Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28 september 1928 (nr 376) örn särskild skatt d vissa lotterivinster, m. m
1945-04-06 · 46 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 46 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1945:264, Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28 september 1928 (nr 376) örn särskild skatt d vissa lotterivinster, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 264.
1
Nr 264.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 28 september 1928 (nr 376) örn särskild
skatt d vissa lotterivinster, m. m.; given Stockholms
slolt den 6 april 1945.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) förordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28
september 1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotteri vinster;
2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);
3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379); samt
4) förordning om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen den 19 maj
1939 (nr 207).
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 264.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28 september
1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster.
Härigenom förordnas, dels att 1 och 2 §§ förordningen den 28 september
1928 örn särskild skatt å vissa lotterivinster1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives, dels ock att övergångsbestämmelsen till nämnda förordning
skall upphöra att gälla, såvitt angår vinster som utfallit vid vinstdragning
å premieobligationer, utfärdade före den 1 januari 1929.
Nuvarande lydelse:
1 §•
1 mom. Å vinst i svenskt penninglotteri
och å vinst vid vinstdragning
på här i riket utfärdade premieobligationer
skall, därest vinsten överstiger
tjugufem kronor eller, såvitt angår
vinst å halvlott i penninglotteri,
tolv kronor 50 öre, till staten erläggas
en särskild skatt utgörande tjugu
procent av vinstens belopp. Skatt som
nu sagts skall ock utgå å vinst i annat
här i riket anordnat lotteri, vilken
utgöres av värdepapper.
Skatt skall---vinnaren utta
ges.
1 Senaste lydelse se beträffande 1 § 1 morn.
1935:29.
Föreslagen lydelse:
Å vinst i svenskt lotteri och å vinst
vid vinstdragning på här i riket utfärdade
premieobligationer skall, därest
vinstens värde överstiger i fråga örn
vinst i varu- eller tombolalotteri etthundra
kronor, i fråga örn vinst å
halvlott i penninglotteri tolv kronor 50
öre samt i fråga örn annan vinst
tjugufem kronor, till staten erläggas
en särskild skatt motsvarande tjugu
procent av vinstens värde. Skatt som
nu sagts skall dock icke utgå å vinst
vid vadhållning medelst totalisator
vid hästtävlingar, ej heller å vinst i
varu- eller tombolalotteri, däri endast
skänkta vinstföremål förekomma.
Vid beräkning av skattebeloppet
skall i vinstens värde inräknas den å
vinsten belöpande skatten.
Skatt skall---vinnaren utta
ges.
och 2 § 19å2: 276 samt beträffande 1 § 2 mom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
3
Nuvarande lydelse:
2 mom. Under penninglotteri inbegripes
i denna förordning vadhållning,
som enligt Kungl. Maj.-ts tillstånd anordnas
för allmänheten i samband
med idrottstävlingar, dock ej vadhållning
medelst totalisator vid hästtävlingar.
2 §•
När vinst, som avses i 1 § 1 morn.,
utbetalas eller utgives till vinnaren,
skall lotteriets anordnare eller premieobligationernas
utfärdare innehålla så
stor del av vinsten, som motsvarar den
stadgade skatten å densamma.
Föreslagen lydelse:
2 §•
När vinst, som avses i 1 §, utbetalas
eller utgives till vinnaren, skall
lotteriets anordnare eller premieobligationernas
utfärdare innehålla så stor
del av vinsten, som motsvarar den
stadgade skatten å densamma.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1946, dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola äga tillämpning i fråga om vinst, som blivit tillgänglig
för lyftning före nämnda dag, ävensom i fråga örn annan vinst i
varu- eller tombolalotteri, därest tillstånd till lotteriet meddelats innan denna
förordning utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I fråga om vinst, som utfallit vid vinstdragning å premieobligationer, vilka
utfärdats före den 1 juli 1942, skall skatten utgöra endast tio procent
av vinstens belopp.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
Förslag
till
Lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 19 §, anvisningarna till 19 § samt punkterna 2
och 3 av anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen den 28 september
19281 skola erhålla ändrad lydelse på
Nuvarande lydelse:
19 §.
Till skattepliktig inkomst enligt
denna lag räknas icke:
vad som vid---i 35 §;
lotterivinst, som är underkastad beskattning
jämlikt förordningen örn
särskild skatt å vissa lotterivinster,
eller annan vinst i sådant penninglotteri
eller vid vinstdragning å sådana
premieobligationer, som i nämnda
förordning avses, och ej heller
andra lotterivinster än nu nämnts,
därest deras sammanlagda värde under
beskattningsåret understigit 100
kronor;
vad som i---mottagarens ut
bildning.
sätt nedan angives.
Föreslagen lydelse:
19 §.
Till skattepliktig inkomst enligt
denna lag räknas icke:
vad som vid---i 35 §;
vinst i svenskt lotteri eller vinst vid
vinstdragning på här i riket utfärdade
premieobligationer och ej heller sådan
vinst i utländskt lotteri eller vid
vinstdragning på utländska premieobligationer,
som uppgår till högst
100 kronor;
vad som i —--mottagarens ut
bildning.
Anvisningar
till 19 §.
1. Fattigunderstöd, begravningshjälp
---sista stycket).
2. Enligt förordningen örn särskild
skatt å vissa lotterivinster skall dylik
skatt erläggas för vinst i svenskt pen
-
an 19 §.
Fattigunderstöd, begravningshjälp
---sista stycket).
1 Senaste lydelse se beträffande 19 §, punkt 2 av anvisningarna till 19 § och punkt 2 av
anvisningarna till 36 § 1942: 277, beträffande punkt 1 av anvisningarna till 19 § 1940:876 samt
beträffande punkt 3 av anvisningarna till 36 § 1930:190.
Kungl. Maj.ts proposition nr 264.
5
Nuvarande lydelse:
Föreslagen lydelse:
ninglotteri (varunder jämväl inbegripes
vadhållning, som enligt Kungl.
Maj:ts tillstånd anordnas för allmänheten
i samband med idrottstävlingar,
dock ej vadhållning medelst totalisator
vid hästtåvlingar) ävensom för
vinst vid vinstdragning å svenska premieobligationer,
såvida obligationerna
utfärdats efter den 31 december 1928,
dock att vinst, som ej överstiger tjugufem
kronor eller, såvitt angår vinst
å halvlott i penninglotteri, tolv kronor
50 öre, år fri från dylik skatt. Likaledes
skall särskild skatt erläggas för
vinst i annat här i riket anordnat lotteri,
vilken utgöres av värdepapper.
Vinst, som i sådant penninglotteri eller
vid vinstdragning å sådana premieobligationer,
varom ovan nämnts,
tillfaller annan än lotteriet eller obligationernas
utfårdare, år icke underkastad
inkomstskatt även örn på
grund av vinstens ringa belopp särskild
skatt icke skall utgöras för densamma,
varemot varje annan lotterivinst,
för vilken icke utgår särskild
skatt, i och för sig är skattepliktig
och således skall beskattas som inkomst,
örn dess värde tillsammans
med värdet å övriga dylika lotterivinster
(varulotterivinster, som ej bestå
av värdepapper, totalisatorvinster
etc.) under beskattningsåret uppgår
till minst 100 kronor.
2. För att---av realisations- 2. För att---av realisations
vinst.
Avdrag är medgivet för alla de vinst.
utgifter, som den skattskyldige under Avdrag är icke i något fall medgivet
beskattningsåret haft för inköp av för utgifter för inköp av lottsedlar ellottsedlar
eller för andra liknande in- ler för andra liknande insatser i
satser i lotteri, dock med undantag lotteri.
för svenska premieobligationer samt
till 36 §.
till 36 §.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 264-.
Nuvarande lydelse:
lottsedlar eller insatser i penninglotteri
av den beskaffenhet, att för vinst
i detsamma skall erläggas skatt enligt
förordningen örn särskild skatt
å lotterivinst och att vinsten för den
skull icke skall beskattas såsom inkomst
(jfr punkt 2 av anvisningarna
till 19 §). Avdrag är sålunda medgivet
för alla kostnader för inköp av lottsedlar
i varu- eller tornöolalotteri, och
gäller detta även örn å sådan lott utfallit
vinst, som utgöres av värdepapper
och därför icke skall beskattas
som inkomst. Har den skattskyldige
haft annan lotterivinst än vinst i sådant
penninglotteri eller vid vinstdragning
å sådana premieobligationer,
som ovan nämnts, till så litet sammanlagt
belopp att densamma enligt
19 § icke är skattepliktig, få utgifterna
för lottköp eller insatser i lotteri avdragas
från realisationsvinst endast i
den mån de överstigit lotterivinsten.
3. I punkt 6 av anvisningarna till
18 § angives vad som beträffande icke
yrkesmässig avyttring av fast eller lös
egendom ävensom deltagande i lotteri
utgör en särskild förvärvskälla.
Avdrag enligt punkt 2 här ovan för
realisationsförlust eller förlust å deltagande
i lotteri får göras från realisationsvinst
eller lotterivinst, som uppkommit
i samma förvärvskälla som
realisationsförlusten eller förlusten å
deltagande i lotteri. Av 46 § 1 mom.
framgår, att, om härvid underskott
uppstår, detta icke får avdragas från
inkomst av annan förvärvskälla.
Föreslagen lydelse:
3. I punkt 6 av anvisningarna till
18 § angives vad som beträffande icke
yrkesmässig avyttring av fast eller lös
egendom ävensom deltagande i lotteri
utgör en särskild förvärvskälla.
Avdrag enligt punkt 2 här ovan för
realisationsförlust får göras från realisationsvinst
eller lotterivinst, som
uppkommit i samma förvärvskälla
som realisationsförlusten. Av 46 § 1
mom. framgår, att, om härvid underskott
uppstår, detta icke får avdragas
från inkomst av annan förvärvskälla.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946, dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola äga tillämpning i fråga örn vinst, som blivit tillgänglig för
lyftning före nämnda dag, ävensom i fråga örn annan vinst i varu- eller tombolalotteri,
därest tillstånd till lotteriet meddelats innan denna lag utkommit
från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 264.
7
Förslag
till
Förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 42 § 1 och 2 mom. taxeringsförordningen den
28 september 1928 skola upphöra att gälla samt att 53 § 1 morn., 56 § 1
morn., 141 § 4 mom. och 142 § samma förordning1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
Föreslagen lydelse:
42 §.
1 mom. Envar, som vid vinstdrag- ning d här i riket utfärdade premie- obligationer erhållit vinst, vilken upp- gått till minst ettusen kronor och för
vilken icke skall utgöras skatt enligt
förordningen örn särskild skatt å vis- sa lotterivinster, är skyldig att till led- ning för egen taxering för inkomst el- ler förmögenhet avgiva särskild upp- gift örn vinsten. Sådan uppgift skall
avfattas å blankett enligt formulär,
som fastställes av Kungl. Maj:t, och
vid vinstmedlens lyftande avlämnas
till obligationernas utfärdare; och har
denne att tillse, att vinst icke utläm- nas, utan att uppgiftsskyldigheten be- hörigen fullgöres.
Äga flera del i vinst, må uppgifts- plikten fullgöras på det sätt, att den
av delägarna, som ombesörjer vinstens
lyftande, i den av honom till ledning
för egen taxering avlämnade uppgiften
lämnar upplysning jämväl örn övriga
delägare och deras andel i vinsten.
Örn ansvar för försummelse att be-
42 §.
1 Senaste lydelse se beträffande 42 § 1 morn., 141 § 4 mom. och 142 § 1943:314, beträffande
53 § 1 mom. 1935: 255 samt beträffande 56 § 1 mom. 1943:855.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
hängen fullgöra uppgiftsplikt enligt
detta mom. stadgas i 141 § 4 mom.
2 mom. Enligt 1 mom. avgivna uppgifter
skola för varje år senast den 15
februari nästföljande år av obligationernas
utfärdare avlämnas i enahanda
ordning, som enligt 37 § 1 mom. är
föreskriven för där omförmälda uppgifter.
Örn ansvar för underlåtenhet
att fullgöra vad nu föreskrivits stadgas
i 142 §.
Därest uppgift, som av delägare i
vinst avgivits till ledning för egen
taxering, innehåller upplysning därom,
att andra personer äga del i
vinsten, åligger det ordföranden i den
taxeringsnämnd, till vilken uppgiften
överlämnats, att därom underrätta
taxering snämndsordförandena i de
taxering sdistrikt, uti vilka taxeringar
av de övriga delägarna skola äga rum.
53 §.
1 mom. Deklarationsblanketter skola
kostnadsfritt tillhandahållas i
Stockholm hos Överståthållarämbetet,
1 övriga städer hos magistraten eller
kommunalborgmästaren och å landet
hos ordförande i kommunalnämnd
samt därjämte, då fråga är om allmän
fastighetstaxering, hos ordförande
i beredningsnämnd och, då fråga
är om årlig taxering, hos ordförande
i taxeringsnämnd. Vad nu sagts örn
deklarationsblanketter för årlig taxering
skall gälla även i fråga örn blanketter
till uppgifter enligt 40 a § 1 och
2 mom. samt 41 och 42 §§; och skola
blanketter till uppgifter enligt 42 §
kostnadsfritt tillhandahållas jämväl
hos den, som utbetalar vinst, utdelning
eller ränta, som där avses.
56 §.
1 mom. Granskning av---be
fintliga
självdeklarationer.
53 §.
1 mom. Deklarationsblanketter skola
kostnadsfritt tillhandahållas i
Stockholm hos Överståthållarämbetet,
1 övriga städer hos magistraten eller
kommunalborgmästaren och å landet
hos ordförande i kommunalnämnd
samt därjämte, då fråga är om allmän
fastighetstaxering, hos ordförande
i beredningsnämnd och, då fråga
är örn årlig taxering, hos ordförande
i taxeringsnämnd. Vad nu sagts om
deklarationsblanketter för årlig taxering
skall gälla även i fråga om blanketter
till uppgifter enligt 40 a § 1 och
2 mom. samt 41 och 42 §§; och skola
blanketter till uppgifter enligt 42 §
kostnadsfritt tillhandahållas jämväl
hos den, som utbetalar utdelning eller
ränta, som där avses.
56 §.
1 mom. Granskning av---be
fintliga
självdeklarationer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
9
Nuvarande lydelse:
För innehållet — — — och
115 §§.
Självdeklaration skall---den
skattskyldige.
Då besvär---annan veder
börande.
Självdeklaration, som — — —
oundgängligen erfordras.
I övrigt —--sådan bearbetning.
Efter taxeringsårets---annor
lunda
föreskriver.
Vad ovan är sagt om självdeklaration
gäller i tillämpliga delar även
beträffande andra uppgifter, vilka avlämnats
till ledning vid taxering för
inkomst eller förmögenhet; dock må
uppgifter enligt 42 § 1 eller 3 mom.
vara tillgängliga även för dem, från
vilka vinst, utdelning eller ränta erhållits,
samt av dem anlitade medhjälpare.
141 §.
4 mom. Den som i allmän eller särskild
fastighetsdeklaration eller i uppgift,
varom i 17 § 3 mom. eller 22 §
3 mom. förmäles, uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift,
ägnad att leda till för låg taxering,
straffes med dagsböter. Till enahanda
straff dömes den som försummar
att behörigen fullgöra uppgiftsplikt
enligt 42 § 1 eller 3 mom.
142 §.
Den, som ej behörigen fullgör vad
honom enligt 18, 19, 23, 33 eller 34 §,
35 § 1 eller 2 morn., 40 a § 2 eller 3
morn., 42 § 2 morn., 42 § 4 mom.
andra stycket eller 47 § åligger, skall,
där ej försummelsen eljest är med
straff belagd, böta högst trehundra
kronor. Vad nu sagts gäde ock örn
den, som ej behörigen fullgör vad
Föreslagen lydelse:
För innehållet — — — och
115 §§.
Självdeklaration skall---den
skattskyldige.
Då besvär--— annan veder
börande.
Självdeklaration, som — — —
oundgängligen erfordras.
I övrigt---sådan bearbetning.
Efter taxeringsårets---annor
lunda
föreskriver.
Vad ovan är sagt om självdeklaration
gäller i tillämpliga delar även
beträffande andra uppgifter, vilka avlämnats
till ledning vid taxering för
inkomst eller förmögenhet; dock må
uppgifter enligt 42 § 3 mom. vara
tillgängliga även för dem, från vilka
utdelning eller ränta erhållits, samt
av dem anlitade medhjälpare.
141 §.
4 mom. Den som i allmän eller särskild
fastighetsdeklaration eller i uppgift,
varom i 17 § 3 mom. eller 22 §
3 mom. förmäles, uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift,
ägnad att leda till för låg taxering,
straffes med dagsböter. Till enahanda
straff dömes den som försummar
att behörigen fullgöra uppgiftsplikt
enligt 42 § 3 mom.
142 §.
Den, som ej behörigen fullgör vad
honom enligt 18, 19, 23, 33 eller 34 §,
35 § 1 eller 2 morn., 40 a § 2 eller 3
morn., 42 § 4 mom. andra stycket eller
47 § åligger, skall, där ej försummelsen
eljest är med straff belagd,
böta högst trehundra kronor. Vad nu
sagts gällö cck om den, som ej behörigen
fullgör vad honom åligger
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 26A.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
honom åligger jämlikt förordnande, jämlikt förordnande, som meddelats
som meddelats enligt 35 § 4 mom. el- enligt 35 § 4 mom. eller 42 § 4 mom.
ler 42 § 4 mom. tredje stycket eller tredje stycket eller 42 § 5 mom.
42 § 5 mom.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1946, dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola äga tillämpning i fråga om vinst, som blivit tillgänglig
för lyftning före nämnda dag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 26U.
11
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen den 19
maj 1939 (nr 207).
Härigenom förordnas, att 3 § lotteriförordningen den 19 maj 1939 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
3 §.
Lotteri, däri — — — avsett område,
att vinsterna icke utgöras av penningar
eller värdepapper,
att behållningen---inom lä
net,
att vinsterna icke utgöras av penningar
eller värdepapper, samt
att insatserna--- 5 000 kro
nor.
Varor, vilka---nyss sagts.
Föreslagen lydelse:
3 §•
Lotteri, däri — — — avsett område,
att vinsterna icke till större del än
som motsvarar därå belöpande skatt
utgöras av penningar eller värdepapper,
att behållningen---inom lä
net,
att vinsterna icke till större del än
som motsvarar dard belöpande skatt
utgöras av penningar eller värdepapper,
samt
att insatserna--- 5 000 kro
nor.
Varor, vilka---nyss sagts.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1946. Förordningen skall
dock lända till efterrättelse redan dessförinnan såvitt angår vinst, som blir
tillgänglig för lyftning den 1 januari 1946 eller senare.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 264.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 april
1945.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,
Domö, Gjöres, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.
Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,
fråga om ändrade regler rörande beskattningen av vissa lotterivinster och anför
därvid följande.
Inledning.
Enligt gällande bestämmelser finnas två former för beskattning av lotterivinster.
Antingen utgår en för lotterivinster särskilt anordnad skatt, som uttages
på så sätt att viss andel av vinsten vid dess utlämnande till vinnaren
innehålles av lotteriarrangören för att av denne inlevereras direkt till statsverket,
eller utgår skatt i den formen att lotterivinsten — efter avdrag för
vederbörliga omkostnader — inräknas i vinnarens övriga inkomst och beskattas
i samband med denna.
I anledning av en den 20 januari 1945 dagtecknad framställning från
Svenska seglarförbundet och då gällande oenhetliga system för beskattning
av lotterivinster överhuvud taget visat sig mindre ändamålsenligt, har inom
finansdepartementets skatteberedning utarbetats en den 1 mars 1945 dagtecknad
promemoria angående den särskilda lotterivinstskattens utsträckande
till alla lotterivinster.
över promemorian, vid vilken funnos fogade författningsutkast, ha efter
remiss yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket,
generalpoststyrelsen, lantbruksstyrelsen (med överlämnande av gemensamt
yttrande från Svenska travsportens centralförbund och Jockey klubben),
Överståthållarämbetet (med överlämnande av yttranden från t. f. skattedirektören
vid ämbetet, Stockholms stads drätselnämnd, Svenska seglarförbundet,
föreståndaren för Svenska järnvägsmännens lotteri, föreståndaren för
Folkets parkers centralorganisations lotteri samt föreståndaren för skytteoch
landstormslotteriema m. fl. lotterier), länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands samt Västernorrlands
län ävensom Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.
Kungl. Majlis proposition nr 264.
13
Gällande bestämmelser.
Beträffande den särskilda lotterivinstbeskattningen stadgas i förordningen
den 28 september 1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster, sådan
förordningen numera lyder, att å vinst i svenskt penninglotteri och å
vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade premieobligationer skall,
därest vinsten överstiger 25 kronor eller, såvitt angår vinst å halvlott i penninglotteri,
12 kronor 50 öre, till staten erläggas en särskild skatt utgörande
20 procent av vinstens belopp. Sådan skatt skall även utgå å vinst i annat här
i riket anordnat lotteri (varulotteri), vilken utgöres av värdepapper. Skatt
skall icke utgöras för vinst, som utfallit å lott eller obligation vilken icke
blivit avyttrad, och ej heller för vinst, som ej av vinnaren uttages. Under
penninglotteri inbegripes vadhållning, som enligt Kungl. Maj:ts tillstånd
anordnas för allmänheten i samband med idrottstävlingar, dock ej vadhållning
medelst totalisator vid hästtävlingar, vilken sistnämnda form av vadhållning
sålunda är undantagen från förordningens tillämpning. Undantagna
från den särskilda lotterivinstskatten äro också, enligt meddelade övergångsbestämmelser,
vinster å premieobligationer vilka utfärdats före den 1 januari
1929 (1889 och 1893 års teaterobligationer).
Rörande uppbörd och redovisning av den skatt, som utgår enligt den nu
angivna förordningen, stadgas däri samt i en särskild kungörelse härom den
21 december 1928 (nr 486), att lotteriets anordnare eller premieobligationernas
utfärdare skall, när vinst utbetalas eller utgives till vinnaren, innehålla
så stor del av vinsten som motsvarar den stadgade skatten å densamma.
Därefter har vinstutbe talaren att inom en månad efter det vinstdragningen
ägt rum till generalpoststyrelsen i två exemplar ingiva anmälan om dragningen,
däri skall lämnas uppgift å sammanlagda beloppet av sådana på
avyttrade lotter utfallna vinster, som äro underkastade beskattning enligt
ifrågavarande bestämmelser. Samtidigt skall den å dessa vinster belöpande
skatten av vinstutbetalaren inbetalas till generalpoststyrelsen, som förser
det ena exemplaret av anmälan med enkla beläggningsstämplar till belopp
motsvarande den erlagda skatten och, sedan stämplarna makulerats, återställer
detta exemplar till vederbörande. Skatt skall sålunda inbetalas även för
vinst, som eventuellt ej kommer att uttagas. Sådan skatt restitueras emellertid
till vinstutbetalaren, om denne till generalpoststyrelsen ingiver ansökan
härom i viss föreskriven ordning. Den, som utsetts till kontrollant
för lotteri, åligger att övervaka att lotteriets anordnare fullgör sin skyldighet
att inbetala skatten, och riktigheten av de i anmälan om vinstdragning och
ansökan örn restitution lämnade uppgifterna skall vara bestyrkt av kontrollanten.
Beträffande annan lotterivinst än sådan, som avses med nu angivna bestämmelser,
stadgas i gällande författningar om inkomstskatt, att dylik vinst
— dock ej vinst å 25 kronor och därunder i svenskt penninglotteri eller å
svensk premieobligation — skall inräknas bland vinnarens skattepliktiga
intäkter, såvitt vinsten tillsammans med övriga under beskattningsåret er
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 264.
hållna vinster av samma slag uppgår till minst 100 kronor (eljest föreligger
ej skatteplikt, se 19 § kommunalskattelagen). Vinsten skall därvid upptagas
som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet (35 § kommunalskattelagen).
Avdrag får göras för utgifter för inköp av lottsedlar eller för andra
liknande insatser i lotteri, dock med undantag för svenska premieobligationer
samt lottsedlar eller insatser i penninglotteri av den beskaffenhet, att
för vinst i detsamma skall erläggas lotterivinstskatt. Avdrag är sålunda medgivet
för alla kostnader för inköp av lottsedlar i varu- eller tombolalotteri
och gäller detta även om å sådan lott utfallit vinst, som utgöres av värdepapper
och därför icke skall beskattas som inkomst. Därvid skall dock iakttagas,
att avdrag endast får göras från intäkter, som bestå av lotterivinster
eller realisationsvinster, samt att — om den skattskyldige haft annan lotterivinst
än vinst i sådant penninglotteri eller vid vinstdragning å sådana premieobligationer,
som förut nämnts, till mindre sammanlagt belopp än 100
kronor — utgifterna för lottköp eller insatser i lotteri få avdragas från realisationsvinst
endast i den mån de överstigit lotterivinsten (36 § kommunalskattelagen
med anvisningar). I kontrollsyfte är föreskrivet att envar, som
vid vinstdragning å här i riket utfärdade premieobligationer erhållit vinst,
vilken uppgått till minst 1 000 kronor och för vilken icke skall utgöras lotterivinstskatt,
är skyldig att härom avgiva särskild uppgift, som vid vinstmedlens
lyftande skall avlämnas till obligationernas utfärdare för att av
denne vidarebefordras till vederbörande taxeringsmyndighet (42 § taxeringsförordningen).
Frånsett sistnämnda bestämmelse, som numera har en mycket
begränsad räckvidd, då den blott avser 14 vinster örn året i de båda
teaterobligationslotterierna, finnas inga föreskrifter angående kontroll å att
lotterivinster verkligen bliva i vederbörlig ordning deklarerade till beskattning.
I detta sammanhang må erinras, att enligt gällande förordning om stämpelavgiften
lottsedel i varulotteri, som anordnas med Kungl. Maj:ts tillstånd,
skall förses med en stämpel av 10 öre för varje lottsedel.
Undantagna från lotterivinstskatt enligt förordningen örn särskild skatt å
vissa lotterivinster äro, som av det förut sagda framgår, dels alla vinster
i varulotterier, som icke utgöras av värdepapper, dels vinster å 1889 och
1893 års teaterobligationer, dels totalisatorvinster vid hästtävlingar och dels
vinster i utländska lotterier. De sålunda undantagna vinsterna skola i stället
— örn de under loppet av ett år för samma vinnare uppgå till sammanlagt
minst 100 kronors värde — hos vinnaren beskattas såsom vanlig inkomst.
Allmänna synpunkter på frågan örn en omläggning av lotteri
vinstbeskattningen.
1 den inom skatteberedningen utarbetade promemorian anföres:
Det torde ur olika synpunkter vara önskvärt, att alla lotterivinster beskattas
genom den särskilda lotterivinstskatten. Beskattningsreglerna skulle härigenom
vinna i enkelhet och lotterivinstbeskattningen skulle bliva mera effektiv.
Även hänsyn till den väntade uppbördsreformen lärer göra det önskvärt,
att samtliga lotterivinster undantagas från den vanliga inkomstbeskattningen.
Kully!. Majlis proposition nr 264.
15
Beträffande bristerna i det nuvarande systemet må framhållas, alt sådana
lotlerivinster, som enligt vad nvss sagts skola beskattas såsom vanlig
inkomst, visserligen skola uppgivas i vinnarens självdeklaration men att
denna uppgiftsplikt likväl ofta torde eftersättas. En bidragande orsak härtill
kan antagas vara, att den omständigheten, att vinster i svenska penninglotterier
ej skola upptagas i självdeklarationen, givit många skattskyldiga
den uppfattningen att de ej heller behöva deklarera andra lotterivinster.
Kontroll från taxeringsmyndigheternas sida, att lotterivinster verkligen bliva
upptagna till beskattning -—- i den mån sådan kontroll överhuvud kan ske
— kräver mycket arbete och har därför sannolikt i många fall måst underlåtas
(lotteriföretagen lia som nämnts i allmänhet ingen uppgiftsskyldighet
förrän efter anmaning). Vad särskilt angår vinster i varulotterier föreligger
vidare den olägenheten, att tvister kunna uppstå mellan taxeringsmyndigheterna
och de skattskyldiga örn värderingen av vinsterna. Det kan göras
gällande, att en varuvinst skall upptagas till det av lotteriföretaget angivna
värdet, men det kan också göras gällande — och detta torde i allmänhet vara
vinnarnas uppfattning — att vinsten bör värderas endast till vad vinnaren
skulle kunna utfå vid försäljning av densamma. Beträffande varuvinster
föreligger ytterligare den betydande olägenheten, att det för en vinnare av
sådan vinst ofta är svårt att anskaffa det kontanta belopp, som åtgår till
skatt för vinsten när denna skatt — lång tid efter det vinsten utfallit —- avkräves honom. Särskilt torde detta gälla de s. k. båtlotterierna (och liknande
lotterier) där vinnaren ofta icke torde kunna anskaffa medel till
skatten annorledes än genom försäljning av vinsten. Då vinnaren mestadels
torde lia köpt lotten i syfte att — örn han skulle vinna båten — behålla
och bruka den, är det därför naturligt att ett i efterhand framställt skattekrav
— som för många vinnare torde komma som en överraskning — väcker
ovilja. En mera allmän kännedom om skyldigheten att erlägga inkomstskatt
för varuvinster i förening med den skärpta taxeringskontroll, som kan förväntas
med avseende å mera värdefulla vinster, kan därför komma att
minska allmänhetens lust att deltaga i dylika lotterier. Slutligen må framhållas,
att det icke kan anses rationellt, att en del lotterivinster skola vara
föremål för endast statlig beskattning, under det att andra bli belagda med
skatt lill både stat och kommun.
På grund av vad sålunda anförts synes böra undersökas, örn ej alla lotterivinster
skulle kunna undantagas från inkomstbeskattning och i stället beläggas
med lotterivinstskatt.
I promemorian behandlas därefter de olika slagen av lotterivinster var för
sig. Promemorian utmynnar i ett förslag att samtliga lolterivinster, med undantag
för vissa vinster i utländska lotterier, skola undantagas från vanlig
inkomstbeskattning.
Den föreslagna omläggningen har i det övervägande flertalet remissyttranden
i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Omläggningen avstyrkes
emellertid av Stockholms stads drätselnämnd. Dessutom avstyrkes
förslaget, savin angår vinster i varulotterier, av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
samt av föreståndaren för Folkets parkers centralorganisations
lotteri. Vidare avstyrkes förslaget, såvitt angår totalisatorvinster,
av lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län samt Svenska travsportens
centralförbund och Jockeyklubben. Vad angår sättet för omläggningens genomförande
beträffande vinster i varulotterier lia statskontoret och riksräkenskapsverket
var för sig anmält från förslaget i viss mån avvikande me
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 26k.
ning. Till de anmärkningar, som sålunda framställts mot särskilda delar av
förslaget, torde jag senare få återkomma.
Beträffande innehållet av remissyttrandena må i övrigt följande här nämnas.
Statskontoret framhåller att personer, vilka hemfört sådana lotterivinster
som icke äro underkastade den särskilda lotterivinstbeskatlningen, endast i
begränsad omfattning torde uppgiva sina vinster till den allmänna inkomstbeskattningen
och att avsevärda svårigheter föreligga för kontroll av att
nämnda förpliktelse uppfylles. Med hänsyn härtill och då jämväl i övrigt
starka skäl tala för förslaget anser statskontoret, att den särskilda lotterivinstbeskattningen
bör utsträckas till att omfatta örn möjligt samtliga slag av lotterivinster.
Riksräkenskapsverket anför:
Beskattningen av lotterivinster och därmed jämförliga inkomster är för
närvarande såväl sakligt som tekniskt oenhetligt ordnad. Resultatet av denna
beskattning är också ytterst ojämnt. Medan den särskilda lotterivinstskatten
tack vare det tekniska förfarandet med källskatteuppbörd torde bliva 100- procentigt effektiv, är det en känd sak, att beskattningen av sådana lotterivinster,
som icke drabbas av densamma, är långt ifrån effektiv. Skattskyldigheten
i fråga om lotterivinster av det senare slaget torde icke hava ingått i
folks medvetande och bestämmelserna torde i stor utsträckning hava stannat
på papperet. I den mån bestämmelserna verkligen tillämpas, och så torde
vara fallet exempelvis i fråga om större, mera uppseendeväckande vinster i
varulotterier, bestående exempelvis av bilar, segelbåtar och dylikt, leda de
ofta till att vinnaren nödgas realisera vinsten för att kunna betala skatten.
Om man utgår från att varuvinster regelmässigt äro avsedda att kvarbliva
i vinnarens hand — och delta torde väl vara fallet med exempelvis utlottningsbåtar
—- kan det knappast vara riktigt att beskatta förvärvet som en
inkomst, även örn det påverkar vinnarens förmögenhetsställning.---
De föreslagna ändringarna i fråga örn beskattningen av lotterivinster äro
enligt riksräkenskapsverkets mening ur systematisk synpunkt välmotiverade.
Lotterivinsterna äro till sin natur artskilda från sådan inkomst, som man
avser att träffa med den vanliga inkomstbeskattningen. Riksräkenskapsverket
vill i detta sammanhang erinra örn alt ämbetsverket i yttrande den 11 januari
1943 angående värdestegringsskatt å fastighet uttalat den uppfattningen,
att realisationsvinstbeskattningen bör brytas ur sitt nuvarande samband
med inkomstbeskattning och skatt å realisationsvinst göras till ren statsskatt.
I den mån lotterivinstbeskattningen ingår i den vanliga inkomstbeskattningen,
är den där ett främmande element; att den frikopplas från inkomstbeskattningen
är önskvärt jämväl av praktiska skäl. Vid en övergång till källskalteuppbörd
vore det en fördel, om en så irrationell inkomsttyp bortrensats
från området för inkomstbeskattningen. Ur effektivitetssynpunkt är det
vidare önskvärt, att beskattningen av lotterivinster i all den utsträckning så
kan ske anordnas genom en därför lämpad källbeskattning.
Generalpoststyrelsen framhåller, att genomförandet av det i promemorian
framlagda förslaget för styrelsens vidkommande kommer att medföra viss
ökning av arbetet med och omkostnaderna för uppbörd och redovisning av
lotterivinstskatt. Styrelsen föreslår, att vissa åtgärder i kontrollsyfte skola
vidtagas, men har i övrigt intet att erinra mot förslaget.
T. f. skattedirektören vid Överståthållarämbetet vitsordar behovet av be
-
Kungl. Majlis proposition nr 264.
17
stämmelser, varigenom vinster i varulotterier tagas till beskattning i samma
ordning som beträffande vinster i penninglotterier; erfarenheten från taxeringsarbetet
hade nämligen visat, att med nu gällande bestämmelser sådana
vinster på grund av avsaknad av varje kontrollmöjlighet endast i undantagsfall
bleve beskattade.
Överståthållarämbetet anser sig icke böra motsätta sig förslaget trots att
dess genomförande kommer att medföra ökat arbete för anordnare av lotterier
samt i viss utsträckning ställa vinnare av lägre vinster i sämre läge än
vad för närvarande är fallet. Ämbetet anför vidare:
Genom det framlagda förslagets genomförande skulle beskattningsreglerna
vinna i enhetlighet och enkelhet samtidigt som lotterivinstbeskattningen bleve
mera effektiv.
Det måste givetvis anses principiellt riktigt, att samtliga lotterivinster beskattas
efter samma regler. Att en enhetlig beskattning i form av särskild
lotterivinstskatt icke tidigare genomförts synes främst hava berott på de praktiska
svårigheter att uttaga skatten genom lotteriets anordnare, som möta i
de fall, då vinsterna utgöras av annat än penningar eller värdepapper. Med
den föreslagna anordningen beträffande vinsternas sammansättning synes
man emellertid hava i väsentlig del undanröjt svårigheterna i detta avseende.
För vinnare av högre vinster, exempelvis en segelbåt eller en sportstuga, torde
den föreslagna beskattningen ställa sig ekonomiskt fördelaktigare än örn
skatten uttages i form av vanlig inkomstskatt. Detta gäller icke blott skattebeloppets
storlek utan även sättet för skattens erläggande. I fråga om de
lägre vinsterna torde däremot, i varje fall örn vinnarnas beskattningsbara inkomster
äro relativt små, förhållandet bliva det motsatta. Eftersom allmänheten
i stor utsträckning synes sakna kännedom om nu gällande bestämmelser
angående lotterivinstbeskattningen, kommer vidare den föreslagna beskattningen
i många fall att te sig som en helt ny beskattning. Då det icke
kan anses lämpligt, att vid skattens uttagande använda olika principer alltefter
vinsternas storlek, bör dock en omläggning av beskattningsreglerna avse
alla vinster, som skola bliva föremål för beskattning.
Länsstyrelsen i Stockholms län uppgiver, att erfarenheten visat att lotterivinster,
för vilka icke erlägges särskild lotterivinstskatt, i icke ringa utsträckning
undgå beskattning på grund av svårigheter för taxeringsmyndigheterna
att utöva kontroll å förevarande område, och anser det framlagda förslaget
innebära en godtagbar lösning av frågan.
Länsstyrelsen i Uppsala län understryker de i promemorian angivna fördelarna
med den föreslagna omläggningen av beskattningen och finner förslaget
icke innebära några nackdelar av betydelse. Länsstyrelsen anser i varje
fall de med omläggningen förenade fördelarna vara betydligt större än nackdelarna.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, alt genom den föreslagna omläggningen
en verklig kontroll skulle vinnas över att skatt överhuvud erlägges
för sådana lotterivinsler, som nu äro undantagna från särskild lotterivinstskatt.
För förslagets genomförande talade jämväl den omständigheten,
att vanlig inkomstbeskattning av lotterivinster ofta kunnat drabba oskäligt
hårt med hänsyn till de allmännyttiga ändamål, som varulotterierna mestadels
tjänade. Även örn länsstyrelsen icke vore omedveten örn de praktiska
Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 264.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 26b.
svårigheter att åstadkomma en riktig värdering av vinster i varulotterier, som
otvivelaktigt förelåge, funne länsstyrelsen sig böra tillstyrka de föreslagna
författningsändringarna.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:
De i promemorian föreslagna ändringarna i hittillsvarande beskattningsregler
få sin största betydelse i fråga örn vinster i varulotteri. Dessas undantagande
från inkomstbeskattning och överförande till den särskilda lotterivinstbeskattningen
innebär enligt länsstyrelsens mening en nödvändig omläggning
icke blott på grund av vunna erfarenheter i det praktiska taxeringsarbetet
utan än mer för att tillgodose de skattskyldigas intresse att få en modifierad,
rimlig beskattning av varuvinster i lotterier. Den väg utredningen
föreslagit för lösning av de svårigheter, som i hithörande frågor inställa sig,
anser länsstyrelsen vara den lämpligaste.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län säger sig ha bibringats den uppfattningen,
att ett genomförande av förslaget skulle medföra påtagliga fördelar
för det allmänna. De i hithörande avseende gällande beskattningsreglerna
syntes vara mindre tillfredsställande och skulle betydligt vinna i enkelhet
och överskådlighet. Uppenbart torde även vara, att lotterivinstbeskattningen
skulle bliva mera effektiv. Det hade ofta framhållits, att stora brister vidlådde
den nu rådande anordningen. Efter allt att döma hade lotterivinsler
till ej obetydliga belopp helt undgått beskattning, då de skattskyldiga uraktlåtit
uppgiva beloppen till beskattning och taxeringsmyndigheternas möjlighet
att öva kontroll häröver vöre synnerligen ringa.
Stockholms stads drätselnämnd finner däremot fördelarna av den föreslagna
omläggningen icke överväga de nackdelar, som bliva förenade därmed.
Sålunda skulle omläggningen för kommunernas del få till följd en viss
inkomstminskning därigenom att ifrågavarande lotterivinster undandroges
den kommunala beskattningen. Ehuru här som regel ej torde bli fråga om
några större belopp, måste varje minskning av kommunernas skatteunderlag
betecknas som i hög grad ovälkommen med hänsyn till de ständigt ökade
krav, som ställdes på kommunalförvaltningens ekonomiska resurser. Även
om det vore möjligt att i viss mån tillmötesgå kommunernas berättigade önskemål
på denna punkt genom att tillerkänna kommunerna skälig andel av
den skatteintäkt, som enligt de föreslagna reglerna skulle helt tillfalla staten
— en åtgärd som i varje fall borde vidtagas — måste emellertid så bestämda
invändningar göras mot förslagets principer beträffande beskattning av vinster
i varulotterier (jfr s. 29), att drätselnämnden ansåge sig böra helt avstyrka
förslaget.
Vinster i svenska varulotterier.
Vad särskilt angår varulotterierna har frågan örn lotterivinstskattens tilllämpning
jämväl på rena varuvinster varit aktuell redan vid tidigare tillfällen.
Senast har Svenska seglarförbundet tagit upp frågan i förenämnda,
den 20 januari 1945 dagtecknade framställning, vilken närmast rör beskattning
av segeljakter förvärvade som lotterivinster. Seglarförbundet anför:
Kungl. Maj.ts proposition nr 264.
19
De olika segelsällskapen hava hittills efter vederbörligt tillstånd plägat
årligen anordna lotterier med segeljakter, mönsterbåtar, som vinster. Detta
är för dessa sällskap med deras begränsade ekonomi enda möjligheten att
kunna följa med i utvecklingen av det modema båtbygget, varav ett betydande
antal småvarv kusterna runt eller vid de stora insjöarna erhålla sin
utkomst. Genom dylikt anskaffande av mönsterbåtar höjes också intresset
för båtbyggnadskonsten överhuvud taget och lämnas åt sportseglarna utsikter
att kunna förvärva en god båt.
Det sistnämnda dock under förutsättning att vinnare kan behålla sin vinst.
Men till följd av gällande skattelagstiftning, som bestämmer att vinst å varulotteri
skall upptagas som inkomst, därest dess värde överstiger 100 kronor,
blir det i allt högre grad omöjligt för vinnare av segeljakt att behålla densamma,
något som direkt motverkar lotteriets mening. Båtarna betinga nämligen
numera höga anskaffningskostnader och sjösportens män tillhöra i stor
utsträckning de breda lagren med begränsade årsinkomster — sjösporten har
blivit en folkrörelse av stora mått. En sådan vinnare kan icke för vinståret
bära upp en till tre- och fyrdubblad taxering för statlig inkomstskatt med
dess progressivitet och påföljande kommunalskatt. Han nödgas snarast sälja
båten under hand eller på auktion. Så bar redan börjat ske i ökad omfattning.
I samma mån som allmänheten får tydligare klart för sig de ekonomiska
påföljderna att bliva vinnare i ett varulotteri, i detta fall ett båtlotteri, kommer
den att hålla sig borta från detsamma, lotterna bliva ej sålda och segelsällskapen
i allmänhet tvingas att upphöra med byggande av mönsterbåtar
till uppenbar skada för småvarven och till hinder för segelsportens och båtkonstruktionens
utveckling.
En ändrad lagstiftning i vad avser vinst å varulotteri synes på grund av
det anförda vara högst angelägen, och får Svenska seglarförbundet hemställa
att herr statsrådet ville överväga denna fråga, och synes därvid ändamålsenligt
att dylik särskild skatt utginge med procentsats, som kan befinnas
skälig.
Förordningen elen 28 september 1928 örn särskild skatt å vissa lotterivinster
avsåg från början endast vinster i svenska penninglotterier och vid
vinstdragning å svenska premieobligationer. Dess tillämpningsområde utsträcktes
emellertid genom en förordning den 29 maj 1942 (nr 276) till värdepappersvinster
i varulotterier. I en under förarbetena till nämnda författningsändring
inom finansdepartementet utarbetad promemoria berördes
även möjligheterna för lotterivinstskattens utsträckning till alla vinster i varulotterier.
Därvid anfördes följande (proposition nr 213/1942 s. 10):
En nödvändig förutsättning för tillämpning av bestämmelserna örn den
särskilda lotterivinstskatten å vinster i varulotterier torde få anses vara, att
vinsterna utgöras antingen av föremål, som äro lätta att realisera i allmänna
marknaden och vilkas omedelbara saluvärden sålunda utan svårighet
kunna fastställas, eller också av föremål, som — oavsett de åtgärder, som
kunna komma att föreskrivas för beskattningen — undergått eller komma
att undergå en officiell värdering av något slag. Det synes därför utan vidare
vara klart, att det icke kan ifrågakomma att belägga vinster, som bestå
av exempelvis en segelbåt i ett båtlotteri eller ett konstverk i ett konstlotteri,
med den ifrågavarande skatten, och detsamma torde gälla även för
vinster, som utgöras av klädespersedlar, husgerådssaker, sportartiklar och
dylikt. Däremot synas vinster, som utgöras av värdepapper, lämpa sig väl
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
för skatten, såvitt värdepapperen äro börsnoterade. Slutligen skulle man
kunna tänka sig beskattningens genomförande även beträffande vinster, bestående
av presentkort eller fastigheter.
Vad då först angår vinster, som utgöras av börsnoterade värdepapper, är
det ju lätt att fastställa det omedelbara saluvärdet på en sådan vinst, och
det är ju ingen orättvisa mot vinnaren att beräkna skatten på detta värde,
eftersom han omedelbart kan förvandla vinsten i reda pengar till belopp,
motsvarande samma värde. Detta medför också, att det icke behöver uppstå
några komplikationer vid skatteuppbörden, i det lotteriarrangören, örn
vinnaren icke kan eller vill betala skatten kontant, kan innehålla och utan
större besvär låta försälja så stor del av vinsten, att köpeskillingen täcker
skatten.
Beträffande vinster, som utgöras av presentkort, torde dylika vinster kunna
sägas ha ett saluvärde, motsvarande det angivna priset på presentkorten,
under förutsättning att dessa icke äro utställda på alltför stora belopp samt
gälla för inköp i ett flertal affärer. Emellertid har det visat sig vid undersökningen
av vinstlistorna för de större varulotterierna, att presentkorL eller
anvisningar på 1 000 kronor och mera ingå bland vinsterna, och vidare att
dessa ofta gälla för inköp i en enda affär eller t. o. m. för inköp av endast
visst slag av varor i en enda affär. I dylika fall torde det vara svårt att avyttra
presentkorten utan reducering av priset under det belopp, varå de
lyda. Härtill komma svårigheter vid uppbörden. Då man icke gärna kan
ålägga lotteriarrangören skyldighet att för skattens uttagande låta försälja
vinsten eller erforderlig del därav, återstår endast att lita till att vinnaren
betalar skatten kontant, då han lyfter vinsten. Den situationen kan ju emellertid
uppstå, att vinnaren icke förmår erlägga det mot skatten svarande
beloppet. Ur vinnarens synpunkt skulle detta innebära, att han helt enkelt
icke kunde lösa ut sin vinst. Även örn man kunde antaga, att en vinnare i
dylikt fall alltid skulle kunna anskaffa det erforderliga beloppet genom att
avyttra vinsträtten, skulle arrangemanget ändå icke vara tillfredsställande,
eftersom avyttringen under sådana förhållanden säkerligen ofta finge ske
till betydligt underpris.
Vad angår vinster, som utgöras av fastigheter, så vore ju anledningen till
att man skulle belägga just en sådan vinst med den särskilda skatten att
man kan använda sig av fastighetens taxeringsvärde som grundval för
skatteberäkningen. Emellertid försvåras detta av att en dylik vinst vid utlämnandet
i allmänhet endast torde bestå av en anvisning på en monteringsfärdig
byggad jämte visst kontant belopp för inköp av tomt och uppmonteringen
samt att den fastighet, som vinsten motsvarar, därför först efter
en längre tid föreligger i sådant skick, att den kan bliva föremål för fastighetstaxering.
Härtill komma alla de olägenheter, vilka ovan angivits gälla
för uppbörden av skatt, som påförts vinster bestående av presentkort.
Den särskilda lotterivinstbeskattningen torde sålunda i den form vari den
för närvarande föreligger icke lämpa sig för andra vinster i varulotterier
än sådana, som utgöras av börsnoterade värdepapper.
I detta sammanhang må nämnas, att man under lotterivinstskattefrågans
tidigare behandling diskuterat vissa metoder för uppbörd av skatten, varigenom
de angivna svårigheterna skulle undgås, men att dessa metoder då
ansågos icke böra komma i tillämpning. Sålunda yttrade 1924 års skatteberedning,
som utarbetade förslag till 1928 års förordning örn lotterivinstskatt
— närmast med tanke på vinster i penninglotterier — följande (proposition
nr 213/1928 s. 221):
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
21
Vill man frikalla lotterivinst från inkomstbeskattning och i stället uttaga
samma skattebelopp på annan väg, skulle detta då enklast kunna ske genom
en lämpligt avvägd höjning av stämpelskatten. Att gå denna väg synes dock
icke vara att tillråda. Genom en beskattning av lotterivinster vill maxa träffa
de särskilda vinnaina och detta sker nu genom inkomstbeskattningen. Genom
en höjning av lottsedelsstämpeln skulle man väl kunna träffa lotterispelarna
såsom en helhet med samma skatt som vid inkomstbeskattning av
vinsterna, men däremot får man ingen som helst garanti för att skatten kommer
att träffa just vinnarna. Det är snarare troligt, att även efter en förhöjning
av stämpelskatten samma vinstfördelning som nu skulle bibehållas
och att skatten alltså skulle träffa alla lottköpare och icke blott vinnarna;
resultatet av reformen skulle blott bliva, att man befriade vinnarna finn
den nuvarande inkomstbeskattningen på bekostnad huvudsakligen av de
lottköpare, som icke erhållit någon vinst. Blott en ringa del av skatten skulle
bäras av vinnarna och icke ens denna andel skulle fördelas i förhållande
till respektive vinsters storlek, utan i stället i förhållandet till antalet inköpta
lottsedlar. Vid införandet av den nuvarande stämpeln å lottsedlar var
det---ej heller avsikten att med skatten träffa vinnarna utan lottkö
parna.
I yttranden över den i samband med 1942 års ändringar i lotterivinstskatteförordningen
utarbetade departementspromemorian föreslogo statskontoret
och Överståthållarämbetet en annan utväg. Statskontoret förordade sålunda
följande metod (proposition nr 213/1942 s. 13):
Tillstånd av länsstyrelse eller — då insatssummaix överstiger 5 000 kronor
— av Kungl. Majit uppställes såsom villkor för anordnande av lotteri med
vinster av högre värde än 100 kronor. Vidare föreskrives, att vid ansökan
örn dylikt tillstånd skall fogas preliminär vinstförteckning med angivande,
bland annat, dels av hela det för vinster avsedda beloppet, dels ock av det
belopp, som tänkts tagas i anspråk för vinster, värda över 100 kronor. Beviljas
tillstånd till lotteriet, meddelas samtidigt beslut, varigenom båda dessa
belopp fastställas efter avdrag av förslagsvis 20 procent av det för sistnämnda
vinster avsedda beloppet. Samtidigt ålägges anordnaren av lotteriet
att inom viss angiven tid till statsverket inbetala det belopp, vilket sålunda
avdragits. Uppbörd och redovisning torde kunna verkställas på ungefär
samma sätt, som för närvarande tillämpas beträffande den särskilda
lotterivinstskatten. Rätt till restitution för det fall, att vinst utfaller å icke
försåld lott, eller örn vinst icke lyftes, synes ej exTorderlig.
Överståthållarämbetet uttalade för sin del (proposition nr 213/1942 s. 14)
att saken kunde ordnas på så sätt att lotteriets arrangör redan i samband med
inköp av respektive vinster — oavsett örn de bestode av värdepapper eller
andra varor — avsatte viss procent av det då beräknade värdet till skatt,
d. v. s. att det sammanlagda vinstvärdet från början borde beräknas med en
mot skatteavdraget svarande reduktion. Av det avsatta skattebeloppet skidle
arrangören vara skyldig redovisa så stor del som svarade mot antalet försålda
lotter i förhållande lill hela antalet lotter i vederbörande lotteri.
I anledning härav framhöll jag i propositionen nr 213/1942 (s. 16), att den
föreslagna anordningen skulle få ungefär samma verkningar, som örn det
ålades lotteriarrangörerna att till statsverket inbetala viss del av vad som
influtit för försålda lotter, d. v. s. som en stämpelavgift på lottsedlarna. De
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
skäl, som vid tillkomsten av 1928 års förordning anförts mot beskattningens
ordnande på detta sätt, ansåg jag med samma styrka tala emot det ifrågavarande
förslaget.
I den nu utarbetade promemorian framhålles att man, då tanken att
tillämpa den särskilda lotterivinstskatten å egentliga varuvinster år 1942
avvisades, torde hava utgått från att särskilda anordningar beträffande sättet
för skattens uppbärande eller beträffande vinsternas sammansättning
icke vidtoges. Därest dylika anordningar kunde genomföras, syntes frågan
emellertid komma i ett annat läge. Det syntes därför vara önskvärt att undersöka,
huruvida anordningar av angivet slag vore praktiskt genomförbara.
Vidare anföres i promemorian:
Vill man genomföra lotterivinstskatten beträffande varuvinsterna och samtidigt
bibehålla skattens natur av skatt på vinnarna, torde annan utväg icke
stå till buds än att man låter skatten beräknas och uppbäras^ enligt lotterivinstskatteförordningens
regler men i stället åvägabringar en sådan sammansättning
av varje skattepliktig vinst att detta kan ske utan att komplikationer
uppstå. EU sådant system kan givetvis endast genomföras på det sättet,
att de skattepliktiga vinsterna uppdelas i två skilda delar, därvid den ena,
uppgående till mot skatten svarande belopp, utgöres av penningar. Ett visst
lotteriföretag får med andra ord göra upp vinstplanen och fördela vinsterna
alldeles oberoende av skatten, men när det sedan gäller att bestämma vad
som skall ingå i de särskilda vinsterna, skall iakttagas, att mot skatten svarande
del alltid består av kontanter. Om t. ex. något av de företag, som
regelbundet anordna varulotterier, förut brukat som vinst ha en sportstuga
med värde av 10 000 kronor, får vinsten i stället — om skattesatsen sättes
till 20 procent — bestå av en sportstuga för 8 000 kronor samt 2 000 kronor
i kontanter, avsedda att inlevereras till statsverket. I vinstförteckningen kan
vinsten upptagas med samma belopp som förut med anmärkning endast att
värdet å det utlottade föremålet understiger det angivna värdet med ett mot
skatten svarande belopp.
För att möjligheterna att genomföra det sålunda föreslagna systemet skola
kunna bedömas lämnas därefter i promemorian en redogörelse för de olika
slag av varulotterier, som jämlikt lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr
207) lagligen kunna förekomma. Därvid erinras till en början örn att varulotterierna
kunna indelas i tre kategorier, nämligen dels sådana för vilka
fordras Kungl. Maj:ts tillstånd, dels sådana för vilka fordras tillstånd av
vederbörande länsstyrelse och dels sådana vilka få anordnas utan tillstånd,
dock först efter anmälan till polismyndighet.
Om den först angivna kategorien av lotterier anföres i promemorian:
Kungl. Maj :ts tillstånd erfordras alltid för lotterier, däri insatserna överstiga
ett sammanlagt belopp av 5 000 kronor. I dylika tillstånd, däri skiljes
mellan tombola- och annat varulotteri (det senare benämnt varulotteri), brukar
Kungl. Maj:t — örn man frånser båtlotterier och dylikt — lämna föreskrifter
örn lotternas antal, lottpriset, minsta sammanlagda vinstvärdet — sorn
i allmänhet angives till belopp motsvarande halva sammanlagda försäljningsvärdet
å lotterna (omslutningen) — samt ungefärliga värdet å högsta och
lägsta vinsterna. I fråga örn vinsternas beskaffenhet brukar i övrigt angivas,
om någon vinst får utgöras av statens premieobligationer eller försvarsobligationer
och örn någon vinst får utgöras av fastighet (sportstuga eller dylikt).
Kanell. Maj .-ta proposition nr 264.
23
Vad angår övriga vinster brukar föreskrivas, att de skola, i den mån de icke
bestå av skänkta föremål, utgöras av för lotteriet direkt från tillverkare inköpta
svenska hantverks-, slöjd-, industri- eller konstalster eller ock av presentkort,
gällande såsom betalningsmedel hos ett flertal affärer, som huvudsakligen
tillhandahålla varor av svensk tillverkning. Beträffande värdet å
vinsterna brukar angivas, att detta ej må upptagas högre än gällande detaljhandelspris
eller, om detaljhandelspriset ej med bestämdhet kan utrönas,
högre än inköpspriset, dock att värdet å hemslöjds- eller hantverksalster liksom
å skänkta varor i senare fallet får upptagas till pris, som åsättes efter
värdering av opartisk sakkunnig. Vidare bemyndigas dels vederbörande länsstyrelse
att utse en kontrollant vid lotteriet samt vidtaga de andra åtgärder
som kunna finnas erforderliga för åvägabringande av vederbörlig kontroll å
och ordning vid lotteriföretaget, och dels chefen för handelsdepartementet
att utse ombud vid lotteriet med skyldighet att jämte kontrollanten öva tillsyn
över lotteriet samt att därvid bl. a. granska och underteckna vinstförteckning
och dragningslista ävensom övervaka, att allmänhetens intresse att som
vinster erhålla lämpliga föremål med angivna värden behörigen tillgodoses.
Avtal om inköp av vinster får enligt särskild föreskrift ej ingås, innan detsamma
godkänts av ombud eller kontrollant. Förteckning å vinsterna med
angivande av deras beskaffenhet och värde skall i vanliga varulotterier tillhandahållas
vid lottförsäljningen och i tombolalotterier upprättas så snart
ske kan och senast vid lottförsäljningens slut.
Beträffande båtlotterierna brukar i Kungl. Maj :ts tillstånd angivas ett värde
(ungefärligt eller exakt) på den eller de båtar, som skola utlottas, eller också
ett minsta värde, som båten eller båtarna ej få underskrida. I övrigt brukar
angivas antalet lotter och lottpriset, varjämte vederbörande länsstyrelse bemyndigas
att lämna de närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga
för kontroll å och ordning vid lotteriet (kontrollant brukar utses även för
dessa lotterier).
Härefter framhålles i promemorian, att de större varulotterierna ofta ha en
eller två vinster, som bestå av premieobligationer och som sålunda redan äro
belagda med lotterivinstskatt. Att göra någon skillnad mellan dessa vinster
och de egentliga varuvinsterna, som nu ifrågasättas skola bliva underkastade
samma skatt, torde, enligt vad i promemorian vidare anföres, icke bliva erforderligt.
Det syntes för övrigt, när lotterivinstskatten utsträcktes till värdepappersvinsterna,
lia varit avsett att ett förfaringssätt liknande det nu föreslagna
skulle tillämpas beträffande dessa vinster.
I detta sammanhang citeras i promemorian följande av mig gjorda uttalande
vid anmälan av propositionen nr 213/1942 (s. 16):
För närvarande utgöras förekommande värdepappersvinster huvudsakligen
av statens premieobligationer. Enligt vad jag inhämtat brukar det i de flesta
lotterier med dylika vinster tillgå så att lotteriarrangören icke inköper
obligationerna förrän efter dragningen, ibland för övrigt icke förrän vinnaren
anmäler sig för att lyfta vinsten. Härvid inköpas obligationer för ett belopp
motsvarande värdet å vinsten enligt vinstförteckningen, och antalet obligationer,
som komma att ingå i vinsten, blir sålunda beroende av noteringen
den dag inköpet sker. Skulle beloppet icke jämnt svara mot visst antal obligationer
— vid en vinst å 10 000 kronor kunna obligationer för exakt detta
belopp vid inköp å börsen en viss dag icke erhållas utan det mot vinslbeloppet
närmast svarande antalet obligationer betingar t. ex. endast eli pris av 9,980
kronor — inköpes ytterligare en obligation eller också fy lies vinstsumman på
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
annat sätt, i det angivna exemplet kanske med ett presentkort på 20 kronor.
Då de värdepappersvinster, som utlämnas till vinnarna, sålunda åtminstone
i de allra flesta fall komma att hava ett värde, som uppgår till praktiskt taget
samma belopp som det i vinstförteckningen för respektive vinst angivna beloppet,
synes skatten kunna beräknas på sistnämnda belopp. Detta innebär,
att om i ett lotteri förekommer en värdepappersvinst å 10 000 kronor, skatten
med en skattesats av exempelvis 20 procent alltid skall utgöra 2 000 kronor.
Inköp oell utlämning av vinster kunna efter skattens genomförande ske i
samma former som hittills. Den enda skillnaden blir att i stället för att hittills
fått inköpas och tillhandahållas obligationer för ett noterat värde inköpsdagen
av (ungefär) 10 000 kronor härefter få inköpas och utlämnas obligationer
till ett noterat värde av (ungefär) 8 000 kronor.
Att det sålunda beskrivna förfarandet verkligen tillämpats i fråga om
värdepappersvinster efter 1942 års ändringar i lotterivinstskatteförordningen
säges i promemorian lia bekräftats vid förfrågan på expeditionerna för
några av våra större lotteriföretag. Härefter anföres:
Till belysning av den betydelse den ifrågasatta omläggningen av beskattningen
bär för de större varulotterierna kan nämnas, att riksskyttelotteriet,
som torde vara ett av de mera typiska vanliga varulotterierna, under år
1944 — med en tillåten omslutning av 210 000 kronor (100 000 lotter å 2
kronor 10 öre) och med en sammanlagd vinstsumma av 105 000 kronor, fördelad
å 5 000 vinster — bade 190 vinster å högre belopp än 25 kronor med
ett sammanlagt värde av 61 293 kronor. Då högsta vinsten utgjordes av
premieobligationer till 25 000 kronors värde, skulle av omläggningen beröras
189 vinster å tillhopa 36 293 kronor (35 procent av hela vinstsumman).
Örn man låter skatteplikten endast omfatta vinster med över 100 kronors
värde, hade antalet skattepliktiga varuvinster nedgått till 49 med ett sammanlagt
värde av 24 483 kronor (23 procent av vinstsumman). Vidare kan
nämnas, att barnensdagslotteriet i Stockholm, som torde vara ett typiskt
tombolalotteri, samma år — med en tillåten omslutning av 800 000 kronor
och med ett sammanlagt vinstvärde av 400 000 kronor, fördelade å 40 205
vinster — hade 429 vinster å belopp över 25 kronor med sammanlagt värde
av 153 800 kronor, därav 2 vinster å tillhopa 100 000 kronor utgjordes av
premieobligationer. Lotterivinstskatten skulle sålunda bär med den nuvarande
skattepliktsgränsen komma att omfatta 427 nya vinster — alla för
övrigt bestående av presentkort — med ett sammanlagt värde av 53 800 kronor
(13 procent av vinstsumman). Vid en höjning av skattepliktsgränsen
till 100 kronor, skulle endast 27 nya vinster med ett värde av 30 800 kronor
(8 procent av vinstsumman) komma att indragas under beskattningen.
Vad angår värdet å de vinster, som skulle beröras av den föreslagna ändringen,
kan nämnas, att den sammanlagda tillåtna omslutningen för de
lotterier, vartill tillstånd av Kungl. Maj:t meddelats under år 1944, enligt inhämtade
uppgifter uppgår lill 7—8 000 000 kronor, därav för båtlotterier
omkring 500 000 kronor. Om man antager, att vinstvärdet härvid uppgår till
4 000 000 kronor samt att 25 procent därav avser vinster, som bestå av annat
än värdepapper och som ha över 25 kronors värde, skulle det skattepliktiga
vinstvärdet bli omkring 1 000 000 kronor. En höjning av skattepliktsgränsen
till 100 kronor kan beräknas medföra en minskning av detta
belopp med 2 å 300 000 kronor.
Beträffande de båda övriga i promemorian angivna slagen av varulotterier
stadgas i lotteriförordningen — örn man frånser de minsta lotterierna,
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
däri -värdet å högsta vinst ej får överstiga 5 kronor — att lotteri, däri insatser,
om sådana fordras, oell vinster äro till antal och storlek bestämda
enligt uppgjord plan, må anordnas dels efter anmälan hos polismyndighet
minst 7 dagar innan, under förutsättning att lotteriet anordnas i samband
med tillställning till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt
ändamål, alt lotteriet bedrives allenast inom för tillställningen avsett område,
att vinsterna icke utgöras av penningar eller värdepapper samt att anmälan
icke avser anordnande vid samma tillställning av lotterier med insatser till
högre sammanlagt belopp än 1 000 kronor, och dels efter tillstånd av länsstyrelse,
under förutsättning att lotteriet anordnas till förmån för välgörande,
kulturellt eller allmännyttigt ändamål eller till svenska konstidkares understöd
och uppmuntran, att lotteriet bedrives allenast inom länet, att vinsterna
icke utgöras av penningar eller värdepapper samt att insatserna icke uppgå
till högre sammanlagt belopp än 5 000 kronor. Vid meddelande av tillstånd
till lotteri av nu ifrågavarande slag må föreskrivas de närmare villkor samt
meddelas de kontroll- och ordningsföreskrifter, vartill omständigheterna
kunna giva anledning. För lotterier, som icke kräva tillstånd, äger polismyndigheten
meddela erforderliga kontroll- och ordningsföreskrifter.
Angående varulotterier av sistnämnda båda slag anföres i promemorian:
Beträffande lotterier, som kräva tillstånd av länsstyrelse, har hos Överståthållarämbetet
inhämtats följande.
Vid ansökan örn tillstånd brukar lotteriarrangören foga en plan med angivande
av lotteriets omslutning samt vinsternas antal, beskaffenhet och
värde. Därest dylik plan icke finnes bifogad ansökningen, infordras sådan
från lolteriarrangören, innan tillstånd meddelas. Om vinsterna bestå enbart
av skänkta föremål och arrangören uppgiver, att det är svårt för honom att
få tillgång till dessa föremål, innan lottförsäljningen börjar, brukar Överståthållarämbetet
emellertid medgiva tillstånd utan att plan över lotteriet företetts,
därvid dock tillses att motsvarande uppgifter innehållas i den redogörelse,
som efter lotteriets avslutande skall avgivas av den för lotteriet utsedde
kontrollanten. Som villkor för tillstånd brukar krävas, att vinstvärdet
uppgår minst till halva omslutningen, örn det är fråga om köpta vinster, och
minst till hela omslutningen, om det gäller skänkta vinster. I tillståndsresolutionen
angives bl. a. den tillåtna högsta omslutningen samt det sammanlagda
värdet av vinsterna, varjämte en kontrollant förordnas att tillse, att de meddelade
föreskrifterna uppfyllas, att dragning sker på behörigt sätt samt att
allmänhetens intressen i övrigt iakttagas. Som kontrollant använder Överståthållarämbetet
därvid antingen någon av sina tjänstemän eller annan,
som ämbetet självt utväljer, eller också person, som lotteriarrangören föreslår.
Beträffande lotterier, för vilka endast fordras anmälan till polismyndighet,
brukar enligt å Stockholms poliskammare inhämtade upplysningar för i
Stockholm anordnat sådant lotteri tillses, att lotteriarrangören inkommer
med en plan över lotteriet samt att vinstvärdet förhåller sig till omslutningen
ungefär på samma sätt som förut angivits beträffande de lotterier, lör vilka
fordras tillstånd av Överståthållarämbetet. Undantag från skyldigheten att
förete plan över lotteriet medges även här beträffande lotterier, däri vinsterna
bestå av skänkta föremål, och dessutom anses arrangören av ett lotteri
av detta slag icke kunna åläggas att lia vinster, vilkas värde står i det an
-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 264.
tilena förhållandet till omslutningen. För varje lotteri förordnas en kontrollant
med samma uppgifter som beträffande lotteri, vilket anordnas med
överståthållarämbetets tillstånd. Till kontrollant brukar därvid så gott som
alltid utses en av lotteriarrangören föreslagen person.
Efter denna redogörelse för varulotterier av olika slag anföres vidare i
promemorian:
Med hänsyn till de sålunda angivna förhållandena synes något avgörande
skäl mot att anordna beskattningen av varuvinster enligt den ovan angivna
metoden ej föreligga. Förutsättningen härför är visserligen, att möjligheter
finnas att få fram ett någorlunda tillförlitligt värde på de särskilda vinsterna,
med utgångspunkt från vilket skatten kan beräknas, samt att någon kontroll
på bestämmelsernas efterlevnad kommer att utövas. Båda dessa förutsättningar
synas emellertid föreligga utan att särskilda anstalter behöva vidtagas.
Vad angår förstnämnda förutsättning så kontrolleras ju värdet på
vinsterna i de större lotterierna, för vilka Kungl. Maj:ts tillstånd erfordras,
av representanter för det allmänna vid vinstplanens uppgörande och sådan
kontroll — örn än av mindre betryggande art — förekommer även i övriga
lotterier. Beträffande de lotterier, som fordra tillstånd av länsstyrelse, har
man garantier för att värdena icke upptagas för lågt även genom uppställandet
av förut angivna villkor, att omslutningen icke får överstiga vinstvärdet,
då vinsterna bestå av skänkta föremål, och icke dubbla vinstvärdet,
då de bestå av köpta föremål. Endast för lotterier, som få anordnas utan
tillstånd, synes man behöva befara, att den till grund för skattepåföringen
liggande värderingen blir mindre tillförlitlig. Även för arrangörer av dylika
lotterier föreligger emellertid ett visst intresse — för att göra deltagande i
lotterierna mera lockande — att icke upptaga vinstvärdena för lågt. I dessa
lotterier torde för övrigt vinsterna regelmässigt ha ganska blygsamma värden.
I detta sammanhang synes böra framhållas, att det givetvis kan visa sig
lämpligt att i tillståndsresolution eller meddelade föreskrifter uttryckligen
angiva, att mot skatten svarande del av de skattepliktiga vinsterna skall
utgöras av penningar, samt erinra kontrollanten för vederbörande lotteri
örn hans skyldighet jämlikt kungörelsen den 21 december 1928, nr 486, att
övervaka, att skatten blir till vederbörligt belopp beräknad och i föreskriven
ordning inbetalad.
Angående varulotterier med endast skänkta vinster anföres i promemorian:
Ett särskilt problem utgöra onekligen de lotterier, däri vinsterna bestå av
skänkta föremål. Vinsterna äro ofta svåra att värdera, och uppgörandet av
vinstförteckningarna för dessa lotterier sker nog ibland utan alltför stor
noggrannhet. Därtill kommer, att beskattningen för dessa lotterier dels blir
relativt sett hårdare, eftersom vinstvärdet i förhållande till omslutningen
i allmänhet är högre än i andra lotterier, oell dels kan komma att framstå
som en beskattning av lotteriföretaget som sådant och icke som en beskattning
av vinnarna, vilket ju är meningen. För ett sådant lotteri torde oftast
för närvarande allt vad som flyter in för sålda lotter utgöra nettointäkt,
och, om det allmänna avkräver lotteriet viss del av denna intäkt som skatt,
ligger det nära till hands att betrakta skatten som en skatt på själva lotteriet;
att en sådan skatt pålägges just i dessa fall kommer därvid att framstå
som så mycket mera obefogat som dessa lotterier ofta anordnas för
mycket behjärtansvärda ändamål. Emellertid torde det i flertalet fall vara
möjligt att undvika nyssnämnda, mindre tillfredsställande effekt. Hittills
Kungl. Maj.ts proposition nr 26 b.
27
har nämligen ett dylikt lotteri måst lia vinster med värde till belopp motsvarande
omslutningen. Efter genomförandet av de ifrågasatta ändringarna
bör omslutningen däremot få uppgå till ett belopp motsvarande de i vinsterna
ingående föremålens värde jämte skatten, d. v. s. lotteriarrangören
bör få öka lottförsäljningen för de föremål, som skola utlottas, med belopp
motsvarande skatten. Under det att skatten i ett lotteri med köpta vinster
övervältras på vinnarna genom att värdet å de särskilda vinstföremålen
minskas, kommer övervältringen i de nu ifrågavarande lotterierna att ske
genom att den totala försäljningssumman för lotterna okas. I de fall då
efterfrågan på lotter icke kan antagas bli så stor att det lönar sig att öka
lotternas antal eller pris — fall torde ibland inträffa då icke ens lotter för
belopp motsvarande det skänkta föremålets värde kunna avyttras — blir
dock skatten en ren belastning av lotteriet.
Beträffande skattepliktsgräns och skattesats anföres slutligen i promemorian
:
Vad angår skattepliktsgränsen har denna beträffande vinster, som nu äro
belagda med lotterivinstskatt, bestämts till 25 kronor, och det kunde synas
ligga nära till hands att låta samma gräns gälla även för varuvinsterna. Att
sätta gränsen så lågt torde emellertid av praktiska skäl icke vara lämpligt.
Det föreslagna systemet kommer givetvis att medföra en del besvär för lotteriarrangörer
och myndigheter, och dessa besvär bli mera accentuerade ju
större antal vinster skatteplikten omfattar. Även andra nackdelar äro forbundna
med lotterivinstskattens utsträckning till de lägre vinsterna i varulotterierna.
Särskilt skulle olägenheterna för lotterier med skänkta vinster
komma att bli skarpt framträdande, och om gränsen sättes så lågt som till
25 kronor torde man bliva nödsakad att taga upp frågan om frikallande av
dessa lotterier från skatten eller beredande åt dem av speciella lättnader, vilket
skulle vålla stora svårigheter. Vidare torde den ekonomiska betydelsen
av att eftergiva skattekravet beträffande ytterligare ett antal av de lägre varuvinsterna
bli ganska liten. Med skäl torde kunna göras gällande, att skatten
å varuvinster, som ej överstiga exempelvis 100 kronor, ej står i proportion
till det besvär och de kostnader, som uppbärandet av skatten skulle medföra.
På grund härav synes skattepliktsgränsen för de nu ifrågavarande vinsterna
lämpligen kunna sättas till 100 kronor, vilket alltså innebär, att skatten
skulle omfatta endast vinster med över 100 kronors värde.
Ej heller i nu förevarande avseende synes det föreligga någon anledning
att skilja mellan vinster, som bestå av värdepapper, och egentliga varuvinster.
Värdepappersvinster torde hittills i de fall sådana förekommit så
gott som alltid ha överstigit 100 kronor, och en höjning av skattepliktsgränsen
för dylika vinster från 25 till 100 kronor synes sålunda sakna praktisk
betydelse.
Vad angår skattesatsen torde övervägande skäl tala för att låta samma
regler gälla för varuvinster som för övriga vinster, vilka äro underkastade
lotterivinstskatt. Skatten torde sålunda böra utgå med 20 procent av vinstens
belopp, därvid vinstbeloppet utgöres av värdet a vinstföremålet plus det
kontanta, för skattebetalning avsedda beloppet.
Beträffande innehållet av remissyttrandena må, vad särskilt angår beskattningen
av varuvinster, lill en början nämnas, alt varken kammarrätten eller
någon av de hörda länsstyrelserna baft något all erinra mot förslaget i denna
del.
Vidare må nämnas, att Svenska seglar förbundet för sin del uttalat, att det
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 264.
föreslagna sättet för skattens uttagande syntes innebära ett ändamålsenligt
förfarande och att kontrollen av de olika vinstemas värde icke torde erbjuda
några som helst svårigheter i fråga om utlottningsbåtar.
I några remissyttranden framföras däremot erinringar mot förslaget i
nu förevarande del. Statskontoret åberopar sålunda sitt förut berörda, i
samband med 1942 års författningsändringar framlagda förslag. Gentemot
anmärkningen, att en beskattning enligt detta förslag skulle träffa samtliga
spelare i lotterierna och icke endast vinnarna, uttalar statskontoret att. då
endast vinnarna lia någon rätt till vinsterna, all lotterivinstbeskattning drabbar
vinnarna eller eventuellt, beroende å vinstvärdenas avvägning, arrangörerna.
Statskontoret fortsätter:
Promemorieförfattarens förslag innebär i sak samma lösning av spörsmålet,
som statskontoret sålunda förordat. Enligt båda förslagen skulle lotterianordnarna
vid vinsternas förvärvande avsätta 20 procent av den kalkylerade
vinstsumman till skatt. Även vid en tillämpning av det av statskontoret
förordade förfarandet kan, därest så av psykologiska skäl anses lämpligt,
i den för allmänheten tillgängliga vinstplanen angivas vinsternas värde inklusive
skattebeloppet eller, eventuellt, att föreskriven skatt erlägges av lotteriet.
En lösning enligt de av ämbetsverket skisserade linjerna skulle emellertid
avsevärt minska svårigheterna för beskattningens utsträckning till vinster
å ned till ett bruttobelopp av 25 kronor, vilket förefaller statskontoret
i och för sig önskvärt. På grund härav och då det av statskontoret år 1942
föreslagna förfarandet jämväl i övrigt synes innebära en smidigare lösning
av hithörande problem än den av promemorieförfattaren angivna utvägen
förordar ämbetsverket alltjämt detta alternativ. Då, såvitt möjligt, enhetliga
regler givetvis böra gälla för beskattning av olika slag av lotterivinster, synes
vidare förtjänt att övervägas, om icke denna form för skattens inbetalning
kan utsträckas till att avse jämväl övriga svenska lotterivinster.
Riksräkenskapsvcrket finner det föreslagna sättet för uttagande av skatten
å vinster i varulotterier föga tilltalande och anför vidare:
Utgångspunkt för förslaget i denna del har varit, att skatten till sin natur
skall vara en beskattning av vinnarna, och någon annan lösning har då icke
kunnat utfinnas, än att de skattepliktiga vinsterna måste uppdelas i två
skilda delar, av vilka den ena utgöres av penningar till ett mot skatten svarande
belopp. En sådan lösning förefaller i varje fall icke att vara enkel och
praktisk. Den är dessutom svåröverskådlig till sina verkningar. Riksräkenskapsverket
kan icke finna annat, än att man nu liksom tidigare vid frågans
diskuterande tillmätt den synpunkten alltför stor betydelse, att skatten måste
träffa just vinnarna. Enligt ämbetsverkets mening vore det avgjort att föredraga
att beskatta varuvinsterna allenast genom en höjning av lotteristämpeln
å varulotterier. Därigenom skulle man även slippa att draga någon sådan
eljest av praktiska skäl betingad men i och för sig uppenbarligen godtycklig
gräns för skattskyldighetens inträde, som enligt förslaget satts vid 100 kronors
vinstvärde. Att en sådan ordning kan sägas innebära, att vinnarna skulle
befrias från skatt på bekostnad av övriga lottköpare, finner riksräkenskapsverket
för sin del icke vara ett argument av någon avgörande betydelse. Anordningen
skulle allenast innebära, att jämväl den mot varje vinstvärde svarande
skatten betraktades såsom vinst och täcktes av lottpriset. Om man
utgår från att varuvinster regelmässigt icke äro avsedda att av vinnaren omedelbart
försäljas och dessutom beaktar det irrationella i lotterivinstens natur,
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
29
förefaller det knappast vara motiverat att kräva, att vinnarna i ett varulotteri
skola beskattas i förhållande till vinsternas oftast svårbedömbara värde.
Överståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida icke viss skattefrihet bör
medgivas beträffande skänkta vinster. Ämbetet an-för härom:
De olika sammanslutningar, som anordna lotterier med skänkta vinster,
hava i allmänhet ett sådant ändamål, att de principiellt äro frikallade från
gåvoskatt. Det synes därför föga konsekvent att uttaga skatt, när det gäller
att realisera de skänkta vinsterna för att erhålla medel för de ändamål, sammanslutningarna
avse att främja. Även örn beskattningen principiellt är avsedd
att drabba vinnarna, kommer den dock, såsom jämväl i promemorian
framhållits, att i många fall utgöra en ren belastning på lotteriet och således
minska dettas nettobehållning. Utredningen har visserligen hänvisat till
att i sådana fall en höjning bör kunna ske av omslutningen, men det synes
vara tvivelaktigt, huruvida en kompensation på detta sätt verkligen kan beredas
anordnaren. Lotterier med skänkta vinster anordnas som regel av
olika sammanslutningar i välgörenhetssyfte i samband med någon årligen
återkommande tillställning. Försäljningsmöjligheterna äro i allmänhet begränsade
och den nuvarande omslutningen vid de olika lotterierna representerar
oftast det högsta antal lotter, som enligt vunna erfarenheter kunna avsättas.
Överståthållarämbetet får därför föreslå, att skattefrihet införes för
skänkta vinster, varvid dock av praktiska skäl den begränsningen bör göras
att skattefriheten endast avser vinster i lotterier, där samtliga vinster äro
skänkta. Då sådana vinsters värden mera sällan uppgå till några högre belopp,
torde den av ämbetet föreslagna begränsningen av skattskyldigheten
sakna ekonomisk betydelse i beskattningshänsende.
Stockholms stads drätselnämnd riktar bestämda invändningar mot den
föreslagna uppdelningen av varuvinst i en varuandel och en penningandel
samt anför:
Det vill nämligen synas nämnden som örn man därmed icke skulle kunnat
undvika den ej önskade konsekvensen, att skatten komme att drabba
lotteriet i stället för såsom avsetts vinnarna. Åtminstone för de smärre lotterier,
i vilka vinsterna till huvudsaklig del bruka bestå av insamlade gåvor,
torde skatteandelen i själva verket komma att betyda en ökad omkostnad
för lotteriet. De ändamål, för vilka sådana smärre lotterier medgivas, torde
också som regel vara de ej minst behjärtansvärda. Medgivandet att anordna
ett lotteri torde ofta vara att betrakta närmast såsom en form av understöd
från det allmännas sida till sådan verksamhet, som man anser vara förtjänt
därav. Då det härvid undantagslöst torde vara fråga om föreningar eller
andra sammanslutningar med mycket små ekonomiska resurser, synes en
skatt, så anordnad, att den komme att drabba lotteriarrangören, te sig föga
tilltalande. Och om resultatet likväl måste bli detta, förefaller del ganska
onödigt att tillgripa den tyngre administrativa apparat, som måste krävas,
därest skatten formellt skall läggas på vinsterna. En direkt skatt på lotteriet,
beräknad efter insatsernas sammanlagda belopp, synes i så fall vara att föredraga
eller kanske hellre en stämpelskatt på lottsedlarna, eftersom en sådan
torde medgiva de största möjligheterna för lotterianordnaren alt övervälta
skatten på lottköpama.
Skulle förslaget genomföras, vilket nämnden som förut nämnts avstyrker,
hemställer nämnden, att det undersökes huruvida icke undantag från
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
vinstbeskattningen kan göras för sådana smärre lotterier, till vilka länsstyrelse
kan lämna tillstånd.
Föreståndaren för Folkets parkers centralorganisations lotteri framhåller,
att ändamålet med alla varulotterier som regel torde vara att använda överskottet
till att stödja och uppehålla något slag av ideell eller filantropisk
verksamhet, sorn lottköparna anse värd att uppmuntra, samt att det varudden,
som folkparkerna under en lång följd av år haft tillstånd att anordna,
vunnit stora sympatier hos allmänheten tack vare det ekonomiska
stöd lotteriet kunnat ge teaterverksamheten. Den tilltänkta nya beskattningen
komme visserligen icke att drabba lotteriarrangörerna direkt, men det kunde
dock befaras, att allmänhetens intresse för sådana lotterier starkt nedskures
genom denna nya beskattning och att som konsekvens härav följde
minskade möjligheter att få ett lotteri att bära sig eller lämna överskott.
För vinnarna av de högsta vinsterna betydde beskattningen kanske ej så
mycket, men att även vinster ner till 100 kronor drabbades därav komme
måhända att alstra missnöje, som återverkade menligt på intresset att genom
lottköp stödja viss ideell verksamhet. I varje fall förelåge icke något starkare
skäl att inrangera de varulotterier, som finge anordnas utan Kungl. Maj:ts
tillstånd, under ifrågavarande beskattning. Det syntes mycket problematiskt,
örn den föreslagna beskattningen komme att tillföra statskassan merinkomster,
varjämte stora nackdelar vore att befara för arrangörerna genom
den omständliga och svårbedömda skatteindrivningen.
Föreståndaren för skytte- och landstormslotterierna in. fl. lotterier anför,
att en ledande princip vid val av vinster varit att vinnaren omedelbart skulle
kunna tillgodogöra sig vinsten utan att vidkännas kontanta kostnader. Så
t. ex. levererades sportstugor fullt färdiga för inflyttning, bilar och motorbåtar
hade på sin tid levererats med fylld bränsletank o. s. v. I enlighet härmed
syntes det i princip tilltalande, att beskattningen konstruerades så att
vinnare icke föranleddes realisera vinsten eller spara ihop medel för skattens
erläggande.
Därefter anför lotteriföreståndaren emellertid bl. a. följande:
Beträffande vinst, som utgöres av premieobligationer, samt sådana vinstter,
som bestå av särskilt beställda objekt såsom sportstugor, båtar o. d.,
torde måhända allmänheten icke i högre grad reflektera över skatteandelens
storlek. Däremot kan med säkerhet förutskickas, att man i fråga örn vinstföremål,
som äro tillgängliga i allmänna handeln till fasta priser, kommer
att starkt reagera mot de vid sidan om vinstens egentliga värde angivna skattebeloppen.
Ett försämrat försäljningsläge för de för välgörande eller allmännyttiga
ändamål anordnade lotterierna måste därför förutses komma att
inträda, åtminstone till en början.
Huruvida inkomsterna för det allmänna i verkligheten skulle ökas kan
därmed sättas i fråga. För ett slutsålt varulotteri av i promemorian angiven
typ beräknas enligt nu gällande bestämmelser direkt utgå:
Stämpelskatt å lottsedlar ........ kronor 10 000
Omsättnings- och lyxskatt å vinster ca .......... » 4 000
Skatt å premieobligationsvinst .......................... » 5 000
Kungl. Maj.ts proposition nr 26b. 31
Inkomst- och kommunalskatt beräknad efter 20 °/o å
24 483 kr........................................... kronor 4 896
Inkomst- och kommunalskatt å den till den anordnande organisationen
överlämnade behållningen (anförda besvär häröver
ej avgjorda) .................................. » 10 885
kronor 34 781.
Därtill kommer till postverket erlagda portoavgifter i runt tal kronor 20 000.
En nedgång i varje lotteris verkliga omslutning samt eventuell minskning
av lotteriföretagens antal torde komma att medföra större minskning av
statsinkomsterna, än vad den befarade förlusten på grund av försummad
uppgiftsplikt utgör. — ---
Ehuru intet i princip är alt erinra mot att åtgärder vidtagas för att effektivt
uppbära skatt å ifrågavarande lotterivinster, så måste det framhållas, att
de föreslagna bestämmelserna skulle komma att skapa en irritation hos allmänheten,
som främst komme att gå ut över lotteriföretagen.
Då frågan såsom ovan antytts torde vara av omtvistlig eller ringa statsfinansiell
betydelse och anknyter sig till principen örn skattens uttagande vid
förvärvskällan, varom utredning lär pågå, torde det innebära mera våld än
nöden kräver att beträffande lotteriföretagen gå den förebådade uppbördsreformen
i förväg. I samband med dennas genomförande skulle däremot det
förevarande förslagets olägenheter kunna förutsättas komma till mindre påtagliga
uttryck.
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation åberopar såsom eget yttrande
en skrivelse från styrelsen för Stockholms stads hantverksförenings
lotteri. I denna skrivelse uppgives bland annat, att i nämnda lotteri under år
1944 förekommit 523 vinster med över 100 kronors värde, uppgående sammanlagt
till 206 301 kronor, samt att under samma år Göteborgs hantverksoch
industriförenings lotteri haft 71 vinster med över 100 kronors värde, uppgående
sammanlagt till 42 665 kronor (hela vinstsumman 90 000 kronor) och
att Malmö industrilotteri haft 150 dylika vinster med sammanlagt värde av
63 650 kronor (hela vinstsumman 155 000 kronor). Av det för samtliga varulotterier
beinknade skattepliktiga vinstvärdet, 700 000 ä 800 000 kronor,
belöpte alltså icke mindre än 312 000 kronor på nämnda tre hantverkslotterier,
varav torde framgå, att den ifrågasatta anordningen komme att särskilt
för dessa lotterier medföra betydligt ökat arbete och i mångå fall stora
svårigheter beträffande anordningens genomförande.
I skrivelsen framhålles vidare, att värdet å vinst enligt för lotteriet gällande
bestämmelser ej får upptagas högre än gällande detaljhandels- respektive
inköpspris, varefter anföres:
Enligt den nu föreslagna anordningen skulle i ett lotteris vinstplan värdet
å ett föremål, exempelvis ett piano, som för närvarande kan inköpas i öppna
handeln för 2 000 kronor, upptagas till 2 500 kronor. En uppvärdering i
analogi härmed utan reell grund av vinstvärdet under en årsserie i Stockholms
stads hantverksförenings lotteri torde belöpa sig till omkring 42 000
å 43 000 kronor. En dylik uppvärdering torde svårligen i gemen kunna förstås
vare sig av leverantörer eller vinnare eller den lott köpa lide allmänheten. Att
delta i sin tur måste komma att medföra en misskreditering av lotteriet till
förfång för dess utveckling ja rent av dess fortbestånd torde ligga i öppen
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 26k.
dag. Med hänsyn till nu anförda förhållanden får lotteristyrelsen bestämt
avstyrka, att en beskattning av varuvinster anordnas på i promemorian föreslaget
sätt.
Därest i allt fall statsmakterna avse att nu genomföra en beskattning av
dylika vinster, vill lotteristyrelsen för sin del ansluta sig till det av Överståthållarämbetet
på sin tid i samband med 1942 års ändringar i lotterivinstskatteförordningen
förordade förslaget, att vid inköp av vinster viss procent
av värdet avsättes till skatt.---
Enligt räkenskaperna för det under 1944 avslutade lotteriet uppgingo lotteriets
inkomster till i avrundat tal 627 100 kronor, därav särskilt märkas
inkomst av försålda lotter 566 725 kronor och av leverantörer lämnade rabatter
vid inköp av vinster i runt tal 55 700 kronor. Av utgifterna uppgingo
vinstinköpen till 453 370 kronor. Behållningen av lotteriet utgjorde
25 783 kronor 23 öre. Av det anförda framgår, att, därest inga rabatter erhållits,
lotteriet skulle hava gått med en förlust av i runt tal 30 000 kronor.
Med den omslutning lotteriföretaget för närvarande äger torde det vara helt
uteslutet, att detsamma med nu gällande bestämmelser örn vinsternas sammanlagda
värde, 450 000 kronor, i årsserien skall av lotteriets nuvarande inkomster
kunna gälda skattebeloppet, som kan beräknas till cirka 40 000 kronor
eller något däröver. En reducering av vinstvärdet med skattebeloppet
synes vara den enda framkomliga vägen. Styrelsen, som givetvis helst skulle
se att någon beskattning av varuvinster ej genomföres, anser sig sålunda böra
tillstyrka en anordning på det sätt, som sist angivits. Styrelsen kan emellertid
därvid icke underlåta framhålla, att ett genomförande även av detta förslag
torde medföra stora nackdelar, nämligen till men för lottköparna nedsättning
av vinsternas storlek eller antal eller bådadera samt framför allt för
stockholmshantverkarna, minskade avsättningsmöjligheter.
Syftet med de flesta varulotterier är att skapa vinstmedel för innehavaren
av lotterikoncessionen. I motsats härtill är Hantverkslotteriet uppbyggt för
att i första hand främja hantverkarnas produktions- och avsättningsmöjligheter,
som särskilt under kristider är av mycket stor betydelse, att bidraga
till skapandet av kvalitetsalster samt att främja yrkeskunnighet och handaskicklighet.
Föreslagna skattebestämmelser måste i betydande grad omöjliggöra
dessa strävanden.
Vinster å 1889 och 1893 års teaterobligationer.
De s. k. teaterobligationslånen, som äro utgivna av Teaterbyggnadskonsortiet,
bestå av dels ett lån av år 1889 å 10 000 000 kronor, fördelade å premieobligationer
om 20 kronor vardera, och dels ett lån av år 1893 å 3 000 000
kronor, fördelade å sådana obligationer om 10 kronor vardera. Ränta å dessa
lån, för vilka Stockholms stad iklätt sig betalningsansvaret, utgår dels i form
av halvårsvis utfallande vinster och dels genom att utlottade obligationer
inlösas med successivt stigande belopp. Lånen amorteras av Stockholms stad,
1889 års under tiden 1890—1947 och 1893 års under tiden 1893—1967. Slutbetalning
sker beträffande 1889 års lån den 1 december 1947 och beträffande
1893 års lån den 20 december 1967. En stor del av obligationerna äro redan
inlösta. Å 1889 års obligationer utfalla årligen 32 vinster, varierande
mellan 10 000 och 500 kronor och uppgående till ett sammanlagt belopp av
40 000 kronor. Å 1893 års obligationer utfalla årligen 42 vinster, därav 2 på
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
33
10 000 kronor vardera och 40 på 100 kronor vardera (sammanlagda vinstvärdet
sålunda 24 000 kronor).
När 1928 års förordning om särskild skatt å vissa lotterivinster genomfördes,
undantogs, som förut nämnts, från förordningens tillämpning sådan
vinst, som utfallit vid vinstdragning å premieobligationer vilka utfärdats
före den 1 januari 1929. De premieobligationer, som vid denna tid funnos i
marknaden, voro ifrågavarande obligationer samt statens premieobligationer
av år 1921 och år 1923. Anledningen till denna övergångsbestämmelse var
(se proposition nr 213/1928 s. 224), att svårigheter skulle möta för uttagande
av den särskilda skatten i fråga örn 1923 års premieobligationer, enär
staten icke var skyldig inlösa dylik obligation därest vinst utfallit å densamma.
Det ansågs vidare kunna ifrågasättas, huruvida det vore lämpligt
att införa en särskild skatt på vinster å premieobligationer, som tidigare utsläppts
av staten. Vid tiden för utfärdandet hade skatt å dylika vinster utlagits
endast i form av inkomstbeskattning, och det ansågs ej lämpligt att
införa en skatt, vilken skulle medföra utbetalning till vinnaren av mindre
belopp än staten ursprungligen förbundit sig att betala. Denna synpunkt ansågs
ha mindre betydelse beträffande vinster, som tillföllo här i riket bosatta
personer, enär dessa i gengäld befriades från den förutvarande inkomstbeskattningen,
men beträffande vinster, som tillföllo utomlands bosatta
personer, komme den särskilda lotterivinstbeskattningen att representera
en verklig ny beskattning, vilken icke funnits när obligationen inköptes.
Att behandla vinster som tillföllo utlänningar annorlunda än dem, som
tillföllo svenskar, ansågs medföra mycket stora svårigheter. De skäl, som
sålunda anförts mot införande av en särskild beskattningsform för vinster
på redan utfärdade premieobligationer, ansågos icke kunna tillmätas fullt
samma betydelse i fråga örn obligationer, som utfärdats av annan än staten,
men tillräckliga skäl att göra åtskillnad mellan olika slag av premieobligationer
befunnos ej föreligga.
I den nu utarbetade promemorian anföres:
Några allvarligare invändningar mot utsträckning av lotterivinstskatten
till vinster å nu ifrågavarande obligationer torde icke kunna andragas, sedan
samtliga de av staten utfärdade premieobligationer, för vilka ovanberörda
undantagsbestämmelse närmast var avsedd, numera inlösts. Teaterobligationer
torde för övrigt endast i undantagsfall ägas av utlänningar eller i utlandet
bosatta svenskar.
Vad angår den skattesats, som bör tillämpas i fråga örn vinster å nyssnämnda
teaterobligationer, må erinras att lotterivinstskatten från början utgick
med 10 procent men att skattesatsen genom förordningen den 29 maj
1942 (nr 276) höjdes till 20 procent, dock att från den sålunda företagna
höjningen undantogs vinst, som utfallit vid vinstdragning å premieobligationer
vilka utfärdats före höjningens ikraftträdande den 1 juli 1942. För
vinster å premieobligationer av sistnämnda slag utgår sålunda fortfarande
skatt med endast 10 procent av vinsternas belopp; och någon höjning av
denna skattesats torde icke nu böra ifrågakomma. Skattesatsen för vinster
å teaterobligationerna synes med hänsyn härtill även böra bestämmas till
Rilian;/ lill riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 264. 3
34
Kungl. Majlis proposition nr 264.
10 procent, varigenom skatten för vinster å alla premieobligationer, utfärdade
före den 1 juli 1942, kommer att utgå efter enhetlig grund.
I de avgivna remissyttrandena lämnas förslaget i förevarande del utan
erinran.
Totalisatorvinster,
För varje år brukar Kungl. Majit medgiva vissa sammanslutningar rätt att
anordna vadhållning medelst totalisator vid hästtävlingar visst antal dagar
under året. Sålunda har Kungl. Majit genom två särskilda brev den 22 december
1944 för år 1945 lämnat 23 sammanslutningar rätt att var för sig anordna
sådan vadhållning under visst antal dagar (för alla sammanslutningarna
tillhopa 360 dagar). Därvid plägar Kungl. Majit föreskriva, att det åligger
vederbörande sammanslutning att av de insatser, som göras för deltagande
i vadhållningen, innehålla ett belopp motsvarande 20 procent av
insatssumman, att viss del av det sålunda innehållna beloppet skall inlevereras
till statsverket och att återstoden får användas för anskaffande och
tillhandahållande av pris vid tävlingarna samt bestridande av andra omkostnader
för desamma. Vidare brukar Kungl. Majit uppdraga åt lantbruksstyrelsen
att bl. a. utfärda närmare bestämmelser för anordnande och kontroll
av vadhållningen.
Vadhållningen, för vilken gäller ett av stuteriöverstyrelsen år 1923 fastställt
reglemente, äger för varje tävling rum genom inbetalning av insatser,
som kunna utgöra dels på »segrande häst» (vinnare) 2 kronor, 5 kronor och
10 kronor samt, därest anordnaren av vadhållningen så finner lämpligt, 50
kronor, och dels »på plats» (första, andra och ev. tredje häst) 5 kronor och
10 kronor. Från insatserna avdragas 20 procent, varefter sedan tävlingen
avgjorts, återstoden fördelas mellan de vinnande deltagarna i vadhållningen.
Vinster, som ej blivit inlösta inom 8 dagar efter tävlingen, tillfalla anordnaren
av vadhållningen.
Den sammanlagda omsättningen, d. v. s. summan av insatserna, vid totalisatorspel
uppgick under år 1944 för hela landet till 44 202 532 kronor. Av
innehållna 20 procent å nämnda omsättning, 8 840 506 kronor, inlevererades
3 835 807 kronor till statsverket, under det 5 004 699 kronor fingo behållas
av de sammanslutningar, som anordnat tävlingarna. Av de sammanlagda insatserna
erhöll staten sålunda ett belopp som motsvarar omkring 8,7 procent
av desamma.
I fråga örn möjligheten att införa lotterivinstskatt å totalisatorvinster anförde
1924 års skatteberedning vid framläggandet av förslag till 1928 års
förordning (proposition nr 213/1928 s. 225):
En dylik särskild skatt vore tekniskt lätt att anordna, enär härför endast
erfordrades att innehålla en viss del av de gjorda insatserna. Härigenom
komme automatiskt att ske en proportionell minskning av de olika vinstbeloppen,
och man komme härigenom att med skatten direkt träffa vinnarna.
Ehuru alltså uttagande av skatt vid vinstens utbetalande vore tekniskt lätt att
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
35
genomföra, funnes dock andra omständigheter, som talade mot införande
av en dylik särskild skatteform. Av för skatteberedningen tillgängliga uppgifter
rörande vadhållning vid en del löpningar syntes framgå, att vinsterna
i regel varit jämförelsevis små i förhållande till insatserna, och torde man
våga antaga, att vinstbeloppen i genomsnitt utgjort omkring dubbla summan
av insatserna, d. v. s. halva vinstbeloppet hade utgjort återbekommen insats,
under det att blott återstående hälften utgjort verklig vinst. En spelare spelade
i regel icke blott på en löpning örn året och det torde knappast förekomma,
att någon vunne i alla löpningar. Vid en sådan kvittning av vinster
och förluster under elt år, som vore medgiven enligt 1927 års förslag till kommunalskattelag,
torde därför någon mera avsevärd nettovinst sällan uppstå
för någon spelare. En synpunkt, som med utgångspunkter, varom här vore
fråga, icke borde lämnas ur räkningen, vore den, vilken inverkan en särskild
skatt å totalisatorvinst kunde beräknas hava på spelfrekvensen och därmed
å statens inkomst av totalisatorspelet. Redan nu klagades enligt uppgift däröver,
att så stor del av insatserna som 20 procent innehölles och undandroges
spelarna, och skulle den innehållna delen ökas, skulle jämväl missnöjet ökas,
och spelarna kunde icke antagas finna någon tröst i den tanken, att de undsluppe
inkomstbeskattning, enär såsom förut påpekats någon vinst att
inkomstbeskatta förelåge blott i undantagsfall. Med hänsyn till vad sålunda
anförts syntes det vara lämpligt att icke införa någon särskild skatt på totalisatorvinst
utan i förekommande fall beskatta dylik vinst såsom inkomst. Ej
heller borde införas någon skyldighet att lämna särskild uppgift örn totalisatorvinst.
En uppgiftsplikt av större omfattning förhindrades redan av den omständigheten,
att totalisatorvinsterna borde utbetalas så fort som möjligt och
att en uppgiftsplikt rörande alla vinster skulle flerdubbla den tid, som åtginge
för utbetalandet. Örn man inskränkte uppgiftsplikten till att avse blott de
större vinsterna, kunde en bestämmelse härom göras ineffektiv därigenom,
att spelarna i stället för att göra en större insats gjorde flera mindre på tillhopa
samma belopp.
I yttrande över skatteberedningens förslag anförde stuteriöverstyrelsen (proposition
nr 213/1928 s. 231):
Sluteriöverstyrelsen delar i allo skatteberedningens uppfattning i dessa hänseenden.
Bland de skäl, som beredningen anfört för sin åsikt, vill styrelsen
särskilt understryka, att de förhållanden, under vilka totalisatorvadhållningen
äger rum, och det sätt, varpå densamma måste anordnas, så gott som omöjliggöra
såväl uträknandet och utkrävandet av ett visst skattebelopp å de förekommande
vinsterna som ock infordrandet från vinnarna om uppgifter å
deras namn och adresser. Intresset för denna vadhållning är nämligen i hög
grad beroende därav, att resultatet av vadhållningen kan bekantgöras så fort
som möjligt och en vinnare omedelbart därefter får lyfta sin vinst. För att
möjliggöra detta anställer totalisatororganisatören erforderliga biträden, som
under pågående löpning sammanräkna de gjorda insatserna och verkställa
behöriga avdrag därå samt omedelbart efter löpningens slut och resultatets
tillkännagivande uträkna oddstalen för vinnarna. För utförande av dessa
räkneoperationer kräves icke obetydlig lid, men med ändamålsenlig organisation
och genom personalens övning har man efter hand kommit därhän, att
vinsterna vid en löpning i allmänhet kunna utbetalas före starten i nästa
löpning samt i fråga örn sista löpningen för dagen omkring 20 minuter efter
dess avslutande.
Örn därjämte uträkning skulle ske av skatteavdrag till staten eller anteckningar
verkställas rörande vinnarnas namn, adresser och vinstbelopp, skulle
vinsternas utbetalande icke kunna äga rum förrän betydligt senare än nu är
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
fallet, i vissa fall måhända icke förrän nästkommande dag, och därmed skulle
en stor del av allmänhetens intresse gå förlorat.
För den händelse att häremot från vissa håll invändes, att det ej bör ogärna
ses, att spellusten stävjas, så må därvid från stuteriöverstyrelsens sida erinras,
dels att vid totalisatorvadhållningen riskerna såväl som vinsterna för varje
spelare för sig i det stora flertalet fall röra sig om ganska obetydliga belopp,
dels ock att likväl genom det ganska allmänna deltagandet däri totalisatorvadhållningen
bereder statsverket avsevärda inkomster, vilka äro avsedda att
uteslutande användas till den svenska hästavelns befrämjande och vilka
under det nuvarande statsfinansiella läget knappast skulle kunna på annat
sätt beredas hästaveln.
I den inom finansdepartementets skatteberedning nu utarbetade promemorian
anföres:
Totalisalorspelet är, som av det förut sagda framgår, av så säregen beskaffenhet,
att det är svårt att tillämpa de för vinster vid annat penninglotteri
avsedda beskattningsreglerna. Vid totalisatorspelet förekommer icke som vid
vanligt lotterispel insatser av endast en storleksordning utan insatsens storlek
kan i huvudsak bestämmas av spelaren efter gottfinnande. Vidare äro utdelningarna
från totalisatorn i förhållande till insatserna regelmässigt mycket
mindre än »utdelningarna» i andra lotterier. Det kan därför icke gärna
ifrågakomma att betrakta hela totalisatorutdelningen för viss tävling som
vinst, på vilken skatten skall beräknas. Örn en person på en insats av 50
''kronor erhåller en utdelning av exempelvis 60 kronor, kan det icke anses
rimligt att låta honom betala 12 kronor i skatt, vilket skulle bli följden, örn
man tillämpade samma metod som vid påföring av skatt på andra lotterivinster.
Vidare skulle stora svårigheter uppstå att vid bibehållande av en
skattepliktsgräns av 25 kronor förhindra, att spelarna undandroge sig skatten
genom att göra många små insatser i stället för en större. En person, som
ämnar spela 50 kronor i en viss tävling, kan lika väl göra 25 insatser å 2
kronor som en enda insats å 50 kronor. Insatser genom bulvaner kunde även
väntas förekomma, därest skatteavdrag skulle göras i fråga om större vinstbelopp.
Att förhindra sådana manipulationer skulle säkerligen visa sig omöjligt.
Slutligen må framhållas, att själva speltekniken med omedelbar uträkning
och utbetalning av vinstbeloppen icke låter sig väl förena med ett beskattningssystem,
innebärande skatteavdrag för större vinster i samband med
utbetalandet.
Om alltså en utsträckning av lotterivinstbeskattningen i dess nuvarande
form till totalisatorvinster svårligen låter sig genomföras, synes emellertid
detta icke behöva hindra, att man befriar dylika vinster från vanlig inkomstbeskattning
i syfte att därigenom vinna en, enligt vad förut sagts, önskvärdförenkling
av beskattningsreglerna. Detta synes så mycket hellre kunna ske
som totalisatorvinster hittills endast i undantagsfall torde ha upptagits till
beskattning, beroende på att de, som haft sådana vinster till skattepliktigt
belopp, oftast torde ha underlåtit att deklarera dem och att det varit omöjligt
för taxeringsmyndigheterna att anordna något slag av kontroll beträffande
dylika vinster.
I promemorian framhålles härjämte, att det syntes befogat att, därest totalisatorvinster
undantoges från såväl lotterivinst- som inkomstbeskattning, i
stället något höja det procenttal av insatssumman, som skall innehållas. Med
nuvarande spelfrekvens syntes det knappast vara förenat med några egentliga
olägenheter för det allmänna att höja nämnda procenttal till 25. Emellertid
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
37
borde anmärkas att det belopp, som därigenom skulle tillföras staten, komme
att väsentligt överstiga det sammanlagda skattebelopp, som med nuvarande
ur kontrollsynpunkt helt otillfredsställande system uttoges å totalisatorvinster.
Frågan om beskattningen av totalisatorvinster göres endast i ett par remissyttranden
till föremål för särskilda uttalanden.
Svenska travsportens centralförbund och Jockeyklubben anföra:
På grund av den form 1923 års riksdagsbeslut örn totalisatorns införande
i Sverige fick, torde det vara uteslutet, att som här skett ur enbart fiskalisk
synpunkt föreslå, att själva totalisatorn skall av de mottagna spelinsatserna
inleverera en förhöjd andel till staten, vilka medel därefter skulle kunna disponeras
som en vanlig statsinkomst. 1923 års riksdag har nämligen som villkor
för totalisatorns tillåtande uppställt det bestämda och generella villkoret,
att de från totalisatorn till statsverket inlevererade medlen skola helt och
hållet disponeras för hästavelsbefrämjande ändamål. Att vissa belopp av totalisatormedel
ändock de facto vissa budgetår disponerats för andra statsutgifter
rubbar icke den av 1923 års riksdag fastslagna principen, ty i de
fall så skett har det uteslutande rört sig örn överskottsmedel ur stuteriväsendets
fond, vilka de år det gäller icke disponerats för hästavelsändamål. Det
förtjänar i detta sammanhang särskilt understrykas, att riksräkenskapsverket
vid förarbetena till årets statsverksproposition ifrågasatte ändring i
denna princip, vilket emellertid avvisades av chefen för jordbruksdepartementet.
Det i finansdepartementets promemoria föreslagna förhöjda avdraget
från spelinsatserna skulle alltså på ett radikalt sätt rubba de av riksdagen
fastslagna principerna för totalisatorn, och vi få redan av detta skäl bestämt
avstyrka förslaget. —---
Vad man i första hand förbisett är felaktigheten att jämföra en dragning
i ett lotteri med en tävling med totalisatorvadhållning. I ett lotteri gör allmänheten
sina insatser en gång till varje dragning, vilken äger ram med
i regel en månads mellanrum eller vid tippning en gång per vecka. Vid en
hästsportstävling däremot består varje tävlingsdag av i regel minst åtta löpningar.
Den spelande delen av publiken på en hästsportsbana torde göra sina
insatser i dagens samtliga lopp, vilket betyder att en spelare får vidkännas
20 % avdrag på sina insatser åtta gånger under en och samma dag. Att detta
är en ytterst hård beskattning — i realiteten hårdare än i något annat lotteri
— torde icke kunna bestridas, och den största varsamhet borde därför
ligga i statsmakternas eget intresse beträffande en spelform som redan är
föremål för så avsevärda avdrag. Det i Sverige tillämpade avdraget på 20 °/o
ligger bland de högsta i Europa och torde utgöra vad som rimligen kan uttagas
utan risk för bakslag. 1 Danmark har man på senare år höjt avdraget
över 20 °/o och detta har uppenbarligen blivit för mycket för publiken, som
i skrämmande stor omfattning vänt sig lill illegala bookmakers med sina insatser.
----
I nära sammanhang härmed står det förhållandet, att den av finansdepartementet
föreslagna »skatten» icke i första hand träffar vinnarna på totalisatorn
utan däremot utan urskillning drabbar alla som göra insatser,
bland vilka de förlorande utgöra den stora majoriteten. Detta är naturligtvis
— som också 1924 års skatteberedning framhåller — ett ytterst otillfredsställande
förhållande som måste komma att stå i strid med den allmänna
rättsuppfattningen. Att i dessa lider av hårdaste beskattning pålägga den
hästsportsintresserade allmänheten en sådan pålaga som alldeles blint träffar
i första hand de förlorande spelarna, måste komma att medföra en reak
-
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
tion, som erfarenhetsmässigt kommer att kraftigt gynna den illegala vadhållningen.
—--
En annan synpunkt, som icke uppmärksammats av 1924 års skatteberedning,
bör i detta sammanhang understrykas. I alla lotterier gäller att spelaren
icke behöver erlägga någon skatt för att bli i tillfälle att inköpa själva
lottsedeln eller avlämna sin tippningskupong. Men beträffande totalisatorn
föreligger även här en skiljaktighet till spelarens nackdel. För att få tillträde
till tävlingsbanan, där totalisatorn är belägen, måste entrébiljett lösas, och på
denna får vederbörande erlägga nöjesskatt, som ju numera delvis är .statlig.
Staten uttager alltså av totalisatorspelaren en skatt för att han överhuvud
skall bli i tillfälle att göra sina insatser, något som saknar motsvarighet inom
allt annat spel. Även detta förhållande medverkar till, att totalisatorspelarna
redan nu äro högre beskattade än deltagare i andra lotterier.
Tendensen i finansdepartementets förslag att sätta totalisatorn i avsevärt
sämre och hårdare beskattad klass än varje annan existerande form av lotteri,
framstår emellertid allra tydligast, örn man analyserar vinstbeloppens
fördelning vid totalisatorspelet. I intet lotteri eller i tippningen beskattas eller
ifrågasättes beskattning av vinster på högst 25 kronor, och i varulotterierna
är denna skattefria gräns enligt förslaget dragen vid 100 kronor. Trots den
anmärkningsvärt knappa tid som stått till förfogande för vårt yttrande över
det framlagda förslaget, lia vå likväl föranstaltat örn en ingående utredning
vid alla landets hästsportsbanor rörande vinstbeloppens fördelning. Genom
tidningarnas rubriker örn de höga totalisatoromsättningarna samt genom att
enstaka höga odds sticka i ögonen och uppmärksammas, kail nian lätt få
den uppfattningen att de vid totalisatorn utbetalade vinstbeloppen äro särskilt
höga. Den verkställda utredningen har emellertid helt och hållet jävat
denna uppfattning. Av utredningen framgår nämligen att under hela år 1944
på landets samtliga trav- och galoppbanor inlöstes sammanlagt 1 717 286
vinstkvitton. Av dessa vinster voro icke mindre än 1 535 636 st. eller 89,42 °/o
på högst 25 kronor. Dessa siffror visa nied all evidens, att därest det icke
är meningen att behandla totalisatorspelarna på ett helt annat sätt än övriga
spelare, så bör hela förslaget i vad det rör totalisatorn frångås. Finansdepartementet
har motiverat sitt förslag örn ett förhöjt avdrag från alla insatser,
utan hänsyn till örn detta drabbar vinnare eller förlorare, nied de tekniska
svårigheterna att uttaga skatt på vinsten. Men när det nu visar sig, att 90 °/o
av vinsterna icke äro beskattningsbara, bör väl det föreslagna oformliga beskattningssättet
rimligtvis icke kunna ur någon synpunkt vidhållas. Med hänsyn
till totalisatoms speciella natur och de därav betingade ovan anförda
omständigheterna, borde stone varsamhet rimligen iakttagas, när det gäller
denna spelfonn än övriga. För exempelvis varulotterier föreslås en skattefri
gräns av 100 kronor och med hänsyn bl. a. till det varje tävlingsdag verkställda
upprepade avdraget från insatserna lopp efter lopp borde totalisatorvinsterna
absolut icke kunna beskattas hårdare än vinster i ett dylikt lotteri.
Därest så skedde, skulle emellertid icke mer än 1,45 °/o av vinsterna vara
skattepliktiga och enbart praktiska synpunkter borde då tala för att hela
förslaget får falla.---Härtill kommer — som 1924 års skatteberedning
riktigt framhållit — att, på grund av de upprepade avdragen från insatssumman
och andra omständigheter, någon nämnvärd nettovinst ytterst sällan
uppstår för en totalisatorspelare.
Lantbruksstyrelsen instämmer i huvudsak i vad de nyssnämnda organisationerna
anfört samt framhåller, att de av 1924 års skatteberedning och stuteriöverstyrelsen
på sin tid anförda synpunkterna beträffande den skattetek
-
Kungl. Majlis proposition nr 264.
39
niska sidan av saken fortfarande äga full giltighet. I övrigt uppgiver styrelsen,
att den icke delar den i promemorian uttalade uppfattningen, att det med
nuvarande spelfrekvens knappast skulle vara förenat med några egentliga
olägenheter för det allmänna att höja procenttalet för den del av insatssumman,
som skall innehållas, från 20 till 25 procent. Styrelsen anför därefter:
En
betydande del av omsättningssummorna i totalisatorn härröra nämligen
från sådana spelare, vilka icke äro i tillfälle eller hava lust att riskera
några större belopp utan därför göra sina insatser å sådana hästar, vilka så
vitt i förväg kan bedömas hava de största utsikterna att inkomma som segrare
eller bliva placerade. Så snart en segertippad häst vinner loppet, blir utdelningen
i totalisatorn obetydlig och inskränker sig icke så sällan till att
spelaren endast får insatsen tillbaka. En höjning av ifrågavarande procenttal
skulle medföra en minskning av den till fördelning mellan vinnarna återstående
delen av den totala insatssumman, och i de typiska favoritloppen bleve
därför möjligheterna till åtminstone någon vinst å de små insatsbeloppen
mera ovissa än hittills. Såsom ett exempel på vad promemorians förslag innebär
kan nämnas, att ett odds, som enligt gällande bestämmelser uppgår till
2:— eller 1:50, enligt förslaget skulle reduceras till 1:87 respektive 1:40.
På en tvåkronorsinsats skulle i förra fallet vinsten reduceras från 2 kronor till
1 krona och i det sista fallet skulle den till 1 krona uppgående vinsten helt
bortfalla. Det är att befara, att de spelare, varom här närmast är fråga, efter
hand skulle komma att tröttna och att vadhållningen i totalisatorn alltmera
komme att glida över på hasardspelets plan — en utveckling, som lantbruksstyrelsen
för sin del icke anser önskvärd. Insatssummoma komme utan tvivel
att sjunka, och fördelen ur det allmännas synpunkt med en höjning av
nu ifrågavarande procentsats bleve med all sannolikhet helt illusorisk.
På grund av vad sålunda anförts och enär den ifrågasatta åtgärden icke
kan anses nödvändig för täckande av det jämförelsevis ringa belopp, som
skulle inflyta till statskassan, även för det fall att totalisatorvinster kunde
effektivt beskattas som inkomst eller lotterivinst i vanlig ordning, anser lantbruksstyrelsen
sig böra på det bestämdaste avstyrka förslaget i nu ifrågavarande
del.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser på de skäl, som anförts av 1924 års
skatteberedning, att någon ändring i hittills gällande bestämmelser för beskattning
av totalisatorvinster icke bör vidtagas.
Överståthållarämbetet uttalar att frågan, huruvida det är möjligt att i samband
med den föreslagna omläggningen av beskattningsreglerna utan olägenhet
höja statens andel av insatsen vid totalisatorspel, undandrager sig ämbetets
bedömande.
Statskontoret slutligen, som icke har något att erinra mot förslaget i förevarande
del, säger sig förutsätta, att den ytterligare del av insatserna som föreslås
skola innehållas oavkortad tillfaller statsverket.
Vinster i utländska lotterier.
Örn beskattning av vinster i utländska lotterier anföres i promemorian:
Å vinster i utländska lotterier kan lotterivinstbeskattningen i sin nuvarande
form icke tillämpas, då lotteriföretag i utlandet givetvis icke kunna åläggas
att för svenska statens räkning innehålla belopp svarande mot skatten. Med
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
hänsyn bland annat till den konkurrens med de svenska lotterierna som de
utländska skulle kunna etablera, om de finge en särskilt gynnad ställning i
beskattningshänseende, lärer man icke heller kunna välja den utvägen att
frikalla vinster i sådana lotterier från all beskattning, även örn vissa skäl
kunde tala härför. Det torde sålunda vara ofrånkomligt att låta deklaration
och beskattning av utländska lotterivinster fortfarande ske i samma ordning
som gäller för inkomstdeklaration och inkomstbeskattning. Däremot torde —
för vinnande av viss förenkling — beräkningen av det skattepliktiga beloppet
lämpligen kunna verkställas enligt motsvarande regler som vid den särskilda
lotterivinstbeskattningen. Följande förfarande torde härvid kunna tillämpas.
I stället för att lotterivinster enligt nu gällande bestämmelser i kommunalskattelagen
skola sammanräknas och beskattas, om vinsternas summa uppgår
till eller överstiger 100 kronor, bedömes frågan örn skatteplikten med hänsyn
till storleken av varje särskild vinst. I enlighet härmed räknas vinsten
som skattepliktig intäkt endast om den ensamt för sig överstiger 100 kronor.
Avdrag för kostnader för lottköp medges ej, utan hela vinsten upptages —
under nyss angiven förutsättning — som inkomst. Denna inkomst behandlas
på samma sätt som nettointäkten av lotterispel enligt nuvarande regler. Något
underskott å lotterispel kan, i skattehänseende, icke förekomma.
Mot det ovan angivna beräkningssättet kan givetvis invändas, att det avviker
från den i kommunalskattelagen vedertagna principen att alla omkostnader
i en viss förvärvskälla skola avdragas vid framräknandet av inkomsten
från förvärvskällan. Detta är visserligen riktigt, men med hänsyn till frågans
ringa praktiska betydelse och i syfte att vinna en önskvärd förenkling
synes ett sådant avsteg här kunna godtagas. Spelarna i utländska lotterier
lära icke heller kunna åberopa, att de göra någon förlust på anordningen,
eftersom borttagandet av avdragsrätten för utgifter för lottsedlar i stort sett
kompenseras av rätten att vid tillämpning av skattepliktsgränsen räkna varje
vinst för sig.
På grund av vad nu sagts torde inkomstbeskattningen böra bibehållas beträffande
vinster i utländska lotterier, därvid dock böra tillämpas de förenklade
beräkningsgrunder, som ovan angivits. Detta skulle visserligen innebära,
att vissa bestämmelser rörande lotterivinster alltjämt skulle ingå i kommunalskattelagen.
Dessa bestämmelser skulle dock bliva synnerligen enkla till sin
innebörd. I övrigt skulle däremot de nuvarande bestämmelserna i kommunalskattelagen
kunna utmönstras och beskattningen av lotterivinster helt regleras
av den särskilda förordningen angående skatt å lotterivinster.
I remissyttrandena har förslaget i denna del icke föranlett några särskilda
uttalanden.
Erforderliga författningsändringar m. m.
I ett särskilt avsnitt av promemorian behandlas de författningsändringar,
som föranledas av vad i promemorian anförts rörande olika slag av lotterivinster.
Härom anföres:
Den föreslagna omläggningen av lotterivinstbeskattningen förutsätter i
första hand ändring av förordningen den 28 september 1928, nr 376. Uttrycket
»vinst i svenskt penninglotteri» i 1 § 1 mom. 1 stycket i denna förordning
bör sålunda ersättas med »vinst i svenskt lotteri», varjämte sista meningen
i samma stycke bör utgå. Vidare bör införas en bestämmelse om den särskilda
skattepliktsgränsen för vinster i varulotterier.
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
41
Beträffande vinster å premieobligationer innebär förslaget upphävande av
den vid utfärdande av 1928 års förordning meddelade övergångsbestämmelsen,
att förordningen icke skulle tillämpas i fråga om vinst, som utfallit vid
vinstdragning å premieobligationer, vilka utfärdats före den 1 januari 1929;
däremot förutsättes ett bibehållande av den vid 1942 års ändring av förordningen
meddelade övergångsbestämmelsen, att äldre bestämmelser (innebärande
en skattesats av 10 procent) fortfarande skulle äga tillämpning i fråga
örn vinst, som utfallit vid vinstdragning å premieobligationer, vilka utfärdats
före den 1 juli 1942.
I samband härmed torde böra företagas en formell ändring i ifrågavarande
förordning, som icke direkt föranledes av den nu föreslagna omläggningen
av beskattningen. I 1 § 2 mom. sägs, att under penninglotteri inbegripes vadhållning,
som enligt Kungl. Maj:ts tillstånd anordnas för allmänheten i samband
med idrottstävlingar, dock ej vadhållning medelst totalisator vid hästtävlingar.
Den här förekommande bestämningen av begreppet lotteri, som infördes
genom en förordning den 22 februari 1935 (nr 29), varigenom lotterivinstskatten
utsträcktes till s. k. tippningsvinster, synes vara oegentlig, sedan i
1939 års lotteriförordning givits en definition på lotteri, varigenom däri uttryckligen
inbegripes även vadhållning. I stället torde — för att det sakliga
innehållet i förevarande avseende skall bibehållas oförändrat — vinster vid
vadhållning medelst totalisator vid hästtävlingar direkt böra undantagas från
skatt enligt lotterivinstskatteförordningen. Denna undantagsbestämmelse synes
lämpligen kunna införas i 1 § 1 mom. 1 stycket, därvid 2 mom. bör utgå.
Beteckningen »1 mom.» bör då i sin tur borttagas, vilket föranleder en formell
ändring jämväl av 2 §.
Den nuvarande bestämmelsen örn lotterivinster i 19 § kommunalskattelagen
bör vidare ersättas med ett stadgande, att till skattepliktig inkomst icke
räknas vinst i svenskt lotteri och ej heller sådan vinst i utländskt lotteri,
som uppgår till högst 100 kronor. Punkt 2 av anvisningarna till nämnda paragraf
lärer kunna helt utgå. I punkt 2 av anvisningarna till 36 § synes endast
behöva utsägas, att avdrag för utgifter för inköp av lottsedlar eller för liknande
insatser i lotteri i intet fall är medgivet. I punkt 3 av anvisningarna till
36 § böra slutligen vissa jämkningar företagas.
På grund av omläggningen beträffande beskattningen av vinsterna å teaterobligationerna
bliva 1 och 2 morn. i 42 § taxeringsförordningen onödiga.
Dessa författningsrum böra sålunda förklaras skola upphöra att gälla, vilket
föranleder vissa formella ändringar i 53 § 1 morn., 56 § 1 mom. sista stycket,
141 § 4 mom. och 142 § samma förordning.
Slutligen synes lotteriförordningen böra ändras såtillvida att det däri under
3 § a) och b) upptagna villkoret för rätt att anordna lotteri, »att vinsterna
icke utgöras av penningar eller värdepapper», ersättes med villkor av innehåll,
att vinsterna icke till större del än som motsvarar därå belöpande skatt
utgöras av penningar eller värdepapper.
Angående tiden för ikraftträdande m. m. anföres i promemorian:
De föreslagna ändringarna i lotterivinstskatteförordningen synas lämpligen
böra träda i kraft den 1 januari 1946. I likhet med vad som skedde vid genomförande
av 1942 års ändringar i förevarande förordning torde böra föreskrivas,
alt äldre bestämmelser skola äga tillämpning jämväl efter dagen för
ikraftträdandet i fråga örn vinst, som blivit tillgänglig för lyftning före denna
dag. Å andra sidan synas ändringarna i lotteriförordningen, som principiellt
böra träda i kraft samtidigt med ändringarna i lotterivinstskatteförordningen,
böra bli tillämpliga redan före (leii 1 januari 1946 beträffande vinst, som
blir tillgänglig för lyftning nämnda dag eller senare.
42
Kungl. Mcij:ts proposition nr 264.
De föreslagna ändringarna i kommunalskattelagen samt taxeringsförordningen
torde likaledes böra träda i kraft den 1 januari 1946, dock att lagen
i dess äldre lydelse alltjämt bör äga tillämpning med avseende å lotterivinster,
som dessförinnan blivit tillgängliga för lyftning.
I flertalet remissyttranden har icke gjorts någon erinran mot den föreslagna
utformningen av de ifrågasatta författningsändringarna.
Emellertid föreslår kammarrätten — med hänsyn till att de ändrade bestämmelserna
skulle komma att gälla även lotterier där vinsterna avse fastigheter
eller varor — att i övergångsbestämmelserna till författningarna örn ändringar
i förordningen örn särskild skatt å vissa lotterivinster samt i kommunalskattelagen
göres ett tillägg av innebörd att äldre bestämmelser skola
gälla, därest tillstånd till lotteriet meddelats före det ifrågavarande författningar
utkommit från trycket. Enligt vad kammarrätten under hand inhämtat
skulle det nämligen kunna inträffa att en lotteriarrangör, före det de
ändrade bestämmelserna utkomme från trycket, erhölle tillstånd till anordnande
av lotteri med dragning först efter den 1 januari 1946 eller att dragningen
genom förlängning av tidigare meddelat tillstånd framflyttades till
efter nämnda dag. Hade i ett sådant fall lotteriet anskaffat vinster bestående
av individuella föremål, skulle det kunna tänkas, att lotteriet icke hade
möjlighet att åvägabringa den ändring i sammansättningen av de skattepliktiga
vinsterna, som förutsattes i den föreliggande promemorian. Fördenskull
syntes i fråga som sådana lotterier äldre bestämmelser fortfarande böra gälla.
Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Uppsala län göra liknande uttalanden.
Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter vidare införande av skyldighet för
den, som vid lotteridragning inom riket erhållit vinst i penningar, som uppgått
till minst 500 kronor, att till anordnaren av lotteriet avlämna skriftlig uppgift
å vinsten vid dennas lyftning. Det skulle sedan åligga anordnaren av
lotteriet att till vederbörande skattemyndighet översända dessa uppgifter. Länsstyrelsen
anför härom:
Vid granskning av deklarationer enligt s. k. kontantprincipen har det nämligen
ofta förekommit, att skattskyldig såsom förklaring till förmögenhetsökningen
uppgivit, att denna berott på lotterivinst. Möjligheten för skattemyndigheterna
att kontrollera dessa uppgifter äro synnerligen små, och för
den skattskyldige är det även svårt att styrka sina uppgifter. Länsstyrelsen
kan i förevarande avseende åberopa ett fall inom Uppsala län, då den skattskyldige
uppgivit, att förmögenhetsökningen berott på en lotterivinst å 10 000
kronor. Efter omfattande undersökningar lyckades länsstyrelsen konstatera,
att den skattskyldiges uppgift var oriktig, vilket föranledde höjning av taxeringen
med nämnda belopp. Grundad anledning finnes antaga, att av skattskyldig
lämnade uppgifter icke alltid äro med sanningen överensstämmande.
Säkerligen skulle icke obetydliga skatteintäkter vinnas åt det allmänna genom
införande av ovan föreslagna uppgiftsskyldighet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 264. 43
Departementschefen.
Syftemålet med den nu föreslagna omläggningen av lotterivinstbeskattningen
är icke att tillföra staten ytterligare skatteintäkter utan endast att
åstadkomma en ändamålsenligare ordning för uttagande av skatt å lotterivinster.
Omläggningen är betingad dels av hänsynen till de skattskyldiga —
därvid syftet är att befria vinnare av varuvinster från skyldighet att erlägga
inkomstskatt för vinstvärdet och sålunda underlätta för vinnarna att behålla
även mera värdefulla vinster — dels ock av önskvärdheten att åstadkomma
en rationalisering av beskattningen av lotterivinster samt en förbättring av
taxeringskontrollen på förevarande område. Jämväl hänsynen till den väntade
uppbördsreformen gör det önskvärt att från området för inkomstbeskattningen
bortrensa den irrationella inkomsttyp, som lotterivinstema få
anses utgöra.
Mot den föreslagna omläggningen har Stockholms stads drätselnämnd
invänt, att omläggningen skulle få till följd en inkomstminskning för kommunerna.
De belopp, som enligt förslaget skulle frånhändas kommunerna,
äro emellertid så små att de torde sakna nämnvärd betydelse för kommunernas
ekonomi.
Med hänsyn till det nu anförda och då den föreslagna omläggningen jämväl
i övrigt får anses motiverad tillstyrker jag i princip de i promemorian
framlagda förslagen.
Vad härefter angår de särskilda slag av lotterivinster, varom nu är fråga,
och därvid först vinster i svenska varulotterier innebär förslaget i denna
del att varje skattepliktig vinst, d. v. s. varje vinst med över 100 kronors
värde, skulle till en del bestå av kontanta penningar, vilka emellertid icke
skulle utbetalas till vinnaren utan innehållas för skattelikvid.
Vid remissbehandlingen hava statskontoret och riksräkenskapsverket emellertid
ifrågasatt annat förfaringssätt för skattens uttagande än det i promemorian
föreslagna. Ämbetsverken hava därvid såsom en fördel hos de av
dem förordade metoderna framhållit bl. a., att skattepliktsgränsen vid tilllämpning
av nämnda metoder skulle kunna sättas lägre än vid 100 kronor.
För egen del anser jag dock den i promemorian föreslagna skattepliktsgränsen
för vinster i varulotterier lämplig. Vid sådant förhållande och då promemorieförslaget
i övrigt anknyter till den för penning- och värdepappersvinster
tillämpade ordningen — mot vilken anmärkningar veterligen icke
förekommit — anser jag den i promemorian föreslagna metoden böra givas
företräde framför de av ämbetsverken förordade metoderna.
Vid remissbehandlingen har vidare från något håll gjorts gällande, att
förslagets genomförande i nu förevarande del skulle komma att medföra en
misskreditering av lotterierna och minska deras möjligheter att avyttra lotter.
Dessa farhågor synas dock knappast befogade. En mera allmän kännedom
örn nu gällande regler — enligt vilka den som vinner t. ex. ett piano, värt
2 000 kronor, därigenom åsamkas en skatteskuld som i allmänhet torde
uppgå till minst 400 kronor — torde verka mera dämpande på allmänhetens
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
lust att köpa lotter än vetskapen om att ett som vinst utannonserat piano är
värt endast 2 000 kronor ehuru vinstens värde (inclusive det för skattebetalning
avsedda kontantbeloppet) angivits till 2 500 kronor. Förfaringssättet
att vinsten upptages till högre belopp än det som i verkligheten kommer vinnaren
tillhanda innebär ju för övrigt icke någon nyhet. En penningvinst
eller en värdepappersvinst upptages sålunda redan nu till högre belopp än
det som utlämnas till vinnaren.
Vidare har invänts, att den föreslagna omläggningen av beskattningen av
varuvinster skulle för lotteriarrangörerna medföra ökat arbete. Det är givetvis
riktigt, att omläggningen kommer att åsamka lotteriarrangörerna visst
merarbete, men detta synes dock icke vara av sådan omfattning att nämnda
förhållande bör utgöra hinder för genomförandet av en i övrigt önskvärd
omläggning av beskattningen.
I vissa remissyttranden har hemställts att dels vinster i sådana varulotterier,
som få anordnas utan Kungl. Maj:ts tillstånd, och dels vinster i lotterier,
där samtliga vinster äro skänkta, måtte undantagas från beskattning.
Tillräckliga skäl att undantaga vinster i lotterier, som få anordnas utan
Kungl. Maj:ts tillstånd, torde emellertid icke föreligga. Vad åter angår
lotterier med enbart skänkta vinster torde dessa lotterier regelmässigt anordnas
till förmån för särskilt behjärtansvärda ändamål. Med hänsyn härtill
och då, såsom i promemorian framhållits, beskattningen i dylika fall kan
komma att verka som en beskattning av lotteriet såsom sådant och icke som
en beskattning av vinnarna, förordar jag att skattefrihet medgives beträffande
nu ifrågavarande lotterier. Jag vill härvid särskilt framhålla, att eftergiften
ur statsfinansiell synpunkt saknar betydelse och att nämnvärda praktiska
svårigheter icke torde föranledas av en dylik undantagsbestämmelse.
Beträffande vinster i varulotterier vill jag slutligen nämna att, i den mån
dylika lotterier få anordnas utan vare sig tillstånd eller anmälan (jfr 8 §
lotteriförordningen), jämväl vinster i dessa lotterier bliva skattepliktiga enligt
lotterivinstskatteförordningen.
Vad härefter angår frågan om beskattningen av vinster å 1889 och 1893
års teaterobligationer ansluter jag mig härutinnan till promemorieförslaget,
som i denna del icke föranlett erinran vid remissbehandlingen.
Beträffande frågan örn totalisatorvinsternas behandling i skattehänseende
synas de mot promemorieförslaget i denna del gjorda invändningarna icke i
första hand rikta sig mot den ifrågasatta åtgärden att befria dessa vinster
från inkomstbeskattning utan mot den i samband härmed föreslagna höjningen
av den staten tillkommande andelen av insatserna vid totalisatorspel.
Mot den föreslagna höjningen av statens andel av insatserna har sålunda
anmärkts, att höjningen skulle strida mot 1923 års riksdagsbeslut angående
totalisatorspel, enligt vilket de från totalisatorn till statsverket inlevererade
medlen skulle disponeras för hästavelsbefrämjande ändamål. Häremot kan
framhållas, att förslaget i princip avser endast att tillskapa en ny form för
uttagande av den skatt, som redan nu författningsenligt skall utgå för totali
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 264.
45
satorvinster. En anordning, varigenom denna skatt kommer att inbetalas
till skattemyndigheterna direkt av vadhållningsarrangören i stället för av vinnarna,
lärer icke strida mot förenämnda riksdagsbeslut. Emellertid bör anmärkas,
att en höjning av det innehållna beloppet från 20 till 25 procent av
insatssumman kommer att tillföra staten ett belopp, som väsentligt överstiger
den skatt som med nuvarande ur kontrollsynpunkt helt otillfredsställande
system uttages å totalisatorvinster. Därest en höjning av procenttalet överhuvud
skall vidtagas, torde dock av praktiska skäl en mindre höjning än med
5 procent knappast kunna komma i fråga.
Vad härefter beträffar anmärkningen, att en beskattning i form av en
höjning av statens andel av insatserna icke skulle träffa vinnarna utan samtliga
spelare, torde denna anmärkning knappast vara hållbar. Vid totalisatorvadhållning
kan vadhållningsarrangören nämligen icke inverka på vinstfördelningen,
varför ett avdrag å insatserna alltid verkar så att vinnarnas andel,
d. v. s. vinsterna, reduceras. Däremot är det onekligen en olägenhet att
en på angivet sätt anordnad beskattning träffar alla vinnarna och icke enbart
dem, vilkas vinster överstiga den för beskattning av penningvinster eljest
stadgade skattepliktsgränsen.
Mot förslaget har även anmärkts, att dess genomförande skulle kunna medföra
att allmänheten vände sig till illegala bookmakers med sina insatser
ävensom att vadhållningen å totalisatom mera glede över på hasardspelets
plan. I vad mån dessa erinringar äro befogade är självfallet svårt att avgöra.
För egen del anser jag emellertid — med hänsyn bland annat till den mycket
betydande ökning av omsättningen, som inträtt under senare år —- erinringarna
icke vara av den beskaffenhet att de utgöra hinder för förslagets genomförande.
Enligt min mening bör alltså Kungl. Majit vid beviljande av
tillstånd till vadhållning medelst totalisator för år 1946 meddela föreskrift
örn att å gjorda insatser 25 procent skall innehållas. Skulle riksdagen emellertid
anse, att något ytterligare avdrag å insatserna ej bör ske, synes detta likväl
icke böra hindra att totalisatorvinsterna befrias från inkomstbeskattning.
Som statskontoret framhållit böra de medel, som skulle komma att inflyta
genom den tilltänkta höjningen av statens andel av insatserna vid totalisatorspel,
betraktas såsom vanlig statsinkomst och sålunda icke upptagas
å den specialbudget, å vilken dylika insatsmedel för närvarande redovisas.
De lämpliga budgettekniska anordningarna torde, därest höjningen kommer
till stånd, senare få upptagas till övervägande.
Vad i promemorian föreslagits rörande beskattningen av vinster i utländska
lotterier har icke föranlett någon erinran vid remissbehandlingen. Jag tillstyrker
förslaget i denna del.
Beträffande avfattningen av de föreslagna författningsbestämmelserna har
bl. a. kammarrätten uttalat, att övergångsbestämmelserna borde avse även
vinster i varulotterier, vartill tillstånd meddelats innan de ändrade bestämmelserna
utfärdats, och att den nya ordningen sålunda icke borde tillämpas
å sådana vinster. Vad kammarrätten sålunda anfört torde böra iakttagas.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 264.
Det av länsstyrelsen i Uppsala län framställda förslaget om införande av
viss uppgiftsplikt för vinnare av penningvinst å minst 500 kronor anser jag
mig icke böra biträda. Det föreslagna kontrollförfarandet synes alltför omständligt
i förhållande till de fördelar, som därigenom skulle ernås.
Den föreslagna omläggningen av lotterivinstbeskattningen torde böra föranleda
vissa ändringar i kungörelsen om uppbörd och redovisning av den
särskilda lotteri vinstskatten. Till denna fråga torde jag emellertid få återkomma
efter det riksdagen tagit ställning till själva förslaget.
I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet utarbetats
förslag till
1) förordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den
28 september 1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster,
2) lag örn ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370),
3) förordning örn ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379) samt
4) förordning örn ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen den 19 maj
1939 (nr 207).
Förslagen överensstämma — med de ändringar som föranledas av vad jag
förut anfört angående vinster i varulotterier med enbart skänkta vinster
samt angående avfattningen av övergångsbestämmelserna — med de vid departementspromemorian
fogade författningsutkasten.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ifrågavarande
författningsförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
W. Dickson.
457677. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1945:349 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner örn tillämpning i full utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen örn pensionernas o s. 6 i texten
- BevU 1945:47 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28 september 1928 s. 1 i texten