Sök i Ratio Lex

Med anhållan om riksdagens yttrande angående de av internationella arbetsorganisationens konferens år 1944 vid dess tjugusjätte sammanträde antagna rekommendationerna

1945-03-09 · 73 sidor, varav 69 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 69 av 73 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:234, Med anhållan om riksdagens yttrande angående de av internationella arbetsorganisationens konferens år 1944 vid dess tjugusjätte sammanträde antagna rekommendationerna

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

1

Nr 234.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens

yttrande angående de av internationella arbetsorganisationens

konferens år 1944 vid dess tjugusjätte

sammanträde antagna rekommendationerna; given

Stockholms slott den 9 mars 1945.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed anhålla om riksdagens yttrande

angående de i nämnda protokoll omlörmälda, av den internationella

arbetsorganisationens konferens år 1944 vid dess tjugusjätte sammanträde

antagna rekommendationerna.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 234.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 231

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 mars

1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin,

Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med t. f. ministern för utrikes ärendena anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, de av den internationella

arbetsorganisationens konferens är 1944 vid dess tjugusjätte sammanträde

fattade besluten samt anför.

Inledning.

Genom sin anslutning till nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde

Sverige såsom medlem av internationella arbetsorganisationen i Genéve och

har varit representerat vid samtliga internationella arbetskonferensens allmänna

sammanträden, vilka enligt art. 3 i arbetsorganisationens konstitution

skola äga rum vid behov, dock minst en gång varje år. Konferensens

sista sammanträde före utbrottet av det nu pågående världskriget hölls i

Genéve i juni 1939. De vid nämnda konferenssammanträde — det tjugufemte

i ordningen —- fattade besluten redovisades i propositionen nr 19 till 1940

års riksdag.

I det följande lämnar jag inledningsvis en kort redogörelse för det internationella

socialpolitiska samarbetets fortgång sedan krigsutbrottet.

Styrelsen för arbetsorganisationens arbetsbyrå behandlade redan i oktober

1938, således vid tiden för den tjeckoslovakiska krisen, frågan örn organisationens

ställning i händelse av ett europeiskt krig. Frågan togs ånyo upp vid

styrelsens sammanträde i februari 1939, varvid en mindre s. k. kriskommitté

(Emergency Committee) tillsattes. För den händelse styrelsen icke kunde

sammanträda i vanlig ordning till följd av krig eller krigsfara, ägde enligt

beslut i juni 1939 kriskommittén eller, vid förfall för kommittén, styrelsens

presidium utöva styrelsens befogenheter. Såsom sitt första uppdrag fick

kommittén att utarbeta riktlinjer för verksamhetens fortsättande under ett

krig. Det av kommittén sedermera framlagda förslaget, som enhälligt an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:ts proposition nr 234.

O

togs vid styrelsemöte i juni 1939, sammanfattades i två huvudprinciper,

nämligen för det första, att arbetsorganisationen och dess arbetsbyrå borde

i största möjliga utsträckning fortsätta sin verksamhet även i händelse av

krig, och för det andra, att organisationen såsom organ för samverkan mellan

myndigheter, arbetsgivare och arbetare skulle äga en särskild betydelse

i en krigssituation. Uppehållandet av verksamheten under krigstid förutsattes

delvis kunna fortgå efter samma linjer som tidigare. Man avsåg emellertid

även att direkt anknyta till de särskilda förhållanden, som krigstiden

förde med sig. Ett väsentligt moment i de uppgjorda planerna var också

att arbetsorganisationen, på grundval av sina samlade erfarenheter från

tidigare år men även med utnyttjande av sådana nya uppslag från krigshushållningen

som kunde hava värde för framtiden, skulle bereda sig att göra

en insats vid fredsslutet och det följande uppbyggnadsarbetet.

Ett övervägande flertal av medlemsstaternas regeringar, däribland Sveriges,

lämnade senare på förfrågan därom sitt uttryckliga godkännande av de

fattade besluten.

Med fullföljande av arbetsorganisationens tidigare arbetsprogram hölls i

slutet av november 1939 i Havanna den andra regionala arbetskonferensen

av den amerikanska kontinentens medlemsstater. Samtliga amerikanska

länder voro representerade vid konferensen och gåvo i den enhälligt antagna

s. k. Havannadeklarationen uttryck för »de amerikanska staternas och folkens

orubbliga stöd för ett energiskt fullföljande av internationella arbetsorganisationens

strävanden».

I februari 1940 höll arbetsbyråns styrelse sitt första sammanträde sedan

krigsutbrottet. Styrelsen ansåg sig vid detta sammanträde böra lämna ett generellt,

provisoriskt godkännande av sådana tillfälliga upphävanden av medlemsstaternas

arbetslagstiftning som, ehuru stridande mot ingångna internationella

förpliktelser, framtvingats av krigsförhållandena. Styrelsen beslöt

emellertid, att arbetskonferensen skulle i vanlig ordning sammanträda i Genéve

i början av juni månad 1940, såvida icke krigshändelsernas utveckling

lade hinder i vägen härför. Den av styrelsen fastställda dagordningen för

detta sammanträde upptog dock, förutom den sedvanliga allmänna debatten

i anslutning till direktörens rapport, endast en överläggning rörande

»formerna för samarbete mellan offentliga myndigheter samt arbetsgivarnas

och arbetarnas organisationer».

Krigshändelserna under våren 1940 förändrade emellertid helt förutsättningarna

för arbetsorganisationens verksamhet, och arbetsbyråns ledning ansåg

sig den 10 maj 1940 nödsakad att begära medlemsstaternas godkännande

av att arbetskonferensens sammanträde uppskötes.

Vid förberedandet av de åtgärder, som kunde bliva nödvändiga i en krissituation,

övervägde arbetsbyråns styrelse en sådan uppdelning av organisationens

verksamhet, som skulle »garantera vidmakthållandet av byråns arbete

och underlätta samarbetet mellan byrån och organisatonens medlemmar».

Detta syfte förverkligades i viss utsträckning genom överflyttning under hösten

1940 av största delen av arbetsbyråns i tjänst kvarstående personal (ett

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Iiungl. Maj:ts proposition nr 234.

stort antal tjänster hade under sommaren 1940 av finansiella skäl temporärt

indragits) till Montreal i Canada. Upprättandet av detta arbetscentrum i

Montreal innebar dock icke någon förändring beträffande organisationens

säte, vilket fortfarande officiellt är Genéve.

Efter förut omförmälda styrelsesammanträde i Genéve i februari 1940

kunde något representativt möte icke anordnas av organisationen förrän i

oktober 1941, då en konferens av medlemsstaternas representanter (dock formellt

sett icke ett sammanträde av internationella arbetskonferensen) inkallades

till New York. I denna konferens, som föregicks och efterföljdes av styrelsesammanträden,

deltogo representanter för 35 medlemsstaters regeringar

och, i flertalet fall, arbetare och arbetsgivare. På grund av då rådande förhållanden

blev Sverige icke i tillfälle att sända någon delegation till denna

konferens.

Bland de viktigare resolutioner, som antogos vid konferensen, må nämnas

en, i vilken konferensen gav sin anslutning till den s. k. Atlantdeklarationens

ekonomiska och sociala punkter. I en annan resolution formulerades de vid

konferensen representerade ländernas krav på att internationella arbetsorganisationen

skulle bliva representerad vid en kommande fredskonferens och

sedan beredas tillfälle att deltaga i förberedelserna för och genomförandet av

planerna för världens ekonomiska och sociala rekonstruktion. Genom resolutionen

anmodades vidare arbetsbyråns styrelse att föreslå medlemsstaternas

regeringar att de, örn icke redan så skett, skulle tillsätta representativa organ

för studiet av efterkrigsvärldens sociala och ekonomiska behov och att

dessa organ skulle samråda med motsvarande inom arbetsorganisationen upprättade

organ.

Under de följande åren har på initiativ av internationella arbetsorganisationen

på olika platser inom den amerikanska kontinenten anordnats ett

antal konferenser och möten för behandling av speciella problem, t. ex. socialförsäkrings-

och arbetsmarknadsfrågor. Särskilt kan i detta sammanhang

nämnas upprättandet under internationella arbetsorganisationens auspicier

av en inter-amerikansk kommitté för främjande av social trygghet (InterAmerican

Conference on Social Security), som höll sitt första sammanträde

under september månad 1942 i Santiago de Chile.

Vidare må nämnas ett sammanträde med internationella arbetsbyråns paritetiska

sjöfartskommission i London i juni 1942, i vilket deltogo tre representanter

för svenskt sjöfolk och fartygsbefäl.

Vid sammanträde i London i december 1943 beslöt arbetsbyråns styrelse

att sammankalla arbetskonferensen till dess tjugusjätte sammanträde, så

snart detta konstitutionellt vore möjligt, nämligen den 20 april 1944. Sedermera

bestämdes, att detta sammanträde skulle förläggas till Philadelphia i

Amerikas förenta stater. Sammanträdet, som avhölls under tiden 20 april—

12 maj 1944, bevistades av 41 medlemsstater, av vilka 28 sänt fullständiga

delegationer, d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av

arbetsgivar- och arbetarsidorna. Sverige deltog i sammanträdet med en full
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

5

ständig delegation.1 Dessutom närvoro officiella observatörer från vissa stater,

som ännu icke äro medlemmar av organisationen, bland andra Island,

ävensom en inofficiell dansk delegation under ledning av Danmarks minister

i Washington.

Konferensen antog vid nämnda sammanträde en deklaration angående internationella

arbetsorganisationens mål och uppgifter (den s. k. Philadelphiadeklarationen)

samt sju rekommendationer och tjugutre resolutioner.

Enligt art. 19 i internationella arbetsorganisationens konstitution har organisationens

beslutande församling, den internationella arbetskonferensen,

att beträffande förslag, som äro uppförda på dess dagordning, välja mellan

två former för godtagande. Antingen skall beslutet resultera i ett förslag till

internationell konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar,

eller ock skall det utmynna i en rekommendation, avsedd att tagas under

övervägande vid lagstiftning eller annorledes, men utan den bindande

karaktär, som tillkommer en ratificerad konvention. Därest beslutet är av

mindre formell art, t. ex. då det gäller en begäran om utredning, plägar beslutet

givas formen av en resolution.

I fråga om verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem

av organisationen skall vara förbunden att inom ett år från avslutandet

av ett konferenssammanträde underställa därå antagna rekommendationer

och konventionsförslag den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden

respektive frågor höra, för vidtagande av lagstiftnings- eller andra åtgärder.

Om det till följd av exceptionella omständigheter är omöjligt att

fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år, skall den fullgöras snarast

möjligt och i varje fall icke senare än 18 månader från sammanträdets avslutande.

I fråga om en rekommendation skola medlemmarna underrätta

nationernas förbunds generalsekreterare örn vidtagna åtgärder. I fråga om

ett förslag till konvention skall medlem, som erhållit godkännande av vederbörande

myndighet eller myndigheter, meddela generalsekreteraren sin formella

ratifikation av konventionen samt vidtaga nödiga åtgärder för genomförande

av bestämmelserna i densamma. Därest en rekommendation ej leder

till någon lagstiftningsåtgärd eller annat åtgörande för dess genomförande

eller örn ett konventionsförslag icke vinner vederbörande myndighets eller

myndigheters bifall, skall respektive medlem av organisationen icke vara

underkastad någon vidare förpliktelse med hänsyn därtill.

1 Genom Kungl. Maj:ts beslut den 10 mars 1944 hade att deltaga i konferensen från svensk

sida utsetts:

såsom regeringsombud ledamoten av riksdagens första kammare, numera statsrådet, professorn

Bertil Ohlin och socialrådet Sture Thorsson; i

såsom arbetsgivarombud verkställande direktören i aktiebolaget Gasaccumulator, kabinettskammarherren

Rolf von Heidenstam med bergsingenjören Sven Wahlström såsom expert och

suppleant; samt

såsom arbetarombud andre ordföranden i landsorganisationen i Sverige Gunnar Andersson

med sekreteraren i svenska träindustriarbetareförbundet Knut Larsson, ordföranden i de anställdas

centralorganisation (Daco), sjökaptenen Gunnar Osvald och redaktören i Kooperativa

förbundet Nils Thedin såsom experter.

von Heidenstam och Wahlström befunno sig redan vid tidpunkten för beslutets fattande i

Förenta staterna såsom medlemmar av den svenska handelsdelegationen: Thedin deltog i konferenssammanträdet

utan kostnad för statsverket.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

Närmare upplysningar om internationella arbetsorganisationen och dess

verksamhet hava lämnats i propositionen nr 361 till 1921 års riksdag. Därutinnan

kan även hänvisas till den av delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet på Kungl. Maj:ts uppdrag under åren 1928—1940

utgivna publikationsserien »Internationella arbetsorganisationen», särskilt

»I. Allmän del».

Under hänvisning till förut angivna bestämmelser i internationella arbetsorganisationens

konstitution framläggas härmed för riksdagen genom delegationens

för det internationella socialpolitiska samarbetet försorg utarbetade

översättningar av originaltexterna till de vid arbetskonferensens tjugusjätte

sammanträde antagna rekommendationerna, nämligen:

Rekommendation (nr 67) angående ekonomisk trygghet;

Rekommendation (nr 68) angående beredande av ekonomisk trygghet och

sjukvård åt personer, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed jämställd

tjänst eller som avskedats från krigsindustrien;

Rekommendation (nr 69) angående hälso- och sjukvård;

Rekommendation (nr 70) angående socialpolitisk minimistandard i ickesjälvständiga

områden;

Rekommendation (nr 71) angående reglering av sysselsättning vid övergången

från krig till fred;

Rekommendation (nr 72) angående arbetsförmedling; samt

Rekommendation (nr 73) angående nationell planering av offentliga arbeten.

Texterna torde få såsom bilagor (Bilagor A—G) fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende. I fråga om rekommendationernas innehåll får jag

hänvisa till dessa bilagor.

I särskild bilaga lämnas en förteckning över de vid konferenssammanträdet

antagna resolutionerna (Bil. H).

Arbetskonferensens tjngnsjätte sammanträde.

Jag övergår härefter till att lämna en kort redogörelse för sammanträdets

dagordning, förhandlingar och beslut, varvid var och en av de antagna rekommendationerna

kommer att göras till föremål för särskild behandling.

Konferenssammanträdets dagordning omfattade följande överläggningsämnen.

I. Internationella arbetsorganisationens framtida verksamhetslinjer, program

och status.

II. Rekommendationer till de förenade nationerna rörande deras sociala

politik nu och efter kriget.

III. Sysselsättningens reglering vid övergången från krig till fred.

IV. Social trygghet: principer samt problem, som uppstått till följd av

kriget.

V. Socialpolitisk minimistandard i icke-självständiga områden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. <

VI. Rapporter rörande tillämpningen av konventioner. (Konstitutionens art.

22).

VII. Direktörens rapport.

Med hänsyn till att perioden mellan konferenssammanträdets inkallande

och öppnande var ovanligt kort och att därför de rapporter rörande de olika

punkterna på dagordningen, som internationella arbetsbyrån hade att utarbeta

och som skulle utgöra grundvalen för konferenssammanträdets diskussioner,

kunde väntas nå medlemsstaternas regeringar först kort tid före sammanträdets

öppnande, gav styrelsen arbetsbyrån instruktioner att förse regeringarna

med preliminära upplysningar angående arten av de frågor, som

skulle komma att behandlas i nämnda rapporter. Vid konferensdelegationens

avresa hade endast ett fåtal av rapporterna nått fram till Sverige, och regeringen

var därför nödsakad att med ledning av dessa preliminära upplysningar

lämna regeringsombuden erforderliga instruktioner.

I det följande redogöres i korthet för behandlingen av de olika punkterna

på dagordningen och de viktigaste därvid fattade besluten.

Internationella arbetsorganisationens framtida verksamhetslinjer, program

och status. — Rekommendationer till de förenade nationerna rörande deras

sociala politik nu och efter kriget. (Punkterna I och II på dagordningen.)

Efter en allmän debatt rörande de på dagordningen upptagna punkterna I

och II beslöt konferensen att tillsätta dels en särskild redaktionskommitté

för granskning av ett av arbetsbyrån utarbetat förslag till deklaration angående

internationella arbetsorganisationens mål och uppgifter, dels ock

en kommitté för behandling av övriga under punkterna I och II på dagordningen

upptagna frågor.

I enlighet med den särskilda redaktionskommitténs förslag antog konferensen

den 10 maj 1944 enhälligt en deklaration angående internationella arbetsorganisationens

mål och uppgifter, den s. k. Philadelphiadeldcirationen,

vilken är av följande lydelse.

Deklaration angående internationella arbetsorganisationens mål och

uppgifter.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens, samlad i Philadelphia

till sitt tjugusjätte sammanträde, antager denna den tionde dagen av

maj månad år nittonhundrafyrtiofyra följande deklaration rörande internationella

arbetsorganisationens mål och uppgifter samt de grundsatser, som

synts böra vara vägledande för medlemsstaternas politik.

I.

Konferensen fastslår ånyo de grundläggande principer, på vilka organisationen

bygger, och främst att:

a) arbetet icke är en handelsvara;

b) yttrande- och föreningsfrihet äro väsentliga för varaktigt framåtskridande;
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

c) fattigdom var den än förekommer hotar välståndet i hela världen;

d) kampen mot nöden måste föras med obeveklig konsekvens inom alla

nationer och genom obrutet internationellt samarbete, vari till främjande

av gemensamt väl representanter för arbetare och arbetsgivare

under full likställighet med regeringarnas ombud fritt överlägga och

under demokratiska former besluta.

II.

I övertygelsen om att erfarenheten klart ådagalagt riktigheten av uttalandet

i arbetsorganisationens konstitution, att varaktig fred endast kan byggas

på den sociala rättvisans grund fastslår konferensen, att:

a) alla människor, oavsett ras, religion eller kön, äga rätt att i frihet, ekonomisk

trygghet och under lika förutsättningar arbeta i det materiella

välståndets och den kulturella utvecklingens tjänst;

b) huvudmålet för såväl nationell som internationell politik skall vara att

skapa sådana förhållanden, som göra detta möjligt;

c) alla nationella och internationella aktionsprogram och åtgärder, framför

allt sådana av ekonomisk eller finansiell natur, skola bedömas ur denna

synpunkt och godtagas endast i den mån de synas ägnade att främja

och icke motverka uppnåendet av detta huvudmål;

d) det åvilar internationella arbetsorganisationen att mot denna bakgrund

pröva och överväga alla aktionsprogram och åtgärder av ekonomisk

eller finansiell natur;

e) vid fullgörandet av de uppgifter, som internationella arbetsorganisationen

sålunda fått sig anförtrodda, organisationen äger att, efter övervägande

av relevanta ekonomiska och finansiella omständigheter i sina

beslut och rekommendationer infoga alla de bestämmelser, som befinnas

lämpliga och ändamålsenliga.

lil.

Konferensen erkänner internationella arbetsorganisationens högtidliga förpliktelse

att främja alla sådana åtgärder, som äro ägnade att förverkliga:

a) full sysselsättning och höjning av levnadsstandarden;

b) sysselsättningen av arbetare i de yrken, i vilka de kunna ha tillfredsställelsen

att helt utnyttja sin yrkesskicklighet samt i största möjliga

mån bidraga till allmänt välstånd;

c) tillhandahållande av — såsom ett medel att uppnå detta mål och med

nödiga garantier för alla vederbörande — möjligheter till utbildning

och till omflyttning av arbetskraft, däri inbegripen migration av arbetare

och kolonister;

d) möjlighet för alla att uppnå en rättvis andel av framåtskridandets vinster

med hänsyn till lön, inkomst, arbetstid och arbetsvillkor i övrigt

samt tryggat existensminimum för alla anställda, som äro i behov av

dylikt stöd;

e) effektivt erkännande av rätten till kollektiva avtalsförhandlingar, samarbete

mellan företagsledare och arbetare i syfte att främja en fortskridande

förbättring av produktionens organisation samt samverkan

mellan arbetsgivare och arbetare vid planläggningen och genomförandet

av sociala och ekonomiska åtgärder;

f) utbyggandet av sociala trygghetsåtgärder, i syfte att tillförsäkra alla

som därav äro i behov en skälig minimistandard samt hälso- och sjukvård;
g)

behörigt skydd för arbetarnas liv och hälsa inom alla yrken;

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

9

h) skydd åt barn och mödrar;

i) en tillfredsställande närings- och bostadsstandard samt möjligheter till

rekreation och kulturell utveckling;

j) tryggandet av lika möjligheter för alla i fråga om utbildning och inträde

i arbetslivet.

IV.

övertygad om att det mera fullständiga och omfattande utnyttjande av

världens produktiva tillgångar, som är nödvändigt för att förverkliga de mål,

vilka angivas i denna deklaration, kan uppnås genom effektiva internationella

och nationella åtgärder, främst sådana, som äro ägnade ali stegra produktion

och konsumtion, förhindra allvarligare ekonomiska fluktuationer,

främja ekonomiskt och socialt framåtskridande i mindre utvecklade delar av

världen, trygga en större stabilitet i världspriserna på råvaror och livsmedel

samt befordra en omfattande och jämn världshandel, utlovar konferensen

internationella arbetsorganisationens fulla samverkan med alla de internationella

organ, åt vilka kan komma att anförtros en del av ansvaret för denna

stora uppgift och för främjandet av alla folks hälsa, fostran och välfärd.

V.

Konferensen fastslår, att de principer, som angivas i denna deklaration,

äro fullt ut tillämpliga på världens alla folk och att — även om därvid skälig

hänsyn måste tagas till det sociala och ekonomiska utvecklingsskede, som

nåtts av varje enskilt folk —- deras tillämpning i växande omfattning bland

folk, vilka alltjämt sakna självständighet, liksom bland sådana, som redan

nått självstyrelse, är en angelägenhet, som berör hela den civiliserade världen.

På grundval av det arbete, som utfördes av förutnämnda kommitté för

behandling av övriga under punkterna I och II på dagordningen upptagna

frågor, antog konferensen bland annat en resolution (nr 1) angående sociala

bestämmelser i fredsuppgörelsen, vilken för det första fastslår, att vissa av

de principer, som angivits i Philadelphiadeklarationen, äro lämpliga att införas

i en blivande fredsuppgörelse. Vidare föreslås i resolutionen, bland annat,

att såsom ett led i fredsuppgörelsen signatärmakterna skola formellt

erkänna sina förpliktelser att eftersträva »en hög sysselsättningsnivå». Bland

de därefter uppräknade punkter, som skola anses vara »av internationell betydelse

samt ingå bland de sociala målen för såväl internationell som nationell

politik», nämnas stigande levnadsstandard med möjlighet till tillfredsställande

närings- och bostadsstandard, sjukvård och utbildning, det effektiva

erkännandet av föreningsrätten och rätten till kollektivavtalsförhandlingar,

åtgärder för ekonomisk trygghet för arbetslösa, åldringar och sjuka,

etc. I resolutionen uppmanas vidare arbetsbyråns styrelse att, i händelse av

en befarad väsentlig nedgång i den allmänna sysselsättningsnivån, inkalla

en särskild konferens, som skulle ha till uppgift att utforma förslag till

lämpliga nationella eller internationella åtgärder för avvärjande av en dylik

situation.

Två andra av samma kommitté föreslagna, av konferensen antagna resolutioner

avsågo ekonomisk politik med social målsättning. I den ena av dessa

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

(nr 6) angivas ett antal principer till vägledning för den internationella och

nationella ekonomiska politiken.

I anslutning till denna fråga framlade den australiska delegationen ett

förslag, enligt vilket en internationell konferens skulle inkallas för att överväga

»en internationell överenskommelse örn nationella åtgärder rörande

sysselsättning och arbetslöshet»; förslaget syftade till att uppnå formella

och internationellt bindande förpliktelser med hänsyn till upprätthållandet

av en hög sysselsättningsnivå. Detta projekt ansågs dock av konferensen

vara alltför vittgående. Från svensk sida föreslogs under kommittébehandlingen

ett mera allmänt uttalande, vari påpekades erforderlig kontakt mellan

regeringarna i fråga om deras ekonomiska politik och integration av de olika

internationella organisationernas arbete. Detta uttalande antogs.

Det må vidare nämnas, att i en av paragraferna i den ifrågavarande resolutionen

förordas humanitär hjälp åt krigshärjade länder m. m., och välkomnas

den verksamhet av denna innebörd, som förberedes inom UNRRA, med

vilken institution internationella arbetsorganisationen förklarade sig villig

att på alla sätt samarbeta. I anslutning härtill föreslogs av den svenske kommittéledamoten

ett tillägg: »Konferensen rekommenderar, att de förenade nationerna

göra en ansträngning för att uppnå en överenskommelse örn hjälp åt

svältande barn i ockuperade territorier redan före de senares befrielse.» Med

hänvisning till formella grunder blev förslaget emellertid ej upptaget till slutlig

behandling inför konferensen, trots att det under en längre diskussion

inom kommittén funnit stöd från flera talare.

I den andra av nyssnämnda resolutioner (nr 7) anmodas arbetsbvråns

styrelse att undersöka de problem, som sammanhänga med införandet, utformningen

och den effektiva tillämpningen av bestämmelser angående arbetsförhållandena,

såvitt avser internationellt finansierade offentliga arbeten

(development works).

I detta sammanhang må ytterligare nämnas en resolution (nr 8) angående

åtgärder till skydd för till annat land överförda arbetare samt utländska arbetares

och arbetsgivares organisationer.

På förslag av en särskild underkommitté för behandling av konstitutionella

frågor antog konferensen tre resolutioner. I en av dessa resolutioner (nr 4)

fastslås den internationella karaktären av det ansvar, som åligger arbetsbyråns

direktör och personal, och medlemsstaternas plikt att till fullo respektera

denna karaktär. Genom en annan resolution (nr 9) anmodas styrelsen

att överväga möjligheterna att i en nära framtid anordna en regional konferens

för Främre och Mellersta Orientens länder. Slutligen antogs en resolution

(nr 3) angående internationella arbetsorganisationens konstitution och

konstitutionella praxis samt organisationens förbindelse med andra internationella

institutioner. I denna resolution anmodas arbetsbyråns styrelse bland

annat att vidtaga effektiva åtgärder för behandling av problem, som äro gemensamma

för särskilda geografiska områden eller vissa viktigare industrier

samt att till nästkommande allmänna konferenssammanträde anmäla de åt
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

11

gärder, som vidtagits och de planer, som utarbetats beträffande arbetsbyråns

och organisationens framtida regionala verksamhet ävensom beträffande

särskild behandling av olika industriers problem. I förutnämnda resolution

anmodades arbetsbyråns styrelse vidare att snarast möjligt tillsätta en kommitté

med uppgift att överväga organisationens framtida konstitutionella

utveckling i samråd med arbetsbyrån och medlemsstaternas regeringar samt

utarbeta en rapport till nästa allmänna konferenssammanträde angående

särskilt följande punkter:

1) sambandet mellan arbetsorganisationen och andra internationella institutioner;
2)

arbetsorganisationens konstitutionella praxis, dess klarläggande och kodifiering;
3)

den ställning och de privilegier etc., som arbetsorganisationen måste

erhålla av medlemsstaternas regeringar för att effektivt kunna fullgöra sina

åligganden; samt

4) sättet för arbetsorganisationens finansiering.

Den sålunda beslutade kommittén upprättades omedelbart efter konferenssammanträdet.

Till medlem av densamma utsågs bl. a. den svenska arbetarrepresentanten

i styrelsen. Samtidigt uppdrog styrelsen åt nio av kommitténs

medlemmar, tre från varje grupp, att på arbetsorganisationens vägnar

förhandla med andra internationella institutioner redan före nästa ordinarie

konferenssammanträde, för den händelse sådana konstitutionella problem

skulle uppkomma, som påfordrade omedelbara åtgärder. Härigenom

ha möjligheter skapats att få till stånd detaljerade planer för en anpassning

av arbetsorganisationens inre struktur efter nya behov och förpliktelser och

för dess anknytning till den nya allmänna världsorganisation, som kan komma

att upprättas.

Sysselsättningens reglering vid övergången från krig till fred. (Punkt

lil på dagordningen.)

I detta ämne antog konferensen enhälligt tre rekommendationer, nämligen

rekommendationen (nr 71) angående reglering av sysselsättning vid övergång

från krig till fred,

rekommendationen (nr 72) angående arbetsförmedling samt

rekommendationen (nr 73) angående nationell planering av offentliga arbeten.

Jag övergår härefter till behandling av var och en av nämnda rekommendationer,

vilka samtliga remitterats till delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet för yttrande.

Rekommendationen (nr 71) angående reglering av sysselsättning vid övergång

från krig till [red.

Delegationen har i sin tur inhämtat yttranden över rekommendationen

från socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission, överstyrelsen för

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

yrkesutbildning, svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i

Sverige. Från sistnämnda organisation har något yttrande icke inkommit.

Socialstyrelsen uttalar, att de arbetsmarknadsfrågor, som vid övergången

från krig till fred bleve aktuella för vårt lands vidkommande, huvudsakligen

sammanhängde med den militära beredskapens upphörande, krigsmaterielproduktionens

nedskärning samt näringslivets omställning till mera

normala förhållanden. Styrelsen fäste uppmärksamheten på det omfattande

planeringsarbete, som i Sverige bedreves för att möta härvid uppkommande

problem.

Styrelsen förmenar vidare, att de principer för statsmakternas arbetsreglerande

verksamhet, vilka funnes angivna i rekommendationen, i vårt land

torde vara ganska allmänt accepterade och här i större eller mindre utsträckning

kommit till användning.

Styrelsen ingår därefter på en mera detaljerad granskning av vissa punkter

i rekommendationen. Sålunda uttalar styrelsen, att den i avdelning IV,

punkt 14, angivna registreringen redan tillämpades inom såväl den statsunderstödda

arbetslöshetsförsäkringen som arbetslöshetsnämndemas hjälpverksamhet.

Den i avdelning V, punkt 18, angivna yrkesrådgivningen inginge vidare

redan i själva förmedlingsarbetet. De i avdelning VIII, punkt 30, föreslagna

åtgärderna för att minska utbudet av arbetskraft funne styrelsen föranleda

vissa betänkligheter med hänsyn till den i vårt land rådande åldersfördelningen,

vilken gjorde, att om något år utbudet av arbetskraft från uppväxande

årsklasser komme att bliva förhållandevis litet och måhända icke

kunde helt tillgodose efterfrågan. Beträffande de åtgärder slutligen, vilka rekommenderats

för inhämtande av förhandsuppgifter, borde enligt styrelsens

åsikt intet försummas, enär sådana åtgärder utgjorde en grundläggande förutsättning

för all planerande och reglerande verksamhet.

Arbetsmarknadskommissionen ägnar särskild uppmärksamhet åt rekommendationens

förslag örn införande av s. k. arbetsvärd för krigsinvalider och

örn invalidiserade arbetare samt bringar i erinran det betänkande, som den

3 maj 1944 av särskilda sakkunniga avgivits angående arbetsvärd åt krigsskadade.

Häri hade föreslagits, att krigsskadade skulle beredas möjlighet till

omskolning och därefter hjälp till erhållande av arbete. Kommissionen erinrar

vidare, att kommissionen i sitt över betänkandet avgivna utlåtande den

5 oktober 1944 uttalat, att arbetsvärd enligt betänkandets riktlinjer borde

beredas jämväl personal, som skadats under militär beredskapstjänstgöring.

Enligt kommissionens mening funnes här ett område, inom vilket behov förelåge

av ytterligare åtgärder.

Överstyrelsen för yrkesutbildning finner icke anledning till erinran mot de

i rekommendationen framlagda förslagen såvitt rörde överstyrelsens verksamhetsområde.

överstyrelsen lämnar härefter en kortfattad redogörelse för

vad genom överstyrelsens försorg åtgjorts i fråga om anordnande av yrkesutbildning

i vidgad omfattning i samband med en eventuell arbetsmarknadskris

efter vapenstilleståndet. I sådant hänseende anför överstyrelsen bland

annat följande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

13

Efter av Kungl. Majit anbefalld utredning har överstyrelsen framlagt förslag

i nyss angivet syfte (SOU 1944: 25). Dessa förslag, som i princip vunnit

statsmakternas bifall, innebära, att yrkesutbildning skall meddelas arbetslösa

främst genom anordnande av ytterligare kursverksamhet av tillfällig karaktär

vid ordinarie skolor och anstalter för yrkesundervisning men därutöver i

mån av behov genom tillskapandet av nya utbildningsmöjligheter. Kurserna

skola ordnas såsom nybörjarkurser i sådana fall, då behov av grundläggande

och mera fullständig utbildning för ungdom föreligger, som fortbildningskurser,

då vidareutbildning lämpligen anses böra meddelas redan yrkesverksamma

men för tillfället arbetslösa personer, vilka förutsättas åter kunna

ianspråktagas inom sitt yrkesområde, samt såsom omskolningskurser för

personer, vilka genom de ändrade förhållandena bliva utestängda från möjligheten

till framtida sysselsättning inom förutvarande yrke och därför behöva

överföras till annat yrkesområde.

Erforderlig kontakt med arbetsmarknadsorganen samt arbetsmarknadsparlernas

organisationer är vad den centrala ledningen för kursverksamheten

beträffar tillgodosedd genom överstyrelsens sammansättning. Enligt de

framlagda förslagen tillgodoses även behovet av sådan kontakt vad den lokala

ledningen av kursverksamheten beträffar.

För meddelande av pedagogisk utbildning åt såsom yrkeslärare för arbetslöshetskurser

tillfälligt ianspråktagna personer med erfarenhet från näringslivet,

skola enligt det framlagda förslaget kortare pedagogiska kurser anordnas.

Utredning rörande möjligheterna att för yrkesutbildningsändamål utnyttja

inom näringslivet vid en arbetslöshetskris friställda lokaler, maskinell utrustning

och arbetsledning samt lämpligaste formerna härför pågår inom

överstyrelsen.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att åtskilliga av de i rekommendationen

föreslagna åtgärderna vore av den art, att de vore aktuella även i

Sverige och här uppmärksammats av olika statliga myndigheter och enskilda

organisationer. Föreningen uppehåller sig särskilt vid vad som i de allmänna

principerna under punkt IX och under rubriken »Tillämpningsmetoder»

under avdelning IX anförts om den s. k. likalönsprincipen för män och

kvinnor. Föreningen finner sig av olika skäl icke kunna acceptera denna

princip. Föreningen tillfogar emellertid, att rekommendationen i förevarande

punkt knappast torde kunna erfordra något yttrande av statsmakterna, då

lönesättningen inom näringslivet skedde genom överenskommelse mellan arbetsgivarnas

och arbetarnas organisationer och icke genom statliga åtgärder.

Föreningen anser, att för vårt lands del syntes kunna göras det uttalandet,

att rekommendationen skulle, i den mån så funnes lämpligt, beaktas vid

de pågående utredningsarbetena angående efterkrigsplaneringen.

Delegationen framhåller, att de i rekommendationen behandlade frågorna

för Sveriges del erbjöde relativt ringa intresse. Otvivelaktigt komme

övergången från krig till fred att även i vårt land skapa åtskilliga problem,

vilka dock vore föremål för ingående uppmärksamhet från de utredningars

oell offentliga organs sida, som vore sysselsatta med efterkrigsplaneringen. De

i rekommendationen framförda synpunkterna borde, i den mån så funnes

lämpligt, beaktas vid det av dessa utredningar och organ bedrivna planläggningsarbetet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Rekommendationen (nr 72) angående arbetsförmedling.

Över nämnda rekommendation har delegationen inhämtat yttranden

från socialstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen, svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen. Landsorganisationen har icke avgivit något

yttrande i ämnet, och arbetsmarknadskommissionen har icke särskilt berört

ifrågavarande rekommendation.

Socialstyrelsen inskränker sig till att påpeka, att den offentliga arbetsförmedlingen

under de senaste åren varit och fortfarande vore föremål för en

kraftig utveckling. Vid förmedlingens fortgående utbyggnad följdes i stort

sett de principer, som innefattades i denna rekommendation. Beträffande

arbetsförmedlingens medverkan vid administrationen av arbetslöshetshjälp

och arbetslöshetsförsäkring, punkt 2 d), kunde nämnas, att arbetsförmedlingen

här icke hade några egentliga administrativa uppgifter. Den arbetslöse

vore emellertid ålagd att hos förmedlingen söka arbete, innan arbetslöshetsunderstöd

erhölles.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att rekommendationens principer

i stort sett syntes vara genomförda i vårt land. Det syntes kunna meddelas

internationella arbetsorganisationen, att rekommendationen komme att beaktas

vid den pågående utredningen om den offentliga arbetsförmedlingens organisation

och andra nu pågående utredningar i de frågor, som berördes i rekommendationen.

Delegationen anslöt sig till vad socialstyrelsen och arbetsgivareföreningen

sålunda anfört.

Rekommendationen (nr 73) angående nationell planering av offentliga arbeten.

Över ifrågavarande rekommendation har delegationen inhämtat yttrande

från arbetsmarknadskommissionen.

Arbetsmarknadskommissionen erinrar dels örn den del av fredsplaneringsarbetet,

som syftade till att genom olika åtgärder, t. ex. ökade statsbeställningar

och produktion för lagring möjliggöra, att yrkesutbildad arbetskraft

icke friställdes, dels om principuttalandena i propositionen angående allmän

beredskapsstat förbudgetåret 1944/45 (nr 281/1944). Kommissionen lämnar

därefter en redogörelse för innebörden av nämnda uttalanden. Vidare framhåller

kommissionen, att inventeringen av arbetsobjekt alltjämt fortsatts och

att förslag till allmän beredskapsstat för budgetåret 1945/46 komme att framläggas.

Delegationen begränsar sig till att konstatera, att de i rekommendationen

uttalade önskemålen vunnit vidsträckt beaktande vid det i vårt land

bedrivna planeringsarbetet samt föreslog, att ett uttalande av denna innebörd

bragtes till internationella arbetsorganisationens kännedom.

Social trygghet: principer samt problem, som uppstått till följd av kriget.

(Punkt JV på dagordningen.)

Konferensen antog i detta ämne tre rekommendationer, nämligen

rekommendationen (nr 67) angående ekonomisk trygghet,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

15

rekommendationen (nr 68) angående beredande av ekonomisk trygghet

och sjukvård åt personer, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed

jämställd tjänst eller som avskedats från krigsindustrien, samt

rekommendationen (nr 69) angående hälso- och sjukvård.1

Rekommendationen (nr 67) angående ekonomisk trygghet.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har beträffande

förevarande rekommendation inhämtat yt frandén från socialstyrelsen,

pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, arbetsmarknadskommissionen,

svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen. Landsorganisationen

har icke inkommit med något yttrande. Arbetsmarknadskommissionen

har icke yttrat sig beträffande denna rekommendation.

Socialstyrelsen framhåller bland annat, att de i Sverige genomförda sociala

vårdformerna, särskilt om hänsyn foges till de reformer, som kunde väntas

bliva en följd av socialvårdskommitténs pågående arbete, i stort sett kunde

anses motsvara de önskemål, som uppställts i rekommendationen. Styrelsen

funne de i rekommendationen anförda synpunkterna och önskemålen vara i

stort sett beaktansvärda men ansåge icke, att de vore av beskaffenhet att böra

föranleda några andra riktlinjer för det pågående reformarbetet på socialvårdens

område eller till några andra åtgärder från statsmakternas sida.

Pensionsstyrelsen uttalar, att rekommendationen borde överlämnas till socialvårdskommittén

och befolkningsutredningen för att tagas i betraktande

vid deras fortsatta arbete.

Riksförsäkringsanstalten finner syftet med ifrågavarande rekommendation

synnerligen beaktansvärt beträffande de delar av densamma, som berörde

den sociala olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen. Många av de i rekommendationen

uttalade önskemålen vore väsentligen tillgodosedda i vårt

land. Om övriga önskemål torde kunna uttalas, att deras förverkligande snarast

möjligt i allmänhet måste anses eftersträvansvärt. Innan närmare ställning

foges till desamma, torde emellertid utredningar vara erforderliga i flera

avseenden, bl. a. med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna. Riksförsäkringsanstalten

erinrade i detta sammanhang örn att verkställandet av en av

riksdagen år 1937 begärd allsidig utredning rörande en förbättrad lagstiftning

om försäkring för olycksfall i arbete överlämnats åt socialvårdskommittén.

Anstalten upptager härefter till behandling de punkter i rekommendationen

och bilagan till densamma, i vilka föreslås mera vittgående bestämmelser

än enligt gällande svensk lag, ävensom sådana, mot vilka principiella erinringar

kunde göras.

Anstalten har vidare funnit anledning till följande kommentarer rörande

två punkter i själva rekommendationen, nämligen punkterna 23 och 24.

Angående punkt 23 anföres sålunda:

Ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen beräknas på grundval av

den skadades årliga arbetsförtjänst, varmed närmast förstås hela den avlö
1

Dessa rekommendationer antogos'' respektive med 92 röster mot 4, enhälligt och med 76

nistor mot 6.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kartol. Maj.ts proposition nr 234.

ning, som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit

av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat. Där anställningen

icke varat hela året måste viss skälighetsprövning tillgripas, så att den

årliga arbetsförtjänst, som bestämmes i varje särskilt fall, så nära som möjligt

motsvarar vederbörandes allmänna lönestatus. Om den årliga arbetsförtjänsten

överstiger 3 900 kronor tages det överskjutande beloppet icke i beräkning.

Skulle den i punkt 23 i rekommendationen angivna arbetsinkomsten

vara att fatta som ett maximalt genomsnitt för alla av försäkringen omfattade,

torde den svenska lagens maximala årsarbetsförtjänst kunna anses täcka

densamma.

Beträffande punkt 24 framhåller anstalten:

Därest med uttrycket enhetliga belopp avses ett enda och samma belopp

för alla, vilket dock synes strida mot vad i punkt 23 angivits, torde få erinras

om att sjukpenning och invalidlivränta enligt olycksfallsförsäkringslagen vid

fullständig arbetsoförmåga utgå med viss del av envar skadads enligt 9 § i

lagen fastställda årliga arbetsförtjänst. Denna ersättningsnorm synes riksförsäkringsanstalten

vara principiellt riktig och av stort praktiskt värde.

I övrigt ingår anstalten i detaljgranskning av vissa punkter i den vid rekommendationen

fogade bilagan och belyser närmare dess förhållande till

svensk lagstiftning.

Sålunda erinras bland annat, att styvbarn samt ogift kvinna, med vilken

den avlidne sammanbodde, enligt svensk lag icke vore tillförsäkrade ersättning.

Likaledes påpekas, att sättet för bedömningen av arbetsskador [punkterna

16: 9)—12)] enligt svensk lagstiftning vore helt avvikande från rekommendationens

anvisningar. Bestämmelser motsvarande punkt 16: 21) i rekommendationen

saknades i svensk lag. Vidare erinras, att i punkterna 21—

24: 1) och 4) avsedda tillägg för barn icke hade motsvarighet i olycksfallsförsäkringslagen.

Slutligen överensstämde försäkringens administration i vårt

land icke med de uppdragna riktlinjerna.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att de flesta av de olika former

för främjande av ekonomisk trygghet, som föresloges i rekommendationen,

redan vore genomförda i Sverige men att vissa bristande överensstämmelser

kunde konstateras mellan våra principer för socialvården och de i rekommendationen

föreslagna. I sådant hänseende anför föreningen bl. a. följande.

Det förtjänar påpekas, att under punkt 12 uttalas i tillämpningsreglerna

under 1), att den lägsta ålder, vid vilken anspråk på ålderdomspension må

framställas, icke må bestämmas högre än 65 år för män och 60 år för kvinnor.

Enligt vår allmänna pensionsförsäkring är ju motsvarande ålder 67 år.

En sänkning av denna åldersgräns synes hos oss vara helt utesluten på grund

av vår befolkningsfrågas läge. I samband med arbetslöshetsförsäkringen uttalas

i tillämpningsreglerna under punkt 3, att ersättning bör utgå intill dess

lämplig anställning erbjudes den försäkrade, och att under en med hänsyn

till omständigheterna i det enskilda fallet skälig begynnelseperiod såsom

lämplig anställning bör anses endast anställning i den försäkrades vanliga

sysselsättning och å plats, som icke medför ombyte av bosättningsorten och

med gängse lön sådan denna fastställts i gällande kollektivavtal eller »annan

för den försäkrade antagbar anställning». Denna grundsats överensstämmer

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

17

icke med den hos oss tillämpade och är enligt föreningens mening ägnad att

väcka stora betänkligheter.

I tillämpningsföreskrifterna till punkt 16 (ersättning på grund av arbetsskador)

uttalas under 13), att till sådana arbetare, för vilka ombyte av sysselsättning

synes vara påkallad på grund av att de löpa risk att drabbas av yrkessjukdom,

ersättning bör utgå. En sådan princip synes icke heller kunna

accepteras.

Delegationen anför för egen del, att principerna i rekommendationen

i stort sett överensstämde med de grundlinjer, som uppdragits för socialvården

i vårt land och som följdes vid nu pågående reformarbete inom ifrågavarande

område. Delegationen ville emellertid särskilt framhålla vissa detaljer

i rekommendationen, som enligt delegationens mening icke borde äga

tillämpning på svenska förhållanden. Sålunda syntes, på sätt riksförsäkringsanstalten

framhållit, ersättning för olycksfall icke böra utgå med enhetliga

belopp, utan torde för vårt lands del anledning föreligga att fasthålla vid

principen, att sjukpenning och invalidlivränta skulle utgå med viss del av envar

skadads enligt lag fastställda arbetsförtjänst. Vidare delade delegationen

de av arbetsgivareföreningen uttalade betänkligheterna såväl mot tillämpning

av de i bilagan till rekommendationen under punkt 14: 2) och 3) uppdragna

riktlinjerna rörande arbetslöshetsersättningen som mot en sänkning av pensionsåldern

(bilagan punkt 12: 1). Delegationen hemställde slutligen, att förevarande

rekommendation överlämnades till socialvårdskommittén och 1941

års befolkningsutredning för att tagas i övervägande vid fullgörande av det

på dessa utredningar ankommande fortsatta utredningsarbetet.

Rekommendationen (nr 68) angående beredande av ekonomisk trygghet

och sjukvård dt personer, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed

jämställd tjänst eller som avskedats från krigsindustrien.

Över förevarande rekommendation har delegationen inhämtat yttranden

från socialstyrelsen, pensionsstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen.

Arbetsmarknadskommissionen har icke avgivit något särskilt yttrande

över rekommendationen.

Socialstyrelsen yttrar i huvudsak följande.

Den ifrågavarande rekommendationen torde i första hand avse åtgärder i

länder, som aktivt deltagit i det pågående världskriget. I Sverige torde det,

åtminstone som förhållandena hittills utvecklat sig, endast i ringa utsträckning

ha förekommit, att personer blivit nödsakade att släppa kontakten med

sitt tidigare yrke eller förvärvsarbete på grund av tjänstgöring vid krigsmakten

eller inom krigsindustrien. De i rekommendationen åsyftade problemen

torde därför i Sverige icke vara av den omfattning, alt de icke till största

delen kunna lösas inom ramen för de för normala förhållanden avsedda socialvårdande

åtgärderna.

Vissa speciella åtgärder lia emellertid vidtagits med tanke på ifrågavarande

problem, t. ex. inrättandet av de så kallade värnpliktslånen. Vad" beträffar

krigstjänstgöringens inverkan på socialförsäkringens förmåner, till vilka vederbörande

före tjänstgöringen varit berättigad, så har även i vederbörande

författningar hänsyn tagits härtill genom särskilda föreskrifter.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 234. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser styrelsen, att skäl icke förelåge

att i anledning av ifrågavarande rekommendation vidtaga några åtgärder från

statsmakternas sida.

Pensionsstgrelsen har såsom sin mening uttalat, att rekommendationen

borde överlämnas till socialvårdskommittén för beaktande.

Delegationen ansluter sig till vad socialstyrelsen anfört beträffande

ifrågavarande rekommendation.

Rekommendationen (nr 69) angående hälso- och sjukvård.

Delegationen har över rekommendationen inhämtat yttranden från

medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och pensionsstyrelsen. Pensionsstyrelsen

berör i sitt i ärendet avgivna yttrande icke närmare förevarande rekommendation.

Medicinalstyrelsen finner, att de flesta punkterna i rekommendationen i

stort sett rätt väl anslöte sig till svenska förhållanden och till den allmänna

utvecklingen i vårt land på de områden, som berördes i rekommendationen.

Det nu sagda ägde emellertid å andra sidan icke tillämpning å vissa delar

av rekommendationen, och flera av dess punkter kunde därför icke utan

vidare tillämpas i vårt land. Styrelsen förordade, att rekommendationen tillstyrktes

med en allmän reservation för utformningen av vissa punkter i

densamma.

Socialstyrelsen yttrar efter en kortfattad redogörelse för hälso- och sjukvårdens

organisation i vårt land följande.

En genomgående princip har varit, att vederbörande vårdbehövande är skyldig

att genom egna avgifter bidraga till kostnaderna för sjukvården. Genom

den frivilliga sjukförsäkringen finnes emellertid möjlighet att försäkringsmässigt

erhålla ersättning för hela kostnaden för sjukhusvård och större

delen av kostnaderna för läkarvård. För obemedlade bekostas sjukvardsavgifterna

genom socialvårdsorgan.

Erfarenheterna av det i Sverige sålunda tillämpade systemet aro enligt

styrelsens uppfattning goda. Därest nu föreliggande förslag till lag om allmän

sjukförsäkring genomföres, komma förhållandena att ytterligare förbättras

genom att sjukförsäkringen utsträckes till hela folket och rätten till

ersättning för läkarvård och därmed sammanhängande kostnader utvidgas.

Det i Sverige tillämpade systemet, som innebär, att de vårdbehövande fritt

få välja läkare och att det stora flertalet läkare äro beroende av privatpraktik

torde enligt styrelsens mening innebära en garanti för att läkarvården

hålles på en hög nivå. Styrelsen anser därför, att anledning icke föret innes

att införa för de vårdbehövande helt kostnadsfri sjukvård eller eljest frångå

det hittills tillämpade systemet. ..

I övrigt innehåller rekommendationen åtskilliga synpunkter rörande sjukvårdsorganisationens

anordnande i olika detaljer. Styrelsen anser sig icke

närmare böra gå in härpå men finner för sin del icke skäl föreligga att i

anledning av rekommendationen några nya riktlinjer för hälso- och sjukvårdens

ordnande här i landet uppdragas.

På grund av vad sålunda anförts uttalar styrelsen den meningen, att skäl

icke förelåge att i anledning av förevarande rekommendation vidtaga några

åtgärder från statsmakternas sida.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

19

Delegationen ansluter sig i huvudsak till de av socialstyrelsen anförda

synpunkterna. Beträffande rekommendationens sakliga innehåll ansåge

sig emellertid delegationen icke böra underlåta att framhålla, att man vid avfattningen

uppenbarligen varit angelägen att hålla möjligheter öppna för tillämpningen

av vitt skilda system vid läkarvårdens beredande. I mångt och mycket

framstode fördenskull de förordade anordningarna såsom främmande för

våra förhållanden. Syftet med och de allmänna uppgifterna för en av samhället

kontrollerad hälso- och sjukvård kunde emellertid sägas väl ansluta

sig till en ordning, som i vårt land allmänt erkänts som eftersträvansvärd.

Socialpolitisk minimistandard i icke-självständiga områden. (Punkt V på

dagordningen.)

Beträffande ifrågavarande punkt på dagordningen antog konferensen enhälligt
rekommendationen

(nr 70) angående socialpolitisk minimistandard i ickesjälvständiga

områden.

Då ifrågavarande rekommendation saknade aktualitet för vårt lands vidkommande,

ansåge sig delegationen icke behöva ingå på någon närmare

granskning av däri framförda förslag. Rekommendationen torde icke

påkalla annan åtgärd från svensk sida än en förklaring, att i rekommendationen

föreslagna åtgärder saknade tillämpning på svenska förhållanden.

Departementschefen.

Bland de vid internationella arbetskonferensens tjugusjätte sammanträde

fattade beslut, för vilka redogörelse lämnats i det föregående, framstår enligt

min mening antagandet av den s. k. Philadelphiadeklarationen såsom särskilt

betydelsefullt. Ehuru de bestämmelser i internationella arbetsorganisationens

konstitution, vilka föreskriva, att av arbetskonferensen antagna konventionsförslag

och rekommendationer inom viss tid skola underställas respektive

medlemsstaters lagstiftande församlingar, ej äga tillämpning på denna deklaration,

har jag icke velat underlåta att bringa densamma till riksdagens

kännedom. Jag önskar starkt understryka vikten av den nu antagna deklarationen,

vilken, med utgångspunkt från uttalandet i internationella arbetsorganisationens

konstitution av år 1919, att varaktig fred endast kan byggas på

den sociala rättvisans grund — ett uttalande, vars riktighet erfarenheten till

fullo bekräftat — fastslår grundläggande principer för organisationens verksamhet

och dess ansvar med hänsyn till förverkligandet av folkens sociala

strävanden.

Vad härefter angår de vid konferenssammanträdet antagna sju rekommendationerna

kan jag i huvudsak ansluta mig till den uppfattning, som delegationen

för det internationella socialpolitiska samarbetet uttalat beträffande

var och en av dem. 1 vissa av de ifrågavarande rekommendationerna bär

otvivelaktigt uttryck givits åt många värdefulla synpunkter av intresse även

vid utformningen av den svenska socialpolitiken. Jag har därför för avsikt att

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

föranstalta om att ifrågavarande rekommendationer bringas till de myndigheters

och utredningars kännedom, vilka därav beröras, för att tagas under

övervägande vid fortsatta utrednings- och planläggningsarbeten.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition med

anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda, av

den internationella arbetsorganisationens konferens år 1944

vid dess tjugusjätte sammanträde antagna rekommendationer.

/

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att

proposition i ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Jan-Erik Stenius.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

21

Bilaga A.

Rekommendation (nr 67) angående ekonomisk trygghet.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyran sammankallats till

Philadelphia och där samlats den 20 april 1944 till sitt tjugusjätte sammanträde

„ , „ . , . , ,

och beslutat antaga vissa förslag angående fragan om ekonomisk trygg!- het, vilken fråga inbegripes under den fjärde punkten på dagordningen

för sammanträdet,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den tolfte dagen i maj månad år mttonhundrafyrtiofyra följande

rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendationen angående

ekonomisk trygghet, 1944» [Income Security Recommendation 1944J.

Med hänsyn till att Atlantdeklarationen åsyftar »den mest fullständiga

samverkan mellan alla nationer på det ekonomiska området i sylte att tillförsäkra

alla människor förbättrade arbetsvillkor, ekonomiskt framåtskridande

och social trygghet», . . . „

med hänsyn till att internationella arbetsorganisationens konferens genom

en den 5 november 1941 antagen resolution givit sin anslutning till denna i

Atlantdeklarationen fastslagna princip samt högtidligt utfäst organisationens

fulla medverkan vid densammas förverkligande,

med hänsyn till att ekonomisk trygghet är ett väsentligt element i den

sociala tryggheten samt . „ .. . .. ,

med hänsyn till att internationella arbetsorganisationen framjat strävanden

av denna innebörd

genom antagande vid internationella arbetskonferensen av konventioner

och rekommendationer angående ersättning för olycksfall i arbete och yrkessjukdom,

sjukförsäkring, moderskapshjälp, ålderdoms-, invaliditets- och dödsfallsförsäkring

samt arbetslöshetsförsäkring och hjälp åt arbetslösa,

genom antagande vid de amerikanska staternas första och andra arbetskonferens

av resolutioner, varigenom inter-amerikanska sodalförsäkringskodexen

upprättades, genom deltagandet med en delegation fran arbetsbyrans

styrelse i första inter-amerikanska konferensen för social trygghet, vid vilken

konferens Santiago de Ghile-deklarationen antogs, genom styrelsens godkännande

av statuterna för inter-amerikanska konferensen för social trygghet,

vilken konferens inrättats såsom ett permanent organ för samarbete mellan

myndigheter och institutioner för social trygghet, samverkande med internationella

arbetsbyrån, ävensom

genom internationella arbetsbyråns deltagande såsom rådgivande vid utarbetandet

av socialförsäkringssystem i ett flertal länder samt genom andra

åtgärder,

med hänsyn till att vissa medlemsstater icke vidtagit alla åtgärder, som stå

i deras makt för att befordra folkets välstånd och utveckling, oaktat det stora

behovet av förbättrade arbetsvillkor, ekonomiskt framåtskridande och social

trygghet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

med hänsyn till att det nu är i hög grad önskvärt, att dylika medlemsstater

snarast möjligt vidtaga erforderliga mått och steg för att uppnå och vidare

utveckla de internationella miniminormerna,

med hänsyn till att det är önskvärt, att redan nu ytterligare åtgärder vidtagas

för att förverkliga ekonomisk trygghet genom sammanförande eller

samordning av socialförsäkringens olika grenar, genom socialförsäkringens

utvidgning till att omfatta alla arbetare och deras familjer, lantbefolkningen

och självständiga arbetare inbegripna, samt genom att undanröja orättvisa

anomalier inom försäkringen,

med hänsyn till att detta syfte kan främjas genom utformandet av vissa

allmänna principer, vilka medlemsstaterna, i avvaktan på förenhetligandet

och utvidgningen av bestämmelserna i förefintliga konventioner och rekommendationer,

böra följa, då de i denna anda på grundval av ifrågavarande

konventioner och rekommendationer utsträcka sina åtgärder för folkets ekonomiska

trygghet,

a) förordar konferensen, att arbetsorganisationens medlemsstater måtte

dels, så snart förhållandena i vederbörande land det medgiva, successivt

tillämpa följande vägledande allmänna principer, då de i syfte att

förverkliga Atlantdeklarationens femte punkt skrida till ytterligare åtgärder

för främjande av ekonomisk trygghet, dels ock, i enlighet med vad

styrelsen därom må komma att bestämma, till internationella anbetsbyrån

avgiva rapport rörande vad som åtgjorts för nämnda principers

genomförande samt

b) fäster konferensen medlemsstaternas uppmärksamhet på de förslag

rörande tillämpningen av dessa vägledande principer, vilka underställts

konferensen och som innefattas i bilaga till denna rekommendation.

Yägledande principer.

Allmänt.

1. Åtgärder för ekonomisk trygghet böra åsyfta att avlägsna brist och

förebygga nöd genom att i skälig utsträckning bereda ersättning för inkomst,

som förlorats till följd av arbetsoförmåga (även hög ålder), arbetslöshet eller

på grund av familjeförsörjarens frånfälle.

2. Ekonomisk trygghet bör i möjligaste mån åvägabringas medelst obligatorisk

socialförsäkring, varigenom försäkrade, som uppfylla föreskrivna villkor,

på grund av erlagda avgifter till en försäkringsinrättning berättigas till

ersättning med belopp och under villkor som i lag angivas.

3. Behov, vilka icke täckas av den obligatoriska socialförsäkringen, böra

tillgodoses medelst socialhjälp; vissa kategorier av personer, särskilt oförsörjda

barn, invalider, åldringar och änkor, böra hava rätt till skäligt understöd

enligt fastställd ordning.

4. övriga hjälpbehövande böra komma i åtnjutande av en efter omständigheterna

i det enskilda fallet anpassad socialhjälp.

Socialförsäkring.

5. De riskfall, som den obligatoriska socialförsäkringen skall avse, böra

inbegripa dels alla de fall, då en försäkrad är förhindrad att förtjäna sitt

uppehälle, antingen på grund av arbetsoförmåga eller arbetslöshet eller då

han avlider, efterlämnande av honom ekonomiskt beroende familj, dels vissa

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

23

därmed jämförliga, ofta inträffande fall, vilka medföra stark påfrestning

vid en begränsad inkomst, för så vitt desamma icke pa annat satt täckts.

6. Ersättning bör utgå vid arbetsoförmåga och dödsfall, som härröra av

arbetsanställning. , . , ■■ „

7 För att socialförsäkringens ersättningsförmaner skola kunna nara anpassas

efter behovens mångfald, böra de av försäkringen omfattade riskfallen

indelas på följande sätt:

a) sjukdom;

b) havandeskap;

c) invaliditet;

d) ålderdom;

e) familjeförsörjarens frånfälle;

f) arbetslöshet;

g) icke förutsedda utgifter av trängande natur samt

h) arbetsskador (olycksfallsskador och yrkessjukdomar). .

Ersättning skall dock icke samtidigt utgå för mer an ett av följande riskfall,

nämligen invaliditet, ålderdom eller arbetslöshet.

8 Utöver de ersättningar, som skola utgå vid förlust av arbetsinkomst,

böra för vart och ett av de två första barnen tilläggsersättnmgar utbetalas,

medan åtgärder till förmån för övriga barn må vidtagas i form av barnbidrag,

utgående antingen av allmänna medel eller jämlikt ett pa avgifter grundät

system.

9. Ersättning för sjukdom bör utgå vid inkomstbortfall, förorsakat av

frånvaro från arbetet på grund av akut sjukdom eller akut skada av beskaffenhet

att kräva läkarbehandling eller läkartillsyn.

10. Moderskapshjälp bör utgå vid inkomstbortfall, föranlett av att modern

avhåller sig från arbete under viss fastställd tid före och efter nedkomsten.

11. Invaliditetsersättning bör utgå vid oförmåga att utföra avlöna- för
värvsarbete

till följd av kronisk sjukdom eller bestående skada genom förlust

av lem eller kroppsfunktion. ... ... ,

12. Ålderdomspension bör utgå fran och med det den forsakrade uppmar

viss fastställd ålder, som bör vara den ålder, då en människa normalt blir

oförmögen till effektivt arbete och då sjukdom och invaliditet medföra särskilt

kännbara verkningar samt eventuell arbetslöshet kan befaras bliva per
13.

Ersättning till efterlevande bör utgå pa grund av den förlust av

existensmedel, som vid familjeförsörjarens frånfälle kan antagas drabba av

honom ekonomiskt beroende anhöriga. .....

14. Arbetslöshetsersättning bör utgå vid förlust av arbetsförtjänst, da torlusten

antingen föranletts av fullständig arbetslöshet, vilken drabbat forsakrad,

som i normala fall har arbete och är oförhindrad att åtaga sig arbete i

något yrke samt söker lämpligt arbete, eller orsakats av partiell arbetslöshet.

15. Ersättning bör utgå för i annan ordning icke täckta oförutsedda utgifter,

vilka härröra av sjukdom, havandeskap, invaliditet eller dödsfall.

16. Ersättning för arbetsskada bör utgå i anledning .av olycksfall eller

yrkessjukdom, härrörande av arbetet och vilken den försäkrade icke adragit

sig avsiktligt eller på grund av grov vårdslöshet och som medför övergående

eller varaktig nedsättning av arbetsförmågan eller dödsfall.

17. Socialförsäkringen bör, med avseende på de risker, för vilka dessa

personer äro utsatta, bereda skydd åt alla sådana anställda personer sa)^t

självständiga arbetare jämte av dem ekonomiskt beroende anhöriga, beträffande

vilka det är möjligt .

a) att upptaga avgifter utan att härigenom oproportionerligt stora administrationskostnader

uppkomma samt

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

b] att utgiva ersättning under erforderlig medverkan av vederbörande

sjukvårds- och arbetsmarknadsorgan samt under vidtagande av nödiga

försiktighetsmått mot missbruk.

18. Arbetsgivaren bör svara för upptagandet av försäkringsavgifter för

alla hos honom anställda och bör äga att vid avlöningens utbetalande avdraga

vederbörliga avgiftsbelopp.

19. För att underlätta en effektiv handläggning av ersättningsfallen böra

anordningar vidtagas för bokföring av försäkringsavgifter, för erhållande av

möjlighet att omedelbart konstatera förekomsten av fall, som berättiga till

ersättning, samt för samordnande av medicinska institutioner och arbetsmarknadsorgan

med förebyggande och sjukvårdande uppgifter.

20. Löntagare böra vara försäkrade för alla de risker socialförsäkringen

omfattar, så snart upptagandet av försäkringsavgifterna kan organiseras och

nödiga anordningar för handläggning av ersättningsfallen kunna vidtagas.

21. Självständiga arbetare böra, så snart upptagandet av avgifter från

dessa kan organiseras, vara försäkrade mot invaliditet, ålderdom och dödsfall

pa samma villkor som anställda. Möjligheten av att försäkra ifrågavarande

personer jämväl mot sjukdom eller barnsbörd krävande sjukhusvård, sjukdom

av längre varaktighet ävensom icke förutsedda utgifter till följd av sjukdom,

havandeskap, invaliditet eller dödsfall bör övervägas.

22. Förmånerna enligt försäkringen böra, med vederbörlig hänsyn tagen

till familjeförpliktelser, ersätta förlorad arbetsförtjänst i den utsträckning så

låter sig göra utan att den försäkrades vilja att återgå i arbete försvagas, forsfelt

en dylik återgång är möjlig, och utan att så betungande utgifter påläggas

samhället, att produktionen och sysselsättningen minskas.

23. Ersättningarna böra på grundval av erlagda avgifter utgå i förhållande

till den försäkrades tidigare arbetsförtjänst; dock att det belopp, varmed

hans arbetsinkomst eventuellt överstiger den bland yrkeslärda arbetare gängse,

må lämnas å sido vid bestämmandet av storleken av den ersättning eller

del därav, som bestrides annorledes än genom den försäkrades avgifter.

Ersättningar med enhetliga belopp torde vara lämpliga i länder, där

möjligheter förefinnas för befolkningen att på ett tillfredsställande och ekonomiskt

sätt bereda sig ett kompletterande skydd genom frivillig försäkring.

Storleken av sådan ersättning bör beräknas med hänsyn till arbetsinkomsten

för icke yrkeslärd arbetskraft. 1

25. Rätten till andra förmåner än ersättning för arbetsskada bör vara underkastad

avgiftsvillkor, ägnade att medgiva kontroll av att den ersättningssökande

normalt är att anse såsom anställd i annans tjänst eller såsom självständig

arbetare och att upprätthålla skälig regelbundenhet i avgiftsbetalningen;

dock att den försäkrade icke må gå förlustig rätten till ersättning på

grund av försummelse från arbetsgivarens sida att i vederbörlig ordning indriva

de avgifter, som förfallit till betalning.

26. Kostnaderna för ersättningarna, däri inbegripna förvaltningskostnader,

böra fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna och skattebetalarna på ett

sätt som är skäligt för de försäkrade, icke ålägger mindre bemedlade försäkringstagare

alltför tunga bördor samt icke medför rubbningar i produktionen.

27. Administrationen av socialförsäkringen bör vara enhetlig eller samordnad

inom ett allmänt system av institutioner för social trygghet; försäkringstagarna

böra genom sina organisationer vara representerade i de organ,

som besluta eller giva råd beträffande de administrativa verlcsamhetslinjerna,

förbereda lagförslag eller utarbeta föreskrifter.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

25

Socialhjälp.

28. Samhället bör normalt samarbeta med föräldrarna genom allmänna

hjälpåtgärder, ägnade att trygga deras icke självförsörjande barns välfärd.

29. Invalider, åldringar och änkor, som icke åtnjuta några förmåner på

grund av socialförsäkringen, emedan de själva eller — i förekommande fall

— maken icke varit obligatoriskt försäkrade, och vilkas inkomst icke överskrider

viss fastställd gräns, böra vara berättigade till särskilda underhållsbidrag

med fastslällda belopp.

30. Skäligt understöd, antingen kontant eller delvis kontant och delvis in

natura, bör beredas envar, som är i behov därav och icke påkallar vård å

anstalt i uppfostrande syfte.

Bilaga.

Yägledande principer jSmte förslag rörande deras tillämpning.

(De avdelningar beträffande vilka hänvisas till huvudtexten innefatta de

vägledande allmänna principerna och de här återgivna underavdelningarna innehålla

förslag till tillämpningsregler.)

Ällmänt,

1—4. Likalydande med punkterna 1—4.

I. Socialförsäkring

A, Av försäkringen omfattade risker.

Området för omfattade risker.

5—8. Likalydande med punkterna 5—8.

Sjukdom.

9. Likalydande med punkt 9.

1) Nödvändigheten av att den försäkrade avhåller sig från arbete bör som

regel prövas med hänsyn till den sysselsättning han tidigare utövade och kan väntas

återtaga.

2) Ersättning behöver icke utgå för de allra första dagarna av en sjukdomsperiod;

i händelse av recidiv inom några få månader bör emellertid ny karenstid

icke tillämpas.

3) Ersättning bör helst utgå, till dess ersättningstagaren är i stånd att återtaga

sitt arbete, avlider eller blir invalid. Därest emellertid en begränsning av tiden

för ersättningens utgående anses nödvändig, bör maximiperioden för ett och samma

sjukdomsfall icke understiga 26 veckor, och åtgärder böra vidtagas för att utsträcka

ersättningstiden vid vissa särskilt angivna sjukdomar, såsom tuberkulos, vilka även

vid återgång till hälsa ofta medföra långvarig arbetsoförmåga. Då ett försäkringssystem

först träder i tillämpning, kan det dock visa sig nödvändigt att fastställa

perioden kortare än 26 veckor.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

Havandeskap.

10. Likalydande med punkt 10.

1) Varje kvinna bör äga rätt att lämna sitt arbete efter företeende av läkarintyg,

utvisande att hennes nedkomst sannolikt kommer att äga rum inom sex veckor,

och ingen kvinna bör tillåtas arbeta under de första sex veckorna efter nedkomsten.

2) Under angivna tider bör moderskapshjälp utgå.

3) Frånvaro från arbetet under längre tid eller vid andra tillfällen kan

vara önskvärd av medicinska skäl med hänsyn till ersättningstagarens hälsotillstånd

samt arbetets beskaffenhet; under sådan frånvaro bör sjukersättning utgå.

4) Utbetalning av moderskapshjälp må göras beroende av att ersättningstagaren

anlitar de hälsovårds- och sjukvårdsorgan, som stå till hennes och barnets

förfogande.

Invaliditet.

11. Likalydande med punkt 11.

1) Person med nedsatt arbetsförmåga bör anses skyldig antaga sådant arbete,

som med hänsyn till hans krafter och färdigheter, föregående erfarenhet samt

honom till buds stående yrkesutbildningsmöjligheter skäligen må kunna anvisas.

2) Personer, som kunna anvisas dylikt arbete utan att det för tillfället står

att erhålla, liksom de, vilka deltaga i utbildningskurs, böra erhålla tillfällig invaliditetsersättning,

utbildningsbidrag eller, för så vitt de uppfylla i övrigt uppställda villkor,

arbetslöshetshjälp.

3) Personer, vilka ej kunna anvisas dylikt arbete, böra erhålla invaliditetsersättning.

4) Ersättningstagare, beträffande vilka det styrkts, att de äro varaktigt

oförmögna till regelbundet förvärvsarbete, böra vid sidan av invaliditetsersättningen

kunna bibehålla smärre inkomster av tillfällig natur.

5) Vid bestämmande av invaliditetsersättningen i förhållande till den försäkrades

tidigare arbetsinkomst, bör beaktas, att rätt till ersättning medgives, örn

den partiellt arbetsföre är oförmögen att normalt uppnå åtminstone en tredjedel av

den arbetsinkomst, som en fullt arbetsför person med liknande utbildning genomsnittligt

förvärvar i den försäkrades tidigare sysselsättning.

6) Invaliditetsersättning bör utgå från den dag sjukersättningen upphör så

länge invaliditeten varar; dock att invaliditetsersättningen må utbytas mot ålderdomspension,

när ersättningstagaren uppnår den ålder, vid vilken rätt till dylik

pension inträder.

Ålderdom.

12. Likalydande med punkt 12.

1) Den lägsta ålder, vid vilken anspråk på ålderdomspension må framställas,

bör icke bestämmas högre än 65 år för män och 60 år för kvinnor. Lägre

ålder må dock fastställas för personer, som under längre tid varit sysselsatta i

tungt eller hälsofarligt arbete.

2) Utbetalandet av ålderdomspension må, under förutsättning av att dess

grundbelopp kan anses tillräckligt för uppehället, göras beroende av att den försäkrade

avstår från allt regelbundet, inkomstgivande arbete; där dylikt villkor föreskrives,

bör dock åtnjutandet av smärre arbetsinkomster av tillfällig natur icke

föranleda, att rätten till ålderdomspension förloras.

Familjeförsörjarens frånfälle.

13. Likalydande med punkt 13.

1) Efterlevandepensioner böra utgå a) till den försäkrades änka; b) för

barn, styvbarn, adoptivbarn och, under förutsättning att dessa tidigare anmälts

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

såsom av den försäkrade ekonomiskt beroende anhöriga, utomäktenskapliga barn

till försäkrad man eller försäkrad kvinna, som varit underhållspliktig för barnen

samt c), på villkor som skola fastställas i vederbörande lands lagstiftning, till ogift

kvinna, med vilken den avlidne sammanbodde.

2) Änkepension bör utgå till änka, som har vårdnaden örn barn, för vilket

ersättning kan utgå, eller som vid makens död är eller sedermera blir arbetsoförmögen

eller som uppnått den för ålderdomspension stadgade minimiåldern;

änka, som icke uppfyller något av dessa villkor, bör erhålla änkepension under en

period av åtminstone några månader samt, om hon är arbetslös, även därefter, intill

dess lämpligt arbete kan beredas henne, eventuellt efter den utbildning, som

må prövas erforderlig.

3) Barnpension bör utgå för varje barn i skolpliktig ålder eller som icke

fyllt 18 år och fortsätter sin allmänna utbildning eller yrkesutbildning.

Arbetslöshet.

14. Likalydande med punkt 14.

1) Ersättning behöver icke utbetalas för de allra första dagarna av en

arbetslöshetsperiod, räknat från den dag ersättningsanspråket framställdes; i händelse

av förnyad arbetslöshet inom några månader bör emellertid ny karenstid

icke tillämpas.

2) Ersättning bör utgå, intill dess lämplig anställning erbjudes den för

säkrade.

3) Under en med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet skälig

begynnelseperiod bör såsom lämplig anställning endast anses

a) anställning i den försäkrades vanliga sysselsättning å plats, som icke

medför ombyte av bosättningsort, och med gängse lön, sådan denna fastställts

i gällande kollektivavtal eller

b) annan för den försäkrade antagbar anställning.

4) Efter utgången av begynnelseperioden

a) må anställning, som innebär ombyte av sysselsättning, anses lämplig,

örn den med hänsyn till den försäkrades krafter, färdigheter och tidigare

erfarenhet ävensom honom till buds stående yrkesutbildningsmöjligheter

skäligen kan erbjudas;

b) må anställning, som medför ombyte av bosättningsort, anses lämplig,

örn passande bostad står att erhålla på den nya bosättningsorten;

c) må anställning på mindre förmånliga villkor än dem, som den försäkrade

brukade uppnå i sin vanliga sysselsättning och i den trakt, där han

i allmänhet varit sysselsatt, anses lämplig, örn de erbjudna villkoren motsvara

vad som genomsnittligt gäller i den sysselsättning och i den trakt, där

anställning erbjudes.

Icke förutsedda utgifter av trängande natur.

15. Likalydande med punkt 15.

1) Erforderlig hemhjälp bör tillhandahållas eller ersättning utbetalas för

anställande av dylik hjälp under tid, ,då moder till ekonomiskt beroende barn är

intagen å sjukhus, för så vitt hon är försäkrad eller är hustru till en försäkrad och

icke uppbär ersättning för förlorad arbetsförtjänst.

2) Ett engångsbelopp bör vid barnsbörd utbetalas till försäkrad kvinna

och till försäkrad mans hustru för bestridade av kostnader för spädbarnsutstyrsel

och liknande utgifter.

3) Ett särskilt tillägg bör utgå till sådana personer, som uppbära invaliditetsersättning

eller ålderdomspension och som liro i behov av ständig vård.

4) Ett engångsbelopp bör utbetalas såsom begravningshjälp, då en försäkrad

make, maka eller oförsörjt barn till en försäkrad avlider.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

Arbetsskador.

16. Likalydande med punkt 16.

1) Skada på grund av arbetsanställning bör anses omfatta även olycksfall,

som inträffar linder färd till eller från arbetet.

2) Där ersättning på grund av arbetsskada skall utgå, böra ovannämnda

föreskrifter bliva föremål för vederbörliga jämkningar på sätt nedan angives.

3) Varje sjukdom, som vanligen drabbar endast personer, sysselsatta i

viss verksamhet, eller består i förgiftning, orsakad av ett i viss verksamhet använt

ämne, bör, örn den som lider av sådan sjukdom varit sysselsatt i dylik verksamhet,

antagas härleda sig från arbetet och föranleda ersättning.

4) En förteckning över sjukdomar, vilka skola antagas härleda sig från

arbetet, bör upprättas samt tid efter annan revideras genom ett enkelt förfarande.

5) Vid fastställandet av den minimitid för anställning i en verksamhet, som

skall erfordras för att presumtion för yrkessjukdom skall anses föreligga, ävensom

av den maximitid, under vilken sådan presumtion skall förbliva gällande efter anställningens

upphörande, bör vederbörligt avseende fästas vid den tid, som erfordras

för sjukdomens uppkomst och yppande.

6) Ersättning för övergående arbetsoförmåga bör utgå under villkor, motsvarande

dem som tillämpas med avseende på sjukersättning.

7) Möjligheten att vid övergående arbetsoförmåga utbetala ersättning från

första dagen, örn arbetsoförmågan varar längre än karenstiden, bör övervägas.

8) Ersättning för varaktig arbetsoförmåga bör utgå på grund av den förlust

eller minskning av förvärvsförmågan, som orsakas av förlust av lem eller

kroppsfunktion eller som föranledes av ett kroniskt tillstånd, betingat av skada eller

sjukdom.

9) En försäkrad, vilkens arbetsförmåga blir varaktigt nedsatt, bör förväntas

återgå till arbete i sådan sysselsättning som med hänsyn till hans krafter, färdigheter

och föregående erfarenhet samt honom till buds stående yrkesutbildningsmöjligheter

skäligen må kunna anvisas.

10) Därest sådant arbete icke kan anvisas, bör han erhålla ersättning för

total nedsättning av arbetsförmågan, definitivt eller provisoriskt.

11) Örn sådant arbete kan anvisas, men den därvid uppnådda normala

arbetsförtjänsten är avsevärt lägre än den som sannolikt skulle hava uppnåtts, örn

skadan eller sjukdomen icke inträffat, bör ersättning för partiell nedsättning av

arbetsförmågan utgå i förhållande till sådan nedsättning.

12) Möjligheten att utbetala skälig ersättning vid varje fall av förlust av

lem eller kroppsfunktion eller missbildning bör övervägas, även örn någon nedsättning

av arbetsförmågan icke kan påvisas.

13) Arbetare, som löpa risk att drabbas av yrkessjukdom, vilken utvecklas

successivt, böra undersökas med vissa mellanrum, och de, för vilka ombyte av

sysselsättning synes påkallad, böra vara berättigade till ersättning.

14) Ersättning för varaktig, total eller partiell, nedsättning av arbetsförmågan

bör utbetalas från den tidpunkt, då ersättningen för tillfällig nedsättning av

arbetsförmågan upphör, samt utgå så länge den varaktiga nedsättningen kvarstår.

15) Ersättningstagare, som uppbär ersättning för varaktig, partiell nedsättning

av arbetsförmågan, bör jämväl kunna erhålla annan ersättning på samma

villkor som fullt arbetsföra personer i de fall, då sistnämnda ersättning till sin storlek

är beroende av den försäkrades tidigare arbetsförtjänst.

16) När sistnämnda ersättning till sin storlek icke är beroende av den

försäkrades tidigare arbetsförtjänst, må ett högsta sammanlagt belopp kunna fastställas

för skadeersättningen och övriga ersättningar.

17) Efterlevandeersättning bör, med tillämpning av nedanstående bestämmelser,

utgå till sådana anhöriga till den försäkrade, som eljest skulle vara berättigade

till dylik ersättning.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

18) Änka bör erhålla ersättning för hela den tid änkeståndet varar.

19) Barn bör erhålla ersättning intill 18 års ålder eller, om det fortsätter

sin allmänna utbildning eller yrkesutbildning, intill 21 års ålder.

20) Åtgärder böra, utan att detta skall inskränka änkans och barnens

rätt till ersättning, vidtagas för att bereda ersättning åt andra anhöriga till den

avlidne, vilka voro av honom ekonomiskt beroende.

21) Efterlevande till person, vilkens arbetsförmåga varit varaktigt nedsatt

med minst två tredjedelar och som avlidit av annan orsak än följderna av arbetsskadan,

böra vara berättigade till efterlevandeersättningens grundbelopp, oavsett

örn den avlidne vid tidpunkten för dödsfallet uppfyllt för sådan ersättning gällande

avgiftsvillkor eller icke.

B. Försäkringens omfattning.

Kategorier av inbegripna personer.

17. Likalydande med punkt 17.

1) Ekonomiskt beroende hustru (d. v. s. hustru som icke innehar anställning

och som icke är självständig arbetare) och ekonomiskt beroende barn (d. v. s.

barn i skolåldern eller som icke fyllt 18 år och fortsätter sin allmänna utbildning

eller yrkesutbildning) böra vara skyddade på grund av familjeförsörjarens försäkring.

Upptagande av försäkringsavgifter.

18. Likalydande med punkt 18.

1) I det fall, då medlemskap i en yrkessammanslutning eller innehav av

arbetstillstånd är obligatoriskt för viss kategori av självständiga arbetare, bör kunna

uppdragas åt sammanslutningen eller den myndighet, som meddelar arbetstillståndet,

att upptaga försäkringsavgifter av ifrågavarande arbetare.

2) Åt central eller lokal myndighet bör kunna uppdragas att upptaga försäkringsavgifter

av sådana självständiga arbetare, som äro registrerade för beskattningsändamål.

3) I avvaktan på upprättandet av organ för försäkringsavgifternas upptagande,

böra åtgärder vidtagas för att bereda självständiga arbetare tillfälle att erlägga

frivilliga avgifter, individuellt eller kollektivt.

Administrering av ersättningarna.

19. Likalydande med punkt 19.

Anställda personer.

20. Likalydande med punkt 20.

1) Personer, vilkas anställning är så oregelbunden eller kan förutses bliva

så kortvarig, att de sannolikt icke komma att förvärva rätt till sådan ersättning,

som förbehållits anställda, må uteslutas från försäkringen. Särskilda åtgärder böra

vidtagas till förmån för personer, som i regel arbeta allenast kortare tid hos samme

arbetsgivare.

2) Lärling, som icke uppbär avlöning, bör vara försäkrad mot arbetsskada,

och från den dag, då hans lärlingstid i vederbörande yrke skulle hava utlöpt, bör

ersättningen grundas på den i detta yrke gängse avlöningen.

Självständiga arbetare.

21. Likalydande med punkt 21.

1) Andra medlemmar av arbetsgivarens familj, tillhörande hans hushåll,

än av honom ekonomiskt beroende hustru och barn böra vara försäkrade mot nu

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

nämnda risker på grundval av antingen deras faktiska lön eller, om denna icke kan

bestämmas, värdet av deras arbetsprestation; det bör i dylikt fall åligga arbetsgivaren

att svara för försäkringsavgifterna.

2) Självständig arbetare, vilkens arbetsinkomst i regel är så låg, att den

kan antagas utgöra endast biinkomst eller tillfällig inkomst eller för vilken minimiavgiften

skulle framstå såsom oskälig, bör provisoriskt uteslutas från försäkringen

samt hänvisas att anlita arbetsförmedling eller annat socialvårdsorgan inom den

yrkesgrupp han tillhör.

3) Person, som, efter att hava erlagt avgifter under den för rätt till

invaliditets- och efterlevandeersättning fastställda kvalifikationstiden, upphör att

vara obligatoriskt försäkrad, antingen i egenskap av anställd eller såsom självständig

arbetare, bör beredas möjlighet att inom viss tid avgöra, huruvida han i fortsättningen

önskar vara försäkrad på samma villkor som självständig arbetare, ehuru

med förbehåll för de jämkningar som kunna komma att föreskrivas.

C. Ersättningarnas storlek samt avgiftsvilikör.

Ersättningarnas storlek.

22—24. Likalydande med punkterna 22—24.

1) Sjukersättning och arbetslöshetsersättning böra, i vad angår icke yrkeslärd

arbetare, icke understiga 40 procent av den försäkrades tidigare nettoinkomst,

örn han saknar av honom ekonomiskt beroende anhöriga, samt 60 procent av densamma,

örn han har av honom ekonomiskt beroende maka eller husföreståndarinna

för barnens vård; för vart och ett av högst två av försäkringstagaren ekonomiskt beroende

barn bör ett tillägg med 10 procent av ovannämnda inkomst utbetalas, dock

med avdrag för eventuellt utgående barnbidrag.

2) Ifråga örn arbetare med hög arbetsinkomst må förutnämnda procentsatser

något reduceras.

3) Moderskapshjälpen bör städse vara tillräcklig för fullständigt underhåll

av moder och barn under goda hygieniska förhållanden; den bör icke understiga

100 procent av den gängse nettolönen för icke yrkeslärd kvinnlig arbetskraft eller

75 procent av ersättningstagarens föregående nettoavlöning, beroende på vilket av

dessa ersättningsbelopp som är störst, men må minskas med ett belopp motsvarande

eventuellt utgående barnbidrag.

4) Grundbeloppen för invaliditetsersättning och ålderdomspension böra

icke understiga 30 procent av den allmänt gängse lönen för icke yrkeslärda manliga

arbetare i den trakt, där ersättningstagaren är bosatt, därest denne icke har

några av honom ekonomiskt beroende anhöriga, eller 45 procent därav, örn han

Ilar av honom ekonomiskt beroende maka, som skulle vara berättigad till änkepension,

eller husföreståndarinna för barnens vård; för vart och ett av högst två av

ersättningstagaren ekonomiskt beroende barn bör ett tillägg utbetalas med 10 procent

av nämnda lön. dock med avdrag för eventuellt utgående barnbidrag.

5) Änkepensionens grundbelopp bör icke understiga 30 procent av den

allmänt gängse minimilönen för icke yrkeslärda, manliga arbetare i den trakt, där

ersättningstagaren är bosatt; för vart och ett av högst tre av ersättningstagaren

ekonomiskt beroende barn bör barnpension utgå med 10 procent av nämnda lön,

dock med avdrag för eventuellt utgående barnbidrag.

6) För föräldralöst barn bör grundbeloppet icke understiga 20 procent

av den allmänt gängse minimilönen för icke yrkeslärda, manliga arbetare, dock

med avdrag för eventuellt utgående barnbidrag.

7) En viss del av varje försäkringsavgift utöver den, som erlagts för erhållande

av rätt till grundbeloppen för invaliditetsersättning, ålderdomspension och

efterlevandeersättning, må tillgodoräknas den försäkrade till förhöjande av härovan

i underavdelningarna 4, 5 och 6 omförmälda ersättningar.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

8) I samtliga fall, då den försäkrade fortsätter arbetet efter den tidpunkt,

vid vilken anspråk på ålderdomspension tidigast kan framställas, bör pensionens

grundbelopp ökas med skäligt belopp.

9) Ersättning för arbetsskada bör icke understiga två tredjedelar av den

arbetsförtjänst, som gått eller beräknats hava gått förlorad till följd av skadan.

10) Sistnämnda ersättning bör utgå i form av periodiska utbetalningar,

utom i de fall vederbörande myndighet finner ett engångsbelopp innebära fördel

för ersättningstagaren.

11) Periodiska utbetalningar på grund av varaktig arbetsoförmåga och

dödsfall böra fortlöpande anpassas till väsentliga förändringar i lönenivån inom

den försäkrades föregående sysselsättningsområde.

Avgiftsvillkor.

25. Likalydande med punkt 25.

1) Avgiftsvillkoren för sjukersättning, moderskapshjälp och arbetslöshetsersättning

må innefatta krav på att försäkringsavgifter skola hava erlagts för åtminstone

en fjärdedel av en viss fastställd period, förslagsvis två år, vilken skall

hava förflutit, innan försäkringsfallet inträffar.

2) Avgiftsvillkoren för moderskapshjälp må innefatta krav på att den

första avgiften skall hava erlagts åtminstone tio månader före den dag nedkomsten

väntas äga rum; dock bör, även om avgiftsvillkoren icke äro uppfyllda, moderskapshjälp

utgå med minimibeloppet under den tid modern är nödsakad att efter

nedkomsten avhålla sig från arbete, försåvitt hon i betraktande av föreliggande

omständigheter är att anse såsom anställd.

3) Avgiftsvillkoren för erhållande av invaliditets- och efterlevandeersättningarnas

samt ålderdomspensionens grundbelopp må innefatta krav på att avgifter

skola hava erlagts för åtminstone två femtedelar av en viss fastställd tidsperiod,

förslagsvis fem år, närmast före försäkringsfallets inträffande; såsom en alternativ

förutsättning för erhållande av ersättning bör dock kunna uppställas, att avgifter

erlagts för minst tre fjärdedelar av en viss fastställd tidsperiod, förslagsvis tio

år, efter inträdet i försäkringen, eller av den ännu längre tid som eventuellt förflutit

efter inträdet.

4) Avgiftsvillkoren för ålderdomspension må innefatta krav på att den

första avgiften skall hava erlagts åtminstone fem år före det anspråk på pension

framställes.

5) Rätten till ersättning må suspenderas, när en försäkrad avsiktligt underlåter

att erlägga honom för en period av verksamhet såsom självständig arbetare

åvilande avgift eller att gälda böter, som pålagts honom på grund av försenad avgiftsbetalning.

6) En persons .försäkringsstatus vid den tidpunkt, då han blir berättigad

till invaliditetsersättning eller ålderdomspension, bör bibehållas under den tid dylik

utgår, i syfte att han, örn invaliditeten upphör, skall vara tillförsäkrad försäkringens

skydd i samma omfattning som tidigare samt för att hans efterlevande skola

vara berättigade till efterlevandeersättning.

I). Kostnadernas fördelning.

26. Likalydande med punkt 26.

1) Den försäkrades avgift bör icke överstiga en på sådant sätt fastställd

andel av hans arbetsförtjänst, beräknad enligt grunderna för bestämmandet av ersättning,

att denna andel, tillämpad å den beräknade medelinkomsten för samtliga

mot samma risker försäkrade personer, skulle komma att medföra en premieintäkt,

vars sannolika nuvärde skulle sammanfalla med det sannolika nuvärdet av de er
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

sättningar (ersättningar i anledning av arbetsskada dock undantagna), som skulle

komma att utgå på grund av dessa premier.

2) I överensstämmelse med denna princip må, i fråga om samma slag

*v ersättningsförmåner, försäkringsavgifterna för anställda personer och för självständiga

arbetare i regel utgöra samma procent av dessas respektive arbetsinkomster.

3) En absolut minimiprocent, grundad på det lägsta inkomstbelopp, som

kan anses motsvara ett arbete medförande nämnvärd inkomst, må fastställas för

försäkringsavgifter, avseende sådana ersättningsförmåner som helt eller delvis äro

oberoende av storleken av den försäkrades tidigare inkomst.

4) Arbetsgivarna böra åläggas att, särskilt genom understöd till de lägre

löntagarnas försäkring, bidraga till åtminstone hälften av den sammanlagda kostnaden

för ersättningar förbehållna anställda personer, ersättning för arbetsskador

dock undantagen.

5) Hela kostnaden för ersättningar för arbetsskador bör bäras av arbetsgivarna.

6) Möjligheten att vid beräkning av avgifter för försäkring, avseende ersättning

för arbetsskada, differentiera företagen efter omfattningen av vidtagna

skyddsåtgärder bör övervägas.

7) De försäkrades och arbetsgivarnas försäkringsavgifter böra hållas så

konstanta som möjligt, i vilket syfte en stabiliseringsfond bör grundas.

8) Kostnaden för sådana ersättningar, som icke lämpligen kunna bestridas

ar försäkringsavgifter, bör bårås av det allmänna.

9) Bland kostnader, som böra ankomma på det allmänna att bestrida, må

nämnas:

a) avgiftsunderskott till följd av äldre personers upptagande i försäkringen,

b) utgifter på grund av lämnad garanti för utbetalningen av invaliditets

och efterlevandeersättningarnas samt ålderdomspensionens grundbelopp ävensom

för utbetalning av skälig moderskapshjälp,

c) utgifter på grund av långvariga utbetalningar av arbetslöshetsersättning,

när arbetslösheten längre tid kvarstår på hög nivå, samt

d) understöd till försäkringen av självständiga arbetare med små inkomster.

E. Administration.

27. Likalydande med punkt 27.

1) Socialförsäkringen bör, utom i förbundsstater, där den lagstiftande makten

är uppdelad, administreras av en enda myndighet; denna myndighet bör, i och

för behandling av spörsmål av gemensamt intresse, såsom frågor örn styrkande av

oförmåga att arbeta eller erhålla arbete, genom ett samordnande organ stå i kontakt

med de myndigheter, som handhava socialhjälp, sjukvård och arbetsförmedling.

2) Förenhetligandet av socialförsäkringens administration bör vara förenligt

med anlitandet av särskilda försäkringssystem av obligatorisk eller frivillig karaktär,

vilka bereda kompletterande — men icke alternativa — ersättningsförmåner

åt vissa yrkesgrupper, såsom gruvarbetare, sjömän, personal i allmän tjänst, personalen

hos vissa bestämda företag samt medlemmar av ömsesidiga understödsföreningar.

3) Socialförsäkringslagstiftningen bör vara avfattad på sådant sätt, att ersättningstagarna

och de avgiftsbetalande med lätthet kunna överblicka sina rättigheter

och skyldigheter.

4) Vid fastställandet av vad ersättningstagarna och de avgiftsbetalande

hava att iakttaga bör enkelhet i främsta rummet eftersträvas.

5) Centrala och lokala rådgivande institutioner, representerande sådana

organ som fackföreningar, arbetsgivarföreningar, handelskammare, jordbrukarför
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

eningar, kvinno- och barnavårdssammanslutningar, böra upprättas för att avgiva

förslag till ändringar av lagstiftningen och det administrativa förfarandet samt i

allmänhet verka för upprätthållande av kontakt mellan dem, som handhava socialförsäkringens

administration, och de olika grupperna av avgiftsbetalande och ersättningstagare.

6) Arbetsgivare och arbetare böra, särskilt ifråga om förebyggandet av

olycksfall och yrkessjukdomar samt differentieringen av företagen med hänsyn till

omfattningen av vidtagna skyddsåtgärder, stå i nära kontakt med dem, som handhava

administrationen av ersättning för arbetsskador.

7) Den försäkrade bör äga rätt att anföra besvär i händelse av tvist med

den administrativa myndigheten i frågor rörande exempelvis rätten till ersättning

samt storleken av densamma.

8) Besvären böra helst handläggas av specialdomstolar, vilkas ledamöter

äro experter i socialförsäkringsrätt och som biträdas av bisittare, representerande

den kategori klaganden tillhör, samt, där fråga är örn anställda, även av representanter

för arbetsgivarna.

9) Anställda personer ävensom självständiga arbetare böra äga besvärsrätt

i varje tvist rörande skyldigheten att vara försäkrad eller rörande avgiftens storlek,

och arbetsgivaren bör äga besvärsrätt, där fråga är om honom åliggande avgift.

10) Enhetlighet vid lagtillämpningen bör säkras genom en högre besvärs
instans.

II. Socialhjälp.

A. Underhåll av barn.

28. Likalydande med punkt 28.

1) Understöd från det allmänna, kontant eller in natura helt eller delvis,

bör införas för att möjliggöra barnens fostran under sunda förhållanden, för att

lätta underhållsbördan i barnrika familjer samt för att komplettera inom ramen

för socialförsäkringen till förmån för barnen vidtagna åtgärder.

2) Där ändamålet är att möjliggöra barnens fostran under sunda förhållanden,

bör understödet erhålla formen av sådana förmaner som fri eller billig

kost, skolmåltider samt billiga bostäder för barnrika familjer.

3) Där ändamålet är att bidraga till underhållet av barnrika familjer eller

att komplettera till barnens förmån vidtagna åtgärder, vare sig dessa innebära

naturaförmåner eller tillkommit inom ramen för socialförsäkringen, bör understödet

erhålla formen av barnbidrag.

4) Sådant bidrag bör, oavsett föräldrarnas inkomst, utgå enligt fastställd

skala vilken bör medgiva ett väsentligt bidrag till kostnaden för barnets underhåll

samt beakta den högre kostnaden för äldre barn; bidrag bör i varje fall utgå för

alla barn, vilka icke bereus några förmåner inom ramen för socialförsäkringen.

5) Samhället i dess helhet bör trygga underhållet av understödsbehövande

barn, i den mån ansvaret för desamma icke kan bäras av föräldrarna.

B. Underhåll av behövande invalider, åldringar oell änkor.

29. Likalydande med punkt 29.

1) De personer, som skola vara berättigade till underhållsbidrag, böra innefattas

i följande kategorier:

a) personer tillhörande sådana yrkesgrupper eller bosatta i sådana områden,

som ännu icke omfattas av socialförsäkringen eller ännu icke lia omfattats’

av densamma under den tid, som erfordras för förvärvande av rätt till

grundbeloppen av respektive invaliditetsersättning, ålderdomspension och

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 234. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

efterlevandeersättning, ävensom änkor och minderåriga barn till dylika personer,

samt

b) personer, vilka redan äro invalider vid en tidpunkt, då de normalt skulle

komma in under försäkringen.

2) Underhållsbidrag bör vara tillräckligt för full försörjning under längre

tid; bidragets storlek bör variera med levnadskostnaderna och må fastställas olika

för städer och landsbygd.

3) Underhållsbidrag bör utgå med fullt belopp till personer, vilkas inkomst

i övrigt icke överstiger visst fastställt belopp, samt eljest med reducerat belopp.

4) De bestämmelser i föreliggande rekommendation, som reglera utgåenendet

av invaliditetsersättning, ålderdomspension och efterlevandersättning, böra

äga motsvarande tillämpning i fråga örn underhållsbidrag.

C. Allmänt understöd.

30. Likalydande med punkt 30.

1) Området för de fall, i vilka understödsbeloppet uteslutande bestämmes

genom skälighetsprövning, bör efter hand begränsas genom förbättrad klassificering

av behovsfallen samt beräkning av de faktiska underhållskostnaderna vid hjälpbehov

under kortare och längre tid.

2) Såsom villkor för beviljandet av understöd må uppställas, att understödstagaren

iakttager de anvisningar, som vederbörande hälsovårds- och arbetsmarknadsmyndigheter

meddela, i syfte att understödet må giva största möjliga

utbyte.

Bilaga B.

Rekommendation (nr 68) angående beredande ar ekonomisk trygghet

och sjukvård åt personer, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed

jämställd tjänst eller som avskedats från krigsindustrien.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Philadelphia och där samlats den 20 april 1944 till sitt tjugusjätte sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående frågan om beredande av

ekonomisk trygghet och sjukvård åt personer, som hemförlovats från

krigsmakten eller därmed jämställd tjänst eller som avskedats från krigsindustrien,

vilken fråga inbegripes under den tredje punkten på dagordningen

för sammanträdet samt

beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tolfte dagen i maj månad år nittonhundrafyrtiofyra följande

rekommendation, som skall benämnas »rekommendationen angående

social trygghet (för de demobiliserade), 1944» [Social Security (Armed Forces)

Recommendation, 19441.

Med hänsyn till att personer, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed

jämställd tjänst, varit nödsakade bryta sin levnadsbana och komma

att i början få vidkännas särskilda kostnader, då de på nytt skola inordna sig

i det civila livet;

med hänsyn till att personer, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed

jämställd tjänst eller avskedats från krigsindustrien, i vissa fall kunna

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231. (Bilagor). 35

komma att vara arbetslösa under någon tid, innan de erhålla lämplig sysselsättning;
med

hänsyn till att det icke är önskvärt, att personer, som hemförlovats

från krigsmakten eller därmed jämställd tjänst, skola befinna sig i sämre

ställning med avseende på pensionsförsäkringen än personer, som kvarstannat

i sin civila anställning, och då rekommendationen angående invaliditets-, ålderdoms-

och dödsfallsförsäkringens allmänna principer, 1933, visserligen innehåller

bestämmelser örn vidmakthållande av rättigheterna enligt pensionsförsäkringen

beträffande personer, som fullgöra militärtjänst och som voro

försäkrade före tjänstgöringens början, men icke förutser, att några rättigheter

enligt ifrågavarande grenar av socialförsäkringen skola tillerkännas personer,

som icke voro försäkrade vid militärtjänstgöringens början;

med hänsyn till att det är önskvärt, att personer, som hemförlovats från

krigsmakten eller därmed jämställd tjänst, skola vara skyddade genom försäkring

för sjukdom, som drabbar dem under tiden efter hemförlovningen

intill dess de återgå till det civila livet antingen genom att tillträda anställning,

underkastad försäkringen, eller annorledes och

med hänsyn till nödvändigheten av att vidtaga skäliga anordningar i dessa

avseenden, utan att inkräkta på tillgodoseendet av andra väsentliga behov,

exempelvis de militära och civila krigsoffrens, vilka även böra tillgodoses på

det allmännas bekostnad,

förordar konferensen, att arbetsorganisationens medlemsstater måtte tillämpa

följande principer samt till internationella arbetsbyrån insända de upplysningar

angående de i detta sammanhang vidtagna åtgärder, som arbetsbyråns

styrelse må besluta att låta inhämta.

I. Demobiliseringsgratifikation.

1. Person, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed jämställd tjänst

bör, utom i de fall då han i kraft av vederbörande lands lagstiftning fortsatt

att uppbära en väsentlig del av sin avlöning, vid hemförlovningen erhålla en

särskild gratifikation, vars storlek må göras beroende av tjänstgöringens

längd och som bör utgå i form av ett engångsbelopp, periodiska utbetalningar

eller ett engångsbelopp i förening med periodiska utbetalningar. II. III.

II. Arbetslöshetsförsäkring och arbetslöshetshjälp.

2. Person, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed jämställd tjänst,

bör, i den mån detta är administrativt genomförbart, vid tillämpningen av

arbetslöshetsförsäkringen behandlas såsom en försäkrad, för vilken avgifter

erlagts under en tidsperiod, som överensstämmer med tiden för tjänstgöringen.

Härav föranledda kostnader böra börås av staten.

3. Där person, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed jämställd

tjänst eller avskedats från krigsindustrien, såsom dessa begrepp definierats

i vederbörande lands lagstiftning, till fullo utnyttjat rätten till understöd,

innan lämplig sysselsättning erbjudes honom, eller där dylik person

icke omfattas av arbetslöshetsförsäkringen, bör ersättning, helt utgående av

statsmedel, utbetalas intill dess lämplig anställning står alt erhålla. Denna

ersättning hör så vitt möjligt utgå oberoende av behovet.

III. Pensions- och sjukförsäkring.

4. När obligatorisk försäkring, avseende pension vid invaliditet, ålderdom

och dödsfall, är gällande och denna försäkring omfattar en väsentlig del av

den arbetande befolkningen, bör tid för tjänstgöring i krigsmakten eller där
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

med jämställda organisationer räknas såsom avgiftstid vid prövning, huruvida

villkoren rörande kvalificeringstid äro uppfyllda.

När pensionens belopp varierar med antalet avgifter, som lillgodoförts den

försäkrade, bör jämväl tiden för tjänstgöringen tagas i beräkning i syfte att

beloppet av pensionen må ökas.

När avgifterna äro graderade med hänsyn till avlöningen, böra avgifter tillgodoräknas

vederbörande för tjänstgöringstiden på grundval av ett uppskattat

enhetligt och skäligt avlöningsbelopp; dock att avgifter, som tillgodoföras

person, vilken var försäkrad omedelbart före tjänstgöringstidens början, må

grundas på den avlöning denne därvid åtnjöt, om denna avlöning var högre

än den uppskattade avlöningen.

Person, som hemförlovats från krigsmakten eller därmed jämställd tjänst

bör, under tiden mellan hemförlovningen och den tidpunkt, vid vilken lian

kan anses åter vara inordnad i det civila livet, få behålla de rättigheter som

härflyta ui honom tillgodoförda avgifter. Dessa rättigheter böra bibehållas

under en tidsperiod av minst tolv månader.

5. När obligatorisk försäkring, avseende sjukpenning, sjukvård och moderskapshjälp,

är gällande samt omfattar en väsentlig del av den arbetande

befolkningen, bör person, vilken hemförlovats från krigsmakten eller därmed

jämställd tjänst, vara berättigad till dylika prestationer vid sjukdom och

barnsbörd, som inträffar under tiden mellan hemförlovningen och den tidpunkt,

vid vilken vederbörande kan anses åter vara inordnad i det civila

livet. Denna rätt bör bibehållas under en tidsperiod av minst tolv månader.

När den obligatoriska försäkringen innefattar moderskapshjälp och sjukvård

för den försäkrades anhöriga, bör hemförlovad, som omfattas av försäkringen,

vara berättigad till sådan prestation för sina anhöriga.

När sjukpenningen till sin storlek är beroende av den försäkrades avlöning,

bör till hemförlovad utgående ersättning beräknas efter ett uppskattat, enhetligt

och skäligt avlöningsbelopp.

6. Staten bör bära de kostnader, som uppkomma därigenom att personer,

vilka tjänstgöra i krigsmakten eller därmed jämställda organisationer, tillgodoföras

pensionsförsäkringsavgifter samt försäkras mot sjukdom i avvaktan

på att de åter skola inordnas i det civila livet; dock att, när den militära avlöningen

för viss kategori av dylika personer, med hänsyn till värdet av till

dem utgående underhåll samt i förekommande fall familjebidrag, sammanlagt

kan anses minst motsvara den gängse lönen inom industrien, en viss del av

pensionsförsäkringsavgiften må avdragas å den militära avlöningen.

Bestämmelserna i föregående stycke skola icke äga tillämpning i de fall,

då dylik person i kraft av vederbörande lands lagstiftning fortsätter att under

sin tjänstgöring uppbära en väsentlig del av sin civila avlöning och de i lagen

föreskrivna normala försäkringsavgifterna alltjämt skola erläggas i vad

honom angår.

Bilaga C.

Rekommendation (nr 69) angående hälso- och sjukvård.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Philadelphia och där samlats den 20 april 1944 till sitt tjugusjätte sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående frågan örn sjukvårdande

verksamhet, vilken fråga innefattas i fjärde punkten på sammanträdets

dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kung}. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

antager denna, den tolfte dagen i maj månad år nittonhundrafyrtiofyra följande

rekommendation, som skall benämnas »rekommendationen angående

hälso- och sjukvård, 1944» [Medical Care Recommendation, 1944].

Med hänsyn till att Atlantdeklarationen åsyftar »den mest fullständiga samverkan

mellan alla nationer på det ekonomiska området i syfte att tillförsäkra

alla människor förbättrade arbetsvillkor, ekonomiskt framåtskridande

och social trygghet»;

med hänsyn till att internationella arbetsorganisationens konferens genom

en den 5 november 1941 antagen resolution givit sin anslutning till denna i

Atlantdeklarationen fastslagna princip samt högtidligt utlovat internationella

arbetsorganisationens fulla medverkan vid densammas genomförande,

med hänsyn till att möjligheten att erhålla erforderlig hälso- och sjukvård

utgör en väsentlig beståndsdel i den sociala tryggheten och

med hänsyn till att internationella arbetsorganisationen främjat sådan

verksamhet

genom att låta föreskrifter örn sjukvård inflyta i konventionen angående

ersättning för olycksfall i arbete, 1925, och sjukförsäkringskonventionema

(industri etc. och jordbruk), 1927,

genom att underrätta organisationens medlemmar genom styrelsen om de

resultat expertkonferenser uppnått med avseende å folkhälsan och sjukförsäkring

under perioder av ekonomisk depression, det ekonomiska utnyttjandet

av läkarvård och läkemedel vid sjukförsäkringssystem och ledande

principer för sjukvårdande och förebyggande verksamhet vid invaliditets-,

ålderdoms- och efterlevandeförsäkring,

genom antagande vid de amerikanska staternas första och andra arbetskonferens

av de resolutioner, varigenom inter-amerikanska socialförsäkringskodexen

upprättades, genom deltagande med en delegation från styrelsen j

första inter-amerikanska konferensen för social trygghet, vid vilken konferens

Santiago de Chile-deklarationen antogs, och genom styrelsens godkännande

av statuterna för inter-amerikanska konferensen för social trygghet, vilken

konferens inrättats såsom ett permanent organ för samarbete mellan myndigheter

och institutioner för social trygghet i samverkan med internationella

arbetsbyrån, ävensom

genom internationella arbetsbyråns rådgivande medverkan vid utarbetandet

av socialförsäkringssystem i ett flertal länder samt genom andra åtgärder,

med hänsyn till att vissa medlemsstater icke vidtagit sådana åtgärder som

ligga inom deras behörighet för att förbättra folkhälsan genom utvidgning

av möjligheterna till erforderlig sjukvård, utarbetande av planer för den

allmänna hälsovårdens utveckling, utvidgad upplysningsverksamhet beträffande

hälsovård, förbättrade närings- och bostadsförhållanden, ehuru deras

behov i dessa avseenden äro starkt framträdande och att det är i hög grad

önskvärt att dessa medlemsstater snarast möjligt vidtaga erforderliga åtgärder

för att uppnå och efter hand överskrida de internationella miniminormerna

i dessa avseenden,

med hänsyn till den synnerliga önskvärdheten av alt redan nu ytterligare

åtgärder vidtagas för att utveckla och sammanföra läkarvårdens olika grenar,

utsträcka sådan verksamhet till alla arbetande och deras familjer, däri inbegripna

även jordbruksbefolkningen och självständiga arbetare, och undanröja

obilliga oregelbundenheter, utan att likväl betaga någon rätten att

på egen bekostnad efter eget val bereda sig nödig läkarvård,

med hänsyn till att detta syfte kan främjas genom uppställandet av vissa

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

allmänna principer, vilka böra följas av medlemsstaterna vid organiserandet

av deras hälso- och sjukvårdsverksamhet,

förordar konferensen, att medlemsstaterna måtte beakta följande grundsatser,

så skyndsamt förhållandena i vederbörande land det medgiva, vid organiserandet

av hälso- och sjukvårdsverksamheten i och för genomförande av

femte punkten i Atlantdeklarationen och att därefter, i enlighet med vad styrelsen

därom må komma att bestämma, till internationella arbetsbyrån avgiva

rapport angående de åtgärder, som vidtagits för dessa principers genomförande.

I, Allmänt.

Huvuddragen av verksamheten.

1. En hälso- och sjukvårdsorganisation bör tillgodose varje individs behov

av vård, meddelad av läkare eller med sådan jämförlig yrkesutövare, och

av allt bistånd i övrigt, som kan lämnas vid medicinska institutioner:

a) för att återställa individens hälsa, förhindra sjukdomens utveckling och

minska lidandet, när han angripits av ohälsa (sjukvård); och

b) för att skydda och stärka hans hälsa (hälsovård).

2. Arten och omfattningen av den vård, som skall lämnas genom organisationen,

bör fastställas i lag.

3. De myndigheter eller organ, som äro ansvariga för verksamheten, böra

tillhandahålla de vårdberättigade vård under medverkan av läkare eller jämförliga

yrkesutövare samt genom anordnande av sjukvårdsanstalt^- och andra

likartade institutioner.

4. Kostnaden för verksamheten bör täckas kollektivt genom regelbundna,

periodiska inbetalningar i form av antingen socialförsäkringsavgifter eller

skatter eller bådadera.

Verksamhetens former.

5. Vård bör lämnas antingen genom en organisation, som utgör en gren av

socialförsäkringen, kompletterad med social hjälp för att tillgodose behovet

hos personer i svag ekonomisk ställning, vilka ännu ej omfattas av socialförsäkringen,

eller genom en särskild offentlig organisation.

6. Då vården lämnas inom socialförsäkringens ram, bör:

a) en var, som erlägger försäkringsavgifter, hans maka och barn, i den mån

de försörjas av honom, sådana andra av honom beroende, som angivas i den

nationella lagstiftningen, ävensom varje annan, som är försäkrad genom för

honom erlagda avgifter, vara tillförsäkrade den vård som organisationen erbjuder;
b)

vård åt personer, som ännu ej äro försäkrade, lämnas såsom socialhjälp,

örn de äro förhindrade att på egen bekostnad tillgodose sitt vårdbehov; och

c) organisationen bekostas genom avgifter av de försäkrade och deras arbetsgivare

samt genom bidrag av det allmänna.

7. Då vården lämnas genom en offentlig organisation, bör

a) varje samhällsmedlem vara tillförsäkrad den vård som organisationen

erbjuder;

b) organisationen finansieras genom medel, åvägabragta antingen genom

en progressiv skatt, utgående särskilt för delta ändamål eller för bestridande

av samtliga kostnader för hälso- och sjukvård, eller genom andra allmänna

medel.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

39

II. Verksamhetens omfattning.

Utsträckning till liela befolkningen.

8. Organisationen bör tillgodose alla samhällsmedlemmar, vare sig de äro

sysselsatta i förvärvsarbete eller ej.

9. Då verksamheten begränsas till en del av befolkningen eller till visst

område eller då ett på avgifter grundat system redan tillämpas i fråga örn

andra socialförsäkringsgrenar och möjligheter föreligga att efter hand utsträcka

försäkringssystemet till befolkningen i dess helhet eller större delen

av densamma, torde socialföräkringsformen vara lämplig.

>10. Då hela befolkningen skall tillgodoses av sjukvårdsorganisationen och

man önskar förbinda densamma med en allmän hälsovårdsorganisation, bör

ett offentligt organ härför inrättas.

Verksamhetens utövande genom socialförsäkring.

11. Då vården ingår som ett led i socialförsäkringen, böra alla samhällsmedlemmar

ha rätt till densamma såsom försäkringstagare, eller om de

sakna möjlighet att själva förskaffa sig vård, i avvaktan på försäkringens utsträckning,

lia rätt till vård på vederbörande myndighets bekostnad.

12. Alla vuxna samhällsmedlemmar (d. v. s. en var som icke är att hänföra

till barn enligt moment 15 böra vara skyldiga att erlägga försäkringsavgifter,

i den män deras inkomst icke understiger existensminimum. Avgiftsskyldigs

av honom beroende maka eller make bör vara försäkrad i kraft av

familjeförsörjarens avgift, utan att denna på grund härav höjes.

13. Andra vuxna, som styrka, att inkomsten understiger existensminimum,

understödstagare däri inräknade, böra vara berättigade till vård såsom försäkringstagare,

och böra försäkringsavgifterna för dem erläggas av vederbörande

myndighet. Denna myndighet bör ock fastställa vad som skall anses

såsom existensminimum.

14. Därest och så länge vuxna samhällsmedlemmar, vilka icke äro i stånd

att erlägga försäkringsavgift, icke äro försäkrade på sätt i moment 13 angles,

bör vården av dessa bekostas av vederbörande myndighet.

15. Alla barn (d. v. s. en var, som icke uppnått 16 års ålder eller den högre

ålder som kan föreskrivas, eller som är beroende av andra för sitt normala

uppehälle under fullföljande av studier eller yrkesutbildning) böra vara försäkrade

i kraft av de avgifter, som erlagts av försäkrade vuxna i allmänhet

eller för dessas räkning, utan att tilläggsavgifter skola erläggas av deras föräldrar

eller dem, sorn ha vårdnaden örn barnen.

16. Därest och så länge barn icke äro försäkrade på sätt i moment 15 sägs,

emedan organisationen ännu icke utsträckts till hela befolkningen, böra de

vara försäkrade i kraft av de avgifter, som erläggas av deras fader eller moder

eller för dessas räkning, utan att tilläggsavgift erlägges för barnen. Barn,

som icke tillförsäkrats vård i denna ordning, böra vid behov vårdas på vederbörande

myndighets bekostnad.

17. Är försäkringstagare i ett socialförsäkringssystem försäkrad med rätt

till kontanta förmåner eller åtnjuter någon kontanta förmåner enligt ett sådant

system, bör lian och sådana av honom beroende personer, som omförmälas

i moment 6. jämväl vara sjukvårdsförsäkrade.

Verksamhetens utövande genom offentlig hälso- och sjukvårdsmyndighet.

18. Då vård lämnas genom offentlig hälso- och sjukvårdsmyndighet, bör

tillgången till vården icke göras beroende av vissa villkor, såsom fullgjord

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

skattskyldighet eller behovsprövning, utan böra alla samhällsmedlemmar

hava samma rätt till vård.

lil. Sjukvårdens administration och samordnande med den allmänna

hälsovården.

Vårdens omfattning:.

19. Tillgång till fullständig hälso- och sjukvård bör städse beredas under

rationell organisation och samordning, i största möjliga utsträckning, med

den allmänna hälsovården.

Ständig: tillgång till fullständig vård.

20. Fullständig hälso- och sjukvård bör stå till förfogande på varje tid och

plats för alla av organisationen omfattade samhällsmedlemmar, på samma

villkor och utan hinder av administrativ, ekonomisk eller politisk natur eller

eljest utan samband med vederbörandes hälsotillstånd.

21. Den tillhandahållna vården skall avse vård av såväl allmänpraktiserande

läkare som specialister, inom och utom sjukhus (även besök i hemmet),

tandvård, vård av sjuksköterska i hemmet eller å sjukhus eller annan medicinsk

institution, vård av utbildade barnmorskor och annan förlossningsvård

i hemmet eller å sjukhus, vistelse å sjukhus, konvalescenthem, sanatorium

och annan likartad anstalt, läkemedel och andra medicinska och kirurgiska

hjälpmedel, inklusive proteser samt vård, tillhandahållen av andra,

vilka författningsenligt äga utöva med läkarens jämförliga yrken.

22. All vård och alla hjälpmedel böra tillhandahållas vid varje tidpunkt

och utan tidsbegränsning, när och så länge behov av desamma föreligger, och

endast vara underkastade läkarens bedömande ävensom sådana skäliga inskränkningar,

som betingas av vårdens tekniska organisation.

23. De vårdberättigade böra kunna anlita alla polikliniker, vårdanstalter

o. d., var de än vistas, när vårdbehov uppstår, i hemorten eller annorstädes

inom det område, som organisationen omfattar, oberoende av medlemskap i

viss försäkringsinrättning, icke erlagda försäkringsavgifter eller andra omständigheter,

som icke äga samband med hälsotillståndet.

24. Verksamheten bör handhavas av lämpliga sjukvårdsdistrikt, tillräckligt

stora för att organisationen skall bilda en fullständig och väl avvägd

enhet under tillsyn av en central myndighet.

25. Då organisationen omfattar endast en del av befolkningen eller för

närvarande administreras av olika försäkringsinrättningar eller myndigheter,

böra ifrågavarande inrättningar och myndigheter tillförsäkra de vårdberättigade

behandling genom att gemensamt träffa överenskommelse med läkare

och jämförliga yrkesutövare och genom att gemensamt inrätta och driva

vårdcentraler eller andra anstalter i avvaktan på verksamhetens sammanförande

på regional och nationell bas.

26. Åtgärder böra av ledningen för organisationen vidtagas för att tillförsäkra

de vårdberättigade erforderlig vård å sjukhus och liknande anstalter,

antingen genom avtal med förefintliga offentliga eller godkända privata anstalter

eller ock genom att själv inrätta och driva ändamålsenliga sådana.

Rationell organisation av verksamheten.

27. Ett optimum av vård bör göras lätt tillgängligt för de vårdberättigade

genom en organisation, som garanterar största möjliga ekonomi och effektivitet

i fråga örn facklig utbildning, personal, utrustning och andra hjälp
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

medel samt genom nära kontakt och samarbete mellan alla utövare av läkaryrket

eller närstående yrken och de olika institutionerna i systemet.

28. Oförbehållsam anslutning av största möjliga antal läkare och jämförliga

yrkesutövare är ofrånkomlig, örn en nationell organisation skall bliva

effektiv. Antalet allmänpraktiserande läkare, specialister, tandläkare, sköterskor

och andra yrkesutövare inom organisationen bör anpassas efter de

vårdberättigades fördelning och behov.

29. Alla anordningar för diagnos och behandling, däri inräknade laboratorier

och röntgenanläggningar, böra stå till de allmänpraktiserande läkarnas

förfogande, varjämte dessa böra ha tillgång till specialister vid rådgivning

och vård, biträde av sköterskor och barnmorskor, farmaceutisk och annan

personal ävensom sjukhusplatser för sina patienter.

30. Fullständig och tidsenlig teknisk utrustning för all slags specialistvård,

inklusive tandvård, bör tillhandahållas. Specialisterna böra genom

medverkan av allmänpraktiserande läkare ha tillgång till alla sjukhus och

forskningsinstitutioners hjälpmedel ävensom erforderligt bistånd av exempelvis

sköterskor i fråga örn patienter i öppen vård.

31. För att förverkliga dessa mål bör vård företrädesvis meddelas genom

gemensam praktik vid centraler av olika slag i effektivt samarbete med sjukhusen.

32. I avvaktan på inrättandet och erfarenheten av sadan gemensam praktik

vid sjukvårds- och hälsovårdscentraler, böra de vårdberättigade lämpligen

behandlas av läkare eller jämförliga yrkesutövare, verksamma i egna

mottagningslokaler.

33. Då sjukvårdsorganisationen omfattar större delen av befolkningen, bora

ändamålsenliga sjukvårds- och hälsovårdscentraler anordnas, utrustas^ och

drivas av den myndighet, som leder verksamheten inom distriktet, i någon

av de i momenten 34, 35 och 36 angivna formerna.

34. Då sjukvårdsmöjlighetema äro otillräckliga eller då det, redan vid

vårdorganisationens grundläggning i distriktet finnes ett system med polikliniker

för allmän eller specialistvård, kunna sjukhus lämpligen inrättas

såsom eller omändras till centraler, vilka meddela all slags vård, vare sig

patienterna intagas å sjukhus eller icke, och kompletteras med lokala anordningar

för allmän läkar- eller liknande behandling.

35. Då tillgången på allmänt praktiserande läkare vid sidan av sjukhusorganisationen

är god, men specialisterna huvudsakligen konsulteras och arbeta

å sjukhusen, böra lämpligen sjukvårds- och hälsovårdscentraler för den

öppna vården inrättas, medan specialistvården för såväl intagna som icke

intagna patienter centraliseras till sjukhusen.

36. Då både allmänpraktik och specialistvård äro väl utvecklade jämsides

med sjukhusorganisationen, böra lämpligen centraler anordnas för ali behandling

av icke-intagna sjuka — allmänmedicinsk- såväl som specialistvård

och annan jämförlig behandling — medan lall som erfordra sjukhusvård

hänvisas till sjukhusen.

37. Då organisationen icke omfattar en större del av befolkningen men

ändock innesluter ett avsevärt antal personer och möjligheterna att erhålla

sjukhus- eller annan vård äro otillräckliga, bör försäkringsinrättningen —

eller försäkringsinrättningarna gemensamt — upprätta ett system av sjukvårds-

oell hälsovårdscentraler, som meddela all slags behandling, däri inbegripen

sjukhusvård vid centralsjukhus och såvitt möjligt transportmedel; dylika

centraler kunna vara nödvändiga särskilt örn de försäkrade äro spridda

över större, glest befolkade områden.

38. Då organisationen omfattar eli mindre område som icke medgiver inrättandet

av en fullständig vårdcentral och möjligheterna till specialistvård

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

inom området äro otillräckliga, bör försäkringsinrättningen — eller inrätt»

n in gar na gemensamt — lämpligen tillhandahålla mottagningslokaler, där

specialister stå till de vårdberättigades förfogande.

39. . Da organisationen omfattar en relativt liten del av befolkningen, boende

inom ett område med omfattande privatpraktik, böra de läkare och

med dem jämförliga yrkesutövare, som medverka i organisationen, lämpligen

samarbeta i centraler, som de själva förhyra, utrusta och driva och vid vilka

både vårdberättigade i allmänhet och privatpatienter kunna behandlas.

40. Då organisationen omfattar endast ett fåtal personer, som äro spridda

över ett tättbefolkat område med tillräckliga vårdmöjligheter, och sådan gemensam

privat praktik som omnämnes i moment 39 icke står till buds, böra

de vårdberättigade lämpligen behandlas av läkare och jämförliga yrkesutövare,

som utöva sin verksamhet i egna mottagningslokaler, och vid offentliga

eller godkända enskilda sjukhus eller andra motsvarande anstalter.

.41. Ambulerande kliniker i automobiler eller flygplan, utrustade för första

hjälp, tandvård, allmän undersökning och eventuellt annan vård såsom

mådra- och spädbarnsvård, böra tillhandahållas inom områden med gles befolkning

och pa stort avstand från städer; anordningar böra därvid vidtagas

för kostnadsfri transport av patienter till sjukvårdscentraler och sjukhus.

Samarbete med deli allmänna hälsovården.

42. De, som omfattas av organisationen, böra komma i åtnjutande av allman

hälsovård, vare sig denna tillhandahåller hela folket eller vissa grupper

därav medel att förbättra och skydda hälsan, innan denna äventyras eller det

blivit känt, att så är förhållandet, och vare sig hälsovården utövas av läkare

och jämförliga yrkesutövare eller annorledes.

43. Organisationen bör samverka med den allmänna hälsovården, antingen

genom nära samarbete mellan socialförsäkringsinrättningarna för sjukvård

och organen för den allmänna hälsovården eller därigenom att sjukvård

och allmän hälsovård sammanföras till en enda offentlig organisation.

4.4. Lokal samordning av sjukvård och allmän hälsovård bör eftersträvas

antingen genom att sjukvårdscentraler inrättas i omedelbar närhet av hälsovårdscentraler

eller genom att gemensamma centraler inrättas för all hälsovård

eller större delen därav.

45. Läkare och jämförliga yrkesutövare som medverka i organisationen

eller arbeta vid hälsovårdscentralerna böra lämpligen fullgöra sådana till

hälsovården hörande uppgifter som med fördel kunna av dem fullgöras, såsom

vaccinering, undersökning av skolbarn och andra grupper, rådgivning

till blivande mödrar och mödrar med spädbarn samt annan likartad vård. IV.

IV. Verksamhetens uppgifter.

46. Organisationen bör åsyfta att bereda bästa möjliga vård med vederbörlig

hänsyn tagen till förhållandet mellan läkare och patient och till läkarens

yrkesmässiga och personliga ansvar under samtidigt beaktande av både

de vårdberättigades och de i organisationen medverkandes intressen.

Val av läkare och kontinuitet i sjukvården.

47.. Den vårdberättigade bör äga att, bland de allmänpraktiserande läkare,

som äro knutna till oi-ganisationen, och bo på ett skäligt avstånd från hans

hem, välja den läkare, av vilken han önskar lili behandlad för framtiden

(husläkare); han bör lia samma rätt att välja läkare för sina barn. Samma

grundsatser böra också gälla i fråga örn valet av tandläkare.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

48. I)å behandling meddelas vid eller från hälsovårdscentialei, böi den

vårdberättigade äga att anlita hälsovårdscentral inom ett skäligt avstand tran

sitt hem och att för sig och sina barn välja en läkare och en tandläkare

bland de vid denna central verksamma läkarna och tandläkarna.

49 Då sjukvårdscentral saknas, bör den vårdberättigade lia ratt att utse

husläkare och tandläkare bland de till organisationen knutna allmänpraktiserande

läkare och tandläkare, vilkas mottagningslokaler ligga pa ett skäligt

avstånd från hans hem. ,

50 Den vårdberättigade bör, under förutsättning att meddelande härom

lämnas inom föreskriven tid, kunna byta husläkare eller tandläkare pa fullgoda

skäl, såsom brist på personlig kontakt och förtroende.

51. Allmänpraktiserande läkare eller tandläkare, som äro knutna bil or
ganisationen,

böra ha rätt att mottaga eller avvisa en patient men ma icke

mottaga patienter till ett antal, som överstiger ett fastställt maximum eller avvisa

sådana patienter, som icke själva ha valt läkare utan på objektiva grunder

hänvisats till honom av organisationen. 0

52. Vård av specialister eller utövare av läkaryrket närstående yrken, såsom

sköterskor, barnmorskor, sjukgymnaster och andra, bör kunna erhållas

efter hänvisning och genom förmedling av husläkaren, vilken därvid bör

beakta patientens önskningar, örn flera inom ifrågavarande specialfack eller

yrke stå till förfogande vid centralen eller inom rimligt avstånd från patientens

hem. Särskilda anordningar böra vidtagas för att tillgodose behovet av

specialistvård, som önskas av patienten men icke tillratts av husläkaren.

53. Sjukhusvård bör kunna erhållas efter hänvisning av husläkaren eller

av konsulterad specialist.

54. Om sjukhusvård lämnas vid den central, till vilken husläkaren eller

specialisten är knuten, bör patienten företrädesvis behandlas å sjukhuset av

sin egen husläkare eller av den specialist, till vilken han hänvisats.

55. Såvitt möjligt böra anordningar vidtagas för att de allmänpraktiserande

läkarna och tandläkarna vid sjukvårdscentralerna skola kunna konsulteras

efter överenskommelse.

Läkares oell med dem jämförliga yrkesutövares arbetsvillkor och si Ulli! ilig.

56. Arbetsvillkoren för de till organisationen knutna läkarna och jämförliga

yrkesutövare böra fastställas på sadant sätt, att de medgiva skälig inkomst

under arbete, semester och sjukdom ävensom rätt till egen och efterlevandepension

samt icke innefatta annan inskränkning i handlingsfriheten

än som föranledes av vederbörlig fackinspektion; arbetsvillkoren böra icke

vara ägnade att minska vederbörandes intresse för huvuduppgiften att bibehålla

och förbättra de vårdberättigades hälsotillstånd.

57. Allmänpraktiserande läkare, specialister och tandläkare,, vilka medverka

i en organisation, som omfattar hela eller större delen av befolkningen,

böra lämpligen heltidsanställas mot viss lön samt tillförsäkras skäliga förmåner

med hänsyn till ledighet, sjukdom, ålderdom och dödsfall; det förutsättes

att läkaryrket är vederbörligen företrätt inom det ledande organet.

58. Då allmänpraktiserande läkare eller tandläkare med egen praktik ulfära

deltidsarbete för en organisation med ett tillräckligt antal vårdberättigade,

böra de lämpligen erhålla ersättning med ett visst för år utgående grundbelopp,

ävensom förmåner beträffande ledighet, sjukdom, ålderdom och dödsfall

samt med tillägg, örn så anses lämpligt, av eli visst belopp för värjo

vårdad patient eller familj.

59. Specialister med egen praktik, sorn utföra deltidsarbete för en organisation

med ett avsevärt antal vårdberättigade, böra lämpligen erhålla ersättning

i förhållande lill den tid de ägna åt sådant arbete (dellidslönj.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 23i. (Bilagor).

60. Läkare och tandläkare med egen praktik, som utföra deltidsarbete för

en organisation med endast ett fåtal vårdberättigade, böra lämpligen erhålla

arvode för konsultation eller behandling.

61. Bland övriga till organisationen knutna yrkesutövare böra de, som

meddela personlig vård, lämpligen heltidsanställas mot viss lön samt tillförsäkras

skäliga förmåner med hänsyn till ledighet, sjukdom, ålderdom och

dödsfall, under det att de som tillhandahålla sjukvårdsmateriel o. d. böra ersättas

enligt fastställda taxor.

62. Arbetsvillkoren för de till organisationen knutna läkarna och jämförliga

yrkesutövare böra vara enhetligt reglerade för hela landet eller för de

delar därav som organisationen omfattar samt godtagna av vederbörande

representativa organ; avvikelser må endast ifrågakomma, i den mån de betingas

av olikheter i kraven på sjukvård.

63. Åtgärder böra vidtagas för att bereda de vårdberättigade möjlighet

till anförande av besvär angående behandlingen och läkarna och jämförliga

yrkesutövare angående deras förhållande till organisationen; dylika besvär

skola prövas av lämpligt skiljedomsorgan under förhållanden, som erbjuda

garantier för ett objektivt domslut.

64. Tillsynen över de läkare och jämförliga yrkesutövare, som äro verksamma

inom organisationen, bör anförtros åt organ, i vilka övervägande ingå

representanter för de ifrågavarande yrkena och som äga befogenhet att vidtaga

disciplinära åtgärder.

65. Då under i moment 63 angivet förfarande en läkare eller jämförlig

yrkesutövare inom organisationen tillvitas att ha åsidosatt sin tjänsteplikt,

skall besvärsorganet hänskjuta ärendet till det i moment 64 nämnda tillsvnsorganet.

Yrkesskicklighet oell utbildning.

66. Skicklighet och utbildning på ifrågavarande områden böra uppehållas

vid högsta möjliga nivå såväl genom stränga krav på utbildning, praktisk

tjänstgöring och legitimation som ock genom vidmakthållande och utvecklande

av skickligheten och kunskaperna hos dem, som äro sysselsatta i organisationen.

67. Läkare, som äro knutna till organisationen, böra ha förvärvat tillfredsställande

utbildning i socialmedicin.

68. Medicine oell odontologie studerande böra, innan de legitimeras, vara

skyldiga att tjänstgöra såsom assistenter vid vårdcentraler eller -kliniker,

särskilt i landsbygdsdistrikt, under tillsyn och ledning av erfarna läkare och

tandläkare.

69. En minimitjänstgöring såsom underordnad läkare vid sjukhus bör ingå

bland kompetensfordringarna för de läkare, som önska vinna anställning

i organisationen.

70. Läkare, som önska vinna anställning såsom specialister i organisationen,

böra kunna styrka vederbörlig kompetens i ifrågavarande specialitet.

71. Till organisationen knutna läkare och tandläkare böra kunna åläggas

att periodiskt deltaga i fortbildningskurser, anordnade och godkända för

detta ändamål.

72. För övriga här ifrågavarande yrkesutövare bör kunna föreskrivas tillräcklig

utbildning vid sjukhus eller vårdcentraler; tillika böra fortbildningskurser

anordnas med skyldighet för dem, som äro sysselsatta i organisationen,

att tid efter annan deltaga i sådana kurser.

73. De sjukhus, som drivas av eller samarbeta med organisationen, böra

erbjuda^ tillfredsställande möjligheter till undervisning och forskning.

74. Yrkesutbildning och vetenskaplig forskning böra främjas genom finansiellt

stöd från staten och genom lagstiftningsåtgärder.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

45

V. Verksamhetens finansiering.

Vid socialförsäkringssystem.

Ib. Den högsta avgift, som må påföras en försäkrad, bör icke överskrida ett

belopp, utgörande så stor del av hans inkomst att detsamma, om det uttoges

av alla försäkrade efter samma norm, skulle täcka den sannolika totalkostnaden

för vårdverksamheten, däri inräknad kostnaden för vård åt sådana av

honom beroende personer, som angivas i moment 6.

76. Den avgift, som erlägges av en försäkrad, bör utgöra en så stor del

av maximiavgiften, som han utan olägenhet kan bära.

77. Arbetsgivare böra åläggas att gälda viss del av maximiavgiften för

sina arbetstagares räkning.

78. Personer, vilkas inkomst icke överstiger existensminimum, böra befrias

från försäkringsavgifter. Skäliga avgifter böra för deras räkning gäldas

av det allmänna, dock att beträffande arbetstagare avgifterna helt eller delvis

böra bestridas av vederbörande arbetsgivare.

79. De kostnader för verksamheten, som icke täckas av försäkringsavgifterna,

böra bäras av skattebetalarna.

80. Avgifter, som skola erläggas av arbetstagare, böra lämpligen inkasseras

av deras arbetsgivare.

81. Örn medlemskap i en yrkessammanslutning eller särskilt tillstånd är

obligatoriskt för någon grupp av självständiga arbetare eller företagare, må

sammanslutningen eller det tillståndsgivande organet ansvara för avgifternas

inflytande.

82. Centrala eller lokala myndigheter må göras ansvariga för att avgifter

uppbäras beträffande självständiga arbetare eller företagare, som äro registrerade

för beskattningsändamål.

83. Då ett socialförsäkringssystem med kontanta förmåner tillämpas, böra

avgifterna till detta system och till hälso- och sjukvårdsorganisationen lämpligen

uppbäras i ett sammanhang.

Vid en statlig organisation.

84. Kostnaden för organisationen bör täckas av allmänna medel.

85. Då hälso- och sjukvården omfattar befolkningen i dess helhet samt

organiserats under enhetlig central och lokal ledning, bör densamma lämpligen

finansieras å den allmänna statsbudgeten.

86. Då den sjukvårdande verksamheten och den allmänna hälsovården äro

administrativt skilda, kan det vara lämpligt att finansiera sjukvårdsorganisationen

genom särskild beskattning.

87. Dylika skattemedel böra uteslutande disponeras för finansiering av

sjukvårdsorganisationen.

88. Skatten bör vara progressiv och beräknad så, att den ger en tillräcklig

inkomst för finansiering av organisationen.

89. Personer, vilkas inkomst icke överstiger existensminimum, böra icke

vara skyldiga att erlägga denna skatt.

90. Skatten bör lämpligen uppbäras genom de statliga skattemyndigheterna

eller, då statlig inkomstskatt icke uttages, genom de kommunala uppbördsmyndighetema.

Fondbildnlng.

91. Åtgärder böra vidtagas — förutom för att skapa normala inkomstkällor

för finansiering av hälso- och sjukvården — för utnyttjande av de

sociala försäkringsinstitutionernas tillgångar eller av fonder, som tillkommit

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

på annat sätt, för att täcka extraordinära utgifter, som nödvändiggöras av

organisationens utvidgning och förbättring, särskilt genom byggande och utrustande

av sjukhus och hälsovårdscentraler.

VI. Tillsyn och förvaltning.

Hälsovärdens enhetlighet och demokratiska kontroll.

92. Sjukvården och den allmänna hälsovården böra övervakas av ett

centralt olgan och förvaltas distriktsvis i enlighet med moment 24; de sjukvårdsberättigade

såväl som läkarna och övriga berörda yrkesutövare böra

därvid lia medinflytande.

Förenlietligande av den centrala förvaltningen.

93. En central myndighet, representativ för samhället, bör vara ansvarig

för utformningen av de allmänna principerna för hälso- och sjukvården och

för tillsynen av densamma. Myndigheten bör dock hava att rådföra sig och

samarbeta med läkare och jämförliga yrkesutövare i alla fackfrågor och att

inhämta de vårdberättigades mening beträffande frågor om den allmänna

planläggningen och förvaltningen av organisationen.

94. Då organisationen omfattar hela eller större delen av befolkningen oell

en central statsmyndighet utövar tillsyn över eller administrerar all sjukvård

och allmän hälsovård, böra de vårdberättigade anses vara representerade

genom chefen för ifrågavarande myndighet.

95. Den centrala statsmyndigheten bör stå i kontakt nied de vårdberättigade

genom rådgivande organ, bestående av representanter för organisationer

inom olika befolkningsgrupper, såsom fackföreningar, arbetsgivarföreningar,

handelskammare, jordbrukarorganisationer, kvinno- och barnavårdssammanslutningar.

96. Då organisationen omfattar endast en del av befolkningen och en

central statsmyndighet utövar tillsyn över all sjukvård och allmän hälsovård,

böra representanter för de försäkrade deltaga i tillsynen, företrädesvis genom

rådgivande kommittéer, i vad beträffar alla allmänna principfrågor rörande

sjukvårdsorganisationen.

97. Den centrala statsmyndigheten bör höra representanter för läkarna

och jämförliga yrken, företrädesvis genom rådgivande kommittéer, i alla frågor

rörande arbetsvillkoren för de medverkande yrkesutövarna liksom i övriga

frågor av i första hand facklig natur, särskilt vid utarbetandet av lagar och

föreskrifter avseende arten, omfattningen och meddelandet av den vård, som

organisationen lämnar.

98. Då organisationen omfattar hela eller större delen av befolkningen

och ett representativt organ utövar tillsyn eller administrerar all sjukvård

och allmän hälsovård, böra de vårdberättigade vara direkt eller indirekt representerade

i detta organ.

99. I sådant fall böra läkarna och jämförliga yrkesutövare vara företrädda

i det representativa organet, lämpligen till samma antal som de vårdberättigade

eller staten; yrkesrepresentantema skola utses av de berörda yrkena

eller föreslås av representanter för dessa och förordnas av regeringen.

100. Då organisationen omfattar hela eller större delen av befolkningen

och en expertkorporation, upprättad genom lag eller särskilda bestämmelser,

utövar tillsyn över eller administrerar all sjukvård och allmän hälsovård, bör

korporationen lämpligen bestå av utövare av läkaryrket och jämförliga yrken

samt lämpliga lekmän till lika antal.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

47

101. Yrkesmannen i expertkorporationen böra förordnas av regeringen

efter förslag av representanter för läkare och jämförliga yrkesutövare.

102. Det representativa verkställande organet eller den expertkorporation,

som utövar tillsyn över eller administrerar sjukvård oell allmän hälsovård,

bör vara ansvarigt inför regeringen.

103. I förbundsstater må den centrala myndighet, som omnämnes i föregående

moment, kunna vara antingen en federal eller statlig myndighet.

Lokalför vältning.

104. Den lokala förvaltningen av sjukvård och allmän hälsovård bör vara

enhetlig elier samordnad för de distrikt, som bildats för ändamålet, på sätt

i moment 24 sägs, och sjukvårdsangelägenheterna i distriktet böra administreras

av eller i samråd med organ, som är representativt för de vårdberättigade

och delvis består eller biträdes av representanter för läkarkåren och jämförliga

yrkesutövare för att skydda såväl de vårdberättigades som nämnda

yrkesutövares intressen samt garantera organisationens tekniska effektivitet

och läkarnas yrkesfrihet.

105. Då organisationen omfattar hela eller större delen av befolkningen

i distriktet, bör sjukvård och allmän hälsovård lämpligen förvaltas av en för

hela distriktet gemensam myndighet.

106. Då i sådant fall distriktsmyndigheten förvaltar hälso- och sjukvårdsangelägenheterna

på de vårdberättigades vägnar, böra läkare och jämförliga

yrkesutövare deltaga i administrationen, företrädesvis genom expertkommittéer,

utsedda av dessa yrkesgrupper eller förordnade av distriktets allmänna

förvaltningsmyndigheter eller av regeringen efter förslag av vederbörande yrkesgrupper.

107. Då en organisation, som omfattar hela eller .större delen av befolkningen

i distriktet, ledes av ett representativt organ, bör distriktets allmänna

förvaltningsmyndighet för de vårdberättigades räkning, ävensom läkarkåren

och jämförliga yrkesutövare inom distriktet vara representerade i detta organ,

lämpligen till samma antal.

108. Då organisationen ledes av distriksavdelningar eller -representanter

för den centrala myndigheten, böra läkare och jämförliga yrkesutövare inom

distriktet deltaga i administrationen, företrädesvis genom verkställande expertkommittéer,

utsedda eller förordnade på sätt i moment 106 sägs.

109. Oavsett distriksstyrelsens form bör den myndighet, som förvaltar

sjukvårdsangelägenheterna, stå i ständig kontakt med de vårdberättigade i

distriktet genom rådgivande organ, valda av organisationer, som äro representativa

för olika befolkningsgrupper, på sätt i moment 95 sägs.

110. Då en organisation på socialförsäkringsbasis omfattar endast en del

av befolkningen, bör förvaltningen lämpligen anförtros åt ett representativt

verkställande organ, ansvarigt inför regeringen och bestående av representanter

för de vårdberättigade, läkarkåren och jämförliga yrken samt arbetsgivarna.

Förvaltningen av Mlsovårdsinstitutioner.

lil. Hälsovårdsinslilutioner, som ägas och drivas av organisationen, såsom

hälsovårdscentraler eller sjukhus, böra förvaltas under demokratisk

kontroll och medverkan av läkarkåren, eller — hell eller övervägande —

av läkare, utsedda av eller förordnade efter hörande av till organisationen

knutna läkare och jämförliga yrkesutövare, i samarbete med samtliga vid anstalten

arbetande läkare.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

Besvärsrätt.

112. Vårdberättigad, läkare eller jämförlig yrkesutövare, som vädjat till

det skiljedomsorgan, varom förmäles i moment 63, bör hava rätt att få dess

beslut prövat av en fristående domstol.

113. Läkare och jämförliga yrkesutövare, gentemot vilka disciplinära åtgärder

vidtagits av den tillsynsmyndighet, varom förmäles i moment 64, böra

ha rätt att anföra besvär över denna myndighets beslut hos en fristående

domstol.

114. Då den tillsynsmyndighet, varom förmäles i moment 64, underlåter

att vidtaga disciplinära åtgärder i ett ärende, som i enlighet med moment 65

dit hänskjutits av skiljedomsorganet, böra parterna ha rätt att anföra besvär

hos en fristående domstol.

Bilaga D.

Rekommendation (nr 70) angående socialpolitisk minimistandard i

icke-självständiga områden.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Philadelphia och där samlats den 20 april 1944 till sitt tjugusjätte sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående den socialpolitiska minimistandarden

i icke-självständiga områden, vilken fråga utgör den femte

punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tolfte dagen i maj månad år nitlonhundrafyrliofyra

följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendationen angående

socialpolitik i icke-självständiga områden, 1944» [Social Policy in

Dependent Territories Recommendation, 1944],

Då den ekonomiska utvecklingen och det sociala framåtskridandet för befolkningen

inom icke-självständiga områden alltmera ställts i förgrunden för

politiken i de stater, som äro ansvariga för dessa områdens förvaltning,

då internationella arbetsorganisationen från sin begynnelse strävat att

stödja regeringar, arbetsgivare och arbetare i deras ansträngningar för uppfyllandet

av denna målsättning,

då Atlantdeklarationen givit uttryck för dess undertecknares önskan »att

åstadkomma den mest fullständiga samverkan mellan alla nationer på det

ekonomiska området i syfte att tillförsäkra alla människor förbättrade arbetsvillkor,

ekonomiskt framåtskridande och social trygghet»,

då internationella arbetsorganisationens konferens genom en den 5 november

1941 antagen resolution givit sin anslutning till principerna i Atlantdeklarationen

och högtidligt utlovat internationella arbetsorganisationens

fulla medverkan vid dessa principers genomförande,

då internationella arbetsorganisationen vid upprepade tillfällen antagit

konventioner och rekommendationer rörande vissa sidor av levnads- och

arbetsförhållandena i icke-självständiga områden samt i enlighet med artikel

35 i organisationens konstitution främjat tillämpningen i sådana områden av

konventioner och rekommendationer av allmän räckvidd,

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor). 49

då icke-självständiga folks framåtskridande såvitt avser deras välfärd och

utveckling röner inflytande såväl av de ekonomiska relationerna mellan de

icke-självständiga områdena och världen i övrigt som ock av åtgärder, vilka

vidtagas inom ifrågavarande områden, och

då det är önskvärt att fastslå grundprinciperna för socialpolitiken i ickesjälvständiga

områden och att sörja för utsträckningen till sådana områden

av godtagen internationell minimistandard samt för förbättring av denna

standard i syfte att förverkliga uppnåendet av ovan angivna mål,

antager konferensen efterföljande rekommendation:

1- Varje medlem av internationella arbetsorganisationen bör vidtaga eller

fullfölja sådana åtgärder, som ligga inom dess kompetens, för att främja befolkningens

i icke-självständiga områden välfärd och utveckling genom effektiv

tillämpning av de allmänna principer, som angivas i del I av bilagan

till denna rekommendation.

2. Varje medlem av organisationen, som är ansvarig för ett icke-självständigt

område, bör vidtaga alla åtgärder inom sin kompetens för att inom

varje sådant område säkerställa en effektiv tillämpning av sådan minirnistandard,

som angives i del II av bilagan till denna rekommendation, och

bör särskilt framlägga denna rekommendation för behörig myndighet eller

behöriga myndigheter för att inom varje sådant område förverkliga den i

nämnda del angivna minimistandarden.

3. Varje medlem av organisationen bör, om den godkänner denna rekommendation,

underrätta internationella arbetsbyråns direktör om sitt godtagande

av de i del I av bilagan angivna allmänna principerna. Medlemmen

bör snarast möjligt delgiva direktören detaljer rörande de åtgärder, som

vidtagits för att i varje område, för vilket medlemmen i fråga är ansvarig,

förverkliga i del II av bilagan angiven minimistandard och därefter, i enlighet

med vad styrelsen därom må komma att bestämma, till internationella

arbetsbyrån avgiva rapport rörande de åtgärder, som vidtagits för rekommendationens

genomförande.

4. Den i del II av bilagan till denna rekommendation angivna standarden

skall betraktas såsom minimistandard, vilken icke inskränker eller

eljest inverkar på förpliktelsen att tillämpa den högre standard, som åligger

medlem av organisationen enligt organisationens konstitution eller enligt någon

internationell konvention, som medlemmen må ha ratificerat, och skall

i intet fall tolkas eller tillämpas så, att den inskränker det skydd, som tillkommer

därav berörda arbetare enligt gällande lagstiftning.

Bilaga.

Del I. Allmänna principer.

Artikel 1.

1. Den politik, som är avsedd att tillämpas inom icke-självständiga områden

(kolonier, mandatområden etc.), skall i första hand syfta till befolkningens

inom sådana områden välfärd och utveckling och till stärkande av

dess förhoppningar om sociala framsteg.

2. Den allmänna politiken skall utformas under vederbörligt hänsynstagande

lill dess återverkningar på den icke-självständiga befolkningens välfärd.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 234. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

Artikel 2.

1. För att främja ekonomiskt framåtskridande och sålunda lägga grunden

för sociala framsteg skola alla ansträngningar göras för att på internationell,

regional, nationell eller territoriell bas lämna finansiellt och tekniskt stöd

åt den ekonomiska utvecklingen inom icke-självständiga områden under

kontroll av den lokala administrationen, på ett sätt som tryggar befolkningens

intressen.

2. Målet för alla offentliga myndigheters politik skall vara att tillse, att erforderliga

medel stå till förfogande för sagda ändamål under villkor, som

tillförsäkra befolkningen inom icke-självständiga områden full nytta av en

sådan utveckling.

3. I särskilda fall skola internationella, regionala eller nationella åtgärder

vidtagas för uppnående av sådana handelsvillkor, att en skälig levnadsstandard

säkerställes för kvalificerade producenter av de väsentliga exportvarorna

inom icke-självständiga områden.

Artikel 3.

Älla åtgärder skola vidtagas för att på lämpligt sätt, internationellt, regionalt,

nationellt eller territoriellt, främja förbättringar beträffande allmän

hälsovård, bostadsförsörjning, folknäring, undervisning, barnavård, kvinnans

ställning, anställningsvillkor, ersättning till löntagare och självständiga producenter,

skyddet av migrerande arbetare, social trygghet, förvaltningsverksamhet

samt produktionsförhållandena i allmänhet. Dessa åtgärder skola inbegripa

en lämplig handelspolitik i de länder, av vilka de icke-självständiga

områdena äro beroende.

Artikel 4.

Alla åtgärder skola vidtagas för att effektivt vinna befolkningens i ickesjälvständiga

områden medverkan vid utformandet och genomförandet av

åtgärder för sociala framsteg, företrädesvis genom av befolkningen valda ombud,

där så är lämpligt och möjligt.

Del II. Minimistandard.

Avdelning 1. Slaveri.

Artikel 5.

För uppnående av målet fritt arbete i en fri värld fastslås den principen,

att slavhandel och slaveri i alla former skola förbjudas och effektivt bekämpas

i alla icke-självständiga områden.

Avdelning 2. Opium.

Artikel 6.

1. På grund av den fara, som bruket av opium kan innebära för befolkningens

hälsa, arbetskraft och allmänna välfärd i de icke-självständiga områdena,

fastslås den principen, att handeln med opium och andra farliga

gifter skall strängt regleras på sådant sätt, att arbetarnas intressen helt och

fullt skyddas.

2. I alla icke-självständiga områden, där opiumrökning alltjämt är medgiven,

bör till prövning upptagas frågan om utfärdande av förbud häremot

eller örn avskaffande av regeringsmonopol beträffande opiumhandeln.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

Avdelning 3. Tvångs- eller obligatoriskt arbete.

Artikel 7.

1- Tvångs- eller obligatoriskt arbete, som eventuellt har införts under av

pågående krig betingade utomordentliga förhållanden, skall fullständigt avskaffas

inom kortast möjliga tid. I avvaktan härpå skola i icke-självsländiga

områden åtgärder vidtagas för att öka frivilligt utbud av arbetskraft.

2. Tvångs- eller obligatoriskt arbete i andra former skall avskaffas inom

kortast möjliga tid.

Därest tvångs- eller obligatoriskt arbete inom icke-självständiga områden

tillämpas provisoriskt och i undantagsfall, skola de i konventionen angående

tvångs- eller obligatoriskt arbete, 1930, angivna villkoren och garantierna

iakttagas. I intet tall skola enskilda arbetsgivare tillåtas använda tvångseller

obligatoriskt arbete, oavsett om de arbeta enligt statliga kontrakt eller ej.

4. Möjligheten av att upphäva eller återkalla eventuellt medgivna undantag

från tillämpningen inom icke-självständiga områden av bestämmelserna

i nyssnämnda konvention skall övervägas.

5. Möjligheten av en tillämpning av konventionen angående tvångs- eller

obligatoriskt arbete, 1930, inom sådana icke-självständiga områden, där dylikt

arbete kan förekomma och där denna konvention ännu icke är i kraft,

skall övervägas.

6. De stater, som ha ansvaret för sådana icke-självständiga områden, där

tvangs- eller obligatoriskt arbete kan förekomma, och vilka ännu icke ratificerat

ifrågavarande konvention, skola överväga lämpligheten av ratificermg

av konventionen.

Artikel 8.

För att motverka användandet av indirekt tvång till arbete skall tillämpning

av de principer, som angivits i rekommendationen angående indirekt

arbetstvång, 1930, övervägas.

Avdelning 4. Rekrytering av arbetare.

Artikel 9.

1. Ett av målen för socialpolitiken skall vara att avskaffa tvångsrekrytenng

av arbetare och ersätta sådan rekrytering med anordningar vilka ehuru

grundade på frivilligt utbud av arbetskraft genom fria, av regeringen kontrollerade

formedhngsanstalter, sörja för läkarundersökning, transport, kost

och inkvartering samt erbjuda alla andra förmåner, som tillkomma arbetare

enligt gallande system.

1 1 avvaktaa på Utformningen av nya förslag rörande metoder för an
skaffande

av arbetskraft och i syfte att främja en snar övergång till en dylik

ordning skall en tillämpning av bestämmelserna i rekommendationen angående

avskaffande av rekrytering, 1936, tagas under övervägande.

Artikel 10.

L. Möjligheten av en tillämpning av konventionen angående rekryterim:

av infödda arbetare, 1936, inom sådana icke-självständiga områden där en

dyhk rekrytering kan förekomma och där denna konvention ännu’icke är

i kraft, skall övervägas.

2. De stater, som ha ansvar för sådana icke-självständiga områden där

rekrytering kan förekomma och vilka ännu icke ratificerat ifrågavarande

konvention, skola överväga lämpligheten av ratificering.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

Avdelning 5. Särskilda typer av anställningsavtal.

Artikel 11.

1. Ett av målen för socialpolitiken skall vara att reglera^ långtidsanställ
ningar

genom ett system av skriftliga avtal i de fall, där sådana avtal pakallas

enligt bestämmelserna i konventionen angående arbetsavtal (för infödda

arbetare), 1939. o

2. Möjligheten av en tillämpning av konventionen angående arbetsavtal

(för infödda arbetare), 1939, inom sådana icke-självständiga områden, där

anställning enligt långtidsavtal kan förekomma och där denna konvention

ännu icke är i kraft, skall övervägas.

3. De stater, som ha ansvaret för sådana icke-självständiga områden, där

anställning enligt långtidsavtal kan förekomma och vilka ännu icke ratificerat

ifrågavarande konvention skola överväga lämpligheten av en ratificering.

Artikel 12.

I syfte att bestämt begränsa den avtalsenliga anställningstiden skola möjligheterna

för en tillämpning av bestämmelserna i rekommendationen angående

arbetsavtal (för infödda arbetare), 1939, övervägas.

Artikel 13.

1. Lämpliga åtgärder skola vidtagas för att utjämna tillgång och efterfrågan

på arbetskraft inom områden, där i viss utsträckning tillfälligt anlitande

av arbetskraft är oundvikligt, ävensom för att förhindra icke önskvärd

tillströmning av tillfällig arbetskraft till orter med mera ovissa sysselsättningsmöjligheter.

2. För att säkerställa största möjliga användning av den normalt disponibla

arbetskraften på dessa orter skola lämpliga åtgärder, såsom kortfristiga

arbetsavtal, övervägas.

Artikel 1U.

1. Bruket att å arbetskort eller i arbetsböcker, vilka arbetaren enligt lag

skall hava tillgängliga, införa subjektiva omdömen örn arbetarens uppförande

eller skicklighet skall avskaffas.

2. Användningen av arbetskort eller arbetsböcker skall regleras i syfte att

förhindra deras utnyttjande såsom ett medel för hot eller tvång i arbetet.

Artikel 15.

Därest en gift man enligt kontrakt är anställd inom eget land men på avsevärt

avstånd från sitt hem, skall vederbörande myndighet, där så lämpligen låter

sig göra, bereda honom tillfälle att, om han så önskar, medföra sin hustru

och sin familj.

Avdelning1 6. Straffsanktioner.

Artikel 16.

1. Ett av målen för socialpolitiken skall vara att avskaffa straffpåföljder

för brytande av arbetsavtal, på sätt som föreskrives i art. 1 i konventionen

angående straffpåföljder (för infödda arbetare), 1939.

2. Möjligheten av en tillämpning av nämnda konvention inom sådana

icke-självständiga områden, där straffpåföljder kunna förekomma och där

konventionen ännu icke är i kraft, skall övervägas.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

3. De stater, som ha ansvaret för sådana icke-självständiga områden, där

straffpåföljder kunna förekomma, och vilka ännu icke ratificerat ifrågavarande

konvention, skola överväga lämpligheten av en ratificering.

Avdelning 7. Anställning av barn och minderåriga.

Artikel 17.

1. Inom icke-självständiga områden skola, i den utsträckning som de lokala

förhållandena medgiva, lämpliga åtgärder vidtagas för en successiv utveckling

av ett omfattande system för undervisning, yrkesutbildning och lärlingsväsen,

i syfte att bekämpa analfabetism hos barn och minderåriga och

att effektivt förbereda dem för en nyttig sysselsättning.

2. För att barnen skola kunna utnyttja förefintliga undervisningsmöjligheter

och för att dessa möjligheter icke skola begränsas av efterfrågan på

minderårig arbetskraft skall det vara förbjudet att använda barn i skolåldern

till arbete d sådana områden, där tillfredsställande undervisningsmöjligheter

förefinnas för flertalet barn i skolåldern.

Artikel 18.

1. Barn under 12 års ålder må endast användas lill lättare arbete inom

jordbruk eller hushåll, i vilket allenast sysselsättas medlemmar av arbetsgivarens

familj, eller i lättare jordbruksarbete, som bedrives kollektivt av lokala

samfälligheter. Nämnda åldersgräns skall successivt höjas, allteftersom skolpliktsåldem

utsträckes.

2. Därest överflyttning av barn till en arbetsgivares familj är sedvanemässigt

tillåten, skola villkoren för överflyttning och anställning noggrant regleras

och övervakas, vare sig barnet är över eller under 12 år. Det successiva

avskaffandet av dylik överflyttning skall uppställas som ett mål för socialpolitiken

i icke-självständiga områden.

Artikel 19.

Barn under 15 år må icke anställas i industriellt företag eller arbeta å till

sådant företag hörande arbetsplats.

Artikel 20.

Barn under 15 år må icke anställas eller arbeta ombord å fartyg.

Artikel 21.

1. Minderårig, som icke fyllt 16 år, må icke användas i arbete under jord

i gruva.

2. Minderårig, som fyllt 16 men icke 18 år, må användas i arbete under

jord i gruva endast efter företeende av läkarintyg, utvisande lämplighet för

sådant arbete samt utfärdat av vederbörligen godkänd läkare.

Artikel 22.

1. Minderårig, som icke fyllt 18 år, må icke användas som eldare eller

kollämpare ombord å fartyg.

2. Därest i hamn, där endast minderåriga, som icke fyllt 18 år, finnas att

tillgå, behov uppstår av kollämpare eller eldare, må sådan anställas, under

villkor att två personer anställas i stället för den erforderlige kollämparen

eller eldaren. Medgivandet i fråga gäller dock endast beträffande minderårig,

som uppnålt 16 års ålder.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

3. Bestämmelserna i denna artikel äro dock icke tillämpliga

a) på användandet av minderåriga till arbete ombord å fartyg, som huvudsakligen

framdrivas på annat sätt än med ånga;

b) på minderåriga, som uppnått minst 16 års ålder, och vilka, sedan de

vid läkarundersökning icke företett sjuklighet, svaghet eller bristande

kroppsutveckling, må anställas såsom kollämpare eller eldare på

fartyg, som uteslutande gå i kustfart.

Artikel 23.

Bestämmelserna i artiklarna 18:1, 19 och 20 äro icke tillämpliga på arbete,

som utföres av barn eller ungdom ombord på skolskepp eller i erkända,

offentliga eller enskilda, tekniska undervisningsanstalter, vilka ha föreskrivna

undervisningsplaner och där den tid, under vilken eleverna fullgöra övningar

eller lärlingsarbete är lämpligt utmätt samt arbetet övervakas av behörig

myndighet.

Artikel 24.

1. I fall av ohälsosamt, farligt eller tungt arbete skall antingen högre minimiålder

fastställas än den i artiklarna 18: 1 och 19 angivna eller arbetstiden

för minderåriga mellan minimiåldern för anställning och den lämpliga

högre åldern regleras genom särskilda bestämmelser eller ock speciella

skyddsåtgärder vidtagas.

2. Särskilda åtgärder skola vidtagas till skydd för minderåriga, som erhålla

tillstånd att antaga arbete utom hemmet.

Artikel 25.

1. Minderårig, som icke fyllt 18 år, må icke användas i nattarbete i industriellt

företag eller å till sådant företag hörande arbetsplats.

2. Minderåriga, som fyllt 16 år, må dock användas i nattarbete under

utomordentliga, av vederbörande myndighet noga bestämda omständigheter.

Artikel 26.

1. Minderårig, som icke fyllt 18 år, må användas i arbete ombord å fartyg

endast efter företeende av läkarintyg, utvisande lämplighet för sådant arbete

samt utfärdat av vederbörligen godkänd läkare.

2. I trängande fall må vederbörande myndighet medgiva minderårig, som

icke fyllt 18 år, att taga anställning ombord å fartyg utan att ha undergått

läkarundersökning, under förutsättning att sådan undersökning äger rum

på arbetsgivarens bekostnad i första hamn, som fartyget anlöper, samt att,

därest tillfredsställande läkarintyg icke kan erhållas, den minderårige såsom

passagerare återsändes på arbetsgivarens bekostnad till den hamn eller plats,

där han anställdes, eller till sin hemort, därest avståndet till denna är

mindre.

Artikel 27.

Vid utbyggandet av undervisningssystem, anpassat efter de kommunala

samfälligheternas ekonomiska och sociala behov, bör tillämpningen av de i

rekommendationen angående yrkesutbildning, 1939, angivna principer beaktas,

i den mån detta med hänsyn till lokala förhållanden är möjligt och

lämpligt.

Artikel 28.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i denna avdelning skola administrativa

organ eller funktionärer biträda. Dessa organ eller funktionärer skola

utses i enlighet med i moderlandet eller andra självstyrande länder tillämpade

grunder.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

55

Avdelning 8. Användande av kvinnor i arbete.

Artikel 29.

Ett av målen för vederbörande myndigheters sociala politik skall vara att,

under behörigt hänsynstagande till lokala förhållanden, vidtaga lämpliga

åtgärder för att tillförsäkra kvinnor möjligheter till allmän undervisning,

yrkesutbildning och sysselsättning, skydd mot hälsofarligt arbete och ekonomisk

eller annan exploatering, däri inbegripna åtgärder till skydd för mödrar,

samt rättvis och med männen jämställd behandling såvitt avser lön och

arbetsvillkor i övrigt.

Artikel 30.

Alla rimliga åtgärder skola vidtagas för att förbättra kvinnornas sociala

och ekonomiska ställning inom sådana icke-självständiga områden, där enligt

lag eller sedvänja kvinnorna kvarhållas i en ställning, som gör skäl för beteckningen

träldom.

Artikel 31.

1. Moderskapsskydd skall snarast möjligt införas för kvinnor, anställda

i industriella eller handelsföretag.

2. Härvid skall målet vara att med de jämkningar, som må påkallas av

lokala förhållanden, genomföra bestämmelserna i konventionen angående

användande av kvinnor i arbete, 1919, före och efter nedkomsten samt särskilt

följande grundsatser:

a) rätt för kvinnan till ledighet från sin anställning före och efter

nedkomsten,

b) rätt för kvinnan att åtnjuta läkarvård och ekonomiskt stöd under

sådan ledighet.

Artikel 32.

1. Kvinnor må icke användas i arbete nattetid i industriellt företag eller

å till sådant ansluten arbetsplats.

2. Arbete nattetid må dock utföras av kvinnor,

a) då arbetet avser råmaterial eller under beredning varande produkter,

som lätt förstöras; och

b) vid fall av speciella svårigheter, som icke kunna förutses och icke

hava periodiskt återkommande karaktär.

3. Förbudet mot arbete nattetid kan vidare upphävas, då i fall av ett

allvarligt nödtillstånd allmänt intresse så påfordrar.

4. Bestämmelserna i denna artikel äga icke tillämpning på kvinnor, som

innehava ledande, med ansvar förbundna befattningar och icke normalt

utföra manuellt arbete.

Artikel 33.

1. Kvinnor må icke användas i arbete under jord i gruva.

2. Vederbörande myndighet kan dock medgiva undantag från nämnda

förbud såvitt avser

a) kvinnor, som innehava ledande befattningar och icke utföra manuellt

arbete;

b) kvinnor, som fullgöra hälsovårdande eller sociala uppgifter;

c) kvinnor, som i utbildningssyfte tillbringa en övningstid i underjordisk

del av gruva;

d) varje annan kvinna, som tillfälligt uppehåller sig i underjordisk

del av en gruva för utövande av ett icke manuellt yrke.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

Avdelning 9. Lön.

Artikel 35.

1. Höjande av levnadsstandarden skall anses såsom det huvudsakliga

målet vid planläggningen av den ekonomiska utvecklingen.

2. Alla rimliga, efter de lokala förhållandena lämpade åtgärder skola vidtagas

för att åt självständiga producenter och löntagare trygga uppehållandet

av en genom officiella undersökningar fastställd levnadsstandard och för att

sätta dem i stånd att genom egna insatser förbättra denna levnadsstandard.

3. Inom sådana ekonomiska företag, som påfordra arbetarens vistelse

utom hemorten, skall hänsyn tagas till familjens normala behov.

4. Därest inom ett område arbetskraft från annat område tillfälligt utnyttjas,

skola åtgärder vidtagas för att uppmuntra överflyttning av en del

av arbetarnas tillgodohavanden från förstnämnda område till det område,

som ställt arbetskraften till förfogande.

5. Då arbetarna och deras familjer flytta från ett område med låga levnadskostnader

till ett annat med högre sådana kostnader, skall hänsyn tagas

till den ökning i levnadskostnaderna, som flyttningen föranleder.

6. Ersättning helt eller delvis i form av alkoholhaltiga eller andra rusdrycker

skall förbjudas.

Artikel 36.

Beträffande alla offentliga arbeten, vare sig de igångsatts av offentlig

myndighet eller på grund av avtal mellan sådan myndighet och arbetsgivare

skall gälla, att lönesatser och allmänna anställningsvillkor icke skola vara

ogynnsammare än de allmänt gängse samt att de såvitt möjligt skola fastställas

efter samråd med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer.

Avdelning 10. Hälsovårds- och bostadsförhållanden samt social trygghet.

Artikel 37.

1. Alla rimliga åtgärder skola vidtagas för att förbättra befolkningens

hälsa genom utbyggnad av sjukvårdsorganisationen, utarbetande av planer

för hälsovården, övervakning av epidemiska och endemiska, i tropiska ickesjälvständiga

områden förhärskande sjukdomar samt lämpliga åtgärder för

deras bekämpande genom hygienisk upplysning samt förbättrade näringsoch

bostadsförhållanden.

2. Alla rimliga åtgärder skola vidtagas för att genom undersökningar

fastställa befolkningens näringsbehov samt medlen att förbättra näringsstandarden

och förverkliga den livsmedelspolitik, som sådana undersökningar

anvisa. Nationella organ för folknäringsfrågor böra upprättas och utrustas

med erforderliga ekonomiska resurser samt nödig befogenhet.

3. Vederbörande myndighet skall vara ansvarig för uppnående och vidmakthållande

av tillfredsställande bostadsförhållanden. Målet för strävandena

härutinnan bör vara att bereda de arbetare, som normalt för sitt uppehälle

äro beroende av sin arbetslön, möjlighet att erhålla tillfredsställande

bostäder, som icke tillhöra arbetsgivaren.

o 4. Därest ett företag, vari arbetskraft finnes anställd, är beläget i ett område,

där tillfredsställande bostäder icke äro tillgängliga, skall det åligga

företaget att tillhandahålla bostäder på rimliga villkor. Vederbörande myndighet

skall därvid fastställa minimistandard för bostäderna och utöva sträng

kontroll över att denna upprätthålles. Vederbörande myndighet skall tillika

fastställa de rättigheter, som tillkomma arbetare, vilken blir nödsakad över
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

lämna sin bostad, då anställningen upphör. Alla nödvändiga åtgärder skola

vidtagas för att säkerställa dessa rättigheter.

Artikel 38.

I den utsträckning så med hänsyn till lokala förhallanden är möjligt skola

åtgärder vidtagas för underhåll och vård av sjuka samt för vård av åldringar,

invalider och oförsörjda efterlevande till avlidna.

Artikel 39.

1. Bestämmelser skola genom lag meddelas rörande ersättning åt arbetare

vid arbetsoförmåga, förorsakad av olycksfall, som inträffat till följd av eller

under arbetet, ävensom åt oförsörjda efterlevande, då olycksfallet medfört

arbetarens död samt rörande sjukvård åt arbetare, som skadats genom olycksfall.

2. Lagstiftningen rörande olycksfall i arbete skall äga tillämpning pa alla

arbetare, anställda och lärlingar, som äro sysselsatta ombord å fartyg eller

i industri-, handels- eller jordbruksföretag.

3. Undantag må dock medgivas beträffande:

a) personer, som utföra tillfälligt arbete utan samband med arbetsgivarens

företag;

b) hemarbetare;

c) medlemmar av arbetsgivarens familj, som uteslutande arbeta för

hans räkning och som bo under hans tak;

d) arbetare med icke-manuellt arbete, vilkas arbetsinkomst överstiger

en viss, lagligen fastställd gräns.

Artikel 40.

1. Till arbetare, som blivit oförmögna till arbete genom yrkessjukdom,

eller, vid dödsfall på grund av sådan sjukdom, till deras efterlevande skall

utbetalas ersättning i enlighet med de allmänna principerna för ersättning

för olycksfall i arbete.

2. Sådan ersättning skall dock kunna begränsas till de viktigaste yrkessjukdomarna

inom vederbörande område.

Avdelning 11. Förbud mot olika behandling pit grund av hudfärg eller religion samt

mot andra diskriminerande åtgärder.

Artikel 41.

1. De allmänna regler, som i varje land finnas meddelade beträffande

arbetsvillkor, skola tillförsäkra alla arbetare, som lagligen äro bosatta eller

arbeta i landet, lika ekonomisk behandling.

2. Olika behandling av arbetare på grund av ras, hudfärg, trosbekännelse

eller stamtillhörighet såvitt avser deras rätt till offentlig eller privat anställning,

skall vara förbjuden.

3. Alla åtgärder, som med hänsyn till lokala förhållanden äro möjliga,

skola vidtagas för att effektivt främja lika behandling vid anställning, genom

tillhandahållande av utbildningsmöjligheter, genom motarbetande av olika

behandling vid kollektivavtalsförhandlingar och diskriinination, som grundar

sig på medlemskap i en facklig organisation, samt genom andra lämpliga

medel.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

Avdelning 12. Yrkesinspektion.

Artikel 42.

1. Yrkesinspektion skall anordnas inom områden, där sådan icke redan

finnes. Arbetsplatserna skola inspekteras med täta mellanrum.

2. Inspektörerna skola icke hava vare sig direkt eller indirekt intresse i

de företag, som stå under deras tillsyn.

3. Arbetarna och deras representanter skola sättas i tillfälle att fritt träda

i förbindelse med inspektörerna.

Avdelning 13. Arbetsgivare oeh arbetarorganisationer.

Artikel 43.

1. Rätten för såväl arbetsgivare som arbetstagare att bilda sammanslutningar

för lagliga ändamål skall genom lämpliga åtgärder tryggas.

2. Alla åtgärder skola vidtagas för att åt arbetsgivar- och arbetarorganisationer

bereda tillfälle att medverka vid inrättandet av och arbetet i

organ för förlikning, skiljedom, fastställande av minimilöner och yrkesinspektion.

Därest representativa arbetarorganisationer ännu icke kommit till

stånd, skall vederbörande myndighet utse kvalificerade personer att å arbetarnas

vägnar förhandla samt genom råd och anvisningar biträda vid arbetarorganisationernas

grundande.

3. Alla åtgärder skola vidtagas för att tillförsäkra fackföreningar, vilka

representera vederbörande arbetare, rätt att sluta kollektivavtal med enskilda

arbetsgivare eller organisationer av sådana.

Artikel 44.

1. Så skyndsamt som möjligt skola organ upprättas för biläggandet av

kollektiva tvister mellan arbetsgivare och arbetare.

2. Representanter för vederbörande arbetsgivare och arbetare, däri inbegripna

representanter för respektive organisationer, där sådana finnas, skola

om möjligt sättas i stånd att medverka i dylika organ, på sätt och i den

utsträckning — i varje fall dock till lika antal och på samma villkor — som

må bliva bestämt av vederbörande myndighet.

Avdelning 14. Kooperativa organisationer.

Artikel 45.

1. Vederbörande myndigheters ekonomiska program bör innefatta stöd åt

och utveckling av kooperationen, däri inbegripna kooperativa arbeiarorganisationer

för främjande av hälsovård, bostadsförsörjning och undervisning.

Åtgärderna böra innefatta finansiellt stöd, närhelst så prövas lämpligt.

2. I nu angivet syfte skall övervägas:

a) införandet av lämplig lagstiftning, enkel och föga utgiftskrävande

i tillämpningen, omfattande alla former av kooperation;

b) inrättandet av särskilda myndigheter med uppgift att befordra och

övervaka utvecklingen av kooperativa organisationer samt främja kooperativ

fostran.

3. De kooperativa organisationerna skola, i den mån så befinnes lämpligt,

vara effektivt företrädda i offentliga myndigheter och kommittéer, som beröra

organisationernas verksamhet.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

Avdelning 15. Definitioner och tillämpningsområde.

Artikel 46.

I denna rekommendation förstås med

a) uttrycket »jordbruksföretag» samtliga arbetsprocesser i företaget för

konservering och distribution av företagets jordbruksprodukter, såvida

icke dessa åtgärder lämpligen betecknas såsom en del av ett industriellt

företag;

b) uttrycket »handelsföretag»

1J affärsföretag och kontor, däri inbegripet företag, vars rörelse

helt eller huvudsakligen består i försäljning, köp, distribution, försäkring

och förvaltning av gods, förmedling av lån eller uppdrag av vad

slag det vara må;

2) anstalter för behandling eller vård särskilt av åldringar, invalider,

sjuka eller fattiga;

3) hotell, restauranger, pensionat, klubbar, kaféer och andra näringsställen;
4)

teatrar och offentliga nöjeslokaler samt

5) varje företag, som till sin art är jämförligt med de här ovan under

1), 2) och 4) angivna;

c) uttrycket »industriföretag»

1) företag, i vilka varor tillverkas, ändras, rengöras, repareras,

dekoreras, fullbordas, förberedas för försäljning eller förstöras eller i

vilka material omvandlas, däri inbegripna företag för skeppsbyggnad

ävensom för framställning, omvandling eller överförande av elektrisk

kraft, för produktion eller distribution av gas eller drivkraft av något

slag, för rening och distribution av vatten samt för värmeberedning;

2) företag, som avse uppförande, ombyggnad, underhåll, reparation

eller förändringar av byggnader, järnvägar, spårvägar, flygplatser,

hamnar, dockor, pirar, anläggningar till skydd mot översvämning

eller kustens söndervittring, kanaler, anläggningar för sjöfart,

inrikes sjöfart inbegripen samt flygtrafik, vägar, tunnlar, broar, viadukter,

kloaker, brunnar, institutioner för irrigation och dränering,

anläggningar för tele-kommunikation (telefon, telegraf, radio! anläggningar

för framställning och distribution av elektricitet och gas, oljeledningar

och vattenverk eller liknande anläggningar ävensom företag

med uppgift att förbereda dylika anläggningar eller installationer;

3) gruvor, stenbrott och andra företag för utvinning av material

ur jorden;

4) företag för transporter av personer och varor med undantag

av transporter för hand, för den händelse dessa företag ej böra betraktas

såsom delar av ett jordbruks- eller handelsföretags verksamhet;

d) uttrycken »jordbruksföretag», »handelsföretag» och »industriföretag»

såväl offentliga som enskilda företag;

e) uttrycket »fartyg» alla farkoster av vad slag de vara må, i offentlig

eller privat ägo, som användas i sjöfart, med undantag av krigsfartyg;

vid tolkning må uteslutas fartyg understigande visst minimitonnage och

med en besättning, som understiger viss numerär;

f) uttrycket »natt» en tidrymd av åtminstone elva på varandra följande

timmar; dock må i sådana tropiska länder, i vilka arbetet avhrytes

viss tid mitt på dagen, nattperioden förkortas, örn kompenserande

vilotid medgives under dagen;

g) uttrycket »minimiålder», i de fall då födelsedatum icke kan fastställas

med tillräcklig noggrannhet, antaglig minimiålder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

Artikel 47.

Vederbörande myndighet må från tillämpningen av bestämmelserna i denna

rekommendation undantaga företag eller fartyg, beträffande vilka på

grund av deras beskaffenhet och storlek en tillräckligt effektiv övervakning

icke är möjlig.

Bilaga E.

Rekommendation (nr 71) angående reglering av sysselsättning vid

övergången från krig till fred.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Philadelphia och där samlats den 20 april 1944 till sitt tjugusjätte sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående åtgärder rörande sysselsättningsförhållandenas

reglering vid övergången från krig till fred, vilken

fråga inbegripes under den tredje punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den tolfte dagen i maj månad år nittonhundrafyrtiofyra följande

rekommendation, som skall benämnas »rekommendationen angående

sysselsättning (vid övergången från krig till fred), 1944» [Employment (Transition

from War to Peace) Recommendation, 1944.]

Med hänsyn till att främjandet av full sysselsättning för tillgodoseende av

befolkningens livsviktiga behov och för höjande av levnadsstandarden i hela

världen är ett huvudmål för internationella arbetsorganisationen,

med hänsyn till att för uppnående av full sysselsättning ekonomiska åtgärder,

genom vilka arbetstillfällen åstadkommas, måste kompletteras med

en effektiv organisation, som hjälper arbetsgivarna att erhålla den lämpligaste

arbetskraften och arbetstagarna att erhålla den lämpligaste anställningen

och som överhuvud taget gör det möjligt att, när helst så erfordras,

anskaffa och nöjaktigt fördela kompetent arbetskraft på olika produktionsgrenar

samt på skilda geografiska områden, och

med hänsyn till att arten och omfattningen av de förskjutningar i sysselsättningen,

som inträda vid övergången från krigs- till fredsförhållanden,

komma att nödvändiggöra särskilda åtgärder, främst för att underlätta återanställningen

i civilt arbete av från krigsmakten demobiliserad personal, av

personal som entledigats från anställning i krigsproduktionen och av alla

dem, vilkas tidigare sysselsättning avbrutits till följd av kriget, fiendens åtgärder

eller deltagande i motstånd mot fienden eller mot av fienden kontrollerade

myndigheter, så att personer av dessa kategorier förhjälpas att utan

dröjsmål finna lämpligast möjliga arbete,

förordar konferensen, att arbetsorganisationens medlemsstater måtte tilllämpa

följande allmänna principer och därvid med vederbörligt beaktande

av förhållandena i varje särskilt land överväga det föreslagna sättet för dessa

principers genomförande samt att till internationella arbetsbyrån insända de

upplysningar angående i detta sammanhang vidtagna åtgärder, som arbetsbyråns

styrelse må besluta att låta inhämta.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

61

Allmänna principer.

I. I syfte att möjliggöra för alla dem, som önska arbete, att snarast möjligt

återgå till förutvarande sysselsättning eller överföras till annat lämpligt

arbete bör varje regering införskaffa alla erforderliga upplysningar om utbudet

eller det väntade utbudet av arbetskraft samt angående framtida sysselsättningsmöj

ligheter.

II. Demobiliseringen av krigsmakten och militära hjälporganisationer

samt återförandet till hemlandet av krigsfångar, deporterade och andra expatrierade

böra planläggas under största möjliga hänsynstagande till individen

och till dennes möjligheter att på ett tillfredsställande sätt återinträda i

det civila livet.

III. Nationella planer för industriens demobilisering och omställning böra

i samråd med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer utarbetas och

andra lämpliga åtgärder vidtagas på sådant sätt, att man snarast möjligt uppnår

full sysselsättning och såmedelst tillgodoser de föreliggande behoven av

varor och tjänster.

IV. Vid strävandet att förverkliga full sysselsättning under såväl själva

övergångstiden som under den följande tiden böra vederbörande offentliga

myndigheter samt arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer uppmana

arbetsgivare, som söka arbetskraft, och arbetstagare, som söka anställning,

att i största möjliga utsträckning anlita den offentliga arbetsförmedlingen.

V. Regeringarna böra i största möjliga omfattning till tjänst för de arbetssökande

inrätta offentlig yrkesrådgivning med uppgift att förhjälpa dem

till lämplig sysselsättning.

VI. Planer för yrkesutbildning och omskolning böra i största möjliga utsträckning

utarbetas för att tillgodose behovet bland de arbetstagare, som

skola återgå till sina förutvarande sysselsättningar eller förhjälpas till ny

anställning.

VII. För att undvika större omflyttning av arbetskraft från en trakt till

en annan och förhindra uppkomsten av arbetslöshet inom särskilda lokala

områden böra regeringarna i samarbete med arbetsgivarnas och arbetarnas

organisationer utforma positiva planer med avseende på industriens lokalisering

och den ekonomiska verksamhetens differentiering. Regeringarna

böra även vidtaga åtgärder för att främja arbetskraftens rörlighet såväl

mellan olika yrken som mellan skilda geografiska områden.

VIII. Åtgärder böra vidtagas för att under övergångstiden ge tillfälle till

yrkesutbildning i största möjliga omfattning åt ungdom och yngre arbetare,

som till följd av kriget varit förhindrade att undergå eller fullfölja sådan utbildning.

Åtgärder böra även vidtagas för att främja ungdomens undervisning

och hälsovård.

IX. Omfördelningen av den kvinnliga arbetskraften inom varje lands ekonomiska

liv bör ske enligt principen om full likställighet mellan män och

kvinnor vid erhållande av arbetsanställning på grundval av personlig förtjänst,

skicklighet och erfarenhet, och åtgärder böra vidtagas för att främja

fastställandet av lönesatser, betingade av arbetets art utan avseende på den

anställdes kön.

X. Arbetare, som av olika anledningar invalidiserats, böra beredas de

mest omfattande möjligheter till specialiserad yrkesrådgivning, utbildning och

omskolning samt sysselsättning i nyttigt arbete.

XI. I industrier och yrken med ojämn sysselsättning böra åtgärder vidtagas

för alt uppnå fullt utnyttjande av arbetskraften.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

Tillämpningsmetoder.

I. Inhämtande av förhandsuppgifter.

1. Regeringarna böra vidtaga åtgärder för att säkerställa systematisk insamling

celi utnyttjande av så fullständiga och aktuella upplysningar som

möjligt i nedan angivna avseenden, nämligen

a) såvitt gäller personal i militär eller därmed jämförlig tjänst samt i

möjligaste mån även sådana personer, vilkas förutvarande sysselsättning avbrutits

till följd av fiendens åtgärder eller till följd av deltagande i motstånd

mot fienden eller av fienden kontrollerade myndigheter — antalet dylika

personer, deras utbildning, föregående anställning, tidigare och nuvarande

yrkesfärdighet samt önskemål örn framtida sysselsättning;

b) såvitt gäller arbetstagare, som nödgats byta sysselsättning under

övergångsperioden från krig till fred, antalet dylika personer, deras fördelning

på olika orter, yrken, kön, yrkesfärdigheter och önskemål; samt

c) antalet och fördelningen av de äldre arbetare, kvinnor och minderåriga,

som efter de utomordentliga, av kriget föranledda förhållandenas upphörande

kunna väntas lämna avlönad anställning ävensom antalet yngre

personer, som komma att inträda på arbetsmarknaden efter avslutad skolgång.

2. En omfattande undersökning bör utföras före krigets slut angående

de arbetskraftsbehov, som kunna väntas komma att föreligga. Undersökningen

bör avse att visa varaktigheten av arbetskraftsbehoven inom olika näringsgrenar,

såväl totalt som i fråga örn viktigare yrkeskategorier.

I de fall, då upplysningar av ifrågavarande slag redan finnas tillgängliga,

böra de ställas till förfogande för de organ, som i främsta rummet

äro ansvariga för insamlandet och utnyttjandet av de förberedande upplysningarna

angående tillgång och efterfrågan på arbetskraft.

Undersökningsmaterialet om arbetskraftsbehovet bör särskilt belysa;

a) den minskning av arbetskraftsbehovet, som kan förutsättas komma

att uppstå till följd av upphörandet av viss krigsmaterielproduktion;

b) den nedskämins av militära förband och hjälporganisationer,

som kan väntas ske efter fientlighetemas upphörande;

c) de eventuella lokala växlingar och förskjutningar i arbetstillgången

inom vissa industrier eller företag, som omedelbart eller efter en viss

övergångstid komma att inträda vid näringslivets anpassning till fredsförhållanden;
d)

de sannolika arbetskraftsbehoven inom de näringsgrenar, som

komma att expandera för att fylla efterkrigstidens behov, i synnerhet inom

yrkesområden, vilka äro av särskild betydelse för en förbättring av arbetarnas

levnadsstandard, samt vidare arbetskraftsbehoven vid allmänna arbeten,

däri inbegripna såväl normalt förekommande arbeten som beredskapsarbeten,

planlagda för att öka sysselsättningsmöjligheterna vid en vikande

konjunktur inom näringslivet; samt

e) den sannolika efterfrågan på arbetskraft inom de viktigaste

industrierna och yrkena vid full sysselsättning.

3. Tillgången och efterfrågan på arbetskraft inom olika lokala områden

bör göras till föremål för fortlöpande studium i syfte att fastställa krigets

återverkningar och den sannolika effekten av fientlighetemas upphörande

på sysselsättningssituationen.

4. Medlemsstaterna böra samverka vid insamlandet av under punkt 1

mom. a), b) och c) berörda upplysningar beträffande personer, som till följd

av axelmakternas krigshandlingar fått lämna sitt hemland. Varje regering bör

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor). 63

lämna dylika upplysningar rörande sådana medborgare i andra medlemsstater,

som uppehålla sig i eget land eller i axelmakternas eller av dessa ockuperade

områden och där avvakta hemsändning, även örn härutinnan tillgängliga

uppgifter måste bliva mycket allmänt hållna.

II. Demobilisering av krigsmaktens personal.

5. En nära samverkan bör organiseras och uppehållas mellan de myndigheter

och institutioner, som övervaka arbetsmarknaden, och de myndigheter,

som ansvara för demobiliseringen av krigsmakten och dess hjälporganisationer

samt för återförandet till hemlandet av krigsfångar och deporterade,

så att ifrågavarande män och kvinnor kunna återinträda i arbetslivet

på kortast möjliga tid.

6. Den omfattning och ordning, vari demobiliseringen avses skola äga

rum, bör övervakas enligt klart uttryckta principer, som genom vidsträckt

publicitet på ett lättfattligt sätt skola bringas till allmänhetens kännedom.

Vid demobiliseringen, vilken på det hela taget bör genomföras så snabbt

militära krav och transportmöjligheterna tillåta, bör beaktas

a) önskvärdheten av att vid regleringen av strömmen av demobiliserade

sådana lokala anhopningar av demobiliserade män och kvinnor undvikas,

som icke stå i rimligt förhållande till vederbörande orts möjlighet att

bereda sysselsättning eller yrkesutbildning; samt

b) önskvärdheten av att personer, vilkas kvalifikationer göra dem

oumbärliga för brådskande återuppbyggnadsarbete, hemförlovas skyndsamt,

i den mån så visar sig nödvändigt.

7. Åtgärder böra vidtagas för att — i den mån de förändrade förhållandena

efter kriget så medge —- bereda de personer tillfälle att återvända

till sitt förutvarande arbete, vilka måst avbryta detta till följd av militärtjänst,

fiendens åtgärder, deltagande i motstånd mot fienden, eller mot av fienden

kontrollerade myndigheter.

Ifrågavarande personer böra genom statliga åtgärder och kollektivavtal

tillförsäkras bästa möjliga anställnings- och befordringsmöjligheter i

enlighet med vederbörandes kvalifikationer.

Åt arbetstagare, vilka kunna komma att förlora sin anställning såsom

en följd av dylika åtgärder, bör omedelbart beredas annan sysselsättning.

8. Vid sidan av planläggningen av återanställningen bör till skyndsamt

övervägande upptagas frågan om beredande ■—- i alla de fall, då såmedelst

vederbörande kan ges en möjlighet att förtjäna sitt uppehälle — av tillräcklig

ekonomisk eller annan hjälp för att sätta kvalificerade demobiliserade

personer i stånd att ägna sig åt eller återupptaga jordbruk, fria yrken eller

annan självständig verksamhet.

III. Näringslivets omställning.

9. Varje regering bör i samarbete med arbetsgivarnas och arbetarnas

organisationer utforma planer för näringslivets demobilisering och omställning

i syfte att främja en snabb och friktionsfri anpassning av produktionen

från krigs- till fredsförhållanden under återuppbyggnadsperioden på sådant

sätt, att full sysselsättning uppnås på kortast möjliga tid; härvid måste hänsyn

tagas till de krigshärjade ländernas trängande behov. Tillfälle bör beredas

de myndigheter, som ulredningen av tillgång och efterfrågan på arbetskraft

åvilar, att taga kännedom om föreliggande planmaterial beträffande

demobilisering och omställning av näringslivet.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

Arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer böra inbjudas att samverka

i syfte att uppnå en omfattande bransch- och regionsplanering och

därigenom skapa förutsättningar för en omställning från krigs- till fredsproduktion

med så liten övergångsarbetslöshet som möjligt.

10. Varje regering bör, såvitt möjligt före krigets slut, taga ställning till

frågan om det framtida utnyttjandet av de statsägda krigsindustriföretagens

kapacitet och utrustning samt dispositionen av överskottslager av material.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om frigörandet av företag

och materiell utrustning, varav trängande behov kan uppstå för fredsproduktionen

och för yrkesutbildningen.

Överhuvud bör man, då icke tillfredsställda konsumtionsbehov föreligga,

icke förstöra eller lämna outnyttjade fabriker, utrustning eller material,

som kunna användas för produktion av varor, vilka skulle kunna finna

avsättning till rimliga priser, under förutsättning av en efterfrågan motsvarande

full sysselsättning.

11. Varje regering bör vid fastställande av grunderna för och formerna

vid hävade eller jämkning av krigsleveranskontrakt särskilt uppmärksamma

möjligheterna att bereda fortsatt sysselsättning eller nya omedelbara arbetstillfällen

åt de berörda arbetarna eller gynnsamma arbetstillfällen på andra

orter. Regeringarna böra även se till, att uppkommande kontraktstvister

snabbt biläggas, så att sysselsättningsförhållandena icke oförmånligt påverkas

av onödiga ekonomiska svårigheter för leverantören. De leverantörer i för

närvarande ockuperade länder, som frivilligt arbetat i fiendens intresse, böra

dock icke få tillfälle att draga nytta av dylika åtgöranden.

12. Åtgärder böra vidtagas för att förvaltningsorganen på ett så tidigt

stadium som möjligt informera arbetsmarknadsmyndigheter och vederbörande

företag om varje förhållande, som befaras medföra entlediganden och

driftsinskränkningar.

Upphandlingsmyndigheterna böra så långt i förväg som möjligt underrätta

företagare såväl i hemlandet som utomlands samt arbetsmarknadsmyndigheterna

om inskränkningar i de militära beställningarna. Sådan

förvarning bör under alla förhållanden meddelas minst två veckor i förväg.

Företagare böra minst två veckor i förväg lämna arbetsmarknadsmyndigheterna

meddelande örn planerade entlediganden, avseende mer än

ett visst antal arbetare, så att myndigheterna må kunna hänvisa de berörda

arbetarna till andra arbeten.

Företagare böra minst två veckor i förväg lämna arbetsmarknadsmyndigheterna

meddelande örn planerad tillfällig permittering, berörande

mer än ett visst antal arbetare. Upplysningar böra även lämnas om den sannolika

varaktigheten av permitteringen, så att myndigheterna få tid att anvisa

de ifrågavarande arbetarna tillfällig sysselsättning vid allmänna arbeten

eller enskilda företag eller bereda dem möjlighet lill yrkesutbildning. Företagare

böra i möjligaste mån underrätta även de berörda arbetarna om den

sannolika varaktigheten av en dylik permittering.

IV. Förmedling av arbete och arbetskraft.

13. Förmedling av arbetskraft till offentliga arbeten och till enskilda

företag, vilkas tillverkning till minst 75 procent avser beställningar för det

allmänna, bör ske genom den offentliga arbetsförmedlingen.

Lämpligheten av att ålägga företagare inom vissa industrier eller

områden att anställa erforderlig arbetskraft genom arbetsförmedlingen, i

syfte att underlätta sysselsättningsanpassningen, bör övervägas.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

Företagare böra uppmanas att på förhand hos arbetsförmedlingen

anmäla kommande behov av arbetskraft.

14. Registrering hos arbetsförmedlingen bör vara obligatorisk för dem,

som söka anställning vid statsunderstödda arbeten eller tillträde till av det

allmänna understödda yrkesutbildnings- och omskolningskurser eller res

hjälp till ny arbetsplats, ävensom för dem, som önska erhålla arbetslöshetshjälp

eller dagunderstöd från arbetslöshetsförsäkring.

15. Eftersträvas bör särskilt att bereda demobiliserade samt arbetare i

krigsindustrien lämpligaste anställning, varvid i möjligaste mån bör tillses,

att under kriget förvärvade färdigheter finna användning.

16. Myndigheterna och särskilt arbetsförmedlingen böra i samarbete med

arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer, tillse, att arbetsförmedlingsorganen

anlitas i största möjliga utsträckning av såväl arbetsgivare som arbetare.

V. Yrkesr&dgivning.

17. Metoder och former för yrkesrådgivning åt vuxna arbetare böra göras

till föremål för skyndsam utredning.

18. Vid långvarig arbetslöshet bör anlitande av möjligheterna till yrkesrådgivning

sättas som villkor för fortsatt arbetslöshetshjälp eller understöd

från arbetslöshetsförsäkring.

19. Vederbörande myndigheter böra i samarbete med på området verksamma

icke offentliga organ vidmakthålla och förbättra utbildningsmöjligheterna

för yrkesrådgivande personal.

VI. Yrkesutbildning och omskolning.

20. På grundval av inhämtade upplysningar angående tillgång och efterfrågan

på arbetskraft under efterkrigsperioden bör varje regering i nära

samverkan med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer utforma planer

för yrkesutbildning och omskolning, som svara mot näringslivets behov

under efterkrigstiden med beaktande av förskjutningarna i behoven av olika

yrkeskategorier inom skilda industrier.

21. Alla rimliga åtgärder böra vidtagas för att främja den arbetskraftens

rörlighet, som är nödvändig för att utbudet av arbetskraft skall kunna anpassas

efter nuvarande och framtida behov.

22. Planerna för yrkesutbildning och omskolning böra utvidgas och anpassas

så, att verksamheten kan tillgodose behoven bland demobiliserade,

entledigade arbetare i krigsindustrien och alla dem, som fått lämna sitt

förutvarande arbete till följd av fiendens åtgärder eller på grund av deltagande

i motstånd mot fienden eller mot av fienden kontrollerade myndigheter.

Särskild omsorg bör ägnas möjligheterna att genom yrkesulbildningskurser

bereda nämnda kategorier av sysselsättningsbehövande stadigvarande

anställning.

23. För tillgodoseende av efterkrigstidens behov av en återrekrytering och

utökning av den kvalificerade arbetskraften böra vid sidan av lärlingsutbildningen

systematiska åtgärder vidtagas för utbildning, omskolning och vidareutbildning

av arbetare.

24. De, som undergå yrkesutbildning, böra vid behov erhålla ersättning

eller understöd med belopp, som kunna sporra till påbörjande och fortsättande

av utbildningen och som medge uppehållandet av en rimlig levnadsstandard.

25. Män och kvinnor, vilkas högre utbildning och studier förhindrats eller

avbrutits genom krigsanställning av militär eller civil natur eller fiendens

Bihang till riksdagens protokoll 1045. 1 sami. Nr 234

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

åtgärder eller deltagande i motstånd mot fienden eller mot av fienden kontrollerade

myndigheter, böra beredas möjligheter att påbörja, återupptaga

eller komplettera sin utbildning eller sina studier, under förutsättning att

de alltjämt visa fallenhet härför. De böra under utbildningstiden erhålla

understöd.

26. Kompetenta yrkeslärare och instruktörer, som under kriget varit sysselsatta

i annat arbete, böra uppmuntras att snarast möjligt återupptaga

sitt förra yrke.

Repetitionskurser böra vid behov anordnas:

a) för yrkeslärare, som återupptaga sitt yrke efter en längre tids uppehåll;

samt „

b) för utlärande av nya metoder och ny teknik.

Yrkeslärare böra även nyutbildas i den omfattning, som utbyggandet

av yrkesutbildningen och omskolningen kräver.

Vid återupptagandet och utbyggnaden av yrkesutbildnings- och omskolningsverksamheten

böra medlemsstaterna vid behov samverka i fråga

om bl. a.:

a) tillhandahållande av utbildning i annat Iand åt yrkeslärare för

att de i sitt hemland skola skapa möjligheter att uppnå en där eljest icke

förefintlig yrkeskompetens och utbildning;

b) utlåning av erfarna yrkeslärare och instruktörer från ett land till

ett annat för avhjälpande av brist på lärarpersonal eller för tillgodoseende

av nya industriella behov;

c) bistånd åt sådana medborgare i annan medlemsstat att återvända

till hemlandet, vilka uppehålla sig inom främmande medlemsstats område

och vilka äro kvalificerade för yrkesundervisning i hemlandet; samt

d) anskaffande av handböcker och annan undervisningsmateriel för

yrkesutbildningen.

27. Yrkesundervisnings- och omskolningsverksamheten inom varje land

och dess olika områden eller orter bör samordnas samt genomgående bringas

i nära kontakt med yrkesrådgivningen, arbetsförmedlingen och med den

verksamhet i yrkesutbildningsavseende, som kan utövas av arbetsgivarnas

och arbetarnas organisationer.

VII. Arbetskraftens lokala rörlighet.

28. I syfte att då så erfordras främja arbetskraftens rörlighet bör arbetsförmedlingen

vidtaga åtgärder, ägnade att undanröja hindren för en överföring

av arbetskraft från ett område till ett annat. Arbetsförmedlingen bör

medverka till att arbetare flytta till områden, där behov av arbetskraft förefinnes,

och därigenom bidraga till att anpassa det förefintliga utbudet av

arbetskraft efter de tillgängliga sysselsättningsmöjligheterna och sålunda

förebygga arbetslöshet.

29. Då en arbetare på arbetsförmedlingens initiativ eller genom dess medverkan

förflyttas fran. en ort till en annan, bör ersättning beredas honom

för resekostnader och tillfällig hjälp lämnas till bestridande av vissa nödvändiga

utgifter å den nya arbetsplatsen i fonn av ersättning eller förskott, vilkas

belopp bestämmas efter omständigheterna i varje särskilt fall.

Då en genom arbetsförmedlingens medverkan företagen tillfällig förflyttning

till annan ort innebär, att hushållsföreståndaren skiljes från sin

familj, bör han komma i åtnjutande av särskilt familjeunderstöd, som täcker

de ökade kostnaderna för det delade hushållet.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

67

VIII. Ungdomens inträde i arbetslivet.

30. Fastställande av högre ålder vid avgången från skolan och av höjd

åldersgräns för inträde i arbetslivet hör i alla länder övervägas såsom

en huvudfaktor vid planläggningen av sysselsättningspolitiken under övergångsperioden.

Under tid, med vilken skolplikten sålunda förlänges, bör från vederbörande

myndighet till lärjungarnas föräldrar utgå visst underhållsbidrag.

31. Studiestipendier Isora tillhandahållas för att öppna möjlighet för ungdom

över skolplikt^ ålder till fortsatt utbildning i läroverk och därmed jämförliga

undervisningsanstalter ävensom till högre studier och teknisk eller annan

utbildning, som tager vederbörandes hela arbetstid i anspråk. Studiehjälpen

bör göras beroende av på olika undervisnings- och utbildningsstadier

erhållna vitsord angående studiebegåvning och framsteg.

32. Genom skolan eller arbetsmarknadsmyndigheterna bör en för ändamålet

avpassad yrkesvägledning lämnas ungdomen såväl under skoltiden

som vid skolgångens slut.

Före första arbetsanställningen bör ungdomen erhålla kostnadsfri läkarundersökning.

Resultat av denna undersökning bör meddelas i ett intyg,

vilket skall ligga till grund för periodiska undersökningar under en tidrymd,

som bestämmes genom lag eller förordning.

I länder, där ungdomens hälsotillstånd till följd av krigsförhåRanden

och fientlig ockupation undergrävts, bör övervakningen av hälsotillståndet

ägnas särskild uppmärksamhet vid inträdet i arbetslivet och under den

därefter följande anpassningsperioden samt vid behov förbindas med åtgärder

till hälsotillståndets förbättrande.

Medlemsstat bör på anmodan bistå andra stater för. främjande av

i förestående stycke åsyftade hälsovårdande åtgärder genom tillhandahållande

av utbildningsmöjligheter för läkare och sjukvårdspersonal och genom

att ställa till förfogande erfarna läkare och sjukvårdspersonal samt erforderlig

utrustning.

33. Minderåriga, vilkas lärlingsavtal brutits till följd av kriget, böra berättigas

fullfölja lärlingsutbildningen efter avslutad krigstjänst.

Minderårig, som i enlighet med förestående stycke återtagit lärlingsanställning,

bör genom statens försorg kunna tillerkännas en inkomst, som

må synas skälig med hänsyn till vederbörandes ålder och till den lön han

skulle ha åtnjutit, om lärlingstiden icke avbrutits.

Minderåriga, som till följd av militärtjänst, råvarubrist, fiendens verksamhet

eller andra med kriget sammanhängande förhållanden, förhindrats

taga anställning som lärlingar eller fullfölja påbörjad lärlingsutbildning,

böra genom särskilda åtgärder uppmuntras att, så snart förhållandena det

medgiva, påbörja respektive återupptaga avbruten yrkesutbildning.

För främjande av lärlingsanställningens återupptagande böra lärlingsavtalens

bestämmelser överses och, då så synes lämnligt, revideras med beaktande

av under militärtjänst förvärvad yrkesskicklighet.

Myndigheterna böra i samarbete nied arbetsgivarnas och arbetarnas

organisationer gå till en omprövning av gällande lärlingsväsen i syfte att

till förmån för dem, som på grund av kriget icke kunnat vinna lärlingsanställning,

skana ökade möjligheter att lära ett yrke. Därvid böra särskilt övervägas

möjligheterna av alf jämka på området förefintliga restriktioner samt

att utnyttja under krigstjänst vunna yrkesfärdigheter.

34. Företagarna böra uppmuntras att inom företagets ram organisera en

systematisk yrkesutbildning i syfte alt åt de unga arbetare, som de syssel
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

sätta, ge möjlighet att vinna utbildning eller ökad yrkesskicklighet och vidgad

kännedom om företagets verksamhet i stort. Dylika anordningar böra genomföras

i samverkan med arbetarnas organisationer och bliva föremål för

en tillfredsställande övervakning.

35. I länder, där den yngre arbetskraften till följd av krigshandlingar

nödgats avstå från arbete eller tvingats arbeta för fienden utan hänsyn till

lämplighet för arbetet eller egna önskemål, bör särskild uppmärksamhet ägnas

frågorna om dylika unga arbetares anpassning till arbetslivet och erforderlig

komplettering av deras yrkesutbildning.

IX. Kvinnliga arbetare.

36. De kvinnliga arbetarnas ställning i näringslivet bör grunda sig på principen

om fullständig likställighet mellan män och kvinnor såvitt gäller tillträde

till arbete på grundval av personliga förutsättningar, skicklighet och yrkesvana

utan avkall på bestämmelserna i internationella konventioner och

rekommendationer angående kvinnors användande i arbete.

37. I syfte att bereda kvinnor likställighet med män på arbetsmarknaden

och därigenom förhindra en inbördes konkurrens till men för såväl de

manliga som de kvinnliga arbetarna, böra åtgärder vidtagas till främjande av

lika lönesatser, avvägda efter arbetets art utan hänsyn till kön.

I samarbete med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer böra

utredningar företagas i syfte att för bestämmandet av arbetets art fastställa

noggranna och objektiva normer utan hänsyn till arbetarens kön, ägnade att

läggas till grund för lönesatserna.

38. Sysselsättande av kvinnor i industrier eller yrken, där de sedan gammalt

arbetat i stor utsträckning, bör främjas genom åtgärder, avseende att

höja dessa industriers och yrkens relativa ställning och inom desamma förbättra

arbetsförhållandena och arbetsförmedlingen.

X. Invaliders sysselsättning.

39. Den avgörande synpunkten vid utbildning och anställning av invalidiserade

arbetare bör vara arbetsförmågan oberoende av invaliditetens ursprung.

40. En nära samverkan bör etableras mellan läkarvården samt yrkesomskolningen

och arbetsförmedlingen för invalider.

41. En särskild yrkesvägledning för invalider bör tillhandahållas med uppgift

att bedöma graden av den enskildes arbetsförmåga och att utvälja den

sysselsättning, som bäst lämpar sig.

42. När så kan ske böra invalider erhålla utbildning tillsammans med

fullt arbetsföra arbetare samt arbeta under samma villkor och mot samma

lön.

Utbildningen bör fortgå, till dess vederbörande kan vinna anställning

som fullvärdig arbetare inom det yrke, vari han utbildats.

Invalider böra i de fall, då det är möjligt, utbildas i förutvarande eller

därmed närbesläktade yrken, där tidigare yrkesvana kan tillgodogöras.

Företagare, som kunna tillhandahålla lämpliga utbildningsmöjligheter,

böra anmodas att omhändertaga ett rimligt antal invalider för utbildning.

Särskilda utbildningsanstalter, under betryggande läkarekontroll, böra

inrättas för invalider, som äro i behov av specialutbildning.

43. Särskilda åtgärder böra vidtagas för att tillförsäkra invalider samma

sysselsättningsmöjligheter i förhållande till deras arbetsförmåga som

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

andra arbetare. Företagarna böra genom en omfattande propaganda och

andra medel, om så skulle vara nödvändigt genom tvång, förmås sysselsätta

ett rimligt antal invalidiserade arbetare.

Till sådana arbetsuppgifter, som särskilt lämpa sig för höggradigt invalidiserade

arbetare, böra dylika äga företräde.

I nära samverkan med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer

bör eftersträvas att skapa skydd för invalidiserade arbetare mot varje

diskrimination, som icke hänför sig lill deras verkliga arbetsförmåga och

prestationer, samt för att övervinna eventuellt förekommande hinder för anställande

av invalider, bl. a. eventualiteten av ökade utgifter för ersättning

för olycksfall i arbete.

Åt invalider, som icke kunna omskolas för den allmänna arbetsmarknaden,

bör tillfälle beredas till nyttigt arbete i särskilda centra, fritt från

konkurrens med annan arbetskraft.

44. Arbetsmarknadsmyndigheterna böra inhämta uppgifter om dels invalidernas

antal, arbetsförmåga och fördelning på olika orter, dels vilka sysselsättningar,

som särskilt lämpa sig för invalider av olika slag.

XI. Reglering av sysselsättningsförhållandena inom vissa arbetsområden.

45. Inom arbetsområden med ojämna sysselsättningsmöjligheter, t. ex.

byggnadsverksamhet och stuveriarbete, böra av medlemsstaterna under kriget

införda eller utvidgade regleringar av arbetsmarknaden bibehållas och i

samverkan med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer anpassas

efter fredsförhållanden.

Bilaga F.

Rekommendation (nr 72) angående arbetsförmedling.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Philadelphia och där samlats den 20 april 1944 till sitt tjugusjätte sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående arbetsförmedling, vilken

fråga inbegripes under den tredje punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutat, atl dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den tolfte dagen i maj månad år nitlonhundrafyrtiofyra följande

rekommendation, som skall benämnas »rekommendationen angående

arbetsförmedling, 1944» [Employment Service Recommendation, 1944].

Med hänsyn till att tillämpningen av rekommendationen angående sysselsättning

(vid övergången från krig till fred), 1944, förutsätter förefintligheten

och utbyggandet av en effektiv arbetsförmedling,

med hänsyn till alt konventionen angående arbetslöshet, 1919, föreskriver

upprättandet av »ett system av avgiftsfria offentliga arbetsförmedlingsorgan

under kontroll av en central myndighet»,

med hänsyn till att genomförandet av de i rekommendationen angående

sysselsättning (vid övergången från krig till fred), 1944, angivna uppgifterna

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

innefattar en ny och vidare definition av förmedlingsverksamhetens åligganden,

arbetsformer och arbetssätt och

med hänsyn till att denna utvidgning av arbetsförmedlingsverksamhetens

innebörd är av betydelse för uppläggningen och förverkligandet av en långsiktig

planering av full sysselsättning inom arbetslivet,

förordar konferensen, att arbetsorganisationens medlemsstater måtte tilllämpa

följande allmänna principer samt lill internationella arbetsbyrån insända

de upplysningar angående i detta sammanhang vidtagna åtgärder, som

arbetsbyråns styrelse må besluta att låta inhämta.

1. Arbetsförmedlingens huvuduppgift bör vara att i samverkan med andra

av sådan verksamhet berörda offentliga eller enskilda organ åstadkomma den

bästa möjliga organisation av sysselsättningen inom industrien, jordbruket

och övriga delar av näringslivet inom ramen för ett nationellt program för

produktionsresursernas fulla utnyttjande.

2. För detta ändamål böra åtgärder vidtagas för att förstärka arbetsförmedlingen

och andra myndigheter med besläktade uppgifter.

Det bör åligga nämnda myndigheter att

a) insamla och förmedla upplysningar angående tillgång och efterfrågan

på arbetskraft, behoven inom .särskilda yrkesområden och inträdda

förändringar däri, sysselsättnings- och arbetslöshetsutvecklingen, regleringar

av sysselsättningsförhållandena, orsakerna till uppkommande arbetslöshet

samt andra upplysningar av värde för främjandet av full sysselsättning;
b)

bistå arbetstagarna med att anvisa lämplig sysselsättning och arbetsgivarna

med att anvisa lämplig arbetskraft;

c) medverka vid organiserandet av yrkesutbildnings- och omskolningsverksamheten

och vid inriktningen av densamma;

d) anvisa utvägar för underlättande av överföringen av arbetskraft

från ett yrke eller distrikt till ett annat, då så är nödvändigt;

e) främja bästa möjliga fördelning av arbetskraften inom olika verksamhetsområden

och på skilda orter;

f) medverka vid administrationen av arbetslöshetshjälp och arbetslöshetsförsäkring,

om så erfordras;

g) bistå andra offentliga och enskilda organ vid planering av industriens

lokala förläggning, allmänna arbeten, bostadsförsörjning samt andra

sociala och ekonomiska åtgärder.

3. Ett ingående samarbete — såväl centralt som lokalt — bör åvägabringas

mellan arbetsförmedlingen och andra myndigheter, vilkas verksamhet avser

sysselsättningsförhållandena, däri inbegripna de myndigheter, som hava att

reglera omfattningen av allmänna arbeten i anslutning till vid olika lider rådande

sysselsättnings- och arbetslöshelsförhållanden.

4. En nära samverkan —- förutom samarbetet i de rådgivande organ

(med representanter för berörda parter), varom föreskrives i konventionen

angående arbetslöshet, 1919, art. 2 -— bör äga rum mellan arbetsförmedlingen

samt arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer. Lämpliga former böra sökas

för dessa organisationers deltagande i planläggningen och genomförandet

av sysselsättningspolitiken.

Arbetsförmedlingen bör samverka med sådana representativa organ.

vilka må komma att inrättas för lösandet av speciella problem inom vederbörande

näringsgren.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. (Bilagor).

71

Utlaga G.

Rekommendation (nr 73) angående nationell planering av offentliga

arbeten.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Philadelphia och där samlats den 20 april 1944 lill sitt tjugusjätte sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående nationell planering av offentliga

arbeten, vilken fråga inbegripes under den tredje punkten på

dagordningen för sammanträdet,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga formen av en rekommendation,

antager denna den tolfte dagen i maj månad år nittonhundrafyrtiofyra följande

rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendationen angående

nationell planering av offentliga arbeten. 1944» [Public Works (National

Plänning) Recommendation, 1944J.

Med hänsyn till att rekommendationen angående offentliga arbeten (nationell

organisation), 1937, anbefaller, att av offentliga myndigheter anordnade

eller finansierade arbeten böra tidsbestämmas på sådant sätt, att konjunkturrörelserna

inom näringslivet i möjligaste mån utjämnas och att därvid särskilt

beaktande ägnas utvägen att under depressionstider genom lån finansiera

arbeten, som kunde vänlas stimulera den ekonomiska återhämtningen,

samt att penningpolitiken inriktas på att möjliggöra den för påskyndandet av

dylika arbeten och för åstadkommandet av lägsta möjliga räntesatser erforderliga

kreditexpansionen,

med hänsyn till att vid krigets slut det allmänna kommer att ställas inför

stora krav på botande av de skador, som kriget vållat, iståndsättandet och

ersättandet av skadade delar av landets ekonomiska utrustning samt tillhandahållandet

av ny sådan utrustning,

med hänsyn till att offentliga arbeten i alla länder utgöra ett betydelsefullt

element i det ekonomiska livet och att sådana arbeten ge vidsträckta möjligheter

att höja produktionsnivån och folkens levnadsstandard, och

med hänsyn till att det vid omställningen från krigs- till fredshushålltiing

är av stor vikt, att offentliga och enskilda arbetsuppgifter samordnas,

i syfte att skyndsamt och rationellt utnyttja mänskliga och materiella tillgångar

samt undvika såväl rasning i efterfrågan på material, och därav betingad

tillfällig knapphet i tillgången, som en otillfredsställande efterfrågan,

förordar konferensen, att arbetsorganisationens medlemsstater tillhandahålla

internationella arbetsbyrån de upplysningar angående härutinnan vidtagna

åtgärder, som arbetsbyråns styrelse må besluta att låta inhämta.

1. Varje medlemsstat bör utarbeta ett arbetsprogram på lång sikl, som

kan komma till utförande i större eller mindre omfattning allt efter sysselsättningen

inom olika landsdelar.

2. Särskild uppmärksamhet bör ägnas betydelsen av all arbeten och materialbeställningar

avvägas så, alt efterfrågan på arbetskraft begränsas under

perioder av full sysselsättning och ökas vid uppkommande arbetslöshet.

3. Vid genomförandet av denna politik bör hänsyn tagas icke blott till sysselsättningsläget

i landet i dess helhet utan även till förhållandena inom dess

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

olika delar, ävensom till tillgången på lämplig arbetskraft inom varje särskilt

område.

4. Lokala myndigheter och andra organ med uppgift att förbereda sysselsättningsprojekt

böra på ett så tidigt stadium som möjligt av de centrala

myndigheterna underrättas om storleken av det ekonomiska stöd, som kommer

att lämnas, i syfte att de lokala myndigheterna och tekniska organen

i god tid må kunna vidtaga förberedande åtgärder för sysselsättning av ett

stort antal demobiliserade, så snart deras arbetskraft står till förfogande.

Bilaga U.

Resolutioner.

1. Resolution angående sociala bestämmelser i fredsuppgörelsen.

2. Resolution angående den deklaration, som avgavs inför konferensen av

delegationerna från Europas ockuperade länder.

Bilaga: Av delegationerna från Europas ockuperade länder inför konferensen

avgiven deklaration.

3. Resolution angående internationella arbetsorganisationens konstitution

och konstitutionella praxis samt organisationens förbindelser med andra

internationella institutioner.

4. Resolution angående den internationella karaktären av det ansvar, som

åligger arbetsbyråns direktör och personal.

5. Resolution angående industrikommittéer.

6. Resolution angående ekonomisk politik med social målsättning.

7. Resolution med anmodan till arbetsbyråns styrelse att undersöka de

problem, som sammanhänga med bestämmelser angående arbetsförhållanden

såvitt avser internationellt finansierade offentliga arbeten (development

works).

8. Resolution angående åtgärder till skydd för till annat land överförda arbetare

samt utländska arbetares och arbetsgivares organisationer.

9. Resolution angående anordnandet av en regional konferens för Främre

och Mellersta Orientens länder.

10. Resolution angående de konventioner och rekommendationer, som antagits

vid tidigare konferenssammanträden rörande sysselsättningsproblemet

vid övergången från krig till fred.

11. Resolution angående samverkan vid planeringen av offentliga arbeten i

f. n. ockuperade länder.

12. Resolution angående socialförsäkring och därmed sammanhängande

spörsmål vid fredsuppgörelsen.

13. Resolution angående internationell administrativ samverkan för främjandet

av social trygghet.

14. Resolution angående terminologien i internationella konventioner och rekommendationer

rörande social trygghet.

15. Resolution angående den sociala tryggheten i asiatiska länder.

16. Resolution angående upptagande på dagordningen för nästkommande

allmänna sammanträde med arbetskonferensen av frågan om socialpolitisk

minimistandard i icke-självständiga områden (kompletterande

bestämmelser).

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. (Bilagor).

73

17. Resolution med anmodan till arbetsbyråns styrelse att tillsätta en konsultativ

kommitté i frågor rörande socialpolitisk standard i icke-självständiga

områden.

18. Resolution angående bekräftelse av Costa Ricas återinträde i internationella

arbetsorganisationen.

19. Resolution angående Österrikes medlemskap i internationella arbetsorganisationen.

20. Resolution angående vissa amerikanska staters medlemskap i internationella

arbetsorganisationen.

21. Resolution angående fullständiga delegationer till konferensen.

22. Resolution angående användandet av spanska och portugisiska såsom

officiella språk.

23. Resolution angående i Europas ockuperade länder begångna grymheter.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 234.

6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:419 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition angående de av internationella arbetsorganisationens konferens år 1944 vid dess t jugas jätte s a1 i texten
  2. Rskr. 1945:415 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ds proposition med anhållan örn riksdagens yttrande angående de av internationella arbetsorganisationens konfe a1 i texten
  3. 2LU 1945:58 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående de av internationella arbetsorganisationens konferens år 1944 vi s. 1 i texten