolika
följden härav skulle på mindre och medelstora gårdar bli att arbetet övervältrades
på jordbrukarna och deras hustrur eller övriga familjemedlemmar.
Lagändringen skulle alltså innebära att en viss grupp medborgare gynnades
på bekostnad av en annan grupp, som redan förut i fråga om arbetsbörda
ofta torde vara sämre ställd än arbetarna.
Arbetstiden för djurskötare beräknas enligt gällande bestämmelser för
tvåveckorsperioder och får icke för någon sådan period överstiga 108 timmar.
Från lantarbetarhåll har yrkats att djurskötarnas arbetstid måtte beräknas
veckovis och fastställas till 48—50 timmar i veckan. Till stöd för
yrkandet har framhållits, att årsarbetstiden för djurskötare väsentligen överstege
den som gällde för övriga arbetare inom näringen. Veckobegränsningen
skulle möjliggöra att djurskötarna, vilka för närvarande endast kunde räkna
med en fridag varannan vecka, skulle kunna få en fridag i veckan. Åtskilliga
invändningar lia emellertid även rests mot förslaget. Sålunda har framhållits
nödvändigheten ur försörjningssynpunkt av att kreatursstammen icke
minskades på grund av brist på arbetskraft.
I likhet med arbetsmarknadskommissionen anser jag att de rådande
arbetstidsförhållandena för djurskötarna utgöra en av orsakerna till den
permanenta brist på dylika arbetare som sedan jämförelsevis lång tid tillbaka
råder inom jordbruket. En skälig jämkning av arbetstidsbestämmelserna
för denna yrkesgrupp kan därför snarast förväntas komma att befordra
lösningen av förevarande arbetskraftsproblem. Efter övervägande av
vad från ömse sidor anförts i denna fråga har jag ansett mig böra förorda
att det från lantarbetarhåll framförda ändringsförslaget på det sätt biträdes
att, med bibehållande av tvåveckorsperioden såsom grundval för beräkningen
av djurskötarnas arbetstid, arbetstiden för varje sådan period bestämmes
till högst 100 timmar. I samband härmed bör maximiarbetstiden
för tillfälliga ersättare för djurskötare bestämmas till 50 timmar i veckan.
Arbetstiden för trädgårdsarbetare.
4 § 2 morn. innehåller bestämmelser örn den ordinarie arbetstiden för
arbetare inom trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag. Enligt
dessa bestämmelser har arbetsgivaren två alternativ att välja mellan. Arbetstiden
är nämligen begränsad antingen till 48 timmar för arbetsvecka året
runt eller ock, per arbetsvecka räknat, till 42 timmar under januari, februari,
november och december, till 45 timmar under mars och oktober samt
Kungl. Maj:ts proposition nr 106.
33
till 53 timmar under tiden april—september. Arbetstiden för dygn får icke
i något fall överstiga 10 timmar.
I sitt yttrande till arbetsrådet har svenska lantarbetareförbundet
föreslagit, att det i lagrummet angivna senare alternativet för arbetstidens
fördelning under olika tider av året i enkelhetens och likformighetens intresse
och då inga praktiska hinder förelåge, måtte erhålla samma utformning
som förbundet förordat i fråga om arbetstiden för arbetare, som avses
i 4 § 1 mom. första stycket, eller alltså för arbetsvecka räknat under januari,
februari och december 43 timmar, under mars, oktober och november 48
timmar och under tiden april—september 52 timmar.
Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund har anfört, att lagens arbetstidsbestämmelser
borde så utformas, att de möjliggjorde för trädgårdsföretagare,
som så önskade, att uttaga en arbetstid under sommaren med 9 timmar
per dag, och samtidigt icke förbjöde uttagandet av minst 8 timmar om
dagen under oktober, november och december.
I en till arbetsrådet från Göteborgs trädgårdsarbetsgivareförening inkommen
skrivelse har hemställts, att i lagrummet upptoges ett tredje alternativ
för arbetstidens säsongfördelning, innebärande att arbetstiden skulle uppgå
till högst 40 timmar under januari, februari, november och december, till
högst 45 timmar under oktober samt till högst 53 timmar under tiden mars
—september, allt för arbetsvecka räknat.
Arbetsrådet framhåller för sin del att, såvitt rådet kunnat utröna, den
i lantarbetstidslagen givna säsongmässiga regleringen av arbetstiden inom
trädgårdsskötseln, som tillkom vid 1939 års revision av lagen, i de flesta
fall visat sig lämpligt avpassad. Arbetsrådet ansåge sig på grund härav icke
böra föreslå en lagändring på denna punkt. För sådana trädgårdsföretag,
som med hänsyn till speciella odlingar eller andra omständigheter kunde ha
behov av annan fördelning av arbetstiden än den i lagen angivna, stöde
givetvis möjligheten öppen att söka dispens enligt reglerna i 5 § av lagen.
Arbetarrepresentanterna i arbetsrådet anse i fråga örn det i lagen senare
angivna »säsongalternativet» att inga praktiska hinder förelåge att i enkelhetens
och likformighetens intresse tillämpa samma regler som av dem föreslagits
för de vid jordbruket anställda arbetarna.
1 yttrandena till Kungl. M a j : t delas arbetarrepresentanternas
åsikt av arbetsmarknadskommissionen (majoriteten) och svenska lantarbetareförbundet.
Förslaget avstyrkes däremot av livsmedelskommissionen av
samma skäl som av kommissionen åberopats mot en motsvarande säsongutjämning
inom det egentliga jordbruket. 1
1 sina yttranden till arbetsrådet ha Sveriges lantbruks/örbund,
svenska lantarbetsgivareföreningen och svenska trädgdrdsarbetsgivarcföreningen
anfört, att trädgårdsarbetare ofta sysselsattes med såväl trädgårdsBihang
till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 196. 3
Föredraga!v
den.
34 Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
arbete som djurskötsel samt att i vissa fall även arbetare, anställd vid självständig
trädgårdsrörelse, uteslutande sysslade med djurskötsel, t. ex. hästskötsel.
Med hänsyn härtill borde i fråga om trädgårdsskötseln i lagen införas
samma bestämmelser, som beträffande jordbruket enligt 4 § 1 mom. a)
och b) gällde för arbetare med blandat arbete och för djurskötare.
Arbetsrådet framhåller att, såvitt rådet kunde bedöma, det inom
trädgårdsskötseln endast i sällsynta undantagsfall förekomme, att arbetare
huvudsakligen användes till djurskötsel eller utförde sådant blandat arbete,
som karakteriserade en »stallare» inom jordbruket. I nu nämnda undantagsfall
hade arbetsgivaren möjlighet att dispensvägen erhålla en med hänsyn
till förhallandena skälig arbetstid. Arbetsrådet finge därjämte erinra
örn att av arbetare inom trädgårdsskötseln, som utom den allmänna arbetstiden
hade att utföra viss djurskötsel, såsom rykt och fodring av hästar,
kunde, i likhet med vad som gällde inom jordbruket, jämlikt 7 § 1 mom. i
lagen uttagas övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten.
I sitt yttrande till Kungl. Majit biträder svenska lantarbetsgivareföreningen
förslaget att införa begreppet arbetare i blandat arbete jämväl
inom trädgårdsskötseln. Arbetsmarknadskommissionen anser däremot att
anledning därtill icke föreligger.
Trädgårdsarbetsgivare ha enligt gällande lag att välja mellan två olika
alternativ för utnyttjande av den hos honom anställda arbetskraften. Arbetstiden
är enligt det ena alternativet året runt likformigt begränsad till 48
timmar för vecka; enligt det andra alternativet verkställes tidsbegränsningen
med hänsyn till årstiderna så att den, per vecka räknat, utgör 42 timmar
under januari, februari, november och december, 45 timmar under mars
och oktober samt 53 timmar under april—september.
Av liknande skäl som anförts till stöd för den av mig förordade minskningen
av sommararbetstiden för jordbrukets utearbetare torde arbetstiden
för trädgårdsarbetare böra för sommarhalvåret nedsättas till 52 timmar i
veckan, i samband varmed den medgivna veckoarbetstiden för vinterhalvåret
torde böra utökas med en timme. Att, såsom från visst håll påyrkats,
härvidlag åstadkomma fullständig överensstämmelse med den allmänna
arbetstidsregeln för jordbruksarbetare — vilket bl. a. skulle innebära en
ökad årlig arbetstid för trädgårdsarbetarna — synes icke lämpligt. Icke
heller kan jag förorda införande av något ytterligare alternativ för arbetstidens
uttagande inom trädgårdsskötseln.
Önskemål ha även framkommit örn införande inom trädgårdsskötseln av
en motsvarighet till det för jordbrukets vidkommande begagnade begreppet
arbetare med blandat arbete. Tillräcklig anledning därtill synes emellertid
icke föreligga. I övrigt vill jag på denna punkt hänvisa till de av arbetsrådet
anvisade utvägarna för arbetsgivaren att komma till rätta med eventuella
svårigheter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
35
Arbetsrådets dispensgivning.
Enligt 5 § 1 mom. äger arbetsrådet, då skäl därtill äro, medgiva, att arbetstiden,
utan att förlängas för år räknat, får fördelas på annat sätt än i
4 § sägs.
I sina yttranden till arbetsrådet lia Sveriges lantbruks förbund
och svenska lantarbetsgivareföreningen föreslagit, att i lagtexten intages bestämmelse
om att sådan överflyttning av arbetstid må av arbetsrådet medgivas,
då dagsljusets längd eller arbetets art därtill giver anledning eller
eljest skäl därtill äro.
Nyssnämnda lagändringsförslag framfördes även under förarbetena till
1942 års revision av lantarbetstidslagen utan att dock vinna Kungl. Maj:ts
eller riksdagens bifall.
För ett av lantbruksstyrelsen gjort förslag örn införande av möjlighet att
överflytta viss arbetstid från november till februari har redogörelse lämnats
i det föregående.
Arbetsrådet hänvisar till vad arbetsrådet yttrade härutinnan i sin
tidigare omnämnda skrivelse med förslag till 1942 års lantarbetstidslag.
Nämnda uttalande, vilket arbetsrådet anser fortfarande äga giltighet, var av
följande lydelse:
Med stöd av 5 § 1 mom. i lagen har arbetsrådet i ett stort antal fall medgivit
en överflyttning av arbetstid från en årstid till en annan. Behovet av
dylik överflyttning synes vad mellersta Sverige beträffar framför allt hava
berott på svårigheten att under november månad helt utnyttja den medgivna
arbetstiden av 46 timmar samt behovet av längre arbetstid — särskilt för
skogsarbete, timmertransporter och dylikt — under februari och mars månader,
då dagsljusets längd avsevärt ökats. I södra Sverige har däremot ett
behov av längre arbetstid framträtt under oktober och november månader
med hänsyn till då pågående upptagning och transport av betor, plöjning
och sådd m. m. — Här ha endast anförts några av de vanligaste fallen. Det
är givet att behovet av överflyttning av arbetstid växlar betydligt med hänsyn
till dagsljusets längd på olika orter, olika egendomars särskilda driftsförhållanden
och andra omständigheter. Det må vidare framhållas, att inom
jordbrukets binäringar och inom den självständiga trädgårdsskötseln behovet
av överflyttning gestaltar sig på ett annat sätt än inom det egentliga
jordbruket.
Med hänsyn till vad ovan angivits har arbetsrådet icke funnit den av lantbruksstyrelsen
och svenska lanlarbetsgivareföreningen förordade exemplifieringen
i lagrummet vare sig erforderlig eller önskvärd. Det synes arbetsrådet
lämpligt, att nuvarande bestämmelse bibehålies, varigenom åt rådet,
i fortsättningen liksom hittills, lämnas fria händer att med beaktande av
omständigheterna i det särskilda fallet fatta beslut om överflyttning av
arbetstid.
Arbetsgivarrepresentanterna i arbetsrådet reservera sig mot detta uttalande
och framhålla:
Vid 1937 års lagändring framhöll departementschefen, att det behov av
överflyttning av arbetstid, som på grund av olikheterna beträffande dagsljusets
längd och arbetets art, förekomme mellan olika delar av landet,
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
borde tillgodoses genom dispens av arbetsrådet. Andra lagutskottet (utlåtande
nr 48/1937) framhöll att dylikt behov förelåge i betydande utsträckning,
särskilt i norra och mellersta delarna av landet.
Den inställning till frågan om överflyttning av arbetstid, som kommit till
uttryck i här refererade uttalanden, bygger enligt vår mening på medvetandet
örn att lagstiftarna vid upprättandet av lantarbetstidslagens arbetstidsfördelning
bortsett från bl. a. dagsljusförhållandenas växlingar i skilda
landsändar. Det synes oss uppenbart att avsikten med dispensmöjligheten
från början var, att lagens bristande hänsynstagande till dagsljusförhållandena
skulle repareras genom dispenser.
Erfarenheten under den tilländalupna tiden visar emellertid, att arbetsrådet
i regel icke som dispensskäl godkänner ett åberopande allenast av
dagsljusförhållandena. Det är med hänsyn härtill vår uppfattning, att i stadgandet
positivt måste uttryckas, att olägenheter på grund av dagsljusförhållandena
i och för sig äro lagliga skäl för beviljande av dispens.
Under hänvisning till det anförda, få vi föreslå följande formulering av
stadgandet i 5 § 1 morn.:
Arbetsrådet må, när dagsljusförhållandena eller arbetsförhållandena det
motivera eller eljest när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna
arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än i
nämnda paragraf sägs.
I sitt yttrande till arbetsrådet har svenska lantarbetareförbundet
föreslagit, att förevarande lagrum erhåller följande lydelse:
Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva att den i 4 § under viss månad
angivna veckoarbetstid må utbytas mot under annan månad angiven
veckoarbetstid, dock med iakttagande av att ordinarie arbetstid per år icke
härigenom förlänges. Därest parterna äro ense härom, må arbetsrådet även
godkänna annan fördelning av veckoarbetstiden, dock med den begränsning
per år som här ovan anförts.
Arbetsrådet finner sig för sin del icke kunna tillstyrka en sådan
lagändring men anser sig böra framhålla, att överflyttning av arbetstid torde
— såvitt vederbörande arbetare ej tillstyrkt annan fördelning — i allmänhet
böra ske endast inom de i lagen angivna gränserna av 41 och 54 timmar i
veckan.
Arbetarrepresentanterna i arbetsrådet anse emellertid att lagrummet i
fråga bör erhålla den lydelse, som föreslagits av svenska lantarbetareförbundet,
samt anföra till stöd för denna sin mening följande.
Med hänsyn till skiftande behov av arbetskraft i olika delar av landet och
för olika ändamål har lagens 5 § 1 mom. blivit flitigt anlitat. Som regel ha
ansökningarna gällt begäran att få skifta med 41 och 46 timmarsvecka under
vinterhalvåret. I en hel del fall ha emellertid ansökningarna inneburit, att
man med en dylik omflyttning velat möta ett rent tillfälligt behov av arbetskraft
utan att därför behöva anlita allmän övertid. Om således blott skäl
kan förebringas för ett tillfälligt behov av arbetstid, har arbetsrådet i brist
på regulativ i lagen bifallit framställningen. Ett flertal exempel föreligger
därför, då ordinarie arbetstid genom dessa överflyttningar den ena månaden
utgjort t. ex. 52 timmar per vecka för att följande månad utgöra 35 timmar
Kungl. Majlis proposition nr 196.
37
per vecka. Dylika marginaler i fråga om ordinarie veckotid ha säkerligen
icke varit avsikten vid lagens tillkomst och ha ej heller stöd i gammal
praxis. Med hänsyn till att lagens övertidsbestämmelser äro avsedda för att
tillgodose ett mera tillfälligt behov av arbetstid, synes det därför lämpligt
med ett visst regulativ i avseende på överflyttning av ordinarie tid.
I sitt yttrande till Kungl. Maj:t har arbetsmarknadskommissionen
förklarat att kommissionen funne dispensregeln i 5 § 1 mom. lämpligt
formulerad. Örn en dispensbestämmelse skulle vara till någon nylla borde
den icke begränsas alltför snävt. Kommissionen ansåge därför i likhet
med arbetsrådets majoritet att dispensregeln borde bibehållas oförändrad.
Mot kommissionens berörda uttalande har avvikande mening anförts dels
av tre ledamöter, vilka biträtt det förslag som framförts av arbetsgivarrepresentanterna
i arbetsrådet, dels ock av två ledamöter, som förordat
den utformning av dispensregeln som föreslagits av arbetarrepresentanterna
i arbetsrådet.
Svenska lantarbetsgivareföreningen och svenska lantarbetareförbundet ansluta
sig till den mening som framförts av respektive partsrepresentanter
inom arbetsrådet.
Den allmänna regel för arbetsrådets dispensgivning, som innehålles {Föredragan5
§ 1 mom. av lagen, lämnar i sin nuvarande lydelse arbetsrådet ett betydande
spelrum då det gäller att, under hänsynstagande till omständigheterna
i det särskilda fallet, bedöma om och i vad mån avvikelser från
de legalt givna arbetstidsreglerna skola medgivas. Fördelarna härav äro,
såsom ock understrukits av såväl arbetsrådet som arbetsmarknadskommissionen,
så betydande, att en begränsning, utöver vad nu gäller, av arbetsrådets
rätt att avslå och bifalla dispensansökningar bör företagas endast
örn mycket starka skäl tala därför. Då detta knappast kan anses vara
fallet, anser jag mig icke böra föreslå någon ändring i dispensregeln. Jag
förutsätter härvid såsom givet att arbetsrådet vid behandlingen av dispensansökningar
å ena sidan täger skälig hänsyn till sådana avvikelser i ljusförhållandena
som motivera överflyttning av arbetstid exempelvis från
november till mars samt å andra sidan icke medgiver arbetstidsöverflyttning
av sådan anledning eller i sådan omfattning som med hänsyn till lagens
syfte icke bär godtagas.
intagning av övertid m. in.
Enligt 7 §2 mom. äger arbetsgivare utan särskilt tillstånd av arbetsrådet
uttaga övertid med högst 200 timmar under en tidrymd av 12 månader i
följd, därav högst 48 timmar under loppet av fyra arbetsveckor. I 3 mom.
av samma paragraf stadgas alt, örn ytterligare eftergilt är påkallad av
trängande behov, sådan må i viss utsträckning medgivas av arbetsrådet.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
I sitt yttrande till arbetsrådet har svenska trådgårdsarbetsgivareföreningen
anfört, att med hänsyn till den utomordentliga arbetsbrådska,
som tidvis under säsongerna rådde inom trädgårdsodlingen, arbetsgivare
borde tillförsäkras möjlighet att utan särskilt tillstånd av arbetsrådet
uttaga längre arbetstid än vad som vore möjligt enligt 7 § 2 mom.
Erfarenheten hade nämligen givit vid handen, att den nuvarande begränsningen,
48 timmar under loppet av fyra arbetsveckor, vållat svårigheter
inom trädgårdsodlingen. Under hänvisning till det sålunda anförda har
trädgårdsarbetsgivareföreningen föreslagit, att 7 § 2 mom. i lagen ändras
så till vida, att arbetsgivaren blir berättigad att utlaga övertid med högst
72 timmar per fyraveckorsperiod och högst 300 timmar under en tidrymd av
12 månader eller att, därest den nu gällande bestämmelsen om övertidens
begränsning till 200 timmar för en tidrymd av 12 månader i följd skulle
komma att bibehållas, begränsningen för fyraveckorsperiod likväl fastställes
till 72 timmar.
Arbetsrådet framhåller häremot, att örn den i 7 § 2 mom. medgivna
möjligheten att uttaga övertid i stor utsträckning varit otillräcklig för tillgodoseende
av behovet av arbetstid inom trädgårdsskötseln, detta borde ha
kommit till uttryck i antalet till arbetsrådet inkomna ansökningar örn extra
Övertid enligt 7 § 3 mom. Dylika framställningar hade emellertid endast i
ett fåtal fall gjorts hos rådet. Med hänsyn härtill ansåge sig arbetsrådet icke
böra förorda den ifrågasatta lagändringen.
I sitt yttrande till Kungl. Majit har Sveriges handelstrådgårdsmcistareförbund
understrukit önskvärdheten av att en lagändring komme
till stånd i den riktning, som trädgårdsarbetsgivareföreningen föreslagit.
Den omständigheten, att endast ett fåtal trädgårdsmästare gjort framställning
om extra övertid, utgjorde icke något övertygande bevis för att behov
av lagändring icke förelåge. Förhållandet vore nämligen, att arbetsgivarna
inom branschen i allmänhet hyst obenägenhet att göra framställning till
offentlig myndighet, varför de hellre kämpat med de ofta enorma svårigheter
som förelegat på grund av säsongbrådskan. Livsmedelskommissionen
och arbetsmarknadskommissionen finna däremot ej ifrågavarande ändring
påkallad. I
I sitt yttrande till arbetsrådet har svenska lantarbetsgivareföreningen
framhållit, att från många håll uttalats önskemål örn att inom
jordbruket begagnade lönelistor borde få användas som övertidsjournaler.
Genom användning av kombinerad lönelista och övertidsjournal skulle vinnas
dels att övertidsarbete alltid antecknades, då ju betalning härför skulle
utgå, dels att antalet av de formulär, som lantarbetsgivarna måste föra,
nedbringades. Da jordbrukets löneutbetalning i regel skedde per kalendermånad,
borde för den skull bestämmelsen i 7 § 2 mom. erhålla sådan ly
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
39
delse, att arbetsgivaren berättigades uttaga övertid icke som nu per fyraveckorsperioder
utan per kalendermånad. En sådan förändring skulle visserligen
i någon ringa mån försvåra kontrollen av övertidens uttagande
men vore likväl av praktiska skäl starkt befogad. Utan en sådan ändring
torde upprättande av en kombinerad lönelista och övertidsjournal vara ett
så gott som olösligt problem.
Arbetsrådet anför för egen del följande:
Lantarbetsgivareföreningens förslag torde innebära, ej blott att övertiden
skulle få uttagas med visst timantal för kalendermånad utan även att anteckning
om uttagen övertid endast skulle behöva göras efter utgången av
varje månad. Enligt såväl den allmänna arbetstidslagen och arbetstidslagen
för detaljhandeln som nu gällande lantarbetstidslag skall emellertid nyss
nämnd anteckning i regel ske efter utgången av varje vecka. Då nämnda
bestämmelse tillkommit ur kontrollsynpunkt, möter det starka betänkligheter
att generellt medgiva arbetsgivare rätt att beräkna och anteckna övertiden
per kalendermånad. Arbetsrådet anser sig därför icke kunna tillstyrka en
lagändring i här angiven riktning.
Då avlöningen inom jordbruket i regel utbetalas månadsvis, föras också
lönelistor, lönekort o. s. v. i allmänhet per månad. Örn dylik lönelista vid
visst företag är uppställd på sådant sätt, att det ur kontrollsynpunkt intet är
att erinra mot att övertid enligt lagen antecknas därå efter utgången av varje
månad, synes i och för sig rimligt, att övertiden jämväl får beräknas för
månad. Jämlikt 8 § i lagen äger arbetsrådet efter därom gjord ansökan medgiva
tillstånd till det förra förfaringssättet men icke lill det senare. Med
hänsyn bland annat till önskvärdheten av att skyldigheten att bokföra övertid
i möjligaste mån förenklas utan att kontrollen å lagens efterlevnad
härigenom eftersättes, får arbetsrådet föreslå, att till 7 § 2 mom. i lagen
fogas ett nytt stycke av följande innehåll.
Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att i första stycket omförmäld
övertid må uttagas med högst 50 timmar för kalendermånad.
I de yttranden till Kungl. Majit, vari arbetsrådets förevarande
förslag uttryckligen berörts, har detsamma tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Anledning synes icke föreligga att vad beträffar trädgårdsskötsel medgiva
arbetsgivaren att uttaga övertid i större omfattning än för närvarande
enligt 7 § 2 mom. är tillåtet. Jag kan alltså icke biträda det väckta förslaget
i sådan riktning. Härvid vill jag emellertid understryka att, örn
i något fall ytterligare eftergift skulle påkallas av trängande behov, arbetsrådet
ina medgiva sådan enligt 3 mom. av paragrafen.
Av arbetsrådet har framlagts ett förslag av huvudsakligen formell natur,
innebärande att övertidsberäkningen, vilken enligt gällande bestämmelser
anknyter till fyraveckorsperioder, skulle, örn arbetsrådet finner skäl att
därtill lämna sitt medgivande, få verkställas per kalendermånad. Förslaget
har icke mött någon gensaga i remissyttrandena och har jag upptagit det i
departementsförslaget efter viss redaktionell jämkning.
Föredragan
den.
40
Kungl. Maj.-ts proposition nr 196.
Övriga stadgande!!.
I 8 §, som innehåller bestämmelser om journalföring av övertid, stadgas
bland annat, att arbetsgivaren bör anskaffa och å arbetsstället förvara övertidsjournal,
upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet.
I sina yttranden till arbetsrådet ha svenska lantarbetareförbundet
och landsorganisationen hemställt, alt i förevarande paragraf stadgas
obligatorisk skyldighet för arbetsgivare att anskaffa övertidsjournal.
Som skäl härtill har anförts, att journalföring av övertid mångenstädes
vore bristfällig av den anledningen, att övertidsjournal saknades vid tillfälle,
då övertidsarbete vore aktuellt.
Ar betsrådet påpekar, att rådet i sin förutnämnda skrivelse med förslag
till 1942 års lantarbetstidslag förordat en lagändring av nyssberörda
innehåll. Förslaget godtogs emellertid ej av Kungl. Majit eller riksdagen.
Arbetsrådet ansåge sig nu icke böra framlägga förslag härom.
Förslaget har berörts endast i ett fåtal av yttrandena till Kungl.
Majit. Arbetsmarknadskommissionen finner icke någon ändring av paragrafen
påkallad. Svenska lantarbetsgivareföreningen avstyrker förslaget samt
framhåller därvid, att det torde kunna överlåtas åt arbetsgivarna att avgöra
om dylik journal behövde föras eller ej. Arbetsgivare, som ej fört
övertidsjournal, löpte ju alltid risken att ej kunna motbevisa arbetarnas
sannolika påståenden, att övertid uttagits.
Vad beträffar 9 §, vilken innehåller särskilda bestämmelser om arbetsrådets
sammansättning vid behandlingen av ärenden som avses i lantarbetstidslagen,
har tjänstemännens centralorganisation i sina erinringar till
arbetsrådet åberopat ett yttrande av Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund
vari påyrkas att i lagen införes en bestämmelse av
innehåll att bland arbetsrådets ledamöter eller suppleanter städse skall finnas
tillräcklig tillgång till speciell sakkunskap i fråga om djurskötseln.
I 11 § stadgas att tillsyn å efterlevnaden av lantarbetstidslagen skall utövas
av yrkesinspektionen samt att därvid i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse
vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av 1912 års
lag om arbetarskydd. Svenska lantarbetareförbundet har i sitt yttrande till
arbetsrådet ifrågasatt, huruvida ej hänvisningen till lagen örn arbetarskydd
borde utbytas mot en konkret formulering i överensstämmelse med den åberopade
lagens bestämmelser. Den fördelen skulle härmed vinnas, att de av
lantarbetstidslagen berörda parterna i lagens egen text kunde erhålla upplysning
örn vilka regler som skulle lända till efterrättelse i fråga om lagens
tillsyn och efterlevnad.
Vad sålunda anförts beträffande 9 och 11 §§ har icke föranlett något uttalande
av arbetsrådet.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
Arbetsmarknadskommissionen anser att den av lantarbetareförbundet berörda
frågan kunde tillfredsställande lösas genom alt ifrågavarande bestämmelser
avtrycktes i de allmänt spridda upplagorna av lantarbetstidslagen.
Förslaget att ålägga arbetsgivaren obligatorisk skyldighet att anskaffa Föredraganövertidsjournal
framfördes redan i samband med tillkomsten av 1942 års *en''
lantarbetstidslag. Då underlåtenhet att iakttaga en sådan föreskrift icke
lämpligen kunde förbindas med straffansvar, stannade man emellertid för
det nuvarande stadgandet i 8 §, enligt vilket arbetsgivaren bör anskaffa
övertidsjournal. Någon anledning att nu ändra nämnda paragraf i den
föreslagna riktningen synes icke föreligga. Däremot bör i paragrafen företagas
en formell komplettering, betingad av ändringen i 7 §.
De väckta förslagen örn komplettering av bestämmelserna i 9 och 11 §§
av lagen har jag icke funnit anledning att biträda. Nämnda paragrafer
liksom de i det föregående icke närmare berörda stadgandena i den gällande
lagen ha i oförändrat skick upptagits i förslaget till ny lantarbetstidslag.
Lagens giltighetstid,
I sitt yttrande till arbets rå det har lantbruksstyrelsen förordat
en prolongation av lantarbetstidslagen på vedertagen tidsintervall, tre
år, därvid styrelsen framhållit att de nuvarande osäkra förhållandena på
alla områden, icke minst å arbetsmarknadens, vilka torde komma att gälla
åtskilliga år efter ett eventuellt upphörande av kriget, icke gjorde det tillrådligt
att nu genomföra en definitiv lagstiftning av förevarande slag. Riksförbundet
landsbygdens folk har även uttalat, att förhållandena för det svenska
jordbruket alltjämt vore så krisbetonade, att man ännu icke kunde
överblicka de förutsättningar under vilka jordbruket i framtiden skulle
arbeta. Av denna anledning ansåge förbundet, att lantarbetstidslagen allt
fortfarande borde lia provisorisk karaktär intill den tidpunkt, då linjerna
för jordbrukets efterkrigspolitik blivit mera utformade och statsmakten i
samband därmed gjort behövliga utfästelser. Med hänsyn till det intensiva
utredningsarbete, som för närvarande påginge, ansåge förbundet att, örn
intet särskilt inträffade, tidpunkten icke borde vara alltför avlägsen för ett
definitivt ställningstagande till lantarbetstidslagen.
Svenska lantarbetareförbundet har däremot i sitt yttrande till arbetsrådet
förklarat att, under förutsättning att de av förbundet hos rådet anförda synpunkterna
beaktades, förbundet ansåge att lantarbetstidslagen nu borde göras
definitiv.
Arbetsrådet — sorn erinrar örn alt rådet med hänsyn till rådande
krisläge icke ansett sig böra förorda mera betydande ändringar i lantarbetstidslagen
— framhåller att det emellertid vöre givet, alt efter det pågående
världskrigets slut och sedan de ekonomiska förhållandena stabiliserats läget
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sand. Nr 196. 4
42
''öredragan
den.
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
inom jordbruket kunde vara sådant, att genomgripande ändringar i lagen
kunde anses motiverade. Med hänsyn härtill finge arbetsrådet föreslå, att
den nya lantarbetstidslagen erhölle provisorisk giltighet, förslagsvis för ytterligare
en treårsperiod, räknat från och med den 1 november 1945.
I yttrandena till Kungl. Majit tillstyrkes i allmänhet förslaget
att lagen skall givas treårig giltighet. Socialstyrelsen — som enligt vad förut
nämnts biträder arbetsrådets tanke att lagen icke nu skall göras till föremål
för saklig revision — föreslår emellertid, att lagens giltighetstid förlänges
med endast två år. Detta motiveras av socialstyrelsen med en hänvisning
till önskvärdheten av att omprövningen av lagens sakliga innehåll icke uppskjutes
längre än som är nödvändigt. Livsmedelskommissionen, som ansluter
sig till förslaget om en förlängning på tre år, framhåller att det, bl. a.
med hänsyn till de vittomfattande förslag till förändringar inom jordbruket
vilka för närvarande vore under övervägande inom 1942 års jordbrukskommitté,
icke syntes möjligt att nu taga ståndpunkt till denna lagstiftnings
mera slutgiltiga utformning.
Även örn lantarbetstidslagen i enlighet med vad av mig förordats i vissa
avseenden nu göres till föremål för saklig revision återstå flera punkter —
hl. a. frågorna örn lagens tillämpningsområde, undantagsbestämmelsen örn
mjölkning på ackord och arbetstidsregleringen för djurskötarna — vilka
inom en icke alltför avlägsen tid böra upptagas till förnyad omprövning.
Jag anser därför att giltigheten för den blivande lagen bör begränsas, lämpligen
för den hittills vedertagna tidrymden av tre år.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det inom
socialdepartementet utarbetade förslaget till ny lantarbetstidslag, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdde
hemställan bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Jan-Erik Stenius.
1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här uteslutits.
Kungl. Maj:t$ proposition nr 196.
43
Vtdrog au protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 mars
1945.
Närvarande:
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,
Ekberg,
Santesson.
Enligt lagrådet den 2 mars 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll över
.socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 16 februari
1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till
lantarbetstidslag.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av t. f.
chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet I. A. Lindell.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 mars
1945.
Närvarande: .,
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss,
Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Erlander lagrådets den 6 mars 1945 avgivna utlåtande över det
den 16 februari 1945 till lagrådet remitterade förslaget till lantarbetstidslag
samt hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats ulan erinran, måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Jan-Erik Stenius.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm lillö
516048
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1945:312 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lantarbetstidslag. a1 i texten
- 2LU 1945:47 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lantarbetstidslag, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten