Sök i Ratio Lex

Angående bidrag till avlöning av landsantikvarier rrv. to

1945-03-02 · 20 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:223, Angående bidrag till avlöning av landsantikvarier rrv. to

Dokumentets text

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

21

Nr 223.

Kungl. Majis proposition till riksdagen angående bidrag till avlöning

av landsantikvarier rrv. to.; given Stockholms

slott den 2 mars 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Georg Andrén.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hems

Maji Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

2 mars 1945.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Bergquist, Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson,

Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen

anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Andrén,

fråga örn bidrag till avlöning av landsantikvarier jämte vissa därmed sammanhängande

spörsmål samt anför härom följande.

Inledning.

Sedan åtskilliga år tillbaka finnas i de flesta svenska län tjänstemän, vanligen

med titeln landsantikvarie, vilka inom sina verksamhetsområden handha

de kulturminnesvårdande uppgifterna och vilka därjämte ha till uppgift att

tillse, att gällande författningar rörande fornminnes- och kulturminnesvård

efterlevas. Landsantikvarierna äro anställda hos länens eller landskapens

fornminnesföreningar eller hembygdsförbund, men de ha samtidigt att ställa

sig till efterrättelse de direktiv, som riksantikvarieämbetet och i förekommande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 223.

fall chefen för nationalmuseum kunna meddela. Deras avlöning utgår i första

hand ur avkastningen av särskilda lönefonder, som tillkommit genom tilldelningar

av lotterimedel. Härtill komma anslag av växlande storleksordning

från olika lokala myndigheter. Landsantikvariernas avlöningsförhållanden

äro emellertid, med ett eller annat undantag, mycket otillfredsställande.

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien har nu i skrivelse den 29

augusti 1944 hemställt örn ett anslag av 60 000 kronor såsom bidrag till

avlönande av landsantikvarierna i riket. Samtidigt härmed har akademien

föreslagit, att pensionsfrågan för dessa tjänstemän ordnas genom anslutning

till statens pensionsanstalt.

Den fråga, som vitterhetsakademien sålunda hänskjuta till statsmakternas

prövning, har vid många tidigare tillfällen stått på dagordningen. Den ingår

som ett led i det större problemkomplex, som rör organisationen av kulturminnesvården

i riket. Redan 1911 års riksdag gjorde en framställning i

ämnet, vilken föranledde Kungl. Majit att den 21 november 1913 uppdraga

åt en kommitté att avgiva utlåtande och förslag till omorganisation av fornminnesvården

i riket samt att undersöka möjligheten av och, i den mån

omständigheterna därtill föranledde, avgiva förslag till ekonomiskt stödjande

av fornminnesmuseerna i landsorten. Det av kommittén den 28 april 1921

avlämnade betänkandet föranledde bland annat på grund av den statsfinansiella

ställningen icke några omedelbara åtgärder från statsmakternas sida.

Frågan aktualiserades ånyo år 1930 genom en framställning från vitterhetsakademien

och genom en skrivelse från samma års riksdag, vari uppmärksamheten

fästes på vissa, provinsmuseerna berörande spörsmål. Chefen för ecklesiastikdepartementet

tillkallade den 11 oktober 1930 efter av Kungl. Majit

givet bemyndigande sakkunniga för utredning i ämnet. Genom beslut av

Kungl. Majit avbröts emellertid de sakkunnigas arbete från och med den

1 november 1932 på grund av den då rådande statsfinansiella situationen.

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit den 27 mars 1936 återupptogo

de sakkunniga — utökade med ytterligare två ledamöter — arbetet från

och med den 1 april 1936. Vid sin anmälan av frågan örn återupptagande

av de sakkunnigas verksamhet framhöll föredragande departementschefen

bland annat, att provinsmuseernas och de lokalt arbetande hembygdsföreningarnas

framtida ställning såväl inbördes som i förhållande till den centrala

organisationen för kulturminnesvård utgjorde ett spörsmål, som det syntes

angeläget att snarast möjligt få klarlagt.

De sakkunniga, som utgjordes av riksantikvarien J. S. Curman, länsantikvarien

E. E. Festin, intendenten S. T. Kjellberg, landshövdingen S. E. J.

Lubeck, ledamöterna av riksdagens andra kammare, trädgårdsmästaren

K. H. Magnusson och redaktören C. G. A. Nyblom samt professorn S. O. H.

Rydbeck, överlämnade med skrivelse den 9 oktober 1937 betänkande med

utredning och förslag rörande provinsmuseernas organisation och ställning

till kulturminnesvården.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

23

1937 års sakkunnigförslag.

De sakkunniga.

I betänkandet lämnades till en början en kortfattad översikt över provinsmuseernas

och den lokala kulturminnesvårdens utveckling och dåvarande

ståndpunkt, varefter de sakkunniga till utförligare behandling upptogo vissa

sidor av ämnet, som framstått såsom särskilt viktiga. Till stor del är framställningen

i denna del ägnad frågor, som numera antingen i annan ordning

varit föremål för riksdagens prövning eller av andra skäl icke äro av betydelse

i detta sammanhang. Det förra gäller särskilt den s. k. hembudsplikten

med avseende å fornfynd, ävensom fördelningen av dessa mellan olika museer,

vilken fråga riksdagen hade tillfälle att taga ställning till i samband med förslaget

till den år 1942 antagna nya fornminneslagen (propositionen 1942: 8).

Ett av de sakkunniga behandlat problem, vilket åter för närvarande knappast

är aktuellt, gäller i vilken omfattning statligt stöd bör lämnas till uppförande

av museibyggnader utanför Stockholm.

Det stod klart för de sakkunniga, att den statliga kulturminnesvården

icke längre på ett tillfredsställande sätt kunde skötas utan tillgång till lokala

organ, vilka dels vore i stånd att utöva en mera detaljerad och ingående uppsikt

över kulturminnena inom de olika landsdelarna, dels kunde snabbare

och även med mindre kostnad utföra en del av de besiktningar och undersökningar,

som eljest skulle behöva utföras av centralmyndighetens egna

tjänstemän. De sakkunniga hade icke kunnat undgå att finna, att en sådan

ordning, varigenom provinsmuseerna eller provinsföreningarna övertogo uppgiften

att vara centralmyndigheternas lokalorgan, även måste anses vara en

viktig förutsättning för att de skulle finna den för dem själva oumbärliga

intima kontakten med arbetet ute i deras naturliga verksamhetsområden.

Från dessa utgångspunkter framlade de sakkunniga ett förslag till provinsmuseernas

organisation och verksamhet, som i huvudsak innebar följande.

1. Provinsmuseerna av läns- eller landskapsmuseets typ inordnas i en fri

riksorganisation med uppgift att tillvarataga den lokala kulturminnesvårdens

intressen inom vederbörande läns- eller landskapsområden dels genom museal

insamlings-, konserverings- och utställningsverksamhet, dels genom yttre fornoch

kulturminnesvårdsarbeten av skilda slag, vilka i förekommande fall utföras

i samarbete med riksantikvarieämbetet.

2. Landet indelas fördenskull i 22 verksamhetsdistrikt, vilka i allt väsent
ligt

motsvara verksamhetsområdena för nu arbetande provinsiella huvudorganisationer

för kulturminnesvård i landet. Inom dessa distrikt utövas arbetet

under ledning av distriktets huvudmuseum, vars föreståndare utgöres av en

fackutbildad lands- eller länsantikvarie. Saknas ett naturligt huvudmuseum

inom ett distrikt, samordnas de större museerna under gemensam ledning av

landsantikvarien. ......

3. Provinsmuseerna bibehållas såsom fria och självständiga institutioner,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 223.

styrda och understödda av särskilda föreningar eller förbund inom de skilda

distrikten.

4. För provinsmuseernas skötsel och drift förutsättas årliga anslag av vederbörande

landsting, städer, kommuner, korporationer och enskilda inom det

område, museidistriktet omfattar.

5. De sålunda i lämpliga, brandsäkra byggnader förvarade, av fast anställda,

fackutbildade föreståndare skötta provinsmuseerna tillförsäkras rätten att i

största möjliga omfattning med sina samlingar införliva hembudspliktiga fynd,

i den mån de icke anses nödvändiga för landets centrala museisamlingar, ävensom

rätten att i deposition mottaga kyrkliga föremål.

6. De i riksorganisationen ingående eller i övrigt med lotterimedel understödda

museerna skola i samband med lotterimedelsanslagens beviljande eller

pa annat lämpligt sätt förpliktas att underkasta sig och sin verksamhet inspektion

av riksantikvarieämbetet, att underställa museiföreningens stadgar

Kungl. Maj:ts stadfästelse, att vid tillsättande av lands- eller länsantikvarie

underställa dennes kompetens och instruktion riksantikvarieämbetets prövning

och godkännande, varvid i instruktionen skall stadgas skyldighet för landsantikvarien

att i man av möjlighet och mot erhållande av stadgad rese- och

traktamentsersättning utföra de kulturminnesvårdande uppdrag, som av riksantikvarieämbetet

kunna uppdragas åt honom, samt att ställa lönefonds förvaltning

under vederbörande länsstyrelses kontroll.

Vidare föreslå de sakkunniga en reglering av pensioneringsförhållandena för

landsantikvarierna under statens medverkan genom anslutning till statens

pensionsanstalt.

Vad särskilt beträffar frågorna om tillsättande och avlönande av landsantikvariebefattningarna

anfördes i betänkandet i huvudsak följande.

I ett den o april 1927 till Kungl. Majit avgivet utlåtande framlade vitterhets-,

historie- och antikvitetsakademien de riktlinjer, som sedermera i stort

sett blevo normgivande för tilldelningen av lotterimedel till landets provinsmuseer.

Enligt dessa borde i regel endast ett museum respektive en organisation

inom ett lämpligt avgränsat område, såsom ett landskap eller ett län,

erhålla understöd i denna form. I anslutning härtill skapades under den närmast

följande tiden lokala organisationer, som representerade hembygds- och

fornminnesföreningarna inom sin provins, vanligen med huvudmuseet som en

kärnpunkt. Lotterimedelsanslag beviljades under åren 1927—1939 i enlighet

med akademiens förslag i främsta rummet — förutom för uppförande av ändamålsenliga

museibyggnader — för bildande av fonder, vilkas avkastning skulle

användas till avlönande av fackutbildade, fast anställda tjänstemän. När detta

system började tillämpas år 1927 ansågs det, att varje lönefond normalt borde

uppgå till 200 000 kronor, som enligt då gällande räntefot (4,5 å 5 procent)

beräknades giva en årlig avkastning av 9 000—10 000 kronor. För en välkvalificerad

museiföreståndare ansågs lönen böra vara 8 000 kronor med tre å fyra

ålder stillägg om 500 kronor. Lönefonderna lia, för vinnande av ökad säkerhet

beträffande fondmedlens lämpliga placering m. m., ställts under vederbörande

länsstyrelses kontroll. I syfte att garantera att dessa av allmänna medel bildade

fonder finge åsyftad praktisk verkan har vidare föreskrivits, att vederbörande

tjänstemans kompetens och instruktion skola i varje särskilt fall godkännas

av riksantikvarieämbetet. De sakkunniga säde sig ha inhämtat, att

detta tillvägagångssätt fungerat med gott resultat.

De sakkunniga ansågo för sin del, att begynnelselönen för landsantikvarie

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Martts proposition nr 223.

borde utgöra minst 8 000 kronor, vartill skulle komma fyra ålderstillägg om

500 kronor efter 5, 10, 15 och 20 års tjänst. Det syntes önskvärt, att landsantikvariernas

lön helt bestredes med avkastningen av lönefonderna, vilka

med utgångspunkt från ett ränteläge av 3 procent måste utfyllas till ett belopp

av 300 000 kronor för varje fond. Enligt de sakkunnigas mening borde detta

ske i den ordning, att de befintliga lönefonderna, vilka i allmänhet uppginge

till eller överstege 150 000 kronor, snarast möjligt ökades till 200 000 kronor

för att därefter successivt ökas till 250 000 kronor och slutligen till 300 000

kronor.

Med avseende på kompetensfordringarna för landsantikvarietjänst uppställde

de sakkunniga följande önskemål.

1. Minst filosofie kandidatexamen, varvid ämnena nordisk och jämförande

fornkunskap, etnologi (nordisk och jämförande folklivsforskning) samt konsthistoria

med konstteori finge anses äga särskild betydelse,

2. museal kompetens, inhämtad genom studietjänstgöring dels vid de centrala

museerna, dels vid provinsmuseerna eller därmed jämförliga institutioner,

3. vana vid fältarbete, tillägnad under sakkunnig ledning; samt

4. väl dokumenterad organisationsförmåga och allmän läggning.för yrket.

Enligt de sakkunniga borde landsantikvarietjänst i regel anslås till .ansökan

ledig. Det av riksantikvarieämbetet tillämpade förfarandet vid prövningen av

kompetensen, i vilken prövning deltagit samtliga föredragande tjänstemän i

riksantikvarieämbetet, nordiska museets styresman och avdelningsföreståndare

jämte en av svenska museimannaföreningen för ändamålet årligen utsedd^ representant,

funno de sakkunniga ändamålsenligt och ägnat att tillgodose såväl

provinsmuseernas och kulturminnesvårdens som de sökande museimännens

intressen. På grundval av den sålunda skedda ingående prövningen har riksantikvarien

avgivit sitt utlåtande till styrelsen för vederbörande lokala organisation.

En inordning av de sökande i förslagsrum har, framhöllo de sakkunniga,

icke ansetts lämplig utan den tillsättande styrelsen har haft möjlighet att själv

fritt och på eget ansvar välja bland de kompetensförklarade sökandena.

De sakkunniga lämnade i fortsättningen en redogörelse för en av riksantikvarieämbetet

och svenska museimannaföreningen i samarbete utformad normalinstruktion.

Med hänsyn till vunna erfarenheter ville de sakkunniga särskilt

påpeka vikten av att den däri intagna skyldigheten för landsantikvarie att

inom sitt verksamhetsområde utföra av riksantikvarieämbetet påkallade utredningar

rörande undersökningar av fasta fornminnes- och andra kulturminnesmärken

under inga omständigheter utelämnades.

Frågan örn landsantikvariernas pensionering gjordes till föremål för en ingående

utredning av de sakkunniga, som funno, att denna fråga lämpligen

borde lösas genom landsantikvariernas anslutning till statens pensionsanstalt.

Formellt skulle detta ske på det sätt, att möjlighet bereddes de lokala organisationerna

såsom huvudmän att vinna delaktighet i nämnda anstalt för hos

dem anställda landsantikvarier.

Såsom villkor för åtnjutande av understöd i form av statsanslag eller lotterimedel

borde enligt de sakkunnigas mening slutligen fastställas, att museiförenings

eller museiinstilutions stadgar vore av Kungl. Majit efter riksantikvarieämbetets

hörande stadfästade.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Marits -proposition nr 223.

Sammanfattningsvis hemställde de sakkunniga beträffande provinsmuseerna,

att lotterimedel måtte under en följd av år i största möjliga utsträckning

tilldelas dessa museiorganisationer, så att deras ekonomiska konsolidering

och därmed också deras organisatoriska utbyggnad snarast möjligt

kunde slutföras, samt att en reglering av pensionsförhållandena för landsantikvarierna

måtte verkställas i enlighet med de sakkunnigas förslag genom

anslutning till statens pensionsanstalt.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Över de sakkunnigas utlåtande ha efter remiss avgivits yttranden av vitterhets-,

historie- och antikvitetsakademien, Gustaf Adolfs akademien för folklivsforskning,

kanslern för rikets universitet, nordiska museets nämnd samt

överintendenten och chefen för nationalmuseum. Kanslern för rikets universitet

har bifogat utlåtanden från olika universitetsmyndigheter. Vidare ha

statskontoret och statens pensionsanstalt avgivit utlåtanden i vad avser landsantikvariernas

pensionsfråga. Följande lokala organisationer ha efter remiss inkommit

med utlåtanden, nämligen Skånes hembygdsförbund, Blekinge museioch

hembygdsförbund, Hallands museiförening, Norra Smålands fornminnesförening,

Kalmar läns fornminnesförening, föreningen Gotlands fornvänner,

Östergötlands fomminnes- och museiförening, Västergötlands fornminnesförening,

kulturminnesradet för Göteborgs och Bohus län, Dalslands fornminnesoch

hembygdsförbund, Värmlands fornminnes- och museiförening, föreningen

Örebro läns museum, Södermanlands hembygdsförbund, Västmanlands fornminnesförening,

Upplands fornminnesförening, Dalarnas fornminnesförening,

Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund, Jämtlands läns museiförening samt Norrbottens

läns hembygdsförening. Även samfundet för hembygdsvård, svenska

museimannaföreningen och styrelsen för kulturhistoriska föreningen för södra

Sverige erhöllo och begagnade sig av tillfälle att yttra sig. Slutligen ha i ärendet

inkommit skrifter från västsvenska hembygdsnämnden, Bohusläns fornminnesoch

hembygdsförbund, Sveriges landsantikvarier och länsantikvarien Eric

Festin.

När jag nu går att redogöra för de viktigare synpunkter, som framkommit

i de över 1937 års sakkunnigförslag avgivna utlåtandena, begränsar jag mig

givetvis till vad som kan vara av betydelse för nu föreliggande ärende. Det

tramgår av yttrandena, att man allmänt i likhet med de sakkunniga ansett

det angeläget, att landsantikvariernas anställningsförhållanden bli tillfredsställande

ordnade. Bortsett härifrån är det främst den i betänkandet skildrade

nu rådande praxis i fråga om kompetenskrav och tillsättningsförfarande,

som blivit föremål för behandling och därvid föranlett åtskilliga erinringar.

Vitterhetsakademien framhåller bland annat, att akademien uppfattat

kravet på att vederbörande landsantikvarie skall vara skyldig utföra av riksantikvarieämbetet

påkallade uppdrag av kulturminnesvårdande natur på sådant

sätt, att denna skyldighet icke skall olämpligt inkräkta på landsantik
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 223.

valens huvuduppgifter inom eget museum. Överhuvudtaget föreslår akademien,

att de åtgärder, som vidtagas beträffande provinsmuseernas organisation,

icke stå i vägen för att densamma som hittills skett får framväxa

organiskt och under hänsynstagande till de olikartade krav och behov, som

ställas av de särskilda förhållandena i landets olika delar. Akademien finner

det slutligen önskvärt, att i instruktionen för landsantikvarien intages skyldighet

för denne att ansvara även för att det i museet eller hos vederbörande

organisation förvarade arkivaliska materialet väl vårdas och hålles tillgängligt

för forskningen. >. t;:

Gustaf Adolfs akademien betonar den viktiga insats nu ifrågavarande tjänstemän

kunna göra också när det gäller tillvaratagandet av den folkliga traditionen,

något som enligt akademien i många fall kommit till synes i

de publikationer, som utgivas från provinsmuseerna genom landsantikvariernas

försorg. Akademien föreslår i detta sammanhang vissa smärre tillägg i den

framlagda normalinstruktionen, som skulle understryka att det inte endast

är rent antikvariska och museala uppgifter, som åvila tjänstemännen i fråga.

Beträffande kompetenskraven framhåller akademien, att vederbörlig hänsyn

bör tagas till de sökandes meriter även i sådana läroämnen som historia, nordiska

språk och folkminnesforskning.

Nu gällande av de sakkunniga behandlade kompetensfordringar för landsantikvarierna

ha föranlett uttalanden även av humanistiska sektionen vid universitetet

i Lund och filosofiska fakulteten vid universitetet i Uppsala. Den

förstnämnda framhåller, att de akademiska meriterna och den vetenskapliga

författarverksamheten böra tillerkännas en långt mera framskjuten plats vid

bedömandet av de sökandes meriter än de sakkunnigas förslag förutsätter.

Härmed sammanhänger intimt frågan om den tillsättningsprocedur, som bör

gälla för befattningarna, och sektionen, som i övrigt finner nu gällande praxis

vara den enda framkomliga vägen, anser härvid till skillnad från de sakkunniga

ett av riksantikvarieämbetet avgivet graderat förslag erbjuda stora

fördelar, när det gäller för den tillsättande myndigheten att utvälja den bästa

tillgängliga kraften. Filosofiska fakulteten i Uppsala anser, att filosofie licentiatexamen

bör vara minimikompetens för landsantikvarierna och yrkar på att

även andra ämnen än de s. k. föremålsämnena tillmätas betydelse vid kompetensprövningen.

Chefen för nationalmuseum framhåller, att flera av provinsmuseerna innehålla

värdefulla konstsamlingar och att det är av vikt, att landsantikvarierna

ha grundliga konsthistoriska insikter. För erhållande av kompetens till landsantikvariebefattning

borde ovillkorligen krävas viss tjänstgöring på nationalmuseum.

Överintendenten erinrar i detta sammanhang örn de betydande

depositioner av konstföremål, som ur statens samlingar gjorts i ifrågavarande

museer.

De lokala organisationerna lia genomgående uttalat sin tillfredsställelse med

de sakkunnigas förslag. De lia samtliga betonat angelägenheten av att för de

kulturminnesvårdande uppgifterna lia tillgång lill en tjänsteman, som kan

ägna hela sin tid at detta arbete, och finna förslaget överensstämmande med

sina verksamhetsprinciper och önskemål. I detaljfrågor har emellertid ett och

annat önskemål framförts. Sålunda förmärkes fran liera hall en viss ängslan

för den i normalinstruktionen intagna bestämmelsen, att landsantikvarien har

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Marits ''proposition nr 223.

att utföra av riksantikvarieämbetet påkallade utredningar eller undersökningar

rörande minnesmärken inom det egna distriktet. Möjligheten till en konflikt med

den egna organisationens arbetsuppgifter betonas, men man utgår i de flesta

fall från att eventuellt uppkommande sådana skola kunna lösas i samförstånd.

Norra Smålands fornminnesförening anser, att de sakkunniga alltför mycket

betonat de arbetsuppgifter, som röra den äldre kulturminnesvården, under det

att den yngre kulturminnesvården, som närmast berör nordiska museets verksamhetsområde,

är den mest omfattande vid de flesta provinsmuseer.

Kalmar läns fornminnesförening uttalar sin tvekan om huruvida lönefrågans

lösning med användande av lotterimedel är den mest ändamålsenliga och finnér

dessutom den föreslagna löneställningen alldeles för låg. Sistnämnda synpunkt

hävdas även av Östergötlands fomminnes- och museiförening.

Föreningen Gotlands fornvänner anser, att statens bidrag till avlöning av

de befattningshavare, som handha kulturminnesvården, ej bör inskränkas att

gälla endast föreståndaren för provinsmuseet, i ali synnerhet i ett län som

Gotland, där de kulturminnesvårdande uppgifterna äro av särskilt stor omfattning

och även av internationell betydelse.

Föreningen Örebro läns museum finner den föreslagna lösningen för närvarande

vara den mest ändamålsenliga och anser, att även om ett förstatligande

av det provinsiella museiväsendet i en framtid kan framstå som en

tvingande nödvändighet, ett dylikt ingrepp nu skulle kunna utöva en menlig

inverkan på arbetsförhållandena, vilka i hög grad äro beroende av stöd och

intresse från lokala myndigheters, enskildas och ej minst från hembygdsrörelsens

sida.

Jämtlands läns museiförening uttalar sig för en inpassning av landsantikvarierna

i det statliga lönesystemet och anser, att dessa befattningshavare

böra jämställas med antikvarier vid riksantikvarieämbetet. Norrbottens läns

hembygdsförening påpekar lämpligheten av en viss gradering i lönesystemet,

så att hänsyn tages till dyrortsförhållandena.

Från vissa av de lokala organisationerna har erinrats om speciella förhållanden

inom respektive län och landskap. Så framhåller Hallands museiförening,

att man inom landskapet har att räkna med två ungefärligen likvärdiga museer,

nämligen i Halmstad och i Varberg. Upplands fornminnesförening hävdar, att

kulturminnesvården inom landskapet kräver två tjänstemän och att båda

dessa krafter böra erhålla skälig avlöning. Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund

framhåller på liknande sätt behovet av en andra tjänsteman — i detta fall

förslagsvis en amanuens — placerad vid Hudiksvalls museum. Även Jämtlands

läns museiförening erinrar om att i detta vidsträckta, län finnas flera

betydande museisamlingar, vilka i sammanhanget måste uppmärksammas.

Norra Smålands fornminnesförening har yttrat sig om tillsättningsförfarandet

och anser, att detta bör ske enligt hittills tillämpad praxis utan några inskränkningar

beträffande kraven på praktisk och vetenskaplig kompetens och

utbildning.

Vad slutligen den av de sakkunniga föreslagna lösningen av pensionsfrågan

beträffar, har i ett flertal yttranden betonats vikten av att denna fråga utan

tidsutdräkt regleras. Å andra sidan har statskontoret härutinnan hävdat, att

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ett medgivande av pensionsrätt för till det lokala museiväsendet knutna befattningshavare,

avlönade med avkastningen från lönefonder, skulle falla utom

ramen för statens pensionsanstalts nuvarande verksamhet. Statskontoret har

därför icke på denna punkt kunnat biträda de sakkunnigas förslag och anser,

att frågan örn statens medverkan till en pensionering av dessa tjänstemän

icke bör upptagas till slutgiltig prövning, förrän en fastare organisation på

området åvägabragts. Statens pensionsanstalt erinrar om att som villkor för

anslutning till anstalten av nya grupper befattningshavare hittills i allmänhet

gällt, att den verksamhet, i vilken befattningshavarna äro anställda, är av

klart allmännyttig natur samt besitter stabilitet och fasthet i organisationen,

ävensom att statsmakterna genom årliga anslag stödja verksamheten och i

samband därmed utöva kontroll över densamma. Ehuru landsantikvariernas

verksamhet torde vara av sådan allmännyttig natur, att pensionering genom

statens pensionsanstalt med hänsyn uteslutande härtill borde kunna ifrågakomma,

framgår dock av de sakkunnigas betänkande, att densamma icke

vid tidpunkten för utredningen kunnat anses besitta en fast organisation;

pensionsanstalten anser sig därför icke kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag

i vad avser pensionering av nämnda befattningshavare.

Vitterhetsakademiens förslag av år 1944.

Akademien.

I sin nu gjorda framställning erinrar vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien

om att sedan ett antal år tillbaka avbrott skett i tilldelningen av

lotterimedel till de fonder, från vilka landsantikvariernas löner i främsta

rummet utgå. Sammanlagda summan av fonderade medel är nu 3 325 000

kronor eller i medeltal 150 000 kronor per distrikt. Även örn lönefondernas

avkastning utfyllts med anslag från andra håll, ha landsantikvarielönerna, på

några få undantag när, icke kunnat utgå med rimliga belopp, och följden har

bland annat blivit, att dessa befattningshavare i de flesta fall tvingats att söka

sig inkomster vid sidan av sin tjänst. Om landsantikvarierna skola fylla de

krav, som ställas på dem i deras arbete, och om de skola intaga en häremot

svarande ställning i samhället, måste de ha en sådan lön, att de av den

vinna skälig bärgning utan att nödgas tillgripa biinkomster.

Akademien understryker, att denna fråga varit aktuell sedan flera ar tillbaka

och erinrar om att akademien i skrivelse den 4 april 1939 hos kungl.

Maj:t anhöll om anslag av lotterimedel för att åstadkomma en provisorisk

lönereglering för landsantikvarierna, vilken framställning dock icke föranlett

någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Det förslag akademien nu framlägger bygger på att en landsantikvaries

lön skall vara minst 12 000 kronor per år, motsvarande ungefär en antikvaries

lön vid statens historiska museum. En tredjedel av denna lön anses

böra bestridas genom lokala anslag och två tredjedelar av statsmedel. Vad

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Marits proposition nr 223.

som för täckande av sistnämnda två tredjedelar överstiger ränteavkastningen

av befintlig lönefond skall enligt förslaget utgå såsom ett årligt statsbidrag,

uppfört å riksstaten under rubriken Understöd åt vetenskap, vitterhet

och konst m. m. och ställt till akademiens förfogande för att av denna fördelas

till de olika provinsförbunden.

Vid beräkningen av det årliga statsbidragets storlek anser sig akademien

kunna utgå från att lönefonderna förräntas efter 3,5 procent. Med en fond

av 150 000 kronor tänkes avkastningen sålunda utgöra 5 250 kronor, och

det årliga statsbidraget beräknas till (8 000 — 5 250 =) 2 750 kronor. I enlighet

härmed skulle för landets 22 landsantikvariedistrikt erfordras statliga

medel uppgående till (8 000 X 22 =) 176 000 kronor. Ränteavkastningen å

de nuvarande genom tilldelning av lotterimedel tillkomna lönefonderna uppgår

enligt ovannämnda beräkningsgrund till 116 375 kronor. Såsom årligt

statsbidrag skulle alltså krävas (176 000 — 116 375 =) 59 625 kronor

eller i runt tal 60 000 kronor.

Såsom villkor för erhållande av statsbidrag skulle gälla, att ett årligt

lönebidrag ej understigande 4 000 kronor anskaffas av vederbörande provinsförbund

från landsting, stad, kommun, bank eller på annat sätt, att

landsantikvarierna icke utan särskilt tillstånd av riksantikvarieämbetet

få inneha annan befattning samt att deras insatser i den allmänna kulturminnesvården

givas största möjliga omfattning.

Till akademiens framställning är fogad en tablå, utvisande bland annat

lönefondernas storlek, landsantikvariernas nuvarande avlöningsförhållanden

och det statliga anslagsbehovet för varje särskild organisation. Denna

sammanställning torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet i detta

ärende.

Akademien berör i sin skrivelse även frågan om en jämkning av tvenne

landsantikvariedistrikt, nämligen Dalslands och Västergötlands, varvid akademien

finner skäl tala för en sådan fördelning, att Skaraborgs län och

Älvsborgs län i stället bilda var sitt distrikt.

Som ett framtidsönskemål ifrågasättes en uppdelning även av Älvsborgs

läns distrikt, varvid Sjuhäradsbygden med Borås museum skulle avskiljas

från länets nordligare delar.

Yttranden över akademiens förslag.

Över akademiens nu föreliggande förslag har efter remiss yttrande avgivits

av statskontoret, varjämte styrelserna för de närmast berörda länsoch

landskapsorganisationema samt för samfundet för hembygdsvård och

för svenska museimannaföreningen beretts tillfälle att yttra sig. Landsantikvarier

eller med dem jämställda fackutbildade tjänstemän finnas anställda

vid Skånes hembygdsförbund, Blekinge musei- och hembygdsförbund,

Hallands museiförening, föreningen för Smålands fornminnen och

kulturhistoria, Norra Smålands fornminnes- och Jönköpings läns hemb

bygdsförbund, Kalmar läns fornminnesförening, föreningen Gotlands fornvänner,

Östergötlands fornminnes- och museiförening, Västergötlands forn
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. May.ts ''proposition nr 22S.

minnesförening, kulturminnesrådet i Göteborgs och Bohus Ilin, Dalslands

forn minnes- och hembygdsförbund, Värmlands fornminnes- och

museiförening, föreningen Örebro läais museum, Södermanlands hembygdsförbund,

Västmanlands fornminnesförening, Upplands fornminnesförening,

Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund, Gästrike-Hälsinge

hembygdsförbund, Jämtlands läns museiförening, kulturhistoriska museet

Murberget, Härnösand samt Västerbottens läns hembygdsförening och

Norrbottens läns hembygdsförening. Styrelserna för samtliga dessa föreningar

lia efter remiss inkommit med utlåtanden i ärendet. Slutligen lia

även styrelserna för Norra Hallands kulturhistoriska förening och Hallands

hembygdsförbund beretts tillfälle att yttra sig, varav de jämväl begagnat sig.

Statskontoret erinrar till en början örn att akademiens den 4 april 1939

framlagda förslag till en provisorisk lönereglering för landsantikvarierna

byggde på att befattningshavare med heltidsanställning skulle erhålla en

minimilön av 8 000 kronor för år, samt att, intill dess de genom lotterimedel

skapade lönefonderna uppbringats till erforderlig storlek, ett särskilt

belopp av lotterimedel skulle ställas till förfogande för att täcka halva skillnaden

mellan den nyss angivna minimilönen och lönefondernas efter 3 procent

beräknade avkastning. För budgetåret 1939/40 begärde vitterhetsakademien

ett belopp av 30 000 kronor för ändamålet. I utlåtande över förslaget

den 1 augusti 1939 föreslog statskontoret, som i sak icke hade något

att erinra mot bifall till framställningen, att det ifrågasatta beloppet, i mån

av tillgång, skulle anvisas att utgå ur lotterimedelsfonden.

I nu föreliggande förslag har akademien ansett minimilönen för en landsantikvarie

icke kunna sättas lägre än till 12 000 kronor för ar, vilket belopp

_ i betraktande av att de rörliga tilläggsförmånerna för statliga befattningshavare

sedan andra kvartalet 1939 ökats med (31—3 =) 28 procent

— ligger cirka 15 procent högre än den av akademien år 1939 föreslagna

minimilönen. Någon motivering härför har icke lämnats. En minimilön

av 10 500 kronor för år skulle bättre motsvara det tidigare förslaget och

bör enligt statskontorets mening tagas till utgångspunkt vid bestämmandet

av landsantikvaries löneställning.

Av minimilönen skulle enligt förslaget en tredjedel täckas av lokala anslag

och två tredjedelar genom avkastning av lönefond samt därutöver i

erforderlig utsträckning genom anslag å riksstaten. Mot den sålunda föreslagna

fördelningsgrunden finner statskontoret i och för sig icke anledning

till erinran. Vad däremot angår frågan, i vilken ordning medel skola ställas

till förfogande i de fall, då avkastning av lönefond icke uppgår till två

tredjedelar av minimilönen, erinrar statskontoret, att understöd till provinsmuseerna

tidigare utgått av lotterimedel. Så skedde jämväl efter det

1938 års riksdag godkänt grunderna för fördelning av lotterimedel, enligt

vilka grunder hälften av inkomsterna skulle tillfalla den allmänna budgeten

och hälften lotterimedelsfonden, varifrån skulle utgå bidrag för vissa kulturella

ändamål m. m. Alltsedan 1939 års urtima riksdag har emellertid

på grund av det statsfinansiella läget en jämkning skett i denna fördelnings

grund till förmån för den allmänna budgeten, varigenom bidragen frän

lotterimedelsfonden måst begränsas och bland annat medel till ökande av

lönefonderna vid provinsmuseerna icke kunnat ställas till förfogande. Det

torde vid sådant förhållande icke kunna anses tillfredsställande, att ända
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. May.ts ''proposition nr 223.

mål, vilka år 1939 icke ansågos vara ens av den angelägenhetsgrad, att

lotterimedel befunnos böra utgå, skola med förbigående av alltjämt av

dylika medel tillgodosedda ändamål upptagas å riksstaten. Statskontoret

uttalar därför, att ett tillmötesgående av framställningen synes förutsätta,

att medel för ändamålet kunna disponeras från lotterimedelsfonden.

Styrelserna för samfundet för hembygdsvård och för svenska museimannaföreningen

tillstyrka förslaget och betona, att det måste anses vara

ett allmänt önskemål, att landsantikvariernas löneförhållanden förbättras.

De lokala organisationerna uttala likaledes nära nog enstämmigt sin tillfredsställelse

över den av akademien föreslagna löneregleringen och förklara

sig övertygade örn att de skola kunna uppbringa de anslag, som enligt förslaget

krävas för utfyllnad av lönerna. I åtskilliga fall finnas redan medel

för ändamålet tillgängliga, i andra ha styrelserna under hand satt sig i förbindelse

med representanter för olika korporationer och mötts av stor förståelse.

Aven styrelsen för Norrbottens läns hembygdsförening finner en lösning

av landsantikvariernas lönefråga mycket angelägen. Uppenbarligen är

emellertid förslaget ett steg i riktning mot ett förstatligande av landsantikvarietjänsterna,

och styrelsen vill med hänsyn härtill uttala som sin bestämda

mening, att den lyckligaste lösningen vore, örn staten helt toge på

sig ansvaret för avlöningen av samtliga landsantikvarier. Den förräntning

av förefintliga avlöningsfonder efter 3.5 procent, med vilken räknas i förslaget,

finner styrelsen vara väl hög med tanke på framtiden. Det synes

under sådana omständigheter rimligare, att staten återtager lönefondernas

kapital och infogar landsantikvarietjänsterna i det statliga lönesystemet.

Det kunde enligt styrelsens mening också tänkas, att lönefonderna alltjämt

finge disponeras av respektive förening, varvid avkastningen skulle få användas

för sådana utgifter som resekostnader och expenser för landsantikvarien,

avlöning av fackutbildad amanuens och av vaktmästare m. m.

Lokalt anslag för landsantikvariens lönereglering torde endast kunna erhållas

av landstinget och utsikterna härtill te sig för länets vidkommande

icke gynnsamma. Styrelsen föreslår för sin del en allsidig utredning, syftande

till landsantikvariebefattningarnas förstatligande och infogande i civilstatens

lönesystem.

Styrelsen för Jämtlands läns museiförening finner den föreslagna minimilönen

tillfredsställande som grundlön men ifrågasätter, örn icke därjämte,

i likhet med vad som är fallet vid statliga tjänster av liknande natur, borde

utgå dyrtids- och kristillägg, förslagsvis enligt de normer, som tillämpas i

det s. k. ramavtalet.

I några yttranden ha framhållits vissa särskilda problem, som uppstå

i samband med förslagets genomförande och den nya organisationens anpassning

efter nu rådande förhållanden.

Styrelsen för Upplands fornminnesförening erinrar sålunda om att föreningen

sedan åtskilliga år har två fackutbildade befattningshavare i sin

tjänst, den ene med titeln landsantikvarie, den andre med titeln intendent.

Till den senares funktioner, vilka huvudsakligen falla inom folkkulturens

och hembygdsrörelsens områden, hör föreståndarskapet för föreningens mu
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

selim, Upplandsmuseet i Uppsala. Då endast landsantikvarien avses kornma

i åtnjutande av det av akademien föreslagna statliga lönebidraget och

fornminnesföreningen icke av egna medel kan bereda intendenten samma

löneförbättring, kommer vid förslagets genomförande likställdheten i lönehänscende

mellan de båda tjänstemännen att upphöra. Det hade varit

önskvärt att regleringen omfattat även sådana tjänstemän, som i stort sett

likställda med landsantikvarierna i organisationernas tjänst äro verksamma

inom kulturminnesvårdens vidsträckta område. Styrelsen inser emellertid,

att svårigheter föreligga att lösa frågan efter dessa vidare riktlinjer

och finner dessa ytterligare önskemål icke böra stå hindrande i vägen för

förverkligandet av det nu framlagda förslaget.

Ett problem av liknande art erbjuda förhållandena i Halland. Den befintliga

lönefonden disponeras i detta landskap av Hallands hembygdsförbund,

och avkastningen av densamma är genom ett styrelsebeslut den 8

januari 1940 så fördelad, att en fjärdedel tillfaller Hallands museiförening

i Halmstad och tre fjärdedelar Norra Hallands kulturhistoriska förening i

Varberg, dock att örn sistnämnda tre fjärdedelar av avkastningen skulle

överstiga ett belopp av 6 000 kronor, återstoden tillfaller Hallands museiförening.

Enligt Kungl. Maj:ts resolution skall avkastningen användas »för

avlöning av tjänsteman hos förbundet». Ett genomförande av nu föreliggande

förslag till lönereglering för landsantikvarierna skulle medföra, att

hela avkastningen av den avlöningsfond, som hembygdsförbundet disponerar,

bomme att disponeras för den av museiföreningen anställde befattningshavaren.

Styrelsen för Hallands hembygdsförbund anför med anledning

härav:

Mellan de båda museerna i Halmstad och Varberg finnes sedan 1930 en

överenskommelse om uppdelning av verksamheten inom länet. Beträffande

inköpen av föremål inriktar sig sålunda museet i Halmstad i första hand

på södra och museet i Varberg på norra delen av landskapet. Samtidigt

ägnar sig Norra Hallands kulturhistoriska förening främst åt allmogekulturen,

i synnerhet arbetslivet, medan Hallands museiförening specialiserat

sig på förhistorisk och medeltida odling, konst, högreståndskultur och allmogens

byggnader. Förbundsstyrelsen har genom den ovannämnda fördelningen

av disponibla lönemedel sökt likställa de båda intendenterna i lönehänseende,

då museet i Halmstad ägt möjligheter att av egna medel bidraga

med större belopp till avlöningen av sin intendent än museet i Varberg.

Styrelsen hemställer därför att, om lönefrågan för intendenten i Varberg

ej kan lösas inom ramen av det nu framlagda förslaget, denna på grund

av de för Halland speciella förhållandena på det museala området får sin

lösning genom särskilt anslag.

Styrelsen för Hallands kulturhistoriska förening anser det obestridligt, att

Varbergs museum är berättigat att jämställas med andra provinsmuseer och

att dess intendent i lönehänseende bör givas samma ställning som övriga

här ifrågavarande museitjänstemän, de s. k. landsantikvarierna, föreningen

önskar dock understryka’ att det kan erbjuda svårigheter att anskaffa det

erforderliga lokala bidraget och anser det önskvärt, att organisationerna

kumle befrias från detta villkor för åtnjutande av det statliga anslaget.

Styrelsen för Hallands museiförening har förklarat sig intet lia att erinra

Bihang till riksdagens protokoll 19h5. 1 sami Nr SJ! SS3. •*

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Departe
mentschefen.

Kungl. Majlis proposition nr *223.

mot att även Varbergs museum erhåller ett anslag, som skulle medge att

lonen till intendenten vid detta museum ordnas på tillfredsställande sätt.

Den i akademiens förslag upptagna gränsregleringen av de båda landsantikvariedistrikt,

som omfatta Dalsland och Västergötland, finner styrelsen

för Dalslands fornminnes- och hembygdsförbund ändamålsenlig och

genomförbar. Styrelsen förutsätter dock, att hinder härigenom icke kommer

att möta för landsantikvarien att i första rummet bekläda intendentssysslan

vid det centralmuseum för och inom Dalsland, som en gång kan komma

till stånd. Icke heller styrelsen för Västergötlands fornminnesförening har

något att erinra mot den föreslagna regleringen men förutsätter, att denna

fråga ännu en gång underställes styrelsen för ett definitivt avgörande.

Beträffande organisationen av kulturminnesvården i Bohuslän anför kulturminnesrådet

i Göteborgs och Bohus län följande.

Det är uppenbart, att en verksamhet av sådan art och omfattning som

den här berörda kräver ledning av en vetenskaplig och musealt skolad kraft,

som tar möjlighet att helt ägna sig däråt. Detta önskemål har emellertid för

Bohusläns del hittills icke kunnat realiseras. I avvaktan på att så skall bli

möjligt har verksamheten hittills letts av tjänstemän vid Göteborgs museum.

Intendenten för detta museums arkeologiska avdelning, som även är

sekreterare hos Göteborgs och Bohus läns fornminnesförening, har svarat

för arbeten inom det förhistoriska området. Ärenden rörande kyrkliga och

andra byggnadsminnesmärken av konsthistorisk art ha av riksantikvarien

remitterats till intendenten för detta museums historiska avdelning. Verksamheten

berörande folkkulturens skilda fält, som i ett landskap av Bohusläns

karaktar blir den mest omfattande, har letts av amanuensen för allmogesamlingarna

vid Göteborgs museums historiska avdelning, som också vant

kulturmmnesrådets sekreterare och verkställande tjänsteman samt konsulent

tor ortsforeningarna. Det är emellertid tydligt, att en dylik provisorisk organisation

icke i längden kan bibehållas utan snarast måste ersättas av en mera

ändamålsenlig. Härvid synes det lämpligt att, såsom akademien föreslagit,

Bohuslan i likhet med andra landskap erhåller en heltidsanställd landsantikvarie

med anknytning till Göteborgs museum, till vars samlingar han för

sitt arbete ständigt behöver ha tillgång. Kulturminnesrådet kommer därför

snarast att göra framställningar för erhållande av de lokala anslag, som erfordras

till täckande av tredjedelen i hans minimilön.

I samtliga de yttranden, som avgivits av de lokala organisationerna, betonas

det angelägna i att också landsantikvariernas pensionering snarast

möjligt ordnas på tillfredsställande sätt. Den föreslagna anslutningen till

statens pensionsanstalt, varvid organisationerna skulle inträda som huvudmän,

betraktas allmänt som en lycklig och betryggande lösning.

I likhet med vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien anser jag, att

landsantikvariernas lönefraga nu bör lösas. De ökade arbetsuppgifter, som

den nya fornminneslagen ålägger den kulturminnesvårdande myndigheten,

komma utan tvivel att i ännu högre grad än vad som tidigare varit fallet

kräva en verkligt effektiv, lokalt förankrad organisation på detta område.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr %''£3.

Det måste samtidigt vara av stor betydelse för provinserna själva att inom

räckhåll ha representanter för den viktiga sida inom kulturlivet, som det

här gäller. Det svenska provinsmuseiväsendet har, sedan landsantikvarieinstitutionen

blivit införd och statligt stöd för museibyggnaders uppförande lämnats,

nått ett uppsving, som väckt berättigad uppmärksamhet utomlands,

icke minst i våra grannländer, och som varit av största betydelse ej endast för

svensk kulturminnesvård utan även för det kulturella livet i allmänhet i våra

bygder. Det har varit betydelsefullt, att härigenom de skilda landskapens

kulturella självhävdelse fått ett viktigt stöd och onödig centralisering av museiväsendet

till huvudstaden undvikits. De uppnådda resultaten kunna emellertid

på flera håll komma att äventyras och den fortsatta utvecklingen hämmas,

därest icke en ekonomisk konsolidering av den provinsiella kulturminnesvården

genom en omreglering av landsantikvariernas löner och sättet

för lönekostnadernas finansiering, nu genomföres. Förutsättningarna för en

sådan konsolidering synas vara goda, därest vitterhetsakademiens förslag,

som bygger på en samverkan mellan staten och de lokala intressena, vinner

statsmakternas bifall. Såsom framgått av den lämnade redogörelsen

har riksdagen vid flera tillfällen under de senaste årtiondena ådagalagt sitt

intresse för hithörande spörsmål.

Det av vitterhetsakademien framlagda förslaget till lösning av lönefrågan

synes mig kunna i sina huvuddrag godtagas. Med hänsyn till de skiljaktigheter

med avseende å tjänstgöringsförhållanden m. m., som för närvarande

förefinnas och måhända ännu någon tid framåt komma att föreligga de olika

landsantikvarierna emellan anser jag det dock icke lämpligt att — såsom

akademien föreslagit — vid bestämmandet av statsbidraget utgå från en minimiavlöning

av 12 000 kronor för samtliga befattningshavare. Jag förordar

i stället, att statsbidraget i varje särskilt fall bestämmes så, att detsamma

jämte avkastningen av vederbörande lönefond uppgår till två tredjedelar

av landsantikvariens sammanlagda avlöning, dock att summan av

lönefondsavkastningen och statsbidraget i intet fall må överstiga 8 000 kronor

för varje befattningshavare. Såsom villkor för statsbidrag bör gälla,

att löneförmånerna prövats skäliga av riksantikvarieämbetet med hänsyn

tagen till tjänstgöringsförhållandena, befattningshavarens kvalifikationer

samt övriga på frågan inverkande omständigheter. Jag förutsätter vidare,

att det hittills tillämpade förfaringssättet ifråga örn tillsättningen kommer

att följas även i fortsättningen, varvid sålunda riksantikvarieämbetet har

att bedöma kompetensen hos sökande till landsantikvariebefattning. För

egen del anser jag önskvärt, att innehavare av landsantikvariebefattning

har avlagt filosofie licentiatexamen eller besitter däremot svarande, styrkta

vetenskapliga kvalifikationer. Vid tillsättandet av här ifrågavarande befattningar

torde därför detta kompetenskrav i regel böra upprätthållas. Det synes

vara ändamålsenligt, att i de fall, där så icke redan skett, de lokala organisationerna

underställa Kungl. Majit sina stadgar för fastställelse. Det torde

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Marits proposition nr 223.

få ankomma på Kungl. Majit att efter hörande av riksantikvarieämbetet uppställa

de villkor för statsbidragets utgående, som kunna befinnas lämpliga.

Inom vissa distrikt uppgå för närvarande de lokala anslagen till vederbörande

landsantikvaries avlöning till högre belopp än som förutsatts såsom

minimibidrag enligt akademiens förslag. Då ett genomförande av det

nu ifrågavarande statsbidragssystemet givetvis icke bör föranleda minskning

av de lokala organens ekonomiska stöd åt kulturminnesvården, förutsätter

jag, att de nu till vederbörande landsantikvaries avlönande utgående

lokala bidragen skola, i den mån de i fortsättningen icke erfordras för nämnda

ändamål, dock alltjämt komma kulturminnesvården inom distriktet till

godo. Vid prövningen av framställningar om statsbidrag från nu ifrågavarande

anslag bör uppmärksamhet ägnas även åt sistberörda spörsmål.

Då det här gäller tjänstemän, som — samtidigt med att de fylla en viktig

statsfunktion — ha att företräda betydelsefulla lokala intressen, synes

det ur vissa synpunkter vara en fördel, att kostnaderna för organisationen

icke helt utgå av statsmedel. Jag förbiser härvid icke, att en viss ojämnhet

i belastningen på de lokala organisationerna kan inträda genom att några

av dessa påtagit sig större förpliktelser än andra i avsikt att intensifiera det

kulturminnesvårdande arbetet. I de avgivna yttrandena har detta betonats

för Upplands och särskilt för Hallands vidkommande. Inom vart och ett av

dessa landskap äro två tjänstemän av nu berört slag knutna till organisationen,

vax och en med en viss specialisering beträffande arbetsuppgifterna. Särskilt i

sistnämnda landskap kompliceras förhållandena av att där finnas två större

museer, som sinsemellan fördelat sina samlingsområden såväl geografiskt

som sakligt. Jag utgår från, att i sistnämnda särpräglade undantagsfall vederbörande

sammanslutning skall från nu ifrågavarande anslag kunna erhålla

det stöd, som befinnes nödvändigt för upprätthållande av den nuvarande

organisationen, varvid de i det föregående angivna grunderna för

lönebidragets beräkning böra vinna tillämpning.

En ny uppdelning av de båda landsantikvariedistrikt, som omfatta Dalsland

och Västergötland, bör tydligen ske i anslutning till den nu föreslagna

regleringen. Jag utgår vidare från att en landsantikvariebefattning med heltidstjänstgöring

kommer att inrättas för Bohuslän.

Akademien har i sin hemställan räknat med en avkastning av lönefonderna

efter 3,5 procent. I stort sett torde fonderna också för närvarande

vara placerade sa, att detta krav uppfylles. Med utgångspunkt härifrån erfordras

enligt vitterhetsakademiens beräkningar ett anslag av statsmedel

av 60 000 kronor. De av mig i det föregående förordade jämkningarna synas

icke böra föranleda ändring av uppskattningen av det sammanlagda

medelsbehovet för nästa budgetår. Anslaget, vilket torde böra betecknas

såsom förslagsanslag samt disponeras av vitterhetsakademien, torde följaktligen

böra uppföras med det av akademien äskade beloppet.

Vaa beträffar akademiens hemställan örn en lösning av landsantikvari
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ernås pensioneringsfråga genom anslutning till statens pensionsanstalt är

jag icke beredd att nu framlägga något förslag. Visserligen bli de av statskontoret

och statens pensionsanstalt i remissyttrandena år 1938 gjorda invändningarna

mot en sådan anslutning icke längre giltiga, därest den nu

föreslagna löneregleringen genomföres. Genom särskilt tillkallade sakkunniga

inom finansdepartementet pågår emellertid för närvarande en utredning

rörande statens pensionsanstalts verksamhet m. m. Innan denna avslutats,

kan ett ställningstagande i pensioneringsfrågan icke ske. Emellertid torde

föreliggande framställning böra överlämnas till de sakkunniga för att av

dem beaktas vid fullgörandet av deras uppdrag.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört, hemställer jag, att

Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

till Vitterhets- historie- och antikvitetsakademien: Bidrag

till avlöning åt landsantikvarier för budgetåret 1945/46 anvisa

ett förslagsanslag av................kronor 60 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Cederstrand.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga.

Föreningens namn

Distrikt

Lönefond

kr.

Årlig avkast-

ning efter

31/* % kr.

Statligt

anslags- behov kr.

Landsantikvariens

nuvarande lön kr.

Anmärkningar

Skånes hembygdsförbund

Skåne

150 000

5 250

2 750

8 400 fr. o. m. 7? 1944

Landsantikvarien förestår ic- ke något museum, utan ägnar

sitt arbete åt den yttre kul- turminnesvården i hela Skå- ne samt åt landskapets byg- derå useer. Expedition i Lund.

Blekinge musei- och hembygds- förbund

Blekinge län

200 000

7 000

1000

6 600 jämte 20.7 % dyrtids- tillägg.

Befattningen skall nytillsät- tas med här angiven lön.

Hallands hembygdsförbund

Halland

200 000

7 000

1000

7 500 (inkl. ålderstillägg)

jämte dyrtidstillägg, 700

Landsantikvarien är före- ståndare för Hallands muse- um i Halmstad. Av lönefon- dens räntemedel utgår f. n.

även anslag till förestånda- ren för museet i Varberg.

Föreningen för Smålands forn- minnen och kulturhistoria

Kronobergs län

175 000

G 125

1875

5 600 jämte fri bostad och

pens.avg. c.a 500

Norra Smålands fornminnes- och

Jönköpings läns hembygdsför- bund

Jönköpings län

150 000

5 250

2 750

6 500 (inkl. ålderstillägg)

jämte rörligt tillägg, c:a

1 500, och pens.avg. 1 102

Kalmar läns fornminnesförening

Kalmar län

150 000

5 250

2 750

12 000 (inkl. 3 ålderstillägg)

Föreningen Gotlands fornvänner

Gotland

150 000

6 250

2 750

4 200 jämte 18 % dyrtids- tillägg

Landsantikvarien tjänstgör

endast 6 månader.

Östergötlands fornminnes- och

museiförening

Östergötland

150 000

5 250

2 750

9 000 (inkl. 3 ålderstillägg)

samt 20 % dyrtidstillägg

VÖstergötlands fornminnesföre- ning

Västergötland (m.

und. av vissa t.

Dalsland grän- sande socknar)

150 000

5 250

2 750

9 200 jämte pens.avg. 1 115

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Föreningens namn

Distrikt

Lönefond

kr.

Årlig avkast-

ning efter

3‘A % kr.

Statligt

anslags- behov kr.

Landsantikvariens

nuvarande lön kr.

Anmärkningar

Kulturminnesrådet i Göteborgs

och Bohus län

Göteborgs och

Bohus län

Ilo 000

3 850

4150

2 400

Tjänstemannen är icke att

anse såsom landsantikvarie.

Han är knuten till Göteborgs

museum men utför i Kultur- minnesrådets tjänst etnolo- giska undersökningar och

därmed samhörande kultur- minnesvårdande verksamhet.

Dalslands f omminnes- och hem- bygdsförbund

Dalsland o. vissa

angränsande

socknar i Älvs- borgs län

150 000

5 250

2 750

4120 jämte pens.avg. 493

Värmlands fomminnes- och musei- förening

Värmland

150 000

5 250

2 750

10 000 jämte 15 % dyrtids- tillägg

Föreningen Örebro läns museum

Örebro län

150 000

5 250

2 750

9 000 (inkl. 2 ålderstillägg)

jämte dyrtidstillägg, 1 350

och pens.avg.

Södermanlands hembygdsförbund

Södermanland

150 000

5 250

2 750

7 800 jämte pens.avg. 1 400

Västmanlands fornminnesförening

Västmanlands

län

150 000

5 250

2 750

7 200 (inkl. 2 ålderstillägg)

jämte dyrtidstillägg, 960

samt pens.avg. 450

Upplands fornminnesförening

Uppland

165 000

5 775

2 225

6 000 jämte dyrtidstillägg

1200, samt avsättn. till

pens. 500

Landsantikvarien förestår ic- ke något museeum, utan äg- nar sitt arbete åt den yttre

kulturminnesvården i hela

landskapet Uppland. Före- ningen har särskild intendent

för Upplandsmuseet i Upp- sala. Landsantikvariens ex- pedition i Uppsala.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 323.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stockholm 1945 Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.

Föreningens namn

Distrikt

Lönefond

kr.

Dalarnas fornminnes- och hem- bygdsförbund

Kopparbergs

län

150 000

Gästrike-Hälsinge hembygdsför- bund

Gästrikland och

Hälsingland

175 000

Jämtlands läns museiförening

Jämtlands län

150 000

Kulturhistoriska föreningen Mur- berget

Västernorrlands

län

100 000

Västerbottens läns hembygdsför- ening

Västerbottens

län

50 000

Norrbottens läns hembygdsföre- ning

Norrbottens

län

200 000

Summa

3 325 000

Årlig avkast
ning

efter

3 7» % kr.

5 250

6125

5 250

3 500

1 750

7 000

116 375

v

Statligt

anslags- behov kr.

Landsantikvariens

nuvarande lön kr.

Anmärkningar

2 750

8 500 (inkl. ålderstillägg)

jämte kristillägg å 15 %

samt pens.avg. 666

1875

7 000 jämte 10 % dyrtids- tillägg samt såsom inten- dent för Gävle museum

5 050 (inkl. dyrtidstillägg)

och fri bostad ävensom

bidrag till avg. för änke- pens. 442

2 750

10 300 jämte kristillägg ef- ter 19,6 % på 5 500, 20,7 %

på 3 600 och 16 % på 1 200

4 500

6 596

Landsantikvariefrågan icke

slutgiltigt ordnad. Tjänste- mannen tjänstgör för när- varande huvudsakligen så- som föreståndare för museet

å Murberget i Härnösand.

6 250

5 520

Tjänstemannen utför en

landsantikvaries åligganden,

ehuru han ännu ej erhållit

landsantikvaries titel.

1000

8 515 (inkl. pens.avg.)

59 625

Kungl. Majds proposition nr 223.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:338 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till avlöning av landsantikvarier m. m., jämte i ämnet väckta motioner. s. 10 i texten
  2. SU 1945:157 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående bidrag till avlöning av landsantikvarier m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 13 i texten