Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag), m. m

1945-02-23 · 194 sidor, varav 185 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 185 av 194 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:227, Med förslag till lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

1

Nr 227.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn

samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag),

m. m.; given Stockholms slott den 23 februari 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående

ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd

(barnavårdslag) ävensom till lag angående ändrad lydelse av

32 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården,

dels anhålla om riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning

om ändrad lydelse av 7 § stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående

enskilda sjukhem och förlossningshem,

dels ock föreslå riksdagen att bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande

till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 227.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

Förslag

till

Lag

angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 och 2 mom. samt 17, 18, 20, 21, 33, 34,

39 42, 49 53, 55—57, 59, 60, 73, 80 och 86 §§ lagen den 6 juni 1924 örn

samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, att till 85 § sagda lag skall fogas ett nytt

moment, betecknat 3 morn., av nedan angiven lydelse, att i samma lag skola

införas sex nya paragrafer, betecknade 41 a, 42 a, 42 b, 51 a, 60 a och 80 a §§,

av nedanstående lydelse, att i nämnda lag rubrikerna till 5 och 7 kap. ävensom

underrubrikerna näst före 39, 51 och 59 §§ skola erhålla ändrad lydelse

på sätt framgår av det följande, samt att näst före 60 a § skall insättas

en underrubrik av lydelse som nedan angives.

2 §■

1 mom. Barnavårdsnämnden har---dess åtgärder.

Särskilt åligger det nämnden

att, i fall som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvårdade

eller för annan fara till hälsan utsatta barn samt barn, som äro vanartade

eller i fara att bliva vanartade, ävensom ungdom, som befinnes föra

ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart;

att, på sätt i 29 § stadgas, omhändertaga nödställda, sjuka och värnlösa

barn;

att, enligt bestämmelserna i 42 och 42 a §§ samt de närmare föreskrifter

Konungen meddelar, övervaka de inom kommunen förefintliga barnavårdsanstalternas

verksamhet; samt

att, enligt bestämmelserna i 7 kap. och de närmare föreskrifter Konungen

meddelar, öva kontroll över fosterbarnsvården.

Jämväl i----- och handhavande.

Hurusom den---i kommunallagarna.

2 mom. Barnavårdsnämnden bör verka för förbättrad barn- och ungdomsvård

och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleda,

söka främja tillkomsten och utvecklingen av barnavårdsanstalter ävensom

andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd.

Senaste lydelse, se beträffande 2 § 1 mom. SFS 1944:168, beträffande 2 § 2 mom

1936:266, beträffande 18, 20, 40 och 73 §§ SFS 1934:204, beträffande 21 § SFS

: 387 samt beträffande 41, 42 och 59 §§ SFS 1931: 171

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 3

17 §■

Vill någon -----— eller ordföranden.

Kommunal myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens

tjänst så ock i dylik tjänst ej anställd läkare, sjuksköterska eller

barnmorska hava att, då de i sin verksamhet erhållit kännedom om förhållanden,

som böra föranleda nämndens ingripande, ofördröjligen göra

anmälan därom.

18 §.

Har hos--— nämndens överläggning.

Förekommer anledning antaga, att vanart eller annat missförhållande

är beroende på eller förenat med sjukdom eller kroppslig eller andlig brist

eller svaghet hos barnet, skall, till utrönande av behovet av ingripande och de

lämpliga formerna därför, läkares yttrande inhämtas. För sådant ändamål

må central för psykisk hama- och ungdomsvård anlitas. Har yttrande

inhämtats av läkare, som icke är knuten till sådan central, skall, om

denne så finner erforderligt, hänvändelse ske till dylik central, som

må vara upprättad av vederbörande landsting. Nämnden har härvid i fall av

behov att medverka till att den, mot vilken ingripande ifrågasättes,

för undersökning eller observation inställes å centralen. Läkares yttrande

skall ock inhämtas, där missförhållande kan antagas bero på sjukdom hos

föräldrarna eller annan, som vistas i hemmet.

Därest ingripande — —- •— i överläggningen.

Påkallas ingripande---befrämjas därigenom.

Därest utredning — ---i ärendet.

Tillhör den — ---i ärendet.

20 §.

Länsstyrelserna hava---omständigheterna påkallas.

Vid sin befattning med kommunernas barnavård skola länsstyrelserna

hava biträde av barnavårdskonsulenter och barnavårdsassistenter, vilka jämväl

skola hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande

barnavården. Befattningen som bamavårdskonsulent skall innehavas av fattigvårdskonsulent,

varom förmäles i lagen örn fattigvården. Konungen utfärdar

instruktion för fattigvårdskonsulenterna i deras egenskap av jämväl

barnavårdskonsulenter samt meddelar närmare bestämmelser angående

barnavårdsassistenternas verksamhet.

Där så — ■—• — ungdoms vård.

21 §.

Jämte det övervakande av samhällets barnavård, som enligt 20 § åligger

länsstyrelserna, ankommer det på socialstyrelsen att med biträde av .statens

inspektör för fattigvård och barnavård verka för barnavårdens ändamåls
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 227.

enliga ordnande och främja dess utveckling. Verksamheten vid barnavårdsanstalter

varom i 5 kap. sägs skall stå under socialstyrelsens tillsyn. I fråga

om socialstyrelsens och inspektörens åligganden i här nämnda hänseenden

meddelar Konungen närmare föreskrifter.

Angående tillsyn---förordnar Konungen.

33 §.

Kan avgörande ej omedelbart träffas rörande den för omhändertaget barn

lämpligaste vårdformen, bör barnet, där så kan ske, tills vidare intagas i

upptagning shem, varom förmäles i 5 kap. Står plats å upptagningshem

inom landstingsområdet ej omedelbart till buds, må barnet för tillfället intagas

i anstalt, som omförmäles i 31 § lagen om fattigvården, men må ej

utan medgivande av länsstyrelsen vårdas därstädes under längre tid än en

månad.

34 §.

1 mom. Omhändertaget barn, som icke är vanartat, skall, där ej särskilda

omständigheter annat föranleda, utackorderas i ett för ändamålet lämpat

enskilt hem.

Utackordering får---rättigheter angivas.

2 mom. Föranleda särskilda —--—5 kap.

3 morn. Nämnden skall övervaka, att den, som mottagit barn till vård,

fullgör sina skyldigheter. Nämnden bör även med uppmärksamhet följa barnets

utveckling och verka för att det erhåller den utbildning, som med hänsyn

till barnets anlag och övriga omständigheter finnes lämplig.

Har barnet överlämnats till barnhem inom annan kommun, skall anmälan

härom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden därstädes.

5 kap. Om barnavårdsanstalter och skyddshem.

Barnavårdsanstalter.

39 §.

1 mom. Med barnavårdsanstalt förstås i denna lag för barns vård och uppfostran

avsedd anstalt, som ej är att hänföra till sjukhus, sjukhem, anstalt

för abnorma eller vanföra, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt eller skoldistrikt

tillhörigt skolhem.

2 mom. Särskilda former av barnavårdsanstalter äro barnhem, barnkolonier

och anstalter för halvöppen barnavård.

Särskilda former av barnhem äro

a) spädbarnshem, för vård av späda barn, vilka icke åtföljas av sina

mödrar;

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

b) mödrahem, för vård huvudsakligen av späda barn med deras mödrar;

c) upptagningshem, för tillfällig vård och uppfostran samt observation av

barn, som fyllt ett år;

d) barnhem för varaktig vård, för vård och uppfostran under längre tid

av barn, som fyllt ett år.

Barnkolonier äro barnavårdsanstalter för sluten vard och uppfostran av

barn under sommaren eller eljest under viss begränsad del av året.

Anstalter för halvöppen barnavård äro barnavårdsanstalter för vård och

uppfostran av barn under begränsad del av dygnet.

40 §.

För varje landstingsområde skall Konungen, efter förslag av landstinget,

fastställa plan för barnhemsvårdens ordnande inom området. I planen skola

upptagas barnhem till sådant antal och av sådan art, att inom området förefintliga

behov av olika slag av barnhemsvård bliva tillgodosedda på ett ändamålsenligt

sätt. Jämväl ändring av planen fastställes av Konungen.

I den mån annan icke drager försorg därom, skall det åligga landsting att

anordna och driva barnhem, som finnas upptagna i den i första stycket omförmälda

planen. Det åligger ock landstinget att, i den mån erforderliga medel

icke annorledes tillhandahållas, bestrida kostnaderna för anordnande och

drift av annan tillhöriga barnhem, som upptagits i planen, försåvitt deras

vårdplatser äro avsedda för landstingsområdets gemensamma behov.

41 §.

1 mom. Ämnar kommun eller landsting upprätta barnhem, skall plan för

hemmet och dess verksamhet underställas Konungen eller, efter Konungens

bestämmande, socialstyrelsen. Planen må icke godkännas, med mindre hemmet

med hänsyn till belägenhet, utrymme, utrustning och övriga förhållanden

befinnes vara så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande

vård och uppfostran.

2 mom. önskar annan än kommun eller landsting upprätta barnhem, skall

tillstånd därtill sökas hos Konungen eller, efter Konungens bestämmande,

hos socialstyrelsen. Tillstånd må ej lämnas, med mindre hemmet med hänsyn

till belägenhet, utrymme och utrustning befinnes vara så beskaffat, att

där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, samt

med hänsyn till hemmets ledning, personal och ekonomiska förhållanden

trygghet kan anses föreligga för hemmets ändamålsenliga skötsel.

örn lämnat---- års ålder.

På Konungen eller, där Konungen så bestämmer, socialstyrelsen ankommer

att pröva, huruvida för barnhem, som avses i detta moment, skall finnas

reglemente, samt fastställa sådant.

3 mom. Innan barnkoloni eller anstalt för halvöppen barnavård första

gången träder i verksamhet, skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen

opaginerad Kontrollera mot PDF

t) Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

samt hos barnavårdsnämnden i den kommun, där anstalten är avsedd att

drivas.

4 mom. Vad i 1—3 morn. stadgas skall äga motsvarande tillämpning, där

den som driver barnavårdsanstalt vill flytta denna till annan lägenhet, utvidga

anstalten eller vidtaga större förändring beträffande densamma eller

där ombyte av innehavare skall ske.

41a §.

1 mom. Medgivande till intagning i barnhem lämnas för varje särskilt fall

av hemmets styrelse eller, om sådan icke finnes, av dess innehavare eller ock

av den, som därtill förordnats av styrelsen eller innehavaren. Är hemmet helt

eller till huvudsaklig del avsett för landstingsområdes gemensamma behov,

skall före intagningen, där så kan ske, samråd äga rum med barnavårdsassistenten.

Angående beslut om intagning i barnhem för varaktig vård skall den som

meddelat beslutet ofördröjligen göra anmälan till barnavårdsassistenten.

Sådan anmälan är dock ej erforderlig, där barnavårdsassistenten vid samråd

jämlikt första stycket tillstyrkt intagningen.

2 mom. Styrelse för barnhem eller, örn sådan icke finnes, hemmets innehavare

skall före den 15 januari och den 15 juli varje år till barnavårdsassistenten

lämna skriftlig uppgift å de vid nästföregående halvårsskifte i

barnhemmet intagna barn, som åtnjutit barnhemsvård i sammanlagt över

ett år.

3 morn. Länsstyrelsen äger, där det med hänsyn till barnets bästa finnes

erforderligt, förordna att barn, som intagits i visst barnhem, icke vidare må

vårdas därstädes.

42 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden skall noggrant tillse, att verksamheten vid

envar bamavardsanstalt inom kommunen bedrives med iakttagande av gällande

bestämmelser samt att förhållandena vid anstalten äro sådana, att där

intagna barn erhålla tillfredsställande vård och uppfostran och, vad angår

barnhem, erforderlig vård vid sjukdom. Särskild uppmärksamhet skall ägnas

vården av späda barn. I den mån så prövas påkallat, har nämnden att låta

verkställa undersökning av förhållandena i barnavårdsanstalt.

Finner barnavårdsnämnden, att barn, som överlämnats till barnhem inom

kommunen av barnavårdsnämnden i annan kommun, ej erhåller tillfredsställande

vård och uppfostran eller att det genom vanart utövar menlig inverkan

på andra barn, skall underrättelse härom ofördröjligen meddelas den nämnd,

som överlämnat barnet till barnhemmet. Leder sådan underrättelse icke till

åsyftad verkan, må barnavårdsnämnden antingen själv vidtaga åtgärd, som

för varje fall är i denna lag stadgad, eller ock örn förhållandet göra anmälan

hos länsstyrelsen för åtgärd, som ankommer på denna myndighet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

7

2 mom. I den mån så prövas lämpligt, må socialstyrelsen tills vidare medgiva

bamavårdsanstalt befrielse från den i 1 morn. föreskrivna tillsynen.

Medgivande skall avse bestämd lägenhet; och må för detsamma uppställas de

villkor, som prövas erforderliga.

42 a §.

1 mom. Där barnavårdsnämnd efter anmälan jämlikt 17 § eller eljest finner,

att bamavårdsanstalt inom kommunen icke lämnar tillfredsställande

vård eller uppfostran eller att för anstalten gällande bestämmelser åsidosättas

eller att anledning eljest föreligger till anmärkning mot anstalten, dess personal

eller verksamhet, har nämnden att genom lämpliga föreställningar hos

anstaltens styrelse eller innehavare söka åstadkomma rättelse. Leda dessa

åtgärder icke till åsyftad verkan eller drives barnhem, som avses i 41 § 2

morn., utan tillstånd eller finner nämnden, att meddelat tillstånd bör återkallas,

har nämnden att anmäla saken hos länsstyrelsen.

Råda i bamavårdsanstalt sådana missförhållanden, att där intagna

barn icke kunna utan fara för liv eller hälsa kvarbliva i anstalten, till dess

länsstyrelsen eller socialstyrelsen hinner besluta i ärendet, har barnavårdsnämnden

att tillse, att å anstalten intagna barn omedelbart skiljas därifrån

samt att, där så erfordras, lämplig vård beredes dem. För detta ändamål må

nämnden omhändertaga barnen och med dem förfara såsom med barn, vilka

omhändertagits för samhällsvård. Beträffande sådant ärende skall vad i 31 §

första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Har anmälan jämlikt 17 § andra stycket gjorts om missförhållande i

bamavårdsanstalt men underlåter barnavårdsnämnden att vidtaga de åtgärder,

till vilka omständigheterna föranleda, har den som gjort anmälan att

bringa förhållandet till länsstyrelsens kännedom.

2 mom. Finner länsstyrelsen, i anledning av anmälan eller eljest, att missförhållande

som i 1 mom. sägs föreligger vid bamavårdsanstalt, har länsstyrelsen

att ålägga anstaltens styrelse eller innehavare att vidtaga tjänliga åtgärder

för missförhållandets avhjälpande. Länsstyrelsen skall underrätta

socialstyrelsen om åläggande, som sålunda av länsstyrelsen meddelas, samt i

övrigt om förhållanden i förevarande avseende av större vikt.

Finnes åläggande, som i nästföregående stycke avses, otjänligt eller utan

verkan, ankommer det på socialstyrelsen att återkalla lämnat tillstånd till

verksamhetens bedrivande eller meddela förbud mot barns mottagande å

anstalten.

42 b §.

Närmare föreskrifter angående tillämpning av de i detta kapitel givna bestämmelserna

örn barnavårdsanstalter meddelas av Konungen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

7 Kap. Om fosterbamsvård m. m.

49 §.

1 mom. Barn under sexton år, som fostras i annat enskilt hem än hos

föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden örn

barnet, benämnes i denna lag fosterbarn och står under barnavårdsnämndens

tillsyn i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel.

Barnavårdsnämnden äger, örn särskilda skäl därtill föreligga, beträffande

fosterbarn besluta, att barnet skall under viss tid, högst två år, efter uppnådda

sexton års ålder stå under barnavårdsnämndens tillsyn på sätt gäller

om fosterbarn; dock att barnet icke må omhändertagas av barnavårdsnämnden

i enlighet med vad i 55 § 1 mom. stadgas.

2 mom. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger barnavårdsnämnden

eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barn under

sexton år, vilket vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller förmyndare,

som ovan sägs, men ej är jämlikt 1 mom. att hänföra till fosterbarn,

skall tills vidare anses såsom sådant; och skall i dylikt fall vad i detta kapitel

och i 73 § är stadgat äga tillämpning. Då sådant beslut meddelas av ordföranden,

skall anmälan därom göras vid nästa sammanträde hos nämnden,

som prövar, huruvida beslutet skall äga bestånd.

3 mom. I denna lag förstås med

fosterhem: enskilt hem, vari fosterbarn mottagits, samt

bärnafostrare: den, som i fosterhem mottagit fosterbarn.

50 §.

Bestämmelserna i detta kapitel äga ej tillämpning å barn, som omhändertagits

av barnavårdsnämnd och vistas inom kommun, som utgör nämndens

verksamhetsområde.

Ansökan och anmälan om mottagande av fosterbarn m. m.

51 §.

1 mom. Ej må någon i sitt hem såsom fosterbarn mottaga barn under ett

års ålder, med mindre barnavårdsnämnden i den kommun, där hemmet

finnes, lämnat tillstånd därtill. Ansökan om tillstånd skall göras av den,

som ämnar mottaga barnet.

2 mom. Barn som är ett år eller äldre må icke mottagas i enskilt hem såsom

fosterbarn förrän en vecka efter det anmälan därom gjorts hos barnavårdsnämnden

i den kommun där hemmet finnes. Nämnden må dock medgiva

att mottagandet må ske tidigare.

3 mom. Ansökan jämbkt 1 mom. och anmälan jämlikt 2 mom. skola innehålla

uppgift örn

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

9

a) bamafostrarens namn och adress;

b) dens namn och adress, som ämnar överlämna barnet.

Vid ansökan och anmälan eller inom den tid, nämnden förelägger, skall

företes utdrag av födelse- och dopbok eller åldersbetyg rörande barnet samt

lämnas redogörelse för villkoren för mottagandet av barnet ävensom uppgift

om de förhållanden i övrigt, som hava betydelse för bedömande av

fosterhemmets lämplighet.

4 mom. Då fosterhem flyttas till annan lägenhet inom kommunen, åligger

det barnafostraren att därom göra anmälan hos barnavårdsnämnden,

i stad eller köping med egen kommunalförvaltning inom två dagar och

annorstädes inom en vecka.

5 mom. Flyttas fosterhem till annan kommun, är barnafostraren skyldig

att hos dess nämnd göra anmälan i enlighet med vad i 3 mom. sägs inom

den i 4 mom. angivna tiden.

Barnafostraren skall dessutom före avflyttningen göra anmälan därom hos

barnavårdsnämnden i avflyttningskommunen med uppgift örn den kommun,

till vilken flyttning kommer att äga rum.

6 mom. Har fosterbarn avlidit eller har barnafostraren lämnat detsamma

från sig, skall han hos barnavårdsnämnden göra anmälan därom, i stad

eller köping med egen kommunalförvaltning inom två dagar och annorstädes

inom en vecka, efter det barnet avlidit eller bortlämnats. Vid

anmälan att fosterbarn överlämnats till annan, skall tillika uppgivas dennes

namn och adress.

7 mom. Ansökan och anmälan varom i denna paragraf stadgas kan göras

skriftligen eller muntligen och må ske, utom hos nämnden, även hos de i

17 § första stycket omförmälda personer.

51a §.

Fosterbarn må ej mottagas av den, som lider av tuberkulos eller könssjukdom

i smittsamt skede eller i vars hem vistas någon, som är behäftad

med sådan sjukdom i smittsamt skede.

52 §.

1 mom. Då barnavårdsnämnd genom ansökan eller anmälan, som i 51 §

sägs, eller på annat sätt erhållit kännedom om att någon ämnar i sitt hem

mottaga eller redan mottagit fosterbarn, har nämnden att, såframt den

icke redan äger noggrann kännedom örn hemmet, ofördröjligen låta verkställa

undersökning angående dess beskaffenhet.

2 mom. Ansökan jämlikt 51 § 1 mom. må ej bifallas, där ej barnavårdsnämnden

med hänsyn till föreliggande omständigheter finner det kunna

tagas för visst, att barnet kommer att hos sökanden erhålla tillfredsställande

vård och uppfostran.

3 mom. Där nämnden i anledning av undersökning, varom i 1 mom. förmäles,

eller eljest finner fara föreligga, att fosterbarn icke kommer att er
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

hålla tillfredsställande vård och uppfostran hos någon, som kan antagas

hava för avsikt att mottaga sådant barn, skall nämnden, om så erfordras,

meddela förbud för honom att mottaga fosterbarn.

0 ^finnes lägenhet, som begagnas eller kan antagas komma att begagnas

såsom fosterhem, vara hälsovådlig, må förbud av nämnden utfärdas mot

fosterbarns mottagande i lägenheten.

53 §.

Barnavårdsnämnden har att öva noggrann tillsyn över alla fosterhem

inom kommunen i syfte att trygga, att fosterbarn komma i åtnjutande av

tillfredsställande vård och uppfostran samt, i händelse av sjukdom, den

särskilda vård, som omständigheterna påkalla. Synnerlig uppmärksamhet

skall ägnas åt vården av späda fosterbarn. Nämnden skall jämväl verka för

att fosterbarn erhåller den utbildning, som med hänsyn till barnets anlag

och övriga omständigheter finnes lämplig. I den mån så finnes påkallat har

nämnden att låta verkställa undersökning av förhållandena i fosterhem.

Nämnden har att giva de barnafostrare, vilka äro i behov därav, erforderliga

föreskrifter rörande barns vård och uppfostran.

55 §.

1 mom. Prövar nämnden -----för samhällsvård.

1 avseende a behandlingen av ärende angående barns omhändertagande

jämlikt detta moment skall vad i 31 § är stadgat om omhändertagande för

samhällsvård äga motsvarande tillämpning.

Då åtgärd vidtagits enligt detta moment, åligger det nämnden att härom

ofördröjligen underrätta den, som är skyldig att taga vård om barnet.

2 mom. Har barnavårdsnämnd vidtagit åtgärd, som i 1 mom. sägs, äger

nämnden tillika, om skäl därtill föreligger, meddela barnafostraren förbud

att vidare mottaga fosterbarn.

56 §.

Underlåter barnafostrare att söka tillstånd eller göra anmälan, som i

51 § förmäles, ma barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna

därtill föranleda, vidtaga åtgärd enligt 55 § 1 mom. ävensom meddela förbud

för honom att mottaga fosterbarn.

57 §.

1 mom. Förbud för viss person att mottaga fosterbarn fortfar att gälla

även örn den, som förbudet avser, flyttar till annan kommun. Den barnavårdsnämnd,

som meddelat förbudet, skall, då den erhåller kännedom örn

avflyttningen, ofördröjligen lämna barnavårdsnämnden i den kommun, dit

inflyttningen uppgivits skola ske eller veterligen ägt rum, underrättelse om

förbudet. Barnavårdsnämnd, som erhållit sådan underrättelse, skall ock,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

11

där den person, förbudet gäller, ånyo avflyttar till annan kommun, örn

förbudet underrätta barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun.

2 mom. Förbud må av barnavårdsnämnden återkallas, när förhållandena

giva anledning därtill. Har den, som förbjudits mottaga fosterbarn,

flyttat till annan kommun, ankommer på barnavårdsnämnden i denna kommun

att besluta om återkallelse av förbudet.

Särskilda bestämmelser angående vård i vissa enskilda hein.

59 §.

1 mom. Har, i annat fall än i 51 § 1 eller 2 mom. avses, barn som icke

fyllt sju år mot ersättning mottagits i annat enskilt hem än hos föräldrarna

eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet, samt

vistats där en månad, åligger det den, som omhänderhar barnet, att inom

en vecka efter månadens utgång — därest barnet då icke uppnått nyssnämnda

ålder — göra anmälan om förhållandet hos barnavårdsnämnden i

den kommun, där hemmet finnes.

2 mom. Har, i annat fall än i 51 § 1 eller 2 mom. eller 1 mom. av denna

paragraf avses, barn som icke fyllt sexton år mottagits i annat enskilt hem

än hos föräldrarna eller förmyndare, varom i 1 mom. förmäles, samt vistats

där ett år, åligger det den, som omhänderhar barnet, att inom en vecka

efter årets utgång — därest barnet då icke uppnått nyssnämnda ålder —

göra anmälan örn förhållandet hos barnavårdsnämnden i den kommun, där

hemmet finnes.

3 mom. Anmälan som i 1 eller 2 mom. sägs kan göras skriftligen eller

muntligen och må ske, utom hos nämnden, även hos de i 17 § första stycket

omförmälda personer.

4 mom. I fall, då anmälan enligt 1 eller 2 mom. skott eller, enligt vad barnavårdsnämnden

erfarit, bort verkställas, skall nämnden, därest den ej redan

äger kännedom örn hemmet, så snart ske kan låta verkställa undersökning

angående dess beskaffenhet.

5 mom. Barn, som i 1 mom. avses, må ej mottagas i där omförmält hem

av den, för vilken förbud utfärdats att mottaga fosterbarn, med mindre

barnavårdsnämnden lämnat sitt medgivande därtill.

(50 §.

1 mom. Konungen må, där barnavårdsnämnd prövas hava vidtagit fullt

betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av nämnden överlämnats

till fosterhem utom vederbörande kommun, medgiva befrielse tills

vidare under högst tio år, i den mån så prövas lämpligt, Iran tillämpningen

av bestämmelserna i detta kapitel, såvitt angår dylika barn. Nämnden är

dock skyldig att i sådant fall ofördröjligen efter överlämnandet göra an
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

malan om förhållandet till barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet

finnes.

2 mom. Barnavårdsnämnd må, då synnerliga skäl därtill föreligga, tills

vidare medgiva befrielse, i den mån så prövas lämpligt, från tillämpningen

av bestämmelserna i detta kapitel beträffande visst fosterhem inom kommunen.

Medgivande skall avse bestämd lägenhet; och må för detsamma

uppställas de villkor, som prövas erforderliga. Barnafostraren är dock alltid

pliktig att efter mottagande av fosterbarn ofördröjligen göra anmälan härom

till barnavårdsnämnden.

Tillämpningsbestämmelser.

60 a §.

Närmare föreskrifter örn tillämpning av vad ovan i detta kapitel stadgas

meddelas av Konungen.

73 §.

1 mom. Med böter från och med fem till och med etthundra kronor

straffes

den som försummar att fullgöra anmälningsskyldighet i fall, varom förmäles

i 41 § 3 eller 4 morn., 51 § 4, 5 eller 6 mom. eller 59 § 1 eller 2 mom.

samt

den som mottager barn i strid mot stadgandet i 51 § 2 mom.

2 mom. Med dagsböter, dock ej under fem, eller, då omständigheterna äro

synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader straffes

annan än kommun eller landsting, som driver barnhem utan tillstånd,

varom i 41 § 2 mom. förmäles, eller beträffande barnhem vidtager åtgärd,

som i 41 § 4 mom. sägs, utan att hava erhållit tillstånd, som där avses,

den som mottager barn i trots av förbud, varom i 42 a § 2 morn., 52 §

3 morn., 55 § 2 morn., 56 § eller 59 § 5 mom. sägs,

den som utan tillstånd mottager fosterbarn, som avses i 51 § 1 morn., samt

den som mottager fosterbarn med vetskap örn att hinder däremot enligt

51 a § föreligger.

80 §.

Barnavårdsnämnden skall årligen före januari månads utgång till bamavårdsassistenten

ävensom till provinsialläkaren eller extra provinsialläkaren

i det distrikt, dit kommunen hör, avgiva förteckning å samtliga under nämndens

tillsyn stående barn, som vid slutet av nästföregående år vårdades i

fosterhem och barnhem inom kommunen. Förteckningen skall för varje barn

innehålla uppgift å barnets namn och födelsedag, bamafostrarens namn och

adress ävensom, då barnet mottagits i barnhem, dettas benämning.

80 a §.

Vad i denna lag stadgas om landsting och landstingsområde äger motsvarande

tillämpning å stad, som icke deltager i landsting.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

13

85 §.

3 morn. Beslut, som enligt denna lag meddelas av socialstyrelsen, må

överklagas hos Konungen i den ordning, som i allmänhet är bestämd för

överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

86 §.

Länsstyrelses beslut enligt 3—7 kap. så ock socialstyrelsens beslut jämlikt

42 a § 2 mom. gå i verkställighet utan hinder därav att klagan föres.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946. Förslag till den i 40 § omförmälda

planen för barnhemsvårdens ordnande skall för varje landstingsområde

respektive stad, som ej deltager i landsting, senast den 1 oktober

1945 avlämnas till socialstyrelsen.

Anmälan örn barnkoloni eller anstalt för halvöppen barnavård, vilken

trätt i verksamhet före den 1 januari 1946, skall före den 1 april 1946 ingivas

till såväl socialstyrelsen som barnavårdsnämnden i den kommun, där

anstalten finnes.

Tillstånd jämlikt 51 § 1 mom. erfordras icke i det fall, att barnet mottagits

före den 1 januari 1946.

Har barn, som före den 1 januari 1946 för fostran mottagits i annat enskilt

hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden

örn barnet, enligt äldre lag icke varit att anse såsom fosterbarn, skall

anmälan i enlighet med vad i 51 § 3 mom. stadgas ske hos barnavårdsnämnden

i den kommun, där hemmet finnes, senast den 7 januari 1946,

därest barnet då icke uppnått sexton års ålder.

Anmälningsskyldighet jämlikt 59 § 1 eller 2 mom. skall — under i övrigt

i dessa lagrum givna förutsättningar — föreligga även örn barnet mottagits

före den 1 januari 1946. Härvid skall iakttagas att om mottagandet

skett, i fall som avses i 1 morn., före den 1 december 1945 samt, i fall

varom i 2 mom. förmäles, före den 1 januari 1945 anmälan icke behöver

verkställas förrän den 7 januari 1946.

Vid försummelse av anmälningsskyldighet, varom i dessa övergångsbestämmelser

förmäles, skola stadgandena i 73 § 1 mom. och 76 § äga motsvarande

tillämpning.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om

fattigvården.

Härigenom förordnas, att 32 § lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

32 §.

I fråga---öviiga understödstagare.

Även i----— önskar annorlunda.

Å anstalten----mån arbetsföra.

Till föreståndare---dylik befattning.

Minderårig må icke annat än tillfälligtvis och till dess annan anordning

hunnit träffas intagas å fattigvårdsanstalt, där ej en från den övriga anstalten

skild avdelning för barns omhändertagande och vårdande inrättats

samt blivit i den ordning 41 § barnavårdslagen stadgar godkänd såsom

barnhem.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

Förslag

till

Förordning

örn ändrad lydelse av 7 § stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående

enskilda sjukhem oell förlossningshem.

Härigenom förordnas, att 7 § stadgan den 29 maj 1931 angående enskilda

sjukhem och förlossningshem skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

7 §•

1 mom. Enskilda sjukhem---allmänna läkarinstruktionen.

2 mom. Tillsyn å enskilda förlossningshem i andra hänseenden än i 1

mom. avses utövas under inseende av socialstyrelsen utav länsstyrelsernas

barnavårdsassistenter och barnavårdsnämnderna ävensom, där så finnes

erforderligt, av särskilt tillkallade personer.

3 mom. Föreståndare för förlossningshem, vilket ej tillika är att anse såsom

barnavårdsanstalt jämlikt barnavårdslagen, har att, sedan å hemmet

intagen kvinna vårdats där under sammanlagt tre veckor efter förlossningen,

göra anmälan därom till barnavårdsassistenten vid länsstyrelsen

inom en vecka efter utgången av nämnda tid. Anmälan skall innehålla

uPP&ift om kvinnans namn, ålder, civilstånd och adress ävensom angående

tidpunkten för förlossningen.

Anmälan skall ske jämväl i det fall, att i förlossningshem intagen kvinna

vid utskrivningen kvarlämnar sitt barn å förlossningshemmet. Sådan anmälan

skall göras ofördröjligen efter utskrivningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1946.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 227.

15

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 februari

1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf,

Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller,

fråga örn revision av lagstiftningen om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård

m. m. samt anför.

Inledning.

Socialvårdskommittén har i juli 1944 avlämnat ett med nr IX betecknat

betänkande (S. O. U. 1944: 34), innehållande utredning och förslag angående

revision av lagstiftningen örn barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård.

Kommittén har vid betänkandets avgivande bestått av följande personer,

nämligen förre landshövdingen Bernh. Eriksson, ordförande, byråchefen

E. G. Bexelius, ledamoten av riksdagens andra kammare, lasarettssysslomannen

A. Hagård, t. f. generaldirektören K. J. Höjer, ledamoten av

riksdagens andra kammare fru Olivia Nordgren, stadsfullmäktiges i Malmö

ordförande direktören E. Olsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare

J. M. Skoglund och O. A. Wallén samt fattigvårdsdirektören i Stockholm

O. R. Wangson. Därjämte har kommittén vid behandlingen av förevarande

ämnen biträtts av följande sakkunniga, nämligen överläkaren vid

Norrtulls sjukhus i Stockholm professorn Arvid Wallgren, ledamoten av allmänna

barnhusets direktion fru Elsa Malmroth, barnavårdsinspektrisen

fröken Göta Rosén, föreståndarinnan för hjälpbyrån för barn och hem i

Stockholm fröken Maggie Bentzel samt barnavårdsinspektrisen hos Stockholms

stads barnavårdsnämnd fröken Ragnhild Berglind. På vissa punkter

ha, såsom av den följande framställningen framgår, avvikande meningar

anmälts av kommittéledamöter eller sakkunniga. Bland de av kommittén

framlagda författningsförslagen märkes särskilt ett förslag till lag örn änd
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård

och ungdomsskydd (barnavårdslag). Nämnda lagförslag torde få såsom

bilaga (Bilaga A) fogas till protokollet i förevarande ärende.

över socialvårdskommitténs betänkande ha yttranden avgivits av socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, statskontoret, överstyrelsen för yrkesutbildning,

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, samtliga landsting utom

Kronobergs läns, Kalmar läns norra, Gotlands läns, Göteborgs och Bohus

läns samt Västernorrlands läns landsting, flertalet barnavårdsförbund eller

därmed jämförliga sammanslutningar, svenska landstingsförbundet, svenska

stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska fattigvårdsoch

barnavårdsförbundet, direktionen över allmänna barnhuset, styrelsen för

sällskapet Myrornas barnhem Frölundaborg, Sveriges barnträdgårdslärarinnors

riksförbund och Sveriges barnavårdslärarinnors förening.

I ett tidigare av ungdomsvårdskommittén avgivet, den 30 mars 1944 dagtecknat

betänkande angående psykisk bärna- och ungdomsvård har även

sistnämnda kommitté framlagt förslag till vissa ändringar i barnavårdslagen,

över detta betänkande, som jämväl innefattar åtskilliga andra förslag, ha

yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar

(jfr prop. nr 211/1945).

I. Lagstiftningen om barnavårdsanstalter.

A. Gällande förhållanden.

Barnavårdslagens bestämmelser om barnhem in. m. Med barnhem förstås

enligt 39 § barnavårdslagen dels för stadigvarande vård och uppfostran

av barn avsedd anstalt, som ej är att hänföra till skyddshem eller allmän

uppfostringsanstalt (barnhem för stadigvarande vård), dels ock anstalt för

tillfällig vård och för observation av barn eller för vård av späda barn och

deras mödrar (upptagningshem). Upptagningshemmens funktion framgår

även av 33 § barnavårdslagen. Där föreskrives beträffande barn, som omhändertagits

av barnavårdsnämnden, att om avgörande ej omedelbart kan

träffas rörande den för omhändertaget barn lämpligaste vårdformen, barnet

bör, där så kan ske, tillsvidare intagas i upptagningshem.

örn upprättande av barnhem givas bestämmelser i 41 § barnavårdslagen.

Enligt 1 mom. skall, då barnhem upprättas av kommun eller landsting, för

hemmet uppgöras plan, vilken underställes länsstyrelsen i det län, där hemmet

är beläget. Länsstyrelsen prövar, huruvida hemmet med hänsyn till

belägenhet, utrymme och inredning är så beskaffat, att där intagna barn

kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. På länsstyrelsen ankommer

vidare att bestämma, huruvida vid fattigvårdsanstalt inrättad särskild

avdelning för barn må kunna godkännas som barnhem.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

17

Om annan än kommun eller landsting önskar upprätta barnhem, skall

enligt 41 § 2 mom. tillstånd därtill sökas hos länsstyrelsen i det län, där

hemmet skall förläggas. Vid ansökningen skall fogas plan över hemmet

samt uppgifter rörande dess utrustning, ledning och personal ävensom

erforderliga upplysningar för bedömande av dess verksamhet. Länsstyrelsen

prövar, huruvida hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme och utrustning

är så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande

vård och uppfostran, ävensom huruvida med hänsyn till hemmets ledning

och personal trygghet finnes för dess ändamålsenliga skötsel. Om lämnat

tillstånd skall meddelas skriftligt bevis, vari utsättas innehavarens namn,

barnhemmets benämning och belägenhet samt det högsta antal barn, som

må därstädes samtidigt vårdas, med särskilt angivande av antalet barn

under ett års ålder. Länsstyrelsen skall även pröva, om för hemmet skall

finnas reglemente och i så fall fastställa sådant.

Länsstyrelsens tillstånd erfordras jämlikt 41 § 3 mom. barnavårdslagen

även, såvitt angår hem som innehaves av annan än kommun eller landsting,

i följande fall, nämligen om innehavaren vill flytta hemmet eller vidtaga

större förändring beträffande hemmet eller dess verksamhet eller om

ombyte av innehavare skall ske. Örn hemmet skall flyttas till annat län,

skall tillståndet sökas hos länsstyrelsen i detta län. De beträffande upprättande

av barnhem givna bestämmelserna skola i tillämpliga delar gälla.

Jämlikt 40 § barnavårdslagen skall föras förteckning enligt fastställt formulär

över dem, som intagas å barnhem.

Beträffande tillsynen över barnhem och andra barnavårdsanstalter är till

en början att märka, att vissa mera allmänna bestämmelser om uppsikten

över samhällets barnavård äro givna i 2 kap. barnavårdslagen samt att dessa

bestämmelser äga tillämpning jämväl å barnhem. I nämnda kapitel, 20 §,

stadgas sålunda att länsstyrelserna ha att var för sitt län vaka över, att den

barnavårdsverksamhet, varom i barnavårdslagen förmäles, ändamålsenligt

ordnas och handhaves, så att de som äro i behov därav bliva föremål för de

åtgärder, vilka av omständigheterna påkallas, att länsstyrelserna i allt vad

som rör deras befattning med kommunernas barnavård skola ha biträde av

barnavårdskonsulenter, vilka jämväl skola ha lill uppgift att tillhandagå

med upplysningar och råd rörande barnavården, att dylik befattning skall

innehavas av fattigvårdskonsulent, varom förmäles i lagen om fattigvården,

samt att länsstyrelse, där så prövas påkallat, må förordna vederbörande

tjänsteläkare att verkställa undersökning rörande missförhållande i avseende

å barns och ungdoms vård. Vidare föreskrives i 21 § att, jämte det

övervakande av samhällets barnavård som enligt vad nyss nämnts åligger

länsstyrelserna, det skall ankomma på socialstyrelsen att med biträde av

statens inspektör för fattigvård och barnavård verka för barnavårdens ändamålsenliga

ordnande och främja dess utveckling.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 samt. Nr 227. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 22?.

Speciellt för barnhem gäller, enligt 42 § barnavårdslagen, att länsstyrelsen

äger, när förhållandena vid barnhem befinnas vara sådana att barn ej

kunna där erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, förordna om de

åtgärder, som må vara erforderliga till missförhållandenas avhjälpande,

eller ock förbjuda, att barn vidare vårdas i hemmet. Tillstånd, som lämnats

jämlikt 41 § 2 eller 3 morn., må även av länsstyrelsen återkallas, när förhållandena

därtill föranleda.

Tillsyn över barnhem åligger jämväl barnavårdsnämnderna. I 2 § barnavårdslagen

givas sålunda en del allmänna bestämmelser, innebärande skyldighet

för barnavårdsnämnden att övervaka bärna- och ungdomsvården

inom vederbörande kommun. Vidare givas i 7 kap. av lagen vissa särskilda

bestämmelser, enligt vilka kontrollen över fosterbarnsvården är anförtrodd

åt barnavårdsnämnderna. Härvid är att märka, att enligt 49 § 1 morn.,

barn under 16 år, som är intaget å barnhem, är att anse såsom fosterbarn,

oberoende av om ersättning utgår eller ej. Jämlikt 51 § barnavårdslagen

skall av barnafostrare anmälan göras hos barnavårdsnämnden dels örn mottagande

av barn, dels om flyttning av fosterhem eller barnhem till annan

lägenhet inom kommunen, dels ock örn fosterbarns död eller bortlämnande.

Örn fosterhem eller barnhem flyttas till annan kommun, skall anmälan ske

såväl hos barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun som hos barnavårdsnämnden

i avflyttningskommunen. — Barnavårdsnämnden har jämlikt 52 §

skyldighet att noggrant tillse, att fosterbarn kommer i åtnjutande av tillfredsställande

vård och uppfostran samt, i händelse av sjukdom, den särskilda

vård som omständigheterna påkalla. Synnerlig uppmärksamhet skall

ägnas vården av späda fosterbarn. Nämnden har att giva de barnafostrare,

vilka äro i behov därav, erforderliga föreskrifter rörande barns vård och

uppfostran. Enligt 53 § har nämnden att, när den erhållit vetskap om fosterbarns

mottagande i fosterhem eller barnhem, ofördröjligen låta verkställa

undersökning rörande hemmets beskaffenhet, såframt den icke redan äger

noggrann kännedom om hemmet. Även eljest har nämnden att, i den mån

så prövas påkallat, låta verkställa undersökning av förhållandena i fosterhem

och barnhem. Finner barnavårdsnämnden, att barnhem icke är med

hänsyn till belägenhet, utrymme och utrustning så beskaffat, att där intagna

fosterbarn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran eller att

hemmet icke står under sådan ledning eller har sådan personal, att trygghet

vinnes för dess ändamålsenliga skötsel, bör nämnden jämlikt 59 § 1 mom.

söka åstadkomma rättelse genom lämpliga föreställningar hos hemmets

innehavare eller hos dess styrelse, där sådan finnes. Detsamma skall gälla,

om barnafostraren åsidosatt honom åliggande anmälningsskyldighet eller

då i anstalt vårdas flera än två fosterbarn under ett års ålder. Nämnden

äger dock i sistnämnda fall, örn fullt betryggande åtgärder vidtagits, tillåta

att flera än två sådana barn vårdas i hemmet. — Om åtgärd som nyss

nämnts icke leder till åsyftad verkan, har nämnden jämlikt 59 § 2 mom.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 227.

19

att anmäla saken hos länsstyrelsen. Dylik anmälan skall även göras, när

nämnden finner, att barnhem drives utan tillstånd, där sådant erfordras,

eller att meddelat tillstånd bör återkallas. Råda i barnhemmet sådana missförhållanden,

att där intagna fosterbarn icke kunna utan fara för liv eller

hälsa kvarbliva i hemmet, till dess länsstyrelsen hinner besluta i ärendet,

har barnavårdsnämnden att omedelbart omhändertaga barnen och med

dem förfara såsom med barn, som omhändertagits för samhällsvård. — Om

barnavårdsnämnden finner, att barn, som överlämnats till barnhem inom

kommunen av barnavårdsnämnden i annan kommun, ej erhåller tillfredsställande

vård och uppfostran eller att det genom vanart utövar menlig inverkan

på andra barn skall, jämlikt 59 § 3 mom. jämfört med 58 §, underrättelse

härom ofördröjligen meddelas den nämnd, som överlämnat barnet

till barnhemmet. Leder sådan underrättelse icke till åsyftad verkan, må

barnavårdsnämnden antingen själv vidtaga vederbörlig åtgärd eller göra

anmälan örn förhållandet till länsstyrelsen. Vad i 59 § är stadgat om barnhem

gäller även annan anstalt, där fosterbarn är intaget. — Anmärkas må

i detta sammanhang, att länsstyrelsen jämlikt 81 § 2 mom. har att — oavsett

om besvär anförts eller ej — då missförhållande föreligger, vars avhjälpande

enligt barnavårdslagen ankommer på barnavårdsnämnd eller styrelse

för anstalt, tillhålla nämnden eller styrelsen att vidtaga erforderlig

åtgärd.

Befrielse från tillämpning av bestämmelserna örn barnavårdsnämnds tillsyn

över fosterbarn kan jämlikt 60 § barnavårdslagen meddelas i vissa fall.

Sålunda äger Konungen, där barnavårdsnämnd prövas ha vidtagit fullt

betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av nämnden överlämnats

till fosterhem eller barnhem utom vederbörande kommun, medgiva

dylik befrielse tills vidare under högst tio år, såvitt angår barn som nu

nämnts. Sådant medgivande må även, där enahanda anordningar prövas

vara träffade, av Konungen meddelas styrelse för barnavårdsanstalt, som

är försedd med av Konungen fastställt reglemente, i avseende å barn som

tillhöra anstalten. Med stöd av dessa bestämmelser har Kungl. Majit genom

kungörelse den 22 november 1940 (nr 956) medgivit, att direktionen över

allmänna barnhuset, Stockholms stads barnavårdsnämnd och barnavårdsnämnden

i Malmö må från och med den 1 januari 1941 tills vidare intill

utgången av år 1945 vara befriade från tillämpning av bestämmelserna i

7 kap. barnavårdslagen, direktionen över allmänna barnhuset i avseende å

barn, som tillhöra barnhuset, samt Stockholms stads barnavårdsnämnd och

barnavårdsnämnden i Malmö såvitt angår barn, som av nämnden överlämnats

till fosterhem eller barnhem utom vederbörande kommun. — Slutligen

äger länsstyrelsen jämlikt 60 § 3 mom. barnavårdslagen, efter vederbörande

tjänsteläkares och barnavårdsnämnds hörande, tills vidare medgiva befrielse,

i den mån så prövas lämpligt, från bestämmelserna i 7 kap. samma lag i

fråga örn annan barnavårdsanstalt än sådan, som har av Konungen fast
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ställt reglemente. Medgivande skall avse bestämd lägenhet, och för detsamma

må uppställas de villkor, som prövas erforderliga.

Allmänna barnhuset är en stiftelse, för vilken gäller ett av Kungl. Majit

den 21 november 1930 fastställt reglemente (nr 402; omtryckt 201/1938,

ändr. 527/1939, 261/1943). Enligt reglementet har barnhuset till ändamål

att såsom särskild stiftelse i enlighet med reglementets bestämmelser bereda

vård och uppfostran åt barn, som äro värnlösa eller eljest i behov av vård,

ävensom i övrigt främja åtgärder för barns vård och uppfostran. Allmänna

barnhuset förvaltas av en direktion. En av dess huvuduppgifter är att lämna

understöd för vissa slag av upptagningshem. Härom stadgas i reglementet,

att allmänna barnhuset lämnar understöd för följande slag av upptagningshem,

nämligen dels hem för tillfällig vård och för observation av barn (upptagningshem

för äldre barn), dels ock hem för vård av ensamstående mödrar

med späda barn ävensom späda barn, som äro i saknad av moders vård

(spädbarnshem). Vid beviljande av understöd skall företräde givas åt upptagningshem,

som uppehälles eller står under tillsyn av eller samarbetar

med landsting eller kommunalförbund eller förening eller annan sammanslutning

av representanter för barnavårdsnämnder och andra barnavårdsintresserade

inom ett eller flera län eller större del av län eller eljest står

öppet för vårdbehövande från ett flertal kommuner. Understödsverksamheten

skall syfta till beredande av möjlighet för varje barnavårdsnämnd i

riket att för rimlig kostnad anlita lämpligt beläget såväl upptagningshem för

äldre barn som spädbarnshem. Understöd kan avse bidrag med högst hälften

av kostnaderna för a) uppförande, omändring eller reparation av byggnad,

anskaffande av inventarier och dylikt; b) hemmets drift samt c) resor,

som av vårdbehövande från avlägset liggande kommuner jämte vårdare

företagas till och från upptagningshem. Villkor för understöd är, att vård

av barn å upptagningshemmet ej må fortfara längre än till dess för barnet

lämpligt fosterhem kunnat anskaffas eller, därest barnet på grund av sjuklighet,

dåliga anlag eller eljest icke lämpligen kan överlämnas till fosterhem,

till dess för barnet kunnat beredas annan med hänsyn till dylika särskilda

förhållanden erforderlig vård. Detta villkor gäller dock ej för det fall, att

barn kan antagas inom viss ej avsevärd tid återvända till sitt hem.

Inom samtliga län i riket ha bildats sammanslutningar av barnavårdsnämnder

inom länet för fullgörande av uppgifter på barnavårdens område,

s. k. barnavårdsförbund. De båda skånska länen ha dock bildat gemensamt

sådant förbund. Barnavårdsförbunden ha icke offentligrättslig karaktär

utan äro rent privaträttsliga sammanslutningar, i vilka även andra för

barnavården i länet intresserade kunna vinna inträde. Barnavårdsförbunds

uppgift är i allmänhet att inom länet stödja det arbete, som enligt barnavårdslagen

åligger länets barnavårdsnämnder, och att i främsta rummet

sörja för att vårdplatser finnas tillgängliga för barn, som behöva omhändertagas

huvudsakligen för tillfällig vård och observation, samt för ensamstå
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ende mödrar med späda barn ävensom att söka anskaffa lämpliga fosterhem.

I barnavårdsförbunds styrelse är i allmänhet landshövdingen självskriven

ordförande samt förste provinsialläkaren och statens fattigvårds- och

barnavårdskonsulent i distriktet självskrivna ledamöter. För varje län finnes

ett barnavårdsombud som är anställt hos vederbörande barnavardsförbund

med uppgifter, vilka främst falla inom fosterhemsförmedlingens och fosterhemskontrollens

område. Barnavårdsombudens löner bestridas av allmänna

barnhuset.

Föreliggande faktiska förhållanden beträffande barnhemmen. På uppdrag

av Kungl. Majit har socialvårdskommittén verkställt en statistisk

undersökning, omfattande samtliga barnhem i riket och därstädes under

år 1940 befintliga barn. Undersökningens resultat har i september 1942

publicerats i socialvårdskommitténs betänkande V: Statistisk undersökning

angående barnhemmen (S. O. U. 1942:45). Undersökningen har bildat

grundval för kommitténs nu föreliggande förslag, och ett sammandrag av

undersökningen har intagits i betänkandet nr IX. I huvudsak kan här hänvisas

till vad som anföres i betänkandena. Följande må dock anföras.

Socialvårdskommittén anmärker till en början beträffande de olika

typerna av barnhem, att vid sidan av de i barnavardslagen omförmälda

båda typerna, barnhem för stadigvarande vård och upptagningshem,

i stor utsträckning förekomma barnhem av blandad typ, som äro avsedda

för såväl stadigvarande som tillfällig vård. Inom kategorien upptagningshem

kunna vidare urskiljas ett flertal undergrupper: spädbarnshem, som

äro avsedda endast för späda barn, mödrahem, som äro avsedda både för

mödrar och späda barn, dispensärbarnhem, som äro avsedda för vård av friska

barn från tuberkulösa hem, ävensom barnhem för psykopatiska och nervösa

barn samt barnhem för svårplacerade barn. Sistnämnda grupp av hem har

gjort till sin uppgift att mottaga barn, som av en eller annan anledning icke

ansetts böra överlämnas till enskilt hem, vanligt barnhem eller specialanstalt.

Härutöver finnas en del upptagningshem för äldre barn, vilka hem icke tillhöra

någon av de nu angivna grupperna utan i socialvårdskommitténs

undersökning sammanförts under begreppet barnhem för tillfällig vård.

I fråga om antalet barnhem och platsantalet å hemmen

må nämnas att enligt socialvårdskommittén funnos i riket vid slutet av ar

1940 sammanlagt 281 barnhem med tillhopa 6 243 platser för barn.

Av dessa voro 53 hem med 884 platser barnhem för stadigvarande vård,

53 hem med 1 568 platser barnhem för tillfällig vård, 73 hem med 1 465

platser barnhem för både tillfällig och stadigvarande vård, 15 hem med 284

platser spädbarnshem, 36 hem med 868 platser för barn och 405 platser för

mödrar mödrahem, 40 hem med 906 platser dispensärbarnhem, 7 hem med

148 platser barnhem för svårplacerade barn samt 4 hem med 120 plaiser

barnhem för psykopatiska barn.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 227.

Beträffande antalet platser å barnhem av olika kategorier inom de särskilda

länen och platsantalets förhållande till folkmängden hänvisas till två

av socialvårdskommittén uppgjorda tabeller, vilka äro intagna å sid. 63 f. i

kommitténs betänkande nr IX. Tabellerna utvisa bl. a., att det genomsnittliga

antalet platser å barnhem för tillfällig vård, barnhem för stadigvarande

vård, barnhem för både tillfällig och stadigvarande vård, dispensärbarnhem

och barnhem för svårplacerade barn vid slutet av år 1940 utgjorde

tillhopa 0,78 °/oo av folkmängden, varvid dock platsantalet i 18 län

understeg denna siffra, att det genomsnittliga antalet platser för barn i

mödrahem och spädbarnshem vid samma tid utgjorde tillhopa 0,18 °/oo av

folkmängden, varvid emellertid platsantalet i 15 län var lägre, samt att det

genomsnittliga antalet platser för mödrar i mödrahem utgjorde 0,06 °/oo av

befolkningen med 14 län, som icke uppnådde denna siffra. Kommittén uppger,

att efter nämnda tid visserligen ett fåtal barnhem upprättats men att

de icke i någon avgörande grad påverkade de i tabellen redovisade förhållandena.

Barnhemmens storlek varierar. Den vidtagna undersökningen giver vid

handen, att år 1940 endast 9 hem hade ett platsantal överstigande 50 platser.

Det långt övervägande flertalet hem hade 30 platser eller mindre. Kategorien

barnhem för stadigvarande vård inrymde de minsta barnhemmen;

ej mindre än cirka 64 % hade ett platsantal av högst 15. För den stora

gruppen barnhem för tillfällig vård och för både stadigvarande och tillfällig

vård var motsvarande siffra ej fullt 15 %. Det genomsnittliga platsantalet

1 fråga örn samtliga barnhem var något över 22. Beträffande minimiantalet

platser i ett barnhem må anmärkas, att statens inspektör för fattigvård och

barnavård i »Meddelanden från Kungl. Socialstyrelsens byrå för fattigvårdsoch

barnavårdsärenden» nr 86 för år 1942 angivit, att med barnhem skall

förstås varje hem eller anstalt, som anordnats för mottagande av fyra eller

flera barn.

Beträffande huvudmannaskapet för barnhemmen utvisar utredningen,

att av hela antalet barnhem 25 hem med 553 platser — samtliga

dispensärhem — drevos av landsting, 60 hem med 1 873 platser av

kommuner, 33 hem med 587 platser av barnavårdsförbund, 147 hem med

2 981 platser av stiftelser och fören ngar samt 16 hem med 249 platser

av enskild person, över tre fjärdedelar av de kommunala hemmen

vörö barnhem för tillfällig vård eller för både tillfällig och stadigvarande

vård. Barnavårdsförbundens hem utgjordes till mer än hälften av

hem för tillfällig vård och till mer än en tredjedel av mödrahem. Av stiftelser

och föreningar drevos hem av alla kategorier; den största gruppen utgjordes

av hem för stadigvarande vård. Dylika sammanslutningar voro för

övrigt huvudmän för i runt tal 85 % av alla hem av sistnämnda kategori.

Under år 1940 vårdades vid samtliga barnhem tillhopa 11 127 barn, varvid

medelbeläggningen under året utgjorde 5 282 barn eller 84,6 %

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

23

av hela antalet platser. Beläggningsprocenten varierade något för de olika

kategorierna barnhem. Barnhemmen för stadigvarande vård företedde den

lägsta beläggningsprocenten, 82 %, medan barnhemmen för psykopatiska

barn hade en beläggningsprocent av i medeltal 98,3 %. Antalet i mödrahemmen

intagna mödrar utgjorde under året 1 184 (motsvarande 50,9 % av

i mödrahemmen intagna barn), varvid medeltalet för året utgjorde 330 eller

81,4 % av hela antalet platser för mödrar.

Beträffande omsättningen å barnhemmen har undersökningen

givit vid handen, att av samtliga barn, som någon gång under 1940 varit

intagna å barnhemmen, 6 080 eller 54,6 % utskrivits under året eller avgått

på grund av dödsfall. Utskrivningsprocenten var störst (2 498 barn eller

67 %) beträffande barnhemmen för tillfällig vård och minst (133 eller

15,9 %) beträffande barnhemmen för stadigvarande vård. Av de å mödrahemmen

intagna mödrarna hade 887 eller 74,9 % utskrivits under året. Av

dessa hade i 604 fall eller 68,1 % moder och barn utskrivits samtidigt, i 187

fall eller 31 % barnet utskrivits någon tid efter modern samt i 96 fall eller

10.8 % barnet kvarlegat vid årets slut efter moderns utskrivning.

I fråga om beskaffenheten av barnhemsklientelet framgår

av undersökningen bl. a., att flertalet barn — 61,1 % av samtliga, som vårdats

å barnhem någon gång under året — voro födda inom äktenskapet.

Andelen inomäktenskapliga barn var störst vid dispensärbarnhemmen

(89,9 %) och barnhemmen för tillfällig vård (72 %), medan i fråga om

mödrahem och spädbarnshem antalet utomäktenskapliga barn övervägde

(71,4 resp. 57 %). — Av barnen i samtliga barnhem utgjorde 55,4 % gossar

och 44,6 % flickor. Vid barnhemmen för stadigvarande vård var emellertid

flertalet (65,3 %) flickor. — Vad angår de intagna barnens ålder visar utredningen,

att å barnhemmen för tillfällig vård, å barnhemmen för både

tillfällig och stadigvarande vård samt å dispensärbarnhemmen, det övervägande

antalet barn var under 10-årsåldern, medan förhållandet var det

motsatta för övriga barnhem för äldre barn. Vid barnhem för äldre barn

funnos även i viss utsträckning intagna barn under ett år. Vid barnhemmen

för tillfällig vård utgjorde dessa barn av de inomäktenskapliga barnen

1.8 % och av de utomäktenskapliga barnen 9,8 %. Motsvarande procenttal

voro vid barnhemmen för både tillfällig och stadigvarande vård 1,8 och 8 %

samt vid dispensärbarnhemmen 3,7 och 8,7 %.

Vad angår barnens vistelse före intagningen å barnhem

utvisar utredningen bl. a., att de inomäktenskapliga barnen till övervägande

del eller närmare 73,2 % kommit från föräldrahem eller nära anhörigs hem,

medan flertalet eller omkring 65,1 % av de utomäktenskapliga barnen kommit

från fosterhem eller anstalt av något slag. Omkring 25,2 % av de utom

äktenskapet födda barnen ha direkt från förlossningsanstalt eller dylikt intagits

å barnhem, företrädesvis å mödrahem och spädbarnshem. Ungefär

9,7 % av de inomäktenskapliga och 14,4 % av de utomäktenskapliga barnen

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

hade tidigare vårdats å annat barnhem. På sjukvårdsanstalt eller annan

anstalt hade vårdats 8,4 % av de inomäktenskapliga och 12,6 % av de utomäktenskapliga

barnen. Från fosterhem eller adoptivhem hade kommit 5 %

av de inomäktenskapliga och närmare 11,8 % av de utomäktenskapliga

barnen.

I fråga om orsaken till intagningen å barnhem utvisar utredningen,

att av de inomäktenskapliga barnen å barnhemmen 3 712 eller

54.5 % vårdats där på grund av föräldrarnas sjukdom eller frånfälle, 1 231

eller 18,1 % till följd av vanvård, olämpliga hemförhållanden o.dyl. samt

543 eller 8 % på grund av sjukdom eller svaghet hos barnet. Beträffande

de utomäktenskapliga barnen hade intagningsorsaken för 1 203 eller 27,8 %

varit moderns arbete utom hemmet, för 1 159 eller 26,8 % behovet av att

moder och barn vårdades tillsammans, för 617 eller 14,3 % moderns sjukdom

eller frånfälle samt för 579 eller 13,4 % vanvård, olämpliga hemförhållanden

o. dyl. Andra orsaker till intagning voro, att barnet var svårfostrat,

svårhanterligt eller vanartigt eller att intagning å barnhem måste ske

vid ombyte av fosterhem. Av de å mödrahemmen intagna mödrarna hade

413 eller 34,9 % — varav 17 gifta och 396 ogifta eller förut gifta — intagits

efter nedkomsten. Av samtliga mödrar hade 591 eller 49,9 % kommit till

mödrahemmet under första månaden efter nedkomsten samt 399 eller 33,7 %

intagits högst 10 dagar efter nedkomsten.

Barnens vistelsetid å barnhemmen växlar högst väsentligt

allt efter barnhemmets art. Undersökningen visar sålunda bl. a. att av de

barn, som under år 1940 utskrivits från barnhem för tillfällig vård 1 906

barn eller 76,3 % hade en vistelsetid av högst V2 år, 366 barn eller 14,6 %

en vistelsetid av V2—1 år, 175 barn eller 7 % en vistelsetid av 1—2 år samt

51 barn eller 2,1 % en vistelsetid av mer än 2 år. Motsvarande tal beträffande

de vid årets slut kvarvarande barnen utgjorde 656 barn eller 53,5 %,

274 barn eller 22,3 %, 177 barn eller 14,4 % samt 121 barn eller 9,8 %. Vid

dispensärbarnhemmen var vistelsetiden i allmänhet något längre. Av de

under året utskrivna barnen utgjorde här nyss angivna tal 307 barn eller

52.5 %, 121 barn eller 20,7 %, 85 barn eller 14,5 % och 73 barn eller 12,3 %

samt av de vid årets slut kvarvarande barnen 213 barn eller 29,6 %, 124

barn eller 17,3 %, 147 barn eller 20,4 % och 235 barn eller 32,7 %. Väsentligt

längre än vid övriga upptagningshem var vistelsetiden vid barnhemmen

för svårplacerade och psykopatiska barn. Vid barnhemmen för både tillfällig

och stadigvarande vård var den tillfälliga vården i stort sett dominerande.

Av de barn, som under år 1940 utskrivits från dessa hem, hade 529

barn eller 63,1 % haft en vistelsetid av högst V2 år, 105 barn eller 12,5 %

en vistelsetid av Va—1 år, 69 barn eller 8,3 % en vistelsetid av 1—2 år samt

135 barn eller 16,1 % en vistelsetid av mer än 2 år. Motsvarande tal beträffande

de vid årets slut kvarvarande barnen utgjorde 247 barn eller 21,8 %,

158 eller 14 %, 225 eller 19,9 % och 500 eller 44,3 %. — Vad slutligen angår

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

25

barnhemmen för stadigvarande vård hade 81 barn eller 60,9 % av de under

år 1940 utskrivna barnen samt 495 barn eller 70,2 % av de vid årets slut

kvarvarande barnen vistats där mer än två år. I viss utsträckning mottogo

emellertid även dessa barnhem barn för tillfällig vård. Av de under år 1940

utskrivna barnen hade nämligen 32 barn, motsvarande 24,1 %, vistats å

hemmet högst V2 år.

Beträffande spädbarns- och mödrahemmen utvisar utredningen, att utskrivningsåldern

för ensamma spädbarn i flertalet fall överstigit 9 månader

(vid mödrahemmen 218 barn eller 49,7 % av de inomäktenskapliga barnen

och 189 barn eller 62,4 % av de utomäktenskapliga barnen samt vid spädbarnshemmen

104 barn eller 58,5 % av de inomäktenskapliga barnen och

136 barn eller 73,5 % av de utomäktenskapliga barnen). I många fall utskrevos

dock barn vid späd ålder. Före 6 månaders ålder hade av de ensamma

barnen utskrivits, från mödrahemmen 134 barn eller 30,5 % av de

inomäktenskapliga barnen och 57 barn eller 18,8 % av de utomäktenskapliga

barnen samt från spädbarnshemmen 41 barn eller 24,1 % av de inomäktenskapliga

barnen och 31 barn eller 15,9 % av de utomäktenskapliga

barnen. — Av de barn, som åtföljt modern, hade 166 barn eller 21 % utskrivits

vid mer än 9 månaders ålder (därav i 122 fall efter det att modern

utskrivits), medan 378 eller 47,6 % utskrivits före 6 månaders ålder (därav

i endast 8 fall efter det att modern utskrivits). Av de fall, då modern utskrivits

före barnet, hade barnet vid tiden för moderns utskrivning i 40 fall

(motsvarande 21,4 %) varit under 2 månaders ålder, i 14 fall (motsvarande

7,6 %) 2—3 månader gammalt och i 15 fall (motsvarande 8 %) 3—4 månader

gammalt. Vistelsetiden efter moderns utskrivning var ganska växlande.

I 85 fall (motsvarande 45,5 %) understeg denna vistelsetid 6 månader, i 74

fall (motsvarande 39,6 %) var vistelsetiden i fråga V2—1 år och i återstående

28 fall 1—3 år. I detta sammanhang kan anmärkas att i flertalet mödrahem

(år 1940 27 av 36) såsom villkor för intagning brukar uppställas, att

modern skall vistas på hemmet viss tid, oftast 6 månader. Undantag torde

emellertid ofta medgivas från de stipulerade tidsfristerna.

Beträffande personalen vid barnhemmen hänvisas till redogörelsen

å sid. 40—46 i socialvårdskommitténs betänkande V.

Vad angår barnhemmens ekonomiska förhållanden må

följande anmärkas. Till upprättande av barnhem kan anslag erhållas från

allmänna arvsfonden. Till utgången av budgetåret 1943/44 hade tillhopa

cirka 3,6 miljoner anslagits ur arvsfonden för detta ändamål, därav under

sistnämnda budgetår 222 465 kronor. I åtskilliga fall stå donations- eller

liknande medel till huvudmännens förfogande. Vissa landsting ha, särskilt

under senare år, beviljat engångsanslag för uppförande av barnhem eller för

sådant ändamål överlåtit landstinget tillhörig fastighet. — För bärnt lemmens

drift kan under vissa förutsättningar utgå statsbidrag, nämligen dels till

barnhem för psykopatiska och nervösa barn enligt kungörelsen den 4 juni

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:t$ proposition nr 227.

1937 (nr 303; ändr. 270/1942) angående statsbidrag till driften av anstalter

för psykopatiska och nervösa barn, dels ock till avlöning åt lärare för vid

vissa barnhem intagna barn i skolåldern enligt kungörelsen den 9 december

1938 (nr 756; ändr. 626/1942) med vissa bestämmelser rörande skolor vid

sjukvardsanstalter och barnhem. Allmänna barnhuset beviljar såsom förut

antytts understöd åt barnhem av vissa kategorier. Sålunda beviljades för

ar 1943 bidrag till 30 upptagningshem för äldre barn, 3 hem för svårplacerade

barn och 26 hem för mödrar med späda barn med sammanlagt 348 480

kronor. Landstingen ha på senare år i allt större utsträckning beviljat driftbidrag

till barnhemmen. För sådant ändamål beviljades för år 1943 134 000

kronor av 24 landsting och för år 1944 151 000 kronor av samtliga 25

landsting.

Socialvårdskommitténs undersökning för år 1940 avsåg även dagskostnaderna

vid barnhemmen. Undersökningen utvisar att, med bortseende

fran barnhemmen i Stockholm, Göteborg och Malmö, den genomsnittliga

dagkostnaden per vårdplats (exklusive fastighetskostnaden) utgjorde,

vid barnhem för tillfällig vård 2 kronor 91 öre, vid barnhem för tillfällig

och stadigvarande vard 2 kronor 43 öre, vid barnhem för stadigvarande

vård 2 kronor 72 öre, vid dispensärbarnhem 2 kronor 60 öre, vid barnhem för

svarplacerade barn 2 kronor 96 öre, vid barnhem för psykopatiska och nervösa

barn 4 kronor 95 öre, vid spädbarnshem 2 kronor 77 öre och vid mödrahem

2 kronor 60 öre. Vid de kommunala barnhemmen i Stockholm, Göteborg

och Malmö var dagskostnaden per plats avsevärt högre. Den utgjorde enligt

undersökningen vid barnhem för tillfällig eller för både tillfällig och stadigvarande

vård 5 kronor 22 öre, vid barnhem för stadigvarande vård 5 kronor

16 öre, vid barnhem för svårplacerade barn 4 kronor 94 öre, vid spädbarnshem

6 kronor 42 öre och vid mödrahem 4 kronor 83 öre. Kommittén

angiver såsom orsaker till dessa högre dagskostnader för barnhemmen i

storstäderna, att ifrågavarande hem vore i genomsnitt betydligt större än

andra barnhem, att de större hemmen beredde en mera specialiserad vård

än de mindre och oftast vore uppdelade på skilda avdelningar, vilket bl. a.

medförde större personalbehov, samt att även den större variationen i beläggningen

vid storstädernas kommunala hem gjorde, att personal- och

andra fasta kostnader bleve högre i medeltal per barn räknat än vid de små

eller medelstora hemmen.

En särskild undersökning av inkomster och utgifter m. m. under år 1942

för de barnhem, som sagda år erhöllo anslag från allmänna barnhuset, nämligen

29 upptagningshem för äldre barn, 22 mödrahem samt 3 hem för svårplacerade

barn, utvisade bl. a., att den genomsnittliga dagskostnaden (exklusive

fastighetskostnad) per vårdplats utgjorde, vid upptagningshemmen

2 kronor 97 öre, vid mödrahemmen 3 kronor 15 öre och vid hemmen för

svårplacerade barn 3 kronor 58 öre. Anmärkas må tillika, att vid samma

hem utgingo vårdavgifter, som i medeltal per vårddag räknat motsvarade

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

för upptagningshemmen 1 krona 79 öre, för mödrahemmen 1 krona 81 öre

och för hemmen för svårplacerade barn 2 kronor 42 öre.

Andra barnavårdsanstalter för sluten barnavård än barnhem. I sitt betänkande

IX har socialvårdskommittén lämnat en summarisk översikt över

vissa andra kategorier anstalter för sluten barnavård, varvid dock bortsetts

från anstalter, som äro att hänföra till sjukhus, sjukhem, förlossningshem,

anstalter för abnorma eller vanföra, skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter.

Barnpensionat (barnhotell) äro yrkesmässigt drivna anstalter av permanent

natur, vilka äro avsedda för att mottaga barn för tillfällig vård i samband

med ett mera kortvarigt förfall för föräldrarna. Någon tillförlitlig

uppgift angående antalet barnpensionat inom riket har enligt kommittén

icke stått att vinna, men antalet torde icke överstiga något tiotal. Kommittén

har infordrat uppgifter från 8 större barnpensionat i olika delar av landet,

avseende verksamheten under 1940. Vid dessa pensionat hade under

året varit intagna sammanlagt 320 barn. Av dessa hade 165 barn eller

51,6 % haft en vistelsetid av 4 veckor eller därunder, 88 barn eller 27,5 %

en vistelsetid av 1—2 månader samt 67 barn eller 20,9 % en vistelsetid av

mer än 2 månader. Barnen voro i regel under skolåldern. Orsakerna till

intagningen växlade. I 41 av ovannämnda 320 fall uppgavs orsaken vara

moderns sjukdom eller behov av vila, i 76 fall behov av miljö- och luftombyte

samt i 51 fall, att barnet var sjukt, svagt eller svårfostrat. — Barnpensionaten

ha i regel blivit godkända enligt hotell- och pensionatstadgan men

ha hittills icke betraktats som barnhem och stå till följd därav icke under

barnavårdsnämndernas tillsyn.

Feriehem och barnkolonier. Feriehemmen äro enskilda hem, som regelbundet

under yrkesmässiga former mottaga barn för sommar- eller ferievistelse.

Särskilt i Skåne och Stockholmstrakten förekomma dylika hem,

av vilka vissa mottaga ända upp till ett 40-tal barn. Någon tillsyn över dessa

feriehem från barnavårdsnämnds eller annan myndighets sida förekommer

i regel icke. — Barnkolonierna bereda kollektiv vård åt barn under enklare

former och under en begränsad tid, vanligen 6—8 veckor under sommaren.

En av socialstyrelsen hösten 1941 gjord statistisk undersökning omfattade

574 kolonier med tillsammans något över 26 000 barn. Antalet kolonier

torde dock ha varit något högre. Av de redovisade kolonierna underhöllos

216 (38 %) av särskilt bildade koloniföreningar, 163 (28 %) av Böda korset,

sammanslutningar för bekämpande av tuberkulos o. d., 38 (7 %) av landsting

och kommuner, 23 (4 %) av församlingar och andra statskyrkliga

organ saint 134 (23 %) av andra huvudmän. Den vanligast förekommande

storleksordningen var enligt undersökningen 20—40 barn. Omkring V3 av

kolonierna hade emellertid plats för över 100 barn. Drygt 25 % av barnen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

voro hemmahörande på landsbygden och icke fullt 75 % i städerna. Omkring

14 % av barnen voro i förskoleåldern och 86 % i skolåldern.

För anordnandet av feriehem och barnkolonier kräves icke tillstånd av

offentlig myndighet, ej heller stå de under tillsyn av barnavårdsmyndigheterna.

Understöd till barnkolonier har under en följd av år utgått från allmänna

arvsfonden, för budgetåret 1943/44 med 358 802 kronor. De senaste åren

ha därjämte funnits å riksstaten uppförda anslag dels till fria sommarresor

för barn, dels till bidrag till sommarkolonier. För budgetåret 1944/45 utgör

förstnämnda anslag 1 000 000 kronor, varav jämlikt kungl, brev den 28 april

1944 förslagsvis 250 000 kronor skola disponeras för fria resor till kolonier,

samt det senare anslaget 200 000 kronor. Beträffande driftbidragen gäller,

att de beviljas av socialstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för koloniverksamheten

och bl. a. skall tillse, att kolonierna förläggas på lämpliga platser,

att de byggas på ett ekonomiskt och hygieniskt godtagbart sätt, att personalen,

mathållningen och hälsovården fylla tillbörliga krav, att barnen uttagas

efter riktiga grunder o. s. v. Tillsynsmyndigheten skall i nödig omfattning

kunna anlita tjänsteläkare och barnavårdsnämnder för den lokala tillsynen.

Skolhem. Härmed avses i detta sammanhang institutioner, vilka mottaga

barn, som äro nödsakade att under en stor del av året bo utanför hemmet

för att kunna åtnjuta skolundervisning. Vissa dylika skolhem äro till sin

karaktär närbesläktade med barnhemmen, i det att de mottaga ett ganska

stort antal barn, vilka vistas där under större delen av året och ofta

under flera år i följd, t. ex. skolhem upprättade av skoldistrikt, de s. k.

arbetsstugorna i Norrbottens och Västerbottens län samt inackorderingshemmen

för läroverksungdom i Växjö och Västerås. Enligt hittillsvarande

praxis ha dessa anstalter icke räknats som barnhem i lagens bemärkelse.

Anstalter för halvöppen barnavård. Ifrågavarande anstalter äro institutioner,

som omhändertaga barn för vård och uppfostran under en begränsad

del av dygnet. Enligt en av socialstyrelsen i samråd med 1941 års befolkningsutredning

verkställd undersökning rörande verksamheten vid dessa anstalter

hösten 1941 funnos då sammanlagt 347 anstalter med sammanlagt

13 732 barn, utgörande genomsnittet för tre redovisningsdagar, nämligen

den 15 oktober, den 15 november och den 15 december.

För de båda senaste budgetåren har riksdagen beviljat anslag till bidrag

till driften av anstalter för halvöppen barnavård. Anslaget är för budgetåret

1944/45 upptaget till 200 000 kronor. Såsom villkor för sådant bidrag

gäller bl. a., att anstalten står under tillsyn av socialstyrelsen och är anordnad

enligt någon av följande former, nämligen a) daghem för beredande

åt barn, som ännu icke uppnått skolåldern, av heldagsvistelse, d. v. s. vård

under mer än 6 timmar, b) lekskola för beredande åt barn i åldern 4—6 år

eller åt yngre barn, vilka äro så utvecklade att de lämpligen kunna fostras

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majlis proposition nr 227.

tillsammans med barn i nyssnämnda ålder, av vistelse och fostran under

begränsad tid av dagen, samt c) eftermiddagshem för beredande åt skolbarn

av vistelse under tillsyn efter skolarbetets slut för dagen. 1 övrigt kan

hänvisas till socialstyrelsens kungörelse den 4 januari 1944 (SFS nr 1) med

föreskrifter och anvisningar rörande statsbidrag till driften av institutioner

inom den halvöppna barnavården.

B. Allmänna synpunkter.

Socialvårdskoinmitténs förslag. Socialvårdskommitlén antör till en början.

Frågan om en revision av gällande bestämmelser angående barnhem har

under senare år blivit alltmer aktuell. Härtill ha flera omständigheter bi

dragit. Vid upprepade tillfällen har kommit i dagen, att allvarliga missförhållanden

rått vid vissa barnhem; detta har naturligen framkallat krav om

en effektivare tillsyn från det allmännas sida över hemmen. De statistiska

undersökningar, som av kommittén verkställts angående landets barnhem

och däri intagna barn, lia också aktualiserat vissa problem av såväl organisatorisk

som annan innebörd, vilkas lösning icke bör uppskjutas. Vidare

ha under årens lopp de olägenheter alltmera skärpts, vilka äro en följd

därav att bestämmelser saknas angående skyldighet tor viss eller vissa samfälligheter

att upprätta och driva barnhem. Föreningar och stiftelser, vilka

nu i stor utsträckning äro huvudmän för barnhemmen, måste ofta kämpa

med ekonomiska svårigheter, vilka förvärrats under nuvarande kristid. Den

understödsverksamhet från allmänna barnhusets sida, som i så hög grad

utgör en förutsättning för möjligheten att driva vissa barnhem, har också

gradvis måst reduceras. Avsaknaden av bestämmelser angående huvudmannaskap

för barnhemsverksamheten har vidare försvårat en rationell

planläggning av denna på lång sikt och en avvägning av de olika behoven

mot varandra efter deras angelägenhetsgrad. Så länge barnhemsvården ar

beroende av det enskilda eller halvoffentliga initiativet, oftast i anslutning

till lokalt uppträdande behov och utan samordning under det allmännas

ledning, kan icke undvikas, att vissa vårdformer, som ur allmän synpunkt

äro angelägna, icke bli tillgodosedda i erforderlig utsträckning samt att hemmens

och vårdens standard blir ojämn.

Vid sidan örn de egentliga barnhemmen i nuvarande barnavardslags mening

lia sedan länge funnits vissa institutioner lör barnavård, som helt stått

utanför den genom nämnda lag anordnade tillsynen. Häribland märkas

såväl hem för sluten vård, såsom barnhotell, barnpensionat, vissa skolhem,

feriebarnhem, sommarkolonier o. d., som barnavårdsanstalter för halvöppen

vård. Till vissa av dessa anstalters verksamhet lia statsmakterna på senaste

tiden tagit ställning, nämligen i fråga örn daghem, lekskolor och eftermiddagshem

samt barnkolonier, i samband därmed att anslag av statsmedel

beviljats för denna. Emellertid har det synts kommittén angeläget, att Hagan

örn en offentligrättslig reglering av samtliga för barns vård och uppfostran

avsedda anstalters verksamhet upptages till samtidigt övervägande

i syfte att såvitt möjligt lösa de organisatoriska, ekonomiska och andra

problem, som visat sig föreligga.

Kommittén övergår härefter lill att närmare beröra de särskilda brister i

olika avseenden, som vidlåda barnhemsverksamheten i landet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Enligt kommittén vöre det först och främst en brist att, ehuru betydelsen

ur social synpunkt av den vid barnhemmen bedrivna verksamheten vore

uppenbar och vård å barnhem enligt barnavårdslagstiftningen inginge som

ett led i de samhälleliga åtgärderna till stöd och skydd för värnlösa och

vanvårdade barn, samhället dock icke åtagit sig ett uttryckligt ansvar för

att erforderligt antal platser å barnhem stöde till buds. Huvudparten av

barnhemmen dreves alltjämt av stiftelser och föreningar, vilka i hög grad

vöre beroende av den enskildes offervilja och av bidrag, som lämnades från

allmänna barnhuset eller från annat håll. Detsamma vore förhållandet

med barnavårdsförbundens barnhem. Följden härav hade bl. a. blivit en

synnerligen ojämn spridning av barnhemmen, så att medan inom vissa delar

av landet antalet platser å barnhem av olika kategorier vore tillräckligt för

att tillgodose de aktuella och beräkneliga behoven, motsatsen vore fallet beträffande

andra delar. Ej heller vore det för närvarande möjligt att i önskvärd

utsträckning företaga en avvägning av de olika behoven efter deras

angelägenhetsgrad. Överhuvud taget gjorde sig avsaknaden av en samordning

av barnhemsverksamheten inom lokalt avgränsade områden starkt

förnimbar.

Kommittén framhåller vidare, att under nuvarande förhållanden ekonomien

för åtskilliga barnhem icke vore tryggad. Barnavårdsförbunden hade

i regel inga fonder, utan förbunden vore för driften av sina barnhem hänvisade

till — förutom vårdavgifterna — anslag från allmänna barnhuset

samt från kommuner och landsting ävensom till gåvor och donationer av

olika slag. Vårdavgifterna kunde icke sättas hur högt som helst; de borde

under alla omständigheter icke alltför mycket överstiga gängse ersättningsbelopp

till fosterföräldrar. Allmänna barnhusets möjligheter att lämna ekonomiskt

stöd åt barnhem ur avkastningen av dess fonder hade under senare

år gradvis försämrats. Följden hade blivit, att de barnhem, som baserat sin

verksamhet på driftbidrag från barnhuset, blivit beroende av anslag från

annat håll, framför allt från landsting och kommuner. Uppenbarligen vore

det hämmande för barnhemmens verksamhet och skapade en känsla av

°frySghet hos ledningen, att några uttryckliga ekonomiska garantier icke

funnes för att hemmens framtida drift vore säkrad. Det sagda ägde tilllämpning

även å åtskilliga hem, drivna av stiftelser och föreningar. Vissa

av dem hade fonder, genom vilkas avkastning tillsammans med vårdavgifter

och andra inkomster driftkostnaderna under normala tider kunnat bestridas,

men med nuvarande ränteläge hade avkastningen ofta nedgått, samtidigt

som driftkostnaderna ökats, så att fyllnadsmedel på ett eller annat sätt

måst anskaffas. Det vore därför en mycket angelägen samhällsuppgift att

tillse, att fastare ekonomiska grundvalar skapades för barnhemmens drift.

Kommittén betonar vidare behovet av förstärkning av det allmännas uppsikt

över barnhemmen. Varken socialstyrelsen eller statens inspektör för

fattigvård och barnavård hade ställning som central tillsynsmyndighet i

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

31

egentlig mening. Mångfalden av fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas

uppgifter och storleken av deras distrikt omöjliggjorde en verkligt effektiv

kontroll från deras sida av barnavården. Ehuru barnavårdsombuden

fr. o. m. år 1942 deltogo i tillsynen över barnhemmen, saknades fortfarande

fastare former för en effektiv, till länsområden knuten inspektion.

Ytterligare borde enligt kommitténs mening samhällets såväl rättigheter

som skyldigheter gentemot barnhemsverksamheten preciseras. Den indelning

av barnhemmen i olika kategorier, som förekomme i barnavårdslagen,

täckte ingalunda nu rådande förhållanden, utan nya former hade tillkommit.

Från samhällets sida saknades så gott som helt ett ställningstagande

till de nu förekommande olika vårdformerna och deras lämplighet i de särskilda

fallen. Det förelåge ett behov av ett auktoritativt fastställande av

vissa riktlinjer härför. Kommittén ansåge, att man borde i författningsväg

uppdraga vissa riktlinjer för fördelningen å barnhemmen av olika kategorier

av barn, som behövde barnhemsvård, samt att det allmännas organ

borde utrustas nied befogenhet att tillse, att vad som sålunda föreskreves

lände till efterrättelse. Detta förutsatte en omprövning av vårdformerna vid

olika typer barnhem samt hemmens inordnande i ett såvitt möjligt rationellt

och komplett system för den slutna barnavården.

Slutligen uttalar sig kommittén för att anstalterna för halvöppen barnavård

och barnkolonierna fogas in i barnavårdslagstiftningens bestämmelser

angående anstaltsväsendet. Härvid framhåller kommittén bl. a., att dessa

anstalter bedreve en verksamhet, som ofta både kvantitativt och kvalitativt

kunde mäta sig med den, som bedreves vid barnhem. Det tillsynsväsende,

som anordnats för dessa anstalter, i den mån de erhölle statliga driftbidrag,

borde enligt kommitténs mening utsträckas till samtliga institutioner av

denna typ. Jämväl i vissa andra avseenden funnes behov av allmänna föreskrifter

för deras verksamhet.

Med hänsyn till de sålunda anförda synpunkterna finner kommittén behov

föreligga av en reviderad lagstiftning angående barnavårdsanstalter, varigenom

det samhälleliga inflytandet över desamma förstärkes. Emellertid

betonar kommittén, att delta icke finge innebära, att man stötte ifrån sig

de krafter, som hittills utfört ett samhällsgagneligt arbete på barnavårdens

område. Även i fortsättningen borde en samverkan ske mellan samhällsorganen

och de ideella organisationer och institutioner, som bedreve barnhemsverksamhet

och annan verksamhet för barns vård och fostran.

Kommittén har i sitt tidigare omnämnda förslag till lag örn ändring i

vissa delar av barnavårdslagen låtit de sålunda framförda synpunkterna

komma till uttryck.

Yttrandena. I de över socialvårdskommitténs betänkande avgivna yttrandena

har behovet av en revision av lagstiftningen på förevarande

område genomgående vitsordats. Socialstyrelsen anför sålunda bl. a.:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Majus proposition nr 227.

I den planmässiga utbyggnad av socialvården, som sedan mitten av 1930- talet äger rum särskilt på den förebyggande barnavårdens område, strävar

man alltmera medvetet att stärka det uppväxande släktets kroppsliga och

själsliga hälsa. Under denna raska och djupgripande utveckling, som i synnerhet

funnit uttryck i en socialmedicinsk barnavårdslagstiftning samt i

stegrade krav på barnavården, ha vissa mycket betydelsefulla brister i barnhemmens

verksamhet kommit att framstå allt tydligare. Att den slutna

barnavården lämnar en hel del övrigt att önska såväl i fråga om tillgång

på anstalter av olika slag och platser å dessa som med hänsyn till den hygieniska

och ekonomiska standarden å många hem bestyrkes av de erfarenheter,

som socialstyrelsen vunnit genom statens fattigvårds- och barnavårdsinspektions

verksamhet. Under de senaste årens inspektioner ha sålunda i

ett flertal fall konstaterats brister i barnhemsverksamheten, som varit så

svårartade, att till och med synnerligen allvarlig och grov vanvård av barn

förekommit.

Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i första distriktet gör gällande,

att påtalade missförhållanden inom de relativt många barnhemmen

i nämnda distrikt främst berott på att hemmen icke haft erforderligt ekonomiskt

stöd samt att de avgifter, som betalats av de för barnen ansvariga,

icke motsvarat de verkliga kostnaderna för vården. Liknande synpunkter

framföras av statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i tredje distriktet,

som tillägger, att ett utbyggande av tillsynsmyndigheten, så att den också

och i större utsträckning än hittills kunde medverka till en lämplig placering

av barnen samt öva tillsyn över att varje barn såvitt möjligt placerades å

den barnavårdsanstalt, som hade de bästa förutsättningarna för att göra

barnet livs- och samhällsdugligt, syntes böra följa som en konsekvens och

ett komplement till det ekonomiska stödet.

Direktionen över allmänna barnhuset, med vilken länsstyrelsen i örebro

lån instämmer, anför — efter att ha lämnat en redogörelse för de förhållanden,

som lett till bildande av barnavårdsförbund — bl. a. följande.

Direktionen var redan från början fullt medveten om, att detta var en

nödfallsutväg. Barnavårdsförbunden såsom frivilliga sammanslutningar

sakna nämligen möjlighet att genom uttaxering erhålla medel och kunna

därför i stort sett icke inom sitt område åstadkomma fler platser eller andra

slag av hem än vartill barnhuset lämnar bidrag. Än vidare har förbundens

bristande möjlighet till uttaxering medfört stora svårigheter vid bestämmandet

av barnhusets bidrag. Man må nämligen betänka, att bidragen måste

lämnas direkt till huvudmännen för de olika hemmen och dessa äro av vitt

skilda slag. Det kan vara kommuner, stiftelser, föreningar, enskilda och

även barnavårdsförbunden själva. Härav följer, att deras egna ekonomiska

resurser väsentligt skifta. Vissa hava egna icke obetydliga inkomster av

kapital eller i form av anslag och gåvor, medan andra för driften icke äga

tillgång till annat än dagavgifter och barnhusets bidrag. Härav framgår,

att man icke kunnat för alla hem av samma slag fastställa lika avgift per

dag och plats. Skulle denna nämligen sättas så högt, att den tillika med

skälig dagavgift täckte hela driftkostnaden, skulle hem med egna inkomster

genom barnhusets bidrag få en oförtjänt vinst. Örn å andra sidan bidraget

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj.ts proposition nr 227.

.‘i.''!

sattes lägre, skulle hem utan egna inkomster icke få medel, som räckte till

driften. Barnhuset har fördenskull måst differentiera sitt bidrag med hänsyn

till ett hems egna inkomster och bestämma det så, att det tillika med

dessa inkomster och dagavgifter skulle jämnt förslå till driften. Detta har

emellertid medfört, att hem, som plägat skaffa sig inkomster genom vädjande

till enskild välgörenhet, fått sitt intresse för förvärv av dylika inkomster

minskat. Direktionen har funnit det förenat med synnerligen stora

svårigheter, att rättvist fördela sitt understöd mellan barnhemmen. Härtill

bidrager icke allenast hemmens ekonomiska ställning utan en mångfald

andra lokalt varierande förhållanden. Ganska snart visade det sig ock, att

efterfrågan av bidrag från barnhuset blev så stor, att barnhuset icke kunde

fullfölja principen med visst bidrag per dag och plats utan måste skära ned

det under ovan angivna grunder och begränsa det till visst belopp för år.

Direktionen påpekar slutligen att barnhuset måst inskränka sina bidrag

till endast vissa slag av hem, s. k. sorteringshem och hem för ensamställda

mödrar med späda barn. Erforderliga hem för stadigvarande vård hade

sålunda saknat bidrag från barnhuset. Följden av detta understödssystem

hade blivit, att för ett stort antal barn omhändertagandet förfelats genom

att lämpliga vårdformer icke stått till buds och därigenom syftet med den

kommunerna i 1924 års barnavårdslag ålagda skyldighet att omhändertaga

barn icke nåtts.

Kalmar läns barnavårdsfÖrlund meddelar, att de av allmänna barnhuset

understödda barnhemmen i länet icke kunde drivas utan anslag från andra

håll, varför länets båda landsting under de senare åren på framställning

trätt hjälpande emellan genom att bevilja anslag till driften. Dessa anslag

beviljades emellertid endast för ett år i sänder, och barnavårdsförbundet

nödgades därför årligen draga ut på oviss tiggarstråt. Vilken samfällighet

som än bleve huvudman i ekonomiskt hänseende för barnavårdsverksamheten,

vore det emellertid tryggt att veta, att det örn förslaget genomfördes

alltid skulle finnas en institution, som i sista hand skulle svara för anordnande

och drivande av barnhemmen. Barnavårdsnämnden i Oskarshamn

framhåller att, då det ej i lagen förelåge skyldighet för någon att hålla och

ekonomiskt sörja för barnhemmens drift, denna viktiga del av barnavården

kommit i skymundan. Hittills hade praktiskt taget endast de större och

ekonomiskt starka städerna ordnat denna angelägenhet. Man hade i dessa

fall, på grund av att ekonomisk hjälp icke stått att erhålla från stat eller

landsting, endast tillgodosett det egna oundgängliga behovet. Den kommun,

som ej haft egna möjligheter att ordna sin barnhemsfråga, hade varit hänvisad

till det fåtal platser, länets barnavårdsförbund kunnat ställa till förfogande.

Beträffande tidpunkten för genomförande av en revision

av hithörande bestämmelser förklarar svenska fattigvårds- och

barnavårdsförbundet, alt det visserligen varit önskvärt, örn revisionen kunnat

dröja, till dess förslag rörande socialvårdens framtida gestaltning kunnat

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 227 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

Departements
chefen.

framläggas i sin helhet. Barnhemmens ekonomiska svårigheter gjorde det

emellertid nödvändigt att redan nu taga ställning till dessa frågor.

Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i åttonde distriktet uttalar,

att den förebådade nya lagstiftningen medfört, att anstaltsbeståndet icke

underhållits och förbättrats och att nyanskaffning av anstalter ställts på

framtiden, varför socialvårdskommitténs förslag borde bliva föremål för

skyndsam lagstiftning.

Vad angår den halvöppna barnavården förklarar socialstyrelsen,

att styrelsen tillstyrkte, att nämnda barnavård definitivt inbegrepes

under barnavårdslagstiftningen. Styrelsen erinrar därvid om att denna gren

av den barnavårdande verksamheten hade dels en social uppgift, som tillgodosåges

genom daghemmens och eftermiddagshemmens omhändertagande

av barn till förvärvsarbetande mödrar, dels en socialpedagogisk uppgift,

som tillgodosåges genom barnträdgårdsverksamheten. Den förstnämnda

vore ur social synpunkt nödvändig, örn ock ur barnens synpunkt mindre

tillfredsställande. Barnträdgårdsverksamheten däremot hade en stor uppgift

att fylla på den förebyggande bärna- och ungdomsvårdens område. Här

främjades barnens personlighetsutveckling i den för karaktärsdaningen så

viktiga förskoleåldern i god miljö och under skolad ledning, och genom ett

sunt gruppliv lades grunden till social fostran. Det läte sig icke göra att

särskilja de pedagogiska och sociala sidorna av verksamheten, varför styrelsen

funne det viktigt att beakta, att de personer, som skulle utöva tillsynen

över denna verksamhet, vore skickade att bedöma verksamheten icke

blott ur pedagogisk synpunkt utan även i socialt och hygieniskt hänseende.

Av stor betydelse vore även, att daghems- och barnträdgårdsverksamheten

i detta avseende behandlades efter enhetliga linjer, då det alltid måste finnas

ett intimt samband mellan dem.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser däremot, att viss risk för överorganisation

föreligger, när bland barnavårdsanstalterna medtagits sådana —

barnkolonier, daghem, lekskolor, barnpensionat m. fl. — som med hänsyn

till vårdens ändamål och tillfälliga beskaffenhet, skilde sig från de anstalter,

som för närvarande vore föremål för barnavårdsnämndernas verksamhet.

Det syntes länsstyrelsen icke påkallat att, i den mån statsbidrag till vården

ej utginge, för de angivna anstalterna skulle gälla andra än gängse hälsovårdsföreskrifter

eller andra allmänna författningar.

En väsentlig förutsättning för ett sunt samhällsliv är, att det uppväxande

släktet, framför allt under de tidigare barnaåren, omhändertages på sådant

sätt, att bästa möjliga fysiska och psykiska grundval skapas för barnens

utveckling till goda samhällsmedborgare. Flertalet barn erhåller denna omvårdnad

i sina föräldrahem. I den mån så icke är fallet måste emellertid

samhället träda till hjälpande och övervakande. Den samhälleliga barnavården

utgör därför en av socialvårdens mest betydelsefulla grenar.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

35

Socialvårdskommitténs föreliggande betänkande avser omvårdnaden om

sådana barn, som helt eller delvis omhändertagits av särskilda anstalter eller

inrättningar eller som varaktigt eller tillfälligtvis överlämnats till annat enskilt

hem än föräldrahemmet. När jag nu, sedan yttranden över betänkandet

inkommit, går att till bedömande upptaga hithörande problem, vill jag först

dryfta frågorna om anordnandet av barnhem och andra anstalter för barnavård;

till spörsmålet örn vården av barn i enskilda fosterhem eller eljest i

andra enskilda hem än föräldrahemmet återkommer jag i ett senare avsnitt.

Om barnhemmen i egentlig mening finnas åtskilliga bestämmelser i nu

gällande barnavårdslag. De där givna stadgandena avse i huvudsak dels

kontroll vid upprättande av barnhem, dels tillsyn över barnhemmen och

dels möjlighet till samhälleligt ingripande mot sådana barnhem, där barnen

ej erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. Däremot saknas helt bestämmelser,

som garantera att barnhem inrättas i den utsträckning, som betingas

av föreliggande vårdbehov. Frågan om införande av dylika bestämmelser

diskuterades visserligen under förarbetena till gällande barnavårdslag,

men man fann sig då kunna — utan att någon obligatorisk skyldighet

härutinnan stadgades — överlåta åt kommunerna att i samarbete med den

enskilda offervilligheten ordna efter förhållandena. Samtidigt uttalades en

förhoppning därom, att landstingens intresse för denna verksamhet skulle

väckas. Därjämte räknade man med att avkastningen av allmänna barnhusets

fonder framdeles skulle kunna i viss utsträckning användas såsom bidrag

till driften av barnhem, varigenom behovet av en direkt medverkan från

det allmännas sida för samma ändamål i motsvarande grad skulle minskas.

Utvecklingen har emellertid lett därhän, att huvudparten av barnhemmen

för närvarande drives av stiftelser och föreningar, som i större eller mindre

mån äro beroende av den enskildes offervilja och av bidrag, som lämnas

från allmänna barnhuset eller från annat håll. Många av barnhemmen ha

alt dragas med stora ekonomiska svårigheter, beroende bl. a. på att allmänna

barnhuset icke kunnat öka sin bidragsgivning i samma grad som omkostnaderna

ökats samt på att jämväl i övrigt avkastningen av fonder och dylikt

till följd av penningvärdets fall och andra därmed sammanhängande omständigheter

icke varit tillräcklig för att de därav beroende barnhemmen

skulle kunna upprätthålla sin standard utan förhöjda avgiiter eller ytterligare

understöd från det allmännas eller från enskildas sida. Uppenbarligen

har denna osäkerhet i finansiellt avseende varit ägnad att inverka

menligt på barnhemmens verksamhet.

Utredningen har vidare visat att, åtminstone inom vissa delar av landet,

antalet barnhemsplatser icke är tillräckligt. Såsom kommittén i annat .sammanhang

(jinfr nedan sid. 44) framhållit bör visserligen, da det gäller att omhändertaga

barn som sakna föräldrahem eller av någon anledning icke kunna

erhålla erforderlig vård i föräldrahemmet, den ledande principen vara att

barnen i så stor utsträckning som möjligt placeras icke på anstalt ulan i en
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

skilda fosterhem. Men det finnes en mängd fall, då detta icke låter sig göra.

Anledningen härtill kan vara, att barnet med hänsyn till sin ålder eller till sina

fysiska eller psykiska förutsättningar hellre bör erhålla anstaltsvård, att

lämpligt fosterhem icke kan anskaffas eller att andra förhållanden föreligga,

som göra vård i fosterhem mindre lämplig. Dessutom måste barn, som skola

omhändertagas av annan än föräldrarna, i många fall till en början intagas

för observation i ett barnhem för utrönande av den lämpligaste vårdformen.

Härtill komma alla de fall, då avsaknaden av erforderlig omvårdnad i föräldrahemmet

är beroende av omständigheter, som kunna antagas vara tämligen

snart övergående; i dylika fall kan uppenbarligen endast mera sällan

bli fråga om utplacering i fosterhem.

Av nu angivna skäl finner jag angeläget, att det genom lagstiftningen uttryckligen

fastslås att samhället är skyldigt att svara för att tillräckligt antal

platser finnes tillgängligt å barnhem av olika kategorier för att täcka det

föreliggande behovet. Härutöver torde — såsom i det följande kommer att

närmare beröras —- erfordras en förstärkt tillsyn över barnhemsverksamheten

samt en noggrannare planläggning av denna verksamhet i syfte att

erhålla en bestämdare reglering av de olika formerna av barnhem och barnens

fördelning på dem.

Nu anförda omständigheter böra enligt min åsikt leda lill att frågan örn

en revision av barnavårdslagens bestämmelser om barnhem och vad därmed

sammanhänger utan uppskov upptages till prövning.

För den närmare innebörden av de ändringar i den gällande ordningen på

området, som jag har för avsikt att föreslå, kommer redogörelse att lämnas

i det följande. I detta sammanhang vill jag emellertid erinra om att gällande

bestämmelser i barnavårdslagen avse allenast barnhem men att vid

sidan av dem finnas åtskilliga andra för vård av barn avsedda anstalter,

vilka hittills icke blivit föremål för generell reglering i lag. De åsyftade anstalterna

äro dels vissa anstalter för sluten barnavård — barnpensionat,

feriehem, barnkolonier etc. — vilka icke ansetts kunna föras in under den

i barnavårdslagen givna definitionen på barnhem, och dels anstalter för

halvöppen barnavård, såsom daghem, barnträdgårdar eller lekskolor och

eftermiddagshem. I viss utsträckning ha visserligen även dessa anstalter

blivit föremål för offentlig tillsyn, nämligen i samband med att statsbidrag

beviljats till deras verksamhet, men i den mån så icke skett äro de ej underkastade

tillsyn från det allmännas sida. Då ifrågavarande verksamhet är

av icke ringa betydelse och dessa anstalter dessutom äro stadda i stark utveckling,

synes det angeläget, att de nu fogas in under barnavårdslagstiftningens

bestämmelser angående anstaltsväsendet.

Slutligen vill jag här understryka, att jag till fullo instämmer i socialvårdskommitténs

uttalande, att man vid den tilltänkta reformen icke får

stöta ifrån sig de krafter, som hittills utfört ett samhällsgagneligt arbete på

barnavårdens område utan att även i fortsättningen en samverkan bör äga

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 227.

37

rum mellan samhällsorganen och de ideella organisationer och institutioner,

som bedriva barnhemsverksamhet och annan verksamhet för barns vård och

fostran.

C. Begreppet barnavårdsanstalt. Olika slag av dylika anstalter.

Socialvårdskommitténs förslag. Socialvårdskommittén föreslår, att termen

barnavårdsanstalt införes i barnavårdslagen såsom en gemensam beteckning

på de anstalter för barns vård och uppfostran, varå de i 5 kap. av

lagen meddelade bestämmelserna — med undantag av bestämmelserna örn

skyddshem — skola äga tillämpning. Fördenskull har kommittén i sitt förslag

till ändrad lydelse av barnavårdslagen i 39 § 1 mom. intagit en bestämmelse

av innehåll, att med barnavårdsanstalt förstås i lagen för barns vård

och uppfostran avsedd anstalt, som ej är att hänföra till sjukhus, sjukhem,

anstalt för abnorma eller vanföra, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt

eller skolhem, vilket tillhör skoldistrikt.

Beträffande de grupper av anstalter, som i denna definition särskilt

undantagits, framhåller kommittén, att då för skyddshemmen och de allmänna

uppfostringsanstalterna redan funnes en utbyggd organisation och

en offentlig reglering, anpassad efter dessa anstalters särskilda behov, anledning

saknades att låta begreppet barnavårdsanstalt även innefatta dem.

Vidkommande anstalter som beredde barn sjukvård samt anstalter för

abnorma eller vanföra gällde, att den vård som meddelades å dessa institutioner

ej vore av den art, att deras verksamhet borde infogas i den offentliga

barnavården, och att anstalterna i fråga redan nu vore underkastade

inspektion och kontroll i former, som vore anpassade efter verksamhetens

syfte. Vad slutligen anginge de av skoldistrikten drivna hem, vilka såsom

ett led i distriktets skolväsen mottoge från skola avlägset boende skolpliktiga

barn för att bereda dem undervisning samt fostran och vård i övrigt, vore

för dem ett tillsynsväsende anordnat i enlighet med stadgan den 8 juni 1928

(nr 291) angående statsunderstödda skolhem.

Kommittén framhåller vidare, att då de gängse benämningarna på de

institutioner, som inrymdes under begreppet barnavårdsanstalt, vore mycket

växlande och en viss oklarhet rådde angående benämningarnas innebörd

med avseende å verksamhetens art, det vore angeläget, att en nomenklatur

upprättades, vilken erhölle officiell sanktion genom införande i barnavårdslagen.

Fördenskull ville kommittén föreslå en bestämmelse i 39 § 2 mom.

av lagen, varigenom barnavårdsanstalterna indelades i barnhem, barnavärdsanstalter

för halvöppen vård och barnkolonier. Kommittén hade därvid

icke funnit nödvändigt att i lagtexten precisera de funktioner, som tillkomme

eller utövades av barnhem eller barnavårdsanstalter för halvöppen

vård, vilka båda benämningar vore samlingsbeteckningar med rent praktiskt

syfte och beträffande vilka gränsdragningen icke torde vålla några

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

svårigheter. Däremot hade för båda dessa huvudgrupper angivits vissa

specialtyper av anstalter — för barnhemmen spädbarnsliem, mödrabem,

upptagningshem och barnhem för varaktig vård samt för anstalterna för

halvöppen vård daghem, lekskolor och eftermiddagshem — vilka specialtyper

borde i lagstiftningen så beskrivas med avseende å sina funktioner,

att all tvekan i det enskilda fallet angående till vilken kategori viss anstalt

vöre att hänföra så vitt möjligt undanröjdes. Vad anginge den tredje

huvudgruppen, barnkolonierna, beträffande vilken det vore överflödigt att

genomföra någon differentiering i terminologiskt hänseende, borde direkt i

lagen utsägas, att därmed förstodes barnavårdsanstalt, som hade till syfte

att bereda barn vård och uppfostran under en begränsad del av året.

Kommittén anför beträffande barnhemmen, att den föreslagna

typindelningen icke vore fullständig, särskilt som man måste räkna med

att nya arter av barnhem kunde uppstå under tidernas lopp. Den föreslagna

lagstiftningen innehölle således blott en exemplifiering av olika slag utav

barnhem. Samma metod hade använts i fråga om de halvöppna barnavårdsanstalterna.

I den mån en viss institution för barns vård och uppfostran

icke kunde anses tillhöra någon av de särskilt angivna kategorierna skulle

å densamma tillämpas de bestämmelser, vilka gällde för barnavårdsanstalter

i allmänhet. Härigenom undveke man att t. ex. en viss barnavårdsinstitution,

som bedreve en verksamhet av ett slag som icke direkt avhandlades

i lagen, bleve så att säga hängande i luften. Anstalten bleve, i den mån den

vore avsedd för barns vård och uppfostran, under alla förhållanden att anse

som en barnavårdsanstalt och underkastad därav följande samhälleliga kontroll.

Där behov förelåge, skulle den centrala tillsynsmyndigheten enligt

kommitténs mening kunna med bindande verkan fastslå, till vilken av de

särskilt angivna kategorierna en viss anstalt för barns uppfostran vore att

hänföra.

Ytterligare säger sig kommittén icke ha funnit lämpligt, att barnhemsbegreppet

gjordes beroende av att å vederbörande hem funnes ett visst

minsta antal platser. En viss begreppsbestämning skedde redan därigenom,

att barnhemmen vore att hänföra till »barnavårdsanstalter». x\tt finna

några rationella, enhetliga grunder för en fixering av barnhemsbegreppet i

förhållande till ett minimiantal vårdplatser vore svårt, och härigenom skulle

skapas gränsfall, som kunde komplicera lagstiftningens tillämpning.

Kommittén övergår härefter till att i ett särskilt avsnitt behandla de närmare

riktlinjerna för den verksamhet, som skulle handhas av de i lagen särskilt

omförmälda typerna av barnhem. Det torde ej vara erforderligt att

här giva någon mera fullständig redogörelse för innehållet i detta avsnitt,

vilket återfinnes å sid. 96—143 i kommitténs betänkande. Huvudpunkterna

böra dock upptagas här.

Vad först angår mödrahemmen — vilka enligt den föreslagna lydelsen av

39 § 2 mom. barnavårdslagen äro avsedda för vård av mödrar med späda

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

39

barn samt väntande mödrar och ensamma spädbarn — föreslår kommittén,

med hänsyn till behovet av differentiering av dessa hem alltefter klientelets

beskaffenhet, att av mödrahemmen skola finnas två typer, hemskolor och

vårdhem.

Hemskolor skola enligt kommitténs förslag organiseras så, att utbildningsmomentet

vid mödrahemsverksamheten bättre än hittills tillvaratages. Vid

hemskola skola mödrarna — samtidigt som hemskolan fullgör sin funktion

av harna vårdsanstalt — erhålla undervisning i barnavård och husligt arbete

under en utbildningstid av omkring 5 månader, varvid förutsättes, att utbildningen

icke börjar förrän omkring en månad efter förlossningen. Hemskolorna

föreslås skola ha ett platsantal av i varje anstalt högst 17 18

platser, varav ett begränsat antal — högst 2 eller 3 — bör kunna ställas till

förfogande för väntande mödrar. Däremot anser kommittén icke lämpligt

att ensamma späda barn mottagas vid hemskolorna.

Kommittén föreslår, att vården vid hemskolorna skall vara kostnadsfri

för mödrarna och deras barn. Till utveckling av sin mening anför kommittén

bl. a.:

Kommittén hyser förhoppningen, att detta skall leda till ett ökat användande

av denna vårdform. I ett stort antal fall bestridas vårdavgifterna för

närvarande av mödrahjäipsmedel. Dessa skulle i allmänhet icke förslå att

täcka sådana avgifter till hemskolorna, med vilka man enligt vanliga grunder

hade att räkna. Vederbörande kommunala myndigheter torde ej heller

alltid vara villiga att utfylla vad som fattades. Vid valet mellan att förorda

särskilt låga avgifter å hemskolorna eller att vården där blir avgiftsfri för

mödrarna, har kommittén stannat vid det senare alternativet. Detta bör

dock ej leda till att ifrågavarande mödrar skola helt gå miste om mödrahjälp.

Behovet av hjälp till kostnaderna för t. ex. tandvård eller annan

medicinsk behandling m. m. röner ju ingen inverkan därav att modern intages

å hemskola. En brist i nuvarande ordning är, att mödrahjälpen i så

ringa utsträckning kan användas till mödrarnas och barnens utrustning, när

vederbörande med bidrag av mödrahjäipsmedel vårdas å mödrahem. Hemmen

hava i allmänhet inga medel tili förfogande för ändamålet, ehuru det

allmänt omvittnas, att behov därav ofta gör sig påmint. Örn vården å hemskolorna

blir avgiftsfri, ökas i dessa fall möjligheterna att förhjälpa mödrarna

till klädes- och sängutrustning, barnvagn o. s. v., samt att ställa

smärre belopp till deras förfogande såsom fickpengar för personliga ändamål.

För att nå delta syfte torde någon ändring av mödrahjälpsförordningens

bestämmelser ej erfordras.

Vidare föreslår kommittén, att föreståndarinna vid hemskola skall ha avlagt

examen vid av .staten godkänd sjuksköterskeskola och ali undervisningen

i matlagning, bakning och konservering bör anförtros åt en utbildad

skolkökslärarinna. Enligt kommitténs mening skulle såsom regel större

personal icke erfordras vid hemskola.

Kommittén uttalar slutligen, att en fullständigare utbyggnad av liemskoleverksamheten

borde ske först sedan erfarenhet vunnits angående resultaten

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

av hemskolornas arbete men att tillkomsten av hemskolor borde främjas

genom ett kraftigare stöd fran det allmännas sida än det, som lämnades

andra typer av barnhem.

Vårdhemmen skola enligt kommitténs mening vara avsedda för mödrar,

vilka icke kunna eller icke anse sig kunna vistas å mödrahem under hela

den tid, kursplanen för hemskolorna förutsätter, samt för mödrar, vilka

icke ha något behov av undervisning i barnavård och husligt arbete eller

vilka sakna de personliga förutsättningarna för att tillgodogöra sig en sådan

undervisning. Vistelsen å vårdhem bör enligt kommitténs åsikt icke på förhand

vara bestämd till viss tid. Härom anför kommittén bl. a.:

Någon tvekan råder icke därom, att vistelsen, örn man uteslutande hade

att taga hänsyn till vad som ur rent medicinska synpunkter vore önskvärt,

regelmässigt borde så utsträckas till liden, att en fullvärdig amning kunde

ske under densamma, d. v. s. att avvänjningen påbörjades först efter barnets

sjätte levnadsmanad. För en vistelse av någorlunda lång varaktighet talar

också den omständigheten, att styrkan av de band med vilka modern fästes

vid barnet, givetvis står i viss proportion till den tidrymd, under vilken modej^.

b^edes tillfälle helt agna sig åt sitt barn. Dessutom bli mödrahemmens

möjlighet att gynnsamt inverka på mödrarnas livsföring, ansvarskänsla och

allmänna inställning överhuvud taget åtminstone inom vissa gränser större,

ju längre mödrarna vistas a hemmen. Här föreligger emellertid en intressekollision,

där åtskilliga faktorer av psykologisk, ekonomisk och social natur

mäste leda till en jämkning av de krav i fråga örn vistelsetidens längd, vilka

ur förutnämnda synpunkter vore mer eller mindre självklara.

Därest hemskolor komma till stånd i någon mera betydande omfattning,

torde åtskilliga av de mödrar, vilka behöva sluten vård under en längre tid

i avbidan på andra godtagbara placeringsmöjligheter för dem och deras

barn, kunna hänvisas till hemskola. Även vid en mera blygsam utveckling

av hemskolorna bör man enligt kommitténs mening företaga en omprövning

av de regler angående mödrarnas vistelsetid, som för närvarande tillämpas

vid ett stort antal mödrahem. Det synes härvid kommittén önskvärt, att man

övergiver nuvarande system med på förhand bestämda vistelsetider för mödrarna,

i princip lika för alla å samma hem intagna, samt lämnar möjlighet

öppen till variationer i de enskilda fallen. Visserligen förekommer redan nu

ej sällan undantag från de bestämmelser angående vistelsetiden, som gälla

vid de olika hemmen, men härigenom skapas lätt irritation och oro. Erfarenheten

visar således, att en utskrivning före den på förhand bestämda

tiden, som sker i ett fall, gärna drager med sig föga motiverade framställningar

i samma syfte från andra mödrar på samma hem. Den numera i allt

större utsträckning övergivna metoden att avfordra modern en förbindelse

att kvarstanna å hemmet den stipulerade tiden är enligt kommitténs mening

psykologiskt oriktig. Alldeles oavsett att en sådan förbindelse saknar laga

verkan, så kan den bidraga till att accentuera den tvångskaraktär hos vistelsen,

som så lätt kan framträda av andra orsaker men som i möjligaste

män bör neutraliseras.

Även örn vistelsen ej är på förhand bestämd till viss tid, fixerad i månader,

så utesluter detta ej att man vid verksamhetens bedrivande söker följa

vissa allmänna riktlinjer. Först och främst bör modern givetvis kvarstanna

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227

41

å hemmet så länge som annan lämplig tillflykt icke står till buds. Detta

innebär också, att modern — även om hon själv icke längre är i behov av

det skydd, som mödrahemmet skänker — bör kvarstanna intill dess en

lämplig form funnits för barnets fortsatta vård, därest icke detta skall åtfölja

modern. Ett upprätthållande i görligaste mån av denna princip torde

vara en oeftergivlig förutsättning för att mödrahemmen skola kunna bevara

den karaktär, som de äro avsedda alt hava. Man bör emellertid eftersträva,

att moderns vistelse räcker längre än nu sagts och, framför allt, att

modern kvarstannar under amningstiden, försåvitt icke moder och barn tidigare

kunna beredas annan lämplig gemensam tillflykt. Modern bör såväl

före som under vistelsen å hemmet erinras örn den naturliga uppfödningens

betydelse och om det ansvar gentemot barnet, som hon i detta avseende har.

Amningen bör icke avbrytas i förtid utan skäl av särskild styrka. Erfarenheten

visar, att energiska och taktfulla föreståndarinnor ofta genom övertalning

kunna förmå modern att övergiva sina planer på en alltför tidig utskrivning.

I och för sig bör icke den omständigheten, att man redan från

början vet, att modern är i behov av en tillflykt allenast för kortare tid,

hindra hennes intagande å mödrahem. Alldeles oavsett, att modern under

vistelsen å hemmet kan ändra uppfattning, så är även en kortare tids gemensam

mödrahemsvistelse för moder och barn, under vilken barnet ammas, i

regel att föredraga framför andra utvägar, som innebära att artificiell uppfödning

måste tillgripas.

Kommittén avser ingalunda, att mödrarna skola hindras kvarstanna efter

amningens upphörande. Någon annan maximitid för vistelsen torde knappast

behöva förutsättas än den som betingas av ekonomiska skäl och platstillgång.

Vistelsens frivilliga karaktär kommer dock till uttryck genom avsaknaden

av bestämmelser angående minimitid och i anslutning därtill utfärdade

förbindelser från mödrarnas sida. Genom att sålunda understryka vistelsens

frivilliga karaktär kan man säkerligen nå ett större antal mödrar i

behov av mödrahemsvård än under nuvarande förhållanden.

Invändningen, att det löpande arbetet inom mödrahemmen samt deras

ekonomisering skulle kunna försvåras genom ett slopande av fixa, på förhand

bestämda vårdtider, bör enligt kommitténs mening icke få tillmätas

någon avgörande betydelse vid lösningen av det spörsmål, varom nu är

fråga. Genom kommitténs i det följande refererade förslag angående bidrag

av allmänna medel till hemmens drift torde de invändningar, som äga samband

med hemmens ekonomi, komma att förlora sin giltighet. Enligt kommitténs

mening skapas härigenom också förutsättningar för hemmen att i

fall av behov erhålla kompensation för de arbetsprestationer från mödrarnas

sida, vilka hemmen skulle gå förlustiga genom tillämpningen av de nu

förordade reglerna örn mödrarnas vistelsetid. Vad åter angår den understundom

framförda invändningen, att slopandet av fixa minimitider skulle

vara ägnat att skapa irritation och avundsjuka mellan mödrarna, så torde

det ligga i sakens natur att sä läll kan bliva fallet, när en moder utskrives

före en generellt fastställd minimitid, lika för alla, och då samtliga mödrar

mer eller mindre uttryckligen förbundit sig att kvarstanna intill utgången av

denna. Förhållandet blir emellertid ett annat, örn bestämmelser angående

en till visst antal månader fixerad minsta tid för vistelsen saknas. För flertalet

mödrar torde kravet, alt de skola vistas å hemmet under amningstiden,

vara eller kunna göras förståeligt. Att denna tid varierar, härrör ju ur fysiologiska

omsländigheler. och de menliga konsekvenser för de inre förhål
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

landena på hemmen, vilka eventuellt skulle uppkomma genom en dylik, av

naturlig anledning förorsakad variation i fråga örn vistelsetiderna, torde i

allt fall väga mindre än de nackdelar, som i olika avseenden äro förenade

med nuvarande ordning.

Såsom lämpligt platsantal för vårdhemmen angiver kommittén 15 platser

för mödrar med deras späda barn (inklusive för väntande mödrar). Härtill

bör kunna komma visst antal platser för ensamma späda barn, vilket dock

i regel ej bör uppgå till mer än en tredjedel av antalet platser för mödrar

med barn. — Vården vid vårdhem skall kunna vara förenad med viss vårdavgift.

Beträffande vården av efterblivna mödrar och mödrar, som lida av annan

psykisk abnormitet eller av moraliska defekter, anför kommittén, att den

icke ansett sig böra förorda obligatoriskt anordnande av särskilda mödrahem

för dessa mödrar men att kommittén anser det lämpligt, om en försöksverksamhet

kunde komma till stånd.

I särskilda yttranden ha två av kommitténs sakkunniga framfört sina synpunkter

på förevarande fråga. Fröken Bentzel uttalar sålunda, att platsantalet

vid hemskola icke borde överstiga 15, att vistelsetiden vid dylik anstalt

borde kunna utsträckas till 8—9 månader, att i fråga om vårdhemmen

stora risker förelåge att genom övergivande av systemet med på förhand

bestämda vårdtider den genomsnittliga vårdtiden komme att bli kortare än

vad nu vore förhållandet samt att i varje fall det nuvarande systemet icke

borde övergivas, förrän hemskolor kommit till stånd i erforderligt antal.

Fru Malmroth förordar, att omläggning av mödrahemsverksamheten sker

blott försöksvis och att, innan mödrahem av hemskoletyp ställts till förfogande

i varje län, nya principer i fråga om vistelsetiden för övriga mödrahem

införas, först sedan en försöksverksamhet givit erfarenhet örn verkningarna

härav.

Spädbarnshem — varmed enligt den föreslagna lydelsen av 39 § 2 mom.

barnavårdslagen avses hem för vård av späda barn, vilka icke åtföljas av

sina mödrar — bör enligt kommitténs åsikt i första hand användas, när modern

avlidit eller när hon på grund av sjukdom icke bör eller kan amma

barnet eller eljest deltaga i dess skötsel. Vissa andra skäl till spädbarnshemvård

kunna jämväl föreligga. — Mot den understundom förekommande

kombinationen upptagningshem—spädbarnshem kunna enligt kommitténs

mening vissa erinringar riktas, exempelvis den större infektionsrisken. Kommittén

anser att för framtiden dylik kombination ej bör tillåtas vid inrättandet

av nya barnavårdsanstalter, men något förbud mot mottagande å

upptagningshem av spädbarn anser kommittén för närvarande vara otänkbart.

— Såsom lämplig storlek för spädbarnshem angiver kommittén 25—

30 platser, därvid kommittén tager hänsyn till å ena sidan infektionsriskerna,

som tala mot alltför stora hem, och å andra sidan ekonomiska synpunkter,

som kunna tala för större hem.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Å upptagningshem — varmed jämlikt den föreslagna lydelsen av 39 §

2 mom. barnavårdslagen förstås hem för tillfällig vård och uppfostran samt

observation av barn — böra enligt kommitténs mening vårdas allenast barn

över ett år, vilkas vårdbehov är av tillfällig natur och vilka antagas kunna

återvända till föräldrar eller vårdnadshavare efter vårdens upphörande,

ävensom barn över ett år, vilka finnas böra undergå observation för avgörande

av den lämpligaste vårdformen. Till denna kategori av barnhem hänför

kommittén jämväl barnhotell och barnpensionat ävensom dispensärbarnhem.

Kommittén betonar angelägenheten av att upptagningshemmen

icke komma till användning för annat klientel än det, som behöver rent tillfällig

vård eller observation.

Beträffande upptagningshemmen såsom observationshem framhåller kommittén

att i fråga om barn, som omhändertagits av barnavårdsnämnd för

samhällsvård eller skyddsuppfostran, den regelmässiga gången borde vara,

att varje icke vanartat dylikt barn underkastades någon tids observation på

upptagningshem, innan avgörande träffades om barnets framtida behandling.

Även i fråga örn för vanart omhändertagna barn i yngre åldersklasser

kunde observation å dylikt hem vara lämplig i sådana fall, där vederbörandes

vanart icke vore sådan, att övriga a hemmet intagna barn kunde utsättas

för sedlig förvillelse.

Såsom lämpligt platsantal i upptagningshem angiver kommittén 25 å 30

platser.

I detta sammanhang berör kommittén även spörsmålet om lämpligheten

av att det å samma barnhem meddelas såväl tillfällig som stadigvarande

vård. Kommittén anser, att mot en sådan kombination talar framför allt

den livliga omsättningen av barn, som behöva tillfällig vård, och den oro,

som på grund härav blir rådande i hemmet. Denna typ av barnhem bör

därför enligt kommitténs mening försvinna. Något legalt förbud mot dylika

barnhem finner kommittén dock ej erforderligt, då tillsynsmyndigheterna

enligt kommitténs förslag skola erhålla möjlighet att i viss omfattning medverka

såväl vid barns intagande å anstalter av vissa kategorier som vid avgörande

av vårdtidens längd.

Vad slutligen angår barnhem för varaktig vård — varmed enligt den föreslagna

lydelsen av 39 § 2 mom. barnavardslagen skall avses barnavardsanstalt

för vård och uppfostran under längre tidrymd — uttalar kommittén,

att å dem borde vårdas allenast barn över ett år, vilka icke lämpligen kunde

eller borde vårdas i enskilt hem. Kommitténs principiella inställning är, att

vård i lämpligt enskilt hem vore att föredraga framför barnhemsvård, även

örn denna vore aldrig så ändamålsenlig. Kommittén framhåller emellertid

tillika, att omständigheter av de mest skiftande slag måste föranleda undantag

från principen örn vård i enskilt hem såsom den primära vårdlormen i

fråga örn friska barn som under längre tid behövde vårdas utanför föräldrahemmet.

Kommittén fortsätter:

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

För den anstaltsvård, som sålunda erfordras, böra enligt kommitténs mening

finnas särskilda barnavårdsanstalter. Å dessa skola således kunna intagas

friska, normala barn, vilka finnas icke böra eller kunna överlämnas

till fosterhem och vilkas behov av vård och fostran består eller kan antagas

fortbestå under längre tidrymd än den, som förutsättes skola vara den regelmässiga

maximitiden i fråga om upptagningshemmen. Den vård, som lämnas

å dessa hem, behöver däremot icke vara stadigvarande i den meningen,

att barnet regelmässigt skall vistas å hemmet under hela sin uppväxttid. Å

andra sidan kunna förhållandena givetvis vara sådana, att utskrivning ej

kan eller bör ske förrän vederbörande lämnat barnaåren.

Kommittén föreslår, att barnhemmen av den kategori, som här avses, benämnas

barnhem för varaktig vård. Enligt kommitténs mening bör termen

»barnhem för stadigvarande vård» överhuvud taget icke längre komma till

användning, då den betecknar en vårdform, som endast i undantagsfall bör

förekomma. Karakteristiskt för hemmen för stadigvarande vård har varit,

att barnen vårdats där under hela sin uppväxttid; karakteristiskt för den av

kommittén föreslagna kategorien hem för varaktig vård är däremot, att

vårdtiden överstiger den, som förutsättes vara den maximala i fråga om

upptagningshemmen, d. v. s. ett år. Längden av vistelsen kan sedan variera.

Enligt kommitténs mening böra å hemmen för varaktig vård kunna intagas

såväl friska normala barn som svårplacerade barn, vilket dock icke

skall innebära, att förbud skall utfärdas för eller hinder eljest läggas i vägen

mot anläggande och drift av hem, som uteslutande äro avsedda för endera

av nämnda kategorier barn.

Beträffande storleken av barnhem för varaktig vård uttalar kommittén,

att dylikt barnhem helst ej bör ha ett mindre antal platser än 10 och helst

ej fler än 15.

Vad angår anstalterna för halvöppen barnavård anger

kommittén uppgifterna för de i lagtexten särskilt omnämnda typerna på

följande sätt, nämligen daghem såsom avsedda för heldagsvård av barn,

lekskolor såsom avsedda för beredande av vistelse och fostran av barn

under begränsad tid av dagen samt eftermiddagshem såsom avsedda för beredande

åt skolbarn av vistelse under tillsyn efter skolarbetets slut för dagen.

Yttrandena. I ett stort antal av de över kommitténs betänkande avgivna

yttrandena har vad kommittén i förevarande avsnitt av betänkandet föreslagit

i princip godkänts eller lämnats utan erinran. Socialstyrelsen framhåller

sålunda, att den av kommittén föreslagna specificeringen av barnavårdsanstalterna

i 39 § barnavårdslagen överensstämde med de principer

och önskemål, som styrelsen ansåge böra vara vägledande för barnhemsverksamhetens

utveckling. De allmänna rekommendationer, som kommittén

föresloge till vägledning för tillsynsorganens verksamhet, vore i det stora

hela grundade på erfarenheter från den praktiska verksamheten vid olika

slag av hithörande anstalter.

Från många håll har dock framförts en mer eller mindre stark kritik mot

kommitténs förslag härutinnan.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

45

Beträffande begreppet barnavårdsanstalt har ingen annan

anmärkning framställts än att barnavårdsdirektören i Stockholm framhållit

önskvärdheten av att en gränsdragning kunnat ske mellan barnhem och enskilda

hem. Han tillägger, att erfarenheten visat, att det vore en brist i den

gällande barnavårdslagen, då den lämnade barnavårdsnämnden utan ledning

vid bedömande av frågan, örn ett litet barnhem eller en i större skala

bedriven fosterhemsvård skulle anses vara för handen. En mekaniskt verkande

regel syntes vara bättre än ingen regel alls.

Vad angår differentieringen av barnhemmen anser man

på många håll att kommitténs förslag vore alltför långtgående. Sålunda anser

Jönköpings läns landsting att det borde undersökas, örn icke viss lämplig

koncentration skulle kunna ske genom att sammanföra vissa av de föreslagna

barnhemstyperna till större enheter. Svenska landstingsförbundet framhåller,

att ju större differentieringen bleve, desto större måste upptagningsområdena

med därav följande ökade transportkostnader m. m. bliva. Närmast

till hands läge, att man inom ett barnhem skulle kunna anordna olika vårdavdelningar

för att tillgodose den erforderliga vårddifferentieringen. Statens

fattigvårds- och barnavårdskonsulent i åttonde distriktet anför, att barnavårdsanstalternas

uppdelning i en rad mindre hem med olika klientel vore

teoretiskt tilltalande men att värdet därav vore överskattat.

Jämtlands läns barnavårdsförbund, med vilket länsstyrelsen i Jämtlands

län instämmer, framhåller, att den föreslagna differentieringen vore alltför

långtgående, därest särskilda anstalter av samtliga slag skulle obligatoriskt

förekomma inom varje län. Det torde knappast vara möjligt att för rimliga

kostnader genomföra en dylik differentiering inom län med stora arealer

och gles bebyggelse. Även örn man inom ett sådant län nöjde sig med en anstalt

av varje slag, finge man sannolikt ändock onödigt många och små

anstalter.

Barnavårdsförbundet fortsätter:

Förbundets anstalt Storsjöliden i Östersund omfattar såväl mödra- och

spädbarnshem som upptagningshem för äldre barn; och har denna organisationsform

hittills fungerat utan olägenhet. Det har framhållits, att anstalterna

böra vara jämförelsevis små, så att de kunna givas karaktären av hem.

Förbundet håller före, att någon fara för att den erforderliga hemkaraktären

skall gå förlorad icke föreligger, även om anstalterna göras större än

vad kommittén tänkt sig, särskilt när det gäller barnhem av de kategorier,

där vistelsen i regel ej utsträckes någon längre tid. Om en anstalt uppdelas

i olika avdelningar, kunna ju dessa liksom å Storsjöliden vara strängt åtskilda.

Differentieringen kan ske mellan de olika avdelningarna och hemkaraktären

behöver ej äventyras. Genom den större anslallen vinner man å

andra sidan betydande ekonomiska fördelar. Man kan lia gemensam förvaltning,

gemensam föreståndarinna och gemensamma inrättningar för kök,

tvätt, värmecentral etc., vilket allt i icke ringa grad förbilligar driften.

Liknande synpunkter anföras av Jämtlands läns landsting.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Mcij:ts proposition nr 227.

Även på andra håll uttalas tveksamhet om differentieringens lämplighet.

Länsstyrelsen i Kalmar lån, som visserligen finner de av kommittén anförda

skälen mot kombinationerna upptagningshem—spädbarnshem samt upptagningshem—hem

för varaktig vård beaktansvärda, framhåller dock, att för

den händelse de angivna hemmen förlädes å skilda avdelningar, de uttalade

farhågorna syntes minska i betydelse. Barnavårdsnämnden i Oskarshamn

uttalar, att man genom borttagande av dessa båda kombinationer skulle försämra

möjligheterna att behålla sambandet mellan mor och barn. Om man

utginge från att man inom ett visst geografiskt område behövde 10 vårdplatser

för spädbarn och 10 för äldre barn, måste man räkna med att ha

dubbelt så stort område för att hålla två hem belagda med 20 barn av

vardera.

I åtskilliga yttranden avstyrkes eller uttalas tveksamhet om den föreslagna

uppdelningen av mod r ahem men i två typer (hemskolor

och vårdhem). I vissa yttranden framhålles, att en sådan uppdelning i varje

fall endast bör ske försöksvis och att med en mera definitiv uppdelning bör

anstå, tills närmare erfarenhet vunnits, särskilt angående hemskolorna.

Möjligheten av en kombination mellan de båda typerna framhålles även. Vidare

avstyrkes på många håll de föreslagna benämningarna, varvid man

framhåller, att hemskolor för närvarande är beteckningen på visst slag av

skyddshem och att vårdhem mycket ofta användes som beteckning på ålderdomshem.

I stället förordas i allmänhet beteckningarna mödrahem typ I

och typ II. Från ett håll (Jönköpings läns barnavårdsförbund) föreslås följande

beteckningar, nämligen för hemskolorna »hushållsskolor för mödrar»

och för vårdhemmen »hem för ensamstående mödrar» eller »hem för mödrar

med spädbarn».

Av de yttranden, i vilka man i fråga örn uppdelningen av mödrahemmen i

två typer uttalat sig mer eller mindre starkt i avstyrkande riktning, må följande

återgivas.

Skånska barnavårdsförbundet framhåller, att hemskolorna, framför allt

beroende på den särskilt kvalificerade personal, som de skulle fordra, med

största sannolikhet skulle komma att bliva oproportionerligt dyrbara i drift,

och frågar sig, om icke det i och för sig beaktansvärda utbildningsmomentet

skulle kunna tillvaratagas på ett enklare och billigare sätt. Förbundet fortsätter:
Ser

man på våra nuvarande mödrahem — d. v. s. de väl skötta — torde

det vara ganska uppenbart, att de redan förmått att på ett ganska tillfredsställande

sätt fylla kravet på utbildning för de intagna mödrarna. Blevo dessa

mödrahem genom ekonomiskt tillfredsställande anslag bättre rustade just

med tanke på denna speciella utbildningsuppgift, förefaller det, som örn

dessa hem skulle kunna fylla kravet härutinnan. Härigenom skulle man på

ett naturligt sätt även komma ifrån klassifikationen i bättre och sämre

mödrahem. Emellertid vill förbundet i detta sammanhang lia framhållet, att

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:tti proposition nr 227.

47

det torde föreligga en ganska väsentlig skillnad mellan de större, industribetonade

orterna och rena landsbygden. För de förra kommer av naturliga

skäl utbildningsmomentet aldrig att kunna spela samma roll som för den

senare. Ytterligare ett skäl mot införandet av särskilda hemskolor med 5- månaders-kurser i barnavård, sömnad m. m. ligger i de skiftande intagnings

tidpunkterna och vårdtiderna. Förbundet har svårt att förstå, hur en upplagd

kursplan skulle kunna fullföljas, och man frågar sig därmed osökt, hur

brist i detta avseende skall påverka rätten till statsbidrag.

Barnavårdsnämnden i Malmö gör enahanda uttalande.

Norrköpings stad framhåller, att det borde vara tillräckligt med mödrahem

av en typ. Utbildningen vid hemskolorna syntes alltför vidlyftig, och

svårigheter måste ovillkorligen uppstå att rekrytera desamma, enär de flesta

mödrama ej hade möjlighet att vistas alltför lång tid på mödrahem.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser det nödvändigt, att

man vid en differentiering av mödrahemmen framgår med stor försiktighet

och låter en försöksverksamhet visa, om en differentiering enligt kommitténs

förslag bör överallt genomföras. Förbundet anför:

Förbundet vill ifrågasätta, om det är lämpligt att på en gång söka genomföra

differentieringen i hela landet genom anordnandet av nämnda två typer

av mödrahem. I de större städerna äro visserligen mödrahem av typerna

hemskolor och vårdhem säkerligen samtidigt behövliga men i många av landets

övriga delar torde detta för närvarande knappast vara fallet. I många

län synas de nuvarande mödrahemmen, vilka med hänsyn till den i förväg

bestämda vistelsetiden och den i viss grad förekommande utbildningen väl

närmast lia karaktären av hemskolor, vara den typ av anstalt, som mest svarar

mot behovet. Ett anordnande av vårdhem i dessa län befaras icke utan

skäl kunna medföra, att mödrarna komma att motsätta sig intagningen å

hem med bestämd vistelsetid. Om kommitténs förslag i sådana landsändar

realiseras och delta medför, att mödrarna söka sig till vårdhemmen, medan

de nuvarande mödrahemmen — hemskolorna — trots den förslagna kostnadsfria

vården och den planerade utbildningen få allt svårare att finna

klientel, skulle detta innebära en mycket betydelsefull och säkerligen icke

tillfredsställande omläggning av den ifrågavarande mödravården.

Jämtlands läns barnavårds förbund, med vilket länsstyrelsen i Jämtlands

län instämmer, avstyrker obligatoriskt inrättande av hemskolor under framhållande

av att en kursplan vore svår att genomföra, då mödrarna intoges

på vitt skilda tider och i samband med nedkomsten ofta vöre vid svag hälsa,

varjämte de måste disponera avsevärd tid för skötande av barnen. Praktisk

handledning av hemmets föreståndarinna vöre säkert den lämpligaste skolformen

i förevarande fall.

Gävleborgs läns barnavårds förbund säger sig vilja föreslå, att de olika länen

eller de upptagningsområden, som eljest kunde ifrågakomma, erhölle

största möjliga frihet att ordna mödrahemsverksamheten så som de lokala

förhållandena i varje särskilt fall krävde och att icke en sådan sträng uppdelning

av mödrahemmen, som i betänkandet föreslagits, komme till stånd.

Mellanformer mellan vårdhem och hemskolor kunde också vara tänkbara.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majas proposition nr 227.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser önskvärt, att de nuvarande

mödrahemmen så småningom utvecklades på sådant sätt, att de komme att

få karaktären av hemskolor. Detta behövde dock icke medföra en differentiering

av mödrahemmen, då den kategori av mödrar, som kommittén förutsatt

skola vårdas å den andra typen av hem, skulle bliva så liten, att även

åt dessa mödrar plats kunde beredas å hemskolorna. Barnavårdsnämnden i

Ulricehamn anser övervägande antalet mödrahem böra vara hemskolor och

endast några få vårdhem. Barnavårdsnämnden i Skövde anser endast hemskolor

böra ifrågakomma. Samma åsikt har Skaraborgs läns barnavårdsjörbund.

Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar, att uppdelningen av mödrahemmen

i hemskolor, där utbildning i barnavård och husligt arbete lämnades,

och vårdhem, där utbildningsmomentet vore förhärskande, vore en given

förutsättning tor att de förra skulle kunna erhålla ett klientel, för vilket

rationellt ordnad utbildning skulle kunna komma till stånd.

Frågan om bestämd vistelsetid för mödrarna har mera ingående

diskuterats i vissa yttranden. Uppsala läns barnavårds förbund, som

förordar mödrahem av något förenklad hemskoletyp, föreslår i princip bestämd

vistelsetid av 6 månader. Länsstyrelsen i Kronobergs lån föreslår även,

att en minimitid införes; denna bör enligt länsstyrelsens mening, därest icke

särskilda omständigheter till annat föranleda, bestämmas till exempelvis 3

månader. Jönköpings läns barnavårdsförbund uttalar, att på vårdhem en

fullgod bröstuppfödning icke borde uppgivas utan absolut tvingande skäl,

och förvånar sig över att kommittén gjort avsteg från riktlinjer, som våra

främsta auktoriteter på området uppdragit. Även Norrbottens barnavårdsförbund

finner betänkligt att i fråga om vårdhemmen viss minimitid icke

fastställts för mödrarnas kvarstannande å hemmet. Barnavårdsnämnden i

Ulricehamn anser vid vårdhemmen en viss minimitid böra fixeras och framhåller,

att ett fritt val i denna sak gagnade varken moder eller barn, ty det

skulle med säkerhet ha till följd, att de unga mödrarna efter kort tid lämnade

vårdhemmet för att återgå till sitt förvärvsarbete. För hemmens ledning

skulle det också vara allt annat än önskvärt, att mödrarna kunde lämna

vårdhemmet närhelst de önskade, och med en sådan frihet i fråga om tiden

för vistelsen torde vårdhemmen i de flesta fall föredragas framför de långt

värdefullare hemskolorna. Södermanlands läns barnavårdsförbund, med

vilket länsstyrelsen i Södermanlands län instämmer, anser visserligen mödrarna

å vårdhemmen icke böra på förhand bindas för en bestämd vårdtid,

men uttalar dock en viss tveksamhet härutinnan. Så länge landsbygden

saknade barnkrubbor och dessa även i städerna vore helt otillräckliga för

ändamålet samt särskilda bostäder för mödrar med barn icke heller i önskad

utsträckning kommit till stånd, kunde det tyvärr befaras, att de unga mödrarna,

då de efter en kortvarig vistelse återvände till förvärvslivet, ofta

komme att ställas inför en situation, som måste innebära föga gynnsamma

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 227.

49

vårdmöjligheter för de späda barnen. I ett flertal andra yttranden har man

på denna punkt instämt i de av fröken Bentzel och fru Malmroth gjorda särskilda

uttalandena.

Socialstyrelsen framhåller däremot, att ett krav på viss tids, i synnerhet

viss längre tids, vistelse på mödrahem såsom villkor för mödrarnas intagning

ställde mången moder i ett tvångsläge, i vilket hon måhända såge sig nödsakad

att avstå från vistelsen. Med hänsyn till det stora värdet av att mor

och barn liölles samman någon tid under barnets späda ålder vore en personlig

påverkan på modern i syfte att få henne att med sitt barn för åtminstone

någon tid vistas å mödrahem att föredraga framför ett generellt krav på

exempelvis sex månaders vistelse. Barnavårdsnämnden i Karlshamn uttalar,

att man borde avstå från att skapa tvångsbestämmelser för vistelsen på

mödrahem och att i stället mödrarna borde i uppfostrande syfte påverkas,

så att de stannade på hemmen under så lång tid, som med hänsyn till barnets

välbefinnande kunde vara erforderligt.

Beträffande vården av efterblivna mödrar uttalas i yttranden

av länsstyrelsen i Kronobergs län, barnavårdsnämnden i Skövde, Blekinge

barnavårdssällskap och Skaraborgs läns barnavårds förbund alt mödrar, som

vore efterblivna, asociala eller lede av psykiska eller moraliska defekter, icke

borde få föras samman med övriga mödrar i samma hem. För dem borde

särskilda vårdhem inrättas, lämpligen gemensamma för flera län. Uppsala

låns barnavårds förbund anser, att för efterblivna mödrar m. fl. asyler för

korttidsvistelse böra upprättas i anslutning till förlossningsanstalterna.

Barnavårdsnämnden i Karlskrona avråder däremot från tanken att upprätta

särskilda hern för efterblivna mödrar, då dylika hem icke skulle bliva

nämnvärt frekventerade, så länge tvångsmedel icke finge tillämpas, vilket för

övrigt ur flera synpunkter måste anses olämpligt. Icke heller borde de få

intagas på mödrahem eller fattigvårdsanstalten Lämpligast vore, om barnen

till dessa mödrar genast skildes från mödrarna och placerades å spädbarnshem,

även örn man därigenom måste ge avkall på kravet på en naturlig

uppfödning.

Vad angår det antal väntande mödrar och ensamma

spädbarn som må mottagas å mödrahem uttalar barnavårdsnämnden

i Karlstad, att platsantalet för väntande mödrar ej borde begränsas,

och framhåller, att vid en dylik begränsning det kunde befaras, att

ett stort antal mödrar, som vore väl lämpade för undervisning, icke komme

i åtnjutande därav. Barnavårdsnämnden i Uppsala anser att mödrahemmen

böra lia skyldighet att mottaga mödrar före nedkomsten.

Barnavårdsnämnden i Västervik håller före att ensamma spädbarn böra

kunna mottagas å samtliga mödrahem i viss begränsad omfattning. Statens

fattigvårds- och barnavårdskonsulent i första distriktet anser, att det beträffande

vårdhemmen bör föreskrivas, att antalet platser för ensamma späda

Bihang till riksdagens protokoll 1045. I saint. Nr 227.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

barn icke må uppgå till mer än högst hälften av antalet platser för mödrar

med barn, och anför som motivering, att särskilt så länge bristen på någorlunda

tillfredsställande barnhemsplatser vore stor, man icke borde onödigtvis

beskära antalet spädbarnsplatser. Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Skaraborgs

läns barnavårclsförbund uttala överhuvud taget tveksamhet beträffande

behovet av särskilda spädbarnshem. Uppsala läns barnavdrdsförbund anser

däremot, att samtliga spädbarn utan mödrar böra vårdas på särskilda spädbarnshem,

gärna i viss anslutning till mödrahemmen.

I fråga örn personalen vid vårdhemmen ifrågasätter överstyrelsen

tor yrkesutbildning, huruvida både vård- och utbildningssynpunkter i

tillräcklig grad skulle kunna tillgodoses vid hemskolor av den storlek, som

kommittén förordade, örn behovet av personal icke tillgodosåges bättre än

kommittén föreslagit. Vid lanthushållsskolor med 18—20 elever funnes i allmänhet

tre lärarinnor. Vid en jämförelse härmed syntes den föreslagna personalorganisationen

vara för knapp, för att en effektiv undervisning skulle

kunna komma till stånd, när man i detta fall måste taga hänsyn också till

den tid, som barnens omvårdnad kunde kräva från personalens sida. Den

successiva intagningen av mödrar komme dessutom att nödvändiggöra individuell

undervisning i jämförelsevis stor omfattning, vilket även ställde

större anspråk på lärarpersonal. Man måste därför, för att undervisningsmomentet

icke skulle komma till korta, antingen jämka platsantalet vid hemskolorna

nedåt eller också tillgodose dessa med ytterligare personal. — Även i

några andra yttranden anses personalen vid hemskolorna vara för knapp.

överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller vidare beträffande kompetensen

för föreståndarinna vid hemskola att, då hon som en icke oväsentlig

uppgift bl. a. även skulle ombesörja undervisningen i barnavård, starka

skäl talade för att bamavårdslärarinneutbildad gåves företräde. Överstyrelsen

fortsätter:

I denna utbildning ingår ju även tjänst på barnbördshus och barnsjukhus.

Då de fall, där vårdmomentet vad mödrarna beträffar är mera framträdande,

även enligt kommitténs mening böra hänvisas till vårdhemmen och ej till

hemskolorna, torde behovet av sjukvård för mödrarna vid de senare ej

komma att framstå såsom någon huvuduppgift för föreståndarinnan. I

I ett flertal yttranden — bl. a. av socialstyrelsen och medicinalstyrelsen —

uttalas, att barnavårdslärarinna i förevarande hänseende borde vara likställd

med sjuksköterska.

Älvsborgs läns barnavårdsförbund ifrågasätter, örn behov föreligger av

skolköksundervisning vid hemskolorna med den fördyring av verksamheten,

som härigenom skulle uppkomma. Norrbottens barnavårdsförbund anser

tveksamt, om skolkökslärarinnor äro de lämpligaste för handhavande av

den rent praktiska matlagning, som även i fortsättningen torde bli den väsentligaste

utbildningen vid hemskolorna, överstyrelsen för yrkesutbildning

uttalar, att undervisningen i matlagning och hemvård vid hemskolorna borde

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

51

kunna anförtros även en lanthushållslärarinna, varför man här lämpligen

borde använda beteckningen lärarinna i hushållsgöromål. Barnavårdsnämden

i Karlstad ifrågasätter, om icke vid hemskolorna vid sidan av hemutbildningen

möjligheter borde ges till utbildning och förkovran i ett yrke, som

vederbörande valt eller lämpade sig för. Liknande synpunkter anföras av

länsstyrelsen i Jönköpings län.

överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar slutligen, att det syntes angeläget,

att den yrkesutbildning, som skulle komma att bedrivas vid hemskolorna,

ställdes under inspektion av överstyrelsen såsom fallet vore med yrkesutbildningen

vid yrkeshem, hemskolor och ungdomshem enligt stadgan den

24 september 1937 (nr 860) för skyddshemmen.

I några yttranden ifrågasattes riktigheten av att lämna kostnadsfri

vård å hem skolorna. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser sålunda,

att ersättning för vården bör utgå vid samtliga mödrahem men att den måhända

torde kunna bestämmas till något lägre belopp än som nu är fallet.

Länsstyrelsen framhåller, att kommittén i kostnadsfrågan syntes gå väl långt

i sin strävan att uppmuntra anslutningen till hemskolorna. Där intagna

mödrar skulle erhålla icke blott en dyrbar vård kostnadsfritt, utan även

därutöver viss mödrahjälp. Mödrarna å vårdhemmen däremot skulle få sin

mödrahjälp helt eller delvis tagen i anspråk till täckande av kostnaderna

för vistelsen å mödrahemmet. Kravet på rättvisa mödrarna emellan hade här

fått stå tillbaka för strävan att uppmuntra till vistelse å hemskolorna.

Ccntraliseringskommittén i Stockholm anser även det kunna starkt ifrågasättas,

om det ur alla synpunkter vore tillrådligt att göra vården å hemskolorna

kostnadsfri, och anför:

Genom att vården är kostnadsfri och fixerad till en på förhand bestämd

tidrymd, kan den lätt få karaktär av anstaltsvård och av många bli betraktad

som ett samhällets straff. Just de, som kunde ha största nyttan av denna

vårdform, bli måhända avskräckta. En lägre avgift, som kunde ge sken av

att den vårdade själv erlade vårdkostnaden, synes kommittén vara att föredraga.

För de medellösa kunde avgiften täckas av statliga stipendier, som

ställdes till förfogande i sådan utsträckning, att avgiften i själva verket blott

bleve skenbar. Det förefaller uppenbart att hemskolorna — vilkas inrättande

centraliseringskommittén livligt förordar — komma att ha ett stort värde

ur uppfostringssynpunkt, då i många fall blivande mödrar sakna kunskaper

i de göromål, som ingå i barns och hems skötande. Särskilt torde detta vara

förhållandet bland en stor del av storstadsungdomen. Behovet av undervisning

torde dock icke vara begränsat till en viss kategori av ungdom utan

torde gälla sådan ur alla samhällsklasser. Genom att inte giva dessa hemskolor

en alltför påtaglig prägel av samhällelig hjälpverksamhet skulle troligen

plats å desamma sökas även av sådana, som äga ekonomiska förutsättningar

att betala hela eller en viss del av vårdkostnaderna. För att nå en dylik ordning

krävs dock, alt en avgift uttages, som ger sken av alt vården ersättes av

den vårdade själv.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

Gävleborgs läns bamavårdsförbund anför:

Det måste starkt ifrågasättas, huruvida det kan vara lämpligt att för hemskoloma

vården skulle vara helt kostnadsfri, under det att vårdavgift skulle

uttagas på vårdhemmen. Enligt förbundets mening kan detta komma att

vålla en viss irritation inte minst hos de barnavårdsnämnder, vilka få mödrar

placerade på vårdhemmen och sålunda själva måste svara för viss del av

vårdkostnaden. Det kan visserligen invändas, att denna vårdkostnad i första

hand skall utgå av mödrahjälpsmedel, men det är icke alltid säkert, att dessa

förslå, såsom fallet kan vara, örn en dyr tandvård och dylikt också måste

bekostas av mödrahjälpen i samband med barnsbörden. För mödrarna

själva saknar det praktiskt taget all betydelse, om vården är kostnadsfri eller

ej, då det ju i varje fall icke är de själva utan det allmänna, som i en eller

annan form svarar för kostnaderna. Förbundet vill därför föreslå, att antingen

vårdkostnad skall utgå på alla mödrahem eller också att vården skall

vara kostnadsfri å samtliga hem.

överstyrelsen för yrkesutbildning anser däremot de skäl, som kommittén

anfört för att vårdavgift icke skulle uttagas vid hemskolorna, fullt bärande.

Beträffande de svårplacerade barnen anser barnavårdsnämnden

i Karlskrona, att dessa barn icke borde placeras på hemmen för varaktig

vård. En differentiering av hemmen vore här ofrånkomlig. Det kunde

nämligen icke vara riktigt att sammanblanda normala barn med mer eller

mindre onormala barn, vilka senare kunde utöva ett icke önskvärt inflytande

på de psykiskt och fysiskt friska barnen. De svårplacerade barnen,

särskilt sängvätare och med talrubbningar behäftade barn, kunde och

bleve kanske också av de normala utsatta för hån och smälek. En utbyggnad

av de nu alltför fåtaliga hemmen för dessa barn borde ske. Även

barnavårdsnämnden i Karlstad anser, att svårplacerbara barn och normala

barn böra placeras i skilda barnhem.

I fråga om platsantalet å andra barnavårdsanstalter

än mödrahem men ha i övrigt endast några enstaka uttalanden förekommit.

Barnavårdsnämnden i Skövde anser sålunda att barnantalet i

upptagningshem ej bör få överstiga 20. Barnavårdsnämnden i Västerås håller

före att maximiantalet platser i hem för varaktig vård kan höjas till 20.

Centraliseringskommittén i Stockholm anför, att även om erfarenheten utvisade,

att för spädbarnshemmen — med hänsyn till smittorisken — mindre

enheter vore att föredraga, det dock kunde ifrågasättas, örn icke vid de övriga

hemtyperna större enheter än som föreslagits undantagsvis kunde få

förekomma. Till stöd för denna ståndpunkt kunde hänvisas till de enskilda

hem för ogifta mödrar m. m., vilka understöddes av Stockholms stad och

som hade ett platsantal upp till 31. Erfarenheterna från dessa hem torde få

anses fördelaktiga.

Vad angår anstalterna för halvöppen barnavård framhåller

barnavårdsdirektören i Stockholm, att uttrycket anstalt till stöd för

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

53

hemuppfostran, som nu förekomma i 2 § 2 mom. barnavårdslagen, torde ha

bättre klang än benämningen anstalt för halvöppen barnavård.

Socialstyrelsen anför, att det befunnits nödvändigt för undvikande av missförstånd

att tillsvidare använda benämningarna lekskola oell barnträdgård

vid sidan av varandra för att klargöra, att det rörde sig om två olika benämningar

på samma institution. Då det nu emellertid gällde att i barnavårdslagen

fastslå benämningen på ifrågavarande verksamhet, funne socialstyrelsen

tiden vara inne att definitivt besluta örn benämningen. Styrelsen

förordade därvid, att verksamheten måtte få behålla den gamla benämningen

barnträdgård. Uttalande i samma riktning göres av barnavårdsdirektören

i Stockholm och Sveriges barnträdgdrdslärarinnors riksförbund.

Kommitténs förslag att i barnavårdslagen införa beteckningen b arna-Departements

° .. chefen.

vårdsanstalt för de anstalter, å vilka de i förevarande sammanhang avsedda

bestämmelserna skola äga tillämpning, synes mig böra godtagas. Det är otvivelaktigt

en fördel att erhålla ett dylikt generellt begrepp, så att barnavårdslagens

ifrågavarande bestämmelser, främst de som gälla tillsynen, utan särskilda

föreskrifter bliva tillämpliga även på eventuellt uppkommande nya

former av anstalter. Icke heller synes något vara att erinra mot den begränsning

begreppet erhållit i kommitténs lagförslag genom att vissa kategorier

anstalter undantagits.

Även uppdelningen av barnavårdsanstalterna i de tre stora huvudgrupperna

barnhem, barnavårdsanstalter för halvöppen vård och barnkolonier

synes vara lämplig. Att såsom från något håll föreslagits i stället för uttrycket

hama vårdsanstalt för halvöppen vård använda det i 2 § bamavårdslagen

i annat sammanhang förekommande uttrycket anstalt till stöd för

hemuppfostran synes icke böra förordas. Det av kommittén föreslagna uttrycket,

vilket redan torde lia vunnit burskap såsom teknisk term, är mer

upplysande än det andra, vilket för övrigt — i den mening det nu användes

i barnavårdslagen — synes mig vara mera vidsträckt till sin innebörd.

Begreppet barnhe m har i kommitténs förslag icke bestämts på annat

sätt än genom uppräkning av vissa typer dylika hem med angivande av

föremålet för deras verksamhet. Jag finner icke heller nödvändigt att i

lagen intaga en allmän definition å detta begrepp. Det torde icke heller vara

möjligt alt i lagen angiva det minimiantal platser, som skall stå till buds, för

att ett barnhem skall anses vara för handen. Tillräcklig bestämning får här

anses ligga i att barnhemmet skall vara en anstalt. Gränsfall kunna visserligen

uppkomma. Någon större olägenhet härav torde dock icke vara att

befara, särskilt om, såsom i det följande kommer att föreslås, viss anmälningsplikt

införes för den, som i sitt hem mot ersättning mottager barn, och

detta även örn barnet icke är att anse såsom fosterbarn.

Kommittén upptager i sitt förslag fyra särskilda typer av barnhem, narn
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ligen spådbarnshem för vård av späda barn vilka icke åtföljas av sina mödrar,

mödrahem för vård av mödrar med späda barn samt väntande mödrar

och ensamma spädbarn, upptctgningshem för tillfällig vård och uppfostran

samt observation av barn samt barnhem för varaktig vård för vård och uppfostran

av barn under längre tidrymd. Kommitténs tanke är, att dessa olika

typer av barnhem såvitt möjligt skola hållas i sär och att kombinationer

mellan dem skola undvikas. Särskilt olämplig finner kommittén den nu

ofta förekommande kombinationen mellan upptagningshem och hem för

varaktig eller — såsom det uttryckes i gällande lag — stadigvarande vård.

Mot den sålunda föreslagna differentieringen av barnhemmen ha från

flera håll invändningar rests, varvid betonats att, åtminstone i vissa delar

av landet, en så långt gående differentiering i praktiken komme att medföra

olägenheter, bland annat ur ekonomisk synpunkt. Erforderlig vårddifferenliering

kunde erhållas även örn barnhem av olika typer förenades i en anstalt,

blott hemmet vore organiserat på olika avdelningar.

Enligt min åsikt äro de principer, som kommit till uttryck i kommitténs

förslag örn differentiering av bamhemsverksamheten, väl ägnade att tjäna

som riktlinjer för det framtida ordnandet av denna verksamhet. Ett sammanförande

av olika barnhemstyper i en anstalt medför lätt, att barnhemmens

anstaltskaraktär alltför mycket betonas och att deras egenskap av hem

skjutes åt sidan. Emellertid synes man vid omorganisationen av bamhemsverksamheten

böra gå fram med viss varsamhet. Förhållandena kunna i det

särskilda fallet vara sådana, att en kombination av två typer — exempelvis

av spädbarnshem och upptagningshem — kan framstå såsom motiverad.

Några formella hinder mot dylika kombinationer synas därför icke böra

uppställas utan bör det överlämnas åt de övervakande och bidragsbeviljande

myndigheterna att bedöma, i vad mån sådana kombinationer kunna tilllåtas.

Framhållas må dock att de skäl, som kommittén anfört mot kombinationen

upptagningshem—hem för varaktig vård, måste anses vara av den

art att denna kombination i den mån så är möjligt bör undvikas.

Den av kommittén föreslagna uppdelningen av mödrahemmen i två kategorier,

av kommittén betecknade hemskolor och vårdhem, har stött på motstånd

från många håll, där man bl. a. fruktat, att uppdelningen skulle medföra

en icke önskvärd klassificering av ifrågavarande anstalter i bättre och

sämre mödrahem. Emot de sålunda befarade olägenheterna med uppdelningen

står önskemålet att, i den mån så kan ske, meddela en mera effektiv

utbildning i husligt arbete och barnavård åt de mödrar, som hava behov av

och förutsättningar för en sådan utbildning. Värdet därav synes vara så

betydande att detta differentieringsförslag icke bör skrinläggas. Emellertid

synes man även här böra gå fram varsamt och först efter en tids —

exempelvis några års — försöksverksamhet taga definitiv ställning till frågan,

örn en mera generell uppdelning av mödrahemmen bör genomföras.

Lämpligen bör man nu inrikta sig på att i olika delar av landet på försök

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 227.

55

vidtaga åtgärder, varigenom mödrahem med mera utvecklad utbildningsverksamhet

— i stort sett överensstämmande med de riktlinjer kommittén

förordat beträffande liemskolorna — komma till stånd. Benämningen hemskola,

som redan finnes i barnavårdslagen och där betecknar ett särskilt

slag av skyddshem, synes dock icke böra användas härvidlag. Tills vidare

torde knappast någon särskild beteckning vara erforderlig. För att underlätta

rekryteringen till dessa mödrahem torde det vara lämpligt att, såsom

kommittén förordat, lämna dem ett så kraftigt stöd från det allmänna att

vården där kan bliva avgiftsfri. Jag återkommer i det följande till detta

spörsmål. Då här är fråga allenast om en försöksverksamhet, är det icke

nödvändigt att nu taga bestämd ställning till den närmare beskaffenheten

av dessa mödrahem, till deras storlek och personalbehov, till personalens

kompetens m. fl. frågor, som i detta sammanhang diskuterats. Under försökstiden

torde olika möjligheter härutinnan böra prövas.

I enlighet med önskemål, som framställts av överstyrelsen för yrkesutbildning

i dess yttrande över kommitténs förslag, torde undervisningen i husligt

arbete och barnavård vid ifrågavarande utbildningsbetonade mödrahem — i

likhet med vad fallet redan är med yrkesundervisningen vid vissa skyddshem

— böra stå under inspektion av överstyrelsen.

Beträffande frågan, huruvida vid övriga mödrahem viss på förhand bestämd

vistelsetid bör eller icke bör uppställas såsom villkor för intagning på

hemmet, synes det knappast vara lämpligt att härutinnan införa någon

allmängiltig regel. Givetvis är det önskvärt, att mödrarna kvarstanna vid

mödrahemmen så länge som bröstuppfödning av barnet bör äga rum. Ä

andra sidan är det angeläget, att mödrarna icke genom för stränga villkor

i förevarande hänseende avskräckas från intagning å mödrahem. En kortare

tids vistelse på mödrahem måste nämligen i de flesta fall anses bättre

än ingen alls. Villkor av dylik art torde för närvarande tämligen regelmässigt

uppställas. Lämpligt torde vara att försök göras med slopande av dessa

villkor; i stället bör träda upplysningsverksamhet och personlig påverkan

på mödrarna för att förmå dem att kvarstanna å hemmet under amningstiden.

I varje fall torde, såsom ock nu på många håll sker, villkoret örn viss

tids vistelse på hemmet böra eftergivas om garantier för fortsatt lämplig

vård av barnet föreligga eller eljest godtagbara skit! för utskrivning lämnas.

Vad kommittén i övrigt anfört beträffande barnhemmens organisation och

verksamhet föranleder i stort sett ingen erinran från min sida. Beträffande

de av kommittén angivna lämpliga antalen vårdplatser i olika slag av barnhem

bör beaktas, att vad kommittén härutinnan anfört — varemot ingen

grundad anmärkning synes kunna riktas — får betraktas såsom rekommendationer,

vilka icke böra göras till föremål för bindande bestämmelser av

generell karaktär. Såsom i det följande kommer att närmare anmärkas, bör

det i de fall, då statsbidrag skola utgå, ankomma på den bidragsbeviljande

myndigheten, att bestämma maximiantalet platser å respektive barnhem.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Beträffande anstalterna för halvöppen barnavård — daghem

för heldagsvård av barn, lekskolor för beredande av vistelse och fostran

av barn under begränsad tid av dagen samt eftermiddagshem för beredande

åt skolbarn av vistelse under tillsyn efter skolarbetets slut för dagen

— må framhållas, att definition å dessa anstalter synes böra intagas i lagen,

varvid de böra betecknas såsom barnavårdsanstalter för vård och uppfostran

av barn under begränsad del av dygnet. Däremot synes det icke vara

erforderligt att i lagen införa bestämmelse örn nämnda särskilda typer av

anstalter för halvöppen barnavård. Föreskrifter härom torde i stället böra

utfärdas i administrativ väg. Jag är icke heller nu beredd att taga definitiv

ställning till den terminologiska tvistefrågan beträffande de anstalter, som

av kommittén benämnts lekskola men för vilka beteckningen barnträdgård

från olika håll påyrkas.

D. Huvudmannaskapet för barnliemsvården.

Socialvårdskommitténs förslag. Socialvårdskommittén framhåller angelägenheten

av att åtgärder vidtagas för att trygga barnhemmens ekonomi

men betonar tillika, att även om barnhemmens ekonomiska svårigheter mildrades

genom regelbundna bidrag från det allmänna härigenom icke skulle

undanröjas de nackdelar med nuvarande ordning, vilka sammanhängde

därmed, att ansvaret för att tillräckligt antal platser å barnhem av olika

kategorier stöde till buds icke vore fixerat. Det fordrades bestämmelser, enligt

vilka huvudmannaskapet i organisatoriskt hänseende för barnhemmen klart

fastställdes, så att ansvaret för barnhemsverksamhetens upprätthållande och

utveckling komme att åvila viss samfällighet. Kommittén fortsätter:

Det finnes emellertid enligt kommitténs uppfattning ingen anledning att

på detta område införa tvingande stadganden i så måtto, att barnhemsverksamhet

över huvud taget icke skall få bedrivas av annan än den sålunda

legalt sanktionerade huvudmannen. Hittills har denna verksamhet i hög

grad stimulerats genom initiativ från föreningar och sammanslutningar, inbördes

skiftande till organisation och karaktär, stundom lokalt betonade

men ofta med större geografiska områden som verksamhetsfält. För närvarande

drives sålunda över hälften av landets barnhem av stiftelser och föreningar

och över en åttondel av bamavårdsförbund. Att införa en legal skyldighet

för dylika organisationer att bedriva barnhemsverksamhet är givetvis

uteslutet. Men att å andra sidan lägga hinder i vägen för dem att framdeles

fullgöra de uppgifter i den samhälleliga barnavårdens tjänst, som de frivilligt

åtagit sig, skulle vara att vrida utvecklingen tillbaka. Barnhemsverksamheten,

som i så hög grad för sin framgång är beroende av medverkan från

frivilliga krafter med särskilt intresse för barnavårdsfrågor, är föga lämpad

såsom objekt för ett offentligt eller halvoffentligt monopol. Alldeles bortsett

från de starka krav i ekonomiskt hänseende, som härigenom skulle resas

mot det allmänna, så kunde genom en dylik samordning befaras, att verk
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

samheten komme att insnöras i stela förmer, att den bleve mer eller mindre

byråkratiserad oell att viljan och förmågan till initiativ, till brytande a\

nya banor, försvagades. Man bör därför enligt kommitténs mening söka

tillvarataga de fördelar, som även i fortsättningen äro att vinna^ genom de

enskilda sammanslutningarnas verksamhet på den slutna barnavårdens område

oell i lämphga former söka stödja denna. Samtidigt bör emellertid den

offentliga tillsynen över ifrågavarande barnhem liksom över andra barnavårdsanstalter

effektiviseras samt hemmen såvitt möjligt infogas i ett enhetligt

system, där såväl hänsynen till platsbehovet som differentieringssynpunkterna

vinna beaktande. Sistnämnda önskemal kan givetvis komma att

föranleda en förändring av vissa hems karaktär eller upptagningsområden.

När kommittén i det följande behandlar frågan örn huvudmannaskapet i

organisatoriskt hänseende för barnhemmen, förutsättes således, att barnhem

skola kunna drivas av vilka samfälligheter eller organisationer som helst,

liksom av enskilda personer, givetvis under villkor att hemmen uppfylla

författningsenliga eller eljest i vederbörlig ordning fastställda krav ifraga

örn lokaliteter, utrustning, personal o. s. v. Bestämmelserna örn legalt

huvudmannaskap komma alltså, savin själva organisationen angar, allenast

att hava den innebörden, att huvudmannen i sista hand skall ansvara för att

erforderligt antal platser å barnhem av olika kategorier stå till förfogande.

I och för sig behöver detta ej innebära, att vederbörande huvudman också

skall ensam bära alla de med barnhemsverksamheten förenade kostnaderna

Å andra sidan tala starka skäl mot en helt genomförd boskillnad mellan

huvudmannaskapet i organisatoriskt och i ekonomiskt hänseende. Den som

har det yttersta ansvaret för att barnhem finnas i tillräckligt antal och som

i sista hand skall driva barnhem i egen regi bör med andra ord också ha

visst ekonomiskt ansvar för verksamheten. Vid avgörandet av omfattningen

utav detta ekonomiska ansvar kunna — förutom rent praktiska hänsyn,

t. ex. sådana som garantera största möjliga beaktande av ekonomiska faktorer

vid barnhemmens drift — skatteutjämningssynpunkterna komma att

spela en viss roll.

Kommittén övergår härefter till att diskutera, vilken samfällighet som

huvudmannaskapet för barnhemmen bör åligga. Därvid framhåller kommittén.

att primärkommunerna icke lämpligen kunde vara legala huvudmän.

då i de flesta kommunerna behov icke funnes av barnhemsplatser i

den utsträckning, som erfordrades för inrättandet av barnhem av lämplig

storlek. loke heller barnavårdsförbunden borde komma i fråga, då de rimligen

icke kunde åläggas skyldigheten att svara för barnhemsverksamheten.

med mindre samtidigt erforderliga ekonomiska förutsättningar skapades för

dem att fullgöra uppgifterna i fråga. Kommittén fortsätter:

Att basera förbundens ekonomiska verksamhet, i vilken skulle ingå bestridandet

av såväl anläggnings- som driftkostnaden för barnhemmen, på

medlemsavgifter i egentlig mening låter sig näppeligen göra. Ej heller kan

det anses lämpligt att visserligen låta förbunden vara legala huvudmän för

barnhem sverk samheten men samtidigt göra dem beroende av utifrån kommande

anslag, t. ex. genom att införa en legal skyldighet för landstingen att

stå såsom ekonomiska garanter för barnavårdsförbunden. Barnavårdsförbundets

huvudmannaskap skulle vid sådant förhållande kunna få en rent

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

formell karaktär, vilken icke skulle motivera de administrativa föranstaltningar,

som förbundens lagfästande skulle medföra. Att giva förbunden rätt

att uttaxera erforderliga medel bland invånarna i de kommuner, som tillhöra

respektive förbund, och sålunda införa en ny form av allmänna utskylder,

måste givetvis ingiva allvarliga betänkligheter. Dessa skulle minska

i betydelse, därest uttaxeringen skulle ske på förbundsmedlemmarna själva,

d. v. s. på de i förbundet ingående kommunerna enligt bestämmelserna i

lagen om kommunalförbund, men härigenom undvikas icke de övriga olägenheter

av administrativ art, vilka enligt kommitténs mening skulle uppkomma

vid en tillämpning av kommunalförbundsinstitutionens grunder på

barnhemsområdet. Slutligen — och detta har varit avgörande för kommittén

— finnes möjlighet att tillvarataga barnavårdsförbundens erfarenhet av

och intresse för den slutna barnavården utan att skrida till en så genomgripande

åtgärd som deras lagfästande.

Kommittén anför härefter, att det i förevarande hänseende funnes endast

tvenne alternativ, som förtjänade närmare övervägande, nämligen att huvudmannaskapet

utövades antingen av staten eller av landstingen (resp. städer,

som icke deltoge i landsting).

Beträffande stut salt ematin et framhåller kommittén till en början, att detta

alternativ icke skulle innebära ett förstatligande i egentlig mening av barnhemmen,

samt tillägger:

Ett ordnande av barnhemsverksamheten enligt sistnämnda alternativ, torde

böra ske efter i huvudsak följande riktlinjer: Landet skulle genom socialstyrelsens

försorg uppdelas i barnhemsdistrikt samt planer uppgöras för ordnandet

av barnhemsvården inom varje distrikt. Där nybyggnadsbehov konstaterades

föreligga, skulle socialstyrelsen i första hand undersöka, huruvida

icke befintliga institutioner på barnhemsvårdens område kunde vidtalas att

med bidrag av statsmedel uppföra erforderliga nya hem samt driva dessa.

Till de hem, som icke dreves i statens regi, skulle — i den mån övriga tillgångar

icke törsloge — utgå såväl anläggnings- som driftbidrag. Storleken

härav skulle i varje särskilt fall fastställas av den statsbidragsbeviljande

myndigheten (ifråga örn nybyggnadsbidrag Kungl. Maj:t och beträffande

driftbidrag socialstyrelsen). Vid barnhemmens uppförande och förvaltning

skulle i möjligaste mån medverkan lämnas av barnavårdsförbunden.

Kommittén medgiver, att det enligt statsalternativet funnes goda möjligheter

att tillgodose skatteutjämningssynpunkterna, varjämte barnhemmens

upptagningsområden skulle kunna bestämmas under hänsynstagande till de

lokalt varierande behoven i en utsträckning, som icke utan vidare läte sig

göra enligt landstingsalternativet. Det oaktat anser kommittén, att dessa

fördelar mer än väl uppvägdes av nackdelarna med statsalternativet. Kommittén

anför härom:

Dessa nackdelar ligga huvudsakligen på det administrativa planet. Statsalternativet

skulle komma att kännetecknas av en utpräglad maktkoncentration

med därav betingade tyngande förvaltningsformer. Ett centralt ämbetsverk

— socialstyrelsen — skulle komma att i sista hand hava ansvaret för

barnhemsverksamhetens utveckling inom landets olika delar. Vid avgöran
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

det av nybvggnadsbehovet och sättet för dettas tillgodoseende kan emellertid

en alltför långt gående centralisering vara till hinders. Detsamma gäller

själva förvaltningen, särskilt örn man betänker att man på här ifrågavarande

område har att röra sig med flera hundra hem av skiftande karaktär och

storlek. För den löpande förvaltningen, icke minst den ekonomiska, måste

utfärdas generella föreskrifter och anordnas en kontroll, som näppeligen

kunde undgå att verka tyngande. Den centraliseringstanke, som ligger bakom

statsalternativet, skulle i praktiken lätt kunna betyda att barnhemsv ensamheten

standardiserades. Härigenom skulle bl. a. uppkomma svårlösta peisonalfrågor.

Man skulle också kunna gå miste örn de lokala initiativ, vilka

hittills betytt så mycket för den slutna barnavårdens utveckling.

Visserligen torde man även örn staten bleve huvudman för barnhemmen

kunna räkna nied en både kvantitativt och kvalitativt betydande medv erkan

från barnavårdsförbund och andra institutioner, men härigenom skulle man

näppeligen kunna eliminera de nackdelar, som äro förenade med barnhemsverksamhetens

centralisering. Det skulle säkerligen möta svårigheter att

erhålla den erforderliga smidiga kommunikationen mellan de lokala huvudmännen

— barnavårdsförbund, stiftelser och föreningar o. s. v. samt

socialstyrelsen. En sådan kommunikation är av nöden icke blott vid de ärligen

återkommande tillfällen, då driftbidragen skulle bestämmas, utan även

under hela verksamhetsåret, då ju behov av tilläggsanslag på grund av oförutsedda

händelser städse kan uppkomma. En central prövning av sådana

anslagsäskanden ter sig mindre lämplig, särskilt i betraktande av det stora

antal barnhem det här gäller.

Kommittén förordar därför i stället landstingsalternativet. Det vore enligt

kommitténs mening av största betydelse, att barnhemsverksamheten hade

en lokal förankring, varvid landstingsområdena framstode såsom naturliga

enheter. Man erhölle en organisation, där huvudmännen hade ansvaret för

var sitt begränsade område och där de så att säga erhölle en omedelbar känning

med de föreliggande behoven. Örn staten skulle vara den legala huvudmannen,

skulle frågan örn en önskvärd utbyggnad av barnhemmen i hög

grad vara beroende av statsmakternas och statsorganens initiativ och beslut.

Enligt detta alternativ skulle saknas den pådrivande kraft, som landstingen

enligt landstingsalternativet förutsattes skola vara.

Kommittén framhåller vidare, att barnhemsvården icke vore främmande

för landstingen, vilka redan nu dreve dispensärbarnhem och lämnade ekonomiskt

understöd åt andra barnhem. Barnhemsvården hade i sin egenskap

av sluten anstaltsvård åtskilliga beröringspunkter med landstingens dominerande

arbetsområde, sjukvården. Skatteutjämningssynpunkterna kunde

tillgodoses genom en lämplig avvägning mellan statens och landstingens

kostnadsandelar.

Enligt kommitténs förslag skall i 40 § barnavårdslagen intagas bestämmelse,

alt varje landstingsområde (stad, som icke deltager i landsting) skall

äga tillgång till erforderligt antal platser å för områdets gemensamma behov

avsedda, ändamålsenligt förlagda och anordnade spädbarnshem, mödrahem,

upptagningsbem och barnhem för varaktig vård samt att, i den man

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majlis proposition nr 227.

annan icke drager försorg härom, det skall åligga landsting (stad) att till

erforderligt antal anordna och driva sådana barnhem. För varje landstingsområde

skall genom landstingets försorg upprättas en plan för barnhemsvårdens

ordnande, vilken plan skall underställas socialstyrelsen för godkännande.

Kommittén anför härom bl. a.:

En av huvudsynpunkterna i kommitténs förslag angående landstingens

legala huvudmannaskap för spädbarnshemmen, mödrahemmen, upptagningshemmen

och barnhemmen för varaktig vård är samverkan mellan

landstingen (respektive icke-landstingsstäder) och övriga huvudmän för redan

befintliga barnhem. För denna samverkan liksom för ordnandet av

barnhem svärdén i övrigt måste fasta riktlinjer uppdragas. Varje landstingsområde

bör i princip vara så att säga självförsörjande med avseende å barnhem

av ovannämnda kategorier. Detta utesluter givetvis icke, att visst eller

vissa barnhem kunna hava flera landstingsområden eller delar därav såsom

upptagningsområden, men detta synes böra vara undantagsfall.

Införandet av ett ansvar för landstingen att svara för anordnandet av erforderligt

antal barnhem i den mån behovet icke annorledes tillgodoses förutsätter

en inventering av tillgängliga barnhem samt uppgörandet av en plan

för barnhemsvårdens ordnande inom landstingsområdet. Kommittén har

ansett lämpligast att detta sker i samband med den nya lagstiftningens

ikraftträdande genom landstingen själva, varför kommittén icke gjort någon

sådan inventering eller upprättat förslag till länsplaner.

Dessa planer skola närmast hava karaktären av översiktsplaner för barnhemsverksamhetens

ordnande i syfte att förhindra, att en del av landstingsområdet

gynnas på bekostnad av en annan del, samt att garantera, att det

allmänna icke lämnar bidrag till andra barnhem än dem, som äro av behovet

påkallade och lämpligt belägna. I denna plan böra alltså allenast upptagas

sådana vid planens upprättande befintliga barnhem, som på grund av

sin allmänna standard finnas böra komma i åtnjutande av driftbidrag av

allmänna medel. T den mån inom landstingsområdet befintliga barnhem icke

förslå att täcka det behov av platser å barnhem av ifrågavarande kategorier,

som kan beräknas föreligga, skall i planen angivas riktlinjerna för en utbyggnad

av barnhemmen. I denna del skall planen icke vara detaljerad, ej

heller skall avsikten vara att förplikta vederbörande huvudman att under

alla omständigheter fullfölja planen i enlighet med nämnda riktlinjer.

Ett rationellt utnyttjande av såväl redan befintliga som planerade barnhem

förutsätter, att de inom landstingsområdet befintliga barnhemmen i

största möjliga män äro öppna för alla barn inom området, oavsett bostadsort

eller hemortsrätt. Att åstadkomma detta genom ensidiga dekret från

statsmakternas sida i samband med denna lagstiftnings antagande får anses

uteslutet. I vissa fall hindra donationsvillkor eller liknande bestämmelser

att visst barnhem infogas bland dem, som äro avsedda för landstingsområdets

gemensamma behov, i andra fall är t. ex. fråga om ett kommunalt hem,

som endast räcker till för kommunens eget behov. Dylika hinder böra i och

för sig icke utesluta att sådana hem upptagas i planen; genom sin existens

bidraga de ju i allt fall till att underlätta landstingets ansvar för tillgodoseendet

av behovet av barnhemsplatser. I andra fall synes man böra eftersträva

att genom överenskommelse med vederbörande huvudman få upptagningsområdet

att .sammanfalla med landstingsområdet.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Meijen proposition nr 227.

I den mån visst barnhem behöver undergå reparations-, ombyggnads- eller

ändringsarbete för att kunna fullgöra sina funktioner på ett tillfredsställande

sätt, bör i planen angivas omfattningen av vederbörande arbeten.

Kommittén framhåller, att landstinget icke skall vara skyldigt övertaga

äganderätten till eller driften av redan befintliga hem, samt anför härom

följande:

Av vikt är att de redan existerande barnhemmen i så stor utsträckning

som möjligt infogas i länsplanerna för barnhemsvården samt att nybyggnadsbehovet

således inskränkes till det oundgängligen nödvändiga. Att inom

åtskilliga län finnes behov av nya hem av särskilt kategorierna spädbarnshem,

mödrahem och upptagningshem är emellertid uppenbart. Däremot torde

behovet av hem för varaktig vård mångenstädes framdeles komma att vara

avsevärt mindre än som motsvarar nuvarande tillgång å dylika hem. Något

direkt förbud att i fortsättningen driva sådana hem är icke förutsatt i kommitténs

förslag, men en noggrannare prövning kommer att ske från det allmännas

sida angående de omständigheter, under vilka barnen placeras i

dylika hem. I realiteten kommer därför en minskning av deras klientel att

ske. I länsplanerna skola endast upptagas hem av denna natur till det antal,

som betingas av de sålunda ändrade förhållandena. Anledning finnes antaga,

att åtskilliga av de hem, som icke upptagas i planerna och som således

icke komma i åtnjutande av det allmännas ekonomiska stöd, kunna övertagas

av landstingen, vilka härigenom beredas möjlighet att använda hemmet

för ett annat klientel. I andra fall torde överenskommelse kunna träffas

mellan landstinget och vederbörande huvudman av innebörd, att hemmet

skall lägga om sin verksamhet, så att det tillgodoser ett mera aktuellt behov

och således blir upptaget i länsplanen.

Kommitténs förslag i denna del innebär icke, att landstingen skola i egen

regi driva alla barnhem, som landstinget övertager eller uppför. En viss risk

torde otvivelaktigt finnas för att anspråken på hemmens standard i så fall

stegrades, att vissa problem uppstode i samband med personalens anställnings-

och löneförhållanden samt att förvaltningen bleve tungrodd. Förslaget

förutsätter tvärtom icke blott att nuvarande förhållanden med avseende

å ett barnhems huvudmannaskap och förvaltning skola bibehållas,

i den mån icke ifråga örn vissa hem särskilda skäl tala för en ändring härutinnan,

utan även att landstingen vid uppförandet av erforderliga nya hem

och dessas förvaltning skola begagna sig av den medverkan från barnavårdsförbund

och övriga lämpliga instilutioner, vilken står till bilds. Att

härför föreskriva några regler är givetvis uteslutet. Kommittén utgår ifrån

att hithörande förhållanden skola ordnas under en fri samverkan mellan de

för barnhemsvården intresserade parterna inom landstingsområdet under

landstingets ledning. Särskilt anser sig kommittén kunna bygga på att läns

barnavårdslörbunden fullfölja den linje, på vilken de redan i betydande omfattning

slagit in, och åtaga sig att med stöd av allmänna medel uppföra och

driva nya barnhem. Härigenom skulle den utveckling fortsätta, sorn försiggått

under de senaste femton åren, och ytterligare befästas den ställning inom

länens barnavård, sorn förbunden efter hand erhållit. På grund av dessa

förbunds karaktär av organ för barnavårdsnämnderna skulle barnhemmen

härigenom på ett naturligt sätt anknytas till de lokala organen för samhällets

barnavård, barnavårdsnämnderna. Ä andra sidan skall del naturligen

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

icke föreligga något hinder för landstingen att driva barnhem i egen regi i

den utsträckning, vederbörande landsting självt finner lämpligt.

Enligt kommitténs förslag böra förarbetena med planernas upprättande

upptagas så snart som möjligt efter lagförslagens riksdagsbehandling, så

att de kunna behandlas av landstingen i september 1945 och ingivas till

socialstyrelsen senast den 1 oktober samma år. Planerna för hela riket böra

enligt kommittén fastställas före utgången av år 1945. Den fullständiga utbyggnaden

av barnhemmen skall vara slutförd inom fem år efter lagstiftningens

ikraftträdande, vilket i lagförslaget uttryckts genom en övergångsbestämmelse

av innehåll att landstingets skyldighet att svara för att det tillgängliga

platsantalet är tillräckligt skall inträda först efter utgången av det

femte året från lagstiftningens ikraftträdande.

Kommittén anser, att den legala huvudmannen i princip bör bidraga till

kostnaderna för barnhemmens anordnande och drift men att jämväl staten

bör lämna dylika bidrag.

I fråga örn statsbidrag innebär kommitténs förslag att statsbidrag skola

utgå till såväl anordnandet som driften av de barnhem, vilka äro upptagna i

vederbörande länsplan. Kommittén har dock ansett det böra lämnas möjlighet

även för vissa andra barnhem, t. ex. sådana som på grund av sitt klientels

beskaffenhet lia upptagningsområden, vilka sträcka sig långt över länsgränserna,

att erhålla statsbidrag, i den mån de finnas tillgodose ett allmänt

behov. Av olika skäl, särskilt med hänsyn till skatteutjämningssynpunkterna,

har kommittén ansett större andel av kostnaderna för barnhemmen böra

åvila staten än landstingen respektive de städer, vilka icke ingå i landsting.

Statsbidragen böra enligt kommitténs åsikt över huvud taget bestämmas så

högt, att de bli ett kraftigt incitament till en utbyggnad av barnhemsverksamheten

och i samtliga fall innebära ett effektivt ekonomiskt stöd till landstingen,

då de fullgöra här avsedda nya uppgifter.

Enligt kommitténs förslag skola bidrag till anordnande av barnhem beviljas

av Kungl. Majit efter socialstyrelsens hörande. Driftbidragen anses

däremot böra beviljas av socialstyrelsen, varvid dock rätt bör föreligga att anföra

besvär hos Kungl. Majit.

Statsbidrag skall enligt kommitténs förslag kunna utgå till landsting, kommun,

förening, stiftelse eller annan. I samband härmed säger sig kommittén

— med hänsyn till innehållet i de föreslagna koncessionsbestämmelserna och

på grund av den effektivisering av kontrollen över barnhemmen, som kommittén

förutsätter skola komma till stånd — kunna förorda, att statsbidrag

i princip skall kunna utgå jämväl till barnhem, drivet av enskild person.

Kommittén anför vidare:

Såsom tidigare nämnts innebär kommitténs förslag bl. a., att i princip

endast sådana barnhem, som äro upptagna å länsplanerna för barnhemsvårdens

ordnande, skola kunna komma i åtnjutande av statsbidrag. I det föregående

har jämväl framhållits, att den omständigheten, att visst barnhem

opaginerad Kontrollera mot PDF

6a

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

har ett begränsat upptagningsområde, icke i och för sig skall utgöra hinder

för hemmets upptagande i planen. När det gäller att avgöra, huruvida statsbidrag

bör utgå tili exempelvis driften av sådana nu befintliga kommunala

hem, vilka väl kunna tillgodose ortens behov av barnhemsplatser men vilkas

platsantal är otillräckligt för mottagandet av barn från annan ort, skulle

det med ett visst fog kunna göras gällande, att vederbörande kommun själv

borde svara för driftkostnaderna. Kommittén har emellertid funnit övervägande

skäl tala för att dylika hem i statsbidragshänseende böra jämställas

med övriga barnhem. Någon anledning i och för sig att hämma det kommunala

intresset för barnhemsverksamheten — vilket otvivelaktigt skulle

bli följden, örn hem av här nämnt slag skulle komma i en ofördelaktigare

ställning i statsbidragshänseende än övriga barnhem — finnes givetvis icke.

En annan sak är, att staten icke bör medverka till upprätthållandet av verk

samheten vid sådana kommunala hem, vilka på grund av sitt ringa platsantal

icke kunna anses ändamålsenliga. Dessa och liknande hänsyn kunna

och böra naturligen beaktas, när frågan örn dylika hems upptagande i länsplanerna

skall avgöras.

När det däremot gäller av förening, stiftelse eller enskild person drivna

barnhem, vilka såsom upptagningsområden ha allenast del av landstingsområde,

så föreligga enligt kommitténs mening icke samma skäl för statliga

driftbidrag som i fråga om de kommunala hemmen, önskvärt är därför att

dessa hem infogas i vederbörande länsplan för barnhemsverksamhetens ordnande

allenast under förutsättning att deras upptagningsområde utvidgas

och kommer att sammanfalla med landstingsområdet. I vissa fall skulle

emellertid en dylik regel icke verka fullt tillfredsställande, t. ex. när hinder

möter mot en dylik utvidgning på grund av bestämmelser i donationsurkund

el. dyl. eller när hemmet på grund av sin ålder eller eljest har en stark lokal

förankring och det med hänsyn till förhållandena i övrigt på barnliemsvårdens

område inom orten icke synes sannolikt, att hemmet skulle kunna i

någon större utsträckning mottaga barn från ort utanför dess nuvarande

upptagningsområde. I den mån skäl av denna natur leda till att ett dylikt

hem upptages å vederbörande länsplan, bör dess begränsade upptagningsområde

icke hindra beviljandet av statsbidrag. Däremot finnes enligt kommitténs

mening anledning att iakttaga en viss restriktivitet vid upptagandet

i vederbörande länsplaner av nya icke-kommunala barnhem med begränsade

upptagningsområden.

Till frågan örn grunderna för statsbidrag och övriga härmed sammanhängande

bestämmelser återkommer jag i det följande.

Beträffande landstingens (icke-landstingsstädernas) bidrag sskyldighet

skall enligt den föreslagna lydelsen av 40 § barnavårdslagen gälla, att landsting

(stad, som ej ingår i landsting) skall vara skyldigt att, där erforderliga

medel icke annorledes tillhandahållas, bestrida kostnaderna för anordnandet

och driften av annan tillhöriga barnhem, vilka ingå sorn led i förut omnämnda

plan, i den mån deras vårdplatser äro avsedda för landstingsområdets

gemensamma behov. Kommittén framhåller, att den åsyftade att genom

landstingens ekonomiska medverkan vid barnhemmens verksamhet få ett

lokalt fixerat ansvar för denna, varvid landstingets uppgift skulle vara icke

blott att lämna barnhemmen sitt ekonomiska stöd utan även att utöva led
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

ningen av barnhemsverksamheten inom landstingsområdet i syfte att få till

stånd en så rationell och ur ekonomiska synpunkter så ändamålsenlig fördelning

som möjligt. Kommittén anför vidare:

För landstingets skyldighet att deltaga i kostnaderna för barnhemsvården

måste givetvis i författningsväg uppdragas bestämda riktlinjer. En av huvudsynpunkterna

bör enligt kommitténs mening härvid vara, att sådan skyldighet

i princip allenast skall föreligga i den mån vederbörande barnhems vårdplatser

äro avsedda för landstingsområdets gemensamma behov. Detta gäller

i fråga örn såväl nybyggnads- som driftbidrag. Bland de hem, som enligt

dessa principer icke skulle vara berättigade att erhålla landstingets (men

väl statens, i den mån de upptagas å vederbörande länsplan) ekonomiska

stöd, märkas framför allt sådana kommunala hem, vilkas upptagningsområden

äro begränsade till vederbörande kommun. Det finnes enligt kommitténs

mening näppeligen anledning att här införa någon bidragsskyldighet

från landstingens sida, då dessa kommuner redan genom statsbidragen erhålla

väsentliga lättnader i kostnaderna för barnhemsvården. Då behovet

av ett allmänt bidrag utöver statsbidraget över huvud taget icke är särskilt

framträdande med avseende å kommunala hem, synes den föreslagna begränsningen

av landstingens ansvarighet ligga nära till hands. Det skulle

visserligen kunna invändas, att kommunernas intresse att utvidga sin barnhemsverksamhet

härigenom skulle avtrubbas samt att förslaget i denna del

i realiteten komme att innebära, att landstingen själva finge bygga och driva

barnhem, som under andra förhållanden skolat uppföras av kommunerna,

men dylika farhågor torde icke böra överskattas vid det förhållandet, att

det givetvis är av ett visst intresse för en kommun, att barnhem finnes inom

orten. Vid valet mellan att anlita å ena sidan visst utanför kommunen befintligt

barnhem, till vilket driftbidrag utgår av landsiingsmedel men ej av

kommunen, samt å andra sidan ett inom kommunen befintligt barnhem,

vars kostnader till viss del måste bestridas av kommunen själv, torde åtskilliga

kommuner komma att föredraga det sistnämnda alternativet.

När det däremot gäller icke-kommunala barnhem med upptagningsområden,

som allenast omfatta viss eller vissa av de inom vederbörande landstingsområde

belägna kommunerna, torde visserligen i regel oftare föreligga

ett behov av ekonomiskt stöd från landstingen än såvitt angår kommunala

hem, men kommittén har likväl icke ansett sig böra förorda landstingsbidrag

i dessa fall. Det är enligt kommitténs mening så värdefullt, att möjligheten till

en clearing mellan barnhemmen inom samma landstingsområde lämnas

öppen, att detta syfte bör främjas genom åtgärder av skilda slag. En av

dessa åtgärder — och säkerligen en effektiv sådan — har kommittén funnit

vara, att landstingens ekonomiska ansvarighet i princip skall föreligga

allenast i den mån barnhemmen mottaga barn från hela landstingsområdet.

I vissa fall kunna förhållandena vara sådana, att ett barnhem endast i

viss utsträckning, t. ex. med visst antal vårdplatser, kan ingå i clearingen.

Landstingets ekonomiska ansvarighet bör i dessa fall enligt kommitténs

mening principiellt omfatta kostnaderna allenast i den män de belöpa å de

för landstingsområdets gemensamma behov avsedda platserna. Att bestämma

landstingsandelen med hänsyn till den utsträckning, vari barnhemmet faktiskt

tages i anspråk för vården av barn utanför det egentliga upptagningsområdet,

skulle i fråga om bidrag till nybyggnadskostnaderna vara omöjligt

samt beträffande driftbidragen medföra administrativa svårigheter. I fall

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

65

som bär avses torde det ur alla synpunkter vara lämpligast, att i varje säl

skilt fall överenskommelse träffas mellan landstinget och vederbörande huvudman

angående det antal vårdplatser, som skall slå till förfogande för

barn från hela landstingsområdet, samt att landstingets andel av såväl

byggnads- som driftkostnader bestämmes med hänsyn härtill, oavsett i vilken

utsträckning vårdplatserna komma att disponeras eller disponerats av

barn utanför det egentliga upptagningsområdet.

Kommittén betonar, att landstingets ekonomiska ansvar skulle vara ett

sistahandsansvar, såväl i fråga om anordnande av barnhem som driften av

desamma. Omfattningen av landstingets bidragsskyldighet komme alltså att

variera från fall till fall, och några generella regler vore icke möjligt att

uppställa. Anslagen till driftkostnaderna borde beräknas för ett år i sänder

före årets ingång.

Slutligen framhåller kommittén, att hithörande uppgifter vore av den beskaffenhet,

att de borde omhänderlias av landstingens förvaltningsutskott.

Kommittén anför i anslutning därtill:

Kommittén har övervägt ett förslag till ändring av landstingslagen av

innebörd, att till sammanträde med förvaltningsutskott för behandling av

barnhemsärende städse skulle kallas vissa på barnhemsvårdens område särskilt

erfarna personer (t. ex. barnavårdskonsulenten, representant för länets

barnavårdsförbund el. dyl.), med rätt för dessa att deltaga i överläggningarna

men ej i besluten samt att få sina meningar antecknade till protokollet;

en sådan anordning skulle vara analog med den som för närvarande gäller

i fråga om förste provinsialläkares rätt att närvara vid hälsovårdsberednings

sammanträde. Kommittén har emellertid stannat vid att icke förorda

några obligatoriska regler i detta hänseende utan anser det lämpligare, att

varje landsting ordnar denna organisatoriska detalj allt efter omständigheterna.

Ofta torde inom förvaltningsutskottet rymmas erforderlig sakkunskap

på barnhemsvårdens område; där så ej är fallet torde det vara naturligt

att förvaltningsutskottet även utan uttryckliga lagbestämmelser sörjer

för att samarbete etableras med sakkunniga personer. Några bestämda former

härför böra icke fastställas, och särskilt bör man enligt kommitténs

mening icke generellt binda landstingen vid en bestämd krets personer vid

detta samarbete.

I delta sammanhang torde ytterligare ett par frågor omnämnas, som

socialvårdskommittén behandlat i sitt betänkande, nämligen dels frågan om

hem för psykopatiska och nervösa barn, dels ock frågan örn allmänna barnhusets

framtida verksamhet.

Beträffande hemmen för psykopatiska och nervösa barn

framhåller kommittén, alt spörsmålet örn deras verksamhet borde behandlas

som ett led i ett större problemkomplex, nämligen frågan om psykopatvården

i allmänhet för barn. Detta spörsmål kunde eller borde icke enligt

kommitténs åsikt lösas inom ramen för barnavårdslagstiftningen. Ej heller

kunde det anses lämpligt, att dessa hem omfattades av ett landstingens

legala huvudmannaskap, då ett utbyggt anstaltsväsende på detta område icke

ens tillnärmelsevis kunde antagas få samma omfattning som anstaltsväsen
Bihong

till riksdagens protokoll 1945. I sami. Nr 227. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kunyl. Maj:ts proposition nr 227

det för barn i övrigt. Detta utgjorde dock icke hinder för att psykopathemmen

betraktades som barnavårdsanstalter och sålunda — även om de ställdes

under tillsyn i annan ordning — bomme in under den i barnavårdslagstiftningen

stadgade tillsynen. Enligt kommitténs mening borde frågan

örn psykopatvården för barn och i samband därmed spörsmålet örn psykopathemmens

framtida ställning göras till föremål för skyndsam utredning.

I fråga om allmänna barnhuset framhåller kommittén, att då

genom den nu föreslagna lagstiftningen en väsentlig del av de uppgifter,

som nu tillkomme barnhuset, icke längre skulle åvila detsamma, frågan om

barnhusets framtida verksamhet blivit i hög grad aktuell. Kommittén ville

bestämt förorda, att allmänna barnhuset jämväl i fortsättningen finge bestå

som en särskild stiftelse, och ville lika bestämt avstyrka, att dess medel helt

eller till någon del överfördes till statsverket. Det funnes på barnavårdens

område såväl utrymme som behov av en institution som allmänna barnhuset,

d. v. s. en central barnavårdsorganisation med betydande medel till

sitt förfogande, vilken på eget ansvar och i relativ obundenhet av inskränkande

föreskrifter kunde beträda nya vägar, taga nya initiativ och pröva nya

vårdformer.

Efter att (sid. 209) ha berört vissa uppgifter, som skulle kunna tänkas i

fortsättningen böra tillhöra allmänna barnhusets verksamhet, framhåller

kommittén, att denna fråga borde göras till föremål för särskild utredning

som borde anförtros åt barnhuset självt. Kommittén tillägger emellertid, att

det icke vore nödvändigt, att beslut örn barnhusets framtida verksamhet

vore fattat, då den reformerade barnavårdslagstiftningen trädde i kraft.

Två av kommitténs ledamöter, herrar Höjer och Bexelius, ha — med instämmande

av vissa av kommittén tillkallade sakkunniga —- i särskilt yttrande

uttalat sig för statsalternativet. Reservanterna framhålla, att verksamhet

på barnhemmens område otvivelaktigt folie utanför landstingens

egentliga uppgifter och ali kommittémajoritetens ståndpunkt stöde i uppenbar

motsats till den av kommunalskatteberedningen i dess senaste betänkande

(S. O. U. 1943: 43) uttalade ståndpunkten, att landstingen borde vara

organiserade som specialkommuner för hälso- och sjukvården.

Reservanterna framhålla vidare, att för statsalternativet talade de väsentligt

större möjligheterna att åstadkomma en smidigt arbetande och rationellt

avvägd distriktsindelning, samt fortsätta:

Landstingsområdena (respektive städer utanför landsting) äro ju mycket

skiftande till sin storlek såväl i fråga örn befolkning som areal. En del äro

otvivelaktigt för små för att kunna i alla avseenden t. ex. i fråga om mödrahem,

vilka skola vara av två olika slag, på egen hand skapa en rationell

ordning. För att kunna giva hemmen på samma gång en ur driftsynpunkt

lämplig storlek och ett därtill avpassat upptagningsområde kommer därför

antagligen i icke oväsentlig utsträckning samverkan mellan landsting (städer)

att bliva nödvändig. Dylik samverkan låter sig visserligen ordna enligt

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

67

lagen om kommunalförbund såsom skett i fråga örn arbetshemmen, men en

sådan organisationsform för barnhem måste bliva skäligen tungrodd och

bör givet undvikas, därest andra möjligheter stå till buds.

Reservanterna uttala farhågor för att med landstingsalternativet drift av

barnhem i landstingens egen regi bleve dominerande. I varje fall läge det

för landstingens organ med deras omfattande anstaltsväsende nära till hands

att inom sin förvaltning omhändertaga barnhemsväsendet på samma direkta

sätt som sjukvårdsväsendet. En sådan utveckling funne reservanterna beklaglig,

då den skulle innebära, att barnhemsväsendet avskures från sitt

naturliga samband med den offentliga barnavårdens organ. Risken för en

liknande utveckling vore vid statsalternativet praktiskt taget ingen, då man

hade anledning att räkna med att det centrala organet komme att på allt sätt

söka undgå att bli nödsakat att åtaga sig den svåra och otacksamma uppgiften

att själv uppföra barnhem runt om i landet eller själv centralt dirigera

driften av hundratals över hela landet utspridda anstalter.

Reservanterna finna kommittémajoritetensi farhågor för administrativa

nackdelar av statsalternativet överdrivna, varvid erinras om att ett väsentligt

antal barnhem redan nu i ekonomiskt avseende vore beroende av en

central institution, allmänna barnhuset. Vidare innefattade majoritetens förslag

så väsentliga statsbidrag både till anläggning och drift, att en reell central

prövning av nybyggnadsbehovet och sättet för dettas tillgodoseende

liksom viss kontroll över driften bleve ofrånkomlig. -— Slutligen framhålla

reservanterna, att den lokala anknytningen visst icke saknades i statsalternativet,

då man kunde räkna med att denna funktion bleve på ett effektivt

sätt tillgodosedd av barnavårdsförbunden, vilka otvivelaktigt komme att

taga initiativ på området.

Yttrandena. Kommitténs förslag örn landstingen såsom huvudmän

har tillstyrkts i det övervägande antalet av de avgivna yttrandena,

däribland av statskontoret, flertalet länsstyrelser, landsting och barnavårdsförbund,

svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas

förbund.

Statskontoret anför:

Ämbetsverket förutsätter, att det skall stå öppet för landsting att förena

sig med annat landsting eller med stad, som icke deltager i landsting, om

gemensam barnhemsorganisation. Då huvudmannaskapet endast skulle innebära,

att huvudmannen hade att i sista hand svara för att erforderligt antal

vårdplatser komme till stånd, torde en sådan samverkan icke behöva bliva

tungrodd, allra helst som ett ökat ekonomiskt stöd från det allmännas sida

torde kunna förväntas kraftigt stimulera de frivilliga krafter — representerade

av barnavårdsförbund, stiftelser, föreningar och enskilda — vilka

hittills uppburit barnhemsverksamheten, till nya initiativ på området. Någon

fara för att landstingen, därest de ålades huvudmannaskapet, skulle —

i strid mot den nya lagstiftningens syfte — utöva sin ledning på sådant sätt,

att dessa frivilliga krafter ställdes utanför det organisatoriska arbetet, torde

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

knappast vara för handen. Ur skatteutjämningssynpunkt synes det vara av

tämligen underordnad betydelse på vad sätt huvudmannaskapet ordnas, då

nämligen statsverket under alla förhållanden torde vara nödsakat att ekonomiskt

bidraga till verksamheten. Vad slutligen angår det principiella

spörsmålet, huruvida det kan anses förenligt med landstingens ställning

inom den kommunala förvaltningsorganisationen att ålägga dem huvudmannaskapet

för barnhemmen, ha reservanterna erinrat, att kommunalskatteberedningen

i sitt förslag till omläggning av den kommunala beskattningen

gjort gällande, att landstingen borde vara organiserade såsom specialkommuner

för hälso- och sjukvården. Omkring dessa uppgifter borde

landstingen, enligt vad beredningen vidare framhållit, få samla sig utan att

i större utsträckning tagas i anspråk för andra verksamhetsgrenar. Av de

sålunda åberopade uttalandena framgår emellertid, att beredningen förutsatt,

att landstingen vid sidan av sin huvuduppgift skulle kunna i viss omfattning

fullgöra även andra samhälleliga funktioner. Enligt statskontorets

mening utgör den slutna barnavården ett arbetsområde, som har åtskilliga

beröringspunkter med den sjukvårdande verksamheten. Landstingen driva

ock redan nu dispensärbarnhem och understödja ekonomiskt andra barnhem.

Några betänkligheter synas därför icke böra möta mot ett accepterande

av den ståndpunkt, som intagits av kommitténs majoritet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller bl. a. att en för valet av huvudman

avgörande faktor vore frågan om storleken av de barnhemsdistrikt,

sorn måste tillskapas för att få en lämplig ram, inom vilken olika slag av

barnhem .skulle anordnas. Något försök till en sådan distriktsindelning hade

icke gjorts av utredningen. Även örn man icke kunde anse, att länsindelningen

utgjorde en i alla avseenden lämplig distriktsindelning, så funne länsstyrelsen

likväl länsindelningen vara att föredraga framför annan mer eller

mindre konstlad indelningsgrund. I sådana fall, då länet skulle bli för litet

för anordnande av visst slag av barnhem, borde samverkan med annat län

kunna åvägabringas. Även ekonomiska skäl talade enligt länsstyrelsens mening

för att till landstingen förlägga huvudmannaskapet. Det vore sålunda

att förvänta, att landstingen med sin stora erfarenhet i anstaltsfrågor borde

kunna bäst tillgodose kravet på nödig sparsamhet vid huvudmannaskapets

utövande.

Svenska landstingsförbundet framhåller mot statsalternativet, att det knappast

kunde vara lyckligt, att en verksamhetsuppgift, som måste vara så perifert

förgrenad som barnhemsvården, centraliserades under ett statligt ämbetsverk.

Förbundet sympatiserade därför närmast med landstingsalternativet,

även om förbundet vore medvetet örn att även detta kunde lia sina

brister och komme att för landstingen medföra såväl ett avsevärt ökat arbete

som betydande kostnader. Emellertid måste landstingen, om denna nya

verksamhetsuppgift pålades dem, befrias från vissa andra uppgifter, som

läge mera vid sidan av deras egentliga verksamhet. Kommunalskatteberedningen

hade i sitt betänkande framlagt förslag om vissa utgiftslättnader för

landstingen. Det vore nödvändigt, att dessa bleve förverkligade, innan lands
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Majås proposition nr 227.

tingen pålades nya uppgifter. I första hand syntes det motiverat, att landstingen

befriades från sina hittillsvarande kostnader för folkpensioneringen.

Liknande synpunkter framföras av flera landsting.

Barnavårdsnämnden i Karlskrona, med vilken länsstyrelsen i Blekinge län

i stort sett instämmer, tillstyrker visserligen landstingsalternativet, men förordar,

att beslutet härom får endast preliminär karaktär, gällande under en

försökstid av exempelvis 5 år.

Länsstyrelsen i Kalmar län, som finner angeläget, att barnhemsverksamheten

knytes till en kommunalrepresentation, och därför förordar landstingen

såsom huvudmän, anför därutöver:

Mot den av kommittén föreslagna landstingslinjen har anmärkts, bland

annat, att inom landstingens förvaltningsutskott måhända ej alltid rymdes

erforderlig sakkunskap på barnhemsvårdens område. Länsstyrelsen anser,

att nämnda anmärkning skulle förlora i betydelse, om i landstingslagen intoges

föreskrift om att till sammanträde med förvaltningsutskott för behandling

av barnhemsärende städse skulle kallas en eller två på barnhemsvårdens

område verksamma och väl förfarna personer vilka, jämte suppleanter

för dem, skulle utses av förslagsvis socialstyrelsen på viss tid.

Nämnda personer skulle äga rätt att deltaga i förvaltningsutskottets överläggningar

men ej i besluten samt att få sina meningar antecknade till protokollet.

Liknande synpunkter framföras av bl. a. länsstyrelserna och barnavårdsförbunden

i Jämtlands och Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar, såsom av den i det följande

lämnade redogörelsen framgår, att handhavandet av landstingets beslutanderätt

härvidlag uppdrages åt en särskild avdelning inom förvaltningsutskottet,

på visst sätt förstärkt.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, som förklarar sig icke

kunna förorda staten som huvudman, finner emellertid icke heller landstingsalternativet,

så som det utformats i förslaget, i allo tillfredsställande.

Förbundet anför:

Kommitténs förslag innebär visserligen icke, att landstingen skola i eger

regi driva alla barnhem, som landstinget övertager eller uppför, utan at)

barnavårdsförbund och övriga lämpliga institutioner härvid skola medverka,

men bestämmelser örn sådan medverkan saknas. Även örn man vågar

förutsätta, att landstingen på många håll skulle komma att söka medverkan

från annat håll och därvid i första hand skulle vilja använda den samlade

erfarenhet, som framförallt finnes hos barnavårdsförbunden i frågor örn

uppförande och drift av barnhem, synes det förbundet erforderligt, att samarbetet

regleras genom lagbestämmelser. Enligt förbundets mening bör

landstinget vara huvudman rörande barnhemmen men frågor örn uppförande

och drift av barnhem inom landstingsområdet behandlas och avgöras

av en särskild styrelse eller beredning, i vilken såväl landstinget som länets

barnavårdsförbund skulle vara representerade. Förslagsvis kunde landstinget

och länsbarnavårdsförbundet vardera utse tre ledamöter, medan ordföranden

utsåges av Kungl. Maj:t.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Nu refererade förslag eller förslag av liknande innehåll — såsom förstahandsförslag

eller såsom alternativ — har upptagits i åtskilliga yttranden,

bl. a. av medicinalstyrelsen, som betonar att jämväl medicinsk sakkunskap

bör vara företrädd i styrelsen, samt av länsstyrelserna i Gotlands, Gävleborgs,

Jämtlands och Västerbottens län. Barnavårdsnämnden i Borås finner anordningen

förutsätta en viss legalisering av barnavårdsförbunden med obligatorisk

anslutning av länets samtliga barnavårdsnämnder.

Statsalternativet i enlighet med reservanternas förslag förordas

i åtskilliga yttranden, bl. a. av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus,

Gävleborgs och Norrbottens län samt barnavårdsförbunden i Kalmar och

Gävleborgs län. Socialstyrelsen finner sålunda, att den av reservanterna

framförda huvudinvändningen mot landstingsalternativet — fruktan för att

landstingen skulle börja driva barnhem i egen regi i en dominerande omfattning

och på ett om sjukhusförvaltningen erinrande sätt — vore väl förtjänt

av beaktande och att det av kommittén uppställda motargumentet —

faran av maktkoncentration och tyngande förvaltningsformer med staten såsom

huvudman — måste väga synnerligen tungt för att kunna tillmätas

större avseende än nyss berörda invändning. Styrelsen anser emellertid kommittémajoritetens

argumentering mot statens huvudmannaskap på denna

punkt skjuta över målet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller bl. a., att

landstingslinjen torde komma att medföra risk för ett eliminerande av det

kvinnliga inflytandet på verksamheten, vilket uppenbarligen skulle vara till

skada för densamma.

En legalisering av barnavårdsförbunden förordas i

några yttranden. Direktionen över allmänna barnhuset, med vilken länsstyrelsen

i örebro län instämmer, anför kritik mot såväl landstingsalternativet

som statsalternativet. Mot det förra anföres, att det måste anses som en olägenhet,

att det bleve en myndighet — kommunen genom sin barnavårdsnämnd

— som omhändertoge ett barn, men en annan myndighet, landstinget, som

svarade för vården av omhändertagna barn. Den största och för direktionen

avgörande betänkligheten mot statsalternativet finner direktionen utgöra

frånvaron av skyldighet för den som hade ansvar för driften av ett barnhem

att själv normalt vidkännas en andel av kostnaderna härför. Efter att ha

framhållit vissa synpunkter angående socialvårdens organisation i allmänhet

uttalar direktionen, att det med hänsyn till det nuvarande, i fråga om

socialvårdens ordnande labila läget vore önskvärt om i avvaktan å beslut

örn huvudmannaskapet för socialvården, frågan om barnhemmen kunde

provisoriskt ordnas, om möjligt under sådan form, att en övergång därifrån

utan svårighet kunde ske såväl till huvudmannaskap av landsting som till

huvudmannaskap av sammanslutning av kommuner. Direktionen föreslår,

att de nuvarande barnavårdsförbunden skulle legaliseras, så att samtliga

barnavårdsnämnder i ett län och även landstinget bleve skyldiga att vara med
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

71

lemmar av förbundet. Efter tillstyrkan av förbundet skulle till barnhem,

som inginge som led i av socialstyrelsen fastställd plan för ordnande av

barnhemsvården inom länet, utgå statsbidrag enligt vissa grunder. Vad därutöver

erfordrades för att förbunden skulle kunna uppehålla barnhemsvarden

enligt planen syntes enligt direktionens beräkning icke behöva uppgå

till högre belopp än att det skulle kunna åläggas landstingen att i egenskap

av medlemmar i förbunden gälda detsamma. Landstingen borde dock tillförsäkras

skäligt inflytande på förbundens verksamhet. Detta kunde rimligen

ordnas så, att Kungl. Maj:t utsåge ordförande i förbunden, att länets

barnavårdsassistent vöre självskriven ledamot däri samt att av återstående

ledamöter hälften utsåges av landstinget och hälften av barnavårdsnämnderna

genom val å förbundsstämma.

För en legalisering av barnavårdsförbunden uttalar sig jämväl länsstyrelsen

i Kristianstads län, som anför, att förbunden borde tilläggas uppgiften

att utöva den närmaste tillsynen över barnhemmen och den direkta ledningen

av de hem, som icke med vederbörligt tillstånd inrättats och dreves av andra

organisationer eller enskilda. Det förefölle naturligt, att förbunden, vilka under

de år de nu utövat sin verksamhet vunnit en god kännedom örn behovet

av barnhem ute i orterna och överhuvud nedlagt ett mycket gott arbete till

fromma för den sociala barnavården, tillerkändes en fastare ställning än

för närvarande. Ett ekonomiskt huvudmannaskap vore nödvändigt och, vare

sig det bleve staten eller landstinget som utövade detta, kunde huvudmannens

inflytande säkras genom medlemskap i barnavårdsförbundens styrelse.

För ett b i b eli å 11 a n d e av den nuvarande organisationen

ha även vissa röster höjts.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser sålunda någon mera genomgripande

omorganisation av den slutna barnavården varken vara nödvändig

eller eftersträvansvärd samt framhåller, att möjligheten att komma till rätta

med de nuvarande olägenheterna genom ett fortsatt anlitande av de på

området nu verksamma organen, främst allmänna barnhuset, länens harnavårdsförbund

och de lokala barnhemsstyrelserna, icke syntes tillräckligt

beaktad. Länsstyrelsen fortsätter:

Därest barnhuset utrustades med väsentligt kraftigare statsanslag, är det

troligt, att barnhuset genom att på ett lämpligt sätt och i intimt samarbete

med barnavårdsförbunden fördela sina anslag till barnhemmen skulle kunna

få en faktisk, ehuru icke formell ledning av hela barnhemsväsendet och

därmed kunna både samordna hemmens verksamhet och få till stånd sådana

nya barnhem, som anses särskilt behövliga. Ett sådant arbete skulle

kunna bedrivas under friare och mera smidiga former än dem som måste

följas, vare sig huvudmannaskapet direkt skulle övertagas av staten eller

uppdragas åt landstingen. På delta område synes det vara av utomordentlig

betydelse, att huvudmannen så mycket som möjligt träder i bakgrunden.

För närvarande arbetar ett betydande antal män och kvinnor inom banv

hemsstyrelsernn och i ledningen för barnavårdsförbunden hängivet och

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

intresserat för barnavårdens fromma utan någon materiell kompensation. Det

är av vikt att bevara denna kår och inte låta reformerna taga sådan gestalt,

att den sättes åt sidan. För att detta skall vara möjligt kräves emellertid

ovillkorligen, att de lokala styrelserna tillerkännas ett betydande mått av

frihet och självbestämmanderätt. Därest så icke sker, kommer säkerligen

initiativen att utebli och arbetsglädjen hos styrelserna att försvinna. Därmed

skulle barnhemsväsendet förlora en av sina största tillgångar.

Statens fattigvårds- och barnavdrdskonsulent i första distriktet anser det

böra tagas under övervägande, om icke vissa principer, som tillämpats i fråga

om starten och driften av s. k. erkända alkoholistanstalter borde komma till

användning för ordnande av ett tillräckligt antal barnhemsplatser av olika

typer. Det skulle t. ex. kunna föreskrivas som villkor för erhållande av statsbidrag,

att föreningen eller stiftelsen vore av Kungl. Maj:t godkänd såsom

lämplig att driva barnhem. Jämväl barnhem, drivna av kommun eller landsting,

kunde bli föremål för dylikt erkännande. Örn i något område barnhem

saknades av viss typ, borde det ankomma på socialstyrelsen att stimulera

lämplig förening eller stiftelse att starta sådant barnhem. Genom en sådan

anordning skulle man helt kunna tillvarataga de enskilda föreningarnas

synnerliga intresse och mångåriga erfarenhet på här ifrågavarande område.

Det torde också vara sannolikt, att man på sådant sätt skulle få i gång erforderliga

anstaltsplatser fortare, än om landstinget eller staten i egenskap av

huvudman skulle lösa uppgifterna. Med den här föreslagna lösningen skulle

måhända initiativen i de flesta fallen tagas av barnavårdsförbunden, som

bäst torde veta, i vilka avseenden behov av nya platser för länets vidkom

mande förelåge.

Vidkommande formen för genomförande av landstingsalternativet

samt om grunderna för statsbidragen förekomma

en del uttalanden.

Överståthållarämbetet framhåller beträffande de planer för barnhemsvården,

som enligt kommitténs förslag skola upprättas för varje landsting, att då

det torde vara förutsatt, att statsbidrag utan ytterligare behovsprövning skall

utgå till uppförande eller anordnande av barnhem, som upptagits i sådan

plan, det torde kunna ifrågasättas, om icke planerna borde fastställas av

Kungl. Majit. Jämtlands läns barnavårdsförbund, med vilket länsstyrelsen i

länet instämmer, anser däremot, att vederbörande länsstyrelse, som utövar

den allmänna tillsynen över barnavården inom länet och som har en ingående

kännedom örn länets ekonomiska och sociala förhållanden, bör äga

stora förutsättningar att bedöma planens ändamålsenlighet och därför vore

mera lämpad att fastställa planen. Samma åsikt har statens fattigvårds- och

barnavdrdskonsulent i åttonde distriktet. Barnavårdsnämnden i Alingsås

anser handläggning av statsbidragsfrågor böra ske genom länsstyrelserna,

vilka, då fråga vore om statsbidrag för uppförande eller inrättande av barnhem,

borde avgiva förslag till Kungl. Majit,

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

73

Jönköpings läns landsting anför:

Därest landstingen skola tilldelas huvudmannaskapet synes behov förefinnas

av att gränsdragningen mellan statens befogenhet och landstingen

tillämnade uppgifter mera klart angivas. Fara förefinnes eljest att en viss

osäkerhet vid handläggningen av hithörande ärenden kan uppstå till men

för verksamheten. Vidare synes det nödvändigt, att åt landstingen, som dock

i sista hand skola svara för kostnaderna, beredes tillfälle att på ett tidigt

stadium pröva förslag till ny-, till- eller ombyggnader av här ifrågavarande

slag av anstalter. Landstinget bör först lämna sitt godkännande, innan behövliga

byggnadsarbeten igångsättas. Likaså böra framställningar om statsbidrag

insändas till landstingets förvaltningsutskott, som därefter med eget

yttrande vidarebefordrar desamma. — Med ett huvudmannaskap synes även

böra följa ett bestämt fixerat inflytande på ledningen av de barnavårdsanstalter,

till vilka landstinget skall lämna bidrag, för att organisationen från

landstingens sida skall kunna anses vara tillfredsställande. Landstingens rätt

att fastställa villkoren för bidragens utfående m. m. bör fastslås i författningen.

Givetvis förutsättes ett intimt samarbete med barnavårdsförbunden

samt de övriga institutioner och sammanslutningar inom vederbörande verksamhetsområde,

vilka arbeta i den samhälleliga barnavårdens tjänst.

Liknande synpunkter anföras jämväl av några andra landsting och

svenska landstingsförbundet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som förordar landstingsalternativet,

tager emellertid bestämt avstånd från vad kommittén föreslagit be

träffande landstingens befattning med barnhemsverksamheten, sättet för

statsbidragens beviljande m. m. Länsstyrelsen anför härom:

Landstingen skulle enligt kommitténs förslag vara skyldiga att, där erforderliga

medel icke annorledes tillhandahållas, bestrida kostnaderna för anordnandet

och driften av annan tillhöriga barnhem, vilka ingå som led i

länsplanen, i den mån deras vårdplatser äro avsedda för landstingsområdets

gemensamma behov. Av betänkandet framgår ej i vilken utsträckning landstinget

äger avgöra vad som ekonomiskt fordras för ett visst barnhem, men

då socialstyrelsen enligt betänkandet tillagts en vidsträckt rätt att i detalj

bestämma ifråga om barnhems anordnande och drift torde landstingens

prövningsrätt, örn sådan avsetts att föreligga, realiter bliva synnerligen snäv.

Enligt kommitténs förslag kommer landstingens befattning med bamliemsverksamheten

huvudsakligen att inskränka sig till en skyldighet för landstingen

att betala de kostnader för barnhemsverksamheten, som ej täckas

av statsbidrag och vårdavgifter. Landstingen komma att ställas under ett väl

organiserat statligt förmynderskap, vilket måste te sig mycket främmande

för landstingen och säkerligen kommer att högst avsevärt avtrubba deras

intresse för verksamheten. Realiter är skillnaden mellan staten som huvudman

för barnhemsverksamheten och landstingen såsom huvudmän med de

av kommittén tänkta anordningarna mycket liten. De nackdelar, som vidlåda

förslaget örn staten såsom huvudman, komma också att föreligga med

dea av kommittén föreslagna anordningen. Därest man vill vinna lands

tingens intresse för barnhemsverksamheten samt undvika att denna glider

in i en schablonmässig stelnad form, torde det vara nödvändigt att landstingen

lämnas en större frihet och alt staten ej mera än vad som är oundgängligen

nödvändigt lägger sig i verksamheten. I likhet med kommittén

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

anser länsstyrelsen det önskvärt att för varje landstingsområde respektive

stad, som ej deltager i landsting, upprättas en plan för bamhemsvårdens

ordnande, vilken plan fastställes av socialstyrelsen. Då landstingen komina

alt få stora skyldigheter i fråga om ekonomiskt stöd åt barnhemsverksamhelen

böra landstingen också tillerkännas rätt att själva avgöra huruvida

och i vilken utsträckning ett barnhem är i behov av ekonomiskt bidrag från

det allmänna. I och med att bidrag av landstinget beviljas bör automatiskt

följa att statsbidrag utgår till barnhemmet i viss i lag fastställd proportion till

landstingsbidraget. Därest statsbidraget bestämmes att utgå med det dubbla

mot landstingsbidraget torde någon risk för slöseri eller lättvindig prövning

från landstingets sida ej föreligga utan torde staten med fullt förtroende

kunna överlämna åt landstingen att handhava frågan örn beviljandet av

bidrag från det allmänna åt barnhemmen. En annan utväg torde vara att

varje landsting erhåller ett i förhållande till barnantalet inom landstingsområdet

avvägt statsbidrag och själv får fördela detsamma samt tillskjuta felande

medel. Örn landstingets beslutande organ för barnhemsverksamheten

erhåller den lämpliga sammansättningen, får landstinget med hänsyn till

den kännedom om länets förhållanden, som kommer att föreligga bland ledamöterna,

anses mest skickat att avgöra om beviljande av ekonomiskt bidrag

lill barnhemmen. Handhavandet av landstingets beslutanderätt bör lämpligen

uppdragas åt en särskild avdelning inom förvaltningsutskottet, benämnd

barnhemsberedningen, förstärkt med representanter, utsedda av länets barnavårdsförbund

och staten. För landstingen torde barnhemsverksamheten

organisatoriskt sett ej behöva utgöra något svårlöst problem.

Statskontoret anser icke lämpligt, att statsbidrag skall kunna utgå jämväl

till barnhem, som innehaves av enskild person. I

I fråga om rätten till landstingsbidrag opponerar sig barnavårdsnämnden

i Västerås mot kommitténs ståndpunkt, att sådana barnhem

som lia ett begränsat arbetsområde inom länet icke skulle få komma i åtnjutande

av landstingsbidrag, samt framhåller att, även örn det kunde vara

ett visst intresse för en kommun att driva eget barnhem, det dock kunde

ifrågasättas, huruvida detta intresse kunde vara så pass starkt, att en dylik

bestämmelse icke komme att motverka kommunernas intresse att själva

driva och utvidga sin bamhemsverksamhet. Det borde för övrigt vara rättvist,

att även dylika barnhem bleve delaktiga av landstingsbidrag, enär de

till sina verkningar komme att omfatta barn från ett större område än det,

vartill de vore avsedda. De nuvarande kommunala barnhemmen hade högst

sällan barn intagna enbart från kommunen. Även barnavårdsnämnderna i

Karlstad och Borås anse att landstingsbidrag böra kunna förekomma jämväl

där upptagningsområdet är begränsat till vederbörande kommun. Den

senare barnavårdsnämnden anför:

För den händelse inom ett samhälle skulle finnas ett barnhem, kanske till

dels upprättat med hjälp av donationsmedel, bundna vid samhället, och som

fyller i huvudsak dettas eget behov eller del av detta behov, som förhållandet

är med åtminstone ett barnhem i Borås stad, syntes det obilligt, att detta icke

skulle kunna bli delaktigt av landstingsbidrag. Det syntes nämnden oegent
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

75

ligt, att ett sådant barnhems hela platsantal skall ställas till länets förfogande,

när det kanske icke ens är tillräckligt för stadens eget behov, men

dock genom sin tillvaro i hög grad innebär en lättnad för landstinget. Givetvis

kan det tänkas, att ett sådant hem i mån ov tillgäng ställer sina platser

till förfogande för behov, som ej är rent lokalt, men härifrån och till en

skyldighet att helt eller delvis ingå i en allmän clearing är dock steget långt.

Clearingen skulle ju också i dylikt fall komma att innebära, att dryga resekostnader

skulle kunna uppkomma för såväl samhället självt som enskilda

personer inom detsamma, örn hemmet vore fullbelagt och barn från staden

skulle hänvisas till barnhem i annan landstingsdel. Det bör också framhållas,

att ett barnhem av nu angivet slag väl som regel är beläget i ett större

samhälle, sannolikt i en större stad, vars bidrag till landstingets allmänna

omkostnader är relativt betydande.

Beträffande tidpunkten för den föreslagna nya organisationens

genomförande förklarar Skaraborgs läns landsting,

att landstinget icke ansåge det möjligt, att planer för barnhemsverksamhetens

ordnande skulle kunna föreläggas 1945 års landsting. Landstinget föreslår

i stället, att planerna skola föreläggas landstingen först året näst efter det.

under vilket statsmakterna för sin del tagit ställning till frågan. Landstinget

tillägger, att ett dylikt förhållande icke i och för sig syntes böra utgöra hinder

för att statsbidrag efter vederbörande landstings eller förvaltningsutskotts

hörande dessförinnan beviljades redan inrättat barnhem. Även

svenska stadsförbundet betvivlar, att tiden mellan lagens antagande i riksdagen

och landstingens lagtima möte i september är tillräcklig för att planerna

skola hinna framläggas.

Älvsborgs läns landsting ifrågasätter — då utbyggandet av barnhemsvården

måste ske med hänsyn tagen till de erfarenheter rörande det verkliga

behovet som så småningom vunnes — örn icke den föreslagna tiden av fem

år, inom vilken organisationen skulle vara utbyggd, vore för kort. Lämpligare

torde vara att respektive landsting vid planens uppgörande, med hänsyn

tagen till utbyggnadsbehovet, vilket torde komma att bliva högst olika

inom olika landstingsområden beroende på antalet och beskaffenheten av redan

befintliga hem, föresloge den tid, inom vilken planen kunde tänkas bliva

genomförd, samt att övervakningsmyndigheten vid planens granskning

toge ställning även till denna fråga. Även Blekinge läns landsting samt Jämtlands

läns barnavårdsförbund, med vilket länsstyrelsen i länet instämmer,

anse den föreslagna tiden av fem år för knapp.

Av förut angivna skäl bör tydligen på området för barnhemsvården infö-Departementsras

ett legalt huvudmannaskap, innebärande ett obetingat ansvar för staten

eller viss samfällighet i fråga örn upprätthållande i nödig omfattning av

nämnda vård.

Kommittén har övervägt fyra olika möjligheter i detta hänseende, nämligen

att huvudmannaskapet skulle utövas av primärkommunerna, barnavårdsförbunden,

landstingen (städer, som icke deltaga i landsting) eller staten.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Såsom kommittén framhållit kunna — åtminstone med nuvarande kommunindelning

— primärkommunerna icke komma i fråga såsom huvudmän

för barnhems vården; de flesta kommuner äro nämligen för små för att vara

lämpliga upptagningsområden för barnhem.

Vad barnavårds förbunden angår kunna väl vissa skäl anses tala för att

huvudmannaskapet anförtros åt dem. Såsom kommittén påpekat förutsätter

emellertid en sådan anordning dels att förbunden legaliseras, så att medlemskap

i förbund blir obligatoriskt för alla kommuner inom dess verksamhetsområde,

och dels att förbunden erhålla ekonomiska möjligheter att utöva

huvudmannaskapet. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke en legalisering

av förbunden skulle medföra risk för att deras verksamhet tvingades in i

alltför stela former. Ordnandet av den ekonomiska sidan av saken stöter

dessutom på vissa svårigheter av administrativ art. På grund härav och då

bestämmelserna om huvudmannaskapet — även vid ett godkännande av

något av de återstående båda alternativen — torde kunna erhålla sådan

utformning, att garanti vinnes för att den erfarenhet på bamhemsvårdens

område som finnes representerad i förbunden kommer att tillgodogöras, synas

förbunden icke böra ifrågakomma såsom legala huvudmän för bamhemsvården.

Tillräcklig anledning att oavsett detta meddela föreskrifter örn

legalisering av barnavårdsförbunden torde icke föreligga.

I valet mellan de återstående båda alternativen — landstings- och statsalternativen

— har enhällighet icke uppnåtts inom kommittén. Medan majoriteten

förordar landstingsalternativet, uttalar sig en minoritet för statsalternativet.

Även i de över kommitténs förslag avgivna yttrandena föreligger

stor meningsskiljaktighet härutinnan. I flertalet yttranden har dock landstingsalternativet

lämnats företräde.

Efter övervägande av de skäl, som tala för och emot de båda nu ifrågavarande

alternativen, har jag i likhet med kommitténs majoritet funnit mig

böra förorda landstingsalternativet. Det synes vara av vikt för utvecklingen

av barnhemsvården, alt den erhåller lokal förankring. Såsom från olika håll

understrukits ha landstingen redan nu såväl direkt som indirekt, genom

bidragsgivning, varit verksamma på förevarande område, varför uppgiften

icke kan anses främmande för dem. Barnhemsvården har även ur mångå

synpunkter anknytning till sjukvården, som är en av landstingens huvuduppgifter.

I yttrandena från svenska landstingsförbundet och en del landsting har

såsom förutsättning för att landstingen skulle kunna åtaga sig huvudmannaskapet

för barnhemsvården angivits, att vissa andra uppgifter som nu åvilade

landstingen skulle, i enlighet med ett av kommunalskatteberedningen

avgivet förslag, avlyftas från dem. Jag är icke beredd att nu taga ställning till

frågan örn en sådan minskning av landstingens uppgifter men anser att,

oavsett om kommunalskatteberedningens berörda förslag genomföres eller

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 227. 77

ej, spörsmålet om huvudmannaskapet för barnhemsvården bör lösas i av

mig förordad riktning.

Det legala huvudmannaskap för barnhemsvården varom här är fråga kan

sägas ha en organisatorisk och en ekonomisk sida. Vad den förstnämnda sidan

angår bör huvudmannaskapet innebära ansvar för att barnhemsvården

inom länet blir ordnad på ett ändamålsenligt sätt. I överensstämmelse med

vad nyss anförts bör härvid i allmänhet undersökas, örn icke erforderliga

behov kunna fyllas med anlitande av de resurser som erbjudas av

kommuner, barnavårdsförbund, stiftelser, föreningar eller andra frivilliga

krafter. För varje landstingsområde och för varje stad, som icke deltager

i landsting, torde böra genom landstingets (stadens) försorg upprättas förslag

till plan för barnhemsvårdens ordnande inom vederbörande område.

Denna plan bör enligt min mening prövas och fastställas icke såsom kommittén

föreslagit av socialstyrelsen utan av Kungl. Maj:t. Planen torde

nämligen i allmänhet bliva avgörande för rätten till statsbidrag; den bör

dessutom — såsom jag strax skall närmare utveckla — angiva den takt,

i vilken utbyggnaden av barnhemsvården inom området skall äga rum.

Vid planens uppgörande bör en uppskattning ske av behovet av barnhemsvård

av olika slag inom området samt undersökas, i vad mån dessa behov

kunna tillgodoses genom redan befintliga barnbem och i vad mån

nya barnhem behöva upprättas. Av skäl som framgå av vad som anförts

i nästföregående avsnitt finner jag emellertid icke lämpligt att vid meddelande

i barnavårdslagen av föreskrifter rörande ifrågavarande planer uttryckligen

anknyta till de i 39 § 2 mom. av lagen — enligt dess föreslagna

nya lydelse — angivna typerna av barnhem. Lämpligare synes en bestämmelse

vara, att i planen skola upptagas barnhem till sådant antal och av sådan

beskaffenhet, att inom området förefintliga behov av olika slag av

barnhemsvård tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt.

Innebörden av huvudmannaskapets ekonomiska sida är, att huvudmannen

skall vara i sista hand ansvarig för att medel stå till förfogande för de i planen

upptagna barnhemmens anordnande och drift. Enligt kommittéförslaget

skall dock detta huvudmannens ekonomiska ansvar gälla allenast i den mån

vårdplatserna äro avsedda för områdets gemensamma behov. De skäl som

kommittén anfört för denna inskränkning finner jag bärande, trots de invändningar

som från ett par båll rests mot förslaget härutinnan. Nämnda

regel bör givetvis icke utgöra binder för landstinget att, i den mån så befinnes

påkallat, lämna bidrag även till vårdplatser som endast få tagas i

anspråk för täckande av behovet inom ett mera begränsat område, exempelvis

en viss kommun. Sistnämnda vårdplatser måste ofta anses innebära en

sådan lättnad för landstingets bär ifrågavarande ansvarighet, att bidraget

motiveras enbart därav.

I likhet med kommittén anser jag, att hemmen för psykopatiska och nervösa

barn icke böra omfattas av landstingens (.städernas) legala huvudman
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

naskap. Frågan om deras ställning anser jag mig icke böra upptaga i detta

.sammanhang.

Kommitténs tanke är, att statsbidrag skola utgå såväl till anordnande som

till drift av de i planen upptagna barnhemmen i sådan utsträckning, att större

andel av kostnaderna kommer att åvila staten än vederbörande landsting

(stad). Mot denna princip synes ingen befogad erinran kunna göras, helst

som genom en lämplig avpassning av statsbidragen skatteutjämningssynpunkterna

—- vilka anförts som ett av skälen för statsalternativet — kunna

i viss mån tillgodoses. Vad kommittén föreslagit därom, att statsbidrag skall

kunna utgå, förutom till kommun, landsting, förening eller stiftelse, jämväl

till enskild person, finner jag mig kunna tillstyrka. Även i fråga om sättet

för statsbidrags beviljande synes mig kommitténs ståndpunkt böra godtagas.

De invändningar mot förslaget, som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

i detta sammanhang anfört, ha icke kunnat inverka på mitt ståndpunktstagande

härutinnan. Det må särskilt påpekas, att den plan över barnhemsvårdens

ordnande, som väsentligen bildar grundvalen för såväl statens som

den legale huvudmannens skyldighet att bidraga till kostnaderna för barnhemmen,

skall upprättas under huvudmannens medverkan och att denne

alltså redan på detta stadium får ett väsentligt inflytande på barnhemsvårdens

utformande i olika hänseenden. Statsbidragen torde alltså, såsom kommittén

föreslagit, böra beviljas av Kungl. Majit, där fråga är om bidrag till

anordnande av barnhem, och av socialstyrelsen beträffande statsbidrag till

driften av barnhem. En central prövning av dylika frågor torde nämligen

vara oundgänglig. Lämpligen bör dock vederbörande landstings förvaltningsutskott

respektive vederbörande stad erhålla tillfälle att yttra sig över

ansökan örn statsbidrag till anordnande av barnhem av annan än landstinget

eller staden. Till frågan om de närmare grunderna för statsbidragens

utgående återkommer jag i ett senare avsnitt.

Därest vad här föreslagits beträffande statsbidrag till barnhem genomföres,

synas bidrag till barnhem i allmänhet icke vidare böra utgå vare sig

ur allmänna arvsfonden eller av allmänna barnhusets medel. I detta sammanhang

vill jag framhålla, att jag icke nu är beredd att taga ställning till

frågan örn allmänna barnhusets framtida uppgifter. Jag anser i likhet med

kommittén lämpligt, att barnhusets direktion erhåller uppdrag att verkställa

utredning i detta hänseende, varvid dock representanter för statsverket

böra medverka.

I detta sammanhang må framhållas, att hinder icke bör föreligga för två

landsting eller för landsting och stad, som icke deltager i landsting, att träda

i samverkan för handhavande av barnhemsvården eller viss del därav. Möjlighet

därtill finnes jämlikt bestämmelserna i lagen örn kommunalförbund.

Kommittén föreslår, att planerna skola vara upprättade i sådan tid, att de

kunna föreläggas 1945 års landstingsmöten och därefter ingivas till socialstyrelsen

före den 1 oktober 1945. Häremot har invänts, att tillräcklig tid

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Majlis proposition nr 227.

icke skulle stå till buds för planernas uppgörande. Det synes emellertid vara

av vikt, att hithörande förhållanden snarast möjligt bliva föremål för vederbörande

myndigheters prövning och att de statsbidrag till anordnande och

drift av barnhem, som komma att föreslås, kunna börja utgå redan under

nästkommande budgetår. Jag tillstyrker därför kommitténs förslag på

denna punkt.

Enligt kommitténs förslag skall utbyggnaden av barnhemsvården äga rum

under fem år, varför de av kommittén ifrågasatta stadganden, som avse

huvudmannaskapets organisatoriska sida, enligt övergångsbestämmelse till

lagen icke skola gälla förrän fem år efter lagens ikraftträdande. Det är självfallet,

att en övergångstid måste finnas, under vilken barnhemsvården

successivt utbygges till önskad omfattning. Däremot finner jag det icke vara

lämpligt att på förhand generellt fastställa en dylik övergångstid, gällande

för samtliga landstingsområden och städer, som icke deltaga i landsting.

Såsom kommitténs utredning visar, är barnliemsvårdens utveckling mycket

växlande i olika delar av landet. För vissa områden kan därför barnhemsvårdens

utbyggnad taga längre tid än för andra. Ä andra sidan syne.»

landstingens (städernas) skyldighet att svara för planens genomförande

böra inträda omedelbart vid de nu föreslagna lagändringarnas ikraftträ
-

dande. Det riktiga torde vara, att i planen för barnhemsvården för varje

landstingsområde eller stad angives, i vilken takt utbyggandet av barnhemsvården

bör äga rum. Denna fråga kommer alltså under bedömande i samband

med prövningen av planerna. Någon uttrycklig bestämmelse i lagen

härom torde icke vara erforderlig. Den av kommittén föreslagna, här berörda

övergångsbestämmelsen synes av nu angivna skäl böra utgå. Det torde

emellertid böra förutsättas, att planerna i allmänhet skola vara genomförda

inom den av kommittén föreslagna tiden, fem år efter lagens ikraftträdande.

Härefter återstår frågan om särskilda föreskrifter böra utfärdas rörande

formerna för landstingens utövande av huvudmannaskapet över barnhemmen.

I yttrandena över kommitténs betänkande lia väsentligen två olma

förslag i sådan riktning framkommit, nämligen dels förslag örn införande

i landstingslagen av bestämmelse örn skyldighet för landstingets förvaltningsutskott

(ev. landstingets hälsovårds- och sjukvårdsberedning) att vid

handläggning av ärenden rörande barnhemsvården tillkalla särskilda sakkunniga

på barnavårdens område, oell dels förslag örn inrättande av en säiskild

styrelse för barnhemsvården med ordförande, utsedd av socialstyrelsen

eller länsstyrelsen, och med ledamöter till lika antal utsedda av landstinget

och länets barnavårdsförbund. Jag anser mig, i varje fall för närvarande,

icke böra tillstyrka någotdera av dessa förslag. I många fall torde sakkunskap

på barnavårdens område redan vara företrädd inom landstingets lörvaltningsutskolt.

När så icke är fallet, synes det ligga i förvaltningsutskottets

eget intresse alt anlita erforderlig sakkunskap, varför någon uttrycklig bestämmelse

om skyldighet att tillkalla särskilda sakkunniga knappast är av

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

nöden. Att tillskapa en särskild styrelse med representanter från olika håll

synes näppeligen böra nn föreskrivas. Sedan landstingets huvudmannaskap

för barnhemsvården bestått någon tid, torde man kunna med större

tillförlitlighet bedöma behovet av särskilda organisatoriska åtgärder av här

avsett slag.

E. Koncessionstvång och anmälningsplikt viel upprättande

av barnavårdsanstalter.

Kontroll vid upprättandet av barnhem.

Socialvårdskonimitléns förslag. Socialvårdskommittén framhåller till en

början i fråga om det allmännas kontroll vid upprättandet av barnhem,

vilka icke åtnjuta statsbidrag, att kommittén icke funnit anledning

föreslå någon principiell förändring av de för närvarande gällande

reglerna. Enligt dessa föreligger, såsom omtalats i den tidigare lämnade

redogörelsen (avd. A), koncessionstvång i fråga örn enskilda barnhem, medan

beträffande barnhem, som upprättas av landsting eller kommun, allenast

skall ske viss av offentlig myndighet verkställd prövning av de uppgjorda

planerna (41 § barnavårdslagen).

Kommittén föreslår dock sådan ändring av nämnda regler att koncession

skall meddelas och prövning av plan för barnhem verkställas icke av länsstyrelsen

utan av socialstyrelsen. Kommittén anför beträffande principerna

för meddelande av tillstånd till enskilda barnhem följande.

Tillstånd till upprättande av enskilda barnhem har hittills meddelats av

länsstyrelsen. Detta har varit en naturlig anordning med hänsyn till länsstyrelsens

allmänna ställning inom den samhälleliga barnavården. Frågan

kommer emellertid i ett annat läge, örn — såsom kommittén föreslår — en

central tillsynsmyndighet över samtliga barnavårdsanstalter inrättas samt

om statsbidrag skola kunna utgå till kostnaderna för anordnandet och driften

av barnhem, varvid socialstyrelsen i egenskap av högsta tillsynsmyndighet

skall självständigt pröva och avgöra ansökningar om driftbidrag samt

avgiva yttrande till Kungl. Majit över ansökningar om byggnadsbidrag.

Inom ramen för ett dylikt system finnes enligt kommitténs mening icke

längre utrymme för någon länsstyrelsens koncessionsprövning.

Man torde kunna utgå ifrån att flertalet innehavare av nu existerande och

framdeles upprättade barnhem önska begagna sig av möjligheten att erhålla

ekonomiskt stöd från det allmänna och äro villiga att i samband därmed

underkasta sig den offentliga prövning av hemmets lokaliteter, inredning

o. s. v., utan vilken ett bidrag från det allmänna icke gärna kan tänkas. Att

låta länsstyrelsen besluta om statsbidrag till barnhemmen inom länet är

enligt kommitténs mening uteslutet. Därest länsstyrelsens ställning som koncessionsbeviljande

myndighet bibehölles, men socialstyrelsen skulle bevilja

driftbidrag till barnhemmen, skulle i fråga örn flertalet barnhem, d. v. s. de

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 227.

81

statsunderstödda, verkställas en dubbelprövning, som näppeligen vore sakligt

motiverad; såvitt kommittén kan finna skulle nämligen prövningen omfatta

samma spörsmål och ske efter i huvudsak samma grunder. För vederbörande

huvudman torde det i flertalet fall vara av avgörande betydelse, att

barnhemmet godkännes för erhållande av statsbidrag; därest koncession i

visst fall beviljades av länsstyrelsen men statsbidrag vägrades, skulle förutsättningarna

för hemmets verksamhet kunna komma att ändras i så väsentlig

mån, att planerna på hemmets upprättande måste övergivas. Det arbete

och de kostnader, som huvudmannen nedlagt på sitt barnhemsprojekt, vore

i dessa fall mer eller mindre bortkastade. Alldeles oavsett dessa i anslutning

till statsbidragen inverkande omständigheter — vilka dock enligt kommitténs

mening äro av avgörande betydelse — vill kommittén såsom sin uppfattning

uttala, att den finner en central prövning av nya barnhemsprojekt

vara att föredraga framför nuvarande ordning. Redan nu inhämta länsstyrelserna

också i flertalet fall yttrande i dessa ärenden från statens inspektör

för fattigvård och barnavård. Kommittén åsyftar icke att få till stånd en

standardisering av barnhemmen, men det måste givetvis vara av värde, om

tillståndsprövningen samlas på en hand, varvid man bättre än nu kan tillgodogöra

sig erfarenheterna från skiftande typer barnhem landet runt. När

kommittén av åtskilliga andra skäl förordar, att socialstyrelsen skall bliva

central tillsynsmyndighet för barnavårdsanstalterna, ligger det också i

sakens natur, att denna myndighet bör hava ett avgörande inflytande på

den betydelsefulla frågan örn nyinrättade hems beskaffenhet.

Beträffande de synpunkter, som böra vara vägledande vid prövning av

tillstånd till inrättande av enskilt barnhem, stadgas i 41 § 2 mom. barnavårdslagen

enligt dess av kommittén föreslagna lydelse, att tillstånd ej må

beviljas med mindre socialstyrelsen finner, att hemmet med hänsyn till belägenhet,

utrymme och inredning är så beskaffat, att där intagna barn

kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, ävensom att med hänsyn

till hemmets ledning och personal samt ekonomiska förhållanden trygghet

finnes för dess ändamålsenliga skötsel. Kommittén anför härom:

Prövningen bör ej stanna vid sådana omständigheter, som sammanhänga

med själva lokaliteternas yttre och inre anordningar. Redan på detta stadium

bör man söka vinna klarhet i huruvida övriga förutsättningar för en

ändamålsenlig skötsel av hemmet äro för handen. Av de faktorer, som därvidlag

böra tagas i beaktande, bär kommittén ansett lämpligt, alt lagstiftningen

direkt angiver tre, nämligen barnhemmets ledning, dess personal

samt dess ekonomiska förhållanden. Om möjligt bör i ansökningen angivas,

vem som skall bliva föreståndarinna för hemmet samt hennes kvalifikationer.

Understundom är det väl icke alltid möjligt för sökanden att vid tidpunkten

för ansökningen uppgiva viss person såsom blivande föreståndarinna

för barnhemmet, men under alla förhållanden böra handlingarna i

ärendet utvisa, vilka anspråk sökanden kommer att ställa på den blivande

föreståndarinnans kvalifikationer. 1 fråga örn personalen i övrigt är det

givetvis icke nödvändigt, att en nominativ förteckning ställes till socialstyrelsens

förfogande, utan avsikten är i första hand, att styrelsen skall få en

inblick i huvudmannens beräkningar angående det erforderliga personalbehovet

samt de olika befattningshavarnas kompetens. Att socialstyrelsens

prövning jämväl bör omfatta de ekonomiska förutsättningarna för barn
Iiihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 227. 0

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

hemmets verksamhet finner kommittén vara oundgängligen nödvändigt i

fråga om denna kategori hem, d. v. s. sådana som icke åtnjuta det allmännas

ekonomiska stöd. Vid sådan ansökan, som bär avses, bör således bifogas

icke blott en driftkalkyl för hemmet utan även uppgifter angående

huvudmannens ekonomiska förhållanden.

I detta sammanhang uppkommer frågan om den betydelse, de föreslagna

vårdavgifternas storlek bör hava vid prövningen av ansökningarna. I den

mån avgiften upptages till exceptionellt lågt belopp för dag och intagen,

synes tillstånd böra meddelas allenast under förutsättning, att erforderliga

garantier av annan natur finnas för verksamhetens ekonomisering, t. ex.

utfästelser om bidrag från annat håll. till disposition stående fonder o. s. v.

Även utan dylika tillskott torde hinder icke böra möta mot beviljande av

tillstånd i fall som här avses, om huvudmannen utgöres av förening eller

stiftelse med betryggande ekonomiska resurser; är fråga örn hem, drivet av

enskild person, böra givetvis särskilt stränga krav uppställas på vederbörandes

ekonomiska motståndskraft. Den omständigheten, att vederbörande

huvudman enligt socialstyrelsens bedömande synes böra bli berättigad till

statsbidrag, bör å andra sidan rimligen medföra en uppmjukning av ovan

angivna principer, detta även örn ansökan örn sådant bidrag ännu icke

ingivits.

Örn socialstyrelsen däremot finner, att vårdavgiften beräknas till högre

belopp per dag och vårdad än omständigheterna påkalla, torde tillstånd

utan hinder därav böra meddelas, därest differensen icke är mera avsevärd.

Den omständigheten att huvudmannen önskar uttaga vårdavgifter med avsevärt

högre belopp, än som finnes skäligt med hänsyn till hemmets standard,

storleken av dess utgifter o. s. v. bör å andra sidan mana till särskild försiktighet

vid tillstånds meddelande. 1 regel bör tillstånd i sådana fall icke

beviljas, med mindre huvudmannen förmås nedsätta avgiften till skäligt

belopp.

Med det förut anförda åsyftar kommittén icke, att socialstyrelsen skall

förknippa tillstånd till upprättande av barnhem med villkor angående storleken

av vårdavgifterna. En förändring av dessa under hemmets verksamhet

förutsättes således kunna äga rum utan föregående kommunikation

med socialstyrelsen. Frågan om avgifternas storlek är emellertid en av de

omständigheter, som böra beaktas vid styrelsens eller andra tillsynsorgans

inspektioner.

Vid prövning av ansökan örn tillstånd att upprätta barnhem, för vilket

statsbidrag icke utgår eller icke skall utgå, skall någon prövning av behovet

av barnhemmet i fråga icke äga rum. Av sakens natur torde följa, att ett

motsatt förhållande bör föreligga, när statsbidrag skall utgå till hemmet.

Ett annat spörsmål av betydelse i samband med socialstyrelsens prövning

av ansökan om tillstånd att driva barnhem är, i vad mån styrelsen skall

taga hänsyn till de riktlinjer med avseende å de olika barnavårdsanstalternas

funktioner, som av kommittén uppdragits i det föregående. Kommittén

har exempelvis uttalat, att kombinationen upptagningshem—spädbarnshem

ej bör för framtiden tillåtas vid inrättandet av nya barnavårdsanstalter.

att å mödrahemmen en rimlig proportion bör komma till stånd mellan de

ensamma späda barnen och mödrarna med späda barn, att kombinationen

barnhem för tillfällig vård—barnhem för stadigvarande vård enligt kommitténs

mening bör försvinna o. s. v. I den mån dessa och liknande uttalanden

vinna statsmakternas bifall, böra de enligt kommitténs mening utan tvekan

beaktas vid socialstyrelsens prövning.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. i\laj:ts proposition nr 227.

83

Vad angår barnhem, som upprättas av landsting eller kommun, innebär

kommitténs förslag (41 § 1 mom.) även den ändringen i förhållande till gällande

bestämmelser, att den plan, som skall underställas socialstyrelsen,

skall omfatta icke blott själva lokaliteterna utan jämväl verksamheten som

sådan. Kommittén anför härom.

Härmed avses icke någon detaljerad redogörelse för verksamheten, men

de uppgifter, som tillhandahållas, böra enligt kommitténs mening lämna

erforderligt stöd för bedömandet av framför allt ledningens kvalifikationer

och personalbehovet. Däremot spela de ekonomiska förutsättningarna för

driften icke samma roll som i fråga örn enskilda hem. Frågan om vårdavgiflernas

storlek torde exempelvis icke behöva prövas av socialstyrelsen, när

fråga är örn hem som upprättas av landsting och kommun. Eljest torde vid

prövningen av ifrågavarande planer böra tillämpas i huvudsak samma principer

i fråga om kombination av olika kategorier hem, angående platsantal

o. s. v., för vilka redogörelse lämnats vid behandlingen av frågan örn koncessionstvång

för enskilda barnhem.

Beträffande barnhem, som erhållit statsbidrag, föreslår kommittén

i 41 § 4 mom. barnavårdslagen ett stadgande av innehåll, att bestämmelserna

örn skyldighet att söka godkännande eller tillstånd ej skola äga

tillämpning, där enligt vad därom är särskilt stadgat statsbidrag beviljats

till anstaltens anordnande eller drift. Kommittén anser nämligen ingen rimlig

anledning finnas att för erhållande av statsbidrag uppställa villkoret, att

tillstånd eller godkännande redan erhållits, men framhåller tillika, att statsbidrag

icke bör beviljas ett hem, med mindre hemmet uppfyller minst

samma villkor som icke statsunderstödda hem.

Enligt 41 § 5 mom. barnavårdslagen i dess föreslagna lydelse skola bestämmelserna

örn skyldighet att söka godkännande eller tillstånd vid upprättande

av barnhem äga motsvarande tillämpning, där den, som driver

barnavårdsanstalt, vill flytta denna till annan lägenhet, utvidga anstalten

eller vidtaga större förändring beträffande densamma eller där ombyte av

innehavare skall ske. Att märka är att i olikhet med motsvarande bestämmelse

i gällande lag ifrågavarande stadgande avser även barnhem, som

drives av landsting eller kommun.

Yttrandena. I det övervägande antalet yttranden har vad socialvårdskommittén

i dessa delar föreslagit icke föranlett några anmärkningar. I

några yttranden, däribland dem sorn avgivits av länsstyrelserna i Stockholms,

Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Jämtlands län, barnavårdsförbunden

i Älvsborgs och Jämtlands län samt svenska landskommunernas förbund,

uttalas dock, att prövning av frågor örn inrättande av barnhem alltjämt

bör ske hos vederbörande länsstyrelse. Länsstyrelsen i Stockholms län

anför härom följande:

Det kan måhända synas naturligt, att koncessionsprövningen — med hänsyn

till de stora statsbidrag, som förutsättas komma att utgå för anordnandet

och driften av barnhemmen — förlägges hos en central myndighet.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

Länsstyrelsen ifrågasätter emellertid, om icke länsstyrelserna, som besitta

en större person- och lokalkännedom än ett centralt ämbetsverk och som i

och för samråd på nära håll lia täll förfogande barnavårdskonsulent, barnavårdsombud

(efter förslagets genomförande barnavårdsassistent) och polismyndighet,

äro bättre lämpade än socialstyrelsen att pröva koncessionsansökningar

och meddela därav föranledda beslut. I allt fall synes det länsstyrelsen

ofrånkomligt, att föreskrift meddelas därom, att länsstyrelses yttrande

uti här ifrågavarande ärenden alltid skall inhämtas.

Kontroll vid upprättandet av barnavårdsanstalter i övrigt.

Socialvårdskommitténs förslag. Socialvårdskommittén föreslår, i 41 §

3 mom. barnavårdslagen, en bestämmelse av innehåll, att örn någon ämnar

upprätta barnavårdsanstalt för halvöppen vård, anmälan därom skall, innan

anstalten tages i bruk för sådant ändamål, göras hos såväl socialstyrelsen

som barnavårdsnämnden i den kommun, där anstalten är belägen, samt att

dylik anmälan ock skall ske, innan barnkoloni första gången tages i bruk

för avsett ändamål. Bestämmelsen skall dock jämlikt 41 § 4 mom. i dess

föreslagna lydelse — liksom beträffande barnhemmen —- icke gälla, där

statsbidrag beviljats. Bestämmelserna i 41 § 5 mom. barnavårdslagen enligt

dess av kommittén föreslagna lydelse avses skola gälla även nu ifrågavarande

anstalter. Därvid tillägges att, när barnavårdsanstalt för halvöppen

vård eller barnkoloni skall flyttas till annan kommun, anmälan till barnavårdsnämnd

skall avse barnavårdsnämnden i den kommun, dit anstalten

flyttas.

I motiveringen till här förevarande bestämmelser anför kommittén.

Antalet anstalter för halvöppen vård är något större än antalet barnhem;

antalet barn som besöka dessa anstalter torde också vara mångdubbelt större

än antalet å barnhem intagna barn. Visserligen är det särskilt betydelsefullt,

att det allmänna får tillfälle att i förväg granska planerna för sådana

anstalter, som meddela sluten vård, men det kan icke anses tillfredsställande

att betydande grupper av barnavårdsanstalter, som ofta under långa tider,

ehuruväl icke dygnet om, i realiteten ersätta föräldrahemmet, skola få bedriva

sin verksamhet utan att barnavårdsmyndigheterna beredas tillfälle att

i förväg granska lokaliteter, bedöma personalens kvalifikationer o. s. v.

Bristfälligheter i fråga örn lokaliteternas anordnande och utrustning samt

personalens sammansättning, kapacitet och storlek, försummelser i fråga

örn hygieniska förhållanden, hälsokontroll o. s. v. kunna utöva minst lika

menlig inverkan på det klientel, vilket anlitar de halvöppna anstalterna, som

motsvarande brister utöva på de barn, som vistas å barnhem. Till följd av

den jämförelsevis snabba omsättningen å förstnämnda anstalter finnes givetvis

risk för att förekommande bristfälligheter kunna få en vid verkningskrets.

Enligt kommitténs mening är det till förebyggande härav icke till

fyllest att verksamheten ställes under en fortlöpande inspektion och kontroll.

Erfarenheterna från barnhemmens verksamhet under tiden före år 1931

torde bestyrka riktigheten av denna uppfattning. Även vid ett väl utbyggt

kontrollsystem kan det icke förhindras, att en barnavårdsanstalt, som måst

upphöra å viss ort genom ingripande från kontrollorgan, förflyttas till annan

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 227.

85

ort och där fortsätter med sin verksamhet till dess nytt ingripande hinner

ske. Uppenbarligen bli möjligheterna att motverka missförhållanden i samband

med barns omhändertagande för halvöppen vård större, om uppkomsten

av mindervärdiga anstalter överhuvud förhindras genom att barnavårdsorganen

beredas möjlighet att bilda sig en uppfattning örn den planerade

verksamheten innan denna begynner.

Vad nu sagts har tillämpning även med avseende å barnkolonier. Denna

verksamhet har under senare år väsentligen utvidgats, men de olika institutionernas

standard är synnerligen varierande; i vissa fall äro förhållandena

utan tvivel sådana, att risk för barnens hälsa föreligger. Det är därför enligt

kommitténs mening nödvändigt, att organen för den offentliga barnavården

sättas i tillfälle att på ett tidigt stadium pröva jämväl planerna på

inrättandet av nya barnkolonier.

Det är visserligen sant, att en prövning av barnavårdsanstalters för halvöppen

barnavård samt barnkoloniers lämplighet sker i samband med beviljande

av statsbidrag till deras verksamhet, men kommittén finner icke detta

vara till fyllest. Det är av vikt att planerna för alla barnavårdsanstalter

underkastas offentlig kontroll; en motsatt anordning skulle innebära att just

sådana anstalter, vilka i avsaknad av statligt stöd kunde befaras lämna de

sämsta vårdmöjligheterna, finge obehindrat etableras och måhända hinna

att utsätta ett stort antal barn för risker till hälsan innan deras verksamhet

komme till myndigheternas kännedom och ingripande kunde ske.

Kommittén framhåller i anslutning härtill, att införandet av någon form

av koncessionssystem i egentlig mening för dessa barnavårdsanstalter icke

från något håll syntes ha ifrågasatts vid de överväganden angående deras

verksamhet, som under senare år skett i samband med statsbidragsfrågorna,

varefter kommittén fortsätter:

Här liksom eljest när fråga är om anordnandet av koncessionstvång på

olika områden av samhällslivet, måste givetvis en avvägning ske mellan å

ena sidan angelägenhetsgraden av en offentlig förhandsprövning utav den

avsedda verksamheten, icke minst såvitt angår utövarens personliga förutsättningar,

samt å andra sidan de för verksamheten i stort menliga följder,

som kunna befaras uppkomma genom införandet av ett tvångsmoment av

ifrågavarande natur; i sistnämnda hänseende måste hänsyn naturligen tagas

bl. a. lili den risk, som kan inträda, för att det enskilda initiativet hämmas,

att de frivilliga krafterna minska sin aktivitet, och att en byråkratisering

och alltför långt driven standardisering av verksamheten skor, ävensom till

eventuella olägenheter av praktisk och administrativ natur. Vid denna avvägning

har kommittén för sin del stannat vid att icke förorda ett koncessionssystem

för ifrågavarande anstalter.

Enligt kommitténs mening bör erforderlig förhandskontroll kunna anordnas

under enklare former, nämligen genom införandet av anmälningsplikt

för dem, som ämna upprätta bamavårdsanstalt för halvöppen barnavård

eller barnkoloni samt genom anordnandet av viss granskning i anslutning

härtill. Sådan anmälan hör enligt kommitténs mening, innan verksamheten

tagit sin början, ske hos såväl socialstyrelsen som barnavårdsnämnden i den

ort, där vederbörande bamavårdsanstalt är eller kommer att vara belägen.

Vid anmälan bör lögås uppgift örn anstaltens belägenhet, ändamål, ägare,

föreståndare, personal, ansvarig läkare samt antalet platser. Formulär lill

sådan anmälan torde böra utarbetas av socialstyrelsen.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Den hos socialstyrelsen verkställda anmälan har närmast till syfte att

lämna möjlighet för styrelsen att följa utvecklingen av anstaltsväsendet i

denna del; den egentliga granskningen av planerna för den tilltänkta verksamheten

bör enligt kommitténs mening verkställas av barnavårdsnämnden

i samråd med vederbörande tjänsteläkare. Därest barnavårdsnämnden icke

finner anledning till erinran mot den planerade institutionen, skall dennas

ägare givetvis erhålla besked härom; i motsatt fall bör nämnden söka genom

föreställningar eller på annat lämpligt sätt få de förändringar vidtagna, som

anses erforderliga eller önskvärda. Det torde dock icke böra anförtros åt

nämnden att, där dess föreställningar icke leda till resultat, meddela förbud

mot anstaltens öppnande, eller, om verksamheten redan tagit sin början, att

besluta örn dess stängande. En så långt gående åtgärd bör enligt kommitténs

mening vidtagas av överordnad myndighet, och kommittén föreslår därför,

att nämnden, där den trots gjorda föreställningar finner, att förhållandena

vid den tillämnade institutionen äro eller kunna antagas bliva sådana, att

barn icke kunna antagas erhålla tillfredsställande vård och uppfostran därstädes,

ofördröjligen skall göra anmälan härom hos socialstyrelsen. Denna

myndighet skall i sista hand kunna meddela förbud mot barns mottagande

å anstalten.

Kommittén föreslår, att bestämmelse i sistnämnda avseenden meddelas i

en föreslagen ny paragraf av barnavårdslagen, benämnd 42 a §.

Kommittén anser lämpligt, att anmälningsskyldighet föreskrives för samtliga

vid lagstiftningens ikraftträdande förefintliga barnavårdsanstalter för

halvöppen vård och barnkolonier, och föreslår därför en övergångsbestämmelse

av innehåll, att anmälan örn barnavårdsanstalt av någon av dessa

kategorier, som upprättats före lagens ikraftträdande, skall inom sex månader

från nämnda tidpunkt ingivas till såväl socialstyrelsen som barnavårdsnämnden

i den kommun, där anstalten är belägen.

Yttrandena. Beträffande barnavårdsanstalter för halvöppen vård anför

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att då det vore önskvärt, att dylika

anstalter, vilka ofta till sin natur stöde barnhemmen mycket nära, redan

från början erhölle en — bl. a. med hänsyn till brandsäkerheten — lämplig

planläggning, det vore angeläget, att även beträffande dem infördes koncessionstvång.

Det kunde annars vara att befara att anstalter, vilka ej sökte

statsbidrag eller sökte statsbidrag först sedan anstalten uppförts, nödgades

vidtaga kostbara omändringar för att tillfredsställande kunna fylla de krav,

som ur olika synpunkter måste ställas på dylika anstalter. Även barnavårdsdirektören

i Stockholm ifrågasätter om icke beträffande dessa anstalter liksom

i fråga örn barnhem horde fordras tillstånd eller godkännande.

DePchefennts~ Upprättande av bamhe m bör icke få äga rum utan kontroll från statlig

myndighets sida. Detta bör även gälla barnhem, som skall drivas avlandsting

eller kommun. Sådan kontroll finnes redan nu; den utövas av

länsstyrelserna, vilka granska planer över de barnhem, sorn upprättas av

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 87

kommuner eller landsting, och meddela tillstånd till inrättande av andra

barnhem.

Kommitténs förslag innebär, att kontrollen vid upprättande av barnhem

skall centraliseras och överflyttas till socialstyrelsen. De bestämmelser

härom, som äro avsedda att inflyta i barnavårdslagen, skola dock enligt

kommitténs förslag icke avse de fall, då statsbidrag beviljats till barnhemmets

anordnande eller drift. Kontrollen avses då skola äga rum i samband

med prövning örn ansökning om statsbidrag. Den skulle i dessa fall komma

att handhavas av Kungl. Maj:t, då fråga är örn statsbidrag till anordnande

av barnhem, och eljest av socialstyrelsen. Skälet till denna utformning av

bestämmelserna är, att man velat undvika dubbelprövning av hithörande

ärenden.

Enligt min åsikt är det emellertid önskvärt, att barnavårdslagens bestämmelser

örn ifrågavarande kontroll erhålla generell giltighet. Med de regler

om statsbidrag till barnhem, som kommittén föreslagit och som kunna av

mig i huvudsak godtagas, måste det antagas, att statsbidrag kommer att

utgå till flertalet av de barnhem, som hädanefter komma att upprättas. Det

synes knappast vara tillfredsställande, att barnavårdslagens bestämmelser

örn vad som skall iakttagas vid prövning av fråga om upprättande av nytt

barnhem formellt skola gälla allenast de måhända ganska fåtaliga fall, då

ansökan örn statsbidrag icke göres.

Självfallet är emellertid, att dubbelprövning bör i möjligaste mån undvikas.

Fördenskull bör prövning av fråga om upprättande av barnhem verkställas

i samma ordning, som gäller för beviljande av statsbidrag. Med hänsyn

härtill synas barnavårdslagens bestämmelser i förevarande hänseende

böra innebära, att prövning av fråga örn upprättande av barnhem skall

handhavas av Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Majit så bestämmer, av socialstyrelsen.

I administrativ ordning torde i anslutning härtill böra föreskrivas,

att prövningen bör handhavas av socialstyrelsen, dock att i det fall, att

statsbidrag till barnhemmets anordnande begäres, frågan skall underställas

Kungl. Majits prövning.

I vissa yttranden har påyrkats, att prövningen av frågor örn upprättande

av barnhem alltjämt bör åvila vederbörande länsstyrelse. Av vad nyss anförts

framgår, att jag anser prövningen böra äga rum centralt. För att även

lokala synpunkter skola få tillfälle att göra sig gällande, bör dock regelmässigt

länsstyrelsens yttrande infordras före avgörandet av ärende av detta

slag. Uttrycklig lagbestämmelse härom synes dock icke vara erforderlig.

Liksom kommittén anser jag, att i samtliga hithörande ärenden granskning

bör ske icke blott av lokalernas och anordningarnas lämplighet utan

även av planläggningen av verksamheten och förutsättningarna för densamma,

bl. a. kompetenskraven på personalen. Vad kommittén i övrigt anfört

beträffande innebörden av prövningen föranleder icke heller någon

erinran från min sida.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Den kontroll, varom här är fråga, bör icke inskränka sig till upprättandet

av barnhem utan bör omfatta även de fall, då redan upprättade barnhem

förflyttas, utvidgas eller mera väsentligt förändras eller ock överlåtas. Vad

nu senast sagts synes i motsats till vad nu gäller böra ha avseende även å

barnhem, som drivas av kommun eller landsting.

Vidkommande därefter barnkolonier och anstalter för halvöppen

barnavård synes det mig välmotiverat att, såsom kommittén

föreslagit, stadga skyldighet att göra anmälan om dylika anstalter till socialstyrelsen

och barnavårdsnämnden. Att bär införa koncessionstvång synes

knappast vara av behovet påkallat, ej heller att utsträcka anmälningsplikten

till att omfatta jämväl anmälan till länsstyrelsen. Anmälningsplikten bör

gälla generellt, varvid märkes att ansökan om statsbidrag givetvis kan innefatta

även anmälan örn anstalten.

Anmälningsplikten bör jämväl avse barnkoloni eller anstalt för halvöppen

barnavård, som trätt i verksamhet före den dag, då den nya lagstiftningen

träder i kraft. Särskild övergångsbestämmelse härom bör, såsom kommittén

föreslagit, givas.

F. Särskilda föreskrifter rörande intagning i barnhem

och vistelsetiden vid sådana hem.

Socialvårdskommitténs förslag. Socialvårdskommittén framhåller som en

brist i nuvarande förhållanden, att någon legalt reglerad samverkan mellan

barnavårdsanstalter av likartade kategorier för ett rationellt tillvaratagande

av tillgängliga platser icke funnes. På sina håll hade dock på den slutna

barnavårdens område genom barnavårdsombudens medverkan kommit till

stånd en slags clearingverksamhet så hilvida att ombuden genom erhållandet

från barnhemmen av uppgifter angående beläggningen vore i stånd att

överblicka platstillgången vid varje tidpunkt inom respektive län samt

kunna gå barnavårdsnämnder och andra tillhanda med upplysningar härutinnan.

Kommittén funne det önskvärt, att ett dylikt system utbyggdes,

d. v. s. att intagningarna på dessa hem såvitt möjligt skedde under viss medverkan

av en för upptagningsområdet gemensam myndighet. Vidare funne

kommittén skäl föreligga att förorda vissa regler i syfte att i den utsträckning,

som vore möjlig, frångå differentieringssynpunkterna vid intagningarna

i hemmen, så att å respektive barnhem allenast intoges barn, som

tillhörde anstaltens rätta klientel.

Beträffande proceduren för intagning å barnhem uttalar

kommittén beträffande barnhem för varaktig vård den uppfattningen, att

vården på dylikt barnhem måste kringgärdas med vissa restriktioner och

att därför prövning av offentlig myndighet borde in casu verkställas, innan

barn finge intagas å sådant barnhem. Kommittén — vilken, såsom i det föl
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

89

jande kommer att närmare beröras, föreslår inrättande vid länsstyrelserna

(dock icke vid Överståthållarämbetet) av särskilda tjänster, barnavårdsassistenttjänster,

med uppgift bl. a. att öva tillsyn över barnavårdsanstalterna

— anser med barnavårdsassistenternas ställning mest förenligt, att nu

nämnda prövning verkställes av dem.

Med anledning härav föreslår kommittén, att i 41 a § 1 mom. införes bestämmelse

örn att intagning i barnhem för varaktig vård ej må ske, med

mindre barnavårdsassistenten godkänner åtgärden. För barnhem i Stockholm

skall enligt 41 a § 3 mom. i kommitténs förslag dylikt godkännande

lämnas av socialstyrelsens barnavårdsinspektris. Besvär över nu nämnda

befattningshavares beslut i hithörande frågor må enligt 81 § 1 mom. barnavårdslagen

enligt dess föreslagna lydelse anföras hos länsstyrelsen.

Beträffande andra barnhem framhåller kommittén, att det redan av praktiska

skäl vore uteslutet att förorda motsvarande anordning, och anför

vidare:

Kommittén anser det emellertid vara av värde, örn ett samråd i möjligaste

mån kunde äga rum mellan barnhemmets styrelse eller föreståndarna eller

barnavårdsnämnd, som omhändertagit barnet, å ena, samt barnavårdsassistenten,

å andra sidan. Detta samråd skall avse frågan, huruvida barnet

lämpligen bör intagas i barnhem och i så fall i vilken kategori hem. Kravet

på sådant samråd kan dock icke sträckas alltför långt. Över huvud taget

skulle en obligatorisk föreskrift i detta hänseende innebära en inskränkning

1 ledningarnas för barnhemmen och barnavårdsnämndernas fria bedömande,

vilken knappast kunde vara påkallad. Kommitténs förslag i denna del bär

därför karaktären av en allmän rekommendation, vilken är begränsad till

sådana barnhem, där en kommunikation med barnavårdsassistenten redan

ur ovannämnda clearingsynpunkter är önskvärd. I 41 a § stadgas således,

att medgivande till intagning av visst barn i barnhem skall lämnas av hemmets

styrelse eller av styrelsen därtill förordnad person. Där styrelse ej finnes,

skall vad nu sagts gälla hemmets ägare. Innan barn intages i barnhem,

vars vårdplatser helt eller till huvudsaklig del äro avsedda för landstingsområdes

gemensamma behov, bör samråd hava ägt rum med barnavårdsassistenten.

Beträffande tiden för vistelse i barnavårdsanstalter av

olika kategorier saknas enligt kommittén anledning att införa någon form

av rättslig reglering utom såvitt angår barnhemmen. Kommittén har .särskilt

upptagit denna fråga beträffande upptagningshcmmen och säger sig efter

ingående prövning av frågan ha kommit till den uppfattningen, att vistelsetiden

i regel ej bör överstiga ett år. Enligt kommitténs förmenande är det

av så stor social betydelse, alt icke vårdtiderna på upplagningshemmen obehörigen

utsträckas, att befogenhet måste tilläggas det allmänna att öva ett

direkt inflytande på vårdtidens längd. Detsamma gäller enligt kommittén

övriga barnhem. Kommittén föreslår därför, alt i barnavårdslagen (41 a §

2 mom.) intages ett stadgande av innebörd, att barn ej må vårdas å barnhem

under en längre sammanlagd tidrymd än tolv månader, med mindre

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

barnavårdsassistenten lämnar medgivande därtill. Sådant medgivande skall

i allmänhet givas för högst ett år åt gången.

Beträffande vistelsetiden å barnhem för varaktig värd anför kommittén:

Tiden för vistelsen å ett barnhem för varaktig vård blir givetvis regelmässigt

längre än vistelsen å ett upptagningshem. Att i lag eller författning

angiva några maximitider låter sig icke göra. Att helt lägga vårdtidens längd

utanför samhällets kontroll anser kommittén emellertid icke tillrådligt. Den

omständigheten att barnavårdsassistenten en gång lämnat sitt medgivande

till barnets intagning å visst hem av denna kategori bör icke få innebära, att

barnet under alla förhållanden skall vistas där under hela sin uppväxttid.

Under vistelsen å hemmet kunna förhållandena givetvis mången gång ändras

så, att det med hänsyn till barnets bästa finnes lämpligt, att vården avbrytes

och utbytes mot annan behandlingsform, t. ex. utackordering i fosterhem,

eller att barnet återvänder till föräldrahemmet. Omständigheterna medgiva

näppeligen en anordning, enligt vilken assistentens medgivande till intagningen

skulle lämnas för viss tid åt gången och avse olika tidrymder i de

skilda fallen. Det synes därför lämpligt, att en omprövning av frågan om

barnets vistelse å barnhemmet sker med vissa mellanrum. Örn dessa komma

alltför tätt, skulle skapas en labilitet som försvårade hemmens arbete och

äventyrade denna vårdforms framgång. Första gången omprövningen skall

företagas synes böra vara före utgången av det första året av vistelsen; därefter

torde det räcka med en omprövning vartannat år.

Särskilda bestämmelser angående förfarandet vid utskrivning från barnavårdsanstalt

i de fall, där vården skall upphöra i samförstånd mellan alla

berörda parter, finner kommittén icke erforderliga.

Kommittén uttalar slutligen, att örn vederbörande anstaltsstyrelse fattade

beslut om intagning i barnhem av visst barn mot assistentens tillrådan eller

örn visst barn vårdades å barnhem under längre tid än ett år utan assistentens

medgivande, ägde assistenten hos länsstyrelsen påkalla tillämpning av

81 § 2 mom. barnavårdslagen. Kommittén hade icke ansett sig kunna förorda

införandet av en rätt för assistenten att besluta örn barns skiljande från

barnavårdsanstalt. Att införa straffpåföljd för den, som underlåtit att inhämta

assistentens medgivande för barns vård å barnhem i de fall, där detta

vore föreskrivet, hade icke synts kommittén påkallat.

I sitt förut omförmälda särskilda yttrande uttalar fröken Bentzel beträfiande

spädbarnshemmen, att det varit önskvärt, att kommittén begränsat

användningen av dessa hem genom införandet av samma bestämmelse, som

föresloges gälla vid intagning av barn på barnhem för varaktig vård, d. v. s.

att medgivande av barnavårdsassistent skulle erfordras för barnets intagning.

Enligt fröken Bentzel uppfattning innebure vidare anlitandet av

spädbarnskrubbor så allvarliga påfrestningar för mor och barn, att barnavårdsorganen

borde ha möjlighet att utöva viss kontroll vid barns intagning

å dessa.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

91

Yttrandena. Mot kommitténs förslag i nu förevarande delar ha i flera

yttranden invändningar framställts.

Svenska stadsförbundet framhåller, alt kommittén vid utformandet av

statskontrollen över barnavårdsanstalterna kommit med föreskrifter, sorn

på en gång skulle göra administrationen besvärlig och tillika inkräkta på

kommunernas självstyrelse. Det förutsattes i vissa avseenden ett ideligt tillståndsgivande,

som skulle i högsta grad försvåra arbetet och väl åtminstone

i vissa fall borde kunna ersättas med tvång till anmälan örn vissa åtgärder.

Barnavårdskonsulenter och -assistenter skulle få avgörandet i en mängd fall,

ehuru barnavårdsnämnderna enligt 2 § i lagförslaget skulle övervaka verksamheten

och således ha ansvaret. Förbundet fortsätter:

Vad här föreslås är ett nytt bevis på de tendenser i fråga örn bl. a. socialvårdens

avhängighet av statsmakternas övervakande verksamhet, som på

kommunalt håll länge väckt bekymmer. Hos socialstyrelsen och länsstyrelserna

vill man samla översynen över de kommunala organen. Men det gäller

därvid icke enbart nödig kontroll. Fortsättes utvecklingen efter denna linje,

kommer resultatet att bli en starkt byråkratisk handläggning av ärendena

med mycken omgång och mycken skriftväxling. Men därutöver spåras också

titt och tätt ansatser till en uniformitet, som icke kan vara till gagn för den

verksamhet det gäller att övervaka. Framför allt kan det befaras, att intresset

ute hos de lokala organen slappas. Icke minst barnavården inom

kommunerna måste dock bygga just på intresserade personers insatser. Rättar

man till ett eller annat misstag genom kontrollapparaten, är därmed icke

så mycket vunnet, örn denna konstrueras så, att den kopplar från det personliga

intresset. Det är fara värt, att så sker, örn det föreliggande förslaget

i fråga örn socialstyrelsens ställning som övervakande organ lagfästes.

Det är visserligen notoriskt, att svåra missförhållanden iakttagits beträffande

anstaltsvård för barn. Det förefaller dock som örn fordringarna på

kontrollen borde kunna göras mindre stränga, när det gäller av kommunerna

själva drivna anstalter. Ett samarbete stat och kommun emellan i

fråga om barnavårdsanstalterna borde få antagas bygga på en sådan tillit

till de kommunala organen, att kontrollen icke behövde gentemot dessa

göras lika minutiös, som när det gäller enskilda, sorn ur förvärvssynpunkt

ägna sig åt anstaltsvård på området. Vissa tillitssynpunkter borde kanske

icke heber vara främmande för statsmakterna, när det gäller de kommunala

organens uppsikt över de olika slagen av icke kommunala anstalter.

Barnavårdsnämnden i Malmö och skånska barnavårdsförbundet uttala,

alt genomförandet av förevarande bestämmelser skulle komma att tynga

hela arbetet utan att några verkliga fördelar skulle vinnas. Dessa spörsmål

skulle lättast lösas genom ett personligt samarbete mellan anstaltsstyrelsen

och den barnavårdsnämnd, som begärde intagning, låt vara att hela förfarandet

legislativt borde normeras. Hur i alla brådskande fall skulle förfaras,

när barnavårdsassistenten icke stöde alt anträffa under resor o. dyl.,

vore icke uppmärksammat, liksom icke heller i tillräcklig grad, ali barnavårdsassistenten

dock i regel icke kunde förskaffa sig annan kännedom örn

det speciella fallet än den som grundades å skriftliga eller eventuellt muni
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

liga uppgifter från de i ärendet närmast intresserade båda parterna. Nackdelarna

framstode ännu tydligare, när det gällde större samhällen, där det

fordrades intagning å barnhem i genomsnitt kanske flera gånger om dagen.

Västmanlands läns fattigvårds- och barnavårds förbund och barnavårdsnämnden

i Västerås anföra, att både barnavårdsnämnden och ledningen av

barnhemmen vore i besittning av sådan erfarenhet och insikt, att såväl intagning

som utskrivning kunde ske på ett betryggande sätt utan att beträda

den föreslagna vägen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser bestämmelsen om medgivande till

intagning böra ändras därhän, att barnavårdsnämnder och styrelsen allenast

ålades skyldighet att hos assistenten ofördröjligen göra anmälan om intagning.

Stockholms stad framhåller angelägenheten av att stadens rätt att själv

bestämma örn intagning å barnhem lämnades orubbad. Barnavärdsdirektören

i Stockholm framhåller, att det ville synas, som örn det statliga förmynderskapet

och den statliga byråkratiens under senare tider starkt ökade

tillväxt på bekostnad av kommunernas självbestämmanderätt har tagit sig

uttryck, som vida överginge vad som kunde anses rimligt. Naturligtvis vore

det klart, att när staten skulle lämna stora bidrag till barnhemmen, den

också måste förbehålla sig rätt att kontrollera, hur verksamheten sköttes

och medlen användes. Men örn denna statskontroll i realiteten skulle övertaga

det kommunala organets prövning och bestämmanderätt, då hade den

kommunala självstyrelsen i själva verket upphört. Det syntes därför uppenbart,

att de i denna paragraf föreslagna restriktionerna, i varje fall icke beträffande

storstäderna, borde få gälla i fråga om de av dessa städers barnavårdsnämnder

omhändertagna barnen. Däremot borde det ej få ske utan

varje kontroll från samhällets sida, om en enskild person önskade få sitt

barn antaget i ett enskilt barnhem, t. ex. ett spädbarnshem.

Svenska fattigvårds- och barnaoårdsförbundet framhåller, att då de större

städerna i sin tjänst torde ha personer, som vore väl kompetenta att kunna

bedöma lämpligheten i fråga om barns intagande å barnhem och längden

av deras vistelse där, dessa städer borde för sina egna barnhem kunna erhålla

befrielse från tillämpningen av de härom givna bestämmelserna.

Även i flera andra yttranden avstyrkes kommitténs förevarande förslag

helt eller delvis.

I vissa andra yttranden har man däremot gått längre i förevarande hänseende

än vad kommittén föreslagit. Gävleborgs läns barnavårdsförbund

anser sålunda 41 a § 1 mom. böra erhålla sådan lydelse, att större inflytande

bereddes barnavårdsassistenterna, då det gällde att avgöra barns placering.

Barnavårdsnämnden i Örebro anser, att intagning i barnhem borde

ske genom en gemensam central, förslagsvis barnavårdsassistenten, och att

barnhemsstyrelsen borde handlägga endast organisatoriska och ekonomiska

frågor. Västernorrlands läns barnavårdsförbund, med vilket länsstyrelsen i

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

93

fänet instämmer, anser samråd med harna vårdsassistenten böra äga rum

jämväl vid utskrivning från barnhem, vars vårdplatser helt eller till huvudsaklig

del äro avsedda för landstingsområdes gemensamma behov. Västerbottens

läns barnavårdsförbund anser, att barnavårdsassistentens medgivande

borde fordras vid intagning i spädbarnshem och att utskrivning från

upptagningshem borde ske i samråd med assistenten, då utskrivningen icke

kunde bedömas ur barnhemmets synpunkt utan borde föregås av en allsidig

prövning, som förutsatte kännedom om barnet men också om dess hemförhållanden

och förefintliga placeringsmöjligheter. Länsstyrelsen i Västerbottens

lån, som anför liknande synpunkter, anser, att vid intagning å hem,

som vore avsett för helt upptagningsområde, samråd med barnavårdsassistenten

borde vara obligatoriskt. Kravet på barnavårdsassistentens medgivande

till intagning å spädbarnshem framföres även av direktionen över

allmänna barnhuset och länsstyrelsen i örebro län, vilka ansluta sig till

fröken Bentzels uttalande, länsstyrelsen i Jönköpings län, Jönköpings läns

barnavårdsförbund och Gotlands läns barnavårdsförbund.

Kommittén föreslår, att bestämmanderätten i fråga örn intagning i barn-De^™^nts‘

hem i allmänhet skall tillkomma det särskilda barnhemmets ledning, varvid

dock, om hemmet helt eller till huvudsaklig del är avsett för landstingsområdes

gemensamma behov, samråd bör ha ägt rum med den av kommittén

föreslagna särskilda befattningshavaren vid länsstyrelsen, barnavårdsassistenten.

För intagning i barnhem för varaktig vård skall dock erfordras

barnavårdsassistentens godkännande av åtgärden. Därjämte föreslår kommittén,

att medgivande av barnavårdsassistenten skall erfordras jämväl för

att barn skall få åtnjuta vård i barnhem under längre sammanlagd tid än

12 månader.

Mot principen, att barnhemmets ledning i allmänhet skall äga bestämmanderätt

i fråga om barns intagning i hemmet, synes intet vara att erinra.

Möjligen skulle kunna ifrågasättas om särskild lagbestämmelse härom verkligen

är erforderlig. Såsom bakgrund lill den omedelbart därpå följande

bestämmelsen örn samråd synes den dock böra godtagas.

I det följande kommer alt förordas, att i varje län skall finnas en särskild

befattningshavare, benämnd barnavårdsassistent, med vissa uppgifter inom

barnavårdens område, bl. a. i fråga om tillsynen över barnavårdsanstalterna.

Kommitténs förslag att före intagning i barnhem, som är avsett för landstingsområdes

gemensamma behov, samråd med barnavårdsassistenten normalt

skall äga rum, synes mig ändamålsenligt och tillstyrkes därför. I

brådskande fall måste emellertid intagning kunna ske utan sådant samråd.

Såsom i vissa yttranden framhållits, torde däremot de föreslagna bestämmelserna

örn att barnavårdsassistentens medgivande skulle erfordras för

intagning i barnhem för varaktig vård liksom även för vistelse i barnhem

under längre sammanlagd tidrymd än 12 månader föra något för långt.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Ändamålet med dessa föreskrifter är tydligen främst att få kontroll över

att barn icke vistas i barnhem under längre tid än som med hänsyn till omständigheterna

finnes erforderligt. Det förefaller emellertid som örn en smidigare

form för uppnåendet av detta syfte skulle erhållas om man, i stället

för skyldighet att söka tillstånd i angivna fall, föreskreve anmälningsplikt

till barnavårdsassistenten, som efter granskning av anmälningarna skulle

äga vidtaga behövliga åtgärder. Jag förordar därför att anmälningsplikt

föreskrives beträffande intagning av barn å barnhem för varaktig vård,

varvid undantag dock göres för det fall, att före intagningen samråd ägt

rum med barnavårdsassistenten och denne tillstyrkt intagning. För samtliga

barnhem bör vidare stadgas en periodvis — förslagsvis varje halvår —

återkommande anmälningsplikt beträffande de barn, som vistats å barnhem

i över ett år. Anmälningarna, som lämpligen skola göras skriftligen, böra

innehålla sådana uppgifter, att därigenom de särskilda barnens behov av

fortsatt vård å det barnhem, varom fråga är, kan bedömas.

Däremot torde icke — såsom från vissa håll ifrågasatts — behov av särskilda

kontrollåtgärder beträffande intagning av barn å spädbarnshem vara

för handen. Visserligen är det i allmänhet ett önskemål, att spädbarnen

under amningstiden vistas hos modern, men det synes icke vara lämpligt

att söka befordra uppfyllandet av detta önskemål genom att omgärda intagningen

å spädbarnshem med särskilda föreskrifter.

Den anmälningsplikt, som nu berörts, måste självfallet kompletteras med

befogenhet för den övervakande myndigheten, lämpligen länsstyrelsen, att,

vare sig anmälan skett eller ej, ingripa, när behov föreligger. För undvikande

av tvekan på denna punkt, bör i 41 a § intagas uttrycklig bestämmelse

om länsstyrelsens befogenhet i förevarande avseende. Befogenheten

bör innefatta rätt att föreskriva, att visst å barnhem intaget barn icke vidare

får vårdas därstädes.

G. Tillsynen över barnavårdsanstalterna. Åtgärder mot

missförhållanden vid dessa.

Sociaivårdskommitténs förslag. Socialvårdskommittén framhåller till en

början, att tillsynen över barnavårdsanstalterna självfallet i första hand

borde betraktas som ett led i det allmännas tillsyn över barnavården över

huvud taget, samt fortsätter:

Kommittén är dock icke beredd att nu framlägga definitivt förslag angående

tillsynsverksamheten i dess helhet, vilket måste vara beroende av

icke blott de förändringar, som finnas påkallade i fråga om barnavårdslagstiftningen

i övrigt utan även lösningen av motsvarande organisatoriska

spörsmål på andra områden av socialvården. Då kommittén emellertid ansett

det angeläget att frågan om en revision av lagstiftningen angående

barnavårdsanstalter blir underställd statsmakternas prövning så snart som

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

95

möjligt, har kommittén ansett lämpligt att utbryta spörsmålet om den

offentliga tillsynen över dessa anstalter ur det större sammanhanget och

föreslå en lösning, som av förhållandenas natur i vissa hänseenden har en

provisorisk karaktär. Detta har dock kunnat ske utan alt försvåra en framtida

reform av tillsynsverksamheten på hela barnavårdens område; i vissa

delar innebär kommitténs förslag, att man redan nu såvitt angår barnavårdsanstalterna

genomför en ordning, som enligt kommitténs mening framdeles

bör gälla med avseende å barnavården i dess helhet; i andra avseenden

skola föreslagna åtgärder gälla under en övergångstid för att därefter avlösas

av mera definitiva anordningar.

Kommittén framhåller vidare, att enligt dess uppfattning en offentlig tillsyn

av och kontroll över barnavårdsanstalter av alla kategorier borde finnas,

oavsett om anstalterna utgjordes av barnhem eller icke, oavsett om statsbidrag

till anstalterna utginge eller ej och oavsett örn de i anstalterna intagna

barnen vöre att anse såsom fosterbarn eller ej.

Beträffande den centrala tillsynen över bärna vårdsanstalterna

erinrar kommittén till en början örn att enligt kommitténs

förslag socialstyrelsen skulle lämna tillstånd till upprättande av barnhem

respektive godkänna plan för sådant hem och att en dylik reform vore en

oundgänglig konsekvens av socialstyrelsens befattning med de föreslagna

statsbidragen. Kommittén fortsätter härefter.

Konsekvenserna härav måste emellertid sträcka sig längre. Det torde ligga

i sakens natur, att den myndighet, vars kompetens det tillhör att medgiva

eller godkänna upprättandet av barnhem, också måste äga rättighet vidtaga

åtgärder för att beivra missförhållanden under barnhemmens drift och i

sista hand äga befogenhet stänga ett barnhem. Även om dylik befogenhet ej

uttryckligen tillerkändes socialstyrelsen, skulle styrelsen likväl tack vare sin

befattning med barnhemmens driftbidrag i realiteten komma att innehava

sådan befogenhet beträffande den stora, förmodligen största delen av barnhemmen,

nämligen sådana med statsbidrag till driften. Kommittén anser det

emellertid ur alla synpunkter riktigare, att denna faktiska befogenhet uttryckligen

lagfästes, eller, med andra ord, att socialstyrelsen erhåller rätt och

skyldighet att följa barnhemmens verksamhet samt att vid behov vidtaga

åtgärder för avhjälpande av missförhållanden, kulminerande i beslut örn

stängning av barnhemmet.

I och för sig utesluter en dylik befogenhet för socialstyrelsen icke, att motsvarande

befogenhet fortfarande skulle kunna tillkomma länsstyrelsen i

egenskap av uppsiktsmyndighet för länets barnavård. Kommittén anser

emellertid olägenheterna av ett sådant system alltför uppenbara för att det

skall kunna förordas. Vid olika uppfattning nämnda myndigheter emellan i

fråga örn förhållandena vid visst barnhem — något som givetvis icke kan

uteslutas — skulle kunna uppkomma situationer, som vore mycket betänkliga

ur administrativ synpunkt och som i sig bure fröet till ett förringande

av den ena eller andra myndighetens auktoritet till skada för den samhälleliga

barnavården i dess helhet.

Kommittén finner det av ovan angivna skäl erforderligt, alt en centralisering

sker av den offentliga uppsikten över barnhemmen samt att denna förlägges

till socialstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet. Att i fråga örn

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

övriga slag av barnavårdsanstalter föreskriva en annan ordning är enligt

kommitténs mening varken påkallat eller lämpligt, och kommitténs förslag

innebär således, att socialstyrelsen skall vara tillsynsmyndighet med avseende

å samtliga barnavårdsanstalter.

Kommittén föreslår med anledning härav, att i 21 § barnavårdslagen införes

bestämmelse om att barnavårdsanstalterna skola stå under socialstyrelsens

tillsyn. Beträffande den allmänna innebörden härav må anmärkas,

att enligt ett av kommittén upprättat förslag till stadga angående barnavårdsanstalter

det bl. a. skall åligga socialstyrelsen att vaka över att anstalternas

verksamhet bedrives i enlighet med gällande bestämmelser och i övrigt

på sådant sätt, att å desamma intagna barn erhålla en tillfredsställande

vård och uppfostran, att följa den verksamhet, som länsstyrelser och barnavårdsnämnder

utöva vid den övervakning av barnavårdsanstalterna, vilken

enligt lag åligger dem, och lämna dem vägledning och bistånd samt att vidtaga

erforderliga åtgärder för att främja den slutna och halvöppna barnavårdens

ändamålsenliga utveckling och i sådant syfte bedriva upplysningsoch

rådgivningsverksamhet.

Den omständigheten, att socialstyrelsen får ställningen av central tillsynsmyndighet,

bör dock enligt kommittén icke medföra, att länsstyrelserna

undandrages varje befattning med barnavårdsanstalterna. Kommittén anför

vidare:

Detta är uteslutet redan av den grund att de såsom uppsiktsmyndigheter

i fråga om barnavårdsverksamheten i allmänhet givetvis måste äga möjlighet

att taga del av de förhållanden, under vilka barn vårdas å barnavårdsanstalterna.

Att länsstyrelserna måste äga inspektionsrätt ligger därför i

sakens natur. En naturlig följd av en dylik rätt torde — med hänsyn till

länsstyrelsens allmänna ställning — vara befogenheten och skyldigheten att

vidtaga åtgärder till beivrande av vid inspektionen uppdagade missförhållanden.

Den mest ingripande åtgärden —- stängningsbeslutet — bör dock

av ovan angivna skäl ankomma å socialstyrelsen.

Kommittén framhåller ytterligare, att den erforderliga kontrollen över

barnavårdsanstalternas verksamhet borde ske genom organ och befattningshavare

med lokalt begränsade verksamhetsområden och att detta särskilt

gällde den till länsstyrelserna knutna tillsynen.

Vad angår den lokala tillsynen bör denna enligt kommitténs mening

åligga barnavårdsnämnderna och bör omfatta icke blott barnhemmen

utan barnavårdsanstalterna över huvud. Kommittén anför vidare:

Detta kommitténs ståndpunktstagande måste för barnhemmens del leda

till en förändring av nu gällande principer för tillsynen, enligt vilka denna

är ett led i fosterbarnskontrollen. Nuvarande ordning, enligt vilken barnhemmen

komma under barnavårdsnämndernas tillsyn i egenskap av institutioner

för fosterbarns vård, är ganska egenartad. För det allmänna språkbruket

är det främmande, att de i barnhem intagna barnen skola betraktas

som fosterbarn. I den mån en tillfredsställande kontroll anordnas över

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

97

barnavårdsanstaUernas, inklusive barnhemmens, verksamhet, finnes intet

utrymme för en jämsides fortgående kontroll över de i barnhem intagna

barnens vård och uppfostran i deras egenskap av fosterbarn. Kommittén

föreslår därför, att det i 49 § 1 mom. barnavårdslagen befintliga stadgandet,

att barn under 16 år, som är intaget i barnhem, skall anses som fosterbarn,

upphäves, samt att bestämmelserna om barnavårdsnämndens tillsyn över

barnhemmen skola utgå ur barnavårdslagens fosterbarnskapitel. Kommitténs

förslag innebär vidare, att i 2 § 1 moni. barnavårdslagen införes ett

allmänt stadgande örn barnavårdsnämndens skyldighet att vaka över de

inom kommunen belägna barnavårdsanstaUernas verksamhet och att bestämmelserna

om nämndens tillsyn över bärna vår dsans tal terna sammanföras i en

ny paragraf, 42 §, i dennas första moment. Enligt sistnämnda lagrum skall

barnavårdsnämnden noggrant tillse, att verksamheten vid envar barnavårdsanstalt,

som är belägen inom kommunen, bedrives med iakttagande av för

anstalten gällande bestämmelser samt att förhållandena vid anstalten äro

sådana, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran

samt vad angår barn, som äro intagna i barnhem, i händelse av

sjukdom den särskilda vård, som omständigheterna påkalla. Särskild uppmärksamhet

skall ägnas åt vården av i barnavårdsanstalt intagna späda

barn.

Barnavårdsnämndens tillsyn bör i princip omfatta alla inom kommunen

belägna barnavårdsanstalter. Någon anledning att från tillsynen enligt 42 §

undantaga de anstalter, som ägas och drivas av kommunen själv, har kommittén

icke ansett föreligga, även om denna nämndens skyldighet torde följa

av dess allmänna förpliktelser såsom kommunalt barnavårdsorgan. Det

skulle kunna ifrågasättas, att vissa barnavårdsanstalter, där med hänsyn till

ägarens kvalifikationer förutsättningarna för en kvalificerad vård i högre

grad än eljest kunde antagas vara för handen, skulle ställas utanför tillsyn

av barnavårdsnämnden i den kommun, där anstalten är belägen, t. ex. anstalt,

driven av landsting eller av storstadskommun driven anstalt, belägen i

annan kommun. Kommittén har emellertid funnit det lämpligast, att sådana

undantag icke generellt medgivas. Vad däremot angår frågan, huruvida för

barnhemmens del den dispensmöjlighet, som för närvarande finnes enligt

60 § 1—3 mom. barnavårdslagen bör bibehållas, må till en början erinras

om att dispens enligt 1 mom. har beviljats Stockholms stads barnavårdsnämnd

och barnavårdsnämnden i Malmö samt dispens enligt 2 mom. direktionen

över allmänna barnhuset; dispens enligt 3 inom. hade vid utgången

av år 1940 beviljats för 31 barnhem i 11 olika län. Att befrielse från skyldigheten

att söka godkännande av eller koncession för barnhem icke bör

kunna medgivas, synes kommittén uppenbart. Bestämmelserna örn dispens

från barnavårdsnämnds tillsyn kunna ej heller bibehållas oförändrade,

därest de behandlas fristående från stadgandena angående fosterbarnskontrollen.

Dispens bör tydligen allenast kunna meddelas i fråga örn visst barnhem,

ej beträffande visst barn. Av de i nuvarande 60 § barnavårdslagen

meddelade dispensreglerna är del därför endast föreskrifterna i 3 mom. angående

dispens för viss barnavårdsanstalt som äga relevans, därest kommitténs

förslag om boskillnad mellan barnhemskontrollen och fosterbarnskontrollen

genomföres. Därvid torde stå bäst i överensstämmelse med kommitténs

förslag i övrigt, att socialstyrelsen blir dispensmyndighet. Kommittén

förordar därför (42 i; 2 morn.), att styrelsen, i den måll så prövas lämpligt,

skall äga lills vidare medgiva barnavårdsanstalt befrielse från barnavårds
-

Hihung lill riksdagens protokoll I sunil. Kr 22/.

/

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

nämnds tillsyn. Sådant medgivande skall avse bestämd lägenhet och må

förknippas med villkor. Av ordalagen i 42 § 2 mom. framgår, att dispens

skall kunna medgivas jämväl annan harna vårdsanstalt än barnhem; dispensen

skall dock allenast omfatta själva tillsynen från barnavårdsnämndens

sida och icke innebära befrielse från övriga regler med avseende å dylika

anstalter.

Beträffande åtgärder mot missförhållanden vid harnavårdsanstalt

föreslår kommittén bestämmelser i 42 a § barnavårdslagen,

vilka delvis äro av samma innebörd som de nuvarande bestämmelserna

i 59 § barnavårdslagen men i andra delar innebära vissa nyheter. I

den nu föreslagna paragrafen stadgas sålunda, att om barnavårdsnämnd

efter anmälan eller eljest finner, att verksamheten vid barnavårdsanstalt, som

är belägen inom kommunen och som drives av annan än denna, bedrives

med åsidosättande av gällande bestämmelser, eller att förhållandena vid

dylik anstalt äro sådana, att barn ej kunna där erhålla tillfredsställande

vård och uppfostran, nämnden har alt genom lämpliga föreställningar söka

åstadkomma rättelse. Örn anmälan har gjorts jämlikt 17 § andra stycket

barnavårdslagen — d. v. s. av kommunal myndighet, befattningshavare i

statens, landstingets eller kommunens tjänst eller av i dylik tjänst ej anställd

läkare, sjuksköterska eller barnmorska — och nämnden underlåter

att vidtaga erforderliga åtgärder, skall den, som gjort anmälan, bringa förhållandet

till socialstyrelsens kännedom. Om barnavårdsnämndens åtgärd

ej leder till åsyftad verkan, har nämnden att anmäla saken hos socialstyrelsen.

Råda i barnavårdsanstalten sådana missförhållanden, att barn icke

kunna utan fara för liv eller hälsa vårdas där till dess socialstyrelsen hinner

besluta i ärendet, har barnavårdsnämnden att tillse, att å anstalten intagna

barn skiljas därifrån samt, där så finnes erforderligt, genom nämndens försorg

beredas lämplig vård. Om socialstyrelsen i anledning av anmälan eller

eljest finner, att missförhållande föreligger vid barnavårdsanstalt, skall anstaltens

styrelse eller dess innehavare åläggas att vidtaga tjänliga åtgärder

för missförhållandets avhjälpande. Finnes sådan åtgärd otjänlig eller utan

verkan, skall socialstyrelsen återkalla tillståndet till verksamhetens bedrivande,

där sådant lämnats, samt eljest meddela förbud för barns mottagande

å anstalten. — Slutligen föreskrives, att vad sålunda stadgas skall

äga motsvarande tillämpning, när barnavårdsnämnden eller socialstyrelsen

finner anledning antaga, att missförhållande kommer att föreligga vid

barnavårdsanstalt för halvöppen vård eller barnkoloni.

Kommittén anför bl. a. härom:

I konsekvens med kommitténs allmänna ståndpunkt till frågan om det

allmännas ansvar för den slutna och halvöppna barnavården bör en utvidgning

av barnavårdsorganens rättighet och skyldighet att ingripa mot missförhållanden

på detta område ske. I huvudsak synas emellertid nu gällande

former för ingripande kunna bibehållas. En viss fördelning av åliggandena

mellan barnavårdsnämnder och länsstyrelsen bör således äga rum, därvid

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

99

nämndens befogenhet bör vara inskränkt till åtgärder av lindrigare natur.

Enligt 17 § barnavårdslagen äger varje medborgare genom anmälan påkalla

barnavårdsnämndens åtgärd i sådana fall, där nämnden har skyldighet

att ingripa. Motsvarande rätt föreligger jämlikt 81 § 2 mom. barnavårdslagen

i förhållande till länsstyrelsen, socialstyrelsen, statens inspektör

för fattigvård och barnavård ävensom barnavårdskonsulent och barnavårdsassistent.

Anmälningsskyldighet åligger enligt förstnämnda lagrum

kommunal myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens

tjänst ävensom läkare eller barnmorska, som icke är anställd i dylik

tjänst. Ifrågavarande regler grunda en rätt respektive en skyldighet att företaga

anmälan jämväl såvitt angår missförhållande i sådana barnavårdsanstalter,

som inrymma fosterbarn eller eljest äro underkastade barnavårdsnämndernas

tillsyn. Kommittén finner icke anledning föreligga att dessutom

införa särskilda regler angående en anmärkningsrätt respektive skyldighet,

som direkt hänför sig till missförhållanden i barnavårdsanstalt. Dock synas

de i 17 § harna vårdslagen meddelade bestämmelserna böra kompletteras så,

att jämväl i statens, landstingets eller kommunens tjänst ej anställd sjuksköterska

ålägges skyldighet att till nämnden göra anmälan om förhållanden,

som böra föranleda nämndens ingripande.

Så länge som det saknats bestämmelser, vilka mera i detalj reglera verksamheten

vid olika kategorier barnavårdsanstalter, barnens fördelning å

dessa o. s. v., har det varit naturligt att förutsättningarna för tillsynsorganens

ingripande knutits till definitioner av mera allmän innebörd. Om, såsom

kommittén föreslår, anstalternas verksamhet kringgärdas med tämligen

detaljerade, låt vara icke alltid bindande, föreskrifter, synes en utvidgning

böra ske av tillsynsorganens rättigheter och skyldigheter; de böra med andra

ord ingripa icke blott då »missförhållanden» i hittillsvarande mening föreligga

utan även när verksamheten överhuvud taget bedrives under åsidosättande

av de för vederbörande anstalt gällande föreskrifterna, vare sig

dessa grunda sig å lag, författning eller av socialstyrelsen utfärdade anvisningar.

Någon utvidgning av barnavårdslagens straffbestämmelser torde

däremot icke motiveras av de föreslagna nya stadgandena.

Tillsynsorganen böra enligt kommitténs mening ha sin uppmärksamhet

riktad på icke blott vårdförhållandena i stort vid barnavårdsanstalterna utan

även lämpligheten i det enskilda fallet av anstaltsvård av det slag, varom

fråga är, oavsett örn vanvård kan sägas föreligga eller ej. Tillsynen bör således

jämväl omfatta frågan, huruvida de i vederbörlig ordning utfärdade

bestämmelserna angående barnens fördelning å anstalter av olika kategorier

iakttagas.

Yttrandena. Mot kommitténs förslag örn socialstyrelsen såsom

central tillsyns my n d i g h c t över bar n a vårds ansta 1- terna med rätt alt besluta om avstängning av sådan anstalt — vilket

förslag i de flesta yttranden lämnats utan anmärkning — lia i några yttranden

erinringar framförts.

Sålunda avstyrker länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län belt den föreslagna

centraliseringen av tillsynen under framhållande av att det icke

föreligger någon som helst anledning att föregripa en eventuell framtida

reform av tillsynsverksamheten på hela barnavårdens område genom att

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

nu göra en genomgripande ändring i fråga om koncessions- och tillsynsrätten

över barnavårdsanstalterna. Länsstyrelsen uttalar sig även principiellt

mot tanken på en dylik centralisering och anför:

Under senare åren har i olika sammanhang en strävan att centralisera

viktiga samhällsuppgifter gjort sig bred, och ej minst har socialvårdskommittén

understött dessa strävanden. Socialvården har djupa rötter i den

kommunala självstyrelsen, och utan intresserad och intensiv medverkan

från de kommunala organen kan socialvården aldrig få den standard och

effektivitet, som är önskvärd. De kommunala organen få ej nedsjunka till

att bli endast verkställare av statsmakternas olika påbud och detaljerade

föreskrifter, varigenom intresset för socialvården skulle betänkligt minska.

Vid en centralisering av tillsynsverksamheten föreligger stor risk härför.

Visserligen skola länsstyrelserna enligt förslaget alltjämt äga inspektionsrätt

men med de befogenheter, som enligt förslaget tillerkänts socialstyrelsen,

blir det mycket litet utrymme för länsstyrelsernas verksamhet på

detta område. Önskvärdheten av att barnhemsverksamheten erhåller enhetlighet

inom vissa gränser torde kunna tillgodoses på annat sätt och

utan en centralisering av nu föreslagna mått. En centralisering av koncessions-

och tillsynsverksamheten till socialstyrelsen kommer att medföra

en ökad risk för irritation och konflikter mellan tillsynsmyndigheten och

de lokala organen. Samarbetet kan aldrig bliva av den förtroendefulla karaktär,

som är önskvärd. En central tillsyn kommer att bliva en tungrodd

apparat och så småningom fordra tillskapandet av ett helt ämbetsverk,

som kommer att draga stora kostnader för det allmänna, till ringa nytta

för socialvården. Denna länsstyrelse har — i likhet med flera andra länsstyrelser

— i avsevärd utsträckning medverkat i den av fattigvårds- och

barnavårdsförbundens regi under senare åren drivna upplysningsverksamheten

bland fattigvårdsstyrelserna och barnavårdsnämnderna. Den kontakt

som därigenom vunnits mellan länsstyrelsens tjänstemän samt fattigvårdsstyrelsernas

och barnavårdsnämndernas ledamöter har bidragit till ett ökat

förtroende och ett intensivare samarbete mellan länsstyrelsen och de kommunala

myndigheterna. Dessa omständigheter borga för en smidig kommunikation

mellan de lokala myndigheterna och länsstyrelserna såsom

koncessions- och tillsynsmyndighet. Det är visserligen riktigt, att länsstyrelserna

för närvarande ej äro så organiserade att de effektivt kunna

utöva den statliga tillsynen över barnavårdsanstalterna och att det på grund

härav brustit i den statliga kontrollen, men genom den förstärkning av

länsstyrelsernas arbetskrafter, som i betänkandet föreslagits och som länsstyrelsen

livligt vill förorda, komma länsstyrelserna att bliva väl skickade

att handhava dessa uppgifter. Länsstyrelsen får därför bestämt avstyrka

socialvårdskommitténs förslag att socialstyrelsen skall vara koncessionsoch

tillsynsmyndighet. Den socialstyrelsen tillkommande översynen bör

bibehållas men icke utökas på sätt föreslagits.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

Det överensstämmer icke med länsstyrelsens allmänna karaktär att vara

en anmärknings- och uppsiktsmyndighet utan befogenhet att vidtaga direkta

åtgärder, därest dess anvisningar lämnas obeaktade. Länsstyrelsens

personkännedom, dess kunskap örn länets behov och dess tillgång till expertis

på olika områden torde göra den bäst lämpad som såväl koncessionsmvndighet

som tillsynsmyndighet. Det må erinras att till länsstyrel
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 227.

101

sernas förfogande stå, förutom den erfarenhet, som omedelbart finnes företrädd

inom länsstyrelsen själv, förste provinsialläkare för sjukvårdsfrågor

och länsarkitekt för byggnadsfrågor samt barnavårdskonsulent och nu barnavårdsassistent

enligt förslaget. Länsstyrelsen förmenar att erforderliga

direktiv för vinnande av enhetlighet vid statsbidragens användning kunna

meddelas av Kungl. Majit och avråder bestämt från att på föreslaget sätt

försvaga länsstyrelsernas socialvårdande betydelse till förmån för en centralisation,

som endast bristfälligt kunnat av kommittén motiveras.

Jämväl svenska stadsförbundet uttalar, såsom förut (sid. 91) antytts, tveksamhet

beträffande förslaget att göra socialstyrelsen till central tillsynsmyndighet.

Jämtlands läns barnavårdsförbund, med vilket länsstyrelsen i Jämtlands

län instämmer, anser något bärande skäl att för närvarande företaga omkastning

av tillsynsverksamheten över barnhemmen knappast föreligga, i

all synnerhet icke om kommitténs förslag om anställande vid länsstyrelserna

av barnavårdsassistenter genomföres. Då dessutom hela socialvårdslagstiftningen

vore föremål för överarbetning av kommittén, torde den föreslagna

omorganisationen av tillsynen, vilken skulle medföra betydande

merutgifter för statsverket, böra tills vidare anstå.

Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Västmanlands län, Jämtlands

läns landsting, Älvsborgs läns barnavårdsförbund samt barnavårdsnämnderna

i Göteborg och Alingsås.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som anser tillsynen över barnavårdsanstalterna

böra väsentligen utövas genom länsstyrelsens försorg, anser dock den

yttersta åtgärden, stängning av barnavårdsanstalt, lämpligen kunna läggas

i socialstyrelsens hand.

Överståthållarämbetet, som säger sig icke ha något att erinra mot att

socialstyrelsen skall äga meddela beslut om stängning av barnavårdsanstalt

på grund av konstaterade missförhållanden, föreslår emellertid för att undvika

komplikationer, som sammanhänga med länsstyrelsernas egenskap av

besvärsinstans i förhållande till barnavårdsnämnderna och skyldighet att

oberoende av besvär tillhålla barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt

att vidtaga erforderliga åtgärder för avhjälpande av missförhållanden, att

anmälan örn missförhållanden, som ej rättas i anledning av barnavårdsnämnds

åtgärder, sker till länsstyrelsen, som har att —- eventuellt efter

samråd med socialstyrelsen — vidtaga de ytterligare åtgärder, som kunna

erfordras för att åstadkomma rättelse, för att, om dessa åtgärder visa sig

resultatlösa, hänskjuta ärendet lill socialstyrelsen för prövning, huruvida

beslut om anstaltens stängning skulle meddelas.

Medicinalstyrelsen framhåller, alt medicinalstyrelsen måste tillerkännas

visst inflytande vid den centrala tillsynen över barnavårdsanstalterna t. ex.

i form av stadgande örn skyldighet för socialstyrelsen att samråda med

medicinalstyrelsen i frågor, som berörde hälso- och sjukvård. Ett liknande

uttalande har gjorts av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Beträffande barnavårdsnämndernas tillsynsskyldighet

framhåller Blekinge läns landsting, att landstingens egna barnhem borde

erhålla generell befrielse från barnavårdsnämnds tillsyn. Enahanda uttalande

har barnavårdsnämnden i Bräkne-Hoby kommun. Jämtlands läns barnavårdsförbund,

med vilket länsstyrelsen i länet instämmer, anser barnavårdsanstalter,

som ägas av landsting eller barnavårdsförbund, böra vara författningsenligt

befriade från tillsyn av barnavårdsnämnd.

DePchefennts~ Kommitténs förslag i fråga om tillsynen över barnavårdsanstalterna innebär

till en början, att denna tillsyn icke såsom nu skall vara reglerad som

ett särskilt slag av fosterbarnskontroll utan skall vara helt skild från denna

och att i samband därmed den nu gällande bestämmelsen om att å barnhem

intagna barn skola anses såsom fosterbarn upphäves. Vad kommittén

härutinnan föreslagit, vilket icke mött någon erinran i yttrandena, synes

välbetänkt, varför förslaget tillstyrkes.

I fråga om tillsynens ordnande innebär kommitténs förslag den nyheten,

att socialstyrelsen skall vara central tillsynsmyndighet över barnavårdsanstalterna.

I övrigt skall tillsynen enligt förslaget i princip vara ordnad

på samma sätt som nu, med barnavårdsnämnderna och länsstyrelserna

såsom lokala tillsynsorgan. Beslut om återkallande av tillstånd att driva

visst barnhem samt om förbud mot barns mottagande i barnavårdsanstalt

skall det dock enligt förslaget ankomma på socialstyrelsen att meddela.

Uti några av de inkomna yttrandena har kommitténs förslag i denna del

väckt gensaga. Man har därvid ansett, att förslaget innebure en alltför

stark centralisering av tillsynsverksamheten och att en reform i denna riktning

i varje fall icke borde vidtagas, innan socialvårdens organisation i

dess helhet blivit föremål för prövning.

Vad först angår frågan om socialstyrelsens ställning som central tillsynsmyndighet

över barnavårdsanstalterna bör framhållas, att de ändrade bestämmelser

beträffande barnavårdsanstalternas — särskilt barnhemmens

— verksamhet, som jag i det föregående tillstyrkt, bl. a. innebära en allmän

översyn och planläggning av förhållandena på detta område i syfte

att rationalisera och effektivisera verksamheten i fråga. Detta syfte synes

bäst kunna förverkligas genom att en central myndighet erhåller tillsyn

över verksamheten. Erfarenheten har för övrigt även ur andra synpunkter

visat, att behov av en sådan tillsynsmyndighet föreligger. Härtill kommer,

att barnavårdsanstalterna i fortsättningen i väsentlig utsträckning

torde komma att drivas med bidrag av statsmedel, vilka torde böra beviljas

centralt. Det synes då vara naturligt, att den centrala myndighet, som skall

handlägga statsbidragsfrågorna, även erhåller ställning av tillsynsmyndighet.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter finner jag mig böra i princip

tillstyrka kommitténs förslag på denna punkt.

Jag förutsätter, att socialstyrelsen vid den centrala tillsynen över harna
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

vårdsanstalterna samråder med medicinalstyrelsen i trågor, som röra hälsooch

sjukvård. Särskilt stadgande härom i barnavårdslagen torde icke vara

erforderligt.

Vad angår grunddragen av tillsynens organisation i övrigt sådana de

angivits i kommitténs motivering — står jag på i huvudsak samma ståndpunkt

som kommittén. Tillsynen bör alltså i första hand i allmänhet

åligga barnavårdsnämnderna. Länsstyrelserna böra lia rätt och skyldighet

att övervaka och inspektera barnavårdsanstalternas verksamhet och ingripa

mot missförhållanden, varemot den strängaste åtgärden — återkallande av

tillstånd att driva visst barnhem eller meddelande av förbud för viss barnavårdsanstalt

att vidare mottaga barn — bör ankomma på socialstyrelsen.

Vad sist sagts bör av praktiska skäl gälla även i de fall, att tillstånd meddelats

av Kungl. Majit.

Emellertid synes den utformning, som bestämmelserna om åtgärder mot

missförhållanden vid barnavårdsanstalt erhållit i 42 a § av kommitténs förslag,

icke giva klart uttryck för det sålunda förordade systemet. Länsstyrelsernas

skyldigheter och befogenheter i förevarande hänseende beröras

icke i bestämmelsen i fråga. Det stadgas bl. a., att barnavårdsnämnd skall

göra anmälan till socialstyrelsen, när de av nämnden vidtagna åtgärderna

icke leda till åsyftad verkan, att anmälan till socialstyrelsen jämväl skall

ske, när kommunal myndighet, statlig eller kommunal befattningshavare,

läkare m. fl. gjort anmälan örn missförhållande till barnavårdsnämnden

utan att detta föranlett någon nämndens åtgärd samt att det skall åligga

socialstyrelsen att ålägga barnavårdsanstalts innehavare eller styrelse att

vidtaga tjänliga åtgärder för avhjälpande av missförhållande. Visserligen

tillkommer det länsstyrelsen jämlikt 81 § 2 mom. barnavårdslagen — vilken

bestämmelse av kommittén förutsättes skola kvarstå oförändrad — att då

missförhållande föreligger, vars avhjälpande enligt lagen ankommer på

barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt, tillhålla nämnden eller styrelsen

att vidtaga erforderlig åtgärd. Denna bestämmelse synes här icke vara tillräcklig.

Det bör tydligt utsägas, att länsstyrelserna skola kvarstå såsom

lokala övervakningsmyndigheter över barnavårdsanstalterna, och länsstyrelserna

böra erhålla befogenhet att ålägga barnavårdsanstalts innehavare

eller styrelse att vidtaga åtgärder för missförhållandens avhjälpande. Fiånvaron

av dylika föreskrifter stämmer — såsom Överståthållarämbetet framhållit

i sitt yttrande — icke väl överens med länsstyrelsernas egenskap av

hesvärsinstans i förhållande till barnavårdsnämnderna och deras ställning

lill kommunala organ överhuvud taget. Föreskrifter som nu sagts böra

införas i 42 a § barnavårdslagen. Som följd härav bitr det även där stadgas,

att anmälan i de särskilda tall, som nyss nämnts, skall göras hos länsstyrelsen,

icke hos socialstyrelsen. Däremot höra de längst gående åtgärderna,

såsom förut framhållits, vara förbehållna socialstyrelsen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Fråga uppkommer nu, huruvida även socialstyrelsen i egenskap av central

tillsynsmyndighet bör jämte länsstyrelserna äga befogenhet att ålägga

barnavårdsanstalts innehavare eller styrelse att vidtaga vissa åtgärder för

att avhjälpa missförhållande vid anstalten. Då det här — åtminstone

teoretiskt — föreligger viss risk för kompetenskonflikter mellan socialstyrelsen

och länsstyrelserna, anser jag, att socialstyrelsen icke bör äga befogenhet

att direkt meddela sådant åläggande. Jag förutsätter härvid, att ett intimt

samarbete kommer att äga rum mellan socialstyrelsen och länsstyrelserna.

Emellertid synes det vara lämpligt, att i lagen gives uttrycklig föreskrift

örn skyldighet för länsstyrelse att fortlöpande lämna socialstyrelsen underrättelse

om de ingripanden, som vidtagas av länsstyrelsen, och örn övriga

förhållanden av större vikt beträffande barnavårdsanstalterna inom länet.

Kommittén föreslår en särbestämmelse beträffande anstalter för halvöppen

barnavård och barnkolonier av innebörd, att socialstyrelsen skulle

kunna ingripa mot en dylik barnavårdsanstalt redan innan den trätt i verksamhet,

om nämligen styrelsen finner anledning föreligga till antagande, att

barn där icke komma att erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. Det kan

emellertid ifrågasättas, om en dylik särbestämmelse är erforderlig. Örn

socialstyrelsen, innan sådan anstalt börjar sin verksamhet, finner, att anstalten

icke bör komma till stand, kan detta mål säkerligen nås därigenom,

att styrelsen underrättar anstaltens innehavare om att styrelsen, därest anstalten

öppnas, kommer alt ingripa mot densamma. Jag anser därför bestämmelsen

i fråga icke böra upptagas i lagen.

Liksom kommittén anser jag, att socialstyrelsen bör äga möjlighet att

föreskriva, att viss barnavårdsanstalt skall vara undantagen från barnavårdsnämndens

tillsyn. Däremot kan jag icke förorda det i ett par yttranden

framlagda förslaget, att vissa anstalter skola vara generellt undantagna

från barnavårdsnämndernas tillsyn. Avgörande synes här böra träffas från

fall till fall. Från länsstyrelsens och socialstyrelsens inspektion bör ingen

anstalt vara undantagen.

Den av kommittén föreslagna ändringen i 17 § andra stycket barnavårdslagen

föranleder ingen erinran från min sida.

II. F osterbarnslagstiftningen.

A. Nuvarande förhållanden.

Fosterbarn är enligt 49 § barnavårdslagen barn under 16 år, som mot ersättning

fostras hos annan än föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare,

vilken har vårdnaden om barnet, eller som är intaget å barnhem. Då särskilda

omständigheter därtill föranleda, äger barnavårdsnämnden eller, i

brådskande fall, dess ordförande besluta, att barn under 16 år, vilket vistas

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 227.

105

luis annan än föräldrar eller förmyndare som nyss nämnts men icke enligt

vad nyss sagts är att hänföra till fosterbarn, skall tillsvidare anses såsom

sådant.

I 49 § barnavårdslagen definieras vidare fosterhem såsom enskilt hem, vari

fosterbarn mottagits, och barnafostrare såsom den som i fosterhem mottagit

fosterbarn samt, då fråga är om anstalt, dennas föreståndare.

Fosterbarn står under barnavårdsnämndens tillsyn i enlighet med de bestämmelser,

som äro givna i 7 kap. barnavårdslagen. Detta skall dock jämlikt

50 § samma lag icke gälla elev i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt

eller barn, som är intaget i anstalt för abnorma eller vanföra, ej heller

av kommunens barnavårdsnämnd omhändertaget barn, som vistas inom kommunen.

Om mottagande av fosterbarn skall barnafostraren jämlikt 51 § barnavårdslagen

göra anmälan hos barnavårdsnämnden, i stad eller köping med

egen kommunalförvaltning inom två dagar och annorstädes inom åtta dagar

efter fosterbarnets mottagande. Anmälan skall av barnafostraren även göras

till barnavårdsnämnden, då fosterhem eller barnhem flyttas till annan lägenhet

inom kommunen. Flyttas fosterhem eller barnhem till annan kommun, skall

barnafostraren göra anmälan dels före avflyttningen hos barnavårdsnämnden

i avflyttningskommunen och dels hos barnavårdsnämnden i inflyttningskommunen.

Om fosterbarn avlidit eller barnafostraren lämnat barnet ifrån sig,

skall barnafostraren jämväl göra anmälan därom till barnavårdsnämnden, i

sistnämnda fall med uppgift om namn och adress å den, som övertagit

barnet. Försummelse av anmälningsplikt medför jämlikt 73 § böter. Barnavårdsnämnden

äger dessutom i sådant fall jämlikt 57 § meddela barnafostraren

föreläggande att lämna barnet ifrån sig ävensom förbud att vidare mottaga

fosterbarn.

Beträffande barnavårdsnämndernas tillsyn över fosterbarnen gälla samma

bestämmelser som enligt vad i det föregående angivits äro givna beträffande

barnavårdsnämndernas tillsyn över barnhemmen (52 och 53 §§ barnavårdslagen)

.

Om åtgärder mot missförhållanden i fosterhem givas föreskrifter i 54—58 §§

barnavårdslagen. Det stadgas bär, att då barnavårdsnämnd finner, att fosterbarn

med hänsyn till barnafostrarens personliga egenskaper eller förhållandena

i övrigt icke hos honom erhåller tillfredsställande vård och uppfostran, nämnden

skall genom lämpliga föreställningar söka åstadkomma rättelse. Nämnden

kan därvid föreskriva, att barnafostraren skall anlita lämplig, till stöd för

barns hemuppfostran inrättad anstalt eller att barnet skall hållas till av nämnden

bestämd, lämplig sysselsättning. Om dessa åtgärder äro gagnlösa eller lia sådana

åtgärder vidtagits, utan att rättelse vunnits, skall nämnden förelägga barnafostraren

att inom viss tid lämna barnet ifrån sig till den som är skyldig

taga vård örn detsamma. Nämnden kan även omhändertaga barnet för

samhällsvård. Föreläggande eller omhändertagande, som nu sagts, förut
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

sättes regelmässigt skola äga rum, då fosterbarnet icke uppnått ett års

ålder och barnafostraren redan för vård omhänderhar två sådana fosterbarn,

men nämnden äger göra undantag från denna princip, då särskild anledning

därtill förekommer.

Om nämnden, på sätt nu sagts, meddelat föreläggande för barnafostrare att

lämna fosterbarn ifrån sig eller omhändertagit fosterbarn, äger nämnden

tillika, om skäl därtill föreligger, meddela barnafostraren förbud att vidare

mottaga fosterbarn. Redan innan fosterbarn mottagits, kan sådant förbud

meddelas person, som kan antagas ha för avsikt att mottaga fosterbarn,

om med hänsyn till hans personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt

fara föreligger, att fosterbarn icke kan hos honom erhålla tillfredsställande

vård och uppfostran. Nämnden kan även utfärda förbud mot fosterbarns

mottagande i hälsovådlig lägenhet. -— Om en person erhållit förbud att mottaga

fosterbarn, gäller förbudet, även om personen flyttar till annan kommun.

För att effektivisera denna bestämmelse lämnas i lagen föreskrifter om inbördes

anmälningsskyldighet mellan barnavårdsnämnderna i avflyttnings- och

inflyttningskommunerna. Finner barnavårdsnämnden, att barn, som överlämnats

till fosterhem inom kommunen av barnavårdsnämnden i annan kommun,

ej erhåller tillfredsställande vård och uppfostran eller att det genom vanart

utövar menlig inverkan på andra barn, skall underrättelse härom ofördröjligen

meddelas den nämnd, som överlämnat barnet till fosterhemmet.

Beträffande undantag från bestämmelserna om fosterhems vård givas föreskrifter

i 60 § barnavårdslagen. I 1 och 2 moni. av denna paragraf äro

intagna stadganden, som gälla såväl barnhem som fosterhem. Angående

deras innehåll hänvisas till vad förut anförts örn barnhemmen. I 4 mom.

stadgas, att barnavårdsnämnden må, då synnerliga skäl därtill föranleda,

medgiva befrielse beträffande fosterhem från tillämpning av här ifrågavarande

bestämmelser, dock icke från den i 51 § stadgade anmälningsskyldigheten.

Beträffande fosterbarnskontrollens ordnande i övrigt anför socialvårdskommittén:
För

fosterbarnskontrollen finnas i de största kommunerna särskilda tjänstemän,

vanligen benämnda fosterbarnsinspektriser; i övriga kommuner ombesörjes

tillsynen av barnavårdsnämndens ordförande och ledamöter, eventuellt

av kretsombud, som icke är ledamot.

Jämväl barnavårdskonsulenterna ha viktiga uppgifter att fylla i samband

med fosterbarnskontrollen. De skola enligt gällande instruktion bl. a. genom

resor göra sig underrättade om förhållandena i sina distrikt och fritt och obehindrat

äga tillträde till samtliga därstädes befintliga barnavårdsanstalter

samt andra för barnavårdsändamål upplåtna lokaler. Vid sina resor skall konsulenten

söka utröna, huruvida kontroll över fosterbarnsvården utövas i enlighet

med barnavårdslagens stadganden. Göres hos honom anmälan, att kommun,

fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd eller vid fattigvården eller barnavården

anställd peiron åsidosatt sin skyldighet eller finnes eljest anledning

antaga, att fel, försummelse eller missbruk föreligger, skall konsulent verk
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

107

ställa undersökning rörande förhållandena i fråga samt, om skäl därtill förefinnas,

hos vederbörande göra erinran för rättelses åstadkommande. Rättas

icke missförhållandet, må konsulent göra anmälan om saken hos vederbörande

länsstyrelse.

De hos barnavårdsförbunden anställda barnavårdsombuden äro också infogade

i fosterbarnskontrollen, deras primära uppgift är dock fosterhemsförmedling.

Enligt normalinstruktionen för ombuden skola ombuden på begäran

av barnavårdsnämnd inom länet, vilken ej för ändamålet har anställd

arbetskraft till förfogande, tillhandagå nämnden vid omhändertagandet av barn.

deras placering i fosterhem, skyddshem eller andra anstalter samt vad därmed

i övrigt äger samband. I undantagsfall, då särskilda skäl därtill föranleda,

må ombuden tillhandagå jämväl barnavårdsnämnd, som har för ändamålet

anställd arbetskraft till förfogande.

Barnavårdsombud skall även stå till förfogande, när föräldrar, barnavårdsman,

barnhem, skyddshem, statens inspektör för fattigvård och barnavård,

skyddshemsinspektören eller annan myndighet vänder sig till barnavårdsombudet

med begäran om råd eller bistånd beträffande barns och i förekommande

fall dess moders vård. Ombudet har vidare att på begäran av mödrahjä''psnämnd

biträda nämnden med anskaffande av kompletterande utredning

beträffande hos nämnden gjorda framställningar, i den mån detta arbete icke

hindrar ombudets övriga verksamhet.

Barnavårdsombudet skall vid resor inom länet besöka barnavårdsnämndernas

ordförande och därvid göra sig underrättat örn å olika orter förefintliga

önskningar i avseende å ombudets verksamhet. Då tillfälle därtill erbjuder

sig, skall ombudet göra besök i av ombudet anvisade fosterhem. Befinne.s

sådant fosterhem så olämpligt, att barnet ej längre bör vistas där, har ombudet

att efter samråd med vistelsekommunens barnavårdsnämnd omedelbart sätta

sig i förbindelse med den barnavårdsnämnd eller den person, som utackorderat

barnet, för att få medgivande att genast förflytta barnet. Vinnes ej rättelse,

skall ombudet anmäla förhållandet för barnavårdsnämnden i vistelsekommunen

och, om ej heller därigenom önskad åtgärd vidtages, göra anmälan till

ledningen av länsförbundet. Därest fosterhemmet icke är så olämpligt, att

barnet måste flyttas men vården dock ej fullt god, bör ombudet anmäla förhållandet

till barnavårdsnämnden i orten med framhållande av vikten av att

vården i hemmet med särskild noggrannhet övervakas.

Erhåller barnavårdsombud i sin verksamhet kännedom om annat missförhållande

än som rör hem, vilket ombudet anvisat, och som bör föranleda ingripande

av barnavårdsnämnd eller statens barnavård skonsulent, har ombudet

att ofördröjligen göra anmälan därom till nämnden eller ledningen av länsförbundet.

Enligt allmänna läkarinstruktionen böra provinsialläkare och extra provinsialläkare

under tjänsteresor inom distriktet, när tid och omständigheter

medgiva, undersöka hälsovårdsförhållandena inom anstalter för vård och uppfostran

av barn samt fästa vederbörandes uppmärksamhet å därvid iakttagna,

för hälsotillståndet skadliga missförhållanden. Nämnda läkare skola också

under tjänsteresor inom distriktet söka inhämta upplysningar örn det sätt,

varpå utackorderade barn. i synnerhet späda sådana, vårdas, och, när tid och

omständigheter det medgiva, ägna tillsyn däråt. Ovannämnda stadganden

gälla i tillämpliga delar stads-, köpings- och municipalläkare. För att möjliggöra

den kontroll, som åsyftas med de refererade bestämmelserna har barnavårdsnämnd

i 80 § barnavårdslagen ålagts ali årligen före januari månads utgång

lill provinsialläkaren eller extra provinsialläkaren i distriktet (lil koni
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

munen hör avgiva förteckning å samtliga under nämndens tillsyn stående barn,

som vid slutet av nästföregående år vårdades i fosterhem och barnhem inom

kommunen.

Slutligen må erinras om länsstyrelsernas allmänna skyldighet att var för

sitt län vaka över att den samhälleliga barnavårdsverksamheten ändamålsenligt

ordnas och handhaves, så att de som äro i behov därav bliva föremål

för de åtgärder, vilka av omständigheterna påkallas. Jämsides med denna

länsstyrelsernas funktion har socialstyrelsen med biträde av statens inspektör

för fattigvård och barnavård att verka för barnavårdens ändamålsenliga

ordnande och främja dess utveckling.

Socialvårdskommittén lämnar vidare vissa statistiska uppgifter beträffande

fosterbarnsvården. Beträffande dessa hänvisas till betänkandet sid. 216—221.

B. Fosterbamsbegreppet.

Socialvårdskommitténs förslag. Socialvårdskommittén föreslår, att 49 §

1 mom. barnavårdslagen skall erhålla sådan lydelse, att varje barn under 16

år, som fostras hos annan än föräldrarna, skall betraktas såsom fosterbarn,

alltså även om ersättning icke utgår. Vidare föreslår kommittén införande

av ett nytt moment (2 mom.) i 53 § av innehåll, att fosterbarn står under

barnavårdsnämnds tillsyn, intill dess barnet fyllt 16 år, men att nämnden

må, där så prövas lämpligt för att förebygga vanart hos barnet eller för

att främja dess yrkesutbildning eller när eljest särskild anledning föreligger,

besluta, att fosterbarn skall stå under tillsyn viss tid därefter, dock i intet

fall längre än till fyllda 18 år.

Kommittén framhåller såsom karakteristiskt för fosterbamsbegreppet, att

det i princip omfattar endast sådana barn, rörande vilka fosterföräldrarna

övertagit föräldrarnas uppgift att lämna vård och uppfostran, alltså icke

barn, som av en eller annan anledning lämna föräldrahemmet och vistas

hos andra.

Vad angår åldersgränsen anför kommittén — efter att ha framhållit,

att samma gräns i vårt land läge högre än i flertalet andra länder —

att i och för sig vissa skäl talade för en utvidgning av fosterbamsbegreppet,

sa att det komme att omfatta även barn över 16 år. En sådan utvidgning

kunde enligt kommitténs mening icke göras isolerat, utan då måste även

motsvarande utvidgning göras i fråga om området för samhällsvård. Kommittén

säger sig dock icke vara beredd att i detta sammanhang förorda en

så vittgående reform som en allmän utvidgning av samhällsvårdsbegreppet

till att omfatta barn till fyllda 18 år, då detta spörsmål krävde noggranna

ekonomiska överväganden och därför borde upptagas till separat behandling.

Någon allmän höjning av fosterbarnsåldern till 18 år kunde därför

icke nu förordas. Emellertid borde det enligt kommitténs mening föreligga

möjlighet för barnavårdsnämnden att i vissa fall anordna en eftertillsyn

över fosterbarn, analog med den som förelåge med avseende å barn, som

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

109

omhändertagits tor samhällsvård. För detta ändamål hade kommittén föreslagit

stadgandet i 53 § 2 mom. barnavårdslagen.

Beträffande vederlagets betydelse för f oster b arns beg re pp

e t, framhåller kommittén följande.

Givetvis måste samhället äga möjlighet att vid behov skydda alla barn,

vare sig de vistas i föräldrahemmet eller ej. När det gäller barn som vårdas

annorstädes än i föräldrahemmet föreligger särskild anledning att ägna tillsyn

över vården, då man i dessa fall icke utan vidare kan räkna med rent

emotionella moment av samma styrka som vid vård i föräldrahemmet. Den

omständigheten, att ersättning icke utgår till vårdnadshavare, som icke äro

barnets föräldrar, behöver icke innebära, att fosterföräldrarna drivas av

ideella motiv eller att deras känslor fixerats vid barnet i sådan grad, att

hemmiljön är likvärdig med ett föräldrahems. Det fean vara utpräglat egoistiska

motiv som föranlett vårdnadshavare att utan ersättning taga emot

fosterbarn, t. ex. avsikten att omedelbart eller framdeles utnyttja barnets

arbetskraft. I och för sig tala därför enligt kommitténs mening starka skäl

för att fosterbarnskontroll skall anordnas i fråga om alla barn, som växa

upp utan att komma i åtnjutande av föräldrarnas eller ensamstående faders

eller moders vård, utan hänsyn tagen till om ersättning utgår för vården

eller ej. Å andra sidan är uppenbart, att vissa omständigheter tala emot en

alltför stark utvidgning av fosterbarnsbegreppet. En utvidgning av detta

begrepp måste ha till följd en ökad arbetsbörda för kontrollorganen och en

utbyggnad av dessa, vilket i sin tur givetvis innebär ökade utgifter för det

allmänna. Vidare kan man icke förbise, att en fosterbarnskontroll utsträckt

till sådana barnafostrare, vilka icke mottaga någon ersättning, kan komma

att kännas som ett tvång för dessa, vilket kan avskräcka dem från att ställa

sig och sina hem till förfogande. Så kan bliva fallet även med dem som av

ideellt intresse vilja ägna sig åt denna uppgift. Att företaga en rätt avvägning

mellan de olika intressen, som beröras av här avhandlade spörsmål,

är därför en synnerligen grannlaga uppgift.

Efter att ha framhållit, att beslut av barnavårdsnämnd att barn som

vårdades utan ersättning skulle anses såsom fosterbarn förekommit i mycket

begränsad utsträckning och att flertalet av de fall, där barn utan ersättning

vårdades hos annan än föräldrarna och annorstädes än i barnhem, torde

avse barn utom äktenskap, som vårdades hos moderns eller faderns föräldrar

eller andra anförvanter, fortsätter kommittén:

över huvud taget träder frågan örn de utomäktenskapliga barnens placering

hos moderns föräldrar i förgrunden vid behandlingen av spörsmålet

örn fosterbarnsbegreppets omfattning med utgångspunkt från ersättningsförhållandena.

Erfarenheten utvisar, att dessa fosterhem mången gång icke

erbjuda en lämplig miljö för barnen. Ofta äro fosterföräldrarna så gamla

eller försvagade till sitt hälsotillstånd, att de icke böra anförtros uppgiften

som barnafostrare, i andra fall kunna anmärkningar riktas mot bostadens

beskaffenhet, de i fosterhemmet boende familjemedlemmarnas moraliska

kvalifikationer o. s. v. Kommittén finner det därför angeläget, att en tillsyn

anordnas över dessa barn, oavsett örn ersättning för vården utgår eller ej.

Men ett behov av samhällelig lillsyn finnes förvisso även i åtskilliga andra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

fall, då ersättning ej utgår. De skäl, som lala för en utvidgning av fosterbarnskontrollen

på denna punkt, äro enligt kommitténs förmenande så

starka, att de betänkligheter, som kunna hysas häremot, måste vika. Det

kan visserligen hända, att personer, som eljest av ideellt intresse skulle vilja

mottaga fosterbarn utan ersättning, skulle känna det som en inblandning

från samhällets sida örn deras sätt att vårda barnet bleve föremål för tillsyn

från harna vårdsmyndigheterna, samt att de därför hellre avstode från att

mottaga fosterbarn än att underkasta sig denna, men man torde vara berättigad

antaga, dels att dessa fall äro tämligen fåtaliga och dels att dylika

hinder i hög grad skulle kunna undanröjas genom ett klokt och förtroendefullt

uppträdande från barnavårdsorganens sida. Allvarligare är invändningen,

att en utvidgning av fosterbarnsbegreppet i antydd riktning skulle

i så hög grad öka barnavårdsorganens arbetsbörda, att en effektiv fosterbarnskontroll

över hela linjen vore utesluten. Den föreslagna reformen kan

beräknas få till följd, att antalet barn under tillsyn skulle ungefärligen fördubblas.

Vilken inverkan detta skulle få å tillsynens effektivitet blir naturligen

främst beroende av vilka personella resurser som stå till förfogande

för delta ändamål. Detta spörsmål behandlas i det följande. Det bör emellertid

framhållas, att en fördubbling av antalet barn, som stå under barnavårdsorganens

tillsyn, icke behöver betyda en fördubbling av tillsynsorganens

arbetsuppgifter, då tillsynen i åtskilliga av de nytillkommande fallen

säkerligen icke behöver vara av mera genomgripande natur. Ur dessa synpunkter

har kommittén tunnb övervägande skäl tala för den föreslagna utvidgningen

av fosterbarnsbegreppet.

I fråga om barn, som fostras hos a dop tan t eller förmyndare

anför kommittén:

Vad först angår barn, som fostras hos adoptant, så torde det otvivelaktigt

i vissa tall finnas fog för samhälleligt ingripande i annan form än genom

förebyggande åtgärder enligt barnavårdslagen eller omhändertagande för

samhällsvård och skyddsuppfostran. Med hänsyn till adoptivförhållandets

natur ingiver det dock betänkligheter att föreslå en utsträckning av foster - barnskontrollen att omfatta även adoptivbarn. Dessa böra även i det hänseende,

varom nu är fråga, jämställas med barn, som fostras hos sina naturliga

föräldrar, och frågan örn en utvidgad samhällskontroll över dessa

barns vård bör därför enligt kommitténs mening behandlas i samband med

en framtida revision av samhällsvårds- och skyddsuppfostransinstituten.

Förhållandet är ett annat, när det gäller barn, som fostras hos förmyndare,

som tillika är vårdnadshavare. I vissa fall sker en automatisk överflyttning

av vårdnaden på förmyndaren, och varken domstol eller annan

myndighet beredes härvid tillfälle att pröva dennes personliga förutsättningar

som barnafostrare. Även i de fall, där prövning skett, kunna mången gång

efter längre eller kortare tid inträffa förändringar i förmyndarens hemmiljö

och i hans personliga förhållanden över huvud taget — icke minst i hans

förhållande till barnet — vilka aktualisera ett behov av samhällelig tillsyn.

För närvarande beror det ofta på en slump, örn missförhållanden i fråga örn

förmyndarens rent personliga omvårdnad örn barnet komma i dagen, medan

hans ekonomiska förvaltning är underkastad en rigorös kontroll. Kommittén

har funnit lagstiftningens nuvarande ståndpunkt otillfredsställande

och föreslår därför, att även sådana barn, som vistas hos förmyndare, vilken

tillika är vårdnadshavare, skola anses som fosterbarn.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

lil

Kommittén framhåller slutligen, att den nuvarande möjligheten för barnavårdsnämnden

att genom särskilt beslut förklara ett barn under 16 år för

fosterbarn borde bibehållas. Genom den utvidgning av fosterbarnsbegreppet,

som kommittén förordade, komme visserligen området för tillämpning

av detta stadgande att minskas, men det hade enligt kommitténs mening

alltjämt en viktig funktion att fylla, när det gällde att ingripa mot

missförhållanden i samband med barns vård utanför föräldrahemmet, särskilt

i fråga örn hem, som moltoge feriebarn eller skolbarn för inackordering.

Yttrandena. Kommitténs förslag om utvidgning av fosterbarnsbegreppet

har i de flesta fall tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Bl. a. kan nämnas,

att medicinalstyrelsen anser viktigt, att fosterbarnsbegreppet utvidgas till

att omfatta alla barn under 16 år, som fostras hos annan än föräldrarna, oberoende

av om ersättning utgår eller ej. Socialstyrelsen framhåller, att den

omständigheten, att ersättning ej utginge för barnets vård icke utgjorde

någon garanti för att barnet under hela sin uppväxttid finge leva under så

goda förhållanden, som omständigheterna i själva verket medgåve. Det hade

framhållits, att om fosterbarnskontrollen utsträcktes till sådana barnafostrare,

som utan ersättning åtoge sig besväret och ansvaret för ett barn, detta

skulle leda till att många komme att draga sig för att taga hand om ensamstående

eller nödställda barn. Enligt styrelsens erfarenhet hade goda fosterföräldrar

icke något emot en förnuftigt ordnad fosterbarnskontroll. De vore

i regel tacksamma för de råd och den hjälp, som de kunde erhålla därigenom,

att de funne det helt naturligt, att samhället ville förvissa sig om att

alla fosterbarn erhölle bästa möjliga vård.

I fråga om åldersgränsen har socialstyrelsen emellertid en annan uppfattning

än kommittén och föreslår en generell höjning av densamma till 18 år.

Styrelsen anför härom.

Det är mycket olyckligt, alt en barnavårdsnämnd, som kanske följt ett

fosterbarn under större delen av dess uppväxttid och väl känner både barnet

och dess fosterföräldrar, helt plötsligt, då barnet fyller 16 år, skall upphöra

att intressera sig för barnets förhållanden. Vid denna ålder behöver

ett fosterbarn stöd av någon opartisk och omdömesgill utomstående person,

när det gäller att bestämma om barnets framtid, att tillvarataga dess möjligheter

till vidare utbildning m. lii. Det ligger i sakens natur, att fosterföräldrarna

ofta lia svårt alt se dessa frågor från barnets synpunkt och i

stället mången gång utgå ifrån, att de skola .skörda frukterna av sina tidigare

omsorger örn barnet genom att utnyttja barnets arbetskraft, när barnets

uppfostran är avslutad. Socialstyrelsen anser därför kommitténs förslag,

att barnavårdsnämnd i vissa fall, då särskild anledning därtill föreligger.

äger besluta, alt fosterbarn även efter fyllda 16 år skola stå under

tillsyn av nämnden, icke vara lill fyllest. Enligt styrelsens mening föreligger

i regel behov av samhällelig tillsyn för alla barn i åldern 16—18 år,

vilka ej fostras av föräldrarna.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Kommittén angiver såsom skäl för att fosterbarnsbegreppet ej utsträckes

till barn i 16—18-årsåldern, att samhällsvård upphör vid 16 år. Styrelsen

anser emellertid, att man vid en revision av fosterbarnslagstiftningen icke

skall låta hejda sig av en föråldrad bestämmelse inom den samhälleliga

barnavården. I stället bör i detta sammanhang genomföras en ändring av

reglerna om samhällsvården, varigenom den övre åldersgränsen för denna

höjes till 18 år. Enligt socialstyrelsens förmenande behöver man härför

ingalunda avvakta resultatet av den planerade översynen av barnavårdslagen

i dess helhet. Flertalet av dem, som äro praktiskt verksamma inom

fosterbarnstillsvnen, äro nämligen ense om att samhällsvården icke bör

upphöra, då barnen uppnå 16 år. För en utvidgning av samhällsvården till

att omfatta även barn i åldern 16—18 år tala samma skäl, som anförts för

en utvidgning av fosterbarnsbegreppet. Därjämte bör framhållas, att omkring

hälften av alla fosterbarn äro omhändertagna för samhällsvård eller

skyddsuppfostran. Det ligger för övrigt i öppen dag, att frågan om fortsatt

utbildning för barn över 16 år och deras behov av ytterligare ekonomisk

hjälp icke bör avgöras av fattigvårdsstyrelse. Man kan icke begära eller

räkna med att en myndighet, som har till uppgift att handha understödsverksamhet

bland sjuka och åldringar, skall vara skickad att bedöma, vad

sorn är bäst för pojkar och flickor i 16—18-årsåldern. Socialstyrelsen får

därför föreslå, alf frågan om en utsträckning av fosterbarnskontrollen och

samhällsvården till att omfatta barn i åldern 16—18 år måtte upptagas till

prövning i nu förevarande sammanhang.

Norrköpings stad, som i övrigt tillstyrker kommitténs förslag om utvidgning

av fosterbarnsbegreppet, trots det ökade arbete för barnavårdsnämnderna

som därav föranledes, vill dock ifrågasätta lämpligheten av bestämmelsen,

att fosterbarnstillsynen skall kunna utsträckas, till dess barnet

fyllt 18 år.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser det böra klargöras

huruvida barn, som fostras hos endera av föräldrarna skall betraktas som

fosterbarn. Liknande uttalande har Gävleborgs läns barnavårdsförbund.

I några yttranden avstvrkes den föreslagna utvidgningen av fosterbarnsbegreppet.

Överståthållarämbetet befarar sålunda, att utvidgningen i fråga

och därav följande ökning av barnavårdsnämndernas arbetsbörda kan

komma att inverka på möjligheten att utöva en effektiv kontroll över de

fosterhem, som för närvarande stå under barnavårdsnämndernas tillsyn och

där behovet av kontroll från det allmännas sida otvivelaktigt torde vara

större än i fråga om de nytillkomna kategorierna fosterhem. Svenska stadsförbundet

anför liknande synpunkter och tillägger, att utvidgningen i många

fall skulle kännas som ett tvång för vederbörande barnafostrare och avskräcka

dem från att ställa sina hem till förfogande. Barnavårdsnämnden i

Malmö framhåller, att ideella motiv i de flesta fall förelåge för dem, som

taga fosterbarn utan ersättning, och att det försvinnande antal fall, där

andra motiv vore för handen, icke motiverade utvidgningen av fosterbarnsbegreppet.

Barnavårdsnämnden i Karlskoga anser utvidgningen av fosterbarnsbegreppet

böra anstå till en senare tidpunkt, då barnavårdsnämnderna

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

för närvarande vore mycket arbetsbelastade. Barnavårdsdirektören i Stockholm

uttalar även tvekan om nödvändigheten och lämpligheten av utvidgning

samt tillägger, att om kommitténs förslag på denna punkt godkändes,

befrielse från tillsyn enligt 60 § 4 mom. barnavårdslagen lättare borde

kunna erhållas än för närvarande, varför ordalagen i sistnämnda lagrum

borde uppmjukas.

Kommitténs förslag beträffande innebörden av begreppet fosterbarn inne-Departementsbär

i förhållande till vad nu gäller å ena sidan en inskränkning av begreppet,

i det att barn, som äro intagna i barnhem, icke vidare skola anses såsom

fosterbarn, och å andra sidan en utvidgning av begreppet till att omfatta

dels fall, då ersättning icke utgår, dels ock fall, då barnet fostras hos särskilt

förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört (avd. I G) föranleder den föreslagna

inskränkningen av begreppet ingen erinran från min sida. Såsom

fosterbarn komma alltså i fortsättningen endast sådana barn att betraktas,

vilka fostras i enskilda hem. Definitionen i 49 § 1 mom. torde böra utformas

i överensstämmelse härmed.

Förslaget att utvidga fosterbarnsbegreppet till att omfatta även fall, då

ersättning icke utgår, har mött invändningar från några håll. Farhågor ha

uttalats för att därigenom personer, som eljest skulle vara villiga att mottaga

barn utan ersättning, skulle bliva avskräckta därifrån. Vidare fruktar

man, att barnavårdsnämndernas arbetsbörda kommer att ökas alltför mycket

till men för fosterbarnskontrollens effektivitet.

De anförda invändningarna sakna ingalunda grund. Enligt min åsikt äro

emellertid de skäl, som kommittén anfört för sitt förslag i förevarande hänseende,

så starka, att invändningarna icke kunna tillmätas avgörande betydelse.

Den befarade avskräckande verkan av utvidgningen torde kunna motverkas

genom ett smidigt handhavande av fosterbarnskontrollen från barnavårdsmyndigheternas

sida. Jag anser mig därför böra tillstyrka den föreslagna

utvidgningen.

I enlighet med kommittén anser jag adoptivföräldrar i förevarande hänseende

böra såsom nu vara helt likställda med naturliga föräldrar.

Kommitténs förslag, att jämväl barn, som fostras hos särskilt förordnad

förmyndare, vilken tillika har vårdnaden örn barnet, skall anses som fosterbarn,

finner jag mig icke kunna tillstyrka. Förmyndares vårdnadsskyldighet

grundar sig i dessa fall direkt eller indirekt pa ett av domstol meddelat beslut,

och det synes med hänsyn härtill knappast vara lämpligt, att barnavårdsnämnden

skall äga ingripa mot dylik förmyndare under andra förutsättningar

än som gälla för ingripande mot föräldrar.

Av skäl, som kommittén anfört, synes det icke vara lämpligt att nu företaga

en allmän höjning av den för fosterbarnsbegreppet gällande åldersgränsen,

16 år. Kommitténs förslag att införa möjlighet för barnavårdsnämnd

Bihang till riksdagens protokoll 19A5. 1 sami. Nr 227. 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.-ts proposition nr 227.

att i särskilda fall besluta om utsträckning av fosterbarnskontrollen till dess

barnet fyllt 18 år, finner jag emellertid välmotiverat och tillstyrker därför

detsamma. Bestämmelsen synes dock efter viss redaktionell omarbetning

böra överflyttas till 49 § 1 mom.

C. Koncessionstväng och anmälningsplikt beträffande fosterbarn m. in.

Social vårdskonunittcns förslag. Socialvårdskommittén upptager till diskussion

frågan om införande av koncessionstvång för fosterhem

och framhåller, att denna fråga diskuterats vid barnavårdslagens tillkomst

men att man då kommit till det resultatet, att koncessionstvång icke

borde förekomma. Sedermera hade emellertid från olika håll framställts krav

pa införande av sådant tvang. Bl. a. hade vid en enquéte, som kommittén år

1942 gjort hos omkring 200 barnavårdsnämnder, omkring 75 procent av

nämnderna tillstyrkt sadant tvang, medan 16 procent ställt sig tveksamma

och 9 procent helt avvisande. I utlandet förelåge koncessionstvång i bl. a.

Danmark, Belgien, Storbritannien och Tyskland, medan i vissa andra länder,

såsom Finland, Norge (utom vissa kommuner) och Italien, anmälan

vore tillräcklig.

Kommittén anför vidare:

Under tidigare diskussioner örn koncessionssystem ha två former därav

varit föremål för debatt, nämligen det generella och det speciella koncessionstvånget.

Det förra innebär en generell prövning i förväg av ett anmält hems

lämplighet såsom fosterhem över huvud taget; härigenom konstitueras så att

säga en grupp auktoriserade barnavårdare. Det speciella koncessionstvånget

åter innebär en förhandsprövning i varje särskilt fall av det ifrågasatta fosterhemmets

lämplighet. Kommittén kan för sin del obetingat instämma i de

erinringar, som framställts mot det generella koncessionstvånget. Mot det

speciella koncessionssystemet kunna också resas vissa invändningar, som i

huvudsak äro gemensamma för varje koncessionssystem, framför allt att tiden

ofta icke tillåter ett förhandsgodkännande av offentlig myndighet, att en

offentlig auktorisation av ett fosterhem kan leda till ett försvagande av den

därefter följande tillsynen, att ett återkallande av en koncession, som en gång

givits, är en så ingripande åtgärd, att man kan befara, att den kommer att

vidtagas allenast då särskilt allvarliga missförhållanden föreligga, samt att

någon garanti icke finnes för att ansökningar om koncession verkligen göras.

A andra sidan lämnar ett rätt tillämpat speciellt koncessionssystem otvivelaktigt

en viss garanti mot att barn även för kortare tid vårdas i dåliga hem.

Mot nuvarande system med anmälan efter barnets mottagande kan den

invändningen riktas, att det — även om anmälningsskyldigheten vederbörligen

fullgöres — icke kan undvikas, att barn överlämnas till olämpliga

fosterhem och vistas där någon tid innan barnavårdsnämnden erhåller kännedom

om mottagandet av barnet och vid behov hinner vidtaga åtgärder för

skiljande från fosterhemmet. När barnet redan mottagits av barnafostrarna,

kan det inträffa, att barnavårdsorganen hellre än att ombesörja omflyttning

av barnet överser med sådana brister i fosterhemmet eller hos barnafostrarna,

som under andra förhållanden skulle lia föranlett förbud för dem att

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 227.

115

mottaga fosterbarn. Därest man icke vill taga steget fullt ut och införa ett

koncessionssystem i egentlig mening utan önskar behålla systemet med anmälningsplikt,

ligger det nära till hands att för undvikande av dylika komplikationer

framflytta tidpunkten för anmälningsskyldighetens inträde till

tiden före barnets mottagande. Ett sådant system kan närmast betraktas som

ett mellanting mellan lconcessionstvång och nuvarande ordning, och det

saknar vissa av de nackdelar, som äro förenade med dessa båda andra

system. Genom en förhandsanmälan, som sker i vederbörlig ordning, kail

barnavårdsmyndigheten förhindra att barnet över huvud taget utlämnas till

en olämplig miljö. Då — i motsats till vad som är tallet enligt koncessionssystemet

— något uttryckligt godkännande av fosterhemmet icke meddelas,

föreligga för barnavårdsorganen, då de överväga ett ingripande mot missförhållanden

däri, icke förut berörda återhållande moment i samma utsträckning

som om en uttrycklig auktorisation av hemmet meddelats. Om en förhandsanmälan

skall ske men ej ett direkt godkännande av det ifrågasatta

fosterhemmet, torde också farhågorna för att den efterföljande tillsynen skall

försvagas ha mindre giltighet, än om ett uttryckligt godkännande skett. Frågan,

huruvida ett system med anmälningsskyldighet före barnets mottagande

skall kunna upprätthållas i praktiken med hänsyn till behovet i åtskilliga

fall av snabba åtgärder, blir naturligen beroende av den tidsfrist, inom vilken

anmälan skall göras; därest denna sättes kort, bortfalla åtskilliga av de

invändningar, som i motsvarande avseende anförts mot koncessionstvånget,

vilket ju på grund av sakens natur måste förutsätta en särskilt grundlig utredning

och noggranna överväganden. Å andra sidan kan givetvis mot ett

system med förhandsanmälningar riktas samma invändningar som mot varje

likartat system på fosterbarnsvårdens område, nämligen att några garantier

icke finnas för att anmälningsskyldigheten fullgöres eller att fosterhemmen

eljest komma till barnavårdsmyndigheternas kännedom. Dessa nackdelar

måste emellertid elimineras av en noggrann tillsyns- och upplysningsverksamhet

från barnavårdsorganens sida, och skäl av denna natur kunna icke

vara avgörande vid valet mellan olika metoder för anordnandet av offentlig

kontroll över fosterbarnsvården.

Kommittén framhåller, att kommittén ansåge ett system med förhandsanmälan

i allmänhet vara att förorda framför såväl ett koncessionssystem

i egentlig mening som nuvarande ordning men att kommittén funne koncessionstvång

böra införas i fråga örn fosterbarn under ett år. Kommittén

anför härom:

De invändningar mot ett koncessionssystem i och för sig, vilka böra tillmätas

den största betydelsen, äro enligt kommitténs mening sådana, som

hänföra sig till själva tillämpningen. Kommittén är givetvis medveten örn

att vissa erinringar av denna art kunna resas jämväl mot ett begränsat koncessionssystem,

men det finnes anledning antaga, att ett inskränkt koncessionstvång

skall kunna lättare genomföras än ett koncessionssystem, som

sträcker sig över fosterbarnsvårdens hela område. Härför tala icke blott

praktiska utan även psykologiska skäl. När det gäller ett begränsat klientel

ha barnavårdsorganen givetvis större möjligheter att verkställa en så noggrann

förhandsprövning, att denna kan utmynna i ett uttryckligt godkännande

av fosterhemmet, än örn sådan prövning skulle ske beträffande alia

fosterbarn. Man torde också kunna påräkna den allmänna opinionens stile!

för synpunkten, all överlämnandet av späda barn till fosterhem mäste kring
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Muj:ts proposition nr 227.

gärdas nied särskilt starka restriktioner, och att detta är en så betydelsefull

sak, att offentlig myndighet bör lämna sitt medgivande. Det finnes därför

anledning antaga, att tillämpningen av ett sålunda begränsat koncessionstvång

skulle kunna ske någorlunda friktionsfritt. Det är säkerligen också

möjbgt att genom en målmedvetet bedriven upplysningsverksamhet vinna

förståelse för kravet på koncession såvitt angår späda barn, vilket torde

möta hinder, därest detta krav skulle avse alla fosterbarn. Faran för att tillgången

på lämpliga fosterhem för späda barn skulle minskas genom det

föreslagna koncessionstvånget är också enligt kommitténs mening avsevärt

mindre, än om motsvarande skulle gälla för alla fosterbarn.

Kommittén har övervägt, huruvida icke ett annat förfarande borde äga

rum, när späda barn överlämnas till anhörigas hem, t. ex. till far- eller morföräldrar.

Hittills har det nog oftast ansetts som en naturlig sak att dessa

hem skulle utan inblandning från det allmänna stå öppna för barnbarnen,

även om dessa voro i späd ålder. I flertalet fall har någon fosterbarnskontroll

ej heller anordnats över dessa hem. Det skulle naturligen kunna befaras, att

efterlevnaden av bestämmelserna om koncessionstvång blir sämre i dessa

fall än i övriga. Kommittén har emellertid icke ansett sig kunna förorda ett

undantag från reglerna om koncessionstvång när det gäller dessa barn. Såsom

tidigare anförts äro just far- eller morföräldrarnas hem ej sällan olämpliga

såsom fosterhem med hänsyn till barnafostrarnas ålder, försvagade hälsotillstånd

o. s. v. Dessa och liknande erinringar torde äga särskild giltighet,

när barnen äro i späd ålder.

Kommittén föreslår i anslutning till det sagda, att i 51 § barnavårdslagen

ändringar av i huvudsak följande innebörd skola göras.

1. För mottagande i fosterhem av barn under ett år erfordras tillstånd av

barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet är beläget, varvid

ansökan örn tillstånd skall göras av den som ämnar mottaga barnet.

2. örn barn över ett år skall överlämnas såsom fosterbarn till enskilt hem,

skall i god tid och senast tre dagar före överlämnandet (mottagandet) av

barnet anmälan hos barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet

är beläget, göras såväl av den som överlämnar som den som mottager barnet.

3. Anmälan av barnafostrare till barnavårdsnämnden skall jämväl ske,

innan fosterhem Hyttas till annan lägenhet, varvid örn fosterhemmet flyttas

till annan kommun, anmälan skall ske hos barnavårdsnämnd såväl i avflyttnings-

som inflyttningskommun.

Beträffande frågan om det organ, som skall bevilja koncession

och mottaga anmälan, framhåller kommittén, att det givetvis

kunde göras gällande, att koncessionsprövningen eller förhandsgranskningen

av fosterhemmen borde centraliseras för att åstadkomma större enhetlighet

vid lagstiftningens tillämpning. Kommittén ansåge det emellertid

i hög grad önskvärt, att de lokala barnavårdsorganen hade ett primärt ansvar

för fosterbarnsvården inom vederbörande kommun. Det skulle vara

föga rationellt att frånskilja denna viktiga del av den samhälleliga barnavården

från barnavårdsnämndernas kompetensområde, och ett dylikt steg

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 227.

117

kunde befaras leda till en utveckling, som ingalunda vöre önskvärd, nämligen

att den samhälleliga barnavården i stort förlorade sin lokala förankring.

Vad angår koncessionsprövningen, där sådan förekommer, uttalar

kommittén, att de koncessionsprövande organen icke skola ingå på ett

bedömande av huruvida det över huvud taget bör tillåtas modern att lämna

sitt späda barn ifrån sig. Kommittén anför härom:

Det är visserligen sant, att samhället Ilar all anledning att söka bevara

kontakten mellan modern och det späda barnet, men så länge som det icke

finnes effektiva former för hjälp, framför allt ekonomisk sådan, till mödrar

med späda barn, skulle det vara olyckligt att söka framtvinga en dylik kontakt

genom att hindra modern att för barnets vård anlita utvägar, mot vilka

i och för sig inga erinringar kunna riktas. Att utöver den samhälleliga kontroll,

som enligt kommitténs förslag skall äga rum vid anlitandet av spädbarnshem,

införa någon slags behovsprövning vid inackordering av spädbarn

i enskilda fosterhem, skulle under nu rådande förhållanden framkalla

en press på de nyblivna mödrarna, vilken mången gång skulle kunna få

ödesdigra konsekvenser.

Beträffande det dubbla anmälningst v ånget anför kommittén:
Under

förarbetena till nuvarande barnavårdslag diskuterades motsvarande

dubbla anmälningsskyldighet av fattigvårdslagstiftningskommittén, som emellertid

framställde vissa erinringar mot densamma, bl. a. att den sannolikt icke

skulle komma att bliva till någon vex-klig nytta, alldenstund anmälan komme

att uraktlåtas just i sådana fall, då från fosterhemmet ej heller någon underrättelse

vore att vänta, ävensom att upprätthållandet av en dubbel anmälningsskyldighet

med bötesansvar för underlåtenhet å ömse sidor syntes ägnat

att göra systemet mera invecklat; enligt fattigvårdslagstiftningskommittcns

mening skulle uppstå vissa svårigheter, då det ej gärna kunde ifrågasättas att

utkräva ansvar, om anmälan redan inkommit från ena hållet. Dessa erinringar

måste givetvis tillmätas ett visst vitsord, men kommittén anser dem ej vara

avgörande. För fosterbarnstillsynens effektivitet är det av största vikt, att

fosterbarnsförhållandcna i så stor utsträckning som möjligt komma till barnavårdsorganens

kännedom. Enligt kommitténs mening skulle detta syfte i åtskilliga

fall främjas genom en dubbel anmälningsplikt. Det är visserligen sant,

att denna .skulle hava ringa effekt i sådana fall, där en medveten avsikt

funnes att undandraga sig den samhälleliga tillsynen, men dylika fall torde

trots allt få anses höra till undantagen. Mot dem är för övrigt varje system,

byggt på anmälningsskyldighet, mer eller mindre ineffektivt. Såvitt kommittén

kan finna, skulle det, örn den dubbla anmälningsskyldigheten infördes,

icke föreligga de betänkligheter gent emot en kriminalisering av försummelse

att fullgöra skyldigheten, som fattigvårdslagstiltningskommittén hyst. Den omständigheten,

att den ena parten ingivit vederbörlig anmälan, medan den

andra försummat detta, behöver i och för sig icke befria den senare från

ansvar för försummelsen. En annan sak är, att påföljden av försummelsen i

så fall rimligen bör bliva ringare än örn anmälan överhuvud taget icke ingått

till barnavårdsnämnden, och bestämmelserna örn påföljd för utebliven anmälan

böra därför lämna möjlighet till en fri prövning.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Kommittén uttalar vidare, att det i regel torde vara möjligt för barnavårdsnämnden

att på den föreslagna tiden — 3 dagar före barnets överlämnande —

verkställa erforderlig undersökning angående fosterhemmets beskaffenhet.

I ett särskilt yttrande av tre av kommitténs ledamöter (frii Nordgren samt

herrar Hagård och Skoglund) avstyrkes emellertid den dubbla anmälningsskyldigheten.

Som skäl anföres, att intet vore att vinna med denna dubbla

anmälningsskyldighet, vilken i den praktiska tillämpningen kunde få föga

tilltalande konsekvenser. För den allmänna rättskänslan kunde det te sig

stötande, att en person utsatte sig för böter genom att försumma att göra

anmälan, då vederbörande visste, att barnavårdsnämnden genom föreskriven

anmälan från annat håll blivit underrättad om den tilltänkta placeringen

av barnet. Utsikterna att de föreslagna reglerna skulle vinna någon mera allmän

efterföljd vore säkerligen ytterst små. Anmälningsskyldighet borde därför åligga

endast den, som ämnade mottaga barnet.

Beträffande undersökning av fosterhems beskaffenhet stadgas i

52 § 1 mom. barnavårdslagen i dess av kommittén föreslagna lydelse, att

när ansökan eller anmälan jämlikt 51 § barnavårdslagen inkommit till barnavårdsnämnden

— liksom även då nämnden eljest finner anledning antaga,

att någon har för avsikt att mottaga fosterbarn — nämnden har att ofördröjligen

låta verkställa undersökning av hemmets beskaffenhet, så framt den

icke redan äger noggrann kännedom om hemmet. — Ytterligare bestämmelser

om denna undersökning lämnas i ett av kommittén upprättat förslag

till stadga angående fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll. Det förutsättes

bär, att undersökningen skall verkställas genom personligt besök i det tilltänkta

fosterhemmet av särskilt utsedda personer, fosterbarnsinspektörer, eller

andra lämpliga personer. Vidare stadgas, att där anledning finnes att antaga,

att barnafostraren eller annan i fosterhemmet boende är behäftad med sjukdom,

som kan komma att menligt inverka på barnets kroppsliga eller själsliga

hälsa, undersökaren skall söka föranstalta om läkarundersökning av denne.

Socialvårdskommittén föreslår vidare, att i 52 § 2 mom. barnavårdslagen

skola införas vissa bestämmelser om fosterhems beskaffenhet.

Det ålägges här till en början barnavårdsnämnderna att vid prövning av fosterhems

och barnafostrares lämplighet såvitt möjligt tillse, att erforderliga förutsättningar

äro för handen för alt barnet skall erhålla vård och uppfostran,

likvärdig med den som beredes i ett gott föräldrahem, ävensom för att mellan

fosterbarnet och barnafostraren skulle kunna uppkomma samma band som mellan

naturliga föräldrar och deras barn. Det anges vidare, att barnafostrare i regel

böra vara äkta makar, att ålderskillnaden mellan barnafostrare och fosterbarn

ej böra vara större än som med hänsyn till barnets vård och fostran är lämpligt,

att, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, i samma fosterhem

icke må samtidigt vårdas flera än två fosterbarn, med mindre samtliga

äro syskon, samt att, om barnafostraren har egna barn vilka vårdas i föräldrahemmet,

fosterbarnet bör vara yngre än dessa.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

119

Nu nämnda stadgande kompletteras enligt kommitténs förslag av vissa föreskrifter

i 3 mom. samma paragraf. Sålunda skall barnavårdsnämnden, där

nämnden i anledning av ansökan, anmälan eller eljest filmer fara föreligga,

att fosterbarn icke kan erhålla tillfredsställande vård och uppfostran hos

person, som kan antagas ha för avsikt att mottaga sådant harn,

meddela förbud för honom att mottaga fosterbarn. Vidare skall enligt

4 mom. av paragrafen generellt förhud att mottaga fosterbarn gälla folden

som lider av tuberkulos i smittsamt skede eller könssjukdom i sådant

skede, ävensom för hem, i vilket hushållsmedlem är behäftad med sådan

sjukdom. För åsidosättande av förbud, som nu nämnts, stadgas straff i 73 §.

I motiveringen framhåller kommittén till en början, att genom enquete till

vissa barnavårdsnämnder undersökning gjorts angående de önskemål beträffande

bestämmelser om fosterhemmens beskaffenhet, som kunde anses

föreligga. En sammanfattning av innehållet i de inkomna svaren ävensom en

redogörelse för vissa bestämmelser i hithörande frågor i utländsk rätt återfinnas

å sid. 242—246 i kommitténs betänkande, vartill torde få hänvisas.

Kommitténs ståndpunkt är, att det icke låter sig göra att i författningsväg

angiva alla de önskemål eller krav beträffande fosterhemmens och barnafostrarnas

kvalifikationer, vilka ur olika synpunkter kunna anses befogade.

Kommittén anför härom:

Här liksom på så många andra av socialvårdens områden måste man i sista

hand vara hänvisad till omdömet, intresset, noggrannheten och erfarenheten

hos de organ, vilka hava ansvaret för lagstiftningens tillämpning. I det enskilda

fallet måste vid bedömandet av ett fosterhems lämplighet hänsyn tagas till

alltför många faktorer av skilda slag för att det skulle vara lämpligt att i

någon mera avsevärd mån inskränka de ansvariga organens fria prövningsrätt.

Endast i ringa grad har man här att göra med objektivt fastställbara

kriterier, såsom fosterföräldrarnas ålder och hälsotillstånd, bostadens beskaffenhet

o. s. v.; därutöver ha barnavårdsnämnderna att bilda sig en uppfattning

örn miljöns lämplighet för barnet med hänsyn till såväl dess som barnafostrarens

personlighet, de senares förutsättningar att fullgöra sin fostrargärning,

ävensom åtskilliga andra omständigheter, vilka förutsätta en rent subjektiv

bedömning. Av sakens natur följer, att i författningsväg fastställda

kvalifikations- eller diskvalifikationsgrunder måste hänföra sig till mer eller

mindre »normala» förhållanden. Ofta skulle dylika bestämmelser icke blott

sakna betydelse som ledning vid fallets bedömande utan även direkt vara

barnavårdsnämnderna till hinders för eli rätt avgörande in concreto. Kommittén

har därför funnit möjligheterna att fastställa vissa legala kriterier av

tvingande natur i fråga örn fosterhemmens beskaffenhet och barnafostrarnas

kvalifikationer vara tämligen begränsade. Å andra sidan är det enligt kommitténs

mening en brist i nuvarande lagstiftning, att den så gott som helt

underlåter att taga ställning till vissa hithörande problem, vilka erfarenhetsmässigt

framträda under barnavårdsnämndernas verksamhet på fosterbarnstillsynens

område. Kommitténs förslag innebär därför, att barnavårdsnämnderna

liksom hittills skola hava en vidsträckt, fri prövningsrätt vid bedömandet

av fosterhemmens lämplighet, men alt denna i vissa fall skall begränsas

genom införandet av förbud att mottaga fosterbarn, ävensom att lagstift
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

ningen i övrigt skall lämna vissa rekommendationer vilka icke äro av

tvingande natur, till barnavårdsnämndernas vägledning.

I fråga om ett absolut förbud att mottaga fosterbarn framhåller kommittén,

att sådant på grund av sakens natur näppeligen kunde meddelas i fråga örn

andra fall än sådana, där vissa objektivt fastställbara, för barnets uppfostran

och utveckling menliga kriterier förelåge, samt hänvisar till den föreslagna

bestämmelsen i 52 § 4 mom. barnavårdslagen. Kommittén fortsätter:

Den nära till hands liggande tanken att införa ett motsvarande förbud,

knutet till själva bostaden, i den mån denna är hälsovådlig, har kommittén

funnit icke kunna realiseras med hänsyn till de subjektiva moment, vilka

spela in vid bedömandet av en lägenhets hälsovådlighet. Det skulle visserligen

kunna tänkas, att man införde ett allmänt förbud för mottagande av

fosterbarn i lägenhet, som av vederbörande hälsovårdsmyndighet förklarats

hälsovådlig, men verkan härav torde bliva tämligen ringa. Barnavårdsnämnden

skall däremot lia möjlighet att i de särskilda fallen meddela förbud mot

fosterbarns mottagande i lägenhet, som befinnes vara hälsovådlig. Sådant förbud

skall, i likhet med vad som gäller enligt nuvarande lagstiftning, kunna

utfärdas redan innan barnet överlämnats till fosterhemmet; det kan med

andra ord komma i fråga beträffande lägenhet, som »kan antagas komma

att begagnas som fosterhem». Ej heller har kommittén funnit lämpligt förorda

ett absolut förbud att mottaga fosterbarn för personer, vilka ådömts

viss straffpåföljd eller undergått viss bestraffning eller varit föremål för ingripande

enligt alkoholist- eller lösdrivarlagen. Verkan av dylika omständigheter

äro enligt kommitténs mening av beskaffenhet att böra prövas av barnavårdsnämnderna

i varje särskilt fall.

Beträffande den principiella bestämmelsen i 52 § 2 mom. anför kommittén:

Genom hänvisningen till förhållandena i ett gott föräldrahem har kommittén

velat inskärpa betydelsen av att barnavårdsnämnderna söka noggrant pröva

de personliga egenskaperna hos barnafostrarna, deras karaktär, vandel, förmåga

att vårda och fostra barnet o. s. v.; att vid denna prövning asociala,

kriminella, lastbara och hållningslösa personer måste falla igenom ligger i

sakens natur. Ej heller är det förenligt med nyssnämnda krav, att fosterbarn

utlämnas till hem, som äro hårt drabbade av fattigdom. Det torde vara överflödigt

att nämna, att frågan om rikedom eller fattigdom icke är av avgörande

betydelse för de värden, som ett hem kan skänka, men om de ekonomiska

bekymren bliva övermäktiga, saknas ofta förutsättningarna för en

harmonisk utveckling, fysisk såväl som psykisk, av de barn, som växa upp

i hemmet. Därtill kommer, att man i dessa fall mer än eljest måste räkna

med att materiella bevekelsegrunder ligga bakom en önskan att mottaga fosterbarn.

Även om barnafostrarnas ekonomiska förhållanden i regel icke böra

vara av avgörande betydelse, så kunna de naturligen vid valet mellan två i

övrigt likvärdiga fosterhem fälla utslaget till förmån för det, som har den

bättre ekonomien, icke minst genom de större möjligheter till en efter barnets

anlag och egenskaper lämpad utbildning, som härigenom erbjuda sig. Utbildningssynpunkterna

få visserligen icke drivas så långt, att man för dem åsidosätter

andra krav eller förlorar andra värden, som härröra ur familjegemenskapen,

men barnavårdsorganen böra icke lämna dem ur sikte, varken vid valet

av fosterhem eller under tillsynen över fosterbarnen.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

121

1 fråga om övriga i 52 § 2 mom. lämnade anvisningar beträffande fosterhems

beskaffenhet anför kommittén:

Av den förut gjorda jämförelsen med förhållandena i ett gott föräldrahem

följer vidare, att till barnafostrare i regel böra antagas äkta makar. Kommittén

har icke velat uppställa detta som ett absolut krav; allra minst skulle kommittén

vilja förorda, att man fullföljde ett dylikt därhän, att ett fosterbarn ej

längre skulle få vistas hos den ene maken efter den andra makens frånfälle.

Erfarenheten visar, att åtskilliga ensamstående kvinnor varit idealiska fostermödrar,

och ett förbud för dem alt mottaga fosterbarn skulle innebära icke

blott att samhället berövade sig självt tillgången till ett antal lämpliga fosterhem

utan även att man berövade dessa kvinnor något, som visat sig kunna

skänka deras liv ett nytt innehåll. Däremot böra fosterbarn endast i undantagsfall

överlämnas till ensamstående män; kommittén har emellertid ej heller

i dessa fall ansett sig böra förorda ett generellt förbud. När barnafostraren

är anförvant till barnet, kan man, om han i övrigt är i stånd att erbjuda

barnet en god hemmiljö, icke utan vidare avvisa tanken pa att överlämna

barnet till honom.

Det är självfallet ett önskemål, att samma band uppkomma mellan fosterbarnet

och fosterföräldrarna som mellan naturliga föräldrar och deras barn.

Det är förvisso en vansklig uppgift att söka i förväg konstatera, huruvida sa

kan bliva fallet, men alldeles utan hållpunkter äro barnavårdsnämnderna i

de enskilda fallen dock icke. Örn möjligt bör en viss överensstämmelse eller

åtminstone icke alltför utpräglad skillnad i fråga om lynne, temperament

o. s. v. föreligga, och i den mån en utbyggnad sker av det psykiatriska observationsväsendet

för barn och ungdom torde ökade förutsättningar skapas

för att dylika önskemål skola kunna tillgodoses. För uppkomsten av ett

naturligt föräldraförhållande torde emellertid förhållandet mellan barnafostrarens

och fosterbarnets ålder spela den största rollen. Anledningen härtill

torde icke behöva närmare utvecklas. Att i lagstiftningen angiva några

bindande normer för den högsta tillåtna åldersskillnaden mellan barnafostrare

och fosterbarn skulle emellertid innebära en alltför långt gående

inskränkning i barnavårdsnämndens fria prövningsrätt, vilken ju trots allt

är den bästa garantien för att tillfredsställande förhållanden skola råda på

fosterbarnsvårdens område. Med hänsyn till barnavårdsnämndernas allmänna

inställning till detta problem, som belyses av svaren å kommitténs

enquéte, torde man vara berättigad hysa förhoppningen, att nämnderna

skola beivra försök att överlämna fosterbarn till alltför gamla fosterföräldrar.

En allmänt utbredd uppfattning torde vara, alt barnafostrare, vilka

icke äro nära anhöriga till fosterbarnet, i regel icke böra vara mer än fyrtiofem

år äldre än detta. Till denna uppfattning kan kommittén helt ansluta

sig. När det däremot gäller barnafostrare, vilka utgöras av fosterbarnets

får- eller morföräldrar, tala åtskilliga skäl för ali samma nackdelar som i

förstnämnda fall icke skola behöva uppkomma för barnet, därest åldersskillnaden

är större, detta naturligen under förutsättning, alt får- eller morföräldrarna

eljest äro lämpliga som barnafostrare. Att det när åldersskillnaden

är avsevärt större kan uppstå allvarliga olägenheter är emellertid

uppenbart, och när skillnaden uppgår till femtiofem år eller mer finnes enligt

kommitténs mening anledning att särskilt noggrant överväga lämpligheten

av barnets placering hos far- eller morföräldrarna. Örn det emellertid i lag

eller författning angives några fixa normer, tvingande eller dispositiva, för

den högsta tillåtna åldersskillnaden i dessa fall av nära anförvantskap

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Majlis proposition nr 227.

mellan bamafostrare och fosterbarn — vilka ju äro flertalet av de fall, där

fråga är om överlämnande av barn till fosterföräldrar i mera framskriden

ålder — skulle det kunna befaras, att barnavårdsnämnderna alltför litet

beaktade de övriga omständigheter, som i det enskilda fallet böra vara avgörande

för nämndens ståndpunktstagande. Kommittén vill därför föreslå,

att någon närmare precisering i författningsväg icke sker av åldersskillnaden

mellan bamafostrare och fosterbarn, men att det i barnavårdslagen

lämnas den allmänna föreskriften, att barnavårdsnämnderna böra iakttaga,

att åldersskillnaden mellan bamafostrare och fosterbarn ej är större än som

med hänsyn till barnets vård och fostran är lämpligt.

Om i fosterhemmet vårdas naturliga barn till fosterföräldrarna, kan det

enligt vad erfarenheten visar uppkomma komplikationer, därest fosterbarnet

är äldre än något av dessa. Såväl syskonens som fosterföräldrarnas känslor

fixeras helt naturligt särskilt starkt'' vid det yngsta barnet, och fosterbarnet

kan lätt bliva eller känna sig vara ställt utanför familjegemenskapen. Örn

fosterbarnet däremot är yngre än fosterföräldrarnas egna barn, finnas i regel

goda förutsättningar för att naturliga band skola uppkomma mellan fosterbarnet,

å ena, samt fostersyskonen och fosterföräldrarna, å andra sidan.

Kommittén har funnit det vara så betydelsefullt, att hänsyn tages till ovan

angivna omständigheter vid överlämnandet av fosterbarn, att en rekommendation

i denna riktning har ansetts böra lämnas i lagtexten. Å andra

sidan bör givetvis den omständigheten, att makar, som vid mottagandet av

fosterbarnet varit barnlösa, sedermera erhållit egna barn, icke i och för sig

motivera en omprövning av frågan örn barnets placering.

Ju fler fosterbarn, som samtidigt vårdas i ett fosterhem, desto sämre torde

i regel förutsättningarna vara för att fosterhemmet skall te sig som ett verkligt

föräldrahem för barnen, åtminstone örn fosterbarnen icke äro syskon.

Mot att tillåta bamafostrare att samtidigt vårda ett större antal fosterbarn

talar dessutom, att detta ofta måste anses som uttryck för ett förvärvssyfte

fran barnafostrarens sida. Kommittén föreslår därför en bestämmelse av

innebörd, att i samma fosterhem ej må — såframt ej särskilda omständigheter

annat föranleda -— samtidigt vårdas flera än två fosterbarn, med

mindre samtliga dessa äro syskon. Detta stadgande har visserligen karaktären

av ett förbud, men kommittén har med hänsyn till att det icke synes

böra vara absolut tvingande, infogat det bland övriga bestämmelser, vilka

skola tjäna barnavårdsnämnderna till vägledning vid prövning av hithörande

ärenden. Någon straffpåföljd — annat än i förekommande fall för underlåten

anmälan — skall alltså enligt förslaget icke drabba den, som mottager

fler fosterbarn än ovan sagts. Barnavårdsnämnden har däremot rätt meddela

förbud för barnafostraren att i fortsättningen vårda fosterbarnen eller

vissa av dem.

I detta sammanhang må något beröras ett pär frågor, som upptagits till

behandling av kommittén, ehuru de icke föranlett några förslag till ändringar

i barnavårdslagen, nämligen frågorna örn fosterhemsförmedling och

fosteriön.

Vad fosterhem sförmedlingen angår uttalar kommittén, att erfarenheterna

från barnavårdsombudens verksamhet tydligt gåve vid handen,

att en fast organiserad fosterhemsförmedling icke kunde undvaras. Kommitténs

ståndpunkt är, att fosterhemsförmedlingen skall övertagas av harna
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

123

vårdsassistenterna. I sitt förslag till stadga angående fosterbarnsvård och

fosterbarnskontroll har kommittén upptagit vissa bestämmelser av innebörd

dels att barnavårdsnämnder och barnavårdsassistenter böra i förväg söka

träda i förbindelse med enskilda personer, vilka kunna antagas vara lämpliga

som barnafostrare och villiga att mottaga fosterbarn, dels ock

att barnavårdsassistenter, i den mån övriga arbetsuppgifter det medgiva,

böra efter framställning tillhandagå vid förmedling av fosterhem och att

^ackordering av fosterbarn genom barnavårdsnämnds försorg bör, där så

lämpligen kan ske, verkställas genom assistenten. Kommittén anför härom:

I sin egentliga form innebär fosterhemsförmedlingen närmast en centralisering

av den verksamhet för anskaffande av fosterhem, som eljest måst

bedrivas av barnavårdsnämnder och enskilda föräldrar. Hittills har den förmedling,

som funnits, vilat på frivillighetens grund så tolvida, att det icke

förelegat någon skyldighet att anlita barnavårdsombuden, när barn skola

överlämnas till fosterhem. Ej heller ha barnavårdsnämnderna genom barnavårdsombudens

förmedlingsverksamhet befriats från skyldigheten att pröva

anvisat fosterhems lämplighet. Såsom av vad tidigare anförts framgår, har

kommittén icke ansett sig böra förorda någon förändring av barnavårdsnämndernas

primära ansvar för fosterbarnsvården. Uppgiften att söka anskaffa

lämpliga fosterhem kan näppeligen helt åläggas assistenterna, då detta

säkerligen skulle taga deras tid i anspråk i sådan grad, att de icke skulle

medhinna övriga åligganden. Liksom hittills måste man därför i första hand

lita till att barnavårdsnämnderna på olika sätt söka komma i kontakt med

lämpliga barnafostrare. Detta utesluter givetvis icke, att assistenterna så

långt möjligt biträda barnavårdsnämnder och andra vid anskaffandet av

fosterhem.

Ett annat spörsmål är, huruvida det skall krävas obligatorisk medverkan

från assistentens sida vid själva överlämnandet av fosterbarnet till fosterhemmet,

d. v. s. vid träffandet av avtal angående fosterlega och övriga villkor.

Man kan givetvis icke bortse ifrån, att vissa skäl tala för en dylik anordning.

Härigenom skulle icke blott åstadkommas en fullständig centralisering

av anbud och efterfrågan på detta område, varigenom det skulle bliva

lättare att få en överblick över såväl behovet av som tillgången å fosterhem,

utan man skulle även vinna ökade garantier för att barn icke överlämnades

till olämpliga barnafostrare. Å andra sidan skulle ett generellt förbud att

överlämna fosterbarn till fosterhem annorledes än under barnavårdsassistentens

medverkan säkerligen medföra allvarliga praktiska olägenheter. Assistenten

skulle härigenom åläggas en arbetsbörda, som icke kunde undgå att

menligt inverka på fullgörandet av övriga uppgifter, och behandlingen av

fosterbarnsärendena skulle fördröjas. I åtskilliga fall, där barnafostrare

anmält sig direkt till barnavårdsnämnden eller barnets föräldrar, .skulle

assistentens medverkan närmast bliva en ren formalitet. Vid dessa och liknande

tillfällen torde en strikt tillämpning av en förbudsbestämmelse ej

kunna påräknas. Ett sådant förbud skulle för övrigt icke stå i god överensstämmelse

med principen örn barnavårdsnämndens primära ansvar för fosterbarnsvården.

Kommittén har därför icke ansett sig kunna förorda införandet

av regler, enligt vilka skulle krävas obligatorisk medverkan från

barnavårdsassistenternas sida vid överlämnande av fosterbarn. Däremot

innehåller förslaget en rekommendation, vilken på grund av sakens natur

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

endast är riktad till barnavårdsnämnderna, att vid ^ackordering av fosterbarn

begagna sig av bamavårdsassistenternas medverkan, där så lämpligen

kan ske. Särskilt torde en dylik medverkan från assistentens sida vara värdefull

för åtskilliga barnavårdsnämnder i medelstora och mindre kommuner.

Beträffande fosterlönen framhåller kommittén -— efter att å sid.

261—262 i betänkandet ha redogjort för de nuvarande förhållandena härutinnan

— att frågan om fosterlönens storlek näppeligen kan bliva föremål

för någon rättslig reglering men att kommittén dock ansett sig böra göra

några allmänna uttalanden i detta ämne. Kommittén anför:

Enighet torde råda därom, att fosterlönen i princip bör utgå med sådant

belopp, att fosterföräldrarna med detta tillskott till sina inkomster skola

kunna bereda barnet en tillfredsställande vård och uppfostran. Likaså torde

det vara uppenbart, att fosterlönen icke får vara så hög, att barnafostrarna

frestas att mottaga fosterbarn för vinnings skull. Å andra sidan är det lika

klart, att alltför låga fosterlöner äro till skada för fosterbarnsvården, icke

blott därigenom att svårigheter uppstå att anskaffa lämpliga fosterhem utan

även i så måtto, att fosterbarnens vård och uppfostran i de enskilda fallen

kan bliva mindre tillfredsställande och faran för att barnets arbetskraft

obehörigen utnyttjas av barnafostraren ökas. I princip bör fosterlönen såvitt

möjligt anpassas efter de verkliga kostnaderna för barnens vård. Ett konsekvent

iakttagande av denna princip skulle emellertid medföra en synnerligen

stark differentiering av fosterlönerna och kunna föranleda vissa komplikationer

i förhållandet mellan såväl barnavårdsnämnder och barnafostrare som

olika barnavårdsnämnder inbördes. Man synes därför av praktiska skäl

böra sträva efter en viss likformighet beträffande fosterlönerna, dock utan

att helt bortse från differentieringssynpunkterna.

En differentiering efter fosterbarnens ålder står i god överensstämmelse

med principen örn fosterlönens anpassande efter de verkliga vårdkostnaderna.

Nuvarande praxis, enligt vilken högre fosterlön i regel utgår för späda

barn och kol thärn, är således väl motiverad. Detsamma gäller den höjning

av fosterlönen, som plägar ske, när barnet uppnår skolåldern. Däremot

synes det vara ganska betänkligt, att fosterlönerna i så stor utsträckning

som fallet är nedsättas sedan barnet slutat skolan. I vissa fall kan naturligen

en reducering vara berättigad, t. ex. när barnen ha eget förvärvsarbete eller

hjälpa till med arbete inom hemmet, men denna fråga bör icke behandlas

schablonmässigt utan i varje särskilt fall prövas synnerligen noggrant av

barnavårdsnämnderna. En alltför kraftig sänkning av ersättningen kan givetvis

fresta barnafostraren att ställa obehöriga krav på fosterbarnets arbetskraft.

En reducering av fosterlönen är också ägnad att motverka barnafostrarens

villighet att låta barnet få lämplig utbildning. Det torde tyvärr

förhålla sig så, att utbildningssynpunkterna ofta ägnas alltför liten uppmärksamhet

av barnavårdsnämnderna vid fosterlönens bestämmande. Kommittén

vill av i det föregående anförda skäl icke förorda en allmän skyldighet för

nämnderna att ekonomiskt bidraga till fosterbarnens utbildning, i den mån

barnen överskridit 16-årsåldern, men anser sig böra betona vikten av att

nämnderna i större utsträckning än nu vidtaga positiva åtgärder i här omförmält

syfte. Därest inga andra utvägar stå till buds, böra de genom hänvändelse

till fattigvårdsstyrelsen söka skapa ekonomiska förutsättningar för

fosterbarnets utbildning i de fall. där en dylik synes vara till gagn.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

125

Även för de svårfostrade barnen böra erläggas högre fosterlöner än eljest.

Genom den minskade möjligheten att anlita upptagningshemmen för långvarigare

vård, som bl. a. är innebörden av kommitténs förslag, torde för

övrigt en sådan höjning framtvingas även i fråga om de barnavårdsnämnder,

vilka hittills icke tillämpat denna princip.

Barnavårdsombuden skola enligt den av direktionen över allmänna barnhuset

fastställda normalinstruktionen vid uppgörelser örn fosterlön bl. a.

söka verka för likformighet inom länet. Kommittén finner det i hög grad

önskvärt, att barnavårdsassistenterna fullfölja dessa strävanden. Över huvud

taget bör bedömandet av fosterlönens storlek i de enskilda fallen vara en

betydelsefull uppgift för assistenten. Assistenterna böra visserligen icke tillerkännas

befogenhet att meddela bindande föreskrifter eller anvisningar angående

fosterlönens storlek, men de kunna utan tvivel det oaktat på olika

sätt främja en rätt utveckling av förhållandena på detta område.

Yttrandena. I några yttranden föreslås, att allmänt koncessionstvång bör

införas beträffande fosterbarn. Sålunda anser statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent

i första distriktet, att bestämmelser borde utfärdas om ett

regelrätt koncessionstvång för alla fosterhem, samt tillägger, att något

verkligt bärande skäl mot sådana bestämmelser icke anförts och att i varje

fall barnens rätt och bästa i och för sig borde vara värda de besvär, en

effektiv hemkontroll i förväg innebure. Samma ståndpunkt intaga barnavårdsnämnderna

i Strängnäs landskommun, Umeå och Örebro, vilken sistnämnda

anför:

Den noggranna prövning av fosterhems och barnafostrares lämplighet,

som föreskrives i 52 §, kan säkerligen ofta ej hinna verkställas på tre dagar.

När det kommit till barnavårdsnämndens kännedom att sådana omständigheter

föreligga, som motivera förbud för det föreslagna hemmet att

emottaga fosterbarn, har kanske barnet redan hunnit placeras i hemmet.

Ett förbud och en förflyttning av det redan placerade barnet kan lända

barnet till stor psykisk skada, medan ett i tid utfärdat förbud skulle väcka

mindre uppseeende och förorsaka samtliga parter mindre obehag. Erfarenheten

från fosterhemsinventeringen har visat, att fosterbarn ofta vårdas i

sådana hem, som ej skulle hava fått emottaga fosterbarn, om barnavårdsnämnden

i förväg fått taga ställning till saken. Ehuru lämpligare fosterhem

funnits tillgängliga hava barnen dock oftast fått kvarstanna i sina

gamla fosterhem. Endast allvarliga missförhållanden kunna nämligen motivera

alt ett barn utsättes för påfrestningen av ett förnyat miljöbyte, som

dessutom oftast inte kan ske utan bråk och missnöje från fosterföräldrarnas

sida. Örn man vid behandlingen av denna fråga i första hand tager

hänsyn lill barnet, synes tillstånd från barnavårdsnämnden i den kommun,

där fosterhemmet är beläget, böra erfordras även beträffande barn över

ett år.

Socialstyrelsen uttalar, att enligt styrelsens mening mycket talade för

införande av koncessionstvång beträffande alla fosterhem, men styrelsen

hade dock funnit sig för närvarande böra tillstyrka kommitténs förslag örn

den dubbla anmälningsplikten. Redan därigenom vunnes så påtagliga för
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

delar, att detta system först måste prövas, innan man tillgrepe koncessionstvång

för alla fosterhem.

Barnavårdsnämnden i Malmö anser däremot koncessionstvång icke heller

böra införas beträffande barn under ett år, då svårigheterna att anskaffa

fosterhem efter införande av koncessionstvång enligt nämndens åsikt skulle

bliva ännu större än nu och kanske helt kunna äventyra denna verksamhet.

Samma åsikt har barnavårdsnämnden i Lund. Svenska stadsförbundet

anser tveksamt, om koncessionstvånget beträffande spädbarn bör omfatta

även överlämnandet av sådana barn till fosterbarnsvård hos släktingar.

I ett mycket stort antal yttranden avstyrkes den dubbla anmälningsskyldigheten,

i allmänhet under åberopande av samma skäl, som anförts i reservationen.

Bland de, som stå på denna ståndpunkt, må nämnas medicinalstyrelsen,

Överståthållarämbetet, åtskilliga länsstyrelser, åtskilliga barnavårdsnämnder,

svenska stadsförbundet och svenska fattigvårds- och barnavårds

förbundet. Länsstyrelsen i Malmöhus lån anser, att dubbel anmälningsskyldighet

väl bör åläggas men att straffansvar icke bör utkrävas av

den ene underhållspliktige, örn den andre fullgjort sin anmälningsskyldighet.

I ett flertal yttranden anses den tid av tre dagar före fosterbarns överlämnande

eller mottagande, inom vilken anmälan skall göras, för kort.

Socialstyrelsen föreslår förlängning av tiden till 5 dagar. Svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundet föreslår 7 dagar. Samma åsikt har Norrköpings

stad och Gävleborgs läns barnavårdsförbund, vilket sistnämnda

dock anser undantag böra göras för det fall, att särskilda omständigheter

— t. ex. behovet att snabbt få omhändertaget barn placerat — omöjliggör

anmälan inom denna tid. Västmanlands läns fattigvårds- och barnavårdsförbund

samt barnavårdsnämnderna i Kungälv och Stora Tuna föreslå en

tid av 8 dagar.

Barnavårdsnämnden i Växjö föreslår, att alla omflyttningar och utplaceringar

av fosterbarn skulle obligatoriskt anmälas till barnavårdsassistenten,

som sedan genom stickprov eller sockeninventeringar borde åläggas undersöka

hemmens lämplighet. Denna åtgärd borde beaktas särskilt med hänsyn

till att de lokala tillsyningsorganen, barnavårdsnämnderna, i landskommunerna

i realiteten barnavårdsnämndernas ordförande, ofta av personliga skäl

måste tolerera rätt väsentliga missförhållanden på ifrågavarande område

Återstående i denna avdelning upptagna frågor ha i förhållandevis ringa

utsträckning berörts i yttrandena. Följande må anföras härom.

Barnavårdsnämnden i Nässjö socken anser bestämmelsen i 52 § 1 mom.

barnavårdslagen i dess föreslagna utformning ohållbar, enär det skulle leda

till obefogad beskäftighet, om nämnderna skulle känna sig pliktiga att undersöka

varje hem, om vilket man kunde antaga, att det hade för avsikt

att mottaga fosterbarn.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 227.

127

Medicinalstyrelsen anser att generellt förbud mot att mottaga fosterbarn

bör gälla, även då alkoholism eller psykisk sjukdom förefinnes i fosterhemmet.

Barnavårdsdirektören i Stockholm, statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent

i sjunde distriktet samt Värmlands läns fattigvårds- och barnavårdsförbund

önska likaledes dylikt förbud för den, som lider av psykisk

ohälsa. Länsstyrelsen i Östergötlands lån anser dylikt förbud böra gälla

sinnesssjuk och sinnesslö.

Medicinalstyrelsen samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

anse de i senare delen av 52 § 2 mom. givna rekommendationerna beträffande

fosterhems beskaffenhet icke böra ingå i barnavårdslagen utan överföras

till stadgan.

På varje fosterhem måste ställas det kravet, att där skall kunna lämnas Departements.

r. o chefen.

tillfredsställande vard och uppfostran, och det bör åligga barnavårdsmyn
digheterna

att tillse, att detta krav blir uppfyllt. Härför erfordras dels att vederbörande

myndighet får tillfälle att på ett så tidigt stadium som möjligt

taga ställning till frågan örn fosterhemmets lämplighet, dels ock att en fortlöpande

kontroll över hemmen utövas från barnavårdsnämndernas sida.

Denna fortlöpande kontroll kommer alt behandlas i ett följande avsnitt. Här

skall närmast upptagas frågan om prövningen av fosterhems lämplighet och

därmed sammanhängande spörsmål.

I likhet med kommittén anser jag den prövning och kontroll, varom här

är fråga, i första hand böra åligga barnavårdsnämnderna. En mera centraliserad

prövning av fosterhemmens beskaffenhet torde knappast vara möjlig

att genomföra.

Den bästa garantin för att i varje särskilt fall lämpligt fosterhem erhålles

skulle uppenbarligen vinnas genom ett stadgande om att barn finge mottagas

såsom fosterbarn endast under förutsättning, att fosterhemmet blivit godkänt

av barnavårdsnämnden. I likhet med kommittén anser jag emellertid

det föra för långt att införa dylikt koncessionstvång för samtliga fosterhem.

I varje fall synes först böra prövas, om icke tillfredsställande resultat skall

kunna uppnås med ett enklare system.

Kommitténs förslag går ut på att koncessionstvång skall gälla i begränsad

utsträckning, nämligen i fråga om fosterbarn under ett år, men att man i

övrigt skall inskränka sig lill en anmälningsskyldighet lill barnavårdsnämnden,

vilken skyldighet dock, i motsats till vad nu gäller, skall fullgöras innan

barnet mottages såsom fosterbarn — senast tre dagar dessförinnan — och

skall åligga såväl den som överlämnar barnet som den som mottager detsamma.

De skäl, som kommittén anfört för införande av koncessionstvång beträffande

barn under ett år, synas bärande, och jag får alltså tillstyrka förslaget

i denna del. Bestämmelsen härom bör avse endast barn, som emottaga» efter

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

det lagändringen trätt i kraft. Den, som före lagändringens ikraftträdande

mottagit fosterbarn under ett år, bör utan särskilt tillstånd av barnavårdsnämnden

vara oförhindrad att behålla barnet, såvida nämnden icke med

stöd av 55 § barnavårdslagen ålägger honom att lämna barnet ifrån sig.

Härom torde särskild övergångsbestämmelse böra införas.

Beträffande anmälningsskyldigheten i fråga om övriga fosterbarn anser

jag kommitténs förslag såtillvida lämpligt, som den nuvarande regeln om

anmälan efter fosterbarns mottagande bör utbytas mot en skyldighet att verkställa

anmälan före mottagandet av barnet. Det är otvivelaktigt ur fosterbarnets

synpunkt fördelaktigt, om barnavårdsnämnden har möjlighet att

pröva det blivande fosterhemmets beskaffenhet redan innan barnet mottages

där. Missförhållanden torde därigenom mången gång kunna förebyggas.

Att medhinna sådan prövning på den korta tiden av tre dagar synes

dock i många fall vara svårt. Det synes därför vara lämpligare att utsträcka

anmälningstiden till senast en vecka före den dag, då fosterbarnsförhållandet

skall anses taga sin början. Barnavårdsnämnden bör dock lia rätt att

medgiva, att barn må mottagas såsom fosterbarn kortare tid än en vecka

efter det anmälan gjorts.

I fråga om barn, som redan före denna lags ikraftträdande mottagits för

fostran i annans hem men först genom ikraftträdandet bliva att betrakta

såsom fosterbarn, torde i särskild övergångsbestämmelse böra föreskrivas,

att anmälningsskyldigheten skall fullgöras inom en vecka efter lagens

ikraftträdande. Denna anmälningsskyldighet torde böra avse även barn

under ett år, som mottagits före lagens ikraftträdande.

Kommitténs förslag, att anmälningsskyldighet skall föreligga såväl för den,

som överlämnar barnet som för den blivande barnafostraren, har mött

motstånd både inom kommittén själv och i åtskilliga yttranden. Visserligen

är det angeläget, att barnavårdsnämnden erhåller kännedom örn alla

de fall, då fosterbarn mottagas inom kommunen. Det synes emellertid vara

tvivel underkastat, örn den ökade garanti härför, som kan vinnas genom

kommitténs förslag, uppväger den tunga, som denna dubbla anmälningsskyldighet

kommer att utgöra. Jag förordar därför, att anmälningsskyldighet

ålägges endast den tilltänkte barnafostraren.

Kommittén föreslår, att vid flyttning av fosterhem anmälan därom skall

göras, innan flyttningen äger rum. Det synes emellertid icke erforderligt att

här fordra förhandsanmälan. Däremot torde liksom nu före avflyttning till

annan kommun anmälan böra ske till barnavårdsnämnden i avflyttningskommunen.

Vad kommittén anfört om den prövning, som skall åligga barnavårdsnämnderna

i förevarande hänseende, och om de villkor, som i allmänhet

böra uppställas för fosterhem, kan i allmänhet av mig godkännas. De av

kommittén föreslagna bestämmelserna örn fosterhemmens beskaffenhet

synas dock böra fattas endast såsom allmänna riktlinjer, vilka böra av bar
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

129

navårdsnäinnderna följas vid prövning av hilhörande frågor. Med hänsyn

härtill torde dessa bestämmelser icke böra införas i lagen. Däremot torde

motsvarande bestämmelser lämpligen böra inlagas i en blivande stadga för

fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll.

Det av kommittén föreslagna absoluta förbudet ali mottaga fosterbarn

för den, som lider av tuberkulos i smittsamt skede eller könssjukdom i

sådant skede eller i vars hushåll finnes medlem som är behäftad med dylik

sjukdom, tillstyrkes av mig. Däremot finner jag icke lämpligt att — såsom i

några yttranden ifrågasatts —- utsträcka berörda absoluta förbud till att

avse även andra fall. Den förhandsprövning av barnavårdsnämnden, som

förutsättes skola ske, får här vara tillfyllest.

I 52 § barnavårdslagen synes böra införas den bestämmelse om rätt för

barnavårdsnämnd att meddela förbud mot fosterbarns mottagande i viss

lägenhet av hälsovådlig beskaffenhet, som nu är intagen i 56 § 1 mom.

tredje stycket.

Vad kommittén anfört beträffande fosterbemsförmedling och fosterlön

föranleder ingen erinran från min sida.

D. Tillsyn över fosterbarn och fosterhem.

Socialvårdskommitténs förslag. Socialvårdskommittén säger sig icke ha

funnit anledning föreslå någon förändring av huvudgrunderna för tillsynen

av fosterbarnsvården enligt gödande lagstiftning. Barnavårdsnämnderna

skola alltså jämväl i fortsättningen lia det primära ansvaret. Kommittén

föreslår, att den nu i 52 § 1 mom. barnavårdslagen intagna bestämmelsen

skall i obetydligt förändrat skick överflyttas till 53 § 1 mom. samma lag.

Enligt den föreslagna formuleringen skall barnavårdsnämnden öva noggrann

tillsyn över alla fosterhem inom kommunen i syfte att trygga, att fosterbarn

komma i åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran samt, i händelse

av sjukdom, den särskilda vård, som omständigheterna påkalla. Vidare

föreslås ett tillägg av innehåll, att nämnden jämväl bör verka för att fosterbarn

erhåller den utbildning, som med hänsyn lill barnets anlag och övriga

omständigheter finnes lämplig.

Kommittén anför vidare, alt det lage i sakens natur, att det icke vore

möjligt eller ens lämpligt att i lag eller författning meddela några detaljerade

föreskrifter angående tillsynen över fosterbarn. 1 sista hand vore nian

under alla förhållanden hänvisad till omdömet och intresset hos dem, som

utövade tillsynen. Viktigare än schematiska författningsbestämmelser vore,

ätt tillsynen handhades av de rätta personerna, att kontrollen över dessas

verksamhet sköttes i cn rätt anda och att rådgivning och vägledning stöde

till buds leir såväl fosterhem som barnavårdsnämnder.

Emellertid anser kommittén önskvärt, att vissa riktlinjer i författningsväg

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 227. 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

uppdragas för fosterbarnslillsynen, och upptager särskilda bestämmelser

härom i förslaget till stadga angående fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll.

Enligt denna stadga skall den direkta tillsynen över fosterbarn och

fosterhem utövas av särskilda, av vederbörande barnavårdsnämnd utsedda

fosterbarnsinspektörer, helst kvinnor, vilka skola med uppmärksamhet följa

fosterbarnens utveckling och övervaka deras uppförande ävensom utöva

tillsyn över att barnafostrarna noggrant fullgöra sina skyldigheter och iakttaga

meddelade föreskrifter. För utövandet av tillsynen har fosterbarnsinspektören

att avlägga personliga besök i fosterhemmet å i förväg ej tillkännagivna

tider i den omfattning, som med hänsyn till omständigheterna i

varje särskilt fall finnes påkallad. Som minimikrav beträffande antalet hembesök

uppställes, i fråga om fosterbarn under ett år minst en gång varannan

manad, i fråga om fosterbarn mellan ett och två år minst en gång i kvartalet

samt i fråga om fosterbarn över två år minst en gång varje halvår.

Barnavårdsnämnden må dock besluta, att hembesök skola verkställas i

mindre utsträckning, dock att antalet hembesök ej må understiga ett varje

halvår, då fråga är om spädbarn, samt eljest ett om året.

Beträffande tillsynen över barnavårdsnämndernas verksamhet på fosterbarnsvårdens

område uttalar kommittén, att en förstärkning därav är nödvändig

och föreslår, att denna uppgift skall läggas i första hand på barnavårdsassistenterna.

Vad angår åtgärder mot missförhållanden i fosterhem föreslår kommittén

ingen ändring av det materiella innehållet i de bestämmelser, sorn nu gälla

härom.

Yttrandena. Assistenten hos statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör,

vilken tjänstgör såsom fattigvårds- och barnavårdskonsulent i Gotlands lärn

anser, att nu föreliggande brister i fosterbarnstillsynen icke avhjälpts genom

kommitténs förslag om kommunala fosterbarnsinspektörer. I stället föreslås,

att fosterbarnstillsynen skall uppdragas åt särskilda, hos landstingen anställda

personer, varigenom de personliga bekantskaps- och grannskapsförhållanden,

vilka jämte ren okunnighet för närvarande lägga hinder i vägen

för en verklig, effektiv fosterbarnstillsyn, härigenom ej längre skulle ha

någon betydelse.

Medicinalstyrelsen understryker lämpligheten av att man som inspektörer

sökte anställa inom den förebyggande barnavården verksamma sjuksköterskor,

vilka innehade den nödiga sakkunskapen. Genom ett sådant arrangemang

vunne man även, att besök av olika personer i fosterhemmen undvekes,

då i annat fall ofta såväl sköterskor som fosterbarnsinspektriser skulle besöka

hemmen. Det förelage nämligen onekligen en fara för att fosterhemmen

bleve alltför intensivt inspekterade. Tänkas kunde, att samma hem besöktes

av inspektris, barnavardsman, barnavardsassistent och barnavårdscentralens

sköterska. De talrikaste besöken skulle emellertid avläggas av inspektrisen

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

131

och sköterskan, varför en sammanslagning av dessa båda i en person vore

en given fördel. Då sköterskorna tjänstgjorde som inspektriser innebure

detta också, att fosterbarnen stöde under barnavårdscentralens eller -stationens

hälsokontroll, varigenom den ytterligare fördelen vunnes, att fosterbarnen

också komme under läkaruppsikt. Även barnavårdsnämnden i Borlänge

hyser farhågor för irritation, om fosterhemmen ofta skulle erhålla

besök av olika myndigheter och uttalar önskvärdheten av att något enhetligt

system för hembesök åvägabragtes. Östergötlands läns barnavårds förbund

ifrågasätter, örn icke bestämmelser borde givas, enligt vilka barnavårdsman

i stad eller större samhälle kunde tjänstgöra som fosterbarnsinspektör

beträffande sina klienter. Jönköpings läns barnavårdsförbund anser

tillsynen över fosterbarn och fosterhem böra genom samarbete mellan barnavårdsman,

barnavårdsassistent och fosterbarnsinspektör ordnas så, att fosterhemmen

i städerna ej bleve för mycket inspekterade och fosterhemmen på

landsbygden för litet.

Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i åttonde distriktet framhåller,

att den noggrannhet, med vilken fosterhem enligt lagen komme att

utväljas, borde medföra, att inspektion av och instruktion örn barnens fostran

och vård i fosterhemmet något begränsades. Så vore emellertid icke kommitténs

uppfattning. De av kommittén föreslagna bestämmelserna vore alltför

rigorösa. Fosterföräldrarna, vilka ägde kvalifikationer som barnafostrare,

ställdes under en kontroll, som måste leda icke blott till irritation utan

även till att fosterföräldrarna betraktade ansvaret för barnets uppfostran

mera såsom en inspektörens angelägenhet än sin egen. Barnavårdsnämnden

i Skellefteå anser även ifrågavarande föreskrifter böra uppmjukas, då den

här föreskrivna omfattande uppsikten över fosterhem kunde medföra, att

tillgången på goda fosterhem minskades i en omfattning, som icke nu kunde

överblickas. Även Blekinge barnavårdssällskap framhåller faran av alltför

täta inspektioner. Barnavårdsnämnden i Borås ifrågasätter, örn icke den

möjlighet till uppmjukning av den föreslagna huvudregeln, vilken ginge ut

på att antalet hembesök ej finge understiga ett varje halvår för spädbarn

samt eljest ett örn året, borde göras lill huvudregel och därjämte en intensifierad

inspektion föreskrivas, där så ansåges vara av behov.

Kommitténs förslag beträffande tillsynen över fosterbarnsvården innebärDepartemunui

princip ingen ändring i vad nu gäller. Tillsynen skall alltså i törsta hand

åvila barnavårdsnämnderna, vilka även skola ingripa i händelse av missförhållanden.

Den utformning barnavårdsnämndernas skyldigheter i ifrågavarande

hänseenden erhållit i kommitténs förslag föranleder i stort sett ingen

erinran från min sida. Även örn vissa skäl — såsom i eli yttrande framhålles

— kunna tala för en större centralisering av fosterbarnstillsynen, anser

jag emellertid, alt densamma med nödvändighet i första hand bör vara

lokal. Det gäller alltså här närmast alt erhålla garanti för denna lokala till
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

syns effektivt et. Den väg, som kommittén härutinnan anvisat — tillsättande

av kommunala fosterbarnsinspektörer — synes mig framkomlig, särskilt om

de synpunkter beträffande tillsynens samordnande med den förebyggande

barnavården, som medicinalstyrelsen anfört, bliva behörigen beaktade. Även

torde böra övervägas lämpligheten av att, där så kan ske, sammanföra befattningarna

såsom barnavårdsman och fosterbarnsinspektör.

Förslaget alt i författningsväg reglera omfattningen av hembesöken, synes

mig emellertid icke lämpligt. En friare tillämpning med möjlighet till anpassning

efter förhållandena i det särskilda fallet torde här vara att föredraga.

Det synes böra tillkomma de inspekterande myndigheterna att särskilt verka

för, att hembesök verkställas i lämplig omfattning och på lämpligt sätt.

Liksom kommittén finner jag tillsynen över barnavårdsnämndernas verksamhet

på fosterbarnsvårdens område böra i första hand utövas av barnavårdsassistenterna.

E. Anmälningsplikt i vissa fall för mottagande i enskilda hem

av barn i annan egenskap än som fosterbarn.

Socialvårdskommitténs förslag. Socialvårdskommittén framhåller beträffande

barn, som vårdas hos annan än föräldrarna men där uppfostringspiikten

kvarstår hos dessa, att de i vissa fall äro föremål för vanvård eller bliva utsatta

för skadliga miljöinflytelser, ehuru delta med nuvarande ordning icke

kommer till barnavårdsmyndigheternas kännedom. Angående vården av

nämnda barn föreslår kommittén vissa särskilda bestämmelser i 59 § barnavårdslagen.

Efter att ha betonat, att samhället givetvis måste gå fram med en viss

varsamhet, när det gällde att vidtaga generella åtgärder till förebyggande av

dylika missförhållanden, anför kommittén.

Att utsträcka den samhälleliga kontrollen över barns vård över alltför vidsträckta

områden skulle icke blott överbelasta den administrativa apparaten

med risk att tillsynen skulle stanna på papperet, utan även verka hämmande

på de enskilda medborgarnas lust att i humanitärt syfte upplåta sina hem

för nödställda, sjuka eller andra barn, som tillfälligtvis äro i behov av en

tillflykt. Kommittén har för sin del funnit, att det skulle vara möjligt att

nå avsett syfte utan att träda andra berättigade intressen för nära genom att

införa en anmälningsplikt i efterhand i vissa fall för den, som i sitt hem mottager

annans barn, som ej är att anse som fosterbarn, samt genom att i

dessa fall lämna möjlighet öppen för barnavårdsnämnd att medelst särskilt

beslut ställa dylika barn under fosterbarnskontroll. Bestämmelser örn anmälningsplikten

återfinnas i 59 §.

Gemensamt för dessa fall är, att uppfostringspiikten ej övergått å den,

som mottager barnet, samt att ersättning utgår för vården. Sistnämnda begränsning

är framför allt motiverad av praktiska skäl. I och för sig skulle det

visserligen mången gång vara önskvärt, att samhället hade möjlighet att snabbt

ingripa, när barn överlämnades för tillfällig, kostnadsfri vård till släktingar,

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

133

vänner, grannar o. s. v., men en anmälningsplikt skulle i dessa fall lia mycket

svårt att tränga igenom i det allmänna medvetandet; det kan med skäl befaras,

att den i stort sett bleve en död bokstav. Kommittén har övervägt att förorda

anmälningsskyldighet i sådana fall, där s. k. feriebarn mottagas utan ersättning,

eftersom erfarenheten visar, att missförhållanden då och då förekommit

inom denna verksamhet, men med hänsyn lill att viss kontroll införts i samband

med det under senare år utgående statliga stödet till barns sommarvistelse

å landet har kommittén avstått härifrån. Någon anledning att av denna

grund från anmälningsplikt undantaga sådana fall, där feriebarn mottagas mot

ersättning, har dock icke synts kommittén föreligga.

Kommitténs förslag i denna del innebär, att enskild person, som i sitt

hem mot ersättning mottagit annans barn utan att detta är att anse som fosterbarn,

skall, sedan vården fortfarit under åtta dagar, ofördröj''igen göra anmälan

härom hos barnavårdsnämnden i den kommun, där hemmet är beläget.

Då en dylik anmälningsskyldighet skulle vara alltför betungande för sådana

enskilda hem, vilka regelbundet mottaga ett större eller mindre antal feriebarn,

föres ås emellertid vidare, alt anmälan om mottagandet av feriebarn

endast skall ske första gången varje år, som hemmet upplåtes för sådant,

ändamål.

Avsikten med kommitténs förslag i denna del är icke, att barnavårdsnämnden

skall bevilja någon slags koncession för hemmet eller eljest uttryckligen

godkänna detsamma, utan de föreslagna bestämmelserna lia närmast till syfte

att bringa fall av ifrågavarande art ti''l barnavårdsmyndigheternas kännedom,

för att sätta dem i tillfälle att i fall av behov förklara vederbörande barn

såsom fosterbarn. När anmälan ingått, skall nämnden enligt 59 § 2 mom.

verkställa undersökning angående hemmets beskaffenhet, därest den ej redan

äger noggrann kännedom örn hemmet. Dessa hem skola även e jest vara

föremål för barnavårdsnämndens uppsikt, ehuru denna enligt förslaget ej är

anordnad som en fosterbarnskontroll; enligt 59 § 2 mom. andra stycket skall

barnavårdsnämnden nämligen låta verkställa undersökning av förhållandena

i dessa enskilda hem i den mån så prövas påkaTat.

Kommittén har funnit det ligga i sakens natur att den, för vilken förbud

utfärdats ali mottaga fosterbarn, ej heller skall få mottaga barn, som bär

avses. En uttrycklig bestämmelse härom meddelas i 59 § 3 mom. I

I sitt förut omnämnda särskilda yttrande framhålla fru Nordgren samt

herrar Hagård och Skoglund, alf den föreslagna anmälningsplikten gjorts

alltför vidsträckt. Undantag hade bort göras för sådana fall, där någon i sitt

hem mot ersättning mottagit endast ett barn för inackordering under skoltermin

eller undervisningskurs. Detsamma borde, om flera barn mottagits,

gälla, därest dessa vore syskon. 1 dessa fall vore del i regel föräldrarna,

som valde inackorderingshem, och del vore icke lämpligt alt på sätt, som

måste bliva följden av majoritetens förslag, överflytta ansvaret för detta

val från föräldrarna till barnavårdsnämnden. Därtill komme, att den av

majoriteten föreslagna anmälningsskyldigheten med åtföljande undersökning

och uppsikt kunde komma att leda till en minskning av tillgängen på goda

inackorderingshem, vilket skulle komma all försvåra utbildningsmöjligheterna

för framför allt landsbygdens barn.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Majas proposition nr 227.

Yttrandena. Socialvårdskommitténs förslag i denna del har stött på motstånd

i åtskilliga yttranden. Norrköpings stad avstyrker helt kommitténs förslag

i denna del. Jönköpings läns barnavårds förbund ifrågasätter lämpligheten

av hithörande bestämmelser, då anmälningsplikten ofta torde komma

att negligeras och följden bleve, att man stiftat en lag som icke efterlevdes.

Barnavårdsnämnderna i Halmstad och Varberg ställa sig tveksamma till

den ifrågasatta anmälningsplikten, då en bestämmelse härom — bortsett

från att den skulle medföra arbetsbelastning för barnavårdsnämnderna —

skulle kunna inverka menligt på allmänhetens benägenhet att mottaga barn,

varom här vore fråga, samtidigt som den skulle undergräva ansvaret hos

såväl föräldrar som feriebarnsorganisationer. Länsstyrelsen i Malmöhus län

anser tveksamt, om det besvär denna skyldighet skulle medföra för såväl

allmänheten som myndigheterna, verkligen kunde uppvägas av motsvarande

fördelar för fosterbarnskontrollen. Barnavårdsnämnden i Kristianstad är

tveksam om bestämmelsens lämplighet särskilt i läroverksstäderna, då den

skulle medföra drygt arbete för barnavårdsnämnden och det vore till mer

skada än gagn att i lag införa en bestämmelse örn den ej kunde betryggande

tillämpas. Nämnden hade dock ej velat uttala någon mot förslaget avvikande

mening, då en dylik uppsikt beträffande mindre lämpliga hem kunde ha

stor betydelse.

I åtskilliga yttranden föreslås uppmjukningar i bestämmelserna i det ena

eller andra hänseendet. Åtskilliga remissmyndigheter, bl. a. länsstyrelserna i

Stockholms, Älvsborgs, Västmanlands och Västerbottens län, statens fattigvårds-

och barnavårdskonsulenter i tredje och åttonde distrikten samt ett

flertal barnavårdsnämnder och barnavårdsförbund — instämma i den avgivna

reservationen. Länsstyrelsen i Kalmar län anser anmälningsskyldighet

ej böra föreligga i de fall, där någon i sitt hem mot ersättning mottagit barn

för inackordering under skoltermin eller undervisningskurs. Länsstyrelsen i

Kronobergs län anser anmälningsskyldighet ej böra föreligga beträffande

.skolbarn. Barnavårdsnämnden i Växjö, som står på samma ståndpunkt,

framhåller härvid, att det kunde förefalla som en kritik mot föräldrarna, att

barnavårdsnämnden skulle behöva få reda på och eventuellt inspektera de

hem, som utvalts för deras barn. Missförhållandena i detta område borde

kunna uppspåras och avhjälpas av föräldrarna, helst som det i allmänhet

vore personer i ansvarskännande ställning, som hade sina barn inackorderade

i främmande hem under skoltiden. Möjligtvis skulle här behövas en

särbestämmelse för de större städerna, där givetvis problem av ovannämnda

art kunde tänkas uppstå.

Gävleborgs läns barnavårdsförbund anför:

Därest föreskriften i 59 § 1 mom. strikt skall efterlevas, kommer detta

att vålla barnavårdsnämnderna i större kommuner utomordentligt ökat

arbete. Det förekommer ju ofta, att barn mot en liten ersättning lämnas till

en granne eller släkting ett par veckor, exempelvis under moderns sjukdom,

bortovaro på semester etc. eller med bidrag av de fria sommarresorna får

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

135

vistas hos bekanta på landet under minst fyra veckor. Även i sistnämnda

fall torde ibland en viss betalning för barnet utgå. Vidare må erinras örn

s. k. sommarkonfirmander hos präster, inackordering av barn, som behöva

använda en del av sommaren till förkovran av kunskaperna, hos lärarefamiljer

m. m. Att i dylika fall föreskriva anmälningsplikt kan ju icke i

något avseende anses befogat. Och överhuvud bör undvikas, att bestämmelser

för barns korttidsvistelse bos andra göras så rigorösa, att svårigheter

uppstå för barnens placering i sådana tillfälliga hem, vilka törhända

gärna taga emot dem men onödigtvis irriteras av besväret med anmälningar

härom. Förbundet vill därför föreslå, att detta moment omarbetas, och att

bestämmelserna erhålla en mindre snäv karaktär. I de fall, då det gäller

hem, där barn för kortare tid mottagas huvudsakligen för undervisningsändamål,

borde vederbörande barnavårdsnämnd kunna medges rätt att bevilja

befrielse från anmälningsskyldigheten antingen för viss tid eller tills

vidare.

Västerbottens läns barnavårds förbund anser, att det givetvis vore ett önskemål,

att de hem, som avsåges i 59 §, komma under uppsikt men att med den

föreslagna formuleringen av lagtexten så många och stora grupper av hem

komme under bestämmelserna, att det icke torde bliva möjligt för barnavåidsnämnden

att upprätthålla kontroll.

Medicinalstyrelsen anser 59 § bliva alltför omfattande till sina verkningar

och uttalar, att man skulle kunna tänka sig att anmälan ej behövde ske

annat än då det gällde viss tid, t. ex. två månader.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet föreslår, att anmälningsskyldighet

skall föreligga endast om vistelsen är avsedd att fortfara minst

fyra veckor samt att barnavårdsnämnd bör i fråga om hem, där barn för

kortare tid, t. ex. några sommarveckor, mottagas huvudsakligen för undervisningsändamål,

kunna medgiva befrielse från anmälningsskyldighet, antingen

viss tid eller tills vidare.

Länsstyrelsen i Kristianstads län och skånska barnavårdsförbundet anse

anmälningsplikt böra föreligga endast beträffande yrkesmässig inackorderingsverksamhet.

Barnavårdsnämnden i Väddö socken uttalar, att 59 § borde innehålla bestämmelse

om att enskilt hem, som ämnade mottaga feriebarn till ett antal

av minst tre, skulle göra anmälan därom till barnavårdsnämnden minst 8

dagar före mottagandet. Nämndens förslag grundade sig på gjorda erfarenheter

vid den stora frekvens av feriebarn, som förekomme inom kommunen

under sommaren.

Kommitténs förslag örn särskild anmälningsplikt för det fall, att någon DeP?f^J^nU''

mot ersättning mottager barn i sitt hem, utan att barnet är att anse såsom

fosterbarn, för mer än åtta dagar, avser atl bereda barnavårdsnämnden

möjlighet att taga kännedom örn förhållandena i hemmet och förebygga

att barnet utsättes för vanvård eller skadliga miljöinflytelser. Barnavårdsnämnden

bar därvid möjlighet att med stöd av 49 § 2 mom. förklara barnet

för fosterbarn, varigenom hemmet automatiskt blir ställt under samma

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maurts proposition nr 227.

kontroll som fosterhem och möjlighet öppnas för nämnden att vid missförhållanden

ingripa på sätt stadgas örn dylika hem.

Otvivelaktigt förekommer det understundom, att i fall, som här avses,

sådana missförhållanden föreligga, att barnavårdsnämndens ingripande är

påkallat. Den föreslagna anmälningsplikten skulle giva barnavårdsnämnden

större möjligheter härtill. Då emellertid denna anmälningsplikt mången

gang torde framsta såsom betungande för den enskilde och även kommer

att medföra avsevärt ökat arbete för barnavårdsnämnderna, anser jag, att

man vid införandet av sådan skyldighet bör gå fram med försiktighet. Behovet

av kontroll på förevarande område föreligger främst beträffande yngre

barn. Med hänsyn härtill finner jag lämpligt att åtminstone tills vidare inskränka

anmälningsplikten till att avse barn under sju år. Härigenom tillmötesgår

man det av vissa kommittéledamöter och i åtskilliga yttranden uttalade

önskemålet om afl skolinackorderingar skola undantagas från anmälningsskyldigheten.

Beträffande de sistnämnda må framhållas, att tillsynen genom

skolmyndigheter och skolläkare erbjuder ett visst skydd mot missförhållanden.

Någon särskild bestämmelse beträffande feriebarn torde icke heller

bliva erforderlig. Anmälningsplikt torde icke böra föreligga i det fall, att

barnet mottages av förmyndare, som har vårdnaden örn barnet.

Den tid av åtta dagar, efter vilken anmälningsplikten enligt kommitténs

förslag skall inträda, synes vara alltför kort. Jag föreslår, att anmälningsskyldighet

endast skall föreligga, därest vården varat en månad, och att

anmälan skall fullgöras inom en vecka efter denna månads utgång. Har förbud

utfärdats för någon att mottaga fosterbarn, bör detta gälla även mottagande

av barn under de omständigheter, varom här är fråga, såvida barnavårdsnämnden

icke medgiver undantag.

Vid sidan av nu omförmälda anmälningsskyldighet torde det emellertid

vara lämp''igt att införa en allmän skyldighet att hos barnavårdsnämnden

göra anmälan om barn, som mottagits i annat enskilt hem än hos föräldrar

eller särskilt förordnad förmyndare, för det fall att vistelsen i hemmet

varat ett ar. Vistelsen har då erhållit sådan varaktighet, att det mången

gång kan ifrågasättas, örn barnet icke bör betraktas som fosterbarn, även om

det från början icke varit avsikten, att barnet skulle omhändertagas för

fostran. Barnavårdsnämnden synes därför böra erhålla kännedom örn dylika

fall och kan, örn så erfordras, efter att lia undersökt förhållandena, förklara,

att barnet är att anse såsom fosterbarn. Anmälningsskyldigheten torde höra

fullgöras inom en vecka efter årets utgång, därest barnet då icke uppnått

sexton års ålder.

I denna avdelning omförmäld anmälningsskyldighet torde böra föreligga,

även örn barnet mottagits före den nya lagstiftningens ikraftträdande. 1

det fall, att den föreslagna tiden av en månad, respektive ett år utgått före

denna tidpunkt, synes anmälningsskyldigheten dock icke behöva fullgöras

förrän en vecka efter ikraftträdandet, övergångsbestämmelse härom torde

böra införas.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

137

lil. Speciaiinotivering till författnings förslagen.

Socialvårdskommittén Ilar i sitt betänkande framlagt förslag dels, såsom

förut anmärkts, till lag angående ändring i vissa delar av barnavårdslagen,

dels ock till förordning om ändring i vissa delar av stadgan den 29 maj

1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem. Dessa förslag

ha blivit föremål för bearbetning inom socialdepartementet under hänsynstagande

bl. a. till de synpunkter, för vilka jag i det föregående gjort mig

till tolk. Därjämte har inom departementet utarbetats ett förslag till ändrad

lydelse av 32 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården. Beträffande de särskilda

bestämmelserna i departementsförslagen må ytterligare anföras följande.

A. Förslag tili lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr

361) om samhällets barnavård och ungdomsskvdd (barnavårdslag).

2 §•

I 2 § 1 mom. barnavårdslagen gives dels en allmän bestämmelse om

barnavårdsnämnds uppgifter i avseende å harna- och ungdomsvården inom

kommunen, dels ock vissa bestämmelser om särskilda åligganden för barnavårdsnämnd

i olika hänseenden, bl. a. skyldighet att enligt bestämmelserna i

7 kap. öva kontroll över fosterbarnsvården.

1 2 § 2 mom. stadgas i första stycket, att barnavårdsnämnden bör verka

för förbättrad harna- och ungdomsvård och i sådant syfte, i den män förhållandena

därtill föranleda, söka främja tillkomsten och utvecklingen av

barnhem och anstalter till stöd för hemuppfostran ävensom andra åtgärder

till barns och ungdoms välfärd. 1 andra stycket föreskrives, att barnavårdsnämnden

åligger att i den omfattning och ordning Konungen bestämmer

ombesörja att barn och ungdom, beträffande vilken uppkommit fråga örn

ingripande enligt barnavårdslagen, underkastas observation för att utröna

behovet av ingripande och de lämpliga formerna därtör.

Socialvårdskommitténs förslag innebär i fråga örn 1 mom. den ändringen,

att bland barnavårdsnämndens särskilda åligganden jämväl upptagits skyldighet

att övervaka de inom kommunen belägna barnavårdsanstalternas

verksamhet. I 2 mom. föreslås ingen annan ändring än att i första stycket

ordet barnhem ändras till barnavårdsanslalter.

Liksom socialvårdskommittén anser jag, att i 1 mom. av f ö re va ra ndcDepartemenUparagraf

bland barnavårdsnämndens åligganden bör upptagas skyldigheten

alt övervaka de inom kommunen förefintliga barnavårdsanstalternas verksamhet.

Lämpligen bör härvid direkt hänvisning göras till de paragrafer i

lagen, som behandla denna tillsyn, liksom även angivas, att Kungl. Maj:t

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kung!. Maj:ts proposition nr 227.

äger meddela Härmare föreskrifter i ämnet. Även beträffande barnavårdsnämnds

skyldighet att öva kontroll över fosterbarnsvården torde en hänvisning

till av Kungl. Majit meddelade föreskrifter böra intagas.

I 2 mom. första stycket skall enligt socialvårdskommitténs förslag uttrycket

barnhem utbytas mot uttrycket barnavårdsanstalter. Häremot är

intet att erinra, men därutöver torde det nu i bestämmelsen intagna uttrycket

»anstalter till stöd för hemuppfostran» böra utgå. En väsentlig del av dessa

torde nämligen utgöras av sådana anstalter, som enligt föreliggande förslag

benämnts anstalter för halvöppen barnavård och som ingå under begreppet

barnavårdsanstalter. I den mån andra anstalter ingå i begreppet »anstalt till

stöd för hemuppfostran», kunna de i fortsättningen anses omfattade av det

följande uttrycket »andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd». Däremot

torde uttrycket »anstalter till stöd för hemuppfostran» kunna bibehållas i 23

och 54 §§.

Av skäl, för vilka jag kommer att närmare redogöra under 18 §, anser

jag att andra stycket i 2 mom. bör upphävas.

I 14 § 1 mom. barnavårdslagen stadgas, att barnavårdsnämnden bör, där

omfattningen av dess verksamhet därtill giver anledning, indela kommunen

1 kretsar, var och en stående under närmaste uppsikt av ett kretsombud,

vartill må utses ledamot i nämnden eller annan lämplig person samt alt i

stället för eller jämte sådan kretsindelning nämnden äger vidtaga annan,

efter kommunens särskilda förhållanden lämpåd fördelning av arbetet. — I

2 mom. föreskrives, att barnavårdsnämnden jämväl för annat ändamål än

i 1 mom. sägs må till sitt biträde kalla därtill skickade män och kvinnor, alt

till sådant biträde även må anlitas härför lämpad förening eller stiftelse

samt att nämnden, där kommunen sådant medgivit, må uppdraga åt särskild

styrelse eller ock åt förening eller stiftelse att förvalta anstalt eller ombesörja

barns ^ackordering eller handhava viss annan barnavårdsnämndens

angelägenhet.

Socialvårds kommittén föreslår i syfte att effektivisera barnavårdsnämndernas

verksamhet såsom tillsynsorgan över barnavårdsanstalterna ett tilllägg

till 14 § 2 mom. barnavårdslagen, enligt vilket barnavårdsnämnd, där

ej särskilda omständigheter annat föranleda, skall utse en eller flera ledamöter

eller suppleanter att i egenskap av anstaltsdelegerade ögna särskild

uppmärksamhet åt de inom kommunen belägna barnavårdsanstalternas

verksamhet. Kommittén uttalar, att någon självständig beslutanderätt icke

borde tillkomma dessa delegerade. De skulle bringa gjorda iakttagelser till

nämndens kännedom med förslag till åtgärder. Örn dessa skulle beslut fattas

av nämnden. Där inom kommunen icke funnes barnavårdsanstalt, skulle

givetvis icke anstaltsdelegerade tillsättas.

I yttrandena har socialvårdskommitténs förslag på denna punkt icke

väckt annan erinran än att barnavårdsnämnden i Umeå ifrågasätter, om

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

139

icke till ledamöter i denna delegation även borde kunna kallas personer,

som inom den frivilliga barnavårdsverksamheten visat nit och lämplighet.

Emot socialvårdskommitléns förslag, att särskilda delegerade skola utsesoepartemenuav

barnavårdsnämnderna för tillsynen över barnavårdsanstalterna är intet

att i sak erinra. Dessa delegerade böra dock, liksom kretsombuden, kunna

utväljas även bland lämpliga personer utom barnavårdsnämnden. Någon

obligatorisk skyldighet att tillsätta särskilda anstaltsdelegerade synes icke

böra stadgas. Understundom torde det vara lämpligt att uppgifterna såsom

kretsombud och anstaltsdelegerad förenas hos en och samma person. Då

stadgandet i 14 § redan i sin nuvarande lydelse lämnar anvisning örn lämpligheten

av en arbetsfördelning av ifrågavarande slag, anser jag icke påkallat

att nu vidtaga någon komplettering av lagen i denna del.

17 §.

Anmälan till barnavårdsnämnden i fall, som i andra stycket av denna Departement»-

chefen.

paragraf avses, bör, såsom under avdelning I G framhållits, verkställas även

av sjuksköterska, som icke är anställd i statlig eller kommunal tjänst.

18 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om vad barnavårdsnämnderna

ha att iakttaga, då fråga uppkommer örn nämndens ingripande mot

visst barn.

I sitt förut omförmälda betänkande angående psykisk bärna- och ungdomsvård

— vilket huvudsakligen behandlar frågor, som upptagits i propositionen

nr 211 till 1945 års riksdag — har ungdomsvårdskommittén framställt

förslag om vissa ändringar i barnavårdslagen. Sålunda föreslår kommittén,

att den nuvarande bestämmelsen i 2 § 2 mom. andra stycket — enligt

vilken det åligger barnavårdsnämnden att i den omfattning och ordning

Konungen bestämmer ombesörja att barn eller ungdom, beträffande vilken

uppkommit fråga örn ingripande enligt denna lag, underkastas observation

för att utröna behovet av ingripande och de lämpliga formerna därför —

skall upphävas. I stället föreslås vissa ändringar i 18 §, varigenom där

givna bestämmelser örn inhämtande av yttrande från läkare utbyggas på

sådant sätt, att de erhålla ökad räckvidd. Sålunda skall enligt kommitténs

förslag i 18 § föreskrivas, att där anledning förekommer till antagande, att

missförhållande av beskaffenhet att synas påkalla nämndens ingripande är

beroende på eller förenat med kropps- eller sinnessjukdom, kroppslig eller

andlig svaghet eller ock annan av inre eller yttre orsaker betingad avvikelse

från normalt sinnestillstånd, läkares yttrande skall inhämtas till utrönande

av behovet av ingripande och de lämpliga formerna därför. Örn i det landstingsområde

kommunen tillhör eller den stad kommunen omfattar finnes

central för psykisk harna- och ungdomsvård enligt kungörelsen om stats
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

bidrag lill sådan verksamhet, skall, där ej nämnden för erhållande av yttrande

som här avses hänvänder sig till centralen, i läkarens ytirande angivas,

huruvida enligt hans mening dylik hänvändelse erfordras. Om läkare

funnit sådan åtgärd erforderlig, åligger det barnavårdsnämnden att hänvisa

fallet till centralen, samt att för undersökning eller observation inställa barnet

eller den person i åldern mellan aderton och tjuguett år, varom fråga

är, å centralen eller lämplig filialstation till densamma.

I motiveringen framhåller kommittén, efter att ha berört innehållet i 2 §

2 mom. andra stycket, att det förefölle, som om med stöd av detta stadgande

utfärdade bestämmelser örn observation till sin räckvidd måste bliva så

snävt begränsade, att de ur den psykiska bärna- och ungdomsvårdens synpunkt

sett skulle komma att te sig i viss mån otillräckliga. Stadgandet torde

få anses taga sikte på observation allenast i sådana fall, då barnavårdsnämnd

redan funnit anledning till ingripande föreligga eller redan ingripit

medelst omhändertagande enligt barnavårdslagen. Ungdomsvårdskommittén,

som lade huvudvikten vid förebyggande åtgärder, vore emellertid angelägen

att skapa vidgade möjligheter till allsidig undersökning i samtliga de fall,

då sådan ur den profylaktiska harna- och ungdomsvårdens synpunkt sett

kunde anses påkallad. Stadgandet talade vidare endast örn observation och

icke tillika om läkarundersökning av sådan beskaffenhet, att därvid kunde

fastslås, huruvida observation vore påkallad eller ej. Genom de av kommittén

föreslagna ändringarna skulle enligt kommitténs mening vinnas ej blott

en avsevärd praktisk förbättring av gällande bestämmelser på området utan

även en systematiskt lämpligare redigering av lagtexten.

Efter att i fortsättningen ha särskilt betonat, att enligt förevarande stadgande

läkares yttrande skall under i övrigt angivna förutsättningar inhämtas

ej blott då nämndens ingripande beslutats, utan även i fall, då sådant

beslut ej meddelats men nämndens ingripande syntes påkallat, anför

kommittén:

De omständigheter av ej rent tillfällig karaktär, som måste misstänkas

föreligga därest läkares yttrande skall inhämtas, ha alla avseende å det barn

eiler den persen i åldern mellan aderton och tjuguett år, som det i det föreliggande

fallet gäller. Här avses dels bestående sjukdomsförhållande i

kroppsligt eller själsligt hänseende, dels kroppslig eller andlig brist eller

svaghet (lyte, debilitet m. m.), dels ock avvikelser från normalt sinnestillstånd

(skygghet, trotsighet, lögnaktighet etc.), som icke äro så ailvariiga att

de kunna betecknas som sjukdomstillstånd. Avvikelser av sistnämnda slag

kunna sammanhänga med inre, arvsbiologiska faktorer eller bero på yttre

miljöförhållanden. Kombinationer av orsaksförhållandena förekomma givetvis.

Vanart har ej särskilt nämnts som förutsättning för inhämtande av

läkares yttrande, detta dels av den anledningen att sådant missförhållande

i de åldrar som här avses städse påkallar barnavårdsnämnds ingripande,

dels ock därför att manifesterad vanart, med kommitténs syn på saken,

under aila förhållanden måste anses vara beroende på eller förenad med en

viss avvikelse från normalt sinnestillstånd hos den vanartige. Därest den av

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

141

kommittén föreslagna lagändringen genomföres, kommer detta sålunda, enligt

kommitténs mening, utan vidare att medföra skyldighet för barnavårdsnämnderna

att inhämta läkares yttrande i samtliga de vanartsfall, varmed

nämnderna få att göra.

Den obligatoriska läkarundersökningen syftar täll ett utrönande av, huruvida

i ett givet fall behov av barnavårdsnämndens ingripande föreligger, och

i sådan händelse vilka former detta ingripande lämpligen bör taga. Läkarens

yttrande skall därför, i den mån detta är möjligt, giva uttryck åt hans

uppfattning i berörda hänseenden. I åtskilliga fall torde omständigheterna

komma att visa sig vara sådana, att läkaren icke utan vidare för sin del kan

fatta ståndpunkt i de frågor, varom han har att yttra sig. Detta kan bero på

fallens komplicerade natur eller på den tidsutdräkt, som är förenad med

den erfordeniga undersökningen, i dylik händelse bör, där central för psykisk

bärna- och ungdomsvård finnes anordnad enligt kungörelsen örn statsbidrag

till sådan verksamhet samt vederbörande nämnd ej redan från början

för erhållande av yttrande hänvänt sig till denna central, fallet för erforderlig

utredning hänvisas till centralen. Vederbörande läkare skall då i sitt

yttrande angiva, att han finner sådan hänvisning erforderlig. Har yttrande

av sådan innebörd avgivits, åligger det barnavårdsnämnden att anmäla

fallet till centralen och att inställa barnet eller vederbörande person i åldern

mellan aderton och tjuguett år å ceniralen eller, om detta är förenat med

mindre omgång, å filialstation som lyder under centralen. Finnes icke central

inom landstingsområdet eller staden, har barnavårdsnämnd att i förekommande

fall, med utnyttjande av givna möjligheter, från skicklig och för

ändamålet lämpad läkare inhämta så fylligt yttrande som står att erhålla.

Självfallet är att barnavårdsnämnd vid förefallande behov kan, som redan

antytts, vända sig till central av ifrågavarande slag utan att inhämta förhandsyttrande

av läkare. Mången gång torde ett sådant förfarande komma

att framstå som praktiskt och lämpligt.

Sedan central i förekommande fall avgivit yttrande, har barnavårdsnämnd

att i vanlig ordning, under hänsynstagande till samtliga på fallets bedömande

inverkande omständigheter, fatta beslut rörande åtgärder som kunna

finnas påkallade.

Ungdomsvårdskommitténs förslag på denna punkt har blivit föremål för

uppmärksamhet i några av de över ungdomsvårdskommitténs betänkande

avgivna yttrandena. Medicinalstyrelsen tillstyrker förslaget, likaså svenska

läkarsällskapet, som emellertid anser skyldigheten att inhämta läkares yttrande

böra omfatta även sådana fall, där missförhållandena kunna antas bero

på sjukliga tillstånd hos barnets föräldrar eller hos andra i barnets närmaste

omgivning. Denna läkarsällskapets ståndpunkt delas av Överståthållarämbetet

och Stockholms stads barnavårdsnämnd. — Däremot uttala några

barnavårdsnämnder tveksamhet i fråga örn förslaget i vad del medförde att

inhämtande av läkares yttrande bleve obligatoriskt i vanartsfall. Barnavårdsnämnden

i Norrköping framhåller därvid, att i vissa lall inhämtande

av läkarutlåtande icke vore erforderligt och alt barnavårdsnämndernas fria

och under ansvar utövade rätt all avgöra, huruvida läkares yttrande behövde

inhämtas, icke borde borttagas. Barnavårdsnämnderna i Borås och

Solna hysa farhågor, all genom införande av så stränga bestämmelser som

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

de föreslagna, rådgivningscentralerna inom kort komme att belastas med en

orimligt stor arbetsbörda, vilket ej kunde verka befrämjande på behandlingen

av de ärenden, som verkligen tarvade mer ingående undersökning.

DePéh%faTU'' UHgdomsvårdskommitténs förslag att upphäva 2 § 2 mom. andra stycket

och i stället i 18 § införa en utförligare bestämmelse om skyldighet för

barnavårdsnämnd att, där sådant av omständigheterna påkallas, låta verkställa

utredning ur medicinsk och psykiatrisk synpunkt, synes i princip riktigt

i såväl materiellt som systematiskt hänseende. Bestämmelsen synes dock

i ungdomsvårdskommitténs förslag ha erhållit en något för stor räckvidd.

Sålunda synes det knappast påkallat att föreskriva obligatorisk läkarundersökning,

förutom vid fall av sjukdom eller kroppslig eller andlig brist eller

svaghet, jämväl vid de fall, då missförhållande är beroende av annan av

inre eller yttre orsaker betingad avvikelse från normalt sinnestillstånd. 1

förbigående vill jag i detta sammanhang uttala, att jag icke kan dela ungdomsvårdskommitténs

uppfattning att vanart — åtminstone i den mening

detta ord användes i vanligt språkbruk — alltid skulle innebära en avvikelse

från normalt sinnestillstånd. Såsom från ett par håll påyrkats, synes läkarutlåtande

böra inhämtas jämväl då missförhållande beror på förekomsten

i hemmet av sjukdom hos annan än barnet.

20 §.

Dev<ehefennts'' ändringarna i denna paragraf äro föranledda av förslaget om inrättande

av särskilda barnavårdsassistenttjänster.

21 §.

DePcM''en''lts~ * enlighet med socialvårdskommitténs förslag har i paragrafen införts

särskild bestämmelse örn att barnavårdsanstalterna skola stå under socialstyrelsens

tillsyn. Beträffande motiveringen härtill hänvisas till vad som

anförts i avdelning I G.

33 §.

I 33 § barnavårdslagen stadgas, att om avgörande ej omedelbart kan träffas

rörande den för omhändertaget barn lämpligaste vårdformen, barnet bör,

där så kan ske, tills vidare intagas i upptagningshem. Om sådant hem ej

finnes att tillgå, må barnet för tillfället intagas i anstalt, som omförmäles i

31 § lagen om fattigvården. Har barn som fyllt två år intagits i dylik anstalt,

skall åtgärd ofördröjligen vidtagas för beredande av vård åt barnet

annorstädes.

Socialvårdskommittén anser paragrafen böra tydligare giva uttryck åt

upptagningshemmens funktion av observationsanstalt och föreslår fördenskull

ändring av paragrafens lydelse. Omhändertaget barn skall sålunda

enligt kommitténs förslag, där ej tillfredsställande observation av detsamma

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

148

kommer till stånd i annan ordning, för sådant ändamål intagas å upptagningshem,

och detta bör, där särskilda omständigheter ej annat föranleda,

även ske om av annan anledning avgörande ej omedelbart kan träffas rörande

den för omhändertaget barn lämpligaste vårdformen.

I sammanhang härmed betonar kommittén, att användandet av ålderdomshem

och liknande anstalter såsom upptagningshem borde såvitt möjligt

inskränkas. Fördenskull föreslår kommittén sådan ändring av förevarande

paragraf, att intagning av omhändertaget barn i anstalt, som omförmäles i

31 § lagen om fattigvården, må äga rum allenast då plats å upptagningshem

inom länet ej omedelbart står till buds samt att barnet ej må utan medgivande

av barnavårdsassistenten i länet kvarstanna å anstalt, som nyss

sagts, längre än en månad.

Vad kommittén föreslagit i syfte att inskränka användande av ålderdom.s-D(?i>Grtei)M2«t*- hem och liknande anstalter såsom upptagningshem synes väl motiverat. Beslut,

varigenom längre vårdtid å dylik anstalt än en månad medgives, synes

dock böra meddelas icke av barnavårdsassistenten utan av länsstyrelsen.

I övrigt synes paragrafen kunna bibehållas vid sin nuvarande lydelse.

34 §.

Förevarande paragraf, som innehåller bestämmelser örn behandlingen av

sådana omhändertagna barn, vilka icke äro vanartade, stadgar i 1 mom.

dels i första stycket, att omhändertaget barn, som icke är vanartat, bör, där

ej särskilda omständigheter annat föranleda, utackorderas i ett för ändamålet

lämpat enskilt hem, dels i andra stycket bl. a., att om utackordering

bör upprättas skriftligt kontrakt, i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättigheter

angivas. 2 morn., som handlar om utackordering av barn i barnhem,

innehåller i andra stycket en bestämmelse, att barn under två år må, där

lämpligt barnhem ej finnes att tillgå, för vård intagas i anstalt, som omförmäles

i 31 § i lagen örn fattigvården. I 3 mom. slutligen stadgas i första

stycket, att nämnden skall övervaka, att den, som mottagit barn till vård.

fullgör sina skyldigheter, samt att nämnden även hör med uppmärksamhet

följa barnets utveckling. 1 andra stycket av samma moment föreskrives, att

örn barnet överlämnats till enskilt hem eller barnhem inom annan kommun,

anmälan härom ofördröjligen skall göras hos barnavårdsnämnden därstädes.

Socialvårdskommittén föreslår beträffande 1 mom. dels att föreskrifterna

örn utackordering av harn i första stycket förstärkas på sådant sätt, att utackordering

av omhändertaget barn skall ske, där ej särskilda omständigheter

annat föranleda, dels ock att i andra stycket uttrycket »upprättas

skriftligt kontrakt» utbytes mot »träffas skriftligt avtal». Kommittén föreslår

vidare, att 2 moni. andra stycket helt skall utgå. Slutligen anser kommittén,

alt i 3 mom. dels i första stycket bestämmelse bör införas örn .skyldighet

för barnavårdsnämnd all verka för all utackorderat barn erhåller

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Majlis proposition nr 227.

Departements
chefen.

Departements
chefen
-

Departements
chefen
-

den utbildning, som med hänsyn till barnets anlag och övriga omständigheter

finnes erforderlig, dels ock stadgandet i andra stycket om anmälningsplikt

för barnavårdsnämnd, som överlämnat omhändertaget barn till hem i

annan kommun bör inskränkas till att avse utplacering av barnhem.

Beträffande tillägget till 3 mom. första stycket anför kommittén, att det

icke i och för sig vore någon ny förpliktelse, som härigenom ålades barnavårdsnämnden.

Densamma kunde sägas omfattas av den allmänna föreskriften

i 32 § barnavårdsiagen, enligt vilken av barnavårdsnämnd omhändertagen

skall erhålla sådan uppfostran, som är ägnad att göra honom till

en duglig samhällsmedlem. Det funnes enligt kommitténs mening ali anledning

att starkare än hittills betona barnavårdsnämndernas förpliktelse i

detta hänseende.

■ Mot de av social vårdskommittén föreslagna ändringarna i denna paragraf

synes ingen annan erinran vara att göra, än att ändringen i 1 mom. andra

stycket knappast torde vara erforderlig. Den avstyrkes därför. Upphävandet

av 2 mom. andra stycket sammanhänger med den förändrade lydelse

33 § erhållit i motsvarande hänseende. Vad ändringen i 3 mom. andra stycket

angår må påpekas, att motsvarande anmälningsskyldighet beträffande

barn, som utom kommun utackorderats i enskilt hem, enligt förslaget skall

ingå i 60 § 1 mom.

39 §.

Beträffande denna paragraf kan i huvudsak hänvisas till vad som anförts

i avdelning I C. Vissa skiljaktigheter mellan departementsförslaget och kommitténs

förslag, av huvudsakligen redaktionell natur, må ytterligare här anmärkas.

1 2 mom. bör tydligare än i kommitténs förslag komma till uttryck, att

de här uppräknade olika grupperna och typerna av barnavårdsanstalter endast

äro exempel och att jämväl andra typer kunna tänkas, å vilka hithörande

bestämmelser i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse.

Definitionen på barnkoloni i socialvårdskommitténs förslag synes även

böra något jämkas. En bättre avgränsning av begreppet torde erhållas genom

angivande av att anstalten skall vara verksam endast under en viss

begränsad del av året. Lämpligen bör även i definitionen en antydan göras

om den vanligaste formen av barnkoloni, nämligen sommarkolonien.

Bestämmelsen i 3 mom. i kommitténs förslag om rätt för Kungl. Maj:t

att utfärda närmare föreskrifter angående barnavårdsanstalternas verksamhet,

har överflyttats till en särskild paragraf, benämnd 42 b §.

40 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i avdelning I D

varvid dock bör tilläggas, att i 80 a § föreslås en allmän bestämmelse örn att vad

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

145

j lagen stadgas om landsting och landstingsområde äger motsvarande tillämpning

å stad som icke deltager i landsting. Härutöver må anmärkas, att 40 §

barnavårdslagen i dess nuvarande lydelse innehåller bestämmelse om att över

dem, som intagas i barnhem, skall föras förteckning enligt fastställt formulär.

! socialvårdskommitténs förslag har denna bestämmelse uteslutits ur lagen

för att i stället upptagas i den av kommittén föreslagna stadgan angående

barnavårdsanstalter. Häremot synes intet vara alt erinra.

41 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i avdelning I E Dep“jj^fnt>''

Tilläggas må, att jag i likhet med socialvårdskommittén anser, att den nu i

41 § 1 mom. barnavårdslagen förekommande bestämmelsen, att det ankommer

på länsstyrelsen att avgöra, huruvida vid fattigvårdsanstalt inrättad

särskild avdelning för barn må kunna godkännas som barnhem, bör utgå.

önskligt är, att fattigvårds- och barnavårdsanstalter hållas skilda. Där det

undantagsvis anses nödvändigt, att sådan avdelning som nyss sagts inrättas,

kan prövning av dess egenskap av barnhem ske med stöd av bär i övrigt

givna bestämmelser, utan att särskilt stadgande därom behöver finnas.

41 a §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i avdelning I F.Departementschefen
42

och 42 a §§.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas i första hand till vad som anförts i

avdelning I G. Beträffande 42 § må dock därutöver följande anföras.

I 53 § bamavårdslagen finnes i andra stycket en allmän bestämmelse örn

att barnavårdsnämnd har att, i den mån så prövas skäligt, låta verkställa

undersökning av förhållandena i fosterhem och barnhem.

I 58 § barnavårdslagen stadgas, att om barnavårdsnämnden finner, att

barn, som överlämnats till fosterhem inom kommunen av barnavårdsnämnden

i annan kommun, ej erhåller tillfredsställande vård och uppfostran eller

att det genom vanart utövar menlig inverkan på andra barn, underrättelse

härom skall ofördröjligen meddelas den nämnd, som överlämnat barnet till

fosterhemmet, samt att, örn sådan underrättelse icke leder till åsyftad verkan,

hama vårdsnämnden må antingen själv vidtaga åtgärd, som för varje fall är

i bamavårdslagen stadgad, eller ock örn förhållandet göra anmälan hos länsstyrelsen

för den åtgärd, som ankommer på denna myndighet. Bestämmelserna

i fråga äga jämlikt 59 § 3 mom. motsvarande tillämpning beträffande

barnhem.

Socialvårdskommittén har icke upptagit nu omförmälda .stadgande!! bland

de bestämmelser, som skola gälla barnavårdsanstalter.

Motsvarighet till ifrågavarande stadganden, vilka synas vara av betydelse,Departementsde

i 53 § upptagna för barnavårdsanstalter i allmänhet och de i 58 § upp- chefen

llilläng till riksdagens protokoll 1945. 1 samt. Nr 227. 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Departements
chefen
-

tågna för barnhemmen, bör lämpligen införas i 1 mom. av förevarande

paragraf.

42 b §.

Liksom socialvårdskommittén anser jag Kungl. Majit böra ha befogenhet

att utfärda närmare föreskrifter rörande tillämpningen av bamavårdslagens

bestämmelser örn barnavårdsanstalter. Då föreskrifter härom lämpligen böra

sättas sist i den del av lagen, som handlar örn dylika anstalter, har i departementsförslaget

en särskild paragraf införts för detta ändamål.

49 och 50 §§.

DePchejen''te~ Beträffande dessa paragrafer kan i huvudsak hänvisas till vad som anförts

i avdelning II B.

I 50 § föreskrives för närvarande bl. a., att bestämmelserna i 7 kap. bamavårdslagen

ej äga tillämpning å elev i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt

eller å barn, som är intaget i anstalt för abnorma eller vanföra. Om

nu i 49 § stadgas, att endast barn, vilka fostras i enskilda hem, skola anses

såsom fosterbarn, kan uppenbarligen nyssnämnda stadgande i 50 § utgå. I

50 § kommer därefter endast att stadgas, att bestämmelserna i 7 kap. icke

äga tillämpning å barn, vilket omhändertagits av barnavårdsnämnd och

vistas inom den kommun, som utgör nämndens verksamhetsområde.

Departements
chefen
-

51, 51 a och 52 §§.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till vad som anförts i avdelning II C.

53 §.

■ Denna paragraf motsvarar 52 § gällande barnavårdslag. I departementsförslaget

ha i huvudsaklig överensstämmelse med socialvårdskommitténs förslag

vissa jämkningar av den nuvarande ordalydelsen gjorts i syfte att starkare

betona barnavårdsnämndernas tillsynsskyldighet. Därjämte har på sätt kommittén

ifrågasatt i momentet införts ett tillägg av innebörd, att nämnden skall

verka för att fosterbarn erhåller den utbildning, som med hänsyn till barnets

anlag och övriga omständigheter finnes lämplig. (Jmfr 34 § 3 mom.) SluL

ligen har bibehållits den nu i 53 § andra stycket upptagna allmänna bestämmelsen

om att barnavårdsnämnden har att, i den mån så finnes påkallat,

låta verkställa undersökning av förhållandena i fosterhem och barnhem.

Departementschefen
-

55 §.

I förevarande paragraf motsvarar 1 mom. 55 § i den nuvarande lagen

och överensstämmer i stort sett med denna. Andra stycket i 55 § i dess nuvarande

lydelse — enligt vilken barnavårdsnämnden i allmänhet bör ingripa i

fall, då fosterbarn, vilket mottagits i fosterhem, icke uppnått ett års ålder

och barnafostraren redan för vård omhänderhar två sådana fosterbarn —»

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

147

kan dock helt utgå, då enligt departementsförslaget mottagande av fosterbarn

under ett år skall vara underkastat tillståndsprövning.

2 mom. motsvarar helt 56 § 1 mom. första stycket barnavårdslagen i dess

nu gällande lydelse.

56 §.

Den i förevarande paragraf ifrågasatta ändringen är betingad av vad somDepartemenuföreslagits

beträffande 51 §. (Jmfr avdelning II C.)

57 §.

Denna paragrafs 1 och 2 mom. motsvara 56 § 2 och 3 mom. gällande lag.

I sistnämnda moment har en mindre ändring vidtagits.

58 a §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i avdelning II B.

59 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i avdelning II F.

60 §.

Beträffande innehållet av de i förevarande paragraf givna bestämmelserna

kan hänvisas till förut lämnad redogörelse (sid. 19 och 106).

Socialvårdskommittén säger sig ha funnit erforderligt att företaga en omprövning

av de i denna paragraf nu meddelade bestämmelserna angående

befrielse från tillämpningen av stadgandena beträffande kontroll över fosterbarnsvården.

Kommittén anför härom:

Den i 60 § 1 mom. barnavårdslagen omförmälda dispensmöjligheten motiverades

på sin tid därmed, att storstädernas väl utvecklade utackorderingsverksamhet

på landet skulle komma att på det allvarligaste äventyras, därest

ej möjlighet funnes till dispens från den lokala myndighetens tillsyn; till stöd

härför åberopades den i landskommunerna ofta förekommande oviljan mot

storstädernas utackorderingsverksamhet. En dylik dispensmöjlighet fanns

också enligt den före 1924 års barnavårdslag gällande lagstiftningen. Därest

motsvarande dispensmöjlighet skulle föreligga efter genomförandet av de

utav kommittén förordade ändrade reglerna i fråga örn koncession och förhandsanmälan,

skulle följden bliva, dels att storstädernas barnavårdsnämnder

skulle kunna befrias från skyldigheten att tillse, att vederbörlig ansökan

om tillstånd att mottaga fosterbarn i späd ålder gjordes, ävensom från skyldigheten

att själva ingiva anmälan till de lokala barnavårdsnämnderna örn

ifrågasatt överlämnande av barn över spädbarnsåldern till fosterhem i annan

kommun, och dels alt ifrågavarande fosterbarn icke skulle vara föremål för

någon efterföljande tillsyn från de lokala barnavårdsnämndernas sida. Dessa

skulle över huvud taget icke erhålla någon officiell kännedom om sådana

inom kommunen varande fosterbarn, vilka överlämnats lill fosterhem av

barnavårdsnämnd, sorn erhållit dispens. I och för sig kunna enligt kommitténs

mening åtskilliga erinringar framställas mot en dylik begränsning av

den lokala barnavårdsnämndens ansvar för fosterbarnsvården inom kommunen.

Då emellertid farhågorna för att ett borttagande av dispensmöjligheten

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

skulle äventyra storstädernas utackorderingsverksamliet på landsbygden icke

torde sakna grund, har kommittén icke ansett sig böra förorda ett upphävande

av denna möjlighet. Att låta densamma bestå i samma utsträckning

som hittills finner kommittén dock icke lämpligt. I första hand synes det

vara ett berättigat önskemål, att den lokala barnavårdsnämnden åtminstone

erhåller underrättelse örn sådan utackordering, som här avses. Vad därefter

angår de »fullt betryggande anordningar», vilka omförmälas i 60 § 1 mom.

barnavårdslagen, så må erinras örn att dessa i de två fall, då dispens beviljats,

icke äro identiska till sin utformning. Stockholms stads barnavårdsnämnd

anlitar för tillsynens utövande lokala biträden, s. k. lokalombud,

vilka dessutom medverka vid fosterhemsförmedling. Därjämte utövas inspektion

av nämndens barnavårdsinspektörer. Barnavårdsnämnden i Malmö

anlitar endast kringresande inspektörer. Kommittén finner det för sin del

önskvärt, att den barnavårdsnämnd, som erhållit befrielse enligt 60 § 1 mom.

barnavårdslagen, städse har en lokal representant, som kan mera kontinuerligt

än som är möjligt genom inspektioner av kringresande inspektörer följa

förhållandena i fosterhemmet och med råd och dåd bistå fosterbarn och

barnafostrare. Att ett dylikt lokalt ombud finnes, torde för övrigt vara en

förutsättning för att hembesök skola kunna verkställas i den omfattning, som

kommittén enligt vad nedan anföres förutsätter böra ske. Att varje ombuds

verksamhetsområde omfattar allenast en kommun synes icke vara erforderligt,

men områdena böra å andra sidan icke vara alltför stora.

De lokalombud, som anlitas av Stockholms stads barnavårdsnämnd, äro

ofta ledamöter i den lokala barnavårdsnämnden. För erhållande av dispens

är det dock icke någon ovillkorlig förutsättning, att så är tället, eller att

barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet är beläget, beredes

tillfälle yttra sig, då lokalombud skall utses. Då lokalombudet i realiteten

kommer att övertaga ansvaret för en fosterbarnskontroll, som eljest skolat

åvila den lokala barnavårdsnämnden, synes det lämpligt, att denna på ett

eller annat sätt medverkar vid valet av ombud. Kommittén har för sin del

kommit till uppfattningen, att såsom lokalombud icke bör anlitas annan än

den, vars lämplighet vitsordats av den kommunala barnavårdsnämnden.

I den mån ovan angivna riktlinjer för beviljandet av dispens enligt 60 §

1 morn. barnavårdslagen vinna statsmakternas godkännande, torde det vara

till fyllest, att villkor i nyss angivna hänseenden i varje särskilt fall fogas

vid Kungl. Maj:ts beslut örn medgivande; uttryckliga lagstadganden i ämnet

äro således enligt kommitténs mening obehövliga.

Nu gällande bestämmelser angående förutsättningarna för dispens beträffande

barnavårdsanstalt, som är försedd med av Konungen fastställt reglemente,

synas böra kvarstå oförändrade. Någon anledning att borttaga den

dispensmöjlighet för fosterhem som regleras i 60 § 4 morn. bamavårdslagen

torde ej föreligga; kommittén har dock ansett, att bamavårdsnämden jämväl

i dessa fall bör erhålla kännedom örn mottagandet av fosterbarn. I

I yttranden över socialvårdskommitténs förslag förorda statens fattigvårds-

och barnavårdskonsulent i sjätte distriktet samt Värmlands läns fattigvårds-

och barnavårdsförhund upphävande av undantagsbestämmelsen i

60 § 1 morn., varigenom linjerna skulle bliva mera klara och enhetliga och

eventuella missförstånd från vistelsekommunernas sida skulle kunna undvikas.

Barnavårdsnämnden i Nässjö socken ifrågasätter lämpligheten av att

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 227.

149

nämnderna skulle äga möjlighet att medgiva somliga fosterhem befrielse från

bestämmelserna om fosterbarnsvården samt framhåller, alt därigenom irritation

lätt skulle skapas hos de fosterhem, som icke erhölle sådan befrielse.

Nämndernas många gånger grannlaga inspektionsplikt hade ett starkt stöd

däri, att den gällde alla fosterhem utan hänsyn till person.

Liksom socialvårdskommittén finner jag möjlighet alltjämt böra linnas attDep£{Jfe<J£Jnt*"

medgiva undantag från bestämmelserna om fosterbarnsvården. Den i 2 mom.

avsedda dispensmöjligheten för barnavårdsanstalt med av Konungen fastställt

reglemente torde dock numera vara obehövlig. Då vad kommittén

i övrigt föreslagit synes lämpligt, tillstyrker jag förslaget i denna del allenast

med vissa jämkningar av redaktionell natur. Ej heller finner jag anledning

till erinran mot vad kommittén anfört beträffande tillämpningen av bestämmelsen

i 1 mom.

60 a §.

Av vad jag förut anfört torde framgå, att jag anser Kungl. Maj :t böra ägaDe^^n°- rätt att utfärda närmare föreskrifter rörande tillämpningen av bestämmelserna

om fosterbarnsvården, närmast i form av en stadga angående fosterbamsvård

och fosterbamskontroll. Särskild bestämmelse härom synes böra

införas såsom sista paragraf i 7 kap.

73 §.

De föreslagna nya bestämmelserna beträffande bamavårdsanstalterna ochDeP£j^''££"ts"

fosterbarnsvården tarva vissa kompletteringar i förevarande paragraf, som

innehåller vissa straffbestämmelser. Ändringarna kunna sägas i sak överensstämma

med soci a 1 vå nisk örn mi t téll s förslag.

Bestämmelserna i 41 a § torde icke erfordra straffsanktion.

80 §.

Såsom socialvårdskommittén föreslagit, synes den i denna paragraf in-Dep^^^*t*''

tagna föreskriften örn skyldighet för barnavårdsnämnd att till provinsialläkaren

eller extra provinsialläkaren insända förteckning å samtliga under

nämndens tillsyn stående barn, som vårdas i fosterhem och barnhem inom

kommunen, böra utsträckas till att gälla insändande av dylik förteckning

jämväl till bamavårdsassistenten.

85 § 3 morn., 86 §.

Enligt vad jag i del föregående föreslagit skall socialstyrelsen äga med-Dep%£ee££nta~

dela beslut angående dels godkännande eller tillstånd i vissa fall till anordnande

av barnhem och till vidtagande av särskilda åtgärder beträttande

sådant hem, dels ock om återkallande av sådant tillstånd ävensom örn

meddelande av förbud för visst barnhem att vidare mottaga barn. över

dylika beslut böra besvär kunna anföras i samma ordning, som eljest gäller

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Socialstyrelsens beslut om återkallande av tillstånd till barnhem och örn

förbud mot mottagande av barn i dylikt hem torde böra gå i verkställighet

utan hinder av förd klagan. Stadgande härom synes böra införas i 86 §.

Ikraftträdande. Övergångsbestämmelser.

Dep<chefennts~ Socialvårdskommittén föreslår, att lagändringarna skola träda i kraft den

1 juli 1945. Då emellertid med detta förslag tiden mellan beslutet örn lagändringarnas

antagande och lagens ikraftträdande skulle bliva alltför kort,

synes det lämpligare, att de nya bestämmelserna gälla från och med den l

januari 1946. Av skäl, som närmare berörts i avdelning I D böra dock planerna

för barnhemsvårdens ordnande i de särskilda landstingsområdena och

städerna lämpligen bliva föremål för behandling vid landstingsmötena hösten

1945, så att planerna föreligga färdiga vid tidpunkten för lagens ikraftträdande.

Förslag till planer synes böra avlämnas till socialstyrelsen före den l

oktober 1945.

I fråga om övergångsbestämmelserna hänvisas till vad som anförts i avdelningarna

I E, II C och II F.

B. Förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § lagen den 14 juni

1918 (nr 422) om fattigvården.

1 32 § sista stycket lagen örn fattigvården stadgas, att minderårig över

två år icke må annat än tillfälligtvis och till dess annan anordning hunnit

träffas intagas å fattigvårdsanstalt där ej en från den övriga anstalten skild

avdelning för barns omhändertagande och vårdande inrättats.

°CPch«/e5riti På grund av de ändringar, som i det föregående föreslagits beträffande

33 och 34 §§ barnavårdslagen, torde förevarande paragraf i fattigvårdslagen

böra ändras på sådant sätt, att bestämmelsen avser även barn under

två år. För att barn skall få intagas i sådan särskild avdelning, som omförmäles

i paragrafen, bör erfordras, att avdelningen blivit godkänd såsom

barnhem jämlikt bestämmelserna i 41 § barnavårdslagen.

C. Förordning örn ändring i vissa delar av stadgan den 29 maj

1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem.

Enligt ifrågavarande stadga skall med förlossningshem förstås anstalt eller

hem för beredande av sluten vård i samband med barnsbörd. Enskilt förlossningshem

får ej drivas utan tillstånd av medicinalstyrelsen. I medicinskthygieniskt

hänseende äro hemmen underkastade inspektion av medicinalstyrelsen.

I andra hänseenden utövas tillsyn över hemmen under inseende av

statens inspektör för fattigvård och barnavård utav statens fattigvårds- och

barnavårdskonsulenter samt barnavårdsnämnderna ävensom, där så finnes

erforderligt, av särskilt tillkallade personer (sociala experter). Dylika experter

lia dock icke förordnats för tiden efter den 1 juli 1938.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

151

Socialvårdskommittén anför härom:

Ehuru förlossningsvård icke meddelas å de egentliga mödrahemmen, äro

de till följd av bestämmelserna i nyssnämnda stadga i regel att anse som icke

blott barnhem utan även förlossningshem, då de ju bereda sluten vård »i samband

med barnsbörd». Flertalet mödrahem torde därför ha koncession som

både förlossningshem och barnhem. Ä andra sidan finnas vissa förlossningshem,

vilka berecia vård åt mor och barn under längre tid. än som är pakallad

av själva förlossningen och eftervården, och som således i realiteten fylla

samma funktion som mödrahemmen men utan att vara underkastade de särskilda

bestämmelser, som gälla för barnhem.

Dylika förlossningshem representera enligt kommitténs mening en icke

önskvärd typ av institutioner. Att utfärda ett generellt förbud för förlossningshemmen

att längre än under viss angiven tid varda moder och barn kan

näppeligen komma i fråga, ej heller att låta samtliga förlossningshem tillika

vara underkastade de bestämmelser, som äga tillämpning med avseende å

barnavårdsanstalter och närmast då mödrahem. Det möter också stora svårigheter

att i författningsmässig ordning verkställa en gränsdragning mellan

så att säga renodlade förlossningshem och sådana förlossningshem, vilka på

grund därav att de pläga bereda mödrarna och deras barn en långvarigare

vård än som är påkallad av själva förlossningen och eftervården tillika böra

anses som mödrahem. Avgörande för denna gränsdragning är framför allt

den omfattning, vari sådan vård beredes, och den omständigheten att så sker

i enstaka undantagsfall på grund av särskilda förhållanden bör icke i och

för sig leda till att vederbörande förlossningshem är att jämställa med ett

mödrahem. För att eventuella försök att medvetet kringgå de i barnavårdslagstiftningen

meddelade bestämmelserna i möjligaste mån skola kunna förebyggas

är det tydligen önskvärt, att barnavårdsmyndigheterna erhålla kännedom

om sådana fall, där mödrarna kvarstanna å förlossningshem, vilka

ej. tillika erhållit koncession som mödrahem, längre än som är betingat av

själva förlossningsvården: härigenom skulle nämnda myndigheter bliva i tillfälle

att pröva, huruvida med hänsyn till hemmets praxis åtgärder borde vidtagas

för att framtvinga koncessionsansökan enligt barnavårdslagen eller för

att förhindra hemmets användande för långvarigare vård. Den inspektionsverksamhet

för vissa barnavårdsorgan, som är förutsatt i stadgan angående

enskilda sjukhem och förlossningshem, erbjuder enligt kommitténs mening

icke tillräckliga garantier för att nämnda organ skola få kännedom om ifrågavarande

fall i erforderlig utsträckning. Kommittén föreslår därför, att viss

anmälningsskyldighet införes för föreståndare för förlossningshem, som ej

tillika erhållit koncession som mödrahem, i förhållande till tillsynsorgan på

barnavårdens område. Enligt av kommittén upprättat förslag till ändring i

vissa delar av nyssnämnda stadga skall till 7 § i denna fogas ett nytt moment,

3 morn., innehållande föreskrift, att föreståndare, sorn nyss nämnts, sedan å

hemmet intagen kvinna vårdats där under sammanlagt tre veckor efter förlossningen,

skall göra anmälan härom hos länets barnavårdsassistent inom en

vecka efter utgången av nämnda lid. Sådan anmälan skall innehålla uppgift

örn kvinnans namn, ålder, civilstånd och adress ävensom angående tidpunkten

för förlossningen. Härigenom beredes barnavårdsassistenten möjlighet att

följa eventuella förändringar i hemmets karaktär och kan, i den mån så befinnes

påkallat, erinra vederbörande örn skyldigheten att för ett hein av

mod nibelius ari söka koncession hos socialstyrelsen, eventuellt hos socialstyrelsen

ifrågasätta laga åtgärder mot hemmet.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Kommittén föreslår därjämte, att 7 § 1 morn. i stadgan skall ändras på

sådant sätt, att den sociala tillsynen över enskilda förlossningshem skall under

socialstyrelsens inseende utövas av förutom statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent,

barnavårdsnämnderna och särskilt tillkallade personer —

jämväl av länets barnavårdsassistenter.

Ifrågavarande spörsmål har berörts endast i ett par yttranden. Medicinalstyrelsen

uttalar, att kommitténs förslag på denna punkt borde genomföras.

Samtidigt framhåller emellertid styrelsen, att det icke så sällan torde hända,

att modem lämnade sitt barn på hemmet. Detta tillvägagångssätt vore givetvis

synnerligen förkastligt. Styrelsen ifrågasatte därför, örn icke anmälningsplikten

borde utsträckas till att avse sådana barn. Samma yrkande har barnavdrdsdirektören

i Stockholm.

DePc£«?ennti’ den uppdelning av tillsynen över barnavården mellan å ena sidan sta
tens

fattigvårds- och barnavårdskonsulent och å andra sidan bamavårdsassistenten,

som i det följande (avdelning IV A) kommer att föreslås, synes det

vara naturligast, att den sociala tillsynen över enskilda förlossningshem utövas

av bamavårdsassistenten under socialstyrelsens inseende, däremot icke

av konsulenten. 7 § 1 morn: förevarande stadga föreslås ändrad i överensstämmelse

härmed.

Socialvårdskommitténs förslag örn anmälningsskyldighet beträffande mödrar,

som kvarstanna viss tid på enskilt förlossningshem, vilket icke tillika

är barnavårdsanstalt, synes vara välmotiverat och tillstyrkes därför. I enlighet

med vad medicinalstyrelsen anfört torde anmälningsskyldigheten böra

utsträckas till att gälla jämväl det fall, att modern utskrives från hemmet

och lämnar kvar sitt barn därstädes.

Kommittén föreslår ingen straffsanktion för åsidosättande av bär omför

mälda anmälningsplikt. Sådan torde heller icke vara erforderlig.

IV. Anslagsfrågor.

A. Fattigvårds- och barnavårdskonsulenter och barnavårdsassistenter

Gällande förhållanden. För tillsynen över fattigvården och barnavården

finnas inrättade särskilda konsulenttjänster. Härom stadgas i 43 g andra

stycket lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, att i allt vad som rör Konungens

befallningshavandes befattning med fattigvårdsförvaltningen inom länen,

Konungens befallningshavande skola ha biträde av särskilt tillsatta

tjänstemän, fattigvårdskonsulenter, vilka jämväl skola ha till uppgift att tillhandagå

med upplysningar och råd rörande fattigvården. I 20 § barnavårdslagen

stadgas såsom ovan nämnts att länsstyrelserna i allt vad som rör deras

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

153

befattning med kommunernas barnavård skola ha biträde av barnavårdskonsulenter,

vilka jämväl skola ha till uppgift att tillhandagå med upplysningar

och råd rörande barnavården, samt att dylik befattning skall innehavas av

fattigvårdskonsulent.

Riket är jämlikt kungl, brev den 23 maj 1935 indelat i nio fattigvårdsoch

bamavårdskonsulentdistrikt, av vilka första distriktet omfattar Stockholms

stad, Stockholms län, Uppsala län och Södermanlands län, andra

distriktet, Östergötlands, Kalmar och Blekinge län, tredje distriktet Jönköpings,

Kronobergs och Hallands län, fjärde distriktet Kristianstads och

Malmöhus län, femte distriktet Göteborgs och Bohus och Älvsborgs

län, sjätte distriktet Skaraborgs och Värmlands län, sjunde distriktet

örebro, Västmanlands och Kopparbergs län, åttonde distriktet Gävleborgs,

Västernorrlands och Jämtlands län samt nionde distriktet Västerbottens

och Norrbottens län. Beträffande Gotlands län omhänderhavas de på

fattigvårds- och barnavårdskonsulent ankommande åliggandena och befogenheterna

av assistenten hos statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör.

Till statens fattigvårds- och bamavårdskonsulenter: Avlöningar är för

budgetåret 1944/45 anvisat ett förslagsanslag å 101 000 kronor. Enligt gällande,

av Kungl. Majit den 15 juni 1944 fastställda personalförteckning, äro

konsulenterna extra ordinarie tjänstemän i lönegraden Eo 23. För konsulenterna

bär Kungl. Majit nyssnämnda dag fastställt följande avlöningsstat

att tillämpas tills vidare från och med nämnda budgetår:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis ...... kronor 89 300

2. Rörligt tillägg, förslagsvis ............................ » H 700

Summa kronor 101 000 I

I samband härmed har Kungl. Majit föreskrivit bl. a., att statens fattigvårds-

och barnavårdskonsulent, åt vilken icke kan beredas arbetsrum med

telefon i av staten upplåten lokal, äger åtnjuta expensersättning med 500

kronor för år samt att konsulenterna — med undantag av konsulenten för

Gotlands län — må erhålla ersättning för kostnader, som de vederbörligen

styrkt sig ha haft för anlitande av biträde vid fullgörande av dem i tjänsten

åvilande skriv- och expeditionsarbete, envar av konsulenterna i första, andra,

tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde och nionde distriktet med högst 625

kronor för år samt konsulenten i åttonde distriktet med högst 1 800 kronor

för år. Dessa ersättningar skola bestridas från anslagsposten till avlöningar

till icke-ordinarie personal.

Till statens fattigvårds- och bamavårdskonsulenter: Omkostnader är för

budgetåret 1944/45 anvisat ett förslagsanslag å 33 500 kronor. För användningen

av anslaget har Kungl. Majit den 15 juni 1944 fastställt följande

s. 154 Kontrollera mot PDF

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Omkostnadsstat.

1. Sjukvård m. m. förslagsvis .......................... kronor 300

2. Reseersättningar, förslagsvis ........................ » 30 000

3. Expenser, förslagsvis ................................ > 3 200

Summa kronor 33 500

För konsulenterna gäller instruktionen den 8 maj 1925 (nr 134, ändrad

nr 567/1934, 1032/1937, 793/1940). Enligt instruktionen åligger det konsulenterna

att var inom sitt distrikt tillhandagå länsstyrelserna i allt vad som

rör deras befattning med fattig- och barnavården inom distriktets kommuner

samt att lämna fattigvårdsstyrelsema och barnavårdsnämnderna inom

distriktet upplysningar och råd i allt vad som rör kommunernas fattigvård

och barnavård. Konsulent skall genom resor inom distriktet göra sig underrättad

om förhållandena på det område, som är föremål för hans verksamhet.

Han äger därvid fritt och obehindrat tillträde till bl. a. samtliga inom

distriktet befintliga fattigvårds- och bamavårdsanstalter och andra för fattigvårds-

eller barnavårdsändamål upplåtna lokaler. I vissa angivna hänseenden

har han övervakningsskyldighet beträffande förhållandena i dessa

anstalter och skall i övrigt ägna all uppmärksamhet åt anstalternas beskaffenhet

och föreslå de åtgärder, som kunna erfordras, för att anstalterna

må bliva ändamålsenliga. Då fråga är örn upprättande av ny anstalt eller

ombyggnad av förutvarande, skall konsulenten granska uppgjorda planer

och föreslå de ändringar i dem, som synas honom nödiga, för att anstalten

skall fylla avsett ändamål. Bland hans uppgifter i övrigt må nämnas,

att han bör i samråd med länsstyrelserna och socialstyrelsen verka därför,

att kommunerna, då sådant synes ändamålsenligt, träffa överenskommelser

örn upprättande av gemensamma fattigvårds- och bamavårdsanstalter samt

andra gemensamma anordningar för fattigvården och barnavården.

Såsom förut antytts finnes för varje län hos barnavårdsförbundet anställt

ett barnavårdsombud med uppgifter, som främst falla inom fosterhemsförmedlingens

och fosterhemskontrollens område. Barnavårdsombuden skola

enligt den för dem utfärdade normalinstruktionen likställas med sådana

sakkunniga biträden, som socialstyrelsen jämlikt 8 § i sin instruktion äger

rätt att anlita vid behandlingen av visst ärende eller vissa slag av ärenden.

Vid fullgörandet av uppdrag i nu nämnd egenskap deltaga hama vårdsombuden

i tillsynen över barnhemmen och äga fritt och obehindrat tillträde

till barnavårdsanstalterna.

Barnavårdsombudens löner bestridas av allmänna barnhuset. Från och

med den 1 januari 1944 åtnjuta barnavårdsombuden avlöning enligt samma

grunder som extra ordinarie tjänsteman i lönegraden Eo 11, dock att barnavårdsombudet

i Gotlands län åtnjuter avlöning enligt lönegraden Eo 4. Dessutom

ha ombuden anslag till expedition, resor, expenser m. m. Barnhusets

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

155

kostnader för fosterhemsförmedlingen lia under budgetåret 1943/44 uppgått

till omkring 219 000 kronor.

Soeialvårdskommitténs förslag. Kommittén framhåller, såsom förut antytts,

att kontrollen över barnavårdsanstalternas verksamhet bör ske genom

organ och befattningshavare med lokalt begränsade områden,

Enligt kommitténs mening vore antalet fattigvårds- och bamavårdskonsulenter

för ringa. Därest den utvidgade inspektions- och kontrollverksamhet,

omfattande icke blott barnhem utan även ett stort antal anstalter för

halvöppen barnavård och bamkolonier, vilken kommittén funne oundgängligen

nödvändig, väsentligen skulle vara beroende av konsulenternas medverkan,

måste detta under nuvarande förhållanden ske på bekostnad av deras

åligganden i övrigt, försåvitt ej en kraftig utvidgning av konsulentorganisationen

komme till stånd. Kommittén ansåge erforderligt, att nya befattningar

inrättades vid länsstyrelserna, vilkas innehavare bl. a. skulle medverka vid

tillsynen över barnavårdsanstalterna. Trots detta ville kommittén betona

angelägenheten av en snar ökning av konsulenternas antal, då nu rådande

ordning varken vöre försvarlig ur socialvårdens synpunkt eller rimlig med

hänsyn till konsulenterna själva. Kommittén ansåge sig på grund av för

kommittén kända förhållanden kunna uttala, att en ökning av antalet kornsulentdistrikt

nied förslagsvis tre visserligen icke skulle innebära en definitiv

lösning av problemet men dock vore ägnad att undanröja de mest framträdande

olägenheterna av nuvarande ordning.

Kommittén förordar anställandet av särskilda befattningshavare vid länsr

styrelserna med i huvudsak samma uppgifter som dem, vilka omhänderhavas

av barnavårdsförbundens barnavårdsombud. Kommittén anför härold:

Erfarenheten visar till fullo, att behov inom den samhälleliga barnavården

finnes av befattningshavare med uppgifter av den art som tillkommer

barnavårdsombuden. Vid sådant förhållande är det enligt kommitténs mening

angeläget, att befattningarna på ett fastare sätt än hittills knytas till

barnavårdsorganisationen. Det kan i längden icke vara tillfredsställande ur

barnavårdens synpunkt eller billigt gent emot ombuden själva att deras

ställning i organisatoriskt hänseende skall vara så löslig som den i själva

verket är. Då allmänna barnhuset enligt kommitténs förslag nu skall frigöras

från sin hittillsvarande verksamhet på barnhemsvårdens område, bör

barnhuset ej heller fortsättningsvis ha det ekonomiska ansvaret för barnavårdsombuden.

Tidpunkten är enligt kommitténs mening nu kommen för

det allmänna att övertaga ansvaret för de uppgifter, som hittills åvilat allmänna

barnhuset och med vilka barnavårdsombudet haft den närmaste befattningen.

Detta gäller framför allt ombudens verksamhet på fosterhemsförmedlingens

och fosterbarnskontrollens område, men tillsynen över barnavårdsanstalterna

äger sådant samband med nämnda verksamhet, att det

synes naturligt att samma befattningshavare få hand örn samtliga nu

nämnda uppgifter.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Kommitténs förslag i denna del innebär, att till varje länsstyrelse skalf

knytas en befattningshavare med huvudsaklig uppgift att dels biträda länsstyrelsen

vid dess uppsikt över barnavårdsanstalterna och dels omluinderha

fosterhemsförmedlingen och deltaga i fosterbarnskontroll inom länet. Vid

Överståthållarämbetet skall icke finnas någon sådan befattningshavare, men

i vissa fall skola motsvarande uppgifter handhavas av socialstyrelsens harna

vårdsinspektris.

Bamavårdsassistenten skall enligt kommitténs förslag, såsom i det föregående

omnämnts, ha vissa självständiga uppgifter i fråga örn barns intagning

vid och vistelse å barnavårdsanstalter. Besvärsrätt till länsstyrelsen

över barnavårdsassistents beslut i dessa hänseenden skall föreligga.

Allmän föreskrift om barnavårdsassistenternas ställning såsom biträde åt

länsstyrelserna vid deras befattning med kommunernas barnavård skalf

enligt förslaget intagas i 20 § barnavårdslagen. Kommittén uttalar i samband

härmed, att det i den mån tiden medgåve skulle åligga assistenten bl. a. att

verkställa utredningar i bamavårdsärenden, att företaga inspektioner

o. s. v. Visst biträde borde också kunna lämnas mödrahjälpsnämnden vid

dess utredningsarbete. Självfallet borde tillsynsmyndigheten och statens

inspektör för fattigvård och barnavård också äga rätt alt anlita nämnda befattningshavare

vid inspektioner, utredningar och övriga angelägenheter på

barnavårdens område. Kommittén fortsätter:

Barnavårdsassistenten kommer enligt vad som nu anförts i viss mån alt

fullgöra uppgifter, som för närvarande åvila bamavårdskonsulenten. I den

mån så är tallet bör assistenten givetvis vara underordnad denne. Detsamma

bör tydligen vara tallet vid den rent inspeklionsbetonade verksamheten, då

ju förslaget i denna del ingalunda avser, att konsulenten skall helt befrias

från de skyldigheter som i detta hänseende åvila honom. Den närmare arbetsfördelningen

mellan konsulenten och assistenten bör verkställas av länsstyrelsen

efter hörande av socialstyrelsen. Assistentens ställning i förhållande

till socialstyrelsen bör tydligen vara densamma som konsulentens.

Befattningen såsom barnavårdsassistent bör vara extra ordinarie och inordnas

under civila avlöningsreglementet. Det synes kommittén skäligt, att

befattningarna inplaceras i 17 lönegraden. Befattningarna böra enligt kommitténs

förmenande tillsättas av länsstyrelsen. Kommittén utgår ifrån att

ifrågavarande tjänster skola ledigförklaras i vanlig ordning. Någon företrädesrätt

till desamma skall i och för sig icke tillkomma de nuvarande

barnavårdsombuden, men den omständigheten att en sökande tidigare upprätthållit

dylik befattning måste givetvis väga tungt vid befattningarnas tillsättande.

I den mån något eller några av de nuvarande barnavårdsombuden

icke antagas till de föreslagna tjänsterna, torde det i allmänhet icke

möta större svårigheter för vederbörande att vinna annan lämplig anställning.

Kommittén har jämväl ansett sig kunna räkna med att allmänna

barnhuset i en eller annan form lämnar ekonomisk kompensation åt de nuvarande

barnavårdsombud, vilka av åldersskäl eller liknande anledning

icke kunna erhålla annan anställning.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

157

Kommittén är angelägen betona, att ovan förordade arrangemang har

provisorisk karaktär. För genomförandet av en slutlig reform av socialvårdens

länsorganisation torde detta icke uppresa några hinder. Kommittén

har nämligen alltmera kommit till uppfattningen, att det även i ett reformerat

socialvårdssystem måste finnas till länsområdena knutna befattningar,

vilkas innehavare skola ha till huvuduppgift att handha tillsynen över barnavårdsanstalterna,

fosterbarnsförmedling och fosterbarnskontroll.

Yttranden över socialvårdskommitténs förslag. Förslaget om inrättande

vid länsstyrelserna av särskilda tjänster, barnavårdsassistenttjänster, vilka

skulle ersätta de nuvarande befattningarna såsom bamavårdsombud, har i

allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. På vissa håll har dock

tveksamhet mot förslaget försports av den anledningen, att den fosterhemsförmedlande

verksamhet, som utgör bamavårdsombudens väsentliga arbetsuppgift,

skulle komma att eftersättas därigenom, att många andra krävande

uppgifter lades på barnavårdsassistenten, varigenom fosterhemsförmedlingen

för denne bomme att framstå som en andrahandsuppgift. Det

framhålles, att barnavårdsombuden utfört ett synnerligen fruktbringande

arbete på detta område, och uttalas farhågor för att en mera byråkratisk

behandling av dessa frågor bomme att bliva följden av den ifrågasatta anordningen.

Bland dem, som gjort sig till tolk för dessa synpunkter, må nämnas

länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar och Blekinge län, statens fattigvårds-

och barnavårdskonsulenter i första och andra distrikten, svenska

landskommunernas förbund, flera av barnavårdsförbunden samt åtskilliga

barnavårdsnämnder. 1 vissa av dessa yttranden förordas, att den nuvarande

anordningen med bamavårdsombud bibehålies.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller beträffande barnavårdsassis■ientema,

att bamavårdsombudens nuvarande arbetsbörda vore så betungande,

att en person knappast torde kunna medhinna att därutöver

åtaga sig ytterligare arbete. Länsstyrelsen räknade därför med att om både

de nytillkommande uppgifterna och ombudens hittillsvarande arbete skulle

kunna skötas tillfredsställande två befattningshavare ovillkorligen skulle

erfordras, av vilka den ena torde böra placeras såsom tjänsteman hos länsstyrelsen,

medan den andra boi''de få vara knuten till länets barnavårdsförbund

och få arbeta under de friare former, som bleve möjliga för en befattningshavare,

som allenast hade rådgivande och hjälpande uppgifter, men

som vöre befriad från förpliktelsen att själv fatta beslut och verkställa

inspektioner.

Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i åttonde distriktet finner väl

inrättandet av barnavårdsassistenttjänsterna motiverat men påpekar, att

kommittén ej uppdragit någon arbetsfördelning mellan barnavårdskonsudenten

och barnavårdsassistenten samt tillägger:

En rationellare lösning av frågan är givetvis anställandet av ytterligare

konsulenter med såsom nu uppgiften att biträda länsstyrelsen i barnavårds
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. JSlaj:ls proposition nr 227.

Irågor. De skäl kommittén anfört för att icke nu acceptera denna linje

äro godtagbara, dock icke ur ekonomisk synpunkt. Anställandet av ytterligare

tre eller fyra konsulenter är ekonomiskt fördelaktigare än kommitténs

förslag med assistenter. Två tjänstemän med uppgift att inspektera samma

verksamhet och handlägga likartade ärenden måste bli kostsammare än

om uppgifterna såsom nu förankrades hos samma befattningshavare.

Barnavårdsnämnden i Göteborg finner visserligen, att arbetsbördan för de

nuvarande konsulenterna bör lättas, men ifrågasätter, örn man icke i stället

för att inrätta assistentbefattningar borde dela på konsulenternas områden.

Barnavårdsnämnden i Kristianstad anser, att den alltmera utökade verksamheten

inom bamavårdsområdet och de därmed uppstående kraven bättre

skulle tillgodosetts genom att nuvarande barnavårdsombud bibehölles vid

sitt nuvarande arbetsområde och att särskilda harna vårdskonsulenter till ett

lämpligt antal med samma befogenhet som nuvarande fattigvårds- och bamavårdskonsulenter

och med för tjänsten lämplig utbildning och erfarenhet tillkallades

för att övertaga bl. a. den del av konsulentens arbete, som folie

inom bamavårdsområdet, jämte det arbete, som kommitterade ansett böra

åvila barnavårdsassistenterna. Samma ståndpunkt intages av barnavårdsnämnden

i Alingsås.

Barnavårdsnämnden i Malmö anför -— med instämmande av skånska

barnavårdsförbundet — beträffande barnavårdsassistenterna:

Efter vad det förefaller skulle dessa realiter bliva assistenter till statens

fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, men dock övertaga det arbete som

för närvarande åvilar barnavårdsombuden. För att rätt kunna förstå detta

system, torde det vara nödvändigt att till att börja med erinra om alt statens

fattigvårdskonsulenler — ursprungligen utbildade med tanke särskilt på fattigvårdsuppgifter

— vid barnavårdslagens tillkomst år 1926 anförtroddes

jämväl barnavårdsärenden. Med tanke på den otvivelaktigt centrala plats

barnavården numera kommit att intaga framstår det enligt nämndens mening

som örn tiden nu vore mogen för en boskillnad mellan fattigvård och

barnavård även i nu förevarande avseende. Detta skulle alltså innebära, att

de nuvarande statskonsulenterna — som allmänt vitsordats vara arbetstyngda

— skulle befrias från skyldigheten att taga befattning med barnavårdsärenden,

vilka i stället skulle ankomma å nya barnavårdskonsulenter.

Nämnden vill emellertid gå ännu ett steg längre. Ombudsinstitutionen, som

nu bestått i 15 år, har otvivelaktigt kommit att fylla en viktig uppgift i det

kommunala barnavårdsarbetet, där just den intima personliga kontakten

mellan barnavardsombudet och den råd- eller hjälpsökande barnavårdsnämnden

varit ytterst värdefull. Då det ingalunda är säkert — utan snarare

ganska tvivelaktigt — att samma personliga kontakt skulle kunna upprätthållas

med en statstjänsteman hos länsstyrelsen, vilken befattningshavare

härtill på goda grunder får antagas komma att få syssla över hövan med

enbart handlingar, skulle nämnden vilja föreslå, att barnavårdsombuden

bibehållas vid sina nuvarande arbetsuppgifter. Skulle så bliva fallet måste

dock deras redan från början lösliga ställning i hela systemet stabiliseras.

Hur detta bäst bör ske skulle föra för långt att här beröra, men antvdningsvis

anmärkes att en legalisering av barnavårdsförbunden möjligen skulle

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 227.

159

kunna erbjuda en lösning. För den händelse statsfinansiella skäl skulle lägga

hinder i vägen för tillskapandet av nya befattningar som barnavårdskonsulenter,

med bibehållandet av barnavårdsombuden, skulle nämnden vilja föredraga

bibehållandet av de senare och i stället föreslå ett frigörande av fattigvårds-

och barnavårdskonsulentema för de viktigare uppgifterna genom

anställandet av, där så visar sig behövligt, mindre kvalificerad kraft för

utförande av rena skrivgöromål och därmed sammanhängande arbete.

Svenska landskommunernas förbund avstyrker förslaget om inrättande av

bamavårdsassistenter under framhållande av att införandet av bamavårdsassistenter

skulle föregripa den slutliga organisationen på barnavårdens

område.

Statskontoret anför:

Vidkommande den lokala inspektionen vill statskontoret ifrågasätta nödvändigheten

av att inrätta en assistentbefattning vid varje länsstyrelse. De

mindre länen torde nämligen knappast kunna anses vara i behov av en heltidstjänsteman

med föreslagna arbetsuppgifter. I fråga örn assistenternas löneställning

vill ämbetsverket erinra, att barnavårdsförbundens assistenter, enligt

vad som under hand upplysts, åtnjuta avlöning som om de vore placerade

ill lönegraden i löneplanen för extra ordinarie tjänstemän. Länsstyrelsernas

bamavårdsassistenter skulle få väsentligen samma arbetsuppgifter

som förbundens assistenter, vilkas befattningar i samband med omorganisationen

skulle upphöra. Med hänsyn härtill och i betraktande av tjänsteåliggandenas

art anser statskontoret en placering i lönegrad Eo 17 väl hög och

förordar för sin del högst 15 lönegraden.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet är betänksamt mot förslaget

om bamavårdsassistenter, men framhåller att då allmänna barnhuset

skulle frigöras från sin hittillsvarande verksamhet på barnavårdens område

och ej heller fortsättningsvis borde ha det ekonomiska ansvaret för

barnavårdsombuden, förbundet icke ville motsätta sig den föreslagna orga
-

nisationen.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att det torde vara nödvändigt att

bestämmelserna om assistent underkastades översyn med särskild hänsyn

till länsstyrelsernas arbetsförhållanden, för att denne befattningshavare

måtte kunna organiskt anslutas till länsstyrelsens kansliavdelning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker inrättandet av de föreslagna

barnavårdsassistenttjänstema men ställer sig tveksam till tanken på tjänsternas

inordnande i länsstyrelseorganisationen. Länsstyrelsen framhåller, att

det syntes länsstyrelsen naturligare, att barnavårdsassistenterna inordnades

såsom tjänstemän hos socialstyrelsen med konsulenterna såsom närmaste för
-

män. Såsom en fördel med detta förslag framhåller länsstyrelsen, att det

dubbla förmanskapet under både länsstyrelse och konsulent bortfölle. Även

barnavårdsdirektören i Stockholm anser barnavårdsassistenterna böra under
-

ställas barnavårdskonsulentema.

Överståthållarämbetet hemställer, alt befattning som barnavårdsassistent

skall inrättas jämväl vid Överståthållarämbetet. Som skäl härför framhåller

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kung!. Majus proposition nr 227.

ämbetet, att barnavårdsassistenterna icke i första hand Romme att — liksom

bamavårdsombuden — intaga ställningen som barnavårdsnämndernas och

socialstyrelsens sakkunniga biträden utan skulle tjänstgöra som biträden åt

länsstyrelsen vid handläggning av ärenden angående barnavården. Ämbetet

fortsätter:

Behov av ett dylikt biträde har sedan länge gjort sig starkt märkbart inom

Överståthållarämbetet. Sålunda har det icke sällan vid handläggning av olika

besvärsärenden varit önskvärt, att möjlighet funnits att verkställa utredningar

med andra organ än dem, som redan äro bundna av ärendenas tidigare

handläggning. Föredraganden i dylika ärenden har även vid upprepade

tillfällen själv ansett sig böra verkställa utredning i ärendena genom besök

i vederbörande vårdnadshavares hem men kan med hänsyn till sin övriga

arbetsbörda icke göra detta i alla de fall, då så skulle vara önskvärt. Visserligen

står den inom första distriktet tjänstgörande fattigvårds- och barnavårdskonsulenten

jämväl till överståthållarämbetets förfogande, men då

nämnda distrikt omfattar, förutom Stockholms stad, även Stockholms, Uppsala

och Södermanlands län kan konsulenten på grund av sin omfattande arbetsbörda

icke anlitas av Överståthållarämbetet i den utsträckning, varav

behov föreligger.

De uppgifter, som skulle komma att åvila en vid Överståthållarämbetet anställd

barnavårdsassistent, skulle visserligen på grund av de särskilda förhållanden,

som råda i Stockholm i viss utsträckning — främst, när det gäller

vederbörande tjänstemans befattning med fosterhemsförmedlingen — bliva

olikartade med dem, som skola handhavas av assistenterna vid länsstyrelserna.

Det kan dock icke anses tillfredsställande att på grund härav låta

Överståthållarämbetet intaga en sämre ställning, när det gäller tillgången på

sakkunnigt biträde i barnavårdsärenden, än övriga länsstyrelser. Även om

överståthållarämbetets ämbetsområde endast innefattar en barnavårdsnämnd

rymmer det dock en befolkning, som till antalet avsevärt överstiger befolkningen

i det största länet och utgör inemot 1/io av rikets hela folkmängd.

I flera yttranden framhålles, att benämningen barnavårdsassistent vore

olämplig, då den icke gåve upplysande uttryck för befattningshavarnas åligganden.

Såsom lämplig annan benämning föreslås länets bamavårdsinspektör

(Uppsala läns barnavårdsförbund), barnavårdsinspektör eller bamavårdsombud

(Gotlands läns barnavårdsförbund), barnavårdsinspektris (direktionen

över allmänna barnhuset).

I ett pär yttranden (Västernorrlands läns barnavårdsförbund, med vilket

länsstyrelsen i länet instämmer, och barnavårdsnämnden i Västerljungs kommun)

uttalas, att bamavårdsombuden böra ha företräde till bärnavårdsassistenttjänsterna.

Samma mening uttalas av direktionen över allmänna

barnhuset och länsstyrelsen i Örebro län, som anse sådana föreskrifter böra

utfärdas, att barnavårdsombud, som av direktionen förklarats kompetent till

befattningen, som uppehållit denna under minst tre år och som kan förete

intyg av socialstyrelsen, barnhusets direktion och barnavårdsförbundet att

hava i allo väl fullgjort sina åligganden, skall äga företräde till befattningen

som barnavårdsassistent.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

161

Socialstyrelsens förslag till utökning av antalet fattigvårds- och barnavårdskonsulenter.

Socialstyrelsen har i skrivelse den 28 augusti 1944 hemställt

att för tiden från och med den 1 juli 1945 måtte inrättas fyra nya

tjänster såsom statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent, liksom de nuvarande

placerade i lönegraden Eo 23.

I motiveringen anför styrelsen, efter en redogörelse för de konsulenterna

åliggande uppgifterna, bl. a. följande:

Konsulenternas personliga besök i kommunerna äro helt naturligt ett oundgängligt

villkor för en verklig tillsyn över handhavandet av fattigvård, barnavård,

mödrahjälp etc. samt över vårdförhållandena å ålderdomshem och

barnhem. Även den rådgivande och upplysande verksamheten får en naturlig

motivering och en riktigare och elter behovet anpassad inriktning genom

konsulenternas personliga kontakter vid besök i orterna än genom skriftväxling.

Särskilt vill socialstyrelsen i detta sammanhang erinra om att den

praktiska utformningen och framgången, vad på de kommunala myndigheterna

beror, av viktiga reformer lör alt icke tala örn en rätt grundsyn på

socialvården, äro väsentligen beroende av den effektiva rådgivning, som av

konsulenterna kan givas de kommunala myndigheterna i de aktuella situationerna.

Just nu har konsulenternas reseverksamhet en ökad aktualitet inför

de viktiga reformer, som under år 1944 äro i färd att genomföras eller

som äro under förberedande. Socialstyrelsen åsyftar dels barnavårdsnämndernas

betydelsefulla befattning med ärenden i anledning av lagstiftningen

om villkorlig dom, villkorlig frigivning och om åtalseftergift samt den viktiga

utvidgningen av tillämpnmgsmöjligheterna i förebyggande syfte av

22 § d) i barnavårdslagen, dels de nyligen framlagda förslagen rörande bland

annat barnhemsvården av socialvårdskommittén och rörande psykisk barnaoch

ungdomsvård av ungdomsvårdskommittén. Trots det biträde, som för

närvarande står konsulenterna till buds genom barnavårdsombuden, kan

socialstyrelsen icke rimligen vänta av konsulenterna att de skola ens tillnärmelsevis

medhinna den stora arbetsbörda, som åvilar deni. Att märka är härvid

även, att konsulenterna väsentligen äro hänvisade till att själva utföra

registrerings- och skrivarbeten.

Den faktiska omfattning av konsulenternas reseverksamhet, som för närvarande

kan uppnås, måste enligt styrelsens mening anses såsom anmärkningsvärt

otillräcklig Det av 1907 års fattigvårdslagstiftningskommitté uttalade

önskemålet, att kommunerna i riket borde besökas av konsulent vartannat

år, är allt fortfarande icke uppnått. En beräkning på grundval av antalet

besökta kommuner under de tre åren 1941—1943 ger vid handen, att

det för riket i dess helhet utom Gotland med nuvarande konsulentantal och

arbetsbelastning förflyter i genomsnitt 3Vs år mellan två på varandra följande

konsulentbesök i en kommun. För de olika distrikten utgör motsvarande

tid:

Distrikt nr.................. 1 2 3 4 5 6 7 8 9

Antal år.................... 3-5 4-0 2-7 5-1 4-0 4-4 2-5 3-1 1-5

Dessa siffror, sedda i belysning av vad socialstyrelsen i det föregående anfört,

tala tydligt för alt antalet konsulenter snarast möjligt bör ökas.

Styrelsen framhåller, all en ökning av antalet konsulenter lill en i varje

län komme alt bliva oundgänglig och kunde väntas bliva föreslagen av soliihung

lill riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 227. 1 1

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

cialvårdskommittén. Emellertid hade socialvårdens utveckling skett och

skedde successivt. Det vore därför angeläget, att man i fråga örn konsulentorganisationens

utbyggnad icke avvaktade socialvårdskommitténs slutliga

förslag utan framginge i etapper. Efter socialstyrelsens uppfattning vöre det

nödvändigt, att en ökning av antalet konsulenter nu komme till stånd. Vid

bestämmande av ökningens storlek måste bl. a. hänsyn tagas till möjligheterna

att erhålla en lämplig distriktsindelning. Socialstyrelsen, som tidigare

avsett att föreslå en ökning med 3 konsulenter, hade vid fortsatta överväganden

funnit, att en lämplig distriktsindelning icke kunde vinnas annat än vid

en ökning med 4. Styrelsen hade sålunda funnit nödvändigt föreslå en ökning

av antalet konsulenter från 9 till 13, bortsett från konsulentverksamheten

i Gotlands län, som föresloges ordnad tills vidare liksom för närvarande.

Enligt socialstyrelsens förslag skulle distrikten ha följande omfattning,

nämligen första distriktet Stockholms stad, Stockholms län och Uppsala län,

andra distriktet Södermanlands och Västmanlands län, tredje distriktet Östergötlands

och Kalmar län, fjärde distriktet Jönköpings och Kronobergs län,

femte distriktet Blekinge och Kristianstads län, sjätte distriktet Malmöhus

län, sjunde distriktet Hallands och Göteborgs och Bohus län, åttonde distriktet

Älvsborgs län, nionde distriktet Skaraborgs län, tionde distriktet Värmlands

och örebro län, elfte distriktet Kopparbergs och Gävleborgs län, tolfte

distriktet Västernorrlands och Jämtlands län och trettonde distriktet Västerbottens

och Norrbottens län. En av socialstyrelsen uppgjord sammanställning

av vissa uppgifter till belysning av verkningarna av den föreslagna distriktsindelningen,

torde böra såsom bilaga fogas till detta protokoll (Bilaga B).

Styrelsen framhåller slutligen, att det framlagda förslaget innebure genomgående

— utom för det nordligaste distriktet och Gotlands län — en minskning

av antalet kommuner, ålderdomshem etc. och genom ändring av stationeringsorterna

en minskning av resvägarna. Ingen konsulent komme att

tjänstgöra i mer än två län, bortsett från att första distriktet utom två län

omfattade Stockholms stad.

Yttranden över socialstyrelsens framställning, över socialstyrelsens framställning

ha yttranden avgivits av statskontoret, Överståthållarämbetet, samtliga

länsstyrelser, samtliga statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter,

socialvårdskommittén, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund. I det övervägande antalet yttranden har den föreslagna utvidgningen

tillstyrkts. Länsstyrelsen i Kronobergs län samt statens fattigvårdsoch

barnavård skonsulent i tredje distriktet hemställa, att Kronobergs och

Blekinge län skola bilda ett distrikt. Överståthållarämbetet anser, att första

distriktet bör omfatta endast Stockholms stad och Stockholms län. Länsstyrelsen

i Västerbottens län anser nödvändigt, att de båda nordligaste länen

bilda var sitt distrikt.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

163

Mot den föreslagna utvidgningen uttalar sig statskontoret, som med hänsyn

till socialvårdskommitténs förslag om inrättande av barnavårdsassistentbefattningar

i varje fall finner med en utbyggnad av konsulentorganisationen

tills vidare böra anslå i avvaktan på kommitténs förslag till socialvårdens

ordnande. Länsstyrelsen i Örebro län tillstyrker förslaget endast under

förutsättning att med socialvårdens omorganisation kommer alt anstå under

en mera avsevärd tid samt tillägger, att om denna omorganisation kunde beräknas

bliva genomförd inom en tidrymd av högst tre år den nu föreslagna

ökningen av antalet konsulenter icke borde komma till stånd.

I ett flertal yttranden framhålles, att de till konsulenterna utgående ersättningarna

för skrivhjälp och expeditiensarbete borde höjas, då de nu utgående

ersättningarna vore så lågt tilltagna, att konsulenten ofta själv måste

utföra dylikt arbete till men för mera kvalificerade uppgifter.

Socialstyrelsens anslagsäskanden. T sina i skrivelse den 28 augusti 1944

framlagda anslagsäskanden för budgetåret 1945/46 har socialstyrelsen — under

hänvisning till sin framställning örn ökning av antalet fattigvårds- och

barnavårdskonsulenter — föreslagit, att i anslaget till avlöningar åt konsulenterna

anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal skulle

höjas med 39 800 kronor och anslagsposten till rörligt tillägg med 5 200 kronor.

Hela anslaget till avlöningar skulle härigenom komma att uppgå lill

(101 000 -1- 39 800 -f 5 200) 146 000 kronor.

I skrivelse den 18 oktober 1944 hemställer emellertid socialstyrelsen, att

ersättning för skrivhjälp måtte för samtliga konsulenter utom för konsulenten

i Gotlands län kunna utgå med högst 1 800 kronor för år och begär fördenskull

ytterligare höjning av anslaget med 14 100 kronor till 160 100 kronor.

Socialstyrelsen framhåller härvid, att styrelsen i sina anslagsäskanden

för budgetåren 1943/44 och 1944/45 beträffande storleken av bidraget till

skrivhjälp uttalat sig för en höjning av samma bidrag till det belopp, som

nu föresloges, utan att dock vinna gehör för sin ståndpunkt samt att styrelsen

vid avgivande av skrivelsen den 28 augusti 1944 icke för det dåvarande

ansett sig böra åter förnya sin framställning örn höjning av omskrivna

bidrag. Styrelsen fortsätter:

Emellertid ha konsulenterna på kallelse av socialstyrelsen den 28 september

1944 varit samlade i Stockholm för överläggningar. Därvid har enhälligt

från konsulenternas sida riktats en vädjan till socialstyrelsen att redan för

budgetåret 1945/46 söka utverka en höjning av bidraget till skrivhjälp från

625 kronor till 1 800 kronor för samtliga. Konsulenterna lia kraftigt understrukit,

att de kommunala sociala nämndernas liksom allmänhetens behov

av rådgivning och upplysning tack vare socialvårdens ökade differentiering

och omfattning befinner sig i ständig stegring. Anspråken på konsulenternas

medverkan bli därför allt större. Viktiga delar av deras arbetsuppgifter måste

för närvarande åsidosättas, därigenom att konsulenterna bindas vid rena

skrivgöromål och expeditionsarbeten. Det framhölls ytterligare, att den av

socialstyrelsen föreslagna utökningen av antalet konsulenter med åtföljande

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Departements
chefen.

minskning av distrikten visserligen skulle minska konsulenternas arbetsbörda,

men att en sådan åtgärd icke i och för sig vore tillräcklig. Det vore i

hög grad av behovet påkallat att samtidigt öka möjligheterna till skrivhjälp.

Socialstyrelsen kan för sin del till alla delar bekräfta riktigheten av konsulenternas

uppfattning. Med den starkt ökade användningen av muntliga

förfrågningar särskilt per telefon och personligen i .samband med konsulenternas

resor komma de ökade anspråken på konsulenterna icke till synes i

deras diarier. Den är likafullt en realitet, som kräver beaktande. Styrelsen

finner det angeläget, att denna viktiga sida av verksamheten kan ägnas tillräcklig

tid och uppmärksamhet, och anser i likhet med konsulenterna det i

detta syfte vara av behovet påkallat att för var och en av konsulenterna

(utom för konsulenten i Gotlands län) beräknas bidrag till skrivhjälp m. m.

med 1 800 kronor per ar. Genom att detta belopp ställdes till förfogande

vöre det möjligt för konsulenterna alt mera stadigvarande anställa skrivhjälp.

Med nuvarande för ändamålet tillgängliga belopp är delta icke möjligt.

Man har sålunda endast under vissa tider kunnat anlita särskild skrivhjälp,

vilket relativt sett ställt sig mera kostsamt än örn medel funnits till

täckande av kostnaderna för en mera stadigvarande anställning av erforderlig

arbetskraft.

Vidkommande anslaget till omkostnader hemställer socialstyrelsen i skrivelsen

den 28 augusti 1944, att anslagsposten till sjukvård m. m. mätte höjas

med 150 kronor, anslagsposten till reseersättningar med 13 400 kronor

och anslagsposten till expenser med 1 450 kronor. Hela anslaget till omkostnader

skulle härigenom komma att uppgå till (33 500 + 150 + 13 400

+ 1 450) 48 500 kronor.

I statsverkspropositionen till 1945 års riksdag (femte huvudtiteln punkterna

76 och 77) ha ifrågavarande båda anslag preliminärt upptagits till

samma belopp som för löpande budgetår, eller alltså avlöningsanslaget till

101 000 kronor och omkostnadsanslaget till 33 500 kronor.

För att den förordade revisionen av lagstiftningen om barnavårdsanstalter

och fosterbarnsvård skall kunna nå sitt syfte att skapa bättre förhållanden

på förevarande område, erfordras, att de myndigheter, som handhava

tillsynen över barnavården, ha till sin disposition erforderliga resurser

tor ändamålet. Särskilt gäller detta länsstyrelserna. Visserligen har i det

föregående föreslagits att de länsstyrelserna nu tillkommande befogenheterna

att pröva frågor örn inrättande och förändring av barnhem samt

örn förbud för barnhem att vidare mottaga barn skola övergå å socialstyrelsen.

Emellertid är kontrollen av barnavårdsanstaltcrna avsedd att alltjämt

väsentligen äga lokal anknytning. De lokala områden, som i detta

sammanhang komma i fråga, äro länen, och det är länsstyrelserna som

måste bliva de väsentliga bärarna av berörda kontroll. Även i vad angår

fosterbarnsvården komma länsstyrelsernas uppgifter uppenbarligen att

utökas i och med att fosterbarnsbegreppet får vidgad innebörd.

Länsstyrelserna ha för närvarande till sitt förfogande statens fattigvårds
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

165

och barnavårdskonsulenter, vilka enligt gällande föreskrifter skola biträda

länsstyrelserna vid fullgörandet av deras uppgifter jämlikt fattigvårds- och

barnavårdslagarna. Varje konsulentdistrikt har emellertid så stor omfattning

att konsulenterna blivit synnerligen arbetstyngda, vilket medfört, att

tillsynen icke i alla hänseenden blivit så effektiv, som i och för sig vore

önskvärt. Antalet kommuner inom distrikten är så stort, att inspektion

av kommun ofta icke kan ske mer än vart tredje år, i vissa fall med ännu

längre mellanrum.

Socialvårdskommitténs förslag innebär, att vid länsstyrelserna — dock

icke vid Överståthållarämbetet — skola inrättas särskilda tjänster, barnavårdsassistenttjänster.

Barnavårdsassistenterna skola enligt förslaget i

första hand svara för länsstyrelsens uppgifter i de hänseenden, varom här

närmast är fråga, men skola dessutom övertaga de uppgifter på fosterhemsförmedlingens

och fosterbarnskontrollens område, som nu handhavas av

barnavårdsombuden. Sistnämnda befattningar skola däremot försvinna och

allmänna barnhusets verksamhet för fosterhemsförmedlingen upphöra.

Kommitténs förslag har på denna punkt i åtskilliga yttranden utsatts

för kritik av det skälet att barnavårdsombudens nuvarande uppgifter —

främst fosterhemsförmedlingen — befarats komma att eftersättas till men

för fosterbarnsvården i kommunerna. I stället har föreslagits att barnavårdsombuden

skulle bibehållas vid sin nuvarande ställning och antalet konsulenttjänster

däremot ökas. I vissa yttranden har inrättandet av särskilda

barnavårdskonsulenter förordats.

Vad angår sistnämnda förslag, vilket diskuterades redan i samband med

tillkomsten av gällande barnavårdslag, skulle onekligen åtskilliga fördelar

vara förenade med en sådan anordning, vilken ter sig naturlig med hänsyn

till de vidgade samhälleliga åtagandena på barnavårdens område. Vissa

praktiska svårigheter kunna dock tänkas uppkomma därigenom att åtskilliga

ärenden, med vilka en konsulent har att taga befattning, äro av blandad

karaktär, i det ingripande kan ske såväl i fattigvårdens som i barnavårdens

form. Det torde därför vara lämpligast att spörsmålet närmare

överväges i samband med socialvårdskommitténs blivande förslag om organisationen

inom socialvården.

Ett genomförande av socialvårdskommitténs förslag skulle innebära, att

länssstyrelserna till sitt förfogande erhölle särskilda tjänstemän, vilkas

verksamhet skulle vara särskilt inriktad på tillsyn av barnavårdsanslalterna

och fosterbarnsvården. Härigenom torde de bästa förutsättningarna för en

effektiv tillsyn vinnas. Jag är därför beredd att i huvudsak godtaga det

förslag, som socialvårdskommittén i förevarande hänseende framlagt. Vid

varje länsstyrelse bör alltså tillsättas en särskild befattningshavare — i enlighet

med kommitténs förslag lämpligen benämnd länets barnavårdsassistenl

— med uppgift främst att biträda vid den på länsstyrelsen ankommande

tillsynen över barnavårdsanstalterna och över barnavårdsnämndernas verk
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

samhet på fosterbarnsvårdens område samt handhava den förmedling av

fosterhem, som nu bedrives av barnavårdsombuden. Måhända kan det befinnas

lämpligt att dessutom giva länsstyrelserna befogenhet att i viss utsträckning

anlita assistenterna jämväl för andra uppgifter inom barnavården.

Närmare bestämmelser härom torde böra meddelas instruktionsledes. Assistenterna,

som icke böra vara underställda fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna,

böra erhålla placering å landskansliet och närmast underställas

föredraganden i barnavårdsärenden därstädes. Örn barnavårdsassistenternas

verksamhet i huvudsak begränsas till dessa uppgifter synas de kunna medhinna

dem utan att behöva tillgripa utvägen alt låta den fosterhemsförmedlande

verksamheten eftersättas.

Av skäl som anförts av Överståthållarämbetet, torde jämväl därstädes en

barnavårdsassistentbefattning böra inrättas.

I likhet med socialvårdskommittén förordar jag, att barnavårdsassistenterna

placeras i lönegraden Eo 17 enligt gällande civila icke-ordinariereglemente.

I anledning av statskontorets jämförelse med löneslällningen för de

nuvarande barnavårdsombuden må framhållas det större ansvar och de

ökade arbetsuppgifter, som komma att vara förenade med de nya befattningarna.

Någon i författning stadgad företrädesrätt för barnavårdsombuden

till befattningarna anser jag icke böra ifrågakomma, ehuru väl vitsordad

tjänstgöring såsom barnavårdsombud bör tillerkännas stor betydelse

vid bedömandet av meriterna hos sökandena till barnavårdsassistentbefattning.

Barnavårdsassistentbefattningarna torde böra inrättas från och med den

1 juli 1945, och tillsättas av länsstyrelserna (Överståthållarämbetet).

Kostnaderna för avlöning åt barnavårdsassistenterna böra bestridas dels,

i vad angår överståthållarämbetets barnavårdsassistent, från förslagsanslaget

till Överståthållarämbetet: avlöningar, dels ock från förslagsanslaget till

länsstyrelserna: avlöningar. För ändamålet torde den å överståthållarämbetets

avlöningsstat uppförda anslagsposten till övrig icke-ordinarie personal,

vilken i 1945 års statsverksproposition upptagits till 112 800 kronor, böra få

överskridas med 5 300 kronor samt den å avlöningsstaten för länsstyrelserna

uppförda anslagsposten till motsvarande ändamål, vilken i statsverkspropositionen

upptagits till 4 065 000 kronor, få överskridas med kostnaderna

för avlöning till övriga barnavårdsassistenter, vilka kunna beräknas

till 112 900 kronor. Härtill komma kostnader för rörligt tillägg, för sjukvård,

för resor och för expenser, vilka kostnader emellertid skola utgå ur

förslagsvis beräknade anslag eller anslagsposter.

Vad därefter angår frågan om utökning av antalet statens fattigvårdsoch

barnavårdskonsulenter, synes den härutinnan förebragta utredningen

giva vid handen, att de nuvarande konsulentdistrikten äro alltför stora för

att en effektiv kontroll av fattigvården och barnavården skall kunna upprätthållas.

En minskning av distriktens storlek och som följd därav en

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

167

ökning av antalet konsulenter är enligt min bestämda mening uppenbart erforderlig

bl. a. för att tätare inspektionsbesök än vad nu är möjligt skola

kunna äga rum i kommunerna. Beträffande omfattningen av denna ökning

synes det lämpligt att för närvarande inskränka sig till vad socialstyrelsen

föreslagit eller att öka konsulenternas antal med fyra. Den föreslagna

distriktsindelningen finner jag lämplig.

Med hänsyn lill att konsulenternas avlöningsförhållanden reglerats så

sent som vid föregående års riksdag och dessutom deras ställning kommer

att förbättras genom att deras distrikt på sätt nu föreslagits minskas, synes

någon höjning av de till konsulenterna utgående ersättningsbeloppen för

skriv- och expeditionsarbete nu icke böra ifrågakomma.

Avlöningsstaten för fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna upptager

dels en anslagspost till avlöningar till icke-ordinarie personal, dels en anslagspost

till rörligt tillägg. Förstnämnda anslagspost synes — med anledning

av utökningen av antalet konsulenter — böra höjas med sammanlagt

34 100 kronor, varav 26 000 kronor beräknas belöpa på nettoavlöningarna,

2 000 kronor på lokalersättningar till sådana konsulenter, åt vilka

icke kan beredas arbetsrum med telefon i av staten upplåtna lokaler, 2 500

kronor på ersättningar för skriv- och expeditionsarbete samt 3 600 kronor

på vikariatsersättningar. Anslagsposten till rörligt tillägg torde böra höjas

med 4 200 kronor. Avlöningsanslaget torde alltså böra beräknas till

(101 000 + 34 100 + 4 200) 139 300 kronor.

Vad omkostnadsanslaget angår torde, såsom socialstyrelsen angivit, anslagsposterna

till sjukvård m. m. och till expenser till följd av ökningen

av antalet fattigvårds- och barnavårdskonsulenter böra höjas med 150 kronor

respektive 1 450 kronor. Vad däremot angår anslagsposten till reseersättningar

torde, med hänsyn till distriktens minskade omfattning, höjningen

kunna begränsas till 10 000 kronor. Omkostnadsanslaget torde i

följd härav böra för budgetåret 1945/46 upptagas till (33 500 + 150 + 10 000

1 450) 45 100 kronor.

B. Statsbidrag till barnhem.

Socialvårdskoinmitténs förslag. I sitt betänkande har kommittén framlagt

förslag till bestämmelser om statsbidrag till barnhem i form av två kungörelser,

av vilka den ena avser statsbidrag för uppförande eller inrättande av

barnhem och den andra .statsbidrag till driften av barnhem. Kungörelseförslagen

torde få såsom bilagor fogas till detta protokoll (Bilaga C oell D).

Vad först angår statsbidrag för uppförande eller inrättande

av barnhem uttalar kommittén till en början, att dessa statsbidrag

borde utgå ur särskilda, årligen beviljade anslag men däremot icke

såsom hittills ur allmänna arvsfonden. Bidragen skulle, såsom förut nämnts,

i varje särskilt fall beviljas av Kungl. Majit enligt socialstyrelsens hörande.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Beträffande bidragsbeloppen framhåller kommittén, att bidragen borde

utgå med högst viss procentsats av de verkliga kostnaderna, dock med högst

visst belopp per vårdplats. Någon differentiering av bidragen efter hemmens

karaktär syntes icke erforderlig. Vissa skäl talade däremot för en differentiering

av bidragen med hänsyn till barnantalet inom landstingsområdet

samt landstingets skatteunderlag och skattebörda. Kommittén hade emellertid

funnit lämpligare, att statsbidragen över huvud bestämdes så högt, att

de bleve ett kraftigt incitament till en utbyggnad av barnhemsverksamheten

och i samtliga fall innebure ett effektivt stöd åt landstingen, då de fullgjorde

här avsedda nya uppgifter.

Kommittén anser sig kunna gå ut från en genomsnittlig byggnadskostnad

av i runt tal 6 000 kronor per vårdplats. Härvid åberopar kommittén, att

den låtit inhämta uppgifter angående kostnaderna för ett antal under senare

år uppförda barnhem av olika kategorier. Av dessa uppgifter framgår, att

byggnadskostnaderna per vårdplats (exklusive tomtkostnad) växlat högst

väsentligt. Ett år 1935 uppfört upptagningshem hade sålunda dragit en kostnad

av allenast 2 365 kronor för vårdplats, medan ett tre år senare uppfört

kombinerat upptagningshem och mödrahem betingat ett pris av 8 333 kronor

för vårdplats. I fråga örn barnhemsbyggena från senare år (1941—44) växla

kostnaderna mellan 9 333 kronor och 6 216 kronor, allt för vårdplats.

Kommittén föreslår, att staten för nybyggnad av barnhem i princip skall

lämna bidrag, motsvarande högst tre fjärdedelar av de verkliga byggnadskostnaderna,

dock högst 4 500 kronor för vårdplats, varvid i byggnadskostnaderna

icke böra medräknas kostnaderna för anskaffande av tomt och inventarier.

Statsbidrag med samma andel skall enligt kommittén även kunna

utgå till kostnaderna för inköp av byggnad samt för ombyggnads- och reparationsarbeten

å denna ävensom till kostnaderna för reparationer och tillbyggnadsarbeten,

som fordras för iståndsättande för barnhemsändamål av

en i huvudmannens ägo befintlig byggnad. Statsbidraget föreslås dock i sådana

fall skola maximeras till 3 000 respektive 2 000 kronor.

Kommittén understryker, att de sålunda angivna statsbidragen hade karaktären

av maximibelopp och att därest sökanden hade egna tillgångar, vid

statsbidragets bestämmande hänsyn borde tagas därtill.

Enligt kungörelseförslaget skall, om synnerliga skäl därtill äro, retroaktivt

bidrag kunna beviljas landsting eller kommun, som efter den

1 januari 1942 påbörjat uppförande eller inrättande av barnhem.

Beträffande statsbidrag till driften av barnhem säger sig

kommittén ha funnit lämpligt, att dessa bidrag utginge med vissa belopp per

barn och vårddag. Kommittén fortsätter:

Kommittén är emellertid medveten örn att vissa skäl kunna anföras för

att statsbidraget knytes till viss eller vissa utgiftsposter. Med hänsyn till den

varierande betydelse, som ett bidrag till lokalkostnaderna skulle få, kan

statsbidraget näppeligen läggas på denna utgiftspost. Motsvarande torde i

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

169

huvudsak gälla omkostnaderna för värme, lyse, renhållning o. d. För ett

statsbidrag till sjukvården tala visserligen i och för sig åtskilliga skäl, men

ett dylikt bidrag skulle icke ha någon större ekonomisk betydelse för barnhemmen

eller i någon högre grad inverka på storleken av landstingens kostnadsandel.

De utgiftsposter, vilka främst skulle kunna ifrågakomma i detta

sammanhang, äro personalkostnaderna och utgifterna för kosthållet. Det

må erinras örn att driftbidragen till barnavårdsanstalterna för halvöppen

barnavård knutits till nämnda omkostnadsposter. De skäl, som legat till

grund för detta statsmakternas beslut, föreligga emellertid enligt kommitténs

mening icke i samma utsträckning i fråga om barnhemmen. Under alla

förhållanden har det synts kommittén lämpligare, att statsbidraget får

karaktären av ett allmänt stöd åt vederbörande institution än att det lägges

på vissa poster, vilket otvivelaktigt måste komplicera beräkningen av bidragets

storlek. Härför talar också skatteutjämningssynpunktema, vilka otvivelaktigt

kunna lättare tillgodoses, om statsbidraget icke är begränsat till

vissa omkostnadsposter. Den princip för bidragets bestämmande, som av

kommittén förordas, har också sin motsvarighet på andra områden av den

slutna anstaltsvården och har där kommittén veterligen icke vållat några

svårigheter.

I fråga om statsbidragets storlek föreslår kommittén, att statsbidraget i

allmänhet skall utgöra 1 krona 50 öre för dag och intaget barn, väntande

moder eller moder med barn; dock att i mödrahem av hemskoletyp statsbidraget

för dag och väntande moder eller moder med barn skall utgöra

3 kronor 50 öre. Såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag skall enligt förslaget

gälla, för hemskola att vårdavgift icke uttages, för spädbarnshem och

vårdhem, att vårdavgift för intaget ensamt spädbarn icke uttages med högre

belopp än 2 kronor för dag samt för övriga fall, att vårdavgift icke uttages

med högre belopp än 1 krona 50 öre för dag.

Vad särskilt angår hemskolorna framhåller kommittén, att det syntes

naturligast och mest i överensstämmelse med förhållandena på andra liknande

områden, att staten bure större del av kostnaderna för hemskolorna

än av kostnaderna för vårdhemmen. Det vore visserligen förenat nied stora

vanskligheter att uppskatta den genomsnittliga dagskostnaden vid hemskolorna,

men kommittén ansåge sig beträffande statsbidragets bestämmande

kunna utgå från en dagskostnad av i runt tal 5 kronor. Med utgångspunkt

därifrån och då det synts angeläget att landstingen stimulerades att medverka

vid upprättandet av hemskolor, ville kommittén förorda nyssnämnda

belopp, 3 kronor 50 öre för dag och väntande moder eller moder med barn.

När kommittén föreslagit detta belopp, hade den utgått från, att statsbidraget

icke blott skulle omfatta driftkostnaderna i allmänhet ulan även helt

täcka .samtliga kostnader för avlöning åt den vid hemskolan anställda skolkökslärarinnan

samt erforderligt undervisningsmateriel.

De statliga driftbidragen skola enligt kommitténs förslag bestämmas av

socialstyrelsen, dock med rätt för vederbörande att anföra besvär hos Kungl.

Majit. Bidraget förutsätles skola utbetalas halvårsvis i efterskott, men

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

socialstyrelsen skulle äga utanordna förskott å beviljat statsbidrag, dock ej

till högre belopp för varje halvår än som motsvarade hälften av det för

halvåret beräknade statsbidraget.

Beträffande beräkningen av kostnaderna för statsbidragen

till barnhemmen framhåller kommittén till en början, att stora svårigheter

mötte att verkställa tillförlitliga beräkningar därom, då det vore

vanskligt att uppskatta det framtida behovet av platser å barnhem av olika

kategorier. Därtill komme, att det icke vore möjligt att på förhand avgöra,

vilka av de nuvarande barnhemmen, som komme att ingå i de blivande

planerna. Emellertid hade kommittén gjort vissa beräkningar på grundval

av föreliggande statistiska material. Beträffande upptagningshemmen och

barnhemmen för varaktig vård grunda sig beräkningarna på förutsättningen

att antalet platser i de län, vilkas platsantal för närvarande understege

det genomsnittliga — 0,78 platser per 1 000 invånare — skulle uppgå

till 0,80 platser per 1 000 invånare; ett aktuellt behov av 750 nya platser å

barnhem av denna kategori skulle för sådant fall föreligga. — I fråga om

spädbarns hemmen ansåge sig kommittén — med hänsyn till bristen på dylika

hem i åtskilliga län — böra räkna med att omkring 325 nya platser å

hem av detta slag borde inrättas. — Vad slutligen mödrahemmen anginge

utginge kommittén från, alt en hemskola uppfördes i varje län samt att

motsvarande antal platser inrättades i de större hemskolorna. Detta skulle

tillhopa motsvara anordnandet av i runt tal 500 platser å hemskolor. Då

åtskilliga län för närvarande hade ett uppenbart otillräckligt platsantal för

mödrar, borde man enligt kommitténs mening, trots den förutsatta tillkomsten

av hemskolor, räkna med en utbyggnad jämväl av vårdhemmen,

som av kommittén skattas till i runt tal 100 nya platser. Därtill borde

komma omkring 30 platser för ensamma späda barn, vilka behövde omhändertagas

å vårdhem. Det sammanlagda antalet nya platser skulle alltså

utgöra 1 705, varigenom antalet vårdplatser å barnhemmen skulle komma

att stiga till 8 233.

Ett utbyggande av barnhemmen i nu nämnd omfattning skulle enligt

kommitténs beräkningar komma att draga en total byggnadskostnad, inventarie-

men ej tomtkostnader inberäknade, av 11 423 000 kronor. Härför

utgående statsbidrag beräknar kommittén till (1 705 X 4 500) 7 672 500

kronor. Landstingens bidrag uppskattas till 3 751 000 kronor.

Vid beräkningen av kostnaderna för statsbidrag till barnhemmens drift

har kommittén utgått från det nyss angivna antalet vårdplatser och en

genomsnittlig beläggningsprocent av 85. Statsbidraget skulle därvid, sedan

full utbyggnad av barnhemsorganisationen skett, uppgå till 3 953 203 kronor

årligen. Landstingens bidrag beräknas till 1 814 100 kronor.

För budgetåret 1945/46 anser kommittén ett anslag å högst 3 miljoner

kronor — för såväl anläggning som drift — erforderligt.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 171

Yttrandena. Frågan om grunderna för statsbidrag har berörts i endast

i ett fåtal yttranden.

Vad först angår statsbidrag för uppförande eller inrättande

av barnhem påyrkar statskontoret vissa modifikationer i vad socialvårdskommittén

föreslagit. Dessa modifikationer innebära följande.

1. Statsbidrag borde icke utgå till enskilda personer. Genom ett sådant

villkor skulle enligt ämbetsverkets uppfattning ernås, att endast personer,

som själva förfogade över vissa tillgångar och som följaktligen finge antagas

handla av mera ideella motiv, komme att driva barnhemsverksamhet.

2. Statsbidrag borde icke utgå med större andel av kostnaderna än hälften.

Statsunderstöd, som förekomme å andra jämförliga områden, utginge

nämligen i regel icke med större andel av kostnaderna.

3. Statsbidragets maximibelopp per vårdplats borde reduceras till 1 500

kronor vid nybyggnad, 1 000 kronor vid inköp av byggnad och 750 kronor

vid ändring av i huvudmannens ägo redan befintlig byggnad. Ämbetsverket

framhåller, att man vid statsbidragets bestämmande borde utgå från den

normalt gällande byggnadskostnadsnivån och att barnhemmen i fråga om

byggnadsstandard närmast torde vara jämförbara med hemmen för kroniskt

sjuka och lättskötta sinnessjuka, för vilka hem nyssnämnda maximibelopp

gällde. Därest byggnadsbidraget till dessa hem skulle komma att höjas,

torde motsvarande förbättring böra beredas barnhemmen.

4. Retroaktivt statsbidrag borde utgå endast för barnhem, vars uppförande

eller inrättande påbörjats efter den 30 juni 1944.

Norrköpings stad anser statsbidraget böra utgå med tre fjärdedelar av

styrkta verkliga kostnaden utan maximering.

Socialstyrelsen föreslår, att även barnhem, som drives av barnavårdsförbund

eller som till avsevärd del disponeras av sådant förbund, skall kunna

erhålla retroaktigt statsbidrag. Liknande yrkande framställes av länsstyrelsen

i Skaraborgs län och Skaraborgs läns barnavårdsförbnnd. Länsstyrelsen

i Gotlands län hemställer, att statsbidrag må retroaktivt kunna utgå jämväl

lill förening, stiftelse eller annan, som uppfört eller påbörjat barnhem.

Beträffande statsbidrag till driften av barnhem framhåller

svenska landstingsförbundet, att det föreslagna statliga driftbidraget vore

alltför lågt med hänsyn till den ökning av driftkostnaderna, som redan skett

och ytterligare vore att vänta. Även Norrköpings stad anser driftbidragen

vara i knappaste laget för att kunna skänka den erforderliga ekonomiska

ryggraden åt barnhemmen. Östergötlands läns barnavårdsförbnnd förordar,

att statsbidrag efter de för hemskolor föreslagna grunderna skall utgå till

mödrahem av nuvarande typ, där såsom villkor för intagning gäller skyldighet

för mödrar att kvarstanna viss tid eller där undervisning beredes

klientelet.

Statskontoret finner väl oundgängligt, att del allmännas bidrag till hemmens

driftkostnader i framtiden utmätes mindre snävt än för närvarande,

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

men framhåller å andra sidan att ett nytt bidragssystem bör utformas med

en viss försiktighet, så att detsamma icke resulterade i sakligt sett omotiverade

höjningar av vinstmarginal och vårdstandard. I kommitténs förslag

hade enligt statskontorets mening tillbörlig återhållsamhet icke iakttagits,

då de av kommittén förordade bidragsgrunderna skulle komma att för det

allmänna och särskilt staten medföra en flerdubbelt större årlig totalutgift

än de nu utgående understöden. Statskontoret ansåge, dels att vårdavgifternas

maximum borde något höjas och avgift införas jämväl vid hemskolorna,

dels att det statliga driftbidraget borde utgå efter mindre förmånliga

grunder än de av kommittén förordade, dels ock att bidragsreglerna borde

konstrueras på sådant sätt, att statsbidraget minskades, örn ett barnhem

hade egna tillgångar eller uppbure understöd från annat håll. Ämbetsverket

föresloge, att statsbidrag till barnhem skulle utgå med högst hälften av den

årliga nettoförlust, som kunde föreligga, sedan sammanlagda beloppet av

barnhemmets utgifter under året minskats med summan av influtna vårdavgifter,

avkastning av eget kapital, bidrag från kommuner och organisationer

samt övriga inkomster med undantag av anslag av vederbörande

landsting, dock att bidraget finge uppgå till högst 1 krona per dag och intagen

person. För återstående underskott skulle vederbörande landsting ha

att ansvara. I den mån av kommun anordnat barnhem vore avsett uteslutande

för kommunens eget behov, borde bidrag från stat eller landsting icke

beviljas.

I 1945 års statsverksproposition har under punkterna 87 och 88 föreslagits,

att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1945/46

skulle beräknas dels ett reservationsanslag av 250 000 kronor till bidrag tilt

uppförande eller inrättande av barnhem, dels ock ett förslagsanslag av

750 000 kronor till bidrag till driften av barnhem.

Departe- I princip innebär socialvårdskommitténs förslag, att statsbidrag skola

men/sc/K’/cn.kunna utgå såväl tjjj uppförande eller inrättande av barnhem som till driften

av sådana hem, därvid statsbidragen av kommittén så utmätts, att staten

skulle komma att svara för den större delen av det allmännas utgifter för

barnhemmen. Till dessa principer har jag redan i det föregående uttalat

min anslutning. Det återstår nu att närmare behandla frågan örn de grun

der, efter vilka statsbidragen skola utgå.

Vad först angår statsbidragen till uppförande eller inrättande

av barnhem innebär socialvårdskommitténs förslag, att nämnda

bidrag skola utgå med högst tre fjärdedelar av de verkliga kostnaderna, i

vilka kostnaderna för tomt och inventarier därvid ej medräknats. Av statskontoret

har påyrkats, att statsbidraget skulle begränsas till hälften av kostnaderna,

därvid åberopats att samma andel utginge i fråga örn bidrag inom

vissa jämförliga områden. Någon generellt gällande grundsats härom finnes

emellertid ej; det må .sålunda erinras örn att fjolårets riksdag fastställde

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

173

statsbidragen till hemmen för bildbara sinnesslöa till tre fjärdedelar av kostnaderna.

Vad nu förevarande fall beträffar vill jag bringa i erinran att, då

i valet mellan landstingen såsom huvudmän för barnhemsverksamheten och

statsalternativet den förra utvägen förordats, en förutsättning för detta mitt

ställningstagande varit att en kraftig avlyftning från statens sida skulle ske

av landstingens ekonomiska engagemang. Det står därför i överensstämmelse

härmed att, såsom socialvårdskommittén föreslagit, låta staten svara

för den övervägande delen av det allmännas utgifter för barnhemsvården.

•lag anser mig fördenskull böra förorda kommitténs förslag. Det bör dock

framhållas, att det här endast är fråga om en övre gräns för statsbidragen

och att, i den mån donationsmedel eller andra särskilda medel stå till förfogande

för ändamålet, dessa medel i första hand böra tagas i anspråk. I

dylika fall synes, om bidragsskyldighet föreligger för landsting eller stad i

egenskap av legal huvudman för barnhemsvården, statsbidraget böra beräknas

till högst tre fjärdedelar av de kostnader, som icke på sätt nyss sagts

kunna täckas med särskilda medel.

Socialvårdskommittén föreslår även vissa absoluta maximibelopp för

ifrågavarande statsbidrag, nämligen 4 500 kronor för vårdplats vid uppförande

av nytt barnhem, 3 000 kronor för vårdplats vid anskaffande och

iståndsättande för ändamålet av redan befintlig byggnad samt 2 000 kronor

för vårdplats vid iståndsättande av byggnad, som redan tidigare varit i

barnhemsinnehavarens ägo. Kommittén har därvid utgått från en byggnadskostnad

av G 000 kronor för vårdplats — en kostnad, som beräknats

med utgångspunkt från kostnaderna för vissa på senare år uppförda barnhem.

Vid beräkningen av denna byggnadskostnad torde hänsyn ha tagits

jämväl till den ökning av byggnadskostnaderna, som ägt rum under krisåren.

Enligt statskontorets mening åter bör till utgångspunkt för bestämmande

av maximibeloppet tagas vissa såsom normala ansedda byggnadskostnader.

Det är emellertid ett angeläget önskemål att, i den mån arbetskrafts-

och materielfrågorna ej lägga hinder i vägen, byggandet i enlighet

med fastställda planer av nya barnhem utan tidsutdräkt igångsättes. Någon

som helst säkerhet för att byggnadskostnaderna vid den aktuella tidpunkten

återgått till eller närmat sig förkrigsnivån finnes ej. Ett godtagande av förkrigskostnadsnivån

såsom utgångspunkt skulle därför kunna innebära, att

den utlovade statliga bidragsgivningen på indirekt väg delvis eliminerades.

Det riktiga synes mig i stället vara att acceptera kommitténs förslag och i

händelse av vikande byggnadskostnader regelmässigt i de enskilda fallen

begränsa de för vårdplats utmätta statsbidragen under maximigränsen. Först

då byggnadskostnaderna bliva stabila på en lägre nivå än de nuvarande

bör en sänkning av de fastställda maximibeloppen övervägas.

Lika med kommittén anser jag möjlighet böra föreligga att bevilja retroaktiva

statsbidrag lill uppförande eller inrättande av barnhem. Förutsättning

härför bör såsom kommittén föreslagit vara, att hemmet påbörjats efter

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

den 1 januari 1942. Dylikt bidrag bör emellertid kunna beviljas icke blott

såsom kommittén föreslagit, kommun eller landsting utan även barnavårdsförbund.

Att ytterligare utsträcka möjligheten att erhålla retroaktivt statsbidrag

för ifrågavarande ändamål synes däremot icke lämpligt.

Vad därefter angår statsbidragen till barnhemmens drift

innebär kommitténs förslag, att sådant bidrag skall utgå med ett fast belopp

för barn och vårddag. Som villkor för statsbidragets åtnjutande föreslås

skola gälla, att vårdavgift icke får uttagas med högre belopp än som i

kungörelsen angående statsbidrag finnes för det särskilda fallet stadgat.

Statsbidraget skall enligt förslaget i allmänhet utgöra 1 krona 50 öre för

dag och intaget barn, varvid i mödrahem av vårdhemstyp samma statsbidrag

jämväl skall utgå för väntande moder och för moder, som vårdas tillsammans

med sitt späda barn. För mödrahem av hemskoletyp skall däremot

statsbidraget enligt förslaget utgöra 3 kronor 50 öre för dag och väntande

moder eller moder med barn. Vid hemskolorna skola vårdavgifter icke få

uttagas. För spädbarnshem eller vårdhem må vårdavgiften utgöra högst

2 kronor för dag och intaget ensamt spädbarn samt eljest högst 1 krona

50 öre för dag.

De av kommittén föreslagna grunderna för ifrågavarande statsbidrag

synas mig skäliga, varför jag tillstyrker desamma. Ett tillgodoseende av

statskontorets önskemål att vid statsbidragens bestämmande hänsyn skall

tagas till i vad mån barnhemmet hade egna tillgångar eker uppbure understöd

från annat håll torde icke komma att medföra någon större besparing

för statsverket men skulle däremot medföra större omgång vid statsbidragsärendenas

handläggning.

Vad slutligen angår kostnaderna för statsbidragen till barnhem har kommittén

verkställt vissa beräkningar angående behovet av barnhemsplatser

av olika slag. Det är givet att dessa beräkningar måste lida av en hög grad

av osäkerhet, och att en säker överblick av behovet kan vinnas först då de

föreslagna länsplanerna föreligga. Vad angår anslagsbehovet för budgetåret

1945/46 har kommittén uppskattat detta till sammanlagt 3 000 000 kronor.

I statsverkspropositionen har, såsom förut nämnts, preliminärt beräknats

dels till bidrag till uppförande eller inrättande av barnhem ett reservationsanslag

å 250 000 kronor, dels ock till bidrag till driften av barnhem ett förslagsanslag

å 750 000. Härvid har hänsyn tagits till att de nya bestämmelserna

i barnavårdslagen och som följd därav även statsbidragsbestämmelserna

torde böra träda i kraft först den 1 januari 1946. Vad förstnämnda

belopp angår torde förslaget om rätt jämväl för barnavårdsförbund till

retroaktivt statsbidrag medföra en ökning av anslagsbehovet, varför en

mindre höjning av beloppet, förslagsvis till 300 000 kronor, torde vara erforderlig.

Anslaget till driftbidrag — vilket under nästa budgetår torde komma

att tagas i anspråk allenast för utgivande av förskott å statsbidrag — synes

kunna bibehållas vid det preliminärt beräknade beloppet, 750 000 kronor.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

175

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte

dels föreslå riksdagen att antaga förut omförmälda, inom socialdepartementet

upprättade förslag till lag angående ändring av lagen den 6 juni

1924 (nr 361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)

ävensom till lag angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 14 juni 1918

(nr 422) om fattigvården,

dels inhämta riksdagens yttrande över förut omförmälda, inom departementet

upprättade förslag till förordning örn ändrad lydelse av 7 § stadgan

den 29 maj 1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem,

dels ock föreslå riksdagen att

I) medgiva

att den i avlöningsstaten för Överståthållarämbetet upptagna anslagsposten

till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal må för budgetåret 1945/46

överskridas med högst 5 300 kronor,

samt att den i avlöningsstaten för länsstyrelserna upptagna anslagsposten

till övrig icke-ordinarie personal må för budgetåret 1945/46 överskridas med

högst 112 900 kronor;

II) godkänna

ej mindre följande personalförteckning för statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter:
-

Personalförteckning.

Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad än 20.

13 fattigvårds- och barnavårdskonsulenter .................... Eo 23

än även följande avlöningsstat för samma konsulenter att tillämpas tillsvidare

från och med budgetåret 1945/46:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis .... kronor 122 400

2. Rörligt tillägg, förslagsvis .......................... » 15 900

Summa kronor 138 300

III) för budgetåret 1945/46 anvisa

till Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter: Avlö
-

ningar ett förslagsanslag av.......................... kronor 138 300

till Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter: Omkostnader

ett förslagsanslag av ...................... » 45 100

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

IV) medgiva, att till uppförande eller inrättande av barnhem samt till

driften av sådana hem må utgå statsbidrag i huvudsaklig överensstämmelse

med de grunder, som ovan angivits; samt

V) för budgetåret 1945/46 anvisa

till Bidrag till uppförande eller inrättande av barnhem ett

reservationsanslag av ............................... kronor 300 000

till Bidrag till driften av barnhem ett förslagsanslag av . . » 750 000

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen

bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Hans Bergström.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

177

Bilaga A.

Socialvårdsko inmitténs förslag1

till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 om samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas dels att rubrikerna till 5 och 7 kap. barnavårdslagen

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 1 kap. 2,

14 och 17 §§, 2 kap. 20 och 21 §§, 4 kap. 33 och 34 §§, 5 kap. 39—42 §§,

7 kap. 49—53 §§ samt 55—57 och 59—60 §§, 10 kap. 73 och 80 §§ ävensom

11 kap. 81 § 1 mom. barnavårdslagen skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives, dels ock att under 5 och 7 kap. i nyssnämnda lag skola

införas nya paragrafer, betecknade 41a § och 42 a §, av nedanstående

lydelse.

1 kap. Örn barnavårdsnämnd.

2 §•

1 mom. Barnavårdsnämnden har---dess åtgärder.

Särskilt åligger det nämnden:

att, i---lastbart levnadssätt;

att enligt---värnlösa barn;

att övervaka de inom kommunen belägna barnavårdsanstalternas verksamhet;

samt

att enligt------över fosterbarnsvården.

Jämväl i----och verkställighet. I sådant---och handhavande.

Hurusom den---i kommunallagarna.

2 mom. Barnavårdsnämnden bör —---utvecklingen av barnavårds
anstalter

och — — — ungdoms välfärd.

Barnavårdsnämnden åligger---formerna därför.

14 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden bör---av arbetet.

2 mom. Jämväl för---eller stiftelse.

Barnavårdsnämnden må---— barnavårdsnämndens angelägenhet. Där

ej särskilda omständigheter annat föranleda, skall nämnden utse en eller

flera ledamöter eller suppleanter i nämnden (anstaltsdelegerade) att ägna

särskild uppmärksamhet åt de inom kommunen belägna barnavdrdsanstalternas

verksamhet.

17 §•

Vill någon---eller ordföranden.

Kommunal myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens

tjänst så ock i dylik tjänst ej anställd läkare, sjuksköterska eller

barnmorska hava att, då de i sin verksamhet erhållit kännedom örn förhållanden,

som böra föranleda nämndens ingripande, ofördröjligen göra anmälan

därom.

1 Ändringar i och tillägg till nu gällande författningar ha satts med kursiv stil. Uteslutningar

i eljest oförändrad text ha markerats genom kursivering av de ord som närmast föregå

resp. efterfölja den uteslutna texten.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 227.

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Majus proposition nr 227.

2 kap. Om uppsikt över samhällets barnavård.

20 §.

Länsstyrelserna hava---omständigheterna påkallas.

I allt vad som rör länsstyrelsens befattning med kommunernas barnavård

skola länsstyrelserna hava biträde av barnavårdskonsulenter och barnavårdsassistenter,

vilka jämväl skola hava till uppgift att tillhandagå med

upplysningar och råd rörande barnavården. Befattningen som barnavårdskonsulent

skall innehavas av fattigvårdskonsulent, varom förmäles i lagen

om fattigvården. Konungen utfärdar instruktion för fattigvårdskonsulenterna

i deras egenskap av jämväl barnavårdskonsulenter. Länsstyrelsen har

att utfärda föreskrifter angående fördelningen mellan barnavårdskonsulent

och länets barnavårdsassistent av sådana arbetsuppgifter, vilka icke enligt

lag eller författning eller förenämnda instruktion uteslutande tillkomma

någon av dessa befattningshavare.

Där så---ungdoms vård.

21 §.

Jämte det---dess utveckling i fråga---närmare föreskrifter.

Barnavårdsanstalterna skola stå under socialstyrelsens tillsyn.

Angående tillsyn---förordnar Konungen.

4 kap. Örn behandlingen av omhändertagna.

33 §.

Där ej tillfredsställande observation av omhändertaget barn kommer till

ständ i annan ordning, bär barnet för sådant ändamål intagas å upptagningshem,

varom förmäles i 5 kap. Så bör ock, där ej särskilda omständigheter

annat föranleda, ske örn av annan anledning avgörande ej omedelbart kan

träffas rörande den för omhändertaget barn lämpligaste vård/ormen; och

må, där plats å upptagningshem inom länet ej omedelbart står till buds,

barnet för tillfället intagas i anstalt som omförmäles i 31 § lagen om fattigvården.

Barn, som här avses, må ej utan medgivande av barnavårdsassistent

vistas å sådan anstalt under längre tid än en månad.

34 §.

1 morn. Omhändertaget barn, som icke är vanartat, skall, där ej särskilda

omständigheter annat föranleda, utackorderas i ett för ändamålet lämpat

enskilt hem.

Utackordering får endast ske till personer, rörande vilkas lämplighet och

förmåga att uppfylla de skyldigheter, som för vart fall åligga dem, nämnden

genom föregående undersökning gjort sig förvissad. Om utackorderingen

bör träffas skriftligt avtal, i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättigheter

angivas.

2 mom. Föranleda särskilda omständigheter, att omhändertaget barn,

som icke är vanartat, ej lämpligen bör vårdas i enskilt hem, eller finnes ej

sådant att tillgå, bör barnet överlämnas till barnhem, varom förmäles

i 5 kap.

3 mom. Nämnden skall övervaka, att den, som mottagit barn till vård,

fullgör sina skyldigheter. Nämnden bör även med uppmärksamhet följa bär
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

170

nets utveckling och verka för att det erhåller den utbildning, som med hänsyn

till barnets anlag och övriga omständigheter finnes lämplig.

Har barnet överlämnats till barnhem inom annan kommun, skall anmälan

härom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden därstädes.

5 kap. Om barnavårdsanstalter och skyddshem m. m.

Barnavårdsanstalter.

39 §.

/ mom. Med barnavårdsanstalt förstås i denna lag för barns vård och

uppfostran avsedd anstalt, som ej är att hänföra till sjukhus, sjukhem, anstalt

för abnorma eller vanföra, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt eller

skolhem, vilket tillhör skoldistrikt.

2 mom. Barnavårdsanslalterna indelas i barnhem, barnavårdsanstalter

för halvöppen vård och barnkolonier.

Till barnhem åro att hänföra:

spädbarnshem, för vård av späda barn, vilka icke åtföljas av sina mödrar;

mödrahem (vårdhem, hemskolor), för vård av mödrar med späda barn

samt väntande mödrar och ensamma spädbarn;

upptagningshem, för tillfällig vård och uppfostran samt observation av

barn; samt

barnhem för varaktig vård, för vård och uppfostran av barn under längre

tidrymd.

Till barnavårdsanstalter för halvöppen vård åro att hänföra:

daghem, för heldagsvård av barn;

lekskolor, för beredande av vistelse och fostran av barn under begränsad

tid av dagen; samt

eftermiddagsliem, för beredande åt skolbarn av vistelse under tillsyn efter

skolarbetets slut för dagen.

Barnkolonierna hava till syfte att bereda vård och uppfostran av barn

under en begränsad del av året.

3 mom. Närmare föreskrifter angående barnavårdsanstalternas verksamhet

meddelas av Konungen.

40 §.

Varje landstingsområde skall äga tillgång till erforderligt antal platser å

för områdets gemensamma behov avsedda, ändamålsenligt förlagda och anordnade

spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem och barnhem för varaktig

vård.

För varje landstingsområde skall genom landstingets försorg upprättas en

plan för barnhemsvårdens ordnande, vilken plan skall underställas socialstyrelsen

för godkännande.

1 den mån annan icke drager försorg härom, skall det åligga landsting att

till erforderligt antal anordna och driva barnhem, som i första stycket sägs.

Landstinget vare ock skyldigt att, där erforderliga medel icke annorledes

tillhandahållas, bestrida kostnaderna för anordnandet och driften av annan

tillhöriga barnhem, vilka ingå som led i ovannämnda plan, i den mån deras

vårdplatser äro avsedda för landstingsområdets gemensamma behov.

Vad i denna paragraf finnes föreskrivet angående landsting och landstingsområde

skall, såvitt angår stad, som ej deltager i landsting, äga motsvarande

tillämpning i avseende å staden.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Majas proposition nr 227.

41 §.

1 mom. Ämnar landsting eller kommun upprätta barnhem, skall plan för

hemmet och dess verksamhet underställas socialstyrelsen för godkännande.

Godkännande må ej lämnas, där ej hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme,

inredning och övriga anordningar finnes vara så beskaffat, att där

intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran.

2 mom. Vill annan ån landsting eller kommun upprätta barnhem, skall

tillstånd härtill lämnas av socialstyrelsen. Tillstånd må ej meddelas, med

mindre socialstyrelsen finner, att hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme

och inredning är så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla

tillfredsställande vård och uppfostran, ävensom att med hänsyn till hemmets

ledning och personal samt ekonomiska förhållanden trygghet finnes för

dess ändamålsenliga skötsel.

Örn lämnat tillstånd skall meddelas skriftligt bevis, vari utsättes innehavarens

namn, barnhemmets benämning och belägenhet samt det högsta

anted barn, som må därstädes samtidigt vårdas, med särskilt angivande av

antalet barn under ett års ålder.

På socialstyrelsen ankommer att pröva, huruvida för barnhem, som i detta

mom. sägs, skall finnas reglemente, samt fastställa sådant.

3 mom. Ämnar någon upprätta barnavårdsanstalt för halvöppen vård

skall, innan anstalten foges i bruk för sådant ändamål, anmälan därom

göras hos såväl socialstyrelsen som barnavårdsnämnden i den kommun, dår

anstalten är belägen. Dylik anmälan skall ock ske, innan barnkoloni första

gången foges i bruk för avsett ändamål.

A mom. Vad i 1—3 mom. stadgas angående skyldighet att söka godkännande

eller tillstånd eller att göra anmälan skall ej äga tillämpning, där

enligt vad därom år särskilt stadgat statsbidrag beviljats till barnavårdsanstaltens

anordnande eller drift.

5 mom. Vad i 1—3 mom. stadgas angående skyldighet att söka godkännande

eller tillstånd eller att göra anmälan skcdl äga motsvarande tillämpning,

där den, som driver barnavårdsanstalt, vill flytta denna till annan

lägenhet, utvidga anstalten eller vidtaga större förändring beträffande densamma

eller där ombyte av innehavare skall ske; dock skall, när barnavårdsanstalt

för halvöppen vård eller barnkoloni skall flyttas till annan

kommun, vad i A mom. stadgas angående anmälan till barnavårdsnämnd

avse barnavårdsnämnden i den kommun, dit anstalten flyttas.

Intagning i barnhem samt vårdtiden därstädes.

41 a §.

1 mom. Medgivande till intagning av visst barn i barnhem skall lämnas

av hemmets styrelse eller av styrelsen därtill förordnad person. Där styrelse

ej finnes, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning med avseende å

hemmets ägare. Innan barn intages i barnhem, vars vårdplatser helt eller till

huvudsaklig del äro avsedda för landstingsområdes gemensamma behov, bör

samråd i ärendet havel ägt rum med barnavårdsassistenten. Intagning i barnhem

för varaktig vård må ej ske, med mindre denne godkänner åtgärden.

2 mom. Barn må ej vårdas i barnhem under längre sammanlagd tidrymd

än tolv månader, med mindre barnavårdsassistenten lämnar medgivande

härtill. Sådant medgivande skall, där barnet är intaget i barnhem för varaktig

vård, lämnas för högst två år och eljest för högst ett år åt gången.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

181

3 mom. 1 fråga örn barnhem, som är beläget i Stockholm, skall vad i

1 mom. sista punkten samt 2 mom. stadgas angående barnavårdsassistent

äga motsvarande tillämpning med avseende å socialstyrelsens barnavårdsinspektris.

T il l sy n.

42 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden skall noggrant tillse, att verksamheten vid

envar barnavårdsanstalt, som är belägen inom kommunen, bedrives med

iakttagande av för anstalten gällande bestämmelser samt att förhållandena

vid anstalten äro sådana, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande

vård och uppfostran samt vad angår barn, som äro intagna i barnhem,

i händelse av sjukdom, den särskilda vård som omständigheterna påkalla.

Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt vården av i barnavårdsanstalt

intagna späda barn.

2 mom. 1 den mån så prövas lämpligt, må socialstyrelsen tills vidare medgiva

barnavårdsanstalt befrielse från den i 1 mom. föreskrivna tillsynen.

Medgivande skall avse bestämd lägenhet; och må för detsamma uppställas

de villkor, som prövas erforderliga.

Åtgärder mot missförhållanden i barnavårdsanstalt.

42 a §.

1 mom. Finner barnavårdsnämnd efter anmälan, som i 17 § sägs, eller

eljest, att verksamheten vid barnavårdsanstalt, som är belägen inom kommunen

och som drives av annan än denna, bedrives med åsidosättande av

gällande bestämmelser, eller att förhållandena vid dylik anstalt äro sådana,

att barn ej kunna där erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, har

nämnden att genom lämpliga föreställningar hos anstaltens innehavare eller

hos dess styrelse söka åstadkomma rättelse.

Har anmälan gjorts av någon, som i 17 § andra stycket sägs, men underlåter

nämnden att vidtaga de åtgärder, vartill omständigheterna föranleda,

skall den som gjort anmälan bringa förhållandet till socialstyrelsens

kännedom.

2 mom. Leder åtgärd, som i 1 mom. första stycket avses, ej till åsyftad

verkan, har nämnden att anmäla saken hos socialstyrelsen.

Råda i barnavårdsanstalten sådana missförhållanden, att barn icke kunna

utan fara för liv eller hälsa vårdas där till dess socialstyrelsen hinner besluta

i ärendet, har barnavårdsnämnden att tillse, att å anstalten intagna barn

omedelbart skiljas därifrån samt, där så finnes erforderligt, genom nämndens

försorg beredas lämplig vård. För detta ändamål må nämnden omhändertaga

barnen och med dem förfara såsom med barn, som omhändertagits

för samliällsvård.

I avseende å behandlingen av ärende angående barns omhändertagande

jämlikt detta moment skall vad i 31 § är stadgat örn omhändertagande för

samhällsvdrcl äga motsvarande tillämpning.

Finner socialstyrelsen i anledning av anmälan eller eljest, att missförhållande

som i 1 mom. sägs föreligger vid barnavårdsanstalt, skall anstaltens

innehavare eller dess styrelse åläggas att vidtaga tjänliga åtgärder för missförhållandets

avhjälpande. Finnes sådan åtgärd otjänlig eller utan verkan,

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

skall socialstyrelsen återkalla tillståndet till verksamhetens bedrivande, där

sådant lämnats, samt eljest meddela förbud för barns mottagande å anstalten.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning,

när barnavårdsnämnden eller socialstyrelsen efter anmälan, som i 41 §

3 mom. sägs, eller eljest finner anledning antaga, att missförhållande, som

i förstnämnda lagrum avses, kommer att föreligga vid barnavårdsanstalt för

halvöppen barnavård eller barnkoloni.

7 kap. Om fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll m. m.

Inledande bestämmelser.

49 §.

1 mom. Barn under sexton år, som fostras hos annan än föräldrarna, benämnes

i denna lag fosterbarn och står under barnavårdsnämndens tillsyn i

enlighet med bestämmelserna i detta kapitel.

2 mom. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger barnavårdsnämnden

eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barn under

sexton år, vilket vistas hos annan än föräldrarna men ej är jämlikt 1 mom.

att hänföra till fosterbarn, skall tills vidare anses såsom sådant; och skall

1 dylikt fall vad i detta kapitel och 73 § är stadgat äga tillämpning. Då sådant

beslut meddelas av ordföranden, skall anmälan därom göras vid nästa

sammanträde hos nämnden, som prövar, huruvida beslutet skall äga bestånd.

3 mom. I denna lag förstås med

fosterhem: enskilt hem, vari fosterbarn mottagits; samt

barnafostrare: den, som i fosterhem mottagit fosterbarn.

50 §.

Bestämmelserna i detta kapitel äga ej tillämpning å barn, som omhändertagits

av kommunens barnavårdsnämnd och som vistas inom kommunen.

Ansökan och anmälan.

51 §•

1 mom. Barn under ett år må ej mottagas i fosterhem, med mindre barnavårdsnämnden

i den kommun, där det ifrågasatta fosterhemmet år beläget,

lämnat tillstånd härtill. Ansökan örn tillstånd skall göras av den som ämnar

mottaga barnet.

2 mom. Den som ämnar överlämna barn över ett år till enskilt hem under

sådana omständigheter, att barnet enligt vad i 49 § 1 mom. sägs, varder

fosterbarn, ävensom den som har för avsikt att i sitt hem mottaga sådant

barn, skall i god tid och senast tre dagar innan överlämnande respektive

mottagande av barnet sker göra anmälan därom hos barnavårdsnämnden i

den kommun, där det tilltänkta fosterhemmet är beläget.

3 mom. Ansökan örn tillstånd, som i 1 mom. sågs, samt anmälan, som i

2 mom. avses, skall innehålla uppgift örn

a) barnafostrarens namn och adress;

b) dens namn och adress, som ämnar överlämna barnet.

Vid ansökan och anmälan eller inom den tid, nämnden förelägger, skall

företes utdrag av födelse- och dopbok eller åldersbetyg rörande barnet samt

lämnas redogörelse för de villkor, under vilka barnet skall mottagas, och de

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

183

förhållanden i övrigt, som hava betydelse för bedömande av fosterhemmets

eller barnhemmets lämplighet.

Ansökan och anmälan kan göras skriftligen eller muntligen och må ske,

utom hos nämnden, även hos de i 17 § första stycket omförmälda personer.

4 mom. Innan fosterhem flyttas till annan lägenhet inom kommunen,

åligger det barnafostraren att därom göra anmälan, som i 2 mom. sägs, hos

barnavårdsnämnden.

Innan fosterhem flyttas till annan kommun är barnafostraren skyldig att

därom göra anmälan hos barnavårdsnämnden i såväl denna som avflyttning

skommunen.

5 mom. Har fosterbarn avlidit eller har barnafostraren lämnat detsamma

ifrån sig annorstädes än till fosterhem, skall han hos barnavårdsnämnden

göra anmälan därom, i stad eller köping med egen kommunalförvaltning

inom två dagar och eljest inom fyra dagar, efter det barnet avlidit eller

bortlämnats.

Förundersökning och tillsyn.

52 §.

1 mom. När ansökan eller anmälan, som i 51 § 1, 2 och 4 mom. sägs, inkommit

till barnavårdsnämnden eller nämnden eljest finner anledning antaga,

att någon har för avsikt att mottaga fosterbarn, har nämnden att, såframt

den icke redan äger noggrann kännedom om hemmet, ofördröjligen

låta verkställa undersökning angående dess beskaffenhet.

2 mom. Vid prövning av fosterhems och barnafostrares lämplighet bör

barnavårdsnämnden såvitt möjligt tillse, att erforderliga förutsättningar äro

för handen för att barnet skall erhålla vård och uppfostran, likvärdig med

den som beredes i ett gott föräldrahem, ävensom för att mellan fosterbarnet

och barnafostraren skola kunna uppkomma samma band som mellan naturliga

föräldrar och deras barn. Barnafostrare böra i regel vara äkta makar.

Särskilt bär iakttagas, att åldersskillnaden mellan barnafostrare och fosterbarn

ej är större än som med hänsyn till barnets värd och fostran är lämpligt.

Där ej särskilda omständigheter föranleda, må i samma fosterhem ej

samtidigt vårdas flera än två fosterbarn, med mindre samtliga dessa äro

syskon. Har barnafostraren egna barn, vilka vårdas i föräldrahemmet, bär

fosterbarnet vara yngre än dessa.

3 mom. Ansökan, som i 51 § 1 mom. sägs, må ej bifallas, där ej barnavårdsnämnden

med iakttagande av vad i 2 mom. stadgas ävensom med hänsyn

till övriga omständigheter finner det kunna antagas, att barnet hos

sökanden skall erhålla tillfredsställande vård och uppfostran.

Där nämnden i anledning av ansökan, anmälan eller eljest finner fara

föreligga, att fosterbarn icke kan erhålla tillfredsställande vård och uppfostran

hos person, som kan antagas hava för avsikt att mottaga sådant

barn, skall nämnden meddela förbud för honom att mottaga fosterbarn.

4 mom. Fosterbarn må ej mottagas av den, som lider av tuberkulos i

smittsamt skede eller könssjukdom i sådant skede, ej heller må fosterbarn

mottagas i fosterhem, i vilket hushållsmedlem är behäftad med sjukdom,

som nu sagts.

53 §.

1 mom. Vare sig ansökan eller anmälan, som i 51 § 1, 2 och 4 mom. sägs,

skett eller ej, har barnavårdsnämnden att öva noggrann tillsyn över alla

fosterhem inom kommunen i syfte att trygga att fosterbarn komma i åtnju
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

tande av tillfredsställande vård och uppfostran, samt, i händelse av sjukdom,

den särskilda vård som omständigheterna påkalla. Synnerlig uppmärksamhet

skall ägnas åt vården av späda barn.

Nämnden bär jämväl verka för att fosterbarn erhåller den utbildning, som

med hänsyn till barnets anlag och övriga omständigheter finnes lämplig.

Nämnden har att giva de barnafostrare, vilka äro i behov därav, erforderliga

föreskrifter rörande barns vård och uppfostran.

2 mom. Fosterbarn står under barnavårdsnämnds tillsyn intill dess barnet

fyllt sexton år; nämnden må dock, där så prövas lämpligt för att förebygga

vanart hos barnet eller för att främja dess yrkesutbildning eller när eljest

särskild anledning föreligger, besluta, att fosterbarn skall stå under tillsyn

under viss tid därefter, dock i intet fall längre än till fyllda aderton dr.

Under tid för vilken förordnande, som nu sagts, meddelats, skola med avseende

å barnet, fosterhemmet och barnafostraren bestämmelserna i detta

kapitel gälla, där ej nedan annorlunda stadgas.

3 mom. Närmare föreskrifter angående ordningen för nämndens tillsyn

meddelas av Konungen.

Åtgärder mot missförhållanden i fosterhem.

55 §.

1 mom. Prövar nämnden de i 54 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa,

eller hava sådana åtgärder vidtagits, utan att rättelse vunnits, skall nämnden

förelägga barnafostraren att inom tid, som av nämnden bestämmes, lämna

barnet från sig till den, som är skyldig att taga vård om detsamma. Befinnes

ej detta lämpligt, eller kan barnet ej utan allvarlig våda kvarbliva i fosterhemmet,

till dess det kan, på sätt nyss är föreskrivet, av barnafostraren avlämnas,

har barnavårdsnämnden att omhändertaga barnet och därmed förfara

såsom med barn, som omhändertagits för samhällsvård; dock skall vad

nu sagts ej äga tillämpning med avseende å barn, som fyllt sexton år.

1 avseende å behandlingen av ärende angående barns omhändertagande

jämlikt denna paragraf skall vad i 31 § är stadgat om omhändertagande för

samhällsvård äga motsvarande tillämpning.

Då åtgärd vidtagits enligt detta moment, åligger det nämnden att härom

ofördröjligen underrätta den, som är skyldig att taga vård örn barnet.

2 mom. Har nämnden vidtagit åtgärd, som i 1 mom. sägs, äger nämnden

tillika, om skäl därtill föreligger, meddela barnafostraren förbud att vidare

mottaga fosterbarn.

56 §.

1 mom. Förbud för viss person att mottaga fosterbarn fortfar att gälla

även om den, som förbudet gäller, flyttar till annan kommun. Den barnavårdsnämnd,

som meddelat förbudet, skall, då den erhåller kännedom om

avflyttningen, ofördröjligen lämna barnavårdsnämnden i den kommun, dit

inflyttningen uppgivits skola ske eller veterligen ägt rum, underrättelse om

förbudet. Barnavårdsnämnd, som erhållit sådan underrättelse, skall ock, där

den person, förbudet gäller, ånyo avflyttar till annan kommun, örn förbudet

underrätta barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun.

2 mom. Förbud må av barnavårdsnämnden återkallas, när förhållandena

giva anledning därtill. Har den, som förbjudits mottaga fosterbarn, flyttat

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

185

till annan kommun, ankommer på barnavårdsnämnden i denna kommun

att besluta om återkallelse av förbudet.

57 §.

Försummar barnafostrare skyldighet att söka tillstånd eller göra anmälan,

som i 51 § för mates, må barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna

därtill föranleda, vidtaga åtgärd enligt 55 § 1 mom. ävensom meddela

förbud för honom att mottaga fosterbarn.

Särskilda bestämmelser angående vård i vissa

enskilda hem.

59 §.

1 mom. Har enskild person i sitt hem mot ersättning mottagit annans

barn utan att detta är att anse som fosterbarn, skall, sedan vården fortfarit

under åtta dagar, anmälan ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden i

den kommun, där hemmet är beläget. Är barnet att anse som feriebarn, föreligger

anmälningsskyldighet, som nu sagts, allenast första gången varje år,

som hemmet upplåtes för sådant ändamål.

2 mom. Då barnavårdsnämnden erhållit vetskap örn fall som i 1 mom.

avses, har nämnden att, såframt den ej redan äger noggrann kännedom örn

hemmet, ofördröjligen låta verkställa undersökning angående dess beskaffenhet.

Även eljest har nämnden att, i den mån så prövas påkallat, låta verkställa

undersökning av förhållandena i enskilda hem, varom i 1 mom. förmäles.

3 mom. Den, för vilken förbud utfärdats att mottaga fosterbarn, må ej

mottaga barn, som i 1 mom. avses.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

60 §.

1 mom. Konungen må, där barnavårdsnämnd prövas hava vidtagit fullt

betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av nämnden överlämnats

till fosterhem utom vederbörande kommun, medgiva befrielse tills vidare

under högst tio år, i den mån så prövas lämplig!, från tillämpningen av bestämmelserna

i detta kapitel, såvitt angår dylika barn.

2 mom. Dylikt medgivande —--tillhöra anstalten.

3 mom. Barnavårdsnämnd må, då synnerliga skäl därtill föreligga, tills

vidare medgiva befrielse, i den mån så prövas lämpligt, från tillämpningen

av bestämmelserna i detta kapitel beträffande fosterhem.

4 mom. Den, som erhållit medgivande som i 1 och 2 mom. sägs, vare, där

fosterbarn överlämnats till fosterhem inom annan kommun, skyldig att ofördröjligen

göra anmälan härom hos barnavårdsnämnden därstädes. När

barnaf ostrare, som i 3 mom. avses, mottagit fosterbarn, skall anmälan

härom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden.

10 kap. Straffbestämmelser oell allmänna föreskrifter.

73 §.

Försummar någon att fullgöra anmälningsskyldighet i fall, som omförmäles

i 41 § 3 och 5 morn., 51 § 2, 4 och 5 mom. eller 59 §, vare förfallen

till böter från och med fem till och med etthundra kronor. Lag samma vare,

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

där någon mottager fosterbarn under ett år utan att hava erhållit tillstånd

som i 51 § 1 mom. sägs.

Har någon i trots av förbud, varom i 42 § 2 morn., 52 §, 55 § 2 mom. eller

57 § sågs, mottagit barn, straffes med dagsböter, dock ej under fem, eller,

då° omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex

månader. Lag samma vare, där någon i trots av stadgandet i 49 a § 2 mom.

med vetskap om sjukdom, som där avses, i sitt hem mottagit fosterbarn,

ävensom där någon i enskilt hem eller barnhem mottagit barn utan att innehava

tillstånd, där sådant erfordrats.

80 §.

Barnavårdsnämnden skall årligen före januari månads utgång till barnavårdsassistenten

ävensom till provinsialläkaren eller extra provinsialläkaren

i det distrikt, dit kommunen hör, avgiva förteckning å samtliga under nämndens

tillsyn stående barn, som vid slutet av nästföregående år vårdades i

fosterhem och barnhem inom kommunen. Förteckningen skall för varje

barn innehålla uppgift å barnets namn och födelsedag, barnafostrarens

namn och adress ävensom, då barnet mottagits å barnhem, dettas benämning.

11 kap, Om klagan i mål och ärenden enligt denna lag.

81 §.

1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat beslut, varigenom barns omhändertagande

för samhällsvård vägrats,

eller barnavårdsassistent eller socialstyrelsens barnavårdsinspektris meddelat

beslut i fråga, som avses i 41 a §,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse för skyddshem avslagit framställning

om slutlig utskrivning av för skyddsuppfostran omhändertagen,

eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i fråga, som avses i 7 kap.,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt meddelat beslut rörande

behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller beträffande kvarhållande

av arbetsskyldig å anstalten eller i arbetet,

_ eBer barnavårdsnämnd meddelat beslut i annat ärende enligt denna lag,

vilket icke angår i 3, 4 eller 6 kap. avsedd fråga och icke heller förvaltningsfråga,

för vars behandling nämnden jämlikt de i denna lag eller kommunallagarna

givna föreskrifter är ansvarig endast inför kommunen,

må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio

dagar, räknade fran det han av beslutet erhållit del; dock går beslutet i verkställighet,

där ej förbud däremot meddelas av länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945, dock att vad i 40 § första stycket

och tredje stycket första punkten föreskrives i fråga örn landstingsområde

och landsting, vilka stadganden enligt sista stycket i samma paragraf skola

äga motsvarande tillämpning med avseende å stad, som icke deltager i landsting,

icke skall gälla förr än fem år förflutit från det lagen trätt i kraft.

Den i 40 § andra stycket omförmälda planen för barnhemsvårdens ordnande

skall för varje landstingsområde respektive stad, som ej deltager i

landsting, senast den 1 oktober 1945 ingivas till socialstyrelsen, över plaIle^n

yttrande inhämtas fran länsstyrelsen och vederbörande barna
vårdsförbund

eller motsvarande sammanslutning.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

187

Anmälan om barnavårdsanstalt för halvöppen vård och barnkoloni, som

upprättats före lagens ikraftträdande, skall inom sex månader från nämnda

tidpunkt ingivas till såväl socialstyrelsen som barnavårdsnämnden i den

kommun, där anstalten är belägen.

Försummar någon att fullgöra anmälningsskyldighet, som nu sagts, vare

förfallen till böter från och med fem till och med etthundra kronor.

Böter, som ådömas enligt detta stadgande, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till deras fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Bilaga B.

Fattigvårds- och barnav&rdskonsulenternas verksamhetsdistrikt enligt socialstyrelsens

förslag i augusti 1944.

Distriktets nr och omfatt- ning. Konsulentens

bostadsort

Folkmängd

den 1/1

1942

Areal1

km2

Antal

kommuner

1/1 1942

Antal

under-

stöds-

tagare2

Antal

ålderdoms-

hem3

Antal

barnhem4

1. distr. Stockholm........

1 028 954

12 656

210

97 822

129

82

Därav: Stockholms stad . .

599 962

137

1

60 915

14

32

Stockholms län .. ..

290 467

7 386

121

26 947

79

42

Uppsala län ......

138 525

5 133

88

9 960

36

8

2. distr. Västerås..........

383 364

12 679

164

24 696

126

19

Därav: Södermanlands län

193 066

6 238

95

13 398

74

9

Västmanlands »

170 298

6 441

69

11 298

52

10

3. distr. Linköping........

547 738

20 934

264

46 558

180

26

Därav: Östergötlands län..

319 974

9 973

152

28 560

107

18

Kalmar län ......

227 764

10 961

112

17 998

73

8

4. distr. Växjö............

394 703

19 524

224

18 908

145

15

Därav: Jönköpings län . . . .

243 267

10 617

136

10 244

92

10

Kronobergs » ....

151 436

8 907

88

8 664

53

5

5. distr. Kristianstad ......

394 073

9 082

192

26 161

96

18

Därav: Blekinge län......

145 343

22 909

41

13 053

28

7

Kristianstads län . .

248 730

6 173

151

13 108

68

11

6. distr. Malmö ..........

—

_

_

Malmöhus län ....

532 279

4 734

245

36 372

105

27

7. distr. Göteborg ........

639 270

9 709

185

53 524

121

40

Därav: Hallands län......

151 973

4 746

91

7 442

54

9

Göteb.-o. Bohus län

487 297

4 963

94

46 082

67

31

8. distr. Vänersborg........

—

—

_

_

_

Älvsborgs län ....

330 090

11 685

223

18 683

105

20

9. distr. Mariestad ........

—

_

_

_

_

Skaraborgs län ....

230 340

8 087

265

11 841

85

6

10. distr. Karlstad ........

496 258

25 895

158

37 325

132

20

Därav: Värmlands län ....

267 852

17 467

93

22 052

75

9

Örebro län........

228 406

8 428

65

15 273

57

11

11. distr. Falun............

523 880

46 351

112

47 635

79

30

Därav: Kopparbergslän ..

250 066

28 168

57

18 464

38

13

Gävleborgs län ....

273 814

18 183

55

29 171

41

17

12. distr. Härnösand........

415 193

71 793

129

49 989

95

17

Därav: Västernorrlands län

275 319

24 123

67

38 930

60

12

Jämtlands län ....

139 874

47 670

62

11 059

35

5

13. distr. Luleå............

441 480

154 079

61

48 770

57

18

Därav: Västerbottens län..

221 563

55 403

32

16 001

30

10

Norrbottens län ..

219 897

98 676

29

32 769

27

8

Gotlands län, Stockholm....

58 872

3 140

92

2 965

7

3

Hela riket ................

6 406 474

410 348

2 524

521 249

1 462

341

1 Vatten oräknat. — 2 Hos fattigvården under år 1941

med understöd i alla former

genom fattigvårdsstyrelserna. — 3 Enligt socialvårdskommitténs utredning 1938.

ligt barnavårdsstatistiken år 1940.

— * En-

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

189

Bilaga C.

Socialvårdskommitténs förslag

till

kungörelse angående statsbidrag för uppförande eller inrättande

av barnhem.

1 §•

Statsbidrag må, under villkor som nedan angivas, utgå till landsting, kommun,

förening, stiftelse eller annan för uppförande eller inrättande av barnhem

av de i 39 § 2 mom. barnavårdslagen särskilt angivna kategorier.

2 §•

Statsbidrag må allenast utgå för barnhem, vilket ingår som led i en av

socialstyrelsen godkänd plan för ordnandet av barnhemsvården inom vederbörande

landstingsområde respektive inom stad, som ej deltager i landsting;

dock må, där särskilda skäl därtill äro, statsbidrag utgå jämväl för annat

barnhem, som finnes tillgodose ett allmänt behov.

3 §•

Statsbidrag må utgå med följande belopp, nämligen:

a) där den, som ämnar anordna barnhem, för ändamålet uppför nybyggnad,

med högst tre fjärdedelar av byggnadskostnaderna, däri ej inräknade

kostnader för anskaffande av tomt och inventarier, dock att bidraget ej må

överstiga 4 500 kronor för varje vårdplats, som barnhemmet med normal

beläggning beräknas rymma;

b) där byggnad för ändamålet av vederbörande inköpes, med högst tre

fjärdedelar av köpesumman i vad den avser själva byggnaden samt av kostnaderna

för de om- eller tillbyggnadsarbeten, som erfordras för byggnadens

användande till barnhem, dock att bidraget ej må överstiga 3 000 kronor för

varje sådan vårdplats, som under a) sägs;

c) där till barnhem tages i anspråk i vederbörandes ägo befintlig byggnad,

som ej av vederbörande uppförts eller inköpts för sådant ändamål, med

högst tre fjärdedelar av kostnaderna för de om- eller tillbyggnadsarbeten,

vilka erfordras för byggnadens användande till barnhem, dock att, där icke

särskilda skäl till annat föranleda, bidraget ej må överstiga 2 000 kronor för

varje sådan vårdplats, som under a) sägs. 4

4 §•

Ansökning om statsbidrag skall, ställd till Kungl. Majit, ingivas till socialstyrelsen

samt vara åtföljd av följande handlingar:

a) beskrivning över byggnadstomtens storlek, läge och beskaffenhet;

b) dels fullständiga ritningar för barnhemmet i fråga jämte därtill hörande

beskrivning, dels kostnadsförslag för hemmets uppförande eller inrättande,

dels uppgift angående hemmets ändamål samt det högsta antal

barn och deras högsta och lägsta ålder samt i fråga om mödrahem jämväl

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Majus proposition nr 227.

det högsta antal mödrar, som hemmet samtidigt skall kunna mottaga, dels

ock redogörelse beträffande den personal, som sökanden finner erforderlig

för verksamhetens bedrivande, samt personalens utbildning;

c) av vederbörande avgiven förbindelse dels att icke utan Kungl. Maj:ts

särskilda medgivande nedlägga barnhemmet eller använda detsamma till

annat än det därmed avsedda ändamålet, dels att ej kräva högre vårdavgifter

än dem, som för vart fall angivas i Kungl. Maj:ts kungörelse angående

statsbidrag till driften av barnhem, dels att för hemmets del, utöver vad i

stadgan angående barnavårdsanstalter sägs, underkasta sig bestämmelserna

i denna kungörelse ävensom de föreskrifter i övrigt, som må varda i behörig

ordning meddelade, dels ock att, om något av nu nämnda villkor icke

skulle fullgöras, återbära uppburet statsbidrag eller så stor del därav, som

av Kungl. Majit bestämmes.

Skall barnhemmet drivas av förening eller stiftelse, skall ansökningen

jämväl innehålla uppgift å den, som äger att för sökanden tala och svara,

samt vid ansökningen fogas ett exemplar av gällande stadgar.

5 §•

Sökes statsbidrag för barnhem av annan än landsting eller stad, som icke

deltager i landsting, skall socialstyrelsen inhämta yttrande av vederbörande

landstings förvaltningsutskott respektive stadsfullmäktige.

Sedan de ingivna ritningarna blivit av socialstyrelsen granskade samt

barnhemmets läge och plan i övrigt av socialstyrelsen godkänts, har sistnämnda

styrelse att till Kungl. Majit insända ansökningen jämte därtill

hörande handlingar ävensom eget yttrande, vilket skall innehålla dels uppgift

om det högsta antal vårdplatser, som barnhemmet efter socialstyrelsens

bedömande kan med normal beläggning inrymma, dels ock förslag till de

särskilda villkor och bestämmelser, som med hänsyn till lokala förhållanden

eller eljest böra föreskrivas för åtnjutande av statsbidrag.

Varder statsbidrag beviljat, må detta ej utbetalas, förrän barnhemmet

blivit genom socialstyrelsens försorg avsynat och godkänt samt styrelsen

granskat till riktigheten bestyrkta räkenskaper över anskaffningskostnaden

eller räkenskapssammandrag, som i vederbörlig ordning utsedda revisorer

däröver upprättat. Finner socialstyrelsen därvid förhållanden hava inträtt,

som böra föranleda ändring i statsbidragets belopp, har styrelsen att därom

göra framställning hos Kungl. Majit. I motsatt fall äger socialstyrelsen att,

på rekvisition, till vederbörande utbetala det beviljade bidraget av medel,

som blivit för ändamålet anvisade.

6 §•

Av kommun, förening, stiftelse eller annan drivet barnhem, som erhåller

statsbidrag jämlikt denna kungörelse, skall vara pliktigt mottaga barn från

upptagningsområde, som socialstyrelsen bestämmer.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1945.

Har landsting eller kommun efter den 1 januari 1942 påbörjat uppförande

av eller inrättande av barnhem, som i denna kungörelse avses, må dock

statsbidrag enligt denna kungörelse utgå, där synnerliga skäl därtill äro. Ansökning

om statsbidrag skall i sådant fall ingivas före den 1 januari 1946.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

191

Bilaga D.

Socialvårdskom mitténs förslag

till

kungörelse angående statsbidrag till driften av barnhem.

1 §•

Statsbidrag må, under villkor som nedan angivas, utgå till landsting, kommun,

förening, stiftelse eller annan för driften av barnhem av de i 39 §

2 mom. barnavårdslagen särskilt angivna kategorier.

2 §•

Statsbidrag må utgå allenast under villkor, att barnhemmet ingår som led

i en av socialstyrelsen godkänd plan för ordnandet av barnhemsvården inom

vederbörande landstingsområde, respektive inom stad, som ej deltager i

landsting; dock må, där särskilda skäl därtill äro, statsbidrag utgå jämväl

för annat barnhem, som finnes tillgodose ett allmänt behov.

3 §•

Statsbidrag må utgå med följande belopp, nämligen:

a) för spädbarnshem, upptagningshem och barnhem för varaktig vård

en krona 50 öre för dag och intaget barn;

b) för mödrahem av vårdhemstyp en krona 50 öre för dag och intagen

väntande moder, samma belopp för dag och moder, som vårdas tillsammans

med sitt späda barn, samt enahanda belopp för dag och intaget ensamt

barn; samt

c) för mödrahem av hemskoletyp tre kronor 50 öre för dag och inlagen

väntande moder samt enahanda belopp för dag och moder, som vårdas tillsammans

med sitt späda barn.

Såsom villkor för statsbidrag skall gälla:

för hemskola, att vårdavgift icke uttages;

för spädbarnshem och vårdhem, att vårdavgift för intaget ensamt spädbarn

icke uttages med högre belopp än två kronor för dag; samt

för övriga fall, att vårdavgift icke uttages med högre belopp än en krona

50 öre för dag.

4§-

Ansökning om statsbidrag ingives till och prövas av socialstyrelsen.

Ansökning skall innehålla uppgift å det antal vårdplatser, för vilket statsbidrag

begäres, å storleken av den bestämda vårdavgiften för dag och intagen

samt örn de förhållanden i övrigt, vilka äro av betydelse för statsbidragsfrågans

bedömande.

Där statsbidrag ej erhållits jämlikt kungörelsen angående statsbidrag för

uppförande eller inrättande av barnhem eller där statsbidrag till driften av

barnhemmet ej tidigare erhållits, skall ansökningen tillika vara åtföljd av

följande handlingar:

a) kortfattad beskrivning över byggnadstomtens storlek, läge och beskaffenhet;
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

b) ritningar eller skiss över barnhemmet jämte kortfattad beskrivning

över detsamma och dess inredning;

c) intyg från förste provinsialläkare eller förste stadsläkare angående

lokalernas beskaffenhet;

d) uppgift angående hemmets ändamål samt det högsta antal barn och

deras högsta och lägsta ålder samt i fråga om mödrahem jämväl det högsta

antal mödrar, som hemmet samtidigt kan mottaga;

e) redogörelse beträffande vid barnhemmet anställd personal och dennas

utbildning samt ordningen för läkarvårdens handhavande;

f) förbindelse av vederbörande att, så länge statsbidrag till driften utgår,

för barnhemmets del underkasta sig bestämmelserna i denna kungörelse

ävensom de föreskrifter i övrigt, som må varda i behörig ordning meddelade.

Drives barnhemmet av förening eller stiftelse, skall ansökningen jämväl

innehålla uppgift å den, som äger att för sökanden tala och svara, samt vid

ansökningen fogas ett exemplar av gällande stadgar.

Över ansökning av annan än landsting eller stad, som icke deltager i

landsting, skall socialstyrelsen inhämta yttrande av vederbörande landstings

förvaltningsutskott respektive stadsfullmäktige.

5 §•

Bifalles ansökning, skall socialstyrelsen fastställa det högsta antal vårdplatser,

för vilka statsbidrag må utgå, samt i övrigt meddela de särskilda

bestämmelser, som finnas böra föreskrivas för erhållande av statsbidrag.

Sker ändring i de förhållanden, vilka förelegat vid ansökningens beviljande,

skall anmälan därom göras till socialstyrelsen, som äger avgöra,

huruvida vid anmälningen må bero eller ny ansökning skall ingivas och

prövas. Fullgöres ej i avseende å barnhem, som tillerkänts statsbidrag till

driftkostnaderna, villkor, som uppställts för bidragets tillgodonjutande, äger

socialstyrelsen, där påkallad rättelse ej annorledes kan vinnas, förklara rätten

till bidraget helt eller delvis förverkad.

6 §•

Beviljat statsbidrag utbetalas halvårsvis i efterskott. Rekvisition å beviljat

statsbidrag skall ingivas till socialstyrelsen efter utgången av december och

juni månader. Dylik rekvisition skall innehålla uppgift om det antal vårddagar

under närmast föregående halvår, för vilket statsbidrag må utgå.

Denna uppgift skall vara grundad på utdrag av barnhemmets journal och

försedd med granskningspåskrift av länsstyrelsens barnavårdsassistent.

Efter granskning av rekvisitionen har socialstyrelsen att av medel, som

blivit för ändamålet anvisade, till vederbörande utbetala godkänt belopp.

På därom gjord framställning äger socialstyrelsen utanordna förskott å

beviljat statsbidrag, dock ej till högre belopp för varje halvår än som motsvarar

hälften av det för halvåret beräknade statsbidraget. Erhållet förskott

avräknas vid statsbidragets slutliga utanordnande.

Vid beräkning av statsbidrag för kortare tid än ett halvår skall varje månad

beräknas till trettio dagar.

Formulär till rekvisition av statsbidrag fastställes av socialstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1945.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1945

516369

opaginerad Kontrollera mot PDF

I N N E H A L LSFÖRTEC K N I N G.

Sid.

Propositionen.......................... 1

Förslag till lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) ...... 2

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 14 juni 1918

(nr 422) om fattigvården...................................... 13

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 7 § stadgan den 29 maj

1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem...... 14

Utdrag av statsrådsprotokollet den 23 februari 1945 .................... 15

Inledning .................................................... 15

I. Lagstiftningen om barnavård sanstalter........................ 16

A. Gällande förhållanden.................................... 16

B. Allmänna synpunkter.................................... 29

G. Begreppet barnavårdsanstalt. Olika slag av dylika anstalter . . 37

D. Huvudmannaskapet för barnhemsvården.................... 56

E. Koncessionstvång och anmälningsplikt vid upprättande av

barnavårdsanstalter .................................... 80

F. Särskilda föreskrifter rörande intagning i barnhem och vistelsetiden

i sådana hem .................................... 88

G. Tillsynen över barnavårdsanstalterna. Åtgärder mot missförhållanden

vid dessa .................................... 94

II. Fosterbarnslagstiftningen.................................... 104

A. Nuvarande förhållanden.................................. 104

B. Fosterbarnsbegreppet.................................... 108

C. Koncessionstvång och anmälningsplikt beträffande fosterbarn.. 114

D. Tillsyn över fosterbarn och fosterhem...................... 129

E. Anmälningsplikt i vissa fall för mottagande i enskilda hem av

barn i annan egenskap än som fosterbarn.................. 132

lil. Specialmotivering till författningsförslagen .................... 137

A. Förslag till lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr

361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) 137

B. Förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § lagen den 14 juni

1918 (nr 422) örn fattigvården............................ 150

C. Förslag till förordning örn ändrad lydelse av 7 § stadgan den

29 maj 1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem

...................................... 150

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Sid.

IV. Anslagsfrågor.............................................. 152

A. Fattigvårds- och barnavårdskonsulenter och barnavårdsassistenter 152

B. Statsbidrag till barnhem ................................ 167

Departementschefens hemställan.................................. 175

Bilagor:

A. Socialvårdskommitténs förslag till lag om ändring i vissa delar av

lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård och ungdomsskydd

(barnavårdslag)............................................ 177

B. Fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas verksamhetsdistrikt enligt

socialstyrelsens förslag i augusti 1944 .................... 188

C. Socialvårdskommitténs förslag till kungörelse angående statsbidrag

till uppförande eller inrättande av barnhem .................. 189

D. Socialvårdskommitténs förslag till kungörelse angående statsbidrag

till driften av barnhem .................................... 191

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:445 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående vissa beskattningen av inkomst av skogsbruk berörande frågor, i vad motionen avser uppskov med taxe s. 12 i texten
  2. S2LU 1945:5 Memorial angående ersättning åt hovrättsassessorn Erik Göransson, vilken inom sammansatt statsoch andra lagutskott biträtt vid behandlingen av vissa frågor. För s. 1 i texten
  3. S2LU 1945:4 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 s. 1 i texten