Sök i Ratio Lex

Angående statsbidrag till psykisk öarnaoch ungdomsvård

1945-02-23 · 60 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 57 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:211, Angående statsbidrag till psykisk öarnaoch ungdomsvård

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

t

Nr 211.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statsbidrag till

psykisk öarna- och ungdomsvård; given Stockholms

slott den 23 februari 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majs

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 februari

1945.

N ii r varande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf,

Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och ecklesiastikdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkt 193, föreslagit riksdagen att. i avbidan på särskild

proposition i ämnet, till bidrag till psykisk harna- och ungdomsvård för

budgetåret 1945/46 beräkna ett förslagsanslag av 90 000 kronor.

.lag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande .spörsmål.

milling till riksdagens lindöhäll 1045. 1 sand. Nr 211. t

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

I. Inledning.

Genom beslut den 9 juni 1939 bemyndigade Kungl. Majit chefen för justitiedepartementet

att tillkalla högst sex sakkunniga att inom departementet

verkställa utredning rörande åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten

och att till utredning jämväl upptaga frågan örn förefintliga missförhållanden

inom det offentliga nöjeslivet och örn botemedlen däremot.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade nämnde departementschef

den 29 juli 1939 för utredning av berörda spörsmål sex sakkunniga, vilka

antogo benämningen ungdomsvårdskommittén. De sakkunnigas antal har

sedermera enligt bemyndigande av Kungl. Majit den 12 december 1941 utökats

till sju.

Med anledning av framställning av riksdagen i skrivelse den 10 juni 1942.

nr o27, utvidgades genom beslut av Kungl. Majit den 19 i samma månad

direktiven för utredningen till att omfatta jämväl frågan örn åtgärder för en

förbättrad ungdomsvård.

Kommittén har till utredning upptagit, bland annat, frågan örn särskilda

åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av social missanpassning bland

barn och ungdom, orsakad av fysiska eller psykiska särdrag hos de unga eller

av miljöförhållanden, ägnade att ogynnsamt påverka deras anpassningsförmåga.

Som resultat härav har kommittén den 30 mars 1944 avgivit betänkande

med utredning oell förslag angående psvkisk harna- och ungdomsvård

(SOU 1944: 30.)

Vid nämnda tidpunkt voro — sedan vissa förändringar skett i kommitténs

ursprungliga sammansättning — följande personer ledamöter av

kommittén, nämligen fattigvårdsdirektören i Stockholm O. R. Wingson,

tillika kommitténs ordförande, byråchefen i socialstyrelsen A. Berggren, redaktörerna

E. Dahnberg och G. Elfving, folkskoleinspektören A. Hässelberg,

redaktören G. Ronner och majoren E. Råberg.

Betänkandet har utarbetats inom en delegation, bestående av kommitténs

ordförande samt kommittéledamöterna Berggren och Hässelberg. För att på

kallelse av ordföranden deltaga i de sakkunnigas överläggningar har chefen

för justitiedepartementet efter bemyndigande utsett bland andra barnavårdsinspektrisen

Göta Rosén och skyddshemsinspektören G. T. Eriksson; jämväl

dessa hava deltagit i delegationens arbete. I ärendets slutliga behandling lia

kommitténs samtliga ledamöter deltagit.

Särskilt yttrande av barnavårdsinspektrisen Rosén och skyddshemsinspektören

Eriksson är fogat till betänkandet.

I nämnda betänkande föreslår kommittén inrättandet av särskilda statsunderstödda

centraler för psykisk harna- och ungdomsvård av övervägande

poliklinisk karaktär och under chefsskap av specialutbildade läkare. Centralerna

avses skola tillgodose behovet av specialistbehandling av missanpas
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

3

sade, psykiskt felutvecklade eller intellektuellt efterblivna barn och behovet

av rådgivningsverksamhet i uppfostringsfrågor.

Ungdomsvårdskommitténs betänkande bär remitterats för yttrande till

socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, statskontoret, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna och socialvårdskommittén. Överståthållarämbetet

skulle bereda Stockholms stads barnavårdsnämnd och Stockholms stads

folkskoledirektion tillfälle att yttra sig, och länsstyrelserna skulle bereda de

barnavårdsnämnder, som de aktade nödigt, tillfälle att avgiva yttranden.

Dessutom lia följande institutioner och sammanslutningar beretts tillfälle

att yttra sig, nämligen svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,

svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundet, svenska läkaresällskapet, Sveriges

allmänna folkskollärarförening, Sveriges folkskollärarinneförbund, Sverger

folkskollärarförbund, institutet för socialpolitik och kommunal utbildning

och forskning, Sveriges socialvårdsfunktionärers riksförbund, Sveriges

småskollärarinneförbund, svensk sjuksköterskeförening, direktionen över

allmänna barnhuset samt nordiska hjälpskoleförbundets svenska sektion.

Efter därom gjord anhållan har Sveriges kommunistiska ungdomsförbund

jämväl beretts tillfälle att yttra sig.

II. Nu förefintliga institutioner för psykisk

harna- och ungdomsvård.

Frågan örn anordnandet av psykisk harna- och ungdomsvård har i vårt

land länge varit aktuell och är föremål för ett växande intresse inom socialt

och pedagogiskt intresserade kretsar. Det tidigaste försöket att anordna mentalhygienisk

rådgivning för barn och ungdom — vid allmänna barnhuset

i Stockholm, sedermera Norrtulls sjukhus — daterar sig från mitten av 1920- talet. Sedermera har dylik verksamhet upptagits i olika delar av landet. I allmänhet

lia rådgivningsbyråerna upprättats genom barnavårdsorganens eller

skolmyndigheternas försorg. Emellertid är verksamheten mycket olika utvecklad

på olika orter. Endast på ett fåtal platser har permanent anställd,

specialutbildad läkarkraft kunnat knytas till rådgivningsbyråerna. I andra

fall har man hjälpt sig fram med konsultationer av specialister med längre

tids mellanrum. De större städerna, speciellt Stockholm och Göteborg, ha

haft möjligheter att gå i spetsen för utvecklingen.

I Stockholm började år 1933 rådgivningsverksamhet av ifrågavarande slag

att bedrivas av en under barnavårdsnämnden sorterande byrå, å vilken numera

finnas anställda tvenne läkare jämte ett antal kuratorer. Läkarmottagning

är anordnad varje söckendag. Rådgivningsverksamheten som sådan är

avgiftsfri för dem som anlita byrån. Dessutom upprätthålles i begränsad omfattning

och helt grundad på frivilligt och oavlönat arbete sedan länge dylik

verksamhet vid Norrtulls sjukhus. I Göteborg organiserades 1936 för ända

målet en byrå med lokal å stadens barnsjukhus och med en läkare jämte

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

assistent. Läkaren har mottagning en timme två dagar i veckan och assistenten

en timme varje dag. Allmänheten erlägger vid anlitandet av byrån avgift

enligt taxa. Redan något år innan denna byrå, som är underställd sjukhusdirektionen.

började sin verksamhet, hade stadens folkskolestyrelse latu inrätta

en medicinsk rådgivningsbyrå för uppfostringsfrågor vid Göteborgs

folkskolor. Denna byrå har mottagning en dag i veckan.

Ett exempel på hur man med mindre omfattande anordningar sökt fylla

föreliggande behov av rådgivning ger Eskilstuna stads rådgivningsbyrå i

uppfostringsfrågor, för vilken kostnaderna bestridas av stadens barnavårdsnämnd

och folkskolestyrelse gemensamt. Verksamheten ledes av föreståndaren

för socialvårdsbyråns avdelning för barnavård, och den läkare, som är

knuten till byrån, har mottagning i regel endast fyra gånger om året men

oftare, därest omständigheterna så nödvändiggöra. Läkarens besök i Eskilstuna

för detta ändamål omfattar en till två dagar vid varje tillfälle. Som

assistenter vid byrån fungera en bamavårdsman, en skolsköterska, en barnavårdsassistent

och en hjälpklasslärarinna, till vilka — med undantag av

hjälpklasslärarinnan — ingen särskild ersättning utgår för detta arbete.

På liknande sätt fungerar rådgivningsverksamheten inom Örebro län, där

en central finnes i Örebro med filial i Karlskoga. Verksamheten är anordnad

av länets barnavårdsförbund. Folkskolestyrelsen i Karlskoga bidrager

med hälften av kostnaderna för verksamheten där, liksom i Örebro hälften

av kostnaderna bestrides av Örebro stad. Läkarmottagning hålles i regel en

dag i månaden i Örebro och en dag i manaden i Karlskoga. Assistentarbetet

utlöres av barnavårdsombudet i länet och av barnavårdsombudets assistent

samt av frivilliga krafter.

De anförda exemplen på rådgivningsbyråer avse att belysa, vilken olika utformning

och omfattning, som verksamheten kan ha.

Under de sista åren har mentalhygienisk verksamhet för barn och ungdom

börjat försöksvis bedrivas på flera håll i vårt land. Ungdomsvårdskommittén

har i sitt betänkande lämnat följande översikt över den nu förefintliga verksamheten

på detta område.

Bortsett från Kalmar län. där nyligen vidtagna förberedande åtgärder för

organiserande av rådgivningsverksamhet ännu ej torde ha tagit fastare former,

ha i samtliga län utom två — Västernorrlands (där dock verksamhet

planeras) och Norrbottens län — i någon örn än oftast mycket blygsam form

träffats anstalter för rådgivning i uppfostringsfrågor rörande det uppväxande

släktet. I åtminstone 3 av dessa 21 län, nämligen Västerbottens, Jämtlands

och Gotlands län, är denna rådgivningsverksamhet dock synnerligen svagt

utvecklad och utgör blott en integrerande del av den mentalhygieniska verksamheten

i allmänhet. Andra län uppvisa rådgivningsverksamhet av stundom

rent tillfällig karaktär. I samtliga 6 städer, sorn ej deltaga i landsting, förekommer

verksamhet av ifrågavarande slag, ordnad antingen enbart för staden

(Stockholm. Malmö, Hälsingborg och Norrköping) eller också för såväl

staden som länet (Göteborg och Gävle). Därest man ser de olika länen som

geografiska enheter och därvid, i den mån inom deras gränser finnas städer

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

sorn ej deltaga i landsting, medräknar även dessa städer, kan man säga, att

rådgivnngsverksamheten i 15 av förutnämnda 21 fall avser det uppväxande

släktet i hela länet, medan i ett län förekommer verksamhet berörande allenast

vissa orter samt i 5 län verksamhet saväl för länet i dess helhet som för

vissa orter inom länet. Ett fåtal av länen har träffat gemensamma anordningar

för den mentalhygieniska rådfrågningen och kontrollen. Fall från de

skånska länen inläggas nämligen för observation å Råbyholmshemmet

(Malmöhus län) eller psykiatriska kliniken i Lund, varjämte en del fall från

Hallands län sändas till Göteborg. 1 mån av tillgång på plats mottagas även fall

från andra sydsvenska län å Råbyholmshemmet. Samarbete mellan lanell

synes icke förekomma i vidare mån än nu sagts. 14 län lia rådgivningsverksamheten

stationärt ordnad i en eller flera orter inom varje län, medan verksamheten

i 5 län är delvis och i 2 län helt ambulerande. I 9 av länen ornliänderhas

verksamheten (mestadels som bisyssla) av läkare och andra funktionärer,

bosatta inom respektive län, samt i övriga län av dylik personal

jämte från annat håll tillkallad specialist.

Olika metoder tillämpas vid de observationer rörande klienterna, som rådgivningen

nödvändiggör. I 12 län sker observationen a barnhem (upptagningshem)

eller sjukhus och i 7 av länen enbart å barnhem, medan i två län

ingen annan observation förekommer än den, som utövas under mottagningarna.

I fråga örn bestridandet av kostnaderna för verksamheten är systemet

synnerligen heterogent, beroende på att verksamheten i de särskilda länen

ordnats av olika myndigheter och sammanslutningar. Sålunda ha i regel

landsting, barnavårdsförbund i länen, barnavårdsnämnder och folkskolestyrelser,

ensamma eller i förening, ordnat verksamheten i olika landsändar och

täcka därför de direkta kostnaderna för verksamheten som sådan. I vissa

fall åtnjutas kostnadslrdrag av så kallade solstickemedel, och i en del fall

få målsmännen till de barn och ungdomar det gäller bidraga genom att

erlägga arvoden för behandlingen. De kostnader varom nu är tal inkludera

icke utgifter för de hjälpsökandes resor till och från rådgivningscentralerna

eller för anstaltsvård eller annan behandling, som vid rådfrågningen kan finnas

påkallad, utan avgifter härför gäldas i annan ordning.

Den statsunderstödda försöksverksamheten för psykisk barnavård i Värmlands

län. Då verksamheten på ifrågavarande område i Värmlands län sedan

några år varit statsunderstödd, finner jag det motiverat att lämna en särskild

redogörelse för dess organisation och omfattning.

Enligt beslut den 4 december 1942 har Kungl. Majit med anledning av

därom gjord ansökan beviljat Värmlands läns landsting ett statsbidrag av

4 000 kronor till avlönande under ett år av en extra läkare i psykisk barnavård

vid barnavdelningen å länslasarettet i Karlstad. Bidraget, som därefter

förnyats, utgår från femte huvudtitelns reservationsanslag till extra utgifter.

Som villkor för bidragets åtnjutande har föreskrivits skyldighet för läkaren

att avgiva redogörelse för sin verksamhet enligt närmare bestämmelser, meddelade

av medicinalstyrelsen i samråd med socialstyrelsen. Sedan nämnda

statsbidrag beviljats, förordnade medicinalstyrelsen från och med den 15

juni 1945 en psykiatriker med pediatrisk skolning att uppehålla en extraläkartjänst

av ifrågavarande slag vid lasarettets barnavdclning. Denne läkare

utövar poliklinisk verksamhet, avseende psykisk hälso- och sjukvård för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

barn och ungdom från länets olika delar, samt har därvid mottagning

tre gånger i veckan. För observation av särskilt svårbedömbara eller

akut tillspetsade fall, som kräva barnens snabba förflyttning från en skadlig

miljö, disponerar läkaren 6 av de 52 sängarna å lasarettets barnavdelning,

för vilka avgift per vårddag under observation utgår i vanlig ordning. Läkaren

utövar dessutom övervakning av klientelet å upptagningshemmet i Hynboholm,

som har 18 platser till förfogande, samt å spädbarnshemmet i Hynboholm

med 10 platser och å Grava barnhem för svårplacerade barn med 22

platser. Vidare har läkaren förordnats till skolläkare vid Karlstads folkskolor.

För den polikliniska verksamheten åtnjuter läkaren en årslön av 7 000

kronor, därav landstinget anslagit 3 000 kronor och återstoden, såsom av det

föregående framgår, gäldas av statsmedel. Särskild ersättning utgår till läkaren

för verksamheten vid barnhemmen och för hans skolläkarverksamhet.

Ytterligare äger läkaren uppbära arvoden för verkställda konsultationer, avseende

psykisk hama- och ungdomsvård, därvid arvodena, enligt av medicinalstyrelsen

fastställd taxa, skola beräknas till 10—15 kronor för det första

besöket, 5—10 kronor för det andra besöket och 5 kronor för vart och ett av

de följande besöken, med någon förhöjning om lång tid förflutit mellan besöken.

För intyg av läkaren skall i vanliga fall ingen ersättning utgå. I undantagsfall,

såsom då det gäller steriliseringsintyg, räknar man dock med ett

arvode av 10—15 kronor per intyg.

Till läkarens disposition står en av landstinget anställd assistent eller kurator,

vilken utför undersökningar av klientelets sociala förhållanden och

uppväxtmiljö, biträder vid mottagningarna och utövar den löpande övervakningen

av fallen. Till assistenten utgår av landstingsmedel tills vidare en årsgottgörelse

av 3 000 kronor jämte fri kost. Assistenten biträdes i sina sysslor

åtminstone tidvis av en person, som i och för fortsatt social utbildning praktiserar

vid centralen. Biträde med socialundersökningar lämnas därjämte av

den i Karlstad bosatta fattigvårds- och barnavårdskonsulenten.

Vid sidan av mottagningsverksamheten å lasarettet bedrives ett »fältarbete»,

som vuxit fram ur det behov, som visat sig förefinnas hos barnavårdsnämnder

och folkskolor i länet att få fall undersökta, som icke kunnat utrönas

annat än på ort och ställe. För att tillgodose det behov av psykisk

hälsovård för barn och ungdom, som på detta och även på många andra sätt

givit sig tillkänna ute i länet, ha även vissa föranstaltningar gjorts i syfte att

upprätta särskilda filialer på några orter inom länet, där läkaren och assistenten

skulle kunna hålla mottagning en gång i kvartalet. En svårighet har härvid

bestått däri, att något anslag till resor och dagtraktamenten för läkaren

och assistenten icke utgått från landstinget eller staten. Vid de resor som

företagits har därför reseersättning fått betalas av respektive uppdragsgivare,

som regel barnavårdsnämnd, medan däremot traktamente överhuvud ej kunnat

utkrävas på grund av de stora kostnader detta skulle pålägga de olika

kommunerna.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

7

Jämte den diagnostiska och terapeutiska verksamheten har byrån bedrivit

upplysningsverksamhet i mentalhygieniska frågor. Genom utfärdandet av

relativt utförliga och beskrivande utlåtanden till barnavårdsnämnder och

andra rådfrågande institutioner rörande deras undersökningsfall har särskild

vikt lagts vid att bibringa dem en modern mentalhygienisk syn inte bara på

det aktuella fallet utan på barnavårdsarbetet överhuvudtaget. Dessutom har

såväl läkaren som assistenten i mån av tid även sökt ägna sig åt allmän upplysningsverksamhet

i form av föredrag med mera beträffande barn och

deras fostran.

Tillströmningen av patienter har från början varit så stor, att de flesta

endast kunnat mottagas efter en väntetid, som för de icke akuta fallen hållit

sig kring 3—4 veckor. Vid byråns upprättande kalkylerades med 300—400

patienter pr år. Patientantalet (första besök) under år 1944 uppgick emellertid

till 707. Arbetsbelastningen bar sålunda blivit betydligt större än vad

man räknat med och torde ligga över den normala kapaciteten för byrån

med dess nuvarande utrustning i fråga örn personal och lokaler. Byråns föreståndare

anser sig nu kunna konstatera, att det stora patientantalet icke är

att hänföra till ett uppdämt behov. I stället tyckas förfrågningarna växa efter

hand som verksamheten blir bekant ute i bygderna.

Det är av visst intresse att utröna, vem som i allmänhet tager initiativ till

klienternas besök på byrån. På byrån föras anteckningar över de uppgifter

härom, som besökarna själva lämna. Helt exakta kunna förmodligen icke

dessa uppgifter bli, då initiativet i själva verket kan ha utgått från flera

olika håll. En bild i stort av vilka som äro initiativtagare till besöken erhålles

dock av nedanstående uppgifter, vilka sammanställts beträffande klienterna

under år 1944.

Initiativtagare

Antal fall

Summa

gossar

flickor

Föräldrar (eller andra anhöriga) ..............

94

73

167

Lärare eller skolstyrelse......................

104

48

152

Barnavårdsförbundets barnhem ..............

59

29

88

Barnavårdsnämnder..........................

45

28

73

Barnavårdskonsulenten ......................

18

11

29

Barnavårdsombudet..........................

6

11

17

Fattigvårdsstyrelser..........................

3

1

4

Läkare vid lasarett..........................

24

39

63

Provinsialläkare ............................

30

30

60

Andra läkare.........................''.......

13

11

24

Distriktssköterskor ..........................

10

15

25

övriga......................................

4

1

5

Summa

410

297

707

Anmärkningsvärt är, att föräldrar eller andra målsmän i så hög grad

själva ta initiativet till besök på centralen, något som vittnar örn det förtroende,

som denna vårdform väckt hos allmänheten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Drygt 40 procent av klientelet under år 1944 utgjordes av barn i skolåldern

(7—13 år). Barn i förskoleåldern omfattade cirka 25 procent. Av de besökande

var c:a 11 procent över 21 år. Det har i de senare fallen huvudsakligen

varit fråga om sterilisering av sinnesslöa. Det har nämligen framstått

som en naturlig och nödvändig uppgift för den barnpsykialriska verksamheten

att icke blott ta hand örn undermåliga barn utan även samtidigt försöka

förmå deras föräldrar att underkasta sig sterilisering.

Man har på centralen sökt bilda sig en uppfattning örn vad orsaken varit

till att vederbörande rådlrågat byrån. Flera orsaker kunna givetvis ha samverkat.

Det är dock av intresse att erfara, vad som av de besökande uppgivits

vara den direkta anledningen till att man vänt sig till byrån. De uppgivna

anledningarna äro en provkarta på det mesta av vad som kan förekomma

i fråga om psykologisk och social missanpassning under barndomsoch

ungdomsåren.

I nedanstående tabell sammanställas de uppgivna orsakerna till besöken.

Uppgifterna avse besökare under år 1944.

Gossar

Flickor

Summa

Skolproblem ...................

123

71

194

Lynnesegenheter............

56

34

90

Sen utveckling.................

47

31

78

Steriliseringsfall (ev. + abort) . . .

6

50

56

Stamning eller annan talrubbning .....

33

16

49

Sängvätning..................

26

11

37

Snatteri och stöld ..............

27

9

36

Allmänt nervösa symtom ..........

15

17

32

Sexuella förseelser .............

8

24

32

Fosterhemsfrågor................

24

5

29

Matvägran, tumsugning o. dyl......

13

7

20

»Ryckningar», »anfall*................

11

8

19

Vagabondage, täta platsbyten..........

8

4

12

Nattskräck och andra sömnrubbningar........

4

6

10

Yrkesval................

3

3

6

övriga orsaker..................

6

1

7

Summa

410

297

707

Vad behandlingen beträffar må här endast nämnas, att den föregås av en

noggrann utredning av patientens sociala situation och av sjukdomsbilden,

varefter uppfostringsråd lämnas eller mer eller mindre ingående psykoterapeutisk

behandling gives i de fall, då så är erforderligt. Vid behandling avbarn

i förskoleåldern ha lekdiagnostik och lekterapi prövats. I diagnostiken

ha i regel ingått intelligensundersökningar enligt olika metoder.

I c:a 44 procent av diagnosticerade fall har diagnosen imbecillitet eller

debili tet ställts. I c:a 32 procent av fallen ha psykologiska missanpassningar

konstaterats, huvudsakligen förorsakade av olyckliga miljöinflytanden. I

andra fall har det rört sig om epilepsi, hjärnskador, ordblindhet o. dyl. och i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 211.

9

icke så få fall har det framgått, att barnet varit fullt normalt men att föräldrarna

i ett eller annat avseende missförstått dess reaktioner.

De terapeutiska ingreppen uppvisa en mångfald variationer och kombinationsmöjligheter,

som det icke är möjligt att siffermässigt redovisa. Av vidtagna

yttre åtgärder, som redovisats av centralen, dominera fortlöpande

observation och psykoterapeutisk behandling samt »föräldrauppfostran»,

d. v. s. råd och anvisningar till föräldrarna rörande deras handhavande av barnen.

I ett betydande antal fall ha utlåtanden till barnavårdsnämnd avgivits,

ansökningshandlingar till sinnesslöanstalt eller steriliseringshandlingar

uppsatts, fosterhemsplacering tillstyrkts eller placering i lijälpklass föreslagits.

Den statsunderstödda verksamheten vid Ericastijtelsen. I detta sammanhang

må erinras om att statsbidrag ävenledes utgår till den mentalhygieniska

verksamhet för barn och ungdom, som bedrives vid Ericastiftelsens

läkepedagogiska seminarium. Verksamheten bedrives i samband med

funktionärsutbildning för den psykiska harna- och ungdomsvården. Stiftelsen

har tillkommit på enskilt initiativ och kostnaderna för verksamheten

bestridas, förutom av statsbidraget, av enskilda gåvomedel, kommunalt anslag,

elevavgifter och ersättning för meddelad vård. Statsanslaget utgick under

budgetåren 1938/39—1941/42 under åttonde huvudtiteln med belopp

varierande mellan 3 000 och 7 000 kronor som bidrag till lärarutbildningen

och under ettvart av budgetåren 1942/43 och 1944/45 under femte huvudtiteln

med 10 000 kronor, varvid bidraget ej knutits till någon viss del av

stiftelsens verksamhet. I statsverkspropositionen till årets riksdag äskas under

femte huvudtiteln ett anslag av 20 000 kronor, varvid som villkor för

statsbidraget föreslås, att ordförande i stiftelsens styrelse samt en revisor för

granskning av stiftelsens förvaltning och räkenskaper utses av Kungl. Majit.

Den mentalhygieniska verksamheten vid Ericastiftelsen möjliggör att teoretisk

och praktisk-klinisk undervisning kunna kombineras vid utbildningen vid

det läkepedagogiska seminariet. Anslagsyrkandet har motiverats såväl av

stiftelsens betydelse för utbildningen av personal till den psykiska bamaoch

ungdomsvården som av den gagnrika mentalhygienska verksamheten.

lil. Behovet av en statsunderstödd harna- och

ungdomsvård.

Ungdomsvårdskommittén.

Ungdomsvårdskommittén har i sitt betänkande givit en allmän motivering

för behovet av psykisk harna- och ungdomsvård. Av denna allmänna motivering,

som underbyggts av särskilda undersökningar, vilka kommittén låtit

verkställa, vill jag i sammandrag anföra följande.

Den psykiska harna- och ungdomsvårdens praktiska syfte är att förebygga

uppkomsten och utvecklingen av social missanpassning och asocialitet

hos det unga släktet. Den förutsättning, som verksamheten bygger på, är upp
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

täckten av det förhållandet, att de vuxnas beteenden och sociala attityder

i långt större utsträckning än man tidigare gjort klart för sig bestämmas av

intryck och upplevelser under barndomen. Kunskapen härom har vuxit

fram som ett gemensamt forskningsresultat av vetenskapligt arbete på olika

områden, nämligen läkarvetenskapens, pedagogikens, sociologiens och psykologiens

arbetsfält.

För att barnen på ett normalt sätt skola tillägna sig en god samhällsmoral

är deras förhållande till sin miljö av avgörande betydelse. I överensstämmelse

med nutida, vetenskapliga rön framhåller kommittén, att den sociala

anpassningsprocess, som barnet genomgår, icke enbart består däri att det

får lära sig vissa handlingsregler och tillägna sig vissa vanor. Den utveckling,

som sker, äger rum i direkt anknytning till personer i barnets omedelbara

omgivning — föräldrar, lärare, barnhemspersonal, kamrater med flera

— gentemot vilka barnet i första hand tager ställning rent känslomässigt.

Det väsentliga i utvecklingen ligger i själva verket på känslans område och

icke på det intellektuella planet. Detta förhållande medför den praktiska

konsekvensen, att uppfostran eller, i fråga örn urspårad ungdom, återuppfostran

i första hand bör inriktas på att skapa sunda, positiva känslobindningar

mellan barnet och omgivningen.

Enligt den uppfattning, för vilken kommittén gör sig till tolk, uppstå sociala

missanpassningar huvudsakligen på två skilda sätt. Missanpassningen

kan härröra ur känsloanknytning till asociala förebilder, något som i regel

är fallet vid den s. k. ligabildningen, eller också ur en negativ eller eljest

störd känslobindning till föräldrar eller andra sociala auktoriteter som

lärare, barnhemspersonal med flera. Det är sålunda mycket vanligt att barnoch

ungdomsförseelser av sådan typ som stölder och rymningar bottna i

felaktiga känslobindningar och därför icke egentligen ha med bristande

moraliska insikter att göra. Kommittén håller för troligt, att den nutida

familjesituationen med små, ofta trångbodda familjer och med överdrivet

starkt föräldraintresse kring barnen lämnar särskilt starka betingelser för

uppkomsten av dylika känslostörningar. Att hemmiljöns utformning är av

stor betydelse för barnens utveckling i den ena eller andra riktningen finner

kommittén bestyrkt av undersökningar, som den låtit verkställa beträffande

barnavårdsnämndernas klientel av socialt missanpassade barn och ungdomar.

Den dagliga erfarenheten har lärt, att det stora flertalet barn reder sig

förvånansvärt bra och utvecklas i gynnsam riktning, trots ogynnsamma

miljöinflytanden under barndomen. Men erfarenheten visar också, att de på

förståndslivets område underutvecklade (debila och imbecilla) samt de i viljeoch

känsloavseende egenartade (psykopater i vidsträckt bemärkelse) äro minst

motståndskraftiga i detta avseende. Det praktiska socialvårdsarbetet och undersökningar,

som verkställts av kommittén och andra, bestyrker, att intellektuellt

undermåliga och psykiskt defekta eller skadade barn utgöra en mycket stor

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

11

del av barnavårdsnämndernas (respektive ungdomsnämndernas) klientel av

missanpassade unga individer. Särskilt stor risk för en ogynnsam utveckling

löpa de lindrigt efterblivna, som ofta icke i motsats till de mera påtagligt efterblivna

för närvarande bli föremål för sakkunnig behandling på ett tillräckligt

tidigt stadium.

Av de undersökningar, som kommittén låtit verkställa, finner kommittén

framgå, att nästan regelmässigt de barn, som på grund av vanart bli föremål

för barnavårdsnämnds ingripande, redan åratal dessförinnan visat

gryende anlag för psykisk felutveckling. De psykologiska sammanhang, som

i det enskilda fallet ligga bakom missanpassningssymtomen, låta sig emellertid

i regel endast avslöjas genom en sakkunnig utredning. För en gynnsam

profylaktisk behandling är det av betydelse att denna diagnosticering

sätter in på ett så tidigt stadium som möjligt. Kommittén är av den uppfattningen,

att diagnosticeringen i allmänhet torde kräva specialutbildning

hos den, som verkställer den. Kommittén betecknar den allmänna läkarutbildningen

som otillräcklig för den som vill vinna erforderlig sakkunskap

på detta område och anser icke den läkarassistens, som nu står barnavårdsnämnderna

till buds, vara tillfyllest för lösandet av de uppgifter, varom här

är fråga. Genom en statsunderstödd psykisk harna- och ungdomsvård skulle

efter hand tillgång kunna skapas till erforderliga specialister på området.

Dessa skulle bistå föräldrar, lärare, barnavårdsnämnder och andra med

erforderlig sakkunskap vid rådfrågning i uppfostringsfrågor, vid profylaktisk

behandling och vid bedömandet av de ingripanden av olika slag, som

kunna vara av nöden.

Kommittén diskuterar även vilken roll de under senare åren skapade eller

utbyggda allmänna institutionerna för hälsokontroll av barn och ungdom

kunna spela i detta sammanhang, nämligen den förebyggande barnavården

och skolläkarverksamheten. Kommittén finner, att den förebyggande barnavården

i detta sammanhang har en stor uppgift att fylla beträffande det

tidiga uppspårandet av lynnesbesvär och andra beteenderubbningar samt

själsliga defekter hos barnen. I de lättare fallen torde läkaren vid en barnavårdscentral

eller barnavårdsstation ha möjlighet att vidtaga de lämpliga

profylaktiska och terapeutiska åtgärderna på egen hand, men beträffande

alla mera komplicerade fall är kommittén av den uppfattningen, att varken

läkarens tid eller utbildning torde vara tillräcklig för att reda upp dessa ofta

tämligen invecklade problem. Den psykiska harna- och ungdomsvården är

sålunda en naturlig utbyggnad av den profylaktiska verksamhet, som den

förebyggande barnavården innebär och överflödiggöres icke av denna. På

samma sätt gestaltar sig enligt kommittén förhållandet mellan skolläkarverksamheten

och den psykiska harna- och ungdomsvården. Icke heller

skolläkarna torde i allmänhet ha lid och resurser att kunna ägna de bär ifrågavarande

fallen av uppfostringssvårigheter den speciella och tidsödande behandling,

som kräves.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Det gäller därför enligt kommitténs mening att söka skapa en särskild

organisation, ägnad ej blott att stå föräldrar och andra målsmän till buds

utan också att effektivt samarbeta med harna- och ungdomsvårdande myndigheter

i allmänhet, en organisation, till vilken, bland annat för beredande

av lättnad i det löpande arbetet, barnavårdscentraler och barnavårdsstationer

samt tjänste- och skolläkare men även barnavårdsnämnder och andra

organ kunna och böra hänvisa svårbedömbara, svårartade och för sin behandling

tidskrävande fall.

Kommittén finner, att de ansatser till psykisk harna- och ungdomsvård,

som gjorts på olika orter i landet och för vilka jag i det föregående redogjort,

vittna örn att behovet av dylik verksamhet uppmärksammats av barnavårdsmyndigheter,

skolmän och andra socialt verksamma krafter men att de nuvarande

åtgärderna i stort sett allenast äro sporadiska samt till sin omfattning

så blygsamma, att de ej motsvara det förefintliga behovet av sakkunniga

kontrollåtgärder och råd, då det gäller barnens och ungdomens fostran.

Yttranden,

Samtliga myndigheter och organisationer, som avgivit yttranden över ungdomsvårdskommitténs

förslag — med undantag av statskontoret — ha funnit

behov föreligga av en statsunderstödd psykisk harna- och ungdomsvård

eller ha lämmit kommitténs uppfattning härutinnan utan erinran. Jämväl beträffande

målsättningen och uppgifterna för denna verksamhet ansluta sig

dessa yttranden i huvudsak till kommitténs uppfattning.

Socialstyrelsen framhåller, att ungdomsasocialiteten och ungdomskriminaliteten

till väsentlig del vore att betrakta som ett socialt symtom på psykisk

oförmåga till anpassning i samhället. Dessa sociala anpassningssvårigheter

förekomma i övervägande antalet fall bland barn, som vore psykiskt efterblivna,

men även bland miljöskadade eller på grund av konstitutionella inslag

i karaktären moraliskt efterblivna barn. Brottsligheten vore i större

utsträckning än man vanligen föreställde sig ett medicinskt problem, som

berodde på psykisk eller moralisk efterblivenhet hos såväl barn som vuxna.

Arbetsoförmåga på grund av sådan från barndomen bestående efterblivenhet

utgjorde en avsevärd anledning till fattigvårdsunderstöd. På grund därav

vore det uppenbart, att ordnandet av en allmän psykisk hälsokontroll och

en tidig identifiering av de psykiskt efterblivna barnen och övriga svåruppfostrade

barn vore av mycket stor betydelse. Styrelsen funne ett trängande

behov av en hela landet omspännande organisation för psykisk harna- och

ungdomsvård föreligga.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

Betydelsen av en ordnad psykisk harna- och ungdomsvård synes länsstyrelsen

ligga i öppen dag. Några utsikter lära icke förefinnas att utan statligt

ingripande få till stånd en sådan inom överskådlig tid. Åtgärder i den rikt
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

13

ning, ungdomsvårdskommittén i förevarande betänkande förordar, måste

därför hälsas med tillfredsställelse.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför:

Av de till länsstyrelsen inkomna yttrandena kan utläsas, att betänkandet

mottagits med stort intresse ute i orterna. Därest den föreslagna organisationen

i utbyggd form handhaves på ett ändamålsenligt sätt, bör den bliva till

mycket stor hjälp för de lokala barnavårdsmyndigheterna i deras arbete.

Sålunda torde de olika vårdfallen ofta bliva mera lätthanterliga därigenom

att den medicinska sakkunskapen kommer att inkopplas på ett långt tidigare

stadium än vad nu merendels är fallet. Likaledes är att vänta att det motstånd,

som de ifrågavarande barnens föräldrar mycket ofta resa mot barnavårdsnämnds

åtgärder mot barnen, i rätt stor utsträckning kommer att mildras,

örn det föreliggande fallet till en början lägges upp väsentligen som en

mentalhygienisk fråga. Länsstyrelsen är övertygad om att de kostnader,

som samhället nedlägger å den psykiska harna- och ungdomsvården, i det

långa loppet komma att betala sig genom att i många fall den psykiska rådgivningen

kommer att förhindra utvecklingen av asociala och kriminella

tendenser hos barn och ungdom. Den ifrågasatta organisationen kommer

vidare att verka till lindring i de lidanden, som drabba missanpassade eller

intellektuellt svagt utrustade barn och ungdomar samt deras närmaste anhöriga.

Icke minst ur sistnämnda synpunkt finner länsstyrelsen förslaget

värt att realiseras.

Svenska landstingsförbundet yttrar:

Den i betänkandet behandlade frågan är otvivelaktigt av stor betydelse.

För hem och skola innebära de psykopatiska och svåranpassbara barnen

en avsevärd belastning. Erfarenheten har också visat, att de lätt falla samhället

till last. A uppfostringsanstalter av olika slag intagna rekryteras sålunda

ofta ur deras led. Ur samhällsekonomisk synpunkt synes det därför

vara ett starkt intresse, att dessa barn på ett så tidigt stadium som möjligt

tagas örn hand och sakkunnig vägledning rörande deras behandling lämnas,

så att det icke blir, som nu ofta är fallet, att dessa barn omhändertagas,

först när de på ett eller annat sätt kolliderat med samhällets lagar och förordningar.

Även enligt förbundets mening föreligga sålunda starka skäl att

samhället söker åstadkomma en organisation för psykisk harna- och ungdomsvård

med uppgift att vägleda och tillrättaföra barn och ungdom, som

visa uppfostringssvårigheter.

Svenska läkaresällskapet uttalar sin positiva inställning till och sin förhoppning

örn en lösning av de psykiska harna- och ungdomsvardsproblemen.

Sällskapet såge med stor tillfredsställelse på det förslag till lösning,

sorn ungdomsvårdskommittén framlagt, och delade dess grundsyn på hithörande

frågor.

Statskontoret har som motivering för sitt avstyrkande av kommitténs förslag

anfört:

Vid bedömandet av kommitténs organisationsförslag synes till en början

böra beaktas, att cn särskilt på psykisk hälsokontroll och rådgivning inriktad

verksamhet beträffande barn och ungdom redan nu bedrives. Å åtminstone

några orter förefaller verksamheten, ehuru tämligen ung, att syn
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

nerligen väl fylla sitt ändamål. Initiativen till denna verksamhet hava i

regel utgått från barnavårdsförbunden och de större städernas barnavårdsnämnder,

ofta i samarbete med skolmyndigheterna. Kostnaderna för de nuvarande

rådfrågningsbyråerna bestridas ock i allmänhet av landstingen,

barnavårdsförbunden, barnavårdsnämnderna eller folkskolestyrelserna. Av

kommitténs uttalanden framgår, att det väsentliga arbetet inom harna- och

ungdomsvården — de ungas sociala anpassning i enlighet med deras konstaterade

förutsättningar och anlag — börjar först sedan läkaren ställt sin

diagnos och den medicinska behandlingen avslutats.

Statskontoret har icke kunnat undgå att hysa tveksamhet beträffande såväl

behovet av statlig medverkan på förevarande område som ock lämpligheten

av att skapa ett från barnavårdsorganisationen skilt anstaltsväsen för

psykisk hälsokontroll av barnavårdsklientelet. Denna tveksamhet förstärkes

därav, att den vid 1944 års riksdag beslutade rationaliseringen och utbyggnaden

av skolhälsovården medfört större möjligheter än tidigare för mentalhygienisk

omvårdnad av ungdomen i och över skolåldern.

Med avseende å barnen i förskolåldern vill statskontoret framhålla, att de

med statsmedel understödda barnavårdscentralerna och barnavårdsstationerna

torde vara till gagn även vid barnens andliga fostran. Enligt vad i

betänkandet anförts har erfarenheten visat, att på de platser, där barnavårdscentralerna

taga hand om barn i åldern 2—7 år, de praktiska frågorna

ofta gälla icke så mycket barnens fysiska som fastmera deras psykiska hälsa.

Läkarna å såväl centraler som stationer hava hittills, enligt vad som vidare

uttalas, haft tillfälle att diagnosticera icke så få fall av grövre själsliga defekter.

Det är avsett, att den här berörda förebyggande barnavården så

småningom skall komma att omfatta hela förskolåldern.

Med hänsyn till de möjligheter i fråga örn psykisk hälsokontroll, vilka

sålunda redan nu stå till buds, kan statskontoret icke finna det tillräckligt

motiverat, att statsmedel skulle anvisas för uppbyggande av en ny för sådan

kontroll avsedd och gentemot barnavården i övrigt fristående organisation.

Ämbetsverket förbiser härvid icke, att de läkare, vilka äro verksamma på

barnavårdens område, kunna antagas i viss utsträckning sakna för bedömandet

av vanartsproblemen erforderliga specialinsikter. Även den nya

organisationen skulle mötas av samma svårigheter att få kompetenta befattningshavare.

Genom särskilda skolläkarkurser torde bristen i detta hänseende

komma att hävas i fråga örn skolläkarna. Erinras må dessutom i

detta sammanhang, att enligt beslut av 1944 års riksdag ett psykologisktpedagogiskt

institut inrättats, vilket skall hava till uppgift bl. a. att främst

för lärare anordna kurser av olika slag —- psykologisk-pedagogiska och

medicinsk-pedagogiska.

Departementschefen.

Föreliggande förslag ingår som ett led i det system av åtgärder, som syftar

till att genom förebyggande verksamhet skydda och stärka det uppväxande

släktets — och därmed nationens framtida — hälsa och krafter.

Såväl psykologisk och psykiatrisk forskning som erfarenheten från socialvårdens

och pedagogikens områden lia givit vid handen, att asociala tendenser

oftare ha mindre att göra med en missriktad moraluppfattning i egentlig

bemärkelse än med rubbningar på vilje- och framför allt på känslolivets örn
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

15

råden, grundade under den tidiga barndomen. Erfarenheterna utvisa, att det

är de andligen svagt utrustade barnen, som under trycket av olyckliga miljöförhållanden

löpa största faran alt bli psykiskt deformerade. Det är en

angelägenhet av största vikt att på ett så tidigt stadium som möjligt uppspåra

dessa på ett eller annat sätt problematiska barn eller ungdomar och söka hjä’pa

dem tillrätta genom terapeutiska åtgärder, som ta sikte såväl på deras psykiska

egenart som på deras miljö. Härigenom kunna riskerna för att de senare hamna

i socialvårds- eller fångvårdsklientelet förebyggas eller minskas. De kostnader,

som en asocial individ kan ådraga samhället, borde i och för sig vara en tillräcklig

motivering för att resurser ställas till förfogande till förebyggande av

en dylik utveckling. Men man behöver icke sträcka sig så långt som till de

asociala fallen för att finna en psykisk harna- och ungdomsvård motiverad.

För förebyggandet eller botandet av lindrigare neuroser, som förekomma i

stort antal och som kunna förorsaka arbetssvårigheter och andra olägenheter

redan i ungdomen och senare i livet, är det av vikt att sjukdomsprocessen

på ett så tidigt stadium som möjligt uppspåras och kommer under sakkunnig

behandling. Även då det gäller att bemästra vanliga skolsvårigheter eller andra

uppfostringsproblem hos barn, är tillgången till en rådgivningsbyrå under sakkunnig

ledning ett stöd för föräldrar och lärare.

Genom den förebyggande barnavården, som efter hand torde böra utbyggas

att omfatta hela förskoleåldern, samt genom skolläkarverksamheten

kommer en fortlöpande hälsokontroll av de unga att kunna anordnas

upp till slutet av skolåldern. Med hänsyn bland annat till de möjligheter

till psykisk hälsokontroll, som därigenom stå till buds, har statskontoret

ansett sig böra avstyrka ett genomförande av det framlagda förslaget.

Jag delar såtillvida statskontorets uppfattning, att genom den förebyggande

barnavården och skolläkarverksamheten överlag skapats ökade

möjligheter att på ett tidigt stadium kunna uppspåra psykisk ohälsa, efterblivenhet

eller social missanpassning. För en ändamålsenlig behandling av

de sjukdomsprocesser, som det här ofta är fråga om, torde det emellertid

— framför allt beträffande mera svårbehandiade fall — vara nödvändigt med

specialistvård. Hittills ha endast ansatser till dylik specialistvård funnits i

vårt land. Ett genomförande av det framlagda förslaget till psykisk barnaoch

ungdomsvård skulle efter hand komma atl råda hot på denna brist.

Den hälsokontroll, som redan etablerats genom den förebyggande mödraoch

barnavården och genom skolläkarverksamheten, överflödiggör sålunda

icke den verksamhet, som nu föreslås. Denna är tvärtom alt anse som ett

komplement till hälsokontrollen.

Att det föreligger ett praktiskt behov av en särskilt organiserad psykisk

harna- och ungdomsvård bestyrkes därav att rådgivningsverksamhet i uppfostringsfrågor

på kommunalt eller enskilt initiativ anordnats i olika

orter i landet. Uppmärksamheten på detta behov har ävenledes föranlett

beviljandet av statsbidrag lill den inom Värmlands län bedrivna försöks
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 211.

verksamheten i psykisk harna- och ungdomsvård och till den kombinerade

kliniska och utbildande verksamheten vid Ericastiftelsen.

Den på enskilt och kommunalt initiativ tillkomna psykiska bärna- och

ungdomsvården har inneburit en gagnrik pionjärverksamhet, ofta möjliggjord

genom enskildas intresse och uppoffringar, men den är för närvarande

synnerligen ojämnt utvecklad inom olika delar av landet. En ändamålsenlig

och tillräcklig utbyggnad av denna nya och viktiga gren inom

harna- och ungdomsvården, vars arbetsmetoder på många håll ännu torde vara

ganska okända, synes icke utan statens stöd vara att påräkna inom den

närmaste tiden. Jag vill därför förorda, att i anslutning till det föreliggande

förslaget möjligheter öppnas för ett genomförande över hela landet av en

statsunderstödd harna- och ungdomsvård.

IV. Organisationen av den psykiska harna- och

ungdomsvården.

Ungdomsvårdskommittén.

Kommittén framhåller, att fullt tillräckliga hållpunkter i praktiskt hänseende

för en organisatoriskt sett slutgiltig utformning av den psykiska

harna- och ungdomsvården ännu icke finnas. Med hänsyn härtill anser

kommittén det vara ändamålsenligt att låta verksamheten organiskt växa

fram och taga form utan att den från början alltför hårt bindes i fastställda

former. Den i viss mån förefintliga bristen på kvalificerad personal

finge också anses tala för ett sådant förfarande. Kommittén har med

hänsyn härtill funnit sig böra begränsa sitt förslag till att förorda en verksamhet,

avsedd att i delvis mindre fasta former fungera under en övergångsperiod

av tre år. Kommittén framhåller, att, då denna tid närmade

sig slutet, frågan om den fortsatta verksamhetens omfattning liksom frågan

örn fastare och mera detaljerade former för en sådan verksamhet borde

upptagas till bedömande.

Enligt kommittéförslaget skola landstingen samt de städer, som ej deltaga

i landsting, vara huvudmän för den psykiska harna- och ungdomsvården.

Någon ofrånkomlig skyldighet att anordna dylik verksamhet

skulle enligt förslaget icke föreskrivas. Åtagandet skulle sålunda vara frivilligt,

men staten föreslås att stödja verksamheten.

Kommittén föreslår vidare, att verksamheten, som bör avse barn och ungdom

upp till 21 års ålder, skall utövas genom läns- och stadscentraler i

distrikt av lämplig storlek. Behov av en fullständig och väl utbyggd central

anses förefinnas i varje län av ordinär storlek i fråga om ytvidd och befolkningstal

samt dessutom i de största i landsting icke deltagande städerna.

Den omständigheten, att länen sinsemellan äro tämligen olikartade

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

17

torde emellertid enligt kommitténs mening i vissa lall kunna motivera

särskilda anordningar, som innebära att vissa läns- och stadsområden

sammanslås till större distrikt. Kommittén har emellertid underlåtit att

framlägga någon detaljerad plan för en lämplig distriktsindelning utan

anser, alt en sådan plan bör utformas genom avgöranden från fall till fall

av central myndighet. Kommittén anför i förevarande hänseende bland

annat följande:

Det torde komma att visa sig, att en del mindre län (landstingsområden)

lia för ringa storlek för alt för närvarande kunna motivera anordnandet

av självständig, statsunderstödd verksamhet av ifrågavarande slag. Detsamma

kommer säkerligen att visa sig vara förhållandet med Gävle stad

och möjligen även med ytterligare någon eller några av de städer, som ej

deltaga i landsting. Av de städer, som deltaga i landsting, torde ingen lia

nått sådan storlek, som kan anses erforderlig för anordnandet av egen

statsunderstödd central för psykisk harna- och ungdomsvård. Vid nu angivna

förhållanden finner kommittén det ändamålsenligt att föreslå ett

frivilligt och statsunderstött anordnande av verksamhet av nu ifrågavarande

slag inom samtliga landstingsområden oell städer utom landsting med den

inskränkningen, att statsunderstöd icke skall lämnas till självständig organisation

för ändamålet i landstingsområden och städer, som vid sakkunnigt

bedömande av central myndighet befinnas på grund av sin ringa storlek

bättre lämpade för verksamhet, ordnad för flera områden gemensamt.

Visserligen bör statsanslag kunna utgå jämväl för bedrivandet av psykisk

harna- och ungdomsvård i dylika områden av mindre storleksordning,

men verksamheten måste då ordnas i sådan form, att två landsting, eller

landsting och stad, eller två städer, allt efter den centrala myndighetens

beprövande, förena sig örn att bedriva verksamheten gemensamt.

Vad angår beskaffenheten av de föreslagna centralernas

verksamhet anför kommittén:

Frågan örn utformningen och sammansättningen av centralerna, vilka

tor länens vidkommande i regel lämpligen torde böra stationeras i residensstäderna,

är givetvis — i likhet med frågan om antalet behövliga centraler —

avhängig av omfattningen och beskaffenheten av den verksamhet centralerna

skola bedriva. Denna verksamhet kan i korthet sägas i första hand

gå ut på sådan mental- och socialundersökning, som erfordras för att klarlägga

orsakerna till de svårigheter och rubbningar, vilka kommit till synes

i de olika fallen, och för att finna lämpliga utvägar för rationell behandling.

Verksamheten skall emellertid dessutom åsyfta föranstaltande av erforderlig

kroppslig undersökning och behandling, meddelande av råd, vidtagande

av åtgärder för lämplig behandling i uppfostringssylte och för social sanering

av olämpliga hemförhållanden samt socialhygicnisk övervakning av

de anmälda fallens fortsatta utveckling.

Givet är att en sådan verksamhet blir olika intensiv och tidsödande albel

ter fallens svårighetsgrad. I fall som motivera verklig observation torde

undersökningen och rådgivningen i regel komma att omfatta följande moment.

Patientens förutvarande tillstånd utredes genom inhämtande av upplysningar

rörande arvsanlag och tidigare förhållanden i hem, skola och

kamratliv m. m. Därvid inhämtas upplysningar från föräldrar, lärare, lä
Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 211.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

kare, barnavårdsnämnder samt andra personer och institutioner, med vilka

barnet kan ha varit i kontakt. Vidare söker man genom besök i hemmet

samt ingående samtal med barnet få en någorlunda tillförlitlig bild av dess

miljö och de pedagogiska möjligheterna att handleda det. Ytterligare studeras

uppförandet under observationstiden. Än vidare underkastas barnet

läkarundersökning, såväl en allmän kroppsundersökning som en speciell

psykologisk observation. Slutligen får det genomgå erforderlig experimentalpsvkologisk

undersökning, exempelvis intelligensprövning och testning, avseende

att belysa karaktär och utveckling i fråga örn nervsystemets inverkan

på muskulaturens funktion (den motoriska utvecklingen), temperamentstyp

m. m. Journal rörande de gjorda iakttagelserna upprättas tillika nied sammanställning

av fakta, och anteckningar göras om de i anslutning härtill

dragna slutsatserna rörande fallets behandling. Med ledning av den verkställda

utredningen lämnas slutligen muntliga eller skriftliga direktiv till

föräldrar, lärare och barnavårdsnämnd, med flera. Efter undersökningen

och rådgivningen följer så övervakningen, som av utövaren kräver betydande

skicklighet samt därtill ofta tager mycken tid i anspråk.

I fråga örn den närmare utformningen av den lokala

organisationen anser kommittén, att såväl principiella som praktiska

hänsyn motivera en anknytning av länens centraler till länslasaretten.

Kommittén anför härom följande:

Givet är att, där barnavdelning för kroppssjukvård finnes inrättad vid

länslasarett, en central för psykisk harna- och ungdomsvård lämpligast

uppbygges genom utvidgning av barnavdelningen till att avse jämväl den

psykiska vården. En sådan anordning torde medföra möjlighet för centralen

att på ett enkelt sätt få tillgång till lämplig mottagningslokal och

sängplatser för observationsfall å barnavdelningen samt därtill erforderliga

instrument för hithörande undersökningar m. m. — låt vara att inventarieförrådet

torde behöva kompletteras, bland annat med materiel (leksaker

m. m.), som erfordras för karaktärs- och temperamentsbedömning

samt psykoterapeutisk behandling i påkommande fall. Samtidigt medför

en dylik anordning ett underlättande av fruktbringande samarbete mellan

centralens personal och lasarettets specialister på olika områden samt

minskad omgång, då vårdfall för rationell behandling måste hänvisas till

annan läkare för operativt ingrepp eller dylikt. Även i fall, där barnavdelning

icke finnes vid länslasarett, måste genom lasarettsledningens försorg

vidtagas åtgärder för lämpliga anordningar med avseende å mottagningslokal

och sängplatser för observation m. m. I detta sammanhang förtjänar

framhållas att det, såvitt vunna erfarenheter från försöksverksamheten i

Värmlands län giva vid handen, icke finnes anledning befara att sjukhusmiljön

skall verka avskräckande på dem, som för erhållande av råd och

hjälp önska vända sig till centralerna.

Kommittén framhåller, att det måste anses vara av betydande vikt, att

man i mesta möjliga mån underlättar tillgången till det stöd i uppfostringsfrågor,

som centralerna komma att erbjuda. Det är därför enligt kommitténs

uppfattning angeläget, att i den mån så på grund av vederbörande

läns storlek och kommunikationsförhållanden finnes erforderligt, å olika

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

19

platser upprättas filialer för den psykiska harna- och ungdomsvården.

Kommittén fortsätter:

Genom ett sådant förfarande vinner man, att resorna för de hjälpsökande

från avlägset belägna orter förkortas och förbilligas. Jämsides härmed

når man det resultatet, att en dylik resa för personer från ensliga bygder

med fattiga villkor icke kommer att framstå som ett företag av sådana

proportioner, att man ej vågar giva sig in på detsamma. Vidare kan det

hända, att det i vissa fall kan vara ändamålsenligare att komma i kontakt

med landsbygdens barn under förhållanden, som icke i högre grad avvika

från förhållandena i hemorten, än att få barnen under behandling i en för

dem ovan stadsmiljö, inför vilken de reagera genom att andligen spänna

sig och överhuvudtaget ådagalägga ett annat uppförande än under vanliga

omständigheter.

Då det gäller att välja plats för dylika filialer, torde det i många fall

komma att visa sig lämpligt att anknyta filialerna till de olika observationseller

upptagningshemmen för barn ute i orterna. I de fall, då denna utväg

kan väljas, torde frågan örn lokal för mottagningarna kunna lösas i samråd

med barnhemmens huvudmän. Vidare är att märka att å dessa hem

bör finnas möjlighet att få barn som äro att betrakta som undersökningsfall

intagna för observation, låt vara att de mera svårbedömda fallen i regel

böra hänvisas till länslasaretten.

Vad beträffar städer, som ej tillhöra landsting, har kommittén icke ansett

sig böra upprätthålla kravet på att centralernas anknytning till sjukhus

skulle vara ett ovillkorligt villkor för statsbidrag. Kommittén har dock

även för dessa städers vidkommande förordat en dylik anknytning. Anledningen

till att kommittén beträffande städerna utanför landsting avvikit

från huvudregeln är den, att man i dessa städer, där organisationen i vissa

fall redan nått en viss stadga, hittills även utnyttjat skolan och samhällets

barnavårdande organ, då det gällt alt träffa anstalter för den psykiska

bärna- och ungdomsvården. Kommittén anför härom vidare:

Kommittén anser, att man i dylika fall bör hålla den möjligheten öppen

att med hjälp av statsbidrag bygga vidare på den grund som redan lagts.

I de fall. då för den skull ledningen av den psykiska harna- och ungdomsvården

förlägges lill byrå under skolmyndighet eller barnavårdsnämnd,

måste emellertid, enligt kommitténs mening, ovillkorligen sådana anstalter

träffas, att erforderlig observation av vårdfall kan genom medverkan av

vederbörande sjukhusmyndighet äga rum å sjukhus i orten. Undantagsvis

skulle det kunna befinnas ändamålsenligt att låta samtliga här åsyftade

samhällsorgan var för sig deltaga i den psykiska harna- och ungdomsvården.

Verksamhetens art och arbetets karaktär motivera enligt kommittén, att

centralernas personal utgöras av specialutbildade läkare jämte

assistenter. För de löpande göromålen torde dessutom kunna påräknas

hjälp av praktikanter. Att vederbörande läkare blir chef för centralen finner

kommittén naturligt med hänsyn till verksamhetens hälso- och sjukvårdande

karaktär.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Någon exakt förhandsberäkning rörande personalens storlek och sammansättning

vid de olika centralerna har kommittén icke ansett sig kunna

verkställa. Kommittén ger följande allmänna synpunkter på centralernas

personalbehov:

Givetvis kunna fall inträffa, då mer än en läkare erfordras vid en central,

därvid ledningen för verksamheten bör anförtros åt en av dessa läkare.

Å andra sidan är det även tänkbart, att på grund av de lokala förhållandena

inom ett eller annat område det därvarande behovet av läkare för nu

ifrågavarande ändamål åtminstone till en början kommer att visa sig så

pass ringa, att det icke motiverar tillsättandet av en heltidsanställd läkare.

Även om på något håll tillfredsställande resultat skulle kunna uppnås med

hjälp av en halvtidsan,ställd läkare, synes det dock under alla förhållanden

vara nödvändigt, att varje central disponerar över en heltidsanställd assistent.

Det måste nämligen anses vara av största vikt, att kontinuitet upprätthålles

vid den löpande övervakningen av vårdfallen, och att den för sådant ändamål

avsedda arbetskraften är tillräcklig. Emellertid torde anställning av en

enda assistent knappast någonsin vara tillfyllest ens å övergångsstadiet, då

det gäller att fylla behovet av sakkunnigt biträde åt läkaren (eller läkarna)

vid en läns- eller stadscentrai.

Kommittén erinrar härvid om behovet av pedagogisk sakkunskap i den

psykiska harna- och ungdomsvården; detta kunde, då en heltidsanställd

assistent icke i erforderlig mån besutte dylik kompetens, nödvändiggöra

anlitande av lämpliga lärarkrafter för deltidstjänstgöring vid centralerna.

Då den föreslagna verksamheten närmast avser en övergångstid, varunder

omfattningen av en framtida, bestående organisation skall utrönas,

har kommittén icke ansett det för närvarande motiverat att för ifrågavarande

verksamhet tillskapa några fasta tjänster. Kommittén föreslår

därför, att samtliga befattningar, som kunna komma i fråga, tills vidare

inrättas som extra tjänster.

Kommittén har underkastat de nuvarande utbildningsmöjligheterna för

centralernas personal liksom den vetenskapliga verksamheten på den psykiska

harna- och ungdomsvårdens område en kritisk granskning. Den

finner de lill buds stående möjligheterna i detta avseende icke vara tillfredsställande.

Detta gäller enligt kommittén såväl läkarnas som assistenternas

utbildning. Fastlagda utbildningsvägar på ifrågavarande område

kunna enligt kommitténs mening ännu icke anses vara utformade. Beträffande

läkarnas utbildning pekar kommittén bland annat på bristen på

erforderliga kunskaper i socialmedicin och mentalhygien hos läkarekåren

överhuvudtaget samt på den brist på .stadga och självständighet, som trots

lovvärda ansatser ännu karakteriserar de barnpsykiatriska studierna.

Kommittén framhåller, att inrättandet av de föreslagna centralerna visserligen

komme att medföra ökade möjligheter till praktisk utbildning liksom

verksamheten på centralerna komme att kunna befordra den empiriska

forskningen på detta område. Men utbildningsfrågan krävde dock en fortsatt

och ingående uppmärksamhet. Det lillkomme dock icke kommittén

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

att utreda denna fråga, men den vore angelägen om att framhålla vikten

av att frågan med det snaraste upptoges till allsidigt och ingående övervägande.

Beträffande kompetensvillkorcn för centralernas läkare anför kommittén:
Vad

läkarkrafterna beträffar, måste behörig hänsyn tagas till det förhållandet,

att det här gäller ett verksamhetsområde som vanligen är i viss

mån främmande för en icke specialutbildad läkare, samt att noggranna

regler för läkarnas utbildning till specialister ännu icke kommit till stånd.

Man kan därvidlag endast fastslå, att socialläkare i mentalhygienens tjänst

bland barn och ungdom i regel ägnat eller ägna sammanlagt tre år efter

medicine licentiatexamen åt tjänstgöring som underordnad läkare vid sinnessjukhus

och barnsjukhus.

Innan frågan örn läkarnas specialutbildning kommit närmare sin lösning,

torde det icke vara tillrådligt alt föreskriva allmängiltiga och detaljerade

kompetensvillkor för dem, som i egenskap av läkare vilja ägna sig åt psykisk

harna- och ungdomsvård i den av kommittén här föreslagna organisationen.

Angelägenheten härav är desto större, som tillgången på läkare med

vad här kallats barnpsykiatrisk utbildning ännu är tämligen begränsad. I

sak gäller det här som i andra fall blott, att den för tjänsten lämpligaste

personen får förtroendet att fylla en maktpåliggande uppgift inom det område

varom fråga är. Med sakernas nuvarande ordning kan emellertid den

lämplige i förevarande fall vara att finna än bland de specialutbildade barnläkarna,

än bland psykiatrikerna, än bland de så kallade barnpsykiatrikerna,

vilka skaffat sig fortbildning inom båda ämnesområdena. Undantagsvis

skulle måhända även annan läkare med väl dokumenterad erfarenhet i mentalhygien

rörande barn och ungdom kunna ifrågakomma. Givet är emellertid

att de läkare, som fått både pediatrisk och psykiatrisk skolning, i allmänhet

måste anses mest lämpade för uppgiften. Genom studier och praktik

vunnen kunskap rörande de kroppsliga sjukdomstillstånd, som speciellt

sammanhänga med harna- och ungdomsåren, är givetvis ytterligt värdefull

för den, som i egenskap av fackman skall syssla med de ungas psykiska

hälso- och sjukvård, men man får ej glömma att studiet av det mänskliga

själslivet och dess sjukliga yttringar här har sin givna betydelse. Sistnämnda

förhållande torde framstå i särskilt klar dager, örn man betänker att det i

rådgivningsverksamheten mycket ofta kommer att gälla utredningar rörande

sociala sammanhang, bottnande i nervösa rubbningar och andra avvikelser

från det normala icke blott hos de unga utan även hos deras fostrare.

Efter ett noggrant övervägande av frågan om kompetenskraven för läkare

inom den statsunderstödda psvkiska harna- och ungdomsvården har kommittén

funnit det lämpligast att föreslå, att det tills vidare skall läggas i

central myndighets hand att inom här angivna gränser träffa avgörande från

fall till fall vid läkartjänsternas besättande.

Kommittén anser, alt läkarna höra förordnas av central myndighet.

I fråga örn assistenternas kompetens tinner kommittén det angeläget framhålla,

alt det förhållandet att centralerna skola förestås av läkare icke bör

föranleda slutsatsen, att assistenterna måste lia sjuksköterskeutbildning. En

assistent finge egentligen icke någon sjukvårdande uppgift att fylla. I stället

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

skulle assistenterna enligt kommitténs uppfattning komma att i hög grad få

syssla med sociala, psykologiska och pedagogiska problem. En grundlig social,

psykologisk och pedagogisk utbildning finge därför, i förening med naturlig

fallenhet för uppgiften, anses utgöra en värdefull för att icke säga

ofrånkomlig förutsättning för erhållandet av anställning som assistent. Kommittén

fortsätter:

Under åberopande av här framhållna omständigheter vill kommittén icke

snävt begränsa de formella kompetensvillkoren för blivande assistenter i den

statsunderstödda psykiska harna- och ungdomsvården. Enligt kommitténs

mening böra de som avlagt socialpolitisk examen vid socialinslitutet eller erhållit

därmed likvärdig social utbildning äga förutsättningar för att på ett

tillfredsställande sätt sköta en assistenttjänst. Särskilt torde detta vara fallet,

då vederbörande genomgått sådan psykologisk fortbildningskurs, som

under höstterminen 1943 anordnades vid institutet. Man kan även påräkna

värdefulla insatser av pedagogerna, då det gäller assistentarbetet vid

de föreslagna centralerna. I första hand torde härvidlag de för hjälpundervisning

utbildade folkskollärarna böra ifrågakomma. Undantagsvis bör även

annan utbildning än sådan som här särskilt omnämnts med fördel kunna

nyttiggöras genom assistentarbete i den psykiska barnavården — exempelvis

barnsjuksköterske- och distriktsköterskeutbildning, kompletterad med, förutom

annat, praktik i harna- och ungdomsvård, ävensom psykologisk utbildning

i förening med praktik i socialt arbete bland barn och ungdom. Här

förtjänar ånyo framhållas nödvändigheten av att assistenterna ha kännedom

om den sociala lagstiftningen samt förmåga att på ett praktiskt tillfredsställande

sätt handlägga de ärenden av socialvårdsnatur som kunna förekomma,

då det gäller att lägga förhållandena tillrätta i de fall, varmed centralerna

få taga befattning. Slutligen må anmärkas att den kliniska utbildningen vid

Ericastiftelsen, även örn densamma icke är ur alla synpunkter tillfredsställande,

torde få anses ha ett visst värde som komplement till utbildning av

de olika slag som i detta sammanhang omnämnts.

Kommittén underlåter att, utöver vad som här i huvudsak anförts, föreslå

närmare föreskrifter örn assistenternas kompetens. Däremot anser kommittén,

att föreskrifter rörande villkor för behörighet att vinna anställning som

assistent böra utfärdas av central myndighet liksom att vid tillsättandet av

assistentbefattning de sökandes behörighet böra bli föremål för central

prövning.

Kommittén föreslår, att assistentbefattning tillsättes av huvudmannen, sedan

vederbörande läkare givits tillfälle att yttra sig angående de sökandes

lämplighet.

För den lokala verksamheten i de särskilda distrikten skall enligt kommitténs

förslag organisationsplan fastställas, i vilken skall angivas

de allmänna riktlinjerna för den lokala organisationens uppläggning och

funktion, det avsedda antalet befattningshavare, de olika platser, varå verksamheten

avses att bedrivas, samt det beräknade antalet mottagningar å

varje plats. Kommittén förutsätter vidare, att verksamheten skall bedrivas

enligt vederbörligen fastställd instruktion, uppställd med ledning av en normalinstruktion,

till vilken kommittén framlagt förslag.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

23

I fråga om ledningen av den lokala verksamheten inom

landstingsområde anför kommittén följande:

Den psykiska harna- och ungdomsvårdens karaktär samt verksamhetens

uppläggning och organisation enligt kommitténs förslag göra det naturligt,

att den lokala verksamheten inom landstingsområdena ställes under ledning

av landstingsområdenas hälso- och sjukvårdsberedningar. I de fall, då ledningen

av vederbörande landstings hälso- och sjukvårdande verksamhet utövas

av särskild hälsovårds- och särskild sjukvårdsberedning, bör ledningen

av den psykiska harna- och ungdomsvården inom sådant landstingsområde

utövas av nämnda båda beredningar gemensamt. För att beredningarna skola

kunna på ett i allo ändamålsenligt sätt handha den lokala ledningen av den

psykiska harna- och ungdomsvården i landstingsområdena finner kommittén

det önskvärt, att beredningarna, då det gäller alt träffa avgöranden i frågor

av sådan natur, på visst sätt kompletteras med sakkunniga, vilka skola ha

att företräda harna- och ungdomsvården samt skolväsendet.

Kommittén föreslår, att då beredning har att handlägga ärende angående

statsunderstödd psykisk harna- och ungdomsvård, skola till sammanträde

med beredningen kallas jämväl en inom harna- och ungdomsvården i landstingsområdet

verksam och förfaren person, vilken, jämte suppleant för honom,

utses av socialstyrelsen för ett år i sänder, ävensom en inom området

verksam och med ungdomens fostran väl förtrogen lärare, sorn, jämte suppleant

för honom, utses av skolöverstyrelsen för enahanda tid.

Beträffande ledningen av den lokala verksamheten i stad

utom landsting anför kommittén:

Där städer, som ej deltaga i landsting, ordna psykisk harna- och ungdomsvård

i överensstämmelse med förevarande förslag, bör ledningen av

verksamheten givetvis utövas av den myndighet som anordnar verksamheten,

vare sig detta är sjukhusmyndighet, barnavårdsnämnd eller skolmyndighet

eller ock, i fall då verksamheten delats upp på olika samhällsorgan,

flera av dessa myndigheter. Med hänsyn till den relativa lättheten att i sådana

städer under hand åvägabringa erforderligt samråd de olika myndigheterna

emellan och möjligheten för dessa myndigheter att var för sig bedriva

psykisk harna- och ungdomsvård har kommittén icke ansett nödigt

att för dessa städers vidkommande föreslå någon anordning, motsvarande

den föreslagna kompletteringen av landstingens hälso- och sjukvårdsberedningar.

Då det gäller verksamhet, som ordnas gemensamt för två områden, bör

enligt kommittén ledningen av verksamheten inom varje område organiseras

enligt här angivna riktlinjer.

Kommittén understryker vikten av alt samarbete etableras mellan

centralen samt övriga barnavårdande organ och

skolorna inom distriktet. Den anför:

Det är utan vidare klart, att assistenternas tid och krafter icke alltid kunna

räcka lill för personliga hembesök i alla de fall som hänvisas till centralerna,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

vare sig det vid sådana hembesök gäller social förhandsundersökning i nyanmälda

fall eller efterkontakt med redan behandlade klienter. Därför är det

angeläget, att centralerna upprätthålla god kontakt med statens fattigvårdsoch

barnavårdskonsulenter ävensom med barnavårdsombud, barnavårdsnämnder,

daghemmens och lekskolornas personal, skyddskonsulenter, lärare,

den medicinskt förebyggande barnavårdens organ samt tjänste- och skolläkare.

Genom uppgifter rörande iakttagelser av nu nämnda tjänstemän och

myndigheter torde i de liesta fall ett synnerligen viktigt material rörande de

olika tallen kunna erhållas, en möjlighet som centralernas personal måste

söka utnyttja.

En god kontakt mellan centralerna samt övriga nu nämnda myndigheter

och tjänstemän är emellertid önskvärd och nödvändig även av andra skäl än

nu angivits. Genom sådan kontakt främjas ett spridande bland föräldrar,

lärare, socialarbetare och andra av förståelsen för anpassningssvårigheter av

de slag, varom fråga är i den psykiska harna- och ungdomsvården. Samtidigt

vinnes en viss garanti för att sådana fall, vari ett ingripande av centralernas

personal erfordras, verkligen, på föranstaltande av de myndigheter och

tjänstemän varmed samarbete upptagits, hänvisas till centralerna. Statens

fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt barnavårdsombud och skolläkare

med flera torde lämpligen böra genom .särskilda bestämmelser i för

dem utfärdade instruktioner förständigas att samarbeta med centralerna i nu

angivet syfte. Lärarna böra åläggas att — för eventuell remittering till

central för psykisk harna- och ungdomsvård — till vederbörande skolläkare

hänvisa alla de fall bland eleverna, där begynnande felutveckling eller

missanpassning synes kunna spåras. I fråga om barnavårdsnämnderna

åter torde sådana föreskrifter i barnavårdslagen böra lämnas, som garantera

att centralerna utnyttjas i alla de fall, då missförhållandena synas påkalla

barnavårdsnämnds ingripande och anledning förekommer till antagande, att

missförhållandet står i samband med arvs- eller miljöbetingad sjuklighet,

svaghet, beteenderubbning eller lynnesdefekt. Kommittén finner det önskvärt,

att barnavårdsnämnderna även i lindrigare fall än nu avses söka —

genom råd och anvisningar till föräldrar och målsmän eller på annat sätt —

uppmuntra och främja hänvändelse till centralerna, där sådan hänvändelse

kan anses ändamålsenlig. Särskild föreskrift i lag härom torde ej erfordras,

men socialstyrelsen bör i samråd nied medicinalstyrelsen lill barnavårds- och

ungdomsnämndernas ledning utfärda instruktiva råd och anvisningar i

saken.

Kommittén anser därjämte, alt den önskvärda kontakten med andra områden

av barn- och ungdomsvården samt skolan skulle befrämjas därigenom

att den kapacitet, som centralernas läkare besitta, tillgodogjordes i olika avseenden.

Kommittén framhåller:

Givet är att dessa läkare måste anses i hög grad lämpade att representera

den medicinska sakkunskapen vid de olika upptagningshemmen för barn och

vid barnhemmen för svårplacerbara barn. Även ur organisatorisk synpunkt

sett måste det anses lämpligt, att dessa hem utnyttja centralernas läkare.

Hemmen torde nämligen med all sannolikhet ofta komma att begagnas vid

centralernas filialmottagningar och vid observation av en del fall vari centralernas

hjälp anlitats, ett förhållande som skulle medföra att biträde av centralernas

läkare vid vissa tider utan omgång skulle kunna stå till buds för

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

25

barnhemmens klientel. Vidare torde man mången gång i sådana städer varest

centraler stationerats kunna med fördel begagna den psykiska harna- och

ungdomsvårdens läkare jämväl som skolläkare, varjämte läkarens kapacitet

bör inom det område centralens verksamhet omspänner kunna utnyttjas för

rådgivning vid anordnande av hjälpundervisning enligt kungörelsen den 30

juni 1942 med vissa bestämmelser angående hjälpundervisningen vid folkoch

småskolor. Ytterligare måste det anses naturligt, att centralernas läkare

anlitas, då det gäller anordnandet av den för skyddshemmens vidkommande

föreskrivna läkarvården. Slutligen må här framhållas den betydelse det

måste anses äga för sinnesslövården, att centraler för psykisk harna- och

ungdomsvård under ledning av specialutbildade läkare komma till stånd i

länen och i städer, som ej deltaga i landsting.

Det må anmärkas, att nyttan av att centralernas läkare i nu nämnd ordning

anlitas för olika värv, som i viss mån ligga vid sidan örn centralernas

egentliga verksamhet, ingalunda kommer enbart de institutioner till godo,

som dessa läkare i sådan ordning kunna tänkas biträda. Helt naturligt

kommer nämligen ett utnyttjande av läkarkrafterna även i dylika institutioners

verksamhet att i hög grad underlätta centralernas samarbete nied dessa

institutioner. Samtidigt kommer ett sådant förfarande att bereda läkarna tillfälle

till vidgad praktisk erfarenhet inom olika delar av harna- och ungdomsvården.

Kommittén föreslår, att tillsynen över verksamheten bör utövas såväl

lokalt som centralt.

Beträffande den lokala tillsynens organisation anför kommittén

följande.

Den lokala tillsynen bör i landstingsområdena utövas av vederbörande

förste provinsialläkare och i städer, som ej deltaga i landsting, av stadsläkare

eller, där sådan finnes anställd, förste stadsläkare. Denna regel synes

böra upprätthållas såväl beträffande landsting och städer, vilka anordna

självständig verksamhet, som i fråga om sammanslutningar av dylika kommuner

för bedrivande av gemensam verksamhet. Enligt gällande lag örn

landsting skall förste provinsialläkare kallas till sammanträde med länets

hälso- och sjukvårdsberedning samt äga rätt att deltaga i beredningens överläggningar

men ej i dess beslut ävensom att få sin mening antecknad till

protokollet. Förste provinsialläkarens ställning till vederbörande beredning

synes i hög grad underlätta för honom att utöva tillsyn å den av beredningen

ledda psykiska harna- och ungdomsvården. Vad stadsläkare respektive

förste stadsläkare beträffar, torde det ligga i sakens natur, att deras befattning

med hälsovården gör dem lämpade att utöva den tillsyn varom nu

är fråga.

Den lokala tillsynen bör emellertid, för att densamma skall kunna fylla

de anspråk som ur olika synpunkter kunna ställas på densamma, av vederbörande

förste provinsialläkare, förste stadsläkare och stadsläkare utövas

i samråd med harna- och ungdomsvårdande samt pedagogisk expertis inom

de områden det gäller.

Beträffande den centrala tillsynen understryker kommittén, att

den psykiska harna- och ungdomsvården är av sådan ari och betydelse och

med all säkerhet kominer att taga sådan omfattning, att en centralt ordnad

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

sakkunnig tillsyn å densamma erfordras. Då det gäller att välja lämplig

myndighet för utövandet av denna tillsyn kunna enligt kommitténs mening

skäl för olika lösningar anföras. De myndigheter, som kommittén anser

kunna komma i fråga härvidlag, äro medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och

skolöverstyrelsen. Beträffande dessa alternativ anför kommittén följande

synpunkter:

Åtskilliga skäl kunna givetvis anföras till förmån för ett val i den ena eller

andra riktningen. Vikten av psykologiskt och pedagogiskt riktig handledning

av de särpräglade barnen samt önskvärdheten av en anknytning till skolläkarnas

verksamhet synas närmast tala för att skolöverstyrelsen anförtros

tillsynen över den psykiska harna- och ungdomsvården. Minst lika starka

skäl tala emellertid för att anförtro socialstyrelsen tillsynen. Den tilltänkta

verksamheten hommer nämligen att i ej oväsentlig grad få att skaffa med

barnavårds- och ungdomsnämndernas klientel, som i åldershänseende icke

enbart är begränsat till skolelevstadiet. Dessa nämnder lia även flerstädes,

antingen direkt eller också indirekt genom barnavårdsförbunden, varit engagerade

i den hittillsvarande psykiska rådgivningsverksamheten och i många

fall tagit initiativ till anordnande av sådan verksamhet, vilket vittnar örn att

hithörande verksamhet fyller ett stort behov inom socialvårdens organisation.

Emellertid förtjänar framhållas att den verksamhet varom här är fråga

syftar till mera vittgående och differentierade åtgärder än pedagogiska tillrättalägganden

samt till åtgärder på ett så tidigt stadium av de ungas utveckling,

att behov av barnavårdsnämnds ingripande genom omhändertagande

ej hunnit uppkomma. Det har för övrigt i praktiken visat sig, att de

fall varmed de nuvarande rådgivningsbyråerna fått att göra icke i övervägande

grad äro sådana, som hänvisats till byråerna av barnavårdsnämnderna,

och framför allt icke så kallade placeringsfall. Vid övervägandet av

ifrågavarande spörsmål måste man också hålla i minnet, hur viktigt det i

praktiken är för en ändamålsenlig behandling av rådgivningsfallen att äga

tillgång till lämpliga sjukhuslokaler, där observation och erforderliga operativa

ingrepp kunna ske, och där psykoterapeutisk behandling i viss utsträckning

kan komma till stånd. En anknytning inom den tilltänkta organisationens

egen ram av den psykiska harna-oell ungdomsvården till lasarettsvården

är därför i hög grad påkallad, liksom en effektiv insats av läkare med ändamålsenlig

utbildning är ett väsentligt och oumbärligt moment i verksamheten.

Det må även erinras örn att verksamheten ur principiell synpunkt sett

måste anses ha en i hög grad hälsovårdande karaktär.

Efter bär anförda överväganden säger sig kommittén ha funnit det ofrånkomligt,

att tillsynen över den psykiska harna- och ungdomsvården anförtros

åt medicinalstyrelsen. Kommittén har emellertid velat skapa vissa garantier

för att de olika intressen, som äro knutna till den psykiska barnaoch

ungdomsvården, även kunna komma till uttryck i den centrala tillsynen

av verksamheten. Kommittén anser det därför vara av vikt, att medicinalstyrelsen

vid handläggandet av sina uppgifter i fråga örn den psykiska

harna- och ungdomsvården i största möjliga omfattning handlar i samråd

med socialstyrelsen. Denna kontakt vore särskilt motiverad på grund därav,

att verksamheten ofta direkt måste inriktas på lösningen av sociala miljö
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

27

problem. Men även med skolöverstyrelsen bör enligt kommitténs mening

samråd äga rum beträffande det pedagogiska inslaget i verksamheten. För

detta samarbete de berörda myndigheterna emellan ger kommittén ytterligare

följande motivering:

Kommittén är angelägen att betona, att den medicinska undersökning och

medicinska behandling, som inom den psykiska harna- och ungdomsvården

kunna förekomma, allenast utgöra medel, örn än oumbärliga sådana, för

ett fullföljande av verksamhetens syftemål. Detsamma kan med fog sägas

örn det pedagogiska inslaget i verksamheten. Syftemålet med verksamheten

är till sina yttersta konsekvenser social profylax, en hjälp åt de unga som

medför resultat för livet och ej blott för stunden. De miljöproblem, som,

jämte de medicinska frågorna, i regel måste lösas inom den psykiska barnaoch

ungdomsvården, äro väsentligen av social karaktär. Verksamheten

måste därför oundgängligen vara fast knuten till socialvården, så att den

icke stannar vid att vara allenast en individuell medicinsk undersökning

och vård eller en av medicinska avgöranden betingad pedagogisk behandling.

Det väsentliga arbetet — de ungas sociala anpassning i enlighet med

deras konstaterade förutsättningar och anlag —- börjar, sedan läkaren ställt

sin diagnos och den medicinska behandlingen avslutats.

Tillsynsmyndigheten, som tillika föreslås bliva statsbidragsbeviljande

myndighet, skall enligt kommitténs förslag fastställa organisationsplan för

den lokala verksamheten i de särskilda distrikten, utfärda normalinstruktion

för den lokala verksamheten, fastställa instruktion för verksamhet i de

fall, då denna bedrives gemensamt av olika områden, förordna läkare, föreskriva

behörighetsvillkor för assistent, fastställa grunderna för personalens

avlöningsförmåner samt utöva överinseendet över verksamheten och utfärda

erforderliga anvisningar och tillämpningsföreskrifter.

Vid preciserandet av medicinalstyrelsens skyldigheter, i vad avser det

föreslagna samarbetet med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen, säger sig

kommittén vilja göra en viss skillnad mellan å ena sidan sådana ärenden,

som lia helt och hållet eller så gott som uteslutande administrativ karaktär

samt å andra sidan sådana angelägenheter, som äro av betydelse för systemets

ändamålsenliga funktion ur medicinsk, social och psykologiskt-pedagogisk

synpunkt. Kommittén anför härom:

I ärenden av övervägande administrativ eller ekonomisk art har det icke

ansetts påkallat att uttryckligen kräva samverkan mellan medicinalstyrelsen,

socialstyrelsen och skolöverstyrelsen, något som givetvis icke^ lägger

hinder i vägen för samråd nämnda myndigheter emellan jämväl i fråga örn

angelägenheter som nu avses. Ärenden av detta slag äro föreskrift örn ordnande

av gemensam verksamhet för två områden, beslut angående storleken

av statsbidrag samt fastställande av formulär för bidragsrekvisition.

Däremot skall samråd mellan ifrågavarande myndigheter siga rum, då det

gäller godkännande av plan för verksamheten, fastställande av normalinstruktion

eller instruktion och formulär lill årsberättelse, läkarförordnanden,

föreskrift örn behörighetsvillkor för dem som vilja vinna anställning

sorn assistenter, fastställande av grunder för personalens avlöningsförmå
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

ner, utövande av tillsyn å verksamheten och meddelande av föreskrifter

rörande tillämpningen av de författningar som avse verksamhetens utövande.

Kommittén förutsätter, att de uppgifter som med avseende å den psykiska

harna- och ungdomsvården föreslås komma att åvila medicinalstyrelsen,

böra anförtros åt en särskild tjänsteman, vilken skall ha att utöva inspektion

över verksamheten, att inom styrelsen föredraga de ärenden, som avse

verksamheten, samt att ansvara för att samverkan med socialstyrelsen

respektive skolöverstyrelsen äger rum. Kommittén anför vidare om den

föreslagna anordningen:

Sannolikt kommer en sådan anordning med tiden att nödvändiggöra inrättandet

av en halvtidstjänst för ändamålet. Under den tid av tre år som

kommitténs förslag närmast omspänner torde dock knappast så omfattande

arbete komma att krävas av en tjänsteman med ifrågavarande uppgifter, att

det kan anses motiverat att redan för denna tid räkna med inrättandet av

en dylik halvtidstjänst. Ärendena skulle under denna tid med fördel kunna

anförtros antingen åt någon expert, som, mot särskilt arvode och med begränsad

deltidstjänstgöring, kunde ägna sig åt uppgiften jämsides med fältarbete

inom den mentalhygieniska harna- och ungdomsvården, eller också

åt den vid medicinalstyrelsen knutna inspektören för sinnesslövården, vilken

emellertid i så fall måste få viss lättnad i annat med tjänsten sammanhängande

arbete. Sistnämnda anordning skulle medföra den praktiska fördelen.

att resor för inspektion av den psykiska harna- och ungdomsvården

skulle kunna företagas i sammanhang med de resor, som inspektionen av

sinnesslövården nödvändiggöra. Givetvis förutsätter sist antydda lösning av

frågan, att inspektören för sinnesslövården besitter erforderlig kompetens

för en sakligt sett riktig behandling av ärendena rörande den psykiska

harna- och ungdomsvården.

I det förut omförmälda vid kommitténs betänkande fogade

särskilda yttrandet av barnavårdsinspektrisen Rosén och skyddshemsinspektören

Eriksson framföres en från kommitténs förslag avvikande

mening örn organisationen av den psykiska harna- och ungdomsvården. I

yttrandet föreslås, att barnavårdsförbunden respektive de större städernas

barnavårdsnämnder skola bli huvudmän och att inspektionen av verksamheten

anförtros åt socialstyrelsen. Till stöd för detta ståndspunktstagande

anföres:

Ett ställningstagande till frågan hur den psykiska rådgivningsverksamheten

för barn och ungdom skall byggas ut bör rimligen utgå ifrån hur

den nu befintliga rådgivningsverksamheten vuxit fram. Undersökes detta,

skall man finna, att initiativen till dylik verksamhet i regel utgått från

barnavårdsförbunden och från de större städernas barnavårdsnämnder, ofta

i samarbete med skolmyndigheterna. I enstaka fall ha initiativen utgått från

skolmyndigheterna, då vanligen i samverkan med barnavårdsnämnderna.

Endast i sällsynta fall har initiativet utgått från medicinskt håll. Det intresse,

som burit upp denna verksamhet, har förankrats framför allt inom

den sociala barnavården.

Med hänsyn till den utveckling, som redan ägt rum och som förlagt den

psykiska rådgivningsverksamheten till den sociala sfären, anse vi det orik
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

29

tigt att nu överföra verksamheten till sjukvårdsorganisationen. Här är det

ju icke annat än i undantagsfall fråga om sjukvård i egentlig bemärkelse

utan örn åtgärder till hävande av svårigheter i unga människors sociala anpassning.

Medlen härför äro huvudsakligen av social eller pedagogisk, icke

av medicinsk natur. Detta förklarar också varför intresset från medicinskt

håll varit så föga framträdande.

Det synes då opåkallat att belasta landstingens sjukvårdsberedningar med

denna nya uppgift, när den i stället borde kunna anförtros åt barnavårdsförbunden

och de större städernas barnavårdsnämnder, som regel redan

huvudmän för den nuvarande verksamheten. Några svårigheter på grund

av en sådan anordning att få de nödiga ekonomiska bidragen från landstingen

torde icke föreligga.

Vi kunna heller icke dela uppfattningen, att det är nödvändigt med en

central ledning av denna verksamhet förlagd i medicinalstyrelsen, som även

skulle få rätt att tillsätta de för verksamheten behövliga läkarna. Vi anse,

att de huvudmän, som vi föreslagit, själva böra få tillsätta läkare och assistenter

efter att lia hört medicinalstyrelsen respektive socialstyrelsen örn

sökandenas allmänna kompetens. Någon ytterligare centralisering synes oss

långt ifrån önskvärd.

Allmänna föreskrifter angående rådgivningsverksamheten synas böra utfärdas

av Konungen, och inspektionen av densamma synes med fördel

kunna anförtros åt tillsynsmyndigheten för den sociala barnavården, socialstyrelsen.

Yttranden.

Från olika håll har i de avgivna yttrandena framhållits, att den föreslagna

tiden för den provisoriska organisationen vore altför kort för att

en utbyggnad av verksamheten skulle hinna ske i sådan utsträckning, att

några mera bestämda erfarenheter till ledning för dess framtida gestaltning

skulle kunna vinnas.

Medicinalstyrelsen finner försökstiden lämpligen böra sättas till 5 år.

Styrelsen brukade visserligen vid beviljandet av extra läkare för nya

discipliner vid lasarett icke medgiva en provisorisk anordning för längre

lid än 3 år, men med hänsyn till att det i föreliggande fall vore fråga om

en ny specialitet, syntes en längre tids erfarenheter erforderliga för ernående

av den hästa möjliga lösningen av frågan.

Svenska läkaresällskapet anser det ävenledes ändamålsenligt, att möjlighet

öppnas för en längre prövotid, men föreslår, att läkaretjänsten skulle

regleras, sedan verksamheten inom ett landsting, respektive en stad pågått

i tre år.

Kommitténs förslag, att huvu d m annaslcapet anförtros landstingen,

respektive städerna utom landsting och att medicinalstyrelsen blir

tillsynsmyndighet, har lämnats utan erinran eller i huvudsak godtagits

av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, socialvdrdskommittén, länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majas proposition nr 211.

Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt

svenska landstingsförbundet, socialinstitutet, svenska läkaresällskapet,

svenska psykiatriska föreningen, svensk sjuksköterskeförening och Sveriges

kommunistiska ungdomsförbund.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande ingående diskuterat de organisationsproblem,

som uppstå. Socialstyrelsen vill visserligen hänföra den psykiska

hama- och ungdomsvården till hälsovården, men understryker att, ehuru

diagnostiken huvudsakligen vore av medicinsk karaktär, läge dock för närvarande

i fråga om behandlingen av de till verksamheten hänvisade fallen

tyngdpunkten på det sociala området. Även det pedagogiska inslaget i verksamheten

vore betydande. Det förhållandet att det sociala inslaget i verksamheten

för närvarande vore så starkt framträdande, hängde utan tvivel

samman därmed, att klientelet vid nu existerande rådgivningsbyråer i regel

hänvisades dit av skolor och barnavårdsnämnder. Målet vore emellertid, att

psykisk rådgivning skulle sökas på ett så tidigt stadium som möjligt, och

att föräldrarna av eget initiativ skulle vända sig till rådgivningsbyråerna;

i själva verket torde i mycket stor utsträckning anledning föreligga därtill

redan medan barnen vore i förskoleåldern. När så framdeles bleve fallet,

bomme åtgärderna att i mindre omfattning än för närvarande få social

karaktär.

\ ad beträffar fragan om huvudmannaskapet för centralerna säger sig

socialstyrelsen finna, att man kan tänka sig en lösning enligt tre olika alternativ,

nämligen att endera skolmyndighet, barnavårdsförbund (i de större

städerna barnavårdsnämnd) eller landsting bleve huvudmän. Enär den psykiska

harna- och ungdomsvården hade såväl medicinsk, psykologiskpedagogisk

som social karaktär, kunde givetvis skäl anföras för alla tre

alternativen. Mot det första alternativet talade bland annat den omständigheten,

att den psykiska harna- och ungdomsvården omfattade icke endast

barn i skolåldern utan även barn i förskoleåldern och ungdom upp till 21

års ålder. Särskilt av den anledningen, att det vöre angeläget att föräldrarna

på ett så tidigt stadium som möjligt sökte rådgivning för sina barn, vore

det olyckligt, om frågan komme att uppfattas som ett skolproblem. I fråga

om det andra alternativet anför socialstyrelsen, att ehuru i allmänhet initiativet

till nu befintlig verksamhet utgått från barnavårdshåll, saknade i själva

verket barnavårdsförbunden den ekonomiska ryggrad, som skulle krävas,

örn de skulle fungera som huvudmän. Om statsbidraget begränsades till

vissa belopp, bleve det i verkligheten landstingen, som finge bära de överskjutande

kostnaderna. I realiteten bleve landstingen och icke barnavårdsförbunden

huvudmän.

Socialstyrelsen säger sig finna, att organisatoriska skäl tala för att landstingen

bli huvudmän för verksamheten i länen liksom psykologiska och

medicinska skäl tala för att centralerna anknytas till lasaretten.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

31

Beträffande huvudmannaskapet ansluter sig sålunda socialstyrelsen i huvudsak

till kommitténs förslag, men förordar beträffande landstingen en

uppmjukning av förslaget, som skulle möjliggöra för vederbörande landsting

att avgöra, huruvida det självt vill omhänderha verksamheten eller låta

driva densamma i barnavårdsförbunds regi. Socialstyrelsen anför härom

följande.

Redan de ekonomiskt-organisatoriska hänsynen lämna enligt styrelsens

uppfattning intet annat val än att göra landstinget till huvudman, såvida

man icke vill engagera staten för samtliga kostnader, ett alternativ, som

hittills icke på allvar diskuterats och som bär må lämnas åsido. Kommittén

har emellertid därjämte velat binda landstingen till att själva omhänderha

verksamheten och föreskriva att den skall vara direkt knuten till lasarettet,

dock att i stad, som ej deltager i landsting, verksamheten även må kunna

förläggas till skolmyndighet eller barnavårdsnämnd. Liksom det för sistnämnda

fall förutsättes, att erforderligt samarbete med sjukhus likväl skall

kunna skapas, borde man även i en landstingsstad kunna tänka sig dylikt

samarbete i tillfredsställande former mellan lasarettet och en fristående

central för nu ifrågavarande verksamhet. Icke minst med hänsyn till att

det nu närmast gäller en försöksperiod borde man därför möjliggöra en

fortsättning av den utveckling, som redan kommit ganska långt, nämligen

en utbyggnad av verksamheten i barnavårdsförbundens regi. Lämpligen

kunde ett dylikt förbund stå såsom mottagare av statsbidraget, men som

villkor för detta bidrag skulle gälla, att landstinget åtagit sig att icke endast

lämna visst anslag utan i sista hand stå för de faktiska kostnaderna för

verksamheten. Det måste emellertid ankomma helt på landstinget självt

alt avgöra, huruvida verksamheten sålunda skall bedrivas i barnavårdsförbundets

regi eller omhänderhas av landstinget självt. I det förra fallet måste

samverkan mellan centralen och lasarettet regleras på sätt, som skall godkännas

av tillsynsmyndigheten.

I den mån en fortsatt utveckling av barnavårdsförbundslinjen sålunda

bomme till stånd jämsides med centraler av karlstadstyp skulle ytterligare

värdfull erfarenhet vinnas angående behovet av den intima anknytningen

till ett lasarett. Det får icke anses uteslutet, att dessa erfarenheter komma

att utvisa, alt sagda behov överdrivits och att de fristående centralerna väl

fylla sina uppgifter. Styrelsen anser det i varje fall angeläget, att man räknar

med en sådan möjlighet och därför lägger statsbidragsbestämmelserna

så att man får ytterligare erfarenheter av centraler av båda typerna.

Beträffande valet av tillsynsmyndighet ansluter sig socialstyrelsen till

kommitténs förslag med följande motivering.

Med den uppläggning av organisationen, som kommittén gjort, finner styrelsen

det riktigt, när kommittén stannat för att föreslå medicinalstyrelsen

som tillsynsmyndighet. Om enligt vad socialstyrelsen föreslagit möjligheter

öppnas för landstingen att överlåta verksamheten åt barnavårdsförbund,

kan detta enligt styrelsens uppfattning icke föranleda någon omedelbar ändring

beträffande tillsynsmyndigheten, eftersom verksamheten i sin helhet

naturligtvis måste stå under samma tillsynsmyndighet för hela riket. Skulle

framdeles centralerna komma att definitivt läggas på barnavårdsförbunden,

kommer saken i ett annat läge. Självfallet måste socialstyrelsen då bli tillsynsmyndighet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Afaj:ts proposition nr 211.

Synpunkter, sorn sammanfalla med socialstyrelsens, lia framförts av

länsstyrelsen i Uppsala län och länsstyrelsen i Västerbottens län, vilken

senare föreslår, att möjligheter böra beredas andra än landsting, i första

hand då barnavårdsförbund, att erhålla statsbidrag till psykisk rådgivningsverksamhet

i landstingsområde, där åtgärder för igångsättande av rådgivningsverksamhet

icke inom viss lid vidtagits av vederbörande landsting.

I en grupp yttranden uttalas tveksamhet beträffande valet av huvudmän

tor verksamheten och föreslås, att det definitiva ställningstagandet härtill

uppskjutes.

Svenska landstingsförbundet säger sig icke vara berett att ännu taga ställning

till huruvida verksamheten i framtiden bör omhänderhavas av landstingen.

Erfarenheterna från den planerade försöksverksamheten, torde

komma att giva anvisningar om den lämpligaste organisationsformen i detta

hänseende. Däremot hade förbundet för sin del intet att erinra mot att

landstingen under försöksåren toge hand om denna uppgift, varvid det i

likhet nied kommittén förutsatte ett frivilligt åtagande från landstingens

sida samt tillräckligt ekonomiskt stöd till verksamheten av staten.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser det icke vara nödvändigt att nu taga

definitiv ståndpunkt till frågan örn tillsynsmyndighet, huvudmannaskap

och yttre organisation och förordar fakultativa lösningar under övergångsperioden.

På en liknande linje befinner sig svenska fattigvårds- och barnavård

sförbundet. Ehuru förbundet lutar åt uppfattningen, att barnavårdsförbunden

vore särskilt ägnade att bliva huvudmän, har det dock synts förbundet

lämpligt att huvudmannaskapet till en början efter fritt val antingen

kunde anförtros åt landsting eller barnavårdsförbund. Sedan ur försöksverksamheten

vunnits vissa erfarenheter, kunde dessa sedermera läggas till

grund för en fastare organisation.

För att verksamheten bör omhänderhavas av barnavårdsförbunden och

de större städernas barnavårdsnämnder under inspektion av socialstyrelsen,

uttala sig i huvudsak Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kristianstads,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands och Gävleborgs lån

samt svenska stadsförbundet, allmänna barnhuset och svenska hjälpskoleförbundet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller:

Det medicinska momentet i verksamheten bör enligt länsstyrelsens förmenande

i huvudsak intaga en rådgivande ställning. I det stora flertalet

fall torde vidtagandet av de åtgärder, som befinnas erforderliga, åvila skolmvndigheter

eller socialvårdsorgan. Länsstyrelsen anser barnavårdsförbunden

vara lämpliga såsom huvudmän för ifrågavarande verksamhet, då

barnavårdsförbunden utan tvekan äga stora förutsättningar att på ett enkelt

och praktiskt sätt ordna verksamheten. Någon svårighet för barnavårdsförbunden

att erhålla anslag från landstingen torde ej vara att befara. Såväl

staten som landstingen böra emellertid såsom anslagsbeviljande myn
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

33

dighet tillerkännas rätt att vardera utse en ledamot i respektive förbundsstyrelse

ävensom en revisor för granskning av verksamheten. Barnavårdsförbunden

böra samtidigt givas en mera officiell prägel och fastare organisation.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen erinra örn att länsstyrelsen i sitt

yttrande över socialvårdskommitténs betänkande angående socialvårdens

organisation m. m. framhöll önskvärdheten av att såväl fattigvårds- som

barnavårdsförbunden kunde av länsstyrelserna i större utsträckning utnyttjas

för socialvårdsarbetets planläggning och effektivisering m. m. samt att

förbunden för att kunna fylla denna sin funktion gåves en mera officiell

prägel och medlemsskap i desamma gjordes obligatorisk för länets kommuner.

Svenska stadsförbundet, som tillstyrker grundtanken i ungdomsvårdskommitténs

förslag, anser sig böra avstyrka den föreslagna organisationen, som

förbundet finner vara alltför invecklad. Förbundet anser det vara av vikt,

att verksamheten får växa ut från vad som redan finnes. Under denna förutsättning

och med betonande av att verksamheten vore ett led i socialvården

har stadsförbundet funnit det ofrånkomligt, att den statliga tillsynen utövades

av socialstyrelsen under medverkan av skolöverläkaren. Förbundet har

i sitt yttrande vidare starkt understrukit olägenheterna av att till statsbidragen

knytas långt gående likriktningskrav och en ingående prövning från

statsmakternas sida av verksamhetens lokala utformning.

Allmänna barnhuset, vars yttrande åberopas av länsstyrelsen i örebro län,

anser att socialstyrelsen bör bliva tillsynsmyndighet och att en byrå för den

psykiska harna- och ungdomsvården bör inordnas i den plan för barnhem,

som enligt socialvårdskommitténs förslag skall uppgöras för varje län. I anslutning

till ett särskilt undersökningshem borde en för allmänheten tillgänglig

psykisk poliklinik för barn eller rådfrågningsbyrå i uppfostringsfrågor

anordnas.

Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande givit uttryck åt en uppfattning, som

skiljer sig från de båda huvudlinjerna. Efter att starkt ha framhävt vikten

av att den psykiska harna- och ungdomsvården så nära som möjligt knytes

till skolläkarinstitutionen har överstyrelsen, bl. a. med hänvisning till att

vården av bildbara sinnesslöa barn lagts under skolöverstyrelsens tillsyn,

funnit det naturligt att även tillsynen över den psykiska harna- och ungdomsvården

lägges under skolöverstyrelsen. Arbetet härmed skulle dock bedrivas

i samråd med medicinalstyrelsen och socialstyrelsen. — Samma uppfattning

har också framförts i de yttranden, som avgivits av Sveriges allmänna

folkskollärarförening, Svergcs folkskollärarförbund och Sveriges

s mås kol viran line förb u n d.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län bar givit uttryck åt en uppfattning,

som skiljer sig från de huvudlinjer, som framkommit. Länsstyrelsen anför:

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 211.

•>

.J

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Beträffande frågan, huruvida landsting och icke-landstingsstäder skola

vara huvudmän för den verksamhet, som kan igångsättas för anordnande

av den föreslagna vården, kan man tveka örn lämpligheten av kommitténs

förslag härutinnan. För den händelse frågan härav skall avgöras redan på

nu föreliggande stadium, något, örn vars lämplighet man kail hysa olika

uppfattning, ifrågasätter länsstyrelsen för sin del fastmera, huruvida ej staten

i stället borde helt ansvara för den tillämnade vården samt omhänder - havandet av verksamheten som sådan anförtros åt en särskild styrelse med

representanter för länets landsting och dess barnavårdsförbund samt en av

länsstyi elsen förordnad ordförande. Då länsstyrelsen förordar en sådan

uppläggning av frågan, föranledes länsstyrelsen härtill av den uppfattning,

som ävenledes motiverar att övervakningen av den ifrågasatta verksamheten

borde anförtros åt medicinalstyrelsen. Med denna verksamhet avses nämligen

att på ett mycket tidigt stadium söka bota ett sådant sjukligt själstillstånd,

som kan leda till asocialitet och kriminalitet. Det synes länsstyrelsen,

sorn om en sådan verksamhet vore ganska mycket jämförlig med den, staten

bedriver för att bereda vård åt sinnessjuka och att med avseende härå syftet

med det i betänkandet framkomna förslaget att anordna en psykisk harnaoch

ungdomsvård närmast vore att betrakta som ett rent statsintresse.

Vad den lokala organisationen beträffar har ifrågasatts, huruvida

icke även i länsområdena centralerna böra kunna upprättas fristående,

utan direkt anknytning till lasarett. Socialstyrelsens ståndpunkt i detta avseende

framgår av vad som ovan anförts av dess yttrande beträffande huvudmannaskapet.

Länsstyrelsen i Hallands län förordar, att möjlighet borde finnas

att även inom landstingsområde organisera verksamheten enligt det alternativ,

som anvisats för stad, som ej deltager i landsting. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län hänvisar i detta sammanhang till svårigheten att med

nuvarande överbeläggning på länslasaretten i rimlig tid bereda lokaler på

lasaretten för ifrågavarande verksamhet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför i denna fråga följande:

I sådana fall, där vid lasarett barnavdelning saknas eller, där sådan finnes,

men denna är för liten för att även inrymma barn, som böra intagas

för psykisk vård, är det angeläget, att verksamheten icke fördröjes i avbidan

på eventuella byggnadsarbeten, om andra möjligheter till en tillfredsställande

vård kunna yppas. Där upptagningshem finnes anordnat i närheten av lasarett,

bör dylikt hem åtminstone tills vidare i avvaktan på lasarettsutbyggnad

kunna i viss utsträckning begagnas som beläggningsplats för den psykiska

barnavården. En sådan anordning, som förutsätter överenskommelse

mellan vederbörande landsting och ägaren till upptagningshemmet, bör enligt

länsstyrelsens förmenande vara tillfredsställande. Då, såsom ungdomsvårdskommittén

framhållit, fullt tillräckliga hållpunkter för slutgiltig utformning

av verksamheten ännu icke förefinnas, bör denna anordnas med

så smidig organisation som möjligt och böra tills vidare alltför dyrbara

byggnadsarbeten — där så utan olägenhet kan ske — undvikas.

Särskilt beträffande vården av de patienter, som kräva långtidsobserva

tion, har påpekats, att en sjukhusavdelning med dess speciella rutin icke

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

utgjorde en lämplig observationsmiljö. Socialstyrelsen finner sålunda nödvändigt

att, oavsett huruvida central förlägges till lasarett eller i dess omedelbara

närhet, tillgång finnes till ett särskilt barnbem med mera hemliknande

miljö än en sjuksal. Därest central förlädes till lasarett, vore intet

hinder mot att hemmet placerades inom sjukhusområdet. — Liknande synpunkter

på sjukhusmiljöns lämplighet ha anförts av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott och av

Lunds stads barnavårdsnämnd, som av länsstyrelsen i Malmöhus län anmodats

avgiva yttrande.

Med anledning av kommitténs förslag att vårdplats skall beredas på barnavdelning

påpekar medicinalstyrelsen följande:

Styrelsen får härtill anföra, att å centralen till behandling kunna anmälas

barn, som överskridit den ålder, 15 år, som plägar vara övre gränsen för

intagning å barnavdelning. Dylika fall böra givetvis, örn observation a sjukhus

prövas erforderlig, intagas å medicinsk eller psykiatrisk avdelning. Någon

bestämmelse härom synes dock icke erforderlig.

Mot kommitténs förslag om komplettering av hälso-och sjukvårdsberedningarna

vid handläggningen av ärenden rörande den

psykiska harna- och ungdomsvården har svenska landstingsförbundet anfört

följande:

Frånsett oformligheten, att man för en försöksverksamhet, som är avsedd

att vara en relativt kort tid, föreslår ändringar i en av Konung och riksdag

stiftad lag, kan förbundet icke acceptera, att statliga ämbetsverk skola utse

personer, som skola äga rätt att deltaga i hälso- och sjukvårdsberedningarnas

sammanträden. Skulle man förfara pa liknande sätt beträffande varje

uppgift, som dessa beredningar ha sig anförtrodd, skulle deras sammanträden

bliva konferenser av betydande omfattning. Socialvårdskommittén har

i detta hänseende intagit en ståndpunkt, som enligt förbundets mening är

den riktiga, när den beträffande förvaltningsutskottens behandling av barnavårdsärenden

utgått från att, därest erforderlig sakkunskap på området icke

finnes inom utskottet, detta självt skall finna angeläget att tillkalla sadan.

På liknande sätt bör man förfara i detta fall. Förbundet anser sig sålunda

böra bestämt avstyrka nyssberörda förslag örn ändring av landstingslagen.

Samma uppfattning har framiörts av Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott,

som av länsstyrelsen i Älvsborgs län beretts tillfälle att

yttra sig.

I fråga om det föreslagna samarbetet mellan den psykiska harna- och

ungdomsvården och övriga barnavårdsorgan, påpekar svenska fattigvårdsoch

barnavårds förbundet, att risk föreligger för att verksamhetsområdena

för centralernas assistenter och de nuvarande bamavårdsombuden gripa in

i varandra. Ett aktgivande härpå vid uppställandet av direktiven för respektive

funktionärer .skulle vara av nöden. Även socialstyrelsen har berört denna

fråga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

• >ö Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Beträffande de föreslagna riktlinjerna för kompetensvillkoren

för centralernas personal ha vissa erinringar gjorts. Medicinalstyrelsen förordar

en ytterligare precisering av läkarnas kompetens och föreslår, att det

föreskrives att läkarna skola ha allmän pediatrisk och psykiatrisk utbildning

och speciell erfarenhet i barnpsykiatri eller därmed likvärdig skolning. Beträffande

assistenterna understryker styrelsen, att näst efter psykologisk utbildning

vikten bör läggas på deras medicinska skolning. Sverges folkskollärar

förbund föreslår, att vid varje central en folkskollärare skall vara knuten

till verksamheten som assistent och svensk sjuksköterskeförening hävdar,

alt sjuksköterskeutbildningen bör tillmätas större värde för assistentverksamheten

än som kommit till uttryck i kommitténs förslag.

Beträffande ordnandet av personalens utbildningsfråga framhåller socialstyrelsen

följande.

Med hänsyn till bristen på kvalificerad personal är det enligt socialstyrelsens

mening nödvändigt, att utbildningsfrågan i största möjliga utsträckning

löses samtidigt som beslut fattas örn inrättande av psykisk harna- och

ungdomsvård. I fråga örn läkarna synes en omläggning av de medicinska

studierna motiverad, så att läkarna erhålla större insikt i socialhygien och

mentalhygien Beträffande assistenterna vill styrelsen instämma i att genomgång

av socialinstitutets i Stockholm socialpolitiska linje är en lämplig

grundläggande utbildning. Härutöver erfordras emellertid ökade kunskaper

i psykologi m. m. För detta ändamål böra inrättas särskilda fortbildningskurser

på kanske 4 å 6 månader, liknande den som hösten 1943 anordnades

vid socialinstitutet. Det synes lämpligen böra övervägas, huruvida icke

dessa fortbildningskurser kunna förläggas till Ericastiftelsens läkepedagogiska

seminarium. Styrelsen vill ånyo understryka vikten av att dessa utbildningsfrågor

utan dröjsmål bli föremål för närmare utredning.

Beträffande den centrala tillsynens organisation föreslår

socialstyrelsen, att det samråd som enligt förslaget förutsättes skola äga rum

mellan tillsynsmyndigheten och socialstyrelsen garanteras därigenom att

styrelsen tilldelas konkreta arbetsuppgifter beträffande tillsättandet av assistenter

vid centralerna och tillsynen över deras verksamhet. Styrelsen

anför:

Med hänsyn till den stora betydelsen av att man för den psykiska barnaoch

ungdomsvården erhåller endast fullt kompetent personal ifrågasätter

socialstyrelsen, att ansökningarna till tjänst som socialassistent alltid skola

insändas till styrelsen för prövning, huruvida de sökande kunna anses kompetenta

eller icke. Huvudmannen skulle endast äga utse någon av de sökande,

som förklarats kompetenta av socialstyrelsen. Det är av stor vikt,

att socialassistenten ej endast blir ett biträde till läkaren utan äger förmåga

att självständigt representera de sociala synpunkterna. För att assistenterna

med framgång skola kunna hävda de sociala synpunkterna, behöva de stöd

och ledning av någon social myndighet. Det ligger då nära lill hands att

tänka sig att assistenterna knytas till socialstyrelsen på samma sätt som

statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter. Det skulle kunna ske genom

en föreskrift, att assistent i avseende å den sociala sidan av sin verksamhet

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

37

har att följa de anvisningar och föreskrifter, som meddelas av socialstyrelsen

i samråd med medicinalstyrelsen. Vidare skulle det åligga socialstyrelsen

att minst en gång varje år sammankalla assistenterna till gemensam

överläggning angående ärenden, som tillhöra deras tjänstebefattning. Styrelsen

anser, att en dylik ordning skulle vara av stor betydelse för att giva

verksamheten dess rätta karaktär. Kostnaderna för resorna till dessa överläggningar

finge därvid bekostas av statsmedel.

Departementschefen.

De största svårigheterna vid organisationen av ifrågavarande verksamhet

erbjuder den otillräckliga tillgången på kvalificerad personal. Som specialitet

är barnpsykologi och barnpsykiatri en ung företeelse. Fastlagda utbildningsvägar

på detta område finnas icke. Verksamhetsfältet har hittills varit

begränsat och givit osäkra utkomstmöjligheter. Dessa förhållanden ha medfört,

att endast relativt få läkare, socialvårdsfunktionärer och pedagoger

skaffat sig specialutbildning på området, drivna av ett personligt intresse

för denna nya disciplin.

Även om den föreliggande personalbrislen kan innebära vanskligheter och

utbildningsväsendet på detta område är bristfälligt, finner jag detta likväl

icke behöva giva anledning till tvekan från statsmakternas sida att främja

och stödja utvecklingen av den psykiska harna- och ungdomsvården. Örn

verksamheten vinner statsmakternas stöd och ett stort antal befattningar på

detta område därigenom kunna förväntas bli inrättade efter hand, kommer

intresset för hithörande utbildning att stimuleras.

Den otillräckliga tillgången på utbildad personal gör det emellertid angeläget,

att den föreslagna verksamheten utbygges successivt. Redan detta

förhållande talar för kommitténs förslag, att organisationen tills vidare bör

givas provisorisk karaktär. Därtill kommer, att formerna för verksamheten,

som i det stora hela är en nyskapelse på harna- och ungdomsvårdens örn

råde, torde behöva prövas under någon tid, innan en definitiv organisationsplan

fastställes. Det har anförts, att den av kommittén föreslagna tiden för

den provisoriska organisationen, nämligen tre år, vore för kort för att verksamheten

skulle hinna utbyggas i den omfattning att önskvärd erfarenhet

i nämnda hänseende skulle kunna vinnas. Jag finner skäl tala för denna uppfattning

och förordar i anslutning till medicinalstyrelsens förslag, att verksamheten

tills vidare planeras för en tid av fem år. Mot slutet av denna period

hör frågan örn en fastare organisation av den psykiska harna- och ungdomsvården

upptagas till prövning. Uppenbart är, att verksamheten bör vara frivillig

under provisorietiden.

Jag övergår härefter till att behandla organisationens allin

ä n n a uppläggnin g.

Det torde vara naturligt, att verksamheten i enlighet nied kommitténs förslag

fördelas på distrikt, sorn omfatta ett landstingsområde av ordinär storlek

elier en större stad, som ej deltager i landsting. Sannolikt kommer det

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

att visa sig vara ändamålsenligt, att mindre landstingsområden anordna gemensam

verksamhet liksom att vissa städer utanför landsting samverka med

omgivande landstingsområde. Dylika planläggningsfrågor böra bli föremål

för särskild prövning från fall till fall.

De skilda förslag, som framförts beträffande valet av huvudmän för verksamheten

och tillsynsmyndighet över densamma, ha delvis föranletts av

olika uppfattningar om den psykiska harna- och ungdomsvårdens karaktär

och arbetsmetoder. Att uppfattningarna kunna vara skiljaktiga är naturligt

med hänsyn till att verksamheten är ny samt att den i fråga om problematik

och behandlingsformer knappast låter sig helt inordnas inom samma ram

som äldre institutioner. Diagnostiseringen och behandlingen av patienterna

kräver, att såväl medicinsk, psykologisk-pedagogisk som social kunnighet

och erfarenhet äro representerade inom verksamheten.

Av den utredning, som förebragts av kommittén, synes framgå, att, även

om den terapeutiska behandlingen inom den psykiska harna- och ungdomsvården

innehåller starka inslag av social och pedagogisk art, verksamheten

dock i grunden är av medicinsk natur. Jag använder då icke beteckningen

medicinsk i inskränkt betydelse utan i den vidgade betydelse, som omfattar

den förebyggande sociala hälsovården över huvud. Den uppfattning, som

ligger till grund för ifrågavarande verksamhet, betraktar asocialitet och missanpassning

icke som uttryck för moraliska defekter utan som konstitutivt eller

miljömässigt betingade psykiska ohälsosymtom. Problemställningen vid

diagnostisering och behandling av hithörande klientel blir därför medicinskt

betonad, vilket bland annat markeras därav, att verksamheten enligt förslaget

skall ledas av läkare. Det synes därför motiverat, att verksamheten

anknytes till sjukvården. I konsekvens härmed ter det sig naturligt, att landstingen

respektive de städer, som ej deltaga i landsting, av kommittén föreslagits

som huvudmän och att medicinalstyrelsen avsetts bliva tillsynsmyndighet

för verksamheten.

Gentemot denna uppfattning har framhållits, att initiativet till den nu på

olika orter existerande mentalhygieniska verksamheten i regel utgått från

barnavårdshåll och att behandlingsmetoderna äro av övervägande social och

pedagogisk art. Vidare har betonats, att intresset från medicinskt håll för den

nya vårdformen varit föga framträdande. Jag kan emellertid icke finna dessa

förhållanden utgöra tillräckliga motiv för en anknytning av den psykiska

harna- och ungdomsvården till den barnavårdande verksamheten. Det är nämligen

ganska naturligt, att behovet av specialistbehandling för missanpassade

barn från första början uppmärksammats på barnavårds- och skolhåll och

att därför intresset för denna verksamhet särskilt starkt framträtt i dessa

kretsar. Att behandlingsmetoderna äro av social och pedagogisk natur torde

icke böra tillmätas större betydelse för denna vårdform än för den förebyggande

hälso- och sjukvården, där sociala skyddsåtgärder få allt vidare utrymme,

trots att problematiken är av medicinsk karaktär. Därtill kommer,

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. .\laj:ts proposition nr 211.

39

att, därest barnavårdsförbunden skulle anförtros huvudmannaskapet, detta

skulle, som socialstyrelsen framhållit i sitt yttrande, medföra organisatoriska

svårigheter. På grund av sin svaga ekonomiska ställning skulle barnavårdsförbunden

i fråga om denna verksamhet bli helt beroende av landstingen.

Jag kan därför icke biträda den uppfattningen, som gör gällande,

att barnavårdsförbunden borde bli huvudmän och socialstyrelsen tillsynsmyndighet.

Icke heller finner jag, att de av skolöverstyrelsen framförda

skälen för att skolöverstyrelsen skulle bli tillsynsmyndighet böra föranleda

ändring i kommitténs förslag. Jag får sålunda i anslutning till kommitténs förslag

förorda, att landstingen och städer, som ej deltaga i landsting, i princip

bli huvudmän för verksamheten och att den centrala tillsynen över densamma

anförtros åt medicinalstyrelsen.

Ledningen av verksamheten inom landstingsområdena torde böra handhavas

av vederbörande hälso- och sjukvårdsberedning eller, då särskild hälsovårdsberedning

och särskild sjukvårdsberedning finnas, av dessa beredningar

gemensamt. Av skäl som anförts av svenska landstingsförbundet anser

jag mig icke kunna tillstyrka kommitténs förslag, att beredningen vid handläggande

av frågor rörande psykisk harna- och ungdomsvård skulle förstärkas

med särskilda av socialstyrelsen respektive skolöverstyrelsen utsedda

sakkunniga. I likhet med förbundet förutsätter jag att, därest erforderlig

sakkunskap icke finnes inom beredningen, denna själv skall finna angeläget

att tillkalla sådan. Ledningen av verksamheten i städer, som icke tillhöra

landsting, torde i enlighet med förslaget böra handhavas av den myndighet,

som anordnar verksamheten, eller ock i fall, då verksamheten delats

upp på olika samhällsorgan, av dessa myndigheter var för sig.

Ehuru jag alltså finner, att huvudmannaskapet i länen principiellt bör

anförtros landstingen, synas mig bärande skäl hava anförts för att landsting

hör äga möjlighet att uppdraga den omedelbara ledningen av verksamheten åt

barnavårdsförbund. I synnerhet torde en dylik anordning kunna befinnas vara

motiverad i län, där redan nu en mera omfattande mentalhygienisk verksamhet

uppbyggts under barnavårdsförbunds ledning. Härigenom skulle dels landstingen

få möjlighet alt i fråga om den lokala organisationen av verksamheten

hygga på den grund, som redan finnes, dels erfarenhet vinnas av olika organisationstyper.

Det är dessutom icke omotiverat, att en liknande frihet beträffande

organisationsformen, som i kommitténs förslag medgivits städerna

utanför landsting, även medgives landstingen. Även vid en anordning av nu

berörda art bör dock landstinget vara den legala huvudmannen och uppbära

statsbidraget.

Beträffande verksamhetens lokala organisation ansluter jag mig

lill kommitténs förslag, att i varje vårddistrikt bör upprättas en central för

den psykiska harna- och ungdomsvården ävensom att i landstingsområde

mottagning och rådgivning böra anordnas även å andra orter än den, till

vilken centralen förlägges. De skäl. som anförts för centralernas anknytning

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

till sjukhus, tinner jag jämväl övertygande. För föräldrarna kominer det i

allmänhet att vid rådfrågning i uppfostringsfrågor te sig mer tilltalande

att besöka läkare på ett sjukhus än att vända sig till en mottagning på en

barnavårdsinrättning. Även om detta reaktionssätt är föga rationellt, bör

man dock räkna med att det finnes. Jag vill därför förorda, att centralerna

i princip förläggas till sjukhus.

För städerna utanför landsting medgives i förslaget, att central icke behöver

förläggas i anknytning till sjukhus, under förutsättning att med sjukvårdsmyndigheten

avtal träffas om att centralen må å sjukhus disponera erforderliga

sängplatser för fall, som kräva längre tids observation. Häremot torde

intet vara att erinra. För egen del anser jag, att en sådan möjlighet även bör

stå öppen inom landstingsområde, därest särskilda omständigheter äro för

handen. Sådana omständigheter kunna exempelvis föreligga, då landsting

önskar driva den psykiska harna- och ungdomsvården i barnavårdsförbunds

regi eller verksamheten redan påbörjats i lokaler, som äro fristående från lasarett.

Härvid bör givetvis förutsättas, att lokalerna äro fullt tillfredsställande

för sitt ändamål och att anordningen kan godkännas av tillsynsmyndigheten.

Frågan om lämpligheten av denna anordning torde få tagas upp till förnyad

prövning vid utformningen av den definitiva organisationen. Under provisorietiden

torde det för övrigt vara en viss fördel att erfarenhet från olika former

av centraler vinnes.

I samband härmed vill jag tillägga, att det förhållandet, att den psykiska

harna- och ungdomsvården bör genomföras efter hand, allt eftersom utbildad

personal står att erhålla, icke bör avhålla vederbörande myndigheter att vid

planerandet av nya barnavdelningar vid lasaretten eller utbyggandet av gamla

bereda ändamålsenligt utrymme för den psykiska harna- och ungdomsvårdens

lokaler, varvid verksamhetens behov av gynnsam observationsmiljö bör beaktas.

Härvid torde medicinalstyrelsen kunna tillhandagå med upplysningar

om lämplig utformning och utrustning av dessa lokaler.

Mot kommitténs förslag att centralerna skola förestås av läkare har ingen

erinran gjorts. Under tiden för den provisoriska organisationen böra läkartjänsterna,

såsom föreslagits av kommittén, lia karaktären av extra befattningar.

Tjänsterna böra åtminstone under provisorietiden tillsättas av medicinalstyrelsen

efter samråd med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen

Så länge fasta utbildningsvägar för läkare på detta område icke finnas, böra

föreskrifterna örn läkarnas kompetens endast givas allmän utformning. Jag

tillstyrker dock den av medicinalstyrelsen föreslagna preciseringen, att läkarna

skola lia pediatrisk och psykiatrisk utbildning samt speciell erfarenhet

i barnpsykiatri. Under provisorietiden bör dock dispens kunna lämnas

från detta krav, örn vederbörande befinnes ha på annan väg skaffat sig den

för uppgiften erforderliga utbildningen och erfarenheten. Då det är av vikt,

att på detta nya verksamhetsområde endast väl orienterade krafter tagas i

anspråk, bör vid prövningen av ansökningarna företräde givas den, som

specialiserat sig på området, och hänsyn endast i andra hand tagas till

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 211. 41

verksamhet inom andra fält, t. ex. inom den allmänna pediatriken och allmänna

psykiatrien.

Även beträffande assistenterna är av samma skäl som beträffande läkarna

icke möjligt att nu fastställa detaljerade allmänna kompetensvillkor.

Kommitténs förslag beträffande den allmänna arten av den utbildning och

erfarenhet, som assistenterna helst böra ha förvärvat, torde tills vidare

kunna godtagas. Jag delar icke medicinalstyrelsens uppfattning, att medicinsk

utbildning bör skjutas i förgrunden vid avgörandet av assistenternas

kompetens. För ifrågavarande verksamhet finner jag, i likhet med kommittén,

att social och psykologisk-pedagogisk utbildning måste väga tyngre

än sköterskeutbildning. Då för närvarande ingen bestämd utbildningsgång

torde kunna föreskrivas, är det av vikt att behörigheten för anställning som

assistent inom den psykiska harna- och ungdomsvården noga prövas i varje

enskilt fall. Denna prövning torde böra ske centralt, även om huvudmännen

äga anställa assistenterna. Ehuru jag finner det vara angeläget att understryka

assistenternas karaktär av socialarbetare, anser jag mig av organisatoriska

skäl icke kunna förorda, att behörighetsprövningen anförtros

ät socialstyrelsen, ej heller att assistenterna skola i tillsynsavseende sortera

under styrelsen. En dylik dubbelorganisation kan befaras medföra olägenheter.

Jag följer därför kommitténs förslag, att behörighetsprövningen jämväl

av assistenterna anförtros medicinalstyrelsen som tillsynsmyndighet.

Före besluts fattande bör dock i regel yttrande inhämtas från socialstyrelsen.

Vid större centraler förutsättes en viss arbetsfördelning kunna ske mellan

assistenterna, så att på viss assistent skulle kunna komma huvudsakligen

arbete av psykologisk art. Detta jämte det förhållandet, att del alltid bör

tillses att assistenterna ha erforderlig psykologisk-pedagogisk utbildning,

motiverar att medicinalstyrelsen vid avgivandet av behörighetsförklaring

jämväl samråder med skolöverstyrelsen.

Behörighetsprövning bör ske för varje särskild assistentbefattning. Assistenterna

böra tillsättas av vederbörande huvudman, sedan chefen för centralen

givits tillfälle att yttra sig angående sökandens lämplighet och kvalifikationer.

Även assistentbefattningarna böra under provisorieliden lia karaktären av extra

tjänster.

Möjligheten att på längre sikt uppbygga en effektiv psykisk harna- och

ungdomsvård, som åtnjuter allmänhetens samt barnavårds- och skolmyndigheternas

förtroende, sammanhänger intimt med möjligheten att erbjuda tillfredsställande

vetenskaplig och praktisk u t b i 1 d n i n g för dem, som vilja ägna

sig ål denna verksamhet. Såsom framgår av det anförda, äro utbildningsförhållandena

på området för närvarande icke tillfredsställande. Detta gäller såväl

läkarnas utbildning som assistenternas. Vad assistenterna beträffar kommer

inrättandet av centraler för psykisk harna- oell ungdomsvård alt efter

hand öka möjligheterna till klinisk utbildning. I detta sammanhang bör erinras

örn den värdefulla verksamhet i detta avseende, som bedrives av Ericastiftelsen

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Mcij:ts proposition nr 211.

med stöd av statsmedel. Jag är emellertid icke nu beredd att taga ställning

till det förslag beträffande assistenternas utbildning, som framlagts i socialstyrelsens

yttrande. Vad läkarna beträffar framstår bristen på en samlad och systematisk

undervisning i socialmedicin och psykologi i den grundläggande läkarutbildningen

som en särskild olägenhet ur den föreslagna verksamhetens

synpunkt. Icke heller synas de barnpsykiatriska studierna ha nått önskvärd

stadga. Jag delar därför kommitténs uppfattning, att utbildningsfrågan bör

ägnas fortsatt uppmärksamhet och eventuellt göras till föremål för särskild

utredning.

Uppenbarligen är det av vikt att centralerna stå i nära kontakt med

övriga barnavårdande myndigheter samt skolorna i orten.

Vid upprättandet av instruktioner för vederbörande tjänstemän inom såväl

den psykiska harna- och ungdomsvården som inom den övriga barnavårdens

och skolans områden böra de synpunkter, som i detta avseende framförts

av ungdomsvårdskommittén, vinna beaktande. Härvid bör även uppmärksammas,

att kompetenskonflikter mellan vederbörande funktionärer i

görligaste mån undvikas.

Till de av ungdomsvårdskommittén föreslagna ändringarna i barnavårdslagen

tar jag ställning i annat sammanhang.

Då genom inrättandet av psykisk harna- och ungdomsvårdscentral ett länsområde

får tillgång till en specialist i barnpsykiatri, finner jag det naturligt

att denne, i den mån hans arbete på centralen så medger, även anlitas inom

barnhems-, skyddshems- och sinnesslövården på sätt som kommittén föreslår.

En dylik anordning torde vara ägnad att främja kontakten mellan de olika

barnavårdsorganisationerna och centralen. De erfarenheter, som gjorts vid

den statsunderstödda försöksverksamheten i Värmlands län, tyda på att skolläkarverksamhet

i viss omfattning också med fördel låter sig förena med

läkarens verksamhet på centralen. Även ur arbetssynpunkt torde det vara av

viss betydelse för läkaren att hålla kontakt med ett normalt barnklientel. Det

är givetvis angeläget att huvudmannen tillser att läkarens sidoverksamhet

icke tillätes inkräkta på den för centralens skötsel erforderliga tiden.

1 likhet med kommittén finner jag lämpligt, att den lokala tillsynen

över verksamheten handhaves av vederbörande förste provinsialläkare och

med dem jämställda stadsläkare. Då den psykiska harna- och ungdomsvårdens

verksamhet avses skola i hög grad komma barnavården och skolan till

gagn, är det givetvis önskvärt, att den lokala tillsynsmyndigheten upprätthåller

nödig kontakt med barnavårdsorgan och folkskoleinspektörer. Jag förutsätter

härvid, att detta samråd icke iklädes former, som kunna verka tyngande

på organisationen.

Jag biträder kommitténs uppfattning, alt medicinalstyrelsen vid utövandet

av sin funktion som centralmyndighet och tillsynsmyndighet för verksamheten

bör samråda med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen. Även härvid

är det dock angeläget att tillse, att reglerna beträffande samrådet göras

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

43

smidiga och att föreskrifterna på denna punkt icke medföra administrativ

tungroddhet. Det föreligger alltid risk att ett vidlyftigt remitteringsförfarande

kommer att försinka verkställandet av löpande åtgärder. En samverkan mellan

ifrågavarande myndigheter bör därför i allmänhet uttryckligen krävas endast

beträffande åtgärder för verksamhetens organisation och planering samt

förändringar i detta avseende. Samverkan bör sålunda föreskrivas beträffande

fastställande respektive godkännande av tillämpningsföreskrifter, föreskrifter

rörande gemensam verksamhet för tvenne områden, normalinstruktion,

instruktioner och dylikt. Om vid utövandet av centralernas verksamhet

administrativ olägenhet på något sätt skulle uppkomma, exempelvis genom

kompetenskonflikt med annan barnavårdsmyndighet eller skolmyndighet, bör

socialstyrelsen respektive skolöverstyrelsen äga påfordra överläggning härom.

Löpande administrativa ärenden böra i princip handläggas endast av tillsynsmyndigheten,

vilket naturligtvis icke bör hindra denna att muntligen söka kontakt

med övriga ifrågavarande myndigheter. Skyldighet att söka samråd bör

emellertid föreskrivas i ärenden rörande förordnande av läkare och prövning

av sökandes behörighet att innehava assistenttjänst.

V. Kostnadsfrågor och statsbidrag.

Ungdomsvårdskommittén.

Kommittén har betonat vikten av att tillgången till den psykiska barnaoch

ungdomsvården icke försvåras genom rätt för centralernas personal

att betinga sig särskild ersättning av dem, som rådfråga centralerna eller

eljest anlita dem. I överensstämmelse härmed föreslår kommittén, att det stadgas

f ö r b u d mot debitering av a r v o d e för konsultation, rådgivning

och behandling, som av personalen utföres eller meddelas i tjänsten.

Härvid vore dock att märka, att vid observation å sjukhusklinik eller barnhem

ersättning för sängplats måste utgå i vanlig ordning.

Icke heller skall enligt förslaget centralernas personal ha rätt att tillgodoräkna

sig arvode för utlåtande, intyg eller annan handling, som i och

för behandling av klient utfärdas i tjänsten. Dock bör enligt kommittén

denna princip icke tillämpas helt restriktionslöst. Kommittén anför härom:

Med ett sådant omfång av arvodesförbudet, som föreslås, fordras emellertid

att medicinalstyrelsen i särskilda föreskrifter lämnar anvisningar å de

olika slag av handlingar, som här kunna komma i fråga, detta för att icke

missbruk från allmänhetens sida av rätten till avgiftsfria utlåtanden m. m.

skall förekomma och personalen därigenom oskäligt betungas.

Anlitandet av den psykiska harna- och ungdomsvården skall sålunda

enligt kommitténs förslag vara kostnadsfritt, örn man bortser från ersättningen

för sängplats vid sluten vård. Kommittén förklarar sig även ha

övervägt, huruvida icke även kostnaderna för klientelets

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

resor delvis borde bestridas av det allmänna och då på sätt att statsbidrag

utginge till resekostnaderna. Kommittén har emellertid icke avgivit förslag

i denna riktning. Den anför:

Det kunde möjligen ifrågasättas, huruvida icke statsbidrag borde, i likhet

med vad numera är fallet inom den förebyggande mödra- och barnavården,

utgå jämväl till täckandet av klientelets kostnader för resor till och från

centralerna och filialerna. Emellertid finner kommittén icke skäl att på sakens

nuvarande ståndpunkt, då det i viss mån gäller att planera verksamhet

för en övergångstid, föreslå så vittgående åtgärder. Dessa kostnader

torde därför tills vidare få bäras av barnavårdsnämnder, föräldrar och

skolstyrelser samt dessutom av andra personer och institutioner, som äro

direkt intresserade av verksamheten och anlita centralerna. I detta sammanhang

må emellertid anmärkas att, då frågan om allmän och obligatorisk

sjukförsäkring i praktiken vinner sin lösning i vårt land, frågan örn

bidrag till kostnader av sistnämnda slag utan vidare torde upphöra att vålla

svårigheter.

I syfte att möjliggöra för skolstyrelserna att disponera medel för bestridandet

av kostnader för lärjunges inställelse å central eller filialstation,

då föräldrar eller andra målsmän icke äga tillgång att bekosta dylik inställelse,

föreslår kommittén, att bestämmelser om dylik medelsdisposition

böra inflyta i § 49 folkskolestadgan och i § 28 fortsättningsskolestadgan.

Kommittén föreslår, att kostnaderna för den psykiska

harna- och ungdomsvården i princip skola bestridas av de samhällen,

som anordna verksamheten. Den säger sig dock finna avgörande

skäl tala för att staten bör genom rikligt tillmätta anslag ekonomiskt stödja

anordnarna av verksamheten, i den mån denna anordnas efter de riktlinjer,

som angivas i kommitténs förslag.

Kommittén förklarar sig ha stannat för alt kostnaderna för lokaler och

inventarier för verksamhetens bedrivande helt böra bestridas av vederbörande

huvudman. Den anför:

Några väsentliga kostnader i berörda hänseende torde icke komma att

uppstå. Sjukhusen och barnhemmen lära i regel utan större svårigheter

kunna bereda erforderlig plats för mottagningar liksom ställa nödiga inventarier

till förfogande. Genom samarbete med barnavårdsförbund och

distriktsvårdsorgan med flera torde det mången gång låta sig göra att vid

förefallande behov på ett praktiskt sätt och utan större kostnader anordna

mottagningar även i andra lokaler än dem sjukhusen och barnhemmen

kunna ställa till förfogande. Nyanskaffning av inventarier torde i regel

knappast vara nödvändig i annan mån, än då det gäller kortsystem och

journalblanketter m. m. dylikt samt, som förut antytts, leksaker, avsedda

att begagnas vid undersökningarna. Vad trycksakerna beträffar, vill kommittén

i besparingssyfte rekommendera, att formulär till blanketter och

dylikt skola fastställas av den centrala tillsynsmyndigheten, samt att

nämnda myndighet tillika skall anskaffa och till självkostnadspris tillhandahålla

centralerna trycksakerna.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

45

Statsbidraget har av kommittén föreslagits utgå för personalens

löner och under vissa förutsättningar för personalens resekostnader. Kommittén

föreslår sålunda, att statsbidrag skola utgå lill landsting, stad utom

landsting och gemenskap av dylika samfälligheter, som ordnar verksamhet

av ifrågavarande slag, med ett årligt belopp, motsvarande viss del av den

med verksamheten sysselsatta personalens löner. Härjämte föreslår kommittén

att landsting, som självständigt eller i gemenskap med annat samhälle,

ordnar dylik verksamhet skall erhålla statsbidrag, som motsvarar

viss del av kostnaderna för personalens resor i tjänsten, traktamentsersättning

däri inräknad.

1 fråga om lönebidragens konstruktion föreslår kommittén,

att dylika bidrag skola utgå med belopp, motsvarande högst hälften

av de verkliga kostnaderna för avlöning av läkare och assistenter, dock att

bidragen icke skola få överstiga visst årligt belopp, vare sig det gäller

läkare eller assistent.

I detta sammanhang tar kommittén upp frågan om personalens

löneförhållanden. Allmänt framhåller kommittén, att den ansett

det ändamålsenligt att, intill dess under den föreslagna verksamheten vidgade

erfarenheter på området vunnits, löneförhållandena få anpassa sig

efter de lokala förhållandena utan att behöva följa någon på förhand fixerad

löneskala.

Kommittén förklarar sig dock vilja skapa vissa garantier för att personallönerna

skola bli väl avvägda och i möjligaste mån likformiga. Utom

den garanti härför som skulle ligga i lönebidragens konstruktion har kommittén

föreslagit ytterligare en, nämligen att grunderna för personalens

avlöningsförmåner skola fastställas av tillsynsmyndigheten.

Kommittén föreslår, att de statliga lönebidragens årliga maximibelopp

skola fastställas till 6 000 kronor för läkare och 3 000 kronor för assistent.

Den framhåller dock, att det ingalunda är dess mening, att lönesystemets

övre gräns nödvändigtvis skall motsvaras av det statliga maximibidragets

dubbla belopp. Tvärtom har kommittén förutsatt, att det stundom med

hänsyn till omständigheterna kan befinnas lämpligt och nödvändigt att, i

allt fall då det gäller läkarna, bestämma något högre löner.

Vid fastställandet av maximibeloppen för de statliga lönebidragen säger

sig kommittén i första hand lia letts av önskvärdheten av så pass höga

löner, att de kunna verka tilldragande på verkligt kompetent personal. 1

övrigt förklarar den sig vid sina överväganden lia iakttagit vissa praktiska

och lönetekniska synpunkter. Kommittén anför härom följande:

I fråga örn läkarnas löneförmåner har det ansetts riktigt alt stadga förbud

mot det nu på sina håll tillämpade systemet med debitering av arvode

för konsultation, undersökning och för utlåtanden och intyg i tjänsten.

En sådan inskränkning av de förmåner, som, principiellt sett, för närvarande

stå läkarna i deli mentalhygieniska bärna- och ungdomsvården till

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

buds, motiverar emellertid en lönesättning, som garanterar läkarna kompensation

från huvudmannens sida för den uteblivna förmånen.

Vad beträffar den hävdvunna rätten för läkare i samhällelig verksamhet

att jämväl bedriva privatpraktik, har kommittén ansett sig icke böra föreslå

någon inskränkning för den här ifrågavarande läkarkategorins vidkommande,

detta trots att en sådan inskränkning av principiella skäl måste te

sig önskvärd. Då nu rätten till privatpraktik föreslås bibehållen, förutsättes

dock givetvis att vederbörande tillsynsmyndighet noggrant tillser, att de

privata göromålen icke i någon mån verka hindrande på arbetet med den

psykiska harna- och ungdomsvården. Med all sannolikhet kommer det att

visa sig, att, för den händelse läkarna åtaga sig jämväl skolläkarsysslor samt

den medicinska vården å skydds- och barnhem ävensom förut nämnda

uppgifter inom sinnesslövården, läkarnas tid blir så upptagen av tjänstegöromål,

att föga eller intet utrymme för privatpraktik kommer att finnas.

Kommittén anser emellertid, att de löner, som det nu förordade bidragssystemet

garanterar, i förening med de arvoden övriga här avsedda samhälleliga

uppdrag kunna medföra, måste bli av sådan storleksordning, att

de böra kunna verka lockande för verkligt dugande läkarkrafter och därtill

animera blivande läkare med fallenhet för uppgiften att giva sina studier

en för den mentalhygieniska harna- och ungdomsvården lämpad inriktning.

I samband med att läkartjänsterna förvandlas till befattningar å ordinarie

stat samt förenas med rätt till ålderstillägg och pension bör frågan örn lönebeloppen

och rätten att utöva privatpraktik upptagas till förnyat övervägande.

Vad assistenternas löneförmåner beträffar, får det föreslagna bidragssystemet,

med hänsyn till assistenternas omfattande och betydelsefulla arbetsuppgifter

samt de kompetenskrav som måste gälla för dylika befattningshavare,

anses förutsätta löner, vilka i det närmaste motsvara de förmåner

som efter en tillämnad reglering av barnavårdsombudens tjänsteställning

kunna tillkomma sistnämnda befattningshavare. Socialvårdskommittén har

föreslagit, att barnavårdsombudens tjänster skola placeras i lönegrad 17

i statens civila icke-ordinarie-reglemente. Med den nu valda utgångspunkten

för en beräkning av assistenternas löner skulle man komma till ett resultat,

motsvarande årslöner av omkring 6 000 kronor. Statliga lönebidrag, som förutsätta

assistentlöner av nu antydd storlek, äro även ur en annan synpunkt

sett tillrådliga. Det torde nämligen stundom komma att gälla alt förvärva

dugande lärarkrafter för assistentarbetet, och de statliga lönebidragen måste

därför tillmätas på sådant sätt, att de i mån av behov kunna garantera

assistentlöner, som animera dylika lärarkrafter att ägna sig åt den psykiska

harna- och ungdomsvården. Fullgoda skäl synas för den skull tala

för att man icke bör sätta den övre gränsen för assistentlönebidragen lägre

än kommittén föreslagit, eller sålunda till 3 000 kronor om året för en sådan

befattningshavare.

Vad angår statsbidrag till personalens resekostnader, har

kommittén begränsat den att utgå endast till landsting. Kommittén säger sig

icke lia funnit skäl att föreslå, att dylika bidrag skall utgå även till stad

utom landsting, vilken självständigt eller gemensamt med annat samhälle

anordnar psykisk harna- och ungdomsvård, detta med anledning av, bland

annat, sällsyntheten av tjänsteresor utom vederbörande stads planlagda

område, de relativt obetydliga avstånd det i regel för personalen i städerna

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

47

gäller att tillryggalägga, de förhållandevis goda och billiga kommunikationsmöjligheter

personalen har att tillgå samt städernas ekonomiska bärkraft.

Resekostnadsbidrag skola enligt kommitténs förslag utgå för läkares och

assistenters resor för mottagningar enligt av den centrala tillsynsmyndigheten

godkänd plan liksom för andra i verksamheten nödvändiga tjänsteresor.

I sistnämnda hänseende syftar kommittén särskilt på assistenternas

resor för hembesök hos klientelet.

Då läkares resa till mottagning kombineras med resa i annan tjänst,

förutsättes fördelning av resekostnaderna ske. Kommittén anför härom.

Då -— för att taga ett exempel — av praktiska skäl en läkares resa för

mottagning å filialstation av honom utnyttjas även för fullgörandet av

åligganden som medicinsk övervakare vid upptagningshem för barn, får

en fördelning av resekostnaderna för de olika ändamålen ske, så att förslagsvis

endast hälften av kostnadsbeloppet lägges till grund för bidragsberäkningen.

Även beträffande assistenternas resor för hembesök bör särskild plan

uppgöras. Kommittén anför:

Särskilt vid assistenternas i''esor för hembesök är det av vikt att tillse,

att resorna läggas så, att ett så stort antal hembesök som möjligt kan äga

rum under en och samma resa. Plan för sådana resor, som ej stå i samband

med filialmottagningar, bör, efter vederbörande läkares hörande, utformas

och fastställas av den myndighet som handhar ledningen av den

lokala verksamheten, dock med iakttagande av att möjlighet till av omständigheterna

betingade avvikelser från planen bör hållas öppen.

Det förutsättes i kommitténs förslag att statsbidrag skall utgå för såväl

biljettkostnad för färd som för traktamentskostnad. Att även statsbidrag

bör utgå för traktamentskostnad motiveras av kommittén sålunda:

Visserligen utgå för närvarande icke i den förebyggande mödra- och

barnavården statsbidrag till täckandet av traktamentskostnader för tjänstemännens

resor, men kommittén har funnit övervägande skäl tala för att

dylika bidrag skola utgå, då det gäller den psykiska bärna- och ungdomsvården.

Kommittén anser det nämligen vara av vikt, att landstingen icke

undandraga sig att betala traklamentsersättning och på sådant sätt minska

värdet av tjänstemännens löneförmåner.

Kommittén föreslår, att statsbidraget för resekostnaderna skall utgå med

viss del av de sammanlagda resekostnaderna. Kommittén förklarar det

vara motiverat, att statsbidragsdelen blir olika stor i olika delar av landet

i analogi med vad som gäller inom den förebyggande mödra- och barnavården.

Härom anför kommittén följande:

Vad angår den närmare utformningen av de statliga bidragen till täckandet

av personalens resekostnader, finner kommittén billighets- och lämplighetsskäl

tala för en viss regional indelning av landet med rätt till bidrag

av olika storlek, allt efter behoven inom de särskilda regionerna.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majlis proposition nr 211.

Avstånd, natur- och kommunikationsförhållanden göra resebidragen särskilt

påkallade i vissa län. Samtidigt måste vid bidragens avvägande behörig

hänsyn tagas till önskvärdheten av att i län, där behovet av psykisk

harna- och ungdomsvård måste anses stort och den ekonomiska förmågan

att tillgodose behovet mindre god, förståelsen för verksamhetens betydelse

vinner sådant stöd, att den leder till effektiva åtgärder för bedrivandet av

dylik verksamhet. Nu angivna synpunkter motivera, enligt kommitténs mening,

en klassificering, motsvarande den som med gott resultat genomförts

i lråga örn den förebyggande mödra- och barnavården.

Med hänsyn till anförda omständigheter föreslår kommittén, att statsbidragen

till resekostnaderna skola utgå för Norrbottens, Västerbottens och

Jämtlands län med 70 procent, för Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs

och Värmlands län med 60 procent samt för övriga län inom riket

med 50 procent av de sammanlagda resekostnaderna.

Kommittén framhåller, att en beräkning av kostnaderna för

statsverket i anledning av de föreslagna föreskrifterna örn statsbidrag för

bedrivandet av psykisk harna- och ungdomsvård är synnerligen vansklig.

Förhållandena i fråga örn areal och folkmängd i de särskilda områdena

äro sinsemellan mycket olika, framhåller kommittén. Bland annat ställer

det sig enligt kommitténs mening svårt att på förhand bedöma, i vilka

fall för flera områden gemensam verksamhet skall kunna bedrivas. I denna

fråga anför kommittén följande:

Man torde med visshet kunna säga, att Gävle stad och Gävleborgs län

måste förenas till ett verksamhetsområde, samt att de båda landstingen i

Kalmar län lämpligen böra bedriva gemensam verksamhet. Hallands län

är ett område, vars storleksordning möjligen icke kommer att anses nödvändiggöra

ordnandet av enbart för detta län fungerande psykisk barnaoch

ungdomsvård. Jämtlands län har väl en obetydlig folkmängd, men de

lokala förhållandena i övrigt äro sådana, att en självständig verksamhet i

länet för ifrågavarande ändamål torde vara väl behövlig. Uppsala län, som

har ringa storlek i fråga om såväl ytvidd som folkmängd, kan möjligen

tänkas gå samman med Västmanlands län men däremot knappast med

Stockholms län, där Roslagen med sin skärgård bereder särskilda svårigheter.

Kommittén anser det emellertid med hänsyn till omständigheterna

riktigast att vid en förhandskalkyl rörande kostnaderna för den psykiska

harna- och ungdomsvården icke räkna med gemensam verksamhet i andra

fall, än då det gäller dels Gävle stad och Gävleborgs län och dels de båda

landstingsområdena i Kalmar län.

I sin kalkyl räknar kommittén nied en eller flera heltidsanställda assistenter

inom varje distrikt för verksamhetens bedrivande. Kommittén förklarar

sig dessutom böra räkna med en deltidsanställd assistent, bland annat

för tillgodoseendet av den psykologiskt-pedagogiska sakkunskapen på centralerna.

Vad läkarna beträffar anser sig kommittén i flera fall kunna räkna

med allenast deltidsanställd kraft.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

49

Kommittén har gjort en överslagsberäkning rörande personalbehovet

inom en rådgivningsorganisation, utbyggd under den tid av tre år, kommitténs

förslag i första hand avser. Resultatet bar kommittén sammanställt

i nedanstående tabell:

Tabell rörande personalbehovet i en för en övergångstid av 3 år uppbyggd

organisation för psykisk harna- och ungdomsvård.

Område

Antal läkare

Antal assistenter

Summa

Å heltid

Å deltid

Å heltid

Å deltid

Stockholms stad..................

2

_

7

_

9

Göteborgs » ..................

1

—

3

—

4

Malmö » ..................

1

—

2

—

3

Norrköpings » ..................

—

1

1

1

3

Hälsingborgs » ..................

—

t

1

1

3

Stockholms län..................

1

—

1

1

3

Uppsala * ..................

—

1

1

1

3

Södermanlands » ..................

1

—

1

1

3

Östergötlands » ..................

1

—

1

1

3

Jönköpings » ..................

1

—

1

1

3

Kronobergs » ..................

—

1

1

1

3

Kalmar * ..................

1

—

1

1

3

Gotlands » ..................

—

1

1

1

3

Blekinge » ..................

—

1

1

1

3

Kristianstads » ..................

1

—

1

1

3

Malmöhus » ..................

1

—

2

—

3

Hallands * ..................

—

1

1

1

3

Göteborgs och Bohus län ..........

—

1

1

1

3

Älvsborgs län ..................

1

—

2

—

3

Skaraborgs » ..................

1

—

1

1

3

Värmlands » ..................

1

—

1

1

3

Örebro » ..................

1

—

1

1

3

Västmanlands » ..................

—

1

1

1

3

Kopparbergs » ..................

1

—

1

1

3

Gävleborgs län och Gävle stad......

1

—

1

1

3

Västernorrlands län ................

1

—

1

1

3

Jämtlands » ................

1

—

1

1

3

Västerbottens » ................

1

—

2

—

3

Norrbottens * ................

1

—

2

—

3

Samtliga

21

9

42

22

94

Kommittén säger sig vilja framhålla, att den gjorda överslagsberäkningen

av mycket att döma angiver minimisiffror rörande personalbehovet i en

bestående organisation för psykisk harna- och ungdomsvård. Härvid hänvisar

kommittén till den besöksfrekvens, som visat sig uppstå vid försöksverksamheten

i Värmlands län.

Beträffande sin beräkning av storleken av det årliga statsanslaget till

lönebidrag anför kommittén:

Därest man emellertid med utgångspunkt från siffrorna i tabellen räknar

med maximibidrag av statsmedel för heltidsanställd personal och med bidrag

för deltidsanställd personal i proportion härtill samt tillika förutsätter

att av sistnämnda personal läkarna arbeta å halvtid och assistenterna å tred
Bihang

till riksdagens protokoll 1945. / sami. Nr 211. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

jedelstid, skulle det årliga statsanslaget för lönebidrag komma att uppgå

till sammanlagt 301 000 kronor.

Vid beräkningen av kostnaderna tor statsbidraget till personalens resekostnader

har kommittén utgått från vissa förutsättningar beträffande storleken

av dagtraktamentena. Den anför härom följande:

Det vill synas, som örn landstingen för närvarande tillämpa sinsemellan

något olikartade regler, då det gäller att bestämma traktamentsersättning för

tjänstemännens resor. Vid kostnadsberäkningen har kommittén emellertid

utgått från en enhetlig beräkningsgrund, enligt vilken läkare antagits ersättningsberättigad

i överensstämmelse med gällande regler för läkare i det

statliga resereglementet och assistent jämlikt reglerna för barnavårdsombud.

Enligt denna beräkningsgrund skulle till läkare utgå 12 kronor för dag och

7 kronor för natt samt till assistent 8 kronor för dag och 6 kronor för natt.

Vidare har kommittén för bedömningen av resornas omfattning byggt

på erfarenheter från försöksverksamheten i Värmlands län. Rörande tillvägagångssättet

anför kommittén:

Härvid har förutsatts att under varje månad skulle förekomma för läkarens

vidkommande en resa om ett och ett halvt dygn och två heldagsresor

samt vad assistenten (assistenterna) beträffar en resa om ett och ett halvt

dygn, två heldagsresor och fyra halvdagsresor. Biljettkostnaderna för dessa

månatliga resor ha uppskattats till 150 kronor. Traktamentskostnaderna

åter — för läkare 12 kronor per dag och 7 kronor per natt samt för assistent

8 kronor per dag och 6 kronor per natt — komma med nu angivna beräkningsgrunder

att uppgå till 109 kronor i månaden. Härav framgår att

de årliga resekostnaderna vad Värmlands län angår skulle kunna uppskattas

till drygt 3 000 kronor och det föreslagna årliga statsbidraget om 60

procent därav således till 2 000 kronor i runt tal. Enahanda beräkningsgrund

torde kunna tillämpas i fråga om Västernorrlands, Gävleborgs och

Kopparbergs län.

Med hänsyn till de betydande avstånden i Norrbottens, Västerbottens och

Jämtlands län torde försiktigheten bjuda att de årliga resekostnaderna för

vart och ett av dessa län beräknas till 5 000 kronor och de föreslagna statsbidragen

om 70 procent därav följaktligen till 3 500 kronor för varje län.

Därest man bortser från länen av de typer, som nu varit på tal, d. v. s.

samtliga Norrlandslän samt Kopparbergs och Värmlands län, torde man tills

vidare kunna utgå från att resekostnaderna för verksamheten i övriga län

icke skola behöva bli större, än att statsbidragen, beräknade efter 50 procent

av kostnaderna, i genomsnitt skola kunna hållas vid en nivå av 1 250 kronor

för län och år.

Med nu angivna beräkningsgrunder kommer kommittén fram till att

resekostnadsbidragens årliga belopp skulle uppgå till sammanlagt 39 750

kronor.

Kommitténs överslagsberäkning ger vid handen att den föreslagna organisationen

för psykisk harna- och ungdomsvård skulle, med tillämpning av

de föreslagna bidragsreglerna, komma att nödvändiggöra statsbidrag till

belopp av sammanlagt 340 750 kronor.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

51

Kommittén förklarar det emellertid vara föga troligt att den föreslagna

organisationen blir fullt utbyggd under första året av den treårsperiod,

som förslaget närmast avser. Vidare finge det enligt kommittén ingalunda

anses utan vidare givet, att de större städerna alltid uttaga det statsbidrag,

varmed kalkylerats i beräkningen. Kommittén anser sig därför knappast

kunna räkna med ett utnyttjande av mera än hälften av det beräknade

statsbidragsbeloppet under det första verksamhetsåret. Kommittén fortsätter:
Försiktigtvis

räknas dock med ett anslag för detta år om 180 000 kronor.

I hur stor utsträckning och i vilken takt den tillämnade organisationen därefter

kommer att utbyggas och därmed nödvändiggöra anslagsökning torde

med större säkerhet än för närvarande kunna överblickas, sedan organisationen

under det första verksamhetsåret börjat fungera.

Utöver kostnaderna för statsbidraget tillkomma vissa utgifter, som äro

förenade med den centrala tillsynen.

Beträffande anslagsbehovet i detta avseende anför kommittén:

Till de nu nämnda sammanlagda kostnaderna för statsbidrag till löner och

resekostnader för centralernas personal kommer kostnaden för arvode till

en för tillsyn å den psykiska harna- och ungdomsvården inom medicinalstyrelsen

tillsatt tjänsteman med deltidstjänstgöring. Kostnaden härför torde

under den tid kommitténs förslag närmast avser kunna beräknas till 3 500

kronor om året. Härtill komma kostnaderna för nämnda tjänstemans inspektionsresor

samt för skriv- och expeditionshjälp, förslagsvis beräknade till

sammanlagt 3 500 kronor örn året. Till sistnämnda kostnader torde dock

hänsyn icke behöva tagas vid de särskilda anslagsäskandena för den psykiska

harna- och ungdomsvården, utan synas dessa kostnader blott böra föranleda

vederbörlig justering av medicinalstyrelsens äskanden, då det gäller de allmänna

anslagen å verkets stat.

Yttranden.

Inga erinringar lia gjorts beträffande kommitténs förslag, att särskild

ersättning ej får mottagas för undersökning, rådgivning och behandling,

sorn meddelas eller utföres i tjänsten. Däremot finner medicinalstyrelsen

det ej lika självfallet, att ej heller arvode för utlåtande eller intyg,

som nödvändiggöres av vad vid konsultationen eller undersökningen

förekommit, får utgå. Styrelsen anför vidare:

En förutsättning för sådan skyldighet att utan ersättning avgiva intyg

är, att läkaren beredes tillfredsställande inkomster. Bestämmelserna om

tjänsteläkares rätt att taga särskild ersättning för i tjänsten lämnade utlåtanden

och intyg äro för närvarande skiftande för olika kategorier och

i vissa fall oklara. Det synes styrelsen, som örn hela detta område i vart

fall borde underkastas en allmän översyn, ägnad att åstadkomma klara

och i möjligaste mån från gemensamma grundprinciper utgående bestämmelser.

Svenska läkaresällskapet förutsätter, att bestämmelserna i fråga örn arvode

för utlåtande eller intyg ställas i överensstämmelse med vad som i

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

detta avseende gäller beträffande tjänsteläkare i övrigt. Samma uttalande

har gjorts av svenska psykiatriska föreningen.

I fråga om bestridandet av kostnaderna för klientelets resor

till och från mottagningarna lia uppfattningar som divergera från

kommitténs framträtt.

Vad först beträffar kommitténs mening, att vid införandet av allmän

sjukförsäkring frågan om resekostnaderna komme att automatiskt lösas,

ha invändningar rests häremot av medicinalstyrelsen och socialstyrelsen.

Medicinalstyrelsen förklarar sig kunna göra det uttalandet, att, därest det

nu föreliggande lagförslaget rörande allmän sjukförsäkring genomföres,

bidrag icke är att påräkna från sjukkassorna för dylika resor. Socialstyrelsen

anför härom följande:

Med hänsyn till att psykisk harna- och ungdomsvård i regel icke är att

hänföra till sjukvård, torde kommitténs förmodan icke vara riktig. Därest

fria resor skola kunna erhållas genom sjukförsäkringen torde en särskild

bestämmelse därom erfordras.

Den av kommittén diskuterade men avvisade tanken att resebidrag skulle

utgå i analogi med förhållandet i den förebyggande mödra- och barnavården,

har upptagits och förordats i flera yttranden. Medicinalstyrelsen håller

före, att en sådan förmån bör beredas ifrågavarande klientel och socialstyrelsen

anser, att frågan härom bör övervägas. Länsstyrelsen i Stockholms

län anför följande:

I ett par av de länsstyrelsen tillhandakomna remissyttrandena fästes

uppmärksamheten på önskvärdheten av statsbidrag för klientelets inställelse

på vårdcentralerna. I den mån det rör sig om barn och ungdom

inom mera avlägset belägna och mindre bärkraftiga kommuner torde risk

förefinnas för att vårdmöjligheterna utan dylikt bidrag icke utnyttjas i

åsyftad utsträckning. Länsstyrelsen anser sig därför böra understryka

behovet av ytterligare övervägande på denna punkt.

I fråga om de fall, då enligt kommitténs förslag barnavårdsnämnderna

förutsättas skola betala kostnaderna för barnens inställelse vid mottagning,

anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län följande:

Vidkommande kostnaderna för barnens resor till undersökningscentralen

eller någon dess filial är det angeläget att — beträffande de fall då kostnaden

ej kan betalas av föräldrarna —- det allmänna bekostar resorna,

vilka i många fall kunna tänkas bliva rätt avsevärda. För barn i skolåldern

bör, såsom kommittén föreslagit, kostnaden i så fall bestridas av

skoldistriktet och för andra barn av fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden.

I sistnämnda fall bör emellertid observeras att — om barnet

ej intages för observation eller vård — kostnaden blir att hänföra till

läkarhjälp, lämnad annorledes än i förening med vård å anstalt och att i

ty fall vistelsekommunen ej kan erhålla ersättning härför av hemortskommunen.

Denna omständighet kommer säkerligen att i en del kommuner

medföra att psykisk undersökning av i kommunen ej hemortsberättigade

barn till fattiga föräldrar underlåtes eller uppskjutes. För att undanröja

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

53

detta vore det önskvärt med en bestämmelse om att ersättning för resor

i samband med undersökning av nu ifrågavarande art alltid skall återgäldas

av hemortskommunen, örn förutsättningarna i övrigt för ersättningsskyldighet

föreligga enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna.

Beträffande kommitténs förslag, att vissa medel böra göras disponibla

för skolmyndigheten för bekostnad av barns inställelse vid mottagning

anför statskontoret, att det icke syntes mera motiverat att bidrag av skolmedel

utgå beträffande vanartsklientelet än då det vore fråga om inställelse

vid sjukvårdsanstalt i allmänhet. Socialvårdskommittén föreslår, att dylika

resekostnader böra bestridas ur kommunernas anslag för skolhälsovården.

Mot kommitténs förslag beträffande konstruktionen av statsbidragen

ha inga erinringar gjorts. Däremot har lämpligheten av den

storlek, som statsbidragen givits i kommitténs förslag, varit föremål för

bedömanden, som avvika från kommitténs.

Vad först lönebidragen beträffa, har i flera yttranden hävdats, att kommittén

vid fixerandet av maximigränsen för statsbidragen utgått från för

låga löner.

I fråga örn läkarlönerna har medicinalstyrelsen ■— som redan anförts —

framhållit, att en förutsättning för skyldigheten att utan ersättning avgiva

intyg vore, att läkarna bereddes tillfredsställande inkomster. Styrelsen

sammanställer vidare spörsmålet örn läkarlönernas storlek med frågorna

om läkarnas biuppgifter och deras rätt att bedriva privatpraktik. Den anför

härom följande:

Styrelsen finner det för verksamhetens effektivitet vara av avgörande betydelse,

att läkarnas löneförmåner bliva så goda, att bisysslor endast i ringa

mån måtte förekomma. Styrelsen finner det sålunda knappast önskvärt, att

en kalkyl om skäliga, verkligt kompetenta läkare lockande inkomster baseras

på fullgörande av vid sidan av den egentliga tjänsten liggande förordnanden

som läkare å skyddshem och sinnesslöanstalter etc. Det må här

beaktas, att ett landsting nyligen bjudit vissa läkare-specialister mot avstående

av privatpraktik fasta löneförmåner på väsentligt över 20 000 kronor.

Då enligt styrelsens förmenande hela klientelet inom centralens verksamhetsområde

bör få samma behandling å den anordnade polikliniska

mottagningen jämte möjligen erforderlig klinisk observation, synes redan

från början förbud för enskild praktik för dessa läkare böra övervägas.

Löneförmånerna liksom det till dessa utgående statsbidraget böra därför i

enlighet med ovanstående avsevärt höjas.

Överståthållarämbetet framför synpunkter, som sammanfalla med medicinalstyrelsens.

Det anför:

Överståthållarämbetet anser, att det — icke endast av principiella skäl —

är synnerligen angeläget, att ifrågavarande läkare tillerkännas så höga

löner, att de icke behöva bedriva privatpraktik utan kunna ägna sin kraft

åt den psykiska bärna- och ungdomsvården och därmed sammanhängande

samhälleliga uppdrag. Att generellt förbjuda privatpraktik av dessa läkare

bör måhända icke för närvarande ifrågakomma, eftersom en av de vik
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majas proposition nr 211.

tigaste angelägenheterna vid organisationens uppbyggande väl torde vara

rekryteringen av lämpliga läkarkrafter och denna rekrytering möjligen kan

försvåras genom tillvaron av ett dylikt förbud. Däremot synes det viktigt,

att bestämmelserna örn statsbidragets storlek icke gives ett sådant innehåll

eller en sådan formulering, att läkarlönerna normeras vid för låga belopp.

Överståthållarämbetet anser för sin del att en årslön av 12 000 kronor,

även örn möjligheten att erhålla vissa arvoden för samhälleliga uppdrag

tages i beaktande, icke kan anses tillräckligt hög för att locka en verkligt

dugande läkare att med avstående från privatpraktik ägna hela sin kraft

åt samhällets psykiska harna- och ungdomsvård.

Svenska läkaresällskapet finner det föga gagneligt för verksamheten, om

läkaren för att uppnå tillfredsställande löneförmåner nödsakas åtaga sig

arbetsuppgifter vid sidan av sin egentliga verksamhet. Att kommittén kalkylerat

med för låga läkarelöner och därigenom kommit att sätta maximigränsen

för statsbidraget för lågt, framhålles vidare av länsstyrelserna

i Kalmar län och Malmöhus län samt svenska landstingsförbundet. Svenska

stadsförbundet finner statsbidragen för låga med hänsyn till löneförhållandena

i de större städerna och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

föreslår högre lönegrad för läkarna för att möjliggöra, att dessa slippa

ägna sig åt egen praktik i nämnvärd omfattning eller åt andra uppdrag.

I några yttranden har framhållits, att kommittén även för assistenternas

del räknat med för låga löner. Skolöverstyrelsen har visserligen intet att

erinra mot kommitténs beräkningar under förutsättning att assistentbefattningarna

i första hand reserveras för socialarbetare. Men överstyrelsen

fortsätter:

Skulle däremot överstyrelsens förslag, att assistenterna i allmänhet böra

lia folkskollärarexamen och praktisk lärarerfarenhet godtagas, torde kostnaderna

för assistenterna böra beräknas på annat sätt än som skett. Lärarassistenterna

böra enligt överstyrelsens mening tillförsäkras en lön motsvarande

lärares i kunskapsämne vid dövstumskola, A 20, örn kvalificerade

innehavare skola kunna erhållas.

Sverges folkskollärar förbund framhåller, att den föreslagna lönesättningen

för assistenterna kommer att lägga hinder i vägen för dessa befattningars

rekrytering med lämpliga lärare,, eftersom den föreslagna lönen visserligen

är högre än den nu genomsnittliga för socialvårdstjänstemän men lägre

än de av staten fastställda lärarlönerna. Svenska hjälpskoleförbundet pekar

på samma svårighet.

Kommitténs förslag, att tillsynsmyndigheten skall fastställa grunderna

för personalens avlöning, säger sig svenska landstingsförbundet

icke kunna acceptera. Det vöre en sak som landstinget ensamt

borde besluta örn. Ät samma uppfattning har Älvsborgs läns landstings

förvaltningsutskott givit uttryck.

Kommitténs förslag beträffande statsbidrag till personalens

resor har i stort sett lämnats utan erinran. Det har dock av svensk

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

35

sjuksköterske förening påpekats att, om för assistent räknas med en löne

ställning motsvarande lönegrad 17, borde vid beräkningen av traktamentskostnaderna

förutsättas motsvarande traktamentsklass, nämligen I), med ett

belopp av 12 kronor för dag och 7 kronor för natt. Vidare föreslår länsstyrelsen

i Västernorrlands län, att med hänsyn till avstånden och kommunikationsförhållandena

i länet statsbidrag till resekostnaderna borde få

utgå med 70 procent i likhet med vad som föreslagits beträffande Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län.

Departementschefen.

1 likhet med vad som gäller för hälsovårdande och sjukdomsförebyggande

åtgärder i allmänhet torde den psykiska harna- och ungdomsvården

böra vara kostnadsfri för dem, som anlita den. Ekonomiska hinder,

som kunna försvåra för barn och ungdom att komma i åtnjutande av

önskvärd behandling och vård, böra i görligaste mån avlägsnas. Jag tillstyrker

därför kommitténs förslag, att det stadgas förbud mot debitering

av arvode för konsultation, rådgivning och behandling, som utföras eller

meddelas i tjänsten.

Kommitténs förslag, att arvode ej heller bör utgå för utlåtanden och

intyg, som föranledas av undersökning eller behandling inom den psykiska

harna- och ungdomsvården, står helt i överensstämmelse med nämnda princip.

Emellertid torde vissa svårigheter komma att uppstå, om generellt

förbud skulle stadgas mot dylika arvoden. Från läkarnas sida torde man

göra sitt ställningstagande till denna fråga beroende av den lön, som kan

betalas lill läkaren, och sålunda betrakta den som en förhandlingsfråga.

Under sådana omständigheter finner jag det icke ändamålsenligt, att ett

dylikt förbud göres till statsbidragsvillkor. Härigenom skulle händerna

bindas på huvudmännen vid eventuella förhandlingar i lönefrågan. Enligt

min mening är det dock önskvärt, att huvudmännen söka lösa frågan i

linje med ungdomsvårdskommitténs förslag. Det torde vara lämpligt att

frågan tages upp till omprövning i samband med fastställandet av en mera

definitiv organisation av den psykiska harna- och ungdomsvården.

Att även det hinder, som resekostnaderna kunna erbjuda för enskilda att

utnyttja den psykiska ungdomsvårdens tjänster, bör avlägsnas finner jag

i princip riktigt. Organisalionsförslaget förutsätter visserligen, att upprättandet

av filialstationer ute i länen skall medföra en reduktion av klientelets

resekostnader, men helt är dock icke kostnadsfrågan därmed ur världen.

Ehuru bland andra medicinalstyrelsen och socialstyrelsen framhävt betydelsen

av att resekostnadsfrågan löses i analogi med vad som skett i den

förebyggande mödra- och barnavården, anser jag mig dock i likhet med

ungdomsvårdskommittén icke böra för närvarande föreslå en sådan åtgärd.

Innan frågan örn statsbidrag till klienternas resekostnader tages under övervägande,

bör enligt min mening viss erfarenhet avvaktas beträffande verk
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kumjl. Maj:ls proposition nr 211.

samhetens omfattning och den lämpligaste formen för dess utbyggnad i länen.

Vidare bör i sammanhang med genomförandet av allmän sjukförsäkring

prövas, huruvida och i vilken utsträckning bidrag för resor i och för vård

av denna art böra bestridas med sjukkassemedel. Resekostnaderna torde

alltså tills vidare få bäras av föräldrar eller andra målsmän och, i mån avbehov,

av de organ och institutioner, som hänvisa barn och ungdom till den

psykiska harna- och ungdomsvården.

I detta hänseende har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekat,

att visteisekommun icke lär kunna erhålla ersättning från hemortskommun

för resekostnader till central eller filial, då resan icke avser sluten

vård utan endast konsultation vid mottagningen. Länsstyrelsen förmodar,

att detta förhållande kail leda till att psykisk undersökning av i kommunen

ej hemortsberättigade, medellösa barn kommer att i vissa kommuner underlåtas

eller uppskjutas. Jag finner dock, att man tills vidare under provisorietiden

bör avvakta, huruvida olägenheter av denna anledning komma

att uppstå, något som tillsynsmyndigheten bör göra sig underkunnig örn.

För den händelse vederbörande barnavårdsmyndigheter av denna anledning

befinnas underlåta att i förekommande fall anlita den psykiska barnaoch

ungdomsvården och resekostnadsfrågan icke på annat, generellt sätt

kommer att lösas, torde särskilda åtgärder få övervägas till förhindrande

av en utveckling i nämnda riktning.

Till förslaget, att skolstyrelse bör bekosta resorna för lärjunges inställelse

vid mottagning, då föräldrar eller andra målsmän icke ha medel härtill,

har av statskontoret anmärkts, att det icke vore mera motiverat att bidrag

av skolmedel utginge i förevarande fall än då fråga vore om inställelse vid

sjukvårdsanstalt i allmänhet. Jag kan icke dela denna statskontorets uppfattning.

Det måste nämligen enligt min mening anses synnerligen angeläget,

att skolan har möjlighet att smidigt undanröja! ekonomiska hinder för

mentalhygienisk undersökning av barn, beträffande vilka anledning till

dylik undersökning yppats. En omväg härvid över barnavårdsnämnden

skulle dels försena undersökningen, dels kunna vara mindre tilltalande

för barnet och dess föräldrar. Jag vill sålunda förorda kommitténs förslag.

Jag biträder likaledes kommitténs förslag, att kostnader för detta ändamål

böra bestridas av de särskilda medel, som böra anslås enligt § 49 folkskolestadgan

och § 28 fortsättningsskolestadgan. De ändringar i dessa författningar,

som föranledas härav, torde få anmälas av chefen för ecklesiastikdepartementet.

Frånsett de kostnader, som kunna komma att åvila primärkommunerna

och enskilda, anser jag i likhet nied kommittén, att utgifterna för den

psykiska harna- och ungdomsvården i princip böra bestridas av huvudmännen.

Om landsting beslutar överlåta åt barnavårdsförbund att driva

ifrågavarande verksamhet, ankommer på landstinget att täcka de kostnader,

som icke på annat sätt kunna bestridas. Verksamheten bör emellertid stöd
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 211.

57

jas genom statsbidrag, som äro så tilltagna att de stimulera huvudmännen

att anordna dylik verksamhet.

Statens bidrag torde i enlighet med kommitténs förslag böra utgå dels till

landsting och stad utom landsting, som ordna verksamhet av ifrågavarande

art, med ett årligt belopp, motsvarande viss del av lönekostnaderna för den

i verksamheten sysselsatta personalen, dels ock till landsting, som självständigt

eller i samverkan med annan huvudman ordnar dylik verksamhet, med

belopp, som motsvarar viss del av kostnaderna för personalens resor i tjänsten,

traktamentsersättning däri inräknad. Däremot torde huvudmännen

själva böra helt svara för kostnaderna för lokaler och inventarier för verksamhetens

bedrivande. Genom de grunder för verksamhetens lokala organisation,

som jag förordar, har under förutsättning av tillsynsmyndighetens

godkännande en viss valfrihet i lokalfrågan medgivits huvudmännen. De

kostnader, som sammanhänga härmed, torde därför icke bliva av sådan

storlek, att de lägga hinder i vägen för verksamhetens anordnande.

Beträffande löne bidragets storlek tillstyrker jag kommitténs

förslag, att lönebidraget skall utgå med ett årligt belopp, motsvarande högst

hälften av de verkliga kostnaderna för avlöning åt läkare och assistenter

upp till ett antal, som fastställes i av tillsynsmyndigheten godkänd organisationsplan.

Bidraget bör dock tills vidare icke få överstiga vissa maximibelopp.

Mot de av kommittén föreslagna maximibeloppen, nämligen 6 000 kronor

för läkare och 3 000 kronor för assistent, har vid remissbehandlingen

från flera håll gjorts gällande, att de vore för låga. Medicinalstyrelsen

har för sin del ifrågasatt, huruvida icke lönenivån för läkarna och därmed

statsbidraget borde höjas så att lill anställningsvillkoren skulle

kunna knytas förbud mot privatpraktik. Vägande skäl kunna anföras för

en dylik ordning. Då det förutsättes, att centralernas läkare böra anlitas

icke blott för centralernas egen verksamhet utan även för övriga former

av barnavårdande verksamhet jämte skolläkarverksamhet, innebär detta

möjligheten av en utveckling, som kan komma att leda till att den

mentalhygieniska konsultations- och inspektionsverksamheten inom

harna- och ungdomsvården överhuvud i varje sjukvårdsområde kommer

att uppbäras av en specialutbildad kraft, nämligen centralernas läkare.

I dea mån som uppmärksamheten för de mentalhygieniska problemens

rationella behandling skärpes inom barnhems- och skvddshemsvården,

hjälpundervisningen vid skolorna utvecklas och sinnesslövården effektiviseras,

torde verksamhetsområdet lör en dylik specialutbildad kraft bliva så omfattande,

att det vore motiverat att denne läkare helt skulle ägna sig åt de

offentliga arbetsuppgifterna. Även önskvärdheten av klientelets lika behandling

inom den psykiska harna- och ungdomsvården kan motivera, att frågan

örn förbud mot privatpraktik (ages under övervägande. Innan så sker, torde

det emellertid vara ändamålsenligt, att en tids erfarenhet vinnes av den

Bihang till riksdagens protokoll 1045. 1 sand. Nr 211. 5

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

psykiska harna- och ungdomsvården sami av behovet att anlita centralernas

läkare inom andra vårdformer. Jag ansluter mig sålunda till kommitténs

uppfattning, att förbud mot privatpraktik icke bör för närvarande ifrågakomma,

men förordar att frågan tages upp till prövning i samband med utformandet

av den definitiva organisationen av den psykiska harna- och

ungdomsvården. Det torde få ankomma på huvudmännen och tillsynsmyndigheten

att tillse, att läkarnas bisysslor och privatpraktik hållas inom sådana

gränser, att de icke inverka menligt på nu ifrågavarande verksamhet.

Jämväl i andra yttranden ha önskemål örn högre maximalt statsbidrag till

läkarelönerna motiverats därmed, att kommittén räknat nied för låga löner

för läkarna. Jag har emellertid icke funnit anledning frångå det förslag, som

kommittén efter prövning av frågan framlagt. Statsbidragskonstruktionen

hindrar icke de lokala myndigheterna att i förekommande fall vid lönesättningen

överskrida det dubbla maximala statsbidraget. Detta kan tänkas bli

nödvändigt i fall, då av kommittén förutsatta extra uppdrag för centralernas

läkare icke finnas tillgängliga. Förslaget till organisation av ifrågavarande

verksamhet bygger på en samverkan mellan statsmakterna och de lokala

myndigheterna, varvid förutsättes, att det av statsmakterna ådagalagda intresset

för denna verksamhet mötes av ett motsvarande intresse från landstingens

och städernas sida. Om i vissa fall högre lön än den avsedda skulle visa

sig nödvändig, torde det få förutsättas, att huvudmännen av eget intresse

för verksamheten äro beredda att vidkännas denna höjning. Jag förordar

sålunda, att det maximala statsbidraget till läkarlön bestämmes till 6 000

kronor.

Även beträffande assistenternas löner har framhållits, att dessa beräknats

för lågt, i synnerhet i förhållande till lärarlönerna, vilket befaras föranleda

svårigheter att knyta lärarutbildade krafter till centralerna. Den lön, som

kommittén kalkylerat med eller 6 000 kronor, torde emellertid enligt min

uppfattning i allmänhet icke vara oförmånlig på det sociala arbetsfältet.

Vad de lärarkrafter beträffar, vilka skulle kunna knytas till centralerna, har

i förslaget förutsatts, att dessa i regel skulle komma att ha deltidstjänstgöring

vid centralerna. För dylik tjänstgöring torde det icke möta större svårigheter

att nå överenskommelse om ersättning, vilken kan tillfredsställa

även de anspråk, som en specialutbildad pedagogisk kraft kan ställa, och

vilken håller sig inom det dubbla maximala statsbidragets ram. Jämväl i

fråga om dessa löner hava emellertid huvudmännen möjlighet att vid lönesättningen

överskrida denna gräns, örn så skulle erfordras för att knyta en

särskilt värdefull kraft till verksamheten. Jag förordar därför, att statsbidraget

till assistentlönerna maximeras till 3 000 kronor.

Kommitténs förslag, att grunderna för personalens löner skulle fastställas

av tillsynsmyndigheten, har bestämt avstyrkts av svenska landstingsförbundet

och Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott. Då de garantier för

att lönerna skulle bli väl avvägda och i möjligaste män likformiga, som

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

kommittén velat vinna genom den föreslagna anordningen, i viss mån

torde bliva tillgodosedda genom statsbidragets konstruktion, kan jag ansluta

mig till avstyrkandet.

Det är självfallet angeläget, att ett utnyttjande av förevarande vårdtorn!

underlättas för landsbygdens barn och ungdom genom att verksamheten

i viss omfattning göres ambulatorisk. Jag tillstyrker därför, alt statsbidrag

utgår jämväl för läkares och assistenters resor till filialstationer

enligt av den centrala tillsynsmyndigheten godkänd plan samt för andra

av verksamheten nödvändiggjorda resor i tjänsten, vilka företagas utom

stationeringsorten. I sistnämnda avseende må särskilt erinras örn assistenternas

resor för hembesök hos klienterna. Även dessa resor böra under huvudmannens

tillsyn planläggas så, att onödiga resekostnader undvikas. Då

resa i den psykiska harna- och ungdomsvårdens tjänst är kombinerad med

resa i annat uppdrag, bör en fördelning av resekostnaderna ske. Jag ansluter

mig till kommitténs förslag, att statsbidrag bör utgå lör såväl rese- som

traktamentskostnader.

I fråga om grunderna för resebidraget har länsstyrelsen i Västernorrlands

län anfört, att bidraget för länets vidkommande borde utgå med 70 procent

i stället för med föreslagna 60 procent av sammanlagda kostnaden. Då

de av kommittén föreslagna procenttalen för närvarande tillämpas inom

den förebyggande mödra- och barnavården, finner jag icke anledning, att

inom förevarande område föreslå en annan kostnadsfördelning. Jag förordar

sålunda, att statsbidraget för resekostnaderna fastställes till 70 procent

inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, 60 procent inom

Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samt 50 procent

inom övriga län.

Innan en planering av verksamheten skett, varvid bland annat utretts i

vilken utsträckning tvenne områden kunna bedriva gemensam verksamhet,

är en kostnadsberäkning vansklig. Den av ungdomsvårdskommittén

framlagda kalkylen, avseende den provisoriska organisationen, synes,

då den räknar med gemensam verksamhet endast i tvenne fall, icke för

lågt tilltagen. Man torde kunna utgå från att under de första åren, då

sannolikt personalbrist kommer att föreligga, det torde vara ändamålsenligt

att i större utsträckning än vad kommittén beräknat anordna gemensam

verksamhet. Kostnaderna för lönebidragen komma därvid att bli mindre

och resekostnadsbidragen större än enligt kommitténs beräkningar. Då emellertid

hållpunkterna för en beräkning härutinnan äro osäkra, torde man

få hålla sig till den kalkyl, som kommittén verkställt. I enlighet med denna

skulle det årliga medelsbehovet för lönebidrag uppgå till omkring 300 000

kronor och för resekostnadsbidrag lill cirka 40 000 kronor. Statsbidraget

torde böra utbetalas kalenderårsvis i efterskott.

I överensstämmelse med kommittéförslaget bör härjämte å medicinalstyrelsens

stat beräknas medel för arvode till en för den centrala tillsynen sär
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:t$ proposition nr 211.

skilt anlitad tjänsteman och för resekostnader samt skriv- och expeditionshjälp

åt denne. Jag återkommer härtill i annat sammanhang.

Under förutsättning av att medel beviljas för ifrågavarande verksamhet

bör statsbidrag kunna utgå från och med budgetåret 1945(46. På detta

budgetår skulle falla statsbidragskostnaderna för verksamheten från 1 juli

—31 december 1945. Ungdomsvårdskommittén har ansett, att under det

första verksamhetsåret verksamheten endast i begränsad omfattning kan

komma i gång. Den har därvid beräknat statsbidragskostnaderna till 180 000

kronor. Av detta belopp skulle sålunda på budgetåret 1945(46 falla 90 000

kronor. Då emellertid under senare halvåret 1945 statsunderstödd verksamhet

endast torde kunna komma i gång på de orter, där verksamhet i

större omfattning redan är anordnad eller där dispositioner för verksamheten

eljest äro vidtagna, synes anslagsbehovet för innevarande budgetår icke

behöva beräknas till högre belopp än 60 000 kronor.

Anslaget torde böra erhålla förslagsanslags natur. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser rörande villkoren för

anslagets användning.

Under åberopande av vad som anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna de grunder för statsbidrag till psykisk

harna- och ungdomsvård, som av mig förordats, att tilllämpas

från och med den 1 juli 1945;

dels ock till Bidrag till psykisk borna- och ungdomsvård

för budgetåret 1945/46 å driftbudgeten under femte huvudtiteln

anvisa ett förslagsanslag av ........ kronor 60 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit

Konungen, att lill riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Hans Bergström.

Mons tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1945

516426

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:298 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till psykisk hamaoch ungdomsvård. s. 4 i texten
  2. SU 1945:128 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag tili psykisk bornaoch ungdomsvård jämte i ämnet väckt motion. s. 1 i texten