Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 30 juni 1943 (nr 493) örn begränsning i vissa fall av skatt till staten

1945-05-11 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:315, Med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 30 juni 1943 (nr 493) örn begränsning i vissa fall av skatt till staten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 315.

1

Nr 315.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående fortsatt tillämpning av förordningen

den 30 juni 1943 (nr 493) örn begränsning i vissa fall

av skatt till staten; given Stockholms slott den 11 maj

1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen

den 30 juni 1943 (nr 493) om begränsning i vissa fall av skatt

till staten.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Förslag

till

förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 30

juni 1943 (nr 493) om begränsning i vissa fall av skatt till staten.

Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 30 juni 1943 örn begränsning

i vissa fall av skatt till staten stadgas med avseende å skatt, som påförts

skattskyldig på grund av taxering för taxeringsåret 19431, skall äga tilliämpning

jämväl i fråga om skatt, som påförts skattskyldig pa grund av

taxering för taxeringsåret 1945; skolande därvid vad i förordningen sägs om

år 1943 i stället avse år 1945.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Jfr 1944: 342.

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sami. Nr 315.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 maj

1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf,

Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga angående

begränsning i vissa fall av skatt till staten samt anför därvid följande.

Genom beslut vid 1942 och 1943 års riksdagar antogos särskilda förordningar

om begränsning i vissa fall av skatt till staten, avseende skatter som

påförts på grund av taxering för taxeringsåren 1942 och 1943. Dessa förordningar

utfärdades den 18 juli 1942 (nr 644) och den 30 juni 1943 (nr

493).

För skatter som påförts på grund av taxering för taxeringsåret 1944 gäller

förordningen den 15 juni 1944 (nr 342) angående fortsatt tillämpning

av förordningen den 30 juni 1943 (nr 493) örn begränsning i vissa fall av

skatt till staten.

Av de bestämmelser, som sålunda gälla i fråga örn skatter påförda på

grund av taxering för taxeringsåret 1944, må följande här återgivas.

Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av

beskattningsåret eller som här stadigvarande vistats, så ock oskift dödsbo

efter person, som vid dödsfallet var här bosatt eller här stadigvarande vistades,

äger under de förutsättningar och i den omfattning som i förordningen

sägs åtnjuta avkortning av den skattskyldige på grund av taxering för taxeringsåret

1944 påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och värnskatt

eller restitution av redan erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening.

Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt skola avse

det belopp, varmed den skattskyldige på grund av taxering för taxeringsåret

1944 påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskild

skatt å förmögenhet sammanlagt överstiga 80 procent av den för honom

samma år enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

taxerade inkomsten ökad med det belopp, varmed avdrag för erlagda allmänna

skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må hava vid taxeringen

medgivits, men minskad i förekommande fall med den skattskyldige för samma

år påförd krigskonjunkturskatt. Avkortningen och restitutionen må dock

sammanlagt högst omfatta summan av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten

samt värnskatten. Ansökan om avkortning eller restitution skall

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 315.

3

vara vederbörande myndighet till handa inom natt och år efter det sökanden

avfordras utskylderna i fråga.

I en inom finansdepartementets rättsavdelning upprättad, den 15 februari

1945 dagtecknad promemoria angående fortsatt lagstiftning örn en skattespärr

ha behandlats spörsmålen om en förlängning av lagstiftningen på förevarande

område och örn den närmare utformningen av en dylik lagstiftning.

Vad först angår frågan om behovet av fortsatt lagstiftning

om en s kattespärr har i promemorian uttalats, att de skäl, som föranlett

lagstiftningen om en skattespärr, alltjämt syntes föreligga. Förslag

borde därför framläggas för 1945 års riksdag örn fortsatt giltighet av denna

lagstiftning.

Beträffande den.närmare utformningen av ifrågavarande

lagstiftning har i promemorian erinrats om att de kommunala utskylderna

icke inbegrepes under skattespärren; i anslutning härtill har lämnats

följande redogörelse för vad som tidigare förekommit i fråga om lagstiftningens

tillämpning å nämnda utskylder:

Frågan örn de kommunala utskyldernas inordnande under spärren var

föremål för undersökning redan i samband med upprättandet av den promemoria,

som låg till grund för 1942 års förordning i ämnet. I denna promemoria

diskuterades sålunda, huruvida en reduktionsregel borde omfatta

såväl kommunala skatter som statsskatter. Enligt vad i promemorian uttalades

måste det befaras, att en reduktionsregel, som ledde till en minskning

av de kommunala utskylderna, däri inbegripet fastighetsskatten, komme att

förorsaka allvarliga rubbningar i kommunernas ekonomi och skulle komma

i uppenbar strid mot de för den kommunala beskattningen grundläggande

principerna. Örn kommunalutskylderna skulle medräknas vid bestämmande

av det maximala utskyldsbeloppet, syntes det därför böra tagas under övervägande,

huruvida reduktionen i sin helhet borde verkställas å de i det

sammanlagda skattebeloppet ingående statsskatterna. Med hänsyn bland annat

till grunderna för utgörande av den kommunala fastighetsskatten samt

till reglerna örn avdrag för underskott å viss förvärvskälla vid taxering till

kommunal inkomstskatt kunde emellertid ofta inträffa, att de kommunala

utskylderna uppinge till avsevärda belopp, ehuru ingen eller ringa skatt till

staten utginge. Örn man icke ansåge sig kunna låta reduktionen drabba kommunalutskylderna,

syntes en sådan i dylika fall icke kunna genomföras på

annat sätt än att den skatlskyldige tillerkändes statsbidrag till gäldande av

en del av kommunalutskylderna eller att statsverket övertoge betalningsansvaret

gentemot kommunen. Härav syntes framgå att införande av en reduktionsregel,

som omfattade jämväl kommunalutskylder, skulle upprulla

en hel del problem, vilka krävde en ingående utredning. Det syntes därför

vara nödvändigt att utesluta kommunalutskylderna vid beräkningen av det

maximala skattebeloppet.

I ett i anledning av promemorian avgivet remissyttrande uttalade kammarrätten—

samtidigt som kammarrätten förklarade sig i princip ej lia något

att erinra mot det i promemorian framlagda förslaget — att det måste

anses såsom en brist i förslaget, att kommunalutskylderna icke kunnat inordnas

i systemet på grund av tekniska skäl.

I don proposition (nr 359) till 1942 års riksdag, sorn ligger till grund för

1942 års förordning i ämnet, anförde chefen för finansdepartementet i förevarande

hänseende, att även örn det varit önskvärt att jämväl kommunal
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 315.

utskylderna kunnat inordnas i systemet, detta icke syntes möjligt att för det

dåvarande genomföra, och att reduktionsregeln förty borde omfatta endast

statsskatterna.

I de likalydande motionerna 1:294 och 11:433 till 1942 års riksdag hemställdes

bl. a. — under hänvisning till kammarrättens förenämnda uttalande

— att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning

och förslag rörande sådan begränsning av den sammanlagda skatten till stat

och kommun, att det sammanlagda skattebeloppet komme att stå i rimlig

relation till den skattskyldiges inkomst.

Bevillningsutskottet vid 1942 års riksdag, som i sitt betänkande (nr 45)

avstyrkte nämnda motioner, framhöll bl. a. att då det här vore fråga om

införande av en ny princip i skattelagstiftningen, förutsatte utskottet, att

Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följde tillämpningen och verkningarna av

dessa bestämmelser samt vid utformandet av nytt förslag för kommande år

beaktade de erfarenheter, som vunnits på detta område.

I propositionen nr 321 till 1943 års riksdag, som ligger till grund för 1943

års förordning i ämnet, berördes icke frågan örn kommunalutskyldernas inordnande

under reduktionsregeln. Ej heller under riksdagsbehandlingen av

denna proposition var nämnda fråga aktuell.

I propositionen nr 250 till 1944 års riksdag med förslag till förordning örn

fortsatt tillämpning av 1943 års förordning omnämndes bl. a., att två länsstyrelser

i infordrade yttranden uttalat, att frågan om spärregelns utsträckning

till att avse jämväl kommunal beskattning borde göras till föremål för

fortsatta undersökningar. I anledning härav uttalade chefen för finansdepartementet

i propositionen, att tillräckliga skäl icke syntes föreligga att för det

dåvarande upptaga berörda fråga till omprövning.

Vid 1944 års riksdag förelågo till behandling de likalydande motionerna

1:247 och 11:385, däri yrkades att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t begära, att skyndsam utredning verkställdes rörande möjligheterna till

sådan reformering av gällande bestämmelser angående begränsning i viss:?

fall av skatt till staten att även kommunalutskylderna inräknades i det maximala

skattebeloppet.

Bevillningsutskottet vid 1944 års riksdag, som ej fann anledning tillstyrka

motionerna, anförde i sitt betänkande (nr 40), att — därest vid nästkommande

års riksdag förslag framlades om bibehållande av reduktionsregler vid den

statliga beskattningen — det syntes önskvärt, att frågan huruvida och under

vilka förutsättningar kommunalutskylder lämpligen kunde inordnas under

dessa regler gjordes till föremål för närmare undersökning. Skulle sådan utvidgning

av reduktionsreglerna anses kunna och böra genomföras, borde det

procenttal av den taxerade inkomsten, vid vilket reduktionen skulle inträda,

höjas. Utskottet förutsatte även, att vid reduktionsreglernas utformning tillsåges,

att dessa regler icke komme att föranleda en minskning av skatteintäkterna

för vederbörande kommuner.

I anslutning till det förut anförda har i promemorian erinrats örn innehållet

i förordningen den 28 maj 1943 (nr 265) örn begränsning av skatt för

svensk livförsäkringsanstalt. Härom anföres följande:

Enligt 1 § nämnda förordning äger dylik anstalt under de förutsättningar

och i den omfattning som i förordningen sägs åtnjuta avkortning av anstalten

påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt eller restitution

av redan erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening. Vidare föreskrives

i 2 §, att avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt

enligt förordningen skola avse det belopp, varmed anstalten på grund av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

5

taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

värnskatt samt allmän kommunalskatt sammanlagt överstiga den för anstalten

samma år enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

taxerade inkomsten ökad med det belopp, varmed avdrag för erlagda allmänna

skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må hava vid taxeringen medgivits,

men minskad dels med ränteskatteunderlaget, dels ock med anstalten

för samma år påförd krigskonjunkturskatt, dock att avkortningen och restitutionen

sammanlagt högst må omfatta summan av den statliga inkomst- och

förmögenhetsskatten samt värnskatten.

I propositionen nr 172 till 1943 års riksdag, vilken proposition låg till

grund för nyssnämnda förordning, anförde chefen för finansdepartementet,

att det bleve nödvändigt att utforma spärregeln så, att vederbörande försäkringsanstalt

berättigades erhålla restitution eller avkortning för den del av

stats- och kommunalskattens sammanlagda belopp, som översköte hela eller

viss angiven del av överskottet. Tanken att konstruera en skattespärr i direkt

relation jämväl till kommunalskatten avvisades visserligen då det gällde att

år 1942 utforma regler för en allmän skattespärr. Det kunde icke heller bestridas,

att förfarandet i någon mån komplicerades genom spärrens anknytning

till kommunalskatten, varjämte förfarandet försenades till följd av att

kommunalskatten fastställdes vid en senare tidpunkt än statsskatten. De anmärkta

olägenheterna vore emellertid icke av den beskaffenheten, att de kunde

anses utgöra hinder för att i fråga örn den speciella krets av skattskyldiga,

varom här vore fråga, genomföra en skattespärr efter angiven linje. Avkortningen

eller restitutionen borde till vinnande av önskvärd enkelhet kunna i

sin helhet läggas på statsskatten.

I promemorian har vidare framhållits, att med hänsyn till det förut omnämnda

uttalandet av 1944 års bevillningsutskott frågan örn de kommunala

utskyldernas inordnande under skattespärren borde upptagas till prövning,

även örn det kunde synas tveksamt om denna fråga vore av någon större

betydelse. I promemorian har härefter anförts följande:

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, har frågan om kommunalutskyldernas

inordnande under skattespärren varit aktuell redan på ett

tidigt stadium. Frågan har emellertid hittills skjutits undan med hänsyn bl. a.

till de svårigheter, som äro förbundna med anordnandet av en skattespärr av

nämnda omfattning. Det torde även vara uppenbart att en effektiv spärr, omfattande

jämväl kommunalutskylder, överhuvud icke kan anordnas med mindre

antingen reduktionsreglerna tillåtas medföra en minskning av skatteintäkterna

jämväl för vederbörande kommun eller statsverket lämnar bidrag till

gäldande av motsvarande del av kommunalutskylderna.

Bevillningsutskottet vid 1944 års riksdag har emellertid uttalat sig mot tanken,

att reduktionsreglerna skulle få medföra minskning av kommunens

skatteintäkter. Vid sådant förhållande och då del icke heller bör ifrågakomma

att av statsmedel lämna direkta bidrag till gäldande av viss del av den skattskyldige

påförda kommunalutskylder, synes nian för närvarande böra avslå

från tanken att söka anordna en skattespärr, som för samtliga ifrågakommande

fall är verksam jämväl med avseende å kommunalutskylder. A andra sidan

vinner man då — under förutsättning tillika att man även beträffande den

allmänna skattespärren godtager den för livförsäkringsanstalterna gällande

regeln att avkortningen och restitutionen i sin helhet lägges på statsskatten —

att skattespärren för flertalet fall kan genom en enkel omläggning göras

tillämplig även i fråga örn kommunalutskylder. Spärren bör därvid, i tillämp
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

liga delar, konstrueras efter mönster av den för livförsäkringsanstalterna gällande

spärren, d. v. s. kommunalutskylderna böra inordnas under spärren men

avkortning eller restitution likväl icke ifrågakomma i vidare mån än det överskjutande

skattebeloppet kan avräknas mot den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten

samt värnskatten. De fall, där en dylik regel blir ineffektiv,

äro uppenbarligen sådana där den skattskyldige icke har att erlägga någon

statlig skatt eller har att erlägga en i förhållande till kommunalskatten obetydlig

statsskatt.

De kommunalutskylder, med vilka man i förevarande sammanhang bör

räkna, torde liksom i fråga örn livförsäkringsanstalterna vara fastighetsskatten

samt den kommunala inkomstskatten.

Såsom 1944 års bevillningsutskott framhållit torde en utvidgning av reduktionsreglerna

böra medföra en höjning av det procenttal av den enligt förordningen

örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten, till

vilken skattespärren anknyter. Procenttalet torde lämpligen kunna höjas till

nittio. Det bör anmärkas att anknytningen till nämnda procenttal kan för

vissa skattskyldiga medföra ett gynnsammare läge än enligt tidigare gällande

regler, för andra åter ett försämrat läge. Dylika förskjutningar lära emellertid

icke kunna undvikas vid författningsbestämmelser av den schablonartade

karaktär varom här är fråga.

Vid promemorian fanns fogat förslag till förordning om begränsning i vissa

fall av skatt till staten, vilket förslag avser skatter som påföras på grund av

taxering för taxeringsåret 1945. I nämnda förslag, som i huvudsak överensstämmer

med 1943 års förordning i ämnet, stadgas i 2 § 1 morn., att avkortning

av påförd skatt och restitution av erlagd skatt skola avse det belopp,

varmed den skattskyldige på grund av taxering för taxeringsåret 1945

påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt, särskild skatt å

förmögenhet samt allmän kommunalskatt sammanlagt överstiga 90 procent

av den för honom samma år enligt förordningen om statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp, varmed avdrag

för erlagda allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må

hava vid taxeringen medgivits, men minskad i förekommande fall med den

skattskyldige för samma år påförd krigskonjunkturskatt, dock att avkortningen

och restitutionen sammanlagt högst må omfatta summan av den

statliga inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten. Promemorieförslaget

avviker från 1943 års förordning jämväl i det hänseendet att, enligt

vad som föreslås i 4 §, ansökan örn avkortning eller restitution skall vara

vederbörande myndighet till handa inom ett år efter utgången av ifrågavarande

taxeringsår.

över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

statskontoret, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet (med bifogande av

yttrande från t. f. taxeringsintendenten i Stockholm) samt länsstyrelserna i

Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus samt Göteborgs

och Bohus län.

Vad först angår frågan om behovet av fortsatt lagstiftning örn

en skattespärr har kammarrätten i sitt yttrande till en början lämnat

en redogörelse för den stegring av skattetrycket, som ägt rum efter 1938 års

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 315.

omläggning av statsskattesysteniet, och har kammarrätten i samband därmed

hänvisat till vissa vid yttrandet fogade tabeller. Härefter har kammarrätten

anfört följande synpunkter beträffande frågan örn reglering av skattetrycket

genom en skattespärr:

För att begränsa skattetrycket har man i vissa fall använt sig av speciella

reduktionsregler såsom exempelvis i 2 § av förordningen om särskild skatt

å förmögenhet. Dessa reduktionsregler hänföra sig till en viss bestämd skatt.

Då det samlade skattetrycket ändock befinnes vara för högt, återstår ingen

annan utväg än att tillgripa en allmän skattespärr, för såvitt man icke vill

verkställa en genomgående omarbetning av skattesystemet. Det ligger i sakens

natur, att en sådan skattespärr måste bliva schablonartad, därest den ej skall

bliva alltför invecklad. Därmed följer, att den icke alltid på ett inbördes rättvist

sätt kan tillgodose de skattskyldiga. I den lagstiftning örn skattespärr, för

vilken redogörelse lämnas i departementspromemorian, hänföres skattespärren

till den enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

taxerade inkomsten. Denna inkomst kan emellertid av flera anledningar

icke alltid utgöra ett riktigt uttryck för den skattskyldiges verkliga inkomst

under beskattningsåret. Sålunda kunna de i 41 § andra stycket kommunalskattelagen

givna bestämmelserna medföra, att viss intäkt eller omkostnad

måste i beskattningsavseende hänföras till ett annat år än som bort ske vid

en beräkning av den skattskyldiges verkliga inkomst under ett visst år. Ett exempel

härpå må anföras: En jordbrukare försäljer i december 1944 sitt överskott

av spannmål för samma år för 5 000 kronor. Någon annan spannmål

har han ej avyttrat under året. Nämnda belopp blir av någon anledning icke

tillgängligt för lyftning förrän i mars 1945. Det skall därför ej deklareras

såsom inkomst förrän "år 1946. Den år 1945 taxerade inkomsten kan därför

icke sägas utvisa den verkliga inkomsten för år 1944.

För två skattskyldiga, som under ett beskattningsår haft samma inkomst

och förmögenhet, kan den taxerade inkomsten bliva väsentligt olika, allt eftersom

de exempelvis beräknat avdrag för periodiskt understöd eller för premier

för pensionsförsäkring. Någon föreskrift örn begränsning rent beloppsmässigt

av dylika avdrag finnes ej. Sådana avdrag förekomma ofta i deklarationerna

och ej sällan till avsevärda belopp. Det torde ej behöva siffermässigt påvisas,

att just dylika avdrag kunna medföra, att skattespärren träder i funktion.

Någon begränsning i skatterna genom skattespärr borde i varje fall icke äga

rum, i den mån nämnda avdrag överstege vad som kunde anses skäligt i förhållande

till vederbörandes inkomst. Ytterligare kan framhållas, att den som

utgivit periodiskt understöd i allmänhet — eftersom understödet i regel utgår

till en lägre inkomsttagare än understödsgivaren är därigenom minskat den

totala skattebelastningen å den av honom förvärvade inkomsten och dessutom

eventuellt kunnat på grund av skattespärren minska skattetrycket a den

för honom återstående taxerade inkomsten.

Vidare har kammarrätten anfört, att det kunde ifrågasättas örn det med

hänsyn till den avsevärda skattestegring, som ägt rum sedan år 1938, vore

till fyllest med en fortsatt lagstiftning om skattespärr. Förhållandena hade

blivit sådana, alt behov av en allmän översyn av skattereglerna och skatteskalorna

i gemen vore trängande, detta icke minst ur det allmännas synpunkt.

Skatterna hade nått en sådan höjd och skattetrycket hade i längden blivit

så starkt, att företagsintresset och sparviljan torde menligt påverkas därav.

Måhända kunde man förvänta, att hithörande spörsmål komrne att behand
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 315

las av 1944 års allmänna skattekommitté. Denna kommitté hade enligt givna

direktiv fått i uppdrag att vid undersökning av skattereglernas lämplighet i

olika hänseenden pröva den s. k. marginalbeskattningens storlek och möjliga

verkningar vid skilda inkomsttyper, den relativa vikt, som tillkomme därvid

konstaterade olägenheter, samt möjligheterna att råda bot på dessa. Enligt

vad kammarrätten inhämtat åsyftade undersökningen örn marginalbeskattningens

storlek att fastställa, huru stor del av en inkomstökning i olika inkomstlagen,

som åtginge för att betala den på själva inkomstökningen vilande

skatten. En sådan undersökning kunde lämna erforderligt material för

en justering av skattereglerna i ändamål att vinna ett riktigare avvägt skattetryck.

Intill dess en mera genomgående reglering av skatteskalorna ägt ruin,

mäste emellertid en fortsatt lagstiftning om skaltespärr anses behövlig.

Riksräkenskapsverket har uttalat, alt ämbetsverket delade den i promemorian

uttalade uppfattningen att de skäl, som föranlett den tidigare lagstiftningen

örn skattespärr, alltjämt förelåge. Liknande uttalande har gjorts av

länsstyrelsen i Malmöhus län.

Vad härefter angår utformningen av ifrågavarande lagstiftning har förslaget

att indraga kommunalutskyldema under skattespärren i princip lämnats

utan erinran i samtliga remissyttranden.

I ett par yttranden har emellertid ifrågasatts, om icke en utvidgning av

skattespärren borde avse även andra skatter än den allmänna

kommunalskatten. Sålunda har kammarrätten anfört:

Det föreligger helt visst ett verkligt behov av en sådan ändring i reglerna

för skattespärr, att hänsyn tages jämväl till kommunalutskylder. Dessa utskylder

utgå visserligen proportionellt inom en och samma kommun, men

äro inom olika kommuner så växlande, att skattetrycket på den grund blir

mycket ojämnt. Särskilt för de skattskyldiga i mera skattetyngda kommuner

skulle en dylik ändring i avseende å skattespärren vara välbehövlig.

Det framlagda förslaget innebär egentligen endast den ändring i hittills

gällande bestämmelser, att i skattespärrens anordning skall tagas hänsyn

jämväl till allmän kommunalskatt. Att på detta sätt begränsa de utskylder av

kommunal karaktär, vartill hänsyn skall tagas, kan icke anses befogat. Jämväl

övriga sådana utskylder, vilka utgå efter samma grunder som allmän

kommunalskatt, såsom landstingsskatt och tingslagsmedel, måste enligt kammarrättens

mening därvid medräknas. Därest detta icke sker, skulle skattskyldiga,

som äro bosatta i icke-landstingsstäder, komma att gynnas i förhållande

till skattskyldiga i andra kommuner. Landstingsskatten utgör enligt

beslut av landstingen 1943 i genomsnitt för hela riket ej mindre än två

kronor 93 öre per skattekrona. Visserligen har man i förordningen den 28

maj 1943 (nr 265) om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt

medräknat endast allmän kommunalskatt men icke andra på likartat sätt utgående

skatter. Att så skett har emellertid icke så stor betydelse för livförsäkringsanstalterna,

enär livförsäkringsbolag i egentlig mening endast finnas i

Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka städer äro icke-landstingsstäder. I

varje fall är det uppenbart, att förhållandet blir ett annat, då det såsom i nu

föreliggande förslag blir fråga örn en skattespärr, som skall äga tillämpning

för alla fysiska personer, oavsett var de äro bosatta, och icke för en viss begränsad

grupp av skattskyldiga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 315.

9

Vad som särskilt försvårar ett ställningstagande till förslaget är emellertid,

att material saknas för bedömande av, i vilken utsträckning avkodning eller

restitution av skatter kan komma att äga rum, därest skattespärren utvidgas

på angivet sätt. I proposition nr 250 till 1944 års lagtima riksdag finnes intagen

en sammanställning, som utvisar debiterade respektive avkortade och

restituerade skattebelopp enligt 1942 och 1943 års förordningar i ämnet. Antalet

bifallna ansökningar enligt den förra förordningen utgjorde 17 och enligt

den senare 15. De belopp, som enligt de båda förordningarna tillerkändes

de skattskyldiga, uppgingo till 203 248 kronor 27 öre respektive 250 046 kronor

14 öre.

Möjligen kommer man att få räkna med högre siffror vid en tillämpning

av bestämmelserna enligt den föreslagna förordningen. Särskilt torde garantiskatten

komma att bidraga därtill. Tanken har varit lippe att undantaga

garantiskatten, men emot en sådan åtgärd talar den omständigheten, att just

denna skatt kan vara synnerligen betungande.

Statskontoret har inledningsvis anfört, att behovet och den ekonomiska betydelsen

av de kommunala utskyldernas inordnande under skattespärren undandroge

sig statskontorets bedömande och ej heller framginge av den nu föreliggande

utredningen. Därest en utvidgning av skattespärrlagstiftningen ansåges

böra komma till stånd och i samband därmed procenttalet av den enligt

förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten,

till vilken skattespärren anknöte, skulle höjas till nittio, borde enligt

statskontorets mening skattespärren göras tillämplig å samtliga kommunalutskylder

och således icke begränsas till fastighetsskatten och den kommunala

inkomstskatten. Statskontoret ville särskilt understryka, att landstingsskattens

undantagande skulle kunna leda till att skattskyldiga i städer, som

icke tillhörde landsting, komme i en avsevärt gynnsammare ställning än övriga

skattskyldiga, vilka hade att erlägga särskild landstingsskatt för bestridande

av vissa utgifter som i förstnämnda städer bestredes av den kommunala

inkomstskatten. Skulle av skattetekniska eller andra skäl en utsträckning

av skattespärren till att omfatta samtliga kommunalutskylder icke låta

sig göra, torde ett bibehållande av nuvarande lagstiftning vara att föredraga

framför promemorieförslaget.

Vad angår den föreslagna höjningen av procenttalet för skattespärren

till 90 har kammarrätten uttalat, att intet syntes vara att erinra

mot denna höjning.

I flera andra yttranden har däremot ett lägre procenttal förordats. Sålunda

har riksräkenskapsverket anfört, att ämbetsverket för sin del icke kunde finna

det motiverat eller tilltalande att regler nu infördes, genom vilka man i

det enskilda fallet nådde mindre skattelättnad än enligt den hittills tillämpade

spärregeln och sålunda genom statsskatter uttoge större andel av den

årliga inkomsten än vad hittills kunnat ske. För den skull borde man antingen

kombinera den nu föreslagna regeln med en regel — gällande enbart statsskatterna

— av samma innebörd som den gamla eller också sätta spärren vid

ett lägre procenttal än 90, förslagsvis vid 85 procent. Med hänsyn till det begränsade

antal fall, då spärreglerna trädde i funktion, saknade det större

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 315.

statsfinansielt betydelse, om man valde ena eller andra utvägen. Starka skäl

syntes tala för att spärren uteslutande anknöte till det sammanlagda beloppet

av statliga och kommunala skatter av här ifrågavarande slag samt sattes

vid högst 85 procent av inkomsten.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört:

De föreslagna författningsbestämmelserna skulle enligt uttalande i promemorian

för vissa skattskyldiga komma att medföra ett försämrat läge. Detta

blir även fallet för den ende skattskyldige inom Uppsala län, som i anledning

av 1944 års taxering medgivits avkortning enligt de vid nämnda års taxering

gällande reglerna. Därest de föreslagna nya bestämmelserna då tillämpats

på nämnde skattskyldige, skulle avkortning kunnat medgivas med endast

23 737 kronor 4 öre, i stället för medgivna 29 087 kronor 42 öre, en skillnad

på 5 350 kronor 38 öre. Förslaget skulle alltså för ifrågavarande skattskyldige

innebära en avsevärd försämring och detta fall torde icke vara det enda.

Det synes länsstyrelsen icke rimligt att ifrågavarande skattskyldige, vilkens

skattebörda redan nu är synnerligen stor, genom en lagändring skulle få den

ytterligare ökad. Ej heller verkar en lagändring, som i fråga örn samma kategori

skattskyldiga för den ene medför skattelindring men för den andre

skatteökning, rättvis.

Länsstyrelsen anser sig på ovan anförda skäl icke kunna förorda förslaget

i dess föreliggande form. Länsstyrelsen har i princip intet att erinra mot att

kommunalutskylderna inordnas i systemet, dock endast under förutsättning,

att garantier skapas mot att den ojämnhet, som ovan framhållits, icke kan

förekomma. Detta synes kunna ske genom att det procenttal, vid vilket reduktionen

skall inträda, sänkes. Örn procenttalet sänkes till 85, skulle i ovan

relaterade fall i Uppsala län avkortning kunnat medgivas med 38 734 kronor

54 öre, innebärande en höjning av avkortningsbeloppet med 9 647 kronor

12 öre. Skattelindringen blir visserligen rätt stor, men ingalunda oskälig med

hänsyn till vad förut sagts örn den stora skattebördan. En spärregel, som

medför skattelindring, synes i varje fall vara att föredraga framför sådan,

som medför skatteskärpning. Skulle emellertid en sänkning av procenttalet

icke komma till stånd, anser länsstyrelsen att någon ändring i nu gällande

bestämmelser icke bör ske.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit följande:

Vad beträffar den gräns, vid vilken en skaltespärr bör fixeras, torde det

möta svårighet att avväga densamma så att skattebördan icke blir oskälig.

Dock förefaller det länsstyrelsen, som örn det procenttal — nittio — vilket i

promemorian föreslagits såsom lämpligt, beräknats för högt. Det finnes nämligen

anledning antaga, att för en stor del av här ifrågavarande skattskyldiga

de föreslagna bestämmelserna komma att medföra en skärpt beskattning i

jämförelse med nu gällande föreskrifter, särskilt i de fall där kommunalskatten

är relativt låg. För Kristianstads läns vidkommande har visserligen endast

ett fåtal fall förekommit, där vederbörande skattskyldiga erhållit skatterestitution

enligt hittills gällande författningar. Vid av länsstyrelsen företagen

undersökning av dessa fall har emellertid framgått, att med en skattespärr

vid 90 procent de skattskyldiga skulle kommit i ett sämre läge än enligt

nu gällande bestämmelser. Då den föreslagna författningsändringen närmast

syftar till en skattelindring, kan länsstyrelsen därför icke ansluta sig

till förslagets innehåll i berörda avseende. Ehuru det kan vara vanskligt att

av de inom länet förekommande restitutionsfallen draga några allmängiltiga

slutsatser, vill länsstyrelsen dock för sin del förorda en viss sänkning av det

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 315. 11

procenttal, vid vilket enligt förslaget skattespärren skulle inträda, exempelvis

till 85.

Vidare har länsstyrelsen i Malmöhus län med hänsyn till att uttaxeringen

i kommunerna under senare år väsentligt nedgått ansett skäl föreligga att

låta höjningen av procenttalet stanna vid 85.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört att i nämnda län endast

tre skattskyldiga, bosatta i Göteborg, hittills haft fördel av författningarna

örn skattespärr. För en av dem med inkomsttaxering åren 1942—1944

överstigande 1 V2 miljon kronor hade skattespärr enligt 80 %-regeln föranlett

restitution endast för åren 1943 och 1944 med respektive 6 133 kronor

18 öre och 4 154 kronor 10 öre. Örn den nu föreslagna 90 %-regeln, innefattande

även kommunalskatter för inkomst och fastighet, hade varit gällande

för åren 1942—1944, skulle för denne skattskyldige restitution kommit

i fråga åren 1942 och 1943 med respektive 5 675 kronor 95 öre och

1 110 kronor 84 öre men icke år 1944. Den föreslagna ändringen i författningen

syntes innebära fördel för skattskyldig, i händelse utdebiteringen

till kommun och landsting överstege 10 kronor men eljest motsatsen. För de

tre skattskyldiga, som i Göteborgs och Bohus län hittills kunnat få restitution,

komme ändringen att föranleda till och med mindre möjlighet till reducering

av skatterna hädanefter än hittills. Länsstyrelsen tvekade örn lämpligheten

av särskild lagstiftning om skattespärr, som i realiteten finge så

begränsad betydelse som den nu förevarande. Det kunde ifrågasättas, örn

icke spärren borde något sänkas, förslagsvis till 85 % för att framstå som

mera rimlig. Förefintlig irritation över det höga skattetrycket torde genom

en så förhållandevis oväsentlig reduktionsmöjligliet, som skulle följa med

90 %-regeln, näppeligen mildras utan snarare motsatsen. I det anförda exemplet

skulle 85 %-spärr ha inneburit nedsättning i de för nämnda tre år

påförda skatter respektive 1 568 308 kronor 15 öre, 1 390 562 kronor 34 öre

och 1 367 864 kronor 47 öre med 92 488 kronor 85 öre, 78 302 kronor 59 öre

och 67 994 kronor 32 öre. Länsstyrelsen ifrågasatte, om det icke vore rimligt

att låta särskilda bestämmelser om skattespärr få den ökade praktiska

betydelse, som med en sådan 85 %-regel skulle följa.

Slutligen lia i remissyttrandena berörts vissa detaljfrågor.

Sålunda bär kammarrätten uttalat, att det syntes lämpligt att söka begränsa

antalet ansökningar av förevarande slag genom en föreskrift om att

avkortning eller restitution icke finge medgivas för belopp understigande

exempelvis 50 eller 100 kronor.

Statskontoret har ansett sig böra fästa uppmärksamheten vid bestämmelsen

i 2 § 1 mom. första stycket i författningsförslaget, enligt vilken avkortningen

och restitutionen sammanlagt högst finge omfatta summan av den

statliga inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten. Såvitt ämbetsverket

kunde bedöma borde en konsekvens av kommunalutskyldernas inbegripande

under skattespärren vara, att i maximibeloppet för avkortningen

och restitutionen inkluderades även den särskilda skatten å förmögenhet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 315.

Departements
chefen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att av den föreslagna reduktionsregeln

icke framginge huruvida hänsyn skulle tagas till sådan skattenedsättning,

som kunde komma skattskyldig till godo på grund av bestämmelserna

i 5 § förordningen den 16 december 1927 angående understöd av

skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner. Förtydligande

bestämmelser i detta hänseende erfordrades.

T. /. taxeringsintendenten i Stockholm har i sitt av Överståthållarämbetet

åberopade yttrande beträffande 6 § i författningsförslaget — vilken paragraf

är i sak likalydande med motsvarande paragraf i 1943 års förordning

— anfört följande:

De ändringar i taxering, som kunna föranleda tillämpning av vad i 6 §

stadgas, gälla, förutom ändring i den skattskyldiges taxering till statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt och nedsättning av hans taxering till särskild

skatt å förmögenhet, nedsättning av taxeringsvärdet å den skattskyldige tillhörig

fast egendom utom hemortskommunen samt av honom åsatt taxering

till kommunal inkomstskatt utom hemortskommunen. Därest den skattskyldige

äger fast egendom eller är åsatt taxering till kommunal inkomstskatt

inom sådan skattetyngd kommun, som erhåller bidrag av skatteutjämningsmedel,

kan jämväl av dessa utjämningsmedel föranledd minskning av redan

påförd allmän kommunalskatt eller återbäring av redan erlagd dylik skatt

påverka det avkortnings- eller restitutionsförfarande, varom här är fråga.

Med hänsyn härtill torde det kunna ifrågasättas huruvida icke bestämmelserna

i 6 § lämpligen böra kompletteras med föreskrifter om något slags

underrättelseförfarande. Eljest föreligger fara för att vederbörande myndighet

i den skattskyldiges hemortskommun bliver urståndsatt att iakttaga vad

i denna paragraf är stadgat.

De skäl, som tidigare åberopats för en särskild lagstiftning örn begränsning

i vissa fall av skatt till staten, torde alltjämt föreligga. I enlighet härmed tillstyrker

jag, att denna lagstiftning erhåller förlängd giltighet under ytterligare

ett år.

De tidigare utfärdade författningarna i ämnet ha varit av begränsad räckvidd

i så måtto, att reglerna om skattespärren anknutit endast till statsskatterna.

Denna utformning av skattespärren har i olika sammanhang blivit

föremål för erinran. Sålunda har bevillningsutskottet vid 1944 års riksdag —

i anledning av vissa motioner angående utvidgning av skattespärren till att

gälla även kommunalutskylder — uttalat att det syntes önskvärt, att frågan

huruvida och under vilka förutsättningar kommunalutskylder lämpligen kunde

inordnas under reglerna örn skattespärren närmare undersöktes; samtidigt

härmed har bevillningsutskottet framhållit att, därest en sådan utvidgning ansåges

kunna och böra genomföras, en höjning borde ske av det procenttal av

den taxerade inkomsten vid vilket reduktionen skulle inträda.

I den promemoria angående fortsatt lagstiftning om en skattespärr, som

sedermera upprättats inom finansdepartementets rättsavdelning, har förordats

sådan omläggning av ifrågavarande lagstiftning, att skattespärren skulle anknyta

ej blott till statsskatterna utan även till den allmänna kommunalskatten.

Vidare har i promemorian föreslagits att det procenttal, vid vilket reduktionen

inträder, skulle höjas från 80 till 90.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 315.

13

Under remissbehandlingen av promemorian ha vissa erinringar framförts

mot den däri förordade utformningen av reglerna om skattespärren. Sålunda

har invänts att även landstingsmedel och tingshusmedel borde inräknas i de

skatter, vilka skulle omfattas av skattespärren. Vidare har i flera remissyttranden

anmärkts, att den i promemorian förordade höjningen av procenttalet

från 80 till 90 skulle medföra, att de skattskyldiga i vissa fall komme i en

sämre ställning än enligt hittills gällande regler. Under hänvisning härtill

har i ett av yttrandena uttalats att, om procenttalet icke kunde sättas lägre

än 90, någon ändring icke borde ske i de nu gällande bestämmelserna.

För egen del skulle jag i och för sig icke ha något att erinra mot att reglerna

om skattespärren erhölle den utformningen, att därunder inordnades

såväl statliga skatter som allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel.

En dylik omläggning av skattespärren borde, såsom även bevillningsutskottet

föi-utsatt, föranleda att det hittills gällande procenttalet 80

höjdes; och härvid torde annat alternativ knappast böra ifrågakomma än en

höjning av procenttalet till 90.

Därest skattespärren utformades på nu angivet sätt komme emellertid reduktionsreglerna

att i vissa fall ställa sig mindre förmånliga för de skattskyldiga

än vad för närvarande är fallet. Vidare bör den omständigheten tagas i

beaktande, att en utvidgning av skattespärren till att avse jämväl andra utskylder

än de statliga komme att medföra vissa praktiska svårigheter. Vid

sådant förhållande och då det kan förväntas, att frågan om skatteskalornas

utformning vid den statliga beskattningen kommer att i en nära framtid

upptagas till omprövning, synas övervägande skäl tala för att den nuvarande

lagstiftningen på detta område tills vidare bibehålies oförändrad.

Jag anser mig sålunda böra tillstyrka, att 1943 års förordning örn begränsning

i vissa fall av skatt till staten — vilken förordning ursprungligen avsåg

taxeringsåret 1943 men sedermera erhållit tillämpning jämväl i fråga om

taxeringsåret 1944 — utsträckes att gälla även med avseende å taxeringsåret

1945.

I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet upprättats

förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 30

juni 1953 (nr 493) om begränsning i vissa fall av skatt till staten.

Föredraganden hemställer härefter, alt nämnda förslag måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gösta Renlund.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:462 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående fortsatt tilllämpning av förordningen den 30 juni 1943 a1 i texten
  2. BevU 1945:56 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 30 juni 1943 s. 21 i texten