Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om semester

180 sidor, varav 172 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 172 av 180 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:273, Med förslag till lag om semester

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

1

Nr 273.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

semester; given Stockholms slott den 20 april 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag örn semester.

GUSTAF.

Tage Erlander.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 273

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Förslag lill

Lag

om semester.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst

med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla särskilda

föreskrifter rörande semester. Från lagens tillämpning är ock undantagen

arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj eller som avlönas

uteslutande genom andel i vinst.

2 §•

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar

avstående från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner

för arbetstagaren än vad i denna lag stadgas, vare avtalet i sådan del ogillt,

med mindre annat i lagen angives.

Därest arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren äger rätt till längre

semester än som föreskrives i 7 §, skola övriga bestämmelser i denna lag,

i de avseenden ej annat överenskommits, gälla jämväl beträffande den överskjutande

delen av semestern.

3 §•

Arbetstagare äger på grund av det arbete, som han under ett kalenderår

(kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla

semester. Såsom kvalifikationsår må, såframt överenskommelse därom träffas,

gälla annan period av samma längd.

Semestern skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret; dock må

efter överenskommelse semestern, helt eller delvis, åtnjutas tidigare.

Under semester skall lön utgå.

4 §•

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets

anordnande, är icke berättigad till semester utan äger i stället uppbära

särskild semesterlön.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

3

Vad i 3 § första och andra styckena är stadgat om semester skall äga motsvarande

tillämpning beträffande semesterlön som nu sägs.

5 §•

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan

han åtnjutit semester eller semesterlön, vartill han förvärvat rätt enligt

denna lag, skall erhålla ersättning därför (semesterersättning).

6 §•

Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt

enligt denna lag.

Semesterns längd.

7 §•

Semester utgår med en dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,

under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å

minst sexton dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren

under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på grund av däri inträffat olycksfall eller

sådan däri ådragen sjukdom, som avses i lagen örn försäkring för vissa

yrkessjukdomar;

c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,

i den mån bortovaron icke överstigit tolv veckor; eller

d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven

militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller direkt

ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning högst

sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren till godo.

Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,

som i andra stycket b)—d) sägs, skall icke jämställas med dag å vilken

arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas

arbetstagaren å sådan dag.

8 §•

I semestern inräknas icke söndagar. Ej heller inräknas däri helgdagar, såframt

semestern utgår med mindre antal dagar i en följd än sex. Sedvanliga

fridagar inräknas däremot i semestern.

Arbelstagare, som har alt utföra sitt arbete jämväl å söndag, äger åtnjuta

ledighet från arbetet å söndag, som infaller under eller omedelbart efter

semestern, ehuru sådan dag ej skall inräknas i semestern. Är arbetstagare,

varom här iir fråga, berättigad till ledighet från arbetet å annan veckodag

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

än söndag och infaller dylik ledighetsdag under semestern, skall den dagen

inräknas i semestern.

Vad i andra stycket första punkten sägs med avseende å söndag skall äga

motsvarande tillämpning å sådan helgdag, som enligt första stycket icke

skall inräknas i semestern.

9 §•

övergår arbetstagare till annan anställning hos samma arbetsgivare och

är i den anställningen löpande kalenderår kvalifikationsår, må semestern,

med inräknande av de semesterdagar till vilka arbetstagaren förvärvat rätt

i den tidigare anställningen, utgå med högst det antal dagar, vartill i den

nya anställningen semester beräknas för helt år.

10 §.

Där för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställningens

art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana omständigheter

längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i 7 §,

skall dylik sedvänja i fråga örn semesterns längd lända till efterrättelse för

arbetstagarna i yrkesgruppen.

11 §•

Utgår i fall som avses i 2 § andra stycket eller 10 § längre semester än

som föreskrives i 7 §, skall en tolvtedel av semestern anses belöpa å varje

kalendermånad av kvalifikationsåret. Uppstår vid beräkningen av semesterns

längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

Semesterns förläggning.

12 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå. Därvid skall iakttagas,

att semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas med arbetstagaren. Semestern bör, örn arbetstagaren

icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.

Vad sålunda föreskrivits om att semestern skall utgå i ett sammanhang

skall, i vad avser semestertid utöver sex dagar, icke gälla beträffande arbetstagare

vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln

samt beträffande hembiträde i lanthushåll.

Semestern må icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till sådan

tid för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)—d) och

tredje stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande

utgå annat än i svensk hamn.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kunjl. Maj:ts proposition nr 273.

13 §.

Arbetsgivaren skall senast fjorton dagar före semesterns början på lämpligt

sätt underrätta arbetstagaren örn tiden för semestern; dock skall vad

sålunda stadgats icke gälla beträffande arbetstagare å fartyg.

Å fartyg anställd arbetstagare, som önskar erhålla semester, skall göra

skriftlig ansökan därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan icke gjorts,

skall arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren

med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit i lön under semestern;

dock må arbetsgivaren i stället, såframt överenskommelse därom

träffas med arbetstagaren, under högst ett år uppskjuta semestern.

Lön under semester.

14 §.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller längre

tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden belöpande lönen.

Annan arbetstagare än i första stycket sägs äger för varje semesterdag

uppbära lön med belopp, motsvarande hans genomsnittliga dagsinkomst under

de dagar av kvalifikationsåret, å vilka han utfört arbete för arbetsgivarens

räkning. Hänsyn skall därvid icke tagas till sådant tillägg till lönen, som

utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden, eller annat

därmed jämförligt tillägg. Har arbetstagaren under minst hälften av den å

kvalifikationsåret belöpande anställningstiden varit frånvarande från arbetet

av anledning, varom förmäles i 7 § andra stycket b)—d), skall vid beräkning

av lön under semester hänsyn tagas jämväl till tiden för bortovaron och

till den lön, som arbetstagaren sannolikt skulle hava uppburit för berörda

tid, därest han utfört arbete för arbetsgivarens räkning.

Vid beräkning av lön under semester skall hänsyn icke tagas till förmån

av fri bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för

särskilda kostnader.

För arbetstagare, som avses i andra stycket, må överenskommelse träffas

örn annan beräkning av lönen än där föreskrives, såframt överenskommelsen

har form av kollektivavtal och å arbetstagarsidan slutits eller godkänts

av organisation, som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att

anse såsom huvudorganisation. Föreligger dylikt kollektivavtal, må det av

arbetsgivare, som är bunden av avtalet, efter överenskommelse tillämpas jämväl

beträffande arbetstagare, vilken icke omfattas av kollektivavtalet men

sysselsättes i sådant arbete för vilket avtalet gäller.

15 §.

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost, äger för varje dag, då han under

semestern icke till någon del erhåller denna förmån, rätt till skälig ersättning

därför. Ersättning för kost utgår härvid jämväl för söndag och helgdag,

som infaller under semestern.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

16 §.

Arbetstagare mister rätten till lön under semestern, om han under någon

del av denna utför avlönat arbete inom sitt yrke. Utan sådan påföljd äger

dock arbetstagare i anställning, som innehaves jämsides med den vari semestern

åtnjutes, utföra arbete som ej går utöver det vanliga.

Semesterlön för vissa arbetstagare.

17 §•

Arbetstagare, som avses i 4 §, är berättigad till särskild semesterlön för

varje sådant kalenderkvartal av kvalifikationsåret, varunder hans arbetsinkomst

hos arbetsgivaren uppgår till belopp, motsvarande minst sexton

gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten för arbete av den art,

varom fråga är, under en arbetstid av åtta timmar. Börjar kvalifikationsåret

vid annan tidpunkt än kvartalsskifte, skall beräkningen grunda sig å envar

av de perioder örn tre månader som, räknade från början av kvalifikationsåret,

falla inom detta.

Bestämmelserna i 14 § sista stycket skola äga motsvarande tillämpning vid

fastställande av den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten.

18 §.

Semesterlönen för arbetstagare, som avses i 4 §, utgör fyra procent av

arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de kalenderkvartal

eller däremot enligt 17 § svarande perioder av kvalifikationsåret,

för vilka rätt till semesterlön föreligger. Beträffande arbetstagare, varom

här är fråga, skall vad i 14 § tredje stycket och 15 § är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Semesterlönen skall utbetalas till arbetstagaren senast den 30 juni näst

efter kvalifikationsårets utgång eller, därest kvalifikationsåret utlöper efter

den 30 april, senast två månader efter dess utgång.

19 §.

Har arbetstagare under viss kalendermånad för arbetsgivarens räkning utfört,

förutom arbete som avses i 4 §, jämväl annat arbete utan att detta berättigar

honom till semester enligt 7 §, skall jämväl sistnämnda arbete anses

vara utfört under förhållanden, som avses i 4 §, och arbetstagaren förty

under den i 17 § angivna förutsättningen vara berättigad till semesterlön för

arbetet i dess helhet enligt bestämmelserna i 18 §. Vid bestämmande huruvida

arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst uppgår till belopp, som

medför rätt till semesterlön, skall den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten

för det i 4 § avsedda arbete, varom fråga är, vara avgörande även för det

andra arbetet.

Har arbetstagare under viss kalendermånad för arbetsgivarens räkning

utfört, förutom arbete för vilket semesterrätt för honom föreligger enligt 7 §,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 273.

7

jämväl arbete under förhållanden som avses i 4 §, äger han icke räkna sig

sistnämnda arbete till godo för erhållande av semesterlön.

Semesterersättning.

20 §.

Semesterersättning skall bestämmas enligt de i 14, 15, 18 och 19 §§ stadgade

grunderna. Vid beräkning av semesterersättningens storlek skall, där

arbetstagaren var avlönad med tidion, beräknad för vecka eller månad, av

lönen för varje dag, för vilken semesterersättning skall utgå, anses belöpa

vid veckolön en sjättedel och vid månadslön en tjugufemtedel. För arbetstagare

i arbetsgivarens kost skall ersättning för kosten utgå allenast för det

antal dagar, för vilket ersättning i övrigt skall beräknas.

Har arbetstagare under sin anställning utan invändning mottagit semester,

vartill han ännu icke förvärvat rätt eller som han eljest ännu icke varit berättigad

åtnjuta, må vid semesterersättningens bestämmande det antal dagar

avräknas, som svarar mot sådan semester.

Då anställning upphör till följd av arbetstagarens pensionering, äger arbetsgivaren

från arbetstagaren tillkommande semesterersättning avdraga vad

av pensionen belöper å det antal dagar, för vilket semesterersättning

skall utgå.

Upphör anställning till följd av arbetstagarens död, utgår icke semesterersättning.

21 §.

Där arbetstagare i fall, som avses i 9 §, lämnar den nya anställningen eller

entledigas därifrån, innan han i denna blivit berättigad till minst det antal

semesterdagar, vartill han förvärvat rätt i den tidigare anställningen, skall

han för felande semesterdagar erhålla semesterersättning enligt de för den

tidigare anställningen gällande grunderna.

22 §.

Semesterersättning skall utbetalas till arbetstagaren senast inom en vecka

från utgången av det kalenderkvartal, varunder hans anställning upphört,

eller, därest arbetstagaren innehaft sin anställning sedan minst tre månader,

senast inom en vecka efter anställningens upphörande.

Möter hinder mot att inom den i första stycket angivna tiden beräkna

semesterersättningens storlek, må semesterersättningen utbetalas senare än

där sägs; dock skall semesterersättningen i dylikt fall utbetalas senast inom

en vecka sedan hindret upphört.

Särskilda bestämmelser.

23 §.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag, skall han gälda,

förutom den semesterlön eller semesterersättning vartill arbetstagaren på

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kung!. Maj:ts proposition nr 273.

grund av lagen kan vara berättigad, ersättning för uppkommen skada.

Vid bedömande örn och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även

till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga sådana omständigheter

av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig

befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

24 §.

Ålägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter

den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

25 §.

Envar, som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna lag,

skall anhängiggöra sin talan inom två år från utgången av det år, varunder

arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till vilken anspråket hänför

sig. Försummas det, vare talan förlorad.

26 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän

domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal

regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan

jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas,

ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946, från och med vilken dag semesterrätt

enligt lagen kan förvärvas.

Genom deima lag upphäves lagen den 17 juni 1938 (nr 287) om semester.

Arbetstagare som den 1 januari 1946 förvärvat semesterrätt enligt den

äldre lagen skall, i den mån han icke då åtnjutit honom enligt nämnda lag

tillkommande förmån, äga åtnjuta semesterförmån enligt bestämmelserna i

den nya lagen.

Har arbetstagare sedan tid före den 1 januari 1946 intill samma dag fortlöpande

innehaft viss anställning utan att dock semesterrätt enligt den äldre

lagen uppkommit för honom och fortsätter anställningen därefter under så

lång tid att, örn den äldre lagen icke upphört att gälla, semesterrätt skolat

inträda enligt densamma, skall han jämväl med avseende å den del av anställningstiden,

som infallit före den 1 januari 1946, äga åtnjuta semesterförmån

enligt bestämmelserna i den nya lagen.

Vad i 2 § andra stycket denna lag stadgas skall icke äga tillämpning å

sådant avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gäller för viss, vid

lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

9

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 mars

1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bbamstorp, Wigforss,

Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Erlander fråga angående ny semesterlagstiftning samt anför:

Inledning.

I skrivelse den 20 maj 1942, nr 245, anhöll riksdagen — under åberopande

av vad som anförts i andra lagutskottets utlåtande nr 29 — att Kungl. Maj:t

ville låta verkställa utredning av frågan om vidgad möjlighet för säsongarbetare

att erhålla lagstadgad semesterrätt jämte de spörsmål, som kunde

stå i samband därmed, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda. Vid anmälan i statsrådet den 30 juni 1942 av

nämnda riksdagsskrivelse anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet

Möller, att förutom de spörsmål rörande eventuella ändringar i

semesterlagen, vilka omförmälts i riksdagsskrivelsen, inom socialdepartementet

på olika sätt aktualiserats dels frågor örn ändrade bestämmelser

rörande, bland annat, beräkningen av semesterlön och semesterersättning,

möjligheterna att fastställa annan kvalifikationstid än föregående kalenderår,

fastställandet av kvalifikationstid enligt 9 § semesterlagen samt förläggningen

av semester till tid då arbetstagaren fullgör militär tjänstgöring, dels

ock spörsmål rörande, bland annat, särskilda undantagsbestämmelser beträffande

semester för lärare samt semester för arbete som utgör bisyssla.

Det förhållandet, att ett så stort antal problem inom semesterlagens tillämpningsområde

i olika sammanhang föreslagits skola upptagas till omprövning,

syntes departementschefen utgöra tillräckligt motiv för att låta semesterlagen

underkastas en allmän, förutsättningslös översyn av särskilda sakkunniga.

Efter bemyndigande av Kungl. Majit tillkallades den 3 november

samma år till utredningsmän för verkställande av denna översyn dåvarande

häradshövdingen J. Hagander, tillika ordförande, ombudsmannen i svenska

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

industritjänstemannaförbundet ingenjören H. Adamsson, dåvarande ledamoten

av riksdagens andra kammare A. F. Jansson i Hällefors, direktörsassistenten

j svenska arbetsgivareföreningen C. G. A. Ödholm, landsorganisationens

i Sverige jurist advokaten K. O. A. Sölvén och verkställande direktören

i föreningen skogsarbeten jägmästaren R. Wikander. Utredningen antog

benämningen 1942 års semesterkommitté. Sedan Hagander utnämnts

till juslitieråd och i anledning därav den 19 oktober 1943 entledigats från

uppdraget såsom ledamot av och ordförande i kommittén, förordnade departementschefen

sistnämnda dag häradshövdingen O. G. G. Hesselgren att i

Hagander* ställe vara ledamot av och ordförande i kommittén. Denna avlämnade

den 30 november 1944 ett betänkande (statens off. utredn. 1944: 59)

med förslag till dels lag örn semester, dels ock kungörelse om anlitande av

postgirorörelsen vid gäldande av semesterersättning. Lagförslaget torde få

såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet för denna dag.

över betänkandet ha till följd av remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,

kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, statskontoret, arbetsrådet,

generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyreslen, domänstyrelsen, arbetsdomstolens

ordförande, statens arbetsmarknadskommission, försvarets

avtalsnämnd, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,

Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län,

svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska städernas förhandlingsorganisation, svenska

arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen. Sveriges skogsägareförbund,

föreningen skogsarbeten, Värmlands och västra Bergslagens

skogsarbetsgivareförening, handelns arbetsgivareorganisation, bankernas

förhandlingsorganisation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund,

Sveriges redareförening, Sveriges trafikbilägares riksorganisation, kooperativa

förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, riksförbundet

landsbygdens folk, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation,

föreningen Sveriges aktiva handelsresande, svensk sjuksköterskeförening,

Sveriges läkarförbund, svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund

och hembiträdesföreningarnas centralkommitté.

Yttranden över betänkandet ha avgivits jämväl av Sveriges tandläkarförbund

och Sveriges konditor-förening.

Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden av .samtliga

handelskamrer, med undantag av Gotlands handelskammare, ävensom av

Sveriges industriförbund, järnkontoret, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening, skärgårds-

och mälarflottornas rederiförening, kanalflottans rederiförening,

Sveriges fartygsbefälsförening, svenska maskinbefälsförbundet, svenska

stewartsföreningen samt svenska sjöfolksförbundet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

11

Lantbruksstyrelsen har i ärendet hört Sveriges lantbruksförbund och bifogat

yttrande av nämnda förbund.

Landsorganisationen har vid sitt utlåtande fogat en sammanställning av

de yttranden, som avgivits av ett flertal till landsorganisationen anslutna

fackförbund.

Socialstyrelsens, statskontorets, arbetsrådets och arbetsmarknadskommissionens

yttranden äro icke enhälliga. Av arbetsrådets ledamöter har en åberopat

det yttrande, som avgivits av svenska arbetsgivareföreningen, medan

en annan ledamot uttalat sin anslutning till landsorganisationens utlåtande.

På grundval av betänkandet och de över detsamma avgivna yttrandena

har detta lagstiftningsärende blivit föremål för ytterligare behandling inom

socialdepartementet. Jag anhåller nu att få anmäla ärendet.

Semesterrättens grunder och huvudreglerna för dess

uppkomst.

Gällande rätt.

Den nuvarande semesterlagen — som grundar sig på ett av 1936 års

semestersakkunniga avgivet betänkande med förslag till lag örn semester

(statens off. utredn. 1937:49) — utfärdades den 17 juni 1938 (nr 287) och

trädde i kraft den 1 juli samma år. Lagen bygger på den principen, att

arbetstagare för att bli berättigad till semester skall kvalificera sig därtill

dels genom viss tids sammanhängande anställning och dels genom visst

under anställningen utfört arbete. Grundläggande förutsättning för uppkomsten

av rätt till semester är, att arbetstagaren innehaft fortlöpande anställning

hos samma arbetsgivare sedan minst 180 dagar. Avbrott i anställningen

må emellertid ej utöva inverkan på arbetstagarens rätt till semester,

därest det med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt. Arbetstagare,

för vilken semesterrätt uppkommit, äger rätt att med bibehållna

löneförmåner erhålla ledighet från arbetet en dag för varje sådan kalendermånad,

under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete

å minst 16 dagar. Semester utgår kalenderårsvis och semesterns längd ett

år är beroende av anställnings- och arbetsförhållandena under det närmast

föregående kalenderåret (kvalifikationstid). Dock står det parterna fritt att

träffa avtal örn att annan tolvmånadersperiod än föregående kalenderår

skall gälla såsom kvalifikationstid.

Av det anförda följer att arbetstagare, som har fortlöpande arbete hos

samma arbetsgivare hela året, på lagen kan grunda anspråk på en årlig

betald ledighet av 12 dagar.

Särskilda regler gälla för arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller

eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbets
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

givaren att vaka över arbetets anordnande. Dylik arbetstagare — s. k.

okontrollerad arbetstagare — är icke berättigad till semester utan endast

till semesterlön. Semesterlön utgår — även i detta fall under förutsättning

att arbetstagarens anställning varat minst 180 dagar — såframt hans sammanlagda

arbetsinkomst hos arbetsgivaren under den senast förflutna kvalifikationstiden

uppgår till belopp, minst motsvarande 108 gånger den

genomsnittliga dagförtjänsten å orten för arbete av den art, varom är fråga,

under en arbetstid av 8 timmar.

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån innan

han kommit i åtnjutande av honom enligt lagen tillkommande semester eller

semesterlön, är berättigad till ersättning därför. Sådan ersättning utbetalas

till arbetstagaren i samband med anställningens upphörande.

Semesterkommitténs förslag.

Kommittén har såsom sin huvuduppgift ansett undersökning av frågan

om en utvidgning av den i lag stadgade semesterrätten till att omfatta även

korttidsanställda arbetstagare, d. v. s. arbetstagare vilkas anställning är av

säsongmässig eller eljest kortvarig natur. Rörande förekomsten av

korttidsanställda arbetstagare samt deras arbetsförhållanden

anför kommittén till en början följande.

Flertalet av de svenska arbetstagarna torde ha fortlöpande anställning

under hela året. Inom åtskilliga områden förekomma emellertid arbetstagare,

som av en eller annan anledning icke arbeta i en sammanhängande

helårsanställning. Sådana arbetstagare kunna indelas i två huvudgrupper.

Till den ena gruppen höra de egentliga säsongarbetarna, d. v. s. arbetstagare,

som äro sysselsatta hos företag med utpräglat säsongmässig drift och

vilka i regel endast under säsongerna ha fortlöpande anställning hos arbetsgivaren.

Till den andra gruppen kunna räknas arbetstagare, vilkas sysselsättningsförhållanden

äro sådana, att de över huvud icke ha någon sammanhängande

anställning. Även om det ofta förekommer, att dessa arbetstagare

under jämförelsevis långa tidsperioder utföra arbete för samma arbetsgivares

räkning, anställas de dock för någon eller några dagar och ha rättsligt sett

sin frihet att, när de så önska, övergå till annan arbetsgivare. Arbetstagare

med dylikt intermittent arbete förekomma bland annat inom transportarbetarfacket,

särskilt vid stuveriarbete, samt inom hotell- och restaurangbranschen.

Det må påpekas, att någon skarp gräns icke kan dragas mellan de två

nu berörda grupperna arbetstagare. I båda fallen föreligger otvivelaktigt

ett anställningsförhållande, ehuru det för den intermittente arbetstagaren är

av synnerligen kort varaktighet. När det gäller att avgöra, huru de grundläggande

villkoren för semesterrätt böra bestämmas, är emellertid skillnaden

mellan de båda grupperna av betydelse.

I sitt betänkande och de därvid fogade bilagorna har kommittén förebragt

visst undersökningsmaterial rörande de korttidsanställda arbetstagarna. De

arbetstagargrupper, som blivit föremål för undersökning, äro främst skogs
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 273.

13

och flottningsarbetare, byggnadsarbetare (murare, byggnadsträ- och byggnadsgrovarbetare,

målare, rörarbetare samt bleck- och plåtslagare), väg- och

vattenbyggnadsarbetare, sågverks-, tegelbruks-, sten- och torvindustriarbetare,

kampanjarbetare vid råsockerfabrikerna, hotell- och restaurangpersonal,

sjömän, stuveriarbetare och betarbetare. Inom dessa områden beräknar

kommittén att i runt tal 500 000 arbetstagare äro sysselsatta. Av dessa skulle

enligt kommitténs undersökningar bortåt 350 000 arbetstagare icke uppnå

180 dagars fortlöpande anställningstid hos samma arbetsgivare. Enligt en av

kommittén företagen särskild undersökning rörande den gällande semesterlagens

verkningar beträffande skogsarbetarkåren — som kommittén beräknar

ha omkring 170 000 medlemmar —• skulle av de avverkningsåren

1938/39 och 1939/40 sysselsatta, av undersökningen berörda norrländska

skogsarbetarna endast tre respektive fyra procent lia erhållit semesterförmån.

För skogsarbetarna i mellersta och södra Sverige äro motsvarande procental

18 respektive 23.

I anslutning till de gjorda undersökningarna anför kommittén följande.

Av undersökningarna framgår med tydlighet, att ett stort antal arbetstagare

för närvarande icke har möjlighet att förvärva semesterrätt enligt

lagen. Särskilt gäller detta om skogsarbetarkåren. Den vid lagens tillkomst

anvisade utvägen för skogsarbetarna att avtalsvis lösa semesterfrågan har

icke ansetts framkomlig. Därest bortses från de senaste åren, då extra ordinära

förhållanden rått inom skogsbruket, synas skogsarbetarna så gott som

helt vara utestängda från varje semesterförmån. Genom bildandet av särskilda

semesterkassor inom byggnadsindustrien, bleck- och plåtslagerifacket

samt målarfacket har för arbetstagarna inom dessa områden ordnats så, att

arbetstagarna erhålla semester i proportion till av dem utfört arbete. Dessa

kassor stå dock öppna endast för organiserade arbetstagare. Beträffande

byggnadsindustriens semesterkassa märkes därjämte, att ett flertal arbetstagare

icke uppnå de 900 arbetstimmar, vilka uppställts såsom villkor för

semesterrätt, samt att den semesterersättning, som enligt avtalet tillkommer

arbetstagare vilken även kvalificerat sig till lagstadgad semester, är mindre

än den som skulle ha utgått enligt lagen, detta till följd av den utjämningsprincip

på vilken detta semestersystem vilar.

Kommittén framhåller vidare, alt vid semesterlagens tillkomst uttalade

farhågor för att lagens tillämpning å skogsarbetare skulle medföra övermäktiga

svårigheter icke besannats. Att svårigheter stundom uppstått vid

avgränsningen av arbetstagarhegreppet eller vid anställningstidens beräkning

kunde visserligen icke förnekas. Dessa svårigheter kunde dock icke

anses vara av den omfattning eller art, att de finge utgöra hinder för en

eljest välmotiverad utvidgning av lagens tillämpning å skogsarbetare.

Vad .senast anförts torde enligt kommitténs mening gälla även i fråga örn

betskötseln, beträffande vilken kommittén anför:

Från arbetsgivarhåll har åberopats, att när arbetare åtagit sig skötseln av

visst betfält, arbetet ej sällan till .större delen utföres av arbetarens hustru

och övriga familjemedlemmar sami att det måste anses oriktigt örn bet
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kunell. Maj :ts proposition nr 273.

arbetaren — som i dylikt fall rätteligen borde bedömas såsom självständig

företagare — skulle erhålla semesterlön även för arbete som han ej själv

utfört. Svenska lantarbetareförbundet har framhållit, att förbundet gjort

arbetarna uppmärksamma på alt när familjemedlemmar hjälpte >huvudmannen»

i betarbetet, detta borde så organiseras, att familjemedlemmarnas

arbete kunde särskiljas från huvudmannens arbete. Denna rekommendation

hade följts, varför några större friktioner i praktiken icke uppstått. Huruvida

en dylik lösning — som från arbetsgivarsidan ansetts otillfredsställande

då den grundade sig allenast på ena partens icke kontrollerbara uppgift —- är möjlig synes tvivelaktigt. Kommittén vill för övrigt framhålla, att en person,

som åtagit sig viss betskötsel, ej bör betraktas såsom självständig företagare

enbart av den anledningen att hans hustru och övriga familjemedlemmar

hjälpa honom i arbetet. Det kan ej anses ligga något oriktigt däruti,

att familjen i sådant fall betraktas såsom en enhet och att huvudmannen —

givetvis under förutsättning att han själv deltager i arbetet — bör få räkna

sig semesterersättning till godo för det utförda arbetet i dess helhet. Kommittén

vill i detta sammanhang erinra om att förhållandena för hemarbetarna

mången gång torde vara analoga med betarbetarnas arbetsförhållanden.

De erfarenheter, vilka under de gångna åren vunnits beträffande den nuvarande

semesterlagens verkningar för de korttidsanställda arbetstagarna,

äro enligt kommitténs mening av den art, att frågan örn lagens konstruktion

i förevarande hänseende bör upptagas till förnyad prövning.

Kommittén har framhållit vissa allmänna synpunkter på semesterlagstiftningens

utformning beträffande korttidsanställda.

Härom uttalas bland annat:

Med semesterlagens karaktär av skyddslag torde det principiellt vara oförenligt

att göra semesterrätten i det särskilda fallet beroende av annat än

arbetstagarens arbete. Villkor i avseende å den särskilda anställningens

längd eller arbetstagarens bundenhet till viss arbetsgivare kunna uppställas,

endast om semestern uppfattas såsom en anställningsförmån med karaktär

av vederlag eller premiering. Från skyddssynpunkt synes det icke möjligt

att motivera dylika villkor med att det skyddsbehov lagen vill tillgodose

endast föreligger, då arbetstagaren kan åberopa en längre tjänstetid i en och

samma anställning, men icke när hans arbetskraft under motsvarande lid

tagits i anspråk i flera anställningar, vilka var för sig äro av förhållandevis

kort varaktighet. Vid en dylik motivering tvingas man utgå från att de korttidsanställda

generellt skulle kunna avvara semester, eftersom de under tiden

mellan de särskilda anställningarna ägde möjlighet att rekreera sig. Bortsett

från att uppehåll mellan olika anställningar icke alltid förekomma, torde

emellertid motiveringen icke vara hållbar. Vid de typiska korttidsanställningarna

ha mellanperioderna ofta karaktären av nödtvungna arbetslöshetsperioder,

under vilka arbetstagaren för sin försörjning är hänvisad till antingen

understöd eller tillfällighetsarbeten. Med hänsyn till de försörjningssvårigheter

och den otrygghet, som i allmänhet kännetecknar mellanperioderna

— i många fall upptagna med sökande efter nytt arbete, fullgörande

av anmälningsplikt för understöd o. s. v. — kunna dessa perioder icke anses

erbjuda arbetstagaren något tillfälle till en rekreation jämförlig med den

som semestern avser att bereda.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 273.

15

Kommittén tillägger att den vöre medveten örn att man icke nied samma

rätt kunde tala om ett rekreationsbehov i sådana fall, då korttidsanställningen

vore en mera tillfällig företeelse i förhållande till arbetstagarens normala

verksamhet, exempelvis vid kortare vikariat, en enstaka säsongkondition

eller dylikt. Det syntes emellertid vara ogörligt att efter några allmängiltiga

kännetecken urskilja dylika anställningar från de typiska korttidsanställningarna,

där korttidskaraktären vore betingad av verksamhetens

egen struktur. Kommittén fortsätter:

I fråga om dessa typiska korttidsanställda göres ej sällan den invändningen

mot kravet på semester, att arbetslönerna för dem i regel bestämts

med hänsyn till arbetets kortvariga karaktär och sålunda vore högre än

de skulle ha varit, om samma arbete utförts i en mera stadigvarande anställning.

Att så är fallet inom åtskilliga områden är naturligt. Kommittén

kan emellertid icke tillmäta denna invändning någon avgörande betydelse i

förevarande sammanhang. Det torde vara uteslutet att bedöma i vad mån

en arbetslön är att anse såsom bestämd med hänsyn till korttidskaraktären.

Ett dylikt bedömande skulle beträffande ett säsongarbete förutsätta, att man

ägde möjlighet att jämföra å ena sidan den utgående arbetslönen och å

andra sidan lönen vid samma tidpunkt för motsvarande arbete i icke säsongmässig

drift. Endast undantagsvis torde en sådan jämförelse kunna ske;

och att från resultatet därav draga några allmängiltiga slutsatser lär på

grund av de skiftande förhållandena inom olika områden och i olika individuella

fall icke vara möjligt. Den enda jämförelse, som över huvud synes

vara genomförbar, hänför sig till den genomsnittliga årslönen för korttidsanställda

och övriga arbetstagargrupper. En sådan jämförelse ger enligt kommitténs

mening icke vid handen, att lönesättningen för korttidsarbete skett på

det sättet, att lönen tillförsäkrar arbetstagaren försörjningstrygghet under

de arbetslösa perioderna —- något som för övrigt vore praktiskt omöjligt, då

omfattningen av dessa perioder regelmässigt icke kan förutbedömas. Den

»överbetalning», som må förekomma beträffande vissa slag av korttidsarbete,

torde för massan av hithörande arbetstagare i allt fall icke vara av

den storleksordning att den säkerställer deni under de arbetslösa perioderna

och möjliggör för dem att då hålla semester i vanlig mening.

Beträffande det sätt på vilket korttidsanställda arbetstagare

kunna inordnas under en semesterlag skärskådar

kommittén olika, lagtekniskt sett, möjliga utvägar samt avvisar därvid

först tanken på att reglera semestern genom ett semesterkassesystern, vare

sig ett sådant system finge omfatta samtliga arbetstagare eller allenast vissa

grupper. Kommittén — som dock anser att med dess utgångspunkt ett

semesterkassesystem är mest konsekvent — framhåller härutinnan, att den

nuvarande ordningen i stort sett fungerade tillfredsställande för arbetstagare,

som hade längre tids fortlöpande anställning hos samma arbetsgivare, och att

de med ett allmänt semesterkassesystem förenade förvallningsmässiga besvären

icke skulle stå i proportion till de fördelar, systemet skulle innebära

för de korttidsanställda. Mot ett partiellt semesterkassesystem talade enligt

kommitténs mening så starka lagstiftningsmässiga och praktiska betänklig
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

heter, att kommittén icke velat föreslå en dylik ordning. Till närmare motivering

av sitt ståndpunktstagande till frågan örn ett semesterkassesystem

anför kommittén — i anslutning till sin uttalade åsikt att det utförda arbetet

och ej anställningen såsom sådan borde vara avgörande för rätten till

semester -— bland annat följande.

Emellertid lär det icke annorledes än genom införandet av ett semesterkassesystem

vara möjligt att helt frånfalla kravet på någon tids fortlöpande

anställning och som villkor för semesterrätt blott fordra visst utfört arbete.

Vid semesterlagens tillkomst uttalades, att ett hela arbetsmarknaden omfattande

semesterkassesystem måste betraktas såsom den gentemot alla arbetstagare

mest rättvisa formen för ordnandet av semesterfrågan. Tanken på

ett dylikt system avvisades dock, bland annat på grund av den stora och

svårskötta tekniska apparat, som systemets införande skulle medföra. Enligt

kommitténs mening äro de skäl, som kunna åberopas mot ett i lag reglerat,

för arbetstagare av alla kategorier gällande semesterkassesystem, av sådan

art, att kommittén icke ansett sig kunna förorda en lösning efter denna linje.

En dylik total omläggning av den nuvarande semesterlagen synes enligt

kommitténs direktiv icke heller ha varit avsedd, i varje fall icke såframt en

framkomlig väg eljest stöde att finna. Uteslutet är emellertid icke, att ifrågavarande

spörsmål kan komma i ett annat läge genom införandet av en allmän

sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring, som ålägger arbetsgivaren att regelbundet

till något organ inbetala avgifter för varje hos honom anställd arbetstagare,

eller en lagstiftning varigenom arbetsgivaren får skyldighet att vid

varje avlöningstillfälle i en eller annan ordning avsätta viss del av arbetstagarens

lön till fullgörande av dennes skattskyldighet. Härtill har kommittén

dock icke funnit sig kunna taga hänsyn.

Ej heller anser sig kommittén kunna tillstyrka ett lagligt system med

semesterkassor allenast för vissa yrkesområden. En sådan lösning kunde

eljest synas ligga nära till hands, eftersom det just är för vissa arbetstagargrupper

som den gällande lagen visat sig mindre väl avpassad. De skäl, som

föranledde 1936 års semestersakkunniga att icke i lag sammanföra olika

semestersystem, torde alltjämt äga giltighet. Svårigheterna att avgränsa de

olika yrkesgrupperna äro ansenliga. Vidare skulle ställandet av vissa yrken

i gynnsammare läge i fråga om den lagliga semesterrätten än andra yrken,

då korttidsanställda finnas inom så gott som alla yrkesområden, medföra

att lagstiftningen icke skulle präglas av den sociala rättvisa som måste

känneteckna en lagstiftning av ifrågavarande art. Att ett partiellt semesterkassesystem

ansetts möjligt utan att systemet begränsas till vissa yrkesområden

visar dock den finska semesterlagen. Enligt denna lag utgår i kortvariga

arbeten ersättning för hållande av semester, och denna ersättning

skall arbetsgivaren gälda medelst semestermärken, vilka inklistras i en för

arbetstagaren utfärdad semesterbok. Som kortvariga arbeten anses vissa

uppräknade arbeten, främst byggnads- och skogsarbeten. Även andra arbeten

anses emellertid såsom kortvariga, då verksamheten vid vederbörande

företag i allmänhet en del av året är nedlagd eller så begränsad, att de arbetstagare,

vilkas arbetsförhållanden ej fortgå sex månader i sänder, utgöra

flertalet av företagets hela arbetarstam. Genom sistnämnda bestämmelse införes

semesterkassesystemet för samtliga yrkesområden, men dess tillämpning

blir beroende av förhållandena vid det särskilda företaget. Enligt kommitténs

mening synes dock även denna metod att bestämma ett kassesystems

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 273.

17

tillämplighet kunna ge upphov till tvistigheter och dessutom verka orättvist.

Kommittén har därför icke funnit en dylik metod böra komma under vidare

övervägande.

Vidare har kommittén ifrågasatt om man icke skulle kunna bibehålla den

nuvarande lagens semesterreglering i fråga om arbetstagare med längre fortlöpande

anställningstid samtidigt med att man införde en särreglering för

de korttidsanställda arbetstagarna, där semesterrätten grundades på principen

örn sammanläggning av arbetsdagar. Mot ett dylikt dubbelsystem hade

emellertid anförts så starka praktiska betänkligheter av olika organisationer

på arbetsmarknaden, vilka av kommittén berelts tillfälle att yttra sig angående

detta spörsmål, att kommittén — under framhållande att en semesterlag

måste vara överskådlig och lättillämplig — ej ansåge sig kunna förorda

en lösning efter denna linje.

Under sådana förhållanden har för kommittén aktualiserats frågan om

en förkortning av den sammanhängande anställningstid — av kommittén

kallad karenstid — som enligt gällande lag erfordras för uppkomst av semesterrätt.

Kommittén erinrar härvid, att 1936 års semestersakkunniga ansågo

en karenstid av fyra månader lämplig ävensom att föredragande

departementschefen fann de sakkunnigas förslag i denna del i och för

sig väl avvägt. Kommittén framhåller emellertid, att en förkortning av

karenstiden till fyra månader (120 dagar) skulle få allenast ringa betydelse

för skogsarbetarna, enär enligt kommitténs undersökningar anställningsperioderna

inom skogsbruket i allmänhet icke uppginge till 120 dagar i följd.

För att få någon verklig effekt skulle gränsen alltså behöva sättas betydligt

lägre. Enligt kommitténs åsikt kunde man dock icke enbart genom en väsentlig

förkortning av karenstiden nå målet utan att komma i strid med den

rekreationstanke, på vilken lagstiftningen vilade. Därest även en kortvarig

anställning skulle berättiga till semester, måste arbetstagaren för alt komma

i åtnjutande av semester av tillräcklig längd sammanlägga semesterersättningar

från olika anställningar. För den händelse arbetstagaren vid en

anställnings upphörande skulle få uppbära ett mindre kontant belopp i

semesterersättning, torde de uppburna semesterersättningarna i många fall

förbrukas för andra ändamål än rekreation och syftet med semesterersättningen

alltså förfelas. Kommittén hade emellertid funnit en framkomlig

väg vara att genom anlitande av postgirorörelsen tillskapa en anordning,

varigenom i olika anställningar intjänad semesterersättning kunde hopsparas

för att på en gång hållas tillgänglig för arbetstagaren, när han .skulle hålla

.semester. Med en dylik anordning hade kommittén ansett sig kunna förkorta

karenstidens längd till 30 dagar.

Kommittén förordar i enlighet härmed, att den för förvärvande av

semesterrätt enligt gällande lag stadgade karenstiden om 180 dagar nedsättes

till 30 dagar och alt arbetstagaren, liksom enligt gällande lag, vid

anställnings upphörande blir berättigad till semesterersättning men att denna

lutning till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 273.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

ersättning icke får utbetalas kontant till arbetstagaren utan skall av arbetsgivaren

insättas å ett särskilt postgirokonto (semesterersättningskonto) för

att där för arbetstagarens räkning innestå, till dess han blir i tillfälle att

hålla semester.

Beträffande motiveringen för karenstidens bestämmande till 30 dagar

anför kommittén:

I och med att ökade garantier tillskapas för att semesterersättningen

kommer till användning för avsett ändamål, skulle teoretiskt sett kravet

på någon viss anställningsperiod kunna helt uppges. Av praktiska skäl har

detta emellertid ansetts ogörligt. Då karenstiden föreslagits till 30 dagar, har

så skett med hänsyn till att för det stora flertalet arbetstagare semesterkvalifikationen

enligt gällande lag hänför sig till det under en månad utförda arbetet,

i vilken regel kommittén ansett sig icke böra föreslå någon ändring.

Ehuru för kommitténs förslag i denna del icke torde erfordras någon annan

motivering, må dock anmärkas att en kortare karenstid — exempelvis en

vecka — ansetts utesluten även i betraktande av det ökade besvär, som den

föreslagna ordningen för semesterersättningarnas erläggande medför för arbetsgivaren.

Kommitténs förslag i förevarande del täger således sikte på de fall, där

semesterförmånen har karaktär av semesterersättning. Av förslaget beröras

icke de arbetstagare, som under anställningen komma i åtnjutande av

intjänad semesterförmån i form av semesterledighet eller enbart semesterlön.

Förslaget örn karenstidens nedsättning till 30 dagar avser samtliga arbetstagare,

såväl kontrollerade som okontrollerade. Gällande lags regel,

att rätt till semester föreligger endast för kalendermånad under vilken

arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16 dagar,

föreslås av kommittén skola bibehållas oförändrad. I enlighet härmed innebär

kommitténs förslag i fråga om de kontrollerade arbetstagarna att arbetstagare,

som innehaft sin anställning sedan minst 30 dagar, äger rätt till

semester med en dag för varje sådan månad under kvalifikationsåret, varunder

arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16

dagar. I avseende å de okontrollerade arbetstagarna föreslås, att rätt till

semesterlön inträder, sedan anställningen varat 30 dagar, och att semesterlön

utgår, så snart arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst under anställningstiden

uppgår till belopp motsvarande minst 16 gånger den genomsnittliga

dagsinkomsten inom yrket.

Med den föreslagna karenstiden om 30 dagar anser kommittén, att de

flesta korttidsanställda arbetstagarna kunna komma i åtnjutande av semesterförmån.

Vissa arbetstagare bleve emellertid alltjämt lämnade utanför lagen,

nämligen de intermittenta arbetstagarna, d. v. s. de arbetstagare,

vilkas sysselsättningsförhållanden vore sådana, att de över huvud

icke hade någon sammanhängande anställning. Dessa arbetstagare arbetade

dock under sådana förhållanden, att rekreationsbehovet för deras

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

19

del gjorde sig gällande i långt mindre grad än beträffande övriga arbetstagare.

Enligt kommitténs mening kunde det ej heller förnekas att, åtminstone

beträffande vissa intermittenta arbetstagare, arbetslönen bestämts

med hänsyn till arbetets kortvariga och tillfälliga natur. Vidare

kunde de intermittenta arbetstagarna icke i lag tillförsäkras semester annorledes

än enligt något av de system, som kommittén av förut anförda skäl

ansett sig icke böra förorda. Med hänsyn härtill hade kommittén funnit,

att det icke borde ifrågakomma att för dessa — till antalet tämligen ringa

arbetstagax-es skull bryta lagens enhetlighet eller helt förändra lagens

konstruktion.

Angående frågan om postgiro rörelsens anlitande vid

semesterersättnings gäldande anför kommittén bland annat

följande.

Då det av kommittén förordade systemet tager sikte å de korttidsanställda

arbetstagarna, kunde det förefalla naturligt att reservera systemet för dessa.

Det är ju för arbetstagare med kortvariga anställningar som det framstått såsom

nödvändigt att tillskapa en anordning, varigenom intjänad semesterlön

hopsparas för att på en gång hållas tillgänglig för arbetstagaren. Det skulle

alltså kunna göras gällande att arbetstagare, som enligt gällande regler kan

förvärva semesterrätt — d. v. s. arbetstagare vars anställning varat minst 180

dagar — borde få uppbära sin semesterersättning i hittills gällande ordning.

Kommittén har även haft en sådan lösning under övervägande men funnit

densamma förenad med vissa uppenbara nackdelar. Arbetstagarna skulle då

uppdelas i olika kategorier med avseende å rätten att utfå semesterersättning,

och det torde stundom vara förenat med svårigheter att avgöra örn en

anställning varat minst 180 dagar. Särskilt skulle detta gälla då ett uppehåll

i arbetet förelegat och meningarna dela sig örn uppehållet skall anses ha

medfört ett avbrott i anställningen eller ej. Den genom den nuvarande semesterlagens

konstruktion ofta aktualiserade frågan om, vid fall av arbetsbrist,

en arbetstagare skall anses permitterad eller avskedad skulle då fortfarande

komma att få stor betydelse. Men framför allt skulle ett dylikt dubbelsystem

kunna leda därtill, att grundtanken i kommitténs förslag bleve förfuskad

genom att — då semesterersättning i vissa fall finge utbetalas kontant

— lara kunde uppstå för att så skulle ske även till arbetstagare i kortvariga

anställningar. Ur synpunkten av ordning och reda är därför en enhetlig

regel att föredraga. Kommitténs förslag går alltså ut på att all semesterersättning

skall insättas å postgirokontot.

Arbetsgivaren och arbetstagaren kunna stundom lia ett gemensamt intresse

av alt semesterersättning utbetalas direkt till arbetstagaren. Arbetsgivaren

kan finna det besvärligt att insätta beloppet å postgiro, och arbetstagaren

kan lycka det nied sitt bästa förenligt att omedelbart utfå ersättningen.

Skulle då parterna obehindrat kunna avtala örn en annan ordning

för semesterersättningens utbetalande än den lagen anvisar, skulle lagens bestämmelser

på denna punkt lätt bli illusoriska. Det har därför ansetts nödvändigt

att föreskriva dels att avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare,

innefattande avvikelse från den stadgade ordningen om semesterersättnings

insättning å postgiro, i princip skall vara ogillt dels ock att arbetsgivare icke

skall äga all till arbetstagare betala semesterersättning på annat sätt än ge
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

nom att insätta densamma på semesterersättningskontot. Kommittén har

övervägt vilken påföljd som lämpligen bör inträda, därest semesterersättning

utbetalas direkt till arbetstagaren, och det har ifrågasatts ett stadgande av

innehåll att arbetsgivare, som icke insatt semesterersättningen å postgiro, ej

skulle anses ha fullgjort sin skyldighet i förevarande hänseende. Arbetsgivare,

som utbetalade semesterersättningen direkt till arbetstagaren, skulle

alltså på yrkande av arbetstagaren kunna bli skyldig att trots utbetalningen

insätta semesterersättningen å postgiro. Emellertid har kommittén icke ansett

att en sådan föreskrift — åtminstone för närvarande — bör inflyta

i lagen. Åsidosättandet av de föreslagna reglerna örn semesterersätlnings

gäldande torde i stället böra drabbas av samma påföljd, som eljest är förenad

med överträdelse av lagens bestämmelser, d. v. s. skadestånd. I regel

torde det härvid bli fråga örn ideellt skadestånd.

Kommittén tillägger att regeln om insättande av semesterersättning å postgiro

ej borde göras alldeles ovillkorlig. För närvarande funnes inom vissa yrkesområden

särskilda semesterkassor. Under förutsättning av att de för dessa

kassor gällande bestämmelserna i huvudsak anpassades efter lagens regler,

borde hinder icke möta för att den reglering, som sålunda kommit till stånd,

finge bestå även i fortsättningen. Så syntes kunna ske genom att tillägga

Kungl. Majit rätt att för dylika fall giva dispens från den eljest ovillkorliga

skyldigheten att anlita postgirorörelsen på sätt kommittén föreslagit. Dispens

borde självfallet även kunna meddelas för inrättandet av nya kassor.

Erforderliga närmare föreskrifter örn insättning å och utbetalning från

postgirokontot föreslår kommittén skola utfärdas av Konungen. Enligt kommitténs

mening borde insättning i regel ske senast å åttonde dagen efter det

arbetstagarens anställning upphört. Vid insättningen skulle städse skiljas

mellan medel, som hänförde sig till olika kalenderår. Arbetstagaren finge direkt

från postgirokontoret bevis örn den insättning, som gjorts för hans räkning.

Semesterersättning, som intjänats under ett kalenderår, ägde arbetstagaren

som regel ej utfå tidigare än den 2 maj påföljande år. I vissa fall

finge dock arbetstagaren lyfta för hans räkning insatta medel dessförinnan,

nämligen om arbetstagaren kunde visa att han före den 2 maj vore i tillfälle

att använda medlen för att hålla semester. Å semesterersättningskontot insatta

medel skulle utbetalas till arbetstagaren efter särskild ansökan. Kostnaderna

för postgirorörelsens anlitande för ifrågavarande ändamål skulle

åvila statsverket. Någon särskild avgift skulle således ej utgå för vare sig

insättning å semesterersättningskontot eller utbetalning därifrån. Ansökan

om utbetalning från semesterersättningskontot skulle likaledes befordras

portofritt. Den ränteinkomst, som statsverket kunde få på de av arbetsgivarna

inbetalade semestermedlen under den tid desamma innestode, torde

enligt kommitténs mening komma att visa sig tillräcklig att även vid fullständig

avgiftsfrihet helt täcka statsverkets kostnader för den planerade semesteranordningen.

Vad beträffar frågan om rätt för vederbörande att utnyttja

erhållen semesterersättning för rekrea
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

21

tionsändamål anser kommittén, att lagen egentligen borde innehålla

en föreskrift, som gjorde det möjligt för arbetstagare att i en ny anställning

utnyttja de å semesterersättningskontot insatta medlen för avsett ändamål.

Kommittén hade dock — med hänsyn till de svårigheter som i vissa fall kunde

uppstå med en dylik regel — icke ansett att någon direkt skyldighet härutinnan

för närvarande borde lagfästas. Kommittén anför härom följande.

De befarade svårigheterna synas hänföra sig bland annat till fall, då arbetstagaren

intages för en kortvarig säsong med stark arbetsanhopning eller

arbetstagaren anställes efter det företagets arbetare i övrigt erhållit semester

under en för hela företaget gemensam semesterperiod då driften legat nere,

eller ock då arbetstagarens nya anställning begynner i slutet av ett år. Vidare

torde kunna sägas att de korttidsanställda arbetstagarna ofta ha möjlighet

att inpassa semestern i skarven mellan två anställningsperioder. För

den händelse arbetstagaren erhållit en fast långtidsanställning bör arbetstagaren

— helst redan i samband med alt han anställes — hos den nye arbetsgivaren

söka utverka en mot den innestående semeslerersättningen svarande

ledighet. Någon farhåga för att arbetsgivaren i dylikt fall utan giltigt

skäl skulle förvägra arbetstagaren ledighet torde icke behöva hysas. För att

emellertid ge uttryck åt angelägenheten av att arbetstagare, som är berättigad

att från postgirokontot utbekomma semesterersättning, icke utan skäl

hindras att utnyttja semesterersättningen för åsyftat ändamål, har kommittén

ansett lagen böra innehålla en föreskrift, att arbetstagaren, därest han

av den nye arbetsgivaren begär ledighet för hållande av semester, icke bör

förvägras sådan ledighet.

Beträffande spörsmålet örn skapande av garanti för att semesterersättningen

verkligen användes i rekreation ssyfte

framhåller kommittén, att mot dess förslag kunde riktas samma

anmärkning som mot varje semesterkassesystem, nämligen att det icke gåve

några fullständiga garantier för att å postgirot insatta semestermedel, även

örn de vore spärrade och utbetalning icke finge ske förrän under viss semesterperiod,

verkligen användes för rekreationsändamål. Dylika garantier vöre

emellertid enligt kommitténs mening omöjliga att tillskapa utan ett tvångsoch

kontrollsystem, som ingen torde vilja rekommendera.

Kommittén anser att, genom karenstidens förkortning från 180 till 30 dagar,

den nuvarande lagens avbrottsregel — d. v. s. regeln

att avbrott i anställningen icke finge inverka på arbetstagarens rätt lill semester,

såframt det med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt

— torde komma att få ringa praktisk betydelse. De skälighetshänsyn, som

föranlett bestämmelsen, förlorade ock i styrka. Kommittén föresloge därför,

att avbrottsregeln utginge ur lagen. Någon farhåga för att regelns borttagande

skulle leda därtill, alt arbetsgivaren avsiktligt åsladkomme avbrott

i anställningen för att därigenom beröva arbetstagaren hans semesterrätt,

torde enligt kommitténs uppfattning icke behöva hysas. Skulle i något fall

avbrott i anställningen vara förestavat av ett dylikt syfte, torde möjligheter

föreligga att utan avbrottsregel komma till rätta med ett sådant förfarande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kunyl. Majlis proposition nr 273.

Vad angår de ekonomiska konsekvenserna av den

föreslagna reformen understryker kommittén vanskligheten av att

beräkna den kostnadsökning, som med kommitténs förslag skulle drabba

näringslivet. Kommittén ansåge det icke möjligt att på förhand med anspråk

på någon exakthet angiva, hur förslaget kunde komma att i stort verka på

näringslivet. Den sannolika övre gränsen för kostnadsökningen uppskattades

emellertid av kommittén till omkring 13 miljoner kronor. Enligt kommitténs

mening borde samhället icke med hänsyn till en kostnadsökning av dylik

storlek avstå från den av kommittén föreslagna utsträckningen av semesterlagens

tillämpning. I samband härmed anmärker kommittén, att kostnadsökningen

till icke oväsentlig del komme på sådana områden av näringslivet,

inom vilka arbetsgivarna för närvarande blott i ringa utsträckning hade semesterförpliktelser

mot arbetstagarna.

Reservationer till semesterkommitténs förslag.

Semesterkommitténs förslag är icke enhälligt, utan reservationer ha anmälts

på olika punkter av särskilda ledamöter i kommittén.

I en reservation ha sålunda två ledamöter av kommittén (herrar Ödholm

och Wikander) framfört principiell kritik av det framlagda förslaget och

därvid anfört bland annat följande.

Kommitténs majoritet har sökt göra gällande, att det ur rekreationssynpunkt

skulle kunna motiveras att i lag tillerkänna även arbetare med typiska

korttidsanställningar semesterrätt. Det synes oss emellertid vara uppenbart,

att det icke föreligger samma rekreationsbehov för de korttidsanställda som

för de arbetstagare, som under längre tid oavbrutet äro sysselsatta med arbete

för en arbetsgivares räkning. För de korttidsanställda infalla uppehåll, som

åtminstone i viss utsträckning användas för vila och rekreation, tämligen

automatiskt mellan de olika arbetstillfällena, varför överansträngning och

förtida förslitning icke behöver befaras beträffande sådana arbetstagare.

Om man således ur rekreationssynpunkt omöjligen kan motivera lagstadgad

rätt till semester för arbetstagare med så kort anställningstid som

en månad, blir frågan, huruvida sådana arbetstagare skola tillerkännas

semesterrätt eller icke, i realiteten att anse som en ren lönefråga. Därav

blir emellertid en konsekvens, att i enlighet med principen örn avtalsfrihet på

arbetsmarknaden frågan icke bör regleras i lag.

Det må erinras örn att, då semestersakkunnigas förslag — i vilket föreslogs

en karenstid av 4 månader — var föremål för remissbehandling, samtliga

myndigheter och organisationer, som yttrade sig i denna fråga, med

undantag av socialstyrelsen och samverkande byggnadsfackförbundens centralråd

ur skilda synpunkter yrkade en förlängning av denna tid. Ett statligt

verk uttalade i denna fråga, att en så kort kvalifikationstid som 4 månader

saknade varje spår av stöd i den allmänna uppfattningen eller, som man

möjligen kunde säga, i det sociala rättsmedvetandet. Klart är, att detta omdöme

i än högre grad måste gälla en nedsättning av karenstiden till en månad.

Grunden till att lagen åiägger en viss arbetsgivare att utgiva semesterförmåner

måste vara den, att till följd av det arbete, som arbetstagaren ut
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

23

fört för den ifrågavarande arbetsgivarens räkning, ett semesterbehov uppkommit

för arbetstagaren. Denna uppfattning, vars riktighet majoriteten helt

förnekar, synes oss vara den som bäst överensstämmer med det allmänna

rättsmedvetandet. Det vore ur den anförda synpunkten rätt naturligt att

kräva en karenstid av ett år. En karenstid av en månad kan under inga

omständigheter sägas vara en rättvis och skälig avvägning av de intressen,

som här stå mot varandra. Det ter sig egendomligt, att en arbetsgivare skulle

bli tvungen att utgiva semesterförmåner till en arbetstagare, som icke varit

anställd längre tid än en månad och under denna tid utfört arbete blott å

16 dagar, ett arbete som för övrigt kanske icke tagit mer än några timmar

örn dagen i anspråk. Det kan visserligen sägas, att detta exempel är ett ytterlighetsfall;

det är dock med sådana exempel man måste pröva hållbarheten

av en teoretisk uppfattning.

Majoritetens förslag skulle medföra en kostnadsökning för näringslivet,

som, örn hänsyn tages endast till branscher, där korttidsarbete är regel, beräknats

till 13 miljoner kronor men som för arbetsmarknaden i dess helhet

måste uppskattas till ett väsentligt högre belopp. En kostnadsökning av

denna storleksordning har dock icke för majoriteten tett sig som något skäl

mot den föreslagna ändringen. Kostnadsökningen skulle komma att främst

drabba sådana näringsgrenar, inom vilka korttidsarbete i större utsträckning

förekommer. Förslaget skulle där komma att medföra en ökad lönekostnad

å inemot 4 procent. Bland de näringsgrenar, som sålunda skulle komma

att särskilt drabbas, märkas åtskilliga, exempelvis skogsbruk och sågverksindustri,

som under normala förhållanden för sin existens äro beroende av

exporten. Varje kostnadsökning för dessa näringsgrenar ter sig i nuvarande

läge ytterst vansklig med hänsyn till att den försvagar deras konkurrenskraft

efter kriget på världsmarknaden. När det här i realiteten är fråga örn en

löneökning för stora grupper arbetstagare, är det vidare tydligt, att den föreslagna

ändringen strider mot den grundsats örn pris- och lönestopp, som allmänt

erkännes böra utgöra normen för vår ekonomiska politik i nuvarande

läge.

Genom motioner i riksdagen ha särskilt skogsarbetarnas förhållanden påtalats.

Det har framhållits, alt dessa med nu gällande lagbestämmelser i

regel icke kommit i åtnjutande av semesterförmåner, särskilt icke i nordsverige.

Kommitténs utredning om skogsarbetarnas anställnings- och semesterförhållanden

har bestyrkt, att de ofta icke uppnå en anställningstid av

180 dagar och följaktligen icke bli semesterberättigade. Vi kunna i anslutning

härtill dock icke underlåta att framhålla, att en intensivare skogsvård gradvis

kommer att medföra behov av flera dagsverken i skogen, och att skogsarbetarna

därigenom även med ett bibehållande av den nuvarande lagens

regler örn förutsättningarna för semesterrättens uppkomst i fortsättningen

kunna antagas i större omfattning än nu komma i åtnjutande av semesterförmånen.

Av de nämnda motionernas motivering kan man utläsa, ali vad

man i realiteten eftersträvar är en löneförhöjning och att man siirskilt åsyftar

förhållandena för skogsarbetarna i Norrland. Det måste då erinras om

att skogsarbetet betalas icke oväsentligt högre i Norrland än i landets övriga

delar. En av anledningarna härtill torde vara just arbetets mera intermittenta

karaktär i jämförelse med exempelvis skogsbruket vid industrier och gods

i södra och mellersta Sverige.

Genom en förkortning av karenstiden till 30 dagar pålägges med ett penndrag

skogsbruket en kostnad, som i detta betänkande uppskattas till över 5

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

miljoner kronor. Det är förklarligt, att skogsbrukets utövare inför det förestående

ovissa läget med bekymmer måste se en sådan extra belastning.

Samma reservanter ha även riktat kritik mot förslaget i vad det avser

skyldighet för arbetsgivare att anlita postgirorörelsen vid gäldande av semesterersättning.

Enligt reservanternas åsikt tillskapades härigenom en stor

och omfattande apparat, och anordningen måste karakteriseras såsom en

onödig byråkratisering. För arbetsgivarna tedde sig det arbete, som i förevarande

hänseende pålades dem, såsom ett onödigt merbesvär. Ur arbetstagarnas

synpunkt måste det te sig som ett onödigt förmynderskap, att de

icke såsom hittills kunde erhålla semesterersättning till sig utbetald direkt

från arbetsgivaren. Det kunde med skäl från båda parters sida göras gällande,

att det borde vara arbetstagarens egen sak att hopspara de semesterersättningar,

han kunde erhålla, för att använda dem till rekreation. Reservanterna

ville även uttala, att ifrågavarande system icke gåve någon garanti

för att insatta medel verkligen användes till rekreationsändamål. För arbetstagare

inom fack med korttidsanställningar torde det te sig naturligt att uttaga

semesterersättningen under någon arbetslöshetsperiod för att använda

den till uppehället. Reservanterna ansåge därför att, även med den ståndpunkt

majoriteten ansett sig böra intaga i fråga örn karenstidens längd, den

föreslagna anordningen med insättning av semesterersättningarna å ett särskilt

postgirokonto icke bort föreslås.

A andra sidan ha två av kommitténs ledamöter (herrar Jansson och Sölvén)

förordat, att lagen erhölle en sådan utformning, att även de intermittenta

arbetstagarna bleve omfattade av lagen. Till stöd för denna sin ståndpunkt

anföra reservanterna bland annat följande.

Att de intermittenta arbetstagarna med hänsyn till de mellan arbetsperioderna

förekommande avbrotten icke skulle äga behov av semester, är en

uppfattning, som vi icke kunna biträda. Vad kommittén i detta hänseende

anfört örn säsongarbetarna gäller i minst lika hög grad örn de grupper av

arbetstagare, som här äro i fråga. Enahanda är förhållandet med invändningen

att arbetslönen för de intermittenta arbetstagarna i åtskilliga fall är

bestämd med hänsyn till anställningens intermittenta karaktär.

Enligt förslagets grundtanke är det skyddsbehov, semesterlagen har att

tillgodose, principiellt att bedöma endast efter omfattningen av det av arbetstagaren

utförda arbetet, oavsett den särskilda anställningens längd och bundenhet

till viss arbetsgivare. Att kommittén bibehållit kravet på en viss karenstid

beror icke därpå att semesterförmånen ansetts rättsligen betingad

av arbetstagarens skyldighet att under en noss längre tidsperiod stå till arbetsgivarens

förfogande utan sammanhänger med semesterkvalifikationens

beräkning per kalendermånad. En semesterreglering för de intermittenta

arbetstagarna är således icke omöjlig inom semesterlagens ram av den anledningen

att den skulle stå i strid med den principiella uppfattning av semestern,

varpå lagen bygger.

Vid ett semesterkassesystem skulle även hithörande arbetstagare kommit

i åtnjutande av semester. Att kommittén icke föreslagit ett dylikt system beror

av hänsyn till de organisatoriska och förvaltningsmässiga besvär, systemet

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

25

otvivelaktigi medför. Kommitténs förslag beträffande semesterersättningarnas

erläggande kan emellertid sägas innebära ett partiellt semesterkassesystem.

Med hänsyn till det sätt, på vilket detta utformats, försvagas avsevärt de skäl,

som tidigare anförts mot lagstadgad semesterrätt för de intermittenta arbetstagarna.

Mot att bortse från kravet på viss fortlöpande anställning kunde från

praktisk synpunkt invändas att med lagens regler örn semesterersättning

arbetsgivaren skulle bli nödsakad att utge sådan ersättning efter varje arbetsperiod,

eventuellt dagligen. Detta kan naturligtvis inte komma i fråga, särskilt

icke med det av kommittén föreslagna sättet för semesterersättningens

erläggande. Vi kunna emellertid inte se något skäl, varför icke för hithörande

fall i lagen skulle kunna upptagas en särskild regel om tiden för inbetalande

av dylik ersättning.

Beträffande de extra stuveriarbetama har som argument mot deras inbegripande

under semesterlagen anförts att det ofta mötte svårigheter, särskilt

i de större hamnarna, alt föra den kontroll, som vore erforderlig för

att bedöma dessa arbetstagares rätt till semester. Detta är emellertid en

fråga om arbetets organisation och ledning, som tydligen icke kan få tillmätas

avgörande betydelse i bär ifrågavarande avseende.

Det starkaste skälet mot en specialreglering har ansetts vara att man med

denna måste frånfalla kravet på viss minimianställningstid och därigenom

möjliggör att semester kan även av andra arbetstagare utfås i sådana fall, då

arbetstagare endast uppfyller lagens kvalifikationsvillkor men icke karensvillkoret.

Vi anse emellertid att en sådan, icke avsedd konsekvens bör kunna

förebyggas genom en lämplig utformning av lagreglerna med beaktande av

att behovet av en reglering hänför sig till vissa arbetsområden, där användningen

av intermittent arbetskraft är en typisk och normal företeelse,

samt genom uppställande av villkor om ett visst minimiantal arbetade dagar

såsom förutsättning för att arbetstagaren över huvud skall bli semesterberättigad.

Vad sistnämnda villkor beträffar synes det möta oöverkomliga svårigheter

att fixera någon annan tidsperiod än kalenderåret, till vilken »karensdagarna»

skulle kunna hänföras.

Efter övervägande av olika alternativ ha vi stannat för att förorda en reglering

av de intermittenta arbetstagarnas semesterrätt av det innehåll att örn

arbetstagare, tillhörande yrkesgrupp vilken på grund av arbetets natur i

regel icke sysselsättes i fortlöpande anställning utan endast vid tillfälligt

behov av arbetskraft, å minst sextio dagar under ett kalenderår utfört arbete

för arbetsgivares räkning, han skall vara berättigad till semesterersättning

för varje sådan kalendermånad under året, varunder han utfört arbete å

minst sexton dagar. Semesterersättning bör utgå med belopp som motsvarar

arbetstagarens genomsnittliga arbetsinkomst under de dagar av månaden,

å vilka arbete utförts, och erläggas i den ordning kommittén föreslagit; dock

bör arbetsgivaren kunna låta anstå med erläggande av å kalenderåret belöpande

ersättning inlin en månad efter årets utgång.

Tre ledamöter av kommittén (herrar Adamsson, Jansson och Sölvén) lia

motsatt sig att avbrottsregeln utgår ur lagen och till motivering härav anfört

bland annai följande.

Kommittén ulgår från alt jämväl nied nya lagen situationer kunna inträffa,

i vilka man vid bedömande huruvida semesterrätt föreligger bör bort
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kuru/!. Maj.ts proposition nr 273.

se från anställningsavbrott, men förutsätter tydligen att, om avbrottet vidtagits

av arbetsgivaren i syfte att beröva arbetstagaren semesterrätt, möjlighet

härtill finnes på grund av någon allmän rättsgrundsats. Utan att ingå

på spörsmålet örn förefintligheten och räckvidden av en sådan grundsats

vilja vi emellertid som vår mening framhålla att något rimligt skäl för att

ersätta uttryckliga lagregler med allmänna rättsgrundsatser icke finnes. Härtill

kommer att den gällande lagens avbrottsregel ju icke avser endast anställningsavbrott

i det av kommittén angivna syftet utan anställningsavbrott över

huvud, vilka vid ett rent objektivt bedömande anses icke skäligen böra tillmätas

betydelse i semesterhänseende.

Vad den praktiska betydelsen av en avbrottsregel angår kan det för övrigt

ifrågasättas, om denna verkligen blir mindre i och med den lagstadgade

semesterrättens utsträckning till de korttidsanställda. Just beträffande de

typiskt korttidsanställda, vilkas anställningar i regel äro bundna till säsonger

eller eljest till perioder av ett endast tillfälligt arbetskraftsbehov, och som

ofta förflyttas mellan olika arbetsplatser, äro avbrott en synnerligen vanlig

företeelse. Så länge för semesterrätt erfordrats en så lång karenstid som

180 dagar, har det ofta varit arbetsgivaren likgiltigt huru ett avbrott rättsligen

vore att betrakta och har han följaktligen saknat intresse att på förhand

markera avbrottet såsom anställningsavbrott. Han har tvärtom haft intresse

att icke göra detta. Karenstidens nedsättning till 30 dagar måste givetvis

föranleda honom att söka framställa avbrotten såsom avbrott i anställningen,

inte bara genom att i efterhand söka ge en tyst permittering karaktär

av avskedande utan också genom att vid själva avbrottet ersätta en eljest

naturlig permittering med formell uppsägning. Men alldeles oavsett arbetsgivarens

syfte och förfarande härutinnan uppkommer frågan, vilken verkan

ett efter uppsägning följande avbrott med hänsyn till avbrottets relativa

längd, praxis inom området och andra rent objektiva förhållanden skäligen

bör tilläggas.

Dessa reservanter anse emellertid, att avbrottsregeln borde få ett något

fastare innehåll än den för närvarande ägde, och förorda, att regeln erhölle

sådant innehåll att avbrott i anställningen ej finge inverka på semesterrätten,

såframt detta skulle vara oskäligt med hänsyn till anledningen till avbrottet,

avbrottets kortvarighet i förhållande till anställningsperiodernas

längd, avbrottets förläggning eller inom företaget eller yrkesområdet vanligen

tillämpad ordning.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag till lösning av spörsmålet örn utvidgning av den lagstadgade

semesterrätten, så att denna komme att omfatta även korttidsanställda

arbetstagare, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av arbetsmarknadskommissionen (majoriteten), Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Kronobergs och Norrbottens län, landsorganisationen, tjänstemännens

centralorganisation, svensk sjnksköterskeförening, Sveriges läkarförbund,

hembiträdesföreningarnas centralkommitté och svenska maskinbefålsförbundet.

Arbetsmarknadskommissionen och landsorganisationen ha

dock instämt i det av herrar Jansson och Sölvén avgivna yttrandet örn de

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

27

intermittenta arbetstagarnas inordnande under lagen. Länsstyrelsen i Malmöhus

län har förklarat sig icke tveka att tillstyrka kommitténs förslag, därest

den rekreationsbehövande gruppen korttidsarbetstagare representerade en

betydande del av samtliga korttidsanställda.

Förslaget örn karenstidens sänkning till 30 dagar har vidare biträtts

av socialstyrelsen, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, kooperativa förbundet, föreningen Sveriges

aktiva handelsresande, Sveriges fartygsbefälsförening, svenska stewartsföreningen

och svenska sjöfolksförbundet. Arbetsrådet och svenska städernas

förhandlingsorganisation synas ej heller vilja motsätta sig en dylik förkortning

av karenstiden. Telegrafstyrelsen har förklarat sig icke vilja motsätta

sig förslaget i denna del, därest det för flertalet därav berörda arbetstagare

kunde befinnas påkallat. Samtliga de nu nämnda myndigheterna

och sammanslutningarna ha dock ställt sig avvisande till tanken att anlita

postgirorörelsen vid semesterersättningens gäldande.

Domänstyrelsen har uttalat, att semesterlagen borde erhålla sådan ändrad

utformning, att särskilt de norrländska skogsarbetarna finge vidgade möjligheter

att förvärva semesterrätt, men har framställt olika erinringar mot

den av kommittén föreslagna lösningen. Generalpoststyrelsen ävensom länsstyrelserna

i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län ha ej heller ställt

sig avvisande mot att villkoren för uppkomsten av semesterrätt lindrades.

Även dessa myndigheter ha emellertid uttalat sig mot att förslaget genomfördes

i den utsträckning och på det sätt som kommittén förordat.

Arbetsdomstolens ordförande — som förklarat sig helst se, att den nuvarande

semesterlagens grunder bevarades orubbade — har framhållit, att därest

man verkligen ansåge sig böra beakta kravet på matematisk rättvisa i semesterhänseende,

det i längden icke torde vara möjligt att ej tillmötesgå även

de intermittenta arbetstagarna.

Svenska sjukhusförvaltningens tjånstemannaförbund och Sveriges tandläkarförbund,

vilka begränsat sina yttranden lill att avse allenast vissa delar

av lagförslaget, ha icke upptagit frågan om semesterrättens utsträckande

till korttidsanställda arbetstagare.

Övriga myndigheter och sammanslutningar lia avstyrkt förslaget i

förevarande del eller anfört sådana allmänna betänkligheter mot detsamma,

att de måste antagas motsätta sig en utvidgning av semesterrätten utöver vad

nu gäller. Denna ståndpunkt företrädes av kommerskollegium och de hörda

handel skamrarna, lantbruksstyrelsen, statskontoret, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och

försvarets avtalsnämnd ävensom av två reservanter inom arbetsmarknadskommissionen.

Bland de avstyrkande märkas vidare svenska arbetsgivareföreningen

och övriga arbetsgivarsammanslutningar som yttrat sig i ärendet

ävensom riksförbundet landsbygdens folk. De flesta av dem som sålunda

ställt sig avvisande ha åberopat innehållet i den av herrar Ödholm och

Wikander avgivna reservationen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Beträffande principfrågan om de korttidsan ställdas

semesterrätt har i de remissyttranden, vari kommitténs ståndpunkt

härutinnan biträtts, i allmänhet hänvisats till kommitténs motivering eller

anförts synpunkter likartade de av kommittén framhållna. Socialstyrelsen

påpekar, att även vissa psykologiska hänsyn talade för semesterrätt åt säsongarbetare

och dylika. Många av dessa arbetstagare, som på grund av

sitt yrke måste byta arbetsplats med så täta mellanrum att semesterrätt icke

kunde intjänas med nuvarande bestämmelser, torde ha känt sig missgynnade

i jämförelse med andra kategorier, vilkas arbetsförhållanden icke hindrat

långvarigare anställning. Domänstyrelsen anser, att frågan örn semesterförmåner

till skogsarbetare borde bedömas med tanke på skogsarbetarfrågans

framtida utveckling. En semesterlagstiftning, som ställde flertalet skogsarbetare

utanför de förmåner lagstiftningen innebure, torde medföra att skogsarbetarna

kände sig ogynnsamt ställda i förhållande till andra arbetare, vilket

ytterligare torde komma att försämra rekryteringsförhållandena inom

skogsarbetarkåren. Överståthållarämbetet finner det icke tillfredsställande

att avspisa semesteranspråken för de stora arbetargrupperna inom exempelvis

skogs- och flottningsindustrien, byggnadsindustrien, väg- och vattenbyggnadsväsendet

eller torvindustrien med att för dessa för relativt kort tid

anställda automatiskt infölle uppehåll mellan arbetstillfällena, som kunde

användas för vila och rekreation, och att avlöningarna kunde antagas vara

avvägda under visst hänsynstagande till stadigt återkommande arbetslöshetsperioder.

Säsongarbetarens inkomst under arbetsperioden torde nämligen

i regel icke vara av den storlek, att han kunde försörja sig därmed under

mellantiden. Han tvingades att med annat arbete trygga sin utkomst. Länsstyrelsen

i Kronobergs län uttalar, att rätten till semester på grund av utfört

arbete oberoende av anställningen såsom sådan i ett flertal länder redan

fastslagits och numera här i landet allmänt torde betraktas såsom en förmån,

vilken borde tillerkännas även det betydande antal korttidsanställda arbetstagare,

som i regel varit i arbete viss längre tid av året men ändock hittills

uteslutits från de förmåner som gällande semesterlag tillerkänt övriga arbetstagare.

Den i remissyttrandena framkomna kritiken mot att utsträcka semesterlagens

tillämplighet till att omfatta även korttidsanställda arbetstagare innefattar

huvudsakligen följande synpunkter. Grunden till semesterlagstiftningen

vore att söka i en rekreationssynpunkt, d. v. s. samhällets intresse att förhindra

att arbetstagarens hälsa och krafter försletes genom oavbrutet arbete

utan längre uppehåll. Lagstiftningen vore att betrakta såsom en social

skyddslagstiftning och att beteckna såsom ett ur rekreationssynpunkt nödvändigt

undantag från den principiella avtalsfriheten på arbetsmarknaden.

För de korttidsanställda arbetstagarnas del — i vart fall för de rent tillfälliga

arbetstagarna — funnes intet sådant rekreationsbehov, som föranlett

semesterlagstiftningens tillkomst. De korttidsanställda ägde möjlighet att

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 273.

29

rekreera sig mellan anställningarna, och arbetslönerna för de korttidsanställda

vore i regel bestämda med hänsyn till arbetets kortvariga karaktär

och högre än de skulle varit för de mera stadigvarande anställda arbetstagarna.

Arbetslönerna vore alltså beräknade med hänsyn till att de skulle giva

arbetstagarna möjlighet till existens jämväl under förutsättning av viss arbetslöshet

under året. En semesterrätt för de korttidsanställda innebure, att

semesterersättningen, d. v. s. en ekonomisk förmån, och icke ledigheten som

sådan komme att bli det primära för arbetstagaren. I realiteten skulle kommitténs

förslag följaktligen innebära att de korttidsanställda arbetstagarna

lagstiftningsvägen tillförsäkrades en löneförmån. Detta stöde emellertid i

strid med de principer örn avtalsfrihet i lönefrågor, som gällde på den svenska

arbetsmarknaden. Den nuvarande karenstiden om 180 dagar hade bidragit

till att skapa önskvärd stabilitet i arbetsförhållandena. En förkortning av

karenstiden i föreslagen utsträckning skulle till nackdel för både arbetsgivare

och arbetstagare befrämja omsättningen på arbetsmarknaden. Svårigheter

skulle uppstå vid lagens tillämpning inom vissa områden, särskilt skogsbruket

och betskötseln. Förslaget skulle, därest det genomfördes, medföra

en betydande kostnadsökning för näringslivet, särskilt för exportindustrien;

och lämpligheten av en sådan åtgärd under nuvarande tidsförhållanden,

innan klarhet vunnits örn vårt lands framtida ekonomiska läge och konkurrensmöjligheter

på världsmarknaden, kunde starkt ifrågasättas. Förslaget

stöde i strid med nu rådande pris- och lönestoppsbestämmelser. Från avstyrkande

yttranden må återgivas följande.

Lantbruksstyrelsen har anfört bland annat:

Den belastning för arbetsgivaren, som utgivandet av semesterförmån innebär,

kan anses motiverad allenast om det är fråga om en mera stadigvarande

anställning. I det allmänna medvetandet torde även hittills semestern hava

framstått som en förmån, vilken endast utgår vid mera stadigvarande anställning.

Det är ett allmänt intresse av största vikt, att med bortseende från

mera säsongbetonat arbete stabilitet råder i anställningsförhållandena. Genom

den större rörlighet, som kännetecknar den nutida arbetsmarknaden,

hava arbetstagarens möjligheter att byta anställning starkt ökats. Detta har

inom många arbetsområden medfört täta ombyten av arbetskraft och ofta

återkommande vakanser. För produktionen medför detta stora olägenheter.

Inom länder med strängare organisation av näringslivet — exempelvis Sovjetunionen

— hava även i fredstid långt gående åtgärder vidtagits i syfte

att åstadkomma större varaktighet i anställningsförhållandena.

I den mån en karenstid av viss varaktighet kan bidraga till att skapa en

önskvärd stabilitet i anställningsförhållandena, har den en stor social uppgift

att fylla. Det har synts lantbruksstyrelsen vara av vikt att framhålla

denna synpunkt, då densamma icke alls synes hava beaktats av kommittén.

Denna synes i sin strävan att vidga kretsen av dem, som skola kunna komma

i åtnjutande av lagstadgad semesterrätt, hava bortsett från att härvid stora

olägenheter kunna uppkomma inom produktionsgrenar, där dylik rätt redan

regelmässigt föreligger och där arbetsgivaren även finner det förenligt med

sitt eget intresse att ulgiva semesterförmån, då han härigenom erhåller bättre

möjligheter att behålla önskvärd arbetskraft.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

Generalpoststyrelsen har yttrat bland annat följande.

Genom en så kraftig avkortning av karenstiden som till 30 dagar kommer

vad postverket beträffar semesterrätt att tillerkännas ett antal rent tillfälliga

arbetstagare, vilka icke kunna anses vara i behov av semester för

rekreation och vila, åtminstone icke efter den arbetsprestation, för vilken

semester skulle erhållas. Så är förhållandet med bl. a. skolynglingar, som

anlitas för tjänstgöring någon månad under sommaren och vissa andra

semestervikarier. Om karenstiden fastställdes till exempelvis 90 dagar skulle

dessa arbetstagare, för vilka semesterrätten endast kan betraktas såsom en

ren lönefyllning, komma att falla utanför den lagliga rätten till semester,

vilket synes generalpoststyrelsen principiellt riktigt.

Även bankernas förhandlingsorganisation påpekar, att förslaget komme

att omfatta jämväl sådana kategorier av korttidsanställda, för vilka något

rekreationsbehov på grund av kortare tillfälliga anställningar över huvud

icke kunde anses föreligga. Här åsyftades semester- och sjukvikarier, tillfälligt

anställda vid arbetsanhopning, vikarier för militärinkallade etc., som

i stor utsträckning användes även inom sådana företag, t. ex. banker och

liknande, för vilka korttidsarbete ej vore något typiskt. Denna kategori av

korttidsanställda utgjordes bland annat av gifta f. d. kvinnliga befattningshavare,

studerande, pensionärer med flera, vilka genom den tillfälliga tjänstgöringen

skaffade sig en extrainkomst, som för övrigt ofta utginge efter förmånligare

grunder med hänsyn till anställningens art. För en sådan korttidsanställd

bleve semesterersättningen uppenbarligen en ren löneförmån.

Lösningen av säsongarbetarnas semesterproblem borde överlämnas till parterna

på arbetsmarknaden. Ett förhållande, som även borde beaktas, vore

den strävan till säsongutjämning med därav följande längre anställningstider

inom byggnadsbranschen och andra säsongbetonade verksamhetsområden,

som för närvarande gjorde sig gällande och som kunde medföra, att

åtminstone en del kategorier av säsongarbetare komme att erhålla semesterrätt

enligt nu gällande bestämmelser.

Svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller, att vissa kategorier av

arbetstagare sedan gammalt utförde sitt arbete säsongmässigt och vore fullt

medvetna örn att arbete under mellansäsongerna icke komme att erbjudas

dem. Mellanperioderna erbjöde för dessa arbetstagare fullt ut så mycket vila

som egentlig semester. Å andra sidan vore arbetsgivarna, för att över huvud

behålla arbetskraften, ofta nödsakade tillfälligt anställa arbetstagare mot

en högre lön än den som de mera stadigvarande anställda åtnjöte. En

statistisk utredning angående avlöningsförhållandena för olika arbetstagare

skulle med all sannolikhet visa, att de korttidsanställda arbetstagarna erhölle

högre timlön än de långtidsanställda. Skogsarbetaren erhölle i varje

fall icke lägre inkomst än den årsanställde jordbruksarbetaren. Det kunde ej

bestridas, att den, som utan kontroll kunde ordna sin arbetsdag, hade större

möjligheter att anpassa arbetet efter sina krafter och större möjligheter att

taga fridagar än andra arbetstagare. En jämförelse mellan tempoarbetarens

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

31

och skogsarbetare^ förhållanden i detta hänseende gjorde vidare argumentering

överflödig. Vid lagens tillämpning å skogsarbetarna hade svårigheter

yppat sig, då arbetsgivaren gått till undersökning örn arbetstagarna,

var för sig, varit berättigade till semester. Arbetsgivaren hade måst taga

ställning till om skogsarbetarna varit att anse som arbetstagare eller entreprenörer,

om anställningarna ägt bestånd i 180 dagar, örn semesterkvalificerande

inkomst uppnåtts etc. Vid en kvalifikationstid av blott 30 dagar måste

svårigheterna att avgöra örn kvalificerande anställning förelegat avsevärt

öka. Gällande semesterlag hade medfört den ur forstlig synpunkt gynnsamma

biverkan, att arbetskraften för att uppnå 180 dagars anställning

stannade vid arbetsplatsen även sedan gagnvirkesliuggningssäsongen

avslutats. Arbetskraften sysselsattes därvid med rensnings-, huggnings- och

andra kulturarbeten av betydelse för skogsekonomien. Därest förslaget upphöjdes

till lag, skulle denna gynnsamma biverkan bortfalla. Vad nu sagts

gällde i tillämpliga delar även byggnads- och betarbetare. Tolkningen av

arbetstagarbegreppet i fråga om betarbetare medförde oftast stora svårigheter,

som också bortfölle vid en kvalifikationstid om 180 dagar. Föreningen

hyste allvarliga farhågor för alt semesterlagen i den föreslagna formen komme

att medföra kaotiska förhållanden på detta arbetsområde.

Sveriges skogsägareförbund har anfört bland annat följande.

Redan vid lagens tillkomst hade från skogligt håll anförts, att det inom

skogsarbetet ofta förekomme, att flera arbetstagare kooperativt arbetade

inom ett ackord, taget och redovisat i en arbetares namn. Ett sådant förfarande

kunde medföra, påvisades det, att arbetslaget gemensamt nådde

upp till den sammanlagda arbetskvantitet, som kvalificerade till utbekommande

av semesterersättning, utan att de enskilda medlemmarna i laget

var för sig fullgjort så stor arbetsprestation, som berättigade till semesterersättning.

Kommittén har i anledning av denna erinran uttalat, att örn

blott lagets huvudman själv arbetade med i laget, så läge det intet oriktigt

i att han tillgodogjorde sig lagets gemensamt intjänade semesterersättning.

Förbundet kan icke finna, att en dylik uppfattning är förenlig med den av

kommittén så starkt framhävda rekreations- och skyddssynpunkten.

Vid lagens tillkomst framhölls jämväl, att lagtillämpningen och kontrollen

över att kvalificeringsvillkoren vore fyllda skulle vålla avsevärda svårigheter

inom skogsbruket. Kommittén har nu uttalat, att dylika farhågor

icke besannats. Även örn vissa skogsägare, från vilka kommittén inhämtat

material, underlåtit att då beröra dessa svårigheter, har det dock enligt förbundets

mening i varje fall inom storskogsbruket varit så, att semesterlagens

tillämpning orsakat tvistigheter och svårigheter av mångahanda slag.

Särskilt har det på grund av arbetarens fria dispositionsrätt över arbetstiden

varit ytterligt svårt att kontrollera, örn den fastställda karenstiden verkligen

fullgjorts samt örn de längre eller kortare avbrott i denna, som ofta

förekomma, rätteligen borde anses som avbrott i anställningen eller icke.

Frågan om huru det borde förfaras med kooperativa ackord i en arbetstagares

namn har även vållat stridigheter.

Skulle karenstiden på nu föreslaget siitt sänkas, bleve det för arbetsgivarna

praktiskt taget omöjligt att kontrollera, att 30-dagars-anställningstiden

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

verkligen fullgjorts på ett korrekt sätt. Inom en så kort tidsperiod har arbetstagaren

alltid möjlighet att strö in några arbetsdagar då och då, så att

karenstiden formellt blir fullgjord. Detta går så mycket lättare för sig, som

i lagens mening en eller annan timmes arbetstid per dag räknas som full

arbetsdag. Trettio dagars karenstid är därför inom skogsbruket intet effektivt

kvalificeringskrav. Det kan med litet händighet fullgöras med praktiskt

taget huru ringa arbetskvantitet som helst. Kvar står då endast det andra

kvalificeringsvillkoret, nämligen en fullgjord arbetskvantitet, motsvarande

16 normala dagsinkomster. Detta krav går väl ofta för arbetsgivaren att

kontrollera, men beträffande de inom skogsarbetet så vanliga kooperativa

ackorden saknar arbetsgivaren möjlighet att bedöma, örn den enskilde arbetaren

fullgjort kvalificeringskravet eller icke.

I fråga örn förslagets ekonomiska verkningar för näringslivet

framhåller kommerskollegium bland annat följande.

Med hänsyn till rådande prisstopp på den inhemska marknaden uppstår

frågan, huruvida en mot kostnadsökningen svarande prisförhöjning skall

medgivas — vilket ur synpunkten av en stabil prisnivå givetvis bör undvikas.

För exportindustrien kommer också konkurrenssynpunkten med utländska

producenter att härvidlag spela en roll, och från flera håll ha uttalats

betänkligheter mot att vålla en fördyring av våra exportprodukters

priser. Samma synpunkt anmäler sig självfallet för sjöfartens vidkommande,

då denna näringsgren är i hög grad beroende av de internationella konkurrensförhållandena

.

Kollegium vill hemställa, att, i händelse en förkortning av karenstiden

likvisst skulle komma att äga rum, undantag stadgas för sjöfartsnäringen.

I detta sammanhang vill kollegium framhålla sannolikheten av att för sjöfartsnäringens

driftsekonomiska förutsättningar betydelsefulla frågor rörande

arbetsförhållandena ombord å fartygen och andra sociala spörsmål i

en nära framtid komma att upptagas till internationell behandling, vartill

förberedelser redan vidtagits. Detta förhållande torde även utgöra anledning

till försiktighet för vårt lands vidkommande då det gäller anordningar med

ekonomisk verkan för sjöfartsnäringen.

Domänstyrelsen yttrar, att kostnadsökningen för domänverkets del skulle

belöpa sig till närmare en miljon kronor samt — under erinran om att

skogsnäringens ekonomiska bärighet vore beroende av förhållandena på

världsmarknaden — uttalar starka betänkligheter mot en kostnadsökning

av denna storleksordning. Riksförbundet landsbygdens folk anser kommitténs

utredning rörande de ekonomiska konsekvenserna av förslaget ofullständig

för jordbrukets vidkommande. Merkostnaden för jordbruket torde

bli 3 å 4 miljoner kronor. Med hänsyn till det sätt, på vilket jordbruksproduktionens

priser numera beräknades, medförde den angivna merkostnaden

en belastning, som kunde resultera i att en förhöjning av angivna priser

bleve nödvändig. Likaväl som alla medborgare i nuvarande krigstid finge

göra olika uppoffringar för att rädda samhällets bestånd, borde reformer

av denna art tillsvidare få anstå till dess förhållandena bättre kunde överblickas.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

33

Sveriges köpmannaförbund anser det vara i hög grad ägnat förvåna, att

ett förslag som det förevarande tillkommit och avsåges träda i kraft i en

tid, då pris- och lönestopp allmänt erkändes böra utgöra normen för vårt

lands ekonomiska politik. För butikshandelns del hade efter prisstoppets

införande den 1 november 1942 marginalerna på saluförda varor praktiskt

taget varit fastlåsta, under det att stegringen av vissa viktigare kostnader -—

speciellt lönekostnaderna —- icke stått att hejda. Genom sin påtvungna ställning

mellan ett effektivt prisstopp och ett ineffektivt lönestopp hade butikshandeln

fått sin ekonomiska ställning försämrad. En i maj 1944 företagen

utredning angående lönekostnadernas förändringar inom detaljhandeln efter

prisstoppets införande hade givit vid handen, att lönekostnaderna — med

bortseende från de löner som tillkommit nyanställd arbetskraft utöver tidigare

anställd personal — stigit med omkring 13 procent. Under sådana omständigheter

funne sig förbundet föranlett att avvisa varje ogrundat förslag,

som skulle i ytterligare mån kunna försämra den ekonomiska ställningen för

handelns utövare.

Ä andra sidan har kooperativa förbundet uttalat, att det borde tagas i betraktande

att i såväl Danmark som Finland semesterlagstiftningen erhållit

ett tillämplighetsområde av samma omfattning som kommitténs förslag. Då

den reala nationalinkomsten per individ redan före kriget i båda dessa länder

vore lägre (i Finland avsevärt lägre) än i Sverige, torde kostnadsökningen

för vårt land med hänsyn bland annat till vår ställning på exportmarknaden

icke vara ägnad att inge alltför stora betänkligheter.

Vad beträffar utformningen av de regler, genom vilka

även korttidsan ställda arbetstagare kunna beredas

semesterrätt, och därvid till en början frågan örn viss karenstid bör

uppställas såsom villkor för semesterrätt har flertalet av de myndigheter

och sammanslutningar, som uttalat sig för en utsträckning av semesterrätten

till att omfatta korttidsanställda arbetstagare, godtagit förslaget om karenstidens

förkortande till 30 dagar. I ett par fall har dock ifrågasatts längre

karenstid. Sålunda har, såsom av det föregående framgår, generalpoststyrelsen

förordat en karenstid av 90 dagar, och denna längd på karenstiden

tillstyrkes även av länsstyrelsen i Göteborgs och Röhus län. Domänstyrelsen

— som föreslår en särskild semesterreglering för de okontrollerade arbetstagarna

— bär för övriga arbetstagare uttalat sig för en karenstid om fyra

månader.

Arbetsmarknadskommissionen (majoriteten) och landsorganisationen lia

— i anslutning till den av herrar Jansson och Sölvén gjorda reservationen —

förordat, att även arbetstagare, som icke arbeta i fortlöpande anställning, få

möjlighet att erhålla semester (semesterersättning). Landsorganisationen har

härom anfört:

3

lutning lill riksdagens protokoll 19''ili. 1 sami. Nr 273.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

I likhet med reservanterna måste landsorganisationen anse det som en

brist i kommitténs förslag alt detta icke upptager någon reglering av semesterrätten

för de intermittenta arbetstagarna.

Beträffande sättet för en semesterreglering för intermittenta arbetstagare

kunna olika metoder tänkas. Man kan göra semesterrätten beroende av ett

visst antal arbetstimmar eller arbetsdagar antingen per kalenderår eller

annan tidrymd, man kan uppställa fordran på viss minimiinkomst under

viss tid o. s. v. Den metod reservanterna föreslagit innebär visserligen att

man i vissa fall icke förrän vid årets slut kan avgöra örn vederbörande över

huvud förvärvat semesterrätt men med hänsyn till det system, som föreslagits

för semesterersättningarnas erläggande och utbetalning är detta förhållande

utan betydelse.

Den invändning, som väl främst kommer att riktas mot reservationsförslaget,

gäller svårigheten att avgränsa de intermittenta arbetstagargrupperna.

Några avgörande betänkligheter mot att överlämna denna fråga åt rättstilllämpningen

torde man dock ej behöva hysa, därest lagtexten klart bringar

till uttryck dels kravet på att den intermittenta arbetsformen skall hänföra

sig till en grupp av arbetstagare, dels villkoret att arbetsformen i fråga skall

vara för gruppen typisk och normal.

I några yttranden har ifrågasatts huruvida icke kravet på viss karenstid

som villkor för uppkomsten av semesterrätt kan slopas. Sålunda har arbetsdomstolens

ordförande anfört:

När semesterlagsliftningen upptar en karenstid av ungefär den längd, som

den nuvarande lagen innehåller (180 dagar), så fungerar denna karenstid

såsom ett legalt mått dels på en viss fastare anknytning till arbetsgivarens

företag och dels på längden av den anställningstid, efter vilken den anställde

skäligen kan anses vara i behov av en vila i form av semester. Ingen torde

däremot kunna göra gällande, att en karenstid på 30 dagar fyller en funktion

i något av dessa hänseenden. En så kort karenstid har icke något annat

ändamål än att vara en rent teknisk bas för uppbyggnad av ett visst semestersystem.

När kommittén inrymmer semesterrätt åt korttidsanställda med ned

till 30 dagars anställningstid men från semesterrätt utesluter de intermittenta

arbetstagarna, som kunna räkna anställning endast dag för dag, torde därför

detta också vara betingat uteslutande av tekniska skäl. Men att av enbart

dylika skäl draga en sådan gräns synes mig vara irrationellt. Det kan

många gånger vara mycket svårt att säga, huruvida en person, som tillfälligt

arbetat ett större antal dagar under loppet av exempelvis en månad, varit

anställd hos arbetsgivaren hela månaden men blivit permitterad de dagar,

å vilka arbete icke utförts, eller huruvida vederbörande haft en anställning,

som endast omfattat var och en av arbetsdagarna för sig. Jag hänvisar härom

till arbetsdomstolens domar nr 65 och 66 för 1944, vilka rörde tillfälliga

arbetare på expressbyråer. Spörsmålet om gränsdragningen i speciella fall

mellan en korttidsanställd i egentlig mening och en arbetstagare med intermittent

anställning kommer uppenbarligen att med kommittéförslaget få

ökad betydelse. Om man vidare verkligen anser sig böra beakta kravet på

vad jag skulle vilja kalla matematisk rättvisa i semesterhänseende, så lärer

man i längden icke kunna undgå att tillmötesgå också de intermittenta arbetstagarna.

Om dessa nu uteslutas, kan man utgå från att deras klagan över

att hava blivit orättvist behandlade icke kommer att tystna. Det synes mig

därför vara önskvärt, att steget nu tages fullt ut.

s. 35 Kontrollera mot PDF

KuntjI. Majlis proposition nr 273.

35

Man kommer då in på frågan örn de tekniska skäl, som ansetts tala emot

semesterrätt för de intermittenta arbetstagarna. Enligt kommittén skulle ett

tillmötesgående mot dem behöva föranleda upprättandet av semesterkassor.

Jag har själv tidigare ansett denna synpunkt vara avgörande, men jag har

genom herrar Janssons och Sölvéns reservation blivit övertygad örn att det

tinns teknisk möjlighet att tillgodose de intermittenta arbetstagarna inom

kommittéförslagets ram med semesterersättningens inbetalande på ett postgirokonto.

De nämnda reservanterna utgå från att lagen skulle upptaga två system,

det ena avsett för dem som kunna räkna minst 30 dagars fortlöpande anställning

och det andra avsett för de intermittenta arbetstagarna. Reservanterna

hava vidare tänkt sig, att de intermittenta arbetstagarna endast skulle

erhålla semesterrätt, om de tillhörde yrkesgrupp, vilken på grund av arbetets

natur i regel icke sysselsattes i fortlöpande anställning. Denna distinktion

anser jag alldeles för vag och oklar, och densamma är dessutom ägnad att

ånyo framkalla ett klagomål om orättvisa. Det förekommer säkerligen i en

utsträckning, som icke är alldeles obetydlig, att personer leva på intermittent

arbete utan att de kunna sägas tillhöra en viss bestämd yrkesgrupp. Jag hänvisar

till arbetsdomstolens dom nr 56/1940. refererad i betänkandet å sid. 73,

där det gällde en person, som av olika Åkeriägare brukade användas för

hjälp vid lastning. Här kan man icke tala om en särskild yrkesgrupp, därför

att åkeriägare i stor utsträckning anlita fast anställd personal för detta ändamål.

Jag anser del icke möjligt att, på sätt reservanterna tänkt, bygga lagstiftningen

på olika grunder för arbetstagare med fortlöpande anställning

och för arbetstagare med intermittent anställning. Detta skulle verka högst

förbryllande och skulle än ytterligare skärpa intrycket av den korta karenstidens

reella meningslöshet. Om semesterrätt skall tillkomma de intermittenta

arbetstagarna, måste alltså karenstiden slopas och lagen erhålla en

något ändrad uppställning. Visserligen är det en fördel, örn man kan i huvudsak

följa den gamla uppställningen, men detta kan dock icke vara självändamål.

I stället för att utgå från karenstiden får man utgå från det utförda

arbetet, och man måste antagligen också skjuta semesterersättningen

mera i förgrunden. För min egen del skulle jag vilja förorda, att man imledde

lagens bestämmelser rörande själva semestersystemet med vissa huvudstadganden,

som klargjorde grundtankarna, och att efterföljande detaljbestämmelser

finge anknyta till dessa huvudstadganden.

Schematiskt uttryckt kunde huvudstadgandena få ungefär följande innehåll:

1) Arbetstagare blir efter nedan angivna regler på grund av det arbete,

som han under ett kalenderår (kvalifikationsår), utfört åt arbetsgivare, berättigad

att av arbetsgivaren åtnjuta semester under följande kalenderår.

Såsom kvalifikationsår ina efter överenskommelse gälla annan period av

motsvarande längd. — 2) Under semester skall lön utgå. —- 3) När fortlöpande

anställning upphör under kvalifikationsåret eller under löpande år,

innan semester åtnjutits, skall ersättning för den genom det utförda arbetet

intjänade semestern (semesterersättning) utgivas. — 4) För den, som under

kvalifikationsåret utfört arbete utan att hava haft fortlöpande anställning,

utgives semesterersättning vid kvalifikationsårets utgång.

Örn man vågar sig på alt lill kvalifikationsårets utgång vänta med utgivandet

av semesterersättning för den, vars anställning upphört under kvalifikationsåret,

skulle detta vara systematiskt fördelaktigt, i det att man ela

kunde under en regel sammanföra båda kategorierna med ett tillägg alle
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

nast för det fall, att fortlöpande anställning upphört efter kvalifikationsårets

utgång. Jag utgår från att minimikvantum av arbete för semesterrätt hos

viss arbetsgivare alltid skulle utgöra vad kommittén föreslagit eller 16 arbetsdagar

under en kalendermånad.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att från kommitténs utgångspunkt

och med den argumentering, som kommittén använt sig av, det varit mest

konsekvent örn kommittén helt slopat kravet på viss fortlöpande anställning.

En liknande mening hyses av en ledamot av socialstyrelsen och två ledamöter

av arbetsmarknadskommissionen.

Socialstyrelsen (majoriteten) anför bland annat följande.

När karenstiden sänkts från 180 till 30 dagar, har socialstyrelsen närmare

övervägt möjligheten av att helt slopa kravet på sådan tid beträffande såväl

kontrollerade som okontrollerade arbetstagare. I båda fallen skulle dock alltjämt

fordras stipulerade 16 arbetsdagar per månad respektive däremot svarande

arbetsmängd. I fråga örn den förstnämnda kategorien torde, med den

konstruktion semesterlagen har, karenstidens borttagande knappast kunna

ifrågasättas. Något annorlunda ställer sig saken beträffande den okontrollerade

arbetskraften. Även här fungerar karenstiden visserligen såsom måttstock

för en anställnings varaktighet. Då semesterförmånerna emellertid icke,

såsom i förra fallet, utmätas efter anställningsmånad utan efter mängden

av utfört arbete, synes en karenstid av endast 30 dagar här vara av mera

underordnad betydelse än örn tiden uppgick till 180 dagar. Det förefaller

därför som örn karenslidens bibehållande i detta fall skulle vara dikterat

mera av en strävan mot enhetlighet och likformighet än av sakligt grundade

skäl. Styrelsen anser sig dock för sin del icke kunna överblicka konsekvenserna

av att låta karenstiden för okontrollerade arbetstagare helt bortfalla

men vill föreslå, att detta göres till föremål för närmare övervägande.

Även domänstyrelsen förordar, att för skogsarbetarnas del såsom villkor

för semesterrätt uppställes allenast att viss arbetsmängd utförts under viss

tidsperiod. Till utveckling av sin ståndpunkt anför domänstyrelsen bland

annat följande.

De växlande arbetsförhållanden, varunder skogsarbetet oftast bedrives, ha

medfört att någon anställningstid i egentlig mening knappast förekommer

i fråga örn skogsarbetare. Det är därför ur skogsbrukets synpunkt olämpligt

att för okontrollerade arbetare fastställa en viss anställningstid såsom villkor

för erhållande av semesterlön. Vilken längd, som än sättes på anställningstiden,

uppstå alltid svårigheter att bedöma, huruvida ett avbrott i arbetet

skall anses bryta anställningen. Vid tillämpningen av den nuvarande

semesterlagen är det på denna punkt, som de flesta svårigheterna och meningsskiljaktigheterna

uppstått, och det har icke lyckats att uppställa några

enhetliga regler för tillämpningen i detta hänseende.

Det synes styrelsen tillräckligt att såsom krav för erhållande av semesterlön

uppställa fordran på en viss arbetskvantitet — mätt i antal dagsförtjänster

— under en viss tidsperiod. Arbetet skulle under sådana förhållanden

få utföras när som helst under perioden, varigenom man skulle slippa ifrån

den svårbedömbara frågan om anställningstid och avbrott i denna. Kravet

på utfört arbete sättes lämpligen till sexton dagsförtjänster gånger det antal

månader tidsperioden omfattar.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 273.

37

Angående det mått av arbete som bör fordras för semesterrätt anför domänstyrelsen

bland annat följande.

Styrelsen anser att endast sådana skogsarbetare, som utföra arbete åt

samma arbetsgivare under hela eller större delen av en arbetssäsong, böra

komma i åtnjutande av semesterförmåner. Arbetssäsongerna i skogen äro i

huvudsak dels vintersäsongen, då huvudparten av avverkningarna utföras,

dels sommar- och höstsäsongen, då utsynings-, skogsvårds-, diltnings- och

vägarbeten m. m. ävensom en del huggningsarbeten utföras. Båda dessa

perioder ha en längd av minst tre men ofta fyra månader eller mera. Styrelsen

har vid övervägandet av frågan örn den arbetskvantitet och den tidsperiod,

som bör erfordras såsom villkor för erhållande av semesterförmåner,

i valet mellan en tidsperiod örn tre eller fyra månader, kommit till den uppfattningen,

att minimifordringarna härutinnan böra sättas till en arbetskvantitet,

motsvarande sextiofyra dagsförtjänster under en tid av högst fyra

på varandra följande kalendermånader. Kravet att arbetsförtjänsten skall

uppnås under visst antal kalendermånader är dikterat av önskvärdheten av

enkelhet i tillämpningen. Styrelsen vill framhålla, att det för en hel del av

domänverkets mera fasta arbetare, såsom kronotorpare i Norrland och arrendatorer

av skogsjordbruk i mellersta och södra Sverige, kan vara lättare

att under sommar- och höstsäsongen uppnå sextiofyra dagsförtjänster under

fyra kalendermånader än fyrtioåtta dagsförtjänster under tre kalendermånader,

när hänsyn tages till under denna årstid infallande ofta långvariga

uppehåll för skördearbete.

Förslaget att anlita postgirorörelsen vid semesterersättnings

gäldande betecknas av länsstyrelsen i Kronobergs län såsom en smidig

anordning för uppsamling av intjänad semesterersättning. Enligt länsstyrelsens

uppfattning hade, utan att systemet för nu semesterberättigade arbetstagare

i nämnvärd mån förändrats, de korttidsanställda arbetstagarna på

lämpligt sätt kunnat komma in under semesterlagens tillämpningsområde.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner att mot den föreslagna anordningen

visserligen kunde göras den erinran, att densamma för såväl det allmänna

som de enskilda parterna komme att medföra kostnader och besvär, men

anser dock förslaget böra godtagas då, såvitt länsstyrelsen kunde finna, en

bättre lösning icke för närvarande erbjöde sig. Generalpoststyrelsen ställer

sig tveksam till huruvida det ifrågasatta systemet skulle medföra så stora fördelar

att dess införande kunde anses önskvärt. Om de erfarenheter, som

vunnits i andra länder i vilka semesterersättning utbetalades ungefär vid

den tidpunkt som föreslagits, gåve grundad anledning förmoda, att semesterersättningen

skulle komma att i regel användas i rekreationssyfte, ville dock

generalpoststyrelsen icke avstyrka förslagets genomförande. Domänstyrelsen

har ingen erinran mot förslaget i denna del under förutsättning att insättning

endast behövde ske för sådana arbetstagare, som beräknades icke återkomma

i arbete till samma arbetsgivare. Insättning på postgiro av semesterersättning

borde vara undantag; regeln borde vara att semesterersättning

utbetalades direkt till arbetstagaren efter kvalifikationsårets utgång. Lands
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

organisationen anser det föreslagna systemet utgöra en välfunnen lösning av

ett synnerligen besvärligt problem. Till detta allmänna omdöme borde fogas

en reservation för tekniska svårigheter, som i vissa avseenden kunde göra sig

gällande i tillämpningen men som nu icke kunde med säkerhet bedömas.

Landsorganisationen förutsatte att flertalet sådana svårigheter skulle kunna

lösas genom tillämpningsföreskrifter i administrativ väg. Vidare borde undantag

från systemet -— exempelvis för sjöfolkets del — kunna medgivas

av Kungl. Majit. För dispens borde icke nödvändigtvis krävas avtal örn

privat semesterkassesystem.

Kritiken mot systemet med inbetalning av semesterersättning till postgirot

kan sammanfattas på följande sätt. Det föreslagna systemet vöre rätt

komplicerat och skulle medföra en omfattande pappersexercis. Systemet förutsatte

en vidlyftig teknisk apparat och torde — biand annat genom bristfälliga

uppgifter — komma att giva upphov till missförstånd, förväxlingar

och andra svårigheter, varigenom ökade besvär och kostnader uppstode för

såväl arbetsgivare som arbetstagare. För arbetstagaren måste systemet te

sig såsom ett onödigt förmynderskap och ett underkännande av hans förmåga

att själv träffa avgörande i de frågor, vilka i första hand berörde

endast honom själv. Särskilt vid enstaka kortvariga anställningar eller vid

anställningar av längre varaktighet förefölle det meningslöst att anlita postgirot.

Systemet skapade inga garantier för att semesterersättningen komme

att i högre grad än med nuvarande ordning användas i rekreationssyfte.

Besvär torde i många fall kunna uppstå för att förmå arbetsgivaren att insätta

semesterersättning; och systemet torde i praktiken kunna sättas ur

kraft med hänsyn till att arbetsgivare, som utbetalade semesterersättning

direkt till arbetstagaren, icke härigenom torde drabbas av någon påföljd.

Systemet vore vidare lätt att kringgå genom överenskommelse om att löpande

kalenderår skulle utgöra kvalifikationsår och semesterns förläggning

till uppsägningstid. För sjöfartens del vore systemet över huvud icke möjligt

att tillämpa. Av de avstyrkande yttrandena må följande återgivas.

Socialstyrelsen har anfört:

Även med det föreslagna systemet skulle man knappast kunna skapa tillräckliga

garantier för att förmånen utnyttjades för rekreation i högre grad

än vid nuvarande ordning. Härtill kommer, att detta insättningssystem med

all säkerhet skulle bli för alla parter synnerligen tidskrävande och tungrott;

de erforderliga blanketterna skulle bli rätt invecklade med uppgifter i vissa

fall om på olika år belöpande semesterersättningar. Med kännedom örn allmänhetens

bristande förmåga att fylla i formulär håller styrelsen för troligt,

att en mängd ofullständiga uppgifter skulle inkomma, vilka skulle föranleda

avsevärt kompletteringsarbete. I många fall komme arbetsgivaren att underlåta

att över huvud taget insätta semesterersättningsbeloppet. Väl förekommer

det för närvarande, att arbetsgivaren vägrar utgiva intjänad ersättning

vid en anställnings upphörande, men arbetstagaren kan här omedelbart bevaka

sin rätt därutinnan. Enligt förslaget skulle ersättningsbeloppet insättas

å postgiro inom 8 dagar efter anställningens upphörande. I enlighet därmed

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Meijen proposition nr 273.

39

skulle alltså arbetstagaren först sedan han lämnat anställningen äga möjlighet

att kontrollera, att han gottskrivits sin fordran. Eventuellt erforderliga

justeringar skulle då vara betydligt besvärligare att åstadkomma.

Starka skäl tala sålunda för att bestämmelserna örn postgiroinbetalning

av semesterersättning utgå ur förslaget. Allmänheten torde på andra vägar

kunna förmås att ändamålsenligt utnyttja den ledighet eller ersättning därför,

som de lagenliga förmånerna erbjuda. Den i sådant syfte redan bedrivna

propagandan torde ytterligare kunna intensifieras.

Arbetsdomstolens ordförande — som finner kommitténs förslag i förevarande

del i och för sig innebära en god lösning till undvikande av det invecklade

sparkassesystemet — har anfört bland annat följande.

Enligt vad jag erfarit utgör frågan örn inkasserandet av semesterersättning

redan nu ett stort problem. Mindre arbetsgivare söka i betydande utsträckning

undandraga sig att utgiva dylik, och arbetarorganisationerna

hava fått påtaga sig besväret med indrivningen. När arbetstagaren icke är

organiserad, blir inkasseringsfrågan ytterligare försvårad, och någon annan

utväg torde icke stå honom till buds än att anlita advokat eller offentlig

rättshjälpsanstalt i den mån sådan finnes. Svårigheterna komma att högst

avsevärt ökas genom kommitténs förslag. Nu innebär arbetstagarens blotta

närvaro vid slutuppgörelsen ett visst hinder för arbetsgivaren att undandraga

sig fullgörandet av sin skyldighet. I fortsättningen, då arbetsgivaren vid slutuppgörelsen

kan hänvisa till att ersättningen kommer att av honom insättas

på postgirokonto, har han mycket lättare att komma ifrån saken. Erfarenheten

från de fack, där man tillämpar ett sparkassesystem, bestyrker detta.

Jag har sålunda inhämtat, att den advokat, vilken för fackförbunden inom

byggnadsindustrien — där man har en semesterkassa — ombesörjer indrivning

av fordringar, som hänföra sig till semesterrätten, bär att göra med

över 1 000 försumliga arbetsgivare om året med flera tusen fordringsberättigade

arbetstagare. I flera hundra fall om året föranledas rättsliga åtgärder.

Även om det i detta fall är fråga örn semesterlön i allmänhet och icke endast

örn .semesterersättning, visa de anförda siffrorna, att man här har ett problem

av högst betydande storleksordning. Kommittén synes icke hava ägnat

detta problem någon större uppmärksamhet. Genom de i semesterkassorna

använda semesterkorten underlättas dock indrivningen dels på så sätt, att

fordringarna i stor utsträckning kunna från början göras till beloppen

ostridiga, och dels arbetarorganisationerna automatiskt erhålla underrättelse

om att betalning försummats. Motsvarighet härtill saknas enligt förslaget.

Enligt min mening bör spörsmålet örn indrivningen göras till föremål för

en särskild undersökning, innan definitiv ställning tages till förslaget.

I fråga örn förhindrande av utbetalning direkt till arbetstagaren synes

kommittén mena, att en dylik utbetalning icke skall vara ogiltig så att arbetsgivaren,

efter att hava betalat på detta sätt, skulle bliva skyldig att utgiva

beloppet än en gång genom insättning på postgiro. Denna ståndpunkt

är välbetänkt, ty eljest skulle tusentals oerfarna arbetsgivare lockas i en

fälla. Kommittén har däremot föreslagit, alt avtal örn utgivande av semesterersättning

direkl till arbetstagaren skall vara ogiltigt. I denna del kan

jag icke fatta kommitténs lanke. Det är väl meningslöst alt göra avtalet

ogiltigt, örn likviden blir giltig, och i de ojämförligt flesta fall kan man icke

skilja mellan avtal och likvid, eftersom avtalet kommer till stånd just genom

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majas proposition nr 273.

utbetalningen. Bestämmelserna örn insättning på postgiro komma på detta

sätt icke att omgärdas av någon effektiv sanktion. Kommittén hänvisar till

skadeståndet, men eftersom arbetsgivaren och arbetstagaren oftast hava ett

gemensamt intresse av att utbetalningen sker direkt, kan man icke vänta

sig, att någon skadeståndstalan kommer att föras. Om man icke vill avstå

från sanktion, återstår väl icke någon annan utväg än kriminalisering av

direkt utbetalning — även den föga effektiv. Förseelsen bör i så fall ligga

under offentligt åtal.

Sveriges redareförening har anfört bland annat följande.

Kommittén synes föga eller ej alls hava beaktat de förhållanden, som äro

rådande inom sjömansyrket, och att bestämmelser, som möjligen kunna

vara ändamålsenliga för i land anställda, icke alls äro lämpade för sjömansyrkets

utövare. Detta gäller särskilt sjömän, som äro anställda å fartyg,

vilka uteslutande gå i trafik mellan främmande länder. Därest en man varit

anställd ombord på fartyg, varom här är fråga, under en tid av exempelvis

10 månader och därefter lämnar tjänsten, skulle sålunda enligt förslaget

befälhavaren meddela rederiet, hur stor semesterersättning mannen vid

tjänstens slut är berättigad till. Rederiet skall härefter i sin tur insätta ersättningen

å särskilt postgirokonto här i Sverige. Det kan sålunda dröja

avsevärd tid, innan ersättningen kan insättas och kanske lika lång tid, innan

mannen därefter utfår ersättningen. Denne har kanske just avmönstrat

fartyget i utlandet för att erhålla en tids vila, varvid han är i behov av den

honom tillkommande semesterersättningen.

Härutöver får föreningen framhålla, att kommitténs förslag om insättning

av semesterersättning å postgirokonto för arbetsgivarna skulle medföra

en icke oväsentligt ökad arbetsbörda, och detta gäller särskilt beträffande

sjöfartsnäringen med hänsyn såväl därtill, att arbetstagarna här i

många fall befinna sig ombord å fartyg, vilka uteslutande gå mellan främmande

länder, som på grund av att sjöfolket, särskilt av manskapsklass,

synnerligen ofta skiftar fartyg. Det är vidare föreningens uppfattning, att

det föreslagna systemet icke heller skulle röna sympati hos de anställda.

Föreningen vill här erinra örn den mycket starka opposition, som från sjöfolkets

sida framkommit mot insättning av viss del av intjänad krigsriskersättning

i postsparbanken. I avseende å dessa senare gäller det dock endast

föreskrifter, som äro tidsbegränsade, då krigsriskersättningarna komma

att avvecklas i samband med krigets upphörande eller någon tid därefter.

Föreskrifterna om insättning av semesterersättning skulle däremot bliva

av permanent natur.

En fråga, som kommittén helt synes hava bortsett ifrån är, huruvida den

semesterersättning utländska sjömän å svenska fartyg äro berättigade till,

jämväl skall insättas å postgirokonto här i Sverige. Dessa sjömän kanske

aldrig komma alt besöka Sverige eller få någon förbindelse med vårt land.

Att under sådana omständigheter insätta ersättningen i fråga å konto här

i Sverige, måste rubriceras som i hög grad olämpligt. Att från föreskrifterna

undantaga enbart utländska sjömän är ej heller lämpligt, då det skulle

medföra, att de svenska besättningsmännen skulle anse sig missgynnade

genom att de icke, såsom sina utländska kolleger ombord å svenska fartyg,

finge uppbära sina förmåner kontant. I vad avser sjöfarten har, såvitt föreningen

kan finna, det nu existerande systemet med utbetalning av semesterersättning

kontant fungerat på ett tillfredsställande sätt.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 273.

41

Liknande synpunkter ha framförts av andra sjöfartsorganisationer.

I några fall, där man motsatt sig postgirorörelsens anlitande för här avsett

ändamål, har ifrågasatts genomförandet av ett system med semesterkassor

efter vedertagen typ. Sålunda har länsstyrelsen i Stockholms län förklarat

att den, i trots av vad kommittén häremot anfört, icke kände sig

övertygad om omöjligheten av den gällande lagstiftningens kompletterande

med ett dylikt system. Svenska stadsförbundet uttalar att, därest det icke

ansåges lämpligt att arbetsgivaren finge direkt till arbetstagaren utbetala

semesterersättning, ett system med semestermärken borde användas, därvid

postverket skulle anlitas för distribution och inlösen av semestermärkena.

Även svenska städernas förhandlingsorganisation anser ett system med semestermärken

vara att föredraga framför det föreslagna systemet.

Förslaget att slopa den nuvarande lagens avbrotts regel

har — såvitt angår de myndigheter och sammanslutningar, vilka lämnat

kommitténs förslag om karenstidens förkortning utan principiell erinran —

vunnit anslutning av arbetsrådet, telegrafstyrelsen, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus och Norrbottens lån, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund och Sveriges läkarförbund.

Svenska landstingsförbundet, svenska städernas förhandlingsorganisation,

kooperativa förbundet och svensk sjuksköterskeförening synas icke ha upptagit

förevarande spörsmål till bedömande.

Socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen ävensom andra hörda

arbetstagarsammanslutningar än sjuksköter skef öreningen ha — under åberopande

av den av herrar Adamsson, Jansson och Sölvén gjorda reservationen

-— avstyrkt förslaget i denna del och förordat att åt regeln gåves den av

reservanterna föreslagna lydelsen.

Vattenfallsstyrelsen har, med utgångspunkt från att den nuvarande karenstiden

bibehölles oförändrad, föreslagit att avbrottsregeln i princip alltjämt

borde upptagas i lagen men att regeln skulle få sådant innehåll att

avbrott i anställningen icke finge inverka på semesterrätten, såframt tiden

för avbrottet utgjorde mindre än en femtedel av anställningsperioden närmast

före avbrottet. Till stöd härför har anförts, att regeln i sin nuvarande

form visat sig svårtillämplig och att en undersökning av arbetsdomstolens

domar i detta hänseende visat att arbetsdomstolen i regel bortsett från anställningsavbrott,

som utgjort en sjättedel eller mindre del av närmast föregående

anställningsperiod, men att domstolen i regel kommit till motsatt

resultat i de fall, då avbrottet utgjort en femtedel eller större del av föregående

anställningsperiod. Även järnvägsstyrelsen har förordat att i lagen

preciserades den avbrottstid, som skulle inverka på arbetstagarens rätt till

semester.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Föredraganden.

Genom den av 1938 års riksdag antagna, ännu gällande semesterlagen

blev ett helt nytt rättsområde underkastat reglering. Redan i samband med

lagens tillkomst underströkos svårigheterna att på förhand överblicka en

dylik oprövad lagstiftnings konsekvenser i olika hänseenden. Sålunda framhöll

föredragande departementschefen, att det väl kunde tänkas att de erfarenheter,

som vunnes vid lagens tillämpning, kunde föranleda överväganden

om ändringar i vissa hänseenden av lagens regler.

Särskild diskussion föranledde vid lagens tillkomst spörsmålet, huruvida

lagen skulle erhålla sådan utformning att även säsongarbetare och andra korttidsanställda

arbetstagare bleve delaktiga av lagens förmåner. 1936 års semestersakkunniga

ansågo, att något principiellt undantag icke borde uppställas

för dessa arbetstagarkategorier, och denna uppfattning i principfrågan

delades av föredragande departementschefen. Emellertid ansågs att krav

på viss tids fortlöpande anställning hos samma arbetsgivare — karenstid —

borde uppställas såsom förutsättning för rätt till semester; härigenom

kommo givetvis sådana arbetstagare, vilkas anställning var av kortare varaktighet

än den fastställda karenstiden, att uteslutas från laglig semesterrätt.

Ganska snart efter lagens ikraftträdande upptogos såväl inom riksdagen

som i framställningar till Kungl. Majit frågor om ändringar av lagen i olika

hänseenden. Sålunda väcktes vid 1942 års riksdag ett flertal motioner, vari

yrkades att de korltidsanställda arbetstagarna måtte i lag tillförsäkras semesterrätt.

Dessa motioner resulterade i att riksdagen i skrivelse den 20 maj

1942, nr 245, hemställde att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning av

frågan om vidgad möjlighet för säsongarbetare att erhålla lagstadgad semesterrätt

jämte i samband därmed stående spörsmål.

Den utredning, varom riksdagen sålunda hemställt, har numera verkställts

av särskilt tillkallade sakkunniga, 1942 års semesterkommitté. Den av kommittén

företagna utredningen har emellertid icke avsett endast nyssberörda

spörsmål utan omfattat en allmän översyn av semesterlagen.

Den förebragta utredningen synes mig bestyrka, att en revision av

semesterlagstiftningen är av behovet påkallad. Detta gäller främst i fråga

örn de grundläggande förutsättningarna för semesterrätt. Den nuvarande

lagens krav, att arbetstagaren skall ha haft en fortlöpande anställning hos

samma arbetsgivare under 180 dagar för att få rätt till semester, leder otvivelaktigt

till att stora grupper arbetstagare, vilka av olika skäl ej kunna

uppnå denna karenstid men vilka i ej mindre mån än övriga arbetstagare

äro i behov av de förmåner lagen bereder dessa, uteslutas därifrån. Särskilt

skogsarbetarna — vilka utgöra ett betydande antal av landets arbetstagare

—- äro för närvarande så gott som helt avstängda från varje möjlighet att

kvalificera sig för rätt till semester. Men även för en mångfald andra

arbetstagare är semesterfrågan ännu olöst, och det torde icke kunna antagas

att denna fråga avtalsvägen vinner sin generella lösning. Åtgärder till åstad
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kunell. Majlis proposition nr 273.

43

kommande av en bättre ordning härutinnan böra därför övervägas. Denna

mening delas också av kommittén och ett stort antal av de myndigheter och

sammanslutningar som yttrat sig över dess förslag.

Kommittén har efter övervägande av olika i och för sig tänkbara möjligheter

att i lag lösa semesterproblemet för de korttidsanställda arbetstagarna

stannat för att i princip bibehålla den nuvarande semesterlagens konstruktion

och att såsom villkor för semesterrätt fasthålla vid kravet på viss

karenstid. Karenstiden har dock föreslagits starkt förkortad eller från 180

till 30 dagar. En sådan förkortning har kommittén ansett möjlig genom att

med anlitande av postgirorörelsen tillskapa ett slags hela arbetsmarknaden

omfattande semesterkassesystem, avsett att anlitas i de fall då i anledning

av anställnings upphörande semesterersättning skall utgå. Tankegången i

kommitténs förslag är att genom statens försorg skulle för vederbörande

arbetstagares räkning hopsparas av honom i olika — framför allt relativt

kortvariga — anställningar intjänad semesterersättning, så att dessa medel

på en gång kunde bli tillgängliga för honom, när han skall taga semester.

Kommitténs förslag i förevarande del har tillstyrkts av ett flertal myndigheter

och sammanslutningar. Mot förslaget har emellertid också framförts

en på sina håll kraftig kritik av skiftande innehåll. Vid sidan av argument,

vilka synas sakna erforderlig bärkraft, inrymmer denna kritik vissa synpunkter,

vilka förtjäna att beaktas. Jag vill i det följande något närmare

beröra vad sålunda framförts; dessförinnan önskar jag emellertid med

några ord beröra de principer på vilka semesterlagstiftningen vilar.

Semesterlagen bygger på den grundtanken att det ur olika synpunkter är

ett samhälleligt intresse att skydda arbetstagarnas hälsa, både i kroppsligt

och i andligt hänseende. I sådant syfte vill semesterlagen bereda arbetstagarna

tillfälle till viss tids ledighet, under vilken de ha möjlighet att utan

minskning i sina inkomster söka behövlig rekreation. Enligt den nuvarande

lagen förvandlas emellertid understundom semesterrätten till en

rätt till penningersättning. Syftet med denna ersättning är icke att tillförsäkra

arbetstagaren ett tillskott till lönen, utan meningen med densamma är

i stället att göra det möjligt för arbetstagaren att förskaffa sig samma rekreation

som om den intjänade semesterförmånen skulle utgått i form av

-ledighet. En utvidgning av lagens tillämpningsområde till korttidsanställda

kommer utan tvivel att leda till en ökning av de fall, då arbetstagaren

icke erhåller semester in natura utan i stället en penningersättning. Vilka

garantier som än uppställas för att denna ersättning användes för det

avsedda ändamålet, torde man kunna utgå ifrån att detta icke alltid blir

händelsen. Även örn lagens huvudsyfte icke uppnås i dylikt fall, anser jag

att lagen jämväl därvidlag har en viktig uppgift att fylla. Genom densamma

tillgodoses nämligen i viss mån kravet på social rättvisa. Vid vanligt betraktelsesätt

måste det framstå såsom naturligt och skäligt att varje arbetstagare

genom sitt arbete intjänar icke endast lön utan även semester eller

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

ersättning därför. Att helt bortse från dessa psykologiska faktorer kan ej

vara lyckligt.

För att därefter övergå till de särskilda punkterna i den mot semesterkommitténs

förslag riktade kritiken, vill jag till en början — i anslutning

till det tidigare anförda — understryka att jag ej kan dela deras mening,

som anse att endast arbetstagare i längre fortlöpande anställning skulle ha

behov av semester. Jag ansluter mig helt till kommitténs uttalande, att en

arbetstagare, som under viss tid utfört arbete åt skilda arbetsgivare, har

lika stort behov av vila som den arbetstagare, vilken under motsvarande tid

haft anställning hos en och samma arbetsgivare. Arbetet, ej anställningen

som sådan, bör vara avgörande för uppkomsten av semesterrätt. I vissa

yttranden har gjorts gällande, att en arbetstagare, som icke hade längre

fortlöpande anställning utan arbetade i mera kortvariga perioder, ej skulle

vara i behov av någon lagstadgad semesterrätt, därför att han mellan arbetsperioderna

finge nödig avkoppling. Vidare har anförts, att arbetslönen för

säsongarbetarna vore beräknad med hänsyn till arbetets kortvariga karaktär

och högre än för andra arbetstagare samt att säsongarbetarna därigenom

erhölle kompensation för utebliven semester. Dylika betraktelsesätt torde

dock icke vara riktiga. Det synes mig ligga i öppen dag, att de påtvungna

uppehållen i arbetet icke kunna ersätta en verklig semesterledighet. Och för

det alldeles överväldigande flertalet korttidsanställda kan arbetslönen icke

anses så avpassad, att den innesluter möjlighet för dem att taga semester i

vanlig mening.

I en del yttranden har mot förslaget den invändningen framställts, att en

mera avsevärd förkortning av den nuvarande karenstiden skulle, till skada

för landets näringsliv, medverka till att öka omsättningen av arbetskraft på

arbetsmarknaden. Därest den nuvarande semesterlagen skulle bidragit till

att fastare binda arbetstagaren vid arbetsgivarens företag, torde dock denna

omständighet i förevarande sammanhang få anses ovidkommande. Det synes

mig för övrigt föga troligt, att rätten till semesterersättning skulle spela

någon mera betydande roll för en arbetstagare, för vilken fråga uppkommer

att sluta anställningen.

Mot kommitténs förslag om nedsättning av karenstiden har vidare invänts

att förslaget, örn det upphöjdes till lag, skulle komma att medföra stora

svårigheter bland annat inom skogsbruket och betskötseln. Enahanda anmärkning

framfördes mot 1936 års semestersakkunnigas förslag till semesterlag

och var ett avgörande skäl till att karenstiden då utsträcktes från föreslagna

fyra månader till 180 dagar. Kommittén bar emellertid efter undersökning

funnit att de vid den nuvarande lagens tillkomst uttalade farhågorna

i nämnda hänseende icke besannats. Att svårigheterna icke haft de

proportioner, som vid lagens tillkomst befarades från skogligt arbetsgivarhåll,

är även min uppfattning. De påtalade olägenheterna torde närmast

sammanhänga med den kontroll som kan fordras för bedömande av arbets
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 273.

45

tagarnas semesterrätt, särskilt svårigheten att avgöra om ett fortlöpande

anställningsförhållande kan anses lia förelegat och i vad mån uppehåll i

arbetet skall inverka på arbetstagarens rätt till semester. Såsom jag i det

följande kommer att närmare visa, synes det emellertid vara möjligt att —

utan att ett semesterkassesystem i teknisk mening införes — helt frånfalla

kravet på någon tids sammanhängande anställning och såsom villkor för

semesterrätt blott fordra visst utfört arbete.

Enligt kommittéförslaget skulle en viss grupp korttidsanställda arbetare,

nämligen stuveriarbetare och andra arbetstagare som användas endast för en

eller ett par dagar åt gången (intermittent anställning), icke heller i fortsättningen

erhålla någon semesterförmån. Det synes mig icke tillfredsställande

att semesterfrågan för denna grupp lämnas olöst. Jag har redan tidigare

tillkännagivit såsom min åsikt, att en arbetstagare, som under viss tid

utfört arbete åt skilda arbetsgivare, bör ha lika stor rätt till semester som

en arbetstagare, vilken under motsvarande tid haft anställning hos en och

samme arbetsgivare. Av liknande skäl synes det mig att man icke bör göra

någon skillnad mellan å eila sidan en arbetstagare, som under viss tid haft

fortlöpande anställning hos en arbetsgivare, och å andra sidan en arbetstagare,

som under samma tid i enahanda omfattning utfört arbete för arbetsgivarens

räkning, ehuru det avtalsrättsliga förhållandet mellan arbetsgivaren

och sistnämnde arbetstagare icke kunnat betecknas såsom en sammanhängande

anställning. Mot semesterrättens utsträckning till särskilt stuveriarbetarna

har gjorts gällande, att oöverstigliga praktiska svårigheter skulle

uppstå vid lagens tillämpning å dem. Det förefaller mig dock som om ifrågavarande

arbete skulle kunna så organiseras att de befarade svårigheterna

väsentligen reducerades. I vart fall torde svårigheterna icke vara så betydande,

att de böra betraktas såsom ett avgörande hinder mot semesterrättens

utsträckning till dylika anställningsförhållanden. Då, såsom av det

följande lärer framgå, kravet på viss anställningstid för rätt till semester

torde kunna eftergivas, bortfaller det tekniska hinder som därutinnan mött

mot att medgiva de intermittenta arbetstagarna semesterförmåner.

En utsträckning av semesterrätten till att avse även de korttidsanställda

arbetstagarna kommer tvivelsutan att medföra ökade kostnader för arbetsgivarna,

och från en del håll lia uttalats farhågor för att en dylik utsträckning

— särskilt med hänsyn till rådande tidsläge — skulle få menliga inverkningar

på näringslivet som följd. För egen del kan jag ansluta mig till

vad kommittén uttalat därom att kostnadsökningen icke kan bli av den storlek,

att den bör stå hindrande i vägen för utsträckningen av semesterlagens

tillämpningsområde till alt omfatta även de korttidsanställda. Jag vill i

detta sammanhang icke underlåta att nämna, att semesterfrågan för de korttidsanställda

arbetstagarna redan vunnit sin lösning i Danmark och Finland.

Stora delar av vårt näringsliv komma icke alls eller endast i obetydlig

mån alt beröras av den här föreslagna regleringen. Kostnadsökningen kom
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

mer nämligen till övervägande delen att falla på sådana områden av näringslivet,

där den nuvarande semesterlagen icke medfört några allmänna

ekonomiska förpliktelser för arbetsgivarna. Jag saknar anledning till annat

antagande än att förhållandena även inom dessa områden äro sådana, att

produktionen där kan bära samma semesterkostnader som inom övriga områden.

Tillräckliga skäl att härvidlag ställa sjöfartsnäringen i undantagsställning

synas mig icke föreligga.

Såsom jag i det föregående antytt har jag funnit mig böra förorda, att

kravet på viss karenstid helt slopas. Enligt min mening tala åtskilliga omständigheter

därför. Till en början vill jag erinra om att en sådan lösning

helt överensstämmer med den principiella grundsyn på semesterrätten, som

kommittén anlagt och till vilken jag anslutit mig, nämligen att omfattningen

av det utav arbetstagaren utförda arbetet och ej anställningen som sådan

bör vara utslagsgivande för semesterfrågan. Skall lagen jämväl i fortsättningen

byggas på principen örn viss karenstid såsom förutsättning för

semesterrätt, måste — såsom kommittén ock funnit — denna karenstid vara

jämförelsevis snävt tillmätt, enär inom betydande områden där säsongarbete

förekommer arbetsperioderna äro så kortvariga, att en längre karenstid

skulle utestänga arbetstagarna från laglig semesterrätt. Karenstiden blir

emellertid då icke något uttryck för den tid, efter vilken arbetstagaren skäligen

bör ha anspråk på semester, utan dess betydelse blir, såsom från olika

håll påpekats, närmast av teknisk art.

Även av praktiska skäl är det fördelaktigt att semesterrätten icke knytes

till viss karenstid. Härutinnan må särskilt pekas på de svårigheter, som

uppstå när det gäller att avgöra, huruvida en arbetstagare under viss tid

haft sammanhängande anställning, d. v. s. fortlöpande stått till arbetsgivarens

förfogande, eller örn avbrott i anställningen förekommit. Gränsdragningen

mellan en intermittent anställning och en anställning av fortlöpande

beskaffenhet kan, såsom framgår av vad arbetsdomstolens ordförande yttrat,

ofta vara förenad med vanskligheter. I kravet på en sammanhängande

anställningstid ligger nämligen ej en fordran på att arbetstagaren under

tiden i fråga kontinuerligt varit i arbete. Av olika skäl kan en arbetstagare

under längre eller kortare perioder vara frånvarande från arbetet utan att

anställningsförhållandet därigenom brytes. Så är främst fallet då arbetstagaren

av en eller annan anledning blivit permitterad. Givet är att det

stundom måste vara svårt att avgöra, huruvida en anställning kan anses

ha fortlöpt, oaktat några prestationer enligt arbetsavtalet icke fullgjorts från

någondera sidan. Särskilt gäller detta, då vid minskad tillgång på arbete

fråga uppstår huruvida en arbetstagare skall anses ha blivit entledigad —

i vilket fall anställningsförhållandet avbrutits — eller endast permitterad.

Mången gång torde det kunna vara beroende på rena tillfälligheten huruvida

det ena eller andra är fallet. Vidare uppkommer frågan huruvida man,

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

47

i händelse av avbrott i anställningen, kan bortse därifrån. Det nu anförda

gäller såväl okontrollerade som övriga arbetstagare. Vad särskilt skogsarbetare

och andra okontrollerade arbetstagare angår torde det — såsom

jag tidigare berört — ligga i sakens natur att bedömningen av frågan, huruvida

viss anställningsperiod föreligger för dem, måste medföra vissa besvärligheter

nied hänsyn till de förhållanden varunder de utföra arbetet. Frågorna

örn anställningstidens beräkning och om inverkan av ett uppehåll i

arbetet på arbetstagarens rätt till semester torde ha varit de spörsmål som

under den nuvarande semesterlagens giltighetstid föranlett de flesta tvistigheterna;

och även inom arbetsdomstolen ha på dessa punkter meningarna

ofta brutit sig.

Därest, i enlighet med mitt förslag, karenstiden helt slopas, torde — för

alla arbetstagare som stå under arbetsgivarens kontroll — huvudregeln för

uppkomst av rätt till semester böra bli att arbetstagaren på grund av det

arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utför för arbetsgivarens

räkning, äger av denne åtnjuta semester under följande kalenderår.

Såsom kvalifikationsår bör efter överenskommelse kunna gälla annan period

av motsvarande längd. Semester torde -— i likhet med vad nu gäller

— böra utgå med en dag för varje sådan kalendermånad under kvalifikationsåret,

varunder arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete

minst 16 dagar. I lagen bör, liksom hittills, finnas en föreskrift, att arbetstagare,

vars anställning upphör innan han åtnjutit honom tillkommande

semester, skall erhålla penningersättning för den uteblivna semestern

(semesterersättning).

Skyldigheten för arbetsgivaren att bereda arbetstagaren semester in

natura torde såsom för närvarande endast böra avse sådan semester, som

en hos arbetsgivaren anställd arbetstagare intjänat under pågående anställning

hos arbetsgivaren. Under sådana förhållanden kan med visst fog göras

gällande, att de inlermittenta arbetstagarna icke borde i lagen tillförsäkras

rätt till semester utan enbart till en ekonomisk förmån. Häremot vill jag

allenast erinra om de lagtekniska svårigheter, som äro förknippade med en

gränsdragning mellan arbetstagare med och utan fortlöpande anställning.

Nackdelarna av dubbelregler äro vidare uppenbara. I praktiken torde emellertid

semesterförmånen för de intermittenta arbetslagarna — liksom över

huvud för de korttidsanställda — i allmänhet komma att utgå i form av

semesterersättning.

1 detta sammanhang vill jag anmärka att viss grund givetvis finnes för

den meningen, att en fristående kortvarig anställningsperiod — såsom exempelvis

ett enstaka kortare vikariat under året — icke i och för sig medför

att behov av semester uppkommer för arbetstagaren. Genom den av mig

förordade lösningen komma även dylika fall att hänföras under lagen. Såsom

kommittén framhållit lärer det icke vara tekniskt möjligt att frånskilja

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

dem från de typiska fallen av på varandra följande korttidsanställningar.

Isolerade kortvariga anställningsperioder torde dock vara relativt sällsynta.

Den överväldigande majoriteten av vårt lands arbetstagare arbetar nämligen,

såsom kommittén även understrukit, under så gott som hela året för sitt

uppehälle. Med hänsyn till dessa förhållanden synes den här ifrågavarande

konsekvensen av att de korttidsanställda medgivas semesterrätt icke vara

ägnad att väcka alltför stora betänkligheter.

Kommitténs förslag, att semesterersättning icke skall utbetalas direkt till

arbetstagaren, då denne slutar anställningen, utan i stället av arbetsgivaren

insättas å ett särskilt postgirokonto, har rönt starkt motstånd i åtskilliga

avgivna yttranden. Även om systemet i och för sig måste anses som en god

lösning och även om nackdelarna med detsamma i vissa yttranden väsentligen

överdrivits, lärer dock den föreslagna anordningen —- för vars upprätthållande

torde erfordras påföljd av något slag — kunna vålla irritation

och på många håll uppfattas såsom onödig eller olämplig. Det synes med

fog kunna betvivlas, att fördelarna med en sådan anordning verkligen

komme att uppväga det besvär, som skulle följa därmed. Ej heller lämnar

systemet några säkra garantier för att semesterersätttningen komme att användas

för avsett ändamål. Jag har även övervägt möjligheten att låta ett

semesterkassesystem av hittills vedertagen typ obligatoriskt vinna tillämpning,

eventuellt endast inom vissa områden av arbetsmarknaden. På sätt

kommittén närmare utvecklat skulle emellertid även ett dylikt semesterkassesystem

bli behäftat med väsentliga olägenheter.

Det synes mig i betraktande härav böra förordas, att semesterersättning

även i fortsättningen utbetalas direkt till arbetstagaren i samband med att

dennes anställning upphör. Påpekas må, att semesteridén numera torde ha

så allmänt trängt igenom, att även de korttidsanställda arbetstagarna som

regel kunna antagas komma att på avsett och för dem ändamålsenligt sätt

utnyttja de förmåner, lagen vill tillförsäkra dem. Vidare vill jag här framhålla,

att hinder självfallet icke möter för de organiserade parterna på arbetsmarknaden

att avtalsvis genomföra privata semesterkassesystem. Det

kan tvärtom synas lämpligt att så sker. Dylika system ha den fördelen att

de möjliggöra en smidig anpassning efter växlande situationer och omständigheter.

De särskilda semesterkassor, som för närvarande finnas inom

vissa yrkesområden, böra kunna bestå även i fortsättningen. Givetvis få

dock arbetstagarna enligt de för dessa kassor gällande reglerna icke bli

sämre ställda än om lagens bestämmelser skolat tillämpas.

Enligt den nuvarande lagen utbetalas semesterersättning i samband med

att arbetstagarens anställning upphör. I och med att kravet på viss tids

anställning uppgives, måste nya regler uppställas i fråga om utbetalningen

av semesterersättningen. Hur dessa nya bestämmelser böra utformas, är

ingalunda utan vidare givet. Ur olika synpunkter skulle det vara en fördel,

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

49

om det rättsförhållande, som uppkom när arbetsgivaren anställde arbetstagaren,

kunde helt avvecklas så fort arbetstagaren slutfört arbetet och hans

anställning upphör. För arbetstagare med intermittent arbete äro emellertid

de särskilda anställningsperioderna av mycket kort varaktighet, och för

sådana fall lämpar det sig icke med en föreskrift att semesterersättningen

skall utbetalas vid anställningens upphörande. I och för sig synes det tänkbart

att för de intermittenta arbetstagarna låta utbetalningen av semesterersättningen

ske exempelvis per månad eller vid kvalifikationsårets utgång.

Även andra möjligheter stå till buds. För egen del anser jag starka skäl

tala för att man söker sig fram till en gemensam huvudregel, som täcker

samtliga fall, oberoende av anställningsförhållandets varaktighet. En sådan

regel kan lämpligen givas det innehållet att semesterersättning skall utbetalas

senast inom en vecka efter utgången av det kalenderkvartal, under

vilket anställningen upphör. Något hinder för att semesterersättningen

utbetalas tidigare — exempelvis i samband med den slutlikvid som sker vid

avtalsförhållandets upphörande -—- bör naturligen icke föreligga. För arbetstagare,

som slutar en fortlöpande anställning av ej alltför kort varaktighet,

kan det dock synas naturligt att semesterersättningen erlägges vid

anställningsförhållandets upphörande. I det fall att anställningen varat förslagsvis

tre månader torde därför lagen böra inrymma en hjälpregel, som

giver arbetstagaren rätt att påfordra att få semesterersättningen till sig utbetalad,

när anställningsförhållandet upphör.

Liksom kommittén anser jag att hemarbetare, skogsarbetare och andra

okontrollerade arbetstagare såsom för närvarande böra i lagen tillförsäkras

rätt enbart till semesterlön, alltså icke till semesterledighet. Såsom villkor för

rätt till semesterlön bör fordras, att arbetstagaren under viss tidrymd genom

arbete för arbetsgivarens räkning uppnått en sammanlagd arbetsinkomst av

viss storlek. Hur de närmare reglerna därvidlag böra utformas har varit föremål

för delade meningar. Vid övervägande av denna fråga har jag, i likhet

med kommittén, stannat för en bestämmelse, enligt vilken den erforderliga

arbetsinkomsten bör utgöra minst 16 gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten

å orten för arbete av den art, varom fråga är, under en arbetstid av

åtta timmar. Denna arbetsinkomst anser jag böra ha förvärvats under ett

kalenderkvartal. En okontrollerad arbetstagare, som genom arbete för en

arbetsgivares räkning under ett kalenderkvartal uppnått nyssnämnda arbetsinkomst,

bör bli berättigad till semesterlön med fyra procent av den under

kvartalet intjänade lönen. För sådana kalenderkvarlal, under vilka arbetstagaren

icke uppnått nämnda arbetsinkomst, kommer han alltså icke att förvärva

någon semesterförmån. Jag är väl medveten örn att den av mig sålunda

förordade regeln med kalenderkvartalet såsom tidsnorm kan medföra

vissa ojämnheter samt — då de okontrollerade arbetstagarna regelmässigt

arbeta mot ackordsbetalning — jämväl besvärligheter vid den avmätning av

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 273. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl, Maj:ts proposition nr 273.

arbetet som måste ske vid kvartalsskiftena. Att helt undvika ojämnheter

torde emellertid icke vara möjligt. Vad särskilt skogsarbetarna beträffar synas

de angivna besvärligheterna av domänstyrelsens yttrande att döma

kunna övervinnas. Vidare vill jag framhålla, att den av mig nu föreslagna

anordningen har den fördelen med sig, att de förut av mig förordade — i

samband med behandlingen av semesterfrågan för de kontrollerade arbetstagarna

omnämnda — föreskrifterna om gäldandet av semesterersättningen

kunna göras tillämpliga även för de okontrollerade arbetstagarna.

Vid den av mig föreslagna lösningen blir regeln, att avbrott i anställningen

icke må inverka på semesterrätten såframt det med hänsyn till örn

ständigheterna skulle vara oskäligt, överflödig och kan utgå ur lagen.

Semester för arbete som utgör bisyssla.

Gällande rätt.

Enligt den nuvarande semesterlagen förvärvas ej semester i anställning,

som icke kan anses utgöra arbetstagarens huvudsakliga sysselsättning och

förvärvskälla.

Semesterkommitténs förslag.

I sitt betänkande framhåller kommittén, att genom den gällande lagens

formulering den som hade exempelvis någon eller några timmars dagligt

städningsarbete eller hade anställning som tidningsbud kunde intjäna semester

i sådan anställning örn vederbörande icke hade annan anställning. Däremot

kunde en arbetstagare, som samtidigt hade flera anställningar, av vilka

ingen kunde betecknas såsom den huvudsakliga, icke förvärva rätt till semester

i någon av dem. Men örn den ena anställningen dominerade, medförde

den semesterrätt.

Kommittén föreslår, att även bisyssla skall kunna grunda rätt lill semester.

De överväganden, som lett fram till kommitténs förslag i denna del,

framställas i betänkandet sålunda:

Det kan anses föga rimligt, att en arbetstagare skall förlora all semesterrätt

endast därför att han skaffar sig flera likvärdiga sysselsättningar. En

arbetstagare med flera sysselsättningar är tydligen i större behov av semester

än om han skulle inneha endast en av anställningarna. Vidare måste sägas,

att regeln kan medföra ett mindre rättvist resultat olika arbetsgivare emellan.

Den ene arbetsgivaren kan bli skyldig att ge en anställd semester, medan

en annan arbetsgivare icke behöver göra detta, trots att anställningsförhållandena

för arbetsgivarnas del kunna vara fullt analoga. Det ter sig mindre

följdriktigt, att frågan örn skyldighet för arbetsgivaren att bereda icke hel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kimot. Maj:ts proposition nr 273.

äl

tidsanställd arbetstagare semester blir beroende av om arbetstagaren samtidigt

förskalfar sig annat arbete eller ej.

Anledningen till att lagen i förevarande hänseende erhållit sin nuvarande

utformning torde vara en önskan att låta även sådana arbetstagare förvärva

semesterrätt, vilka endast någon kortare tid dagligen utföra arbete för en

arbetsgivares räkning. Kommittén kan ansluta sig till vad departementschefen

uttalat därom, att också dylika arbetstagare böra få tillfälle att årligen

komma bort från den dagliga miljön under någon tid. Även för den som

utför arbete endast under några få av dagens timmar kan föreligga ett behov

att under en tid få helt koppla av från det dagliga förvärvsarbetet. Om man

emellertid ställer sig på denna ståndpunkt, synes det för frågan om uppkomsten

av semesterrätt böra vara likgiltigt, huruvida vederbörande i övrigt

utför lönearbete eller ej. Att en person försörjer sig genom flera samtidiga

anställningar bör icke hindra uppkomsten av semesterrätt. Varje anställning

som gör skäl för namnet bör därför kunna kvalificera vederbörande till

semesterrätt, och en arbetstagare som samtidigt innehar flera anställningar

bör kunna förvärva semesterrätt i varje anställning. Inom samhället finnas

åtskilliga sysslor, som äro av sådan beskaffenhet, att de kunna fullgöras

utan att dagens samtliga arbetstimmar behöva tillsättas. Av naturliga skäl

måste även dessa sysslor fullgöras. De kunna emellertid i allmänhet icke

lämna vederbörande hel försörjning utan måste därför förenas med annat

arbete, vare sig detta nu är egen förvärvsverksamhet, annan anställning eller

hushållsarbete i hemmet.

I fråga om städningspersonalen vid de statliga myndigheterna och institutionerna

har man redan medgivit en utsträckning av semesterrätten. Statens

tjänstemän åtnjuta semester även för bisyssla. En person, som har deltidsarbete

i statens tjänst, torde nämligen förvärva semesterrätt i denna anställning,

även om han har en annan huvudanställning — statlig, kommunal eller

enskild — vari han jämväl erhåller semester.

Semesterlagstiftningen i de övriga nordiska länderna upptager ej några

undantagsbestämmelser beträffande bisyssla. I ett cirkulär från det danska

socialministeriet har direkt utsagts, att semesterrätt kan samtidigt förvärvas

i olika anställningar och att en arbetstagare, som arbetar hos olika arbetsgivare,

skall — oavsett om sysselsättningarna äro sidoordnade eller uppdelade

i huvudsyssla och bisyssla — kunna förvärva semesterrätt hos samtliga

arbetsgivare i enlighet med lagens allmänna regler.

Kommittén anser, att det givetvis är av stor vikt, att en arbetstagare, som

förvärvat semesterrätt i flera samtidiga anställningar, blir i tillfälle att

på en gång åtnjuta semester i de olika anställningarna

samt anför i anslutning härtill bland annat följande.

Först när arbetstagaren kan göra sig helt fri från det dagliga arbetet blir

lian i stånd att fullt tillgodogöra sig den vila och den rekreation som semestern

är avsedd att skänka. Enligt gällande semesterlag är det emellertid

arbetsgivaren, som äger bestämma när semestern skall utgå. Göres händin

nan icke någon ändring, skulle arbetstagare, som samtidigt har flera anställningar,

kunna få finna sig i att åtnjuta semester i varje anställning var för

sig. Fråga uppkommer därför örn vidtagande av viss begränsning i arbetsgivarens

nämnda bestämmanderätt i fall där arbetstagaren samtidigt har

anställning hos annan arbetsgivare. Den anordning, som härvid närmast

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

skulle kunna sättas i fråga, vöre införande av skyldighet för sådana arbetsgivare,

som samtidigt hade viss arbetstagare i sin tjänst, att gemensamt bestämma

om förläggningen av dennes semester. Kunde arbetsgivarna härutinnan

icke enas, finge väl, där särskilda skäl ej förelåge att tillägga en av

arbetsgivarna bestämmanderätten, frågan hänskjutas till avgörande av utom

stående person eller eventuellt en viss myndighet. Fall, där skäl kunde föreligga

att tillägga en av arbetsgivarna bestämmanderätten, vore sådana, i vilka

en av anställningarna kunde betraktas som arbetstagarens huvudsakliga sysselsättning

eller ock haft längre varaktighet än de övriga. Emellertid finner

kommittén starka betänkligheter möta mot införande av sådana anordningar

som här antytts. Särskilt synes det föga tilltalande, att en arbetsgivare kan

bli tvingad förlägga arbetstagarens semester till en för arbetsgivaren olämplig

tidpunkt. Skulle dessutom i vissa fall arbetstagarens huvudanställning bli

den i förevarande hänseende bestämmande, står man åter inför svårigheten

att draga gränsen mellan huvudsyssla och bisyssla. Kommittén anser sig

därför i detta sammanhang icke böra föreslå ändring av de nuvarande bestämmelserna

om semesterns förläggning. Kommittén vill emellertid understryka,

att det icke annat än i undantagsfall bör få förekomma, att semester

i samtidiga anställningar åtnjutes vid olika tidpunkter. Med god vilja hos de

berörda parterna synes arbetstagarens intresse att erhålla semester vid

samma tid kunna tillgodoses utan lagändring.

Arbetstagare, som har två samtidiga anställningar inom samma yrke men

får sin semester i de båda anställningarna förlagd till olika tider, bör givetvis

vara oförhindrad att, under det semester åtnjutes i den ena anställningen,

i vanlig ordning fullgöra de med den andra anställningen förenade sysslorna.

Däremot bör arbetstagaren icke få utnyttja den vunna ledigheten i en anställning

till ökat arbete på annat håll. Vad nu anförts har synts kommittén

böra föranleda en modifikation av det nu gällande stadgandet, att arbetstagare,

som under någon del av semestern utför avlönat arbete inom sitt

yrke, mister rätten till lön under semestern. Arbetstagare, som jämsides med

den anställning vari semester åtnjutes innehar annan anställning inom sitt

yrke, bör förklaras vara oförhindrad att under semestern utföra sådant avlönat

arbete i sistnämnda anställning som ej går utöver det vanliga.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag att semesterrätt må kunna förvärvas i anställning, som

har karaktär av bisyssla, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet

avgivna yttranden.

Förslaget har avstyrkts allenast av Västergötlands och norra Hallands

handelskammare, handelns arbetsgivareorganisation, bankernas förhandlingsorganisation,

Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund, svenska

lantarbetsgivareföreningen och Sveriges redareförening. Jämväl generalpoststyrelsen,

svenska landskommunernas förbund samt en reservant inom

arbetsmarknadskommissionen ha emellertid anfört vissa betänkligheter mot

detta förslag.

Handelns arbetsgivareorganisation och bankernas förhandlingsorganisation

framhålla, att i fråga om bisyssla rekreationssynpunkten icke kunde

tillmätas tillnärmelsevis samma betydelse för semesterfrågans bedömande

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

53

som vid huvudsyssla. Det vitsordades dock, att den nuvarande lagens formulering

medförde vissa icke önskvärda konsekvenser. Dessa borde emellertid

kunna avhjälpas utan att den av kommittén föreslagna linjen därigenom biträddes.

— Inom såväl försäkringsbranschen som handeln vore ett betydande

antal personer verksamma i olika biförtjänstuppdrag (fritidsombud, agenter

med flera). Enligt organisationernas uppfattning kunde dessa personer

icke anses såsom arbetstagare i semesterlagens mening utan måste betraktas

som självständiga företagare. Det skulle också framstå som synnerligen

oegentligt, därest nämnda uppdragstagares fritidsverksamhet skulle kunna

konstituera semesteranspråk.

Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund påpekar, att enligt det mellan

förbundet och svenska fastighetsarbetareförbundet gällande kollektivavtalet

för deltidsanställda fastighetsarbetare semesterrätt kunde förvärvas även i

bisyssla. Det hade emellertid vid avtalets tillämpning visat sig, att arbetstagarna

i stor utsträckning begärde att få utbyta semestern mot kontant

ersättning för att dymedelst ernå ett tillskott i sina inkomster. Erfarenheten

gåve således belägg för, att dessa arbetstagare i betydande omfattning icke

ansåge sig äga behov av semester. — Rekreationstanken förfuskades genom

den föreslagna rätten för arbetstagare, som jämsides med den anställning

vari semester åtnjötes innehade annan anställning, att under semestern utföra

sådant arbete i sistnämnda anställning som ej ginge utöver det vanliga. Det

måste vara ett oavvisligt krav, att arbetstagaren verkligen använde semestern

för att skaffa sig rekreation. I motsatt fall erhölle arbetsgivaren icke den

nytta i form av förstärkt eller bibehållen arbetsförmåga hos arbetstagaren,

som semestern vore avsedd att medföra och vartill arbetsgivaren lämnat

ekonomiskt bidrag.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har anfört bland annat följande.

Svårigheterna för flera arbetsgivare att bereda en gemensam arbetstagare

semester vid samma tid giva vid handen, att kommitténs förslag härutinnan

icke är lämpligt. Det kommer att leda till stora praktiska svårigheter. Örn

fyra, fem familjer utnyttja en och samma städhjälp och detta till äventyrs

i sådan utsträckning, att samtliga anställningarna skulle medföra rätt till

semester, är det ej givet, att samtliga arbetsgivare kunna anvisa semester

samtidigt. Man kommer ej ifrån att den, som innehar flera anställningar,

intager en i viss mån friare .ställning än den, som uteslutande är sysselsatt

i en anställning. I mångt och mycket intager en arbetstagare med flera

anställningar en ställning, som påminner om den, en självständig företagare

Ilar. Resultatet bomme att bli att semesterersättningen i stor utsträckning

kommer att utgöra blott och bart lönefyllnad.

Generalpoststyrelsen har pekat på svårigheterna att anskaffa vikarie för

deltidsanställd arbetstagare samt härom an fört bland annat följande.

Med stöd av nu gällande bestämmelser örn bisyssla har generalpoststyrelsen

ansett semesterrätt i regel icke tillkomma arbetstagare, vars åtagande

icke kriiver en arbetstid uppgående till ungefär hälften av normal arbetstid.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Mcij:ts proposition nr 273.

Härigenom ha följande kategorier anställningstagare i regel icke åtnjutit

semesterrätt: föreståndare för mindre poststationer, postombud, lant- och

lådbrevbärare å kortare linjer, tidningsutdelare, lösväskbefordrare, post- och

brevbärarbiträden med kortare tjänstgöringstid. För ett stort antal av dessa

arbetstagare är åtagandet en ren bisyssla, som upptager vederbörandes lid

under några timmar per söckendag. Samtliga förenämnda kategorier skulle,

örn lagen får den föreslagna utformningen, erhålla semesterrätt. Förutom

den merkostnad, som detta skulle föra med sig, inställa sig även svårigheter

med anskaffande av vikarier. Det har redan nu, ehuru semester medgivits

endast arbetstagare med längre anställningstid och till följd därav även relativt

god avlöning, visat sig svårt att i vissa fall anskaffa vikarie under ledigheter.

I ett trafikverk som postverket måste för postbefordringens normala

gång vid ledighet för anställningstagare vikarie alltid insättas hur litet vederbörandes

åtagande än må vara. Att för en befattningshavare, vars åtagande

är en ren bisyssla med relativt låg ersättning, anskaffa vikarie för vilken

uppdraget likaledes kan lämpa sig såsom bisyssla, är mången gång svårt.

Örn vikarie icke kan anskaffas å orten, skulle det, örn det över huvud taget

vore möjligt att sända vikarie från annan ort, medföra orimliga konsekvenser.

Generalpoststyrelsen har vidare framhållit, att slopandet av kravet på viss

kvantitet utfört arbete för erhållande av semesterrätt kunde medföra vissa

oformligheter. På grund av regeln om 16 dagars arbete per kalendermånad

skulle exempelvis en lantbrevbärare, som fullgjorde lantbrevbäring tre dagar

i veckan, icke erhålla semesterrätt även örn arbetstiden uppginge till 7—8

timmar per tur eller 20—25 timmar per vecka, men en bisyssla med några

timmars arbetstid per söckendag, eller eventuellt endast fyra dagar i veckan,

skulle medföra semesterrätt. Okontrollerad arbetstagare bleve icke berättigad

till semesterlön förrän efter fullgörandet av en viss kvantitet arbete. Det

torde icke vara oskäligt, att något motsvarande minimikrav på fullgjort

arbete infördes även beträffande rätten till semester.

Svenska landskommunernas förbund — som i princip icke har något att

erinra mot att även en bisyssla skall berättiga innehavaren till semester —

har ifrågasatt, huruvida icke en lagändring i förevarande hänseende finge

som följd att jämväl kommunala förtroendemän bleve berättigade till semester.

Förbundet hävdade, att semesterlagen icke borde göras tillämplig

på kommunala förtroendemän.

En reservant inom arbetsmarknadskommissionen bär framhållit att förslaget

i denna del syntes komma att innebära, att semesterrätt även kunde

förvärvas av timlärare vid kommunala skolor. Timlärare vid exempelvis

anstalter för yrkesundervisning vore ofta lärare, som i sin ordinarie och

huvudsakliga sysselsättning åtnjöte ferier, eller befattningshavare i företag

inom industri eller handel, vilka i denna egenskap åtnjöte semester. För tillgodoseende

av vederbörandes behov av rekreation saknade således semesterrätts

förvärvande i bisysslan som timlärare betydelse. Med hänsyn till undervisningens

lämpliga bedrivande kunde en timlärares tjänstgöring behöva för
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

55

läggas så, att han undervisade exempelvis en timme per dag under fyra dagar

i veckan; i sådant fall inträdde enligt förslaget semesterrätt. Ordnades åter

undervisningen så, att dessa fyra veckotimmar förlädes till två eller tre dagar

i veckan, bortfölle nämnda rätt. Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida

icke förslaget borde omarbetas för undvikande av angivna konsekvenser.

Beträffande frågan örn uttagandet av semester vid flera

samtidiga anställningar har svenska lantarbetareförbundet ifrågasatt,

huruvida icke i lagtexten borde införas en tvingande bestämmelse av

den innebörd, att arbetstagare med flera dylika anställningar garanterades

semesterledighet från de olika anställningarna under samma tidrymd. En

semesterledighet, som innebure att varje dag endast vore delvis fri från

arbete, kunde knappast räknas som semesterledighet i ordets rätta bemärkelse

och strede mot de allmänna synpunkterna om semesterns betydelse ur

rekreationssynpunkt. Det syntes också utomordentligt svårt att utöva kontroll

på att en arbetstagare, som hade flera bisysslor inom samma yrke,

verkligen begränsade sig till det kvantum arbete, som en bisyssla omfattade,

samtidigt med att semester åtnjötes för den andra bisysslan inom samma

yrkesgren. Den föreslagna regeln om förbud för arbetstagare att under någon

del av semestern utföra avlönat arbete inom sitt yrke förefölle svår att i

praktiken uppehålla, örn arbetstagaren gåves rätt att, jämsides med att han

åtnjöte semester, fortsätta anställningen inom sitt yrke även örn det senare

arbetet skulle vara begränsat till endast en del av arbetsdagen.

Jämväl Sveriges redareförening har anmärkt på sistnämnda regel och därvid

anfört, att enligt föreningens uppfattning redan den nuvarande bestämmelsen

i detta hänseende icke vore riktigt avvägd. Envar som utförde avlönal

arbete under sin semester, vare sig detta skedde inom arbetstagarens yrke

eller annat verksamhetsområde, borde icke äga rätt till semesterlön.

F öredraganden.

Såsom mått för det arbete, som ansetts böra medföra rätt till semester,

har i den gällande semesterlagen uppställts 16 arbetsdagar i månaden. Med

arbetad dag avses härvid icke blott en normal arbetsdag utan även sådan

dag. under vilken arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens räkning

endast en del av dagen.

Enligt nuvarande lag förvärvar emellertid arbetstagare, som icke i full

utsträckning sysselsättes för arbetsgivarens räkning, semesterrätt endast

under förutsättning att den anställning, vari arbetet utföres, är arbetstagarens

huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla. Såsom kommittén

framhållit medför ifrågavarande stadgande vissa icke önskvärda konsekvenser.

Det har ock föranlett en hel del svårigheter vid tillämpningen. Kommittén

har bland annat på grund av dessa skäl föreslagit, att stadgandet utgår

ur lagen.

Spörsmålet örn semester för arbete som utgör bisyssla har från min sida

delvis besvarats genom mitt ståndpunktstagande till de i det föregående be
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

handlade principfrågorna. Såsom jag därvid framhållit anser jag, att arbetstagarens

rätt till semester bör bedömas med utgångspunkt från det av honom

utförda arbetet och att — när arbetstagaren under året haft flera kortvariga

anställningar — skyldigheten att ekonomiskt svara för arbetstagarens semester

bör åvila samtliga de arbetsgivare, för vilkas räkning arbetet utförts. På

samma sätt som en arbetstagare, sysselsatt i obka på varandra följande korttidsanställningar,

bör även en arbetstagare, som har flera — såsom huvudeller

bisysslor karakteriserade — jämsides löpande anställningar erhålla

möjlighet till betald semester genom bidrag från de olika arbetsgivarna.

Att såsom ifrågasatts — utöver kravet på 16 arbetsdagar i kalendermånaden

— föreskriva något särskilt minimikrav på fullgjort arbete synes mig

icke böra ifrågakomma med hänsyn till de synnerligen skiftande förhållanden

varunder olika arbeten utföras. Tillräckliga skäl att utfärda särbestämmelser

för exempelvis timlärare synas sålunda ej föreligga.

Jag förordar alltså att även bisyssla skall kunna grunda rätt till semester

— och detta även örn sysslan är av relativt ringa omfattning — örn blott

den förrättats under minst 16 dagar i månaden. Såsom från några håll

påpekats kan nämnda regel i vissa gränsfall leda till mindre tillfredsställande

resultat. Regeln har emellertid den stora förtjänsten, att den är mycket

enkel att tillämpa, och regelns fördelar framför andra motsvarande regler

torde framträda än starkare, sedan ett fortlöpande anställningsförhållande

icke längre utgör förutsättning för uppkomsten av semesterrätt. Den i förevarande

sammanhang berörda svårigheten att få vikarier för de deltidssysselsatta

synes mig överdriven. Jag vill även omnämna att, enligt vad av

mig kommer i det följande förordas, arbetsgivaren liksom hittills får rätt

att förlägga semestern till den för honom lämpligaste tidpunkten under året.

Med anledning av vad som yttrats örn semesterrätten för fritidsombud och

andra, som lia bisysslor inom försäkringsbranschen och handeln, vill jag

framhålla, att dessa personer bli omfattade av semesterlagen endast under

förutsättning att de äro att betrakta såsom arbetstagare i förhållande till sin

huvudman. Om så är fallet, saknas anledning att i semesterhänseende placera

dem i någon särställning. Till spörsmålet örn arbetstagarbegreppet återkommer

jag i ett senare sammanhang. Därvid vill jag även beröra de kommunala

förtroendemännens ställning i semesterhänseende.

För arbetstagare med flera samtidiga anställningar är det självfallet av

intresse, att semestern i de olika anställningarna icke förlägges till olika

tider. Svårigheterna att finna en ur såväl arbetsgivar- som arbetstagarsynpunkt

väl avvägd regel äro dock, såsom kommittén närmare utvecklat, utomordentligt

stora. Jag finner därför, i likhet med kommittén, mig icke kunna

förorda, att i lagen upptages någon bestämmelse i förevarande hänseende.

Därvid vill jag emellertid understryka kommitténs uttalande, att med god

vilja hos de berörda parterna arbetstagarens intresse att erhålla semester

vid samma lid bör kunna tillgodoses utan någon särskild lagbestämmelse

härom.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

57

Såsom en följd av mitt ställningstagande till frågan om rätt till semester

för bisyssla bör, såsom kommittén föreslagit, en jämkning företagas av det

stadgande i gällande lag som utsäger att arbetstagare, som under någon del

av semestern utför avlönat arbete inom sitt yrke, mister rätten till lön under

semestern. Arbetstagare, som jämsides med den anställning vari semester

åtnjutes innehar annan anställning inom sitt yrke, bör nämligen — i den

händelse han icke får samtidigt åtnjuta semester i sistnämnda anställning

■—• förklaras vara oförhindrad att under semestern utföra sådant avlönat

arbete i denna anställning som ej går utöver det vanliga.

Lagens tillämpningsområde.

Gällande rätt.

Den nuvarande semesterlagen äger tillämpning å arbetstagare i allmän

eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för

vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester. Från lagens tillämpning

är vidare undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj

eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst.

Lagen innehåller ingen definition å begreppet arbetstagare. Av lagens

förarbeten framgår emellertid, att de begrepp och regler, som gälla inom

den allmänna civilrätten, skola för semesterlagens vidkommande vara avgörande

för gränsdragningen mellan arbetstagare och självständig företagare.

Semesterkommitléns förslag.

Enligt kommitténs förslag skall semesterlagen även i fortsättningen vara

tillämplig allenast å den, vilken är att anse såsom arbetstagare. Kommittén

erinrar om att socialstyrelsen den 15 maj 1944 avgivit förslag örn

rättslig likställighet i olika avseenden mellan arbetstagare och vissa självständiga

företagare, av socialstyrelsen kallade uppdragstagare. Enligt

nämnda förslag skulle vad i lagen den 11 september 1936 örn förenings- och

förhandlingsrätt samt vissa andra till den s. k. arbetsfredslagstiftningen

hörande lagar — men ej semesterlagen — stadgas om arbetsgivare och

arbetstagare äga motsvarande tillämpning i fråga om uppdragsgivare och

uppdragstagare i sådana fall, då uppdragstagarna intoge en så beroende

ställning gentemot uppdragsgivarna, att förhållandet mellan parterna vore

väsentligen likartat med förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Kommittén anser, i likhet med socialstyrelsen, att tillämpningsområdet för

semesterlagen icke bör utvidgas i den ordning socialstyrelsen föreslagit beträffande

arbetsfredslagstiftningen. Till stöd härför anföres bland annat

följande.

Bland de yrkesutövare, som omfattas av socialstyrelsens utredning, finnas

personer med mycket olika ekonomisk och social ställning samt olika beroendeställning

i förhållande till huvudmännen. Klientelet är således myckel

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

heterogent. Detta gäller såväl de merkantila mellanhänderna som övriga här

avsedda uppdragstagare. Med hänsyn till de synnerligen mångskiftande

yrkesområden och förhållanden, örn vilka torde bli fråga, synes det knappast

vara möjligt att erhålla en godtagbar legal definition, varav i varje särskilt

fall skulle framgå, till vilken kategori vederbörande vöre att hänföra. En

lagregel av det innehåll socialstyrelsen ansett kunna upptagas i vissa lagar,

vilka avse förhållanden vari de stridiga intressena huvudsakligen företrädas

av organisationerna på arbetsmarknaden, skulle därför, om den gjordes tilllämplig

beträffande semesterlagen, vilken gäller förhållanden mellan enskilda

parter, lätt komma att föranleda tvistigheter, och antalet tvister skulle givetvis

bli större, i den mån möjligheterna att förvärva rätt till semester ökas

genom nedsättning i kravet på viss längre tids fortlöpande anställning hos

samma arbetsgivare. Med hänsyn till att semesterlagen därjämte är en lag,

med vilken olika domstolar — såväl allmän domstol som arbetsdomstolen —

komma i kontakt, är faran för en oenhetlig rättstillämpning uppenbarligen

stor.

Vissa av de nu antydda olägenheterna skulle måhända bortfalla, därest

vid uppkommen tvist örn semesterlagens tillämpningsområde avgörandet i

delta hänseende överlämnades åt en administrativ instans, exempelvis socialstyrelsen.

Även ett sådant arrangemang har dock sina uppenbara nackdelar.

Den administrativa myndigheten skulle i de allra flesta fallen få företaga sin

prövning utan fullständig utredning, och dess prövning måste bli mer eller

mindre summarisk. De olika för frågans bedömning avgörande faktorerna

torde i regel bli bättre belysta vid en domstolsbehandling än genom ett

administrativt förfarande. Romme i visst fall, efter det i administrativ

ordning avgjorts, att semesterlagen vore tillämplig, frågan om rätten till

semester upp till prövning av domstol, kunde det lätt inträffa att det fullständigare

material, som förebragtes inför domstolen, lämnade en helt annan

bild av vederbörandes ställning än den, som framkommit vid den administrativa

myndighetens tidigare prövning. Att under sådana förhållanden låta

domstolen bli bunden av den administrativa myndighetens beslut ter sig

mindre lämpligt. Härtill kommer, att ett överlämnande till administrativ

myndighet av avgörandet i förevarande hänseende skulle medföra stor arbetsbelastning

för myndigheten, enär bedömning måste ske från fall till fall.

Att överlämna avgörandet av hithörande spörsmål åt en enda domstol —

som då måste bli arbetsdomstolen — synes av olika skäl ej heller kunna

ifrågakomma.

Örn kommittén således avvisar tanken på att genomföra en legal utvidgning

av semesterlagens tillämpningsområde, framhåller emellertid kommittén

samtidigt, att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet icke torde vara

något i och för sig givet, oföränderligt begrepp, samt anför i anslutning

härtill bland annat följande.

Utvecklingen har tvivelsutan tenderat till att ge arbetstagarbegreppet

en vidare omfattning än det från början haft. Kommittén vill ifrågasätta,

huruvida icke utvecklingen numera — bland annat under inflytande av

kollektivavtalsväsendet — gått därhän, att detta begrepp enligt allmänna

rättsgrundsatser kan anses äga en något vidare omfattning, än praxis för

närvarande ger detsamma. Sålunda bör enligt kommitténs uppfattning exempelvis

en skogskörare, som arbetar enligt nu gällande mellan domänverket

och föreningen skogsarbeten, å ena, samt svenska skogs- och flottnings
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

59

arbetareförbundet, å andra sidan, träffade ramavtalet för Norrland och

Dalarna eller eljest på motsvarande villkor, betraktas såsom arbetstagare.

Kommittén vill i samband härmed understryka vikten av att prövningen

av frågan, huruvida någon är att anse såsom arbetstagare, sker med hänsyn

till samtliga föreliggande omständigheter och att alltför stor betydelse

ej tillerkännes något visst eller vissa avtalsmoment. Där skriftlig överenskommelse

föreligger bör ej beteckningen eller ordalagen i och för sig få

vara avgörande, utan särskild vikt bör tillmätas avsikten med överenskommelsen

och det sätt på vilket denna tillämpas. Vad senast anförts gäller

särskilt, därest — såsom för kommittén uppgivits i viss mån ha varit fallet

— arbetsgivare föreskriver sådana ändrade arbetsvillkor för personer, vilka

arbeta för hans räkning, att dessa, efter att tidigare klart ha varit att anse

såsom arbetstagare, kommit att formellt sett intaga en mera självständig

ställning, ehuruväl de förhållanden, under vilka de ha att utföra sitt arbete,

i sak icke förändrats. Det bör icke få förekomma, att någon på dylikt sätt

avhändes sin semesterrätt.

Kommittén erinrar vidare örn att en utsträckning av tillämpningsområdet

för förenings- och förhandlingsrättslagen och med denna närbesläktade

lagar i den riktning socialstyrelsen föreslagit torde medföra, att

vissa organisationer finge ökade möjligheter att bevaka sina medlemmars

intressen i semesteravseende. Kommittén framhåller även, att organiserade

parter ägde den möjligheten att komma till rätta med förevarande

problem såvitt anginge semesterlagen att yrkesutövarna inordnades under

ett kollektivavtal på sådant sätt, att vederbörande enligt avtalet bleve att

anse såsom arbetstagare.

I detta sammanhang torde även få hänvisas till vad kommittén — jfr sid.

5 och 61 bär ovan — i samband med frågan örn semesterlagens tillämpning

å betarbetare anfört angående arbetstagarbegreppet såvitt angår betskötseln.

Vad beträffar semesterlagens tillämpning å kommunala arbetstagare

förordar kommittén att dessa, liksom för närvarande, i princip

skola omfattas av lagen men att möjlighet skapas att från lagen undantaga

kommunala befattningshavare. Till motivering av förslaget härutinnan

anföres bland annat följande.

Enligt vad kommittén inhämtat lia svårigheter och besvär uppstått vid den

parallella tillämpning av semesterlagen och kommunala tjänstereglementen

elier andra särskilda föreskrifter, vilken nödvändiggöres av lagens bestämmelse

att avtal, som i något avseende stadgar mindre förmåner än som föreskrives

i lagen, skall vara ogiltigt. Semesterlagen tager onekligen främst

siklö på kroppsarbetarna och de privatanställda. De kommunala -— liksom

givetvis även de statliga — tjänstemännens anställningsförhållanden äro

helt andra än övriga arbetstagares. Då de kommunala tjänstereglementena

av naturliga skäl äro avfattade med hänsyn till de med dessa tjänster förenade

förhållandena, lia reglementenas semesterbestämmelser en annan

konstruktion än lagens. Tjänstereglementena synas i olika avseenden, sär
-

1 Motsvaras i propositionen av sid. lii och 14.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majlis proposition nr 273.

skilt i fråga om semesterns längd, vara förmånligare för arbetstagarna än

lagen. Vad som till arbetstagarpartens nackdel härvid främst skiljer lagen

och reglementena åt är, att rätt till semesterersättning vid anställnings upphörande

i allmänhet icke är medgiven enligt reglementena.

Kommittén finner, att de skäl, som anförts för att från lagens tillämpning

undantaga de kommunala befattningshavarna, äro av sådan art, att de böra

beaktas. Det kan därför ifrågasättas huruvida icke i lagen bör intagas ett

stadgande av innebörd, att lagen ej skall äga tillämpning å ifrågavarande

kategori. Någon större risk för att kommunerna skulle utfärda objektivt sett

icke godtagbara föreskrifter om semester torde knappast finnas. För att

undanröja varje farhåga i detta hänseende synes emellertid kommunala befattningshavares

undantagande från lagens tillämpning böra göras beroende

av Kungl. Majlis prövning. Det synes som örn ett dylikt undantagande kunde

underlättas genom att kommunernas sammanslutningar efter samråd med

vederbörande arbetstagarorganisationer läte utarbeta vissa normalreglementen.

Av vad anförts framgår att den föreslagna anordningen är avsedd för de

kommunala befattningshavarna, d. v. s. sådana arbetstagare som äro upptagna

i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning eller ock eljest underkastade

bestämmelser i tjänstereglementen. Arbetstagare, vilkas anställningsoch

avlöningsförhållanden regleras eller kunna regleras av kollektivavtal,

skola icke undantagas från lagens tillämpning. Förutsättning för Kungl.

Maj:ts godkännande av kommunala föreskrifter rörande semester bör vara,

att av vederbörande reglemente tydligt framgår vilka befattningshavare avses

därmed. Reglementets avfattning härutinnan får icke ge anledning till

tveksamhet. Vidare bör såsom villkor för sådant godkännande fordras, att

arbetstagarna enligt dessa föreskrifter icke i semesterhänseende bli sämre

ställda än om lagen skolat tillämpas. Denna avvägning synes böra ske med

utgångspunkt från huruvida föreskrifterna, sedda såsom ett helt, för arbetstagarna

medföra bättre eller sämre förmåner än lagens bestämmelser.

Med hänsyn till de uppställda villkoren för kommunala befattningshavares

undantagande från semesterlagens tillämpning har kommittén icke ansett

erforderligt, att i lagtexten avgränsa de i kommunens tjänst anställda

arbetstagare, vilka skola få undantagas från lagens tillämpning, från andra

kommunala arbetstagare.

Kommittén framhåller att, med den av kommittén anvisade vägen att

låta de kommunala befattningshavarnas semesterförhållanden regleras genom

särskilda för dem avpassade föreskrifter, möjlighet torde erhållas

att komma till rätta med de semesterproblem som uppstått beträffande

lärare och andra arbetstagare, vilka åtnjuta ferier eller — såsom kyrkomusikerna

— eljest arbeta under förhållanden, som avvika från flertalet

övriga arbetstagares, och för vilka semesterlagens bestämmelser därför

icke äro väl lämpade. Att i lagen införa några undantagsbestämmelser för

arbetstagare, som åtnjuta ferier, bör enligt kommitténs mening icke ifrågakomma.

Tre av ledamöterna i kommittén (herrar Adamsson, Jansson och Sölvén)

lia avstyrkt förslaget i vad det medger möjlighet att undantaga kommunala

s. 61 Kontrollera mot PDF

Klin;/!. Maj:ts proposition nr 273.

61

befattningshavare från lagens tillämpning. Reservanterna erinra om att intet

hindrade att de kommunala semesterföreskrifterna anpassades efter lagen

samt anföra i övrigt bland annat följande.

Att vi icke anse oss kunna biträda kommitténs förevarande förslag beror

icke endast på att detta, särskilt beträffande rätten till semesterersättning,

kan medföra en materiell försämring, utan också därpå att en enhetlig och

allmängiltig bestämning av den berörda gruppen av arbetstagare icke är

möjlig och att undantagsregleringen även av denna anledning i praktiken

måste leda till resultat, som vi icke kunna acceptera.

Enligt motiven är undantaget avsett för »kommunala befattningshavare,

d. v. s. sådana arbetstagare, som äro upptagna i kommunal lönestat eller

tjänsteförteckning eller ock eljest underkastade bestämmelser i tjänstereglementen.

Arbetstagare, vilkas anställnings- och avlöningsförhållanden regleras

eller kunna regleras av kollektivavtal, skola icke undantagas från lagens tilllämpning.

»

Vad först gäller den grupp »kommunala befattningshavare», som omfattas

av undantaget, vilja vi framhålla att det sätt, på vilket denna grupp definieras,

icke är tillfredsställande. Definitionen överensstämmer i sak med etl

alternativ, vilket i 1938 års betänkande med förslag till lag om förhandlingsrätt

för kommunala tjänstemän övervägdes såsom regel för avgränsningen av

denna lags tillämpningsområde men där förkastades. Det framhölls i detta

betänkande att i flera kommuner lönestat och tjänsteförteckning över huvud

icke torde uppgöras, varför regeln skulle medföra att för tjänstemän med

enahanda ställning i skilda kommuner olika föreskrifter skulle komma att

gälla av endast formell anledning. Även örn hänsyn foges blott till kommuner,

där lönestat och tjänsteförteckning förekommo, så funnes det icke

någon genomförd regel angående vilka befattningar som där skulle upptagas.

Mot tillämpning av denna regel för avgränsning av semesterlagens tilllämpningsområde

i avseende å de kommunalanställda kunna samma argument

anföras. Någon enhetlig praxis beträffande kommunala »föreskrifter

rörande semester» finnes lika litet som beträffande regleringen av de »kommunala

befattningshavarnas» anställningsvillkor i övrigt. Kommunerna ha

härutinnan full frihet. Att avgränsningen av tillämpningsområdet för en

civillag på detta sätt lägges i kommunernas händer kan icke vara tillrådligt.

Undantaget är avsett att omfatta de kommunala tjänstemännen. Av vad

kommittén anför om arbetstagare under kollektivavtal följer emellertid att

icke alla tjänstemän undantagas utan endast sådana, vilkas anställnings- och

avlöningsförhållanden icke kunna regleras genom kollektivavtal. Om eller

i vad mån en kollektivavtalsmässig reglering är möjlig i fråga örn tjänstemän

är nu emellertid synnerligen oklart beträffande såväl tjänstemän med

som tjänstemän utan ämbetsmannaansvar. (Se bland annat arbetsdomstolens

dom nr 7/1939 och Reg. R. årsbok 1942 nr 25.) Denna oklarhet är anledningen

till afl vi icke heller kunna tillstyrka en avgränsning efter norm

av möjligheten att träffa kollektivavtal. Alt såsom sådan norm välja förefintligheten

av ämbetsmannaansvar torde vara uteslutet redan med hänsyn

till denna frågas speciella svårbedömlighet för de kommunalanställdas del;

därtill kommer olämpligheten av att åt administrativ myndighet överlämna

prövningen av ett rent straffrättsligt spörsmål.

De betänkligheter vi sålunda hysa beträffande förevarande undantagsregel

försvagas icke av kommitténs förslag att giltigheten av kommunala semesterföreskrifter

skulle vara beroende av att föreskrifterna godkänts av Kungl.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Mctj.ts proposition nr 273.

Majit och att av föreskrifterna tydligt skall framgå vilka befattningshavare

de avse. En oenhetlig praxis skulle icke kunna förebyggas, även om godkännandet

kunde begränsas att avse befattningar, vilka efter överenskommelse

mellan kommunernas sammanslutningar och de kommunalanställdas

organisationer upptagits i de »normalreglementen», kommittén rekommenderar.

Dylika reglementen skulle — örn över huvud enighet kunde uppnås

om deni — av vederbörande kommunala sammanslutningar endast kunna

rekommenderas de anslutna kommunerna, men någon skyldighet för dessa

— långt mindre för de icke anslutna — att efterkomma rekommendationen

skulle icke förefinnas. Kungl. Majrts godkännande skulle för övrigt — i fråga

örn det kommunala tjänstemannabegreppets bestämning — betyda ett enligt

vår mening icke önskvärt administrativt föregripande av en allmän tjänstemannalagstiftning.

I fråga örn övriga spörsmål, som uppkommit rörande semesterlagens tilllämpning.

anser kommittén att präst i svenska statskyrkan

bör, såvitt angår semesterlagen, betraktas såsom arbetstagare hos staten, för

vilken gälla särskilda semesterbestämmelser. Någon lagändring i syfte att

inordna prästerskapet under semesterlagen bör enligt kommitténs mening

ej företagas. Liksom andra arbetstagare borde visserligen prästerna ha författningsenlig

rätt till semester. Sådan torde dock ej böra beredas genom att

semesterlagen gjordes tillämplig å prästerskapet utan genom erforderliga

kompletteringar i den för prästerskapet gällande lagstiftningen.

Reservarbete — vartill av kommittén även hänföres arkivarbete

— anses av kommittén utgöra en lijälpform, som icke omfattas av semesterlagen.

Även reservarbetare kunna dock enligt kommitténs uppfattning

vara i behov av betald ledighet från arbetet. 1 den mån dessa arbetare ansåges

böra få tillfälle till betald ledighet från arbetet, borde dock detta ej

ske genom att semesterlagen gjordes tillämplig å dem utan genom serskilda

bestämmelser, utfärdade i den ordning, som i övrigt gällde för reservarbete.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Mot kommitténs förslag att begränsa semesterlagens tillämpningsområde

till sådana personer, vilka äro att anse såsom arbetstagare,

lia erinringar framställts allenast av föreningen Sveriges

aktiva handelsresande, som förordar att semesterrätten lagstiftningsvägen

utsträckes att gälla även sådana beroende uppdragstagare, som avses med

socialstyrelsens förslag om rättslig likställighet mellan arbetstagare och uppdragstagare.

Till utveckling av sin mening bär föreningen anfört bland

annat följande.

Den skillnad kommittén gör mellan lagen om förenings- och förhandlingsrätt

med flera lagar, å ena, samt semesterlagen, å andra sidan, torde

icke kunna sägas ha den karaktär och den betydelse, kommittén gör gällande.

Med den starka utveckling organisationsväsendet fått, torde det

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 273.

63

höra till undantagen, att en uppdragstagare inlåter sig i tvistigheter med

sin arbetsgivare utan att på ett eller annat sätt söka kontakt med sin organisation.

Även i fråga örn uppdragstagarnas semesterrättsliga förhållanden

blir det därför i regel organisationerna, som —- mer eller mindre

öppet — komma att företräda de stridiga intressena. Så blir givetvis än

mer fallet, om de beroende uppdragstagarna erhålla förenings- och förhandlingsrätt.

Någon dualism mellan de allmänna domstolarna och arbetsdomstolen i

fråga om semesterlagens tillämpning har hittills icke framträtt. Om vid

en utvidgning av semesterlagens område en sådan dualism skulle komma

till synes, måste detta anses vara uttryck för en brist av organisationsmässig

art, som icke har något som helst att skaffa med frågan huruvida

de beroende uppdragstagarna böra komma i åtnjutande av semesterrätt

eller icke.

Vad kommittén uttalat angående arbetstagarbegreppets innebörd

har principiellt tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga

myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig härom, med undantag

av arbetsdomstolens ordförande och svenska lantarbetsgivareföreningen.

Domänstyrelsen, Sveriges skogsägareförbund, föreningen skogsarbeten och

landsorganisationen — vilka anslutit sig till kommitténs uttalanden angående

arbetstagarbegreppet — ha emellertid gjort vissa påpekanden i anledning

av desamma.

Socialstyrelsen förklarar sig vilja livligt instämma i kommitténs uttalanden

i förevarande hänseende. I likhet med kommittén ansåge även socialstyrelsen,

att hinder icke borde möta att utan lagändring hänföra sådana

skogsarbetare, körare såväl som huggare, vilka arbetade enligt det av kommittén

omnämnda ramavtalet för skogsbruket i Norrland och Dalarna,

under det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Även de synpunkter, som av

kommittén anförts beträffande förändring av anställningsvillkoren för sådana,

som tidigare varit att anse som arbetstagare, funne socialstyrelsen

vara av beskaffenhet att böra beaktas vid rättstillämpningen. Socialstyrelsen

ansåge att — även örn semesterlagen icke borde göras tillämplig å andra

än arbetstagare —- det vore önskvärt alt med socialstyrelsens förenämnda

förslag avsedda beroende uppdragstagare i annan form kunde tillförsäkras

semesterförmåner. Detta borde underlättas, örn i enlighet med styrelsens

förslag förhandlingsrätt tillerkändes dem.

Domänstyrelsen finner det vara riktigt, att körare, å vilken omförmälda

ramavtal ägde tillämpning eller som utförde arbetet under liknande villkor,

borde — örn han själv deltoge i arbetet — betraktas såsom arbetstagare och

att i följd därav vederbörande virkesägare borde anses som arbetsgivare i

förhållande till såväl körare som huggare. Domänstyrelsen framhåller emellertid

samtidigt, att då körarna oftast utbetalade lönerna till huggarna utan

all arbetsgivaren hade reda på huggarlönens fördelning på olika arbetare,

det borde åligga körarna att till arbetsgivaren lämna uppgift härom.

kiknande synpunkter lia framförts av Sveriges skogsägareförbund och

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kunell. Maj:ts proposition nr 273.

föreningen skogsarbeten. Nämnda förening har härjämte uttalat, att det

även vid s. k. ackordsflottning — där arbetsgivaren mot en summa i ett för

allt bortsatte flottningen till ett arbetslag — borde åligga laget att lämna

för semesterersättningens uträknande och fördelande nödiga uppgifter.

Landsorganisationen framhåller, att det inom norrländska skogsbruket

vore vanligt, att körarna anställde lastkarlar (s. k. brossiare) eller hjälpkörare.

Att köraren allenast av sådan anledning skulle, därvid han eljest

vore att anse såsom arbetstagare, förlora denna sin egenskap ansåge landsorganisationen

uteslutet.

Arbetsdomstolens ordförande anför, att kommittén gjort åtskilliga uttalanden

angående arbetstagarbegreppet, till vilka han icke helt kunde ansluta

sig. Det civilrättsliga arbetstagarbegreppet sammanhängde nära med den

principiella avtalsfrihet, som vore utmärkande för privaträtten. Vid användningen

av det sociala arbetstagarbegreppet ställde man sig väsentligt friare

till det avtalsrättsliga momentet. Vem som i ett visst fall skulle anses såsom

arbetsgivare eller arbetstagare bestämdes härvid med hänsyn till vissa sociala

indikationer, även om man därigenom skulle komma i strid med kontrahenternas

i avtalet uttryckta vilja, och tillämpningen av detta begrepp

kunde därför komma att innefatta en begränsning av avtalsfriheten. Det

sociala arbetstagarbegreppet hade icke heller utbildats vid bedömandet av

privaträttsliga frågor utan vid tillämpningen av lagstiftning med offentligrättslig

karaktär. Lagen örn semester vore att uppfatta såsom en tvångsreglering

av arbetsavtalet i ett visst hänseende, och semesterlagens arbetstagarbegrepp

måste därför också vara det avtalsrättsliga. Man kunde icke gärna

ställa det så, att den, som vöre berättigad till kontant lön och semester,

skulle för utfående av semestern vända sig mot någon annan än den, som

hade att betala lönen.

Svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller, att — även om ett juridiskt

begrepp såsom arbetstagarbegreppet vore underkastat utvecklingens

lag — begreppsbestämningen finge anses vara något som borde överlämnas

till rättstillämpningen. Kommitténs inställning till arbetstagarbegreppet i

vad gällde betarbetare vore enligt föreningens mening minst sagt förvånande,

och kommitténs betraktelsesätt saknade varje stöd i svensk rättsuppfattning.

Föreningen funne det för sin del i högsta grad oriktigt att familjen

i dess helhet skulle betraktas som semesterberättigad arbetstagare. Men

även om kommitténs förslag skulle godtagas, löstes icke därigenom svårigheterna.

Skulle utöver arbetstagarens hustru och barn även hans barnbarn,

adoptiv- och fosterbarn, syskon, föräldrar, får- och morföräldrar och andra

släktingar medräknas? Det förekomme ofta att personer, som icke stöde i

släktskapsförhållande till arbetstagaren, biträdde i arbetet och då återkomme

svårigheterna att beräkna vad som utförts av familjen och vad som

utförts av andra personer. Hittillsvarande tolkningsregler vore obestridligen

att föredraga framför de föreslagna, både därför att de förra stöde i

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Majlis proposition nr 273.

överensstämmelse med vedertagna rättsgrundsatser och därför att svårigheterna

i varje fall icke minskades genom den föreslagna tolkningsregeln.

Ett -särskilt spörsmål rörande arbelstagarbegreppet har upptagits av

svenska landskommunernas förbund, som i sitt yttrande berört frågan örn

de kommunala förtroendemännens semesterrätt. Härom anför förbundet

bland annat följande.

Förbundet vill för sin del bestämt hävda, att semesterlagen icke bör göras

tillämplig på kommunala förtroendemän. Ett motsatt tillvägagångssätt

skulle leda till ett undergrävande av den nuvarande förtroendemannainstitutionen.

Förbundet anser det för sin del tveksamt, huruvida de kommunala

förtroendemännen falla under semesterlagens arbetstagarbegrepp.

Stannar man för en sådan vidare tolkning av arbetstagarbegreppet, synes

det nödvändigt alt i lagen införa en bestämmelse, som uttryckligen undantager

de kommunala förtroendemännen från lagens tillämpning. Därvid

skulle man kunna avgränsa förtroendemannagruppen förslagsvis genom en

hänvisning till 25 § i lagen om kommunalstyrelse på landet och motsvarande

bestämmelser i övriga kommunallagar.

Icke från något håll bar ifrågasatts att ändra den nuvarande semesterlagens

tillämpningsområde såvitt angår arbetstagare hos staten.

Vissa påpekanden ha emellertid gjorts i förevarande hänseende. Sålunda

framhåller statskontoret, att vid lagens utformning torde böra beaktas, att

lagen vore avsedd att vinna tillämpning å vissa statstjänstemän, nämligen

nied arvode avlönade tillfälliga befattningshavare. Semesterförmånens reglering

vid de statliga verken efter två i viktiga hänseenden skilda system

hade medfört vissa mindre önskvärda komplikationer som skulle försvinna

örn enhetliga regler fastställdes. Det syntes angeläget, att i samband med

utarbetandet av en ny semesterlag foges under övervägande vilka åtgärder

sorn vore erforderliga för undanröjande av angivna olägenheter.

Vattenfallsstyrelsen har förklarat sig vilja framhålla de konsekvenser ett

frångående av den nuvarande karenstiden av 180 dagar kunde lia beträffande

semesterbestämmelserna i 31 § civila icke-ordinariereglementet.

Rörande förslaget alt öppna möjlighet att från lagens tillämpning undantaga

vissa kommunala arbetstagare äro meningarna delade. Förslaget

i denna del har principiellt tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av socialstyrelsen •— vars yttrande härutinnan dock icke är enhälligt —

statskontoret, arbetsrådet, väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen, arbetsdomstolens

ordförande, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, Stockholms

handelskammare, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, svenska städernas förhandlingsorganisation,

svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation,

bankernas förhandlingsorganisation och svensk sjnkskötcrskeförening. I en

del fall ha dock vissa anmärkningar gjorts mot förslaget, såvitt angår frå
Bihang

till riksdagens protokoll 1!)45. I sami. Nr 273. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

66

gan om vilka kommunala arbetstagare, som må undantagas från lagens tillämpning,

ävensom förutsättningarna därför.

Förslaget i denna del har avstyrkts av arbetsmarknadskommissionen, en

ledamot av socialstyrelsen, Smålands och Blekinge handelskammare, landsorganisationen,

tjänstemännens centralorganisation, Sveriges läkarförbund,

svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund och Sveriges tandläkarförbund.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar synas ej ha upptagit

förevarande spörsmål till bedömande.

Arbetsdomstolens ordförande anför bland annat följande.

Det svävande rättsliga underlaget för de gränsbestämningar, vilka kommittén

upptagit i sina motiv, torde väl en gång i framtiden göra en tjänstemannalagstiftning

nödvändig. Men därmed kan dröja lång tid, och det synes

fullt berättigat att i avbidan därpå såsom ett provisorium genomföra kommitténs

förslag. Man kan icke komma förbi det faktum, att särskilt landstingen

och de stora stadskommunerna hava ett verkligt intresse av att utan

hänsyn till en semesterlag, som dock egentligen är byggd på kroppsarbetarnas

förhållanden, kunna få behandla sina tjänstemän efter samma normer,

som gälla för statens motsvarande befattningshavare. Oklarheten i fråga om

gränsbestämningarna hava ju också mindre betydelse, eftersom det enligt

förslaget ytterst kommer att bero på Kungl. Majit, vilka undantag från

semesterlagen som skola medgivas under provisoriet.

Svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund och svenska städernas förhandlingsorganisation lia framfört

kritik mot den föreslagna gränsdragningen mellan de kommunala

arbetstagare, som äro avsedda att kunna undantagas från lagens tillämpning,

och andra kommunala arbetstagare.

Svenska landskommunernas förbund anför bland annat följande.

Ett stort antal landskommunala reglementen avse såväl tjänstemän med

ämbetsmannaansvar som andra kommunala befattningshavare, t. ex. skrivbiträden,

skolvaktmästare och kyrkogårdsvaktmästare, för vilka semesterfrågan

lösts efter enhetliga grunder. Örn kommitténs undantagsförslag

.skulle tillämpas i oförändrat skick, komme det för landskommunernas del

att innebära, att kommunerna först måste avgöra, vilka av dessa arbetstagare,

som ha ämbetsmannaansvar — i och för sig en svår uppgift — att

de därefter hos Konungen få anhålla örn godkännande av speciella semesterbestämmelser

för dessa och att de slutligen måste uppspalta reglementenas

semesterbestämmelser på två grupper arbetstagare, ämbetsmän och icke

ämbetsmän. Det förefaller förbundet, som om man — i varje fall beträffande

landskommunerna — på grund av undantagsregelns utformning endast

i ringa grad skulle nå dess egentliga syfte men däremot för kommunerna

och deras arbetstagare skulle tillskapa ett besvärligt tvisteämne.

Enligt förbundets mening har kommittén givit undantagsregeln ett alltför

litet tillämpningsområde. Förbundet anser, att den såsom en parallell till

stadgandet örn de statliga tjänstemännen bör utvidgas att omfatta samtliga

kommunala arbetstagare, för vilka gälla särskilda föreskrifter om semester,

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

67

vare sig arbetstagarna kunna ingå i kollektivavtal eller icke. 1 detta sammanhang

vill förbundet även påpeka, att kommittén visserligen i motiven

föreslagit, att undantagsregeln skall anlltas~för reglering av semesterfrågorna

för vissa kommunala befattningshavare med ferier — lärare, skolvaktmästare

och skolstäderskor — eller med sådana arbetsförhållanden, att

semesterTagens regler icke äro väl lämpade för dem, t- ex. kyrkomusiker.

MécTcTen av kommittén föreslagna definitionen på kommunala arbetstagare

skulle emellertid detta ofta icke vara möjligt, emedan åtskilliga av arbetstagarna

i fråga icke handla under ämbetsmannaansvar. Denna olägenhet

vidlåder dock icke en efter förbundets förslag utformad undantagsregel.

Svenska stadsförbundet uttalar, att det icke vore tillrådligt att införa ämbetsmannaansvaret

som avgränsningsnorm. Det riktiga syntes i stället vara,

att kommunens beslut om tillämpningsområdet för de av Kungl. Majit godkända

semesterbestämmelserna finge bli avgörande för undantagets räckvidd

utan någon begränsning. Då de av Kungl. Majit godkända bestämmelserna

förutsattes vara, sedda såsom ett helt, minst likvärdiga med

semesterlagens minimibestämmelser, syntes det icke innebära någon som

helst risk för befattningshavarna att lämna detta avgörande helt åt kommunerna.

Meningen kunde naturligtvis icke vara, att Kungl. Majit skulle

besväras med att kontrollera vilka befattningshavare bestämmelserna gällde.

I stadskommunerna plägade numera regelmässigt vid tjänstereglementena"

fogas tjänsteförteckningar upptagande de befattningar, för vilka reglementet

gällde. Det syntes alltså icke finnas någon anledning, att staden skulle

behöva besvära Kungl. Majit för att få en gång godkända semesterbestämmelser

tillämpliga på en nyinrättad i denna förteckning införd befattning.

Liknande synpunkter ha framförts av svenska städernas förhandlingsorganisation.

Svenska landstingsförbundet framhåller, att Kungl. Majit i skilda författningar

fastställt semester för ett flertal i landstingens tjänst anställda

befattningshavargrupper. Så vore förhållandet för vissa läkare, distriktstandläkare,

distriktstandsköterskor, distriktsbarnmorskor, distriktssköterskor.

Det syntes förbundet omotiverat, att frågan rörande semestern för

dylika befattningshavare ånyo skulle dragas inför Kungl. Majlis prövning.

Förbundet ansåge till följd härav att från semesterlagens tillämpning borde

undantagas jämväl sådana befattningshavare, för vilka semester författningsenligt

blivit i annan ordning bestämd.

Rörande förutsättningarna för ett undantagande av kommunala arbetstagare

från semesterlagens tillämpning anför socialstyrelsen bland annat

följande.

Den avvägning, som skall föregå ett beslut örn godkännande av särskilda

semesterföreskrifter, synes enligt ett uttalande av kommittén böra ske nied

utgångspunkt från huruvida föreskrifterna, sedda såsom ett helt, medföra

bättre eller sämre förmåner än lagens bestämmelser. Detta må starkt betonas;

mot varandra skola alltså vid prövningen i varje särskilt fall vägas för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

delen av längre semester än enligt lagen och vissa nackdelar, såsom utebliven

semesterersättning vid anställningens upphörande.

Socialstyrelsen framhåller vidare, att särskilt beslut örn dispens från lagens

tillämpning borde krävas även om semesterbestämmelserna för en viss kommuns

tjänstemän överensstämde med ett normalreglemente, vilket blivit

i annat fall prövat i förevarande hänseende.

Socialstyrelsen och svenska landskommunernas förbund ifrågasätta lämpligheten

av att lata semesterlagens tillämpning å de kommunala tjänstemännen

bli beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Härom anför vidare

socialstyrelsen, att den icke ansåge sig kunna framlägga något ändringsförslag

i denna del men att styrelsen ville framföra tanken, att prövningen hellre

borde verkställas av arbetsrådet eller något annat organ med paritetisk sammansättning

eller att detta organ i vart fall finge yttra sig innan Kungl.

Majit meddelade beslut. Landskommunernas förbund yttrar bland annat

följande.

Andra möjligheter, som synas värda att undersökas vore, att underställa

dessa semesterfrågor länsstyrelsens prövning eller att i förlitande på den

kommunala besvärsrätten ersätta stadgandet om underställning med en

allmän bestämmelse, att arbetstagarna enligt kommunala semesterföreskrif•

ter icke i semesterhänseende skola få bli sämre ställda än örn lagen skolat

tillämpas. Risken för att kommunerna i sistnämnda fall skulle missbruka

undantagsmöjlighelen torde vara mycket liten, och örn så skulle ske, kunde

arbetstagarna och — av åtminstone ett rättsfall att döma — även fackorganisationerna

alltid överklaga beslutet hos länsstyrelsen och därigenom få

det objektivt jämfört med semesterlagens bestämmelser.

De som ställt sig avvisande mot förslaget i denna del lia åberopat eller

anslutit sig till de synpunkter, som framkommit i den av herrar Adamsson,

Jansson och Sölvén gjorda reservationen.

Landsorganisationen uttalar bland annat följande.

Vad som beträffande semesterlagens tillämpning å tjänstemän i allmän

tjänst borde övervägas vöre i själva verket icke en begränsning utan en utvidgning

av tillämpningsområdet till att omfatta även statens tjänstemän.

Att av hänsyn till offentligrättsliga grundsatser undantag för tjänstemän i

statlig eller kommunal tjänst göres i sådan lagstiftning, där tjänstemännens

likställande med övriga arbetstagare skulle kunna leda till med dessa grundsatser

oförenliga resultat (t. ex. i avseende å förhandlingsrätten) må vara försvarligt.

Att när det gäller egentlig skyddslagstiftning, där motsvarande

konflikter icke kunna förekomma, stipulera sådant undantag är i princip

oegentligt. Det är emellertid tydligt att de praktiska betänkligheterna mot

undantag för statstjänstens del icke äro lika starka som i fråga om kommunal

tjänst, där oenhetlighet och oklarhet råder ej blott örn tjänstemannabegreppets

bestämning utan dessutom kan råda beträffande själva frågan

om arbetsgivaren är att anse såsom »kommunal».

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att det skulle för de kommunala

befattningshavarna framstå som mycket egendomligt, om deras se
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

<><)

mester icke erhölle samina skydd som på den privata arbetsmarknaden. Ett

undantagande av kommunala befattningshavare från lagstiftningen skulle

bland annat även leda till att dessa icke annat än i den mån bestämmelser

härom intoges i vederbörande reglementen komme i åtnjutande av semesterersättning.

Att statens befattningshavare undantagits från lagstiftningen

borde icke heller åberopas såsom skäl att undantaga kommunala befattningshavare.

Förhållandena vore delvis helt olika. I förra fallet hade man en

arbetsgivare — staten. I det senare fallet hade man ett flertal olika arbetsgivare,

och någon enhetlig praxis beträffande anställningsförhållandena funnes

icke. Enligt kommittémajoritetens förslag skulle Kungl. Maj dvid godkännande

av semesterföreskrifter för en kommun lia att bedöma, huruvida

dessa vore förmånligare än semesterlagens eller icke. En dylik prövning

måste i många fall vara synnerligen svår att genomföra i praktiken, varför

praxis lätt skulle komma att bli oenhetlig.

■Svenskd sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund anför bland annat

följande.

Det framgår icke. klart örn undantagsbestämmelsen är avsedd att innefatta

alla icke kollektivanställda arbetstagare hos kommunerna. I realiteten blir

detta icke möjligt, och man måste därför, då man icke kan förutsätta att alla

kommunala arbetstagare äro upptagna i lönestat eller tjänsteförteckning

räkna med en klyvning av dessa arbetstagare i två kategorier: en, givetvis

den största, som redovisas såsom kommittén förutsatt, samt en som icke upptages

på detta sätt och därför icke nås av den prövning av Kungl. Majit, som

kommittén föreslagit skola komma till stånd. Resonemanget för till att

semesterlagen blir tillämplig å sistnämnda kategori, ett förhållande, sorn

givetvis är ägnat att motverka den förenkling och det enhetliggörande i

semesterfrågornas tekniska handläggning, som konstituerat undantagsregeln.

Det finnes icke någon genomförd regel angående vilka befattningar, som

skola upptagas i kommunernas lönestater eller tjänsteförteckningar. Någon

allmän enhetlig praxis i fråga örn kommunaltjänstemännens anställningsvillkor

existerar icke heller för närvarande. Under dylika förhållanden är

det väl föga sannolikt, att enbart genom Kungl. Majlis prövning av semestervillkoren

för berörda arbetstagare sådan enhetlighet kan uppnås, som

semesterlagen lillförsäkrar de till lagens tillämpningsområde hörande

arbetstagarna.

I detta sammanhang må jämväl framhållas, alt, även örn det har gammal

hävd, att tjänstemän skola åtnjuta förmånligare semester än kroppsarbetare,

den risken icke kan helt uteslutas, att undantagandet av de kommunala

tjänstemännen från semesterlagen kan föranleda huvudmännen-kommunerna

lill försök alt försämra och nivellera den ställning, tjänstemännen

för närvarande intaga i detta hänseende. Tendenser saknas förvisso icke,

även örn de tills vidare ej direkt beröra semestervillkoren, att ställa sjukhusens

förvaltningstjänstemän, som förbundet företräder, i en oförmånligare

ställning än andra personalgrupper inom det kommunala sjukhusväsendet.

Nyssnämnda risk torde viii icke elimineras därigenom, ali de kommunala

.semestervillkoren underställas Kungl. Majlis prövning oell godkännande.

meli förbundet vill del oaklal i underställandet se icke blott en spärr för alt

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majus proposition nr 273.

i semesterlagen innefattade minimiviUkor ej underskridas utan även i viss

män en garanti för att tjänstemannagrupper med likartat arbete tillförsäkras

i huvudsak likartade semestervillkor, så att exempelvis förvaltningstjänstemännen

inom det kommunala sjukhusväsendet ej ställas i sämre läge än

tjänstemännen inom den statliga sjukhusförvaltningen.

Sveriges tandläkarförbund påpekar, att det icke förelåge någon skyldighet

för de olika kommunerna att följa de normalreglementen, som kommunernas

sammanslutningar kunde komma att utarbeta. Kommunerna vore ju heller

icke skyldiga att vara anslutna till dessa sammanslutningar. Några garantier

för att bestämmelserna angående semester i omförmälda normalreglementen

verkligen komme att bli sådana att de kunde godtagas av tandläkarna

förefunnes icke. En korrigering komme då att bli nödvändig vid

bestämmelsernas underställande under Kungl. Majit, vilken korrigering i

främsta rummet måste gå ut på att göra bestämmelserna objektivt godtagbara.

Såsom objektivt godtagbara måste framförallt semesterlagens bestämmelser

anses, och Kungl. Maj :ts granskning skulle därför troligen i de flesta

fall komma att gå ut på att bringa bestämmelserna i överensstämmelse med

lagens. Detta syntes vara en onödig omgång, och det naturligaste torde därför

vara, att semesterlagens bestämmelser gjordes direkt tillämpliga även på

kommunala tjänstemän.

F öredraganden.

Den gällande semesterlagen äger tillämpning allenast å dem, vilka äro

att anse såsom arbetstagare. Självständiga företagare inrymmas således

ej under lagen. I förevarande hänseende har kommittén icke föreslagit

någon legal ändring.

Av den föregående redogörelsen framgår, att begreppet arbetstagare —

som förekommer i ett flertal lagar — icke är entydigt i svensk rätt. Gränsdragningen

mellan begreppen arbetstagare och självständiga företagare

har under rättsutvecklingens gång kommit att ske på olika sätt inom skilda

lagstiftningsområden. Därvid ha de rättstillämpande myndigheterna i allmänhet

givit arbetstagarbegreppet ett vidare innehåll, allteftersom lagstiftningens

sociala syfte trätt starkare i förgrunden.

Vad den nuvarande semesterlagen angår har man, i anslutning till uttalanden

under förarbetena till lagen, vid tolkningen av arbetstagarbegreppet

ansett sig vara bunden av civilrättens allmänna rättsgrundsatser. Kommittén

har vid sin utredning funnit, att en legal utvidgning av semesterlagens

tillämpningsområde i förevarande hänseende icke bör äga rum.

Samtidigt ifrågasätter emellertid kommittén örn icke utvecklingen numera

gått därhän att arbetstagarbegreppet kan anses äga en något vidare omfattning

än praxis för närvarande giver detsamma. Kommittén understryker

i samband härmed vikten av att prövningen av frågan, huruvida

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

71

någon är att anse såsom arbetstagare, sker med hänsyn till samtliga föreliggande

omständigheter och att alltför stor betydelse ej tillerkännes något

visst eller några vissa avtalsmoment. Där skriftlig överenskommelse förelåge,

borde ej beteckningen eller ordalagen i och för sig få vara avgörande,

utan särskild vikt borde tillmätas avsikten med överenskommelsen och

det sätt på vilket denna tillämpades.

Redan i elt tidigare sammanhang har jag haft tillfälle att laga ställning

till förevarande spörsmål. Såsom framgår av propositionen nr 88 till innevarande

års riksdag med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 §

lagen den 11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt, m. m. —

vilken proposition grundar sig på socialstyrelsens i det föregående omförmälda

utredning — har chefen för socialdepartementet funnit lämpligt att

sådana grupper av arbetstagare, som i realiteten gentemot sina huvudmän

intoge en beroende ställning av samma art som de egentliga arbetstagarnas,

erhölle lagligt skyddad förenings- och förhandlingsrätt samt att arbetsfredslagstiftningen

jämväl i övrigt gjordes tillämplig på dem. Däremot har departementschefen,

utan att i princip ställa sig avvisande mot en motsvarande

legal utvidgning av arbetstagarbegreppet i semesterlagen, efter samråd

med mig ansett att en sådan utvidgning icke nu borde äga rum. Samtidigt

uttalade departementschefen sin anslutning till den mening i fråga

om semesterlagens tillämpning, varåt kommittén enligt vad förut anförts

givit uttryck. Departementschefen underströk i samband därmed att utvidgningen

av arbetstagarbegreppet inom arbetsfredslagstiftningen torde

komma att medföra att det bleve lättare för de yrkesutövare varom här

vore fråga att vinna gehör för sina berättigade krav på semester; dessa

komme nämligen att få ökad tyngd då de framställdes förhandlingsvägen

genom vederbörande organisationer. Sedan erfarenheterna från den kommande

tiden inhämtats borde, därest det visade sig erforderligt, frågan örn

lagstiftningsåtgärd på detta område upptagas. På grund av ett yttrande

av lagrådet i anledning av nyssnämnda förslag, framhöll departementschefen,

att på privaträttens områden angelägenheten av klarhet och stabilitet

kraftigt talade emot en analog tillämpning av de principer som förordats

beträffande arbetsfredslagstiftningen. På sådana gränsområden mellan

den offentliga och privata rätten, som representerades av exempelvis

semesterlagen, kunde bedömandet i det särskilda fallet givetvis komma att

influeras av föreliggande omständigheter av social natur.

För egen del ansluter jag mig helt lill vad departementschefen sålunda

anfört, och jag anser mig sakna anledning att vidare uppehålla mig vid

detta principspörsmål.

Kommittén har ägnat särskild uppmärksamhet åt arbetstagarbegreppets

innebörd inom särskilda områden. Beträffande skogsbruket har kommittén

uttalat, att enligt kommitténs uppfattning exempelvis en skogskörare,

som arbetade enligt gällande kollektiva ramavtal för Norrland och Dalarna

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kuntjl. Maj.ts proposition nr 273.

eller eljest på motsvarande villkor, borde betraktas som arbetstagare; och

i fråga om belskötseln borde enligt kommitténs mening en person, som

åtagit sig viss betskötsel, ej anses som självständig företagare enbart av

den anledningen att hans hustru och övriga familjemedlemmar hjälpte

honom i arbetet. Landsorganisationen har i sitt yttrande berört ett annat

specialfall inom skogsbruket, och svenska landskommunernas förbund har

i sitt yttrande upptagit spörsmålet örn de kommunala förtroendemännens

ställning i semesterhänseende. Till dessa särskilda tolkningsfrågor anser

jag mig icke kunna taga ställning i vidare mån än som framgår av det

förut anförda. Frågorna torde få bedömas av domstolarna under beaktande

av de i varje särskilt fall föreliggande närmare omständigheterna. Vad särskilt

angår de kommunala förtroendemännen vill jag framhålla, att förtroendekaraktären

hos en syssla visserligen icke torde i och för sig utesluta

att sysslans innehavare är att anse som arbetstagare. I det övervägande antalet

fall av denna typ torde emellertid av sysslans art och beskaffenhet samt

övriga förhållanden framgå att semesterlagen icke är tillämplig. Att i detta

sammanhang närmare ingå på de olika situationer som härvidlag kunna

uppkomma är icke möjligt.

Domänstyrelsen och de skogliga arbetsgivarorganisationerna — vilka

icke haft något att invända mot den mening i fråga om tillämpningen av

semesterlagen inom skogsbruket, varåt kommittén givit uttryck — lia i

sina yttranden gjort vissa uttalanden rörande den uppgiftsskyldighet, som

borde åvila skogskörare och flottningslag. I anslutning härtill må konstateras,

att arbetsgivaren naturligen har berättigade anspråk på att från

motparten få erforderliga uppgifter örn fördelningen av gemensamma

ackord och över huvud angående sådana förhållanden, som utgöra underlag

för semesterfrågans bedömande. Att klarhet i förevarande hänseende

vinnes lärer emellertid också vara ett arbetstagarintresse; och arbetstagarna

torde därför, även utan någon föreskrift härom, komma att stå till

tjänst med behövliga upplysningar.

Semesterlagens karaktär av en social minimilagstiftning medför att lagen

i den mån så är möjligt bör lia generell tillämpning. När den nuvarande

lagen gör undantag för sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla

särskilda föreskrifter rörande semester, har detta förestavats av praktiska

skäl. Jag vill icke föreslå någon ändring i semesterlagen i denna del. Semesterlagens

omarbetning särskilt i fråga örn de grundläggande förutsättningarna

för uppkomst av semesterrätt synes emellertid kunna giva anledning

att överväga i vad mån motsvarande ändringar böra vidtagas beträftande

vissa föreskrifter, som reglera semestern för statliga arbetstagare.

Vad angår semesterlagstiftningens tillämpning på de kommunala arbetstagarna

voro vid den nuvarande lagens tillkomst meningarna delade. Ursprungligen

tänkte man undantaga sådana arbetstagare i kommunens

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273. ■

73

tjänst, som voro underkastade ämbetsmannaansvar. Åtskillig kritik riktades

emellertid mot en sådan gränsdragning, främst emedan den ej skulle

lämna erforderlig ledning och komme alt medföra tilläinpningssvårigheter.

Sådan lagen slutligen blev utformad kom den alt gälla samtliga kommunala

arbetstagare. Kommittén har emellertid nu framlagt förslag örn

att Konungen skulle äga att från lagens tillämpning undantaga vissa kommunala

arbetstagare, närmast sådana som äro underkastade bestämmelser

i tjänstereglementen. Ifrågavarande förslag har tillkommit på yrkande från

kommunalt arbetsgivarhåll och avser att undanröja de tillämpningssvårigheler,

som befunnits föreligga i förevarande hänseende.

En parallell tillämpning av semesterlagen och ett kommunalt tjänstereglemente

måste givetvis alltid föranleda visst besvär, i den mån lagen

och reglementet skilja sig åt. I varje särskilt fall måste nämligen undersökas

vilken beräkningsmetod, som ger det för arbetstagaren fördelaktigaste

resultatet. För egen del kan jag dock icke finna att dessa besvärligheter ha

en sådan omfattning, att de påkalla en lagändring. De uppgivna svårigheterna

synas främst vara beroende av att enligt den nuvarande lagen semestern

utgår i efterskott, medan den för de kommunala tjänstemännen

hänför sig till det löpande året. Såsom jag i ett senare sammanhang kommer

att närmare utveckla, anser jag att ett avräkningsförfarande bör införas

för att hindra arbetstagaren att åberopa lagen som grund för en

dubblering av semesterförmånen. Genomföres detta mitt förslag, torde

nyssberörda svårigheter till stor del komma att elimineras. För övrigt

synes den av kommittén förordade lösningen vara förenad med betydande

praktiska nackdelar. Meningen är att endast kommunala befattningshavare

— alltså icke de kommunala kroppsarbetarna — skola få undantagas. Den

erforderliga gränsdragningen torde emellertid hur den än göres bli svävande

och därför komma att medföra nya tillämpningssvåriglieter. Med

hänsyn till de olikartade förhållandena inom skilda kommuner förefaller

det även som om förslaget i denna del skulle kunna leda till stor oenhetlighet.

Jag anser mig därför böra förorda att den nuvarande lagen i detta

hänseende bibehålies oförändrad.

Vad kommittén i övrigt anfört angående lagens tillämpningsområde föranleder

ingen erinran från min sida. Liksom kommittén finner jag att

semesterfrågan för prästerskapet bör lösas genom erforderliga kompletteringar

i den för prästerskapet gällande lagstiftningen. Spörsmålet örn betald

ledighet från arbetet för reservarbetare (arkivarbetare) torde få prövas i

samband med framläggande av förslag örn åtgärder för arbetsmarknadens

reglering.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Kvalifikationstid för semester.

Gällande rätt.

Semester utgår för kalenderår och omfattar en dag för varje månad anställningen

varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid);

dock må annan period av samma längd gälla såsom kvalifikationstid, såframt

överenskommelse därom träffas mellan parterna.

Här må erinras om att arbetsgivaren äger bestämma, när semestern

skall utgå, samt att arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas

därifrån innan han kommit i åtnjutande av honom tillkommande

semester, skall erhålla ersättning härför. Vid beräkning av ersättningens

storlek skall hänsyn jämväl tagas till de kalendermånader av löpande

kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger.

Semesterkommitténs förslag.

Med hänsyn till att semesterledigheten för att tjäna sitt ändamål bör

vara sammanhängande och av ej alltför kort varaktighet samt för den

skull bör koncentreras till ett tillfälle årligen, finner kommittén det naturligt,

att hänföra semestern till anställnings- och arbetsförhållandena under

en period av ett år. Därest vidare rätten till semester betraktades som en

förmån, vilken successivt intjänas genom anställning och arbete under

viss tidrymd, borde kvalifikationsåret — den tid under vilken semestern för

visst år intjänas — principiellt hänföra sig till förfluten tid. Enligt kommitténs

mening måste det anförda, i betraktande av att det ej ansetts möjligt

att i lagen bestämma någon tidsperiod, till vilken arbetsgivaren hade ovillkorlig

skyldighet att förlägga arbetstagarens semester, leda till att det föregående

kalenderåret utgör kvalifikationsår för det löpande årets semester.

Kommittén fortsätter:

För arbetstagare, vilka fortlöpande under flera år bibehålla sin anställning

hos samma arbetsgivare, spelar väl kvalifikationsårets förläggning icke

någon roll annat än i fråga om den första semestern. Med det föregående

kalenderåret såsom kvalifikationsår kan nämligen semestern under första

anställningsåret bli obetydlig, och det kan dröja tämligen länge innan en

nyanställd arbetstagare förvärvar rätt till full semesterledighet. Nu har

emellertid lagen anvisat en möjlighet, som bidrager till att undanröja denna

olägenhet, i det parterna kunna överenskomma om att annan tolvmånadersperiod

än föregående kalenderår skall utgöra kvalifikationsår. Sådana överenskommelser

ha ock i stor utsträckning träffats kollektivt. Därigenom vinnes,

att kvalifikationsåret kan närmare anslutas till den vanliga semesterperioden,

med påföljd att arbetstagare redan under det första anställningsåret

kan komma i åtnjutande av en mot anställningstiden bättre svarande

semester. Med ett kvalifikationsår av exempelvis tiden den 1 maj—30 april

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 273.

75

blir en arbetstagare, som anställts den 1 oktober 1944, efter kvalifikationsårets

utgång berättigad till 7 dagars semester under sommaren 1945. Då en

överenskommelse om förskjutning av kvalifikationsåret har som följd en

motsvarande förskjutning av det år under vilket semestern skall utgå, kan

i det anförda exemplet semestern förläggas icke blott under 1945 utan även

under tiden den 1 januari—30 april 1946. En annan fördel av kvalifikationsårets

anknytning till den normala semesterperioden är, såsom föredragande

departementschefen vid den nuvarande lagens tillkomst anförde, att

man därigenom vinner mera utrymme för semesterrätten själv och mindre

för semesterersättning vid en anställnings upphörande. Örn föregående

kalenderår räknas såsom kvalifikationsår, kan en den 1 oktober 1944 anställd

arbetstagare, som slutar anställningen den 1 oktober 1945 och dessförinnan

fått 3 dagars semester, vid anställningens upphörande göra anspråk

på semesterersättning för 9 dagar (januari—september 1945). Men

om tiden den 1 maj—30 april utgjort kvalifikationsår, hade semesterförmånen

kunnat uppdelas i 7 dagars ledighet (oktober 1944—april 1945) och

semesterersättning för 5 dagar (maj—september 1945).

För den händelse parterna äro därom ense, föreligger icke hinder för dem

att välja vilken som helst period av tolv månader som kvalifikationsår, således

även löpande anställningsår eller löpande kalenderår. Förutsättning

härför är blott, att överenskommelsen icke innebär en försämring för arbetstagaren

i fråga örn semesterns längd. När semester utgår redan under

löpande kvalifikationsår, måste arbetsgivaren utmäta semesterdagarnas antal

som örn arbetstagaren varit i arbete till kvalifikationsårets utgång, såframt

ej semestern uppdelas, vilket i vissa fall kan förekomma.

För att annan tolvmånadersperiod än det föregående kalenderåret skall

få läggas till grund för semesterns beräknande fordras en överenskommelse

mellan parterna; och arbetsgivaren äger icke ensidigt föreskriva, att semestern

skall utgå i förskott, d. v. s. redan under löpande kvalifikationsår. Utan

överenskommelse må arbetsgivaren icke för arbetstagare, som anställts

exempelvis den 1 oktober 1944 men uppsagt sig eller uppsagts till den 1 oktober

1945, bestämma att den å månaderna januari—september 1945 belöpande

semestern skall utgå före anställningens upphörande. Arbetstagaren

har i dylikt fall rätt till semesterersättning för angivna månader. Däremot

äger arbetsgivaren givetvis låta arbetstagarens under månaderna oktober—

december 1944 förvärvade semesterrätt utgå i form av semester, exempelvis

under uppsägningstiden. Ej heller kan arbetstagare, som anställts i början

av 1944 och som slutar anställningen senare under året, mot sin vilja förmås

uttaga under anställningen intjänad semesterförmån i form av ledighet.

Tilldelas dylik arbetstagare det oaktat under 1944 ledighet med bibehållen

lön, bär arbetsgivaren icke härigenom fullgjort sin .skyldighet i semesteravseende.

Man kan fråga sig örn vad .senast anförts väl rimmar med semesterlagstiftningens

grund att bereda arbetstagaren ledighet för vila och rekreation

och icke att medelst semesterersättning skaffa arbetstagaren en lönefyllnad.

Det bör då hållas i minnet, att lagen syftar till att göra det möjligt för

arbetstagaren att på arbetsgivarens bekostnad komma i åtnjutande av en

årlig semesterledighet och att man torde kunna utgå från alt även de arbetstagare,

som skifta arbetsgivare, äro i arbete tämligen kontinuerligt året örn.

Fn arbetstagare, som — efter att under 1944 lia åtnjutit på arbete under

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

1943 belöpande semester och i samband med anställningens upphörande fått

uppbära semesterersättning för 9 månader (januari—-september) — tillträtt

en ny anställning den 1 oktober 1944, har visserligen i den nya anställningen

rätt allenast till 3 dagars semester under 1945. Vid den förra anställningens

upphörande har dock arbetstagaren fått medel, som gör det möjligt

för honom att, därest han kan utverka erforderlig ledighet i den nya anställningen,

njuta full semester även i denna. Skulle arbetsgivaren äga förlägga

semestern i förskott, skulle stora oregelbundenheter i fråga om de årliga

semestrarna kunna uppstå; och det synes mindre följdriktigt, att lagen ges

sådan utformning, att även mot arbetstagarens vilja semesterledigheten ena

året blir förhållandevis lång, medan arbetstagaren andra året får själv bekosta

sin semester, därest han vill komma i åtnjutande av dylik.

Det anförda giver enligt kommitténs mening vid handen, att från teoretisk

utgångspunkt några befogade anmärkningar knappast kunna framställas

mot utformningen av de gällande bestämmelserna på detta område. Kommittén

framhåller emellertid, att dessa bestämmelser föranlett viss irritation

och givit upphov till klagomål att de skulle verka därhän, att arbetstagare,

som på egen begäran eller i varje fall utan invändning under löpande år

erhållit semester av längd motsvarande minst en dag för varje kalendermånad

anställningen varat, vid anställningens upphörande skulle kunna ha

anspråk på ytterligare kontant semesterförmån.

Givetvis har det — anför kommittén — icke varit lagstiftarens mening,

att en arbetstagare med stöd av ifrågavarande bestämmelser skulle få rätt

till mer omfattande semesterförmån än som motsvarade en betald ledighetsdag

för varje anställningsmånad. Det kunde ej heller rimligen förutsättas

att arbetsgivare, som beviljade hos honom anställd arbetstagare semester

redan under löpande anställningsår, med denna åtgärd avsåge att bereda

arbetstagaren dubbel semesterförmån. Ej heller borde åtgärden kunna uppfattas

på detta sätt av arbetstagaren. Enligt kommitténs mening kunde

emellertid genom därför lämpad anpassning av kvalifikationsåret undvikas,

att sådana situationer uppkomme, att arbetstagaren vid anställningens upphörande

finge anledning att göra anspråk på särskild semesterersättning.

Härom yttrar kommittén:

En husmoder, som anställt ett hembiträde i början av året, kan således

avtala med hembiträdet att löpande kalenderår skall vara kvalifikationsår

för årets semester. Örn hembiträdet anställes under senare delen av ett år,

kan avtalas att löpande anställningsår skall utgöra kvalifikationsår för därunder

utgående semester. När det likväl getts uttryck för missnöje med lagstiftningen

i förevarande hänseende, torde förklaringen vara, att i arbetsförhållanden,

som icke regleras av kollektivavtal, hithörande frågor i allmänhet

icke göras till föremål för någon överenskommelse och att det, särskilt

för förvaltningspersonal, ansetts naturligt att ge den anställde en vilotid

redan under första anställningsåret. Ytterligare en orsak till missnöjet

torde lia varit, att praxis — jfr arbetsdomstolens dom nr 11/1940 och

N. J. A. 1941 sid. 269 — ställt sig avvisande till tanken alt från den omständigheten

att arbetstagare åtnjutit semester på visst sätt draga några

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 273.

77

slutsatser angående huruvida överenskommelse träffats örn annat kvalifikationsår

än föregående kalenderår. I båda nyssnämnda fall har under

slutåret åtnjuten semester icke ansetts böra föranleda någon inskränkning i

den semesterrätt arbetstagaren under samma år förvärvat enligt lagen.

Det har synts kommittén föga tillfredsställande alt en arbetstagare med

stöd av lagen skulle kunna få sina semesterförmåner fördubblade. Även örn

den nuvarande lagen anvisat parterna en möjlighet att komma till rätta med

förevarande problem har kommittén därför funnit, att bestämmelserna på

detta område böra jämkas. Kommitténs förslag innebär, att bland lagens

regler örn semesterersättning upptages ett stadgande, att därest arbetstagare,

vars anställning icke varat mer än två år, ulan invändning mottagit semester,

vartill han enligt lagens kvalifikationsbestämmelser ännu icke blivit berättigad,

får vid bestämmande av semesterersättning motsvarande antal dagar

avräknas. Till motivering av sitt förslag har kommittén anfört bland

annat följande.

Någon ändring i lagens huvudregel örn kvalifikationsårets förläggning

torde icke böra vidtagas. Ej heller synes böra ifrågakomma att åt arbetsgivaren

ensamt överlämna bestämmanderätten i fråga om kvalifikationsärets

förläggning till annan tid än föregående kalenderår. En möjlighet

skulle vara att till de nuvarande bestämmelserna foga ett stadgande syftande

till att omkasta bevispresumtionen beträffande frågan huruvida överenskommelse

träffats angående ändrad förläggning av kvalifikationsåret.

Ett dylikt stadgande skulle kunna ges det innehållet att, därest arbetstagare

utan invändning mottagit semester innan han blivit därtill berättigad, överenskommelse

skulle anses träffad därom, att löpande anställningsår eller

ock löpande kalenderår skulle utgöra kvalifikationsår. En regel med detta

innehåll torde emellertid icke vara väl avpassad för de olika situationer som

kunna tänkas uppkomma. Därest löpande anställningsår skulle anses såsom

kvalifikationsår, kan man fråga sig om icke beträffande arbetstagare, som

anställts i början av ett år och beviljats semester samma år, det ligger närmast

lill hands att hänföra semestern till det löpande kalenderåret; och

sedan arbetstagaren varit anställd under något eller några år förlorar anställningsåret

helt sin betydelse. Motsvarande svårigheter uppkomma örn

löpande kalenderår i stället skulle anses utgöra kvalifikationsår. För arbetstagare,

som anställts i slutet av ett kalenderår men som redan under sommaren

nästa år beviljats full semesterledighet, torde det vara oegentligt att

hänföra semestern till det löpande kalenderåret.

Vad man egentligen vill komma lill är att förhindra, att arbetstagare,

vilken under en anställning — framför allt en kortvarig sådan — åtnjutit

semesterledighet under minst det antal dagar, som arbetstagaren intjänat,

vid anställningens upphörande dessutom skall kunna utfå semesterersättning.

Med hänsyn härtill synes det kommittén mest rationellt att i detta

sammanhang lämna lagens kvalifikationsbestämmelser orubbade och i .stället

komplettera lagens stadganden örn semesterersättning med en regel av

åsyftat innehåll. Regeln torde kunna innebära, ali därest arbetstagare utan

invändning erhållit semester, vartill han enligt kvalifikationsbestämmelserna

ännu icke blivit berättigad, må vid bestämmande av semesterersättning motsvarande

antal dagar avräknas. Med en dylik bestämmelse .skulle en arbets
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

tagare, som anställdes exempelvis den 1 oktober 1945 och under sommaren

1946 utan invändning åtnjutit 6 dagars semester, vid anställningens upphörande

den 1 oktober 1946 icke vara berättigad till semesterersättning för

mer än 6 dagar. Då emellertid en sådan avräkning ur vissa synpunkter

torde kunna te sig obillig för en arbetstagare med längre anställningstid,

synes regelns tillämplighet böra inskränkas till att gälla endast anställning,

som icke varat mer än två år. För att avräkningsregeln över huvud skall

kunna bli tillämplig måste givetvis vara fråga örn ledighet som haft karaktär

av semester. En arbetsgivare bör således icke ha möjlighet att ensidigt

i efterhand dekretera, att viss arbetstagaren tidigare beviljad ledighet — vid

vars beviljande tal icke var örn att den skulle utgöra semester — vid semesterersättningens

beräknande skall anses ha utgjort semester (jfr arbetsdomstolens

dom nr 95/1940). Ej heller finnes utrymme för avräkningsregelns

tillämpning i sådana fall, där det mellan parterna överenskommits, att semester,

som arbetstagare erhåller i förskott, icke skall få inverka på arbetstagarens

semesterrätt enligt lagen.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag, att lämna de nuvarande bestämmelserna om kvalifikationstid

och dess förläggning orubbade, har icke mött gensaga i något

yttrande.

Likaså har förslaget, att genom ett avräkningsförfarande förhindra

arbetstagare som utfått semester i förskott att med stöd av kvalifikationstidsbestämmelser

utfå dubbel semesterförmån, allmänt lämnats utan

principiell erinran.

Socialstyrelsen vitsordar behovet av en lagändring i förevarande hänseende

och framhåller, att styrelsen — som allt sedan den nuvarande semesterlagens

tillkomst i synnerligen stor omfattning tillhandagått allmänheten med

råd och upplysningar beträffande lagens innehåll och tolkning — hade

direkt erfarenhet av att gällande bestämmelser på detta område i praktiken

kunde utnyttjas för utfående av större förmån än lagen avsett tillförsäkra

vederbörande.

Även arbetsdomstolens ordförande understryker, att bestämmelserna på

förevarande område förorsakat stor irritation, samt anser att det missbruk,

till vilket bestämmelserna kunde giva anledning, borde förhindras. Arbetsdomstolens

ordförande förordar emellertid — under uttalande att förslaget

i och för sig kunde betraktas såsom en god lösning — i första hand en

presumtionsregel rörande frågan huruvida överenskommelse örn

ändrad förläggning av kvalifikationsåret kommit till stånd. Till stöd härför

anföres bland annat följande.

Man kan nu fråga sig, örn icke själva den omständigheten, att full semester

givits och mottagits tidigare än lagen förutsätter, skulle kunna tolkas såsom

en överenskommelse örn ändring av kvalifikationstid. Till stöd för att en

sådan tolkning skulle vara utesluten har bland annat åberopats arbetsdomstolens

dom nr 11/1940. Jag beklagar numera utgången i nämnda dom, men

jag kan icke anse densamma vara prejudicerande i detta hänseende. Arbets
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 273.

79

givaren kom aldrig tillstädes vid arbetsdomstolen, utan hade i ett kortfattat

skriftligt svaromål endast omtalat vissa fakta och överlämnat åt arbetsdomstolen

att avgöra, huruvida under förhandenvarande förhållandena rätt till

semesterersättning förelåge. Något påstående gjordes således icke örn att en

ändring av kvalifikationstiden blivit träffad. Med hänsyn till det föreliggande,

ytterst knapphändiga processmaterialet uppfattade arbetsdomstolen

tvistefrågan såsom egentligen avseende verkan av semesterlagens övergångsbestämmelser.

För egen del har jag svårt att inse, varför icke det förhållandet, att en

arbetsgivare erbjudit och en arbetstagare mottagit full semester på en tidigare

tidpunkt än som enligt lagen kan ifrågakomma, skulle kunna uppfattas

såsom en överenskommelse örn ändring av kvalifikationstiden. Att från det

sätt, varpå kontrahenterna faktiskt inrättat sig, draga en slutsats rörande

deras avsikt i fråga örn ordnandet av ett rättsförhållande, ligger helt i linje

med de tolkningsregler, som allmänneligen tillämpas inom privaträtten. Det

förutsättes dock naturligen, att kontrahenterna hava full avtalsfrihet. På

grund av regeln, att en enskild överenskommelse, som strider mot kollektivavtal,

är ogiltig, kan det hända, att arbetsgivare och arbetstagare sakna rätt

alt själva överenskomma om ändring av kvalifikationstiden, nämligen i den

mån ett för dem bindande kollektivavtal innehåller en föreskrift rörande

denna. Detta kan möjligen vara fallet redan genom att kollektivavtalet upptar

en hänvisning till semesterlagen. Jfr härom arbetsdomstolens domar

nr 79 och 101 för 1940.

När det nu gäller, att lagstiftningsvis hindra det förut omtalade missbruket

av lagen, ligger det närmast till hands att anknyta till den omförmälda

tolkningsmöjligheten och sålunda uppställa en bevispresumtion, att ett utgivande

och mottagande av semester å en tidpunkt, då arbetstagaren enligt

lagen ännu icke kvalificerat sig till semester i denna utsträckning, skall vid

saknad av uppgörelse i motsatt riktning, uppfattas såsom en överenskommelse

örn ändring av kvalifikationstiden. Härvid uppkommer dock en svårighet.

Det kan vara vanskligt att bedöma, vilken kvalifikationstid kontrahenterna

avsett, därvid närmast kommer i fråga att välja mellan det löpande

kalenderåret och det år, som börjar med anställningsdagen (anställningsåret).

Kommittén har avvisat tanken på en bevispresumtion just med hänsyn

till detta förhållande. Den nämnda svårigheten torde emellertid kunna

övervinnas, om man ger bevispresumtionsregeln det innehållet, att det löpande

kalenderåret skall anses hava blivit fastställt såsom kvalifikationstid,

för den händelse full semester utgivits redan under det kalenderår, då arbetstagaren

blivit anställd, samt att anställningsåret skall anses hava fastställts

som kvalifikationsår, när full semester utgivits under kalenderåret efter det,

då anställningen tillkom, men anställningstiden under första kalenderåret

icke kvalificerar till full semester. I

I flera yttranden har berörts möjligheten till avräkning även när

fråga är örn anställning av längre varaktighet än två

å r. Socialstyrelsen uttalar — dock utan att framställa något yrkande — att

det möjligen vore önskvärt, att den tid, varunder avräkningsförfarandet finge

ske, bestämdes till något längre tid än två år. Arbetsdomstolens ordförande

motsätter sig bestämt, att avräkningsmöjligheterna inskränkes till anställning,

som icke varat mer än två år, samt anför härom:

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

Varför avräkningsförfarandet skulle anses obilligt mot arbetstagare med

längre anställningstid, har kommittén icke lyckats klargöra. Bakom förslaget

i denna del ligger väl den tanken, att arbetstagare, som från anställning, i

vilken tillämpas semester på tidigare stadium, övergår till anställning, i

vilken lagens kvalifikationsår tillämpas, icke vid lämnandet av den förra

anställningen erhåller någon penningersättning, med vilken han kan bereda

sig mot semester svarande ledighet under första anställningsåret i den nya

anställningen. Men denna olägenhet drabbar ju också den, som icke varit

anställd längre än två år. Vare sig anställningen varat kortare eller längre

tid, går icke arbetstagaren semesterförmån förlustig för något kvalifikationsår.

Vad som sker är endast, att det semesterlösa kalenderåret förskjutes

till ett senare år. Och mot arbetsgivaren är tydligen den dubbla semesterförmånen

på enkel kvalifikation lika obillig, oavsett huru lång anställningstiden

är. Härtill kommer ytterligare en omständighet av icke ringa vikt.

Även med en avräkningsregel sådan som kommittén föreslagit föreligger

möjligheten att av sättet för semesterns utgivande tolkningsvis sluta sig till

en överenskommelse örn ändring av kvalifikationsåret. Uppenbarligen måste

lagen få ett innehåll, som garanterar, att resultatet blir detsamma, vare sig

man går fram tolkningsvägen eller följer avräkningsregeln. Och beträffande

tolkningsfrågan märkes, att ju flera gånger arbetstagaren mottagit semester

i förskott desto större anledning finnes naturligen att antaga, att parterna

varit överens om en ändring av kvalifikationstiden.

Denna ståndpunkt omfattas även av kommerskollegium och ett pär av dc

hörda hand el skamrar na, svenska stadsförbundet, svenska städernas förhandlingsorganisation,

bankernas förhandlingsorganisation, svenska lantarbetsgivareföreningen

samt Sveriges redareförening.

Landsorganisationen har framställt vissa erinringar mot utformningen av

den föreslagna regeln samt härom anfört:

Då avräkningsregeln föreslås betingad av att arbetstagare »utan invändning»

mottagit semester i förskott, torde härav följa att bevisbördan lägges

å arbetstagaren. Detta synes icke skäligt. För undvikande av ett dylikt resultat

bör förutsättningen angivas vara att »förskottssemester» mottagits av

arbetstagaren »efter eget medgivande». Att den därav följande bevisbördefördelningen

skulle vara för sträng ur arbetsgivarens synpunkt kan icke

rimligen påstås, då »medgivande» tydligen icke behöver vara uttryckligt

utan också kan presumeras.

Föredraganden.

Den i den nuvarande semesterlagen givna huvudregeln att, vid bestämmandet

av arbetstagares semester under visst år, det föregående kalenderåret

skall räknas såsom kvalifikationsår innebär avsevärda fördelar, varför jag

icke finner anledning frångå densamma. Systemet har emellertid en nackdel

så tillvida som kvalifikationstiden kommer att ligga långt före den tidpunkt,

då frågan om semesterns åtnjutande blir aktuell. Denna olägenhet framträder

särskilt beträffande den första semester, som tillkommer arbetstagaren

efter det han tillträtt en anställning. Med hänsyn härtill har lagen medgivit

överenskommelser örn att annan tolvmånadersperiod än det föregående

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

81

kalenderåret skall gälla såsom kvalifikationsår. Såsom kvalifikationsår kan

härvid — givetvis under förutsättning att överenskommelsen som sådan icke

för arbetstagaren innebär mindre semesterförmåner än som utgår enligt

lagen — väljas vilken period som helst av motsvarande längd, alltså även

löpande kalenderår eller löpande anställningsår.

Inom vissa yrkesområden är det vanligt, att arbetstagaren får åtnjuta full

semester redan under det kalenderår, varunder han blivit anställd, i varje

fall örn anställningen skett i början av året. Å andra sidan har i dylika fall

ofta icke träffats överenskommelse mellan kontrahenterna örn avvikelse

från den förutnämnda huvudregeln örn att föregående kalenderår skall utgöra

kvalifikationsår. Detta har i sin tur medfört att i en del fall en arbetstagare

— trots att han åtnjutit semester med minst en dag för varje kalendermånad

anställningen varat —- vid anställningens upphörande med lagens

hjälp kunnat genomdriva anspråk på semesterersättning. Arbetstagaren har

alltså på detta sätt erhållit semesterersättning för tid, för vilken semester

in natura redan utgått.

Det är naturligt, att en sådan ordning väckt berättigat missnöje. Lagstiftarens

mening har uppenbarligen icke heller varit, att en arbetstagare skulle

ur lagens bestämmelser kunna hämta stöd för en dylik dubblering av semesterförmånerna.

När det gäller att förhindra uppkomsten av nyssberörda otillfredsställande

resultat, stå olika möjligheter till buds. Ett sätt är att, i enlighet

med kommitténs förslag, i lagen intaga ett stadgande att vid bestämmande

av semesterersättning avräkning må ske av det antal dagar varunder förskottssemester

av arbetstagaren mottagits utan invändning. En annan utväg

är att, såsom arbetsdomstolens ordförande förordat, i lagen införa en

presumtionsregel, innebärande att uttagande av semester å en tidpunkt,

då arbetstagaren enligt lagen ännu icke kvalificerat sig därtill, skall, vid

avsaknad av uppgörelse i motsatt riktning, anses såsom en överenskommelse

örn ändrad kvalifikationstid. Vilken av dessa möjligheter — som

båda medföra samma resultat — är att föredraga kan vara föremål för

viss tvekan. För egen del anser jag övervägande skäl tala för den av

kommittén föreslagna lösningen, som är enkel och passar för alla fall.

Örn en presumtionsregel väljes måste, på sätt arbetsdomstolens ordförande

närmare utvecklat, denna givas olika innehåll för olika uppkommande

situationer; svårigheter torde ändock kunna uppstå att tillämpa

regeln i vissa gränsfall, exempelvis när arbetstagaren erhållit endast en

del av semestern i förskott. Vidare synes avräkningsregeln vara att föredraga

även ur den synpunkten, att den onödiggör ett närmare ingående

på den av arbetsdomstolens ordförande berörda frågan örn rätt för enskilda

kollektivavtalsbundna parter att träffa överenskommelse örn ändring

av kvalifikationsåret.

Enligt kommittéförslaget skulle avräkningsförfarandet bli tillämpligt en
Bihang

till riksdagens protokoll 1945. I sami. Nr 273. G

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Mcij.ts proposition nr 273.

dast i sådana fall, då arbetstagarens anställning icke varat mer än två år.

Emot denna begränsning av regelns tillämplighet har från flera håll erinran

gjorts. För egen del finner jag även begränsningen mindre lyckad. Jag har

visserligen bemärkt, att avräkningsregeln torde komma att få sin huvudsakliga

användning i fråga örn anställningar av kortare varaktighet och att

de skäl, som föranleda regelns införande, icke ha alldeles samma styrka

när det gäller långvariga anställningar. Det synes mig emellertid angeläget,

att lagen erhåller sådant innehåll, att resultatet i här förevarande avseende

blir detsamma vare sig man av sättet för semesterns utgivande sluter sig till

parternas avsikt rörande kvalifikationsårets förläggning eller tillämpar avräkningsregeln.

Jag anser mig därför böra förorda att sistnämnda regel

upptages i lagen utan att någon begränsning av dess tillämplighet sker med

hänsyn till anställningens längd.

Utöver vad nu berörts ha framställts vissa erinringar mot den föreslagna

avräkningsregeln. Landsorganisationen har sålunda anfört, att förutsättning

för avräkningsregelns tillämplighet borde vara, att arbetstagaren »efter

eget medgivande» mottagit semester i förskott. Det synes mig dock knappast

finnas skäl att härutinnan frångå vad kommittén föreslagit. När en

arbetstagare erhåller en laglig förmån innan han ännu blivit berättigad

till densamma, förefaller den naturliga presumtionen vara, att arbetstagaren

också är nöjd därmed. Om så icke skulle vara fallet, har arbetstagaren

möjlighet att motsätta sig arbetsgivarens förslag om förskottssemester.

I detta sammanhang vill jag erinra örn kommitténs uttalande, att

avräkningsregeln för sin tillämpning förutsätter, att den ledighet varom

fråga är verkligen haft karaktär av semester. En arbetsgivare äger icke ensidigt

i efterhand förklara, att en arbetstagare under anställningen beviljad

ledighet skall anses som semester, därest vid ledighetens beviljande icke avsetts,

att så skulle vara fallet.

Semesterns längd.

Gällande rätt.

Såsom redan i ett tidigare avsnitt berörts, utgår semester för kalenderår

och omfattar en dag för varje månad anställningen varat under kvalifikationstiden.

Denna tid utgöres av närmast föregående kalenderår, för såvitt

icke parterna träffat överenskommelse örn att annan period av samma längd

skall gälla såsom kvalifikationstid.

Rätt till semester föreligger endast för kalendermånad, under vilken arbetstagaren

för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16 dagar. Härvid

skall med dag, å vilken arbete utförts, jämställas dag, varunder arbetstagaren

åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete på grund av

olycksfall i arbetet eller sådan sjukdom, som avses i lagen örn försäkring för

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

vissa yrkessjukdomar, eller fullgjort i 27 § värnpliktslagen eller med stöd

därav föreskriven militärövning om högst sextio dagar, dock ej beredskapsövning

samt ej heller militärövning som direkt ansluter sig till första tjänstgöring.

I fråga örn militärövning må likväl högst sextio dagar under varje

kvalifikationstid räknas arbetstagaren till godo. Dag, under vilken arbetstagaren

varit oförmögen till arbete eller fullgjort militär tjänstgöring, må

icke räknas honom till godo, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat

beredas honom å sådan dag.

Söndagar inräknas icke i semestern. Ej heller skola helgdagar inräknas i

semestern, såframt semestern utgår med mindre antal dagar i en följd än

sex. Sedvanliga fridagar skola däremot inräknas.

Därest för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställningens

art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana omständigheter

längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i lagen,

skall dylik sedvänja, med beaktande av övriga bestämmelser i lagen, lända

till efterrättelse för arbetstagarna i yrkesgruppen.

Semesterkommitténs förslag.

I sitt nu avgivna betänkande har kommittén icke ingått i prövning av

frågan om semesterns längd allmänt sett är i lagen lämpligen

väl avvägd. Härutinnan föreslås alltså icke någon ändring. Kommittén har

vidare funnit sig icke böra frångå den gällande lagens regel med avseende

å kravet på visst antal arbetade dagar per månad, liksom

kommittén ej heller förordat någon ändring beträffande de redan privilegierade

orsakerna till frånvaro från arbetet. Kommittén

anser dock att en ny privilegierad orsak bör införas i lagen, nämligen

havandeskap, samt anför härom:

De billighetsskäl, som tala för att arbetstagaren får i semesterhänseende

tillgodoräkna sig viss frånvarotid, göra sig uppenbarligen minst lika starkt

gällande beträffande havandeskapstid. Någon risk för att havandeskapstidens

privilegiering i semesterhänseende skulle göra arbetsgivarna benägna

att avskeda arbetstagare torde icke behöva hysas. Genom lag den 19 maj

1939 (nr 171) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning

eller äktenskap m. m. har förbud stadgats mot avskedande av

kvinnlig arbetstagare av den anledningen, att hon i samband med havandeskap

eller barnsbörd under skälig tid, dock högst 12 veckor, avhåller sig

från arbete. Visserligen gäller denna lag icke för arbetsgivare, som ej i regel

har minst tre arbetstagare i sin tjänst, samt ej heller för arbetstagare, som

ej haft sin anställning sedan minst två år tillbaka. Lagstiftningen vilar dock

på den uppfattningen, att havandeskap icke bör få inverka på arbetstagarens

anställningsförhållande, och till följd härav torde man vara berättigad

antaga, att havandeskapets privilegiering i semesterlagen icke skall ge anledning

till några obehöriga avskedanden. Hur långt arbetsgivarens skyldighet

alt bereda arbetstagaren semesterförmån för havandeskapstid skäligen bör

utsträckas är en omdömesfråga. Kommittén har i förevarande hänseende

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj-.ts proposition nr 273.

stannat tor samma tid, som anges i nyssnämnda lag den 19 maj 1939 eller

högst 12 veckor, vilken tid också motsvarar den maximala barnsängsledigheten

enligt 17 § arbetarskyddslagen. Kommittén föreslår alltså, att tid, varunder

arbetstagare i samband med havandeskap avhåller sig från arbetet,

skall räknas såsom arbetad tid, dock högst intill 12 veckor. Denna tid torde

få hänföra sig till varje havandeskap och alltså icke — såsom för närvarande

gäller i fråga örn militärövning — till varje kvalifikationsår.

De nuvarande bestämmelserna örn sön- och helgdagars inräknande

i semestern böra enligt kommitténs mening i visst hänseende

kompletteras, enär de icke verka rättvist för sådana arbetstagare, för vilka

den normala arbetstiden omfattar samtliga dagar i veckan. Sålunda framhåller

kommittén, att bestämmelserna leda därtill, att örn arbetstagare med

arbetsskyldighet även å söndag skulle börja sin semester exempelvis en

söndag, hans semester enligt lagen skulle upphöra redan torsdagen i påföljande

vecka, enär söndagarna i sådant fall torde få likställas med arbetsdagar.

Kommittén anför vidare:

Av semesterlagens förarbeten framgår, att — ehuru lagen icke ger rätt

till mer än tolv dagars semester — syftet med lagen skulle vara att tillförsäkra

arbetstagarna två veckors ledighet från arbetet. Arbetstagare, vilken

är skyldig att utföra sitt arbete även å söndag, blir emellertid med lagens

nuvarande utformning icke berättigad till mer än 12 ledighetsdagar och får

således kortare sammanhängande ledighet än andra arbetstagare. Detta kan

icke vara tillfredsställande, i all synnerhet som ifrågavarande arbetstagare

vanligen äro i större behov av rekreation än andra. För att ernå likställighet

mellan arbetstagarna i förevarande avseende torde därför i lagen böra införas

en regel, som tillförsäkrar de arbetstagare, som ha att utföra sitt

arbete jämväl å söndag, ledighet från arbetet å söndag som infaller under

eller omedelbart efter semestern. Emellertid åtnjuta sistnämnda arbetstagare

understundom helt eller delvis kompensation för sitt söndagsarbete genom

ledighet å annan veckodag. Fördenskull synes berörda regel böra kompletteras

med ett stadgande av innehåll, att därest dylik ledighetsdag infaller

under semestern, den skall inräknas däri. Vad nu sagts om söndag torde

få gälla även beträffande sådan helgdag, som icke skall inräknas i semestern,

d. v. s. helgdag som infaller under en semester av kortare varaktighet

än 6 dagar.

Till närmare belysning av bestämmelsernas innebörd anföres bland annat

följande.

Börjar en arbetstagare, vilken har att utföra sitt arbete även å söndag

och för vilken rätt till 12 dagars semester föreligger, semestern söndagen

den 1 i en månad, äger han vänta med att inträda i arbetet till måndagen

den 16. Söndagarna den 1 och den 8 infalla då under semestern och bli

ledighetsdagar. Semesterdagar bli dagarna den 2—7 och den 9—14. Söndagen

den 15, vilken infaller omedelbart efter semestern, blir ledighetsdag.

Semesterlön skall emellertid utgå blott för de 12 semesterdagarna. Begynner

semestern först måndagen den 2, må ledigheten likväl icke utsträckas

längre än till och med söndagen den 15. Semesterdagar bli då, liksom i förra

fallet, den 2—7 och den 9—14, varjämte söndagarna den 8 och den 15 bli

ledighetsdagar.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

85

Vissa arbetstagare, som normalt ha att utföra sitt arbete även å söndag,

erhålla emellertid — helt eller delvis — kompensation därför genom ledighet

å vardag. Full kompensation genom fridag å veckodag torde arbetstagaren

erhålla vid s. k. hoppande skift. Av den nuvarande semesterlagens förarbeten

framgår, att i dylikt fall sådan fridag skall, om den infaller under

semesterledigheten, i lagens mening anses såsom söndag, medan motsvarande

söndag skall behandlas såsom arbetsdag. Denna utbytesregel lämpar

sig emellertid mindre väl för de fall, då arbetstagaren endast delvis erhåller

kompensation för den uteblivna söndagsledigheten. Genom att arbetstagaren

i dylika fall får ledighet från arbetet å söndag, som infaller under eller

omedelbart efter semestern, samt får i semestern inräkna därunder infallande

fridag, som ges till kompensation för arbete å söndag, tillförsäkras

emellertid arbetstagaren lika många ledighetsdagar som arbetstagare i

allmänhet.

I de fall, då semestern utgår med mindre antal dagar i följd än 6, skola

helgdagar icke inräknas i semestern. Härav följer att, om annat icke stadgas,

arbetstagare, som har att utföra sitt arbete jämväl å helgdag och som

erhåller semester örn högst 5 dagar i anslutning till helgdag, icke såsom

andra arbetstagare vinner helgdagen såsom tillskott utöver semesterledigheten.

För att även i här avsedda fall vinna likställighet arbetstagarna emellan

har föreskrivits, att vad som stadgats med avseende å söndag, skall äga

motsvarande tillämpning å sådan helgdag som icke skall inräknas i semestern.

Föreskriften må belysas med följande exempel. Därest en djurskötares

semester efter överenskommelse uppdelas sålunda, att exempelvis tre

dagar förläggas till tiden måndag—onsdag i den vecka, under vilken Kristi

himmelsfärdsdag infaller, äger arbetstagaren åtnjuta ledighet sistnämnda

dag. Utgår semestern med 5 till ifrågavarande vecka förlagda dagar med

början å måndagen, äger arbetstagaren åtnjuta ledighet, förutom å semesterdagarna,

å torsdagen (Kristi himmelsfärdsdag) och å den söndag som följer

omedelbart å semestern. Om åter djurskötaren får minst 6 semesterdagar i

följd under den vecka varom här är fråga, inräknas torsdagen i semestern.

Är semestern 6 dagar med början å söndagen, behöver han icke påbörja

arbetet förrän påföljande måndag, då de båda söndagarna äro ledighetsdagar.

I anslutning till det anförda anmärker kommittén, att arbetstagare för

vilken arbete normalt pågår även å söndag, icke genom de föreslagna bestämmelserna

får rätt till semesterlön för mer än 12 dagar.

Den nuvarande lagens stadgande örn skydd för sådan sedvänja i

fråga örn semesterns längd, som för arbetstagaren är bättre än

vad som följer av lagens bestämmelser, anser kommittén böra lämnas orubbat.

Kommittén har dock funnit att delta .stadgande bör erhålla en något

vidare innebörd än det för närvarande har. Härom uttalas följande.

Kommittén har — under beaktande av de uppenbara fördelar sorn måste

vara förenade därmed att i det särskilda fallet samtliga semesterförmåner

bli enhetligt bestämda —- ansett sig böra utgå från att anledning icke föreligger

att tillägga semester, som utgår på grund av sedvänja, annan karaktär

än den som grundar sig direkt på lagen. Liksom för närvarande skulle

sedvanebestämmelsen då verka därhän, att medan semester enligt lagen ut
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

Kutvjl. Maj:ts proposition nr 273.

86

går med en dag för varje kalendermånad av den å kvalifikationsåret belöpande

anställningstiden, semestern vid bättre sedvänja utgår med det

proportionsvis högre antal dagar för varje kalendermånad av nämnda anställningstid,

vartill den enligt sedvänjan längre semestern föranleder. Med

kommitténs ståndpunktstagande kommer emellertid det längre tidsmått,

med vilket semestern på grund av sedvänja utgår, att läggas till grund även

vid bestämmande av den semesterersättning, vartill arbetstagaren kan vara

berättigad. Därest sedvänjan medger rätt till 18 dagars årlig semester, blir

således en arbetstagare, som vid anställningens upphörande har att utfå

semesterersättning för 6 månader, berättigad till semesterersättning för 9

dagar. I denna del innebär således förslaget en förbättring för arbetstagarna

i förhållande till vad som för närvarande ansetts gälla. Å andra sidan

följer av förslaget, att där semester på grund av sedvänja utgår med 18

dagar årligen, arbetsgivaren äger för varje månad, under vilken arbetstagaren

varit frånvarande från arbetet av annan än i lagen privilegierad orsak,

minska semesterns längd med D/2 dag. Den nuvarande lagens innebörd i

detta hänseende synes vara oklar. För att ge stadgandet örn bättre sedvänja

den ändrade innebörd, som nu antytts, har kommittén ansett detsamma böra

intagas i samband med bestämmelserna angående semesterns omfattning.

Kommitténs förslag innebär således, att där på grund av sedvänja utgår

längre semester än som följer av lagen, semestern i sin helhet skall äga

samma karaktär som om den utgått direkt på grund av lagens bestämmelser,

vilka då bli normgivande för hela den längre semestern.

Två ledamöter av kommittén (herrar Ödholm och Wikander) yrka, att

stadgandet om skydd för bättre sedvänja måtte utgå ur lagen. I vart fall

anse dessa ledamöter, att åt stadgandet icke bör givas ett annat innehåll

än det för närvarande har. Till stöd för sin mening anföra reservanterna

följande.

Semesterlagens bestämmelse om skydd för bättre sedvänja — vartill motsvarighet

saknades i semestersakkunnigas förslag — innebär otvivelaktigt

avvikelse från lagens principiella natur av en allmän minimilagstiftning. Bestämmelsen

tillkom under departementsbehandlingen med anledning av att

vissa tjänstemannaorganisationer uttryckt farhågor för att en lagstiftning

om allmän minimisemester skulle medföra risk för en försämring av de

bättre semesterförmåner än de i lagen fastställda, som vid lagens ikraftträdande

utgingo inom olika områden. Departementschefen uttalade i anledning

därav, att det vore självfallet, att lagstiftningen om semester ej borde

få tagas till förevändning för ett försämrande av utgående semesterförmåner.

Anledning antaga att så skulle komma att ske torde enligt departementschefens

mening knappast föreligga annat än i ett fåtal undantagsfall.

För att förebygga alla risker i detta avseende vore det enligt departementschefens

mening lämpligt att skydd föreskreves för sedvänja, som vore bättre

än vad lagen stadgade.

Utgångspunkten för hela bestämmelsen är således, att man vill skydda de

bättre semesterförmåner, som enligt sedvänja utgå på olika områden. Man

frågar sig nu, hur ur denna synpunkt de förändringar, som kommitténs

majoritet föreslagit beträffande denna bestämmelse, skola bedömas. Bland

annat genom att placera bestämmelsen örn bättre sedvänja under rubriken

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

87

»semesterns omfattning» har majoriteten velat åstadkomma, att där på

grund av sedvänja längre semester utgår än enligt lagen, samtliga bestämmelser

i lagen skola få motsvarande tillämpning å semestern i dess helhet.

Detta är emellertid icke en konsekvens av den nyssnämnda princip, som

legat till grund för bestämmelsens införande. De föreslagna ändringarna

komma i stället att medföra, att genom lagen den bättre sedvänja, som möjligen

kan finnas för vissa grupper, ytterligare förbättras. Då detta förhållande

strider mot de motiv, som sålunda legat till grund för bestämmelsens

införande, ha vi icke kunnat acceptera de av kommittén i detta avseende

föreslagna förändringarna. Örn exempelvis en arbetstagargrupp enligt sedvänja

åtnjuter 18 dagars semester, men däremot i sedvänjan icke ingått, att

semesterersättning skall utgå vid anställningens upphörande, får arbetstagaren

enligt nuvarande regler, då han lämnar sin anställning, semesterersättning

efter tolvdagarsregeln, vilket överensstämmer med vad som gäller

beträffande alla de arbetstagare, som icke åtnjuta längre semester än 12

dagar och vilket förhållande vi anse riktigt. Vi vilja i detta sammanhang

hänvisa till det betraktelsesätt, som arbetsdomstolen lagt å denna fråga i

domen nr 18/1943. Enligt den av kommittén nu föreslagna bestämmelsen

skulle emellertid arbetstagaren i en dylik situation bli berättigad till semesterersättning

i proportion till den längre semester han åtnjuter, ehuru rätt

till semesterersättning kanske över huvud taget icke kunde grundas på sedvänjan.

I sammanhang med ifrågavarande spörsmål understryker kommittén, att

det av praktiska skäl vöre av stort värde att icke olika delar av en och

samma semester bedömdes efter skilda regler. Från denna synpunkt borde

även i de fall, där den längre semestern utginge på grund av

avtal, lagen äga tillämpning jämväl på den del av semestern, som icke

kunde stödjas på lagen. Kommittén anser dock, att här anmälde sig sådana

principiella betänkligheter, att kommittén icke kunde förorda en bestämmelse

av dylikt innehåll. Avtalets innebörd finge i förevarande hänseende

bli utslagsgivande.

Till närmare utveckling av sin ståndpunkt i förevarande hänseende, särskilt

såvitt angår rätten till semesterersättning, anför kommittén följande.

Visserligen torde det ej i praktiken vara ovanligt, att semesterersättning

utbetalas med hänsyn till det förhöjda antalet dagar arbetstagaren äger åtnjuta

semester. Men att anse semesterrättens natur vara sådan, att redan av

det förhöjda antalet semesterdagar skulle följa rätt för arbetstagaren att

vid anställningens upphörande utfå ersättning även för sådana inistade

semesterdagar, varmed den avtalade semestern överskjuter den legala, kan

icke vara riktigt. Ej heller bör ifrågakomma att genom en ovillkorlig lagregel

fastlåsa en sådan princip och därigenom inskränka avtalsfriheten beträffande

semester utöver lagens minimimått. Huruvida en arbetstagare,

som enligt avtal äger åtnjuta längre semester än som följer av lagen, skall

vara berättigad till semesterersättning med hänsyn till den längre semestern

får därför bli beroende av vad parterna — uttryckligen eller tyst — avtalat

i förevarande hänseende. Kommitténs ståndpunkt är sålunda, att där på

grund av avtal längre semester än den lagstadgade utgår, lagens bestämmelser

örn semesterersättning icke utan vidare äga tillämpning med avseende

å den del av semestern, varmed denna genom avtalet blivit förlängd.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Tre ledamöter av kommittén (herrar Adamsson, Jansson och Sölvén) anse

det önskvärt, att i lagen upptoges en regel för det fall att avtal om bättre

semester än lagens minimisemester i något avseende lämnade rätten till den

överskjutande semestern oreglerad. Vid avtal om längre semester förekomme

det i allmänhet ej, att parterna uttryckligen överenskomme om kvalifikation,

förläggning, semesterersättning o. s. v. i avseende å den del av

semestern, som översköte den lagstadgade. För att skapa största möjliga

klarhet i semesterförhållandena på detta område borde i lagen införas en

bestämmelse, att därest mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal

om längre semester än i lagen föreskrives, skulle i de avseenden ej annat

överenskommits arbetstagarens rätt till semester bedömas enligt lagen med

avseende å semestern i dess helhet. Till stöd för sin ståndpunkt anföra

reservanterna ytterligare bland annat följande.

Med den av oss ifrågasatta utformningen av regeln skulle icke kunna

göras gällande att denna innebure ett intrång i avtalsfriheten. Regeln blir

enligt vårt förslag dispositiv, i vilket avseende den skiljer sig från sedvänjeregeln;

dennas karaktär av tvingande har kommittén icke ansett hindra en

utvidgning av sedvänjeskyddet. Bedömandet av huruvida i hithörande fall

rätt t. ex. till semesterersättning föreligger blir för närvarande, om uttrycklig

bestämmelse ej finnes i avtalet, beroende av vad som tolkningsvis kan

inläggas i detta. Semesterersättning utgår, örn avtalet kan anses innefatta

överenskommelse att lagen eller åtminstone dess bestämmelse om sådan ersättning

skall gälla i fråga om semestern i dess helhet. Uppenbarligen måste

emellertid en avtalstolkning av detta slag ofta vara förenad med oöverkomliga

svårigheter och resultatet av densamma framstå som godtyckligt eller

slumpartat. Den utgår från att ett avtal om t. ex. »tre veckors semester» i

avseende å en av veckorna avser en semester av annan och lägre kvalitet

än den, som tillkommer semestern för de två övriga veckorna, och från att

detta varit kontrahenternas mening. Oss synes det vara mera befogat att

presumera motsatsen, alltså att, örn intet annat sagts, semestern avsetts

skola vara av samma kvalitet. Den av oss ifrågasatta regeln synes oss också

starkt motiverad från synpunkten av bevisskyldighetens fördelning. Den betyder

därufinnån att den skyldighet, som arbetstagaren nu har rörande avtalets

innehåll, överflyttas på arbetsgivaren. Detta synes oss riktigt och rimligt

med hänsyn till de större möjligheter arbetsgivaren som regel har att

bestämma arbetsavtalets utformning.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag att bibehålla den nuvarande lagens huvudregel i

fråga örn semesterns längd — att semester omfattar en dag för varje sådan

kalendermånad under kvalifikationstiden, varunder arbetstagaren för arbetsgivarens

räkning utfört arbete å minst 16 dagar — har

allmänt lämnats utan erinran.

Landsorganisationen anmärker dock, att ett flertal till organisationen anslutna

fackförbund påyrkat ändringar i olika avseenden av denna bestämmelse.

Bland annat hade svenska beklädnadsarbetareförbundet — under

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 273.

89

framhållande av att bestämmelsen kunde medföra förlust av semesterrätt

för arbetstagare med varierande arbetstillgång, beroende på arbetsgivarens

sätt att förlägga arbetstiden eller företaga permittering — föreslagit sådan

ändring, att anknytningen till kalendermånad upphävdes och antalet arbetsdagar

under kvalifikationsåret delades med 16, därvid kvoten skulle

utvisa semesterdagarnas antal, dock med maximering av detta till 12.

Landsorganisationen anför vidare bland annat följande.

Det kan icke bestridas, att den ovillkorliga anknytningen till kalendermånad

i åtskilliga fall lett till resultat, som från synpunkten av rättvisa

och billighet framstått såsom stötande. Att i gällande lag kvalifikationen

beräknas per kalendermånad sammanhänger med att man i enkelhetens

intresse velat undvika att räkna med individuella anställningsmånader.

Under remissbehandlingen av 1936 års sakkunnigas förslag påtalades från

vissa håll de oegentligheter, som kunde följa av beräkningen per kalendermånad;

bl. a. uttalade länsstyrelsen i Stockholms län att semesterns längd

borde bestämmas med hänsyn till sammanlagda antalet arbetsdagar under

kvalifikationsåret.

I princip synes ock sistnämnda beräkningssätt vara att föredraga framför

det nuvarande. Mot den av beklädnadsarbetareförbundet föreslagna

regeln kunde knappast heller riktas den anmärkningen, att den tekniskt

vore mer komplicerad än månadsregeln; om divisorn bör vara 16 eller

något annat tal kan naturligtvis diskuteras. Då landsorganisationen i förevarande

sammanhang icke anser sig böra föreslå en omläggning av kvalifikationsberäkningen,

beror detta främst på att en dylik omläggning ej

torde kunna ske utan ytterligare utredning. Flertalet förbund har också

ansett sig kunna acceptera den nuvarande regeln. De påtalade olägenheterna

hänföra sig i vissa fall till områden med av krisförhållandena förorsakad

driftsinskränkning. Vad angår de arbetsområden, inom vilka för närvarande

semesterkassesystem finnas inrättade — och inom vilka även normalt

den legala 16-dagarsregeln i relativt stor omfattning torde verka

diskvalificerande — må erinras om att enligt kommitténs förslag sådana

kassor förutsättas skola få äga bestånd även i fortsättningen.

Förslaget att utsträcka de privilegierade orsakerna till frånvaro

från arbetet till att omfatta även havandeskapstid intill 12 veckor

har vunnit allmän anslutning. Svenska lantarbetsgivareföreningen uttalar

dock, att den icke ansåge någon lagändring i förevarande hänseende motiverad

men att föreningen av billighetsskäl funne sig kunna tillstyrka förslaget

i denna del.

Landsorganisationen anser billighetsskäl tala för all även vanlig sjukdomstid

— intill viss tid — privilegierades. Häremot anförda betänkligheter

vore enligt landsorganisationens mening överdrivna. Vad uppsägningsrisken

anginge borde erinras dels att denna risk funnes även vid

olycksfall och yrkessjukdom dels att uppsägningsförbudet beträffande havande

kvinna icke gällde generellt och ovillkorligt. Även svensk sjuksköterskeförening

förordar, att frånvaro från arbetet lill följd av annan

sjukdom än yrkessjukdom finge anses såsom arbetad tid. För den, sorn

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

varit sjuk och inträdde i arbete den dag hälsan återkommit, vore det för

hälsans bevarande av vikt, att semesterns längd nämnda år ej nedsattes.

Det vöre för övrigt ej hållbart, att den som varit utsatt för olycksfall i arbetet,

exempelvis en handskada, skulle vara i större behov av semester än den

som exempelvis haft lunginflammation.

Beträffande frågan örn sön- och helgdagars inräknande i

semestern framhåller landsorganisationen bland annat följande.

I några förbundsyttranden yrkas att helgdagar (och sedvanliga fridagar)

över huvud icke skola inräknas i semestern; denna bör omfatta endast

arbetsdagar. Skäl kunna anföras både för och emot denna uppfattning.

Dels utgår såväl den gällande som den föreslagna lagen från att ändamålet

med lagstiftningen är att tillförsäkra arbetstagarna minst två veckors sammanhängande

ledighet. Dels är inräknandet av helgdagarna såtillvida till

fördel för alla tim-, dags- eller ackordsavlönade arbetstagare, att dessa

därigenom erhålla avlöning för dagarna i fråga, vilket eljest ej varit fallet.

Häremot kan anföras dels att inräknandet medför en kortare ledig tid, dels

att vecko- och månadsavlönade arbetstagare icke ha någon ekonomisk

fördel av bestämmelsen, dels att inräknandet föranleder en koncentration

av semestrarna till de större helgerna. Ehuru särskilt den sistnämnda

synpunkten måste anses vägande vill landsorganisationen dock icke i förevarande

sammanhang påyrka någon ändring beträffande helgdagsregeln.

Skulle den spridning av semestrarna eller den —- särskilt för Norrland —

med hänsyn till årstiden lämpligare förläggning av dessa, som på arbetstagarhåll

eftersträvas, icke heller framdeles visa sig möjlig att genomföra,

kan det dock bli nödvändigt att i samband med frågan örn andra åtgärder

för vinnande av dessa syften taga regelns slopande eller revision under

omprövning.

Mot kommitténs förslag till lösning av spörsmålet om semester för arbetstagare

som normalt utför sitt arbete även å sön- och helgdag ha erinringar

framställts allenast i vissa yttranden.

Arbetsdomstolens ordförande anför bland annat följande.

Det är mycket vanligt, alt arbetstagare på grund av arbetets natur (kontinuerlig

drift, kommunikationsföretag m. m.) har att utföra arbete på

söndag men i stället åtnjuter ledighet någon annan dag, varvid det är

vanligt, att ledighetsdagen icke alltid infaller på samma veckodag utan

växlar. Med stöd av motiven till gällande semesterlag har man antagit,

att i dylikt fall fridag, som infaller under semesterledigheten, skall i lagens

mening anses såsom söndag, medan motsvarande söndag skall behandlas

såsom arbetsdag.

Kommittén har nu framställt förslag om en annan beräkningsmetod, som

innebär det motsatta mot den nu gällande lagens ordning. Den som vanligen

arbetar på söndagar men har annan ledighetsdag än söndag skulle

vara skyldig att räkna ledighetsdagarna såsom semesterdagar, medan däremot

söndagarna fortfarande skulle räknas utanför semesterdagarnas antal.

Detta vållar viss betänklighet i följande fall. Jag antar att en arbetstagare

— såsom torde vara vanligt exempelvis i droskförarfacket — i en vecka

har ledighetsdag på onsdag, i nästa vecka på tisdag och i den därpå följande

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

91

veckan på måndag. Jag antar vidare, att semestern börjar med tisdagen i

första veckan. Med den ordning, som tänkts skola tillämpas enligt den nuvarande

lagen, skulle semesterledigheten räcka till och med tisdagen i

tredje veckan, d. v. s. arbetstagaren får en sammanlagd ledighet av 15

dagar, därav 12 dagar som eljest skulle utgjort arbetsdagar och 3 dagar

som enligt arbetstidsschemat äro hans fridagar. Med kommitténs förslag

däremot skulle semestern icke räcka längre än till och med måndagen i

tredje veckan. Ledigheten blir då sammanlagt 14 dagar, men därav äro

endast 11 dagar som eljest skulle hava utgjort arbetsdagar. Angående ett

i viss mån liknande fall, se arbetsdomstolens dom nr 82/1942.

Jag har velat fästa uppmärksamheten vid detta fall men har icke något

yrkande.

Svenska lantarbetsgivareföreningen avstyrker förslaget i förevarande del

samt yttrar bland annat följande.

Enligt förslaget skall, därest arbetstagare åtnjuter kompensation å annan

veckodag för sitt söndagsarbete, dylik ledighetsdag, om den infaller under

semestern, inräknas däri. Infaller däremot ledighetsdag icke under semester,

erhåller arbetstagaren tydligen en extra fridag. I fråga om jordbruket

förhåller det sig nämligen så, att arbetsgivaren långt i förväg bestämmer,

när fridagarna skola infalla, men då jordbruksarbetet är beroende på väder

och vind, måste semestern förläggas till den tidpunkt, som med hänsyn

till driften är lämplig och arbetsgivaren har därför icke alltid möjlighet

att förlägga semestern kring en fridag.

Enligt gällande lag och enligt förslaget skall arbetstagare vid arbete under

hela året åtnjuta 12 semesterdagar. Enär söndagar vanligtvis äro ledighetsdagar,

kommer semestern att omfatta 14 eller 15 ledighetsdagar. Men

detta är en följd av lagen och icke något som stadgas i lagen. Vid tillkomsten

av semesterlagen yttrade departementschefen, att en bestämmelse

örn att söndag skulle ingå i semestern, där arbete regelbundet utfördes å

söndag, icke vore erforderlig. Det måste i anledning härav understrykas,

att semester innebär ledighet från arbetsdagar. Om alltså i enlighet med

förslaget arbetstagare, som utför arbete jämväl å söndagar, erhåller ledighet

å söndag under och närmast efter semestern, har han i själva verket

erhållit 14 semesterdagar och kommer alltså i en bättre situation än övriga

arbetstagare.

Kommerskollegium anmärker, att därest förslaget i denna del skulle genomföras,

borde vad kommittén uttalat rörande semesterlön — att ifrågavarande

arbetstagare icke genom de föreslagna bestämmelserna bli berättigade

till semesterlön för mer än 12 dagar — komma till tydligt uttryck

i lagen, enär arbetstagarna eljest torde komma att anse sig berättigade till

semesterlön jämväl för söndagar, som infalla under eller omedelbart efter

semestern.

Svenska stadsförbjundet ifrågasätter, huruvida icke lagen borde inrymma

en regel örn semesterns beräkning för den händelse antalet arbetsdagar i

veckan normalt vore mindre än sex. Samma spörsmål har berörts av svenska

städernas förhandlingsorganisation, som anför, att det inom kommunerna

förekomme, att bland annat trafikpersonal vissa dagar hade längre arbets
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

tid än andra arbetstagare men i gengäld mer än en fridag per vecka. Brandpersonal

hade regelmässigt fridag tätare än var sjunde dag. Dylika fridagar

utgjorde kompensation för den koncentrerade arbetstiden och kunde

icke hänföras till sedvanliga fridagar. Vidare förekomme vid skiftgång

fall, där skiften vore så fördelade, att arbetstiden vissa veckor vore längre

än 48 timmar och andra kortare men i genomsnitt motsvarande 48 timmar

per vecka.

Vad beträffar frågan om längre semester på grund av sedvänja

har kommitténs förslag i detta hänseende tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av statskontoret, lantbruksstyrelsen, arbetsrådet, generalpoststyrelsen,

telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen (majoriteten),

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus samt Norrbottens län, landsorganisationen, tjänstemännens

centralorganisation, föreningen Sveriges aktiva handelsresande, Sveriges läkarförbund

och Sveriges tandläkarförbund.

Socialstyrelsen anser det önskvärt, att lagens samtliga bestämmelser såvitt

möjligt bli tillämpliga på längre semester, som utgår på grund av sedvänja.

Tillräckliga skäl syntes emellertid icke föreligga att införa en

tvingande lagbestämmelse härom. Av lagens karaktär av arbetarskyddslagstiftning

torde nämligen följa, att avtalsfrihet borde råda i fråga örn de

förmåner, som ginge utöver de stipulerade minimiförmånerna. Däremot

syntes det vara naturligt att antaga, att det vore mest överensstämmande

med parternas vilja, att lagens bestämmelser bleve gällande, i den mån icke

annat kunde anses avtalat. En dispositiv lagregel av nämnda innehåll

syntes därför vara att förorda. Socialstyrelsen föresloge därför, att därest

arbetstagare på grund av sedvänja vore berättigad till längre semester än

vad föreskreves i lagen, arbetstagarens rätt till semester skulle, i de avseenden

annat ej överenskommits, bedömas enligt lagen med avseende å

semestern i dess helhet.

Kommerskollegium och flertalet hörda hand el skamrar, järnvägsstyrelsen,

arbetsdomstolens ordförande, länsstyrelsen i Kronobergs län, två reservanter

inom arbetsmarknadskommissionen, svenska landstingsförbundet, svenska

stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska städernas förhandlingsorganisation,

svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation,

bankernas förhandlingsorganisation, försäkringsbolagens

förhandlingsorganisation, Sveriges köpmannaförbund, svenska lantarbetsgivareföreningen,

Sveriges redareförening, kanalflottans rederiförening, Sveriges

trafikbilägares riksorganisation och kooperativa förbundet lia avstyrkt

eller uttalat betänkligheter mot förslaget i förevarande del, därvid flertalet

anslutit sig till den av herrar Ödholm och Wikander framförda reservationen.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

93

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar synas icke ha upptagit

ifrågavarande spörsmål till bedömande.

Svenska arbetsgivareföreningen törordar i anslutning till den av herrar

Ödholm och Wikander gjorda reservationen, att bestämmelsen örn bättre

sedvänja måtte utgå ur lagen. Till denna mening har jämväl svenska stadsförbundet

anslutit sig. Även arbetsdomstolens ordförande ifrågasätter huruvida

icke bestämmelsen örn sedvänja skulle kunna utgå ur lagen samt anför

härom bland annat följande.

För egen del har jag alltid beklagat, att bestämmelsen örn sedvänja över

huvud fått plats i lagen. Bestämmelsen innefattar en principiellt felaktig

användning av begreppet sedvänja. Dessutom är bestämmelsen i praktiken

synnerligen svårtillämplig, enär för konstaterandet av sedvänjan uppstå

bevissvårigheter av särskilt stora mått. Såvitt jag kunnat utröna, har bestämmelsen

om sedvänja icke heller kommit att hava någon betydelse. I

mål, som dragits under överrätternas prövning, synes sedvänja aldrig hava

åberopats såsom grund för erhållande av längre semester än enligt lagen.

Vid arbetsdomstolen torde en sådan fråga knappast kunna väckas.

Arbetsdomstolens ordförande anser, att spörsmålet örn lagens tillämpning

å den del av semestern, som överskjuter lagens mått, bär sin största

betydelse med hänsyn till huruvida semesterersättning skall utgå också för

det dagantal, som överstiger lagens 12 dagar, samt yttrar vidare:

När den nu gällande semesterlagen tillkom, ansågs det vara ett axiom,

att semester utgjorde en löneförmån, som successivt intjänades genom arbete,

och att den logiska konsekvensen härav vore att, i den mån semester

intjänats men icke åtnjutits, ersättning i stället skulle lämnas. Denna

princip fastslogs ursprungligen genom vissa avgöranden av centrala skiljenämnden

och, sedan denna avlösts av arbetsdomstolen, genom vissa liknande

domar av denna domstol. Avgörandena inneburo ett godkännande

av en från arbetarsidan framförd tankegång av ungefär följande innehåll.

På arbetsmarknaden måste arbetarna genom sina organisationer tillkämpa

sig varje förbättring i sina anställningsvillkor. Endast steg för steg och

under ständiga kompromisser kunde en ökning av förmånerna vinnas.

Bland de förmåner, som arbetarna lyckats förvärva sig, vore också rätten

till semester. Men denna förmån hade kunnat erhållas endast genom att

arbetarna såsom bytesmedel avstått från någon annan förmån, som de i

.stället haft utsikt att vinna. Med hänsyn härtill vore det klart, att semesterrätten

för arbetarna utgjorde en tillkämpad löneförmån av alldeles samma

karaktär som den kontanta lönen och att därför den genom successivt

arbete intjänade förmånen skulle ersättas i pengar, örn den av en eller

annan anledning icke utginge in natura. Att semesterlönen kommit att

uppfattas såsom en successivt intjänad löneförmån utgör alltså en logisk

följd av själva tekniken vid förhandlingar örn innehållet i ett blivande kollektivavtal.

Samma uppfattningssätt kan däremot icke med tillnärmelsevis

lika stor styrka läggas på frågan, när det gäller arbetsområden, där kollektivavtal

icke förekommer eller arbetsvillkorens reglering genom sådant

avtal börjat tillämpas först sedan semestertanken definitivt slagit igenom.

1 sådana fall kan rekreationssynpunkten eller likställigheten med offentlig

tjänst hava varit ensamt avgörande. Det må i detta sammanhang särskilt

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

understrykas, att semesterersättning vid anställningens upphörande icke

ingår bland de anställningsvillkor, som gälla för statens tjänstemän. Jag

håller därför före, att man utanför de kollektivavtalsreglerade förhållandena

för de verkliga kroppsarbetarna icke vågar i semesterförmånens rättsliga

natur såsom något för denna karakteristiskt inlägga, att semesterersättning

skall utgå vid icke åtnjuten semester.

Vad särskilt sedvänjan angår bör beaktas, att även örn man för visst

yrkesområde skulle kunna konstatera, att semester brukat utgivas med

längre tidsmått än enligt lagen, sedvänjan dock knappast omfattat rätt

till semesterersättning. Kommitténs förslag sträcker sig sålunda, åtminstone

för de flesta fall, långt utanför den grund, som ursprungligen föranlett,

att man i lagen beaktat sedvänjan.

Kommittén har beträffande sitt förslag i vad angår sedvänja framhållit,

att praktiska skäl tala för att åstadkomma en enhetlighet i fråga örn

semestervillkoren, vare sig semestern är inskränkt till lagens mått eller

längre. Den enhetlighet, som förslaget skulle skapa, är emellertid icke

mycket värd, eftersom i de ojämförligt flesta fallen den längre semestern

icke grundar sig på sedvänja utan på avtal och kommittén lämnat avtalsfriheten

i senare fallet orörd.

Bestämmelsen om sedvänja är praktiskt svårhanterlig. Regeln kan giva

upphov till besvärliga processer med små vinstchanser på grund av de

stora bevissvårigheterna. Hittills hava emellertid sådana rättegångar icke

förekommit, men detta kan delvis förklaras av att intresset att åberopa

sedvänja för närvarande icke är särskilt stort. Om emellertid, såsom kommittén

föreslagit, sedvänjan lagligen skulle giva bättre semesterförmåner

än när semestern grundas uteslutande på avtal, kommer det att för arbetstagare

med längre semester bliva av mycket stor betydelse, huruvida en

sådan semester grundar sig på sedvänja eller på avtal, och därmed blir

också anledningen att föra rättegång om dylika förhållanden kraftigt ökad.

Jag anser det därför vara av alldeles särskild betydelse, att semesterrätten

vid längre semester får alldeles samma innehåll, vare sig semestern grundas

på sedvänja eller på avtal.

Svenska stadsförbundet förklarar sig ej kunna inse, vilka skäl som förmått

kommittén att vilja påtvinga just arbetsgivare, som visat sig mera

frikostiga än flertalet, även sådana bördor som de icke velat påtaga sig

och som andra icke behövde påtaga sig. Det anförda skälet, att det vore

fördelaktigt att i det särskilda fallet samtliga semesterförmåner bleve enhetligt

bestämda, kunde icke anses vidare bärkraftigt, då det icke kunde

ifrågakomma att giva en dylik regel för de fall — och de vore förmodligen

de talrikaste — där den längre semestern grundade sig på avtal. Den nya

regeln skulle giva upphov till ett mycket stort antal tvister. Den skulle

säkerligen ideligen aktualisera frågor om vad sedvänja vore, när bättre

sedvänja förelåge och vad den i så fall innebure. Förhållandet mellan avtal

och sedvänja syntes icke alldeles klart. Skulle för att ta ett par exempel

sedvänja alltid »ta över» avtal och kunde avtal resultera i sedvänja?

Här skymtade ytterst betänkliga begränsningar i avtalsfriheten.

Bankernas förhandlingsorganisation framhåller, att den förmånliga ställning

i semesterhänseende, som genom den nuvarande regeln örn bättre

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

95

sedvänja tillskapats för arbetstagare inom sådana yrkesgrupper där en

dylik sedvänja förelegat, skulle nu ytterligare förbättras, i det att lagens

bestämmelser om semesterersättning, semesterns utgående i ett sammanhang

etc. skulle gälla den längre semestern i dess helhet. Uppenbarligen

skulle detta strida emot de motiv, som vid semesterlagens tillkomst anfördes

för intagande av en bestämmelse örn bättre sedvänja. Organisationen

tillägger:

Det är uppenbart, att den längre semester, som ofta utgår till tjänstemän,

kan medföra svårigheter för arbetsgivaren, när det gäller att lägga

upp och genomföra semesterprogrammet. I all synnerhet gäller detta för

sådana arbetsgivare som exempelvis bankerna, vilka uteslutande eller i varje

fall övervägande sysselsätta tjänstemän. Semestrarna måste nämligen där

uttagas successivt, vilket gör att de måste utplaceras under hela eller större

delen av året och dessutom ofta uppdelas. Skola nu bestämmelserna örn

semesterns utläggande i ett sammanhang gälla den längre semestern i dess

helhet, kommer detta att medföra ytterligare svårigheter.

En fråga, som det i detta sammanhang torde vara av intresse att få

klarhet i, är vilka normer beträffande semesterns längd, som skola tilllämpas

för korttidsanställda i sådana företag, där längre semester utgår

än som föreskrives i lagen. För den händelse dessa, om de exempelvis

uppnått den levnadsålder som kan vara ett villkor för erhållande av längre

semester, skola anses berättigade till den förmånligare semesterberäkningen,

torde detta i varje fall icke kunna grundas på någon sedvänja.

Svenska lantarbetsgivareföreningen uttalar, att förslaget i denna del näppeligen

torde på lång sikt gynna arbetstagarna, då man hade anledning förmoda,

att de föreslagna bestämmelserna komme att verka starkt restriktivt

på framtida medgivande örn längre semester än den lagstadgade.

Kommitténs förslag att lämna utanför laglig reglering sådan längre

semester, som grundas på avtal, har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av samtliga myndigheter, med undantag av socialstyrelsen och

arbetsmarknadskommissionen (majoriteten), ävensom samtliga arbetsgivarsammanslutningar,

vilka yttrat sig över denna del av förslaget.

De myndigheter och sammanslutningar, vilka icke upptagit frågan om

semester på grund av bättre sedvänja till bedömande, lia ej heller yttrat

sig rörande förslaget i nu förevarande del.

Arbetsdomstolens ordförande anför:

Att kommittén icke på något sätt reglerat avtalen örn längre semester

har motiverats av principiella synpunkter utan att dessa närmare angivits.

Reservanterna Adamsson, Jansson och Sölvén hava föreslagit en bevispresumtionsregel

i fråga om den avtalade semestern av innehåll, att semestern

i dess helhet skall bedömas enligt lagen, i den mån icke mellan

arbetsgivaren och arbetstagaren annat blivit överenskommet. En dylik

bevispresumtionsregel angående innehållet i ett slutet avtal kan icke anses

vara utesluten av principiella skäl, så länge den icke får tillämpning på

redan ingångna avtal. Av denna karaktär är i själva verket exempelvis

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

stadgandet i 6 kap. 1 § första stycket i lagen om arv. Däremot är det alldeles

klart, att en sådan bevispresumtionsregel icke kan uppställas utan

att den överensstämmer med vad man kan kalla livets regel, d. v. s. bevispresumtionen

måste stå i överensstämmelse med vad man enligt allmän

livserfarenhet kan veta vara i överensstämmelse med kontrahenternas

vilja i de ojämförligt flesta fallen. Fråga är då vad som i regel kan anses

överensstämma med kontrahenternas vilja vid upprättande av avtal om

längre semester. Utan tvivel finnas många arbetsgivare, som anse det naturligt

och riktigt, att den längre semestern följer samma regler som den

lagstadgade, men någon undersökning härom har icke företagits, och för

min del känner jag mig icke övertygad om att denna tanke slagit igenom

i större utsträckning. En bevispresumtionsregel är därför enligt min mening

icke motiverad för närvarande.

Socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen lia anslutit sig till den

av herrar Adamsson, Jansson och Sölvén härutinnan gjorda reservationen,

därvid socialstyrelsen anfört, att det syntes vara naturligt att antaga, att

det vore mest överensstämmande med parternas vilja att lagens bestämmelser

bleve gällande i den mån icke annat kunde anses avtalat.

De arbetstagarorganisationer, som yttrat sig på denna punkt — landsorganisationen,

tjänstemännens centralorganisation, föreningen Sveriges aktiva

handelsresande och Sveriges läkarförbund — lia jämväl anslutit sig till

sistnämnda reservation. Tjänstemännens centralorganisation har dock funnit

det mest önskvärt med ett kategoriskt stadgande, att i den mån längre

semester än enligt lagen utginge, lagen i sin helhet skulle tillämpas på

denna längre semester. Till stöd för denna ståndpunkt har centralorganisationen

anfört bland annat:

Centralorganisationen kan förstå de principiella betänkligheter, som resa

sig mot en inskränkning i avtalsfriheten på detta område, men anser, att

sådana skäl icke böra ligga hindrande i vägen för åstadkommande av en

enhetlig och som det även synes rättvis praxis beträffande de längre semestertiderna.

Hela den nuvarande semesterlagstiftningen är ju ett intrång

i avtalsfriheten och när vissa grupper på grund av sedvänja eller på grund

av särskilda omständigheter fått rätt till en semester, som överstiger den

lagstadgade, är det även rimligt, att de bestämmelser, som intagits i lagen,

tillämpas på hela semestertiden, sålunda även i den mån denna överstiger

den lagstadgade minimitiden. En enhetlig bestämmelse örn att lagen alltid

skall tillämpas på hela semestertiden, skulle medföra en avsevärd förenkling

vid lagtillämpningen och över huvud vara en fördel därigenom att

semesterbegreppet skulle bliva mera enhetligt. Såväl arbetsgivare som

arbetstagare skulle i så fall veta, att de alltid hade att tillämpa lagen i dess

helhet på hela den semestertid, varom överenskommelse träffats.

F öredraganden.

Någon allmän förändring av den legala semesterns längd har icke varit

från något håll ifrågasatt. I anledning av riksdagens skrivelse den 4 mars

1944, nr 48, har emellertid semesterkommittén erhållit i särskilt uppdrag

att pröva frågan örn differentiering av den lagstadgade semesterns längd

för olika grupper arbetstagare med hänsyn till deras semesterbehov. Till

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

97

nämnda spörsmål, vilket kommittén icke upptagit i nu förevarande sammanhang,

torde kommittén återkomma i sinom tid. Jag saknar därför anledning

att i samband med här ifrågavarande revision av semesterlagstiftningen

vidare ingå i prövning av den rätta legala avvägningen av semesterns

längd.

Jag har redan tidigare tillkännagivit att jag ansluter mig till kommitténs

uppfattning, att den nuvarande lagens regel om rätt för arbetstagare till

semester med en dag för varje kalendermånad, under vilken han för arbetsgivarens

räkning utfört arbete å minst 16 dagar, bör lämnas orubbad.

Redan vid den nuvarande lagens tillkomst stod det klart, att vissa ojämnheter

kunde uppkomma genom arbetets anknytning till kalendermånaden.

Regeln ansågs emellertid ha så stora praktiska fördelar att dessa ojämnheter

ej borde verka utslagsgivande. Enligt min tanke ha erfarenheterna

under de gångna åren icke varit sådana, att de motivera ett ändrat ståndpunktstagande

till ifrågavarande spörsmål. Jag vill allenast tillägga att,

sedan kravet på viss tids fortlöpande anställning icke längre upprätthålles

såsom villkor för semesterrätt, en minskning av faktorn 16 skulle kunna

få som följd att arbetstagaren kunde kvalificera sig till en semesterförmån,

som motsvarade mer än en betald ledighetsdag i månaden.

Örn semesterrätten betraktas såsom en förmån, vilken successivt intjänas

genom utfört arbete, följer därav att i princip endast tid, varunder arbetstagaren

för arbetsgivarens räkning verkligen utfört arbete, bör räknas honom

till godo i semesterhänseende. Från en sådan princip ha i den gällande

lagen gjorts vissa avsteg, i det att med arbetade dagar jämställts,

förutom semestertid, tid då arbetstagaren varit frånvarande på grund av

olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom, så ock tid — högst 60 dagar — varunder

arbetstagaren fullgjort viss militärtjänstgöring. Kommittén har ansett,

att dessa undantag alltjämt böra gälla i oförändrad utsträckning. Härutöver

föreslår kommittén, att såsom privilegierad tid skall räknas tid, då

kvinnlig arbetstagare i samband med havandeskap avhåller sig från arbete,

dock med en maximering till tolv veckor för varje havandeskap. Angivna

tidrymd motsvarar den tid, under vilken kvinna enligt lagen den 19 maj

1939 (nr 171) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning

eller äktenskap m. m. må i samband med havandeskap eller barnsbörd

avhålla sig från arbete utan risk att bli avskedad. Kommitténs förslag

i denna del har godtagits av samtliga börda myndigheter och organisationer.

För egen del finner jag mig även böra biträda detta förslag.

I samband härmed vill jag omnämna, att 1941 års befolkningsutredning i

ett den 22 november 1944 avgivet betänkande1 föreslagit vissa ändringar i

nyssnämnda lag, bland dem en betydande utsträckning av den tid, under

vilken kvinna som är havande eller fött barn må utan uppsägningsrisk av
-

1 Statens off. utrcdn. 1944: 51.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 273.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Mcij:ts proposition nr 273.

hålla sig från arbetet. Denna tid har nämligen av befolkningsutredningen

föreslagits höjd från tolv veckor till åtta månader. Här ifrågavarande privilegieringsfråga

enligt semesterlagen synes dock icke äga direkt sammanhang

med lösningen av det lagstiftningsspörsmål, som avses med befolkningsutredningens

nyssberörda förslag.

Från ett par håll har yrkats, att även annan sjukdomstid än sådan, under

vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet på grund av yrkessjukdom,

måtte få räknas såsom arbetad tid enligt semesterlagen. Hur långt

man bör utsträcka möjligheten för arbetstagare, som är förhindrad att utföra

sitt arbete, att det oaktat kvalificera sig för semester, kan givetvis

vara föremål för delade meningar, och vissa skäl kunna onekligen anföras

för att, åtminstone i någon utsträckning, privilegiera även vanlig sjukdomstid.

Å andra sidan måste emellertid uppfattningen av semestern såsom

en genom arbete intjänad förmån beaktas. För arbetsgivaren innebär varje

utsträckning av de privilegierade frånvaroorsakerna en motsvarande ekonomisk

belastning. Även för arbetstagarparten kan en sådan utsträckning

vara till nackdel, då den kan göra arbetsgivarna mera benägna att tillgripa

ett avskedande än eljest. Vid övervägande av denna fråga har jag därför

stannat för att icke nu föreslå någon lagändring i förevarande hänseende

och att således icke medgiva något tillgodoräknande i semesterhänseende

av vanlig sjukdomstid. Detta spörsmål torde i stället få lösas avtalsvägen.

Så synes ock ha skett i icke obetydlig utsträckning.

Ehuru den nuvarande lagen icke tillförsäkrar arbetstagarna längre minimisemester

än en dag för envar av årets 12 kalendermånader syftar dock

lagen till alt giva arbetstagarna minst två veckors ledighet från arbetet. En

ledighet av dylik längd erhålles även för det stora flertalet arbetstagare

genom lagens stadgande, att söndagar icke skola inräknas i semestern. Innebörden

därav är, att de söndagar, som infalla under semesterledigheten, icke

skola inräknas i det antal av 12 semesterdagar, vartill arbetstagare är berättigad

för helt kvalifikationsår. Börjar arbetstagaren semestern en måndag,

slutar semestern med lördagen i den därpå följande veckan. Därvid har

arbetstagaren erhållit 12 arbetsdagars semester, men samtidigt har han varit

ledig från arbetet söndagen före, söndagen under och söndagen omedelbart

efter semestern; han har sålunda haft en ledighet från arbetet av tillhopa

15 dagar. Örn åter semestern begynner å annan veckodag än måndag, kommer

den sammanlagda ledigheten att omfatta endast 14 dagar, därav två

söndagar. På nu angivet sätt verkar lagen för alla de arbetstagare, som utföra

sitt arbete allenast å veckans vardagar och som äro fria från arbetet

å söndagarna. Samma blir förhållandet med arbetstagare, som ha att utföra

arbetet även på söndagarna men som i stället varje vecka äro lediga på någon

annan veckodag än söndagen. För sistnämnda fall ha vid tillämpningen

av ifrågavarande stadgande söndagarna räknats såsom arbetsdagar och fridagarna

som söndagar.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Majlis proposition nr 273.

Inora olika yrkesområden finnas emellertid arbetstagare, som äro skyldiga

att utföra sitt arbete även å söndagarna men trots detta icke åtnjuta motsvarande

ledighet å annan veckodag. Arbetstagare, vilkas normala arbetstid

omfattar alla dagar i veckan, kunna exempelvis vara garanterade endast

någon eller några fridagar i manaden. För dylika fall verkar ifrågavarande

lagregel tvivelsutan oförmånligt, och i likhet med kommittén anser jag att

en ändring härutinnan bör komma till stånd. Enligt kommitténs förslag

skulle detta spörsmål lösas genom enhetliga bestämmelser för alla fall av

söndagsarbete, vare sig arbetstagaren icke alls, endast delvis eller ock helt

åtnjuter kompensation för sitt söndagsarbete genom ledighet å annan veckodag.

Förslaget innebär, att söndagarna anses falla utom semesterdagarna och

att arbetstagaren genom lagen tillförsäkras ledighet å söndag, som infaller

under eller näst efter semestern. Däremot skola sådana som kompensation

utgående fridagar, vilka infalla under semesterledigheten, räknas såsom

semesterdagar.

Mot denna lösning har arbetsdomstolens ordförande i sitt yttrande anmärkt,

att den för visst fall i förhållande till vad nu gäller skulle kunna

verka oförmånligt för arbetstagare, som åtnjöte full kompensation för söndagsarbetet

genom att vara fri från arbetet en dag under veckan, nämligen

tor det fall att under en period av 14 dagar skulle infallit tre fridagar men

blott 1 få söndagar. Härtill må emellertid anmärkas, att enbart någon förskjutning

av fridagarna i det uti yttrandet anförda exemplet skulle leda därtill, att

förslaget icke skulle få den försämrande verkan som berörts i yttrandet; och

det synes icke berättigat att härvidlag tillmäta tillfälligheter i fråga om fridagarnas

förläggning alltför stor betydelse. Vidare kan en arbetstagare, som

icke har skyldighet till söndagsarbete, ej på semesterlagen grunda rätt att

få börja sin semester å en måndag; arbetstagaren, som begynner semestern

å annan veckodag, erhåller icke mer än 14 dagars ledighet från arbetet.

I det anförda exemplet skulle således enligt kommitténs förslag en

arbetstagare med skyldighet till söndagsarbete få semesterledighet av samma

längd som en vanlig arbetstagare, därest semestern för dem båda började på

annan veckodag än måndagen. Enligt min mening måste kommiltéförslaget

anses utgöra en tillfredsställande lösning på ett synnerligen besvärligt tekniskt

problem. 1 detta sammanhang vill jag påpeka, att om arbetstagare

som här avses i lagen berättigades till ledighet även å den söndag, som infal
-

ler omedelbart före semestern, detta skulle medföra, att arbetstagare, som

atnjöte full kompensation för söndagsarbetet, erhölle en ledighetsdag mer

lin övriga arbetstagare.

•lag anser icke lämpligt att, såsom kommerskollegium ifrågasatt, tillföra

lagen någon föreskrift att semesterlön icke skall utgå för den söndagsledighct

varom här är fråga. Den omständigheten, alt arbetstagare icke kan på

lagen grunda rätt till mer än 12 betalda semesterdagar, synes ej behöva leda

lill att arbetstagaren skall, därest lian vill utnyttja den ledighet lagen erbju
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

der honom, gå miste örn honom eljest tillkommande löneförmån. Härutinnan

får innehållet i det mellan parterna träffade arbetsatvalet bli avgörande.

Någon särskild lagregel torde icke vara erforderlig för det fall, att arbetstagaren

utför arbetet å mindre antal dagar än sex i veckan. Den omständigheten,

att arbetstagaren regelmässigt har ledigt från arbetet mer än en dag

i veckan, inverkar nämligen ej i och för sig på beräkningen av semesterns

längd. Dylika fridagar skola räknas som semesterdagar i den mån de infalla

under semestern.

Enligt den nuvarande lagen gäller att, därest för arbetstagare i någon

yrkesgrupp längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i lagen, dylik

sedvänja skall lända till efterrättelse för samtliga arbetstagare i yrkesgruppen.

Skyddet för bättre sedvänja är enligt praxis begränsat till att avse

semesterns längd; och lagens övriga bestämmelser ha icke ansetts tillämpliga

å den enligt sedvänja utgående semestern till den del denna i längd överskjuter

den lagstadgade.

Vad angår frågan om lagens tillämplighet å sådan del av semester, som

går utöver den lagstadgade, har kommittén föreslagit att, därest till följd av

lagens föreskrift om bättre sedvänja längre semester utginge än enligt lagen,

samtliga bestämmelser i denna skulle få motsvarande tillämpning å

semestern i dess helhet. Detta skulle innebära, att lagens bestämmelser om

exempelvis semesterersättning och semesterns förläggning komme att med

tvingande verkan gälla även för den del av semestern, som överstege det i

lagen angivna tidsmåttet. Däremot har kommittén beträffande sådan semester,

längre än den lagstadgade, som grundar sig på avtal, intagit den ståndpunkten,

att lagens olika bestämmelser icke utan vidare skulle bli tillämpliga

å den del av semestern, varmed denna genom avtalet bbvit förlängd. Härutinnan

finge avtalets innebörd bli avgörande.

Ehuru jag ingalunda underskattar de synpunkter, som tala för kommitténs

förslag i fråga om verkningarna av bättre sedvänja beträffande semesterns

längd, anser jag dock åtskilliga omständigheter mana till försiktighet då det

gäller att införa ett tvingande lagbud av det föreslagna innehållet. Härvid är

att märka, att semesterlagen har karaktären av en allmän minimilagstiftning

och att stadgandet örn bättre sedvänja upptogs i lagen för att denna

icke skulle tagas till förevändning för ett försämrande av tidigare utgående

semesterförmåner. Därest kommitténs förslag i denna del genomfördes,

torde följden bli att arbetstagaren icke sällan i vissa hänseenden erhölle bättre

förmåner än som tidigare enligt sedvänja följt med den längre semestern.

Det synes icke uteslutet, att förslaget skulle försvåra förverkligandet av

önskemålet att genom överenskommelser mellan kontrahenterna uppnå en

frivillig utbyggnad av semesterrätten. Redan vid den gällande lagens tillkomst

hade man uppmärksamheten fäst på att stadgandet örn bättre sedvänja

kunde medföra praktiska svårigheter i tillämpningen och giva upphov

till tvistigheter. Om dessa farhågor icke besannats, synes detta främst böra

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr 273.

101

tillskrivas den omständigheten att stadgandet hittills åberopats i utomordentligt

ringa utsträckning. Risken för komplikationer skulle emellertid öka i betydande

grad om den av kommittén föreslagna utvidgningen av sedvanebestämmelsen

komme till stånd. Jag anser mig därför icke böra förorda

kommitténs förslag i denna del.

Ej heller finner jag mig kunna tillstyrka socialstyrelsens förslag om en

dispositiv lagregel för bättre sedvänja. Såsom nyss nämnts är det nuvarande

stadgandets innehåll att, när arbetstagarna inom viss yrkesgrupp i allmänhet

åtnjuta längre semestertid än den efter lagen obligatoriska, samma förmån

blir gällande för samtliga arbetstagare inom yrkesgruppen. Av stadgandet

träffas icke blott det fall, att någon överenskommelse om semestertiden

över huvud icke föreligger, utan även det, att sådant avtal föreligger

som innebär kortare semester än som är sedvana inom yrkesgruppen. Socialstyrelsens

förslag — vilket innebär att sedvaneregeln skulle bli tillämplig å

den längre semestern allenast i de avseenden ej annat överenskommits —

låter sig ej förena med det sålunda gällande skyddet för bättre sedvänja.

På grund av det anförda har jag icke funnit mig böra föreslå någon vidgad

tillämpning av den gällande lagens skyddsstadgande härvidlag. Någon anledning

att nu utmönstra stadgandet ur lagen torde å andra sidan ej föreligga.

De skäl, som föranledde stadgandets upptagande i lagen, lära alltjämt äga

giltighet.

Däremot anser jag önskvärt att i lagen upptages en regel att semester, som

enligt avtal skall vara längre än den lagstadgade, skall i dess helhet bedömas

enligt lagens bestämmelser, såframt ej annat överenskommits. Mot en dylik

presumtionsregel tala inga principiella skäl. Regeln torde såsom vissa reservanter

inom kommittén närmare utvecklat bli av stort praktiskt värde, då

den medför att en och samma semester i allmänhet blir enhetligt bedömd.

Utvecklingen synes mig ock numera ha gått därhän att regelns införande i

lagen är fullt på sin plats.

Semesterns förläggning.

Gällande rätt.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semestern skall utgå. Därvid skall iakttagas,

alt semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse

örn annan ordning träffas med arbetstagaren. För arbetstagare vid

jordbruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt för

hembiträde i lanthushåll äger dock arbetsgivaren även utan arbetstagarens

samtycke uppdela semestern.

Semestern må icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till tid, då

arbetstagaren i samband med havandeskap avhåller sig från arbete eller är

oförmögen till arbete på grund av olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom

eller ock fullgör sådan militärtjänstgöring som enligt vad i det föregående

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

anföris jämställes med tid, varunder arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens

räkning, d. v. s. all sådan för normala förhållanden avsedd militärtjänstgöring

av kortvarig beskaffenhet, som icke direkt ansluter sig till den

första längre tjänstgöringen.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande

utgå annat än i svensk hamn.

Arbetsgivaren skall senast 14 dagar före semesterns början på lämpligt

sätt underrätta arbetstagaren om semestern. Denna varselskyldighet gäller

dock icke beträffande arbetstagare å fartyg.

Semesterkommitténs förslag.

Med hänsyn till de klimatiska förhållandena i Sverige anser kommittén

sommartiden vara den tid som i regel bäst lämpar sig för semester, och kommittén

framhåller, att sommartiden kunde sägas ha fått hävd som semestertid

samt att för den övervägande delen av arbetstagarna semesterns förläggning

till annan årstid framstode såsom mindre förmånlig. Kommittén har

dock icke ansett sig böra förorda en föreskrift örn att semestern alltid skall förläggas

till sommartiden. Skulle en obligatorisk semesterperiod

inskrivas i lagen, måste denna period under alla förhållanden vara av ej

alltför obetydlig längd. Av produktionsmässiga, transporttekniska och andra

skäl torde det nämligen vara ogörligt att föreskriva att semestern skulle förläggas

till högsommaren. Vidare måste vittgående undantag göras från huvudregeln,

vare sig dessa undantag skulle begränsas till bestämda yrkesområden

eller få mer allmän karaktär. Härtill komme, att frånvaron av en

lagstadgad semesterperiod icke syntes ha föranlett arbetsgivarna att av ovidkommande

skäl förlägga arbetstagarnas semester till tid, som skulle falla

utom en möjlig legal semesterperiod. Det syntes emellertid kommittén lämpligt

att lagen innehölle en anvisning om att semestern i möjligaste mån förlädes

till den varmare delen av året. Bestämmelsen härom kunde givas det

innehållet, att semestern företrädesvis borde förläggas till tid mellan den 2

maj och den 30 september.

Kommittén fortsätter:

En dylik bestämmelse får anses innebära en direkt anvisning till arbetsgivarna

att blott undantagsvis förlägga arbetstagares semester till annan tid

än den angivna. Arbetsgivaren blir emellertid alltjämt oförhindrad att förlägga

semestern till för arbetsgivaren lämplig tidpunkt när som helst under

året. Har enligt överenskommelse mellan parterna kvalifikationsåret flyttats

fram, sker motsvarande förskjutning av den tolvmånadsperiod, under vilken

semestern skall utgå; särskild bestämmelse härom torde ej erfordras. Till

tid efter utgången av det löpande kvalifikationsåret får dock semestern icke

mot arbetstagarens bestridande förläggas. Då förvandlas nämligen arbetstagarens

anspi''åk på semester till ett anspråk på kontant semesterförmån.

Två ledamöter av kommittén (herrar Ödholm och Wikander) ha avstyrkt

att i lagen intages någon anvisning örn semesterns förläggning. De ha därvid

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 273.

103

erinrat om att det icke ens i de statliga avlöningsreglementena ansetts kunna

införas någon bestämmelse om att semestern borde förläggas till viss tid

av året.

Vad beträffar frågan huruvida jordbruksarbetare och

vissa med dem likställda arbetstagare skola äga utfå

semestern i ett sammanhang erinrar kommittén örn att 1936

års semestersakkunniga icke ansågo sig kunna förorda sammanhängande semester

för dessa arbetstagare med hänsyn till de särartade arbetsförhållandena

inom jordbruket samt till den omständigheten, att det i regel ej kunde

antagas vara önskvärt för jordbruksarbetare att erhålla semestern i ett

sammanhang, då deras ekonomiska ställning ej beredde dem möjlighet att

tillbringa semestern på annan ort. Härefter anför kommittén:

Sistnämnda antagande motsäges av utvecklingen. Lantarbetarnas ekonomiska

ställning har betydligt förbättrats under senare tid, och man har i

varje fall på organiserat lantarbetarhåll strävat efter att bereda jordbruksarbetarna

någon tids sammanhängande semesterledighet. Kommittén finner

denna strävan vara berättigad. Även arbetstagare vid jordbruket och därmed

likartade yrkesområden ha behov av att få åtminstone viss del av semestern

i en följd. Något avgörande skäl ur arbetsmarknadssynpunkt mot

att bereda arbetstagarna inom jordbruket viss tids sammanhängande semesterledighet

kan ej heller anses föreligga, helst som arbetsgivarna icke enligt

lagen tvingas att förlägga någon del av semestern till sommarmånaderna.

Att avgöra huru stor del av semestern som bör utgå i ett sammanhang är

en omdömesfråga. Kommittén anser för sin del att — liksom enligt dansk

och finsk rätt — en lämplig avvägning kan vara, att minst sex dagar av semestern

utgår i ett sammanhang. Hinder mot överenskommelse örn vidare

uppdelning av semestern bör däremot icke föreligga.

Kommittén föreslår således en regel att därest jordbruksarbetare är berättigad

till mer än sex dagars semester, sex av dessa dagar skola utgå i ett

sammanhang, såframt annat ej överenskommits med arbetstagaren.

Två ledamöter av kommittén (herrar Ödholm och Wikander) ha förklarat

sig icke kunna biträda förslaget örn rätt till sammanhängande semester för

arbetstagare vid jordbruket med binäringar och trädgårdsskötseln samt hembiträde

i lanthushåll. Rörande delta spörsmål anföra reservanterna bland

annat följande.

Enligt gällande kollektivavtal för jordbruket äger arbetstagare påfordra,

alt minst hälften av semesterdagarna förlägges i ett sammanhang under tiden

den 15 maj—15 september. Denna avtalsbestämmelse innebär, att en jordbruksarbetare,

som intjänat 12 dagars semester, kan påfordra att få 6 av

dessa förlagda i ett sammanhang. Men den, som är berättigad till endast 6

semesterdagar, äger enligt avtalet allenast påfordra att 3 av dessa dagar förläggas

sammanhängande. Det av majoriteten föreslagna stadgandet går alltså

betydligt längre. Det innebär beträffande en arbetstagare, som intjänat 6

semesterdagar, att samtliga 6 dagar skola förläggas i ett sammanhang. Därtill

kommer den skillnaden, att utgivandet av semester i ett sammanhang

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Ma jäs proposition nr 273.

enligt avtalet behöver ske endast örn arbetstagaren så påfordrar, medan det

enligt lagförslaget åligger arbetsgivaren att utan särskild framställning därom

anvisa sammanhängande semester.

Det har visat sig vara mycket svårt för lantarbetsgivarna att över huvud

utgiva semester till jordbruksarbetarna, enär tillgången å arbetskraft för

jordbruket icke svarar mot efterfrågan. Svårigheterna tendera att med varje

år bliva allt större och företagna undersökningar visa, att antalet arbetare

per arealenhet är i stadigt sjunkande.

I synnerhet äro svårigheterna att utgiva en sammanhängande semester

under sommarmånaderna stora med hänsyn till att sommaren är den brådaste

arbetstiden i jordbruksarbetet. Visserligen innebär det av kommittén

föreslagna stadgandet om viss semesterperiod endast en rekommendation,

men redan som sådan är den alltför tyngande, särskilt för det mindre

jordbruket.

Vidare förtjänar i detta sammanhang framhållas, att jordbruksarbetet, som

till stor del bedrives ute i det fria, är ett omväxlande arbete. Jordbruksarbetarens

behov av en tids längre frånvaro från arbetet i form av semester är därför

icke lika stort som industriarbetarens. Det kan tilläggas, att jordbruksarbetarens

arbetstid på grund av tidspillan genom förflyttningar och dylikt

aldrig kan utnyttjas i samma grad som industriarbetarens.

Visserligen äro lantarbetsgivarna, såsom ovan nämnts, enligt kollektivavtalet

skyldiga att utgiva hälften av intjänade semesterdagar i en följd under

tiden den 15 maj—15 september, men denna skyldighet utgör det maximum,

som i detta hänseende synes kunna åläggas arbetsgivarna och är

beroende av ett frivilligt åtagande, vilket icke lämpligen synes böra lagfästas.

Det får dessutom icke förbises, att endast de större lantegendomarna beröras

av kollektivavtalet och att endast dessa ha haft möjlighet att åtaga sig ifrågavarande

skyldighet. För småföretagarna inom jordbruket, vilka själva deltaga

i arbetet och som av ekonomiska skäl icke kunna leja för gårdens skötsel

tillräcklig arbetskraft skulle det föreslagna stadgandet ofta vara omöjligt

att tillämpa.

I fråga örn de i förläggningshänseende privilegierade

orsakerna till frånvaro från arbetet har kommittén icke funnit anledning

föreligga att föreslå någon ändring i vad nu gäller.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag i fråga örn legal semesterperiod har lärn - näts utan erinran av socialstyrelsen, kommerskollegium, Stockholms handelskammare,

handelskamrarna för örebro och Västmanlands län samt i

Karlstad, lantbruksstyrelsen, statskontoret, arbetsrådet, generalpoststyrelsen,

telegrafstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen (majoriteten), försvarets avtalsnämnd,

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs,

Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, svenska landskommunernas förbund,

landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation och Sveriges

läkarförbund.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har för Norrlands vidkommande förordat

en begränsning av semesterperioden till tiden den 1 juni—den 30 september

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

105

under motivering att på grund av de klimatiska förhållandena maj månad i

Norrland vore en av de för semester minst lämpade månaderna.

Järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, två reservanter inom arbetsmarknadskommissionen, övriga

hörda handelskamrar än de ovan omnämnda, svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska städernas förhandlingsorganisation,

svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation, bankernas

förhandlingsorganisation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,

svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening och kooperativa

förbundet ha avstyrkt förslaget i denna del. Svensk sjuksköterskeförening

har, utan att direkt taga ställning till huruvida lagen bör innehålla någon

bestämmelse i förevarande hänseende, framhållit, att det för sjuksköterskekåren

vore absolut omöjligt att fasthålla vid den föreslagna tidsperioden för

mer än en viss procent.

övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha icke upptagit frågan

om en legal semesterperiod till bedömande.

Järnvägsstyrelsen framhåller, att en till tiden den 2 maj—den 30 september

förlagd semester skulle beträffande banarbetare vid statens järnvägar

komma att infalla under den mest brådskande arbetsperioden, då det vore av

stor vikt för verket, att arbetsstyrkan i möjligaste mån vore fulltalig. Vidare

vore samtliga vid driftsavdelningen anställda tillfälliga arbetstagare särskilt

under nämnda tidsperiod behövliga i effektiv tjänst, bland annat för alt fylla

personalbehovet, då den fast anställda personalen erhölle semester. Härtill

komme att de tillfälliga skulle komma i bättre ställning med avseende å semestertilldelningen

än de fast anställda befattningshavarna, vilkas egentliga

semesterperiod i regel omfattade tiden den 1 februari—den 15 november.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför bland annat följande.

Ehuru den föreslagna bestämmelsen icke är tvingande, torde den dock

kunna medföra olägenheter vid förläggningen av semestern för vissa arbeten.

För de av styrelsen bedrivna anläggningsarbetena infaller den lämpligaste

arbetstiden under perioden april—oktober och sammanfaller sålunda med

den föreslagna semesterperioden. Då det är angeläget, att den för arbetenas

bedrivande mest gynnsamma årstiden kan utnyttjas på ett ändamålsenligt

sätt, är det för styrelsens del mest ändamålsenligt, att den nu rådande avtalsfriheten

på området fortfarande får gälla. Det torde jämväl ur arbetarnas

synpunkt vara fördelaktigt örn den för arbetena lämpligaste tiden kunde utnyttjas

och semestern uttagas först sedan arbetet på grund av naturförhållandena

måst inställas.

Svenska stadsförbundet har erinrat att det åtminstone för de största städerna

icke vore möjligt att efterkomma den föreslagna rekommendationen

örn semesterns förläggning. Privata arbetsgivare kunde i viss utsträckning

genom att inställa eller reducera verksamheten bevilja sina arbetstagare semester

utan att anställa vikarier. Städerna kunde emellertid icke förfara på

så sätt beträffande exempelvis sjukhus-, polis- och brandväsen utan måste

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

hålla semestervikarier. Om semesterperioden skulle sammanträngas till fem

månader, skulle en stor uppsättning semestervikarier fordras för mindre än

halva året och för övrigt få söka sin sysselsättning på annat sätt. En sådan

arbetskraftspolitik vöre uppenbarligen icke försvarlig ur vare sig de enskilda

städernas eller hela samhällets synpunkt, och städerna såge sig därför också

nödsakade att för större kårer sprida semestrarna över hela året.

Bankernas förhandlingsorganisation påpekar, att förslaget i praktiken

skulle så småningom kunna leda till att det betraktades såsom en skyldighet

för arbetsgivaren att fastställa semestern till den rekommenderade perioden.

Med hänsyn till verksamhetens art och den förhållandevis långa semester,

som utginge till banktjänstemännen, skulle det exempelvis för bankerna

— i varje fall för de större och medelstora — helt enkelt bli omöjligt

att inlägga alla semestrar under tiden den 2 maj—den 30 september. Motsvarande

torde gälla även för många andra företag. Det kunde för övrigt

ifrågasättas örn den rekommenderade semesterperioden kunde anses stå i

överensstämmelse med den utveckling, som ägt rum och som tenderat till

att semester numera i rekreationssyfte ofta uttoges under höst- och vinterperioden.

Kooperativa förbundet anser, att den föreslagna bestämmelsen kunde

komma att giva anledning till onödig irritation. Därest bestämmelse om

viss semesterperiod skulle införas i lagen, borde rekommendationen härom

gälla allenast den lagstadgade minimisemestern.

Förslaget örn viss tids sammanhängande semester för

jordbruksarbetare och med dem likställda arbetstagare

— beträffande vilken fråga även torde få hänvisas till vad i ett senare

sammanhang anföres angående djurskötarnas semesterförhållanden — har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter och arbet

stagarsammanslutningar, som yttrat sig över denna del av förslaget. Lantbruksstyrelsen

anför, att styrelsen i likhet nied reservanterna funne medgivande

av rätt till sammanhängande semester under sex dagar kunna innebära

betydande olägenheter för arbetsgivarna inom jordbruket. Då det emellertid

med hänsyn till de kända svårigheterna att erhålla arbetskraft inom

jordbruket vore angeläget att de förmåner, som här erbjödes, icke alltför

mycket avveke från de inom andra produktionsområden utgående, ansåge

sig styrelsen likväl böra biträda det av kommittén framförda förslaget.

Däremot har förslaget i förevarande del avstyrkts av svenska arbetsgivareföreningen

och övriga arbetsgivarorganisationer, som upptagit detta spörsmål

till bedömande.

Svenska lantarbetsgivareföreningen yttrar bland annat följande.

Det kan icke nog understrykas, att jordbrukarna ha stora svårigheter att

utgiva semesterledighet på grund av den knappa tillgången på arbetskraft,

som ofta nog icke medgiver jordbrukarna möjlighet att anställa det för

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

107

jordbruksföretagets skötsel nödvändiga antalet arbetare. Erkänner man

jordbrukets betydelse för landets försörjning, bör man också försöka skapa

förutsättningar för att jordbruksdriften underlättas och icke försvåras. Det

bör vidare påpekas, att jordbruksarbetet och i synnerhet utearbetet är av

sådan natur, att icke samma behov av omväxling och rekreation uppkommer

för jordbruksarbetare. Jordbrukarna ha likväl på grund av kollektivavtalets

bestämmelser och för att ej försätta sina arbetare i en ogynnsam

situation utgivit sammanhängande semesterledighet. Undantagsbestämmelserna

i gällande lag ha sålunda på intet sätt missbrukats och det förefaller

därför egendomligt, att lagändring på denna punkt skall behöva ifrågakomma.

Största delen av det svenska jordbruket utgöres av mindre brukningsdelar

där ofta endast en lejd arbetare finnes anställd. Erhåller denne

sammanhängande semesterledighet betyder detta endast, att arbetsgivarens

normalt stora arbetsbörda ökas än ytterligare.

Vad kommittén föreslagit i fråga om semesterns förläggning till tid då

arbetstagaren är f r å n v a r a n d e från arbetet av privilegierad

orsak har allmänt lämnats utan erinran. Endast landsorganisationen

har på denna punkt framkommit med ändringsyrkande. Landsorganisationen

förordar, att förbud stadgas att förlägga arbetstagares semester till

tid, då denne till följd av vanlig sjukdom -— alltså även annan sjukdom än

yrkessjukdom — är frånvarande från arbetet. En dylik privilegiering kunde

enligt landsorganisationens mening icke betraktas som en otillbörlig belastning

av arbetsgivarna.

F öredr ägande».

Ett av de spörsmål, sorn särskilt intresserar beträffande semesterns förläggning,

är frågan huruvida i lagen bör införas stadgande om en semesterperiod,

inom vilken arbetstagarna skulle kunna påfordra att utfå sin semester.

I likhet med kommittén finner jag mig icke kunna förorda en sådan

regel örn viss obligatorisk semestertid. Såsom kommittén framhållit, skulle

det knappast vara möjligt att i lagen införa en dylik bestämmelse, om icke

därifrån föreskreves vittomfattande undantag i olika avseenden. Exempel

härpå visar lagstiftningen i de övriga nordiska länderna, där undantag gjorts

såväl för hela yrkesområden — exempelvis jordbruket och sjöfarten — som

för säsongbetonade och andra företag, för vilka semesterns förläggning till

sommartiden skulle vålla besvärligheter.

Emellertid synes det mig lämpligt att i lagen på något sätt kommer till

uttryck, att arbetsgivaren, om icke arbetstagaren har andra önskemål, bör

eftersträva att förlägga semestern till sommartid. Denna tid torde nämligen

— i varje fall såvitt angår arbetstagare, vilka åtnjuta semester enligt lagens

minimibestämmelser — i allmänhet vara den lid, under vilken arbetstagarna

kunna bäst utnyttja semestern. Mot kommitténs förslag att semestern

företrädesvis bör förläggas till tid mellan den 2 maj och den 30 september

synas inga vägande erinringar kunna resas. Med hänsyn till bestämmelsens

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

karaktär av en rekommendation synes emellertid bäst överensstämma att

den lämpliga semestertiden betecknas med ett mera allmänt uttryck, exempelvis

sommartiden. Vid denna utformning av bestämmelsen torde någon

specialregel för Norrlands del icke erfordras.

Ett annat spörsmål beträffande semesterns förläggning, som påkallar

uppmärksamhet, är frågan om de undantag, som kunna påkallas från principen

att semestern bör vara sammanhängande. Semesterlagstiftningens natur

gör det angeläget att de minimiförmåner, som lagen bereder arbetstagarna,

få åtnjutas inom alla yrkesgrupper. I fråga örn förläggningen av

semestern äro emellertid enligt den gällande lagen arbetstagare vid jordbruket

jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt hembiträde

i lanthushåll sämre ställda än övriga arbetstagare, i det att de icke

kunna påfordra att utfå semestern i ett sammanhang. Det synes mig ur olika

synpunkter önskvärt att denna olikhet såvitt möjligt utjämnas. Icke blott

med hänsyn till jordbruksarbetarnas berättigade intresse att utfå någon tids

sammanhängande semesterledighet utan även med tanke på jordbrukets arbetskraftsproblem

torde en sådan utjämning vara önskvärd. Med hänsyn till

rådande särförhållanden för de här ifrågavarande arbetstagarna är jag, åtminstone

för närvarande, icke beredd att helt utjämna skillnaden i förevarande

hänseende. Jag vill därför, i överensstämmelse med kommittéförslaget,

stanna vid att förorda, att jordbruksarbetare och övriga här avsedda

arbetstagare skola äga utfå minst sex dagar av semestern i ett sammanhang.

Vad kommittén föreslagit i fråga om förbud att förlägga semestern till tid,

då arbetstagare är frånvarande från arbetet av privilegierad orsak, har godtagits

av samtliga hörda myndigheter och organisationer med undantag av

landsorganisationen, som önskar förbudet mot semesterns förläggning till

tid för yrkessjukdom utsträckt att avse även annan sjukdomstid. Denna

fråga var föremål för överväganden vid lagens antagande; och statsmakterna

funno därvid sådant förbud icke böra stadgas. Erfarenheterna under

de år, som förflutit sedan semesterlagen trädde i kraft, synas icke giva anledning

lill att nu frångå detta ståndpunktstagande.

Beträffande ett speciellt spörsmål rörande semesterns förläggning — det

fall att arbetstagare samtidigt innehar flera anställningar — har jag redan

gjort vissa uttalanden i det avsnitt, som handlar om semester för arbete som

utgör bisyssla.

Lön under semester.

Gällande rätt.

Enligt den nuvarande lagen skall arbetstagare, som är avlönad med tidion,

beräknad för vecka eller längre tidsenhet, äga uppbära den å semestertiden

belöpande lönen. För annan arbetstagare skall lönen för varje semesterdag

utgå med belopp, motsvarande hans genomsnittliga inkomst för dag,

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

109

då arbete för arbetsgivarens räkning utförts under de månader av senast förflutna

kvalifikationstid, för vilka semesterrätt föreligger. Hänsyn skall därvid

icke tagas till lön, som utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala

arbetstiden. Har arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av s. k.

privilegierad orsak — semester, olycksfall i arbetet, yrkessjukdom eller

militärtjänstgöring av viss beskaffenhet — skall vid beräkning av semesterlönens

storlek hänsyn tagas, beträffande frånvaro på grund av semester till

den för semestertiden uppburna lönen samt beträffande frånvaro på grund

av övriga orsaker till den lön, som arbetstagaren sannolikt skulle ha uppburit

för berörda tid, därest han utfört arbete för arbetsgivarens räkning.

Ifrågavarande bestämmelser äro av tvingande natur, varför avtal mellan

arbetsgivare och arbetstagare, vilket i något avseende innefattar mindre förmåner

för arbetstagaren än vartill han enligt bestämmelserna är berättigad,

är i sådan del ogillt.

Lagen saknar föreskrift angående den tidpunkt, då semesterlönen skall

utbetalas.

Semesterkommitténs förslag.

I sitt betänkande har kommittén icke föreslagit någon ändring i den gällande

lagens föreskrift, att arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad

för vecka eller längre tidsenhet, under semestern skall äga uppbära

den å semestertiden belöpande lönen. Däremot har kommittén ansett, att —

med hänsyn till de praktiska svårigheter som uppkommit för arbetsgivarna

att tillämpa reglerna angående beräknande av semesterlön för arbetstagare

som äro avlönade med timlön, ackordslön, provision eller dylikt — dessa

regler borde förenklas. Kommittén har ock funnit, att lagen i viss utsträckning

borde lämna rum för möjlighet till överenskommelser örn sättet för

semesterlönens beräknande för sistnämnda arbetstagare.

Vad angår spörsmålet örn förenkling av de legala reglerna

örn beräkning av semesterlön för arbetstagare,

som är avlönad annorledes än med tidion, beräknad

för vecka eller längre tidsenhet, innebär kommitténs förslag

att hänsyn skall tagas till arbetstagarens genomsnittsinkomst för dag

under hela kvalifikationsåret, alltså icke såsom för närvarande endast till

de månader därav, för vilka semesterrätt föreligger. Till motivering av sitt

förslag härom anför kommittén bland annat följande.

En enkel beräkningsmetod vore att beräkna semesterlönen till 4 procent av

arbetstagarens arbetsinkomst hos arbetsgivaren under den del av anställningen

som belöper å senast förflutna kvalifikationsår, och en dylik regel

skulle även verka rätt i det stora flertalet fall, nämligen för alla arbetstagare

som lia full arbetstid och kontinuerligt äro i arbete. De fall, i vilka

regeln skulle ge otillfredsställande resultat, äro emellertid så pass talrika,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Majlis proposition nr 273.

att regeln redan på grund härav icke kan anses godtagbar. Regeln skulle

sålunda verka till arbetstagarens nackdel i alla de fall, då arbetstagaren har

sådan förkortad arbetstid, att arbete utföres endast vissa dagar i veckan. Vidare

skulle regeln vålla svårigheter jämväl när arbetstagaren är frånvarande

från arbetet av annan orsak — privilegierad eller icke — än arbetsbrist och

framför allt är den oförenlig med lagens föreskrift, att rätt till semester endast

föreligger för kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens

räkning utfört arbete å minst. 16 dagar.

Något egentligt skäl att frångå den nuvarande bestämmelsen, att inkomsten

för dag skall vara avgörande för semesterlönens storlek, synes icke

kunna åberopas. Likaså måste det med hänsyn till lagens konstruktion vara

naturligt, att dagsinkomsten hänföres till förhållandena under senaste kvalifikationsår,

alltså i regel till närmast föregående kalenderår. Vidare kan det

ur teoretisk synpunkt vara riktigt att — såsom den nuvarande lagen föreskriver

— vid semesterlönens beräknande hänsyn endast får tagas till de

månader, för vilka semesterrätt föreligger. Det är emellertid denna sistnämnda

föreskrift i den nuvarande lagen, som vållat de största svårigheterna

i tillämpningen. Ett exempel må anföras. För en arbetstagare med ackordsarbete

har avbrott i arbetet förekommit under tiden den 16 oktober—15 november.

Hänsyn får då ej tagas till den arbetsförtjänst, som åtnjutits den

1—15 oktober samt den 16—30 november, enär arbetstagaren varken under

oktober eller november utfört minst sexton dagars arbete för arbetsgivarens

räkning. Avmätning av ackordet måste följaktligen ske vid månadsskiftena

september—oktober och november—december. Då man vid ett månadsskifte

ej kan förutse, huruvida semesterrätt för den följande månaden kommer

att föreligga eller ej, måste ackordsavmätning ske vid varje månadsskifte.

Att detta i de flesta fall är praktiskt ogenomförbart är tydligt.

Det kan icke antagas, att arbetstagares dagsförtjänst under månad, för

vilken semesterrätt ej föreligger, i någon nämnvärd grad avviker från den

genomsnittliga. Möjligen skulle här den omständigheten kunna tänkas inverka,

att arbetsförmågan omedelbart före eller efter en längre bortovaro

på grund av sjukdom kan vara mindre än eljest. Hänsyn härtill synes dock

ej behöva tagas. På grund härav är sådan förenkling av den nuvarande regeln

försvarlig, att vid semesterlönens beräknande hänsyn tages till genomsnittsinkomsten

för dag under hela kvalifikationstiden. Härigenom torde ock

de praktiska olägenheter vid lagens tillämpning bli undanröjda som följa

därav, att för betydande grupper arbetstagare avlöningen icke bokföres för

månad.

Vidare föreslår kommittén, att — i motsats till vad nu gäller — själva

grundlönen vid övertidsarbete må medtagas vid semesterlönens beräknande.

Till stöd härför anföres:

Bestämmelsen att övertidsarbete över huvud icke får tagas i betraktande

vid beräknandet av semesterlönen infördes i lagen under den motiveringen,

att övertidsarbete i regel torde vara en tillfällig företeelse och falla så ojämnt

på olika löntagare, att det icke kunde anses skäligt, att ersättningen därför

medtoges.

Den för arbete å övertid uppburna inkomstens medtagande vid semesterlönens

beräknande skulle inverka förhöjande i två hänseenden. För det första

verkar den i övertidslönen ingående grundlönen förhöjande å semesterlönen,

enär dagsinkomsten ju blir större vid längre daglig arbetstid. Och vidare är

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 273.

lil

det uppenbart alt övertidstilläggel — den del av lönen som överstiger lönen

för ordinarie tid — har sådan inverkan.

Nu ifrågavarande stadgande torde ha uppfattats på det sätt, att all under

övertid åtnjuten inkomst — alltså såväl grundlön som övertidstillägg —

icke skall beaktas vid semesterlönens beräknande. Vid ackordsarbete måste

följaktligen avmätning göras både före och efter varje övertidsarbete. Detta

är tvivelsutan praktiskt ogenomförbart.

Att vid semesterlönens beräknande taga hänsyn till övertidstillägget synes

icke böra ifrågakomma. Så torde ej heller ha gjorts i någon av de kollektiva

semesterlönsöverenskommelser som träffats. Däremot finner kommittén skäl

tala för grundlönens medtagande. Det kan nämligen starkt ifrågasättas, örn

motiveringen för den nuvarande lagens ståndpunkt i förevarande hänseende

äger tillräcklig bärkraft. Övertidsarbete är i många fall en tämligen normal

företeelse. En förkortning av den dagliga arbetstidens längd verkar nerdragande

på semesterlönens storlek. Del förefaller då naturligt, att en förlängning

av den dagliga arbetstiden bör verka förhöjande på semesterlönen.

Mot att låta grundlönen vid övertidsarbete medtagas vid semesterlönens beräkning

skulle kunna anföras, att arbetsgivarna därigenom kunde bli ekonomiskt

hårdare belastade än enligt nuvarande lagen. Denna belastning synes

dock icke i och för sig vara av sådan storleksordning, att den kan tillmätas

någon avgörande betydelse. Å andra sidan skulle en arbetstagare i

undantagsfall kunna få mindre semesterlön än eljest, exempelvis därest arbetstagaren

ett flertal olika dagar utfört enbart övertidsarbete i ringa utsträckning.

Dylika fall torde emellertid vara sällsynta. Slutligen kunde mot

grundlönens medtagande göras gällande, att arbetstagare med timlön eller

ackordslön skulle bli bättre ställda än arbetstagare med vecko- eller månadslön,

för vilka arbetstagare än så mycket övertidsarbete icke avspeglar sig i

semesterlönen. Detta är visserligen i och för sig riktigt, men att märka är

att månadsavlönade arbetstagare vid en förkortning av den dagliga arbetstiden

i regel icke drabbas av någon minskning av arbetslönen, och mindre

vanligt är väl delta förhållande även i fråga om veckoavlönade arbetstagare.

Att andra arbetstagare vid semesterlönens beräkning få tillgodoräkna sig

grundlönen vid övertidsarbete synes därför icke innebära någon orättvisa

de olika arbetstagarna emellan.

Kommittén anser således att ifrågavarande stadgande bör ändras därhän,

att vid semesterlönens beräknande hänsyn icke skall tagas till sådant tillägg

til! lönen, som utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden.

Vad som avses med uttrycket »tid utöver den för arbetstagaren normala

arbetstiden» — vilket förekommer redan i gällande lag — kan synas oklart.

De tolkningsalternativ man har att välja mellan är att därmed skulle avses

antingen arbetstid utöver det för arbetstagaren normalt gällande arbetstidsmåttet

för dag eller vecka eiler ock arbetstid, som är förlagd till annan tid

än den ordinarie arbetstiden, oberoende av huruvida arbetstidsmåttet därigenom

överskrides. 1 kollektivavtalen bar begreppet övertid vanligen sistnämnda

innebörd. I flertalet särskilda kollektiva överenskommelser örn semesterlönens

beräkning liksom även eljest synes övertidsbegreppet tagits i

samma bemärkelse som i de vanliga kollektiva löneavtalen. Då den senast

angivna innebörden av begreppet övertid således är den mest vanliga och

då härtill kommer, att en sådan tolkning av begreppet i förevarande sammanhang

skulle ur praktiska synpunkter lia företräde framför det först angivna

folkningsalternativet, vill kommittén förorda, att med ifrågakomna

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

uttryck skall förstås sådan arbetstid, som är förlagd till annan tid än den

ordinarie arbetstiden, oberoende av huruvida arbetstidsmattet därigenom

överskrides. Härav följer, att man vid semesterlönens uträknande har att

bortse från tillägg, som enligt kollektivavtalen betecknas såsom övertidstilllägg,

även i de fall då tilläggen icke hänföra sig till tid utöver det för arbetstagaren

gällande arbetstidsmattet utan betingas blott av en obekväm förskjutning

av arbetstiden.

Stadgandet att vid frånvaro på grund av semester hänsyn skall tagas till

den för semestertiden uppburna lönen anser kommittén kunna utgå, enär i

övervägande antalet fall semesterlönen för dag torde motsvara den för arbetstagare

aktuella dagsinkomsten.

Vad beträffar bestämmelsen örn beräkning av dagsinkomst under frånvaro

på grund av annan privilegierad orsak än semester finner kommittén

densamma vara av övervägande teoretiskt intresse samt anför härom:

I de allra flesta fallen lär det vara för slutresultatet skäligen likgiltigt, örn

ifrågavarande frånvarotid medräknas eller ej. Emellertid kan stadgandet

icke helt undvaras. Det kan nämligen inträffa, att arbetstagaren varit frånvarande

— exempelvis på grund av yrkessjukdom — under hela kvalifikationstiden

och att alltså någon verklig arbetsinkomst icke finnes att taga till

utgångspunkt. Sannolikhetsberäkning är då erforderlig. En sådan beräkning

torde böra föreskrivas även för det fall, att arbete utförts under endast en

mindre del av kvalifikationstiden. Hur lång frånvaron från arbetet skall vara

för att sannolikhetsberäkning bör ske är en ren omdömesfråga. Lämpligast

torde vara att sätta frånvarotidens längd i förhållande till kvalifikationstiden;

och enligt kommitténs mening bör sannolikhetsberäkning företagas,

därest arbetstagaren under minst halva kvalifikationstiden varit frånvarande

från arbetet av annan privilegierad orsak än semester. Om en arbetstagare

varit anställd hos sin nuvarande arbetsgivare exempelvis under sex månader

av föregående kalenderår — detta antages utgöra kvalifikationsår — skall

således hänsyn till sannolik lön under frånvaro tagas, därest frånvaron uppgår

till tre månader eller mera.

Kommitténs förslag att medgiva viss avtalsfrihet i fråga om

semesterlönens beräknande innebär ett tillmötesgående av en

utav svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen år 1939 gemensamt

gjord hemställan med förslag att lagens regler angående beräknande

av semesterlön för arbetstagare, som äro avlönade annorledes än med

tidion, beräknad för vecka eller längre tidsenhet, skulle göras dispositiva i

fråga om kollektivavtal, vilket å arbetstagarsidan träffats eller godkänts av

organisation, som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt vore att

betrakta såsom huvudorganisation.

Kommittén erinrar om att inom ett mycket stort antal industriområden

träffats till innehållet varierande kollektiva överenskommelser om semesterlönen

och att dessa överenskommelser ofta på ett eller annat sätt torde innebära

rubbning av den gällande lagens grunder för semesterlönens beräknande.

Det vore därför icke uteslutet, att en enskild arbetstagare, som folie

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

under en dylik överenskommelse, skulle med stöd av lagen kunna i dom

stolsväg tilltvinga sig högre semesterlön än den som tillkomme honom enligt

överenskommelsen. Läget torde visserligen i de allra flesta fall vara

sådant att domstolstalan icke anställdes. Men det måste i och för sig betraktas

såsom otillfredsställande, att semesterbestämmelserna för stora

arbetstagargrupper hade ett sådant innehåll, att dylik möjlighet stöde öppen.

Kommittén anför vidare bland annat följande.

Ett bifall till arbetsgivareföreningens och landsorganisationens framställning

skulle medföra, att semesterlagen -— vilken är uppbyggd såsom en

skyddslag med tvingande bestämmelser av minimina tur — på visst område

förlorade sin tvingande karaktär. Att redan av sådan anledning ur principiell

synpunkt motsätta sig framställningen synes dock ej böra ifrågakomma.

Särskilt på detta område äro förhållandena så skiftande, att en

viss avtalsfrihet bör medgivas, varigenom nödig anpassning blir möjlig. Ej

heller kan antagas, att medgivandet av avtalsfrihet i föreslagen omfattning

skulle medföra risk för att arbetstagarna icke skulle komma i åtnjutande av

de minimiförmåner, som lagen avser att tillförsäkra dem. De arbetstagarorganisationer,

för vilka spörsmålet om semesterlönens beräkning blivit i

särskild grad aktuellt, torde vara i stånd att hävda sina medlemmars intressen

gentemot respektive arbetsgivarsammanslutningar. En undersökning

rörande kollektivavtalens olika semesterlönsbestämmelser ger icke belägg

för att avtalsfrihet i den utsträckning som föreslagits skulle innebära någon

våda för arbetstagarparten.

Örn således av nu anförda skäl betänkligheter icke torde möta mot ett bifall

till ifrågavarande framställning, synas emellertid vissa svårigheter

kunna uppkomma med hänsyn till att den föreslagna regleringen icke berör

andra arbetsgivare och arbetstagare än sådana, som äro bundna av kollektivavtal.

Beträffande arbetsplatser, där såväl organiserade som oorganiserade

arbetstagare sysselsättas, har arbetsdomstolens ordförande med tanke

härpå i yttrande över framställningen föreslagit en regel, innefattande rätt

för arbetsgivare, som är bunden av kollektiv överenskommelse rörande

semesterlönens beräkning, att efter uppgörelse tillämpa densamma även på

oorganiserade arbetstagare. En dylik regel har otvivelaktigt starkt fog för

sig, då därigenom undvikes, att arbetstagare på samma arbetsplats kunna

bli olika ställda i fråga örn semesterlönens beräkning.

Med hänsyn till det anförda har kommittén — såvitt angår arbetstagare

avlönad annorledes än med tidion beräknad för vecka eller längre tidsenhet

föreslagit att överenskommelse rörande semesterlönens beräknande må

träffas, såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal och detta å

arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, som enligt lagen örn

förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Denna

regel föreslås kompletterad med en bestämmelse, all därest dylikt avtal föreligger,

det må av arbetsgivare, som är bunden av avtalet, efter överenskommelse

tillämpas även beträffande arbetstagare, som är obunden av avtalet

men sysselsättes i arbete för vilket avtalet gäller.

Rörande kollektivavtalets tillämpning å arbetstagare, varom sist nämnts,

framhåller kommittén:

Hillring till riksdagens protokoll 7945. 7 samt. Nr 27.1.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Muj:ts proposition nr 273.

Endast sådan arbetstagare, som är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen,

är bunden av ett kollektivavtal. Arbetsgivaren är dock

enligt arbetsdomstolens praxis — se exempelvis domen nr 95/1932 —- i förhållande

till den avtalsslutande arbetstagarorganisationen skyldig att, såvitt

ej annat framgår av avtalet, tillämpa detsamma även med avseende å arbetstagare,

som står utanför nämnda organisation. För de fall, där arbetsgivaren

således är skyldig att tillämpa kollektivavtal å utomstående arbetstagare,

kunde det synas mindre följdriktigt att arbetsgivaren skulle få tilllämpa

avtalet å sådan arbetstagare först »efter överenskommelse». Emellertid

måste ju i alla fall föreligga ett enskilt arbetsavtal. En annan sak är

att, om någon annan överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren

icke träffats, man kan antaga att dem emellan föreligger ett enskilt

arbetsavtal av innebörd, att kollektivavtalets normer — här då i fråga om

semesterlönens beräkning — skola tillämpas. Motsvarande betraktelsesätt

bör i regel kunna anläggas å de fall, då arbetsgivaren icke har skyldighet

att tillämpa kollektivavtalet å utomstående arbetstagare. Av det anförda

torde framgå, att tillämpningen av stadgandet i förevarande punkt icke

förutsätter en uttrycklig överenskommelse med varje särskild, av kollektivavtalet

obunden arbetstagare, att avtalets regler för semesterlönens beräknande

skola gälla.

Kommittén understryker, att den föreslagna förenklingen av de legala

reglerna för semesterlönens beräknande icke kunde anses göra en avtalsfrihet

i förevarande hänseende obehövlig. Det vore en mycket stor fördel att det

redan på förhand stöde klart, att sådana kollektiva överenskommelser som

i det föregående berörts vore giltiga och att frågan om deras rättsenlighet

icke lämnades öppen. Vidare vore inom vissa yrkesområden förhållandena

sådana, att även med de av kommittén föreslagna reglerna vissa svårigheter

kunde uppstå när det gällde att uträkna semesterlönen efter de legala

reglerna. Trots det förenklade beräkningssätt som föreslagits av kommittén,

syntes därför lagen böra lämna rum för parterna att i ovan angivna utsträckning

överenskomma örn sättet för semesterlönens beräknande.

Enligt kommitténs uppfattning har erfarenheten icke givit vid handen,

att saknaden av bestämmelse om tidpunkten för semesterlönens

gäldande föranlett några svårigheter såvitt angår semesterlön, som utgår

i samband med ledighet från arbetet. För dylikt fall torde en laglig

reglering i förevarande hänseende icke vara påkallad, och en sådan reglering

torde för övrigt med hänsyn till de skiftande avlöningsformerna vara

synnerligen svårgenomförbar. Kommittén har därför icke föreslagit att bestämmelser

härom upptagas i lagen.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag till förenkling av de legala reglerna för

semesterlönens beräknande har allmänt lämnats utan erinran.

Allenast från några håll ha invändningar rests mot att grundlönen vid över
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 273.

115

tidsarbete skall beaktas vid semesterlönens beräknande för de arbetstagare,

som äro avlönade annorledes än med tidion, beräknad för vecka eller längre

tidsenhet.

Kommerskollegium anför härutinnan bland annat följande.

Kollegium finner det knappast rimligt, att, i händelse arbetaren under

hela året haft full sysselsättning, den övertid han möjligen erhållit därutöver

skulle tillgodoräknas honom i form av förhöjd semesterlön. En parallell

med statstjänstemännens ställning torde här kunna vara belysande. Det

torde knappast kunna ens ifrågasättas, att en tjänsteman, som arbetat på

övertid, skulle under semestern erhålla en förhöjning i lönen utöver den

eljest utgående, ställd i proportion till den på hans övertid belöpande grundlönen.

För en annan arbetstagares del synes en förhöjning av semesterlönen

kunna vara rimlig endast i det fall att han viss tid av året varit sysselsatt

mindre än den normala arbetstiden och under en annan del av året fått

arbeta på övertid. Då emellertid en sådan avräkning torde komma att vålla

stort besvär och lätt giva upphov till tvister, vill kollegium förorda, att den

nuvarande bestämmelsen bibehålies och att således vid semesterlönens beräknande

hänsyn icke tages till lön, som utgått för tid utöver den för arbetstagaren

normala arbetstiden.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att då övertidsarbete för arbetstagare

med vecko- eller månadslön icke medförde någon förhöjning av semesterlönen,

starka lämplighetsskäl talade för att arbetstagare med timlön

eller ackordslön icke i detta hänseende erhölle bättre villkor.

Svenska lantarbetsgivareföreningen yttrar, att semesterlönen principiellt

borde beräknas för arbete utfört under normal arbetstid, enär — enligt arbetstidslagarna

— övertidsarbete endast undantagsvis finge förekomma. Föreningen

ville därför föreslå, att nuvarande stadgande härutinnan kvarstode

oförändrat med allenast det tillägget, att parterna å arbetsmarknaden finge

i kollektivavtal träffa annan överenskommelse.

Den föreslagna möjligheten till viss avtalsfrihet i fråga om

semesterlönens beräknande har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i samtliga avgivna yttranden. Vissa smärre anmärkningar ha dock

framställts i fråga örn bestämmelsernas närmare utformning.

Sålunda förordar svenska landstingsförbundet, att ordet »kollektivavtal»

utbytes mot uttrycket »skriftligt avtal» för att kunna inbegripa avtal eller

överenskommelser jämväl med tjänstemannaorganisationer i fråga om befattningshavare,

för vilka kollektivavtal med bindande verkan icke kunna

träffas.

Försvarets avtalsnämnd anför, att örn ett kollektivavtal örn semesterlönens

beräknande förelåge, det syntes lämpligast med en presumtion, att

avtalet skulle gälla även i fråga om arbetstagare som vore obundna av avtalet.

Avtalsnämnden föresloge därför, att avtalet finge tillämpas även å

utomstående arbetstagare, såvida icke vid anställningen överenskommits att

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

semesterlagens bestämmelser i förevarande hänseende skulle tillämpas. Enahanda

förslag har framställts av järnvägsstyrelsen.

Byggnadsstyrelsen, till vilken väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansluter

sig, framhåller att det förefölle mest ändamålsenligt, att ett kollektivavtal

rörande semesterlönens beräknande finge utan särskild överenskommelse

tillämpas även beträffande utomstående arbetstagare. Byggnadsstyrelsen förordade

därför att orden »efter överenskommelse» utginge.

F öredraganden.

I ett tidigare sammanhang har jag erinrat om de vid den nuvarande

semesterlagens tillkomst föreliggande svårigheterna att på förhand överblicka,

vilka lagregler som i skilda hänseenden kunde befinnas bäst anpassade

för arbetsmarknadens olika förhållanden. Teoretiska och praktiska

synpunkter komma på detta område lätt i konflikt med varandra; bestämmelser,

som från teoretisk utgångspunkt förefalla riktiga, kunna i det praktiska

livet visa sig vålla svårigheter vid tillämpningen. Vad nu anförts torde

i hög grad gälla de regler som avse semesterlönens beräknande för sådana

arbetstagare, vilka äro avlönade med timlön, ackordslön, provision eller

dylikt. Beträffande semesterlönen för vecko-, månads- eller årsavlönade

arbetstagare uppkomma inga motsvarande svårigheter. Regeln att arbetstagaren

skall bibehålla sin lön under semestern uttryckes för dessa arbetstagare

på ett enkelt sätt genom en föreskrift, att de skola uppbära den å

semestertiden belöpande lönen.

Vid skilda tillfällen ha anmärkningar riktats mot utformningen av de

nuvarande bestämmelserna angående beräknande av semesterlön för arbetstagare,

som äro avlönade annorledes än med tidion, beräknad för vecka

eller längre tidsenhet; och olika uppfattningar ha kommit till synes angående

de riktlinjer, efter vilka bestämmelserna på detta område böra utformas.

Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, ha

svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i en år 1939 gjord

gemensam framställning föreslagit att viss avtalsfrihet skulle få råda i fråga

örn semesterlönens beräkning. Socialstyrelsen har i yttrande över förenämnda

framställning anfört, att lagens bestämmelser utgå från en teoretisk

uppfattning om huru skilda omständigheter skäligen böra inverka på

semesterlönen; man torde därvid icke ha ansett sig för vinnande av enklare

bestämmelser böra ålägga en arbetsgivare att utgiva högre semesterlön

eller en arbetstagare att åtnöja sig med lägre sådan lön än som följde

av de på det teoretiska resonemanget grundade bestämmelserna. Å andra

sidan har betonats vikten av att semesterlönebestämmelserna vore praktiskt

utformade och att de bleve allmänt normerande. Sålunda framhöllo

1936 års semestersakkunniga, att det måste sägas innebära en mycket

stor fördel, att det för beräknandet av semesterlönen kunde givas en enhetlig

regel, som kunde tillämpas för alla arbetstagare. Andra lagutskottet vid

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

117

1938 års riksdag anförde, att ojämnheter i skilda hänseenden funnes i alla

system, som föreslagits för beräknandet av semesterlönen, och att man därför

måste välja ett system, som kunde anses praktiskt och samtidigt giva

det mest rättvisa resultatet.

Den kritik, som riktats mot de gällande bestämmelserna på detta område,

har icke så mycket avsett, att en uträkning enligt dessa regler skulle giva

ett mindre rättvist resultat. Kritiken har främst tagit sikte på bestämmelsernas

svårtillämplighet. Av semesterlagens hittillsvarande tillämpning synes

mig ock otvetydigt framgå, att ansenliga praktiska svårigheter uppkommit,

då det gällt att få fram de särskilda faktorer, som inverka på semesterlönens

storlek. Detta bestyrkes icke minst därav, att avtalsparterna inom

ett stort antal områden av arbetsmarknaden ansett sig böra träffa kollektiva

överenskommelser örn semesterlönen, vilka i olika hänseenden skilja sig

från lagens regler. Därigenom har den enhetlighet, som man velat vinna,

i stor utsträckning gått förlorad.

Kommittén har beaktat den framförda kritiken genom att för arbetstagare,

som icke ha tidion, beräknad för vecka eller längre tidsenhet, föreslå

bestämmelser, innehållande dels att de legala reglerna för semesterlönens

beräknande förenklas och dels att en viss avtalsfrihet i förevarande

hänseende medgives. Sådana förenklingar i sättet för semesterlönens beräknande,

som ej i och för sig äro ägnade att vare sig höja eller sänka

semesterlönens storlek, böra givetvis genomföras. I enlighet med vad kommittén

närmare utvecklat synas följande av kommittén föreslagna förändringar

vara av dylik beskaffenhet, nämligen regeln att semesterlönen skall

beräknas med utgångspunkt från genomsnittsinkomsten för dag under

hela kvalifikationsåret samt bestämmelsen att vid beräkningen hänsyn icke

alls skall tagas lill den för semestertiden uppburna lönen och endast under

viss förutsättning till beräknad lön under frånvaro från arbetet av annan

privilegierad orsak än semester. Jag biträder därför förslaget i dessa delar.

Enligt den nu gällande lagen skall icke någon å övertid åtnjuten inkomst

— vare sig grundlönen eller övertidstillägget — beaktas vid semesterlönens

beräknande. Härutinnan har nu föreslagits den ändringen, att grundlönen

skall medtagas vid uträkningen av semesterlönen. Denna förändring kommer

otvivelaktigt att inverka på semesterlönens storlek. I allmänhet kommer

grundlönens medtagande att verka förhöjande på denna, men verkan

kan också — där arbetstagaren ett flertal olika dagar utfört enbart

övertidsarbete i liten omfattning — bli den motsatta. Att grundlönens medtagande

skulle verka sänkande på semesterlönen torde dock kunna inträffa

endast i något enstaka undantagsfall.

Mot kommitténs förslag i denna del har anförts viss kritik. Denna kritik

torde emellertid vara bemött redan i kommitténs betänkande och jag kan

ansluta mig till vad kommittén anfört härom. Förslaget har den praktiska

fördelen, att det vid ackordsarbete onödiggör avräkning före och efter varje

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

övertidsarbete. Sett till de enskilda fallen kan det visserligen förefalla som

om grundlönens medtagande kunde medföra vissa ojämnheter. I det stora

hela torde dock förslaget verka rättvist. Jag vill i detta sammanhang icke

underlåta att påpeka, att arbetsmarknadens båda största organisationer —

svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen — funnit sig kunna

lämna förslaget i denna del utan erinran.

Beträffande innebörden av uttrycket »sådant tillägg till lönen, som utgått

för tid utöver den för arbetstagaren nox-mala arbetstiden (övertidstillägg)»

delar jag kommitténs uppfattning. Såsom övertidstillägg bör alltså behandlas

icke blott tillägg, som hänför sig till tid utöver det för arbetstagaren gällande

arbetstidsmåttet, utan även tillägg, som utgår lill följd av den ordinarie

arbetstidens förskjutning.

Örn de sålunda föreslagna förenklingarna genomföras, torde det för vanliga

fall icke längre kunna betecknas som praktiskt ogenomförbart att uträkna

semesterlönen efter de legala reglerna. Kommittén har likväl ansett

sig böra tillmötesgå kravet på viss avtalsfrihet i fråga om semesterlönens

uträkning och föreslagit, att beträffande arbetstagare, som icke ha tidion,

beräknad för vecka eller längre tidsenhet, överenskommelse rörande semesterlönen

skall få träffas, såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal

och detta å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av huvudorganisation

enligt lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.

I sådant hänseende vill jag erinra örn att semesterlagen är uppbyggd

såsom en skyddslag med tvingande bestämmelser av minimikaraktär, vilket

innebär, alf en överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare om

sämre förmåner än vad lagen stadgar skall vara ogiltig. Någon avsikt att

i princip få ändring i lagen i angivna hänseenden har icke givns tillkänna;

och jag skulle givetvis icke kunna medverka lill att göra semesterlönebestämmelserna

dispositiva över hela linjen. Semesterlönen är nämligen en så

väsentlig del av semesterförmånen, att utan densamma semestern skulle förlora

sitt egentliga innehåll.

Genom förslaget på denna punkt skulle lagens bestämmelser på en del

av sitt nuvarande tillämpningsområde kunna sättas ur kraft. Vissa principiella

betänkligheter kunna därför anföras mot förslaget. Å andra sidan

tala starka praktiska skäl för detsamma; och samtliga hörda myndigheter

och sammanslutningar lia lämnat förslaget i denna del utan erinran, flera

under uttalande av sin tillfredsställelse därmed. Förhållandena på detta

område äro, såsom kommittén framhållit, synnerligen skiftande, och även

om de i det föregående föreslagna förenklingarna genomföras, torde det

stundom kunna bli ganska omständligt och betungande att uträkna semesterlönen

efter lagens principer. Likaså torde även i fortsättningen i åtskilliga

fall särskilda kollektiva semesterlöneöverenskommelser komma att träffas.

Fördelen av att rättsenligheten av dylika överenskommelser icke kan

sättas i fråga torde ligga i öppen dag. Därest avtalsfriheten i förevarande

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 27.‘i.

119

hänseende erhåller den begränsning som föreslagits, torde icke heller föreligga

någon risk att arbetstagarna icke skulle komma i åtnjutande av de

minimiförmåner, som lagen avser att tillförsäkra dem. Jag anser mig därför

böra förorda att förslaget härutinnan bifalles.

Utformningen i kommitténs förslag av reglerna örn rätt att träffa avtal

om beräkningen av semesterlönen finner jag lämplig, varför jag vill godtaga

densamma. Med anledning av vad svenska landstingsförbundet erinrat

vill jag framhålla, att befattningshavare, för vilka kollektivavtal icke kunna

träffas nied bindande verkan, endast undantagsvis äro att hänföra till den

kategori arbetstagare, där lönen utgår annorledes än som tidion, beräknad

för vecka eller längre tidsenhet. För de av landstingsförbundet åsyftade

arbetstagarna torde därför ifrågavarande spörsmål sakna större aktualitet.

Tillämpningen av kollektiva semesterlönebestämmelser å utomstående

arbetstagare bör få ske allenast med dennes vilja. Det bör alltså

fordras att en överenskommelse mellan parterna kommer till stånd. Såsom

kommittén framhållit kan överenskommelsen naturligen även vara en tyst

sådan. Dylik karaktär torde arbetsavtalet ha, när en utomstående arbetstagare

anställes vid arbetsplats, för vilken kollektivavtal gäller. Någon presumtionsregel

av det innehåll försvarets avtalsnämnd föreslagit synes därför

icke erforderlig.

Semesterlön för djurskötare och sjömän.

Gällande rätt.

Därest arbetstagare vid jordbruk användes uteslutande till djurskötsel,

må arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren

med belopp, motsvarande vad denne skulle lia uppburit i lön under semestern.

Arbetsgivaren äger ock såsom förut angivits beträffande djurskötare

och andra arbetstagare vid jordbruket uppdela semestern, även

utan att överenskommelse därom träffas med arbetstagaren.

Arbetstagare å fartyg äger valfrihet mellan semester och enbart semesterlön.

Önskar arbetstagaren erhålla semester, skall han göra skriftlig ansökan

därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan ej gjorts, skall arbetsgivaren

i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren med belopp,

motsvarande vad denne .skulle ha uppburit i lön under semestern.

Örn emellertid överenskommelse därom träffas med arbetstagaren, må

arbetsgivaren i stället under högst ett år uppskjuta semestern.

Semesterkommitténs förslag.

Enligt kommitténs förslag har arbetsgivarens valfrihet mellan att ge

djurskötare semester och enbart semesterlön begränsats till semestertid

utöver sex dagar. En djurskötare, sorn intjänat sex dagars semester,

skall alltså enligt förslaget äga rätt utfå hela den intjänade semestern i

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kunell. Muj:ts proposition nr 273.

lorm av ledighet. Semester upp till sex dagar skall vara sammanhängande,

såvida ej annat överenskommits. Till motivering av sitt förslag har kommittén

anfört bland annat följande.

Varken enligt dansk eller finsk semesterlagstiftning intaga djurskötarna

någon undantagsställning i förhållande till övriga jordbruksarbetare. Emellertid

gäller enligt ifrågavarande lagstiftning att jordbruksarbetarna icke

kunna göra anspråk på att få mer än 6 sammanhängande semesterdagar.

Anledningen till att djurskötarna i motsats till samtliga andra arbetstagare,

som utföra sitt arbete under arbetsgivarens kontroll, icke genom den svenska

semesterlagstiftningen tillförsäkrats någon ledighet från arbetet utan allenast

semesterlön har varit svårigheten att erhålla vikarierande arbetskraft. Att

djurskötarna icke i likhet med övriga arbetstagare skulle vara i behov avnågon

tids ledighet från arbetet kan icke med fog göras gällande. Tvärtom

synas djurskötarna med hänsyn till arbetets beskaffenhet samt till den sammanlagda

årliga arbetstidens längd och den dagliga arbetstidens förläggning

synnerligen väl behöva under någon tid av året helt koppla av från det dagliga

arbetet.

Det vill synas kommittén som örn svårigheterna att anskaffa ersättare

för djurskötarna skulle vara i viss mån överdrivna. Arbetsgivare inom jordbruket,

vilken sysselsätter person som uteslutande ägnar sig åt djurskötsel,

torde väl så gott som undantagslöst ha liera jordbruksarbetare i sin tjänst.

Möjlighet att få vikarie för djurskötaren under dennes semester bör därför

i dylikt fall finnas.

Med hänsyn till föreliggande förhållanden torde emellertid icke kunna föreskrivas,

att djurskötarna skola utfå mer än hälften av den fulla lagstadgade

semestern i form av ledighet. I den mån djurskötare intjänat mer än 6

semesterdagar, äger således arbetsgivaren frihet att tillhandahålla arbetstagaren

överskjutande semester i form av kontantersättning. Genom ett dylikt

arrangemang synas de från lantarbetsgivarhåll framförda synpunkterna

bli behörigen tillgodosedda.

Kommittén vill erinra om att kommittén i fråga om jordbruksarbetare

föreslagit, att de skola få rätt till sex dagars sammanhängande semester,

givetvis under förutsättning att de intjänat semester av minst sådan längd.

Kommitténs förslag i denna del omfattar även djurskötarna.

Två ledamöter av kommittén (herrar Ödholm och Wikander) ha förklarat

sig endast i princip kunna ansluta sig till förslaget örn viss tids semesterledighet

för djurskötare. Reservanterna anföra:

I gällande kollektivavtal för jordbruket stadgas för djurskötare allenast

rätt till semesterlön. Arbetsgivarorganisationen har däremot i en protokollsanteckning

till avtalet rekommenderat sina medlemmar att i görligaste mån

utgiva semesterledighet.

Klart är att de organiserade arbetsgivarna på grund av nämnda rekommendation

och för att ej ställa djurskötarna i en ogynnsam ställning bemöda

sig om att utgiva semesterledighet till djurskötarna. Ett lagfästande av en

sådan skyldighet kommer emellertid säkerligen att vålla svårigheter på grund

av den stora bristen på djurskötare. Vi ha under sådana förhållanden först

efter stor tvekan kunnat ansluta oss till kommitténs förslag i denna del. När

vi dock gjort delta i princip, ha vi emellertid måst göra en reservation i ett

avseende. Vi anse nämligen, att ordet uteslutande i stadgandet borde utbytas

mot ordet huvudsakligen, varigenom i semesterlagen skulle vidtagas samma

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

121

ändring som tidigare gjorts i lantarbetstidslagen. Det förekommer nämligen,

att djurskötare i viss begränsad utsträckning användas även till annat arbete

än djurskötsel. Med nuvarande formulering kan det synas tvivelaktigt om

dylika djurskötare verkligen falla under undantagsbestämmelsen. Så har

dock säkerligen tämligen allmänt antagits vara fallet, och till stöd härför har

åberopats arbetsrådets tolkning av motsvarande uttryck i lantarbetstidslagen.

Tre andra ledamöter av kommittén (herrar Adamsson, Jansson och Sölvén)

anse, att skillnad icke bör göras mellan djurskötare och övriga arbetstagare.

Till stöd härför åberopa dessa ledamöter följande.

Vi kunna för vår del icke finna någon godtagbar anledning varför djurskötarna

i semesterhänseende skulle behandlas på annat sätt än övriga arbetstagare

inom jordbruket. Mot en årsarbetstid för dessa senare av 2 400

timmar svarar för djurskötarnas del en tid av 2 800 timmar, uttagen på det

sätt att dessa arbetstagare endast kunna räkna med en fridag varannan vecka.

Det kan knappast råda delade meningar örn att denna ordning är oförnuftig

redan ur jordbruksnäringens egen synpunkt; att däri är att söka den huvudsakliga

anledningen till svårigheterna att rekrytera djurskötarepersonalen

kan med säkerhet antagas. Från arbetarskyddssynpunkt är den nuvarande

särbehandlingen av djurskötarna i såväl arbetstids- som semesterhänseende

förkastlig.

Någon tvingande nödvändighet att undantaga djurskötarna från rätt att

utfå hela semestern i ledighet torde icke föreligga. I varje fall för de större

och medelstora jordbruken — och arbetstagare, som uteslutande eller ens

huvudsakligen användas för djurskötsel, torde regelmässigt endast förekomma

vid dylika — lärer det inte vara omöjligt att genom anlitande av andra

lejda arbetstagare respektive familjemedlemmar skaffa ersättare under dc

högst sex semesterdagar om året der här är fråga om, särskilt som dessa

dagar kunna fritt förläggas av arbetsgivaren och icke behöva utgå i sammanhang.

De nuvarande specialreglerna för arbetstagare å fartyg ha

enligt kommitténs mening ej visat sig vara förenade med några olägenheter;

och kommittén anser ej några ändringar i dessa regler påkallade.

För de fall varom här är fråga har kommittén funnit lagen böra innehålla

en regel om beräknandet av semesterlönen för dag

för sådan arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad för vecka

eller månad. Förslaget innebär, att 1/s av veckolönen och x/a5 av månadslönen

skall anses belöpa på varje dag, för vilken semesterlön skall utgå.

Kommittén — som föreslagit samma beräkningsmetod i fråga örn fastställandet

av den semesterersättning, vartill vecko- respektive månadsavlönad

arbetstagare vid en anställnings upphörande kan vara berättigad

— anför till stöd för sitt förslag bland annat följande.

Olika beräkningssätt ha kommit till användning, då det gällt att för

månadsavlönad arbetstagare bestämma semesterersätlningens belopp för

dag. När fråga varit örn veckoavlönad arbetstagare synes däremot någon

tvekan icke ha yppats, i det att dagsförtjänsten då ansetts utgöra Va av

veckolönen. De meningsskiljaktigheter, som gjort sig gällande i fråga örn

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

dagsförtjänstens beräkning för mänadsavlönad arbetstagare, torde bottna

i olika uppfattning om månadslönens karaktär. Vid en beräkning av semesterlönen

för dag till V30 av månadslönen förutsättes denna uppenbarligen

även belöpa å andra dagar än arbetsdagar; arbetstagaren anses avlönad

för att han under hela månaden, således även sön- och helgdagar,

står till arbetsgivarens förfogande. En beräkning av dagsförtjänsten till

''/ar, eller till J/2e av månadslönen bygger åter på att lön utgår endast för

arbetsdagar. I förra fallet bortses från såväl söndagar som helgdagar,

medan i senare fallet allenast söndagarna borträknas, varigenom dagantalet

för år blir 313.

Det synes vara svårt att ge något allmängiltigt svar på frågan huruvida

mänadsavlönad arbetstagares lön skall anses belöpa även å andra dagar än

arbetsdagar (vardagar). Härutinnan torde förhållandena kunna gestalta sig

olika inom skilda fack och för skilda arbetstagare. Kommittén anser emellertid

icke erforderligt att ingå i närmare prövning av denna mera allmänt

arbetsrättsliga fråga. Det synes tillräckligt att besvara frågan endast för

semesterlagens vidkommande.

Enligt lagen utgår en semesterdag för varje kalendermånad, d. v. s. 12 semesterdagar

för helt år, och söndagar inräknas icke i semestern. Såsom av

lagens förarbeten framgår syftar emellertid lagen att som regel ge den sammanhängande

ledigheten en faktisk längd av 14 eller 15 dagar. Det synes

därför förenligt med lagens konstruktion att såvitt nu är i fråga anse månadslönen

belöpa endast å arbetsdagar. Det torde ock vara följdriktigt, att — då

man vid fastställandet av det antal dagar för vilka semesterlön skall beräknas

bortser från söndagar — dessa icke heller beaktas vid beräkningen av semesterersättningens

belopp för varje semesterdag. Om således semesterersättningen

för dag icke bör utgöra V30 av månadslönen, återstår att avgöra

örn den bör vara ^25 eller 1/2o av månadslönen. Vid månadsavlöning torde det

vara befogat att — i motsats till vid veckoavlöning — bortse jämväl från

helgdagarna. Arbetsåret bör alltså i överensstämmelse nied gängse beräkningssätt

kunna anses innehålla 300 arbetsdagar, och det förefaller mest

naturligt att anknyta fastställandet av semesterersättningens storlek för dag

till detta beräkningssätt. d. v. s. att anse att av årets 300 arbetsdagar 1I12

belöper på varje månad. Det synes lämpligt att för de fall, där semesterlön

skall utgå utan samband med ledighet eller i form av semesterersättning, i

lagen införa bestämmelser örn hur mycket av vecko- respektive månadslönen,

som skall anses belöpa på varje semesterdag. Kommittén föreslår

därför, att för dessa fall i lagen föreskrives, att semesterlönen respektive

semesterersättningen för dag skall utgå med, vid veckolön 1U och vid månadslön

1/os av arbetstagarens lön.

Denna beräkningsmetod borde enligt kommitténs mening gälla även för

det fall, att arbetstagaren normalt utförde sitt arbete å samtliga dagar i

veckan respektive månaden, liksom även för det fall, att han normalt utförde

arbetet å mindre antal dagar än 6 i veckan respektive 25 i månaden.

Visserligen komme på detta sätt semesterlönen liksom även semesterersättningen

för dag att något avvika från storleken av arbetstagarens normala

förtjänst de dagar han vore i arbete. Fördelen av en enhetlig beräkningsregel

hade dock synts kommittén böra vara avgörande. Kommittén ville

emellertid framhålla, att örn en arbetstagare normalt utförde arbete 6 dagar

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

123

i veckan men arbetstiden förkortats med en eller ett par dagar i veckan

och arbetstagaren till följd därav finge vidkännas ett proportionellt avdrag

å sin vanliga veckolön, den oavkortade veckolönen borde läggas till grund

för beräkningen av semesterlönens respektive semesterersättningens belopp

för dag.

Kommittén anser det av tekniska skäl icke möjligt att för ifrågavarande

fall i lag närmare reglera tidpunkten för semesterlönens

utbetalande. Utan särskild bestämmelse måste arbetsgivaren vara

skyldig att utbetala sådan semesterlön, örn löpande år är kvalifikationsår,

senast vid utgången av det året samt eljest senast ett år efter det kvalifikationsåret

tilländalupit. Att föreskriva någon tidigare förfallodag läte

sig icke göra, då det merendels i dessa fall ej tidigare vore avgjort, huruvida

semesterförmånen skulle utgå enbart i form av semesterlön.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag till begränsning av arbetsgivarens nuvarande valfrihet

mellan semester och enbart semesterlön för djurskötare har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter, som

yttrat sig härom, med undantag av socialstyrelsen. Lantbruksstyrelsen anser

dock, under åberopande av den av herrar Ödholm och Wikander framförda

reservationen, att den föreslagna bestämmelsen härom bör gälla arbetstagare,

som huvudsakligen användes till djurskötsel. Denna mening

omfattas även av svenska arbetsgivareföreningen.

Socialstyrelsen förordar — i anslutning till hei-rar Adamssom, Janssons

och Sölvéns reservation — att djurskötarnas undantagsställning i förevarande

hänseende helt upphörde och att djurskötarna således i likhet med

övriga arbetstagare ägde utfå intjänad semesterförmån i form av ledighet.

Enligt socialstyrelsens mening hade kommittén överskattat de svårigheter,

som skulle vållas av att djurskötarna liksom andra erhölle tolv i stället för sex

dagars semester. Sett på längre sikt måste det vidare vara av direkt intresse

för jordbruksnäringen, att de anställda i berörda avseende icke bereddes

sämre förmåner än på andra håll, varigenom tillgången på arbetskraft inom

området skulle försvåras. Denna ståndpunkt omfattas även av en minoritet

inom arbetsmarknadskommissionen samt av tandsorganisationen och tjänstemännens

centralorganisation.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har avstyrkt förslaget i förevarande

del samt anfört bland annat följande.

Sedan lagens tillkomst ha svårigheterna för jordbrukare att erhålla vikarierande

arbetskraft för semesterlediga arbetare ytterligare ökats. Den vikarierande

arbetskraften kan endast tagas av den knappa arbetskraften för

utearbete. Härtill kommer, att utearbetarna vanligen äro synnerligen obenägna

att utföra ersättareturer för djurskötare. På grund av lantarbetstids
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

lagens bestämmelser örn maximiarbetstiden för djurskötare erhålla dessa,

som arbeta 8 å 9 timmar per dag under hela veckan, ledighetsdagar (fridagar)

vilka enligt anvisning i lantarbetareavtalet ofta utläggas med upp till

3 a 4 dagar i följd åtminstone en gång örn året. Djurskötaren åtnjuter därigenom

en tids vila från arbetet.

Majoriteten har antagit, att arbetsgivarna inom jordbruket, vilka sysselsätta

personer, som uteslutande ägna sig åt djurskötsel, undantagslöst ha

flera jordbruksarbetare i sin tjänst. Häremot kan invändas att detta resonemang

endast kan gälla de större jordegendomarna och icke de mindre. Och

majoritetens förslag löser icke spörsmålet, var arbetsgivarna skola få ersättning

för den för djurskötarna vikarierande arbetskraften. Den föreliggande

intressemotsättningen mellan arbetsgivaren och arbetarna, där arbetsgivarens

intressen ur folkförsörjningssynpunkt borde tillerkänts förturen, borde

avhållit majoriteten från att föreslå någon lagändring på denna punkt.

Föreningen får alltså bestämt avstyrka lagändring på ifrågavarande punkt

i annan mån än att ordet »uteslutande» utbytes med ordet »huvudsakligen».

Det händer nämligen, att en djurskötare till 80—90 procent sysselsättes med

djurskötsel och till 10—20 procent med annat arbete. Enligt arbetsrådets

tolkning av begreppet uteslutande i tidigare formulering av arbetstidslagen

hade ifrågavarande arbetstagare betraktats såsom djurskötare. Det är emellertid

icke lika klart att samma tolkning skall tillämpas i fråga om semesterlagen.

Av praktiska skäl är ordet huvudsakligen att föredraga.

Riksförbundet landsbygdens folk yttrar bland annat följande.

På grund av bristen på arbetskraft är det icke ovanligt, att jordbrukaren

vid anställandet av arbetare, som icke äro djurskötare, får utlova, att dessa

skola tjänstgöra i djurstallar endast ett minimum av arbetstiden. Till och

med kan han få godtaga krav på att helt befria arbetare från arbete i djurstallarna.

Under sådana omständigheter blir följden den, att brukaren av

gården själv får tjänstgöra i stället för djurskötaren.

Då med hänsyn till den förefintliga bristen av arbetskraft på landsbygden

jordbrukaren i allmänhet redan utan extra svårigheter får taga på sig en

mycket tung arbetsbörda, innebär kommitténs förslag endast att det tvingar

de mest arbetsbelastade att taga på sig ytterligare arbetsbördor, på det att

de mindre arbetsbelastade skola få semester. Redan nu föreligga, speciellt

när det gäller djurskötare, sådana svårigheter, att jordbrukare i en del fall

funnit nödvändigt att sälja undan djuren eller minska besättningarna. Denna

tendens måste betraktas som i högsta grad beklaglig och det blir en allvarlig

fara för folkhushållet, i den mån svårigheterna att anskaffa djurskötare

ytterligare öka genom en skärpt semesterlagstiftning.

Mot kommitténs förslag att lämna de nuvarande specialreglerna för

arbetstagare å fartyg orubbade har erinran framställts endast av

svenska transportarbetareförbundet, som uttalar att den nuvarande bestämmelsen,

att arbetstagare å fartyg skall göra skriftlig ansökan om semester,

borde erhålla sådan ändrad formulering att den endast avsåge vid sjömanshus

påmönstrad personal. Bestämmelsen borde icke gälla bogserbåtar i de

inhemska hamnarna och inomskärstrafik. Landsorganisationen anser, att

vad transportarbetareförbundet sålunda anmärkt borde beaktas genom ett

uttalande i propositionen.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 273.

125

Icke i något yttrande har påyrkats bestämmelse om tidpunkten för

semesterlönens utbetalande i de fall, då semesterlönen utgår

utan samband med ledighet.

Den föreslagna beräkningen i fall som här avses av semesterlönen

för dag för vecko- och månadsavlönad arbetstagare har lämnats

utan erinran av samtliga hörda myndigheter och organisationer med

undantag av kommerskollegium, Skånes handelskammare, svenska lantarbetsgivareföreningen,

Sveriges redareförening, skärgårds- och mälarflottornas

rederiförening samt kanalflottans rederiförening. Arbetsdomstolens

ordförande och bankernas förhandlingsorganisation ha gjort vissa påpekanden

i anledning av förslaget i denna del.

Arbetsdomstolens ordförande — som hänfört sitt yttrande till det motsvarande

spörsmålet om beräknandet av semesterersättningen för dag — uttalar,

att han ställer sig något tveksam till metoden att vid månadslön beräkna

semesterersättningen till 1/25 av månadslönen, samt fortsätter:

I allmän tjänst räknas månadslönen belöpa på månadens alla dagar, och

det vore väl naturligt att tillämpa samma beräkningssätt, när månadslön

utgår i enskild tjänst. Jag medger emellertid, att lagens system, enligt vilket

söndagar icke inräknas i semesterdagarnas antal, möjligen gör det nödvändigt

att följa kommittén i detta avseende. Enligt min mening får emellertid

förslaget på denna punkt fattas icke såsom ett uttryck för en allmän regel

utan tvärtom såsom ett av semesterlagens system betingat undantag från

vad som eljest enligt månadslönens begrepp skall gälla örn dylik lön.

Bankernas förhandlingsorganisation framhåller, att det syntes tveksamt om

kommitténs förslag kunde anses överensstämma med vad som hittills tillämpats.

1 varje fall torde det i stor utsträckning ha förekommit, att vid månadslön

lönen per dag vid semester eller vid tjänstledighet beräknats till */30

av månadslönen. Detta beräkningssätt torde även lia tillämpats vid årslön.

Konsekvensen av kommitténs förslag, örn detsamma antoges, syntes bli att

motsvarande beräkningsgrunder även komme att tillämpas exempelvis vid

löneavdrag på grund av tjänstledighet.

Kommerskollegium uttalar, att den föreslagna beräkningen av månadslönen

innebure en höjning av ersättningsbeloppet, i det att hitintills vid tidion

V30 av månadslönen brukat beräknas belöpa på arbetsdagen. Kollegium

anför vidare:

Den föreslagna beräkningsmetoden har från flera håll framkallat anmärkningar.

Handelskammaren i Malmö har sålunda framhållit, att del

föreslagna beräkningssättet strider mot gällande praxis och att denna i stället

bör lagfästas. Såväl Sveriges redareförening som skärgårds- och mälarflottornas

rederiförening ävensom kanalflottans rederiförening lia hemställt, atl

den hittills tillämpade beräkningsgrunden skulle fortfarande tillämpas föi

sjöfartens del. Arbetet ombord pågår nämligen i större eller mindre utsträckning

såväl vardagar som sön- och helgdagar. Med hänsyn härtill har också

de ombordanställdas avlöning ansetts belöpa på .30 dagar per månad, vilket

förhållande kommit till tydligt uttryck i sjömanslagens bestämmelse örn att

opaginerad Kontrollera mot PDF

12(i Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

månaden räknas till trettio dagar vid beräkning av hyra för del av månad

(18§).

Då kommittén utgått från att semesterlönen allenast skulle beräknas i proportion

till arbetsdagarna och i fråga örn de ombord anställda även sön- och

helgdagar otvivelaktigt äro arbetsdagar, finner kollegium, att i varje fall för

sjöfolkets del den från redarehåll påyrkade särbestämmelsen bör komma till

genomförande.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anför, att genom den föreslagna beräkningsgrunden

arbetstagare, som utför sitt arbete även å sön- och helgdagar,

skulle erhålla större lön per semesterdag än han åtnjöte per arbetsdag, vilket

måste vara principiellt felaktigt. Fördelen av en enhetlig beräkningsregel

rättfärdigade icke ett avsteg från principen, att lönen för semesterdag skulle

motsvara normal dagsförtjänst. Föreningen ansåge, att hänsyn borde tagas

till samtliga arbetsdagar och daglönen bestämmas till */? respektive 1/so av

vecko- respektive månadslönen.

Föredraganden.

Bortsett från de arbetstagare vilka utföra arbetet under mera fria förhållanden

— de okontrollerade arbetstagarna — kunna samtliga arbetstagare

utom djurskötarna på den nuvarande lagen grunda anspråk på semesterledighet

med tillhörande semesterlön; de okontrollerade arbetstagarna och

djurskötarna ha allenast rätt till semesterlön. I fråga örn de förra har detta

undantag föranletts av svårigheten för arbetsgivaren att kontrollera antalet

utförda arbetsdagar ävensom av att arbetstagarna själva äga möjlighet att

ordna arbetet på sådant sätt, att de få tillfälle till behövlig ledighet. Vad

åter angår djurskötarna är anledningen till deras undantagsställning i förevarande

hänseende att söka i bristen på vikarier.

Djurskötarna äro sämre ställda än övriga arbetstagare icke blott i semesterhänseende

utan även enligt den gällande lantarbetstidslagen. Denna deras

undantagsställning torde ha utgjort en bidragande orsak till den rådande

knappheten på arbetskraft inom djurskötseln. Vad sistnämnda lag beträffar

har Kungl. Maj:t, på min hemställan, i proposition (nr 196) till innevarande

års riksdag föreslagit att i en ny lantarbetstidslag djurskötarnas arbetstidsförhållanden

skola icke oväsentligt förbättras. Även i fråga om semesterlagstiftningen

synes en utjämning böra ske av skillnaden i behandlingen av djurskötarna

och övriga jordbruksarbetare. Ur de synpunkter som uppbära semesterlagen

saknas anledning att i semesterhänseende sälta djurskötarna i

någon särställning. Även örn djurskötarna tillförsäkras laglig rätt till semesterledighet,

kan det icke antagas att svårigheterna för jordbrukarna att få

djurskötseln tillfredsställande utförd skulle bli övermäktiga. Jag vill i detta

sammanhang erinra om arbetsgivarens frihet att bestämma semesterns förläggning

samt om att i såväl Danmark som Finland djurskötarna äro i

förevarande hänseende likställda med andra jordbruksarbetare. Efter över
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 273.

127

vägande av de olika synpunkter, som lagts på detta spörsmål, Ilar jag därför

ansett mig böra förorda, att djurskötarnas ifrågavarande undantagsställning

helt upphäves. Liksom övriga arbetstagare vid jordbruket bli djurskötarna

härigenom för fullt kvalifikationsår berättigade till tolv semesterdagar

och av dessa äga de utfå sex dagar i ett sammanhang.

Från transportarbetarhåll har föreslagits, att den skyldighet att göra

skriftlig ansökan örn semester, som nu utgör förutsättning för å fartyg anställd

arbetstagares rätt till semesterledighet, icke borde gälla för arbetstagare

å bogserbåtar i hamnar och inomskärstrafik utan allenast för vid sjömanshus

påmönstrad personal. Även örn de nuvarande reglerna i främsta

rummet taga sikte på sådan fartygsbesättning, som är påmönstrad, synas

skäl dock ej föreligga att i semesterlagen göra skillnad mellan olika arbetstagare

å fartyg. Det är ett icke ringa intresse, att lagens regler äro så

enhetliga som möjligt; för en specialregel som träffar allenast ett fåtal

arbetstagare — vilkas avgränsning för övrigt kan vålla svårigheter — måste

starka skäl kunna åberopas. Sådana skäl ha enligt min mening ej anförts i

detta hänseende. Skyldigheten att göra skriftlig ansökan kan icke vara särdeles

betungande, då ansökan kan tillställas fartygets befälhavare. Jag vill

alltså icke tillstyrka någon lagändring på denna punkt.

I praxis har viss tvekan försports angående den beräkningsgrund, som bör

tillämpas vid fastställandet av den semesterersättning, vartill vecko- eller

månadsavlönad arbetstagare vid anställnings upphörande kan vara berättigad.

Spörsmålet har särskilt gällt hur stor del av månadsavlönad arbetstagares

lön, som skall anses belöpa å varje dag för vilken ersättning skall

utgå. Däremot synes uträknandet av den kontanta gottgörelse, som djurskötare

och sjömän under pågående anställning ägt utfå i stället för semester,

icke ha vållat några bekymmer. Kommittén har emellertid ansett, alt ifrågavarande

spörsmål ligger till på enahanda sätt, vare sig fråga är om semesterersättning

eller om semesterlön utan samband med ledighet, ävensom att

spörsmålet lagtekniskt sett närmast sammanhänger med bestämmelserna

rörande sådan semesterlön, som utan samband med ledighet utgår under en

anställning. För beräkningen av dylik semesterlön har kommittén för veckoach

månadsavlönade arbetstagare föreslagit en regel, innebärande att Ve avveckolönen

och V25 av månadslönen skall anses belöpa på varje dag, för

vilken semesterlön skall utgå. Samma beräkningsgrund föreslås i fråga örn

semesterersättningens uträknande.

Därest, såsom jag i det föregående förordat, djurskötarnas hittillsvarande

undantagsställning i semesterhänseende upphäves, skulle den föreslagna beräkningsmetoden

av semesterlön för vecko- eller månadsavlönad arbetstagare

blott komma afl gälla för arbetstagare å fartyg. Inom sjöfarten torde

emellertid knappast eller i varje fall i allenast obetydlig utsträckning förekomma

arbetstagare, som äro avlönade med tidion, beräknad för vecka.

Och i fråga örn månadsavlönade arbetstagare stadgas i 18 § sjömanslagen

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. \laj:ts proposition nr 273.

att, vid beräkning av hyra för del av månad, månaden skall räknas till

30 dagar. Enligt sjömanslagen är alltså vederbörande berättigad till arbetslön

för dag med 1jao av månadslönens belopp. Det synes ligga närmast till

hands, att den semesterlön, som sjömannen under en anställning får uppbära,

beräknas efter samma grunder som arbetslönen. Vid nu anförda förhållanden

torde det icke vara erforderligt att i semesterlagen upptaga någon särskild

bestämmelse om hur sådan semesterlön, varom här är fråga, skall beräknas.

Däremot synes det lämpligt, att lagen får inrymma en regel om semesterersättningens

uträknande vid vecko- eller månadslön. Till detta spörsmål

återkommer jag i ett senare sammanhang.

Semesterlön för okontrollerade arbetstagare.

Gällande rätt.

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets

anordnande, är icke berättigad till semester utan endast till semesterlön.

Förutsättning för att semesterlön skall utgå är att arbetstagaren innehaft

sin anställning sedan minst 180 dagar och att hans sammanlagda arbetsinkomst

hos arbetsgivaren under senast förflutna kvalifikationstid uppgår

till belopp, som minst motsvarar 108 gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten

å orten för arbete av den art, varom fråga är, under en arbetstid

av åtta timmar. Semesterlönen utgör fyra procent av arbetstagarens

sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under nämnda kvalifikationstid.

Semesterkommitténs förslag.

Kommittén anför i sitt betänkande, att de allmänna synpunkter, som

kommittén anlagt på semesterlagstiftningens utformning beträffande de

korttidsanställda, äga tillämpning även med avseende å arbete, som utföres

under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren

att vaka över arbetets anordnande. Det kunde visserligen sägas, att

skyddsbehovet mera framträdde vid arbete under arbetsgivarens fortlöpande

ledning och kontroll och då särskilt inom industriella och jämförliga

arbetsområden, där den tekniska utvecklingen ställde stegrade fysiska

och psykiska anspråk på arbetskraften. De okontrollerade arbetstagarna

kunde dock icke anses sakna legitimt behov av semester. Beträffande

dessa arbetstagare förelåge emellertid betydande svårigheter för

arbetsgivarna att konstatera, huruvida de utförde arbete å det antal dagar

per månad, som beträffande övriga arbetstagare krävdes för att dessa skulle

kunna intjäna någon semesterdag för månaden. Huru härmed förhölle sig

saknade arbetsgivaren för övrigt i regel anledning kontrollera, enär hans

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 273.

129

intresse oftast begränsade sig till att visst arbetsmått utfördes inom viss tidrymd,

samt därtill korinne att arbetstagarna betalades efter ackord. Vidare

hade den okontrollerade arbetstagaren i regel möjlighet att anordna arbetet

så att han kunde uttaga ledighet. Med ekonomiskt bidrag från arbetsgivaren

borde han därför kunna komma i samma ställning i semesterhänseende som

annan arbetstagare.

Kommittén framhåller, att nu anförda synpunkter torde varit avgörande,

när lagstiftaren förklarat de okontrollerade arbetstagarna berättigade till

enbart semesterlön. Det hade icke ifrågasatts att göra någon ändring härvidlag.

Enligt kommitténs mening saknades också skäl för en sådan ändring.

Beträffande frågan hur semesterreglerna för de okontrollerade arbetstagarna

närmare böra utformas uttalar kommittén, att anledning saknas

att i fråga örn karen stidens längd göra skillnad mellan okontrollerade

och övriga arbetstagare. Med hänsyn härtill hade karenstiden — som

för de kontrollerade arbetstagarna föreslagits nedsatt från 180 till 30 dagar

— även för de okontrollerade föreslagits sänkt till 30 dagar.

Det antal dag sin k om ster, som bör fordras för rätt till

semesterlön, anser kommittén böra bestämmas till 10. Härom anföres

bland annat följande.

Förkortningen av karenstidens längd måste draga med sig motsvarande

nedsättning av det antal dagsinkomster, som arbetstagaren skall ha uppnått.

Med hänsyn till den nuvarande lagens regler härutinnan ligger det

närmast till hands att bestämma nämnda antal till 18. Emellertid äro

andra arbetstagare än de okontrollerade berättigade till en semesterdag för

varje kalendermånad, under vilken de för arbetsgivarens räkning utfört

arbete å minst 16 dagar. Enligt kommitténs mening föreligger det knappast

något bärande skäl för att i fråga örn kravet på utfört arbete göra någon

skillnad mellan okontrollerade och andra arbetstagare. Det är för övrigt

att märka, att de 16 arbetsdagar, som för vinnande av semesterförmån krävas

av kontrollerad arbetstagare, icke behöva vara fulla arbetsdagar. Även

örn sådan arbetstagare för arbetsgivarens räkning utfört arbete under en

mindre del av dagen, räknas denna arbetstagaren till godo. Om åter den

okontrollerade arbetstagaren under en eller flera dagar av en eller annan

orsak arbetar med begränsad arbetstid, kan detta vid en kortvarig anställning

ha betydelse icke blott för frågan örn semesterlönens storlek i och för

sig utan även för frågan örn semesterrätt över huvud uppkommit. Kommittén

får med anledning härav förorda, att det antal dagsinkomster, som

bör fordras för att okontrollerad arbetstagare skall bli berättigad till

semesterlön, bestämmes till 16.

Två ledamöter av kommittén (herrar Ödholm och Wikander) ha, såsom

av det föregående framgår, avstyrkt karenstidens förkortning från 180 till

30 dagar och ha i enlighet härmed även avstyrkt någon minskning av det

mått av arbete, som kommittén anser böra krävas för uppkomsten av rätt

till semesterlön.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. I sami. Nr 273.

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

De nuvarande bestämmelserna om kvalifikationstid för okontrollerade

arbetstagare kunde enligt kommitténs mening medföra vissa icke

avsedda resultat, nämligen för det fall att skifte av kvalifikationsår inträffade

under en anställningsperiod. För sådant fall skulle bestämmelserna

kunna leda därtill, att arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst

under hela anställningsperioden icke skulle få läggas till grund för bedömandet

av frågan huruvida semesterrätt över huvud uppkommit, utan hänsyn

skulle vara att taga till inkomsterna under varje kvalifikationsår för sig.

Fall torde ha förekommit, där arbetsgivare vägrat utbetala semesterlön

(semesterersättning) till arbetstagare, som väl under en och samma anställning

men icke under något av de olika år anställningen berört uppnått

erforderlig sammanlagd arbetsinkomst. Någon sådan av gränsen för kvalifikationsåret

beroende beräkning torde icke varit avsedd, och för att förhindra

en dylik tolkning föreslår kommittén, att okontrollerad arbetstagare

skall förvärva semesterrätt, såframt hans sammanlagda arbetsinkomst under

hela anställningstiden uppgår till 16 dagsförtjänster.

Kommittén erinrar, att enligt den gällande lagens lydelse vid semesterlönens

beräknande för okontrollerad arbetstagare hänsyn icke torde få tagas

till sådan frånvaro från arbetet, som för övriga arbetstagare

är privilegierad. En skogsarbetare, som exempelvis drabbades

av ett olycksfall i arbetet med påföljd att han bleve oförmögen till

arbete, finge således, även om det stöde utom all tvekan att han eljest skulle

varit i arbete för arbetsgivarens räkning, icke i semesterhänseende räkna

sig tillgodo frånvarotiden. Motsvarande gällde i fråga örn privilegierad

militärövning. Kommittén anser att denna skillnad bör upphävas och motiverar

sitt förslag härom på följande sätt.

Denna skillnad mellan okontrollerade och andra arbetstagare — vilken

skillnad av semesterlagens förarbeten att döma icke var föremål för närmare

diskussion — synes knappast sakligt motiverad. När det gäller att

undanröja denna ojämnhet i den nuvarande lagstiftningen, torde man kunna

gå fram efter endera av två linjer. Enligt den ena linjen skulle den sannolika

inkomsten under frånvaro av privilegierad orsak väl beaktas vid prövning

av frågan huruvida okontrollerade arbetstagare uppnått tillräckligt

antal dagsinkomster men däremot icke vid semesterlönens beräknande. Den

andra linjen är att i förevarande hänseende i princip helt jämställa okontrollerade

arbetstagare med övriga arbetstagare. Sistnämnda väg synes kommittén

vara att föredraga, då de skälighetshänsyn, som åberopats till grund

för att privilegieringsbestämmelserna infördes i lagen, torde ha samma giltighet

för alla arbetstagare. Emellertid bör vid den sammanlagda arbetsinkomstens

beräknande hänsyn icke få tagas till semesterlön som uppburits

under kvalifikationsåret. För arbetsgivaren är det nämligen ogörligt att

kontrollera om och i vad mån en okontrollerad arbetstagare funnit sig böra

taga semester. Vad angår frånvaro på grund av olycksfall i arbete eller

yrkessjukdom har kommittén övervägt, huruvida icke av praktiska skäl

privilegieringen borde inskränkas till sådana arbetstagare som höra under

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273. 131

olycksfallslorsäkringslagen. Privilegieringen skulle alltså icke beröra sådan

okontrollerad arbetstagare, vilken utför arbetet i sitt hein elier å arbetsställe

som av honom bestämmes. Kommittén har dock funnit sig böra antaga, att

de praktiska svårigheterna icke äro sådana, att med hänsyn därtill påkallas

en åtskillnad melian olika okontrollerade arbetstagare. 1 detta sammanhang

vill kommittén framhålla, att då arbetstagare vill åberopa frånvaro

fran arbetet av privilegierad orsak, det måste ankomma på arbetstagaren

att visa, att han under den uppgivna tiden till följd av sådan orsak varit

förhindrad att utföra arbete för arbetsgivarens räkning.

Sannolik arbetsförtjänst under frånvaro av privilegierad orsak må naturligen

icke räknas okontrollerad arbetstagare tili godo under annan förutsättning

än att arbetstagaren eljest för berörda tid skulle ha utfört arbete

for arbetsgivarens räkning. Härutinnan torde få gälia motsvarande regel

som för övriga arbetstagare.

Två ledamöter av kommittén (herrar Ödholm och Wikander) ha ställt

sig avvisande mot förslaget att likställa okontrollerade arbetstagare med

övriga arbetstagare i fråga örn frånvaro från arbetet på grund av privilegierad

orsak. Härom anföres följande.

Anledningen härtill är i huvudsak att söka i de tillämpningssvårigheter,

till vilka de föreslagna reglerna med säkerhet komma att giva upphov. Det

mäste nämligen även i förevarande avseende beaktas, att en regel, som är

möjlig att tillämpa beträffande kontrollerade arbetstagare, icke alltid är

möjlig att tillämpa beträffande de okontrollerade. Beträffande en fabriksarbetare

kan arbetsgivaren relativt lätt konstatera, huruvida han är borta

av orsak, som kan hänföras lill privilegierad frånvaro, och huruvida han,

om frånvaron ej inträffat, skulle utfört arbete för arbetsgivarens räkning

samt vilken förtjänst han då skulle ha uppburit. Beträffande de okontrollerade

arbetstagarna uppstå svårigheter i samtliga dessa avseenden. Anledningen

till att särskilda bestämmelser i lagen införts beträffande okontrollerade

arbetstagare är ju just den, att deras arbetstid och arbetsförtjänst

per dag icke kan av arbetsgivaren kontrolleras. Konsekvensen fordrar enligt

vår mening, att någon motsvarighet till reglerna om privilegierad frånvaro

icke upptages i lagen.

Följande exempel må anföras beträffande svårigheterna att tillämpa reglerna

i andra stycket. Hemarbete förekommer i relativt stor utsträckning

exempelvis inom textil- och konfektionsindustrierna och inom skinnvaruindustrien.

De arbetstagare, som utföra detta arbete, äro otvivelaktigt att

hänföra under denna paragraf. Arbetets utlämnande tillgår så, att en representant

för en familj eller en by hos fabriken avhämtar arbetsmaterialet.

Därpå utföres arbetet icke blott av honom utan även av andra vuxna

familjemedlemmar och kanske också av grannar. Det färdiga arbetet avlämnas

sedan till fabriken av den, som uttagit arbetsmaterialet. Arbetsgivaren

har i sådana fall givetvis ingen uppfattning örn, i vilken utsträckning

olika personer arbetat för hans räkning. Det är uppenbart, alt örn någon

av dessa arbetstagare vill påkalla en tillämpning av reglerna i andra stycket,

arbetsgivaren icke har något underlag för alt bedöma, örn kravet är berättigat.

Motsvarande svårigheter uppstå vid skogsarbete, ehuru förhållandena

där ligga annorlunda till.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

I fråga om beräkning av den genomsnittliga dagsför tjänsten

å orten förordar kommittén, att av praktiska skäl samma avtalsfrihet

medgives som beträffande semesterlönens beräknande föreslagits för arbetstagare,

som äro avlönade annorledes än med tidion, beräknad för vecka

eller längre tidsenhet.

Kommittén har funnit lagen böra innehålla bestämmelser örn semesterrätt

för arbetstagare som under en fortlöpande anställning

utför såväl arbete som ligger utanför arbetsgivarens

kontroll som annat arbete. Härom anför kommittén:

Inom jord- och skogsbruket förekommer, att en arbetstagare kan få utföra

tidvis skogsarbete av sådan beskaffenhet, att det icke tillkommer arbetsgivaren

att vaka över arbetets anordnande, samt tidvis jordbruksarbete

eller annat kontrollerat arbete. Då lagen icke ger någon anvisning på möjligheten

att betrakta allt arbete såsom en helhet, synes semesterrätten för

de olika slagen av arbete få beräknas för arbetena var för sig. En sådan

uppdelning kan otvivelaktigt bli till nackdel för arbetstagare, som — kanske

till följd av arbetet i skogen — under flera månader icke uppnår 16

arbetsdagar inom jordbruket men å andra sidan just på grund av jordbruksarbetet

icke kommer upp till erforderlig inkomst inom skogsbruket.

Ett dylikt resultat är icke tillfredsställande och kan väl näppeligen ha varit

av lagstiftaren åsyftat.

Frågan har uppmärksammats av de organiserade parterna på arbetsmarknaden.

I kollektivavtal mellan svenska lantarbetsgivareföreningen och

svenska lantarbetareförbundet föreskrives, att arbetstagare, som har »blandat»

arbete, blir berättigad till en dags semesterledighet för varje kalendermånad

med minst 16 dagars arbete, oberoende av om arbetet kunnat övervakas

eller ej. Om det okontrollerade ackordsarbetet varit av så ringa omfattning,

att det icke uppgått till 60 dagar per år eller i genomsnitt 5 dagar

per månad, påverkas ej semesterlönen av den eventuella merförtjänst, som

ackordsarbetet kan ha gett. Har arbetstagaren däremot sysselsatts med

okontrollerat ackordsarbete i större utsträckning än nyss nämnts, har han

visserligen samma rätt till ledighet som eljest, men semesterlön utgår med belopp

motsvarande 4 procent på den sammanlagda inkomsten under kvalifikationstiden

av såväl tidlöns- som ackordsarbete. Enligt detta avtal beräknas

således semesterledighet för allt arbete. Lön beräknas endast på det kontrollerade

arbetet örn det okontrollerade arbetet är obetydligt; eljest beräknas

lönen i sin helhet enligt reglerna för det okontrollerade arbetet. Även

andra metoder att beräkna semesterrätten vid här avsett blandat arbete

torde förekomma.

Givetvis har detta problem betydligt större aktualitet enligt den nu gällande

semesterlagen med dess krav på 108 dagsförtjänster för uppkomsten

av semesterrätt för okontrollerad arbetstagare än spörsmålet får enligt kommitténs

förslag. Även med detta kan dock tänkas, att en uppdelning av

beräkningsgrunderna kan bli oförmånlig för arbetstagaren, och lagen synes

därför böra innehålla en regel om hur det blandade arbetet skall behandlas

ur semestersynpunkt. Såsom huvudregel torde därvid böra gälla, att arbetstagare

skall bli berättigad till en ledighetsdag för varje kalendermånad,

under vilken han utfört kontrollerat arbete i sådan utsträckning, att semesterrätt

för månaden uppkommit. Semesterlönen för dylik månad be- .

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 273.

133

räknas med hänsyn tagen till enbart det kontrollerade arbetet. Något avseende

skall alltså icke fästas vid inkomsten av under samma månad utfört

okontrollerat arbete. Har däremot arbetstagaren under samma kalendermånad

för arbetsgivarens räkning utfört dels kontrollerat arbete i så ringa

utsträckning att arbetet ej medför semesterrätt, dels ock okontrollerat arbete,

behandlas arbetet i sin helhet som okontrollerat. När det gäller att avgöra

huruvida arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst uppgår till belopp av

sådan storleksordning att det medför rätt till semesterlön, skall den genomsnittliga

dagsförtjänsten för det okontrollerade arbetet vara avgörande. Beräkningen

av beloppet av den semesterlön, vartill arbetstagaren kan vara

berättigad, skall ske å arbetstagarens faktiska sammanlagda arbetsinkomst.

Det har synts kommittén lämpligt, att lagen innehåller en föreskrift angående

den tid, då semesterlön senast skall utbetalas. Enligt

förslaget skall semesterlönen utbetalas senast den 1 juli efter kvalifikationsårets

utgång eller, därest kvalifikationsåret utlöper efter den 1 maj,

senast två månader efter dess utgång.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Mot kommitténs förslag att bibehålla den nuvarande skillnaden i

semesterhänseende mellan okontrollerade arbetstagare

och övriga arbetstagare samt att låta de förra bli berättigade till

enbart semesterlön ha erinringar icke framställts i något avgivet yttrande.

Vad beträffar förutsättningarna för uppkomst av rätt till

semesterlön torde få hänvisas till den redogörelse för remissyttrandena,

som upptagits vid behandlingen av spörsmålet om semesterrättens grunder

och huvudreglerna för dess uppkomst. De myndigheter och sammanslutningar,

som biträtt kommitténs förslag om karenstidens förkortning till 30

dagar för de kontrollerade arbetstagarna, ha även tillstyrkt kommitténs förslag

i förevarande del; och de som motsatt sig en sådan förkortning av

karenstiden ha ställt sig avvisande mot den föreslagna uppmjukningen av

villkoren för okontrollerade arbetstagares rätt till semesterlön. Såsom av

omförmälda redogörelse framgår ha i vissa remissyttranden — bland andra

de av socialstyrelsen, domänstyrelsen och arbetsdomstolens ordförande avgivna

yttrandena — ifrågasatts, huruvida någon viss tids fortlöpande anställning

över huvud borde uppställas såsom villkor för semesterrätt, i varje

fall såvitt anginge de okontrollerade arbetstagarna.

I ett par remissyttranden har framhållits att, genom den föreslagna utformningen

av villkoren för rätt till semesterlön, de okontrollerade arbetstagarna

bleve bättre ställda än övriga arbetstagare. Sålunda anför domänstyrelsen:
Som

en särskild anmärkning mot förslaget får .styrelsen framhålla, att

bestämmelsen ali okontrollerade arbetstagare, för att komma i åtnjutande

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

av semesterlön under anställningstiden, skola ha uppnått en arbetsförtjänst

under anställningstiden av minst sexton gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten

i orten borde liksom i fråga örn de kontrollerade arbetstagarna ha

avsett sexton dagsförtjänster under en kalendermånad. De okontrollerade

arbetarna bli vid genomförande av förslaget gynnade i förhållande till de

kontrollerade arbetarna, vartill någon anledning knappast synes föreligga.

Svenska städernas förhandlingsorganisation påpekar, att en kontrollerad

arbetstagare, som anställdes den 15 i en månad och slutade sin anställning

den 15 i följande månad, visserligen finge semesterrätt, därför att anställningen

varat 30 dagar, men semesterrätten innehölle intet, därför att han

under ingendera månaden arbetat 16 dagar. En okontrollerad arbetstagare,

som vore anställd under samma tid, hunne härunder, örn man utginge från

samma arbetsprestation, utföra arbete motsvarande 25 gånger dagsförtjänsten

och bleve följaktligen berättigad till fyra procent av inkomsten på

detta arbete. Vidare kunde en okontrollerad arbetstagare, som under kortare

tid än en månad utfört arbete av fastställd minimimängd, dröja med

avlämnandet för att uppfylla villkoret om anställningstiden 30 dagar. Det

kunde ifrågasättas, huruvida icke dessa omständigheter borde föranleda

kompletteringar av lagen, så att de okontrollerade arbetstagarna icke bleve

bättre ställda än övriga.

Förslaget att i lagen införa bestämmelser rörande privilegierad

frånvaro för de okontrollerade arbetstagarna har avstyrkts av

domänstyrelsen, länsstyrelsen i Kronoborgs län, svenska städernas förhandlingsorganisation,

svenska arbetsgivareföreningen och samtliga andra arbetsgivarsammanslutningar

ävensom de hörda handelskamrarna. De avstyrkande

ha i allmänhet åberopat den av herrar Ödholm och Wikander gjorda

reservationen.

övriga hörda myndigheter och organisationer ha lämnat förslaget i förevarande

del utan erinran. I åtskilliga fall synes man emellertid icke ha upptagit

ifrågavarande spörsmål till särskilt bedömande.

Domänstyrelsen anför:

Vissa beaktansvärda skäl kunna enligt styrelsens mening tala för förslagets

genomförande, i synnerhet då hindret utgöres av olycksfall i arbete

eller viss yrkessjukdom. Den föreslagna bestämmelsen torde emellertid på

grund av skogsarbetets natur giva anledning till många tvistigheter och

svårigheter i tillämpningen. Att fastställa hur lång tid en skogsarbetare, som

blir förhindrad att utföra arbete på grund av hinder av förut nämnd art,

skulle ha kvarstannat i arbetet, därest hindret ej hade uppstått, är mycket

svårt. Helt annorlunda förhåller det sig med en kontrollerad arbetare,

exempelvis en fabriksarbetare, som är bunden vid sitt arbete varje arbetsdag.

Sveriges skogsägareförbund framhåller, alt tillämpningen av de föreslagna

bestämmelserna skulle möta oöverkomliga beräknings- och kontrollsvårigheter

och förvisso föranleda ständiga tvister.

Svenska städernas förhandlingsorganisation yttrar:

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Även om bevisbördan lagts på arbetstagaren måste den föreslagna anordningen

avstyrkas, icke minst med hänsyn till det sätt, på vilket det okontrollerade

arbetet ofta bedrives. Örn en person uttagit vissa arbeten åt en

konfektionsfabrik men fördelar dessa på andra medlemmar av familjen

eller, vilket också förekommer, på andra personer i byn, står han ensam

som arbetstagare i förhållande till företaget. Därest han exempelvis blir

inkallad till militärtjänstgöring av visst slag, skulle han kunna åberopa

lagen för att få sig tiden tillgodoräknad, men örn någon av de personer,

som hjälper honom med arbetet, blir inkallad, skulle detta icke kunna ske,

trots att inkallelsen påverkar arbetsmängden i kanske än större mån.

Ä andra sidan framhåller svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet,

att förslaget i denna del undanröjer den uppenbara orättvisa, som vidlåder

gällande lag. Utom sin praktiska betydelse hade förslaget ett psykologiskt

värde, som icke borde underskattas.

Kommitténs förslag i övrigt beträffande de okontrollerade

arbetstagarna ha i de avgivna remissyttrandena lämnats

utan erinran; landsorganisationen anser dock, att möjlighet att träffa kollektivavtal

örn semesterlönens beräknande bör medgivas även då fråga är

om s. k. blandat arbete.

Föredraganden.

I detta sammanhang torde jag icke behöva närmare uppehålla mig vid

principfrågan om semesterrätt för de okontrollerade arbetstagarna. Härutinnan

torde få hänvisas till vad som anförts i samband med spörsmålet

örn semesterrättens grunder och huvudreglerna för dess uppkomst. Av vad

jag därvid yttrat framgår, att svårigheterna att för de okontrollerade arbetstagarnas

vidkommande anknyta den erforderliga sammanlagda arbetsförtjänsten

till en fortlöpande anställningsperiod varit en bidragande orsak

till att jag funnit mig böra förorda ett frångående av kravet på en dylik

period såsom villkor för semesterrätt. En okontrollerad arbetstagares rätt

till semesterlön har i enlighet härmed ansetts böra göras beroende endast

av att han genom sitt arbete för arbetsgivarens räkning under viss tidsperiod

uppnått en arbetsinkomst av viss storleksordning.

Hur reglerna på detta område närmare böra utformas kan givetvis vara

föremål för delade meningar. En fordran på 16 fulla dagsförtjänster per

kalendermånad skulle medföra, att de okontrollerade arbetstagarna komme

i ogynnsammare ställning än andra arbetstagare. Dessa få nämligen tillgodoräkna

sig även sådan arbetsdag, vilken endast delvis tagits i anspråk

genom arbete för arbetsgivarens räkning. En allmän anknytning till kalendermånaden

torde även kunna föranleda svårigheter, när det vid ackordsarbete

gäller afl avgöra vad av lönen belöper på varje kalendermånad. Arbetsförtjänstens

anknytning till kalenderåret skulle uppenbarligen behöva

föranleda en förhöjning av det antal dagsförtjänster som erfordras för upp
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

konas t av semesterrätt, enär 16 dagsför''tjänster under ett kalenderår torde

vara ett alltför ringa arbetsmått. Varje anknytning av arbetsprestationen till

en tidsperiod medför den olägenheten, att arbetsinkomsten före och efter

periodens inträde icke får hopräknas, även örn arbetet utförts i ett sammanhang.

Denna olägenhet blir emellertid särskilt påfallande, då perioden göres

lång och kravet på den fullgjorda arbetsprestationen såsom en följd därav

mäste bli relativt stort. För egen del har jag stannat vid att en okontrollerad

arbetstagare bör äga rätt till semesterlön, för den händelse han under ett

kalender kvartal uppnått en inkomst, sammanlagt minst motsvarande 16

genomsnittliga dagsförtjänster å orten för arbete av den art, varom är fråga,

under en arbetstid av åtta timmar.

I och för sig förefaller det mig vara ett rimligt krav, att okontrollerade

arbetstagare erhålla samma ställning som andra arbetstagare i avseende å

de i semesterlagen privilegierade orsakerna till frånvaro från arbetet. Från

mångå håll har emellertid gjorts gällande, att kommitténs förslag härutinnan

skulle medföra avsevärda tillämpningssvårigheter. Dessa farhågor

synas mig befogade. Jag har i olika sammanhang understrukit vikten av

alt semesterlagen har en sådan utformning, att dess bestämmelser icke behöva

giva anledning till meningsskiljakligheter. Därest privilegieringsföreskrilterna

göras tillämpliga även å de okontrollerade arbetstagarna, torde

detta lätteligen leda till uppkomsten av åtskilliga tvistigheter. Med den

innebörd, som de av mig förordade bestämmelserna i övrigt erhållit för de

okontrollerade arbetstagarna, synes det ej heller vara lika angeläget att på

denna punkt företaga någon ändring i vad nu gäller. I betraktande av det nu

anförda anser jag mig icke kunna tillstyrka att bestämmelserna örn privilegierad

frånvaro från arbetet utsträckas att gälla även för de okontrollerade

arbetstagarna.

Kommitténs förslag angående viss avtalsfrihet i fråga örn beräkningen av

den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten, angående semesterrätt vid s. k.

blandat arbete samt angående tidpunkten för semesterlönens utbetalande

har godtagits av samtliga hörda myndigheter och organisationer med undantag

av landsorganisationen, som yrkat att lagen borde lämna möjlighet att

sluta kollektiva överenskommelser om semesterlönens beräkning vid blandat

arbete. Härtill vill jag framhålla, att det enbart för lönens beräknande icke

synes erforderligt med någon avtalsfrihet, då de eljest föreslagna semesterlönebestämmelserna

torde medgiva nödig anpassning. Icke heller ur andra

synpunkter lärer det vara påkallat med en legal avtalsfrihet i förevarande

hänseende. Tilläggas må, att parterna givetvis äro oförhindrade att träffa

sådana överenskommelser rörande blandat arbete att större utrymme gives

för semesterledighet med tillhörande semesterlön och mindre för enbart

semesterlön. Jämväl i de övriga avseenden, varom här är fråga, kan jag

ansluta mig till vad kommittén anfört.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

137

Semesterersättning.

Gällande rätt.

Arbetstagare, som lämnar sill anställning eller entledigas därifrån, innan

han kommit i åtnjutande av honom tillkommande semester eller _ såvitt

angår okontrollerad arbetstagare — semesterlön, skall erhålla ersättning

därför enligt de för semesterlönens beräkning stadgade grunderna. Rätt till

semesterersättning föreligger emellertid icke i de fall, att anställningen avbrytes

genom arbetstagarens dödsfall eller upphör till följd av arbetstagarens

pensionering.

Semesterersättningen skall avse all av arbetstagaren intjänad men icke

åtnjuten semesterförmån, således icke blott den del därav, som belöper å

det senast förllutna kvalifikationsaret, utan även vad som hänför sig till

löpande kvalifikationsår. Semesterersättningen förfaller till betalning vid

anställningens upphörande.

Semesterkommitténs förslag.

Även enligt kommitténs förslag skall arbetstagare, som under en anställning

icke kommit i åtnjutande av den utav honom intjänade semesterförmånen,

vara berättigad att vid anställningens upphörande utfå ersättning

därför.

Ej heller föreslås någon ändring i nu gällande regel att rätt till semesterersättning

icke föreligger vid arbetstagarens dödsfall eller

pensionering. Härom anföres bland annat följande.

Redan under semesterlagens förarbeten yppades skiljaktiga meningar örn

detta spörsmål; och även senare lia härutinnan rått meningsmotsättningar.

A ena sidan har man ansett, att i förevarande hänseende den för lagstiftningen

grundläggande rekreationsprincipen borde vara avgörande, medan

man å den andra velat i förgrunden skjuta betraktelsesättet, att semesterrätten

är en löneförmån, som successivt intjänas genom anställning och

arbete. Den förra principen talar mot att semesterersättning skall utgå vid

arbetstagares dödsfall eller pensionering; det senare betraktelsesättet åter

talar för motsatsen.

I den utländska semesterlagstiftningen har nyssnämnda spörsmål lösts på

olika sätt. Enligt dansk rätt tillfaller av arbetstagare intjänad men icke åtnjuten

semesterlön vid arbetstagarens frånfälle hans dödsbo. Den finska

semesterlagen däremot stadgar, att semesterersättning ej utgår örn arbetsförhållandet

upphör på grund av arbetstagarens död. Några särskilda regler

lör det fall, då anställning upphör till följd av arbetstagares pensionering,

äro icke meddelade vare sig i Danmark eller i Finland. För den danska

lagstiftningens vidkommande har dock i administrativ ordning bestämts,

att intjänad semesterlön skall i vanlig ordning tillfalla arbetstagaren även i

händelse av hans pensionering, men att arbetsgivaren äger att av pensionen

innehålla vad av densamma belöper å de dagar för vilka semesterlön tillkommer

arbetstagaren.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Tvekan kan råda om vilken av angivna lösningar som är att föredraga.

Enligt kommitténs mening bör dock rekreationsprincipen även på detta område

få fälla utslaget. Kommittén finner därför ej skäl att föreslå någon

ändring i denna del av lagen.

Tre ledamöter av kommittén (herrar Adamsson, Jansson och Sölvén) förorda,

att semesterersättning skall utgå även då anställning avbrytes genom

dödsfall eller upphör till följd av arbetstagarens pensionering. Till stöd härför

anföra reservanterna bland annat följande.

Att vid dödsfall något rekreationsbehov icke kan åberopas som grund för

semesterersättning är ju riktigt. För att ersättningen i dessa fall skall utgå

till dödsboet kan, förutom billighetssynpunkter, endast åberopas dess karaktär

av intjänt löneförmån, i varje annat avseende än just det förevarande

— såsom i fråga om kvittning, utmätning och införsel — likställd med arbetslön.

Det är också riktigt att efter pensionering något behov av semesterledighet

icke finnes; semester innebär emellertid icke endast ledighet utan

också ekonomiskt bidrag att i rekreationssyfte utnyttja ledigheten. Mot

undantag för pensionsfallen vore mindre att erinra, örn lagen uppställde villkor

i avseende å pensionens storlek. Nu stadgas emellertid icke några som

helst villkor i detta avseende lika litet som i fråga örn den tid, för vilken

pension skall utgå; även det obetydligaste tillsvidareunderstöd diskvalificerar

från rätt till semesterersättning. Det riktiga i dessa fall vöre givetvis antingen

att pensionen icke utginge förrän efter det antal dagar, för vilka

semesterersättning intjänats, eller att å semesterersättningen avräknades vad

av pensionen belöper å det antal dagar, för vilka ersättningen utgår.

De billighet sskäl, som tala för att intjänt semesterersättning utgår till

dödsboet respektive pensionären, torde icke behöva utvecklas.

Vad beträffar frågan örn semesterersättning för arbetstagare, som varit

berättigad till längre semester än den lagstadgade, innebär

kommitténs förslag att, där den längre semestern grundas på lagens stadgande

örn skydd för bättre sedvänja, lagens bestämmelser örn semesterersättning

skola tillämpas även på den del av semestern, som överskjuter

lagens mått, men att, där den längre semestern utgår på grund av avtal,

bestämmelserna örn semesterersättning icke utan vidare skola äga tillämpning

med avseende å den del av semestern, varmed denna genom avtalet

blivit förlängd. I sistnämnda fall finge således avtalets innebörd bli utslagsgivande.

Rörande de härmed förknippade frågorna hänvisas till det avsnitt

av min framställning, som avser semesterns längd.

Såsom anförts i samband med frågan om kvalifikationstid för semester

har kommittén funnit sig böra förorda införandet i lagen av en avräkningsregel,

syftande till att förhindra att arbetstagare, som under en

anställning erhållit semester i förskott, till följd av lagens kvalifikationsbestämmelser

skulle kunna få möjlighet att vid anställnings upphörande

erhålla semesterersättning avseende jämväl de semesterdagar han erhållit i

förskott. Rörande innebörden av förslaget i denna del hänvisas till den

förut lämnade redogörelsen för kvalifikationstid för semester.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

139

För arbetstagare i arbetsgivarens kost har kommittén föreslagit

införande i lagen av en bestämmelse att — då fråga är om semesterersättning

— ersättning för kost skall utgå endast för det antal dagar, för

vilket ersättning i övrigt skall beräknas. Till stöd härför har kommittén

anfört bland annat följande.

Tvekan har rått om ersättning för kost skall utgå även för söndagar i de

fall, då semesterersättning skall beräknas för mer än sex dagar. Från

arbetstagarhåll har gjorts gällande att i dylikt fall kostersättning skall utgå

för en eller eventuellt två söndagar. För en dylik tolkning skulle tala, att

det ekonomiska utbytet av semesterrätten bör för arbetstagaren bli lika stort,

vare sig semestern utgår under en anställning eller vid anställningens upphörande.

^ Den omständigheten att arbetstagare, vilken åtnjuter semester,

skall erhålla ersättning för kost jämväl för söndag och helgdag, som infaller

under semestern, synes dock icke böra föranleda därtill, att vid anställningens

upphörande kostersättning skall utgå för flera dagar än det antal

dagar, för vilket semesterersättningen i övrigt skall beräknas. Enligt semesterlagens

betraktelsesätt utgår under semester lön endast för arbetsdagar,

och vid anställningens upphörande gäller det att med ledning av förhållandena

under anställningstiden fastslå det antal dagar för vilka semesterersättning

skall utgå. Det är alltså icke fråga om ersättning för någon viss

tidrymd efter anställningens upphörande, under vilken arbetstagaren på

arbetsgivarens bekostnad skall åtnjuta ledighet. Under sådana förhållanden

synes det mindre naturligt, att arbetsgivaren skall ha skyldighet att betala

kost även för någon eller några sön- eller helgdagar.

Såsom redan framgår av vad i annat sammanhang anförts har kommittén

föreslagit regler angående beräkningen av semesterersättningen

för dag för arbetstagare, som äro avlönade med vecko- eller

månadslön. Förslaget härutinnan innebär — på sätt närmare utvecklats

vid behandlingen av frågan örn semesterlön för djurskötare och sjömän -—

att vid veckolön Vg av lönen skall anses belöpa å varje dag, för vilken

semesterersättning skall utgå, samt vid månadslön V25 av lönen skall anses

belöpa å varje sådan dag.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Icke från något håll har ifrågasatts ändring i nu gällande ordning, att

arbetstagare, vars anställning upphör innan han fått åtnjuta honom tillkommande

semesterförmån, skall erhålla ersättning därför.

Beträffande förutsättningarna för rätt till semesterersättning

föreslår vattcnfallsstijreisen, att därest den av kommittén

förordade förkortningen av karenstiden genomfördes, den nuvarande karenstiden

örn 180 dagar bibehölles för de fall, då arbetstagaren föranlett

anställningens upphörande. Rätt till semesterersättning borde enligt styrelsens

mening icke föreligga för anställning, som omfattade mindre än 180

dagar och vars upphörande föranletts av uppsägning från arbetstagarens

sida eller därav, att arbetstagaren gjort sig skyldig till fel eller försummelse

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

i tjänsten eller ådömts straff för grövre brott. Den nuvarande karenstiden

av 180 dagar hade enligt styrelsens uppfattning haft en viss stabiliserande

inverkan, i det att arbetstagare med tanke på semesterrätten strävade efter

att uppnå en anställning av minst 180 dagar. Det kunde även ifrågasättas,

huruvida den premie, som semesterrätten innebure, skäligen borde tillkomma

en arbetstagare, som på grund av sin läggning eller bristande ansvarskänsla

ofta växlade anställning eller som exempelvis genom olämpligt

eller brottsligt förfarande föranledde arbetsgivaren att upphäva anställningen

efter kortare tid. En reservant inom statskontoret anser, att om

karenstiden nedsattes till 30 dagar, rätten till semesterersättning borde inskränkas

att avse endast sådana arbetstagare, vilka icke kunnat beredas

så lång anställning, att semester eller semesterlön kunnat uttagas. Även

med denna inskränkning skulle det huvudsakliga syftet med den föreslagna

omläggningen tillgodoses men å andra sidan kunde ur arbetsmarknadssynpunkt

icke påkallade omflyttningar av arbetskraft i viss mån därigenom

motverkas.

Kommitténs förslag, att rätt till semesterersättning ej skall föreligga om

anställning avbrytes genom arbetstagarens dödsfall eller pensionering,

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga hörda

myndigheter och arbet sgivar sammanslutningar ävensom av Sveriges läkarförbund.

Två reservanter inom arbetsmarknadskommissionen liksom kooperativa

förbundet förorda, att rätt till semesterersättning skall föreligga, då anställning

upphör till följd av arbetstagarens pensionering. Enligt kooperativa

förbundets åsikt borde dock arbetsgivaren berättigas att å semesterersättningen

avräkna vad av pensionen belöpte å det antal dagar, för vilket ersättning

utginge. Förbundet framhåller, att pensionen i vissa fall kunde

komma att bli så låg, att pensionstagaren måste i och med pensioneringen

försöka skaffa sig extra inkomster av arbete. Det kunde icke anses annat

än skäligt, att den som efter lång tids anställning avginge med pension

också finge direkt efter avgången förunnas möjligheten till den grad av oinskränkt

rekreation, som intjänad semesterersättning torde erbjuda. Även

svenska stadsförbundet — som tillstyrkt förslaget i denna del — anser att,

därest lagändring i förevarande hänseende funnes böra vidtagas, denna i

så fall borde ske i överensstämmelse med vad kooperativa förbundet förordat.

En tredje reservant inom arbetsmarknadskommissionen ävensom landsorganisationen,

tjänstemännens centralorganisation, föreningen Sveriges aktiva

handelsresande, svensk sjuksköterskeförening och hembiträdcsföreningarnas

centralkommitté yrka — i anslutning till den av herrar Adamsson, Jansson

och Sölvén gjorda reservationen — att rätt till semesterersättning skall finnas

även i de fall, då anställning upphör till följd av arbetstagarens dödsfall

eller pensionering.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

141

Kommitténs förslag örn beräkning av semesterersättning för arbetstagare

i arbetsgivarens kost har lämnats utan erinran i samtliga

avgivna yttranden.

Vad angår det föreslagna avräkningsförfarandet vid förskottssemester

samt frågorna örn semesterersättning vid semester

utöver lagens mått och beräkning av semesterersättning för

veck o- eller månadsavlönade arbetstagare, torde få hänvisas

till vad därom anförts i samband med spörsmålen örn kvalifikationstid

för semester, semesterns längd och semesterlön för djurskötare och sjömän.

Föredraganden.

De frågor, som sammanhänga med arbetstagarens rätt till semesterersättning

vid anställningens upphörande, ha från min sida till stor del besvarats

redan i det föregående. Av vad jag anfört vid behandlingen av semesterrättens

grunder och huvudreglerna för dess uppkomst framgår, att den

föreslagna utsträckningen av den legala semesterrätten till att avse även de

korttidsanställda arbetstagarna bygger på principen att arbetstagare, som

icke under anställningen fått åtnjuta intjänad semesterförmån, vid anställningens

upphörande skall ha ersättning därför. För de korttidsanställda

arbetstagarnas del kommer alltså semesterrätten i realiteten att innebära en

rätt till semesterersättning. Genom denna ersättning få emellertid de korttidsanställda

ökade möjligheter att bereda sig den ledighet de skulle fått

åtnjuta om de arbetat i en längre fortlöpande anställning.

Av mitt ståndpunktstagande till principfrågan örn de korttidsanställda

arbetstagarnas semesterrätt torde följa, att jag icke vill medverka till att

låta semesterrätten för de korttidsanställda bli beroende av anledningen till

anställningens upphörande. Med hänsyn till lagstiftningens grund saknas

anledning att frånkänna sådan arbetstagare semesterrätt, som själv säger

upp anställningen. Härtill kommer att varje regel, enligt vilken arbetstagarens

rätt till semesterersättning skulle begränsas till fall, där anledningen

till anställningens upphörande vore att finna å arbetsgivaresidan, lätt kan

föranleda tvistigheter. Oberoende av vad orsak arbetsavtalet häves, bör därför

arbetstagaren principiellt vara berättigad tili semesterersättning.

Såsom kommittén anfört lia vid skilda tillfällen framkommit olika meningar

huruvida rätt till semesterersättning skall föreligga i de fall, då anställning

upphör till följd av arbetstagares dödsfall eller pensionering. Kommittén

anser, att härvidlag den rekreationsprincip som uppbär semesterlag

stiftningen borde få vara utslagsgivande och att förty rätt till semesterersätt

ning, liksom hittills, icke borde finnas i dessa båda fall.

Jag kan ansluta mig till förslaget i vad avser spörsmålet örn semesterersättning

när arbetstagarens dödsfall är anledningen till anställningens

upphörande. För detta fall kan ju icke bli fråga örn tillgodoseende av något

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

rekreationsbehov. Annorlunda synes mig emellertid läget vara vid arbetstagares

pensionering. Pensionen kan mången gång vara tämligen obetydlig,

och arbetstagaren kan även efter pensioneringen nödgas ägna sig åt förvärvsarbete.

Det torde därför icke sällan framstå såsom skäligt att även

en pensionerad arbetstagare tillerkännes rätt till semesterersättning. Att

skilja mellan olika fall av pensionering — exempelvis efter pensionens storlek

— torde av praktiska skäl icke kunna ifrågakomma. Jag förordar därför

att semesterersättning utgår även då anställning upphör till följd av

arbetstagarens pensionering. Emellertid synes i detta fall arbetsgivaren böra

berättigas att från semesterersättningsbeloppet avräkna vad av pensionen

belöper å det antal dagar, för vilket semesterersättning beräknas.

I likhet med kommittén finner jag att vid semesterersättningens fastställande

kostersättning icke skall beräknas för större antal dagar än det för

vilket ersättning i övrigt utgår ävensom att lagen lämpligen bör innehålla

en uttrycklig bestämmelse härom.

Vidare anser jag, liksom kommittén, att praktiska skäl tala för en lagregel

om beräkningen av semesterersättningen för dag för sådan arbetstagare,

som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller månad. I

praxis synes man härvid hittills ha förfarit tämligen olika, något som ej

sällan tett sig godtyckligt och till följd därav framkallat missnöje. Detta

gäller särskilt om månadslönens uppdelning. Av skäl, som kommittén närmare

utvecklat, lärer det med semesterlagens allmänna konstruktion få anses

bäst förenligt att låta J/e av veckolönen och 1/25 av månadslönen belöpa

på varje dag, för vilken semesterersättning skall beräknas. Vid denna beräkningsmetod

tages hänsyn endast till arbetsdagarna, och man bortser från

söndagarna, vid månadslön även från helgdagarna. Det kan synas i viss

mån tveksamt huruvida denna regel bör gälla även för sådana arbetstagare,

för vilka söndagen normalt är arbetsdag, exempelvis sjömännen. Av vad i

annat sammanhang anförts framgår att enligt sjömanslagen V30 av arbetslönen

anses belöpa på varje dag. I och för sig vore det tänkbart nied en

särskild regel för arbetstagare, som utföra sitt arbete alla dagar i veckan

respektive månaden, och en annan regel för övriga arbetstagare. Att märka

är emellertid, att även andra typer av arbetstagare finnas, nämligen sådana

vilka såsom kompensation för söndagsarbetet kunna lia ledigt från arbetet

från en upp till fyra dagar i månaden. Att lagfästa regler för alla dessa

fall synes icke kunna komma i fråga. Med hänsyn härtill och då en enhetlig

beräkningsgrund ur olika synpunkter är att föredraga, anser jag mig

i likhet med kommittén kunna bortse från, att den för vissa arbetstagare

kan verka något ojämnt. Jag vill framhålla, att den förordade beräkningsgrunden

givetvis icke sträcker sig utöver semesterlagens giltighetsområde.

I fråga örn den föreslagna avräkningsregeln för semester, vartill arbetstagaren

icke förvärvat rätt eller som han — till följd av semesterns anknytning

till kvalifikationsår — ännu icke blivit berättigad åtnjuta samt beträf
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

lande spörsmålet om semesterersättning vid fall av längre semester än enligt

lagen tillåter jag mig hänvisa till vad jag tidigare anfört härom i samband

med fragan örn kvalifikationstid för semester och semesterns längd.

Specialmotivering till lagförslaget.

I likhet med kommittén anser jag lämpligt, att ifrågavarande lagstiftning

erhåller form av en ny lag om semester ävensom att lagen genom särskilda

underrubriker uppdelas i olika avsnitt. Den av kommittén föreslagna

lagen har i huvudsak samma uppställning som nu gällande lag om semester.

Såsom en följd av det förändrade materiellt-rättsliga innehåll, lagen

enligt departementsförslaget skall erhålla, synes i formellt hänseende en

något förändrad uppställning påkallad. Efter »Inledande bestämmelser» örn

lagens tillämpningsområde och dess förhållande till avtal torde under rubriken

»Semesterrättens innehåll» böra upptagas vissa huvudstadganden, avsedda

att klargöra det system, efter vilket lagens förmåner utgå, och till

vilka de efterföljande bestämmelserna ansluta sig. Under rubrikerna »Semesterns

längd», »Semesterns förläggning» och »Lön under semester» synas de

bestämmelser böra upptagas, som äro avsedda att reglera semestern för

arbetstagarna i allmänhet, d. v. s. de arbetstagare vilka i lagen tillförsäkrats

rätt till semesterledighet. Under rubriken »Semesterlön för vissa arbetstagare»

böra sedan sammanföras de regler, vilka skola gälla för hemarbetare

och andra okontrollerade arbetstagare som icke äro berättigade till

semester utan endast till en kontant semestergottgörelse. Slutligen torde i

lagen böra upptagas föreskrifter om »Semesterersättning» ävensom under

rubriken »Allmänna bestämmelser» regler om skadestånd, forum m. m.

1 §•

Denna paragraf avser lagens tillämpningsområde. Paragrafen återgiver i

oförändrat skick 1 § i nu gällande lag och motsvarar 1 § i kommitténs förslag.

På sätt framgår av den allmänna motiveringen lia tillräckliga skäl ej

anseus föreligga att — såsom kommittén föreslagit — tillskapa möjlighet

att från lagens tillämpning undantaga kommunala arbetstagare. Under sådana

förhallanden har någon redaktionell jämkning ej synts böra vidtagas

i den nuvarande lagtexten.

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen rörande

lagens tillämpningsområde samt till betänkandet sid. 223—225.

2 §-

Denna paragraf avser lagens verkan å avtal. Stadgandet i första stycket

återgiver i oförändrat skick andra stycket av nuvarande 2 § och överensstämmer

med vad kommittén föreslagit. Beträffande detta stycke hänvisa''

till betänkandet sid. 225.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Andra stycket saknar motsvarighet i såväl gällande lag som kommittcförslaget.

(Jfr dock herrar Adamssom, Janssons och Sölvéns i det föregående

omförmälda reservation på denna punkt.) Stadgandet har karaktär av en

presumtionsregel, vars innebörd är, att därest avtal träffas örn att arbetstagaren

skall erhålla längre .semester än som utgår enligt lagen, bestämmelserna i

lagen skola, i de avseenden ej annat överenskommits, vara normgivande. Såframt

ej annat särskilt avtalats, skall alltså vad i lagen stadgas om semesterns

förläggning gälla hela den längre semestern; denna skall också i dylikt fall

läggas till grund vid bestämmande av den semesterersättning, vartill arbetstagaren

kan vara berättigad. Enligt 11 § skall härvid den längre semestern

anses belöpa med 1/i2 på varje kalendermånad. Ha parterna kommit överens

örn en årlig semester av 18 dagar, blir därför, vid saknad av annan överenskommelse,

arbetstagare, som vid anställningens upphörande har att fordra

semesterersättning för sex månader, berättigad till semesterersättning för nio

dagar. Av bestämmelserna i 11 § följer vidare, att därest vid beräkning av semesterns

längd resp. vid bestämmande av semesterersättning brutet tal uppkommer,

avrundning skall ske uppåt. Skall för arbetstagare, vars avtalade semester

uppgått till 25 dagar, semesterersättning beräknas för sex kalendermånader,

blir i enlighet härmed arbetstagaren berättigad till semesterersättning

för (25/i2''6=121/2=) 13 dagar. Å andra sidan följer av den föreslagna

regeln, att arbetsgivaren, såvida ej annat avtalats, äger för varje månad under

vilken arbetstagare med rätt till exempelvis 18 dagars årlig semester varit

frånvarande från arbetet av annan än privilegierad orsak, minska semesterns

längd med H/2 dag. Sådan avrundning, varom nyss nämnts, skall givetvis

icke ske när det gäller att avgöra hur mycket av den längre semestern som

belöper på varje kalendermånad. Det är först i fråga örn slutberäkningen av

semesterns längd resp. slutliga bestämmandet av det antal dagar för vilket

semesterersättning skall utgå, som avrundningen uppåt skall företagas.

Beträffande denna paragraf i övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen

örn semesterns längd. Jag vill även hänvisa till vad som kommer att

anföras under 11 §.

3 §•

Genom denna paragraf inledas de huvudregler rörande det föreslagna semestersystemet,

vilka synts böra upptagas i lagen och till vilka efterföljande

detaljbestämmelser anknyta. Paragrafen saknar direkt motsvarighet i den

nuvarande lagen och i kommitténs förslag. (Jfr dock 3 § första stycket, andra

stycket andra punkten och tredje stycket, 4 § första stycket och 8 § första

stycket i gällande lag samt 3 § första stycket och 4 § första stycket i kommittéförslaget.

) I paragrafen har fastslagits, att det är det utförda arbetet —

ej anställningen som sådan — vilket är avgörande för semesterrättens uppkomst,

att semester utgår kalenderårsvis med rätt för parterna att överenskomma

om kvalifikationsårets förskjutning samt att lön skall utgå till den

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

145

semesterledige. En jämförelse med 5 § i departementsförslaget visar, att det

dock endast är den arbetsgivare, hos vilken arbetstagaren intjänat semestern

och hos vilken han alltjämt är anställd, som är skyldig att bereda honom

semester. I överensstämmelse med kommitténs förslag har det i 4 § första

stycket av gällande lag förekommande ordet »kvalifikationstid» utbytts mot

ordet »kvalifikationsår». Begreppet kvalifikationstid har nämligen synts i

viss mån oklart, då därmed torde kunna förstås såväl föregående kalenderår

respektive däremot svarande tolvmånadersperiod som arbetstagarens på året

respektive perioden belöpande anställnings-(arbets-) period.

Beträffande denna paragraf i övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen

rörande semesterrättens grunder och huvudreglerna för dess uppkomst

samt kvalifikationstid för semester.

4 §.

Denna paragraf innehåller den allmänna regeln att hemarbetare och

andra okontrollerade arbetstagare icke äro berättigade till semester utan enbart

till semesterlön. (Jfr 9 § första stycket i gällande lag och 16 § första

stycket första punkten i kommitténs förslag.) Liksom semester utgår semesterlön

för kalenderår med rätt för parterna att överenskomma, att i stället

för näst föregående kalenderår skall såsom kvalifikationsår gälla annan

tolvmånadersperiod.

5 §•

Under denna paragraf — som motsvarar 12 § i gällande lag och 19 §

första och femte styckena i kommittéförslaget -—- har i första stycket upptagits

ett principstadgande om arbetstagares rätt till semesterersättning

vid anställnings upphörande. Med semesterersättning förstås den kontanta

gottgörelse, som vid anställnings upphörande tillkommer arbetstagaren såsom

ersättning för intjänad men icke åtnjuten semester eller semesterlön.

Begreppet semesterersättning innefattar således ersättning icke blott för

semester utan även för enbart semesterlön.

I andra stycket har ansetts böra upptagas regeln att semesterersättning

icke utgår, då anställning avbrytes genom arbetstagarens dödsfall.

6 §•

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 3 § andra stycket första

punkten i gällande lag samt 3 § andra stycket i kommittéförslaget, hänvisas

till betänkandet sid. 227—229. I paragrafen har vidtagits viss formell jämkning

för att det skall komma till klart uttryck att paragrafen endast avser

den lagstadgade semesterrätten.

7 §.

I denna och de fyra närmast följande paragraferna regleras frågan örn semesterns

längd. 7 § av departementsförslaget återgiver vad som upptagits

under 5 § i kommitténs förslag. Med bibehållande av den av kommittén

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 273. 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Föredragan

den.

föreslagna jämkningen av 4 § andra stycket i gällande lag ha ytterligare

vissa redaktionella jämkningar vidtagits, vilka delvis betingats av att enligt

departementsförslaget någon fortlöpande anställningstid icke utgör förutsättning

för uppkomst av semesterrätt. Härjämte har ansetts att — i överensstämmelse

med vad stadgas i lagen den 19 maj 1939 (nr 171) örn förbud

mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap

m. m. —-i lagtexten borde komma till direkt uttryck att med havandeskap

likställes barnsbörd.

Beträffande denna paragraf i övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen

rörande semesterns längd samt till betänkandet sid. 229—230.

Den föreslagna begränsningen av den privilegierade tiden för bortovaro i

anledning av havandeskap hänför sig till varje havandeskap; något behov att

—- i enlighet med vad i ett yttrande påyrkats — ytterligare understryka detta

i lagtexten synes icke föreligga.

8 §•

Beträffande denna paragraf, som med ett par mindre redaktionella jämkningar

återgiver vad kommittén föreslagit, hänvisas till den allmänna motiveringen.

Paragrafen motsvarar 4 § tredje stycket gällande lag och 6 § i kommittéförslaget.

9 §•

Denna paragraf, som med vissa jämkningar av formell natur återgiver vad

kommittén föreslagit samt motsvarar 5 § i gällande lag och 7 § i kommittéförslaget,

behandlas i kommitténs betänkande å sid. 231.

Landsorganisationen erinrar om att gällande lags bestämmelser i förevarande

hänseende tillkommit med särskild hänsyn till förhållandena vid statsarbetarnas

befordran till tjänstemän men hade avfattats så, att de ägde giltighet

för varje fall, då en arbetstagare hos samma arbetsgivare överginge

från anställning med kvalifikationsår enligt lagens huvudregel till anställning

med det löpande året som kvalifikationsår. Den särskilda hänsynen till

statstjänstemannens förhållanden hade dock påverkat utformningen; framför

allt framträdde detta däruti att de problem, som kunde uppkomma vid

reglerandet av semesterersättning, tydligen icke alls beaktats. Det måste

anses synnerligen tveksamt, örn bestämmelsen utan vidare kunde beträffande

semesterersättning givas den tillämpning, som kommittén förutsatt,

eller att arbetstagare, vilken slutade den nya anställningen innan lian i denna

åtnjutit semester respektive kvalificerat sig till semesterersättning för minst

det antal dagar, som han ägt tillgodoräkna sig från den tidigare anställningen,

borde vara berättigad att för det resterande antalet dagar utfå

semesterersättning, beräknad efter de grunder som gällde för sistnämnda

anställning. Härför erfordrades sannolikt en uttrycklig regel.

Vad landsorganisationen sålunda anfört har synts böra beaktas. Förutom

att ifrågavarande bestämmelse erhållit något ändrad formulering har under

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mctj:ts proposition nr 273. 147

21 § i departementsförslaget upptagits en regel om semesterersättning i fall

som här avses.

10 §.

Denna paragraf återgiver med viss jämkning stadgandet i 2 § första

stycket av gällande lag och motsvarar 4 § andra stycket första punkten i

kommitténs förslag. Departementsförslaget har härutinnan en annan innebörd

än kommittéförslaget. Såsom av den allmänna motiveringen rörande

semesterns längd framgår ansluter sig departementsförslaget i förevarande

hänseende till gällande lags ståndpunkt att sedvänja, varom här är fråga,

ej annorlunda än beträffande semesterledighetens längd skall inverka på

arbetstagarens rätt enligt lagen. Då emellertid den nuvarande lagens lydelse

på denna punkt synes kunna giva anledning till tvekan, har stadgandet

undergått viss omformulering.

11 §•

Denna paragraf, som icke återfinnes i gällande lag men har viss motsvarighet

i 4 § andra stycket andra och tredje punkterna av kommittéförslaget,

innehåller regler om förfarandet vid beräkningen av vad av en semester, som

är längre än den lagstadgade, faller å en kortare period än ett år.

De av kommittén härvidlag föreslagna reglerna om beräkning av semesterns

längd —- vilka regler närmast avsågo fall av bättre sedvänja — ha

rönt kritik i vissa yttranden.

Svenska landstingsförbundet har framhållit, att några särskilda motiv icke

förelåge att i lagtexten föreskriva, att vid brutet tal semestern skulle avrundas

till närmast högre dagantal. Den föreslagna regeln skulle kunna medföra

att arbetstagare, som ofta bytte plats, erhölle väsentligt längre semester

än om han kvarstannat i tjänst hela kvalifikationsåret. Svenska städernas

förhandlingsorganisation anser, att örn en avrundningsregel skulle införas

i lagen, denna regel borde ansluta sig till den allmänna uppfattningen

att avrundning skulle ske uppåt eller nedåt till närmaste hela tal.

Vad sålunda anförts har icke synts mig böra föranleda till ett frångående pöredraganav

kommitténs förslag i denna del. Den föreslagna avrundningsregeln över- denensstämmer

med viss jämkning med vad som gäller för statstjänstemännen.

1 civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) stadgas sålunda i 10 §

2 morn., att därest tjänsteman tillträder eller av annan anledning än avgång

med ålderspension skall frånträda befattning vid annan tidpunkt än vid årsskifte,

hans semester skall beräknas i förhållande till den del av året, under

vilken befattningen innehafts. Uppstår vid dylik beräkning brutet tal, avrundas

semestern till närmast högre dagantal.

12 §.

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 6 § i gällande lag och 8 § i

kommittéförslaget, hänvisas till den allmänna motiveringen rörande semesterns

förläggning.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Den av kommittén i likformighetens intresse föreslagna ändringen av tredje

stycket har upptagits i departementsförslaget. Genom denna ändring har

överensstämmelse vunnits mellan den tid, till vilken semestern icke utan arbetstagarens

medgivande får förläggas, och den frånvarotid, som enligt 7 §

andra stycket b)—d) och tredje stycket i departementsförslaget skall jämställas

med tid å vilken arbete utförts. Den begränsning av den i förläggningshänseende

privilegierade havandeskapstiden, som följer av den genomförda

kongruensen, torde knappast vara av någon praktisk betydelse.

13 §.

Under denna paragraf har i oförändrat skick sammanförts 7 och 11 §§ i

den nuvarande lagen. Paragrafen motsvarar 9 och 14 §§ i kommitténs förslag.

Av skäl, som i den allmänna motiveringen rörande semesterlön för djurskötare

och sjömän närmare utvecklats, ha några undantagsbestämmelser

rörande djurskötare icke uppställts, liksom ej heller i lagen inrymts någon särskild

beräkningsregel beträffande semesterlönen för sjöfolkets vidkommande.

Under .sådana förhållanden har arbetsgivarens rätt att till arbetstagare å fartyg

utgiva enbart semesterlön icke synts böra upptagas under en särskild

rubrik; och då de föreslagna bestämmelserna rörande sistnämnda arbetstagare

närmast torde äga samband med spörsmålet om semesterns förläggning,

har det ansetts lämpligt att i förevarande sammanhang upptaga samtliga

särbestämmelser för de å fartyg anställda arbetstagarna.

14 §.

Denna paragraf, som motsvarar 8 § andra och fjärde styckena i gällande

lag och 10 § i kommitténs förslag, återgiver med vissa jämkningar av formell

natur vad kommittén föreslagit. Beträffande denna paragraf hänvisas till den

allmänna motiveringen rörande lön under semester samt till kommitténs

betänkande sid. 232—233.

Svenska stadsförbundet har framhållit, att varken de nuvarande eller de

föreslagna bestämmelserna syntes giva klart besked hur semesterlönen skulle

beräknas för arbetstagare som, förutom vecko- eller månadslön, åtnjöte

något slag av sportler.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande har anfört, att en fråga, som

ofta vållade tvist, vore den, huruvida en provisionsavlönad resande skulle

under semestern äga åtnjuta, förutom semesterlön, provision å de order,

som under resandens semester inkomme till huvudmannen. Dessa order vore

resultatet av det försäljningsarbete, som av resanden utförts före semestern;

och denna eftersläpande provisionsinkomst korresponderade mot den

minskning i provisionsförtjänsten under första tiden efter semestern, som

föranleddes av att under semestern arbetet legat nere. Det vore emellertid

icke ovanligt, att arbetsgivare vägrade att vid sidan av semesterlönen utbetala

provision å order varom här vore fråga.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

149

Landsorganisationen har beträffande den i tredje stycket upptagna regeln

om bostadsförmån anmärkt, att arbetsgivaren endast borde äga rätt bortse

tran sådan bostadsförmån, som arbetstagaren ägt åtnjuta under semestern.

Motsvarande torde enligt organisationens mening utan särskild bestämmelse

gälla om förmån av fri vedbrand, fritt lyse och andra naturaförmåner i

samband med själva bostadsförmånen.

Huvudtanken med semesterlönebestämmelserna är att arbetstagaren under Köredragansemestern

skall få åtnjuta samma löneförmåner som om han varit i arbete. *n

Storleken av dessa löneförmåner kan emellertid ej med exakthet fastställas

för andra fall än när arbetstagaren är avlönad med tidion, beräknad för

vecka eller längre tidsenhet. För övriga fall har man därför varit nödsakad

tillgripa en hjälpregel, enligt vilken semesterlönen beräknas efter den dagliga

genomsnittsinkomsten under kvalifikationsåret. Beträffande arbetstagare,

som åtnjuter delvis fast vecko- eller månadslön och delvis ackordslön, provision,

sportler eller dylikt, leda de föreslagna bestämmelserna till att

de i paragrafens första och andra stycke angivna olika beräkningsmetoderna

skola användas för de båda löneformerna var för sig. Arbetstagaren

skall således under semestern äga uppbära sin vanliga vecko- eller månadslön

samt därutöver ett tillägg motsvarande den på semesterdagarna belöpande

delen av ackordslönen, provisionen etc., beräknad enligt reglerna i

paragrafens andra stycke. Vad nu angivits torde överensstämma med innehållet

i gällande lag — jfr arbetsdomstolens dom nr 2/1942 -—- och härutinnan

medföra de nu föreslagna bestämmelserna således icke någon ändring.

Vad särskilt beträffar beräkningen av semesterlönen i vad denna grundar

sig å arbetstagaren tillkommande provision må framhållas, att bestämmelserna

i paragrafens andra stycke självfallet icke få givas sådan innebörd att

arbetstagaren skulle komma att åtnjuta högre inkomst under semestern än örn

han varit i arbete. Den omständigheten, att en provisionsavlönad arbetstagare

— exempelvis en handelsresande — som endast åtnjuter provision å de av

honom själv upptagna orderna, under semestern uppbär en enligt nämnda

bestämmelser beräknad semesterlön, synes dock icke behöva föranleda därtill

att arbetstagaren ej skulle erhålla provision även å de av honom upptagna

order, som inkomma under hans semester. Dessa äro ju, såsom framhållits,

resultatet av ett av honom tidigare utfört arbete; och till följd av uppehållet i

arbetet under semestern torde väl i regel arbetstagare, som här avses, drabbas

av viss inkomstminskning. Den tillfälliga omständigheten att ordern inkommer

under arbetstagarens semester synes i dylikt fall knappast böra vara

utslagsgivande. Å andra sidan finnas provisionsavlönade arbetstagare, vilka

äro berättigade till provision även å andra än genom deras förmedling slutna

försäljningsavtal och vilkas provision utgår tämligen oberoende av deras egen

försäljningsverksamhet. Dessa arbetstagare intjäna även under semestern

sin provision i stort sett i enahanda ordning som eljest, och därest de under

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

semestern skulle tillgodoföras såväl semesterlön som provision, skulle resultatet

kunna bli att de då finge väsentligt högre inkomst än vanligt. För sådana

fall synes icke rimligt att arbetstagaren skulle äga utan inskränkning

uppbära både provision och semesterlön. Förhållandena härutinnan äro emellertid

synnerligen skiftande och ett flertal olika tolkningsspörsmål kunna

uppstå. Att här taga närmare ställning till dessa tolkningsfrågor torde icke

vara möjligt, utan det måste överlämnas åt rättstillämpningen att bedöma

frågorna under beaktande av de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna.

Genom den avtalsfrihet, som medgivits i fråga om semesterlönens

beräkning, torde även de organiserade parterna ha fått ökade möjligheter

att komma till rätta nied förevarande problem.

Möjlighet torde i allmänhet föreligga för arbetstagare, bland vars löneförmåner

ingår fri bostad, att även under semestern utnyttja den till honom

upplåtna bostaden. Detta förhållande ävensom den omständigheten, att

arbetsgivaren har samma utgifter för bostaden under arbetstagarens semester

som under övriga delar av året, torde ha föranlett tillkomsten av det

nuvarande stadgandet, att vid beräkning av semesterlön hänsyn icke skall

tagas till bostadsförmån. Detta stadgande har av kommittén föreslagits bibehållet

oförändrat. Erfarenheten har icke givit belägg för att stadgandet missbrukats

på så sätt att arbetstagaren under semestern icke skulle fått åtnjuta

förmånen av fri bostad, därest han då varit i behov av bostaden. Tillräckliga

skäl att avvika från kommitténs förslag i denna punkt synas därför icke

föreligga.

15 §.

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 8 § tredje stycket i gällande

lag och överensstämmer med 11 § i kommitténs förslag, hänvisas till sid.

233 i kommitténs betänkande.

16 §.

Denna paragraf återgiver med redaktionell jämkning 12 § i kommitténs

förslag. Huvudregeln motsvarar 13 § i gällande lag. Beträffande undantagsregeln

hänvisas till den allmänna motiveringen rörande semester för arbete,

som utgör bisyssla.

17—19 §§.

Dessa paragrafer, som avse de okontrollerade arbetstagarna, anknyta till

4 § i departementsförslaget och motsvara 16—18 §§ i kommitténs förslag.

17 och 18 §§ motsvaras av 9 § i gällande lag. 19 § saknar motsvarighet i

den nuvarande lagen.

Såsom av den allmänna motiveringen framgår har den arbetsinkomst,

vilken uppställts såsom villkor för okontrollerad arbetstagares rätt till semesterlön,

ansetts böra ha förvärvats under ett kalenderkvartal. Det kan

emellertid inträffa, att parterna överenskomma örn sådan förskjutning av

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

151

kvalifikationsåret, att detta tager sin början vid annan tidpunkt än kvartalsskifte,

exempelvis — såsom enligt det kollektiva riksavtalet för jordbruket

— den 1 maj. För dylika fall skall vid beräkningen av arbetstagarens sammanlagda

arbetsinkomst hänsyn tagas icke till kalenderkvartalet utan i stället

till varje tremånadersperiod, som — räknat från kvalifikationsårets början

— faller inom detta En regel härom har upptagits såsom en andra

punkt i 17 § första stycket.

Beträffande dessa paragrafer i övrigt hänvisas lill vad i den allmänna motiveringen

anförts om semesterrättens grunder och huvudreglerna för dess

uppkomst samt örn semesterlön för okontrollerade arbetstagare. (Se även

kommitténs betänkande sid. 234—-235.) De ändringar som vidtagits i 18 §

1 kommittéförslaget äro av redaktionell natur.

20 §.

Denna paragraf, som i gällande lag har sin motsvarighet i 12 §, anknyter

till 5 § i departementsförslaget och återgiver med vissa jämkningar 15 och

19 §§ i kommitténs förslag. De föreslagna jämkningarna i kommittéförslaget

—- vilka delvis betingats av att under 5 § i departementsförslaget upptagits

de för rätten till semesterersättning konstitutiva reglerna — äro av formell

art, utom därutinnan alt dels den i andra stycket upptagna avräkningsregelns

tillämpning icke begränsats till anställningar av viss längd, dels ock

att semesterersättning ansetts böra utgå även då anställning upphör till följd

av arbetstagarens pensionering.

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen rörande

semesterersättning samt, såvitt angår andra stycket andra punkten,

semesterlön för djurskötare och sjömän. (Jfr även sid. 235—236 i kommitténs

betänkande). I fråga örn det därstädes anmärkta exemplet på avräkningsregelns

tillämpning må framhållas, att departementsförslagets bestämmelse

örn skydd för bättre sedvänja endast har avseende å semesterns längd. Enligt

2 § andra stycket i departementsförslaget kan emellertid arbetstagare bli

berättigad till semesterersättning, beräknad efter den längre semestern. I dylikt

fall får avräkning ske mellan antalet intjänade och åtnjutna semesterdagar

i överensstämmelse med vad kommittén angivit för fall att den längre

semestern skulle grundas på sedvänja.

21 §.

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i såväl gällande lag

som i kommitténs förslag, hänvisas till vad som anförts under 9 §.

22 §.

Denna paragraf, sorn saknar direkt motsvarighet i gällande lag och i kommitténs

förslag, har betingats av att enligt departementsförslaget även arbete

i intermittenta anställningar kan medföra semesterrätt. Härom hänvisas till

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Majas proposition nr 273.

vad i den allmänna motiveringen anförts rörande semesterrättens grunder

och huvudreglerna för dess uppkomst.

Beträffande paragrafens utformning må ytterligare följande nämnas.

Enligt kommitténs förslag — vilket ålade arbetsgivaren skyldighet att insätta

semesterersättning å ett särskilt postgirokonto — skulle sådan insättning

ske senast åtta dagar efter det arbetstagarens anställning upphört eller,

därest hinder därför mötte, så snart hindret upphört. Kommittén framhöll,

att fall kunde förekomma, där det icke redan vid anställningens upphörande

utan först någon tid därefter ginge att fastställa semesterersättningens storlek.

Så vore händelsen bland annat vid gemensamma ackord. Vid sådana

måste nämligen arbetsgivaren, innan han kunde beräkna vad varje arbetstagare

intjänat, avvakta uppgifter från arbetstagarna om fördelningen av

ackordsförtjänsten dem emellan. I de fall, där skogskörare hade hand örn

avlöningen till huggarna, borde det närmast åvila köraren att tillhandahålla

arbetsgivaren dessa uppgifter. Vid skogsbruket krävde uträknandet av lönerna,

att arbetet uppmättes antingen i skogen eller vid flottled, annan transportled

eller dylikt. Denna uppmätning kunde ta lång tid i anspråk och

kunde vad beträffade vinteravverkningen icke slutföras förrän utdrivningen

av skogsskiftena vore verkställd. Vid sommar- och hösthuggningama skedde

uppmätningen månadsvis och torde icke hinna att verkställas inom kortare

tid än en eller två veckor.

I flera yttranden över kommitténs förslag anmärktes att den tid, inom

vilken insättning av semesterersättning föreslagits skola ske, vore för kort.

Vattenfallsstyrelsen framhöll, att det inom statens vattenfallsverk ofta inträffade,

att semesterersättning icke kunde utbetalas förrän 4—5 veckor

efter det vederbörande arbetstagare lämnat sin anställning. Detta gällde särskilt

då, såsom oftast vöre fallet, arbetstagaren deltagit i sådant arbete, som

utförts enligt ett för flera arbetstagare gemensamt ackord. Den föreslagna

fristen av åtta dagar skulle endast kunna iakttagas i enstaka fall. För vattenfallsverkets

vidkommande skulle det vara mera tilltalande örn normalfristen

sattes till 30 dagar. Visserligen skulle icke heller en sådan tid alltid

kunna iakttagas, men avvikelserna skulle likväl vara mindre framträdande.

Liknande synpunkter anfördes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och

byggnadsstyrelsen.

Svenska arbetsgivareföreningen anförde bland annat följande.

Det har från föreningens delägare inom byggnads- och anläggningsbranscherna

framhållits, att särskilt för sådana arbetsgivare, som driva verksamhet

av tillfällig ari på ett flertal sinsemellan ofta mycket avlägsna orter, det

blir synnerligen svårt att kunna insätta semestermedlen inom den föreslagna

tiden. Det dröjer i sådana fall flera dagar, innan avlöningslistorna inkomma

från arbetsplatserna till företagets huvudkontor. Listorna skola därefter kontrolleras

och semesterersättningar skola uträknas, vilket givetvis tar ytterligare

tid i anspråk. På grund härav blir det i en mängd fall ogörligt att medhinna

insättningen inom den föreslagna tiden. Visserligen stadgas i förslaget,

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

153

att om hinder möter för insättning inom den föreskrivna tiden, insättning

behöver ske, först när hindret upphört. Klart är, att arbetsgivarna i sådana

fall, som nyss nämnts, skulle kunna åberopa denna bestämmelse. Det synes

dock otillfredsställande, att föreskriften om medlens insättande skall erhålla

en sådan avfattning, att man inom flera branscher regelbundet måste taga

en sådan respittid i anspråk. Det har med hänsyn härtill inom föreningen

yrkats, att nämnda tidsfrist skulle utökas till åtminstone 14 dagar med bibehållande

givetvis av möjligheten att kunna överskrida denna frist, örn hinder

för insättningen skulle uppstå. Härigenom skulle möjligheten att inom stadgad

tid medhinna insättningen i hög grad ökas.

Av den allmänna motiveringen framgå de överväganden, efter vilka be-F''öredraganstämmelserna

i första stycket av denna paragraf närmare utformats. Uppenbarligen

är det ett starkt arbetstagarintresse, att semesterersättningen utgives

i samband med att arbetstagarens anställning upphör. Sedan parterna en

gång skilts åt utan att deras ekonomiska mellanhavanden ordnats, kunna avolika

skäl svårigheter uppstå för arbetstagaren att utfå sin semesterersättning.

Ä andra sidan kan arbetsgivaren stundom behöva något rådrum att beräkna

semesterersättningens storlek. Anledning att generellt utsträcka denna

tidsfrist utöver vad i första stycket angivits synes dock icke föreligga,

enär den torde vara fullt tillräcklig för flertalet fall. Emellertid har

ansetts att huvudregeln i första stycket borde kompletteras med ett särskilt

stadgande för sådana fall där arbetsgivaren först någon tid efter det arbetstagarens

anställning upphört hade möjlighet att beräkna semesterersättningens

storlek. Detta stadgande har upptagits såsom ett andra stycke av

denna paragraf. Genom berörda stadgande torde de i förevarande hänseende

framkomna önskemålen ha blivit behörigen tillgodosedda.

23 §.

Beträffande denna paragraf, som med redaktionell jämkning återgiver

14 § i gällande lag och överensstämmer med 22 § i kommitténs förslag, hänvisas

till betänkandet sid. 238.

Anledning har ej synts föreligga att — såsom i ett yttrande ansetts motiverat

— utesluta jämkningsgrunden »skadans storlek» ur lagen.

24 §.

Denna paragraf återgiver i oförändrat skick nuvarande 15 §. Paragrafen

hade emellertid icke upptagits i kommitténs förslag. Paragrafen behandlas

i kommitténs förslag å sid. 238.

Beträffande kommitténs förslag att ur lagen utesluta fördelningsregeln i

nuvarande 15 § har arbetsdomstolens ordförande anfört:

Kommittén har uteslutit den vanliga regeln örn fördelning av skadeståndet,

när flera äro skadeständsskyldiga. Jag är ense med kommittén därom, att

föga utrymme finnes för utdömande enligt semesterlagen av skadestånd från

flera personer, men jag ifrågasätter likväl, huruvida icke regeln bör bibe
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Föredragan
den.

hållas. I motsats till kommittén anser jag nämligen att — för vinnande av

likställighet med vad som gäller enligt lagen örn kollektivavtal — fördelning

av skadeståndsskyldighet mellan flera bolagsmän bör ske efter den nu uteslutna

regeln och icke enligt bolagslagstiftningen. Det är vidare icke helt

uteslutet, att fråga om regelns tillämpning kan uppkomma också i andra förhållanden.

Jfr arbetsdomstolens dom nr 21/1942.

Arbetsdomstolens ordförande har i samband härmed berört frågan örn

skadestånd enligt semesterlagen och enligt kollektivavtalslagen samt därom

anfört:

Semesterlagen torde icke inrymma möjlighet att utdöma skadestånd annat

än till enskild arbetstagare. En organisation, som arbetstagaren tillhör, kan

icke för egen del fordra ideellt skadestånd av arbetsgivaren för åsidosättande

av lagens bestämmelser (jfr arbetsdomstolens dom nr 97/1943). Om i kollektivavtal

upptagits bestämmelse, att semester utgår enligt lag, lärer det emellertid

möjligen kunna göras gällande, att semesterrätten icke längre grundar

sig på lagen utan på kollektivavtalet, och i så fall skulle kollektivavtalslagens

skadeståndsregler bliva tillämpliga i stället för semesterlagens. Då skulle möjlighet

yppas för organisation att göra anspråk på skadestånd för egen del.

när arbetsgivare handlat i strid med semesterlagen. Det synes mig dock högst

oegentligt, att organisationens rättsställning skulle bliva en annan på grund

av den tillfälliga omständigheten att man i kollektivavtalet uttryckligen hänvisat

till semesterlagen i stället för att låta lagen tyst gälla. En sådan ändring

av rättsställningen torde icke kunna förekommas annat än genom en ändring

i kollektivavtalslagen av ungefärligt innehåll, att i den män kollektivavtalet

innehåller hänvisning till semesterlagen, skadestånd för överträdelse av sistnämnda

lag icke kan ifrågakomma för organisation. Innehåller avtalet självständiga

semesterbestämmelser, bör däremot organisation kunna fordra skadestånd

för överträdelse av dessa.

Övervägande skäl synas tala för att principen om skadeståndsskyldighetens

fördelning efter skuld, vilken princip fastslagits i andra lagar på det

arbetsrättsliga området, för semesterlagens vidkommande är att föredraga

framför en fördelningsregel efter bolagsrättsliga principer. Härtill kommer,

att det icke torde vara otänkbart, att fråga kan uppstå örn fördelning av

skadestånd även utan att bolagsförhållande föreligger. Med hänsyn härtill

har den nuvarande fördelningsregeln ansetts böra alltjämt ha sin plats i semesterlagen.

I anledning av vad arbetsdomstolens ordförande anfört om

arbetstagarorganisations rätt till skadestånd vill jag medgiva, att det kan

synas mindre tillfredsställande att denna skadeståndsrätt kan bli mer eller

mindre beroende av en formell tillfällighet. Detta förhållande kan dock icke

avhjälpas genom ändring i semesterlagstiftningen. Härför skulle fordras en

ändring i kollektivavtalslagen. På detta spörsmål torde det dock icke vara

lämpligt att ingå i förevarande sammanhang.

25 §.

Denna paragraf, som i oförändrat skick återgiver nuvarande 16 §, motsvarar

23 § i kommitténs förslag.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

26 §.

Denna paragraf upptager i oförändrat skick forumreglerna i 17 § gällande

lag och motsvarar 24 § i kommitténs förslag. I departementsförslaget har

alltså icke vidtagits den ändring, som kommittén föreslagit i 17 § och vilken

behandlas i betänkandet sid. 239—240.

Beträffande den av kommittén föreslagna ändringen — enligt vilken

arbetsdomstolen skulle bli behörig domstol, då arbetsavtalet under någon

del av den tid, till vilket anspråket hänförde sig, reglerades av kollektivavtal

—• har arbetsdomstolens ordförande anfört bland annat följande.

I och för sig skulle väl detta förslag kunna godkännas, men en stor tveksamhet

måste råda med hänsyn till den jämväl av kommittén framhållna

konsekvensen, att arbetsdomstolens behörighet på detta sätt kan bliva vidsträcktare

i fråga örn intjänad semesterförmån än beträffande ett löneanspråk,

som hänför sig till samma tid och varom talan föres samtidigt.

Beträffande det senare måste nämligen alltid forumbestämmelsen i arbetsdomstolslagen

tillämpas, och enligt denna kan man icke undgå att taga hänsyn

till att kollektivavtal gällt under viss period men icke under annan.

Örn nu emellertid kollektivavtalet hänvisar till semesterlagen och, på sätt

kommittén antagit, semesterrätten då får anses grunda sig på avtalet och

icke direkt på semesterlagen, blir följden att frågan örn arbetsdomstolens

behörighet i semestermål skall bedömas icke efter semesterlagens forumbestämmelse

utan efter arbetsdomstolslagens. Men enligt sistnämnda bestämmelse

kan arbetsdomstolens behörighet i semesterhänseende omöjligen

sträcka sig längre än i fråga om ett löneanspråk, d. v. s. arbetsdomstolen

skulle icke bliva behörig annat än i den mån semesterförmånen intjänats

under den tid arbetsavtalet varit reglerat av kollektivavtal. En stark motsättning

skulle sålunda redan beträffande semestermål uppstå mellan semesterlagens

forumbestämmelse, sådan den utformats av kommittén, och motsvarande

bestämmelse i arbetsdomstolslagen. En sådan motsättning kan naturligen

icke få bestå, men densamma lärer icke kunna undanröjas annat

än genom en komplettering av forumbestämmelsen i arbetsdomstolslagen,

varigenom denna beträffande semesteranspråk får samma innehåll som den

i semesterlagen föreslagna.

Under dessa omständigheter måste jag ställa mig ytterst tveksam till frågan,

huruvida den föreslagna ändringen i semesterlagens forumbestämmelse

innebär någon egentlig fördel. Örn man bibehåller denna bestämmelse oändrad,

lära båda forumbestämmelserna komma att tillämpas på samma sätt.

Att ett semesteranspråk, som hänför sig dels till tid, då kollektivavtal gällt,

och dels till tid, då detta icke varit fallet, måste komma att för de olika

tidsperioderna bedömas av olika domstolar, förefaller icke heller orimligare

än att detta måste ske i fråga örn ett vanligt löneanspråk. Det må framhållas,

att forumfrågan i de båda av kommittén anförda domarna nr 155/1941 och

79/1942 i själva verket torde hava bedömts enligt forumbestämmelsen i

arbetsdomstolslagen; i båda fallen upptog nämligen kollektivavtalet hänvisning

till semesterlagen.

När en arbetstagares anspråk på semesterförmån blir föremål för rättslig Föredraganprövning,

är det givetvis av intresse att en och samma domstol blir i tillfälle den

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Föredragan
den.

att pröva anspråket i hela dess vidd. Så synes dock för närvarande icke

vara fallet, därest vederbörande arbetsavtal endast för en del av den tid, varunder

arbetstagaren förvärvat den semesterrätt till vilken anspråket hänför

sig, regleras av kollektivavtal. I dylikt fall är arbetsdomstolen behörig domstol

för den del av anspråket som hänför sig till tid, då kollektivavtal gällt

eller gäller, under det att anspråket i övrigt faller under allmän domstols

prövning. Kommittén har ansett detta förhållande otillfredsställande och

föreslagit sådan ändring av de nuvarande forumreglerna, att målet skall

behandlas vid arbetsdomstolen, därest vederbörande arbetsavtal för någon

del av den tid, varunder arbetstagaren intjänat semesterförmånen, regleras

av kollektivavtal.

Onekligen tala vissa skäl för den av kommittén förordade lösningen. Å

andra sidan medför denna, att arbetsdomstolens behörighet blir olika enligt

semesterlagen och enligt lagen om arbetsdomstol, vilket blir särskilt framträdande

då ett semesteranspråk och ett rent löneanspråk samtidigt framföras.

I det övervägande antalet fall, där kollektivavtal föreligger, torde

semesteranspråket få anses grunda sig på kollektivavtalet; för dessa fall blir

den föreslagna lösningen utan praktisk betydelse. Det av kommittén berörda

spörsmålet om ändring av arbetsdomstolslagens behörighetsregler

torde innefatta principiella överväganden av den natur att de icke lämpligen

kunna upptagas till prövning i nu förevarande sammanhang. Med hänsyn

härtill och då forumreglerna i semesterlagen och arbetsdomstolslagen

synas böra vara likformiga, har någon ändring i semesterlagens bestämmelser

i förevarande hänseende icke ansetts böra företagas.

Övergångsbestämmelserna.

I kommitténs betänkande behandlas övergångsbestämmelserna å sid. 241

—243.

Spörsmålet om den nya lagens ikraftträdande har i allmänhet icke närmare

berörts i de avgivna yttrandena. Från några håll har emellertid betonats

önskvärdheten av att lagen får träda i kraft vid ett årsskifte. Vidare

har svenska städernas förhandlingsorganisation framhållit, att den i 19 §

tredje stycket kommittéförslaget upptagna avräkningsregeln borde — då

denna regel endast innebure ett fastslående av vad som avsetts vid den

nuvarande lagens antagande — få äga tillämpning jämväl med avseende

å förskottssemester, som utgått före den 1 januari 1946. Enligt landsorganisationen

borde senare delen av tredje stycket i de av kommittén föreslagna

bestämmelserna erhålla en klarare avfattning.

Med hänsyn till att för flertalet av de arbetstagare, å vilka den föreslagna

lagen äger tillämpning, kalenderåret utgör kvalifikationsår och då förefintliga

kollektivavtal i allmänhet torde löpa kalenderårsvis, synes den nya

lagen böra träda i kraft vid ett årsskifte. Den nya lagstiftningen bör därför

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 273. 157

— i överensstämmelse med vad kommittén föreslagit — träda i kraft den

1 januari 1946.

Den nuvarande semesterlagens övergångsbestämmelser innehålla, dels att

semesterrätt enligt lagen kan förvärvas från och med dagen för lagens

ikraftträdande, dels ock att lagen icke skall verka rubbning i sådant avtal

mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gäller för viss, vid lagens ikraftträdande

ännu icke tilländalupen tid. Kommittén har — med utgångspunkt

från grundsatsen att nya lagbestämmelser på privaträttens område icke böra

givas tillbakaverkande kraft — föreslagit, att förstnämnda regel får gälla

även i fråga om den nya lagens ikraftträdande och att således semesterrätt

enligt den nya lagen skall kunna förvärvas från och med den 1 januari

1946. Däremot har kommittén ansett, att den nya lagen från och med

nämnda tidpunkt borde bli tillämplig å samtliga avtal, som då gälla. Kommittén

har vidare föreslagit, att den nya lagen icke skulle få verka rubbning

i semesterrätt, som på grund av den äldre lagen uppkommit vid den

nya lagens ikraftträdande, samt att arbetstagare, som visserligen icke före

den 1 januari 1946 varit anställd hos en arbetsgivare sedan minst 180 dagar

men fortsatte anställningen så att han uppnådde minst 180 dagars sammanhängande

anställning, borde få tillgodoräkna sig även anställningstiden före

den nya lagens ikraftträdande.

Kommitténs förslag torde innebära, att all semester, som intjänats före

den 1 januari 1946, blir att bedöma enligt den äldre lagen. För alla de

arbetstagare, för vilka det senast förflutna kalenderåret utgör kvalifikationsår

för den semesterledighet, som skall utgå under det löpande kalenderåret,

skulle alltså i realiteten den nya lagen bli att tillämpa först under år 1947.

Vid en dylik kvalifikationsårsberäkning torde exempelvis djurskötare icke

förrän sistnämnda år bli lagligen berättigade till någon semesterledighet,

och jordbruksarbetare skulle ej dessförinnan på lagen kunna grunda rätt

till någon sammanhängande ledighet. Därest arbetstagares anställning upphörde

under år 1946, kunde det bli nödvändigt att tillämpa olika lagregler

på olika delar av den tid, för vilken semesterersättning skulle beräknas.

Samma bleve förhållandet vid fråga om semester in natura, då kvalitikationsåret

ej sammanfölle med kalenderåret.

Enligt min mening bör den nya lagstiftningen helt sättas i kraft snarast

möjligt, och några betänkligheter synas icke föreligga att giva den nya

lagen tillbakaverkande kraft såtillvida att — när semesterrätt uppkommit

enligt den äldre lagen —- semester, som i enlighet med bestämmelserna i den

äldre lagen intjänats under dennas giltighetstid men då icke åtnjutits, får

bedömas enligt den nya lagen. Likaså torde arbetstagare, som den 1 januari

1946 visserligen icke innehaft sin anställning sedan minst 180 dagar och för

vilken semesterrält därför då ännu icke uppkommit men som fortsätter anställningen,

så att han uppnår minst 180 dagars fortlöpande anställning, få

vid semesterberäkning enligt den nya lagen tillgodoräkna sig även tiden före

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

lagens ikraftträdande. Däremot bör givetvis anställning, som icke medfört

semesterrätt enligt den äldre lagen — exempelvis en bisyssla — icke kunna

medföra semesterrätt förrän från och med den 1 januari 1946. I förevarande

hänseende torde endast behöva framhållas fördelen av att man vid tillämpningen

allenast behöver hålla sig till en lag samt att — bortsett från frågan

om de korttidsanställdas semesterrätt -— de förändringar, som vidtagits i

semesterlagstiftningen, icke kunna sägas vara av någon mera genomgripande

beskaffenhet. Den ekonomiska belastningen för arbetsgivarna torde

i stort sett bli densamma vare sig den nya eller den äldre lagen tillämpas.

Ej heller torde några avgörande skäl kunna åberopas mot att låta den i

20 § andra stycket upptagna avräkningsregeln få tillämpning även beträffande

semester, som utgivits i förskott före den 1 januari 1946.

I likhet med kommittén anser jag att den nya lagen bör bli tillämplig

även å avtal, som gälla vid dess ikraftträdande. Då lagen torde kunna utfärdas

i god tid före dess ikraftträdande, lärer i allmänhet möjlighet finnas

att anpassa förefintliga avtal efter lagens regler. Den förut berörda rättsgrundsatsen,

att nya lagbestämmelser icke få återverka på redan bestående

avtal, synes dock böra föranleda därtill att presumtionsregeln i 2 § andra

stycket departementsförslaget icke vinner tillämpning å sådant för viss bestämd

tid träffat avtal, som gäller vid lagens ikraftträdande.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom socialdepartementet

upprättats förslag till ny lag om semester.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över detta lagförslag,

av den lydelse bilaga B till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Jan-Erik Stenius.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

159

Bilaga A.

Se mesterkom mittens förslag

till

Lag om semester.

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbetstagare hos staten för vilka gälla särskilda föreskrifter rörande

semester;

b) arbetstagare hos landsting, kommun eller annan menighet för vilka

gälla särskilda, av Konungen godkända föreskrifter rörande semester;

c) arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj; samt

d) arbetstagare som avlönas uteslutande genom andel i vinst.

Lagens tvingande verkan.

2§-

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar

avstående från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner för

arbetstagaren än vad i denna lag stadgas, vare avtalet i sådan del ogillt,

med mindre annat i lagen angives.

Örn ogiltighet i visst annat fall av avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare

stadgas i 20 § tredje stycket.

Semesterrättens uppkomst.

3 §•

Arbetstagare, som innehaft sin anställning sedan minst trettio dagar

(karenstid), äge rätt till semester enligt vad i 4 och 5 §§ stadgas.

överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt

till semester.

Semesterns omfattning.

4§-

Semester utgår för kalenderår och omfattar en dag för varje kalendermånad

anställningen varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationsår)

; dock må annan period av samma längd gälla såsom kvalifikationsår,

såframt överenskommelse därom träffas mellan parterna.

Där för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställningens

art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana omständigheter

längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i första

stycket, skall dylik sedvänja lända till efterrättelse för samtliga arbetstagare

i yrkesgruppen. Av semestern i dess helhet skall härvid en tolvtedel anses

belöpa å varje kalendermånad av kvalifikationsåret. Uppkommer vid beräkningen

av semesterns längd i fall som här avses brutet tal, skall semestern

utgå med närmast högre daganlal.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

5§-

Rätt till semester föreligger endast för kalendermånad, under vilken

arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag varunder arbetstagaren

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbete på grund av olycksfall i arbetet eller sådan

däri ådragen sjukdom, som avses i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar;
c)

i samband med havandeskap avhållit sig från arbete, dock högst för

en tid av tolv veckor; eller

d) fullgjort i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven militärövning

om högst sextio dagar, dock ej beredskapsövning samt ej heller

militärövning, som direkt ansluter sig till första tjänstgöring. Under varje

kvalifikationsår må likväl av tid, varunder arbetstagaren fullgjort militärövning,

högst sextio dagar räknas honom till godo.

Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning

som i andra stycket b)—d) sägs, skall icke jämställas med arbetad

tid, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas arbetstagaren å

sådan dag.

6§-

I semestern inräknas icke söndagar. Ej heller inräknas däri helgdagar,

såframt semestern utgår med mindre antal dagar i en följd än sex. Sedvanliga

fridagar må däremot inräknas.

Arbetstagare, vilken har att utföra sitt arbete jämväl å söndag, åge åtnjuta

ledighet från arbetet å söndag som infaller under eller omedelbart efter

semestern. Är sådan arbetstagare berättigad till ledighet från arbetet å

annan veckodag än söndag, och infaller dylik ledighetsdag under semestern,

skall den dagen inräknas i semestern.

Vad i andra stycket första punkten sägs med avseende å söndag skall

äga motsvarande tillämpning å sådan helgdag som icke skall inräknas i

semestern.

7 §•

övergår arbetstagare hos samma arbetsgivare till sådan anställning, som

medför rätt till semester med hänsyn till anställnings- och arbetsförhållandena

under löpande kalenderår, må semestern, med inräknande av arbetstagaren

enligt 4 och 5 §§ tillkommande semesterdagar, utgå med högst det

antal dagar, varmed i den nya anställningen semester utgår för helt år.

Semesterns förläggning.

8 §•

Arbetsgivaren åge bestämma, när semester skall utgå. Semestern, vilken

företrädesvis bör förläggas till tid mellan den 2 maj och den 30 september,

skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse örn annan ordning

träffas med arbetstagaren.

Vad sålunda föreskrivits om att semestern skall utgå i ett sammanhang

skall i vad avser semestertid utöver sex dagar icke gälla beträffande arbetstagare

vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln

samt beträffande hembiträde i lanthushåll.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Semestern må icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till sådan

tid för hans frånvaro från arbetet, som enligt 5 § andra stycket b)—d) och

tredje stycket skall jämställas med arbetad tid.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande

utgå annat än i svensk hamn.

9 §•

Arbetsgivaren skall senast fjorton dagar före semesterns början på lämpligt

sätt underrätta arbetstagaren örn tiden för semestern.

Vad i första stycket stadgas skall icke gälla beträffande arbetstagare å

fartyg. Önskar sådan arbetstagare erhålla semester, skall han göra skriftlig

ansökan därom hos arbetsgivaren. Har dylik ansökan icke gjorts och vill

arbetsgivaren ej med stöd av 14 § till arbetstagaren utgiva enbart semesterlön,

må arbetsgivaren, såframt överenskommelse därom träffas med arbetstagaren,

under högst ett år uppskjuta semestern.

Semesterlön vid ledighet från arbetet.

10 §.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller längre

tidsenhet, åge under semestern uppbära den å semestertiden belöpande lönen.

Annan arbetstagare än i första stycket sägs åge för varje semesterdag

uppbära lön med belopp, motsvarande hans genomsnittliga dagsinkomst

under de dagar av senast förflutna kvalifikationsår, å vilka han utfört

arbete för arbetsgivarens räkning. Hänsyn skall därvid icke tagas till sådant

tillägg till lönen, som utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala

arbetstiden (övertidstillägg). Har arbetstagaren under minst hälften

av den å kvalifikationsåret belöpande anställningstiden varit frånvarande

från arbetet av anledning, varom förmäles i 5 § andra stycket b)—d), skall

vid beräkning av semesterlönens storlek hänsyn tagas till tiden för frånvaron

och till den lön, som arbetstagaren sannolikt skulle hava uppburit

för berörda tid, därest han utfört arbete för arbetsgivarens räkning.

Vid beräkning av semesterlön skall hänsyn icke tagas till förmån av fri

bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda

kostnader.

För arbetstagare, som avses i andra stycket, må överenskommelse träffas

om annan beräkning av semesterlönen än där föreskrives, såframt överenskommelsen

har form av kollektivavtal och å arbetstagarsidan slutits eller

godkänts av organisation, som enligt lagen örn förenings- och förhandlingsrätt

är att anse såsom huvudorganisation. Föreligger dylikt avtal, må det av

arbetsgivare, som är bunden av avtalet, efter överenskommelse tillämpas

jämväl beträffande arbetstagare, vilken därav är obunden men sysselsättes

i arbete för vilket avtalet gäller.

H §•

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost, äge för varje dag han under

semestern icke till någon del erhåller denna förmån rätt till skälig ersättning

därför. Ersättning för kost utgår härvid jämväl för söndag och helgdag,

som infaller under semestern.

Bihang till riksdagens protokoll I0iö. 1 sami. Nr 273.

11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

12 §.

Arbetstagare, som under någon del av semestern utför avlönat arbete

inom sitt yrke, miste rätten till lön under semestern. Arbetstagare, som jämsides

med den anställning vari semestern åtnjutes innehar annan anställning

inom sitt yrke, skall dock vara oförhindrad att under semestern utföra

sådant avlönat arbete i sistnämnda anställning, som ej går utöver det

vanliga.

Semesterlön utan ledighet från arbetet.

13 §.

Användes arbetstagare vid jordbruk uteslutande till djurskötsel, må

arbetsgivaren, i vad avser semestertid utöver sex dagar, till arbetstagaren

utgiva enbart semesterlön enligt 10 §.

14 §.

Har arbetstagare å fartyg icke, enligt vad i 9 § andra stycket sägs, gjort

skriftlig ansökan örn semester, må arbetsgivaren till arbetstagaren utgiva

enbart semesterlön enligt 10 §.

15 §.

I fall, som avses i 13 och 14 §§, skall, där arbetstagaren är avlönad nied

tidion, beräknad för vecka eller månad, av lönen å varje dag för vilken

semesterlön skall utgå anses belöpa, vid veckolön en sjättedel och vid

månadslön en tjugufemtedel.

Särskilda bestämmelser rörande vissa arbetstagare.

16 §.

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets

anordnande, är icke berättigad till semester. Däremot är sådan arbetstagare

berättigad till semesterlön, såframt han innehaft sin anställning sedan

minst trettio dagar och hans sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren

under anställningstiden uppgår till belopp, minst motsvarande sexton

gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten för arbete av den art,

varom fråga är, under en arbetstid av åtta timmar.

Visar arbetstagaren sig hava varit förhindrad utföra arbetet för arbetsgivarens

räkning av anledning, varom förmäles i 5 § andra stycket b)—d),

skall vid beräkning av den sammanlagda arbetsinkomstens storlek hänsyn

tagas till inkomst, som arbetstagaren sannolikt skulle hava uppburit under

den tid hindret varat, såvida det ej är uppenbart, att arbetstagaren eljest

under berörda tid icke skulle hava utfört arbete för arbetsgivarens räkning.

I fråga om havandeskap och militärövning må dock hänsyn endast tagas

till den tid, som enligt 5 § andra stycket högst må jämställas med arbetad tid.

Vad i 3 § andra stycket är stadgat liksom ock vad i 4 § första stycket

sägs om kvalifikationsår skall gälla även beträffande arbetstagare, som avses

i denna paragraf.

Bestämmelserna i 10 § sista stycket skola äga motsvarande tillämpning

vid fastställande av den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kring!. Maj:ts proposition nr 273.

163

17 §.

Semesterlönen för arbetstagare, som avses i 16 §, utgör fyra procent av

arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under den del

av anställningen, som belöper å det senast förflutna kvalifikationsåret. Beträffande

arbetstagare, varom här är fråga, skall vad i 10 § tredje stycket

och 11 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Semesterlönen skall utbetalas till arbetstagaren senast den 1 juli närmast

efter kvalifikationsårets utgång eller, därest kvalifikationsåret utlöper efter

den 1 maj, senast två månader efter dess utgång.

18 §.

Har arbetstagare under viss kalendermånad för arbetsgivares räkning utfört,

förutom arbete som avses i 16 §, jämväl annat arbete utan att detta

berättigar honom till semester enligt 4 och 5 §§, skall jämväl sistnämnda

arbete anses vara utfört under förhållanden, som avses i 16 §, och arbetstagaren

förty under de i 16 § första stycket angivna förutsättningarna vara

berättigad till semesterlön för arbetet i dess helhet enligt bestämmelserna i

16 och 17 §§. Härvid skall, då det gäller att avgöra, huruvida arbetstagarens

sammanlagda arbetsinkomst uppgår till belopp, som medför rätt till

semesterlön, den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten för det i 16 § avsedda

arbete, varom fråga är, tillämpas även med avseende å det andra

arbetet.

Har arbetstagare under viss kalendermånad för arbetsgivarens räkning

utfört, förutom arbete för vilket semesterrätt för honom föreligger enligt

4 och 5 §§, jämväl arbete under förhållanden, som avses i 16 §, åge han

icke räkna sig sistnämnda arbete till godo för erhållande av semesterlön

enligt 16 och 17 §§.

Semesterersättning.

19 §.

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan

han åtnjutit honom tillkommande semester eller semesterlön, äger rätt till

ersättning därför enligt de i 10, 11 samt 16—18 §§ stadgade grunderna

(semesterersättning). Härvid skall arbetstagaren tillika enligt enahanda

grunder vara berättigad till ersättning för den semester eller semesterlön,

som arbetstagaren vid fortsatt anställning skulle hava ägt åtnjuta för den

del av löpande kvalifikationsår, varunder anställningen varat.

Var arbetstagaren avlönad med tidion, beräknad för vecka eller månad,

skall vid beräkning av semesterersättningen för dag vad i 15 § stadgas äga

motsvarande tillämpning.

Har arbetstagare, vars anställning icke varat mer än två år, utan invändning

mottagit semester, vartill han enligt 4 § ännu icke blivit berättigad,

må vid bestämmande av semesterersättning motsvarande antal dagar avräknas.

För arbetstagare i arbetsgivarens kost skall ersättning för kosten utgå

allenast för det antal dagar, för vilket ersättning i övrigt skall beräknas.

Semesterersättning skall icke utgå, då anställning avbrytes genom dödsfall

eller upphör till följd av arbetstagarens pensionering.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Majlis proposition nr 273.

. 20 §.

Semesterersättning skall av arbetsgivaren insättas å särskilt postgirokonto

för att där innestå till dess arbetstagaren får tillfälle att hålla semester.

Närmare föreskrifter örn insättning å och utbetalning från postgirokontot

meddelas av Konungen.

Uttages ej medel, som för arbetstagarens räkning insatts å postgirokontot,

inom därför av Konungen bestämd tid, miste arbetstagaren eller, örn han

avlidit, hans dödsbo, i den mån Konungen ej annat föreskriver, sin rätt till

medlen. Dessa tillfalla i sådant fall fonden för friluftslivets främjande.

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar

avvikelse från vad i första stycket föreskrives angående postgirorörelsens

anlitande, skall avtalet i sådan del vara ogillt, med mindre Konungen för

viss yrkesgrupp annat medgivit. I den mån ej annat följer av dylikt medgivande,

må arbetsgivare icke utgiva semesterersättning i annan ordning än

i första stycket sägs.

,T 21 §.

Begär arbetstagare, som är berättigad att från postgirokontot utbekomma

semesterersättning, av arbetsgivaren ledighet för hållande av semester,

bör sådan ledighet icke förvägras honom.

Allmänna bestämmelser.

22 §.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag, gähle, förutom

den semesterlön eller semesterersättning, vartill arbetstagaren på

grund av lagen kan vara berättigad, ersättning för uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tågås även

till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga sådana omständigheter

av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;

fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

23 §.

Envar, som vill fordra semesterlön, semesterersättning eller skadestånd

enligt denna lag, skall anhängiggöra sin talan inom två år från utgången av

det år, varunder arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till

vilken anspråket hänför sig. Försummas det, vare talan förlorad.

24 §.

Mål, som avser tillämpningen av denna lag, upptages och avgöres av allmän

domstol. Vid arbetsdomstolen skall dock anhängiggöras mål beträffande

arbetstagare, vars arbetsavtal för någon del av den tid, varunder

arbetstagaren förvärvat den semesterrätt, till vilken anspråket hänför sig,

regleras av kollektivavtal.

I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan

jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol stadgas,

ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

165

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946, från och nied vilken dag

semesterrätt enligt lagen kan förvärvas.

Genom denna lag upphäves lagen den 17 juni 1938 om semester.

Den nya lagen skall icke verka rubbning i semesterrätt, som på grund av

den äldre lagen uppkommit vid den nya lagens ikraftträdande; och arbetstagare,

som vid den nya lagens ikraftträdande fortsätter tidigare anställning,

skall, ehuru semesterrätt på grund av den äldre lagen då ännu icke uppkommit

för honom, med avseende å rätten till semester äga tillgodoräkna

sig jämväl anställningstiden före lagens ikraftträdande, därest denna jämte

den fortsatta anställningstiden uppgår till minst 180 dagar.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

(Gällande lag:)

Nr 287.

Lag

om semester;

given Stockholms slott den 17 juni

1938.

Bilaga B.

( Departementsförslaget:)

Förslag till

Lag

örn semester.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst

med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla särskilda

föreskrifter rörande semester. Från lagens tillämpning är ock undantagen

arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj eller som avlönas

uteslutande genom andel i vinst.

(2 § 2 stycket.) 2 §.

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar

avstående från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner

för arbetstagaren än vad i denna lag stadgas, vare avtalet i sådan del ogillt,

med mindre annat i lagen angives.

(3 § 1 stycket, 2 stycket 2 punkten

och 3 stycket.)

Arbetstagare, som innehaft sin anställning

sedan minst etthundraåttio

dagar, åge rätt till semester enligt

vad i 4 § stadgas.

---Ej heller må avbrott i anställningen

utöva sådan inverkan,

såframt det med hänsyn till omständigheterna

skulle vara oskäligt.

Anställning, som icke kan anses

utgöra arbetstagarens huvudsakliga

sysselsättning och förvärvskälla, berättigar

icke till semester.

Därest arbetstagare enligt avtal

med arbetsgivaren äger rätt till längre

semester än som föreskrives i 7 §,

skola övriga bestämmelser i denna

lag, i de avseenden ej annat överenskommits

mellan parterna, gälla jämväl

beträffande den överskjutande

delen av semestern.

Semesterrättens innehåll.

3 §•

Arbetstagare äger rätt att av arbetsgivaren

erhålla semester på grund

av det arbete, som han för dennes

räkning utfört under näst föregående

kalenderår (kvalifikationsår); dock

må annan period av samma längd

gälla såsom kvalifikationsår, såframt

överenskommelse därom träffas mellan

parterna.

Under semester skall lön utgå.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

167

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

(4 § 1 stycket.)

Semester utgår för kalenderår oell

omfattar en dag för varje kalendermånad

anställningen varat under

närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid)

; dock må annan period

av samma längd gälla såsom

kvalifikationstid, såframt överenskommelse

därom träffas mellan parterna.

(8 § 1 stycket.)

Under semester skall lön utgå.

(9 § 1 stycket.) 4 §.

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets

anordnande, är icke berättigad till semester utan endast till semesterlön.

(12 §•)

Arbetstagare, som lämnar sin anställning

eller entledigas därifrån,

innan han åtnjutit honom enligt 4 §

tillkommande semester eller enligt

9 § tillkommande semesterlön, skall

erhålla ersättning därför enligt de i 8

och 9 §§ stadgade grunderna. Vid

beräkning av ersättningens storlek

skall hänsyn jämväl tagas, beträffande

ersättningen för semester till de

kalendermånader av löpande kalenderår.

för vilka semesterrätt föreligger,

och till den inkomst, som därunder

åtnjutits, samt beträffande ersättningen

för semesterlön till den

inkomst, som åtnjutits under det löpande

kalenderåret.

Vad .sålunda stadgats skall icke

gälla, då anställning avbrytes genom

dödsfall eller upphör till följd av

arbetstagarens pensionering.

Vad i 3 § första stycket är stadgat

örn semester skall äga motsvarande

tillämpning beträffande semesterlön.

5 §•

Arbetstagare, som lämnar sin anställning

eller entledigas därifrån, innan

han åtnjutit semester eller semesterlön,

vartill han förvärvat rätt

enligt denna lag, skall erhålla ersättning

därför (semesterersättning).

Då anställning avbrytes genom arbetstagarens

dödsfall, utgår icke semesterersättning.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Mcij.ts proposition nr 273.

(Gällande lag:)

(3 § 2 stycket 1 punkten.)

överlåtelse av företag eller fartyg

må icke inverka på arbetstagarens

rätt till semester.

(4 § 2 stycket.)

Rätt till semester föreligger endast

för kalendermånad, under vilken arbetstagaren

för arbetsgivarens räkning

utfört arbete å minst sexton dagar.

Härvid skall med dag, å vilken

arbete utförts, jämställas dag, varunder

arbetstagaren åtnjutit semester

eller varit oförmögen till arbete

på grund av olycksfall i arbetet eller

sådan sjukdom, som avses i lagen om

försäkring för vissa yrkessjukdomar,

eller fullgjort i 27 § värnpliktslagen

eller med stöd därav föreskriven militärövning

örn högst sextio dagar,

dock ej beredskapsövning samt ej

heller militärövning som direkt ansluter

sig till första tjänstgöring. I

fråga om militärövning må likväl

högst sextio dagar under varje kvalifikationstid

räknas arbetstagaren till

godo. Dag, under vilken arbetstagaren

varit oförmögen till arbete eller fullgjort

militär tjänstgöring, må dock

icke räknas honom till godo, därest

arbete eljest uppenbarligen icke kunnat

beredas honom å sådan dag.

(4 § 3 stycket.)

I semestern inräknas icke söndagar,

ej heller helgdagar, såframt semestern

utgår med mindre antal dagar

i en följd än sex. Sedvanliga fridagar

skola däremot inräknas.

( Departementsförslaget:)

6 §•

överlåtelse av företag eller fartyg

må icke inverka på arbetstagarens

rätt enligt denna lag.

Semesterns längd.

7 §-

Semester utgår med en dag för

varje kalendermånad av kvalifikationsåret,

varunder arbetstagaren för

arbetsgivarens räkning utfört arbete

å minst sexton dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts,

jämställes dag, varunder arbetstagaren

under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på

grund av däri inträffat olycksfall eller

sådan däri ådragen sjukdom, som

avses i lagen örn försäkring för vissa

yrkessjukdomar;

c) i samband med havandeskap

eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,

i den mån bortovaron icke

överstigit tolv veckor; eller

d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen

eller med stöd därav föreskriven

militärövning örn högst sextio

dagar, som ej är beredskapsövning

eller direkt ansluter sig till första

tjänstgöring, dock att av tid för militärövning

högst sextio dagar under

varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren

till godo.

Dag, under vilken arbetstagaren

varit frånvarande från arbetet av anledning,

som i andra stycket b)—d)

sägs, skall icke jämställas med dag

å vilken arbete utförts, därest arbete

eljest uppenbarligen icke kunnat beredas

arbetstagaren å sådan dag.

8 §■

I semestern inräknas icke söndagar.

Ej heller inräknas däri helgdagar,

såframt semestern utgår med

mindre antal dagar i en följd än sex.

Sedvanliga fridagar inräknas däremot

i semestern.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

169

(Gällande lag:)

(5 §•)

övergår arbetstagare hos samina

arbetsgivare till sådan anställning,

som medför rätt till semester med

hänsyn till anställnings- och arbetsförhållandena

under löpande kalenderår,

må semestern, med inräknande

av arbetstagaren enligt 4 § tillkommande

semesterdagar, utgå med

högst det antal dagar, vartill han i

den nya anställningen är berättigad

för helt år.

(2 § 1 stycket.)

Där för arbetstagare i någon yrkesgrupp

med hänsyn till anställningens

art eller varaktighet, anställningsort,

levnadsålder eller andra sådana omständigheter

längre semester i allmänhet

utgår än som föreskrives i

denna lag, skall dylik sedvänja, med

beaktande av övriga bestämmelser i

lagen, lända till efterrättelse för arbetstagarna

i yrkesgruppen.

(Departementsjörslaget:)

Arbetstagare, som har att utföra

sitt arbete jämväl å söndag, äger åtnjuta

ledighet från arbetet å söndag,

som infaller under eller omedelbart

efter semestern. Är sådan arbetstagare

berättigad till ledighet från arbetet

å annan veckodag än söndag

och infaller dylik ledighetsdag under

semestern, skall den dagen inräknas

i semestern.

Vad i andra stycket första punkten

sägs med avseende å söndag skall

äga motsvarande tillämpning å sådan

helgdag, som icke skall inräknas i

semestern.

9 §•

övergår arbetstagare till annan anställning

hos samma arbetsgivare och

är i den anställningen löpande kalenderår

kvalifikationsår, må semestern,

med inräknande av de semesterdagar

till vilka arbetstagaren förvärvat rätt

i den tidigare anställningen, utgå med

högst det antal dagar, vartill i den

nya anställningen semester beräknas

för helt år.

10 §.

Där för arbetstagare i någon yrkesgrupp

med hänsyn till anställningens

art eller varaktighet, anställningsort,

levnadsålder eller andra sådana omständigheter

längre semester i allmänhet

utgår än som föreskrives i

7 §, skall dylik sedvänja i fråga örn

semesterns längd lända till efterrättelse

för arbetstagarna i yrkesgruppen.

11 §•

Utgår i fall som avses i 2 § andra

stycket eller 10 § längre semester än

som föreskrives i 7 §, skall en tolvtedel

av semestern anses belöpa å varje

kalendermånad av kvalifikationsåret.

Uppstår vid beräkningen av semesterns

längd brutet dagantal, avrun
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. \faj:ts proposition nr 273.

(Gällande lag:) (Departemental orsing et:)

das semestern till närmast högre dagantal.

(6 §•)

Arbetsgivaren äge bestämma, när

semester skall utgå. Därvid skall

iakttagas, att semestern skall utgå i

ett sammanhang, såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas

med arbetstagaren.

Vad sålunda föreskrivits örn att semestern

skall utgå i ett sammanhang

skall icke gälla beträffande arbetstagare

vid jordbruket jämte därtill

hörande binäringar och trädgårdsskötseln

samt beträffande hembiträde

i lanthushåll.

Semestern må icke utan arbetstagarens

medgivande förläggas till tid,

då arbetstagaren i samband med havandeskap

avhåller sig från arbete

eller är oförmögen till arbete av anledning,

som i 4 § andra stycket sägs,

eller fullgör sådan militär tjänstgöring,

som i samma stycke förmäles.

Semester för arbetstagare å fartyg r

utgå annat än i svensk hamn.

Semesterns förläggning.

12 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när

semester skall utgå. Därvid skall

iakttagas, att semestern skall utgå i

ett sammanhang, såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas

med arbetstagaren. Semestern bör,

om arbetstagaren icke annat begär,

såvitt möjligt förläggas till sommartid.

Vad sålunda föreskrivits om att

semestern skall utgå i ett sammanhang

skall, i vad avser semestertid

utöver sex dagar, icke gälla beträffande

arbetstagare vid jordbruket

jämte därtill hörande binäringar och

trädgårdsskötseln samt beträffande

hembiträde i lanthushåll.

Semestern må icke utan arbetstagarens

medgivande förläggas till sådan

tid för hans bortovaro från arbetet,

som enligt 7 § andra stycket

b)—d) och tredje stycket skall jämställas

med tid å vilken arbete utförts.

l icke utan arbetstagarens medgivande

(7 och 11 §§.) 13 §.

Arbetsgivaren skall senast fjorton dagar före semesterns början på lämpligt

sätt underrätta arbetstagaren örn tiden för semestern; dock att vad

sålunda stadgats icke skall gälla beträffande arbetstagare å fartyg.

A fartyg anställd arbetstagare, som önskar erhålla semester, skall göra

skriftlig ansökan därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan icke gjorts,

skall arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren

med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit i lön under semestern;

dock att arbetsgivaren i stället må, såframt överenskommelse

därom träffas med arbetstagaren, under högst ett år uppskjuta semestern.

(8 § 2 och 4 styckena.)

Arbetstagare, som är avlönad med

tidion, beräknad för vecka eller längre

tidsenhet, äge uppbära den å semestertiden

belöpande lönen. För

Lön linder semester.

14 §.

Arbetstagare, som är avlönad med

tidion, beräknad för vecka eller längre

tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden

belöpande lönen.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 273.

171

(Gällande lag:)

( Departementsförslaget:)

annan arbetstagare skall lönen för

varje semesterdag utgå med belopp,

motsvarande hans genomsnittliga inkomst

för dag, då arbete för arbetsgivarens

räkning utförts under de

månader av senast förflutna kvalifikationstid,

för vilka semesterrätt

föreligger. Hänsyn skall därvid icke

tagas till lön, som utgått för tid utöver

den för arbetstagaren normala

arbetstiden. Har arbetstagaren varit

frånvarande från arbetet av orsak,

som omförmäles i 4 § andra stycket,

skall vid beräkning av semesterlönens

storlek hänsyn tagas, beträffande

frånvaro på grund av semester till

den för semestertiden uppburna lönen

samt beträffande frånvaro på

grund av övriga orsaker till den lön,

som arbetstagaren sannolikt skulle

hava uppburit för berörda tid, därest

han utfört arbete för arbetsgivarens

räkning.

Annan arbetstagare än i första

stycket sägs äger för varje semesterdag

uppbära lön med belopp, motsvarande

hans genomsnittliga dagsinkomst

under de dagar av kvalifikationsåret,

å vilka han utfört arbete

för arbetsgivarens räkning. Hänsyn

skall därvid icke tagas till sådant

tillägg till lönen, som utgått för tid utöver

den för arbetstagaren normala

arbetstiden, eller annat därmed jämförligt

tillägg. Har arbetstagaren under

minst hälften av den å kvalifikationsåret

belöpande anställningstiden

varit frånvarande från arbetet av anledning,

varom förmäles i 7 § andra

stycket b)—d), skall vid beräkning

av semesterlönens storlek hänsyn tagas

jämväl till tiden för bortovaron

och till den lön, som arbetstagaren

sannolikt skulle hava uppburit för

berörda tid, därest han utfört arbete

för arbetsgivarens räkning.

Vid beräkning av semesterlön skall hänsyn icke tagas till förmån av fri

bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda

kostnader.

För arbetstagare, som avses i andra

stycket, må överenskommelse träffas

örn annan beräkning av semesterlönen

än där föreskrives, såframt

överenskommelsen har form av kollektivavtal

och å arbetstagarsidan

slutits eller godkänts av organisation,

som enligt lagen om förenings- och

förhandlingsrätt är att anse såsom

huvudorganisation. Föreligger dylikt

kollektivavtal, må det av arbetsgivare,

sommar bunden av avtalet, efter

överenskommelse tillämpas jämväl

beträffande arbetstagare, vilken icke

omfattas av kollektivavtalet men

sysselsättes i sådant arbete för vilket

avtalet gäller.

(8 § 3 stycket.)

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens

kost men under semestern icke

till någon del uttager denna förmån,

åge rätt till skälig ersättning för kosten.

Ersättning för kost utgår härvid

15 §.

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens

kost, äger för varje dag, då han

under semestern icke till någon del

erhåller denna förmån, rätt till skälig

ersättning därför. Ersättning för kost

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

(Gällande lag:)

jämväl för söndag och helgdag, som

infaller linder semestern.

(13 §•)

Arbetstagare, som under någon del

av semestern utför avlönat arbete

inom sitt yrke, miste rätten till lön

under semestern.

(9 §■)

(Arbetstagare, som utför arbetet i

sitt hem eller eljest under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över

arbetets anordnande, är icke berättigad

till semester utan endast till semesterlön.

)

Sådan förmån utgår, under den i

o § första stycket angivna förutsättningen,

såframt arbetstagarens sammanlagda

arbetsinkomst hos arbetsgivaren

under den kvalifikationstid,

som i 4 § första stycket omförmäles,

uppgår till ett belopp, minst motsvarande

etthundraåtta gånger den genomsnittliga

dagsförtjänsten å orten

för arbete av den art, varom fråga

är, under en arbetstid av åtta timmar.

Semesterlönen utgör fyra procent

av arbetstagarens sammanlagda

arbetsinkomst hos arbetsgivaren under

nämnda kvalifikationstid.

Beträffande arbetstagare, som avses

i denna paragraf, skall vad i 3 §

andra och tredje styckena samt 8 §

tredje och fjärde styckena är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

( Departementsförslaget:)

utgår härvid jämväl för söndag och

helgdag, som infaller under semestern.

16 §.

Arbetstagaren mister rätten till lön

under semestern, örn han under någon

del av denna utför avlönat arbete

inom sitt yrke, dock att arbetstagaren

utan sådan påföljd äger i anställning,

som innehaves jämsides med

den vari semestern åtnjutes, utföra

arbete som ej går utöver det vanliga.

Semesterlön för vissa arbetstagare.

17 §•

Arbetstagare, som avses i 4 §, är

berättigad till semesterlön för varje

sådant kalenderkvartal av kvalifikationsåret,

varunder hans arbetsinkomst

hos arbetsgivaren uppgår till

belopp, motsvarande minst sexton

gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten

å orten för arbete av den

art, varom fråga är, under en arbetstid

av åtta timmar. Börjar kvalifikationsåret

vid annan tidpunkt än kvartalsskifte,

skall beräkningen grunda

sig å envar av de perioder om tre

månader som, räknade från början

av kvalifikationsåret, falla inom detta.

Bestämmelserna i 14 § sista stycket

skola äga motsvarande tillämpning

vid fastställande av den genomsnittliga

dagsförtjänsten å orten.

18 §.

Semesterlönen för arbetstagare,

som avses i 4 §, utgör fyra procent

av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst

hos arbetsgivaren under

de kalenderkvartal eller däremot enligt

17 § svarande perioder av kvalifikationsåret,

för vilka rätt till semesterlön

föreligger. Beträffande arbetstagare,

varom här är fråga, skall vad

i 14 § tredje stycket och 15 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Semesterlönen skall utbetalas till

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

173

(Gällande lag.)

( Departementsförslaget:)

arbetstagaren senast den 30 juni näst

efter kvalifikationsårets utgång eller,

därest kvalifikationsäret utlöper efter

den 30 april, senast två månader

efter dess utgång.

Harl arbetstagare under viss kalendermånad

för arbetsgivarens räkning

utfört, förutom arbete som avses

i 4 §, jämväl annat arbete utan att

detta berättigar honom till semester

enligt 7 §, skall jämväl sistnämnda

arbete anses vara utfört under förhållanden,

som avses i 4 §, och arbetstagaren

förty under den i 17 §

angivna förutsättningen vara berättigad

till semesterlön för arbetet i

dess helhet enligt bestämmelserna i

18 §. Vid beräknandet av den genomsnittliga

dagsförtjänsten å orten

skall i detta fall dagsförtjänsten för

det i 4 § avsedda arbete, varom fråga

är, vara avgörande även för det andra

arbetet.

Har arbetstagare under viss kalendermånad

för arbetsgivarens räkning

utfört, förutom arbete för vilket semesterrätt

för honom föreligger enligt

7 §, jämväl arbete under förhållanden

som avses i 4 §, äger han icke

räkna sig sistnämnda arbete till godo

för erhållande av semesterlön.

19 §.

(10 §.)

Användes arbetstagare vid jordbruk

uteslutande till djurskötsel, må

arbetsgivaren i stället för semester

utgiva ersättning till arbetstagaren

med belopp, motsvarande vad denne

skulle hava uppburit i lön under semestern.

Semesterersättning.

(12 §■)

20 §.

(Arbetstagare, som lämnar sin anställning

eller entledigas därifrån,

innan han åtnjutit honom enligt 4 §

tillkommande semester eller enligt

9 § tillkommande semesterlön, skall

Semesterersättning skall bestämmas

enligt de i 14, 15, 18 och 19 §§ stadgade

grunderna. Vid beräkning av

semesterersättningens storlek skall,

där arbetstagaren var avlönad med

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

(Gällande lag:)

erhålla ersättning därför enligt de i

8 och 9 §§ stadgade grunderna. Vid

beräkning av ersättningens storlek

skall hänsyn jämväl tagas, beträffande

ersättningen för semester till

de kalendermånader av löpande kalenderår,

för vilka semesterrätt föreligger,

och till den inkomst, som därunder

åtnjutits, samt beträffande ersättningen

för semesterlön till den inkomst,

som åtnjutits under det löpande

kalenderåret.

Vad sålunda stadgats skall icke

gälla, då anställning avbrytes genom

dödsfall eller upphör till följd av arbetstagarens

pensionering.)

(Departementsförslaget:)

tidion, beräknad för vecka eller månad,

av lönen för varje dag, för vilken

semesterersättning skall utgå, anses

belöpa vid veckolön en sjättedel

och vid månadslön en tjugufemtedel.

För arbetstagare i arbetsgivarens kost

skall ersättning för kosten utgå allenast

för det antal dagar, för vilket

ersättning i övrigt skall beräknas.

Har arbetstagare under sin anställning

utan invändning mottagit semester,

vartill han ännu icke förvärvat

rätt eller som han ännu icke varit

berättigad åtnjuta, må vid semesterersättningens

bestämmande det antal

dagar avräknas, som svarar mot sådan

semester.

Då anställning upphör till följd av

arbetstagarens pensionering, äger arbetsgivaren

från arbetstagaren tillkommande

semesterersättning avdraga

vad av pensionen belöper å det antal

dagar, för vilket semesterersättning

skall utgå.

21 §.

Där arbetstagare i fall, som avses

i 9 §, lämnar den nya anställningen

eller entledigas därifrån, innan han i

denna blivit berättigad till minst det

antal semesterdagar, vartill han förvärvat

rätt i den tidigare anställningen,

skall han för felande semesterdagar

erhålla semesterersättning enligt

de för den tidigare anställningen

gällande grunderna.

22 §.

Semesterersättning utgår utan hinder

av att arbetstagaren ännu icke

blivit berättigad åtnjuta den semester

eller semesterlön, vartill han förvärvat

rätt. Ersättningen skall utbetalas

till arbetstagaren senast inom en

vecka från utgången av det kalenderkvartal,

varunder hans anställning

upphört, eller, därest arbetstagaren

innehaft sin anställning sedan minst

tre månader, senast inom en vecka

efter anställningens upphörande.

Möter hinder mot att inom den i

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

(Gällande lag:) (Departementsförslaget:)

första stycket angivna tiden beräkna

semesterersättningens storlek, må semesterersättningen

utbetalas senare

än där sägs; dock att semesterersättningen

i dylikt fall skall utbetalas

senast inom en vecka sedan hindret

upphört.

Allmänna bestämmelser.

23 §.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser

enligt denna lag, skall han

gälda, förutom den semesterlön eller

semesterersättning vartill arbetstagaren

på grund av lagen kan vara berättigad,

ersättning för uppkommen

skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas

även till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga sådana

omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt^ finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;

fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

(15 §■) 24 §.

Älägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter

den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

(16 §•) 25 §.

Envar, som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna lag,

skall anhängiggöra sin talan inom två år från utgången av det år, varunder

arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till vilken anspråket hänför

sig. Försummas det, vare talan förlorad.

(17 §-) 26 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän

domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal

regleras av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

1 fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan

jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas,

ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

(!4 §.)

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser

enligt denna lag, gälde, förutom

semesterlön vartill arbetstagaren

på grund av lagen kan vara berättigad,

ersättning för uppkommen

skada.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1938, från och med vilken dag semesterrätt

enligt lagen kan förvärvas.

Lagen skall dock icke verka rubbning

i sådant avtal mellan arbetsgivare

och arbetstagare, som gäller

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1946, från och med vilken dag

semesterrätt enligt lagen kan förvärvas.

Genom denna lag upphäves lagen

den 17 juni 1938 örn semester.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

(Gällande lag:)

för viss, vid lagens ikraftträdande

ännu icke tilländalupen tid.

Med anledning av denna lag upphäves

från och med den 1 januari

1939 5 § m) lagen den 29 juni 1912

om arbetarskydd.

( Departementsförslaget:)

Arbetstagare som den 1 januari

1946 förvärvat semesterrätt enligt den

äldre lagen skall, i den mån han

icke då åtnjutit honom enligt nämnda

lag tillkommande förmån, äga åtnjuta

denna enligt bestämmelserna i

den nya lagen.

Har arbetstagare sedan tid före den

1 januari 1946 intill samma dag

fortlöpande innehaft viss anställning

utan att dock semesterrätt enligt den

äldre lagen uppkommit för honom

och fortsätter anställningen därefter

under så lång tid att, örn den äldre

lagen icke upphört att gälla, semesterrätt

skolat inträda enligt densamma,

skall han jämväl med avseende

å den del av anställningstiden som

infallit före den 1 januari 1946 äga

åtnjuta semesterförmån enligt bestämmelserna

i den nya lagen.

Vad i 2 § andra stycket denna lag

stadgas skall icke äga tillämpning å

sådant avtal mellan arbetsgivare och

arbetstagare, som gäller för viss, vid

lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen

tid.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

177

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 19 april

7945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 29 mars 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 9 mars

1945, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om semester.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn G. Y. Samuelsson.

Lagrådet yttrade:

Det kan ifrågasättas, huruvida rubriken »Semesterrättens innehåll» utgör

en lämplig sammanfattning av innehållet i 3—6 §§. Eftersom rubriken »Inledande

bestämmelser» är väl ägnad att täcka de allmänna föreskrifter,

som upptagits i dessa paragrafer, synes den förstnämnda rubriken kunna

utgå ur förslaget.

Bifalles denna hemställan, bör det i 5 § andra stycket givna stadgandet

överflyttas till 20 §. Med hänsyn till den speciella karaktären av detta stadgande

torde en sådan omflyttning vara motiverad, även om den före 3 §

insatta rubriken lämnas orubbad.

För att skilja den i 4 § behandlade löneförmånen från sådan lön under

semester, som omtalas i 3 §, synes lämpligt att förstnämnda förmån i 4 och

17 §§ betecknas såsom särskild semesterlön. Ur denna synpunkt skulle det

vara till fördel, örn 14 § avfattades så, att däri icke användes benämningen

semesterlön.

Innebörden av bestämmelsen i 19 § första stycket sista punkten torde vara,

att den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten för det i 4 § avsedda arbete,

varom fråga är, skall även med avseende å det andra arbetet tagas till

utgångspunkt vid bestämmande, huruvida arbetstagarens sammanlagda

arbetsinkomst uppgår till belopp, som medför rätt till semesterlön. Till tydligare

utmärkande härav synes en ändring i avfattningen böra ske.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 273.

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Då första punkten i 22 § första stycket icke innehåller något utöver vad

som framgår av 5 §, jämförd med andra punkten i sagda stycke, torde förstnämnda

punkt böra utgå.

Den avsedda innebörden av tredje stycket i övergångsbestämmelserna

skulle framgå tydligare, om däri angåves, att arbetstagare, som den 1 januari

1946 förvärvat semesterrätt enligt den äldre lagen, skall, i den mån han icke

då åtnjutit honom enligt nämnda lag tillkommande förmån, äga åtnjuta

semesterförmån enligt bestämmelserna i den nya lagen.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition iu 273.

179

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 april

19b5.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Bergquist, Domö, Gjöres, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson,

Andrén.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet

Erlander lagrådets den 19 april 1945 avgivna utlåtande över det den

9 mars 1945 till lagrådet remitterade förslaget till lag om semester.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

De av lagrådet gjorde erinringarna — vilka äro av formell art — torde

böra iakttagas. Jämväl i övrigt torde vissa redaktionella jämkningar böra

vidtagas i lagförslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att lagförslaget måtte jämlikt § 87

regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. O. Aurelius.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen.................................................... 1

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 mars 1945....................... 9

Inledning .................................................... 9

Semesterrättens grunder och huvudreglerna för dess uppkomst........ 11

Gällande rätt sid. 11. — Semesterkommitténs förslag sid. 12. — Yttranden över

semesterkommitténs förslag sid. 26. — Föredraganden sid. 42.

Semester för arbete som utgör bisyssla............................ 50

Gällande rätt sid. 50. — Semesterkommitténs förslag sid. 50. — Yttranden över

semesterkommitténs förslag sid. 52. — Föredraganden sid. 55.

Lagens tillämpningsområde................................. 57

Gällande rätt sid. 57. — Semesterkommitténs förslag sid. 57. — Yttranden över

semesterkommitténs förslag sid. 62. — Föredraganden sid. 70.

Kvalifikationstid för semester.................................... 74

Gällande rätt sid. 74. — Semesterkommitténs förslag sid. 74. — Yttranden över

semesterkommitténs förslag sid. 78. — Föredraganden sid. 80.

Semesterns längd ................. 82

Gällande rätt sid. 82. — Semesterkommitténs förslag sid. 83. — Yttranden över

semesterkommitténs förslag sid. 88. — Föredraganden sid. 96.

Semesterns förläggning.......................................... 101

Gällande rätt sid. 101. — Semesterkommitténs förslag sid. 102. — Yttranden

över semesterkommitténs förslag sid. 104. — Föredraganden sid. 107.

Lön under semester............................................ 108

Gällande rätt sid. 108. — Semesterkommitténs förslag sid. 109. — Yttranden

över semesterkommitténs förslag sid. 114. — Föredraganden sid. 116.

Semesterlön för djurskötare och sjömän .......................... 118

Gällande rätt sid. 119. — Semesterkommitténs förslag sid. 119. — Yttranden

över semesterkommitténs förslag sid. 123. — Föredraganden sid, 126.

Semesterlön för okontrollerade arbetstagare ........................ 128

Gällande rätt sid. 128. — Semesterkommitténs förslag sid. 128. — Yttranden

över semesterkommitténs förslag sid. 133. — Föredraganden sid. 135.

Semesterersättning ............................................ 137

Gällande rätt sid. 137. — Semesterkommitténs förslag sid. 137. — Yttranden

över semesterkommitténs förslag sid. 139. — Föredraganden sid. 141.

Specialmotivering till lagförslaget ................................ 143

Föredragandens hemställan...................................... 158

Bilaga A. Semesterkommitténs förslag till lag örn semester .......... 159

Bilaga B. Gällande lag om semester samt det till lagrådet remitterade

förslaget.................................................. 166

Utdrag av lagrådsprotokollet den 19 april 1945........................ 177

Utdrag av statsrådsprotokollet den 20 april 1945 ...................... 179

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1943

516427

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 2LU 1945:79 Andra lagutskottets memorial nr 79 a1 i texten
  2. Rskr. 1945:394 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslug till lag om semester. a1 i texten
  3. 2LU 1945:59 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om semester, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten