Angående inlösen av Trafikaktiebolaget Grångesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
1945-03-09 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1945:247, Angående inlösen av Trafikaktiebolaget Grångesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
1
Nr 247.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inlösen av Trafikaktiebolaget
Grångesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag; given Stockholms
slott den 9 mars 1945.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 mars
1945.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,
Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin,
Erlander, Danielson, Andrén.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga örn inlösen av de
Trafikaktiebolaget Grångesberg-Oxelösund (TGO) tillhöriga aktierna i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag (LKAB) samt anför därvid följande.
Inledning.
Rättsförhållandet mellan staten och TGO såsom hälftendelägare i LKAB
regleras för närvarande genom avtal av den 29 juni 1927 med tillägg den 12
maj 1932, den 30 juni 1934, den 18 juni 1937 och den 29 april 1938.1 Enligt 1
1 Därjämte brytes, efter särskild överenskommelse med staten enligt skrivelser den 9 december
1942 och den 6 maj 1943, fosforrika malmer för tillgodoseende av landets behov av gödningsmedel
under rådande krigstid.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 247.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
§ 25, mom. 1 i förstnämnda avtal, äger staten den 30 september 1947 och
sedermera vart tionde år rätt att inlösa TGO tillhöriga aktier i LKAB. Vill
staten begagna denna rätt, har staten att därom göra bindande tillsägelse hos
TGO senast två år före inlösningsdagen. Staten har alltså att före den 30 september
1945 taga ställning till frågan, huruvida staten skall begagna den möjlighet
att bliva ensam ägare till de lappländska malmfälten, som nu för första
gången inträder.
Innan jag går in på frågan om de allmänna skälen för och emot ett förvärv
av de TGO tillhöriga aktierna i LKAB, finnes det anledning att närmare
belysa utvecklingen av rättsförhållandet mellan staten och malmbolagen
samt inlösningsproblemets rent ekonomiska innebörd. Efter en historisk översikt
torde jag därvid först få erinra om de regler rörande inkomstfördelningen
mellan staten och TGO som för närvarande gälla respektive som komma
att gälla efter den 30 september 1947, för den händelse inlösen ej äger rum.
Därefter kommer jag att framlägga vissa beräkningar rörande inlösningssummans
storlek samt möjligheterna att tillfredsställande förränta denna.
Historisk översikt.
Utvecklingen fram till år 1902. Genom resolutioner år 1882 och 1883 erhöllo
enskilda personer rättighet att anlägga en järnväg från Ofoten i Norge
till Luossavaara och Kiirunavaara malmfält samt därifrån genom Gällivare
malmfält fram till Luleå stad. Koncessionen överläts sedermera å ett utländskt
bolag, men då detta icke fullgjorde i koncessionen föreskrivna villkor
om banans fullbordande inom viss tid, inköptes under år 1891 — efter därom
av Kungl. Majit i proposition framlagt förslag, vilket bifölls av riksdagen
— järnvägsanläggningen i befintligt skick av staten. Vid statens
övertagande var bandelen Luleå—Boden fullbordad och å sträckan Boden—
Gällivare kunde godstransporter äga rum.
Med anledning av en av enskilda år 1892 gjord framställning örn koncession
å en järnvägsanläggning mellan Luossavaara och Vassijaure, hemställde
riksdagen i en skrivelse till Kungl. Majit år 1893 att — med avseende
å den betydelse i politiskt, strategiskt och ekonomiskt hänseende, som varje
järnväg av annan än lokal beskaffenhet i Norrbottens län måste anses äga
_ riksdagen måtte lämnas tillfälle att yttra sig innan koncession meddelades
å järnväg inom sagda län, som icke vore av endast lokal betydelse. Koncessionsansökan
återkallades sedermera av sökandena.
År 1896 gjordes hos Kungl. Majit av vissa enskilda personer en ny framställning
om rätt att få anlägga en järnväg från Gällivare över Luossavaara
och Kiirunavaara malmfält till riksgränsen i närheten av sjön Vassijaure.
Sökandena anhöllo samtidigt hos norska regeringen om koncession för en
fortsättning av järnvägen fram till Ofoten. I en till 1897 års riksdag avlämnad
proposition framhöll föredragande departementschefen bl. a. följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
3
Av den nu lämnade redogörelsen för vad i ärendet förekommit framgår,
att huvudsakliga ändamålet med anläggandet av ifrågavarande järnväg är
att bereda en möjlighet för tillgodogörandet av de malmtillgångar vid Luossavaara
och Kiirunavaara, vilka nu till följd av brist å kommunikationer ligga
oanvända. Den i ärendet förebragta utredningen giver vid handen, att å ena
sidan dessa malmtillgångar äro högst betydande, och vad sökandena anfört
angående världsmarknadens behov av järnmalm torde å andra sidan ådagalägga,
att samma malms utsläppande i marknaden, även till den största utsträckning
sökandena ifrågasatt, icke bör kunna utöva någon menligare inverkan
på vår övriga inhemska bergsmannanäring, i allt fall icke sådan att
därur kan hämtas någon anledning att staten skulle äga befogenhet att förhindra
tillgodogörandet av dessa malmrikedomar. ----
På sätt redan riksdagen uti sin förut omförmälda skrivelse av den 19 april
1893 ansett, tala politiska och militära skäl för, att en sådan bana som den
ifrågavarande, vilken genomgår en gränsprovins, redan från början äges av
staten och att således dess anläggning sker genom statens försorg, och detta
så mycket hellre, som svårigheter väl torde möta att meddela bestämmelser
fullt effektiva att förhindra en eventuell inblandning från utlandet, därest,
när fråga om inlösen av banan uppkomme, utländskt kapital vore i densamma
intresserat.
Naturligt synes ock att, då svenska staten funnit sig manad att inlösa banan
Luleå—Gällivare, samma skäl, som talade för detta inköp, i om möjligt
än högre grad förefinnas, att nämnda banas fortsättning mot Västerhavet
även befinner sig i statens ägo. Om än, såsom förut är antytt, banans
räntabilitet blir beroende av transporten av malm från fyndigheter, som tillhöra
enskilda, lärer dock ej möta svårighet att med dem träffa sådan överenskommelse,
att en malmtransport i tillräcklig omfattning kommer till
stånd; och tydligen måste en dylik överenskommelse alltid ha blivit tillvägabragt,
innan den föreslagna banbyggnaden kan taga sin början.
Kungl. Maj:t hemställde, att riksdagen måtte bevilja ett anslag å 40 000
kronor för ytterligare utredning i ärendet. Riksdagen biföll detta förslag samt
uttalade i samband härmed bl. a.
Av vad sålunda blivit yttrat torde framgå att, om banan skall anläggas,
detta enligt riksdagens åsikt bör ske icke genom enskildas utan genom statens
försorg; och har riksdagen till följd härav bifallit Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag med det villkor likväl, att undersökningen utsträckes till
att även omfatta, huru staten skall bereda sig garanti för att icke malmbrytningen
av en eller annan orsak för mycket inskränkes eller till och med
avstannar, utan att staten i sådant fall kan ingripa.
1898 års riksdag förelädes därefter genom proposition förslag till byggande
av en järnväg från Gällivare förbi Luossavaara och Kiirunavaara malmfält
i riktning mot Ofoten, dock med förbehåll för att från norsk sida fattades
beslut örn anläggande av en anslutande järnväg från riksgränsen till
Ofoten. Efter förhandlingar med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag hade
vidare ingåtts en villkorlig överenskommelse, enligt vilken staten åtoge sig
alt sedan banan färdigställts å densamma frakta årligen högst 1 500 000
ton järnmalm samt den materiel och bränsle som erfordrades för bolagets
rörelse. Bolaget skulle — utöver ränta och amortering å anläggningskapitalet
— gälda underhållskostnaderna samt den driftkostnad, som belöpte å för
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
bolagets räkning verkställda transporter, ävensom den förlust som kunde
uppkomma å annan trafik å banan.
Statsutskottet avstyrkte Kungl. Maj:ts förslag och hänvisade bl. a. till att
nödig materiel icke för det dåvarande syntes kunna anskaffas inom landet
»utan måste densamma då till stor skada för den svenska industrien inköpas
från utlandet». Utskottet betonade dock att det vore satt utom all fråga, att
järnvägen, därest den en gång skulle komma tili utförande, borde anläggas
genom statens och icke genom enskildas försorg. Nio ledamöter av utskottet
reserverade sig för bifall till Kungl. Maj:ts förslag med vissa justeringar,
bl. a. innebärande en nedsättning *av den årliga maximikvantiteten transporterad
malm från 1 500 000 till 1 200 000 ton järnmalm. Riksdagen biföll det
i utskottet av reservanterna framlagda förslaget och anvisade medel för
banans påbörjande.
Statens ställning såsom ägare till malmbanan i förening med de ekonomiska
konsekvenserna av de med bolagen träffade överenskommelserna örn
villkoren för utnyttjande av banan blev av stor vikt för den fortsatta utvecklingen
av statens förhållande till bolagen. Det må nämnas att kostnaderna
per ton transporterad malm blevo väsentligt högre än beräknat. Detta
berodde på att de verkliga anläggningskostnaderna för järnvägen avsevärt
överstego de kalkylerade, och genom maximeringen av den årliga malmkvantiteten
kunde bolagen icke förbättra sitt läge genom en ökad brytning.
Detta förhållande återspeglades i nästa etapp av malmfrågans utveckling.
Malmfrågans behandling 1902 och 1903. År 1902 träffades mellan staten,
å ena sidan, samt LKAB, aktiebolaget Gällivare malmfält och Mertainens gruvaktiebolag,
å andra sidan, preliminära avtal angående inköp av nämnda bolags
fasta egendom samt gruvor och inmutningar m. in. Avtalsbestämmelserna voro
i huvudsak av följande innehåll. Köpeskillingen skulle utgöra 21 600 000 kronor
och gäldas kontant eller medelst statsobligationer. LKAB skulle erhålla rätt
att under 40 år mot en årlig arrendesumma av 650 000 kronor och under vissa
villkor i övrigt bearbeta samtliga inom Luossavaara—Kiirunavaara malmfält
belägna fyndigheter. Aktiebolaget Gällivare malmfält skulle erhålla motsvarande
upplåtelse mot en årlig arrendesumma av 250 000 kronor i vad avsåge
Gällivare malmfält. Brytningsrätten var maximerad men en viss ökning kunde
ske mot att royalty utginge. Avsikten var att hela köpeskillingen skulle kunna
gäldas genom de under arrendetiden till staten erlagda arrendeavgifterna. I
köpet skulle icke ingå bolagen tillhöriga, ovan jord befintliga maskiner,
kraftstationer, verkstäder m. m., men staten skulle äga inlösa denna egendom
vid arrendets upphörande för ett belopp örn högst 6 000 000 kronor,
överenskommelserna innefattade vidare vissa av arrendeavtalen betingade
ändringar i 1898 års fraktavtal.
Bolagen godkände avtalen, men besluten förklarades skola vara förfallna,
örn överenskommelsen icke godkändes av 1902 ars lagtima riksdag. Ärendet
anmäldes den 9 maj 1902 för Kungl. Maj:t, som med hänsyn till att ytterligare
utredningar i olika avseenden ansågos erforderliga och att dessa icke
Kungl. Maj.ts proposition nr 247.
5
kunde komma till stånd under den korta tid, som kunde antagas återstå
av riksdagens samvaro, fann att någon framställning till riksdagen i ämnet
icke borde ifrågakomma. De med bolagen preliminärt träffade överenskommelserna
hade sålunda förfallit.
I en framställning till Kungl. Majit i april 1903 meddelade trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund, att bolaget träffat ett avtal, varigenom omkring
90 procent av aktierna i vardera LKAB och aktiebolaget Gällivare malmfält
komme att innehas av trafikbolaget. För att de båda gruvbolagens rörelser
skulle kunna fortsättas vore enligt trafikbolagets mening vissa ändringar av
gällande fraktavtal nödvändiga. Därjämte hemställdes om ett statslån å 20
miljoner kronor till de båda gruvbolagen. Staten skulle i samband härmed
bli representerat i TGOis styrelse, och i bolagsordningen skulle intas bestämmelser
om förbud för utlänning att äga aktier i bolaget. Om bolaget skulle
vilja sälja omförmälda aktier i de båda gruvbolagen, skulle i första hand
staten ha rätt att övertaga dem till högst parikurs. Bolagets anhållan örn
statslån motiverades främst med att ett lån å 20 miljoner kronor knappast
skulle kunna upptagas inom landet och att bolaget — trots att detta annars
säkerligen vore möjligt — icke ville ta i anspråk utländskt kapital för genomförande
av transaktionerna.
I en proposition till 1903 års riksdag framlade därefter Kungl. Majit förslag
till avtal mellan staten samt LKAB, aktiebolaget Gällivare malmfält
och TGO, enligt vilket de två förstnämnda bolagen bl. a. skulle erhålla det
begärda statslånet om 20 miljoner kronor mot borgen av TGO, varjämte —
förutom viss annan säkerhet — de av sistnämnda bolag förvärvade aktierna
skulle utgöra säkerhet för lånet.
Flera motioner i ämnet väcktes i riksdagen (bl. a. av herrar Lithander,
Roos och Bisért). I samtliga dessa föreslogs, att staten i stället för att lämna
lån till trafikbolaget skulle helt eller delvis överta aktierna i de båda gruvbolagen.
Statsutskottet föreslog riksdagen att avslå Kungl. Majits förslag, men nio
ledamöter reserverade sig för bifall till propositionen med vissa ändringar
och tillägg. Första kammaren beslöt att visa ärendet åter till utskottet, medan
andra kammaren biföll utskottets förslag. Frågan hade sålunda fallit. I sitt
utlåtande anförde statsutskottet bl. a. följande.
De anspråk, som enligt den kungl, propositionen ställas på statens medverkan
för att trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund skall kunna genom
definitivt avslutande av nu ifrågasatt köp komma i besittning av aktiemajoritet
inom aktiebolaget Gällivare malmfält och Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag, äro enligt utskottets uppfattning synnerligen stora. Närmast och
direkl går propositionen ut på beviljande för detta ändamål av ett högst betydande
låneunderstöd till de båda norrbottniska malmbolagen. Det är en
helt och hållet ny väg riksdagen skulle beträda genom att sålunda till enskilda
industriella företag lämna försträckning, och utskottet kan icke undgå
att hysa betänkligheter med avseende å de följder, vartill statens inträde på
denna väg kan komma att leda. Under inga förhållanden torde en sådan åtgärd
böra beslutas, så vida man ej är fullt förvissad att för staten synnerligen
viktiga ändamål därigenom skulle vinnas.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 247.
Malmfrågans behandling 1906 samt 1907 års malmavtal. Ett nytt förslag
till avtal mellan staten och förenämnda tre bolag förelädes genom proposition
1906 års riksdag. Föredragande departementschefen framhöll därvid
bl. a.
Vid de förda underhandlingarna bär från statens sida framför allt gjorts
gällande vikten av att staten i så stor omfattning, som vore möjlig, kunde förvärva
den högst ansenliga, för landets framtida industriella utveckling utomordentligt
betydelsefulla egendom, som de norrbottniska gruvfälten utgöra.
Möjligheten för staten alt genast förvärva dessa gruvfält och själv eller genom
annan tillgodogöra sig den malm, som gruvfälten innehålla, måste dock
bliva förknippad med en så ofantlig penningutgift, att staten näppeligen
syntes för närvarande kunna inlåta sig därpå. Ett köp av ifrågavarande bolags
alla gruvfält syntes således icke kunna ifrågasättas; ej heller kunde ett
omedelbart partiellt förvärv av gruvfälten påtänkas, enär jämväl i detta
fall, om köpet skulle avse en betydlig del av malmfälten, vilket uppenbarligen
vore nödigt, om ett statsförvärv av malmfälten skulle få den betydelse, som
därmed avsetts, en mycket ansenlig köpesumma måste ifrågakomma.
Det blev därför också snart uppenbart, att, om det skulle vara möjligt att
för statens räkning förvärva den väsentligare delen av malmfälten, utan att
högst betydande penningsummor nu behövde därför utgivas, ett sådant förvärv
allenast kunde komma till stånd genom att bolagen först tillgodogjorde
sig en del av malmtillgången.
Avtalsförslaget innebar i huvudsak, alt staten efter 50 år utan någon ersättning
skulle bli ägare till såväl gruvfälten som gruvdriften tillhörande fast
och lös egendom; brytningsrätten skulle under mellantiden vara begränsad.
Redan fr. o. m. år 1911 skulle staten erhålla en viss del av vinsten å gruvbrytningen,
och staten förbehölls dessutom lösningsrätt efter år 1924. I avtalet
ingingo i övrigt bestämmelser rörande fraktsatserna för malmtransporterna
samt utfästelse rörande restitution av ev. exporttull å LKAB:s norrbottensmalm.
Statsutskottet avstyrkte Kungl. Maj :ts förslag med följande motivering.
Då statsutskottet först den 12 innevarande maj fått till förberedande behandling
mottaga Kungl. Majits förevarande proposition, har det icke varit
för utskottet möjligt att under den korta tid, som kunnat ägnas åt denna vittomfattande
fråga, fullständigt intränga i densamma, så att utskottet med säkerhet
kan bedöma hela innebörden av den föreslagna uppgörelsen och dess
konsekvenser i ekonomiskt, statsfinansiellt och politiskt hänseende. Denna
fråga är emellertid för vårt land av så stor och på skilda områden ingripande
betydelse, att det måste synas betänkligt, om utan grundlig prövning från
riksdagens sida ett beslut skulle fattas, varigenom hithörande förhållanden
bleve definitivt eller för en så lång framtid som femtio år reglerade.
Reservation för bifall till propositionen avgavs av nio ledamöter, men båda
kamrarna följde utskottets förslag.
Kungl. Majit framlade i proposition till 1907 års riksdag ånyo ett förslag
till avtal mellan staten och de tre bolagen. I samband därmed anförde föredragande
departementschefen bl. a.
Länge har den önskan hysts, att staten själv måtte komma i besittning av
ifrågavarande malmfält. Med det värde, de numera erhållit, torde det emel
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 247. •
lertid icke längre kunna ifrågasättas, att staten skall omedelbart inköpa desamma.
Det har därför gällt att träffa en anordning, varigenom staten, med
mindre uppoffringar än ett dylikt köp skulle medföra, kunde komma i tillfälle
att förvärva malmfälten. Detta syfte har vunnits därigenom att staten
från och med den dag, det upprättade kontraktet skulle träda i tillämpning,
eller den 1 januari 1908 varder ägare av halva aktiekapitalet i det bolag, till
vilket överlåtas samtliga de malmfält, som icke redan nu med full äganderätt
överlämnas till staten. Genom den staten tillförsäkrade rätt att efter 25 år
jämväl tillösa sig den återstående hälften av de samma bolag tillhöriga malmfälten,
har staten härjämte satts i tillfälle att för ett skäligt pris inom en icke
alltför avlägsen tidpunkt erhålla full äganderätt över hela den ifrågavarande
nationalrikedomen.
Det har vidare varit av synnerlig vikt att tillse, att, därest möjlighet skulle
yppa sig att i mera avsevärd omfattning inom landet förädla malmen från
ifrågavarande berg, en dylik möjlighet icke skulle varda utesluten redan därigenom,
att det malmägande bolaget funne det för sig ekonomiskt fördelaktigast
att exportera all mahn. Detta intresse har tillgodosetts dels genom skyldighet
för bolaget att på begäran leverera malm till köpare inom landet för
samma pris, som bolaget skulle erhålla av utländska köpare, och dels framförallt
därigenom att staten, såsom nämnts, med full äganderätt eller i fråga
om ett malmfält med full dispositionsrätt redan nu bekommit åtskilliga, synnerligen
givande malmtillgångar.
Slutligen har det varit önskligt, att staten redan från början erhölle inkomster
av den ifrågavarande malmexporten. I sådant avseende har avtalats
om en viss till statskassan ingående avgift för hälften av den malm, som
brytes och exporteras, eller således den malm, som jämlikt gruvestadgan
skulle tillkomma vederbörande jordägare, varförutom de betingade järnvägsfrakterna
tillförsäkra staten en avsevärd inkomst.
För de fördelar, av vilka staten sålunda skulle komma i åtnjutande, ha bolagen
huvudsakligen betingat sig, förutom medgivandet av ökad malmexport,
dels den jordägarandel, som staten äger inom vissa i förevarande malmfält
befintliga utmål och gruvor, vilken jordägarandel emellertid skulle överlåtas
till ett bolag, vari staten skulle komma att äga halva aktiekapitalet, dels ock
förbindelse från statens sida att icke åsätta malm från gruvfälten exporttull.
Av riksdagshandlingarna framgår att framför allt frågan om exporttull spelat
en avgörande roll vid utformningen av den uppgörelse som förelädes riksdagen
för godkännande. Denna fråga hade ganska tidigt förts in i diskussionen
under framhållande av att en exporttull vore det främsta medlet att
motverka olägenheterna av utländska intressen i de svenska malmfälten.
Under åren 1908—1937 skulle den staten tillkommande utdelningen bestämmas
genom till beloppet fixerade avgifter å halva den under varje år
brutna kvantiteten malm. Ar 1932 skulle staten dock äga rätt att inlösa samtliga
TGO eller aktiebolaget Gällivare malmfält tillhöriga aktier i LKAB,
men om staten icke begagnade sig av denna inlösningsrätt skulle avtalet gälla
i huvudsak oförändrat lill år 1937. Från denna tidpunkt skulle staten inträda
i fullt utövande av sina rättigheter och skyldigheter som aktieägare och
äga samma rätt till utdelning av uppkommande vinst som övriga aktieägare.
Ny rätt till inlösen skulle tillkomma staten år 1942.
Det i propositionen framlagda förslaget tillstyrktes av statsutskottet, som an
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
såg att det innefattade mycket beaktansvärda fördelar för staten och att den
föreslagna lösningen på det hela taget borde anses vara för det allmänna tillfredsställande.
Fyra utskottsledamöter yrkade i avgiven reservation på vissa
ändringar i bestämmelserna rörande förfarandet vid beräkningen av inlösningsbeloppet.
Riksdagen anslöt sig till utskottets förslag.
Utvecklingen från 1907 till 1927 års malmavtal. Genom under åren 1908,
1911, 1913 och 1918 ingångna överenskommelser vidtogos vissa ändringar
i och gjordes vissa tillägg till 1907 års avtal. Vid 1922 års riksdag framlade
Kungl. Majit i proposition ett förslag innefattande väsentliga förändringar
av det gamla avtalet, framför allt med avseende å den staten tillkommande
inlösningsrätten. Den tidigaste tidpunkten för inlösen föreslogs sålunda uppskjuten
fyra år eller till 1936, varjämte viss justering av den till grund för
lösensummans beräkning liggande tidsperioden skulle medges. Å andra sidan
skulle staten enligt förslaget erhålla ökad representation i malmbolagets styrelse
och den skulle även få rätt att vid inlösen överta en del av trafikbolagets
tonnage och erforderlig handelsorganisation. Vidare skulle en uppmjukning
ske av bestämmelsen i 1907 års avtal att hela lösesumman skulle erläggas
på en gång och staten i stället erhålla möjlighet att fördela denna på längre
eller kortare tid efter eget val. Det framlagda förslaget innehöll även bestämmelser
rörande bl. a. gruvdriftens uppehållande vid Gällivare samt vissa
riktlinjer för reglering av uppkommen tvist mellan statens järnvägar och
malmbolaget.
På förslag av statsutskottet beslöt riksdagen godkänna det i propositionen
framlagda förslaget.
I proposition till 1927 års riksdag underställde Kungl. Majit riksdagen ett
nytt förslag till avtal. Härvid framhöll föredragande departementschefen
bl. a. följande:
Under de år, som förflutit efter 1922, synes behövligheten av en revision
utav de nu gällande avtalen hava gjort sig än mera kännbar. Detta sammanhänger
framför allt därmed, att den tid, då staten äger inlösa stamaktierna
i malmbolaget, allt mer och mer närmar sig. Även om staten år 1936 icke
skulle begagna sig av sin inlösningsrätt, inträder likväl från och med år 1938
en kraftig förskjutning av kontrahenternas rättsställning. Under det att dessförinnan
statens rätt till utdelning å de staten tillhöriga preferensaktierna är
begränsad till en viss avgift å hälften av den brutna malmen och stamaktieägarna
uppbära nettovinsten i övrigt, skall efter 1937 års utgång vinsten delas
lika mellan stam- och preferensaktieägarna. I den föreliggande situationen
måste det givetvis vara av ett stort ekonomiskt intresse för stamaktieägarna
att i möjligaste mån driva upp vinsten å företaget under de år, då denna
i huvudsak skall tillfalla dem. Vad som kräves för att tillgodose företagets
framtida utveckling kan därvid lätt komma att stå tillbaka. Frestelsen
för stamaktieägarna att låta dylika företaget såsom sådant ovidkommande
synpunkter inverka på företagets skötsel, är desto större som de ensamma
skola ansvara för alla kostnader, som nedläggas å företaget under
ifrågavarande tid. Det kan givetvis befaras, att nyanläggningar eller förbättringar,
vilka för bolagets framtida verksamhet kunna vara synnerligen
önskvärda men som icke äro oundgängligen nödvändiga, få stå tillbaka ju
Kunal. Majlis proposition nr 247.
9
mer man nalkas tiden för en eventuell inlösen, enär ju bolaget icke kan beräkna
att amortera dem till nämnda tidpunkt. En särskild olägenhet framträder
därvid med hänsyn till en kommande djupbrytning. Så vitt nu kan
bedömas torde man i början av 1940-talet nödgas övergå från dagbrytning
till djupbrytning. Förberedelserna för en dylik brytning taga en avsevärd
tid i anspråk; man torde få räkna med minst tre å fyra år. Emellertid lär
det vara av vikt att redan tidigare inrätta sig för en småningom skeende
övergång till djupbrytning, icke minst med hänsyn till önskvärdheten att
upplära en arbetarstam vid den betydligt mera invecklade djupbrytningen.
Under nuvarande förhållanden kan det icke förväntas, att de enskilda skola
nedlägga några kostnader för förberedelsearbeten för djupbrytning.
Till de olägenheter, som på sätt nu sagts äro förenade med de nuvarande
avtalsbestämmelserna, kan läggas, att dessa bestämmelser visat sig utgöra
ett betänkligt hinder för en klok skötsel av malmbolagets malmförsäljningspolitik.
—---De i avtalen fastställda begränsningarna för brytningskvantite
ten
lägga icke något hinder i vägen för bolaget att tillgodose det förefintliga
malmbehovet. Vissa andra bestämmelser göra emellertid att bolaget icke kommer
att bryta och tillgodogöra sig den erforderliga kvantiteten.---—- För
en ökning av brytningen erfordras dyrbara nyanläggningar. Då kostnaderna
härför enligt nu gällande avtal måste vara slulamorterade till 1936 års utgång,
hava stamaktieägarna under nuvarande förhållanden icke något att
vinna genom en ökad brytning.---
Även ur en annan synpunkt har det för bolaget mött svårigheter att med
nu gällande bestämmelser driva en rationell försäljningspolitik. — — —
Malmbolaget anser sig emellertid icke med nu gällande statsavtal kunna avsluta
kontrakt för längre tid. Bortsett från att bolaget som nämnt förmenar
sig icke kunna bryta tillräckliga kvantiteter för tillgodoseende av behovet för
tiden till 1937, föreligger praktiskt taget icke möjlighet för bolaget att sluta
avtal om leverans av mahn för tiden efter 1937. För denna tid har nämligen
omfattningen av den kvantitet malm bolaget skall äga rätt att bortfrakta å
järnvägen Svartön—Riksgränsen icke blivit fastställd, ej heller hava järnvägsfrakterna
reglerats.
Huvudsyftet med det nya avtalet har varit att träffa anstalter, vilka äro
ägnade att upphäva den bestående intressemotsättningen mellan staten såsom
ägare av preferensaktierna i malmbolaget och trafikbolaget såsom ägare av
stamaktierna. Å ömse sidor har man därvid kommit till den bestämda uppfattningen,
att det för vinnande av åsyftat resultat icke gives något verksammare
medel än att söka ordna förhållandet mellan preferensaktieägarna
och stamaktieägarna på ett sådant sätt, att deras inbördes rättsställning, till
skillnad mot vad nu gäller, i stort sett blir densamma under hela kontraktstiden.
Med utgångspunkt från detta betraktelsesätt har överenskommits, att
staten såsom ägare av halva aktiekapitalet redan från och med den 1 oktober
innevarande år principiellt skall behandlas såsom hälftendelägare i malmbolaget
d. v. s. komma i åtnjutande av samma rättigheter och vara underkastad
samma skyldigheter, som förefinnas för trafikbolaget i egenskap av
ägare av den andra hälften av aktiekapitalet.
Statsutskottet tillstyrkte det i propositionen framlagda avtalsförslaget med
vissa justeringar, men elva ledamöter reserverade sig för avslag å propositionen.
Riksdagens båda kamrar följde utskottets förslag.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
Inkomstfördelningen mellan staten och TGO.
Nu gällande regler. Det grundläggande stadgandet rörande LKAB:s rätt
till malmbrytning vid gruvfälten Kiirunavaara, Gellivare och Luossavaara
återfinnes i § 3 av 1927 års avtal.
För all malm som bolaget enligt denna bestämmelse bortfraktar under
tiden 1 oktober 1927—30 september 1947 skall bolaget erlägga royaltg till
staten med 1 krona 50 öre (§ 4).
Staten och TGO äga vardera hälften av aktierna i LKAB. Statens aktier
äro preferensaktier, TGO:s stamaktier. Beträffande fördelningen av utdelningen
mellan preferens- och stamaktieägare stadgas (§ 5), att LKAB:s utdelningsbara
nettovinst, efter royalty, skatter och avskrivningar, för varje
särskilt bokslutsår skall så fördelas, att staten såsom preferensaktieägare
får ett belopp per ton, som med 75 öre understiger halva nettovinsten per
ton. Återstoden av nettovinsten tilldelas TGO såsom innehavare av stamaktierna.
Innebörden av denna bestämmelse är den, att om vinsten (inklusive royalty)
uppgår till eller överstiger 3 kronor per ton, delas densamma lika mellan de
båda delägarna, fastän statens andel delvis utgår i form av royalty. Om däremot
vinsten något år understiger 3 kronor per ton, får staten sin royalty
oavkortad och TGO endast vad som eventuellt må återstå. Även örn bokslutet
skulle utvisa förlust, är staten bibehållen vid sin rätt till royalty. Denna statens
ställning har, närmast på grund av det i ekonomiskt hänseende ogynnsamma
driftsresultatet några år under förra hälften av 1930-talet, medfört,
att av LKAB:s sammanlagda vinst under tiden 7io 1927—3% 1944 svenska
staten erhållit i utdelning och royalty i runt tal 26 miljoner kronor mera än
TGO (de båda kontrahenterna ha lyftat 210,4 miljoner kronor, respektive
184,4 miljoner kronor).
Den här refererade bestämmelsen i 1927 års malmavtal förutsätter i princip,
att hela vinsten utdelas. Genom en bestämmelse i 1932 års avtal, till vilken
jag i det följande återkommer, ha vissa möjligheter öppnats för fondering
av vinstmedel.
Inkomstfördelningen mellan staten och TGO är ej fullständigt reglerad genom
de angivna bestämmelserna om royalty och utdelning. Även vissa fraktbestämmelser
måste sålunda i detta sammanhang uppmärksammas.
I 1927 års avtal (§ 13, mom. 2) stadgas, att om efter den 30 september
1937 medelförsäljningspriset fritt ombord (exklusive agentprovision) för
under ett bokslutsår från Narvik och Svartön skeppade malmkvantiteter från
bolagets gruvfält överskjutit 16 kronor 75 öre per ton, skall bolaget för varje
bortfraktat ton malm i form av en fraktökning till statens järnvägar erlägga
ett belopp motsvarande en femtedel av angivna överskott. Denna extra vinstandel
har under tiden Vio 1937—-8% 1944 uppgått till 48,3 miljoner kronor.
I avtalen ha vidare inryckts bestämmelser örn fraktgarantier. Det stadgas i
1927 års avtal å ena sidan, att LKAB är berättigat utfrakta malm mot vissa
Kungl. Maj.ts proposition nr 247.
11
angivna fraktsatser (§ 13). Å andra sidan åligger det bolaget (§ 14) att —
därest den sammanlagda inkomsten av järnvägen Svartön—Riksgränsen med
angivna bibanor under något år från och med den 1 januari 1927 räknat skulle
understiga kostnaden för järnvägens drift och underhåll, däri inräknad avsättning
till förnyelsefond, jämte ränta å nuvarande och blivande anläggningskostnad
för järnvägen, innefattande jämväl alla statens upplags-, lossnings-
och lastningsanordningar å Svartön — erlägga ett frakttillägg motsvarande
underskottet. Räntan skall därvid för tiden från den 1 januari 1938
beräknas efter 6 procent, därest den av bolaget under respektive år bortfraktade
malmkvantiteten icke överstigit 5 miljoner ton, och i annat fall efter
6 procent jämte V20 procent därutöver för varje påbörjat hundratusental ton
av bolaget fraktad malm över 5 miljoner ton. LKAB:s skyldighet att svara för
frakttillägget blir i sista hand icke beroende av resultatet av varje särskilt
kalenderår för sig. Slutligt avgörande bli statens järnvägars sammanlagda
kostnads- och räntebelopp i förhållande till inkomsten under femårsperioder,
av vilka den första omfattade åren 1927—1931. Vidare begränsas LKAB:s
skyldighet i nu ifrågavarande hänseende på i avtalet närmare angivet sätt,
därest bolagets utskeppning över Narvik och Svartön till följd av krig eller
blockad under något år icke uppgått till 5 miljoner ton.
Från den 1 oktober 1947 gällande regler. I händelse inlösen av TGO:s
aktier icke sker den 30 september 1947 och nuvarande aktiefördelning alltså
kvarstår, skola nya regler för vinstfördelningen gälla. Statens rätt till royalty
bortfaller sålunda och i samband därmed även specialbestämmelsen örn
TGO:s rätt till utdelning. Nettovinsten per ton malm (utan något föregående
kostnadsavdrag för royalty) skall i stället, i vad den belöper på en under
bokslutsåret bortfraktad kvantitet av intill 3,75 miljoner ton, delas lika mellan
de båda kontrahenterna och, i vad den belöper på överskjutande kvantiteter,
fördelas med två tredjedelar till staten och en tredjedel till TGO.
Värdet för staten av denna vinstfördelning är svårt att exakt angiva. Förmånen
kan dock ha ett betydande värde. Till jämförelse må omnämnas, att
därest årsvinsterna under tiden V10 1927—3% 1944 fördelats enligt motsvarande
grunder, skulle staten erhållit i runt tal 225 miljoner kronor och TGO
170 miljoner kronor.1 Om jämförelsen begränsas till tioårsperioden V10 1934
—3% 1944, då — med undantag för första året — rätten till royalty varit
utan betydelse, skulle å staten belöpt 166,5 miljoner kronor och å TGO 125,3
miljoner kronor.
De i 1927 års avtal (§ 13 och § 14) införda bestämmelser om frakterna
samt fraktökning och frakttillägg, vilka nyss refererats, upphöra att gälla
den 30 september 1947. Frågan om fraktsättningens inverkan på inkomstför
1
Siffrorna liro ytterst approximativa, eftersom boksluten för de olika åren kommit att utvisa
andra resultat, örn till staten icke utgått royalty, vilken ju nu utbetalats även då någon
bokförd vinst icke funnits. Denna utbetalning har sedan medfört en förskjutning i följande års
bokslut.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
delningen står alltså efter denna tidpunkt i princip öppen. Det har emellertid
avtalats (§ 25 mom. 6), att TGO själv vid nämnda tidpunkt kan påkalla
inlösen, för den händelse uppgörelse ej kan träffas om fraktsatserna och övriga
i § 13 angivna villkor; inlösningsgrunderna bli i så fall ogynnsammare
för TGO än om staten begagnat sin inlösningsrätt. Denna TGO:s rätt måste
göras gällande före den 1 oktober 1946. Örn staten icke senast sex månader
därefter förklarat sig villig företaga av bolaget påfordrad inlösen, skola de
tidigare fraktvillkoren äga fortsatt giltighet till nästa inlösningstillfälle, den
30 september 1957.
Av de senast återgivna bestämmelserna följer, att TGO i viss, om än begränsad
utsträckning kan öva inflytande på fraktsättningen efter den 1 oktober
1947, ehuru denna i princip överlämnats åt statens bestämmande.
Inlösningens ekonomiska innebörd.
Gällande inlösningsregler. Gällande regler för statens respektive TGO:s
rätt att påkalla inlösen den 30 september 1947 ha redan refererats. Det återstår
här att ange efter vilka grunder inlösningssumman skall beräknas.
Vid inlösen på statens begäran. Lösesumman skall enligt 1927 års avtal
(§ 25) beräknas å det efter 4 procent kapitaliserade värdet av medelnettovinsten
(däri inberäknad till staten utbetalad royalty) under en föregående tioårsperiod.
Emellertid skall icke hela vinsten tagas i beräkning, utan allenast
vad som efter fördelning av vinsten å hela den i verkligheten brutna malmkvantiteten
belöper å en kvantitet av i genomsnitt 4,25 miljoner ton för år
räknat. Eftersom staten redan äger hälften av aktierna, är det vidare givetvis
blott den på TGO belöpande hälften av vinsten, vars värde skall kapitaliseras.
Vinsten skall beräknas å den tioårsperiod, vars sista dag infaller två år
före inlösningsdagen, d. v. s. i förevarande fall den 30 september 1945. Om
emellertid bolagets utskeppning över Narvik och Luleå till följd av krig
eller blockad under ett eller flera bokslutsår under tioårsperioden icke uppgått
till 6 miljoner ton per år, skall vid beräkning av medelnettovinsten per ton
i stället för sagda år medtagas motsvarande antal närmast före tioårsperioden
liggande år, under vilka utskeppningen icke på angivet sätt påverkats. Då
malmexporten på grund av kriget upphört under sistlidet år, synes det sannolikt,
att TGO med åberopande av senast angivna bestämmelse skulle påyrka,
att vinstberäkningsperioden bestämmes till tiden Vio 1934—30/9 1944.
De återgivna grunderna för beräkningen av inlösningssumman ha i viss
mån modifierats genom 1932 års tilläggsavtal. 1927 års avtal bygger på förutsättningen,
att all LKAB:s nettovinst utdelas och att alltså ingen fondering
äger rum utöver den i gällande lag föreskrivna avsättningen till reservfond.
Den begränsade fonderingen inom LKAB medförde svårigheter för bolaget
att möta krisen i början av 1930-talet. För att skaffa bolaget erforderligt rörelsekapital
tillsköto staten och TGO då vardera visst belopp genom utökning
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
13
av aktiekapitalet. Samtidigt öppnades möjligheter till fondering utöver avsättning
till reservfond. Kapitalökningen och den vidgade fonderingen gjorde
vissa kompletteringar av inlösningsbestämmelserna erforderliga. I 1932 års
avtal stadgades därför, å ena sidan, att de båda delägarnas tillskott av nytt
kapital, vilket ju komme att medföra ett i LKAB:s bokslut redovisat bättre
resultat av bolagets verksamhet, icke skulle få medföra en förhöjning av lösesumman,
och å andra sidan, att eftersom fonderade vinstmedel rätteligen tillkomme
de båda parterna till hälften vardera, TGO i händelse av inlösen skulle
erhålla gottgörelse för sin hälft av den icke utdelade utan fonderade vinsten
(§ 6) jämte, med viss reservation, hälften av det lämnade kapitaltillskottet.
Vid inlösen på TGO:s begäran. Örn inlösning skulle komma till stånd
på TGO:s initiativ i anledning av att uppgörelse ej kunnat träffas i fraktfrågan,
skola — såsom nyss framhållits — vissa för bolaget mindre gynnsamma
inlösningsbestämmelser gälla. Den kvantitet malm, till vilken hänsyn
skall tagas vid beräkningen av lösesumman, skall nämligen i så fall reduceras
från 4,25 miljoner ton till 3,75 miljoner ton eller, därest under den
till grund för inkomstberäkningen liggande tioårsperioden den sammanlagda
fraktade kvantiteten malm icke uppgått till 37,5 miljoner ton, till en tiondel
av den verkligen fraktade kvantiteten.
Lösesummans storlek vid tillämpning av gällande statsavtal. Inom TGO
har verkställts en preliminär uppskattning av den lösesumma för TGO:s
aktier i LKAB som vid inlösen 1947 skulle följa av bestämmelserna i 1927
års avtal. Enligt dessa beräkningar skulle det kapitaliserade värdet av hälften
av vinsten å 4,25 miljoner ton per år under tiden Vio 1934—3% 1944, vilket
torde vara den vinstperiod som sannolikt kommer att läggas till grund för
beräkningen av en eventuell lösesumma, uppgå till i runt tal 350 miljoner
kronor.
Beräkningarna ha av statens representanter i LKAB:s styrelse underkastats
en preliminär granskning, varvid vissa juridiska tolkningsfrågor underställts
f. d. justitieråden N. Gärde och A. Lindhagen samt vissa bokföringstekniska
spörsmål byråchefen i vattenfallsstyrelsen N. Helleberg och t. f.
byråchefen i riksräkenskapsverket C. Murray. Denna granskning har givit
vid handen, att olika meningar kunna råda i vissa delar. Divergenserna äro
emellertid icke av sådan storleksordning, att de i detta sammanhang torde
behöva upptagas till närmare behandling.
När den angivna beräkningen av lösesumman utgår från en malmkvantitet
av 4,25 miljoner ton, bygger den på förutsättningen, att inlösen påkallas av
staten. Om inlösen enligt tidigare återgivna regler i stället skulle komma att
begäras av TGO och beräkningen salunda grundas pa en malmkvantitet av
3,75 miljoner ton, reduceras lösesumman från 350 miljoner kronor till drygt
300 miljoner kronor.
Såsom tidigare nämnts, kan en på angivna grunder beräknad lösesumma
komma att modifieras på grund av förekomsten av fonderade vinstmedel.
Enligt 1932 års avtal skall ju lösesumman ökas med hälften av den inom
14
Kungl. Majlis proposition nr 247.
bolaget fonderade vinsten m. m. Hur stor denna kan komma att vara den 30
september 1947 undandrager sig varje bedömande. Enligt av TGO verkställda
beräkningar skulle vid inlösen per den 30 september 1944 TGO:s hälft av
ifrågavarande medel, vilka till stor del investerats i rörelsen (inventarier, förberedande
arbeten m. m.), ha uppgått till något över 90 miljoner kronor. På
grand av att exporten från nämnda tidpunkt avstannat, komma fonderna
med all sannolikhet att starkt nedgå under de tre år, som återstå till inlösningsdagen
den 30 september 1947. I vilken omfattning detta kommer att ske,
är i främsta rummet beroende på när malmexporten ånyo kan komma i gång.
Vid ett bedömande av inlösningsfrågan torde man med stöd av det anförda
få räkna med att lösesumman, vid tillämpning av nu gällande avtal, skulle
komma att uppgå till ungefär 400 miljoner kronor.
Förutsättningarna för en förräntning av lösesunnnan. Den första fråga,
som uppkommer, när det gäder att bedöma, i vad mån en lösesumma av
storleksordningen 400 miljoner kronor kan anses ekonomiskt motiverad, avser
det förräntning skrän som bör uppställas. Utgår man från att statens lånekostnader
ligga vid 3 å 3,5 procent och tar man vidare hänsyn till att avkastningen
på ett realkapital av ifrågavarande slag måste lämna utrymme för
skälig amortering, torde man närmast komma till att gruvdriften bör medgiva
en förräntning efter 4 eller 5 procent av lösesumman, för att denna
skall kunna anses motsvara det ekonomiska värdet i statens hand av TGO:s
andel i gruvorna. Man har sålunda att undersöka möjligheterna att av gruvdriften
erhålla en merinkomst av 16 å 20 miljoner kronor (4 respektive 5
procent av 400 miljoner kronor).
Örn man utgår från medelvinsten per ton malm under tioårsperioden 1
oktober 1934—30 september 1944, vilken uppgick till, avrundat, 6 kronor
60 öre, motsvara nämnda belopp under i övrigt oförändrade omständigheter
malmkvantiteter å 5,4 respektive 7,25 miljoner ton.1 Kalkylen äger övervägande
teoretiskt intresse, eftersom de starka löne- och prisförskjutningar
som inträtt eller äro att motse medföra, att det angivna vinstbeloppet icke
kan betraktas såsom ett mått på den sannolika vinsten under den kommande
tiden.
Även bortsett från att vinsten på ett avgörande sätt influeras av utvecklingen
av priser och löner, äger emellertid en schablonmässig kalkyl av den
för förräntning erforderliga malmkvantiteten efter angivna linjer tydligen
1 Med beaktande därav alt, om inlösen icke sker, TGO skall för tiden efter den 30 september
1947 av nettovinsten erhålla hälften av vad som belöper på en under bokslutsåret bortfraktad
kvantitet malm av 3''75 miljoner ton och blott en tredjedel av vad som belöper på
överskjutande kvantiteter samt att vad staten rent siffermässigt vinner vid en inlösen motsvarar
vad som eljest skulle utdelats till TGO, har beräkningen utförts sålunda: Upp till en kvantitet
av 3,75 miljoner ton skulle TGO erhålla halva vinsten med 3 kronor 30 öre per ton, eller tillhopa
12 S8 miljoner kronor. För överskjutande kvantiteter erhåller TGO endast 2 kronor 20
öre per ton. För att nå upp till en samlad merinkomst för staten av 16 miljoner kronor skulle
behöva brytas ytterligare 1,65 miljoner ton eller tillhopa 5,4 miljoner ton och för att nå upp
till en merinkomst av 20 miljoner kronor skulle behöva brytas i runt tal 7,25 miljoner ton
(3-75+ 3-5).
Kungl. Maj.ts proposition nr 247.
15
blott begränsat värde. Härtill medverka olika omständigheter, i främsta rummet
det förhållandet, att brytningskostnaderna få antagas komma att successivt
stiga, i den mån man i större utsträckning tvingas över från brytning
i dagbrott till djupbrytning.
För att en uppfattning skulle vinnas örn betydelsen av den kostnadsökning,
med vilken man av nyss angivna skäl har att räkna vid fortsatt gruvbrytning,
ha vissa beräkningar verkställts av kommerseråden Sidenvall och
Carlborg. För tioårsperioden från den 1 oktober 1947 skulle enligt dessa
beräkningar vid oförändrad löne- och prisnivå kostnadsökningen vid en brytning
av 6,35 miljoner ton för år —■ vilket nära motsvarar medelbrytningen
under tioårsperioden 1 oktober 1933—30 september 1943 — uppgå till omkring
70 öre per ton. Med den antagna brytningskvantiteten betyder detta en
totalkostnad å i runt tal 4,45 miljoner kronor. Beräkningen bygger på förutsättningen,
att brytningen fördelas på de olika malmfälten på samma sätt
som åren 1933—1943.
Korrigeras den föregående uppskattningen av den för förräntning erforderliga
malmbrytningen med hänsyn till den sålunda beräknade framtida
kostnadsökningen, ökas brytningskvantiteten från 5,4 till 6,1 respektive från
7,25 till 8,25 miljoner ton. Örn en för några år sedan genomförd omläggning
av driften till dagbrytning jämväl å nivåer, där tidigare förutsatts underjordsbrytning,
icke kommit till stånd, hade man haft att räkna med den
större kostnaden för underjordsbrytning vid en tidigare tidpunkt än nu är
fallet, varför än högre brytningskvantiteter varit erforderliga för förräntning
och amortering av lösesumman.
Även en motsedd ökning av pensionsutgifterna inom bolaget kommer att
föranleda en stegring av bolagets kostnader per ton malm. Dessa utgifter
ha under senare år alltmera ökats och närma sig nu 2 miljoner kronor om
året.
Hur otillfredsställande än de framlagda beräkningarna äro såsom underlag
för en bedömning av förräntningsmöjligheterna, torde de dock erbjuda
den bästa utgångspunkt som nu står att vinna. Om man med alla förbehåll
— i syfte endast att vinna en kvantitativ bestämning av frågeställningen
— försöker att med stöd av det anförda bilda sig en mening örn hur
stor brytning som erfordras för tillfredsställande förräntning av lösesumman,
kommer man närmast till att brytningen vid oförändrad relation mellan
priser och löner måste uppgå till något sådant som 7 miljoner ton om
året, för den händelse man begränsar sig till 4 procent förräntning, och till
ca 9 miljoner ton, örn förräntningskravet höjes till 5 procent. Till jämförelse
må nämnas, att genomsnittsbrytningen under högkonjunkturen 1935—1943
uppgick till något mer än 7 miljoner ton örn året.
Örn de angivna brytningskvantiteterna kunna realiseras liksom även om
de priser kunna uppnås, som äro en förutsättning för att kvantitetsberäkningarna
skola kunna tillmätas praktiskt intresse, blir givetvis helt beroende
på de kommande konjunkturerna för malmexporten. Svårigheterna att bedöma
dessa äro nu större än eljest. Ihir må endast erinras örn de särskilda
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 247-
omständigheter, som betingat de gynnsamma pris- och avsättningsförhållandena
under de gångna åren, samt örn att den svenska malmen haft sin viktigaste
avsättning till stålverk, där den s. k. Thomasmetoden kommer till användning,
d. v. s. främst de westfaliska och oberschlesiska industriområdena.
Departementschefen.
Frågan om förvärv för statens räkning av äganderätten till de norrbottniska
malmfälten togs redan vid detta århundrades början upp till övervägande.
Den har sedan vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas
behandling. Såsom framgår av den här tidigare lämnade redogörelsen, ha
därvid inga invändningar framförts mot ett dylikt förvärv. Man synes tvärtom
ha varit i stort sett ense om det önskvärda i att dessa värdefulla naturrikedomar
förr eller senare ginge över i samhällets ägo. Däremot har frågan
om den ersättning till de enskilda, som av staten skäligen borde erläggas, givit
upphov till starka meningsbrytningar vid riksdagens behandling av de
avtal, genom vilka förhållandet mellan de enskilda aktieägarna och staten vid
olika tider blivit reglerat. Det må vara nog att såsom uttryck för den tidigare
inställningen hänvisa till det anförande, varmed departementschefen inledde
sitt förord för det vid 1907 års riksdag framlagda regeringsförslaget till uppgörelse
i malmfrågan. Den principiella delen av detta anförande har återgivits
i det föregående (s. 6 och 7).
Då frågan om inlösen enligt 1927 års avtal av de enskildas andel i malmbolaget
nu för första gången kommer upp till avgörande, synas de skäl fortfarande
äga giltighet, som tidigare varit bestämmande för statsmakternas
hållning. Av olika anledningar, på vilka det här icke är nödvändigt att ingå,
ha naturrikedomarna i de norrbottniska malmfälten ansetts intaga en sådan
särställning, att man oberoende av skilda ekonomiska samhällsuppfattningar
kunnat förorda ett överförande i samhällets ägo. Det hälftenbruk mellan
staten och enskilda aktieägare, representerade av TGO, som genom 1907 års
avtal åvägabragtes, torde därför i regel ha uppfattats såsom en övergångsform.
Söker man ur erfarenheterna av denna delade äganderätt finna ledning
för bedömande av inlösningsfrågan, torde väsentligen följande vara att
framhålla.
Formen av enskilt företag med ledningen i väsentliga hänseenden lagd i de
enskilda delägarnas hand har i vissa utrikespolitiska lägen ansetts innebära
fördelar, enär staten icke behövt direkt uppträda såsom förhandlande part.
Det är möjligt att denna föreställning tidigare i viss mån svarat mot de verkliga
förhållandena. Erfarenheterna från krigsåren och de antaganden som
nu kunna göras örn framtiden, ge icke stöd åt uppfattningen att en dylik
formell särskillnad kan bli av nämnvärt gagn vid våra ekonomiska eller politiska
uppgörelser med utlandet. Handelspolitiskt kan det däremot anses ha
en viss betydelse, att försäljningen av malm från de norrbottniska fälten och
från Grängesbergs gruvor sker gemensamt och att praktiskt taget hela den
svenska malmexporten sålunda handhaves såsom en enda stor affär. Förut
-
Kunni. Muj.ts proposition nr 247.
17
sättningar böra emellertid linnas lör sådant samarbete även sedan de norrbottniska
malmfälten övergått i statens ägo.
Svagheterna i den delade äganderätten framträda, när det gäller produklionspolitiken
och sysselsättningspolitiken. Regler för brytningens bedrivande
ha icke kunnat uppgöras enbart med hänsyn till det för hela landet eller ens
för gruvföretaget på lång sikt bästa. Man har också haft att beakta de båda
parternas stridiga intressen rörande inlösning vid den ena eller andra tidpunkten.
Den långa raden av tilläggsavtal eller nya avtal under de snart förflutna
fyrtio åren bär i olika avseenden vittnesbörd om svårigheterna vid ett
hälftenbruk, där inte båda partenias intressen äro klart identiska.
Vad sysselsättningspolitiken beträffar är det också naturligt att den enskilde
delägaren är böjd att se frågan om arbetstillgången på kortare sikt
och med mindre hänsyn till hela arbetsmarknadens läge än som för staten
synes ofrånkomligt. En politik som syftar till utjämning av sysselsättningen
möter utan tvivel mindre svårigheter, örn äganderätten helt ligger i det allmännas
hand.
De olägenheter, som sålunda måste vidlåda ett hälftenbruk av ifrågavarande
art, bli naturligtvis mindre framträdande, i den mån den enskilde delägarens
syn på företagets ekonomiska och sociala uppgifter närmar sig den,
som företrädes av det allmänna. Samarbetet med den nuvarande bolagsledningen
har i detta hänseende ägt rum under gynnsamma förutsättningar. I
regel torde ett mindre mått av samstämmighet vara att räkna med, och under
tider av ekonomiska påfrestningar kunna väntas slitningar mellan enskilda
och allmänna intressen, som icke kunna få en tillfredsställande lösning.
Av sålunda anförda skäl finner jag det i och för sig önskvärt, att den
sedan gammalt uppdragna linjen fullföljes och att staten förvärvar den fulla
äganderätten till de norrbottniska malmfälten.
Det är emellertid nu lika litet som tidigare möjligt att praktiskt förverkliga
denna önskan utan hänsyn till det pris, som behöver erläggas för inlösen av
de enskilda aktieägarnas andel. I det föregående har redogörelse lämnats för
de preliminära beräkningar som verkställts rörande den sannolika storleksordningen
av inlösningssumman enligt 1927 års avtal. Beräkningen slutar på
en summa av omkring 400 miljoner kronor, för den händelse inlösen begäres
av staten, och på ett omkring 50 miljoner kronor lägre belopp, örn inlösen på
grund av oenighet om de framtida järnvägsfrakterna skulle påfordras av
TGO. Huruvida de sålunda framräknade summorna skola anses utgöra ett
skäligt pris eller ej, torde bli föremål för olika omdömen i den mån man därvid
utgår från olika uppfattningar angående skäligheten i de avtal som reglerat
förhållandet mellan TGO och svenska staten. Vill man bortse härifrån och
i stället anlägga rent kommersiella synpunkter, har man närmast att hålla sig
till de kalkyler som uppgjorts över förutsättningarna för att en lösesumma
av nämnd storleksordning skall kunna förräntas. Det är icke möjligt att uttala
någon grundad mening örn, huruvida dessa förutsättningar komma att
föreligga. De ovissa faktorer, med vilka man i detta fall bär all räkna, äro
alltför talrika. Enligt min mening är det icke heller nödvändigt att söka ett
Ttihang tilt riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 247. 2
18
Kully!. Majlis proposition nr 247.
svar på delina förräntningsfråga för att komma till en bestämd uppfattning
om hur frågan örn prisets skälighet bör från statens sida bedömas. Följande
synpunkter förefalla därvid vara avgörande.
Malmavtalet förutser rätt för staten att vart tionde år, med början 1947,
begära inlösen av aktierna i enskild ägo. Den senast förflutna tioårsperiodens
vinst per ton malm blir avgörande för priset. Den period vars vinstresultat
skall läggas till grund för en inlösen 1947, har för malmbrytningen varit en
tid av enastående högkonjunktur. Den starka ökningen av de brutna kvantiteterna
har sänkt genomsnittskostnaden och stegrat vinsten, samtidigt med
att en fortgående rustningskonjunktur gynnsamt påverkat priserna. Slutsatsen
blir att den på dessa säregna omständigheter grundade lösesumman måste
framstå såsom på längre sikt onormalt hög och utan allt tvivel högre än vad
man å statens sida tidigare väntat.
Jag finner mig av anförda skäl böra förorda, att tillsägelse örn inlösen av
de TGO tillhöriga aktierna i LKAB i enlighet med föreskrifterna i gällande
malmavtal nu icke göres från statens sida. Med hänsyn till frågans räckvidd
torde riksdagen böra beredas tillfälle att taga ställning till detta förslag, innan
slutligt avgörande träffas.
För den händelse riksdagen biträder uppfattningen, att tillsägelse örn inlösen
icke bör ske, kan fråga uppkomma om förvärv av TGO:s aktier i LKAB
på andra och för staten gynnsammare villkor än de som vid tillsägelse örn
inlösen automatiskt träda i tillämpning. De skäl jag i det föregående anfört
rörande det önskvärda i att staten förvärvar hela äganderätten, synas mig så
bärande, att det förtjänar undersökas örn möjligheter föreligga till sådant
förvärv. Frågan om eventuell inlösen på andra villkor än de avtalade har
ansetts böra tagas upp med bolaget, först om och när beslut fattats, att inlösningsrätten
enligt avtalet icke skall utnyttjas av staten. Det är sålunda
ovisst huruvida bolaget ansel- sig kunna överväga en sådan inlösen. Om så
skulle befinnas vara fallet, torde hinder icke böra möta att förhandlingar
i ämnet upptagas med bolaget.
Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte genom
proposition föreslå,
alt riksdagen förklarar sig lämna utan erinran, att tillsägelse
örn inlösen av de TGO tillhöriga aktierna i LKAB per
den 30 september 1947 enligt bestämmelserna i gällande
malmavtal icke sker från statens sida.
Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan, förordnar Hans Majit Konungen att
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gösta Renlund.
467378. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1945:367 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara a1 i texten
- SU 1945:176 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds aktier i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag jä s. 5 i texten