Sök i Ratio Lex

Med förslag till lantarbetstidslag

1945-03-09 · 44 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 42 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:196, Med förslag till lantarbetstidslag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

1

Nr 196.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lantarbetstidslag;

given Stockholms slott den 9 mars 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lantarbetstidslag.

GUSTAF.

Tage Erlander.

linning lill

s protokoll 1945

1 sami. Nr 196.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr I9fi.

(Gällande lag:)

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Nr 651.

Lantarbetsti dslag;

given Särö den 18 juli 1942.

Lagens tillämpningsområde.

Förslag till

Lantarbetstidslag.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning:

1) å jordbruk jämte därtill hörande

binäringar, vilka icke bedrivas

såsom självständiga företag, samt å

byggnadsarbete för jordbruk eller

sådan dess binäring som nu nämnts,

allt för såvitt i företaget till arbete

för arbetsgivares räkning i regel användas

minst tre arbetare, häri icke

inräknad arbetare, som användes till

arbete, vilket avses under a)—f) här

nedan; samt

2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom

självständigt företag, för såvitt

däri till arbete för arbetsgivares räkning

i regel användes minst en arbe
-

1 §■

Denna lag äger tillämpning:

1) å jordbruk jämte därtill hörande

binäringar, vilka icke bedrivas

såsom självständiga företag, samt å

byggnadsarbete för jordbruk eller

sådan dess binäring som nu nämnts,

allt för såvitt i företaget till arbete

för arbetsgivares räkning i regel användas

minst två arbetare, häri icke

inräknad arbetare, som användes till

arbete, vilket avses under a)—f) här

nedan; samt

2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom

självständigt företag, för såvitt

däri till arbete för arbetsgivares räkning

i regel användes minst en arbetare

enligt samma beräkning.

tare enligt samma beräkning.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) kolning i mila;

c) mjölkning, skötsel och upptagning av rotfrukter, dikning, skogsarbete,

upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, allt i den

mån dessa arbeten utföras mot ackordsersättning;

d) husligt arbete;

e) arbete, som bedrives av staten; samt

f) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning.

2 §■

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas:

a) medlem av arbetsgivarens familj;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

3

(Gällande lag:) (Kungl. Maj-.ts förslag:)

b) lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning;

eller

c) bokhållare eller annat kontorsbiträde.

3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars

rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete

är att hänföra till sådant, varå denna lag äger tillämpning, eller huruvida

viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första

stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta fragan till arbetsrådet, näi part

sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av

domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses

har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör

eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

Ordinarie arbetstid.

4§-

1 mom. Till arbete, som avses i

1 § första stycket under 1), må arbetsgivare

icke använda arbetare under

längre tid, raster oräknade, än

för dygn 10 timmar samt för arbetsvecka
under

januari, februari och december

Al timmar,

under mars, oktober och november

46 timmar samt

under tiden april—september 54

timmar.

Från vad sålunda stadgats skola

gälla följande undantag:

a) För varje brukningsdel må en

arbetare, som i regel användes till

såväl djurskötsel som annat arbete

(arbetare med blandat arbete), användas

till arbete under januari,

februari och december högst 47 timmar

för arbetsvecka samt under

mars, oktober och november högst

52 timmar för arbetsvecka.

Vad nu sagts gällö ock den, som

ersätter arbetare med blandat arbete

under ledighet.

b) För arbetare, som huvudsakligen

användes till djurskötsel (djurskötare),

samt för arbetare, som un
-

Ordinarie arbetstid.

4 §•

1 mom. Till arbete, som avses i

1 § första stycket under 1), må arbetsgivare

icke använda arbetare under

längre tid, raster oräknade, än

för dygn 10 timmar samt för arbetsvecka
under

januari, februari och december

43 timmar,

under mars, oktober och november

48 timmar samt

under tiden april—september 52

timmar.

Från vad sålunda stadgats skola

gälla följande undantag:

a) För varje brukningsdel må en

arbetare, som i regel användes till

såväl djurskötsel som annat arbete

(arbetare med blandat arbete), användas

till arbete under januari,

februari och december högst 45 timmar

för arbetsvecka samt under

mars, oktober och november högst

50 timmar för arbetsvecka.

Vad nu sagts gällö ock den, som

ersätter arbetare med blandat arbete

under ledighet.

b) För arbetare, som huvudsakligen

användes till djurskötsel (djurskötare),

samt för arbetare, som un
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

(Gällande lag:)

(Kungl. Majrts förslag:)

der minst en vecka ersätter djurskötare,

må arbetstiden icke överstiga

för dygn nio timmar och för två arbetsveckor

i följd 108 timmar.

För att ersätta djurskötare under

kortare tid än en vecka må annan

arbetare användas till djurskötsel utöver

den i första stycket angivna

tiden för arbetsvecka, dock att den

sammanlagda arbetstiden icke må

överstiga 54 timmar för arbetsvecka.

der minst en vecka ersätter djurskötare,

må arbetstiden icke överstiga

för dygn nio timmar och för två arbetsveckor

i följd 100 timmar.

För att ersätta djurskötare under

kortare tid än en vecka må annan

arbetare användas till djurskötsel utöver

den i första stycket för oktober

—mars angivna tiden för arbetsvecka.

Den sammanlagda arbetstiden

för arbetsvecka, varunder sådan arbetare

användes även till djurskötsel,

må varken under nämnda månader

eller under året i övrigt överstiga

50 timmar.

2 mom. Till arbete, som avses i 2 mom. Till arbete, som avses i

1 § första stycket under 2), må ar- 1 § första stycket under 2), må ar
betsgivare

icke använda arbetare un- betsgivare icke använda arbetare

der längre tid, raster oräknade, än under längre tid, raster oräknade,

för dygn 10 timmar samt för arbets- än för dygn 10 timmar samt för

vecka arbetsvecka

antingen 48 timmar antingen 48 timmar

eller ock under januari, februari, eller ock under januari, februari,

november och december 42 timmar, november och december 43 timmar,

under mars och oktober 45 timmar under mars och oktober 46 timmar

samt under tiden april—.september samt under tiden april—september

53 timmar. 52 timmar.

3 mom. Med arbetsvecka förstås i fall, som avses i 1 morn., tiden från

och med måndag till och med söndag samt i fall, som avses i 2 morn., tiden

från och med fredag till och med torsdag. Vad i 1 mom. föreskrivits beträffande

två arbetsveckor i följd skall gälla för perioder om två arbetsveckor,

räknade från första måndagen i november månad varje år.

För viss månad given föreskrift örn arbetstid skall tillämpas under arbetsvecka

eller tvåveckorsperiod, som nyss sagts, vars första dag infaller under

månaden.

5 §•

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna

arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än

i nämnda paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes

längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet

medgivas, då det av uttalanden av arbetarnas sammanslutning eller

sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de

arbetare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och

arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Arbete å övertid.

6 §■

1 inom. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som

ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drif t eller ock medfört öveihängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,

må arbetare, i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,

användas till arbete å övertid. Örn sådant arbete samt dess anledning, omfattning

och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn

från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill

sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet

att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma

i betalt brev avlämnats till posten.

2 mom. Arbetare må utan sådan anmälan eller ansökan, som i 1 mom.

sägs, användas till arbete å övertid, som föranledes av födelser, sjukdomsfall

eller olycksfall bland djuren.

7 §■

1 mom. Erfordras för driftens ohindrade gång nödvändigtvis att förberedelse-

eller avslutningsarbeten utföras före eller efter den allmänna arbetstiden

eller såvitt angår trädgårdsskötsel att sa kallad vakttjänst utföres utom

den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetare därtill användas å över
-

tid under högst sju timmar för arbetsvecka.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat

fall än som avses i 6 § med hänsyn

till särskilt förhållande påkallat

att använda arbetare till arbete å

övertid, vare därtill berättigad för

högst 48 timmar under loppet av

fyra arbetsveckor och 200 timmar

under en tidrymd av 12 månader i

följd.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat

fall än som avses i 6 § med hänsyn

till särskilt förhållande påkallat

att använda arbetare till arbete å

övertid, vare därtill berättigad för

högst 48 timmar under loppet av

fyra arbetsveckor eller, örn arbetsrådet

finner skäl sådant medgiva,

högst 50 timmar under loppet av en

kalendermånad; dock icke för mer

än 200 timmar under en tidrymd av

12 månader i följd.

3 mom. Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, ina sådan,

dock för högst 100 timmar under en tidrymd av 12 månader i följd, meddelas

av arbetsrådet.

4 morn. I fråga örn arbetares skyldighet alt utföra arbete, som avses i

denna paragraf, gäller vad därom kail anses vara med arbetsgivaren överenskommet,

men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetaren genom

användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

8 §■

Arbetsgivaren bör anskaffa och å arbetsstället förvara överlidsjournal,

upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet.

Rörande arbetares användande till arbete å övertid enligt 0 § 1 moni. eller

7 § åligger del arbetsgivaren all göra anteckning i sådan överlidsjournal

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

(Gällande lag:)

(Kungl. Maj:ts förslag:)

senast den första söckendagen i näst därpå följande arbetsvecka eller, därest

då icke kan avgöras, huruvida arbetstiden är att hänföra till sådan, som avses

i nämnda lagrum, så snart sådant kan bedömas. Arbetsrådet äger dock

föreskriva, att anteckning örn arbete å övertid får verkställas å annan tid

och på annat sätt än nu angivits. I fråga om sådant arbete å övertid, som

avses i 7 § 1 morn., är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning,

där övertiden finnes behörigen upptagen å arbetstidschema, anslaget å

arbetsstället och angivande tiden för det dagliga arbetets början och slut.

Arbetare åge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran

erhålla del av övertidsjournalen såvitt honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 § Beslut av arbetsrådet enligt 6 §

1 mom. eller 7 § 3 mom. skall biläg- 1 mom. eller 7 § 2 eller 3 mom, skall

gas journal eller annan handling,

däri anteckning enligt andra stycket

skall göras, och skall journalen eller

handlingen jämte bilagda beslut förvaras

å arbetsstället under minst tre

år, räknat beträffande journalen

eller handlingen från den tid, då

sista anteckningen gjordes däri, och

beträffande beslutet från detsammas

datum.

biläggas journal eller annan handling,

däri anteckning enligt andra

stycket skall göras, och skall journalen

eller handlingen jämte bilagda

beslut förvaras å arbetsstället under

minst tre år, räknat beträffande

journalen eller handlingen från den

tid, då sista anteckningen gjordes

däri, och beträffande beslutet från

detsammas datum.

Allmänna bestämmelser.

9 §•

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i

denna lag, utser Konungen för viss tid två med jordbruksförhållanden förtrogna

ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, föreslagna av de

.svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring i

arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar;

en ledamot skall utses bland personer, föreslagna

av landsorganisationen i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta

en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar.

För var och en av ledamöterna utses i enahanda ordning minst två suppleanter,

av vilka en bör vara förtrogen med förhållandena inom trädgårdsskötseln.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola, med

iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning

stadgas, närvara båda de ledamöter, vilka utsetts i här nämnd

ordning, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna

i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

10 §.

1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,

som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst

verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense om viss eftergift i något

avseende, varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 morn., må Konungen på framställning

av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må

inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

7

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter

inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller företag,

att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen på

framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena

påkallat undantag från lagens tillämpning.

11 §> ..

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid

skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande

tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

12 §.

Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är

stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med

dagsböter. Var arbetaren under 18 år, vare den, som har vårdnaden örn

arbetaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen till

böter från oell med fem till och med femtio kronor.

13 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives

i 6 § 1 morn., eller att iakttaga vad enligt 8 § andra, tredje eller fjärde

stycket åligger honom, straffes med dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,

som avses i 8 § andra stycket, straffes med dagsböter ej under fem.

14 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad,

men eljest vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

15 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun eller hushållningssällskap,

skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit

viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

16 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande

användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning

lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt den

avser arbetsrådets befogenhet och

verksamhet, den 1 augusti 7942 och

i övrigt den 1 november 7942 samt

gäller till och med den 31 oktober

7945. Beträffande förseelse mot lagen,

som begåtts under tiden för

dess giltighet, skall dock vad i lagen

är stadgat fortfara att gälla efter

sistnämnda dag.

Denna lag träder i kraft, såvitt den

avser arbetsrådets befogenhet och

verksamhet, den 1 augusti 7945 och

i övrigt den 1 november 7945 samt

gäller till och med den 31 oktober

7948. Beträffande förseelse mot lagen,

sorn begåtts under tiden för dess

giltighet, skall dock vad i lagen är

stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda

dag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Muj:ts proposition nr 196.

Utdrag av protokollet över socialärenden hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 februari

1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander,

Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Erlander fråga örn ny lantarbetstidslcig samt anför:

Inledning.

Den första lagliga regleringen av arbetstiden inom jordbruk och trädgårdsskötsel

infördes genom 1936 års lantarbetstidslag, vilken tillkom på

grundval av en av den s. k. lantarbetstidsutredningen verkställd utredning

(S. O. U. 1935:48). Redan följande år undergick denna lag en genomgripande

revision, huvudsakligen i följande hänseenden: lagens tillämpningsområde

utvidgades från att omfatta företag med flera än fyra arbetare till

att omfatta företag inom jordbruket med minst tre arbetare och företag

inom trädgårdsskötseln med minst en arbetare; djurskötsel, som förut var

undantagen, inbegreps under lagen; den ordinarie arbetstiden begränsades

ytterligare från i genomsnitt 52—53 timmar i veckan till 48—49 timmar i

veckan. Vid de åren 1939 och 1942 vidtagna revisionerna av lantarbetstidslagen

företogos inga väsentliga ändringar i lagen. Den sistnämnda år av

riksdagen antagna lantarbetstidslagen utfärdades den 18 juli 1942 (nr 651)

och gäller till och med den 31 oktober 1945.

Då giltighetstiden för lantarbetstidslagen sålunda utlöper under året,

måste statsmakterna dessförinnan taga ståndpunkt till frågan, i vilken form

lagen skall förnyas. Kungl. Maj:t har också genom skrivelse den 22 september

1944 lämnat i uppdrag åt arbetsrådet att, efter hörande av de myndigheter

och sammanslutningar vilkas hörande rådet funne lämpligt, verkställa

utredning om och i vad mån ändringar vore erforderliga i lantarbetstidslagen

samt till Kungl. Majit inkomma med berörda utredning jämte

det förslag, vartill densamma kunde föranleda.

I anledning härav har arbetsrådet berett följande myndigheter och orga
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majlis proposition nr 196.

nisationer tillfälle att till rådet inkomma med de erinringar, vartill bestämmelserna

i lagen givit anledning, nämligen riksförsäkringsanstalten, lantblänsstyrelsen,

Sveriges lantbruksförbund, svenska arbetsgivareföreningen,

svenska lantarbetsgivareföreningen, svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen,

Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, Sveriges skogsägaieföreningars

riksförbund, föreningen skogsarbeten, riksförbundet landsbygdens folk,

landsorganisationen i Sverige, svenska lantarbetareförbundet, svenska transportarbetareförbundet

samt tjänstemännens centralorganisation. \ ttranden

ha inkommit till arbetsrådet från samtliga de nämnda myndigheterna och

sammanslutningarna. Härvid har dock enbart hänvisning skett, av svenska

arbetsgivareföreningen till det yttrande, som avgivits av svenska lantarbetsgivareföreningen,

och av Sveriges skogsägareföreningars riksföibund till det

yttrande, som avgivits av Sveriges lantbruksförbund. Riksförbundet landsbygdens

folk har icke ansett sig böra göra något eget uttalande rörande detaljerna

i nuvarande lagstiftning utan därutinnan hänvisat till det uttalande

som lämnats av svenska lantarbetsgivareföreningen. Föreningen skogsarbeten

har icke heller ansett sig böra avgiva något yttrande i frågan om eventuella

ändringar i lantarbetstidslagen. Svenska transportarbetareförbundet

har slutligen meddelat, att förbundet icke kunde bidraga med utredning

eller förslag i nämnda fråga.

Arbetsrådet har därefter med skrivelse den 25 november 1944 redovisat

det av Kungl. Maj:t erhållna uppdraget. Rådet föreslår härvid att lantarbetstidslagen,

efter allenast en mindre ändring i 7 § 2 morn., förlänges

för en tid av tre år. Rådets yttrande i ämnet är emellertid icke enhälligt

utan skiljaktiga meningar ha anmälts å ena sidan av arbetsgivarrepresentanterna

i rådet (ledamöterna Söderbäck och Sigmund) och å andra sidan

av arbetarrepresentanterna i rådet (ledamöterna Thörnberg och Sträng).

De nämnda rådsledamöterna lia å ömse sidor framlagt olika förslag till

ändring av lantarbetstidslagen utöver det av rådet förordade.

Över de förslag som framställts av arbetsrådet eller dess särskilda ledamöter

eller framkommit i yttranden som avgivits till rådet lia, efter remiss,

yttranden inhämtats från riksförsäkringsanstalten, lantbruksstyrelsen, socialstyrelsen,

statens arbetsmarknadskommission och statens livsmedelskommission.

Vidare har tillfälle till yttrande över nämnda förslag beretts

Sveriges lantbruksförbund, svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen,

svenska trädgård sarbetsgivareföreningen, Sveriges

handelsträdgårdsmästareförbund, riksförbundet landsbygdens folk, landsorganisationen

i Sverige, svenska lantarbetareförbundet, svenska transportarbetareförbundet

och tjänstemännens centralorganisation. Samtliga de

nämnda organisationerna utom trädgårdsarbetsgivareföreningen lia begagnat

sig av det givna tillfället att avgiva yttrande. Svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen lia i sina yttranden instämt, den torra i

lan t arbetsgivareföreningens yttrande och (leii senare i lantarbetareförbundets.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 196.

Principfrågan om lantarbetstidslagen nu bör underkastas

saklig revision.

Beträffande principfrågan om iantarbetstidslagen nu bör göras till föremål

för saklig revision framhåller arbetsrådet att de nuvarande förhållandena

inom jordbruk och trädgårdsskötsel vore, i vad avsåge tillgången

på arbetskraft och nödvändigheten att hålla produktionen på högsta

möjliga nivå, på grund av det alltjämt pågående världskriget desamma

som rådde vid 1942 års revision av lagen. Lika litet som då funne arbetsrådet

att det under nuvarande krisläge med därav betingade ovissa utsikter

om hur de framtida förhållandena komme att gestalta sig vore tillrådligt att

företaga genomgripande ändringar i lagen. Med nämnda utgångspunkt

och med stöd av de erfarenheter, som arbetsrådet vunnit under lantarbetstidslagens

giltighetstid, hade rådet funnit sig böra föreslå allenast förutberörda

mindre ändring i 7 § 2 mom. av lagen. I det följande skall närmare

redogöras för nämnda ändringsförslag. Såsom av den kommande

redogörelsen framgår delas icke arbetsrådets inställning till principfrågan

av de ledamöter i rådet som anmält skiljaktig mening.

I yttrandena till Kungl. Majit förklarar riks försäkring sanstallen,

att anstalten, efter yrkesinspektörernas hörande, delade de synpunkter

arbetsrådet anfört. Lantbruksstyrelsen uttalar, att styrelsen, ehuru styrelsen

gärna ville erkänna att de från arbetarhåll framkomna ändringsförslagen

i och för sig kunde ha ett socialt berättigande, likväl på grund av

rådande läge inom jordbruket icke ansåge sig kunna förorda förslagens

genomförande.

Socialstyrelsen anser, att arbetsrådet anfört bärande skäl för att inga

ändringar i lantarbetstidslagen bortsett från förutberörda obetydliga ändring

av dess 7 § 2 mom. borde vidtagas under nuvarande förhållanden.

En sådan ståndpunkt innebure i sig själv icke något avvisande av de krav

på mera väsentliga förbättringar av lagen, som gjorde sig gällande. En

förnyad omprövning av lagens innehåll borde snarast möjligt företagas

efter krigets slut, varvid från olika håll redan framställda förslag till ändringar

borde beaktas.

Livsmedelskommissionen finner i likhet med arbetsrådet, att det icke

under nuvarande krisläge med därav betingade ovissa utsikter om hur de

framtida förhållandena komme att gestalta sig vore tillrådligt att företaga

genomgripande ändringar i lagen. Kommissionen ville kraftigt understryka

vad av arbetsrådet anförts om nödvändigheten att hålla produktionen på

högsta möjliga nivå och måste förty bestämt motsätta sig varje ändring,

som kunde antagas komma att medföra risker för rubbningar i produktionen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. M(ij:ts proposition nr W6.

Två ledamöter av kommissionen (fru Nordgren och herr Johansson) ha

emellertid i avgiven reservation biträtt vissa från arbetarsidan framförda

viktigare ändringsförslag.

Arbetsmarknadskommissionen delar icke arbetsrådets principiella uppfattning,

att lantarbetstidslagens bestämmelser skulle anknyta till det aktuella

försörjningsläget, samt anför härutinnan:

Även om lagen formellt sett förblir ett provisorium, mot vilket kommissionen

icke har något att erinra, har den dock reellt sett karaktären av

en permanent lagstiftning. Med hänsyn härtill finner kommissionen att

man icke på grund av det aktuella läget inom de delar av arbetsmarknaden,

varom här är fråga, bör motsätta sig i och för sig skäliga ändringar

i lantarbetstidslagen. I varje fall örn frågan ses på lång sikt torde jordbrukets

arbetskraftsproblem kunna lösas endast om lantarbetarnas arbetsförhållanden,

bl. a. med avseende på arbetstidens längd och fördelning på

året, göras likartade med andra arbetargruppers, så långt detta låter sig

göra med hänsyn till jordbrukets speciella produktionsförhållanden. Om

lagens tillämpning skulle medföra särskilda svårigheter, återstår antingen

den i 10 § 2 morn. lantarbetstidslagen angivna möjligheten att Kungl. Majit

beträffande viss del av riket eller för visst arbete eller företag medgiver

undantag från lagens tillämpning, eller att Kungl. Majit jämlikt lagen den

14 juni 1940 (nr 484) örn undantag från gällande bestämmelser rörande

arbetstidens reglering m. m. förordnar, att lantarbetstidslagen, i den omfattning

det prövas nödigt, icke skall äga tillämpning. Kommissionen vill

i detta sammanhang erinra örn att Kungl. Majit dels den 17 april 1940 efter

framställning från bl. a. statens livsmedelskommission, vilken framställning

tillstyrktes av arbetsmarknadskommissionen, jämlikt 10 § 2 mom.

lantarbetstidslagen förordnade, att nämnda lag under tiden till och med

den 17 juli samma år icke skulle äga tillämpning inom 18 uppräknade län,

dels den 14 juni 1940 jämlikt 1 § i den samma dag utfärdade undantagslagen

förordnade, att lantarbetstidslagen under tiden till och med den 17

juli samma år icke heller skulle äga tillämpning inom återstående lan,

dels ock den 28 juni 1940 (nr 612) efter framställning från svenska lantarbetsgivareföreningen,

vilken framställning tillstyrktes av arbetsmarknadskommissionen,

jämlikt 1 § i nyssnämnda undantagslag förordnade, att lantarbetstidslagen

icke skulle äga tillämpning under tiden från och med den

18 juli till och med den 15 oktober 1940. Det organiserade jordbruket var

visserligen fortfarande bundet av samma arbetstidsbestämmelser som tidigare,

men genom överenskommelse mellan de bada därav berörda organisationerna

sattes de avtalsenliga arbetstidsbestämmelserna ur kraft för

samma tid som lagens bestämmelser. Då jordbrukarna måste betala den

utsträckta tiden enligt övertidsbeslämmelserna, torde upphävandet knappast

lia lett till en mera allmän utökning av arbetstiden. Efter 1940 har

Kungl. Majit icke vidare förordnat örn undantag från lantarbetstidslagens

tillämpning.

Arbetsmarknadskommissionen uttalar vidare i väsentliga delar sin anslutning

till de ändringsförslag som framförts av arbetarrepresentanterna

i arbet srådet. Härutinnan liro emellertid Ire ledamöter av kommissionen

(herrar Carell, Andersson och Styrman) av skiljaktig mening.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maurts proposition nr 196.

''öredragan

den.

Av de organisationer, som avgivit yttrande, instämma i stort sett de å

arbetsgivarsidan med arbetsgivarrepresentanterna i rådet och de å arbetarska

n med arbetarrepresentanterna i rådet.

Då giltigheten av gällande lantarbetslidslag upphör med utgången av

oktober månad innevarande år, måste lagen dessförinnan förnyas. Härvid

uppkommer frågan örn lagen i samband därmed även bör göras till föremål

för revision i sakligt hänseende. Särskilt från lantarbetarnas sida ha framförts

olika önskemål örn ändrade bestämmelser. Flera myndigheter, däribland

arbetsrådet, lantbruksstyrelsen och livsmedelskommissionen, ha

icke ansett tillrådligt att nu företaga några mera genomgripande ändringar

i lagen. De ha därvid särskilt hänvisat till nödvändigheten att under rådande

krisläge hålla jordbruksproduktionen uppe på högsta möjliga nivå.

Nämnda synpunkt mäste självfallet tillmätas den största betydelse. Att

mörka är emellertid att, såsom ock av arbetsmarknadskommissionen framhållits,

lantarbetstidslagen reellt sett har karaktären av en permanent lagstiftning.

Och även örn den nya lagen förlänas en relativt kort giltighetstid,

exempelvis ett eller annat år räknat från den 1 nästinstundande november,

torde kunna antagas att den försörjningspolitiska situationen under

tiden för lagens tillämpning blir väsentligt annorlunda än den som för

närvarande råder. Det synes med hänsyn härtill icke vara rimligt att vid

lagstiftningens utformning uteslutande taga hänsyn till dagsläget på försörjningsområdet.

Skulle iakttagandet av lagens föreskrifter på grund av tillspetsade

krisförhållanden komma att medföra särskilda svårigheter finnes,

såsom arbetsmarknadskommissionen påpekat, möjlighet för Kungl. Majit

jämlikt 10 § 2 mom. lantarbetstidslagen att i viss utsträckning medgiva undantag

från lagens tillämpning. Erinras må därom att Kungl. Majit våren

1940 med stöd av nämnda lagrum undantog stora delar av landet från

lagens tillämpning under ett par månaders tid. Därest sådant av förhållandena

pakallas lärer även lagen den 14 juni 1940 (nr 484) örn undantag från

gödande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m., vilken lag

upphör att gälla den 30 juni i år, komma att av statsmakterna förlänas

fortsatt giltighet; jämlikt nämnda lag äger Kungl. Majit, i den omfattning

det prövas nödigt, förordna att lantarbetstidslagen icke skall äga tillämpning.

I anslutning till det sagda har, efter granskning av gällande lag ur de

synpunkter som anförts till stöd för de från olika håll framställda erinringarna

mot lagens sakliga innehåll, inom socialdepartementet upprättats

lörslag till en i vissa hänseenden reviderad lantarbetstidslag. Då jag i

nämnda förslag ansett mig på flera punkter böra tillmötesgå lantarbetarnas

krav, har detta skett icke endast därför att jag funnit kraven vara i och för

sig socialt berättigade ulan även därför att det för mig framstår såsom uppenbart

att en lösning av jordbrukets arbetskraftsproblem på längre sikt icke

kan åvägabringas så länge jordbrukets arbetsförhållanden te sig väsentligt

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

ogynnsammare än arbetsförhållandena inom andra områden, särskilt industriens.

Jag övergår härefter lill att behandla de särskilda föreskrifter i lanlarbetstidslagen

som nu böra göras till föremål för övervägande. Någon sammanhängande

redogörelse för innehållet i gällande lag torde så mycket mindre

vara nödig som, till jämförelse med departementsförslaget, den nuvarande

lagtexten i dess helhet återgivits i en bilaga, som torde få fogas till protokollet

i detta ärende.

De särskilda stadgandena i lantarbetstidslagen.

Lagens tillämpningsområde.

Jämlikt 1 § första stycket lantarbetstidslagen är lagens tillämpningsområde,

i vad avser jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas

såsom självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller

sådan dess binäring som nu nämnts, inskränkt till företag, vari till arbete

för arbetsgivares räkning i regel användas minst tre arbetare, häri icke inräknad

arbetare, som sysselsättes med visst enligt andra stycket av samma

paragraf från lagens tillämpning undantaget arbete, däribland mjölkning

som utföres mot ackordsersättning. Anmärkas må, att lantarbetstidslagen

är tillämplig å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för

såvitt däri i regel användes minst en arbetare enligt nyssnämnda beräkning.

I yttrandena till arbetsrådet har svenska lantarbetareförbundet

med instämmande av landsorganisationen föreslagit, i lörsta hand att

lagen skall även i fråga örn jordbruk lii. m. bli tillämplig å företag, vari

regelmässigt sysselsättes en arbetare, samt i andra hand att lagen skall omfatta

företag, som i regel använda minst två arbetare.

Till stöd för sitt yrkande har lantarbetareförbundet anfört, dels att det

måste anses synnerligen otillfredsställande att med nuvarande lagregel endast

omkring 28 procent av de inom jordbruket med binäringar sysselsatta

arbetarna omfattas av laglig arbetstidsreglering och dels att det utan att

medföra några praktiska svårigheter varit möjligt inom trädgårdsskötseln

och detaljhandeln att reglera arbetstiden för företag med minst en arbetare.

Landsorganisationen har framhållit, bland annat, att den omständigheten,

att arbetskraftssvårigheterna inom jordbruket under senare tid varit

särskilt framträdande just i fråga örn de smärre jordbruken, säkeiligen i

icke oväsentlig mån kunde tillskrivas de oreglerade arbetstidsförhållandena.

Lantbruksstyrelsen har å andra sidan erinrat om att det med hänsyn till

den starka bristen på arbetskraft inom jordbruket och den skärpning i detta

förhållande, som beredskapstjänstgöringen föranledde, vore av största betydelse

och jämväl absolut nödvändigt, all småbruket samt de mindre och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

medelstora bondejordbruken fortfarande ställdes utanför lagen, så att dessa

mindre jordbruk, särskilt vid brådskande säsongarbeten, icke vore bundna

av de restriktiva bestämmelserna i lagen. Lantbruksstyrelsen har därför bestämt

avstyrkt eventuellt framkommande förslag om att utsträcka lagens

tillämpningsområde till även de mindre jordbruken, d. v. s. sådana med ett

arbetarantal under tre.

Arbetsrådet anför för egen del:

Några officiella statistiska uppgifter, som utvisa arbetarantalets fördelning

på jordbruksföretag av olika storlek, finnas ej. Frågan örn hur många

nya företag och arbetare, som skulle beröras av lantarbetstidslagen vid

genomförande av den av svenska lantarbetareförbundet föreslagna utvidgningen

av lagen, kan därför endast uppskattningsvis bedömas. Enligt uppgift

från svenska ^^arbetsgivareföreningen, som därvid stöder sig dels på

viss av professor Nanneson företagen utredning och dels på föreningens

egen statistik, skulle nu gällande lag vara tillämplig å 7 000—8 000 företag,

sysselsättande över 60 000 arbetare. En utvidgning av lagen till att omfatta

företag med minst två arbetare skulle enligt föreningens beräkningar innebära,

att hela antalet företag, som folie under lagen, ökades med 11 000—

12 000, omfattande ett arbetarantal av omkring 25 000. — Enligt en utredning

av lantarbetareförbundet, som baserar sina siffror på förbundets statistik

över företag, för vilka kollektivavtal gäller, skulle samma lagändring

medföra en ökning av antalet företag med omkring 4 500 och av antalet

arbetare med omkring 9 000. Av nämnda arbetare vore omkring 2 700, anställda

å cirka 1 350 företag, på grund av kollektivavtal tillförsäkrade en

arbetstidsreglering, som motsvarade den i lantarbetstidslagen givna. — De

ovan återgivna uppgifterna om antalet företag och arbetare avse endast

jordbruket men icke den självständiga trädgårdsskötseln.

Av det ovanstående framgår, att de av organisationerna lämnade uppgifterna

örn den ifrågasatta lagändringens verkan i avseende å antalet nya

företag och arbetare skilja sig avsevärt från varandra. Arbetsrådet anser

sig icke utan ytterligare, genom offentlig myndighets medverkan företagen

utredning kunna bedöma vilken betydelse i nyss angivet hänseende den

föreslagna lagändringen skulle få. Då en dylik utredning emellertid torde

bli ganska tidsödande och resultatet knappast lär svara mot kostnaderna

för densamma, vill arbetsrådet icke förorda, att en sådan utredning kommer

till stånd. Arbetsrådet anser nämligen, att, även med godkännande av

de av lantarbetareförbundet lämnade siffrorna, den av förbundet förordade

utvidgningen av lagens tillämpningsområde till företag med minst två arbetare

skulle — i jämförelse med det antal jordbruk, som för närvarande falla

under lagen -—- komma att omfatta ett betydande antal företag. Å andra

sidan synes, fortfarande enligt förbundets uppgifter, antalet av den ifrågasatta

lagändringen berörda arbetare bli relativt ringa. Med hänsyn härtill

och under åberopande av vad inledningsvis anförts anser sig arbetsrådet icke

böra föreslå ändring i nu gällande bestämmelser om lagens tillämpningsområde.

Arbetarrepresentanterna i arbetsrådet föreslå emellertid att lagen, i vad

avser jordbruk och vad därmed sammanhänger, göres tillämplig på företag,

där regelmässigt minst två arbetare sysselsättas, samt anföra till stöd för

denna sin mening:

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majlis proposition nr 190.

Såväl landsorganisationen som svenska lantarbetareförbundet har i sitt

remissvar lill arbetsrådet föreslagit, att lagens tillämpningsområde utsträckes

att gälla företag, som regelmässigt sysselsätter två årsarbetare. Arbetsrådets

majoritet har ej velat biträda denna uppfattning under motivering,

att det pågående världskriget och landets försörjningspolitiska situation icke

inbjuder till några förändringar av så omfattande art, som här iirågasatts.

Till detta kan anföras, alt tiden för lantarbetstidslagens förnyade giltighet

av arbetsrådet föreslagits till 1 november 1945—31 oktober 1948. Utan att

i något avseende försöka förutsäga utvecklingen kan man dock på goda

grunder räkna med att det för dagen aktuella försörjningspolitiska läget kan

vara åtskilligt annorlunda under den tid den nya lagen föreslås äga giltighet.

Beträffande skälen för en skärpning av reglerna för lagens tillämpningsområde

skall följande anföras. Den under senare tid starkt forcerade rationaliseringen

inom det svenska jordbruket har framför allt återverkat på den

manuella arbetskraften, dess arbetsförhållanden och dess effektiva utnyttjande.

Enligt lantbruksstyrelsens undersökningar har för det större jordbruket

— jordbruk som regelbundet sysselsätter löneanställd arbetskraft —

antalet manstimmar per har under perioden 1920 1940 reducerats med

hälften. Även med en skärpning av tillämpningsområdet till egendomar

som »regelmässigt sysselsätter 2 arbetare» kommer man, med hänsyn till

att familjens eget arbete står utanför lagens reglering, således fortfarande

att lagreglera arbetstiden endast för relativt stora egendomar.

En undersökning, som företagits inom lantarbetareförbundets avtalsreglerade

område, totalt omfattande 7 577 egendomar och 47 773 arbetare, visar

att man får räkna med en storleksordning av i genomsnitt 44 har för att

egendomen regelbundet skall sysselsätta 2 löneanställda årsarbetare. I detta

sammanhang vilja vi hänvisa till alt enligt den officiella jordbruksstatistiken

totalantalet egendomar i storleksklassen 30—50 har utgör 10 969 st.

omfattande en areal av 421 621 har, eller som medeltal 38,5 har. Harav

föijer, att mindre än hälften av dessa brukningsdelar ligger i storleksklassen

40_50 har, d. v. s. den storleksklass, som motsvaras av de i lantarbetare
förbundets

undersökning redovisade 1 351 egendomarna med 2 årsarbetare.

Här har uppskattningsvis räknats med att brukningsdelar i storleksklassen

40_50 har totalt utgör 4 500. Den av lanlarhetareförbundet företagna

undersökningens representativitet utgör då 30 procent. På de 1 351 egendomarna

sysselsättas 2 702 arbetare, vilka redan genom kollektivavtalsreglerade

förhållanden ha sin arbetstid ordnad i överensstämmelse med lantarbctstidslagen.

En utökning av lagens tillämpningsområde till 2 arbetare

skulle således med hänvisning lill lantarbetareförbundets siffror innebära,

att 4 500 nya företag komma under lagen, vilka antagas sysselsätta 9 000

arbetare. 30 procent av dessa såväl företag som arbetare lia emellertid, som

ovan anförts, i praktiken tillämpat lantarbetslidslagen genom kollektivavtalets

giltighet för arbetsplatserna utan att någon olägenhet därmed uppstått.

I detta sammanhang kan också anföras, att man för den självständiga

trädgårdsskötseln sedan lagstiftningens tillkomst i avseende på tillämpningen

räknat företag som regelbundet sysselsätter cn årsarbetare. Denna tillämpningsregel

har icke medfört några praktiska svårigheter, utan lia saväl

arbetare som arbetsgivare inom trädgårdsskötseln såväl vid lagens tillkomst

sorn vid senare omarbetningar varit (''lise på denna punkt. Som trädgårdsskötseln

närmast kan betraktas som jordbrukets mest intensiva diiftsform

ha vi icke kunnat finna något sakligt bärande skäll lör den stora skillnad

i avseende på tillämpningsområde som nu föreligger.

opaginerad Kontrollera mot PDF

lfi

lynne/!. Maina proposition nr 190.

I yttrandena till Kungl. M a j : t förklarar arbetsmarknadskommissionen

(majoriteten) att kommissionen ansåge, att det vore principiellt

riktigast ali utsträcka lagens tillämpningsområde lill att omfatta

jordbruk vari regelmässigt sysselsattes en arbetare, men funne, att konsekvenserna

av en sådan utvidgning måste närmare utredas innan den kömöte

till stånd. Däremot ansåge kommissionen — som funne att den beräkning

av antalet jordbruk nied två årsarbetare, som verkställts av svenska lantarbetareförbundet

finge anses vara i stort sett riktig — att inga bärande skäl

kunde anföras mot förslaget att lagen skulle göras tillämplig på jordbruksföretag,

där regelmässigt minst tua arbetare sysselsattes. Svenska lantarbetareförbundet

och tjänstemännens centralorganisation uttala också sin anslutning

till sagda förslag. Den sistnämnda organisationen anför härom:

Det vore principiellt önskvärt, att lantarbetstidslagen erhölle generell giltighet

och sålunda skulle komma att gälla för alla företag med anstäld arbetskraft.

Enligt deni principiella uppfattning, som centralorganisationen

hävdade, syntes det överhuvudtaget önskvärt, att den sociala skyddslagstiftningen

icke gjordes beroende av antalet arbetstagare hos en viss arbetsgivare.

De arbetstagare, som vore anställda i de mindre och minsta företagen, hade

ofta större behov av lagstiftningsskydd än de som vore anställda vid större

företag. Önskvärt vore sålunda alt lagen kunde bli tillämplig vid alla företag

med anställd arbetskraft. Då det emellertid kunde tänkas uppstå stora

svårigheter, örn lantarbetstidslagen omedelbart komme alt tillämpas på även

de allra minsta företagen, hade centralorganisationen för sin del icke något

emot, att lagen som en övergångsform tills vidare begränsades att gälla företag

med minst 2 arbetstagare.

Av dem, som avstyrka förevarande utsträckning av lagens tillämpningsområde,

understryker lantbruksstyrelsen sina hos arbetsrådet anförda synpunkter.

Livsmedelskommissionen (majoriteten) anser att en utvidgning av

lagens tillämpningsområde till de mindre jordbruken i nuvarande läge med

största sannolikhet skulle medföra ökade svårigheter för dessa jordbruk att

få sitt behov av arbetskraft tillfredsställt. Sveriges lantbruks!örbund och

svenska Jantarbetsgivareföreningen förklara att — såsom lantarbetstidsutredningen

på sin lid uttalade — det måste bliva förenat med hart när

oöverkomliga svårigheter att anordna en vaksam kontroll över lagstiftningens

efterlevnad å de synnerligen talrika små jordbruken med spridd och

avlägsen belägenhet samt att de minsta jordbruken torde vara i stort behov

av att få mera självständigt ordna sina arbetstider för att kunna bemästra

de svårigheter, som ogynnsam väderlek och små möjligheter till arbetsväxling

medförde. Lantarbetsgivareföreningen tillägger, i anslutning till

ett uttalande av arbetarrepresentanterna inom arbetsrådet, att möjligheten

att rationellt ordna arbetet och utnyttja arbetstiden vore betydligt större i

fråga om trädgårdsskötseln än beträffande jordbruket.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

17

Vad beträffar undantagandet från lagens tillämpning av mjölkning utförd

mot ackordsersättning åberopas i yttrandet till ar betsrådet

från tjänstemännens centralorganisation ett av Sveriges allmänna lantbruksIjänstemannaförbund

avgivet yttrande, vari hemställes att härvid det avgörande

skulle vara icke att mjölkningen utfördes mot ackordsersättning utan

att mjölkningen utfördes av arbetare som icke fullgjorde annat arbete varå

lagen ägde tillämpning.

Detta yrkande har icke föranlett något uttalande av arbetsrådet.

I yttrandena till Kungl. Majit ha Sveriges lantbruksförbund

och lantarbetsgivareföreningen avstyrkt detta förslag, därvid föreningen

framhållit att en dylik lagändring skulle medföra allvarliga svårigheter,

främst för det medelstora och mindre jordbruk, varå lagen ägde tillämpning.

Tillämpningsområdet för den gällande lantarbetstidslagen är vad beträf- Föredraganfar

jordbruk inskränkt till företag, vari i regel användas minst tre arbetare.

Detta medför att en stor del av lantarbetarna icke bliva delaktiga av det

skydd lagen avser att åstadkomma. Olägenheten härav blir desto större som

arbetarna i de små företagen ofta icke äga samma möjligheter som arbetarna

i de stora att gentemot arbetsgivaren hävda sina intressen. Emot en utsträckning

av lagens tillämplighet till även de mindre jordbruksföretagen

har främst invänts att dessa företag hade särskilt stort behov att få mera

självständigt ordna sina arbetstider. Ehuru denna invändning torde äga

visst fog, bör betydelsen av densamma icke överskattas. Såsom från lantarbetarhåll

påpekats, har det visat sig möjligt att inom ett jordbruket så

närbesläktat område som trädgårdsskötseln reglera arbetstiden för alla företag

som regelmässigt använda lejd arbetskraft. Vidare må framhållas, att de

särskilt inom det mindre jordbruket framträdande svårigheterna att anskaffa

arbetare i icke obetydlig grad torde bottna i de oreglerade arbetsförhållandena

vid dessa företag. Enligt min mening tala övervägande skäl för

att en ny lantarbetslidslag erhåller ett vidare tillämpningsområde än den nu

gällande. Då det ur principiell synpunkt måste anses önskvärt, att tillämpligheten

av den sociala skyddslagstiftningen icke är beroende av antalet arbetare

hos en viss arbetsgivare, anser jag att lantarbetstidslagen bör gälla

för alla jordbruksföretag vari lejd arbetskraft användes. Emellertid finner

jag mig nödsakad att nu stanna vid att föreslå en sådan utvidgning av lagen

att därunder hänföras företag med minst två stadigvarande arbetare. En

utsträckning av lagens tillämplighet även till det minsta jordbruket skulle

nämligen under rådande krisförhållanden kunna komma att medföra vissa

svårigheter. Möjligheten för det minsta jordbruket att genomföra en rationalisering

av driften är för närvarande i hög grad beskuren.

Frågan örn en utsträckning av lantarbetstidslagens tillämpning till hela

jordbruksområdet torde böra upptagas till förnyat övervägande senast då den

Bihang lill riksdagens protokoll 1945. I saini. Nr 190.

*>

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

nya lagen vilken enligt vad jag i det följande kommer att förorda bör

gälla under en tid av tre år — skall förnyas.

I den gällande lagen undantagas vissa slag av arbete från lagens tillämpning.

Häri avses ej att göra ändring. Ett önskemål att mjölkning mot

ackordsersättning icke skulle såsom hittills skett undantagas från lagens

tillämpning finner jag mig sålunda icke kunna nu tillmötesgå. Då det emellertid

ur principiell synpunkt får anses oriktigt att avlöningsformen är avgörande

för frågan huruvida ett visst arbete skall vara underkastat arbetstidsreglering

eller ej, synes nämnda undantagsbestämmelse böra i fortsättningen

uppmärksammas.

Arbetstiden för utearbetare.

4 § 1 inom. första stycket innehåller bestämmelser örn den ordinarie

arbetstidens begränsning för jordbrukets arbetare i allmänhet. Enligt dessa

bestämmelser varierar arbetstiden allt efter årstiderna, så att den under

januari, februari och december får uppgå till högst 41 timmar, under mars,

oktober och november till högst 46 timmar och under tiden april—september

till högst 54 timmar, allt räknat för arbetsvecka.

I sina yttranden till arbetsrådetha svenska lantarbetareförbundet

och landsorganisationen föreslagit en utjämning av den under olika

säsonger växlande arbetstiden sålunda, att denna skulle för arbetsvecka räknat

begränsas under januari, februari och december till 43 timmar, under

mars, oktober och november till 48 timmar och under tiden april—september

till 52 timmar. Till motivering härav har anförts, att den nu gällande differentieringen

av arbetstiden från en årstid till en annan måste anses olämplig.

Jordbruksarbetet vore framför allt under sommaren ett fysiskt mycket

påfrestande arbete, på grund varav en arbetsvecka örn 54 timmar finge anses

allt för lång. Å andra sidan kunde utan olägenhet i fysisk bemärkelse

en utökning av arbetstiden företagas under vinterhalvåret. Att detta vore

fallet framginge även av att man enligt kollektivavtal, träffade före ikraftträdandet

av 1936 års lantarbetstidslag, både på arbetsgivar- och arbetarson

varit ense om att några praktiska hinder icke förelegat för uttagandet

av längre arbetstid under vinterhalvåret än vad lagen för närvarande

medgåve.

Arbetsrådet anser det för sin del vara osäkert, huruvida med begränsning

av arbetstiden till 52 timmar i veckan under sommarhalvåret jordbrukets

behov av arbetskraft under denna tid vore möjligt att tillgodose utan

tillgripande av regelbunden övertid i avsevärd utsträckning — en åtgärd, som

icke torde stå i överensstämmelse med lagens anda och mening. Med hänsyn

till svårigheten att bedöma verkningarna av en sänkning av maximiarbetstiden

under sommarhalvåret och då en sådan åtgärd i varje fall kunde

tänkas medföra en ur produktionssynpunkt ogynnsam verkan, funne sig

arbetsrådet under rådande försörjningsläge icke kunna förorda den före
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 196.

19

slagna lagändringen. Att utöka arbetstiden under vinterhalvåret syntes —

med hänsyn bland annat till att ej ens från arbetsgivarhåll yrkande härom

framställts — ej vara motiverat. Det vore ingalunda olänkbart, att en fortsatt

rationalisering av driften inom jordbruket och en eventuell framtida

strukturell omläggning av jordbruket kunde skapa förutsättningar för ett

närmande av arbetstiden inom jordbruket till den vid industrin gällande.

Ännu syntes emellertid tiden härför ej vara inne.

Arbetarrepresentanterna i arbetsrådet äro härutinnan av skiljaktig mening

och anföra:

De i gällande lag angivna maximitiderna per vecka fördelas enligt kollektivavtal

och allmän praxis sålunda: under 41-timmarsveckan med 7 timmar

per dag måndag—fredag och 6 timmar på lördag; under 46-timmarsveckan

med 8 */4 timmar per dag måndag—fredag och 4 3/é timmar på lördag;

under 54-timmarsveckan med 9 3/i timmar per dag under måndag—

fredag och 5 1/i timmar på lördag.

Skillnaden mellan sommartid och vintertid är således mycket starkt markerad.

Per vecka uppgår den till 13 respektive 8 timmar, och per dag till

2 3/4 respektive 11h timmar. Av flera skäl måste en så stark differentiering

av arbetstiden från en årstid till annan anses olämplig. Jordbruksarbetet är

framför allt under sommaren ett fysiskt mycket påfrestande arbete. Under

sådana förhållanden är en arbetsvecka örn 54 timmar ordinarie tid enligt vår

mening för lång. Ä andra sidan kan utan olägenhet i fysisk bemärkelse en

utökning av arbetstiden företagas under vinterhalvåret. De skäl som föranlett

differentieringen av arbetstiden med hänsyn till säsongväxlingarna är

helt naturligt så starka att en enhetlig ordinarie arbetstid året om knappast

kan tänkas. Vi har emellertid den uppfattningen att dagsljusförhållanden

o. dyl. icke motiverar så stark skillnad i arbetstidens längd som nu gällande

lag föreskriver. Som skäl för denna vår ståndpunkt vill vi hänvisa till 1935

års riksavtal för jordbruket och dess arbetstidsparagraf, vilken får betraktas

som representativ för den arbetstid som av naturliga betingelser vunnit hävd

innan lantarbetstidslagen genomfördes. Vi meddela här nedan en tabellarisk

sammanställning av denna tid.

Halland

Älvsborgs

Skara-

Värmland,

örebro län

Uppland,

Skåne

län

borgs o.

Bohus län

borgs län

Östergöt-

land

Västman-

land

Söderm.

8

8

8

8

8

8

8

1—15......

8

8

8

8

sy2

8]/2

9

8 Vi

8 Vi

9

00 00

Februari ,6_28......

8

8 Vi

9

8 Vi

9

8

9

9

9

.. l—15..........

10

10

10

10

10

10

9

APn 16 30

10

10

10

10

10

10

10

10

10

10

10

10

10

10

1—15 ......

9

9

10

9

9

9

9

Oktober ,G_31 ......

9

9 yt

9

9

9

9

9

, 1—15 ____

9

9

8 Vi

8 Vi

8

8

November 1fi_^

9

8

8 Vi

8 Vi

8 Vi

8

8

_ . 1—15 ____

8

8

7>/2

7

8

7 Vi

7 Vi

December ^

8

8

7%

7

7

7 Vt

7 Vi

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr liff).

Enskild arbetsgivare äger rätt att vid uppgörandet av personliga avtal

träffa överenskommelse om förlängning av den ordinarie arbetstiden med

högst en respektive en halv timme per dag under var och en av högst tua

respektive fyra månader linder året. dock ej linder de månader, då arbetstiden

enligt ovanstående uppgår till 10 timmar per dag.

Det bör i ovanstaende observeras att under vinterhalvåret understiger icke

arbetstiden i södra delarna av landet 8 timmar per dag och i övriga delar

7 V2 limmar per dag utom i Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län, där under

december månad arbetstiden nedgår till 7 timmar, och i Skaraborgs län,

där arbetstiden under sista hälften av december nedgår till 7 timmar per dag.

Dagstid under 8 timmar förekommer endast under december månad. Som

en ytterligare komplettering härtill kan anföras, att man i avtalet gav arbetare

och arbetsgivare rätt att mot särskild ersättning förlänga den ordinarie

tiden under vinterhalvåret med en respektive en halv timme per dag under

två respektive fyra vintermånader.

Med hänsyn till vad ovan anförts kan konstateras att parterna tidigare

varit ense örn att några praktiska hinder för uttagandet av längre arbetstid

under vinterhalvåret än vad lantarbetstidslagen medgiver icke förelåg.

Arbetsrådets majoritet ifrågasätter, huruvida vid en begränsning av arbetstiden

under sommarhalvåret till 52 timmar i veckan jordbrukets behov av

arbetskraft kan tillgodoses utan tillgripande av regelbunden övertid i avsevärd

utsträckning. Denna frågeställning är enligt vår mening icke relevant

i förevarande fall. Skulle denna synpunkt vara avgörande, skulle överhuvud

aldrig någon arbetstidsförkortning lagstiftningsvägen kunnat genomföras.

Problemet måste enligt vår mening betraktas från den utgångspunkten, att

man får bedöma örn erforderligt antal arbetare står till förfogande för att

jordbruket i en lramtid skall kunna brukas rationellt och med en ordinarie

arbetsvecka under sommarhalvåret av 52 timmar.

För det första kan då konstateras, att man räknar med en fortgående rationalisering

av det svenska jordbruket som reducerar behovet av manlig arbetskraft

per år med en procent. Denna beräkning har officiell karaktär.

En rationalisering av det svenska jordbrukets brukningsdelar i avseende på

storlek och sammansättning, en åtgärd som har uppenbar dagsaktualitet,

kommer också att lösgöra en ganska avsevärd del av jordbrukets arbetskraft.

Denna utrationaliserade arbetskraft kan naturligtvis tänkas övergå till annan

vanligtvis industriell verksamhet, örn nu placeringsmöjligheter förefinnas.

Det ligger dock närmast till hands att tro, att de söker sin utkomst i den

verksamhet där de fått sin vana och utbildning, nämligen jordbruket.

Med hänsyn till denna utveckling, om vars riktighet väl allmän enighet råder,

behöver man knappast räkna med en sådan brist på arbetskraft inom

jordbruket som skulle medföra ett regelbundet uttagande av övertid, därest

sommartiden reduceras med två timmar per vecka.

Vi vill därför föreslå att arbetstiden enligt lagens 4 § för jordbruksarbetare

fördelas sålunda

a) under januari, februari och december 43 timmar per vecka

b) » mars, oktober och november . . 48 » » »

c) » april—september ............ 52 » » » I

I yttrandena till Kungl Majit tillstyrkes arbetarrepresentanternas

förslag av arbetsmarknadskommissionen (majoriteten) och svenska lantarbetare

förbandet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Muj:ts proposition nr 196.

21

Lantbruksstyrelsen avstyrker bestämt nämnda förslag. Den nuvarande utsträckta

arbetstiden under sommarhalvåret vore ju tillkommen för att möjliggöra

för jordbrukaren-arbetsgivaren att så långt möjligt utnyttja arbetskraften

under den för jordbruksnäringen brådaste tiden vid sådd och skörd. Den för

närvarande katastrofala bristen på arbetskraft inom jordbruket under sommarhalvåret,

beroende på bland annat pågående inkallelser till beredskapstjänst,

torde i och för sig helt avvisa varje lanke på en dylik utjämning i arbetstiden.

Icke endast jordbruksekonomiska utan även allmänna folkförsörjningssynpunkler

motiverade ett avståndstagande beträffande detta reformförslag.

Livsmedelskommissionen, som även avstyrker ifrågavarande förslag, anför

till utveckling av sin mening följande.

Den föreslagna minskningen av arbetstiden per vecka från 54 till 52 timmar

under sommarhalvåret innebär en nedskärning av den nuvarande arbetstiden

med ungefär en tjugufemtedel. Därest den arbetskraft, som jordbruket sålunda

går förlustig, i stället för i arbetstimmar beräknas i antalet arbetare samt det

totala antalet jordbruksarbetare, som beröras av lagen, i enlighet med beräkningar

i de remitterade handlingarna, uppskattas till 60 000, kan den föreslagna

minskningen av arbetstiden sägas motsvara en minskning av antalet

arbetare inom dessa jordbruk med i runt tal 2 400. För den händelse den föreslagna

nedskärningen genomföres, skulle därför jordbruket —- örn någon försämring

av den nuvarande tillgången på arbetskraft skall kunna undvikas —

såsom kompensation behöva tillföras ytterligare 2 400 arbetare under sommarhalvåret.

Det måste betecknas såsom tveksamt huruvida man kan räkna med

att en sådan ökning av antalet jordbruksarbetare för närvarande kan komma

till stånd. Sker icke någon ökning av arbetarantalet, blir konsekvensen av den

ordinarie arbetstidens nedskärning, därest jordbruksarbetet icke skall på ett

för produktionen menligt siitt eftersättas, endast den, att övertid måste anlitas

i motsvarande mån. Härigenom fördyras produktionen — enligt vad erfarenheten

redan nu utvisat ofta i den grad att jordbrukarna icke anse sig kunna

bära merkostnaden — samtidigt som det av lantarbetareförbundet i främsta

rummet åberopade skälet för ändringsförslaget, nämligen önskemålen att undvika

arbetarnas överansträngning, bortfaller. Kommissionen vill i detta sammanhang

även erinra om den stora brist på arbetskraft inom jordbruket, som

varit l ådande under de senast förflutna somrarna och särskilt då under skördeoch

bärgningstiderna. Det har på grund härav varje år blivit erforderligt att

vidtaga särskilda åtgärder för att i möjlig mån fylla jordbrukets behov av

arbetskraft. Förutom alt utsträckt ledighet bereus de till beredskapstjänst inkallade

har sålunda extra ledighet under viss tid beviljats statsanställda tjänstemän

för deltagande i skördearbetet, och därjämte har genom den s. k. ungdomsberedskapen

en icke obetydlig myckenhet arbetskraft tillförts jordbruket.

Genom dylika åtgärder har det dock icke varit möjligt att under skördetiden

helt fylla jordbrukets behov av arbetskraft. Det måste då förefalla mindre

lämpligt att just vid en sådan tid minska den ordinarie arbetsstyrkans arbetstid

under de brådaste månaderna.

De båda reservanterna i livsmedelskommissionen framhålla att en kortare

arbetstid under sommarmånaderna — den årstid då det största utbytet av fritid

erhölles — vore lika eftersträvansvärd för jordbrukets arbetare som för

industriens, och en likställighet härvidlag vöre säkerligen i lika hög grad som

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

den kontanta löneersättningen ägnad att kvarliålla framför allt de yngre årsklasserna

vid jordbruket. Det måste anses särskilt angeläget att bevara just

dessa årsklassers intresse för att stanna vid jordbruksarbete, eftersom det vore

ungdomen, vilken det visat sig vara svårast att kvarhålla.

Svenska lantarbetsgivareföreningen, som likaledes avstyrker nu ifrågavarande

förslag, framhåller, att möjligheten att vid jordbruksdriften utnyttja längre

vinterarbetstid ej från något håll bestritts. Vad som från arbetsgivarehåll anförts

i denna sak vore allenast att en längre vinterarbetstid än den nu medgivna

på grund av dagsljusförhållandena i regel ej kunde helt nyttjas till utearbete

samt att den förlängda vinterarbetstiden ej ens i någon mån kunde ersätta en

minskning av sommararbetstiden. Hänvisningen till den avtalsenliga arbetstiden

under tiden före lantarbetstidslagens ikraftträdande verkade f. ö. som

en bumerang: den drabbade kärnpunkten i arbetarrepresentanternas förslag,

som vore förkortning av sommararbetstiden. Ty denna var enligt åberopade

tidigare kollektivavtal avsevärt längre än den lagreglerade, nämligen 56—58

timmar för vecka. Skulle man åberopa de äldre kollektivavtalens bestämmelser

i fråga om vinterarbetstiden, funnes än större skäl att göra så även beträffande

sommararbetstiden. Arbetarreservanternas förslag till minskning av sommararbetstiden

byggde — såvitt föreningen kunde förstå — på förutsättningen att

arbetsgivarna under den bråda tiden av året skulle tvingas att i ökad utsträckning

använda arbetarna på övertid. Detta syntes föreningen vara i strid mot

lagstiftningens anda. Förslaget syntes sålunda mindre avse en verklig arbetslidsminskning

under sommaren, något som under förhandenvarande förhållanden

torde vara i stort sett ogenomförbart, utan i stället syfta till att via

lagen tillförsäkra arbetarna en ökad arbetsförtjänst. Arbetarreservanterna anförde

i fråga örn produktionssynpunkten, att man först borde undersöka huru

mycket arbetarna kunde utnyttjas, och därefter beräkna arbetskraftsbehovet.

Reservanterna hade dock ej kunnat eller ens sökt visa att nu gällande arbetstid

under sommarhalvåret ur fysiologisk synpunkt eller hälsosynpunkt i övrigt

skulle vara för drygt tilltagen. Man kunde enligt föreningens mening icke, som

arbetarreservanterna tydligen gjorde, hysa förhoppningar om att den pågående

rationaliseringen av jordbruket på åtskilliga år framåt skulle möjliggöra en

begränsning av arbetstiden. Snarare förhölle det sig väl så, att rationaliseringen

måste i hög grad påskyndas, för att arbetskraftsbehovet skulle kunna tillgodoses

genom den allt mera minskade arbetarstammen. Sveriges lantbruks förbund har

anfört liknande synpunkter.

Tjänstemännens centralorganisation hänvisar, utan att själv laga ställning

till denna fråga, till ett yttrande av Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund.

I nämnda yttrande anföres, att arbetarrepresentanterna i arbetsrådet

anfört starka skäl för sin förevarande ståndpunkt. Såvitt förbundet kunde finna

syntes emellertid tillgången på arbetskraft icke möjliggöra en dylik reform

redan nu. Förbundet vill därför icke för närvarande ifrågasätta någon ändring

i lagen i denna del.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 196.

23

I detta sammanhang må nämnas att lantbruksstyrelsen i sitt yttrande

till arbetsrådet, under hänvisning till de skiftande ljusförhållandena

i olika delar av landet, föreslagit införande i lagen av två valfria alternativ

för elen ordinarie arbetstidens uttagande. Det ena alternativet skulle upptaga

den i lagen nu fastställda arbetstidsfördelningen för olika månader, medan

det andra alternativet skulle innebära, att arbetstiden under november månad

finge minskas till 41 timmar mot nuvarande 46 timmar per vecka och arbetstiden

under februari månad ökas till 46 timmar mot nuvarande 41 timmar

per vecka. Den arbetsgivare som så önskade skulle med andra ord kunna överflytta

5 timmar per vecka från november till februari månad.

Lantbruksstyrelsens förevarande förslag, vilket framfördes även vid lagrevisionen

1942 men då avstyrktes av arbetsrådet under hänvisning bl. a. till dispensmöjligheten,

har icke nu föranlett något särskilt uttalande av arbetsrådet.

I sina yttranden till Kungl. Majit tillstyrka Sveriges lantbruksförbund

och svenska lantarbetsgivareföreningen lagändring i enlighet med

lantbruksstyrelsens ifrågavarande förslag. Föreningen anför härutinnan:

Lagstiftningen är för närvarande ej särskilt väl avpassad för de skiftande

arbetsförhållandena inom olika delar av riket. Särskilt i mellansverige finns ett

stort behov av längre arbetstid under februari månad, då arbetskraften i stor

utsträckning användes till skogskörningar. Februari månad är f. ö. den lämpligaste

tiden för dylikt arbete. Under november månad å andra sidan medgiva

dagsbelysningsförhållandena i mellansverige ej att hela den i lagen medgivna

arbetstiden uttages. För Sydsveriges vidkommande är däremot den i lagen föreskrivna

arbetstiden lämpligare. Arbetsrådet har tidigare ansett, att förevarande

olägenheter kunna undvikas genom dispensmöjligheter. Härtill mäste sägas, att

det knappast är förenligt med god lagteknik att stifta en lag, som är uppenbart

olämplig för vissa delar av landet och för att råda bot härför hänvisa intresserade

till dispensmöjligheten. Om man genom en så enkel anordning som genom

införande av en alternativ lagbestämmelse kan undvika, att myndigheterna belastas

med onödigt arbete, bör man anlita denna utvägen. Föreningen vill framhålla

vikten av att den knappa, numera relativt väl avlönade arbetskraften

utnyttjas på ett effektivt sätt.

Här må omnämnas, att Örebro läns lantarbetsgivareförening i skrivelse till

Kungl. Majit hemställt om en bestämmelse, som medgåve jordbrukarna rätt

att alternativt till lantarbetstidslagens nuvarande bestämmelser tillämpa en

veckoarbetstid örn 41 timmar under november månad med rätt att uttaga den

lid, som därigenom ej utnyttjades, under februari eller mars månader. Såsom

skäl för sin anhållan har föreningen bl. a. anfört, alt den för februari och mars

månader medgivna veckoarbetstiden vore för snävt tilltagen, medan å andra

sidan — vad beträffade örebro län —- arbetstiden för november månad på

grund av dagsljusförhållandena ej helt kunde utnyttjas för fältarbeten. Omtalas

må även att Upplands lantarbetsgivareförening i skrivelse anhållit alt Kungl.

Majit måtte, jämlikt 10 § 2 mom. lantarbetslidslagen, för Uppsala och Stockholms

län bevilja generellt undantag från nämnda lags arbetstidsbestämmelser

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

Föredragan

den.

genom förordnande att för andra arbetare än dem, som vore sysselsatta med

djurskötsel, arbetstiden under de två sista veckorna i november minskades till

41 timmar per vecka samt ökades under de två sista veckorna i februari till

46 timmar per vecka. Sistnämnda framställning har avstyrkts av cirbetsrådet,

som ansett att berörda behov av överflyttning av arbetstid lämpligast borde tillgodoses

genom att arbetsrådet i individuella fall lämnade dispenser jämlikt

5 § 1 mom. i lagen.

I den gällande lagen äro veckoarbetstiderna för jordbrukets utearbetare

differentierade efter årstiderna så att veckoarbetstiden är längre under sommarhalvåret

(54 timmar) än under vinterhalvåret (41 resp. 46 timmar). Från

lantarbetarhåll har föreslagits att en viss utjämning därvidlag måtte företagas,

därvid veckoarbetstiden under sommarhalvåret skulle minskas från

54 till 52 timmar. Till stöd för förslaget har bl. a. framhållits att den nuvarande

längden av arbetstiden under sommaren i fysiskt avseende vore alltför

påfrestande för arbetaren. Emot förslaget har förnämligast anförts att

ett genomförande av detsamma bomme att medföra att, därest jordbruksarbetet

icke skulle på ett för produktionen menligt sätt eftersättas, övertid

måste anlitas regelbundet. En sådan anordning vore stridande mot lagens

syfte och skulle leda till en fördyring av produktionen.

Enligt min mening synas de nu stadgade säsongvariationerna i arbetstiden

för jordbrukets utearbetare böra något utjämnas. Icke blott med hänsyn till

jordbruksarbetarnas fysiska hälsa utan även av sociala skäl torde nämligen

en arbetsvecka om 54 timmar få anses alltför lång. Lämpligt synes vara att

nämnda timantal, på sätt föreslagits, nedsättes till 52 i samband med eri

motsvarande utökning av veckoarbetstiden under vinterhalvåret. En sådan

omfördelning av årsarbetstiden synes icke behöva medföra några mera betydande

olägenheter för jordbruksproduktionen eller prispolitiken beträffande

jordbruksalster. Jag vill därför föreslå att veckoarbetstiden bestämmes för

januari, februari och december till 43 timmar, för mars, oktober och november

till 48 timmar och för april—september till 52 timmar.

I detta sammanhang vill jag även beröra det av lantbruksstyrelsen framförda

förslaget att arbetsgivaren skulle tillerkännas rätt att överflytta 5 arbetstimmar

i veckan fran november till februari. Såsom även framgår av ett

pär i det föregående omnämnda framställningar till Kungl. Majit, synas

önskemål i liknande riktning vara ganska allmänna bland särskilt arbetsgivarna

i Mellansverige. De framkomna yrkandena ha emellertid erhållit

en något olika innebörd, beroende på de skiftande geografiska och andra

betingelserna för vederbörande jordbruk. Jag anser därför att dessa önskemål,

i den mån de befinnas befogade, lämpligen böra tillgodoses dispensvägen.

Till detta mitt ståndpunktstagande har bidragit, att det är av ett icke

ringa intresse att de i lagen intagna reglerna äro så enkla och enhetliga

sorn möjligt. Påpekas må även att den av mig enligt vad nyss nämnts för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 196.

25

ordade utjämningen av säsongvariationerna i fråga om arbetstiden kommer

att medföra en generell utökning av veckoarbetstiden under februari med

2 timmar.

Arbetstiden för arbetare med blandat arbete.

A § 1 mom. a) innehåller bestämmelse örn viss utsträckning av arbetstiden

för arbetare, som i regel användes till såväl djurskötsel som annat arbete

(arbetare med blandat arbete). För dylik arbetare får nämligen den för »utearbetare»

medgivna veckoarbetstiden under vinterhalvåret utökas med 6

timmar i veckan och sålunda utgöra under januari, februari och december

högst 47 timmar och under mars, oktober och november högst 52 timmar,

allt för arbetsvecka räknat. Den sålunda medgivna utsträckningen av

arbetstiden får för varje brukningsdel utnyttjas endast för en arbetare.

Bestämmelsen erhöll sin nuvarande lydelse vid 1942 års revision av lantarbetstidslagen.

Tidigare hade arbetstiden för arbetare med blandat arbete

varit reglerad så, att av dylik arbetare fick under vinterhalvåret uttagas, utöver

den för »utearbetare» gällande veckoarbetstiden, en tilläggsarbetstid, maximerad

per tvåveckorsperiod och bestämd till 12 timmar under januari, februari

och december samt till 10 timmar under mars, oktober och november.

I sina yttranden till arbetsrådet ha lantbruksstyrelsen, Sveriges

lantbruks förbund och svenska lantarbetsgivareföreningen föreslagit,

att arbetstiden för arbetare med blandat arbete — i viss överensstämmelse

med vad som gällde före ikraftträdandet av 1942 års lantarbetstidslag

— maximeras till 94 limmar för två arbetsveckor under januari,

februari och december samt lill 104 timmar för två arbetsveckor under

mars, oktober och november. Till stöd härför har anförts bland annat

följande: Arbetare med blandat arbete, vilken utför sitt arbete jämväl å söndagar,

vöre enligt gällande kollektivavtal tillförsäkrad 27 fridagar per ar eller

i regel en fridag varannan vecka. Den tid, som frigjordes genom att fridag

infölle i en vecka, måste — med lagens nuvarande formulering — utslås på

veckans övriga dagar. Arbetstiden borde därför bindas vid tvaveckorsperioder,

då i dylikt fall den frigjorda arbetstiden kunde fördelas på två veckor,

varigenom undvekes, att dagsarbetstiden bleve olika lang under olika veckor.

I den mån arbetsgivarna ej kunde tillrättalägga förhållandena genom uttagande

under olika veckor av olika lång tid för förberedelse- och avslulningsarbete,

stöde de för den skull inför valet att antingen tillämpa olika långa

dagsarbetstider under olika veckor eller också avstå från att uttaga den

genom fridagens infallande frigjorda arbetstiden. I sistnämnda fall bleve de

limavlönade arbetarna, vilkas förtjänst ju stöde i förhållande till anlalet arbetade

limmar, onekligen försatta i ett sämre läge än de statavlönade arbetarna.

sorn erhölle sin lön oavkortad, även när arbetstiden minskades. För

arbetsgivaren vore det en avsevärd olägenhet — i synnerhet med hänsyn till

knappheten å arbetskraft — alt behöva avstå från alt uttaga deli tid, som

lagen faktiskt medgåve. Svårigheterna med det nuvarande systemet vore

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition nr 196.

emellertid så stora, att arbetsgivarna i många fall hellre avstode från att uttaga

den genom fridags infallande frigjorda arbetstiden.

Arbetsrådet vidhåller för sin del den mening härvidlag som kommit

till uttryck i en av arbetsrådet den 24 februari 1942 avlåfen underdånig skrivelse

med förslag till 1942 års lantarbetstidslag. I nämnda skrivelse anförde

arbetsrådet vid behandlingen av förevarande spörsmål följande.

Enligt arbetsrådets mening är den nuvarande ordningen ur praktisk synpunkt

otillfredsställande. Det är givet bättre, att arbetstiden begränsas enhetligt

under hela året, antingen för vecka eller för tvåveckorsperiod. Vid valet

mellan dessa alternativ synes en begränsning av arbetstiden för vecka av

både principiella och praktiska skäl vara att föredraga, såvida möjligheterna

att av dessa arbetare med blandat arbete utan tillgripande av allmän övertid

uttaga erforderlig arbetstid härigenom bliva tillgodosedda. Detta är enligt

arbetsrådets uppfattning också fallet. Örn för nu ifrågavarande arbetare med

blandat arbete den för vanliga »utearbetare''» medgivna arbetstiden utökas

med sex timmar i veckan under hela vinterhalvåret, blir, enligt rådets mening,

den till 47 respektive 52 timmar för vecka utsträckta ordinarie arbets

tiden i de allra flesta fall fullt tillräcklig, särskilt örn hänsyn tages till möjligheten

att utnyttja i 7 § 1 mom. medgiven övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten.

Med hänsyn härtill har föreslagits en lagändring i nu angiven

riktning.

Arbetsgivarrepresentanterna i arbetsrådet äro härutinnan av skiljaktig mening

samt anföra:

Enligt gällande lag beräknas arbetstiden för djurskötare pr tvåveckorsperiod

men för arbetare med blandat arbete pr vecka. Denna skillnad i

arbetstidsberäkningen torde ha upprättats med hänsyn till det förhållandet

att en arbetare med blandat arbete ej huvudsakligen är djurskötare. Det väsentliga

är emellertid ej om arbetare av ifrågavarande slag huvudsakligen är

sysselsatt med djurskötsel eller med annat arbete. Utan det avgörande måste

vara, att hans arbetstid måste förläggas på samma sätt som arbetstiden för

egentliga djurskötare, d. v. s. till såväl söndag som vardag. I regel erhålla

såväl djurskötare som arbetare med blandat arbete en fridag varannan

vecka. För djurskötaren, vars arbetstid beräknas pr tvåveckorsperiod, innebär

detta intet problem: periodens arbetstid fördelas jämnt på 13 dagar och

den 14 :e blir fridag. För arbetaren med blandat arbete, som enligt gällande

lag har sin arbetstid utmätt pr vecka, orsaka fridagarna däremot svårigheter.

Örn veckoarbetstiden skall uttagas, blir den dagliga arbetstiden olika

lång varannan vecka, nämligen med hänsyn till att veckoarbetstiden i vecka

med fridag skall fördelas på sex dagar och i annan vecka på sju dagar. Olägenheten

härav måste anses vara stor för såväl arbetsgivare som arbetare.

Den begränsade möjlighet, som finnes att utjämna dagsarbetstiden olika veckor

emellan genom att uttaga mera förberedelsetid i den ena veckan än i den

andra, är besvärlig att utnyttja.

Den här anförda olägenheten kan helt elimineras om för arbetare med

blandat arbete arbetstiden finge beräknas på samma sätt som för djurskötare,

nämligen pr tvåveckorsperiod.

I yttrandena till Kungl. Majit har nu ifrågavarande förslag

endast i ett par fall gjorts till föremål för särskilda uttalanden. Svennes

lantbruksförbund och svenska lantarbelsgi vare för ellingen vidhålla sålunda

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

förslaget. Föreningen tillägger, att det av principiella skäl syntes minst lika

riktigt att jämföra ifrågavarande arbetare med djurskötare som med utearbetare.

Arbetsmarknadskommissionen instämmer på denna punkt i arbetsrådets

uttalande. Tre reservanter förorda emellertid att arbetstiden föl abetare

med blandat arbete bindes vid tvåveckorsperioder.

I sina yttranden till arbetsradet ha vidare Sveriges lantbruksförbund

och svenska lanturbetsgivareföreningen framhållit, att bestämmelsen,

att den särskilda arbetstidsutökningen för arbetare med

blandat arbete finge utnyttjas endast beträffande en arbetare för varje

brukningsdel, visat sig vara alldeles för snäv. Pa åtskilliga gardar förefunnes

nämligen behov av att ha anställda flera arbetare med blandat arbete.

Det förekomme ej sällan, att en av »utearbetarna» mäste sköta häststallet

och en annan svinhuset eller ladugården. Då arbetet i djurstallarna måste

utföras i första hand, läte det sig ofta ej göra att kombinera nötboskaps- eller

hästskötarearbete med exempelvis svinskötarearbete. Föreningen har därför

påyrkat, att uttrycket »en arbetare» i lagrummet måtte ändras till »enstaka

arbetare».

Arbetsrådet förklarar att, såvitt rådet kunde bedöma, det vid det

stora flertalet jordbruk vore tillräckligt med en arbetare med blandat arbete.

Inom vissa jordbruksföretag torde dock, såsom ^^arbetsgivareföreningen anfört,

på grund av djurbesättningens art och storlek förhållandena vara sådana,

att behov förelåge att utnyttja flera än en arbetare med blandat arbete. För

dessa relativt fåtaliga företag syntes emellertid nämnda behov av utökad

arbetstid utan större olägenhet kunna tillgodoses genom lämnande av dispens

enligt 5 § 2 eller 3 mom. Enligt arbetsrådets mening förelåge på grund

härav ingen anledning till sådan lagändring, som föreslagits av lantarbetsgivareföreningen.

Arbetsgivarrepresentanterna i arbetsrådet reservera sig häremot och förmena,

att lagstiftningen ej borde lägga hinder i vägen för att mer än en

arbetare med blandat arbete funnes anställd på en egendom. Visserligen

kunde som arbetsrådets majoritet anfört, dispens från bestämmelsen erhållas,

men denna lösning innebure dock, att ett låt vara dispensivt hinder lagts

för anställandet av två dylika arbetare, ett hinder, som måste anses onödigt,

då missbruk av fri möjlighet härtill icke torde ifrågakomma.

I sitt yttrande till Kungl. Majit förmenar svenska lantarbetsgivareföreningen

att det enda skäl, som skulle kunna anföras mot ifrågavarande

lagändring, vöre det, att bestämmelsen skulle kunna missbrukas, vilket

enligt föreningens mening icke torde bliva fallet. Sveriges lantbruksförbund

tillstyrker även förslaget. Arbetsmarknadskommissionen — även här

med tre reservanter — delar däremot arbetsrådets mening härutinnan.

Tjänstemännens centralorganisation anser att det i fråga örn arbetare med

blandat arbete borde vara möjligt att begränsa arbetstiden, sa att denna ick(

s. 28 Kontrollera mot PDF

Föredragan

den

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

bleve längre än för utearbetarna respektive djurskötarna. Infördes denna

ändring, bleve bestämmelsen om hur många arbetare med blandat arbete

arbetsgivaren finge använda en bisak, varom icke behövde lagstiftas.

- Vad beträffar förslaget, att arbetstiden för arbetare med blandat arbete

skulle maximeras för tvåveckorsperioder under vinterhalvåret, må erinras

om att frågan örn enveckas- eller tvåveckorsperioder skulle begagnas härvidlag

var föremål för överväganden vid 1942 års revision av lantarbetstidslagen.

Statsmakterna funno därvid en begränsning av arbetstiden veckovis

vara att föredraga. Anledning att nu frångå denna ståndpunkt torde icke

föreligga.

Ej heller synes det förslag böra bifallas som avser att i lagen införa rätt

att utnyttja den utsträckta arbetstid, som medgives för arbetare med blandat

aibete, för mer än en arbetare vid varje brukningsdel. Såsom arbetsrådet påpekat

torde det nämligen finnas endast ett relativt litet antal företag, där det

icke är tillräckligt med en arbetare med blandat arbete; för dessa företag

står alltid möjligheten öppen att ansöka örn dispens.

I det följande kommer jag att förorda en nedsättning av arbetstiden för

djurskötare från 108 timmar per tvåveckorsperiod till 100 timmar per sådan

period. Under förutsättning att nämnda förslag bifalles torde den maximala

veckoarbetstiden för arbetare med blandat arbete böra bestämmas för januari,

februari och december till 45 timmar och för mars, oktober och november

till 50 timmar.

Arbetstiden för djurskötare.

^ § 1 mom. b) innehåller bestämmelser om arbetstiden för arbetare, som

huvudsakligen användes till djurskötsel (djurskötare). Dennes arbetstid må

enligt stadgandet icke överstiga för dygn 9 timmar och för två arbetsveckor

i följd 108 timmar. För att ersätta djurskötare under kortare tid än en vecka

ma annan arbetare användas till djurskötsel utöver den för utearbetare bestämda

tiden, dock att den sammanlagda arbetstiden icke må överstiga 54

timmar för arbetsvecka.

I sina yttranden till arbetsrådet lia svenska lantarbetareförbundet

och landsorganisationen förordat en lagändring av innebörd, att djurskötarnas

arbetstid skall beräknas för vecka och fastställas till högst 50 timmar

med bibehållande av nu gällande dygnsmaximum, 9 timmar.

Som motivering till den föreslagna lagändringen har anförts, att det principiellt

måste anses oriktigt att en speciell yrkesgrupp av jordbrukets arbetare

skall sättas i en särställning med en årsarbetstid, som med 400 timmar

överstiger vad övriga arbetare inom näringen behöva räkna med. Sedan

tiden för lagens tillämpning å djurskötseln tillämpades i allmänhet en dagstid

av 8 timmar 18 minuter, vilket gjorde, att djurskötarna lagenligt endast

kunde räkna med en fridag varannan vecka. Den långa arbetstiden per år

och det begränsade antalet fridagar för denna grupp hade också utgjort en

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 196.

29

av de bidragande faktorerna lill alt jordbruket stöde inför en permanent

brist på djurskötare. Det funnes ej heller något sakligt skäl till att arbetstiden

för djurskötare skulle till skillnad mot arbetstiden för övriga arbetare

beräknas per tvåveckorsperiod. Veckobegränsning av arbetstiden skulle

möjliggöra, alt djurskötarna erhölle en fridag per vecka.

Tjänstemännens centralorganisation har åberopat ett yttrande av Sveriges

allmänna lantbrukstjänstemannaförbund, vari föreslagits, dels att djurskötarnas

arbetstid maximeras till 48 timmar för vecka med högst 9 timmar

för dygn och dels att i lagen införes bestämmelse om skyldighet att lämna

djurskötare en sammanhängande ledighet en gång i veckan av minst 41

timmar.

Arbetsrådet förmenar, alt det vore ett i och för sig rimligt krav att

djurskötare i avseende å arbetstidsregleringen erhölle samma ställning som

andra arbetare. En ytterligare begränsning av arbetstiden kunde emellertid,

framför allt med hänsyn till den rådande knappheten på arbetskraft, medföra

svårigheter för jordbrukarna att få djurskötseln tillfredsställande utförd.

På grund härav och med åberopande av vad inledningsvis anförts

funne sig arbetsrådet för närvarande böra föreslå, att nu gällande lagregel

upptoges oförändrad i den nya lagen.

Arbetarrepresentanterna i arbetsrådet biträda emellertid icke detta förslag

utan anföra:

Då arbetstidsregleringen för djurskötarna ursprungligen anknöts till tvåveckorsperioder,

skedde detta efter mönster av vad som då föreslogs beträffande

trädgårdsskötseln, där anordningen motiverades främst med önskemålet

att kunna rationellt organisera det s. k. vaktarbetet. Tvåveckorsregleringen

för trädgårdsskötseln ansågs 1936 från företagarhåll mycket betydelsefull;

redan 1938 års sakkunniga — och av dessa hörda representanter

för båda parterna — ansågo emellertid alt det avsedda syftet likaväl kunde

vinnas genom beräkning av arbetstiden per vecka, och en dylik beräkning

genomfördes också 1939. Några tvingande skäl synas knappast förefinnas

för att i fråga om gruppen djurskötare göra undantag från den i övrigt

genomgående beräkningen i enkla veckor.

Före djurskötarnas inrymmande under lagen hade de en genomsnittlig

årsarbetstid av 3 450 timmar (nettoarbetstimmar och frånsett övertidsarbete).

Lagstiftningen betydde för deras del en med drygt 15 procent reducerad

arbetstid. Likväl utgör denna fortfarande i runt tal 2 800 timmar per

år. I praktiken tillämpas i flertalet fall — de avtalsslutande organisationerna

räkna med 2/3 — en dagsarbetstid av 8 timmar 18 minuter, vilket

innebär, att djurskötarna lagenligt endast kunna räkna med en fridag varannan

vecka. Från laglig rätt till semesterledighet äro djurskötarna undantagna.

Det kan inte råda delade meningar örn alt denna ordning är förkastlig

såväl ur arbetarskyddssynpunkt som ej minst ur jordbruksnäringens

egen synpunkt: att däri är att söka deli huvudsakliga anledningen lill svårigheterna

att rekrytera djurskötarepersonalen står för oss fullt klart. Lantarbetareförbundets

i anledning av arbetsrådets remiss avgivna förslag i

denna del innebär en reduktion av årsarbetstiden till 2 600 timmar och

möjliggör regelbunden veckovila. I varje fall för de större och medelstora

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

jordbruken — och arbetare, som uteslutande eller huvudsakligen användas

för djurskötsel, torde regelmässigt endast förekomma vid dylika — torde

det inte möta några oöverkomliga svårigheter att genom anlitande av andra

lejda arbetare resp. familjemedlemmar organisera arbetet så att en nedskärning

av arbetstiden i enlighet med förbundets förslag kan genomföras

utan fara för kreaturs vården; härtill kommer den möjlighet arbetsgivarna

äga att genom lagens övertidsregler — delvis utformade med speciell hänsyn

till djurskötseln — tillgodose arbetskraftbehovet i särskilda fall.

Arbetsrådets majoritet delar principiellt den meningen att en reduktion

av djurskötarnas årsarbetstid rimligtvis bör äga rum, men anser med hänvisning

till den rådande knappheten på arbetskraft att några åtgärder för

närvarande ej skall vidtagas i form av lagändring. Till detta vilja vi anföra

följande:

Då lantarbetstidslagen 1937 gavs tillämpning även för djurskötseln reducerades

därmed arbetstiden för djurskötarna med drygt 15 procent. Svenska

lantarbetareförbundet gjorde i samband härmed en undersökning i vad mån

denna arbetstidsminskning föranledde nyanställning av djurskötare. Undersökningen

omfattade 4 197 egendomar sysselsättande 8 197 djurskötare. Ett

år efter lagens tillämpning hade på dessa gårdar nyanställts endast 50 djurskötare.

Arbetstidsminskningen på 15 procent föranledde således en nyrekrytering

av djurskötareantalet med 0,6 procent, vilket utgör en god

illustration till den outnyttjade rationaliseringsmöjlighet som förelegat

inom djurskötseln. Denna rationalisering har fortsatt sedan 1937—38, vilket

bl. a. visas av att man nu i allmänhet medhinner djurskötseln med en dagsarbetstid

av 8 timmar 18 minuter.

Med hänsyn till vad ovan anförts föreslå vi att djurskötarnas arbetstid

beräknas per vecka och fastställes till 50 timmar med per dygn maximum

9 timmar. I praktiken skulle detta, med en fridag per vecka, ge möjlighet

till en dagsarbetstid av 8 timmar 20 minuter, således den dagstid som

för närvarande vunnit dominerande tillämpning. Denna reducerade arbetstid

kommer ändock per år att med 200 timmar överstiga årsarbetstiden för

övriga arbetare.

I yttrandena till Kungl. Majit tillstyrkes arbetarrepresentanternas

nu berörda förslag av arbetsmarknadskommissionen (majoriteten),

svenska lantarbetarförbundet och tjänstemännens centralorganisation. Arbetsmarknadskommissionen

anser att den rådande bristen på djurskötare

icke kunde åberopas som skäl mot en sådan begränsning av arbetstiden som

med nämnda förslag avsåges. Den långa arbetstiden per år och det begränsade

antalet fridagar för djurskötare hade säkerligen också utgjort en bidragande

orsak till att jordbruket stöde inför en permanent brist på djurskötare.

Förslaget avstyrkes uttryckligen av lantbruksstyrelsen, livsmedelskommissionen,

Sveriges lantbruksförbund och svenska lantarbetsgivareföreningen.

Lantbruksstyrelsen framhåller därvid, att djurens vård och passning icke

kunde eftersättas och att ett genomförande av förslaget med nödvändighet

skulle påkalla anställande av ytterligare arbetskraft, som emellertid för närvarande

icke ginge att uppbringa. För djurskötarnas del torde därför liksom

hittills den längre arbetstiden få kompenseras genom högre löneförmåner.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande kunde här framförda spörsmål

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1!)6.

31

icke upptagas till allvarligt dryftande, förrän mera normala tider inträtt.

Livsmedelskommissionen understryker bl. a. nödvändigheten ur försörjningssynpunkt

av att kreatursstammen icke minskades på grund av brist på

arbetskraft. Lantarbetsgivareföreningen anför bl. a.:

Anledningarna till hittillsvarande brist på kreatursskötare ha varit mångå.

En bland dem, nämligen för låg lön i förhållande till andra arbetare, har

tillrättalagts vid senaste avtalsuppgörelse. En annan är den olägliga fördelningen

av dagsarbetstiden, som på grund av arbetets natur i regel måste

förläggas mellan kl. 4—18. Häri skulle en avkortning av dagsarbetstiden

ej kunna medföra någon ändring. Då arbetet numera i regel betalas per

timme eller med en efter timantalet beräknad månadslön, måste det sägas

att påståendet örn den längre arbetstiden som huvudorsak till bristen på

kreatursskötare ej förtjänar beaktande.

Vad härefter beträffar möjligheten att organisera djurskötseln så att densamma

utan skada skall kunna ombesörjas på kortare tid än den nu medgivna,

vill föreningen uttala som sin bestämda mening att detta ej utan våda

kan ske.

Enligt föreningens mening omöjliggör den knappa tillgången pa arbetskraft

för djurskötseln att arbetstiden för djurskötare minskas. Vårt land

torde — såvitt föreningen har sig bekant — vara det enda i världen, där

arbetstiden för jordbrukets djurskötare är lagligen reglerad. Det kan f. ö.

erinras om att arbete med djurskötsel ursprungligen undantogs från lantarbetstidslagens

tillämpningsområde. Men örn stora betänkligheter förelegat

mot djurskötares inrymmande under lantarbetstidslagen överhuvud taget,

böra desto större betänkligheter nu föreligga mot ytterligare inskränkning

av djurskötarnas arbetstid. Det bör ock beaktas att det i flertalet fall är

fråga örn ladugårdar, där blott en eller ett pär arbetare äro sysselsatta. En

inskränkning av arbetstiden kan i dylika fall ej mötas med anställning av

ytterligare arbetskraft, enär det ökade arbetskraftsbehovet ofta blott skulle

avse en eller annan timme pr dag och arbetskraft.

Mot förslaget örn beräkning av kreatursskötarnas arbetstid pr vecka vdl

föreningen framhålla att detta innebär en synnerligen allvarlig olägenhet

för jordbruket. Såsom reservanterna själva anfört tillämpa jordbrukarna i

regel 8 timmar 18 minuters daglig arbetstid i ladugårdarna. Nedpressningen

av dagarbetstiden till detta timantal, som flerstädes kunnat genomföras

endast genom eftersättande av önskvärda arbeten såsom middagsmjölkning,

rykt och rengöring av djuren m. m., har sannerligen ej skett

utan tvingande skäl. Och de skälen lia varit svårigheten att anskaffa ersättare.

Vid en arbetstid örn 8 timmar 18 minuter pr dag uppkommer nämligen

blott en fridag pr tvåveckorsperiod, medan lägre daglig arbetstid leder till

två fridagar för samma period. Det av reservanterna framlagda förslaget

örn arbetstidens beräknande pr vecka i stället för såsom hittills pr tvåveckorsperiod

har till enda syfte all framtvinga ökat antal lridagai för djuiskötarna.

Örn kreatursskötarens fridagar förläggas lill söndagarna, som i

regel och i vart fall under vegetationsperioden måste ske, örn ersättare skola

kunna anskaffas, skulle det underliga förhållandet inträffa att kreatursskötaren

bleve ledig alla söndagar, medan utearbetarna linge arbeta i ladugården

på söndagarna, och detta trots att deras arbetstid på veckans vardagar

sommartiden är längre än kreatursskötarnas. Föreningen måste bestämt

avstyrka detta lörslag. Redan nu möler det mycket stora svårigheter

s. 32 Kontrollera mot PDF

Föredragan
den.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

att anskaffa ersättare till kreatursskötarnas fridagar. Utearbetarna visa stor

obenägenhet för att använda en del av sina eljest lediga söndagar till arbete

i ladugården. På en gård med en ladugårdskarl, en stallare (som sköter hästarna)

och tre utearbetare skulle dessa senare, örn förslaget genomfördes,

få göra ersättartjänst i ladugård eller stall var eller varannan söndag. Det

råder ingen tvekan örn att de starkt skulle reagera häremot. Den sannolika

följden härav skulle på mindre och medelstora gårdar bli att arbetet övervältrades

på jordbrukarna och deras hustrur eller övriga familjemedlemmar.

Lagändringen skulle alltså innebära att en viss grupp medborgare gynnades

på bekostnad av en annan grupp, som redan förut i fråga om arbetsbörda

ofta torde vara sämre ställd än arbetarna.

Arbetstiden för djurskötare beräknas enligt gällande bestämmelser för

tvåveckorsperioder och får icke för någon sådan period överstiga 108 timmar.

Från lantarbetarhåll har yrkats att djurskötarnas arbetstid måtte beräknas

veckovis och fastställas till 48—50 timmar i veckan. Till stöd för

yrkandet har framhållits, att årsarbetstiden för djurskötare väsentligen överstege

den som gällde för övriga arbetare inom näringen. Veckobegränsningen

skulle möjliggöra att djurskötarna, vilka för närvarande endast kunde räkna

med en fridag varannan vecka, skulle kunna få en fridag i veckan. Åtskilliga

invändningar lia emellertid även rests mot förslaget. Sålunda har framhållits

nödvändigheten ur försörjningssynpunkt av att kreatursstammen icke

minskades på grund av brist på arbetskraft.

I likhet med arbetsmarknadskommissionen anser jag att de rådande

arbetstidsförhållandena för djurskötarna utgöra en av orsakerna till den

permanenta brist på dylika arbetare som sedan jämförelsevis lång tid tillbaka

råder inom jordbruket. En skälig jämkning av arbetstidsbestämmelserna

för denna yrkesgrupp kan därför snarast förväntas komma att befordra

lösningen av förevarande arbetskraftsproblem. Efter övervägande av

vad från ömse sidor anförts i denna fråga har jag ansett mig böra förorda

att det från lantarbetarhåll framförda ändringsförslaget på det sätt biträdes

att, med bibehållande av tvåveckorsperioden såsom grundval för beräkningen

av djurskötarnas arbetstid, arbetstiden för varje sådan period bestämmes

till högst 100 timmar. I samband härmed bör maximiarbetstiden

för tillfälliga ersättare för djurskötare bestämmas till 50 timmar i veckan.

Arbetstiden för trädgårdsarbetare.

4 § 2 morn. innehåller bestämmelser örn den ordinarie arbetstiden för

arbetare inom trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag. Enligt

dessa bestämmelser har arbetsgivaren två alternativ att välja mellan. Arbetstiden

är nämligen begränsad antingen till 48 timmar för arbetsvecka året

runt eller ock, per arbetsvecka räknat, till 42 timmar under januari, februari,

november och december, till 45 timmar under mars och oktober samt

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

33

till 53 timmar under tiden april—september. Arbetstiden för dygn får icke

i något fall överstiga 10 timmar.

I sitt yttrande till arbetsrådet har svenska lantarbetareförbundet

föreslagit, att det i lagrummet angivna senare alternativet för arbetstidens

fördelning under olika tider av året i enkelhetens och likformighetens intresse

och då inga praktiska hinder förelåge, måtte erhålla samma utformning

som förbundet förordat i fråga om arbetstiden för arbetare, som avses

i 4 § 1 mom. första stycket, eller alltså för arbetsvecka räknat under januari,

februari och december 43 timmar, under mars, oktober och november 48

timmar och under tiden april—september 52 timmar.

Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund har anfört, att lagens arbetstidsbestämmelser

borde så utformas, att de möjliggjorde för trädgårdsföretagare,

som så önskade, att uttaga en arbetstid under sommaren med 9 timmar

per dag, och samtidigt icke förbjöde uttagandet av minst 8 timmar om

dagen under oktober, november och december.

I en till arbetsrådet från Göteborgs trädgårdsarbetsgivareförening inkommen

skrivelse har hemställts, att i lagrummet upptoges ett tredje alternativ

för arbetstidens säsongfördelning, innebärande att arbetstiden skulle uppgå

till högst 40 timmar under januari, februari, november och december, till

högst 45 timmar under oktober samt till högst 53 timmar under tiden mars

—september, allt för arbetsvecka räknat.

Arbetsrådet framhåller för sin del att, såvitt rådet kunnat utröna, den

i lantarbetstidslagen givna säsongmässiga regleringen av arbetstiden inom

trädgårdsskötseln, som tillkom vid 1939 års revision av lagen, i de flesta

fall visat sig lämpligt avpassad. Arbetsrådet ansåge sig på grund härav icke

böra föreslå en lagändring på denna punkt. För sådana trädgårdsföretag,

som med hänsyn till speciella odlingar eller andra omständigheter kunde ha

behov av annan fördelning av arbetstiden än den i lagen angivna, stöde

givetvis möjligheten öppen att söka dispens enligt reglerna i 5 § av lagen.

Arbetarrepresentanterna i arbetsrådet anse i fråga örn det i lagen senare

angivna »säsongalternativet» att inga praktiska hinder förelåge att i enkelhetens

och likformighetens intresse tillämpa samma regler som av dem föreslagits

för de vid jordbruket anställda arbetarna.

1 yttrandena till Kungl. M a j : t delas arbetarrepresentanternas

åsikt av arbetsmarknadskommissionen (majoriteten) och svenska lantarbetareförbundet.

Förslaget avstyrkes däremot av livsmedelskommissionen av

samma skäl som av kommissionen åberopats mot en motsvarande säsongutjämning

inom det egentliga jordbruket. 1

1 sina yttranden till arbetsrådet ha Sveriges lantbruks/örbund,

svenska lantarbetsgivareföreningen och svenska trädgdrdsarbetsgivarcföreningen

anfört, att trädgårdsarbetare ofta sysselsattes med såväl trädgårdsBihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 196. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

Föredraga!v

den.

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 196.

arbete som djurskötsel samt att i vissa fall även arbetare, anställd vid självständig

trädgårdsrörelse, uteslutande sysslade med djurskötsel, t. ex. hästskötsel.

Med hänsyn härtill borde i fråga om trädgårdsskötseln i lagen införas

samma bestämmelser, som beträffande jordbruket enligt 4 § 1 mom. a)

och b) gällde för arbetare med blandat arbete och för djurskötare.

Arbetsrådet framhåller att, såvitt rådet kunde bedöma, det inom

trädgårdsskötseln endast i sällsynta undantagsfall förekomme, att arbetare

huvudsakligen användes till djurskötsel eller utförde sådant blandat arbete,

som karakteriserade en »stallare» inom jordbruket. I nu nämnda undantagsfall

hade arbetsgivaren möjlighet att dispensvägen erhålla en med hänsyn

till förhallandena skälig arbetstid. Arbetsrådet finge därjämte erinra

örn att av arbetare inom trädgårdsskötseln, som utom den allmänna arbetstiden

hade att utföra viss djurskötsel, såsom rykt och fodring av hästar,

kunde, i likhet med vad som gällde inom jordbruket, jämlikt 7 § 1 mom. i

lagen uttagas övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten.

I sitt yttrande till Kungl. Majit biträder svenska lantarbetsgivareföreningen

förslaget att införa begreppet arbetare i blandat arbete jämväl

inom trädgårdsskötseln. Arbetsmarknadskommissionen anser däremot att

anledning därtill icke föreligger.

Trädgårdsarbetsgivare ha enligt gällande lag att välja mellan två olika

alternativ för utnyttjande av den hos honom anställda arbetskraften. Arbetstiden

är enligt det ena alternativet året runt likformigt begränsad till 48

timmar för vecka; enligt det andra alternativet verkställes tidsbegränsningen

med hänsyn till årstiderna så att den, per vecka räknat, utgör 42 timmar

under januari, februari, november och december, 45 timmar under mars

och oktober samt 53 timmar under april—september.

Av liknande skäl som anförts till stöd för den av mig förordade minskningen

av sommararbetstiden för jordbrukets utearbetare torde arbetstiden

för trädgårdsarbetare böra för sommarhalvåret nedsättas till 52 timmar i

veckan, i samband varmed den medgivna veckoarbetstiden för vinterhalvåret

torde böra utökas med en timme. Att, såsom från visst håll påyrkats,

härvidlag åstadkomma fullständig överensstämmelse med den allmänna

arbetstidsregeln för jordbruksarbetare — vilket bl. a. skulle innebära en

ökad årlig arbetstid för trädgårdsarbetarna — synes icke lämpligt. Icke

heller kan jag förorda införande av något ytterligare alternativ för arbetstidens

uttagande inom trädgårdsskötseln.

Önskemål ha även framkommit örn införande inom trädgårdsskötseln av

en motsvarighet till det för jordbrukets vidkommande begagnade begreppet

arbetare med blandat arbete. Tillräcklig anledning därtill synes emellertid

icke föreligga. I övrigt vill jag på denna punkt hänvisa till de av arbetsrådet

anvisade utvägarna för arbetsgivaren att komma till rätta med eventuella

svårigheter.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

35

Arbetsrådets dispensgivning.

Enligt 5 § 1 mom. äger arbetsrådet, då skäl därtill äro, medgiva, att arbetstiden,

utan att förlängas för år räknat, får fördelas på annat sätt än i

4 § sägs.

I sina yttranden till arbetsrådet lia Sveriges lantbruks förbund

och svenska lantarbetsgivareföreningen föreslagit, att i lagtexten intages bestämmelse

om att sådan överflyttning av arbetstid må av arbetsrådet medgivas,

då dagsljusets längd eller arbetets art därtill giver anledning eller

eljest skäl därtill äro.

Nyssnämnda lagändringsförslag framfördes även under förarbetena till

1942 års revision av lantarbetstidslagen utan att dock vinna Kungl. Maj:ts

eller riksdagens bifall.

För ett av lantbruksstyrelsen gjort förslag örn införande av möjlighet att

överflytta viss arbetstid från november till februari har redogörelse lämnats

i det föregående.

Arbetsrådet hänvisar till vad arbetsrådet yttrade härutinnan i sin

tidigare omnämnda skrivelse med förslag till 1942 års lantarbetstidslag.

Nämnda uttalande, vilket arbetsrådet anser fortfarande äga giltighet, var av

följande lydelse:

Med stöd av 5 § 1 mom. i lagen har arbetsrådet i ett stort antal fall medgivit

en överflyttning av arbetstid från en årstid till en annan. Behovet av

dylik överflyttning synes vad mellersta Sverige beträffar framför allt hava

berott på svårigheten att under november månad helt utnyttja den medgivna

arbetstiden av 46 timmar samt behovet av längre arbetstid — särskilt för

skogsarbete, timmertransporter och dylikt — under februari och mars månader,

då dagsljusets längd avsevärt ökats. I södra Sverige har däremot ett

behov av längre arbetstid framträtt under oktober och november månader

med hänsyn till då pågående upptagning och transport av betor, plöjning

och sådd m. m. — Här ha endast anförts några av de vanligaste fallen. Det

är givet att behovet av överflyttning av arbetstid växlar betydligt med hänsyn

till dagsljusets längd på olika orter, olika egendomars särskilda driftsförhållanden

och andra omständigheter. Det må vidare framhållas, att inom

jordbrukets binäringar och inom den självständiga trädgårdsskötseln behovet

av överflyttning gestaltar sig på ett annat sätt än inom det egentliga

jordbruket.

Med hänsyn till vad ovan angivits har arbetsrådet icke funnit den av lantbruksstyrelsen

och svenska lanlarbetsgivareföreningen förordade exemplifieringen

i lagrummet vare sig erforderlig eller önskvärd. Det synes arbetsrådet

lämpligt, att nuvarande bestämmelse bibehålies, varigenom åt rådet,

i fortsättningen liksom hittills, lämnas fria händer att med beaktande av

omständigheterna i det särskilda fallet fatta beslut om överflyttning av

arbetstid.

Arbetsgivarrepresentanterna i arbetsrådet reservera sig mot detta uttalande

och framhålla:

Vid 1937 års lagändring framhöll departementschefen, att det behov av

överflyttning av arbetstid, som på grund av olikheterna beträffande dagsljusets

längd och arbetets art, förekomme mellan olika delar av landet,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

borde tillgodoses genom dispens av arbetsrådet. Andra lagutskottet (utlåtande

nr 48/1937) framhöll att dylikt behov förelåge i betydande utsträckning,

särskilt i norra och mellersta delarna av landet.

Den inställning till frågan om överflyttning av arbetstid, som kommit till

uttryck i här refererade uttalanden, bygger enligt vår mening på medvetandet

örn att lagstiftarna vid upprättandet av lantarbetstidslagens arbetstidsfördelning

bortsett från bl. a. dagsljusförhållandenas växlingar i skilda

landsändar. Det synes oss uppenbart att avsikten med dispensmöjligheten

från början var, att lagens bristande hänsynstagande till dagsljusförhållandena

skulle repareras genom dispenser.

Erfarenheten under den tilländalupna tiden visar emellertid, att arbetsrådet

i regel icke som dispensskäl godkänner ett åberopande allenast av

dagsljusförhållandena. Det är med hänsyn härtill vår uppfattning, att i stadgandet

positivt måste uttryckas, att olägenheter på grund av dagsljusförhållandena

i och för sig äro lagliga skäl för beviljande av dispens.

Under hänvisning till det anförda, få vi föreslå följande formulering av

stadgandet i 5 § 1 morn.:

Arbetsrådet må, när dagsljusförhållandena eller arbetsförhållandena det

motivera eller eljest när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna

arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än i

nämnda paragraf sägs.

I sitt yttrande till arbetsrådet har svenska lantarbetareförbundet

föreslagit, att förevarande lagrum erhåller följande lydelse:

Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva att den i 4 § under viss månad

angivna veckoarbetstid må utbytas mot under annan månad angiven

veckoarbetstid, dock med iakttagande av att ordinarie arbetstid per år icke

härigenom förlänges. Därest parterna äro ense härom, må arbetsrådet även

godkänna annan fördelning av veckoarbetstiden, dock med den begränsning

per år som här ovan anförts.

Arbetsrådet finner sig för sin del icke kunna tillstyrka en sådan

lagändring men anser sig böra framhålla, att överflyttning av arbetstid torde

— såvitt vederbörande arbetare ej tillstyrkt annan fördelning — i allmänhet

böra ske endast inom de i lagen angivna gränserna av 41 och 54 timmar i

veckan.

Arbetarrepresentanterna i arbetsrådet anse emellertid att lagrummet i

fråga bör erhålla den lydelse, som föreslagits av svenska lantarbetareförbundet,

samt anföra till stöd för denna sin mening följande.

Med hänsyn till skiftande behov av arbetskraft i olika delar av landet och

för olika ändamål har lagens 5 § 1 mom. blivit flitigt anlitat. Som regel ha

ansökningarna gällt begäran att få skifta med 41 och 46 timmarsvecka under

vinterhalvåret. I en hel del fall ha emellertid ansökningarna inneburit, att

man med en dylik omflyttning velat möta ett rent tillfälligt behov av arbetskraft

utan att därför behöva anlita allmän övertid. Om således blott skäl

kan förebringas för ett tillfälligt behov av arbetstid, har arbetsrådet i brist

på regulativ i lagen bifallit framställningen. Ett flertal exempel föreligger

därför, då ordinarie arbetstid genom dessa överflyttningar den ena månaden

utgjort t. ex. 52 timmar per vecka för att följande månad utgöra 35 timmar

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 196.

37

per vecka. Dylika marginaler i fråga om ordinarie veckotid ha säkerligen

icke varit avsikten vid lagens tillkomst och ha ej heller stöd i gammal

praxis. Med hänsyn till att lagens övertidsbestämmelser äro avsedda för att

tillgodose ett mera tillfälligt behov av arbetstid, synes det därför lämpligt

med ett visst regulativ i avseende på överflyttning av ordinarie tid.

I sitt yttrande till Kungl. Maj:t har arbetsmarknadskommissionen

förklarat att kommissionen funne dispensregeln i 5 § 1 mom. lämpligt

formulerad. Örn en dispensbestämmelse skulle vara till någon nylla borde

den icke begränsas alltför snävt. Kommissionen ansåge därför i likhet

med arbetsrådets majoritet att dispensregeln borde bibehållas oförändrad.

Mot kommissionens berörda uttalande har avvikande mening anförts dels

av tre ledamöter, vilka biträtt det förslag som framförts av arbetsgivarrepresentanterna

i arbetsrådet, dels ock av två ledamöter, som förordat

den utformning av dispensregeln som föreslagits av arbetarrepresentanterna

i arbetsrådet.

Svenska lantarbetsgivareföreningen och svenska lantarbetareförbundet ansluta

sig till den mening som framförts av respektive partsrepresentanter

inom arbetsrådet.

Den allmänna regel för arbetsrådets dispensgivning, som innehålles {Föredragan5

§ 1 mom. av lagen, lämnar i sin nuvarande lydelse arbetsrådet ett betydande

spelrum då det gäller att, under hänsynstagande till omständigheterna

i det särskilda fallet, bedöma om och i vad mån avvikelser från

de legalt givna arbetstidsreglerna skola medgivas. Fördelarna härav äro,

såsom ock understrukits av såväl arbetsrådet som arbetsmarknadskommissionen,

så betydande, att en begränsning, utöver vad nu gäller, av arbetsrådets

rätt att avslå och bifalla dispensansökningar bör företagas endast

örn mycket starka skäl tala därför. Då detta knappast kan anses vara

fallet, anser jag mig icke böra föreslå någon ändring i dispensregeln. Jag

förutsätter härvid såsom givet att arbetsrådet vid behandlingen av dispensansökningar

å ena sidan täger skälig hänsyn till sådana avvikelser i ljusförhållandena

som motivera överflyttning av arbetstid exempelvis från

november till mars samt å andra sidan icke medgiver arbetstidsöverflyttning

av sådan anledning eller i sådan omfattning som med hänsyn till lagens

syfte icke bär godtagas.

intagning av övertid m. in.

Enligt 7 §2 mom. äger arbetsgivare utan särskilt tillstånd av arbetsrådet

uttaga övertid med högst 200 timmar under en tidrymd av 12 månader i

följd, därav högst 48 timmar under loppet av fyra arbetsveckor. I 3 mom.

av samma paragraf stadgas alt, örn ytterligare eftergilt är påkallad av

trängande behov, sådan må i viss utsträckning medgivas av arbetsrådet.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

I sitt yttrande till arbetsrådet har svenska trådgårdsarbetsgivareföreningen

anfört, att med hänsyn till den utomordentliga arbetsbrådska,

som tidvis under säsongerna rådde inom trädgårdsodlingen, arbetsgivare

borde tillförsäkras möjlighet att utan särskilt tillstånd av arbetsrådet

uttaga längre arbetstid än vad som vore möjligt enligt 7 § 2 mom.

Erfarenheten hade nämligen givit vid handen, att den nuvarande begränsningen,

48 timmar under loppet av fyra arbetsveckor, vållat svårigheter

inom trädgårdsodlingen. Under hänvisning till det sålunda anförda har

trädgårdsarbetsgivareföreningen föreslagit, att 7 § 2 mom. i lagen ändras

så till vida, att arbetsgivaren blir berättigad att utlaga övertid med högst

72 timmar per fyraveckorsperiod och högst 300 timmar under en tidrymd av

12 månader eller att, därest den nu gällande bestämmelsen om övertidens

begränsning till 200 timmar för en tidrymd av 12 månader i följd skulle

komma att bibehållas, begränsningen för fyraveckorsperiod likväl fastställes

till 72 timmar.

Arbetsrådet framhåller häremot, att örn den i 7 § 2 mom. medgivna

möjligheten att uttaga övertid i stor utsträckning varit otillräcklig för tillgodoseende

av behovet av arbetstid inom trädgårdsskötseln, detta borde ha

kommit till uttryck i antalet till arbetsrådet inkomna ansökningar örn extra

Övertid enligt 7 § 3 mom. Dylika framställningar hade emellertid endast i

ett fåtal fall gjorts hos rådet. Med hänsyn härtill ansåge sig arbetsrådet icke

böra förorda den ifrågasatta lagändringen.

I sitt yttrande till Kungl. Majit har Sveriges handelstrådgårdsmcistareförbund

understrukit önskvärdheten av att en lagändring komme

till stånd i den riktning, som trädgårdsarbetsgivareföreningen föreslagit.

Den omständigheten, att endast ett fåtal trädgårdsmästare gjort framställning

om extra övertid, utgjorde icke något övertygande bevis för att behov

av lagändring icke förelåge. Förhållandet vore nämligen, att arbetsgivarna

inom branschen i allmänhet hyst obenägenhet att göra framställning till

offentlig myndighet, varför de hellre kämpat med de ofta enorma svårigheter

som förelegat på grund av säsongbrådskan. Livsmedelskommissionen

och arbetsmarknadskommissionen finna däremot ej ifrågavarande ändring

påkallad. I

I sitt yttrande till arbetsrådet har svenska lantarbetsgivareföreningen

framhållit, att från många håll uttalats önskemål örn att inom

jordbruket begagnade lönelistor borde få användas som övertidsjournaler.

Genom användning av kombinerad lönelista och övertidsjournal skulle vinnas

dels att övertidsarbete alltid antecknades, då ju betalning härför skulle

utgå, dels att antalet av de formulär, som lantarbetsgivarna måste föra,

nedbringades. Da jordbrukets löneutbetalning i regel skedde per kalendermånad,

borde för den skull bestämmelsen i 7 § 2 mom. erhålla sådan ly
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

39

delse, att arbetsgivaren berättigades uttaga övertid icke som nu per fyraveckorsperioder

utan per kalendermånad. En sådan förändring skulle visserligen

i någon ringa mån försvåra kontrollen av övertidens uttagande

men vore likväl av praktiska skäl starkt befogad. Utan en sådan ändring

torde upprättande av en kombinerad lönelista och övertidsjournal vara ett

så gott som olösligt problem.

Arbetsrådet anför för egen del följande:

Lantarbetsgivareföreningens förslag torde innebära, ej blott att övertiden

skulle få uttagas med visst timantal för kalendermånad utan även att anteckning

om uttagen övertid endast skulle behöva göras efter utgången av

varje månad. Enligt såväl den allmänna arbetstidslagen och arbetstidslagen

för detaljhandeln som nu gällande lantarbetstidslag skall emellertid nyss

nämnd anteckning i regel ske efter utgången av varje vecka. Då nämnda

bestämmelse tillkommit ur kontrollsynpunkt, möter det starka betänkligheter

att generellt medgiva arbetsgivare rätt att beräkna och anteckna övertiden

per kalendermånad. Arbetsrådet anser sig därför icke kunna tillstyrka en

lagändring i här angiven riktning.

Då avlöningen inom jordbruket i regel utbetalas månadsvis, föras också

lönelistor, lönekort o. s. v. i allmänhet per månad. Örn dylik lönelista vid

visst företag är uppställd på sådant sätt, att det ur kontrollsynpunkt intet är

att erinra mot att övertid enligt lagen antecknas därå efter utgången av varje

månad, synes i och för sig rimligt, att övertiden jämväl får beräknas för

månad. Jämlikt 8 § i lagen äger arbetsrådet efter därom gjord ansökan medgiva

tillstånd till det förra förfaringssättet men icke lill det senare. Med

hänsyn bland annat till önskvärdheten av att skyldigheten att bokföra övertid

i möjligaste mån förenklas utan att kontrollen å lagens efterlevnad

härigenom eftersättes, får arbetsrådet föreslå, att till 7 § 2 mom. i lagen

fogas ett nytt stycke av följande innehåll.

Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att i första stycket omförmäld

övertid må uttagas med högst 50 timmar för kalendermånad.

I de yttranden till Kungl. Majit, vari arbetsrådets förevarande

förslag uttryckligen berörts, har detsamma tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Anledning synes icke föreligga att vad beträffar trädgårdsskötsel medgiva

arbetsgivaren att uttaga övertid i större omfattning än för närvarande

enligt 7 § 2 mom. är tillåtet. Jag kan alltså icke biträda det väckta förslaget

i sådan riktning. Härvid vill jag emellertid understryka att, örn

i något fall ytterligare eftergift skulle påkallas av trängande behov, arbetsrådet

ina medgiva sådan enligt 3 mom. av paragrafen.

Av arbetsrådet har framlagts ett förslag av huvudsakligen formell natur,

innebärande att övertidsberäkningen, vilken enligt gällande bestämmelser

anknyter till fyraveckorsperioder, skulle, örn arbetsrådet finner skäl att

därtill lämna sitt medgivande, få verkställas per kalendermånad. Förslaget

har icke mött någon gensaga i remissyttrandena och har jag upptagit det i

departementsförslaget efter viss redaktionell jämkning.

Föredragan
den.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.-ts proposition nr 196.

Övriga stadgande!!.

I 8 §, som innehåller bestämmelser om journalföring av övertid, stadgas

bland annat, att arbetsgivaren bör anskaffa och å arbetsstället förvara övertidsjournal,

upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet.

I sina yttranden till arbetsrådet ha svenska lantarbetareförbundet

och landsorganisationen hemställt, alt i förevarande paragraf stadgas

obligatorisk skyldighet för arbetsgivare att anskaffa övertidsjournal.

Som skäl härtill har anförts, att journalföring av övertid mångenstädes

vore bristfällig av den anledningen, att övertidsjournal saknades vid tillfälle,

då övertidsarbete vore aktuellt.

Ar betsrådet påpekar, att rådet i sin förutnämnda skrivelse med förslag

till 1942 års lantarbetstidslag förordat en lagändring av nyssberörda

innehåll. Förslaget godtogs emellertid ej av Kungl. Majit eller riksdagen.

Arbetsrådet ansåge sig nu icke böra framlägga förslag härom.

Förslaget har berörts endast i ett fåtal av yttrandena till Kungl.

Majit. Arbetsmarknadskommissionen finner icke någon ändring av paragrafen

påkallad. Svenska lantarbetsgivareföreningen avstyrker förslaget samt

framhåller därvid, att det torde kunna överlåtas åt arbetsgivarna att avgöra

om dylik journal behövde föras eller ej. Arbetsgivare, som ej fört

övertidsjournal, löpte ju alltid risken att ej kunna motbevisa arbetarnas

sannolika påståenden, att övertid uttagits.

Vad beträffar 9 §, vilken innehåller särskilda bestämmelser om arbetsrådets

sammansättning vid behandlingen av ärenden som avses i lantarbetstidslagen,

har tjänstemännens centralorganisation i sina erinringar till

arbetsrådet åberopat ett yttrande av Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund

vari påyrkas att i lagen införes en bestämmelse av

innehåll att bland arbetsrådets ledamöter eller suppleanter städse skall finnas

tillräcklig tillgång till speciell sakkunskap i fråga om djurskötseln.

I 11 § stadgas att tillsyn å efterlevnaden av lantarbetstidslagen skall utövas

av yrkesinspektionen samt att därvid i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse

vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av 1912 års

lag om arbetarskydd. Svenska lantarbetareförbundet har i sitt yttrande till

arbetsrådet ifrågasatt, huruvida ej hänvisningen till lagen örn arbetarskydd

borde utbytas mot en konkret formulering i överensstämmelse med den åberopade

lagens bestämmelser. Den fördelen skulle härmed vinnas, att de av

lantarbetstidslagen berörda parterna i lagens egen text kunde erhålla upplysning

örn vilka regler som skulle lända till efterrättelse i fråga om lagens

tillsyn och efterlevnad.

Vad sålunda anförts beträffande 9 och 11 §§ har icke föranlett något uttalande

av arbetsrådet.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Arbetsmarknadskommissionen anser att den av lantarbetareförbundet berörda

frågan kunde tillfredsställande lösas genom alt ifrågavarande bestämmelser

avtrycktes i de allmänt spridda upplagorna av lantarbetstidslagen.

Förslaget att ålägga arbetsgivaren obligatorisk skyldighet att anskaffa Föredraganövertidsjournal

framfördes redan i samband med tillkomsten av 1942 års *en''

lantarbetstidslag. Då underlåtenhet att iakttaga en sådan föreskrift icke

lämpligen kunde förbindas med straffansvar, stannade man emellertid för

det nuvarande stadgandet i 8 §, enligt vilket arbetsgivaren bör anskaffa

övertidsjournal. Någon anledning att nu ändra nämnda paragraf i den

föreslagna riktningen synes icke föreligga. Däremot bör i paragrafen företagas

en formell komplettering, betingad av ändringen i 7 §.

De väckta förslagen örn komplettering av bestämmelserna i 9 och 11 §§

av lagen har jag icke funnit anledning att biträda. Nämnda paragrafer

liksom de i det föregående icke närmare berörda stadgandena i den gällande

lagen ha i oförändrat skick upptagits i förslaget till ny lantarbetstidslag.

Lagens giltighetstid,

I sitt yttrande till arbets rå det har lantbruksstyrelsen förordat

en prolongation av lantarbetstidslagen på vedertagen tidsintervall, tre

år, därvid styrelsen framhållit att de nuvarande osäkra förhållandena på

alla områden, icke minst å arbetsmarknadens, vilka torde komma att gälla

åtskilliga år efter ett eventuellt upphörande av kriget, icke gjorde det tillrådligt

att nu genomföra en definitiv lagstiftning av förevarande slag. Riksförbundet

landsbygdens folk har även uttalat, att förhållandena för det svenska

jordbruket alltjämt vore så krisbetonade, att man ännu icke kunde

överblicka de förutsättningar under vilka jordbruket i framtiden skulle

arbeta. Av denna anledning ansåge förbundet, att lantarbetstidslagen allt

fortfarande borde lia provisorisk karaktär intill den tidpunkt, då linjerna

för jordbrukets efterkrigspolitik blivit mera utformade och statsmakten i

samband därmed gjort behövliga utfästelser. Med hänsyn till det intensiva

utredningsarbete, som för närvarande påginge, ansåge förbundet att, örn

intet särskilt inträffade, tidpunkten icke borde vara alltför avlägsen för ett

definitivt ställningstagande till lantarbetstidslagen.

Svenska lantarbetareförbundet har däremot i sitt yttrande till arbetsrådet

förklarat att, under förutsättning att de av förbundet hos rådet anförda synpunkterna

beaktades, förbundet ansåge att lantarbetstidslagen nu borde göras

definitiv.

Arbetsrådet — sorn erinrar örn alt rådet med hänsyn till rådande

krisläge icke ansett sig böra förorda mera betydande ändringar i lantarbetstidslagen

— framhåller att det emellertid vöre givet, alt efter det pågående

världskrigets slut och sedan de ekonomiska förhållandena stabiliserats läget

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sand. Nr 196. 4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

''öredragan
den.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

inom jordbruket kunde vara sådant, att genomgripande ändringar i lagen

kunde anses motiverade. Med hänsyn härtill finge arbetsrådet föreslå, att

den nya lantarbetstidslagen erhölle provisorisk giltighet, förslagsvis för ytterligare

en treårsperiod, räknat från och med den 1 november 1945.

I yttrandena till Kungl. Majit tillstyrkes i allmänhet förslaget

att lagen skall givas treårig giltighet. Socialstyrelsen — som enligt vad förut

nämnts biträder arbetsrådets tanke att lagen icke nu skall göras till föremål

för saklig revision — föreslår emellertid, att lagens giltighetstid förlänges

med endast två år. Detta motiveras av socialstyrelsen med en hänvisning

till önskvärdheten av att omprövningen av lagens sakliga innehåll icke uppskjutes

längre än som är nödvändigt. Livsmedelskommissionen, som ansluter

sig till förslaget om en förlängning på tre år, framhåller att det, bl. a.

med hänsyn till de vittomfattande förslag till förändringar inom jordbruket

vilka för närvarande vore under övervägande inom 1942 års jordbrukskommitté,

icke syntes möjligt att nu taga ståndpunkt till denna lagstiftnings

mera slutgiltiga utformning.

Även örn lantarbetstidslagen i enlighet med vad av mig förordats i vissa

avseenden nu göres till föremål för saklig revision återstå flera punkter —

hl. a. frågorna örn lagens tillämpningsområde, undantagsbestämmelsen örn

mjölkning på ackord och arbetstidsregleringen för djurskötarna — vilka

inom en icke alltför avlägsen tid böra upptagas till förnyad omprövning.

Jag anser därför att giltigheten för den blivande lagen bör begränsas, lämpligen

för den hittills vedertagna tidrymden av tre år.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det inom

socialdepartementet utarbetade förslaget till ny lantarbetstidslag, av den

lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdde

hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Jan-Erik Stenius.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har

här uteslutits.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t$ proposition nr 196.

43

Vtdrog au protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 mars

1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 2 mars 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll över

.socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 16 februari

1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till

lantarbetstidslag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av t. f.

chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet I. A. Lindell.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 mars

1945.

Närvarande: .,

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss,

Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Erlander lagrådets den 6 mars 1945 avgivna utlåtande över det

den 16 februari 1945 till lagrådet remitterade förslaget till lantarbetstidslag

samt hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats ulan erinran, måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Jan-Erik Stenius.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm lillö

516048

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:312 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lantarbetstidslag. a1 i texten
  2. 2LU 1945:47 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lantarbetstidslag, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten